Sök i Ratio Lex

Med förslag till debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter, in. m

124 sidor, varav 114 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 114 av 124 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:189, Med förslag till debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter, in. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

1

Nr 189.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till debitering

och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter, in. m.; given

Stockholms slott den 12 mars 1954.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen atl antaga

härvid fogade förslag till

1) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr

272); samt

2) förordning om uppbörd av vissa försäkringsavgifter enligt lagen om

yrkesskadeförsäkring och av bidrag från arbetsgivare jämlikt lagen om

allmän sjukförsäkring in. m.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås bestämmelser om debiteringen och uppbörden

av obligatoriska sjukförsäkringsavgifter samt av arbetsgivarnas bidrag och

avgifter till de obligatoriska sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna in. in.

Vidare föreslås vissa ändringar i uppbördsförfarandet i anledning av den

omläggning av fastighetsbeskattningen, varom beslut fattades föregående år.

I fråga om sjukförsäkringsavgifterna har tidigare beslutats att avgifterna

skall debiteras och uppbäras i samband med den allmänna skatteuppbörden.

Såvitt gäller avgiftsuppbörden i samband med preliminär skatt föreslås,

atl avgifterna skall inräknas i skattetabellerna med vissa genomsnittliga,

av tillsynsmyndigheten för de allmänna sjukkassorna årligen fastställda

belopp. På grund härav och med hänsyn till den föregående år beslutade

höjningen av folkpensionsavgifterna med 80 procent, förordas att skattebeloppen

i tabellerna skall uträknas under den förutsättningen bland annat,

att avdrag vid taxeringen av inkomsten medgives med 100 kronor utöver

ortsavdrag och avdrag för kominunalutskylder. Beträffande preliminär B
-

1 Bibani/ lil! riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 189.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

skatt, som beräknas med ledning av preliminär taxering, föreslås att sjukförsäkringsavgift

inräknas med samma genomsnittliga belopp, som enligt vad

nyss nämnts skall inräknas i skattetabellerna. — Debiteringen av sjukförsäkringsavgifterna

i samband med slutlig skatt skall enligt propositionen ske

med belopp, som av vederbörande sjukkassa införts i debitcringslängden

för slutlig skatt, i förekommande fall ändrade med hänsyn till storleken

av den avgiftspliktiges till statlig inkomstskatt taxerade inkomst. I fråga

om äkta makars ansvarighet för varandras sjukförsäkringsavgifter förordas

sådan ansvarighet allenast i de fall, då endast den ene av makarna påförts

till statlig inkomstskatt taxerad inkomst och makarna blivit för inkomståret

mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll. Därvid skall

den av makarna, som åsatts taxering, påföras även den andre makens sjukförsäkringsavgift.

Debiteringen och uppbörden av arbetsgivarnas bidrag och avgifter till

de obligatoriska sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna föreslås skola ske på

i huvudsak samma sätt som för närvarande gäller beträffande debitering

och uppbörd av olycksfallsförsäkringsavgifter.

Genom omläggningen av fastighetsbeskattningen upphör fastighetsskatten

att vara en självständig skatteform. I stället skall ett s. k. garantibelopp

för fastighet inräknas i den skattskyldiges till kommunal inkomstskatt

taxerade inkomst. I propositionen föreslås att skatten å sådant garantibelopp

skall i princip erläggas i samband med den preliminära skatten. Vid

utfärdande av debetsedel å preliminär A-skatt kan emellertid fastighetsinnehav

som regel ej beaktas, utan i sådant fall måste förutsättas att de skattskyldiga

själva medverkar till att skatten å garantibelopp inbetalas preliminärt.

För fastighet, belägen i annan kommun än fastighetsägarens hemortskommun,

bör debetsedel å preliminär B-skatt understigande 200 kronor

ej utfärdas, med mindre den skattskyldige så begär. — Skogsvårdsavgifter

samt annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av

frälseräntor förutsättes skola debiteras i samband med slutlig skatt. Nämnda

avgifter och annuiteter skall icke uppbäras preliminärt.

De föreslagna bestämmelserna är avsedda att i huvudsak träda i kraft den

1 januari 1955.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

3

Förslag

till

förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272).

Härigenom förordnas, att 1 §, 2 § 2 mom., 3 § 1 och 2 inom., 4 § 1 och 3

inom., 10 och 13 §§, 17 § 1 mom., 18, 22, 25 och 26 §§, 27 § 1 och 3 inom., 31,

33 och 35 §§, 48 § 1 och 2 mom., 49 § 1 mom., 60 § 3 mom.,68 § 2 och 4 mom.,

70 § 1 mom. samt 72 och 84 §§ uppbördsförordningen den 5 juni 1953

ävensom punkt 3 av anvisningarna till 39 § nämnda förordning skola erhälla

ändrad lydelse på sätt nedan angives, att till 2 § uppbördsförordningen

skola fogas två nya moment, betecknade 3 mom. och 4 inom., av nedan angivna

lydelse samt att 29, 30 och 34 §§ samma förordning skola upphöra att

gälla.

Gällande lydelse.

1 §■

Med skatt förstås i denna förordning,

där icke annat angives, statlig

inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt,

utskiftningsskatt, ersättningsskatt,

allmän kommunalskatt, landstingsmedel,

tingshusmedel, skogsvårdsavgifter,

pensionsavgifter enligt

lagen om folkpensionering, olycksfallsförsäkringsavgifter

som avses i

§ 1 förordningen den 31 mars 1922

angående uppbörd av avgifter för

försäkringar i riksförsäkringsanstalten

jämlikt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete, ävensom annuiteter

å avdikningslån och å förskott för

avlösning av frälseräntor.

Föreslagen lydelse.

1 §• ''

Med skatt förstås i denna förordning,

där icke annat angives, statlig

inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt,

utskiftningsskatt, ersättningsskatt,

kommunal inkomstskatt, landstingsmedel,

tingshusmedel, skogsvårdsavgifter,

pensionsavgifter enligt

lagen om folkpensionering, sjukförsäkringsavgifter

för den obligatoriska

försäkringen enligt lagen om allmän

sjukförsäkring, arbetsgivaravgifter

som avses i 2 § förordningen

om uppbörd av vissa försäkringsavgifter

enligt lagen om yrkesskadeförsäkring

och av bidrag från arbetsgivare

jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring

in. in., sådana byggnadsforskningsavgifler

enligt förordningen

angående byggnadsforslmingsavgift

vilka icke uppbäras av riksförsäkringsanst

alten, ävensom annuiteter

å avdikningslån och å förskott

för avlösning av frälseräntor.

Kungl. Maj :t-----föreskriften avses.

2 §. 2 §.

2 in o in. I denna förordning förstås med

slutlig skatt: utskylder och slutlig skatt: skatt som depensionsavgifler,

vilka debiteras på biteras på grund av sådant taxeringsgrund

av sådant beslut rörande taxe- beslut eller sådan för debitering

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Gällande lydelse.

ring till statlig inkomstskatt, statlig

förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt,

ersättningsskatt eller kommunal

inkomstskatt, som kommit den

lokala skattemyndigheten tillhanda

senast den 20 november under taxeringsåret,

ävensom i 1 § omförmälda

olycksfalls försäkringsavgifter;

Föreslagen lydelse,

överlämnad handling, som kommit

den lokala skattemyndigheten tillhanda

senast den 20 november under

taxeringsåret;

preliminär skatt: i 3 § omförmäld skatt, som erlägges i avräkning

å slutlig skatt;

kvarstående skatt: skatt, som återstår att erlägga, sedan preliminär

skatt avräknats från slutlig skatt;

tillkommande skatt: dels

utskylder och pensionsavgifter, vilka

debiteras på grund av sådant beslut

rörande taxering till statlig inkomstskatt,

statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt,

ersättningsskatt eller

kommunal inkomstskatt, som

kommit den lokala skattemyndigheten

tillhanda efter den 20 november

under taxeringsåret, dels fastighetsskatt

och skogsvårdsavgifter, som debiteras

på grund av sådant beslut

rörande taxering, vilket fattats av

prövningsnämnd eller av kammarrätten

eller Kungl. Maj.t, dels skatt

som påföres på grund av eftertaxering,

dels ock skatt som utöver tidigare

påförd skatt skall erläggas på

grund av beslut rörande ändrad debitering;
-

tillkommande skatt: dels

skatt som debiteras på grund av sådant

taxeringsbeslut, som kommit

den lokala skattemyndigheten tillhanda

efter den 20 november under

taxeringsåret, dels skatt som påföres

på grund av eftertaxering, dels ock

skatt som utöver tidigare påförd

skatt skall erläggas på grund av beslut

rörande ändrad debitering;

inkomstår: det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret;

uppbördsår: tiden från och med mars månad ett år till och med

februari månad nästföljande år;

landet: jämväl stad utan magistrat samt sådan stad med magistrat,

som enligt förordnande av Kungl. Maj :t tillhör fögderi;

stad: stad med magistrat, som icke tillhör fögderi; samt

lokal skattemyndighet: på landet häradsskrivare och i stad

kronokamrerare.

3 mom. Kvarstående skatt skall,

därest den slutliga skatten delvis utgöres

av skogsvårdsavgift eller i 1 §

omförmäld annnitet, anses i första

hand belöpa å sådan avgift eller annuitet.

Motsvarande skall gälla beträffande

ogulden del av kvarstående

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

5

Gällande lydelse.

3 §.

1 in o in. I den omfattning nedan

angives skall skattskyldig i kommun,

där han kan antagas bliva påförd

slutlig skatt enligt den årliga

taxeringen året näst efter inkomståret,

utgöra preliminär skatt med belopp,

vilket så nära som möjligt kan

antagas motsvara i den slutliga skatten

ingående statlig inkomstskatt,

statlig förmögenhetsskatt, pensionsavgift,

kommunal inkomstskatt,

landstingsmedel och tingshusmedel.

Föreslagen lydelse,

skatt och av sådan tillkommande

skatt, vari ingår avgift eller annuitet

som nyss sagts.

4 mom. Den som är pliktig erlägga

i 1 § omförmäld sjukförsäkringsavgift

och som taxerats enligt

för gift skattskyldig gällande bestämmelser

skall, om för den andra maken

ej beräknats någon till statlig inkomstskatt

taxerad inkomst och makarna

blivit för inkomståret mantalsskrivna

såsom tillhörande samma

hushåll, påföras jämväl den andra

makens sjukförsäkringsavgift för

inkomståret och skall den sistnämnda

maken vara fri från betalningsskyldighet

för avgiften.

3 §.

1 m o in. I den omfattning nedan

angives skall skattskyldig i kommun,

där han kan antagas bliva påförd

slutlig skatt enligt den årliga

taxeringen året näst efter inkomståret,

utgöra preliminär skatt med belopp,

vilket så nära som möjligt kan

antagas motsvara i den slutliga skatten

ingående statlig inkomstskatt,

statlig förmögenhetsskatt, pensionsavgift.

sjukförsäkringsavgift, kommunal

inkomstskatt, landstingsmedel

och tingshusmedel.

2 m o in. Preliminär skatt----preliminär B-skatt.

1. Preliminär A - s k a 11----bedriven rörelse.

Med tjänst----till avdrag.

Preliminär A-skatt------av inkomsten.

lieträffande den som jämte ovan

avsedd inkomst av tjänst åtnjuter

annan inkomst eller är skattskyldig

för förmögenhet må lokal skattemyndighet,

då särskilda skäl därtill

föranleda, föreskriva att preliminär

A-skatt skall erläggas jämväl för

sistnämnda inkomst eller för förmögenheten.

Därvid skall den skattskyldiges

preliminära skatt beräknas anlingcn

till viss procent av den huvudsakliga

inkomsten av tjänst eller enligt

skattetabell å nämnda inkomst

ökad med visst belopp eller ock utgå

År den, som åtnjuter ovan avsedd

inkomst av tjänst, skattskyldig jämväl

för annan inkomst, för garantibelopp

för fastighet eller för förmögenhet

må lokal skattemyndighet, då

särskilda skäl därtill föranleda, föreskriva

att preliminär A-skatt skall

erläggas jämväl för sistnämnda inkomst

eller för garantibeloppet eller

förmögenheten. Därvid skall den

skattskyldiges preliminära skatt beräknas

antingen till viss procent av

den huvudsakliga inkomsten av

tjänst eller enligt skattetabell å

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Gällande lydelse.

med visst belopp utöver vad i skattetabellen

angives för den huvudsakliga

inkomsten av tjänst.

Föreslagen lydelse.

nämnda inkomst ökad med visst belopp

eller ock utgå med visst belopp

utöver vad i skattetabellen angives

för den huvudsakliga inkomsten av

tjänst

Är i---preliminär A-skatt.

2. P r e 1 i in i n ä r B-s katt skall

i hemortskommunen för inkomståret

utgöras av skattskyldig, som icke har

att erlägga preliminär A-skatt, samt

utgå för inkomster från den skattskyldiges

samtliga förvärvskällor

ävensom för förmögenhet. I annan

kommun än hemortskommunen skall

preliminär B-skatt erläggas för inkomst

av fastighet, rörelse eller icke

yrkesmässig avyttring av fastighet.

Preliminär B-skatl skall utgå enligt

särskild debitering.

2. P r e 1 i m i n ä r B-s katt skall

i hemortskommunen för inkomståret

utgöras av skattskyldig, som icke har

att erlägga preliminär A-skatt, samt

utgå för inkomster från den skattskyldiges

samtliga förvärvskällor

och för garantibelopp för fastighet

ävensom för förmögenhet. I annan

kommun än hemortskommunen skall

preliminär B-skatt erläggas för inkomst

av fastighet, rörelse och icke

yrkesmässig avyttring av fastighet

samt för garantibelopp för fastighet.

Preliminär B-skatl skall utgå enligt

särskild debitering.

4 §• 4 §.

1 in o in. Har lokal---sådana tabeller.

Skattetabellerna skola för olika inkomstbelopp, beräknade för vecka eller

den längre tid som riksskattenämnden bestämmer, angiva därå belöpande

preliminär skatt. Tabellerna skola grundas på följande förutsättningar,

nämligen

att inkomsten samt ortsavdraget äro oförändrade under inkomståret,

att den skattskyldige icke kommer

att taxeras för annan inkomst

än som i tabellen angives, ej heller

för förmögenhet, samt

att vid taxering för inkomsten

icke andra avdrag medgivas den

skattskyldige än dels ortsavdrag, dels

ock, såvitt angår taxeringen till statlig

inkomstskatt, för kommunala utskylder

med belopp, motsvarande för

skattekrona och skatteöre det belopp,

som enligt 3 mom. legat till grund

vid uträknandet av de i vederbörlig

tabell angivna utskylderna.

att den skattskyldige icke kommer

att taxeras för annan inkomst

än som i tabellen angives, ej heller

för garantibelopp för fastighet eller

för förmögenhet, samt

att vid taxering för inkomsten

icke andra avdrag medgivas den

skattskyldige än dels ortsavdrag, dels

därutöver ett belopp av etthundra

kronor, dels ock, såvitt angår taxeringen

till statlig inkomstskatt, för

kommunala utskylder med belopp,

motsvarande för skattekrona och

skatteöre det belopp, som enligt 3

mom. legat till grund vid uträknandet

av de i vederbörlig tabell angivna

utskylderna.

Tabellerna skola-----antal kronor.

3 in o in. För envar för ortsavdra- 3 m o in. För envar för ortsavdragens

beräkning vid inkomsttaxe- gens beräkning vid inkomsttaxe
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

7

Gällande lydelse.

ringen använd ortsgrupp skola upprättas

särskilda tabeller, angivande

den preliminära skatten under förutsättning

att statlig inkomstskatt

beräknas med tillämpning av det

procenttal av grundbeloppet, som bestämts

för inkomståret, samt a 11

det sammanlagda beloppet av kommunal

inkomstskatt, landstingsmedel

och tingshusmedel beräknas för

skattekrona och skatteöre till vissa i

hela krontal bestämda belopp, vilka

av riksskattenämnden fastställas för

varje inkomstår.

Föreslagen lydelse.

ringen använd ortsgrupp skola upprättas

särskilda tabeller, angivande

den preliminära skatten under förutsättning

att statlig inkomstskatt

beräknas med tillämpning av det

procenttal av grundbeloppet, som bestämts

för inkomståret, att sjukförsäkringsavgift

beräknas i enlighet

med vad den i 91 § lagen om allmän

sjukförsäkring omförmälda tillsynsmyndigheten

bestämmer för inkomståret

samt att det sammanlagda beloppet

av kommunal inkomstskatt,

landstingsmedel och tingshusmedel

beräknas för skattekrona och skatteöre

till vissa i hela krontal bestämda

belopp, vilka av riksskattenämnden

fastställas för varje inkomstår.

Oaktat vad---vederbörande stad

10 §. 10 §.

Preliminär A-skatt----kostnadernas bestridande.

Preliminär A-skatt----för år.

Då lön utbetalas för tid, varunder

arbetsgivaren äger jämlikt lagen om

allmän sjukförsäkring uppbära arbetstagaren

tillkommande ersättning

enligt samma lag, skall preliminär

A-skatt icke beräknas å den del av

lönen, som svarar mot nämnda ersättning.

Preliminär A-skatt------i konkurs.

13 §.

Preliminär B-skatt —

Har skattskyldig enligt den årliga

taxeringen året näst före inkomståret

icke påförts slutlig skatt i den kommun

där den preliminära B-skatten

skall debiteras, men kan han antagas

komma att under inkomståret uppbära

inkomst, för vilken skattskyldighet

där föreligger, skall preliminär

B-skatt beräknas med ledning avsärskild

taxering till sådan skatt

(p r e 1 i in i n ä r taxering). Äger

nu nämnd skattskyldig förmögenhet,

för vilken skattskyldighet till statlig

13 §.

--annan författning.

Har skattskyldig enligt den årliga

taxeringen året näst före inkomståret

icke påförts slutlig skatt i den kommun

där den preliminära B-skatten

skall debiteras, men kan han antagas

komma att vid ärlig taxering året

näst efter inkomståret där taxeras

till statlig eller kommunal inkomstskatt.

skall preliminär B-skatt beräknas

med ledning av särskild taxering

till sådan skatt (preliminär

taxering). Äger nu nämnd skattskyldig

förmögenhet, för vilken

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Gällande lydelse.

förmögenhetsskatt föreligger, skall

preliminär B-skatt även för förmögenheten

heräknas med ledning av

sådan taxering.

Preliminär B-skatt —

Föreslagen lydelse.

skattskyldighet till statlig förmögenhetsskatt

föreligger, skall preliminär

B-skatt även för förmögenheten beräknas

med ledning av sådan taxering.

--slutlig skatt.

17 §.

1 mom. Skattskyldig, som har

att erlägga preliminär B-skatt för

inkomst, är pliktig att utan anmaning

avgiva preliminär självdeklaration:
1)

därest han under året näst före

inkomståret icke taxerats för inkomst

i den kommun inom vilken

sådan skatt skall erläggas;

2) därest i —----

18 §.

Preliminär självdeklaration--

Preliminär självdeklaration enligt

17 § 1 mom. skall avlämnas senast

den 1 december under året näst före

inkomståret eller, om den skattskyldige

då icke ägde kännedom om att

han kommer att uppbara inkomst,

för vilken skattskyldighet föreligger,

senast fjorton dagar efter det han

vunnit sådan kännedom.

17 §.

1 in o m. Skattskyldig, som har

att erlägga preliminär B-skatt för

inkomst eller garantibelopp för fastighet,

är pliktig att utan anmaning

avgiva preliminär självdeklaration:

1) därest han under året näst före

inkomståret icke taxerats till statlig

eller kommunal inkomstskatt i den

kommun inom vilken preliminär Bskatt

skall erläggas;

preliminär A-skatt.

18 §.

- fastställt formulär.

Preliminär självdeklaration enligt

17 § 1 mom. skall avlämnas senast

den 1 december under året näst före

inkomståret eller, om den skattskyldige

då icke ägde kännedom om att

han kommer att för inkomståret taxeras

för inkomst eller garantibelopp

för fastighet, senast fjorton dagar efter

det han vunnit sådan kännedom.

Preliminär självdeklaration — — — före inkomståret.

Preliminär självdeklaration---22 § sägs.

22 §. 22 §.

Det ankommer på lokal skattemyndighet:

att angiva hur preliminär A-skatt skall beräknas för skattskyldiga, som

lör inkomståret mantalsskrivits inom myndighetens tjänstgöringsområdeatt

debitera preliminär B-skatt för skattskyldiga, vilka hava att för inkomståret

utgöra sådan skatt i kommun inom myndighetens tiänstaörinasområde;
-

att debitera slutlig och kvarstående

skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter

och i 1 § omförmälda annuiteter

samt tillkommande skatt för

skattskyldiga, som åsatts taxering eller

äro skattskyldiga för fastighet i

kommun inom myndighetens tjänstgöringsområde;

samt

att debitera slutlig, kvarstående

och tillkommande skatt för den

som har att utgöra sådan skatt i

kommun inom myndighetens tjänstgöringsområde;

samt

att utfärda debetsedel, varom i 33 § omförmäles.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 189.

9

Gällande lydelse. Föreslagen lydelse.

25 §. 25 §.

Vid debitering av preliminär B-skatt med ledning av preliminär taxering

skall iakttagas:

att pensionsavgift uträknas med tillämpning av 19 § lagen om folkpensionering,

därvid iakttages att sådan avgift icke påföres någon för inkomstår

före det, under vilket han fyller sjutton år, eller efter det under vilket han

fyllt sextiofem år;

att sjukförsäkringsavgift påföres

i enlighet med vad den i 91 § lagen

om allmän sjukförsäkring omförmälda

tillsynsmyndigheten bestämmer

för inkomståret med iakttagande tilllika

av vad i 2 § A mom. denna förordning

sägs;

att för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom. förordningen om statlig

inkomstskatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av

grundbeloppet, som bestämts för inkomståret; samt

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel uträknas

med ledning av de belopp för skattekrona och skatteöre, som för inkomståret

bestämts för utdebitering till vederbörande kommun, municipalsamhälle,

landsting och tingslag.

26 §.

Preliminär B-skatt skall debiteras

i eu gemensam post, därvid skattebeloppet

avrundas till det närmast

lägre hela krontal, vilket utan att

öretal uppkommer är jämnt delbart

med antalet av de uppbördsterminer

varunder skatten skall förfalla till

betalning. Preliminär skatt, som icke

uppgår till sextio kronor, skall icke

påföras.

Preliminär B-skatt----

26 §.

Preliminär B-skalt skall debiteras

i en gemensam post, därvid skattebeloppet

avrundas till det närmast

lägre hela krontal, vilket utan att

öretal uppkommer är jämnt delbart

med antalet av de uppbördsterminer

varunder skatten skall förfalla till

betalning. Preliminär skatt, som icke

uppgår till sextio kronor i hemortskommunen

eller till tvåhundra kronor

i annan kommun än hemortskommunen,

skall icke påföras med

mindre den skattskyldige så begär.

under uppbördsåret.

27 §. 27 §.

1 in o in. Vid debitering av slutlig skatt skall iakttagas:

att för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 inom. förordningen om statlig

inkomstskatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av

grundbeloppet, som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken

skall avräknas mot den ifrågavarande slutliga skatten;

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel

och tingshusmedel likaledes

uträknas med ledning av den utdebitering

för skattekrona och skatteörc,

som fastställts att gälla för den

preliminära skatt, vilken skall avräknas

mot ifrågavarande slutliga

alt kommunal inkomstskatt, landstingsmedel

och tingshusmedel likaledes

uträknas med ledning av den utdebitering

för skattekrona och skatteöre,

som fastställts att gälla för den

preliminära skatt, vilken skall avräknas

mot ifrågavarande slutliga

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Gällande lydelse.

skatt, dock att, därest i stad fastställts

annan utdebitering för den

slutliga skatten än för den preliminära

skatten, den kommunala inkomstskatten

skall utgöras efter den

utdebitering som bestämts att gälla

för den slutliga skatten; samt

Föreslagen lydelse.

skatt, dock att, därest annan utdebitering

fastställts för den slutliga

skatten än för den preliminära skatten,

den kommunala inkomstskatten

skall utgöras efter den utdebitering

som bestämts att gälla för den slutliga

skatten;

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel påföras

i en gemensam post, därvid iakttages att skattebeloppet vid öretal över femtio

avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till helt krontal;

3 mom. Överstiger skattskyldigs

slutliga skatt den preliminära skatt,

som enligt 2 mom. skall gottskrivas

honom,. med minst en femtedel av

den slutliga skatten eller med minst

tiotusen kronor, skall den skattskyldige

till statsverket erlägga ränta

med fem procent, för en beräknad

tid av ett år, å den del av det överskjutande

beloppet, som överstiger

ettusen kronor; dock att det belopp,

att skogsvårdsavgift uträknas med

tillämpning av det promilletal, som

enligt vad därom särskilt är stadgat

besiämts för det dr då den slutliga

skatten debiteras;

att i 1 § omförmäld sjukförsäkringsavgift

debiteras med belopp

som uträknats av allmän sjukkassa,

dock att vid debiteringen skall beaktas

vad i 33 och 35 §§ lagen om

allmän sjukförsäkring stadgas angående

avgiftsplilct och nedsättning av

avgift med hänsyn till vederbörandes

till statlig inkomstskatt taxerade

inkomst;

att makars sjukförsäkringsavgifter

skola i fall, varom i 2 § i mom. sägs,

i en gemensam post påföras den av

makarna, för vilken beräknats till

statlig inkomstskatt taxerad inkomst;
att

i 1 § omförmäld arbetsgivaravgift

och byggnadsforskning savgift

debiteras i en gemensam post; samt

att i 1 § omförmäld annuitet eller,

därest skattskyldig har att erlägga

flera annuiteter av samma slag, summan

av dessa påföres i helt antal

kronor, därvid öretal bortfaller.

3 m o m. Överstiger skattskyldigs

slutliga skatt den preliminära skatt,

som enligt 2 mom. skall gottskrivas

honom, med minst en femtedel av

den slutliga skatten eller med minst

tiotusen kronor, skall den skattskyldige

till statsverket erlägga ränta

med fem procent, för en beräknad

tid av ett år, å den del av det överskjutande

beloppet, som överstiger

ettusen kronor; dock att det belopp,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

11

Gällande lydelse.

varå ränta sålunda skall beräknas,

skall avrundas till närmast lägre

hundratal kronor. Vid bedömande av

om och med vilket belopp, ränta

skall utgå, skall i den slutliga skatten

icke inräknas utskiftningsskatt,

ersättningsskatt eller olycksfall örsäkringsavgift,

ej heller skall i den

preliminära skatten inräknas sådan

i 2 mom. under 3) omförmäld preliminär

skatt, som erlagts efter den

30 april året näst efter inkomståret.

Föreslagen lydelse.

varå ränta sålunda skall beräknas,

skall avrundas till närmast lägre

hundratal kronor. Vid bedömande av

om och med vilket belopp, ränta skall

utgå, skall i den slutliga skatten icke

inräknas utskiftningsskatt, ersättningsskatt

eller i 1 § omförmälda

avgifter eller annuiteler med undantag

av pensionsavgift och sjukförsäkringsavgift,

ej heller skall i den preliminära

skatten inräknas sådan i 2

mom. under 3) omförmäld preliminär

skatt, som erlagts efter den 30

april året näst efter inkomståret.

Vad i —■ ■—- -— omförmäld ränta.

31 §.

Debitering av tillkommande skatt

skall ske efter samma grunder, som

gällt för debitering av motsvarande

slutliga skatt, fastighetsskatt eller

skogsvårdsavgifter, dock att vid debitering

på grund av eftertaxering

skall iakttagas vad i 63 § kommunalskattelagen

finnes stadgat.

Tillkommande skatt skall förfalla

till betalning under uppbördstermin

eller uppbördsterminer, som lokal

skattemyndighet bestämmer, dock

högst under sex på varandra följande

uppbördsterminer. Därvid bör skatten

i regel fördelas på samma antal

uppbördsterminer och efter samma

grunder som i 28 och 80 §§ sägs.

31 §.

Debitering av tillkommande skatt

skall ske efter samma grunder, som

gällt för debitering av motsvarande

slutliga skatt, dock att vid debitering

på grund av eftertaxering skall iakttagas

vad i 63 § kommunalskattelagen

finnes stadgat.

Tillkommande skatt skall förfalla

till betalning under uppbördstermin

eller uppbördsterminer, som lokal

skattemyndighet bestämmer, dock

högst under sex på varandra följande

uppbördsterminer. Därvid bör

skatten i regel fördelas på samma

antal uppbördsterminer och efter

samma grunder som i 28 § sägs.

33 §.

För skattskyldig skali utfärdas debetsedel,

särskild för preliminär

skatt, för slutlig skatt, för fastighetsskatt,

skogsvårdsavgifter och i 1 §

omförmälda annuiteter samt för tillkommande

skatt. Debetsedel skall

upptaga å uppbördskortet eller i debiteringslängden

angivna uppgifter.

Vid debetsedel skola vara fogade

skatteanvisningar, avsedda för inbetalning

av skatt.

Vid debetsedel,--

Debetsedel med------

33 §.

För skattskyldig skall utfärdas debetsedel,

särskild för preliminär

skatt, för slutlig skatt samt för tillkommande

skatt. Debetsedel skall

upptaga å uppbördskortet eller i debiteringslängden

angivna uppgifter.

Vid debetsedel skola vara fogade

skatteanvisningar, avsedda för inbetalning

av skatt.

— i fråga.

— fastställt formulär.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Gällande lydelse.

35 §.

Debetsedel d fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter

samt annuiteter, varom

i 1 § sägs, skall senast den 25 augusti

under taxeringsåret samt debetsedel

å slutlig skatt senast den 15 december

under taxeringsåret med posten

utan kostnad för den skattskyldige

tillställas denne under adress som är

angiven i mantalslängd, taxeringslängd

eller befolkningsregistret eller

anmälts till den lokala skattemyndigheten.

Föreslagen lydelse.

35 §.

Debetsedel å slutlig skatt skall senast

den 15 december under taxeringsåret

med posten utan kostnad

för den skattskyldige tillställas denne

under adress som är angiven i

mantalslängd, taxeringslängd eller

befolkningsregistret eller anmälts till

den lokala skattemyndigheten.

Debetsedel, avseende — ---under inkomståret.

Har skattskyldig----översända debetsedel.

48 §.

1 m o in. Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga

på grund av arbetslöshet

eller sjukdom eller eljest

oförvållat blivit nedsatt, må beviljas

anstånd med erläggande av preliminär

B-skatt, kvarstående skatt, fastighetsskatt,

skogsvårdsavgifter eller

i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande

skatt, som förfaller till

betalning under högst två av de uppbördsterminer,

vilka utlöpa närmast

efter det ansökan om anstånd gjorts.

Anståndet må avse hela skatten eller

del därav. Anståndstiden må bestämmas

till längst ett år efter utgången

av den månad, varunder den första

av nyssnämnda terminer infaller,

dock att anstånd med erläggande av

fastighetsskatt, skogsvårdsavgif ter

samt annuiteter. varom i 1 § sägs,

icke må beviljas för längre tid än

att den i 17 kap. 6 § handelsbalken

stadgade förmånsrätten för dylik

skatt kan göras gällande.

2 m o m. Värnpliktig, som inryckt

till militärtjänstgöring och vars skattebetalningsförmåga

till följd härav

blivit nedsatt, må beviljas anstånd

med erläggande av preliminär Bskatt,

kvarstående skatt, fastighetsskatt,

skogsvårdsavgifter eller i 1 §

omförmälda annuiteter eller tillkommande

skatt, som förfaller till be
-

48 §.

1 m o m. Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga

på grund av arbetslöshet

eller sjukdom eller eljest

oförvållat blivit nedsatt, må beviljas

anstånd med erläggandc av preliminär

B-skatt, kvarstående skatt eller

tillkommande skatt, som förfaller

till betalning under högst två av de

uppbördsterminer, vilka utlöpa närmast

efter det ansökan om anstånd

gjorts. Anståndet må avse hela skatten

eller del därav. Anståndstiden

må bestämmas till längst ett år efter

utgången av den månad, varunder

den första av nyssnämnda terminer

infaller.

2 in o in. Värnpliktig, som inryckt

till militärtjänstgöring och vars skattebetalningsförmåga

till följd härav

blivit nedsatt, må beviljas anstånd

med erläggande av preliminär Bskatt,

kvarstående skatt eller tillkommande

skatt, som förfaller till

betalning under uppbördstermin,

vilken helt eller delvis infaller un
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

13

Gällande lydelse.

talning under uppbördstermin, vilken

helt eller delvis infaller under tiden

för militärtjänstgöringen eller

under tiden därefter, dock senast under

tredje kalendermånaden efter

den då tjänstgöringen upphör. Anståndet

må avse hela skatten eller

del därav. Anståndstiden må bestämmas

till längst ett år efter utgången

av den månad, varunder den uppbördstermin

infaller som anståndet

avser, dock att anstånd därutöver må

beviljas för tiden intill dess den värnpliktige

efter beviljad ledighet för

återgång till civil verksamhet (henupermittering)

eller hemförlovning

tre kalendermånader i följd varit fri

från tjänstgöring. Anstånd med erläggande

av fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter

samt annuiteter, varom

i 1 § sägs, må likväl icke beviljas för

längre tid än i 1 mom. stadgas.

49 §.

1 m o m. Skattskyldig, som--

Har skattskyldig taxerats å mer än

en ort för samma inkomst eller förmögenhet

eller har fastighet taxerats

å mer än en ort, må anstånd medgivas

med inbetalning, helt eller delvis,

av ettdera eller båda av de skattebelopp,

som påförts i anledning av

taxeringen i fråga.

Anståndet skall gälla till dess två

månader förflutit från dagen för

prövningsnämndens eller vederbörande

skattedomstols beslut i anledning

av besvären; dock att anstånd

med erläggande av fastighetsskatt

och skogsvårdsavgifter icke må beviljas

för längre tid än i 43 § 1 mom.

stadgas.

Föreslagen lydelse.

der tiden för militärtjänstgöringen

eller under tiden därefter, dock senast

under tredje kalendermånaden

efter den då tjänstgöringen upphör.

Anståndet må avse hela skatten eller

del därav. Anståndstiden må bestämmas

till längst ett år efter utgången

av den månad, varunder den uppbördstermin

infaller som anståndet

avser, dock att anstånd därutöver

må beviljas för tiden intill dess den

värnpliktige efter beviljad ledighet

för återgång till civil verksamhet

(hempermittering) eller hemförlovning

tre kalendermånader i följd varit

fri från tjänstgöring.

49 §.

— taxeringsintendentens yttrande.

Har skattskyldig taxerats å mer än

en ort för samma inkomst, garantibelopp

för fastighet eller förmögenhet,

må anstånd medgivas med inbetalning,

helt eller delvis, av ettdera

eller båda av de skattebelopp, som

påförts i anledning av taxeringen i

fråga.

Anståndet skall gälla till dess två

månader förflutit från dagen för

prövningsnämndens eller vederbörande

skattedomstols beslut i anledning

av besvären.

60 §. 60 §.

3 in o in. Vad i —--för skatt.

Utmätning må även i gäldenärens Utmätning må även i gäldenärens

frånvaro genast förrättas utan att frånvaro genast förrättas utan att såsådan

underrättelse, varom i 59 och dan underrättelse, varom i 59 och

60 §§ utsökningslagen sägs, blivit 60 §§ utsökningslagen sägs, blivit

honom meddelad. Skall utmätning honom meddelad. Skall utmätning

ske av gäldenären tillhörig fast egen- ske av gäldenären tillhörig fast egen
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Gällande lydelse.

dom. som finnes å annan ort än där

han har sitt hemvist, skall dock underrättelse

jämte uppgift om förrättningsstället

med rekommenderat

tjänstebrev senast fjorton dagar före

förrättningen avsändas till gäldenären

under adress, som angivits i

restlängden eller eljest kan av utredningsmannen

utrönas. Återkommer

brevet såsom obeställbart, skall

utmätningsmannen därom underrätta

överexekutor vid insändandet

av protokoll över utmätningen;

och åligger det i sådant fall överexekutor

att, innan vidare åtgärder

för egendomens försäljning vidtagas,

anställa de ytterligare efterforskningar

rörande gäldenärens vistelseort,

som med hänsyn till av utmätningsmannen

redan vidtagna åtgärder

och övriga omständigheter må

anses erforderliga, samt, om vistelseorten

därvid utrönes. på sätt överexekutor

finner lämpligt lämna gäldenären

underrättelse om utmätningen.

Har egendomen veterligen

övergått till ny ägare, skola åtgärder

varom i detta stycke sägs i stället

vidtagas för hans underrättande.

Kan hans adress ej utrönas, bör dock

underrättelse lämnas förre ägaren.

68 §.

2 mom. Har riksräkenskapsverket

vid granskning av verkställd debitering

funnit, att anledning föreligger

till antagande att slutlig eller

kvarstående skatt, fastighetsskatt,

skogsvårdsavgifter eller i 1 § omförmälda

annuiteter eller tillkommande

skatt blivit någon påförd obehörigen

eller med för högt belopp eller att

skattskyldig tillgodoräknats överskjutande

preliminär skatt med för

lågt belopp, skall ämbetsverket underrätta

vederbörande länsstyrelse

härom. Länsstyrelsen har att verkställa

den utredning i ärendet, som

må finnas erforderlig, och att, därest

vederbörande finnes hava erlagt

skatt obehörigen eller med för högt

Föreslagen lydelse.

dom, som finnes å annan ort än där

han har sitt hemvist, skall dock underrättelse

jämte uppgift om förrättningsstället

med rekommenderat

tjänstebrev senast fjorton dagar före

förrättningen avsändas till gäldenären

under adress, som angivits i restlängden

eller eljest kan av utmätningsmannen

utrönas. Återkommer

hrevet såsom obeställbart, skall utmätningsmannen

därom underrätta

överexekutor vid insändandet av protokoll

över utmätningen; och åligger

det i sådant fall överexekutor att, innan

vidare åtgärder för egendomens

försäljning vidtagas, anställa de ytterligare

efterforskningar rörande

gäldenärens vistelseort, som med

hänsyn till av utmätningsmannen redan

vidtagna åtgärder och övriga

omständigheter må anses erforderliga,

samt, om vistelseorten därvid utrönes,

på sätt överexekutor finner

lämpligt lämna gäldenären underrättelse

om utmätningen. Har egendomen

veterligen övergått till ny ägare,

skola åtgärder varom i detta stycke

sägs i stället vidtagas för hans underrättande.

Kan hans adress ej utrönas,

bör dock underrättelse lämnas

förre ägaren.

68 §.

2 in o m. Har riksräkenskapsverket

vid granskning av verkställd debitering

funnit, att anledning föreligger

till antagande att slutlig, kvarstående

eller tillkommande skatt blivit

någon påförd obehörigen eller

med för högt belopp eller att skattskyldig

tillgodoräknats överskjutande

preliminär skatt med för lågt belopp,

skall ämbetsverket underrätta

vederbörande länsstyrelse härom.

Länsstyrelsen har att verkställa den

utredning i ärendet, som må finnas

erforderlig, och att, därest vederbörande

finnes hava erlagt skatt obehörigen

eller med för högt belopp eller

tillgodoräknats överskjutande preliminär

skatt med för lågt belopp, till

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

15

Gällande lydelse.

belopp eller tillgodoräknats överskjutande

preliminär skatt med för

lågt belopp, till honom återbetala vad

som för mycket erlagls. Finner länsstyrelsen

eljest att förhållande, som

nyss sagls, föreligger har länsstyrelsen

likaledes att återbetala för mycket

erlagt belopp.

Envar, som eljest vinner nedsättning

i eller befrielse från honom påförd

slutlig eller kvarstående skatt,

fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter

eller i 1 § omförmälda annuiteter eller

tillkommande skatt eller berättigas

återbekomma ytterligare överskjutande

preliminär skatt, äger att

genom länsstyrelsen i det län, där

debiteringen skett, kostnadsfritt återbekomma

vad han för mycket erlagt.

Föreslagen lydelse.

honom återbetala vad som för mycket

erlagts. Finner länsstyrelsen eljest

att förhållande, som nyss sagts,

föreligger har länsstyrelsen likaledes

att återbetala för mycket erlagt belopp.

Envar, som eljest vinner nedsättning

i eller befrielse från honom påförd

slutlig, kvarstående eller tillkommande

skatt eller berättigas

återbekomma ytterligare överskjutande

preliminär skatt, äger att genom

länsstyrelsen i det län, där debiteringen

skett, kostnadsfritt återbekomma

vad han för mycket erlagt.

4 mom. Häftar den,---3 mom.

Vad i föregående stycke stadgas

skall äga motsvarande tillämpning

då skattskyldig, vilken enligt 1 mom.

är berättigad återbekomma erlagd

preliminär skatt, har att gälda tillkommande

skatt, som avser inkomst

under det år vartill den preliminära

skatten hänför sig. Har, då återbetalning

enligt 1 mom. skall ske, den

tillkommande skatten icke påförts

men kan med fog antagas, att sådan

skatt kommer att påföras på grund

av beslut av prövningsnämnd om

höjd taxering eller av länsstyrelse om

böjd debitering, må den preliminära

skatten innehållas i avbidan på att

tillkommande skatt påföres.

70 §.

1 in o in. För slutlig eller kvarstående

skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter

eller i 1 § omförmälda

annuiteter eller tillkommande skatt,

som blivit från debitering obehörigen

utesluten eller till för ringa belopp

påförd, är den skatlskyldige fortfarande

ansvarig. Har skattskyldig

gollskrivits preliminär skatt med för

Vad i föregående stycke stadgas

skall äga motsvarande tillämpning

då skattskyldig, vilken enligt 1 mom.

är berättigad återbekomma erlagd

preliminär skatt, har att gälda tillkommande

skatt, som debiterats på

grund av taxering för inkomst för det

år vartill den preliminära skatten

hänför sig. Har, då återbetalning

enligt 1 mom. skall ske, den tillkommande

skatten icke påförts men kan

med fog antagas, att sådan skatt

kommer att påföras på grund av beslut

av beskatt ning snämnd om höjd

taxering eller om eftertaxering eller

av länsstyrelse om höjd debitering,

må den preliminära skatten innehållas

i avbidan på att tillkommande

skatt påföres.

70 §.

1 in o in. För slutlig, kvarstående

eller tillkommande skatt, som blivit

från debitering obehörigen utesluten

eller till för ringa belopp påförd, är

den skaltskyldige fortfarande ansvarig.

Har skattskyldig gottskrivits preliminär

skatt med för högt belopp

och bär till följd därav skatt felaktigt

restituerats, är han skyldig att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Gällande lydelse.

högt belopp och har till följd därav

skatt felaktigt restituerats, är han

skyldig att till statsverket återbetala

vad han sålunda oriktigt utfått. Dock

är han fri från betalningsskyldighet

som i detta moment sägs, därest krav

icke delgives honom inom fyra år efter

utgången av det uppbördsår, under

vilket skatten rätteligen skolat

debiteras eller felaktigt blivit gottskriven,

samt beslut angående hans

betalningsskyldighet är meddelat

inom två år efter det kravet hos honom

anställdes.

Föreslagen lydelse.

till statsverket återbetala vad han

sålunda oriktigt utfått. Dock är han

fri från betalningsskyldighet som i

detta moment sägs, därest krav icke

delgives honom inom fyra år efter

utgången av det uppbördsår, under

vilket skatten rätteligen skolat debiteras

eller felaktigt blivit gottskriven,

samt beslut angående hans betalningsskyldighet

är meddelat inom

två år efter det kravet hos honom

anställdes.

72 §. 72 §.

Kungl. Maj :t---denna förordning.

Nämnden äger, då så finnes påkallat,

medgiva att de särskilda bestämmelser,

som i denna förordning

meddelats i fråga om arbetstagare å

svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet

av minst 500 registerton,

må tillämpas även beträffande

arbetstagare å annat svenskt handelsfartyg.

Nämnden skall---vice ordförande.

Ordföranden och — — — i Sverige.

För envar---av ledamöter.

Förslag till —---och suppleant.

Nämnden är--— äro tillstädes.

Nämnden må —--— av sakkunniga.

Beträffande nämndens----delar gälla.

84 §.

Förmenar någon, att slutlig eller

kvarstående skatt, fastighetsskatt,

skogsvårdsavgifter eller i 1 § omförmälda

annuiteter eller tillkommande

skatt blivit genom fel vid debiteringen

obehörigen eller med oriktigt

belopp honom påförd eller att överskjutande

preliminär skatt, varom i

68 § 1 mom. sägs, tillgodoräknats honom

med för lågt belopp eller att felaktighet

ägt rum vid utskrivandet av

hans debetsedel, äger han att däri söka

rättelse hos den lokala skattemyndighet,

som verkställt debiteringen.

Ansökan om rättelse skall ingivas

till nämnda myndighet inom

84 §.

Förmenar någon, att slutlig, kvarstående

eller tillkommande skatt blivit

genom fel vid debiteringen obehörigen

eller med oriktigt belopp honom

påförd eller att överskjutande

preliminär skatt, varom i 68 § 1

mom. sägs, tillgodoräknats honom

med för lågt belopp eller att felaktighet

ägt rum vid utskrivandet av

hans debetsedel, äger han att däri

söka rättelse hos den lokala skattemyndighet,

som verkställt debiteringen.

Ansökan om rättelse skall

ingivas till nämnda myndighet inom

ett år efter det sökanden erhållit vederbörlig

debetsedel.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

17

Gällande lydelse.

ett år efter det sökanden erhållit vederbörlig

debetsedel.

Anvisningar

till 39 §.

3. Skatteavdrag ifrågakommer icke

beträffande preliminär B-skatt,

fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter, i

1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande

skatt.

Föreslagen lydelse.

Anvisningar

till 39 §.

3. Skatteavdrag ifrågakommer icke

beträffande preliminär B-skatt eller

tillkommande skatt.

Avdragsskyldighet för —--av tjänst.

Arbetsgivare är---än hemortskommunen.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1955 med följande

undantag och inskränkningar.

1. Bestämmelserna i 60 § 3 mom., 68 § 4 mom. och 72 § skola träda i

kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit

från trycket i Svensk författningssamling.

2. De nya bestämmelserna i 4 § 1 mom. angående de avdrag vid taxeringen,

varå skattetabellerna skola grundas, äga tillämpning första gången

såvitt angår tabellerna för inkomståret 1956.

3. Äldre bestämmelser angående preliminär taxering och avgivande av

preliminär självdeklaration skola gälla i fråga om preliminär B-skatt för

inkomståren 1955 och 1956.

4. Preliminär B-skatt för inkomståren 1955 och 1956 må, därest skatten

icke beräknas med ledning av preliminär taxering, bestämmas utan avseende

å skyldighet att erlägga kommunal inkomstskatt för garantibelopp för

fastighet eller sjukförsäkringsavgift.

5. Äldre bestämmelser skola fortfarande gälla beträffande utskylder enligt

1954 eller tidigare års taxeringar ävensom beträffande avgifter in. in.,

vilka debiteras i samband med sådana utskylder.

6. Sjukförsäkringsavgift skall debiteras i samband med slutlig skatt

första gången år 1956.

Utöver vad ovan sagts skall iakttagas att förordningens bestämmelser

skola äga tillämpning redan före ikraftträdandet såvitt avser åtgärder, som

erfordras för förordningens tillämpning därefter.

- Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 sand. Nr 1X9.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Förslag

till

förordning om uppbörd av vissa försäkringsavgifter enligt lagen om

yrkesskadeförsäkring och av bidrag från arbetsgivare jämlikt lagen

om allmän sjukförsäkring m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §’

Angående uppbörd av avgift för obligatorisk försäkring i riksförsäkringsanstalten

enligt lagen om yrkesskadeförsäkring, häri inbegripen tilläggsavgift

enligt 39 § nämnda lag, samt av bidrag från arbetsgivare jämlikt

lagen om allmän sjukförsäkring och lagen om moderskapshjälp skall gälla

vad nedan stadgas.

Avgift jämte tilläggsavgift för frivillig försäkring i riksförsäkringsanstalten

enligt lagen om yrkesskadeförsäkring uppbäres i den ordning anstalten

bestämmer.

2 §‘

Avgift och bidrag, som avses i 1 § första stycket, från arbetsgivare med

försäkring i riksförsäkringsanstalten uppbäras, med de i 3 § angivna undanlag,

i enlighet med vad som stadgas i uppbördsförordningen. I fråga om

uppbörd på sätt nu nämnts skall summan av en arbetsgivares avgift och

bidrag benämnas arbetsgivaravgift.

3 §.

Har arbetsgivare med försäkring i riksförsäkringsanstalten i regel minst

fem arbetstagare i sin tjänst eller finner anstalten eljest omständigheterna

föranleda därtill, skola avgift och bidrag, varom sägs i 1 § första stycket,

påföras arbetsgivaren och uppbäras i den ordning som, med iakttagande

av vad i 5 § sägs, bestämmes av riksförsäkringsanstalten.

4 §.

1 inom. Det åligger lokal skattemyndighet att på sätt riksförsäkringsanstalten

bestämmer upprätta förteckning över arbetsgivarna inom myndighetens

tjänstgöringsområde (arbelsgivarförteckning). Omfattar den lokala

skattemyndighetens tjänstgöringsområde flera uppbördsdistrikt, skall arbetsgivarförteckningen

bestå av en avdelning för varje sådant distrikt. Förteckningen

skall av den lokala skattemyndigheten insändas till riksförsäkringsanstalten

året näst efter det år förteckningen avser, i Stockholm successivt

under tiden den 15 februari—den 15 mars och i övrigt före den 15

januari eller den senare dag som anstalten föreskriver.

Riksförsäkringsanstalten skall i arbetsgivarförteckningen anteckna arbetsgivaravgifterna

och i övrigt i erforderliga hänseenden komplettera förteckningen.

Denna bör därefter utvisa

1) namn, bostad eller postadress och verksamhet samt i förekommande

fall yrke eller titel för varje arbetsgivare, för vilken antecknats arbetsgivaravgift:
2)

de huvudsakliga grunder, efter vilka arbetsgivaravgiften beräknats för

arbetsgivaren:

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

19

3) arbetsgivaravgiftens belopp för varje arbetsgivare;

4) tillägg på grund av tidigare för lågt debiterat belopp; samt

5) avdrag på grund av förut erlagd betalning eller nedsättning i förut

erlagt belopp. ....

Arbetsgivarförteckningen skall under året näst efter det år förteckningen

avser av riksförsäkringsanstalten översändas till den lokala skattemyndigheten,

i Stockholm före den 15 juni och i övrigt före augusti månads utgång;

dock skall förteckningen, såvitt avser minst halva antalet uppbördsdistrikt

på landet, översändas före den 15 augusti.

2 mom. Samtidigt med att arbetsgivarförteckning översändes till lokal

skattemyndighet äger riksförsäkringsanstalten från vederbörlig inkomsttitel

å riksstaten tillgodogöra sig beloppet av de i förteckningen antecknade arbetsgivaravgifterna.

3 mom. I arbetsgivarförteckning antecknad arbetsgivaravgift skall av

lokal skattemyndighet påföras den avgiftspliktige vid debitering av slutlig

skatt. Förteckningen skall därefter återställas till riksförsäkringsanstalten

inom tid som anstalten bestämmer.

5 §.

1 mom. Arbetsgivare som avses i 3 § är i den mån riksförsäkringsanstalten

ej annat föreskriver skyldig att, i avräkning å honom åvilande avgift

och bidrag, under det kalenderår avgiften och bidraget avse å tid som

anstalten bestämmer erlägga högst det belopp, till vilket summan av avgiften

och bidraget kan antagas komma att uppgå.

Riksförsäkringsanstalten har att till varje arbetsgivare, varom förmäles i

3 §, översända skriftlig uppgift rörande beloppet av avgift och bidrag, som

för visst år påförts honom av anstalten. I uppgiften skall underrättelse lämnas

jämväl angående de huvudsakliga grunder, efter vilka avgiften och bidraget

beräknats, ävensom rörande tid och sätt för inbetalningen och om

påföljden för försummad inbetalning samt om vad som stadgas i 6 §.

Belopp som avses i första och andra styckena skola, där ej riksförsäkringsanstalten

angivit annat betalningssätt, erläggas genom inbetalning eller

girering till anstaltens postgirokonto. Betalning skall erläggas senast inom

fyra veckor efter det uppgiften kommit arbetsgivaren till handa; dock må

riksförsäkringsanstalten, när särskilda skäl därtill prövas föreligga, medgiva

anstånd helt eller delvis med inbetalning av påfört belopp. I fråga om

definitivt påfört belopp må anstånd icke beviljas för längre tid än fyra

månader. I fall då uppbörd av avgift och bidrag fördelas på två eller flera

inbetalningstillfällcn skall det vid varje tillfälle crlagda beloppet anses omfatta

såväl avgift som bidrag och fördelas proportionellt dem emellan. Vad

sist sagts skall gälla jämväl där påfört belopp endast delvis erlägges.

2 mom. Inbetalas i 1 mom. omförmält belopp icke inom föreskriven tid,

skall riksförsäkringsanstalten i rekommenderat brev med posten anmana

arbetsgivaren att omedelbart erlägga detsamma till anstalten.

Riksförsäkringsanstalten åligger att periodvis, enligt anstaltens bestämmande,

upprätta förteckningar över arbetsgivare, vilka ej fullgjort sin betalningsskyldighet

inom fyra veckor efter det anmaning enligt föregående stycke

avsänts. Förteckningarna, som upprättas särskilt för varje utmätningsmansdistrikt,

skola för varje arbetsgivare innehålla uppgift om hans namn,

bostad eller postadress och i förekommande fall yrke eller titel samt om den

avgift och det bidrag han är pliktig att erlägga. Tre exemplar av varje för
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 1S9.

teckning skola för indrivning av oguldna belopp överlämnas till vederbörande

länsstyrelse.

Vad i uppbördsförordningen och föreskrifter angående tillämpningen av

nämnda förordning stadgas om indrivning och redovisning av restförd skatt,

avkortning och avskrivning av skatt samt upprättande av balanslängd ävensom

angående efterkrav och preskription av skatt skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om oguldna avgifter och bidrag som avses i nästföregående

stycke.

3 mom. Samtidigt med att i 2 mom. omförmäld förteckning överlämnas

till länsstyrelsen äger riksförsäkringsanstalten från vederbörlig inkomsttitel

å riksstaten tillgodogöra sig beloppet av de i förteckningen antecknade avgifterna

och bidragen.

6 §.

Förmenar arbetsgivare att avgift eller bidrag, som avses i 1 § första stycket,

påförts honom obehörigen eller med oriktigt belopp, äger han söka rättelse

däri hos riksförsäkringsanstalten inom ett år efter det han erhållit

vederbörlig debetsedel eller uppgift, varom förmäles i 5 § 1 mom., eller, om

uPPgiften ej kommit honom till handa, efter det krav i annan ordning framställts

hos honom. I fall som avses i 2 § må ansökan i stället ingivas till den

lokala skattemyndighet, som verkställt debiteringen. Myndigheten har att

efter utredning översända ansökningen till riksförsäkringsanstalten.

7 §.

1 mom. Är arbetsgivare delägare i bolag, som avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,

skall bidrag från arbetsgivaren jämlikt lagen om allmän

sjukförsäkring och lagen om moderskapshjälp inbetalas till bolaget i

enlighet med vad bolaget bestämmer. Därvid skall dock iakttagas, att arbetsgivarens

avgift för obligatorisk försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring

och däremot svarande bidrag som nyss sagts skola påföras gemensamt

att erläggas samtidigt samt att, då uppbörd av avgift och bidrag fördelas

på två eller flera inbetalningstillfällcn, det vid varje tillfälle erlagda

beloppet skall anses omfatta såväl avgift som bidrag och fördelas proportionellt

dem emellan. Vad sist sagts skall gälla jämväl där påfört belopp endast

delvis erlägges.

Varje kalendermånad skall bolaget på sätt som riksförsäkringsanstalten

bestämmer till anstalten inbetala och redovisa de bidrag, vilka under nästföregående

kalendermånad influtit till bolaget.

över arbetsgivare, vilka icke behörigen fullgjort dem åliggande bidragsskyldighet,

skall bolaget upprätta förteckning med uppgift om varje arbetsgivares

namn, bostad eller postadress, verksamhet och i förekommande fall

yrke eller titel samt om det bidrag han är pliktig att erlägga. Förteckningen

skall före utgången av andra månaden efter den, under vilken inbetalning

skolat ske, överlämnas till riksförsäkringsanstalten, som har att påföra

varje arbetsgivare det bidrag, för vilket han är betalningsskyldig. Beträffande

sådant bidrag skall gälla vad i 5 § 2—3 mom. och 6 § stadgats.

2 mom. Riksförsäkringsanstalten har att övervaka att bolag, som i

1 mom. sägs, påför bidrag där så skall ske och i övrigt fullgör sina åligganden

enligt 1 mom. Bolaget är skyldigt att lämna riksförsäkringsanstalten de

uppgifter, som anstalten finner erforderliga för att kunna fullgöra övervakningen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

21

8 §.

Sådant bidrag, som staten i sin egenskap av arbetsgivare har att erlägga

jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring och lagen om moderskapshjälp,

beräknas och redovisas enligt föreskrifter, vilka meddelas av Konungen.

9 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,

meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955, vid vilken tidpunkt

förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för

försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete upphör att gälla.

I fråga om avgifter för frivillig försäkring enligt nämnda lag skola äldre

bestämmelser alltjämt tillämpas.

Den nya förordningen skall äga tillämpning jämväl beträffande sådana

avgifter för obligatoriska försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt

sagda lag, vilka debiteras eller uppbäras efter utgången av år 1954.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande, som ersatts

genom bestämmelse i denna förordning, skall hänvisningen i stället gälla

den bestämmelsen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 mars

1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om debitering och

uppbörd av sjukförsäkringsavgifter, m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning.

I 36 § lagen den 3 januari 1947 ( nr 1) om allmän sjukförsäkring upptogs

ett stadgande av innebörd, att om debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifterna

stadgas i uppbördsförordningen. Någon komplettering av

uppbördsförordningen i ifrågavarande hänseende har emellertid ännu inte

skett. Ej heller i övrigt har några detaljbestämmelser utfärdats angående

uppbörden av sjukförsäkringsavgifterna. Dessa spörsmål måste nu lösas.

I socialförsäkringsutredningens betänkande angående sjukförsäkring och

yrkesskadeförsäkring (SOU 1952: 39”) har utredningen (s. 211—218) angivit

vissa riktlinjer för uppbörden av sjukförsäkringsavgifterna. Vid remissbehandlingen

av utredningsförslaget har i några remissyttranden föreslagits

förenklingar i olika hänseenden i det av utredningen ifrågasatta systemet.

Vid anmälan av propositionen nr 178 till 1953 år riksdag med förslag

till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,

in. in. uttalade föredragande departementschefen (s. 192) bl. a.,

att vad sålunda och i övrigt anförts rörande avgiftsuppbörden torde få beaktas

vid den särskilda utredning, som måste komma till stånd rörande

avgiftsuppbörden. Departementschefen behandlade vidare frågan om avgiftsskyldigheten

för äkta makar samt anförde, att de närmare övervägandena

rörande uppbördsreglernas utformning i detta hänseende torde få ske

i samband med att riksdagen underställdes förslag till de övriga ändringar

i uppbördsförordningen, som påkallades av sjukförsäkringslagstiftningen.

För att verkställa förenämnda utredning tillkallade, jämlikt Kungl. Maj:ts

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

23

bemyndigande, chefen för socialdepartementet den 22 juni 1953 särskilda

sakkunniga, nämligen t. f. byrådirektören S. E. H. Malm och kronokamreraren

B. E. V. Åkerstedt. Den 2 oktober 1953 uppdrog Kungl. Maj :t åt de sakkunniga

att utreda jämväl frågan om debitering och uppbörd av arbetsgivarbidrag

till den allmänna sjukförsäkringen och avgifter till den blivande yrkesskadeförsäkringen

jämte därmed sammanhängande frågor; vidare tillkallade

chefen för socialdepartementet, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande,

samma dag ytterligare en sakkunnig, nämligen förste aktuarien C. J. H.

Holm. I utredningsarbetet har Malm och Åkerstedt deltagit beträffande debitering

och uppbörd av avgifter till den allmänna sjukförsäkringen samt

Åkerstedt och Holm beträffande debitering och uppbörd av arbetsgivarbidrag

till nämnda försäkring och avgifter till den blivande yrkesskadeförsäkringen.

Utredningsmännen överlämnade med gemensam skrivelse den

4 december 1953 dels en promemoria med utredning och förslag rörande debitering

och uppbörd av avgifter till den allmänna sjukförsäkringen, dels

ock en promemoria angående debitering och uppbörd av arbetsgivares bidrag

och avgifter till de obligatoriska sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna m. in.

Promemoriorna vidfogat gemensamt författningsförslag torde få såsom

Bihang fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Över utredningen eller vissa delar därav har, efter remiss, yttranden avgivits

av statskontoret, kammarrätten, riksförsäkringsanstalten, statistiska

centralbyrån, riksräkenskapsverket, riksskattenämnden, statens organisationsnämnd,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,

Malmöhus, Värmlands och Västerbottens län, Socialförsäkringsbolagens

förening, Försäkringsanstalterna Folket—Samarbete, Svenska sjukkasseförbundet,

Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare

samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Utom de förslag, som framlagts i förenämnda promemorior, avser jag att

i förevarande sammanhang till behandling upptaga de förslag till ändring

i uppbördsförordningen i anledning av fastighetsskattens inarbetning i den

kommunala inkomslskatten, som framlagts i en inom finansdepartementets

rättsavdelning utarbetad, den 1 december 1953 dagtecknad promemoria i

ämnet.

Över sistnämnda promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,

riksräkenskapsverket, Iantbruksstyrelsen, statens organisationsnämnd,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads,

Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Norrbottens län, Sveriges fastighetsägareförbund,

Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerarc

samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Slutligen får jag här omnämna, att vid åtskilliga av de i det föregående

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

angivna remissyttrandena fogats särskilda yttranden av lokala skattemyndigheter

eller andra. När anledning därtill finnes, kommer jag i det följande

att omnämna vad som anförts även i dessa yttranden.

II. Debitering oeh uppbörd av avgifter till den allmänna

sjukförsäkringen.

A. Kort översikt över sjukförsäkringslagens huvudbestämmelser.

Försäkringsplikt m. m. Varje svensk medborgare, som är bosatt i riket,

är i princip försäkringspliktig från och med kalendermånaden efter den,

varunder han fyllt 16 år, och därmed skyldig att vara försäkrad såsom medlem

i allmän sjukkassa. Detsamma gäller den som utan att vara svensk

medborgare är bosatt och mantalsskriven i riket. Annan än försäkringspliktig

må ej vara medlem i allmän sjukkassa. Från försäkringsplikten är undantagna

vissa smärre grupper, i främsta rummet sådana anstaltsvårdade

som inte kan antagas ha någon nytta av försäkringen.

Allmän sjukkassa är centralsjukkassa eller lokalsjukkassa. Centralsjukkassa

har till verksamhetsområde ett eller flera landstingsområden eller

stad, som ej deltar i landsting. I undantagsfall kan annan stad än nu sagts

bilda eget centralsjukkasseområde. Lokalsjukkassa har till verksamhetsområde

en eller flera kommuner och är ansluten till den centralsjukkassa,

inom vars område lokalsjukkassan är belägen. Inom stad, som utgör eget

centralsjukkasseområde, kan lokalsjukkassa inte finnas.

Försäkringspliktig skall för varje kalenderår vara medlem i sjukkassan

för den kommun, där han för samma år blivit mantalsskriven. År försäkringspliktig

ej mantalsskriven i riket, skall han vara medlem i sjukkassan

töi den kommun, där han är bosatt vid ingången av kalenderåret eller vid

den senare tidpunkt, da försäkringsplikt inträder. Medlem i lokalsjukkassa

är medlem även i den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan är ansluten.

Den allmänna sjukförsäkringen avser att vid sjukdom bereda sjukhjälp

i form av dels ersättning för utgifter för sjukvård (sjukvårdsförsäkring),

dels en för dag beräknad kontant ersättning (sjukpenningförsäkring).

Sjukvårdsförsäkrad är varje sjukkassemedlem och medlems barn under

16 år ävensom annat i riket bosatt barn under 16 år.

Sjukpenningförsäkrad är varje sjukkassemedlem, vars beräknade årsinkomst

av förvärvsarbete uppgår till minst 1 200 kronor, samt sjukkassemedlems

hustru även om hon ej har sådan inkomst, såvida hon själv är

medlem och ej uppbär folkpension.

Alla sjukpenningförsäkrade är tillförsäkrade en grundsjukpenning av 3

kronor om dagen. Till denna grundsjukpenning kan barntillägg utgå.

De medlemmar, som har en beräknad årsinkomst av tjänst uppgående

till minst 1 800 kronor, skall dessutom vara obligatoriskt försäkrade för till
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

25

läggssjukpenning. Tilläggssjukpenningens storlek är beroende på den sjukpenningklass,

i vilken medlemmen av sjukkassan inplacerats med hänsyn

till den av kassan beräknade storleken av hans årsinkomst av tjänst.

Med årsinkomst av förvärvsarbete avses den för år beräknade inkomst

i pengar eller naturaförmåner, som någon kan antagas komma att tills

vidare åtnjuta av sådant arbete. Med årsinkomst av tjänst förstås sådan

årsinkomst av förvärvsarbete, som arbetstagare kan antagas komma att

tills vidare åtnjuta i allmän eller enskild tjänst. Det för försäkringen för tillIäggssjukpenning

betydelsefulla begreppet inkomst av tjänst överensstämmer

sålunda icke med motsvarande skatterättsliga begrepp.

Sjukpenningklasserna är tretton till antalet. Den första sjukpenningklassen

avser dem, som är försäkrade enbart för grundsjukpenning. Sjukpenningklasserna

2—13 avser dem, som dessutom är försäkrade för tillläggssjukpenning.

Lägsta tilläggssjukpenningen är en krona och utgår till

dem, vilkas beräknade årsinkomst av tjänst uppgår till 1 800 kronor men

ej 2 400 kronor. Högsta tilläggssjukpenningen är 17 kronor och utgår

till dem, vilkas beräknade årsinkomst av tjänst uppgår till minst 14 000

kronor. Högsta sammanlagda sjukpenning (grundsjukpenning + tilläggssjukpenning)

är alltså 20 kronor. Efter 90 dagars sjukhjälpstid nedsättes

tilläggssjukpenningen i de högre sjukpenningklasserna. I vissa fall utgår

halv sjukpenning. Vid sjukhusvård utgår i allmänhet en reducerad sjukpenning

(hempenning). För sjukpenning ävensom för sjukhusvård är sjukhjälpstiden

730 dagar. För folkpensionärer är dock motsvarande tid 90 dagar.

Från sjukpenningförsäkringen kan Kungl. Maj :t helt eller delvis undantaga

vissa medlemmar, huvudsakligen stats- och kommunalanställda

tjänstemän.

Såsom förut nämnts avser den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning

endast sådana medlemmar, som har inkomst av tjänst. För medlemmar,

som har annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst av tjänst

(självständiga företagare), finnes en frivillig sjukpenningförsäkring, genom

vilken de kan tillförsäkra sig en sammanlagd sjukpenning å högst det belopp,

för vilket vederbörande skulle ha varit obligatoriskt försäkrad om hela

årsinkomsten av förvärvsarbete härrört av tjänst. Den frivilliga sjukpenningförsäkringen

står öppen även för studerande och för i huvudsak hemarbetande

hustrur; sammanlagda maximisjukpenningen utgör i båda fallen

6 kronor.

Försäkringen finansieras genom de försäkrades avgifter, statsbidrag och

arbetsgivarbidrag.

De allmänna sjukkassorna skall stå under tillsyn av en för hela riket

gemensam tillsynsmyndighet.

Sjukförsäkringsavgifter. Varje allmän sjukkassa är en självständig juridisk

person med eget ansvar för verksamheten. Den del av kassans utgifter

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

för olika grenar av verksamheten, som inte täckes av statsbidrag och arbetsgivarbidrag

eller andra tillgängliga medel, skall uttagas i form av avgifter

av kassans medlemmar. Detta innebär, att sjukförsäkringsavgifterna inte

är enhetliga för hela riket utan varierar från kassa till kassa.

Sjukförsäkringsavgifterna skall enligt särskilt angivna grunder beräknas

och efter vederbörande kassas hörande fastställas av tillsynsmyndigheten.

Sjukförsäkringsavgift skall innefatta avgift för dels sjukvårdsförsäkringen,

dels försäkringen för grundsjukpenning och dels försäkringen för

tilläggssjukpenning. Den som är medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa

skall erlägga sjukförsäkringsavgift i båda kassorna.

Avgift för sjnkvårdsförsäkringen skall erläggas av medlem, vars till statlig

inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering året näst efter det år avgiften

avser bestämts till minst 1 200 kronor och som inte vid utgången av sistnämnda

år upphört att vara medlem, fyllt 67 år eller uppbär folkpensionsförmån

i annan form än ålderspension.

Avgift för försäkringen för grundsjukpenning skall erläggas av medlem,

som vid utgången av det år avgiften avser är försäkrad för sådan sjukpenning

och vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering nästföljande

år bestämts till minst 1 200 kronor.

Rörande ifrågavarande båda avgifter gäller i övrigt bland annat följande.

Vad om medlems taxerade inkomst sägs skall i fråga om medlem, som

taxeras enligt för gitt skattskyldig gällande bestämmelser, avse makarnas

sammanlagda taxerade inkomst.

Inom samma kassa skall avgifterna för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen

för grundsjukpenning var för sig vara lika stora för samtliga avgiftspliktiga

medlemmar, som omfattas av vederbörande försäkring, samt beräknas

för kalenderår och fastställas till helt krontal.

överstiger medlems sammanlagda avgift för sjukvårdsförsäkringen och

försäkringen för grundsjukpenning (den sammanlagda avgiften benämnes

i det följande grundavgift)två procent av hans taxerade inkomst vid taxering

till statlig inkomstskatt året efter det avgiften avser, skall avgiften nedsättas

till två procent av nämnda inkomst (denna bestämmelse kallas i det

följande tvåprocentsregeln). I fråga om medlem, som är taxerad enligt för

gift skattskyldig gällande bestämmelser, skall därvid å vardera maken anses

belöpa hälften av makarnas sammanlagda taxerade inkomst. Sådan nedsättning

skall för den, som är försäkrad i såväl lokal- som centralsjukkassa,

i första hand avse avgift till centralsjukkassan. Inom en och samma kassa

skall nedsältningen i första hand avse avgift för sjukvårdsförsäkringen.

Avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning — denna avgift benämnes

i det följande tilläggsavgift — skall erläggas av medlem, som under den

månad avgiften avser eller del därav är försäkrad för sådan sjukpenning,

dock att avgift ej skall utgå för månad, under vilken försäkringsplikt upphör.

Inom en kassa skall tilläggsavgifterna vara lika stora för de medlemmar,

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

27

som tillhör samma sjukpenningklass och för vilka gäller samma sjukhjälpstid.

Avgifterna skall vidare vara avvägda i förhållande till storleken av til 1- läggssjukpenningen inom varje sjukpenningklass och beräknas för kalendermånad.

Om en medlems avgift för kalenderår ej slutar å helt krontal,

skall den avrundas till närmaste hela krontal.

Medlem, som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser,

skall i den mån så stadgas i uppbördsförordningen svara jämväl för andra

makens sjukförsäkringsavgift.

Därest medlems avgift för kalenderår skulle uppgå till lägre belopp än fem

kronor skall avgift inte påföras honom.

I fråga om debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifterna innehåller

sjukförsäkringslagen allenast den inledningsvis omnämnda hänvisningen

till uppbördsförordningen.

Allmän sjukkassa äger i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer av statsverket

uppbära hela beloppet av de sjukförsäkringsavgifter, som debiterats

för kassans räkning. I avräkning å de sjukförsäkringsavgifter, som kommer

att debiteras för visst kalenderår, äger allmän sjukkassa att av statsverket

erhålla förskott enligt de föreskrifter, som Kungl. Maj :t utfärdar.

Vad i det föregående sagts om sjukförsäkringsavgifter avser uteslutande

avgifter för den obligatoriska sjukförsäkringen. Avgifterna för den frivilliga

sjukpenningförsäkringen erlägges direkt till allmän sjukkassa och

uppbärcs sålunda icke i samband med skatteuppbörden.

Statsbidrag. Statsbidragen till den obligatoriska sjukförsäkringen utgår

i form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag.

I nu förevarande sammanhang är främst sistnämnda

två bidragsformer av intresse.

Avgift slind ringsbidraget utgår med det belopp varmed sjukförsäkringsavgift

nedsatts till följd av tvåprocentsregeln. Staten ersätter sålunda kassorna

till fullo den del av grundavgifterna, som ej inflyter på grund av avgifternas

nedsättning enligt sagda regel.

Avgiftsersättningsbidraget utgår med tio kronor för varje medlem, som

inte är skyldig att betala avgift för sjukvårdsförsäkringen på grund av att

den taxerade inkomsten inte uppgår till 1 200 kronor eller att han har tolkpension.

B. Uppbörd av sjukförsäkringsavgifterna i samband med preliminär skatt, in. in.

Utredningsmännen. Inledningsvis anför utredningsmännen att genom den

hänvisning, som i .‘$0 § sjukförsäkringslagen gjorts till uppbördsförordningen

i fråga om uppbörden av sjukförsäkringsavgifterna, fastslagits alt

nämnda upphörd skulle anknytas till skatteuppbörden. Av förarbetena till

denna bestämmelse framginge att avgifterna skulle inräknas i preliminär

och slutlig skatt. Avgiftsuppbördens anknytning till skatteuppbörden förut
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

satte, att till uppräkningen i 1 § första stycket uppbördsförordningen av

vad som i förordningen förstodes med skatt fogades sjukförsäkringsavgifter

enligt lagen om allmän sjukförsäkring. Vidare måste den i 2 § 2 mom.

uppbördsförordningen givna definitionen å slutlig skatt kompletteras med

ett tillägg, angivande att till vad som förstodes med slutlig skatt hörde i 1 §

omförmälda sjukförsäkringsavgifter. I 3 § 1 mom. uppbördsförordningen

föranleddes därjämte en ändring av innebörd att beloppet av preliminär

skatt, som skattskyldig hade att utgöra, skulle motsvara jämväl i den slutliga

skatten ingående sjukförsäkringsavgift.

Beträffande avgiftsuppbörden i samband med uttagande av preliminär Askatt

framhåller utredningsmännen i likhet med socialförsäkringsutredningen,

att det icke vore möjligt att vid inräkningen av avgifterna i skatten taga

hänsyn till variationerna i avgiftsbeloppen olika sjukkassor emellan. I stället

borde man utgå från genomsnittsbelopp för hela landet, vilka årligen för ett

kommande år uträknades och fastställdes av tillsynsmyndigheten för de

allmänna sjukkassorna och av denna meddelades riksskattenämnden. Därvid

borde sjukförsäkringsavgifternas belopp uppdelas på avgift för sjukvårdsförsäkringen,

avgift för försäkringen för grundsjukpenning och avgifter

för försäkringen för tilläggssjukpenning, de sistnämnda specificerade

efter sjukpenningklass. Föreskrift härom borde intagas i tillämpningsbestämmelser

till sjukförsäkringslagen.

I skattetabellerna borde inräknas den för de sjukpenningförsäkrade beräknade

genomsnittliga grundavgiften, i de lägsta inkomstlägena reducerad

med hänsyn till tvåprocentsregeln, samt den beräknade genomsnittliga till1

äggs avgift som utginge i den sjukpenningklass, till vilken en försäkrad

med i skattetabellen angiven inkomst skulle hänföras. Avgifterna borde inräknas

med de för år fastställda genomsnittsbeloppen. Vid skattetabellernas

upprättande skulle hänsyn icke tagas till den nedsättning i statlig och kommunal

inkomstskatt, som kunde bli en följd av att sjukförsäkringsavgift

eventuellt komrne att ingå i det s. k. försäkringsavdraget (för ogift skattskvldig

högst 200 kronor och för makar sammanlagt högst 400 kronor).

I 4 § 3 mom. första stycket uppbördsförordningen borde införas ett tillägg

att den preliminära skatten skulle i tabellerna angivas under förutsättning

jämväl, att sjukförsäkringsavgift beräknades med ledning av belopp,

som den i 91 § lagen om allmän sjukförsäkring omförmälda tillsynsmyndigheten

fastställde för inkomståret. Därefter anföres.

Då alla skattskyldiga icke skall erlägga sjukförsäkringsavgift eller skall

erlägga avgift med lägre belopp än som i skattetabellerna beräknats för inkomsten,

kommer i anledning härav skatteuttaget enligt skattetabellerna

att i vissa fall bli för högt. Såsom exempel kan nämnas en icke mantalsskriven

utlänning, en icke sjukpenningförsäkrad sjukkassemedlem som tillfälligtvis

innehar anställning, en medlem som uppbär inkomst i form av

pension och en medlem som är försäkringspliktig endast under en del av

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

29

året. Sådana konsekvenser får dock — såsom socialförsäkringsutredningen

anmärkt — tämligen ringa betydelse, eftersom avgiftsbeloppen blir relativt

små.

Det må emellertid särskilt beaktas att vissa kategorier, huvudsakligen

statliga och kommunala tjänstemän, på grund av bestämmelsen i 28 §

första stycket sjukförsäkringslagen kan komma att undantagas från sjukpenningförsäkringen

i dess helhet eller viss del därav. Riksräkenskapsverket

har anmärkt att, därest sådant undantagande sker, preliminärskatten

blir för hög för de undantagna kategorierna, vilket ur principiell synpunkt

syntes mindre tillfredsställande.---

Skulle det anses önskvärt att för stats- och kommunalanställda befattningshavare

möjliggöra skatteavdrag med uteslutande av avgift till sjukpenningförsäkringen,

kan detta åstadkommas genom införandet av dubbla

kolumner i skattetabellerna. Skulle kolumnangivningen å preliminärdebetsedlarna

bygga på anteckningar i mantalslängden förutsätter detta att

lokala skattemyndigheterna underrättas om vilka personer, som är anställda

i statlig eller kommunal tjänst. Den för ändamålet behövliga underrättelseoch

registreringsproceduren skulle emellertid bli mycket vidlyftig utan att

ändå medföra ett i samtliga fall riktigt resultat och synes för konsekvensens

skull fordra införandet av skyldighet för de lokala skattemyndigheterna att

ex officio verkställa jämkningar på grund av ombyte av arbetsgivare under

inkomståret.

Mera praktiskt torde vara att de dubbla kolumnerna åsättes gemensamt

kolumnnummer i skattetabellerna, med särskild underrubrik för den kolumn

som gäller stats- och kommunalanställda jämte redogörelse i anvisningarna

till tabellerna rörande de fall då sistnämnda kolumn skall tilllämpas.

I sådan händelse kan kolumnangivningen på preliminärdebetsedlarna

verkställas enligt vanliga regler, varefter det får ankomma på arbetsgivarna

att tillämpa rätt underkolumn. Denna metod bör icke behöva vålla

svårigheter, eftersom den särskilda underkolumnen skall tillämpas endast

av statligt eller kommunalt organ, som måste antagas veta för vilka arbetstagare

den ena eller andra underkolumnen gäller. Därigenom uppnår man

automatiskt en riktig beräkning av skatteavdragen, oavsett om den skattskyldige

övergår till eller från statlig eller kommunal anställning under inkomståret.

Ehuru väl riksräkenskapsverkets anmärkning måste anses fullt riktig

ur principiell synpunkt, är utredningsmännen ej övertygade om det praktiska

behovet av olika beräkningsgrunder för A-skatten för skilda kategorier

skattskyldiga. På grund av sjukförsäkringsavgifternas inräkning i skattetabellerna

kommer, såsom förut nämnts, något för höga skatteuttag att

drabba även andra skattskyldiga än de grupper, som kan undantagas från

sjukpenningförsäkringen med stöd av 28 § sjukförsäkringslagen. Med hänsyn

till att sjukförsäkringsavgifterna som regel kommer att utgöra en procentuellt

ringa del av preliminärskatten, torde olägenheterna bli av liten

praktisk betydelse. Härtill kommer slutligen att eu fördubbling av skattetabellerna

skulle stå i motsättning till önskemålet att såvitt möjligt förenkla

uppbördsförfarandet.

Av angivna skiil anser sig utredningsmännen icke böra föreslå att — om

undantagande från sjukpenningförsäkringen sker — särskilda beräkningsgrunder

tillämpas för de undantagna.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 1S9.

Utredningsmännen erinrar om att preliminär A-skatt skulle enligt It §

uppbördsförordningen beräknas å det belopp, som återstode sedan från

inkomsten avräknats bl. a. skattskyldigs avgifter för sjuk- eller olycksfallsförsäkring

som tagits i samband med tjänst. Till dylika avgifter torde avgifter

till den allmänna sjukförsäkringen icke vara hänförliga. Något förtydligande

av bestämmelsen av denna anledning syntes dock ej erforderligt.

Vidare stadgades i 12 § uppbördsförordningen i fråga om svensk medborgare,

som tillhörde svensk beskickning eller lönat svenskt konsulat eller

beskickningens eller konsulatets betjäning och som på grund av sin tjänst

vore bosatt utomlands, att preliminär A-skatt skulle avse allenast å inkomsten

av tjänsten belöpande statlig inkomstskatt jämte pensionsavgift samt

beräknas enligt av Kungl. Maj :t fastställda grunder. Sådan person skulle

emellertid, ehuru han icke vore i riket bosatt, jämlikt 14 § 2 mom. och 35 §

1 mom. folkbokföringsförordningen likväl mantalsskrivas i Sverige. Enligt

bestämmelserna i 5 § sjukförsäkringslagen syntes svensk medborgare varom

här vore tråga icke kunna vara medlem i allmän sjukkassa och således ej

heller vara pliktig erlägga sjukförsäkringsavgift. Anledning till ändring av

12 § uppbördsförordningen i förevarande sammanhang förelåge därför icke.

Eu särskild fråga vore hur bestämmelserna i 41 § 2 mom. uppbördsförordningen

om befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag med hänsyn

till existensminimum komme att påverka erläggandet av sjukförsäkringsavgift.

Dessa bestämmelser verkade i princip så att skattskyldig, som erhållit

sådan befrielse eller nedsättning i fråga om preliminär skatt, i motsvarande

mån undginge påföring av statlig och kommunal inkomstskatt i

den slutliga skatten. Befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag för

preliminär skatt påverkade däremot icke i slutlig skatt ingående folkpensionsavgift.

Pensionsavgift debiterades sålunda i cxistensminimifallen enligt

vanliga grunder. Enligt utredningsmännens mening synles sjukförsäkringsavgift

i förevarande hänseende böra likställas med pensionsavgift.

Slutligen framhåller utredningsmännen att det icke kunde anses föreligga

något praktiskt behov att införa en speciell jämkningsregel för det

fall, då skyldighet ej förelåge att erlägga sjukförsäkringsavgift. Hinder syntes

icke möta att vid bedömning, huruvida jämkning av den preliminära

skatten kunde ifrågakomma, taga hänsyn även till angivna förhållande.

I fråga om den preliminära B-skatten erinrar utredningsmännen om att

skatten debiterades antingen med belopp motsvarande den slutliga skatt,

som påförts den skattskyldige året näst före inkomståret, eller med belopp

som beräknades med ledning av preliminär taxering. Därefter anföres.

Såvitt gäller preliminär B-skatt, som påföres med samma belopp som slutlig

skatt, specificeras vid debiteringen icke de i B-skatten ingående beloppen

av skatter och avgifter. Att för sjukförsäkringsavgifternas vidkommande

göra avsteg från denna princip torde ej böra ifrågakomma.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 189.

31

Preliminär B-skatt, som beräknas med ledning av preliminär taxering,

debiteras med specifika belopp för bl. a. statlig inkomstskatt, kommunal

inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt och pensionsavgift. Detsamma bör

gälla sjukförsäkringsavgift. Till underlättande av debitering av sjukförsäkringsavgifter

i dessa fall bör samma av tillsynsmyndigheten fastställda genomsnittliga

avgiftsskala tillämpas som för den preliminära A-skatten.

I vissa fall leder denna princip till att skattskyldiga blir påförda för hög

avgift. En skattskyldig är ej alltid sjukkassemedlem, och en medlem, som

uppbär årsinkomst av förvärvsarbete i sjukförsäkringslagens mening, är

ej alltid skyldig erlägga avgift för grundsjukpenning och avgift för den

obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen. Om hänsyn skulle tagas till

sådana fall vid debiteringen av den i B-skatt ingående sjukförsäkringsavgiften,

måste den lokala skattemyndigheten utreda dels huruvida den

skattskyldige är sjukkassemedlem och dels huruvida hans inkomst helt eller

delvis utgöres av årsinkomst av tjänst eller annat förvärvsarbete i sjukförsäkringslagens

mening. Ett dylikt åliggande skulle förutsätta samråd

mellan de lokala skattemyndigheterna och vederbörande sjukkassor. Enär

emellertid någon i praktiken mera kännbar överdebitering i allmänhet ej

kan antagas uppkomma, om i hithörande fall tillsynsmyndighetens i fråga

om preliminär A-skatt angivna avgiftsskala tillämpas, torde sjukförsäkringsavgift

böra ingå i preliminär B-skatt, beräknad med ledning av preliminär

taxering, med belopp enligt denna skala.

På grund av det anförda föreslås att till 25 § uppbördsförordningen

fogas en föreskrift, att — vid debitering av preliminär B-skatt med ledning

av preliminär taxering — sjukförsäkringsavgift påföres med ledning av belopp,

som den i 91 § lagen om allmän sjukförsäkring omförmälda tillsynsmyndigheten

fastställer för inkomståret.

På grund av stadgandet i 46 § 2 mom. fjärde stycket uppbördsförordningen

kommer den föreslagna bestämmelsen att gälla även vid jämkning

av preliminär B-skatt.

Behov av att i 45 § 1 mom. uppbördsförordningen införa en speciell jämkningsregel

enbart för det fall, att i preliminär B-skatt beräknad sjukförsäkringsavgift

avviker från den avgift som kan antagas ingå i motsvarande

slutliga skatt, synes icke föreligga. Såsom vid jämkning av preliminär

A-skatt bör emellertid hänsyn kunna tagas till sjukförsäkringsavgift vid

bedömning, huruvida jämkning kan ifrågakomma.

Utredningsmännen uttalar att de föreslagna reglerna för debitering av

sjukförsäkringsavgift, som inginge i preliminär B-skatt, kunde tillämpas redan

från och med år 1955 såvitt fråga vore om B-skatt, vilken påfördes

med ledning av preliminär taxering eller uträknades i samband med jämkning.

B-skatt, som för åren 1955 och 1956 utginge med samma belopp som

slutlig skatt, komine däremot icke utan särskild tilläggsdebitering att inbegripa

sjukförsäkringsavgift, eftersom sådan avgift påfördes slutligt först

under år 1956. Med hänsyn därtill måste avgöras, huruvida åtgärder borde

vidtagas för afl sjukförsäkringsavgift i hithörande fall skulle erläggas preliminärt

åren 1955 och 1956, och vilka åtgärder som därvid komme i fråga.

Beträffande detta spörsmål anföres följande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 189.

Därest sjukförsäkringsavgift skall påföras i nu avsedda fall, finns icke

annat underlag därför än 1954 resp. 1955 års taxering till statlig inkomstskatt.

\id sådant förhållande torde komma i fråga antingen att ålägga

de lokala skattemyndigheterna skyldighet att, med ledning av den av tillsynsmyndigheten

fastställda avgiftsskalan, i varje särskilt fall påföra sjukförsäkringsavgift

med belopp, som svarar mot den till statlig inkomstskatt

taxerade inkomsten enligt 1954 resp. 1955 års taxering, eller att uppräkna

den slutliga skatten med ett enhetligt procenttal beräknat endera på den

taxerade inkomsten eller den slutliga skatten. Det är emellertid icke möjligt

att finna ett enhetligt procenttal soin slår rätt i mer än ett mindretal fall,

varför den sist angivna metoden ej är lämplig. Någon nämnvärd arbetsminskning

vinnes ej heller i jämförelse med den förra metoden.

Den förstnämnda metoden synes under sådana förhållanden vara att föredraga.

Ett åliggande av denna art medför ett icke oväsentligt merarbete

utom själva avgiftsuträkningen, såsom påföring av avgifterna på debetkort,

sammanläggning av avgifterna med den slutliga skatten, summering och

avstämning, överföring av avgift, slutlig skatt och slutsumma till debetsedlar

och kreditkort samt kollationering av de överförda beloppen. Ifrågavarande

arbetsoperationer blir visserligen av mindre omfattning än den

hittillsvarande specifika debiteringen av all B-skatt. Det bör likväl uppmärksammas

att de lokala skattemyndigheterna genom den nya uppbördsförordningen

pålagts ökade göromål i samband med A-skatten jämte andra nya

arbetsuppgifter, vilka just under övergångsåren uppväger lättnaden i Bskattedebiteringen.

Med hänsyn till den arbetsbelastning, för vilken de lokala

skattemyndigheterna härigenom blir utsatta under månaderna närmast

före och efter årsskiftena, synes en obligatorisk inräkning av sjukförsäkringsavgift

för åren 1955 och 1956 i nu förevarande B-skatter höra ifrågakomma

allenast, om resultatet därav framstår som en påtaglig vinst.

Vad man skulle uppnå med en särskild avgiftsdebitering är alt kvarstående

skatt ej uppkom eller blev något lägre för sådana skattskyldiga, vilkas

B-skatt utan höjningen icke skulle täcka den slutliga skatten. I fråga

om övriga hithörande skattskyldiga skulle tilläggsdebiteringen resultera

i utjämning av den överskjutande skatten eller någon minskning i denna.

A andra sidan blir antalet fysiska personer, som påföres B-skatt med samma

belopp som slutlig skatt, ganska litet i förhållande till totalantalet skattskyldiga.

Såsom tidigare framhållits, representerar vidare sjukförsäkringsavgifterna

ganska små belopp, såväl absolut som relativt sett; på grund

av bestämmelsen i 26 § uppbördsförordningen att preliminär skatt som icke

uppgår till 60 kronor, icke skall påföras, kommer trots tilläggsdebitering avgift

över huvud taget icke att erläggas preliminärt av skattskyldiga i de

lägsta inkomstskikten. Den genom stadgandena i 17 § 1 mom. uppbördsförordningen

utökade skyldigheten att avgiva preliminär självdeklaration och

lokal skattemyndighets därtill knutna vidgade anmaningsrätt jämlikt 20 §

samma förordning kommer vidare att föranleda preliminär taxering i större

utsträckning än hittills.

Vid övervägandet av detta spörsmål har utredningsmännen funnit övervägande

skäl tala mot införandet av en speciell regel för ifrågavarande fall

för åren 1955 och 1956. För dessa år synes därför preliminär B-skatt böra i

enlighet med 13 § första stycket uppbördsförordningen utgå med belopp

motsvarande den slutliga skatt, som påförts den skattskyldige år 1954 resp.

1955, trots att sådan slutlig skatt icke inbegriper sjukförsäkringsavgifi.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

33

Remissyttrandena. Utredningsmännens förslag har i samtliga remissyttranden

tillstyrkts eller i huvudsak lämnats utan erinran.

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.

Beträffande stadgandet i 36 § sjukförsäkringslagen om avgiftsnppbördens

anknytning till den allmänna skatteuppbörden erinrar riksförsäkringsanstalten

om att med sjukförsäkringsavgifter avsåges i förevarande sammanhang

avgifter för den obligatoriska sjukförsäkringen. Detta gällde jämväl

i fråga om bestämmelsen i 37 § första stycket samma lag, att allmän

sjukkassa ägde i den ordning, Konungen bestämde, av statsverket uppbära

hela beloppet av de sjukförsäkringsavgifter som debiterats för kassans räkning.

Liksom till synes även utredningsmännen hade anstalten förutsatt,

att i uttrycket sjukförsäkringsavgifter icke inbegrepes sådana avgifter enligt

122 § sista stycket sjukförsäkringslagen, varom tillsynsmyndigheten ägde

méddela särskilda föreskrifter.

I fråga om avgiftsuppbörden i samband med uttagande av preliminär Askatt

anför riksskattenämnden.

Utredningsmännen ha föreslagit, att sjukförsäkringsavgifterna skola inräknas

i den preliminära A-skatten med vissa genomsnittliga, av vederbörande

tillsyningsmyndighet årligen fastställda belopp. Såsom utredningsmännen

påpekat kommer härvid i vissa fall avgift att uttagas ehuru så

icke bort ske eller med högre belopp än som slutligen skall utgå. Motsvarande

förhållande föreligger redan nu i fråga om folkpensionsavgifterna.

Det kan visserligen synas betänkligt att man på detta sätt medvetet uttager

för hög preliminär skatt av vissa skattskyldiga och att detta förhållande

nu kommer att skärpas för folkpensionärernas del genom uttagande även

av full sjukförsäkringsavgift. För att källskattesystemet skall fungera tillfredsställande

i tillämpningen är det dock nödvändigt att skatteuttaget

schabloniseras på detta sätt. Riksskattenämnden biträder sålunda förslaget

i denna del och delar även utredningsmännens uppfattning att — för den

händelse statliga och kommunala tjänstemän skulle komma att helt eller

delvis undantagas från sjukpenningförsäkringen — en dubblering av kolumnerna

i skattetabellerna icke bör komma i fråga.

Riksrälcenskapsverket framhåller, att om man ansåge särskilda beräkningsgrunder

för uttagande av preliminär A-skatt böra tillämpas för de statsoch

kommunalanställda, därest dessa undantoges från sjukförsäkringen,

den av utredningsmännen antydda utvägen syntes vara den bästa. I stället

för att belasta samtliga skattetabeller med dubbla kolumner kunde emellertid

förfaras så, att en mindre upplaga tabeller avsedda enbart för fall, då

sjukförsäkringsavgift icke skulle erläggas, tillhandahölles vederbörande

statliga eller kommunala myndigheter exempelvis på postanstalterna.

Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalar att det efter höjningen av

folkpensionsavgifterna och tillkomsten av sjukförsäkringsavgifterna vore

mera påkallat än tidigare att till prövning upptaga frågan om avgiftsbefrielse

vid existensminimum i de fall, den skattskyldige på grund av nedsatt

skatteförinåga helt befriats från statlig och kommunal inkomstskatt.

3 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 sand. Nr 189.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Beträffande debiteringen av preliminär B-skatt för åren 1955 och 1956

anser länsstyrelsen i Värmlands län att skatten borde i de fall, den ej skulle

beräknas med ledning av preliminär taxering, utgå med summan av den

slutliga skatten enligt 1954 respektive 1955 års taxering och vederbörlig

sjukförsäkringsavgift enligt den av tillsynsmyndigheten fastställda avgiftsskalan.

De debiteringsåtgärder, som härför erfordrades, syntes icke medföra

så stort merarbete, att avgiftspåföringen av denna anledning borde underlåtas.

Departementschefen. Enligt tidigare fattat beslut skall avgifterna för den

obligatoriska sjukförsäkringen uppbäras vid den allmänna skatteuppbörden.

Därvid förutsattes att avgifterna skulle ingå i slutlig skatt och förskottsvis

erläggas i samband med preliminär skatt.

Genom avgiftsuppbördens anknytning till den allmänna skatteuppbörden

kommer nya arbetsuppgifter att åläggas framför allt de lokala skattemyndigheterna.

Arbetsbördan för dessa myndigheter är redan för närvarande

betungande. Då härtill kommer att de nytillkommande arbetsuppgifterna

i stor utsträckning måste utföras under speciellt arbetstyngda tider av året.

är det synnerligen angeläget att avgiftsuppbörden m. in. utformas så enkelt

som möjligt. Förefintliga möjligheter till förenklingar måste i största utsträckning

tillvaratagas, även om förenklingarna innebär att man får

arbeta med schablonregler som i enskilda fall kan medföra vissa olägenheter

för de avgiftspliktiga. Denna allmänna synpunkt har jag funnit angeläget

söka tillgodose i de förslag beträffande avgiftsuppbörden m. m., som i det

följande framlägges.

Givet är att vissa olägenheter är förenade med att belasta den allmänna

skatteuppbörden med uppbörden av sociala avgifter av skilda slag. Redan

tidigare har till denna uppbörd knutits uppbörden av folkpensionsavgift^''

och olycksfall sförsäkringsavgifter. I fortsättningen tillkommer sjukförsäkringsavgifter,

bidrag från arbetsgivarna till sjukförsäkringen samt byggnadsforskningsavgifter.

Även om det torde vara ställt utom tvivel att denna

gemensamma uppbörd av skatter och socialavgifter hittills inneburit avsevärda

kostnadsbesparingar för det allmänna, måste emellertid betonas att

uppbördssystemet med därtill hörande organisation icke uppbyggts med

tanke på de sociala avgifterna utan närmast anpassats för den egentliga

skatteuppbörden. Det kan därför i en framtid finnas anledning att, om

ytterligare sociala avgifter skulle ifrågakomma, undersöka huruvida icke

samtliga sociala avgifter bör uppbäras för sig i särskild ordning vid sidan

av den allmänna skatteuppbörden. Ju flera sociala uppbördstitlar som tillkommer

och ju större totalsumman av de sociala avgifterna blir, desto mer

framträder självfallet de olägenheter, som är förenade med uppbörden av

sådana avgifter i samband med de allmänna skatterna. Frågan kommer att

få bedömas på grundval av en avvägning mellan olägenheterna och de

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189. 35

kostnads- och arbetsbesparingar, som vinnes genom en starkt centraliserad

uppbörd.

Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit äger tillsynsmyndigheten för

sjukkassorna att i fall, där enligt vad i 122 § sjukförsäkringslagen sägs

äldre bestämmelser om sjukhjälp skall övergångsvis tillämpas för medlemmar

i erkända sjukkassor, meddela särskilda föreskrifter om beloppet av

de avgifter som den försäkrade har att erlägga. Nämnda avgifter får jämställas

med avgifter till den frivilliga sjukförsäkringen och bör följaktligen

uppbäras annorledes än i samband med skatleuppbörden.

Sjukförsäkringsavgifterna bör på sätt utredningsmännen föreslagit inräknas

i skattetabellerna med vissa genomsnittliga, av tillsynsmyndigheten

årligen fastställda belopp.

Avgifternas inarbetning i skattetabellerna kan, som utredningsmännen

framhåller, medföra för höga skatteuttag beträffande skattskyldiga som

icke har att erlägga sjukförsäkringsavgift eller skall slutligen erlägga sådan

avgift med lägre belopp än som inräknats i tabellerna. Eftersom grundavgiften

är förhållandevis låg, får emellertid vad nyss sagts större praktisk

betydelse endast om den i tabellskatten ingående sjukförsäkringsavgiften

innefattar en relativt hög tilläggsavgift. Det bör dock beaktas att det för

höga skatteuttaget ofta utjämnas genom att den skattskyldige har biinkomster,

för vilka preliminär skatt ej erlägges. Endast i ett förhållandevis fåtal

fall torde därför sjukförsäkringsavgifternas inarbetning i skattetabellerna

leda till överskjutande preliminär skatt av någon betydenhet. Att vid utformningen

av skattetabellerna taga hänsyn till detta fåtal fall torde ej

kunna komma i fråga; i ömmande fall eller då eljest särskilda omständigheter

föreligger får korrigering av det för höga skatteuttaget ske genom

jämkning av preliminärskatten.

I viss mån annorlunda kan förhållandet bli, därest de stats- och kommunalanställda

skulle komma att undantagas från sjukpenningförsäkringen. Med

hänsyn till omfattningen av denna grupp av avgiftsskyldiga kan det te sig

mer angeläget att i ett sådant läge vidtaga särskilda åtgärder, exempelvis

att i skattetabellerna införa ytterligare kolumner, avsedda enbart för ifrågavarande

skattskyldiga, eller att som riksräkenskapsverket ifrågasatt trycka

speciella skattetabeller att användas av statliga och kommunala myndigheter.

Alt avsevärda olägenheter är förenade med de antydda åtgärderna är

emellertid uppenbart.

Båda de nämnda åtgärderna förutsätter ändring i uppbördsförordningen

och sådan ändring bör icke göras, innan man vet om förenämnda persongrupper

skall undantagas från sjukpenningförsäkringen. Då frågan

härom ännu ligger under utredning, torde tills vidare få anstå med atl

taga ställning till förevarande spörsmål beträffande skattetabellernas utformning.

Härav följer då all om de stats- och kommunalanställda skulle

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

komma att undantagas från sjukpenningförsäkringen, de vanliga källskaltetabellerna

får användas år 1955, varefter man får överväga huruvida ett

eventuellt undantagande utgör skäl för en ändring av källskattetabellerna

till följande år.

Skattebeloppen i skattetabellerna uträknas för närvarande under förutsättning

bland annat att de skattskyldiga vid inkomsttaxeringen icke medges

andra avdrag än ortsavdrag och, såvitt angår taxeringen till statlig

inkomstskatt, avdrag för kommunalutskylder. Tidigare fanns därjämte i

skattetabellerna inarbetat ett avdrag å 200 kronor, som var avsett att genomsnittligen

motsvara den skattskyldiges avdragsgilla utgifter för inkomstens

förvärvande, folkpensionsavgifter och avgifter för sjukförsäkring

m. m. Avdraget avskaffades från och med år 1951 i syfte att åstadkomma

bättre överensstämmelse mellan den preliminära och den slutliga skatten.

Verkställda undersökningar hade nämligen givit vid handen, att avdraget

för den stora mängden arbetstagare var för stort vid jämförelse med de

avdrag som kunde komma i fråga vid taxeringen. Tillika framhölls i detta

sammanhang att det erfarenhetsmässigt vore ur de skattskyldigas synpunkt

bättre att uttaga en något för hög preliminär skatt med återbetalning som

följd än att uttaga en något för låg preliminär skatt, varav föranleddes

kvarstående skatt (prop. nr 244/1950 s. 47).

Vid den höjning av folkpensionsavgifterna med 80 procent, som beslöts

förra året och som fick sin författningsmässiga reglering i samband med

översynen av uppbördssystemet (prop. nr 100/1953), ifrågasattes icke återinförande,

helt eller delvis, av förenämnda avdragsbelopp. Denna fråga får

emellertid nu förnyad aktualitet genom att även sjukförsäkringsavgifterna

skall inarbetas i skattetabellerna. Tages vid uträkningen av skattebeloppen

i skattetabellerna icke någon som helst hänsyn till att folkpensions- och

sjukförsäkringsavgifterna får avdragas vid taxeringen, torde det ökade

preliminärskatteuttag, som följer av de höjda pensionsavgifterna och av

sjukförsäkringsavgifterna, medföra att det stora flertalet arbetstagare kommer

att få överskjutande preliminär skatt. Jag anser därför erforderligt att

ett schablonavdrag ånyo inarbetas i skattetabellerna. Med hänsyn till tidigare

erfarenheter av verkningarna av ett dylikt avdrag synes försiktigheten

bjuda att detta avdrag icke bestämmes till för högt belopp. Avdraget synes,

i allt fall tills vidare, böra begränsas till förslagsvis 100 kronor.

I propositionen nr 64 till innevarande års riksdag med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) föreslås

att avdrag skall vid inkomsttaxeringen medgivas för sådan i slutlig eller

tillkommande skatt ingående sjukförsäkringsavgift enligt sjukförsäkringslagen,

som under beskattningsåret påförts den skattskyldige, i den mån

avgiften rymmes inom ramen för det till 200 kronor respektive 400 kronor

maximerade avdraget för försäkringsavgifter m. m. Sjukförsäkringsavgift

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

37

kommer första gången att debiteras i samband med slutlig skatt under år

1956. Avdrag för sjukförsäkringsavgift som uppbäres i samband med den

allmänna skatteuppbörden kommer följaktligen, om riksdagen antager propositionen,

första gången att medgivas vid 1957 års taxering. Från den

slutliga skatten enligt sistnämnda års taxering avräknas den preliminära

skatten för inkomståret 1956. Det avdrag å 100 kronor, som jag nyss föreslagit

skola inarbetas i skattetabellerna, bör därför första gången beaktas

vid upprättandet av skattetabellerna för år 1956.

I övrigt biträder jag vad utredningsmännen föreslagit beträffande avgiftsuppbörden

i samband med preliminär skatt.

C. Debitering av sjukförsäkringsavgifterna i samband med slutlig skatt, in. ni.

Utredningsmännen. Utredningsmännen framhåller, att storleken av den

sammanlagda sjukförsäkringsavgift, som en sjukkassemedlem hade att erlägga,

vore i princip beroende på omfattningen av hans obligatoriska sjukförsäkring.

Försäkringens omfattning stode inte i något direkt samband

med storleken av den taxerade inkomsten. För den slutliga debiteringen

av sjukförsäkringsavgifterna vore det sålunda nödvändigt, att den lokala

skattemyndigheten erhölle uppgifter från sjukkassa om de avgifter, som

enligt för kassan tillgängliga uppgifter skulle debiteras för kassans räkning.

Detta borde, såsom socialförsäkringsutredningen föreslagit, ske genom överlämnande

av en förteckning över kassans medlemmar med uppgift om det

av kassan uträknade avgiftsbeloppet för varje medlem. I fråga om lokalsjukkassa

borde de sammanlagda avgifterna för lokalsjukkassan och centralsjukkassan

angivas. I detta hänseende erinrades om att, i enlighet med

ett av pensionsstyrelsen framlagt förslag, inom en lokalsjukkassa torde komma

att tillämpas en enda avgiftstariff, i vilken varje avgiftsbelopp innefattade

avgifter till såväl lokal- som centralsjukkassan. Avgiftsförteckning borde

sålunda upprättas av centralsjukkassa för enbart stad och av lokalsjukkassa.

Inom lokalsjukkassa som omfattade mer än en kommun borde särskild

avgiftsförteckning upprättas för varje kommun. Vidare anföres följande.

Vissa medlemmar är emellertid befriade från avgifter. Detta gäller i fråga

om avgift för sjukvårdsförsäkringen alla medlemmar, som vid utgången

av det år avgiften avser fyllt 67 år eller uppbär folkpensionsförmån i annan

form än ålderspension samt i fråga om såväl avgifter för sjukvårdsförsäkringen

som försäkringen för grundsjukpenning sådana medlemmar, vilkas

till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering året näst efter det

år avgiften avser inte uppgår till 1 200 kronor. I detta sammanhang bör

också tvåprocentsregeln uppmärksammas.

Fn sjukkassa bör vid angivandet av avgifterna i avgiftsförteckning taga

hänsyn till den avgiftsbefrielse, som föreligger på grund av utgående folkpensionsförmån.

Det är att märka att såsom folkpensionsförmån räknas

även hustrutillägg till folkpension. Fn hustru, som uppbär sådant tillägg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 189.

:;s

ar emellertid inte befriad från erläggande av folkpensionsavgift och lokal

skattemyndighet får ej från länsstyrelsen (länsbyrån för folkbokföringen)

meddelande om att tillägget utgår, vilket eljest är fallet beträffande annan

folkpension än ålderspension.

En sjukkassa kan å andra sidan med hänsyn till den tid, inom vilken

förteckningen måste avlämnas, vid förteckningens upprättande inte ha

kännedom om den avgiftsbefrielse eller den nedsättning av grundavgift, som

kan föranledas av storleken av den taxerade inkomsten för året närmast

efter det avgiften avser. De av en sjukkassa i avgiftsförteckning upptagna

sjukförsäkringsavgifterna kan sålunda inte läggas till grund för den slutliga

debiteringen. De ändringar av dessa avgifter, som föranledes av den taxerade

inkomstens storlek, måste göras av den lokala skattemyndigheten. Dessa

ändringar skulle i och för sig kunna göras i samband med att de i förteckningen

angivna avgifterna överföres till debiteringslängden. Emellertid må

härvid följande beaktas.

Enligt 37 § sjukförsäkringslagen äger allmän sjukkassa att i den ordning

Konungen bestämmer av statsverket uppbära hela beloppet av de sjukförsäkringsavgifter,

som debiterats för kassans räkning. Med hänsyn till vad

ovan sagts om den taxerade inkomstens inverkan på avgifterna kommer

det för kassans räkning debiterade beloppet aldrig att överensstämma med

den avgiftssumma, som kassan upptagit i sin förteckning. De debiterade

avgifterna måste sålunda särskilt redovisas till kassan. Vidare utgår till

kassan ett särskilt statsbidrag, det s. k. avgiftslindringsbidraget, med det

belopp, varmed sjukförsäkringsavgift nedsatts på grund av tvåprocentsregeln,

och ett annat statsbidrag, det s. k. avgiftsersättningsbidraget, med

tio kronor för varje medlem, som inte erlägger avgift för sjukvårdsförsäkringen

till följd av att han uppbär folkpensionsförmån eller har en taxerad

inkomst understigande 1 200 kronor. För uträkning och kontroll av nu

nämnda statsbidrag erfordras sålunda uppgifter om dels det sammanlagda

belopp, varmed avgifterna nedsatts enligt tvåprocentsregeln, dels det

antal medlemmar som befriats från avgift för sjukvårdsförsäkringen. Frånsett

avgiftsbefrielse på grund av utgående folkpension bör dessa uppgifter

lämnas av lokal skattemyndighet.

Bestämmelsen i 35 § sista stycket sjukförsäkringslagen att sjukförsäkringsavgift,

som för ett kalenderår ej uppgår till fem kronor, ej skall påföras,

bör då så är möjligt iakttagas av sjukkassorna vid avgiftsförteckningens

uppgörande. I vissa fall kan emellertid endast den lokala skattemyndigheten

avgöra om bestämmelsen är tillämplig. Detta är exempelvis

lallet, då en person, som vid utgången av det år avgiften avser fortfarande

är sjukkassemedlem, varit tilläggsförsäkrad allenast under en del av året i så

låg sjukpenningklass, att tilläggsavgiften inte uppgår till fem kronor. Sjukkassan

debiterar i sådant fall — om medlemmen ej är folkpensionär —

sjukförsäkringsavgift, ev. också avgift för försäkringen för grundsjukpenning

samt tilläggsavgiften. Om den till statlig inkomstskatt taxerade

inkomsten sedermera visar sig understiga 1 200 kronor skall grundavgift

inte utgå och till följd härav enligt 35 § sista stycket sjukförsäkringslagen

ej heller tilläggsavgiften.

Såsom socialförsäkringsutredningen föreslagit (s. 215) synes avgiftsförteckningen

sålunda böra så utformas att den jämväl kan tjäna som redovisningshandling

angående för kassans räkning debiterade avgifter och som

underlag för uträknandet av statsbidrag.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

39

I promemorian (s. 22—30) framlägges förslag till kolumnindelning av

avgiftsförteckningen samt till vissa arbetsrutiner m. in. för sjukkassorna

och de lokala skattemyndigheterna. Av vad utredningsmännen härutinnan

anfört, torde följande få här återgivas.

Utredningsmännen erinrar om att öretal inte kunde förekomma i de för

sjukkassans noteringar avsedda beloppskolumnerna i avgiftsförteckningen.

Enligt 34 § sjukförsäkringslagen skulle nämligen avgifterna för sjukvårdslörsäkringen

och försäkringen för grundsjukpenning, vilka avgifter beräknades

för kalenderår, fastställas till hela krontal. Vidare skulle, därest en

medlems avgift för kalenderår för tilläggssjukpenning ej slutade å helt

krontal, öretal bortfalla om det uppginge till högst femtio och eljest höjas

till närmaste hela krontal. Genom tillämpningen av tvåprocentsregeln kunde

emellertid brutet krontal uppkomma. Enär de i slutlig skatt ingående beloppen

skulle påföras i hela krontal, syntes det önskvärt att man även i fråga

om sjukförsäkringsavgifterna genomgående rörde sig med sådana tal. Med

hänsyn härtill föresloges, att i 35 § sjukförsäkringslagen infördes en motsvarighet

till nyssnämnda avrundningsregel i 34 § tredje stycket.

I likhet med socialförsäkringsutredningen förordar utredningsmännen,

att stomme till avgiftsförteckning trycktes av länsbyrå för folkbokföringen.

Utredningsmännen framhåller att det med hänsyn till den lokala skattemyndighetens

arbetsuppgifter vid sjukförsäkringsavgifternas debitering

måste anses nödvändigt att en kassas i avgiftsförteckningen angivna medlemmar,

d. v. s. i princip den inom kassans område mantalsskrivna vuxna

befolkningen, vore ordnade i samma följd som i inkomst- och debiteringslängderna.

Den av länsbyrån tryckta stommen till avgiftsförteckning för ett kalenderår

kunde vara en kassa tillhanda senast under april månad samma år.

Vid nämnda tid borde arbetet med ett föregående kalenderårs avgiftsförteckning

vara avslutat. Arbetet med avgiftsförteckningen för det innevarande

kalenderåret kunde då omedelbart påbörjas. Kassans samtliga avgifter

borde kunna vara angivna i förteckningen vid utgången av avgiftsåret.

Vissa förhållanden, som påverkade avgifterna för nämnda år, kunde

dock komma till kassans kännedom först i början av nästkommande år.

De härav föranledda avgiftsändringarna ävensom summering och avstämning

av de olika avgiftskolumnerna syntes hinna utföras före utgången

av februari månad under taxeringsåret. I administrativ ordning borde föreskrivas,

att sjukkassa skulle överlämna avgiftsförteckningen till lokal skattemyndighet

senast den 1 mars under taxeringsåret.

Lokal skattemyndighet skulle åligga att överföra varje sjukkassemedlems

avgift från den mottagna avgiftsförteckningen till debiteringslängden

för slutlig skatt. Avgiftsöverföringen borde ske under de ur arbetssynpunkt

lugnare månaderna före den 20 maj och till följd därav påbörjas omedelbart

efter det avgiftsförteckningarna inkommit från sjukkassan. Under angivna

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

tid behövde emellertid även länsstyrelsen ha tillgång till debiteringslängderna

för landet för att införa den preliminära skatt, som skulle avräknas

från den slutliga skatten. Det bleve därför nödvändigt att varje länsstyrelse,

efter samråd med postens skatteavdelning i residensstaden och de lokala

skattemyndigheterna på landet, fastställde den ordning mellan kommunerna,

i vilken debiteringslängderna skulle användas dels av nämnda lokala

skattemyndigheter och dels av länsstyrelsen själv. Sedan inkomstlängderna

inkommit till den lokala skattemyndigheten hade myndigheten att i förekommande

fall göra den omräkning av de till debiteringslängderna överförda

avgifterna, som föranleddes av vederbörande medlems till statlig

inkomstskatt taxerade inkomst, och att göra härav erforderliga ändringar

m. m. i debiteringslängderna och avgiftsförteckningarna.

Utredningsmännen erinrar om att det av 5 och 10 §§ sjukförsäkringslagen

framginge att barn skulle inskrivas som medlem i sjukkassa från

och med kalendermånaden efter den, varunder barnet fyllt 16 år. Alla som

vid utgången av inkomståret uppnått denna ålder skulle således i regel

erlägga sjukförsäkringsavgift. Av denna anledning borde dessa personer

återfinnas i debiteringslängden. Då debiteringslängden av tryckningstekniska

skäl alltid måste omfatta samma personbestånd som inkomstlängden, bleve

det nödvändigt att i såväl debiteringslängden som inkomstlängden medtaga

alla fysiska personer, som under inkomståret fyllde 16 år. På statistiska

centralbyrån i egenskap av riksbyrå för folkbokföringen borde ankomma

att meddela föreskrift härom.

Vidare anför utredningsmännen följande.

Enligt 86 § fjärde stycket taxeringsförordningen skall i inkomstlängden

särskilt bl. a. antecknas -— då beskattningsbar inkomst ej fastställts — beräknad

taxerad inkomst enligt förordningen om statlig inkomstskatt för

envar, som vid taxeringsårets början uppnått sjutton men ej sextiosex års

ålder, därest sådan inkomst uppgår till minst 1 200 kronor (för makar sammanlagt

nämnda belopp); uppgiften är avsedd att tjäna till ledning för

påföring av pensionsavgift enligt lagen om folkpensionering.

Såsom framgår av den ovan i detta avsnitt inledningsvis lämnade redogörelsen

kan grundavgift komma att påföras sjukkassemedlenunar tillhörande

andra åldersklasser än dem som äro aktuella vid påföring av pensionsavgift,

nämligen medlemmar som vid utgången av det år avgiften

avser, d. v. s. vid taxeringsårets början, uppnått sexton års ålder samt medlemmar

som uppnått högre ålder än sextiosex år. För att det skall vara

möjligt att bedöma, huruvida av sjukkassa i avgiftsförteckning angiven

grundavgift skall påföras, eller huruvida tvåprocentsregeln är tillämplig,

måste den beräknade taxerade inkomsten antecknas i inkomstlängden för

alla som vid taxeringsårets början fyllt sexton år. Det torde därför vara

nödvändigt att ovannämnda författningsrum ändras i överensstämmelse

därmed.

Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida det under sådana förhållanden

är lämpligt att bibehålla ett undantag från införingen av taxerad inkomst

i inkomstlängden för taxerade personer som är yngre än sexton år. Ur prak
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

41

tisk synpunkt torde det vara till mera besvär än nytta att vid längdföringen

i varje särskilt fall behöva konstatera om en person uppnått en viss ålder

eller ej. Enär antalet fall, då anteckning i längden av ifrågavarande anledning

ej skulle ske, torde vara relativt litet, synes en särbestämmelse för

dessa utan olägenhet kunna undvaras.

Med hänsyn till det anförda föreslår utredningsmännen dels sådan ändring

av omförinälda bestämmelse i 86 § fjärde stycket taxeringsförordningen,

att i inkomstlängden skall antecknas beräknad taxerad inkomst

enligt förordningen om statlig inkomstskatt, därest sådan inkomst uppgår

till minst 1 200 kronor och icke införts på grund av tidigare i samma stycke

intagen föreskrift, och dels att i femte stycket av samma paragraf orden

»till ledning för påföring av pensionsavgift» uteslutes, och uttrycket »varom

ovan sägs» utbytes mot »varom sist förmäles».

Vidkommande den debitering som åligger lokal skattemyndighet föreslår

utredningsmännen intagande i 27 § 1 mom. uppbördsförordningen av

en bestämmelse, att sjukförsäkringsavgift skulle debiteras med belopp som

uträknats av allmän sjukkassa, dock med beaktande av vad i 33 och 35 §§

lagen om allmän sjukförsäkring stadgades angående avgiftsplikt och nedsättning

av avgift med hänsyn till vederbörandes till statlig inkomstskatt

taxerade inkomst. Härav borde följa att den i 35 § sista stycket sjukförsäkringslagen

intagna regeln, att avgift under fem kronor ej skulle påföras, i

förekommande fall skulle iakttagas jämväl av lokal skattemyndighet.

Beträffande avgiftsdebitering för makar erinrar utredningsmännen

om följande uttalande av socialförsäkringsutredningen (SOU 1952:39

s. 217).

Grundavgiften för en gift person, som inte åsatts taxerad inkomst, bör

påföras andre maken i den mån denne åsatts taxerad inkomst. Har båda

makarna åsatts taxerad inkomst bör således vardera maken i princip påföras

sin avgift. Om emellertid den ene makens inkomst är låg, skulle

han kunna komma att påföras en i förhållande till skatten oproportionerligt

hög avgift och en slutlig och ev. kvarstående skatt, som enbart utgöres av

grundavgift. För att undvika detta kan man överväga en bestämmelse, som

innebär att, om ene makens taxerade inkomst är lägre än den andre makens

och tillika understiger ett visst belopp, exempelvis 2 000 kr., bådas

grundavgifter skall påföras den make som åsatts den högre taxerade inkomsten.

Något makeansvar i vidare bemärkelse föreslås ej. En avgift, som

påförts den ene maken, skall alltså inte kunna utkrävas av den andre

maken. Är makarna mantalsskrivna inom olika sjukkasseområden, vilka

dessutom tillhör olika debiteringsförrättares tjänstgöringsoinråden, måste

debiteringsförrättarna utväxla underrättelser om hur debiteringen verkställes.

Vidare erinras om att i propositionen nr 178 till 1953 års riksdag med

förslag till lag angående ändring i sjukförsäkringslagen, m. m. (s. 192 och

193) föredragande departementschefen uttalade, att vissa ändringar syntes

böra vidtagas i fråga om den för äkta makar föreslagna avgiftsskyldighctcn.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Sålunda syntes vad i 33 och 35 §§ föreslagits om gift medlem böra avse

medlem som taxerades enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser.

Departementschefen anförde vidare.

Beträffande sådan medlem synes vidare i princip böra gälla, att ena

maken skall anses ansvarig jämväl för andra makens avgift. Med en sådan

regel möj liggöres att, där så av särskilda skäl finnes påkallat, debitera båda

makarnas avgifter på debetsedel, utfärdad för en av dem. Så synes exempelvis

böra ske, då utfärdandet av debetsedel för den ena maken skulle föranledas

allenast av sjukförsäkringsavgift. Vidare kan övervägas huruvida

ena makens sjukförsäkringsavgift bör debiteras å andra makens debetsedel

även i fall, då förstnämnda makes inkomst allenast är av viss mindre storleksordning.

Till följd härav torde i sjukförsäkringslagen böra upptagas

ett stadgande av innebörd att i de fall så föreskrives i uppbördsförordningen

medlem, som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser,

skall svara för andra makens sjukförsäkringsavgift.

Därefter framhåller utredningsmännen, att den i 33 § andra och tredje

styckena sjukförsäkringslagen stadgade förutsättningen, att medlems till

statlig inkomstskatt taxerade inkomst skulle ha bestämts till minst 1 200 kronor

för att grundavgift skulle erläggas, gällde enligt femte stycket i samma

Paragraf, såvitt anginge medlem som taxerades enligt för gift skattskyldig

gällande bestämmelser, makarnas sammanlagda taxerade inkomst. Bestämmelsen

inkluderade det fall att endast den ena maken blivit taxerad. Därest

endast en make vore medlem i allmän sjukkassa, torde bestämmelsen likaledes

vara tillämplig på denna make, oavsett om han eller andra maken

eller båda åsatts taxering. Jämlikt 35 § första stycket samma lag skulle

vid nedsättning av grundavgift enligt tvåprocentsregeln på vardera maken

anses belöpa hälften av makarnas sammanlagda taxerade inkomst. Om

ena maken icke vore medlem, måste bestämmelsen anses vara tillämplig å

andra maken. I enlighet med departementschefens förenämnda uttalande

hade i 33 § sista stycket sjukförsäkringslagen föreskrivits att medlem, som

taxerades enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, skulle i den

mån så stadgades i uppbördsförordningen svara jämväl för andra makens

sjukförsäkringsavgift. Make, som icke vore sjukkassemedlem, bleve däremot

ej ansvarig för andra makens sjukförsäkringsavgift.

Därefter anföres.

Enligt nuvarande lydelse av 20 § lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering

svarar äkta make jämväl för andra maken påförd pensionsavgift för

tid under äktenskapet, då makarna är mantalsskrivna såsom tillhörande

samma hushåll. I samband med antagandet av den nya uppbördsförordningen

har nämnda stadgande borttagits beträffande pensionsavgift, som

påföres för år 1954 och därefter (1953:291). Samtidigt har 19 sffolkpensioneringslagen

ändrats bl. a. såtillvida, att principen om uttagande av pensionsavgift

endast av taxerade personer blir tillämpad även beträffande

äkta makar med avseende å pensionsavgift, som påföres för år från och

med år 1954.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 189.

43

I fråga om motiven till ändringarna i folkpensioneringslagen hänvisas

till det av 1949 års uppbördssakkunniga avgivna betänkandet II med förslag

till vissa ändringar i uppbördsförfarandet, s. 92—99 (SOU 1952:1 ) oeh

propositionen nr 100 till 1953 års riksdag, s. 87—94.

Med hänsyn till de olika förutsättningarna för uttagande av folkpensionsavgift

och sjukförsäkringsavgift är det icke möjligt att, såsom i något remissyttrande

föreslagits, bringa bestämmelserna om makars sjukförsäkringsavgifter

i överensstämmelse med folkpensioneringslagens bestämmelser

om pensionsavgifter.

Beträffande folkpensionsavgifter, som påförts för år 1953 och tidigare,

gäller att ansvaret är ömsesidigt makarna emellan, i det att ena maken

alltid svarar för andra makens avgift, oavsett om båda makarna påförts

avgift eller endast en av7 dem, för tid under äktenskapet då makarna är

mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll. Med denna bestämmelse,

vilken var avpassad för det uppbördssystem som tillämpades töre ar 1947,

blev det möjligt att göra makeansvaret gällande i efterhand, då indrivning

av kvarstående skatt blivit aktuell. Ett makeansvar med denna vidsträckta

innebörd har sedermera vid nuvarande uppbördsförfarande befunnits förenat

med så avsevärda nackdelar ur indrivnings- oeh redovisningssynpunkt

att det. som nämnts, avskaffats. Att nu återinföra samma olägenheter genom

ett stadgande om oinskränkt ansvar mellan makar, då båda är sjukkassemedlemmar,

torde icke komma i fråga. I detta sammanhang förtjänar

uppmärksammas att makeansvar icke föreligger för medel som ingår

i slutlig skatt, trots att beloppet därav i allmänhet vida överstiger pensionsavgift

"eller sjukförsäkringsavgift. Av nyssnämnda skäl torde det vara

nödvändigt att i fråga om sjukförsäkringsavgifterna införa ett särskilt

makeansvar av begränsad omfattning.

Vid bedömandet av frågan om makeansvar måste, fortsätter utredningsmännen,

hänsyn tagas till risken för avgiftsförluster, därest makeansvar ej

skulle föreligga, och graden av denna risk. Ansvar borde komma i fråga

endast där ena maken antogcs sakna förmåga att med egna medel erlägga

sin sjukförsäkringsavgift. Vidare borde hänsyn tagas till önskemålet att

undvika nyssberörda nackdelar i fråga om indrivning och redovisning.

Ur sistnämnda synpunkt syntes det nödvändigt att ansvaret fastställdes

på förhand innan fråga om indrivning uppkomme, något som uppenbarligen

ej kunde ske annat än i samband med avgiftsdebiteringcn. I sin tur

innebure detta att ansvaret finge taga sig uttryck i att ena maken påfördes

andra makens avgift jämte sin egen. Vidare torde fa förutsättas att make,

vars avgift påfördes andra maken, befriades från ansvar för såväl egen

som andra makens avgift. Vad sedan beträffade omfattningen av ett efter

dessa linjer uppbyggt makeansvar borde följande beaktas.

Enligt 7 8 andra stycket sjukförsäkringslagen är en medlems hustru i

regel sjukpenningförsäkrad även om hennes årsinkomst av förvärvsarbete

ej uppgår till 1 200 kronor. Förutsättningen härför är att hon själv är medlem,

sammanlever med sin make och själv ej har folkpension. Pa grund

härav skall sådan sjukpenningförsäkrad hustru erlägga såväl avgift för

sjukvårdsförsäkringen som avgift för försäkringen för grundsjukpenning.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Det synes naturligt att mannen såsom den huvudsakliga familjeförsörjaren

i hithörande fall får svara för hustruns grundavgift, om han åsatts till

statlig inkomstskatt taxerad inkomst. Skulle hustrun vara den huvudsakliga

familjeförsörjaren, bör ett motsvarande ansvar åligga henne. (Till undvikande

av omskrivningar kallas i fortsättningen den make, som ifrågasättes

svara för andra makens avgift, för >familjeförsörjaren».)

Har make som ej är familjeförsörjare erlagt preliminär skatt som täcker

den slutliga skatten jämte sjukförsäkringsavgift, föreligger ej i och för sig

skäl att göra familjeförsörjaren ansvarig för avgiften. Emellertid kan detta

sakläge fastslås först när den slutliga skatten redan färdigdebiterats och

debetsedlar utskrivits. Det skulle därvid bli nödvändigt att anordna en extra

kontroll av debiteringen och i åtskilliga fall verkställa omdebiteringar, något

som i icke ringa mån skulle komplicera och fördröja slutförandet av arbetet

med debitering av slutlig skatt. Att för bestämningen av avgiftsansvaret

välja mellan fall då tillräcklig preliminärskatt erlagts och då kvarstående

skatt uppkommer, måste betecknas som uteslutet.

En annan möjlighet skulle vara att bygga på inkomstlängdens inkomstuppgifter

vid makeansvarets bestämmande. Avgörandet måste därvid stödja

sig på en praktiskt tillämpbar generell regel, med andra ord fastställandet

av en inkomstnivå, under vilken en skattskyldig i allmänhet anses sakna

betalningsförmåga och där risken för avgiftsbortfall alltså bedömes som

särskilt framträdande. I sakens natur ligger att en dylik nivå eller inkomstgräns

endast kan representera ett erfarenhetsmässigt genomsnittstal. Valet

av gräns måste därjämte influeras av beloppet av den slutliga skatt som

normalt utgår för inkomsten vid gränsläget. Om nämligen den slutliga skatten

i detta läge skulle i mera betydande grad överstiga sjukförsäkringsavgiften,

vilken ju i regel blir tämligen blygsam, kommer det att framstå

såsom föga rationellt att påföra familjeförsörjaren den andra makens sjukförsäkringsavgift

samtidigt som för sistnämnda make utfärdas debetsedel

å slutlig skatt till icke oväsentligt högre belopp. Inkomstgränsen måste avpassas

å ena sidan så att nyssnämnda effekt i möjligaste män undvikes.och å

andra sidan så att de flesta fallen av bristande betalningsförmåga faller

under gränsen.

Sedan de sakkunniga framhållit att vad nu återgivits överensstämde

med den metod socialförsäkringsutredningen övervägt, erinras om att utredningen

ifrågasatt en gränsdragning vid en till statlig inkomstskatt taxerad

inkomst av 2.000 kronor. Detta skulle innebära, att ena maken skulle

påföras jämväl den andra makens avgift endast därest hans taxerade inkomst

beräknats till minst 2.000 kronor samt den andra maken antingen

icke alls taxerats eller ock åsatts lägre taxerad inkomst än 2.000 kronor.

Något makeansvar härutöver skulle däremot icke föreligga.

Härefter anföres vidare.

Om gränsen anknytes till den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten,

kommer resultatet ofta att bli att familjeförsörjaren påföres den

andra makens sjukförsäkringsavgift, trots att avgiften skulle utgöra endast

en mindre del av sistnämnda makes slutliga skatt. (Detsamma inträffar

i princip om inkomstgränsen i stället bundits till den kommunala taxeringen.

) En skattskyldig kan sålunda påföras slutlig skatt till belopp, som

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

45

två eller tre gånger överstiger grundavgiften, utan att vara statligt taxerad

för inkomst på 2 000 kronor. Det skulle också kunna inträffa att familjeförsörjarens

slutliga skatt, frånsett egen grundavgift, blev lägre än den

andra makens. Uteslutet är icke heller att en make som taxerats till högre

belopp än 2 000 kronor, likväl ej påföres slutlig skatt, emedan extra avdrag

på grund av nedsatt skatteförmåga beviljats.

Låter man inkomstgränsen gälla såväl för den statliga som den kommunala

taxeringen eller för den sammanräknade nettoinkomsten, kan dylika

verkningar väl något mildras men icke undanröjas; priset är en ytterligare

komplicering av debiteringsförfarandet. Oavsett till vilket vid taxeringen

fastställt belopp inkomstgränsen bindes, blir dock verkningarna, åtminstone

i normalfallen, givetvis mindre ju lägre man sätter gränsen.

Enligt utredningsmännens mening måste metoden att bedöma betalningsförmågan

efter en viss till taxeringen anknuten inkomstgräns betraktas som

otillfredsställande. Skulle ena makens ansvar för andra makens sjukförsäkringsavgift

fastställas i och med debiteringen, syntes man vara nödsakad

inskränka sig till de fall då endast en av makarna åsatts till statlig inkomstskatt

taxerad inkomst. Därigenom undveke man i allmänhet avgiftspåföring

å make, för vilken annan slutlig skatt ej skulle debiteras.

De sakkunniga har grundat sitt förslag i enlighet med vad sist återgivits.

Utredningsmännen framhåller, att socialförsäkringsutredningen icke ifrågasatt

att makeansvar kunde förekomma beträffande avgift för tilläggssjukpenningförsäkringen.

Anledningen syntes vara att endast den skulle vara

tilläggssjukpenningförsäkrad som uppbure årsinkomst av förvärvsarbete,

och att tilläggsavgift på grund därav förutsatts ha blivit erlagd preliminärt,

varför frågan om makeansvar icke synts vara aktuell. Tänkbart vore emellertid

att tilläggsavgift undantagsvis kunde komma att påföras make som

ej taxerats. Svarade ej andra maken för tilläggsavgiften, skulle följden bli

att ena maken påfördes sin egen tilläggsavgift, medan samma makes grundavgift

skulle påföras andra maken. Enär någon principiell olikhet i fråga

om ansvaret för grundavgift och tilläggsavgift ej syntes motiverad, borde

makeansvaret i nu avsedda fall gälla sjukförsäkringsavgift i dess helhet.

Beträffande avgiftsdebiteringen för makar, vilka vore mantalsskrivna i

kommuner inom olika lokala skattemyndigheters tjänstgöringsområden, hade

socialförsäkringsutredningen (s.217),framhåller de sakkunniga härefter,

utgått från att nämnda myndigheter skulle utväxla underrättelser om hur debiteringen

borde verkställas. I ett flertal remissyttranden hade anmärkning

framställts mot detta förfaringssätt, vilket ansetts alltför invecklat och

onödigt arbetskrävande. Ehuru skriftväxling mellan de lokala skattemyndigheterna

bortfölle beträffande personer som inginge äktenskap under inkomståret

— dessa skulle numera alltid taxeras såsom av varandra oberoende

skattskyldiga — vore det enligt utredningsmännens mening tydligt

att förefintligheten av eu bestämmelse av ifrågavarande art komine att inverka

störande på debiteringsarbetet. Vore makarna mantalsskrivna på

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

olika håll torde det väl i regel vara så att båda makarna hade egna inkomster

av den storleksordning att de, om de varit skrivna tillsammans, blivit

påförda var och en sin avgift. Genom den av utredningsmännen ifrågasatta

begränsningen av makeansvaret nedginge det antal fall, då ansvar komme i

fråga, i jämförelse med socialförsäkringsutredningens förslag. Skriftväxlingsförfarandet,

som ju måste omfatta samtliga sjukkassemedlemmar vilka

taxerades enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser och vore bosatta

å annan ort än maken, skulle då båda makarna taxerats till statlig inkomstskatt

icke tjäna annat ändamål än ett naket konstaterande av sakläget.

På grund av den ringa vinsten av ett dylikt förfarande syntes ett

avsteg från reglerna om makeansvar kunna godtagas när makarna vore

för inkomståret mantalsskrivna inom olika lokala skattemyndigheters

tjänstgöringsområden.

Då make hade att erlägga såväl egen som andra makens sjukförsäkringsavgift,

borde avgifterna lämpligen sammanläggas och påföras i en summa.

I sådana fall utsattes i avgiftsförteckningen en klämmer om avgiftsbeloppen

(därest makarna ej funnes upptagna invid varandra i förteckningen eller

upptagits i skilda förteckningar, gjordes i stället en hänvisning från den

ena maken till den andra) och infördes summan därav i debiteringslängden.

Härigenom vunnes vissa förenklingar i redovisningen och inbesparades en

kolumn i debiteringslängden.

Utredningsmännen föreslår med hänsyn till det återgivna att till 2 § uppbördsförordningen

fogas ett tredje moment av innehåll, att den som vore

pliktig erlägga sjukförsäkringsavgift och taxerats enligt för gift skattskyldig

gällande bestämmelser, skulle, därest andra maken ej taxerats till statlig

inkomstskatt och om makarna blivit för inkomståret mantalsskrivna inom

samma lokala skattemyndighets tjänstgöringsområde, svara för den andra

makens sjukförsäkringsavgift för inkomståret och skulle den sistnämnda

maken vara fri från betalningsskyldighet för avgiften. Vidare föreslås

att 27 § 1 mom. uppbördsförordningen kompletterades med en bestämmelse,

att makars sjukförsäkringsavgifter skulle i fall, varom i 2 § 3 mom. vore

fråga, i en gemensam post påföras den av makarna, för vilken beräknats

till statlig inkomstskatt taxerad inkomst.

I fråga om sjukförsäkringsavgifternas redovisning in. m. föreslår utredningsmännen

att avgiftsförteckningarna skulle överlämnas till vederbörande

centralsjukkassa senast den 10 december under taxeringsåret. Centralsjukkassan

hade att i förekommande fall fördela summan av de debiterade

avgifterna mellan centralsjukkassan och lokalsjukkassorna samt att med

ledning av avgiftsförteckningarna uträkna de avgiftslindringsbidrag och de

avgiftsersättningsbidrag, som skulle utgå. Vidare borde enligt utredningsmännens

mening utbetalning till centralsjukkassorna av förskott på debiterade

avgifter samt avräkning mellan utbetalade förskott och debiterade

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

47

avgifter ankomma på länsstyrelserna. Ett avräkningssystem av samma typ

som för redovisningen av kommunalskatt borde således inrättas. Härigenom

komme länsstyrelsernas räkenskaper i uppbördshänseende att korrespondera

med länsstyrelsernas bokföring av kassornas mellanhavande med statsverket,

varjämte avstämning mot kassornas egen bokföring av förskott och

debiterade avgifter kunde erhållas. Erforderliga bestämmelser i förenämnda

hänseenden borde utfärdas i administrativ ordning.

Slutligen framhåller utredningsmännen att eftersom sjukförsäkringsavgift

inginge i preliminär skatt, bestämmelserna i 27 § 3 inom. uppbördsförordningen

om ränta å kvarstående skatt och i 69 § 1 mom. samma

förordning om ränta å överskjutande preliminär skatt borde gälla även

sådan avgift. Någon ändring av nämnda författningsrum erfordrades ej.

Remissyttrandena. Utredningsmännens förslag har i flertalet remissyttranden

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I huvudsak har erinringar gjorts

endast i fråga om de föreslagna avgiftsförteckningarna samt utformningen

av makeansvaret och avräkningsförfarandet mellan statsverket och sjukkassorna.

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.

Beträffande avgiftsförteckningarna framhåller statistiska centralbyrån att

åtskilliga fördelar skulle vinnas om förteckningarna kombinerades med debiteringslängden

för slutlig skatt. Stomme till debiteringslängd trycktes på

våren året före taxeringsåret; under mellantiden kunde längden användas av

vederbörande sjukkassa för avgiftspåföringen. Med den ifrågasatta kombinationen

av avgiftsförteckning och debiteringslängd bortfölle hos den lokala

skattemyndigheten arbetet med överföring, kollationering och summering

av de av sjukkassan uträknade avgifterna. Därjämte behövde länsstyrelserna

och de lokala skattemyndigheterna icke konkurrera om debiteringslängderna.

Vidare komme kombinationen att enbart i fråga om blankettoch

tryckningskostnader medföra en årlig besparing av omkring 25 000

kronor i förhållande till övriga tänkbara alternativ. Å andra sidan medförde

kombinationen avgiftsförteckning och debiteringslängd vissa problem med

hänsyn till att utredningsmännen räknat med att sjukkassorna behövde

för redovisningsändamål m. in. återfå avgiftsförteckningarna. Huruvida

och på vilket sätt dessa svårigheter kunde övervinnas tillhörde icke centralbyråns

bedömande. Centralbyrån fäste dock stor vikt vid försöken att finna

en lösning som tillgodosåge sjukkassornas längdbehov med minsta möjliga

arbetsbelastning för länsbyråerna för folkbokföring. Jämte värdet av de

kostnadsbesparingar, som därvid kunde göras, ville centralbyrån framhålla,

all det intresse, som ämbetsverket på denna punkt fullföljde, framför allt

gällde den lämpliga hushållningen med länsbyråernas arbetstid och maskinpark,

så att deras övriga arbetsuppgifter kunde fullgöras i rätt tid utan att

mindre tillfredsställande arbetsformer måste tillgripas.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Även länsstyrelsen i Östergötlands län förordar att sjukkassorna borde

införa sjukförsäkringsavgifterna direkt i debiteringslängden. Förfores på

angivna sätt hade vederbörande lokala skattemyndighet att vid fall av

avgiftsbefrielse eller nedsättning av avgiften med hänsyn till storleken av

den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ändra den verkställda avgiftspåföringen

med skrift i avvikande färg. Sådan omräkning torde, som

utredningsmännen framhållit, icke behöva verkställas i något större antal

fall. Beräkningen av avgiftslindringsbidragen och avgiftsersättningsbidragen

— de former av statsbidrag vilka i förevarande sammanhang vore av betydelse

— kunde praktiskt taget lika lätt verkställas med ledning av anteckningar

i debiteringslängd som på grundval av en särskild avgiftsförteckning.

Erforderliga uppgifter för uträkningen kunde lämnas av den lokala skattemyndigheten.

En annan möjlighet vore att de lokala skattemyndigheterna

läte centralsjukkassorna under kortare tid få disponera debiteringslängderna.

I övrigt hänvisade länsstyrelsen till en länsstyrelsens yttrande vidfogad,

av häradsskrivaren i Linköpings fögderi verkställd utredning med

förslag till arbetsrutin m. m. Denna utredning bestyrkte enligt länsstyrelsens

mening tillfullo möjligheten att påföra sjukförsäkringsavgifterna direkt

i debiteringslängden utan anlitande av särskild avgiftsförteckning.

Slutligen framhåller länsstyrelsen att fördelarna av det av länsstyrelsen

ifrågasatta förfarandet vore uppenbara. Sålunda komme bl. a. arbetskraft

att inbesparas såväl för länsstyrelsernas folkbokföringsavdelningar som

framför allt för de lokala skattemyndigheterna.

Skulle sjukkassorna icke ha behov av särskilda avgiftsförteckningar, anser

jämväl Sveriges häradsskrivarförening lämpligt att avgiftspåföringen

skedde direkt i debiteringslängden.

Statens organisationsnämnd erinrar om att med utredningsmännens förslag

uppkomme dubbelarbete bland annat i så måtto att de av sjukkassorna

uträknade och i avgiftsförteckning redovisade avgiftsbeloppen i många fall

icke direkt kunde påföras de skattskyldiga vid debiteringen av slutlig skatt

utan genom lokal skattemyndighets försorg måste genomgås och justeras

med hänsyn till den taxerade inkomstens storlek. Ett dylikt förfarande

medförde risk för att värdet av att ernå en ur såväl den enskildes som det

allmännas intresse rättvis avvägning av sjukförsäkringsavgiftens storlek i

förhållande till den försäkrades ekonomiska resurser icke stode i rimlig

proportion till de olägenheter och kostnader som uppkomme genom ett omfattande

arbete vid avgifternas uträkning och debitering. Organisationsnämnden

ville med hänsyn härtill framhålla, att en icke oväsentlig arbetsbesparing

i debiteringsarbetet skulle erhållas både för sjukkassorna och

skattemyndigheterna, därest tvåprocentsregeln kunde slopas.

I fråga om makeansvaret ifrågasätter länsstyrelsen i Värmlands län om

icke detta borde inskränkas till sådana fall, då makarna blivit för inkomst
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:in proposition nr ISO.

49

året mantalsskrivna inom samma kommun. Sveriges liäradsskrivarförening

föreslår till förenkling av debiteringsarbetet, att sammanföring av äkta makars

sjukförsäkringsavgifter skulle ske endast om makarna blivit för inkomståret

mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll.

Föreningen Sveriges kronokamrerare erinrar om att enligt utredningsmännens

förslag skulle den make, vars avgift påfördes den andre maken, vara

fri från betalningsskyldighet för avgiften. Frikallelse från betalningsansvar

inträdde även om den andre makens inkomst vore obetydlig. Föreningen

ifrågasatte om en sådan regel vore rationell.

Vidkommande redovisningen in. in. av debiterade sjukförsäkringsavgifter

anför statens organisalionsnämnd.

I promemorian föreslås att det bör ankomma på länsstyrelserna att utbetala

förskott till centralsjukkassorna samt att verkställa därav betingad

avräkning med dessa vad avser de vid skattedebileringen påförda sjukförsäkringsavgifterna.

Organisationsnämnden ifrågasätter om icke dessa arbetsuppgifter

böra handhavas av tillsynsmyndigheten för den allmänna

sjukförsäkringen. Bortsett från det ökade arbete som vid promemorians förslag

skulle uppkomma för länsstyrelsernas del må sålunda gentemot vad i

promemorian framhållits nämnas, att vidtagna ändringar i debiteringen av

sjukförsäkringsavgifterna i någon form måste bringas till tillsynsmyndighelens

kännedom i alla de fall där ändringarna påverka storleken av en sjukkassas

avgiftsersättningsbidrag och avgiftslindringsbidrag, eftersom dessa

bidrag avses skola tillhandahållas centralsjukkassorna genom tillsynsmyndighetens

försorg. Vissa debiteringsändringar kunna för övrigt vara föranledda

av tillsynsmyndighetens beslut. Därest förskotteringen och avräkningen

av de debiterade sjukförsäkringsavgifterna från statsverkets sida ombesörjes

av tillsynsmyndigheten ernås vidare den fördelen att centralsjukkassorna

för sin medelsanskaffning äro hänvisade och redovisningsskyldiga till en

statlig myndighet. Tillsynsmyndigheten kan vidare i sådant fall samordna

de nämnda arbetsuppgifterna med övriga av samma natur, som den avses

skola ombesörja, t. ex. i fråga om arbetsgivarebidrag och medlemsbidrag

till sjukkassorna. Vidare må nämnas att möjligheterna till kontroll av att

centralsjukkassorna i sin bokföring riktigt redovisa sin avgiftsuppbörd

knappast torde försämras för det fall förskotteringen och avräkningen av

sjukförsäkringsavgifterna handhaves av tillsynsmyndigheten.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar att sådan höjning eller nedsättning

av sjukförsäkringsavgift, som på grund av ändrad taxering eller

av annan orsak verkställdes efter den 20 november under taxeringsåret.

icke borde inverka på avräkningen mellan centralsjukkassorna och statsverket.

Härav skulle följa att regleringen av kassornas och statsverkets

inellanhavanden kunde avsevärt förenklas samt att förskottsutbetalning och

avräkning med fördel kunde anförtros åt tillsynsmyndigheten. Den vinst

eller förlust för sjukkassorna, som i de särskilda fallen skulle uppkomma

genom ett sådant summariskt förfarande, torde vara obetydlig och därför

sakna praktisk betydelse.

ttilwng till riksdagens protokoll 1!I.Y''i. 1 samt. År 1S!>.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Departementschefen. För debitering av sjukförsäkringsavgifterna i samband

med slutlig skatt måste den lokala skattemyndigheten få uppgifter

från vederbörande sjukkassa om de avgifter som skall debiteras för kassans

räkning. Enligt utredningsmännens förslag skulle sjukkassan införa dessa

uppgifter i en särskild avgiftsförteckning, vartill stomme borde tryckas av

länsstyrelsens folkbokföringsavdelning i samband med tryckningen av inkomst-

och debiteringslängder. De i avgiftsförteckningen antecknade avgifterna

skulle av den lokala skattemyndigheten överföras till debiteringslängden.

Sedan inkomstlängderna inkommit till den lokala skattemyndigheten,

hade myndigheten att i debiteringslängden och avgiftsförteckningen verkställa

de ändringar av avgifterna, som föranleddes av storleken av den avgiftspliktiges

till statlig inkomstskatt taxerade inkomst. Sedan arbetet med

debiteringen av den slutliga skatten slutförts, skulle den korrigerade avgiftsförteckningen

överlämnas till vederbörande centralsjukkassa.

Mot utredningsmännens förslag har i ett par remissyttranden invänts,

att det vore onödigt arbetskrävande. I stället för att införa avgifterna i en

särskild avgiftsförteckning borde sjukkassorna anteckna avgifterna direkt

i debiteringslängden. Härigenom vunnes bland annat, att särskilda avgiftsförteckningar

ej behövde tryckas och att det omfattande arbetet hos de

lokala skattemyndigheterna med att föra över avgifterna till debiteringslängderna

bortfölle.

Förfarandet att införa avgifterna direkt i debiteringslängden har även

enligt min mening påtagliga förtjänster. Dess genomförbarhet beror på om

sjukkassorna har behov av särskilda avgiftsförteckningar för rekvisition av

statsbidrag, m. m. Utredningsmännen har utgått från att så skulle vara fallet.

Gjorda undersökningar har emellertid visat att det för sjukkassornas del

är tillfyllest, om de från de lokala skattemyndigheterna erhåller vissa uppgifter

för rekvisitionen av statsbidrag, in. in.

Sammanställandet av nyssnämnda uppgifter kommer att orsaka de lokala

skattemyndigheterna visst merarbete. Härjämte må nämnas att det nuvarande

formatet för debiteringslängden kan behöva ökas på grund av att

ytterligare kolumner måste tillföras längden. För avgiftsdebiteringen torde

sålunda krävas fyra kolumner, nämligen en för varje slag av avgift och en

summakolumn. Angivna olägenheter av att införa avgifterna direkt i debiteringslängden

är dock så obetydliga i förhållande till fördelarna därmed,

att jag anser detta förfarande böra genomföras i stället för det av utredningsmännen

föreslagna.

Som utredningsmännen framhållit, kan vid tillämpningen av den s. k.

tvåprocentsregeln uppkomma brutet krontal. Eftersom sjukförsäkringsavgifterna

alltid bör påföras i helt krontal, bör i 35 § sjukförsäkringslagen

införas en avrundningsregel motsvarande den som finnes i 34 § tredje stycket

samma lag.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

51

I detta sammanhang får jag beröra ytterligare en fråga avseende tilllämpningen

av tvåprocentsregeln.

Vid avgiftsnedsättning på grund av nämnda regel skall enligt 35 § sjukförsäkringslagen

nedsättningen i fråga om den, som är medlem i såväl

lokal- som centralsjukkassa, i första hand avse avgift till centralsjukkassan;

inom en och samma kassa skall nedsättningen i första hand avse avgift

för sjukvårdsförsäkringen. Enligt dessa bestämmelser skall man således

i första hand reducera den sjukvårdsförsäkringsavgift, som belöper på

centralsjukkassan, i andra hand centralsjukkassans avgift för grundsjukpenning,

i tredje hand lokalsjukkassans sjukvårdsförsäkringsavgift och i

sista hand lokalsjukkassans avgift för grundsjukpenning.

För sjukkassornas del är det utan betydelse i vilken ordning avgifterna

reduceras. Kassorna får nämligen genom avgiftslindringsbidraget full ersättning

av statsverket för de belopp som bortfaller till följd av tvåprocentsregeln.

På grund härav och då det nyss beskrivna förfarandet kräver en avsevärd

arbetsinsats, förordar jag i förenklingssyfte att förevarande, i 35 §

sjukförsäkringslagen intagna bestämmelser om turordningen vid avgiftsnedsättning

enligt tvåprocentsregeln ersättes med en föreskrift att nedsättningen

skall i första hand avse avgift för sjukvårdsförsäkringen. Den föreslagna

föreskriften är påkallad ur debiteringssynpunkt. Skall som jag förut

förordat sjukkassorna införa avgifterna direkt i debiteringslängden i olika

kolumner för varje slag av avgift, bör den lokala skattemyndigheten veta,

huruvida avgiftsnedsättningen skall i första hand avse sjukvårdsförsäkringsavgiften

eller grundsjukpenningavgiften eller fördelas på bådadera.

Förslag till de ändringar av 35 § sjukförsäkringslagen, som föranledes av

vad jag nyss anfört, kommer att framläggas av chefen för socialdepartementet

i samband med förslag till vissa andra ändringar i sjukförsäkringslagen.

Jag har icke något att erinra mot utredningsmännens förslag att alla

fysiska personer, som under inkomståret fyller 16 år, skall medtagas i inkomst-

och debiteringslängderna. Vidare bör de förordade ändringarna av

86 § fjärde och femte styckena taxeringsförordningen och 27 § 1 mom. uppbördsförordningen

genomföras. Förslag till nyss omförmälda ändringar av

86 § taxeringsförordningen har tidigare underställts innevarande års riksdag

i propositionen nr 79 med förslag till lag om ändrad lydelse av 60 §

samt anvisningarna till 60 § kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370), m. in.

Vidkommande spörsmålet om äkta makars ansvarighet för varandras

sjukförsäkringsavgifter delar jag utredningsmännens mening, att sådan ansvarighet

bör föreligga allenast i de fall då endast den cnc av makarna

påförts till statlig inkomstskatt taxerad inkomst. För att förenkla debiteringsarbetet

föreslår utredningsmännen därjämte såsom förutsättning för

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

makeansvaret, att makarna skall för inkomståret ha blivit mantalsskrivna

inom samma lokala skattemyndighets tjänstgöringsområde. Som i ett remissyttrande

framhållits skulle ytterligare förenkling av dehiteringsarbetet

vinnas, om för ansvarigheten krävdes att makarna blivit för inkomståret

mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll. Jag förordar att utredningsmännens

förslag ändras i överensstämmelse därmed. I övrigt har jag

icke något att erinra mot vad utredningsmännen förordat i fråga om avgiftsdebiteringen

för äkta makar.

Enligt 37 § sjukförsäkringslagen äger allmän sjukkassa i den ordning,

Kungl. Maj :t bestämmer, av statsverket uppbära hela beloppet av de sjukförsäkringsavgifter,

som debiterats för kassans räkning. Vidare äger allmän

sjukkassa att i avräkning å de sjukförsäkringsavgifter, som kommer

att debiteras för visst kalenderår, av statsverket erhålla förskott enligt

av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifter. 43 och 44 §§ samma lag innehåller

stadgande av innebörd att statsbidrag i form av avgiftslindringsbidrag utgår

med belopp, varmed sjukförsäkringsavgift nedsatts till följd av att tvåproeentsregeln

tillämpats, samt att statsbidrag i form av avgiftsersättningsbidrag

utgår till sjukkassa med 10 kronor för varje medlem som icke är

skyldig erlägga avgift för sjukvårdsförsäkringen på grund av att hans till

statlig inkomstskatt taxerade inkomst understiger 1 200 kronor eller att

lian uppbär folkpension.

Av nyssnämnda bestämmelser följer bland annat att alla ändringar av

sjukförsäkringsavgifterna, som göres efter det arbetet med debiteringen av

den slutliga skatten slutförts, skall beaktas vid regleringen av sjukkassornas

fordringar på debiterade avgifter och i förekommande fall även på avgiftslindrings-

och avgiftsersättningsbidragen. Sänkes avgiften, minskas fordringen

på debiterade avgifter och ökas i förekommande fall statsbidraget;

en höjning av avgiften har motsatt verkan. Detta medför självfallet åtskilligt

arbete för såväl sjukkassorna som de statliga myndigheter, vilka skal!

handha avräkningsförfarandet. Skall sjukkassorna på sätt tidigare föreslagits

införa avgifterna direkt i debiteringslängderna, uppkommer även merarbetc

för de lokala skattemyndigheterna med att lämna sjukkassorna uppgifter

på vidtagna ändringar av avgifterna. Eftersom de tillkommande och

avgående posterna är förhållandevis små och därjämte i stort sett torde

komma att utjämna varandra, synes den beskrivna detaljregleringen icke

rimlig. I arbetsbesparande syfte får jag därför föreslå, att mellanhavandena

mellan statsverket och sjukkassorna i berörda hänseenden skall grunda

sig enbart på de uppgifter om debiterade sjukförsäkringsavgifter in. in., som

återfinnes i debiteringslängderna för slutlig skatt. De ändringar av sjukförsäkringsavgifterna,

som vidtages efter det arbetet med debiteringen av

den slutliga skatten avslutats, bör således icke påverka avräkningsförfarandet.

Härav föranledda förslag till ändringar av 37, 43 och 44 §§ sjukför
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S9.

53

säkringslagen kommer att framläggas av chefen för socialdepartementet d

samband med förslag till vissa andra ändringar i samma lag.

Godtages vad jag nyss förordat, bör tillsynsmyndigheten handha utbetalningarna

av förskotten på avgifterna samt avräkningen mellan de debiterade

avgifterna och de utbetalade förskotten. Genom att tillsynsmyndigheten

skall ombesörja utbetalningarna av statsbidragen och arbetsgivarbidragen

till sjukkassorna vinnes med en sådan anordning, att en och samma

myndighet kommer att svara för samtliga statsverkets mellanhavanden med

sjukkassorna och att till följd därav utbetalningarna av avgifterna och

bidragen kan samordnas. De uppgifter, som tillsynsmyndigheten behöver

för regleringen av avgiftsförskotten samt avgiftslindrings- och avgiftsersättningsbidragen,

kan lämnas av de lokala skattemyndigheterna. Eftersom

dessa ändå måste lämna centralsjukkassorna motsvarande uppgifter, behöver

uppgiftsskyldigheten till tillsynsmyndigheten icke medföra något extra

besvär.

D. Ändring av debiterad sjukförsäkringsavgift.

Utredningsmännen. Utredningsmännen erinrar om att socialförsäkringsutredningen

(SOU 1952: 39 s. 217) anfört följande beträffande förfarandet,

då ändrad taxering påverkar sjukförsäkringsavgiftens storlek eller då påförd

avgift av annan orsak skulle omräknas.

Om en i eu avgiftsförteckning angiven grundavgift skall ändras till följd

av ändring av taxeringen eller debiteringen, bör det ankomma på debiteringsförrättaren

att underrätta centralsjukkassan härom. Denna kassa bör

då ombesörja, att ett tillkommande avgiftsbelopp avkräves vederbörande

eller att ett för högt debiterat belopp återbetalas, samt vidtaga de justeringar

av berörda kassors statsbidragsfordringar och räkenskaper, som föranledes

av avgiftsändringen. En sjukkassa kan inte ha kännedom om

i vad mån en ursprungligen debiterad sjukförsäkringsavgift erlagts. Ett belopp,

som skall återbetalas, bör därför tillställas utmätningsmannen, som

antingen vidarebefordrar beloppet till vederbörande eller avräknar det från

den grundavgift, som eventuellt ingår i restförd kvarstående skatt. För att

undvika att transaktioner av här berört slag påkallas lång tid efter det

avgiften ursprungligen debiterats, kan övervägas att inte ändra grundavgift

på grund av beslut, som fattats av annan instans än prövningsnämnd eller

länsstyrelse.

Utredningsmännen framhåller att uträkningen och påföringen av sjukförsäkringsavgift

vore en verkställighetsåtgärd. Underlaget för åtgärden utgjordes

av beslut, varigenom grunden för avgiftens uträkning och påföring

fastställts, nämligen dels sjukkassas beslut rörande omfattningen av en

medlems sjukförsäkring och dels taxeringsnämnds beslut om medlemmens

taxering till statlig inkomstskatt. Ändrades grunden för avgiftsberäkningen

genom beslut av tillsynsmyndigheten eller den högre instans, hos vilken

klagan över myndighetens beslut finge föras, eller genom beslut av prov
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

ningsnämnd, kammarrätten eller regeringsrätten, måste beslutet föranleda

omdebitering av sjukförsäkringsavgiften.

Dessutom borde själva verkställighetsåtgärden kunna bli föremål för

ändring, nämligen om lokal skattemyndighet eller sjukkassa gjort ett fel

vid uträkningen av sjukförsäkringsavgift eller påfört avgiften fel person

eller uraktlåtit påföra avgift, då så bort ske. Såvitt anginge fel som förorsakats

av lokal skattemyndighet, funnes stadganden varigenom rättelse

kunde åstadkommas genom beslut av den lokala skattemyndigheten eller av

länsstyrelsen, kammarrätten eller Kungl. Maj:t. Däremot saknades bestämmelser

i sjukförsäkringslagen om klagan över debiteringsåtgärd. Även omständigheter

av nu avsedd art måste föranleda omdebitering av sjukförsäkringsavgift.

För att undvika omdebitering lång tid efter det att grundavgift ursprungligen

påförts hade socialförsäkringsutredningen ifrågasatt, att sådan avgift

ej skulle ändras på grund av beslut som fattades av annan instans än prövningsnämnd

eller länsstyrelse. Därmed torde, uttalar utredningsmännen,

ha avsetts prövningsnämndsbeslut före den 1 juli året efter taxeringsåret

och sådant beslut av länsstyrelse som meddelats med anledning av besvär

över lokal skattemyndighets debiteringsbeslut; länsstyrelses beslut i dylikt

ärende kunde meddelas ända till mer än ett år efter taxeringsårets utgång.

Ehuru den ifrågasatta inskränkningen av de tider, inom vilka omdebitering

skulle få äga rum, åsyftade allenast grundavgifter och således skulle komma

att gälla tämligen små belopp, syntes det enligt utredningsmännens mening

ur principiell synpunkt tveksamt, huruvida en dylik inskränkning

borde komma till stånd. Liksom i fråga om annan skatt vore det här fråga

om att reglera en faktiskt uppkommen fordran hos eller skuld till den

avgiftspliktige, varför en bestämmelse om avbrytande av den tid, inom

vilken rättelse eljest skulle åvägabringas, realiter verkade såsom en av

administrativa skäl införd speciell preskriptionsregel. Med hänsyn till att

i hithörande fall den avgiftspliktiges skatt i övrigt ändå i allmänhet måste

omräknas, syntes vinsten av att undslippa det med omdebitering av grundavgifter

förenade arbetet bli ganska betydelselös. Utredningsmännen funne

därför att de administrativa skälen för en begränsning av det ifrågasatta

slaget borde stå tillbaka för de materiella skälen mot en dylik begränsning

och föresloge därför icke införandet av någon bestämmelse i förevarande

hänseende.

Förfarandet vid omdebitering av sjukförsäkringsavgift måste, fortsätter

utredningsmännen, bli i princip detsamma, vare sig åtgärden berodde på

ändring av debiteringsgrunden eller på feldebitering. Förfarandet kunde

indelas i två stadier, det ena uträkning av den nya avgiften, det andra förfarandet

i övrigt för avgiftens omdebitering och därmed sammanhängande

åtgärder. Med »uträkning» torde i förevarande hänseende böra jämställas

sådan ändring som måste vidtagas i det tänkbara ehuru mindre sannolika

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

55

fall att avgift, som angivits rätt i debiteringslängden, från denna överförts

till fel debetsedel eller till rätt debetsedel men med oriktigt belopp.

I likhet med vad som gällde i fråga om skatt borde sjukförsäkringsavgift,

som skulle omdebiteras på grund av prövningsnämnds före den 20 november

taxeringsåret meddelade beslut eller av annan orsak, som före nämnda

dag komme till lokal skattemyndighets kännedom, ingå i den slutliga skatten

med det nya beloppet. Förfarandet komme således ej att avvika från

det för skattedebiteringen normala, d. v. s. den lokala skattemyndigheten

svarade såväl för uträkningen av den nya avgiften som för dennas påföring.

Då omdebitering skulle verkställas efter den 20 november taxeringsåret,

borde det ej åläggas lokal skattemyndighet att svara för uträkningen av

den nya avgiften. Orsakades omdebitering av ändring i försäkringspliktens

omfattning eller av feldebitering genom sjukkassas förvållande, vore avgiftsuträkningen

uppenbarligen en angelägenhet som låge inom sjukkassans

verksamhetssfär. Omdebitering kunde ej heller utföras utan tillgång till

avgiftsförteckningen, som enligt utredningsmännens förslag skulle avlämnas

till vederbörande centralsjukkassa senast den 10 december. Avgiftsuträkning

i nu avsedda fall torde därför böra åläggas centralsjukkassa, och föreskrift

härom intagas i tillämpningsbestämmelser till sjukförsäkringslagen.

Därefter anföres.

För ifrågavarande ändamål måste centralsjukkassan underrättas dels om

beslut rörande ändrad taxering till statlig inkomstskatt, dels om beslut angående

ändring av annan debiteringsgrund, och dels om feldebitering.

Beslut om ändrad taxering till statlig inkomstskatt påverkar endast beräkningen

av grundavgift; ändringen av ortsavdrag eller avdrag för nedsatt

skatteförmåga eller av enbart den kommunala taxeringen saknar uppenbarligen

betydelse för avgiftsberäkningen. Ändringsbeslut kan vidare beröra

allenast fall då tvåprocentsregeln i 35 § sjukförsäkringslagen tillämpats

eller skall tillämpas, eller då den avgiftspliktige icke taxerats eller blir taxerad

till statlig inkomstskatt för minst 1 200 kronor (makar sammanlagt

1 200 kronor). Omräkning kan följaktligen komma i fråga dels då grundavgift

ursprungligen påförts med reducerat belopp eller ej påförts, men

den taxerade inkomsten höjts så att avgift skall utgå med fullt belopp eller

med mindre reduktion än tidigare, resp. skall påföras, då så ej förut skett,

och dels då grundavgift ursprungligen debiterats oavkortad eller med reducerat

belopp, men den taxerade inkomsten nedsatts så att avgift skall

utgå med reducerat resp. ytterligare reducerat belopp, eller icke skall påföras.

De fall som påverkas av ändrad taxerad inkomst återfinnes inom en

ganska smal zon, där övre gränsen utgöres av ett inkomstbelopp som är

femtiofaldigt större än grundavgiften. Om exempelvis grundavgiften uppgår

till 48 kronor, kommer tvåprocentsregeln att för ensamstående gälla

taxerade inkomster mellan 2 400 och 1 200 kronor och — på grund av avrundning

av öretalen — få effekt i inkomstlägena mellan 2 370 och 1 220

kronor, samt föranleda ändring av grundavgiften med högst 24 kronor;

innebär ändringsbeslutet, att taxerad inkomst å minst 1 200 kronor åsättes,

då så ej förut var fallet, eller helt undanröjes, uppgår skillnaden till 48

kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Socialförsäkringsutredningen förutsätter att de lokala skattemyndigheterna

skall sända centralsjukkassorna meddelanden om beslut rörande ändrad

taxering till statlig inkomstskatt. Enligt gällande föreskrifter ombesörjer

länsstyrelsernas taxeringssektioner att de lokala skattemyndigheterna erhålla

kännedom om alla beslut angående ändring av skattskyldigs taxering.

Om sådana beslut skall taxeringssektionerna emellertid därjämte underrätta

bl. a. de därav berörda skattskyldiga och taxeringsnämnderna, vilket

sker genom att avskrift av besluten tillställes vederbörande. Även nu ifrågavarande

meddelanden till sjukkassorna synes lämpligen böra lämnas medelst

beslutsavskrifter. Det mest arbetsbesparande sättet torde vara att taxeringssektionerna

framställer ytterligare ett avskriftsexemplar och vidarebefordrar

detta till vederbörande kassa samtidigt med att de lokala skattemyndigheterna

får del av besluten. Därigenom vinner man tillika att kassorna

omedelbart kan uträkna de nya avgifterna och att de efterföljande

åtgärderna kan vidtagas utan den försening som skulle uppkomma, därest

de lokala skattemyndigheterna först skulle göra avskrift av ändringsbesluten

och expediera avskrifterna till kassorna. Utredningsmännen anser sålunda

att det bör ankomma på länsstyrelserna att underrätta centralsjukkassorna

om beslut rörande ändrad taxering till statlig inkomstskatt.

Någon utgallring av just de beslut som kan föranleda ändring av grundavgift

bör ej fordras, utan alla beslut om ändring i taxering till statlig inkomstskatt

torde tillställas vederbörande centralsjukkassa. Besluten kan f.ö.

bli till viss nytta för bedömningen av sjukkassemedlemmars inplacering i

sjukpenningklass. Föreskrift om länsstyrelsernas förevarande uppgift bör

intagas i tillämpningsbestämmelser till sjukförsäkringslagen.

Beslut rörande ändring i omfattningen av en medlems försäkring, som

meddelas av tillsynsmyndigheten eller högre instans och som kan föranleda

omdebitering av sjukförsäkringsavgift, bör likaledes meddelas centralsjukkassa.

Skall omdebitering verkställas till följd av feldebitering, bör ankomma

på den lokala skattemyndigheten eller lokalsjukkassan att därom underrätta

centralsjukkassan; underrättelse bör lämnas icke endast då sjukkassemedlem

begärt rättelse, utan även då den lokala skattemyndigheten

eller sjukkassan själv upptäckt feldebitering. Anmälan om felet göres på

särskild blankett. Föreskrifter om delgivning av beslut och anmälan i ovannämnda

fall bör likaledes inflyta i tillämpningsbestämmelser till sjukförsäkringslagen.

Den av centralsjukkassan i ovannämnda fall uträknade nya sjukförsäkringsavgiften

torde för ändamål som nedan beröres böra angivas på särskilt

fastställd blankett i två exemplar. Därvid bör specificeras dels den

ursprungligen påförda sjukförsäkringsavgiften, fördelad på avgift för sjukvårdsförsäkringen,

avgift för försäkringen för grundsjukpenning och tillläggsavgift,

samt dels motsvarande uppgifter om den nya sjukförsäkringsavgiften,

ävensom skillnaden mellan den ursprungligen påförda och den

nya avgiften.

Beträffande förfarandet i övrigt framhåller utredningsmännen, att åtgärderna

skilde sig från varandra beroende på om den nya avgiften vore

större eller mindre än den ursprungliga. Vore den nya avgiften större skulle

skillnaden påföras den avgiftspliktige sjukkassemedlemmen; vore den nya

avgiften lägre skulle skillnaden tillgodogöras medlemmen. Det borde över
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj.ts proposition nr 181).

Öl

vägas, huruvida ifrågavarande åtgärder lämpligen skulle åläggas lokal skattemyndighet

eller sjukkassa. Något ytterligare alternativ syntes ej komma

i fråga. Sålunda torde det icke vara lämpligt eller praktiskt att vid feldebitering

låta de lokala skattemyndigheterna handlägga sådana ärenden, som

uppkommit genom fel från deras sida, och sjukkassorna handlägga ärenden,

vilka kassorna själva förorsakat. Samma organ borde svara för alla de

efter avgiftsuträkningen följande åtgärderna.

Om de lokala skattemyndigheterna skulle vidtaga åtgärderna komme förfarandet,

såvitt anginge dessa myndigheter, att följa uppbördsförordningens

bestämmelser och i övrigt gällande uppbördsföreskrifter samt att i stora

drag gestalta sig sålunda.

Centralsjukkassan överlämnar till lokala skattemyndigheten ett exemplar

av den blankett, varpå den nya avgiften antecknats. Är den nya avgiften

högre än den ursprungliga, tillgodoför sig samtidigt kassan skillnadsbeloppet

såsom fordran hos statsverket. Är den nya avgiften lägre än den ursprungliga,

gottskrives statsverket i stället skillnadsbeloppet. Såsom verifikation

till dylik omföring användes det andra exemplaret av ovannämnda

blankett.

Den lokala skattemyndigheten lägger det av centralsjukkassan angivna

skillnadsbeloppet till grund för ett omdebiteringsbeslut, i förekommande

fall i samband med ändring av andra i den slutliga skatten ingående belopp.

Omdebiteringsbeslutet avfattas, i likhet med vad nu sker vid omdebitering

av skatt, på särskild blankett och resulterar antingen i att ytterligare skatt

skall erläggas eller i att den slutliga skatten skall nedsättas; med skatt

avses således även sjukförsäkringsavgift. Omdebiteringsbeslutet expedieras

till länsstyrelsen, som vidtager erforderliga bokföringsåtgärder. Det må härvid

erinras om att utredningsmännen förutsatt att länsstyrelsen skall svara

för avräkning med de inom länet befintliga centralsjukkassorna på samma

sätt som gäller för statsverkets mellanhavande med kommunerna.

I omdebiteringen ingår vidare rättelse av den tidigare påförda slutliga

skatten; det vanliga tillvägagångssättet vid rättelse av slutlig skatt tillämpas

härvid. Även i övriga nu ej nämnda hänseenden kommer de ifrågavarande

skillnadsbeloppen att behandlas enligt uppbördsförordningens regler, bl. a.

i fråga om uppbörd, indrivning, förmånsrätt, avskrivning, avkortning samt

efterkrav och preskription.

Vid utgången av varje kalenderår verkställer länsstyrelsen avräkning med

centralsjukkassorna, därvid varje kassas skuld till resp. fordran hos statsverket

redovisas. Kassans skuld skall motsvara vad kassan i sin bokföring

gottskrivit sig enligt avgiftsförteckning och avgiftsuträkningar vid ändrad

debitering, och kassans fordran den summa varmed kassan belastat statsverket

enligt nyssnämnda handlingar.

Valdes däremot att låta sjukkassa svara icke blott för uträkning av den

nya avgiften utan även för förfarandet i övrigt, bleve det kassans uppgift

att verkställa tilläggsdebitering av skillnadsbeloppet vid avgiftshöjning och

återbetalning av beloppet vid avgiftsnedsättning. Tillvägagångssättet kunde

då tänkas bli följande.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Vid tilläggsdebitering ankommer på kassan att framställa krav och fastställa

förfallodag för betalningen. Influtna avgifter bokföres som inkomst

utan att kassans avräkningskonto med statsverket därav beröres. Om indrivning

av obetalda tilläggsavgifter gör kassan framställning på sätt i

38 § kungörelsen den 16 oktober 1953 med vissa föreskrifter angående tilllämpningen

av uppbördsförordningen (1953:628) är stadgat. Indrivna belopp

redovisas av utmätningsmannen direkt till kassan. Belopp, som ej kan

indrivas, redovisas av utmätningsmannen till kassan med hindersbevis och

torde få avskrivas. På kassans kvarstående fordringsanspråk torde 1862 års

förordning om tioårig preskription bli tillämplig.

Skall det av centralsjukkassan uträknade skillnadsbeloppet tillgodoföras

sjukkassemedlemmen, bokför kassan avgiftsbeloppet som utgift, utan att

detsamma inverkar på avräkningskontot med statsverket. Om skillnadsbeloppet

utan vidare återbetalas till medlemmen, kan det inträffa att den ursprungligen

påförda avgiften ej till fullo erlagts; om i sådant fall det resterande

beloppet ej kan indrivas blir resultatet att medlemmen gör en obehörig

vinst, vilket ej bör förekomma. Till undvikande härav kan kassan hos vederbörande

utmätningsman efterhöra, huruvida medlemmen erlagt den ursprungliga

avgiften, och om detta är fallet återbetala skillnadsbeloppet direkt

till honom, men i motsatt fall tillställa utmätningsmannen beloppet.

Eller också kan kassan utan föregående undersökning översända skillnadsbeloppet

till utmätningsmannen, som har att konstatera om den ursprungliga

avgiften erlagts och då vidarebefordra skillnadsbeloppet till medlemmen,

eller, i den mån den ursprungliga avgiften ej erlagts, avräkna skillnadsbeloppet

mot medlemmens skuld. Enligt båda alternativen pålägges

centralsjukkassan eller utmätningsmannen visst merarbete.

Utredningsmännen framhåller att det senast skisserade förfarandet i

fråga om restitutionsfallen kunde bland annat medföra som konsekvens,

att en sjukkassemedlem samtidigt finge mottaga återbetalning av för mycket

erlagd sjukförsäkringsavgift från centralsjukkassan och för mycket erlagd

annan skatt från länsstyrelsen, eller att för mycket erlagd sjukförsäkringsavgift

girerades till utmätningsmannen innan en kvarstående skatt,

vari den ursprungligen påförda avgiften inginge, förfallit till betalning; i

sistnämnda fall bleve utmätningsmannen tvungen att i räkenskaperna balansera

beloppet till dess det visat sig om kvarskatten helt eller delvis blivit

restförd, ehuru en annan del av kvarskatten kunnat anmälas till avkortning

— stundom flera månader — tidigare.

En parallell till nu omförmälda restitutionsförfarande återfunnes i 89 §

2 mom. uppbördsförordningen den 31 december 1945. I nämnda författningsrum

föreskreves, att återbetalning av för mycket erlagd olycksfallsförsäkringsavgift

skulle ske genom riksförsäkringsanstalten. Bestämmelsen

hade ändrats i den nya uppbördsförordningen; dylikt belopp skulle från

och med den 1 januari 1954 återbetalas av länsstyrelsen i likhet med vad

som gällde för annan skatt. Ändringen hade tillkommit på förslag av 1949

års uppbördssakkunniga och motiverades av de olägenheter som varit förenade

med den dittillsvarande ordningen.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

59

Att socialförsäkringsutredningen föredragit ett förfarande, enligt vilket de

med omdebitering av sjukförsäkringsavgift förenade göromålen skulle ankomma

på centralsjukkassorna, syntes sammanhänga med önskemålet att

1 möjligaste mån befria de i skatteuppbördsväsendet verksamma myndigheterna

från ytterligare arbete med dessa avgifter. Utredningsmännen hade

emellertid, såvitt anginge de åtgärder vilka i omdebiteringsfallen erfordrades

sedan centralsjukkassa uträknat det nya beloppet, kommit till den slutsatsen

att dessa åtgärder borde ingå i det normala uppbördsförfarandet,

trots den i och för sig beklagliga merbelastning som därigenom åsamkades

uppbördsmyndigheterna. Ur principiell synpunkt syntes det oegentligt att

en sjukförsäkringsavgift till viss del kunde betraktas som skatt i uppbördsförordningens

mening och till annan del kunde behandlas som en fristående

avgift samt till följd därav lyda skilda regler exempelvis i fråga om avskrivning,

preskription och förmånsrätt. Den omständigheten att en sjukkassa

skulle nödgas avskriva debiterat avgiftsbelopp syntes också stå i

strid med föreskriften i 37 § sjukförsäkringslagen att kassan ägde uppbära

hela beloppet av de avgifter, som debiterats för kassans räkning.

Med det sagda åsyftade utredningsmännen att sjukförsäkringsavgifterna

borde i debiterings-, uppbörds- och redovisningshänseende behandlas lika,

oavsett tidpunkten för deras påföring.

Med avseende å förfarandet vid omdebitering av sjukförsäkringsavgift

innebure utredningsmännens förslag sålunda att de åtgärder, som skulle

vidtagas efter avgiftens uträknande, skulle ombesörjas av lokal skattemyndighet

i enlighet med uppbördsförordningens bestämmelser. Förslaget torde

icke kräva ändring av definitionen å begreppet tillkommande skatt i 2 §

2 mom. uppbördsförordningen. Ej heller syntes 65—67 §§ samma förordning

om avkortning och avskrivning av skatt behöva ändras. Då en av sjukkassa

uträknad sjukförsäkringsavgift i dessa fall förutsattes aldrig skola ändras

av lokal skattemyndighet — i motsats till avgiftsdebitering enligt 27 §

1 mom. uppbördsförordningen — torde emellertid stadgandet i 31 § första

stycket nämnda förordning angående debitering av tillkommande skatt böra

ändras på sådant sätt att orden »samma grunder» ej komme att innefatta

sjukförsäkringsavgift. I överensstämmelse därmed syntes i paragrafens

första stycke böra tillfogas, att om sjukförsäkringsavgift skulle ingå i den

tillkommande skatten, avgiften skulle debiteras med belopp som uträknats

av centralsjukkassa.

Remissyttrandena. Utredningsmännens förslag att omdebitering av påförd

sjukförsäkringsavgift alltid skulle göras, då avgiftens storlek påverkades

av ändrad taxering in. in., biträdes allmänt i remissyttrandena. Länsstyrelsen

i Västerbottens län anför dock, att starka administrativa skäl talade

emot ändring av grundavgiften vid beslut av annan instans än prövningsnämnd

och länsstyrelse. Vidare framhåller riksskattenämnden att det med

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 189.

hänsyn till den ökade arbetsbelastning för skattemyndigheterna och den

komplicering av deras uppgifter, som avgiftsuppbördens anknytning till den

allmänna skatteuppbörden måste medföra, vore av särskild vikt att förfarandet

gjordes i möjligaste mån enkelt. Det kunde därför ifrågasättas om det

verkligen skulle vara nödvändigt att generellt verkställa omdebiteringar av

sjukförsäkringsavgifter på grund av ändringar i påförda taxeringar. Med

hänsyn till den ringa betydelse, som taxeringen hade för avgiftens storlek,

syntes det tillräckligt att omdebitering skedde endast efter ansökan.

Utredningsmännens förslag att omdebiteringen av sjukförsäkringsavgifterna

skulle verkställas av de lokala skattemyndigheterna har ej föranlett

erinran i något remissyttrande. Däremot har i flera remissyttranden invändningar

gjorts mot förslagen att centralsjukkassorna skulle ombesörja

omräkningen av avgifterna och genom vederbörande länsstyrelses försorg

tillställas avskrifter av samtliga beslut rörande ändrad taxering till statlig

inkomstskatt.

Sålunda ifrågasätter riksskattenämnden nyttan av att alla beslut om ändring

av skattskyldigas taxeringar — alltså även utslag av skattedomstolarna

och eventuellt även beslut om eftertaxeringar —- skulle expedieras till sjukkassorna.

Den omfattande registrering och kontroll, som detta skulle medföra

hos sjukkassorna, syntes icke stå i proportion till vad man skulle vinna

med ett sådant förfarande.

Föreningen Sveriges kronokamrerare anför.

Utredningsmännen ha bl. a. föreslagit, att samtliga omdebiteringar efter

den 20 november under taxeringsåret skola verkställas av centralsjukkassan.

Denna ståndpunkt synes delvis grunda sig på det förhållandet, att centralsjukkassan

enligt utredningsmännens förslag skall erhålla avgiftsförteckningen

från de lokala skattemyndigheterna senast den 10 december och att

omdebiteringarna anses icke kunna utföras utan tillgång till förteckningen.

Det framlagda förslaget medför emellertid, att taxeringssektionerna måste

expediera prövningsnämndens beslut om ändring i taxering till statlig inkomstskatt

även till centralsjukkassorna samt att lokala skattemyndigheterna

måste avvakta centralsjukkassornas omräkningsbeslut av avgifterna,

innan omräkning av skatten kan företagas. Detta torde i sin tur komma att

innebära, att tidsperioden mellan länsprövningsnämndens beslut samt lokala

skattemyndighetens omräkningsbeslut förlänges. En sådan förlängning

kommer att medföra ökade ränteutgifter eller ränteförluster för statsverket.

Förfaringssättet medför även, att centralsjukkassorna åsamkas onödigt

merarbete. Det må tillika framhållas, att det för de skattskyldiga är angeläget,

att under den tid löneavdrag för kvarstående skatt verkställes omräkningarna

(vid taxeringssänkningar) vidtagas så fort som möjligt.

Till undvikande av berörda olägenheter synas de lokala skattemyndigheterna

även efter den 20 november under taxeringsåret i samband med omräkningen

av skatten böra verkställa de omdebiteringar av sjukförsäkringsavgifterna,

som föranledas av taxeringsändringar. Härför talar även den

omständigheten, att de åtgärder, vilka i omdebiteringsfallen erfordras sedan

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

61

centralsjukkassan uträknat det nya beloppet, av utredningsmännen föreslås

böra ingå i det normala uppbördsförfarandet. Föreningen förutsätter,

att ifrågavarande omdebiteringar skola kunna utföras även sedan avgiftsförteckningen

överlämnats till centralsjukkassan genom inhämtande i förekommande

fall, skriftligen eller telefonledes, av nödiga upplysningar från

centralsjukkassan eller genom tillfälligt lån av förteckningen. Möjligen

skulle avgiftsförteckningen kunna utskrivas i två exemplar och en kopia

kvarligga hos lokala skattemyndigheten, ett förfaringssätt som med hänsyn

till uppkommande merarbete dock icke utan tvingande skäl torde böra tillgripas.

De ändringar, som vidtagits i avgiftsförteckningen efter den 20 november

taxeringsåret, finge rapporteras till centralsjukkassorna, eventuellt

årsvis. Den nytta sjukkassorna eventuellt (ex.vis för placering i sjukpenningsklass)

skulle ha av att direkt få ändringarna redovisade i form av

protokollsavskrifter, torde vara obetydlig.

Liknande uttalanden göres av riksräkenskapsverket, statens organisationsnamnet,

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Värmlands län.

Departementschefen. Av skäl som anförts av utredningsmännen bör någon

inskränkning icke göras i skyldigheten att i förekommande fall verkställa

omdebitering av sjukförsäkringsavgift.

Förut har jag förordat, att sjukkassorna skall införa avgifterna direkt

i debiteringslängderna. Godtages vad jag sålunda föreslagit, kommer centralsjukkassorna

icke att få tillgång till några avgiftsförteckningar, utvisande

storleken i varje särskilt fall av den avgift som debiterats. Detta utgör

ännu ett skäl, utöver de av utredningsmännen anförda, för att sjukkassorna

icke bör framställa krav på det ytterligare avgiftsbelopp, som skall erläggas,

eller restituera för mycket erlagd avgift. Men därav följer också, att även

själva omräkningen av avgifterna bör göras av de lokala skattemyndigheterna;

av de hos dessa myndigheter förvarade debiteringslängderna framgår

hur i varje individuellt fall de tidigare påförda avgifterna beräknats.

Ill § uppbördsförordningen bör därför ej ändras på sätt utredningsmännen

föreslagit. Genom att centralsjukkassorna icke behöver anlitas för omräkningen

av avgifterna torde det cj heller bli erforderligt att underrätta kassorna

om beslutade taxeringsändringar.

K. Tilläinpningsbestäniinelser in. in.

Utredningsmännen. Utredningsmännen framhåller, att det föreslagna debiterings-

och uppbördsförfarandet förutsatte införandet av åtskilliga nya bestämmelser.

Av praktiska skäl syntes samtliga hithörande regler, som icke

intoges i sjukförsäkringslagen, uppbördsförordningen eller taxeringsförordningen,

böra sammanföras i en enda författning. Sådana bestämmelser, vilka

avsåge förfarandet enligt uppbördsförordningen, kunde meddelas med stöd

av 8b § samma förordning. Med hänsyn till den nuvarande avfattningen av

86 $ sjukförsäkringslagen torde däremot stadgandet i 12a § samma lag

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

icke inbegripa bemyndigande att utfärda tillämpningsföreskrifter, såvitt anginge

sjukkassornas medverkan vid debitering av sjukförsäkringsavgifter.

Med anledning härav syntes 36 § sjukförsäkringslagen böra ändras så att

125 § samma lag komme att åsyfta även dylika föreskrifter. I enlighet därmed

förordades att 36 § sjukförsäkringslagen kompletterades med en föreskrift,

att sjukförsäkringsavgift uträknades av sjukkassa.

Vidare erinrar utredningsmännen om att försäkringspliktig skulle jämlikt

9 § sjukförsäkringslagen för varje år vara medlem i sjukkassan för

den kommun, där han för samma år blivit mantalsskriven. Om försäkringspliktig

icke vore mantalsskriven inom riket, skulle han vara medlem i sjukkassan

för den kommun, där han vore bosatt vid ingången av kalenderåret

eller vid den senare tidpunkt, då försäkringsplikt inträdde. I nämnda lag

funnes däremot icke intagen någon bestämmelse i vilken kommun sjukförsäkringsavgift

skulle påföras sjukkassemedlem. Ehuru detta kunde synas

självklart, torde en uttrycklig bestämmelse i sjukförsäkringslagen icke

kunna undvaras; ett motsvarande stadgande rörande pensionsavgift återfunnes

i 22 § folkpensioneringslagen. Utredningsmännen föreslår därför att

i 36 § sjukförsäkringslagen intages en bestämmelse av innehåll, att sjukförsäkringsavgift

skulle påföras inom området för den sjukkassa, i vilken

den avgiftspliktige vore medlem vid utgången av det år avgiften avsåge,

samt att avgiftspåföringen, därest området omfattade två eller flera kommuner,

skulle verkställas i den kommun, där den avgiftspliktige blivit mantalsskriven

för nämnda år, eller eljest där han varit bosatt vid ingången av

samma år eller vid den senare tidpunkt under året, då försäkringsplikt inträtt.

I anslutning härtill anföres.

Beträffande förenämnda stadgande i 9 § sjukförsäkringslagen om tillhörighet

till viss sjukkassa må i detta sammanhang erinras, att föredragande

departementschefen i propositionen nr 312/1946 med förslag till lag om

allmän sjukförsäkring uttalade följande:

»Såsom mantalsskrivningsort torde böra anses den ort, där någon för

visst år slutgiltigt blivit mantalsskriven. Om mantalsskrivningsförrättarens

beslut härutinnan efter besvär blivit ändrat genom beslut av högre instans,

bör alltså det senare beslutet vara avgörande. Mantalsskrivningsförrättarens

beslut bör dock interimistiskt vara bestämmande. Skulle i fall som här

avses sjukkassa ha uppburit försäkringsavgift från försäkrad, som rätteligen

skolat vara medlem av annan sjukkassa, eller utgivit sjukhjälp till

sådan försäkrad, torde kassorna utan svårighet kunna reglera de mellanhavanden,

som därigenom uppkomma.»

Utredningsmännen har, såsom framgår av det här ovan tidigare anförda

i fråga om sjukkassornas mellanhavande med statsverket, föreslagit att länsstyrelserna

skall svara för avräkningen mellan kassorna och statsverket.

Därest sådant beslut om ändring av mantalsskrivningsorten, som meddelas

efter mantalsårets utgång, skulle medföra överflyttning av medlemskapet

till annan sjukkassa, skulle till följd härav avräkningsförfarandet kompliceras,

särskilt om, som ofta blir fallet, den nya mantalsskrivningsorten är

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

63

belägen i annat län och den ursprungligen påförda avgiften helt eller delvis

redan erlagts vid tidpunkten för beslutet. Sagda omständighet talar för att

medlemsskapet vid utgången av det år avgiften avser, d. v. s. mantalsåret,

skall vara utslagsgivande för i vilken kommun sjukförsäkringsavgift skall

påföras. Det kan visserligen härvid inträffa att en medlems slutliga skatt

överflyttas till den nya mantalsskrivningsorten, i vilket fall sjukförsäkringsavgiften

skulle komma att ensam utgöra slutlig och kvarstående skatt i den

tidigare orten, men olägenheterna därav torde ha mindre betydelse än den

nyssnämnda kompliceringen av avräkningsförfarandet.

Enligt utredningsmännens mening torde vidare uttalandet att en reglering

av de ekonomiska mellanhavandena mellan olika sjukkassor inbördes

icke skulle bereda svårigheter, knappast äga giltighet efter de under år 1953

vidtagna ändringarna i sjukförsäkringslagen. I detta hänseende må bl. a.

framhållas att kassorna numera skall kunna utgiva olika prestationer (se

18 § sjukförsäkringslagen), samt att statsbidrag i form av avgiftslindringsbidrag

och avgiftsersättningsbidrag tillkommit, vilka bidrag jämväl skulle

behöva regleras vid retroaktivt verkande ändring av kassatillhörigheten.

Även i fråga om kassatillhörigheten torde man därför vid tolkning av 9 §

sjukförsäkringslagen enbart böra taga hänsyn till sådan ändring av mantalsskrivningsorten

som beslutas före mantalsårets utgång.

Rörande spörsmålet om avgiftsbefrielse för dödsbo uttalar utredningsmännen

följande.

I likhet med vad som stadgades i 75 § 1 mom. kommunalskattelagen, 15 §

1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt och 15 § 1 mom. förordningen

om statlig förmögenhetsskatt hade genom lag den 5 juni 1953 om

ändring i lagen om folkpensionering (1953:291) stadganden införts i 20 §

sistnämnda lag om befrielse under vissa omständigheter för dödsbo från

pensionsavgift, som inginge i kvarstående eller tillkommande skatt. Ändringen

hade tillkommit på förslag av 1949 års uppbördssakkunniga. Såsom

skäl för ändringen hade dessa sakkunniga framhållit (SOU 1952: 1, s. 402

—403) att verkställigheten av beslut om skattebefrielse vore onödigt tillkrånglad,

där kvarskatt omfattade även pensionsavgift, samt att starka skäl

talade för att pensionsavgift i förevarande avseende likställdes med skatt

och att skattebefrielsen borde omfatta jämväl sådan avgift.

Mellan pensionsavgift och sjukförsäkringsavgift förelåge, anför utredningsmännen,

den principiella skillnaden all pensionsavgiften realiter vore

eu speciell skatt, medan sjukförsäkringsavgiften hade annan karaktär.

Sistnämnda avgift stode i relation till omfattningen av sjukkasseinedlemmens

försäkring; en avliden medlem hade faktiskt varit tillförsäkrad och

ofta även kommit i åtnjutande av de förmåner hans försäkring avsåge att

bereda. Beaktas borde även att grundavgift påfördes endast den som vore

försäkringspliktig vid årets utgång och att sådan avgift alltså ej påfördes

för dödsåret; för sistnämnda år kunde det endast bli fråga om påföring av

tilläggsavgift. Sjukförsäkringsavgifterna torde i omförmält hänseende närmast

vara att likställa med de nuvarande olycksfallsförsäkringsavgifterna,

opaginerad Kontrollera mot PDF

*>1 Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

beträffande vilka avgiftsbefrielse för dödsbo ej medgåves. Enligt utredningsmännens

mening borde därför bestämmelser icke införas om befrielse för

dödsbo från sjukförsäkringsavgift.

Vidare erinrar utredningsmännen om att sjukförsäkringslagen ej inneliölle

bestämmelser om klagan över debiteringsåtgärd. Sjukförsäkringsavgifternas

inordnande i skatteuppbörden kunde befaras medföra en komplikation

i det avseendet, att klagomål över slutlig debitering av sådan avgift

ofta kunde komma att i själva verket avse, icke debiteringsåtgärden som

sådan, utan försäkringen eller dess omfattning, och således taga sikte på

förhållanden som prövades av tillsynsmyndigheten såsom besvärsinstans.

Därest klagan över debitering av sjukförsäkringsavgift skulle föras i särskild

ordning och förhållande av nyssnämnda art visa sig föreligga, kunde

ärendet komma under två olika myndigheters prövning eller klaganden av

ena myndigheten hänvisas att anhängiggöra sin talan hos den andra; i tveksamma

fall kunde ärendet vidare föranleda osäkerhet om den ena eller

andra myndighetens behörighet. Till förekommande av dylika konsekvenser,

vilka skulle vålla myndigheter och enskilda olägenheter och ur de

klagandes synpunkt komme att te sig svårförklarliga, torde en och samma

instansordning böra inrättas för klagan över avgiftsdebiteringen och klagan

som anginge själva försäkringen. Då något alternativ till den i sjukförsäkringslagen

stadgade ordningen härvid icke gärna kunde komma i fråga,

syntes 101 § i lagen böra ändras så att författningsrummet inbegrepe besvär

över debitering av sjukförsäkringsavgift. För sådan avgift borde emellertid

liksom för annan skatt enligt uppbördsförordningen gälla, att klagan över

debitering icke befriade från skyldighet att betala avgiften annat än då beslut

om anstånd meddelats. Till förekommande av att tillsynsmyndigheten

onödigtvis besvärades med bagatellärenden rörande avgiftsdebitering, borde

vidare en med föreskriften i 84 § uppbördsförordningen analog bestämmelse

införas om rättelse av feldebitering.

Utredningsmännen föreslår sålunda dels att till 101 § sjukförsäkringslagen

fogades ett nytt andra stycke med föreskrifter, att om någon förmenade

att i slutlig eller tillkommande skatt ingående sjukförsäkringsavgift

påförts honom obehörigen eller med oriktigt belopp, han däri ägde söka

rättelse hos centralsjukkassan, att över centralsjukkassans beslut besvär

finge anföras i den ordning som i paragrafens första stycke sades, och att

anförda besvär icke befriade klaganden från att i behörig ordning erlägga

avgiften, såvida icke anstånd med inbetalningen medgivits enligt vad i

uppbördsförordningen stadgades, dels att paragrafens nuvarande andra

stycke, d. v. s. det blivande tredje stycket, omformulerades så att bestämmelsen

däri hänvisade till såväl det första som det föreslagna andra stycket,

dels att i 36 § samma lag intoges erinran, att om rättelse i eller besvär över

debitering av sjukförsäkringsavgift gällde vad i 101 och 103 §§ sades, samt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Öl»

dels att i 84 § uppbördsförordningen tillfogades ett andra stycke med föreskrift

bland annat att bestämmelserna i första stycket icke gällde i fråga

om rättelse i debitering av sjukförsäkringsavgift.

Remissyttrandena. Utredningsmännens förslag tillstyrkes eller lämnas utan

erinran i flertalet remissyttranden.

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.

Beträffande frågan om tillämpningsföreskrifter, såvitt angår sjukkassornas

medverkan vid debiteringen av sjukförsäkringsavgifterna, anser riksförsäkringsanstalten

i motsats till utredningsmännen att sjukförsäkringslagen

redan med nuvarande utformning inbegrepe bemyndigande för Kungl.

Maj:t att utfärda sådana föreskrifter.

I anledning av utredningsmännens förslag att sådan ändring av mantalsskrivningsorten,

som beslutats efter mantalsårets utgång, icke skulle påverka

kassatillhörigheten eller medföra ändring av debiteringsorten, ifrågasätter

statens organisationsniimnd lämpligheten av att för sjukförsäkringsavgifterna

införa en bestämmelse om debiteringsort som avveke från vad

som gällde för slutlig skatt i övrigt. I samma fråga anför kronokamreraren

i Hälsingborg.

Enligt utredningsmännen bör medlemskapet vid utgången av det år, avgiften

avser, d. v. s. mantalsåret vara avgörande för i vilken kommun sjukförsäkringsavgift

skall påföras. Förslaget synes innebära, att en person,

vars mantalsskrivningsort ändras under mantalsåret, skall överföras till

annan sjukkassa (om de båda kommunerna icke äro belägna inom samma

kassas område), men att sådan överföring ej skall ske, om mantalsskrivningen

ändras efter mantalsårets utgång. Enligt motiveringen till förslaget

är denna ordning att föredraga framför att låta avgiftspåföringen utan

sådan tidsbegränsning följa samma regler som taxering och skattedebiteringen

vid ändrad mantalsskrivning. Huruvida de av utredningsmännen

anmärkta komplikationerna vid avräkningen innefatta tillräckligt skäl afl

avstå från detta senare alternativ har jag svårt att bedöma. De olägenheter,

som äro förknippade med förslaget, äro mera uppenbara. För att i någon

mån mildra dessa olägenheter borde det enligt min mening föreskrivas, att

om skattskyldig, vars mantalsskrivning ändrats efter mantalsårets utgång,

erlagt preliminär skatt, som uppgår till minst sjukförsäkringsavgiftens belopp,

av skatten skall å den tidigare mantalsskrivningsorten innehållas vad

som erfordras för gäldande av avgiften. Vidare må framhållas, att om mantalsskrivning

ändras efter mantalsårets utgång och den avgiftspliktige på

grund härav taxeras inom annan lokal skattemyndighets tjänstgöringsområde

än den, inom vilken avgiften skall påföras, den senare myndigheten

ej kommer att hava omedelbar tillgång till de taxeringsuppgifter, som erfordras

för avgiftens bestämmande. Slutligen är att märka, att den av utredningsmännen

förordade regeln lärer komplicera frågan om arbetsgivares

ansvarighet för arbetstagares kvarstående skatt.

Itiksförsiikringsanslalten, som tillstyrkt utredningsmännens förslag med

hänsyn til! de komplikationer i skilda hänseenden som en ändring av kassa
•''*

lliliiing till riksdagens protokoll till)''t. 1 sond. AV 189.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

tillhörigheten efter mantalsårets utgång skulle medföra, framhåller att om

ett uttryckligt stadgande i ämnet icke ansåges erforderligt i 9 § sjukförsäkringslagen,

ett uttalande rörande spörsmålet horde göras i den proposition

om ändringar i samma lag som kunde komma att föreläggas riksdagen.

Gåves nämnda paragraf genom ändring eller eljest den innebörden, att ändring

av den försäkringspliktiges mantalsskrivningsort påverkade kassatillhörigheten

endast om ändringen beslutats före mantalsårets utgång, syntes

också spörsmålet om debiteringsort bli tillfredsställande löst utan att de

av utredningsmännen föreslagna bestämmelserna härom i 36 § första stycket

sjukförsäkringslagen behövde införas. Det torde nämligen utan uttrycklig

lagbestämmelse vara klart, att sjukförsäkringsavgift skulle påföras eu

avgiftspliktig inom området för den sjukkassa han tillhörde.

Beträffande spörsmålet om avgiftsbefrielse för dödsbo uttalar överstålhållarämbetet

att övervägande skäl talade för att skattebefrielse för dödsbo

även borde omfatta sjukförsäkringsavgift i likhet med vad som numera

gällde för folkpensionsavgift. Dessa båda avgifter hade en gemensam karaktär

på så sätt att desamma uttoges för att säkerställa förmåner för den avgiftspliktige

själv, medan däremot olycksfallsförsäkringsavgift, beträffande

vilken avgiftsbefrielse ej ifrågasattes, uttoges för att bereda ekonomiskt

skydd åt annan än den avgiftspliktige.

Riksräkenskapsverket framhåller att sjukförsäkringsavgifterna knappast

vore i förevarande hänseende fullt jämförbara med olycksfallsförsäkringsavgifterna,

i den mån sistnämnda avgifter utgjorde en utgift i rörelse. Att

särskilja sjukförsäkringsavgiften för inkassering eller för undantagande

från restitution skulle därjämte vålla besvär av det slag, som motiverat att

dödsbobefrielse nyligen beslutats i fråga om pensionsavgift.

Även länsstyrelsen i Östergötlands län och Föreningen Sveriges kronokamrerare

förordar, att dödsbo borde kunna befrias från den avlidne påförd

sjukförsäkringsavgift. Utom billighetsskäl talade härför, att påtagliga fördelar

ur uppbörds- och redovisningssynpunkt vunnes.

I fråga om klagan över debitering av sjukförsäkringsavgift ifrågasätter

länsstyrelsen i Värmlands län och Föreningen Sveidges kronokamrerare om

icke sådana debiteringsfel, som gjorts av lokal skattemyndighet, borde kunna

omedelbart rättas av den lokala skattemyndigheten enligt bestämmelserna

i 84 § uppbördsförordningen.

Riksräkenskapsverket anser övervägande skäl tala för att klaganden

skulle vända sig till den lokala skattemyndigheten, som i åtskilliga fall torde

kunna vidtaga erforderlig rättelse. Visade sig den ifrågasatta felaktigheten

kunna sammanhänga med åtgärd hos sjukkassan, borde den lokala skattemyndigheten

hänskjuta ärendet till vederbörande centralsjukkassa. — Liknande

uttalande göres av statens organisationsnämnd.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

67

Riksförsäkringsanstalten anför.

Riksförsäkringsanstalten anser sig icke kunna biträda det av utredningsmännen

i 101 § andra stycket sjukförsäkringslagen framlagda förslaget om

rättelse i debitering av sjukförsäkringsavgift. Det står icke i överensstämmelse

med sjukförsäkringslagens principer att tillerkänna centralsjukkassa

här avsedd befogenhet, såvitt angår avgift till lokalsjukkassa. Lämpligare

synes vara, att klaganden i första hand söker rättelse i den ordning som

gäller beträffande skatt. Därest det därvid befinnes, att klagomålet avser

åtgärd, som vidtagits av allmän sjukkassa, bör klaganden hänvisas till kassan.

Om rättelse icke erhålles, kunna därefter besvär över sjukkassans beslut

anföras i den ordning, som härför gäller enligt 101 § första stycket.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser anstalten, att de föreslagna

ändringarna i 36 och 101 §§ sjukförsäkringslagen samt 84 § uppbördsförordningen

icke böra vidtagas.

I några remissyttranden erinras om att ökat personalbehov hos de lokala

skattemyndigheterna torde uppkomma genom avgiftsuppbördens anknytning

till den allmänna skatteuppbörden.

Sålunda framhåller Sveriges häradsskrivarförening att nämnvärd hänsyn

till de nya arbetsuppgifterna icke tagits vid den omorganisation av häradsskrivarkontoren,

som genomfördes under år 1953. Enligt föreningens uppfattning

torde en omprövning av den nya organisationen bli nödvändig för

att sjukförsäkringsreformen skulle kunna genomföras på ett lyckligt sätt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker vikten av att uppmärksamhet

ägnas det ökade personalbehov, som den föreslagna lagstiftningen komme

att medföra för de lokala skattemyndigheterna.

Vidare anför länsstyrelsen i Stockholms län bland annat följande.

De rättelser av avgiftsbeloppen, som måste vidtagas med hänsyn till såväl

tvåprocentsregeln som avgiftsbefrielse på grund av att vederbörande påförts

taxerad inkomst understigande 1 200 kronor, förutsätter en fullständig

genomgång av avgiftsförteckningarna mot inkomstlängderna. Även de kompletterande

ändringar och införingar i avgiftsförteckningarnas olika kolumner,

som skall vidtagas av de lokala skattemyndigheterna, kommer att hl i

mycket tidsödande. Då härtill kommer att detta arbete måste utföras under

tid, då de lokala skattemyndigheterna redan med nuvarande uppgifter är

så hårt arbetsbelastade, att en del av arbetet måste utföras på övertid, synes

bestyret med sjukförsäkringsavgifterna komma att medföra en sådan ökning

av arbetsuppgifterna, att eu förstärkning av personalen oundgängligen

blir erforderlig för att icke debetsedlarnas färdigställande skall äventyras.

Att debiteringen sker så snabbt som möjligt är angeläget icke minst

med hänsyn till den nya metoden för återbetalning av överskjutande preliminär

skatt. Denna metod förutsätter, att lokal skattemyndighet snarast

debiterar den slutliga skatten distrikt för distrikt och, då debitering verkställts

för ett uppbördsdistrikt, omgående skriver ut debetsedlarna för

distriktet.

Statens organisationsnamnet framhåller att det med hänsyn till den betydande

arbetsbörda, som uppbörden av sjukförsäkringsavgifterna torde kom
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj. ts proposition nr 189.

ma att medföra för såväl skattemyndigheterna som sjukförsäkringsorganen,

vore önskvärt med en översyn av uppbördssystemet sedan viss tids

erfarenhet vunnits rörande den allmänna sjukförsäkringen. Härvid syntes

framför allt två spörsmål böra närmare prövas, nämligen dels huruvida

icke avgifterna definitivt skulle kunna uträknas av sjukkassorna för att

sedan direkt utan vidare justering påföras de skattskyldiga genom skattemyndigheternas

försorg i samband med debiteringen av slutlig skatt, dels

ock huruvida icke avgifterna skulle kunna inarbetas i den statliga inkomstskatten.

Vid prövning av sistnämnda fråga borde självfallet beaktas jämväl

frågan om uppbörden av avgifter för övriga obligatoriska socialförsäkringar.

Departementschefen. Enligt 125 § sjukförsäkringslagen äger Kungl. Maj:t

eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, tillsynsmyndigheten utfärda de

närmare föreskrifter som finnes erforderliga för lagens tillämpning. På

grund av att lagen icke innehåller annat stadgande beträffande debiteringen

och uppbörden av sjukförsäkringsavgifterna än den i 36 § intagna hänvisningen

till uppbördsförordningens bestämmelser i ämnet, anser utredningsmännen

den i 125 § givna fullmakten icke innefatta bemyndigande att utlärda

föreskrifter beträffande sjukkassornas medverkan vid debiteringsförfarandet.

Utredningsmännen föreslår därför införande i 36 § av en bestämmelse,

att sjukförsäkringsavgift uträknas av sjukkassa. Vidare föreslås

att i samma paragraf intages en föreskrift om i vilken kommun sjuklörsäkringsavgift

skall debiteras, innebärande i sak att avgiften skall pålöras

inom området för den sjukkassa, i vilken vederbörande är medlem.

De sålunda föreslagna kompletteringarna av 36 § sjukförsäkringslagen

synes icke vara erforderliga. Även utan ändring av nämnda paragraf torde

det sålunda få anses klart, att redan givna bemyndiganden medger Kungl.

Maj:t att utfärda föreskrifter även i fråga om sjukkassornas medverkan

vid avgiftsuppbörden samt att debiteringsorten är direkt avhängig av den i

!) § sjukförsäkringslagen reglerade kassatillhörigheten.

Enligt utredningsmännens förslag borde kassatillhörigheten icke påverkas

av beslut om ändrad mantalsskrivning, som fattats efter mantalsårets utgång.

Den avgiftspliktige borde alltså i sådant fall fortfarande tillhöra sjukkassan

i den ort, där han var mantalsskriven enligt det överklagade beslutet.

Som en följd härav borde avgiften debiteras å nämnda ort.

Utredningsmännen har själva påpekat att viss olägenhet följde av en så

utformad bestämmelse. På grund av att den avgiftspliktige i angivna fall

taxeras och påföres inkomstskatt in. in. å den ort, där han blivit slutligen

mantalsskriven, komme sålunda sjukförsäkringsavgiften, å ena sidan, och

inkomstskatten in. in., å andra sidan, att debiteras inom olika kommuner

samt den avgiftspliktige alltid att få antingen två debetsedlar å slutlig skatt

eller eu debetsedel å slutlig skatt och en å tillkommande skatt, därvid den

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

69

slutliga skatten (försäkringsavgiften) å den ursprungliga mantalsskrivningsorten

tillika utgjorde kvarstående skatt. Såsom i något remissyttrande

framhållits är ur uppbördssynpunkt även andra olägenheter förenade med

utredningsmännens förslag.

Som skäl för sitt förslag åberopar utredningsmännen angelägenheten att

undvika komplikationer i avräkningsförfarandet mellan statsverket och

sjukkassorna samt i regleringen sjukkassorna inbördes av utgivna prestationer

m. m.

I fråga om avräkningsförfarandet har jag förut föreslagit en anordning,

som är väsentligen enklare än vad utredningsmännen förordat. Godtages mitt

förslag, är det i stort sett utan betydelse för nämnda förfarande, hur kassatillhörigheten

regleras. De ändrade regler för kassatillhörigheten, som utredningsmännen

ifrågasatt, torde således icke medföra någon ytterligare förenkling

av avräkningsförfarandet.

Vad därefter angår regleringen sjukkassorna emellan av utgivna prestationer

in. m. får till en början framhållas, att man även med utredningsmännens

förslag icke helt kommer ifrån en sådan reglering, nämligen i de

fall mantalsskrivningen ändrats före mantalsårets utgång och förmåner

dessförinnan utgivits till vederbörande. Skall man helt undslippa angivna

reglering, borde kassatillhörigheten anknytas till den kommun, där den

försäkringspliktige är mantalsskriven enligt mantalslängden; inga ändringar

av mantalsskrivningsorten borde således påverka kassatillhörigheten.

Med hänsyn till de förut påtalade nackdelarna av dubbla debetsedlar m. m.

synes det emellertid lämpligt att slutgiltigt pröva denna fråga först sedan

närmare erfarenheter vunnits av nu gällande bestämmelser för kassatillhörigheten.

Det är sålunda möjligt att olägenheterna icke blir så stora som

befarats eller att sjukkassorna sinsemellan överenskommer att avstå från

regleringen, därför att de tillkommande och avgående beloppen i längden

torde komma att utjämnas kassorna emellan. Jag anser således icke påkallat

att nu föreslå ändrade regler för kassatillhörigheten.

Vidkommande frågan om befrielse för dödsbo att erlägga i kvarstående

eller tillkommande skatt ingående sjukförsäkringsavgift erinrar utredningsmännen

om att möjlighet till sådan befrielse, såvitt gäller folkpensionsavgift,

infördes genom beslut av föregående års riksdag. Därvid ansågs av

skilda skäl pensionsavgift böra i förevarande hänseende jämställas med

skatt. Enligt utredningsmännens mening bör emellertid skattebefrielse

för dödsbo icke omfatta sjukförsäkringsavgift. Sistnämnda avgift hade

nämligen en annan karaktär än pensionsavgiften. Sålunda hade en sjukkassemedlem

faktiskt varit tillförsäkrad och ofta även kommit i åtnjutande

av de förmåner hans försäkring avsett att bereda.

Samma skäl som utredningsmännen anfört mot avgiftsbefrielse skulle

kunna anföras även mot skattebefrielse (iver huvud taget. Jag kan ej heller

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 189.

finna någon anledning föreligga för att sjukförsäkringsavgifterna, såvitt här

är fråga, skulle intaga någon särställning i förhållande till skatt. En annan

ståndpunkt måste från de skattskyldigas sida te sig svårförståelig. Ytterligare

ett skäl för avgiftsbefrielse är att verkställigheten av beslut om skattebefrielse

kommer att avsevärt förenklas. Jag förordar således att beskattningsnämnd

skall under motsvarande förutsättningar, som beträffande befrielse

från statlig inkomstskatt angives i 15 § 1 mom. förordningen om

statlig inkomstskatt, äga befria dödsbo även från i kvarstående och tillkommande

skatt ingående sjukförsäkringsavgift. Den minskade avgiftsintäkt,

som föranledes av medgiven befrielse, bör icke medföra nedsättning av vederbörande

sjukkassas fordran på debiterade avgifter. Förlusten bör med

andra ord stanna på statsverket i likhet med vad som gäller, när ogulden

avgift icke kan indrivas.

Vad som sålunda föreslagits medför viss ändring i sjukförsäkringslagen.

Förslag härtill kommer att framläggas av chefen för socialdepartementet i

samband med förslag till vissa andra ändringar i samma lag.

Vad härefter angår utredningsmännens förslag beträffande klagan över

debitering av sjukförsäkringsavgift, får jag anföra följande. Enligt min

mening bör den, som anser att sådan avgift blivit honom påförd obehörigen

eller med för högt belopp, vända sig till den lokala skattemyndigheten. Myndigheten

har att undersöka om den på debetsedeln angivna avgiften överensstämmer

med den i debiteringslängden antecknade. Godtages mitt förut

framlagda förslag, att sjukkassa skall införa avgifterna direkt i debiteringslängden,

kan den lokala skattemyndigheten jämväl kontrollera, huruvida

avgiftsreducering på grund av den taxerade inkomstens storlek försummats

eller blivit oriktigt verkställd. Föreligger icke feldebitering av den lokala

skattemyndigheten, bör myndigheten efterhöra hos vederbörande sjukkassa,

om kassan uträknat avgiften fel. Har ej heller sådant fel begåtts och finnes

anledning antaga, att klagomålen icke avser själva debiteringsåtgärden utan

försäkringen eller dess omfattning, bör den lokala skattemyndigheten överlämna

ärendet till sjukkassan för fortsatt behandling och härom underrätta

klaganden. Förfares på angivna sätt torde sådana kompetenskonflikter, som

utredningsmännen befarat och som föranlett dem att föreslå ändringar av

36 och 101 §§ sjukförsäkringslagen samt 84 § uppbördsförordningen, i huvudsak

kunna undgås. Det synes icke erforderligt att meddela särskilda

författningsföreskrifter härom.

Som jag inledningsvis framhöll, är de lokala skattemyndigheterna redan

för närvarande hårt arbetsbelastade. De nya arbetsuppgifter, som pålägges

dem genom att uppbörden av sjukförsäkringsavgifterna anknytes till den

allmänna skatteuppbörden, torde komma att medföra visst ökat behov av

arbetskraft å häradsskrivarkontoren. Frågan om personalbehovet torde få

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

upptagas till närmare behandling i samband med prövningen av anslagsbehovet

för häradsskrivarna m. fl. avseende budgetåret 1955/56.

Med hänsyn till det betydande arbete som uppbörden av sjukförsäkringsavgifterna

torde komma att kräva, är det, som statens organisationsnämnd

framhållit, angeläget att överse uppbördssystemet sedan närmare erfarenhet

vunnits av den allmänna sjukförsäkringen. Därvid bör förutsättningslöst

prövas, vilka ytterligare förenklingsåtgärder som kan genomföras i kostnads-

och arbctsbesparande syfte.

III. Debitering och uppbörd av arbetsgivares bidrag och avgifter till de

obligatoriska sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna m. m.

A. Gällande bestämmelser in. m.

I propositionen nr 60 till innevarande års riksdag har riksdagen underställts

förslag till lag om yrkesskadeförsäkring. Lagen är avsedd att träda i

kraft den 1 januari 1955, från och med vilken dag bland annat lagen den

17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete föreslås upphävd.

Bestämmelser om avgifter till yrkesskadeförsäkringen har intagits i 38—

42 §§ i lagförslaget. Enligt 41 § tredje stycket bestämmer Konungen med

riksdagen angående debitering och uppbörd av avgifter för försäkringar i

riksförsäkringsanstalten och om utbetalning till anstalten av dylika avgiftei.

Ett häremot svarande stadgande finnes i 19 § tredje stycket olycksfallsförsäkringslagen.

Beträffande olycksfallsförsäkringsavgifterna har sådana särskilda

bestämmelser om uppbörd m. m., som nyss nämnts, meddelats i föiordningen

den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar

i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall

i arbete. Innehållet i nämnda förordning — i det följande betecknad

UOL — är i korthet följande.

Försäkringsavgift skall uppbäras vid den allmänna skatteuppbörden, för

såvitt ej arbetsgivaren i regel sysselsätter minst fem arbetare. I sistnämnda

fall skall avgiften uttagas genom postförskott eller erläggas genom inbetalning

till anstaltens postgirokonto eller på annat sätt direkt till anstalten.

Även om arbetarantalet är mindre än fem kan riksförsäkringsanstalten, om

särskilda skäl föreligger, uttaga avgiften genom postförskott eller föreskriva

inbetalning på annat sätt.

Det åligger lokal skattemyndighet att årligen upprätta förteckning över

arbetsgivare och insända denna till riksförsäkringsanstalten i början av

året näst efter det, som förteckningen avser. Med ledning av uppgifterna

i arbetsgivarförteckningen skall riksförsäkringsanstalten i förteckningen

införa de avgifter, som skall erläggas vid den allmänna skatteuppbörden.

Förteckningen skall återsändas till den lokala skattemyndigheten i augusti

månad eller, såvitt gäller Stockholm, i juni månad. Samtidigt äger anstalten

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

att från vederbörlig inkomsttitel tillgodogöra sig beloppet av de påförda

avgifterna. Den lokala skattemyndigheten verkställer debiteringen av avgifterna

med ledning av anteckningarna i arbetsgivarförteckningen. Erlägges

ej påförd avgift, indrives avgiften i samma ordning som ogulden skatt.

Skall försäkringsavgift uppbäras av riksförsäkringsanstalten, åligger del

anstalten att tillställa den avgiftspliktige en räkning å avgiften med angivande

av tid och sätt för avgiftens inbetalning. Erlägges ej avgiften, skall

riksförsäkringsanstalten lämna vederbörande länsstyrelse uppgift härom,

varefter länsstyrelsen har att låta indriva avgiften i den ordning som gäller

föi indin ning av ogulden skatt. Anstalten äger att från vederbörlig inkomsttitel

å riksstaten tillgodogöra sig dylik obetald avgift.

Vidare innehåller UOL bestämmelser om uppdelning av avgiftsinbetalningen,

om anmälan som arbetsgivaren äger ingiva, därest han anser avgiften

vara obehörigen eller oriktigt påförd, samt om uppbörd av avgift för

frivillig försäkring jämlikt olycksfallsförsäkringslagen.

UOL innehåller icke någon bestämmelse om debitering och uppbörd av

avgifter till de ömsesidiga bolag, vilka vid sidan av riksförsäkringsanstalten

äger meddela försäkring jämlikt nämnda lag.

Föreskrifter om bidrag från arbetsgivare till den allmänna sjukförsäkringen

återfinnes i 38 och 39 §§ lagen den 8 januari 7.947 om allmän

sjukförsäkring. I 38 § andra stycket stadgas, att angående debitering och

uppbörd av bidragen gäller vad Konungen med riksdagen därom förordnar.

Enligt 39 § andra stycket äger centralsjukkassa att enligt de föreskrifter

Kungl. Maj .t utfärdar crhalla förskott i avräkning å de bidrag, som kommer

att debiteras för visst kalenderår.

På förslag av chefen för socialdepartementet har Kungl. Maj:t förut

denna dag beslutat förelägga riksdagen proposition med förslag till lag om

moderskapshjälp. Enligt propositionen skall moderskapshjälpen anknytas

till den allmänna sjukförsäkringen och finansieras i samband med denna.

I 3 § förordningen den 22 maj 1953 (nr 269) om byggnadsforskningsavgifl

föreskrives, att sådan avgift påföres av riksförsäkringsanstalten samt att

beträffande avgiften skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i UOL.

därvid dock i fråga om byggnadsforskningsavgift som pålägges arbetsgivare,

för vilken försäkring icke är gällande i riksförsäkringsanstalten, skall iakttagas

vad i UOL stadgats rörande avgift, som uttages från arbetsgivare vilken

i regel sysselsätter minst fem arbetare.

15. Debitering och uppbörd av avgifter och bidrag från arbetsgivare med försäkring i

riksförsäkringsanstalten.

Utredningsmännen. Liksom socialförsäkringsutredningen (.SOU 1952:3f>

s. 218—-219) har utredningsmännen funnit det mest ändamålsenligt, att be
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

73

stämmelserna om debitering och uppbörd av avgifter till yrkesskadeförsäkringen

och av arbetsgivarbidrag till den allmänna sjukförsäkringen sammanfördes

i en gemensam ny förordning, vilken skulle ersätta UOL. För att

möjliggöra att debiterings- och uppbördsföreskrifterna för ifrågavarande

avgifter och bidrag skulle så långt möjligt få lika innehåll och kunna intagas

i samma författningsrum, föreslår utredningsmännen att för försäkringsavgift

och arbetsgivarbidrag skulle införas den gemensamma beteckningen

arbetsgivaravgift. Beteckningen borde enligt utredningsmännen begränsas

att gälla sådana avgifter och bidrag som bestämdes av riksförsäkringsanstalten.

Härigenom undantoges dels sådana försäkringsavgifter jämlikt

yrkesskadeförsäkringslagen och sådana arbetsgivarbidrag jämlikt sjukförsäkringslagen,

vilka uppbures av annan försäkringsinrättning än riksförsäkringsanstalten,

dels ock sådana arbetsgivarbidrag enligt sistnämnda

lag som skulle utgivas av staten i egenskap av arbetsgivare.

Utredningsmännen har övervägt i vilken utsträckning uppbörd borde ske

i samband med skatt och i vilken utsträckning uppbörd borde äga rum genom

riksförsäkringsanstalten.

Enligt UOL uppdelades arbetsgivarna i »större» och »mindre» med hänsyn

till omfattningen av vederbörandes försäkring. Med större arbetsgivare

avsåges den som i regel använde minst fem arbetare. För mindre arbetsgivare

skulle avgifterna uppbäras på sätt i uppbördsförordningen stadgades

och för större arbetsgivare genom inbetalning direkt till riksförsäkringsanstalten.

Anstalten ägde emellertid, då omständigheterna därtill föranledde,

föreskriva att även mindre arbetsgivare skulle inbetala sin avgift till anstalten.

Utredningsmännen förordar att grupperingen av arbetsgivarna i större och

mindre bibehålies. Emellertid syntes behov föreligga av en maximigräns för

de avgiftsbelopp, som skulle uppbäras enligt bestämmelserna i uppbördsförordningen

och som därigenom komme att ingå i den slutliga skatten utan

att ha medräknats i den preliminära skatten. Detta behov kunde förväntas

bli ytterligare accentuerat för framtiden därigenom att arbetsgivarbidrag

till sjukförsäkringen och byggnadsforskningsavgifter skulle uppbäras tillsammans

med avgifterna till yrkesskadeförsäkringen.

Utredningsmännen erinrar om att 1949 års uppbördssakkunniga i sitt

andra betänkande (SOU 1952: 1 s. 105) hade föreslagit att olycksfallsförsäkringsavgift,

som uppginge till minst 100 kronor, skulle uppbäras genom

riksförsäkringsanstaltens försorg. I yttrande över uppbördssakkunnigas förslag

avstyrkte riksförsäkringsanstalten detsamma. Anstalten anförde att

antalet fall, där avgiften uppginge till minst 100 kronor för år, måste beräknas

till minst 30 000 och kunde förväntas komma att stiga. Härtill komme

emellertid, att en arbetsgivares avgifter ofta växlade avsevärt år från år.

Om 100-kronorsregeln alltid skulle strikt tillämpas, komme detta att innebära,

att vissa arbetsgivare omväxlande bleve föremål för direkt debitering

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

och avgiftspåföring på debetsedlarna. Detta kunde uppenbarligen icke vara

lämpligt, utan det torde bli nödvändigt att konsekvent direktdebitera ifrågavarande

arbetsgivare. På grund därav hade man att räkna med ett avsevärt

mycket större antal direktdebiteringsfall än de nyssnämnda 30 000. Anstalten

antog, att den av de uppbördssakkunniga föreslagna anordningen skulle

bli mycket arbetskrävande och sannolikt erfordra anställandet av uppskattningsvis

åtminstone ett par amanuenser och ett 20-tal biträden.

Inom riksförsäkringsanstalten hade på begäran av utredningsmännen

företagits en undersökning i syfte att utröna antalet fall, som kunde antagas

bli berörda av en maximering av arbetsgivaravgiften till 100, 200, 300 eller

500 kronor för uppbörd i samband med skatt. Av undersökningen framginge

-—- anför utredningsmännen — att antalet arbetsgivaravgifter, som

skulle överstiga 100 kronor, kunde uppskattas till 55 000; motsvarande

antal vid en maximering till 200, 300 respektive 500 kronor vore 25 000,

13 000 respektive 5 000. I undersökningen, vilken grundat sig på materialet

i 1952 års arbetsgivarförteckningar, hade hänsyn ej tagits till byggnadsforslcningsavgiften.

Om sådan hänsyn tagits, skulle antalet poster överstigande

nyss angivna belopp ha blivit större. Hade alla sådana arbetsgivare

inräknats, för vilka sammanlagda avgiftsbeloppet år från år omväxlande

under- och överstigit någon av förenämnda gränser, skulle antalet ökats

än mer.

Vad riksförsäkringsanstalten redan i sitt förut återgivna yttrande över

uppbördssakkunnigas betänkande anfört talade enligt utredningsmännens

mening emot en gräns bestämd till 100 kronor. Behovet av en maximigräns

för de avgiftsbelopp, som skulle ingå i slutlig skatt, syntes emellertid öka

ytterligare genom att arbetsgivarbidragen till sjukförsäkringen och byggnadsforskningsavgifterna

skulle uppbäras tillsammans med avgifterna till

yrkesskadeförsäkringen. Infördes ej någon maximigräns, bleve således risken

för disproportion mellan preliminär och slutlig skatt större för de arbetsgivare,

som hade att erlägga avgiften enligt uppbördsförordningens regler.

Vidare framhålles att det icke kunde vara lämpligt att ändra inbetalningssättet

för en arbetsgivare från det ena året till det andra endast därför

att avgiften omväxlande över- eller understege ett visst gränsbelopp. Inte

heller vore det lämpligt att för framtiden tillämpa annat inbetalningssätt

därför att arbetsgivarens avgift någon enstaka gång överstigit gränsbeloppet.

De olägenheter, som ur uppbördsteknisk synpunkt uppkomme om arbetsgivaravgift

skulle påföras såsom slutlig skatt oavsett avgiftsbeloppets storlek,

skulle enligt utredningsmännen otvivelaktigt mildras, även om avgiftsmaximum

bestämdes till så relativt högt belopp som 500 kronor. Till undvikande

av de berörda växlingarna av inbetalningssättet borde föreskrivas,

att även avgiften för nästföregående år måste ha överstigit angivna belopp

för att uppbörd skulle ske genom riksförsäkringsanstalten. Den arbetsökning

för anstalten, som en bestämmelse av denna innebörd skulle medföra,

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

75

kunde antagas motsvara ett personalbehov av uppskattningsvis en kontorsskrivare

och två å tre biträden.

Utredningsmännen förordar sålunda att arbetsgivare, hos vilken i regel

minst fem arbetstagare funnes anställda, borde erlägga arbetsgivaravgiften

till riksförsäkringsanstalten samt att detsamma skulle gälla även annan

arbetsgivare, om arbetsgivaravgiften uppginge till minst 500 kronor och

avgiften för nästföregående år ej understigit angivna belopp eller om riksförsäkringsanstalten

på ansökan av arbetsgivaren eller eljest funne lämpligt

att avgiften inbetalades till anstalten.

Utredningsmännen föreslår, att till grund för debiteringen av de mindre

arbetsgivarnas avgifter fortfarande skall ligga arbetsgivarförteclcningar,

upprättade av de lokala skattemyndigheterna på grundval av uppgiftei som

lämnas vid mantalsskrivningen. Förteckningarna borde insändas till riksförsäkringsanstalten,

som skulle påföra avgifter för de mindre arbetsgivare

vilka beträffande yrkesskadeförsäkringen vore försäkrade hos anstalten.

Förteckningarna skulle därefter återställas till de lokala skattemyndigheterna,

vilka vid debitering av slutlig skatt hade att påföra de avgiftspliktiga

de i förteckningarna angivna beloppen. Riksförsäkringsanstalten skulle äga

att från vederbörlig inkomsttitel i riksstaten tillgodoföra sig de i förteckningarna

antecknade arbetsgivaravgifterna.

Beträffande uträkningen av arbetsgivaravgifterna har utredningsmännen

utgått från vad departementschefen därvidlag anfört i propositionen nr 178

till 1953 års riksdag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 om allmän

sjukförsäkring, m. m. samt vad riksförsäkringsanstalten anfört i sitt

yttrande över socialförsäkringsutredningens betänkande. Departementschefen

uttalade, att arbetsgivarbidrag borde beräknas för samtliga hos arbetsgivaren

anställda, arbetstagare som inte omfattades av sjukförsäkringen

inberäknade. Riksförsäkringsanstalten framhöll att man, såvitt anginge de

mindre arbetsgivarna hos anstalten, i regel torde få tillämpa ett summariskt

tillvägagångssätt i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens

förslag. För att ytterligare förenkla arbetet med debiteringen och uppbörden

av bidragen för dessa arbetsgivare torde man lämpligen böra inräkna

bidragen i försäkringsavgiften per årsarbetare. Därvid syntes redovisningen

till sjukförsäkringen av ifrågavarande arbetsgivarbidrag få ske efter en erfarenhetsmässigt

bestämd genomsnittskvot.

I fråga om tiden för debitering av försäkringsavgifter i samband med

slutlig skatt gäller för närvarande att debiteringen sker året näst efter det

år avgifterna avser. Utredningsmännen redogör för ett av 1949 års uppbördssakkunniga

framlagt förslag (SOU 1952: 1 s. 105 och 106) att ifragavarande

avgifter skulle debiteras ett år senare än för närvarande och sålunda

uppbäras ett helt år senare än nu. De sakkunniga framhöll att vissa olägen
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

heter visserligen skulle följa av angivna förskjutning i avgiftsbelalningen,

men att dessa icke torde vara av större betydelse om avgifterna vore låga.

Uppginge avgifterna till högre belopp, 100 kronor eller mera, kunde metoden

dock inte förordas.

Förslaget tillstyrktes eller lämnades utan erinran i flertalet remissyttranden.

Länsstyrelserna i Västmanlands samt Göteborgs och Bohus län uttalade

emellertid viss tveksamhet rörande förslagets lämplighet. Riksräkenskapsverket

framhöll, att det ville synas som om riksförsäkringsanstalten kommc

att åsamkas ett betydande merarbete och att det därför kunde ifrågasättas

om det bleve någon besparing för statsverket. Riksförsäkringsanstalten avstyrkte

förslaget bestämt samt framhöll att förslagets genomförande skulle

bl. a. medföra försämrat uppbördsresultat, enär avgifterna komme att

uppbäras ungefär 2y3 år efter utgången av det år, under vilket arbetskraften

sysselsatts, mot 1 Va år för närvarande. För arbetsgivarna skulle olägenheter

uppstå, enär uppgift om premien erhölles vid en så sen tidpunkt, att det

för många mindre arbetsgivare bleve svårt att bedöma om avgiften kunde

anses vara av rimlig storlek. Därtill komme att arbetsgivare, som överflyttat

sin försäkring till ömsesidigt bolag, bleve nödsakad att betala premie till

riksförsäkringsanstalten under mer än två år efter försäkringens överflyttning.

För riksförsäkringsanstalten skulle svårighet uppstå att erhålla

utredning i anledning av klagomal över påförd avgift, enär lång tid komme

att förflyta mellan redovisningsåret och klagotidens utgång. Även en betydande

ränteförlust liksom vissa registreringssvårigheter och nackdelar ur

skaderegleringssynpunkt skulle uppkomma.

Förslaget avstyrktes likaledes av länsstyrelserna i Uppsala och Gotlands

län. Länsstyrelsen i Älvsborgs län förordade att frågan om avgiftsdebiteringen

gjordes till föremål för en allsidig utredning.

Vid anmälan av propositionen nr 100 till 1953 års riksdag med förslag

till vissa ändringar i uppbördsförfarandct in. in. anförde jag (s. 72) att, då

ställning ännu icke tagits till socialförsäkringsutredningens betänkande,

uppbördssakkunnigas förslag i ifrågavarande del torde få prövas i ett senare

sammanhang.

Utredningsmännen framhåller för sin del, att eftersom uppbördssakkunniga

utgått från att avgifter över 100 kronor skulle uppbäras av riksförsäkringsanstalten,

men utredningsmännen förordat denna gräns höjd till

500 kronor, förslaget om senareläggning av uppbörden redan från de sakkunnigas

egen utgångspunkt torde få anses ha förfallit. Även remissinstansernas,

framför allt riksförsäkringsanstaltens, erinringar syntes utredningsmännen

väga tungt emot förslaget.

Beträffande kontrollen av att arbetsgivarna fullgör sin skyldighet att redovisa

använd arbetskraft anför utredningsmännen att denna med avseende

på de ndndre arbetsgivarna, vilka hade att i inantalsuppgifterna lämna er
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 18!).

77

forderliga uppgifter till grund för avgiftsberäkningen, finge betraktas som

bristfällig. Uppgifterna, som lämnades redan två å tre månader före årets

utgång, måste delvis grundas på uppskattningar. Härtill komme att uppgifterna

ofta visat sig vara ofullständiga eller felaktiga även i vad de avsett

tiden före avlämnandet. Särskilt då det gällde huslig arbetskraft torde också

förekomma, att arbetsgivare försummat lämna någon som helst uppgift om

använd arbetskraft. En förbättring av kontrollen syntes därför i och för sig

önskvärd. En annan sak vore, fortsätter utredningsmännen, huruvida och

på vilket sätt en förbättrad kontroll kunde åstadkommas. Utredningsmännen

hade diskuterat olika möjligheter i detta hänseende.

Vad beträffade ett av länsstyrelsen i Västernorrlands län i yttrande över

socialförsäkringsutredningens betänkande framlagt förslag att anordna kontroll

under medverkan av kronoombuden i taxeringsnämnderna, framhåller

utredningsmännen, att en sådan kontroll endast skulle låta sig göra i fråga

om arbetsgivare, vilka vid taxering vore berättigade till avdrag för löneutgifterna.

I fall då sådan rätt ej förelåge, kunde arbetsgivarnas uppgifter

ej kontrolleras på denna väg. En endast via taxeringen anordnad kontroll

skulle dessutom förorsaka, att arbetsgivarförteckningarna, vilka enligt nu

gällande bestämmelser tillställdes riksförsäkringsanstalten i regel före den

15 januari året efter det under vilket arbetstagare använts, kunde inlevereras

till anstalten först åtskilliga månader senare. Detta skulle i sin tur medföra

att arbetsgivaravgifterna inte hunne medräknas i den slutliga skatten för

samma år.

En annan möjlighet vore enligt utredningsmännen att ålägga de mindre

arbetsgivarna skyldighet att lämna uppgifter om anlitad arbetskraft både

som nu i mantalsuppgifterna och dessutom i bilaga till deklarationerna. I de

fall, då den vid deklarationen fogade uppgiften befunnes oriktig, skulle riksförsäkringsanstalten

underrättas genom att bilagan med åtecknad rättelse

översändes till anstalten. Utredningsmännen framhåller emellertid att en

stor del av de i riksförsäkringsanstalten försäkrade mindre arbetsgivarna

omkring 65 % eller över 400 000 arbetsgivare — använde arbetskraft under

högst 75 dagar per år. Med beaktande härav och då riksförsäkringsanstalten

även framdeles torde komma att beräkna minimiavgift, föreföllc

det sannolikt, att eu proportionsvis stor mängd av taxeringsnämndernas

anmärkningar skulle komma att avse arbetsgivare, för vilka minimiavgift

beräknats och beträffande vilka anmärkningen skulle innebära så liten höjning

a\ dagsverksantalet, att någon ändring i avgiftsberäkningen ej bleve

aktuell. För atl ett kontrollsystem av angivet slag skulle få nämnvärd effekt

erfordrades vidare att samtliga ifrågavarande bilagor, som fogades vid

deklarationerna, översändes till riksförsäkringsanstalten för jämförelse med

arbetsgivarnas uppgifter. Ett sådant jämförelsearbete skulle uppenbarligen

bli betungande och inte utan personalökning kunna medhinnas inom rimlig

lid. En utväg vore att begränsa materialets användning till stickprovsundersökningar.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

En viss kontroll av arbetsgivarnas uppgifter skulle ernås om sjukkassorna

till riksförsäkringsanstalten vidarebefordrade meddelanden om sådana

arbetsgivare, i vilkas anställning skador inträffat. Kontrollen skulle dock

få en begränsad räckvidd. Sjukkassorna skulle därjämte bli tvungna att,

med undantag av allmänt kända stora företag, till anstalten anmäla alla

arbetsgivare, hos vilka skadefall inträffat. Angivna utväg torde därför icke

böra komma i fråga.

Utredningsmännen framhåller, att enligt en inom riksförsäkringsanstalten

verkställd beräkning uppskattades för år 1955 anstaltens sammanlagda

uppbörd av försäkringsavgifter och arbetsgivarbidrag från de mindre arbetsgivarna

till omkring 27 milj. kronor. En allenast blygsam procentuell

ökning skulle därför kunna representera ett betydande belopp. Enär å andra

sidan en kontroll i samband med taxeringen syntes ställa sig mycket tidsoch

personalkrävande, torde endast en ingående utredning kunna ge besked

om en dylik kontroll skulle bli ekonomiskt lönande. Utredningsmännen

förordade att en utredning med angivna syfte komine till stånd.

Beträffande de närmare bestämmelserna rörande debitering för uppbörd

i samband med skatt föreslås vissa huvudsakligen redaktionella ändringar.

Bland förslagen må här endast nämnas följande. Enligt stadgande i UOU

äger riksförsäkringsanstalten tillgodogöra sig de i arbetsgivarförteckningarna

upptagna avgifterna redan när avgifterna antecknats i förteckningarna.

I överensstämmelse med rådande praxis förordar utredningsmännen att anstalten

borde äga tillgodogöra sig avgifterna vid den stundom senare tidpunkt

då förteckningarna i och för debiteringen översändes till de lokala

skattemyndigheterna.

Även beträffande de större arbetsgivarna föreslår utredningsmännen i

stort sett samma förfarande som tillämpas för närvarande. Riksförsäkringsanstalten

borde sålunda utsända underrättelse om det avgifts- och bidragsbelopp,

som arbetsgivaren hade att erlägga. Beloppet borde inbetalas inom

fyra veckor efter mottagandet av sådan uppgift. Om beloppet icke erlades

trots anmaning, skulle indrivning ske genom uppbördsmyndigheternas försorg,

men hela det på indrivning beroende beloppet tillgodoföras anstalten

från vederbörlig inkomsttitel. Debiteringsarbetet förutsattes pågå hela året

liksom för närvarande. På samma sätt som nu skedde borde en provisorisk

debitering verkställas redan under det år, på vilket avgiften och bidraget

belöpte, samt det slutliga beloppet bestämmas efter årets utgång.

Vad beträffade kontrollen över att de större arbetsgivarna fullgjorde

skyldigheten att redovisa använd arbetskraft gällde f. n. enligt utredningsmännen

följande. Inom riksförsäkringsanstalten funnes sedan ett tjugutal

år en revisionsavdelning, som hade till uppgift att kontrollera dagsverksoch

löneuppgifter samt andra uppgifter, som lämnades av arbetsgivare för

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

79

försäkringsavgifternas bestämmande. Inom avdelningen, som förestodes

av en förste aktuarie, sysselsattes en aktuarie och fyra biträden. Ett stort

antal uppgifter av angivna slag granskades årligen, särskilt sådana som

avsåge mera högriskiga företag. Kontrollen tillginge så att det härför

erforderliga materialet — avlöningslistor och andra originalhandlingar

—- antingen infordrades till och granskades inom riksförsäkringsanstalten

eller genomginges vid besök hos arbetsgivarna av någon av

tjänstemännen inom revisionsavdelningen. Dylik kontroll utövades i den

omfattning, vartill den härför avdelade personalen räckte.

Enligt vad utredningsmännen inhämtat ansåges det inom riksförsäkringsanstalten

önskvärt att utöka kontrollen utöver vad revisionsavdelningens

nuvarande personaltillgång medgåve. För egen del förordade utredningsmännen

att det nuvarande kontrollsystemet för de större arbetsgivarna

skulle bibehållas. I vad mån kontrollen bleve tillräckligt effektiv och omfattande

berodde uppenbarligen på tillgången på personal inom revisionsavdelningen.

Enligt utredningsmännen syntes en personalökning vara behövlig

redan med avseende å kontrollen av de nu utgående avgifterna. Efter

införandet av arbetsgivarbidragen till sjukförsäkringen komme betydligt

större belopp att uttagas av arbetsgivarna; kontrollen bleve därför i fortsättningen

än viktigare. Då frågan om en utbyggnad av redovisningsavdelningen

för detta ändamål emellertid vore av organisatorisk natur, föreslår utredningsmännen

att den göres till föremål för särskild utredning.

De närmare bestämmelserna angående debitering och uppbörd genom

riksförsäkringsanstalten föreslås ändrade i vissa avseenden på grund av redaktionella

skäl eller för att bringa bestämmelserna i överensstämmelse med

praxis. Av förslagen torde följande få här återgivas.

I den av utredningsmännen föreslagna föreskriften att arbetsgivaravgift

skulle påföras och uppbäras i den ordning riksförsäkringsanstalten bestämde,

finge enligt utredningsmännen anses ligga befogenhet för anstalten att

meddela bestämmelser om uppdelning av avgiftsbetalningen. Behov förelåge

emellertid därjämte att i förordningen reglera anstaltens befogenhet att i

sådana fall, då arbetsgivare anhölle därom, uppdela påförd avgift på tva

eller flera inbetalningstillfällen.

Riksförsäkringsanstalten påförde i regel större arbetsgivare en provisoriskt

beräknad försäkringsavgift under det kalenderår, som avgiften avsåge.

Samtidigt reglerades den provisoriska avgiften för det nästföregående

året i förhållande till den då uträknade definitiva avgiften för samma år. Avgiftsbelopp

påfördes således arbetsgivaren i regel en gång om året. Eftersom

debiteringsarbetet påginge året runt, finge en del arbetsgivare erlägga avgiften

i början, andra först i slutet av året. Anstalten sökte alt såvitt möjligt

påföra envar arbetsgivare avgift vid ungefärligen samma tidpunkt varje år.

Utredningsmännen framhåller att möjligheten att erhålla uppdelning av

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

avgiften borde vara större för arbetsgivare, som påförts avgift i början av

året, än för arbetsgivare som debiterats avgiften mot slutet av året; inbetalningen

av provisorisk avgift borde nämligen icke gärna förskjutas in på ett

senare år än det avgiften avsåge. Den nuvarande bestämmelsen om avgiftsuppdelning

vore så avfattad, att den ej lämnade stöd för avslag på framställning

om uppdelning av avgift, som förfölle till betalning så sent, att en

uppdelning skulle medföra en förskjutning av inbetalningen in på nästa år.

Avslag uppfattades av de sökande i många fall som ett uttryck för oginhet.

Det vore därför önskvärt, att en i den nya förordningen intagen bestämmelse

om avgiftsuppdelning formulerades så att den gåve anstalten stöd för avslag

i dylika fall.

För närvarande gällde att uppdelning av avgift endast finge medgivas för

det fall att avgiften uppginge till 1 000 kronor. Denna bestämmelse infördes

år 1922. Med hänsyn till penningvärdets fall och då det belopp, som kommc

att uttagas, avsåge även annat än avgift till yrkesskadeförsäkringen, borde

enligt utredningsmännen gränsen höjas till 2 000 kronor.

Även i fråga om lägre arbetsgivaravgifter borde emellertid riksförsäkringsanstalten

beredas möjlighet att medgiva lättnad i inbetalningen. Utredningsmännen

föreslår därför att i den nya förordningen intages en bestämmelse,

enligt vilken riksförsäkringsanstalten ägde, där särskilda skäl förelåge, medgiva

anstånd med inbetalning av arbetsgivaravgift för större arbetsgivare.

Något villkor om avgiftens storlek borde således i detta fall ej föreskrivas.

I fråga om indrivning av arbetsgivaravgifter, som ej behörigen inbetalats,

förordar utredningsmännen, att riksförsäkringsanstalten skulle upprätta

lörteckningar över de försumliga arbetsgivarna med uppgift om oguldna

avgiftsbelopp in. m. Förteckning borde upprättas periodvis, enligt riksförsäkringsanstaltens

bestämmande, för varje utmätningsmansdistrikt och översändas

till vederbörande länsstyrelse för indrivning. Dessförinnan borde

emellertid riksförsäkringsanstalten förvissa sig om att de avgiftspliktiga

verkligen nåtts av det tidigare översända beskedet om avgiften och bereda

dem möjlighet att i annat fall inbetala denna utan indrivningsåtgärd. I detta

syfte borde riksförsäkringsanstalten översända en anmaning till de avgiftspliktiga

i rekommenderat brev. Förteckningarna borde ej översändas till

länsstyrelserna förrän två veckor förflutit sedan anmaningarna skickats till

de avgiftspliktiga.

I fråga om den nu gällande bestämmelsen (§ 4 mom. 5 UOL), att olycksfallsförsäkringsavgifter

som avser de större och med dem likställda arbetsgivarna

skall indrivas i den ordning som om resterande skatt är stadgat i

uppbördsförordningen, framhåller utredningsmännen, att nämnda bestämmelse

tolkats så, att även uppbördsförordningens bestämmelser om de efter

indrivningen följande åtgärderna, redovisning, avkortning, avskrivning

m. in., vore tillämpliga på avgifterna. Vad sålunda tillämpades i fråga om

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:In proposition nr 189.

81

olycksfallsförsäkringsavgifterna borde gälla också arbetsgivaravgifter enligt

den nya förordningen. Till undvikande av osäkerhet borde uttryckligen

föreskrivas att vad i upj^bördsförordningen och kungörelsen med vissa föreskrifter

angående tillämpningen av nämnda förordning stadgades angående

indrivning och redovisning av restförd skatt, avkortning och avskrivning

av skatt samt upprättande av balanslängd ävensom efterkrav och preskription

av skatt skulle äga motsvarande tillämpning i fråga om oguldna arbetsgivaravgifter

av nu förevarande slag.

De nu gällande bestämmelserna om restavgift å ogulden arbetsgivaravgift

(§ 4 mom. 6 UOL), vilka delvis har annan innebörd än enligt uppbördsförordningen.

föreslås av utredningsmännen ej medtagna i den nya förordningen.

Även i fråga om restavgiften borde samma regler gälla för ogulden

arbetsgivaravgift som för ogulden skatt.

På sätt nu gällde (§ 6 UOL) borde avgiftspliktig som förmenade, att arbetsgivaravgift

blivit obehörigen eller med oriktigt belopp honom påförd,

äga söka rättelse däri hos riksförsäkringsanstalten. Enligt UOL skulle anmälan

om rättelse göras inom ett år efter det avgiften senast bort ha erlagts.

Då arbetsgivaravgift, liksom olycksfallsförsäkringsavgift, i det största

antalet fall komme att ingå i slutlig skatt, syntes klagotiden

- i likhet med vad som gällde beträffande annat i den slutliga

skatten ingående delbelopp — böra räknas från det klaganden erhållit

debetsedel. Att för arbetsgivaravgifter, som uppbures direkt av riksförsäkringsanstalten,

tillämpa samma princip syntes icke medföra någon

olägenhet. För dessa syntes därför tiden böra räknas från det klaganden

erhållit uppgift eller anmaning, som avsåges i 5 § 1 och 2 mom. i författningsförslaget.

Ansökan om rättelse borde ingivas till riksförsäkringsanstalten eller, i

fråga om avgift som påförts av lokal skattemyndighet, till denna. Till lokal

skattemyndighet inkommen anmälan hade myndigheten att efter utredning

med eget yttrande översända till anstalten.

över beslut i ärende angående debitering av olycksfallsförsäkringsavgift

kunde klagan föras hos försäkringsrådet. Rätten att klaga över beslut angående

debitering av arbetsgivaravgift syntes böra regleras i samband med

frågorna om klagan över beslut enligt lagen om yrkesskadeförsäkring och

enligt lagen om allmän sjukförsäkring, vilka frågor ännu ej vore avgjorda.

Med anledning härav framlade utredningsmännen icke något förslag i ämnet.

Remissyttrandena. Beträffande frågan om införande av viss beloppsgräns

för avgiftsuppbördens anknytning till den allmänna skatteuppbörden uttalar

riksförsäkringsanstalten att anstalten ej ville motsätta sig utredningsmännens

förslag att arbetsgivaravgifter överstigande 500 kronor alltid skulle

erläggas till anstalten. Ej heller statens organisationsnämnd motsätter sig

•• nihang Jill riksdagens protokoll I sand. AV 18!).

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

förslaget men framhåller, att detta inte syntes medföra samma fördelar ur

uppbördsteknisk synpunkt som 1949 års uppbördssakkunnigas förslag att

gränsen borde sättas vid 100 kronor. I samband därmed föreslår nämnden

att arbetsgivaravgift understigande 5 kronor inte skulle debiteras med hänsyn

till att kostnaderna för debitering och uppbörd av sådana avgifter inte

torde stå i rimlig proportion till intäkterna.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser gränsen böra sättas vid 100 kronor.

Länsstyrelsen framhåller, att de skattskyldigas intresse av att kvarstående

skatt i görligaste mån undvekes torde vara av sådant värde, att myckel

tungt vägande skäl måste föreligga för att motivera åtgärder, varigenom

kvarstående skatt uppkomme. Med ungefär samma motivering förordar

Föreningen Sveriges kronokamrerare att gränsen sättes vid 100 kronor eller

eventuellt högst 200 kronor. Som ett ytterligare skäl för att de avgifter, som

skulle uttagas i samband med skatten, hölles inom måttliga gränser, påtalar

föreningen det oegentliga i att de lokala skattemyndigheterna betungades

med debiteringen av ifrågavarande avgifter. Föreningen framhåller

i detta sammanhang också, att den till stad med egen uppbördsförvaltning

utgående ersättningen för upprättandet av arbetsgivarförteckningarna

vore uppenbart för låg; föreningen förutsatte att ersättningen bleve

föremål för en av tidsförhållandena påkallad justering.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Västerbottens län anser däremot inte

att den ökade risken för disproportion mellan preliminär och slutlig skatt

vore av sådan betydelse, att olika uppbördsmetoder behövde tillämpas för

de mindre arbetsgivarna. Länsstyrelserna avstyrker därför den föreslagna

500-kronorsgränsen. Sveriges liäradsskrivarförening finner denna gräns

godtycklig och för övrigt omöjlig att tillämpa i praktiken. Riktigare ocli

väsentligt enklare vore att bland de större arbetsgivare, vilkas avgifter

skulle uppbäras av riksförsäkringsanstalten, inräkna dem hos vilka i regel

funnes minst tre anställda.

Utredningsmännens uttalande rörande en summarisk beräkning av avgifterna

i vissa fall har föranlett riksräkenskapsverket att uttala att det förenklade

förfarandet, om det komme till användning, borde utformas så att

fördelningen av de totalt debiterade arbetsgivaravgifterna på de olika slagen

av avgifter komme att klart framgå av statsräkenskaperna.

1949 års uppbördssakkunnigas förslag om senareläggning av debiteringen.

såvitt gäller avgifter för mindre arbetsgivare, biträdes av direktionen för

Stockholms stads uppbördsväsen. Länsstyrelsen i Stockholms län säger sig

helst ha sett att detta förslag genomfördes men ville med hänsyn till vad

riksförsäkringsanstalten anfört inte påyrka någon ändring av det nuvarande

systemet.

Mot förslaget att de nuvarande arbetsgivarförleckningarna skulle bibehållas

har erinringar gjorts i flera yttranden. Statens organisationsnämnd

anför.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

83

Det förhållandet att arbetsgivarnas uppgifter om använd arbetskraft

skola lämnas minst ett par månader före utgången av det år uppgifterna

avse innebär, att de lämnade uppgifterna alltid komma att vara ungefärliga.

Detta får till följd att korrigeringar av de ursprungliga avgifterna genom

tillägg eller avdrag vid påförande av avgifter för senare år kunna beräknas

komma att ske i större utsträckning än för det fall att mera noggranna

uppgifter redan från början kunnat lämnas av arbetsgivarna. I fråga

om avgifter, som skola debiteras av de lokala skattemyndigheterna, medför

systemet vidare den olägenheten ur uppbördsteknisk synpunkt att avgift

kan komma att debiteras i annan kommun än den som gäller för övrig

slutlig skatt för det år avgiften avser. För en arbetsgivare, som före den

2.11 det år avgiften avser flyttat från en kommun till en annan, kan sålunda

komma att utfärdas två debetsedlar för slutlig skatt, varav den ena (i den

senare kommunen) endast upptager arbetsgivaravgift. Bestyret med arbctsgivarförteckningarna

synes vidare innebära ett synnerligen omständligt

och tidsödande förfarande. Systemet torde även erbjuda begränsade möjligheter

till kontroll huru arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet fullgöres. Denna

kontroll till den del den nu utföres av de lokala skattemyndigheterna

i samband med mantalsskrivningen torde vidare komma att än mera försvagas,

därest riksförsäkringsanstaltens ortsombud, vilka nu ofta vid mantalsskrivningen

lämna upplysningar till vägledning för upprättandet av arbetsgivarförteckningarna,

framdeles komma att försvinna, varom förslag

framlagts i annat sammanhang.

Organisationsnämnden ifrågasätter om inte arbetsgivarnas uppgifter för

arbetsgivaravgiftens beräkning borde lämnas på särskild blankett efter utgången

av det år uppgifterna avsåge, förslagsvis före januari månads slut.

Uppgiftsblanketten syntes härvid böra utformas på sådant sätt att densamma,

sedan den försetts med anteckning om avgiftsbeloppet, direkt kunde

tjäna såsom underlag för debiteringen. Härigenom skulle de nu i särskild

ordning upprättade arbetsgivarförteckningarna kunna slopas. Det borde

vidare övervägas om icke arbetsgivarnas uppgifter skulle ingivas till lokalsjukkassorna;

dessa vore de lokala organ som genom sin verksamhet kunde

förutsättas få bättre möjligheter än de lokala skattemyndigheterna att kontrollera

att uppgifterna lämnades. Vid ett dylikt förfarande skulle arbctsgivaruppgifterna

av sjukkassa fortlöpande överlämnas till riksförsäkringsanstalten

för avgiftsuträkning. I den mån arbetsgivaravgift skulle uppbäras

i samband med skatt borde riksförsäkringsanstalten successivt efter verkställd

avgiftsuträkning översända arbetsgivaruppgifterna till den lokala

skattemyndigheten i den ort, där vederbörande arbetsgivare skulle debiteras

slutlig skatt på grund av taxering till statlig inkomstskatt för det år avgiften

avsåge. Efter debiteringen återsändes uppgifterna till riksförsäkringsanstalten.

Den scnarcläggning av tidpunkten för fullgörandet av arbetsgivarnas

uppgiftsskyldighet, som förutsattes vid det av nämnden skisserade förfarandet,

kunde —- fortsätter nämnden — i viss mån komma alt försämra

möjligheterna att uträkna och påföra avgifterna inom samma tid som nu

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

gällde. Olägenheterna härav för riksförsäkringsanstalten och de lokala skattemyndigheterna

mildrades emellertid genom att riksförsäkringsanstalten

fortlöpande erhölle arbetsgivaruppgifterna och efter avgiftsuträkningen

fortlöpande kunde överlämna dessa uppgifter till de lokala skattemyndigheterna.

För att avhjälpa antydda svårigheter syntes ej heller böra bortses

från möjligheten att beträffande mindre arbetsgivare i vissa fall decentralisera

avgiftsuträkningen till vederbörande centralsjukkassa, som i sådant

fall skulle erhålla arbetsgivaruppgifterna från anslutna lokalsjukkassor

och efter uträkningen direkt överlämna ifrågavarande uppgifter till vederbörande

lokala skattemyndighet.

Sveriges häradsskrivarförening finner förslaget att tillämpa samma debiteringsförfarande

som för närvarande ägnat att förvåna med hänsyn till den

allvarliga kritik, som i olika sammanhang riktats mot detta. Denna kritik

accentuerades ytterligare då avgifterna efter sjukförsäkringsreformens genomförande

komme att väsentligt höjas. Att de vid mantalsskrivningen

lämnade uppgifter, som låge till grund för arbetsgivarförteckningarna, vore

synnerligen otillfredsställande torde vara alltför välkänt för att behöva

närmare utredas. Den kontroll som skulle verkställas av roteombuden torde

i de flesta fall vara obetydlig eller rent av obefintlig och även från mantalsskrivningsförrättarens

sida bleve kontrollen synnerligen bristfällig på grund

av den forcerade takt, varunder mantalsskrivningsarbetet bedreves. Föreningen

anser, att ökad kontroll lämpligast kunde vinnas genom att uppgiftslämnandet

kombinerades med avgivandet av deklarationerna till den

årliga taxeringen. Man skulle härigenom erhålla en värdefull dubbelkontroll

och vidare torde mantalsuppgifterna på landsbygden i stor utsträckning

inte längre bli erforderliga. Arbetsgivarförteckningarna skulle därjämte

komma att få upprättas på eu för de lokala skattemyndigheterna mycket

lämpligare tidpunkt än för närvarande.

Frågan om kontrollen av arbetsgivaruppgifterna från de mindre arbetsgivarna

har i övrigt berörts i flera yttranden. Riksförsäkringsanstalten har

sålunda intet att erinra emot förslaget om en särskild utredning av frågan.

Därvid borde enligt anstaltens mening övervägas straffbeläggande av Underlätelse,

helt eller delvis, att i samband med mantalsskrivningen lämna uppgift

om anlitad arbetskraft. Länsstyrelsen i Östergötlands län rekommenderar

också att den föreslagna undersökningen kommer till stånd. Länsstyrelsen

framhåller emellertid, att därest kontroll skulle anordnas under

medverkan av taxeringsnämnderna, en förstärkning av dessa myndigheters

arbetskraft bleve ofrånkomlig. Länsstyrelsen betonar också vikten av att

taxeringsnämndsordförande och kronoombud inte ytterligare betungas med

formella åligganden till förfång för det egentliga taxeringsarbetet. En förskjutning

av tyngdpunkten vid mantalsskrivningsförrättningarna, åtminstone

på landsbygden, från kollationering av folkbeståndet till noggrann

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

85

genomgång av den ekonomiskt sett viktiga redovisningen av arbetskraft

syntes böra övervägas. Vad länsstyrelsen anfört uteslöte givetvis inte att

kontroll ordnades stickprovsvis med hjälp av taxeringsmaterialet, lämpligen

genom riksförsäkringsanstaltens revisionsavdelning. Häradsskrivaren i

Hörby fögderi anser likaledes att kontrollmöjligheterna borde utredas. Därvid

borde man inte bortse från möjligheten av att tillfälligtvis ställa ytterligare

personal till häradsskrivarnas förfogande. Redan vid själva mantalsförrättningen

skulle härigenom vinnas ökade kontrollmöjligheter.

I ett par remissvar har framförts starkt kritiska uttalanden mot den av

utredningsmännen ifrågasatta anordningen, varigenom kontroll skulle ordnas

genom medverkan av taxeringsnämnderna, överståthållarämbetel avstyrker

sålunda bestämt en sådan anordning. En ytterligare belastningkunde

ej påläggas taxeringsnämnderna utan men för det egentliga taxeringsarbetet.

Ämbetet anför å andra sidan att en samordning vore önskvärd

med dels den bokföringsgranskning, som utfördes å taxeringsavdelningarna,

och dels den granskning av arbetsgivares avlöningsbokföring, som verkställdes

genom de lokala skattemyndigheternas försorg. Ämbetet anser att denna

fråga borde ägnas uppmärksamhet i samband med en eventuell utredning.

Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalar sig också för att möjligheterna

till en sådan samordning borde undersökas. Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund framhåller att en medverkan från taxeringsnämndernas

sida vid kontrollen måste medföra sådant intrång på det egentliga

taxeringsarbetet att allvarliga farhågor måste hysas för att detta arbete

icke kornine att bli utfört med önskvärd effektivitet.

Tiden för arbetsgivarförteckningarnas insändande till riksförsäkringsanstaltcn

— för närvarande skall förteckningarna i regel vara insända före

den 15 januari — föreslås av länsstyrelsen i Stockholms lön ändrad till den

15 februari och av Sveriges häradsskrivarförening till den 31 januari.

Beträffande kontrollen av de större arbetsgivarna anför riksförsäkringsanstalten

följande.

Denna kontroll bedrives efter två linjer. Sålunda sker undersökning dels

beträffande sådana arbetsgivare, som anmält ett anmärkningsvärt stort antal

yrkesskadefall i förhållande till den redovisade mängden arbetskraft,

dels ock länsvis beträffande arbetsgivare inom vissa yrkesgrupper. Kontrollen

innebär en jämförelse mellan å ena sidan arbetsgivarnas dagsverksoch

löneuppgifter samt å andra sidan arbetsgivarnas avlöningslistor m. m.

och från dem inkomna anmälningar om yrkesskadefall, som inträffat under

redovisningsåret.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, alt frågan om eu utbyggnad av kontrollen

i hög grad sammanhängde med den ännu olösta frågan om vilken

omfattning, som skulle givas anmälningsskyldigheten till riksförsäkringsanstalten

vid yrkesskada. Bcskures denna skyldighet, inskränktes därmed

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

aven möjligheterna till en effektiv kontroll i fråga om arbetsgivarnas uppgifter

om anlitad arbetskraft. Frågan om utbyggnad av nämnda kontroll

borde övervägas samtidigt med frågan om anmälningsskyldighetens omfattning

efter samordningen. Sistnämnda fråga hade emellertid i sin tur nära

samband med spörsmålet om yrkesskadestatistikens framtida utformning.

Man stode således här inför ett problemkomplex, som syntes böra utredas

och lösas i ett sammanhang.

Kronokamreraren i Malmö ifrågasätter, om inte anmälningarna till patent-

och registreringsverket ävensom handelsregistren skulle kunna komma

till användning då det gällde att uppspåra arbetsgivare, som undandragit

sig skyldigheten att lämna uppgifter till ledning för beräkning av arbetsgivaravgift.

I fråga om utredningsmännens förslag till bestämmelser angående debitering

av arbetsgivaravgifter för uppbörd genom riksförsäkringsanstalten

uttalas betänkligheter mot de föreslagna bestämmelserna om uppskov med

erläggande av avgift å minst 2.000 kronor. Riksförsäkringsanstalten anför.

Förslaget innebär visserligen en förbättring ur arbetsgivarens synpunkt

så tillvida att, i olikhet mot vad nu är fallet, anstånd med erläggande av

hela avgiften och icke blott en del av denna bör kunna medgivas såväl när

särskilda skäl föreligga som ock eljest, när avgiften uppgår till minst 2.000

kronor, men samtidigt betyder förslaget en försämring av arbetsgivarnas

betalningsvillkor, eftersom uppdelning av avgiften nu kan beviljas redan

vid ett avgiftsbelopp av 1.000 kronor och detta oberoende av vilket år avgiften

avser.

Riksförsäkringsanstalten föreslår att det skulle få ankomma på anstalten

att medgiva uppskov med erläggande av avgift vid ett eller flera inbetalningstillfällen,

där så ansåges skäligt. Sålunda kunde inte gärna heller, såsom

utredningsmännen föreslagit, befogenheten att meddela uppskov med

inbetalning av avgift å minst 2.000 kronor begränsas till det år avgiften

avsåge.

Föreningen Sveriges kronokamrerare framhåller att gränsen för avgift,

som skulle kunna uppdelas, borde bibehållas vid 1.000 kronor.

Beträffande vad i 5 § 2 mom. i författningsförslaget sägs om åliggande

för riksförsäkringsanstalten att periodvis upprätta förteckningar över arbetsgivare,

som ej fullgjort sin betalningsskyldighet inom två veckor efter

det de erhållit anmaning, föreslår riksförsäkringsanstalten att arbetsgivarna

borde erhålla en respittid på förslagsvis fyra veckor för inbetalning av avgiften.

Departementschefen. Enligt lagen om allmän sjukförsäkring i dess år

1953 beslutade lydelse skall arbetsgivarna bidraga till sjukförsäkringen.

Detta bidrag skall för varje kalenderår utgöra såvitt angår sjukvårdsförsäkringen

0,1 % och beträffande försäkringen för tilläggssjukpenning 1 %,

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

87

allt av den lön i penningar eller naturaförmåner, som vederbörande arbetsgivare

under året utgivit till arbetstagare anställda hos honom. Hänsyn skall

dock ej tagas till arbetstagares lön i vad den överstiger 15.000 kronor för

år. I proposition förut denna dag har Kungl. Maj :t förelagt riksdagen förslag

till lag om moderskapshjälp. Enligt det i nämnda proposition framlagda

förslaget, vilket innebär bland annat att moderskapshjälpen skall

utgivas av de allmänna sjukkassorna och finansieras i samband med den

allmänna sjukförsäkringen, skall till det nyss angivna arbetsgivarbidraget

komma 0,04 % av den lönesumma, å vilken bidraget beräknas, såsom bidrag

till kostnaderna för tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp.

Det sammanlagda arbetsgivarbidraget kommer således vid genomförande

av nämnda lagförslag att utgöra 1,14 %.

Socialförsäkringsutredningen föreslog (SOU 1952:39), att arbetsgivarnas

bidrag till sjukförsäkringen skulle erläggas i samma ordning som avgifterna

till yrkesskadeförsäkringen och samtidigt med dessa. I lagen om allmän

sjukförsäkring har dock i detta hänseende endast föreskrivits, att angående

debitering och uppbörd av arbetsgivarbidragen skall gälla vad Konungen

med riksdagen därom förordnar (38 §).

1 propositionen nr 60 har för innevarande års riksdag framlagts förslag

till lag om yrkesskadeförsäkring. Den föreslagna lagen är avsedd att ersätta

bland annat 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Enligt den föreslagna

lagen liksom enligt 1916 års lag skall yrkesskadeförsäkring meddelas av

riksförsäkringsanstalten samt i för sådant ändamål bildade ömsesidiga försäkringsbolag.

Lagförslaget innehåller i fråga om uppbörden av försäkringsavgifterna

allenast den bestämmelsen, att angående debitering och uppbörd

av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten samt om utbetalning

till anstalten av dylika avgifter bestämmer Konungen med riksdagen (41 §).

En motsvarande bestämmelse finnes i 1916 års lag (19 §). Med stöd av

sistnämnda stadgande har den 31 mars 1922 utfärdats en förordning angående

uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt

lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Det föreliggande utredningsförslaget innebär i stora drag att uppbörden

av de arbetsgivarbidrag och försäkringsavgifter, som avser arbetsgivare med

obligatorisk försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen i riksförsäkringsanstalten,

skall ske efter samma grunder som nu enligt 1922 års förordning

tillämpas i fråga om avgifter till riksförsäkringsanstalten. Man skall

sålunda alltjämt skilja på arbetsgivare som i regel sysselsätter mindre än

fem årsarbetare (mindre arbetsgivare) och övriga arbetsgivare (större arbetsgivare).

Bidragen och avgifterna för de mindre arbetsgivarna skall i regel

upptagas tillsammans med de allmänna skatterna, under det alt uppbörden

i fråga om de större arbetsgivarna skall ske direkt av riksförsäkringsanstalten.

Mot förslaget i ifrågavarande del synes intet vara åt! erinra.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Utredningsmännen har emellertid föreslagit den avvikelsen från vad som

nu gäller att om sådan mindre arbetsgivare som nyss sagts har att i bidrag

och avgift erlägga minst 500 kronor för ett år och om summan för nästföregående

år ej understigit detta belopp, bestämmelserna om större arbetsgivare

skall vara tillämpliga å honom. Vid remissbehandlingen har

skilda uppfattningar kommit till uttryck rörande detta förslag. Det bör

enligt min mening observeras, att de ifrågavarande arbetsgivarna regelmässigt

torde vara rörelseidkare, varför samstämmighet mellan den preliminära

och den slutliga skatten ofta icke torde föreligga. Bestämmelsen skulle

medföra ökat behov av debiteringspersonal hos riksförsäkringsanstalten.

Med hänsyn till vad nu sagts och då en icke nödvändig komplicering av bestämmelserna

synes böra undvikas, anser jag att den föreslagna bestämmelsen

inte bör införas. Någon anledning att ändra gränsen mellan större

och mindre arbetsgivare från fem till tre arbetstagare synes mig icke föreligga.

Ej heller anser jag ett av organisationsnämnden framställt förslag,

att avgifter understigande 5 kronor icke skall debiteras, böra realiseras för

närvarande.

Enligt utredningsmännens förslag skall debiteringen av de mindre arbetsgivarnas

avgifter fortfarande grundas på s. k. arbetsgivarförteckningar.

upprättade av de lokala skattemyndigheterna på grundval av uppgifter lämnade

vid mantalsskrivningen. Utredningsmännen har framhållit, att dessa

uPPgifter icke är så tillförlitliga som vore önskvärt, och har diskuterat olika

möjligheter att förbättra kontrollen. De har ansett, att en ingående utredning

fordras för att man skall kunna bedöma huruvida en kontroll i

samband med taxeringarna skulle bli lönande.

I remissyttrandena har behovet av en utredning allmänt vitsordats och

olika möjligheter att förenkla debiteringen och förbättra kontrollen har

diskuterats. Bl. a. har organisationsnämnden ansett det böra övervägas om

icke de uppgifter till ledning för debiteringen, som skall lämnas av arbetsgivarna,

borde ingivas till de allmänna sjukkassorna, därvid icke heller

borde bortses från möjligheten att i vissa fall decentralisera avgiftsuträkningen

till vederbörande centralsjukkassa.

För egen del anser jag att alla möjligheter bör utnyttjas att förenkla

systemet för uppbörd av förevarande bidrag och avgifter. Emellertid vill

det synas som om mera betydande omläggningar av hittills tillämpade arbetsrutiner

borde i möjlig mån undvikas i fråga om den första tiden

efter genomförandet av sjuk- och yrkesskadeförsäkringsrefonnerna. Härtill

kommer att utformningen av den centrala administrationen av försäkringarna

ännu icke är fastställd av statsmakterna samt att, även sedan så

skett, erfarenheterna kan motivera omläggningar i olika avseenden. Jag

anser mig därför i nuvarande läge böra godtaga huvudprinciperna i utredningsförslaget.

Sedan förhållandena på förevarande område blivit lättare

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

89

att överblicka, kan dock bli behövligt att ompröva frågan, varvid organisationsnämndens

uppslag rörande viss decentralisering av avgiftsuträkningcn

synes böra närmare prövas.

Frågan om kontrollen av att riktiga uppgifter från arbetsgivarnas sida

ligger till grund för påföringen av bidrag och avgifter är otvivelaktigt

förtjänt av stor uppmärksamhet. Det är tydligt att kontrollfrågan nära

sammanhänger med frågan om den tid, då arbetsgivare skall lämna sina

uppgifter, och det sätt, varpå detta sker. En anknytning till avgivandet av

inkomstdeklarationerna torde ur kontrollsynpunkt innebära avsevärda fördelar

men medför, vid den föreslagna organisationen av uppbördsförfarandet,

en icke godtagbar förskjutning framåt i tiden av uppbörden. Kontrollfrågan

sammanhänger även med frågorna om arbetsgivarnas anmälningar

av inträffade olycksfall och om yrkesskadestatistikens utformning, vilka

frågor för närvarande utredes av en inom socialdepartementet tillkallad

utredningsman. I några remissyttranden har rests starka invändningar mot

tanken att taxeringsnämnderna skulle kunna medverka vid kontrollen.

Det torde enligt min mening inte kunna undvikas att med ståndpunktstagande

till frågan om kontrollens utformning får anstå till dess vissa nu

svävande frågor vunnit sin lösning och erfarenhet vunnits rörande behovet

av kontroll i olika avseenden. Jag förutsätter att riksförsäkringsanstalten

med uppmärksamhet följer utvecklingen i förevarande avseende och tillser

att de kontrollmöjligheter som står till buds i möjlig mån utnyttjas. Vad

nu sagts gäller även kontrollen av de större arbetsgivarna.

Vad i utredningsförslaget anförts angående en summarisk beräkning och

uppdelning av de belopp, som skall påföras mindre arbetsgivare med försäkring

i riksförsäkringsanstalten, har under remissbehandlingen berörts

av riksräkenskapsverket, som framfört vissa önskemål ur redovisningssynpunkt.

Det skisserade förfarandet synes mig böra komma till användning,

därvid dock de av riksräkenskapsverket framställda önskemålen bör tillgodoses.

Enligt utredningsförslaget skulle en mindre arbetsgivares bidrag till sjukförsäkringen

slås samman med hans avgift för yrkesskadeförsäkringen till

ett belopp. Jag förordar — med viss avvikelse från utredningsförslaget —

att för detta belopp skall som uppbördsteknisk term användas uttrycket

arbetsgivaravgift.

Av vad förut anförts torde framgå, att jag i nuvarande läge anser att gällande

system i fråga om mindre arbetsgivare med försäkring i riksförsäkringsanstalten

bör bibehållas tills vidare. Anledning att införa bestämmelser

som medför att arbetsgivaravgifter från dessa arbetsgivare kommer att

inflyta ett år senare än för närvarande föreligger enligt min mening inte.

övervägande skäl synes mig vidare tala för att man bibehåller nu gällande

senaste tidpunkter för överlämnande till riksförsäkringsanstalten av ar
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

betsgivarförteckningarna. I fråga om de nu avsedda arbetsgivarna överensstämmer

departementsförslaget, bortsett från vissa i huvudsak redaktionella

ändringar, med utredningsmännens förslag. Det av Föreningen Sveriges

kronokamrerare framställda önskemålet om en justering av den till stad

med egen uppbördsförvaltning utgående ersättningen för upprättandet av

arbetsgivarförteckning torde få upptagas i annat sammanhang.

I fråga om de större arbetsgivarna med försäkring i riksförsäkringsanstalten

har utredningsmännen diskuterat frågan om anstånd med inbetalningen

och om uppdelning av avgiften på flera betalningstillfällen. Redan

det praktiserade debiteringsförfarandet med provisorisk påföring under det

år avgiften avser och definitiv reglering nästföljande år samtidigt med provisorisk

debitering för det året innebär ett slags anstånd. Eftersom debiteringsarbetet

pågår året runt, får dessutom en del arbetsgivare erlägga avgiften

i början, andra först i slutet av året. Jag har ingenting att erinra

mot att denna metod användes även i fortsättningen. Systemet med provisorisk

debitering bör emellertid enligt min mening komma till uttryck i

författningstexten.

Särskilt när det gäller större belopp, kan det vara motiverat att riksförsäkringsaåistalten

redan vid påföringen bestämmer, att inbetalningen får

uppdelas på flera betalningstillfällen. Jag har ingenting att erinra mot att

så kan förfaras även i fortsättningen. Med hänsyn till att — såsom nyss

nämndes — debiteringen i vissa fall sker i slutet av året, bör uppdelningen

även av en provisorisk avgift kunna få ske så, att någon eller några betalningsterminer

förläggs till påföljande år. Något visst lägsta gränsbelopp

för att uppdelning skall få beviljas torde inte böra föreskrivas. Riksförsäkringsanstalten

torde kunna anförtros att bestämma den saken själv

med hänsyn till de särskilda omständigheter, som kan föreligga beträffande

den enskilde arbetsgivaren.

Även anstånd med inbetalning av påfört belopp bör kunna beviljas. Huvudregeln

synes böra vara den nuvarande i fråga om inbetalning till riksförsäkringsanstaltens

postgirokonto, nämligen att inbetalningen skall ske

senast inom fyra veckor efter det arbetsgivaren mottagit uppgift från anstalten

om avgiftens belopp in. m. Skulle riksförsäkringsanstaltcn finna

särskilda skäl föreligga, bör anstalten ha rätt att medgiva anstånd helt eller

delvis med inbetalningen. När det gäller definitivt påfört belopp, synes dock

möjligheten att bevilja anstånd böra begränsas till fyra månader.

Eftersom arbetsgivaren skall till riksförsäkringsanstaltcn inbetala såväl

arbetsgivaravgift för yrkesskadeförsäkringen som arbetsgivarbidrag för

sjukförsäkringen, erfordras regler om vad varje inbetalt belopp avser för

den händelse uppdelning på flera betalningsterminer eller anstånd medgivits

eller för litet belopp inbetalats. Härutinnan synes böra gälla att varje

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

91

inbetalt belopp skall anses omfatta såväl avgift som bidrag och fördelas

proportionellt dem emellan.

Beträffande de större arbetsgivarna har jag i övrigt intet att erinra i sak

mot utredningsmännens förslag; dock ansluter jag mig till riksförsäkringsanstaltens

förslag att förlänga respittiden från två till fyra veckor,

innan restantieförteckningarna insändes till länsstyrelserna för indrivning.

C. Övriga frågor.

Utredningsmännen. Såsom förut nämnts skall byggnadsforskningsavgift

påföras av riksförsäkringsanstalten. Om dylik avgift skall i tillämpliga delar

gälla vad som är stadgat i UOL. I fråga om byggnadsforskningsavgift,

som pålägges arbetsgivare, för vilken försäkring icke är gällande i anstalten,

skall iakttagas vad i UOL stadgats rörande avgift, som uttages från

arbetsgivare vilken i regel sysselsätter minst fem arbetare.

Utredningsmännen föreslår, att i övergångsbestämmelse till den av dem

föreslagna förordningen angående uppbörd av arbetsgivaravgifter för vissa

försäkringar m. in. borde stadgas att om i lag eller förordning förekomme

hänvisning till stadgande, som ersatts genom bestämmelse i den nya förordningen,

hänvisningen i stället skulle gälla den bestämmelsen. I stället

för UOL:s stadganden om debitering och uppbörd av olycksfallsförsäkringsavgifter

skulle därigenom den nya förordningens motsvarande bestämmelser

komma att gälla även byggnadsforskningsavgifter.

Utredningsmännen föreslår vidare att om arbetsgivare hade att samtidigt

erlägga arbetsgivaravgift och byggnadsforskningsavgift, dessa borde påföras

i en gemensam post, då avgifterna skulle erläggas i samband med den

allmänna skatteuppbörden. Beträffande det fall att avgifterna gällde större

eller därmed likställda arbetsgivare, syntes riksförsäkringsanstalten böra

bestämma om avgifterna skulle påföras i en gemensam post.

Beträffande redovisning av arbetsgivarbidrag, vilka påförts såsom arbetsgivaravgift,

erinrar utredningsmännen att centralsjukkassorna jämlikt

39 § andra stycket sjukförsäkringslagen ägde av statsverket erhålla förskott

å de arbetsgivarbidrag, som kommc att debiteras för visst kalenderår.

Utredningsmännen hade utgått från den budgettekniska förutsättningen,

att förskotten kommc att utbetalas från en särskild förskottstitel. Denna

förskottstitel antoges böra tillgodoföras influtna arbetsgivarbidrag, i den

mån dessa ej enligt Kungl. Maj:ts bestämmande skulle fonderas. Förskottsliteln

borde därjämte tillgodoföras arbetsgivarbidrag, vilka påförts såsom

arbetsgivaravgift och vilka riksförsäkringsanstalten tillgodogjort sig från

vederbörlig inkomsttitel å riksstaten. Om bidragsbeloppen borde tillsynsmyndigheten

för den allmänna sjukförsäkringen underrättas.

I fråga om uppbörd av arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen från delägare

i ömsesidiga försäkringsbolag anför utredningsmännen, att dessa bo
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 18!).

la8 — under förutsättning att de ägde rätt att meddela obligatorisk försäkring

jämlikt yrkesskadeförsäkringslagen — borde åläggas att svara för uppbörd

av arbetsgivarbidrag jämlikt sjukförsäkringslagen beträffande arbetsgivare,

som vore delägare i bolagen. Bolagens skyldigheter härvidlag kunde

regleras antingen i detalj eller genom att endast vissa huvudgrunder fastställdes.

Såsom skäl för det första alternativet kunde åberopas, att arbetsgivarbidragen

utgjorde offentliga medel, vilkas uppbärande borde äga rum

i former, likvärdiga dem som skulle gälla för uppbörden genom riksförsäkringsanstalten.

Emellertid syntes en detaljreglering av det förfarande, som

bolagen borde tillämpa, innebära ett alltför stort intrång i deras frihet att

själva ordna sina angelägenheter. Rimlig anledning förutsätta att bolagen

inte skulle komma att handha hithörande göromål på ett tillfredsställande

sätt, funnes för övrigt ej. Utredningsmännen begränsade sig på grund härav

till att föreslå endast vissa liuvudstadganden.

Möjlighet till kontroll syntes emellertid böra finnas. Skyldigheten att påföra

arbetsgivarbidrag och att vederbörligen inleverera till bolagen influtna

bidrag borde sålunda övervakas. Det syntes naturligt att denna övervakning

borde verkställas av tillsynsmyndigheten för den allmänna sjukförsäkringen.

Därest riksförsäkringsanstalten skulle för framtiden bibehållas som

tillsynsmyndighet, kunde det ur principiell synpunkt förefalla vara eu

mindre tilltalande ordning, att anstalten såsom en med bolagen konkurrerande

försäkringsinrättning skulle öva viss kontroll över dessa. Emellertid

avsåge kontrollen inte bolagens ställning som försäkringsgivare. Då härjämte

annan för denna uppgift lämpad myndighet än tillsynsmyndigheten

inte torde finnas att tillgå, borde enligt utredningsmännens mening något

undantag icke stadgas, om riksförsäkringsanstalten komme att få fullgöra

funktionen som tillsynsmyndighet.

Enligt utredningsmännens förslag skulle bolagen inleverera till dem influtna

arbetsgivarbidrag till statsverket. Rörande icke influtna arbetsgivarbidrag

borde varje bolag månadsvis uppgöra förteckning, som översändes

till riksförsäkringsanstalten. Anstalten skulle kräva arbetsgivarna på oguldna

bidrag och, om betalning ej heller skedde efter framställt sådant krav.

överlämna ärendet till vederbörande länsstyrelse för indrivning.

Utredningsmännen har lagt fram förslag rörande ordningen för bestridande.

av på staten ankommande arbetsgivarbidrag. Redogörelse för förslaget

i denna del har lämnats av chefen för socialdepartementet vid anmälan

förut denna dag av proposition angående vissa anslag för budgetåret 1954/

55 under femte huvudtiteln.

Utredningsmännen anför att för debitering och uppbörd av avgifter till

en sådan frivillig försäkring jämlikt yrkesskadeförsäkringslagen, som kunde

komma att i riksförsäkringsanstalten meddelas arbetsgivare för de hos

honom anställda arbetstagarna, av praktiska skäl samma regler borde

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

93

tillämpas som för den obligatoriska försäkringen. Om av riksförsäkringsanstalten

meddelad frivillig försäkring ej ägde samband med arbetsgivarförhållande,

borde inbetalning av avgiften ske direkt till anstalten. Vid frivillig

försäkring, meddelad enskild person för egen del, syntes sådan skriftlig

uppgift, som eljest skulle utsändas av riksförsäkringsanstalten före inbetalningen,

icke behöva ifrågakomma. Det vore i regel tillfyllest, om försäkringstagaren

tillsändes ett postgiroinbetalningskort med erforderliga

upplysningar på samma sätt som beträffande premier för exempelvis liveller

brandförsäkringar. Särskilda författningsbestämmelser härom torde

dock inte behövas. Det syntes tillräckligt med ett stadgande att avgift för

ifrågavarande slag av frivillig försäkring, som meddelats av riksförsäkringsanstalten,

skulle uppbäras i den ordning anstalten bestämde.

Enligt UOL meddelade Konungen de närmare föreskrifter utöver förordningens

innehåll, som erfordrades för bestämmandet av tid och sätt för avgifternas

erläggande. Möjlighet att meddela tillämpningsbestämmelser till

den nya förordningen syntes enligt utredningsmännen böra bibehållas, dock

utan begränsning till att avse enbart tiden och sättet för avgifternas

erläggande; behov av dylika bestämmelser kunde uppkomma i andra än i

nyssnämnda hänseenden.

Den nya förordningen borde träda i kraft samtidigt med sjukförsäkringslagen

och den blivande yrkesskadeförsäkringslagen, d. v. s. den 1 januari

1955. Från samma dag borde UOL upphöra att gälla. Då hinder av teknisk

natur ej förelåge alt efter utgången av år 1954 tillämpa den nya förordningens

bestämmelser för uppbörd av olycksfallsförsäkringsavgifter, som

debiterats enligt UOL, eller för debitering av retroaktivt utgående dylika

avgifter, syntes något undantag från den nya förordningens giltighet ej vara

erforderligt. Däremot vore det lämpligt att angiva i en övergångsbestämmelse,

att den nya förordningen vore tillämplig även i nyssnämnda fall.

Jämlikt 17 kap. 12 § handelsbalken föreligger för närvarande förmånsrätt

för av statsverket förskjutna försäkrings- och tilläggsavgifter enligt lagen

om försäkring för olycksfall i arbete. Utredningsmännen finner det naturligt

att motsvarande förmånsrätt borde gälla av statsverket förskjutna avgifter

till yrkesskadeförsäkringen. Frågan huruvida samma förmånsrätt

borde stadgas för arbetsgivarbidragen, vilka likaledes förskötes av statsverket

i den mån bidragen ej inbetalades direkt till riksförsäkringsanstalten

eller till ömsesidigt försäkringsbolag, syntes böra bli föremål för övervägande

i särskild ordning. Detsamma gällde frågan om förmånsrätt för

byggnadsforskningsavgifter.

Remissyttrandena. Beträffande utredningsmännens förslag att uppbördsförordningen

skulle kompletteras med eu bestämmelse om att arbets
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

givaravgift och byggnadsforskningsavgift borde påföras i en gemensam

post, då avgifterna skulle erläggas i samband med den allmänna skatteuppbörden,

erinrar riksförsäkringsanstalten om att anstalten tidigare påyrkat

att byggnadsforskningsavgift, som skulle erläggas i samband med skattcuppbörden,

måtte uppföras under särskild rubrik å debetsedeln. Om detta ej

kunde ske, vore det oundgängligen nödvändigt att å debetsedeln på något

sätt angiva, när byggnadsforskningsavgift inginge i det under rubriken

»olycksfallsförsäkringsavgift» upptagna beloppet. Detta syntes t. ex. kunna

ske genom att den lokala skattemyndigheten i förekommande fall invid

ordet »olycksfallsförsäkringsavgift» med stämpel tillfogade »jämte byggnadsforskningsavgift».

Sveriges häradsskrivarförening anser lämpligast att

byggnadsforskningsavgifterna alltid borde uppbäras direkt av riksförsäkringsanstalten.

Riksförsäkringsanstalten föreslår införande av en föreskrift om att, i de

fall där delägare i ömsesidigt försäkringsbolag erlade påförda vrkesskadcförsäkringsavgifter

i delposter, dessa skulle anses omfatta såväl yrkesskadeförsäkringsavgift

som arbetsgivarbidrag och därför borde fördelas proportionellt

på nämnda avgifter och bidrag.

Enligt riksräkenskapsverkets mening borde de föreslagna bestämmelserna

om bolagens uppbörd av arbetsgivarbidrag och om riksförsäkringsanstaltens

efterföljande krav i sådana fall, då arbetsgivare icke behörigen erlagt

sina bidrag, överarbetas så att klart framginge att betalning i dessa

fall skulle erläggas till riksförsäkringsanstalten.

Socialförsäkringsbolagens förening föreslår att tidsfristen för tillgodoförandet

av arbetsgivarbidrag samt överlämnande av förteckning över försumliga

betalare skulle bestämmas till minst tre månader. I övrigt förutsätter

föreningen att socialförsäkringsbolagen finge tillfälle att träffa överenskommelse

med tillsynsmyndigheten angående den närmare utformningen

av förfarandet vid bolagens uppbörd och inbetalning av arbetsgivarbidragen.

I anledning slutligen av utredningsmännens uttalande, att frågan om förmånsrätt

enligt 17 kap. 12 § handelsbalken för arbetsgivarbidrag och byggnadsforskningsavgifter

borde bli föremål för övervägande i särskild ordning,

hemställer Socialförsäkringsbolagens förening, att i samband med blivande

utredning frågan om sådan förmånsrätt för socialförsäkringsbolags

fordran på ogulden yrkesskadeförsäkringsavgift upptoges till behandling

och att dessa avgifter gåves samma förmånsrätt.

Departementschefen. I fråga om byggnadsforskningsavgifterna har jag

intet att erinra mot utredningsmännens förslag. Dessa avgifter skall alltså

även i fortsättningen debiteras och uppbäras av riksförsäkringsanstalten

även såvitt avser arbetsgivare, som är delägare i socialförsäkringsbolag.

Med det av utredningsmännen föreslagna stadgandet i övergångsbestämmel
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

95

serna till den nya avgiftsuppbördsförordningen synes man kunna undgå att

vidtaga ändringar även i förordningen angående byggnadsforskningsavgift.

Arbetsgivaravgift och byggnadsforskningsavgift bör av uppbördstekniska

skäl upptagas på debetsedeln i en gemensam post. Uppbördsförordningens

27 § föreslås därför kompletterad med en bestämmelse på denna punkt. Den

av riksförsäkringsanstalten föreslagna påstämplingen på debetsedeln angående

byggnadsforskningsavgift är jag icke beredd att nu förorda. Befinnes

det erforderligt att på särskilt sätt bringa till arbetsgivarnas kännedom att

denna avgift inräknats i den debiterade arbetsgivaravgiften, kan bestämmelser

härom meddelas i administrativ ordning. I senare sammanhang torde få

övervägas den lämpligaste formen för åtgärden.

Utredningsmännen har utgått ifrån att de förskott å arbetsgivarbidrag,

till vilka sjukkassorna enligt 39 § andra stycket sjukförsäkringslagen är

berättigade, skall utbetalas från en särskild förskottstitel. Kungl. Maj:t har

förut denna dag på förslag av chefen för socialdepartementet hemställt

om riksdagens medgivande att ifrågavarande förskott skall bestridas från

riksstatens inkomsttitel Skatt å inkomst och förmögenhet m. m. (prop. nr

167). De föreskrifter som erfordras angående regleringen av lämnade förskott

in. in. torde få meddelas av Kungl. Maj :t.

Av bland annat administrativa skäl torde det vara motiverat att statsverket

gentemot riksförsäkringsanstalten svarar för erläggandet av de arbetsgivarbidrag

och obligatoriska yrkesskadeförsäkringsavgifter som påföres

av riksförsäkringsanstalten; så är för närvarande fallet i fråga om de av

anstalten påförda olyeksfallsförsäkringsavgifterna. Det torde emellertid,

särskilt med den utformning av den frivilliga yrkesskadeförsäkringen som

föreslagits, icke vara påkallat att staten ansvarar även för erläggandet av

frivilliga yrkesskadeförsäkringsavgifter hos riksförsäkringsanstalten. Ur

principiell synpunkt synes en sådan anordning inte vara tilltalande. Jag

föreslår därför att statsansvaret inte skall omfatta frivilliga avgifter. Vid

sådant förhållande saknas enligt min mening anledning att i den nya förordningen

taga in närmare bestämmelser om avgift för frivillig försäkring

enligt yrkesskadeförsäkringslagen, övergångsvis erfordras dock en särskild

bestämmelse om frivillig försäkring. Såvitt avser sådan försäkring enligt

olycksfallsförsäkringslagen torde nämligen de hittillsvarande bestämmelserna

alltjämt böra äga tillämpning.

Utredningsförslaget innebär att de arbetsgivarbidrag för sjukförsäkringen,

som åvilar delägarna i de ömsesidiga bolagen, skall uppbäras av dessa bolag

samtidigt med yrkesskadeförsäkringsavgifterna. Det föreslås vidare att staten

skall svara för att de nu förevarande arbetsgivarbidragen kommer sjukförsäkringen

till godo i den mån bidragen inte erlägges till bolagen. Detta

torde förutsätta att riksförsäkringsanstalten — därest denna alltjämt blir

tillsynsmyndighet för sjukförsäkringen — erhåller befogenhet att i erforderlig

mån kontrollera bolagens uppbörd, vilket med hänsyn till konkurrens
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

förhållandet ej är helt tilltalande. Då det vidare torde kunna förutsättas att

restantierna inom bolagen blir förhållandevis obetydliga — bolagen har i

motsats till riksförsäkringsanstalten möjlighet att själva välja sina försäkringstagare

— kunde måhända övervägas att ålägga bolagen skyldighet att

inleverera arbetsgivarbidrag belöpande å den avlöningssumma, som skall

ligga till grund för debiteringen, oavsett om bidragen erlagts eller ej. Jag

anser det emellertid inte vara lämpligt att pålägga bolagen förutom själva

uppbördsarbctet ett ekonomiskt ansvar för att bidragen skall inbetalas. Jag

biträder sålunda utredningsförslaget i denna del.

I detta sammanhang torde böra framhållas vikten av att beräkningen

av de avlöningssummor, som skall ligga till grund för debiteringen av arbetsgivarbidrag,

sker på samma sätt i samtliga försäkringsinrättningar.

Därvid bör iakttagas bland annat att semesterlön och semesterersättning

medräknas i lönebeloppen.

Såsom utredningsmännen anfört torde någon detaljreglering av förfarandet

beträffande debitering och uppbörd av arbetsgivarbidrag från socialförsäkringsbolagens

delägare icke böra komma i fråga. Utredningsmännens

förslag har av mig godtagits med vissa sakliga och redaktionella ändringar.

Sålunda har de föreslagna bestämmelserna kompletterats med föreskrift

om vad varje inbetalt belopp avser, därest uppdelning på flera betalningsterminer

eller anstånd medgivits eller för litet belopp inbetalats. Samma

föreskrift på denna punkt som för riksförsäkringsanstaltens större arbetsgivare

har intagits i departementsförslaget. Influtna arbetsgivarbidrag bör

månadsvis inbetalas och redovisas till riksförsäkringsanstalten. Något särskilt

stadgande för det fall att riksförsäkringsanstalten inte längre skall

vara tillsynsmyndighet för sjukförsäkringen torde inte böra nu intagas i

förordningen. Med anledning av vad Socialförsäkringsbolagens förening anfört

förordar jag förlängning med en månad av den tid, inom vilken bolagen

skall sända restantieförteckning till riksförsäkringsanstalten. I sådan förteckning

upptaget belopp, som riksförsäkringsanstalten utkräver, bör givetvis

inbetalas till anstalten. Förslaget har förtydligats på denna punkt. I de

fall då betalning ej heller sker efter krav från riksförsäkringsanstalten,

skall enligt förslaget förfaras på samma sätt som beträffande anstaltens

egna större arbetsgivare. Den av utredningsmännen föreslagna hänvisningsbestämmelsen

synes därvid böra kompletteras med en hänvisning även

till stadgandet att riksförsäkringsanstalten vid översändande till länsstyrelse

av restantieförteckningen för anstaltens egna arbetsgivare äger från

vederbörlig inkomsttitel å riksstaten tillgodogöra sig i förteckningen antecknade

belopp.

Vad slutligen angår frågan om utredning rörande förmånsrätt jämlikt

17 kap. 12 § handelsbalken för av staten förskjutna arbetsgivarbidrag och

avgifter har Socialförsäkringsbolagens förening hemställt att vid en sådan

utredning även skall upptagas frågan om förmånsrätt för socialförsäkrings
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

97

bolags fordran på ogulden yrkesskadeförsäkringsavgift. De berörda förinånsrättsfrågorna

är av sådan beskaffenhet att de inte kan lösas i förevarande

sammanhang. Med en lösning torde därför få anstå till dess frågorna

kunnat i vederbörlig ordning närmare utredas.

IV. Ändringar i uppbördsförfarandet, föranledda av fastighetsbeskattningens

omläggning.

Inledning. Vid 1953 års riksdag beslöts att fastighetsskatten skulle upphöra

som självständig skatteform och i stället inarbetas i den kommunala

inkomstskatten. I enlighet härmed skall sålunda för fastighet, som året näst

före taxeringsåret varit skattepliktig, beräknas garantibelopp till 4 procent

av fastighetens taxeringsvärde förstnämnda år. Garantibeloppet upptages

inom den kommun, där fastigheten är belägen, såsom till kommunal inkomstskatt

skattepliktig inkomst för fastighetens ägare eller därmed likställd

innehavare.

I samband med fastighetsbeskattningens omläggning ändrades även grunderna

för skyldigheten att erlägga skogsvårdsavgift. Tidigare gällande

regel att skogsvårdsavgiften i sin helhet påfördes den, som vid fastighetstaxeringsårets

ingång ägde fastigheten, utbyttes mot en bestämmelse av

innebörd att dylik avgift skall erläggas i förhållande till den tid under

beskattningsåret som vederbörande innehaft fastigheten. Skyldig att erlägga

skogsvårdsavgift är således i fortsättningen den, för vilken vid taxeringen

till kommunal inkomstskatt såsom skattepliktig inkomst upptagits garantibelopp

för jordbruksfastighet som vid fastighetstaxering åsatts särskilda

värden för skogsmark och växande skog. Avgiften utgår med högst iy2 promille

av summan utav de värden å skogsmark och växande skog, som legat

till grund för beräkningen av garantibeloppet.

I den proposition, nr 186/1953, som låg till grund för riksdagens beslut

om fastighetsbeskattningen, framhöll jag, att den kommunala inkomstskatten

å garantibelopp för fastighet borde i princip erläggas preliminärt.

Vidare anförde jag bland annat att ett genomförande av förslaget nödvändiggjorde

åtskilliga ändringar av i huvudsak teknisk natur i taxerings- och

uppbördsförfattningarna. Förslag till sådana ändringar syntes, därest beslut

fattades om fastighetsbeskattningens omläggning, få underställas 1954

års riksdag. Därjämte uttalade jag att skogsvårdsavgiften, som dittills uppburits

i samband med fastighetsskatten, i fortsättningen borde upptagas å

debetsedeln för slutlig skatt. Beträffande annuiteter å avdikningslån och å

förskott för avlösning av frälseräntor, vilka likaledes uppburits i samband

med fastighetsskatten, finge undersökas vilket som ur olika synpunkter

7 liihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 189.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

ställde sig fördelaktigast antingen att uppbära annuiteterna tillsammans

med den statliga och kommunala inkomstskatten eller att låta länsstyrelserna

taga hand om denna uppbörd.

I avseende å ikraftträdandet av nya bestämmelser gäller i korthet följande.

Kommunal inkomstskatt å garantibelopp för fastighet ingår för första

gången i den slutliga skatt som debiteras på grund av 1956 års taxering.

Fastighetsskatt debiteras sista gången på grund av 1954 års fastighetstaxering.

— Skogsvårdsavgift debiteras i vanlig ordning år 1954. Fr. o. m. år

1955 måste debiteringen ske i annan ordning; avgiften skall dock påföras

den som den 1 januari 1955 ägde fastigheten i fråga. Fr. o. m. år 1956 skall

avgiften debiteras den eller dem som under närmast föregående år varit

ägare av fastigheten. Annuiteter debiteras i vanlig ordning år 1954 samt på

nytt sätt fr. o. m. år 1955.

Departementspromemorian. Såsom inledningsvis omnämnts har inom finansdepartementets

rättsavdelning utarbetats en promemoria med förslag

till ändring i uppbördsförordningen i anledning av fastighetsskattens inarbetning

i den kommunala inkomstskatten.

I fråga om skatt d garantibelopp för fastighet erinras i promemorian om

att sådan skatt komme att fr. o. m. 1956 års debitering ingå i den slutliga

skatten. I fall då fastighetsägaren icke hade skattepliktig inkomst av någon

förvärvskälla komme den slutliga skatten att avse blott skatt å garantibeloppet

jämte i förekommande fall skogsvårdsavgifter och annuiteter.

Därefter framhålles att skatt å garantibelopp skulle i princip erläggas

preliminärt. I praktiken komme det dock alt i viss utsträckning bero på

vederbörande fastighetsägares egna åtgärder huruvida så bleve fallet. Förhållandena

gestaltade sig olika då fastigheten vore belägen i den skattskyldiges

hemortskommun och då fastigheten låge i annan kommun. Beträffande

det förstnämnda fallet anföres följande.

Har den skattskyldige att erlägga preliminär A-skatt saknas som regel

möjlighet att vid utfärdandet av debetsedel å sådan skatt taga hänsyn till

fastighetsinnehavet. Dock kan lokal skattemyndighet med stöd av 3 § 2 mom.

uppbördsförordningen meddela särskilda föreskrifter. För att tillräcklig

preliminärskatt skall i nu avsedda fall erläggas måste likväl merendels förutsättas

medverkan från de skattskyldigas sida i form av begäran om förhöjt

skatteavdrag eller extra inbetalning av preliminär skatt, motsvarande

den av fastighetsinnehavet föranledda skatten. Av vikt är att allmänheten

orienteras om innebörden av det nya systemet.

Annorlunda ställer det sig för skattskyldig som har att erlägga preliminär

B-skatt. För den, som under år 1955 ägt en fastighet, kommer den

kommunala inkomstskatten på garantibeloppet att ingå i den slutliga skatten

på grund av 1956 års taxering. Enligt huvudregeln i den nya uppbördsförordningen

skall den preliminära skatten för år 1957 upptagas till samma

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

99

belopp som 1956 års slutliga skatt; detta innebär att i denna preliminära

skatt även ingår skatt å garantibelopp för fastigheten. Beräknas den preliminära

skatten med ledning av preliminär taxering, skall givetvis även

fastighetsinnehavet beaktas.

Har vid beräkning av preliminär B-skatt hänsyn tagits till att vederbörande

är fastighetsägare och säljer sådan person sin fastighet under inkomståret,

är det sannolikt att — åtminstone om taxeringsvärdet är relativt

högt och försäljningen icke äger rum i slutet av året samt. avkastningen

understiger 4 procent av taxeringsvärdet — säljaren begär jämkning av

skatten. Däremot är det ej säkert att köparen i motsvarande fall begär

höjning av sin preliminära skatt. Lokal skattemyndighet har dock möjlighet

att jämka skatten för köparen.

Låge fastigheten i annan kommun än den skattskyldiges hemortskommun,

erlades skatten å garanlibeloppet såsom preliminär B-skatt med belopp,

vilket om preliminär taxering ej verkställts motsvarade nästföregående

års slutliga skatt. Hade den skattskyldige att i sådant fall erlägga

preliminär skatt även för inkomst av någon förvärvskälla i kommunen i

fråga, vore det angeläget att blott en preliminärdebetsedel utfärdades.

I fråga om skogsvårdsavgift erna och annuiteterna erinras i promemorian

om att det vid omläggningen av fastighetsbeskattningen förutsatts att skogsvårdsavgifterna

skulle uppbäras tillsammans med den slutliga skatten. I

fråga om annuiteterna hade vid samma tillfälle uttalats att det finge undersökas,

huruvida annuiteterna borde uppbäras tillsammans med inkomstskatten

eller direkt av länsstyrelserna.

Beträffande sistnämnda spörsmål framhålles, att det skulle innebära en

viss lättnad för de lokala skattemyndigheterna att slippa debiteringen av

annuiteter. Några påvisbara kostnadsbesparingar för deras del torde dock

därigenom knappast uppkomma. I vart fall måste dessa besparingar med

nödvändighet bli mindre än den kostnadsökning som skulle uppkomma, om

debiteringen och uppbörden skedde genom exempelvis länsstyrelsernas försorg

(portokostnader för utsändande av anmaningar att inbetala beloppen

och för postal behandling i samband med inbetalningen, redovisningskostnader

m. m.). Annuiteterna syntes därför böra liksom skogsvårdsavgifterna

upptagas å debetsedeln för slutlig skatt.

Såväl skogsvårdsavgifterna som annuiteterna syntes kunna debiteras direkt

i debiteringslängderna för slutlig skatt. Vid debiteringen av slutlig

skatt enligt 1955 års taxering kunde skogsvårdsavgifterna påföras med ledning

av 1954 och 1955 års fastighetslängder, eftersom 1955 års skogsvårdsavgifter

skulle erläggas av dem som ägde respektive fastigheter den 1

januari 1955. Efter år 1955 borde emellertid till grund för debiteringen av

skogsvårdsavgifterna ligga av taxeringsnämndens ordförande i särskild kolumn

i inkomstlängden infört »underlag för beräkning av skogsvårdsavgift».

Detta underlag borde även antecknas i särskild ruta på självdeklarationens

sista sida.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Vissa skäl kunde enligt promemorian anföras för att åtminstone skogsvårdsavgifterna

erlades preliminärt. Sålunda vore dessa avgifter i stort sett

desamma år från år. Å andra sidan skulle vissa svårigheter uppstå vid en

sådan anordning. Bland annat måste hänsyn tagas till de särskilda förmånsrättsbestämmelserna,

varjämte bleve nödvändigt att, i motsats till vad

nu vore fallet, riksdagen fastställde promilletalet för avgiftsberäkningen

redan under året före inkomståret. Lämpligast syntes därför vara att såväl

skogsvårdsavgifterna som annuiteterna, i likhet med vad som gällde för

olycksfallsförsäkringsavgifterna, i princip icke skulle erläggas preliminärt.

Någon större olägenhet ur de skattskyldigas synpunkt föranleddes icke

därav.

På grund av att den slutliga skatten enligt 1954 och 1955 års taxeringar

icke innefattar kommunal inkomstskatt å garantibelopp för fastighet uppkommer

fråga hur preliminär B-skatt för inkomståren 1955 och 1956 skall

beräknas, när den skattskyldige har fastighet och den preliminära skatten

icke grundas på preliminär taxering. Om i sådant fall B-skatten debiteras

enligt huvudregeln med belopp motsvarande den slutliga skatt, som påförts

den skattskyldige året näst före inkomståret, ingår i det debiterade beloppet

icke någon skatt å garantibeloppet för fastigheten.

I promemorian framhålles att frågan kunde lösas antingen så (alternativ

1) att det helt lades på de skattskyldiga att vidtaga sådana åtgärder att

skatten å garantibelopp för fastighet bleve erlagd preliminärt eller så (alternativ

II) att det skulle åligga de lokala skattemyndigheterna att vid debiteringen

av preliminär skatt för åren 1955 och 1956 till den slutliga skatten

enligt närmast föregående års taxering lägga ett belopp motsvarande vad

som enligt äldre bestämmelser skulle erlagts i fastighetsskatt. Vid övervägandet

av vilket alternativ som vore att föredraga finge, enligt vad

därefter framhålles, hänsyn tagas bland annat å ena sidan till angelägenheten

ur det allmännas synpunkt av att huvudparten av den preliminära

skatten verkligen bleve inbetald så att ej skatten å garantibelopp för fastighet

komme att i form av kvarstående skatt inflyta först i början av åren

1957 och 1958. Vidare borde också beaktas de skattskyldigas berättigade

intresse att 1955 och 1956 års preliminära skatt i möjligaste mån överensstämde

med 1956 respektive 1957 års slutliga skatt; eljest komme fastighetsägarna

att under åren 1957 och 1958 få erlägga dubbel skatt på garantibelopp

för fastighet, nämligen dels som kvarstående skatt enligt 1955 och

1956 års taxeringar och dels som preliminär skatt för inkomståren i fråga,

i vartdera fallet med belopp som till storleken motsvarade den tidigare

fastighetsskatten för ett år. Å andra sidan måste hänsyn tagas till det merarbete

som komme att åsamkas de lokala skattemyndigheterna, därest de

skulle förfara enligt alternativ II.

Valdes alternativ I behövde de lokala skattemyndigheterna ej på eget

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

101

initiativ vidtaga särskilda åtgärder i anledning av de skattskyldigas fastighetsinnehav.

Ansvaret för att skatten bleve erlagd preliminärt komme att

helt ligga på de skattskyldiga. Genoin lämpliga anvisningar, utsända tillsammans

med 1954 års fastighetsdebetsedlar och möjligen även genom

annan upplysningsverksamhet, kunde fastighetsägarna orienteras om innebörden

av omläggningen av fastighetsbeskattningen och göras uppmärksamma

på att de själva genom att t. ex. göra extra inbetalningar av preliminär

skatt eller genom att avgiva preliminär självdeklaration finge sörja

för att skatt å garantibelopp för fastighet bleve preliminärt erlagd. Emot

en sådan ordning talade risken för att de skattskyldiga i viss utsträckning

skulle underlåta att följa de utfärdade anvisningarna med påföljd att skattebeloppen

komme att inflyta till statsverket först såsom kvarstående skatt.

Det kunde för övrigt med visst fog sägas att, när statsmakterna beslutat

denna omläggning av fastighetsbeskattningen, myndigheterna också borde

tillse att icke, till olägenhet för de skattskyldiga, den bristande överensstämmelsen

mellan preliminär och slutlig skatt bleve avsevärt mycket större

än om någon omläggning icke skett.

Genom alternativ II skapades vissa garantier för att den preliminära

skatten å garantibelopp för fastighet komme att inflyta. Vidare tillgodosåges

de skattskyldigas krav på att myndigheterna å sin sida så långt möjligt vore

sökte medverka till största möjliga överensstämmelse mellan preliminär

och slutlig skatt. För de lokala skattemyndigheterna medförde det emellertid

ett avsevärt merarbete att undersöka i vilka fall ett belopp motsvarande

fastighetsskatten borde tilläggas den slutliga skatt, som vid debiteringen

av preliminär skatt för åren 1955 och 1956 skulle påföras vederbörande

skattskyldiga. Merarbetet torde åtminstone inom vissa distrikt bli så stort

att den lokala skattemyndighetens arbete skulle i viss mån förryckas. För

att minska svårigheterna syntes därför erforderligt att åstadkomma en begränsning

av antalet fall, där fastighetsinnehavet automatiskt skulle beaktas

vid debiteringen av preliminär skatt. En sådan begränsning kunde erhållas

därest fastigheter med ett taxeringsvärde understigande förslagsvis 100 000

kronor lämnades å sido; därigenom skulle bl. a. flertalet sommarvillor samt

övriga en- och tvåfamilj svillor ävensom åtskilliga jordbruksfastigheter falla

bort. För flertalet lokala skattemyndigheter torde det icke bli särskilt betungande

att undersöka vilka fastigheter med taxeringsvärde av minst

100 000 kronor, som tillhörde skattskyldiga med preliminär B-skatt, och

att vid debiteringen av sådan skatt för inkomståren 1955 och 1956 beakta

dylikt fastighetsinnehav. Inom en del städer, framförallt de större, kunde

dock vederbörande lokala skattemyndighet förorsakas ett betydande arbete

trots den ifrågasatta begränsningen.

För att ytterligare minska olägenheterna för de lokala skattemyndigheterna

kunde även övervägas en sådan utformning av bestämmelserna, att

den lokala skattemyndigheten ägde bortse från fall, som skulle förorsaka

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

särskilt besvärliga utredningar el. dyl. Sålunda borde t. ex., om en fastighet

enligt fastighetslängden ägdes av flera personer men allenast en av dessa

vore namngiven i längden, kunna bortses från fastighetsinnehavet.

Gjordes de antydda begränsningarna i vad som enligt alternativ It skulle

ankomma på de lokala skattemyndigheterna — och dessa begränsningar

syntes ofrånkomliga —- innebure detta en i ifrågavarande hänseende olikartad

behandling av fastighetsägarna. Det låge i sakens natur att detta

understundom kunde skapa förvirring, helst som en upplysningsverksamhet

riktande sig mot mindre fastighetsägare och skattskyldiga med A-skatt icke

undsluppes om alternativ II valdes.

Slutligen uttalas i promemorian att det syntes tveksamt vilket av ifrågavarande

alternativ som vore att föredraga.

I promemorian har lämnats en specialmotivering till ett vid promemorian

fogat förslag till de ändringar i uppbördsförordningen, som föranleddes av

fastighetsskattens inarbetande i den kommunala inkomstskatten. Från

specialmotiveringen torde följande få här återgivas.

Med hänsyn till de särskilda bestämmelser om förmånsrätt enligt 17 kap.

6 § handelsbalken, som gällde för skogsvårdsavgift^!'' och annuiteter, förordades

att till 3 § uppbördsförordningen skulle fogas ett nytt moment,

betecknat 3 mom., av innehåll att, om den slutliga skatten delvis utgjordes

av skogsvårdsavgift eller annuitet, uppkommande kvarstående skatt skulle

anses i första hand belöpa å avgiften eller annuiteten; motsvarande borde

gälla beträffande ogulden del av kvarstående skatt eller av sådan tillkommande

skatt, vari inginge skogsvårdsavgift eller annuitet. Utgjorde exempelvis

den slutliga skatten 10 000 kronor, varav 150 kronor avsåge skogsvårdsavgift

och annuiteter, och hade den skattskyldige inbetalat 9 850 kronor

i preliminär skatt, skulle alltså den kvarstående skatten å 150 kronor

anses utgöra skogsvårdsavgift och annuiteter. Hade i nämnda exempel såsom

preliminär skatt inbetalats blott 9 500 kronor och inbetalades av den

kvarstående skatten å 500 kronor allenast ett belopp av 350 kronor, skulle

resterande 150 kronor anses belöpa å skogsvårdsavgifter och annuiteter.

I fråga om 3 § 2 mom. uppbördsförordningen förordades bland annat en

ändring av innebörd att lokal skattemyndighet skulle kunna föreskriva, att

preliminär A-skatt skulle erläggas för garantibelopp för fastighet.

Till 27 § 1 mom. uppbördsförordningen hade överförts den i 29 § samma

förordning intagna föreskriften att i annuitet ingående öretal skulle bortfalla

vid debiteringen.

Beträffande 27 § 3 mom. uppbördsförordningen föresloges sådan ändring

att skogsvårdsavgift och annuitet icke skulle inräknas i den slutliga skatten

vid bedömande av om och med vilket belopp ränta å kvarstående skatt

borde utgå.

För närvarande gällde enligt 48 och 49 §§ uppbördsförordningen att

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

103

skattskyldig icke kunde erhålla anstånd med erläggande av fastighetsskatt,

skogsvårdsavgift- samt annuiteter för längre tid än att den i 17 kap. 6 §

handelsbalken stadgade förmånsrätten kunde göras gällande. Efter den särskilda

fastighetsskattens upphörande och då skogsvårdsavgifter och annuiteter

i framtiden komme att såsom slutlig skatt debiteras tillsammans med

statlig och kommunal inkomstskatt, skulle det förorsaka myndigheterna ett

avsevärt extra arbete om särskilda anståndsregler skulle gälla beträffande

ifrågavarande avgifter och annuiteter. Förevarande särbestämmelser borde

därför avskaffas.

Beträffande behovet av övergångsbestämmelser framhålles att de föreslagna

ändringarna vore avsedda att träda i kraft den 1 januari 1955. Äldre

bestämmelser måste dock fortfarande gälla, såvitt anginge utskylder

bland annat fastighetsskatt — enligt 1954 eller tidigare års taxeringar liksom

beträffande avgifter och annuiteter, som debiterades i samband med

sådana utskylder.

Vidare anföres att skyldighet att utan anmaning avgiva preliminär självdeklaration

enligt gällande bestämmelser förelåge för bland annat skattskyldig

som hade att erlägga preliminär B-skatt, därest han under året före

inkomståret icke taxerats för inkomst i den kommun inom vilken sådan

skatt skulle erläggas. Genom de förordade ändringarna utsträcktes nämnda

skyldighet att avse även det fal! att för en person uppkomme skyldighet

att erlägga kommunal inkomstskatt å garantibelopp för fastighet. Enär det

icke syntes lämpligt att personer, som ägde fastighet i annan kommun än

hemortskommunen, skulle bli skyldiga att för inkomståren 1955 och 1956

avgiva preliminär självdeklaration i den kommun, där fastigheten låge,

enbart av den anledningen att de bleve skyldiga erlägga kommunal inkomstskatt

i stället för fastighetsskatt, förordades att äldre bestämmelser om

skyldighet att avgiva preliminär självdeklaration och om preliminär taxering

skulle gälla för inkomståren 1955 och 1956.

Remissyttrandena. De föreslagna ändringarna av uppbördsförordningen

biträdes i det stora flertalet remissyttranden; endast beträffande vissa detaljfrågor

har erinringar gjorts.

Beträffande beräkningen av preliminär B-skatt för inkomståren 1955 och

1956 i de fall, vederbörande är skattskyldig för garantibelopp för fastighet,

råder emellertid delade meningar. Som framgår av den förut lämnade redogörelsen

har i promemorian framlagts två alternativa förslag i frågan. Enligt

alternativ I skulle B-skatten normalt beräknas till samma belopp som senast

påförda slutliga skatt utan hänsyn till att denna icke innefattade

någon skatt å garantibeloppet för fastigheten. Alternativ II innebär att Bskatten

skulle för skattskyldiga, vilkas fastigheter åsalts elt taxeringsvärde

å minst 160 000 kronor, debiteras med ett belopp motsvarande summan av

senast påförda slutliga skatt och vad som enligt äldre bestämmelser skulle

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

ha erlagts i fastighetsskatt; för övriga fastighetsägare skulle B-skatten beräknas

enligt alternativ I. Alternativ I förordas av kammarrätten, statens

organisationsnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Kristianstads och Västmanlands län, Sveriges häradsskrivarförening och

Föreningen Sveriges ltronokamrerare. Alternativ II tillstyrkes av riksräkenskapsverket,

länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län

ävensom Sveriges fastighetsägareförbund. Sveriges lantbruksförbund och

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund tillstyrker alternativ II med

den ändringen att det för debiteringsförfarandet avgörande taxeringsvärdet

borde vara 40 000 kronor i stället för föreslagna 100 000 kronor.

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter huruvida icke vid fastighetsöverlåtelse

jämkning av säljarens preliminära B-skatt borde verkställas ex

officio, om köparen avgivit preliminär självdeklaration och på grund därav

erhållit debetsedel å preliminär B-skatt innefattande kommunal inkomstskatt

å den del av garantibeloppet för fastigheten, som belöpte på återstoden

av året. Begärde säljaren icke jämkning av sin preliminära B-skatt

och förelåge ej skyldighet för lokal skattemyndighet att ex officio vidtaga

jämkning, komme skatt å garantibeloppet för fastigheten att delvis erläggas

dubbelt. Denna fråga hade särskild betydelse, då B-skatten innefattade enbart

skatt å garantibelopp.

I fråga om skogsvårdsavgifterna och annuiteterna finner kammarrätten

övervägande skäl tala för att desamma borde på sätt föreslagits upptagas

å debetsedeln för slutlig skatt men däremot icke uttagas preliminärt. Därest

en undersökning av den praktiska betydelsen av statens förmånsrätt för

annuiteter och skogsvårdsavgifter enligt 17 kap. 6 § handelsbalken skulle

leda till att staten avstode från sagda förmånsrätt, kunde efter därav föranledd

lagändring ånyo övervägas, om icke preliminärskattesystemet borde

omfatta åtminstone skogsvårdsavgifterna.

Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalar, alt ett bibehållande av förmånsrätten

för skogsvårdsavgifter och annuiteter enligt 17 kap. 6 § handelsbalken

komme att i skilda avseenden medföra besvärligheter och inerarbete.

Sålunda komme det att krävas särskild undersökning för att klargöra,

om i den kvarstående skatten inginge sådana avgifter eller annuiteter.

Då skatten å garantibelopp för fastighet endast komme att vara förenad

med förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalken, syntes det tillräckligt,

om de nu ifrågavarande skattetitlarna tillerkändes förmånsrätt enligt samma

lagrum. Behov av de i promemorian ifrågasatta bestämmelserna i 2 §

3 mom. uppbördsförordningen skulle vid sådant förhållande ej föreligga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län biträder förslaget att kvarstående

skatt skulle i första hand anses belöpa å skogsvårdsavgifter och annuiteter.

Däremot vore länsstyrelsen tveksam, huruvida motsvarande borde

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

105

gälla jämväl ogulden del av kvarstående skatt. Om, som i det anförda

exemplet förutsattes, den kvarstående skatten uppginge till 500 kronor och

härav betalades 350 kronor, syntes detta belopp höra i första hand få avse

skogsvårdsavgifter och annuiteter. Enligt länsstyrelsens förmenande borde

den skattskyldige i varje fall i analogi med bestämmelserna i 9 kap. 5 §

handelsbalken ha rätt att påfordra att betalningen skulle avse skogsvårdsavgiften

och annuiteterna.

Beträffande spörsmålet hur preliminär B-skatt för inkomståren 1955 och

1956 skall beräknas, anför länsshjrelsen i Kristianstads län.

I promemorian ha uppställts två alternativ ifråga om förfarandet vid

uttagandet av skatt å garantibelopp för fastighet under inkomståren 1955

och 1956 beträffande skattskyldiga, som ha att erlägga preliminär B-skatt.

I princip bör givetvis eftersträvas, att skatt å garantibelopp liksom övrig

skatt erlägges preliminärt. Svårigheterna att bringa det dit hän, att skatt å

garantibelopp under övergångsåren icke kommer att inflyta först i form av

kvarstående skatt äro utan tvivel betydliga. Promemorians alternativ I

innebär, att initiativet till åtgärder för skattens preliminära inbetalning

praktiskt taget överlåtes till de skattskyldiga själva. Detta kan möjligen

förefalla i viss mån mindre tilltalande ur flera synpunkter. Men det andra

alternativet, som uppställts i promemorian, synes enligt länsstyrelsens mening

icke erbjuda några egentliga fördelar framför alternativ I. Den olikartade

behandlingen av fastighetsägarna, som alternativ II innebär, synes

framför allt betänklig. Redan i promemorian uttalas ju också, att den i

alternativ II föreslagna metoden — med begränsning av antalet fall, där

fastighetsinnehavet automatiskt skulle beaktas vid debiteringen av preliminär

skatt — understundom kan skapa förvirring. Vidare är att taga i betraktande,

att man har att räkna med att just de skattskyldiga, det här är

fråga om — d. v. s. ett relativt ringa antal sådana, vilka ha att erlägga

B-skatt — äro att hänföra till den kategori, som i största utsträckning av

andra skäl avlämna preliminär självdeklaration. När det gäller de skattskyldiga

med preliminär B-skatt måste man jämväl beakta det förhållandet,

att inkomsterna kunna skifta avsevärt från år till år, vilka förändringar

vederbörande skattskyldiga i allmänhet icke anmäla till den lokala skattemyndigheten.

Att under sådana omständigheter påkalla särskilda åtgärder

för preliminärt uttag av skatt å garantibelopp för fastighet synes ej motiverat.

Lokal skattemyndighet har enligt bestämmelserna i sista slycket av

13 § uppbördsförordningen möjligheter atl, därest särskilda omständigheter

föranleda därtill, beräkna preliminär B-skatt till högre belopp än som

följer av första stycket i nyssnämnda paragraf. Motsvarande möjligheter

föreligga jämlikt 3 § 2 mom. uppbördsförordningen beträffande skattskyldiga

med preliminär A-skatt. Även om ett tillämpande av alternativ II

möjligen, särskilt i de större städerna, skulle kunna tänkas åtskilligt bidraga

till att principen om skattens uttagande preliminärt bleve hävdad,

torde det ändock kunna starkt ifrågasättas, om förslaget ifråga bör förordas.

Alternativ II kommer ju icke heller att befria myndigheterna från att bedriva

en intensiv upplysningsverksamhet. Och det merarbete, som skulle

förorsakas de lokala skattemyndigheterna vid tillämpningen av de i nyssnämnda

alternativ föreslagna undersökningarna, torde måhända icke motsvara

det resultat, som kan vinnas.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

För de två övergångsår, det är fråga om, torde man, enligt länsstyrelsens

mening, kunna tillämpa det tillvägagångssätt, som föreslagits i promemorians

alternativ I, trots dess brister. Länsstyrelsen får alltså för sin del

förorda det sistnämnda alternativet.

Liknande uttalanden göres av överstålhållarämbelet, länsstyrelserna i

Stockholms och Västmanlands län, Sveriges häradsskrivarförening och Föreningen

Sveriges kronokamrerare.

Statens organisationsnämnd förordar alternativ I med hänsyn till det

merarbete som eljest skulle åsamkas de lokala skattemyndigheterna. I detta

sammanhang borde även beaktas de nya arbetsuppgifter, som fr. o. m. år

1955 komme att påläggas myndigheterna genom sjukförsäkringslagens

ikraftträdande.

Överstdthållarämbetet, som enligt vad förut nämnts även förordat alternativ

I, framhåller att ett genomförande av detta alternativ skulle i många

fall kunna leda till att de skattskyldiga påfördes, förutom kvarstående skatt,

jämväl ränta å skatten enligt 27 § 3 mom. uppbördsförordningen. I den mån

räntan berodde av underlåtenhet att under övergångsåren erlägga kommunal

inkomstskatt å garantibelopp för fastighet, syntes det med hänsyn till

de särskilda förhållanden, som vore rådande i här avsedda fall, måhända

skäligt att räntebefrielse enligt 85 § 2 mom. samma förordning kunde

komma i fråga.

Sveriges fastighetsägareförbund understryker det i promemorian gjorda

uttalandet att det vore ett de skattskyldigas berättigade intresse att 1955

och 1956 års preliminära skatt i möjligaste mån överensstämde med 1956

respektive 1957 års slutliga skatt. Med hänsyn till den utomordentligt hårda

skattebelastningen vore av största betydelse att undvika en ordning, enligt

vilken fastighetsägarna under åren 1957 och 1958 skulle ha att erlägga

dubbel skatt på garanlibelopp för fastighet, nämligen dels kvarstående skatt

enligt 1955 respektive 1956 års taxering och dels preliminär skatt för inkomståren

1957 respektive 1958. Förbundet hemställde därför att alternativ

II måtte accepteras.

Sveriges lantbruks förbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

yttrar.

Beträffande de tekniska arrangemangen för uttagande av garantibeloppet

såsom preliminär skatt under övergångsåren 1955 och 1956 är förbundet

i fråga om skattskyldiga med preliminär A-skatt medvetet om, att beträffande

dessa egen medverkan i de flesta fall synes vara oundviklig för att

bringa den preliminära skatten i överensstämmelse med den slutliga. Ifråga

om skattskyldiga med preliminär B-skatt, vilken är den regelmässiga formen

för preliminär beskattning av jordbrukare, ansluter sig förbundet till

uttalandet i promemorian, att myndigheterna böra tillse, att icke till olägenhet

för de skattskyldiga den bristande överensstämmelsen mellan preliminär

och slutlig skatt blir större än om någon omläggning icke skett. Omläggningen

har beslutats av statsmakterna för att ernå förenkling i taxe
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

107

rings- och uppbördsarbetet. Då härtill kommer att ränta å kvarstående

skatt kommer att beräknas även å den skatt, som utgår å garantibeloppet,

är detta ett ytterligare skäl för att statsmakterna skola påtaga sig ansvaret

för att den preliminära skatten såvitt möjligt kommer att överensstämma

med den slutliga.

Svårigheterna i samband med övergången till den nya ordningen synas

icke vara oöverkomliga. Förslaget till ändringarna i nppbördsförordningen

föreligger i så pass god tid att berörda myndigheter ha möjlighet att planera

och förbereda erforderliga åtgärder. Förslaget att de lokala skattemyndigheterna

icke skulle behöva taga hänsyn till fastigheter med ett taxeringsvärde

understigande förslagsvis 100 000 kronor kan visserligen ur arbetsbesparande

synpunkt synas motiverat, men rättvisesynpunkten synes böra

medföra, att även om samtliga fastigheter icke kunna medräknas, gränsen

dock sättes väsentligt lägre, förslagsvis 40 000 kronor, eller till sådan nivå,

att garantibeloppet därå motsvarar i stort sett kommunalt ortsavdrag.

Departementschefen. Som framgår av det förut sagda skall fastighetsskatten

upphöra som självständig skatteform. Från och med 1956 års inkomsttaxering

skall i stället ett s. k. garantibelopp för fastighet inräknas i den

skattskyldiges till kommunal inkomstskatt taxerade inkomst. Omläggningen

av fastighetsbeskattningen innebär ur uppbörd ssynpunkt, att fastighetsskatten

ej längre skall debiteras och uppbäras i särskild ordning; skatten

kommer i stället att såsom kommunal inkomstskatt ingå i slutlig skatt.

Hittills har fastighetsskatten icke uppburits preliminärt. Skulle fastighetsskatten

ej heller i fortsättningen uttagas preliminärt, kornine skatten

att få erläggas såsom kvarstående skatt under uppbördsterminerna i mars

och maj året efter taxeringsåret. Skatteuppbörden skulle således äga rum

ungefär ett halvt år senare än för närvarande. Vidare komme antalet uppbördsterminer

för skattebelopp över 100 kronor att minskas från tre till

två.

Angivna omständigheter och angelägenheten att söka åstadkomma största

möjliga överensstämmelse mellan den preliminära och den slutliga skatten

talar för alt den kommunala inkomstskatten å garantibelopp för fastighet

hör i princip uttagas i samband med den preliminära skatten. För denna

mening har jag f. ö. redan tidigare givit uttryck, bl. a. i propositionen nr

93/1954, däri frågan om kommunernas förskott från statsverket i anledning

av fastighetsskattereformen behandlats. De i sagda proposition

upptagna förslagen bygger på en preliminär inbetalning av den mot garantibeloppen

svarande skatten. Såsom i promemorian framhållits kan emellertid

de lokala skattemyndigheterna som regel icke beakta fastighetsinnehav

vid utfärdande av debetsedel å preliminär A-skatt. Såvitt gäller skattskyldiga,

som har alt erlägga preliminär A-skatt och äger fastighet inom hemortskommunen,

får alltså förutsättas alt de skattskyldiga, även i eget intresse,

själva medverkar till alt skatten å garantibeloppet för fastigheten

inbetalas preliminärt, exempelvis genom begäran om förhöjt skatteavdrag

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

eller genom fyllnadsinbetalning av skatt. Att lokal skattemyndighet har

möjlighet att i särskilda fall, exempelvis då fastighetsägare med A-skatt

systematiskt underlåter att preliminärt erlägga skatt för garantibelopp, föreskriva

en tvångsmässig uppräkning av skatteavdraget, har även erinrats

om i departementspromemorian.

Skattskyldiga, som äger fastighet inom annan kommun än hemortskommunen,

har endast undantagsvis varit skyldiga erlägga inkomstskatt för

fastigheten i den kommun, där fastigheten är belägen. Fastighetsinnehavet

har således som regel medfört utfärdande av endast en debetsedel, nämligen

å fastighetsskatt. Så torde nära nog undantagslöst ha varit fallet beträffande

fastigheter, använda som sommarbostäder. Framdeles kommer

ifrågavarande skattskyldiga, om preliminär skatt utan inskränkning uttages

å garantibelopp för fastighet, att erhålla två debetsedlar, nämligen en å

preliminär B-skatt och en å slutlig skatt, båda upptagande i stort sett

samma skattebelopp. Endast om skatten skulle understiga RO kronor, utfärdas

icke debetsedel å preliminär skatt.

I åtskilliga kommuner utgör sommarvillorna en betydande del av det

totala fastighetsbeståndet. Så är exempelvis fallet inom vissa kommuner i

Stockholms skärgård och vid västkusten. Inom Värmdö fögderi i Stockholms

län utfärdades sålunda under år 1953 31 200 debetsedlar å fastighetsskatt,

varav uppskattningsvis 23 000—-24 000 avsåg fastigheter som ägdes

av personer bosatta inom annan kommun. Dubbla debetsedlar skulle således

behöva utfärdas i ett mycket stort antal fall. Trots att en viss reduktion

av antalet debetsedlar inträder i de fall då fastighet äges av någon inom

kommunen bosatt, kommer nämnda förhållande att medföra att det sammanlagda

antalet debetsedlar likväl ökar i ett flertal kommuner. Härtill kommer

att även antalet skatteinbetalningar skulle väsentligen öka i förhållande

till nuvarande antal inbetalningar av fastighetsskatt, eftersom den preliminära

B-skatten förfaller till betalning under sex uppbördsterminer mot maximalt

tre uppbördsterminer för fastighetsskatten i dess tidigare form. Av det

anförda framgår att värdet av fastighetsbeskattningens omläggning skulle i

viss mån förringas, om icke ägarna av mindre fastigheter i annan kommun

än hemortskommunen undantoges från den principiella skyldigheten att

erlägga preliminär skatt å garantibelopp för fastighet. Även för de skattskyldiga

kan det vara ett intresse att slippa få dubbla debetsedlar på mindre

skattebelopp och i stället få erlägga hela fastighetsskatten som slutlig och

kvarstående skatt.

Den ifrågasatta begränsningen i skyldigheten att erlägga preliminär Bskatt

i förevarande fall synes kunna anknytas till ett skattebelopp av 200

kronor. Detta belopp motsvarar vid en kommunal utdebitering av 10 kronor

för skattekrona ett garantibelopp å 2 000 kronor och ett taxeringsvärde av

50 000 kronor. Begränsningen skulle kunna utformas sålunda att om den

skattskyldige kan antagas bli taxerad enbart för garantibelopp och den

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

109

preliminära B-skatten understiger 200 kronor, skatten icke skall påföras

med mindre den skattskyldige så begär. En så utformad bestämmelse skulle

emellertid medföra, att taxeringsnämndsordförandena måste i inkomstlängderna

särskilt angiva de fall, när den taxerade inkomsten helt utgöres av

garantibelopp för fastighet. Då detta med hänsyn till taxeringsarbetets omfattning

om möjligt bör undvikas, förordar jag att undantagsbestämmelsen

i stället ges den innebörden att preliminär B-skatt, som i annan kommun än

hemortskommunen icke uppgår till 200 kronor, icke skall — oavsett om

skatten hänför sig till enbart garantibelopp eller ej — påföras med mindre

den skattskyldige så begär. Härigenom kommer att undantagas även sådana

fall, då skatten avser inkomst av rörelse m. m. Denna konsekvens innebär

dock knappast någon olägenhet.

Det synes ej erforderligt att fastställa någon tid, inom vilken framställning

skall göras om utfärdande av debetsedel å preliminär B-skatt, då denna

kommer att understiga 200 kronor.

I övrigt har jag icke något att erinra mot vad i promemorian föreslagits

i fråga om debitering och uppbörd av skatt å garantibelopp för fastighet.

Jag finner sålunda ej erforderligt att, såsom i något remissyttrande ifrågasatts,

särskilda jämkningsregler meddelas för det fall, när fastighet överlåtits

under inkomståret.

I fråga om debitering och uppbörd av skogsvårdsavgifter samt av annuiteter

å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor biträder

jag de i promemorian framlagda förslagen.

Utöver vad i promemorian anförts må framhållas, att om kvarstående

skatt ej erlagts och i den slutliga skatten ingår skogsvårdsavgift eller

annuitet, storleken av avgiften eller annuiteten bör angivas i restlängden då

denna utskrives. På så sätt kan vid skatteindrivningen beaktas den förmånsrätt

enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, som föreligger för den del av den

kvarstående skatten som belöper på avgiften eller annuiteten. Anledning

synes därför ej föreligga att, som Föreningen Sveriges kronokamrerare

ifrågasatt, i detta sammanhang föreslå utbyte av nämnda förmånsrätt mot

förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalken.

Vidare må i detta sammanhang behandlas vissa frågor beträffande omdebitering

av skogsvårdsavgift.

I propositionen nr 79 till innevarande års riksdag med förslag till lag om

ändrad lydelse av 60 § samt anvisningarna till 60 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370), m. in. bar bland annat föreslagits att i

inkomstlängden skall, till ledning för skattskyldigs påförande av skogsvårdsavgift,

antecknas uppgift om de värden å skogsmark och växande

skog, varå avgiften skall beräknas. Nämnda anteckning, som skall göras

av taxeringsnämndsordföranden, har ansetts erforderlig för underlättande

av avgiftsdebiteringen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Befinnes efter anmälan av den skattskyldige eller eljest, att denne påförts

skogsvårdsavgift obehörigen eller med oriktigt belopp till följd exempelvis

av att i inkomstlängden antecknats underlag för beräkning av skogsvårdsavgift,

oaktat garantibelopp för fastighet icke beräknats för den skattskyldige,

eller att infört sådant underlag är fel angivet antingen på grund av

att orätta värden å skogsmark och växande skog antecknats eller på grund

av att vid ägarbyte annan fördelningsgrund tillämpats än vid beräkning av

garantibeloppet för fastigheten, förfares som vid annan feldebitering av

skatt. Anteckningarna i inkomstlängden i angivna hänseende avser icke

någon taxeringsåtgärd; de verkställes enbart för att underlätta debiteringsarbetet

för de lokala skattemyndigheterna.

Annorlunda förhåller det sig när avgiftsunderlaget antecknats i överensstämmelse

med det uträknade garantibeloppet, men detta belopp enligt den

skattskyldiges mening icke borde ha påförts eller hade bort beräknas efter

annat taxeringsvärde eller fördelas mellan olika ägare på annat sätt än som

skett. I dessa fall måste taxeringsbesvär anföras och inkomsttaxeringen

ändras, innan någon omdebitering av skogsvårdsavgiften bör komma i fråga.

Har taxeringsvärdet ändrats efter besvär, bör sålunda i förekommande fall

omdebitering av skogsvårdsavgiften verkställas först i samband med den

omdebitering av den kommunala inkomstskatten, som skall göras sedan

garantibeloppet och inkomsttaxeringen rättats; då beslutet om den ändrade

inkomsttaxeringen översändes till den lokala skattemyndigheten, bör följaktligen

erforderliga uppgifter lämnas för omdebiteringen av skogsvårdsavgiften.

Motsvarande bör gälla, då påfört garantibelopp efter anförda besvär

undanröjes eller omfördelas mellan flera ägare. — På liknande sätt

synes vidare få förfaras t. ex. då taxeringsnämnd på grund av förbiseende

icke beräknat garantibelopp för den skattskyldige, men detta senare rättas

till.

Beträffande spörsmålet hur den preliminära skatten för inkomståren

1955 och 1956 skall beräknas för ägare av fastighet får jag anföra följande.

Av det förut sagda framgår, att när fråga är om fastighetsägare med

preliminär A-skatt, det regelmässigt kräves medverkan av den skattskyldige

själv för att preliminärt skall inbetalas det högre inkomstskattebelopp, som

föranledes av fastighetsskattens inarbetande. I dessa fall är alltså uteslutet

med ett generellt åläggande för myndigheterna att tillse att preliminär skatt

avseende garantibelopp för fastighet inbetalas av fastighetsägarna. Sker ej

sådan inbetalning, ökar alltså den kvarstående skatten till förfång främst

för den skattskyldige men i viss mån även för statsverket. På grund av

föreskriften om ränta på kvarstående skatt av viss storleksordning och den

omständigheten att dylik skatt skall erläggas inom en relativt begränsad

tid, finnes anledning räkna med att många fastighetsägare med A-skatt

kommer att verkställa den högre källskatteinbetalningen. Dessa skattskyl
-

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

111

diga bör emellertid erhålla en orientering om de nya bestämmelsernas innebörd

och en uppmaning att betala preliminär skatt avseende garantibeloppet,

och detta kan lämpligen ske i samband med att debetsedlarna på fastighetsskatt

enligt 1954 års taxering utsändes under hösten innevarande år.

En ytterligare erinran, exempelvis i form av ett radiomeddelande, kan

lämnas i samband med upprättandet av 1955 års självdeklaration, vid

vilken tid fyllnadsinbetalningar kan göras.

När det sedan gäller fastighetsägare med preliminär B-skatt — fråga är

här till övervägande del om jordbrukare, rörelseidkare samt större inkomsttagare

och förmögenhetsägare — finnes, som framgår av den lämnade redogörelsen

för departementspromemorian, en viss möjlighet att genom tvångsåtgärder

tillse att dessa skattskyldiga — som fr. o. m. inkomståret 1957

automatiskt får erlägga preliminär skatt som inkluderar skatt på garantibelopp

— redan under 1955 och 1956 erlägger den högre preliminära skatten.

Fördelen med en dylik anordning skulle alltså vara, att man underlättade

för dessa skattskyldiga att inbetala den högre inkomstskatten, varjämte

bättre garantier erhölls för att denna högre inkomstskatt skulle komma att

inflyta inom avsedd tid.

Å andra sidan är vissa bestämda nackdelar förenade med denna anordning,

vilket ock föranlett avstyrkande uttalanden i flertalet remissyttranden,

vari denna fråga särskilt berörts. Dessa nackdelar är följande.

Det är icke tänkbart att ålägga de lokala skattemyndigheterna att beträffande

samtliga fastighetsägare med B-skatt inräkna den mot garantibeloppet

svarande skatten i den preliminära skatten. Redan uppgiften att

med stöd av fastighetslängden undersöka om en fastighetsägare har B-skatt

blir mycket tidsödande. Härtill kommer sedan omräkningen av skatten.

Detta arbete skulle vidare infalla under den del av året, då ifrågavarande

myndigheter normalt är särskilt arbetstyngda. Det bör i detta sammanhang

även erinras om att de lokala skattemyndigheterna vid denna tidpunkt har

att verkställa en rad nya arbetsuppgifter av betungande art. Jag åsyftar de

nytillkomna uppgifterna i anledning av 1953 års uppbördsreform och, inte

minst, sjukförsäkringsreformen. Endast mycket tungt vägande skäl bör

kunna föranleda att man nu pålägger de lokala skattemyndigheterna än

ytterligare arbetsuppgifter.

Vid ett ställningstagande till denna fråga får då uppmärksammas att en

begränsning till fastigheter med visst högre taxeringsvärde blir ofrånkomlig.

I departementspromemorian har nämnts fastigheter med taxeringsvärde

å minst 100 000 kronor; vissa remissinstanser har förordat ett lägre

belopp.

Var man än drar gränsen, kräves ökat arbete av de lokala skattemyndigheterna

i sådan omfattning att det måste ur nyss angivna synpunkter

inge betänkligheter. Härtill kommer att den i fastighetslängden antecknade

ägaren kan ha överlåtit fastigheten på annan, varför en viss undersökning

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

i detta hänseende skulle behöva göras. Vidare finnes i fastighetslängderna,

när mer än en person äger en fastighet, regelmässigt icke antecknat samtliga

ägare och än mindre de olika delägarnas andel i fastigheten, vilket än

ytterligare komplicerar arbetet.

Om en gräns sättes vid visst taxeringsvärde skulle det alltfort bli erforderligt

att genom en särskild upplysningsverksamhet rikta sig till en

grupp fastighetsägare med B-skatt. Det finnes anledning antaga -— då för

vissa en tvångsmässig uppräkning av preliminärskatten skett medan detta

icke gjorts för andra — att åtskilliga missförstånd skulle uppkomma.

Härtill kommer att de skattskyldiga, som skulle nås med den ifrågasatta

åtgärden, som regel har så från år till år varierande inkomster att de, oberoende

av den komplikation i nu ifrågavarande hänseende som föranledes

av fastighetsbeskattningens omläggning, har anledning att avge preliminär

självdeklaration, begära jämkning eller eljest vidtaga särskilda åtgärder i

syfte att tillse att preliminär och slutlig skatt når önskad överensstämmelse.

Under åberopande av det sagda vill jag förorda, att något åläggande

icke meddelas lokal skattemyndighet att beträffande fastighetsägare med

B-skatt utan framställning härom verkställa någon omräkning av preliminärskatten

för 1955 och 1956.

Överståthållarämbetet har ifrågasatt, om icke möjlighet borde finnas att

medge befrielse från sådan ränta å kvarstående skatt, som beror på underlåtenhet

att under övergångsåren erlägga preliminär skatt för garantibelopp

för fastighet. Enligt min mening föreligger icke tillräckliga skäl att införa

en sådan bestämmelse. Bland annat må framhållas att om räntepåföljden

skulle eftergivas, mindre utsikter komme att föreligga för frivilliga preliminärskatteinbetalningar

avseende skatt på garantibelopp.

V. Särskilda frågor.

I det förslag till ändring i uppbördsförordningen, som jag avser förorda

att riksdagen underställes, har föreslagits vissa ändringar av 10 §, 27 §

1 mom., 60 § 3 mom., 68 § 4 mom. och 72 §, vilka ändringar icke äger samband

med uppbörden av sjukförsäkringsavgifterna, arbetsgivarnas bidrag

till den allmänna sjukförsäkringen, m. in. eller med fastighetsbeskattningens

omläggning. Såsom framgår av författningsförslaget avser ändringen

av 60 § 3 mom. endast en mindre rättelse av författningstexten. I fråga om

övriga ändringar får jag anföra följande.

10 §. Enligt propositionen nr 64 till innevarande års riksdag med förslag

till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370), m. m. skall i de fall, då lön utbetalas av arbetsgivare för tid under

vilken arbetsgivaren enligt lagen om allmän sjukförsäkring äger uppbära

arbetstagaren tillkommande ersättning enligt samma lag, den del av lönen

som motsvarar nämnda ersättning icke utgöra skattepliktig inkomst. Därav

följer att preliminär A-skatt ej skall utgå på nyss angivna del av sjuklönen,

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

113

varom bör stadgas i 10 § uppbördsförordningen. Som jag framhöll i propositionen

nr 64 (s. 36 o. 37) får det ankomma på centrala uppbördsnämnden

att närmare överväga möjligheten att meddela vissa schablonregler för källskatteberäkningen

när sjuklön utgår.

27 § 1 mom. I andra att-satsen föreslås en ändring av formell natur.

Ändringen är föranledd av den nya kommunallagen som träder i kraft den

1 januari 1955.

68 § 4 mom. Överskjutande preliminär skatt må innehållas bland annat

om det med fog kan antagas att tillkommande skatt kommer att påföras

på grund av beslut av prövningsnämnd om höjd taxering. Fråga har uppkommit

huruvida preliminär skatt, som arbetsgivare underlåtit att innehålla

genom skatteavdrag men som sedermera erlagts efter taxeringsårets

utgång, må trots arbetstagarens bestridande innehållas i avbidan på taxeringsnämndens

beslut om eftertaxering av den inkomst varå skatteavdrag

hade bort verkställas. Då självdeklaration eller löneuppgift icke avlämnats

och preliminär skatt ej heller inbetalats, hade arbetstagaren tidigare icke

åsatts taxering.

För egen del finner jag det uppenbart att i förevarande fall den preliminära

skatten icke bör återbetalas. Detta torde följa av grunderna för ifrågavarande

bestämmelse. För att undanröja all tvekan synes bestämmelsen

böra omformuleras så, att den överskjutande preliminära skatten må innehållas

om det med fog kan antagas att tillkommande skatt kommer att

påföras på grund av beslut av beskattningsnämnd om höjd taxering eller om

eftertaxering.

72 §. Då källskattesystemet infördes, meddelades vissa särskilda bestämmelser

beträffande skatteuppbörden för sådana sjömän som var inskrivna

vid sjömanshus. Vid 1953 års uppbördsreform beslöts att dessa särbestämmelser

i stället skulle avse arbetstagare å svenskt handelsfartyg med en

bruttodräktighet av minst 500 registerton. Därvid utgick man från att särskilda

uppbördsregler skulle behövas i huvudsak endast beträffande den

utrikes sjöfarten.

Behov har visat sig föreligga alt tillämpa ifrågavarande bestämmelser

även på mindre fartyg. Det förekommer således att fartyg under den nyss

angivna storleken regelbundet befinner sig borta från hemlandet. På grund

därav synes centrala uppbördsnämnden böra bemyndigas att då så finnes

påkallat lämna medgivande till att förevarande särbestämmelser må tillämpas

även på svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet understigande

500 registerton.

VI. Departementschefens hemställan.

1 enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag

till

* Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 189.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

1) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr

272) ; samt

2) förordning om uppbörd av vissa försäkringsavgifter enligt lagen om

yrkesskadeförsäkring och av bidrag från arbetsgivare jämlikt lagen om allmän

sjukförsäkring m. in.

Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Barbro Åslund.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

115

Bihang.

Utredningsmännens förslag

till

lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring.

Härigenom förordnas, att 35, 36 och 101 §§ lagen den 3 januari 1947 om

allmän sjukförsäkring skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

35 §.

överstiger medlems sammanlagda avgift för sjukvårdsförsäkringen och

försäkringen för grundsjukpenning två procent av hans vid taxering till statlig

inkomstskatt året näst efter det år avgiften avser taxerade inkomst, skall

avgiften nedsättas till två procent av nämnda inkomst. Är medlem taxerad

enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, skall härvid å vardera

maken anses belöpa hälften av makarnas sammanlagda taxerade inkomst.

Vid nedsättning av avgift iakttages, att uppkommande öretal skall, om det

uppgår till högst femtio, bortfalla och, om det överstiger femtio, höjas till

närmaste hela krontal. Är den försäkrade medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa,

skall nedsättningen i första hand avse avgift till centralsjukkassan.

Inom en och samma kassa skall nedsättning i första hand avse avgift

för sjukvårdsförsäkringen.

Därest vad--- -— påföras honom.

36 §.

Sjukförsäkringsavgift påföres inom området för den sjukkassa, i vilken

den avgiftspliktige var medlem vid utgången av det år avgiften avser. Omfattar

området två eller flera kommuner, verkställes avgiftspåföringen i den

kommun, där den avgiftspliktige blivit mantalsskriven för nämnda år, eller

eljest, där han varit bosatt vid ingången av samma år eller den senare tidpunkt

under året, då försäkringsplikt inträtt. Sjukförsäkringsavgift uträknas

av sjukkassa.

Om debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter är i övrigt stadgat

i uppbördsförordningen, dock att om rättelse i eller besvär över debitering

av sjukförsäkringsavgift gäller vad i 101 och 103 §§ sägs.

101 §.

över allmän---ovan sagts.

Förmenar någon, att i slutlig eller tillkommande skatt ingående sjukförsäkringsavgift

påförts honom obehörigen eller med oriktigt belopp, äger

han däri söka rättelse hos centralsjukkassan inom ett år efter det han erhållit

vederbörlig debetsedel, över centralsjukkassans beslut må besvär anföras

i den ordning, som i föregående stycke sägs. Anförda besvär befriar

icke klaganden från att i behörig ordning erlägga avgiften, såvida icke an
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

stånd med inbetalningen medgivits enligt vad i uppbördsförordningen

stadgas.

Tillsynsmyndigheten äger, ändå att klagan icke förts, till prövning upptaga

ärende som i första eller andra stycket avses.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955.

Utredningsmännens förslag

till

förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272).

^Härigenom förordnas, att 1 §, 2 § 2 mom., 3 § 1 inom., 4 § 3 mom., 25 §,

27 § 1 och 3 inom., 31 § och 84 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att till 2 § nämnda

förordning skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 inom., av den lydelse

nedan sägs.

1 §•

Med skatt förstås i denna förordning, där icke annat angives, statlig inkomstskatt,

statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt,

allmän kommunalskatt, landstingsmedel, tingshusmedel, skogsvårdsavgift-,

pensionsavgifter enligt lagen om folkpensionering, sjukförsäkringsavgifter

enligt lagen om allmän sjukförsäkring, arbetsgivaravgifter som avses i 2 §

förordningen angående uppbörd av arbetsgivaravgifter för vissa försäkringar

m. in., sådana byggnadsforskningsavgifter enligt förordningen angående

byggnadsforskningsavgift, vilka icke uppbäras av riksförsäkringsanstalten,

ävensom annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning

av frälseräntor.

Kungl. Maj :t — -—■ — föreskriften avses.

2 §.

2 mom. I denna förordning förstås med

slutlig skatt: utskylder och pensionsavgifter, vilka debiteras på grund

av sådant beslut rörande taxering till statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt,

utskiftningsskatt, ersättningsskatt eller kommunal inkomstskatt,

som kommit den lokala skattemyndigheten tillhanda senast den 20

november under taxeringsåret, ävensom i 1 § omförmälda sjukförsäkringsavgifter,

arbetsgivaravgifter och byggnadsforskningsavgifter;

preliminär skatt —--stad kronokamrerare.

3 mom. Den som är pliktig erlägga sjukförsäkringsavgift och taxerats

enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser skall, om den andra maken

ej taxerats till statlig inkomstskatt och makarna blivit för inkomståret

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

117

mantalsskrivna inom samma lokala skattemyndighets tjänstgöringsområde,

svara för den andra makens sjukförsäkringsavgift för inkomståret och skall

den sistnämnda maken vara fri från betalningsskyldighet för avgiften.

3 §.

1 mom. I den omfattning nedan angives skall skattskyldig i kommun, där

han kan antagas bliva påförd slutlig skatt enligt den årliga taxeringen året

näst efter inkomståret, utgöra preliminär skatt med belopp, vilket så nära

som möjligt kan antagas motsvara i den slutliga skatten ingående statlig

inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, pensionsavgift, sjukförsäkringsavgift,

kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel.

4 §.

3 mom. För en var för ortsavdragens beräkning vid inkomsttaxeringen

använd ortsgrupp skola upprättas särskilda tabeller, angivande den preliminära

skatten under förutsättning att statlig inkomstskatt beräknas med

tillämpning av det procenttal av grundbeloppet, som bestämts för inkomståret,

att sjukförsäkringsavgift beräknas med ledning av belopp, som den i

91 § lagen om allmän sjukförsäkring omförmälda tillsynsmyndigheten

fastställer för inkomståret, samt att det sammanlagda beloppet av kommunal

inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel beräknas för skattekrona

och skatteöre till vissa i hela krontal bestämda belopp, vilka av riksskattenämnden

fastställas för varje inkomstår.

Oaktat vad —---vederbörande stad.

25 §.

Vid debitering — - skall iakttagas:

att pensionsavgift — -—- -— sextiofem år;

att sjukförsäkringsavgift påföres med ledning av belopp, som den i 91 §

lagen om allmän sjukförsäkring omförmälda tillsynsmyndigheten fastställer

för inkomståret;

att för---inkomståret; samt

att kommunal---— och tingslag.

27 §.

1 mom. Vid debitering — ---skall iakttagas:

att för---— slutliga skatten;

att sjukförsäkringsavgift debiteras med belopp som uträknats av allmän

sjukkassa, dock med beaktande av vad i 33 och 35 §§ lagen om allmän sjukförsäkring

stadgas angående avgiftsplikt och nedsättning av avgift med

hänsyn till vederbörandes till statlig inkomstskatt taxerade inkomst;

att makars sjukförsäkringsavgifter skola i fall, varom i 2 § 3 mom. sägs,

i en gemensam post påföras den av makarna, för vilken beräknats till statlig

inkomstskatt taxerad inkomst;

‘ att i 1 § omförmäld arbetsgivaravgift och byggnadsforskningsavgift debiteras

i en gemensam post;

att kommunal---skatten; samt

att kommunal — -—• — helt krontal.

3 mom. överstiger skattskyldigs slutliga skatt den preliminära skatt,

som enligt 2 mom. skall gottskrivas honom, med minst en femtedel av den

slutliga skatten eller med minst tiotusen kronor, skall den skattskyldige

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

till statsverket erlägga ränta med fem procent för en beräknad tid av ett år,

å den del av det överskjutande beloppet, som överstiger ettusen kronor;

dock att det belopp, varå ränta sålunda skall beräknas, skall avrundas till

närmast lägre hundratal kronor. Vid bedömande om och med vilket belopp,

ränta skall utgå, skall i den slutliga skatten icke inräknas utskiftningsskatt,

ersättningsskatt, arbetsgivaravgift eller byggnadsforskningsavgift, ej heller

skall i den preliminära skatten inräknas sådan i 2 mom. under 3) omförmäld

preliminär skatt, som erlagts efter den 30 april året näst efter inkomståret.

Vad i —• •—- -— omförmäld ränta.

31 §.

Debitering av tillkommande skatt skall ske efter samma grunder, som

gällt för debitering av motsvarande slutliga skatt, fastighetsskatt eller

skogsvårdsavgifter, dock att vid debitering på grund av eftertaxering skall

iakttagas vad i 63 § kommunalskattelagen finnes stadgat. Skall sjukförsäkringsavgift

ingå i den tillkommande skatten, debiteras avgiften med belopp

som uträknats av centralsjukkassa.

Tillkommande skatt----30 §§ sägs.

84 §.

Förmenar någon, — ■— -— vederbörlig debetsedel.

Vad i föregående stycke sägs gäller icke i fråga om sjukförsäkringsavgift.

Om rättelse i debitering av sådan avgift stadgas i lagen om allmän sjukförsäkring.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955; dock att förordningens

bestämmelser skola gälla redan dessförinnan i avseende å åtgärder, som

erfordras för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet.

Utredningsmännens förslag

till

förordning angående uppbörd av arbetsgivaravgifter för vissa

försäkringar m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §-

Med arbetsgivaravgift förstås i denna förordning sådan avgift för försäkring

jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring och sådant bidrag till kostnaderna

för sjukvårdsförsäkring och försäkring för tilläggssjukpenning jämlikt

lagen om allmän sjukförsäkring, som beräknas av riksförsäkringsanstalten.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S9.

119

2 §.

Arbetsgivaravgift, som icke skall inbetalas till riksförsäkringsanstalten

enligt vad i 3 § sägs, uppbäres på sätt i uppbördsförordningen stadgas.

3 §.

Arbetsgivare, hos vilken i regel minst fem arbetstagare finnas anställda,

skall erlägga arbetsgivaravgiften till riksförsäkringsanstalten genom inbetalning

eller girering till anstaltens postgirokonto eller på annat av anstalten

angivet sätt.

Vad i första stycket sägs skall gälla även annan än där avsedd arbetsgivare,

om arbetsgivaravgiften uppgår till minst femhundra kronor och avgiften

för nästföregående år ej understigit angivna belopp, eller om riksförsäkringsanstalten

på ansökan av arbetsgivaren eller eljest finner lämpligt,

att avgiften skall inbetalas till anstalten.

4 §.

t mom. Det åligger lokal skattemyndighet att på sätt riksförsäkringsanstalten

närmare bestämmer upprätta förteckning över arbetsgivare inom

myndighetens tjänstgöringsområde (arbetsgivarförleckning). Omfattar den

lokala skattemyndighetens tjänstgöringsområde flera uppbördsdistrikt, skall

arbetsgivarförteckningen bestå av en avdelning för varje sådant distrikt.

Förteckningen skall av den lokala skattemyndigheten insändas till riksförsäkringsanstalten

året näst efter det år förteckningen avser, i Stockholm

successivt under tiden den 15 februari—15 mars och i övrigt före den 15

januari eller den senare dag anstalten föreskriver.

Riksförsäkringsanstalten skall i erforderliga hänseenden komplettera arbetsgivarförteckningen

och i denna anteckna de arbetsgivaravgifter, vilka

skola uppbäras på sätt i uppbördsförordningen stadgas. Förteckningen bör

därefter utvisa

1) namn, bostad eller postadress och verksamhet samt i förekommande

fall yrke eller titel för envar arbetsgivare, för vilken antecknats arbetsgivaravgift;
2)

de huvudsakliga grunder, efter vilka arbetsgivaravgift blivit för arbetsgivare

beräknad, såsom antalet hos honom anställda arbetstagare, den lön

som ligger till grund för beräkningen, tillämpad premiesats eller dylikt;

3) arbetsgivaravgiftens belopp, däri inbegripen tilläggsavgift enligt 00 §

lagen om yrkesskadeförsäkring;

4) tillägg på grund av tidigare för lågt debiterat belopp; samt

5) avdrag på grund av förut erlagd betalning eller nedsättning i förut

erlagt belopp.

Arbetsgivarförteckning skall under året näst efter det år, förteckningen

avser, av riksförsäkringsanstalten översändas till lokal skattemyndighet, i

Stockholm före den 15 juni och i övrigt före augusti månads utgång; dock

att förteckning, i vad den avser minst halva antalet uppbördsdistrikt, skall

översändas till lokal skattemyndighet på landet före den 15 augusti.

2 mom. Samtidigt med att arbetsgivarförteckningar översändas till de

lokala skattemyndigheterna, äger riksförsäkringsanstalten från vederbörlig

inkomsttitel å riksstaten tillgodogöra sig beloppet av de i förteckningarna

antecknade arbetsgivaravgifterna.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

3 mom. Lokal skattemyndighet skall vid debitering av slutlig skatt påföra

envar avgiftspliktig den för honom i arbetsgivarförteckningen antecknade

arbetsgivaravgiften. Förteckningen återställes till riksförsäkringsanstalten

inom tid som anstalten bestämmer.

5 §.

1 mom. Arbetsgivaravgift, som avses i 3 §, påföres och uppbäres i den

ordning riksförsäkringsanstalten bestämmer. Avgiften skall inbetalas senast

inom fyra veckor efter det uppgift, varom i nästföljande stycke förmäles,

kommit arbetsgivaren tillhanda.

Riksförsäkringsanstalten har att till envar arbetsgivare översända skriftlig

uppgift, vari lämnas underrättelse i de hänseenden, som angivas i 4 §

1 mom. andra stycket, ävensom angående tid och sätt för inbetalningen, om

påföljden vid försummad inbetalning samt om vad i 6 § stadgas.

På ansökan av arbetsgivare äger riksförsäkringsanstalten medgiva anstånd

med inbetalning av påförd arbetsgivaravgift, där särskilda skäl föreligga,

eller bestämma att avgift å minst 2 000 kronor må erläggas vid mer

än ett inbetalningstillfälle under kalenderår, som avgiften avser.

2 mom. Inbetalas i 1 mom. omförmäld arbetsgivaravgift icke inom föreskriven

tid, skall riksförsäkringsanstalten i rekommenderat brev med posten

anmana arbetsgivaren att omedelbart erlägga avgiften.

Riksförsäkringsanstalten åligger att periodvis, enligt anstaltens bestämmande,

upprätta förteckningar över arbetsgivare, vilka ej fullgjort sin betalningsskyldighet

inom två veckor efter det anmaning, som i nästföregående

stycke sägs, avsänts. Förteckningarna, som upprättas särskilt för varje utmätningsmansdistrikt,

skola för varje arbetsgivare innehålla uppgifter om

hans namn, bostad eller postadress och i förekommande fall yrke eller titel

samt om den arbetsgivaravgift han är pliktig erlägga. Tre exemplar av

varje förteckning skola för indrivning av oguldna avgifter överlämnas till

vederbörande länsstyrelse.

Vad i uppbördsförordningen och föreskrifter, meddelade för tillämpningen

av nämnda förordning, stadgas angående indrivning och redovisning

av restförd skatt, avkortning och avskrivning av skatt samt upprättande

av balanslängd ävensom efterkrav och preskription av skatt skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om oguldna arbetsgivaravgifter, upptagna

i förteckning som i nästföregående stycke avses.

3 mom. Samtidigt med att de ovan i 2 mom. omförmälda förteckningarna

överlämnas till länsstyrelserna, äger riksförsäkringsanstalten från vederbörlig

inkomsttitel å riksstaten tillgodogöra sig beloppet av de i förteckningarna

antecknade arbetsgivaravgifterna.

6 §.

Förmenar arbetsgivare att arbetsgivaravgift blivit obehörigen eller med

oriktigt belopp honom påförd, äger han att däri söka rättelse hos riksförsäkringsanstalten

inom ett år efter det sökanden erhållit vederbörlig debetsedel

eller uppgift, som i 5 § 1 mom. sägs eller, om uppgiften ej kommit honom

till handa, efter det han i annan ordning avkrävts där avsedd avgift. Uppbäres

avgiften på sätt i uppbördsförordningen stadgas, må ansökan i stället

ingivas till den lokala skattemyndighet, som verkställt debitering av avgiften.

Myndigheten har att efter utredning med eget yttrande översända ansökningen

till anstalten.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

121

7 §.

Har arbetsgivare att samtidigt erlägga arbetsgivaravgift och byggnadsforskningsavgift

enligt förordningen oni byggnadsforskningsavgift, skall i

3 § andra stycket och 5 § 1 mom. tredje stycket angivna belopp hava avseende

å summan av avgifterna.

8 §.

Efter varje kalendermånads utgång skall av riksförsäkringsanstalten, i

den mån fondering ej skall ske enligt vad härom särskilt stadgas, förskottstiteln

för förskottering av bidrag från arbetsgivare jämlikt lagen om allmän

sjukförsäkring tillgodoföras bidrag, vilka anstalten påfört såsom arbetsgivaravgift

och under månaden tillgodogjort sig från vederbörlig inkomsttitel

å riksstaten eller vilka under månaden influtit direkt till anstalten.

Om bidragen skall den i 91 § lagen om allmän sjukförsäkring omförmälda

tillsynsmyndigheten underrättas.

9 §.

1 mom. Är arbetsgivare delägare i bolag, som avses i 00 § lagen om yrkesskadeförsäkring,

skall bolaget, där så kan ske, samtidigt påföra och gemensamt

uppbära avgift för försäkringen och bidrag från arbetsgivare till kostnaderna

för sjukvårdsförsäkring och försäkring för tilläggssjukpenning

jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring.

Efter varje kalendermånads utgång skall förskottstiteln för förskottering

av bidrag från arbetsgivare jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring av bolaget

tillgodoföras de under månaden till bolaget influtna bidragen. Om bidragen

skall den i 91 § nämnda lag omförmälda tillsynsmyndigheten underrättas.

över arbetsgivare, vilka icke behörigen fullgjort dem åliggande bidragsskyldighet,

skall bolaget upprätta förteckning med uppgift om envar arbetsgivares

namn, bostad eller postadress, verksamhet och i förekommande fall

yrke eller titel samt om det bidrag han är pliktig erlägga. Förteckningen

skall före utgången av månaden näst efter den, under vilken inbetalning

bort ske, överlämnas till riksförsäkringsanstalten, som har att påföra vax-je

arbetsgivare det bidrag, för vilket han är betalningsskyldig. Beträffande

sådant bidrag skall gälla vad i 5 § 2 mom. och 6 § stadgas.

2 mom. Det åligger den i 91 § lagen om allmän sjukförsäkring omförmälda

tillsynsmyndigheten att övervaka att bolag, som i 1 mom. sägs, påför

bidrag där så skall ske och att till bolaget influtna bidrag vederbörligen

tillgodoföras förskottstiteln för förskottering av bidrag från arbetsgivare

jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring. Bolag är skyldigt att lämna tillsynsmyndigheten

de uppgifter, som myndigheten finner erforderliga för övervakningens

fullgörande.

10 §.

Sådant bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkring och försäkring

för tilläggssjukpenning jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring, som staten

har att utgiva i egenskap av arbetsgivare, beräknas och redovisas enligt föreskrifter,

vilka meddelas av Kungl. Maj :t.

9 Bihang till riksdagens protokoll 195!h. 1 samt. Nr 189.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

11 §.

1 mom. Beträffande debitering och uppbörd av avgifter för sådan frivillig

försäkring jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring, som riksförsäkringsanstalten

meddelat arbetsgivare för dennes arbetstagare, skall i tillämpliga

delar gälla vad i 2—6 §§ är föreskrivet.

2 mom. Avgift för annan av riksförsäkringsanstalten meddelad frivillig

försäkring än i 1 mom. sägs uppbäres i den ordning anstalten bestämmer.

12 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av denna förordning,

meddelas av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955. Från och med samma

dag skall förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av

avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete upphöra att gälla.

Den nya förordningen skall äga tillämpning jämväl beträffande avgifter

för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt nyssnämnda lag, vilka

debiteras eller uppbäras efter utgången av år 1954.

Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till stadgande,

som ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall hänvisningen i

stället gälla den bestämmelsen.

Utredningsmännens förslag

till

kungörelse angående beräkning och redovisning av statens bidrag jämlikt

38 § lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Kungl. Maj :t har, med stöd av 10 § förordningen den angående

uppbörd av arbetsgivaravgifter för vissa försäkringar m. in. (nr ) funnit

gott förordna som följer.

1 §.

För statens samtliga verk och inrättningar med de undantag, som i 2 §

sägs, skall bidrag jämlikt 38 § lagen om allmän sjukförsäkring, vilket staten

i egenskap av arbetsgivare har att utgiva, så snart ske kan efter utgången

av det kalenderår bidraget avser beräknas av riksräkenskapsverket

enligt regler, som riksräkenskapsverket bestämmer i samråd med riksförsäkringsanstalten.

Med anlitande av vederbörligt anslag i riksstaten skall

bidraget av riksräkenskapsverket tillgodoföras förskottstiteln för förskotte
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

123

ring av bidrag från arbetsgivare jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring.

Om bidraget skall den i 91 § nämnda lag omförmälda tillsynsmyndigheten

underrättas.

2 §.

Bidrag jämlikt 38 § lagen om allmän sjukförsäkring skall så snart ske

kan efter utgången av det år bidraget avser beräknas

för försvarets fabriksverk, postverket, televerket, statens järnvägar,

statens vattenfallsverk, luftfartsverket, statens reproduktionsanstalt, stiftsnämndernas

förvaltning och domänförvaltningen: av vederbörande förvaltningsmyndighet

;

för riksbanken och Tumba bruk: av riksbanken; samt

för riksgäldskontoret, riksdagens bibliotek och riksdagens hus ävensom

riksdagen, dess utskott, delegationer och tryckeriavdelning: av riksgäldskontoret.

Bidrag skall av vederbörande förvaltningsmyndighet, riksbanken och

riksgäldskontoret tillgodoföras förskottstiteln för förskottering av bidrag

från arbetsgivare jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring. Om bidragen

skall den i 91 § nämnda lag omförmälda tillsynsmyndigheten underrättas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Propositionens huvudsakliga innehåll.............. 1

Författningstext...................... 3

I. Inledning......................22

II. Debitering och uppbörd av avgifter till den allmänna sjukförsäkringen

.......................24

A. Kort översikt över sjukförsäkringslagens huvudbestämmelser . . 24

B. Uppbörd av sjukförsäkringsavgifterna i samband med preliminär

skatt, m. m.....................27

Utredningsmännen..................27

Remissyttrandena..................33

Departementschefen.................34

C. Debitering av sjukförsäkringsavgifterna i samband med slutlig

skatt, m. m.....................37

Utredningsmännen..................37

Remissyttrandena..................47

Departementschefen.................50

D. Ändring av debiterad sjukförsäkringsavgift.........53

Utredningsmännen..................53

Remissyttrandena..................59

Departementschefen.................61

E. Tillämpningsbestämmelser m. m..............61

Utredningsmännen..................61

Remissyttrandena..................65

Departementschefen.................68

III. Debitering och uppbörd av arbetsgivares bidrag och avgifter till de

obligatoriska sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna in. in......71

A. Gällande bestämmelser m. m............... 71

B. Debitering och uppbörd av avgifter och bidrag från arbetsgivare

med försäkring i riksförsäkringsanstalten.........72

Utredningsmännen..................72

Remissyttrandena ..................81

Departementschefen.................86

C. Övriga frågor...................91

Utredningsmännen..................91

Remissyttrandena..................93

Departementschefen.................94

IV. Ändringar i uppbördsförfarandet, föranledda av fastighetsbeskattningens

omläggning....................97

Inledning.....................97

Departementspromemorian...............98

Remissyttrandena..................103

Departementschefen.................107

V. Särskilda frågor....................112

VI. Departementschefens hemställan..............113

Biluing .........................115

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1954

640305

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:344 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter, m. m., såvitt propositionen a1 i texten
  2. 2LU 1954:40 Utlåtande i anledning av Iiungl. Maj.ts proposition med förslag till debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter, m. m., såvitt propositionen hänvisats ti s. 1 i texten
  3. 2LU 1954:41 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 a4 i texten
  4. Rskr. 1954:262 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i kommunalskattelagen med anledning av de vidtagna ändringarna i stadgan om ersättn a1 i texten
  5. BevU 1954:51 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag angående debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter, m. m., såvitt propositionen hänvisat s. 1 i texten