Med förslag till debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter, in. m
124 sidor, varav 114 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 114 av 124 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1954:189, Med förslag till debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter, in. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
1
Nr 189.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till debitering
och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter, in. m.; given
Stockholms slott den 12 mars 1954.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen atl antaga
härvid fogade förslag till
1) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr
272); samt
2) förordning om uppbörd av vissa försäkringsavgifter enligt lagen om
yrkesskadeförsäkring och av bidrag från arbetsgivare jämlikt lagen om
allmän sjukförsäkring in. m.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås bestämmelser om debiteringen och uppbörden
av obligatoriska sjukförsäkringsavgifter samt av arbetsgivarnas bidrag och
avgifter till de obligatoriska sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna in. in.
Vidare föreslås vissa ändringar i uppbördsförfarandet i anledning av den
omläggning av fastighetsbeskattningen, varom beslut fattades föregående år.
I fråga om sjukförsäkringsavgifterna har tidigare beslutats att avgifterna
skall debiteras och uppbäras i samband med den allmänna skatteuppbörden.
Såvitt gäller avgiftsuppbörden i samband med preliminär skatt föreslås,
atl avgifterna skall inräknas i skattetabellerna med vissa genomsnittliga,
av tillsynsmyndigheten för de allmänna sjukkassorna årligen fastställda
belopp. På grund härav och med hänsyn till den föregående år beslutade
höjningen av folkpensionsavgifterna med 80 procent, förordas att skattebeloppen
i tabellerna skall uträknas under den förutsättningen bland annat,
att avdrag vid taxeringen av inkomsten medgives med 100 kronor utöver
ortsavdrag och avdrag för kominunalutskylder. Beträffande preliminär B
-
1 Bibani/ lil! riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 189.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
skatt, som beräknas med ledning av preliminär taxering, föreslås att sjukförsäkringsavgift
inräknas med samma genomsnittliga belopp, som enligt vad
nyss nämnts skall inräknas i skattetabellerna. — Debiteringen av sjukförsäkringsavgifterna
i samband med slutlig skatt skall enligt propositionen ske
med belopp, som av vederbörande sjukkassa införts i debitcringslängden
för slutlig skatt, i förekommande fall ändrade med hänsyn till storleken
av den avgiftspliktiges till statlig inkomstskatt taxerade inkomst. I fråga
om äkta makars ansvarighet för varandras sjukförsäkringsavgifter förordas
sådan ansvarighet allenast i de fall, då endast den ene av makarna påförts
till statlig inkomstskatt taxerad inkomst och makarna blivit för inkomståret
mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll. Därvid skall
den av makarna, som åsatts taxering, påföras även den andre makens sjukförsäkringsavgift.
Debiteringen och uppbörden av arbetsgivarnas bidrag och avgifter till
de obligatoriska sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna föreslås skola ske på
i huvudsak samma sätt som för närvarande gäller beträffande debitering
och uppbörd av olycksfallsförsäkringsavgifter.
Genom omläggningen av fastighetsbeskattningen upphör fastighetsskatten
att vara en självständig skatteform. I stället skall ett s. k. garantibelopp
för fastighet inräknas i den skattskyldiges till kommunal inkomstskatt
taxerade inkomst. I propositionen föreslås att skatten å sådant garantibelopp
skall i princip erläggas i samband med den preliminära skatten. Vid
utfärdande av debetsedel å preliminär A-skatt kan emellertid fastighetsinnehav
som regel ej beaktas, utan i sådant fall måste förutsättas att de skattskyldiga
själva medverkar till att skatten å garantibelopp inbetalas preliminärt.
För fastighet, belägen i annan kommun än fastighetsägarens hemortskommun,
bör debetsedel å preliminär B-skatt understigande 200 kronor
ej utfärdas, med mindre den skattskyldige så begär. — Skogsvårdsavgifter
samt annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av
frälseräntor förutsättes skola debiteras i samband med slutlig skatt. Nämnda
avgifter och annuiteter skall icke uppbäras preliminärt.
De föreslagna bestämmelserna är avsedda att i huvudsak träda i kraft den
1 januari 1955.
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
3
Förslag
till
förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272).
Härigenom förordnas, att 1 §, 2 § 2 mom., 3 § 1 och 2 inom., 4 § 1 och 3
inom., 10 och 13 §§, 17 § 1 mom., 18, 22, 25 och 26 §§, 27 § 1 och 3 inom., 31,
33 och 35 §§, 48 § 1 och 2 mom., 49 § 1 mom., 60 § 3 mom.,68 § 2 och 4 mom.,
70 § 1 mom. samt 72 och 84 §§ uppbördsförordningen den 5 juni 1953
ävensom punkt 3 av anvisningarna till 39 § nämnda förordning skola erhälla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, att till 2 § uppbördsförordningen
skola fogas två nya moment, betecknade 3 mom. och 4 inom., av nedan angivna
lydelse samt att 29, 30 och 34 §§ samma förordning skola upphöra att
gälla.
Gällande lydelse.
1 §■
Med skatt förstås i denna förordning,
där icke annat angives, statlig
inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt,
utskiftningsskatt, ersättningsskatt,
allmän kommunalskatt, landstingsmedel,
tingshusmedel, skogsvårdsavgifter,
pensionsavgifter enligt
lagen om folkpensionering, olycksfallsförsäkringsavgifter
som avses i
§ 1 förordningen den 31 mars 1922
angående uppbörd av avgifter för
försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete, ävensom annuiteter
å avdikningslån och å förskott för
avlösning av frälseräntor.
Föreslagen lydelse.
1 §• ''
Med skatt förstås i denna förordning,
där icke annat angives, statlig
inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt,
utskiftningsskatt, ersättningsskatt,
kommunal inkomstskatt, landstingsmedel,
tingshusmedel, skogsvårdsavgifter,
pensionsavgifter enligt
lagen om folkpensionering, sjukförsäkringsavgifter
för den obligatoriska
försäkringen enligt lagen om allmän
sjukförsäkring, arbetsgivaravgifter
som avses i 2 § förordningen
om uppbörd av vissa försäkringsavgifter
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
och av bidrag från arbetsgivare
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring
in. in., sådana byggnadsforskningsavgifler
enligt förordningen
angående byggnadsforslmingsavgift
vilka icke uppbäras av riksförsäkringsanst
alten, ävensom annuiteter
å avdikningslån och å förskott
för avlösning av frälseräntor.
Kungl. Maj :t-----föreskriften avses.
2 §. 2 §.
2 in o in. I denna förordning förstås med
slutlig skatt: utskylder och slutlig skatt: skatt som depensionsavgifler,
vilka debiteras på biteras på grund av sådant taxeringsgrund
av sådant beslut rörande taxe- beslut eller sådan för debitering
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
Gällande lydelse.
ring till statlig inkomstskatt, statlig
förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt,
ersättningsskatt eller kommunal
inkomstskatt, som kommit den
lokala skattemyndigheten tillhanda
senast den 20 november under taxeringsåret,
ävensom i 1 § omförmälda
olycksfalls försäkringsavgifter;
Föreslagen lydelse,
överlämnad handling, som kommit
den lokala skattemyndigheten tillhanda
senast den 20 november under
taxeringsåret;
preliminär skatt: i 3 § omförmäld skatt, som erlägges i avräkning
å slutlig skatt;
kvarstående skatt: skatt, som återstår att erlägga, sedan preliminär
skatt avräknats från slutlig skatt;
tillkommande skatt: dels
utskylder och pensionsavgifter, vilka
debiteras på grund av sådant beslut
rörande taxering till statlig inkomstskatt,
statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt,
ersättningsskatt eller
kommunal inkomstskatt, som
kommit den lokala skattemyndigheten
tillhanda efter den 20 november
under taxeringsåret, dels fastighetsskatt
och skogsvårdsavgifter, som debiteras
på grund av sådant beslut
rörande taxering, vilket fattats av
prövningsnämnd eller av kammarrätten
eller Kungl. Maj.t, dels skatt
som påföres på grund av eftertaxering,
dels ock skatt som utöver tidigare
påförd skatt skall erläggas på
grund av beslut rörande ändrad debitering;
-
tillkommande skatt: dels
skatt som debiteras på grund av sådant
taxeringsbeslut, som kommit
den lokala skattemyndigheten tillhanda
efter den 20 november under
taxeringsåret, dels skatt som påföres
på grund av eftertaxering, dels ock
skatt som utöver tidigare påförd
skatt skall erläggas på grund av beslut
rörande ändrad debitering;
inkomstår: det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret;
uppbördsår: tiden från och med mars månad ett år till och med
februari månad nästföljande år;
landet: jämväl stad utan magistrat samt sådan stad med magistrat,
som enligt förordnande av Kungl. Maj :t tillhör fögderi;
stad: stad med magistrat, som icke tillhör fögderi; samt
lokal skattemyndighet: på landet häradsskrivare och i stad
kronokamrerare.
3 mom. Kvarstående skatt skall,
därest den slutliga skatten delvis utgöres
av skogsvårdsavgift eller i 1 §
omförmäld annnitet, anses i första
hand belöpa å sådan avgift eller annuitet.
Motsvarande skall gälla beträffande
ogulden del av kvarstående
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
5
Gällande lydelse.
3 §.
1 in o in. I den omfattning nedan
angives skall skattskyldig i kommun,
där han kan antagas bliva påförd
slutlig skatt enligt den årliga
taxeringen året näst efter inkomståret,
utgöra preliminär skatt med belopp,
vilket så nära som möjligt kan
antagas motsvara i den slutliga skatten
ingående statlig inkomstskatt,
statlig förmögenhetsskatt, pensionsavgift,
kommunal inkomstskatt,
landstingsmedel och tingshusmedel.
Föreslagen lydelse,
skatt och av sådan tillkommande
skatt, vari ingår avgift eller annuitet
som nyss sagts.
4 mom. Den som är pliktig erlägga
i 1 § omförmäld sjukförsäkringsavgift
och som taxerats enligt
för gift skattskyldig gällande bestämmelser
skall, om för den andra maken
ej beräknats någon till statlig inkomstskatt
taxerad inkomst och makarna
blivit för inkomståret mantalsskrivna
såsom tillhörande samma
hushåll, påföras jämväl den andra
makens sjukförsäkringsavgift för
inkomståret och skall den sistnämnda
maken vara fri från betalningsskyldighet
för avgiften.
3 §.
1 m o in. I den omfattning nedan
angives skall skattskyldig i kommun,
där han kan antagas bliva påförd
slutlig skatt enligt den årliga
taxeringen året näst efter inkomståret,
utgöra preliminär skatt med belopp,
vilket så nära som möjligt kan
antagas motsvara i den slutliga skatten
ingående statlig inkomstskatt,
statlig förmögenhetsskatt, pensionsavgift.
sjukförsäkringsavgift, kommunal
inkomstskatt, landstingsmedel
och tingshusmedel.
2 m o in. Preliminär skatt----preliminär B-skatt.
1. Preliminär A - s k a 11----bedriven rörelse.
Med tjänst----till avdrag.
Preliminär A-skatt------av inkomsten.
lieträffande den som jämte ovan
avsedd inkomst av tjänst åtnjuter
annan inkomst eller är skattskyldig
för förmögenhet må lokal skattemyndighet,
då särskilda skäl därtill
föranleda, föreskriva att preliminär
A-skatt skall erläggas jämväl för
sistnämnda inkomst eller för förmögenheten.
Därvid skall den skattskyldiges
preliminära skatt beräknas anlingcn
till viss procent av den huvudsakliga
inkomsten av tjänst eller enligt
skattetabell å nämnda inkomst
ökad med visst belopp eller ock utgå
År den, som åtnjuter ovan avsedd
inkomst av tjänst, skattskyldig jämväl
för annan inkomst, för garantibelopp
för fastighet eller för förmögenhet
må lokal skattemyndighet, då
särskilda skäl därtill föranleda, föreskriva
att preliminär A-skatt skall
erläggas jämväl för sistnämnda inkomst
eller för garantibeloppet eller
förmögenheten. Därvid skall den
skattskyldiges preliminära skatt beräknas
antingen till viss procent av
den huvudsakliga inkomsten av
tjänst eller enligt skattetabell å
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
Gällande lydelse.
med visst belopp utöver vad i skattetabellen
angives för den huvudsakliga
inkomsten av tjänst.
Föreslagen lydelse.
nämnda inkomst ökad med visst belopp
eller ock utgå med visst belopp
utöver vad i skattetabellen angives
för den huvudsakliga inkomsten av
tjänst
Är i---preliminär A-skatt.
2. P r e 1 i in i n ä r B-s katt skall
i hemortskommunen för inkomståret
utgöras av skattskyldig, som icke har
att erlägga preliminär A-skatt, samt
utgå för inkomster från den skattskyldiges
samtliga förvärvskällor
ävensom för förmögenhet. I annan
kommun än hemortskommunen skall
preliminär B-skatt erläggas för inkomst
av fastighet, rörelse eller icke
yrkesmässig avyttring av fastighet.
Preliminär B-skatl skall utgå enligt
särskild debitering.
2. P r e 1 i m i n ä r B-s katt skall
i hemortskommunen för inkomståret
utgöras av skattskyldig, som icke har
att erlägga preliminär A-skatt, samt
utgå för inkomster från den skattskyldiges
samtliga förvärvskällor
och för garantibelopp för fastighet
ävensom för förmögenhet. I annan
kommun än hemortskommunen skall
preliminär B-skatt erläggas för inkomst
av fastighet, rörelse och icke
yrkesmässig avyttring av fastighet
samt för garantibelopp för fastighet.
Preliminär B-skatl skall utgå enligt
särskild debitering.
4 §• 4 §.
1 in o in. Har lokal---sådana tabeller.
Skattetabellerna skola för olika inkomstbelopp, beräknade för vecka eller
den längre tid som riksskattenämnden bestämmer, angiva därå belöpande
preliminär skatt. Tabellerna skola grundas på följande förutsättningar,
nämligen
att inkomsten samt ortsavdraget äro oförändrade under inkomståret,
att den skattskyldige icke kommer
att taxeras för annan inkomst
än som i tabellen angives, ej heller
för förmögenhet, samt
att vid taxering för inkomsten
icke andra avdrag medgivas den
skattskyldige än dels ortsavdrag, dels
ock, såvitt angår taxeringen till statlig
inkomstskatt, för kommunala utskylder
med belopp, motsvarande för
skattekrona och skatteöre det belopp,
som enligt 3 mom. legat till grund
vid uträknandet av de i vederbörlig
tabell angivna utskylderna.
att den skattskyldige icke kommer
att taxeras för annan inkomst
än som i tabellen angives, ej heller
för garantibelopp för fastighet eller
för förmögenhet, samt
att vid taxering för inkomsten
icke andra avdrag medgivas den
skattskyldige än dels ortsavdrag, dels
därutöver ett belopp av etthundra
kronor, dels ock, såvitt angår taxeringen
till statlig inkomstskatt, för
kommunala utskylder med belopp,
motsvarande för skattekrona och
skatteöre det belopp, som enligt 3
mom. legat till grund vid uträknandet
av de i vederbörlig tabell angivna
utskylderna.
Tabellerna skola-----antal kronor.
3 in o in. För envar för ortsavdra- 3 m o in. För envar för ortsavdragens
beräkning vid inkomsttaxe- gens beräkning vid inkomsttaxe
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
7
Gällande lydelse.
ringen använd ortsgrupp skola upprättas
särskilda tabeller, angivande
den preliminära skatten under förutsättning
att statlig inkomstskatt
beräknas med tillämpning av det
procenttal av grundbeloppet, som bestämts
för inkomståret, samt a 11
det sammanlagda beloppet av kommunal
inkomstskatt, landstingsmedel
och tingshusmedel beräknas för
skattekrona och skatteöre till vissa i
hela krontal bestämda belopp, vilka
av riksskattenämnden fastställas för
varje inkomstår.
Föreslagen lydelse.
ringen använd ortsgrupp skola upprättas
särskilda tabeller, angivande
den preliminära skatten under förutsättning
att statlig inkomstskatt
beräknas med tillämpning av det
procenttal av grundbeloppet, som bestämts
för inkomståret, att sjukförsäkringsavgift
beräknas i enlighet
med vad den i 91 § lagen om allmän
sjukförsäkring omförmälda tillsynsmyndigheten
bestämmer för inkomståret
samt att det sammanlagda beloppet
av kommunal inkomstskatt,
landstingsmedel och tingshusmedel
beräknas för skattekrona och skatteöre
till vissa i hela krontal bestämda
belopp, vilka av riksskattenämnden
fastställas för varje inkomstår.
Oaktat vad---vederbörande stad
10 §. 10 §.
Preliminär A-skatt----kostnadernas bestridande.
Preliminär A-skatt----för år.
Då lön utbetalas för tid, varunder
arbetsgivaren äger jämlikt lagen om
allmän sjukförsäkring uppbära arbetstagaren
tillkommande ersättning
enligt samma lag, skall preliminär
A-skatt icke beräknas å den del av
lönen, som svarar mot nämnda ersättning.
Preliminär A-skatt------i konkurs.
13 §.
Preliminär B-skatt —
Har skattskyldig enligt den årliga
taxeringen året näst före inkomståret
icke påförts slutlig skatt i den kommun
där den preliminära B-skatten
skall debiteras, men kan han antagas
komma att under inkomståret uppbära
inkomst, för vilken skattskyldighet
där föreligger, skall preliminär
B-skatt beräknas med ledning avsärskild
taxering till sådan skatt
(p r e 1 i in i n ä r taxering). Äger
nu nämnd skattskyldig förmögenhet,
för vilken skattskyldighet till statlig
13 §.
--annan författning.
Har skattskyldig enligt den årliga
taxeringen året näst före inkomståret
icke påförts slutlig skatt i den kommun
där den preliminära B-skatten
skall debiteras, men kan han antagas
komma att vid ärlig taxering året
näst efter inkomståret där taxeras
till statlig eller kommunal inkomstskatt.
skall preliminär B-skatt beräknas
med ledning av särskild taxering
till sådan skatt (preliminär
taxering). Äger nu nämnd skattskyldig
förmögenhet, för vilken
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
Gällande lydelse.
förmögenhetsskatt föreligger, skall
preliminär B-skatt även för förmögenheten
heräknas med ledning av
sådan taxering.
Preliminär B-skatt —
Föreslagen lydelse.
skattskyldighet till statlig förmögenhetsskatt
föreligger, skall preliminär
B-skatt även för förmögenheten beräknas
med ledning av sådan taxering.
--slutlig skatt.
17 §.
1 mom. Skattskyldig, som har
att erlägga preliminär B-skatt för
inkomst, är pliktig att utan anmaning
avgiva preliminär självdeklaration:
1)
därest han under året näst före
inkomståret icke taxerats för inkomst
i den kommun inom vilken
sådan skatt skall erläggas;
2) därest i —----
18 §.
Preliminär självdeklaration--
Preliminär självdeklaration enligt
17 § 1 mom. skall avlämnas senast
den 1 december under året näst före
inkomståret eller, om den skattskyldige
då icke ägde kännedom om att
han kommer att uppbara inkomst,
för vilken skattskyldighet föreligger,
senast fjorton dagar efter det han
vunnit sådan kännedom.
17 §.
1 in o m. Skattskyldig, som har
att erlägga preliminär B-skatt för
inkomst eller garantibelopp för fastighet,
är pliktig att utan anmaning
avgiva preliminär självdeklaration:
1) därest han under året näst före
inkomståret icke taxerats till statlig
eller kommunal inkomstskatt i den
kommun inom vilken preliminär Bskatt
skall erläggas;
preliminär A-skatt.
18 §.
- fastställt formulär.
Preliminär självdeklaration enligt
17 § 1 mom. skall avlämnas senast
den 1 december under året näst före
inkomståret eller, om den skattskyldige
då icke ägde kännedom om att
han kommer att för inkomståret taxeras
för inkomst eller garantibelopp
för fastighet, senast fjorton dagar efter
det han vunnit sådan kännedom.
Preliminär självdeklaration — — — före inkomståret.
Preliminär självdeklaration---22 § sägs.
22 §. 22 §.
Det ankommer på lokal skattemyndighet:
att angiva hur preliminär A-skatt skall beräknas för skattskyldiga, som
lör inkomståret mantalsskrivits inom myndighetens tjänstgöringsområdeatt
debitera preliminär B-skatt för skattskyldiga, vilka hava att för inkomståret
utgöra sådan skatt i kommun inom myndighetens tiänstaörinasområde;
-
att debitera slutlig och kvarstående
skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter
och i 1 § omförmälda annuiteter
samt tillkommande skatt för
skattskyldiga, som åsatts taxering eller
äro skattskyldiga för fastighet i
kommun inom myndighetens tjänstgöringsområde;
samt
att debitera slutlig, kvarstående
och tillkommande skatt för den
som har att utgöra sådan skatt i
kommun inom myndighetens tjänstgöringsområde;
samt
att utfärda debetsedel, varom i 33 § omförmäles.
Knngl. Maj.ts proposition nr 189.
9
Gällande lydelse. Föreslagen lydelse.
25 §. 25 §.
Vid debitering av preliminär B-skatt med ledning av preliminär taxering
skall iakttagas:
att pensionsavgift uträknas med tillämpning av 19 § lagen om folkpensionering,
därvid iakttages att sådan avgift icke påföres någon för inkomstår
före det, under vilket han fyller sjutton år, eller efter det under vilket han
fyllt sextiofem år;
att sjukförsäkringsavgift påföres
i enlighet med vad den i 91 § lagen
om allmän sjukförsäkring omförmälda
tillsynsmyndigheten bestämmer
för inkomståret med iakttagande tilllika
av vad i 2 § A mom. denna förordning
sägs;
att för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av
grundbeloppet, som bestämts för inkomståret; samt
att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel uträknas
med ledning av de belopp för skattekrona och skatteöre, som för inkomståret
bestämts för utdebitering till vederbörande kommun, municipalsamhälle,
landsting och tingslag.
26 §.
Preliminär B-skatt skall debiteras
i eu gemensam post, därvid skattebeloppet
avrundas till det närmast
lägre hela krontal, vilket utan att
öretal uppkommer är jämnt delbart
med antalet av de uppbördsterminer
varunder skatten skall förfalla till
betalning. Preliminär skatt, som icke
uppgår till sextio kronor, skall icke
påföras.
Preliminär B-skatt----
26 §.
Preliminär B-skalt skall debiteras
i en gemensam post, därvid skattebeloppet
avrundas till det närmast
lägre hela krontal, vilket utan att
öretal uppkommer är jämnt delbart
med antalet av de uppbördsterminer
varunder skatten skall förfalla till
betalning. Preliminär skatt, som icke
uppgår till sextio kronor i hemortskommunen
eller till tvåhundra kronor
i annan kommun än hemortskommunen,
skall icke påföras med
mindre den skattskyldige så begär.
under uppbördsåret.
27 §. 27 §.
1 in o in. Vid debitering av slutlig skatt skall iakttagas:
att för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 inom. förordningen om statlig
inkomstskatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av
grundbeloppet, som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken
skall avräknas mot den ifrågavarande slutliga skatten;
att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel
och tingshusmedel likaledes
uträknas med ledning av den utdebitering
för skattekrona och skatteörc,
som fastställts att gälla för den
preliminära skatt, vilken skall avräknas
mot ifrågavarande slutliga
alt kommunal inkomstskatt, landstingsmedel
och tingshusmedel likaledes
uträknas med ledning av den utdebitering
för skattekrona och skatteöre,
som fastställts att gälla för den
preliminära skatt, vilken skall avräknas
mot ifrågavarande slutliga
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
Gällande lydelse.
skatt, dock att, därest i stad fastställts
annan utdebitering för den
slutliga skatten än för den preliminära
skatten, den kommunala inkomstskatten
skall utgöras efter den
utdebitering som bestämts att gälla
för den slutliga skatten; samt
Föreslagen lydelse.
skatt, dock att, därest annan utdebitering
fastställts för den slutliga
skatten än för den preliminära skatten,
den kommunala inkomstskatten
skall utgöras efter den utdebitering
som bestämts att gälla för den slutliga
skatten;
att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel påföras
i en gemensam post, därvid iakttages att skattebeloppet vid öretal över femtio
avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till helt krontal;
3 mom. Överstiger skattskyldigs
slutliga skatt den preliminära skatt,
som enligt 2 mom. skall gottskrivas
honom,. med minst en femtedel av
den slutliga skatten eller med minst
tiotusen kronor, skall den skattskyldige
till statsverket erlägga ränta
med fem procent, för en beräknad
tid av ett år, å den del av det överskjutande
beloppet, som överstiger
ettusen kronor; dock att det belopp,
att skogsvårdsavgift uträknas med
tillämpning av det promilletal, som
enligt vad därom särskilt är stadgat
besiämts för det dr då den slutliga
skatten debiteras;
att i 1 § omförmäld sjukförsäkringsavgift
debiteras med belopp
som uträknats av allmän sjukkassa,
dock att vid debiteringen skall beaktas
vad i 33 och 35 §§ lagen om
allmän sjukförsäkring stadgas angående
avgiftsplilct och nedsättning av
avgift med hänsyn till vederbörandes
till statlig inkomstskatt taxerade
inkomst;
att makars sjukförsäkringsavgifter
skola i fall, varom i 2 § i mom. sägs,
i en gemensam post påföras den av
makarna, för vilken beräknats till
statlig inkomstskatt taxerad inkomst;
att
i 1 § omförmäld arbetsgivaravgift
och byggnadsforskning savgift
debiteras i en gemensam post; samt
att i 1 § omförmäld annuitet eller,
därest skattskyldig har att erlägga
flera annuiteter av samma slag, summan
av dessa påföres i helt antal
kronor, därvid öretal bortfaller.
3 m o m. Överstiger skattskyldigs
slutliga skatt den preliminära skatt,
som enligt 2 mom. skall gottskrivas
honom, med minst en femtedel av
den slutliga skatten eller med minst
tiotusen kronor, skall den skattskyldige
till statsverket erlägga ränta
med fem procent, för en beräknad
tid av ett år, å den del av det överskjutande
beloppet, som överstiger
ettusen kronor; dock att det belopp,
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
11
Gällande lydelse.
varå ränta sålunda skall beräknas,
skall avrundas till närmast lägre
hundratal kronor. Vid bedömande av
om och med vilket belopp, ränta
skall utgå, skall i den slutliga skatten
icke inräknas utskiftningsskatt,
ersättningsskatt eller olycksfall örsäkringsavgift,
ej heller skall i den
preliminära skatten inräknas sådan
i 2 mom. under 3) omförmäld preliminär
skatt, som erlagts efter den
30 april året näst efter inkomståret.
Föreslagen lydelse.
varå ränta sålunda skall beräknas,
skall avrundas till närmast lägre
hundratal kronor. Vid bedömande av
om och med vilket belopp, ränta skall
utgå, skall i den slutliga skatten icke
inräknas utskiftningsskatt, ersättningsskatt
eller i 1 § omförmälda
avgifter eller annuiteler med undantag
av pensionsavgift och sjukförsäkringsavgift,
ej heller skall i den preliminära
skatten inräknas sådan i 2
mom. under 3) omförmäld preliminär
skatt, som erlagts efter den 30
april året näst efter inkomståret.
Vad i —■ ■—- -— omförmäld ränta.
31 §.
Debitering av tillkommande skatt
skall ske efter samma grunder, som
gällt för debitering av motsvarande
slutliga skatt, fastighetsskatt eller
skogsvårdsavgifter, dock att vid debitering
på grund av eftertaxering
skall iakttagas vad i 63 § kommunalskattelagen
finnes stadgat.
Tillkommande skatt skall förfalla
till betalning under uppbördstermin
eller uppbördsterminer, som lokal
skattemyndighet bestämmer, dock
högst under sex på varandra följande
uppbördsterminer. Därvid bör skatten
i regel fördelas på samma antal
uppbördsterminer och efter samma
grunder som i 28 och 80 §§ sägs.
31 §.
Debitering av tillkommande skatt
skall ske efter samma grunder, som
gällt för debitering av motsvarande
slutliga skatt, dock att vid debitering
på grund av eftertaxering skall iakttagas
vad i 63 § kommunalskattelagen
finnes stadgat.
Tillkommande skatt skall förfalla
till betalning under uppbördstermin
eller uppbördsterminer, som lokal
skattemyndighet bestämmer, dock
högst under sex på varandra följande
uppbördsterminer. Därvid bör
skatten i regel fördelas på samma
antal uppbördsterminer och efter
samma grunder som i 28 § sägs.
33 §.
För skattskyldig skali utfärdas debetsedel,
särskild för preliminär
skatt, för slutlig skatt, för fastighetsskatt,
skogsvårdsavgifter och i 1 §
omförmälda annuiteter samt för tillkommande
skatt. Debetsedel skall
upptaga å uppbördskortet eller i debiteringslängden
angivna uppgifter.
Vid debetsedel skola vara fogade
skatteanvisningar, avsedda för inbetalning
av skatt.
Vid debetsedel,--
Debetsedel med------
33 §.
För skattskyldig skall utfärdas debetsedel,
särskild för preliminär
skatt, för slutlig skatt samt för tillkommande
skatt. Debetsedel skall
upptaga å uppbördskortet eller i debiteringslängden
angivna uppgifter.
Vid debetsedel skola vara fogade
skatteanvisningar, avsedda för inbetalning
av skatt.
— i fråga.
— fastställt formulär.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
Gällande lydelse.
35 §.
Debetsedel d fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter
samt annuiteter, varom
i 1 § sägs, skall senast den 25 augusti
under taxeringsåret samt debetsedel
å slutlig skatt senast den 15 december
under taxeringsåret med posten
utan kostnad för den skattskyldige
tillställas denne under adress som är
angiven i mantalslängd, taxeringslängd
eller befolkningsregistret eller
anmälts till den lokala skattemyndigheten.
Föreslagen lydelse.
35 §.
Debetsedel å slutlig skatt skall senast
den 15 december under taxeringsåret
med posten utan kostnad
för den skattskyldige tillställas denne
under adress som är angiven i
mantalslängd, taxeringslängd eller
befolkningsregistret eller anmälts till
den lokala skattemyndigheten.
Debetsedel, avseende — ---under inkomståret.
Har skattskyldig----översända debetsedel.
48 §.
1 m o in. Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga
på grund av arbetslöshet
eller sjukdom eller eljest
oförvållat blivit nedsatt, må beviljas
anstånd med erläggande av preliminär
B-skatt, kvarstående skatt, fastighetsskatt,
skogsvårdsavgifter eller
i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande
skatt, som förfaller till
betalning under högst två av de uppbördsterminer,
vilka utlöpa närmast
efter det ansökan om anstånd gjorts.
Anståndet må avse hela skatten eller
del därav. Anståndstiden må bestämmas
till längst ett år efter utgången
av den månad, varunder den första
av nyssnämnda terminer infaller,
dock att anstånd med erläggande av
fastighetsskatt, skogsvårdsavgif ter
samt annuiteter. varom i 1 § sägs,
icke må beviljas för längre tid än
att den i 17 kap. 6 § handelsbalken
stadgade förmånsrätten för dylik
skatt kan göras gällande.
2 m o m. Värnpliktig, som inryckt
till militärtjänstgöring och vars skattebetalningsförmåga
till följd härav
blivit nedsatt, må beviljas anstånd
med erläggande av preliminär Bskatt,
kvarstående skatt, fastighetsskatt,
skogsvårdsavgifter eller i 1 §
omförmälda annuiteter eller tillkommande
skatt, som förfaller till be
-
48 §.
1 m o m. Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga
på grund av arbetslöshet
eller sjukdom eller eljest
oförvållat blivit nedsatt, må beviljas
anstånd med erläggandc av preliminär
B-skatt, kvarstående skatt eller
tillkommande skatt, som förfaller
till betalning under högst två av de
uppbördsterminer, vilka utlöpa närmast
efter det ansökan om anstånd
gjorts. Anståndet må avse hela skatten
eller del därav. Anståndstiden
må bestämmas till längst ett år efter
utgången av den månad, varunder
den första av nyssnämnda terminer
infaller.
2 in o in. Värnpliktig, som inryckt
till militärtjänstgöring och vars skattebetalningsförmåga
till följd härav
blivit nedsatt, må beviljas anstånd
med erläggande av preliminär Bskatt,
kvarstående skatt eller tillkommande
skatt, som förfaller till
betalning under uppbördstermin,
vilken helt eller delvis infaller un
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
13
Gällande lydelse.
talning under uppbördstermin, vilken
helt eller delvis infaller under tiden
för militärtjänstgöringen eller
under tiden därefter, dock senast under
tredje kalendermånaden efter
den då tjänstgöringen upphör. Anståndet
må avse hela skatten eller
del därav. Anståndstiden må bestämmas
till längst ett år efter utgången
av den månad, varunder den uppbördstermin
infaller som anståndet
avser, dock att anstånd därutöver må
beviljas för tiden intill dess den värnpliktige
efter beviljad ledighet för
återgång till civil verksamhet (henupermittering)
eller hemförlovning
tre kalendermånader i följd varit fri
från tjänstgöring. Anstånd med erläggande
av fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter
samt annuiteter, varom
i 1 § sägs, må likväl icke beviljas för
längre tid än i 1 mom. stadgas.
49 §.
1 m o m. Skattskyldig, som--
Har skattskyldig taxerats å mer än
en ort för samma inkomst eller förmögenhet
eller har fastighet taxerats
å mer än en ort, må anstånd medgivas
med inbetalning, helt eller delvis,
av ettdera eller båda av de skattebelopp,
som påförts i anledning av
taxeringen i fråga.
Anståndet skall gälla till dess två
månader förflutit från dagen för
prövningsnämndens eller vederbörande
skattedomstols beslut i anledning
av besvären; dock att anstånd
med erläggande av fastighetsskatt
och skogsvårdsavgifter icke må beviljas
för längre tid än i 43 § 1 mom.
stadgas.
Föreslagen lydelse.
der tiden för militärtjänstgöringen
eller under tiden därefter, dock senast
under tredje kalendermånaden
efter den då tjänstgöringen upphör.
Anståndet må avse hela skatten eller
del därav. Anståndstiden må bestämmas
till längst ett år efter utgången
av den månad, varunder den uppbördstermin
infaller som anståndet
avser, dock att anstånd därutöver
må beviljas för tiden intill dess den
värnpliktige efter beviljad ledighet
för återgång till civil verksamhet
(hempermittering) eller hemförlovning
tre kalendermånader i följd varit
fri från tjänstgöring.
49 §.
— taxeringsintendentens yttrande.
Har skattskyldig taxerats å mer än
en ort för samma inkomst, garantibelopp
för fastighet eller förmögenhet,
må anstånd medgivas med inbetalning,
helt eller delvis, av ettdera
eller båda av de skattebelopp, som
påförts i anledning av taxeringen i
fråga.
Anståndet skall gälla till dess två
månader förflutit från dagen för
prövningsnämndens eller vederbörande
skattedomstols beslut i anledning
av besvären.
60 §. 60 §.
3 in o in. Vad i —--för skatt.
Utmätning må även i gäldenärens Utmätning må även i gäldenärens
frånvaro genast förrättas utan att frånvaro genast förrättas utan att såsådan
underrättelse, varom i 59 och dan underrättelse, varom i 59 och
60 §§ utsökningslagen sägs, blivit 60 §§ utsökningslagen sägs, blivit
honom meddelad. Skall utmätning honom meddelad. Skall utmätning
ske av gäldenären tillhörig fast egen- ske av gäldenären tillhörig fast egen
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
Gällande lydelse.
dom. som finnes å annan ort än där
han har sitt hemvist, skall dock underrättelse
jämte uppgift om förrättningsstället
med rekommenderat
tjänstebrev senast fjorton dagar före
förrättningen avsändas till gäldenären
under adress, som angivits i
restlängden eller eljest kan av utredningsmannen
utrönas. Återkommer
brevet såsom obeställbart, skall
utmätningsmannen därom underrätta
överexekutor vid insändandet
av protokoll över utmätningen;
och åligger det i sådant fall överexekutor
att, innan vidare åtgärder
för egendomens försäljning vidtagas,
anställa de ytterligare efterforskningar
rörande gäldenärens vistelseort,
som med hänsyn till av utmätningsmannen
redan vidtagna åtgärder
och övriga omständigheter må
anses erforderliga, samt, om vistelseorten
därvid utrönes. på sätt överexekutor
finner lämpligt lämna gäldenären
underrättelse om utmätningen.
Har egendomen veterligen
övergått till ny ägare, skola åtgärder
varom i detta stycke sägs i stället
vidtagas för hans underrättande.
Kan hans adress ej utrönas, bör dock
underrättelse lämnas förre ägaren.
68 §.
2 mom. Har riksräkenskapsverket
vid granskning av verkställd debitering
funnit, att anledning föreligger
till antagande att slutlig eller
kvarstående skatt, fastighetsskatt,
skogsvårdsavgifter eller i 1 § omförmälda
annuiteter eller tillkommande
skatt blivit någon påförd obehörigen
eller med för högt belopp eller att
skattskyldig tillgodoräknats överskjutande
preliminär skatt med för
lågt belopp, skall ämbetsverket underrätta
vederbörande länsstyrelse
härom. Länsstyrelsen har att verkställa
den utredning i ärendet, som
må finnas erforderlig, och att, därest
vederbörande finnes hava erlagt
skatt obehörigen eller med för högt
Föreslagen lydelse.
dom, som finnes å annan ort än där
han har sitt hemvist, skall dock underrättelse
jämte uppgift om förrättningsstället
med rekommenderat
tjänstebrev senast fjorton dagar före
förrättningen avsändas till gäldenären
under adress, som angivits i restlängden
eller eljest kan av utmätningsmannen
utrönas. Återkommer
hrevet såsom obeställbart, skall utmätningsmannen
därom underrätta
överexekutor vid insändandet av protokoll
över utmätningen; och åligger
det i sådant fall överexekutor att, innan
vidare åtgärder för egendomens
försäljning vidtagas, anställa de ytterligare
efterforskningar rörande
gäldenärens vistelseort, som med
hänsyn till av utmätningsmannen redan
vidtagna åtgärder och övriga
omständigheter må anses erforderliga,
samt, om vistelseorten därvid utrönes,
på sätt överexekutor finner
lämpligt lämna gäldenären underrättelse
om utmätningen. Har egendomen
veterligen övergått till ny ägare,
skola åtgärder varom i detta stycke
sägs i stället vidtagas för hans underrättande.
Kan hans adress ej utrönas,
bör dock underrättelse lämnas
förre ägaren.
68 §.
2 in o m. Har riksräkenskapsverket
vid granskning av verkställd debitering
funnit, att anledning föreligger
till antagande att slutlig, kvarstående
eller tillkommande skatt blivit
någon påförd obehörigen eller
med för högt belopp eller att skattskyldig
tillgodoräknats överskjutande
preliminär skatt med för lågt belopp,
skall ämbetsverket underrätta
vederbörande länsstyrelse härom.
Länsstyrelsen har att verkställa den
utredning i ärendet, som må finnas
erforderlig, och att, därest vederbörande
finnes hava erlagt skatt obehörigen
eller med för högt belopp eller
tillgodoräknats överskjutande preliminär
skatt med för lågt belopp, till
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
15
Gällande lydelse.
belopp eller tillgodoräknats överskjutande
preliminär skatt med för
lågt belopp, till honom återbetala vad
som för mycket erlagls. Finner länsstyrelsen
eljest att förhållande, som
nyss sagls, föreligger har länsstyrelsen
likaledes att återbetala för mycket
erlagt belopp.
Envar, som eljest vinner nedsättning
i eller befrielse från honom påförd
slutlig eller kvarstående skatt,
fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter
eller i 1 § omförmälda annuiteter eller
tillkommande skatt eller berättigas
återbekomma ytterligare överskjutande
preliminär skatt, äger att
genom länsstyrelsen i det län, där
debiteringen skett, kostnadsfritt återbekomma
vad han för mycket erlagt.
Föreslagen lydelse.
honom återbetala vad som för mycket
erlagts. Finner länsstyrelsen eljest
att förhållande, som nyss sagts,
föreligger har länsstyrelsen likaledes
att återbetala för mycket erlagt belopp.
Envar, som eljest vinner nedsättning
i eller befrielse från honom påförd
slutlig, kvarstående eller tillkommande
skatt eller berättigas
återbekomma ytterligare överskjutande
preliminär skatt, äger att genom
länsstyrelsen i det län, där debiteringen
skett, kostnadsfritt återbekomma
vad han för mycket erlagt.
4 mom. Häftar den,---3 mom.
Vad i föregående stycke stadgas
skall äga motsvarande tillämpning
då skattskyldig, vilken enligt 1 mom.
är berättigad återbekomma erlagd
preliminär skatt, har att gälda tillkommande
skatt, som avser inkomst
under det år vartill den preliminära
skatten hänför sig. Har, då återbetalning
enligt 1 mom. skall ske, den
tillkommande skatten icke påförts
men kan med fog antagas, att sådan
skatt kommer att påföras på grund
av beslut av prövningsnämnd om
höjd taxering eller av länsstyrelse om
böjd debitering, må den preliminära
skatten innehållas i avbidan på att
tillkommande skatt påföres.
70 §.
1 in o in. För slutlig eller kvarstående
skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter
eller i 1 § omförmälda
annuiteter eller tillkommande skatt,
som blivit från debitering obehörigen
utesluten eller till för ringa belopp
påförd, är den skatlskyldige fortfarande
ansvarig. Har skattskyldig
gollskrivits preliminär skatt med för
Vad i föregående stycke stadgas
skall äga motsvarande tillämpning
då skattskyldig, vilken enligt 1 mom.
är berättigad återbekomma erlagd
preliminär skatt, har att gälda tillkommande
skatt, som debiterats på
grund av taxering för inkomst för det
år vartill den preliminära skatten
hänför sig. Har, då återbetalning
enligt 1 mom. skall ske, den tillkommande
skatten icke påförts men kan
med fog antagas, att sådan skatt
kommer att påföras på grund av beslut
av beskatt ning snämnd om höjd
taxering eller om eftertaxering eller
av länsstyrelse om höjd debitering,
må den preliminära skatten innehållas
i avbidan på att tillkommande
skatt påföres.
70 §.
1 in o in. För slutlig, kvarstående
eller tillkommande skatt, som blivit
från debitering obehörigen utesluten
eller till för ringa belopp påförd, är
den skaltskyldige fortfarande ansvarig.
Har skattskyldig gottskrivits preliminär
skatt med för högt belopp
och bär till följd därav skatt felaktigt
restituerats, är han skyldig att
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
Gällande lydelse.
högt belopp och har till följd därav
skatt felaktigt restituerats, är han
skyldig att till statsverket återbetala
vad han sålunda oriktigt utfått. Dock
är han fri från betalningsskyldighet
som i detta moment sägs, därest krav
icke delgives honom inom fyra år efter
utgången av det uppbördsår, under
vilket skatten rätteligen skolat
debiteras eller felaktigt blivit gottskriven,
samt beslut angående hans
betalningsskyldighet är meddelat
inom två år efter det kravet hos honom
anställdes.
Föreslagen lydelse.
till statsverket återbetala vad han
sålunda oriktigt utfått. Dock är han
fri från betalningsskyldighet som i
detta moment sägs, därest krav icke
delgives honom inom fyra år efter
utgången av det uppbördsår, under
vilket skatten rätteligen skolat debiteras
eller felaktigt blivit gottskriven,
samt beslut angående hans betalningsskyldighet
är meddelat inom
två år efter det kravet hos honom
anställdes.
72 §. 72 §.
Kungl. Maj :t---denna förordning.
Nämnden äger, då så finnes påkallat,
medgiva att de särskilda bestämmelser,
som i denna förordning
meddelats i fråga om arbetstagare å
svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet
av minst 500 registerton,
må tillämpas även beträffande
arbetstagare å annat svenskt handelsfartyg.
Nämnden skall---vice ordförande.
Ordföranden och — — — i Sverige.
För envar---av ledamöter.
Förslag till —---och suppleant.
Nämnden är--— äro tillstädes.
Nämnden må —--— av sakkunniga.
Beträffande nämndens----delar gälla.
84 §.
Förmenar någon, att slutlig eller
kvarstående skatt, fastighetsskatt,
skogsvårdsavgifter eller i 1 § omförmälda
annuiteter eller tillkommande
skatt blivit genom fel vid debiteringen
obehörigen eller med oriktigt
belopp honom påförd eller att överskjutande
preliminär skatt, varom i
68 § 1 mom. sägs, tillgodoräknats honom
med för lågt belopp eller att felaktighet
ägt rum vid utskrivandet av
hans debetsedel, äger han att däri söka
rättelse hos den lokala skattemyndighet,
som verkställt debiteringen.
Ansökan om rättelse skall ingivas
till nämnda myndighet inom
84 §.
Förmenar någon, att slutlig, kvarstående
eller tillkommande skatt blivit
genom fel vid debiteringen obehörigen
eller med oriktigt belopp honom
påförd eller att överskjutande
preliminär skatt, varom i 68 § 1
mom. sägs, tillgodoräknats honom
med för lågt belopp eller att felaktighet
ägt rum vid utskrivandet av
hans debetsedel, äger han att däri
söka rättelse hos den lokala skattemyndighet,
som verkställt debiteringen.
Ansökan om rättelse skall
ingivas till nämnda myndighet inom
ett år efter det sökanden erhållit vederbörlig
debetsedel.
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
17
Gällande lydelse.
ett år efter det sökanden erhållit vederbörlig
debetsedel.
Anvisningar
till 39 §.
3. Skatteavdrag ifrågakommer icke
beträffande preliminär B-skatt,
fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter, i
1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande
skatt.
Föreslagen lydelse.
Anvisningar
till 39 §.
3. Skatteavdrag ifrågakommer icke
beträffande preliminär B-skatt eller
tillkommande skatt.
Avdragsskyldighet för —--av tjänst.
Arbetsgivare är---än hemortskommunen.
Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1955 med följande
undantag och inskränkningar.
1. Bestämmelserna i 60 § 3 mom., 68 § 4 mom. och 72 § skola träda i
kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit
från trycket i Svensk författningssamling.
2. De nya bestämmelserna i 4 § 1 mom. angående de avdrag vid taxeringen,
varå skattetabellerna skola grundas, äga tillämpning första gången
såvitt angår tabellerna för inkomståret 1956.
3. Äldre bestämmelser angående preliminär taxering och avgivande av
preliminär självdeklaration skola gälla i fråga om preliminär B-skatt för
inkomståren 1955 och 1956.
4. Preliminär B-skatt för inkomståren 1955 och 1956 må, därest skatten
icke beräknas med ledning av preliminär taxering, bestämmas utan avseende
å skyldighet att erlägga kommunal inkomstskatt för garantibelopp för
fastighet eller sjukförsäkringsavgift.
5. Äldre bestämmelser skola fortfarande gälla beträffande utskylder enligt
1954 eller tidigare års taxeringar ävensom beträffande avgifter in. in.,
vilka debiteras i samband med sådana utskylder.
6. Sjukförsäkringsavgift skall debiteras i samband med slutlig skatt
första gången år 1956.
Utöver vad ovan sagts skall iakttagas att förordningens bestämmelser
skola äga tillämpning redan före ikraftträdandet såvitt avser åtgärder, som
erfordras för förordningens tillämpning därefter.
- Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 sand. Nr 1X9.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
Förslag
till
förordning om uppbörd av vissa försäkringsavgifter enligt lagen om
yrkesskadeförsäkring och av bidrag från arbetsgivare jämlikt lagen
om allmän sjukförsäkring m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 §’
Angående uppbörd av avgift för obligatorisk försäkring i riksförsäkringsanstalten
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring, häri inbegripen tilläggsavgift
enligt 39 § nämnda lag, samt av bidrag från arbetsgivare jämlikt
lagen om allmän sjukförsäkring och lagen om moderskapshjälp skall gälla
vad nedan stadgas.
Avgift jämte tilläggsavgift för frivillig försäkring i riksförsäkringsanstalten
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring uppbäres i den ordning anstalten
bestämmer.
2 §‘
Avgift och bidrag, som avses i 1 § första stycket, från arbetsgivare med
försäkring i riksförsäkringsanstalten uppbäras, med de i 3 § angivna undanlag,
i enlighet med vad som stadgas i uppbördsförordningen. I fråga om
uppbörd på sätt nu nämnts skall summan av en arbetsgivares avgift och
bidrag benämnas arbetsgivaravgift.
3 §.
Har arbetsgivare med försäkring i riksförsäkringsanstalten i regel minst
fem arbetstagare i sin tjänst eller finner anstalten eljest omständigheterna
föranleda därtill, skola avgift och bidrag, varom sägs i 1 § första stycket,
påföras arbetsgivaren och uppbäras i den ordning som, med iakttagande
av vad i 5 § sägs, bestämmes av riksförsäkringsanstalten.
4 §.
1 inom. Det åligger lokal skattemyndighet att på sätt riksförsäkringsanstalten
bestämmer upprätta förteckning över arbetsgivarna inom myndighetens
tjänstgöringsområde (arbelsgivarförteckning). Omfattar den lokala
skattemyndighetens tjänstgöringsområde flera uppbördsdistrikt, skall arbetsgivarförteckningen
bestå av en avdelning för varje sådant distrikt. Förteckningen
skall av den lokala skattemyndigheten insändas till riksförsäkringsanstalten
året näst efter det år förteckningen avser, i Stockholm successivt
under tiden den 15 februari—den 15 mars och i övrigt före den 15
januari eller den senare dag som anstalten föreskriver.
Riksförsäkringsanstalten skall i arbetsgivarförteckningen anteckna arbetsgivaravgifterna
och i övrigt i erforderliga hänseenden komplettera förteckningen.
Denna bör därefter utvisa
1) namn, bostad eller postadress och verksamhet samt i förekommande
fall yrke eller titel för varje arbetsgivare, för vilken antecknats arbetsgivaravgift:
2)
de huvudsakliga grunder, efter vilka arbetsgivaravgiften beräknats för
arbetsgivaren:
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
19
3) arbetsgivaravgiftens belopp för varje arbetsgivare;
4) tillägg på grund av tidigare för lågt debiterat belopp; samt
5) avdrag på grund av förut erlagd betalning eller nedsättning i förut
erlagt belopp. ....
Arbetsgivarförteckningen skall under året näst efter det år förteckningen
avser av riksförsäkringsanstalten översändas till den lokala skattemyndigheten,
i Stockholm före den 15 juni och i övrigt före augusti månads utgång;
dock skall förteckningen, såvitt avser minst halva antalet uppbördsdistrikt
på landet, översändas före den 15 augusti.
2 mom. Samtidigt med att arbetsgivarförteckning översändes till lokal
skattemyndighet äger riksförsäkringsanstalten från vederbörlig inkomsttitel
å riksstaten tillgodogöra sig beloppet av de i förteckningen antecknade arbetsgivaravgifterna.
3 mom. I arbetsgivarförteckning antecknad arbetsgivaravgift skall av
lokal skattemyndighet påföras den avgiftspliktige vid debitering av slutlig
skatt. Förteckningen skall därefter återställas till riksförsäkringsanstalten
inom tid som anstalten bestämmer.
5 §.
1 mom. Arbetsgivare som avses i 3 § är i den mån riksförsäkringsanstalten
ej annat föreskriver skyldig att, i avräkning å honom åvilande avgift
och bidrag, under det kalenderår avgiften och bidraget avse å tid som
anstalten bestämmer erlägga högst det belopp, till vilket summan av avgiften
och bidraget kan antagas komma att uppgå.
Riksförsäkringsanstalten har att till varje arbetsgivare, varom förmäles i
3 §, översända skriftlig uppgift rörande beloppet av avgift och bidrag, som
för visst år påförts honom av anstalten. I uppgiften skall underrättelse lämnas
jämväl angående de huvudsakliga grunder, efter vilka avgiften och bidraget
beräknats, ävensom rörande tid och sätt för inbetalningen och om
påföljden för försummad inbetalning samt om vad som stadgas i 6 §.
Belopp som avses i första och andra styckena skola, där ej riksförsäkringsanstalten
angivit annat betalningssätt, erläggas genom inbetalning eller
girering till anstaltens postgirokonto. Betalning skall erläggas senast inom
fyra veckor efter det uppgiften kommit arbetsgivaren till handa; dock må
riksförsäkringsanstalten, när särskilda skäl därtill prövas föreligga, medgiva
anstånd helt eller delvis med inbetalning av påfört belopp. I fråga om
definitivt påfört belopp må anstånd icke beviljas för längre tid än fyra
månader. I fall då uppbörd av avgift och bidrag fördelas på två eller flera
inbetalningstillfällcn skall det vid varje tillfälle crlagda beloppet anses omfatta
såväl avgift som bidrag och fördelas proportionellt dem emellan. Vad
sist sagts skall gälla jämväl där påfört belopp endast delvis erlägges.
2 mom. Inbetalas i 1 mom. omförmält belopp icke inom föreskriven tid,
skall riksförsäkringsanstalten i rekommenderat brev med posten anmana
arbetsgivaren att omedelbart erlägga detsamma till anstalten.
Riksförsäkringsanstalten åligger att periodvis, enligt anstaltens bestämmande,
upprätta förteckningar över arbetsgivare, vilka ej fullgjort sin betalningsskyldighet
inom fyra veckor efter det anmaning enligt föregående stycke
avsänts. Förteckningarna, som upprättas särskilt för varje utmätningsmansdistrikt,
skola för varje arbetsgivare innehålla uppgift om hans namn,
bostad eller postadress och i förekommande fall yrke eller titel samt om den
avgift och det bidrag han är pliktig att erlägga. Tre exemplar av varje för
-
20 Kungl. Maj.ts proposition nr 1S9.
teckning skola för indrivning av oguldna belopp överlämnas till vederbörande
länsstyrelse.
Vad i uppbördsförordningen och föreskrifter angående tillämpningen av
nämnda förordning stadgas om indrivning och redovisning av restförd skatt,
avkortning och avskrivning av skatt samt upprättande av balanslängd ävensom
angående efterkrav och preskription av skatt skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om oguldna avgifter och bidrag som avses i nästföregående
stycke.
3 mom. Samtidigt med att i 2 mom. omförmäld förteckning överlämnas
till länsstyrelsen äger riksförsäkringsanstalten från vederbörlig inkomsttitel
å riksstaten tillgodogöra sig beloppet av de i förteckningen antecknade avgifterna
och bidragen.
6 §.
Förmenar arbetsgivare att avgift eller bidrag, som avses i 1 § första stycket,
påförts honom obehörigen eller med oriktigt belopp, äger han söka rättelse
däri hos riksförsäkringsanstalten inom ett år efter det han erhållit
vederbörlig debetsedel eller uppgift, varom förmäles i 5 § 1 mom., eller, om
uPPgiften ej kommit honom till handa, efter det krav i annan ordning framställts
hos honom. I fall som avses i 2 § må ansökan i stället ingivas till den
lokala skattemyndighet, som verkställt debiteringen. Myndigheten har att
efter utredning översända ansökningen till riksförsäkringsanstalten.
7 §.
1 mom. Är arbetsgivare delägare i bolag, som avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
skall bidrag från arbetsgivaren jämlikt lagen om allmän
sjukförsäkring och lagen om moderskapshjälp inbetalas till bolaget i
enlighet med vad bolaget bestämmer. Därvid skall dock iakttagas, att arbetsgivarens
avgift för obligatorisk försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
och däremot svarande bidrag som nyss sagts skola påföras gemensamt
att erläggas samtidigt samt att, då uppbörd av avgift och bidrag fördelas
på två eller flera inbetalningstillfällcn, det vid varje tillfälle erlagda
beloppet skall anses omfatta såväl avgift som bidrag och fördelas proportionellt
dem emellan. Vad sist sagts skall gälla jämväl där påfört belopp endast
delvis erlägges.
Varje kalendermånad skall bolaget på sätt som riksförsäkringsanstalten
bestämmer till anstalten inbetala och redovisa de bidrag, vilka under nästföregående
kalendermånad influtit till bolaget.
över arbetsgivare, vilka icke behörigen fullgjort dem åliggande bidragsskyldighet,
skall bolaget upprätta förteckning med uppgift om varje arbetsgivares
namn, bostad eller postadress, verksamhet och i förekommande fall
yrke eller titel samt om det bidrag han är pliktig att erlägga. Förteckningen
skall före utgången av andra månaden efter den, under vilken inbetalning
skolat ske, överlämnas till riksförsäkringsanstalten, som har att påföra
varje arbetsgivare det bidrag, för vilket han är betalningsskyldig. Beträffande
sådant bidrag skall gälla vad i 5 § 2—3 mom. och 6 § stadgats.
2 mom. Riksförsäkringsanstalten har att övervaka att bolag, som i
1 mom. sägs, påför bidrag där så skall ske och i övrigt fullgör sina åligganden
enligt 1 mom. Bolaget är skyldigt att lämna riksförsäkringsanstalten de
uppgifter, som anstalten finner erforderliga för att kunna fullgöra övervakningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
21
8 §.
Sådant bidrag, som staten i sin egenskap av arbetsgivare har att erlägga
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring och lagen om moderskapshjälp,
beräknas och redovisas enligt föreskrifter, vilka meddelas av Konungen.
9 §.
De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,
meddelas av Konungen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955, vid vilken tidpunkt
förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för
försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete upphör att gälla.
I fråga om avgifter för frivillig försäkring enligt nämnda lag skola äldre
bestämmelser alltjämt tillämpas.
Den nya förordningen skall äga tillämpning jämväl beträffande sådana
avgifter för obligatoriska försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt
sagda lag, vilka debiteras eller uppbäras efter utgången av år 1954.
Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande, som ersatts
genom bestämmelse i denna förordning, skall hänvisningen i stället gälla
den bestämmelsen.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 mars
1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om debitering och
uppbörd av sjukförsäkringsavgifter, m. m. samt anför därvid följande.
I. Inledning.
I 36 § lagen den 3 januari 1947 ( nr 1) om allmän sjukförsäkring upptogs
ett stadgande av innebörd, att om debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifterna
stadgas i uppbördsförordningen. Någon komplettering av
uppbördsförordningen i ifrågavarande hänseende har emellertid ännu inte
skett. Ej heller i övrigt har några detaljbestämmelser utfärdats angående
uppbörden av sjukförsäkringsavgifterna. Dessa spörsmål måste nu lösas.
I socialförsäkringsutredningens betänkande angående sjukförsäkring och
yrkesskadeförsäkring (SOU 1952: 39”) har utredningen (s. 211—218) angivit
vissa riktlinjer för uppbörden av sjukförsäkringsavgifterna. Vid remissbehandlingen
av utredningsförslaget har i några remissyttranden föreslagits
förenklingar i olika hänseenden i det av utredningen ifrågasatta systemet.
Vid anmälan av propositionen nr 178 till 1953 år riksdag med förslag
till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
in. in. uttalade föredragande departementschefen (s. 192) bl. a.,
att vad sålunda och i övrigt anförts rörande avgiftsuppbörden torde få beaktas
vid den särskilda utredning, som måste komma till stånd rörande
avgiftsuppbörden. Departementschefen behandlade vidare frågan om avgiftsskyldigheten
för äkta makar samt anförde, att de närmare övervägandena
rörande uppbördsreglernas utformning i detta hänseende torde få ske
i samband med att riksdagen underställdes förslag till de övriga ändringar
i uppbördsförordningen, som påkallades av sjukförsäkringslagstiftningen.
För att verkställa förenämnda utredning tillkallade, jämlikt Kungl. Maj:ts
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
23
bemyndigande, chefen för socialdepartementet den 22 juni 1953 särskilda
sakkunniga, nämligen t. f. byrådirektören S. E. H. Malm och kronokamreraren
B. E. V. Åkerstedt. Den 2 oktober 1953 uppdrog Kungl. Maj :t åt de sakkunniga
att utreda jämväl frågan om debitering och uppbörd av arbetsgivarbidrag
till den allmänna sjukförsäkringen och avgifter till den blivande yrkesskadeförsäkringen
jämte därmed sammanhängande frågor; vidare tillkallade
chefen för socialdepartementet, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande,
samma dag ytterligare en sakkunnig, nämligen förste aktuarien C. J. H.
Holm. I utredningsarbetet har Malm och Åkerstedt deltagit beträffande debitering
och uppbörd av avgifter till den allmänna sjukförsäkringen samt
Åkerstedt och Holm beträffande debitering och uppbörd av arbetsgivarbidrag
till nämnda försäkring och avgifter till den blivande yrkesskadeförsäkringen.
Utredningsmännen överlämnade med gemensam skrivelse den
4 december 1953 dels en promemoria med utredning och förslag rörande debitering
och uppbörd av avgifter till den allmänna sjukförsäkringen, dels
ock en promemoria angående debitering och uppbörd av arbetsgivares bidrag
och avgifter till de obligatoriska sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna m. in.
Promemoriorna vidfogat gemensamt författningsförslag torde få såsom
Bihang fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.
Över utredningen eller vissa delar därav har, efter remiss, yttranden avgivits
av statskontoret, kammarrätten, riksförsäkringsanstalten, statistiska
centralbyrån, riksräkenskapsverket, riksskattenämnden, statens organisationsnämnd,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Malmöhus, Värmlands och Västerbottens län, Socialförsäkringsbolagens
förening, Försäkringsanstalterna Folket—Samarbete, Svenska sjukkasseförbundet,
Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare
samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.
Utom de förslag, som framlagts i förenämnda promemorior, avser jag att
i förevarande sammanhang till behandling upptaga de förslag till ändring
i uppbördsförordningen i anledning av fastighetsskattens inarbetning i den
kommunala inkomslskatten, som framlagts i en inom finansdepartementets
rättsavdelning utarbetad, den 1 december 1953 dagtecknad promemoria i
ämnet.
Över sistnämnda promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
riksräkenskapsverket, Iantbruksstyrelsen, statens organisationsnämnd,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Norrbottens län, Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerarc
samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.
Slutligen får jag här omnämna, att vid åtskilliga av de i det föregående
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
angivna remissyttrandena fogats särskilda yttranden av lokala skattemyndigheter
eller andra. När anledning därtill finnes, kommer jag i det följande
att omnämna vad som anförts även i dessa yttranden.
II. Debitering oeh uppbörd av avgifter till den allmänna
sjukförsäkringen.
A. Kort översikt över sjukförsäkringslagens huvudbestämmelser.
Försäkringsplikt m. m. Varje svensk medborgare, som är bosatt i riket,
är i princip försäkringspliktig från och med kalendermånaden efter den,
varunder han fyllt 16 år, och därmed skyldig att vara försäkrad såsom medlem
i allmän sjukkassa. Detsamma gäller den som utan att vara svensk
medborgare är bosatt och mantalsskriven i riket. Annan än försäkringspliktig
må ej vara medlem i allmän sjukkassa. Från försäkringsplikten är undantagna
vissa smärre grupper, i främsta rummet sådana anstaltsvårdade
som inte kan antagas ha någon nytta av försäkringen.
Allmän sjukkassa är centralsjukkassa eller lokalsjukkassa. Centralsjukkassa
har till verksamhetsområde ett eller flera landstingsområden eller
stad, som ej deltar i landsting. I undantagsfall kan annan stad än nu sagts
bilda eget centralsjukkasseområde. Lokalsjukkassa har till verksamhetsområde
en eller flera kommuner och är ansluten till den centralsjukkassa,
inom vars område lokalsjukkassan är belägen. Inom stad, som utgör eget
centralsjukkasseområde, kan lokalsjukkassa inte finnas.
Försäkringspliktig skall för varje kalenderår vara medlem i sjukkassan
för den kommun, där han för samma år blivit mantalsskriven. År försäkringspliktig
ej mantalsskriven i riket, skall han vara medlem i sjukkassan
töi den kommun, där han är bosatt vid ingången av kalenderåret eller vid
den senare tidpunkt, da försäkringsplikt inträder. Medlem i lokalsjukkassa
är medlem även i den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan är ansluten.
Den allmänna sjukförsäkringen avser att vid sjukdom bereda sjukhjälp
i form av dels ersättning för utgifter för sjukvård (sjukvårdsförsäkring),
dels en för dag beräknad kontant ersättning (sjukpenningförsäkring).
Sjukvårdsförsäkrad är varje sjukkassemedlem och medlems barn under
16 år ävensom annat i riket bosatt barn under 16 år.
Sjukpenningförsäkrad är varje sjukkassemedlem, vars beräknade årsinkomst
av förvärvsarbete uppgår till minst 1 200 kronor, samt sjukkassemedlems
hustru även om hon ej har sådan inkomst, såvida hon själv är
medlem och ej uppbär folkpension.
Alla sjukpenningförsäkrade är tillförsäkrade en grundsjukpenning av 3
kronor om dagen. Till denna grundsjukpenning kan barntillägg utgå.
De medlemmar, som har en beräknad årsinkomst av tjänst uppgående
till minst 1 800 kronor, skall dessutom vara obligatoriskt försäkrade för till
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
25
läggssjukpenning. Tilläggssjukpenningens storlek är beroende på den sjukpenningklass,
i vilken medlemmen av sjukkassan inplacerats med hänsyn
till den av kassan beräknade storleken av hans årsinkomst av tjänst.
Med årsinkomst av förvärvsarbete avses den för år beräknade inkomst
i pengar eller naturaförmåner, som någon kan antagas komma att tills
vidare åtnjuta av sådant arbete. Med årsinkomst av tjänst förstås sådan
årsinkomst av förvärvsarbete, som arbetstagare kan antagas komma att
tills vidare åtnjuta i allmän eller enskild tjänst. Det för försäkringen för tillIäggssjukpenning
betydelsefulla begreppet inkomst av tjänst överensstämmer
sålunda icke med motsvarande skatterättsliga begrepp.
Sjukpenningklasserna är tretton till antalet. Den första sjukpenningklassen
avser dem, som är försäkrade enbart för grundsjukpenning. Sjukpenningklasserna
2—13 avser dem, som dessutom är försäkrade för tillläggssjukpenning.
Lägsta tilläggssjukpenningen är en krona och utgår till
dem, vilkas beräknade årsinkomst av tjänst uppgår till 1 800 kronor men
ej 2 400 kronor. Högsta tilläggssjukpenningen är 17 kronor och utgår
till dem, vilkas beräknade årsinkomst av tjänst uppgår till minst 14 000
kronor. Högsta sammanlagda sjukpenning (grundsjukpenning + tilläggssjukpenning)
är alltså 20 kronor. Efter 90 dagars sjukhjälpstid nedsättes
tilläggssjukpenningen i de högre sjukpenningklasserna. I vissa fall utgår
halv sjukpenning. Vid sjukhusvård utgår i allmänhet en reducerad sjukpenning
(hempenning). För sjukpenning ävensom för sjukhusvård är sjukhjälpstiden
730 dagar. För folkpensionärer är dock motsvarande tid 90 dagar.
Från sjukpenningförsäkringen kan Kungl. Maj :t helt eller delvis undantaga
vissa medlemmar, huvudsakligen stats- och kommunalanställda
tjänstemän.
Såsom förut nämnts avser den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning
endast sådana medlemmar, som har inkomst av tjänst. För medlemmar,
som har annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst av tjänst
(självständiga företagare), finnes en frivillig sjukpenningförsäkring, genom
vilken de kan tillförsäkra sig en sammanlagd sjukpenning å högst det belopp,
för vilket vederbörande skulle ha varit obligatoriskt försäkrad om hela
årsinkomsten av förvärvsarbete härrört av tjänst. Den frivilliga sjukpenningförsäkringen
står öppen även för studerande och för i huvudsak hemarbetande
hustrur; sammanlagda maximisjukpenningen utgör i båda fallen
6 kronor.
Försäkringen finansieras genom de försäkrades avgifter, statsbidrag och
arbetsgivarbidrag.
De allmänna sjukkassorna skall stå under tillsyn av en för hela riket
gemensam tillsynsmyndighet.
Sjukförsäkringsavgifter. Varje allmän sjukkassa är en självständig juridisk
person med eget ansvar för verksamheten. Den del av kassans utgifter
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
för olika grenar av verksamheten, som inte täckes av statsbidrag och arbetsgivarbidrag
eller andra tillgängliga medel, skall uttagas i form av avgifter
av kassans medlemmar. Detta innebär, att sjukförsäkringsavgifterna inte
är enhetliga för hela riket utan varierar från kassa till kassa.
Sjukförsäkringsavgifterna skall enligt särskilt angivna grunder beräknas
och efter vederbörande kassas hörande fastställas av tillsynsmyndigheten.
Sjukförsäkringsavgift skall innefatta avgift för dels sjukvårdsförsäkringen,
dels försäkringen för grundsjukpenning och dels försäkringen för
tilläggssjukpenning. Den som är medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa
skall erlägga sjukförsäkringsavgift i båda kassorna.
Avgift för sjnkvårdsförsäkringen skall erläggas av medlem, vars till statlig
inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering året näst efter det år avgiften
avser bestämts till minst 1 200 kronor och som inte vid utgången av sistnämnda
år upphört att vara medlem, fyllt 67 år eller uppbär folkpensionsförmån
i annan form än ålderspension.
Avgift för försäkringen för grundsjukpenning skall erläggas av medlem,
som vid utgången av det år avgiften avser är försäkrad för sådan sjukpenning
och vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering nästföljande
år bestämts till minst 1 200 kronor.
Rörande ifrågavarande båda avgifter gäller i övrigt bland annat följande.
Vad om medlems taxerade inkomst sägs skall i fråga om medlem, som
taxeras enligt för gitt skattskyldig gällande bestämmelser, avse makarnas
sammanlagda taxerade inkomst.
Inom samma kassa skall avgifterna för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen
för grundsjukpenning var för sig vara lika stora för samtliga avgiftspliktiga
medlemmar, som omfattas av vederbörande försäkring, samt beräknas
för kalenderår och fastställas till helt krontal.
överstiger medlems sammanlagda avgift för sjukvårdsförsäkringen och
försäkringen för grundsjukpenning (den sammanlagda avgiften benämnes
i det följande grundavgift)två procent av hans taxerade inkomst vid taxering
till statlig inkomstskatt året efter det avgiften avser, skall avgiften nedsättas
till två procent av nämnda inkomst (denna bestämmelse kallas i det
följande tvåprocentsregeln). I fråga om medlem, som är taxerad enligt för
gift skattskyldig gällande bestämmelser, skall därvid å vardera maken anses
belöpa hälften av makarnas sammanlagda taxerade inkomst. Sådan nedsättning
skall för den, som är försäkrad i såväl lokal- som centralsjukkassa,
i första hand avse avgift till centralsjukkassan. Inom en och samma kassa
skall nedsältningen i första hand avse avgift för sjukvårdsförsäkringen.
Avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning — denna avgift benämnes
i det följande tilläggsavgift — skall erläggas av medlem, som under den
månad avgiften avser eller del därav är försäkrad för sådan sjukpenning,
dock att avgift ej skall utgå för månad, under vilken försäkringsplikt upphör.
Inom en kassa skall tilläggsavgifterna vara lika stora för de medlemmar,
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
27
som tillhör samma sjukpenningklass och för vilka gäller samma sjukhjälpstid.
Avgifterna skall vidare vara avvägda i förhållande till storleken av til 1- läggssjukpenningen inom varje sjukpenningklass och beräknas för kalendermånad.
Om en medlems avgift för kalenderår ej slutar å helt krontal,
skall den avrundas till närmaste hela krontal.
Medlem, som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser,
skall i den mån så stadgas i uppbördsförordningen svara jämväl för andra
makens sjukförsäkringsavgift.
Därest medlems avgift för kalenderår skulle uppgå till lägre belopp än fem
kronor skall avgift inte påföras honom.
I fråga om debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifterna innehåller
sjukförsäkringslagen allenast den inledningsvis omnämnda hänvisningen
till uppbördsförordningen.
Allmän sjukkassa äger i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer av statsverket
uppbära hela beloppet av de sjukförsäkringsavgifter, som debiterats
för kassans räkning. I avräkning å de sjukförsäkringsavgifter, som kommer
att debiteras för visst kalenderår, äger allmän sjukkassa att av statsverket
erhålla förskott enligt de föreskrifter, som Kungl. Maj :t utfärdar.
Vad i det föregående sagts om sjukförsäkringsavgifter avser uteslutande
avgifter för den obligatoriska sjukförsäkringen. Avgifterna för den frivilliga
sjukpenningförsäkringen erlägges direkt till allmän sjukkassa och
uppbärcs sålunda icke i samband med skatteuppbörden.
Statsbidrag. Statsbidragen till den obligatoriska sjukförsäkringen utgår
i form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag.
I nu förevarande sammanhang är främst sistnämnda
två bidragsformer av intresse.
Avgift slind ringsbidraget utgår med det belopp varmed sjukförsäkringsavgift
nedsatts till följd av tvåprocentsregeln. Staten ersätter sålunda kassorna
till fullo den del av grundavgifterna, som ej inflyter på grund av avgifternas
nedsättning enligt sagda regel.
Avgiftsersättningsbidraget utgår med tio kronor för varje medlem, som
inte är skyldig att betala avgift för sjukvårdsförsäkringen på grund av att
den taxerade inkomsten inte uppgår till 1 200 kronor eller att han har tolkpension.
B. Uppbörd av sjukförsäkringsavgifterna i samband med preliminär skatt, in. in.
Utredningsmännen. Inledningsvis anför utredningsmännen att genom den
hänvisning, som i .‘$0 § sjukförsäkringslagen gjorts till uppbördsförordningen
i fråga om uppbörden av sjukförsäkringsavgifterna, fastslagits alt
nämnda upphörd skulle anknytas till skatteuppbörden. Av förarbetena till
denna bestämmelse framginge att avgifterna skulle inräknas i preliminär
och slutlig skatt. Avgiftsuppbördens anknytning till skatteuppbörden förut
-
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
satte, att till uppräkningen i 1 § första stycket uppbördsförordningen av
vad som i förordningen förstodes med skatt fogades sjukförsäkringsavgifter
enligt lagen om allmän sjukförsäkring. Vidare måste den i 2 § 2 mom.
uppbördsförordningen givna definitionen å slutlig skatt kompletteras med
ett tillägg, angivande att till vad som förstodes med slutlig skatt hörde i 1 §
omförmälda sjukförsäkringsavgifter. I 3 § 1 mom. uppbördsförordningen
föranleddes därjämte en ändring av innebörd att beloppet av preliminär
skatt, som skattskyldig hade att utgöra, skulle motsvara jämväl i den slutliga
skatten ingående sjukförsäkringsavgift.
Beträffande avgiftsuppbörden i samband med uttagande av preliminär Askatt
framhåller utredningsmännen i likhet med socialförsäkringsutredningen,
att det icke vore möjligt att vid inräkningen av avgifterna i skatten taga
hänsyn till variationerna i avgiftsbeloppen olika sjukkassor emellan. I stället
borde man utgå från genomsnittsbelopp för hela landet, vilka årligen för ett
kommande år uträknades och fastställdes av tillsynsmyndigheten för de
allmänna sjukkassorna och av denna meddelades riksskattenämnden. Därvid
borde sjukförsäkringsavgifternas belopp uppdelas på avgift för sjukvårdsförsäkringen,
avgift för försäkringen för grundsjukpenning och avgifter
för försäkringen för tilläggssjukpenning, de sistnämnda specificerade
efter sjukpenningklass. Föreskrift härom borde intagas i tillämpningsbestämmelser
till sjukförsäkringslagen.
I skattetabellerna borde inräknas den för de sjukpenningförsäkrade beräknade
genomsnittliga grundavgiften, i de lägsta inkomstlägena reducerad
med hänsyn till tvåprocentsregeln, samt den beräknade genomsnittliga till1
äggs avgift som utginge i den sjukpenningklass, till vilken en försäkrad
med i skattetabellen angiven inkomst skulle hänföras. Avgifterna borde inräknas
med de för år fastställda genomsnittsbeloppen. Vid skattetabellernas
upprättande skulle hänsyn icke tagas till den nedsättning i statlig och kommunal
inkomstskatt, som kunde bli en följd av att sjukförsäkringsavgift
eventuellt komrne att ingå i det s. k. försäkringsavdraget (för ogift skattskvldig
högst 200 kronor och för makar sammanlagt högst 400 kronor).
I 4 § 3 mom. första stycket uppbördsförordningen borde införas ett tillägg
att den preliminära skatten skulle i tabellerna angivas under förutsättning
jämväl, att sjukförsäkringsavgift beräknades med ledning av belopp,
som den i 91 § lagen om allmän sjukförsäkring omförmälda tillsynsmyndigheten
fastställde för inkomståret. Därefter anföres.
Då alla skattskyldiga icke skall erlägga sjukförsäkringsavgift eller skall
erlägga avgift med lägre belopp än som i skattetabellerna beräknats för inkomsten,
kommer i anledning härav skatteuttaget enligt skattetabellerna
att i vissa fall bli för högt. Såsom exempel kan nämnas en icke mantalsskriven
utlänning, en icke sjukpenningförsäkrad sjukkassemedlem som tillfälligtvis
innehar anställning, en medlem som uppbär inkomst i form av
pension och en medlem som är försäkringspliktig endast under en del av
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
29
året. Sådana konsekvenser får dock — såsom socialförsäkringsutredningen
anmärkt — tämligen ringa betydelse, eftersom avgiftsbeloppen blir relativt
små.
Det må emellertid särskilt beaktas att vissa kategorier, huvudsakligen
statliga och kommunala tjänstemän, på grund av bestämmelsen i 28 §
första stycket sjukförsäkringslagen kan komma att undantagas från sjukpenningförsäkringen
i dess helhet eller viss del därav. Riksräkenskapsverket
har anmärkt att, därest sådant undantagande sker, preliminärskatten
blir för hög för de undantagna kategorierna, vilket ur principiell synpunkt
syntes mindre tillfredsställande.---
Skulle det anses önskvärt att för stats- och kommunalanställda befattningshavare
möjliggöra skatteavdrag med uteslutande av avgift till sjukpenningförsäkringen,
kan detta åstadkommas genom införandet av dubbla
kolumner i skattetabellerna. Skulle kolumnangivningen å preliminärdebetsedlarna
bygga på anteckningar i mantalslängden förutsätter detta att
lokala skattemyndigheterna underrättas om vilka personer, som är anställda
i statlig eller kommunal tjänst. Den för ändamålet behövliga underrättelseoch
registreringsproceduren skulle emellertid bli mycket vidlyftig utan att
ändå medföra ett i samtliga fall riktigt resultat och synes för konsekvensens
skull fordra införandet av skyldighet för de lokala skattemyndigheterna att
ex officio verkställa jämkningar på grund av ombyte av arbetsgivare under
inkomståret.
Mera praktiskt torde vara att de dubbla kolumnerna åsättes gemensamt
kolumnnummer i skattetabellerna, med särskild underrubrik för den kolumn
som gäller stats- och kommunalanställda jämte redogörelse i anvisningarna
till tabellerna rörande de fall då sistnämnda kolumn skall tilllämpas.
I sådan händelse kan kolumnangivningen på preliminärdebetsedlarna
verkställas enligt vanliga regler, varefter det får ankomma på arbetsgivarna
att tillämpa rätt underkolumn. Denna metod bör icke behöva vålla
svårigheter, eftersom den särskilda underkolumnen skall tillämpas endast
av statligt eller kommunalt organ, som måste antagas veta för vilka arbetstagare
den ena eller andra underkolumnen gäller. Därigenom uppnår man
automatiskt en riktig beräkning av skatteavdragen, oavsett om den skattskyldige
övergår till eller från statlig eller kommunal anställning under inkomståret.
Ehuru väl riksräkenskapsverkets anmärkning måste anses fullt riktig
ur principiell synpunkt, är utredningsmännen ej övertygade om det praktiska
behovet av olika beräkningsgrunder för A-skatten för skilda kategorier
skattskyldiga. På grund av sjukförsäkringsavgifternas inräkning i skattetabellerna
kommer, såsom förut nämnts, något för höga skatteuttag att
drabba även andra skattskyldiga än de grupper, som kan undantagas från
sjukpenningförsäkringen med stöd av 28 § sjukförsäkringslagen. Med hänsyn
till att sjukförsäkringsavgifterna som regel kommer att utgöra en procentuellt
ringa del av preliminärskatten, torde olägenheterna bli av liten
praktisk betydelse. Härtill kommer slutligen att eu fördubbling av skattetabellerna
skulle stå i motsättning till önskemålet att såvitt möjligt förenkla
uppbördsförfarandet.
Av angivna skiil anser sig utredningsmännen icke böra föreslå att — om
undantagande från sjukpenningförsäkringen sker — särskilda beräkningsgrunder
tillämpas för de undantagna.
30
Kungl. Maj. ts proposition nr 1S9.
Utredningsmännen erinrar om att preliminär A-skatt skulle enligt It §
uppbördsförordningen beräknas å det belopp, som återstode sedan från
inkomsten avräknats bl. a. skattskyldigs avgifter för sjuk- eller olycksfallsförsäkring
som tagits i samband med tjänst. Till dylika avgifter torde avgifter
till den allmänna sjukförsäkringen icke vara hänförliga. Något förtydligande
av bestämmelsen av denna anledning syntes dock ej erforderligt.
Vidare stadgades i 12 § uppbördsförordningen i fråga om svensk medborgare,
som tillhörde svensk beskickning eller lönat svenskt konsulat eller
beskickningens eller konsulatets betjäning och som på grund av sin tjänst
vore bosatt utomlands, att preliminär A-skatt skulle avse allenast å inkomsten
av tjänsten belöpande statlig inkomstskatt jämte pensionsavgift samt
beräknas enligt av Kungl. Maj :t fastställda grunder. Sådan person skulle
emellertid, ehuru han icke vore i riket bosatt, jämlikt 14 § 2 mom. och 35 §
1 mom. folkbokföringsförordningen likväl mantalsskrivas i Sverige. Enligt
bestämmelserna i 5 § sjukförsäkringslagen syntes svensk medborgare varom
här vore tråga icke kunna vara medlem i allmän sjukkassa och således ej
heller vara pliktig erlägga sjukförsäkringsavgift. Anledning till ändring av
12 § uppbördsförordningen i förevarande sammanhang förelåge därför icke.
Eu särskild fråga vore hur bestämmelserna i 41 § 2 mom. uppbördsförordningen
om befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag med hänsyn
till existensminimum komme att påverka erläggandet av sjukförsäkringsavgift.
Dessa bestämmelser verkade i princip så att skattskyldig, som erhållit
sådan befrielse eller nedsättning i fråga om preliminär skatt, i motsvarande
mån undginge påföring av statlig och kommunal inkomstskatt i
den slutliga skatten. Befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag för
preliminär skatt påverkade däremot icke i slutlig skatt ingående folkpensionsavgift.
Pensionsavgift debiterades sålunda i cxistensminimifallen enligt
vanliga grunder. Enligt utredningsmännens mening synles sjukförsäkringsavgift
i förevarande hänseende böra likställas med pensionsavgift.
Slutligen framhåller utredningsmännen att det icke kunde anses föreligga
något praktiskt behov att införa en speciell jämkningsregel för det
fall, då skyldighet ej förelåge att erlägga sjukförsäkringsavgift. Hinder syntes
icke möta att vid bedömning, huruvida jämkning av den preliminära
skatten kunde ifrågakomma, taga hänsyn även till angivna förhållande.
I fråga om den preliminära B-skatten erinrar utredningsmännen om att
skatten debiterades antingen med belopp motsvarande den slutliga skatt,
som påförts den skattskyldige året näst före inkomståret, eller med belopp
som beräknades med ledning av preliminär taxering. Därefter anföres.
Såvitt gäller preliminär B-skatt, som påföres med samma belopp som slutlig
skatt, specificeras vid debiteringen icke de i B-skatten ingående beloppen
av skatter och avgifter. Att för sjukförsäkringsavgifternas vidkommande
göra avsteg från denna princip torde ej böra ifrågakomma.
Kungl. Maj. ts proposition nr 189.
31
Preliminär B-skatt, som beräknas med ledning av preliminär taxering,
debiteras med specifika belopp för bl. a. statlig inkomstskatt, kommunal
inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt och pensionsavgift. Detsamma bör
gälla sjukförsäkringsavgift. Till underlättande av debitering av sjukförsäkringsavgifter
i dessa fall bör samma av tillsynsmyndigheten fastställda genomsnittliga
avgiftsskala tillämpas som för den preliminära A-skatten.
I vissa fall leder denna princip till att skattskyldiga blir påförda för hög
avgift. En skattskyldig är ej alltid sjukkassemedlem, och en medlem, som
uppbär årsinkomst av förvärvsarbete i sjukförsäkringslagens mening, är
ej alltid skyldig erlägga avgift för grundsjukpenning och avgift för den
obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen. Om hänsyn skulle tagas till
sådana fall vid debiteringen av den i B-skatt ingående sjukförsäkringsavgiften,
måste den lokala skattemyndigheten utreda dels huruvida den
skattskyldige är sjukkassemedlem och dels huruvida hans inkomst helt eller
delvis utgöres av årsinkomst av tjänst eller annat förvärvsarbete i sjukförsäkringslagens
mening. Ett dylikt åliggande skulle förutsätta samråd
mellan de lokala skattemyndigheterna och vederbörande sjukkassor. Enär
emellertid någon i praktiken mera kännbar överdebitering i allmänhet ej
kan antagas uppkomma, om i hithörande fall tillsynsmyndighetens i fråga
om preliminär A-skatt angivna avgiftsskala tillämpas, torde sjukförsäkringsavgift
böra ingå i preliminär B-skatt, beräknad med ledning av preliminär
taxering, med belopp enligt denna skala.
På grund av det anförda föreslås att till 25 § uppbördsförordningen
fogas en föreskrift, att — vid debitering av preliminär B-skatt med ledning
av preliminär taxering — sjukförsäkringsavgift påföres med ledning av belopp,
som den i 91 § lagen om allmän sjukförsäkring omförmälda tillsynsmyndigheten
fastställer för inkomståret.
På grund av stadgandet i 46 § 2 mom. fjärde stycket uppbördsförordningen
kommer den föreslagna bestämmelsen att gälla även vid jämkning
av preliminär B-skatt.
Behov av att i 45 § 1 mom. uppbördsförordningen införa en speciell jämkningsregel
enbart för det fall, att i preliminär B-skatt beräknad sjukförsäkringsavgift
avviker från den avgift som kan antagas ingå i motsvarande
slutliga skatt, synes icke föreligga. Såsom vid jämkning av preliminär
A-skatt bör emellertid hänsyn kunna tagas till sjukförsäkringsavgift vid
bedömning, huruvida jämkning kan ifrågakomma.
Utredningsmännen uttalar att de föreslagna reglerna för debitering av
sjukförsäkringsavgift, som inginge i preliminär B-skatt, kunde tillämpas redan
från och med år 1955 såvitt fråga vore om B-skatt, vilken påfördes
med ledning av preliminär taxering eller uträknades i samband med jämkning.
B-skatt, som för åren 1955 och 1956 utginge med samma belopp som
slutlig skatt, komine däremot icke utan särskild tilläggsdebitering att inbegripa
sjukförsäkringsavgift, eftersom sådan avgift påfördes slutligt först
under år 1956. Med hänsyn därtill måste avgöras, huruvida åtgärder borde
vidtagas för afl sjukförsäkringsavgift i hithörande fall skulle erläggas preliminärt
åren 1955 och 1956, och vilka åtgärder som därvid komme i fråga.
Beträffande detta spörsmål anföres följande.
32
Kungl. Maj. ts proposition nr 189.
Därest sjukförsäkringsavgift skall påföras i nu avsedda fall, finns icke
annat underlag därför än 1954 resp. 1955 års taxering till statlig inkomstskatt.
\id sådant förhållande torde komma i fråga antingen att ålägga
de lokala skattemyndigheterna skyldighet att, med ledning av den av tillsynsmyndigheten
fastställda avgiftsskalan, i varje särskilt fall påföra sjukförsäkringsavgift
med belopp, som svarar mot den till statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten enligt 1954 resp. 1955 års taxering, eller att uppräkna
den slutliga skatten med ett enhetligt procenttal beräknat endera på den
taxerade inkomsten eller den slutliga skatten. Det är emellertid icke möjligt
att finna ett enhetligt procenttal soin slår rätt i mer än ett mindretal fall,
varför den sist angivna metoden ej är lämplig. Någon nämnvärd arbetsminskning
vinnes ej heller i jämförelse med den förra metoden.
Den förstnämnda metoden synes under sådana förhållanden vara att föredraga.
Ett åliggande av denna art medför ett icke oväsentligt merarbete
utom själva avgiftsuträkningen, såsom påföring av avgifterna på debetkort,
sammanläggning av avgifterna med den slutliga skatten, summering och
avstämning, överföring av avgift, slutlig skatt och slutsumma till debetsedlar
och kreditkort samt kollationering av de överförda beloppen. Ifrågavarande
arbetsoperationer blir visserligen av mindre omfattning än den
hittillsvarande specifika debiteringen av all B-skatt. Det bör likväl uppmärksammas
att de lokala skattemyndigheterna genom den nya uppbördsförordningen
pålagts ökade göromål i samband med A-skatten jämte andra nya
arbetsuppgifter, vilka just under övergångsåren uppväger lättnaden i Bskattedebiteringen.
Med hänsyn till den arbetsbelastning, för vilken de lokala
skattemyndigheterna härigenom blir utsatta under månaderna närmast
före och efter årsskiftena, synes en obligatorisk inräkning av sjukförsäkringsavgift
för åren 1955 och 1956 i nu förevarande B-skatter höra ifrågakomma
allenast, om resultatet därav framstår som en påtaglig vinst.
Vad man skulle uppnå med en särskild avgiftsdebitering är alt kvarstående
skatt ej uppkom eller blev något lägre för sådana skattskyldiga, vilkas
B-skatt utan höjningen icke skulle täcka den slutliga skatten. I fråga
om övriga hithörande skattskyldiga skulle tilläggsdebiteringen resultera
i utjämning av den överskjutande skatten eller någon minskning i denna.
A andra sidan blir antalet fysiska personer, som påföres B-skatt med samma
belopp som slutlig skatt, ganska litet i förhållande till totalantalet skattskyldiga.
Såsom tidigare framhållits, representerar vidare sjukförsäkringsavgifterna
ganska små belopp, såväl absolut som relativt sett; på grund
av bestämmelsen i 26 § uppbördsförordningen att preliminär skatt som icke
uppgår till 60 kronor, icke skall påföras, kommer trots tilläggsdebitering avgift
över huvud taget icke att erläggas preliminärt av skattskyldiga i de
lägsta inkomstskikten. Den genom stadgandena i 17 § 1 mom. uppbördsförordningen
utökade skyldigheten att avgiva preliminär självdeklaration och
lokal skattemyndighets därtill knutna vidgade anmaningsrätt jämlikt 20 §
samma förordning kommer vidare att föranleda preliminär taxering i större
utsträckning än hittills.
Vid övervägandet av detta spörsmål har utredningsmännen funnit övervägande
skäl tala mot införandet av en speciell regel för ifrågavarande fall
för åren 1955 och 1956. För dessa år synes därför preliminär B-skatt böra i
enlighet med 13 § första stycket uppbördsförordningen utgå med belopp
motsvarande den slutliga skatt, som påförts den skattskyldige år 1954 resp.
1955, trots att sådan slutlig skatt icke inbegriper sjukförsäkringsavgifi.
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
33
Remissyttrandena. Utredningsmännens förslag har i samtliga remissyttranden
tillstyrkts eller i huvudsak lämnats utan erinran.
Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.
Beträffande stadgandet i 36 § sjukförsäkringslagen om avgiftsnppbördens
anknytning till den allmänna skatteuppbörden erinrar riksförsäkringsanstalten
om att med sjukförsäkringsavgifter avsåges i förevarande sammanhang
avgifter för den obligatoriska sjukförsäkringen. Detta gällde jämväl
i fråga om bestämmelsen i 37 § första stycket samma lag, att allmän
sjukkassa ägde i den ordning, Konungen bestämde, av statsverket uppbära
hela beloppet av de sjukförsäkringsavgifter som debiterats för kassans räkning.
Liksom till synes även utredningsmännen hade anstalten förutsatt,
att i uttrycket sjukförsäkringsavgifter icke inbegrepes sådana avgifter enligt
122 § sista stycket sjukförsäkringslagen, varom tillsynsmyndigheten ägde
méddela särskilda föreskrifter.
I fråga om avgiftsuppbörden i samband med uttagande av preliminär Askatt
anför riksskattenämnden.
Utredningsmännen ha föreslagit, att sjukförsäkringsavgifterna skola inräknas
i den preliminära A-skatten med vissa genomsnittliga, av vederbörande
tillsyningsmyndighet årligen fastställda belopp. Såsom utredningsmännen
påpekat kommer härvid i vissa fall avgift att uttagas ehuru så
icke bort ske eller med högre belopp än som slutligen skall utgå. Motsvarande
förhållande föreligger redan nu i fråga om folkpensionsavgifterna.
Det kan visserligen synas betänkligt att man på detta sätt medvetet uttager
för hög preliminär skatt av vissa skattskyldiga och att detta förhållande
nu kommer att skärpas för folkpensionärernas del genom uttagande även
av full sjukförsäkringsavgift. För att källskattesystemet skall fungera tillfredsställande
i tillämpningen är det dock nödvändigt att skatteuttaget
schabloniseras på detta sätt. Riksskattenämnden biträder sålunda förslaget
i denna del och delar även utredningsmännens uppfattning att — för den
händelse statliga och kommunala tjänstemän skulle komma att helt eller
delvis undantagas från sjukpenningförsäkringen — en dubblering av kolumnerna
i skattetabellerna icke bör komma i fråga.
Riksrälcenskapsverket framhåller, att om man ansåge särskilda beräkningsgrunder
för uttagande av preliminär A-skatt böra tillämpas för de statsoch
kommunalanställda, därest dessa undantoges från sjukförsäkringen,
den av utredningsmännen antydda utvägen syntes vara den bästa. I stället
för att belasta samtliga skattetabeller med dubbla kolumner kunde emellertid
förfaras så, att en mindre upplaga tabeller avsedda enbart för fall, då
sjukförsäkringsavgift icke skulle erläggas, tillhandahölles vederbörande
statliga eller kommunala myndigheter exempelvis på postanstalterna.
Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalar att det efter höjningen av
folkpensionsavgifterna och tillkomsten av sjukförsäkringsavgifterna vore
mera påkallat än tidigare att till prövning upptaga frågan om avgiftsbefrielse
vid existensminimum i de fall, den skattskyldige på grund av nedsatt
skatteförinåga helt befriats från statlig och kommunal inkomstskatt.
3 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 sand. Nr 189.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
Beträffande debiteringen av preliminär B-skatt för åren 1955 och 1956
anser länsstyrelsen i Värmlands län att skatten borde i de fall, den ej skulle
beräknas med ledning av preliminär taxering, utgå med summan av den
slutliga skatten enligt 1954 respektive 1955 års taxering och vederbörlig
sjukförsäkringsavgift enligt den av tillsynsmyndigheten fastställda avgiftsskalan.
De debiteringsåtgärder, som härför erfordrades, syntes icke medföra
så stort merarbete, att avgiftspåföringen av denna anledning borde underlåtas.
Departementschefen. Enligt tidigare fattat beslut skall avgifterna för den
obligatoriska sjukförsäkringen uppbäras vid den allmänna skatteuppbörden.
Därvid förutsattes att avgifterna skulle ingå i slutlig skatt och förskottsvis
erläggas i samband med preliminär skatt.
Genom avgiftsuppbördens anknytning till den allmänna skatteuppbörden
kommer nya arbetsuppgifter att åläggas framför allt de lokala skattemyndigheterna.
Arbetsbördan för dessa myndigheter är redan för närvarande
betungande. Då härtill kommer att de nytillkommande arbetsuppgifterna
i stor utsträckning måste utföras under speciellt arbetstyngda tider av året.
är det synnerligen angeläget att avgiftsuppbörden m. in. utformas så enkelt
som möjligt. Förefintliga möjligheter till förenklingar måste i största utsträckning
tillvaratagas, även om förenklingarna innebär att man får
arbeta med schablonregler som i enskilda fall kan medföra vissa olägenheter
för de avgiftspliktiga. Denna allmänna synpunkt har jag funnit angeläget
söka tillgodose i de förslag beträffande avgiftsuppbörden m. m., som i det
följande framlägges.
Givet är att vissa olägenheter är förenade med att belasta den allmänna
skatteuppbörden med uppbörden av sociala avgifter av skilda slag. Redan
tidigare har till denna uppbörd knutits uppbörden av folkpensionsavgift^''
och olycksfall sförsäkringsavgifter. I fortsättningen tillkommer sjukförsäkringsavgifter,
bidrag från arbetsgivarna till sjukförsäkringen samt byggnadsforskningsavgifter.
Även om det torde vara ställt utom tvivel att denna
gemensamma uppbörd av skatter och socialavgifter hittills inneburit avsevärda
kostnadsbesparingar för det allmänna, måste emellertid betonas att
uppbördssystemet med därtill hörande organisation icke uppbyggts med
tanke på de sociala avgifterna utan närmast anpassats för den egentliga
skatteuppbörden. Det kan därför i en framtid finnas anledning att, om
ytterligare sociala avgifter skulle ifrågakomma, undersöka huruvida icke
samtliga sociala avgifter bör uppbäras för sig i särskild ordning vid sidan
av den allmänna skatteuppbörden. Ju flera sociala uppbördstitlar som tillkommer
och ju större totalsumman av de sociala avgifterna blir, desto mer
framträder självfallet de olägenheter, som är förenade med uppbörden av
sådana avgifter i samband med de allmänna skatterna. Frågan kommer att
få bedömas på grundval av en avvägning mellan olägenheterna och de
Kungl. Maj:ts proposition nr 189. 35
kostnads- och arbetsbesparingar, som vinnes genom en starkt centraliserad
uppbörd.
Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit äger tillsynsmyndigheten för
sjukkassorna att i fall, där enligt vad i 122 § sjukförsäkringslagen sägs
äldre bestämmelser om sjukhjälp skall övergångsvis tillämpas för medlemmar
i erkända sjukkassor, meddela särskilda föreskrifter om beloppet av
de avgifter som den försäkrade har att erlägga. Nämnda avgifter får jämställas
med avgifter till den frivilliga sjukförsäkringen och bör följaktligen
uppbäras annorledes än i samband med skatleuppbörden.
Sjukförsäkringsavgifterna bör på sätt utredningsmännen föreslagit inräknas
i skattetabellerna med vissa genomsnittliga, av tillsynsmyndigheten
årligen fastställda belopp.
Avgifternas inarbetning i skattetabellerna kan, som utredningsmännen
framhåller, medföra för höga skatteuttag beträffande skattskyldiga som
icke har att erlägga sjukförsäkringsavgift eller skall slutligen erlägga sådan
avgift med lägre belopp än som inräknats i tabellerna. Eftersom grundavgiften
är förhållandevis låg, får emellertid vad nyss sagts större praktisk
betydelse endast om den i tabellskatten ingående sjukförsäkringsavgiften
innefattar en relativt hög tilläggsavgift. Det bör dock beaktas att det för
höga skatteuttaget ofta utjämnas genom att den skattskyldige har biinkomster,
för vilka preliminär skatt ej erlägges. Endast i ett förhållandevis fåtal
fall torde därför sjukförsäkringsavgifternas inarbetning i skattetabellerna
leda till överskjutande preliminär skatt av någon betydenhet. Att vid utformningen
av skattetabellerna taga hänsyn till detta fåtal fall torde ej
kunna komma i fråga; i ömmande fall eller då eljest särskilda omständigheter
föreligger får korrigering av det för höga skatteuttaget ske genom
jämkning av preliminärskatten.
I viss mån annorlunda kan förhållandet bli, därest de stats- och kommunalanställda
skulle komma att undantagas från sjukpenningförsäkringen. Med
hänsyn till omfattningen av denna grupp av avgiftsskyldiga kan det te sig
mer angeläget att i ett sådant läge vidtaga särskilda åtgärder, exempelvis
att i skattetabellerna införa ytterligare kolumner, avsedda enbart för ifrågavarande
skattskyldiga, eller att som riksräkenskapsverket ifrågasatt trycka
speciella skattetabeller att användas av statliga och kommunala myndigheter.
Alt avsevärda olägenheter är förenade med de antydda åtgärderna är
emellertid uppenbart.
Båda de nämnda åtgärderna förutsätter ändring i uppbördsförordningen
och sådan ändring bör icke göras, innan man vet om förenämnda persongrupper
skall undantagas från sjukpenningförsäkringen. Då frågan
härom ännu ligger under utredning, torde tills vidare få anstå med atl
taga ställning till förevarande spörsmål beträffande skattetabellernas utformning.
Härav följer då all om de stats- och kommunalanställda skulle
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
komma att undantagas från sjukpenningförsäkringen, de vanliga källskaltetabellerna
får användas år 1955, varefter man får överväga huruvida ett
eventuellt undantagande utgör skäl för en ändring av källskattetabellerna
till följande år.
Skattebeloppen i skattetabellerna uträknas för närvarande under förutsättning
bland annat att de skattskyldiga vid inkomsttaxeringen icke medges
andra avdrag än ortsavdrag och, såvitt angår taxeringen till statlig
inkomstskatt, avdrag för kommunalutskylder. Tidigare fanns därjämte i
skattetabellerna inarbetat ett avdrag å 200 kronor, som var avsett att genomsnittligen
motsvara den skattskyldiges avdragsgilla utgifter för inkomstens
förvärvande, folkpensionsavgifter och avgifter för sjukförsäkring
m. m. Avdraget avskaffades från och med år 1951 i syfte att åstadkomma
bättre överensstämmelse mellan den preliminära och den slutliga skatten.
Verkställda undersökningar hade nämligen givit vid handen, att avdraget
för den stora mängden arbetstagare var för stort vid jämförelse med de
avdrag som kunde komma i fråga vid taxeringen. Tillika framhölls i detta
sammanhang att det erfarenhetsmässigt vore ur de skattskyldigas synpunkt
bättre att uttaga en något för hög preliminär skatt med återbetalning som
följd än att uttaga en något för låg preliminär skatt, varav föranleddes
kvarstående skatt (prop. nr 244/1950 s. 47).
Vid den höjning av folkpensionsavgifterna med 80 procent, som beslöts
förra året och som fick sin författningsmässiga reglering i samband med
översynen av uppbördssystemet (prop. nr 100/1953), ifrågasattes icke återinförande,
helt eller delvis, av förenämnda avdragsbelopp. Denna fråga får
emellertid nu förnyad aktualitet genom att även sjukförsäkringsavgifterna
skall inarbetas i skattetabellerna. Tages vid uträkningen av skattebeloppen
i skattetabellerna icke någon som helst hänsyn till att folkpensions- och
sjukförsäkringsavgifterna får avdragas vid taxeringen, torde det ökade
preliminärskatteuttag, som följer av de höjda pensionsavgifterna och av
sjukförsäkringsavgifterna, medföra att det stora flertalet arbetstagare kommer
att få överskjutande preliminär skatt. Jag anser därför erforderligt att
ett schablonavdrag ånyo inarbetas i skattetabellerna. Med hänsyn till tidigare
erfarenheter av verkningarna av ett dylikt avdrag synes försiktigheten
bjuda att detta avdrag icke bestämmes till för högt belopp. Avdraget synes,
i allt fall tills vidare, böra begränsas till förslagsvis 100 kronor.
I propositionen nr 64 till innevarande års riksdag med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) föreslås
att avdrag skall vid inkomsttaxeringen medgivas för sådan i slutlig eller
tillkommande skatt ingående sjukförsäkringsavgift enligt sjukförsäkringslagen,
som under beskattningsåret påförts den skattskyldige, i den mån
avgiften rymmes inom ramen för det till 200 kronor respektive 400 kronor
maximerade avdraget för försäkringsavgifter m. m. Sjukförsäkringsavgift
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
37
kommer första gången att debiteras i samband med slutlig skatt under år
1956. Avdrag för sjukförsäkringsavgift som uppbäres i samband med den
allmänna skatteuppbörden kommer följaktligen, om riksdagen antager propositionen,
första gången att medgivas vid 1957 års taxering. Från den
slutliga skatten enligt sistnämnda års taxering avräknas den preliminära
skatten för inkomståret 1956. Det avdrag å 100 kronor, som jag nyss föreslagit
skola inarbetas i skattetabellerna, bör därför första gången beaktas
vid upprättandet av skattetabellerna för år 1956.
I övrigt biträder jag vad utredningsmännen föreslagit beträffande avgiftsuppbörden
i samband med preliminär skatt.
C. Debitering av sjukförsäkringsavgifterna i samband med slutlig skatt, in. ni.
Utredningsmännen. Utredningsmännen framhåller, att storleken av den
sammanlagda sjukförsäkringsavgift, som en sjukkassemedlem hade att erlägga,
vore i princip beroende på omfattningen av hans obligatoriska sjukförsäkring.
Försäkringens omfattning stode inte i något direkt samband
med storleken av den taxerade inkomsten. För den slutliga debiteringen
av sjukförsäkringsavgifterna vore det sålunda nödvändigt, att den lokala
skattemyndigheten erhölle uppgifter från sjukkassa om de avgifter, som
enligt för kassan tillgängliga uppgifter skulle debiteras för kassans räkning.
Detta borde, såsom socialförsäkringsutredningen föreslagit, ske genom överlämnande
av en förteckning över kassans medlemmar med uppgift om det
av kassan uträknade avgiftsbeloppet för varje medlem. I fråga om lokalsjukkassa
borde de sammanlagda avgifterna för lokalsjukkassan och centralsjukkassan
angivas. I detta hänseende erinrades om att, i enlighet med
ett av pensionsstyrelsen framlagt förslag, inom en lokalsjukkassa torde komma
att tillämpas en enda avgiftstariff, i vilken varje avgiftsbelopp innefattade
avgifter till såväl lokal- som centralsjukkassan. Avgiftsförteckning borde
sålunda upprättas av centralsjukkassa för enbart stad och av lokalsjukkassa.
Inom lokalsjukkassa som omfattade mer än en kommun borde särskild
avgiftsförteckning upprättas för varje kommun. Vidare anföres följande.
Vissa medlemmar är emellertid befriade från avgifter. Detta gäller i fråga
om avgift för sjukvårdsförsäkringen alla medlemmar, som vid utgången
av det år avgiften avser fyllt 67 år eller uppbär folkpensionsförmån i annan
form än ålderspension samt i fråga om såväl avgifter för sjukvårdsförsäkringen
som försäkringen för grundsjukpenning sådana medlemmar, vilkas
till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering året näst efter det
år avgiften avser inte uppgår till 1 200 kronor. I detta sammanhang bör
också tvåprocentsregeln uppmärksammas.
Fn sjukkassa bör vid angivandet av avgifterna i avgiftsförteckning taga
hänsyn till den avgiftsbefrielse, som föreligger på grund av utgående folkpensionsförmån.
Det är att märka att såsom folkpensionsförmån räknas
även hustrutillägg till folkpension. Fn hustru, som uppbär sådant tillägg.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungi. Maj:ts proposition nr 189.
:;s
ar emellertid inte befriad från erläggande av folkpensionsavgift och lokal
skattemyndighet får ej från länsstyrelsen (länsbyrån för folkbokföringen)
meddelande om att tillägget utgår, vilket eljest är fallet beträffande annan
folkpension än ålderspension.
En sjukkassa kan å andra sidan med hänsyn till den tid, inom vilken
förteckningen måste avlämnas, vid förteckningens upprättande inte ha
kännedom om den avgiftsbefrielse eller den nedsättning av grundavgift, som
kan föranledas av storleken av den taxerade inkomsten för året närmast
efter det avgiften avser. De av en sjukkassa i avgiftsförteckning upptagna
sjukförsäkringsavgifterna kan sålunda inte läggas till grund för den slutliga
debiteringen. De ändringar av dessa avgifter, som föranledes av den taxerade
inkomstens storlek, måste göras av den lokala skattemyndigheten. Dessa
ändringar skulle i och för sig kunna göras i samband med att de i förteckningen
angivna avgifterna överföres till debiteringslängden. Emellertid må
härvid följande beaktas.
Enligt 37 § sjukförsäkringslagen äger allmän sjukkassa att i den ordning
Konungen bestämmer av statsverket uppbära hela beloppet av de sjukförsäkringsavgifter,
som debiterats för kassans räkning. Med hänsyn till vad
ovan sagts om den taxerade inkomstens inverkan på avgifterna kommer
det för kassans räkning debiterade beloppet aldrig att överensstämma med
den avgiftssumma, som kassan upptagit i sin förteckning. De debiterade
avgifterna måste sålunda särskilt redovisas till kassan. Vidare utgår till
kassan ett särskilt statsbidrag, det s. k. avgiftslindringsbidraget, med det
belopp, varmed sjukförsäkringsavgift nedsatts på grund av tvåprocentsregeln,
och ett annat statsbidrag, det s. k. avgiftsersättningsbidraget, med
tio kronor för varje medlem, som inte erlägger avgift för sjukvårdsförsäkringen
till följd av att han uppbär folkpensionsförmån eller har en taxerad
inkomst understigande 1 200 kronor. För uträkning och kontroll av nu
nämnda statsbidrag erfordras sålunda uppgifter om dels det sammanlagda
belopp, varmed avgifterna nedsatts enligt tvåprocentsregeln, dels det
antal medlemmar som befriats från avgift för sjukvårdsförsäkringen. Frånsett
avgiftsbefrielse på grund av utgående folkpension bör dessa uppgifter
lämnas av lokal skattemyndighet.
Bestämmelsen i 35 § sista stycket sjukförsäkringslagen att sjukförsäkringsavgift,
som för ett kalenderår ej uppgår till fem kronor, ej skall påföras,
bör då så är möjligt iakttagas av sjukkassorna vid avgiftsförteckningens
uppgörande. I vissa fall kan emellertid endast den lokala skattemyndigheten
avgöra om bestämmelsen är tillämplig. Detta är exempelvis
lallet, då en person, som vid utgången av det år avgiften avser fortfarande
är sjukkassemedlem, varit tilläggsförsäkrad allenast under en del av året i så
låg sjukpenningklass, att tilläggsavgiften inte uppgår till fem kronor. Sjukkassan
debiterar i sådant fall — om medlemmen ej är folkpensionär —
sjukförsäkringsavgift, ev. också avgift för försäkringen för grundsjukpenning
samt tilläggsavgiften. Om den till statlig inkomstskatt taxerade
inkomsten sedermera visar sig understiga 1 200 kronor skall grundavgift
inte utgå och till följd härav enligt 35 § sista stycket sjukförsäkringslagen
ej heller tilläggsavgiften.
Såsom socialförsäkringsutredningen föreslagit (s. 215) synes avgiftsförteckningen
sålunda böra så utformas att den jämväl kan tjäna som redovisningshandling
angående för kassans räkning debiterade avgifter och som
underlag för uträknandet av statsbidrag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
39
I promemorian (s. 22—30) framlägges förslag till kolumnindelning av
avgiftsförteckningen samt till vissa arbetsrutiner m. in. för sjukkassorna
och de lokala skattemyndigheterna. Av vad utredningsmännen härutinnan
anfört, torde följande få här återgivas.
Utredningsmännen erinrar om att öretal inte kunde förekomma i de för
sjukkassans noteringar avsedda beloppskolumnerna i avgiftsförteckningen.
Enligt 34 § sjukförsäkringslagen skulle nämligen avgifterna för sjukvårdslörsäkringen
och försäkringen för grundsjukpenning, vilka avgifter beräknades
för kalenderår, fastställas till hela krontal. Vidare skulle, därest en
medlems avgift för kalenderår för tilläggssjukpenning ej slutade å helt
krontal, öretal bortfalla om det uppginge till högst femtio och eljest höjas
till närmaste hela krontal. Genom tillämpningen av tvåprocentsregeln kunde
emellertid brutet krontal uppkomma. Enär de i slutlig skatt ingående beloppen
skulle påföras i hela krontal, syntes det önskvärt att man även i fråga
om sjukförsäkringsavgifterna genomgående rörde sig med sådana tal. Med
hänsyn härtill föresloges, att i 35 § sjukförsäkringslagen infördes en motsvarighet
till nyssnämnda avrundningsregel i 34 § tredje stycket.
I likhet med socialförsäkringsutredningen förordar utredningsmännen,
att stomme till avgiftsförteckning trycktes av länsbyrå för folkbokföringen.
Utredningsmännen framhåller att det med hänsyn till den lokala skattemyndighetens
arbetsuppgifter vid sjukförsäkringsavgifternas debitering
måste anses nödvändigt att en kassas i avgiftsförteckningen angivna medlemmar,
d. v. s. i princip den inom kassans område mantalsskrivna vuxna
befolkningen, vore ordnade i samma följd som i inkomst- och debiteringslängderna.
Den av länsbyrån tryckta stommen till avgiftsförteckning för ett kalenderår
kunde vara en kassa tillhanda senast under april månad samma år.
Vid nämnda tid borde arbetet med ett föregående kalenderårs avgiftsförteckning
vara avslutat. Arbetet med avgiftsförteckningen för det innevarande
kalenderåret kunde då omedelbart påbörjas. Kassans samtliga avgifter
borde kunna vara angivna i förteckningen vid utgången av avgiftsåret.
Vissa förhållanden, som påverkade avgifterna för nämnda år, kunde
dock komma till kassans kännedom först i början av nästkommande år.
De härav föranledda avgiftsändringarna ävensom summering och avstämning
av de olika avgiftskolumnerna syntes hinna utföras före utgången
av februari månad under taxeringsåret. I administrativ ordning borde föreskrivas,
att sjukkassa skulle överlämna avgiftsförteckningen till lokal skattemyndighet
senast den 1 mars under taxeringsåret.
Lokal skattemyndighet skulle åligga att överföra varje sjukkassemedlems
avgift från den mottagna avgiftsförteckningen till debiteringslängden
för slutlig skatt. Avgiftsöverföringen borde ske under de ur arbetssynpunkt
lugnare månaderna före den 20 maj och till följd därav påbörjas omedelbart
efter det avgiftsförteckningarna inkommit från sjukkassan. Under angivna
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
tid behövde emellertid även länsstyrelsen ha tillgång till debiteringslängderna
för landet för att införa den preliminära skatt, som skulle avräknas
från den slutliga skatten. Det bleve därför nödvändigt att varje länsstyrelse,
efter samråd med postens skatteavdelning i residensstaden och de lokala
skattemyndigheterna på landet, fastställde den ordning mellan kommunerna,
i vilken debiteringslängderna skulle användas dels av nämnda lokala
skattemyndigheter och dels av länsstyrelsen själv. Sedan inkomstlängderna
inkommit till den lokala skattemyndigheten hade myndigheten att i förekommande
fall göra den omräkning av de till debiteringslängderna överförda
avgifterna, som föranleddes av vederbörande medlems till statlig
inkomstskatt taxerade inkomst, och att göra härav erforderliga ändringar
m. m. i debiteringslängderna och avgiftsförteckningarna.
Utredningsmännen erinrar om att det av 5 och 10 §§ sjukförsäkringslagen
framginge att barn skulle inskrivas som medlem i sjukkassa från
och med kalendermånaden efter den, varunder barnet fyllt 16 år. Alla som
vid utgången av inkomståret uppnått denna ålder skulle således i regel
erlägga sjukförsäkringsavgift. Av denna anledning borde dessa personer
återfinnas i debiteringslängden. Då debiteringslängden av tryckningstekniska
skäl alltid måste omfatta samma personbestånd som inkomstlängden, bleve
det nödvändigt att i såväl debiteringslängden som inkomstlängden medtaga
alla fysiska personer, som under inkomståret fyllde 16 år. På statistiska
centralbyrån i egenskap av riksbyrå för folkbokföringen borde ankomma
att meddela föreskrift härom.
Vidare anför utredningsmännen följande.
Enligt 86 § fjärde stycket taxeringsförordningen skall i inkomstlängden
särskilt bl. a. antecknas -— då beskattningsbar inkomst ej fastställts — beräknad
taxerad inkomst enligt förordningen om statlig inkomstskatt för
envar, som vid taxeringsårets början uppnått sjutton men ej sextiosex års
ålder, därest sådan inkomst uppgår till minst 1 200 kronor (för makar sammanlagt
nämnda belopp); uppgiften är avsedd att tjäna till ledning för
påföring av pensionsavgift enligt lagen om folkpensionering.
Såsom framgår av den ovan i detta avsnitt inledningsvis lämnade redogörelsen
kan grundavgift komma att påföras sjukkassemedlenunar tillhörande
andra åldersklasser än dem som äro aktuella vid påföring av pensionsavgift,
nämligen medlemmar som vid utgången av det år avgiften
avser, d. v. s. vid taxeringsårets början, uppnått sexton års ålder samt medlemmar
som uppnått högre ålder än sextiosex år. För att det skall vara
möjligt att bedöma, huruvida av sjukkassa i avgiftsförteckning angiven
grundavgift skall påföras, eller huruvida tvåprocentsregeln är tillämplig,
måste den beräknade taxerade inkomsten antecknas i inkomstlängden för
alla som vid taxeringsårets början fyllt sexton år. Det torde därför vara
nödvändigt att ovannämnda författningsrum ändras i överensstämmelse
därmed.
Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida det under sådana förhållanden
är lämpligt att bibehålla ett undantag från införingen av taxerad inkomst
i inkomstlängden för taxerade personer som är yngre än sexton år. Ur prak
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
41
tisk synpunkt torde det vara till mera besvär än nytta att vid längdföringen
i varje särskilt fall behöva konstatera om en person uppnått en viss ålder
eller ej. Enär antalet fall, då anteckning i längden av ifrågavarande anledning
ej skulle ske, torde vara relativt litet, synes en särbestämmelse för
dessa utan olägenhet kunna undvaras.
Med hänsyn till det anförda föreslår utredningsmännen dels sådan ändring
av omförinälda bestämmelse i 86 § fjärde stycket taxeringsförordningen,
att i inkomstlängden skall antecknas beräknad taxerad inkomst
enligt förordningen om statlig inkomstskatt, därest sådan inkomst uppgår
till minst 1 200 kronor och icke införts på grund av tidigare i samma stycke
intagen föreskrift, och dels att i femte stycket av samma paragraf orden
»till ledning för påföring av pensionsavgift» uteslutes, och uttrycket »varom
ovan sägs» utbytes mot »varom sist förmäles».
Vidkommande den debitering som åligger lokal skattemyndighet föreslår
utredningsmännen intagande i 27 § 1 mom. uppbördsförordningen av
en bestämmelse, att sjukförsäkringsavgift skulle debiteras med belopp som
uträknats av allmän sjukkassa, dock med beaktande av vad i 33 och 35 §§
lagen om allmän sjukförsäkring stadgades angående avgiftsplikt och nedsättning
av avgift med hänsyn till vederbörandes till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst. Härav borde följa att den i 35 § sista stycket sjukförsäkringslagen
intagna regeln, att avgift under fem kronor ej skulle påföras, i
förekommande fall skulle iakttagas jämväl av lokal skattemyndighet.
Beträffande avgiftsdebitering för makar erinrar utredningsmännen
om följande uttalande av socialförsäkringsutredningen (SOU 1952:39
s. 217).
Grundavgiften för en gift person, som inte åsatts taxerad inkomst, bör
påföras andre maken i den mån denne åsatts taxerad inkomst. Har båda
makarna åsatts taxerad inkomst bör således vardera maken i princip påföras
sin avgift. Om emellertid den ene makens inkomst är låg, skulle
han kunna komma att påföras en i förhållande till skatten oproportionerligt
hög avgift och en slutlig och ev. kvarstående skatt, som enbart utgöres av
grundavgift. För att undvika detta kan man överväga en bestämmelse, som
innebär att, om ene makens taxerade inkomst är lägre än den andre makens
och tillika understiger ett visst belopp, exempelvis 2 000 kr., bådas
grundavgifter skall påföras den make som åsatts den högre taxerade inkomsten.
Något makeansvar i vidare bemärkelse föreslås ej. En avgift, som
påförts den ene maken, skall alltså inte kunna utkrävas av den andre
maken. Är makarna mantalsskrivna inom olika sjukkasseområden, vilka
dessutom tillhör olika debiteringsförrättares tjänstgöringsoinråden, måste
debiteringsförrättarna utväxla underrättelser om hur debiteringen verkställes.
Vidare erinras om att i propositionen nr 178 till 1953 års riksdag med
förslag till lag angående ändring i sjukförsäkringslagen, m. m. (s. 192 och
193) föredragande departementschefen uttalade, att vissa ändringar syntes
böra vidtagas i fråga om den för äkta makar föreslagna avgiftsskyldighctcn.
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
Sålunda syntes vad i 33 och 35 §§ föreslagits om gift medlem böra avse
medlem som taxerades enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser.
Departementschefen anförde vidare.
Beträffande sådan medlem synes vidare i princip böra gälla, att ena
maken skall anses ansvarig jämväl för andra makens avgift. Med en sådan
regel möj liggöres att, där så av särskilda skäl finnes påkallat, debitera båda
makarnas avgifter på debetsedel, utfärdad för en av dem. Så synes exempelvis
böra ske, då utfärdandet av debetsedel för den ena maken skulle föranledas
allenast av sjukförsäkringsavgift. Vidare kan övervägas huruvida
ena makens sjukförsäkringsavgift bör debiteras å andra makens debetsedel
även i fall, då förstnämnda makes inkomst allenast är av viss mindre storleksordning.
Till följd härav torde i sjukförsäkringslagen böra upptagas
ett stadgande av innebörd att i de fall så föreskrives i uppbördsförordningen
medlem, som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser,
skall svara för andra makens sjukförsäkringsavgift.
Därefter framhåller utredningsmännen, att den i 33 § andra och tredje
styckena sjukförsäkringslagen stadgade förutsättningen, att medlems till
statlig inkomstskatt taxerade inkomst skulle ha bestämts till minst 1 200 kronor
för att grundavgift skulle erläggas, gällde enligt femte stycket i samma
Paragraf, såvitt anginge medlem som taxerades enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser, makarnas sammanlagda taxerade inkomst. Bestämmelsen
inkluderade det fall att endast den ena maken blivit taxerad. Därest
endast en make vore medlem i allmän sjukkassa, torde bestämmelsen likaledes
vara tillämplig på denna make, oavsett om han eller andra maken
eller båda åsatts taxering. Jämlikt 35 § första stycket samma lag skulle
vid nedsättning av grundavgift enligt tvåprocentsregeln på vardera maken
anses belöpa hälften av makarnas sammanlagda taxerade inkomst. Om
ena maken icke vore medlem, måste bestämmelsen anses vara tillämplig å
andra maken. I enlighet med departementschefens förenämnda uttalande
hade i 33 § sista stycket sjukförsäkringslagen föreskrivits att medlem, som
taxerades enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, skulle i den
mån så stadgades i uppbördsförordningen svara jämväl för andra makens
sjukförsäkringsavgift. Make, som icke vore sjukkassemedlem, bleve däremot
ej ansvarig för andra makens sjukförsäkringsavgift.
Därefter anföres.
Enligt nuvarande lydelse av 20 § lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering
svarar äkta make jämväl för andra maken påförd pensionsavgift för
tid under äktenskapet, då makarna är mantalsskrivna såsom tillhörande
samma hushåll. I samband med antagandet av den nya uppbördsförordningen
har nämnda stadgande borttagits beträffande pensionsavgift, som
påföres för år 1954 och därefter (1953:291). Samtidigt har 19 sffolkpensioneringslagen
ändrats bl. a. såtillvida, att principen om uttagande av pensionsavgift
endast av taxerade personer blir tillämpad även beträffande
äkta makar med avseende å pensionsavgift, som påföres för år från och
med år 1954.
Kungl. Maj. ts proposition nr 189.
43
I fråga om motiven till ändringarna i folkpensioneringslagen hänvisas
till det av 1949 års uppbördssakkunniga avgivna betänkandet II med förslag
till vissa ändringar i uppbördsförfarandet, s. 92—99 (SOU 1952:1 ) oeh
propositionen nr 100 till 1953 års riksdag, s. 87—94.
Med hänsyn till de olika förutsättningarna för uttagande av folkpensionsavgift
och sjukförsäkringsavgift är det icke möjligt att, såsom i något remissyttrande
föreslagits, bringa bestämmelserna om makars sjukförsäkringsavgifter
i överensstämmelse med folkpensioneringslagens bestämmelser
om pensionsavgifter.
Beträffande folkpensionsavgifter, som påförts för år 1953 och tidigare,
gäller att ansvaret är ömsesidigt makarna emellan, i det att ena maken
alltid svarar för andra makens avgift, oavsett om båda makarna påförts
avgift eller endast en av7 dem, för tid under äktenskapet då makarna är
mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll. Med denna bestämmelse,
vilken var avpassad för det uppbördssystem som tillämpades töre ar 1947,
blev det möjligt att göra makeansvaret gällande i efterhand, då indrivning
av kvarstående skatt blivit aktuell. Ett makeansvar med denna vidsträckta
innebörd har sedermera vid nuvarande uppbördsförfarande befunnits förenat
med så avsevärda nackdelar ur indrivnings- oeh redovisningssynpunkt
att det. som nämnts, avskaffats. Att nu återinföra samma olägenheter genom
ett stadgande om oinskränkt ansvar mellan makar, då båda är sjukkassemedlemmar,
torde icke komma i fråga. I detta sammanhang förtjänar
uppmärksammas att makeansvar icke föreligger för medel som ingår
i slutlig skatt, trots att beloppet därav i allmänhet vida överstiger pensionsavgift
"eller sjukförsäkringsavgift. Av nyssnämnda skäl torde det vara
nödvändigt att i fråga om sjukförsäkringsavgifterna införa ett särskilt
makeansvar av begränsad omfattning.
Vid bedömandet av frågan om makeansvar måste, fortsätter utredningsmännen,
hänsyn tagas till risken för avgiftsförluster, därest makeansvar ej
skulle föreligga, och graden av denna risk. Ansvar borde komma i fråga
endast där ena maken antogcs sakna förmåga att med egna medel erlägga
sin sjukförsäkringsavgift. Vidare borde hänsyn tagas till önskemålet att
undvika nyssberörda nackdelar i fråga om indrivning och redovisning.
Ur sistnämnda synpunkt syntes det nödvändigt att ansvaret fastställdes
på förhand innan fråga om indrivning uppkomme, något som uppenbarligen
ej kunde ske annat än i samband med avgiftsdebiteringcn. I sin tur
innebure detta att ansvaret finge taga sig uttryck i att ena maken påfördes
andra makens avgift jämte sin egen. Vidare torde fa förutsättas att make,
vars avgift påfördes andra maken, befriades från ansvar för såväl egen
som andra makens avgift. Vad sedan beträffade omfattningen av ett efter
dessa linjer uppbyggt makeansvar borde följande beaktas.
Enligt 7 8 andra stycket sjukförsäkringslagen är en medlems hustru i
regel sjukpenningförsäkrad även om hennes årsinkomst av förvärvsarbete
ej uppgår till 1 200 kronor. Förutsättningen härför är att hon själv är medlem,
sammanlever med sin make och själv ej har folkpension. Pa grund
härav skall sådan sjukpenningförsäkrad hustru erlägga såväl avgift för
sjukvårdsförsäkringen som avgift för försäkringen för grundsjukpenning.
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
Det synes naturligt att mannen såsom den huvudsakliga familjeförsörjaren
i hithörande fall får svara för hustruns grundavgift, om han åsatts till
statlig inkomstskatt taxerad inkomst. Skulle hustrun vara den huvudsakliga
familjeförsörjaren, bör ett motsvarande ansvar åligga henne. (Till undvikande
av omskrivningar kallas i fortsättningen den make, som ifrågasättes
svara för andra makens avgift, för >familjeförsörjaren».)
Har make som ej är familjeförsörjare erlagt preliminär skatt som täcker
den slutliga skatten jämte sjukförsäkringsavgift, föreligger ej i och för sig
skäl att göra familjeförsörjaren ansvarig för avgiften. Emellertid kan detta
sakläge fastslås först när den slutliga skatten redan färdigdebiterats och
debetsedlar utskrivits. Det skulle därvid bli nödvändigt att anordna en extra
kontroll av debiteringen och i åtskilliga fall verkställa omdebiteringar, något
som i icke ringa mån skulle komplicera och fördröja slutförandet av arbetet
med debitering av slutlig skatt. Att för bestämningen av avgiftsansvaret
välja mellan fall då tillräcklig preliminärskatt erlagts och då kvarstående
skatt uppkommer, måste betecknas som uteslutet.
En annan möjlighet skulle vara att bygga på inkomstlängdens inkomstuppgifter
vid makeansvarets bestämmande. Avgörandet måste därvid stödja
sig på en praktiskt tillämpbar generell regel, med andra ord fastställandet
av en inkomstnivå, under vilken en skattskyldig i allmänhet anses sakna
betalningsförmåga och där risken för avgiftsbortfall alltså bedömes som
särskilt framträdande. I sakens natur ligger att en dylik nivå eller inkomstgräns
endast kan representera ett erfarenhetsmässigt genomsnittstal. Valet
av gräns måste därjämte influeras av beloppet av den slutliga skatt som
normalt utgår för inkomsten vid gränsläget. Om nämligen den slutliga skatten
i detta läge skulle i mera betydande grad överstiga sjukförsäkringsavgiften,
vilken ju i regel blir tämligen blygsam, kommer det att framstå
såsom föga rationellt att påföra familjeförsörjaren den andra makens sjukförsäkringsavgift
samtidigt som för sistnämnda make utfärdas debetsedel
å slutlig skatt till icke oväsentligt högre belopp. Inkomstgränsen måste avpassas
å ena sidan så att nyssnämnda effekt i möjligaste män undvikes.och å
andra sidan så att de flesta fallen av bristande betalningsförmåga faller
under gränsen.
Sedan de sakkunniga framhållit att vad nu återgivits överensstämde
med den metod socialförsäkringsutredningen övervägt, erinras om att utredningen
ifrågasatt en gränsdragning vid en till statlig inkomstskatt taxerad
inkomst av 2.000 kronor. Detta skulle innebära, att ena maken skulle
påföras jämväl den andra makens avgift endast därest hans taxerade inkomst
beräknats till minst 2.000 kronor samt den andra maken antingen
icke alls taxerats eller ock åsatts lägre taxerad inkomst än 2.000 kronor.
Något makeansvar härutöver skulle däremot icke föreligga.
Härefter anföres vidare.
Om gränsen anknytes till den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten,
kommer resultatet ofta att bli att familjeförsörjaren påföres den
andra makens sjukförsäkringsavgift, trots att avgiften skulle utgöra endast
en mindre del av sistnämnda makes slutliga skatt. (Detsamma inträffar
i princip om inkomstgränsen i stället bundits till den kommunala taxeringen.
) En skattskyldig kan sålunda påföras slutlig skatt till belopp, som
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
45
två eller tre gånger överstiger grundavgiften, utan att vara statligt taxerad
för inkomst på 2 000 kronor. Det skulle också kunna inträffa att familjeförsörjarens
slutliga skatt, frånsett egen grundavgift, blev lägre än den
andra makens. Uteslutet är icke heller att en make som taxerats till högre
belopp än 2 000 kronor, likväl ej påföres slutlig skatt, emedan extra avdrag
på grund av nedsatt skatteförmåga beviljats.
Låter man inkomstgränsen gälla såväl för den statliga som den kommunala
taxeringen eller för den sammanräknade nettoinkomsten, kan dylika
verkningar väl något mildras men icke undanröjas; priset är en ytterligare
komplicering av debiteringsförfarandet. Oavsett till vilket vid taxeringen
fastställt belopp inkomstgränsen bindes, blir dock verkningarna, åtminstone
i normalfallen, givetvis mindre ju lägre man sätter gränsen.
Enligt utredningsmännens mening måste metoden att bedöma betalningsförmågan
efter en viss till taxeringen anknuten inkomstgräns betraktas som
otillfredsställande. Skulle ena makens ansvar för andra makens sjukförsäkringsavgift
fastställas i och med debiteringen, syntes man vara nödsakad
inskränka sig till de fall då endast en av makarna åsatts till statlig inkomstskatt
taxerad inkomst. Därigenom undveke man i allmänhet avgiftspåföring
å make, för vilken annan slutlig skatt ej skulle debiteras.
De sakkunniga har grundat sitt förslag i enlighet med vad sist återgivits.
Utredningsmännen framhåller, att socialförsäkringsutredningen icke ifrågasatt
att makeansvar kunde förekomma beträffande avgift för tilläggssjukpenningförsäkringen.
Anledningen syntes vara att endast den skulle vara
tilläggssjukpenningförsäkrad som uppbure årsinkomst av förvärvsarbete,
och att tilläggsavgift på grund därav förutsatts ha blivit erlagd preliminärt,
varför frågan om makeansvar icke synts vara aktuell. Tänkbart vore emellertid
att tilläggsavgift undantagsvis kunde komma att påföras make som
ej taxerats. Svarade ej andra maken för tilläggsavgiften, skulle följden bli
att ena maken påfördes sin egen tilläggsavgift, medan samma makes grundavgift
skulle påföras andra maken. Enär någon principiell olikhet i fråga
om ansvaret för grundavgift och tilläggsavgift ej syntes motiverad, borde
makeansvaret i nu avsedda fall gälla sjukförsäkringsavgift i dess helhet.
Beträffande avgiftsdebiteringen för makar, vilka vore mantalsskrivna i
kommuner inom olika lokala skattemyndigheters tjänstgöringsområden, hade
socialförsäkringsutredningen (s.217),framhåller de sakkunniga härefter,
utgått från att nämnda myndigheter skulle utväxla underrättelser om hur debiteringen
borde verkställas. I ett flertal remissyttranden hade anmärkning
framställts mot detta förfaringssätt, vilket ansetts alltför invecklat och
onödigt arbetskrävande. Ehuru skriftväxling mellan de lokala skattemyndigheterna
bortfölle beträffande personer som inginge äktenskap under inkomståret
— dessa skulle numera alltid taxeras såsom av varandra oberoende
skattskyldiga — vore det enligt utredningsmännens mening tydligt
att förefintligheten av eu bestämmelse av ifrågavarande art komine att inverka
störande på debiteringsarbetet. Vore makarna mantalsskrivna på
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
olika håll torde det väl i regel vara så att båda makarna hade egna inkomster
av den storleksordning att de, om de varit skrivna tillsammans, blivit
påförda var och en sin avgift. Genom den av utredningsmännen ifrågasatta
begränsningen av makeansvaret nedginge det antal fall, då ansvar komme i
fråga, i jämförelse med socialförsäkringsutredningens förslag. Skriftväxlingsförfarandet,
som ju måste omfatta samtliga sjukkassemedlemmar vilka
taxerades enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser och vore bosatta
å annan ort än maken, skulle då båda makarna taxerats till statlig inkomstskatt
icke tjäna annat ändamål än ett naket konstaterande av sakläget.
På grund av den ringa vinsten av ett dylikt förfarande syntes ett
avsteg från reglerna om makeansvar kunna godtagas när makarna vore
för inkomståret mantalsskrivna inom olika lokala skattemyndigheters
tjänstgöringsområden.
Då make hade att erlägga såväl egen som andra makens sjukförsäkringsavgift,
borde avgifterna lämpligen sammanläggas och påföras i en summa.
I sådana fall utsattes i avgiftsförteckningen en klämmer om avgiftsbeloppen
(därest makarna ej funnes upptagna invid varandra i förteckningen eller
upptagits i skilda förteckningar, gjordes i stället en hänvisning från den
ena maken till den andra) och infördes summan därav i debiteringslängden.
Härigenom vunnes vissa förenklingar i redovisningen och inbesparades en
kolumn i debiteringslängden.
Utredningsmännen föreslår med hänsyn till det återgivna att till 2 § uppbördsförordningen
fogas ett tredje moment av innehåll, att den som vore
pliktig erlägga sjukförsäkringsavgift och taxerats enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser, skulle, därest andra maken ej taxerats till statlig
inkomstskatt och om makarna blivit för inkomståret mantalsskrivna inom
samma lokala skattemyndighets tjänstgöringsområde, svara för den andra
makens sjukförsäkringsavgift för inkomståret och skulle den sistnämnda
maken vara fri från betalningsskyldighet för avgiften. Vidare föreslås
att 27 § 1 mom. uppbördsförordningen kompletterades med en bestämmelse,
att makars sjukförsäkringsavgifter skulle i fall, varom i 2 § 3 mom. vore
fråga, i en gemensam post påföras den av makarna, för vilken beräknats
till statlig inkomstskatt taxerad inkomst.
I fråga om sjukförsäkringsavgifternas redovisning in. m. föreslår utredningsmännen
att avgiftsförteckningarna skulle överlämnas till vederbörande
centralsjukkassa senast den 10 december under taxeringsåret. Centralsjukkassan
hade att i förekommande fall fördela summan av de debiterade
avgifterna mellan centralsjukkassan och lokalsjukkassorna samt att med
ledning av avgiftsförteckningarna uträkna de avgiftslindringsbidrag och de
avgiftsersättningsbidrag, som skulle utgå. Vidare borde enligt utredningsmännens
mening utbetalning till centralsjukkassorna av förskott på debiterade
avgifter samt avräkning mellan utbetalade förskott och debiterade
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
47
avgifter ankomma på länsstyrelserna. Ett avräkningssystem av samma typ
som för redovisningen av kommunalskatt borde således inrättas. Härigenom
komme länsstyrelsernas räkenskaper i uppbördshänseende att korrespondera
med länsstyrelsernas bokföring av kassornas mellanhavande med statsverket,
varjämte avstämning mot kassornas egen bokföring av förskott och
debiterade avgifter kunde erhållas. Erforderliga bestämmelser i förenämnda
hänseenden borde utfärdas i administrativ ordning.
Slutligen framhåller utredningsmännen att eftersom sjukförsäkringsavgift
inginge i preliminär skatt, bestämmelserna i 27 § 3 inom. uppbördsförordningen
om ränta å kvarstående skatt och i 69 § 1 mom. samma
förordning om ränta å överskjutande preliminär skatt borde gälla även
sådan avgift. Någon ändring av nämnda författningsrum erfordrades ej.
Remissyttrandena. Utredningsmännens förslag har i flertalet remissyttranden
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I huvudsak har erinringar gjorts
endast i fråga om de föreslagna avgiftsförteckningarna samt utformningen
av makeansvaret och avräkningsförfarandet mellan statsverket och sjukkassorna.
Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.
Beträffande avgiftsförteckningarna framhåller statistiska centralbyrån att
åtskilliga fördelar skulle vinnas om förteckningarna kombinerades med debiteringslängden
för slutlig skatt. Stomme till debiteringslängd trycktes på
våren året före taxeringsåret; under mellantiden kunde längden användas av
vederbörande sjukkassa för avgiftspåföringen. Med den ifrågasatta kombinationen
av avgiftsförteckning och debiteringslängd bortfölle hos den lokala
skattemyndigheten arbetet med överföring, kollationering och summering
av de av sjukkassan uträknade avgifterna. Därjämte behövde länsstyrelserna
och de lokala skattemyndigheterna icke konkurrera om debiteringslängderna.
Vidare komme kombinationen att enbart i fråga om blankettoch
tryckningskostnader medföra en årlig besparing av omkring 25 000
kronor i förhållande till övriga tänkbara alternativ. Å andra sidan medförde
kombinationen avgiftsförteckning och debiteringslängd vissa problem med
hänsyn till att utredningsmännen räknat med att sjukkassorna behövde
för redovisningsändamål m. in. återfå avgiftsförteckningarna. Huruvida
och på vilket sätt dessa svårigheter kunde övervinnas tillhörde icke centralbyråns
bedömande. Centralbyrån fäste dock stor vikt vid försöken att finna
en lösning som tillgodosåge sjukkassornas längdbehov med minsta möjliga
arbetsbelastning för länsbyråerna för folkbokföring. Jämte värdet av de
kostnadsbesparingar, som därvid kunde göras, ville centralbyrån framhålla,
all det intresse, som ämbetsverket på denna punkt fullföljde, framför allt
gällde den lämpliga hushållningen med länsbyråernas arbetstid och maskinpark,
så att deras övriga arbetsuppgifter kunde fullgöras i rätt tid utan att
mindre tillfredsställande arbetsformer måste tillgripas.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
Även länsstyrelsen i Östergötlands län förordar att sjukkassorna borde
införa sjukförsäkringsavgifterna direkt i debiteringslängden. Förfores på
angivna sätt hade vederbörande lokala skattemyndighet att vid fall av
avgiftsbefrielse eller nedsättning av avgiften med hänsyn till storleken av
den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ändra den verkställda avgiftspåföringen
med skrift i avvikande färg. Sådan omräkning torde, som
utredningsmännen framhållit, icke behöva verkställas i något större antal
fall. Beräkningen av avgiftslindringsbidragen och avgiftsersättningsbidragen
— de former av statsbidrag vilka i förevarande sammanhang vore av betydelse
— kunde praktiskt taget lika lätt verkställas med ledning av anteckningar
i debiteringslängd som på grundval av en särskild avgiftsförteckning.
Erforderliga uppgifter för uträkningen kunde lämnas av den lokala skattemyndigheten.
En annan möjlighet vore att de lokala skattemyndigheterna
läte centralsjukkassorna under kortare tid få disponera debiteringslängderna.
I övrigt hänvisade länsstyrelsen till en länsstyrelsens yttrande vidfogad,
av häradsskrivaren i Linköpings fögderi verkställd utredning med
förslag till arbetsrutin m. m. Denna utredning bestyrkte enligt länsstyrelsens
mening tillfullo möjligheten att påföra sjukförsäkringsavgifterna direkt
i debiteringslängden utan anlitande av särskild avgiftsförteckning.
Slutligen framhåller länsstyrelsen att fördelarna av det av länsstyrelsen
ifrågasatta förfarandet vore uppenbara. Sålunda komme bl. a. arbetskraft
att inbesparas såväl för länsstyrelsernas folkbokföringsavdelningar som
framför allt för de lokala skattemyndigheterna.
Skulle sjukkassorna icke ha behov av särskilda avgiftsförteckningar, anser
jämväl Sveriges häradsskrivarförening lämpligt att avgiftspåföringen
skedde direkt i debiteringslängden.
Statens organisationsnämnd erinrar om att med utredningsmännens förslag
uppkomme dubbelarbete bland annat i så måtto att de av sjukkassorna
uträknade och i avgiftsförteckning redovisade avgiftsbeloppen i många fall
icke direkt kunde påföras de skattskyldiga vid debiteringen av slutlig skatt
utan genom lokal skattemyndighets försorg måste genomgås och justeras
med hänsyn till den taxerade inkomstens storlek. Ett dylikt förfarande
medförde risk för att värdet av att ernå en ur såväl den enskildes som det
allmännas intresse rättvis avvägning av sjukförsäkringsavgiftens storlek i
förhållande till den försäkrades ekonomiska resurser icke stode i rimlig
proportion till de olägenheter och kostnader som uppkomme genom ett omfattande
arbete vid avgifternas uträkning och debitering. Organisationsnämnden
ville med hänsyn härtill framhålla, att en icke oväsentlig arbetsbesparing
i debiteringsarbetet skulle erhållas både för sjukkassorna och
skattemyndigheterna, därest tvåprocentsregeln kunde slopas.
I fråga om makeansvaret ifrågasätter länsstyrelsen i Värmlands län om
icke detta borde inskränkas till sådana fall, då makarna blivit för inkomst
-
Kungl. Maj:in proposition nr ISO.
49
året mantalsskrivna inom samma kommun. Sveriges liäradsskrivarförening
föreslår till förenkling av debiteringsarbetet, att sammanföring av äkta makars
sjukförsäkringsavgifter skulle ske endast om makarna blivit för inkomståret
mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll.
Föreningen Sveriges kronokamrerare erinrar om att enligt utredningsmännens
förslag skulle den make, vars avgift påfördes den andre maken, vara
fri från betalningsskyldighet för avgiften. Frikallelse från betalningsansvar
inträdde även om den andre makens inkomst vore obetydlig. Föreningen
ifrågasatte om en sådan regel vore rationell.
Vidkommande redovisningen in. in. av debiterade sjukförsäkringsavgifter
anför statens organisalionsnämnd.
I promemorian föreslås att det bör ankomma på länsstyrelserna att utbetala
förskott till centralsjukkassorna samt att verkställa därav betingad
avräkning med dessa vad avser de vid skattedebileringen påförda sjukförsäkringsavgifterna.
Organisationsnämnden ifrågasätter om icke dessa arbetsuppgifter
böra handhavas av tillsynsmyndigheten för den allmänna
sjukförsäkringen. Bortsett från det ökade arbete som vid promemorians förslag
skulle uppkomma för länsstyrelsernas del må sålunda gentemot vad i
promemorian framhållits nämnas, att vidtagna ändringar i debiteringen av
sjukförsäkringsavgifterna i någon form måste bringas till tillsynsmyndighelens
kännedom i alla de fall där ändringarna påverka storleken av en sjukkassas
avgiftsersättningsbidrag och avgiftslindringsbidrag, eftersom dessa
bidrag avses skola tillhandahållas centralsjukkassorna genom tillsynsmyndighetens
försorg. Vissa debiteringsändringar kunna för övrigt vara föranledda
av tillsynsmyndighetens beslut. Därest förskotteringen och avräkningen
av de debiterade sjukförsäkringsavgifterna från statsverkets sida ombesörjes
av tillsynsmyndigheten ernås vidare den fördelen att centralsjukkassorna
för sin medelsanskaffning äro hänvisade och redovisningsskyldiga till en
statlig myndighet. Tillsynsmyndigheten kan vidare i sådant fall samordna
de nämnda arbetsuppgifterna med övriga av samma natur, som den avses
skola ombesörja, t. ex. i fråga om arbetsgivarebidrag och medlemsbidrag
till sjukkassorna. Vidare må nämnas att möjligheterna till kontroll av att
centralsjukkassorna i sin bokföring riktigt redovisa sin avgiftsuppbörd
knappast torde försämras för det fall förskotteringen och avräkningen av
sjukförsäkringsavgifterna handhaves av tillsynsmyndigheten.
Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar att sådan höjning eller nedsättning
av sjukförsäkringsavgift, som på grund av ändrad taxering eller
av annan orsak verkställdes efter den 20 november under taxeringsåret.
icke borde inverka på avräkningen mellan centralsjukkassorna och statsverket.
Härav skulle följa att regleringen av kassornas och statsverkets
inellanhavanden kunde avsevärt förenklas samt att förskottsutbetalning och
avräkning med fördel kunde anförtros åt tillsynsmyndigheten. Den vinst
eller förlust för sjukkassorna, som i de särskilda fallen skulle uppkomma
genom ett sådant summariskt förfarande, torde vara obetydlig och därför
sakna praktisk betydelse.
ttilwng till riksdagens protokoll 1!I.Y''i. 1 samt. År 1S!>.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
Departementschefen. För debitering av sjukförsäkringsavgifterna i samband
med slutlig skatt måste den lokala skattemyndigheten få uppgifter
från vederbörande sjukkassa om de avgifter som skall debiteras för kassans
räkning. Enligt utredningsmännens förslag skulle sjukkassan införa dessa
uppgifter i en särskild avgiftsförteckning, vartill stomme borde tryckas av
länsstyrelsens folkbokföringsavdelning i samband med tryckningen av inkomst-
och debiteringslängder. De i avgiftsförteckningen antecknade avgifterna
skulle av den lokala skattemyndigheten överföras till debiteringslängden.
Sedan inkomstlängderna inkommit till den lokala skattemyndigheten,
hade myndigheten att i debiteringslängden och avgiftsförteckningen verkställa
de ändringar av avgifterna, som föranleddes av storleken av den avgiftspliktiges
till statlig inkomstskatt taxerade inkomst. Sedan arbetet med
debiteringen av den slutliga skatten slutförts, skulle den korrigerade avgiftsförteckningen
överlämnas till vederbörande centralsjukkassa.
Mot utredningsmännens förslag har i ett par remissyttranden invänts,
att det vore onödigt arbetskrävande. I stället för att införa avgifterna i en
särskild avgiftsförteckning borde sjukkassorna anteckna avgifterna direkt
i debiteringslängden. Härigenom vunnes bland annat, att särskilda avgiftsförteckningar
ej behövde tryckas och att det omfattande arbetet hos de
lokala skattemyndigheterna med att föra över avgifterna till debiteringslängderna
bortfölle.
Förfarandet att införa avgifterna direkt i debiteringslängden har även
enligt min mening påtagliga förtjänster. Dess genomförbarhet beror på om
sjukkassorna har behov av särskilda avgiftsförteckningar för rekvisition av
statsbidrag, m. m. Utredningsmännen har utgått från att så skulle vara fallet.
Gjorda undersökningar har emellertid visat att det för sjukkassornas del
är tillfyllest, om de från de lokala skattemyndigheterna erhåller vissa uppgifter
för rekvisitionen av statsbidrag, in. in.
Sammanställandet av nyssnämnda uppgifter kommer att orsaka de lokala
skattemyndigheterna visst merarbete. Härjämte må nämnas att det nuvarande
formatet för debiteringslängden kan behöva ökas på grund av att
ytterligare kolumner måste tillföras längden. För avgiftsdebiteringen torde
sålunda krävas fyra kolumner, nämligen en för varje slag av avgift och en
summakolumn. Angivna olägenheter av att införa avgifterna direkt i debiteringslängden
är dock så obetydliga i förhållande till fördelarna därmed,
att jag anser detta förfarande böra genomföras i stället för det av utredningsmännen
föreslagna.
Som utredningsmännen framhållit, kan vid tillämpningen av den s. k.
tvåprocentsregeln uppkomma brutet krontal. Eftersom sjukförsäkringsavgifterna
alltid bör påföras i helt krontal, bör i 35 § sjukförsäkringslagen
införas en avrundningsregel motsvarande den som finnes i 34 § tredje stycket
samma lag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
51
I detta sammanhang får jag beröra ytterligare en fråga avseende tilllämpningen
av tvåprocentsregeln.
Vid avgiftsnedsättning på grund av nämnda regel skall enligt 35 § sjukförsäkringslagen
nedsättningen i fråga om den, som är medlem i såväl
lokal- som centralsjukkassa, i första hand avse avgift till centralsjukkassan;
inom en och samma kassa skall nedsättningen i första hand avse avgift
för sjukvårdsförsäkringen. Enligt dessa bestämmelser skall man således
i första hand reducera den sjukvårdsförsäkringsavgift, som belöper på
centralsjukkassan, i andra hand centralsjukkassans avgift för grundsjukpenning,
i tredje hand lokalsjukkassans sjukvårdsförsäkringsavgift och i
sista hand lokalsjukkassans avgift för grundsjukpenning.
För sjukkassornas del är det utan betydelse i vilken ordning avgifterna
reduceras. Kassorna får nämligen genom avgiftslindringsbidraget full ersättning
av statsverket för de belopp som bortfaller till följd av tvåprocentsregeln.
På grund härav och då det nyss beskrivna förfarandet kräver en avsevärd
arbetsinsats, förordar jag i förenklingssyfte att förevarande, i 35 §
sjukförsäkringslagen intagna bestämmelser om turordningen vid avgiftsnedsättning
enligt tvåprocentsregeln ersättes med en föreskrift att nedsättningen
skall i första hand avse avgift för sjukvårdsförsäkringen. Den föreslagna
föreskriften är påkallad ur debiteringssynpunkt. Skall som jag förut
förordat sjukkassorna införa avgifterna direkt i debiteringslängden i olika
kolumner för varje slag av avgift, bör den lokala skattemyndigheten veta,
huruvida avgiftsnedsättningen skall i första hand avse sjukvårdsförsäkringsavgiften
eller grundsjukpenningavgiften eller fördelas på bådadera.
Förslag till de ändringar av 35 § sjukförsäkringslagen, som föranledes av
vad jag nyss anfört, kommer att framläggas av chefen för socialdepartementet
i samband med förslag till vissa andra ändringar i sjukförsäkringslagen.
Jag har icke något att erinra mot utredningsmännens förslag att alla
fysiska personer, som under inkomståret fyller 16 år, skall medtagas i inkomst-
och debiteringslängderna. Vidare bör de förordade ändringarna av
86 § fjärde och femte styckena taxeringsförordningen och 27 § 1 mom. uppbördsförordningen
genomföras. Förslag till nyss omförmälda ändringar av
86 § taxeringsförordningen har tidigare underställts innevarande års riksdag
i propositionen nr 79 med förslag till lag om ändrad lydelse av 60 §
samt anvisningarna till 60 § kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. in.
Vidkommande spörsmålet om äkta makars ansvarighet för varandras
sjukförsäkringsavgifter delar jag utredningsmännens mening, att sådan ansvarighet
bör föreligga allenast i de fall då endast den cnc av makarna
påförts till statlig inkomstskatt taxerad inkomst. För att förenkla debiteringsarbetet
föreslår utredningsmännen därjämte såsom förutsättning för
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
makeansvaret, att makarna skall för inkomståret ha blivit mantalsskrivna
inom samma lokala skattemyndighets tjänstgöringsområde. Som i ett remissyttrande
framhållits skulle ytterligare förenkling av dehiteringsarbetet
vinnas, om för ansvarigheten krävdes att makarna blivit för inkomståret
mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll. Jag förordar att utredningsmännens
förslag ändras i överensstämmelse därmed. I övrigt har jag
icke något att erinra mot vad utredningsmännen förordat i fråga om avgiftsdebiteringen
för äkta makar.
Enligt 37 § sjukförsäkringslagen äger allmän sjukkassa i den ordning,
Kungl. Maj :t bestämmer, av statsverket uppbära hela beloppet av de sjukförsäkringsavgifter,
som debiterats för kassans räkning. Vidare äger allmän
sjukkassa att i avräkning å de sjukförsäkringsavgifter, som kommer
att debiteras för visst kalenderår, av statsverket erhålla förskott enligt
av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifter. 43 och 44 §§ samma lag innehåller
stadgande av innebörd att statsbidrag i form av avgiftslindringsbidrag utgår
med belopp, varmed sjukförsäkringsavgift nedsatts till följd av att tvåproeentsregeln
tillämpats, samt att statsbidrag i form av avgiftsersättningsbidrag
utgår till sjukkassa med 10 kronor för varje medlem som icke är
skyldig erlägga avgift för sjukvårdsförsäkringen på grund av att hans till
statlig inkomstskatt taxerade inkomst understiger 1 200 kronor eller att
lian uppbär folkpension.
Av nyssnämnda bestämmelser följer bland annat att alla ändringar av
sjukförsäkringsavgifterna, som göres efter det arbetet med debiteringen av
den slutliga skatten slutförts, skall beaktas vid regleringen av sjukkassornas
fordringar på debiterade avgifter och i förekommande fall även på avgiftslindrings-
och avgiftsersättningsbidragen. Sänkes avgiften, minskas fordringen
på debiterade avgifter och ökas i förekommande fall statsbidraget;
en höjning av avgiften har motsatt verkan. Detta medför självfallet åtskilligt
arbete för såväl sjukkassorna som de statliga myndigheter, vilka skal!
handha avräkningsförfarandet. Skall sjukkassorna på sätt tidigare föreslagits
införa avgifterna direkt i debiteringslängderna, uppkommer även merarbetc
för de lokala skattemyndigheterna med att lämna sjukkassorna uppgifter
på vidtagna ändringar av avgifterna. Eftersom de tillkommande och
avgående posterna är förhållandevis små och därjämte i stort sett torde
komma att utjämna varandra, synes den beskrivna detaljregleringen icke
rimlig. I arbetsbesparande syfte får jag därför föreslå, att mellanhavandena
mellan statsverket och sjukkassorna i berörda hänseenden skall grunda
sig enbart på de uppgifter om debiterade sjukförsäkringsavgifter in. in., som
återfinnes i debiteringslängderna för slutlig skatt. De ändringar av sjukförsäkringsavgifterna,
som vidtages efter det arbetet med debiteringen av
den slutliga skatten avslutats, bör således icke påverka avräkningsförfarandet.
Härav föranledda förslag till ändringar av 37, 43 och 44 §§ sjukför
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 1S9.
53
säkringslagen kommer att framläggas av chefen för socialdepartementet d
samband med förslag till vissa andra ändringar i samma lag.
Godtages vad jag nyss förordat, bör tillsynsmyndigheten handha utbetalningarna
av förskotten på avgifterna samt avräkningen mellan de debiterade
avgifterna och de utbetalade förskotten. Genom att tillsynsmyndigheten
skall ombesörja utbetalningarna av statsbidragen och arbetsgivarbidragen
till sjukkassorna vinnes med en sådan anordning, att en och samma
myndighet kommer att svara för samtliga statsverkets mellanhavanden med
sjukkassorna och att till följd därav utbetalningarna av avgifterna och
bidragen kan samordnas. De uppgifter, som tillsynsmyndigheten behöver
för regleringen av avgiftsförskotten samt avgiftslindrings- och avgiftsersättningsbidragen,
kan lämnas av de lokala skattemyndigheterna. Eftersom
dessa ändå måste lämna centralsjukkassorna motsvarande uppgifter, behöver
uppgiftsskyldigheten till tillsynsmyndigheten icke medföra något extra
besvär.
D. Ändring av debiterad sjukförsäkringsavgift.
Utredningsmännen. Utredningsmännen erinrar om att socialförsäkringsutredningen
(SOU 1952: 39 s. 217) anfört följande beträffande förfarandet,
då ändrad taxering påverkar sjukförsäkringsavgiftens storlek eller då påförd
avgift av annan orsak skulle omräknas.
Om en i eu avgiftsförteckning angiven grundavgift skall ändras till följd
av ändring av taxeringen eller debiteringen, bör det ankomma på debiteringsförrättaren
att underrätta centralsjukkassan härom. Denna kassa bör
då ombesörja, att ett tillkommande avgiftsbelopp avkräves vederbörande
eller att ett för högt debiterat belopp återbetalas, samt vidtaga de justeringar
av berörda kassors statsbidragsfordringar och räkenskaper, som föranledes
av avgiftsändringen. En sjukkassa kan inte ha kännedom om
i vad mån en ursprungligen debiterad sjukförsäkringsavgift erlagts. Ett belopp,
som skall återbetalas, bör därför tillställas utmätningsmannen, som
antingen vidarebefordrar beloppet till vederbörande eller avräknar det från
den grundavgift, som eventuellt ingår i restförd kvarstående skatt. För att
undvika att transaktioner av här berört slag påkallas lång tid efter det
avgiften ursprungligen debiterats, kan övervägas att inte ändra grundavgift
på grund av beslut, som fattats av annan instans än prövningsnämnd eller
länsstyrelse.
Utredningsmännen framhåller att uträkningen och påföringen av sjukförsäkringsavgift
vore en verkställighetsåtgärd. Underlaget för åtgärden utgjordes
av beslut, varigenom grunden för avgiftens uträkning och påföring
fastställts, nämligen dels sjukkassas beslut rörande omfattningen av en
medlems sjukförsäkring och dels taxeringsnämnds beslut om medlemmens
taxering till statlig inkomstskatt. Ändrades grunden för avgiftsberäkningen
genom beslut av tillsynsmyndigheten eller den högre instans, hos vilken
klagan över myndighetens beslut finge föras, eller genom beslut av prov
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
ningsnämnd, kammarrätten eller regeringsrätten, måste beslutet föranleda
omdebitering av sjukförsäkringsavgiften.
Dessutom borde själva verkställighetsåtgärden kunna bli föremål för
ändring, nämligen om lokal skattemyndighet eller sjukkassa gjort ett fel
vid uträkningen av sjukförsäkringsavgift eller påfört avgiften fel person
eller uraktlåtit påföra avgift, då så bort ske. Såvitt anginge fel som förorsakats
av lokal skattemyndighet, funnes stadganden varigenom rättelse
kunde åstadkommas genom beslut av den lokala skattemyndigheten eller av
länsstyrelsen, kammarrätten eller Kungl. Maj:t. Däremot saknades bestämmelser
i sjukförsäkringslagen om klagan över debiteringsåtgärd. Även omständigheter
av nu avsedd art måste föranleda omdebitering av sjukförsäkringsavgift.
För att undvika omdebitering lång tid efter det att grundavgift ursprungligen
påförts hade socialförsäkringsutredningen ifrågasatt, att sådan avgift
ej skulle ändras på grund av beslut som fattades av annan instans än prövningsnämnd
eller länsstyrelse. Därmed torde, uttalar utredningsmännen,
ha avsetts prövningsnämndsbeslut före den 1 juli året efter taxeringsåret
och sådant beslut av länsstyrelse som meddelats med anledning av besvär
över lokal skattemyndighets debiteringsbeslut; länsstyrelses beslut i dylikt
ärende kunde meddelas ända till mer än ett år efter taxeringsårets utgång.
Ehuru den ifrågasatta inskränkningen av de tider, inom vilka omdebitering
skulle få äga rum, åsyftade allenast grundavgifter och således skulle komma
att gälla tämligen små belopp, syntes det enligt utredningsmännens mening
ur principiell synpunkt tveksamt, huruvida en dylik inskränkning
borde komma till stånd. Liksom i fråga om annan skatt vore det här fråga
om att reglera en faktiskt uppkommen fordran hos eller skuld till den
avgiftspliktige, varför en bestämmelse om avbrytande av den tid, inom
vilken rättelse eljest skulle åvägabringas, realiter verkade såsom en av
administrativa skäl införd speciell preskriptionsregel. Med hänsyn till att
i hithörande fall den avgiftspliktiges skatt i övrigt ändå i allmänhet måste
omräknas, syntes vinsten av att undslippa det med omdebitering av grundavgifter
förenade arbetet bli ganska betydelselös. Utredningsmännen funne
därför att de administrativa skälen för en begränsning av det ifrågasatta
slaget borde stå tillbaka för de materiella skälen mot en dylik begränsning
och föresloge därför icke införandet av någon bestämmelse i förevarande
hänseende.
Förfarandet vid omdebitering av sjukförsäkringsavgift måste, fortsätter
utredningsmännen, bli i princip detsamma, vare sig åtgärden berodde på
ändring av debiteringsgrunden eller på feldebitering. Förfarandet kunde
indelas i två stadier, det ena uträkning av den nya avgiften, det andra förfarandet
i övrigt för avgiftens omdebitering och därmed sammanhängande
åtgärder. Med »uträkning» torde i förevarande hänseende böra jämställas
sådan ändring som måste vidtagas i det tänkbara ehuru mindre sannolika
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
55
fall att avgift, som angivits rätt i debiteringslängden, från denna överförts
till fel debetsedel eller till rätt debetsedel men med oriktigt belopp.
I likhet med vad som gällde i fråga om skatt borde sjukförsäkringsavgift,
som skulle omdebiteras på grund av prövningsnämnds före den 20 november
taxeringsåret meddelade beslut eller av annan orsak, som före nämnda
dag komme till lokal skattemyndighets kännedom, ingå i den slutliga skatten
med det nya beloppet. Förfarandet komme således ej att avvika från
det för skattedebiteringen normala, d. v. s. den lokala skattemyndigheten
svarade såväl för uträkningen av den nya avgiften som för dennas påföring.
Då omdebitering skulle verkställas efter den 20 november taxeringsåret,
borde det ej åläggas lokal skattemyndighet att svara för uträkningen av
den nya avgiften. Orsakades omdebitering av ändring i försäkringspliktens
omfattning eller av feldebitering genom sjukkassas förvållande, vore avgiftsuträkningen
uppenbarligen en angelägenhet som låge inom sjukkassans
verksamhetssfär. Omdebitering kunde ej heller utföras utan tillgång till
avgiftsförteckningen, som enligt utredningsmännens förslag skulle avlämnas
till vederbörande centralsjukkassa senast den 10 december. Avgiftsuträkning
i nu avsedda fall torde därför böra åläggas centralsjukkassa, och föreskrift
härom intagas i tillämpningsbestämmelser till sjukförsäkringslagen.
Därefter anföres.
För ifrågavarande ändamål måste centralsjukkassan underrättas dels om
beslut rörande ändrad taxering till statlig inkomstskatt, dels om beslut angående
ändring av annan debiteringsgrund, och dels om feldebitering.
Beslut om ändrad taxering till statlig inkomstskatt påverkar endast beräkningen
av grundavgift; ändringen av ortsavdrag eller avdrag för nedsatt
skatteförmåga eller av enbart den kommunala taxeringen saknar uppenbarligen
betydelse för avgiftsberäkningen. Ändringsbeslut kan vidare beröra
allenast fall då tvåprocentsregeln i 35 § sjukförsäkringslagen tillämpats
eller skall tillämpas, eller då den avgiftspliktige icke taxerats eller blir taxerad
till statlig inkomstskatt för minst 1 200 kronor (makar sammanlagt
1 200 kronor). Omräkning kan följaktligen komma i fråga dels då grundavgift
ursprungligen påförts med reducerat belopp eller ej påförts, men
den taxerade inkomsten höjts så att avgift skall utgå med fullt belopp eller
med mindre reduktion än tidigare, resp. skall påföras, då så ej förut skett,
och dels då grundavgift ursprungligen debiterats oavkortad eller med reducerat
belopp, men den taxerade inkomsten nedsatts så att avgift skall
utgå med reducerat resp. ytterligare reducerat belopp, eller icke skall påföras.
De fall som påverkas av ändrad taxerad inkomst återfinnes inom en
ganska smal zon, där övre gränsen utgöres av ett inkomstbelopp som är
femtiofaldigt större än grundavgiften. Om exempelvis grundavgiften uppgår
till 48 kronor, kommer tvåprocentsregeln att för ensamstående gälla
taxerade inkomster mellan 2 400 och 1 200 kronor och — på grund av avrundning
av öretalen — få effekt i inkomstlägena mellan 2 370 och 1 220
kronor, samt föranleda ändring av grundavgiften med högst 24 kronor;
innebär ändringsbeslutet, att taxerad inkomst å minst 1 200 kronor åsättes,
då så ej förut var fallet, eller helt undanröjes, uppgår skillnaden till 48
kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
Socialförsäkringsutredningen förutsätter att de lokala skattemyndigheterna
skall sända centralsjukkassorna meddelanden om beslut rörande ändrad
taxering till statlig inkomstskatt. Enligt gällande föreskrifter ombesörjer
länsstyrelsernas taxeringssektioner att de lokala skattemyndigheterna erhålla
kännedom om alla beslut angående ändring av skattskyldigs taxering.
Om sådana beslut skall taxeringssektionerna emellertid därjämte underrätta
bl. a. de därav berörda skattskyldiga och taxeringsnämnderna, vilket
sker genom att avskrift av besluten tillställes vederbörande. Även nu ifrågavarande
meddelanden till sjukkassorna synes lämpligen böra lämnas medelst
beslutsavskrifter. Det mest arbetsbesparande sättet torde vara att taxeringssektionerna
framställer ytterligare ett avskriftsexemplar och vidarebefordrar
detta till vederbörande kassa samtidigt med att de lokala skattemyndigheterna
får del av besluten. Därigenom vinner man tillika att kassorna
omedelbart kan uträkna de nya avgifterna och att de efterföljande
åtgärderna kan vidtagas utan den försening som skulle uppkomma, därest
de lokala skattemyndigheterna först skulle göra avskrift av ändringsbesluten
och expediera avskrifterna till kassorna. Utredningsmännen anser sålunda
att det bör ankomma på länsstyrelserna att underrätta centralsjukkassorna
om beslut rörande ändrad taxering till statlig inkomstskatt.
Någon utgallring av just de beslut som kan föranleda ändring av grundavgift
bör ej fordras, utan alla beslut om ändring i taxering till statlig inkomstskatt
torde tillställas vederbörande centralsjukkassa. Besluten kan f.ö.
bli till viss nytta för bedömningen av sjukkassemedlemmars inplacering i
sjukpenningklass. Föreskrift om länsstyrelsernas förevarande uppgift bör
intagas i tillämpningsbestämmelser till sjukförsäkringslagen.
Beslut rörande ändring i omfattningen av en medlems försäkring, som
meddelas av tillsynsmyndigheten eller högre instans och som kan föranleda
omdebitering av sjukförsäkringsavgift, bör likaledes meddelas centralsjukkassa.
Skall omdebitering verkställas till följd av feldebitering, bör ankomma
på den lokala skattemyndigheten eller lokalsjukkassan att därom underrätta
centralsjukkassan; underrättelse bör lämnas icke endast då sjukkassemedlem
begärt rättelse, utan även då den lokala skattemyndigheten
eller sjukkassan själv upptäckt feldebitering. Anmälan om felet göres på
särskild blankett. Föreskrifter om delgivning av beslut och anmälan i ovannämnda
fall bör likaledes inflyta i tillämpningsbestämmelser till sjukförsäkringslagen.
Den av centralsjukkassan i ovannämnda fall uträknade nya sjukförsäkringsavgiften
torde för ändamål som nedan beröres böra angivas på särskilt
fastställd blankett i två exemplar. Därvid bör specificeras dels den
ursprungligen påförda sjukförsäkringsavgiften, fördelad på avgift för sjukvårdsförsäkringen,
avgift för försäkringen för grundsjukpenning och tillläggsavgift,
samt dels motsvarande uppgifter om den nya sjukförsäkringsavgiften,
ävensom skillnaden mellan den ursprungligen påförda och den
nya avgiften.
Beträffande förfarandet i övrigt framhåller utredningsmännen, att åtgärderna
skilde sig från varandra beroende på om den nya avgiften vore
större eller mindre än den ursprungliga. Vore den nya avgiften större skulle
skillnaden påföras den avgiftspliktige sjukkassemedlemmen; vore den nya
avgiften lägre skulle skillnaden tillgodogöras medlemmen. Det borde över
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kanyl. Maj.ts proposition nr 181).
Öl
vägas, huruvida ifrågavarande åtgärder lämpligen skulle åläggas lokal skattemyndighet
eller sjukkassa. Något ytterligare alternativ syntes ej komma
i fråga. Sålunda torde det icke vara lämpligt eller praktiskt att vid feldebitering
låta de lokala skattemyndigheterna handlägga sådana ärenden, som
uppkommit genom fel från deras sida, och sjukkassorna handlägga ärenden,
vilka kassorna själva förorsakat. Samma organ borde svara för alla de
efter avgiftsuträkningen följande åtgärderna.
Om de lokala skattemyndigheterna skulle vidtaga åtgärderna komme förfarandet,
såvitt anginge dessa myndigheter, att följa uppbördsförordningens
bestämmelser och i övrigt gällande uppbördsföreskrifter samt att i stora
drag gestalta sig sålunda.
Centralsjukkassan överlämnar till lokala skattemyndigheten ett exemplar
av den blankett, varpå den nya avgiften antecknats. Är den nya avgiften
högre än den ursprungliga, tillgodoför sig samtidigt kassan skillnadsbeloppet
såsom fordran hos statsverket. Är den nya avgiften lägre än den ursprungliga,
gottskrives statsverket i stället skillnadsbeloppet. Såsom verifikation
till dylik omföring användes det andra exemplaret av ovannämnda
blankett.
Den lokala skattemyndigheten lägger det av centralsjukkassan angivna
skillnadsbeloppet till grund för ett omdebiteringsbeslut, i förekommande
fall i samband med ändring av andra i den slutliga skatten ingående belopp.
Omdebiteringsbeslutet avfattas, i likhet med vad nu sker vid omdebitering
av skatt, på särskild blankett och resulterar antingen i att ytterligare skatt
skall erläggas eller i att den slutliga skatten skall nedsättas; med skatt
avses således även sjukförsäkringsavgift. Omdebiteringsbeslutet expedieras
till länsstyrelsen, som vidtager erforderliga bokföringsåtgärder. Det må härvid
erinras om att utredningsmännen förutsatt att länsstyrelsen skall svara
för avräkning med de inom länet befintliga centralsjukkassorna på samma
sätt som gäller för statsverkets mellanhavande med kommunerna.
I omdebiteringen ingår vidare rättelse av den tidigare påförda slutliga
skatten; det vanliga tillvägagångssättet vid rättelse av slutlig skatt tillämpas
härvid. Även i övriga nu ej nämnda hänseenden kommer de ifrågavarande
skillnadsbeloppen att behandlas enligt uppbördsförordningens regler, bl. a.
i fråga om uppbörd, indrivning, förmånsrätt, avskrivning, avkortning samt
efterkrav och preskription.
Vid utgången av varje kalenderår verkställer länsstyrelsen avräkning med
centralsjukkassorna, därvid varje kassas skuld till resp. fordran hos statsverket
redovisas. Kassans skuld skall motsvara vad kassan i sin bokföring
gottskrivit sig enligt avgiftsförteckning och avgiftsuträkningar vid ändrad
debitering, och kassans fordran den summa varmed kassan belastat statsverket
enligt nyssnämnda handlingar.
Valdes däremot att låta sjukkassa svara icke blott för uträkning av den
nya avgiften utan även för förfarandet i övrigt, bleve det kassans uppgift
att verkställa tilläggsdebitering av skillnadsbeloppet vid avgiftshöjning och
återbetalning av beloppet vid avgiftsnedsättning. Tillvägagångssättet kunde
då tänkas bli följande.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
Vid tilläggsdebitering ankommer på kassan att framställa krav och fastställa
förfallodag för betalningen. Influtna avgifter bokföres som inkomst
utan att kassans avräkningskonto med statsverket därav beröres. Om indrivning
av obetalda tilläggsavgifter gör kassan framställning på sätt i
38 § kungörelsen den 16 oktober 1953 med vissa föreskrifter angående tilllämpningen
av uppbördsförordningen (1953:628) är stadgat. Indrivna belopp
redovisas av utmätningsmannen direkt till kassan. Belopp, som ej kan
indrivas, redovisas av utmätningsmannen till kassan med hindersbevis och
torde få avskrivas. På kassans kvarstående fordringsanspråk torde 1862 års
förordning om tioårig preskription bli tillämplig.
Skall det av centralsjukkassan uträknade skillnadsbeloppet tillgodoföras
sjukkassemedlemmen, bokför kassan avgiftsbeloppet som utgift, utan att
detsamma inverkar på avräkningskontot med statsverket. Om skillnadsbeloppet
utan vidare återbetalas till medlemmen, kan det inträffa att den ursprungligen
påförda avgiften ej till fullo erlagts; om i sådant fall det resterande
beloppet ej kan indrivas blir resultatet att medlemmen gör en obehörig
vinst, vilket ej bör förekomma. Till undvikande härav kan kassan hos vederbörande
utmätningsman efterhöra, huruvida medlemmen erlagt den ursprungliga
avgiften, och om detta är fallet återbetala skillnadsbeloppet direkt
till honom, men i motsatt fall tillställa utmätningsmannen beloppet.
Eller också kan kassan utan föregående undersökning översända skillnadsbeloppet
till utmätningsmannen, som har att konstatera om den ursprungliga
avgiften erlagts och då vidarebefordra skillnadsbeloppet till medlemmen,
eller, i den mån den ursprungliga avgiften ej erlagts, avräkna skillnadsbeloppet
mot medlemmens skuld. Enligt båda alternativen pålägges
centralsjukkassan eller utmätningsmannen visst merarbete.
Utredningsmännen framhåller att det senast skisserade förfarandet i
fråga om restitutionsfallen kunde bland annat medföra som konsekvens,
att en sjukkassemedlem samtidigt finge mottaga återbetalning av för mycket
erlagd sjukförsäkringsavgift från centralsjukkassan och för mycket erlagd
annan skatt från länsstyrelsen, eller att för mycket erlagd sjukförsäkringsavgift
girerades till utmätningsmannen innan en kvarstående skatt,
vari den ursprungligen påförda avgiften inginge, förfallit till betalning; i
sistnämnda fall bleve utmätningsmannen tvungen att i räkenskaperna balansera
beloppet till dess det visat sig om kvarskatten helt eller delvis blivit
restförd, ehuru en annan del av kvarskatten kunnat anmälas till avkortning
— stundom flera månader — tidigare.
En parallell till nu omförmälda restitutionsförfarande återfunnes i 89 §
2 mom. uppbördsförordningen den 31 december 1945. I nämnda författningsrum
föreskreves, att återbetalning av för mycket erlagd olycksfallsförsäkringsavgift
skulle ske genom riksförsäkringsanstalten. Bestämmelsen
hade ändrats i den nya uppbördsförordningen; dylikt belopp skulle från
och med den 1 januari 1954 återbetalas av länsstyrelsen i likhet med vad
som gällde för annan skatt. Ändringen hade tillkommit på förslag av 1949
års uppbördssakkunniga och motiverades av de olägenheter som varit förenade
med den dittillsvarande ordningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
59
Att socialförsäkringsutredningen föredragit ett förfarande, enligt vilket de
med omdebitering av sjukförsäkringsavgift förenade göromålen skulle ankomma
på centralsjukkassorna, syntes sammanhänga med önskemålet att
1 möjligaste mån befria de i skatteuppbördsväsendet verksamma myndigheterna
från ytterligare arbete med dessa avgifter. Utredningsmännen hade
emellertid, såvitt anginge de åtgärder vilka i omdebiteringsfallen erfordrades
sedan centralsjukkassa uträknat det nya beloppet, kommit till den slutsatsen
att dessa åtgärder borde ingå i det normala uppbördsförfarandet,
trots den i och för sig beklagliga merbelastning som därigenom åsamkades
uppbördsmyndigheterna. Ur principiell synpunkt syntes det oegentligt att
en sjukförsäkringsavgift till viss del kunde betraktas som skatt i uppbördsförordningens
mening och till annan del kunde behandlas som en fristående
avgift samt till följd därav lyda skilda regler exempelvis i fråga om avskrivning,
preskription och förmånsrätt. Den omständigheten att en sjukkassa
skulle nödgas avskriva debiterat avgiftsbelopp syntes också stå i
strid med föreskriften i 37 § sjukförsäkringslagen att kassan ägde uppbära
hela beloppet av de avgifter, som debiterats för kassans räkning.
Med det sagda åsyftade utredningsmännen att sjukförsäkringsavgifterna
borde i debiterings-, uppbörds- och redovisningshänseende behandlas lika,
oavsett tidpunkten för deras påföring.
Med avseende å förfarandet vid omdebitering av sjukförsäkringsavgift
innebure utredningsmännens förslag sålunda att de åtgärder, som skulle
vidtagas efter avgiftens uträknande, skulle ombesörjas av lokal skattemyndighet
i enlighet med uppbördsförordningens bestämmelser. Förslaget torde
icke kräva ändring av definitionen å begreppet tillkommande skatt i 2 §
2 mom. uppbördsförordningen. Ej heller syntes 65—67 §§ samma förordning
om avkortning och avskrivning av skatt behöva ändras. Då en av sjukkassa
uträknad sjukförsäkringsavgift i dessa fall förutsattes aldrig skola ändras
av lokal skattemyndighet — i motsats till avgiftsdebitering enligt 27 §
1 mom. uppbördsförordningen — torde emellertid stadgandet i 31 § första
stycket nämnda förordning angående debitering av tillkommande skatt böra
ändras på sådant sätt att orden »samma grunder» ej komme att innefatta
sjukförsäkringsavgift. I överensstämmelse därmed syntes i paragrafens
första stycke böra tillfogas, att om sjukförsäkringsavgift skulle ingå i den
tillkommande skatten, avgiften skulle debiteras med belopp som uträknats
av centralsjukkassa.
Remissyttrandena. Utredningsmännens förslag att omdebitering av påförd
sjukförsäkringsavgift alltid skulle göras, då avgiftens storlek påverkades
av ändrad taxering in. in., biträdes allmänt i remissyttrandena. Länsstyrelsen
i Västerbottens län anför dock, att starka administrativa skäl talade
emot ändring av grundavgiften vid beslut av annan instans än prövningsnämnd
och länsstyrelse. Vidare framhåller riksskattenämnden att det med
60
Kungl. Maj. ts proposition nr 189.
hänsyn till den ökade arbetsbelastning för skattemyndigheterna och den
komplicering av deras uppgifter, som avgiftsuppbördens anknytning till den
allmänna skatteuppbörden måste medföra, vore av särskild vikt att förfarandet
gjordes i möjligaste mån enkelt. Det kunde därför ifrågasättas om det
verkligen skulle vara nödvändigt att generellt verkställa omdebiteringar av
sjukförsäkringsavgifter på grund av ändringar i påförda taxeringar. Med
hänsyn till den ringa betydelse, som taxeringen hade för avgiftens storlek,
syntes det tillräckligt att omdebitering skedde endast efter ansökan.
Utredningsmännens förslag att omdebiteringen av sjukförsäkringsavgifterna
skulle verkställas av de lokala skattemyndigheterna har ej föranlett
erinran i något remissyttrande. Däremot har i flera remissyttranden invändningar
gjorts mot förslagen att centralsjukkassorna skulle ombesörja
omräkningen av avgifterna och genom vederbörande länsstyrelses försorg
tillställas avskrifter av samtliga beslut rörande ändrad taxering till statlig
inkomstskatt.
Sålunda ifrågasätter riksskattenämnden nyttan av att alla beslut om ändring
av skattskyldigas taxeringar — alltså även utslag av skattedomstolarna
och eventuellt även beslut om eftertaxeringar —- skulle expedieras till sjukkassorna.
Den omfattande registrering och kontroll, som detta skulle medföra
hos sjukkassorna, syntes icke stå i proportion till vad man skulle vinna
med ett sådant förfarande.
Föreningen Sveriges kronokamrerare anför.
Utredningsmännen ha bl. a. föreslagit, att samtliga omdebiteringar efter
den 20 november under taxeringsåret skola verkställas av centralsjukkassan.
Denna ståndpunkt synes delvis grunda sig på det förhållandet, att centralsjukkassan
enligt utredningsmännens förslag skall erhålla avgiftsförteckningen
från de lokala skattemyndigheterna senast den 10 december och att
omdebiteringarna anses icke kunna utföras utan tillgång till förteckningen.
Det framlagda förslaget medför emellertid, att taxeringssektionerna måste
expediera prövningsnämndens beslut om ändring i taxering till statlig inkomstskatt
även till centralsjukkassorna samt att lokala skattemyndigheterna
måste avvakta centralsjukkassornas omräkningsbeslut av avgifterna,
innan omräkning av skatten kan företagas. Detta torde i sin tur komma att
innebära, att tidsperioden mellan länsprövningsnämndens beslut samt lokala
skattemyndighetens omräkningsbeslut förlänges. En sådan förlängning
kommer att medföra ökade ränteutgifter eller ränteförluster för statsverket.
Förfaringssättet medför även, att centralsjukkassorna åsamkas onödigt
merarbete. Det må tillika framhållas, att det för de skattskyldiga är angeläget,
att under den tid löneavdrag för kvarstående skatt verkställes omräkningarna
(vid taxeringssänkningar) vidtagas så fort som möjligt.
Till undvikande av berörda olägenheter synas de lokala skattemyndigheterna
även efter den 20 november under taxeringsåret i samband med omräkningen
av skatten böra verkställa de omdebiteringar av sjukförsäkringsavgifterna,
som föranledas av taxeringsändringar. Härför talar även den
omständigheten, att de åtgärder, vilka i omdebiteringsfallen erfordras sedan
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
61
centralsjukkassan uträknat det nya beloppet, av utredningsmännen föreslås
böra ingå i det normala uppbördsförfarandet. Föreningen förutsätter,
att ifrågavarande omdebiteringar skola kunna utföras även sedan avgiftsförteckningen
överlämnats till centralsjukkassan genom inhämtande i förekommande
fall, skriftligen eller telefonledes, av nödiga upplysningar från
centralsjukkassan eller genom tillfälligt lån av förteckningen. Möjligen
skulle avgiftsförteckningen kunna utskrivas i två exemplar och en kopia
kvarligga hos lokala skattemyndigheten, ett förfaringssätt som med hänsyn
till uppkommande merarbete dock icke utan tvingande skäl torde böra tillgripas.
De ändringar, som vidtagits i avgiftsförteckningen efter den 20 november
taxeringsåret, finge rapporteras till centralsjukkassorna, eventuellt
årsvis. Den nytta sjukkassorna eventuellt (ex.vis för placering i sjukpenningsklass)
skulle ha av att direkt få ändringarna redovisade i form av
protokollsavskrifter, torde vara obetydlig.
Liknande uttalanden göres av riksräkenskapsverket, statens organisationsnamnet,
överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Värmlands län.
Departementschefen. Av skäl som anförts av utredningsmännen bör någon
inskränkning icke göras i skyldigheten att i förekommande fall verkställa
omdebitering av sjukförsäkringsavgift.
Förut har jag förordat, att sjukkassorna skall införa avgifterna direkt
i debiteringslängderna. Godtages vad jag sålunda föreslagit, kommer centralsjukkassorna
icke att få tillgång till några avgiftsförteckningar, utvisande
storleken i varje särskilt fall av den avgift som debiterats. Detta utgör
ännu ett skäl, utöver de av utredningsmännen anförda, för att sjukkassorna
icke bör framställa krav på det ytterligare avgiftsbelopp, som skall erläggas,
eller restituera för mycket erlagd avgift. Men därav följer också, att även
själva omräkningen av avgifterna bör göras av de lokala skattemyndigheterna;
av de hos dessa myndigheter förvarade debiteringslängderna framgår
hur i varje individuellt fall de tidigare påförda avgifterna beräknats.
Ill § uppbördsförordningen bör därför ej ändras på sätt utredningsmännen
föreslagit. Genom att centralsjukkassorna icke behöver anlitas för omräkningen
av avgifterna torde det cj heller bli erforderligt att underrätta kassorna
om beslutade taxeringsändringar.
K. Tilläinpningsbestäniinelser in. in.
Utredningsmännen. Utredningsmännen framhåller, att det föreslagna debiterings-
och uppbördsförfarandet förutsatte införandet av åtskilliga nya bestämmelser.
Av praktiska skäl syntes samtliga hithörande regler, som icke
intoges i sjukförsäkringslagen, uppbördsförordningen eller taxeringsförordningen,
böra sammanföras i en enda författning. Sådana bestämmelser, vilka
avsåge förfarandet enligt uppbördsförordningen, kunde meddelas med stöd
av 8b § samma förordning. Med hänsyn till den nuvarande avfattningen av
86 $ sjukförsäkringslagen torde däremot stadgandet i 12a § samma lag
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
icke inbegripa bemyndigande att utfärda tillämpningsföreskrifter, såvitt anginge
sjukkassornas medverkan vid debitering av sjukförsäkringsavgifter.
Med anledning härav syntes 36 § sjukförsäkringslagen böra ändras så att
125 § samma lag komme att åsyfta även dylika föreskrifter. I enlighet därmed
förordades att 36 § sjukförsäkringslagen kompletterades med en föreskrift,
att sjukförsäkringsavgift uträknades av sjukkassa.
Vidare erinrar utredningsmännen om att försäkringspliktig skulle jämlikt
9 § sjukförsäkringslagen för varje år vara medlem i sjukkassan för
den kommun, där han för samma år blivit mantalsskriven. Om försäkringspliktig
icke vore mantalsskriven inom riket, skulle han vara medlem i sjukkassan
för den kommun, där han vore bosatt vid ingången av kalenderåret
eller vid den senare tidpunkt, då försäkringsplikt inträdde. I nämnda lag
funnes däremot icke intagen någon bestämmelse i vilken kommun sjukförsäkringsavgift
skulle påföras sjukkassemedlem. Ehuru detta kunde synas
självklart, torde en uttrycklig bestämmelse i sjukförsäkringslagen icke
kunna undvaras; ett motsvarande stadgande rörande pensionsavgift återfunnes
i 22 § folkpensioneringslagen. Utredningsmännen föreslår därför att
i 36 § sjukförsäkringslagen intages en bestämmelse av innehåll, att sjukförsäkringsavgift
skulle påföras inom området för den sjukkassa, i vilken
den avgiftspliktige vore medlem vid utgången av det år avgiften avsåge,
samt att avgiftspåföringen, därest området omfattade två eller flera kommuner,
skulle verkställas i den kommun, där den avgiftspliktige blivit mantalsskriven
för nämnda år, eller eljest där han varit bosatt vid ingången av
samma år eller vid den senare tidpunkt under året, då försäkringsplikt inträtt.
I anslutning härtill anföres.
Beträffande förenämnda stadgande i 9 § sjukförsäkringslagen om tillhörighet
till viss sjukkassa må i detta sammanhang erinras, att föredragande
departementschefen i propositionen nr 312/1946 med förslag till lag om
allmän sjukförsäkring uttalade följande:
»Såsom mantalsskrivningsort torde böra anses den ort, där någon för
visst år slutgiltigt blivit mantalsskriven. Om mantalsskrivningsförrättarens
beslut härutinnan efter besvär blivit ändrat genom beslut av högre instans,
bör alltså det senare beslutet vara avgörande. Mantalsskrivningsförrättarens
beslut bör dock interimistiskt vara bestämmande. Skulle i fall som här
avses sjukkassa ha uppburit försäkringsavgift från försäkrad, som rätteligen
skolat vara medlem av annan sjukkassa, eller utgivit sjukhjälp till
sådan försäkrad, torde kassorna utan svårighet kunna reglera de mellanhavanden,
som därigenom uppkomma.»
Utredningsmännen har, såsom framgår av det här ovan tidigare anförda
i fråga om sjukkassornas mellanhavande med statsverket, föreslagit att länsstyrelserna
skall svara för avräkningen mellan kassorna och statsverket.
Därest sådant beslut om ändring av mantalsskrivningsorten, som meddelas
efter mantalsårets utgång, skulle medföra överflyttning av medlemskapet
till annan sjukkassa, skulle till följd härav avräkningsförfarandet kompliceras,
särskilt om, som ofta blir fallet, den nya mantalsskrivningsorten är
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
63
belägen i annat län och den ursprungligen påförda avgiften helt eller delvis
redan erlagts vid tidpunkten för beslutet. Sagda omständighet talar för att
medlemsskapet vid utgången av det år avgiften avser, d. v. s. mantalsåret,
skall vara utslagsgivande för i vilken kommun sjukförsäkringsavgift skall
påföras. Det kan visserligen härvid inträffa att en medlems slutliga skatt
överflyttas till den nya mantalsskrivningsorten, i vilket fall sjukförsäkringsavgiften
skulle komma att ensam utgöra slutlig och kvarstående skatt i den
tidigare orten, men olägenheterna därav torde ha mindre betydelse än den
nyssnämnda kompliceringen av avräkningsförfarandet.
Enligt utredningsmännens mening torde vidare uttalandet att en reglering
av de ekonomiska mellanhavandena mellan olika sjukkassor inbördes
icke skulle bereda svårigheter, knappast äga giltighet efter de under år 1953
vidtagna ändringarna i sjukförsäkringslagen. I detta hänseende må bl. a.
framhållas att kassorna numera skall kunna utgiva olika prestationer (se
18 § sjukförsäkringslagen), samt att statsbidrag i form av avgiftslindringsbidrag
och avgiftsersättningsbidrag tillkommit, vilka bidrag jämväl skulle
behöva regleras vid retroaktivt verkande ändring av kassatillhörigheten.
Även i fråga om kassatillhörigheten torde man därför vid tolkning av 9 §
sjukförsäkringslagen enbart böra taga hänsyn till sådan ändring av mantalsskrivningsorten
som beslutas före mantalsårets utgång.
Rörande spörsmålet om avgiftsbefrielse för dödsbo uttalar utredningsmännen
följande.
I likhet med vad som stadgades i 75 § 1 mom. kommunalskattelagen, 15 §
1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt och 15 § 1 mom. förordningen
om statlig förmögenhetsskatt hade genom lag den 5 juni 1953 om
ändring i lagen om folkpensionering (1953:291) stadganden införts i 20 §
sistnämnda lag om befrielse under vissa omständigheter för dödsbo från
pensionsavgift, som inginge i kvarstående eller tillkommande skatt. Ändringen
hade tillkommit på förslag av 1949 års uppbördssakkunniga. Såsom
skäl för ändringen hade dessa sakkunniga framhållit (SOU 1952: 1, s. 402
—403) att verkställigheten av beslut om skattebefrielse vore onödigt tillkrånglad,
där kvarskatt omfattade även pensionsavgift, samt att starka skäl
talade för att pensionsavgift i förevarande avseende likställdes med skatt
och att skattebefrielsen borde omfatta jämväl sådan avgift.
Mellan pensionsavgift och sjukförsäkringsavgift förelåge, anför utredningsmännen,
den principiella skillnaden all pensionsavgiften realiter vore
eu speciell skatt, medan sjukförsäkringsavgiften hade annan karaktär.
Sistnämnda avgift stode i relation till omfattningen av sjukkasseinedlemmens
försäkring; en avliden medlem hade faktiskt varit tillförsäkrad och
ofta även kommit i åtnjutande av de förmåner hans försäkring avsåge att
bereda. Beaktas borde även att grundavgift påfördes endast den som vore
försäkringspliktig vid årets utgång och att sådan avgift alltså ej påfördes
för dödsåret; för sistnämnda år kunde det endast bli fråga om påföring av
tilläggsavgift. Sjukförsäkringsavgifterna torde i omförmält hänseende närmast
vara att likställa med de nuvarande olycksfallsförsäkringsavgifterna,
opaginerad Kontrollera mot PDF
*>1 Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
beträffande vilka avgiftsbefrielse för dödsbo ej medgåves. Enligt utredningsmännens
mening borde därför bestämmelser icke införas om befrielse för
dödsbo från sjukförsäkringsavgift.
Vidare erinrar utredningsmännen om att sjukförsäkringslagen ej inneliölle
bestämmelser om klagan över debiteringsåtgärd. Sjukförsäkringsavgifternas
inordnande i skatteuppbörden kunde befaras medföra en komplikation
i det avseendet, att klagomål över slutlig debitering av sådan avgift
ofta kunde komma att i själva verket avse, icke debiteringsåtgärden som
sådan, utan försäkringen eller dess omfattning, och således taga sikte på
förhållanden som prövades av tillsynsmyndigheten såsom besvärsinstans.
Därest klagan över debitering av sjukförsäkringsavgift skulle föras i särskild
ordning och förhållande av nyssnämnda art visa sig föreligga, kunde
ärendet komma under två olika myndigheters prövning eller klaganden av
ena myndigheten hänvisas att anhängiggöra sin talan hos den andra; i tveksamma
fall kunde ärendet vidare föranleda osäkerhet om den ena eller
andra myndighetens behörighet. Till förekommande av dylika konsekvenser,
vilka skulle vålla myndigheter och enskilda olägenheter och ur de
klagandes synpunkt komme att te sig svårförklarliga, torde en och samma
instansordning böra inrättas för klagan över avgiftsdebiteringen och klagan
som anginge själva försäkringen. Då något alternativ till den i sjukförsäkringslagen
stadgade ordningen härvid icke gärna kunde komma i fråga,
syntes 101 § i lagen böra ändras så att författningsrummet inbegrepe besvär
över debitering av sjukförsäkringsavgift. För sådan avgift borde emellertid
liksom för annan skatt enligt uppbördsförordningen gälla, att klagan över
debitering icke befriade från skyldighet att betala avgiften annat än då beslut
om anstånd meddelats. Till förekommande av att tillsynsmyndigheten
onödigtvis besvärades med bagatellärenden rörande avgiftsdebitering, borde
vidare en med föreskriften i 84 § uppbördsförordningen analog bestämmelse
införas om rättelse av feldebitering.
Utredningsmännen föreslår sålunda dels att till 101 § sjukförsäkringslagen
fogades ett nytt andra stycke med föreskrifter, att om någon förmenade
att i slutlig eller tillkommande skatt ingående sjukförsäkringsavgift
påförts honom obehörigen eller med oriktigt belopp, han däri ägde söka
rättelse hos centralsjukkassan, att över centralsjukkassans beslut besvär
finge anföras i den ordning som i paragrafens första stycke sades, och att
anförda besvär icke befriade klaganden från att i behörig ordning erlägga
avgiften, såvida icke anstånd med inbetalningen medgivits enligt vad i
uppbördsförordningen stadgades, dels att paragrafens nuvarande andra
stycke, d. v. s. det blivande tredje stycket, omformulerades så att bestämmelsen
däri hänvisade till såväl det första som det föreslagna andra stycket,
dels att i 36 § samma lag intoges erinran, att om rättelse i eller besvär över
debitering av sjukförsäkringsavgift gällde vad i 101 och 103 §§ sades, samt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
Öl»
dels att i 84 § uppbördsförordningen tillfogades ett andra stycke med föreskrift
bland annat att bestämmelserna i första stycket icke gällde i fråga
om rättelse i debitering av sjukförsäkringsavgift.
Remissyttrandena. Utredningsmännens förslag tillstyrkes eller lämnas utan
erinran i flertalet remissyttranden.
Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.
Beträffande frågan om tillämpningsföreskrifter, såvitt angår sjukkassornas
medverkan vid debiteringen av sjukförsäkringsavgifterna, anser riksförsäkringsanstalten
i motsats till utredningsmännen att sjukförsäkringslagen
redan med nuvarande utformning inbegrepe bemyndigande för Kungl.
Maj:t att utfärda sådana föreskrifter.
I anledning av utredningsmännens förslag att sådan ändring av mantalsskrivningsorten,
som beslutats efter mantalsårets utgång, icke skulle påverka
kassatillhörigheten eller medföra ändring av debiteringsorten, ifrågasätter
statens organisationsniimnd lämpligheten av att för sjukförsäkringsavgifterna
införa en bestämmelse om debiteringsort som avveke från vad
som gällde för slutlig skatt i övrigt. I samma fråga anför kronokamreraren
i Hälsingborg.
Enligt utredningsmännen bör medlemskapet vid utgången av det år, avgiften
avser, d. v. s. mantalsåret vara avgörande för i vilken kommun sjukförsäkringsavgift
skall påföras. Förslaget synes innebära, att en person,
vars mantalsskrivningsort ändras under mantalsåret, skall överföras till
annan sjukkassa (om de båda kommunerna icke äro belägna inom samma
kassas område), men att sådan överföring ej skall ske, om mantalsskrivningen
ändras efter mantalsårets utgång. Enligt motiveringen till förslaget
är denna ordning att föredraga framför att låta avgiftspåföringen utan
sådan tidsbegränsning följa samma regler som taxering och skattedebiteringen
vid ändrad mantalsskrivning. Huruvida de av utredningsmännen
anmärkta komplikationerna vid avräkningen innefatta tillräckligt skäl afl
avstå från detta senare alternativ har jag svårt att bedöma. De olägenheter,
som äro förknippade med förslaget, äro mera uppenbara. För att i någon
mån mildra dessa olägenheter borde det enligt min mening föreskrivas, att
om skattskyldig, vars mantalsskrivning ändrats efter mantalsårets utgång,
erlagt preliminär skatt, som uppgår till minst sjukförsäkringsavgiftens belopp,
av skatten skall å den tidigare mantalsskrivningsorten innehållas vad
som erfordras för gäldande av avgiften. Vidare må framhållas, att om mantalsskrivning
ändras efter mantalsårets utgång och den avgiftspliktige på
grund härav taxeras inom annan lokal skattemyndighets tjänstgöringsområde
än den, inom vilken avgiften skall påföras, den senare myndigheten
ej kommer att hava omedelbar tillgång till de taxeringsuppgifter, som erfordras
för avgiftens bestämmande. Slutligen är att märka, att den av utredningsmännen
förordade regeln lärer komplicera frågan om arbetsgivares
ansvarighet för arbetstagares kvarstående skatt.
Itiksförsiikringsanslalten, som tillstyrkt utredningsmännens förslag med
hänsyn til! de komplikationer i skilda hänseenden som en ändring av kassa
•''*
lliliiing till riksdagens protokoll till)''t. 1 sond. AV 189.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
tillhörigheten efter mantalsårets utgång skulle medföra, framhåller att om
ett uttryckligt stadgande i ämnet icke ansåges erforderligt i 9 § sjukförsäkringslagen,
ett uttalande rörande spörsmålet horde göras i den proposition
om ändringar i samma lag som kunde komma att föreläggas riksdagen.
Gåves nämnda paragraf genom ändring eller eljest den innebörden, att ändring
av den försäkringspliktiges mantalsskrivningsort påverkade kassatillhörigheten
endast om ändringen beslutats före mantalsårets utgång, syntes
också spörsmålet om debiteringsort bli tillfredsställande löst utan att de
av utredningsmännen föreslagna bestämmelserna härom i 36 § första stycket
sjukförsäkringslagen behövde införas. Det torde nämligen utan uttrycklig
lagbestämmelse vara klart, att sjukförsäkringsavgift skulle påföras eu
avgiftspliktig inom området för den sjukkassa han tillhörde.
Beträffande spörsmålet om avgiftsbefrielse för dödsbo uttalar överstålhållarämbetet
att övervägande skäl talade för att skattebefrielse för dödsbo
även borde omfatta sjukförsäkringsavgift i likhet med vad som numera
gällde för folkpensionsavgift. Dessa båda avgifter hade en gemensam karaktär
på så sätt att desamma uttoges för att säkerställa förmåner för den avgiftspliktige
själv, medan däremot olycksfallsförsäkringsavgift, beträffande
vilken avgiftsbefrielse ej ifrågasattes, uttoges för att bereda ekonomiskt
skydd åt annan än den avgiftspliktige.
Riksräkenskapsverket framhåller att sjukförsäkringsavgifterna knappast
vore i förevarande hänseende fullt jämförbara med olycksfallsförsäkringsavgifterna,
i den mån sistnämnda avgifter utgjorde en utgift i rörelse. Att
särskilja sjukförsäkringsavgiften för inkassering eller för undantagande
från restitution skulle därjämte vålla besvär av det slag, som motiverat att
dödsbobefrielse nyligen beslutats i fråga om pensionsavgift.
Även länsstyrelsen i Östergötlands län och Föreningen Sveriges kronokamrerare
förordar, att dödsbo borde kunna befrias från den avlidne påförd
sjukförsäkringsavgift. Utom billighetsskäl talade härför, att påtagliga fördelar
ur uppbörds- och redovisningssynpunkt vunnes.
I fråga om klagan över debitering av sjukförsäkringsavgift ifrågasätter
länsstyrelsen i Värmlands län och Föreningen Sveidges kronokamrerare om
icke sådana debiteringsfel, som gjorts av lokal skattemyndighet, borde kunna
omedelbart rättas av den lokala skattemyndigheten enligt bestämmelserna
i 84 § uppbördsförordningen.
Riksräkenskapsverket anser övervägande skäl tala för att klaganden
skulle vända sig till den lokala skattemyndigheten, som i åtskilliga fall torde
kunna vidtaga erforderlig rättelse. Visade sig den ifrågasatta felaktigheten
kunna sammanhänga med åtgärd hos sjukkassan, borde den lokala skattemyndigheten
hänskjuta ärendet till vederbörande centralsjukkassa. — Liknande
uttalande göres av statens organisationsnämnd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
67
Riksförsäkringsanstalten anför.
Riksförsäkringsanstalten anser sig icke kunna biträda det av utredningsmännen
i 101 § andra stycket sjukförsäkringslagen framlagda förslaget om
rättelse i debitering av sjukförsäkringsavgift. Det står icke i överensstämmelse
med sjukförsäkringslagens principer att tillerkänna centralsjukkassa
här avsedd befogenhet, såvitt angår avgift till lokalsjukkassa. Lämpligare
synes vara, att klaganden i första hand söker rättelse i den ordning som
gäller beträffande skatt. Därest det därvid befinnes, att klagomålet avser
åtgärd, som vidtagits av allmän sjukkassa, bör klaganden hänvisas till kassan.
Om rättelse icke erhålles, kunna därefter besvär över sjukkassans beslut
anföras i den ordning, som härför gäller enligt 101 § första stycket.
Med hänsyn till vad sålunda anförts anser anstalten, att de föreslagna
ändringarna i 36 och 101 §§ sjukförsäkringslagen samt 84 § uppbördsförordningen
icke böra vidtagas.
I några remissyttranden erinras om att ökat personalbehov hos de lokala
skattemyndigheterna torde uppkomma genom avgiftsuppbördens anknytning
till den allmänna skatteuppbörden.
Sålunda framhåller Sveriges häradsskrivarförening att nämnvärd hänsyn
till de nya arbetsuppgifterna icke tagits vid den omorganisation av häradsskrivarkontoren,
som genomfördes under år 1953. Enligt föreningens uppfattning
torde en omprövning av den nya organisationen bli nödvändig för
att sjukförsäkringsreformen skulle kunna genomföras på ett lyckligt sätt.
Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker vikten av att uppmärksamhet
ägnas det ökade personalbehov, som den föreslagna lagstiftningen komme
att medföra för de lokala skattemyndigheterna.
Vidare anför länsstyrelsen i Stockholms län bland annat följande.
De rättelser av avgiftsbeloppen, som måste vidtagas med hänsyn till såväl
tvåprocentsregeln som avgiftsbefrielse på grund av att vederbörande påförts
taxerad inkomst understigande 1 200 kronor, förutsätter en fullständig
genomgång av avgiftsförteckningarna mot inkomstlängderna. Även de kompletterande
ändringar och införingar i avgiftsförteckningarnas olika kolumner,
som skall vidtagas av de lokala skattemyndigheterna, kommer att hl i
mycket tidsödande. Då härtill kommer att detta arbete måste utföras under
tid, då de lokala skattemyndigheterna redan med nuvarande uppgifter är
så hårt arbetsbelastade, att en del av arbetet måste utföras på övertid, synes
bestyret med sjukförsäkringsavgifterna komma att medföra en sådan ökning
av arbetsuppgifterna, att eu förstärkning av personalen oundgängligen
blir erforderlig för att icke debetsedlarnas färdigställande skall äventyras.
Att debiteringen sker så snabbt som möjligt är angeläget icke minst
med hänsyn till den nya metoden för återbetalning av överskjutande preliminär
skatt. Denna metod förutsätter, att lokal skattemyndighet snarast
debiterar den slutliga skatten distrikt för distrikt och, då debitering verkställts
för ett uppbördsdistrikt, omgående skriver ut debetsedlarna för
distriktet.
Statens organisationsnamnet framhåller att det med hänsyn till den betydande
arbetsbörda, som uppbörden av sjukförsäkringsavgifterna torde kom
-
68
Kungl. Maj. ts proposition nr 189.
ma att medföra för såväl skattemyndigheterna som sjukförsäkringsorganen,
vore önskvärt med en översyn av uppbördssystemet sedan viss tids
erfarenhet vunnits rörande den allmänna sjukförsäkringen. Härvid syntes
framför allt två spörsmål böra närmare prövas, nämligen dels huruvida
icke avgifterna definitivt skulle kunna uträknas av sjukkassorna för att
sedan direkt utan vidare justering påföras de skattskyldiga genom skattemyndigheternas
försorg i samband med debiteringen av slutlig skatt, dels
ock huruvida icke avgifterna skulle kunna inarbetas i den statliga inkomstskatten.
Vid prövning av sistnämnda fråga borde självfallet beaktas jämväl
frågan om uppbörden av avgifter för övriga obligatoriska socialförsäkringar.
Departementschefen. Enligt 125 § sjukförsäkringslagen äger Kungl. Maj:t
eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, tillsynsmyndigheten utfärda de
närmare föreskrifter som finnes erforderliga för lagens tillämpning. På
grund av att lagen icke innehåller annat stadgande beträffande debiteringen
och uppbörden av sjukförsäkringsavgifterna än den i 36 § intagna hänvisningen
till uppbördsförordningens bestämmelser i ämnet, anser utredningsmännen
den i 125 § givna fullmakten icke innefatta bemyndigande att utlärda
föreskrifter beträffande sjukkassornas medverkan vid debiteringsförfarandet.
Utredningsmännen föreslår därför införande i 36 § av en bestämmelse,
att sjukförsäkringsavgift uträknas av sjukkassa. Vidare föreslås
att i samma paragraf intages en föreskrift om i vilken kommun sjuklörsäkringsavgift
skall debiteras, innebärande i sak att avgiften skall pålöras
inom området för den sjukkassa, i vilken vederbörande är medlem.
De sålunda föreslagna kompletteringarna av 36 § sjukförsäkringslagen
synes icke vara erforderliga. Även utan ändring av nämnda paragraf torde
det sålunda få anses klart, att redan givna bemyndiganden medger Kungl.
Maj:t att utfärda föreskrifter även i fråga om sjukkassornas medverkan
vid avgiftsuppbörden samt att debiteringsorten är direkt avhängig av den i
!) § sjukförsäkringslagen reglerade kassatillhörigheten.
Enligt utredningsmännens förslag borde kassatillhörigheten icke påverkas
av beslut om ändrad mantalsskrivning, som fattats efter mantalsårets utgång.
Den avgiftspliktige borde alltså i sådant fall fortfarande tillhöra sjukkassan
i den ort, där han var mantalsskriven enligt det överklagade beslutet.
Som en följd härav borde avgiften debiteras å nämnda ort.
Utredningsmännen har själva påpekat att viss olägenhet följde av en så
utformad bestämmelse. På grund av att den avgiftspliktige i angivna fall
taxeras och påföres inkomstskatt in. in. å den ort, där han blivit slutligen
mantalsskriven, komme sålunda sjukförsäkringsavgiften, å ena sidan, och
inkomstskatten in. in., å andra sidan, att debiteras inom olika kommuner
samt den avgiftspliktige alltid att få antingen två debetsedlar å slutlig skatt
eller eu debetsedel å slutlig skatt och en å tillkommande skatt, därvid den
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
69
slutliga skatten (försäkringsavgiften) å den ursprungliga mantalsskrivningsorten
tillika utgjorde kvarstående skatt. Såsom i något remissyttrande
framhållits är ur uppbördssynpunkt även andra olägenheter förenade med
utredningsmännens förslag.
Som skäl för sitt förslag åberopar utredningsmännen angelägenheten att
undvika komplikationer i avräkningsförfarandet mellan statsverket och
sjukkassorna samt i regleringen sjukkassorna inbördes av utgivna prestationer
m. m.
I fråga om avräkningsförfarandet har jag förut föreslagit en anordning,
som är väsentligen enklare än vad utredningsmännen förordat. Godtages mitt
förslag, är det i stort sett utan betydelse för nämnda förfarande, hur kassatillhörigheten
regleras. De ändrade regler för kassatillhörigheten, som utredningsmännen
ifrågasatt, torde således icke medföra någon ytterligare förenkling
av avräkningsförfarandet.
Vad därefter angår regleringen sjukkassorna emellan av utgivna prestationer
in. m. får till en början framhållas, att man även med utredningsmännens
förslag icke helt kommer ifrån en sådan reglering, nämligen i de
fall mantalsskrivningen ändrats före mantalsårets utgång och förmåner
dessförinnan utgivits till vederbörande. Skall man helt undslippa angivna
reglering, borde kassatillhörigheten anknytas till den kommun, där den
försäkringspliktige är mantalsskriven enligt mantalslängden; inga ändringar
av mantalsskrivningsorten borde således påverka kassatillhörigheten.
Med hänsyn till de förut påtalade nackdelarna av dubbla debetsedlar m. m.
synes det emellertid lämpligt att slutgiltigt pröva denna fråga först sedan
närmare erfarenheter vunnits av nu gällande bestämmelser för kassatillhörigheten.
Det är sålunda möjligt att olägenheterna icke blir så stora som
befarats eller att sjukkassorna sinsemellan överenskommer att avstå från
regleringen, därför att de tillkommande och avgående beloppen i längden
torde komma att utjämnas kassorna emellan. Jag anser således icke påkallat
att nu föreslå ändrade regler för kassatillhörigheten.
Vidkommande frågan om befrielse för dödsbo att erlägga i kvarstående
eller tillkommande skatt ingående sjukförsäkringsavgift erinrar utredningsmännen
om att möjlighet till sådan befrielse, såvitt gäller folkpensionsavgift,
infördes genom beslut av föregående års riksdag. Därvid ansågs av
skilda skäl pensionsavgift böra i förevarande hänseende jämställas med
skatt. Enligt utredningsmännens mening bör emellertid skattebefrielse
för dödsbo icke omfatta sjukförsäkringsavgift. Sistnämnda avgift hade
nämligen en annan karaktär än pensionsavgiften. Sålunda hade en sjukkassemedlem
faktiskt varit tillförsäkrad och ofta även kommit i åtnjutande
av de förmåner hans försäkring avsett att bereda.
Samma skäl som utredningsmännen anfört mot avgiftsbefrielse skulle
kunna anföras även mot skattebefrielse (iver huvud taget. Jag kan ej heller
70
Kungl. Maj. ts proposition nr 189.
finna någon anledning föreligga för att sjukförsäkringsavgifterna, såvitt här
är fråga, skulle intaga någon särställning i förhållande till skatt. En annan
ståndpunkt måste från de skattskyldigas sida te sig svårförståelig. Ytterligare
ett skäl för avgiftsbefrielse är att verkställigheten av beslut om skattebefrielse
kommer att avsevärt förenklas. Jag förordar således att beskattningsnämnd
skall under motsvarande förutsättningar, som beträffande befrielse
från statlig inkomstskatt angives i 15 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, äga befria dödsbo även från i kvarstående och tillkommande
skatt ingående sjukförsäkringsavgift. Den minskade avgiftsintäkt,
som föranledes av medgiven befrielse, bör icke medföra nedsättning av vederbörande
sjukkassas fordran på debiterade avgifter. Förlusten bör med
andra ord stanna på statsverket i likhet med vad som gäller, när ogulden
avgift icke kan indrivas.
Vad som sålunda föreslagits medför viss ändring i sjukförsäkringslagen.
Förslag härtill kommer att framläggas av chefen för socialdepartementet i
samband med förslag till vissa andra ändringar i samma lag.
Vad härefter angår utredningsmännens förslag beträffande klagan över
debitering av sjukförsäkringsavgift, får jag anföra följande. Enligt min
mening bör den, som anser att sådan avgift blivit honom påförd obehörigen
eller med för högt belopp, vända sig till den lokala skattemyndigheten. Myndigheten
har att undersöka om den på debetsedeln angivna avgiften överensstämmer
med den i debiteringslängden antecknade. Godtages mitt förut
framlagda förslag, att sjukkassa skall införa avgifterna direkt i debiteringslängden,
kan den lokala skattemyndigheten jämväl kontrollera, huruvida
avgiftsreducering på grund av den taxerade inkomstens storlek försummats
eller blivit oriktigt verkställd. Föreligger icke feldebitering av den lokala
skattemyndigheten, bör myndigheten efterhöra hos vederbörande sjukkassa,
om kassan uträknat avgiften fel. Har ej heller sådant fel begåtts och finnes
anledning antaga, att klagomålen icke avser själva debiteringsåtgärden utan
försäkringen eller dess omfattning, bör den lokala skattemyndigheten överlämna
ärendet till sjukkassan för fortsatt behandling och härom underrätta
klaganden. Förfares på angivna sätt torde sådana kompetenskonflikter, som
utredningsmännen befarat och som föranlett dem att föreslå ändringar av
36 och 101 §§ sjukförsäkringslagen samt 84 § uppbördsförordningen, i huvudsak
kunna undgås. Det synes icke erforderligt att meddela särskilda
författningsföreskrifter härom.
Som jag inledningsvis framhöll, är de lokala skattemyndigheterna redan
för närvarande hårt arbetsbelastade. De nya arbetsuppgifter, som pålägges
dem genom att uppbörden av sjukförsäkringsavgifterna anknytes till den
allmänna skatteuppbörden, torde komma att medföra visst ökat behov av
arbetskraft å häradsskrivarkontoren. Frågan om personalbehovet torde få
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
upptagas till närmare behandling i samband med prövningen av anslagsbehovet
för häradsskrivarna m. fl. avseende budgetåret 1955/56.
Med hänsyn till det betydande arbete som uppbörden av sjukförsäkringsavgifterna
torde komma att kräva, är det, som statens organisationsnämnd
framhållit, angeläget att överse uppbördssystemet sedan närmare erfarenhet
vunnits av den allmänna sjukförsäkringen. Därvid bör förutsättningslöst
prövas, vilka ytterligare förenklingsåtgärder som kan genomföras i kostnads-
och arbctsbesparande syfte.
III. Debitering och uppbörd av arbetsgivares bidrag och avgifter till de
obligatoriska sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna m. m.
A. Gällande bestämmelser in. m.
I propositionen nr 60 till innevarande års riksdag har riksdagen underställts
förslag till lag om yrkesskadeförsäkring. Lagen är avsedd att träda i
kraft den 1 januari 1955, från och med vilken dag bland annat lagen den
17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete föreslås upphävd.
Bestämmelser om avgifter till yrkesskadeförsäkringen har intagits i 38—
42 §§ i lagförslaget. Enligt 41 § tredje stycket bestämmer Konungen med
riksdagen angående debitering och uppbörd av avgifter för försäkringar i
riksförsäkringsanstalten och om utbetalning till anstalten av dylika avgiftei.
Ett häremot svarande stadgande finnes i 19 § tredje stycket olycksfallsförsäkringslagen.
Beträffande olycksfallsförsäkringsavgifterna har sådana särskilda
bestämmelser om uppbörd m. m., som nyss nämnts, meddelats i föiordningen
den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar
i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete. Innehållet i nämnda förordning — i det följande betecknad
UOL — är i korthet följande.
Försäkringsavgift skall uppbäras vid den allmänna skatteuppbörden, för
såvitt ej arbetsgivaren i regel sysselsätter minst fem arbetare. I sistnämnda
fall skall avgiften uttagas genom postförskott eller erläggas genom inbetalning
till anstaltens postgirokonto eller på annat sätt direkt till anstalten.
Även om arbetarantalet är mindre än fem kan riksförsäkringsanstalten, om
särskilda skäl föreligger, uttaga avgiften genom postförskott eller föreskriva
inbetalning på annat sätt.
Det åligger lokal skattemyndighet att årligen upprätta förteckning över
arbetsgivare och insända denna till riksförsäkringsanstalten i början av
året näst efter det, som förteckningen avser. Med ledning av uppgifterna
i arbetsgivarförteckningen skall riksförsäkringsanstalten i förteckningen
införa de avgifter, som skall erläggas vid den allmänna skatteuppbörden.
Förteckningen skall återsändas till den lokala skattemyndigheten i augusti
månad eller, såvitt gäller Stockholm, i juni månad. Samtidigt äger anstalten
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
att från vederbörlig inkomsttitel tillgodogöra sig beloppet av de påförda
avgifterna. Den lokala skattemyndigheten verkställer debiteringen av avgifterna
med ledning av anteckningarna i arbetsgivarförteckningen. Erlägges
ej påförd avgift, indrives avgiften i samma ordning som ogulden skatt.
Skall försäkringsavgift uppbäras av riksförsäkringsanstalten, åligger del
anstalten att tillställa den avgiftspliktige en räkning å avgiften med angivande
av tid och sätt för avgiftens inbetalning. Erlägges ej avgiften, skall
riksförsäkringsanstalten lämna vederbörande länsstyrelse uppgift härom,
varefter länsstyrelsen har att låta indriva avgiften i den ordning som gäller
föi indin ning av ogulden skatt. Anstalten äger att från vederbörlig inkomsttitel
å riksstaten tillgodogöra sig dylik obetald avgift.
Vidare innehåller UOL bestämmelser om uppdelning av avgiftsinbetalningen,
om anmälan som arbetsgivaren äger ingiva, därest han anser avgiften
vara obehörigen eller oriktigt påförd, samt om uppbörd av avgift för
frivillig försäkring jämlikt olycksfallsförsäkringslagen.
UOL innehåller icke någon bestämmelse om debitering och uppbörd av
avgifter till de ömsesidiga bolag, vilka vid sidan av riksförsäkringsanstalten
äger meddela försäkring jämlikt nämnda lag.
Föreskrifter om bidrag från arbetsgivare till den allmänna sjukförsäkringen
återfinnes i 38 och 39 §§ lagen den 8 januari 7.947 om allmän
sjukförsäkring. I 38 § andra stycket stadgas, att angående debitering och
uppbörd av bidragen gäller vad Konungen med riksdagen därom förordnar.
Enligt 39 § andra stycket äger centralsjukkassa att enligt de föreskrifter
Kungl. Maj .t utfärdar crhalla förskott i avräkning å de bidrag, som kommer
att debiteras för visst kalenderår.
På förslag av chefen för socialdepartementet har Kungl. Maj:t förut
denna dag beslutat förelägga riksdagen proposition med förslag till lag om
moderskapshjälp. Enligt propositionen skall moderskapshjälpen anknytas
till den allmänna sjukförsäkringen och finansieras i samband med denna.
I 3 § förordningen den 22 maj 1953 (nr 269) om byggnadsforskningsavgifl
föreskrives, att sådan avgift påföres av riksförsäkringsanstalten samt att
beträffande avgiften skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i UOL.
därvid dock i fråga om byggnadsforskningsavgift som pålägges arbetsgivare,
för vilken försäkring icke är gällande i riksförsäkringsanstalten, skall iakttagas
vad i UOL stadgats rörande avgift, som uttages från arbetsgivare vilken
i regel sysselsätter minst fem arbetare.
15. Debitering och uppbörd av avgifter och bidrag från arbetsgivare med försäkring i
riksförsäkringsanstalten.
Utredningsmännen. Liksom socialförsäkringsutredningen (.SOU 1952:3f>
s. 218—-219) har utredningsmännen funnit det mest ändamålsenligt, att be
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
73
stämmelserna om debitering och uppbörd av avgifter till yrkesskadeförsäkringen
och av arbetsgivarbidrag till den allmänna sjukförsäkringen sammanfördes
i en gemensam ny förordning, vilken skulle ersätta UOL. För att
möjliggöra att debiterings- och uppbördsföreskrifterna för ifrågavarande
avgifter och bidrag skulle så långt möjligt få lika innehåll och kunna intagas
i samma författningsrum, föreslår utredningsmännen att för försäkringsavgift
och arbetsgivarbidrag skulle införas den gemensamma beteckningen
arbetsgivaravgift. Beteckningen borde enligt utredningsmännen begränsas
att gälla sådana avgifter och bidrag som bestämdes av riksförsäkringsanstalten.
Härigenom undantoges dels sådana försäkringsavgifter jämlikt
yrkesskadeförsäkringslagen och sådana arbetsgivarbidrag jämlikt sjukförsäkringslagen,
vilka uppbures av annan försäkringsinrättning än riksförsäkringsanstalten,
dels ock sådana arbetsgivarbidrag enligt sistnämnda
lag som skulle utgivas av staten i egenskap av arbetsgivare.
Utredningsmännen har övervägt i vilken utsträckning uppbörd borde ske
i samband med skatt och i vilken utsträckning uppbörd borde äga rum genom
riksförsäkringsanstalten.
Enligt UOL uppdelades arbetsgivarna i »större» och »mindre» med hänsyn
till omfattningen av vederbörandes försäkring. Med större arbetsgivare
avsåges den som i regel använde minst fem arbetare. För mindre arbetsgivare
skulle avgifterna uppbäras på sätt i uppbördsförordningen stadgades
och för större arbetsgivare genom inbetalning direkt till riksförsäkringsanstalten.
Anstalten ägde emellertid, då omständigheterna därtill föranledde,
föreskriva att även mindre arbetsgivare skulle inbetala sin avgift till anstalten.
Utredningsmännen förordar att grupperingen av arbetsgivarna i större och
mindre bibehålies. Emellertid syntes behov föreligga av en maximigräns för
de avgiftsbelopp, som skulle uppbäras enligt bestämmelserna i uppbördsförordningen
och som därigenom komme att ingå i den slutliga skatten utan
att ha medräknats i den preliminära skatten. Detta behov kunde förväntas
bli ytterligare accentuerat för framtiden därigenom att arbetsgivarbidrag
till sjukförsäkringen och byggnadsforskningsavgifter skulle uppbäras tillsammans
med avgifterna till yrkesskadeförsäkringen.
Utredningsmännen erinrar om att 1949 års uppbördssakkunniga i sitt
andra betänkande (SOU 1952: 1 s. 105) hade föreslagit att olycksfallsförsäkringsavgift,
som uppginge till minst 100 kronor, skulle uppbäras genom
riksförsäkringsanstaltens försorg. I yttrande över uppbördssakkunnigas förslag
avstyrkte riksförsäkringsanstalten detsamma. Anstalten anförde att
antalet fall, där avgiften uppginge till minst 100 kronor för år, måste beräknas
till minst 30 000 och kunde förväntas komma att stiga. Härtill komme
emellertid, att en arbetsgivares avgifter ofta växlade avsevärt år från år.
Om 100-kronorsregeln alltid skulle strikt tillämpas, komme detta att innebära,
att vissa arbetsgivare omväxlande bleve föremål för direkt debitering
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
och avgiftspåföring på debetsedlarna. Detta kunde uppenbarligen icke vara
lämpligt, utan det torde bli nödvändigt att konsekvent direktdebitera ifrågavarande
arbetsgivare. På grund därav hade man att räkna med ett avsevärt
mycket större antal direktdebiteringsfall än de nyssnämnda 30 000. Anstalten
antog, att den av de uppbördssakkunniga föreslagna anordningen skulle
bli mycket arbetskrävande och sannolikt erfordra anställandet av uppskattningsvis
åtminstone ett par amanuenser och ett 20-tal biträden.
Inom riksförsäkringsanstalten hade på begäran av utredningsmännen
företagits en undersökning i syfte att utröna antalet fall, som kunde antagas
bli berörda av en maximering av arbetsgivaravgiften till 100, 200, 300 eller
500 kronor för uppbörd i samband med skatt. Av undersökningen framginge
-—- anför utredningsmännen — att antalet arbetsgivaravgifter, som
skulle överstiga 100 kronor, kunde uppskattas till 55 000; motsvarande
antal vid en maximering till 200, 300 respektive 500 kronor vore 25 000,
13 000 respektive 5 000. I undersökningen, vilken grundat sig på materialet
i 1952 års arbetsgivarförteckningar, hade hänsyn ej tagits till byggnadsforslcningsavgiften.
Om sådan hänsyn tagits, skulle antalet poster överstigande
nyss angivna belopp ha blivit större. Hade alla sådana arbetsgivare
inräknats, för vilka sammanlagda avgiftsbeloppet år från år omväxlande
under- och överstigit någon av förenämnda gränser, skulle antalet ökats
än mer.
Vad riksförsäkringsanstalten redan i sitt förut återgivna yttrande över
uppbördssakkunnigas betänkande anfört talade enligt utredningsmännens
mening emot en gräns bestämd till 100 kronor. Behovet av en maximigräns
för de avgiftsbelopp, som skulle ingå i slutlig skatt, syntes emellertid öka
ytterligare genom att arbetsgivarbidragen till sjukförsäkringen och byggnadsforskningsavgifterna
skulle uppbäras tillsammans med avgifterna till
yrkesskadeförsäkringen. Infördes ej någon maximigräns, bleve således risken
för disproportion mellan preliminär och slutlig skatt större för de arbetsgivare,
som hade att erlägga avgiften enligt uppbördsförordningens regler.
Vidare framhålles att det icke kunde vara lämpligt att ändra inbetalningssättet
för en arbetsgivare från det ena året till det andra endast därför
att avgiften omväxlande över- eller understege ett visst gränsbelopp. Inte
heller vore det lämpligt att för framtiden tillämpa annat inbetalningssätt
därför att arbetsgivarens avgift någon enstaka gång överstigit gränsbeloppet.
De olägenheter, som ur uppbördsteknisk synpunkt uppkomme om arbetsgivaravgift
skulle påföras såsom slutlig skatt oavsett avgiftsbeloppets storlek,
skulle enligt utredningsmännen otvivelaktigt mildras, även om avgiftsmaximum
bestämdes till så relativt högt belopp som 500 kronor. Till undvikande
av de berörda växlingarna av inbetalningssättet borde föreskrivas,
att även avgiften för nästföregående år måste ha överstigit angivna belopp
för att uppbörd skulle ske genom riksförsäkringsanstalten. Den arbetsökning
för anstalten, som en bestämmelse av denna innebörd skulle medföra,
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
75
kunde antagas motsvara ett personalbehov av uppskattningsvis en kontorsskrivare
och två å tre biträden.
Utredningsmännen förordar sålunda att arbetsgivare, hos vilken i regel
minst fem arbetstagare funnes anställda, borde erlägga arbetsgivaravgiften
till riksförsäkringsanstalten samt att detsamma skulle gälla även annan
arbetsgivare, om arbetsgivaravgiften uppginge till minst 500 kronor och
avgiften för nästföregående år ej understigit angivna belopp eller om riksförsäkringsanstalten
på ansökan av arbetsgivaren eller eljest funne lämpligt
att avgiften inbetalades till anstalten.
Utredningsmännen föreslår, att till grund för debiteringen av de mindre
arbetsgivarnas avgifter fortfarande skall ligga arbetsgivarförteclcningar,
upprättade av de lokala skattemyndigheterna på grundval av uppgiftei som
lämnas vid mantalsskrivningen. Förteckningarna borde insändas till riksförsäkringsanstalten,
som skulle påföra avgifter för de mindre arbetsgivare
vilka beträffande yrkesskadeförsäkringen vore försäkrade hos anstalten.
Förteckningarna skulle därefter återställas till de lokala skattemyndigheterna,
vilka vid debitering av slutlig skatt hade att påföra de avgiftspliktiga
de i förteckningarna angivna beloppen. Riksförsäkringsanstalten skulle äga
att från vederbörlig inkomsttitel i riksstaten tillgodoföra sig de i förteckningarna
antecknade arbetsgivaravgifterna.
Beträffande uträkningen av arbetsgivaravgifterna har utredningsmännen
utgått från vad departementschefen därvidlag anfört i propositionen nr 178
till 1953 års riksdag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 om allmän
sjukförsäkring, m. m. samt vad riksförsäkringsanstalten anfört i sitt
yttrande över socialförsäkringsutredningens betänkande. Departementschefen
uttalade, att arbetsgivarbidrag borde beräknas för samtliga hos arbetsgivaren
anställda, arbetstagare som inte omfattades av sjukförsäkringen
inberäknade. Riksförsäkringsanstalten framhöll att man, såvitt anginge de
mindre arbetsgivarna hos anstalten, i regel torde få tillämpa ett summariskt
tillvägagångssätt i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens
förslag. För att ytterligare förenkla arbetet med debiteringen och uppbörden
av bidragen för dessa arbetsgivare torde man lämpligen böra inräkna
bidragen i försäkringsavgiften per årsarbetare. Därvid syntes redovisningen
till sjukförsäkringen av ifrågavarande arbetsgivarbidrag få ske efter en erfarenhetsmässigt
bestämd genomsnittskvot.
I fråga om tiden för debitering av försäkringsavgifter i samband med
slutlig skatt gäller för närvarande att debiteringen sker året näst efter det
år avgifterna avser. Utredningsmännen redogör för ett av 1949 års uppbördssakkunniga
framlagt förslag (SOU 1952: 1 s. 105 och 106) att ifragavarande
avgifter skulle debiteras ett år senare än för närvarande och sålunda
uppbäras ett helt år senare än nu. De sakkunniga framhöll att vissa olägen
-
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
heter visserligen skulle följa av angivna förskjutning i avgiftsbelalningen,
men att dessa icke torde vara av större betydelse om avgifterna vore låga.
Uppginge avgifterna till högre belopp, 100 kronor eller mera, kunde metoden
dock inte förordas.
Förslaget tillstyrktes eller lämnades utan erinran i flertalet remissyttranden.
Länsstyrelserna i Västmanlands samt Göteborgs och Bohus län uttalade
emellertid viss tveksamhet rörande förslagets lämplighet. Riksräkenskapsverket
framhöll, att det ville synas som om riksförsäkringsanstalten kommc
att åsamkas ett betydande merarbete och att det därför kunde ifrågasättas
om det bleve någon besparing för statsverket. Riksförsäkringsanstalten avstyrkte
förslaget bestämt samt framhöll att förslagets genomförande skulle
bl. a. medföra försämrat uppbördsresultat, enär avgifterna komme att
uppbäras ungefär 2y3 år efter utgången av det år, under vilket arbetskraften
sysselsatts, mot 1 Va år för närvarande. För arbetsgivarna skulle olägenheter
uppstå, enär uppgift om premien erhölles vid en så sen tidpunkt, att det
för många mindre arbetsgivare bleve svårt att bedöma om avgiften kunde
anses vara av rimlig storlek. Därtill komme att arbetsgivare, som överflyttat
sin försäkring till ömsesidigt bolag, bleve nödsakad att betala premie till
riksförsäkringsanstalten under mer än två år efter försäkringens överflyttning.
För riksförsäkringsanstalten skulle svårighet uppstå att erhålla
utredning i anledning av klagomal över påförd avgift, enär lång tid komme
att förflyta mellan redovisningsåret och klagotidens utgång. Även en betydande
ränteförlust liksom vissa registreringssvårigheter och nackdelar ur
skaderegleringssynpunkt skulle uppkomma.
Förslaget avstyrktes likaledes av länsstyrelserna i Uppsala och Gotlands
län. Länsstyrelsen i Älvsborgs län förordade att frågan om avgiftsdebiteringen
gjordes till föremål för en allsidig utredning.
Vid anmälan av propositionen nr 100 till 1953 års riksdag med förslag
till vissa ändringar i uppbördsförfarandct in. in. anförde jag (s. 72) att, då
ställning ännu icke tagits till socialförsäkringsutredningens betänkande,
uppbördssakkunnigas förslag i ifrågavarande del torde få prövas i ett senare
sammanhang.
Utredningsmännen framhåller för sin del, att eftersom uppbördssakkunniga
utgått från att avgifter över 100 kronor skulle uppbäras av riksförsäkringsanstalten,
men utredningsmännen förordat denna gräns höjd till
500 kronor, förslaget om senareläggning av uppbörden redan från de sakkunnigas
egen utgångspunkt torde få anses ha förfallit. Även remissinstansernas,
framför allt riksförsäkringsanstaltens, erinringar syntes utredningsmännen
väga tungt emot förslaget.
Beträffande kontrollen av att arbetsgivarna fullgör sin skyldighet att redovisa
använd arbetskraft anför utredningsmännen att denna med avseende
på de ndndre arbetsgivarna, vilka hade att i inantalsuppgifterna lämna er
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 18!).
77
forderliga uppgifter till grund för avgiftsberäkningen, finge betraktas som
bristfällig. Uppgifterna, som lämnades redan två å tre månader före årets
utgång, måste delvis grundas på uppskattningar. Härtill komme att uppgifterna
ofta visat sig vara ofullständiga eller felaktiga även i vad de avsett
tiden före avlämnandet. Särskilt då det gällde huslig arbetskraft torde också
förekomma, att arbetsgivare försummat lämna någon som helst uppgift om
använd arbetskraft. En förbättring av kontrollen syntes därför i och för sig
önskvärd. En annan sak vore, fortsätter utredningsmännen, huruvida och
på vilket sätt en förbättrad kontroll kunde åstadkommas. Utredningsmännen
hade diskuterat olika möjligheter i detta hänseende.
Vad beträffade ett av länsstyrelsen i Västernorrlands län i yttrande över
socialförsäkringsutredningens betänkande framlagt förslag att anordna kontroll
under medverkan av kronoombuden i taxeringsnämnderna, framhåller
utredningsmännen, att en sådan kontroll endast skulle låta sig göra i fråga
om arbetsgivare, vilka vid taxering vore berättigade till avdrag för löneutgifterna.
I fall då sådan rätt ej förelåge, kunde arbetsgivarnas uppgifter
ej kontrolleras på denna väg. En endast via taxeringen anordnad kontroll
skulle dessutom förorsaka, att arbetsgivarförteckningarna, vilka enligt nu
gällande bestämmelser tillställdes riksförsäkringsanstalten i regel före den
15 januari året efter det under vilket arbetstagare använts, kunde inlevereras
till anstalten först åtskilliga månader senare. Detta skulle i sin tur medföra
att arbetsgivaravgifterna inte hunne medräknas i den slutliga skatten för
samma år.
En annan möjlighet vore enligt utredningsmännen att ålägga de mindre
arbetsgivarna skyldighet att lämna uppgifter om anlitad arbetskraft både
som nu i mantalsuppgifterna och dessutom i bilaga till deklarationerna. I de
fall, då den vid deklarationen fogade uppgiften befunnes oriktig, skulle riksförsäkringsanstalten
underrättas genom att bilagan med åtecknad rättelse
översändes till anstalten. Utredningsmännen framhåller emellertid att en
stor del av de i riksförsäkringsanstalten försäkrade mindre arbetsgivarna
omkring 65 % eller över 400 000 arbetsgivare — använde arbetskraft under
högst 75 dagar per år. Med beaktande härav och då riksförsäkringsanstalten
även framdeles torde komma att beräkna minimiavgift, föreföllc
det sannolikt, att eu proportionsvis stor mängd av taxeringsnämndernas
anmärkningar skulle komma att avse arbetsgivare, för vilka minimiavgift
beräknats och beträffande vilka anmärkningen skulle innebära så liten höjning
a\ dagsverksantalet, att någon ändring i avgiftsberäkningen ej bleve
aktuell. För atl ett kontrollsystem av angivet slag skulle få nämnvärd effekt
erfordrades vidare att samtliga ifrågavarande bilagor, som fogades vid
deklarationerna, översändes till riksförsäkringsanstalten för jämförelse med
arbetsgivarnas uppgifter. Ett sådant jämförelsearbete skulle uppenbarligen
bli betungande och inte utan personalökning kunna medhinnas inom rimlig
lid. En utväg vore att begränsa materialets användning till stickprovsundersökningar.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
En viss kontroll av arbetsgivarnas uppgifter skulle ernås om sjukkassorna
till riksförsäkringsanstalten vidarebefordrade meddelanden om sådana
arbetsgivare, i vilkas anställning skador inträffat. Kontrollen skulle dock
få en begränsad räckvidd. Sjukkassorna skulle därjämte bli tvungna att,
med undantag av allmänt kända stora företag, till anstalten anmäla alla
arbetsgivare, hos vilka skadefall inträffat. Angivna utväg torde därför icke
böra komma i fråga.
Utredningsmännen framhåller, att enligt en inom riksförsäkringsanstalten
verkställd beräkning uppskattades för år 1955 anstaltens sammanlagda
uppbörd av försäkringsavgifter och arbetsgivarbidrag från de mindre arbetsgivarna
till omkring 27 milj. kronor. En allenast blygsam procentuell
ökning skulle därför kunna representera ett betydande belopp. Enär å andra
sidan en kontroll i samband med taxeringen syntes ställa sig mycket tidsoch
personalkrävande, torde endast en ingående utredning kunna ge besked
om en dylik kontroll skulle bli ekonomiskt lönande. Utredningsmännen
förordade att en utredning med angivna syfte komine till stånd.
Beträffande de närmare bestämmelserna rörande debitering för uppbörd
i samband med skatt föreslås vissa huvudsakligen redaktionella ändringar.
Bland förslagen må här endast nämnas följande. Enligt stadgande i UOU
äger riksförsäkringsanstalten tillgodogöra sig de i arbetsgivarförteckningarna
upptagna avgifterna redan när avgifterna antecknats i förteckningarna.
I överensstämmelse med rådande praxis förordar utredningsmännen att anstalten
borde äga tillgodogöra sig avgifterna vid den stundom senare tidpunkt
då förteckningarna i och för debiteringen översändes till de lokala
skattemyndigheterna.
Även beträffande de större arbetsgivarna föreslår utredningsmännen i
stort sett samma förfarande som tillämpas för närvarande. Riksförsäkringsanstalten
borde sålunda utsända underrättelse om det avgifts- och bidragsbelopp,
som arbetsgivaren hade att erlägga. Beloppet borde inbetalas inom
fyra veckor efter mottagandet av sådan uppgift. Om beloppet icke erlades
trots anmaning, skulle indrivning ske genom uppbördsmyndigheternas försorg,
men hela det på indrivning beroende beloppet tillgodoföras anstalten
från vederbörlig inkomsttitel. Debiteringsarbetet förutsattes pågå hela året
liksom för närvarande. På samma sätt som nu skedde borde en provisorisk
debitering verkställas redan under det år, på vilket avgiften och bidraget
belöpte, samt det slutliga beloppet bestämmas efter årets utgång.
Vad beträffade kontrollen över att de större arbetsgivarna fullgjorde
skyldigheten att redovisa använd arbetskraft gällde f. n. enligt utredningsmännen
följande. Inom riksförsäkringsanstalten funnes sedan ett tjugutal
år en revisionsavdelning, som hade till uppgift att kontrollera dagsverksoch
löneuppgifter samt andra uppgifter, som lämnades av arbetsgivare för
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
79
försäkringsavgifternas bestämmande. Inom avdelningen, som förestodes
av en förste aktuarie, sysselsattes en aktuarie och fyra biträden. Ett stort
antal uppgifter av angivna slag granskades årligen, särskilt sådana som
avsåge mera högriskiga företag. Kontrollen tillginge så att det härför
erforderliga materialet — avlöningslistor och andra originalhandlingar
—- antingen infordrades till och granskades inom riksförsäkringsanstalten
eller genomginges vid besök hos arbetsgivarna av någon av
tjänstemännen inom revisionsavdelningen. Dylik kontroll utövades i den
omfattning, vartill den härför avdelade personalen räckte.
Enligt vad utredningsmännen inhämtat ansåges det inom riksförsäkringsanstalten
önskvärt att utöka kontrollen utöver vad revisionsavdelningens
nuvarande personaltillgång medgåve. För egen del förordade utredningsmännen
att det nuvarande kontrollsystemet för de större arbetsgivarna
skulle bibehållas. I vad mån kontrollen bleve tillräckligt effektiv och omfattande
berodde uppenbarligen på tillgången på personal inom revisionsavdelningen.
Enligt utredningsmännen syntes en personalökning vara behövlig
redan med avseende å kontrollen av de nu utgående avgifterna. Efter
införandet av arbetsgivarbidragen till sjukförsäkringen komme betydligt
större belopp att uttagas av arbetsgivarna; kontrollen bleve därför i fortsättningen
än viktigare. Då frågan om en utbyggnad av redovisningsavdelningen
för detta ändamål emellertid vore av organisatorisk natur, föreslår utredningsmännen
att den göres till föremål för särskild utredning.
De närmare bestämmelserna angående debitering och uppbörd genom
riksförsäkringsanstalten föreslås ändrade i vissa avseenden på grund av redaktionella
skäl eller för att bringa bestämmelserna i överensstämmelse med
praxis. Av förslagen torde följande få här återgivas.
I den av utredningsmännen föreslagna föreskriften att arbetsgivaravgift
skulle påföras och uppbäras i den ordning riksförsäkringsanstalten bestämde,
finge enligt utredningsmännen anses ligga befogenhet för anstalten att
meddela bestämmelser om uppdelning av avgiftsbetalningen. Behov förelåge
emellertid därjämte att i förordningen reglera anstaltens befogenhet att i
sådana fall, då arbetsgivare anhölle därom, uppdela påförd avgift på tva
eller flera inbetalningstillfällen.
Riksförsäkringsanstalten påförde i regel större arbetsgivare en provisoriskt
beräknad försäkringsavgift under det kalenderår, som avgiften avsåge.
Samtidigt reglerades den provisoriska avgiften för det nästföregående
året i förhållande till den då uträknade definitiva avgiften för samma år. Avgiftsbelopp
påfördes således arbetsgivaren i regel en gång om året. Eftersom
debiteringsarbetet påginge året runt, finge en del arbetsgivare erlägga avgiften
i början, andra först i slutet av året. Anstalten sökte alt såvitt möjligt
påföra envar arbetsgivare avgift vid ungefärligen samma tidpunkt varje år.
Utredningsmännen framhåller att möjligheten att erhålla uppdelning av
opaginerad Kontrollera mot PDF
so
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
avgiften borde vara större för arbetsgivare, som påförts avgift i början av
året, än för arbetsgivare som debiterats avgiften mot slutet av året; inbetalningen
av provisorisk avgift borde nämligen icke gärna förskjutas in på ett
senare år än det avgiften avsåge. Den nuvarande bestämmelsen om avgiftsuppdelning
vore så avfattad, att den ej lämnade stöd för avslag på framställning
om uppdelning av avgift, som förfölle till betalning så sent, att en
uppdelning skulle medföra en förskjutning av inbetalningen in på nästa år.
Avslag uppfattades av de sökande i många fall som ett uttryck för oginhet.
Det vore därför önskvärt, att en i den nya förordningen intagen bestämmelse
om avgiftsuppdelning formulerades så att den gåve anstalten stöd för avslag
i dylika fall.
För närvarande gällde att uppdelning av avgift endast finge medgivas för
det fall att avgiften uppginge till 1 000 kronor. Denna bestämmelse infördes
år 1922. Med hänsyn till penningvärdets fall och då det belopp, som kommc
att uttagas, avsåge även annat än avgift till yrkesskadeförsäkringen, borde
enligt utredningsmännen gränsen höjas till 2 000 kronor.
Även i fråga om lägre arbetsgivaravgifter borde emellertid riksförsäkringsanstalten
beredas möjlighet att medgiva lättnad i inbetalningen. Utredningsmännen
föreslår därför att i den nya förordningen intages en bestämmelse,
enligt vilken riksförsäkringsanstalten ägde, där särskilda skäl förelåge, medgiva
anstånd med inbetalning av arbetsgivaravgift för större arbetsgivare.
Något villkor om avgiftens storlek borde således i detta fall ej föreskrivas.
I fråga om indrivning av arbetsgivaravgifter, som ej behörigen inbetalats,
förordar utredningsmännen, att riksförsäkringsanstalten skulle upprätta
lörteckningar över de försumliga arbetsgivarna med uppgift om oguldna
avgiftsbelopp in. m. Förteckning borde upprättas periodvis, enligt riksförsäkringsanstaltens
bestämmande, för varje utmätningsmansdistrikt och översändas
till vederbörande länsstyrelse för indrivning. Dessförinnan borde
emellertid riksförsäkringsanstalten förvissa sig om att de avgiftspliktiga
verkligen nåtts av det tidigare översända beskedet om avgiften och bereda
dem möjlighet att i annat fall inbetala denna utan indrivningsåtgärd. I detta
syfte borde riksförsäkringsanstalten översända en anmaning till de avgiftspliktiga
i rekommenderat brev. Förteckningarna borde ej översändas till
länsstyrelserna förrän två veckor förflutit sedan anmaningarna skickats till
de avgiftspliktiga.
I fråga om den nu gällande bestämmelsen (§ 4 mom. 5 UOL), att olycksfallsförsäkringsavgifter
som avser de större och med dem likställda arbetsgivarna
skall indrivas i den ordning som om resterande skatt är stadgat i
uppbördsförordningen, framhåller utredningsmännen, att nämnda bestämmelse
tolkats så, att även uppbördsförordningens bestämmelser om de efter
indrivningen följande åtgärderna, redovisning, avkortning, avskrivning
m. in., vore tillämpliga på avgifterna. Vad sålunda tillämpades i fråga om
Kungl. Maj:In proposition nr 189.
81
olycksfallsförsäkringsavgifterna borde gälla också arbetsgivaravgifter enligt
den nya förordningen. Till undvikande av osäkerhet borde uttryckligen
föreskrivas att vad i upj^bördsförordningen och kungörelsen med vissa föreskrifter
angående tillämpningen av nämnda förordning stadgades angående
indrivning och redovisning av restförd skatt, avkortning och avskrivning
av skatt samt upprättande av balanslängd ävensom efterkrav och preskription
av skatt skulle äga motsvarande tillämpning i fråga om oguldna arbetsgivaravgifter
av nu förevarande slag.
De nu gällande bestämmelserna om restavgift å ogulden arbetsgivaravgift
(§ 4 mom. 6 UOL), vilka delvis har annan innebörd än enligt uppbördsförordningen.
föreslås av utredningsmännen ej medtagna i den nya förordningen.
Även i fråga om restavgiften borde samma regler gälla för ogulden
arbetsgivaravgift som för ogulden skatt.
På sätt nu gällde (§ 6 UOL) borde avgiftspliktig som förmenade, att arbetsgivaravgift
blivit obehörigen eller med oriktigt belopp honom påförd,
äga söka rättelse däri hos riksförsäkringsanstalten. Enligt UOL skulle anmälan
om rättelse göras inom ett år efter det avgiften senast bort ha erlagts.
Då arbetsgivaravgift, liksom olycksfallsförsäkringsavgift, i det största
antalet fall komme att ingå i slutlig skatt, syntes klagotiden
- i likhet med vad som gällde beträffande annat i den slutliga
skatten ingående delbelopp — böra räknas från det klaganden erhållit
debetsedel. Att för arbetsgivaravgifter, som uppbures direkt av riksförsäkringsanstalten,
tillämpa samma princip syntes icke medföra någon
olägenhet. För dessa syntes därför tiden böra räknas från det klaganden
erhållit uppgift eller anmaning, som avsåges i 5 § 1 och 2 mom. i författningsförslaget.
Ansökan om rättelse borde ingivas till riksförsäkringsanstalten eller, i
fråga om avgift som påförts av lokal skattemyndighet, till denna. Till lokal
skattemyndighet inkommen anmälan hade myndigheten att efter utredning
med eget yttrande översända till anstalten.
över beslut i ärende angående debitering av olycksfallsförsäkringsavgift
kunde klagan föras hos försäkringsrådet. Rätten att klaga över beslut angående
debitering av arbetsgivaravgift syntes böra regleras i samband med
frågorna om klagan över beslut enligt lagen om yrkesskadeförsäkring och
enligt lagen om allmän sjukförsäkring, vilka frågor ännu ej vore avgjorda.
Med anledning härav framlade utredningsmännen icke något förslag i ämnet.
Remissyttrandena. Beträffande frågan om införande av viss beloppsgräns
för avgiftsuppbördens anknytning till den allmänna skatteuppbörden uttalar
riksförsäkringsanstalten att anstalten ej ville motsätta sig utredningsmännens
förslag att arbetsgivaravgifter överstigande 500 kronor alltid skulle
erläggas till anstalten. Ej heller statens organisationsnämnd motsätter sig
•• nihang Jill riksdagens protokoll I sand. AV 18!).
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
förslaget men framhåller, att detta inte syntes medföra samma fördelar ur
uppbördsteknisk synpunkt som 1949 års uppbördssakkunnigas förslag att
gränsen borde sättas vid 100 kronor. I samband därmed föreslår nämnden
att arbetsgivaravgift understigande 5 kronor inte skulle debiteras med hänsyn
till att kostnaderna för debitering och uppbörd av sådana avgifter inte
torde stå i rimlig proportion till intäkterna.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser gränsen böra sättas vid 100 kronor.
Länsstyrelsen framhåller, att de skattskyldigas intresse av att kvarstående
skatt i görligaste mån undvekes torde vara av sådant värde, att myckel
tungt vägande skäl måste föreligga för att motivera åtgärder, varigenom
kvarstående skatt uppkomme. Med ungefär samma motivering förordar
Föreningen Sveriges kronokamrerare att gränsen sättes vid 100 kronor eller
eventuellt högst 200 kronor. Som ett ytterligare skäl för att de avgifter, som
skulle uttagas i samband med skatten, hölles inom måttliga gränser, påtalar
föreningen det oegentliga i att de lokala skattemyndigheterna betungades
med debiteringen av ifrågavarande avgifter. Föreningen framhåller
i detta sammanhang också, att den till stad med egen uppbördsförvaltning
utgående ersättningen för upprättandet av arbetsgivarförteckningarna
vore uppenbart för låg; föreningen förutsatte att ersättningen bleve
föremål för en av tidsförhållandena påkallad justering.
Länsstyrelserna i Östergötlands och Västerbottens län anser däremot inte
att den ökade risken för disproportion mellan preliminär och slutlig skatt
vore av sådan betydelse, att olika uppbördsmetoder behövde tillämpas för
de mindre arbetsgivarna. Länsstyrelserna avstyrker därför den föreslagna
500-kronorsgränsen. Sveriges liäradsskrivarförening finner denna gräns
godtycklig och för övrigt omöjlig att tillämpa i praktiken. Riktigare ocli
väsentligt enklare vore att bland de större arbetsgivare, vilkas avgifter
skulle uppbäras av riksförsäkringsanstalten, inräkna dem hos vilka i regel
funnes minst tre anställda.
Utredningsmännens uttalande rörande en summarisk beräkning av avgifterna
i vissa fall har föranlett riksräkenskapsverket att uttala att det förenklade
förfarandet, om det komme till användning, borde utformas så att
fördelningen av de totalt debiterade arbetsgivaravgifterna på de olika slagen
av avgifter komme att klart framgå av statsräkenskaperna.
1949 års uppbördssakkunnigas förslag om senareläggning av debiteringen.
såvitt gäller avgifter för mindre arbetsgivare, biträdes av direktionen för
Stockholms stads uppbördsväsen. Länsstyrelsen i Stockholms län säger sig
helst ha sett att detta förslag genomfördes men ville med hänsyn till vad
riksförsäkringsanstalten anfört inte påyrka någon ändring av det nuvarande
systemet.
Mot förslaget att de nuvarande arbetsgivarförleckningarna skulle bibehållas
har erinringar gjorts i flera yttranden. Statens organisationsnämnd
anför.
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
83
Det förhållandet att arbetsgivarnas uppgifter om använd arbetskraft
skola lämnas minst ett par månader före utgången av det år uppgifterna
avse innebär, att de lämnade uppgifterna alltid komma att vara ungefärliga.
Detta får till följd att korrigeringar av de ursprungliga avgifterna genom
tillägg eller avdrag vid påförande av avgifter för senare år kunna beräknas
komma att ske i större utsträckning än för det fall att mera noggranna
uppgifter redan från början kunnat lämnas av arbetsgivarna. I fråga
om avgifter, som skola debiteras av de lokala skattemyndigheterna, medför
systemet vidare den olägenheten ur uppbördsteknisk synpunkt att avgift
kan komma att debiteras i annan kommun än den som gäller för övrig
slutlig skatt för det år avgiften avser. För en arbetsgivare, som före den
2.11 det år avgiften avser flyttat från en kommun till en annan, kan sålunda
komma att utfärdas två debetsedlar för slutlig skatt, varav den ena (i den
senare kommunen) endast upptager arbetsgivaravgift. Bestyret med arbctsgivarförteckningarna
synes vidare innebära ett synnerligen omständligt
och tidsödande förfarande. Systemet torde även erbjuda begränsade möjligheter
till kontroll huru arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet fullgöres. Denna
kontroll till den del den nu utföres av de lokala skattemyndigheterna
i samband med mantalsskrivningen torde vidare komma att än mera försvagas,
därest riksförsäkringsanstaltens ortsombud, vilka nu ofta vid mantalsskrivningen
lämna upplysningar till vägledning för upprättandet av arbetsgivarförteckningarna,
framdeles komma att försvinna, varom förslag
framlagts i annat sammanhang.
Organisationsnämnden ifrågasätter om inte arbetsgivarnas uppgifter för
arbetsgivaravgiftens beräkning borde lämnas på särskild blankett efter utgången
av det år uppgifterna avsåge, förslagsvis före januari månads slut.
Uppgiftsblanketten syntes härvid böra utformas på sådant sätt att densamma,
sedan den försetts med anteckning om avgiftsbeloppet, direkt kunde
tjäna såsom underlag för debiteringen. Härigenom skulle de nu i särskild
ordning upprättade arbetsgivarförteckningarna kunna slopas. Det borde
vidare övervägas om icke arbetsgivarnas uppgifter skulle ingivas till lokalsjukkassorna;
dessa vore de lokala organ som genom sin verksamhet kunde
förutsättas få bättre möjligheter än de lokala skattemyndigheterna att kontrollera
att uppgifterna lämnades. Vid ett dylikt förfarande skulle arbctsgivaruppgifterna
av sjukkassa fortlöpande överlämnas till riksförsäkringsanstalten
för avgiftsuträkning. I den mån arbetsgivaravgift skulle uppbäras
i samband med skatt borde riksförsäkringsanstalten successivt efter verkställd
avgiftsuträkning översända arbetsgivaruppgifterna till den lokala
skattemyndigheten i den ort, där vederbörande arbetsgivare skulle debiteras
slutlig skatt på grund av taxering till statlig inkomstskatt för det år avgiften
avsåge. Efter debiteringen återsändes uppgifterna till riksförsäkringsanstalten.
Den scnarcläggning av tidpunkten för fullgörandet av arbetsgivarnas
uppgiftsskyldighet, som förutsattes vid det av nämnden skisserade förfarandet,
kunde —- fortsätter nämnden — i viss mån komma alt försämra
möjligheterna att uträkna och påföra avgifterna inom samma tid som nu
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
gällde. Olägenheterna härav för riksförsäkringsanstalten och de lokala skattemyndigheterna
mildrades emellertid genom att riksförsäkringsanstalten
fortlöpande erhölle arbetsgivaruppgifterna och efter avgiftsuträkningen
fortlöpande kunde överlämna dessa uppgifter till de lokala skattemyndigheterna.
För att avhjälpa antydda svårigheter syntes ej heller böra bortses
från möjligheten att beträffande mindre arbetsgivare i vissa fall decentralisera
avgiftsuträkningen till vederbörande centralsjukkassa, som i sådant
fall skulle erhålla arbetsgivaruppgifterna från anslutna lokalsjukkassor
och efter uträkningen direkt överlämna ifrågavarande uppgifter till vederbörande
lokala skattemyndighet.
Sveriges häradsskrivarförening finner förslaget att tillämpa samma debiteringsförfarande
som för närvarande ägnat att förvåna med hänsyn till den
allvarliga kritik, som i olika sammanhang riktats mot detta. Denna kritik
accentuerades ytterligare då avgifterna efter sjukförsäkringsreformens genomförande
komme att väsentligt höjas. Att de vid mantalsskrivningen
lämnade uppgifter, som låge till grund för arbetsgivarförteckningarna, vore
synnerligen otillfredsställande torde vara alltför välkänt för att behöva
närmare utredas. Den kontroll som skulle verkställas av roteombuden torde
i de flesta fall vara obetydlig eller rent av obefintlig och även från mantalsskrivningsförrättarens
sida bleve kontrollen synnerligen bristfällig på grund
av den forcerade takt, varunder mantalsskrivningsarbetet bedreves. Föreningen
anser, att ökad kontroll lämpligast kunde vinnas genom att uppgiftslämnandet
kombinerades med avgivandet av deklarationerna till den
årliga taxeringen. Man skulle härigenom erhålla en värdefull dubbelkontroll
och vidare torde mantalsuppgifterna på landsbygden i stor utsträckning
inte längre bli erforderliga. Arbetsgivarförteckningarna skulle därjämte
komma att få upprättas på eu för de lokala skattemyndigheterna mycket
lämpligare tidpunkt än för närvarande.
Frågan om kontrollen av arbetsgivaruppgifterna från de mindre arbetsgivarna
har i övrigt berörts i flera yttranden. Riksförsäkringsanstalten har
sålunda intet att erinra emot förslaget om en särskild utredning av frågan.
Därvid borde enligt anstaltens mening övervägas straffbeläggande av Underlätelse,
helt eller delvis, att i samband med mantalsskrivningen lämna uppgift
om anlitad arbetskraft. Länsstyrelsen i Östergötlands län rekommenderar
också att den föreslagna undersökningen kommer till stånd. Länsstyrelsen
framhåller emellertid, att därest kontroll skulle anordnas under
medverkan av taxeringsnämnderna, en förstärkning av dessa myndigheters
arbetskraft bleve ofrånkomlig. Länsstyrelsen betonar också vikten av att
taxeringsnämndsordförande och kronoombud inte ytterligare betungas med
formella åligganden till förfång för det egentliga taxeringsarbetet. En förskjutning
av tyngdpunkten vid mantalsskrivningsförrättningarna, åtminstone
på landsbygden, från kollationering av folkbeståndet till noggrann
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
85
genomgång av den ekonomiskt sett viktiga redovisningen av arbetskraft
syntes böra övervägas. Vad länsstyrelsen anfört uteslöte givetvis inte att
kontroll ordnades stickprovsvis med hjälp av taxeringsmaterialet, lämpligen
genom riksförsäkringsanstaltens revisionsavdelning. Häradsskrivaren i
Hörby fögderi anser likaledes att kontrollmöjligheterna borde utredas. Därvid
borde man inte bortse från möjligheten av att tillfälligtvis ställa ytterligare
personal till häradsskrivarnas förfogande. Redan vid själva mantalsförrättningen
skulle härigenom vinnas ökade kontrollmöjligheter.
I ett par remissvar har framförts starkt kritiska uttalanden mot den av
utredningsmännen ifrågasatta anordningen, varigenom kontroll skulle ordnas
genom medverkan av taxeringsnämnderna, överståthållarämbetel avstyrker
sålunda bestämt en sådan anordning. En ytterligare belastningkunde
ej påläggas taxeringsnämnderna utan men för det egentliga taxeringsarbetet.
Ämbetet anför å andra sidan att en samordning vore önskvärd
med dels den bokföringsgranskning, som utfördes å taxeringsavdelningarna,
och dels den granskning av arbetsgivares avlöningsbokföring, som verkställdes
genom de lokala skattemyndigheternas försorg. Ämbetet anser att denna
fråga borde ägnas uppmärksamhet i samband med en eventuell utredning.
Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalar sig också för att möjligheterna
till en sådan samordning borde undersökas. Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund framhåller att en medverkan från taxeringsnämndernas
sida vid kontrollen måste medföra sådant intrång på det egentliga
taxeringsarbetet att allvarliga farhågor måste hysas för att detta arbete
icke kornine att bli utfört med önskvärd effektivitet.
Tiden för arbetsgivarförteckningarnas insändande till riksförsäkringsanstaltcn
— för närvarande skall förteckningarna i regel vara insända före
den 15 januari — föreslås av länsstyrelsen i Stockholms lön ändrad till den
15 februari och av Sveriges häradsskrivarförening till den 31 januari.
Beträffande kontrollen av de större arbetsgivarna anför riksförsäkringsanstalten
följande.
Denna kontroll bedrives efter två linjer. Sålunda sker undersökning dels
beträffande sådana arbetsgivare, som anmält ett anmärkningsvärt stort antal
yrkesskadefall i förhållande till den redovisade mängden arbetskraft,
dels ock länsvis beträffande arbetsgivare inom vissa yrkesgrupper. Kontrollen
innebär en jämförelse mellan å ena sidan arbetsgivarnas dagsverksoch
löneuppgifter samt å andra sidan arbetsgivarnas avlöningslistor m. m.
och från dem inkomna anmälningar om yrkesskadefall, som inträffat under
redovisningsåret.
Riksförsäkringsanstalten framhåller, alt frågan om eu utbyggnad av kontrollen
i hög grad sammanhängde med den ännu olösta frågan om vilken
omfattning, som skulle givas anmälningsskyldigheten till riksförsäkringsanstalten
vid yrkesskada. Bcskures denna skyldighet, inskränktes därmed
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
aven möjligheterna till en effektiv kontroll i fråga om arbetsgivarnas uppgifter
om anlitad arbetskraft. Frågan om utbyggnad av nämnda kontroll
borde övervägas samtidigt med frågan om anmälningsskyldighetens omfattning
efter samordningen. Sistnämnda fråga hade emellertid i sin tur nära
samband med spörsmålet om yrkesskadestatistikens framtida utformning.
Man stode således här inför ett problemkomplex, som syntes böra utredas
och lösas i ett sammanhang.
Kronokamreraren i Malmö ifrågasätter, om inte anmälningarna till patent-
och registreringsverket ävensom handelsregistren skulle kunna komma
till användning då det gällde att uppspåra arbetsgivare, som undandragit
sig skyldigheten att lämna uppgifter till ledning för beräkning av arbetsgivaravgift.
I fråga om utredningsmännens förslag till bestämmelser angående debitering
av arbetsgivaravgifter för uppbörd genom riksförsäkringsanstalten
uttalas betänkligheter mot de föreslagna bestämmelserna om uppskov med
erläggande av avgift å minst 2.000 kronor. Riksförsäkringsanstalten anför.
Förslaget innebär visserligen en förbättring ur arbetsgivarens synpunkt
så tillvida att, i olikhet mot vad nu är fallet, anstånd med erläggande av
hela avgiften och icke blott en del av denna bör kunna medgivas såväl när
särskilda skäl föreligga som ock eljest, när avgiften uppgår till minst 2.000
kronor, men samtidigt betyder förslaget en försämring av arbetsgivarnas
betalningsvillkor, eftersom uppdelning av avgiften nu kan beviljas redan
vid ett avgiftsbelopp av 1.000 kronor och detta oberoende av vilket år avgiften
avser.
Riksförsäkringsanstalten föreslår att det skulle få ankomma på anstalten
att medgiva uppskov med erläggande av avgift vid ett eller flera inbetalningstillfällen,
där så ansåges skäligt. Sålunda kunde inte gärna heller, såsom
utredningsmännen föreslagit, befogenheten att meddela uppskov med
inbetalning av avgift å minst 2.000 kronor begränsas till det år avgiften
avsåge.
Föreningen Sveriges kronokamrerare framhåller att gränsen för avgift,
som skulle kunna uppdelas, borde bibehållas vid 1.000 kronor.
Beträffande vad i 5 § 2 mom. i författningsförslaget sägs om åliggande
för riksförsäkringsanstalten att periodvis upprätta förteckningar över arbetsgivare,
som ej fullgjort sin betalningsskyldighet inom två veckor efter
det de erhållit anmaning, föreslår riksförsäkringsanstalten att arbetsgivarna
borde erhålla en respittid på förslagsvis fyra veckor för inbetalning av avgiften.
Departementschefen. Enligt lagen om allmän sjukförsäkring i dess år
1953 beslutade lydelse skall arbetsgivarna bidraga till sjukförsäkringen.
Detta bidrag skall för varje kalenderår utgöra såvitt angår sjukvårdsförsäkringen
0,1 % och beträffande försäkringen för tilläggssjukpenning 1 %,
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
87
allt av den lön i penningar eller naturaförmåner, som vederbörande arbetsgivare
under året utgivit till arbetstagare anställda hos honom. Hänsyn skall
dock ej tagas till arbetstagares lön i vad den överstiger 15.000 kronor för
år. I proposition förut denna dag har Kungl. Maj :t förelagt riksdagen förslag
till lag om moderskapshjälp. Enligt det i nämnda proposition framlagda
förslaget, vilket innebär bland annat att moderskapshjälpen skall
utgivas av de allmänna sjukkassorna och finansieras i samband med den
allmänna sjukförsäkringen, skall till det nyss angivna arbetsgivarbidraget
komma 0,04 % av den lönesumma, å vilken bidraget beräknas, såsom bidrag
till kostnaderna för tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp.
Det sammanlagda arbetsgivarbidraget kommer således vid genomförande
av nämnda lagförslag att utgöra 1,14 %.
Socialförsäkringsutredningen föreslog (SOU 1952:39), att arbetsgivarnas
bidrag till sjukförsäkringen skulle erläggas i samma ordning som avgifterna
till yrkesskadeförsäkringen och samtidigt med dessa. I lagen om allmän
sjukförsäkring har dock i detta hänseende endast föreskrivits, att angående
debitering och uppbörd av arbetsgivarbidragen skall gälla vad Konungen
med riksdagen därom förordnar (38 §).
1 propositionen nr 60 har för innevarande års riksdag framlagts förslag
till lag om yrkesskadeförsäkring. Den föreslagna lagen är avsedd att ersätta
bland annat 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Enligt den föreslagna
lagen liksom enligt 1916 års lag skall yrkesskadeförsäkring meddelas av
riksförsäkringsanstalten samt i för sådant ändamål bildade ömsesidiga försäkringsbolag.
Lagförslaget innehåller i fråga om uppbörden av försäkringsavgifterna
allenast den bestämmelsen, att angående debitering och uppbörd
av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten samt om utbetalning
till anstalten av dylika avgifter bestämmer Konungen med riksdagen (41 §).
En motsvarande bestämmelse finnes i 1916 års lag (19 §). Med stöd av
sistnämnda stadgande har den 31 mars 1922 utfärdats en förordning angående
uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
Det föreliggande utredningsförslaget innebär i stora drag att uppbörden
av de arbetsgivarbidrag och försäkringsavgifter, som avser arbetsgivare med
obligatorisk försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen i riksförsäkringsanstalten,
skall ske efter samma grunder som nu enligt 1922 års förordning
tillämpas i fråga om avgifter till riksförsäkringsanstalten. Man skall
sålunda alltjämt skilja på arbetsgivare som i regel sysselsätter mindre än
fem årsarbetare (mindre arbetsgivare) och övriga arbetsgivare (större arbetsgivare).
Bidragen och avgifterna för de mindre arbetsgivarna skall i regel
upptagas tillsammans med de allmänna skatterna, under det alt uppbörden
i fråga om de större arbetsgivarna skall ske direkt av riksförsäkringsanstalten.
Mot förslaget i ifrågavarande del synes intet vara åt! erinra.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
Utredningsmännen har emellertid föreslagit den avvikelsen från vad som
nu gäller att om sådan mindre arbetsgivare som nyss sagts har att i bidrag
och avgift erlägga minst 500 kronor för ett år och om summan för nästföregående
år ej understigit detta belopp, bestämmelserna om större arbetsgivare
skall vara tillämpliga å honom. Vid remissbehandlingen har
skilda uppfattningar kommit till uttryck rörande detta förslag. Det bör
enligt min mening observeras, att de ifrågavarande arbetsgivarna regelmässigt
torde vara rörelseidkare, varför samstämmighet mellan den preliminära
och den slutliga skatten ofta icke torde föreligga. Bestämmelsen skulle
medföra ökat behov av debiteringspersonal hos riksförsäkringsanstalten.
Med hänsyn till vad nu sagts och då en icke nödvändig komplicering av bestämmelserna
synes böra undvikas, anser jag att den föreslagna bestämmelsen
inte bör införas. Någon anledning att ändra gränsen mellan större
och mindre arbetsgivare från fem till tre arbetstagare synes mig icke föreligga.
Ej heller anser jag ett av organisationsnämnden framställt förslag,
att avgifter understigande 5 kronor icke skall debiteras, böra realiseras för
närvarande.
Enligt utredningsmännens förslag skall debiteringen av de mindre arbetsgivarnas
avgifter fortfarande grundas på s. k. arbetsgivarförteckningar.
upprättade av de lokala skattemyndigheterna på grundval av uppgifter lämnade
vid mantalsskrivningen. Utredningsmännen har framhållit, att dessa
uPPgifter icke är så tillförlitliga som vore önskvärt, och har diskuterat olika
möjligheter att förbättra kontrollen. De har ansett, att en ingående utredning
fordras för att man skall kunna bedöma huruvida en kontroll i
samband med taxeringarna skulle bli lönande.
I remissyttrandena har behovet av en utredning allmänt vitsordats och
olika möjligheter att förenkla debiteringen och förbättra kontrollen har
diskuterats. Bl. a. har organisationsnämnden ansett det böra övervägas om
icke de uppgifter till ledning för debiteringen, som skall lämnas av arbetsgivarna,
borde ingivas till de allmänna sjukkassorna, därvid icke heller
borde bortses från möjligheten att i vissa fall decentralisera avgiftsuträkningen
till vederbörande centralsjukkassa.
För egen del anser jag att alla möjligheter bör utnyttjas att förenkla
systemet för uppbörd av förevarande bidrag och avgifter. Emellertid vill
det synas som om mera betydande omläggningar av hittills tillämpade arbetsrutiner
borde i möjlig mån undvikas i fråga om den första tiden
efter genomförandet av sjuk- och yrkesskadeförsäkringsrefonnerna. Härtill
kommer att utformningen av den centrala administrationen av försäkringarna
ännu icke är fastställd av statsmakterna samt att, även sedan så
skett, erfarenheterna kan motivera omläggningar i olika avseenden. Jag
anser mig därför i nuvarande läge böra godtaga huvudprinciperna i utredningsförslaget.
Sedan förhållandena på förevarande område blivit lättare
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
89
att överblicka, kan dock bli behövligt att ompröva frågan, varvid organisationsnämndens
uppslag rörande viss decentralisering av avgiftsuträkningcn
synes böra närmare prövas.
Frågan om kontrollen av att riktiga uppgifter från arbetsgivarnas sida
ligger till grund för påföringen av bidrag och avgifter är otvivelaktigt
förtjänt av stor uppmärksamhet. Det är tydligt att kontrollfrågan nära
sammanhänger med frågan om den tid, då arbetsgivare skall lämna sina
uppgifter, och det sätt, varpå detta sker. En anknytning till avgivandet av
inkomstdeklarationerna torde ur kontrollsynpunkt innebära avsevärda fördelar
men medför, vid den föreslagna organisationen av uppbördsförfarandet,
en icke godtagbar förskjutning framåt i tiden av uppbörden. Kontrollfrågan
sammanhänger även med frågorna om arbetsgivarnas anmälningar
av inträffade olycksfall och om yrkesskadestatistikens utformning, vilka
frågor för närvarande utredes av en inom socialdepartementet tillkallad
utredningsman. I några remissyttranden har rests starka invändningar mot
tanken att taxeringsnämnderna skulle kunna medverka vid kontrollen.
Det torde enligt min mening inte kunna undvikas att med ståndpunktstagande
till frågan om kontrollens utformning får anstå till dess vissa nu
svävande frågor vunnit sin lösning och erfarenhet vunnits rörande behovet
av kontroll i olika avseenden. Jag förutsätter att riksförsäkringsanstalten
med uppmärksamhet följer utvecklingen i förevarande avseende och tillser
att de kontrollmöjligheter som står till buds i möjlig mån utnyttjas. Vad
nu sagts gäller även kontrollen av de större arbetsgivarna.
Vad i utredningsförslaget anförts angående en summarisk beräkning och
uppdelning av de belopp, som skall påföras mindre arbetsgivare med försäkring
i riksförsäkringsanstalten, har under remissbehandlingen berörts
av riksräkenskapsverket, som framfört vissa önskemål ur redovisningssynpunkt.
Det skisserade förfarandet synes mig böra komma till användning,
därvid dock de av riksräkenskapsverket framställda önskemålen bör tillgodoses.
Enligt utredningsförslaget skulle en mindre arbetsgivares bidrag till sjukförsäkringen
slås samman med hans avgift för yrkesskadeförsäkringen till
ett belopp. Jag förordar — med viss avvikelse från utredningsförslaget —
att för detta belopp skall som uppbördsteknisk term användas uttrycket
arbetsgivaravgift.
Av vad förut anförts torde framgå, att jag i nuvarande läge anser att gällande
system i fråga om mindre arbetsgivare med försäkring i riksförsäkringsanstalten
bör bibehållas tills vidare. Anledning att införa bestämmelser
som medför att arbetsgivaravgifter från dessa arbetsgivare kommer att
inflyta ett år senare än för närvarande föreligger enligt min mening inte.
övervägande skäl synes mig vidare tala för att man bibehåller nu gällande
senaste tidpunkter för överlämnande till riksförsäkringsanstalten av ar
-
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
betsgivarförteckningarna. I fråga om de nu avsedda arbetsgivarna överensstämmer
departementsförslaget, bortsett från vissa i huvudsak redaktionella
ändringar, med utredningsmännens förslag. Det av Föreningen Sveriges
kronokamrerare framställda önskemålet om en justering av den till stad
med egen uppbördsförvaltning utgående ersättningen för upprättandet av
arbetsgivarförteckning torde få upptagas i annat sammanhang.
I fråga om de större arbetsgivarna med försäkring i riksförsäkringsanstalten
har utredningsmännen diskuterat frågan om anstånd med inbetalningen
och om uppdelning av avgiften på flera betalningstillfällen. Redan
det praktiserade debiteringsförfarandet med provisorisk påföring under det
år avgiften avser och definitiv reglering nästföljande år samtidigt med provisorisk
debitering för det året innebär ett slags anstånd. Eftersom debiteringsarbetet
pågår året runt, får dessutom en del arbetsgivare erlägga avgiften
i början, andra först i slutet av året. Jag har ingenting att erinra
mot att denna metod användes även i fortsättningen. Systemet med provisorisk
debitering bör emellertid enligt min mening komma till uttryck i
författningstexten.
Särskilt när det gäller större belopp, kan det vara motiverat att riksförsäkringsaåistalten
redan vid påföringen bestämmer, att inbetalningen får
uppdelas på flera betalningstillfällen. Jag har ingenting att erinra mot att
så kan förfaras även i fortsättningen. Med hänsyn till att — såsom nyss
nämndes — debiteringen i vissa fall sker i slutet av året, bör uppdelningen
även av en provisorisk avgift kunna få ske så, att någon eller några betalningsterminer
förläggs till påföljande år. Något visst lägsta gränsbelopp
för att uppdelning skall få beviljas torde inte böra föreskrivas. Riksförsäkringsanstalten
torde kunna anförtros att bestämma den saken själv
med hänsyn till de särskilda omständigheter, som kan föreligga beträffande
den enskilde arbetsgivaren.
Även anstånd med inbetalning av påfört belopp bör kunna beviljas. Huvudregeln
synes böra vara den nuvarande i fråga om inbetalning till riksförsäkringsanstaltens
postgirokonto, nämligen att inbetalningen skall ske
senast inom fyra veckor efter det arbetsgivaren mottagit uppgift från anstalten
om avgiftens belopp in. m. Skulle riksförsäkringsanstaltcn finna
särskilda skäl föreligga, bör anstalten ha rätt att medgiva anstånd helt eller
delvis med inbetalningen. När det gäller definitivt påfört belopp, synes dock
möjligheten att bevilja anstånd böra begränsas till fyra månader.
Eftersom arbetsgivaren skall till riksförsäkringsanstaltcn inbetala såväl
arbetsgivaravgift för yrkesskadeförsäkringen som arbetsgivarbidrag för
sjukförsäkringen, erfordras regler om vad varje inbetalt belopp avser för
den händelse uppdelning på flera betalningsterminer eller anstånd medgivits
eller för litet belopp inbetalats. Härutinnan synes böra gälla att varje
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
91
inbetalt belopp skall anses omfatta såväl avgift som bidrag och fördelas
proportionellt dem emellan.
Beträffande de större arbetsgivarna har jag i övrigt intet att erinra i sak
mot utredningsmännens förslag; dock ansluter jag mig till riksförsäkringsanstaltens
förslag att förlänga respittiden från två till fyra veckor,
innan restantieförteckningarna insändes till länsstyrelserna för indrivning.
C. Övriga frågor.
Utredningsmännen. Såsom förut nämnts skall byggnadsforskningsavgift
påföras av riksförsäkringsanstalten. Om dylik avgift skall i tillämpliga delar
gälla vad som är stadgat i UOL. I fråga om byggnadsforskningsavgift,
som pålägges arbetsgivare, för vilken försäkring icke är gällande i anstalten,
skall iakttagas vad i UOL stadgats rörande avgift, som uttages från
arbetsgivare vilken i regel sysselsätter minst fem arbetare.
Utredningsmännen föreslår, att i övergångsbestämmelse till den av dem
föreslagna förordningen angående uppbörd av arbetsgivaravgifter för vissa
försäkringar m. in. borde stadgas att om i lag eller förordning förekomme
hänvisning till stadgande, som ersatts genom bestämmelse i den nya förordningen,
hänvisningen i stället skulle gälla den bestämmelsen. I stället
för UOL:s stadganden om debitering och uppbörd av olycksfallsförsäkringsavgifter
skulle därigenom den nya förordningens motsvarande bestämmelser
komma att gälla även byggnadsforskningsavgifter.
Utredningsmännen föreslår vidare att om arbetsgivare hade att samtidigt
erlägga arbetsgivaravgift och byggnadsforskningsavgift, dessa borde påföras
i en gemensam post, då avgifterna skulle erläggas i samband med den
allmänna skatteuppbörden. Beträffande det fall att avgifterna gällde större
eller därmed likställda arbetsgivare, syntes riksförsäkringsanstalten böra
bestämma om avgifterna skulle påföras i en gemensam post.
Beträffande redovisning av arbetsgivarbidrag, vilka påförts såsom arbetsgivaravgift,
erinrar utredningsmännen att centralsjukkassorna jämlikt
39 § andra stycket sjukförsäkringslagen ägde av statsverket erhålla förskott
å de arbetsgivarbidrag, som kommc att debiteras för visst kalenderår.
Utredningsmännen hade utgått från den budgettekniska förutsättningen,
att förskotten kommc att utbetalas från en särskild förskottstitel. Denna
förskottstitel antoges böra tillgodoföras influtna arbetsgivarbidrag, i den
mån dessa ej enligt Kungl. Maj:ts bestämmande skulle fonderas. Förskottsliteln
borde därjämte tillgodoföras arbetsgivarbidrag, vilka påförts såsom
arbetsgivaravgift och vilka riksförsäkringsanstalten tillgodogjort sig från
vederbörlig inkomsttitel å riksstaten. Om bidragsbeloppen borde tillsynsmyndigheten
för den allmänna sjukförsäkringen underrättas.
I fråga om uppbörd av arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen från delägare
i ömsesidiga försäkringsbolag anför utredningsmännen, att dessa bo
-
92
Kungl. Maj.ts proposition nr 18!).
la8 — under förutsättning att de ägde rätt att meddela obligatorisk försäkring
jämlikt yrkesskadeförsäkringslagen — borde åläggas att svara för uppbörd
av arbetsgivarbidrag jämlikt sjukförsäkringslagen beträffande arbetsgivare,
som vore delägare i bolagen. Bolagens skyldigheter härvidlag kunde
regleras antingen i detalj eller genom att endast vissa huvudgrunder fastställdes.
Såsom skäl för det första alternativet kunde åberopas, att arbetsgivarbidragen
utgjorde offentliga medel, vilkas uppbärande borde äga rum
i former, likvärdiga dem som skulle gälla för uppbörden genom riksförsäkringsanstalten.
Emellertid syntes en detaljreglering av det förfarande, som
bolagen borde tillämpa, innebära ett alltför stort intrång i deras frihet att
själva ordna sina angelägenheter. Rimlig anledning förutsätta att bolagen
inte skulle komma att handha hithörande göromål på ett tillfredsställande
sätt, funnes för övrigt ej. Utredningsmännen begränsade sig på grund härav
till att föreslå endast vissa liuvudstadganden.
Möjlighet till kontroll syntes emellertid böra finnas. Skyldigheten att påföra
arbetsgivarbidrag och att vederbörligen inleverera till bolagen influtna
bidrag borde sålunda övervakas. Det syntes naturligt att denna övervakning
borde verkställas av tillsynsmyndigheten för den allmänna sjukförsäkringen.
Därest riksförsäkringsanstalten skulle för framtiden bibehållas som
tillsynsmyndighet, kunde det ur principiell synpunkt förefalla vara eu
mindre tilltalande ordning, att anstalten såsom en med bolagen konkurrerande
försäkringsinrättning skulle öva viss kontroll över dessa. Emellertid
avsåge kontrollen inte bolagens ställning som försäkringsgivare. Då härjämte
annan för denna uppgift lämpad myndighet än tillsynsmyndigheten
inte torde finnas att tillgå, borde enligt utredningsmännens mening något
undantag icke stadgas, om riksförsäkringsanstalten komme att få fullgöra
funktionen som tillsynsmyndighet.
Enligt utredningsmännens förslag skulle bolagen inleverera till dem influtna
arbetsgivarbidrag till statsverket. Rörande icke influtna arbetsgivarbidrag
borde varje bolag månadsvis uppgöra förteckning, som översändes
till riksförsäkringsanstalten. Anstalten skulle kräva arbetsgivarna på oguldna
bidrag och, om betalning ej heller skedde efter framställt sådant krav.
överlämna ärendet till vederbörande länsstyrelse för indrivning.
Utredningsmännen har lagt fram förslag rörande ordningen för bestridande.
av på staten ankommande arbetsgivarbidrag. Redogörelse för förslaget
i denna del har lämnats av chefen för socialdepartementet vid anmälan
förut denna dag av proposition angående vissa anslag för budgetåret 1954/
55 under femte huvudtiteln.
Utredningsmännen anför att för debitering och uppbörd av avgifter till
en sådan frivillig försäkring jämlikt yrkesskadeförsäkringslagen, som kunde
komma att i riksförsäkringsanstalten meddelas arbetsgivare för de hos
honom anställda arbetstagarna, av praktiska skäl samma regler borde
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
93
tillämpas som för den obligatoriska försäkringen. Om av riksförsäkringsanstalten
meddelad frivillig försäkring ej ägde samband med arbetsgivarförhållande,
borde inbetalning av avgiften ske direkt till anstalten. Vid frivillig
försäkring, meddelad enskild person för egen del, syntes sådan skriftlig
uppgift, som eljest skulle utsändas av riksförsäkringsanstalten före inbetalningen,
icke behöva ifrågakomma. Det vore i regel tillfyllest, om försäkringstagaren
tillsändes ett postgiroinbetalningskort med erforderliga
upplysningar på samma sätt som beträffande premier för exempelvis liveller
brandförsäkringar. Särskilda författningsbestämmelser härom torde
dock inte behövas. Det syntes tillräckligt med ett stadgande att avgift för
ifrågavarande slag av frivillig försäkring, som meddelats av riksförsäkringsanstalten,
skulle uppbäras i den ordning anstalten bestämde.
Enligt UOL meddelade Konungen de närmare föreskrifter utöver förordningens
innehåll, som erfordrades för bestämmandet av tid och sätt för avgifternas
erläggande. Möjlighet att meddela tillämpningsbestämmelser till
den nya förordningen syntes enligt utredningsmännen böra bibehållas, dock
utan begränsning till att avse enbart tiden och sättet för avgifternas
erläggande; behov av dylika bestämmelser kunde uppkomma i andra än i
nyssnämnda hänseenden.
Den nya förordningen borde träda i kraft samtidigt med sjukförsäkringslagen
och den blivande yrkesskadeförsäkringslagen, d. v. s. den 1 januari
1955. Från samma dag borde UOL upphöra att gälla. Då hinder av teknisk
natur ej förelåge alt efter utgången av år 1954 tillämpa den nya förordningens
bestämmelser för uppbörd av olycksfallsförsäkringsavgifter, som
debiterats enligt UOL, eller för debitering av retroaktivt utgående dylika
avgifter, syntes något undantag från den nya förordningens giltighet ej vara
erforderligt. Däremot vore det lämpligt att angiva i en övergångsbestämmelse,
att den nya förordningen vore tillämplig även i nyssnämnda fall.
Jämlikt 17 kap. 12 § handelsbalken föreligger för närvarande förmånsrätt
för av statsverket förskjutna försäkrings- och tilläggsavgifter enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete. Utredningsmännen finner det naturligt
att motsvarande förmånsrätt borde gälla av statsverket förskjutna avgifter
till yrkesskadeförsäkringen. Frågan huruvida samma förmånsrätt
borde stadgas för arbetsgivarbidragen, vilka likaledes förskötes av statsverket
i den mån bidragen ej inbetalades direkt till riksförsäkringsanstalten
eller till ömsesidigt försäkringsbolag, syntes böra bli föremål för övervägande
i särskild ordning. Detsamma gällde frågan om förmånsrätt för
byggnadsforskningsavgifter.
Remissyttrandena. Beträffande utredningsmännens förslag att uppbördsförordningen
skulle kompletteras med eu bestämmelse om att arbets
-
94
Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.
givaravgift och byggnadsforskningsavgift borde påföras i en gemensam
post, då avgifterna skulle erläggas i samband med den allmänna skatteuppbörden,
erinrar riksförsäkringsanstalten om att anstalten tidigare påyrkat
att byggnadsforskningsavgift, som skulle erläggas i samband med skattcuppbörden,
måtte uppföras under särskild rubrik å debetsedeln. Om detta ej
kunde ske, vore det oundgängligen nödvändigt att å debetsedeln på något
sätt angiva, när byggnadsforskningsavgift inginge i det under rubriken
»olycksfallsförsäkringsavgift» upptagna beloppet. Detta syntes t. ex. kunna
ske genom att den lokala skattemyndigheten i förekommande fall invid
ordet »olycksfallsförsäkringsavgift» med stämpel tillfogade »jämte byggnadsforskningsavgift».
Sveriges häradsskrivarförening anser lämpligast att
byggnadsforskningsavgifterna alltid borde uppbäras direkt av riksförsäkringsanstalten.
Riksförsäkringsanstalten föreslår införande av en föreskrift om att, i de
fall där delägare i ömsesidigt försäkringsbolag erlade påförda vrkesskadcförsäkringsavgifter
i delposter, dessa skulle anses omfatta såväl yrkesskadeförsäkringsavgift
som arbetsgivarbidrag och därför borde fördelas proportionellt
på nämnda avgifter och bidrag.
Enligt riksräkenskapsverkets mening borde de föreslagna bestämmelserna
om bolagens uppbörd av arbetsgivarbidrag och om riksförsäkringsanstaltens
efterföljande krav i sådana fall, då arbetsgivare icke behörigen erlagt
sina bidrag, överarbetas så att klart framginge att betalning i dessa
fall skulle erläggas till riksförsäkringsanstalten.
Socialförsäkringsbolagens förening föreslår att tidsfristen för tillgodoförandet
av arbetsgivarbidrag samt överlämnande av förteckning över försumliga
betalare skulle bestämmas till minst tre månader. I övrigt förutsätter
föreningen att socialförsäkringsbolagen finge tillfälle att träffa överenskommelse
med tillsynsmyndigheten angående den närmare utformningen
av förfarandet vid bolagens uppbörd och inbetalning av arbetsgivarbidragen.
I anledning slutligen av utredningsmännens uttalande, att frågan om förmånsrätt
enligt 17 kap. 12 § handelsbalken för arbetsgivarbidrag och byggnadsforskningsavgifter
borde bli föremål för övervägande i särskild ordning,
hemställer Socialförsäkringsbolagens förening, att i samband med blivande
utredning frågan om sådan förmånsrätt för socialförsäkringsbolags
fordran på ogulden yrkesskadeförsäkringsavgift upptoges till behandling
och att dessa avgifter gåves samma förmånsrätt.
Departementschefen. I fråga om byggnadsforskningsavgifterna har jag
intet att erinra mot utredningsmännens förslag. Dessa avgifter skall alltså
även i fortsättningen debiteras och uppbäras av riksförsäkringsanstalten
även såvitt avser arbetsgivare, som är delägare i socialförsäkringsbolag.
Med det av utredningsmännen föreslagna stadgandet i övergångsbestämmel
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
95
serna till den nya avgiftsuppbördsförordningen synes man kunna undgå att
vidtaga ändringar även i förordningen angående byggnadsforskningsavgift.
Arbetsgivaravgift och byggnadsforskningsavgift bör av uppbördstekniska
skäl upptagas på debetsedeln i en gemensam post. Uppbördsförordningens
27 § föreslås därför kompletterad med en bestämmelse på denna punkt. Den
av riksförsäkringsanstalten föreslagna påstämplingen på debetsedeln angående
byggnadsforskningsavgift är jag icke beredd att nu förorda. Befinnes
det erforderligt att på särskilt sätt bringa till arbetsgivarnas kännedom att
denna avgift inräknats i den debiterade arbetsgivaravgiften, kan bestämmelser
härom meddelas i administrativ ordning. I senare sammanhang torde få
övervägas den lämpligaste formen för åtgärden.
Utredningsmännen har utgått ifrån att de förskott å arbetsgivarbidrag,
till vilka sjukkassorna enligt 39 § andra stycket sjukförsäkringslagen är
berättigade, skall utbetalas från en särskild förskottstitel. Kungl. Maj:t har
förut denna dag på förslag av chefen för socialdepartementet hemställt
om riksdagens medgivande att ifrågavarande förskott skall bestridas från
riksstatens inkomsttitel Skatt å inkomst och förmögenhet m. m. (prop. nr
167). De föreskrifter som erfordras angående regleringen av lämnade förskott
in. in. torde få meddelas av Kungl. Maj :t.
Av bland annat administrativa skäl torde det vara motiverat att statsverket
gentemot riksförsäkringsanstalten svarar för erläggandet av de arbetsgivarbidrag
och obligatoriska yrkesskadeförsäkringsavgifter som påföres
av riksförsäkringsanstalten; så är för närvarande fallet i fråga om de av
anstalten påförda olyeksfallsförsäkringsavgifterna. Det torde emellertid,
särskilt med den utformning av den frivilliga yrkesskadeförsäkringen som
föreslagits, icke vara påkallat att staten ansvarar även för erläggandet av
frivilliga yrkesskadeförsäkringsavgifter hos riksförsäkringsanstalten. Ur
principiell synpunkt synes en sådan anordning inte vara tilltalande. Jag
föreslår därför att statsansvaret inte skall omfatta frivilliga avgifter. Vid
sådant förhållande saknas enligt min mening anledning att i den nya förordningen
taga in närmare bestämmelser om avgift för frivillig försäkring
enligt yrkesskadeförsäkringslagen, övergångsvis erfordras dock en särskild
bestämmelse om frivillig försäkring. Såvitt avser sådan försäkring enligt
olycksfallsförsäkringslagen torde nämligen de hittillsvarande bestämmelserna
alltjämt böra äga tillämpning.
Utredningsförslaget innebär att de arbetsgivarbidrag för sjukförsäkringen,
som åvilar delägarna i de ömsesidiga bolagen, skall uppbäras av dessa bolag
samtidigt med yrkesskadeförsäkringsavgifterna. Det föreslås vidare att staten
skall svara för att de nu förevarande arbetsgivarbidragen kommer sjukförsäkringen
till godo i den mån bidragen inte erlägges till bolagen. Detta
torde förutsätta att riksförsäkringsanstalten — därest denna alltjämt blir
tillsynsmyndighet för sjukförsäkringen — erhåller befogenhet att i erforderlig
mån kontrollera bolagens uppbörd, vilket med hänsyn till konkurrens
-
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
förhållandet ej är helt tilltalande. Då det vidare torde kunna förutsättas att
restantierna inom bolagen blir förhållandevis obetydliga — bolagen har i
motsats till riksförsäkringsanstalten möjlighet att själva välja sina försäkringstagare
— kunde måhända övervägas att ålägga bolagen skyldighet att
inleverera arbetsgivarbidrag belöpande å den avlöningssumma, som skall
ligga till grund för debiteringen, oavsett om bidragen erlagts eller ej. Jag
anser det emellertid inte vara lämpligt att pålägga bolagen förutom själva
uppbördsarbctet ett ekonomiskt ansvar för att bidragen skall inbetalas. Jag
biträder sålunda utredningsförslaget i denna del.
I detta sammanhang torde böra framhållas vikten av att beräkningen
av de avlöningssummor, som skall ligga till grund för debiteringen av arbetsgivarbidrag,
sker på samma sätt i samtliga försäkringsinrättningar.
Därvid bör iakttagas bland annat att semesterlön och semesterersättning
medräknas i lönebeloppen.
Såsom utredningsmännen anfört torde någon detaljreglering av förfarandet
beträffande debitering och uppbörd av arbetsgivarbidrag från socialförsäkringsbolagens
delägare icke böra komma i fråga. Utredningsmännens
förslag har av mig godtagits med vissa sakliga och redaktionella ändringar.
Sålunda har de föreslagna bestämmelserna kompletterats med föreskrift
om vad varje inbetalt belopp avser, därest uppdelning på flera betalningsterminer
eller anstånd medgivits eller för litet belopp inbetalats. Samma
föreskrift på denna punkt som för riksförsäkringsanstaltens större arbetsgivare
har intagits i departementsförslaget. Influtna arbetsgivarbidrag bör
månadsvis inbetalas och redovisas till riksförsäkringsanstalten. Något särskilt
stadgande för det fall att riksförsäkringsanstalten inte längre skall
vara tillsynsmyndighet för sjukförsäkringen torde inte böra nu intagas i
förordningen. Med anledning av vad Socialförsäkringsbolagens förening anfört
förordar jag förlängning med en månad av den tid, inom vilken bolagen
skall sända restantieförteckning till riksförsäkringsanstalten. I sådan förteckning
upptaget belopp, som riksförsäkringsanstalten utkräver, bör givetvis
inbetalas till anstalten. Förslaget har förtydligats på denna punkt. I de
fall då betalning ej heller sker efter krav från riksförsäkringsanstalten,
skall enligt förslaget förfaras på samma sätt som beträffande anstaltens
egna större arbetsgivare. Den av utredningsmännen föreslagna hänvisningsbestämmelsen
synes därvid böra kompletteras med en hänvisning även
till stadgandet att riksförsäkringsanstalten vid översändande till länsstyrelse
av restantieförteckningen för anstaltens egna arbetsgivare äger från
vederbörlig inkomsttitel å riksstaten tillgodogöra sig i förteckningen antecknade
belopp.
Vad slutligen angår frågan om utredning rörande förmånsrätt jämlikt
17 kap. 12 § handelsbalken för av staten förskjutna arbetsgivarbidrag och
avgifter har Socialförsäkringsbolagens förening hemställt att vid en sådan
utredning även skall upptagas frågan om förmånsrätt för socialförsäkrings
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
97
bolags fordran på ogulden yrkesskadeförsäkringsavgift. De berörda förinånsrättsfrågorna
är av sådan beskaffenhet att de inte kan lösas i förevarande
sammanhang. Med en lösning torde därför få anstå till dess frågorna
kunnat i vederbörlig ordning närmare utredas.
IV. Ändringar i uppbördsförfarandet, föranledda av fastighetsbeskattningens
omläggning.
Inledning. Vid 1953 års riksdag beslöts att fastighetsskatten skulle upphöra
som självständig skatteform och i stället inarbetas i den kommunala
inkomstskatten. I enlighet härmed skall sålunda för fastighet, som året näst
före taxeringsåret varit skattepliktig, beräknas garantibelopp till 4 procent
av fastighetens taxeringsvärde förstnämnda år. Garantibeloppet upptages
inom den kommun, där fastigheten är belägen, såsom till kommunal inkomstskatt
skattepliktig inkomst för fastighetens ägare eller därmed likställd
innehavare.
I samband med fastighetsbeskattningens omläggning ändrades även grunderna
för skyldigheten att erlägga skogsvårdsavgift. Tidigare gällande
regel att skogsvårdsavgiften i sin helhet påfördes den, som vid fastighetstaxeringsårets
ingång ägde fastigheten, utbyttes mot en bestämmelse av
innebörd att dylik avgift skall erläggas i förhållande till den tid under
beskattningsåret som vederbörande innehaft fastigheten. Skyldig att erlägga
skogsvårdsavgift är således i fortsättningen den, för vilken vid taxeringen
till kommunal inkomstskatt såsom skattepliktig inkomst upptagits garantibelopp
för jordbruksfastighet som vid fastighetstaxering åsatts särskilda
värden för skogsmark och växande skog. Avgiften utgår med högst iy2 promille
av summan utav de värden å skogsmark och växande skog, som legat
till grund för beräkningen av garantibeloppet.
I den proposition, nr 186/1953, som låg till grund för riksdagens beslut
om fastighetsbeskattningen, framhöll jag, att den kommunala inkomstskatten
å garantibelopp för fastighet borde i princip erläggas preliminärt.
Vidare anförde jag bland annat att ett genomförande av förslaget nödvändiggjorde
åtskilliga ändringar av i huvudsak teknisk natur i taxerings- och
uppbördsförfattningarna. Förslag till sådana ändringar syntes, därest beslut
fattades om fastighetsbeskattningens omläggning, få underställas 1954
års riksdag. Därjämte uttalade jag att skogsvårdsavgiften, som dittills uppburits
i samband med fastighetsskatten, i fortsättningen borde upptagas å
debetsedeln för slutlig skatt. Beträffande annuiteter å avdikningslån och å
förskott för avlösning av frälseräntor, vilka likaledes uppburits i samband
med fastighetsskatten, finge undersökas vilket som ur olika synpunkter
7 liihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 189.
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
ställde sig fördelaktigast antingen att uppbära annuiteterna tillsammans
med den statliga och kommunala inkomstskatten eller att låta länsstyrelserna
taga hand om denna uppbörd.
I avseende å ikraftträdandet av nya bestämmelser gäller i korthet följande.
Kommunal inkomstskatt å garantibelopp för fastighet ingår för första
gången i den slutliga skatt som debiteras på grund av 1956 års taxering.
Fastighetsskatt debiteras sista gången på grund av 1954 års fastighetstaxering.
— Skogsvårdsavgift debiteras i vanlig ordning år 1954. Fr. o. m. år
1955 måste debiteringen ske i annan ordning; avgiften skall dock påföras
den som den 1 januari 1955 ägde fastigheten i fråga. Fr. o. m. år 1956 skall
avgiften debiteras den eller dem som under närmast föregående år varit
ägare av fastigheten. Annuiteter debiteras i vanlig ordning år 1954 samt på
nytt sätt fr. o. m. år 1955.
Departementspromemorian. Såsom inledningsvis omnämnts har inom finansdepartementets
rättsavdelning utarbetats en promemoria med förslag
till ändring i uppbördsförordningen i anledning av fastighetsskattens inarbetning
i den kommunala inkomstskatten.
I fråga om skatt d garantibelopp för fastighet erinras i promemorian om
att sådan skatt komme att fr. o. m. 1956 års debitering ingå i den slutliga
skatten. I fall då fastighetsägaren icke hade skattepliktig inkomst av någon
förvärvskälla komme den slutliga skatten att avse blott skatt å garantibeloppet
jämte i förekommande fall skogsvårdsavgifter och annuiteter.
Därefter framhålles att skatt å garantibelopp skulle i princip erläggas
preliminärt. I praktiken komme det dock alt i viss utsträckning bero på
vederbörande fastighetsägares egna åtgärder huruvida så bleve fallet. Förhållandena
gestaltade sig olika då fastigheten vore belägen i den skattskyldiges
hemortskommun och då fastigheten låge i annan kommun. Beträffande
det förstnämnda fallet anföres följande.
Har den skattskyldige att erlägga preliminär A-skatt saknas som regel
möjlighet att vid utfärdandet av debetsedel å sådan skatt taga hänsyn till
fastighetsinnehavet. Dock kan lokal skattemyndighet med stöd av 3 § 2 mom.
uppbördsförordningen meddela särskilda föreskrifter. För att tillräcklig
preliminärskatt skall i nu avsedda fall erläggas måste likväl merendels förutsättas
medverkan från de skattskyldigas sida i form av begäran om förhöjt
skatteavdrag eller extra inbetalning av preliminär skatt, motsvarande
den av fastighetsinnehavet föranledda skatten. Av vikt är att allmänheten
orienteras om innebörden av det nya systemet.
Annorlunda ställer det sig för skattskyldig som har att erlägga preliminär
B-skatt. För den, som under år 1955 ägt en fastighet, kommer den
kommunala inkomstskatten på garantibeloppet att ingå i den slutliga skatten
på grund av 1956 års taxering. Enligt huvudregeln i den nya uppbördsförordningen
skall den preliminära skatten för år 1957 upptagas till samma
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
99
belopp som 1956 års slutliga skatt; detta innebär att i denna preliminära
skatt även ingår skatt å garantibelopp för fastigheten. Beräknas den preliminära
skatten med ledning av preliminär taxering, skall givetvis även
fastighetsinnehavet beaktas.
Har vid beräkning av preliminär B-skatt hänsyn tagits till att vederbörande
är fastighetsägare och säljer sådan person sin fastighet under inkomståret,
är det sannolikt att — åtminstone om taxeringsvärdet är relativt
högt och försäljningen icke äger rum i slutet av året samt. avkastningen
understiger 4 procent av taxeringsvärdet — säljaren begär jämkning av
skatten. Däremot är det ej säkert att köparen i motsvarande fall begär
höjning av sin preliminära skatt. Lokal skattemyndighet har dock möjlighet
att jämka skatten för köparen.
Låge fastigheten i annan kommun än den skattskyldiges hemortskommun,
erlades skatten å garanlibeloppet såsom preliminär B-skatt med belopp,
vilket om preliminär taxering ej verkställts motsvarade nästföregående
års slutliga skatt. Hade den skattskyldige att i sådant fall erlägga
preliminär skatt även för inkomst av någon förvärvskälla i kommunen i
fråga, vore det angeläget att blott en preliminärdebetsedel utfärdades.
I fråga om skogsvårdsavgift erna och annuiteterna erinras i promemorian
om att det vid omläggningen av fastighetsbeskattningen förutsatts att skogsvårdsavgifterna
skulle uppbäras tillsammans med den slutliga skatten. I
fråga om annuiteterna hade vid samma tillfälle uttalats att det finge undersökas,
huruvida annuiteterna borde uppbäras tillsammans med inkomstskatten
eller direkt av länsstyrelserna.
Beträffande sistnämnda spörsmål framhålles, att det skulle innebära en
viss lättnad för de lokala skattemyndigheterna att slippa debiteringen av
annuiteter. Några påvisbara kostnadsbesparingar för deras del torde dock
därigenom knappast uppkomma. I vart fall måste dessa besparingar med
nödvändighet bli mindre än den kostnadsökning som skulle uppkomma, om
debiteringen och uppbörden skedde genom exempelvis länsstyrelsernas försorg
(portokostnader för utsändande av anmaningar att inbetala beloppen
och för postal behandling i samband med inbetalningen, redovisningskostnader
m. m.). Annuiteterna syntes därför böra liksom skogsvårdsavgifterna
upptagas å debetsedeln för slutlig skatt.
Såväl skogsvårdsavgifterna som annuiteterna syntes kunna debiteras direkt
i debiteringslängderna för slutlig skatt. Vid debiteringen av slutlig
skatt enligt 1955 års taxering kunde skogsvårdsavgifterna påföras med ledning
av 1954 och 1955 års fastighetslängder, eftersom 1955 års skogsvårdsavgifter
skulle erläggas av dem som ägde respektive fastigheter den 1
januari 1955. Efter år 1955 borde emellertid till grund för debiteringen av
skogsvårdsavgifterna ligga av taxeringsnämndens ordförande i särskild kolumn
i inkomstlängden infört »underlag för beräkning av skogsvårdsavgift».
Detta underlag borde även antecknas i särskild ruta på självdeklarationens
sista sida.
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
Vissa skäl kunde enligt promemorian anföras för att åtminstone skogsvårdsavgifterna
erlades preliminärt. Sålunda vore dessa avgifter i stort sett
desamma år från år. Å andra sidan skulle vissa svårigheter uppstå vid en
sådan anordning. Bland annat måste hänsyn tagas till de särskilda förmånsrättsbestämmelserna,
varjämte bleve nödvändigt att, i motsats till vad
nu vore fallet, riksdagen fastställde promilletalet för avgiftsberäkningen
redan under året före inkomståret. Lämpligast syntes därför vara att såväl
skogsvårdsavgifterna som annuiteterna, i likhet med vad som gällde för
olycksfallsförsäkringsavgifterna, i princip icke skulle erläggas preliminärt.
Någon större olägenhet ur de skattskyldigas synpunkt föranleddes icke
därav.
På grund av att den slutliga skatten enligt 1954 och 1955 års taxeringar
icke innefattar kommunal inkomstskatt å garantibelopp för fastighet uppkommer
fråga hur preliminär B-skatt för inkomståren 1955 och 1956 skall
beräknas, när den skattskyldige har fastighet och den preliminära skatten
icke grundas på preliminär taxering. Om i sådant fall B-skatten debiteras
enligt huvudregeln med belopp motsvarande den slutliga skatt, som påförts
den skattskyldige året näst före inkomståret, ingår i det debiterade beloppet
icke någon skatt å garantibeloppet för fastigheten.
I promemorian framhålles att frågan kunde lösas antingen så (alternativ
1) att det helt lades på de skattskyldiga att vidtaga sådana åtgärder att
skatten å garantibelopp för fastighet bleve erlagd preliminärt eller så (alternativ
II) att det skulle åligga de lokala skattemyndigheterna att vid debiteringen
av preliminär skatt för åren 1955 och 1956 till den slutliga skatten
enligt närmast föregående års taxering lägga ett belopp motsvarande vad
som enligt äldre bestämmelser skulle erlagts i fastighetsskatt. Vid övervägandet
av vilket alternativ som vore att föredraga finge, enligt vad
därefter framhålles, hänsyn tagas bland annat å ena sidan till angelägenheten
ur det allmännas synpunkt av att huvudparten av den preliminära
skatten verkligen bleve inbetald så att ej skatten å garantibelopp för fastighet
komme att i form av kvarstående skatt inflyta först i början av åren
1957 och 1958. Vidare borde också beaktas de skattskyldigas berättigade
intresse att 1955 och 1956 års preliminära skatt i möjligaste mån överensstämde
med 1956 respektive 1957 års slutliga skatt; eljest komme fastighetsägarna
att under åren 1957 och 1958 få erlägga dubbel skatt på garantibelopp
för fastighet, nämligen dels som kvarstående skatt enligt 1955 och
1956 års taxeringar och dels som preliminär skatt för inkomståren i fråga,
i vartdera fallet med belopp som till storleken motsvarade den tidigare
fastighetsskatten för ett år. Å andra sidan måste hänsyn tagas till det merarbete
som komme att åsamkas de lokala skattemyndigheterna, därest de
skulle förfara enligt alternativ II.
Valdes alternativ I behövde de lokala skattemyndigheterna ej på eget
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
101
initiativ vidtaga särskilda åtgärder i anledning av de skattskyldigas fastighetsinnehav.
Ansvaret för att skatten bleve erlagd preliminärt komme att
helt ligga på de skattskyldiga. Genoin lämpliga anvisningar, utsända tillsammans
med 1954 års fastighetsdebetsedlar och möjligen även genom
annan upplysningsverksamhet, kunde fastighetsägarna orienteras om innebörden
av omläggningen av fastighetsbeskattningen och göras uppmärksamma
på att de själva genom att t. ex. göra extra inbetalningar av preliminär
skatt eller genom att avgiva preliminär självdeklaration finge sörja
för att skatt å garantibelopp för fastighet bleve preliminärt erlagd. Emot
en sådan ordning talade risken för att de skattskyldiga i viss utsträckning
skulle underlåta att följa de utfärdade anvisningarna med påföljd att skattebeloppen
komme att inflyta till statsverket först såsom kvarstående skatt.
Det kunde för övrigt med visst fog sägas att, när statsmakterna beslutat
denna omläggning av fastighetsbeskattningen, myndigheterna också borde
tillse att icke, till olägenhet för de skattskyldiga, den bristande överensstämmelsen
mellan preliminär och slutlig skatt bleve avsevärt mycket större
än om någon omläggning icke skett.
Genom alternativ II skapades vissa garantier för att den preliminära
skatten å garantibelopp för fastighet komme att inflyta. Vidare tillgodosåges
de skattskyldigas krav på att myndigheterna å sin sida så långt möjligt vore
sökte medverka till största möjliga överensstämmelse mellan preliminär
och slutlig skatt. För de lokala skattemyndigheterna medförde det emellertid
ett avsevärt merarbete att undersöka i vilka fall ett belopp motsvarande
fastighetsskatten borde tilläggas den slutliga skatt, som vid debiteringen
av preliminär skatt för åren 1955 och 1956 skulle påföras vederbörande
skattskyldiga. Merarbetet torde åtminstone inom vissa distrikt bli så stort
att den lokala skattemyndighetens arbete skulle i viss mån förryckas. För
att minska svårigheterna syntes därför erforderligt att åstadkomma en begränsning
av antalet fall, där fastighetsinnehavet automatiskt skulle beaktas
vid debiteringen av preliminär skatt. En sådan begränsning kunde erhållas
därest fastigheter med ett taxeringsvärde understigande förslagsvis 100 000
kronor lämnades å sido; därigenom skulle bl. a. flertalet sommarvillor samt
övriga en- och tvåfamilj svillor ävensom åtskilliga jordbruksfastigheter falla
bort. För flertalet lokala skattemyndigheter torde det icke bli särskilt betungande
att undersöka vilka fastigheter med taxeringsvärde av minst
100 000 kronor, som tillhörde skattskyldiga med preliminär B-skatt, och
att vid debiteringen av sådan skatt för inkomståren 1955 och 1956 beakta
dylikt fastighetsinnehav. Inom en del städer, framförallt de större, kunde
dock vederbörande lokala skattemyndighet förorsakas ett betydande arbete
trots den ifrågasatta begränsningen.
För att ytterligare minska olägenheterna för de lokala skattemyndigheterna
kunde även övervägas en sådan utformning av bestämmelserna, att
den lokala skattemyndigheten ägde bortse från fall, som skulle förorsaka
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
särskilt besvärliga utredningar el. dyl. Sålunda borde t. ex., om en fastighet
enligt fastighetslängden ägdes av flera personer men allenast en av dessa
vore namngiven i längden, kunna bortses från fastighetsinnehavet.
Gjordes de antydda begränsningarna i vad som enligt alternativ It skulle
ankomma på de lokala skattemyndigheterna — och dessa begränsningar
syntes ofrånkomliga —- innebure detta en i ifrågavarande hänseende olikartad
behandling av fastighetsägarna. Det låge i sakens natur att detta
understundom kunde skapa förvirring, helst som en upplysningsverksamhet
riktande sig mot mindre fastighetsägare och skattskyldiga med A-skatt icke
undsluppes om alternativ II valdes.
Slutligen uttalas i promemorian att det syntes tveksamt vilket av ifrågavarande
alternativ som vore att föredraga.
I promemorian har lämnats en specialmotivering till ett vid promemorian
fogat förslag till de ändringar i uppbördsförordningen, som föranleddes av
fastighetsskattens inarbetande i den kommunala inkomstskatten. Från
specialmotiveringen torde följande få här återgivas.
Med hänsyn till de särskilda bestämmelser om förmånsrätt enligt 17 kap.
6 § handelsbalken, som gällde för skogsvårdsavgift^!'' och annuiteter, förordades
att till 3 § uppbördsförordningen skulle fogas ett nytt moment,
betecknat 3 mom., av innehåll att, om den slutliga skatten delvis utgjordes
av skogsvårdsavgift eller annuitet, uppkommande kvarstående skatt skulle
anses i första hand belöpa å avgiften eller annuiteten; motsvarande borde
gälla beträffande ogulden del av kvarstående skatt eller av sådan tillkommande
skatt, vari inginge skogsvårdsavgift eller annuitet. Utgjorde exempelvis
den slutliga skatten 10 000 kronor, varav 150 kronor avsåge skogsvårdsavgift
och annuiteter, och hade den skattskyldige inbetalat 9 850 kronor
i preliminär skatt, skulle alltså den kvarstående skatten å 150 kronor
anses utgöra skogsvårdsavgift och annuiteter. Hade i nämnda exempel såsom
preliminär skatt inbetalats blott 9 500 kronor och inbetalades av den
kvarstående skatten å 500 kronor allenast ett belopp av 350 kronor, skulle
resterande 150 kronor anses belöpa å skogsvårdsavgifter och annuiteter.
I fråga om 3 § 2 mom. uppbördsförordningen förordades bland annat en
ändring av innebörd att lokal skattemyndighet skulle kunna föreskriva, att
preliminär A-skatt skulle erläggas för garantibelopp för fastighet.
Till 27 § 1 mom. uppbördsförordningen hade överförts den i 29 § samma
förordning intagna föreskriften att i annuitet ingående öretal skulle bortfalla
vid debiteringen.
Beträffande 27 § 3 mom. uppbördsförordningen föresloges sådan ändring
att skogsvårdsavgift och annuitet icke skulle inräknas i den slutliga skatten
vid bedömande av om och med vilket belopp ränta å kvarstående skatt
borde utgå.
För närvarande gällde enligt 48 och 49 §§ uppbördsförordningen att
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
103
skattskyldig icke kunde erhålla anstånd med erläggande av fastighetsskatt,
skogsvårdsavgift- samt annuiteter för längre tid än att den i 17 kap. 6 §
handelsbalken stadgade förmånsrätten kunde göras gällande. Efter den särskilda
fastighetsskattens upphörande och då skogsvårdsavgifter och annuiteter
i framtiden komme att såsom slutlig skatt debiteras tillsammans med
statlig och kommunal inkomstskatt, skulle det förorsaka myndigheterna ett
avsevärt extra arbete om särskilda anståndsregler skulle gälla beträffande
ifrågavarande avgifter och annuiteter. Förevarande särbestämmelser borde
därför avskaffas.
Beträffande behovet av övergångsbestämmelser framhålles att de föreslagna
ändringarna vore avsedda att träda i kraft den 1 januari 1955. Äldre
bestämmelser måste dock fortfarande gälla, såvitt anginge utskylder
bland annat fastighetsskatt — enligt 1954 eller tidigare års taxeringar liksom
beträffande avgifter och annuiteter, som debiterades i samband med
sådana utskylder.
Vidare anföres att skyldighet att utan anmaning avgiva preliminär självdeklaration
enligt gällande bestämmelser förelåge för bland annat skattskyldig
som hade att erlägga preliminär B-skatt, därest han under året före
inkomståret icke taxerats för inkomst i den kommun inom vilken sådan
skatt skulle erläggas. Genom de förordade ändringarna utsträcktes nämnda
skyldighet att avse även det fal! att för en person uppkomme skyldighet
att erlägga kommunal inkomstskatt å garantibelopp för fastighet. Enär det
icke syntes lämpligt att personer, som ägde fastighet i annan kommun än
hemortskommunen, skulle bli skyldiga att för inkomståren 1955 och 1956
avgiva preliminär självdeklaration i den kommun, där fastigheten låge,
enbart av den anledningen att de bleve skyldiga erlägga kommunal inkomstskatt
i stället för fastighetsskatt, förordades att äldre bestämmelser om
skyldighet att avgiva preliminär självdeklaration och om preliminär taxering
skulle gälla för inkomståren 1955 och 1956.
Remissyttrandena. De föreslagna ändringarna av uppbördsförordningen
biträdes i det stora flertalet remissyttranden; endast beträffande vissa detaljfrågor
har erinringar gjorts.
Beträffande beräkningen av preliminär B-skatt för inkomståren 1955 och
1956 i de fall, vederbörande är skattskyldig för garantibelopp för fastighet,
råder emellertid delade meningar. Som framgår av den förut lämnade redogörelsen
har i promemorian framlagts två alternativa förslag i frågan. Enligt
alternativ I skulle B-skatten normalt beräknas till samma belopp som senast
påförda slutliga skatt utan hänsyn till att denna icke innefattade
någon skatt å garantibeloppet för fastigheten. Alternativ II innebär att Bskatten
skulle för skattskyldiga, vilkas fastigheter åsalts elt taxeringsvärde
å minst 160 000 kronor, debiteras med ett belopp motsvarande summan av
senast påförda slutliga skatt och vad som enligt äldre bestämmelser skulle
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
ha erlagts i fastighetsskatt; för övriga fastighetsägare skulle B-skatten beräknas
enligt alternativ I. Alternativ I förordas av kammarrätten, statens
organisationsnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Kristianstads och Västmanlands län, Sveriges häradsskrivarförening och
Föreningen Sveriges ltronokamrerare. Alternativ II tillstyrkes av riksräkenskapsverket,
länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län
ävensom Sveriges fastighetsägareförbund. Sveriges lantbruksförbund och
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund tillstyrker alternativ II med
den ändringen att det för debiteringsförfarandet avgörande taxeringsvärdet
borde vara 40 000 kronor i stället för föreslagna 100 000 kronor.
Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.
Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter huruvida icke vid fastighetsöverlåtelse
jämkning av säljarens preliminära B-skatt borde verkställas ex
officio, om köparen avgivit preliminär självdeklaration och på grund därav
erhållit debetsedel å preliminär B-skatt innefattande kommunal inkomstskatt
å den del av garantibeloppet för fastigheten, som belöpte på återstoden
av året. Begärde säljaren icke jämkning av sin preliminära B-skatt
och förelåge ej skyldighet för lokal skattemyndighet att ex officio vidtaga
jämkning, komme skatt å garantibeloppet för fastigheten att delvis erläggas
dubbelt. Denna fråga hade särskild betydelse, då B-skatten innefattade enbart
skatt å garantibelopp.
I fråga om skogsvårdsavgifterna och annuiteterna finner kammarrätten
övervägande skäl tala för att desamma borde på sätt föreslagits upptagas
å debetsedeln för slutlig skatt men däremot icke uttagas preliminärt. Därest
en undersökning av den praktiska betydelsen av statens förmånsrätt för
annuiteter och skogsvårdsavgifter enligt 17 kap. 6 § handelsbalken skulle
leda till att staten avstode från sagda förmånsrätt, kunde efter därav föranledd
lagändring ånyo övervägas, om icke preliminärskattesystemet borde
omfatta åtminstone skogsvårdsavgifterna.
Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalar, alt ett bibehållande av förmånsrätten
för skogsvårdsavgifter och annuiteter enligt 17 kap. 6 § handelsbalken
komme att i skilda avseenden medföra besvärligheter och inerarbete.
Sålunda komme det att krävas särskild undersökning för att klargöra,
om i den kvarstående skatten inginge sådana avgifter eller annuiteter.
Då skatten å garantibelopp för fastighet endast komme att vara förenad
med förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalken, syntes det tillräckligt,
om de nu ifrågavarande skattetitlarna tillerkändes förmånsrätt enligt samma
lagrum. Behov av de i promemorian ifrågasatta bestämmelserna i 2 §
3 mom. uppbördsförordningen skulle vid sådant förhållande ej föreligga.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län biträder förslaget att kvarstående
skatt skulle i första hand anses belöpa å skogsvårdsavgifter och annuiteter.
Däremot vore länsstyrelsen tveksam, huruvida motsvarande borde
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
105
gälla jämväl ogulden del av kvarstående skatt. Om, som i det anförda
exemplet förutsattes, den kvarstående skatten uppginge till 500 kronor och
härav betalades 350 kronor, syntes detta belopp höra i första hand få avse
skogsvårdsavgifter och annuiteter. Enligt länsstyrelsens förmenande borde
den skattskyldige i varje fall i analogi med bestämmelserna i 9 kap. 5 §
handelsbalken ha rätt att påfordra att betalningen skulle avse skogsvårdsavgiften
och annuiteterna.
Beträffande spörsmålet hur preliminär B-skatt för inkomståren 1955 och
1956 skall beräknas, anför länsshjrelsen i Kristianstads län.
I promemorian ha uppställts två alternativ ifråga om förfarandet vid
uttagandet av skatt å garantibelopp för fastighet under inkomståren 1955
och 1956 beträffande skattskyldiga, som ha att erlägga preliminär B-skatt.
I princip bör givetvis eftersträvas, att skatt å garantibelopp liksom övrig
skatt erlägges preliminärt. Svårigheterna att bringa det dit hän, att skatt å
garantibelopp under övergångsåren icke kommer att inflyta först i form av
kvarstående skatt äro utan tvivel betydliga. Promemorians alternativ I
innebär, att initiativet till åtgärder för skattens preliminära inbetalning
praktiskt taget överlåtes till de skattskyldiga själva. Detta kan möjligen
förefalla i viss mån mindre tilltalande ur flera synpunkter. Men det andra
alternativet, som uppställts i promemorian, synes enligt länsstyrelsens mening
icke erbjuda några egentliga fördelar framför alternativ I. Den olikartade
behandlingen av fastighetsägarna, som alternativ II innebär, synes
framför allt betänklig. Redan i promemorian uttalas ju också, att den i
alternativ II föreslagna metoden — med begränsning av antalet fall, där
fastighetsinnehavet automatiskt skulle beaktas vid debiteringen av preliminär
skatt — understundom kan skapa förvirring. Vidare är att taga i betraktande,
att man har att räkna med att just de skattskyldiga, det här är
fråga om — d. v. s. ett relativt ringa antal sådana, vilka ha att erlägga
B-skatt — äro att hänföra till den kategori, som i största utsträckning av
andra skäl avlämna preliminär självdeklaration. När det gäller de skattskyldiga
med preliminär B-skatt måste man jämväl beakta det förhållandet,
att inkomsterna kunna skifta avsevärt från år till år, vilka förändringar
vederbörande skattskyldiga i allmänhet icke anmäla till den lokala skattemyndigheten.
Att under sådana omständigheter påkalla särskilda åtgärder
för preliminärt uttag av skatt å garantibelopp för fastighet synes ej motiverat.
Lokal skattemyndighet har enligt bestämmelserna i sista slycket av
13 § uppbördsförordningen möjligheter atl, därest särskilda omständigheter
föranleda därtill, beräkna preliminär B-skatt till högre belopp än som
följer av första stycket i nyssnämnda paragraf. Motsvarande möjligheter
föreligga jämlikt 3 § 2 mom. uppbördsförordningen beträffande skattskyldiga
med preliminär A-skatt. Även om ett tillämpande av alternativ II
möjligen, särskilt i de större städerna, skulle kunna tänkas åtskilligt bidraga
till att principen om skattens uttagande preliminärt bleve hävdad,
torde det ändock kunna starkt ifrågasättas, om förslaget ifråga bör förordas.
Alternativ II kommer ju icke heller att befria myndigheterna från att bedriva
en intensiv upplysningsverksamhet. Och det merarbete, som skulle
förorsakas de lokala skattemyndigheterna vid tillämpningen av de i nyssnämnda
alternativ föreslagna undersökningarna, torde måhända icke motsvara
det resultat, som kan vinnas.
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
För de två övergångsår, det är fråga om, torde man, enligt länsstyrelsens
mening, kunna tillämpa det tillvägagångssätt, som föreslagits i promemorians
alternativ I, trots dess brister. Länsstyrelsen får alltså för sin del
förorda det sistnämnda alternativet.
Liknande uttalanden göres av överstålhållarämbelet, länsstyrelserna i
Stockholms och Västmanlands län, Sveriges häradsskrivarförening och Föreningen
Sveriges kronokamrerare.
Statens organisationsnämnd förordar alternativ I med hänsyn till det
merarbete som eljest skulle åsamkas de lokala skattemyndigheterna. I detta
sammanhang borde även beaktas de nya arbetsuppgifter, som fr. o. m. år
1955 komme att påläggas myndigheterna genom sjukförsäkringslagens
ikraftträdande.
Överstdthållarämbetet, som enligt vad förut nämnts även förordat alternativ
I, framhåller att ett genomförande av detta alternativ skulle i många
fall kunna leda till att de skattskyldiga påfördes, förutom kvarstående skatt,
jämväl ränta å skatten enligt 27 § 3 mom. uppbördsförordningen. I den mån
räntan berodde av underlåtenhet att under övergångsåren erlägga kommunal
inkomstskatt å garantibelopp för fastighet, syntes det med hänsyn till
de särskilda förhållanden, som vore rådande i här avsedda fall, måhända
skäligt att räntebefrielse enligt 85 § 2 mom. samma förordning kunde
komma i fråga.
Sveriges fastighetsägareförbund understryker det i promemorian gjorda
uttalandet att det vore ett de skattskyldigas berättigade intresse att 1955
och 1956 års preliminära skatt i möjligaste mån överensstämde med 1956
respektive 1957 års slutliga skatt. Med hänsyn till den utomordentligt hårda
skattebelastningen vore av största betydelse att undvika en ordning, enligt
vilken fastighetsägarna under åren 1957 och 1958 skulle ha att erlägga
dubbel skatt på garanlibelopp för fastighet, nämligen dels kvarstående skatt
enligt 1955 respektive 1956 års taxering och dels preliminär skatt för inkomståren
1957 respektive 1958. Förbundet hemställde därför att alternativ
II måtte accepteras.
Sveriges lantbruks förbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
yttrar.
Beträffande de tekniska arrangemangen för uttagande av garantibeloppet
såsom preliminär skatt under övergångsåren 1955 och 1956 är förbundet
i fråga om skattskyldiga med preliminär A-skatt medvetet om, att beträffande
dessa egen medverkan i de flesta fall synes vara oundviklig för att
bringa den preliminära skatten i överensstämmelse med den slutliga. Ifråga
om skattskyldiga med preliminär B-skatt, vilken är den regelmässiga formen
för preliminär beskattning av jordbrukare, ansluter sig förbundet till
uttalandet i promemorian, att myndigheterna böra tillse, att icke till olägenhet
för de skattskyldiga den bristande överensstämmelsen mellan preliminär
och slutlig skatt blir större än om någon omläggning icke skett. Omläggningen
har beslutats av statsmakterna för att ernå förenkling i taxe
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
107
rings- och uppbördsarbetet. Då härtill kommer att ränta å kvarstående
skatt kommer att beräknas även å den skatt, som utgår å garantibeloppet,
är detta ett ytterligare skäl för att statsmakterna skola påtaga sig ansvaret
för att den preliminära skatten såvitt möjligt kommer att överensstämma
med den slutliga.
Svårigheterna i samband med övergången till den nya ordningen synas
icke vara oöverkomliga. Förslaget till ändringarna i nppbördsförordningen
föreligger i så pass god tid att berörda myndigheter ha möjlighet att planera
och förbereda erforderliga åtgärder. Förslaget att de lokala skattemyndigheterna
icke skulle behöva taga hänsyn till fastigheter med ett taxeringsvärde
understigande förslagsvis 100 000 kronor kan visserligen ur arbetsbesparande
synpunkt synas motiverat, men rättvisesynpunkten synes böra
medföra, att även om samtliga fastigheter icke kunna medräknas, gränsen
dock sättes väsentligt lägre, förslagsvis 40 000 kronor, eller till sådan nivå,
att garantibeloppet därå motsvarar i stort sett kommunalt ortsavdrag.
Departementschefen. Som framgår av det förut sagda skall fastighetsskatten
upphöra som självständig skatteform. Från och med 1956 års inkomsttaxering
skall i stället ett s. k. garantibelopp för fastighet inräknas i den
skattskyldiges till kommunal inkomstskatt taxerade inkomst. Omläggningen
av fastighetsbeskattningen innebär ur uppbörd ssynpunkt, att fastighetsskatten
ej längre skall debiteras och uppbäras i särskild ordning; skatten
kommer i stället att såsom kommunal inkomstskatt ingå i slutlig skatt.
Hittills har fastighetsskatten icke uppburits preliminärt. Skulle fastighetsskatten
ej heller i fortsättningen uttagas preliminärt, kornine skatten
att få erläggas såsom kvarstående skatt under uppbördsterminerna i mars
och maj året efter taxeringsåret. Skatteuppbörden skulle således äga rum
ungefär ett halvt år senare än för närvarande. Vidare komme antalet uppbördsterminer
för skattebelopp över 100 kronor att minskas från tre till
två.
Angivna omständigheter och angelägenheten att söka åstadkomma största
möjliga överensstämmelse mellan den preliminära och den slutliga skatten
talar för alt den kommunala inkomstskatten å garantibelopp för fastighet
hör i princip uttagas i samband med den preliminära skatten. För denna
mening har jag f. ö. redan tidigare givit uttryck, bl. a. i propositionen nr
93/1954, däri frågan om kommunernas förskott från statsverket i anledning
av fastighetsskattereformen behandlats. De i sagda proposition
upptagna förslagen bygger på en preliminär inbetalning av den mot garantibeloppen
svarande skatten. Såsom i promemorian framhållits kan emellertid
de lokala skattemyndigheterna som regel icke beakta fastighetsinnehav
vid utfärdande av debetsedel å preliminär A-skatt. Såvitt gäller skattskyldiga,
som har alt erlägga preliminär A-skatt och äger fastighet inom hemortskommunen,
får alltså förutsättas alt de skattskyldiga, även i eget intresse,
själva medverkar till alt skatten å garantibeloppet för fastigheten
inbetalas preliminärt, exempelvis genom begäran om förhöjt skatteavdrag
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
eller genom fyllnadsinbetalning av skatt. Att lokal skattemyndighet har
möjlighet att i särskilda fall, exempelvis då fastighetsägare med A-skatt
systematiskt underlåter att preliminärt erlägga skatt för garantibelopp, föreskriva
en tvångsmässig uppräkning av skatteavdraget, har även erinrats
om i departementspromemorian.
Skattskyldiga, som äger fastighet inom annan kommun än hemortskommunen,
har endast undantagsvis varit skyldiga erlägga inkomstskatt för
fastigheten i den kommun, där fastigheten är belägen. Fastighetsinnehavet
har således som regel medfört utfärdande av endast en debetsedel, nämligen
å fastighetsskatt. Så torde nära nog undantagslöst ha varit fallet beträffande
fastigheter, använda som sommarbostäder. Framdeles kommer
ifrågavarande skattskyldiga, om preliminär skatt utan inskränkning uttages
å garantibelopp för fastighet, att erhålla två debetsedlar, nämligen en å
preliminär B-skatt och en å slutlig skatt, båda upptagande i stort sett
samma skattebelopp. Endast om skatten skulle understiga RO kronor, utfärdas
icke debetsedel å preliminär skatt.
I åtskilliga kommuner utgör sommarvillorna en betydande del av det
totala fastighetsbeståndet. Så är exempelvis fallet inom vissa kommuner i
Stockholms skärgård och vid västkusten. Inom Värmdö fögderi i Stockholms
län utfärdades sålunda under år 1953 31 200 debetsedlar å fastighetsskatt,
varav uppskattningsvis 23 000—-24 000 avsåg fastigheter som ägdes
av personer bosatta inom annan kommun. Dubbla debetsedlar skulle således
behöva utfärdas i ett mycket stort antal fall. Trots att en viss reduktion
av antalet debetsedlar inträder i de fall då fastighet äges av någon inom
kommunen bosatt, kommer nämnda förhållande att medföra att det sammanlagda
antalet debetsedlar likväl ökar i ett flertal kommuner. Härtill kommer
att även antalet skatteinbetalningar skulle väsentligen öka i förhållande
till nuvarande antal inbetalningar av fastighetsskatt, eftersom den preliminära
B-skatten förfaller till betalning under sex uppbördsterminer mot maximalt
tre uppbördsterminer för fastighetsskatten i dess tidigare form. Av det
anförda framgår att värdet av fastighetsbeskattningens omläggning skulle i
viss mån förringas, om icke ägarna av mindre fastigheter i annan kommun
än hemortskommunen undantoges från den principiella skyldigheten att
erlägga preliminär skatt å garantibelopp för fastighet. Även för de skattskyldiga
kan det vara ett intresse att slippa få dubbla debetsedlar på mindre
skattebelopp och i stället få erlägga hela fastighetsskatten som slutlig och
kvarstående skatt.
Den ifrågasatta begränsningen i skyldigheten att erlägga preliminär Bskatt
i förevarande fall synes kunna anknytas till ett skattebelopp av 200
kronor. Detta belopp motsvarar vid en kommunal utdebitering av 10 kronor
för skattekrona ett garantibelopp å 2 000 kronor och ett taxeringsvärde av
50 000 kronor. Begränsningen skulle kunna utformas sålunda att om den
skattskyldige kan antagas bli taxerad enbart för garantibelopp och den
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
109
preliminära B-skatten understiger 200 kronor, skatten icke skall påföras
med mindre den skattskyldige så begär. En så utformad bestämmelse skulle
emellertid medföra, att taxeringsnämndsordförandena måste i inkomstlängderna
särskilt angiva de fall, när den taxerade inkomsten helt utgöres av
garantibelopp för fastighet. Då detta med hänsyn till taxeringsarbetets omfattning
om möjligt bör undvikas, förordar jag att undantagsbestämmelsen
i stället ges den innebörden att preliminär B-skatt, som i annan kommun än
hemortskommunen icke uppgår till 200 kronor, icke skall — oavsett om
skatten hänför sig till enbart garantibelopp eller ej — påföras med mindre
den skattskyldige så begär. Härigenom kommer att undantagas även sådana
fall, då skatten avser inkomst av rörelse m. m. Denna konsekvens innebär
dock knappast någon olägenhet.
Det synes ej erforderligt att fastställa någon tid, inom vilken framställning
skall göras om utfärdande av debetsedel å preliminär B-skatt, då denna
kommer att understiga 200 kronor.
I övrigt har jag icke något att erinra mot vad i promemorian föreslagits
i fråga om debitering och uppbörd av skatt å garantibelopp för fastighet.
Jag finner sålunda ej erforderligt att, såsom i något remissyttrande ifrågasatts,
särskilda jämkningsregler meddelas för det fall, när fastighet överlåtits
under inkomståret.
I fråga om debitering och uppbörd av skogsvårdsavgifter samt av annuiteter
å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor biträder
jag de i promemorian framlagda förslagen.
Utöver vad i promemorian anförts må framhållas, att om kvarstående
skatt ej erlagts och i den slutliga skatten ingår skogsvårdsavgift eller
annuitet, storleken av avgiften eller annuiteten bör angivas i restlängden då
denna utskrives. På så sätt kan vid skatteindrivningen beaktas den förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, som föreligger för den del av den
kvarstående skatten som belöper på avgiften eller annuiteten. Anledning
synes därför ej föreligga att, som Föreningen Sveriges kronokamrerare
ifrågasatt, i detta sammanhang föreslå utbyte av nämnda förmånsrätt mot
förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalken.
Vidare må i detta sammanhang behandlas vissa frågor beträffande omdebitering
av skogsvårdsavgift.
I propositionen nr 79 till innevarande års riksdag med förslag till lag om
ändrad lydelse av 60 § samt anvisningarna till 60 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. in. bar bland annat föreslagits att i
inkomstlängden skall, till ledning för skattskyldigs påförande av skogsvårdsavgift,
antecknas uppgift om de värden å skogsmark och växande
skog, varå avgiften skall beräknas. Nämnda anteckning, som skall göras
av taxeringsnämndsordföranden, har ansetts erforderlig för underlättande
av avgiftsdebiteringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
no
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
Befinnes efter anmälan av den skattskyldige eller eljest, att denne påförts
skogsvårdsavgift obehörigen eller med oriktigt belopp till följd exempelvis
av att i inkomstlängden antecknats underlag för beräkning av skogsvårdsavgift,
oaktat garantibelopp för fastighet icke beräknats för den skattskyldige,
eller att infört sådant underlag är fel angivet antingen på grund av
att orätta värden å skogsmark och växande skog antecknats eller på grund
av att vid ägarbyte annan fördelningsgrund tillämpats än vid beräkning av
garantibeloppet för fastigheten, förfares som vid annan feldebitering av
skatt. Anteckningarna i inkomstlängden i angivna hänseende avser icke
någon taxeringsåtgärd; de verkställes enbart för att underlätta debiteringsarbetet
för de lokala skattemyndigheterna.
Annorlunda förhåller det sig när avgiftsunderlaget antecknats i överensstämmelse
med det uträknade garantibeloppet, men detta belopp enligt den
skattskyldiges mening icke borde ha påförts eller hade bort beräknas efter
annat taxeringsvärde eller fördelas mellan olika ägare på annat sätt än som
skett. I dessa fall måste taxeringsbesvär anföras och inkomsttaxeringen
ändras, innan någon omdebitering av skogsvårdsavgiften bör komma i fråga.
Har taxeringsvärdet ändrats efter besvär, bör sålunda i förekommande fall
omdebitering av skogsvårdsavgiften verkställas först i samband med den
omdebitering av den kommunala inkomstskatten, som skall göras sedan
garantibeloppet och inkomsttaxeringen rättats; då beslutet om den ändrade
inkomsttaxeringen översändes till den lokala skattemyndigheten, bör följaktligen
erforderliga uppgifter lämnas för omdebiteringen av skogsvårdsavgiften.
Motsvarande bör gälla, då påfört garantibelopp efter anförda besvär
undanröjes eller omfördelas mellan flera ägare. — På liknande sätt
synes vidare få förfaras t. ex. då taxeringsnämnd på grund av förbiseende
icke beräknat garantibelopp för den skattskyldige, men detta senare rättas
till.
Beträffande spörsmålet hur den preliminära skatten för inkomståren
1955 och 1956 skall beräknas för ägare av fastighet får jag anföra följande.
Av det förut sagda framgår, att när fråga är om fastighetsägare med
preliminär A-skatt, det regelmässigt kräves medverkan av den skattskyldige
själv för att preliminärt skall inbetalas det högre inkomstskattebelopp, som
föranledes av fastighetsskattens inarbetande. I dessa fall är alltså uteslutet
med ett generellt åläggande för myndigheterna att tillse att preliminär skatt
avseende garantibelopp för fastighet inbetalas av fastighetsägarna. Sker ej
sådan inbetalning, ökar alltså den kvarstående skatten till förfång främst
för den skattskyldige men i viss mån även för statsverket. På grund av
föreskriften om ränta på kvarstående skatt av viss storleksordning och den
omständigheten att dylik skatt skall erläggas inom en relativt begränsad
tid, finnes anledning räkna med att många fastighetsägare med A-skatt
kommer att verkställa den högre källskatteinbetalningen. Dessa skattskyl
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
111
diga bör emellertid erhålla en orientering om de nya bestämmelsernas innebörd
och en uppmaning att betala preliminär skatt avseende garantibeloppet,
och detta kan lämpligen ske i samband med att debetsedlarna på fastighetsskatt
enligt 1954 års taxering utsändes under hösten innevarande år.
En ytterligare erinran, exempelvis i form av ett radiomeddelande, kan
lämnas i samband med upprättandet av 1955 års självdeklaration, vid
vilken tid fyllnadsinbetalningar kan göras.
När det sedan gäller fastighetsägare med preliminär B-skatt — fråga är
här till övervägande del om jordbrukare, rörelseidkare samt större inkomsttagare
och förmögenhetsägare — finnes, som framgår av den lämnade redogörelsen
för departementspromemorian, en viss möjlighet att genom tvångsåtgärder
tillse att dessa skattskyldiga — som fr. o. m. inkomståret 1957
automatiskt får erlägga preliminär skatt som inkluderar skatt på garantibelopp
— redan under 1955 och 1956 erlägger den högre preliminära skatten.
Fördelen med en dylik anordning skulle alltså vara, att man underlättade
för dessa skattskyldiga att inbetala den högre inkomstskatten, varjämte
bättre garantier erhölls för att denna högre inkomstskatt skulle komma att
inflyta inom avsedd tid.
Å andra sidan är vissa bestämda nackdelar förenade med denna anordning,
vilket ock föranlett avstyrkande uttalanden i flertalet remissyttranden,
vari denna fråga särskilt berörts. Dessa nackdelar är följande.
Det är icke tänkbart att ålägga de lokala skattemyndigheterna att beträffande
samtliga fastighetsägare med B-skatt inräkna den mot garantibeloppet
svarande skatten i den preliminära skatten. Redan uppgiften att
med stöd av fastighetslängden undersöka om en fastighetsägare har B-skatt
blir mycket tidsödande. Härtill kommer sedan omräkningen av skatten.
Detta arbete skulle vidare infalla under den del av året, då ifrågavarande
myndigheter normalt är särskilt arbetstyngda. Det bör i detta sammanhang
även erinras om att de lokala skattemyndigheterna vid denna tidpunkt har
att verkställa en rad nya arbetsuppgifter av betungande art. Jag åsyftar de
nytillkomna uppgifterna i anledning av 1953 års uppbördsreform och, inte
minst, sjukförsäkringsreformen. Endast mycket tungt vägande skäl bör
kunna föranleda att man nu pålägger de lokala skattemyndigheterna än
ytterligare arbetsuppgifter.
Vid ett ställningstagande till denna fråga får då uppmärksammas att en
begränsning till fastigheter med visst högre taxeringsvärde blir ofrånkomlig.
I departementspromemorian har nämnts fastigheter med taxeringsvärde
å minst 100 000 kronor; vissa remissinstanser har förordat ett lägre
belopp.
Var man än drar gränsen, kräves ökat arbete av de lokala skattemyndigheterna
i sådan omfattning att det måste ur nyss angivna synpunkter
inge betänkligheter. Härtill kommer att den i fastighetslängden antecknade
ägaren kan ha överlåtit fastigheten på annan, varför en viss undersökning
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
i detta hänseende skulle behöva göras. Vidare finnes i fastighetslängderna,
när mer än en person äger en fastighet, regelmässigt icke antecknat samtliga
ägare och än mindre de olika delägarnas andel i fastigheten, vilket än
ytterligare komplicerar arbetet.
Om en gräns sättes vid visst taxeringsvärde skulle det alltfort bli erforderligt
att genom en särskild upplysningsverksamhet rikta sig till en
grupp fastighetsägare med B-skatt. Det finnes anledning antaga -— då för
vissa en tvångsmässig uppräkning av preliminärskatten skett medan detta
icke gjorts för andra — att åtskilliga missförstånd skulle uppkomma.
Härtill kommer att de skattskyldiga, som skulle nås med den ifrågasatta
åtgärden, som regel har så från år till år varierande inkomster att de, oberoende
av den komplikation i nu ifrågavarande hänseende som föranledes
av fastighetsbeskattningens omläggning, har anledning att avge preliminär
självdeklaration, begära jämkning eller eljest vidtaga särskilda åtgärder i
syfte att tillse att preliminär och slutlig skatt når önskad överensstämmelse.
Under åberopande av det sagda vill jag förorda, att något åläggande
icke meddelas lokal skattemyndighet att beträffande fastighetsägare med
B-skatt utan framställning härom verkställa någon omräkning av preliminärskatten
för 1955 och 1956.
Överståthållarämbetet har ifrågasatt, om icke möjlighet borde finnas att
medge befrielse från sådan ränta å kvarstående skatt, som beror på underlåtenhet
att under övergångsåren erlägga preliminär skatt för garantibelopp
för fastighet. Enligt min mening föreligger icke tillräckliga skäl att införa
en sådan bestämmelse. Bland annat må framhållas att om räntepåföljden
skulle eftergivas, mindre utsikter komme att föreligga för frivilliga preliminärskatteinbetalningar
avseende skatt på garantibelopp.
V. Särskilda frågor.
I det förslag till ändring i uppbördsförordningen, som jag avser förorda
att riksdagen underställes, har föreslagits vissa ändringar av 10 §, 27 §
1 mom., 60 § 3 mom., 68 § 4 mom. och 72 §, vilka ändringar icke äger samband
med uppbörden av sjukförsäkringsavgifterna, arbetsgivarnas bidrag
till den allmänna sjukförsäkringen, m. in. eller med fastighetsbeskattningens
omläggning. Såsom framgår av författningsförslaget avser ändringen
av 60 § 3 mom. endast en mindre rättelse av författningstexten. I fråga om
övriga ändringar får jag anföra följande.
10 §. Enligt propositionen nr 64 till innevarande års riksdag med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m. skall i de fall, då lön utbetalas av arbetsgivare för tid under
vilken arbetsgivaren enligt lagen om allmän sjukförsäkring äger uppbära
arbetstagaren tillkommande ersättning enligt samma lag, den del av lönen
som motsvarar nämnda ersättning icke utgöra skattepliktig inkomst. Därav
följer att preliminär A-skatt ej skall utgå på nyss angivna del av sjuklönen,
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
113
varom bör stadgas i 10 § uppbördsförordningen. Som jag framhöll i propositionen
nr 64 (s. 36 o. 37) får det ankomma på centrala uppbördsnämnden
att närmare överväga möjligheten att meddela vissa schablonregler för källskatteberäkningen
när sjuklön utgår.
27 § 1 mom. I andra att-satsen föreslås en ändring av formell natur.
Ändringen är föranledd av den nya kommunallagen som träder i kraft den
1 januari 1955.
68 § 4 mom. Överskjutande preliminär skatt må innehållas bland annat
om det med fog kan antagas att tillkommande skatt kommer att påföras
på grund av beslut av prövningsnämnd om höjd taxering. Fråga har uppkommit
huruvida preliminär skatt, som arbetsgivare underlåtit att innehålla
genom skatteavdrag men som sedermera erlagts efter taxeringsårets
utgång, må trots arbetstagarens bestridande innehållas i avbidan på taxeringsnämndens
beslut om eftertaxering av den inkomst varå skatteavdrag
hade bort verkställas. Då självdeklaration eller löneuppgift icke avlämnats
och preliminär skatt ej heller inbetalats, hade arbetstagaren tidigare icke
åsatts taxering.
För egen del finner jag det uppenbart att i förevarande fall den preliminära
skatten icke bör återbetalas. Detta torde följa av grunderna för ifrågavarande
bestämmelse. För att undanröja all tvekan synes bestämmelsen
böra omformuleras så, att den överskjutande preliminära skatten må innehållas
om det med fog kan antagas att tillkommande skatt kommer att
påföras på grund av beslut av beskattningsnämnd om höjd taxering eller om
eftertaxering.
72 §. Då källskattesystemet infördes, meddelades vissa särskilda bestämmelser
beträffande skatteuppbörden för sådana sjömän som var inskrivna
vid sjömanshus. Vid 1953 års uppbördsreform beslöts att dessa särbestämmelser
i stället skulle avse arbetstagare å svenskt handelsfartyg med en
bruttodräktighet av minst 500 registerton. Därvid utgick man från att särskilda
uppbördsregler skulle behövas i huvudsak endast beträffande den
utrikes sjöfarten.
Behov har visat sig föreligga alt tillämpa ifrågavarande bestämmelser
även på mindre fartyg. Det förekommer således att fartyg under den nyss
angivna storleken regelbundet befinner sig borta från hemlandet. På grund
därav synes centrala uppbördsnämnden böra bemyndigas att då så finnes
påkallat lämna medgivande till att förevarande särbestämmelser må tillämpas
även på svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet understigande
500 registerton.
VI. Departementschefens hemställan.
1 enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag
till
* Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 189.
114 Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
1) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr
272) ; samt
2) förordning om uppbörd av vissa försäkringsavgifter enligt lagen om
yrkesskadeförsäkring och av bidrag från arbetsgivare jämlikt lagen om allmän
sjukförsäkring m. in.
Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Barbro Åslund.
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
115
Bihang.
Utredningsmännens förslag
till
lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring.
Härigenom förordnas, att 35, 36 och 101 §§ lagen den 3 januari 1947 om
allmän sjukförsäkring skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
35 §.
överstiger medlems sammanlagda avgift för sjukvårdsförsäkringen och
försäkringen för grundsjukpenning två procent av hans vid taxering till statlig
inkomstskatt året näst efter det år avgiften avser taxerade inkomst, skall
avgiften nedsättas till två procent av nämnda inkomst. Är medlem taxerad
enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, skall härvid å vardera
maken anses belöpa hälften av makarnas sammanlagda taxerade inkomst.
Vid nedsättning av avgift iakttages, att uppkommande öretal skall, om det
uppgår till högst femtio, bortfalla och, om det överstiger femtio, höjas till
närmaste hela krontal. Är den försäkrade medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa,
skall nedsättningen i första hand avse avgift till centralsjukkassan.
Inom en och samma kassa skall nedsättning i första hand avse avgift
för sjukvårdsförsäkringen.
Därest vad--- -— påföras honom.
36 §.
Sjukförsäkringsavgift påföres inom området för den sjukkassa, i vilken
den avgiftspliktige var medlem vid utgången av det år avgiften avser. Omfattar
området två eller flera kommuner, verkställes avgiftspåföringen i den
kommun, där den avgiftspliktige blivit mantalsskriven för nämnda år, eller
eljest, där han varit bosatt vid ingången av samma år eller den senare tidpunkt
under året, då försäkringsplikt inträtt. Sjukförsäkringsavgift uträknas
av sjukkassa.
Om debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter är i övrigt stadgat
i uppbördsförordningen, dock att om rättelse i eller besvär över debitering
av sjukförsäkringsavgift gäller vad i 101 och 103 §§ sägs.
101 §.
över allmän---ovan sagts.
Förmenar någon, att i slutlig eller tillkommande skatt ingående sjukförsäkringsavgift
påförts honom obehörigen eller med oriktigt belopp, äger
han däri söka rättelse hos centralsjukkassan inom ett år efter det han erhållit
vederbörlig debetsedel, över centralsjukkassans beslut må besvär anföras
i den ordning, som i föregående stycke sägs. Anförda besvär befriar
icke klaganden från att i behörig ordning erlägga avgiften, såvida icke an
-
116 Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
stånd med inbetalningen medgivits enligt vad i uppbördsförordningen
stadgas.
Tillsynsmyndigheten äger, ändå att klagan icke förts, till prövning upptaga
ärende som i första eller andra stycket avses.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955.
Utredningsmännens förslag
till
förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272).
^Härigenom förordnas, att 1 §, 2 § 2 mom., 3 § 1 inom., 4 § 3 mom., 25 §,
27 § 1 och 3 inom., 31 § och 84 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att till 2 § nämnda
förordning skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 inom., av den lydelse
nedan sägs.
1 §•
Med skatt förstås i denna förordning, där icke annat angives, statlig inkomstskatt,
statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt,
allmän kommunalskatt, landstingsmedel, tingshusmedel, skogsvårdsavgift-,
pensionsavgifter enligt lagen om folkpensionering, sjukförsäkringsavgifter
enligt lagen om allmän sjukförsäkring, arbetsgivaravgifter som avses i 2 §
förordningen angående uppbörd av arbetsgivaravgifter för vissa försäkringar
m. in., sådana byggnadsforskningsavgifter enligt förordningen angående
byggnadsforskningsavgift, vilka icke uppbäras av riksförsäkringsanstalten,
ävensom annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning
av frälseräntor.
Kungl. Maj :t — -—■ — föreskriften avses.
2 §.
2 mom. I denna förordning förstås med
slutlig skatt: utskylder och pensionsavgifter, vilka debiteras på grund
av sådant beslut rörande taxering till statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt,
utskiftningsskatt, ersättningsskatt eller kommunal inkomstskatt,
som kommit den lokala skattemyndigheten tillhanda senast den 20
november under taxeringsåret, ävensom i 1 § omförmälda sjukförsäkringsavgifter,
arbetsgivaravgifter och byggnadsforskningsavgifter;
preliminär skatt —--stad kronokamrerare.
3 mom. Den som är pliktig erlägga sjukförsäkringsavgift och taxerats
enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser skall, om den andra maken
ej taxerats till statlig inkomstskatt och makarna blivit för inkomståret
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
117
mantalsskrivna inom samma lokala skattemyndighets tjänstgöringsområde,
svara för den andra makens sjukförsäkringsavgift för inkomståret och skall
den sistnämnda maken vara fri från betalningsskyldighet för avgiften.
3 §.
1 mom. I den omfattning nedan angives skall skattskyldig i kommun, där
han kan antagas bliva påförd slutlig skatt enligt den årliga taxeringen året
näst efter inkomståret, utgöra preliminär skatt med belopp, vilket så nära
som möjligt kan antagas motsvara i den slutliga skatten ingående statlig
inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, pensionsavgift, sjukförsäkringsavgift,
kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel.
4 §.
3 mom. För en var för ortsavdragens beräkning vid inkomsttaxeringen
använd ortsgrupp skola upprättas särskilda tabeller, angivande den preliminära
skatten under förutsättning att statlig inkomstskatt beräknas med
tillämpning av det procenttal av grundbeloppet, som bestämts för inkomståret,
att sjukförsäkringsavgift beräknas med ledning av belopp, som den i
91 § lagen om allmän sjukförsäkring omförmälda tillsynsmyndigheten
fastställer för inkomståret, samt att det sammanlagda beloppet av kommunal
inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel beräknas för skattekrona
och skatteöre till vissa i hela krontal bestämda belopp, vilka av riksskattenämnden
fastställas för varje inkomstår.
Oaktat vad —---vederbörande stad.
25 §.
Vid debitering — - skall iakttagas:
att pensionsavgift — -—- -— sextiofem år;
att sjukförsäkringsavgift påföres med ledning av belopp, som den i 91 §
lagen om allmän sjukförsäkring omförmälda tillsynsmyndigheten fastställer
för inkomståret;
att för---inkomståret; samt
att kommunal---— och tingslag.
27 §.
1 mom. Vid debitering — ---skall iakttagas:
att för---— slutliga skatten;
att sjukförsäkringsavgift debiteras med belopp som uträknats av allmän
sjukkassa, dock med beaktande av vad i 33 och 35 §§ lagen om allmän sjukförsäkring
stadgas angående avgiftsplikt och nedsättning av avgift med
hänsyn till vederbörandes till statlig inkomstskatt taxerade inkomst;
att makars sjukförsäkringsavgifter skola i fall, varom i 2 § 3 mom. sägs,
i en gemensam post påföras den av makarna, för vilken beräknats till statlig
inkomstskatt taxerad inkomst;
‘ att i 1 § omförmäld arbetsgivaravgift och byggnadsforskningsavgift debiteras
i en gemensam post;
att kommunal---skatten; samt
att kommunal — -—• — helt krontal.
3 mom. överstiger skattskyldigs slutliga skatt den preliminära skatt,
som enligt 2 mom. skall gottskrivas honom, med minst en femtedel av den
slutliga skatten eller med minst tiotusen kronor, skall den skattskyldige
118
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
till statsverket erlägga ränta med fem procent för en beräknad tid av ett år,
å den del av det överskjutande beloppet, som överstiger ettusen kronor;
dock att det belopp, varå ränta sålunda skall beräknas, skall avrundas till
närmast lägre hundratal kronor. Vid bedömande om och med vilket belopp,
ränta skall utgå, skall i den slutliga skatten icke inräknas utskiftningsskatt,
ersättningsskatt, arbetsgivaravgift eller byggnadsforskningsavgift, ej heller
skall i den preliminära skatten inräknas sådan i 2 mom. under 3) omförmäld
preliminär skatt, som erlagts efter den 30 april året näst efter inkomståret.
Vad i —• •—- -— omförmäld ränta.
31 §.
Debitering av tillkommande skatt skall ske efter samma grunder, som
gällt för debitering av motsvarande slutliga skatt, fastighetsskatt eller
skogsvårdsavgifter, dock att vid debitering på grund av eftertaxering skall
iakttagas vad i 63 § kommunalskattelagen finnes stadgat. Skall sjukförsäkringsavgift
ingå i den tillkommande skatten, debiteras avgiften med belopp
som uträknats av centralsjukkassa.
Tillkommande skatt----30 §§ sägs.
84 §.
Förmenar någon, — ■— -— vederbörlig debetsedel.
Vad i föregående stycke sägs gäller icke i fråga om sjukförsäkringsavgift.
Om rättelse i debitering av sådan avgift stadgas i lagen om allmän sjukförsäkring.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955; dock att förordningens
bestämmelser skola gälla redan dessförinnan i avseende å åtgärder, som
erfordras för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet.
Utredningsmännens förslag
till
förordning angående uppbörd av arbetsgivaravgifter för vissa
försäkringar m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 §-
Med arbetsgivaravgift förstås i denna förordning sådan avgift för försäkring
jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring och sådant bidrag till kostnaderna
för sjukvårdsförsäkring och försäkring för tilläggssjukpenning jämlikt
lagen om allmän sjukförsäkring, som beräknas av riksförsäkringsanstalten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 1S9.
119
2 §.
Arbetsgivaravgift, som icke skall inbetalas till riksförsäkringsanstalten
enligt vad i 3 § sägs, uppbäres på sätt i uppbördsförordningen stadgas.
3 §.
Arbetsgivare, hos vilken i regel minst fem arbetstagare finnas anställda,
skall erlägga arbetsgivaravgiften till riksförsäkringsanstalten genom inbetalning
eller girering till anstaltens postgirokonto eller på annat av anstalten
angivet sätt.
Vad i första stycket sägs skall gälla även annan än där avsedd arbetsgivare,
om arbetsgivaravgiften uppgår till minst femhundra kronor och avgiften
för nästföregående år ej understigit angivna belopp, eller om riksförsäkringsanstalten
på ansökan av arbetsgivaren eller eljest finner lämpligt,
att avgiften skall inbetalas till anstalten.
4 §.
t mom. Det åligger lokal skattemyndighet att på sätt riksförsäkringsanstalten
närmare bestämmer upprätta förteckning över arbetsgivare inom
myndighetens tjänstgöringsområde (arbetsgivarförleckning). Omfattar den
lokala skattemyndighetens tjänstgöringsområde flera uppbördsdistrikt, skall
arbetsgivarförteckningen bestå av en avdelning för varje sådant distrikt.
Förteckningen skall av den lokala skattemyndigheten insändas till riksförsäkringsanstalten
året näst efter det år förteckningen avser, i Stockholm
successivt under tiden den 15 februari—15 mars och i övrigt före den 15
januari eller den senare dag anstalten föreskriver.
Riksförsäkringsanstalten skall i erforderliga hänseenden komplettera arbetsgivarförteckningen
och i denna anteckna de arbetsgivaravgifter, vilka
skola uppbäras på sätt i uppbördsförordningen stadgas. Förteckningen bör
därefter utvisa
1) namn, bostad eller postadress och verksamhet samt i förekommande
fall yrke eller titel för envar arbetsgivare, för vilken antecknats arbetsgivaravgift;
2)
de huvudsakliga grunder, efter vilka arbetsgivaravgift blivit för arbetsgivare
beräknad, såsom antalet hos honom anställda arbetstagare, den lön
som ligger till grund för beräkningen, tillämpad premiesats eller dylikt;
3) arbetsgivaravgiftens belopp, däri inbegripen tilläggsavgift enligt 00 §
lagen om yrkesskadeförsäkring;
4) tillägg på grund av tidigare för lågt debiterat belopp; samt
5) avdrag på grund av förut erlagd betalning eller nedsättning i förut
erlagt belopp.
Arbetsgivarförteckning skall under året näst efter det år, förteckningen
avser, av riksförsäkringsanstalten översändas till lokal skattemyndighet, i
Stockholm före den 15 juni och i övrigt före augusti månads utgång; dock
att förteckning, i vad den avser minst halva antalet uppbördsdistrikt, skall
översändas till lokal skattemyndighet på landet före den 15 augusti.
2 mom. Samtidigt med att arbetsgivarförteckningar översändas till de
lokala skattemyndigheterna, äger riksförsäkringsanstalten från vederbörlig
inkomsttitel å riksstaten tillgodogöra sig beloppet av de i förteckningarna
antecknade arbetsgivaravgifterna.
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
3 mom. Lokal skattemyndighet skall vid debitering av slutlig skatt påföra
envar avgiftspliktig den för honom i arbetsgivarförteckningen antecknade
arbetsgivaravgiften. Förteckningen återställes till riksförsäkringsanstalten
inom tid som anstalten bestämmer.
5 §.
1 mom. Arbetsgivaravgift, som avses i 3 §, påföres och uppbäres i den
ordning riksförsäkringsanstalten bestämmer. Avgiften skall inbetalas senast
inom fyra veckor efter det uppgift, varom i nästföljande stycke förmäles,
kommit arbetsgivaren tillhanda.
Riksförsäkringsanstalten har att till envar arbetsgivare översända skriftlig
uppgift, vari lämnas underrättelse i de hänseenden, som angivas i 4 §
1 mom. andra stycket, ävensom angående tid och sätt för inbetalningen, om
påföljden vid försummad inbetalning samt om vad i 6 § stadgas.
På ansökan av arbetsgivare äger riksförsäkringsanstalten medgiva anstånd
med inbetalning av påförd arbetsgivaravgift, där särskilda skäl föreligga,
eller bestämma att avgift å minst 2 000 kronor må erläggas vid mer
än ett inbetalningstillfälle under kalenderår, som avgiften avser.
2 mom. Inbetalas i 1 mom. omförmäld arbetsgivaravgift icke inom föreskriven
tid, skall riksförsäkringsanstalten i rekommenderat brev med posten
anmana arbetsgivaren att omedelbart erlägga avgiften.
Riksförsäkringsanstalten åligger att periodvis, enligt anstaltens bestämmande,
upprätta förteckningar över arbetsgivare, vilka ej fullgjort sin betalningsskyldighet
inom två veckor efter det anmaning, som i nästföregående
stycke sägs, avsänts. Förteckningarna, som upprättas särskilt för varje utmätningsmansdistrikt,
skola för varje arbetsgivare innehålla uppgifter om
hans namn, bostad eller postadress och i förekommande fall yrke eller titel
samt om den arbetsgivaravgift han är pliktig erlägga. Tre exemplar av
varje förteckning skola för indrivning av oguldna avgifter överlämnas till
vederbörande länsstyrelse.
Vad i uppbördsförordningen och föreskrifter, meddelade för tillämpningen
av nämnda förordning, stadgas angående indrivning och redovisning
av restförd skatt, avkortning och avskrivning av skatt samt upprättande
av balanslängd ävensom efterkrav och preskription av skatt skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om oguldna arbetsgivaravgifter, upptagna
i förteckning som i nästföregående stycke avses.
3 mom. Samtidigt med att de ovan i 2 mom. omförmälda förteckningarna
överlämnas till länsstyrelserna, äger riksförsäkringsanstalten från vederbörlig
inkomsttitel å riksstaten tillgodogöra sig beloppet av de i förteckningarna
antecknade arbetsgivaravgifterna.
6 §.
Förmenar arbetsgivare att arbetsgivaravgift blivit obehörigen eller med
oriktigt belopp honom påförd, äger han att däri söka rättelse hos riksförsäkringsanstalten
inom ett år efter det sökanden erhållit vederbörlig debetsedel
eller uppgift, som i 5 § 1 mom. sägs eller, om uppgiften ej kommit honom
till handa, efter det han i annan ordning avkrävts där avsedd avgift. Uppbäres
avgiften på sätt i uppbördsförordningen stadgas, må ansökan i stället
ingivas till den lokala skattemyndighet, som verkställt debitering av avgiften.
Myndigheten har att efter utredning med eget yttrande översända ansökningen
till anstalten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
121
7 §.
Har arbetsgivare att samtidigt erlägga arbetsgivaravgift och byggnadsforskningsavgift
enligt förordningen oni byggnadsforskningsavgift, skall i
3 § andra stycket och 5 § 1 mom. tredje stycket angivna belopp hava avseende
å summan av avgifterna.
8 §.
Efter varje kalendermånads utgång skall av riksförsäkringsanstalten, i
den mån fondering ej skall ske enligt vad härom särskilt stadgas, förskottstiteln
för förskottering av bidrag från arbetsgivare jämlikt lagen om allmän
sjukförsäkring tillgodoföras bidrag, vilka anstalten påfört såsom arbetsgivaravgift
och under månaden tillgodogjort sig från vederbörlig inkomsttitel
å riksstaten eller vilka under månaden influtit direkt till anstalten.
Om bidragen skall den i 91 § lagen om allmän sjukförsäkring omförmälda
tillsynsmyndigheten underrättas.
9 §.
1 mom. Är arbetsgivare delägare i bolag, som avses i 00 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
skall bolaget, där så kan ske, samtidigt påföra och gemensamt
uppbära avgift för försäkringen och bidrag från arbetsgivare till kostnaderna
för sjukvårdsförsäkring och försäkring för tilläggssjukpenning
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring.
Efter varje kalendermånads utgång skall förskottstiteln för förskottering
av bidrag från arbetsgivare jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring av bolaget
tillgodoföras de under månaden till bolaget influtna bidragen. Om bidragen
skall den i 91 § nämnda lag omförmälda tillsynsmyndigheten underrättas.
över arbetsgivare, vilka icke behörigen fullgjort dem åliggande bidragsskyldighet,
skall bolaget upprätta förteckning med uppgift om envar arbetsgivares
namn, bostad eller postadress, verksamhet och i förekommande fall
yrke eller titel samt om det bidrag han är pliktig erlägga. Förteckningen
skall före utgången av månaden näst efter den, under vilken inbetalning
bort ske, överlämnas till riksförsäkringsanstalten, som har att påföra vax-je
arbetsgivare det bidrag, för vilket han är betalningsskyldig. Beträffande
sådant bidrag skall gälla vad i 5 § 2 mom. och 6 § stadgas.
2 mom. Det åligger den i 91 § lagen om allmän sjukförsäkring omförmälda
tillsynsmyndigheten att övervaka att bolag, som i 1 mom. sägs, påför
bidrag där så skall ske och att till bolaget influtna bidrag vederbörligen
tillgodoföras förskottstiteln för förskottering av bidrag från arbetsgivare
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring. Bolag är skyldigt att lämna tillsynsmyndigheten
de uppgifter, som myndigheten finner erforderliga för övervakningens
fullgörande.
10 §.
Sådant bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkring och försäkring
för tilläggssjukpenning jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring, som staten
har att utgiva i egenskap av arbetsgivare, beräknas och redovisas enligt föreskrifter,
vilka meddelas av Kungl. Maj :t.
9 Bihang till riksdagens protokoll 195!h. 1 samt. Nr 189.
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
11 §.
1 mom. Beträffande debitering och uppbörd av avgifter för sådan frivillig
försäkring jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring, som riksförsäkringsanstalten
meddelat arbetsgivare för dennes arbetstagare, skall i tillämpliga
delar gälla vad i 2—6 §§ är föreskrivet.
2 mom. Avgift för annan av riksförsäkringsanstalten meddelad frivillig
försäkring än i 1 mom. sägs uppbäres i den ordning anstalten bestämmer.
12 §.
De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av denna förordning,
meddelas av Kungl. Maj :t.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955. Från och med samma
dag skall förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av
avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete upphöra att gälla.
Den nya förordningen skall äga tillämpning jämväl beträffande avgifter
för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt nyssnämnda lag, vilka
debiteras eller uppbäras efter utgången av år 1954.
Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till stadgande,
som ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall hänvisningen i
stället gälla den bestämmelsen.
Utredningsmännens förslag
till
kungörelse angående beräkning och redovisning av statens bidrag jämlikt
38 § lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.
Kungl. Maj :t har, med stöd av 10 § förordningen den angående
uppbörd av arbetsgivaravgifter för vissa försäkringar m. in. (nr ) funnit
gott förordna som följer.
1 §.
För statens samtliga verk och inrättningar med de undantag, som i 2 §
sägs, skall bidrag jämlikt 38 § lagen om allmän sjukförsäkring, vilket staten
i egenskap av arbetsgivare har att utgiva, så snart ske kan efter utgången
av det kalenderår bidraget avser beräknas av riksräkenskapsverket
enligt regler, som riksräkenskapsverket bestämmer i samråd med riksförsäkringsanstalten.
Med anlitande av vederbörligt anslag i riksstaten skall
bidraget av riksräkenskapsverket tillgodoföras förskottstiteln för förskotte
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
123
ring av bidrag från arbetsgivare jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring.
Om bidraget skall den i 91 § nämnda lag omförmälda tillsynsmyndigheten
underrättas.
2 §.
Bidrag jämlikt 38 § lagen om allmän sjukförsäkring skall så snart ske
kan efter utgången av det år bidraget avser beräknas
för försvarets fabriksverk, postverket, televerket, statens järnvägar,
statens vattenfallsverk, luftfartsverket, statens reproduktionsanstalt, stiftsnämndernas
förvaltning och domänförvaltningen: av vederbörande förvaltningsmyndighet
;
för riksbanken och Tumba bruk: av riksbanken; samt
för riksgäldskontoret, riksdagens bibliotek och riksdagens hus ävensom
riksdagen, dess utskott, delegationer och tryckeriavdelning: av riksgäldskontoret.
Bidrag skall av vederbörande förvaltningsmyndighet, riksbanken och
riksgäldskontoret tillgodoföras förskottstiteln för förskottering av bidrag
från arbetsgivare jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring. Om bidragen
skall den i 91 § nämnda lag omförmälda tillsynsmyndigheten underrättas.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.
opaginerad Kontrollera mot PDF
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Propositionens huvudsakliga innehåll.............. 1
Författningstext...................... 3
I. Inledning......................22
II. Debitering och uppbörd av avgifter till den allmänna sjukförsäkringen
.......................24
A. Kort översikt över sjukförsäkringslagens huvudbestämmelser . . 24
B. Uppbörd av sjukförsäkringsavgifterna i samband med preliminär
skatt, m. m.....................27
Utredningsmännen..................27
Remissyttrandena..................33
Departementschefen.................34
C. Debitering av sjukförsäkringsavgifterna i samband med slutlig
skatt, m. m.....................37
Utredningsmännen..................37
Remissyttrandena..................47
Departementschefen.................50
D. Ändring av debiterad sjukförsäkringsavgift.........53
Utredningsmännen..................53
Remissyttrandena..................59
Departementschefen.................61
E. Tillämpningsbestämmelser m. m..............61
Utredningsmännen..................61
Remissyttrandena..................65
Departementschefen.................68
III. Debitering och uppbörd av arbetsgivares bidrag och avgifter till de
obligatoriska sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna in. in......71
A. Gällande bestämmelser m. m............... 71
B. Debitering och uppbörd av avgifter och bidrag från arbetsgivare
med försäkring i riksförsäkringsanstalten.........72
Utredningsmännen..................72
Remissyttrandena ..................81
Departementschefen.................86
C. Övriga frågor...................91
Utredningsmännen..................91
Remissyttrandena..................93
Departementschefen.................94
IV. Ändringar i uppbördsförfarandet, föranledda av fastighetsbeskattningens
omläggning....................97
Inledning.....................97
Departementspromemorian...............98
Remissyttrandena..................103
Departementschefen.................107
V. Särskilda frågor....................112
VI. Departementschefens hemställan..............113
Biluing .........................115
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1954
640305
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (5)
5 kopplingar.
- Rskr. 1954:344 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter, m. m., såvitt propositionen a1 i texten
- 2LU 1954:40 Utlåtande i anledning av Iiungl. Maj.ts proposition med förslag till debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter, m. m., såvitt propositionen hänvisats ti s. 1 i texten
- 2LU 1954:41 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 a4 i texten
- Rskr. 1954:262 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i kommunalskattelagen med anledning av de vidtagna ändringarna i stadgan om ersättn a1 i texten
- BevU 1954:51 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag angående debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter, m. m., såvitt propositionen hänvisat s. 1 i texten