Sök i Ratio Lex

Med förslag till allmän förfogandelag m. m

216 sidor, varav 212 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 212 av 216 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:20, Med förslag till allmän förfogandelag m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

1

Nr 20.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till allmän

förfogandelag m. m.; given Stockholms slott den 18

december 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1. allmän förfogandelag;

2. allmän ransoneringslag;

3. lag angående tillägg till lagen den 27 november 1953 (nr 688) om

hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslagen);

samt

4. lag om ändring i rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583).

GUSTAF ADOLF.

John Ericsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen innehåller förslag till lagstiftning med syfte att i kristider

möjliggöra åtgärder, som kunna finnas nödvändiga för att tillgodose behov

av viktiga förnödenheter och för att åstadkomma en ändamålsenlig hushållning

med sådana. Den nuvarande tidsbegränsade allmänna förfogandelagen

föreslås skola ersättas med en ny lag av permanent karaktär. Vid

sidan av denna lag ställes en ny, icke tidsbegränsad allmän ransoneringslag.

De föreslagna förfogande- och ransoneringslagarna äro s. k. fullmaktslagar,

d. v. s. lagarna angiva endast en allmän ram beträffande arten och

innehållet i de förordnanden Kungl. Maj:t får meddela med stöd av dem.

Betingelserna för att de båda lagarna skola få tillämpas äro av tre olika

slag, nämligen a) krig, vari riket befinner sig; b) krigsfara, vari riket befinner

sig; och c) krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande

makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse, till följd

varav inom riket uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet

på förnödenhet, som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap

eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 saml. Nr 20.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Allmänna förfogandelagen är avsedd att användas huvudsakligen i försörj

ningspolitiskt syfte; den får alltså icke utnyttjas t. ex. för enbart prispolitiska

syften. I förslaget ha de intressen, som avses bli tillgodosedda

genom lagen, preciserats närmare än som skett i gällande förfogandelag.

— Kungl. Maj :ts befogenheter ha både utvidgats och begränsats i förhållande

till nuvarande lag. — Beslagsinstitutet har behållits, men termen beslag

har utbytts mot uttrycket förfogandeförbud. Användningsområdet för

sådant förbud kommer att bli mindre än för det nuvarande beslaget, eftersom

bl. a. ransoneringsåtgärder avses skola vidtagas med stöd av den föreslagna

ransoneringslagen. Förfogandeförbud skall enligt förslaget användas

endast som förberedelse till förordnande om avstående av förnödenhet. —

Kungl. Maj :ts rätt att till underordnade myndigheter delegera sina befogenheter

regleras närmare i lagförslaget.

De i förslaget till förfogandelag lämnade reglerna om storleken av utgående

ersättningar överensstämma i stort sett med nu gällande ersättningsbestämmelser.

Sålunda upptager förslaget dels en allmängiltig huvudregel

för olika fall av förfoganden och dels ett stadgande om upprättande av särskilda

taxor, efter vilka ersättningarna i första hand böra utgå. Huvudregeln

har samma innebörd som för närvarande, men i förtydligande syfte har den

utformats något annorlunda. Stadgandet om taxepriser har i viss män utbyggts.

Enligt förslaget skola nämligen samtliga enligt prisregleringslagen

gällande priser —- alltså även ej prövade individuella stoppriser — gälla

som taxepriser. Den nuvarande regeln om rätt för riksvärderingsnämnden

att vid obillighet höja ersättningsbelopp har något utvidgats. — I fråga om

formerna för bestämmande av ersättning må nämnas att enligt förslaget

den enskilde sakägaren alltid har rätt att få sin sak prövad i två instanser.

Liksom nu är riksvärderingsnämnden högsta instans. Det förordas dock, att

den får en något annorlunda sammansättning än för närvarande.

Även den allmänna ransoneringslagen avses skola användas huvudsakligen

i försörjningspolitiskt syfte. Lagen är åsyftad att utgöra grunden för handels-,

användnings- och transportregleringar. Den reglerar också Kungl.

Maj:ts befogenheter att uttaga clearing- och prisutjämningsavgifter.

Om föreskrift enligt ransoneringslagen i betydande mån begränsat möjligheten

för ägare av förnödenhet att tillgodogöra sig värdet av denna, kan

enligt förslaget ägaren under vissa förutsättningar få föreskriften för sin

del hävd eller förnödenheten inlöst av kronan i närmare angiven ordning.

I ransoneringslagen har inarbetats —- och delvis omarbetats — nuvarande

bestämmelser om straff och andra påföljder för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar

in. in. Handelsförbudet i lagen den 5 juni 1942 om

förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor har i förslaget utökats

med förbud att i rörelse använda förnödenhet, som är föremål för reglering.

Förslaget till lag om tillägg till krigssjukvårdslagen innebär, att de i gällande

förfogandelag upptagna bestämmelserna om förfogande för sjukvårdsändamål

överflyttas till krigssjukvårdslagen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Ändringen i rekvisitionslagen avser riksvärderingsnämndens sammansättning

samt reglerna om grunderna för bestämmande av ersättning vid rekvisition.

Dessa regler föreslås få i stort sett samma innebörd som motsvarande

regler i allmänna förfogandelagen.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1954,

då den nuvarande förfogandelagens giltighetstid utlöper.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Förslag

till

Allmän förfogandelag.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Kominer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—9 §§ träda i tillämpning.

Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession,

som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare

skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna

alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt

andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda

bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att

det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning

av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom

två månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma

förfallet. Upphör krigsfaran, varder senast före nästkommande riksdagssessions

avslutande meddelat förordnande av Konungen upphävt.

Har till följd av krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande

makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit

knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet,

som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap

eller som elj est är av vikt för befolkningen eller produktionen, äger Konungen

med riksdagens samtycke förordna, att vad i 2 § första och tredje styckena

samt 3—9 §§ stadgas helt eller delvis skall under viss tid, högst ett år

varje gång, äga tillämpning.

Under tid, då bestämmelse i 2—9 §§ äger tillämpning, skola däremot svarande

stadganden i 10—49 §§ tillämpas.

2 §.

För att tillgodose behov av förnödenhet, som erfordras för krigsbruk eller

för ekonomisk försvarsberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen

eller produktionen, må föreskrift meddelas i enlighet med vad i 3—9 §§

stadgas.

Därjämte må föreskrift enligt 4 § meddelas för beredande av tjänstelokal

åt offentlig myndighet eller för annat liknande ändamål samt föreskrift enligt

8 § meddelas för annat ändamål av betydelse för det allmänna än att

tillgodose behov som i första stycket avses.

Föreskrift som i första stycket sägs, grundad på förordnande enligt 1 §

tredje stycket, må dock meddelas allenast för att tillgodose behovet av förnödenhet,

beträffande vilken knapphet eller betydande fara för knapphet

uppstått till följd av händelse som där angives.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Om förfogande.

5

3 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att

ägare eller innehavare av förnödenhet som avses i 2 § första stycket skall

avstå förnödenheten till kronan.

Är förnödenhet, som enligt föreskrift skall avstås till kronan, ej i så berett

skick som erfordras för dess användande till det avsedda ändamålet, äger

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer ålägga ägaren eller

innehavaren av förnödenheten att, innan den avstås eller därefter, ombesörja

att den undergår nödig beredning i den mån sådan enligt gängse förfarande

och ortens sed skulle hava verkställts av ägaren eller innehavaren, om den ej

tagits i anspråk av kronan.

Föreskrift enligt denna paragraf må avse jämväl förnödenhet, som efter

föreskriftens meddelande frambringas eller tillverkas eller ock införes till

riket eller inom riket införes till visst område.

4 §.

’ Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva,

att ägare eller innehavare av fastighet, gruva, byggnad, järnväg, industriell

anläggning, starkströmsanläggning, lageranläggning eller annan anläggning

eller av fartyg, motordrivet fordon eller annat transportmedel eller av flytdockor

eller lyftkranar eller av gräv- eller lastmaskiner eller andra större

arbetsmaskiner, som äro flyttbara, skall ej mindre till kronan upplåta egendomen

eller del därav jämte tillhörande inredning eller utrustning än även

tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning av inredningen eller

utrustningen.

Har föreskrift meddelats jämlikt föregående stycke om upplåtelse av fastighet

eller byggnad, är ägaren eller innehavaren berättigad att få sig anvisat

nödigt bostadsutrymme på fastigheten eller i byggnaden, såframt han ej annorstädes

förfogar över bostad eller annat icke följer av särskilt stadgande.

5 §■

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare

eller innehavare av fastighet eller gruva, från vilken i 2 § första stycket

omförmäld förnödenhet kan utvinnas, ombesörja, att sådan förnödenhet

frambringas och, om så erfordras och lämpligen kan ske, beredes för kronans

räkning.

6 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare

eller innehavare av fabrik, starkströmsanläggning eller annan anläggning

ombesörja, att förnödenhet som avses i 2 § första stycket frambringas, tillverkas,

beredes eller iståndsättes för kronans räkning.

7 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare

eller innehavare av lageranläggning ombesörja, att förnödenhet som avses

i 2 § första stycket lagras för kronans räkning.

8 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare

eller innehavare av järnväg, fartyg, motordrivet fordon eller annat transportmedel

ombesörja, att forsling verkställes för kronans räkning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

9 §.

Kan föreskrift varom förmäles i 3 § första eller tredje stycket antagas

bliva påkallad rörande viss förnödenhet, äger Konungen eller myndighet

som Konungen bestämmer, i avbidan på att sådan föreskrift meddelas, förförbjuda

ägare eller innehavare av förnödenheten att förfoga över densamma

( förf ogandeförbud).

Har ej inom trettio dagar från det förfogandeförbud blev gällande ägaren

eller innehavaren förpliktats avstå förnödenheten till kronan, och ingiver

han till den som meddelat förbudet ansökan om dess hävande, skall förbudet

upphöra att gälla, där ej sådant förpliktande sker inom lika tid från utgången

av nämnda trettio dagar eller från det ansökningen därefter ingavs.

10 §.

Har föreskrift meddelats enligt 3, 5 eller 6 §, må ägare eller innehavare

av förnödenhet som avses med föreskriften icke förfoga över förnödenheten.

I fall som i första stycket sägs ävensom då förfogandeförbud meddelats,

må dock ägaren eller innehavaren behålla eller använda så mycket av förnödenheten,

som ej uppenbarligen överstiger oundgängligt behov för honom

och den som av honom njuter kost eller stat. Där synnerliga skäl därtill

äro, äger dock Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förbjuda

ägare eller innehavare att i någon mån förfoga över förnödenhet, som

förvärvats i uppenbart syfte att åter avyttra densamma.

I de fall, där andra stycket första punkten vinner tillämpning, äger Konungen

eller myndighet som Konungen därtill förordnar bestämma, huru

mycket av förnödenheten som ägare eller innehavare må behålla eller använda.

Beslut, varigenom sådan bestämmelse meddelas, skall icke vara avgörande

för frågan om lagligheten av åtgärd, som ägaren eller innehavaren

dessförinnan vidtagit.

11 §•

I ärende enligt 3—8 §§ äger Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer förordna, att förnödenhet eller annan egendom skall avstås

eller eljest ställas till förfogande eller tjänst utföras icke åt kronan utan åt

annan, som därvid bestämmes. Har sådant förordnande meddelats, skall vad

i denna lag stadgas om kronan i tillämpliga delar gälla beträffande den,

som sålunda sättes i kronans ställe.

12 §.

Vid meddelande och tillämpning av föreskrift enligt 3—9 §§ skail tillses,

att den vars rätt därav beröres icke lider större förfång än av omständigheterna

föranledes. Menar någon att föreskrift på grund av särskilda förhållanden

för honom medför synnerlig skada eller olägenhet, må han till den

som meddelat föreskriften ingiva ansökan om hävande eller ändring därav.

13 §.

Föreskrift varom i 3—9 §§ förmäles må avse alla eller blott vissa ägare

eller innehavare av egendom av angivet slag. Föreskriften skall gälla mot

ägare eller innehavare, när han fått del därav; dock skall föreskrift rörande

förnödenhet, vilken frambringas, tillverkas eller införes efter föreskriftens

delgivning, gälla från det förnödenheten frambringats, tillverkats eller införts.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

7

14 §.

Ägare eller innehavare av förnödenhet, som enligt 3 § skall avstås till

kronan eller jämlikt 5 eller 6 § frambringats, tillverkats, beretts eller iståndsatts

för kronans räkning eller beträffande vilken förfogandeförbud gäller,

är pliktig upplägga, förvara och vårda förnödenheten. Kan ägaren eller innehavaren

ej tillfredsställande fullgöra vårdnadsplikten, skall han därom ofördröjligen

göra anmälan hos länsstyrelsen eller den myndighet, som meddelat

föreskriften.

15 §.

Förnödenhet, som enligt 3 § skall avstås eller enligt 4 § upplåtas till kronan

eller som enligt 5 eller 6 § frambringats, tillverkats, beretts eller iståndsatts

för kronans räkning, skall av ägaren eller innehavaren avlämnas inom

tid och på ort, som bestämmes av Konungen eller myndighet som Konungen

förordnar. Kan ägaren eller innehavaren ej fullgöra vad sålunda ålagts

honom, skall han därom ofördröjligen göra anmälan hos länsstyrelsen eller

den myndighet, som meddelat bestämmelser om avlämnandet.

16 §.

Förnödenhet, som enligt 3 § skall avstås till kronan eller som enligt 5

eller 6 § frambringats eller tillverkats för kronans räkning, övergår i kronans

ägo, när den avlämnats eller eljest tagits i besittning för kronans räkning.

17 §.

Har beslut i ärende som avses i 3—11 och 15 §§ meddelats av annan än

Konungen, må besvär anföras hos Konungen inom tre veckor från det klaganden

erhöll del av beslutet; dock skall beslutet lända till efterrättelse utan

hinder av anförda besvär, om ej annorlunda förordnas.

Om ersättning m. m.

18 §.

För förnödenhet, som jämlikt 3, 5 eller 6 § ställes till kronans förfogande

av annan än återförsäljare, utgår ersättning med belopp, som prövas skäligt

med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återanskaffning

av sådan förnödenhet. Avstås förnödenheten av återförsäljare, lämnas ersättning

med belopp som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader

vid återanskaffning och återförsäljning av sådan förnödenhet.

Upplåtes egendom jämlikt 4 § till begagnande av kronan, lämnas skälig

ersättning för den för upplåtaren förlorade avkastningen eller nyttan. Har

egendomen lidit skada eller avsevärd försämring, utgår skälig ersättning

jämväl härför.

Har ändring eller förflyttning vidtagits beträffande inredning eller utrustning

av egendom, som upplåtits enligt 4 §, må, efter vad skäligt finnes,

ersättning lämnas för den kostnad upplåtaren till följd därav fått vidkännas

samt för skada eller avsevärd försämring, som genom åtgärden kan hava

åsamkats förnödenheten.

För tjänst, som enligt 6, 7 eller 8 § utföres för kronans räkning, utgives

ersättning efter vad finnes skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid

utförande av sådan tjänst.

Har ägare eller innehavare enligt 14 § upplagt, förvarat eller vårdat förnödenhet,

må han därför åtnjuta ersättning; och skall i fråga om sådan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ersättning gälla vad i fjärde stycket är stadgat. Skall förnödenhet avlämnas

på annan ort än den där förnödenheten finnes, må ägaren eller innehavaren

för förnödenhetens forsling till orten för avlämnandet åtnjuta ersättning

efter samma grund.

19 §.

I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket ersättning

enligt 18 § bör utgå, skall taxa på nämnda pris upprättas. I taxa upptages

pris med belopp, som bestämmes med tillämpning av de i 18 § angivna

grunderna och med hänsyn till föreliggande omständigheter vid tiden

för taxans upprättande. Taxa skall gälla för riket eller för visst område av

riket.

Taxa upprättas av riksvärderingsnämnden. Gäller enligt lag om prisreglering

visst pris, skall så anses som om priset varit upptaget i taxa; dock skall

priset icke gälla som taxepris för annat område av riket eller i vidare mån

än priset är gällande enligt lag som nyss sagts.

Gäller taxepris för förnödenhet eller annat, som avses i 18 §, skall ersättningen

därför utgå efter nämnda pris. Skulle tillämpningen av taxepriset på

grund av särskilda omständigheter innefatta obillighet, må ersättningen dock

av riksvärderingsnämnden bestämmas till högre belopp. Vid förfoganden

enligt 5—8 §§ skall tillämpning av taxepris alltid anses innefatta obillighet,

därest den som drabbas av förfogandet icke genom taxepriset erhåller ersättning

för sina nödvändiga kostnader.

över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan

ej föras.

20 §.

Ersättning skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter

och gällande taxor vid följande tidpunkter, nämligen

om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 3 § första stycket,

då föreskriften meddelades,

om förnödenheten på grund av föreskrift enligt 3 § andra stycket undergått

beredning, då beredningen fullbordades,

om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 3 § tredje stycket,

då frambringandet, tillverkningen eller införandet skedde,

om förnödenheten frambringats på grund av åläggande enligt 5 §, då

frambringandet skedde eller, om den jämlikt åläggandet därjämte undergått

beredning, då beredningen fullbordades,

om förnödenheten frambringats, tillverkats, beretts eller iståndsatts på

grund av åläggande enligt 6 §, då frambringandet, tillverkningen, beredningen

eller iståndsättandet skedde, samt

om ändring eller förflyttning vidtagits enligt 4 § eller forsling verkställts

enligt 8 eller 15 § eller annan tjänst utförts enligt 7 eller 14 §, då tjänsten

utfördes.

21 §.

Skall förnödenhet jämlikt 3, 5 eller 6 § ställas till kronans förfogande, och

möter ej genom ägarens eller innehavarens förvållande hinder att förnödenheten

tages i besittning för kronans räkning, står kronan faran för att

förnödenheten av våda förstöres, försämras eller minskas.

22 §.

Häves förfogandeförbud eller upphör det eljest att gälla utan att förnödenheten

avstås till kronan, och har förnödenheten lidit skada till följd av

lörfogandeförbudet, skall kronan lämna skälig ersättning för skadan.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

23 §.

Ersättning, som skall utgå efter taxa, fastställes till beloppet av den myndighet,

som Konungen bestämmer.

Ersättning, som icke skall utgå efter taxa, bestämmes av de lokala värderingsnänmder,

som omförmälas i rekvisitionslagen, i följande ordning:

1) ersättning för hästar och hästfordon, som avstås enligt 3 §, jämte tillbehör

och foder bestämmes av hästvärderingsnämnd;

2) ersättning för motordrivna fordon, släpfordon och efterfordon, som

avstås enligt 3 §, jämte tillbehör bestämmes av bilvärderingsnämnd; samt

3) ersättning för fartyg, som avstås enligt 3 § eller upplåtes enligt 4 §,

jämte utrustning bestämmes av fartygsvärderingsnämnd eller, där fartyg

skall avlämnas på ort utanför marindistrikt och Konungen ej för visst fall

annorlunda förordnar, av allmän lokal värderingsnämnd.

Den värderingsnämnd, som enligt vad ovan sagts har att bestämma ersättning

för viss egendom, bestämmer jämväl den särskilda ersättning enligt

18 § andra, tredje och femte styckena, som hänför sig till samma

egendom.

Annan ersättning än nu sagts bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må på båda parternas skriftliga begäran

fråga om ersättning, som icke skall utgå efter taxa, upptagas omedelbart

av riksvärderingsnämnden.

I lokal värderingsnämnds beslut må kronan och enskild sakägare samt i

beslut av myndighet, som i första stycket sägs, enskild sakägare söka ändring

hos riksvärderingsnämnden inom tre veckor från det klaganden fick del

av beslutet. Med enskild sakägare avses i detta stycke jämväl den som enligt

It § satts i kronans ställe.

Över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan ej

föras.

24 §.

När ersättningsbelopp bestämts genom beslut, varöver den ersättningsskyldige

äger klaga, skall, sedan tiden för överklagande gått till ända och

om annat icke följer av bestämmelserna i 25 §, det fastställda beloppet eller,

om beslutet överklagats av den ersättningsskyldige, den del av beloppet som

icke omfattas av överklagandet genast utbetalas till den ersättningsberättigade.

Har ersättningsbelopp bestämts genom beslut, varöver den ersättningsskyldige

ej äger klaga, skall, om annat icke följer av bestämmelserna i 25 §,

ersättningen i den mån den icke tidigare gäldats genast utbetalas till den

ersättningsberättigade.

Fullgör ej den, som enligt It § satts i kronans ställe, honom åliggande

skyldighet att gälda ersättning, som bestämts enligt 23 §, är kronan pliktig

att på ansökan av den till ersättning berättigade genast gälda ersättningen.

25 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som avstås till

kronan, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen, framför

ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Detsamma skal! gälla

i fråga om den som har rätt att kvarhålla förnödenheten till säkerhet för

förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för förnödenhet, som är utmätt, skall, om borgenären

det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet förnö
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 20.

denhet, som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet,

där part det begär, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet

förfara på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

Om uppgiftsskyldighet.

26 §.

Det åligger envar att, i den mån Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer det föreskriver, lämna uppgift huruvida och i vilken myckenhet

han innehar eller i vilken omfattning han frambringat, tillverkat,

berett eller iståndsatt förnödenhet som avses i 2 § första stycket.

27 §.

För kontroll av riktigheten och fullständigheten av uppgifter, som infordrats

jämlikt 26 §, är uppgiftsskyldig pliktig att på anfordran av länsstyrelse

eller polismyndighet eller av annan myndighet som Konungen bestämmer

tillhandahålla myndigheten eller dess ombud handelsböcker och

andra affärshandlingar.

28 §.

Länsstyrelse, polismyndighet och annan myndighet som Konungen bestämmer

samt ombud för sådan myndighet äga för det i 27 § angivna syftet

undersöka kontor, fabrik, butik, serverings- och lagerlokal, ladugård och

annan lägenhet, varöver den uppgiftsskyldige förfogar.

29 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i 26—28 §§ inhämtats må ej yppas

i vidare mån än som erfordras för att vinna det med bestämmelserna

avsedda ändamålet.

30 §.

Har någon underlåtit att fullgöra uppgiftsskyldighet, som åligger honom

enligt 26 §, eller att efterkomma anfordran enligt 27 § eller har någon vägrat

att lämna myndighet eller dess ombud tillträde för verkställande av kontroll

i fall varom i 28 § sägs, må länsstyrelse eller annan myndighet som Konungen

bestämmer förelägga den försumlige lämpligt vite.

Länsstyrelse äger utdöma vite enligt denna paragraf.

Om straff m. m.

31 §.

Var som uppsåtligen i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av

denna lag, förfogar över, undansticker, skadar eller förstör förnödenhet eller

annat som föreskriften avser, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex

månader. Till enahanda straff dömes den som uppsåtligen åsidosätter vad

på honom ankommer för att fullgöra föreskrift eller bestämmelse, som

meddelats med stöd av 3—8 §§, eller som uppsåtligen underlåter att fullgöra

honom enligt 14 eller 15 § åliggande skyldighet.

32 §.

Den som uppsåtligen underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet varom

förmäles i 26 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

33 §.

Lämnar någon uppsåtligen vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt

26 § osann uppgift, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, till

dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

34 §.

Har brott varom förmäles i 31—33 §§ icke förövats i yrkesmässig förvärvsverksamhet

eller eljest i vinningssyfte och är brottet med hänsyn till

omständigheterna vid brottet att anse som ringa, dömes till dagsböter.

35 §.

Är brott som i 31—33 §§ sägs med hänsyn till omständigheterna vid brottet

att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller till straffarbete i högst

två år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen

avsett betydande myckenhet av förnödenhet eller om gärningsmannen

begagnat vilseledande bokföring eller gärningen eljest varit av särskilt

farlig art.

36 §.

Förövas gärning som i 31—33 §§ sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten

med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, straffes med

dagsböter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

37 §.

Var som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att efterkomma anfordran

enligt 27 §, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

38 §.

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot vad i 29 § är stadgat,

dömes, där han ej för brottet är underkastad ansvar enligt allmän strafflag,

till dagsböter eller fängelse.

39 §.

Husbonde ansvarar för brott varom förmäles i 31—33 samt 35—37 §§,

som begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore

brottet begånget av honom själv, därest ej omständigheterna göra sannolikt

att brottet skett utan hans vetskap och vilja. I fall som här avses må straffet

ej sättas högre än fängelse i sex månader, där icke tillämpning av reglerna

i 3 kap. 4 § strafflagen leder till strängare straff.

40 §.

Har någon förövat gärning, som enligt 31—36 §§ är belagd med straff,

skall, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, egendom, som i

samband med gärningen mottagits eller genom gärningen undanhållits, förklaras

förverkad till alla delar eller, om synnerliga skäl därtill giva anledning,

till allenast viss del. Utgjordes egendomen av annat än penningar

och finnes den ej i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat. Äger eller

innehar gärningsmannen ytterligare förråd av den förnödenhet gärningen

avsett, må jämväl efter ty skäligt prövas sådana förråd förklaras förverkade.

Föreligger särskild anledning därtill, må även förråd av andra förnö
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

denheter, beträffande vilka föreskrift meddelats enligt 3—9 §§ och som

ägas eller innehavas av gärningsmannen, förklaras förverkade.

Förklaras förnödenhet förverkad, skall jämväl emballage eller kärl, vari

den förvaras, förklaras förverkat.

41 §.

Förverkat gods skall försäljas mot skälig betalning och under iakttagande

av de föreskrifter, som må gälla för överlåtelse av förnödenhet av det slag

varom fråga är.

Har beslag lagts på egendom, som kan antagas bliva förverkad, och är den

underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värdet,

må den genast försäljas under iakttagande av bestämmelserna i första

stycket, och skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens

värde till etthundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats

av ägaren, skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos den domstol som

har att upptaga frågan om egendomens förverkande. Domstolen må utan

ägarens hörande meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring enligt föregående stycke, skall

intill dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord mot ränta insättas

i bank.

42 §.

Brott varom förmäles i 38 § må ej åtalas av allmän åklagare utan att

målsägande angivit det till åtal. Skall brottet straffas efter allmän strafflag,

gäller vad där stadgas i fråga om rätt till åtal.

43 §.

Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan.

Särskilda bestämmelser.

44 §.

Vägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid avlämna förnödenhet,

som jämlikt 3 § skall avstås eller jämlikt 4 § skall upplåtas till

kronan eller som jämlikt 5 eller 6 § frambringats, tillverkats, beretts eller

iståndsatts för kronans räkning, äger polismyndighet uttaga förnödenheten.

45 §.

Har föreskrift om avstående av förnödenhet jämlikt 3 § ännu ej blivit gällande

mot ägaren eller innehavaren vid tid, då tillämpning av paragrafens

bestämmelser i det hänseende varom fråga är upphör, är föreskriften utan

verkan. Föreskrift enligt någon av 4—9 §§ gäller ej längre än till tidpunkt,

då tillämpningen av paragrafen i det hänseende varom fråga är upphör, där

ej annat följer av vad i 46 eller 47 § stadgas. I fråga om ersättning, vartill

någon enligt denna lag är berättigad vid nämnda tid eller för upplåtelse som

därefter gäller, skola lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

46 §.

Då fastighet, vars jord befunnits uppenbarligen yanhävdad, på grund av

föreskrift enligt 4 § upplåtits för drivande av jordbruk, skall upplåtelsen

gälla under bestämd tid, dock högst tio år.

När fastigheten tillträdes eller avträdes, skall på kronans bekostnad hål
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

13

las syn; och gäller om syneförrättningen och klander därav vad som stadgas

med avseende på jordbruksarrende i allmänhet. Finnes fastigheten vid

avträdet vara i bättre skick än vid tillträdet, äger kronan för det belopp, vartill

den genom förbättringen uppkomna värdestegringen vid avträdessynen

uppskattas, rätt till betalning ur fastigheten enligt vad nedan sägs, dock

endast såvitt fråga är om nödig förbättring. Har avdrag för förbättring gjorts

vid bestämmande av den ersättning, som tillkommer jordägaren i anledning

av fastighetens ianspråktagande, skall anteckning därom göras i synehandlingen;

och äger kronan icke rätt till betalning ur fastigheten för vad sålunda

gäldats. Vid tillämpningen av vad i detta stycke stadgas skall byggnad

eller annan anläggning, som för kronans räkning utförts under upplåtelsetiden,

räknas såsom tillbehör till fastigheten, om kronan till jordägaren avstår

sin rätt till byggnaden eller anläggningen.

Vid avträdessynen skall förfallodag bestämmas för belopp, för vilket kronan

enligt andra stycket äger njuta betalning. Beloppet skall utgå med

samma förmånsrätt som avgäld av fast egendom varom i 17 kap. 6 § handelsbalken

stadgas, där det ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen.

Om så finnes lämpligt, må beloppet fördelas på flera förfallodagar. Klandras

synen av jordägaren, bestämmes förfallotiden för kronan tillkommande

belopp av domstolen. Vinner synen laga kraft mot jordägaren, äger kronan

på grund av synehandlingen för förfallet belopp erhålla utmätning av fastigheten.

Konungen äger, där det finnes skäligt, medgiva nedsättning av belopp, som

enligt andra stycket tillkommer kronan.

Om fastighetens ianspråktagande samt angående avträdessynen skola anteckningar

göras i intecknings- eller fastighetsboken enligt de närmare föreskrifter

Konungen meddelar.

47 §.

Har fastighet enligt denna lag tagits i anspråk av annan orsak än i 46 §

sägs, skall upplåtelsen, där det finnes påkallat av särskilda skäl, gälla under

bestämd tid, dock högst fem år. Vad nu sagts om fastighet skall ock tillämpas

på gruva eller på byggnad eller anläggning, som ej är tillbehör till fast

egendom.

48 §.

Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse

eller annorledes, om verkställighet av föreskrift varom stadgas i 3—9 §§

samt om användande för det avsedda behovet av vad enligt denna lag tagits

i anspråk så ock i övrigt meddela de närmare bestämmelser, som må erfordras

för tillämpning av denna lag.

49 §.

Genom denna lag inskränkes ej den rätt att tvångsvis taga i anspråk förnödenheter

eller tjänstbarheter, som enligt gällande författningar tillkommer

militär myndighet eller ock civil myndighet för civilförsvarets behov

eller polismyndighet för ordningsmaktens behov.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.

Där i lag eller författning hänvisas till allmänna förfogandelagen den 22

juni 1939 (nr 293), skall hänvisningen i stället avse motsvarande stadgande

i denna lag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Förslag

till

Allmän ransoneringslag.

Härigenom för ordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §■

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—5 §§ träda i tillämpning.

Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession,

som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke

vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna

alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt

andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda

bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det

eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av

frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två

månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma

förfallet. Upphör krigsfaran, varder senast före nästkommande riksdagssessions

avslutande meddelat förordnande av Konungen upphävt.

Har till följd av krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande

makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit

knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet, som

erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som

eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen, äger Konungen med

riksdagens samtycke förordna, att vad i 2—5 §§ stadgas, helt eller delvis,

skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning.

Föreskrift enligt 2 § första stycket, 3 § andra stycket, 4 eller 5 § må dock,

därest den grundas på förordnande enligt tredje stycket i denna paragraf,

meddelas allenast i fråga om förnödenhet, beträffande vilken knapphet eller

betydande fara för knapphet uppstått till följd av händelse som där angives.

Vid meddelande och tillämpning av föreskrift enligt 2—5 §§ skall tillses,

att den vars rätt därav beröres icke lider större förfång än av omständigheterna

föranledes.

Under tid, då bestämmelse i 2—5 §§ äger tillämpning, skola även däremot

svarande stadganden i 6—46 §§ tillämpas.

Om reglering av handel m. m.

2 §.

För att möjliggöra en av förhållandena påkallad hushållning med förnödenhet,

som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap

eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen, äger Konungen

föreskriva

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 20.

15

1) att sådan förnödenhet under viss tid icke må saluhållas, utbjudas mot

vederlag, överlåtas eller förvärvas;

2) att sådan förnödenhet må saluhållas, utbjudas mot vederlag, överlåtas

eller förvärvas allenast i den ordning och på de villkor, som föreskrivas av

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer; eller

3) att sådan förnödenhet må användas allenast för de ändamål, på de

villkor och med de begränsningar, som föreskrivas av Konungen eller myndighet

som Konungen bestämmer.

Föreskrift som nu sagts må meddelas även beträffande annan förnödenhet,

om så erfordras för att reglering, som genomförts med stöd av bestämmelserna

i första stycket, skall kunna tillfredställande kontrolleras.

Har föreskrift jämlikt första stycket 1) eller 2) meddelats rörande överlåtelse

av viss förnödenhet, skall, där ej Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer annorlunda förordnar, vad sålunda stadgats äga motsvarande

tillämpning med avseende å näringsidkares uttag av förnödenheten ur

sin rörelse.

3 §•

I den mån så finnes oundgängligen erforderligt för att ernå en tillfredsställande

kontroll av reglering, som genomförts med stöd av 2 §, äger Konungen

föreskriva, att rätt att frambringa, tillverka, bereda eller använda

eller att yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet skall tillkomma endast
1)

den som, efter prövning av myndighet som Konungen bestämmer, äger

för yrket nödig erfarenhet och gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet

och i övrigt är lämplig samt innehar ändamålsenlig utrustning; eller

2) den som av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer erhållit

särskilt tillstånd.

Då synnerliga skäl därtill föranleda, må Konungen meddela föreskrift som

i första stycket sägs jämväl när där angiven förutsättning icke föreligger

men föreskriften är oundgängligen erforderlig för att åstadkomma en av

förhållandena påkallad hushållning med förnödenhet som avses i 2 § första

stycket.

Om särskilda avgifter.

4 §•

För att utjämna priserna på förnödenheter av samma eller likartat slag,

som införas till riket, eller på förnödenhet, som införes till riket, och förnödenheter

av samma eller likartat slag, som frambringas eller tillverkas

inom riket, äger Konungen, om så erfordras för att tillgodose behov av förnödenhet

som avses i 2 § första stycket, föreskriva att, enligt grunder som

Konungen bestämmer, i vissa fall avgift (clearingavgift) skall erläggas och

i andra fall bidrag (clearingbidrag) skall utgå för förnödenhet, som införes

till riket eller som frambringas eller tillverkas inom riket.

När särskilda skäl därtill äro, må förordnande som i första stycket sägs

avse jämväl förråd av förnödenhet, som finnas inom riket då förordnandet

träder i kraft.

5 §■

Om så erfordras för att tillgodose behov av förnödenhet som avses i 2 §

första stycket må Konungen föreskriva, att viss avgift (prisutjämningsavgift)

skall erläggas för förnödenhet, som utföres ur riket, enligt grunder

som Konungen bestämmer.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

6 §.

Uppstår överskott vid clearingförfarande, bestämma Konungen och riksdagen

huru överskottsmedlen skola användas.

Konungen och riksdagen bestämma jämväl om användningen av medel,

som inflyta genom uttagande av prisutjämningsavgift.

7 §•

Konungen äger meddela föreskrifter om restitution av och befrielse från

clearingavgift och prisutjämningsavgift.

Om inlösen.

8 §.

Har Konungen på grund av knapphet eller befarad knapphet på viss förnödenhet

beträffande denna meddelat föreskrift jämlikt 2 eller 3 §, må ägare

av sådan förnödenhet till länsstyrelsen ingiva en till Konungen ställd ansökan

om inlösen av de förråd av förnödenheten, som han innehar.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer skall inom trettio

dagar från det ansökningen ingavs besluta, huruvida förnödenheten skall av

kronan inlösas. Sker ej inlösen och har föreskrift, som jämlikt 2 eller 3 §

meddelats, i betydande män begränsat ägarens möjlighet att tillgodogöra sig

värdet av förnödenheten, skall, där ej föreskriften för ägaren medfört allenast

ringa men, Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordna,

att ägaren av förnödenheten må överlåta eller använda denna utan

hinder av vad med stöd av 2 eller 3 § föreskrivits.

9 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger förordna, att

inlösen av förnödenhet jämlikt 8 § skall verkställas icke av kronan utan

av annan, som därtill samtyckt. Har sådant förordnande meddelats, skall vad

i denna lag stadgas om kronan i tillämpliga delar gälla beträffande den, som

sålunda sättes i kronans ställe.

10 §.

För förnödenhet, som jämlikt 8 § inlöses av kronan, utgår ersättning med

belopp motsvarande de kostnader ägaren haft för produktion eller inköp av

det inlösta partiet ävensom de utgifter han kan hava haft för forsling och

lagring av partiet; dock må ersättning icke bestämmas till högre belopp än

som skolat utgå, därest förnödenheten jämlikt allmänna förfogandelagen

avståtts till kronan. Ersättning bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd,

som omförmäles i rekvisitionslagen. Ändring i lokal värderingsnämnds

beslut må av kronan och enskild sakägare sökas hos riksvärderingsnämnden

inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Över riksvärderingsnämndens

beslut må klagan ej föras.

11 §.

När ersättningsbelopp bestämts av lokal värderingsnämnd, skall, sedan

tiden för överklagande gått till ända och om annat icke följer av bestämmelserna

i 12 §, det fastställda beloppet eller, om nämndens beslut överklagats

av den ersättningsskyldige, den del av beloppet som icke omfattas

av överklagandet genast utbetalas till den ersättningsberättigade.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Har riksvärderingsnämnden avgjort ersättningsfråga skall, om annat icke

följer av bestämmelserna i 12 §, ersättningen i den mån den icke tidigare

gäldats genast utbetalas till den ersättningsberättigade.

Fullgör ej den, som enligt 9 § satts i kronans ställe, honom åliggande

skyldighet att gälda ersättning, som enligt denna lag skall utgå, är kronan

pliktig att på ansökan av den till ersättning berättigade genast gälda ersättningen.

12 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som inlöses av

kronan, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen, framför

ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Detsamma skall

gälla i fråga om den som har rätt att kvarhålla förnödenheten till säkerhet

för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för förnödenhet, som är utmätt, skall, om borgenären

det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet förnödenhet,

som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet,

där part det begär, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet

förfara på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

Om ransoneringsbevis.

13 §.

Bevis, som myndighet för reglering enligt 2 § utfärdat om rätt att förvärva

eller använda förnödenhet (ransoneringsbevis), må icke utbjudas till

avyttring mot vederlag eller mot vederlag överlåtas. Ej heller må sådant

bevis mot vederlag i penningar överlämnas att användas av annan än den,

för vilken beviset är utfärdat.

Har myndighet utställt legitimationskort avsett att användas vid utdelning

av ransoneringsbevis, skall vad i denna lag sägs om ransoneringsbevis

gälla även sådant kort.

14 §.

Ransoneringsbevis må icke heller utan vederlag överlåtas eller mot annat

vederlag än penningar överlämnas att användas av annan än den, för vilken

beviset är utfärdat, i andra fall eller på andra villkor än som föreskrivas av

Konungen eller myndighet som Konungen förordnar.

15 §.

Näringsidkare må icke heller utan vederlag till begagnande av annan överlämna

eller ur sin rörelse uttaga ransoneringsbevis, som han mottagit i eller

för rörelsen, annorledes än i den ordning och på de villkor som föreskrivas

av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

16 §.

Ransoneringsbevis må av myndighet, som utfärdat beviset, eller av ombud

för denna myndighet återkallas, om tilldelningen av beviset föranletts av

oriktig uppgift eller om den, för vilken beviset utfärdats, enligt meddelade

föreskrifter icke är berättigad att innehava eller begagna beviset eller om

särskilda omständigheter eljest föranleda bevisets återkallande.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 20.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kun f/l, Maj:ts proposition nr 20.

17 §.

Har ransoneringsbevis återkallats, skall bevisets innehavare ofördröj ligen

överlämna beviset till den myndighet som återkallat det eller, där annan

myndighet angivits i beslutet om återkallandet, till denna myndighet.

18 §.

Har någon för vilken ransoneringsbevis utfärdats erhållit flyttningsbetyg

till utlandet, skall han överlämna beviset till den myndighet, som utfärdat

det, eller till ombud för denna myndighet. Avlider någon för vilken sådant

bevis utfärdats, skall dödsbodelägare eller annan, vilken har den dödes egendom

i sin vård, överlämna beviset till myndighet eller ombud som nu sagts.

Om uppgiftsskyldighet.

19 §•

Det åligger envar att, i den män Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer det föreskriver, lämna uppgift huruvida och i vilken

myckenhet han innehar förnödenhet som avses i 2 § första stycket eller, då

föreskrift meddelats jämlikt 2 § andra stycket eller 3 § första stycket, sådan

förnödenhet som avses med föreskriften.

Meddelas föreskrift jämlikt 2, 3, 4 eller 5 §, åligger det en var som yrkesmässigt

frambringar, tillverkar, köper eller säljer eller i yrkesmässigt bedriven

verksamhet använder förnödenhet som avses med föreskriften att,

i den mån myndighet som Konungen bestämmer det föreskriver och i enlighet

med de närmare anvisningar myndigheten meddelar, föra de anteckningar

angående sin rörelse som erfordras för kontroll av föreskriftens efterlevnad

samt att till myndigheten eller dess ombud lämna skriftliga uppgifter

angående rörelsen.

20 §.

För kontroll av riktigheten och fullständigheten av uppgifter, som infordrats

jämlikt 19 §, är uppgiftsskyldig pliktig att på anfordran av länsstyrelse

eller polismyndighet eller av annan myndighet som Konungen bestämmer

tillhandahålla myndigheten eller dess ombud handelsböcker och andra affärshandlingar

ävensom sådana anteckningar som omförmälas i 19 § andra

stycket.

21 §.

Länsstyrelse, polismyndighet och annan myndighet som Konungen bestämmer

samt ombud för sådan myndighet äga för det i 20 § angivna syftet

undersöka kontor, fabrik, butik, serverings- och lagerlokal, ladugård och

annan lägenhet, varöver den uppgiftsskyldige förfogar.

22 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i 19—21 §§ inhämtats må ej yppas

i vidare mån än som erfordras för att vinna det med bestämmelserna avsedda

ändamålet.

23 §.

Har någon underlåtit att fullgöra vad enligt 17 eller 18 § åligger honom

eller att fullgöra uppgiftsskyldighet, som åligger honom enligt 19 §, eller att

efterkomma anfordran enligt 20 § eller har någon vägrat att lämna myndig
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

19

het eller dess ombud tillträde för verkställande av kontroll i fall varom i

21 § sägs, må länsstyrelse eller annan myndighet som Konungen bestämmer

förelägga den försumlige lämpligt vite.

Länsstyrelse äger utdöma vite enligt denna paragraf.

Om straff m. m.

24 §.

Var som uppsåtligen saluhåller, mot vederlag utbjuder, överlåter, förvärvar,

använder eller ur sin rörelse uttager förnödenhet i strid mot föreskrift

eller villkor, som meddelats med stöd av 2 §, dömes till dagsböter eller fängelse

i högst sex månader. Till enahanda straff dömes den som uppsåtligen

frambringar, tillverkar, bereder eller använder eller yrkesmässigt köper

eller säljer förnödenhet i strid mot föreskrift enligt 3 §.

25 §.

Lämnar någon uppsåtligen i ärende om utfående eller återkallande av

ransoneringsbevis eller i ärende om tillstånd som i 3 § sägs till myndighet

eller dess ombud osann uppgift, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,

till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

26 §.

Var som uppsåtligen bryter mot vad i 13—15 §§ sägs eller obehörigen förskaffar

sig eller annan ransoneringsbevis, dömes, även om beviset är falskt,

till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

27 §.

Den som, sedan för honom utfärdat ransoneringsbevis återkallats, uppsåtligen

använder beviset för förvärv av förnödenhet eller som uppsåtligen

obehörigen begagnar för annan utfärdat ransoneringsbevis, dömes till dagsböter

eller fängelse i högst sex månader.

28 §.

Den som uppsåtligen underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet varom

förmäles i 19 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Till samma straff dömes den som uppsåtligen underlåter att i anteckningar

som i 19 § sägs införa uppgift, som bort i sådana anteckningar införas, där

underlåtenheten innebär fara i bevishänseende.

29 §.

Lämnar någon uppsåtligen vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt

19 § osann uppgift eller inför någon uppsåtligen osann uppgift i sådana

anteckningar som avses i 19 §, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,

till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

30 §.

Har brott varom förmäles i 24—29 §§ icke förövats i yrkesmässig förvärvsverksamhet

eller eljest i vinningssyfte och är brottet med hänsyn till

omständigheterna vid brottet att anse som ringa, dömes till dagsböter.

31 §.

Är brott som i 24—29 §§ sägs med hänsyn till omständigheterna vid brottet

att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller till straffarbete i högst

två år.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen

avsett betydande myckenhet av förnödenhet eller av ransoneringsbevis

eller om gärningsmannen begagnat vilseledande bokföring eller gärningen

eljest varit av särskilt farlig art.

32 §.

Förövas gärning som i 24—29 §§ sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten

med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, straffes med

dagsböter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

33 §.

Var som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att efterkomma anfordran

enligt 20 §, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

34 §.

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat,

dömes, där han ej för brottet är undei-kastad ansvar enligt allmän strafflag,

till dagsböter eller fängelse.

35 §.

Åsidosätter näringsidkare vid omhänderhavande utav rörelsens förråd av

förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 2 eller

3 §, eller utav ransoneringsbevis, som i eller för rörelsen mottagits, den

omsorg, som av honom skäligen kan påfordras, och kan han till följd därav

icke redovisa förrådet eller bevisen i den ordning som må hava bestämts,

dömes till dagsböter. Den som är anställd hos näringsidkare dömes ävenledes

till dagsböter, därest han vid omhänderhavande som nyss sagts åsidosätter

den omsorg som av honom skäligen kan påfordras och näringsidkaren

till följd därav icke i vederbörlig ordning kan redovisa förrådet eller bevisen.

Vad i första stycket är stadgat i fråga om ransoneringsbevis skall ock

gälla anteckningar som i 19 § omförmälas eller andra handlingar, vilka i

samband med reglering som förut sagts skola upprättas enligt föreskrift av

myndighet.

36 §.

Har mot näringsidkare som driver handel med eller i sin rörelse använder

förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 2 §, åtal

väckts för brott varom i 24—29 §§,31 § eller 32 § andra stycket förmäles

och har han genom brottet i väsentlig mån åsidosatt föreskrift eller villkor,

som meddelats enligt 2 §, må myndighet som Konungen bestämmer meddela

förbud för honom att i rörelsen saluhålla, överlåta eller använda sådan

förnödenhet som brottet avsåg. I den män särskilda förhållanden därtill föranleda

må förbud som nyss sagts utsträckas att gälla jämväl andra förnödenheter,

beträffande vilka reglering genomförts med stöd av 2 §.

Avsåg brottet förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med

stöd av 3 §, och har näringsidkaren genom brottet i väsentlig mån åsidosatt

föreskrift enligt samma paragraf, må, i den mån särskilda förhållanden

därtill föranleda, förbud som i första stycket sägs meddelas honom med

avseende å förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd

av 2 §.

Ogillas åtalet eller upphäves fällande dom av högre rätt, skall förbudet

omedelbart hävas av den myndighet som meddelat förbudet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 20.

21

37 §.

Förbud som i 36 § sägs består så länge med stöd av 2 § genomförd reglering

gäller för den förnödenhet förbudet avser eller tills förbudet dessförinnan

upphäves.

38 §.

Den som uppsåtligen saluhåller, överlåter eller använder förnödenhet i

strid mot förbud varom förmäles i 36 §, dömes till dagsböter eller fängelse.

Är brott som i första stycket avses med hänsyn till omständigheterna vid

brottet att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller straffarbete i högst

två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, cm

gärningen avsett betydande myckenhet av förnödenhet.

Förövas gärning som i första stycket sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten

med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, straffes

med dagsböter. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

39 §.

Den för vilken förbud enligt 36 § meddelats är berättigad att få förnödenhet,

som omfattas av förbudet och som han innehar vid delgivningen

av detta, inlöst genom den myndighets försorg som meddelat förbudet. Härvid

skola bestämmelserna i 9—12 §§ äga tillämpning.

40 §.

Husbonde ansvarar för brott varom förmäles i 24—29 och 31—33 §§ samt

38 §, som begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom

vore brottet begånget av honom själv, därest ej omständigheterna göra sannolikt

att brottet skett utan hans vetskap och vilja. I fall som här avses må

straffet ej sättas högre än fängelse i sex månader, där icke tillämpning av

reglerna i 3 kap. 4 § strafflagen leder till strängare straff.

41 §.

Har någon förövat gärning, som enligt 24—32 §§ eller 35 eller 38 § är

belagd med straff, skall, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda,

egendom eller ransoneringsbevis, som i samband med gärningen mottagits

eller som olovligen saluhållits eller utbjudits till avyttring mot vederlag, eller

förnödenhet, som genom gärningen undanhållits eller olovligen använts eller,

där föreskrift meddelats enligt 3 §, olovligen frambringats, tillverkats, beretts

eller använts, förklaras förverkad till alla delar eller, om synnerliga

skäl därtill giva anledning, till allenast viss del. Utgjordes egendomen av annat

än penningar och finnes den ej i behåll, skall i stället värdet förklaras

förverkat. Äger eller innehar gärningsmannen ytterligare förråd av förnödenhet

som gärningen avsett, må jämväl efter ty skäligt prövas sådana förråd

förklaras förverkade. Föreligger särskild anledning därtill, må även

förråd av andra förnödenheter, beträffande vilka reglering genomförts med

stöd av 2 eller 3 § och som ägas eller innehavas av gärningsmannen, förklaras

förverkade.

Förklaras förnödenhet förverkad, skall jämväl emballage eller kärl, vari

den förvaras, förklaras förverkat.

42 §.

Förverkat gods skall försäljas mot skälig betalning och under iakttagande

av de föreskrifter, som må gälla för överlåtelse av förnödenhet av det

slag varom fråga är.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 20.

Har beslag lagts på egendom, som kan antagas bliva förverkad, och är den

underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värdet,

må den genast försäljas under iakttagande av bestämmelserna i första stycket,

och skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde

till etthundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren,

skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos den domstol, som har

att upptaga frågan om egendomens förverkande. Domstolen må utan ägarens

hörande meddela beslut om egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring enligt föregående stycke, skall

intill dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord mot ränta insättas

i bank.

43 §.

Brott varom förmäles i 34 § må ej åtalas av allmän åklagare utan att

målsägande angivit det till åtal. Skall brottet straffas efter allmän strafflag,

gäller vad där stadgas i fråga om rätt till åtal.

Åtal för brott som avses i 35 § må väckas allenast efter anmälan eller

medgivande av myndighet som Konungen bestämmer.

44 §.

Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan.

Särskilda bestämmelser.

45 §.

Klagan över beslut, som annan myndighet än domstol meddelat i fråga

om tillämpning av denna lag, skall föras genom besvär inom tre veckor från

det klaganden erhöll del av beslutet och i den ordning som är bestämd för

överklagande av myndighetens beslut; dock skall klagan över beslut, som

meddelats beträffande tillämpning av 36 eller 37 §, föras hos Konungen.

Utan hinder av däröver förd klagan skall myndighetens beslut lända till

efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

46 §.

Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse

eller annorledes, av föreskrift varom stadgas i 2—5 §§ så ock i övrigt meddela

de närmare bestämmelser, som må erfordras för tillämpning av denna

lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.

Genom denna lag upphävas lagen den 5 juni 1942 (nr 298) om förbud i

vissa fall mot handel med ransonerade varor, lagen den 5 juni 1942 (nr

302) om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, kungörelsen

den 21 mars 1941 (nr 200) angående särskilda legitimationskort för

erhållande av inköpskort för ransonerade varor, in. in., kungörelsen den 16

januari 1942 (nr 10) angående återkallande av inköpskort in. m. och kungörelsen

den 17 juni 1943 (nr 405) med vissa bestämmelser angående handeln

med ransonerade varor, in. in.; dock att vad i kungörelsen den 17 juni

1943 stadgas i fråga om tystnadsplikt samt vad i de upphävda författningarna

i övrigt stadgas i fråga om brott begångna under författningarnas giltighetstid

skall äga tillämpning även efter den 30 juni 1954.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

23

Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälsooch

sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden

(krigssjukvårdslagen).

Härigenom förordnas att lagen den 27 november 1953 om hälso- och sjukvård

vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslagen)

från och med den 1 juli 1954 skall innehålla en ny paragraf, betecknad

7 a §, av följande lydelse.

7 a §.

Då 3 § tillämpas skall, utan hinder av vad i allmänna förfogandelagen

finnes stadgat om förutsättningarna för lagens tillämpning, nämnda lag i

erforderliga delar gälla för att tillgodose det allmänt civila medicinalväsendets

behov.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Förslag

till

Lag

om ändring i rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583).

Härigenom förordnas, att 9, 11, 12, 14 och 15 §§ rekvisitionslagen den

30 juni 1942 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

9 §.

9 §•

Riksvärderingsnämnden är--

Riksvärderingsnämnden skall bestå

av fem ledamöter, där ej enligt

vad nedan stadgas annorlunda föreskrives.

Konungen utser tre av ledamöterna

och förordnar en av dem

att vara ordförande. Av övriga ledamöter

utses den ene av kommerskollegium

och den andre av lantbruksstyrelsen,

där ej Konungen bestämmer,

att dessa ledamöter eller någon

av dem skola utses av andra centrala

myndigheter med sakkunskap inom

industriens eller folkhushållningens

område. För envar av ledamöterna

utses en suppleant. Av de utav Konungen

utsedda ledamöterna och

suppleanterna skola minst en ledamot

och en suppleant hava utövat domarämbete.

Om så finnes erforderligt med hänsyn

till ärendenas mängd eller omfattning

äger Konungen föreskriva,

att riksvärderingsnämnden skall arbeta

å två eller flera avdelningar.

Varje avdelning skall bestå av fem

ledamöter, utsedda på sätt i andra

stycket föreskrives. Konungen förordnar

vice ordförande att leda arbetet

å avdelning, där ordföranden

ej tjänstgör. För envar av ledamöterna

utses en suppleant. Av de utav

Konungen utsedda ledamöterna och

suppleanterna å varje avdelning skola

minst en ledamot och en suppleant

hava utövat domarämbete. Ären
-

— må föras.

Riksvärderingsnämnden skall, där

ej enligt vad nedan stadgas annorlunda

föreskrives, bestå av fem av

Konungen utsedda ledamöter. Konungen

förordnar en av ledamöterna,

vilken skall vara lagkunnig och i

domarvärv erfaren, att vara ordförande.

Av övriga ledamöter skall

minst en vara eller hava varit innehavare

av domarämbete.

Om så finnes erforderligt med hänsyn

till ärendenas mängd eller omfattning,

äger Konungen föreskriva

att riksvärderingsnämnden skall arbeta

å två eller flera avdelningar

mellan vilka ärendena fördelas i enlighet

med bestämmelser som Konungen

meddelar efter förslag av

nämnden. Varje avdelning skall bestå

av fem av Konungen utsedda ledamöter.

Konungen förordnar en av

ledamöterna, vilken skall vara lagkunnig

och i domarvärv erfaren, att

såsom vice ordförande leda arbetet å

avdelning, där ordföranden ej tjänstgör.

Av övriga ledamöter skall minst

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

25

(Nuvarande lydelse.)

dena fördelas mellan de olika gvdelningarna

i enlighet med bestämmelser,

som Konungen meddelar efter

förslag av nämnden.

Ledamöter och

(Föreslagen lydelse.)

en å varje avdelning vara eller hava

varit innehavare av domarämbete.

Konungen utser ock en suppleant

för varje ledamot. Suppleant skall

uppfylla för ledamoten stadgade behörighetsvillkor.

fyra år.

11 §•

För förnödenhet, som övertages

med äganderätt, skall lämnas ersättning

med belopp, som prövas skäligt

med hänsyn till nödvändiga kostnader

vid produktion eller återförsäljning,

normal handelsvinst eller andra

på prissättningen regelmässigt inverkande

förhållanden. Övertages

med äganderätt egendom, som på

grund av tidigare ianspråktagande

innehaves med nyttjanderätt, skall

vid ersättningens bestämmande skälig

hänsyn tagas till den ersättning,

som utgått för egendomens nyttjande.

12 §.

Då förnödenhet tages i anspråk

med nyttjanderätt, skall lämnas ersättning

efter den i 11 § angivna

grund för den för upplåtaren förlorade

avkastning eller nytta.

Har förnödenheten------

Har åtgärd---- — -—• ---

Har nyttjanderätt------

14 §.

I den------— —----

Riksvärderingsnämnden verkställer

Rilcsvärderingsnämnden äger — —

Taxa, som —---------

11 §•

För förnödenhet, som övertages

med äganderätt frän annan än återförsäljare,

skall lämnas ersättning

med belopp, som prövas skäligt med

hänsyn till nödvändiga kostnader vid

produktion eller äteranskaffning av

sådan förnödenhet. Övertages förnödenheten

från återförsäljare, utgår

ersättning med belopp som prövas

skäligt med hänsyn till nödvändiga

kostnader vid äteranskaffning och

återförsäljning av sådan förnödenhet.

Övertages med äganderätt egendom,

som på grund av tidigare ianspråktagande

innehaves med nyttjanderätt,

skall vid ersättningens bestämmande

skälig hänsyn tagas till den

ersättning, som utgått för egendomens

nyttjande.

12 §.

Då förnödenhet tages i anspråk

med nyttjanderätt, skall lämnas skälig

ersättning för den för upplåtaren

förlorade avkastningen eller nyttan.

- ersättning därför.

- genom åtgärden.

- av värderingsnämnd.

14 §.

---taxans upprättande.

- ---- ---eller ort.

----och tjänstbarheter.

- riksvärderingsnämndens prövning.

Gäller enligt lag om prisreglering

visst pris, skall så anses som om priset

varit upptaget i taxa; dock skall

priset icke gälla som taxepris för annat

område av riket eller i vidare

mån än priset år gällande enligt lag

som nyss sagts.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

(Nuvarande lydelse.)

15 §.

Finnes i taxa upptaget pris för rekvirerad

förnödenhet eller tjänstbarhet,

skall ersättningen därför utgå

i enlighet med taxan; dock må

riksvärderingsnämnden, där taxans

tillämpning på grund av särskilda

omständigheter skulle innefatta synnerlig

obillighet, på framställning bestämma

ersättningen till högre belopp.

(Föreslagen lydelse.)

15 §.

Gäller taxepris för rekvirerad förnödenhet

eller tjänstbarhet, skall ersättningen

därför utgå efter nämnda

pris; dock må riksvärderingsnämnden,

där taxeprisets tillämpning

på grund av särskilda omständigheter

skulle innefatta obillighet,

på framställning bestämma ersättningen

till högre belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.

De ledamöter i riksvärderingsnämnden, som utsetts i enlighet med äldre

bestämmelser, så ock deras suppleanter skola fortfarande tjänstgöra under

den tid, för vilken de blivit utsedda.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

27

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet

å Stockholms slott den 13 november 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars-, inrikesoch

finansdepartementen anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet

Ericsson, fråga rörande ng allmän förfogandelag och allmän ransoneringslag

m. m. samt anför därvid följande.

Inledning.

Krislagstiftningen under världskrigen och tiden närmast efter dem.

Under såväl första som andra världskriget och under tiden närmast efter

dessa krig har Kungl. Maj:t i lagstiftningsväg erhållit vittgående befogenheter

för att i folkförsörjningens intresse reglera produktion, omsättning

och konsumtion samt för att kontrollera priserna. Redan strax efter första

världskrigets början utfärdades den 9 oktober 1914 en lag om förfogande

över vissa varor. Genom denna lag fick Konungen rätt att beträffande de viktigaste

förnödenheterna fastställa maximipris och förordna om deras avstående

till kronan mot lösen. Denna kronans förfoganderätt motsvarade

i viss mån den rekvisitionsrätt, varom stadgades i lagen den 24 maj 1895

angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner

för krigsmaktens behov. Förfogandelagstiftningen utbyggdes efter hand.

Bestämmelserna om maximipris och om förfogande uppdelades sålunda år

1916 på två särskilda författningar, varav den ena benämndes förfogande

lag och den andra maximiprislag. 1916 års förfogandelag, som avsåg alt

möjliggöra en reglering av väsentliga delar av vårt ekonomiska liv, fick er.

utformning som sedermera i stort sett behållits. Den ersattes år 1917 av en

ny förfogandelag. Samma år tillkom den s. k. prisockerlagen. 1917 års förfogandelag

avlöstes år 1918 av en ny, vilken var i kraft till den 1 mars 1921,

då även maximiprislagen och prisockerlagen upphörde att gälla.

Bland de arbetsuppgifter, som tillkom den år 1928 inrättade rikskommissionen

(numera riksnämnden) för ekonomisk försvarsberedskap, ingick att

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

förbereda erforderliga författningar ocli instruktioner in. in. inom kommissionens

verksamhetsområde. Ett av kommissionen framlagt förslag ledde

till allmänna förfogandelagen, utfärdad den 22 juni 1939. Lagen, som är

uppbyggd efter mönster av 1918 års förfogandelag, är en s. k. fullmaktslag,

d. v. s. lagen anger endast en allmän ram beträffande arten av och innehållet

i de förordnanden Kungl. Maj :t får meddela för att tillgodose folkförsörjningen

under utomordentliga krisförhållanden. 1939 års förfogandelag gällde

ursprungligen till och med den 31 mars 1940. Lagens giltighetstid har

därefter förlängts, vanligen för ett år i sänder, och lagen gäller nu till och

med den 30 juni 1954. Den har ändrats tre gånger, senast den 3 juni 1949.

Vid sidan av allmänna förfogandelagen har alltsedan år 1939 förekommit

ett flertal andra tidsbegränsade fullmaktslagar, vilka liksom förfogandelagen

i folkförsörjningens intresse givit Kungl. Maj :t möjlighet att vid krig eller

krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig

föranledda förhållanden förordna att vad i lagarna stadgas skall äga tillämpning.

Sådan lagstiftning har bl. a. tillgripits till stöd för åtgärder på prisbildningens

område. För närvarande gäller i detta hänseende prisregleringslagen

den 30 juni 1947, som medger Kungl. Maj :t rätt att fastställa normalpris,

förordna om prisstopp m. in.

Vidare kan nämnas att 1895 års rekvisitionslag ersatts av de efter varandra

gällande rekvisitionslagarna den 31 mars 1938 och den 30 juni 1942.

Sistnämnda lag, som alltjämt gäller, är en ej tidsbegränsad fullmaktslag.

Den ger Kungl. Maj :t möjlighet att, sedan jämlikt § 74 regeringsformen förordnats

att krigsmakten eller någon del därav skall ställas på krigsfot, meddela

militära myndigheter rätt att mot ersättning rekvirera förnödenheter

och tjänstbarheter, som erfordras för att fylla sådana krigsmaktens oundgängliga

behov, vilka icke kan på annat sätt tillgodoses med tillräcklig

skyndsamhet.

Andra i nu förevarande sammanhang betydelsefulla, ej tidsbegränsade

lagar är beredskapsförfogandelagen den 30 juni 1942 och civilförsvarslagen

den 15 juli 1944. Enligt den förra äger Kungl. Maj :t förordna om skyldigKet

lör ägare eller innehavare av viss egendom att på anfordran av militär myndighet

ställa egendomen till krigsmaktens förfogande, där så prövas nödvändigt

för att tillgodose beredskapen vid sådan del av krigsmakten, som,

utan att vara ställd på krigsfot, tages i anspråk för ändamål, varom sägs

i 28 § 1 mom. värnpliktslagen, eller ock för avveckling av tidigare anbefalld

beredskap. Civilförsvarslagen innehåller bl. a. bestämmelser om rätt för civilförsvarsmyndighet

att under civilförsvarsberedskap förfoga över viss egendom

för att fullgöra uppgift inom civilförsvaret.

Förutom med stöd av de fullmakter, som riksdagen lämnat genom den

allmänna förfogandelagstiftningen, har under båda världskrigen och tiden

närmast efter dessa olika krigsregleringar genomförts med stöd av § 89 regeringsformen,

d. v. s. utan riksdagens medverkan. Framförallt har detta gällt

regleringar av import och export, men också handels-, användnings- och

transportregleringar har företagits i denna ordning.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

29

Slutligen kan anmärkas att under andra världskriget och tiden därefter i

samband med regleringar av utrikeshandeln uttagits clearingavgifter för

att utjämna kostnader vid import samt prisutjämningsavgifter för att motverka

en av exportprisutvecklingen betingad stegring av de svenska hemmamarknadspriserna.

Sådana avgifter har uttagits med riksdagens godkännande.

Utredning angående ändrad krislagstiftning.

Som förut nämnts ändrades 1939 års allmänna förfogandelag senast den

3 juni 1949. Ändringarna var icke av mera genomgripande natur. Till grund

för lagändringen låg ett förslag, vilket utarbetats av särskilt tillkallade sakkunniga

— förfoganderättskommittén — med uppdrag bl. a. att företaga en

Översyn av förfogandelagens bestämmelser. Förslaget behandlades i propositionen

nr 210/1949. Föredragande departementschefen framhöll därvid,

att åtskilliga problem i hithörande frågor kvarstod olösta och att de borde

upptagas vid en grundligare översyn av lagen i belysning av erfarenheterna

från den gångna kristiden. För detta ändamål bemyndigade Kungl. Maj :t

mig den 13 oktober 1950 att tillkalla en utredningsman att utreda frågan

om revision av allmänna förfogandelagen och därmed sammanhängande

spörsmål samt den 8 juni 1951 att tillkalla högst åtta sakkunniga att under

utredningsarbetet stå till utredningsmannens förfogande för samråd.

Med stöd av dessa bemyndiganden tillkallades den 7 november 1950 såsom

utredningsman generaldirektören O. A. V. Söderström samt den 19 juni 1951

såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören

G. I. Andersson, filosofie licentiaten K. D. M. Bonow, Kooperativa förbundet,

direktören i Sveriges köpmannaförbund N. O. G. J. Borgström, ledamoten

av riksdagens första kammare, professorn N. Herlitz, ledamoten av riksdagens

andra kammare, hemmansägaren E. E. Jacobsson, direktören i Dynäs

aktiebolag K. E. Nyberg, direktören i Sveriges lantbruksförbund C. E. Sjögren

och ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren P. G. A.

Svensson.

I direktiven för utredningens arbete erinrades om att ytterligare översyn

av allmänna förfogandelagen var påkallad och borde komma till stånd, varefter

bl. a. följande anfördes.

En genomgång bör till en början avse att belysa, huru under kristiden

behovet av ingripanden på handelns och förbrukningens områden i olika

fall tillgodosetts — med stöd av förfogandelagen eller på andra vägar. En

viktig uppgift blir att fastställa i vad mån sådana föreskrifter om handelsoch

förbrulmingsregleringar, import- och exportregleringar samt liknande,

vilka under kristiden skett utan stöd av förfogandelagen, böra införas inom

förfogandelagens område. I den mån detta ej blir fallet uppkommer frågan

huruvida Kungl. Maj :ts befogenheter i avsedda hänseenden böra i annan

ordning närmare preciseras och eventuellt komma till uttryck i ny särskild

lagbestämmelse. Riktpunkten bör vara att å ena sidan ha en säker formell

bas för ett snabbt och effektivt ingripande i fall, där försörjnings- och varuutbytesförhållandena

det kräva, men å andra sidan sörja för att riksda
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

gens inflytande på dessa utomordentligt betydelsefulla områden kan komma

till sin rätt. I sistnämnda hänseende bör särskilt övervägas huruvida möjligen

nya former kunna tänkas för riksdagens medverkan vid behandlingen

av dessa frågor. Undersökas bör naturligen också huru den nuvarande förfogandelagens

bestämmelser verkat i praktiken och vilka jämkningar som

mera tekniskt kunna vara påkallade med avseende å lagens utformning. Härvidlag

uppkommer bl. a. spörsmålet huruvida Kungl. Maj :t i mindre viktiga

fall bör uttryckligen medgivas att, i vidare mån än enligt lagens nuvarande

lydelse, på annan myndighet överföra sådant bestämmande som grundas

på lagen. Till prövning bör även upptagas, huruvida alla lagbestämmelser

i ämnet böra vara sammanförda i en författning eller om det kan

anses lämpligare att ha en särskild lagstiftning för krig och krigsfara samt

en annan för utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Innebörden

av sistnämnda begrepp torde böra närmare preciseras. Särskild uppmärksamhet

bör ägnas beslagsinstitutet och frågan om dess lämplighet såsom

grund för krisregleringar. Vidare böra ersättningsreglerna omprövas med

ledning av riksvärderingsnämndens erfarenheter.

Utredningen har till fullgörande av sitt uppdrag avgivit ett den 20 juni

1952 dagtecknat betänkande (SOU 1952: 24) med förslag till

1) allmän förfogandelag; och

2) allmän ransoneringslag.

De sakkunniga har förklarat, att de ansluter sig till de båda lagförslagen

med tillhörande motiv. Herrar Andersson och Herlitz har dock i några hänseenden

anmält avvikande uppfattning.

över betänkandet har yttranden avgivits av riksåklagarämbetet, Svea hovrätt,

Göta hovrätt, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,

fortifikationsförvaltningen, riksvärderingsnämnden, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

bostadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, telegrafstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, statens biltrafiknämnd, lantbruksstyrelsen, statens

jordbruksnämnd, kommerskollegium, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,

dåvarande statens bränslekommission, statens handels- och

industrikommission, statens priskontrollnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs

samt Norrbottens län, samtliga civilbefälhavare, Kooperativa förbundet,

Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet landsbygdens folk,

Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges lantbruksförbund och Sveriges redareförening. Vid kommerskollegiets

yttrande har fogats utlåtanden från flertalet av rikets handelskammare

och vid jordbruksnämndens yttrande utlåtande från Svenska

spannmålsbolaget. Biltrafiknämnden har vid sitt yttrande fogat utlåtande

från Sveriges trafikbilägares riksorganisation. Slutligen har överståthållarämbetet

bilagt sitt yttrande ett utlåtande från slakthus- och saluhallsstyrelsen

i Stockholm.

På grundval av vad sålunda förekommit hax inom handelsdepartementet

upprättats förslag till ny allmän förfogandelag och till allmän ransoneringslag.

Ett genomförande av det förra förslaget nödvändiggör vissa ändringar

såväl i rekvisitionslagen den 30 juni 1942 som i det på riksdagens prövning

s. 31 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 20.

31

beroende förslaget till lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga

förhållanden. Dessa båda ändringsförslag har jämväl utarbetats

inom handelsdepartementet. Förslaget till allmän ransoneringslag medför

en ändring i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts regeringsrätt. De fyra

inom handelsdepartementet upprättade förslagen torde som Bihang få fogas

till statsrådsprotokollet för denna dag.

Gällande lagstiftning.

1939 års allmänna förfogandelag.

Faktiska betingelser för lagens tillämpning.

Enligt 1 § förfogandelagen äger Konungen vid krig eller krigsfara, vari riket

befinner sig, för ordna, att vad i 2—7 §§ stadgas skall äga tillämpning;

dock må, om riksdagssession ej pågår, sådant förordnande ej meddelas med

mindre Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall

sammanträda inom trettio dagar. Skulle riksdagen icke godkänna förordnandet

inom trettio dagar eller, om förordnandet meddelats då session ej

pågår, inom trettio dagar från sessionens början, skall förordnandet upphöra

att gälla efter utgången av nämnda tid. Under andra utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen med riksdagens samtycke

förordna, att vad i 2—7 §§ stadgas helt eller delvis skall äga tillämpning

under viss tid, högst ett år varje gång.

Befogenheter enligt lagen.

Jämlikt 2—7 §§ förfogandelagen äger Kungl. Maj :t under de i lagen angivna

förutsättningarna meddela föreskrifter av i huvudsak följande slag:

enligt 2 §: om avstående till kronan av förnödenhet för att tillgodose behovet

för befolkningen eller produktionen eller för krigsbruk eller för annat

ändamål av betydelse för det allmänna samt om viss skyldighet att verkställa

sedvanlig beredning av förnödenhet;

enligt 3 §: om beslag av sådan förnödenhet;

enligt 4 §: om upplåtelse med nyttjanderätt till kronan av fastighet, byggnad,

järnväg eller annan anläggning, fartyg, motorfordon eller annat transportmedel

för behov som avses i 2 § eller för sjukvårdsändamål, för beredande

av tjänstelokal åt offentlig myndighet eller för annat liknande ändamål;
enligt

5 §: om skyldighet för ägare eller innehavare av fastighet, fabrik

eller annan anläggning, järnväg, fartyg, motorfordon eller annat transportmedel

att för behov som avses i 2 § frambringa, tillverka, bereda, iståndsätta

eller tillhandahålla förnödenhet samt att för behov som nyss är sagt

eller eljest för tillgodoseende av ändamål av betydelse för det allmänna verkställa

forsling;

enligt 6 §: om upplåtelse av byggnad eller del därav eller markområde eller

annat utrymme till kronan för att bereda bostad åt husvilla eller för förvaring

av arkivalier eller samlingar eller för annat liknande ändamål; samt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

enligt 7 §: om tillhandahållande av elektrisk kraft från starkströmsanläggning

för kronans räkning eller upplåtelse av sådan anläggning eller del

därav till kronan för att tillgodose befolkningens eller produktionens behov

av elektrisk kraft eller eljest för ändamål av betydelse för det allmänna.

I 8—13 §§ lämnas en del tillämpningsföreskrifter i anslutning till bestämmelserna

i 2—7 §§.

Utnyttjandet av befogenheterna.

I anslutning till nu återgivna bestämmelser må nämnas att de Kungl.

Maj :t tillkommande befogenheterna utnyttjats i mycket olika omfattning.1

Beslagsinstitutet har utan jämförelse använts mest. Beslaget innebär förbud

för ägare eller innehavare att utöver husbehov förfoga över den beslagtagna

förnödenheten. Förbudet avser både rättsliga och faktiska förfoganden.

I princip gäller beslaget i vems hand förnödenheten än må befinna sig.

När beslagsinstitutet infördes, vilket skedde genom 1916 års förfogandelag,

var avsikten att det skulle utgöra en förberedelse till en kommande expropriation

av förnödenheter. Det ansågs nödvändigt att kunna tillgripa beslag

för att göra förfoganderätten verkningsfull och sålunda under någon

tid förhindra att denna omintetgjordes av förnödenhetens ägare eller innehavare

genom försäljning eller onyttig förbrukning av befintliga förråd eller

dylikt. För att ett beslag icke skulle bli alltför betungande för näringslivet

och då föremålen för beslagsrätten kunde vara av så olika natur att

det intrång som ingripandet medförde kunde växla från fall till fall, infördes

redan från början en bestämmelse av innebörd, att varuinnehavaren

ägde att efter utgången av en i lagen angiven kort tid kräva beslagets bävande,

och att beslaget skulle anses hävt, om varan ej inlöstes inom viss tid

efter det begäran därom framställts. I gällande lag återfinns denna bestämmelse

i 3 § andra stycket.

Ganska snart förlorade emellertid beslagsinstitutet sin ursprungliga karaktär.

Anledningen härtill var den, att det i praktiken endast sällan blev

fråga om att expropriera en beslagtagen vara. I stället har beslaget, särskilt

under och efter andra världskriget, använts huvudsakligen såsom underlag

för regleringsåtgärder av olika slag. Beslagets betydelse har väsentligen kommit

att ligga däri, att beslaget ■—• i förening med det expropriationshot som

legat bakom — gjort det möjligt för regleringsmyndigheterna att beträffande

beslagtagen varas försäljning och användning lämna de inskränkande

föreskrifter, som försörjningsläget påkallat. Med hjälp av förordnande om

beslag bar exempelvis kunnat föreskrivas att den beslagtagna varan får säljas

endast till vissa särskilt auktoriserade uppköpare eller användas endast

för viss tillverkning. Vanligen har emellertid beslaget kompletterats med

en reglering av handeln med den beslagtagna varan. Därvid har i allmänhet

föreskrivits, att beslaget skall vara hävt dels i den mån tillstånd till försäljning

av varan lämnas av vederbörande försörjningskommission samt försälj
-

1 En utförlig redogörelse lämnas i Bilaga nr 1 till SOU 1952:24.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ning sker i den ordning och under de villkor som av kommissionen föreskrives

och dels i den mån försörj ningskommissionen lämnar tillstånd att på

annat sätt förfoga över varan och innehavaren uppfyller de för sådant tillstånd

meddelade villkoren. Man har sålunda i möjlig mån försökt undvika

att låta staten förfoga över beslagtagna varupartier och i stället strävat efter

att överlämna åt det enskilda näringslivet att inom regleringens ram sörja

för att förnödenheterna skulle komma till bästa möjliga användning. Vidare

må nämnas att beslagsinstitutet utnyttjats i samband med clearingförordnanden.

Sålunda har regleringsmyndigheten, när den lämnat tillstånd åt

enskild att förbruka eller överlåta beslagtagen vara, ansetts kunna föreskriva

att visst clearingpris tillämpas och att clearingavgift inbetalas.

Av det anförda framgår att bestämmelsen i 2 § om förnödenhets avstående

till kronan använts huvudsakligen såsom komplement till beslagsinstitutet.

Endast i undantagsfall har förordnande om avstående riktats mot viss ägare

eller innehavare.

Förfoganden enligt 4 och 5 §§ har icke förekommit i större utsträckning,

och bestämmelserna i 6 och 7 §§ har icke tillämpats i något fall.

Bestämmelser om ersättning.

14—21 §§ upptager utförliga regler om de grunder, efter vilka ersättning

skall utgå för vad som enligt lagen ställs till kronans förfogande. Enligt

14 § är huvudregeln att ersättning utgår med belopp, som prövas skäligt

med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning,

normal handelsvinst eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande

förhållanden. I fråga om egendom, som tages i anspråk med nyttjanderätt,

utgår ersättningen efter samma grund för den för upplåtaren förlorade avkastningen

eller nyttan. Jämlikt 15 § skall ersättningen, där så lämpligen

kan ske, utgå efter taxa, som upprättas av riksvärderingsnämnden. Har enligt

prisregleringslagen visst pris fastställts, skall så anses som om priset

varit upptaget i sådan taxa. Skulle tillämpningen av taxepriset på grund av

särskilda omständigheter innefatta obillighet, må dock riksvärderingsnämnden

bestämma ersättningen till högre belopp. I 16 § stadgas att ersättningen

skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter och gällande

taxor vid närmare angivna tidpunkter. Enligt 17 § är ägare eller innehavare

av förnödenhet som avstås i förekommande fall berättigad till ersättning

för vård- och transportkostnader. I 18 § lämnas föreskrifter bl. a. om kronans

skyldighet att betala ersättning för skada, som åsamkats förnödenhet

till följd av beslag, för den händelse detta hävs eller eljest upphör att gälla

utan att förnödenheten avstås. Vidare åligger det kronan att lämna skälig

ersättning i det fall att egendom, som tagits i anspråk med nyttjanderätt,

lidit skada eller avsevärd försämring. Jämlikt 19 § skall ersättning, som

utgår efter taxa, till beloppet fastställas av den myndighet Konungen därtill

bemyndigat. Ändring i myndighetens beslut kan sökas hos riksvärderingsnämnden

inom tjugu dagar från det sakägaren fått del av beslutet.

Nämnden skall också såsom första och enda instans bestämma ersättning,

B Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 20.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

som icke utgår efter taxa. I 20 § stadgas hur ersättningen skall gäldas och

i 21 § lämnas regler om rätt för den, som har panträtt i avstådd förnödenhet,

att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran.

Uppgiftsskijldighet m. m.

Enligt 22 § åligger det envar att vid förfrågan av närmare angiven myndighet

lämna upplysning om innehav av förnödenhet som avses i 2 § eller

om produktion av sådan förnödenhet eller elektrisk kraft. Vidare lämnas

regler om rätt för myndighet att undersöka uppgiftsskyldigs kontor, lagerlokal

eller annan lägenhet ävensom att granska hans handelsböcker och

affärshandlingar. Härför förutsätts dock att den uppgiftsskyldige vägrat

lämna uppgift som avfordrats honom eller att det finns skälig anledning

misstänka att han söker vilseleda myndigheten rörande något varom upplysning

begärts.

Bestämmelser om straff in. m.

t 23—25 §§ återfinns stadganden om straff och förverkandepåföljd. Enligt

dessa kan den som åsidosätter föreskrift, vilken meddelats med stöd av

lagen, dömas till dagsböter eller fängelse. År brottet med hänsyn till omständigheterna

att anse som grovt, är straffet fängelse eller straffarbete i högst

två år. Fälls någon till straff skall även förverkande ådömas, där ej särskilda

förhållanden föranleder till annat. Därjämte finns föreskrifter om

straff för brott mot den i lagen stadgade tystnadsplikten.

I detta sammanhang bör jämväl erinras om de bestämmelser om straff

och andra påföljder, som under andra världskriget meddelats i anslutning

till de av Kungl. Maj :t med stöd av § 89 regeringsformen utfärdade författningarna

om regleringar av olika slag. Sådana bestämmelser återfinns i

kungörelsen den 17 juni 1943 med vissa bestämmelser angående handeln

med ransonerade varor, in. m. (straffkungörelsen), vilken gjorts tillämplig

på flertalet ransoneringsförfattningar.

I straffkungörelsen straffbeläggs olovlig överlåtelse och olovligt förvärv

av ransonerad vara samt olovlig förbrukning eller användning av sådan vara.

Vidare stadgas straff för brott mot villkorsbestämmelser, som knutits till

rätt att förvärva förnödenhet eller till annat tillstånd eller medgivande.

Också obehöriga förfaranden vid utfående eller begagnande av inköpsbevis

in. m. är straffbelagda. Detsamma gäller förseelse rörande antecknings- eller

uppgiftsskyldighet, som åläggs med stöd av bestämmelser i ransoneringsförfattning.

Slutligen föreskrivs straff för vårdslöshet vid omhänderhavande

av ransonerade varor eller inköpsbevis för sådana varor. — Straffet är vanligen

dagsböter eller fängelse i högst sex månader. I några fall stadgas fängelse

upp till två år.

I straffkungörelsen finns även ett stadgande enligt vilket husbonde i åtskilliga

fall ansvarar för förseelse, begången av hans husfolk eller i hans

arbete antagen person, liksom om förseelsen begåtts av honom själv, såframt

ej omständigheterna gör sannolikt att förseelsen skett utan hans vetskap

och vilja.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

35

I likhet med förfogandelagen innehåller straffkungörelsen bestämmelser

om förverkandepåföljd vid flertalet brott, såvida icke särskilda förhållanden

föranleder till annat. Bestämmelserna i de båda författningarna är dock

icke helt sammanfallande. Sålunda kan domstolen enligt straffkungörelsen,

om synnerliga skäl därtill föranleder, förklara egendomen förverkad till

allenast viss del. Vidare må domstolen, om den tilltalade äger eller innehar

ytterligare förråd av den vara överträdelsen avsett, förklara jämväl sådana

förråd förverkade. Föreligger särskild anledning därtill, må domstolen även

förklara förråd av andra ransonerade varor som ägs eller innehas av den

tilltalade förverkade.

Möjlighet att utdöma väsentligt strängare straff än enligt straff kungörelsen

föreligger jämlikt lagen den 5 juni 1942 om straff för överträdelser

av vissa ransoneringsförfattningar (straff skärpning slag en).

Straff skärpningslagen är utformad såsom en fullmaktslag. Den bemyndigar

Kungl. Maj :t att förordna om tillämpning av de i lagen lämnade bestämmelserna.

Sådant förordnande har meddelats i straffkungörelsen. Straff

enligt lagen kan ådömas bl. a. för olovlig överlåtelse eller olovligt förvärv

av ransonerad vara samt för uppsåtlig underlåtenhet att fullgöra deklarationsskyldighet

eller att införa uppgifter i anteckningar, som skall föras

jämlikt ransoneringsförfattning. Vidare kan straff ådömas den som obehörigen

förskaffar sig eller annan inköpsbevis eller i sådant syfte lämnar

oriktiga uppgifter till myndighet. — Straffet må bestämmas till fängelse

eller straffarbete i högst två år, om brottet med hänsyn till omständigheterna

är att anse som grovt. I lagen anges att vid bedömande huruvida brottet

är grovt skall särskilt beaktas om gärningen avsett betydande myckenhet

av varan eller ransoneringsbevis eller avsett ett flertal legitimationskort,

som utfärdats för kontroll vid utdelning av inköpskort för ransonerade varor.

Slutligen kan erinras om den särskilda påföljd (handelsförbud), som infördes

genom lagen den 5 juni 1942 om förbud i vissa fall mot handel med

ransonerade varor. Enligt denna lag kan handlande förbjudas att handla

med ransonerade varor, om han i väsentlig mån åsidosatt meddelad ransonerings-

eller prisbestämmelse beträffande vara, med vilken han idkar handel,

dock endast under förutsättning att åtal väckts för den gärning, på vilken

förbudet grundas. Förbudet skall upphävas, om åtalet ogillas eller fällande

dom upphävs av högre rätt. Handelsförbud meddelas av central krismyndighet,

som därvid avgör huruvida förbudet skall avse endast viss eller

vissa varor eller samtliga ransonerade varor som faller under myndighetens

verksamhetsområde. Annan central krismyndighet äger, i den mån särskilda

förhållanden föranleder därtill, utsträcka förbudet att gälla också ransonerade

varor som hör till dess verksamhetsområde. Beslut varigenom handelsförbud

meddelats kan överklagas hos regeringsrätten. Handlande som drabbats

av handelsförbud är berättigad påfordra, att vederbörande centrala

krismyndighet ombesörjer inlösen av de honom tillhöriga varor, som omfattas

av förbudet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Även i denna lag finns bestämmelser om straff, däribland för husbonde,

samt om förverkandepåföljd.

Rekvisitionslagen.

Såsom förut nämnts har denna lag tillkommit för att bereda Konungen

möjlighet att under närmare angiven förutsättning meddela militära myndigheter

rätt att mot ersättning rekvirera förnödenheter och tjänstbarheter,

som erfordras för att fylla krigsmaktens oundgängliga behov. Tillämpningsföreskrifter

till lagen lämnas i rekvisitionsförordningen den 30 juni 1942.

Enligt dessa författningar handläggs ärenden om ersättning dels av lokala

värderingsnämnder och dels av riksvärderingsnämnden.

Lokala värderingsnämnder.

De lokala nämnderna är av fyra slag, nämligen hästvärdering snämnder,

bilvärderingsnämnder, allmänna lokala värderingsnämnder och fartygsvårderingsnämnder.

De tre förstnämnda inrättas länsvis till det antal och med

de verksamhetsområden, som länsstyrelsen efter förslag av militärbefälhavaren

bestämmer. Far tygsvärd eringsnämnder inrättas i varje marindistrikt.

Kungl. Maj :t fastställer antalet nämnder i varje distrikt och arbetsfördelningen

mellan dem. De lokala värderingsnämnderna består av tre ledamöter

samt suppleanter. I allmän lokal värderingsnämnd finns två suppleanter

för varje ledamot och i övriga nämnder en suppleant för varje ledamot. Av

ledamöterna i hästvärderingsnämnd, bilvärderingsnämnd och allmän lokal

värderingsnämnd utses två, därav ordföranden, av länsstyrelsen samt den

tredje av militärbefälhavaren. Ledamöterna i hästvärderingsnämnd skall

äga sakkunskap om hästar och deras brukbarhet, och en av ledamöterna

skall dessutom ha ingående erfarenhet om värdering av hästar. Ledamöterna

i bilvärderingsnämnd skall vara förtrogna med motorfordons och motorredskaps

konstruktion och skötsel. En av ledamöterna skall tillika äga ingående

erfarenhet av värdering av motorfordon och motorredskap. Ledamöterna

i allmän lokal värderingsnämnd skall ha allmän erfarenhet i praktiska

värv. Av ledamöterna i fartygsvärderingsnämnd utses två, därav ordföranden,

efter förslag av kommerskollegium, av länsstyrelsen i det län, där chefen

för marindistriktet har sitt säte. Den tredje ledamoten utses av chefen

för marindistriktet och skall vara mariningenjör eller, om sådan icke finns

att tillgå, annan lämplig ingenjör. Övriga ledamöter i nämnden skall ha

ingående kännedom om värdering av fartyg och om sjöfartsförhållanden.

Lokal värderingsnämnd är beslutmässig endast då samtliga ledamöter är

tillstädes. Värderingsnämnd äger höra sakkunnig, om så anses erforderligt.

Skall nämnden pröva fråga, för vars bedömande fordras särskild sakkunskap,

är nämnden skyldig att höra sakkunnig, om icke sakkunskap är företrädd

inom nämnden. Då allmän lokal värderingsnämnd skall bestämma ersättning

för förnödenhet, skall i regel värdering ske av tre gode män. Vid

bestämmande av ersättning för rekvirerat fartyg skall besiktning i närmare

angiven ordning äga rum för att utröna fartygets värde och beskaffenhet.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

37

Riksvärderingsnämnden.

Riksvärderingsnämnöen skall i princip bestå av fem ledamöter. Konungen

utser tre av ledamöterna och förordnar en av dem att vara ordförande. Av

övriga ledamöter utses den ene av kommerskollegium och den andre av

lantbruksstyrelsen, där ej Konungen bestämmer, att dessa eller en av dem

skall utses i annan ordning. För envar av ledamöterna utses en suppleant.

Av de utav Konungen utsedda ledamöterna och suppleanterna skall minst

en ledamot och en suppleant ha utövat domarämbete.

Det åligger riksvärderingsnämnden att lämna lokal värderingsnämnd erforderliga

instruktioner och anvisningar för dess verksamhet. Riksvärderingsnämnden

skall fastställa riktprislista till ledning för häst- och bilvärderingsnämnderna.

Vid mobilisering eller eljest då Kungl. Maj :t så förordnar skall riksvärderingsnämnden

upprätta taxor till ledning för bestämmande av ersättning. I

viss utsträckning äger även de allmänna lokala värderingsnämnderna uppgöra

sådana taxor. Dessa skall översändas till riksvärderingsnämnden, som

sedan alla taxorna kommit in prövar och gör de ändringar i taxorna som

erfordras samt fastställer dessa.

Beträffande de grunder, efter vilka ersättning skall utgå, gäller i tillämpliga

delar väsentligen samma regler som i allmänna förfogandelagen.

I fråga om vilken myndighet som har att bestämma ersättningen gäller i

huvudsak följande.

Ersättning, som utgår efter taxa, bestäms av den rekvirerande myndigheten

inom ramen för taxan. Enskild sakägare, som är missnöjd med myndighetens

beslut, äger anföra besvär hos allmän lokal värderingsnämnd inom

tjugu dagar från det han fick del av beslutet. Vill han göra gällande att

taxans tillämpning framstår såsom synnerligen obillig, kan han ansöka oro

ytterligare ersättning hos riksvärderingsnämnden. Över allmän lokal värderingsnämnds

beslut äger såväl den enskilde som kronan föra talan hos riksvärderingsnämnden

inom berörda tid.

I de fall då taxa saknas skall ersättningen bestämmas av lokal värderingsnämnd.

Arbetsfördelningen mellan de olika slagen av nämnder är närmare

angiven i rekvisitionsförordningen. Klagan över lokal värderingsnämnds

beslut må av parterna å ömse sidor föras hos riksvärderingsnämnden.

Denna är sista instans i alla ärenden.

Prisregleringslagen.

Jämlikt 3 § äger Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer

fastställa visst pris, som prövas skäligt, att gälla såsom normalpris vid frivillig

försäljning av viss förnödenhet eller vid frivilligt utförande av tjänst.

Normalpriset får icke överskridas utan särskilt tillstånd.

I 6 § stadgas bl. a. att Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer

äger föreskriva, att den som frivilligt säljer viss förnödenhet eller frivilligt

utför viss tjänst icke utan tillstånd får överskrida det pris å förnö
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

denheten eller tjänsten, som han tillämpade vid närmare angiven tidpunkt

(prisstopp). Stadgandet innebär, att den enskilde icke får sälja förnödenhet

eller utföra tjänst till högre pris än det för honom gällande stoppriset, förrän

vederbörligt tillstånd lämnats.

Allmänna grunder för en ny lagstiftning.

I. Behovet av fullmaktslagar under krisförhållanden.

Utredningen.

Inledningsvis erinras om att riksdagen genom ett antal fullmaktslagar bemyndigat

Kungl. Maj :t att själv under utomordentliga förhållanden besluta

om åtgärder, som eljest skulle kräva riksdagens medverkan, samt att grunden

härtill uppenbarligen är den, att det skulle vara förenat med allvarliga

olägenheter att avvakta riksdagens beslut i varje särskilt fall. Framför allt

när det gäller sådana ingripanden, som avses i allmänna förfogandelagen,

är det naturligt att man måste handla snabbt. Enighet

råder också därom att en fullmaktslag av väsentligen samma omfattning

som gällande förfogandelag i fortsättningen är erforderlig vid krig och krigsfara.

Beträffande frågan i vad män en sådan lag behövs även vid andra

utomordentliga förhållanden hänvisar utredningen till den följande framställningen

i betänkandet.

Utredningen behandlar i fortsättningen spörsmålet huruvida det är behövligt

att utvidga fullmaktslagstiftningen på folkförsörjningens område till

att omfatta andra ingripanden än förfogande över egendom. Det framhålls

att i första hand handels- och användningsregleringar,

transportregleringar samt import- och exportregler

inga r kommer i fråga samt att krisläget ofta kräver, att sådana regleringsåtgärder

genomförs utan omgång. Erfarenheten visar nämligen, att folkförsörjningens

intressen bäst tillgodoses om ransoneringar och andra regleringar

kan planeras i förväg och sedan utan dröjsmål genomföras, då så är

påkallat och lämpligt. Det är vanligen av största vikt, att regleringsåtgärder

icke blir kända i förväg. De kan därför i allmänhet icke grundas på någon

av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt stiftad lag för varje särskilt fall.

Lagråds- och riksdagsbehandlingen är oftast för tidskrävande, vartill kommer

den offentlighet som är förknippad med en sådan behandling. På grund

av det anförda måste enligt utredningens mening befogenheter finnas för

Kungl. Maj :t att utan riksdagens hörande besluta om regleringsåtgärder av

detta slag.

Härefter kommer utredningen in på frågan i vilken utsträckning nämnda

behov bör tillgodoses genom en fullmaktslagstiftning och framhåller därvid,

att frågan sammanhänger med omfattningen av de befogenheter, som enligt

§ 89 regeringsformen anses tillkomma Kungl. Maj :t. Utredningen erinrar,

att omfattningen alltsedan stadgandets tillkomst varit omstridd. Varken för
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

arbetena eller doktrinen ger tillräcklig ledning för ett säkert bedömande

härav. Allmänt erkänt är endast att Kungl. Maj :t icke utan riksdagens medverkan

kan vidtaga åtgärder, som innebär förfogande över ägande- eller

nyttjanderätt eller är att betrakta som beskattning. Icke heller praxis lämnar

en klar bild av omfattningen utav de Kungl. Maj :t tillkommande befogenheterna

enligt § 89 regeringsformen. Handels-, användnings- och transportregleringar

har visserligen genomförts av Kungl. Maj :t utan riksdagens

medverkan och utan att någon riksdagens fullmakt åberopats, men det är

oklart, i vilken utsträckning Kungl. Maj :t därvid stött sig på § 89 regeringsformen.

Det kan nämligen ifrågasättas om icke ett av Kungl. Maj :t

meddelat förordnande om handelsreglering utan beslag enligt förfogandelagen

grundat sig därpå att, eftersom Kungl. Maj :t är berättigad att jämlikt

denna lag lägga varorna under beslag, Kungl. Maj :t också måste vara befogad

tillgripa den mindre långt gående åtgärden att enbart genomföra

handelsreglering. Enligt utredningens mening är emellertid riktigheten härav

tveksam. Det framhålls vidare, att utvecklingen gått i den riktningen att

tillägga riksdagen allt större inflytande vid behandlingen av frågor om statliga

ingripanden på näringlivets område.

Utredningen anser, att de handels-, användnings- och transportregleringar,

som måste genomföras under kristider, ofta innebär

så väsentliga ingrepp i näringsfriheten, att de är jämförbara med de

fall, då kronan tager enskild egendom i anspråk. Enligt utredningens mening

är det med hänsyn härtill befogat, att riksdagen medverkar vid tillkomsten

av krisregleringar av denna art, såvida icke regleringarna avser ingripanden

av mindre betydelse.

I fråga om import-och exportregleringar framhåller utredningen,

att praxis utbildat sig därhän att Kungl. Maj :t äger genomföra dem

med stöd av § 89 regeringsformen utan riksdagens medverkan. Kungl. Maj :ts

befogenhet härutinnan är emellertid icke oomstridd. Även import- och

exportregleringar innebär i allmänhet betydande ingrepp i näringsfriheten

och härav följer att riksdagens medverkan skulle krävas för dessas genomförande.

Enligt utredningens åsikt leder emellertid särskilda omständigheter,

som måste beaktas då det gäller sådana regleringar, till annat resultat. Behov

av att snabbt vidtaga regleringar av import och export kan uppkomma

även under tider, då den krisbetonade fullmaktslagstiftningen icke är i

kraft, t. ex. på grund av internationella valutaförhållanden. Det är dessutom

omöjligt att i förväg lämna meddelanden om planerade inskränkningar

i importen eller exporten. Kungl. Maj :t måste därför ständigt ha befogenhet

att kunna vidtaga regleringsåtgärder härutinnan. Enligt utredningens

uppfattning föreligger ej anledning att bryta den fasta praxis, som utbildat

sig på detta område och som innebär att Kungl. Maj :t med stöd av

§ 89 regeringsformen äger vidtaga erforderliga ingripanden. Utredningen

tillägger emellertid, att i viss mån andra synpunkter kan anläggas på importregleringar,

som sker i rent protektionistiskt syfte. Starka skäl talar för

att sådana skall komma till stånd under medverkan av riksdagen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

I detta sammanhang behandlar utredningen olika slag av avgifter vid import

och export samt avgifter, som avser att utjämna priserna på inhemska

och utländska förnödenheter (clearing- och prisutjämningsavgifter).

Enligt utredningens uppfattning är dessa avgifter av sådan art,

att de icke får påläggas eller höjas utan riksdagens medverkan.

Sammanfattningsvis uttalar utredningen, att ändring icke bör göras i

rådande praxis beträffande Kungl. Maj :ts befogenheter att, såvitt syftet ej

är rent protektionistiskt, med stöd av § 89 regeringsformen reglera import

och export. Utredningen anser däremot att riksdagen bör medverka då det

gäller handels-, användnings- och transportregleringar samt uttagande av

avgifter vid import och export ävensom avgifter, som syftar till att utjämna

priserna på inhemska och utländska förnödenheter. Fullmaktslagstiftningen

bör enligt utredningens mening utvidgas till att avse regleringar

och åtgärder av nämnt slag i den omfattning krisförhållandena kräver

och som närmare anges i det följande. Utredningen framhåller i anslutning

härtill, att om förslaget följs, så torde därigenom en precisering av

Kungl. Maj :ts administrativa befogenheter ske i så måtto, att Kungl. Maj :t

i fortsättningen icke på annan grund än med stöd av fullmaktslag — alltså

icke med stöd av § 89 regeringsformen -— bör vidtaga åtgärder, som

omfattas av lagen. Undantag måste dock göras för ingripanden, som är av

mindre betydelse; sådana ingripanden bör Kungl. Maj :t även framdeles få

göra med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt.

Herr Berlitz förklarar, att han ej kan ansluta sig till vad utredningen uttalat

om Kungl. Maj :ts grundlagsenliga befogenhet att reglera utrikeshandeln.

Fast praxis, innebärande att Kungl. Maj :t, såvitt syftet ej är protektionistiskt,

äger vidtaga erforderliga ingripanden, torde icke föreligga.

I den mån sådan praxis kan urskiljas, kan starkt ifrågasättas, om den är

förenlig med regeringsformen. I varje fall innebär det, med den grundläggande

betydelse som utrikeshandelns reglering numera fått för vårt ekonomiska

liv, en äventyrlig rubbning av den konstitutionella jämvikten att

utestänga riksdagen från allt inflytande på detta område. Eftersom likväl

påtagliga praktiska behov nödvändiggör, att utrikeshandeln i viss omfattning

regleras av regeringen, förordas en särskild lagstiftning härom, som

utgår från riksdagens principiella medbestämmanderätt. Denna lagstiftning

torde, liksom förfogande- och ransoneringslagarna, kunna omedelbart

tillägga Kungl. Maj :t vidsträckta befogenheter i tider av krig och krigsfara,

men i övrigt låta det ankomma på riksdagen att årligen, efter vad förhållandena

påkallar, besluta inom vilka gränser, för vilka syften och på vilket

sätt Kungl. Maj :t må stadga import- och exportförbud och vidtaga därmed

sammanhängande åtgärder.

I detta sammanhang bör nämnas att enligt hr Herlitz’ mening fullmaktslagstiftningen

icke heller bör inrymma rätt för Kungl. Maj :t att uttaga

prisutj ämningsavgift.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

41

Remissinstanserna.

Ingen av de hörda myndigheterna eller sammanslutningarna har bestritt

behovet av en fullmaktslagstiftning i den omfattning utredningen

förordar.

I den mån frågan särskilt beröres, uttalar remissinstanserna sin tillfredsställelse

över att Kungl. Maj :ts rätt att genomföra handels-, användnings-

och transportregleringar förts in under den

föreslagna fullmaktslagstiftningen, eftersom det är angeläget att undanröja

all tveksamhet angående Kungl. Maj :ts befogenheter.

Grossistförbundet anser emellertid, att gränsdragningen icke blivit tillräckligt

tydlig. Utredningens uttalande, att Kungl. Maj :t måste vara berättigad

att med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt företaga ingripanden

av mindre betydelse, är enligt förbundets mening alltför obestämt. Förbundet

frågar, huruvida detta spörsmål skall bedömas ur samhällets eller

den enskildes synvinkel. Ett förtydligande på denna punkt är viktigt, enär

en åtgärd av mindre betydelse för samhället kan vara av stor betydelse för

den enskilde. Dessutom torde det vara erforderligt att närmare angiva arten

av de ingripanden som avses. Eljest skapas utrymme för alltför långt

gående ingripanden. Över huvud är det ur rättssäkerhetens synpunkt angeläget

att tillförsäkra den enskilde, vilken är den svagare parten, betryggande

rättsskydd mot de administrativa organen.

Beträffande utredningens förslag att Kungl. Maj :t alltjämt skall äga genomföra

import- och exportregleringar utan riksdagens medverkan,

såvitt syftet icke är protektionistiskt, ifrågasätter köpmannaförbundet

samt åtskilliga handelskammare i likhet med hr Herlitz huruvida det

verkligen ingår i Kungl. Maj :ts grundlagsenliga befogenheter att utan riksdagens

medverkan besluta om import- och exportregleringar. Enligt dessa

sammanslutningars mening bör fullmakter på detta område, i den mån de

anses nödvändiga, inflyta i särskild fullmaktslag.

Pris kontrollnämnden — som säger sig ej vilja närmare ingå på spörsmålet

huruvida Kungl. Maj :t äger genomföra import- och exportregleringar

med stöd av § 89 regeringsformen eller om härför fordras riksdagens medverkan

— anser att sådana regleringar likväl av praktiska skäl bör falla

utanför en allmän fullmaktslagstiftning. Nämnden utgår därvid främst från

att import- och exportregleringar kan bli erforderliga på grund av internationella

valutaförhållanden, även om läget i övrigt icke påkallar ikraftträdande

av den allmänna fullmaktslagstiftningen.

Flera remissinstanser motsätter sig, att den förordade fullmaktslagstiftningen

används för uttagande av clearing- och prisutjämningsavgifter.

Härom må emellertid hänvisas till framställningen under III i

det följande.

Departementschefen.

Erfarenheten från de båda världskrigen och tiden närmast efter dem visar,

att myndigheterna vid krig, krigsfara och andra utomordentliga för
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

hållanden måste kunna ingripa på näringslivets område i syfte att trygga

folkförsörjningen och krigsmaktens behov. Bl. a. blir det nödvändigt att

reglera tillverkningen, omsättningen och förbrukningen av livsviktiga förnödenheter

av olika slag. Sådana krisåtgärder kan genomföras med stöd av

Kungl. Maj :ts administrativa befogenheter enligt § 89 regeringsformen eller

grundas på lagstiftning, som tillkommit genom samfällt beslut av Kungl.

Maj :t och riksdag, eller företagas genom förordnanden av Kungl. Maj :t enligt

särskilda av riksdagen lämnade fullmakter.

Krisåtgärder som nu nämnts innebär ofta betydande ingrepp i den enskildes

rätt och det vore därför i och för sig önskvärt, att fråga om sådana

åtgärder hänsköts till riksdagen i varje särskilt fall. Såsom utredningen

framhållit skulle det emellertid mestadels vara förenat med allvarliga olägenheter

att avvakta ett riksdagsbeslut. Det ligger i sakens natur, att en

krisåtgärd för att få avsedd verkan vanligen måste genomföras utan dröjsmål

och utan att åtgärden blir känd i förväg. Framförallt gäller detta vid

krig och krigsfara och då fråga är om att förfoga över förnödenheter, som

är av vikt för befolkningen eller det allmänna. Alltsedan det första världskriget

har också de författningar som reglerat förfoganderätten — däribland

nu gällande allmänna förfogandelag — utgjorts av fullmaktslagar.

Riksdagen har in. a. o. bemyndigat Kungl. Maj :t att under närmare angivna

förutsättningar och inom ramen för vissa i lagen mera allmänt uppdragna

riktlinjer själv besluta om förfogande över enskild egendom. Denna

ram har i regel lämnat Kungl. Maj :t en betydande frihet beträffande innehållet

i ett sådant beslut.

Varken utredningen eller någon av remissinstanserna har ifrågasatt annat

än att det även i fortsättningen måste finnas en fullmaktslag, vilken

medger Kungl. Maj :t rätt att vid krig eller krigsfara förordna om förfogande

över enskild egendom i ungefär samma omfattning som enligt gällande

förfogandelag. Icke heller enligt min mening är anledning att i detta

hänseende frångå den nuvarande ordningen. Frågan, huruvida och i vilken

mån rätten för Kungl. Maj :t att meddela beslut om förfogande bör föreligga

också under andra utomordentliga förhållanden än krig och krigsfara, behandlas

under IV i det följande.

Enligt sitt uppdrag har utredningen undersökt, om en fullmaktslagstiftning

bör inrymma befogenhet för Kungl. Maj :t att i folkförsörjningens intresse

företaga andra ingripanden i enskild rätt än förfoganden. Därvid

behandlas först handels- och användningsregleringar samt

transportregleringar.

Såsom utredningen angivit inträder ofta ett krisläge så hastigt, att det

icke kan bemästras utan statliga regleringar. Vad nyss sagts om nödvändigheten

av snabbhet och sekretess vid förfoganden gäller även i fråga om

nu avsedda regleringar. Erfarenheten från de båda världskrigen visar också

oförtydbart, att det i övervägande antalet fall icke är möjligt att med

avsedd verkan genomföra en reglering genom särskild lagstiftning av

Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt. I krislägen måste Kungl. Maj :t

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 20.

43

kunna vidtaga nödiga åtgärder utan riksdagens hörande i varje särskilt

fall. Huruvida en fullmaktslagstiftning är behövlig härför beror, som utredningen

framhållit, på omfattningen av Kungl. Maj :ts befogenheter enligt

§ 89 regeringsformen.

Handels-, användnings- och transportregleringar har — såsom utredningen

erinrat — under de båda yärldskrigen genomförts utan särskilt

riksdagsbeslut och utan att någon riksdagens fullmakt åberopats. Kungl.

Maj :ts befogenheter i förevarande avseenden har emellertid icke ansetts

otvetydiga. Enligt min mening är det angeläget, att oklarheten på detta

område undanröjs. Utredningen har efter en ingående prövning funnit, att

det knappast är förenligt med vår tids uppfattning att Kungl. Maj :t genomför

handels-, användnings- och transportregleringar under åberopande av

§ 89 regeringsformen och alltså helt utan riksdagens medverkan. Såsom

stöd för denna åsikt anförs främst att sådana regleringar ofta innebär minst

lika allvarliga ingrepp i enskilds rätt som då kronan genom ett förfogandebeslut

tvingar någon att avstå en förnödenhet. Det måste därför anses befogat,

att riksdagen i princip medverkar vid tillkomsten av de regleringar

varom nu är fråga. Ingen av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna

har haft något att erinra häremot. Vad utredningen sålunda förordat

är enligt min åsikt välgrundat och jag ansluter mig till utredningens ståndpunkt

i frågan.

Då utredningen behandlar motsvarande spörsmål såvitt angår importoch

exportregleringar, har den däremot stannat för det förslaget,

att en blivande fullmaktslagstiftning icke skall omfatta detta slags regleringar.

Det främsta skälet härför är, att ehuru en reglering av utrikeshandeln

mången gång kan vara lika betungande för den enskilde som en reglering

av inrikeshandeln, anledning saknas att rubba den fasta praxis som

utbildat sig på detta område. Denna praxis innebär, att Kungl. Maj :t — såvida

det icke är fråga om en importreglering med protektionistiskt syfte, då

riksdagens medverkan i vanlig ordning fordras — äger reglera utrikeshandeln

med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt enligt § 89 regeringsformen.

Såsom ytterligare skäl åberopar utredningen behovet av att

kunna vidtaga regleringar av import och export även vid en tidpunkt, då

den krisbetonade fullmaktslagstiftningen icke är i kraft, t. ex. i syfte att

bemästra de olägenheter som kan uppstå till följd av internationella valutaförhållanden.

Icke från något håll har ifrågasatts att bestämmelser om reglering av

utrikeshandeln skall inflyta i förevarande fullmaktslagstiftning. Herr Herlitz

samt några företrädare för det enskilda näringslivet bestrider emellertid

riktigheten av utredningens åsikt, att Kungl. Maj :t i något fall skulle

vara befogad att enbart med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt vidtaga

så ingripande åtgärder som import- och exportregleringar innebär.

Enligt deras mening krävs härför riksdagens godkännande, vilket dock bör

lämnas i särskild ordning.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

För egen del finner jag de av utredningen anförda skälen bärande och

jag ansluter mig till utredningens förslag att lämna import- och exportregleringar

utanför en allmän fullmaktslagstiftning av nu ifrågasatt slag.

Ingen har bestritt riktigheten av utredningens åsikt, att clearing- och

prisutjämningsavgifter icke får påläggas eller höjas utan riksdagens

medverkan. Däremot har från åtskilliga håll gjorts gällande att det

icke är riktigt att, såsom utredningen föreslagit, reglera uttagandet av sådana

avgifter i en allmän fullmaktslagstiftning.

Av skäl som kommer att redovisas i ett senare avsnitt bör dock enligt min

mening utredningens förslag i denna del godtagas.

På grund av det anförda får jag förorda bifall till utredningens förslag,

att en blivande allmän fullmaktslagstiftning skall omfatta — förutom förfoganden

— handels-, användnings- och transportregleringar ävensom uttagande

av clearing- och prisutjämningsavgifter.

II. Intressen som skall tillgodoses genom lagstiftningen.

Utredningen.

Till en början erinras om att gällande förfogandelag avser att möjliggöra

åtgärder, som erfordras för att tillgodose behovet av förnödenhet, i den mån

detta är av vikt för befolkningen eller produktionen, eller för att bereda tillgång

till förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk eller annat ändamål

av betydelse för det allmänna. Utredningen framhåller under hänvisning till

sm redogörelse för de krisåtgärder, som under andra världskriget vidtagits

med stöd av förfogandelagen, att dessa vanligen ytterst syftat till att tillgodose

befolkningens och krigsmaktens behov av förnödenheter och vissa

tjänstbarheter, d. v. s. haft försörjningspolitiskt syfte. Det framhålls emellertid,

att också andra intressen ibland varit den huvudsakliga anledningen

till att åtgärder av nyss nämnt slag vidtagits eller bibehållits. Sålunda har

regleringar i några fall genomförts i prisreglerings- eller priskontrollsyfte,

i valutapolitik! syfte eller i sysselsättningspolitiskt syfte.

Vid prövningen av frågan om vilka intressen, som bör tillgodoses genom

en allmän fullmaktslag, anför utredningen inledningsvis, att ju fler dessa

intressen är desto svåröverskådligare blir lagens verkningar och desto mera

höljda i dunkel beträffande syftet kan de åtgärder bli, som vidtages med

stöd av lagen. Utredningen anser därför, att en allmän fullmaktslags syften

bör begränsas till ett fåtal för riket eller befolkningen livsviktiga intressen.

Enligt utredningen är ett av de intressen, som bör tillgodoses genom förevarande

lagstiftning, befolkningens behov av förnödenheter

och ett annat försvarets behov härutinnan.

Utredningen behandlar härefter spörsmålet huruvida en allmän fullmaktslag

bör tillgodose även andra intressen än nu nämnda rent försörj ningspolitiskt

betingade.

Vad då först angår valutapolitiska intressen framhåller utredningen,

att ingripanden i form av ransoneringar ibland kan vara erfor
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

45

der liga för att jämvikt i betalningsbalansen skall uppnås. Enligt utredningens

uppfattning bör man dock icke utan tvingande skäl anlita en allmän

fullmaktslag för ett dylikt ändamål. Det synes lämpligare att i ett sådant

läge söka andra utvägar.

I frågan huruvida en allmän fullmaktslag bör få anlitas som underlag för

åtgärder i prisregler ande syfte framhåller utredningen, att

även om en försörj ningsreglering genomförs uteslutande med hänsyn till

försörjningsintresset, så har den en prisreglerande verkan i samma mån som

den ökar tillförseln av eller minskar efterfrågan på den reglerade varan eller

andra varor. På motsvarande sätt kan en prisregleringsåtgärd få för sörj - ningspolitisk verkan genom att öka eller minska konsumtion eller produktion.

Det är emellertid enligt utredningen önskvärt att så långt möjligt hålla

en allmän fullmaktslag fri från prispolitiska syften. Frågan om åtgärder för

priskontroll torde därför i princip böra upptagas i anslutning till prisregleringslagen

eller bli föremål för särskild lagstiftning.

Utredningen anser slutligen att det ej bör ifrågakomma att inom ramen

för en allmän fullmaktslag tillgodose vissa andra speciella intressen.

Sålunda bör åtgärd för att förhindra verksamhet, vilken under rådande

förhållanden anses vara farlig av militära skäl, t. ex. förbud mot flygfotografering

och försäljning av flygfotografier, eller som betingas av säkerhetsskäl,

exempelvis kontroll av tillverkning av karbidlampor, eller som har

till syfte att försvåra sabotage eller som eljest är föranledd av skäl, som ej

har samband med landets försörjning, regleras i vanlig ordning, d. v. s. i

form av lagstiftning genom samfällda beslut av Kungl. Maj :t och riksdag

eller med utnyttjande av Kungl. Maj :ts ekonomiska lagstiftningsmakt.

På grund av det anförda förordar utredningen, att en allmän fullmaktslag

i huvudsak skall ha endast försörjningspolitiskt syfte. Härav följer att

lagens bestämmelser måste utformas på ett något annorlunda sätt än för

närvarande. Liksom enligt gällande förfogandelag bör förfoganden — och

andra åtgärder — få ske för att tillgodose behovet av förnödenhet, som är

erforderlig för krigsbruk eller som är av vikt för befolkningen eller produktionen,

men den nuvarande tänjbara bestämmelsen, att förfogande kan ske

för att bereda tillgång till förnödenhet, som är behövlig för annat ändamål av

betydelse för det allmänna, torde böra ersättas med den mera entydiga föreskriften,

att förfoganden — och andra åtgärder — får ske för att tillgodose

behovet av förnödenhet, som är behövlig för ekonomisk försvarsberedskap,

d. v. s. för försvarsförberedelser i syfte att trygga folkförsörjningen

och försvarets behov av förnödenheter.

Herr Andersson anser, att de statliga myndigheterna, för att priskontrollen

skall bli verkningsfull, i vissa lägen bör ha möjlighet att i prisreglerande

syfte vidtaga sådana åtgärder, som avses med den föreslagna fullmaktslagstiftningen.

Han kan därför icke biträda utredningens uppfattning,

att denna lagstiftning ej skall få användas i rent prisreglerande syfte,

under annan förutsättning än att prisregleringslagstiftningen samtidigt

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

kompletteras med bestämmelser om befogenheter för myndigheterna att

vidtaga åtgärder av nämnt slag.

Remissinstanserna.

Så gott som undantagslöst ansluter sig de hörda myndigheterna och sammanslutningarna

till utredningens uppfattning att i huvudsak endast f ö rsörjningspolitiska

intressen bör tillgodoses genom den föreslagna

fullmaktslagstiftningen. I samband därmed har en del remissinstanser

behandlat frågan om lagstiftningen bör tillgodose också p r i s p o 1 itiska

intressen.

Sålunda anför jordbruksnämnden, att begränsningen av lagstiftningens

räckvidd till att i princip avse försörjningsmässigt betingade åtgärder och

således icke åtgärder i huvudsakligen valuta- eller prispolitiska syften

synes vara följdriktig och uppenbarligen ägnad att skapa större klarhet

på området än vad hittills varit förhållandet. Nämnden förutsätter att

Kungl. Maj :t, när så bedöms aktuellt, överväger frågan om de speciella förfoganden

vilka i ett krisläge bör få tillgripas i exempelvis prisreglerande

syfte.

Kooperativa förbundet anser, att även om ransoneringar i ett skärpt läge

sannolikt icke kan göras effektiva utan stöd av priskontroll, detta icke

utgör skäl för att i den allmänna fullmaktslagstiftningen inbegripa även

prisreglering. Priskontroll bör icke införas såsom kontrollåtgärd vid regleringar

förrän behovet oundgängligen kräver. Föreskrifter härom bör då

helst grundas på särskild prisregleringslagstiftning.

Också grossistförbundet betonar vikten av att hålla lagstiftningen fri

från prispolitiska syften.

Handels- och industrikommissionen framhåller svårigheten att renodla

försörjningsintressena framförallt i förhållande till de prispolitiska intressena.

Erfarenheten visar, att de senare ofta kvarstår under längre tid än

de rena försörj ningsintressena. Detta har medfört att en reglering behållits

ur rent prispolitiska synpunkter, vilket är mindre tillfredsställande. Härtill

kommer att försörjnings- och prispolitiska intressen icke alltid sammanfaller,

varför det synes kommissionen lämpligt att de olika intressenas företrädare

i sådana fall får som hittills skett hänskjuta frågorna till Kungl.

Maj :t.

Även industriförbundet understryker svårigheten att draga en klar gräns

mellan olika intressen. Förbundet ifrågasätter, huruvida den av utredningen

förordade principiella ståndpunkten i praktiken alltid kommer att bli

avgörande.

Landsorganisationen vill icke uttala en bestämd mening i frågan huruvida

prispolitiska intressen bör tillgodoses i en allmän fullmaktslagstiftning

eller om prisregleringslagen bör kompletteras härutinnan. Enligt organisationens

åsikt är det dock av betydelse, att prisregleringslagstiftningen

icke försvagas.

Pris kontrollnämnden däremot motsätter sig utredningens förslag att full
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

47

maktslagstiftningen icke skall tillgodose prispolitiska intressen. Nämnden

framhåller, att utredningen gjort ett klart avsteg från de principer som tilllämpats

under det andra världskriget och därefter. Förfogandelagstiftningen

har nämligen i stor utsträckning utgjort grundval för prisregler ande

föreskrifter. Enligt nämndens uppfattning hade det varit av stort intresse,

om det inom ramen för utredningen varit möjligt att belysa det nära sambandet

mellan pris- och försörjningspolitiska frågor ävensom de för- och

nackdelar som kan vara förbundna med att fullmaktslagstiftningen brukas

jämväl i prisreglerande syfte. Nämnden instämmer med utredningen såtillvida,

att syftet med lagstiftningen i första hand bör vara försörj ningspolitiskt.

Ej heller har nämnden något att erinra mot att frågan om åtgärder

för priskontroll i princip upptages i anslutning till prisregleringslagen.

Nämnden vill däremot ifrågasätta, huruvida det är lämpligt att beröva

Kungl. Maj :t möjligheten att använda fullmaktslagstiftningen i prisreglerande

syfte samt huruvida en sådan begränsning över huvud taget är

möjlig.

I anslutning härtill anför nämnden följande.

Givetvis är det icke möjligt att här mera ingående belysa detta komplex

av frågor. Nämnden vill emellertid fästa uppmärksamheten på den allvarliga

situation, som skulle komma att uppstå genom ett undanryckande av

det stöd förfogandelagstiftningen hittills utgjort för prisregleringen. Erfarenheterna

under andra världskriget och tiden därefter ha otvetydigt givit

vid handen, att i den då rådande bristsituationen det icke skulle varit möjligt

att inom vissa för folkhushållet synnerligen betydelsefulla områden

uteslutande med stöd av prisregleringslagens bestämmelser åstadkomma

en effektiv och smidig prisreglering och samtidigt förhindra en förskjutning

av produktionen till enbart lönsamma varor. Härför erfordrades kompletterande

föreskrifter av förfogandelagstiftnings karaktär. Det må här

endast pekas på, att man icke skulle kunnat genomföra en effektiv prisreglering

på garner, vävnader, kläder eller skor, därest icke prisregleringen

intimt förbundits med bestämmelser utfärdade av vederbörande försörjningskommission.

Det ovan sagda gäller dock endast prisregleringen i fabrikantledet.

För prisregleringen i övriga handelsled ha prisregleringslagens

föreskrifter varit fullt tillräckliga. — I avsaknad av andra hållpunkter torde

det vara berättigat att utgå från att under ett skede, som tvingar till

återinförande av prisreglering, den ekonomiska situationen och förhållandena

i övrigt kunna komma att bli i stort sett likartade dem, som varit förhärskande

under den sistförflutna krigs- och efterkrigstiden. I vart fall

torde man kunna räkna med, att de regleringsmetoder som använts under

nyssnämnda tid därvid komma att bli normgivande. Om man utgår härifrån

och förutsätter att den föreslagna fullmaktslagstiftningen icke skulle

utgöra underlag för prisföreskrifter, blir det enligt nämndens erfarenheter

nödvändigt, att Kungl. Maj :t tillägges befogenheter, som i vissa fall gå avsevärt

utöver de i nuvarande prisregleringslag stadgade.

För att antyda arten av den lagstiftning, som sålunda skulle bli erforderlig

såsom komplement till prisregleringslagen, berör nämnden härefter

närmare en del av de befogenheter inom gällande förfogandelag, som haft

betydelse för prisregleringen. Nämnden omnämner därvid, att beslut om

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

avstående av förnödenhet i prisregleringssyfte visserligen förekommit endast

i ett 1 all, men att detta berott på att i övriga fall erforderliga överenskommelser

kunnat träffas med näringslivet. Det kan antagas, att denna möjlighet

underlättats av den omständigheten, att ett avstående eljest kunnat

framtvingas med stöd av förfogandelagen. — Vidare framhåller nämnden

att beslagsinstitutet i stor utsträckning använts såsom underlag för prisreglering.

Därvid har ett intimt samarbete förekommit mellan nämnden

och vederbörande för sörj ningskommission, varigenom en på samma gång

effektiv och smidig prisreglering kunnat genomföras. — Slutligen understryker

nämnden, att under sistförflutna kristid såväl clearing- som prisutjämningsavgifter

i ej obetydlig omfattning uttagits i prisreglerande syfte.

Enligt nämndens uppfattning måste man räkna med att dylika förfaranden

blir nödvändiga även i en eventuell ny kris.

Sammanfattningsvis anför nämnden i denna fråga följande.

Nämnden anser för sin del, att sambandet mellan de försörjningspolitiska

och de prispolitiska intressena är så intimt, att det i regel icke går att draga

en gräns för var det ena slutar och det andra börjar. Enligt nämndens mening

är det därför icke praktiskt genomförbart att särskilja en fullmaktslagstiftning

avsedd för försörjningsfrågor från en i väsentliga stycken likartad

lagstiftning för prisregleringsfrågor. En sådan uppdelning skulle dessutom

uppenbarligen kunna leda till svårlösta kompetenskonflikter mellan de

olika myndigheter som ha att administrera krisregleringarna. Under sistförflutna

kristid ha däremot — såvitt nämnden känner till — några väsentliga

olägenheter i administrativt hänseende icke uppstått av den anledningen,

att förfogandelagstiftningen tjänat som grund för prisregleringsföreskriftcr.

I en del fall har det visserligen varit nödvändigt att av prisregleringsskäl

bibehålla beslag på vissa råvaror längre än vad som enligt försörjningsmyndigheternas

mening varit erforderligt ur försörjningssynpunkt.

Varken för näringslivets eller för myndigheternas del synes dock olägenheter

ha vållats av detta förfarande, då i sådana fall de tidigare individuella

förbrukningstillstånden regelmässigt ersatts med generella.''— Som tidigare

antytts anser nämnden, med hänsyn till vad som ovan anförts om det nära

sambandet mellan försörjnings- och prisfrågorna, att det skulle varit lyckligare,

om hela detta frågekomplex samtidigt hade upptagits till behandling

med tillgodogörande av de erfarenheter som krismyndigheterna var för sig

vunnit under krigs- och efterkrigstiden. Då emellertid så icke skett, finner

nämnden det utomordentligt angeläget — speciellt mot bakgrunden av utredningens

uttalanden om begränsningen av fullmaktslagstiftningens intressesfär

— att frågan om en beredskapslagstiftning på prisregleringens område

snarast upptages till prövning.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap anser, att en lagstiftning

om förfogande icke bör begränsas till försörj ningspolitiska intressen utan

skall kunna användas i alla de fall, då ett viktigt allmänt intresse så påfordrar.

D epartem en tscbefen.

Enligt 2 § gällande förfogandelag är lagens syfte att tillgodose behovet

av förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen, eller att

bereda tillgång till förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk eller annat

ändamål av betydelse för det allmänna.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

49

Av ordalagen torde framgå att i lagen angivna åtgärder är avsedda att genomföras

främst då förnödenhet är erforderlig ur försörjningssynpunkt.

Utformningen av paragrafen hindrar emellertid icke, att lagen utnyttjas

för att tillgodose andra ändamål. Så har också skett under andra världskriget

och tiden närmast därefter. Förfogandelagens bestämmelser om avstående

av förnödenheter och om beslag har sålunda i några fall använts i

prisreglerings- eller priskontrollsyfte, i valutapolitiskt eller sysselsättningspolitiskt

syfte eller för att möjliggöra uttagande av clearingavgifter, som

icke varit behövliga ur försörjningssynpunkt.

Frågan om vilka intressen som lämpligen bör tillgodoses i en fullmaktslagstiftning

av allmänna förfogandelagens natur har under senare år varit

omstridd. Sålunda har den meningen framförts — bl. a. av riksnänmden för

ekonomisk försvarsberedskap i dess yttrande över utredningens förslag —

att en dylik lagstiftning bör kunna användas i alla de fall, då ett viktigt allmänt

intresse så kräver. Å andra sidan har åtskilliga, däribland förfoganderättskommittén,

förfäktat att en allmän fullmaktslagstiftning icke bör få utnyttjas

för att tillgodose andra intressen än rent försörjningspolitiska. Andra

åter har i likhet med priskontrollnämnden varit förespråkare för den linjen,

att lagstiftningen förutom för försörj ningspolitiska intressen i allt fall måste

kunna tillämpas i prisreglerande syfte.

Vid sin prövning av detta spörsmål har utredningen stannat för att i huvudsak

endast för sörj ningspolitiska intressen bör få tillgodoses

inom ramen för en allmän fullmaktslagstiftning.

Uppenbarligen medför en fullmaktslagstiftning, som avser att tillgodose en

vid krets av intressen, vissa fördelar. Behovet av speciella fullmaktslagar

skulle med en så beskaffad allmän fullmaktslagstiftning minskas och därtill

kommer att ju vidare intressekretsen är, desto lättare blir det för de beslutande

myndigheterna att avgöra, huruvida den allmänna fullmaktslagstiftningen

må tillämpas eller ej. Vidare kan det synas föga följdriktigt, att en och

samma åtgärd — t. ex. ransonering av viss förnödenhet — får genomföras

med stöd av lagstiftningen, såvida åtgärden är behövlig ur försörjningssynpunkt,

men icke om den är erforderlig för att tillgodose exempelvis ett valutapolitiskt

syfte eller ett prisregleringsintresse.

En fullmaktslagstiftning med ett vidsträckt tillämpningsområde är emellertid

också ägnad att väcka allvarliga betänkligheter. Dess verkningar blir,

såsom utredningen betonat, svåra att överblicka. Fasta hållpunkter för tilliämpningen

saknas och lagstiftningen kan komma att åberopas som grund

för åtgärder, vilka strider mot dess ursprungliga syften eller icke varit av

lagstiftaren förutsedda och vilka alltså i själva verket vidtages utan riksdagens

godkännande. Det kan också göras gällande att en så beskaffad lagstiftning

kan begagnas för onödiga och godtyckliga ingripanden.

Enligt min mening är de fördelar, som enligt vad nyss sagts följer med

en vidsträckt fullmaktslagstiftning, icke så stora att de uppväger de betydande

olägenheterna. Jag ansluter mig därför till utredningens slutsats, att

den nu ifrågasatta lagstiftningens syften bör begränsas till ett fåtal för riket

eller befolkningen livsviktiga intressen.

4 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 20.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Ingen har haft något att erinra mot utredningens ståndpunkt, att b efolk

ningens och försvarets behov av förnödenheter

är ett sådant intresse. Det bör dock i detta sammanhang framhållas att det

måhända förefaller mindre lämpligt att i en lagstiftning sammanföra bestämmelser,

som gäller icke endast den civila befolkningens försörjning utan

även rent militära behov, och att det är mera följdriktigt att låta alla stadganden,

som avser förfoganden för militära ändamål, inflyta i rekvisitionslagen.

Detta spörsmål har emellertid alltsedan tillkomsten av 1916 års förfogandelag

dryftats i olika sammanhang och statsmakterna har varje gång

stannat för den ordning som nu gäller. Såsom skäl härför har anförts bl. a.

att rekvisitionslagen tillkommit med tanke på krigsmaktens mera tillfälliga

och lokala behov, medan här är fråga om förfoganden, vilka skall tillgodose

försvarets allmänna behov och sålunda har nära samband med förfoganden

för civilbefolkningens försörjning. Enligt min mening är den nuvarande

ordningen ändamålsenlig och den bör därför icke frångås.

Som förut nämnts har utredningen i princip avvisat tanken på att andra

intressen än försörjningspolitiska skall få tillgodoses genom en allmän

fullmaktslagstiftning. Övervägande antalet remissinstanser har anslutit sig

till denna ståndpunkt. Åtskilliga av dem uttalar särskilt sin tillfredsställelse

över att de prispolitiska intressena lämnats utanför lagstiftningen.

Några remissinstanser är emellertid tveksamma på denna punkt och priskontrollnämnden

uttalar sig för att lagstiftningen utformas så att den kan

tillgodose även prispolitiska intressen.

I och för sig kan givetvis skäl anföras för den av priskontrollnämnden

uttalade uppfattningen. Det kan sålunda knappast förnekas, att ett nära

samband föreligger mellan prispolitiska och försörj ningspolitiska frågor, eller

att en åtgärd som vidtages i prisreglerande syfte också kan få försörjningspolitiska

följder och tvärtom. Erfarenheten har vidare visat att under

kristider åtgärder, som har prisreglerande och priskontrollerande syfte, stundom

ej blir tillräckligt verkningsfulla, om icke den förnödenhet varom fråga

är ransoneras eller läggs under beslag eller förordnande om dess avstående

meddelas. Såväl förfoganderättslcommittén som utredningen har emellertid

funnit, att frågan om åtgärder för priskontroll i princip bör behandlas i prisregleringslagen

eller i annan särskild lagstiftning. Jag biträder denna uppfattning

och anser sålunda, att en allmän fullmaktslagstiftning av nu ifrågasatt

slag icke bör innefatta medgivande att genomföra åtgärder som i huvudsak

tillgodose endast prispolitiska syften. Därvid utgår jag från att det

nyss berörda nära sambandet mellan försörjnings- och prisfrågor i praktiken

ofta möjliggör en verksam priskontroll beträffande sådana förnödenheter,

som av försörj ningspolitiska skäl blivit föremål för åtgärder enligt

den allmänna fullmaktslagstiftningen.

På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra förorda utredningens

förslag, att den blivande allmänna fullmaktslagstiftningen i princip skall

avse att under rådande utomordentliga förhållanden dels tillgodose behov

av förnödenhet, som är erforderlig för krigsbruk eller för ekonomisk för
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

51

svar sberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen

och dels möjliggöra en av sådana förhållanden påkallad hushållning

med dylik förnödenhet.

III. Lagstiftningens omfattning.

Utredningen.

Enligt utredningens mening bör en blivande lagstiftning främst avse fullmakter

för Kungl. Maj:t, som möjliggör förfogande i nödig utsträckning

över förnödenheter samt över produktions- och transportmedel för

framställning eller distribution av förnödenheter. I fråga om gränserna för

denna förfoganderätt har utredningen funnit, att de befogenheter, som tillkommer

Kungl. Maj :t enligt gällande förfogandelag, i stort sett är nödvändiga

och tillfyllest. Den omständigheten, att vissa av dem icke alls eller

endast i ringa utsträckning utnyttjats, kan enligt utredningens uppfattning

icke åberopas såsom stöd för ett antagande att dessa befogenheter utan

olägenhet skulle kunna undvaras. Förfogandelagen har nämligen varit avsedd

att gälla även under krig. Vidare torde befogenheterna haft viss betydelse,

även om de formellt icke använts. Det har sålunda förekommit att statliga

myndigheter i stället för att utnyttja de i lagen lämnade befogenheterna

kunnat träffa avtal med näringsidkare och andra. Dessa har känt till att

myndigheterna haft möjlighet att alternativt använda befogenheterna och

denna omständighet har säkerligen gjort dem benägna att ingå avtal.

Utredningen har emellertid ansett sig böra förorda vissa förtydliganden

av befogenheternas innehåll ävensom mindre utvidgningar och inskränkningar.

Sålunda föreslås att kretsen av den lösa egendom, som skall kunna

tagas i anspråk med nyttjanderätt, utvidgas att omfatta vissa transportabla

arbetsmaskiner. Vidare förordas att ägare eller innehavare av lageranläggning

skall kunna åläggas att förvara förnödenhet för kronans räkning. Å

andra sidan föreslås, att förfogande över byggnad eller annat utrymme för

att bereda bostad åt husvilla eller för förvaring av arlrivalier eller samlingar

eller för annat liknande ändamål skall utgå. Fmligt utredningens mening

bör i stället frågan om behov av utrymmen för dessa ändamål, i den mån

den icke kan lösas med stöd av bestämmelser i civilförsvarslagen, regleras

genom särskild lagstiftning.

Även rätten att taga fastighet, byggnad eller annan egendom i anspråk

med nyttjanderätt för sjukvårdsändamål skall enligt utredningens förslag

bortfalla ur förfogandelagstiftningen. Utredningen hänvisar till att behovet

av förfoganderätt för detta ändamål är avsett att tillgodoses genom särskild

lagstiftning om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden.

Härom må i detta sammanhang följande nämnas.

I betänkande angående hälso- och sjukvården vid krig och andra utomordentliga

förhållanden (SOU 1952: 22) har förslag framlagts till lag om

hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden. För
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

slaget avser den allmänt civila hälso- och sjukvården. Enligt 3 § i förslaget

skall lagen tillämpas, då riket befinner sig i krig eller krigsfara eller det

eljest påkallas av likartade utomordentliga förhållanden eller av andra utom

riket inträffade extraordinära händelser. Jämlikt förslagets 8 § skall, då 3 §

tillämpas, utan hinder av vad i allmänna förfogandelagen finns stadgat om

förutsättningarna för lagens tillämpning, denna lag i erforderliga delar gälla

för att tillgodose det allmänna civila medicinalväsendets behov.

Vidare föreslår utredningen, såsom förut nämnts, att fullmaktslagstiftningen

skall omfatta befogenheter för Kungl. Maj :t att besluta om handels-

och användningsregleringar. Utredningen understryker

därvid, att det under en kristid med brist på förnödenheter av olika slag är

nödvändigt att reglera förbrukningen av sådana varor, på vilka brist uppstått.

Detta sker enklast genom en reglering av handeln med varorna, innebärande

att överlåtelse får ske endast mot inköpsbevis, som utfärdats av myndighet.

I ett krisläge med varuknapphet är det dessutom angeläget tillse, att tillgängliga

varor används på ett ändamålsenligt sätt. Sålunda kan det bli

fråga om att förbjuda viss användning av förnödenhet eller föreskriva att

viss förnödenhet får begagnas endast för särskilt ändamål. Vidare kan det

bli ofrånkomligt att i varubesparingssyifte föreskriva, att en vara skall vara

sammansatt på visst sätt eller att inom vissa varugrupper endast standardiserade

artiklar får tillverkas.

Utredningen framhåller vidare, att vissa handels- och användningsregleringar

ej torde kunna bestå, i vart fall icke under längre tid, med mindre

Kungl. Maj :t tillerkänns särskilda befogenheter. I denna fråga anför utredningen

bl. a. följande.

Vissa ransoneringar kunna sålunda enligt vad erfarenheten visat icke tillfredsställande

kontrolleras, utan att kretsen av dem som tillverka, bereda

eller driva yrkesmässig handel med varan begränsas. Detta kan sammanhänga

med att det icke är praktiskt möjligt att anordna kontroll på mer

än ett begränsat antal platser, att man måste uppställa krav på bokföring

och redovisning av den ransonerade varan som icke kunna uppfyllas av vem

som helst, att man måste uppställa vissa krav på personliga kvalifikationer

hos den som skall ha hand om den ransonerade varan o. s. v. Exempel härpå

erbjuda ransoneringar av tvål, tvättmedel, ved, kött, mjöl och spannmål.

För att kunna övervaka bestämmelser om köttransonering blev det under

senaste kristiden nödvändigt att i kontrollsyfte begränsa rätten att utföra

slakt, vare sig denna skedde yrkesmässigt eller ej. Av motsvarande skäl blev

det nödvändigt att begränsa rätten att mala spannmål till mjöl, att tillverka

tvål och tvättmedel, att driva handel med ved o. s. v. till dem som erhållit

särskilt tillstånd härför. Är tillgången på en ransonerad vara mycket knapp,

kan det i en kristid innebära avsevärda risker att låta vem som helst etablera

sig som handlande med varan. Detta förutsätter nämligen, att vederbörande

tilldelas ett ingångslager, svarande mot hans omsättning, och sådan

tilldelning kan inte lämnas utan närmare prövning av sökandens allmänna

pålitlighet. Det blir alltså i dessa fall erforderligt att införa viss begränsning

i rätten att fritt grunda nya företag. Blir bristsituationen ännu mera

skärpt, kan det i undantagsfall rent av bli nödvändigt att begränsa rätten

att driva handel med varan ytterligare för att hindra att varan sprides för

mycket. Vissa förnödenheter, t. ex. skrot, är o vidare av den art, att en hus
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20. 53

hållning svårligen går att genomföra annat än medelst en auktorisation av

handeln.

I anslutning till det anförda förordar utredningen, att den blivande lagstiftningen

skall inrymma befogenheter för Kungl. Maj :t att genom föreskrifter

om auktorisation begränsa kretsen av dem som frambringar,

tillverkar, bereder eller använder eller yrkesmässigt köper eller säljer viss

förnödenhet när så oundgängligen erfordras för kontroll av handels- eller

användningsreglering. I undantagsfall bör befogenheten att meddela föreskrifter

om auktorisation få användas även då så är erforderligt för att åstadkomma

en av förhållandena påkallad hushållning med förnödenhet. Vid

utövandet av dessa befogenheter måste tillses att rörlighet och konkurrens

icke begränsas i vidare mån än med hänsyn till syftet är oundgängligen nödvändigt.

Enligt utredningens förslag bör fulimaktslagstiftningen också inrymma

möjlighet för Konungen att genomföra transportregleringar. Utredningen

framhåller, att sådana kan bli nödvändiga i ett bristläge för att

åstadkomma hushållning med exempelvis drivmedel, smörjolja, gummi och

fordon eller för att möjliggöra kontroll av andra regleringar. I samband

med ransonering av bensin kan t. ex. räjongbegränsningar för bensindrivna

fordon föreskrivas. Utredningen understryker emellertid att det, helt oberoende

av en bristsituation, kan bli erforderligt med reglerande föreskrifter

för att tillgodose det allmänna transportbehovet på viss ort, samt att en

särskild regleringsfullmakt måste finnas för detta fall. Gällande förfogandelagsbestämmelser

om transportålägganden bör därför behållas.

Utredningen behandlar vidare frågan om cl earingför farande

(clearingavgifter och clearingbidrag) vid import och om.

prisutj ämningsavgif ter vid export.

Till en början erinras att sådana avgifter under den av andra världskriget

föranledda kristiden ibland uttagits i samband med regleringar av utrikeshandeln

för att utjämna import- och exportpriser. Enligt utredningens åsikt

torde det bli behövligt att uttaga detta slags avgifter även under kommande

kristider. Såsom utredningen förut framhållit bör avgifterna icke påläggas

utan riksdagens medverkan, men eftersom det oftast är av största vikt att

beslut om att avgift skall uttagas icke i förväg kommer till allmän kännedom,

bör fullmakt lämnas Kungl. Maj :t att vid behov meddela dylikt beslut.

Utredningen anser det vara tveksamt, huruvida bestämmelser om clearing-

och prisutjämningsavgifter bör inrymmas i den lagstiftning, varom nu

är fråga, eller i särskild fullmaktslag eller i en prisregleringslag. Till förmån

för det sista alternativet talar enligt utredningens mening att sådana avgifter

alltid får prisreglerande verkningar. Å andra sidan framhålls att avgifterna

i åtskilliga fall helt eller delvis är betingade av försörjningspolitiska

omständigheter. Till belysning härav anför utredningen.

Under kristider äro kostnaderna vid import av varor ofta stigande, och

kostnadsstegringen kan vara mycket olika vid import från olika områden,

import kommer givetvis icke till stånd, om icke importören får ersättning

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

för sina kostnader vid försäljning på hemmamarknaden. Priset inom landet

kan å andra sidan ofta icke tillåtas stiga så mycket som erfordras för

att import utan prisutjämning i någon form skall kunna ske från de länder,

vilkas export till Sverige belastas med höga kostnader. Äro möjligheterna

till import mot låga kostnader begränsade, kan utebliven import från

andra länder, där kostnaderna bli högre, giva upphov till varubrist. Genom

att lägga avgifter på import, som kan ske till låga kostnader, och använda

dessa avgifter för att delvis finansiera import, som kräver höga kostnader,

kan försörjningssituationen förbättras utan att priset inom landet behöver

bli högre än som motsvaras av det genomsnittliga importpriset. På motsvarande

sätt kan man genom att lägga clearingavgifter på de partier av en förnödenhet,

som kan tillverkas inom landet till lägre kostnad än den importerade

förnödenheten betingar, möjliggöra en nödvändig import till priser,

som ligga över det pris som kan medgivas vid försäljning inom landet. Situationen

blir givetvis i princip likartad, om kostnaderna för produktion

inom landet äro högre än importpriserna och det inhemska behovet endast

till en begränsad del kan täckas genom import. Genom att använda clearingavgifter

på importerade varukvantiteter till att delvis täcka kostnaderna

för den nödvändiga inhemska produktionen kan man hålla en jämn prisnivå,

som är lägre än som betingas av kostnaderna för produktion inom

landet.

Utredningen anser sig icke böra förorda, att denna lagstiftning skall inrymma

ett clearingförfarande för att öka den inhemska produktionen av en

förnödenhet, som icke alls eller endast i begränsad omfattning kan importeras.

Enligt utredningens mening är ett sådant förfarande ägnat att minska

företagens benägenhet att hålla produktionskostnaderna låga och risken

härför synes vara så stor, att riksdagens medverkan till clearing av detta

slag bör krävas i varje särskilt fall.

Under hänvisning till det anförda förordar utredningen, att Kungl. Maj :t,

såvitt angår förnödenheter av samma eller likartat slag, bör lämnas fullmakt

att genomföra clearingförfarande i syfte att dels utjämna priserna vid

import och dels utjämna priserna mellan importerade varor och inom landet

tillverkade partier. Utredningen framhåller därvid, att ett sådant förfarande i

första hand bör komma till stånd på frivillig väg genom överenskommelse

med importörerna.

Vad angår behovet av prisutjämningsavgifter i försörjningspolitiskt

syfte framhåller utredningen, att under kristider prisnivån på

världsmarknaden har en benägenhet att stiga. Är den svenska prisnivån

lägre, blir följden att förnödenheter exporteras, därvid brist på varor inom

landet kan uppstå. Denna utveckling kan visserligen hindras genom ett

exportförbud, men om varutillgången inom landet är tillräcklig för att

tillåta en i och för sig önskvärd export, måste exportmängden på något sätt

fördelas. Detta kan ske genom s. k. kvotering. En sådan åtgärd har emellertid

många ogynnsamma verkningar, konkurrensen hindras, gamla företag

konserveras o. s. v. Genom prisutjämningsavgifter kan exporten ofta begränsas

utan att ett mer eller mindre invecklat lcvoteringssystem behöver

tillgripas. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att den nu avsedda

fullmaktslagstiftningen ger Kungl. Maj :t möjlighet att i försörjningspoli
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

55

tiskt syfte uttaga prisutjämningsavgifter. Utredningen uttalar sig emellertid

för att uttagande av sådana avgifter om möjligt bör ske i anslutning till

överenskommelser mellan staten och vederbörande branschorganisationer.

Tvång bör alltså tillgripas endast då det är oundgängligen nödvändigt.

Herr Herlitz förklarar sig icke kunna biträda förslaget om prisutjämningsavgifter.

Enligt hans mening kan sådana avgifter i vissa lägen vara ändamålsenliga,

men de bör — såsom hitintills torde ha varit fallet — grundas

på ett av riksdagen för varje särskilt fall givet bemyndigande. Utredningens

förslag synes även betänkligt med hänsyn särskilt till vad § 60 regeringsformen

stadgar om riksdagens befogenhet att bestämma om tullar.

I anslutning till vad utredningen sålunda föreslagit angående omfattningen

av en blivande fullmaktsiagstiftning behandlar utredningen frågan om

huru heslagsinstitutet skall begagnas. Det framhålls därvid, att

utrymmet för detta institut blir väsentligt mindre än förut. Beslag bör sålunda

icke längre användas såsom underlag för ingripanden i handels- och

användningsreglerande syfte, eftersom åtgärder i sådana hänseenden skall

vidtagas direkt med stöd av författningsbestämmelser. Beslagsinstitutet kan

därvid beräknas komma att användas huvudsakligen såsom förberedande

åtgärd till beslut om avstående av förnödenheter. I samband härmed kan

nämnas att utredningen föreslår att termen »beslag» utbyts mot förfogandeförbud.

Härutöver behandlar utredningen ett spörsmål av lagteknisk

natur, nämligen huruvida de befogenheter, som enligt förslaget skall tillkomma

Kungl. Maj :t, bör upptagas i en och samma lag eller uppdelas på

särskilda lagar. Utredningen betonar därvid, att bestämmelserna om förfoganderätt

avsevärt skiljer sig från de bestämmelser som avser ransoneringsåtgärder

av olika slag. Främst med hänsyn härtill finner utredningen det

vara lämpligt att uppdela bestämmelserna på två lagar. Av dessa skulle den

ena reglera förfoganderätten och därmed sammanhängande spörsmål och den

andra behandla överlåtelse och användning av varor, andra inskränkningar

i näringsfriheten samt uttagande av clearing- och prisutjämningsavgifter.

Till sist framhåller utredningen, att det för närvarande finns bestämmelser

om förfoganderätt — förutom i allmänna förfogandelagen — i rekvisitionslagen,

beredskapsförfogandelagen och civilförsvarslagen, samt att tilllämpningsbestämmelser

till lagarna lämnas i tre olika författningar. En sådan

ordning kan i praktiken medföra olägenheter. Det får antagas, att svårigheterna

skulle bli mindre om bestämmelserna kunde införas exempelvis

i en huvudförfattning och en tillämpningsförfattning. Ett sådant sammanförande

fordrar emellertid en genomgång och granskning av hela det hithörande

författningskomplexet, något som utredningen ansett falla utanför

sitt uppdrag.

Remissinstanserna.

De hörda myndigheterna och sammanslutningarna har i stort sett icke

något att erinra mot att den tillämnade lagstiftningen i vad avser f ö r f o
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ganden skall inrymma i huvudsak de befogenheter, som enligt gällande

förfogandelag tillkommer Kungl. Maj :t.

Utredningens förslag att kretsen av den lösa egendom som får tagas i anspråk

med nyttjanderätt skall utvidgas med transportabla arbetsmaskiner

har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län ifrågasätter dock, om icke kretsen lämpligen borde utvidgas

att omfatta även lyftkranar och flytdockor.

Icke heller förslaget att ägare eller innehavare av lageranläggning skall

kunna åläggas att lagra förnödenhet för kronans räkning har föranlett någon

invändning från remissinstansernas sida. Bränslekommissionen framhåller,

att härigenom möjliggörs åläggande för t. ex. innehavare av kolgård

eller tankanläggning att lagra kol eller bensin. Detta är till stor fördel, eftersom

enligt gäilande lag förfogande med nyttjanderätt är enda möjligheten

att åstadkomma sådan lagring. Även Kooperativa förbundet finner den ifrågasatta

bestämmelsen vara ändamålsenlig i vissa lägen.

Förslaget att utelämna gällande bestämmelse om rätt till förfogande över

fastighet eller annat utrymme för att bereda bostad åt husvilla eller för

förvaring av arkivalier eller samlingar eller för annat liknande ändamål har

dryftats av några remissinstanser. Därvid framhålls allmänt den utomordentliga

betydelsen av att möjlighet finns att taga i anspråk erforderliga

utrymmen för dessa ändamål.

Byggnadsstyrelsen anser, att behovet av utrymmen i allt väsentligt kan

tillgodoses med stöd av de befogenheter, som enligt civilförsvarslagen tillkommer

civilförsvarsmyndigheterna. I fråga om arkivalier och samlingar

nämner styrelsen att, i vart fal! såvitt angår statsverkets egendom, vissa förvaringsutrymmen

antingen redan ordnats eller förberetts för användning

vid krig eller krigsfara. Styrelsen har därför icke något att invända mot att

denna bestämmelse utgår.

Icke heller marinförvaltningen har något att erinra häremot men framhåller

angelägenheten av att frågan om utrymmen för dessa behov skyndsamt

blir föremål för särskild lagstiftning, om den icke kan lösas på annat

sätt.

Civilbefälhavaren i fjärde civilområdet anför att, om utrymmen för ifrågavarande

ändamål ej kan tagas i anspråk med stöd av civilförsvarslagen, det

synes angeläget att denna fråga behandlas redan i detta sammanhang.

Civilbefälhavaren i andra civilområdet ansluter sig till denna uppfattning

och framhåller därvid, att länsstyrelsen visserligen redan enligt civilförsvarslagen

kan taga byggnader och anläggningar i anspråk för omhändertagande

av utrymda och flyktingar, men att kompletterande bestämmelser torde

krävas.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap däremot avstyrker förslaget

i den mån det innebär en begränsning av förfoganderätten enligt gällande

lag. Enligt riksnämndens mening är det — bortsett från att det är mindre

önskvärt att tillskapa nya förfogandelagar — angeläget att den blivande

fullmaktslagstiftningen kan användas i alla de fall, då ett viktigt allmänt

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

57

intresse så påfordrar. För övrigt kan även i fråga om förvaring av arkivalier

ett försörj ningspolitiskt intresse vara för handen. Sålunda ligger i stor utsträckning

försäkringsbolagens handlingar till grund för reglering av krigsskador

å fastigheter etc. Det är även av vikt, att försäkringar utbetalas redan

under krig, då det gäller att hålla ett krigsviktigt företag i gång. Även

andra exempel torde finnas. Slutligen understryker riksnämnden, att civilförsvarslagens

förfoganderegler icke omfattar alla behov, som kan uppkomma

i fråga om bostäder till husvilla.

I anslutning till förslaget att icke medtaga bestämmelsen om rätt att förfoga

över fastighet, byggnad eller annan egendom med nyttjanderätt för

sjukvårdsändamål har riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap samt

civilbefälhavaren i andra civilområdet uttalat sig.

Riksnämnden avstyrker förslaget i den mån det innebär en begränsning

av förfoganderätten enligt nuvarande förfogandelag samt hänvisar därvid

till betänkandet med förslag till lag om hälso- och sjukvård vid krig och

andra utomordentliga förhållanden. Riksnämnden framhåller, att nyssnämnda

förslag saknar särskild bestämmelse om förfoganderätt för sjukvårdsändamål.

Eftersom icke heller förslaget till den nya förfogandelagstiftningen

medger förfogande med nyttjanderätt för sjukvårdsändamål, skulle enligt

riksnämndens mening t. ex. planläggningen av lokaler för beredskapssjukhusen

i stor utsträckning bli värdelös. Riksnämnden har också i utlåtande

över förslaget till lag om hälso- och sjukhusvård avstyrkt bestämmelserna

i förslagets 8 §.

Civilbefälhavaren i andra civilområdet betonar vikten av att möjlighet

finns att förfoga över fastighet m. m. för sjukvårdsändamål.

Ingen av remissinstanserna har något att erinra mot förslaget, att en allmän

fullmaktslagstiftning bör inrymma befogenheter för Kungl. Maj :t att

genomföra handels- och användningsregleringar.

Däremot har det av utredningen förordade stadgandet om rätt för Kungl.

Maj :t att för kontroll av sådan reglering m. m. meddela auktorisation

ingivit betänkligheter hos åtskilliga remissinstanser.

Sålunda anser länsstyrelsen i Norrbottens län, att det ur vissa synpunkter

varit önskvärt att utesluta stadgandet ur lagstiftningen. Då detta likväl icke

synes möjligt, är det självfallet av vikt att stadgandet tillämpas med allra

största varsamhet.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap omnämner, att riksnämnden

vid tidigare samråd med utredningen ifrågasatt om icke föreskrift om

auktorisation borde i varje särskilt fall underställas riksdagen för godkännande

inom viss tid, förslagsvis 30 dagar. Denna möjlighet har icke behandlats

i betänkandet, men den torde likväl vara värd att överväga. Enligt riksnämndens

uppfattning bör i vart fall en klar förutsättning för fullmaktens

begagnande vara, att föreskriften icke blott är oundgängligen erforderlig

utan även att den måste genomföras med sådan snabbhet, att riksdagens

samtycke icke hinner inhämtas i förväg.

Grossistförbundet finner stadgandet vara otillfredsställande ur den all
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

männa rättssäkerhetens synpunkt. Förbundet ifrågasätter, om icke stadgandet

strider mot § 16 regeringsformen. Det innebär nämligen, att administrativ

myndighet på icke närmare angivna lämplighetsgrunder kan beröva en

näringsidkare hans utkomstmöjligheter. Detta ingrepp är enligt förbundets

mening i och för sig så allvarligt, att — oavsett huru regeringsformen tolkas

i detta hänseende — administrativa myndigheter icke av kontrollskäl bör

tillerkännas så vittgående befogenheter som utredningen förordat.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare ifrågasätter, om

icke en sådan begränsning i näringsfriheten som en auktorisation innebär

hör genomföras genom vanlig lagstiftning, vartill tid i regel torde finnas.

Enligt handelskammarens uppfattning visar erfarenheten från det andra

världskrigets regleringar, att det är svårt att genomföra auktorisationer så

att de blir effektiva. Av allmänheten uppfattas de också i många fall som

onödiga eller rent av som otillåtna ingrepp i individens frihet. Det synes

därför handelskammaren oriktigt att — i allt fall då krig eller krigsfara

icke föreligger — tillåta auktorisationer på grundval av en fullmaktslagstiftning.

Enligt Kooperativa förbundets mening innebär det föreslagna stadgandet

om auktorisation ett åsidosättande av näringsfrihetsförordningens bestämmelser.

Det bör icke ifrågakomma att inom ramen för en lagstiftning, som

enligt förslaget kan avse reglering även i fredstid, lämna Kungl. Maj :t en så

vidsträckt fullmakt.

I anslutning härtill anför förbundet följande.

Förslaget innehåller visserligen den bestämmelsen, att det vid utfärdande

av auktorisation skall tillses, »att rörlighet och konkurrens icke begränsas

i vidare mån än som med hänsyn till syftet med föreskriften är oundgängligen

nödvändigt». Vad denna bestämmelse beträffar, synes den icke

innebära något annat än en allmän utfästelse att icke skärpa auktorisationsåtgärden

utöver det behov, som föreligger för varje särskilt syfte, vilket väl

bör anses gälla för alla föreskrifter, som utfärdas med stöd av lagen. I övrigt

gäller, att auktorisationsbestämmelsen kan bringas i tillämpning, när

detta är oundgängligen erforderligt för att ernå tillfredsställande kontroll

över regleringar men också för att åstadkomma en av förhållandena påkallad

hushållning med förnödenheter i en knapphetssituation, som uppkommit

till följd av utomordentliga händelser utom riket, alltså i fredstid. Det är

fullt tänkbart, att den i det sistnämnda fallet, om lagen satts i kraft, kan finna

användning för att i en övergående knapphet på världsmarknaden, vars

närmare beskaffenhet och särskilda krav konstateras genom mer eller mindre

ingående bedömning av administrativa myndigheter, tillskapa importeller

andra karteller, vilka när knappheten upphört fortsätta att i en eller

annan form utöva ett bestämmande inflytande över marknaden. Styrelsen är

därför av den meningen, att även om generell fullmakt för auktorisation

som ett medel till kontroll av regleringar, som snabbt måste genomföras,

kan vara motiverad i krigstid, den för knapphetssituationer i fredstid icke

borde förekomma, utan förslag till auktorisation i de fall, där den i en sådan

situation anses oundgängligen erforderlig, framläggas i form av särskild lag

och prövas från fall till fall av riksdagen.

Flertalet handelskammare anser i likhet med Kooperativa förbundet, att

en föreskrift om auktorisation innebär ett så långt gående ingrepp i den en
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

skildes rätt att driva näring, att den i fredstid icke får tillgripas annat än

efter riksdagens ställningstagande till särskild proposition i ämnet.

Icke någon av de hörda myndigheterna eller organisationerna har något

att invända mot förslaget, att lagstiftningen skall inrymma befogenhet för

Kungl. Maj :t att genomföra transport regleringar.

Förslaget om rätt för Kungl. Maj :t att inom ramen för lagstiftningen uttaga

clearing avgifter har behandlats av några utav remissinstanserna.

Kommerskoilegium har i princip icke något att invända mot förslaget.

Kollegium betonar emellertid, att systemet med clearingavgifter kan komma

att minska importörens eller tillverkarens intresse av att nedbringa

kostnaderna för varorna. Systemet bör därför handhas med stor försiktighet.

Stockholms handelskammare, handelskammaren i Karlstad samt Smålands

och Blekinge handelskammare är tveksamma, huruvida uttagande av

clearingavgifter bör inrymmas bland de regleringar som Kungl. Maj :t själv

äger vidtaga, då krig eller krigsfara icke föreligger. Enligt deras mening bör

spörsmålet ytterligare övervägas.

Skånes handelskammare anser, att avgifter av denna typ principiellt icke

hör påläggas utan riksdagens hörande i det särskilda fallet. Därvid bör enligt

handelskammarens mening en bestämd maximigräns uppdragas för

varje slag av avgift. Det sätt varpå clearingavgifter under de senaste åren

uttagits har ofta lett till att den enskilde affärsmannen sett grunden undanryckas

för träffade af färsdispositioner. Därav har följt ekonomiska förluster

och långtgående menliga verkningar för verksamheten på längre sikt.

Enligt handelskammarens åsikt har den rättsosäkerhet, som härigenom

skapats, varit betydande. I verkligheten har det ofta rört sig om pålagor,

som för den enskilde verkar som en ren beskattning. På grund av det anförda

anser handelskammaren, att fullmakten i denna del under alla förhållanden

skall begränsas till förnödenheter av väsentlig betydelse för folkförsörj

ningen.

Kooperativa förbundet ifrågasätter, om icke påläggandet av clearingavgifter

vid import kan komma i strid med den s. k. Havana-stadgan samt

det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT-avtalet), vilka båda biträtts av

vårt land. Härefter redogör förbundet tämligen utförligt för de olika konfliktlägen,

som i detta hänseende kan uppkomma.

Spannmålsbolaget ställer sig i princip avvisande mot förslaget, att fullmaktslagstiftningen

skall inrymma befogenhet för Kungl. Maj :t att uttaga

clearingavgifter.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap vänder sig mot utredningens

förslag, att clearingavgifter icke får påläggas för att utjämna priserna

beträffande förnödenheter, som icke alls eller i endast ringa omfattning

importeras. Clearingförfarandets betydelse för försörjningen är dock

minst lika stor i fråga om sådana varor som övriga. Sålunda var det clearingförfarande

för ved, som gällde under senaste krigstiden, betingat av de

långa transportvägarna till en del stora förbrukningsområden och nödvän
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

digheten av att där kunna tillhandahålla ved utan att behöva taga hänsyn till

varifrån veden kom. Likaså bestämdes clearingpriserna på flytande drivmedel

icke endast för att få viss proportion mellan priserna på olika spritblandningar

utan även kostnaderna för gengasdrift beaktades.

Också priskontrollnämnden behandlar frågan om clearing mellan priserna

på enbart inom landet tillverkade förnödenheter. I likhet med utredningen

anser nämnden ett sådant förfarande vara äventyrligt ur den synpunkten,

att det. är äanat att minska benägenheten hos företagen att hålla produktionskostnaderna

laga. Det är sannolikt, att intet står att vinna med ett dylikt

clearingsystem. Vill man uppmuntra till ökad produktion, torde i stället

en gynnsamt avvägd prissättning vara den bästa utvägen. Med hänsyn till

det anförda finner nämnden, att clearingförfarande av detta slag bör användas

endast i sällsynta undantagsfall eller under alldeles speciella förhållanden.

Förslaget om befogenhet för Kungl. Maj :t att inom lagstiftningens ram

uttaga p r i s u t j ämningsavgifte r har föranlett uttalanden från ett

flertal remissinstanser.

Pris kontrollnämnden säger sig icke ha annat att erinra än att möjlighet

att pålägga prisutjämningsavgift bör föreligga även när så är erforderligt

ur prispolitisk synpunkt. Nämnden erinrar om att gällande förordning om

prisutjämningsavgifter såsom förutsättning för införandet av sådan avgift

uttryckligen anger, att åtgärden skall vara påkallad av prispolitiska skäl.

I denna fråga anför industriförbundet, att det givetvis kan vara ett försörjningsintresse

att i lämplig omfattning hålla exporten tillbaka. Lika klart

är emellertid, att i sådant fall benägenheten att exportera väsentligen sammanhänger

med förhållandet mellan exportpriset och hemmamarknadspriset.

Om det senare tillätes anpassa sig efter exportpriset, torde knapphet på

varan icke behöva befaras på grund av för stor export. Den av utredningen

förordade bestämmelsen måste därför utgå från den förutsättningen, att

man genom priskontroll eller på annat sätt håller de inhemska priserna på

lägre nivå än priserna på världsmarknaden. Denna bestämmelse tillgodoser

därför enligt förbundets mening icke i första hand ett försörjningsintresse

utan intresset av att möjliggöra en inhemsk prissättning, som är oberoende

av världsmarknaden. Bestämmelsen synes till sitt egentliga syfte nära överensstämma

med förordningen om prisutjämningsavgift. Det kan därför enligt

förbundets uppfattning ifrågasättas om bestämmelsen fyller något behov

vid sidan av nämnda förordning. Frånsett vad nu anförts vill förbundet

i anslutning till herr Herlitz’ särskilda yttrande ifrågasätta, om det är lämpligt

att generellt bemyndiga Kungl. Maj :t att utan riksdagens medverkan i

det särskilda fallet uttaga avgifter, vilka för dem som drabbas därav har

samma karaktär som av riksdagen beslutade skatter.

Grossistförbundet, köpmannaförbundet, de flesta handelskamrarna och

spannmåls bolaget biträder herr Herlitz’ mening, att en allmän fullmaktslagstiftning

icke bör inrymma befogenhet för Kungl. Maj :t att uttaga prisutjämningsavgifter,

utan att åtgärder av sådan art ovillkorligen kräver riksdagens

bemyndigande för varje särskilt fall.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

61

Enligt grossistförbundets mening måste trängande skäl motivera ett avsteg

från riksdagens beskattningsrätt. Några praktiska skäl synes icke kunna

åberopas för införandet av en bestämmelse om prisutjämningsavgifter.

Syftet kan nämligen tillgodoses genom förhållandevis enkla administrativa

åtgärder utan intrång på riksdagens beskattningsrätt. Enklast är att tillgripa

ett exportlicensförfarande, som på bättre sätt än en generellt verkande

prisutjämningsavgift kan trygga de försörjningssyften, som avses bli skyddade.

Enligt förbundets åsikt skulle den administrativa kontrollapparaten

då icke bli mer omfattande än den som följer av utredningens förslag.

Köpmannaförbundet och Stockholms handelskammare finner införandet

av prisutjämningsavgifter ofta vara ägnat att medföra sådana allmänna

handelspolitiska konsekvenser, att redan på grund härav riksdagens medverkan

synes påkallad. Östergötlands och Södermanlands handelskammare

tillägger att, såvitt de senaste årens erfarenheter utvisar, uttagandet av prisutjämningsavgifter

har orsakat bestående skadeverkningar för vårt lands

handelsförbindelser med utländska avnämare.

Kommerskollegium finner vad i denna fråga anförts från handelskamrarnas

sida vägande. Enligt kollegiets mening måste å andra sidan beaktas, att

prisutjämningsavgifter utgör ett mera smidigt instrument för exportbegränsning

än exportförbud med kvoteringsförfarande, och att det under

utomordentliga förhållanden kan vara av stor betydelse att snabbt kunna

tillgripa en sådan åtgärd som uttagande av prisutjämningsavgifter. På grund

härav har kollegiet stannat för att godtaga utredningens förslag.

Icke någon av de hörda myndigheterna eller sammanslutningarna har något

att erinra mot utredningens förslag att bes lagsinstitutet hädanefter

skall användas huvudsakligen såsom förberedande åtgärd till beslut

om avstående av förnödenheter.

Skånes handelskammare betecknar förslaget såsom ett avgjort framsteg

i jämförelse med nuvarande ordning.

Den av utredningen förordade lagtekniska utformningen att

uppdela Kungl. Maj :ts befogenheter på en förfogandelag och en ransoneringslag

har vunnit samtliga remissinstansers gillande. Från flera håll har

därvid anförts, att uppdelningen är klarläggande och ändamålsenlig.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har betonat

angelägenheten av att sammanföra de olika bestämmelser som gäller på

förfoganderättens område i en författning och att frågan om ett sådant sammanförande

bör bli föremål för särskild utredning.

Civilbefälhavaren i fjärde civilområdet anser, att det ej borde stöta på

några större praktiska svårigheter att samla alla hithörande bestämmelser

i en författning. Vid krigsfall torde i många fall den praktiska tillämpningen

av de olika bestämmelserna komma att utövas av förhållandevis, åtminstone

på detta område, orutinerade befattningshavare, vilka saknar mera

ingående kännedom om samtliga nu gällande författningar i detta ämne.

Utan tvekan skulle det vara dessa befattningshavare till stor hjälp, om

samtliga bestämmelser funnes i en författning.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det i vart fall böra tillses, alt analoga

situationer i de olika författningarna i görligaste mån regleras genom

enhetliga bestämmelser.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap omnämner, att riksnämnden

tidigare understrukit önskvärdheten av att sammanföra bestämmelserna

om förfoganderätt i färre författningar. Dessutom framhålls att utredningen

icke angivit någon klar gräns mellan allmänna förfogandelagens tillämpningsområde,

å ena, samt området för övriga rekvisitions- och förfogandebestämmelser,

å andra sidan. Riksnämnden förutsätter, att rekvisitionslagen

och beredskapsförfogandelagen får tillämpas endast av myndigheter tillhörande

krigsmakten för att tillgodose dess direkta behov. På motsvarande

vis förutsätts, att förfoganderätt enligt civilförsvarslagen får utnyttjas allenast

för att tillgodose vederbörande civilförsvarsmyndighets direkta behov.

Det skall icke förnekas att det är besvärligt att draga en klar gräns och att

fall kan uppkomma, där det t. ex. blir svårt för en länsstyrelse att avgöra,

om civilförsvarslagen eller allmänna förfogandelagen bör tillämpas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betonar särskilt de svårigheter

länsstyrelserna har i de av riksnämnden angivna hänseendena.

Också länsstyrelsen i Malmöhus län understryker, att den nuvarande uppdelningen

av bestämmelserna om förfoganderätt på ett flertal författningar

medför olägenheter i form av svåröverskådlighet samt tveksamhet beträffande

vilket lagrum som bör tillämpas i det särskilda fallet. Enligt länsstyrelsens

mening hade det därför varit önskvärt att utredningen mera ingående

behandlat frågan om möjligheterna att minska eller måhända helt

undanröja dessa olägenheter genom att sammanföra hithörande bestämmelser

i ett författningskomplex. På grund härav föreslår länsstyrelsen att denna

fråga utreds, om möjligt innan den av utredningen nu förordade lagstiftningen

genomförs. — Länsstyrelsen behandlar också en fråga, som icke

berörts i betänkandet. Det framhålls, att förfogandelagen avses bli tillämplig

endast å enskild egendom. Enligt länsstyrelsens mening kan därför tvekan

uppstå om huru skall förfaras med statlig eller kommunal egendom,

som mot lega uthyrts till enskild. Som exempel anför länsstyrelsen det fallet,

att i ett krigsläge brist uppstår på telefonapparater och att det då kan

bli nödvändigt att flytta hos enskilda uppsatta telefoner till platser, där de

ur försvarssynpunkt fyller en bättre uppgift. Enligt länsstyrelsens mening

bör denna fråga klarläggas, även om det anses böra ske utom ramen för

den föreslagna förfogandelagstiftningen.

Departementschefen.

Såsom av närmast föregående avsnitt framgår förordas att den blivande

fullmaktslagstiftningen skall omfatta befogenheter för Kungl. Maj :t att genomföra

åtgärder, som är nödvändiga för att tillgodose befolkningens och

försvarets behov av förnödenheter och för att åstadkomma en ändamålsenlig

hushållning med dylika. En i så allmänna ordalag hållen beskrivning kan

emellertid icke anses tillfyllest utan i lagstiftningen bör även anges de när
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

63

mare befogenheter som skall tillkomma Kungl. Maj :t. Redan i detta sammanhang

bör förutskickas att enligt utredningens förslag fullmaktslagstiftningen

avses bli tillämplig icke endast då riket befinner sig i krig eller krigsfara

utan även under A;issa andra utomordentliga förhållanden, samt att den

följande framställningen i delta avsnitt hänför sig främst till förstnämnda

fall. I nästföljande avsnitt kommer den frågan att beröras, huruvida de befogenheter

som kan anses erforderliga under krig och krigsfara också bör

finnas under andra utomordentliga förhållanden.

Tvekan torde icke råda därom att lagstiftningen måste innehålla bestämmelser

om rätt för Kungl. Maj :t att förordna om förfogande över förnödenheter

samt över produktions- och transportmedel för framställning

och fördelning av förnödenheter. Icke heller synes vara något att erinra mot

utredningens ståndpunkt, att de befogenheter som i nyss angivna avseenden

tillkommer Kungl. Maj :t enligt gällande förfogandelag i stort sett är nödvändiga

och tillfyllest.

Utredningens förslag innebär emellertid — utöver en del förtydliganden

vilka bör godtagas — såväl vissa utvidgningar av de nuvarande befogenheterna

som några inskränkningar i dem. Den ena utvidgningen avser flyttbara

gräv- och lastmaskiner och andra större arbetsmaskiner, vilka föreslås

bli förda under den lösa egendom, som får tagas i anspråk med nyttjanderätt.

Förslaget torde böra bifallas med det av en länsstyrelse förordade

tillägget, att samma sak bör gälla lyftkranar och flytdockor. Jämväl den

andra utvidgningen, som innebär att innehavare av lageranläggning skall

kunna åläggas att för kronans räkning ombesörja lagring av förnödenhet,

synes ändamålsenlig.

Vad härefter angår de av utredningen föreslagna inskränkningarna, så

avser den ena slopande av bestämmelsen om att kronan äger förfoga över

byggnad in. in., som är erforderlig för att bereda bostad åt husvilla eller för

att förvara arkivalier eller samlingar eller för annat liknande ändamål.

Enligt utredningens mening bör dessa syften tillgodoses inom ramen för

civilförsvarslagen eller, i den mån så är erforderligt, i särskild ordning.

Detta förslag har lämnats utan erinran bl. a. av civilförsvarsstyrelsen, med

vilken utredningen samrått på denna punkt. Endast riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap har avstyrkt förslaget. Avstyrkandet måste emellertid

ses främst mot bakgrunden av riksnämndens i annat sammanhang

omnämnda uppfattning, att en allmän förfogandelagstiftning bör få användas

så snart detta är påkallat ur allmän synpunkt. Väl är det riktigt, såsom

riksnämnden framhållit, att upplåtande av byggnad för något av de ändamål

varom nu är fråga kan tjäna ett försörjningspolitiskt intresse, men enligt

min åsikt är detta intresse vanligen icke så påtagligt eller omedelbart,

att det bör tillgodoses genom en allmän fullmaktslagstiftning. I likhet med

utredningen finner jag det ligga närmast till hands, att civilförsvarslagen

eller, därest denna icke skulle vara tillfyllest, särskild fullmaktslag används

för dessa syften.

Den andra inskränkningen gäller borttagande av bestämmelsen om rätt

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

för kronan att med nyttjanderätt taga fastighet, byggnad, järnväg eller annat

transportmedel i anspråk för sjukvårdsändamål. Utredningen har därvid

utgått från att behovet av förfoganderätt för detta ändamål kommer att

tillgodoses genom särskild lagstiftning. Även i detta sammanhang har riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskap motsatt sig, att de befogenheter

som tillkommer Kungl. Maj :t enligt gällande förfogandelag begränsas.

Genom proposition nr 222/1953 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen

att antaga lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga

förhållanden (krigssjukvårdslag). Propositionen bygger i stort sett på det

lagförslag, som framlagts i SOU 1952: 22. Den skillnaden föreligger emellertid,

att Kungl. Maj :ts förslag saknar bestämmelser om förfoganderätt. Härom

anför föredragande departementschefen att —- eftersom proposition angående

ny allmän förfogandelag ännu icke utarbetats samt stadgandena i

gällande förfogandelag torde böra tills vidare godtagas för den allmänt civila

hälso- och sjukvårdsberedskapen lika väl som för annan civil beredskapsanläggning

— särskilda bestämmelser i ämnet icke bör meddelas i den

nya krigssjukvårdslagen. Propositionen angående denna lag har behandlats

av 1953 års riksdag under höstsessionen.

Uppenbarligen måste Kungl. Maj :t ha befogenhet att under utomordentliga

förhållanden förordna om förfogande över enskild egendom för sjukvårdsändamål.

För närvarande är detta krav tillgodosett genom bestämmelser

i rekvisitionslagen, civilförsvarslagen och allmänna förfogandelagen. I

de båda förstnämnda lagarna har krigsmaktens respektive civilförsvarets

intressen i detta hänseende tillvaratagits, medan de i förfogandelagen meddelade

bestämmelserna avser det allmänna civila medicinalväsendets behov.

Enligt min mening är det lämpligare om detta behov tillgodoses i den blivande

krigssjukvårdslagen, vilken reglerar den hälso- och sjukvårdande

verksamhet som under närmare angivna utomordentliga förhållanden avses

skola bedrivas av annan än krigsmakten och civilförsvaret. En sådan ordning

är desto mera påkallad som krigssjukvårdslagen avses skola träda i

tillämpning under delvis andra betingelser än dem som — enligt vad av

den följande framställningen framgår — föreslås beträffande den blivande

allmänna förfogandelagen. Vidare må framhållas att här knappast är fråga

om ett försörjningspolitiskt intresse i egentlig mening och att därför är i och

för säg önskvärt, att hithörande bestämmelser lämnas utanför förfogandelagen.

På grund av det anförda får jag förorda, att de i gällande förfogandelag

upptagna bestämmelserna om förfogande för sjukvårdsändamål utgår och

att erforderliga bestämmelser i stället lämnas i den blivande krigssjukvårdslagen.

Såsom av den tidigare framställningen framgår har ingen av remissinstanserna

haft något att erinra mot att den blivande fullmaktslagstiftningen inrymmer

befogenhet för Kungl. Maj :t att genomföra handels- och a nvändningsregle

ringar. Ej heller har anmärkts på de riktlinjer,

som utredningen uppdragit för den närmare utformningen av sådana regle
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kurigl. Maj:ts proposition nr 20.

65

ringar. Också enligt min mening är vad utredningen härutinnan förordat

ändamålsenligt och bör godtagas.

Däremot har åtskilliga remissinstanser — huvudsakligen företrädare för

det enskilda näringslivet — avstyrkt förslaget att lagstiftningen skall medge

Kung!. Maj :t rätt att, för kontroll av handels- och användningsregleringar

eller för att åstadkomma en nödvändig hushållning av förnödenhet, genom

auktorisation begränsa kretsen av dem som frambringar, tillverkar,

bereder, använder eller yrkesmässigt idkar handel med förnödenhet. Därvid

görs gällande att en fullmakt av angivet slag är alltför vidsträckt. Det framhålls

att ett beslut om auktorisation utgör ett allvarligt ingrepp i enskild

rätt och att det är betänkligt ur rättssäkerhetens synpunkt. Den meningen

har också uttalats att ett beslut om auktorisation skulle strida mot näringsfrihetsförordningens

bestämmelser, enär det innebär att administrativa myndigheter

fråntager vissa medborgare rätten att idka näring. Från ett håll

ifrågasätts till och med om icke det föreslagna stadgandet står i strid med

§ 16 regeringsformen. Enligt dessa remissinstansers mening bör föreskrift

om auktorisation — åtminstone i fredstid — icke lämnas utan riksdagens

medverkan i varje särskilt fall. Flertalet anser, att denna medverkan bör

ske i form av vanlig lagstiftning. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

förordar, att riksdagens godkännande skall inhämtas viss kortare

tid efter det föreskriften meddelats.

Otvivelaktigt kan skäl åberopas mot utredningens förslag. Det må även

erinras att statsmakterna tidigare i olika sammanhang betonat vikten av

att konkurrensen inom näringslivet är fri. Ur denna synpunkt är det önskvärt

att undvika en ordning, som innebär att endast särskilt utvalda företagare

får utöva visst näringsfång och som alltså har utpräglat konkurrensbegränsande

verkningar. Synpunkten kan dock icke under alla förhållanden

tillmätas avgörande betydelse. Ibland kan nämligen en dylik ordning

vara starkt påkallad av försörjningspolitiska skäl. Detta gäller framför

allt, då det råder hrist på någon viktig vara — ett förhållande som i och

för sig verkar konkurrensbegränsande. Såsom utredningen framhållit har

erfarenheten från tiden för andra världskriget klart utvisat, att syftet med

en handels- eller användningsreglering kan förfelas, därest icke de som skall

tillverka, använda eller idka handel med den reglerade förnödenheten eller

sålunda de som ytterst har ansvaret för regleringens genomförande uppfyller

vissa fordringar i fråga om redbarhet, yrkesskicklighet, kunnighet i bokföring

o. dyl. Ofta behövs en noggrann kontroll över att meddelade regleringsföreskrifter

efterlevs lör att exempelvis allmänhetens möjligheter att

anskaffa en ransonerad vara i avsedd omfattning icke skall äventyras. I

dessa och liknande fall är onekligen en auktorisation både det enklaste och

mest verksamma hjälpmedlet.

Enligt min mening saknas fog för uppfattningen, att ett beslut om auktorisation

skulle strida mot grundlagen eller näringsfrihetsförordningen.

Hinder synes icke möta att meddela sådant beslut med stöd av lagstiftning

som tillkommit under riksdagens medverkan. Huruvida denna medverkan

5 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 20.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6G

Kungl. Maj. ts proposition nr 20.

bör ske i form av lagstiftning i det särskilda fallet eller om det räcker med

att fullmakt lämnas inom ramen för den lagstiftning varom nu är fråga, kan

däremot vara tveksamt. Det kan ej bestridas, att en föreskrift om auktorisation

innebär ett så betydande ingrepp i enskildas rätt, att sedvanlig lagstiftning

är i och för sig önskvärd. Även i detta sammanhang måste emellertid

kravet på effektivitet och snabbhet tillgodoses. Uppkommer plötsligt

ett läge som gör en auktorisation nödvändig, torde det ej vara tillrådligt att

avvakta den tidskrävande och offentliga lagråds- och riksdagsbehandlingen.

Kungl. Maj:t måste då ha rätt att själv ofördröjligen fatta beslut. Härtill

kommer att en anordning som förutsätter lagstiftning i varje särskilt fall

kan antagas medföra en väsentligt ökad arbetsbelastning icke minst för

riksdagen. Av skäl som kommer att redovisas under avsnitt VI kan jag

icke ansluta mig till riksnämndens ståndpunkt, att Kungl. Maj :t skulle

vara skyldig att inom viss kortare tid inhämta riksdagens godkännande av

beslutet.

På grund av det anförda biträder jag förslaget, att fullmaktslagstiftningen

skall berättiga Kungl. Maj :t att under de av utredningen förordade förutsättningarna

meddela föreskrift om auktorisation. Det föreslagna stadgandet

om att myndigheterna vid tillämpningen av dylik föreskrift skall tillse att

rörlighet och konkurrens icke begränsas mer än som är oundgängligen nödvändigt

synes böra utgå ur lagtexten. Såsom Kooperativa förbundet framhållit

är vad här uttalats självklart och är uppenbarligen tillämpligt beträffande

alla föreskrifter som utfärdats med stöd av lagstiftningen.

Vad utredningen anfört i anslutning till sitt förslag att den blivande lagstiftningen

skall inrymma befogenhet för Kungl. Maj :t att vidtaga tran sportregle

ringar har icke rönt gensaga från något håll och icke heller

enligt min mening finns något att erinra däremot.

Utredningens uppfattning, att fullmaktslagstiftningen skall berättiga

Kungl. Maj :t att förordna om clearingförf arande i form av clear

ingav g ifter och clearingbidrag för att utjämna kostnaderna

vid import ävensom att uttaga prisutj ämningsavgif ter för att

utjämna priserna vid export anser jag mig kunna biträda i allt väsentligt.

Det torde nämligen ej kunna förnekas att det — såsom var fallet under

andra världskriget — kan bli nödvändigt att i ett skärpt krisläge pålägga

clearing- och prisutjämningsavgifter. Likaså är det uppenbart, att ett beslut

härom mången gång måste kunna meddelas utan förvarning för att

få avsedd verkan. Blir den tilltänkta åtgärden känd i förväg, kan nämligen

befaras att näringsidkare, som anser åtgärden vara till sin nackdel,

äventyrar syftet med denna genom att öka importen eller exporten och därmed

vållar skada för landet i dess helhet. På grund härav är det önskvärt,

att riksdagen lämnar Kungl. Maj :t fullmakt att, när läget så kräver, förordna

om uttagande av clearing- och prisutjämningsavgifter. Icke heller kan

jag finna, att en sådan ordning är betänklig ur principiell synpunkt. Från

åtskilliga håll har visserligen gjorts gällande att dessa avgifter rätteligen

är att betrakta som ett slags skatter eller tullar och att riksdagens samtycke

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

67

därför är erforderligt i varje särskilt fall, men denna åsikt torde icke vara

riktig. Skatter och tullar har nämligen andra syften än clearing- och prisutjämningsavgifter.

Den mest påtagliga skillnaden är, att dessa avgifter

saknar allt samband med fiskaliska intressen. Vidare må erinras att riksdagen

i annat sammanhang, nämligen genom förordningen den 25 maj 1945

angående prisutjämningsavgift, redan lämnat Kungl. Maj :t generellt bemyndigande

att uttaga sådan avgift. Slutligen bör i anslutning till Kooperativa

förbundets yttrande framhållas att hänsynen till internationella avtal

icke i och för sig torde utgöra hinder för riksdagen att lämna Kungl. Maj :t

fullmakt att pålägga clearing- och prisutjämningsavgifter. Uppkommer fråga

att begagna det lämnade bemyndigandet, måste självfallet noga övervägas

huruvida den tillämnade åtgärden strider mot något av Sverige ingånget avtal.

Här som eljest bör vårt land söka uppfylla sina internationella förpliktelser

och det måste sålunda vara en förutsättning för fullmaktens begagnande,

att åtgärden icke strider mot dem. Det kan emellertid förutses,

att vissa av nu ifrågavarande internationella överenskommelser icke kommer

att tillämpas vid krig eller krigsfara.

I likhet med utredningen finner jag det emellertid vanskligt att avgöra,

huruvida bestämmelserna om fullmakt för Kungl. Maj :t att pålägga clearingeller

prisutjämningsavgifter bör lämnas i den lagstiftning varom här är

fråga. I annat sammanhang har betonats att lagstiftningen icke är avsedd

att användas för andra än försörjningspolitiska syften. Behov av clearingoch

prisutjämningsavgifter torde emellertid föreligga framför allt ur prispolitiska

synpunkter. Härtill kommer att, även om dylik avgift uttages av

andra skäl, den så gott som alltid får prisreglerande verkningar. Det ligger

därför onekligen nära till hands att förorda, åt! fullmakten meddelas i prisregleringslagen

eller annan särskild lagstiftning med syfte att tillgodose

prispolitiska intressen. I anslutning härtill må erinras om nyssnämnda förordning

om prisutjämningsavgifter, vilken har detta syfte. Av utredningens

ingående redogörelse torde å andra sidan framgå att under utomordentliga

förhållanden åtgärden att pålägga clearing- eller prisutjämningsavgifter i

många fall kan vara den som är bäst ägnad att avhjälpa uppkommen eller

hotande brist på en viktig förnödenhet och att åtgärden således är nödvändig

för att tillgodose rent försörj ningspolitiska intressen. Denna omständighet

väger enligt min åsikt tyngre än de skäl, som talar mot utredningens förslag.

Med hänsyn till det anförda förordas även från min sida att den allmänna

fullmaktslagstiftningen skall upptaga bestämmelser, som berättigar Kungl.

Maj:t att, när så är påkallat av försörj ningspolitiska skäl, genomföra clearingförfarande

i form av clearingavgifter och clearingbidrag ävensom föreskriva

om uttagande av prisutjämningsavgifter.

Det må emellertid betonas, att ett beslut om clearingförfarande kan få

ogynnsamma verkningar i olika avseenden. Sålunda är, såsom kommerskollegium

framhållit, clearingavgifter ägnade att minska importörens eller

tillverkarens intresse av att nedbringa kostnaderna för varorna. De fördelar

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

han i vanliga fall har av att hålla lägre kostnader än sina konkurrenter försvinner

nämligen, om han får betala detta i form av avgifter som tillgodoförs

dem. I fråga om förnödenheter som icke importeras utan tillverkas uteslutande

inom landet har utredningen — med instämmande av priskontrollnämnden

—• funnit denna olägenhet så betydande, att utredningen avvisat

tanken på att den allmänna fullmaktslagstiftningen skall få användas för

att utjämna priserna på sådana förnödenheter. Enligt utredningens mening

bör, därest det är behövligt att tillgripa ett clearingförfarande för enbart

inom landet tillverkade förnödenheter, i stället riksdagens samtycke i varje

särskilt fall inhämtas. Visserligen bär riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

motsatt sig denna begränsning av Kungl. Maj :ts befogenheter enligt

fullmaktslagstiftningen, men det av utredningen anförda skälet härför

synes mig så bärande, att dess linje bör följas.

Icke heller kan bortses från att clearing- och prisutjämningsavgifter —

även om de icke strider mot ingångna internationella avtal — stundom

betraktas med oblida ögon från utländskt håll. Vidare är det obestridligt

att dylika avgifter kan medföra ogynnsamma verkningar för enskilda näringsidkare.

Försiktigheten bjuder därför, att förevarande fullmakt utnyttjas

återhållsamt. Under andra världskriget och under tiden därefter har clearing-

och prisutjämningsförfaranden vanligen kunnat genomföras genom

frivilliga överenskommelser. Jag förutsätter att ett sådant tillvägagångssätt

även i framtiden skall kunna tillämpas och att tvång endast undantagsvis

skall behöva tillgripas. Här som eljest måste den grundsatsen gälla att en

åtgärd, som under normala förhållanden är otänkbar med hänsyn till de

ogynnsamma verkningarna, i ett skärpt krisläge ofta kan så påtagligt gagna

landet eller befolkningen att betänkligheterna får vika.

I anledning av industriförbundets uttalande bör framhållas att ett av försörj

ningspolitiska skäl fattat beslut att belägga exporten av viss vara med

prisutjämningsavgift icke med nödvändighet förutsätter, att det inhemska

priset på varan genom priskontroll hålls på lägre nivå än priset på världsmarknaden.

Detta sammanhänger med att dylikt beslut i och för sig har

denna verkan. I princip kan nämligen exportören sälja varan inom landet

till ett pris, som med avgiftens belopp understiger exportpriset, utan att göra

ekonomisk förlust. År tillgången på varan god, blir därför följden vanligen

den att exportören i stället för att sälja huvudparten av tillgängliga varupartier

till utlandet utbjuder en större del på hemmamarknaden till lägre

priser och därigenom medverkar till att avhjälpa ett bristläge.

Till sist må i anslutning till grossistförbundets yttrande understrykas att

systemet med prisutjämningsavgifter utgör en av de utvägar som står till

buds för att åstadkomma en reglering av exporten och att i varje särskilt

fall den anordning bör väljas som kan anses bäst tillgodose det med åtgärden

avsedda syftet.

I likhet med utredningen finner jag, att beslagsinstitutet hädanefter

i regel ej bör användas annat än som förberedande åtgärd till beslut

om avstående av förnödenhet. Såsom i specialmotiveringen kommer att när
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

69

mare utvecklas anser jag mig böra biträda utredningens förslag att utbyta

uttrycket »beslag» mot förfogandeförbud.

Likaså tillstyrks den lagtekniska utformning som utredningen

förordat eller att Kungl. Maj :ts befogenheter enligt den blivande lagstiftningen

uppdelas på en allmän förfogandelag och en allmän ransoneringslag.

Vidare anser jag i likhet med utredningen och åtskilliga remissinstanser

det vara synnerligen önskvärt att den nuvarande splittringen på förfoganderättens

område undanröjs. Ett sammanförande av hithörande bestämmelser

kräver emellertid ingående utredningar och överväganden. På grund

härav och då det ur flera synpunkter är angeläget, att revisionen av den

allmänna förfogandelagstiftningen icke ytterligare fördröjs, bör sammanslagningen

få anstå.

Vad slutligen angår det av länsstyrelsen i Malmöhus län berörda spörsmålet

angående kronans rätt att förfoga över statlig eller kommunal egendom,

som mot lega uthyrts till enskild person, må betonas att syftet med

den allmänna förfogandelagstiftningen är att under närmare angivna förutsättningar

möjliggöra för kronan att förfoga över förnödenhet som eljest

icke är åtkomlig. Självfallet är lagen i första hand tillämplig på egendom

som tillhör annan än kronan och alltså även på kommun tillhörig egendom.

Härutöver torde emellertid lagen kunna tillämpas på förnödenhet, som visserligen

ägs av kronan men upplåtits åt annan utan att kronan därvid förbehållit

sig rätten att återtaga förnödenheten i ett så utomordentligt läge

som då förfogandelagen är i kraft.

IV. Faktiska betingelser för lagstiftningens tillämpning.

Utredningen.

Såsom förut anförts är de faktiska betingelserna för tillämpning av gällande

förfogandelag antingen krig eller krigsfara eller ock andra utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden. Utredningen redogör ingående för

tolkningen av dessa begrepp (betänkandet s. 78—82).

I fråga om den blivande lagstiftningen framhåller utredningen, att behovet

av handlingsfrihet för Kungl. Maj :t när det gäller att vidtaga de med

lagstiftningen avsedda åtgärderna växlar med krislägets art och styrka.

Enligt utredningens mening bör Kungl. Maj :t icke erhålla större befogenheter

än vad varje läge kräver. Förutsättningar för lagstiftningens tillämpning

bör alltså, i den mån så är möjligt, såsom enligt nuvarande ordning

anpassas till de olika lägen, som kan tänkas uppkomma.

Utredningen anser det uppenbart, att en vidsträckt handlingsfrihet för

Kungl. Maj :t är oundgängligen nödvändig under tid, då vårt land befinner

sig i krig eller i krigsfara. I sådant läge är det ofrånkomligt, att

stora delar av produktion och konsumtion läggs under allmän kontroll och

att kronan erhåller en omfattande förfoganderätt. På grund härav förordar

utredningen att, om landet kommer i krig eller krigsfara, Kungl. Maj:t till
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 20.

erkänns alla de befogenheter, som enligt vad förut sagts bör ingå i den fullmaktslagstiftning,

varom här är fråga (1 § första stycket).

Vid behandling av spörsmålet huruvida andra utomordentliga

förhållanden än krig och krigsfara bör utgöra betingelse för

att tillämpa fullmaktslagstiftningen framhåller utredningen, att brist på förnödenheter

kan uppstå även under tid, då riket icke befinner sig i krig eller

krigsfara, samt att omständigheterna kan vara sådana att bristen icke går

att avhjälpa genom import. Också i dylikt fall framträder behovet av att

tillerkänna Kungl. Maj :t extraordinära befogenheter av den art som här avses.

Det är dock naturligt att begränsa befogenheterna till sådana lägen, där

knapphet eller betydande fara för knapphet på försörjningsviktiga

förnödenheter uppstått. Utredningen anser det emellertid icke

utan vidare klart att alla händelser, som har sådana följder, kan godtagas

som förutsättningar för tillämpning av en allmän krislagstiftning av fullmaktsnatur.

För egen del finner utredningen, att tvekan icke torde råda därom att lagstiftningen

måste inrymma befogenheter för Kungl. Maj :t att göra nödvändiga

ingripanden för det fall att ett krig — utan att beröra eller ha berört

vårt land — orsakat knapphet på viktiga förnödenheter inom landet.

Utredningen framhåller vidare, att även andra händelser än krig kan medföra

sådan knapphet och vara av den natur, att de bör utgöra anledning att

tillämpa lagstiftningen. Skillnad bör dock göras mellan tilldragelser, som

hänför sig uteslutande till vårt land, samt händelser utom riket. I det förra

fallet — framhåller utredningen — rör det sig ofta om situationer, som är

självförvållade i den meningen, att de utgör följden av exempelvis den förda

ekonomiska politiken, omfattande arbetskonflikter eller dylikt. Enligt utredningens

åsikt torde det icke böra ifrågakomma att undanröja de ogynnsamma

verkningarna härav genom ingripanden i enskildas äganderätt eller

näringsfrihet. Förhållandena är visserligen icke desamma då det gäller sådana

inom riket inträffade händelser som missväxt, men dylika händelser

av den omfattning att avsevärda försörjningssvårigheter uppstår är så sällsynta,

att de med hänsyn till önskvärdheten av att få klara gränslinjer kan

lämnas ur räkningen i detta sammanhang. Utredningen anser därför att en

allmän förfogande- och ransoneringslagstiftning icke bör kunna tillämpas i

ett knapphetsläge, som uppkommit till följd av inrikespolitiska åtgärder eller

andra inom landet inträffade händelser, utan att svårigheterna i sådant

fall får lösas genom särskild lagstiftning.

När utredningen härefter behandlar frågan, i vilken utsträckning den allmänna

fullmaktslagstiftningen bör vara tillämplig i ett knapphetsläge, som

orsakats av tilldragelser utom riket, framhålls att världspolitiska spänningslillstånd

ofta leder till rustningskonjunkturer, som i sin tur förorsakar

brist på råvaror. Sådan brist eller fara för sådan brist kan ge upphov

till internationella överenskommelser om fördelning eller användning av

olika råvaror, t. ex. kol, järn eller stål. Är vårt land hänvisat till att helt

eller delvis täcka sitt behov av dylik vara genom import, kan det bli nöd
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

vändigt att vidtaga inhemska regleringsåtgärder. Ett deltagande i internationella

råvaruallokeringar kan även tvinga Sverige att införa regleringar

beträffande varor som ej importeras samt t. o. m. i fråga om varor som

exporteras. För att få t. ex. kol kan vårt land nödgas biträda en råvaraallokering

angående järnmalm. Importsvårigheter kan vidare uppstå exempelvis

till följd av inre oroligheter i ett land, från vilket Sverige brukar

importera en ur försörj ningssynpunkt särskilt viktig vara. Sådana fÖl hållanden

är ofta svåra att förutse. Är möjligheten att anskaffa varan från

annat håll begränsad, kan samma bristläge uppkomma som vid en avspärrning

under krig. Knapphet på varor kan också uppstå på grund av bristande

jämvikt i betalningsbalansen med utlandet. Beror denna på någon utom

riket inträffad utomordentlig händelse, bör enligt utredningens mening befogenheterna

i den allmänna krislagstiftningen få användas för att råda

bot på varuknappheten. Har den bristande jämvikten däremot sin grund i

vårt lands ekonomiska politik, anser utredningen — såsom av det förut anförda

framgår — att denna lagstiftning icke får tillämpas.

Vad sålunda anförts talar enligt utredningens uppfattning för att världspolitiska

spänningstillstånd, internationella råvaruallokeringar och inre oroligheter

i främmande länder samt därmed jämförliga utom riket inträffade

händelser, därest de förorsakar knapphet eller betydande fara för knapphet

inom Sverige på viktiga förnödenheter, godtages såsom förutsättningar för

tillämpning av en allmän krislagstiftning.

Utredningen behandlar också frågan, huruvida en lagstiftning, som icke

innehåller förfoganderätt, är tillräcklig för det fall att riket icke befinner

sig i krig eller krigsfara. Det framhålls därvid till en början att behovet

av förfoganderätt i sådant fall icke framträder med samma styrka som då

riket befinner sig i krig eller krigsfara och att det i vissa lägen kan framstå

som obehövligt att tvångsvis förfoga över nyttigheter. Å andra sidan kan ur

försörj ningssynpunkt skillnaden i de olika fallen vara obetydlig. Under ett

krig mellan andra stater kan sålunda vid en viss tidpunkt krigsfara för vårt

land föreligga, varefter denna upphör utan att därför knappheten på livsviktiga

förnödenheter blir mindre. Med hänsyn härtill, och da det är önskvärt

att fullmakterna i lagtexten görs så vidsträckta att de medger av läget

påkallade ingripanden, bör enligt utredningens uppfattning möjlighet till

förfogande över nyttigheter finnas även då riket icke befinner sig i krig eller

krigsfara. Huruvida en förfoganderätt i visst knapphetsläge är erforderlig

eller ej, får bedömas med ledning av omständigheterna i det särskilda fallet.

Denna prövning bör, såsom närmare utvecklas i följande avsnitt, ankomma

på riksdagen, 5 samband med att den skall bestämma om och i vilken mån

fullmakt skall lämnas Kungl. Maj :t att tillämpa lagstiftningen. Utredningen

förutsätter — som också framgår av följande avsnitt — att riksdagens prövning

blir noggrann och ingående samt att tillämpningsförordnandet, vilket

må meddelas för högst ett år varje gång, inom ramen för lagstiftningen icke

görs vidare än som vid varje särskilt tillfälle erfordras.

Under hänvisning till vad sålunda sagts föreslår utredningen, att Kungl.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Maj :t får befogenheter enligt en allmän fullmaktslagstiftning av det slag,

varom här är fråga, att företaga behövliga åtgärder, då riket "befinner sig" i

krig eller krigsfara eller då till följd av krig eller annan utom riket inträffad

utomordentlig händelse knapphet eller betydande fara för knapphet på

viktig förnödenhet uppkommit inom riket (1 § andra stycket).

Herr Herlitz anför, att man med hänsyn till jämvikten i vårt statsskick

måste hysa starka betänkligheter mot en förfogande- och ransoneringslagstiftning,

som gäller även då riket icke är i krig eller krigsfara. Likväl måste

man höja sig lör behovet av en på förhand noga övervägd och antagen ramlagstiftning,

som ger de planläggande myndigheterna fasta hållpunkter för

deras arbete och gör illa genomtänkta improvisationer överflödiga. Enligt

herr Herlitz’ mening är det emellertid synnerligen vanskligt att på ett tillfredsställande

sätt ange förutsättningarna för förordnanden i sådana fall, då

riket icke är i krig eller krigsfara. En stor svårighet ligger däri, att lagstiftaren

måste taga sikte på rätt olikartade situationer; å ena sidan den som

föreligger, då efterverkningarna av ett läge där lagarna tillämpats under

krig eller krigsfara gör sig gällande, samt å andra sidan en utomordentlig

situation som uppkommer av helt annan anledning. En annan svårighet är

att i fråga om andra händelser än krig närmare beskriva dessa. När en händelse

skall betecknas som »utomordentlig», är en vansklig bedömningsfråga.

Detsamma gäller det tänjbara begreppet »betydande fara för knapphet».

Det måste beklagas att utredningen nödgats uppge det principiellt betydelsetulla

kravet, att »utomordentliga förhållanden» skall ha uppkommit för att

lagarna skall få tillämpas. Huruvida ett visst läge uppkommit »till följd»

av händelser utom riket, blir med nödvändighet en omdömesfråga. I ett invecklat

sammanhang låter det sig sällan göra att utpeka en enda orsak som

avgörande.

Remissinstanserna.

Icke någon av de hörda myndigheterna eller sammanslutningarna har i

piincip motsatt sig förslaget, att Kungl. Maj :t bör tillerkännas de befogenheter

utredningen förordat, då riket kommer i krig eller krigsfara.

Kooperativa förbundet anser det vara i allo att tillråda, att en ramlagstiftning

för sådana befogenheter finns färdigställd och utfärdad för krigsfall,

som i betraktande av det moderna krigets natur kräver synnerligen snabba

ingiipanden till skydd för folkförsörjningen och konsumenternas berättigade

intressen av att priserna ej uppskruvas och viktiga förnödenheter ej undanhålls

marknaden etc.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anför, att delade meningar

ej torde råda om att näringslivet i händelse av krig eller krigsfara

måste underkasta sig långt gående ingrepp till säkerställande av produktion,

som är nödvändig för försvaret och folkförsörjningen. Vidare måste möjlighet

föreligga att på ett ändamålsenligt sätt fördela förefintliga tillgångar.

Dessa ingrepp måste företagas utan onödigt dröjsmål. Det synes därför handelskammaren

välbetänkt, att den erforderliga lagstiftningen i form av be
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

redskapslagar, färdiga att vid behov ges gällande kraft, redan i fredstid

utarbetas. Handelskammaren bär icke förbisett de allvarliga följder, som

dessa lagar kan få bl. a. för den enskilde näringsidkaren.

Flertalet övriga handelskammare anlägger liknande synpunkter.

Utredningens förslag, att fullmaktslagstiftningen skall kunna tillämpas

då till följdav krig eller annan utom riket inträffad utomordentlig

händelse knapphet eller betydande fara för

knapphet på viktig förnödenhet uppkommit, tillstyrks av

bostadsstyrelsen, jordbruksnämnden, kommerskollegium, bränslekommissionen,

priskontrollnämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Hallands

och Kopparbergs län samt landsorganisationen. Överståthållarämbetet framhåller

därvid att riksdagsbehandlingen, som följer på en av Kungl. Maj:t

gjord framställning om tillämpning av lagstiftningen, torde borga för att

fullmakter icke lämnas utan tillräckliga skäl eller i vidare omfattning än

nödvändigt. Jordbruksnämnden har utgått från att förevarande bestämmelse

icke ges för vidsträckt tolkning.

Förslaget lämnas utan erinran också av riksåklagarämbetet, Svea hovrätt,

Göta hovrätt, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, fortifikationsförvaltningen,

riksvärderingsnämnden, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

civilförsvarsstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

biltrafiknåmnden, lantbruks styr elsen, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus

samt Göteborgs och Bohus län, civilbefälhavarna i första—fjärde civilområdena

ävensom slakthus- och saluhallsstyrelsen, spannmålsbolaget och

trafikbilägarnas riksorganisation.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare ställer sig principiellt

välvillig till utredningens förslag men ifrågasätter, om icke de ingrepp som

kan försvaras då landet råkat i krig eller krigsfara borde i görligaste mån begränsas

vid andra krislägen. I allt fall måste man då hoppas på att lagarna

tillämpas med en klok och måttfull återhållsamhet, så att den enskildes rätt

ej mer än nödvändigt träds för nära, och att fullmakterna icke används för ej

avsedda syften.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län, Väslernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, Gotlands

handelskammare, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare,

köpmannaförbundet, industriförbundet, riksförbundet för landsbygdens

folk, lantbruksförbundet och redareföreningen kan endast med tvekan

godtaga utredningens förslag. De understryker därvid de betänkligheter, åt

vilka herr Herlitz givit uttryck.

Handels- och industrikommissionen finner det icke vara av större praktisk

betydelse om man inrymmer de befogenheter, som bör tillkomma Kungl.

Maj :t i annat fall än vid krig eller krigsfara, i en allmän fullmaktslagstiftning

eller om man väljer den utvägen att stifta ny lag i varje särskilt fall.

Även grossistförbundet anser det ur formella synpunkter relativt betydelselöst,

om bestämmelsen i 1 § andra stycket finns med i lagstiftningen eller

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ej. Reellt sett innebär emellertid förekomsten av bestämmelsen ett föregripande

av förhållanden och ståndpunktstaganden, som för ögonblicket ej är

för handen men vilka — om de skulle bli aktuella — måste bedömas från

då rådande utgångspunkter. Förbundet anser det därför olämpligt att låsa

utgångsläget för den framtida bedömningen vid de nu föreslagna bestämmelserna.

Stockholms handelskammare anför — med instämmande av Smålands

och Blekinge handelskammare samt handelskammaren i Karlstad — att

utom riket inträffade särskilda förhållanden visserligen kan leda till så allvarliga

brister i försörjningshänseende, att extraordinära statliga ingrepp

är av nöden. I regel torde dock brådskan icke vara större, än att frågan kan

övervägas av statsmakterna i varje särskilt fall. Dessutom är det ytterst

vanskligt att för andra fall än krig och krigsfara i lagtext fastställa betingelserna

för lagstiftningens ikraftträdande. Bedömandet måste bli subjektivt

och det påverkas lätt av andra syften än dem fullmaktslagstiftningen avser

att trygga. Enligt handelskammarens uppfattning bör därför Kungl. Maj :ts

befogenheter vara mycket begränsade, då det gäller att vidtaga åtgärder i

andra utomordentliga lägen än krig och krigsfara. Handelskammaren anser,

att denna uppfattning i princip överensstämmer med utredningens egen.

Utredningen förutsätter ju, att i dessa lägen behovet av fullmakter skall

noggrant prövas. Såvitt handelskammaren kan finna, måste emellertid denna

prövning i praktiken bli tämligen formell. Det kan nämligen ej ens fordras,

att Kungl. Maj :t skall kunna fullständigt ange de skilda konkreta syften

som de begärda fullmakterna avser att tillgodose. Ej heller torde riksdagen

vara benägen att i mera viktiga hänseenden motsätta sig Kungl. Maj :ts

önskemål. Offentliga debatter lär knappast komma till stånd. Författningar,

som tillkommer med stöd av fullmaktslagstiftning, blir icke granskade av

lagrådet. Allmänna rättssäkerhetssynpunkter och intresset av att ej alltför

djupt ingripa i den enskildes rörelsefrihet kan uppenbarligen bättre tillgodoses,

då den sedvanliga lagstiftningsvägen beträds. Härtill kommer att statsregleringar,

som införts under en kris, gärna behålls även då skälet för deras

införande bortfallit. Vidsträckta fullmakter för myndigheterna leder lätt

till rättsosäkerhet och godtycke. Gränsen mellan myndigheternas kompetens

och den enskildes handlingsfrihet blir obestämd. Inom krisförvaltningen

utbildas lätt en felaktig uppfattning om de statliga organens rättigheter

och skyldigheter gentemot den enskilde. På grund av det anförda avstyrker

handelskammaren, att Kungl. Maj :t, då krig eller krigsfara ej föreligger,

lämnas fullmakt att förfoga över enskild egendom med nyttjanderätt eller

att ålägga ägare av fastighet eller industrianläggning att producera för kronans

räkning eller att förordna om lagring av förnödenheter för kronan eller

att föreskriva skyldighet att ställa transportmedel till kronans förfogande

eller att besluta om auktorisation för kontroll av handels- eller användningsreglering

in. m. Icke heller bör Kungl. Maj :t ha rätt att uttaga exportavgifter

och det är tveksamt, om icke detsamma borde gälla uttagande av clearingavgifter.

Om det i fredstid skulle visa sig nödvändigt att göra brådskan
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

75

de ingrepp på försörjningsområdet, är det enligt handelskammarens mening

ej någon olägenhet, därest Kungl. Maj :ts befogenheter begränsas till genomförande

av handels- och användningsreglering samt förordnande om beslag.

Skånes handelskammare anlägger liknande synpunkter och framhåller

därvid bl. a. att riksdagen numera är samlad under större delen av året samt

att i brådskande fall under mellanterminerna riksdagen relativt snabbt kan

mkallas för att behandla en av Kungl. Maj :t i vanlig ordning gjord framställning

om fullmakt att i visst fall vidtaga en extraordinär åtgärd på folkförsörjningens

område. För den enskilde näringsidkaren skulle en sådan

lagstiftningsprocedur skapa en ökad känsla av trygghet och förtroende och

därmed även en ökad solidaritet med samhället. Att handelskammaren har

svårt att godtaga en fullmaktslagstiftning för andra utomordentliga lägen

än krig och krigsfara sammanhänger delvis med de mindre gynnsamma erfarenheter,

som stora grupper näringsidkare under efterkrigstiden haft av

förhandlingar med krismyndigheterna. Dessa har nämligen, för att få näringsidkare

att mer eller mindre frivilligt ansluta sig till olika regleringsåtgärder,

ej sällan hänvisat till de möjligheter som förfogandelagen erbjudit

för åtgärdernas genomförande tvångsvis. Samarbetet gagnas förvisso bäst

av att förhandlingarna förs i en förtroendefull anda och utan hänsyn till

statsmakternas möjligheter att tillgripa lagstiftningsåtgärder. Handelskammaren

hemställer därför, att Kungl. Maj :ts befogenheter, då krig eller krigsfara

ej föreligger, begränsas på sätt Stockholms handelskammare förordat.

Handelskammaren i Göteborg och handelskammaren i Gävle biträder denna

hemställan.

Enligt kommers kollegiets mening är de av handelskamrarna sålunda anförda

skälen för en begränsning av fullmakterna icke övertygande. Kollegiet

understryker, att även under andra utomordentliga förhållanden än

krig och krigsfara ett snabbt ingripande kan vara nödvändigt. Den omgång,

som vidtagande av provisoriska åtgärder i avvaktan på lagstiftning

i ämnet innebär, kan föranleda att det önskade resultatet icke uppnås. Särskild

lagstiftning beträffande varje ingripande skulle vidare kunna medföra

en väsentligt ökad arbetsbelastning för riksdagen.

Civilbefälhavaren i femte civilområdet anser, att den föreslagna lagstiftningen

icke bör reglera andra ingripanden än dem, som måste vidtagas vid

krig eller krigsfara eller vid andra utomordentliga, av krig eller krigsfara

föranledda förhållanden, d. v. s. även under övergångstid efter det kriget

eller krigsfaran upphört. I andra fall bör enligt civilbefälhavarens mening

särskild lagstiftning tillgripas.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och Kooperativa förbundet

ställer sig helt avvisande till förslaget att fullmaktslagstiftningen skulle

gälla i andra lägen än krig och krigsfara.

Riksnämnden bestrider icke, att behov av fullmakter för Kungl. Maj :t kan

föreligga även om riket icke är i krig eller krigsfara. Enligt riksnämndens

uppfattning torde dock frågan om i vilken utsträckning och under vilka

förutsättningar regleringsåtgärder bör tillgripas i fredstid ofta bli föremål

opaginerad Kontrollera mot PDF

7G

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

för delade meningar. Bestämmelser härom behövs icke i förväg, då det

står Kungl. Maj :t och riksdagen fritt att vid behov besluta om erforderliga

åtgärder. Härvid kan, om så finns lämpligt, förordnas att fullmaktslagarnas

stadganden skall träda i kraft. Genom att de föreslagna bestämmelserna i

1 § andra stycket inskränker giltigheten till viss tid och till vissa förutsättningar

uppdrages i förväg en gräns för riksdagens befogenhet att i framtiden

medge tillämpning av lagarna. Detta förefaller riksnämnden egendomligt

särskilt som det främsta syftet med lagarna är att ge befogenhet åt Kungl.

Maj :t. Lagarna kan behövas även under andra förutsättningar än som angivits

i förslaget. Riksdagen torde i så fall vara oförhindrad att medge detta

och eventuellt kan paragrafen när som helst ändras. Riksnämnden kan därför

icke finna något fog för de föreslagna bestämmelserna i 1 § andra

stycket.

Kooperativa förbundet framhåller, att nämnda bestämmelser innebär en

utvidgning i förhållande till gällande förfogandelag, eftersom hänvisning

sker till ett knapphetsläge. Lagstiftningen kan nämligen sättas i kraft i

nästan varje läge, då en internationell knapphet som påverkar även vårt

land uppträder. Minskad tillgång på en eller annan förnödenhet, åtföljd av

höga priser, är en vanligen återkommande företeelse på den internationella

marknaden. Intet synes hindra att lagstiftningens ikraftträdande upptages

till prövning vid varje sådant tillfälle, som är framkallat av utomordentlig

händelse utom riket. Betänkandet innehåller ej heller någon definition på

begreppen »knapphet» eller »fara för knapphet». Förbundet kan därför icke

finna den förordade ramlagstiftningen ändamålsenlig för att bemästra knapphetssituationer

i fredstid, vilka kan uppträda av högst växlande orsaker och

åtföljas av högst växlande yttringar. För att lagstiftningen skall kunna

träda i kraft i dessa fall fordras under alla förhållanden en, formellt sett,

normal riksdagsbehandling. Det förefaller därför förbundet egendomligt, att

denna behandling skulle avse frågan om, vilka delar av en i förväg uppgjord

ramlagstiftning som skulle sättas i kraft, i stället för en proposition berörande

erforderliga befogenheter för Kungl. Maj :t, avpassade efter särarten

av den föreliggande situationen.

Även grossistförbundet finner själva begreppsbestämningen »knapphet eller

betydande fara för knapphet» vara för tänjbar och obestämd. Enligt förbundets

mening kan bakom ett fastslående av att knapphet är för handen

ligga en bedömning med inslag av de mest skiftande politiska mål. Begreppsbestämningen

är därför av föga betydelse för begränsningen av ett

framtida handlande inom den av utredningen åsyftade ramen.

Bränslekommissionen däremot anser, att hänvisningen till ett knapphetsläge

innebär en klar begränsning i förhållande till gällande förfogandelag.

Det synes dock kommissionen riktigt, att denna begränsning görs.

Enligt landsorganisationens uppfattning inskränker lagstiftningen alltför

snävt Kungl. Maj :ts befogenheter genom att hänföra ifrågasatta åtgärder

till bristsituationer. Framför allt de i förslaget till ransoneringslag angivna

åtgärderna måste betraktas såsom självklara från samhällets sida vid lösningen

av försörjningsproblem av allmänt intresse.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20. 77

Tolkningen av uttrycket »knapphet» har ytterligare berörts av tre remissinstanser.

Sålunda bör enligt riksnämndens mening under alla förhållanden ordet

»knapphet» såsom alltför obestämt lämpligen utbytas mot ordet »brist».

Jordbruksnämnden betonar, att med uttrycket »knapphet» torde avses

— förutom verklig brist — endast sådana utpräglade knapphetslägen, som

gör en tillämpning av de föreslagna lagarna nödvändig.

Industriförbundet ifrågasätter, om icke förutsättningarna för tillämpning

av fullmakterna bort skärpas, såtillvida att ingripanden icke borde få förekomma

i andra fall än då fråga vore om förnödenhet som ur försörjningssynpunkt

är särskilt viktig.

Utredningens förslag att knapphetsläget skall hänföra sig till utom riket

inträffade utomordentliga händelser har föranlett uttalanden från några remissinstanser.

Sålunda understryker Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

angelägenheten av att utredningens förslag följs på denna punkt.

Pris kontrollnämnden har icke något att invända mot förslaget, men betydelsen

av förevarande begränsning får enligt nämndens mening icke överdrivas.

Det torde nämligen i praktiken bli mycket svårt att objektivt klarlägga,

huruvida t. ex. en bristande betalningsbalans uppstått på grund av

utrikespolitiska eller inrikespolitiska förhållanden. Någon instans, som kan

avgöra detta, torde icke finnas. Enligt nämndens uppfattning är det därför

sannolikt, att en sådan fråga kommer att avgöras under vanliga parlamentariska

former av regering och riksdag.

Handels- och industrikommissionen anlägger liknande synpunkter.

Bränslekommissionen ifrågasätter, huruvida icke även förhållanden vilka

uppkommit till följd av inom riket inträffade händelser, såsom missväxt

och isblockad i hamnarna, skall föras under fullmaktslagstiftningens tilllämpningsområde.

Sådana händelser är dock sällan av den omfattningen,

att de förorsakar avsevärda försörjningssvårigheter. På grund härav ansluter

sig kommissionen till utredningens ståndpunkt i denna fråga.

Bostadsstyrelsen erinrar om verkstadskonflikten år 1945 och den knapphet

på olika förnödenheter som då hotade. Styrelsen finner emellertid tillräckliga

skäl ej föreligga att frångå utredningens förslag, att inom riket inträffade

händelser ej får föranleda tillämpning av fullmaktslagstiftningen.

Departementschefen.

Såsom i annat sammanhang betonats är grunden för en fullmaktslag, att

sådana förhållanden kan inträda att Kungl. Maj :t bör ha frihet vidtaga en

med lagen avsedd åtgärd utan att behöva inhämta riksdagens samtycke i

form av vanlig lagstiftning. Vissa faktiska betingelser måste m. a. o. vara

uppfyllda för att Kungl. Maj :t skall få använda de i lagen lämnade fullmakterna.

Alltsedan den första förfogandelagens tillkomst har, liksom beträffande

flertalet fullmaktslagar, gällt att Kungl. Maj :t ägt förordna om tillämpning

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

av lagen, då riket befinner sig i krig eller krigsfara. Nödvändigheten

härav har aldrig varit ifrågasatt och utredningen föreslår också, att

denna ordning skall behållas samt tillämpas jämväl i fråga om den förordade

ransoneringslagen. Ingen av remissinstanserna har haft något att

erinra mot att Kungl. Maj :t, om landet råkar i krig eller krigsfara, får utnyttja

samtliga de befogenheter som anses böra ingå i en allmän fullmaktslagstiftning

av nu förevarande slag. Också enligt min mening talar alla skäl

för en sådan ordning.

Förutom vid krig eller krigsfara får gällande förfogandelag tillämpas vid

andra utomordentliga, av krig föranledda förhålland

e n. Stadgande härom återfanns redan i 1915 års förfogandelag och dess

berättigande i och för sig har knappast varit omstridd. Meningarna har däremot

stundom varit delade, när det gällt att bedöma huruvida berörda betingelser

kan anses föreligga vid ett visst skede. Särskilt har meningsmotsättningarna

framträtt under övergångstiden efter andra världskriget i samband

med att förordnande om fortsatt tillämpning av nu gällande allmänna förfogandelag

meddelats. Ä ena sidan har anförts att de utomordentliga förhållanden,

som alltjämt var för handen och nödvändiggjorde ransoneringsoch

regleringssystemets bibehållande, väsentligen hade sin grund i världskriget

och att sålunda formellt hinder ej mötte att behålla lagen i kraft.

Från åtskilliga håll har häremot invänts att begreppet »utomordentliga, av

krig föranledda förhållanden» måste tolkas snävt och att, i allt fall ett par år

efter krigets slut, betingelser för lagens tillämpning saknades; de förhållanden

som åberopats hade i verkligheten andra orsaker, bl. a. inom riket

inträffade händelser.

Det enklaste sättet att undvika antydda meningsskiljaktigheter är onekligen

alt låta den blivande fullmaktslagstiftningen träda i tillämpning, endast

då riket kommer i krig eller krigsfara. Detta skulle medföra att särskild

lag måste stiftas, så snart eljest någon åtgärd av det slag varom här är fråga

skulle visa sig behövlig. Denna utväg skulle tillfredsställa de företrädare för

det enskilda näringslivet som i detta sammanhang — under åberopande av

att en allmän fullmaktslagstiftning möjliggör alltför långt gående ingrepp

i de enskildas frihet och egendom samt därför knappast uppfyller rättssäkerhetens

krav — mer eller mindre bestämt motsatt sig att lagstiftningen

skall vara tillämplig i fredstid. Hur beaktansvärda dessa synpunkter än är,

talar å andra sidan åtskilliga skäl mot att göra en sådan inskränkning. Sålunda

är det knappast möjligt att ange någon skarp gräns mellan begreppen

krigsfara och andra utomordentliga förhållanden. Exempelvis kan under ett

krig, som ej direkt berör vårt land, förhållandena växla från tid till annan,

så att under vissa skeden krigsfara kan anses föreligga medan så icke är

fallet under andra perioder. Begränsas lagstiftningens tillämplighet till tid,

då riket är i krig eller krigsfara, kan också riskeras att begreppet krigsfara

ges en alltför vidsträckt tolkning, vilket ur andra synpunkter kan vara

olämpligt. Slutligen må erinras att de praktiska olägenheterna av en lagstiftning

i det särskilda fallet mången gång är lika framträdande antingen

den tillämnade åtgärden har sin grund i krig eller krigsfara eller den orsa
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 20.

79

kas av andra därmed jämställda händelser. Svårigheterna att förse befolkningen

eller försvaret med viktiga förnödenheter kan vara lika påtagliga i

båda fallen. Också här gäller att syftet med erforderliga åtgärder kan äventyras,

om dessa blir kända i förväg, och att de därför måste kunna genomföras

tillräckligt snabbt. Ett behörigt hänsyntagande till de olika synpunkter

som sålunda kan anföras leder enligt min mening till att lagstiftningen

icke kan begränsas till att avse allenast krig eller krigsfara utan att den

måste kunna tillämpas även under andra förhållanden.

När det gäller att närmare ange övriga betingelser för lagstiftningens

tillämplighet än krig och krigsfara, vari landet befinner sig, är det

emellertid, med hänsyn till de betänkligheter som kan anföras mot en sådan

lagstiftning, angeläget tillse att tillämplighetsområdet icke blir för vidsträckt

och att hithörande stadganden blir så entydiga som möjligt. Utredningen

har också strävat efter att tillgodose dessa båda synpunkter.

Sålunda bör enligt utredningens mening av lagtexten otvetydigt framgå,

att inom riket knapphet eller betydande fara för knapphet

måste ha uppkommit på förnödenhet för att Kungl. Maj :t skall få utnyttja

fullmakterna. Den sålunda uppställda förutsättningen innebär —

såsom utredningen framhållit — en avsevärd inskränkning i förhållande

till vad som gäller enligt 1939 års allmänna förfogandelag. Denna begränsning

synes mig fullt naturlig såsom överensstämmande med de riktlinjer,

som uppdragits för att ange lagstiftningens allmänna syfte, nämligen att

avhjälpa och förebygga knapphetslägen på försörjningsområdet. Det kan

därför knappast anses tillrådligt alt, såsom landsorganisationen förordar,

låta lagstiftningen bli tillämplig även då sådant läge ej föreligger. Detta

skulle innebära ett klart avsteg från nämnda syfte. — Med anledning av

de uttalanden som ordet »knapphet» föranlett från ett par håll må framhållas,

att det torde vara ogörligt att finna ett uttryck som icke lämnar utrymme

för olika tolkningar. Ordet »knapphet» får visserligen anses ha en

något vidare innebörd än »brist», men det innebär dock att tillgången på

förnödenheten på ett påtagligt sätt understiger den normala. Också i fråga

om uttrycket »betydande fara för knapphet» framträder svårigheterna att

skapa ett begrepp som icke är tänjbart. Uttrycket synes dock vara tillräckligt

tydligt för att icke bli misstolkat. De farhågor som grossistförbundet

hyser i detta sammanhang synes mig överdrivna. Det saknas nämligen

grundad anledning antaga, att statsmakterna skulle fastslå förhandenvaron

av ett knapphetsläge enbart för att med hjälp av fullmaktslagstiftningen

söka uppnå ett allmänpolitiskt mål. Slutligen bör i anslutning till industriförbundets

yttrande betonas att en gradering mellan sådana förnödenheter,

som är särskilt viktiga ur försörjningssynpunkt, och andra förnödenheter

varken är möjlig eller lämplig. Även i detta sammanhang bör det räcka med

den allmänna förutsättningen för lagstiftningens tillämplighet, nämligen att

förnödenheten skall vara behövlig för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap

eller i övrigt vara av vikt för befolkningen eller produktionen.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Såsom utredningen framhållit kan knapphet eller betydande fara för

knapphet på förnödenhet uppkomma till följd av händelse som inträffat

antingen inom eller utom riket. Utredningen avvisar tanken på att tilldragelser

inom landet skulle kunna föranleda tillämpning av fullmaktslagstiftningen.

Härav följer att exempelvis den föreslagna ransoneringslagen icke

får tillgripas för att genomföra en handelsreglering i ett bristläge, som väsentligen

har sin grund i arbetskonflikter, missväxt, ishinder o. dyl. Ingen

av remissinstanserna har haft något att invända mot utredningens ståndpunkt.

Ett par av dem ifrågasätter visserligen, om icke den förordade lagstiftningen

borde vara tillämplig även i sådana fall, men de har slutligen

stannat för att tillräckliga skäl härför icke kan anses föreligga.

Icke heller enligt min mening är anledning att frångå utredningens förslag.

I fråga om tilldragelser inom riket av den art att de påverkar förhållandena

på försörjningsområdet finns uppenbarligen möjligheter att följa

utvecklingen. Plötsliga knapphetslägen torde sällan uppkomma och tiden

lärer därför medgiva lämpliga planeringsåtgärder i förväg. Skulle lagstiftning

visa sig nödvändig, bör den ske i vanlig ordning.

Däremot har utredningen funnit erforderligt, alt fullmaktslagstiftningen

skall kunna utnyttjas om knapphetsläget uppkommit genom krig eller

annan utom riket inträffad utomordentlig händelse.

Obestridligen är i sådant fall skälen för en tillämpning av lagstiftningen

långt starkare. Vårt land kan i dylika fall ofta icke påverka händelseförloppet

och kan oförmodat ställas inför ett läge, där knapphet på viktiga förnödenheter

uppstått eller hotar och som icke går att bemästra genom import

eller ökad inhemsk produktion.

Mot den av utredningen föreslagna lydelsen kan givetvis invändas att ordet

»utomordentlig» icke är entydigt utan kan föranleda tolkningssvårigheter.

Uppenbart är emellertid att de situationer som här åsyftas är så många

och av så skiftande slag att det svårligen låter sig göra att i en lagtext uttömmande

angiva dem.

I likhet med utredningen finner jag, att ett krig mellan främmande stater

är en sådan händelse som — därest övriga förutsättningar är uppfyllda —

skall kunna föranleda lagstiftningens tillämpning, samt att det är i och för

sig likgiltigt huruvida kriget pågår eller upphört eller om det innebär eller

i ett tidigare skede inneburit fara för vårt land. Ett stadgande av detta innehåll

måste för övrigt anses ha ännu större berättigande än det hade vid sin

tillkomst. Ett krig förorsakar nämligen numera vanligen katastrofala rubbningar

i de krigförande ländernas hela samhällsliv och verkningarna härav

uppträder ofta bl. a. i form av påfrestningar för andra länders näringsliv

på ett mera påtagligt sätt än tidigare.

Det kan icke förnekas att också andra utomlands timade tilldragelser än

krig kan ha svåra och ej förutsedda följder för vårt land ur försörjningssynpunkt.

Utredningen nämner i detta sammanhang främst världspolitiska

spänningstillstånd, internationella råvaruallokeringar samt inbördeskrig eller

andra inre oroligheter i främmande länder. De skäl som utredningen an
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

81

fört för att sådana och liknande utomordentliga händelser bör möjliggöra

ingripanden enligt fullmaktslagstiftningen synes mig bärande. Också här

gör sig den senaste tidens snabba utveckling på olika områden starkt gällande.

Tilldragelser som direkt hänför sig till ett eller flera land kan till

följd av den alltmer framträdande internationella gemenskapen lätt påverka

förhållandena i andra länder.

Såsom herr Herlitz och en del remissinstanser framhållit kan det självfallet

många gånger vara vanskligt att bedöma, huruvida ett inom riket uppkommet

knapphetsläge är en följd av utomlands inträffade händelser eller

har andra orsaker. Det måste dock förutsättas, att prövningen av denna

fråga blir noggrann och att den sker efter objektiva och sakliga grunder.

Vid ett ställningstagande till frågan om lagstiftningen skall gälla även

under andra förhållanden än krig eller krigsfara bör även beaktas det i följande

avsnitt framlagda förslaget, att Kungl. Maj :t under tid, då riket icke

är i krig eller krigsfara, får begagna fullmakterna endast med samtycke av

riksdagen, samt att samtycket kan begränsas till viss eller vissa fullmakter.

Det ligger sålunda i riksdagens hand att avgöra, huruvida betingelserna för

lagstiftningens tillämpning i allo är uppfyllda. Vidare blir det riksdagens

sak att pröva, vilken eller vilka fullmakter som lämpligen bör lämnas med

hänsyn till det föreliggande läget. Jag kan därför icke dela de betänkligheter,

som från några handelskammares sida framförts mot tanken att samtliga i

lagstiftningen inrymda fullmakter skall kunna tillämpas även om landet

icke befinner sig i krig eller krigsfara.

På grund av det anförda tillstyrker jag utredningens förslag, att den allmänna

fullmaktslagstiftningen skall kunna tillämpas — förutom då riket

befinner sig i krig eller krigsfara — när till följd av krig mellan främmande

makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit

knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet.

Slutligen må nämnas att jag icke biträder de synpunkter som anförts av

liksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Det vill synas som om riksnämnden

finner en i fredstid gällande fullmaktslagstiftning vara närmast

till hinders, såvida den ej kan tillämpas även under andra betingelser än de

av utredningen förordade. Av vad tidigare sagts torde emellertid framgå att

det knappast kan tänkas uppkomma ett ur försörjningssynpunkt så allvarligt

läge, att icke antingen fullmaktslagstiftningen får utnyttjas eller tiden

medger andra planeringsåtgärder eller särskild lagstiftning. Den omständigheten

att lagarna i fredstid får sättas i kraft endast under vissa betingelser

torde å andra sidan icke — såsom jämväl Kooperativa förbundet och grossistförbundet

tycks mena — föregripa eller försvåra åtgärder av samma eller

liknande slag, därest under andra betingelser dylika åtgärder av statsmakterna

bedöms som ändamålsenliga. Bedömandet måste rimligen bli detsamma,

vare sig fullmaktslagstiftningen finns eller icke. I anslutning till

handels- och industrikommissionens uttalande må till sist understrykas att

den praktiska fördelen med en i fredstid tillämplig fullmaktslagstiftning

framför allt är den, att riksdagsbehandlingen kan påbörjas kort tid efter det

6 Bihang till riksdagens protokoll 195h. 1 samt. Nr 20.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

den utomordentliga händelsen inträffat, eftersom tidsödande och omfattande

förarbeten icke är erforderliga.

V. Giltighetstid och formella förutsättningar för lagstiftningens tillämpning.

Utredningen.

I betänkandet anförs att det knappast torde råda delade meningar om

lämpligheten av att låta en allmän ransonerings- och förfogandelagstiftning

gälla utan tidsbegränsning för det fall att landet kommer i krig eller krigsfara.

En permanent lagstiftning är nämligen till stor fördel för

det planeringsarbete som redan i fredstid måste göras för den militära och

ekonomiska försvarsberedskapen, främst därför att de planerande myndigheterna

får möjlighet alt bedöma vilka ingripanden, som kan göras och hur

dessa skall ske.

I fråga om lagstiftningens tillämpning i annat utomordentligt läge än då

riket befinner sig i krig eller krigsfara erinrar utredningen om att enligt gällande

förfogandelag riksdagens samtycke fordras för att lagen i sådant fall

skall träda i kraft, samt att ett beslut härom kan avse högst ett år. Behålls

denna ordning i den nya lagstiftningen, vilket utredningen — såsom av det

följande framgår —- finner lämpligt, kommer skillnaden mellan en permanent

och en tidsbegränsad lagstiftning från riksdagens synpunkt att bli

mycket liten.

Utredningen anser sig böra på grund av det anförda förorda, att den nya

ransonerings- och förfogandelagstiftningen blir permanent.

När utredningen behandlat spörsmålet om förutsättningarna för lagstiftningens

tillämpning vid krig eller krigsfara, har den övervägt att

— liksom förutsatts skola ske enligt lagen den 30 maj 1952 (nr 269) om

skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten — låta lagstiftningen

träda i tillämpning utan särskilt förordnande och utan riksdagens

godkännande, då riket kommer i krig. Utredningen har emellertid icke

ansett sig böra tillstyrka en sådan ordning. Enligt utredningens mening

torde det nämligen vara principiellt riktigt att upprätthålla kravet på att

riksdagen skall godkänna ett förordnande om lagstiftningens ikraftträdande

och att avvikelse härifrån icke bör ske i annat fall än då hinder möter att

inhämta riksdagens godkännande. Sådant hinder kan visserligen uppkomma

t. ex. vid ett modernt blixtkrig, men frågan har betydelse långt utöver

området för denna lagstiftning och bör därför prövas i större sammanhang

för att lösas efter enhetliga linjer i olika fall. Utredningen uttalar sig därför

för att det nuvarande kravet på ett särskilt förordnande bibehålls också

för det fall att riket råkar i krig. Med hänsyn till behovet av snabbt handlande

måste Kungl. Maj:t å andra sidan ha befogenhet att vid krig eller

krigsfara utan riksdagens samtycke förordna, att lagstiftningen skall tilllämpas

under viss kortare tid. Denna bör dock enligt utredningens mening

vara längre än i gällande förfogandelag. Utredningen föreslår därför, att förordnande

av nyssnämnt slag skall underställas riksdagen inom en månad,

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 20.

83

vid äventyr att det eljest förfaller, och att förordnandet skall vara förfallet

om det icke gillas av riksdagen inom två månader från det underställningen

skett.

I fråga om lagstiftningens tillämpning under andra utomordentliga

förhållanden än krig eller krigsfara anknyter utredningen delvis

till de under föregående avsnitt angivna synpunkterna. Sålunda erinras

om att behovet av en fullmaktslagstiftning icke är lika framträdande som

under krig eller krigsfara och att de omständigheter, som kan föranleda tilllämpning

av lagstiftningen, är mycket växlande. Utredningen finner det vara

en i det närmaste olöslig uppgift att i lagtext eller på annat sätt i förväg

uttömmande ange dessa omständigheter. Ej heller är det möjligt att i förväg

fastslå, i vilken omfattning fullmakter bör lämnas i ett visst läge. Vidare

bör — såsom utredningen tidigare framhållit — riksdagen i möjlig utsträckning

få tillfälle att göra sitt inflytande gällande. Utredningen anser

därför, när fråga är om andra utomordentliga förhållanden än krig och

krigsfara, den nuvarande ordningen vara riktig och ändamålsenlig. De i lagstiftningen

lämnade fullmakterna bör sålunda under nyss angivna förhållanden

kunna bringas i tillämpning, helt eller delvis, under en tid av högst

ett år i sänder, därvid riksdagens samtycke alltid erfordras. Denna ordning

medger, att fullmakternas omfattning och den tidrymd varunder de skall

gälla kan bestämmas med hänsyn till det läge som råder när de lämnas.

Utredningen framhåller därvid, att fullmakterna kan begränsas till att avse

endast vissa förfogande- eller ransoneringsåtgärder. Bemyndigande att uttaga

clearing- eller prisutjämningsavgifter krävs allenast under vissa förhållanden.

Det är vidare möjligt att inskränka fullmakterna till vissa försörjningsområden,

vissa varugrupper eller varor eller vissa behov. I fråga

om fullmakternas giltighetstid framhålls, att det ibland kan visa sig lämpligt

att bemyndigande lämnas för kortare tid än ett år, t. ex. för tid då riksdagssession

icke pågår jämte den tid som beräknas åtgå för att riksdagen

skall kunna besluta om förnyat bemyndigande. Jämväl i detta sammanhang

betonar utredningen angelägenheten av att frågan om i vilken omfattning

Kungl. Maj :t är i behov av de i lagstiftningen angivna fullmakterna ingående

prövas av riksdagen, samt att tillämpningsförordnandet icke görs vidare än

som vid varje särskilt tillfälle erfordras.

Herr Herlitz anser sig böra kraftigt understryka att lagstiftningens uppgift,

till den del den ej avser tid då riket befinner sig i krig eller krigsfara,

endast är att utgöra en ram, inom vilken Konung och riksdag får ingripa

när ett vanskligt läge uppkommit. Utvecklingen skulle bli helt snedvriden,

om det gjordes till regel att med en eller annan inskränkning sätta lagstiftningen

i tillämpning. Tvärtom måste ett förordnande härom föregås av ett

övervägande, lika noggrant som då ny lag stiftas, huruvida och i vilken

utsträckning Konungen bör utrustas med utomordentliga befogenheter. Försummas

en sådan prövning, blir lagstiftningen ett medel för en djupgående

omvandling av vårt statsskick. Enligt herr Herlitz’ åsikt hade det varit önsk
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

värt med en föreskrift som uttryckligen anger, att förutsättningen för förordnandet

är att det uppkomna läget gör ingripanden enligt lagstiftningen

nödvändiga.

Remissinstanserna.

Icke någon av remissinstanserna har något i och för sig att erinra mot att

den föreslagna lagstiftningen görs permanent och utfärdas redan i

fredstid.

Den av utredningen ej godtagna utvägen att låta lagstiftningen automatiskt

träda i tillämpning när riket råkar i krig har behandlats av länsstyrelsen

i Malmöhus län och civilbefälhavaren i femte civilområdei.

Länsstyrelsen kan ej dela utredningens uppfattning i detta hänseende.

Enligt länsstyrelsens mening bör den föreslagna lagstiftningen för att fylla

kravet på en godtagbar beredskap träda i automatisk tillämpning senast vid

den tidpunkt riket kommer i krig. Man måste räkna med att ett krig numera

kan öppnas utan varsel och medföra sådana följder, att ett tillämpningsförordnande

icke utan betydande tidsutdräkt kan utfärdas. Vidare kan

inträffa att ett meddelande om ett utfärdat förordnande på grund av förbindelseavbrott

eller liknande kommer myndigheterna för sent tillhanda.

Civilbefälhavaren ansluter sig till dessa synpunkter och ifrågasätter, om

icke de båda lagarna borde träda i automatisk tillämpning såväl vid krig

som krigsfara. Civilbefälhavaren framhåller, att de ämbets- och tjänstemän,

som under sådana förhållanden skall tillämpa lagarna, måste ha visshet om

att de gäller. Denna kan icke uppnås på annat sätt än genom en föreskrift,

att författningen ifråga vid en viss tidpunkt träder i automatisk tillämpning.

Enligt civilbefälhavarens mening synes denna tidpunkt böra bestämmas

till senast den dag, då Kungl. Maj :t låter tillkännage beredskapstillstånd

genom beredskap slarm. Denna ordning gäller enligt den tillämpningskungörelse,

som utfärdas i anslutning till rekvisitionslagen.

Remissinstanserna har icke i princip något att invända mot förslaget att

Kungl. Maj :t skall i förväg inhämta riksdagens samtycke för att i annan

utomordentlig situation än krig eller krigsfara få tilllämpa

i lagstiftningen inrymd fullmakt och att riksdagens beslut härom kan

avse högst ett år.

I anslutning till förslaget att den allmänna fullmaktslagstiftningen skall

bli permanent har arbetsmarknadsstyrelsen, jordbruksnämnden, riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskap och civilbefälhavaren i första civilområdet

upptagit frågan om nödvändigheten av att komplettera lagstiftningen

med en fullmaktslag på tjänstepliktens område.

Sålunda anför riksnämnden, att bestämmelserna i den föresiagna allmänna

fullmaktslagstiftningen icke är tillräckliga för att nå det avsedda syftet.

Ett åläggande att tillverka varor eller verkställa forsling kan icke efterkommas,

om vederbörande företagare icke har erforderlig arbetskraft. Vid planläggningen

har det visat sig, att detta i flera fall kan befaras beträffande

krigsvilttiga företag. Det är i hög grad önskvärt, att värnpliktiga förbehålls

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

85

krigstjänst, och därför bör värnpliktiga inom särskilt krigsviktiga företag

såvitt möjligt ersättas med icke-värnpliktiga från arbetsområden av mindre

betydelse. Härför behövs emellertid en tjänstepliktslag, som är tillgänglig

redan i fredstid såsom fullmaktslag att tillämpas vid krig eller krigsfara.

Arbetsmarknadsstyrelsen tillägger, att avsaknaden av en fullmaktslag på

tjänstepliktens område medför att efter ett krigsutbrott vederbörande myndigheter

kan komma att under kortare eller längre tid stå utan befogenheter

att vidtaga effektiva åtgärder på arbetsmarknadsområdet.

Departementschefen.

De under första världskriget utfärdade allmänna förfogandelagarna var

tidsbegränsade; de gällde högst ett år i sänder. Samma ordning tillämpades

ursprungligen beträffande 1939 års förfogandelag. Förfoganderättskommittén

föreslog emellertid i sitt år 1949 framlagda betänkande angående vissa

ändringar i förfogandelagen, att denna i fortsättningen skulle gälla för obestämd

tid. I den proposition (nr 210/1949) som på grundval av betänkandet

utarbetades förklarade föredragande departementschefen sig biträda själva

tanken i detta förslag, men med hänsyn till den blivande grundliga översynen

av lagen förordades att giltighetstiden i avvaktan på resultatet härav

skulle begränsas till utgången av år 1952. Detta blev också riksdagens beslut.

Sedermera har lagen förlängts till den 1 juli 1954.

Vid bedömande av spörsmålet, huruvida den föreslagna fullmaktslagstiftningen

bör göras permanent eller tidsbegränsad, måste till en början

beaktas att den skall tillämpas, då riket befinner sig i krig eller krigsfara.

Såsom i andra sammanhang betonats är det av synnerlig vikt att Kungl.

Maj:t omedelbart kan utnyttja sina befogenheter enligt lagstiftningen, om

något av dessa båda fall inträffar. Den första förutsättningen för att så skall

kunna ske är, att den lagstiftning som inrymmer befogenheterna är i kraft.

Ur denna synpunkt är det av ringa värde att allenast ha en tidsbegränsad

fullmaktslagstiftning. Risken för ett oväntat angrepp på vårt land torde

aldrig kunna helt uteslutas, och statsmakterna skulle med hänsyn härtill

vara tvingade att förlänga giltighetstiden varje gång denna utlöpt. Det framstår

också såsom föga ändamålsenligt att, så länge riket befinner sig i krig

eller krigsfara, med vissa mellanrum behöva stifta särskild lag allenast för

att utsträcka nämnda tid. Härtill kommer, såsom utredningen framhållit,

att en permanent lagstiftning är till stor fördel för det planeringsarbete som

nödvändigt måste utföras i förväg för att möta svårigheterna på försörjningsområdet

vid krig eller krigsfara.

Om det sålunda framstår såsom riktigt och ändamålsenligt att lagstiftningen,

i vad den hänför sig till krig och krigsfara, får gälla utan tidsbegränsning,

är frågan mera vansklig i vad den rör lagstiftningens tillämpning

under fredstid. I ett sådant läge är tidsnöden icke så påtaglig, och det

kan därför med hänsyn till de principiella betänkligheterna ifrågasättas, om

lagstiftningen verkligen bör äga giltighet för obegränsad tid. I detta sammanhang

erinrar utredningen, att enligt gällande förfogandelag riksdagens

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Mcij:ts proposition nr 20.

samtycke krävs för att lagen skall få tillämpas, då riket icke befinner sig i

krig eller krigsfara, och att samtycket gäller för högst ett år varje gång.

Såsom utredningen framhåller, medför denna omständighet att skillnaden

mellan en permanent och tidsbegränsad lagstiftning blir ringa ur riksdagens

synpunkt. Denna ordning bör enligt vad nedan sägs behållas.

På grund av det anförda finner jag mig böra förorda bifall till utredningens,

av remissinstanserna utan erinran lämnade förslag, att de blivande förfogande-

och ransoneringslagarna icke skall vara tidsbegränsade.

Enligt gällande förfogandelag är den formella förutsättningen för att lagen

skall träda i tillämpning, att Kungl. Maj :t förordnar härom. Befinner

sig riket i krig eller krigsfara, må förordnandet meddelas utan

riksdagens hörande. Skyldighet föreligger dock att inom viss kortare tid inhämta

riksdagens samtycke. Enligt utredningens förslag skall i huvudsak

samma ordning tillämpas beträffande de ifrågasatta förfogande- och ransoneringslagarna.

Utredningen har dock övervägt tanken att låta lagarna

träda i automatisk tillämpning, om riket kommer i krig. Det framhålls

att vid ett modernt blixtkrig hinder kan möta att inhämta riksdagens godkännande.

Av principiella skäl vill emellertid utredningen upprätthålla kravet

på sådant godkännande och anser frågan böra prövas i större sammanhang

för att lösas efter enhetliga linjer i skilda fall. I likhet med ett par remissinstanser

finner jag emellertid, att lagarna knappast skulle fylla sin

uppgift som beredskapslagar på ett tillfredsställande sätt, om de icke träder

i tillämpning i samma ögonblick som kriget bryter ut. Det kan framhållas

att andra fullmaktslagar som behandlats under senare år utformats så att de

blir automatiskt tillämpliga, om landet skulle råka i krig. Detta gäller ej

endast den av utredningen särskilt omnämnda lagen utan även — sedan

den 12 mars 1953 — lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser

angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet

vid krig eller krigsfara in. in. Också förslaget till krigssjukvårdslag har en

bestämmelse av denna innebörd. På grund härav vill jag förorda att de blivande

förfogande- och ransoneringslagarna skall, därest riket kommer i krig,

träda i tillämpning utan särskilt förordnande och utan riksdagens godkännande.

Kravet på en omedelbar tillämpning är icke lika starkt, då riket kommer

i krigsfara. I sådant fall torde Kungl. Maj :ts förordnande kunna avvaktas

och ej heller synes det vara till olägenhet, om riksdagens godkännande

måste begäras och lämnas inom viss tid efter det förordnandet meddelats.

Den för nuvarande förfogandelag i detta hänseende gällande ordningen

bör därför, såsom utredningen förordat, tillämpas i fråga om den

blivande fullmaktslagsliftningen. Utredningens förslag, att den tidrymd inom

vilken riksdagen efter underställandet skall lämna sitt godkännande bör

utsträckas från en till två månader, synes ändamålsenligt och tillstyrks

därför.

Vad slutligen angår tid, då riket icke är i krig eller krigsf

a r a, innebär utredningens förslag att Kungl. Maj :t må förordna om till
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

lämpning av lagstiftningen endast under förutsättning av riksdagens samtycke.

Sådant förordnande får vidare enligt förslaget meddelas för högst

ett år i sänder och kan inskränkas till en eller flera fullmakter. Mot förslaget,

som i denna del bygger på nuvarande förfogandelag, har remissinstanserna

icke haft något i och för sig att invända. Enligt min mening är

den föreslagna ordningen ägnad att minska de betänkligheter, som ur principiell

synpunkt kan anföras mot en också i fredstid gällande allmän fullmaktslagstiftning.

Kravet på riksdagens samtycke borgar för att de tilltänkta

lagarna icke utnyttjas för ändamål, som strider mot deras sylte. Frågan,

huruvida samtliga förutsättningar för lagarnas tillämpning är för handen,

avgörs under sedvanliga parlamentariska former. Vid riksdagsdebatterna

kan frågan allsidigt belysas och riksdagen kan tillse, att endast sådana fullmakter

lämnas som är behövliga med hänsyn till föreliggande läge. Dessutom

har riksdagen möjlighet att avpassa fullmakternas giltighetstid efter

förhållandena i det särskilda fallet. Överhuvud finns alla förutsättningar

för att hithörande spörsmål skall bli lika noggrant prövade av riksdagen

som då det gäller att antaga ny lag. Enligt min mening saknas skäl förmoda

att riksdagen skulle försumma att göra en sådan prövning. Särskild

föreskrift om att ingripanden enligt lagstiftningen får ske endast då läget

så påkallar synes mig därför överflödig. På grund av det anförda tillstyrker

jag utredningens förslag.

Slutligen må framhållas att frågan, huruvida den föreslagna fullmaktslagstiftningen

bör kompletteras med en fullmaktslag på tjänstepliktens område,

icke kan lösas redan i detta sammanhang. Härför fordras särskilda undersökningar

och överväganden, vilka skulle medföra en ej önskvärd försening av

den lagstiftning varom nu är fråga.

VI. Riksdagens medverkan vid tillämpning av lämnade fullmakter.

Utredningen.

Inledningsvis erinras om att riksdagen genom en fullmaktslag överlåter

bestämmanderätten i en rad olika frågor till Kungl. Maj:t och detta huvudsakligen

för att kravet på snabbhet och effektivitet skall tillgodoses. Utredningen

understryker därvid vikten av att icke gå längre än som betingas av

detta krav och upptager till behandling frågan, huruvida icke riksdagen på

något sätt kan beredas tillfälle att utöva inflytande även vid tillämpningen

av lämnade fullmakter, utan att berörda krav eftersätts. Det framhålls att

spörsmålet har betydelse främst, då det gäller fullmakter som hänför sig

till andra utomordentliga förhållanden än när riket befinner sig i krig eller

krigsfara.

Utredningen undersöker olika vägar för riksdagens medverkan i nyssnämnda

hänseende. Därvid behandlas först spörsmålet huruvida det bör åligga

Kungl. Maj :t att, när fullmakterna begärs, lämna riksdagen en redogörelse

för de ingripanden, som avses skola genomföras, och därigenom göra det

möjligt för riksdagen att närmare uttala sig om dessa. Efter att ha redovisat

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

de skäl, som talar mot eu sådan anordning (betänkandet s. 93—94), finner

utredningen, att lagstiftningen icke bör upptaga ett stadgande av dylik innebörd.

I stället anser utredningen att det bör överlämnas åt Kungl. Maj:t att

med utgångspunkt från de förhållanden, som råder då bemyndigandet begärs,

bedöma huruvida en redogörelse för tilltänkta åtgärder kan och hör

lämnas samt vad den bör omfatta. Utredningen betonar vikten av att redogörelsen

icke innehåller något som kan framkalla rykte om att ransonering

av hamstringsmöjlig vara är förestående, enär sådana rykten kan medföra

stora skadeverkningar, även om de är osanna. Å andra sidan framhålls att,

om skadeverkningar icke kan hefaras, redogörelse bör lämnas riksdagen.

1 fortsättningen dryftar utredningen möjligheten av att i lagstiftningen

införa ett stadgande av innebörd, att fullmakterna begränsas till att ge

Kungl. Maj :t rätt att förordna om provisoriska regleringsåtgärder, varefter

riksdagen i efterhand avgör om regleringarna skall bestå eller ej. Utredningen

erinrar om att denna fråga behandlades av 1949 års riksdag i samband

med prövningen av förfoganderättskommitténs förslag till vissa ändringar i

gällande förfogandelag, men att de praktiska olägenheter, som skulle följa

med ett sådant stadgande, ansågs vara alltför stora (betänkandet s. 94—

96). Utredningen delar de betänkligheter, som sålunda framförts mot att

genom ett uttryckligt stadgande i en allmän fullmaktslag tillerkänna Kungl.

Maj :t allenast en villkorlig befogenhet. Det framhålls också att — om i visst

läge med fog kan göras gällande att en sålunda beskaffad fullmakt skulle

räcka för att uppnå de syften lagstiftningen avser att tillgodose — eu sådan

begränsning kan ske i samband med att fullmakten lämnas.

En annan möjlighet att bereda riksdagen ökat inflytande i detta hänseende

är — framhåller utredningen — att riksdagen vid tillkomsten av de åtgärder,

som skall genomföras med stöd av lämnade fullmakter, representeras

av något lämpligt organ, med vilket samråd sker innan åtgärderna

vidtages (betänkandet s. 96—98). Utredningen erinrar därvid om att riksbanks-

och riksgäldsfullmäktige enligt regeringsformen tillagts vissa uppgifter

såsom förtroendemän för riksdagen. Det framhålls också att utrikesnämnden

är ett permanent organ, som kan anses representera riksdagen,

nämligen i utrikespolitiska angelägenheter. Vidare omnämner utredningen,

att 1951 års riksdag behandlade ett motionsvis väckt förslag om inrättande

av ett organ med parlamentarisk anknytning för kontinuerliga överläggningar

i försvarsfrågor men att förslaget icke ledde till någon riksdagens

åtgärd. För egen del ger utredningen uttryck för den uppfattningen att den

bästa lösningen för att öka riksdagens inflytande på de åtgärder, som i kristider

måste genomföras på folkförsörjningens område, är att låta representanter

för riksdagen medverka vid ärendenas beredning. Utredningen vill

dock icke förorda eu anordning, där riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige

eller utrikesnämnden företräder riksdagen. Eftersom det för närvarande

icke finns något permanent riksdagsorgan, som bättre än de nu

nämnda lämpar sig för medverkan i försörjningspolitiska ärenden, anser

utredningen det böra närmare undersökas, huruvida icke ett särskilt organ

s. 89 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 20.

89

för sådan medverkan bör tillskapas. Denna fråga, som torde kräva grundlagsändring,

bör emellertid enligt utredningens uppfattning tagas upp i ett större

sammanhang. Inrättandet av ett eller flera sådana organ kan nämligen vara

av betydelse på andra områden än folkförsörjningens.

Slutligen har utredningen övervägt den anordningen, att det vid fullmakternas

beviljande uttryckligen föreskrivs att meddelande om åtgärder som

vidtagits med stöd av fullmakterna skall lämnas riksdagen. Därvid redogör

utredningen för de överväganden, som tidigare i olika sammanhang gjorts i

denna fråga i anslutning till gällande förfogandelag, varjämte utredningen

närmare undersöker de olika möjligheter som för närvarande står Kungl.

Maj :t till buds för att underrätta riksdagen om vidtagna åtgärder (betänkandet

s. 99—102). Utredningen uttalar, att det ur många synpunkter är

lämpligt att riksdagen i en eller annan form får meddelande om åtgärder,

som genomförts med stöd av givna fullmakter. Enligt utredningens mening

är det dock uppenbart, att meddelanden jämlikt § 56 riksdagsordningen är

ett system som av flera skäl icke kan förordas i detta sammanhang. Det är

i stället naturligt att Kungl. Maj :t, när ny fullmakt begärs av riksdagen, utförligt

redogör för de ingripanden, som gjorts på grundval av den tidigare

fullmakten. Därjämte torde redogörelse för vidtagna åtgärder kunna lämnas

riksdagen i samband med remissdebatter, allmänna ekonomiska debatter och

dylikt eller i samband med framställningar om anslag åt krismyndigheter

eller i andra sammanhang. Utredningen anser emellertid särskild lagföreskrift

härutinnan icke vara erforderlig.

Remissinstanserna.

Endast tre av remissinstanserna har berört denna fråga.

Grossistförbnndet och industriförbundet biträder utredningens uppfattning,

att en särskild utredning bör komma till stånd för att undersöka frågan,

huruvida icke ett särskilt organ för riksdagens medverkan bör tillskapas.

Skånes handelskammare förordar införandet av en föreskrift, enligt vilken

Kungl. Maj :t skulle vara skyldig att i efterhand redovisa för de lagstiftningsåtgärder,

som vidtagits med stöd av fullmakter, lämnade av riksdagen

vid krig eller krigsfara.

Departementschefen.

Såsom i andra sammanhang nämnts kan de åtgärder, som Kungl. Maj :t

under närmare angivna förutsättningar får vidtaga med stöd av den blivande

fullmaktslagstiftningen, innebära allvarliga ingrepp i näringslivet och enskildas

rätt. Med hänsyn härtill är det i och för sig önskvärt att riksdagen i

en eller annan form kan övertyga sig om att åtgärderna icke blir mer ingripande

än nödvändigt. Framförallt gäller detta under tid, då riket icke är i

krig eller krigsfara. Utredningen har ägnat detta spörsmål särskild uppmärksamhet

och noga prövat de olika vägar som står till buds. I allt väsentligt

kan jag biträda de slutsatser vartill utredningen kommit.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

På de av utredningen anförda skälen finner jag det sålunda icke böra föreskrivas

skyldighet för Kungl. Maj :t att i samband med att fullmakter begärs

lämna riksdagen redogörelse för de åtgärder som avses bli genomförda. Det

bör ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra, huruvida och i vilken omfattning

en sådan redogörelse kan lämnas utan att syftet med den begärda fullmakten

äventyras till skada för folkförsörjningen.

Spörsmålet om lämpligheten av att göra en utav Kungl. Maj :t genomförd

regleringsåtgärd beroende av riksdagens godkännande i efterhand behandlades

ingående redan i samband med 1949 års ändringar i nuvarande förfogandelag.

Statsmakterna fann dock då, att flera omständigheter talade

mot en dylik ordning. Sålunda framhölls att en endast provisoriskt gällande

reglering skulle medföra osäkerhet och ovisshet samt hålla samtidigt med

regleringens införande träffade överenskommelser svävande, ävensom att

riksdagen kunde känna sig nödsakad att taga ansvaret för en dylik reglering

för att därigenom undvika olägenheterna av att kullkasta redan vidtagna

åtgärder. Samma invändningar kan fortfarande göras mot tanken att i en

allmän fullmaktslagstiftning tillerkänna Kungl. Maj :t endast villkorliga befogenheter.

Vidare bör beaktas att ett underställningsförfarande av detta

slag kan medföra en avsevärd arbetsbelastning för statsmakterna. Såsom

utredningen erinrar torde hinder ej möta för riksdagen att under tid, då

riket icke är i krig eller krigsfara, om så anses lämpligt i det särskilda fallet

föreskriva, att endast provisoriska åtgärder får vidtagas med stöd av lämnad

fullmakt.

Den av utredningen anvisade vägen att låta riksdagen företrädas av ett

särskilt organ, med vilket Kungl. Maj :t samråder innan åtgärder genomförs

på grundval av meddelade fullmakter, synes vara i och för sig framkomlig.

Såsom utredningen påpekat torde dock de nuvarande permanenta organen

— riksbanks- och riksgäldsfullmäktige samt utrikesnämnden — knappast

vara lämpade att medverka vid rent försörjningsmässiga avgöranden. På

grund härav och då frågan om skapandet av ett nytt organ med denna och

andra liknande uppgifter fordrar särskilda undersökningar och överväganden

finner jag lika med utredningen, att denna fråga, om så anses lämpligt,

får lösas i ett större sammanhang.

Slutligen avstyrker jag i likhet med utredningen ett uttryckligt stadgande

om skyldighet för Kungl. Maj :t att underrätta riksdagen om de åtgärder,

som genomförts med stöd av lämnade fullmakter. Bl. a. torde det icke vara

tillrådligt att binda en sådan redogörelse vid viss form. Jag vidhåller också

min i propositionen nr 193/1951 uttalade åsikt, att meddelanden enligt § 56

riksdagsordningen icke är ett ändamålsenligt förfarande. Det sagda innebär

självfallet icke, att redogörelse till riksdagen om vidtagna åtgärder ej

skall lämnas. Härför finns dock flera andra möjligheter. Sålunda kan, såsom

utredningen betonat, redogörelser avges — förutom i form av svar på enkla

frågor eller interpellationer — vid remissdebatter eller allmänna ekonomiska

debatter. Vidare är det naturligt, att Kungl. Maj:t i samband med

att nya fullmakter begärs eller då en allmän översikt av det ekonomiska

läget lämnas redogör för hur meddelade fullmakter utnyttjats.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

91

VII. Ersättningsgrunder vid förfoganden enligt en allmän förfogandelag.

Utredningen.

Under detta avsnitt lämnas först en utförlig redogörelse för de ersättningsgrunder

som hittills tillämpats vid förfoganden och för de överväganden

som gjorts i anslutning till ersättningsreglernas utformning (betänkandet

s. 103—112). Därvid framhåller utredningen, att i samband med tillkomsten

av 1941 års prisregleringslag en viss samordning skett av grunderna

för ersättningar i anledning av förfoganden samt reglerna för den allmänna

priskontrollen, sådana dessa utformats i prisregleringslagen. Enligt utredningens

åsikt är behovet av en dylik samordning särskilt påfallande i vissa

fall. I fråga om vara, som åsatts normalpris enligt prisregleringslagen, kan

sålunda ersättningen vid förfogande icke gärna bestämmas till högre belopp

än normalpriset. Varuinnehavaren skulle nämligen då bli mindre benägen

att genom frivillig försäljning avyttra varan till gällande normalpris.

Å andra sidan kan det enligt utredningens mening icke komma i fråga att

fastställa lägre ersättningar i samband med förfoganden än de normalpris

som kan erhållas vid frivillig avyttring. Gällande förfogandelag har också

godtagit principen, att ett enligt prisregleringslagen fastställt

pris skall tillämpas även vid förfoganden.

I fortsättningen framhåller utredningen, att en förfogandelag också måste

upptaga bestämmelser om grunder för fastställande av ersättning för sådana

nyttigheter som icke direkt omfattas av priskontrollen. Ofta beror det

på en tillfällighet vilka varor som vid en viss tidpunkt är underkastade

priskontroll. Det synes därför mest rättvist och följdriktigt att, då nyttighet

tages i anspråk enligt förfogandelagen, tillämpa i huvudsak samma grunder

för ersättningens bestämmande, vare sig nyttigheten är föremål för

priskontroll eller icke.

Det anförda leder enligt utredningens uppfattning närmast till att de allmänna

grunderna för ersättning jämlikt förfogandelagen utformas på ungefär

samma sätt som reglerna för fastställande av priser enligt prisregleringslagen.

Enligt sistnämnda lag är skäligheten avgörande vid bestämmande

av normalpris. I förfogandelagen skulle sålunda endast behöva stadgas,

att ersättning vid förfoganden skall utgå med belopp som prövas skäligt.

Till ledning för prövningen skulle då ligga de direktiv som vid varje tillfälle

gäller för den allmänna priskontrollen.

Utredningen betonar emellertid, att vissa olägenheter kan uppstå av en

så allmän formulering som förekommer i prisregleringslagen. Förutsättning

måste i så fall vara, antingen att den prisreglerande myndigheten blir företrädd

i den eller de nämnder, som skall handlägga ersättningsfrågor enligt

förfogandelagen, eller att dessa nämnder fortlöpande underrättas om priskontrollens

direktiv. En sådan ordning skulle kunna genomföras utan

större svårigheter, om ersättningarna enligt förfogandelagen bestämdes av

ett centralt organ, men frågan kommer i annat läge därest — såsom utred
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ningen föreslår — fastställandet av ersättningarna överlämnas åt ett flertal

lokala organ som första instans. Utredningen finner det därför önskvärt,

att grunderna för ersättning enligt förfogandelagen även i

fortsättningen närmare anges i lagtexten.

Enligt nuvarande direktiv för priskontrollen är huvudregeln, att normalpris

för förnödenhet skall beräknas så att priset täcker produktions- och

anskaffningskostnaderna jämte skälig handelsvinst, därvid dessa kostnader

beräknas med ledning av återanskaffningsprisprincipen. Enligt utredningens

mening bör dessa grunder i förfogandelagen kunna uttryckas på

det sätt, att ersättning för förnödenhet som ställs till kronans förfogande

eller för tjänst som utförs för kronans räkning skall utgå med belopp, som

prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller

återanskaffning av sådan förnödenhet eller vid utförande av sådan tjänst.

Med nödvändiga kostnader förstås här icke kostnaderna i det särskilda fallet

utan kostnaderna hos rationellt arbetande företag. Vidare framhåller

utredningen att till kostnader vid produktion av förnödenhet bör räknas

kostnader för råvaror, arbetslöner -— däri inbegripet skälig ersättning till

företagaren för hans egen arbetsinsats — avskrivning på byggnader och inventarier

enligt grunder som gäller för den statliga priskontrollen, för närvarande

återanskaffningsprisprincipen, allmänna förvaltningskostnader och

andra omkostnader samt skälig förräntning av det i företaget investerade

kapitalet, värderat efter nyssnämnda grunder. Utredningen framhåller i

anslutning härtill, att i kostnaderna ingår även vad som i gällande lag

oegentligt benämns handelsvinst. Vad utredningen sålunda anfört om kostnader

vid produktion bör i tillämpliga delar gälla även distribution och dylikt.

I sådant fall där förnödenheten ej kan återanskaffas bör man enligt

utredningens åsikt använda återanskaffningsvärdet vid den tidpunkt, då

förnödenheten senast anskaffats.

Utredningen förordar, att gällande förfogandelags bestämmelser om upprättande

i förväg av taxor efter vilka ersättning utgår behålls, samt att

jämlikt prisregleringslagen fastställda priser — såsom för närvarande —

är tillämpliga vid förfoganden som om de varit upptagna i taxa.

I detta sammanhang kommer utredningen in på frågan om vilken verkan

som bör tillerkännas stoppris vid bestämmande av ersättning i

samband med förfoganden. Därvid erinras om att gällande förfogandelag

icke som taxepris godkänner ett ej prövat individuellt stoppris. Utredningen

betonar, att denna fråga kan ses ur två synpunkter. Sålunda kan krävas att

med taxepriser skall jämställas endast priser, som är lika för alla inom

visst område. I så fall kan blott normalpris användas som taxepris. Å andra

sidan kan fordras att ersättning enligt förfogandelagen skall överensstämma

med det pris, som skulle erhållas vid fri försäljning. Då bör både normalpriser

och stoppriser likställas med taxepriser. Utredningen tillägger, att det

ur nu angivna synpunkter icke är någon skillnad mellan stoppriser, som

prövats av priskontrollnämnden, och stoppriser som icke blivit föremål för

sådan prövning. Enligt utredningens mening överensstämmer individuella

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

stoppriser, vare sig de blivit prövade eller ej, oftast bättre med de faktiska

kostnadsförhållandena än vad normalpriserna gör. Detta gäller i varje fall

under tiden närmast efter prisstoppets genomförande. Det står också varje

säljare fritt att när som helst få individuellt stoppris prövat efter skälighetsprincipen.

Visserligen kan invändas att sådana priser under en krisperiod

med stigande priser icke följer utvecklingen utan släpar efter, men

denna invändning gäller även normalpris och särskilt fastställda taxepriser.

Utredningen anser att också praktiska skäl talar för att samtliga enligt

prisregleringslagen gällande priser godtages som taxepris. Den nuvarande

ordningen att såsom taxepris godkänna ett av priskontrollnämnden prövat

individuellt stoppris men icke stoppris, som grundar sig endast på Kungl.

Maj :ts beslut om allmänt prisstopp, förefaller utredningen högst irrationell.

För närvarande torde praktiskt taget alla stoppriser tillhöra den förra

gruppen.

På anförda skäl föreslår utredningen, att samtliga enligt prisregleringslagen

gällande priser skall anses som taxepris. Vidare förordas att en ny

förfogandelag skall upptaga den nuvarande jämkningsregeln, enligt vilken

ersättningen kan bestämmas till högre belopp än taxepriset, därest tillämpningen

av detta pris på grund av särskilda omständigheter skulle innefatta

obillighet.

Härefter behandlar utredningen frågan om ersättning vid produktions-,

lagrings- och forslingsålägganden. Därvid framhålls

att det icke synes vara i enlighet med vedertagna rättsgrundsatser att

tvinga någon att utföra viss prestation med förlust för honom själv. Enligt

de för priskontrollen nu gällande direktiven får emellertid prishöjning

i allmänhet ej medges, såvida icke verkställd lönsamhetsberälcning visar

att i annat fall verksamheten inom företaget eller branschen som en helhet

kommer att ge en avkastning som uppenbarligen är för låg. Dessutom skall

vid prissättningen hänsyn tagas till förhållandena hos rationellt arbetande

företag. Dessa regler kan medföra, att vissa företagare icke utan förlust

kan frambringa förnödenheter till taxepris. Bestämmelserna om ersättning

vid åläggande enligt en förfogandelag bör därför enligt utredningens mening

icke låsas fast vid prisregleringslagens priser och ej heller vid de

särskilt fastställda taxepriserna. Utredningen framhåller, att man vid utformningen

av dessa bestämmelser kan välja mellan flera alternativ. En

möjlighet är sålunda att låta de allmänna reglerna för bestämmande av

ersättning formellt gälla även för nu förevarande fall men medge den ersättningsberättigade

att efter särskild prövning få högre ersättning, i den

mån så fordras för att han skall undgå förlust. Vidare kan en specialregel

för dessa fall anknyta till den nyss omnämnda jämkningsregeln, enligt

vilken ersättningen kan höjas när en tillämpning av huvudreglerna

skulle innefatta obillighet. Utredningen förordar för sin del den lösningen,

att till jämkningsregeln fogas en bestämmelse av innehåll, att tillämpning

av taxepris alltid skall anses innefatta obillighet, därest den som drabbats

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

av åläggande att frambringa förnödenhet, verkställa forsling eller lagra förnödenhet

icke får gottgörelse för sina nödvändiga kostnader.

Beträffande ersättning vid förfogande, som innebär att egendo

in tages i anspråk med nyttjanderätt, förordar utredningen

att gällande bestämmelser behålls. Utredningen anser också, att de

nuvarande reglerna om ersättning för vård- och transportkostnader

i vissa fall vid avstående av förnödenhet införs i en ny förfogandelag.

Vidare upptager utredningens förslag den nu gällande regeln att, om förfogandeförbud

(beslag) hävs eller eljest upphör utan att fönödenheten avstås,

kronan skall gälda skälig ersättning för skada, som åsamkats

förnödenheten till följd härav.

Slutligen framhåller utredningen att grunderna för ersättning i anledning

av rekvisition enligt rekvisitionslagen för närvarande är desamma

som för ersättning vid förfogande enligt förfogandelagen. Därest utredningens

förslag god tages, bör ersättningsreglerna i rekvisitionslagen bringas

i överensstämmelse med de nya bestämmelserna i förfogandelagen.

Remissinstanserna.

Ingen av remissinstanserna har haft något i och för sig att invända mot

principen att ersättning enligt förfogandelagen skall utgå efter de grunder

som gäller för den allmänna priskontrollen.

Allmänt anför emellertid grossistförbundet, att de för priskontrollen för

närvarande gällande direktiven icke är så utformade, att de tillgodoser

kravet på ekonomisk rättssäkerhet. En lagstiftning av den ekonomiskt genomgripande

natur som den nu föreslagna ter sig enligt förbundets mening

utomordentligt betänklig, då som faktisk grund för tillämpningen ligger

regler, vilka av Kungl. Maj :t i administrativ ordning fastställts för den

priskontrollerande verksamheten. Dessa regler har förändrats och anpassats

efter växlande politiska mål. Det är underförstått, att prisregleringslagen

också i fortsättningen skall kunna användas som ett medel i Kungl.

Maj :ts hand för att tillgodose allmänna politiska syften. För att det skall

vara möjligt att inom ramen av en beredskapslagstiftning upprätthålla kravet

på rättssäkerhet för den enskilde, är det nödvändigt att skapa garantier

för att även prisdirektiven erbjuder full rättssäkerhet och ej tjänar

andra syften än som föranlett den föreslagna fullmaktslagstiftningens tilllämpning.

Förbundet kan därför icke tillstyrka att ersättningsgrunderna

bestäms på sätt utredningen föreslagit. Gränsdragningen mellan den enskildes

och det allmännas rätt är otillfredsställande och möjliggör ej för

den enskilde att hävda sin rätt mot staten i besvärliga avvägnings- och skälighetsfrågor.

Flertalet handelskammare anlägger liknande synpunkter och betonar därtill

angelägenheten av att ingen skall vara skyldig att avstå något till det

allmänna utan att därför tillerkännas full ersättning.

Redareföreningen understryker, att såsom en ledande princip vid utformningen

av ersättningsbestämmelserna bör gälla att den, vars egendom tages

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

95

i anspråk, icke kommer i sämre ekonomiskt läge än den, vars tillgångar

av samma art icke tagits i anspråk. I så fall har den enskilde ej anledning

att söka undandraga sig fullgörandet av föreskrivna ålägganden.

Den av utredningen föreslagna huvudregeln för ersättning

enligt förfogandelagen, nämligen att ersättning för förnödenhet som avstås

till kronan eller för tjänst som utförs för kronans räkning skall utgå med

belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion

eller återanskaffning av sådan förnödenhet eller vid utförande av

sådan tjänst, har föranlett anmärkningar från åtskilliga remissinstanser.

I fråga om begreppen återanskaffning och handelsvinst hänvisar köpmannaförbundet

till utredningens uttalande, att saklig ändring i gällande

förfogandelags ersättningsregler icke åsyftas. En jämförelse mellan avfattningen

av dessa regler och de föreslagna bestämmelserna synes dock visa,

att de senare för den enskildes del innebär både fördelar och nackdelar. Genom

att begreppet »återanskaffning» införts i lagtexten har fastslagits att

förnödenhetens inköpsvärde vid tidpunkten för avståendet skall utgöra en

av grunderna för ersättningens bestämmande. Utformningen är ägnad att

skingra hittills förekommande tvister på denna punkt. Å andra sidan inrymmer

nuvarande förfogandelag begreppen »återförsäljning» och »normal

handelsvinst», under det att dessa uttryck utelämnats ur förslaget. Av

stort värde är emellertid att utredningen i sina motiv klart utsäger, att till

kostnader vid distribution av förnödenhet bör räknas bl. a. sådana kostnader

som skälig ersättning till företagaren för hans egen arbetsinsats, skälig

förräntning av investerat kapital samt vad som i nuvarande lag benämnes

handelsvinst. Enligt förbundets mening överensstämmer den av utredningen

förordade lagtexten emellertid icke med vare sig allmänt språkbruk

eller företagarekonomisk terminologi, där »nödvändiga kostnader vid återanskaffning»

ingalunda torde täcka »alla nödvändiga kostnader vid återförsäljning».

På grund av det anförda vill förbundet förorda, att stadgandet

erhåller förslagsvis följande lydelse »--- — utgår ersättning med belopp,

som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid återanskaffning

samt vid produktion eller återförsäljning av sådan förnödenhet eller

vid utförande av sådan tjänst.»

Också Svea hovrätt, överståthållarämbetet, flertalet handelskammare och

redareföreningen anser, att den av utredningen föreslagna avfattningen av

detta stadgande i de av köpmannaförbundet angivna hänseendena icke täcker

vad utredningen förordat i motiven, samt att stadgandet därför bör behålla

nuvarande lydelse eller omformuleras på annat lämpligt sätt.

Jordbruksnämnden framhåller, att utredningens ståndpunkt för en handlandes

del innebär, att han skall ha ersättning icke endast för de egentliga

återanskaffningskostnaderna utan även för den handelsvinst han skulle

fått vid försäljning av den vara som avståtts. Nämnden ifrågasätter, om

den av utredningen föreslagna formuleringen av stadgandet tillräckligt tydligt

anger att man såvitt angår handel och dylikt avsett något mer än enbart

återanskaffningsprisprincipen. Enligt nämndens mening bör övervägas,

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

om icke stadgandet bör utformas i närmare anslutning till de för den prisreglerande

verksamheten gällande riktlinjerna. Där talas om »täckning av

produktions- eller anskaffningskostnaderna jämte skälig handelsvinst».

Även riksvärderingsnämnden, kommerskollegium och riksnåmnden för

ekonomisk försvarsberedskap anser, att en tydligare formulering är önskvärd.

Priskontrollnämnden vill till förebyggande av en felaktig tolkning av

utredningens uttalande i anslutning till begreppet »handelsvinst» framhålla

att, om skälig förräntning av investerat kapital inräknas i kostnaderna,

handelsvinst därutöver icke bör ingå i kostnadskalkylen. I annat fall skulle

nämligen den föreslagna beräkningen icke överensstämma med de för priskontrollen

gällande normerna. -—■ Vidare har nämnden uppmärksammat,

att uttrycket »återförsäljning» i gällande förfogandelag utbytts mot uttrycket

»återanskaffning». Den föreslagna ordalydelsen för emellertid tanken

närmast på ersättning i producentledet. Större klarhet skulle uppnås, om

även i lagtexten utsädes att vad som sagts om kostnader vid produktion i

tillämpliga delar skall gälla jämväl distribution.

Pi-iskontrollnämndens vice ordförande, herr Dahlin, har på anförda skäl

stannat för att begreppet »återförsäljning» är riktigare än »återanskaffning».

Han förordar därför, att stadgandet får följande avfattning: »— — -—■

skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader jämte vinst vid produktion

eller återförsäljning av sådan förnödenhet eller vid utförande av sådan

tjänst.»

Tre av priskontrollnåmndens ledamöter anser i likhet med herr Dahlin,

att uttrycket »återförsäljning» bör behållas, då skäl icke anförts för en

ändring av gällande bestämmelser.

Industriförbundet berör utredningens uttalande, att till produktionskostnader

bör hänföras bl. a. avskrivning på byggnader och inventarier. Enligt

förbundets uppfattning behöver uttalandet förtydligas, ty enligt de principer

som gäller för s. k. lönsamhetsberäkningar i prisärenden skall som skälig

avskrivning å byggnad godkännas det av taxeringsmyndigheterna fastställda

värdeminskningsavdraget. Om man däremot utgår från principen

om återanskaffningspriset, kan avskrivningsbeloppet komma att betydligt

avvika från nämnda avdrag.

Riksvärderingsnåmnden framhåller, att tvekan kan råda om betydelsen

av det utav utredningen använda uttrycket »skälig förräntning». Enligt

nämndens mening bör uttrycket tolkas såsom motsvarande vanlig bankränta

(diskonto).

Skånes handelskammare erinrar i detta sammanhang om ett ersättningsfall,

som enligt handelskammarens åsikt väckte uppmärksamhet och irritation

under senaste världskriget. Då fick nämligen bilägare, som ålades

att till vederbörande myndighet inlämna sina bilringar, nöja sig med en ersättning,

motsvarande dåvarande värdet. När de sedermera skulle inköpa

nya bilringar, hade priserna stigit och de led därigenom en påtaglig förlust.

Ersättningen motsvarade alltså icke återanskaffningskostnaden. Enligt han
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

97

delskammarens åsikt vore det riktigaste i sådana fall, att ersättningen

fastställdes i två etapper, dels preliminärt vid avståendet och dels slutgiltigt,

då förnödenheten kan återanskaffas och den verkliga kostnaden fastslås.

Civilbefälhavaren i femte civilområdet behandlar frågan om ersättning i

sådant fall då förnödenheten icke kan återanskaffas. Enligt civilbefälhavarens

mening är det icke riktigt att tillämpa återanskaffningsvärdet vid den

tidpunkt, då förnödenheten senast anskaffats. Lång tid kan ha förflutit

mellan denna tidpunkt och förfogandet, och under denna tidrymd kan prisnivån

ha ändrats så att nämnda värde framstår som orimligt eller obilligt

både i ena eller andra riktningen. Med hänsyn härtill bör ersättningen

i detta fall bestämmas efter rena skälighetssynpunkter.

En del av remissinstanserna uppehåller sig vid utredningens uttalande,

att med nödvändiga kostnader bör förstås kostnader hos rationellt arbetande

företag.

Enligt riksvärderingsnämndens mening är det vanskligt att bedöma, när

ett företag kan anses vara rationellt arbetande. I begreppet inryms företag

av olika rationaliseringsgrad. Det är svårt att bestämma vilket av dessa

företag som skall vara måttstocken. Det kan enligt nämndens åsikt icke

vara rimligt, att de företag som nått längst i fråga om rationalisering alltid

skall tagas som norm. Man bör icke kräva mera än att företaget skall ha

nått en rimlig grad av rationalisering. Därför bör hänvisningen »till rationellt

arbetande företag» icke vara mer än vägledande. I så fall nås ett

bättre resultat än som eljest skulle bli förhållandet.

Lantbruksstyrelsen ansluter sig helt till de av riksvärderingsnämnden

anförda synpunkterna. Enligt styrelsens mening är det för jordbrukets del

redan med hänsyn till innebörden av 1947 års riksdagsbeslut angående riktlinjerna

för den framtida jordbrukspolitiken naturligt, att en så att säga

rimlig rationaliseringsgrad blir avgörande.

Stockholms handelskammare anför — med instämmande av Smålands

och Blekinge handelskammare samt handelskammaren i Karlstad — att det

bl. a. är utomordentligt vanskligt att objektivt bedöma vad som i varje

särskilt fall avses med rationellt arbetande företag. Graden av effektivitet

beror ofta icke endast på företaget. Svårighet att erhålla valutor för inköp

av arbetskraftsbesparande maskiner eller att få arbetstillstånd för nödvändiga

nybyggnader kan i hög grad ha försenat rationalisering av driften.

Men även om en dylik princip skulle kunna godtagas på prisområdet, kan

den icke godkännas då det gäller tvångsvis förfogande över enskild egendom.

Enligt handelskammarens mening måste grundsatsen här vara, att

den enskilde skall ha full ersättning för den egendom som avhänds honom.

Handelskammaren i Gävle anför liknande synpunkter och tillägger att

även investeringsskatten kan menligt inverka på ett företags möjlighet att

rationalisera driften.

Även industriförbundet, handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare förklarar sig

7 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 20.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

icke kunna instämma i utredningens uttalande om rationellt arbetande företag.

Mot förslaget att ersättningen om möjligt skall motsvara ett i särskild

taxa angivet pris har anmärkning ej framställts från remissinstansernas

sida.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare finner förslaget

vara fördelaktigt ur beredskapssynpunkt. Handelskammaren framhåller

emellertid, att taxorna kan bli missvisande om penningvärdet faller. Taxorna

bör därför enligt handelskammarens mening då och då överses.

Åtskilliga remissinstanser behandlar förslaget att alla enligt prisregleringslagen

gällande priser skall betraktas som taxepriser.

Pris kontrollnämnden framhåller endast, att förnödenheter i många fall

kan komma att avstås under andra betingelser än dem, som gällde eller förutsattes

då priset bestämdes genom prisreglering. Med hänsyn härtill synes

det nämnden erforderligt, att i särskilda fall jämkning av taxepriset kan

ske.

Bränslekommissionen bär intet att erinra mot förslaget. Kommissionen

har därvid beaktat, att så gott som samtliga stoppriser prövats av priskontrollnämnden

samt att ersättningen, om obillighet skulle föreligga, enligt

särskild föreskrift kan bestämmas till högre belopp än taxepriset.

Handels- och industrikommissionen, som icke heller har något att invända

mot förslaget, framhåller att svårigheter dock kan uppkomma vid tilllämpningen

av individuella stoppriser som taxepris. Beträffande ett sådant

— av priskontrollnämnden ej prövat stoppris — kan det vara vanskligt att

avgöra antingen vad priset är eller om det gäller för en bestämd vara.

Kommerskollegium hyser vissa betänkligheter mot förslaget att även individuella,

av priskontrollnämnden ej prövade stoppriser skall betraktas

som taxepris. Under hänvisning till de av bränslekommissionen anförda

synpunkterna har emellertid kollegiet funnit sig ej böra framställa någon

erinran mot dessa ersättningsregler.

Även köpmannaförbundet ifrågasätter lämpligheten av den utav utredningen

föreslagna utvidgningen. Förbundet erinrar därvid om att priskontrollnämnden

enligt sina direktiv kan avslå företags framställning om höjning

av ett förlustbringande individuellt stoppris, blott företagets lönsamhet

i övrigt är tillfredsställande.

Enligt industriförbundets mening måste beaktas att den som finner ett

av priskontrollnämnden fastställt pris vara för lågt i åtskilliga fall kan

skydda sig mot onödig förlust genom att inställa eller minska tillverkningen

eller försäljningen av varan. Den som drabbas av ett förfogandebeslut

har däremot icke motsvarande möjlighet. Det bör särskilt uppmärksammas

att rätten till högre ersättning än taxepriset vid obillighet icke är ovillkorlig.

Det heter nämligen i förslaget, att sådan ersättning »må» utgå.

Stockholms handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare,

handelskammaren i Karlstad samt Gotlands handelskammare delar industrioch

köpmannaförbundens betänkligheter.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

99

Skånes handelskammare anser det vara orimligt, att ett individuellt ej

prövat stoppris skall gälla såsom taxepris. Visserligen upptager förslaget

en bestämmelse om högre ersättning vid obillighet, men enligt handelskammarens

uppfattning är bestämmelsen mindre tilltalande ur principiell synpunkt.

Den ogynnsamma innebörden skärps ytterligare genom tillägget,

att obillighet alltid skall anses föreligga om den drabbade i vissa fall icke

genom taxepriset erhållit ersättning för sina »nödvändiga» kostnader. Hithörande

bestämmelser bör därför enligt handelskammarens åsikt omformas

så att de bättre överensstämmer med rättsgrundsatsen om full ersättning

till den, som nödgats avstå sin egendom till det allmänna.

Handelskammaren i Gävle motsätter sig helt förslaget att alla enligt prisregleringslagen

gällande priser skall betraktas som taxepris, enär dessa ofta

är förlustbringande.

Den särskilda frågan om ersättning vid produktions-, lagring soch

forslingsålägganden har föranlett uttalanden från Svea hovrätt,

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och priskontrollnämnden.

Hovrätten anser, att ersättningen bör bestämmas efter samma grunder

som gäller vid avstående av förnödenhet.

Riksnämnden betonar inkonsekvensen i att skilda ersättningsregler förordas

för det fallet att en vara tillverkas efter föregående produktionsåläggande

och det fall att förfogandebeslutet kommer först efter det varan

tillverkats. Frågan kan bli aktuell, om t. ex. ett prisregleringspris sänks

efter tillverkningens avslutande. Riksnämnden förutsätter, att bestämmelsen

om att taxepris alltid skall anses innefatta obillighet, därest den som

drabbas av förfogandet icke får ersättning för sina nödvändiga kostnader,

ger möjlighet för den bestämmande myndigheten att taga erforderlig hänsyn

till nu angivna synpunkter.

Priskontrollnämnden finner berörda bestämmelse vara mindre lämplig

och anser därför att den bör utgå. Bestämmelsen synes nämligen kunna

inbjuda företag till att i spekulativt syfte nedlägga tillverkningen av förnödenheter,

som är betydelsefulla för folkförsörjningen. Nämnden erinrar

därvid om den allmänna regeln, att ersättningen må bestämmas till högre

belopp än taxepriset, om tillämpningen av detta pris på grund av särskilda

omständigheter skulle anses innefatta obillighet. Vidare framhåller nämnden,

att en ändring i de kalkyleringsnormer, som vid en viss tidrymd gäller

för prisregleringen, bör föranleda motsvarande ändring i reglerna för

beräkning av ersättning vid ålägganden. Sålunda bör t. ex., därest återanskaffningsprisprincipen

tillfälligt åsidosätts vid beräkning av priser vid frivillig

försäljning eller prestation, motsvarande inskränkning göras vid beräkning

av ersättning för tvångsförsäljning och tvångsprestation. Enligt

nämndens uppfattning är det överhuvudtaget önskvärt, att ersättningen vid

produktionsålägganden ej beräknas så att den förpliktade kommer i gynnsammare

läge än den, som får ersättningen beräknad enligt prisregleringens

priser. I detta sammanhang framhåller nämnden slutligen, att ett pro
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

duktionsåläggande kan leda till sänkta kostnader för ett företag. Om exempelvis

en tvålfabrik åläggs att för krigsmaktens räkning tillverka tvål, kommer

fabrikens kostnader för reklam och försäljning sannolikt att avsevärt

nedgå.

Jordbruksnämnden anser utformningen av de föreslagna allmänna ersättningsreglerna

icke utesluta gottgörelse jämväl för sådan förlust, som består

i att inneliggande lager av råvaror och halvfabrikat till följd av förfogandet

icke kan användas. I sak framhåller nämnden, att ett produktionsåläggande

vanligen icke omöjliggör ett färdigställande av inneliggande halvfabrikat

på samma avgörande sätt som vid upplåtelse av nyttjanderätt till

fabriksanläggning. Oavsett denna synpunkt kan emellertid en sträng tillämpning

av den utav utredningen angivna normen komma att te sig mindre

rättvis, framförallt mot bakgrunden av att jämkningsmöjligheter vid ersättning

enligt taxepris föreligger vid varje grad av obillighet.

Utredningens förslag till utformning av ersättningsreglerna vid sådant

förfogande, som innebär att egendom tages i anspråk

med nyttjanderätt, har behandlats av några remissinstanser.

Redareföreningen kan icke finna, att uttrycket »skälig ersättning» är det

rätta. Begreppet är mycket tänjbart. En vidsträckt befogenhet har enligt

lagtexten lämnats åt de myndigheter, som skall bestämma ersättningsbeloppens

storlek. För den enskilde medför detta oklarhet och oro. Stadgandet

bör därför enligt föreningens mening givas en fylligare utformning. Det

bör klart utsägas att erforderlig ersättning skall utgå för reparation av

uppkommen skada samt för sådan skada, som icke kan avhjälpas, varjämte

gottgörelse bör erhållas för förlust, som förnödenhetens ägare eller innehavare

lidit till följd av att han genom skadan å egendomen varit förhindrad

att under viss tid bruka denna.

Skånes handelskammare ifrågasätter om ersättningsreglerna är tillämpliga,

icke blott då egendom upplåtits till begagnande av kronan utan även

då ägaren genom myndigheternas åtgärder faktiskt förhindrats att förfoga

över egendomen och därigenom lidit skada. Huruvida reglerna har denna

innebörd framgår icke med önskvärd tydlighet. Enligt handelskammarens

mening bör dock ett förtydligande av angiven innebörd göras. Vidare vänder

sig handelskammaren mot att ersättningen för försämring, som egendomen

genom begagnandet kan ha lidit, förordas skola utgå endast om försämringen

är avsevärd. En sådan ersättningsregel är alltför snäv. Enligt handelskammarens

mening bör ordet »avsevärd» utbytas mot »onormal», vilket torde

bättre täcka vad som i detta fall kan anses skäligt.

Kommerskollegium ansluter sig till sist berörda förslag.

Mot den föreslagna regeln om ersättning för skada å förnödenhet

till följd av förfogandeförbud som hävs eller eljest upphör

att gälla har invändningar rests från en del remissinstanser.

Sålunda finner överståthållarämbetet det icke vara riktigt, att endast

skada å själva förnödenheten skall ersättas. Även andra skador bör ersättas.

Det läge, varom här är fråga, synes i allmänhet vara så påtagligt, att

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

frågor om ersättning efter ett upphävt förfogandeförbud torde kunna handläggas

i samma ordning som övriga ersättningsfrågor, även när det gäller

gottgörelse för andra verkningar av ett förfogandeförbud än skada å förnödenheten.

Köpmannaförbundet ansluter sig helt till överståthållarämbetets uppfattning.

Stockholms handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare

samt handelskammaren i Karlstad är medvetna om svårigheten att införa

en generell rätt till skadestånd för allmänna förluster, som uppkommer

genom ett förfogandeingrepp. Enligt handelskamrarnas uppfattning bör dock

i detta fall en klar ersättningsrätt föreligga även för andra skador än skada

å förnödenheten — i allt fall då krig eller krigsfara ej är för handen.

Gotlands handelskammare anser det vara självklart, att även ränteförluster,

utebliven vinst och dylikt skall ersättas, då ett förfogandeförbud

hävs. Enligt handelskammarens mening är detta desto mer befogat som

ett upphävt förbud kan bero på att beslutet från början grundats på ett

felaktigt bedömande av statsmakterna.

Kommerskollegium anser sig icke kunna biträda handelskamrarnas förslag

om ersättning för alla skador till följd av ett förfogandeförbud som

upphävs. Andra såväl direkta som indirekta skador än skada å själva förnödenheten

kan vara av så mångahanda slag och så svårbedömda, att en

allmän ersättningsrätt icke går att genomföra. Härtill kommer att vederbörande

enligt förslaget till ny ransoneringslag kan begära inlösen av förnödenheten.

Departementschefen.

Av allmänna rättsgrundsatser följer att den som tvingas avstå eller upplåta

förnödenhet till kronan eller utföra tjänst för kronans räkning skall

ha ersättning för detta. Stadgande härom har också funnits i de allmänna

förfogandelagar, som utfärdats alltsedan tiden för första världskriget. De

regler som tillämpats i fråga om grunderna för ersättningens bestämmande

har emellertid varit skiftande. Ursprungligen stadgades att förnödenhet,

som avstods till kronan, skulle ersättas till fulla värdet. Under förarbetena

till gällande allmänna förfogandelag framhölls emellertid att ett dylikt stadgande

kunde leda till att ersättningarna fastställdes utan hänsynstagande

till objektivt bestämda beräkningsgrunder. Tillämpning av stadgandet kunde

också, särskilt i fråga om prissättning vid omfattande varuregleringar,

hindra det allmänna att föra en målmedveten prispolitik under krisförhållanden.

Efterhand trädde den uppfattningen i förgrunden att — eftersom

en allmän förfogandelag hade till huvudsaklig uppgift att under kristider

tillgodose hela befolkningens och försvarets behov av viktiga förnödenheter

— enligt lagen utgående ersättningar i princip borde bestämmas efter grunder,

som var förenliga med den rådande allmänna prispolitiken. Det låg

därvid närmast till hands att söka samordna prissättningen på förnödenheter,

som avstås till kronan jämlikt förfogandelagen, med den prissätt
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ning som sker med stöd av gällande författningar på prisregleringens område.

Alltsedan andra världskrigets utbrott har denna princip mer eller

mindre klart påverkat utformningen av förfogandelagens ersättningsbestämmelser.

I prisregleringslagen stadgas för närvarande att visst pris, som prövas

skäligt, må i angiven ordning fastställas att gälla såsom normalpris vid frivillig

försäljning av viss förnödenhet eller vid frivilligt utförande av viss

tjänst. De beräkningsgrunder som härvid bör tillämpas är närmare angivna

i de för priskontrollen utfärdade direktiven. Enligt dem är huvudregeln

att normalpriset skall täcka produktions- och anskaffningskostnaderna —

beräknade med tillämpning av återanskaffningsprisprincipen — jämte skälig

handelsvinst. Grunddragen i denna regel återfinns i nu gällande förfogandelag,

enligt vilken ersättningen för avstådd förnödenhet eller utförd

tjänst i princip skall utgå med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till

nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal handelsvinst

eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden. Det

i prishänseende nära sambandet mellan de båda lagarna framträder ännu

tydligare genom de i förfogandelagen upptagna bestämmelserna om taxepris

och tillämpningen härav. Lagen förutsätter nämligen, att riksvärderingsnämnden

på förhand skall upprätta taxor, vari vissa priser å förnödenheter

och tjänster skall upptagas. I anslutning härtill föreskrivs att ett

enligt prisregleringslagen fastställt pris — normalpris eller av priskontrollnämnden

prövat stoppris — alltid skall betraktas som taxepris. Eftersom

en enligt förfogandelagen utgående ersättning endast undantagsvis får överstiga

gällande taxepris, blir följden att prisregleringslagens priser i väsentlig

mån blir normerande för prissättningen enligt förfogandelagen.

Också utredningens förslag till ersättningsbestämmelser i den blivande

förfogandelagen bygger på principen, att ersättningarna skall utgå efter de

grunder som gäller för den prisreglerande verksamheten. Häremot har remissinstanserna

ej haft något i och för sig att erinra. Bl. a. grossistförbundet

anser dock, att de för priskontrollen gällande direktiven icke är så utformade

att de kan fylla kravet på ekonomisk rättssäkerhet, enär de enligt

förbundets åsikt avser att tillgodose även allmänna politiska intressen, för

vilka en lagstiftning av detta slag bör stå främmande. Förbundet kan därför

icke tillstyrka de av utredningen föreslagna ersättningsgrunderna.

Enligt min mening råder ingen tvekan om att staten under kristider måste

ha ett avgörande inflytande på prispolitiken inom alla viktigare områden

och därmed även på den prissättning som sker enligt allmänna förfogandelagen.

Det är därför naturligt, att denna prissättning samordnas med den

allmänna prissättning som genomförs med stöd av prisregleringslagstiftningen.

I princip bör gälla att ersättningen enligt förfogandelagen skall motsvara

vad som kan erhållas vid frivillig försäljning inom ramen för sistnämnda

prissättning. En tillämpning av denna grundsats innebär, att den

ersättningsberättigade får samma ekonomiska utbyte som han eljest skulle

erhållit. Det kan vid sådant förhållande icke med skäl göras gällande att

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

den som tvingas avstå förnödenhet till kronan och härför erhåller ersättning

enligt nu angivna grunder kommer i sämre ekonomiskt läge än den

vars tillgångar av samma slag icke tagits i anspråk. Såsom föredragande departementschefen

betonat i propositionen nr 210/1949 med förslag till vissa

ändringar i gällande förfogandelag kan emellertid icke bortses från att prissättningen

enligt prisregleringslagen kan bestämmas av intressen, som — i

och för sig fullt berättigade — icke bör få inverka på de enligt förfogandelagen

utgående ersättningarna. Som närmare framgår av den följande framställningen

torde denna synpunkt i erforderlig utsträckning ha beaktats vid

utformningen av ersättningsbestämmelserna. I anledning av vad grossistförbundet

i förevarande sammanhang anfört om reglerna för den priskontrollerande

verksamheten kan erinras om att direktiven för denna under senare

tid delgivits riksdagen.

Utredningen har understrukit behovet av en bestämmelse, som utan hänvisning

till prisregleringslagen klarlägger de grunder efter vilka ersättning

bör utgå för avstådd förnödenhet eller utförd tjänst. Behovet sammanhänger

därmed, att fall av förfogande kan tänkas uppkomma, där prissättning

enligt prisregleringslagen saknas. Emellertid avvisas tanken på att en dylik

bestämmelse skulle avfattas på motsvarande sätt som i nämnda lag eller

m. a. o. icke innehålla annat än att ersättningen skall fastställas till belopp,

som prövas skäligt, och att i övrigt de för priskontrollen gällande direktiven

skulle tillämpas vid prövningen. Av praktiska skäl finner utredningen

önskvärt, att i stället grunderna för ersättning enligt förfogandelagen mera

utförligt anges i lagtexten. Häremot har remissinstanserna icke haft något

att invända. Också enligt min mening bör förslaget, som överensstämmer

med nuvarande ordning, godtagas.

I utredningens förslag har den grundläggande bestämmelsen

om ersättning vid förfogande avfattats något annorlunda än i

nuvarande förfogandelag. Avsikten har dock ej varit att genomföra någon

saklig ändring. Enligt utredningens mening bör av lagtexten framgå, att återanskaffningsprisprincipen

är tillämplig. Vidare förordas att det i gällande lag

använda uttrycket »normal handelsvinst» skall utgå, uppenbarligen därför

att handelsvinst rent språkligt syftar endast på mellanhandens vinst. Slutligen

har utredningen funnit orden »eller andra på prissättningen regelmässigt

inverkande förhållanden» otydliga och överflödiga. På grund härav föreslås

den avfattningen, att ersättning för avstådd förnödenhet och utförd tjänst

skall utgå med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader

vid produktion eller återanskaffning av sådan förnödenhet eller vid

utförande av sådan tjänst. Till förtydligande av lagtexten anför utredningen,

att med nödvändiga kostnader förstås kostnaderna hos rationellt arbetande

företag samt att i kostnaderna vid produktion av förnödenhet ingår

utgifter för råvaror, ersättning åt företagaren och anställda för deras arbetsinsats,

avskrivning på byggnader och inventarier enligt återanskaffningsprisprincipen,

allmänna förvaltningskostnader och andra omkostnader,

skälig ränta på nedlagt kapital, värderat efter nämnda princip, samt

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

»handelsvinst». Utredningen tillägger att vad sålunda anförts om kostnader

vid produktion i tillämpliga delar bör gälla också distribution. Kan förnödenheten

icke återanskaffas, bör enligt utredningens mening återanskaffningsvärdet

vid den tidpunkt den senast kunnat anskaffas ligga till grund för

ersättningen.

I sakligt hänseende torde i stort sett icke något vara att erinra mot utredningens

förslag. I likhet med priskontrollnämnden anser jag mig böra understryka,

att i »nödvändiga kostnader» väl ingår ersättning för företagarens

egen arbetsinsats samt förräntning av det utav företagaren investerade

kapitalet men icke vad i dagligt tal benämns företagarvinst eller handelsvinst.

Denna post bör nämligen, liksom då fråga är om prissättning enligt

prisregleringslagen, helt föras under förräntningsposten, som inbegriper ersättning

bl. a. för den risk företagaren står. Härav följer å andra sidan att

räntefoten icke, såsom riksvärderingsnämnden ifrågasatt, kan sättas så lågt

som diskontot. — Härjämte bör betonas att utgående ersättningar omfattar

endast nödvändiga kostnader och alltså ej inbegriper gottgörelse för indirekta

skador eller förluster. Skulle t. ex. en förfogandeåtgärd medföra att

en fabriksägare måste inskränka driften, kan han icke i denna ordning

erhålla vederlag för den förlust som därigenom kan tillfogas honom. — Beträffande

det av utredningen och några remissinstanser berörda sambandet

mellan begreppen »nödvändiga kostnader» och »kostnader hos rationellt arbetande

företag» biträder jag riksvärderingsnämndens och lantbruksstyrelsens

ståndpunkt, att måttstocken bör vara företag som nått en rimlig

grad av rationalisering och sålunda icke sådana företag som hunnit allra

längst i detta avseende. 1 övrigt må i anslutning till vissa uttalanden från

en del handelskammare framhållas att den av statsmakterna förda allmänna

ekonomiska politiken får anses verka i stort sett likformigt och därför

icke bör tillmätas avgörande vikt i förevarande sammanhang.

Såsom utredningen framhållit bör, liksom gäller beträffande den statliga

priskontrollen, de nödvändiga kostnaderna beräknas med ledning av åleranskaffningsprisprincipen.

I samband härmed må anmärkas att en varas återanskaffningsvärde

här motsvarar — under hänsynstagande till slitage och

dylikt — nuanskaffningsvärdet eller vad det skulle kosta den, mot vilken

förfogandeåtgärden är riktad, att anskaffa samma slags vara inom rimlig

tid. Den av Skånes handelskammare föreslagna ordningen, att ersättningen

i vissa fall för att förebygga ekonomisk förlust för den enskilde skulle fastställas

dels preliminärt, då förnödenheten avstås, och dels slutgiltigt, då

förnödenheten kan anskaffas och den verkliga kostnaden fastslås, är uppenbarligen

förenad med stora praktiska olägenheter i det att ersättningsfrågorna

skulle hållas svävande för obestämd tid. För övrigt kan ifrågasättas

om det angivna syftet skulle bli bättre tillgodosett genom en sådan ordning

än genom den av utredningen förordade, eftersom priserna kan vara lägre

vid den senare tidpunkten, då varutillgången regelmässigt kan antagas vara

rikligare än när varan avstods. — Såsom en civilbefälhavare framhållit måste

den av utredningen förordade principen i fråga om grunderna för ersätt
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

105

ningens bestämmande i de fall, då förnödenheten icke kan återanskaffas, tilllämpas

med en viss försiktighet. Skulle det sålunda med hänsyn till den

allmänna prisutvecklingen framstå som obilligt att använda återanskaffningsvärdet

vid den tidpunkt, när förnödenheten senast återanskaffats, bör

ersättningen jämkas efter vad prövas skäligt.

I formellt hänseende har från åtskilliga håll anmärkts att den grundläggande

ersättningsregeln i utredningens förslag icke avfattats så, att den i

alla avseenden ger uttryck åt vad enligt motiven varit avsett. Denna anmärkning

torde vara riktig. Avfattningen lär visserligen icke kunna missförstås,

såvitt angår ersättning vid utförande av tjänst eller ersättning för förnödenhet

som avstås av tillverkare eller förbrukare, men ordalydelsen är icke

lika tydlig då fråga är om ersättning till återförsäljare. Det kan nämligen

göras gällande att begreppet »nödvändiga kostnader vid återanskaffning»

icke avser annat än återanskaffningspriset eller m. a. o. i detta sammanhang

vad det enligt skäliga beräkningsgrunder skulle kosta återförsäljaren

att inom en snar framtid köpa och hemtaga samma slags förnödenhet, som

han tvingats avstå. Avsikten är emellertid, att återförsäljaren härutöver

skall ha ersättning för de nödvändiga kostnaderna i den egna rörelsen, d. v. s.

i princip för den del av hans kostnader för arbetslöner — däri inräknat

vederlag för egen arbetsinsats —- omkostnader och skälig förräntning av

nedlagt kapital, som enligt allmänna kalkyleringsgrunder kan anses belöpa

på det avstådda partiet. Tillämpligheten av denna grundsats bör tydligt

framgå av lagen och jag förordar därför, att den av utredningen föreslagna

lagtexten jämkas i enlighet härmed.

Vidare föreslår utredningen att den nuvarande ordningen med i förväg

upprättade taxor, enligt vilka ersättning bör utgå, skall behållas. Häremot

synes icke vara något att erinra och förslaget tillstyrks därför. I anslutning

till vad en handelskammare anfört i denna sak må framhållas att fastställda

taxor givetvis avses bli omprövade, när däri upptagna pris icke längre motsvarar

skälig ersättning enligt nyss angivna grunder. För övrigt må i detta

sammanhang hänvisas till den i det följande närmare berörda regeln, att

ersättning under vissa förutsättningar kan bestämmas till högre belopp än

taxepriset.

För närvarande stadgar förfogandelagen, såsom förut anmärkts, att enligt

prisregleringslagen fastställda priser, d. v. s. normalpriser och av priskontrollnämnden

prövade individuella stoppriser, skall betraktas som taxepris.

Stadgandet gäller alltså icke stoppriser, som allenast grundar sig på

Kungl. Maj:ts beslut om allmänt prisstopp. Utredningen förordar emellertid,

att samtliga enligt prisregleringslagen gällande priser skall anses som taxepriser.

Avgörande för detta siåndpunktstagande är främst det tidigare berörda

kravet, att ersättning enligt förfogandelagen om möjligt bör motsvara

vad som kan erhållas vid frivillig försäljning. Därvid framhålls att stopppriser

— även om de icke är prövade — vanligen torde bättre än normalpriser

anpassa sig till det verkliga kostnadsläget, och att den möjligheten

alltid står öppen att hos priskontrollnämnden påkalla prövning av ett indi
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

viduellt stoppris. Allmänt understryker utredningen att, i den män invändningar

kan göras mot att betrakta stoppriser som taxepriser, detta i samma

grad gäller normalpriserna. Slutligen betonas de praktiska fördelar som följer

med ett enhetligt system.

Flera av de remissinstanser som företräder det enskilda näringslivet bär

mer eller mindre bestämt motsatt sig utredningens förslag. Främst gäller

detta utvidgningen beträffande sådana stoppriser, som ej prövats. Den avvisande

hållningen sammanhänger med farhågan för att de enligt prisregleringslagen

gällande priserna icke ger skäliga ersättningar vid förfoganden.

Enligt min mening är den nuvarande ordningen ändamålsenlig ur de synpunkter

som enligt vad förut sagts bör vara bestämmande för utformningen

av förfogandelagens ersättningsregler. Genom vad utredningen anfört har

jag vidare blivit övertygad om att samma synpunkter talar för att jämväl

ej prövade stoppriser bör betraktas som taxepriser. Utredningens förslag

tillstyrks därför. I anledning av handels- och industrikommissionens uttalande

må tilläggas att, därest det är ovisst huruvida stoppris finns eller vad

detta är, ersättningen bör bestämmas efter förut angivna allmänna beräkningsgrunder.

Då jag sålunda ansett mig böra tillstyrka utredningens förslag har jag

fäst avgörande vikt vid den tidigare omnämnda möjligheten till jämkning

av taxepris. Sålunda har utredningen behållit det nuvarande stadgandet, att

riksvärderingsnämnden må bestämma ersättningen till högre belopp än taxepriset,

då tillämpningen av detta på grund av särskilda omständigheter skulle

innefatta obillighet. Skulle det alltså visa sig att ett enligt prisregleringslagen

gällande pris är så lågt, att den enskilde icke får skälig ersättning enligt

de grunder som ansetts böra gälla vid förfoganden, kan han erhålla rättelse

genom en av riksvärderingsnämnden verkställd prövning av ersättningsfrågan.

Industriförbundets anmärkning mot stadgandets avfattning

torde ej böra föranleda någon omarbetning. Avfattningen har varit densamma

sedan stadgandets tillkomst och den överensstämmer med det språkbruk

som plägar användas, då fråga är om en skälighetsprövning.

I likhet med utredningen finner jag emellertid, att den nuvarande jämkningsregeln

bör utbyggas, såvitt angår förfoganden som innebär

produktions-, lagrings- eller forslingsålägganden. Det

bör uppmärksammas att enligt de för priskontrollcn gällande direktiven en i

och för sig skälig prishöjning ofta icke medges, därför att utförd lönsamhetsberäkning

visar att verksamheten inom företaget eller branschen i dess helhet

ändock lämnar skälig avkastning. Vidare må erinras att utgångspunkten

för en sådan beräkning är rationellt arbetande företag. Till följd härav kan

fall inträffa där taxepriset icke täcker företagarens nödvändiga kostnader.

Under i övrigt fria förhållanden kan företagaren förebygga onödig förlust

t. ex. genom att nedlägga tillverkningen, men denna möjlighet står honom

icke till buds vid ålägganden enligt förfogandelagen. Såsom utredningen anfört

måste det anses strida mot vedertagna rättsgrundsatser att tvinga någon

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

107

att frambringa förnödenheter eller utföra tjänster utan att ersätta honom för

de kostnader han åsamkas i samband därmed. Enligt min mening föreligger

här skäl för att avvika från de för prisregleringen gällande normerna. Visserligen

har priskontrollnämnden motsatt uppfattning, men detta får ses i

belysning av nämndens principiella inställning, att förfogandelagen skall

tjäna också rent prispolitiska ändamål. Farhågan för att en särbestämmelse

i antydd riktning skulle inbjuda företag att i spekulativt syfte nedlägga

tillverkningen av viktiga förnödenheter synes mig överdriven.

I utredningens förslag har denna särbestämmelse fått formen av ett tilllägg

till nu gällande jämkningsregel av innehåll, att vid produktionsålägganden

och därmed likställda förfoganden tillämpning av taxepris alltid skall

anses innefatta obillighet, därest den som drabbats av åläggandet icke får

ersättning för sina nödvändiga kostnader. Utformningen synes ändamålsenlig

och tillstyrks därför. I anledning av priskontrollnämndens yttrande må

framhållas att vid ett dylikt åläggande reklam- och försäljningskostnader

vanligen torde bli onödiga och sålunda icke omfattas av begreppet »nödvändiga

kostnader». — Slutligen bör i anslutning till vad riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap anfört betonas att den nya bestämmelsen icke

blir tillämplig i det fall att tillverkningen av en vara är avslutad, då beslut

om dess avstående meddelas, eftersom tillverkningen här skett utan att produktionsåläggande

förelegat.

Beträffande sådant förfogande som innebär att kronan

tager egendom i anspråk med nyttjanderätt föreslår utredningen,

att nuvarande beräkningsgrunder skall gälla. Upplåtaren bör sålunda

ha skälig ersättning för förlorad avkastning eller nytta samt för skada

eller avsevärd försämring, som den upplåtna egendomen lidit. Skäl synes

ej föreligga att frångå detta förslag. Uppenbarligen är det ogörligt att finna

en avfattning, som uttömmande anger alla de omständigheter vilka bör inverka

på ersättningens storlek. Det må dock understrykas, att ersättningen

icke heller i här avsedda fall inbegriper gottgörelse för annat än den enskildes

nödvändiga kostnader — d. v. s. förlorad avkastning eller nytta samt i förekommande

fall skada å själva förnödenheten — och alltså ej vederlag för

indirekta skador eller förluster. Ersättning i denna ordning kan sålunda icke

utgå för förlust, som uppkommer t. ex. därigenom att företagaren till följd

av upplåtelsen icke kan använda inneliggande lager av råvaror eller halvfabrikat.

I anslutning till redareföreningens utlåtande kan framhållas att, därest

av kronan nyttjad egendom vid återställandet är skadad, ägaren bör ha

skälig ersättning icke endast för reparationskostnaderna utan även för förlorad

avkastning eller nytta under reparationstiden. Med anledning av Skånes

handelskammares yttrande kan anmärkas att ersättning självfallet utgår

endast under förutsättning, att enskild efter därom meddelat beslut upplåtit

egendom till kronan. Skulle den enskilde genom annan statlig åtgärd

bli förhindrad att förfoga över sin egendom, exempelvis till följd av avspärrning

för militära ändamål utan att egendomen tages i anspråk, har han alltså

icke rätt till ersättning i denna ordning. — Slutligen saknas enligt min

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

mening'' anledning att utbyta det hittills använda ordet »avsevärd» mot »onormal».

Likaså tillstyrks utredningens förslag om att behålla den nuvarande ersättningsregeln

beträffande skada som åsamkats förnödenhet till

följd av förfogandeförbud. Icke heller i detta sammanhang

bör utgående ersättningar innefatta gottgörelse även för indirekta skador

och förluster. Samma principer torde nämligen böra gälla här som vid

andra former av förfoganden.

Till sist finner jag i likhet med utredningen, att ersättningsreglerna i rekvisitionslagen

bör ändras så att de också i fortsättningen kommer att överensstämma

med förfogandelagens bestämmelser i detta hänseende.

VIII. Om beaktande av enskilds intresse vid försörjningsregleringar m. m.

Utredningen.

Inledningsvis framhålls att avsevärda förluster kan tillfogas enskilda genom

krisregleringar. Detta gäller främst dem, som direkt drabbas av en

reglering. Sålunda kan en fabriksidkare genom bestämmelser om användningsreglering

av viss förnödenhet nödgas inställa driften och bli urståndsatt

att ekonomiskt utnyttja råvaror, halvfabrikat och det i fabriken nedlagda

kapitalet. Vidare nämns att användningsreglering av bensin kan omöjliggöra

för motorfordonsägare att använda sina fordon. En handelsreglering

kan sänka handlandenas omsättning, och bestämmelser om auktorisation

av slakt kan medföra att vissa slakteriidkare måste upphöra med sin

verksamhet o. s. v. Utredningen framhåller emellertid, att även andra än

de som direkt berörs av en krisreglering kan åsamkas förluster genom denna.

T. ex. kan ett förbud att använda tenn för tillverkning av tuber medföra

förlust icke endast för tillverkaren av tuberna utan även för producenten

av den vara, för vilken tuberna skulle tjäna som förpackning. Även i

distributionsledet kan förluster uppstå både för återförsäljare av tuber och

för återförsäljare av den förpackade varan. Även konsumenter kan bli lidande

på regleringen, vilket särskilt gäller då varan används i näringsverksamhet.

Vidare kan i verksamheten anställda bli arbetslösa därför att driften

måste inskränkas.

I fortsättningen framhåller utredningen, att det icke torde föreligga någon

rättslig skyldighet — av sådant slag som kan göras gällande vid domstol

— för staten att ersätta enskilda för skador som uppkommer till följd

av handels-, produktions- eller användningsregleringar, import- eller exportförbud

eller begränsning i rätten att bedriva handel eller annan inskränkning

av yrkesutövning. Utredningen anser sig därför böra taga ställning

till frågan, huruvida en allmän ersättnings rätt för förluster

vid krisregleringar bör tillskapas.

Enligt utredningens mening kan med visst fog göras gällande att, därest

staten i det allmännas intresse företager ingrepp som medför skada för

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

109

någon medborgare, skadeverkningarna bör bäras av samtliga medborgare.

Det framhålls emellertid att genomförandet av en sådan princip stöter på

oöverstigliga svårigheter och leder till oöverskådliga ekonomiska följder för

staten. Sålunda understryker utredningen svårigheten att avgöra, om en

krisreglering är till skada eller ej. Vid bedömningen härav måste hänsyn

tagas till en mängd olika omständigheter. Mången gång kan ekonomiska förluster

på grund av statliga krisregleringar i viss utsträckning kompenseras

av andra statliga åtgärder. I andra fall är det omöjligt att bestämma något

ekonomiskt värde för den förlust eller skada som uppstår. Utredningen lämnar

i detta sammanhang ett flertal exempel, varom må hänvisas till betänkandet

s. 123—125.

Sammanfattningsvis anför utredningen, att ett system med fullständig

ersättning för statliga ingrepp under kristider skulle möjliggöra ersättningstalan

mot staten i en omfattning, varom hittills varje erfarenhet saknas.

I extrema kristider skulle praktiskt taget varje medborgare kunna resa

ersättningsanspråk mot staten. Ett bedömande av anspråken skulle kräva

en omfattande och dyrbar apparat och det skulle visa sig omöjligt att ens

tillnärmelsevis åstadkomma full rättvisa.

Med beaktande av de anförda synpunkterna finner utredningen det ofrånkomligt,

att de enskilda medborgarna i regel själva måste bära de ekonomiska

förluster som krisregleringarna kan föra med sig. Att skapa en rätt

till ersättning för sådana förluster kan därför icke komma i fråga.

Utredningen behandlar också frågan om ersättning i särskilda

fall. Därvid framhålls att förhållandena vid krisregleringar undantagsvis

kan vara sådana, att det framstår som orimligt att begära att den som drabbats

av viss förlust genom ett statligt ingripande av kriskaraktär ensam skall

bära förlusten. Utredningen tänker därvid på sådana fall, då enstaka medborgare

drabbas särskilt hårt i förhållande till andra medborgare. I dessa

fall anser utredningen, att Kungl. Maj :t bör kunna efter ansökan medge

ersättning efter vad billigheten anses kräva. Därför förordas att ett stadgande

av denna innebörd skall upptagas i fullmaktslagstiftningen. Utredningen

understryker därvid, att frågan om och i vilken mån ersättning skall

utgå måste bedömas efter omständigheterna i det särskilda fallet. Det torde

icke vara lämpligt eller möjligt att i förväg närmare ange de riktlinjer

efter vilka dessa ersättningsfrågor skall lösas. Utredningen finner emellertid

uppenbart, att ersättning enligt denna bestämmelse icke kan komma i fråga

vid generella konsumtionsregleringar.

Utredningen framhåller därefter, att ersättningsfrågor av likartat slag

som de nu behandlade kan uppkomma i samband med förfoganden. Så kan

t. ex. en näringsidkares rörelse lamslås lika väl därför att kronan förfogar

över hans lager av viss förnödenhet som på grund av att användningsförbud

utfärdas beträffande förnödenheten. Dessa ersättningsspörsmål vid

förfoganden — som alltså icke avser gottgörelse för förnödenhet som tagits

i anspråk, tjänst som utförts, egendom som upplåtits eller skada på sådan

egendom — måste enligt utredningens mening lösas efter samma linjer som

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

nyss angivits i fråga om förluster vid krisregleringar. Detta leder till att,

om kronan t. ex. förfogar över en fabrik och till följd därav vissa halvfabrikat

blir värdelösa, ägaren icke har någon lagligt skyddad rätt till ersättning

för halvfabrikaten utan blir hänvisad till Kungl. Maj :ts bedömande

av ersättningsfrågan. Ett sådant resultat kan te sig obilligt, men enligt

utredningens mening är det icke möjligt att utan oöverskådliga ekonomiska

följder lösa frågan efter andra än förut angivna linjer. Skulle en ovillkorlig

ersättningsrätt tillerkännas ägaren av halvfabrikaten, måste för likformighetens

skull motsvarande ersättningsrätt tillerkännas t. ex. ägare av motorfordon,

som blivit oanvändbara därför att kronan tagit däcken i anspråk

eller därför att restriktioner utfärdats beträffande rätten att använda flytande

drivmedel o. s. v. Detta kommer enligt utredningens åsikt att leda till

orimliga konsekvenser för statsverket.

Herr Andersson anser i likhet med utredningen, att fall kan uppstå, som

rimligen bör föranleda viss ersättning av statsmedel och som icke täcks av

lagstiftningens övriga ersättningsregler, men dessa fall måste bli så fåtaliga

att de icke motiverar särskilda lagbestämmelser. De föreslagna speciella

ersättningsreglerna kan enligt herr Anderssons mening befaras i onödan

ge upphov till grusade förhoppningar hos enskilda medborgare samt en

omfattande pappersexercis för dem och statliga myndigheter. Härtill kommer

att de närmare riktlinjerna icke kunnat uppdragas och det synes därför

icke tillfredsställande att, även om reglerna skall tillämpas restriktivt,

helt överlämna avgörandet till Kungl. Maj :t. Liksom hittills bör i de sällsynta

fall, då ersättning kan ifrågakomma, avgörandet träffas av Kungl. Maj :t

och riksdag gemensamt.

Sedan utredningen sålunda avvisat tanken på att skapa en allmän rätt

till ersättning av statsmedel för förluster till följd av krisregleringar, har

utredningen undersökt huruvida enskilda medborgares intressen vid ingrepp

av nu nämnt slag kan tillgodoses på annat sätt. Enligt utredningens

åsikt ligger därvid närmast till hands att pröva, om det är möjligt att utsträcka

den princip om inlösen rät t, som nu gäller enligt förfogandelagen.

Detta innebär, att varans ägare vid varje krisreglering skulle kunna

påkalla att varan inlöstes av kronan och att han, om inlösen vägrades, skulle

få överlåta eller använda varan utan hinder av regleringsföreskrifterna.

Utredningen finner motiven för en sådan inlösenrätt vara särskilt starka,

när en reglering medför att förväntningarna i fråga om möjligheten att utnyttja

varan icke alls eller endast i begränsad omfattning kan uppfyllas.

Med utgångspunkt härifrån förordar utredningen, att i lagstiftningen införs

en begränsad rätt till inlösen av varor som är föremål för krisreglering.

Det framhålls därvid att inlösenrätten icke får äventyra regleringarnas

genomförande och att inlösningen måste vara försvarbar ur statsfinansiel!

synpunkt.

Utredningen betonar, att sistnämnda krav omöjliggör inlösenrätt beträffande

alla förnödenheter som blir föremål för regleringar. Det kan sålunda

enligt utredningens mening icke komma i fråga att föreskriva inlösenskyl
-

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

111

dighet för kronan, om regleringen icke har sin grund i brist eller befarad

brist på förnödenheten. Vid handelsregleringar av exempelvis levande djur

eller mjölkskumningsmaskiner kan det alltså icke bli tal om inlösenrätt i

de fall, där regleringarna tillkommit endast såsom ett nödvändigt komplement

till bristregleringar och, om myndigheterna för att spara bränsle

och elektrisk kraft förbjuder användandet av centrala varmvattenberedare

och elektriska uppvärmningsapparater, kan ej heller ifrågakomma att föreskriva

rätt att få sådana föremål inlösta av kronan. Vidare är det otänkbart

att medge inlösen av bilar, därför att förbud mot att använda bilar på söndagar

utfärdats i bensinbesparande syfte. En inlösen skulle i dessa och liknande

fall få ren ersättningskaraktär och tanken på att skapa en allmän

ersättningsrätt för förluster vid krisregleringar har av utredningen tidigare

avvisats.

Sedan utredningen sålunda stannat för att inlösenrätt vid krisregleringar

måste begränsas till förnödenheter på vilka det råder knapphet eller på vilka

knapphet kan befaras, behandlar utredningen frågan huruvida ytterligare

förutsättningar för rätt att påkalla inlösen bör uppställas. Därvid framhålls

att en varuinnehavares behov och intresse av en inlösenrätt är starkare

ju större intrånget är. Det kan därför synas mest följdriktigt att medge

inlösen endast vid svåra intrång. Sålunda kan det tänkas att begränsa

inlösenrätten till sådana fall, då den fria förfoganderätten helt omintetgörs

genom att ägaren till följd av ingreppet varken kan använda eller överlåta

egendomen. Enligt utredningens mening skulle emellertid detta vara en

alltför snäv begränsning av inlösenrätten. För att denna skall få praktisk

betydelse, måste den finnas även vid sådana ingrepp som icke innebär totalt

användnings- eller överlåtelseförbud.

Som förutsättning för inlösenrätt skulle — anför utredningen vidare —- kunna föreskrivas att regleringen i betydande mån begränsat ägarens möjlighet

att tillgodogöra sig värdet av förnödenheten och att det men regleringen

medför icke är ringa. Utredningen betonar å andra sidan att en

på detta sätt uppdragen gräns är flytande och att det därför måste överlämnas

åt myndighet att pröva och avgöra huruvida inlösenrätt föreligger eller

ej. Med hänsyn till de praktiska olägenheterna av ett sådant förfarande ligger

det nära till hands att slopa kravet på att ingreppet skall vara betydande

och alltså medge inlösenrätt vid alla regleringar angående förnödenheter,

på vilka knapphet råder eller kan befaras. Detta skulle dock i vissa lägen

kunna leda till icke önskvärda resultat. Man måste nämligen räkna med att

näringsidkare och andra varuinnehavare med stöd av sina organisationer

kan uppträda enhetligt och samtidigt begära statsinlösen av stora partier av

viss förnödenhet. De statliga myndigheterna skulle då kunna ställas inför

valet att antingen slopa en nödvändig men jämförelsevis föga ingripande

reglering eller att för kronans räkning inlösa stora kvantiteter av förnödenheter.

Härigenom skulle genomförandet av nödvändiga regleringar kunna

äventyras eller försvåras.

På grund av det anförda har utredningen ansett sig böra förorda, att in
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

lösenrätten görs beroende av ingreppets svårighetsgrad och det men ingreppet

förorsakar förnödenhetens ägare. Som förut nämnts måste då frågan,

huruvida inlösenrätt föreligger eller ej, prövas av myndighet. Denna bör ha

viss tid att fatta ståndpunkt till begäran om inlösen. I likhet med vad som

gäller enligt förfogandelagen torde denna tid kunna bestämmas till 30 dagar.

Härefter tager utredningen ställning till frågan huruvida rätten att påkalla

inlösen bör begränsas till viss tid efter regleringens genomförande. Utredningen

stannar därvid för att tidsbegränsning icke är erforderlig (betänkandet

s. 129—130).

Enligt utredningens uppfattning medför vidare de förut förordade begränsningarna

i inlösenrätten, att behov saknas att från sådan rätt undantaga

varupartier som förvärvats efter regleringens tillkomst.

Slutligen behandlar utredningen frågan om ersättning vid ett

inlösenförfarande. Därvid betonas att omständigheterna i sådant

fall ej är desamma som då egendom avstås enligt förfogandelagen. Ett inlösenförfarande

innebär icke att varuinnehavaren mot sin vilja berövas en

förnödenhet genom att det allmänna förfogar över denna utan avser endast

att förhindra att en ekonomisk förlust tillfogas honom på grund av varuinnehavet;

det står honom fritt att påkalla inlösen eller ej. Det synes därför

utredningen rimligt, att ersättning för förnödenhet vid inlösen bestäms efter

snävare grunder än som föreslagits vid förfoganden. Ersättningen bör

sålunda enligt utredningens mening icke innefatta utebliven vinst för ägaren

utan enbart avse dennes självkostnader, d. v. s. de faktiska kostnader

ägaren haft för produktion eller inköp av det inlösta partiet. Ersättning för

ägarens eget arbete bör dock inräknas. För undvikande av spekulationsmöjligheter

bör såsom en subsidiär regel stadgas, att ersättning vid inlösen

icke i något fall får överstiga den ersättning som skulle utgått om kronan

med stöd av förfogandelagen exproprierat förnödenheten. Om grunderna

för ersättningen vid inlösen bestäms på angivna sätt, uppmuntras förnödenhetens

ägare att själv söka avsätta eller använda förnödenheten inom regleringens

ram i den mån han därigenom kan tillgodoföra sig vinst.

Remissinstanserna.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har uttalat

sig i anledning av utredningens förslag att Kungl. Maj :t i undantagsfall

skall kunna besluta om särskild ersättning för förlust, som

uppkommit till följd av krisreglering eller förfogande.

Riksvärderingsnåmnden, jordbruksnämnden, bränslekommissionen, handels-

och industrikommissionen, länsstyrelserna i Hallands och Norrbottens

län, köpmannaförbundet, Stockholms handelskammare — med instämmande

av Smålands och Blekinge handelskammare och handelskammaren i

Karlstad — samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare tillstyrker

förslaget.

Riksvärderingsnåmnden finner det under vissa förhållanden vara obilligt,

om ersättning icke lämnas för halvfabrikat i det fall att kronan tager äga
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

113

rens fabrik i anspråk med nyttjanderätt. Fabrikaten är visserligen icke föremål

för förfogandet, men de kan minska i värde och möjligen bli helt värdelösa.

Såsom utredningen framhållit skulle emellertid en ovillkorlig ersättningsrätt

i dessa fall medföra för statsverket orimliga konsekvenser. Nämnden

delar därför utredningens uppfattning, att ersättning bör utgå endast

där Kungl. Maj :t efter särskild prövning så funnit skäligt. Nämnden vill

dock förorda, att denna prövning icke sker alltför snävt.

Jordbruksnämnden, som anknyter till samma exempel, förutsätter att i

här avsedda skadefall Kungl. Maj:t verkligen utnyttjar sin rätt att besluta

om särskild ersättning.

Stockholms handelskammare betonar de utomordentliga svårigheter, som

möter då det gäller att införa en generell rätt till skadestånd för allmänna

förluster, uppkommande till följd av ingrepp enligt förfogande- och ransoneringslagstiftningen.

Fall där ersättning är både principiellt och sakligt befogad

torde svårligen kunna i lagtexten klart avgränsas från fall, där gottgörelse

rimligen icke kan komma i fråga. Enligt handelskammarens mening

lär det icke vara möjligt att i detta hänseende komma längre än vad utredningen

gjort.

Handels- och industrikommissionen framhåller i detta sammanhang, att

alltför hårda ersättningsbestämmelser torde avskräcka från sådan import av

försörjningsviktig vara, som till följd av ett krisläge måste ske till höga priser.

Vid ersättningens bestämmande bör i viss mån hänsyn kunna tagas även

till den risk importören löpt. Det är därför önskvärt, att lagarna lämnar

möjlighet för ersättning också i sådant fall.

Civilbefälhavaren i femte civilområdet däremot ansluter sig till de av herr

Andersson anförda synpunkterna och anser följaktligen att nu förevarande

stadgande skall utgå. Civilbefälhavaren tillägger att, om stadgandet anses

böra upptagas i den nya lagstiftningen, detsamma bör kompletteras med skyldighet

för Kungl. Maj :t att årligen inför riksdagen redogöra för de fall då

stadgandet tillämpats. Enligt civilbefälhavarens mening bör ej heller Kungl.

Maj :t ha rätt att utan riksdagens hörande besluta om ersättning överstigande

visst belopp.

Icke heller grossistförbundet vill godtaga utredningens förslag. Enligt förbundets

mening är Kungl. Maj :t i statsrådet med hänsyn till kravet på rättssäkerhet

för den enskilde icke någon lämplig instans för att avgöra dessa

ersättningsärenden. Detta är desto påtagligare som detta stadgande kan komma

att tillämpas när krig eller krigsfara ej föreligger och då också i samband

med auktorisation av handeln.

Förslaget att vid krisregleringar öppna möjlighet för inlösen av förnödenhet

som drabbas av regleringen har föranlett några remissinstanser

att dryfta frågan om huru ersättningen skall bestämmas vid sådan inlösen.

Bränslekommissionen, handels- och industrikommissionen, priskontrollnämnden

samt Kooperativa förbundet ansluter sig till utredningens förslag,

att ersättningen icke skall bestämmas till högre belopp än som motsvarar

ägarens självkostnader.

8 Bihang till riksdagens protokoll 195A. 1 saml. Nr 20.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Enligt priskontrollnämndens mening är emellertid utredningens uttalanden

på denna punkt icke fullt klara. Uppenbarligen har utredningen avsett,

att självkostnaderna skall beräknas efter anskaffningsvärdet och icke återanskaffningsvärdet.

Mot en sådan beräkningsgrund har nämnden intet att

erinra. För att betona detta bör det av utredningen förordade uttrycket

»kostnader för produktion eller inköp» utbytas mot »faktiska kostnader för

produktion och inköp».

Riksvärderingsnämnden kan icke helt ansluta sig till utredningens förslag.

Nämnden delar visserligen utredningens uppfattning, att ersättningen vid

inlösen icke skall inbegripa utebliven vinst, men enligt nämndens uppfattning

bör sakägaren likväl icke åsamkas förlust. I så fall bör i ersättningen

inräknas — utöver de faktiska kostnaderna för produktion och återinköp

samt gottgörelse för eget arbete — lagringskostnader och i förekommande

fall transportkostnader. Nämnden utgår därvid från att i lagringskostnaden

inräknas även normal ränta. Väljs denna utväg, kommer handelsvinst i bemärkelsen

företagarvinst icke att utgå vid inlösen enligt allmänna ransoneringslagen

men väl enligt allmänna förfogandelagen.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap finner tillräckliga skäl ej

föreligga att bestämma ersättningen vid inlösen enligt ransoneringslagen till

lägre belopp än vid avstående enligt förfogandelagen. Nämnden framhåller

att, även om inlösen formellt sker efter framställning från varuägaren, denne

likväl i verkligheten kan befinna sig i ett tvångsläge t. ex. på grund av

brist på medel.

Grossistförbundet samt flertalet handelskammare ansluter sig till riksnämndens

uppfattning, att ersättningen vid inlösen enligt ransoneringslagen

skall bestämmas efter samma normer som ersättningen vid avstående enligt

förfogandelagen och att alltså full gottgörelse, innefattande även utebliven

handelsvinst, skall utgå. Handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län anmärker därvid, att inlösen i verkligheten är att jämställa med ett

tvångsvis gjort ingripande från statens sida.

Departementschefen.

I föregående avsnitt har betonats, att förfogandelagens ersättningsbestämmelser

i princip tillkommit för att bereda den mot vilken ett förfogandebeslut

riktas rätt till ersättning för nödvändiga kostnader i samband med beslutets

fullgörande, men att han icke kan åberopa dessa regler för att få

gottgörelse för de indirekta förluster han lider genom beslutet. Ännu mindre

kan andra enskilda, som i ett eller annat avseende ekonomiskt förlorar till

följd av beslutet, få vederlag härför.

Under detta avsnitt behandlar utredningen frågan huruvida den blivande

fullmaktslagstiftningen genom särskild bestämmelse bör skapa en allmän

rätt till ersättning för enskilda, som i nyss nämnda fall

eller eljest till följd av ingrepp enligt lagstiftningen lider skada eller förlust.

Därvid redovisas för en mängd olika situationer, där en förfogande- eller

regleringsåtgärd kan förorsaka förluster för tillverkare, mellanhänder eller

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

förbrukare utan att dessa har någon möjlighet att domstolsvägen kräva skadestånd

av staten. Enligt utredningens mening kan med visst fog göras

gällande att samtliga medborgare bör bära de skadeverkningar som ett i

det allmännas intresse företaget ingrepp medför för någon medborgare. Vid

ett närmare övervägande finner emellertid utredningen denna tankegång

vara ogenomförbar i praktiken. Sålunda skulle det ofta vara omöjligt att

avgöra, om och i vilken mån ett ingrepp är till skada eller ej, och vidare

skulle en ordning med fullständig ersättning för alla ingrepp möjliggöra

skadeståndsanspråk i hittills okänd utsträckning. I utpräglade kristider

skulle så gott som varje medborgare kunna kräva ersättning av staten, och

en prövning av alla anspråk skulle nödvändiggöra en omfattande och dyrbar

apparat. Dessutom skulle de ekonomiska följderna för staten bli oöverskådliga.

Utredningen anser det därför ofrånkomligt, att de enskilda i regel själva

får bära de ekonomiska förluster, som kan uppstå till följd av förfoganden

eller krisregleringar. Enligt utredningens uppfattning bör dock denna

grundsats icke gälla helt utan undantag. Fall kan nämligen inträffa där

en med stöd av den förordade lagstiftningen vidtagen åtgärd drabbar enstaka

medborgare så avsevärt mycket hårdare än andra, att det skulle framstå

som orimligt att låta honom ensam svara för förlusten. Utredningen föreslår

därför ett stadgande om ersättning i särskilda fall av

innebörd, att Kungl. Maj :t i sådana fall skall kunna bevilja ersättning efter

vad som prövas skäligt. Därvid understryks svårigheten att i förväg närmare

uppdraga de riktlinjer som bör tillämpas vid prövningen av dessa ersättningsfrågor;

omständigheterna i det särskilda fallet måste bli avgörande.

I likhet med utredningen finner jag det uteslutet, att de föreslagna lagarna

skulle upptaga en bestämmelse av innehåll att envar, vilken åsamkas

förlust eller skada genom en krisåtgärd, skulle vara berättigad till ersättning

härför av staten. Emellertid kan jag ej heller förorda ett stadgande,

vilket skulle möjliggöra ersättning av statsmedel åt enskild medborgare som

drabbats särskilt hårt av en krisåtgärd. Jag anser mig därvid kunna i huvudsak

instämma i vad herr Andersson i sin reservation anfört i detta hänseende.

Visserligen kan fall tänkas uppkomma, då särskild ersättning är rimlig,

men några allmänna riktlinjer kan svårligen uppdragas för bedömande

av ersättningsfrågor av detta slag utan dessa måste avgöras efter skälighetsprövning

i varje särskilt fall. Det kan också förutses, att ersättning kommer

att kunna beviljas endast i mycket liten omfattning. Det torde därför

icke vara lämpligt att i lagstiftningen intaga ett allmänt stadgande om ersättningsrätt.

Mot en sådan anordning synes med skäl kunna invändas att

den är ägnad att väcka falska förhoppningar hos den enskilde. I de fåtaliga

fall där en ersättning av denna natur framstår såsom rimlig, bör frågan

prövas av Kungl. Maj :t och riksdagen. Det kan framhållas, att även ett bifall

till utredningens förslag förutsätter en viss riksdagsbehandling av uppkomna

ersättningsfrågor, eftersom det ankommer på riksdagen att bevilja anslag

för ändamålet. Slutligen vill jag erinra, att utredningen i sitt förslag

till allmän förfogandelag medtagit vissa bestämmelser i gällande förfogan
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

delag till skydd för den enskilde. Det föreslås sålunda en föreskrift om att

det vid ingrepp enligt lagen skall tillses, att den vars rätt berörs icke lider

större förfång än omständigheterna föranleder. Vidare innehåller förslaget

ett stadgande av innehåll, att den som anser att eu förfogandeföreskrift på

grund av särskilda förhållanden medför synnerlig skada eller olägenhet kan

ansöka om att få föreskriften upphävd eller ändrad. Jag anser därför att

det av utredningen föreslagna stadgandet om särskild ersättning för förlust

vid krisregleringar bör utgå ur lagstiftningen.

Utredningen har också sökt tillgodose de enskildas intressen vid försörjningsregleringar

genom ett inlösenförfarande. Sålunda har utredningen

i syfte att mildra de ogynnsamma verkningarna av krisregleringar

föreslagit, att det i nuvarande förfogandelag upptagna stadgandet om rätt

för sakägaren att inom angiven tid påkalla prövning av frågan, huruvida

beslagtagen förnödenhet skall inlösas av kronan eller ej, i viss mån ges motsvarande

tillämpning såvitt angår med stöd av ransoneringslagen genomförda

regleringar. Grundtanken i förslaget är att ägaren av en ransonerad

vara skall kunna begära att kronan inlöser varan samt att, om hans begäran

icke bifalls inom 30 dagar, han därefter skall äga förfoga över varan

utan hinder av gällande ransoneringsföreskrifter. Det betonas emellertid

att en på detta sätt uppbyggd inlösenrätt av flera skäl icke kan göras ovillkorlig.

Sålunda finner utredningen det vara ur statsfinansiell synpunkt

ofrånkomligt, att inlösenrätten begränsas till förnödenheter, på vilka knapphet

råder eller kan befaras. Har ransonering av en vara tillkommit endast

såsom ett komplement till en bristreglering, kan det alltså icke bli tal om

inlösen av varan. Härjämte har utredningen ansett, att inlösenrätten bör

inskränkas till sådana fall, där regleringen medfört en betydande begränsning

i ägarens möjlighet att tillgodogöra sig värdet av förnödenheten och ej

förorsakat ägaren endast ringa men. Med hänsyn till att en på detta sätt

uppdragen gräns för inlösenrätten är ganska obestämd förordar utredningen,

att hithörande frågor i princip skall prövas av Kungl. Maj :t.

Ingen av remissinstanserna har haft något att erinra mot en inlösenrätt

av den innebörd utredningen förordat.

Enligt min mening innebär det av utredningen föreslagna inlösenförfarandet

en skälig avvägning mellan å ena sidan intresset att i görligaste mån

begränsa de enskildas ekonomiska förluster och å andra sidan angelägenheten

av att staten icke ställs inför omfattande och till följderna oöverskådliga

ersättningsanspråk.

I fråga om grunderna för bestämmande av ersättning vid inlösen

har olika meningar gjort sig gällande. Utredningen anser, att ersättningen

i princip bör motsvara allenast ägarens faktiska kostnader för produktion

eller inköp jämte gottgörelse för ägarens eget arbete. Dessa grunder

är snävare än de som gäller vid förfoganden och enligt utredningens mening

är detta naturligt med hänsyn till att ett inlösenförfarande icke innebär,

att ägaren mot sin vilja avstår från en förnödenhet. Utredningens förslag

upptager även den bestämmelsen, att ersättningen vid inlösen aldrig

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

117

får överstiga vad som skulle utgått om förnödenheten avståtts till kronan

enligt förfogandelagen. Flertalet remissinstanser har lämnat utredningens

förslag utan erinran och en del av dem, däribland priskontrollnämnden,

har uttryckligen biträtt utredningens synpunkter. Åtskilliga företrädare för

det enskilda näringslivet ävensom riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

hyser däremot den åsikten, att ersättningen såväl vid förfogande

som inlösen bör bestämmas efter enahanda grunder, nämligen efter de i

förfogandelagen angivna. Såsom skäl anförs att ett inlösenförfarande i själva

verket är att betrakta som ett tvångsvis gjort ingripande från statens

sida. Riksvärderingsnämnden intager en mellanställning och förordar, att

ersättningen vid inlösen skall inbegripa — utöver faktiska kostnader för

produktion och inköp samt vederlag för ägarens eget arbete — uppkomna

transportkostnader samt kostnader för lagring, inberäknat normal ränta,

men däremot icke företagarvinst.

Även i denna fråga anser jag mig böra biträda grundtanken i utredningens

förslag. Det torde icke vara tillrådligt att låta de beräkningsgrunder, som

avses skola gälla vid bestämmande av ersättning för en enligt förfogandelagen

avstådd förnödenhet, bli tillfullo tillämpliga vid ett inlösenförfarande.

Enligt min mening kan icke med rätta påstås att ett sådant förfarande är

att jämställa med ett tvångsingripande från statens sida. Principen bör vara,

att ersättningen åt den som själv begärt att få en honom tillhörig förnödenhet

inlöst av kronan icke skall fastställas till högre belopp än som motsvarar

hans verkliga kostnader och alltså icke inbegripa företagarvinst. Såsom utredningen

antytt skulle en på detta sätt utformad ersättningsregel icke uppmuntra

ägare av ransonerade varor att försöka bli av med sina lager genom

att hembjuda dem till kronan. Tvärtom kommer det att ligga i deras intresse

att själva söka avsätta eller använda lagren för att icke gå miste om

sin vinst. Härigenom minskas avsevärt risken för att staten plötsligt skulle

försättas i det läget att behöva antingen inlösa stora varupartier eller helt

eller delvis häva en påbjuden ransonering. I anslutning till priskontrollnämndens

och riksvärderingsnämndens yttranden finner jag mig dock böra

förorda, att lagtexten får en något annorlunda avfattning. Det bör tydligt

tramgå, att ägarens kostnader skall beräknas efter anskaffningsvärdet och

att i dem ingår även de lagrings- och transportkostnader som ägaren kan

ha haft.

IX. Om formerna för bestämmande av ersättning enligt en

fullmaktslagstiftning.

Utredningen.

Till en början redogörs för handläggningen av ersättningsfrågor enligt

de förfogandelagar, som gällde under första världskriget, samt för de ändringsförslag

som därefter framkommit (betänkandet s. 132—135). Härefter

lämnar utredningen en översikt över gällande ordning för bestämmande av

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ersättning enligt förfogandelagen. I detta sammanhang erinras om att under

en kristid viss betalningsspärr i fråga om ersättningsbelopp för avstådda

förnödenheter kan vara erforderlig ur penningpolitik synpunkt ävensom

att sådan spärr förekommit under den senaste kristiden (betänkandet s. 136

—137). Utredningen redogör också för den ordning vid bestämmande av ersättning

som gäller enligt rekvisitionslagen, beredskapsförfogandelagen och

civilförsvarslagen. Bl. a. framhålls att anspråk på ersättning för rekvisition

enligt någon av dessa tre lagar prövas i en och samma ordning, nämligen

genom lokala nämnder och riksvärderingsnämnden, och att närmare bestämmelser

om prövningen återfinns i rekvisitionslagen (betänkandet s. 138—

141).

I fortsättningen dryftar utredningen den lämpligaste formen för bestämmande

av sådan ersättning enligt den föreslagna förfogandelagen,

som icke skall utgå efter taxa. Därvid erinras om att ersättningen

i dylika fall enligt gällande förfogandelag fastställs av riksvärderingsnämnden

såsom enda instans. Ehuru denna ordning under den senaste

kristiden fungerat i stort sett tillfredsställande, kan enligt utredningens mening

starka skäl åberopas för att överföra dessa ersättningsfrågor till lokala

organ med möjlighet att få meddelade beslut prövade av en central överinstans.

Från olika håll har också, omnämner utredningen, önskemål framförts

att parterna i ett ersättningsärende skall kunna överklaga ett i ärendet

meddelat beslut och därigenom få tillfälle att i överinstansen förebringa

ny utredning beträffande anspråk som icke till fullo styrkts i första

instans. Enligt utredningens uppfattning är dessa önskemål berättigade

och de kan svårligen tillgodoses i annan ordning.

I detta sammanhang kommer utredningen in på frågan huruvida det är

lämpligt att -— såsom ifrågasatts från flera håll — låta de allmänna domstolarna

pröva dessa ersättningsfrågor. Enligt utredningens åsikt skulle

dock ett domstolsförfarande bli alltför omständligt och tidsödande. Erfarenheten

visar, att domstolarna under kristider är mycket arbetstyngda, och de

ordinarie domstolarnas personalorganisationer kan icke utan svårighet utbyggas

för den ytterligare belastning som ersättningsfrågor av detta slag

skulle innebära. Härtill kommer att dessa frågor vanligen icke är av juridisk

natur utan rena värderingsspörsmål, varom de allmänna domstolarna saknar

särskild erfarenhet.

Nu anförda skäl kan enligt utredningens mening även åberopas mot den

stundom framförda tanken att skapa ett två-instanssystem genom att låta

riksvärderingsnämndens beslut bli föremål för prövning av högsta domstolen.

Något missnöje har icke försports med riksvärderingsnämndens sätt att

handha sin uppgift. Med hänsyn härtill och till den ändrade sammansättning

av nämnden, som utredningen avser att föreslå, anser utredningen något

behov av en instans över nämnden icke föreligga.

Som ytterligare skäl för att låta ersättningsfrågorna bli prövade av lokala

organ anför utredningen, att i sådant fall lokalt betingade omständigheter

lättare kan beaktas än om frågorna direkt skall avgöras av en central värderingsnämnd.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

119

Vidare framhåller utredningen att, eftersom de förfoganden som kan ske

med stöd av rekvisitionslagen, beredskapsförfogandeiagen och civilförsvarslagen,

i allt väsentligt avser samma slags förnödenheter och tjänstbarheter

som kan tagas i anspråk jämlikt allmänna förfogandelagen, det torde kunna

förutsättas, att de i rekvisitionsJagen omnämnda lokala värderingsnämnderna

är skickade att pröva även ersättningsanspråk enligt allmänna förfogandelagen.

Vidare erinras om att det icke finns någon bestämd gräns

mellan förfogandelagstiftningen och rekvisitionslagstiftningen. Sålunda kan

en byggnad vid en viss tidpunkt tagas i anspråk med stöd av rekvisitionslagen

och vid en annan tidpunkt jämlikt förfogandelagen. Olikheten i förfarandet

vid bestämmande av ersättning kan medföra, att ersättningsfrågan

i de båda fallen behandlas på skilda sätt. Enligt utredningens mening är

detta föga rationellt. Uppenbarligen bör förfarandet göras så lika som

möjligt.

Slutligen erinrar utredningen om risken för att förbindelserna med den

centrala värderingsnämnden vid ett krigsfall blir så försvårade att systemet

icke fungerar, varför det då blir nödvändigt att överflytta avgörandet till lokala

organ. För närvarande har Kungl. Maj :t möjlighet härtill enligt lagen

med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheter och

deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. in. Därest utredningens förslag

genomförs, kommer detta intresse att tillgodoses redan genom förfogandelagen.

På grund av det anförda förordar utredningen alt sådan ersättning vid

förfoganden, som icke skall utgå efter taxa, i första instans bestäms av de

i rekvisitionslagen omförmälda lokala värderingsnämnderna med rätt för

parterna att överklaga meddelat beslut hos riksvärderingsnämnden. Därvid

bör reglerna om de olika lokala värderingsnämndernas kompetensområden

utformas i så nära anslutning till rekvisitionslagen som möjligt.

Beträffande sådan ersättning enligt förfogandelagen som skall utgå

efter taxa anför utredningen, att den i rekvisitionslagen för motsvarande

fall gällande ordningen icke lämpligen kan användas. Anledningen

härtill är att rekvisition alltid verkställs av underordnade myndigheter under

det att beslut om förfoganden i princip är förbehållna Kungl. Maj :t.

Enligt rekvisitionslagen bestäms ersättning för taxesatt nyttighet av den

rekvirerande myndigheten, vars beslut kan prövas av lokal värderingsnämnd

och riksvärderingsnämnden. Samma förfarande kan självfallet icke användas,

om Kungl. Maj :t förfogat över taxesatt förnödenhet. Utredningen anser

därför att, då ersättning skall utgå efter taxa, det enligt nuvarande förfogandelag

gällande systemet bör behållas. Ersättningen bör alltså bestämmas av

myndighet, som Kungl. Maj :t därtill utsett, med rätt för enskild sakägare

att söka ändring i beslutet hos riksvärderingsnämnden.

Utredningen behandlar härefter frågan om formerna för bestämmande av

ersättning vid inlösen av sådan förnödenhet, beträffande vilken

för sörj ningsreglering införts och som enligt utredningens förslag under vissa

förutsättningar kan inlösas av kronan på framställning av förnödenhe
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

tens ägare. Enligt utredningens mening bör förfarandet vara detsamma som

förordats i fråga om ersättning enligt förfogandelagen för icke taxesatt förnödenhet.

Detta innebär att lokal värderingsnämnd skall vara första och

riksvärderingsnämnden andra instans. Det framhålls emellertid, att de ersättningsgrunder

som föreslås bli tillämpade vid inlösen avviker från dem

som förordats gälla vid förfoganden. Med hänsyn härtill och då det endast

undantagsvis torde bli tal om inlösen av hästar, motorfordon eller fartyg,

saknas tillräckliga skäl för att koppla in de speciella lokala värderingsnämnderna.

I stället bör samtliga värderingsfrågor vid inlösen handhas av de allmänna

lokala värderingsnämnderna.

Utredningen har icke funnit anledning föreslå ändrad sammansättning

av de lokala värderingsnämnderna.

I fråga om riksvärderingsnämnden, som f. n. består av fem

ledamöter, har utredningen icke föreslagit någon ändring av antalet ledamöter.

Däremot behandlas frågan huruvida ledamöterna bör utses i annan

ordning än den som nu gäller. Sålunda ifrågasätts om icke det nära sambandet

mellan prisregleringslagen och de föreslagna bestämmelserna vid

förfoganden utgör skäl för att någon av priskontrollnämndens ledamöter

bör ingå i riksvärderingsnämnden. Utredningen avvisar emellertid denna

tanke, enär det kan framstå som mindre välbetänkt att låta statliga prisintressen

på detta omedelbara sätt bli företrädda i riksvärderingsnämnden.

Av motsvarande skäl finner utredningen det icke tillrådligt att låta några

av ledamöterna utses av försörj ningskommissioner. Enligt utredningens mening

är det lämpligast, att samtliga ledamöter utses av Kungl. Maj :t. Därför

bör den nuvarande bestämmelsen, att en ledamot skall utses av kommerskollegium

och en ledamot av lantbruksstyrelsen, slopas. Vidare förordar

utredningen, att nämndens ordförande skall ha förvaltat något av rikets

högsta domarämbeten och att en av de övriga ledamöterna skall ha förvaltat

domarämbete. I övrigt bör Kungl. Maj :t ha fria liänder vid valet av ledamöter.

Enligt herr Anderssons mening bör garantier skapas för att det nära sambandet

mellan prisregleringslagen och de av utredningen föreslagna ersättningsbestämmelserna

kommer att upprätthållas. Detta torde lämpligast ske

genom ett uttryckligt stadgande, att någon av riksvärderingsnämndens ledamöter

skall ha ingående erfarenhet om den statliga priskontrollen.

Remissinstanserna.

Förslaget att ersättning som icke utgår efter taxa skall

bestämmas av lokal värderingsnämnd såsom första instans och av riksvärderingsnämnden

såsom andra och sista instans har lämnats utan erinran eller

tillstyrkts av övervägande antalet remissinstanser.

Endast Kooperativa förbundet och telegraf styrelsen har några invändningar

att göra.

Förbundet vill icke bestrida, att de av utredningen anförda skälen för den

föreslagna ordningen är delvis beaktansvärda och bärkraftiga. Förbundet

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

121

betonar emellertid att ersättningsärendena enligt förfogandelagen berör så

stora värden att det icke kan vara riktigt att lägga avgörandet hos de lokala

värderingsnämnderna, även om överklagande hos riksvärderingsnämnden är

medgivet. Därest t. ex. ett tekniskt sett mångsidigt miljonföretag skall avstås

till kronan, kan man icke med säkerhet räkna med att den lokala värderingsnämnden

har den sakkunskap, som garanterar ett för båda parter rättvist

avgörande. Enligt förbundets mening är det därför ändamålsenligt och rättvist,

om ersättningssökande vars anspråk överstiger ett visst belopp, förslagsvis

20 000 kronor, medges rätt att framlägga sina anspråk direkt inför riksvärderingsnämnden.

Telegrafstyrelsen framhåller, att den materiel som telegrafverket upphandlar

till allra största delen är av så speciell natur att någon taxesättning

för densamma icke kan ifrågakomma. Priserna skulle följaktligen enligt förslaget

komma att bestämmas av de lokala värderingsnämnderna. Den av telegrafverket

upphandlade materielen är ofta av sådan omfattning, att den

icke kan inköpas från endast en tillverkare. Detta medför att samma materielslag

kommer att tillverkas på olika orter. Den situationen kan alltså inträffa

att flera lokala nämnder skall bestämma priser på en och samma materiel.

Då nämnderna icke gärna kan besitta fackkännedom i fråga om telegrafverkets

specialmateriel, kan samma vara komma att åsättas helt olika

pris. Det skulle därför för telegrafverkets del vara avgjort bättre att i prisfrågor

kunna förhandla med en enda central myndighet utan omvägen över

de lokala värderingsnämnderna.

Mot förslaget att ersättning som utgår efter taxa skall bestämmas

av den myndighet Konungen därtill bemyndigat har endast länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län haft något att invända. Enligt länsstyrelsens

mening är det eftersträvansvärt, att formerna vid ersättnings fastställande

görs så lika som möjligt oavsett vilken lag som tillämpas. Länsstyrelsen ifrågasätter

därför, om icke den i rekvisitionslagen stadgade ordningen bör gälla

vid bestämmande av ersättning enligt förfogandelagen för taxesatt egendom.

I allt fall förutsätter länsstyrelsen afl vid krig en vidsträckt delegation sker

till de lokala organen och då närmast till de lokala värderingsnämnderna.

De av utredningen förordade formerna för bestämmande av ersättning

vid inlösen enligt ransoneringslagen har icke särskilt berörts av

de hörda myndigheterna och sammanslutningarna.

Spörsmålet om riksvärderingsnämnden s sammansättning

har behandlats av åtskilliga remissinstanser.

Flertalet av dem, däribland kommerskollegium och priskontrollnämnden

har tillstyrkt förslaget. Från enskilt håll betonas därvid angelägenheten av

att statliga prisintressen icke blir företrädda i riksvärderingsnämnden. Priskontrollnämnden

finner det önskvärt att riksvärderingsnämnden samråder

med den myndighet, som handhar den prisreglerande verksamheten. Jordbruksnämnden

förutsätter, att en eller flera av ledamöterna skall äga allmän

erfarenhet i ekonomiska ting.

Riksvärderingsnämnden, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Kopparbergs

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

län, Stockholms handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare,

handelskammaren i Karlstad samt Kooperativa förbandet kan icke helt ansluta

sig till utredningens förslag.

Länsstyrelsen biträder herr Anderssons uppfattning, att uttrycklig föreskrift

bör införas om att åtminstone en av riksvärderingsnämndens ledamöter

skall ha ingående erfarenhet angående den statliga priskontrollen.

Riksvärderingsnämnden avstyrker förslaget, att Kungl. Maj :t skulle utse

samtliga ledamöter. Nämnden framhåller, att under de båda världskrigen

flertalet av nämnden handlagda ärenden varit av sådan beskaffenhet att sakkunskap

i industri-, handels- och jordbruksfrågor behövts. Enligt hittills gällande

ordning har sådan sakkunskap tillförsäkrats nämnden genom de ledamöter,

som utses av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen. Behölls denna

ordning, skulle det finnas säkerhet för att sakkunskap inom nyssnämnda

områden blev ständigt representerad i nämnden. Det framhålls även att utredningen

icke angivit något skäl för sitt ändringsförslag.

Lantbruksstyrelsen delar till fullo riksvärderingsnämndens synpunkter.

Kooperativa förbundet ansluter sig till utredningens uppfattning, att juridisk

sakkunskap bör vara företrädd i riksvärderingsnämnden. Såsom utredningen

framhållit är emellertid de flesta frågorna icke av juridisk utan affärsmässig

natur. Då utredningen icke angivit andra riktlinjer för nämndens

sammansättning än att två av ledamöterna skall ha viss domarerfarenhet,

skulle detta kunna leda till att det praktiska industri- och affärslivet

icke blev representerat i nämnden. För att tillföra nämnden ytterligare

sakkunskap och förebygga klagomål över ensidiga avgöranden synes det

förbundet lämpligt, att antalet ledamöter ökas från fem till sju. Härjämte

bör stadgas att två av ledamöterna, därav ordföranden, skall företräda den

juridiska sakkunskapen och äga domarerfarenhet i enlighet med utredningens

förslag samt två företräda det praktiska industri- och affärslivet.

Stockholms handelskammare ifrågasätter, om icke riksvärderingsnämnden

borde ha den sammansättning som föreskrevs i 1938 års rekvisitionslag. Enligt

denna lag skulle kommerskollegium och lantbruksstyrelsen, för utseende

av två ledamöter, var för sig årligen upprätta förslag å personer med

sakkunskap inom särskilda näringsområden. Av de föreslagna skulle ordföranden

för varje ärende utse två att inträda i nämnden som ledamöter. Därvid

skulle iakttagas att den sakkunskap, som kunde erfordras för ärendet,

blev tillgodosedd. Enligt handelskammarens mening är den nuvarande ordningen

ägnad att beröva nämnden den sakkunskap som är nödvändig för att

garantera materiellt riktiga avgöranden i de ofta invecklade ersättningsfrågorna.

Skulle handelskammarens förslag härutinnan icke bifallas är i allt

fall den nuvarande sammansättningen att föredraga framför den av utredningen

förordade.

Departementschefen.

Vid prövning av ersättningsärenden enligt de under närmast föregående

båda avsnitt behandlade reglerna kommer säkerligen ofta både skiftande

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

123

och svårbedömda frågor att uppstå. Det är därför angeläget, att handläggningen

av dessa ärenden sker under betryggande former. Det ligger då nära

till hands att förorda en ordning, enligt vilken prövningen handhas av de

allmänna domstolarna. Ett närmare övervägande av spörsmålet leder emellertid

till att denna väg knappast är framkomlig. Såsom utredningen framhållit

är domstolsförfarandet i ett sammanhang som detta alltför omständligt

och tidsödande. Dessutom skulle handläggningen av dessa ärenden medföra

en avsevärt ökad arbetsbörda för domstolarna, och det skulle därför bli

nödvändigt att utöka deras personal för att undvika ytterligare tidsutdräkt.

Slutligen är det av vikt att prövningen sker under medverkan av ekonomisk

sakkunskap och sådan torde i allmänhet vara föga företrädd i våra domstolar.

På grund av det anförda biträder jag utredningens ståndpunkt att prövningen

av ersättningsfrågorna, såsom för närvarande gäller enligt allmänna

förfogandelagen, bör handhas av andra organ än de allmänna domstolarna.

Ur rättssäkerhetens synpunkt är det emellertid önskvärt att den enskilde

sakägaren — liksom annars vanligen är fallet i ärenden av detta slag — alltid

har möjlighet att få sina ersättningsanspråk prövade av två instanser.

En sådan ordning tillämpas enligt nu gällande förfogandelag endast såvitt

avser ersättningar, som utgår efter taxa. I dylikt fall skall nämligen myndighet,

som Kungl. Maj :t därtill utsett, i första hand fastställa ersättningsbeloppet,

varefter den enskilde sakägaren kan besvära sig över myndighetens

beslut hos riksvärderingsnämnden. Är däremot fråga om ersättning,

som icke utgår efter taxa, skall beloppet fastställas av riksvärderingsnämnden

såsom enda instans.

Enligt utredningens mening bör två-instanssystem göras tillämpligt för

samtliga fall, där ersättning skall bestämmas enligt den blivande fullmaktslagstiftningens

regler. I anslutning härtill erinras om att enligt rekvisitionslagens

bestämmelser ersättning, som icke utgår efter

taxa, skall bestämmas av lokal värderingsnämnd (hästvärderingsnämnd,

bilvärderingsnämnd, fartygsvärderingsnämnd eller allmän lokal värderingsnämnd)

såsom första instans, med rätt för parterna att överklaga meddelade

beslut hos riksvärderingsnämnden. Vidare framhålls att samma ordning

stadfästs i beredskapsförfogandelagen och civilförsvarslagen. Utredningen

förordar nu, att denna ordning skall gälla också såvitt angår den

allmänna förfogandelagen. Därvid betonas att de lokala nämnderna bör vara

väl lämpade att handlägga ersättningsärenden enligt sistnämnda lag, eftersom

de förfogandeåtgärder som kan genomföras med stöd av de fyra lagarna

avser i huvudsak samma slags förnödenheter och tjänster. Förslaget

har bl. a. den fördelen, att lagbestämmelserna på detta område blir mer enhetliga,

varjämte lokalt betingade omständigheter lättare kan beaktas vid

tillämpningen av förfogandelagens ersättningsregler.

Utredningens förslag, som lämnats utan erinran av övervägande antalet

remissinstanser, synes mig väl ägnat att tillgodose rättssäkerhetens krav och

då även dess praktiska fördelar är påtagliga, finner jag mig i princip böra

biträda detsamma. Vad Kooperativa förbundet och telegrafstyrelsen anfört

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

därom, att en del ersättningsfrågor kan komma att avse så betydande värden

eller speciella förhållanden eller vara så invecklade att de icke lämpligen

bör anförtros åt de lokala värderingsnämnderna, har emellertid föranlett

mig att förorda en mindre jämkning i förslaget. Denna innebär, att ersättning

som icke utgår efter taxa skall bestämmas av riksvärderingsnämnden

som första och enda instans, därest parterna gemensamt hemställer

därom.

Beträffande sådan i förslaget till allmän förfogandelag omnämnd e rsättning

som utgår efter taxa föreslår utredningen, att den

nuvarande ordningen skall behållas. Utredningen har därvid avvisat tanken

på att efterbilda det i rekvisitionslagen föreskrivna förfarandet, som innebär

att ersättningsbeloppet skall fastställas av den rekvirerande myndigheten.

Såsom skäl åberopas att förfoganden till skillnad från rekvisitioner

i princip beslutes av Kungl. Maj :t och att det är naturligt att Kungl. Maj :t

också utser den myndighet som skall bestämma ersättningens storlek. Ingen

av remissinstanserna har motsatt sig utredningens förslag och icke heller

enligt min mening är anledning att frångå detsamma.

I fråga om sådan ersättning vid inlösen av förnödenhet som

kan utgå enligt förslaget till allmän ransoneringslag förordar utredningen,

att beloppet skall bestämmas av allmän lokal värderingsnämnd som första

och riksvärderingsnämnden som andra instans. Förslaget, som godtagits

av remissinstanserna, synes ändamålsenligt och tillstyrks därför.

Icke heller torde något vara att invända mot utredningens förslag, att de

lokala värderingsnämnderna skall behålla sin nuvarande

sammansättning.

Vad beträffar rik svärdering snämndens sammansättning

innebär utredningens förslag ett par mindre ändringar i gällande

bestämmelser. Sålunda förordas att samtliga ledamöter skall utses av Kungl.

Maj :t och att alltså kommerskollegium och lantbruksstyrelsen icke längre

skall utse var sin ledamot. Med hänsyn till det nära sambandet mellan

prisregleringslagen och den föreslagna förfogandelagens ersättningsbestämmelser

har emellertid utredningen också övervägt att låta någon ledamot av

priskontrollnämnden ingå i riksvärderingsnämnden, vilket dock avvisas av

principiella skäl. Utredningen finner det nämligen vara mindre välbetänkt,

att statliga prisintressen på ett så påtagligt sätt blir företrädda i riksvärderingsnämnden.

Samma skäl åberopas mot tanken att låta försörj ningskommissionerna

bli representerade i nämnden. — Den andra ändringen innebär,

att i lagen uttryckligen anges att till riksvärderingsnämndens ordförande

skall utses person som förvaltat något av rikets högsta domarämbeten,

varjämte en av de övriga ledamöterna skall ha utövat domarämbete.

Även i denna fråga biträder jag utredningens förslag. Utredningens ståndpunkt

att nämndens sammansättning i princip icke får bestämmas av särskilda

intressen — t. ex. prispolitiska eller försörjningspolitiska — synes

mig riktig. Det är nämligen av vikt att den enskilde sakägaren icke bibringas

den uppfattningen, att nämnden har till huvudsaklig uppgift att till
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

125

varataga det allmännas intressen vid bestämmandet av den ersättning, som

skall utgå i samband med en mot honom riktad tvångsåtgärd. Nämnden

fullgör på detta område en domstols uppgifter, och dit hänskjutna frågor

skall prövas sakligt och objektivt inom ramen för de i lagen lämnade ersättningsreglerna.

Enligt min mening är utredningens förslag väl ägnat att

tillgodose dessa synpunkter. Vidare finner jag det naturligt att Kungl. Maj :t

— såsom eljest är vanligt vid tillsättandet av viktigare befattningar inom

den centrala förvaltningen — utser samtliga ledamöter i nämnden. Uppenbarligen

har Kungl. Maj :t samma möjligheter som kommerskollegium och

lantbruksstyrelsen eller anxran myndighet att tillse, att erforderlig sakkunskap

blir företrädd i nämnden. En sådan ordning synes mig innebära

garantier för att nämnden i sin helhet får en lämpligt avvägd sammansättning.

Icke heller anser jag det behövligt att, utöver vad utredningen förordat,

i lagtexten angiva de kvalifikationer som ledamöterna i nämnden bör äga.

Vidare synes enligt min uppfattning tillräckliga skäl ej föreligga att utöka

det nuvarande antalet ledamöter.

Slutligen vill jag framhålla att vad tidigare sagts om det nära samband

som bör råda mellan den statliga priskontrollen och ersättningsbestämmelserna

i nu förevarande lagstiftning givetvis förutsätter att de olika värderingsnämnderna

vid utövningen av sin verksamhet förskaffar sig ingående

kännedom om de föreskrifter och riktlinjer som vid varje tillfälle gäller

för den statliga priskontrollen.

X. Delegation av Kungl. Maj:ts befogenheter.

Utredningen.

Inledningsvis erinras om att gällande förfogandelag innehåller endast få

bestämmelser angående rätt för Kungl. Maj :t att delegera beslutanderätt till

underordnad myndighet. Utredningen finner detta förhållande vara i och för

sig ganska märkligt, särskilt som Kungl. Maj :t i andra fullmaktslagar, t. ex.

rekvisitionslagen och beredskapsförfogandelagen, tillagts rätt att på underordnade

myndigheter överlåta vittgående befogenheter.

Utredningen framhåller emellertid, att Kungl. Maj :t i praktiken delegerat

sina befogenheter enligt allmänna förfogandelagen i större utsträckning än

ordalagen synes ge vid handen. Sålunda har i kungörelser angående beslag

i allmänhet stadgats att innehavare av beslagtagen vara, vilken vägrade att

på villkor som bestämdes av vederbörande försörjningskommission sälja varan

till anvisad köpare, skulle vara pliktig att i den mån kommissionen så

föreskrev avstå förnödenheten enligt förfogandelagen. Motsvarande bestämmelser

har någon gång också meddelats utan samband med beslag. Utredningen

betonar dock, att betänkligheter framförts mot att Kungl. Maj :t delegerat

frågor av grundläggande betydelse till försörjningskommissioner. Så har

bl. a. skett i en reservationsvis framförd anmärkning vid konstitutionsutskottets

granskning vid 1941 års riksdag av de i statsrådet förda protokollen.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Iiungl. Maj:ts proposition nr 20.

I fortsättningen nämner utredningen, att Kungl. Maj :t i kungörelser om

reglering av handeln eller förbrukningen av förnödenheter — vare sig kungörelserna

grundat sig på allmänna förfogandelagen eller ej — regelmässigt

överlämnat åt vederbörande försörjningskommission att bestämma den ordning

och de villkor, under vilka förnödenheter skulle få avyttras, förvärvas

eller användas. Huvudgrunderna har dock i allmänhet bestämts av Kungl.

Maj:t, sedan försörjningskommissionen framlagt en plan. Utredningen framhåller

vidare, att beslut om införande av nya regleringar vanligen meddelats

av Kungl. Maj :t, även om det i ett fåtal fall förekommit att Kungl. Maj :t

delegerat sina befogenheter även i detta avseende.

I detta sammanhang erinrar utredningen om lagen den 13 mars 1942 med

särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och

deras verksamhet vid krig eller krigsfara in. in. (administrativa fullmaktslagen).

I denna lag stadgas bl. a. att Kungl. Maj :t, då det är påkallat till följd

av krig eller krigsfara vari riket befinner sig eller utomordentliga, av krig

föranledda förhållanden, äger förordna att uppgift som tillkommer Kungl.

Maj :t skall i fråga om visst slag av ärenden övertagas av underordnad myndighet

och att de uppgifter som tillkommer viss statsmyndighet helt eller

delvis skall övertagas av annan statsmyndighet eller kommunalmyndighet.

Enligt utredningens åsikt är det av praktiska skäl nödvändigt att Kungl,

Maj:t på underordnade myndigheter — i första hand de centrala försörjningskommissionerna

—- överlåter att meddela flertalet av de beslut, som

grundar sig på förfogande- och ransoneringslagstiftningen. Sker icke detta,

blir arbetsanhopningen hos Kungl. Maj :t så stor att ärendena icke övervägs

tillräckligt noggrant eller att avgörandena i verkligheten kommer att ligga

hos underordnade departementstjänstemän. Härtill kommer att kommissionerna

inom sina områden ofta har en mera ingående kännedom om försörjningsläget

än Kungl. Maj :t. I den mån delegation sker till lokala myndigheter

kan också lokalt betingade förhållanden samt omständigheterna i det

särskilda fallet lättare beaktas.

Utredningen understryker emellertid, att en delegation till lokala myndigheter

medför en viss risk för att gällande bestämmelser icke tillämpas enhetligt.

Denna risk kan dock minskas genom att en central myndighet utfärdar

råd och anvisningar till de lokala myndigheterna och meddelar vägledande

beslut i ärenden som dragits under dess prövning. Vid krigstillfällen,

när landets kommunikationer lätt kan bli avbrutna och snabba beslut

i lokala frågor ofta är nödvändiga, är det ofrånkomligt att i mycket stor utsträckning

överlämna avgörandena till lokala myndigheter.

Enligt utredningens uppfattning måste det finnas en viss rätt för Kungl.

Maj :t att till underordnad myndighet delegera sina befogenheter enligt de

föreslagna fullmaktslagarna. Omfattningen av denna rätt bör dock enligt

utredningens mening uttryckligen regleras i lagarna. Därvid bör uppmärksammas

att vissa avgöranden innebär ett så starkt ingrepp i befolkningens

livsföring och kräver så allmänpolitiska ställningstaganden, att bestämmanderätten

icke gärna bör tillkomma annan än Kungl. Maj :t. Vidare be
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 20.

127

tonar utredningen, att i övriga fält delegation bör ske endast då så är erforderligt.

Det förutsätts att Kungi. Maj :t i samband med delegationen fastställer

huvudlinjerna för de underordnade myndigheternas arbete. Detta

fastställande bör ske genom ett formellt beslut av Kungl. Maj :t. Tillämpningen

bör däremot ankomma helt på myndigheterna.

Utredningen anser, att bestämmelser om delegationsrätt krävs i både förfogandelagen

och ransoneringslagen. Beträffande rättens omfattning synes

som huvudregel böra gälla, att de stora avgörandena och de principiella

ställningstagandena — exempelvis införandet av nya ransoneringar — bör

tillkomma Kungl. Maj :t ensam, under det att Kungl. Maj :t bör ha rätt att

i betydande utsträckning på underordnade myndigheter överföra detaljregleringar.

Utredningens ståndpunkt innebär, att Kungl. Maj :t skulle få

rätt att delegera sina befogenheter då det gäller att vidtaga förfogandeåtgärder

samt mindre betydelsefulla ransoneringsåtgärder. Däremot skulle

lagstiftningen icke inrymma möjlighet för Kungl. Maj :t att på underordnad

myndighet överlåta avgörandet av sådana frågor som att införa handelseller

användningsregleringar eller att meddela bestämmelser om auktorisation

eller att föreskriva grunder för uttagande av clearing- eller prisutjämningsavgifter.

Slutligen framhåller utredningen, att behov av en mera omfattande delegationsrätt

kan föreligga då riket befinner sig i krig eller krigsfara. Enligt

utredningens mening kan detta särskilda behov tillgodoses med stöd av den

administrativa fullmaktslagen.

Remissinstanserna.

Ingen av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har något

att erinra mot att Kungl. Maj :t får delegera sina befogenheter enligt fullmaktslagstiftningen

i den omfattning utredningen förordat.

Handels- och industrikommissionen, som understryker nödvändigheten

av att Kungl. Maj :ts delegationsrätt blir tillräckligt vidsträckt, ifrågasätter

emellertid om det icke skulle behövas en mer omfattande delegation när riket

befinner sig i krig eller krigsfara.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har samma uppfattning. Enligt

länsstyrelsens mening hade det varit av värde, om utredningen angivit hur

långt rätten skulle sträcka sig vid krig eller krigsfara. Ur planläggningssynpunkt

är det angeläget att detta blir fastslaget. Härigenom skulle också

underordnade myndigheters skyldighet att ingripa bli fastslagen. Länsstyrelsen

förutsätter, att sådana frågor som lokalt införande av handels- och användningsregleringar

skall kunna avgöras av länsstyrelse.

Västernorrlands och Jämtlands låns handelskammare anför i detta sammanhang,

att av Kungl. Maj :t utfärdade tillämpningsföreskrifter bör utformas

i samråd med representanter för berörda näringsgrenar. Enligt handelskammarens

mening bör detta komma till uttryck i lagtexten.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Departementschefen.

J olika sammanhang har framhållits att de fullmakter som enligt de blivande

allmänna förfogande- och ransoneringslagarna skall kunna lämnas åt

Kungl. Maj:t möjliggör betydande ingrepp i det enskilda näringslivet. Med

hänsyn härtill skulle det vara önskvärt, om Kungl. Maj :t fattar beslut om

alla åtgärder som bör genomföras med stöd av lämnade fullmakter och icke

överlåter avgörandet härutinnan på underordnade myndigheter. Erfarenheten

från de båda världskrigen visar emellertid, att denna princip ej kan

upprätthållas i praktiken. Ärendena blir nämligen så många och av så skiftande

natur, att de medför en arbetsbelastning som säkerligen icke kan bemästras

vid en central handläggning. En sådan ordning kan också befaras

leda till att prövningen av de olika frågorna icke blir tillräckligt noggrann

och omsorgsfull. På grund härav finner jag i likhet med utredningen, att

Kungl. Maj :t måste medges rätt att i viss utsträckning delegera sina befogenheter

enligt de båda lagarna på underordnade myndigheter och då i

främsta rummet på försörjningskommissioner och dem underställda lokalt

betonade organ.

Utredningens ståndpunkt, att omfattningen av Kungl. Maj :ts delegationsrätt

bör uttryckligen anges i de båda lagarna, synes riktig. Såsom utredningen

framhållit bör den ledande grundsatsen härvid vara den att sådana

åtgärder, som berör befolkningen i dess helhet eller mera påtagligt ingriper

i enskild rätt, icke får beslutas av annan än Kungl. Maj :t, under det att

andra mindre ingripande åtgärder, när så prövas erforderligt, enligt Kungl.

Maj :ts bestämmande kan få genomföras efter beslut av underordnad myndighet.

Enligt min mening är intet att erinra mot de riktlinjer, som utredningen

härutinnan uppdragit. Sålunda bör Kungl. Maj :t fatta beslut i alla

frågor, som avser införande av handels-, användnings- eller transportreglering,

meddelande av bestämmelser om auktorisation, införande av clearingförfarande

eller påläggande av prisutjämningsavgifter. Är fråga om förfogandeåtgärder

eller detaljregleringar bör hinder däremot ej möta för Kungl.

Maj :t att delegera sina befogenheter. I likhet med utredningen förutsätter

jag, att Kungl. Maj :t vid beslut om delegation också i största möjliga utsträckning

fastställer huvudlinjerna för de underordnade myndigheternas

arbete. Däremot kan jag icke biträda det av en handelskammare väckta förslaget

om att införa ett stadgande av innehåll, att dessa tillämpningsföreskrifter

bör utformas i samråd med företrädare för näringslivet. Enligt min

mening bör det ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra, huruvida ett sådant

samråd är lämpligt i ett visst läge eller ej.

Hittills anförda synpunkter hänför sig väsentligen till förhållandena under

tid, då riket icke befinner sig i krig eller överhängande krigsfara. Skulle

något av dessa båda fall inträffa, torde det — såsom utredningen och etl

par remissmyndigheter framhållit — bli ofrånkomligt med en mera vidsträckt

delegationsrätt än som förut förordats. Enligt min mening är det

emellertid icke nödvändigt att införa särskilda bestämmelser härom i de blivande

förfogande- och ransoneringslagarna. Den av utredningen omnämnda

administrativa fullmaktslagen torde nämligen väl fylla detta behov.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20. 129

XI. Uppgiftsskyldighet m. m.

Utredningen.

Inledningsvis framhålls att det för genomförandet av erforderlig krishushållning

är nödvändigt, att framför allt näringsidkare i jämförelsevis stor

utsträckning lämnar uppgifter av olika slag. Myndigheterna måste nämligen

ha möjlighet att beräkna landets förråd av försörjningsviktiga varor och få

veta var varorna finns för att planlägga och utforma nödvändiga konsumtionsregleringar.

Uppgiftsskyldighet är erforderlig även för att kunna kontrollera

hur utfärdade regleringsbestämmelser efterlevs. Även andra kontrollåtgärder

måste kunna företagas från myndigheternas sida.

Enligt utredningens uppfattning bör det därför enligt såväl förfogandelagen

som ransoneringslagen åligga envar att, i den mån så föreskrivs, lämna

uppgift om huruvida och i vilken myckenhet han innehar försörj ningsviktig

förnödenhet. Såvitt angår förfogande synes uppgiftsskyldighet böra

föreligga även beträffande den myckenhet av förnödenheten som frambringats,

tillverkats, beretts eller istandsatts. Har en ej försörjnings viktig

förnödenhet blivit föremål för reglering, måste sådan skyldighet kunna föreskrivas

även beträffande detta slags förnödenhet.

Utredningen förordar vidare, att den föreslagna lagstiftningen skall upptaga

bestämmelser om plikt för uppgiftsskyldig att för kontroll av riktigheten

och fullständigheten av lämnade uppgifter på anfordran tillhandahålla

handelsböcker och andra affärshandlingar.

Därjämte finner utredningen det vara ur kontrollsynpunkt erforderligt,

att myndighet i samband med föreskrifter om ransonering av förnödenhet,

om auktorisation eller om uttagande av clearing- eller prisutjämningsavgifter

skall kunna ålägga näringsidkare att föra anteckningar angående rörelsen

samt att på anfordran tillhandahålla anteckningarna. Även beträffande

dessa fall föreslås att myndigheten skall ha rätt att undersöka lokaler och

dylikt samt att näringsidkaren skall kunna bli ålagd att tillhandahålla handelsböcker

och andra affärshandlingar. Därvid betonas vikten av att undersökning

som nu sagts sker på sådant sätt, att den ej i onödan väcker irritation

hos den som blir föremål därför. Utredningen utgår emellertid från att

delta önskemål utan särskild lagföreskrift kommer att beaktas i instruktion

eller dylikt för undersökningspersonalen.

Slutligen förordar utredningen att, om någon underlåter att fullgöra deklarations-

eller uppgiftsskyldighet eller vägrar att lämna myndighet eller

dess ombud tillträde för kontroll, möjlighet bör finnas att förelägga vite.

Remissinstanserna.

Detta spörsmål har närmare berörts endast av två remissinstanser.

Fly gför vattning en erinrar, att enligt gällande förfogandelag undersökning

av kontor in. in. samt granskning av handelsböcker och affärshandlingar

icke far ske under annan förutsättning än att vederbörande vägrar lämna

begärd upplysning eller det finns skälig anledning antaga att han söker vil
i)

Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr

20.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

seleda myndighet rörande förhållanden, varom upplysning begärts. Enligt

flygförvaltningens mening borde denna begränsning behållas i den nya lagstiftningen.

Överståthåilarämbetet framhåller, att föreskrifter om skyldighet att för

kontroll tillhandahålla handelsböcker och affärshandlingar återfinns i taxerings-

och uppbördsförordningarna. Där stadgas emellertid att granskning

av handlingarna såvitt möjligt skall ske så att den ej hindrar vederbörande

i hans näringsutövning. I första hand skall granskningen göras hos honom.

Omhändertagna handlingar skall återställas till vederbörande så fort ske

kan. Slutligen skall denne snarast få besked om resultatet av granskningen.

Ämbetet vill ifrågasätta om icke motsvarande föreskrifter om skydd för den

enskilde bör införas även i förfogande- och ransoneringslagstiftningen.

Departementsch ef en.

Sedan länge har den allmänna förfogandelagstiftningen upptagit bestämmelser

om skyldighet för envar att på anmodan av närmare angiven myndighet

uppge sitt innehav av viss vara m. m. ävensom angående rätt för

myndighet att — därest den uppgiftsskyldige vägrar att lämna begärd upplysning

eller det kan misstänkas att han försöker vilseleda myndigheten —

undersöka hans kontor o. dyl. samt granska hans handelsböcker och andra

affärshandlingar. Liknande bestämmelser har vanligen återfunnits i de ransoneringsförfattningar,

som gällt under andra världskriget och tiden därefter.

I dem har ofta dessutom föreskrivits att näringsidkare skall vara pliktig

föra de anteckningar, som kan finnas erforderliga för kontroll av regleringen.

Erfarenheten har visat, att bestämmelser av detta slag icke kan undvaras.

De behövs främst för att myndigheterna i kristider skall kunna planlägga

lämpliga åtgärder på folkförsörjningens område samt övervaka efterlevnaden

av meddelade regleringsföreskrifter. Utredningen har också förordat,

att de blivande allmänna förfogande- och ransoneringslagarna skall upptaga

stadganden, vilka i huvudsak har den innebörd som inledningsvis angivits.

Ingen av remissinstanserna har haft något att erinra mot grundtanken i utredningens

förslag och även enligt min mening är den riktig, varför jag biträder

förslaget. I anledning av vad flygförvaltningen anfört vill jag framhålla,

att undersökning av kontor och andra affärslokaler samt granskning

av affärshandlingar får anses ingå som normala åtgärder i ett kontrollförfarande

av denna art. Med hänsyn härtill bör icke såsom förutsättning stadgas

att den uppgiftsskyldige vägrar lämna begärd uppgift eller att det skäligen

kan misstänkas att han söker vilseleda myndigheten. Kontrollåtgärderna

bör givetvis — såsom utredningen uttalat — i görligaste mån ske så att

de icke väcker onödig irritation. Vid utövningen av kontrollen bör också

tillses att den enskilde näringsidkaren lider minsta möjliga avbräck i sin

rörelse. Det synes emellertid knappast erforderligt att, såsom överståthållarämbetet

ifrågasatt, i lagtexten intaga särskilda bestämmelser härom utan bör

sådana inflyta i de instruktioner och anvisningar som vederbörande myndighet

kan komma att utfärda.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

XII. Straff och andra påföljder m. m.

131

Utredningen.

Till en början understryks önskvärdheten av att vid utformningen av den

nya lagstiftningen söka sammanföra de för närvarande på flera lagar och

författningar spridda bestämmelserna om straff och andra påföljder för

överträdelser av sådana föreskrifter, som anses böra straffsanktioneras. Enligt

utredningens mening skulle — även om straffbestämmelser måste införas

i såväl förfogandelagen som ransoneringslagen — genom ett dylikt

sammanförande vinnas, att bestämmelserna kan göras mera översiktliga.

Utredningen anser, att de blivande straffbestämmelserna i stort sett kan ansluta

sig till nu gällande föreskrifter. Det bör emellertid eftersträvas att

göra dem enklare och överskådligare. I utredningens förslag har därför de

olika brotten indelats i vissa huvudgrupper. Sålunda har med några undantag

genomförts en indelning av brotten dels efter brottsfallets svårighetsgrad

och dels efter huruvida brottet begåtts uppsåtligt eller av oaktsamhet.

Utredningens förslag till straffbestämmelser upptager i likhet

med den nyare strafflagstiftningen tre svårighetsgrader, nämligen den normala

brottsgraden, ringa brott och grovt brott.

I anslutning till begreppet ringa brott erinrar utredningen om reglerna

i 20 kap. 7 § rättegångsbalken angående åtalseftergift. Enligt utredningens

mening bör dessa regler kunna tillämpas beträffande bagatellartade

överträdelser av ransoneringsbestämmelserna. För att åtalseftergift skall

kunna meddelas fordras att å brottet icke kan följa svårare straff än dagsböter.

Enligt utredningens förslag är straffet för oaktsamhetsbrott, som ej

är grovt, allenast böter, varav följer att åtalseftergift kan komma i fråga vid

dessa brott. Även ett uppsåtligt brott kan emellertid stundom vara så ringa,

att det förefaller onödigt att väcka åtal för brottet. Det har därför av utredningen

ansetts lämpligt att för sådana brottsfall införa en särskild brottsgrad,

där straffet icke överstiger dagsböter. Enligt utredningens mening bör

emellertid ett uppsåtligt brott icke kunna bedömas såsom ringa, om det förövats

vid utövning av yrkesmässig verksamhet eller utförts i vinningssyfte.

Vidare framhålls att införandet av en särskild bötesstraffskala för vissa ransoneringsbrott

också skulle medföra den fördelen, att sådana brott kan beivras

genom strafföreläggande.

I fråga om de grova b rott en har utredningen funnit lämpligt, att i

lagen närmare anges vad som normalt bör krävas för att en gärning skall

bedömas såsom grov. Sålunda upptager förslaget ett stadgande, enligt vilket

vid denna bedömning särskilt skall beaktas, om gärningen avsett betydande

myckenhet av förnödenhet eller av ransoneringsbevis eller om gärningsmannen

missbrukat ansvarsfull ställning eller begagnat vilseledande bokföring

eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art.

Såsom förut nämnts har utredningen även uppdelat brotten efter den

skillnad i fråga om straffbarhet som regelmässigt bör råda mellan uppsåtliga

brott och gärningar som begåtts av oaktsamhet.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Framhållas kan att skilda bestämmelser om uppsåtliga brott i utredningens

förslag i visst avseende utformats på ett något olika sätt. Enligt

31 § förslaget till allmän förfogandelag straffas sålunda envar, som med

vetskap om att föreskrift meddelats med stöd av lagen uppsåtligen förfogar

över, undansticker, skadar eller förstör förnödenhet eller annat som föreskriften

avser. I 29 § förslaget till ransoneringslag stadgas straff för den

som, sedan för honom utfärdat ransoneringsbevis återkallats, med vetskap

om återkallelsen förfar på närmare angivet sätt. Under 24 § sistnämnda förslag

har utredningen infört ett stadgande, enligt vilket straff ådöms den

som uppsåtligen saluhåller, mot vederlag utbjuder, överlåter, förvärvar,

använder eller ur sin rörelse uttager förnödenhet i strid mot föreskrift eller

villkor som meddelats i enlighet med lagen. I detta fall krävs sålunda icke

att den felande har vetskap om föreskriften eller villkoret.

Vidkommande oaktsamhetsbrotten förordar utredningen, att

—- med visst undantag —■ gärningar som begås av grov oaktsamhet skall bestraffas,

medan vanlig oaktsamhet bör straffbeläggas endast i ett särskilt

fall, nämligen då näringsidkare åsidosätter den omsorg som skäligen kan påfordras

vid omhänderhavande av ransonerade varor eller ransoneringsbevis

1 rörelsen.

Utredningen övergår härefter till utformningen av straff skalorna

för de olika brottstyperna. Beträffande normalfallen av uppsåtliga brott föreslås

att straffet bestäms till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. För

grov oaktsamhet förordar utredningen, såsom förut omtalats, dagsböter.

Samma straff uppställs för sådana uppsåtliga brott, vilka är att anse som

ringa. I fråga om de grova brotten föreslår utredningen, då gärningen är

uppsåtlig, en straffskala bestående av fängelse eller straffarbete i högst två

år och för de grova fallen av oaktsamhetsbrott fängelsestraff.

Vidare förordar utredningen, att det nuvarande stadgandet i straffkungörelsen

om husbondeansvar skall inflyta i såväl förfogandelagen

som ransoneringslagen. Enligt förslaget skall sålunda husbonde ansvara

för brott, vilket begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person

liksom brottet vore begånget av honom själv, därest ej omständigheterna gör

sannolikt att brottet skett utan hans vetskap och vilja. I enlighet med nu

gällande grundsatser förordas emellertid den begränsningen, att stadgandet

ej får tillämpas, om brottet är att bedöma som grovt.

Utredningen föreslår också, att såväl den nya förfogandelagen som ransoneringslagen,

i likhet med gällande författningar på detta område, skall

upptaga bestämmelser om förverkande i vissa fall av egendom

m. in. Därvid framhålls att bestämmelserna utformats med ledning av motsvarande

stadganden i straffkungörelsen och handelsförbudslagen ävensom

2 kap. tö § strafflagen.

Enligt utredningens mening bör slutligen den blivande ransoneringslagen

upptaga cn bestämmelse om att förbud kan meddelas för näringsidkare att

i sin rörelse saluhålla, överlåta eller använda förnödenhet, som reglerats

med stöd av lagen (handels- och användningsförbud). Ut
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

133

redningen anser, att erforderliga föreskrifter i detta ämne kan utformas i

nära anslutning till de stadganden, som nu gäller beträffande handelsförbud.

Dock bör åsidosättande av prisbestämmelse såsom förutsättning för meddelande

av förbud bortfalla. Stadgande av detta slag bör enligt utredningens

uppfattning, om så anses erforderligt, införas i prisregleringslagen.

Å andra sidan har utredningen funnit, att nuvarande föreskrifter om

handelsförbud i ett avseende bör utvidgas. För närvarande kan sådant förhud

icke riktas mot annan än den som idkar handel. Med den innebörd

som givits åt detta begrepp har handelsförbud icke ansetts kunna meddelas

för en jordbrukare. Ej heller har handelsförbudslagen ansetts vara tillämplig

å person eller företag, som driver restaurant-, pensionats- eller kaférörelse.

Vidare framhåller utredningen, att nämnda lag avser förbud för näringsidkare

att saluhålla, avyttra eller annorledes överlåta vara som reglerats.

Däremot är det icke möjligt att med stöd av lagen avstänga näringsidkaren

från att i sin rörelse använda ransonerade varor. Denne är sålunda

oförhindrad att idka handel med ej reglerade varor, vartill den ransonerade

varan utgör råvara. Exempelvis kan en tillverkare av konfityrer, även om

han grovt åsidosatt gällande bestämmelser om reglering av sockerförbrukningen,

icke förbjudas handla med sådana varor under annan förutsättning

än att också handeln med konfityrer är reglerad. Utredningen nämner

i detta sammanhang att myndigheterna i annan ordning sökt tillgodose syftet

med lagen i fall som nu berörts. Sålunda medgav livsmedelskommissionen

enligt tillämpad praxis icke tilldelning av ransonerade varor, då sådana omständigheter

förelåg att handelsförbud skulle kunnat meddelas om vederbörande

varit handlande. I mindre allvarliga fall uppställdes såsom villkor

för fortsatt tilldelning, att näringsidkaren skulle låta särskild kontrollant

övervaka rörelsen. Ingripanden av dessa slag har endast i undantagsfall varit

reglerade genom författningsbestämmelser.

Utredningen framhåller därefter att ett beslut, varigenom näringsidkare

avstängs från fortsatt tilldelning av reglerad vara, för näringsidkaren får

samma verkan som om han förbjudits använda varan. Såväl ett avstängningsbeslut

som ett beslut om handelsförbud kan överklagas hos Kungl.

Maj :t. Den skillnaden föreligger emellertid, att besvär över avstängningsbeslut

avgörs av Konungen i statsrådet, medan besvär över beslut om handelsförbud

upptages i regeringsrätten. En annan olikhet föreligger också i

det att en näringsidkare, för vilken handelsförbud meddelas, äger rätt att

få de varor förbudet omfattar inlösta, medan motsvarande rätt icke finns

för den som vägras fortsatt tilldelning av varor.

Ytterligare må nämnas att enligt utredningens förslag handels- eller användningsförbud

skall beslutas av myndighet som Konungen bestämmer.

Förbud får icke meddelas, förrän åtal väckts för brott varom förmäles i närmare

angivna lagrum.

På grund av det anförda har utredningen stannat för det förslaget, att i

ransoneringslagen bestämmelser skall införas icke blott om förbud att driva

handel med reglerad vara utan även om förbud att i rörelse använda sådan

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

vara. Utredningen förutsätter att —• ehuru de nya bestämmelserna blir tilllämpliga

på alla näringsidkare, bl. a. jordbrukare —• förbud endast sällan

kommer att meddelas, om det skulle leda till minskad produktion av en ur

försörj ningssynpunkt viktig vara. Vidare betonas att handelsförbud eller

användningsförbud medför fullständig avstängning från tilldelning av den

förnödenhet förbudet avser, ävensom att sådan avstängning icke får ske,

med mindre näringsidkaren meddelas förbud att driva handel med varan

eller använda denna.

Remissinstanserna.

Beträffande straffbestämmelserna har ingen av remissinstanserna

haft något att erinra mot den föreslagna indelningen av de olika brottstyperna

i vissa huvudgrupper.

Däremot har en del anmärkningar framställts mot utformningen av straffbestämmelserna.

Sålunda behandlar riksåklagarämbetet ingående reglerna

om uppsåtliga brott. Till en början betonas att stadgandet i 31 § förslaget

till förfogandelag i subjektivt hänseende innebär att uppsåt fordras både

beträffande förefintligheten av den föreskrift varom fråga är och angående

det olovliga förfogandet. Skulle endast culpa föreligga i något av dessa

hänseenden, kan endast straff för oaktsamt brott ifrågakomma. Ämbetet

framhåller att det vid första påseendet kan förefalla som om det skulle innebära

en onödig upprepning att vid sidan av rekvisitet »uppsåtligen» uppställa

en fordran på vetskap om föreskriftens existens. Detta lär dock icke

vara fallet, eftersom inom specialstraffrätten (särskilt i fråga om överträdelse

av ransoneringsföreskrifter och liknande) okunnighet om meddelade

föreskrifter torde leda till frihet från straff om den är ursäktlig. Detta innebär

å andra sidan, att vid. uppsåtligt brott — därest annat ej är särskilt

stadgat — icke fordras dolus utan i vart fall endast culpa i förhållande till

straffbudets förefintlighet. Av det anförda framgår att rekvisitet »vetskap

om att föreskrift meddelats» icke torde vara överflödigt. Ämbetet ifrågasätter

slutligen, om icke detta rekvisit bör inflyta också i ransoneringslagen.

Göta hovrätt däremot ifrågasätter huruvida det över huvud taget är erforderligt

att uppställa krav på vetskap om meddelad föreskrift, eftersom för

straffbarhet krävs att gärningen förövats uppsåtligen. Hovrätten hänvisar

därvid till att beträffande övriga i förslagen upptagna uppsåtliga brott lagtexten

icke upptager rekvisitet »med vetskap», utan att därmed torde ha åsyftats

att i subjektivt hänseende kräva annat än i 31 § förfogandelagen. I

enlighet härmed kan ifrågasättas, om icke de i 29 § förslaget till ransoneringslag

begagnade orden »med vetskap om återkallelsen» bör ersättas med

ordet »uppsåtligen».

Handelskammaren i Göteborg vänder sig mot utredningens förslag, att

brottsgraden ringa brott skall vara utesluten då gärningen begåtts vid

utövning av yrkesmässig verksamhet. Härav följer att företagare, som gör

sig skyldig till förseelse mot förfogande- eller ransoneringslagen, skulle

ställas utanför möjligheten att erhålla åtalseftergift. Detta synes handels
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

135

kammaren knappast skäligt. I många fall kan förseelser av denna art —

även om de begås av yrkesutövare — vara av så föga allvarlig beskaffenhet

att åtalseftergift vore naturlig. Handelskammaren hemställer därför att lagarna

ändras i enlighet härmed.

Stockholms handelskammare och handelskammaren i Gävle biträder denna

hemställan. Stockholms handelskammare ifrågasätter dessutom, om icke

åtalseftergift vid krisförseelser bör ifrågakomma även då strängare straff

än böter ingår i straffskalan och det framstår som uppenbart, att brottet i

det särskilda fallet icke bör förskylla högre straff.

I fråga om utformningen av bestämmelser om oaktsamhetsbrott

e n hänvisar riksåklagarämbetet till vad ämbetet anfört i anslutning till

de uppsåtliga brotten. Därvid framhålls att bestämmelserna i subjektivt hänseende

torde innebära, att beträffande förefintligheten av den föreskrift varom

fråga är endast vanlig culpa torde fordras. Det förefaller emellertid ämbetet

sannolikt, att det varit utredningens mening att culpan skulle vara grov

även i nu angivna hänseende. Ämbetet framhåller att — åtminstone när det

gäller olovliga förfoganden — den culpa som angår föreskriftens existens torde

vara den praktiskt sett ojämförligt mest betydelsefulla. Bortsett från att

dessa bestämmelser sålunda kan föranleda tveksamhet vid tillämpningen,

ifrågasätter ämbetet, med hänsyn bl. a. till svårigheterna vid gränsdragningen

mellan grov och vanlig culpa, huruvida icke det sakligt riktiga vore att

låta straffbuden avse oaktsamhet över huvud och alltså icke endast grov sådan.

Enligt ämbetets mening torde möjligheten till åtalseftergift innebära

tillräcklig garanti mot stötande följder vid tillämpningen av dylika straffstadganden.

Beträffande de grova brotten anser Göta hovrätt, att man måste

undvika en brottsbeteckning varigenom vissa brott begångna av grov oaktsamhet

betecknas som grova och andra som icke grova.

Enligt riksåklagarämbetets mening kan det vara tveksamt, om och i vilken

mån graden av culpa skall beaktas vid avgörandet av frågan huruvida

en viss gärning är att hänföra till sådan grov oaktsamhet som är grov och

sålunda förskyller fängelse. Även ur andra synpunkter synes det ämbetet

mindre lyckligt att använda termen grovt brott för att därigenom särskilja

vissa fall av grov oaktsamhet. Enligt ämbetets uppfattning kan svårigheten

lösas på det sättet, att såsom förutsättning för tillämpning av fängelsestraff

stadgas att gärningen avsett betydande myckenhet av förnödenhet eller eljest

varit av särskilt farlig art. En sådan bestämmelse torde lämpligen kunna

sammanföras med stadgandet om straff för de okvalificerade fallen till en

paragraf, placerad efter straffbestämmelserna för olika grader av uppsåtliga

brott. Därest — såsom ämbetet förut ifrågasatt — straffbarheten icke

begränsas till grov culpa, synes en strängare straffskala för svårare fall böra

anknyta jämväl till graden av culpa. Vidare anser ämbetet, att även för de

svårare oaktsamhetsfallen möjlighet bör finnas att döma till böter. Det

kan även ifrågasättas, om icke straffmaximum bör bestämmas till ett års

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Mcij:ts proposition nr 20.

fängelse. Man torde nämligen kunna räkna med att vid införande av ett

enhetligt frihetsstraff detta blir maximum i en straffskala av denna typ.

I anslutning till utredningens förslag, att domstolen vid bedömandet huruvida

ett brott är grovt skall taga särskild hänsyn bl. a. till om gärningsmannen

missbrukat ansvarsfull ställning, anför ämbetet att innebörden av

detta uttryck icke är fullt klar. Uppenbarligen skall därunder icke falla vilken

ansvarsfull ställning i samhället som helst, t. ex. en åklagares. Mera

tveksamt är, om en nyckelposition inom näringslivet beträffande den förnödenhet

varom fråga är skall anses som ansvarsfull ställning. Mot en sådan

tolkning kan anföras, att samma uttryck i strafflagen (t. ex. 22 kap.

3 §) används om ställning som grundar sig på tjänste- eller uppdragsförhållande

och att en näringsidkares förhållande till det allmänna är av annan

art. Slutligen är det tänkbart att under uttrycket hänföra endast ställning

inom kristidsbyråkratin, men då torde bestämmelsen icke få något större

utrymme. På grund av det anförda ifrågasätter ämbetet, om icke bestämmelsen

bör utgå.

Slutligen anser Göta hovrätt, att bestämmelserna om uppsåtliga brott —

den normala brottsgraden, ringa brott och grova brott — bör upptagas efter

varandra i nämnd ordning samt att först därefter bestämmelsen om straff

för samma brott begångna av grov oaktsamhet bör inflyta.

Det föreslagna stadgandet om husbondeansvar har berörts av

flera remissinstanser.

Riksåklagarämbetet finner det vara föga tillfredsställande, att husbonden

skall vara bättre ställd om ett av hans underordnade begånget brott är

grovt än om brottet är av normal svårighetsgrad. Å andra sidan synes det

ämbetet naturligt, att husbondeansvaret på grund av sin egenartade karaktär

icke skall kunna medföra alltför strängt straff. Ämbetet föreslår

därför, att husbonde skall ansvara för jämväl sådana av underordnade begångna

brott som är grova, dock att straffet för husbonden i dylikt fall begränsas

till böter eller fängelse i högst sex månader. Enligt ämbetets mening

kan vägande invändningar icke göras mot att husbondens och den underordnades

ansvar bedöms enligt två skilda straffskalor. Motsvarande situation

torde för övrigt kunna inträffa enligt nu gällande rätt vid tillämpning

av husbondestadgandet i straffkungörelsen.

Hos åtskilliga remissinstanser har stadgandet om husbondeansvar väckt

betänkligheter.

Sålunda finner civilbefälhavaren i första civilområdet det vara tveksamt

huruvida ett husbondeansvar är berättigat i vår tid, då företagen i stor utsträckning

är av sådan storleksordning att en chef omöjligen kan i detalj

överblicka verksamheten. Det synes emellertid civilbefälhavaren ej tillrådligt

att låta stadgandet utgå. Med riktig tillämpning av den undantagsbestämmelse

från ansvar, som förslaget upptager, torde stadgandet ej behöva

leda till obilligheter.

Överståthållarämbetet, handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län samt grossistförbundet anser att bestämmelserna om husbondes straff
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

137

ansvar bör mildras till att avse endast de fall, där omständigheterna gör

det sannolikt att brottet skett med husbondens vetskap och vilja.

Stockholms handelskammare — med instämmande av Smålands och Blekinge

handelskammare samt handelskammaren i Karlstad — erinrar om innehållet

i en år 1943 till Kungl. Maj :t avlåten skrivelse, vari ett flertal enskilda

organisationer hemställde om åtgärder i denna fråga. I skrivelsen

hävdades bl. a. att det speciella husbondeansvaret uppenbarligen härstammade

från en tid, då mera patriarkaliska förhållanden rådde mellan handelsidkare

och deras anställda och då företagen icke var större än att

företagaren själv kunde övervaka verksamheten i detalj. Vidare framhölls

att utformningen av bevisreglerna kunde leda till orimliga konsekvenser.

Straffansvar bör föreskrivas endast då det är bevisat, att företagsledaren

brustit i den övervakningsskyldighet i fråga om anställda, som kan anses

påkallad. Handelskamrarna är alltjämt icke övertygade om att det för efterlevnaden

av krisförfattningar är oundgängligen nödvändigt att frångå allmänna

straffprocessuella regler och att utkräva ansvar av företagare, som

icke bevisligen gjort sig skyldig till förseelse. Sådana straffbestämmelser hör

icke hemma i en modern lag. Enligt handelskamrarnas mening är det för det

svenska näringslivet i hög grad önskvärt, att en allmän översyn av de författningar,

där dylika lagregler alltjämt förekommer, kommer till stånd.

Därest bestämmelserna om husbondeansvar anses icke kunna utgå, bör i

allt fall sannolikhetsbevisningen omkastas på sätt överståthåilarämbetet förordat.

Handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare, Gotlands handelskammare,

handelskammaren i Gävle och köpmannaförbundet ansluter

sig till vad Stockholms handelskammare sålunda anfört.

Kommerskollegium hemställer under hänvisning till de av handelskamrarna

anförda synpunkterna, att en allmän översyn av bestämmelserna om

husbondeansvar måtte upptagas till prövning.

Industriförbundet understryker, att det under nutida förhållanden är

omöjligt för en företagare att effektivt övervaka varje anställd, och att därför

bestämmelserna om husbondeansvar bör utgå ur den föreslagna lagstiftningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att benämningen »husbonde» icke

bör förekomma i lagstiftningen. Uttrycket torde mera sällan användas i modernt

språk. Länsstyrelsen föreslår därför, att i stället benämningen »företagare»

eller dylikt brukas.

I fråga om straffbestämmelserna i frågasätter Göta hovrätt slutligen, om

de icke bör kompletteras med ett uttryckligt stadgande av innehåll att till

straff enligt förfogandelagen eller ransoneringslagen icke får dömas, då

gärningen är belagd med strängare straff enligt strafflagen. Hovrätten hänvisar

därvid till 24 § straffkungörelsen, där ett sådant stadgande återfinns.

Principiell erinran mot de föreslagna reglerna om förverkandepåföljd

har icke framställts från något håll.

Jordbruksnämnden anför emellertid i anslutning till ransoneringslagen

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

att erfarenheten under senaste kristid torde ha visat, att bestämmelserna om

förverkande och vederlag leder till ekonomiskt långt kännbarare följder

än bestämmelserna om bötesstraff. Vederlag kunde emellertid förut icke utdömas

i de fall, då inköpsbevis ej kunde redovisas samt utredning om straffbart

förfarande med motsvarande vara icke förelåg. Det blev också efterhand

vanligt vid fall av redovisningsbrist att det från vederbörandes sida

åberopades, att bristen uppstått icke på varusidan utan genom att inköpsbevis

försvunnit. Nu föreslagna bestämmelser löser icke denna svårighet.

Nämnden kan ej heller föreslå någon lösning men ifrågasätter, om icke en

bättre effekt av påföljdsbestämmelserna möjligen skulle kunna ernås genom

en omläggning av bevisbördan, exempelvis i form av uppställandet av

eu presumtion av varusvinn vid redovisningsbrist.

Göta hovrätt framhåller, att lagförslagen bör upptaga bestämmelser om

att förverkad egendom eller värdet av sådan egendom skall tillfalla kronan.

Åtskilliga remissinstanser har yttrat sig över de av utredningen förordade

bestämmelserna om handels- och användningsförbud.

Pris kontrollnämnden tillstyrker förslaget med det tillägget, att ett åsidosättande

av prisbestämmelse även i fortsättningen bör medföra handelsförbud.

Enligt nämndens mening är det mindre välbetänkt att införa ett stadgande

härom i prisregleringslagen. Handelsförbud avser varor, vilkas användning

regleras genom ransoneringslagen, och stadgandet hör därför hemma

där.

Hos övriga remissinstanser har förslaget ingivit vissa betänkligheter.

Handelskammaren i Gävle förordar sålunda, att i lagtexten utsägs att förbud

icke får meddelas annat än i flagranta fall. Handelskammaren framhåller

därvid, att mången gång bristande kännedom om ransoneringsbestämmelserna

eller otillräcklig övervakning av anställd personal kan leda till

överträdelser, ehuru affärsinnehavaren haft de bästa avsikter att efterkomma

föreskrifterna.

Skånes handelskammare anför liknande synpunkter.

Även Stockholms handelskammare — med instämmande av Smålands och

Blekinge handelskammare samt handelskammaren i Karlstad — anser, att

ett förbud icke bör tillgripas i annat än sällsynta undantagsfall, såsom då

näringsidkare genom upprepade förseelser visar sig ovillig att respektera

gällande lagstiftning eller då eljest fortsatta överträdelser kan befaras. Detta

bör komma till tydligare uttryck i lagtexten. Ett avstängningsbeslut kan få

förödande verkningar för den drabbade, hans familj och anställda. Handelskamrarna

är icke övertygade om att myndigheterna under den gångna krisperioden

alltid varit tillräckligt återhållsamma i detta hänseende. Sålunda

har handelsförbud använts även om förseelsen berott på misstolkning av

uppenbart svårtolkade ransoneringsbestämmelser. Under inga förhållanden

bör enligt handelskamrarnas mening handelsförbud förekomma i andra

fall än då riket befinner sig i krig eller krigsfara.

Köpmannaförbundet, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län

samt Gottands handelskammare biträder detta försias.

O

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

139

Industriförbundet ifrågasätter, om det överensstämmer med moderna principer

inom strafflagstiftningen att vid sidan av ett vanligt straff behålla

sådana påföljder som ett handelsförbud.

Enligt Kooperativa förbundets mening bör bestämmelsen om handels- och

användningsförbud som straffpåföljd bortfalla ur lagen. En avstängning

från ransonerade varor i krissituationer kan visserligen, framhåller förbundet,

vara ett verksamt korrektiv mot grova ransoneringsbrott, men avstängningen

bör ske genom administrativa förfoganden efter överväganden av vederbörande

försörjningsmyndighet. Framförallt med hänsyn till dess prejudicerande

betydelse är det ej lämpligt att i lagstiftningen införa avstängning

såsom en judiciell straffåtgärd. I allmänhet torde också de i lagförslaget

stadgade bötes- och frihetsstraffen i förening med möjligheten att förklara

en vara förverkad vara tillräckliga som påföljd även vid mycket grova

brott. Slutligen framhåller förbundet, att en avstängning från ransonerade

varor icke får gå ut över konsumenterna. Så kan bli fallet om en ensam

varuförmedlare i en avlägsen landsdel avstängs från ransonerade varor.

För den händelse administrativ myndighet beslutar om avstängning, kan

lättare sådana hänsyn tagas än om handelsförbud vore stadgat i allmän lag.

Mot förslaget att handels- och användningsförbud skall meddelas av

myndighet som Konungen bestämmer har Stockholms handelskammare,

Skånes handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, handelskammaren

för Örebro och Västmanlands län, handelskammaren i Karlstad

samt industriförbundet invänt, att sådant förbud är ett så allvarligt ingripande

mot den enskilde, att det bör meddelas av domstol. Stockholms handelskammare

framhåller därvid, att i brådskande fall, då risk föreligger för

att ransonerade förnödenheter skingras, skulle i samband med åtals väckande

interimistiska förordnanden kunna meddelas.

Industriförbundet, Skånes handelskammare samt handelskammaren för

Örebro och Västmanlands län kan icke biträda utredningens ståndpunkt, att

handelsförbud bör få meddelas då åtal väckts för brottet. Dessa sammanslutningar

anser nämligen, att fällande dom måste föreligga.

Kooperativa förbundet finner det vara mindre tillfredsställande, att handelsförbud

kan träda i kraft redan då åtal väckts för att upphävas, om

domen skulle bli frikännande. En sådan straffåtgärd synes leda till följder,

som ter sig stötande för den allmänna rättskänslan, nämligen om den tilltalade

frikänns och hans rörelse under tiden lidit bestående skada.

Departementschefen.

Det i tidigare sammanhang berörda förslaget att vid sidan av en allmän

förfogandelag tillskapa en särskild ransoneringslag har bl. a. den fördelen

att den splittring på olika författningar av de bestämmelser om straff och

andra påföljder för överträdelser av meddelade ransoneringsföreskrifter,

som nu finns, kan undanröjas. Genom att alla de stadganden som anses erforderliga

i detta hänseende upptages i den blivande ransoneringslagen kan

ernås att dessa bli mera överskådliga än för närvarande.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

De av utredningen förordade straffbestämmelserna i de ifrågasatta

förfogande- och ransoneringslagarna anknyter till nu gällande föreskrifter.

Utredningen har emellertid eftersträvat att utforma de nya bestämmelserna

i enlighet med principer som under senare tid antagits inom strafflagstiftningen.

Sålunda har brotten uppdelats icke endast i uppsåtliga brott

och brott begångna av oaktsamhet utan också efter brottsfallets svårhetsgrad.

Brottsgraderna är i princip tre, nämligen den normala brottsgraden,

ringa brott och grovt brott. Såvitt angår ringa brott och oaktsamhetsbrott

som ej är grovt ingår enligt utredningens förslag icke strängare straff än

böter i straffskalan. Avsikten är att i dessa fall möjliggöra sådan åtalseftergift

varom stadgas i 20 kap. 7 § rättegångsbalken samt beivrande genom

strafföreläggande. Ingen av remissinstanserna har haft någon erinran mot

de sålunda uppdragna riktlinjerna. Också enligt min mening är dessa väl

avvägda och jag har därför funnit mig böra tillstyrka, att de läggs till grund

för straffbestämmelserna i den föreslagna fullmaktslagstiftningen.

I anslutning till de av utredningen föreslagna bestämmelserna angående

straff för uppsåtliga brott kan erinras om den inom svensk straffrätt

gällande grundsatsen, alt okunnighet om viss handlings straffbarhet

(rättsvillfarelse) icke friar den som begår dylik handling från straff. Denna

grundsats är emellertid icke helt utan undantag. Sålunda har i rättspraxis

fall förekommit, där en rättsvillfarelse bedömts som så ursäktlig att handlingen

kunnat lämnas straffri. Det finns ock inom specialstraffrätten enstaka

exempel på att lagstiftaren såsom förutsättning för straffbarhet ansett

sig böra uttryckligen kräva vetskap om att närmare angivet förfarande

är otillåtet. Straffbestämmelserna i allmänna förfogandelagen har utformats

på detta sätt. Enligt denna lag inträder nämligen straffskyldighet endast

i det fall att vetskap föreligger om den föreskrift som överträtts. Stadgandet

härleder sig från 1914 års förfogandelag, där straffbestämmelserna

dock huvudsakligen avsåg ansvar för den som saluhöll förnödenhet till

högre pris än det av myndigheterna fastställda maximipriset. Däremot saknar

de under andra världskriget utfärdade ransoneringsförfattningarna,

straffkungörelsen och straffskärpningslagen regelmässigt stadganden av

denna innebörd. Här gäller alltså i princip att obekantskap om meddelade

föreskrifter eller stadgade villkor icke kan lända till straffrihet. I utredningens

förslag till förfogandelag och ransoneringslag har den nuvarande skillnaden

i detta hänseende i stort sett behållits. Det kan emellertid ifrågasättas,

om det finns tillräcklig anledning att bestämma förutsättningarna för

straffbarhet olika för brott mot förfogandelagen och för brott mot ransoneringslagen.

Enligt min mening är de förfaranden som straffbeläggs i de

båda lagarna så närbesläktade, att hithörande bestämmelser bör vara enhetliga.

Då det gäller att avgöra vilken linje som bör följas, synes övervägande

skäl tala för att straffbestämmelserna utformas i enlighet med den

förut omnämnda grundsatsen inom straffrätten. Ingen av lagarna skulle

m. a. o. upptaga något uttalande av innebörd, att vetskap om meddelade

föreskrifter eller villkor erfordras för att straffbarhet skall inträda. Det

torde icke behöva befaras, att rättssäkerheten härigenom skulle äventyras.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

141

Förordnanden enligt den blivande lagstiftningen eller med stöd därav meddelade

föreskrifter, vilka riktar sig till befolkningen i dess helhet eller till

vissa befolkningsgrupper, lär nu för tiden i regel kunna kungöras på sådant

sätt att de snabbt kommer till allmän kännedom. Det väsentliga innehållet

kan sålunda spridas genom dagspressen, medelst anslag på offentliga

platser eller genom tillkännagivande i radio. Det förutsätts att utförliga bestämmelser

om sättet för kungörande av dylika allmängiltiga föreskrifter

kommer att lämnas i de tillämpningsförfattningar som avses skola komplettera

fullmaktslagstiftningen. Skulle en föreskrift åter avse egendom, som

tillhör eller innehas av viss person, måste ägaren eller innehavaren delges

föreskriften, som därmed träder i kraft, och i sådant fall kan det alltså

knappast uppkomma fråga om rättsvillfarelse. Slutligen må hänvisas till att

domstolarna i fall av rättsvillfarelse liksom hittills har möjlighet att, om

eljest för den allmänna rättskänslan stötande följder skulle uppstå, befria

tilltalad från straff. Det kan sålunda ifrågakomma att icke utdöma straffansvar

för den som uppenbarligen i god tro förvärvat en förnödenhet, beträffande

vilken meddelats en förfogandeföreskrift som delgivits ägaren

eller innehavaren särskilt.

I fråga om de uppsåtliga brotten har utredningen ansett att gärningar,

som begåtts vid utövning av yrkesmässig förvärvsverksamhet, aldrig bör

bedömas såsom ringa brott. Tre handelskammare finner detta ställningstagande

otillfredsställande, eftersom därigenom åtalseftergift är utesluten

för yrkesutövare även i sådana fall där eftergift vore naturlig. Enligt min

åsikt är utredningens ståndpunkt riktig. Det måste nämligen fordras, att

de som under kristider bär huvudansvaret för genomförandet av anbefallda

regleringsåtgärder icke uppsåtligen bryter mot de föreskrifter som meddelats

för att säkerställa syftet med åtgärderna. Har däremot brottet begåtts

av oaktsamhet kan omständigheterna stundom vara sådana att åtalseftergift

bör meddelas och utredningens förslag öppnar också möjligheter härför.

I detta sammanhang kan framhållas att jag icke anser mig böra biträda

den av en handelskammare väckta tanken, att åtalseftergift under närmare

angiven förutsättning skulle kunna ifrågakomma vid krisförseelser, även då

strängare straff än böter ingår i straffskalan. Det synes mig nämligen icke

tillrådligt att beträffande brott av detta slag avvika från vad i rättegångsbalken

stadgas om åtalseftergift, vilket stadgande avses skola tillämpas

över hela rättsområdet.

Slutligen kan i fråga om de uppsåtliga brotten anmärkas att utredningen

— med strafflagen som förebild — i lagtexten angivit vissa hållpunkter för

bedömandet av frågan, huruvida ett brott skall föras under brottsgraden

grovt brott eller ej. Sålunda bör enligt utredningens mening därvid särskilt

beaktas, om gärningen avsett betydande myckenhet av förnödenhet

in. in. eller om gärningsmannen missbrukat ansvarsfull ställning eller begagnat

vilseledande bokföring eller om gärningen eljest varit av särskilt

farlig art. Mot förslaget i denna del har från remissinstansernas sida icke

gjorts annan invändning än att riksåklagarämbetet hemställt, att orden

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

»eller om gärningsmannen missbrukat ansvarsfull ställning» måtte utgå.

Enligt ämbetets åsikt är begreppet »ansvarsfull ställning» så tänjbart och

obestämt, att det kan föranleda svårigheter vid rättstillämpningen. Visserligen

synes mig av sammanhanget framgå att utredningen avsett sådana fall,

där någon inom krisförvaltningen anställd person utnyttjat sin ställning

för att tillskansa sig eller annan obehöriga fördelar. Med hänsyn till att begreppet

kan ges en annan innebörd än den avsedda och då nyss angivna

fall uppenbarligen inryms under uttrycket »eller om gärningen eljest varit

av särskilt farlig art», finner jag mig böra tillstyrka riksåklagarämbetets

hemställan.

Ifråga om oa k tsa in hetsbrotten synes grundtanken i utredningens

förslag vara att de grövre fallen av oaktsamhet skall straffbeläggas medan

ringare grad av oaktsamhet icke skall föranleda straff. Vidare har utredningen

förordat en uppdelning av de straffbara fallen i brott, som begås

av grov oaktsamhet, samt dylikt brott, som med hänsyn till omständigheterna

är att betrakta som grovt. Ur saklig synpunkt torde någon

erinran icke kunna riktas mot utredningens tankegång, men bestämmelserna

torde böra utformas annorlunda än utredningen förordat. Såsom riksåklagarämbetet

framhållit kan nämligen gränsdragningen mellan vanlig och

grov oaktsamhet vålla svårigheter vid rättstillämpningen. Vidare bör såsom

riksåklagarämbetet och Göta hovrätt anmärkt brottsbeteckningen grov oaktsamhet

som är grov undvikas. Den förekommer varken i strafflagen eller i

det förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14) som framlagts av straffrättskommittén.

I likhet med riksåklagarämbetet finner jag den bästa lösningen vara

att låta straffansvar i princip inträda för den som begår närmare angiven

handling av oaktsamhet. För att icke det straffbara området skall bli alltför

vidsträckt synes emellertid undantag böra göras för sådana fall, där oaktsamheten

är ringa. En sådan ordning överensstämmer med numera antagna

principer inom straffrätten. Sålunda upptager 1951 års lag om trafikbrott ett

stadgande av denna innebörd, och i förutnämnda förslag till brottsbalk återfinns

samma regel bland de bestämmelser, som avhandlar de allmänna grunderna

för straffbarhet och straffrihet.

I anledning av vad Göta hovrätt anmärkt förordas att bestämmelserna om

straff för oaktsamhet sammanförs i en paragraf, vilken får sin plats efter de

lagrum som behandlar de uppsåtliga brotten.

De av utredningen föreslagna straff skalorna vid uppsåtliga brott

— nämligen böter eller fängelse i högst sex månader såvitt angår den normala

brottsgraden, böter för ringa brott samt fängelse eller straffarbete i

högst två år för grovt brott — synes mig väl avvägda och jag biträder därför

utredningens förslag härutinnan. Vad härefter angår den för oaktsamhetsbrotten

tillämpliga straffskalan bör denna enligt min mening i princip icke

upptaga strängare straff än böter. Härav följer bl. a. att bestämmelserna

om åtalseftergift skulle bli tillämpliga vid dessa brott. Emellertid kan också

vid oaktsamhetsbrott omständigheterna vara sådana, att bötesstraff framstår

som en alltför ringa påföljd. I de grova fallen måste möjlighet finnas att

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

143

ådöma frihetsstraff och detta krav tillgodoses bäst genom en särskild straffskala.

Sålunda bör lämpligen stadgas att, om ett oaktsamhetsbrott är grovt,

straffet är fängelse i högst ett år eller böter. Det förtjänar framhållas att

straffmaximum bestämts under hänsynstagande till vad strafflagberedningen

i sitt betänkande »Enhetligt frihetsstraff m. in.» (SOU 1953: 17) anfört

om straffskalor i specialstraffrätt.

I den av utredningen föreslagna och närmast från straffkungörelsen hämtade

bestämmelsen om husbondeansvar stadgas, att husbonde svarar

för brott, som begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person,

liksom vore brottet begånget av honom själv, därest ej omständigheterna gör

sannolikt att brottet begåtts utan hans vetskap och vilja. Bestämmelsen

bör dock enligt utredningens mening icke vara tillämplig på grova brott. Förslaget

om husbondeansvar bar rönt gensaga från olika remissinstanser och

då främst från företrädarna för det enskilda näringslivet. Sålunda har

gjorts gällande bl. a. att stadgandet skulle strida mot allmänt gällande straffprocessuella

grundsatser, enligt vilka bevisbördan åvilade åklagaren och icke

den tilltalade. Denna anmärkning kan väl vara riktig, såvitt angår större

delen av straffrättsområdet, men det finns dock en rad författningar —

exempelvis inom rusdryckslagstiftningen — där regeln om husbondeansvar

är intagen bland straffbestämmelserna. Erfarenheter från tiden för andra

världskriget visar, att motsvarande bestämmelse icke kan undvaras i förevarande

lagstiftning. En sådan bestämmelse får här också anses som mera

naturlig än eljest, eftersom det vid överträdelse av detta slag ofta är husbonden

som drar fördel av denna och därför framstår som den för vars

räkning överträdelsen begåtts. Jag anser mig därför böra tillstyrka utredningens

förslag att i lagstiftningen intaga ett dylikt stadgande, som bl. a.

är ägnat att hos företagarna inskärpa vikten av att övervaka de anställda, så

att dessa icke bryter mot meddelade föreskrifter. Förslaget bör emellertid

jämkas i vad gäller husbondens ansvar, då någon av hans anställda begått

ett grovt brott. Såsom riksåklagaren framhållit måste det anses otillfredsställande,

att husbonden i sådant fall skall vara helt straffri medan han kan

ådraga sig straffansvar om den anställde begår ett lindrigare brott. Det kan

emellertid icke anses påkallat att stadga lika strängt straff för husbonden

som för den anställde i det fall att denne begått ett grovt brott. Jag vill

därför i likhet med riksåklagaren förorda, att husbondeansvaret skall omfatta

också sådana av anställda begångna brott som är grova, men att straffet

vid husbondeansvar ej må överstiga fängelse i sex månader. I detta sammanhang

bör framhållas att, i den mån medverkansreglerna i 3 kap. strafflagen

blir tillämpliga beträffande brott mot straffbestämmelserna i den blivande

fullmaktslagstiftningen, husbonde på grund av vanlig delaktighet i

anställds grova brott kan komma att ådömas strängare straff än nyss sagts.

Slutligen kan i frågan om husbondeansvar erinras om att riksdagen i skrivelse

den 9 maj 1953 begärt utredning angående de allmänstraffrättsliga

problemen inom specialstraffrätten och om en översyn av gällande specialrättsliga

stadganden i förtydligande och enhetligande syfte. Det kan förut
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

sättas, att vid en dylik utredning frågan om husbondeansvaret och därmed

sammanhängande spörsmål kommer att närmare övervägas.

Ytterligare bör nämnas att jag icke, såsom Göta hovrätt ifrågasatt, kan

tillstyrka ett stadgande av innehåll att straff enligt förfogandelagen eller ransoneringslagen

icke får ådömas, då gärningen är belagd med strängare straff

i strafflagen. Dylika fall av brottskonkurrens bör bedömas jämlikt allmänna

regler.

I likhet med nuvarande förfogandelag och straffkungörelsen upptager utredningens

förslag — närmast med denna kungörelse som förebild — bestämmelser

om för ver k andepåföljd. Ingen av remissinstanserna

har haft något i och för sig att erinra mot förslaget. För egen del vill jag

förorda, att reglerna om förverkandepåföljd i den blivande fullmaktslagstiftningen

utformas i enlighet med utredningens förslag. Härav följer att

jag icke kan biträda jordbruksnämndens tanke att i närmare angivet fall

vidga möjligheterna att ådöma sådan påföljd genom en omkastning av bevisbördan.

Såsom Göta hovrätt framhållit bör emellertid bestämmelserna kompletteras

med ett stadgande om att förverkad egendom eller värdet därav

skall tillfalla kronan.

Slutligen har utredningen förordat, att bestämmelser om handelso

c h användningsf örbud upptages i den blivande ransoneringslagen.

Den huvudsakliga innebörden av nu gällande bestämmelser om handelsförbud

är, att vederbörande centrala kristidsmyndighet äger förbjuda

den som idkar handel med ransonerad vara att saluhålla, försälja eller annorledes

överlåta sådan vara om han i väsentlig mån åsidosatt meddelad

ransonerings- eller prisbestämmelse. Talan mot myndighetens beslut kan

föras hos regeringsrätten. Förutsättning för förbud är att åtal väckts för

den gärning, å vilken förbudet grundas. Ogillas åtalet eller upphävs fällande

dom av högre rätt, skall förbudet omedelbart hävas av kristidsmyndigheten.

Det skall ingalunda förnekas, att en åtgärd av detta slag innebär ett betydande

och kännbart ingrepp för den mot vilken åtgärden riktas och att

tvekan kan råda huruvida den bör vara tillåtlig. Förhållandena kan emellertid

vara sådana, framför allt i ett skärpt krisläge, att en dylik åtgärd

framstår som nödvändig för att komma till rätta med den som vägrar att

lojalt följa meddelade ransoneringsföreskrifter. Det kan förutses att redan

vetskapen, att en så hård påföljd kan följa vid ransoneringsbrott, är i hög

grad ägnad att avhålla den enskilde från att bryta mot gällande föreskrifter.

Också kan antagas att tillvaron av en dylik föreskrift innebär ett skydd för

alla de näringsidkare som ställer sig meddelade föreskrifter till efterrättelse.

Av förarbetena till handelsförbudslagen framgår att vid tillkomsten av den

nuvarande ordningen eftersträvades att avväga bestämmelserna så att kravet

på rättssäkerhet kunde upprätthållas utan att lagens syfte äventyrades.

Bl. a, ifrågasattes därvid att handelsförbud skulle få meddelas endast av

domstol eller ock att lagakraftvunnen fällande straffdom skulle föreligga,

innan kristidsmyndighet fick besluta dylikt förbud. Vidare dryftades att begränsa

rätten att meddela förbud till sådana fall, där den brottsliga gärningen

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

var att bedöma som grov. Det ansågs emellertid, att uppmjukningar av detta

slag kunde motverka ändamålet med lagstiftningen. Det kan nämnas att

första lagutskottet i sitt utlåtande över den blivande handelsförbudslagen

sammanfattningsvis uttalade, att enligt utskottets mening tillräckliga garantier

skapats för ett allsidigt och objektivt bedömande av frågor om meddelande

eller hävande av förbud.

De skäl som sålunda förestavat utformningen av den nuvarande lagstiftningen

på detta område har enligt min åsikt icke förlorat i styrka sedan

lagstiftningens tillkomst. På grund härav finner jag mig — trots de invändningar

som framkommit från en del remissinstansers sida — böra förorda

bifall till utredningens förslag, att bestämmelser om handelsförbud införs

i den blivande ransoneringslagen.

I utredningens förslag har emellertid nuvarande regler jämkats i några

hänseenden. Sålunda förordas att ett åsidosättande av meddelad prisbestämmelse

icke längre skall kunna föranleda handelsförbud. Visserligen har prislcontrollnämnden

motsatt sig denna begränsning, men med hänsyn till den

av mig intagna ståndpunkten att den blivande fullmaktslagstiftningen icke

bör tillgodose prispolitiska intressen tillstyrker jag utredningens förslag.

Å andra sidan förordas ett par utvidgningar. Sålunda kan enligt förslaget

icke endast sadan näringsidkare som driver handel med ransonerad vara

utan också den som i sin rörelse använder dylik vara förbjudas att saluhålla

eller överlåta förnödenhet som brottet avser. Detta betyder att hädanefter

t. ex. en jordbrukare, som i strid med gällande ransoneringsföreskrifter

avyttrat på sin fastighet utvunna produkter, skall kunna drabbas av

sådant förbud. Dessutom föreslås att näringsidkare, som bryter mot

meddelade ransoneringsbestämmelser skall kunna förbjudas att i rörelsen

använda förnödenhet som är föremål för brottet. Härav följer att t. ex.

en pensionatsinnehavare, som serverar kupongbelagda maträtter utan att

avkräva kupong, kan komma att förbjudas att använda ransonerade förnödenheter

i sin rörelse. Ytterligare skulle det bli möjligt att — därest

exempelvis handeln med skor är fri men förbrukningen av läder är reglerad

förbjuda den skotillverkare som bryter mot läderransoneringen att i fortsättningen

använda läder i sin rörelse. Enligt min uppfattning ligger de sålunda

förordade utvidgningarna helt i linje med grundtanken i gällande

bestämmelser och jag får därför tillstyrka dem. I likhet med utredningen

anser jag mig emellertid böra framhålla, att handels- eller användningsförbud

icke bör tillgripas, när menliga följder för folkförsörjningen kan uppstå,

t. ex. genom att produktionen av en livsviktig förnödenhet avsevärt minskas.

Ej heller bör förbud ifrågakomma i sådant fall, där allvarliga svårigheter

för konsumenterna på en viss ort skulle uppstå genom förbudet.

I ill sist bör nämnas att ett bifall till nu föreslagna bestämmelser förutsätter

en jämkning av stadgandet i regeringsrättslagens 2 § 14:o). Förslag

härom kommer att i annat sammanhang framläggas för riksdagen.

Jag övergår härefter till en redogörelse för särskilda stadganden i den

föreslagna lagstiftningen.

10 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 20.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Specialmotivering.

Förslaget till allmän förfogandelag.

1 §■

I denna paragraf anges de faktiska betingelser som fordras för att den

blivande förfogandelagen skall kunna träda i kraft. Betingelserna är av tre

olika slag, nämligen 1) krig, vari riket befinner sig (första stycket), 2)

krigsfara, vari riket befinner sig (andra stycket), och 3) krig mellan främmande

makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse till

följd varav inom riket uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet

på förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap

eller som i övrigt är av vikt för befolkningen eller produktionen

(tredje stycket). Kommer riket i krig, träder lagen i automatisk tilllämpning.

För att lagen skall få tillämpas vid krigsfara krävs förordnande

av Kungl. Maj :t, vilket inom en månad skall underställas riksdagen för

prövning. Blir förordnandet icke av riksdagen godkänt inom två månader

från underställningen, är det förfallet. Särskilt förordnande fordras också

för att lagen skall få sättas i kraft vid ett knapphetsläge. Sådant förordnande

får icke meddelas utan riksdagens samtycke. Närmare redogörelse för

dessa frågor har lämnats i den allmänna motiveringen under rubriken »Faktiska

betingelser för lagstiftningens tillämpning».

Såsom utredningen framhållit ligger det i sakens natur, att ett förordnande

som meddelats med stöd av andra stycket icke skall bestå, när krigsfaran

upphört. Det kan emellertid förutses, att ett sådant förordnande under en

kanske lång övergångstid måste ersättas med ett förordnande enligt tredje

stycket. Av praktiska skäl och för att ett förordnande av sistnämnda slag

icke skall behöva forceras bör ett förordnande enligt andra stycket kunna

bestå någon tid efter det krigsfaran upphört. Stadgande härom har upptagits

i detta stycke.

2 §•

Av detta lagrum framgår för vilka ändamål förfoganden får ske. Hithörande

frågor har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen under

rubriken »Intressen som skall tillgodoses genom lagstiftningen». Det synes

dock erforderligt att här beröra ytterligare ett par spörsmål.

I utredningens förslog upptager lagrummet till en början huvudregeln,

nämligen att föreskrift om förfogande får meddelas, då det finnes erforderligt

för att tillgodose behovet av sådan förnödenhet, varom förmäles i 1 §,

d. v. s. förnödenhet som är behövlig för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap

eller som i övrigt är av vikt för befolkningen eller produktionen.

Utredningen förordar emellertid en begränsning av huvudregeln, såvitt

angår föreskrift som utfärdas med stöd av 1 § tredje stycket. Enligt utredningens

mening bör nämligen i detta fall gälla, att förfogandeföreskrift

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

får meddelas endast om den är erforderlig för att tillgodose behovet av

förnödenhet, på vilken knapphet eller betydande fara för knapphet uppstått

till följd av händelse varom i samma stycke förmäles. Detta har angivits i

lagtexten.

Utredningen har också — efter samråd med riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap — förordat ett par utvidgningar av huvudregeln. Sålunda

föreslås att föreskrift om transportåläggande enligt 8 § skall kunna meddelas

för att tillgodose även andra ändamål av betydelse för det allmänna

än rent försörjningsmässiga. Härmed avses t. ex. transporter för att undanföra

värdefull egendom, som kan beräknas ej komma till användning under

krig, transporter i samband med utrymning och rent militära transporter.

Enligt förslaget kan vidare föreskrift om nyttjanderättsupplåtelse

jämlikt 4 § meddelas för att bereda tillgång till tjänstelokal åt offentlig

myndighet eller för annat liknande ändamål. Det bör anmärkas, att enligt

1 § kan dessa båda undantag från huvudregeln bli tillämpliga endast under

tid, då riket är i krig eller krigsfara.

I yttrande av fortifikations förvaltningen görs gällande, att utformningen

av 2 § är otillfredsställande ur försvarets synpunkt. Sålunda framhåller

förvaltningen, att försvarets behov av viss fastighet sällan torde grunda

sig på knapphet utan på fastighetens särskilda lämplighet för visst försvarsändamål.

Härav följer att detta behov icke skulle kunna tillgodoses

med stöd av förfogandelagen för det fall att förordnande meddelats jämlikt

1 § tredje stycket. Därvid anmärks att ett vanligt expropriationsförfarande

är för omständligt och tidsödande, då det gäller att snabbt kunna förfoga

över en fastighet t. ex. för befästningsändamål. Enligt förvaltningens uppfattning

bör därför 2 § avfattas så, att försvaret får möjlighet att förfoga

över fastighet även i nyss angivna fall.

Departementschefen. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen finner

jag det naturligt, att förfogandeföreskrift som grundas på förordnande

enligt 1 § tredje stycket icke bör meddelas i annat syfte än att tillgodose

behovet av förnödenhet, beträffande vilken knapphet eller betydande fara

för knapphet uppkommit av anledning som där sägs. Att — såsom fortilikationsförvaltningen

föreslagit — göra undanlag beträffande försvarets

behov av fastighet synes mig varken behövligt eller tillrådligt. För övrigt

kan i detta sammanhang betonas att försvaret icke ens under tid, då riket

befinner sig i krig eller krigsfara, kan åberopa den föreslagna förfogandelagen

för att förfoga över fastighet för befästningsändamål. Den blivande

lagens huvudsyfte är nämligen att tillgodose behovet av viktiga förnödenheter,

och uppförandet av befästningsanläggningar — om än så nödvändigt ur

försvarssynpunkt — är knappast ägnat att tillgodose ett dylikt behov. Ej

heller lär begreppet förnödenhet omfatta fast egendom. År riket i krig, gäller

rekvisitionslagen och befinner sig riket i krigsfara, torde beredskapsförfogandelagen

vara i tillämpning och, eftersom jämlikt dessa mark kan

tagas i anspråk för bl. a. befästningsändamål, behöver ej befaras att militära

intressen i detta hänseende blir eftersatta. Under fredliga förhållanden bör

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

enligt min mening militärt betingade behov av fastigheter kunna tillgodoses

genom köp i vanlig ordning eller genom expropriationsförfaranden vid allmän

domstol. — Skulle däremot försvaret behöva mark för att t. ex. uppföra

en fabrik för tillverkning av gevär, kommer kronan att med stöd av

den föreslagna förfogandelagen kunna tvinga ägaren att upplåta sin mark

för detta ändamål. Beaktas bör emellertid att, därest lagen trätt i tillämpning

genom förordnande enligt 1 § tredje stycket, sådan tvångsupplåtelse

kan ifrågakomma endast om det råder knapphet eller betydande fara för

knapphet på gevär.

På grund av det anförda och då även vad utredningen i övrigt föreslagit

synes ändamålsenligt får jag tillstyrka bifall till de av utredningen angivna

riktlinjerna.

3 §•

Lagrummet upptager närmare regler för det fall, att ägare eller innehavare

av förnödenhet åläggs att avstå förnödenhet tilll kronan. Det motsvarar

i huvudsak 2 § i nuvarande förfogandelag.

4 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om den egendom, som kronan får

taga i anspråk med nyttjanderätt. I gällande förfogandelag återfinns motsvarande

stadganden i 4 och 7 §§.

Enligt 4 § första stycket första punkten i utredningens förslag är — liksom

för närvarande — ägare eller innehavare av fastighet, byggnad, järnväg,

starkströmsanläggning eller annan anläggning, fartyg, motorfordon

eller annat transportmedel skyldig att till kronan upplåta egendomen eller

del därav. Såsom i den allmänna motiveringen under rubriken »Lagstiftningens

omfattning» anmärkts förordar utredningen, att vad nu sagts skall

gälla också ägare eller innehavare av lageranläggning. Härmed avses tankanläggning,

lagerhus och annan för lagringsändamål avsedd byggnad eller

del av byggnad samt sådana lagerutrymmen som utan att utgöra byggnad är

inrättade för lagring och utrustade med tekniska anordningar för lastning,

lossning eller dylikt, t. ex. kolgårdar med lastkranar. Vidare har utredningen,

för att undanröja all tvekan, i lagtexten angivit, att gruva hör till sådan

egendom som får tagas i anspråk med nyttjanderätt. Av vad anförts under

nyssnämnda rubrik framgår också att kretsen av den lösa egendom, beträffande

vilken tvångsupplåtelse förutsätts kunna ske, i förslaget utvidgats att

omfatta gräv- eller lastmaskiner eller andra större arbetsmaskiner, som är

avsedda att förflyttas. — Under andra punkten i första stycket återfinns

den nuvarande bestämmelsen, att föreskrift må meddelas om upplåtelse av

byggnad, som erfordras till bostad för driftspersonal. Utredningen förordar

emellertid den begränsningen, att sådan föreskrift får lämnas endast om

föreskrift meddelats enligt första punkten.

Lagrummets andra stycke upptager den från gällande förfogandelag hämtade

bestämmelsen, alt ägare eller innehavare av upplåten fastighet eller

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ls proposition nr 20.

byggnad är berättigad att få sig anvisat nödigt bostadsutrymme på fastigheten

eller i byggnaden, såframt han ej annorstädes förfogar över bostad.

Under remissbehandlingen har marinförvaltningen ifrågasatt, om icke för

tydlighetens skull »industrianläggning» bör medtagas bland den i första

stycket uppräknade egendomen. Därvid framhålls att industriella anläggningar

och verkstäder särskilt omnämns i rekvisitionslagen.

Arméförvaltningen förordar under hänvisning till vägtrafikförordningen,

att ordet »motorfordon» utbyts mot uttrycket »motordrivet fordon, efterfordon».

Vidare anser förvaltningen, att orden »som äro avsedda att förflyttas»

bör ersättas med »flyttbara». — I anslutning till första stycket andra

punkten framhåller förvaltningen att, då knapphet eller betydande fara för

knapphet uppkommit på förnödenhet som är behövlig för krigsbruk, det

kan vara nödvändigt att omlägga och rationalisera den industriella driften

vid försvarets verkstäder och anstalter för att öka produktionen av sådan

förnödenhet. Eftersom därvid avsevärda personalförflyttningar kan bli nödvändiga,

är det av vikt för försvaret att även under tid, då rekvisitionslagen

icke är tillämplig, ha möjlighet att taga fastighet i anspråk för inkvartering

av personal m. m. Det är sålunda angeläget att förfogandelagen kan utnyttjas

för dylikt ändamål.

Beträffande andra stycket anför marinförvaltningen att det ur sekretesssynpunkt

ibland kan vara nödvändigt att för militärt ändamål helt avspärra

ianspråktagen byggnad från tillträde av obehörig och att det i sådant

fall måste finnas möjlighet att förhindra ägaren att bo kvar, även om han

icke förfogar över bostad på annat håll. Ägaren bör enligt förvaltningens

mening då vara skyldig att flytta till annan godtagbar bostad, som anvisas

av myndigheten.

Jordbruksnämnden är av den uppfattningen, att orden »såframt han ej

annorstädes förfogar över bostad» kan utgå. Ägaren bör nämligen ha rätt att

kräva »nödigt» bostadsutrymme på sin fastighet, även om han på annan

ort förfogar över bostad t. ex. en avlägset belägen sommarvilla.

Departementschefen. Utredningens förslag synes i stort sett vara väl avvägt.

Med anledning av vad remissinstanserna anfört finner jag mig dock

böra förorda några smärre jämkningar i förslaget. Sålunda torde vara lämpligt

att i förtydligande syfte införa ordet »industriell anläggning» bland den

egendom som får tagas i anspråk. Till denna egendom bör också, såsom

under den allmänna motiveringen förordats, lyftkranar och flytdockor föras.

— Vidare bör ordet »motorfordon» utbytas mot »motordrivet fordon».

Däremot synes onödigt att uttryckligen upptaga s. k. efterfordon bland nämnda

egendom. Sådant fordon faller nämligen under begreppet »annat transportmedel».

Likaså synes lämpligt att ersätta orden »avsedda att förflyttas»

med »flyttbara». — Med anledning av vad arméförvaltningen anfört föreslås

att stadgandet i första stycket andra punkten angående Kungl. Maj :ts

ellei myndighets rätt att meddela föreskrift om upplåtelse av byggnad, som

erfordras till bostad åt driftspersonal, skall utgå. Sådan föreskrift bör näm
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

ligen kunna meddelas utan samband med föreskrift enligt första punkten

nämnda stycke. Enligt min mening saknas anledning att i detta hänseende

inskränka tillämpligheten av huvudregeln i 2 § första stycket. Också här

bör det avgörande vara, om åtgärden erfordras för att tillgodose behovet av

viktig förnödenhet. Är sålunda tillgången på t. ex. gevär begränsad och anses

det nödvändigt att av militära skäl öka tillverkningen härav vid försvarets

fabriker, bör kronan ha möjlighet att anskaffa bostad åt erforderlig

extra arbetskraft genom att med nyttjanderätt förfoga över närbelägna

byggnader.

Beträffande 4 § andra stycket må i anslutning till vad marinförvaltningen

anfört erinras om lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser till

skydd för försvaret in. m. Enligt denna lag må Kungl. Maj :t eller efter

Kungl. Maj :ts bemyndigande vederbörande militära befälhavare bl. a. förbjuda

obehöriga att beträda försvarsväsendet tillhöriga anläggningar, områden

in. in. Under närmare angivna förutsättningar må förbud som nu sagts

utfärdas även beträffande anläggning in. in. som eljest är av betydelse för

försvarsväsendet eller för folkförsörjningen. Enligt min mening är dessa

bestämmelser tillfyllest för att den av marinförvaltningen anförda synpunkten

skall kunna beaktas. Ett med stöd av nämnda lag utfärdat förbud att

beträda visst område måste självfallet kunna avse också inom området boende

personer. Det synes mig därför icke lämpligt att i den blivande förfogandelagen

intaga ett särskilt stadgande om att ägaren eller innehavaren

skall vara skyldig avflytta, när så är påkallat av militära skäl. Dock bör i

lagtexten erinras om att denne icke är berättigad kvarbo, då särskilda skäl

till annat föranleder. Det får förutsättas att vederbörande myndighet i sådant

fall anvisar annan bostad, som icke är olämplig för sitt ändamål och

ej heller är så avlägset belägen att allvarliga olägenheter uppstår. Detsamma

bör gälla om fråga uppkommer att ägaren eller innehavaren skall flytta

till annan bostad, varöver han förfogar, och en sådan flyttning får anses

medföra avsevärda olägenheter.

5 §•

Enligt 5 § i utredningens förslag må ägare eller innehavare av jordbrukseller

skogsfastighet eller av annan fastighet, från vilken kan utvinnas förnödenhet

varom förmäles i 2 § första stycket, åläggas ombesörja att sådan

förnödenhet frambringas och i visst fall beredes för kronans räkning. Motsvarande

stadgande återfinns i 5 § gällande förfogandelag, dock med en något

annorlunda utformning. Utredningen har avsett utmärka, att ägare

av fastighet kan åläggas att frambringa även sådan förnödenhet som han

vid tidpunkten för åläggandet icke producerar. Det betonas att icke endast

jordbruks- och skogsfastigheter avses utan också andra fastigheter såsom

trädgårdar, grustag, stenbrott, torvmossar och dylikt. Enligt utredningens

mening bör stadgandet tillämpas med stor varsamhet. Således bör en torvmosseägare,

som vanligen icke producerar torv, ej åläggas att göra detta

under annan förutsättning än att kronan tillhandahåller nödig teknisk utrustning

och sakkunskap eller han själv har möjlighet att skaffa sig sådan.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

151

Innehavare av jordbruksfastighet bör som regel icke tvingas frambringa

andra alster än som normalt brukar produceras på jord av det slag fastigheten

innehåller.

I sitt yttrande anknyter lantbruksförbundet till sistnämnda uttalande.

Med hänsyn till risken för missbruk bör enligt förbundets mening av lagtexten

framgå, att ett produktionsåläggande får ifrågakomma endast om

så med hänsyn till fastighetens naturliga och tekniska förutsättningar kan

vara motiverat. Vidare bör i lagen utsägas att, då fastighetsägare åläggs

att frambringa produkt som normalt icke utvinns ur fastigheten, kronan

på begäran skall tillhandahålla nödig teknisk utrustning och sakkunskap.

Departementschefen. Såsom en allmän regel bör gälla, att myndigheterna

vid utövningen av sina befogenheter enligt den blivande förfogandelagen

skall eftersträva att icke göra allvarligare ingrepp i enskild rätt än som är

påkallat av omständigheterna. Erinran härom har intagits i 12 §. Det torde

emellertid icke vara möjligt att i lagtexten uttömmande ange på vad sätt

och i vilken omfattning denna grundsats skall iakttagas i ett visst läge.

Detta måste bedömas med utgångspunkt från förhållandena i det särskilda

fallet. På grund härav kan jag icke tillstyrka bifall till lantbruksförbundets

yrkande om ett förtydligande tillägg till 5 §.

6 §.

Utredningen föreslår under denna paragraf, att ägare eller innehavare av

fabrik, starkströmsanläggning eller annan anläggning skall kunna åläggas

ombesörja, att förnödenhet som avses i 2 § första stycket frambringas, bereds

eller iståndsätts för kronans räkning. Därvid erinras om att 7 § gällande

förfogandelag innehåller en särskild bestämmelse om elektrisk kraft

och elektriska anläggningar med särskilda regler beträffande förfarandet

vid ianspråktagandet. Vidare framhålls att förslaget visserligen saknar direkt

motsvarighet till denna bestämmelse, men eftersom med »förnödenhet»

avses icke endast lösöre utan även t. ex. elektrisk kraft innebär förslaget

icke någon ändring. Utredningen betonar dock, att en viss skillnad uppkommer

därigenom, att enligt gällande lag Kungl. Maj :t äger delegera sina

befogenheter till andra än myndigheter medan enligt förslaget delegation

avses kunna ske endast till myndighet. Enligt utredningens mening kan

detta ej medföra någon olägenhet. En sådan organisation som den centrala

driftledningen, vilken grundats genom överenskommelse mellan de större

kraftförelagen i landet och som upptagit samarbete mellan dessa företag,

kan exempelvis utan svårighet ges ställning av myndighet.

Vid remissbehandlingen har flygfärvaltningen såsom sin mening uttalat,

att av lagen alltjämt bör klart framgå att produktionsåläggande kan avse

alstrande av elektrisk kraft.

Vattenfallsstyrelsen understryker, att Kungl. Maj :t måste ha möjlighet

att delegera sina befogenheter i detta avseende och att vad utredningen anfört

härom bör beaktas.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det vara mindre tillfredsställande,

att t. ex. centrala driftledningen skulle ges ställning av myndighet.

Departementschefen. Tvekan torde icke råda därom, att elektrisk kraft

är en förnödenhet i förfogandelagens mening. Enligt min uppfattning är

det därför icke behövligt att förtydliga lagtexten i detta hänseende. — I

sak må understrykas att förslaget beträffande möjligheten att ålägga någon

att producera elektrisk kraft icke innebär ändring i förhållande till vad nu

gäller. Emellertid förtjänar framhållas att förslaget, lika litet som gällande

förfogandelag, ej torde vara tillfyllest för att i alla avseenden tillgodose landets

behov av elektrisk kraft. Sålunda kan det tänkas bli nödvändigt att

även under andra betingelser än de i förslaget till förfogandelag angivna

vidtaga förfogandeåtgärder för att trygga nämnda behov. Ett knapphetsläge

kan t. ex. uppkomma efter en längre period av torka inom landet. Vidare

fordras ibland särskilda åtgärder — exempelvis förbud för ägaren av en

kraftverksanläggning att under viss tid utnyttja ett vattenmagasin — för

att på längre sikt säkerställa behovet av elektrisk kraft. Eftersom det icke

synes lämpligt att just i detta hänseende skapa särskilda regler i förfogandelagen,

lär det bli ofrånkomligt med kompletterande lagstiftning. Förarbeten

härtill pågår också. För att åstadkomma en ändamålsenlig samordning

på den elektriska krafthushållningens område torde det emellertid

vara lämpligt att uppdraga handläggningen av alla hithörande frågor på

ett organ. I likhet med utredningen finner jag den centrala driftledningen

kunna anförtros denna uppgift, och enligt min mening föreligger ur principiell

synpunkt icke något hinder mot att förläna denna sammanslutning

ställning av myndighet.

7 §.

Enligt detta lagrum kan ägare eller innehavare av lageranläggning åläggas

att lagra förnödenhet för kronans räkning. Bestämmelsen är ny.

8 §•

I denna paragraf återfinns det i gällande förfogandelag under 5 § införda

stadgandet om forslingsåläggande.

9 §.

Lagrummet, som behandlar beslagsinstitutet, motsvarar 3 § gällande förfogandelag.

Frågan har berörts i den allmänna motiveringen under rubriken

»Lagstiftningens omfattning».

Såsom av nämnda motivering framgår har utredningen föreslagit bl. a.

att benämningen »beslag» skall utbytas mot »förfogandeförbud». Utredningen

har velat undvika förväxling och sammanblandning med det beslag, som

regleras i 27 kap. rättegångsbalken. Där har beslag en helt annan innebörd

och beslutas av andra myndigheter än beslag enligt förfogandelagen. Efter

att ha vägt för- och nackdelar mot varandra har utredningen stannat för

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

153

uttrycket »förfogandeförbud», som bättre än ordet beslag täcker bestämmelsens

verkliga innehåll och därjämte antyder det ändrade användningsområde

som beslagsinstitutet avses skola ha i fortsättningen.

Vid remissbehandlingen har Stockholms handelskammare framhållit, att

uttrycket »förfogandeförbud» i viss mån är oegentligt. Lagens rubrik »Förfogandelag»

syftar på det allmännas rätt att förfoga över enskild egendom,

men i lagtexten används icke ordet »förfoga» i denna mening utan endast

i samband med den enskildes möjlighet att förfoga över sin egendom. Detta

blir särskilt iögonfallande, om begreppet »förfogandeförbud» införs. Enligt

handelskammarens mening är det riktigare att behålla ordet »beslag»,

vilket får anses ha vunnit hävd på detta område.

Även överståthållarämbetet ifrågasätter om den föreslagna termen är

lämplig.

Departementschefen. Såsom förut anförts anser jag, att ordet »beslag»

bör utbytas mot det av utredningen föreslagna ordet »förfogandeförbud».

Benämningen är visserligen icke helt tillfredsställande, men det torde vara

svårt att finna något annat uttryck som bättre täcker vad som avses.

10 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 3 § första stycket sista punkten, 5 §

andra stycket samt 10 § första och andra styckena. — Med uttrycket »oundgängligt

behov» förstås liksom nu förbrukarens enskilda husbehov men ej

t. ex. en fabriks behov av råvaror. I vissa fall måste dock exempelvis en fabriksägare

få använda bränsle för att icke hans maskiner skall frysa sönder

eller en lantbrukare foder för att kreaturen icke skall behöva nedslaktas

etc. Vederbörlig hänsyn till dylika och med dem likartade behov får

tagas i samband med att föreskrift meddelas om förfogandeåtgärd.

11 §•

Motsvarande bestämmelser lämnas i 13 § gällande lag. Under tiden för

andra världskriget har dessa bestämmelser använts i stor utsträckning. Av

praktiska skäl synes nödvändigt att behålla dem i den nya lagen.

12 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 8 § första stycket.

Utredningen erinrar, att gällande förfogandelag under 8 § andra stycket

upptager en bestämmelse av innehåll att, om växande skog tages i anspråk

genom förfogande, avverkning må bedrivas av kronan eller åläggas ägaren

eller innehavaren utan hinder av de inskränkningar i rätten därtill som kan

finnas stadgade i lag, dock att avvikelse från vad som är förenligt med god

skogshushållning ej må ske utan tvingande skäl. Enligt utredningens mening

bör denna bestämmelse utgå. Undantagsbestämmelser av likartat slag

kan för förfogandelagens del bli behövliga på ett flertal andra områden än

skogsvårdslagstiftningens. Detta spörsmål har emellertid betydelse långt ut
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

över förfogandelagens område och det bör därför tagas upp i ett större

sammanhang. Spörsmålet är också under utredning.

Vid remissbehandlingen har riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

förutsatt, att ett förfogandebeslut skall fullgöras av den enskilde även

om andra författningsbestämmelser skulle hindra honom att frivilligt vidtaga

åtgärden. Som exempel nämner riksnämnden, att den som åläggs att

verkställa forsling för kronans räkning icke skall vara skyldig att söka tillstånd

enligt förordningen om yrkesmässig biltrafik eller att den som får

sig förelagt att upplåta en fastighet med nyttjanderätt icke skall vara bunden

av hyresregleringsbestämmelser. Enligt riksnämndens mening är det

dock tveksamt, om t. ex. den som med anledning av ett produktionsåläggande

tillverkar viss förnödenhet är berättigad att åsidosätta säkerhetsföreskrifter

rörande tillverkningen, därest det skulle avsevärt underlätta för

honom att fullgöra åläggandet. Vidare frågar sig nämnden, om en skogsägare

som ålagts avverka ved kan åsidosätta skogsvårdslagens bestämmelser.

Biltrafiknämnden anknyter till exemplet om den som åläggs att verkställa

forsling för kronans räkning. Enligt nämndens uppfattning bör icke

krävas, att den enskilde skall inhämta trafiktillstånd för forslingens utförande.

Det synes därför nämnden erforderligt att vid den tidpunkt, när

forslingsåläggande kan ifrågakomma, genom tillägg eller ändring av förordningen

angående yrkesmässig trafik möjliggöra att forslingen sker utan

överträdelse av där lämnade bestämmelser.

Gotlands handelskammare framställer en anmärkning av närmast redaktionell

natur. Handelskammaren framhåller, att det självfallet står den

fritt som finner en föreskrift för honom medföra synnerlig skada eller olägenhet

att göra ansökan om föreskriftens hävande eller ändring. Den i lagrummet

intagna bestämmelsen härom bör i stället utformas så, att myndigheten

som meddelat föreskriften har att på därom gjord ansökan pröva,

huruvida föreskriften kan upphävas eller ändras.

Departementschefen. Allmänt måste gälla, att den som i anledning av ett

förfogandebeslut har att vidtaga vissa åtgärder därvid bör eftersträva att

ställa sig gällande lagar och författningar till efterrättelse. Det ligger emellertid

i sakens natur att en anbefalld åtgärd ibland kan komma att strida

mot någon i annat sammanhang utfärdad föreskrift. Såsom utredningen

framhållit torde det vara omöjligt att i förfogandelagen lösa frågan, huruvida

och i vilken mån den enskilde är berättigad att åsidosätta sådan föreskrift,

därest detta är nödvändigt för att han skall kunna fullgöra sin skyldighet

på ett tillfredsställande sätt. Eftersom denna fråga har betydelse

långt utöver förfogandelagens ram, bör den lösas i större sammanhang.

Resultatet av den undersökning som pågår i frågan bör avvaktas. I likhet

med utredningen finner jag vidare, att den nuvarande bestämmelsen angående

vad som bör iakttagas då växande skog tages i anspråk genom förfogande

bör utgå. Anledning att reglera just detta område torde saknas. —

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

155

I anslutning till vad Gotlands handelskammare anfört må anmärkas att

spörsmålet, huruvida vederbörande myndighet kan upphäva eller ändra

en meddelad förfogandeföreskrift, måste bedömas med beaktande av bl. a.

allmänna förvaltningsrättsliga regler. Det är icke möjligt att i förfogandelagen

ange de fall, där dessa regler ej hindrar myndigheten att upphäva

eller ändra en meddelad föreskrift. Den av handelskammaren berörda bestämmelsen

torde ha tillkommit för att erinra den enskilde om hans rätt

att påkalla omprövning och den bör enligt min mening lämnas oförändrad.

13 §.

Lagrummet motsvarar 9 § i gällande förfogandelag.

14 §.

Motsvarande bestämmelser återfinns i nuvarande 11 § första stycket. Den

utvidgningen föreslås dock, att vårdnadsplikten skall omfatta icke endast

egendom som skall avstås till kronan och som lagts under förfogandeförbud

utan även förnödenhet som frambringats, tillverkats, ber etts eller istån dsatts

för kronans räkning.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 11 § andra stycket nuvarande lag.

Utredningens förslag överensstämmer dock icke helt med vad nu gäller.

För närvarande kan ägaren eller innehavaren av en avstådd förnödenhet

icke förpliktas avlämna förnödenheten på ort som är belägen utom länet

eller angränsande län, men enligt utredningens mening är denna inskränkning

obehövlig. På grund av kommunikationsväsendets utveckling är det

nämligen numera i stort sett likgiltigt för avlämnaren å vilken ort inom

landet han levererar förnödenheten. Visserligen innebär den nuvarande

inskränkningen en viss fördel beträffande skyldigheten att förskjuta fraktkostnader,

men denna fördel torde icke vara så stor att den motiverar att

inskränkningen kvarstår.

I sitt yttrande framhåller riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,

att förhållandena kan vara sådana att avlämnaren icke har möjlighet att

fullgöra leveransskyldigheten på föreskrivet sätt, t. ex. på grund av transportsvårigheter

eller brist på medel att bekosta transporten. Enligt riksnämndens

uppfattning bör därför — i likhet med vad stadgas i 14 § — avlämnaren

vara skyldig att anmäla sådant hinder till myndighet som meddelat

föreskriften.

Departementschefen. Mot utredningens ändringsförslag synes icke vara

något att erinra. I likhet med riksnämnden finner jag emellertid lämpligt,

att stadgandet kompletteras med en föreskrift att ägaren eller innehavaren

genast skall anmäla hos länsstyrelsen eller den myndighet som meddelat

bestämmelserna om avlämnandet, därest han ej kan fullgöra åläggandet.

16 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 12 §.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

17 §.

Det i delta lagrum upptagna stadgandet är delvis nytt. En i viss mån

motsvarande bestämmelse återfinns dock i 10 § sista stycket gällande lag.

Med hänsyn till önskvärdheten av att förfogandeärenden avgörs snabbt

synes lämpligt, alt den enskilde får möjlighet att underställa beslut av underordnad

myndighet Kungl. Maj :ts prövning med förbigående av mellaninstanser.

Den i 10 § gällande lag angivna klagotiden tjugo dagar har utbytts

mot den numera vanligare besvärstiden tre veckor.

18 §.

Första stycket, som upptager den grundläggande regeln om storleken av

utgående ersättningar, motsvarar 14 § första stycket gällande lag.

I andra och tredje styckena lämnas regler om bestämmande av ersättning

i de fall, då egendom upplåtes med nyttjanderätt. De har samma innebörd

som reglerna i nuvarande 14 § andra stycket samt 18 § andra och fjärde

styckena.

Fjärde stycket upptager stadganden om fastställande av ersättning åt

den som utför tjänst för kronans räkning.

Femte stycket motsvarar nuvarande 17 §.

Närmare redogörelse för hithörande bestämmelser har lämnats i den allmänna

motiveringen under rubriken »Ersättningsgrunder vid förfoganden

enligt en allmän förfogandelag». Ännu ett par frågor bör dock beröras.

Jämlikt 18 § sista stycket i nuvarande förfogandelag skall — därest egendom

varöver kronan förfogat med nyttjanderätt lidit skada eller avsevärd försämring

— skälig ersättning utgå härför.

I utredningens förslag stadgas emellertid att skälig ersättning skall lämnas

för skada eller avsevärd försämring, som egendomen lidit genom begagnandet.

I gttrande anför Svea hovrätt att, såvitt av motiven framgår, utredningen

icke avsett att med den nya lydelsen göra någon saklig ändring i förhållande

till gällande lag. Enligt hovrättens mening bör alltså, liksom hittills, ersättning

kunna utgå även för skada eller försämring som uppkommit på annat

sätt än genom egendomens begagnande; stadgandet torde böra avfattas

så att möjligheten härtill icke utesluts.

Departementschefen. Beträffande stadgandet i 18 § andra stycket utredningens

förslag må framhållas, att orden »genom begagnandet» icke återfinns

vare sig i gällande förfogandelag eller i motsvarande bestämmelse i

rekvisitionslagen. Av förarbetena till dessa båda lagar framgår att ersättning

för skada eller försämring skall gäldas oberoende av huruvida den

kan anses ha uppkommit genom själva begagnandet. Inträffar skada t. ex.

av våda, skall sålunda ersättning likväl utgå och det torde t. o. in. kunna

förekomma fall, där ägaren får gottgörelse även om någon ringare grad av

vållande ligger honom till last. Såsom Svea hovrätt anmärkt framgår icke

av motiven, att utredningen avsett att göra någon ändring i gällande ord
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ning. Enligt min mening är det icke anledning att nu frångå hittills tilllämpade

principer. Jag får därför förorda att nyss angivna båda ord utgår

ur den av utredningen föreslagna lagtexten.

I fråga om tredje stycket bör nämnas att enligt uttryckligt stadgande i

rekvisitionslagen ersättning i fall, som avses med detta stycke, utgår jämväl

för skada eller försämring, som förnödenheten kan ha åsamkats genom

den påfordrade åtgärden. Motsvarande stadgande återfinns däremot icke i

utredningens förslag. Enligt min mening bör dock av lagtexten tydligt

framgå, att berörda i samband med rekvisitioner gällande princip också

skall gälla vid förfoganden enligt den nya förfogandelagen.

19 §.

I första stycket, som motsvaras av 15 § första stycket gällande förfogandelag,

lämnas bestämmelser om upprättande av taxor enligt vilka ersättning

bör utgå.

Andra stycket motsvarar nuvarande 15 § andra stycket. Här stadgas bl. a.

att taxor skall upprättas av riksvärderingsnämnden samt att enligt prisregleringslag

gällande priser skall betraktas som taxepriser.

I tredje stycket — som i huvudsak motsvarar 15 § tredje stycket i 1939

års förfogandelag — stadgas att, om taxepris gäller för förnödenhet eller

tjänst m. m., ersättningen härför skall utgå efter taxepriset. Härtill har fogats

ett par stadganden, vilka i vissa fall möjliggör jämkning av ersättning

som skall utgå efter sådant pris.

Enligt fjärde stycket gäller liksom för närvarande, att klagan över riksvärderingsnämndens

beslut enligt denna paragraf icke må föras.

För närmare kännedom om nu berördå stadganden må hänvisas till vad

anförts under rubriken »Ersättningsgrunder vid förfoganden enligt en allmän

förfogandelag». Därutöver kan framhållas att utredningen förutsatt

att bestämmelserna i tredje stycket om jämkning kommer att få ökad betydelse

om, såsom föreslås, samtliga enligt prisregleringslagen gällande priser

likställs med taxepris. Såsom exempel på fall då jämkning bör ske nämner

utredningen, att ett företag, som tillämpat ett lågt pris på grund av särskilt

förmånliga inköp eller i konkurrens- eller reklamsyfte, vilket pris

sedan låsts genom prisstopp, åläggs att avstå förnödenheten till detta låga

pris.

20—22 §§.

Dessa paragrafer har samma innebörd som 16 §, 18 § första stycket

respektive 18 § tredje stycket gällande lag.

23 §.

Lagrummet, som motsvarar 19 § i nuvarande lag, har berörts i den allmänna

motiveringen under rubriken »Om formerna för bestämmande av ersättning

enligt en fullmaldslagstiftning». Ytterligare några frågor bör dock

bär behandlas.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kangl. Maj:ts proposition nr 20.

Utredningen framhåller, att bestämmelserna om de lokala värderingsnämndernas

kompetensområden utformats i så nära anslutning som möjligt

till motsvarande regler i rekvisitionslagen. Bl. a. förordas att ersättning

för motorfordon, släpfordon och motorredskap skall bestämmas av bilvärderingsnämnd.

•— Enligt förslaget kan lokal värderingsnämnds beslut överklagas

både av kronan och enskild sakägare, medan beslut av myndighet

som omnämns i första stycket får överklagas endast av enskild sakägare.

Med sådan avses även den som enligt It § satts i kronans ställe.

I sitt yttrande föreslår arméförvaltningen att de förnödenheter, beträffande

vilka ersättning skall fastställas av bilvärderingsnämnd, anges såsom

»motordrivna fordon, släpfordon och efterfordon».

Departementschefen. Utredningens förslag tillstyrks med den av arméförvaltningen

förordade ändringen, vilken anknyter till 1951 års vägtrafikförordning.

24 §.

Lagrummet upptager bestämmelser om sättet för utbetalande av ersättning.

Utredningen erinrar om att enligt förslaget lokal värderingsnämnd skall

bestämma ersättning som icke utgår efter taxa samt att beslut, meddelat av

sådan nämnd, kan överklagas hos riksvärderingsnämnden även av kronan.

För att icke den ersättningsberättigade skall behöva vänta alltför länge på

ersättningen är det enligt utredningens mening rimligt att, då besvärstiden

utgått men kronan överklagat den lokala nämndens beslut, den del av ersättningen

som icke omfattas av besvären genast utanordnas till den ersättningsberättigade.

Motsvarande bör gälla när ersättning skall utgå efter

taxa i sådant fall där kronan satt annan i sitt ställe. Beträffande övriga fall

förordar utredningen, att ersättningen gäldas genast efter det den blivit

till beloppet bestämd. Utredningens förslag upptager också den nuvarande

bestämmelsen att — därest den som satts i kronans ställe ej fullgör honom

åliggande skyldighet att gälda ersättning — kronan skall vara pliktig att på

ansökan av den ersättningsberättigade gälda ersättningen.

I yttrande av länsstyrelsen i Norrbottens län förordas ett uttryckligt stadgande

av innehåll, att i sistnämnda fall ersättningen skall utbetalas av kronan

så skyndsamt som omständigheterna medger.

Departementschefen. Enligt min mening kan med skäl göras gällande, att

den ersättningsberättigade även i det av länsstyrelsen berörda fallet bör

kunna kräva att erhålla honom tillkommande ersättning utan dröjsmål.

Kronan bör sålunda vara skyldig att utbetala ersättningen genast efter det

ansökan härom gjorts.

25 §.

Paragrafen, som motsvarar nuvarande 21 §, upptager under första styc
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

159

ket bestämmelser om rätt för den, som har panträtt i avstådd förnödenhet,

att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Andra stycket lämnar regler

för det fall, att ersättning skall utgå för förnödenhet som är utmätt eller

satts i kvarstad eller under skingringsförbud.

För närvarande finns i förfogandelagen inga andra bestämmelser än nu

nämnda om tredje mans rätt att erhålla betalning ur utgående ersättningar.

Vidare saknas stadganden som reglerar förhållandet mellan ägare och nyttjanderättshavare

i det fall, att kronan förfogar över egendom som upplåtits

med nyttjanderätt. Såsom utredningen framhållit uppkommer spörsmålet

om tredje mans rätt vid betydligt flera tillfällen än då egendom tages

i anspråk jämlikt förfogandelagen. Sålunda kan erinras om rekvisitionslagen,

1949 års lag om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m. och

1950 års lag om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats. Spörsmålet

torde böra lösas i ett större sammanhang, och därför saknar även

förslaget till ny förfogandelag andra regler om tredje mans rätt än nyss

sagts.

Tredje stycket upptager ett nytt stadgande. Enligt detta skall utgående

ersättningsbelopp nedsättas hos överexekutor jämlikt 1927 års lag om gälds

betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar, därest ovisshet

skulle råda om vem som är berättigad att uppbära ersättningsbeloppet. Denna

regel förutsätter emellertid att tredje man får tillfälle att före beloppets

utbetalande göra sin rätt gällande. I förfogandeförordningen bör därför

meddelas föreskrift om förebringande av särskild utredning, huruvida ersättningsberättigad

tredje man finns.

26—28 §§.

Lagrummen upptager bestämmelser om skyldighet för envar att på anmodan

lämna uppgifter om sitt innehav av viss förnödenhet m. in. (26 §),

om uppgiftsskyldigs plikt att under närmare angiven förutsättning på anfordran

tillhandahålla myndighet handelsböcker eller andra affärshandlingar

(27 §) samt om rätt för myndighet att undersöka uppgiftsskyldigs kontor

in. in. (28 §). Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen

under rubriken »Uppgiftsskyldighet m. in.».

Om straff för den som underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet enligt

26 § eller att efterkomma anfordran enligt 27 § stadgas i respektive 32 §

och 37 §.

29 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 24 §. Den i sistnämnda lagrum upptagna

straffbestämmelsen återfinns i förslaget under 38 §.

30 §.

Enligt den i utredningens förslag under rubriken »Om straff m. m.» upptagna

43 § må länsstyrelse eller annan myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer

förelägga den lämpligt vite som underlåter att fullgöra uppgifts
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

skyldighet jämlikt 26 § eller att efterkomma anfordran enligt 27 § eller

vägrar myndighet att verkställa undersökning jämlikt 28 §. I anslutning

härtill stadgas att länsstyrelse äger utdöma förelagt vite. Utredningen framhåller,

att nuvarande förfogandelag saknar stadganden om vitesföreläggande

men att motsvarande bestämmelser är upptagna i straffkungörelsen.

I sitt yttrande framhåller Göta hovrätt att enligt förslaget underlåtenhet

att avlämna begärda uppgifter eller tillhandahålla infordrade handelsböclcer

kan komma att medföra såväl straffansvar som vitesföreläggande. Förhållandet

mellan straffsanktionen och vitesföreläggandet har emellertid icke

reglerats i förslaget. Tvekan kan därför uppkomma, huruvida straff får

ådömas den försumlige, ehuru denne förelagt vite utdömts. Hovrätten hänvisar

därvid till rättsfallet i SvJT 1943:67. Enligt hovrättens mening är bestämmelser

i frågan påkallade.

Departementschefen. Det lär icke kunna bestridas, att bestämmelser om

vitesföreläggande i den omfattning utredningen föreslagit är erforderliga

för att förfogandelagen skall kunna verksamt fylla sitt syfte.

Det av Göta hovrätt gjorda uttalandet angående förhållandet mellan straff

och vite torde kräva ett klarläggande. Till en början må därvid betonas att

enligt förslaget straffbarhet i princip föreligger i och med att den enskilde

underlåtit att inom föreskriven tid fullgöra honom med stöd av lagen ålagd

skyldighet, medan myndighets rätt att förelägga vite avses inträda först sedan

sådan försummelse konstaterats eller m. a. o. först efter det ett fullbordat

brott är begånget. Ett vitesföreläggande får alltså självständig betydelse

såsom ett effektivt och snabbt verkande påtryckningsmedel, när straffhotet

befunnits icke vara tillfyllest för att tvinga fram den önskade effekten.

Denna självständiga betydelse av ett vitesföreläggande framträder särskilt

tydligt därigenom att sådant föreläggande kan ske, även om den föregående

underlåtenheten på grund av omständigheterna icke är straffbar.

Av det sagda följer att länsstyrelse synes vara oförhindrad att — därest

förutsättningarna härför eljest är uppfyllda — utdöma förelagt vite, oaktat

domstol utmätt straff för den förseelse som föregått vitesföreläggandet. Däremot

torde det icke vara förenligt med allmänna rättsgrundsatser att utdöma

både straff och vite exempelvis i sådant fall, där ett brott uppkommer

i och med att den, som fått sig vid vite förelagt att fullgöra viss prestation,

underlåter detta. Emellertid synes det icke lämpligt att i lagtexten angiva

de regler som bör följas i olika fall utan hithörande frågor får lösas vid

rättstillämpningen. För att betona vitets karaktär av tvångsmedel finner

jag mig dock böra förorda, att stadgandet om vite införs i omedelbar anslutning

till de paragrafer som avhandlar uppgiftsskyldigheten m. m.

31—33 §§.

Lagrummen, som i nuvarande lag närmast motsvaras av bestämmelserna

i 23 § första stycket första punkten, upptager stadgande om straff för närmare

angivna uppsåtliga brott av den normala brottsgraden. Hithörande

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

161

frågor har närmare behandlats i allmänna motiveringen under rubriken

»Straff och andra påföljder m. m.».

34 §.

I paragrafen lämnas bestämmelser om straff i det fall, att brott varom

förmäles i 31—33 §§ med hänsyn till omständigheterna är att anse som

ringa.

35 §.

Detta lagrum, som motsvarar 23 § första stycket andra punkten i 1939

års förfogandelag, upptager stadganden om straff, då brott varom sägs i

31—33 §§ är att anse som grovt. Utöver vad som anförts under den allmänna

motiveringen må här nämnas följande av utredningen anförda synpunkter.

Vid bedömande huruvida en gärning avsett betydande myckenhet av förnödenhet

eller ej bör självfallet hänsyn tagas till den normala omsättningen

av förnödenheten. Sålunda torde i fråga om t. ex. kryddor betydande

myckenhet föreligga redan när mängden uppgår till några kilogram, medan

beträffande varor som socker och vetemjöl bör fordras att gärningen avsett

väsentligt större mängder. Vid prövningen bör också det aktuella försörj

ningsläget beaktas. I ett skärpt läge kan sålunda tänkas att även en gärning,

som avser förhållandevis små kvantiteter, bör bedömas som grov. —

En gärning av särskilt farlig art kan föreligga t. ex. om en för folkförsörjningen

synnerligen viktig produktion lidit avbräck till följd av att en vara

olovligen använts för otillåtet ändamål eller eljest undanhållits.

36 §.

I lagrummet, som saknar motsvarighet i gällande lag, stadgas straff för

den som av oaktsamhet begår gärning varom förmäles i 31—33 §§.

37 §.

Detta lagrum stadgar straff för den som underlåter att efterkomma anfordran

att tillhandahålla myndighet handelsböcker (jfr 27 §). Motsvarande

stadgande återfinns icke i 1939 års förfogandelag men väl i 13 § första stycket

straffkungörelsen.

I detta sammanhang kan nämnas att förslaget ej — lika litet som gällande

förfogandelag -— upptager någon bestämmelse om straff för den som vägrar

myndighet att undersöka kontor m. in. (jfr 28 §). Straff härför kan

utdömas jämlikt 10 kap. 12 § andra stycket strafflagen.

38 §.

Enligt denna paragraf straffas den som bryter mot vad i 29 § föreskrivits.

Bestämmelsen återfinns i nuvarande 24 §.

39 §.

Lagrummet upptager det i den allmänna motiveringen omnämnda stadgandet

om husbondeansvar.

II Bihang till riksdagens protokoll 195A. 1 saml. Nr 20.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

40 §.

Denna paragraf, som motsvaras av 25 § i nuvarande lag, upptager bestämmelser

om förverkandepåföljd. Bestämmelserna har omnämnts i den allmänna

motiveringen under rubriken »Straff och andra påföljder in. in.».

Det synes emellertid erforderligt att i detta sammanhang behandla dem mera

utförligt.

Utredningen framhåller, att förverkandebestämmelserna utformats närmast

med 2 kap. 16 § strafflagen samt straff kungörelsen som förebild. Detta

innebär bl. a., att förverkandebestämmelserna i nuvarande förfogandelag

1 vissa hänseenden påbyggts. Den viktigaste nyheten är, att det för ådömande

av förverkandepåföljd icke förutsätts att gärningsmannen fälls till straff,

utan sådan påföljd kan i princip följa, när någon förövat gärning som enligt

närmare angivna paragrafer i den föreslagna lagstiftningen är straffbelagd.

Domstolen avses sålunda hädanefter kunna meddela beslut om förverkande,

även om gärningsmannen till följd av minderårighet eller psykisk

abnormitet icke kan fällas till straff. Sådant beslut anser utredningen vidare

skola kunna meddelas i fall, där straff för gärningen är förfallet på grund

av preskription. Utredningen förutsätter emellertid, att i dylikt fall den i

2 kap. 18 § strafflagen stadgade begränsningen i talerätten skulle inträda

d. v. s. att, om straff är förfallet, talan angående förverkandepåföljd skulle

få väckas av åklagare endast då statsåklagaren finner det vara ur allmän

synpunkt påkallat.

Ifråga om utformningen av 40 § anför utredningen i anslutning till första

stycket första och andra punkterna, att förverkandepåföljd avses skola ådömas

så snart de formella förutsättningarna är för handen. Dessutom förutsätts

att jämkning vanligen icke skall förekomma vare sig beträffande mängden

av den förnödenhet som skall förklaras förverkad eller beträffande

storleken av det belopp som skall utges.

Beträffande tredje och fjärde punkterna i första stycket uttalar utredningen

att förverkande bör ske efter skälighetsprövning i det särskilda fallet.

Dessa bestämmelser bör förekomma främst i sådana fall, där det måste

antagas att svaranden haft för avsikt att undandraga sitt förråd av reglerade

förnödenheter, t. ex. genom olovlig överlåtelse eller genom att använda det

för en ej tillåten tillverkning. Detsamma bör gälla där vederbörande grovt

förbrutit sig mot gällande föreskrifter.

Ytterligare betonar utredningen, att — därest en brottslig handling innebär

överträdelse både av förfogandelagen och t. ex. prisregleringslagen —

dubbel påföljd icke får ådömas. I det fall åter att såväl säljare som köpare

av förnödenhet olovligen förfogat över förnödenhet bör dels säljaren förpliktas

utgiva den mottagna köpeskillingen, dels förnödenheten förklaras

förverkad eller, om den icke finns i behåll, köparen förpliktas utgiva dess

värde. -—- Är flera brottsliga, bör förverkandepåföljd ådömas solidariskt. I

särskilda fall kan dock enligt utredningens mening undantag göras från

denna regel. Har sålunda t. ex. både husbonde och anställd fällts till ansvar

för en av den senare begången förseelse, kan ibland anses skäligt att endast

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

163

husbonden ådöms förverkandepåföljd. — Med begreppet »värde» avser utredningen

här marknadsvärdet eller, om prisregleringspris gäller, detta pris.

Slutligen framhåller utredningen, att vad som skall förklaras förverkat

är den förnödenhet gärningen avser men icke förnödenhet som trätt i den

förras ställe. Har exempelvis ett parti hudar, beträffande vilka förfogandeförbud

meddelats, olovligen beretts till läder, kan den sålunda tillverkade

varan icke förklaras förverkad. I sådant fall skall förverkandepåföljden i

stället avse hudpartiets värde.

Vid remissbehandlingen har de av utredningen förordade förverkandereglerna

berörts av riksåklagarämbetet, som biträder utredningens ståndpunkt

att förverkandepåföljd bör följa, även om gärningsmannen ej kan straffas

på grund av minderårighet eller psykisk abnormitet eller till följd av åtalspreskription.

Ämbetet är också benäget att biträda ståndpunkten, att den i

2 kap. 18 § strafflagen stadgade begränsningen i talerätten bör tillämpas.

Enligt ämbetets uppfattning är det emellertid nödvändigt, att uttrycklig bestämmelse

härom intages i lagtexten.

Vidare anser ämbetet, att förfogandelagen bör upptaga bestämmelsen i 2

kap. 16 § strafflagen, att förverkande icke gäller mot den som är i god tro.

I anslutning härtill framhåller ämbetet att en analogisk tillämpning av

strafflagens förverkandebestämmelser icke är alldeles självklar med hänsyn

till den detaljreglering, som i detta avseende givits i den föreslagna

lagstiftningen.

Slutligen förordar ämbetet ett par redaktionella ändringar i lagtexten.

Grossistförbundet vänder sig mot den föreslagna bestämmelsen att — därest

särskild anledning föreligger därtill — även förråd av andra förnödenheter,

beträffande vilka förfogandeföreskrift meddelats och som ägs eller

innehas av den tilltalade, må förklaras förverkade. Enligt förbundets mening

är bestämmelsen högst tvivelaktig ur rättssäkerhetssynpunkt. Förverkandet

bör icke avse annan förnödenhet än den som är föremål för brottet.

Departementschefen. I utredningens förslag har bestämmelserna om förverkandepåföljd

utformats på något annorlunda sätt än motsvarande stadganden

i gällande förfogandelag, straffkungörelsen och prisregleringslagen.

Enligt ordalydelsen av dessa stadganden måste fällande straffdom föreligga

för att gärningsmannen skall kunna ådömas förverkandepåföljd. Jämlikt

utredningens förslag förutsätts för dylik påföljd icke att gärningsmannen

fälls till ansvar utan det räcker med att han begått viss straffbar handling.

Härmed har utredningen velat ernå, att förverkandepåföljd kan ådömas

t. ex. om gärningsmannen på grund av sin sinnesbeskaffenhet är straffri

eller om straff förfallit på grund av åtalspreskription. Förslaget överensstämmer

i detta avseende med vad som enligt 5 kap. 19 a § strafflagen gäller

om förverkandepåföljd som i 2 kap. 16 § samma lag sägs. Det anknyter

även till den rättspraxis som tidigare utbildat sig på detta område. Sålunda

hade högsta domstolen i en år 1950 meddelad dom — under hänvisning till

strafflagens nyssnämnda stadganden — förklarat den omständigheten, att

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

åtalspreskription förelåg beträffande en mot prisregleringslagen begången

förseelse, ej utgöra hinder för att gärningsmannen ådömdes förverkandepåföljd

(se NJA 1950: 477). I ett år 1952 avgjort plenimål, där samma fråga

var till bedömande, har emellertid högsta domstolen funnit uteslutet att,

till men för gärningsmannen, analogiskt tillämpa strafflagens bestämmelser

på sådan påföljd varom förmäles i prisregleringslagen och därför ansett

påföljden ha förfallit samtidigt med straffet (se NJA 1952:240). En stark

minoritet ansåg emellertid att förverkandepåföljd kunde ådömas.

Såsom framgår av vad anförts under den allmänna motiveringen har jag

förordat, att reglerna om förverkandepåföljd i den blivande förfogandelagen

utformas i enlighet med utredningens förslag. Härav följer att själva

avfattningen av reglerna hädanefter icke, såvitt angår förfogandelagen, kan

åberopas som hinder för att gärningsmannen ådöms förverkandepåföljd

också i sådant fall där han icke kan fällas till straff t. ex. därför att han

är sinnessjuk eller åtalspreskription inträtt. Frågan, huruvida en dylik påföljd

är utesluten på grund av allmänna rättsgrundsatser eller ej, får liksom

hittills lösas i rättspraxis. I detta sammanhang kan nämnas att strafflagberedningen

i sitt förut omtalade betänkande (SOU 1953: 17) förbehållit

sig att återkomma till förhållandet mellan böter och andra ekonomiska

brottssanktioner. Det kan antagas att spörsmålet om förverkandebestämmelsernas

framtida gestaltning prövas antingen av beredningen eller i samband

med den förut omnämnda utredningen av specialstraffrätten, varom

riksdagen hemställt.

Enligt min åsikt saknas anledning att komplettera de av utredningen

förordade förverkandebestämmelserna med ett särskilt stadgande av samma

innebörd som 2 kap. 18 § strafflagen. Av vedertagna principer på straffrättens

område följer nämligen, att bestämmelserna i strafflagens allmänna

del merendels är analogiskt tillämpliga beträffande specialstraffrätten, i

den mån ej annat framgår av vederbörande specialförfattning.

Den omständigheten att detaljerade regler om förverkandepåföljd är upptagna

i förslaget till allmän förfogandelag medför å andra sidan, att de i 2

kap. 16 § strafflagen lämnade bestämmelserna ej blir analogiskt tillämpliga.

Det i nämnda lagrum upptagna stadgandet, att förverkande ej gäller

mot den som är i god tro, kommer sålunda icke att få någon tillämpning

såvitt angår förfogandelagen. Riksåklagarämbetet har emellertid ifrågasatt

om icke förslaget borde kompletteras med ett motsvarande stadgande. Enligt

min mening saknas dock behov härav. Förverkandepåföljd enligt såväl

1939 års lag som förslaget till ny förfogandelag är nämligen — såsom torde

framgå av ordalydelsen och bekräftas av förarbetena till förstnämnda lag

— knuten till den brottsliga gärningen. Härutinnan skiljer sig bestämmelserna

från de i 2 kap. 16 § strafflagen och t. ex. 1923 års lag om straff för

olovlig varuinförsel lämnade förverkandereglerna, enligt vilka påföljden anknyter

till egendomen. Förverkandepåföljd enligt den blivande förfogandelagen

kan sålunda ifrågakomma endast för den som begått den brottsliga

gärningen eller medverkat däri på sådant sätt att straffbarhet kan inträda

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

jämlikt strafflagens medverkansregler. Däremot kommer dylik påföljd icke

att kunna ådömas den som exempelvis i enlighet med gällande ransoneringsföreskrifter

köper en förnödenhet, vilken av fångesmannen förvärvats i strid

mot meddelad ransoneringsföreskrift. Föreligger åter det fallet att någon i

och med förvärvet av förnödenhet bryter mot sådan föreskrift, bör enligt

min mening spörsmålet, huruvida förverkandepåföljd skall ådömas honom

eller ej, i stort sett lösas efter samma grunder som frågan, huruvida han

bör straffas eller icke. Är det uppenbart att ursäktlig rättsvillfarelse föreligger,

kan sålunda ifrågakomma att ej ådöma sådan påföljd. Här kan sägas

att »särskilda förhållanden» bör föranleda befrielse från påföljden.

I anledning av grossistförbundets yttrande må betonas att enligt förslaget

endast särskilda skäl kan föranleda förverkande av andra förnödenheter än

dem som den brottsliga gärningen avsett. Såsom utredningen framhållit kan

ett sådant skäl vara att gärningsmannen grovt förbrutit sig mot gällande

föreskrifter. Vidare synes det mig naturligt att tillämpa detta stadgande

t. ex. mot en icke näringsidkare, som i samband med en överträdelse av

meddelad föreskrift ertappas med att inneha förråd av andra förnödenheter

vilka är föremål för reglering, ehuru det icke kan till fullo styrkas att

han olovligen förvärvat dessa förnödenheter, samt det framstår som uppenbart

att han förvärvat dem för att handha dem i strid mot meddelade bestämmelser.

Slutligen ansluter jag mig till vad utredningen i övrigt uttalat i detta

sammanhang. Med anledning av vad riksåklagarämbetet anfört har dock

ett par jämkningar gjorts i ordalydelsen.

41 §.

Lagrummet, vari stadgas huru med förverkad förnödenhet skall förfaras,

motsvarar 20 § straffkungörelsen och har utformats i anslutning till stadgandet

i 7 § 2 mom. lagen den 18 juni 1949 om straff för olovlig varuutförsel.

42 §.

Denna paragraf motsvaras av 26 § första stycket gällande förfogandelag.

43 §.

1 lagrummet stadgas att värdet av förverkad egendom skall tillfalla kronan.

44 §.

Paragrafen är ny. Motsvarande stadgande upptages emellertid under 23 §

i rekvisitionslagen.

45—49 §§.

Lagrummen motsvarar 27—31 §§ gällande förfogandelag.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Förslaget till allmän ransoneringslag.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 §, 2 § tredje stycket och 12 § förslaget till

allmän förfogandelag.

2 §•

Bestämmelserna i detta lagrum har i viss mån berörts i den allmänna motiveringen

under rubriken »Lagstiftningens omfattning». Hithörande frågor

torde dock böra behandlas mera utförligt.

Beträffande första stycket 1) framhåller utredningen att här intagna stadgande

avser både tillfälliga, kortfristiga förbud i syfte att möjliggöra förberedelser,

som är nödvändiga för en kommande ransonering, och förbud av

längre varaktighet i rent hushållningssyfte. Som exempel på det första slaget

nämner -utredningen försäljningsförbud under kortare tid för inventering

av viss förnödenhet. Ett sådant förbud var det försäljningsstopp som föreskrevs

under andra världskriget vid införandet av textilransoneringen. I hushållningssyfte

åter kan ett förbud av här omnämnt slag ifrågakomma, då

tillgången på en vara för tillfället är så ringa, att varan icke lämpligen kan

fördelas mellan förbrukarna. I samma syfte kan ett försälj ningsförbud komma

att meddelas beträffande viss lagringsduglig förnödenhet för att leda

förbrukningen mot en annan förnödenhet, som är mindre lämplig att lagra,

t. ex. försälj ningsförbud för margarin för att tillfälligt öka förbrukningen

av smör.

I fråga om första stycket 2) anför utredningen att bestämmelsen är avsedd

att utgöra grundval för vanliga ransoneringar, som genomförs genom

kort- eller licenssystem. Utredningen betonar, att huvudgrunderna för en fördelning

av tillgängliga förnödenheter är behov och angelägenhetsgrad. Vid

bestämmande av behovet måste ofta särskilda grunder tillgripas. Som mått

kan därvid, såvitt angår näringsidkare, användas t. ex. den aktuella omsättningen

eller också förbrukningen eller försäljningen under en tidigare basperiod.

Angelägenhetsgraden får bedömas efter förhållandena vid den aktuella

tidpunkten och allmänna riktlinjer kan ej lämnas.

Vad angår första stycket 3) anmärker utredningen, att användningsförbud

och användningsregleringar av olika slag avses kunna meddelas med

stöd därav. Det framhålls att även här behov och angelägenhetsgrad blir av

grundläggande betydelse. Som exempel på användningsregleringar nämner

utredningen följande förbud: att inkavla matfett vid yrkesmässig tillverkning

av bröd, att använda ospaltat fett vid framställning av tvättmedel, att

nyttja torvströ som bränsle och att använda ved för framställning av träkol.

Vidare understryker utredningen, att i princip föreskrift enligt 2 § första

stycket får meddelas endast beträffande förnödenhet, som är behövlig för

krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som i övrigt är av vikt

för befolkningen eller produktionen. Grundas föreskriften på förordnande

enligt 1 § tredje stycket krävs dessutom — vilket framgår av samma para
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

167

grafs fjärde stycke — att knapphet eller betydande fara för knapphet uppkommit

på förnödenheten av anledning som i förstnämnda stycke sägs. Jämlikt

förslagets 2 § andra stycket får dock föreskrift enligt paragrafens första

stycke meddelas också beträffande annan förnödenhet, nämligen om så är

erforderligt för att kunna tillfredsställande övervaka en reglering som genomförts

med stöd av första stycket. Som exempel nämner utredningen att

det vid ransonering av nötkött och fläsk kan bli nödvändigt att ransonera

även hästkött, varå brist icke råder, för att t. ex. charkuterister icke skall

kunna använda kupongfritt hästkött i sina varor och sälja dessa mot inköpsbevis

för nötkött eller fläsk, och att det vid ransonering av ost kan vara

nödvändigt att handelsreglera ostlöpe för att kunna kontrollera osttillverkningen.

Ytterligare betonar utredningen att — såsom lagtexten utvisar — villkor

kan föreskrivas med stöd av 2 § 2) och 3). Dessa villkor kan ha till syfte

att åstadkomma en önskad användning av förnödenheten. De kan också

nyttjas för produktionsdirigerande ändamål eller i kontrollsyfte eller i syfte

att motverka olämpliga följdverkningar av en reglering. Utredningen framhåller

emellertid, att villkoren skall vara generella, d. v. s. gälla lika för alla,

och de får icke ha personlig eller individuell anknytning. De får alltså icke

innebära en förprövning av en persons lämplighet att distribuera eller använda

viss förnödenhet. Ej heller får de begränsa rätten att köpa, sälja eller

använda förnödenheten på ett sådant sätt att dylik rätt tillkommer endast

viss person, viss sammanslutning eller medlemmar av viss sammanslutning.

Är en sådan förprövning eller begränsning erforderlig, bör den — understryker

utredningen — ske på grundval av bestämmelserna i 3 §. Vidare bör

som villkor enligt 2 § icke uppställas krav på att vederbörande skall ställa

sig till efterrättelse vissa prisbestämmelser. Ransoneringslagen är nämligen

icke avsedd att användas i prisregleringssyfte. Självfallet får ej heller som

villkor uppställas krav på att vederbörande inbetalar viss avgift. Erfordras

exempelvis prisclearing, skall den vidtagas med stöd av 4 §. — Vad utredningen

här sagt om villkor enligt 2 § gäller i tillämpliga delar även de normer,

efter vilka fördelning av förnödenhet skall ske.

Utredningen framhåller därefter det omöjliga i att ens tillnärmelsevis ge

en fullständig förteckning över de villkor, som kan komma att föreskrivas

med stöd av 2 §. Utredningen lämnar emellertid några exempel härpå. Sålun

da kan som villkor för rätt att i en restaurationsrörelse använda vissa förnödenheter

uppställas, att maträtter får serveras endast mot avlämnande av

föreskrivet antal kuponger för varje rätt, att vid servering av framdukat

smörgåsbord antalet assietter skall begränsas på visst sätt, att antalet huvudrätter

av kött eller fläsk skall inskränkas i särskilt angiven utsträckning,

att på matsedeln skall angivas det antal kuponger, som skall avlämnas för

de på matsedeln upptagna rätterna, att vid servering av kupongfria kötträtter

skall anges det slag av kött, som ingår i rätterna, o. s. v. Som villkor för

användande av fettråvaror kan föreskrivas, att raffinering eller annan förädling

av vissa fettvaror icke skall få ske utan särskilt tillstånd av försörj
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ningskommission, att tillverkare av margarin eller tvätt- och rengöringsmedel

ställer sig till efterrättelse de föreskrifter angående proportionerna av i

varan ingående fettämnen av olika slag, som försörj ningskommissionen meddelat

eller kan komma att meddela, o. s. v. Som villkor för rätt att använda

fisk till konservering kan föreskrivas, att allt fiskavfall skall levereras till

person med tillstånd att tillverka tran eller fiskmjöl till avsalu.

Enligt 2 § sista stycket i utredningens förslag skall föreskrift, som jämlikt

första stycket 1) och 2) meddelats rörande överlåtelse av viss förnödenhet,

äga motsvarande tillämpning på uttag som näringsidkare gör ur sin

rörelse. Utredningen betonar i anslutning härtill att med näringsidkare avses

t. ex. lantbrukare.

I detta sammanhang må erinras om bestämmelserna i betänkandets 18

och 19 §§, vilka i departeinentsförslaget motsvaras av 13 och 14 §§. I 13 §

stadgas förbud att utbjuda ransoneringsbevis till avyttring eller att överlåta

detta mot vederlag. Ej heller får sådant bevis mot vederlag i penningar

utlämnas till annan än den, för vilken beviset är utfärdat, för att användas

såsom ransoneringsbevis. Jämlikt 14 § må ransoneringsbevis icke heller

utan vederlag överlåtas eller mot annat vederlag än penningar utlämnas att

användas av annan än den, för vilken beviset är utfärdat, i andra fall eller

på andra villkor än som bestämts av Kungl. Maj :t eller myndighet som

Kungl. Maj :t förordnar. Däremot ges inga föreskrifter för utlämnande av

ransoneringsbevis utan vederlag, då fråga ej är om näringsidkare.

I yttrandena har utredningens uttalanden lämnats utan erinran. Jordbruksnämnden

framhåller i anslutning till 2 § första stycket 3), att stadgandet

också kan begagnas som grundval för utfodringsförbud beträffande

exempelvis brödsäd eller potatis.

Göta hovrätt framhåller, att bestämmelserna i 2 § första stycket 2) icke

i allo har samma innebörd som stadgandena i 13 och 14 §§. Sålunda äger

Kungl. Maj :t under angivna förutsättningar föreskriva, att förnödenhet må

saluhållas, utbjudas mot vederlag, överlåtas eller förvärvas endast i den

ordning och på de villkor som Kungl. Maj :t eller av Kungl. Maj :t förordnad

myndighet bestämmer. Detta innebär bl. a. fullmakt att helt förbjuda överlåtelse

av ransonerad förnödenhet, oavsett om överlåtelsen sker mot vederlag

eller ej. Ett utlämnande utan vederlag av ransoneringsbevis att användas

av annan än den, för vilken beviset är utfärdat, får emellertid — anför

hovrätten — i verkligheten anses innebära, att mottagaren av beviset kan

skaffa sig ransonerad förnödenhet utöver honom tilldelad ranson, d. v. s.

detsamma som om mottagaren mot gällande pris men utan lämnande av

föreskrivet ransoneringsbevis förvärvar ransonerad förnödenhet. Ett sådant

utlämnande är sålunda alltid tillåtet, medan motsvarande förfogande

över den ransonerade förnödenheten kan vara förbjudet. Hovrätten ifrågasätter,

om icke dessa olika bestämmelser bör utformas i överensstämmelse

med varandra, så att den Kungl. Maj :t lämnade fullmakten blir lika omfattande

i båda avseendena.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

169

Departementschefen. De av utredningen under denna paragraf föreslagna

bestämmelserna synes väl avvägda och de bör enligt min mening godtagas.

Ej heller torde något vara att erinra mot de uttalanden utredningen och

jordbruksnämnden gjort i anslutning till de olika bestämmelserna.

Med anledning av vad Göta hovrätt anfört om stadgandet i 2 § första

stycket 2) må framhållas följande. Det är riktigt, att viss skillnad föreligger

mellan detta stadgande och de föreslagna bestämmelserna i 13 och

14 §§. Enligt förstnämnda stadgande har Kungl. Maj :t befogenhet föreskriva,

att förnödenhet över huvud icke får överlåtas utanför ramen av en genomförd

ransonering. Detta innebär, att även vederlagsfria överlåtelser kan

förbjudas. Möjlighet att meddela sådant förbud måste finnas. Sålunda kan

det vara angeläget att förhindra gåvor mellan producenter och konsumenter.

I ett skärpt krisläge skulle nämligen genomförandet av en påbjuden

ransonering kunna allvarligt försvåras, om t. ex. jordbrukare hade rätt att

fritt skänka sina produkter till släktingar och bekanta. Härigenom skulle

avsevärda mängder av den ransonerade varan bli förbrukade utanför

ransoneringens ram, med påföljd att de allmänna ransonerna måste

minskas. Vidare skulle en sådan ordning i hög grad vara ägnad att fresta

de enskilda att söka kringgå ransoneringsbestämmelserna, eftersom det i

regel torde vara svårt för myndigheterna att vederlägga ett sanningslöst

påstående om att en överlåtelse haft karaktären av gåva. Nu anförda synpunkter

gäller väl vanligen icke vederlagsfria överlåtelser mellan konsumenter,

och gåvor dem emellan torde i flertalet fall kunna tillåtas. Vad åter

angår ransoneringsbevis reglerar de i 13 och 14 §§ meddelade bestämmelserna

icke utlämnande av sådant bevis utan vederlag. Det förutsätts sålunda,

att enskild förbrukare skall kunna utlämna bevis till annan att användas

för förvärv av förnödenhet som avses med beviset, om vederlag

icke utgår. Något mera påtagligt behov av att förbjuda utlämnande i dylika

fall synes icke föreligga. Visserligen öppnas möjlighet för den enskilde att

förvärva ransonerad förnödenhet utöver den honom tillmätta ransonen,

men eftersom förvärvet ändock faller inom ransoneringens ram kan det

knappast anses vara till förfång för regleringen i stort.

3 §.

Lagrummet, som innehåller bestämmelser om auktorisation, har behandlats

i den allmänna motiveringen under rubriken »Lagstiftningens omfattning».

4-7 §§.

I dessa paragrafer finns bestämmelser om clearingförfarande i form av

clearingbidrag och clearingavgifter samt om prisutjämningsavgifter.

För krisåtgärder av nyss angivna slag har redogörelse lämnats i den allmänna

motiveringen under rubriken »Lagstiftningens omfattning». Ytterligare

ett par frågor torde dock böra behandlas här.

Beträffande prisutjämningsavgift stadgas i 6 § sista stycket utredningens

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

förslag, att influtna medel skall användas på sätt som Konungen och riksdagen

bestämmer. Anledning till erinran mot detta stadgande torde icke

föreligga.

I fråga om clearingavgift har utredningen förordat en bestämmelse i 6 §

andra stycket av innebörd, att sådan avgift icke får användas för annat

ändamål än det för vilket den uttagits. Bestämmelsen — som står i samklang

med stadgandet i första stycket att avgift icke får uttagas i större

omfattning än som prövas erforderligt för att syftet med avgiften skall uppnås

— är naturlig och bör inflyta i lagtexten. Det må dock beaktas att det

ofta torde visa sig omöjligt att ordna ett clearingförfarande så, att clearingbidrag

och clearingavgifter helt motsvarar varandra. Uppstår underskott ankommer

det på Kungl. Maj:t och riksdagen att gemensamt bestämma huru

underskottet skall täckas. Särskild bestämmelse härom synes icke erforderlig

i nu förevarande sammanhang. Däremot bör det i lagen intagna stadgandet

rörande användning av clearingavgifter kompletteras med en föreskrift

om att, därest överskott uppkommer, Kungl. Maj :t och riksdag gemensamt

skall bestämma angående användningen därav.

Slutligen förtjänar framhållas att clearing- och prisutjämningsavgifter

icke bör uttagas beträffande andra förnödenheter än sådana varom förmäles

i 2 § första stycket.

8 §•

Lagrummet, som reglerar rätten till inlösen av förnödenhet beträffande

vilken föreskrift meddelats jämlikt 2 eller 3 §, har utförligt behandlats i

den allmänna motiveringen under rubriken »Om beaktande av enskilds intresse

vid försörjningsregleringar in. in.». Det synes mig dock lämpligt att

i detta sammanhang ytterligare beröra bestämmelserna i detta lagrum.

Utredningens förslag innehåller i 8 § första stycket en bestämmelse om

att — därest Kungl. Maj :t på grund av knapphet eller väntad knapphet på

viss förnödenhet beträffande denna meddelat föreskrift enligt 2 eller 3 § —

ägaren av sådan förnödenhet må ansöka om inlösen av de förråd av förnödenheten,

som han innehar. I andra stycket föreskrivs att Kungl. Maj :t eller

myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer inom trettio dagar från det ansökningen

ingavs skall besluta, huruvida förnödenheten skall av kronan

inlösas. Sker ej inlösen och har föreskrift som meddelats jämlikt 2 eller 3 §

medfört betydande begränsning i ägarens möjlighet att tillgodogöra sig värdet

av förnödenheten, skall förordnas att ägaren må överlåta eller använda

förnödenheten utan hinder av meddelade ransoneringsbestämmelser, såvida

icke föreskriften för honom medför allenast ringa men.

I sitt yttrande framhåller Svea hovrätt, att enligt vad utredningen uttalat i

motiven förutsättning för inlösenrätt är att föreskriften dels avser förnödenhet

på vilken det råder knapphet eller på vilken knapphet kan befaras

och dels i betydande mån begränsar ägarens möjlighet att tillgodogöra sig

förnödenhetens värde och att det men regleringen medfört icke är ringa.

Förstnämnda förutsättning bär emellertid angivits endast i lagrummets

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

171

första stycke vilket reglerar formerna för ansökan i ämnet. Enligt hovrättens

mening är en förtydligande omredigering av ifrågavarande stadgande

önskvärd.

Departementschefen. Enligt min uppfattning saknas tillräckliga skäl att

ändra lagrummets uppställning. Vad hovrätten anfört synes dock kräva ett

klarläggande i fråga om tolkningen av lagrummet. Såsom torde framgå av

lagtextens utformning och av vad i den allmänna motiveringen anförts avses

de enskilda medborgarna icke i något fall skola erhålla en ovillkorlig

rätt att få sina förråd av förnödenheter inlösta av kronan. I vissa fall skall

dock en vägran från kronans sida att bifalla en ansökan om inlösen kunna

medföra, att den enskilde äger förfoga över sitt förråd utan hinder av gällande

ransoneringsföreskrifter.

För att ett inlösenförfarande över huvud skall kunna ifrågakomma fordras

att föreskrift meddelats jämlikt 2 eller 3 § rörande viss förnödenhet

samt att föreskriften tillkommit därför att knapphet föreligger eller kan

väntas beträffande förnödenheten. Denna grundförutsättning har angivits

i 8 § första stycket i anslutning till stadgandet angående den enskildes rätt

att ansöka om inlösen. I andra stycket regleras de rättsverkningar som en

dylik ansökan kan få. Saknas nyss angivna förutsättning, skall inlösen icke

medges. Är förutsättningen däremot uppfylld, skall beaktas i vilken mån

meddelade regleringsföreskrifter begränsat ägarens möjlighet att tillgodogöra

sig förnödenhetens värde och vidare storleken av det men ägaren lider

genom regleringen. Skulle en dylik prövning ge vid handen, att de i 8 §

andra stycket angivna betingelserna icke är för handen, bör inlösen vägras.

Sökandens förråd av förnödenheten kommer då i fortsättningen att vara

underkastat de regleringsföreskrifter som allmänt gäller beträffande denna.

Skulle det däremot visa sig att nämnda betingelser föreligger, kan förnödenheten

inlösas eller kan meddelade föreskrifter uppmjukas så att betingelserna

eller endera av dem icke längre är tillfinnandes. Begagnas icke någon

av nämnda möjligheter, skall förordnande ges därom att ägaren i

fortsättningen får förfoga över sitt förråd utan hinder av meddelade ransoneringsföreskrifter.

Såsom exempel på ändrade regleringsföreskrifter av

nyss angivet slag må nämnas att vissa särskilda sortiment av någon vara,

vilka vid en konsumtionsreglering kan antagas bli svåra att avsätta, under

en övergångstid kan få överlåtas till lägre poängvärde.

9 §•

Denna paragraf motsvarar It § förslaget till förfogandelag.

10 §.

Lagrummet, som innehåller föreskrifter om grunderna för bestämmande

av ersättning vid inlösen samt om formerna för ersättningens bestämmande,

har behandlats i den allmänna motiveringen under rubrikerna »Om beaktande

av enskilds intresse vid försörjningsregleringar m. m.» samt »Om formerna

för bestämmande av ersättning enligt en fullmaktslagstiftning».

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj. ts proposition nr 20.

11 §•

Paragrafen motsvaras av 24 § i förslaget till förfogandelag.

12 §.

Motsvarande bestämmelser återfinns under 25 § förslaget till förfogandelag.

13—15 §§.

Lagrummen (18—20 §§ utredningens förslag) motsvarar 9 § straffkungörelsen

och 5 § kungörelsen den 21 mars 1941 angående särskilda legitimationskort

för erhållande av inköpskort för ransonerade varor, m. m. i

dess lydelse enligt kungörelsen den 25 februari 1944 (nr 63). Utöver vad

som anförts vid 2 § må följande anmärkas.

Bestämmelserna i 13—15 §§ avser främst ransoneringsbevis som möjliggör

förvärv av ransonerad vara (inköpskort eller inköpslicens). Även lösa

kuponger till sådana är att anse som ransoneringsbevis, om kupongerna enligt

meddelade bestämmelser gäller som bevis om rätt till inköp eller som

redovisning för försäljning av ransonerad vara. Som ransoneringsbevis räknas

även bevis om rätt till användning av ransonerad vara, exempelvis förmalningskort.

Inköpskort och inköpskuponger, vilka myndighet utfärdat

som förberedelse till en blivande ransonering eller för att hållas i beredskap

och vilka alltså ännu icke gäller för inköp av viss vara, är också att

betrakta som ransoneringsbevis.

Överlåtelse av ransoneringsbevis föreligger, då den som överlämnar beviset

till annan avser att därmed definitivt frånhända sig detta. Med utlämning

av ransoneringsbevis för användning åter avses sådana fall, då den

som överlämnar beviset vill låta mottagaren använda det för egen räkning

(för visst uttag eller tills vidare). Bestämmelserna om utlämnande av ransoneringsbevis

och användande av för annan utfärdat inköpsbevis är givetvis

icke tillämpliga, då någon gör inköp för egen räkning genom bud eller

dylikt. De åsyftar ej heller sådana fall, då inköp för ett enskilt hushåll eller

för någon hushållsmedlem sker på en av hushållsmedlemmarnas inköpskort.

Ej heller är bestämmelserna tillämpliga om någon, som allenast tillfälligt

tillhör ett hushåll, i samband med vistelsen låter hushållet förfoga över hans

inköpskort.

Lagtexten utgår från att ransoneringsbevis knyts till viss person, fysisk

eller juridisk. Om en rörelse byter innehavare, övergår bevis som mottagits

i eller för rörelsen alltså icke till den nye innehavaren i andra fall än då

vederbörande myndighet i enlighet med 14 eller 15 § — genom generellt

beslut eller i det särskilda fallet — så medgivit.

16—18 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer (21—23 §§ utredningens förslag)

motsvarar 4 § kungörelsen den 21 mars 1941 och 1—3 §§ kungörelsen den

16 januari 1942 angående återkallande av inköpskort in. in.

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

19—22 §§.

Lagrummen (14—17 §§ utredningens förslag) motsvarar i huvudsak 26

—29 §§ förslaget till förfogandelag.

23 §.

Paragrafen (45 § utredningens förslag) motsvarar 30 § förslaget till förfogandelag.

24 §.

Innehållet i denna paragraf motsvarar bestämmelserna i 5 och 6 §§, 7 §

andra stycket samt 8 § straffkungörelsen.

I 24 § straffbeläggs bl. a. olovligt saluhållande av ransonerad vara och

olovligt utbjudande av ransonerad vara till avyttring mot vederlag. I anslutning

härtill anför utredningen, att saluhållande av vara får anses föreligga,

då någon som är i tillfälle att avyttra varan på något sätt tillkännager

en vilja att avyttra varan till vem som helst. Denna vilja kan framträda

på olika sätt, exempelvis genom att varan förvaras i en försäljningslokal,

genom förklaring, som på förfrågan avges till obekant person, att

man är villig att försälja varan, genom försäljningsanbud till obekanta personer

o. s. v. Utbjudande av vara — anmärker utredningen vidare — föreligger

vid varje av eget initiativ till en annan riktat anbud om överlåtelse av

varan mot vederlag. I sådant fall är det likgiltigt, huruvida den utbjudande

kan anses ha varit beredd att till vem som helst avyttra varan. I utredningens

förslag straffbeläggs ytterligare olovlig överlåtelse. Beträffande detta begrepp

kan anmärkas att med överlåtelse här icke avses äganderättsövergång

till följd av arv, testamente, bodelning eller skifte. Däremot föreligger enligt

utredningens mening överlåtelse i det fall att någon till annan utlämnar en

viss mängd ransonerad vara mot löfte att sedermera återbekomma en lika

stor kvantitet av samma vara. Vidare stadgar 24 § straff bl. a. för den som

i strid mot föreskrift, meddelad enligt 3 §, yrkesmässigt säljer eller köper

förnödenhet.

Slutligen framhåller utredningen att ansvar enligt 24 § kan inträda endast

om gärningen förövats i strid mot meddelade föreskrifter och villkor. Huruvida

så är fallet får bedömas med ledning av de föreskrifter och villkor,

som vid varje särskilt fall gäller för den vara gärningen avsett. Därvid

skall exempelvis som överlåtelse av ransonerad vara i strid mot

ransoneringsbestämmelserna räknas ej blott de fall, då överlåtelsen över

huvud taget ej är tillåten, utan även sådana fall, då överlåtaren åsidosätter

gällande bestämmelser angående ordningen för överlåtelse av

varan i fråga. Som ytterligare exempel nämner utredningen att, om viss

ransonerad vara tills vidare eller under viss tid icke får försäljas i allmänna

handeln, straffbarhet för olovligt saluhållande torde inträda om en detaljhandlare

det oaktat förvarar varan på en försäljningsdisk eller eljest på

sådan tydligt synlig plats i butiken, där saluhållna varor brukar förvaras,

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

och ej medelst anslag å varan eller eljest på lämpligt sätt anger för kunderna,

att varan ej är till salu.

I sitt yttrande erinrar jordbruksnämnden om att straffkungörelsen för

straffbarhet vid olovlig överlåtelse av ransonerad vara förutsätter, att överlåtelsen

skett yrkesmässigt eller i vinningssyfte, såvida det icke är fråga

om vissa överlåtelser från producenter. De av utredningen förordade bestämmelserna

straffbelägger emellertid i princip även de talrika överlåtelser

av ransonerade varor som i form av gåvor eller försträckning sker mellan

olika hushåll. Eftersom en sådan utvidgning av det straffbelagda området

troligen icke åsyftats, förutsätter nämnden att i de särskilda ransoneringsbestämmelserna

positivt anges, i vilka fall överlåtelse av ransonerad vara

skall vara tillåten.

Departementschefen. Anledning till erinran mot de av utredningen förordade

bestämmelserna synes icke föreligga. Jag kan även ansluta mig till

de uttalanden som utredningen gjort i anslutning till bestämmelserna. Med

anledning av vad jordbruksnämnden anfört må ytterligare betonas att straff

icke kan utdömas i andra fall än där gärningen begåtts i strid mot meddelade

föreskrifter och villkor. Såsom framhållits vid 2 § kan det understundom

anses påkallat att reglera varje form av överlåtelse. Har det exempelvis

befunnits nödvändigt att förbjuda överlåtelser av ransonerade varor

i form av gåvor mellan olika hushåll, måste också straff kunna utmätas

för överträdelse av förbudet. Utan straffsanktion blir nämligen meddelade

föreskrifter eller villkor mer eller mindre verkningslösa. Det må i detta

sammanhang tilläggas att, om överträdelsen är ringa eller om den skett

av oaktsamhet, möjlighet till åtalseftergift föreligger.

25 §.

I lagrummet (27 § i utredningens förslag), som motsvarar It § straffkungörelsen,

5 § kungörelsen den 21 mars 1941 och 5 § kungörelsen den 16

januari 1942, stadgas straff för den som lämnar osann uppgift i ärende om

utfående eller återkallande av ransoneringsbevis. På föranledande av Göta

hovrätt har i departementsförslaget tillkommit ett stadgande om straff för

den som i ärende avseende tillstånd, varom i 3 § förmäles, lämnar osann

uppgift.

26—27 §§.

I paragraferna (28—29 §§ utredningens förslag) straffbeläggs obehöriga

förfaranden med ransoneringsbevis. Motsvarande bestämmelser återfinns i

9, 10 och 12 §§ straffkungörelsen, 5 § kungörelsen den 21 mars 1941 samt

5 § kungörelsen den 16 januari 1942.

I 26 § stadgas straff även för den som på annat sätt än i 13—15 §§ sägs

obehörigen förfogar över ransoneringsbevis. Härmed avses bl. a. att straffbelägga

de fall då någon, som mottagit ransoneringsbevis till förvaring, vägrar

att återlämna beviset till den för vilken det utfärdats. Begagnar innehavaren

beviset för det ändamål beviset avser, är han straffbar enligt 27 §.

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Enligt 27 § straffas bl. a. den som obehörigen begagnar för annan utfärdat

ransoneringsbevis. Såsom olovligt begagnande räknas varje fall, då någon

använder ransoneringsbevis, som överlåtits eller utlämnats till honom, i

strid mot av myndighet meddelade föreskrifter. Huruvida överlåtaren eller

utlämnaren samtyckt till användandet eller ej, saknar i detta sammanhang

betydelse. Till olovligt användande hänförs vidare de fall, då någon behörigen

utlämnat ett för honom utfärdat ransoneringsbevis till annan för

användande, men mottagaren begagnar beviset i större utsträckning än utlämnaren

medgivit eller i strid mot särskilda villkor, som uppställts av myndighet.

Straff för olovligt användande inträder vidare för den, som på annat

sätt än genom överlåtelse eller utlämnande obehörigen kommit i besittning

av ett för annan utfärdat ransoneringsbevis och därefter nyttjar detta.

I vissa fall kan straff för olovligt användande följa även då överlåtelse

eller utlämnande eller obehörigt förskaffande av ransoneringsbeviset ej

förekommit. Som exempel härpå kan nämnas att dödsbodelägare, som jämlikt

bestämmelserna i 18 § skulle ha överlämnat beviset, använder beviset

efter den tidpunkt, då det skulle skett.

28 §.

Bestämmelserna i denna paragraf (25 § utredningens förslag), vilka återfinns

i 13 § första stycket straffkungörelsen, stadgar straff såväl för den

som uppsåtligen underlåter fullgöra uppgiftsskyldighet enligt 19 § förslaget

till ransoneringslag som för den som underlåter att i anteckningar, varom

i sistnämnda paragraf förmäles, införa uppgift som bort där införas. I

senare fallet gäller som förutsättning för straffbarhet jämväl att underlåtenheten

innebär fara i bevishänseende.

29 §.

Också de i denna paragraf (26 § utredningens förslag) lämnade bestämmelserna

återfinns i 13 § första stycket straffkungörelsen. Enligt dessa

straffas den som lämnar osann uppgift, som innebär fara i bevishänseende,

antingen vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt 19 § eller i sådana anteckningar

varom i samma paragraf sägs.

Det må framhållas att bestämmelserna i 29 § liksom även de i 25 § upptagna

fyller en självständig uppgift vid sidan av 13 kap. 10 § strafflagen.

30 §.

Lagrummet — vilket upptager bestämmelser om straff, då brott varom

förmäles i 24—29 §§ är att anse som ringa — motsvaras av 34 § förslaget

till förfogandelag.

I detta sammanhang må följande av utredningen anförda synpunkter

återges.

Såsom i den allmänna motiveringen under rubriken »Straff och andra

påföljder m. m.» anmärkts får det anses önskvärt att rättegångsbalkens

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

bestämmelser om åtalseftergift blir tillämpliga på överträdelser av ransoneringsföreskrifter.

Huruvida åtalseftergift skall meddelas eller icke, bör

givetvis främst bedömas ur de synpunkter som vanligen tillämpas vid prövning

av sådana frågor. Blir det under en kristid aktuellt att mera allmänt

tillämpa de föreslagna straffbestämmelserna, torde det vara önskvärt att

allmänna riktlinjer till ledning för bedömningen av frågor om åtalseftergift

utfärdas av riksåklagarämbetet i samråd med vederbörande centrala

försörjningsmyndigheter. Som exempel på fall då åtalseftergift för förvärvaren

vanligen synes kunna ifrågakomma kan nämnas, att enskild förbrukare

vid något enstaka tillfälle hos handlande förvärvat ransonerad vara

mot avlämnande av inköpskuponger för varan, vilkas giltighetstid dock utgått

någon eller några dagar före förvärvet eller börjat först någon eller

några dagar därefter. Åtalseftergift synes ock kunna meddelas, då gärningen

består i att den enskilde vid något tillfälle hos handlande förvärvat viss

ransonerad vara, exempelvis smör, och därvid avlämnat i och för sig giltig

kupong, som dock gällt endast för inköp av margarin. Ett annat exempel

är, att enskild förbrukare i strid mot meddelade bestämmelser förvärvat

ransonerade jordbruksprodukter men det kan antagas, att tillstånd till överlåtelse

skulle ha beviljats om ansökan gjorts. Eftergift torde också böra

meddelas om förvärv som nyss sagts skett utan vederlag och avsett allenast

en ringa mängd samt förvärvaren är släkting till eller bekant med

överlåtaren. — Åtalseftergift torde däremot endast rent undantagsvis böra

meddelas om omständigheterna gör det sannolikt att förvärvaren förlett

överlåtaren till gärningen.

31 §.

Denna paragraf, som väsentligen motsvarar de i straffskärpningslagen lämnade

straffbestämmelserna och 35 § förslaget till förfogandelag, upptager

stadganden om straff, då brott varom sägs i 24—29 §§ är att bedöma som

grovt.

32 §.

Lagrummet stadgar straff för den som av oaktsamhet begår gärning varom

förmäles i 24—29 §§ och har samma innebörd som 36 § förslaget till

förfogandelag.

33—34 §§.

Lagrummen motsvarar 37 och 38 §§ förslaget till förfogandelag.

35 §.

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 16 § straffkungörelsen. En viss

utvidgning har dock skett därigenom att bestämmelsen gjorts tillämplig

på alla näringsidkare, sålunda även på jordbrukare.

Genom bestämmelsen avses främst att möjliggöra straffansvar i sådana

fall, där storleken av förefintlig brist i lagret visserligen gör det i hög grad

sannolikt, att olovlig avyttring skett av varor eller av ransoneringsbevis, men

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

full bevisning härom icke kan förebringas. Stadgandet är härjämte ägnat

att inskärpa angelägenheten av att i ett knapphetsläge väl vårda ur försörj - ningssynpunkt viktiga förnödenheter. Som exempel på fall, där bristande

omsorg bör anses föreligga, kan nämnas att en näringsidkare icke vidtager

normala försiktighetsmått för att skydda sitt förråd av ransonerade varor

och ransoneringsbevis från stöld eller åsidosätter den kontroll över anställdas

förfarande med förrådet, som skäligen kan påfordras av honom.

För att straff skall kunna inträda fordras ej blott, att näringsidkaren

vid omhänderhavandet av rörelsens förråd av ransonerade varor och ransoneringsbevis

åsidosatt den omsorg, som av honom skäligen kan påfordras,

utan även att denna vårdslöshet föranlett, att han ej kan redovisa varuförrådet

eller ransoneringsbevisen i den ordning vederbörande centrala krislidsmyndighet

bestämt. En handlande, som låter ett förråd av ransonerade

varor ligga på en för tjuvar lätt åtkomlig plats, exempelvis i ett olåst skjul,

är sålunda icke i och med denna vårdslöshet förvunnen till straff enligt denna

paragraf, utan för att sådant straff skall kunna inträda fordras även,

att varor förkommit till följd av vårdslösheten.

Brott mot 35 § får jämlikt 43 § andra stycket åtalas endast efter anmälan

eller medgivande av myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer.

36—39 §§.

Lagrummen behandlar handels- och användningsförbud samt därmed

sammanhängande trågor. Innebörden av dem framgår av vad förut anförts

i den allmänna motiveringen under rubriken »Straff och andra påföljder

m. in.».

Bestämmelserna har väsentligen samma innehåll som stadgandena i den

nu gällande handelsförbudslagen.

40 §.

Denna paragraf motsvarar 39 § förslaget till förfogandelag.

41 §.

Bestämmelserna i detta lagrum motsvaras av stadgandena i 40 § förslaget

till förfogandelag och för närmare kännedom om bestämmelsernas innebörd

må hänvisas till specialmotiveringen till nämnda paragraf. Här skall dock

ytterligare beröras ett par frågor.

Tillämpning av bestämmelserna i 41 § första stycket tredje och fjärde

punkterna kan vara påkallad i fall, då varuförrådet utgörs av varor som

enligt gällande föreskrifter över huvud ej får saluhållas eller försäljas eller

icke får saluhallas eller försäljas i det skick, vari de befinner sig. Som

exempel kan nämnas, att svaranden innehar förråd av ransonerade ersättningsmedel,

som ej alls får saluhallas eller ej må säljas i de förpackningar

svaranden använt för varan. Ett annat exempel är, att svaranden innehar

charkuterivaror, som till följd av utfärdade bestämmelser om sortimentsbegränsning

ej får saluhållas.

12 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 20.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Bestämmelsen i första punkten är tillämplig även på ransoneringsbevis.

I detta sammanhang kan erinras att ransoneringsbevis, som är falskt, kan

förklaras förverkat med stöd av 2 kap. 17 § strafflagen, även om det icke

använts vid brott.

Slutligen kan framhållas att i departementsförslaget ordalagen i första

punkten något jämkats. Denna formella jämkning har tillkommit med anledning

av ett uttalande av riksåklagarämbetet.

42 §.

Paragrafen motsvarar 41 § förslaget till förfogandelag.

43 §.

Lagrummets första stycke motsvarar 42 § förslaget till förfogandelag.

Andra stycket har hämtats från 22 § andra stycket straffkungörelsen.

44 §.

I lagrummet lämnas bestämmelser angående sättet för överklagande av

myndighets beslut.

45 §.

Denna paragraf motsvarar 43 § förslaget till förfogandelag.

46 §.

Lagrummet motsvaras av 48 § förslaget till förfogandelag.

Avslutningsvis må här anmärkas att den av utredningen föreslagna lagtexten

i de blivande förfogande- och ransoneringslagarna — utöver vad av

den tidigare framställningen framgått — på en del punkter jämkats i redaktionellt

hänseende.

Förslaget om tillägg till krigssjukvårdslagen.

7 a §.

Såsom framgår av vad i den allmänna motiveringen under rubriken »Lagstiftningens

omfattning» anförts har jag förordat, att de i gällande förfogandelag

lämnade bestämmelserna om förfogande för sjukvårdsändamål

icke skall inflyta i den blivande förfogandelagen utan att i stället erforderliga

stadganden härom skall upptagas i krigssjukvårdslagen. Fråga uppkommer

då huru dessa stadganden lämpligen bör utformas. I betänkandet

angående hälso- och sjukvården vid krig och andra utomordentliga förhållanden

(SOU 1952: 22) anfördes i denna fråga, att det givetvis var tänkbart

att ingående regler om ianspråktagande av de lokaler och förnödenheter,

som erfordrades för att tillgodose sjukvårdens behov, upptogs i krigssjukvårdslagen.

Å andra sidan framhölls att en sådan ordning skulle innebära

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

en tyngande utvidgning, som icke var motiverad med hänsyn till de ingående

förfogandebestämmelser som meddelats i gällande förfogandelag och

som kunde väntas inflyta i den blivande förfogandelagen. Det borde därför

räcka med ett stadgande i krigssjukvårdslagen av innebörd att, oavsett vad

allmänna förfogandelagen innehåller om förutsättningarna för dess tillämpning,

förfogandelagen skall i erforderliga delar gälla för att tillgodose det

allmänt civila medicinalväsendets behov, då 3 § krigssjukvårdslagen tilllämpas.

Icke heller enligt min uppfattning är det tillrådligt att belasta krigssjukvårdslagen

med utförliga bestämmelser angående huru erforderliga förfogandeåtgärder

må genomföras, efter vilka grunder ersättning skall utgå och

i vilken ordning ersättningen skall bestämmas in. m. Den lösning av frågan,

som förordats i nämnda betänkande, synes mig ändamålsenlig och jag får

därför tillstyrka densamma.

Förslaget till vissa ändringar i rekvisitionslagen.

9 §•

Lagrummet, som lämnar föreskrifter om riksvärderingsnämndens sammansättning,

har behandlats i den allmänna motiveringen under rubriken

»Om formerna för bestämmande av ersättning enligt en fullmaktslagstiftning».

11 §•

Paragrafen upptager regler angående grunderna för bestämmande av ersättning

för förnödenhet, som övertages med äganderätt. Huvudregeln i

paragrafens första punkt har samma innebörd som ersättningsregeln i

18 § första stycket förslaget till förfogandelag.

12 §.

Lagrummet motsvarar i stort sett 18 § andra och tredje styckena förslaget

till förfogandelag.

14 §.

Nu gällande bestämmelser har — med förebild från 19 § förslaget till förfogandelag

— kompletterats med ett stadgande av innebörd att, därest enligt

prisregleringslag visst pris gäller, skall så anses som om priset är

upptaget i taxa. I detta sammanhang kan erinras om ett uttalande av föredragande

departementschefen i proposition nr 231/1941 med förslag till lag

om fortsatt giltighet av 1939 års förfogandelag. I propositionen — som även

upptog ett förslag till ändring av då gällande bestämmelser om taxepris av

innebörd, att enligt prisregleringslagen fastställda priser skulle anses som

taxepriser — underströks nämligen angelägenheten av att hithörande regler

hade samma lydelse i allmänna förfogandelagen och rekvisitionslagen.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

15 §.

Paragrafen har utformats i anslutning till stadgandena i 19 § tredje

stycket första och andra punkterna i förslaget till förfogandelag.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom handelsdepartementet

upprättats förslag till

1. allmän förfogandelag;

2. allmän ransoneringslag;

3. lag angående tillägg till lagen om hälso- och sjukvård vid krig och andra

utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslagen); samt

4. lag om ändring i rekvisitionslagen den 30 juni 194-2 (nr 583).

Hemställan.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till allmän

färfogandelag, allmän ransonering slag och lag angående tillägg till lagen

om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden

(krigssjukvårdslagen), av den lydelse bihang till detta protokoll utvisar,

måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Carl Gustaf Gyllenhaal.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

181

Bihang.

Förslag

till

Allmän förfogandelag.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna i 2—9 §§ äga tillämpning.

Vid krigsfara, våld riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda

bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det

eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av

frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två

månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma förfallet.

Upphör krigsfaran, skall meddelat förordnande av Konungen upphävas

senast före nästkommande riksdagssessions avslutande.

Har till följd av krig mellan främmande makter eller annan utom riket

inträffad utomordentlig händelse uppkommit knapphet eller betydande fara

för knapphet inom riket på förnödenhet, som erfordras för krigsbruk eller

för ekonomisk försvarsberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen

eller produktionen, äger Konungen med riksdagens samtycke förordna, att

vad i 2 § första och tredje styckena samt 3—9 §§ stadgas helt eller delvis

skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning.

Under tid, då bestämmelse i 2—9 §§ äger tillämpning, skola även 10—49 §§

gälla.

2 §■

För att tillgodose behov av förnödenhet, som erfordras för krigsbruk eller

för ekonomisk försvarsberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen

eller produktionen, må föreskrift meddelas i enlighet med vad i 3—9 §§

stadgas.

Därjämte må föreskrift enligt 4 § meddelas för beredande av tjänstelokal

åt offentlig myndighet eller för annat liknande ändamål samt föreskrift enligt

8 § meddelas för annat ändamål av betydelse för det allmänna än att

tillgodose behov som i första stycket avses.

Föreskrift, som i första stycket sägs, grundad på förordnande enligt 1 §

tredje stycket, må dock meddelas allenast för att tillgodose behovet av förnödenhet,

beträffande vilken knapphet eller betydande fara för knapphet

uppstått till följd av händelse som i sistnämnda lagrum angives.

Om förfogande.

3 §■

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att

ägare eller innehavare av förnödenhet, som i 2 § första stycket avses, skall

avstå förnödenheten till kronan.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Är förnödenhet, som enligt föreskrift skall avstås till kronan, ej i så berett

skick som erfordras för dess användande till det avsedda ändamålet, äger

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer ålägga ägaren eller

innehavaren av förnödenheten att, innan den avstås eller därefter, ombesörja

att den undergår nödig beredning i den mån sådan enligt gängse förfarande

och ortens sed skulle hava verkställts av ägaren eller innehavaren, om den ej

tagits i anspråk av kronan.

Föreskrift enligt denna paragraf må avse jämväl förnödenhet, som efter

föreskriftens meddelande frambringas eller tillverkas eller ock införes till

riket eller inom riket införes till visst område.

4 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva,

att ägare eller innehavare av fastighet, gruva, byggnad, järnväg, industriell

anläggning, starkströmsanläggning, lageranläggning eller annan anläggning

eller av fartyg, motordrivet fordon eller annat transportmedel eller av flytdoclcor

eller lyftkranar eller av gräv- eller lastmaskiner eller andra större

arbetsmaskiner, som äro flyttbara, skall ej mindre till kronan upplåta egendomen

eller del därav jämte tillhörande inredning eller utrustning än även

tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning av inredningen eller

utrustningen.

Har föreskrift meddelats jämlikt föregående stycke om upplåtelse av fastighet

eller byggnad, är ägaren eller innehavaren berättigad att få sig anvisat

nödigt bostadsutrymme på fastigheten eller byggnaden, såframt han ej annorstädes

förfogar över bostad eller eljest icke särskilda skäl till annat föranleda.

5 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare

eller innehavare av jordbruks- eller skogsfastighet eller av annan fastighet,

från vilken i 2 § första stycket omförmäld förnödenhet kan utvinnas, ombesörja,

att sådan förnödenhet frambringas och, om så erfordras och lämpligen

kan ske, beredes för kronans räkning.

6 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare

eller innehavare av fabrik, starkströmsanläggning eller annan anläggning ombesörja,

att förnödenhet som avses i 2 § första stycket frambringas, tillverkas,

beredes eller iståndsättes för kronans räkning.

7 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare

eller innehavare av lageranläggning ombesörja, att förnödenhet som i 2 §

första stycket avses lagras för kronans räkning.

8 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger ålägga ägare

eller innehavare av järnväg, fartyg, motordrivet fordon eller annat transportmedel

ombesörja, att forsling verkställes för kronans räkning.

9 §•

Kan föreskrift varom förmäles i 3 § första eller tredje stycket antagas

bliva påkallad rörande viss förnödenhet, äger Konungen eller myndighet som

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

183

Konungen bestämmer, i avbidan på att sådan föreskrift meddelas, förbjuda

ägare eller innehavare av förnödenheten att förfoga över densamma (förfogandeförbud

).

Har ej inom trettio dagar från det förfogandeförbud blev gällande, ägaren

eller innehavaren förpliktats avstå förnödenheten till kronan, och ingiver han

till den som meddelat förbudet ansökan om dess hävande, skall förbudet

upphöra att gälla där ej sådant förpliktande sker inom lika tid från utgången

av nämnda trettio dagar eller från det ansökningen därefter ingavs.

10 §.

Har föreskrift meddelats enligt 3, 5, 6 eller 9 §, må ägare eller innehavare

av förnödenhet som avses med föreskriften icke förfoga över förnödenheten.

Utan hinder av vad i föregående stycke stadgas må dock ägaren eller innehavaren

behålla eller använda så mycket av förnödenheten, som ej uppenbarligen

överstiger oundgängligt behov för honom och den som av honom

njuter kost eller stat. Där i särskilt fall synnerliga skäl därtill äro, äger dock

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förbjuda ägare eller

innehavare att i någon mån förfoga över förnödenhet, som förvärvats i uppenbart

syfte att åter avyttra densamma.

I de fall, där föregående stycke första punkten vinner tillämpning, äger Konungen

eller myndighet som Konungen därtill förordnar bestämma, huru

mycket av förnödenheten som ägare eller innehavare må behålla eller använda.

Beslut, varigenom sådan bestämmelse meddelas, skall icke vara avgörande

för frågan om lagligheten av åtgärd, som ägaren eller innehavaren

dessförinnan vidtagit.

11 §•

Meddelas föreskrift varom i 3—8 §§ sägs, äger Konungen eller myndighet

som Konungen bestämmer tillika förordna, att förnödenhet eller annan egendom

skall avstås eller eljest ställas till förfogande eller tjänst utföras icke åt

kronan utan åt annan, som därvid bestämmes. Har sådant förordnande meddelats,

skall vad i denna lag stadgas om kronan i tillämpliga delar gälla beträffande

den, som sålunda sättes i kronans ställe.

12 §.

Vid meddelande och tillämpning av föreskrift enligt 3—9 §§ skall tillses,

att den vars rätt därav beröres icke lider större förfång än av omständigheterna

föranledes. Menar någon att föreskrift på grund av särskilda förhållanden

för honom medför synnerlig skada eller olägenhet, må han till den

som meddelat föreskriften ingiva ansökan om hävande eller ändring därav.

13 §.

Föreskrift varom i 3—9 §§ förmäles må avse alla eller blott vissa ägare

eller innehavare av egendom av angivet slag. Föreskriften skall gälla mot

ägare eller innehavare, när han fått del därav; dock skall föreskrift rörande

förnödenhet, vilken frambringas, tillverkas eller införes efter föreskriftens

delgivning, gälla från det förnödenheten frambringats, tillverkats eller införts.

14 §.

Ägare eller innehavare av förnödenhet, som enligt 3 § skall avstås till

kronan eller jämlikt 5 eller 6 § frambringats, tillverkats, beretts eller iståndsatts

för kronans räkning eller beträffande vilken förfogandeförbud gäller,

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

är pliktig upplägga, förvara och vårda förnödenheten. Kan ägaren eller innehavaren

ej tillfredsställande fullgöra vårdnadsplikten, skall han därom ofördröj

ligen göra anmälan hos länsstyrelsen eller den myndighet, som meddelat

föreskriften.

15 §.

Förnödenhet, som enligt 3 § skall avstås eller enligt 4 § upplåtas till kronan

eller som enligt 5 eller 6 § frambringats, tillverkats, beretts eller iståndsatts

för kronans räkning, skall av ägaren eller innehavaren avlämnas inom

tid och på ort, som bestämmes av Konungen eller myndighet som Konungen

förordnar. Kan ägax-en eller innehavaren ej fullgöra vad sålunda ålagts

honom, skall han därom ofördröj ligen göra anmälan hos länsstyrelsen eller

den myndighet, som meddelat bestämmelser om avlämnandet.

16 §.

Förnödenhet, som enligt 3 § skall avstås till kronan eller som enligt 5

eller 6 § frambringats eller tillverkats för kronans räkning, övergår i kronans

ägo, när den avlämnats eller eljest tagits i besittning för kronans räkning.

17 §.

Har beslut i ärende som avses i 3—11 och 15 §§ meddelats av annan än

Konungen, må besvär anföras hos Konungen inom tre veckor från det klaganden

erhöll del av beslutet; dock skall beslutet lända till efterrättelse utan

hinder av anförda besvär, om ej annorlunda förordnas.

Om ersättning m. m.

18 §.

För förnödenhet, som jämlikt 3, 5 eller 6 § ställes till kronans förfogande

av annan än återförsäljare, utgår ersättning med belopp, som prövas skäligt

med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återanskaffning

av sådan förnödenhet. Avstås förnödenheten av återförsäljare, lämnas ersättning

med belopp som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader

vid återanskaffning och återför säl] ning av sådan förnödenhet.

Upplåtes egendom jämlikt 4 § till begagnande av kronan, lämnas skälig

ersättning för den för upplåtaren förlorade avkastningen eller nyttan. Har

egendomen lidit skada eller avsevärd försämring, utgår skälig ersättning

jämväl härför.

Har ändring eller förflyttning vidtagits beträffande inredning eller utrustning

av egendom, som upplåtits enligt 4 §, må, efter vad skäligt finnes,

ersättning lämnas för den kostnad upplåtaren till följd därav fått vidkännas

samt för skada eller avsevärd försämring, som genom åtgärden kan hava

åsamkats förnödenheten.

För tjänst, som enligt 6, 7 eller 8 § utföres för kronans räkning, utgives

ersättning efter vad finnes skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid

utförande av sådan tjänst.

Har ägare eller innehavare enligt 14 § upplagt, förvarat eller vårdat förnödenhet,

må han därför åtnjuta ersättning; och skall i fråga om sådan

ersättning i tillämpliga delar gälla vad i fjärde stycket är stadgat. Skall förnödenhet

avlämnas på annan ort än den där förnödenheten finnes, må ägaren

eller innehavaren för förnödenhetens forsling till orten för avlämnandet

åtnjuta ersättning efter samma grund.

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

19 §.

I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket ersättning

enligt 18 § bör utgå, skall taxa på nämnda pris upprättas. I taxa upptages

pris med belopp, som bestämmes med tillämpning av de i 18 § angivna

grunderna och med hänsyn till föreliggande omständigheter vid tiden

för

riket.

Taxa upprättas av riksvärderingsnämnden. Gäller enligt lag om prisreglering

visst pris, skall så anses som om priset varit upptaget i taxa; dock skall

priset icke gälla som taxepris för annat område av riket eller i vidare mån

än priset är gällande enligt lag som nyss sagts.

Gäller taxepris för förnödenhet eller annat, som avses i 18 §, skall ersättningen

därför utgå efter nämnda pris. Skulle tillämpningen av taxepriset på

grund av särskilda omständigheter innefatta obillighet, må ersättningen dock

av riksvärderingsnämnden bestämmas till högre belopp. Vid förfoganden

enligt 5—8 §§ skall tillämpning av taxepris alltid anses innefatta obillighet,

därest den som drabbas av förfogandet icke genom taxepriset erhåller ersättning

för sina nödvändiga kostnader.

Över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan

ej föras.

20 §.

Ersättning skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter

och gällande taxor vid följande tidpunkter, nämligen

om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 3 § första stycket,

då föreskriften meddelades,

om förnödenheten på grund av föreskrift enligt 3 § andra stycket undergått

beredning, då beredningen fullbordades,

om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 3 § tredje stycket,

då frambringandet, tillverkningen eller införandet skedde,

om förnödenheten frambringats på grund av åläggande enligt 5 §, då

frambringandet skedde eller, om den jämlikt åläggandet därjämte undergått

beredning, då beredningen fullbordades,

om förnödenheten frambringats, tillverkats, beretts eller iståndsatts på

grund av åläggande enligt 6 §, då frambringandet, tillverkningen, beredningen

eller iståndsättandet skedde, samt

om ändring eller förflyttning vidtagits enligt 4 § eller forsling verkställts

enligt 8 eller 15 § eller annan tjänst utförts enligt 7 eller 14 §, då tjänsten

utfördes.

21 §.

Skall förnödenhet jämlikt 3, 5 eller 6 § ställas till kronans förfogande, och

möter ej genom ägarens eller innehavarens förvållande hinder att förnödenheten

tages i besittning för kronans räkning, står kronan risken för att förnödenheten

av våda förstöres, försämras eller minskas.

22 §.

Häves förfogandeförbud eller upphör det eljest att gälla utan att förnödenheten

avstås till kronan, och har förnödenheten lidit skada till följd av

förfogandeförbudet, skall kronan lämna skälig ersättning för skadan.

23 §.

Ersättning, som skall utgå efter taxa, fastställes till beloppet av den myndighet,

som Konungen därtill bemyndigar.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Ersättning, som icke skall utgå efter taxa, bestämmes av de lokala värderingsnämnder,

som omförmälas i rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr

583), i följande ordning

1) ersättning för hästar och hästfordon, som avstås enligt 3 §, jämte tillbehör

och foder bestämmes av hästvärderingsnämnd;

2) ersättning för motordrivna fordon, släpfordon och efterfordon, som

avstås enligt 3 §, jämte tillbehör bestämmes av bilvärderingsnämnd; samt

3) ersättning för fartyg, som avstås enligt 3 § eller upplåtes enligt 4 §,

jämte utrustning bestämmes av fartygsvärderingsnämnd eller, där fartyg

skall avlämnas på ort utanför marindistrikt och Konungen ej för visst fall

annorlunda förordnar, av allmän lokal värderingsnämnd.

Den värderingsnämnd, som enligt vad ovan sagts har att bestämma ersättning

för viss egendom, bestämmer jämväl den särskilda ersättning enligt

18 § andra, tredje och femte styckena, som hänför sig till samma

egendom.

Annan ersättning än nu sagts bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må på båda parternas skriftliga begäran

fråga om ersättning, som icke skall utgå efter taxa, upptagas omedelbart

av riksvärderingsnämnden.

I lokal värderingsnämnds beslut må kronan eller enskild sakägare och i

beslut av myndighet, som i första stycket sägs, enskild sakägare söka ändring

hos riksvärderingsnämnden inom tre veckor från det klaganden fick del av

beslutet.

Över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan ej

föras.

24 §.

När ersättningsbelopp bestämts av lokal värderingsnämnd eller, då ersättning

i fall som i 11 § avses skall utgå efter taxa, av myndighet varom förmäles

i 23 § första stycket, skall, sedan tiden för överklagande gått till ända

och annat icke följer av bestämmelserna i 25 §, det fastställda beloppet

eller, om ersättningsbeslutet överklagats av kronan eller annan ersättningsskyldig,

den del av beloppet som icke omfattas av överklagandet genast utbetalas

till den ersättningsberättigade.

Har myndighet som i 23 § första stycket sägs i annat fall än som avses i

11 § fastställt ersättning enligt taxa eller riksvärderingsnämnden avgjort

ersättningsfråga, skall, om annat icke följer av bestämmelserna i 25 §, ersättningen

till den del den icke tidigare guldits genast utbetalas till den ersättningsberättigade.

Ersättning skall gäldas kontant eller medelst anvisning, som är betalbar

vid uppvisandet, eller ock, där så lämpligen kan ske, medelst check.

Fullgör ej den, som enligt 11 § satts i kronans ställe, honom åliggande

skyldighet att gälda ersättning, som bestämts enligt 23 §, är kronan pliktig

att på ansökan av den till ersättning berättigade genast gälda ersättningen.

25 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som avstås till

kronan, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen, framför

ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma skall ock

gälla i fråga om den som har rätt att ltvarhålla förnödenheten till säkerhet

för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp lör förnödenhet, som är utmätt, skall, om borgenären

det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet förnö
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

denhet, som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet,

där part det begär, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet

förfara på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

Är ifall som i första stycket sägs eller eljest ovisst vem som är berättigad

att uppbära ersättningsbelopp, skall detta nedsättas hos överexekutor jämlikt

1 § andra stycket lagen den 24 mars 1927 (nr 56) om gälds betalning

genom penningars nedsättande i allmänt förvar.

Om uppgiftsskyldighet m. m.

26 §.

Det åligger envar att, i den mån Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer det föreskriver, lämna uppgift om huruvida och i vilken myckenhet

han innehar eller i vilken omfattning han frambringat, tillverkat,

berett eller iståndsatt förnödenhet som i 2 § första stycket sägs.

27 §.

För kontroll av riktigheten och fullständigheten av jämlikt 26 § infordrade

uppgifter är uppgiftsskyldig pliktig att på anfordran av länsstyrelse

eller polismyndighet eller av annan myndighet som Konungen bestämmer

tillhandahålla myndigheten eller dess ombud handelsböcker och andra

affärshandlingar.

28 §.

Länsstyrelse, polismyndighet och annan myndighet som Konungen bestämmer

eller ombud för sådan myndighet äger för det i 27 § angivna syftet

undersöka kontor, fabrik, butik, serverings- eller lagerlokal, ladugård

eller annan lägenhet, varöver den uppgiftsskyidige förfogar.

29 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i 26—28 §§ inhämtats må ej

yppas i vidare mån än som erfordras för att vinna det med bestämmelserna

avsedda ändamålet.

30 §.

Har någon underlåtit att fullgöra uppgiftsskyldighet, som åligger honom

enligt 26 § eller att efterkomma anfordran enligt 27 § eller har någon vägrat

att lämna myndighet eller dess ombud tillträde för verkställande av kontroll

i fall varom i 28 § sägs, må länsstyrelse eller annan myndighet som Konungen

bestämmer förelägga den försumlige lämpligt vite.

Länsstyrelse äger utdöma vite enligt denna paragraf.

Om straff m. m.

31 §.

Var som uppsåtligen i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av

denna lag, förfogar över, undansticker, skadar eller förstör förnödenhet eller

annat som föreskriften avser, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex

månader. Till enahanda straff dömes den som uppsåtligen underlåter att fullgöra

honom enligt 14 § åliggande skyldighet eller eljest uppsåtligen åsidosätter

vad på honom ankommer för att fullgöra föreskrift eller bestämmelse,

som meddelats med stöd av denna lag.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

32 §.

Den som uppsåtligen underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet varom

förmäles i 26 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

33 §.

Lämnar någon vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt 26 § uppsåtligen

osann uppgift, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,

till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

34 §.

Har brott varom förmäles i 31—33 §§ icke förövats i yrkesmässig förvärvsverksamhet

eller eljest i vinningssyfte och är brottet med hänsyn till

omständigheterna vid brottet att anse som ringa, dömes till dagsböter.

35 §.

År brott som i 31—33 §§ sägs med hänsyn till omständigheterna vid brottet

att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller till straffarbete i högst

två år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen

avsett betydande myckenhet av förnödenhet eller om gärningsmannen

begagnat vilseledande bokföring eller gärningen eljest varit av särskilt

farlig art.

36 §.

Förövas gärning som i 31—33 §§ sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten

med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, straffes med

dagsböter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

37 §.

Var som underlåter att efterkomma anfordran enligt 27 §, dömes till

dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

38 §.

Bryter någon mot vad i 29 § är stadgat, dömes, där han ej för brottet är

underkastad ansvar enligt allmänna strafflagen, till dagsböter eller fängelse.

39 §.

Husbonde ansvarar för brott varom förmäles i 31—33 samt 35—37 §§,

som begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore

brottet begånget av honom själv, därest ej omständigheterna göra sannolikt

att brottet skett utan hans vetskap och vilja. I fall som här avses må dock

straffet ej sättas högre än fängelse i sex månader.

40 §.

Har någon förövat gärning, som enligt 31—36 §§ är belagd med straff,

skall, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, egendom, som i

samband med gärningen mottagits eller genom gärningen undanhållits, förklaras

förverkad till alla delar eller, om synnerliga skäl därtill giva anledning,

till allenast viss del. Utgjordes egendomen av annat än penningar

och finnes den ej i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat. Äger eller

innehar gärningsmannen ytterligare förråd av den förnödenhet gärningen

avsett, må jämväl efter ty skäligt prövas sådana förråd förklaras förverka
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

189

de. Föreligger särskild anledning därtill, må även förråd av andra förnödenheter,

beträffande vilka föreskrift meddelats enligt 3—9 §§ och som

ägas eller innehavas av gärningsmannen, förklaras förverkade.

Förklaras förnödenhet förverkad, skall jämväl emballage eller kärl, vari

den förvaras, förklaras förverkat.

41 §.

Förverkat gods skall försäljas mot skälig betalning och under iakttagande

av de föreskrifter, som må gälla för överlåtelse av förnödenhet av det slag

varom fråga är.

Har beslag lagts på egendom och är den underkastad förskämning eller

snar förstörelse eller annan nedgång i värdet, må den genast försäljas under

iakttagande av bestämmelserna i första stycket, och skall så alltid ske

om ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde till etthundra kronor

eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock tillstånd

till försäljningen sökas hos den domstol som har att upptaga frågan om

egendomens förverkande. Domstolen må utan ägarens hörande meddela beslut

om egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring enligt föregående stycke, skall

intill dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord mot ränta insättas

i bank.

42 §.

Brott varom förmäles i 38 § må ej åtalas av allmän åklagare utan att

målsägande angivit brottet till åtal. Skall brottet straffas efter allmänna

strafflagen, gäller vad där stadgas i fråga om rätt till åtal.

43 §.

Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan.

Särskilda bestämmelser.

44 §.

Vägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid avlämna förnödenhet,

som jämlikt 3 § skall avstås eller jämlikt 4 § skall upplåtas till

kronan eller som jämlikt 5 eller 6 § frambringats, tillverkats, beretts eller

iståndsatts för kronans räkning, äger polismyndighet uttaga förnödenheten.

45 §.

Har föreskrift om avstående av förnödenhet jämlikt 3 § ännu ej blivit gällande

mot ägaren eller innehavaren vid tid, då tillämpning av paragrafens

bestämmelser i det hänseende varom fråga är upphör, är föreskriften utan

verkan. Föreskrift enligt någon av 4—9 §§ gäller ej längre än till tidpunkt,

då tillämpningen av paragrafen i det hänseende varom fråga är upphör, där

ej annat följer av vad i 46 eller 47 § stadgas. I fråga om ersättning, vartill

någon enligt denna lag är berättigad vid nämnda tid eller för upplåtelse som

därefter gäller, skola lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

46 §.

Då fastighet, vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad, på grund av

föreskrift enligt 4 § upplåtits för drivande av jordbruk, skall upplåtelsen

gälla under bestämd tid, dock högst tio år.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

När fastigheten tillträdes eller avträdes, skall på kronans bekostnad hållas

syn; och gäller om syneförrättningen och klander därav vad som stadgas

med avseende på jordbruksarrende i allmänhet. Finnes fastigheten vid

avträdet vara i bättre skick än vid tillträdet, äger kronan för det belopp, vartill

den genom förbättringen uppkomna värdestegringen vid avträdessynen

uppskattas, rätt till betalning ur fastigheten enligt vad nedan sägs, dock

endast såvitt fråga är om nödig förbättring. Har avdrag för förbättring gjorts

vid bestämmande av den ersättning, som tillkommer jordägaren i anledning

av fastighetens ianspråktagande, skall anteckning därom göras i synehandlingen;

och äger kronan icke rätt till betalning ur fastigheten för vad sålunda

guldits. Vid tillämpning av vad i detta stycke stadgas skall byggnad

eller annan anläggning, som för kronans räkning utförts under upplåtelsetiden,

räknas såsom tillbehör till fastigheten, om kronan till jordägaren avstår

sin rätt till byggnaden eller anläggningen.

Vid avträdessynen skall förfallodag bestämmas för belopp, för vilket kronan

enligt andra stycket äger njuta betalning. Beloppet skall utgå med

samma förmånsrätt som avgäld av fast egendom varom i 17 kap. 6 § handelsbalken

stadgas, där det ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen. Om

så finnes lämpligt, må beloppet fördelas på flera förfallodagar. Klandras

synen av jordägaren, bestämmes förfallotiden för kronan tillkommande belopp

av domstolen. Vinner synen laga kraft mot jordägaren, äger kronan på

grund av synehandlingen för förfallet belopp erhålla utmätning av fastigheten.

Konungen äger, där det finnes skäligt, medgiva nedsättning av belopp, som

enligt andra stycket tillkommer kronan.

Om fastighetens ianspråktagande samt angående avträdessynen skola anteckningar

göras i intecknings- eller fastighetsboken enligt de närmare

föreskrifter Konungen meddelar.

47 §.

Har fastighet enligt denna lag tagits i anspråk av annan orsak än i 46 §

sägs, skall upplåtelsen, där det finnes påkallat av särskilda skäl, gälla under

bestämd tid, dock högst fem år. Vad nu sagts om fastighet skall ock tillämpas

på byggnad eller anläggning, som ej är tillbehör till fast egendom.

48 §.

Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse

eller annorledes, om verkställighet av föreskrift varom stadgas i 3—9 §§

samt om användande för det avsedda behovet av vad enligt denna lag tagits

i anspråk så ock i övrigt meddela de närmare bestämmelser, som må erfordras

för tillämpning av denna lag.

49 §.

Genom denna lag inskränkes ej den rätt att tvångsvis taga i anspråk förnödenheter

eller tjänstbarheter, som enligt gällande författningar tillkommer

militär myndighet eller ock civil myndighet för civilförsvarets behov

eller polismyndighet för ordningsmaktens behov.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.

Där i lag eller författning hänvisas till allmänna förfogandelagen den 22

juni 1939 (nr 293), skall hänvisningen i stället avse motsvarande" stadgande

i denna lag.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

191

Förslag

till

Allmän ransoneringslag.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna i 2—5 §§ äga tillämpning.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda

bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det

eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av

frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två

månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma

förfallet. Upphör krigsfaran, skall meddelat förordnande av Konungen upphävas

senast före nästkommande riksdagssessions avslutande.

Har till följ d av krig mellan främmande makter eller annan utom riket inträffad

utomordentlig händelse uppkommit knapphet eller betydande fara

för knapphet inom riket på förnödenhet, som erfordras för krigsbruk eller

för ekonomisk försvarsberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen

eller produktionen, äger Konungen med riksdagens samtycke förordna, att

vad i 2—5 §§ stadgas, helt eller delvis, skall under viss tid, högst ett år varje

gång, äga tillämpning.

Föreskrift enligt 2 § första stycket, 3 § andra stycket, 4 eller 5 § må dock,

därest den grundas på förordnande enligt föregående stycke i denna paragraf,

meddelas allenast i fråga om förnödenhet, beträffande vilken knapphet

eller betydande fara för knapphet uppstått till följd av händelse som

där sägs.

Vid meddelande och tillämpning av föreskrift enligt 2—5 §§ skall tillses,

att den vars rätt därav beröres icke lider större förfång än av omständigheterna

föranledes.

Under tid, då bestämmelse i 2—5 §§ äger tillämpning, skola även 6—46 §§

gälla.

Om reglering av handel, m. m.

2 §•

För att möjliggöra en av förhållandena påkallad hushållning med förnödenhet,

som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap

eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen, äger Konungen

föreskriva

1) att sådan förnödenhet under viss tid icke må saluhållas, utbjudas mot

vederlag, överlåtas eller förvärvas;

2) att sådan förnödenhet må saluhållas, utbjudas mot vederlag, överlåtas

eller förvärvas allenast i den ordning och på de villkor, som föreskrivas av

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer; eller

3) att sådan förnödenhet må användas allenast för de ändamål, på de

villkor och med de begränsningar, som föreskrivas av Konungen eller myndighet

som Konungen bestämmer.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Föreskrift som nu sagts må dock meddelas även beträffande annan förnödenhet,

ifall den erfordras för att reglering, som genomförts med stöd av

bestämmelserna i första stycket, skall kunna tillfredsställande kontrolleras.

Har föreskrift jämlikt första stycket 1) eller 2) meddelats rörande överlåtelse

av viss förnödenhet, skall, där ej Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer annorlunda förordnar, vad sålunda stadgats äga motsvarande

tillämpning på uttag av förnödenhet, som näringsidkare verkställer

ur sin rörelse.

3 §■

I den mån så finnes oundgängligen erforderligt för att ernå en tillfredsställande

kontroll av reglering, som genomförts med stöd av 2 §, äger Konungen

föreskriva, att rätt att frambringa, tillverka, bereda eller använda

eller att yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet skall tillkomma endast
1)

den som, efter prövning av myndighet som Konungen bestämmer, äger

för yrket nödig erfarenhet och gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet

och i övrigt anses lämplig samt innehar ändamålsenlig utrustning; eller

2) den som av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer erhållit

särskilt tillstånd.

Då synnerliga skäl därtill föranleda, må Konungen meddela föreskrift som

i föregående stycke sägs jämväl när där angiven förutsättning icke föreligger

men föreskriften är oundgängligen erforderlig för att åstadkomma en av

förhållandena påkallad hushållning med förnödenhet, som i 2 § första stycket

sägs.

Om särskilda avgifter m. m.

4 §•

För att utjämna priserna på förnödenheter av samma eller likartat slag,

som införas till riket, eller på sådana förnödenheter och förnödenheter av

samma eller likartat slag, som frambringas eller tillverkas inom riket, äger

Konungen föreskriva att, enligt grunder som Konungen bestämmer, i vissa

fall avgift (clearingavgift) skall erläggas och i andra fall bidrag (clearingbidrag)

skall utgå för förnödenhet, som införes till riket eller som frambringas

eller tillverkas inom riket.

När särskilda skäl därtill äro, må förordnande som i första stycket sägs

avse jämväl förråd av förnödenhet, som finnas inom riket då förordnandet

träder i kraft.

5 §.

När behov därav prövas föreligga ur försörjningspolitiska synpunkter, må

Konungen föreskriva, att viss avgift (prisutjämningsavgift) skall erläggas

för förnödenhet, som utföres ur riket, enligt grunder som Konungen bestämmer.

6 §•

Clearingavgift eller prisutjämningsavgift må icke uttagas i större omfattning

än som prövas erforderligt för att syftet med avgiften skall uppnås.

Clearingavgift skall bestämmas så, att näringsidkare som importerar, frambringar

eller tillverkar förnödenheten icke förlorar intresset för att import,

frambringande eller tillverkning sker till lägsta möjliga kostnad. Sådan avgift

må icke användas för annat ändamål än det för vilket den uttagits. Uppstår

överskott vid clearingförfarande, bestämma Konungen och riksdagen

huru överskottsmedlen skola användas.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

193

Konungen och riksdagen bestämma jämväl om användningen av medel,

som inflyta genom uttagande av prisutjämningsavgift.

7 §•

Konungen äger meddela föreskrifter om restitution av och befrielse från

clearingavgift och prisutjämningsavgift.

Om inlösen.

8 §•

Har Konungen på grund av knapphet eller väntad knapphet på viss förnödenhet

beträffande denna meddelat föreskrift jämlikt 2 eller 3 §, må ägare

av sådan förnödenhet till länsstyrelsen ingiva en till Konungen ställd ansökan

om inlösen av de förråd av förnödenheten, som han innehar.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer skall inom trettio

dagar från det ansökningen ingavs besluta, huruvida förnödenheten skall av

kronan inlösas. Sker ej inlösen och har föreskrift, som jämlikt 2 eller 3 §

meddelats, i betydande mån begränsat ägarens möjlighet att tillgodogöra sig

värdet av förnödenheten, skall, där ej föreskriften för ägaren medfört allenast

ringa men, Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordna,

att ägaren av förnödenheten må överlåta eller använda denna utan

hinder av vad med stöd av 2 eller 3 § föreskrivits.

9 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger förordna, att

inlösen av förnödenhet jämlikt 8 § skall verkställas icke av kronan utan

av annan, som därtill samtyckt. Har sådant förordnande meddelats, skall vad

i denna lag stadgas om kronan i tillämpliga delar gälla beträffande den, som

sålunda sättes i kronans ställe.

10 §.

För förnödenhet, som jämlikt 8 § inlöses av kronan, utgår ersättning med

belopp motsvarande de kostnader ägaren haft för produktion eller inköp av

det inlösta partiet ävensom de utgifter han kan hava haft för forsling och

lagring av partiet; dock må ersättning icke bestämmas till högre belopp än

som skolat utgå, därest förnödenheten jämlikt allmänna förfogandelagen

avståtts till kronan. Ersättning bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd,

som omförmäles i rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583). Ändring

i lokal värderingsnämnds beslut må av kronan eller enskild sakägare

sökas hos riksvärderingsnämnden inom tre veckor från det klaganden fick

del av beslutet. Över riksvärderingsnämndens beslut må klagan ej föras.

11 §■

När ersättningsbelopp bestämts av lokal värderingsnämnd, skall, sedan

tiden för överklagande gått till ända och annat icke följer av bestämmelserna

i 12 §, det fastställda beloppet eller, om nämndens beslut överklagats av

kronan, den del av beloppet som icke omfattas av kronans överklagande genast

utbetalas till den ersättningsberättigade.

Har riksvärderingsnämnden avgjort ersättningsfråga skall, om annat icke

följer av bestämmelserna i 12 §, ersättningen till den del den icke tidigare

guldits genast utbetalas till den ersättningsberättigade.

Ersättning skall gäldas kontant eller medelst anvisning, som är betalbar

vid uppvisandet, eller ock, där så lämpligen kan ske, medelst check.

18 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 20.

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Fullgör ej den, som enligt 9 § satts i kronans ställe, honom åliggande

skyldighet att gälda ersättning, som enligt denna lag skall utgå, är kronan

pliktig att på ansökan av den till ersättning berättigade genast gälda ersättningen.

12 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som inlöses av

kronan, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen, framför

ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma skall ock

gälla i fråga om den som har rätt att kvarhålla förnödenheten till säkerhet

för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för förnödenhet, som är utmätt, skall, om borgenären

det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet förnödenhet,

som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet,

där part det begär, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet

förfara på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

Är i fall som i första stycket sägs eller eljest ovisst vem som är berättigad

att uppbära ersättningsbelopp, skall detta nedsättas hos överexekutor jämlikt

1 § andra stycket lagen den 24 mars 1927 (nr 56) om gälds betalning

genom penningars nedsättande i allmänt förvar.

Om ransoneringsbevis.

13 §.

Har vid förberedande eller genomförande av reglering som i 2 § sägs

myndighet utfärdat bevis om rätt att förvärva eller använda förnödenhet

(ransoneringsbevis), må sådant bevis icke utbjudas till avyttring mot vederlag

eller mot vederlag överlåtas. Ej heller må sådant bevis mot vederlag i

penningar utlämnas till annan än den, för vilken beviset är utfärdat, för att

användas såsom ransoneringsbevis.

Har myndighet utställt legitimationskort avsett att användas vid utdelning

av ransoneringsbevis, skall vad i denna lag sägs om ransoneringsbevis

även gälla sådant kort.

14 §.

Ransoneringsbevis må icke heller utan vederlag överlåtas eller mot annat

vederlag än penningar utlämnas att användas av annan än den, för vilken

beviset är utfärdat, i andra fall eller på andra villkor än som föreskrivas av

Konungen eller myndighet som Konungen förordnar.

15 §.

Näringsidkare må icke heller utan vederlag till begagnande av annan utlämna

eller ur sin rörelse uttaga ransoneringsbevis, som han mottagit i eller

för rörelsen, annorledes än i den ordning och på de villkor som föreskrivas

av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

16 §.

Ransoneringsbevis må av myndighet, som utfärdat beviset, eller av ombud

för denna myndighet återkallas, om tilldelningen av beviset föranletts av

osann uppgift, som inneburit fara i bevishänseende, eller om den, för vilken

beviset utfärdats, enligt meddelade föreskrifter icke är berättigad att innehava

eller begagna beviset eller om särskilda omständigheter eljest föranleda

bevisets återkallande.

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

17 §.

Har ransoneringsbevis återkallats, skall bevisets innehavare ofördröj ligen

överlämna beviset till den myndighet som återkallat det eller, där annan

myndighet angivits i beslutet om återkallandet, till denna myndighet.

18 §.

Har någon för vilken ransoneringsbevis utfärdats erhållit flyttningsbetyg

till utlandet, skall han överlämna beviset till den myndighet, som utfärdat

det, eller till ombud för denna myndighet. Avlider någon för vilken sådant

bevis utfärdats, skall dödsbodelägare eller annan, vilken har den dödes egendom

i sin vård, överlämna beviset till myndighet eller ombud som nu sagts.

Om uppgiftsskyldighet m. m.

19 §.

Det åligger envar att, i den mån Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer det föreskriver, lämna uppgift om huruvida och i vilken

myckenhet han innehar förnödenhet, som i 2 § första stycket angives, eller,

då föreskrift meddelats jämlikt 2 § andra stycket eller 3 § första stycket,

sådan förnödenhet som avses med föreskriften.

Meddelas föreskrift jämlikt 2, 3, 4 eller 5 §, åligger det vidare en var som

yrkesmässigt frambringar, tillverkar, köper eller säljer eller i yrkesmässigt

bedriven verksamhet använder förnödenhet som avses med föreskriften att,

i den mån myndighet som Konungen bestämmer det föreskriver och i enlighet

med de närmare anvisningar myndigheten meddelar, föra de anteckningar

angående sin rörelse som erfordras för kontroll av föreskriftens efterlevnad

samt att till myndigheten eller dess ombud lämna skriftliga uppgifter

angående rörelsen.

20 §.

För kontroll av riktigheten och fullständigheten av jämlikt 19 § infordrade

uppgifter är uppgiftsskyldig pliktig att på anfordran av länsstyrelse

eller polismyndighet eller av annan myndighet som Konungen bestämmer

tillhandahålla myndigheten eller dess ombud handelsböcker och

andra affärshandlingar ävensom sådana anteckningar varom i 19 § andra

stycket förmäles.

21 §.

Länsstyrelse, polismyndighet och annan myndighet som Konungen bestämmer

eller ombud för sådan myndighet äger för det i 20 § angivna syftet

undersöka kontor, fabrik, butik, serverings- eller lagerlokal, ladugård

eller annan lägenhet, varöver den uppgiftsskyldige förfogar.

22 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i 19—21 §§ inhämtats må ej yppas

i vidare mån än som erfordras för att vinna det med bestämmelserna avsedda

ändamålet.

23 §.

Har någon underlåtit att fullgöra vad enligt 17 eller 18 § åligger honom

eller att fullgöra uppgiftsskyldighet, som åligger honom enligt 19 §, eller att

efterkomma anfordran enligt 20 § eller har någon vägrat att lämna myndighet

eller dess ombud tillträde för verkställande av kontroll i fall varom i 21 §

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

sägs, må länsstyrelse eller annan myndighet som Konungen bestämmer

förelägga den försumlige lämpligt vite.

Länsstyrelse äger utdöma vite enligt denna paragraf.

Om straff m. m.

24 §.

Var som uppsåtligen saluhåller, mot vederlag utbjuder, överlåter, förvärvar,

använder eller ur sin rörelse uttager förnödenhet i strid mot föreskrift

eller villkor, som meddelats med stöd av 2 §, dömes till dagsböter eller fängelse

i högst sex månader. Till enahanda straff dömes den som uppsåtligen

frambringar, tillverkar, bereder eller använder eller yrkesmässigt köper

eller säljer förnödenhet i strid mot föreskrift enligt 3 §.

25 §.

Lämnar någon uppsåtligen i ärende om utfående eller återkallande av

ransoneringsbevis eller i ärende om tillstånd som i 3 § sägs till myndighet

eller dess ombud osann uppgift, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,

till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

26 §.

Var som uppsåtligen bryter mot vad i 13 § sägs eller i strid mot föreskrift

eller villkor, som i 14 eller 15 § avses, eller eljest obehörigen förfogar över

ransoneringsbevis eller obehörigen förskaffar sig eller annan sådant bevis,

dömes, även om beviset är falskt, till dagsböter eller fängelse i högst sex

månader.

27 §.

Den som, sedan för honom utfärdat ransoneringsbevis återkallats, uppsåtligen

använder beviset för förvärv av förnödenhet eller som uppsåtligen

obehörigen begagnar för annan utfärdat ransoneringsbevis för det ändamål

beviset avser, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

28 §.

Den som uppsåtligen underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet varom

förmäles i 19 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Till samma straff dömes den som uppsåtligen underlåter att i anteckningar

som i 19 § sägs införa uppgift, som bort i sådana anteckningar införas, där

underlåtenheten innebär fara i bevishänseende.

29 §.

Lämnar någon vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt 19 § uppsåtligen

osann uppgift eller inför någon uppsåtligen osann uppgift i sadana

anteckningar som avses i 19 §, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende,

till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

30 §.

Har brott varom förmäles i 24—29 §§ icke förövats i yrkesmässig förvärvsverksamhet

eller eljest i vinningssyfte och är brottet med hansyn till

omständigheterna vid brottet att anse som ringa, dömes till dagsböter.

31 §.

Är brott som i 24—29 §§ sägs med hänsyn till omständigheterna vid brottet

att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller till straffarbete i högst

två år.

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

197

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen

avsett betydande myckenhet av förnödenhet eller av ransoneringsbevis

eller om gärningsmannen begagnat vilseledande bokföring eller gärningen

eljest varit av särskilt farlig art.

32 §.

Förövas gärning som i 24—29 §§ sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten

med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, straffes med

dagsböter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

33 §.

Var som underlåter att efterkomma anfordran enligt 20 §, dömes till

dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

34 §.

Bryter någon mot vad i 22 § är stadgat, dömes, där han ej för brottet är

underkastad ansvar enligt allmänna strafflagen, till dagsböter eller fängelse.

35 §.

Åsidosätter näringsidkare vid omhänderhavande utav rörelsens förråd av

förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 2 eller

3 §, eller utav ransoneringsbevis, som i eller för rörelsen mottagits, den

omsorg, som av honom skäligen kan påfordras, och kan han till följd därav

icke redovisa förrådet eller bevisen i den ordning som må hava bestämts,

dömes till dagsböter. Den som är anställd hos näringsidkare dömes ävenledes

till dagsböter, därest han vid omhänderhavande som nyss sagts åsidosätter

den omsorg som av honom skäligen kan påfordras och näringsidkaren

till följd därav icke i vederbörlig ordning kan redovisa förrådet eller bevisen.

Vad i första stycket är stadgat i fråga om ransoneringsbevis skall ock gälla

anteckningar som i 19 § omförmälas eller andra handlingar, vilka i samband

med reglering som förut sagts skola upprättas enligt föreskrift av

myndighet.

36 §.

Har mot näringsidkare som driver handel med eller i sin rörelse använder

förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 2 eller

3 §, åtal väckts för brott varom i 24—29 §§, 31 § eller 32 § andra stycket

förmäles och har han genom brottet i väsentlig mån åsidosatt föreskrift

eller villkor, som meddelats enligt 2 eller 3 §, må myndighet som Konungen

bestämmer meddela förbud för honom att i rörelsen saluhålla, överlåta eller

använda förnödenhet som brottet avser och som är föremål för reglering

enligt 2 §. I den mån särskilda förhållanden därtill föranleda må förbud

som nyss sagts utsträckas att gälla jämväl andra förnödenheter, beträffande

vilka reglering genomförts med stöd av 2 §.

Ogillas åtalet eller upphäves fällande dom av högre rätt, skall förbudet

omedelbart hävas av den myndighet som meddelat förbudet.

37 §.

Förbud som i 36 § sägs består så länge med stöd av 2 § genomförd reglering

gäller för den förnödenhet förbudet avser eller tills förbudet dessförinnan

upphäves.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

38 §.

Den som uppsåtligen saluhåller, överlåter eller använder förnödenhet i

strid mot förbud varom förmäles i 36 §, dömes till dagsböter eller fängelse.

Är brott som i första stycket avses med hänsyn till omständigheterna vid

brottet att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller straffarbete i högst

två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om

gärningen avsett betydande myckenhet av förnödenhet.

Förövas gärning som i första stycket sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten

med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, straffes

med dagsböter. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

39 §.

Den för vilken i 36 § omförmält förbud meddelats är berättigad att få

förnödenhet, som omfattas av förbudet och som han innehar vid delgivningen

av detta, inlöst genom den myndighets försorg som meddelat förbudet.

Härvid skola bestämmelserna i 9—12 §§ äga tillämpning.

40 §.

Husbonde ansvarar för brott varom förmäles i 24—29 §§, 31—33 §§ eller

38 §, som begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom

vore brottet begånget av honom själv, därest ej omständigheterna göra sannolikt

att brottet skett utan hans vetskap och vilja. I fall som här avses må

dock straffet ej sättas högre än fängelse i sex månader.

41 §.

Har någon förövat gärning, som enligt 24—32 §§ eller 35 eller 38 § är

belagd med straff, skall, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda,

egendom eller ransoneringsbevis, som i samband med gärningen mottagits

eller som olovligen saluhållits eller utbjudits till avyttring mot vederlag, eller

förnödenhet, som genom gärningen undanhållits eller olovligen använts

eller, där föreskrift meddelats enligt 3 §, olovligen frambringats, tillverkats,

beretts eller använts, förklaras förverkad till alla delar eller, om synnerliga

skäl därtill giva anledning, till allenast viss del. Utgjordes egendomen av annat

än penningar och finnes den ej i behåll, skall i stället värdet förklaras

förverkat. Äger eller innehar gärningsmannen ytterligare förråd av förnödenhet

som gärningen avsett, må jämväl efter ty skäligt prövas sådana förråd

förklaras förverkade. Föreligger särskild anledning därtill, må även

förråd av andra förnödenheter, beträffande vilka reglering genomförts med

stöd av 2 eller 3 § och som ägas eller innehavas av gärningsmannen, förklaras

förverkade.

Förklaras förnödenhet förverkad, skall jämväl emballage eller kärl, vari

den förvaras, förklaras förverkat.

42 §.

Förverkat gods skall försäljas mot skälig betalning och under iakttagande

av de föreskrifter, som må gälla för överlåtelse av förnödenhet av det

slag varom fråga är.

Har beslag lagts på egendom och är den underkastad förskämning eller

snar förstörelse eller annan nedgång i värdet, må den genast försäljas under

iakttagande av bestämmelserna i första stycket, och skall så alltid ske om

ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde till etthundra kronor eller

mera och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock tillstånd till försäljningen

sökas hos den domstol, som har att upptaga frågan om egendo
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

199

mens förverkande. Domstolen må utan ägarens hörande meddela beslut om

egendomens avyttring.

Köpeskilling, som influtit vid avyttring enligt föregående stycke, skall

intill dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord mot ränta insättas

i bank.

43 §.

Brott varom förmäles i 34 § må ej åtalas av allmän åklagare utan att

målsägande angivit brottet till åtal. Skall brottet straffas efter allmänna

strafflagen, gäller vad där stadgas i fråga om rätt till åtal.

Åtal för brott som avses i 35 § må väckas allenast efter anmälan eller

medgivande av myndighet som Konungen bestämmer.

44 §.

Klagan över beslut, som annan myndighet än domstol meddelat i fråga

om tillämpning av denna lag, skall föras genom besvär inom tre veckor från

det klagandan erhöll del av beslutet och i den ordning som är bestämd för

överklagande av myndighetens beslut; dock skall klagan över beslut, som

meddelats beträffande tillämpning av 36 eller 37 §, föras hos Konungen.

Utan hinder av däröver förd klagan skall myndighetens beslut lända till

efterrättelse om ej annorlunda förordnas.

45 §.

Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan.

Särskilda bestämmelser.

46 §.

Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse

eller annorledes, av föreskrift varom stadgas i 2—5 §§ så ock i övrigt meddela

de närmare bestämmelser, som må erfordras för tillämpning av denna

lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.

Genom denna lag upphävas lagen den 5 juni 1942 (nr 298) om förbud i

vissa fall mot handel med ransonerade varor, lagen den 5 juni 1942 (nr

302) om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, kungörelsen

den 21 mars 1941 (nr 200) angående särskilda legitimationskort för

erhållande av inköpskort för ransonerade varor, m. m., kungörelsen den 16

januari 1942 (nr 10) angående återkallande av inköpskort m. m. och kungörelsen

den 17 juni 1943 (nr 405) med vissa bestämmelser angående handeln

med ransonerade varor, m. m.; dock att vad i kungörelsen den 17 juni

1943 stadgas i fråga om tystnadsplikt samt vad i de upphävda författningarna

i övrigt stadgas i fråga om brott begångna under författningarnas giltighetstid

skall äga tillämpning även efter den 30 juni 1954.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen om hälso- och sjukvård vid krig och

andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslagen).

Härigenom förordnas — med giltighet från och med den 1 juli 1954 —

att i krigssjukvårdslagen skall införas en ny paragraf, betecknad 7 a §, av

följande lydelse.

7 a §.

Då 3 § tillämpas skall, utan hinder av vad i allmänna förfogandelagen

finnes stadgat om förutsättningarna för lagens tillämpning, nämnda lag i

erforderliga delar gälla för att tillgodose det allmänt civila medicinalväsendets

behov.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

201

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. May.ts lagråd den tö december

1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerrerg.

Enligt lagrådet den 30 november 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll

över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen

av Halland, i statsrådet den 13 november 1953, hade Kungl. Maj :t förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) allmän förfogandelag;

2) allmän ransoneringslag; samt

3) lag angående tillägg till lagen om hälso- och sjukvård vid krig och andra

utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslagen).

Eörslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av e. o. hovrättsassessorn Anders Lindstedt.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till allmän förfogandelag.

1 §•

Lagrådet:

Av stadgandena i denna paragraf synes följa att, om riket kommer i krig,

lagens bestämmelser automatiskt skola äga tillämpning från krigsutbrottet

till krigets slut men att de icke utan vidare skola vara och endast i händelse

av krigsfara kunna göras tillämpliga under tiden efter kriget.

Helt annorlunda förhåller det sig om riket råkar i krigsfara. Då träda lagens

bestämmelser icke automatiskt i tillämpning, men Konungen kan förordna

om deras tillämplighet, och sker så samt upphör sedermera krigsfaran,

medför icke sistnämnda förhållande att även tillämpligheten upphör.

Konungen kan nämligen dröja med att upphäva det meddelade förordnandet

till slutet av nästkommande riksdagssession. Och under tiden äger Konungen

möjlighet att, om betingelser härför finnas, utverka riksdagens samtycke

till ett nytt förordnande, grundat på att det till följd av krig mellan

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj. ts proposition nr 20.

främmande makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse

uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på viss

eller vissa förnödenheter.

Den nu påvisade skillnaden synes icke i allo berättigad. Om det kan antagas

föreligga behov av att, sedan en krigsfara upphört, under någon tid låta

lagens bestämmelser fortfarande vara tillämpliga, måste behovet härav befaras

bliva än mer trängande under en måhända lång övergångstid efter ett

av riket ut ståndet krig.

Skiljaktigheten i fråga förelåg icke så markerad i utredningens förslag,

som helt likställde krig med krigsfara och därför måste anses vara att i nu

förevarande hänseende förorda framför det remitterade förslaget. Emellertid

var utredningsförslaget behäftat med den svagheten, att ett tillämpningsförordnande

i anslutning till krig — till skillnad från ett i anslutning till

krigsfara — knappast kunde tänkas bliva ersatt med ett annat tillämpningsförordnande

och att därför lagens bestämmelser, sedan fred inträtt, före

nästkommande riksdagssessions avslutande skulle upphöra att äga tillämpning.

Såsom departementschefen framhållit synes lagen -— i likhet med vissa

andra beredskapslagar — böra bliva automatiskt tillämplig om landet skulle

råka i krig. Tillämpligheten bör emellertid, som ovan antytts, icke upphöra

vid krigets slut utan bibehållas under viss tid därefter. Förslagsvis kan som

förebild för bestämmelser härutinnan tjäna vad i det remitterade förslaget

stadgas för det fall då krigsfara upphör, dock under beaktande av att, när

det gäller krig, något särskilt förordnande om lagens trädande i tillämpning

icke meddelats samt att, enligt vad lagrådet här nedan vill förorda, möjlighet

må föreligga för Konungen att efter ett krig, vari riket befunnit sig,

med riksdagens samtycke göra lagens bestämmelser helt eller delvis tilllämpliga.

I den mån så skett ävensom då förordnande enligt andra stycket

meddelats, kan det knappast komma i fråga att uttryckligen upphäva den

automatiska tillämplighet av lagen som grundats på kriget.

I anslutning till vad tidigare anförts rörande behovet av att göra lagen

tillämplig under en övergångstid efter ett krig vill lagrådet vidare förorda,

att till de faktiska betingelser, som enligt 1 § tredje stycket skola föreligga

för ett av Konungen med riksdagens samtycke meddelat förordnande varom

där sägs, hänföres även att knappheten eller faran för knapphet på förnödenhet

orsakats av krig, vari riket befunnit sig.

4 §•

Lagrådet:

Enligt andra stycket av denna paragraf är ägare eller innehavare av fastighet

eller byggnad, därest föreskrift om upplåtelse av denna meddelats

jämlikt första stycket, berättigad att få sig anvisat nödigt bostadsutrymme

på fastigheten eller i byggnaden, såframt han ej annorstädes förfogar över

bostad eller eljest icke särskilda skäl till annat föranleda. Sistnämnda förbehåll

synes alltför obestämt när det gäller en så allvarlig åtgärd som att be
-

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

203

taga ägaren eller innehavaren rätten att använda fastigheten eller byggnaden

till egen bostad. Förbehållet saknar ock motsvarighet i gällande lag.

Däremot bör naturligen vederbörandes intresse av att tillgodonjuta dylikt

bostadsutrymme få vika i de fall, då kronan i förevarande hänseende kan

åberopa särskilda lagregler, såsom stadgandena i den av departementschefen

anmärkta lagen med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.

Lagrådet förordar därför, att orden »eljest icke särskilda skäl till annat föranleda»

utbytas mot »annat icke följer av särskilt stadgande».

5 §•

Lagrådet:

Till egendom, som kronan enligt 4 § kan taga i anspråk med nyttjanderätt,

hör enligt uttryckligt stadgande därstädes även gruva. I förevarande

paragraf åter omnämnas väl jordbruks- och skogsfastighet samt annan fastighet

men icke gruva. Något bärande skäl för en sådan olikhet synes icke

vara för handen. Lagrådet hemställer förty om en komplettering av paragrafen

i detta hänseende, exempelvis i den formen att ifrågavarande åläggande

får avse ägare eller innehavare av fastighet eller gruva, från vilken i 2 §

första stycket omförmäld förnödenhet kan utvinnas.

10 §.

Lagrådet:

Eftersom redan av 9 § framgår, att då ett förfogandeförbud meddelats,

ägaren eller innehavaren av den förnödenhet förbudet omfattar icke äger

förfoga över densamma, innebär första stycket av 10 §, i vad däri avses föreskrift

enligt 9 §, en upprepning. Lagrådet förordar därför, att regeln i första

stycket av 10 § knytes till att föreskrift meddelats enligt 3, 5 eller 6 § samt

att åt det i första punkten i andra stycket av 10 § upptagna undantagsstadgandet

gives sådan lydelse, att det blir tillämpligt i fall som i första stycket

sägs ävensom då förfogandeförbud meddelats. Någon erinran i 9 § om undantagsstadgandet

synes ej erforderlig.

21 §.

Lagrådet:

Det i denna paragraf använda uttrycket, att kronan står risken för att

förnödenheten av våda förstöres, försämras eller minskas, synes icke fullt

klart. Vad som åsyftas lärer vara, att kronan i här avsedda fall står faran

för dylik förstörelse, försämring eller minskning, d. v. s. är pliktig att utgiva

samma vederlag eller ersättning som om vådahändelsen icke inträffat

(jfr 17 § köplagen). Ordet »risken» torde därför böra utbytas mot »faran»,

vilket sistnämnda ord ock förekommer i motsvarande bestämmelse i gällande

lag.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. May.ts proposition nr 20.

23 §.

Lagrådet:

Med uttrycket »enskild sakägare» i sjätte stycket av förevarande paragraf

avses, enligt vad remissprotokollet utvisar, jämväl den som enligt 11 § satts

i kronans ställe. På grund av innehållet i andra punkten av sistnämnda paragraf

synes det lämpligt att sagda stycke fullständigas med ett uttryckligt

stadgande härom.

24 §.

Lagrådet:

Avfattningen av denna paragrafs två första stycken torde, särskilt om

23 § fullständigas på sätt lagrådet förordat, kunna förenklas därigenom att

reglerna i de båda styckena hänföras till att ersättningsbelopp bestämts genom

beslut, varöver den ersättningsskyldige, i fråga om första stycket, äger

och, beträffande andra stycket, ej äger klaga.

Tredje stycket synes såsom obehövligt kunna utgå.

25 §.

Lagrådet:

Lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar

har tillkommit i vederbörande gäldenärs intresse; ändamålet är att han

i sådana fall då borgenären vägrar sin medverkan därtill eller är hindrad

mottaga prestationen eller det är ovisst vem som är rätt borgenär ändock

skall kunna fullgöra sin prestation och därigenom undgå menliga följder

av ett dröjsmål. Utan närmare motivering har denna rätt uti tredje stycket

av förevarande paragraf föreslagits skola under vissa omständigheter övergå

till en skyldighet. För en sådan utbyggnad är lagens utformning icke i

allo tjänlig. I detta hänseende kan man peka på 4 §. Väl förekommer en dylik

bestämmelse i rekvisitionsförordningen, men situationen är i där avsedda

fält en annan. Ersättningsskyldighet varom där är fråga kan icke åligga annan

än kronan, och den — i administrativ ordning utfärdade —- bestämmelsen

kan närmast uppfattas som en instruktion för vederbörande myndighet

att begagna sin rätt enligt nämnda lag. Tillräckliga skäl torde icke kunna

anföras till stöd för att inom ramen för förevarande lagstiftning göra en

specialreglering av angivna art. I detta sammanhang bör även observeras den

till skydd för de ersättningsberättigade givna föreskriften i 24 § sista stycket

i förslaget till allmän förfogandelag. Lagrådet hemställer att tredje stycket

av 25 § får utgå.

30 §.

Lagrådet:

Ehuru straff och vite i viktiga hänseenden fullfölja skilda uppgifter, ha

i lagstiftning och rättstillämpning framträtt vissa betänkligheter mot att

ltumulera dessa bägge sanktioner. Grunden härtill torde närmast ha varit, att

om ett och samma beteende ådroge någon såväl straff som förpliktelse att

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

205

utgiva vite, detta i verkligheten måste, med hänsyn till den gemenskap med

straffet som vitespåföljden dock i viss utsträckning kan anses äga, te sig

som en stötande dubbelbestraffning, varjämte det väl understundom kunnat

framstå såsom tveksamt, huruvida praktiskt behov av en dylik kumulering

förelåge, enär blott endera sanktionen kunde vara tillfyllest för att, i det enskilda

fallet eller hos samhällsmedlemmarna i allmänhet, genomdriva det

handlande varom fråga är.

Enligt lagförslaget kan nu en sådan underlåtenhet som omförmäles i förevarande

paragraf medföra såväl att den försumlige bestraffas som ock att

myndighet förelägger honom vite och sedermera utdömer detta. I ett remissyttrande

har i anledning därav anmärkts, att förhållandet mellan straffsanktionen

och vitesföreläggandet icke reglerats i förslaget, att tvekan därför

kunde uppkomma huruvida straff finge ådömas den försumlige, ehuru denne

förelagt vite utdömts, samt att bestämmelser i frågan vore påkallade. På

sätt departementschefen framhållit gäller emellertid enligt paragrafen som

betingelse redan för föreläggande av vite, att en underlåtenhet förelupit av

beskaffenhet att i princip föranleda straff. Det är således först när, efter

straffbarhetens inträde, underlåtenheten fortsätter, som man reagerar genom

vitespåföljd. Straff- och vitessanktionerna komma med andra ord att

åtminstone delvis avse underlåtenhet icke under samma tid utan under olika

tidsperioder. Det eventuellt stötande i kumuleringen av de båda påföljderna

förringas därmed högst avsevärt. Att den som på grund av sin underlåtenhet

förskyllt straff därjämte vid fortsatt tredska utsättes för vitespåföljd

synes icke ingiva principiella betänkligheter. Detta gäller oavsett om underlåtenhetsbrottet

som sådant kan sägas vara avslutat i och med att den tid

gått till ända, före vars utgång vederbörande, om han skall undgå ansvar,

har att handla, eller om brottet såsom perdurerande omfattar även underlåtenhet

i tiden därefter, ett spörsmål som det alltså icke finnes anledning

att här ingå på. Och ur praktiska synpunkter är, såsom departementschefen

antytt, vitespåföljden just i nu avsedda situation av påtagligt värde, emedan

den fortsatta underlåtenheten efter straffbarhetens inträde ger vid handen,

att istraffhotet icke varit tillräckligt verksamt för att tvinga fram den

önskade effekten. Omvänt synes det kunna försvaras, att om under den

förutsättning förevarande paragraf angiver vite ålägges och utdömes, detta

icke utgör hinder för att den försumlige jämväl blir bestraffad. Ty såsom

av det sagda följer har detta straff förskyllts redan under den tid som föregick

föreläggandet och utdömandet av vite. Det ligger uppenbarligen icke i

sakens natur, att den som en gång förskyllt straff skall befrias från detta

genom att han sedermera gör sig skyldig till ytterligare dröjsmål och i anledning

därav drabbas av annan påföljd. Av motsvarande skäl bör för övrigt

den försumlige icke heller genom att ställa sig vitesföreläggandet till efterrättelse

undgå ansvar för den förseelse, vartill han genom sin underlåtenhet

redan gjort sig skyldig.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes lagförslaget i förevarande del

kunna, utan ytterligare bestämmelser i ämnet, godtagas.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

31 och 32 §§.

Lagrådet:

Den i 32 § straffbelagda underlåtenheten att fullgöra uppgiftsskyldighet

varom förmäles i 26 § synes jämväl hänförlig under straffbestämmelsen i

31 § andra punkten. Då vidare innehållet i sistnämnda punkt med fördel

torde kunna bilda en särskild paragraf, hemställer lagrådet att punkten i

fråga får utgå ur 31 § samt att det i stället i 32 § stadgas straff av dagsböter

eller fängelse i högst sex månader för den som uppsåtligen underlåter

att fullgöra honom enligt 14 § åliggande skyldighet eller uppgiftsskyldighet

varom förmäles i 26 § eller som eljest uppsåtligen åsidosätter vad på honom

ankommer för att fullgöra föreskrift eller bestämmelse, som meddelats

med stöd av denna lag.

37 och 38 §§.

Lagrådet:

Dessa paragrafer avvika redaktionellt från de föregående straffbestämmelserna

såtillvida att de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet icke

angivas. Meningen lärer vara att såväl uppsåtliga som oaktsamma överträdelser

skola omfattas av paragraferna; även ringa oaktsamhet skall falla

under kriminaliseringen. För att detta skall framgå synes erforderligt att i

båda paragraferna inskjuta orden »uppsåtligen eller av oaktsamhet».

39 §.

Lagrådet:

En regel om husbondeansvar sådan som den i första punkten av förevarande

paragraf föreslagna torde beträffande husbondens ansvar utesluta

tillämpning av strafflagens medverkansregler. Om man nu för detta fall begränsar

strafflatituden, som enligt föreliggande lagförslag under vissa omständigheter

omfattar upp till två års straffarbete, till fängelse i sex månader,

skulle det medföra att exempelvis vid anstiftan från husbondens sida

av grovt brott husbonden ej skulle kunna ådömas strängare straff än det

sist angivna. Detta har emellertid, enligt vad remissprotokollet utvisar, ej

varit förslagets mening. Till undvikande av sagda konsekvens kunde till

andra punkten i förevarande paragraf göras ett tillägg av innebörd, att huvudregeln

i nämnda punkt skall gälla endast där icke tillämpning av reglerna

i 3 kap. 4 § strafflagen leder till strängare straff. Av ett dylikt tillägg skulle

framgå, att strafflagens medverkansregler icke i allo satts ur tillämpning

genom stadgandet i första punkten.

47 §.

Lagrådet:

I anslutning till vad lagrådet under 5 § anfört förordas, att i andra punkten

av förevarande paragraf jämväl gruva omnämnes.

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

207

Förslaget till allmän ransoneringslag.

1 §•

Lagrådet:

Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid behandlingen av 1 § i förslaget

till allmän förfogandelag hemställer lagrådet om motsvarande ändringar

av första och tredje styckena i förevarande paragraf.

4 och 5 §§.

Lagrådet:

I remissprotokollet framhålles, att clearing- och prisutjämningsavgifter

icke böra uttagas beträffande andra förnödenheter än sådana varom förmäles

i 2 § första stycket. Denna begränsning av ifrågavarande stadgandens

tillämplighet synes böra komma till uttryck i lagtexten. Lagrådet hemställer

alltså, att i 4 § efter orden »äger Konungen» införes satsen »om så erfordras

för att tillgodose behov av förnödenhet som avses i 2 § första stycket»

samt att i 5 § de inledande orden »när behov därav prövas föreligga ur

försörjningspolitiska synpunkter» ersättas med en sats av nyss föreslagen

lydelse.

6 §.

Lagrådet:

Stadgandet i första stycket, att clearingavgift eller prisutjämningsavgift

icke må uttagas i större omfattning än som prövas erforderligt för att syftet

med avgiften skall uppnås, utsäger icke något annat än som även utan bestämmelse

härom måste anses gälla. Det kan knappast vara behövligt att

i lagtexten varna för det missbruk av lagstiftningen, som det skulle innebära,

om en dylik avgift uttoges i större omfattning än syftet med densamma betingade.

Motsvarande kan sägas om den i visst samband med nämnda stadgande

stående föreskriften i andra styckets andra punkt, att sådan avgift icke må

användas för annat ändamål än det för vilket den uttagits. Även detta

ligger i sakens natur, och regeln måste alltså anses äga tillämplighet, såvitt

ej undantag därifrån stadgas. Så har för övrigt skett genom bestämmelsen i

tredje punkten i samma stycke, dock utan att där kommit till uttryck, att

bestämmelsen utgör ett undantag i förhållande till angivna huvudregel.

Innehållet i den — väl närmast instruktionella — föreskrift, som innefattas

i andra styckets första punkt, synes likaledes alltför självfallet för

att föreskriftens upptagande i lagen skall kunna anses motiverat.

Lagrådet hemställer följaktligen, att nu anmärkta tre bestämmelser få

utgå.

11 §•

Lagrådet:

Tredje stycket i denna paragraf torde, som lagrådet beträffande motsvarande

stadgande i förslaget till allmän förfogandelag anmärkt, kunna utgå.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

12 §.

Lagrådet:

Under åberopande av det ovan under 25 § i förslaget till allmän förfogandelag

anförda hemställes, att tredje stycket i förevarande paragraf får utgå.

16 §.

Lagrådet:

I denna paragraf angivas de fall, då utfärdat ransoneringsbevis må återkallas.

Ett sådant fall föreligger, då tilldelningen av beviset föranletts av

osann uppgift, som inneburit fara i bevishänseende. Att uppgiften varit av

sist angiven beskaffenhet synes icke behöva utsägas, då detta torde framgå

redan av att den skall ha föranlett tilldelningen av ransoneringsbeviset. Vidare

bör det för återkallelse icke fordras, att den som lämnat uppgiften varit

medveten om dess oriktighet. Det sist sagda skulle framträda klarare,

om ordet »osann» ersättes med »oriktig».

23 §.

Lagrådet:

Vad lagrådet under 30 § i förslaget till allmän förfogandelag anfört äger

motsvarande tillämpning beträffande förevarande paragraf.

26 och 27 §§.

Lagrådet:

Enligt 26 § inträder straffansvar bland annat för den som uppsåtligen i

strid mot föreskrift eller villkor, som i 14 eller 15 § avses, förfogar över ransoneringsbevis.

Stadgandet förutsätter alltså, att Konungen eller myndighet

som Konungen förordnat har begagnat sig av det bemyndigande som innefattas

i dessa båda paragrafer och utfärdat särskilda föreskrifter, varigenom

vissa enligt huvudreglerna i paragraferna förbjudna förfaranden blivit tillåtliga.

Om emellertid sådana föreskrifter icke meddelats, komma överträdelser

av 14 och 15 §§ såvitt gäller antydda huvudregler icke att inrymmas under

den anmärkta straffbestämmelsen på sätt densamma enligt förslaget är avfattad.

En rättelse av detta säkerligen icke åsyftade förhållande synes böra vidtagas.

Detta kan lämpligen ske genom att i 26 § såsom betingelse för straffansvar

i förevarande hänseende angives, att vederbörande bryter mot vad i

14 eller 15 § sägs. Att denna lydelse tillika täcker överträdelser av föreskrifter

utfärdade med stöd av samma paragrafer är uppenbart. Lagrådet förordar

förty, att i 26 § »vad i 13 § sägs eller i strid mot föreskrift eller villkor, som.

i 14 eller 15 § avses» utbytes mot »vad i 13, 14 eller 15 § sägs».

I fortsättningen av 26 § stadgas straff för den som eljest — d. v. s. utan att

överträdelse av bestämmelserna i 13, 14 eller 15 § föreligger —• uppsåtligen

obehörigen förfogar över ransoneringsbevis. Vad som här skall anses obehörigt

lär enligt förslaget icke vara att bestämma med ledning av reglerna i förevarande

lag utan med utgångspunkt från allmänna civilrättsliga eller eljest

gällande rättsregler. I remissprotokollet framhålles ock, att med stadgandet

avses att straffbelägga bl. a. de fall då någon, som mottagit ransoneringsbevis

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

till förvaring, vägrar att återlämna beviset till den för vilken det utfärdats.

Emellertid lär anledning saknas att i denna ordning införa en straffbestämmelse

beträffande sådana förfoganden över ransoneringsbevis, som ej stå i

strid mot någon regel i allmänna ransoneringslagen. Om det över huvud

kan anses erforderligt, exempelvis, att civilrättsligt obehöriga förfoganden

av en depositarie, en låntagare eller en syssloman kriminaliseras i större

utsträckning eller enligt andra normer när det gäller ransoneringsbevis än då

fråga är om lös egendom i allmänhet, synes spörsmålet härom böra utredas

och lösas i annat sammanhang. Vid sådant förhållande och då förfoganden

i strid mot ransoneringslagens bestämmelser alltid torde — om lagrådets

ovan gjorda hemställan vinner beaktande —• falla in under övriga straffbud

i hithörande avsnitt av lagen, kan nu dryftade regel om straff för obehörigt

förfogande över ransoneringsbevis utan olägenhet utgå. Lagrådet förordar

att så sker. Av skäl motsvarande de ovan anförda bör då även, vad angår det

i 26 § ytterligare upptagna stadgandet om straff för den som uppsåtligen

obehörigen förskaffar sig eller annan ransoneringsbevis, ett obehörigt handlande

i stadgandets mening icke anses föreligga med mindre handlandet

kommer i strid mot någon bestämmelse i allmänna ransoneringslagen.

Utgår ur 26 § förut anmärkta straffbestämmelse, torde tillika ur 27 §

kunna utmönstras orden »för det ändamål beviset avser». Det obehöriga

begagnande av ett för annan utfärdat ransoneringsbevis, som är straffbart

enligt sistnämnda paragraf, måste nämligen städse, om ovan utvecklade

innebörd av begreppet obehörig fasthålles, utgöra ett begagnande för det ändamål

beviset avser.

33 och 34 §§.

Lagrådet:

I överensstämmelse med vad lagrådet under 37 och 38 § § i förslaget till

allmän förfogandelag förordat torde i förevarande paragrafer böra inskjutas

orden »uppsåtligen eller av oaktsamhet».

36 §.

Lagrådet:

Att rätt uppfatta och bedöma innebörden av stadgandet i första punkten i

denna paragrafs första stycke är, såvitt angår det fall att reglering genomförts

med stöd av 3 § och näringsidkaren genom brottet åsidosatt föreskrifter

enligt samma paragraf, förenat med vissa svårigheter. Tvekan kan sålunda

i förstone uppkomma därom, huruvida stadgandet har någon egentlig

uppgift att fylla. Är det en jämlikt 3 § auktoriserad näringsidkare,

som överträtt de enligt paragrafen meddelade föreskrifterna, torde den

närmast till hands liggande påföljden vara, icke förbud att i rörelsen saluhålla,

överlåta eller använda sådan förnödenhet som brottet avsåg utan

indragning eller begränsning av auktorisationen. Befogenhet till sådan åtgärd

måste nämligen anses tillkomma Konungen — eller den i 3 § åsyftade

myndighet som Konungen bestämmer — när helst vägande skäl härför föreligga.

Och ha föreskrifterna åsidosatts av någon som icke tillgodonjuler

14 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 20.

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

sagda auktorisation, kunde ett förbud av i stadgandet angiven beskaffenhet

förefalla obehövligt. En dylik näringsidkare är ju, kunde det synas,

omedelbart på grund av innehållet i 3 §, jämfört med straffbestämmelsen

i 24 § andra punkten, förpliktad att icke i strid mot föreskrifterna i förstnämnda

paragraf saluhålla, överlåta eller använda ifrågavarande förnödenhet

i sin rörelse.

Emellertid torde, även om det föreliggande stadgandets praktiska betydelse

av nu berörda skäl är begränsad, fall kunna förekomma, då detsamma

kan vara erforderligt. Detta gäller t. ex., om auktorisationen enligt 3 § blott

omfattar försäljning av viss förnödenhet men icke användning därav. Åsidosättas

i detta läge de rörande försäljningen utfärdade föreskrifterna —• av

annan än den auktoriserade näringsidkaren eller, där försäljningsrätten är

på visst sätt inskränkt, av denne själv — är det måhända av vikt, att

med stöd av 36 § förbud avseende användning av förnödenheten kan meddelas

vederbörande. Ett annat exempel erbjuder det fall, att en auktoriserad

näringsidkare, som brutit mot föreskrifter enligt 3 §, åtalats först sedan

samma föreskrifter upphävts och alltså vid en tidpunkt då den ovannämnda

påföljden, att auktorisationen indrages eller begränsas, icke längre står

till buds. För övrigt kan det vara eu fördel, att såsom grund för dylikt

ingrepp mot en auktoriserad näringsidkare kan åberopas, att denne gjort

sig skyldig till straffbart förfarande av beskaffenhet som i 36 § sägs; ingreppet

framstår härigenom som berättigat i högre grad än eljest.

Om alltså några invändningar icke kunna resas mot att jämväl för nu

åsyftade fall i sak bibehålla regeln i första punkten av förevarande paragraf,

torde dock för ernående av större klarhet och lättfattlighet en huvudsakligen

formell omredigering av paragrafen böra vidtagas på det sätt, att

första punkten får hänföra sig endast till de lägen, där reglering genomförts

med stöd av 2 § samt näringsidkaren genom brottet i väsentlig mån

åsidosatt föreskrift eller villkor som meddelats enligt 2 §, samt att de fall,

där reglering genomförts enligt 3 §, behandlas i ett särskilt stycke, som

lämpligen kan införas mellan de föreslagna första och andra styckena i 36 §.

1 första punkten kunde därvid orden »och som är föremål för reglering enligt

2 §» såsom överflödiga utgå, helst en jämförelse med 37 § bestyrker, att

fråga ej kan vara om annan förnödenhet än de citerade orden utmärka.

Ett bifall till vad här förordats föranleder ingen ändring av andra punkten

i första stycket. Men enär detta stadgande är avsett att tillämpas även

i de fall, där reglering skett med stöd av 3 §, bör det nya andra stycket

avfattas så, att det öppnar möjlighet att utsträcka förbudet till att gälla

jämväl förnödenhet som omförmäles i denna punkt. Det må tilläggas att

någon olägenhet icke synes uppkomma, om man helt allmänt som betingelse

för ifrågavarande förbud, och alltså icke blott för sådant utsträckande

därav som nu senast berörts, upptager att »särskilda förhållanden därtill

föranleda».

Det nya andra stycket kunde förslagsvis få det innehållet, att om brottet

avsåg förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

3 §, och näringsidkaren genom brottet i väsentlig mån åsidosatt föreskrift

enligt samma paragraf, må, i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda,

förbud som i första stycket sägs meddelas honom med avseende å

förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 2 §.

40 §.

Lagrådet:

Till andra punkten i denna paragraf lärer böra göras samma tillägg som

det lagrådet under 39 § i förslaget till allmän förfogandelag förordat.

44 och 45 §§.

Lagrådet:

Den förra av dessa paragrafer synes med avseende å sitt innehåll lämpligen

böra flyttas till det avsnitt av lagen, vilket rubricerats som särskilda

bestämmelser, och där sättas först. Den föreslagna 45 § skulle, om så sker,

betecknas 44 §.

Förslaget till lag angående tillägg till krigssjukvårdslagen.

Justiiieråden Nissen och Hellquist:

Enligt ingressen skall den nya 7 a § införas i krigssjukvårdslagen »med

giltighet från och med den 1 juli 1954». Bestämmelsen torde icke ha annan

innebörd än ett stadgande om den dag från och med vilken krigssjukvårdslagen

skall äga den ändrade lydelse som avses med tilläggslagen. Oavsett

om krigssjukvårdslagen kommer att träda i kraft tidigare eller senare än

den nu föreslagna allmänna förfogandelagen — beträffande vilken dagen

för ikraftträdandet i förslaget angives till den 1 juli 1954 — kan samma

dag lämpligen angivas i den nu ifrågavarande lagen. Detta synes dock enligt

vedertaget bruk böra ske i en slutbestämmelse. Det citerade stadgandet

bör då utgå.

Justitierådet Karlgren och regeringsrådet Eckerberg:

När i ingressen till denna lag säges, att det förordnas — med »giltighet»

från och med den 1 juli 1954 — att i krigssjukvårdslagen skall införas ifrågavarande

nya paragraf, kan detta ge intryck av att paragrafen då blir gällande

i den meningen, att de i densamma avsedda rättsverkningarna inträda.

Så kommer ju dock icke att ske med mindre krigssjukvårdslagen vid

nämnda tidpunkt genom Konungens förordnande satts i kraft. Den åsyftade

innebörden torde angivas bättre, om det får heta, att det förordnas att

krigssjukvårdslagen skall från och med den 1 juli 1954 innehålla jämväl

förevarande nya paragraf. Det hemställes att ingressen ändras i överensstämmelse

härmed.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Mnj:ts proposition nr 26.

Utdrag av protokollet över handelsårenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

18 december 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars-, inrikesoch

finansdepartementen anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet

Ericsson, lagrådets den 15 december 1953 avgivna utlåtande över de till

lagrådet den 13 november 1953 remitterade förslagen till

1. allmän förfogandelag;

2. allmän ransoneringslag; samt

3. tåg angående tillägg till lagen om hälso- och sjukvård vid krig och

andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslagen).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Lagrådet har i huvudsak godtagit den föreslagna lagstiftningen. De av

lagrådet förordade ändringarna och jämkningarna avser väsentligen detaljfrågor.

Vad först angår förslaget till allmän förfogandelag bär vad lagrådet yttrat

beträffande 1 och 4 §§ beaktas, och bestämmelserna har omarbetats i

enlighet med vad lagrådet förordat.

De erinringar lagrådet framställt i fråga om avfattningen av 5, 10, 21, 23,

24, 25, 37, 38, 39 och 47 §§, vilka till övervägande del avser frågor av lagteknisk

eller eljest formell art, har jag funnit mig böra beakta och bestämmelserna

bar därför omarbetats i enlighet med vad lagrådet anfört. Jag utgår

därvid från att erforderliga bestämmelser om sättet för gäldande av

utgående ersättningar och om nedsättning av ersättningsbelopp i allmänt

förvar kommer att inflyta i den tillämpningsförfattning, som avses skola

komplettera den föreslagna lagstiftningen.

I anslutning till 31 och 32 §§ har lagrådet framhållit, att den i 32 § straffbelagda

underlåtenheten att fullgöra uppgiftsskyldighet jämlikt 26 § synes

hänförlig jämväl under straffbestämmelsen i 31 § andra punkten i det remitterade

förslaget. Lagrådet har därför hemställt, att 31 och 32 §§ måtte

omarbetas på närmare angivet sätt. Även enligt min mening bör den anmärkta

oklarheten undanröjas. Detta torde dock böra ske genom att 31 g

s. 213 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj.ts proposition nr 20.

213

omformuleras, så att däri uttömmande angives de fall då ett åsidosättande

av föreskrift eller bestämmelse om förfogande, som meddelats med stöd

av lagen, skall medföra straffansvar. Det synes nämligen önskvärt att behålla

32 § vid sin föreslagna lydelse. Den däri upptagna straffbestämmelsen

avser ju ett brottsfall, som är artskilt från de i 31 § åsyftade brottstyperna,

och det framstår därför ur systematisk synpunkt såsom motiverat

att bestämmelsen — liksom gäller beträffande de närbesläktade straffbestämmelserna

under 37 och 38 §§ — gives en självständig plats i lagen.

Därigenom vinnes också den fördelen, att förslaget i detta hänseende kommer

att överensstämma med förslaget till allmän ransoneringslag, där motsvarande

straffbestämmelse återfinns under 28 §.

Beträffande förslaget till allmän ransoneringslag har på lagrådets hemställan

i 1 § vidtagits ändringar svarande mot ändringarna i 1 § förslaget

till allmän förfogandelag.

Vad lagrådet yttrat vid 4 och 5 §§ har föranlett att bestämmelserna jämkats

i enlighet med lagrådets hemställan.

I fråga om 6 § har lagrådet ansett, att innehållet i första stycket samt

andra stycket första och andra punkterna av det remitterade förslaget är

självklart och att dessa bestämmelser därför bör utgå. Det må framhållas

att bestämmelserna upptogs i förslaget för att inskärpa vikten av att systemet

med clearing- och prisutjämningsavgifter icke får göras mera omfattande

eller ingripande än som är oundgängligen nödvändigt för att inom

ramen av fullmaktslagstiftningen uppnå syftet med sådan avgift. Med hänsyn

till lagrådets ståndpunkt vill jag emellertid icke motsätta mig, att bestämmelserna

utgår ur förslaget.

De av lagrådet beträffande 11, 12, 33, 34 och 40 §§ gjorda erinringarna,

vilka i allt väsentligt har samma innebörd som lagrådets anmärkningar mot

24, 25, 37, 38 respektive 39 § i förslaget till allmän förfogandelag, har

iakttagits.

Bestämmelserna i 16, 26, 27 och 36 §§ har omarbetats med beaktande av

vad lagrådet anfört.

Jämväl har de av lagrådet i fråga om 44 och 45 § § förordade ändringarna

vidtagits.

Vad slutligen angår förslaget till lag angående tillägg till krigssjukvårdslagen

har lagrådet funnit sig icke kunna tillstyrka den avfattning av ingressen

till tilläggslagen, som förordats i det remitterade förslaget. Delade

meningar har emellertid yppats angående den lämpligaste utformningen.

För egen del anser jag mig böra biträda det av två ledamöter väckta förslaget,

att i ingressen angives att krigssjulcvårdslagen från och med den 1 juli

1954 skall innehålla en ny paragraf, betecknad 7 a §.

Utöver vad som framgår av det anförda har vissa redaktionella jämkningar

skett i de till lagrådet remitterade lagförslagen.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att antaga i enlighet med det föregående omarbetade

förslag till

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

1. allmän förfogandelag;

2. allmän ransoneringslag;

3. lag angående tillägg till lagen den 27 november 1953 (nr 688) om

hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslagen);

samt

4. lag om ändring i rekvisitionslagen den 30 juni 19)2 (nr 583).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Ljungar.

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20. 215

Innehållsförteckning.

Propositionen ........................................................ 1

Författningsförslag ...................................... 4

Utdrag av protokoll över handelsärenden den 13 november 1953 ............ 27

Inledning .......................................................... 27

Gällande lagstiftning ................................................ 31

Allmänna grunder för en ny lagstiftning.

I. Behovet av fullmaktslagar under krisförhållanden.

Utredningen .................................................. 38

Remissinstanserna .............................................. 41

Departementschefen ............................................ 41

II. Intressen som skall tillgodoses genom lagstiftningen.

Utredningen..................................... 44

Remissinstanserna .......................... 46

Departementschefen ............................................ 48

III. Lagstiftningens omfattning.

Utredningen .................................................. 51

Remissinstanserna ............................................. 55

Departementschefen ............................................ 62

IV. Faktiska betingelser för lagstiftningens tillämpning.

Utredningen .................................................. 69

Remissinstanserna .............................................. 72

Departementschefen ............................................ 77

V. Giltighetstid och formella förutsättningar för lagstiftningens tillämpning.

Utredningen .................................................. 82

Remissinstanserna .............................................. 84

Departementschefen ............................................ 85

VI. Riksdagens medverkan vid tillämpning av lämnade fullmakter.

Utredningen.................................................... 87

Remissinstanserna .............................................. 89

Departementschefen ............................................ 89

VII. Ersättningsgr under vid förfoganden enligt en allmän förfogandelag.

Utredningen.................................................... 91

Remissinstanserna .............................................. 94

Departementschefen ............................................ 101

VIII. Om beaktande av enskilds intresse vid försörjningsregleringar in. in.

Utredningen .................................................. 108

Remissinstanserna .............................................. 112

Departementschefen ............................................ 114

IX. Om formerna för bestämmande av ersättning enligt en fullmaktslagstiftning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

21(5 Kunyl. Maj.ts proposition nr 20.

Utredningen ............................................ 117

Remissinstanserna .............................................. 120

Departementschefen ............................................ 122

X. Delegation av Kungl. Maj:ts befogenheter.

Utredningen .................................................. 125

Remissinstanserna .............................................. 127

Departementschefen ............................................ 128

XI. Uppgiftsskyldighet in. in.

Utredningen ................................................. 129

Remissinstanserna ........ 129

Departementschefen ..........................................• • 130

XII. Straff och andra påföljder in. in.

Utredningen ............... 131

Remissinstanserna .................................... 134

Departementschefen .......................... 139

Specialmotivering.

Förslaget till allmän förfogandelag .................................. 146

Förslaget till allmän ransoneringslag ................................ 166

Förslaget om tillägg till krigssjukvårdslagen .......................... 178

Förslaget till vissa ändringar i rekvisitionslagen ...................... 179

Hemställan ........................................................ ISO

Bihang ............................................................ 131

Lagrådets yttrande.................................................... 201

Utdrag av protokollet över handelsärenden den 18 december 1953............ 212

537701. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin (2)

  1. Ole Westerberg, Skatter och avgifter, FT 1982 nr 1–2 s. 1, på s. 6 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. TILL FRÅGAN OM RÄTTSVILLFARELSES BETYDELSE I STRAFFRÄTTEN, SvJT 1962 s. 177, på s. 200, 210 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:186 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän förfogandelag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. 2LU 1954:19 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän förfogandelag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. BevU 1954:29 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift m. m., jämte i ämnet väckta motioner. s. 3 i texten

Doktrin (3)

3 kopplingar i 2 dokument.

  1. SvJT 1962 s. 177 TILL FRÅGAN OM RÄTTSVILLFARELSES BETYDELSE I STRAFFRÄTTEN s. 200 · s. 210 i texten
  2. FT 1982 s. 1 Ole Westerberg, Skatter och avgifter s. 6 i texten