Sök i Ratio Lex

Angående statsgaranti för lån till hantverksoch småindustriföretag

1954-04-02 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:210, Angående statsgaranti för lån till hantverksoch småindustriföretag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

1

Nr 210.

Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen angående statsgaranti för

lån till hantverks- och småindustriföretag; given

Stockholms slott den 2 april 1954.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF.

John Ericsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att riksdagen medgiver, att statsgaranti för lån

till hantverks- och småindustriföretag må tills vidare beviljas intill ett belopp

av 10 000 000 kronor.

Följande allmänna riktlinjer anges för garantisystemets utformning och

praktiska tillämpning.

Såsom lokalorgan för garantigivningen skall fungera företagareföreningar,

som bedriver låneverksamhet, samt i län utan dylika föreningar riksbankens

avdelningskontor. Beslut i ärenden rörande statsgaranti fattas av Kungl.

Maj :t.

Statsgaranti bör beviljas endast sådana företag, där goda förutsättningar

för lönsamhet bedömes föreligga. Avseende bör fästas bl. a. vid sökandenas

personliga kvalifikationer. Statsgaranti skall i första hand komma i fråga

för lån för rationalisering samt nyetablering och utvidgning av företag på

orter, där detta av lokaliserings- och sysselsättningsskäl anses önskvärt. Ifrågavarande

garantigivning är avsedd att bedrivas tills vidare på försök.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 210.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Majrt Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

2 api-il 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson,

Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen

anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga

angånde statsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag samt anför

därvid följande.

Inledning.

Att främja en ur samhälleliga synpunkter gynnsam utveckling inom hantverket

och småindustrien har under senare tid varit ett särskilt intresse för

statsmakterna. Därvid har icke minst småföretagens finansieringsproblem

tilldragit sig uppmärksamhet. Av olika skäl har det ansetts böra ankomma

på staten att i viss utsträckning sörja för att denna del av näringslivet tillförs

erforderligt kapital för nyetablering, utvidgning och rationalisering av

företag. Här må erinras om den utlåning av statsmedel, som sker från hantverkslånefonden

och fonden för hantverks- och småindustrikredit samt genom

förmedling av företagareföreningar i vissa län.

Hithörande frågor har under tiden efter världskriget i flera omgångar varit

under utredning. Sålunda har småföretagsutredningen i sitt den 4 februari

1946 avgivna betänkande med förslag till ordnande av kreditgivnings-och

rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri samt bildande av företagarnämnder

(SOU 1946: 22) förordat viss omläggning och utvidgning av

ifrågavarande låneverksamhet. Förslaget innebär, att utlåningen från nyssnämnda

fonder och genom företagareföreningarna sammanföres, att därvid

bildas en ny lånefond, ur vilken medel till verksamheten erhålles, att företagareföreningarna

ombildas till företagarnämnder samt att dylika nämnder

bildas i de delar av landet, där företagareföreningar icke finns. Efter att ha

varit föremål för remissbehandling har småföretagsutredningens förslag undergått

viss överarbetning inom handelsdepartementet. Resultatet härav har

redovisats i en den 22 juni 1949 upprättad promemoria angående utvidgad

rådgivnings- och kreditverksamhet för hantverk och småindustri. I prome
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

morian föreslås, att den lånerörelse, som bedrivs av företagareföreningarna,

avvecklas och ersätts av ett kreditgarantisystem, som innebär att föreningarna

får rätt att teckna statliga kreditgarantier för lån i affärs- och sparbanker.

Vidare förutsätts, att företagareföreningar efterhand tillskapas i

alla län. Sedan yttranden över promemorian inhämtats från ett flertal myndigheter

och organisationer, har ifrågavarande förslag anmälts i 1950 års

statsverksproposition. Därvid uttalades, att det bl. a. med hänsyn till pågående

utredningar rörande näringslivets lokalisering, den framtida investeringskontrollen

samt ändringar i banklagstiftningen knappast var möjligt

att ta slutgiltig ståndpunkt till förslaget.

I samband med att anslaget till kostnader för främjande av företagsverksamhet

in. in. — från vilket bl. a. utgår understöd till företagareföreningarnas

låneverksamhet — föregående år överfördes till tionde huvudtiteln, verkställdes

inom handelsdepartementet en översyn av föreningarnas verksamhet.

Vissa resultat av denna översyn har redovisats i 1954 års statsverksproposition

(bil. 12, p. 52). I anslutning därtill har föreslagits åtgärder, som är

avsedda att möjliggöra en viss utbyggnad av verksamheten. Sålunda har

för budgetåret 1954/55 äskats en från 1 500 000 kronor till 2 500 000 kronor

ökad medelsanvisning för lån till företagareföreningar in. fl. ävensom därutöver

föreslagits att ett belopp av 250 000 kronor anvisas till subventionering

av dylika föreningar. Genom den ökade medelsanvisningen förutsättes

det bl. a. skola bli möjligt att i viss utsträckning ställa medel till förfogande

för utlåning genom företagareföreningar, som icke tidigare bedrivit låneverksamhet.

Inom handelsdepartementet har vidare under den gångna vintern av filosofie

doktorn C. G. Widell, byråchefen i bank- och fondinspektionen S. A.

Algott, byråchefen i arbetsmarknadsstyrelsen B. R. Johansson samt sekreteraren

K. A. F. Frithiofson verkställts särskild utredning angående ökad

kreditgivning till hantverk och småindustri under statlig medverkan. Resultatet

av utredningen har framlagts i en den 12 februari 1954 dagtecknad promemoria

med förslag till statlig kreditgarantigivning i syfte att främja utvecklingen

inom hantverk och småindustri.

Hittillsvarande stödformer för hantverks- och småindustriföretag.

Stöd till hantverk och småindustri lämnas sedan åtskilliga år från tvenne

statliga lånefonder.

Från statens hantverkslånefond utlämnas efter prövning av kommerskollegium

lån för anskaffning av maskiner och arbetsredskap samt för

uppförande och ombyggnad av verkstadslokaler ävensom förlagslån. De

s. k. maskinanskaffningslånen och verkstadslånen är begränsade till högst

10 000 kronor samt förlagslånen till i regel 3 000 kronor. Ibland medges

dock förlagslån upp till 5 000 kronor. Som säkerhet för lån från fonden

erfordras borgen eller fastighetsinteckning. Förlagsinteckning godtas så
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

som fyllnadssäkerhet men blott undantagsvis som enda säkerhet. Räntan

uppgår f. n. till 4 procent. Fondens kapitaltillgångar utgjorde den 31 december

1953 ca 1 598 000 kronor och det sammanlagda beloppet av utestående

lån i runt tal 1 518 500 kronor. Under tioårsperioden 1943—1952 utgjorde

utlåningen från fonden i genomsnitt ca 300 000 kronor per år. Umder

åren 1951 och 1952 uppgick utlåningen till omkring 336 000 kronor

respektive 600 000 kronor.

Fonden för hantverks- och småindustrikredit förvaltas av riksbanken.

Lån ur fonden får utlämnas endast inom sådant distrikt i riket, där det bildats

en av Kungl. Maj :t godkänd ekonomisk förening med uppgift att främja

hantverk och småindustri genom att anskaffa lån åt medlemmar, som

idkar sådan rörelse. Dylika s. k. garantiföreningar finns för närvarande

inom sex distrikt, omfattande Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar,

Hallands, Älvsborgs, Kopparbergs och Västmanlands län. Garantiförening

skall ikläda sig visst betalningsansvar för förluster på utlämnade lån inom

distriktet. Såsom säkerhet för lånen pantförskriver föreningen sitt insatskapital.

Detta skall uppgå till minst 10 000 kronor. Ansökan om lån prövas

och avgöres av riksbankens avdelningskontor.

Riksbankskontorets styrelse äger ej bevilja lån, som avstyrkts av föreningen.

Lån får icke i något fall uppgå till högre belopp än 25 000 kronor.

För lån skall ställas säkerhet, där ej riksbankskontorets styrelse finner

skäl eftergiva kravet härpå. Högsta lånetid är 10 år. Räntan är en halv procent

högre än normalräntan för statens utlåningsfonder, d. v. s. för närvarande

4,5 procent. Antalet utestående lån har under de senaste fem åren varit

mellan 50 och 70 och den sammanlagda utestående lånesumman mellan

400 000 och 500 000 kronor. Till fonden anvisades ursprungligen 2 milj. kronor.

Av detta belopp har 1 milj. kronor överförts till fonden. Till följd av det

relativt ringa intresse som hittills visat sig föreligga för lån ur fonden har

riksbanken beslutat, att återstoden inte skall tagas i anspråk.

I flertalet län har bildats s. k. företagareföreningar, som har till syftemål

att främja utvecklingen av hantverk och småindustri där en utbyggnad

och differentiering av näringslivet anses önskvärd ur samhälleliga synpunkter.

För detta ändamål bedriver föreningarna upplysnings- och rådgivningsverksamhet.

I några län omfattar föreningarnas verksamhet dessutom

långivning. Föreningarna har i allmänhet bildats på initiativ av länsmyndigheterna

och medlemmarna utgöres av för verksamheten intresserade

enskilda personer, bolag och föreningar ävensom landsting och hushållningssällskap,

i vissa fall även kommuner och andra samfälligheter.

Företagareföreningar med låneverksamhet finns f. n. i Gotlands, Blekinge,

Göteborgs och Bohus, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län.

Staten stöder föreningarna dels genom bidrag till administrationskostnaderna

och dels genom att ställa medel till förfogande för utlåningsverksamhet.

Av understöden till utlåningsverksamheten har viss del, under

de senaste åren i regel tio procent, lämnats såsom subvention och resten

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

5

1 form av lån. I allmänhet har lånen till föreningarna varit amorteringsfria

tills vidare samt räntefria under två år; efter nämnda tid debiteras ränta

efter 3,5 procent.

De amorteringar, som inflyter till föreningarna, kan av föreningarna användas

till utlämnande av nya lån. Det belopp, som genom amorteringar

står till förfogande för ny långivning, uppgår f. n. till i runt tal 2 000 000’

kronor per år. Staten har som stöd till låneverksamheten under vart och ett

av de senaste budgetåren tillskjutit sammanlagt omkring 1 500 000 kronor.

För nästa budgetår har, som redan nämnts, för ändamålet äskats ett till

2 750 000 kronor höjt belopp. Intill utgången av år 1953 hade av företagareföreningar

beviljats ca 3 200 lån å tillhopa omkring 28,8 milj. kronor.

Lånen från företagareföreningarna lämnas i betydande utsträckning på

förtroendebasis. Som säkerhet för lånen ligger dock i allmänhet förlagsinteckningar,

panter i form av maskiner och inventarier eller borgen, i många

fall även fastighetsinteckningar, dock mera sällan botteninteckningar. Som

allmän regel för kreditgivningen gäller att man ej skall bevilja lån i fall där

medel kan erhållas på den allmänna kreditmarknaden. De av föreningarna

beviljade lånen har huvudsakligen karaktären av toppkrediter.

Lånen från företagareföreningarna brukar löpa med ränta efter något

högre procentsats än den staten tillämpar gentemot föreningarna. I regel

utgör räntan för lån från föreningarna 4 procent. Amorteringstiden är vanligen

10 år.

Företagareföreningarna äger f. n. att av statsmedel utlämna lån till ett

och samma företag på tillsammans högst 40 000 kronor. Ärenden rörande

utlåning av statsmedel till högre belopp skall underställas Kungl. Maj :t.

Under år 1953 beviljades av företagareföreningar 265 lån å sammanlagt

3 838 000 kronor, av vilka 8 lån å tillhopa 650 000 kronor — motsvarande

ca 19 procent av den totala långivningen — översteg det belopp av 40 000

kronor, som utgör gränsen för föreningarnas underställningsfria utlåningsrätt.

De av föreningarna beviljade lånen har mestadels gått till hantverksoch

småindustriföretag. Lånebeloppen uppgick under år 1953 till i genomsnitt

14 000—15 000 kronor. Antalet arbetare i de företag, till vilka lån utlämnats,

har i medeltal utgjort 6—7.

Förslag angående statsgaranti för lån till hantverksoch

småindustriföretag.

I promemorian lämnas inledningsvis vissa uppgifter, som utvisar att hantverket

och småindustrien har stor betydelse för sysselsättningen och därmed

också för produktionen. Sålunda befinnes antalet sysselsatta vid företag med

högst 50 anställda under de senaste decennierna ha utgjort drygt 40 procent

av den totala inom hantverk och industri förvärvsarbetande befolkningen

och motsvarande antal vid företag med upp till It) arbetare något mer än

25 procent av nämnda befolkningsgrupp. Uppgifterna tyder också på att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

hantverkets och småindustriens relativa betydelse föga skiftat trots de ändringar

produktionsförutsättningarna undergått. Utvecklingen under de allra

senaste åren torde enligt promemorian icke i någon större utsträckning ha

förändrat läget.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden finner utredningsmännen naturligt

att statsmakterna uppmärksamt följt småföretagens verksamhet och utveckling

samt sökt stödja dessa företag. Beträffande de särskilda skälen för

dylikt stöd i olika avseenden anföres i promemorian i huvudsak följande.

En förbättring av produktiviteten inom de många mindre företagen påverkar

gynnsamt den totala produktionen inom samhället. Samtidigt får

företagen bättre konkurrenskraft på såväl hemmamarknaden som exportmarknaden.

Insikten om dessa förhållanden har motiverat, att staten sökt

bereda de mindre företagen möjligheter att rationalisera tillverkningen genom

modernare metoder och ökad mekanisering. Sett på längre sikt är otvivelaktigt

också ett stöd åt den mindre företagsamheten produktionsbefrämjande

genom dennas karaktär av dynamiskt element inom näringslivet. Nuvarande

större industrier har i allmänhet utvecklats under relativt sen tid

ur småföretag. Nyskapelsen av företag — icke sällan med specialtillverkning

— är en värdefull källa till förnyelse inom det svenska näringslivet.

Många gånger har den mindre företagsamheten visat sig ha betydelse för

konkurrensen och i viss utsträckning för den tekniska utvecklingen inom

respektive branscher. Vidare har till småföretagsamheten i relativt stor omfattning

kommit att anknytas de under det senaste decenniet aktuella strävandena

att främja en differentiering av näringslivet på skilda orter och

över huvud att lokalt sprida industrien. Lokaliseringspolitiska synpunkter

kan generellt tala för att det allmänna stöder företagsamheten inom landsbygdskommuner

och mindre tätorter samt verkar för en komplettering av

industrien på platser med ensidigt sammansatt industri, särskilt om denna

är starkt konjunkturkänslig.

Under senare tid har behovet att stödja småföretag i syfte att bekämpa

akut arbetslöshet varit mindre framträdande men dock aktualiserats i de

fall, där lokala sysselsättningssvårigheter uppstått exempelvis genom att

driften vid en i förhållande till ortens storlek betydande industri nedlagts.

Vid en konjunkturnedgång torde arbetsmarknadsskälen för ett stöd åt den

mindre företagsamheten bli av en helt annan räckvidd än under de senaste

åren.

När det gällt att förbättra småföretagens utvecklingsmöjligheter och konkurrensbetingelser

har i särskild grad finansieringsfrågan kommit i blickpunkten.

Det ligger i sakens natur, att mindre företag, i synnerhet nystartade,

icke har samma möjligheter till självfinansiering som större och inarbetade

företag. För småföretagaren består ofta den egna insatsen främst

av yrkeskunskap. Det egna kapitalet är ej sällan otillräckligt. Mot bankmässiga

säkerheter kan viss bottenkredit erhållas. Medel som ytterligare erfordras

måste uppbringas på annat sätt. Härvid kan emellertid svårigheter uppstå

med hänsyn till föreliggande risker.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

I promemorian erinras i det följande — efter en redogörelse för hittillsvarande

stödformer beträffande hantverk och småindustri — hurusom svårigheterna

för de mindre företagen att erhålla krediter i många fall drivit

fram kommunala stödåtgärder. Kommunernas främsta motiv för dylika åtgärder

har i allmänhet varit akuta eller långsiktiga sysselsättningsproblem.

Det har från kommunernas sida bedömts som angeläget att bidra till att

upprätthålla industrier, som varit av väsentlig betydelse för sysselsättningen,

eller att främja uppkomsten av ny industriell verksamhet. De kommunala

stödåtgärderna har utgjorts dels av lån eller borgensförbindelser och dels av

andra åtgärder, varigenom företagens igångsättande eller drift underlättats.

I vissa fall har kommunen, i stället för att ställa borgen, själv upptagit lån

— eller tagit i anspråk för särskilt ändamål fonderade medel — för att

exempelvis uppföra erforderliga lokaler för ett eller flera företag. Kommunal

aktiteckning har någon gång förekommit. I övrigt består den vanligaste

kommunala stödåtgärden i att mark upplåtes av kommunen kostnadsfritt

eller till nedsatt pris. Härjämte förekommer anläggningssubventioner av

olika slag liksom subventioner i form av flyttningsbidrag, hyresbidrag samt

restitution av skatter eller avgifter in. in. Även rabatter å offentliga varor

och tjänster har lämnats.

Kommunalt stöd har enligt promemorian lämnats såväl större som mindre

företag. Omfattningen av stödåtgärderna förefaller vara ganska betydande.

Det samlade stöd, som kommunerna lämnat företag i syfte att påverka deras

lokalisering, torde i varje fall under vissa år ha uppgått till åtskilliga

miljoner kronor. De låne- och borgensärenden av nu nämnd art, som under

de senaste åren enligt kommunallagarna underställts Kungl. Maj :t, har utgjort

10 å 20 årligen. De har visat en tendens att öka. Beloppen varierade

under 1953 mellan 2 500 och 590 000 kronor med ett genomsnitt av drygt

100 000 kronor.

De kommunala stödåtgärderna för den industriella företagsamheten säges

ha vuxit fram utan uttryckligt stöd i gällande rätt och icke sällan ha vidtagits

i strid med denna. Åtgärdernas rättsenlighet har kommit att prövas

dels genom att kommunala beslut besvärsvägen bragts under länsstyrelsens

och regeringsrättens prövning, dels genom att kommunerna har att underställa

Kungl. Maj :t frågor om lån och borgen, i den mån åtagandena medför

ett överskridande av den underställningsfria lånerätten. Vid prövningen

i dylika fall har i allmänhet kommunala engagemang i enskilda företag

godtagits endast då syftet varit att motverka en påtaglig arbetslöshet inom

kommunen och engagemangens omfattning stått i rimlig proportion till

graden av arbetslöshet. Däremot har en mycket restriktiv hållning intagits

till kommunala engagemang som avsett att främja en förflyttning av industrier

till kommunen utan att ett påtagligt arbetslöshetsproblem förelegat.

Aktieteckning har i allmänhet också ansetts otillåten. Iordningsställandet

av lokaler för de inom orten verksamma hantverkarna —- hantverkshus —

liksom tillhandahållandet av särskilda industriområden o. d. har emellertid

ansetts höra medgivas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Bortsett från att kommunernas åtgärder för att främja den industriella

utvecklingen till en del visat sig ligga utanför den kommunala kompetensen

tillkommer enligt promemorian att de olika kommunernas åtgärder ofta varit

direkt konkurrerande. En dylik konkurrens kan ur flera synpunkter vara

mindre lycklig. Det är ingalunda säkert, att vid en ohämmad konkurrens

med förmåner av olika slag den kommun förmår erbjuda de bästa villkoren,

som vid en bedömning av de lokaliseringspolitiska skälen skulle vara den

lämpligaste platsen för industrien i fråga. Frågan om kommunernas stöd

åt enskilda företag har varit föremål för vissa överväganden av såväl

kommunallagskommittén som lokaliseringskommittén. Därvid har bland

annat frågan om en eventuell utvidgning av kommunernas formella kompetens

varit föremål för prövning. De båda kommittéernas överväganden

har emellertid givit vid handen, att vidgade möjligheter för kommunerna att

lämna stöd åt enskild företagsamhet ej lämpligen bör ifrågakomma. Kungl.

Maj:t och riksdagen har intagit samma ståndpunkt. Frågor rörande stöd åt

företagsamheten synes sålunda — framhålles i promemorian — böra prövas

ur en vidare synvinkel än den enskilda kommunens. Stödverksamheten måste

därför främst anses vara en statlig angelägenhet.

I fortsättningen konstateras i promemorian, att föreliggande möjligheter

för staten att genom lån eller på liknande sätt främja hantverkets och den

mindre industriens rationalisering och utveckling och därvid samtidigt tillgodose

sociala eller lokaliseringspolitiska intressen för närvarande är starkt

begränsade. Möjligheterna att erhålla lån från de olika fonderna har fått väsentligt

mindre betydelse än avsett. Orsaken härtill — frånsett lånemöjligheternas

i och för sig begränsade omfattning — anses ha varit de jämförelsevis

höga krav på säkerheter, som ställts i samband med långivningen.

I de län, där företagareföreningar med utlåningsmöjligheter finns, har dessa

visserligen kunnat göra en betydelsefull insats. De belopp som stått till förfogande

för långivning har emellertid varit förhållandevis små. Även om

man tar i beaktande den i årets statsverksproposition föreslagna anslagshöjningen,

kan det förutses, att möjligheterna att bevilja låneansökningar

måste bli begränsade. Stödformernas otillräcklighet framträder särskilt

starkt inom de län, där någon företagareförening med utlåningsmöjligheter

icke finnes. Företagare i dessa län är — vad gäller stöd från statens sida

—- i stort sett helt hänvisade till de nämnda fonderna med de strängare krav

på säkerheter, som ställts vid lån därifrån.

I detta sammanhang erinras om 1949 års banklagssakkunnigas förslag att

s. k. blancokrediter intill ett belopp av 50 000 kronor skulle kunna lämnas

åt hantverkare och småföretagare. I promemorian betecknas det som svårt att

bedöma i vilken utsträckning ett genomförande av detta förslag, vilket i och

för sig skulle vara av värde, skulle få någon reell betydelse för tillgodoseendet

av den mindre företagsamhetens kapitalbehov. Bortsett från att en dylik

ändring av banklagen uppenbarligen kan träda i kraft tidigast 1956, syns

man enligt promemorian böra räkna med att nämnda behov kan tillgodoses

på denna väg blott i mycket begränsad grad. Bl. a. erinras om att det före
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 210.

slagna maximibeloppet, 50 000 kronor, är föga större än vad företagareföreningarna

i varje enskilt fall kan låna ut utan att underställa frågan

Kungl. Maj :t.

De. förhållanden, för vilka sålunda redogjorts i promemorian, motiverar

enligt utredningsmännens uppfattning, att statens möjligheter att lämna

finansiellt stöd till hantverks- och småindustriföretag utvidgas på lämpligt

sätt. Utvidgningen kan enligt promemorian ske antingen genom att skapa

ökade möjligheter till direkt långivning eller genom att inrätta ett system

med statliga kreditgarantier. I valet mellan dessa båda alternativ har utredningsmännen

stannat för det sistnämnda. Till stöd härför har anförts bl. a.

följande.

Garantiformen utnyttjas sedan 1948 för den statliga stödverksamheten

beträffande finansieringen av jordbrukets rationalisering. I princip samma

förfarande tillämpas när det gäller det statliga skyddet åt industrien mot

ekonomiska risker vid export; vidare användes denna form av statsstöd för

vissa studiekrediter. Garantiformen har åtskilliga fördelar. Låntagarna får

härigenom i allmänhet möjlighet att välja kreditinrättning. De kan anlita

sina vanliga bankförbindelser och har därigenom möjlighet att exempelvis

placera alla sina krediter i ett enda kreditinstitut. Detta kan vara önskvärt

ur kreditgivarsynpunkt samt — bland annat ur kontrollsynpunkt — även

för den garantibeviljande myndigheten. Garantisystemet medför, om den

redan förefintliga kreditorganisationen utnyttjas, mindre belastning på den

statliga förvaltningsapparaten. En icke ringa fördel är att garantiformen

icke förutsätter någon statlig upplåning.

I promemorian föreslås sålunda, att ett garantisystem för stöd åt hantverks-

och småindustriföretag inrättas. Vidare uppdrages vissa riktlinjer

för systemets utformning och handhavande. Dessa riktlinjer är i huvudsak

följande.

Kreditgarantisystemet bör i möjligaste mån anknytas till den organisation,

som redan finns; vid dess utformning och handhavande bör utnyttjas de

erfarenheter, som under motsvarande stödverksamhet hittills vunnits. Med

hänsyn till de risker, som otvivelaktigt är förknippade med en kreditgarantigivning,

bör under den första tiden särskild försiktighet iakttagas och verksamheten

närmast bedrivas på försök. Någon särskild organisation för verksamheten

bör tills vidare icke tillskapas. Under försökstiden bör verksamheten

kunna centralt följas med noggrannhet. Prövningen i de enskilda fallen

bör därför, liksom hittills skett beträffande mera betydande lånefrågor, tills

vidare i regel ankomma på Kungl. Maj:t. Garantiärendena bör i likhet med

ärendena rörande företagareföreningarna beredas i handelsdepartementet.

Med hänsyn till ärendenas ofta stora betydelse ur arbetsmarknads- och lokaliseringssynpunkter

eller ur kommersiella synpunkter bör i större frågor

yttranden inhämtas från närmast berörda centrala ämbetsverk, främst arbetsmarknadsstyrelsen

och kommerskollegium.

Vid kreditgarantisystemets handhavande kan ett behov av lokala kontakter

väntas framträda exempelvis i samband med garanliärendenas bedöm
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

ning ur sysselsättnings- och lokaliseringssynpunkter. Samma behov föreligger,

när det blir fråga om företagets och företagarens kreditvärdighet, om

den företagsekonomiska prövningen samt om erforderlig tillsyn och kontroll

över de garantitagande företagens utveckling och deras disposition av

erhållna krediter.

I princip anses de lokala uppgifterna vid garantigivningen böra anförtros

företagareföreningarna. Som förutsättning härför torde böra gälla, att föreningen

bedriver utlåning av statsmedel. Föreningar med låneverksamhet

finns numera i nio län. I ytterligare sju län finns föreningar utan sådan

verksamhet. Av sistnämnda föreningar torde vissa ha vunnit sådan erfarenhet

och förankring hos företagsamheten inom länet att de kan anses ha förutsättningar

att bedriva utlåning av statsmedel. Om Kungl. Maj :ts i årets

statsverksproposition framlagda förslag angående höjda anslag till bidrag

och lån till företagareföreningar m. fl. vinner riksdagens bifall, torde från

och med nästa budgetår ytterligare några föreningar kunna erhålla medel

till utlåningsverksamhet. Man torde kunna förvänta, att i allt flera län kommer

att finnas föreningar, som kan fungera som lokalorgan vid kreditgarantigivningen.

Möjligheten att i visst län utnyttja kreditgarantisystemet bör emellertid

icke vara beroende på om i länet finns företagareförening med låneverksamhet.

Nya företagareföreningar skall sålunda icke behöva bildas enbart för

att möjliggöra statlig kreditgarantigivning. Ej heller bör nya lokalorgan av

annat slag tillskapas för detta ändamål. De uppgifter i samband med garantigivningen,

som kräver medverkan av lokala instanser, bör i län, där företagareförening

med utlåningsverksamhet ej finns, åtminstone under en

övergångstid anförtros åt andra redan befintliga, därför lämpade organ.

Härvidlag synes riksbankens kontor närmast böra komma i fråga.

Som förut nämnts äger företagareförening självständigt pröva och avgöra

ärende om lån å högst 40 000 kronor till ett och samma företag. Även

i fortsättningen bör föreningarna ha befogenhet att fatta beslut om mera begränsade

stödåtgärder i form av lån av statsmedel. Nyssnämnda begränsning

till högst 40 000 kronor torde tills vidare böra bibehållas. I den mån så

prövas lämpligt bör denna gräns kunna förskjutas i ena eller andra riktningen.

Det bör få ankomma på Kungl. Maj:t att fatta beslut härom. Stödåtgärder

av större omfattning bör i fortsättningen ha formen av kreditgarantier.

I dylika fall bör sålunda lån icke ifrågakomma, utan hela det

kreditstöd, som kan komma att medgivas, bör lämnas i form av garanti.

Företagareföreningarnas utlåning av statsmedel respektive förmedlingen av

statlig kreditgaranti bör sålunda icke utnyttjas fakultativt eller i kombination

med varandra. Detta får självfallet icke utgöra hinder för att till företag,

vars ägare tidigare kommit i åtnjutande av lån från företagareförening,

bevilja kreditgaranti, därest förutsättningarna härför i övrigt är uppfyllda.

Utredningen i garantiärende skall, vad beträffar län där med utlåningsrätt

utrustad företagareförening finns, ankomma på denna samt ske i samråd

med länsarbetsnämnden. Efter verkställd utredning överlämnas ärendet

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Mnj.ts proposition nr 210.

med yttrande till Kungl. Maj:t. Vid bifall till framställningen bemyndigas

företagareföreningen att på statens vägnar teckna kreditgaranti. Sakligt torde

en befogenhet för föreningarna att teckna statlig garanti icke vara mera

vittgående än deras nuvarande befogenhet att utlåna medel, som Kungl.

Maj :t — på vissa villkor — ställt till deras förfogande. Bland villkoren kan

nämnas, att föreningarnas stadgar skall vara godkända av länsstyrelsen,

att en därtill utsedd person skall som revisor å statens vägnar delta i granskningen

av räkenskaperna och förvaltningen samt att föreningarna skall vara

skyldiga att underkasta sig de ändrade bestämmelser beträffande kontrollen

av verksamheten, som kan komma att meddelas av Kungl. Maj :t.

Bemyndigandet att utfärda statlig garanti är avsett att lämnas för varje

enskilt fall med angivande av garantitagare, garantibelopp samt de särskilda

villkor, som skall gälla för garantiens åtnjutande.

I de län, där riksbankskontoren skall utgöra lokalorgan för garantigivningen,

bör ansökningar om statsgaranti ingivas till dessa kontor. Den företagsekonomiska

prövningen samt tillsynen och kontrollen i samband med

garantiärendena bör lämpligen även ankomma på riksbankskontoren. Vid

utredningen skall dock samråd ske med dels länsarbetsnämnden, dels eventuellt

förefintlig företagareförening i länet eller representanter för i länet

förekommande organisation för hantverk och småindustri. Den till riksbankens

kontor ingivna ansökan bör jämte kontorets törslag genom riksbankens

direktion vidarebefordras till handelsdepartementet. Avvikande mening

av länsarbetsnämnden skall därvid angivas; har nämnden avgivit skriftligt

yttrande skall detta bifogas.

Då i nu ifrågavarande län icke finns möjlighet till lån från företagareförening,

saknas anledning att i dessa fall begränsa det statliga borgensåtagandet

till lån av viss storlek. Det är svårt att för närvarande bedöma, i vad

mån efterfrågan på garantier här kommer att göra sig gällande. I dessa

län, där man saknar den erfarenhet som på andra håll kunnat vinnas genom

företagareförenings låneverksamhet, bör garantigivningen handhavas

med särskild försiktighet och — därest efterfrågan på garantier skulle bli

betydande — i första hand gälla ur det allmännas synpunkt mera angelägna

fall. I regel bör den icke avse smärre belopp.

Kungl. Maj :t bemyndigar i varje enskilt fall riksbanken att utfärda garanti.

Av praktiska skäl bör emellertid hinder icke möta för Kungl. Maj :t

att, om erfarenheterna skulle tala härför, lämna riksbanken generellt bemyndigande

att självständigt utställa garanti intill visst belopp i varje enskilt

fall. Ej heller bör hinder möta att för visst fall annat organ än företagareförening

eller riksbankskontor bemyndigas utställa kreditgaranti.

Den som kommer i åtnjutande av kreditgaranti bör i princip kunna anlita

valfri kreditinrättning; av naturliga skäl torde endast riksbanken, bank,

sparbank eller kreditkassa för jordbrukskredit härvid komma i fråga. Som

förutsättning för kreditgarantien bör emellertid gälla, att den kreditinrättning,

som utlämnar lånet, under lånetiden sköter krediterna under bankmässiga

former. Däri bör ligga bland annat, att kreditinrättningen omhän
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 210.

derhar förekommande säkerheter för lånet och ägnar dem erforderlig vård

och tillsyn. Kreditgivarna skall vidare lämna vederbörande lokalorgan regelbunden

redovisning av de statsgaranterade krediternas omfattning ävensom

av andra omständigheter, som kan påverka garantien. Kreditgivarens

förpliktelser torde böra klart fixeras i samband med garantigivningen eller

i annan ordning.

Garantisystemet innebär bland annat, att lokalorganen befrias från besväret

att anskaffa och halla medel för lånerörelse och andra uppgifter av

direkt bankteknisk natur. Däremot är lokalorganen av naturliga skäl medansvariga

i fråga om den reella övervakningen av de lämnade krediterna.

Det allmänna har intresse av att dessa utnyttjas på avsett sätt och att företaget

utvecklas tillfredsställande. Den kontroll och översyn som detta erfordrar

för att statens intressen skall tillgodoses även i sådana fall, då från

kreditinrättningens sida icke gjorts någon anmärkning, åvilar garantigivaren.

En dylik tillsyn synes erforderlig i så mycket högre grad som vissa

eftergifter måste göras i fråga om kraven på realsäkerhet. Garanti bör nämligen

ej lämnas för lån, som kan erhållas mot vanliga bankmässiga säkerheter.

Företagareföreningarna har vid sin hittillsvarande handläggning av

låneärenden haft att följa denna regel. I stort sett synes vid beviljande av

statlig kreditgaranti samma krav på säkerhet böra uppställas som hittills

gällt i fråga om lån från företagareföreningarna.

Man torde kunna utgå ifrån att lån med statlig garanti kommer att i räntehänseende

likställas med bottenlån. Några särskilda åtgärder härför torde

icke erfordras. Konkurrensen mellan kreditinrättningarna torde i praktiken

komma att medföra, att räntan på de statsgaranterade lånen i allmänhet

kommer att bli lägre än den ränta motsvarande lån utan garanti skulle ha

betingat pa fria marknaden. Räntan på garantilånen kommer vidare att i

allmänhet ligga en halv procent lägre än räntan för de lån, som nu lämnas

genom företagareföreningarna. Då emellertid företagareföreningarnas långivning

och den statliga garantigivningen väsentligen har samma syfte samt

säkerheterna för lånen respektive garantierna i stort sett torde bli av samma

slag, talar starka skäl för att kostnaderna för låntagaren i båda fallen bör

bli ungefär desamma. För att ernå detta synes en avgift böra uttagas, i

regel motsvarande skillnaden mellan bottenlåneräntan och den ränta, företagareföreningen

betingar sig. Vid nuvarande ränteläge skulle avgiften utgöra

högst Va procent. Avgiften synes i allmänhet böra upptagas av långivaren,

som har att redovisa beloppet till vederbörande lokalorgan. Härigenom

inflytande belopp kan av lokalorganet användas för att täcka kostnader,

som uppstår vid dess bestyr i samband med kreditgarantierna. Bestämmelser

om avgiftens storlek och dispositionen av medlen bör meddelas

av Kungl. Maj :t.

Med hänsyn till verksamhetens förut angivna riskfyllda karaktär måste

man räkna med att förluster uppkommer. Det kan med hänsyn härtill

övervägas att av låntagaren uttaga en viss riskpremie. Ett dylikt förfarande

skulle emellertid strida mot gällande principer för garantigivningen

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

13

till stöd för jordbrukets rationalisering och för låneverksamheten genom

företagareföreningarna. Härtill kommer att den sammanlagda kostnaden för

lån därigenom skulle bli förhållandevis stor. Under sådana omständigheter

synes någon avsättning till riskfond tills vidare icke böra ske. Eventuella

förluster bör förskotteras av riksgäldskontoret och täckning senare ske

genom anslag av riksdagen.

Att närmare angiva omfattningen av de anspråk på garantier som kan

uppkomma är självfallet svårt. Det synes emellertid önskvärt att möjligheter

beredes för en total garantigivning under nästa budgetår av 10 miljoner

kronor.

Det anföres i promemorian att, därest det föreslagna kreditgarantisystemet

kommer till stånd, skäl kan anföras för att i samband därmed göra en

översyn över de redan förefintliga statliga stödformerna i syfte att nå större

enkelhet och enhetlighet. Emellertid synes det enligt utredningsmännens mening

vara lämpligt att först avvakta erfarenheterna från garantisystemets

tillämpning. Skulle detta under försöksperioden fungera tillfredsställande

kan måhända en omprövning av de hittills tillämpade stödformerna komma

att anses befogad.

Remissyttranden.

Över promemorian den 12 februari 1954 har, efter remiss, yttranden avgivits

av arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, fullmäktige

i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, länsstyrelserna i Södermanlands,

Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Värmlands och Norrbottens

län, Svenska jordbrukskreditkassan, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska landstingsförbundet, kommunala finansrådet, Sveriges industriförbund,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Svensk industriförening,

Sveriges lantbruksförbund, Kooperativa förbundet, Tjänstemännens centralorganisation,

Landsorganisationen i Sverige, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen samt företagareföreningarnas förtroenderåd.

Svenska stadsförbundet, som beretts tillfälle att yttra sig över promemorian,

har förklarat sig på grund av den korta remisstiden nödgas avstå därifrån men

hemställt, att eventuellt yttrande av kommunala finansrådet måtte vinna

beaktande vid ärendets fortsatta handläggning. Kommerskollegium har överlämnat

yttranden av Stockholms handelskammare och Skånes handelskammare.

Vidare har vissa länsstyrelser till sina remissyttranden bifogat av dem

inhämtade utlåtanden; sålunda har överlämnats yttranden av konsulenten i

Södermanlands läns företagarenämnd, Södermanlands läns hantverksdistrikt,

Smålands och Blekinge handelskammare, Jönköpings läns hantverks- och

industridistrikt, inunicipalnämnden i Löberöd, Värmlands läns företagareförening,

Värmlands hantverksdistrikt, Norrbottens hantverks- och småindustridistrikt

samt Luleå fabriks- och hantverksförening.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Det framlagda förslaget har till sina huvuddrag biträtts av den övervägande

delen av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över

detsamma. I många i princip tillstyrkande yttranden har dock gjorts erinringar,

som i allmänhet gäller frågor rörande kreditgarantisystemets utformning

och praktiska tillämpning; härjämte har från flera håll ytterligare utredning

i olika hänseenden påkallats. Fullmäktige i riksbanken anser övergången

till ett system med kreditgaranti böra utredas mer ingående än som

skett och rekommenderar närmast uppskov till nästa års riksdag. En fullmäktig

förordar emellertid förslagets genomförande innevarande år. Bankoch

fondinspektionen, fullmäktige i i-iksgäldskontoret (med undantag av en

ledamot), Svenska bankföreningen, Tjänstemännens centralorganisation,

Stockholms handelskammare och Skånes handelskammare avstyrker förslaget.

Kommerskollegium hyser tvekan mot förslaget men vill ej motsätta

sig dess genomförande på försök. Statskontoret förordar närmast en samordning

av gällande låneformer och en revision av utlåningsbestämmelserna

men synes i andra hand vilja biträda promemorians förslag, dock med vissa

jämkningar. Sparbanksinspektionen anser förslaget ej ge tillräckligt underlag

för bedömandet av det tilltänkta garantisystemet.

Önskvärdheten av en utvidgning av statens möjligheter att lämna finansiellt

stöd åt hantverks- och småindustriföretag vitsordas i det övervägande

antalet remissyttranden. Statskontoret framhåller, att de hittills öppnade

lånemöjligheterna för dylika företag av olika skäl icke fått avsedd effekt och

att tvekan därför knappast synes behöva råda om att åtgärder är önskvärda

för en utvidgad statlig stödverksamhet på detta område. Fullmäktige i riksgäldskontoret

understryker angelägenheten av att det stöd, som från statens

sida lämnas den mindre företagsamheten, snarast utvidgas både i fråga om

möjligheterna att ställa medel till förfogande och i syfte att erhålla större

spridning i lokalt hänseende av lånemöjligheterna. Allmänna uttalanden,

som innebär att behov finns av ökade statliga stödmöjligheter, görs vidare

bl. a. av sparbanksinspektionen, kommerskollegium, länsstyrelserna i Södermanlands,

Jönköpings, Kalmar och Malmöhus län samt Svenska sparbanksföreningen.

Smålands och Blekinge handelskammare framhåller, att fall kan inträffa,

då en hantverkare eller småföretagare har goda kvalifikationer för att starta

eller utöka en rörelse men samtidigt saknar kapital och möjligheter att

ställa bankmässiga säkerheter för erhållande av lån. I dessa fall har enligt

handelskammarens mening de lånemöjligheter, som tillkommer genom det

allmännas försorg, säkerligen en viktig uppgift att fylla. Av liknande innebörd

är ett uttalande av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, enligt

vilket inånga av de f. n. stora företagen startat med små kapitalresurser

och särskilt under startperioden ofta haft svårigheter att få tillräcklig kredit,

då de formella säkerheterna saknats. Sveriges industriförbund meddelar,

att vissa till förbundet anslutna branschföreningar med ett stort antal industriföretag

ansett att vidgade kreditmöjligheter för de mindre företagen

redan nu bör skapas. Svensk industriförening anför, att den svenska små
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr 210.

15

industrien till skillnad från storindustrien på grund av kapitalbrist icke

kunnat tillgodogöra sig den tekniska utvecklingens frukter i tillräcklig utsträckning.

Småindustriens utövare har enligt föreningen under de sista

åren haft mycket svårt att skaffa erforderliga krediter även för mycket angelägna

ändamål. Föreningen drar slutsatsen, att staten bör göra en positiv

insats för att förbättra småföretagarnas tillgång till lån samt anser att initiativet

till den verkställda utredningen bör hälsas med tillfredsställelse.

Landsorganisationen i Sverige anser, att det i promemorian dokumenterats

ett samhällsbehov att understödja nya företag eller medverka till att äldre

småföretag om möjligt kan utvecklas till större och effektivare företagsenheter.

I åtskilliga yttranden framhålles angelägenheten av ökade statliga stödmöjligheter

som hjälpmedel för lokaliserings- och sysselsättningspolitiken.

Fullmäktige i riksbanken, som finner det önskvärt, att tillräckliga lånemöjligheter

står idkare av hantverk och småindustri till buds, säger sig därvid

främst avse sådan företagsamhet, som lokaliseras till landsbygden eller smärre

tätorter, detta med hänsyn till önskemålet att där bereda ökade utkomstmöjligheter

och att motverka inflyttningen till städer och andra större samhällen.

Lantbruksstyrelsen erinrar att den vid ett tidigare tillfälle framhållit

nödvändigheten att åtgärder vidtages för att åstadkomma en ökad differentiering

av landsbygdens näringsliv och därmed ökade möjligheter för dem,

som lämnar jordbruket, att ändå stanna kvar på landsbygden. Styrelsen finner

det i sådant syfte angeläget att förutsättningarna för utveckling av småindustri

och hantverk på landsbygden tillvaratages bl. a. genom att finansieringen

av dylika företag underlättas. Enligt styrelsens mening borde statligt

stöd i form av kreditgaranti till hantverk och småindustri kunna bli ett värdefullt

medel att påverka utvecklingen på landsbygden i önskvärd riktning.

Sveriges lantbruksförbund, Svenska landskommunernas förbund och Svenska

jordbrukskreditkassan ger uttryck för liknande synpunkter. Landsorganisationen

i Sverige anför, att genomförandet av det framlagda förslaget synes

kunna bli etl verksamt komplement till övriga samhällsåtgärder för att

stödja och uppmuntra företagsamhet på orter, där sysselsättningen kan bedömas

såsom särskilt konjunkturkänslig eller där behov föreligger att göra

försörjningsmöjligheterna mindre ensidiga. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller,

att det särskilt vid industrinedläggelser är ytterst angeläget att i

vissa fall kunna ge statligt stöd i form av lån till nya företag på berörda

orter. Då behovet av dylika åtgärder icke är begränsat till vissa län hälsar

styrelsen med tillfredsställelse att det föreslagna kreditgarantisystemet skall

omfatta landet i dess helhet.

Bank- och fondinspektionen anför i sitt yttrande, att det synes ovisst,

huruvida bakom kraven på förbättrade kreditmöjligheter för hantverk och

småindustri verkligen finns kreditbehov, som ur samhällets synpunkt är

beaktansvärda men likväl icke kan tillgodoses. Enligt inspektionens mening

kan det ifrågasättas, huruvida icke nämnda krav åtminstone delvis sammanhänger

med den prövning ur lönsamhetssynpunkt, som alla projekt för

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

vilka kredit begäres måste underkastas och som regelmässigt leder till att

vissa kreditframställningar avvisas. Liknande synpunkter framförs av

Skånes handelskammare, som tillika hyser den uppfattningen, att hantverkets

svårigheter icke numera ligger på kreditområdet. Svenska bankföreningen,

som uppskattar affärsbankernas sammanlagda kreditgivning till hantverk

och småindustri till ca 850 milj. kronor, framhåller att enligt bankernas

erfarenheter företagare inom ifrågavarande näringsgrenar alltid eller så

gott som alltid erhåller den kredit, som är motiverad med hänsyn antingen

till ställda säkerheter eller låntagarnas personliga förutsättningar eller båda

dessa faktorer i förening. Bankföreningen anser det vara ofrånkomligt, att

frågan om behovet av särskilda stödåtgärder noggrant utreds innan förslag

om sådana åtgärder upptages till slutlig prövning.

Beträffande lokaliserings- och arbetsmarknadssynpunkterna anför bankoch

fondinspektionen, att dessa icke bör tillmätas alltför stor betydelse i

förevarande sammanhang, eftersom den kreditvolym som kan komma i fråga

är alltför ringa för att mera påtagliga resultat ur nämnda synpunkter

skall kunna ernås.

Utredningsmännens förslag att utvidgningen av det statliga stödet till

hantverks- och småindustriföretag skall ske genom inrättande av ett nytt

kreditgarantisystem tillstyrkes i princip av flertalet remissinstanser, däribland

arbetsmarknadsstyrelsen, sparbanksinspektionen, lantbruksstyrelsen

— som till stöd för sin inställning bl. a. åberopar gynnsamma erfarenheter

från det statliga kreditgarantisystemet på jordbrukets område — samtliga

länsstyrelser, som hörts i ärendet, Svenska jordbrukskreditkassan, Svensk

industriförening, Landsorganisationen i Sverige och Svenska s parbanks föreningen.

Vissa principiella betänkligheter framförs emellertid av statskontoret,

som, utan att avstyrka förslaget, i huvudsak framhåller följande. Kreditgarantiformen

används på vissa områden och erfarenheterna av densamma

har icke vdsat sig ogynnsamma. I dessa fall har dock förlustriskerna bedömts

och visat sig vara begränsade eller också har realsäkerheter förekommit;

vidare har statliga organ att svara för att statens intressen vederbörligen

tillvaratages. Enligt det nu föreliggande förslaget skulle garantigivningen

utsträckas till områden, där växlingar i konjunkturerna kan öva inflytande.

Såsom garantigivare skulle stå företagareföreningar, enskilda sammanslutningar

utan direkt ekonomiskt ansvar för de förslag, som framläggs. Betänkligheter

framträder särskilt om man beaktar, att kreditgarantigivningen

beräknas få en större omfattning än hittillsvarande låneverksamhet

och att realsäkerhet endast i undantagsfall torde kunna erbjudas. Då hänsyn

skall tagas även till sysselsättnings- och lokaliseringssynpunkter är

uppenbarligen icke obetydliga risker förbundna med en garantigivning,

särskilt vid vikande konjunkturer. Mot bakgrunden av det anförda har statskontoret

kommit till den uppfattningen, att i första hand en samordning

av gällande låneformer och en revidering av lånebestämmelserna bör övervägas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

17

I anslutning till de av statskontoret framförda synpunkterna kan framhållas,

att fullmäktige i riksbanken — som av skäl vilka redovisas i fortsättningen

dock intar en i viss mån avvaktande hållning till förslaget —

förklarar sig icke ha några principiella invändningar mot att vidgad lånemöjlighet

för hantverk och småindustri beredes i form av statlig kreditgaranti.

Den omständigheten att staten ikläder sig en relativt stor risk, särskilt

i händelse av en konjunkturförsämring, utgör enligt fullmäktiges mening

icke anledning att ställa sig avvisande till kreditgarantiformen.

Vissa remissinstanser, som i princip tillstyrker, att det föreslagna kreditgarantisystemet

inrättas på försök, rekommenderar likväl i första hand andra

vägar för att ernå en i och för sig önskvärd utvidgning av småföretagens

kreditmöjligheter. Sålunda erinrar kommers kollegium om det av banklagssaklcunniga

framlagda förslaget till sådan ändring i banklagstiftningen, som

avses skola möjliggöra för bankerna att bevilja s. k. blancokrediter till idkare

av hantverk och småindustri i viss utsträckning. Kollegium finner det

mindre lämpligt att innan nämnda lagändring vidtagits införa nya former

för statlig medverkan i långivningen till småföretagsamheten. Tidpunkten

för ifrågavarande lagändring får under alla förhållanden anses tämligen

nära förestående, även om det som utredningsmännen framhållit skulle

dröja till år 1956. Enligt kommerskollegiets mening skulle under tiden en

ökad statlig kreditgivning på området kunna komma till stånd genom företagareföreningarna

och viss utökning av hantverkslånefondens verksamhet.

Även Sveriges industriförbund samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

anser att i främsta rummet nyssnämnda lagändring bör genomföras.

Företagareföreningarnas förtroenderåd anför, att det för föreningarna

framstår som mera angeläget att vidga ramen för den nuvarande långivningen

än att för de större lånebehoven tillskapa en särskild stödform.

Rådet erinrar om att de större lånen hittills representerat endast 10—15

procent av den totala långivningen genom föreningarna. Smålands och Blekinge

handelskammare vill ifrågasätta, om icke det avsedda syftet skulle

kunna ernås genom en utvidgning av företagareföreningarnas låneverksamhet.

Bank- och fondinspektionen anser, att förslaget med hänsyn bl. a. till

nämnda alternativa möjligheter bör vila. Med avseende på verkningarna av

de föreslagna blancokrediterna anför inspektionen följande.

I vilken utsträckning de vidgade kreditmöjligheterna skulle komma att utnyttjas

är svårt att bedöma och beror självfallet på de berörda parterna

själva. Från bankernas sida har emellertid städse deklarerats intresse för

kreditgivning av ifrågavarande slag. Det vore därför önskvärt att de föreslagna

lagändringarna genomfördes och att verkningarna därav avvaktades,

innan den statliga stödverksamheten för ifrågavarande ändamål berikades

med ytterligare eu kreditform.

Inspektionen ifrågasätter huruvida det icke vore mera ändamålsenligt att

utvidga företagareföreningarnas låneverksamhet. Tjänstemännens centralorganisation,

Stockholms handelskammare och Skånes handelskammare hänBihang

till riksdagens protokoll 195fr. i samt. Nr 210.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

visar i sina avstyrkande yttranden till förslaget om införande av blancokrediter

och de väntade verkningarna härav.

Fullmäktige i riksgåldskontoret anser sig icke på den föreliggande utredningen

kunna bedöma lämpligheten av att det ökade statliga stödet — som

fullmäktige i princip finner angeläget — erhåller den i promemorian förordade

formen. Fullmäktige framhåller önskvärdheten av att verkningarna av

kreditgarantisystemet, bl. a. för kreditväsendet och den statliga upplåningen,

ingående utreds och belyses, innan systemet kommer till användning på

nya områden. Vidare ifrågasätter fullmäktige om kreditgarantigivning bör

tillämpas vid sidan av den redan i olika former bedrivna stödverksamheten

samt om på detta område avsteg bör göras från de senaste årens decentraliseringssträvanden.

Fullmäktige förordar, att i avvaktan på en ingående undersökning

av hithörande problem andra utvägar sökes för att åstadkomma

det ytterligare stöd, som även enligt fullmäktiges mening bör lämnas hantverket

och den mindre industrien. Riksgäldsfullmäktigen Svensson har anfört

reservation under hänvisning till att han tidigare i andra sammanhang

principiellt tagit ståndpunkt till förmån för kreditgarantisystemet.

Vid remissbehandlingen har framkommit åtskilliga kritiska erinringar

och önskemål avseende det föreslagna kreditgarantisystemets utformning

och praktiska handhavande.

Sparbanksinspektionen anser, att vissa principiella riktlinjer för garantigivningen

bör fastställas. Sålunda bör enligt inspektionens mening närmare

anges vilka industriföretag som jämte hantverksföretagen skall kunna komma

i åtnjutande av kreditstöd. Eventuellt kunde ett maximibelopp bestämmas,

vilket i de individuella fallen normalt icke skulle få överskridas. Vidare

anför inspektionen bl. a. följande.

Förutom sådana spörsmål som lokalisering och tillgång på arbetskraft

bör en rad andra frågor beaktas vid garantigivningen, såsom företagsledningens

personliga kvalifikationer, företagets lönsamhet, förhållandet mellan

eget och främmande kapital, ändamålet med upplåningen — fabriksutvidgning,

maskinutrustning, lagerhållning, kundkrediter eller nyetablering

—ävensom lånens löptid och amortering. Angelägenheten av en viss försiktighet

vid garantigivningen bör komma till uttryck i direktiven för densamma.

Säkerheter för statsgaranterade krediter bör krävas i den utsträckning

som är möjlig, även om bankmässiga säkerheter icke kan åstadkommas.

Fullmäktige i riksbanken anser, att en avgränsning av begreppet småindustri

bör göras. Svensk industriförening framhåller, att enligt föreningens

uppfattning samtliga företag inom hantverk och småindustri skall ha lika

rätt att komma i åtnjutande av kreditgaranti oavsett varusortiment och belägenhet.

Statskontoret framhåller att, därest kreditgarantisystemet kommer

till stånd, kreditgarantier bör ifrågakomma endast i sådana fall, där uppenbarligen

goda förutsättningar för rörelsens fortbestånd och utveckling bedöms

föreligga. Sparbanksföreningen anför, att det är av stor betydelse för

låntagarna själva att kreditgarantigivningen icke blir för generös och att

låntagare principiellt bör sätta in ett icke oväsentligt eget kapital i rörelsen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 210.

19

De krav på säkerheter, som företagareföreningarna i allmänhet uppställt bör

enligt föreningen iakttagas även vid kreditgarantigivningen.

De lokala organens befogenheter att i samband med kreditgarantigivningen

utöva kontroll över låntagarens rörelse berörs av Svensk industriförening,

som understryker, att den enda övervakning av låntagarna som får komma

i fråga är den som bank- och affärsmässigt sker från kreditinrättningens

sida samt att staten icke skall få intaga annan ställning till låntagarna än

den som civilrättsligt tillkommer borgensmän. Föreningen förklarar sitt

principiella gillande av förslaget vara beroende av att denna regel iakttages.

Bank- och fondinspektionen, Svenska sparbanksföreningen, Svensk industriförening

och Stockholms handelskammare föreslår, att avgörandet i

kreditgarantiärenden skall ligga hos kommerskollegium. Samma mening har

reservationsvis framförts inom riksbanksfullmäktige.

Beträffande kreditgarantisystemets lokala organisation gör sig skilda meningar

gällande. Flertalet remissinstanser har anslutit sig till utredningsmännens

förslag. I vissa remissyttranden framförs emellertid betänkligheter

mot att tilldela företagareföreningarna den ställning inom kreditgarantisystemet,

som avses i förslaget. Sålunda anför sparbanksinspektionen, åt!

denna ställning icke är tillräckligt grundad, i det att föreningarna dock i

princip är privata sammanslutningar och icke skall bära något ekonomiskt

ansvar för den kreditgivning, som kommer till stånd. Inspektionen förordar,

att beredningen av kreditgarantiärenden, för möjliggörande av en enhetlig

bedömning och hänsynstagande till andra företag, sker i något centralt organ,

exempelvis kommerskollegium, som bör ha tillgång till teknisk och

företagsekonomisk expertis för granskning av ansökningarna. Detta organ

bör enligt inspektionens mening även ha att efter Kungl. Maj :ts bemyndigande

utfärda kreditgaranti. Fullmäktige i riksbanken anför följande.

Riksbanken är villig att lämna sin medverkan i vad avser den funktion

dess avdelningskontor skulle fylla i kreditgarantisystemet. Den omständigheten

att två olika organ skulle sidoordnade ha att handlägga samma slags

ärenden torde emellertid medföra olika bedömning av dessa ärenden. Av

flera skäl kan enligt fullmäktiges mening ifrågasättas om företagareföreningar

är de organ, som är mest lämpade för uppgifter av här avsedd art.

Det kan uppkomma icke så få gränsfall, då företagareförening skulle ställas

inför valet att själv lämna lån eller tillstyrka statlig kreditgaranti. Man kan

icke heller våga förutsätta, att företagareföreningarna skall visa sig lämpliga

som kontrollorgan. När företagareföreningarna ej själva stå någon förlustrisk

kan man nämligen icke alltid utgå från att kontrollen blir tillräckligt

effektiv. Den föreslagna anordningen att en företagareförening, som efter

kreditgarantisystemets inrättande erhåller utlåningsrätt, skall överta de

uppgifter, som förut ankommit på riksbankskontoret i länet, är icke godtagbar.

Enligt fullmäktiges uppfattning skulle det vara lämpligare, att riksbankskontoren

överallt anförtroddes handläggningen av ifrågavarande garantigivning

samt de kontrollåtgärder, som erfordras sedan lån utlämnats.

Riksbanksfullmäktigen Kristensson som reserverat sig, delar emellertid ut
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

redningsmännens uppfattning att förberedande undersökningar samt den

lokala tillsynen och kontrollen bör handhavas av företagareföreningarna i de

län där sådana finns.

Statskontoret pekar på olika möjligheter att undanröja nackdelarna av att

föreningarna icke skulle ikläda sig ekonomiskt ansvar för garantigivningen.

Sålunda anför ämbetsverket, att förening kan åläggas svara för viss andel i

eventuellt uppkommande förluster eller att stå som underborgensman för

lämnade kreditgarantier. Statskontoret ifrågasätter vidare om icke garantiärendena

i samtliga län borde förberedas i samråd med respektive riksbanlcskontor.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Kalmar län samt Värmlands läns

företagareförening har förordat att även företagareföreningar utan låneverksamhet

skall kunna anlitas som lokalorgan inom kreditgarantisystemet.

Beträffande räntan å lån för vilka den statliga kreditgarantien kommer

att lämnas, anför fullmäktige i riksbanken i huvudsak följande.

Utredningsmännen har utgått från att lån med statlig garanti i räntehänseende

skulle komma att likställas med bottenlån, vilket f. n. skulle innebära

en ränta av i allmänhet 3,5 procent. Enligt riksbankens erfarenheter

kommer det emellertid att bli svårt att förmå de enskilda kreditinstituten att

utlämna lån på dylika villkor. Räntemarginalen torde nämligen komma att

bedömas såsom otillräcklig. Enligt fullmäktiges uppfattning bör räntesatsen

icke fastlåsas. Genom möjligheten att vända sig till olika kreditinstitut synes

de lånesökande ha fått tillräckliga garantier för att kunna erhålla den

lägsta för tillfället gällande räntan.

Riksbanksfullmäktige finner icke de i promemorian angivna skälen för

uttagande av en särskild avgift utöver räntan motivera en dylik anordning,

vilken av fullmäktige betecknas som främmande för garantilånesystemet.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län anser, med hänsyn till önskvärdheten

av att småföretagens kapitalkostnader hålls så låga som möjligt, att ifrågavarande

avgift icke bör uttagas.

Delade meningar har framkommit i frågan huruvida en riskpremie bör

uttagas med hänsyn till förlustriskerna vid garantigivningen. Statskontoret

och fullmäktige i riksbanken, som icke gör någon erinran mot utredningsmännens

förslag i denna del, anser, att förluster, som uppkommer till följd

av statens garantiåtaganden enligt förslaget, bör täckas av ett för ändamålet

uppfört anslag å driftbudgeten.

Sparbanksinspektionen påpekar, att i promemorian icke berörts hur man

skall förfara vid indrivning av lån eller till vilken statlig institution långivare

har att vända sig, när ett lån blivit nödlidande, ej heller hur förhållandet

i övrigt mellan garantigivare och långivare skall regleras med avseende

å den senares skyldigheter. Inspektionen anför, att det för bedömande av

låneräntan är av betydelse att veta hur långt dessa skyldigheter skall sträcka

sig. Fullmäktige i riksbanken påtalar likaledes, att utredningsmännen

förbigått flera praktiska frågor i samband med garantisystemet. Fullmäktige

förklarar, att riksbanken är beredd att åtaga sig indrivningen av nödlidande

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

lån. Även Svenska sparbanksföreningen berör dessa spörsmål samt ifrågasätter,

om det icke inom kommerskollegium borde inrättas en nämnd eller

kommitté för handläggning av tekniska frågor och samordningsfrågor rörande

ifrågavarande garantigivning i likhet med vad som skett inom lantbruksstyrelsen

för handläggningen av jordbrukets garantilån. I vart fall vid verksamhetens

början kan enligt föreningens mening en dylik nämnd visa sig

erforderlig.

Departementschefen.

För hantverks- och småindustriföretag finns f. n. särskilda möjligheter

att för olika ändamål erhålla lån av statsmedel. Sålunda bedriver företagareföreningar

i vissa län med understöd av statsmedel en låneverksamhet,

som är avsedd att stödja företagsamhet i mindre skala. Vidare är i liknande

syfte inrättade särskilda lånefonder, statens hantverkslånefond och

fonden för hantverks- och småindustrikredit. Möjligheterna att utnyttja

dessa kreditformer är emellertid f. n. starkt begränsade. Företagareföreningar

med utlåningsverksamhet existerar endast i nio län; företagare i stora

delar av landet är sålunda utestängda från denna låneform. Vad beträffar

de båda hantverksfonderna synes erfarenheten visa att de — bl. a. på

grund av förhållandevis stränga lånevillkor — ej i den utsträckning, som

avsetts, kommit att utgöra stöd åt de berörda kategorierna av företag.

Frågan om en utvidgning och förbättring av det statliga kreditstödet åt

hantverk och småindustri har under senare år övervägts vid upprepade tillfällen.

Sålunda framlade småföretagsutredningen år 1946 ett förslag till

statlig låneverksamhet, liknande företagareföreningarnas och avsedd att

täcka alla delar av landet. Delvis på grundval av småföretagsutredningens

betänkande i ämnet upprättades inom handelsdepartementet år 1949 ett annat

förslag, som innebar, att företagareföreningar successivt skulle komma

till stånd i samtliga län och att föreningarna skulle få befogenhet att på

statens vägnar teckna garanti för lån till småföretag. Dessa förslag föranledde

emellertid ej någon åtgärd.

I en inom handelsdepartementet av särskilda utredningsmän upprättad

promemoria har nu framlagts förslag till statlig kreditgarantigivning i syfte

att främja utvecklingen inom hantverk och småindustri. Detta förslag in

nebär i huvudsak följande.

Statsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag skall efter

ansökning kunna beviljas på vissa villkor. I varje län skall finnas ett lokalorgan

för handläggning av ärenden rörande statsgaranti. I län, där det

finns företagareförening, som för låneverksamhet beviljats understöd av

statsmedel, skall föreningen vara lokalorgan. I övriga län skall funktionen

såsom lokalorgan uppehållas av riksbankens avdelningskontor. Ansökan om

statsgaranti skall inges till lokalorganet, som skall verkställa erforderlig

utredning i ärendet och med eget yttrande överlämna ansökningen till

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Kungl. Maj :t. Befinnes ärendet efter vederbörlig beredning, som skall företagas

inom handelsdepartementet, böra bifallas av Kungl. Maj :t, lämnas bemyndigande

till företagareföreningen, respektive riksbanken att på statens

vägnar utfärda garanti för lånet. På lokalorganet skall vidare ankomma

att, sedan garanti utfärdats och lånet utlämnats, utöva viss kontroll å lånets

användning och tillsyn över det låntagande företagets utveckling.

Kungl. Maj :t skall till riksbanken kunna delegera befogenhet att meddela

statsgaranti i viss utsträckning. Vad angår själva utfärdandet av garanti

skall i undantagsfall även annat organ än företagareförening eller riksbanken

kunna erhålla bemyndigande härtill.

Statsgaranti skall i princip kunna ifrågakomma oavsett i vilken kreditinrättning

lån är avsett att tagas. Beträffande storleken av det lånebelopp,

för vilket garanti skall kunna beviljas, har någon gräns uppåt icke föreslagits.

Begränsning nedåt har förutsatts endast för de fall, som handläggs

av företagareförening i egenskap av lokalorgan. I dylika fall skall nämligen

garanti beviljas endast för lån som överstiger det högsta belopp, vilket

enligt gällande föreskrifter kan av företagareförening utan särskilt tillstånd

av Kungl. Maj :t utlämnas till ett och samma företag. Ifrågavarande maximibelopp

utgör f. n. 40 000 kronor. I fall, där lån bör kunna erhållas i kreditanstalt

mot vanliga bankmässiga säkerheter, skall statsgaranti icke beviljas.

För lån, som utlämnas under statsgaranti, skall i regel ställas säkerhet

enligt de grunder som vanligen tillämpas av företagareföreningarna. Sådan

säkerhet skall omhändertagas av den kreditinrättning, som utlämnar

lånet. Kreditinrättningen skall i övrigt förvalta lånet under bankmässiga

former.

Vad avser räntan å lån, för vilka statsgaranti utfärdats, framhåller utredningsmännen,

att konkurrensen mellan kreditinrättningarna i praktiken

torde komma att medföra, att räntan på dessa lån i allmänhet kommer att

bli väsentligt lägre än vad motsvarande lån skulle ha betingat på den fria

marknaden. Man torde kunna utgå från att lån med statsgaranti kommer

att i räntehänseende likställas med bottenlån. Några särskilda åtgärder

härför torde icke erfordras. Skillnaden mellan den presumerade räntan å

lån med statsgaranti och den ränta, företagareföreningarna vanligen betingar

sig vid utlåning, motiverar att en avgift, motsvarande denna skillnad,

uttages av kreditinrättningen och tillfaller lokalorganet i syfte att

täcka kostnaderna för handhavandet av garantiärendena.

Utredningsmännen har ansett, att kreditgarantisystemet bör inrättas och

tills vidare tillämpas på försök. Med hänsyn till förlustriskerna bör försiktighet

iakttagas vid garantigivningen. Eventuellt uppkommande förluster

för staten bör enligt förslaget förskottsvis täckas av riksgäldskontoret och

i sista hand ersättas genom anslag av riksdagen.

Ramen för garantigivning under nästa budgetår föreslås bli 10 milj. kronor.

Slutligen har utredningsmännen framhållit, att en omprövning av de hittills

tillämpade formerna för statligt stöd till hantverk och småindustri

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

bör övervägas, därest det föreslagna kreditgarantisystemet under försöksperioden

visar sig fungera på ett tillfredsställande sätt.

Av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över förslaget,

har de allra flesta anslutit sig till uppfattningen att det föreligger behov att

utvidga statens möjligheter att lämna finansiellt stöd åt hantverks- och småföretag.

Den övervägande delen av de remissinstanser, som funnit önskvärt

att de statliga stödmöjligheterna ökas, har också biträtt utredningsmännens

förslag, att utvidgningen bör ske genom inrättande av ett kreditgarantisystem.

Flera hörda myndigheter och sammanslutningar har emellertid avstyrkt

förslaget. Några remissinstanser har ansett ytterligare utredning rörande

kreditgarantisystemet påkallad. I en del av de tillstyrkande yttrandena görs

erinringar angående systemets utformning och praktiska tillämpning.

Hantverks- och småindustriföretagen svarar för en icke obetydlig del av

landets samlade produktion. Det är fördenskull av vikt, att dessa företag

kan upprätthålla och om möjligt successivt öka sin produktionsförmåga.

Detta kan ske endast under förutsättning att uppmärksamheten ständigt

hålles riktad på den tekniska utvecklingen och att i anslutning härtill en

fortgående rationalisering av företagens drift äger rum. En rationalisering

av företagen kräver kapitalinsatser för anskaffning av tidsenliga lokaler

och maskiner. Möjligheterna att insätta kapital av tillräcklig storlek i rörelsen

är emellertid ofta för svaga hos de mindre företagen, vilkas ägare

ej sällan är ur stånd att tillhandahålla vare sig eget kapital av nämnvärd

storlek eller bankmässiga säkerheter, mot vilka kompletterande krediter kan

erhållas. Att så är förhållandet har bekräftats av många remissinstanser,

bl. a. av de organisationer som företräder företagens intressen.

Svenska bankföreningen har velat hävda att de mindre företagen alltid

eller så gott som alltid erhåller den kredit som är motiverad med hänsyn

till antingen ställda säkerheter eller låntagarens personliga förutsättningar

eller båda dessa faktorer i förening. Gentemot denna uppfattning kan emellertid

ställas många och på praktiska erfarenheter grundade vittnesbörd

både från statliga myndigheter, vilka varit i beröring med hittillsvarande

statliga stödverksamhet, och från enskilda sammanslutningar. Jag anser

mig i detta sammanhang blott behöva särskilt erinra om företagareföreningarnas

erfarenheter, vilka ger vid handen att det från småföretagens sida föreligger

ett trängande lånebehov, som vida överstiger de medel, som kunnat

ställas till förfogande för utlåning. Man kan utgå från att det i dessa fall

nästan genomgående gäller kreditbehov, som ej kunnat tillgodoses genom

vanliga bankkrediter.

Såsom framhållits av utredningsmännen och vitsordats av åtskilliga remissinstanser

— bl. a. riksbanksfullmäktige, arbetsmarknadsstyrelsen,

landsorganisationen och landskommunernas förbund — har vidare de låncmöjligheter,

staten kan tillhandahålla, stor betydelse som hjälpmedel fölen

ur det allmännas synpunkter önskvärd lokaliserings- och sysselsättningspolitik.

Denna politik går bl. a. ut på att i områden, där näringslivet har

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

en ensidig sammansättning eller domineras av konjunkturkänslig storindustri,

söka åstadkomma en differentiering genom tillskapande eller utvidgning

av livskraftig småindustri. Det är vidare fråga om att skapa ersättning

för sysselsättningsmöjligheter, som äventyras genom nedläggande

av företag. Enskilda kommuner har i sådana situationer gjort icke obetydliga

insatser genom långivning, borgensåtaganden och på andra vägar, men den

kommunala insatsen på området har icke varit utan olägenheter, bl. a. med

hänsyn till risken för olämplig konkurrens mellan olika kommuner om företagen.

I åtskilliga fall torde för övrigt kommunerna med dylika stödåtgärder

ha gått utöver sina befogenheter enligt kommunallagarna. Företagareföreningarna

har å sin sida åtagit sig och med viss framgång fullgjort liknande

uppgifter inom ramen för den samhälleliga lokaliserings- och sysselsättningspolitiken.

Föreningarnas kapacitet för dessa uppgifter är emellertid,

såsom förut framhållits, starkt begränsad på grund av den jämförelsevis

ringa medelstillgången. För att möjliggöra effektivare insatser på detta

område är enligt min mening en utvidgning av resurserna synnerligen önskvärd.

Från vissa remissinstanser har framhållits att de förefintliga kreditbehoven

kan komma att väsentligen tillgodoses om banklagssakkunnigas förslag

beträffande rätt för bankerna att utlämna s. k. blancokrediter genomföres.

Jag delar förhoppningen att småföretagens tillgång till erforderliga

krediter därigenom skulle förbättras. Jag vill emellertid icke underlåta att

i likhet med bank- och fondinspektionen framhålla, att det är svårt att närmare

bedöma i vilken utsträckning sålunda vidgade kreditmöjligheter skulle

komma till användning. Uppenbarligen kommer dessa möjligheter att kunna

utnyttjas endast i den mån de enskilda bankerna är beredda att ikläda

sig de risker, som ovedersägligen måste vara förenade med en kreditgivning

av sådan art. Vidare bör framhållas, att den övre gränsen för blancokrediterna

enligt föreliggande förslag skulle sättas så relativt lågt som till 50 000

kronor för varje särskilt fall. Det blir sålunda tämligen begränsade kreditbehov,

som kan tillgodoses på denna väg. Jag anser mig därför icke kunna

antaga att införande av blancokrediter -— även om dessa i och för sig skulle

kunna medföra lättnader — skulle innebära en lösning av småföretagarnas

finansieringsproblem. Dessutom måste det uppenbarligen dröja, innan erforderliga

lagändringar kan komma till stånd.

Med hänsyn till vad jag nu anfört och då särskilt lokaliseringssynpunkterna

anser jag det vara ådagalagt att det föreligger ett angeläget behov av

vidgade möjligheter till finansiellt stöd åt hantverks- och småindustriföretag.

Enligt min mening bör staten icke undandraga sig att medverka till lösningen

av denna fråga. Härvid kan olika vägar tänkas. Sålunda kan ökade

utlåningsmöjligheter beredas över riksstaten, i vilket fall alltså en höjning

av för ändamålet anvisade anslag skulle begäras av riksdagen. Detta skulle

emellertid icke vara till någon nytta i områden där företagareföreningar ej

finns och kanske för övrigt knappast behövs. Ur rent statsfinansiella synpunkter

synes det av utredningen föreslagna kreditgarantisystemet också

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kiingl. Maj:ts proposition nr 210.

vara att föredraga. Om detta system genomföres, kommer endast eventuella

förluster att påföras riksstaten. Erfarenheterna av ordningen med statliga

kreditgarantier från andra områden synes vidare ge vid handen att

systemet innebär åtskilliga fördelar jämfört med en direkt statlig långivning.

Systemet går ut på att den redan existerande kreditorganisationen utnyttjas

och innebär en mindre belastning på den statliga förvaltningsapparaten.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har ansett önskvärt, att verkningarna

av garantisystemet bl. a. för kreditväsendet och den statliga upplåningen

ingående utreds innan systemet kommer till användning på nya områden.

Även andra remissinstanser har ifrågasatt ytterligare utredning i olika hänseenden.

Med anledning härav må erinras om att systemet med kreditgarantier

i nu förevarande fall avsetts skola införas och tillämpas blott på försök

och med iakttagande av viss försiktighet. Vidare har det sammanlagda beloppet

av utfärdade garantier föreslagits skola för det närmaste året begränsas

till 10 miljoner kronor. Det är knappast troligt att en garantigivning av

denna jämförelsevis ringa omfattning skall kunna medföra menliga verkningar

i de hänseenden fullmäktige kan ha åsyftat. Enligt min mening föreligger

icke skäl att på grund av sådana farhågor uppskjuta införandet på försök

och i begränsad omfattning av garantisystemet, om detta i övrigt kan

anses innebära påtagliga fördelar. Då utredningsmännens förslag i princip

dessutom tillstyrkts i det övervägande antalet remissyttranden anser jag

mig därför böra förorda, att ett system med statsgaranti för lån till hantverks-

och småindustriföretag försöksvis inrättas i huvudsaklig överensstämmelse

med förslaget.

Flera remissinstanser har ifrågasatt, om man nu borde införa en ny stödform

för hantverk och småindustri utan att samtidigt företa en allmän samordning

av förekommande stödåtgärder. Dessa invändningar saknar icke

helt fog. Häremot får emellertid ställas angelägenheten av att utan längre

dröjsmål verkligen effektivisera samhällets stödåtgärder på området, där ej

minst de lokaliseringspolitiska önskemålen väga tungt. Kravet på samordning

har f. ö. icke samma styrka, när det, som här är fallet, gäller att mera

försöksvis införa en ny stödform. Ur viss synpunkt torde en utredning om

en eventuell samordning av olika stödformer för övrigt kunna ge bättre resultat,

om den företages först sedan praktiska erfarenheter föreligger av ordningen

med kreditgarantier.

Utredningsmännens uppläggning av garantisystemet i organisatoriskt avseende

finner jag i stort sett lämplig. Jag har sålunda icke för min del

något alt erinra mot att sådana företagareföreningar, som beviljats understöd

av statsmedel för bedrivande av låneverksamhet, i egenskap av lokalorgan

anförtros uppgiften att svara för den förberedande utredningen i

garantiärendena, att efter Kungl. Maj:ts bemyndigande utfärda beviljade

statsgarantier samt att utöva viss tillsyn och kontroll av de företag, som

kommit i åtnjutande av statsgaranti. Det förhållandet att företagareföreningarna

är i princip enskilda sammanslutningar har givit vissa remissBihang

till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 210.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

instanser anledning till betänkligheter mot att föreningarna skulle anförtros

ifrågavarande uppgifter. Det må emellertid påpekas att det i stadgarna för

samtliga föreningar med utlåningsverksamhet är föreskrivet att representanter

för vederbörande länsstyrelse skall ingå i föreningsstyrelsen samt

att staten i samband med utanordning av understöd till föreningarna förbehåller

sig rätt till kontroll av föreningarnas verksamhet. — Jag är emellertid

icke nu beredd förorda, att, såsom från vissa håll föreslagits, företagareföreningar

utan låneverksamhet anförtros uppgiften att vara lokalorgan

för garantigivningen.

I syfte att statsgaranti skall kunna utfärdas för lån till företagare även

i de län, där företagareföreningar med låneverksamhet icke finns, har föreslagits,

att funktionen som lokalorgan i dessa län skall tills vidare uppehållas

av riksbankens avdelningskontor. Riksbanken har förklarat sig villig

att lämna sin medverkan i detta avseende men samtidigt framfört vissa erinringar

mot den föreslagna anordningen. Sålunda anser riksbanksfullmäktige

bl. a. att risk föreligger för en oenhetlig bedömning av garantiärendena

om på vissa håll företagareföreningar skulle få handha garantiverksamheten.

Vidare förklarar sig fullmäktige icke kunna godtaga, att företagareföreningar,

som efter kreditgarantisystemets inrättande beviljas statsmedel för

utlåning, skall övertaga de uppgifter i samband med garantigivningen, som

förut ankommit på respektive riksbankskontor. Fullmäktige finner det

lämpligare att riksbankens avdelningskontor i samtliga län tilldelas funktionen

som lokalorgan för statsgarantigivningen.

Jag anser mig böra ta fasta på riksbanksfullmäktiges förklaring att banken

är villig medverka i sådana län, där företagareförening med låneverksamhet

ej finns, och tillstyrker alltså utredningsmännens förslag även i

detta hänseende. I anledning av riksbanksfullmäktiges farhågor för en oenhetlig

bedömning av garantiärendena må framhållas, att kravet på enhetlighet

bör kunna tillgodoses, om den slutliga prövningen av ärendena, såsom

i det följande förordas, företages av Kungl. Maj :t. Vad fullmäktige i övrigt

anfört om den lokala organisationen ger mig anledning understryka, att

det här tills vidare är fråga om en försöksverksamhet. Sedan under viss tid

erfarenheter inhämtats vid praktisk tillämpning av garantisystemet, kommer

alltså tillfälle att ges till den omprövning av organisationen, som då

eventuellt kan befinnas påkallad.

Det slutliga avgörandet i ärenden rörande statsgaranti bör tills vidare,

såsom utredningsmännen föreslagit, i princip ankomma på Kungl. Maj :t.

Beredningen av förekommande garantiärenden — över vilka i lämplig

utsträckning de centrala ämbetsverken, främst kommerskollegium och arbetsmarknadsstyrelsen,

kan få tillfälle att yttra sig — bör ankomma på

handelsdepartementet, som vid behov torde för ändamålet böra få anlita

teknisk eller ekonomisk expertis. Hinder bör ej möta mot att Kungl. Maj :t

för vissa ärenden eller grupper av ärenden — exempelvis avseende statsgaranti

för mindre lån — överlämnar beslutanderätten till riksbanken.

Med hänsyn till syftet med verksamheten och säkerheternas beskaffenhet

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

torde icke kunna undvikas att vissa förlustrisker för staten föreligger. En

fortlöpande tillsyn över utvecklingen av de företag, som kommit i åtnjutande

av statsgaranti, synes därför ofta behövlig. Ifrågavarande tillsyn bör ankomma

på lokalorganen. Omfattningen av och sättet för tillsynens utövande får

bedömas från fall till fall. Därvid torde de erfarenheter, som gjorts i samband

med de långivande företagareföreningarnas verksamhet, kunna tjäna

till ledning. Uppenbarligen bör man eftersträva att i första hand långivaren

utövar så effektiv kontroll som möjligt.

Med hänsyn till alt det nu närmast gäller att bedriva den av utredningsmännen

föreslagna garantigivningen på försök, varvid erfarenheter för eventuellt

fortsatt verksamhet skall inhämtas, torde skäl icke f. n. finnas att

binda prövningen av garantiärendena vid mera i detalj utformade regler.

Vissa principiella riktlinjer torde dock böra uppdragas. Så har i viss utsträckning

skett i utredningsmännens promemoria. Härjämte har en del

spörsmål av principiell betydelse rests vid remissbehandlingen.

Sparbanksinspektionen och vissa andra remissinstanser har uttalat önskemål

att regler skall fastställas angående vilka företag som skall kunna komma

i åtnjutande av statsgaranti. Givetvis kan tvekan ibland uppkomma huruvida

ett industriföretag, som söker statsgaranti, skall med hänsyn till exempelvis

antalet anställda eller företagets produktionsvärde anses hänförligt

till sådan mindre industri, för vilken ifrågavarande stödform är avsedd.

I praktiken torde dock sådana ovissa fall bli förhållandevis sällsynta. Om

starka skäl, t. ex. lokaliseringspolitiska, talar för att garanti beviljas visst

företag, torde f. ö. inom rimliga gränser företagsstorleken icke böra tillmätas

avgörande betydelse.

Statsgaranti bör beviljas endast sådana företag, där goda förutsättningar

för rörelsens lönsamhet bedömes föreligga. Prövningen av garantiärendena

bör med andra ord ske efter rent affärsmässiga grunder. Sökandenas personliga

kvalifikationer bör naturligtvis spela roll. Som allmän regel bör härjämte

gälla, att företagare, som beviljas statsgaranti för lån, skall i sin rörelse ha

insatt eget kapital av rimlig storlek.

Av vad som tidigare anförts torde framgå att statsgaranti skall beviljas i

första hand för lån som avses för rationalisering av tillverkning samt för

nyetablering och utvidgning av företag på orter, där detta av lokaliseringsoch

sysselsättningsskäl anses önskvärt.

Beträffande storleken av lån, för vilka statsgaranti skall kunna beviljas,

kan jag i princip ansluta mig till utredningsmännens förslag. I län, där företagareförening

med låneverksamhet finns, bör alltså statsgaranti som regel

beviljas endast för lån överstigande 40 000 kronor. Kungl. Maj :t bör dock,

då så befinnes lämpligt, kunna jämka minimibeloppet uppåt eller nedåt. I

övriga län skall statsgaranti kunna beviljas oavsett lånebeloppets storlek.

För statsgaranterat låns löptid och amortering torde i stort sett samma

regler böra gälla som beträffande lån, vilka f. n. utlämnas av företagareföreningarna.

Vanligen är det här fråga om lån med en löptid av tio år och

med lika stor amortering varje är.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Såsom utredningsmännen förutsatt bör säkerhet ställas för lån med statsgaranti

efter i huvudsak samma grunder, som tillämpas av företagareföreningarna.

Statsgaranti bör ej ifrågakomma i fall där medel bör kunna erhållas

i kreditanstalt mot vanliga bankmässiga säkerheter.

Enligt vad utredningsmännen framhållit kan räntan å lån, som utlämnas

mot statsgaranti, förväntas bli förhållandevis låg utan att särskilda åtgärder

vidtages. Riksbanksfullmäktige har anfört, att räntesatsen icke bör fastlåsas.

Vad sålunda uttalats överensstämmer med min uppfattning. Då vidare,

att döma av vad som framkommit vid remissbehandlingen, skillnaden

mellan räntan å de lån, som utlämnas av företagareföreningarna, och räntan

å de statsgaranterade lånen synes bli relativt obetydlig, torde anledning

icke finnas att i fråga om sistnämnda lån föreskriva, att särskild

avgift utöver räntan skall uttagas. Ej heller bör någon riskpremie ifrågakomma.

Såsom statskontoret och fullmäktige i riksbanken anfört bör förluster

i anledning av statens ifrågavarande garantiåtaganden täckas från

anslag å driftbudgeten. För nästa budgetår torde något anslag för ifrågavarande

ändamål icke vara erforderligt.

Vissa remissinstanser, bland dem sparbanksinspektionen och fullmäktige

i riksbanken, har påpekat att åtskilliga spörsmål sammanhängande med garantisystemets

tillämpning i praktiken icke berörts av de sakkunniga. Detta

gäller exempelvis frågan om förfaringssättet i händelse amortering eller räntebetalning

å statsgaranterat lån icke fullgöres i rätt tid. Även kreditinrättningarnas

särskilda förpliktelser i samband med förvaltningen av statsgaranterade

lån bör enligt dessa remissinstansers mening närmare preciseras.

Därvid har föreslagits, att föreskrifter rörande dessa och liknande spörsmål

meddelas i särskild författning. Med anledning av vad sålunda anförts må

framhållas, att det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga

bestämmelser i ämnet. Jag torde framdeles få för Kungl. Maj :t anmäla

förslag till dylika bestämmelser.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen

att medgiva, att statsgaranti för lån till hantverks- och

småindustriföretag må i enlighet med vad jag i det föregående

förordat tills vidare beviljas intill ett belopp av

10 000 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

G. Ljungar.

547311. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:318 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition a1 i texten
  2. SU 1954:155 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om anslag för budgetåret 195^/55 till Bidrag till företagareföreningar m s. 7 i texten
  3. BU 1954:29 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående statsgaranti för lån till hantverksoch småindustriföretag samt i ämnet väckta motioner, dels oc s. 1 i texten