Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vattenlagen

88 sidor, varav 88 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 88 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:23, Med förslag till lag om ändring i vattenlagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

1

JNr 23.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vattenlagen; given Stockholms slott den 18

december 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändring i vattenlagen.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Det i propositionen framlagda förslaget till ändringar i vattenlagen syftar

i huvudsak till att bereda ökat skydd för fisket vid vattenkraft- och

vattenregleringsföretag samt vid flottning. Den viktigaste ändringen innebär

att rättskraften hos beslut rörande åtgärder till fiskets skydd begränsas.

Sådana beslut skall enligt förslaget inom vissa gränser få omprövas.

Härigenom beredes bl. a. möjlighet till uppräkning av äldre avgifter, som

fått sitt realvärde minskat genom penningvärdets fall. Vidare föreslås vissa

jämkningar i grunderna för bestämmande av sådan avgift som avses i 2 kap.

10 § vattenlagen. Kontrollen över rensningar och förbättringar i allmän

flottled blir mera effektiv, och förslaget berör även vissa andra frågor avseende

efterlevnaden av meddelade föreskrifter. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 195t. 1 samt. Nr 23.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

Förslag:

till

Lag

om ändring i vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 8, 10 och 22 §§, 6 kap. 8, 20 och 26 §§,

7 kap. 56 §, 11 kap. 17, 37 och 45 §§, 13 kap. 12 § samt 14 kap. 6 § vattenlagen

den 28 juni 1918 (nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

2 KAP.

8 §•

Vill någon--- — skyldighet med- Vill någon---— skyldighet medgivas.

givas.

Finnes att till skydd för fisket vidtagna

anordningar eller meddelade föreskrifter

äro mindre tjänliga, äge

vattendomstolen på ansökan av myndighet,

som Konungen bestämmer,

eller av byggnadens ägare meddela

sådana bestämmelser, som utan att

förnärma tredje mans rätt må påkallas

av anmärkta förhållanden.

Därvid skall iakttagas att, i den

mån fråga ej är om sådan höjning

av årlig avgift, som motsvaras av

ändring i penningvärdet, byggnadens

ägare ej må åläggas förpliktelser,

som för honom medföra väsentlig

kostnad eller olägenhet utöver vad

förut blivit honom ålagt. 1

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 22 § samt 6 kap. 8, 20 och 26 §§ SFS 1919: 425, beträffande

7 kap. 56 § 1920:459, beträffande 11 kap. 17 § 1952: 235, beträffande 11 kap. 37 §

1948:479, beträffande 11 kap. 45 § 1946:839, beträffande 13 kap. 12 § 1941:614 samt beträffande

14 kap. 6 § 1939: 146.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

10 §.

Bygges damm för tillgodogörande

av vattnet såsom drivkraft, eller göres

för nämnda ändamål annan byggnad

i vatten, varigenom de naturliga

vattenstånds förhållandena ändras,

vare byggnadens ägare pliktig att till

befrämjande av fisket inom landet

från och med året näst efter det, då

arbetet å byggnaden påbörjats, så

länge byggnaden bibehålies, erlägga

en årlig avgift av minst tio öre och

högst en krona för varje hästkraft,

som vid lågvatten kan uttagas vid

byggnaden. Göres byggnad i vatten

för reglering av vattnets avrinning eller

för tillgodogörande av vattnet annorledes

än såsom drivkraft, vare lag

samma, dock att i sådant fall avgiften

skall beräknas efter den före regleringen

framrinnande lågvattenmängden

eller, där fråga är om vattnets

tillgodogörande, efter den lågvattenmängd,

som kan vid byggnaden

uttagas, samt utgå med minst tio

och högst etthundra kronor för varje

sekundkubikmeter. Göres byggnad

såväl i ändamål av vattnets tillgodogörande

såsom drivkraft som för utnyttjande

av vattnet annorledes eller

för reglering av vattnets avrinning,

skall i fråga om beräkningsgrunden

vid avgiftens bestämmande hänsyn

tagas till det ändamål, som är det huvudsakliga.

Avgift, som i första stycket sägs,

skall inom ovan angivna gränser, efter

förslag av statens fisker itjänsteman,

bestämmas med fäst avseende

bland annat därå, om fiske finnes,

som genom byggnaden skadas, om

med hänsyn till byggnadens storlek

1 mom. Bygges damm för tillgodogörande

av vattnet eller för reglering

av vattnets avrinning, eller göres

för sådant ändamål annan byggnad i

vatten, vare byggnadens ägare, såframt

byggnaden förorsakar sådan

ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena,

som ej är obetydlig, eller

hindrar eller försvårar fiskens

framkomst, pliktig att från och med

kalenderåret näst efter det, då arbetet

å byggnaden påbörjats, så länge

byggnaden bibehålies, erlägga viss årlig

avgift till befrämjande av fisket

inom landet.

Avgiften skall beträffande byggnad

för vattnets tillgodogörande såsom

drivkraft utgå med minst tio öre

och högst två kronor för varje hästkraft,

som beräknas kunna vid oreglerat

lågvatten uttagas vid byggnaden.

I fråga om byggnad för tillgodogörande

av vattnet annorledes än såsom

drivkraft skall avgiften utgå

med minst tio och högst etthundra

kronor för varje sekundkubikmeter

av den vattenmängd, som är avsedd

att uttagas vid byggnaden. År ändamålet

med byggnaden att reglera

vattnets avrinning, utgår avgiften efter

vattenmagasinets rymd med minst

tio öre och högst en krona för varje

del, som omfattar 50 000 kubikmeter,

intill 100 miljoner kubikmeter och

för varje del därutöver, som omfattar

100 000 kubikmeter. Beträffande

byggnad, som göres såväl i ändamål

av vattnets tillgodogörande såsom

drivkraft som för utnyttj ande av vattnet

annorledes eller för reglering av

vattnets avrinning, skall i fråga om

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

(Gällande lydelse:)

och beskaffenhet i övrigt samt dess

belägenhet inverkan därav å fisket är

mer eller mindre menlig, om byggnadens

ägare jämlikt stadgandet i 8 §

förpliktats att vidtaga och underhålla

anordningar för fiskets bestånd, samt

om föreskrivna dylika anordningar

för ägaren medföra större eller mindre

kostnad.

Där genom byggnad, som i första

stycket avses, allenast obetydlig ändring

i vattenståndsförhållandena förorsakas,

må befrielse från ovan stadgad

skyldighet medgivas.

(Föreslagen lydelse:)

beräkningsgrunden vid avgiftens bestämmande

hänsyn tagas till det ändamål,

som är det huvudsakliga.

Inom ovan angivna gränser skall

avgiften, efter förslag av statens fiskeritjänsteman,

bestämmas med fäst

avseende bland annat därå, om fiske

finnes, som genom byggnaden skadas,

om med hänsyn till byggnadens

storlek och beskaffenhet i övrigt

samt dess belägenhet inverkan därav

å fisket är mer eller mindre menlig,

om byggnadens ägare jämlikt 8 § förpliktats

att vidtaga och underhålla

anordningar för fiskets bestånd, samt

om föreskrivna dylika anordningar

för ägaren medföra större eller mindre

kostnad.

Om det årliga avgiftsbeloppet enligt

nu stadgade grunder år ringa, äge

vattendomstolen föreskriva, att avgift

för byggnaden i stället skall utgå med

visst belopp en gång för alla.

2 mom. Vattendomstolens avgörande

angående årlig avgift, som avses

i 1 mom., gålle för en tidrymd av

tjugu år i sänder, första gången räknat

från och med det kalenderår, då

avgiften först skall erläggas. På ansökan,

som under nittonde året av sådan

tidsperiod göres av myndighet,

som Konungen bestämmer, eller av

byggnadens ägare, föreslcrive vattendomstolen

den ändring, som finnes

påkallad med hänsyn till ändring i

penningvärdet. Göres ej sådan ansökan,

skall den förut meddelade bestämmelsen

lända till efterrättelse

jämväl för nästa period.

Utan hinder av vad nu sagts må

frågan om avgiftens storlek upptagas

till omprövning i samband med förnyad

prövning enligt 8 § andra styc
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

5

(Gällande lydelse:)

Varder byggnad, som tillkommit

jämlikt äldre lag, ombyggd eller ändrad,

och medför ombyggnaden eller

ändringen väsentligt större skada å

fisket än den byggnaden förut orsakat,

skola de i första och andra styckena

givna bestämmelserna lända till

efterrättelse i avseende å byggnaden.

Huru avgift, varom i denna § förmäles,

skall indrivas och för det därmed

avsedda ändamålet användas,

därom förordnar Konungen.

22

Innefattar beslut, som meddelas i

anledning av ansökan enligt 20 §,

medgivande att bygga i vatten, vare

beslutet, sedan det tagit åt sig laga

kraft, gällande mot envar såväl vad

angår rätten att verkställa och för

framtiden bibehålla byggnaden jämte

de anläggningar, vilka efter ty förut

sagts med byggnaden äga samband,

som ock, där med byggnaden avses

tillgodogörande av vattnet, beträffande

rätten därtill, dock med de inskränkningar,

som i 23 § 1 mom. och

(Föreslagen lydelse:)

ket; och skall därvid med avseende å

omfattningen av de förpliktelser, som

enligt denna § och 8 § sammanlagt

må åläggas byggnadens ägare, gälla

vad i nämnda stycke av 8 § är för

där avsett fall stadgat.

3 mom. Varder byggnad, som tillkommit

jämlikt äldre lag, ombyggd

eller ändrad, och medför ombyggnaden

eller ändringen väsentligt större

skada å fisket än den byggnaden förut

orsakat, skola de i i och 2 mom.

givna bestämmelserna lända till efterrättelse

i avseende å byggnaden.

Göres beträffande byggnad, som

tillkommit jämlikt äldre lag, ansökan

enligt 8 § andra stycket, må ock, med

iakttagande av vad ovan i 2 mom.

andra stycket finnes stadgat, åläggande

givas byggnadens ägare att gälda

avgift, som avses i 1 mom.; och gälle

beträffande sådant avgörande tillika

vad i övrigt i 2 mom. är stadgat.

k mom. Huru avgift, varom i denna

§ förmäles, skall indrivas och för

det därmed avsedda ändamålet användas,

därom förordnar Konungen.

§•

Innefattar beslut, som meddelas i

anledning av ansökan enligt 20 §,

medgivande att bygga i vatten, vare

beslutet, sedan det tagit åt sig laga

kraft, gällande mot envar såväl vad

angår rätten att verkställa och för

framtiden bibehålla byggnaden jämte

de anläggningar, vilka efter ty förut

sagts med byggnaden äga samband,

som ock, där med byggnaden avses

tillgodogörande av vattnet, beträffande

rätten därtill, dock med de inskränkningar,

som i 23 § 1 mom. och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

24 § omförmälas, samt med iakttagande

av vad i 4 och 9 kap. finnes

stadgat angående föimyad prövning i

vissa fall. Om begränsad rättsverkan

i visst fall av beslut, som nu sagts,

skils ill kap. 61 § andra stycket.

Hurusom under —--23 § 2

mom.

Har byggnaden------tio år.

24 § omförmälas, samt med iakttagande

av vad i övrigt i detta kap.

ävensom i 4 och 9 kap. finnes stadgat

angående förnyad prövning i vissa

fall. Om begränsad rättsverkan i visst

fall av beslut, som nu sagts, skils i

11 kap. 61 § andra stycket.

Hurusom under — — — 23 § 2

inom.

Har byggnaden — —• - - tio år.

6 KAP.

8

Vad i 2 kap. 8 §, 11 § första stycket,

12, 13 och 18 §§ finnes stadgat

i fråga om byggande i vatten skall

äga motsvarande tillämpning med avseende

å arbete för inrättande av allmän

flottled.

20

Vill flottningsförening eller ock annan

vidtaga anläggning eller åtgärd

för befintlig allmän flottleds utvidgande

eller förbättrande och äro sannolika

skäl, att allmän eller enskild

rätt därav förnärmas, eller har, där

annan än flottningsförening eljest vill

utföra arbete för flottleden, föreningen

ej därtill samtyckt, skall före arbetets

påböx-jande inhämtas vattendomstolens

besked, huruvida och under

vilka villkor arbetet må göras.

Beträffande anläggning eller åtgärd,

för vars utförande ej erfordras vattendomstolens

prövning, må ändock

till beredande av trygghet för framtiden

sådan prövning kunna påkallas.

§•

Vad i 2 kap. 8 § första stycket,

11 § första stycket, 12, 13 och 18 §§

finnes stadgat i fråga om byggande i

vatten skall äga motsvarande tillämpning

med avseende å arbete för inrättande

av allmän flottled.

§.

Vill flottningsförening eller ock annan

vidtaga anläggning eller åtgärd

för befintlig allmän flottleds utvidgande

eller förbättrande och äro sannolika

skäl, att allmän eller enskild

rätt därav förnärmas, eller har, där

annan än flottningsförening eljest vill

utföra arbete för flottleden, föreningen

ej därtill samtyckt, skall före arbetets

påbörjande inhämtas vattendomstolens

besked, huruvida och under

vilka villkor arbetet må göras. Beträffande

anläggning eller åtgärd, för

vars utförande ej erfordras vattendomstolens

prövning, må ändock till

beredande av trygghet för framtiden

sådan prövning kunna påkallas. Sökes

ej vattendomstolens tillstånd,

skall statens fiskeritjänsteman på

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr 23.

7

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen Ig delse:)

Har anläggning----- godkän
nande

därav.

Har efter--—-i vattnet.

förhand tillsägas, såframt det icke är

uppenbart, att fiske ej kan skadas.

Har anläggning---godkän
nande

därav.

Har efter---i vattnet.

26

Rensning, som med hänsyn till

flottningens behöriga ombesörjande

är av nöden för bibehållande av vattnets

djup eller läge i allmän flottled,

äge flottningsförening verkställa utan

vattendomstolens prövning; dock

skall markens ägare förut därom tillsägas.

Vill föreningen hos vattendomstolen

påkalla prövning av arbetets

laglighet, gälle om sådan prövning

vad här ovan stadgats angående allmän

flottleds utvidgande och förbättrande.

Har prövning, som nu sagts,

icke ägt ram, skall i fråga om rensning

stadgandet i 20 § tredje stycket

äga motsvarande tillämpning.

Jord eller---— för flottnings
skada.

Rensning, som med hänsyn till

flottningens behöriga ombesörjande

är av nöden för bibehållande av vattnets

djup eller läge i allmän flottled,

äge flottningsförening verkställa utan

vattendomstolens prövning; dock

skall markens ägare ävensom statens

fiskeritjänsteman förut därom tillsägas.

Vill föreningen hos vattendomstolen

påkalla prövning av arbetets

laglighet, gälle om sådan prövning

vad här ovan stadgats angående allmän

flottleds utvidgande och förbättrande.

Har prövning, som nu sagts,

icke ägt rum, skall i fråga om rensning

stadgandet i 20 § tredje stycket

äga motsvarande tillämpning.

Jord eller —--- för flottnings
skada.

7 KAP.

56 §.

Innefattar synemäns utlåtande,

varvid enligt 10 kap. 75 § skall bero,

eller vattendomstols laga kraft ägande

beslut rörande företag enligt detta

kap. medgivande till företaget, vare

det gällande mot envar såväl vad angår

rätten att utföra företaget och

för framtiden bibehålla dike och annan

anläggning som beträffande

skyldighet att taga del i företaget,

dock med de inskränkningar, som

följa av bestämmelserna i 57 § samt

Innefattar synemäns utlåtande,

varvid enligt 10 kap. 75 § skall bero,

eller vattendomstols laga kraft ägande

beslut rörande företag enligt detta

kap. medgivande till företaget, vare

det gällande mot envar såväl vad angår

rätten att utföra företaget och

för framtiden bibehålla dike och annan

anläggning som beträffande

skyldighet att taga del i företaget,

dock med de inskränkningar, som

följa av bestämmelserna i 57 § samt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

av vad i 9 kap. ävensom i 10 kap.

77 och 78 §§ finnes stadgat om förnyad

prövning i vissa fall.

av vad i 2 kap., i den mån nämnda

kap. till följd av hänvisningen ovan

i 41 § första stycket äger tillämpning,

i 9 kap. ävensom i 10 kap. 77 och 78

§§ finnes stadgat om förnyad prövning

i vissa fall.

11 KAP.

17 §.

Till vattenmål hänföras följande Till vattenmål hänföras följande

mål: mål:

A. ansökningsmål: A. ansökningsmål:

12. ansökan om prövning jämlikt

4 kap. 1 §, huruvida och i vilken

utsträckning skyldighet må åläggas

ägare av strömfall att tillhandahålla

kraft åt kringliggande bygd, så ock

ansökan jämlikt 4 kap. 4 § att komma

i åtnjutande av kraft, som på

grund av dylikt åläggande skall tillhandahållas;
13.

ansökan om nyprövning enligt

4 kap. 5 eller 16 § så ock om bestämmande

av avgift enligt 14 § i

nämnda kap.;

12. ansökan enligt 2 kap. 8 § andra

stycket så ock ansökan om bestämmande

av avgift enligt 10 § i

nämnda kap.;

13. ansökan om prövning jämlikt

4 kap. 1 §, huruvida och i vilken

utsträckning skyldighet må åläggas

ägare av strömfall att tillhandahålla

kraft åt kringliggande bygd, samt ansökan

jämlikt 4 kap. 4 § att komma

i åtnjutande av kraft, som på grund

av dylikt åläggande skall tillhandahållas,

så ock ansökan om nyprövning

enligt 4 kap. 5 eller 16 § eller om

bestämmande av avgift enligt 14 § i

nämnda kap.;

B. stämningsmål:

B. stämningsmål:

29. talan, som utan samband med 29. talan, som utan samband med

ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.

23 § om gottgörelse för damm eller 23 § om gottgörelse för damm eller

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

9

(Gällande lydelse:)

annan vattenbyggnad eller om fortsatt

tillgodogörande av annan tillhörigt

vatten och bestämmande av ersättning

därför, jämlikt 2 kap. 10 §

om bestämmande av fiskeavgift, jämlikt

2 kap. 14 § om rätt till intrång

å annans fastighet i vissa avseenden,

jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att begagna

annan tillhörig byggnad i vatten

eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt

att taga annans mark i anspråk till

utmål;

(Föreslagen lydelse:)

annan vattenbyggnad eller om fortsatt

tillgodogörande av annan tillhörigt

vatten och bestämmande av ersättning

därför, jämlikt 2 kap. 14 §

om rätt till intrång å annans fastighet

i vissa avseenden, jämlikt 2 kap.

15 § om rätt att begagna annan tillhörig

byggnad i vatten eller jämlikt

2 kap. 16 § om rätt att taga annans

mark i anspråk till utmål;

C. besvärsmål:

C. besvärsmål:

D. underställningsmål: D. underställningsmål:

Hurusom, efter — —- — i 68 §. Hurusom, efter — — — i 68 §.

37 §.

Kan inverkan-----nu nämnts.

År fråga--- — kraften tillgodo
göres.

Vad i---annans vattentäkt.

Där fråga är om ansökan, som i

17 § 21 avses, skall kungörelsen delgivas

ägaren av det strömfall, från

vilket kraftbelopp, varom fråga är,

tillhandahålles. Vad nu sagts äge

motsvarande tillämpning beträffande

ansökan enligt 17 § 12 eller 13.

Är fråga — ---är, tillhandahål
les.

Skall delgivning-----stadgade

ordning.

Kan inverkan —--nu nämnts.

Är fråga — —- — kraften tillgodogöres.

Vad i---— annans vattentäkt.

Där fråga är om ansökan, som i

17 § 21 avses, skall kungörelsen delgivas

ägaren av det strömfall, från

vilket kraftbelopp, varom fråga är,

tillhandahålles. Vad nu sagts äge

motsvarande tillämpning beträffande

ansökan enligt 17 § 13.

Ansökan, som i 17 § 12 avses, skall,

där ansökningen ej göres av byggnadens

ägare, delgivas denne.

Är fråga — — —-är, tillhandahålles.

Skall delgivning---- stadgade

ordning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

45 §.

7 mom. Erfordras för---

lämpat därefter.

Undersökning, som nu nämnts,

skall hållas så snart ske kan. Om

tiden för dess företagande skall meddelande

lämnas vattenrättsdomaren,

som i den för kallelser till parterna

bestämda ordning underrättar dem

därom. Sedan undersökningen bragts

till slut, skall utlåtandet utan dx-öjsmål

översändas till vattenrättsdomaren

och av honom hållas för parterna

tillgängligt å förut kungjorda ställe

eller ställen. Förordas i något hänseende

andra tekniska anordningar

eller andra regler för hushållningen

med vattnet än sökanden må hava föreslagit,

skall utlåtandet hållas tillgängligt

under minst fjorton dagar

före vattendomstolens sammanträde.

2 mom. Vattenrättsdomaren må

—■ — — av dem.

Om tiden —--— av nöden.

3 mom. Där vid---— till vat
tenrättsdomaren.

7 mom. Erfordras för — —■ —

lämpat därefter.

Undersökning, som nu nämnts,

skall hållas så snart ske kan. Där

så med hänsyn till målets beskaffenhet

eller ändamålet med undersökningen

finnes erforderligt, skall vattenrättsdomaren

lämna parterna, i

den för kallelser till dem bestämda

ordning, besked om tiden för undersökningens

företagande. Sedan undersökningen

bragts till slut, skall

utlåtandet utan dröjsmål översändas

till vattenrättsdomaren och av honom

hållas för parterna tillgängligt å förut

kungjorda ställe eller ställen. Förordas

i något hänseende andra tekniska

anordningar eller andra regler

för hushållningen med vattnet än

sökanden må hava föreslagit, skall

utlåtandet hållas tillgängligt under

minst fjorton dagar före vattendomstolens

sammanträde.

2 mom. Vattenrättsdomaren må

—■ —- — av dem.

Om tiden---av nöden.

3 mom. Där vid — — — till vattenrättsdomaren.

13 KAP.

12 §.

Den, som efter erhållet medgivande

till byggande i vatten eller till anläggande

av vattentäkt eller till verkställande

av vattenreglering, vattenavledning

eller invallning från beslutet

rörande arbetets verkställande gör

avvikelse av beskaffenhet att kränka

Den, som efter erhållet medgivande

till byggande i vatten eller till anläggande

av vattentäkt eller till verkställande

av vattenreglering, vattenavledning

eller invallning underlåter

att utföra föreskriven anordning eller

åtgärd till förebyggande av skada el
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

11

(Gällande lydelse:)

allmän eller enskild rätt, straffes

med dagsböter eller fängelse i högst

sex månader.

Lag samma---enskild rätt.

(Föreslagen lydelse:)

ler eljest från beslutet gör avvikelse

av beskaffenhet att kränka allmän

eller enskild rätt, straffes med dagsböter

eller fängelse i högst sex månader.

Lag samma —--enskild rätt.

14 KAP

6

Ej må---tillgodogjorda vat
tenmängder.

Vad i första stycket är stadgat

om den, vars rätt är beroende av

vattenhushållning eller vattentäkts

nyttjande, gälle ock beträffande allmän

åklagare samt tjänsteman vid

s tätens m e teorologisk-hy dr ografiska

anstalt.

Tarvas för---- skälig ersätt
ning.

§•

Ej må---tillgodogjorda vat
tenmängder.

Vad i första stycket är stadgat

om den, vars rätt är beroende av

vattenhushållning eller vattentäkts

nyttjande, gälle ock beträffande allmän

åklagare samt tjänsteman vid

Sveriges meteorologiska och hydrologiska

institut.

Tillfälle skall beredas statens fiskeritjånsteman

och länsfiskeritjänsteman

så ock av Konungens befallningshavande

eller fiskeristyrelsen

förordnad fisketillsynsman att utöva

tillsyn över fullgörandet av föreskrifter

till skydd för fisket.

Tarvas för---skälig ersätt
ning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1955.

Bestämmelserna i 2 kap. 8 § andra

stycket nya lagen skola äga tillämpning

jämväl å byggnad, som tillkommit

eller till vilken tillstånd meddelats

före nya lagens ikraftträdande.

Har fråga om bestämmande av

avgift enligt 2 kap. 10 § före nya

lagens ikraftträdande blivit av vattendomstol

eller synemän slutligen

prövad, skall vid fullföljd av talan

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

eller vid underställning äldre lag äga

tillämpning beträffande grunderna

för avgiftens fastställande.

Vad i 2 kap. 10 § 2 mom. nya

lagen är stadgat skall gälla även beträffande

avgörande, som träffats före

nya lagens ikraftträdande. Har avgift

börjat utgå före ikraftträdandet,

skall den i 2 mom. första stycket stadgade

tiden för ansökan om förnyad

prövning av avgiften ej i något falt

anses hava gått till ända förrän fem

år efter ikraftträdandet; och skall ny

tjuguårsperiod räknas från året näst

efter det, då omprövning påkallades

eller senast kunnat påkallas.

Skyldighet att gälda avgift enligt

2 kap. 10 § må ej åläggas i fråga

om byggnad, som tillkommit eller till

vilken tillstånd meddelats före nya

lagens ikraftträdande, därest byggnaden

är så beskaffad, att enligt äldre

lag avgift ej skolat utgå.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

13

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 25 september 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson,

Lindell, Nordenstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruks- och

handelsdepartementen samt statsrådet Hjalmar Nilson fråga om ändringar

i vattenlagen samt anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 november 1945 tillkallade

jag den 14 december samma år särskilda sakkunniga, statssekreteraren, numera

justitierådet A. G. Walin, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens

andra kammare K. J. B. Andersson, advokaten N. C. W. Berggren, ledamoten

av riksdagens andra kammare N. O. Jönsson, direktören C. F. Kleman, hovrättsassessorn,

numera häradshövdingen K. O. Riben, kraftverksdirektören,

numera generaldirektören J. Å. Rusck och ledamoten av riksdagens andra

kammare G. T. Skoglund, för att biträda med utredning rörande vissa ändringar

i vattenlagen. Utredningen igångsattes närmast med sikte på att få till

stånd ett snabbare genomförande av vattenkraft- och vattenregleringsföretag.

Till fullgörande av sitt uppdrag avgav de sakkunniga den 12 september 1947

en promemoria, innefattande bl. a. förslag om utsträckt möjlighet att meddela

deldom i vattenmål. Efter remissbehandling lades denna promemoria till

grund för proposition (nr 52) till 1952 års riksdag med förslag till lag om

ändring i vattenlagen. Propositionen blev med viss ändring bifallen av riksdagen

(tredje lagutskottets utlåtande nr 12), och lag i ämnet utfärdades den

9 maj 1952 (nr 235).

Under utredningens gång har emellertid till de sakkunniga överlämnats

ett flertal framställningar i andra frågor. De sakkunniga har med anledning

härav fortsatt sitt arbete och därvid till behandling upptagit särskilda frågor

om ändringar i vattenlagstiftningen. Detta arbete har resulterat i ett flertal

promemorior i olika ämnen, vilka successivt avgivits av de sakkunniga.

Jag vill nu anmäla en av de sakkunniga den 28 februari 1950 avgiven promemoria

(stencilerad) med förslag om ändrade bestämmelser till skydd för

fisket vid vattenkraft- och vattenregleringsföretag samt vid flottning. Ett vid

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 23.

promemorian fogat förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen

torde få fogas såsom bilaga till protokollet (bilaga B), över promemorian

med därvid fogat lagförslag har efter remiss utlåtanden avgivits av vattenöverdomstolen

och — efter hörande av vederbörande vattenrättsingenjörer —

samtliga vattenrättsdomare ävensom av kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen,

fiskeristyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands, Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,

svenska vattenkraftföreningen, Lule m. fl. älvars flottningsföreningar (Luleåförvaltningen),

Umeå flottningsförening, Indals älvs flottningsförening, Ljusnans

flottningsförening, Klarälvens flottningsförening, svenska fiskevårdsförbundet,

svenska ostkustfiskarenas centralförbund, svenska sydkustfiskarenas

centralförbund, föreningen statens fiskeritjänstemän, svenska landskommunernas

förbund, styrelsen för Sveriges advokatsamfund och riksförbundet

landsbygdens folk. Fiskeristyrelsen har överlämnat yttranden från

fiskeriintendenterna. Vid det av länsstyrelsen i Kronobergs län avgivna utlåtandet

har fogats yttrande från fiskerinämnden hos länets hushållningssällskap.

Länsstyrelsen i Värmlands län har bifogat yttrande från Uddeholms

Aktiebolag. Vidare har länsstyrelsen i Västernorrlands län bifogat

yttrande från Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, varjämte

länsstyrelsen i Jämtlands län överlämnat yttrande från fiskerinämnden

hos länets hushållningssällskap. Länsstyrelsen i Norrbottens län har

överlämnat ett ytterligare uttalande av en fiskeriintendent.

Vid anmälan av förevarande förslag avser jag att till en början beröra

vissa spörsmål rörande fiskets allmänna ställning gentemot kraft- och flottningsintressena,

varefter jag kommer att behandla särskilda frågor avseende

skydd för fisket i samband med vattendragens utnyttjande framför

allt för byggande och för Lottning.

I. Fiskets allmänna ställning gentemot kraft- och flottnings
intressena.

Gällande bestämmelser. Vattenlagen den 28 juni 1918 innehåller åtskilliga

stadganden, vilka har till syfte att bereda skydd åt intressen som beröres

av byggande i vatten och av andra ingrepp i sjöar och vattendrag. Vad fisket

beträffar innefattas detta skydd dels i flera stadganden av allmän innebörd

dels ock i vissa bestämmelser, som uteslutande gäller fisket och fiskeintresset.

Bestämmelserna av det senare slaget har föranletts av att fiskefrågorna

är av sådan natur, att de i vissa hänseenden fordrar sin särskilda reglering,

varjämte lagstiftaren önskat i några fall tillerkänna fisket en i viss mån

privilegierad ställning.

Det kan till en början anmärkas att vattenlagen upptager fisket bland de

s. k. kungsådreintressena. Kungsådrebegreppet innebar enligt den

före vattenlagen gällande rätten (förordningen den 30 december 1880 om

jordägares rätt över vattnet å hans grund med däri sedermera vidtagna änd
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

15

ringar) att i vissa större vattendrag en del av utrymmet skulle lämnas fritt

från byggnad, dock att för tillgodogörande av vattenfall eller fors byggande

i kungsådra fick ske efter tillstånd av Konungen. Numera gäller (enligt

1 kap. 6 § vattenlagen) att i vattendrag, där kungsådra finns, vattenområdets

ägare är skyldig att utan ersättning avstå en tredjedel av den framrinnande

vattenmängden i den mån det erfordras för tillgodoseende av vissa

allmänna intressen. Dessa intressen avser allmän farled och allmän flottled,

torrläggning och bevattning av mark samt fiskets tillgodoseende.

I 2 kap. 2 § vattenlagen finns ett stadgande av grundläggande betydelse

i fråga om allt byggande i vatten, nämligen att »byggnad i vatten

skall göras så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta

intrång och olägenhet för annan». Enligt vad som framhållits i motiven till

bestämmelsen bör åt densamma givas den tolkningen, att det däri brukade

ordet »annan» begagnas såsom ett gemensamt uttryck för alla motstående

intressen, såväl enskilda som allmänna.1 Även det allmänna fiskeintresset

skall sålunda härvid vinna beaktande. I motiven har den grundläggande betydelsen

av bestämmelsen understrukits. Riksdagen uttalade vid behandlingen

av vattenlagen, att angelägenheten av en riktig och väl avvägd tillämpning

av lagrummet icke kunde nog framhävas.

Såsom allmän regel för tillåtlighet av sådant byggande i vatten, som medför

skada å annans egendom eller berör allmänna intressen, gäller i övrigt,

enligt 2 kap. 3 § första stycket, att nyttan av åtgärden efter avdrag av byggnadskostnaden

skall uppgå till det dubbla av skadan å annan tillhörig egendom,

i fråga om skada å åker och äng till det tredubbla. I andra stycket av

paragrafen finns emellertid ett viktigt undantag från denna regel, avseende

sådana företag, som medför väsentliga skadeverkningar ur allmän och social

synpunkt. Detta undantagsstadgande lyder:

Skulle byggande i vatten hava till följd, att ett avsevärt antal bofasta personer

berövas sina bostäder, eller att större fabrik eller annan anläggning,

varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsentligt minskas,

eller att odlad jord till en efter ortsförhållandena betydande omfattning

sättes under vatten eller eljest väsentligt skadas, eller att fiskerinäring av

större betydenhet lider väsentligt förfång, må byggnaden, ändå att nyttan

uP.Pgår till värde, som ovan sagts, icke ske. Lag samma vare, där genom byggande

i vatten skulle förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena,

varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande

förlust för landets djur- eller växtvärld är att befara.

I fall som här avses — liksom då förutsättningar för tillåtlighet enligt

första stycket ej föreligger — kan emellertid, enligt paragrafens tredje

stycke, Kungl. Maj :t lämna medgivande till byggnaden, om den prövas vara

av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän

synpunkt.

Närmare föreskrifter om vad som skall iakttagas till skydd för fisket vid

byggande i vatten finns i 2 kap. 8 §. Stadgandet innebär i huvudsak, att den

ky§gande är pliktig att vidtaga eller bekosta sådana anordningar till fiskets

1 Bet. med förslag till vattenlag m. m., avgivet år 1917, s. 190.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

skyddande och bevarande, vilka kan anses tekniskt och ekonomiskt motiverade.

Den byggande är i regel även pliktig att utgiva särskild årlig avgift

till befrämjande av fisket inom landet enligt de närmare grunder som angives

i 2 kap. 10 §.

De bestämmelser som gäller byggande i vatten är i det stora hela tillämpliga

även å vattenreglering (3 kap. 2 och 26 §§).

Även genom inrättande av allmän f 1 o 111 e d i ett vattendrag kan

verkningar uppstå för fisket, dels genom anläggningarna (dammbyggnader

med därvid verkställd reglering av vattenavrinningen för flottningsändamål,

rensningar i vattendraget in. m.) och dels genom flottgodsets framförande.

Prövning av fråga om inrättande av allmän flottled sker vid syneförrättning.

Enligt 6 kap. 2 § får allmän flottled inrättas, där det befinnes vara av

nöden och kunna medföra väsentligt gagn för orten eller eljest lända till

nytta för det allmänna, och vid prövningen skall hänsyn tagas till omfattningen

å ena sidan av ortens skogshantering och av gagnet för densamma

av flottledens inrättande samt å andra sidan av de störningar, som genom

flottleden eller flottningen däri kan vållas andra näringar. Synemännens

utlåtande skall alltid underställas vattendomstolens prövning, och i vissa

fall, bl. a. då fiskerinäring av större betydenhet kan komma att lida väsentligt

förfång genom flottningen, ankommer det på Kungl. Maj :t att pröva,

huruvida flottleden skall få komma till stånd (6 kap. 3 §). Enligt bestämmelse

i 6 kap. 8 § är det förut omnämnda stadgandet i 2 kap. 8 § tillämpligt

även i fråga om arbete för inrättande av allmän flottled. Årlig fiskeavgift

kan utdömas (6 kap. 9 §). Vid syneförrättning för inrättande av allmän

flottled skall synemännen, enligt vad som stadgats i 10 kap. 17 §, bl. a.

undersöka, huruvida med hänsyn till befarad skada eller olägenhet för

fiske eller stränder erfordras, att flottningen i hela flottleden eller någon

del därav inskränkes till viss tid av året eller särskilda anordningar till

fiskets skyddande vidtages samt huruvida för åtgärder till fiskets bevarande

särskild avgift bör åläggas de flottande.

De sakkunniga. De sakkunniga framhåller inledningsvis att fiskerinäringens

betydelse för folkförsörjningen på senare tid blivit uppmärksammad i

ökad grad. Intresset hade ökats för skapande av en rationell fiskevård och av

förbättrade betingelser för fisket i olika avseenden. I samband härmed hade

uppmärksamheten mer än tidigare kommit att riktas på de verkningar å

fisket som uppkomme genom ingrepp av olika slag i vattendragen. Såsom

framginge av åtskilliga till de sakkunniga överlämnade framställningar hade

från olika håll ifrågasatts, huruvida vattenlagens föreskrifter till skydd för

fisket i samband med vattendragens exploatering för kraftändamål och för

flottning gåve fisket det skydd som dess stora betydelse ur allmän synpunkt

finge anses kräva. Frågan hade fått särskild aktualitet genom den omfattande

utbyggnadsverksamhet som under de senaste 10—15 åren förekommit i

de norrländska vattendragen. Dessa hade dessförinnan varit relativt förskonade

från ur fiskets synpunkt mera allvarliga ingrepp.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

17

I fortsättningen framhåller de sakkunniga att det specieiit vore beträffande

den s. k. vandringsfisken och framför allt laxen som framtiden ansåges

oroande. Om laxfiskets betydelse anför de sakkunniga:

Visserligen spelar laxfisket — ehuru det ger gott ekonomiskt utbyte —

relativt sett icke någon större roll för livsmedelsförsörjningen i vårt land. I

genomsnitt har laxfisket beräknats årligen giva omkring 500 000 kilogram,

varav en tredjedel i älvarna och två tredjedelar i havet. De senare åren ha

emellertid givit mycket rikliga fångster. För år 1946 har sålunda den totala

laxfångsten beräknats för älvfisket till omkring 600 000 kilogram och för

saltsjöfisket till omkring 1,5 miljoner kilogram, sammanlagt representerande

ett bruttovärde av omkring 8,i miljoner kronor. Under år 1947 utgjorde laxfångsten

i älvarna omkring 430 000 kilogram och i havet omkring 1,2 miljoner

kilogram; bruttovärdet var omkring 7,6 miljoner kronor. Även med

dessa goda fångstsiffror representerar laxfisket dock en ganska ringa del

av fisket i landet. Till jämförelse må nämnas att det totala utbytet av saltsjöfisket

— i fråga om sötvattensfisket i dess helhet föreligger icke någon användbar

statistik— för år 1946 utgjorde omkring 160 miljoner kilogram med

ett bruttovärde av drygt 90 miljoner kronor och för år 1947 omkring 156

miljoner kilogram med ett bruttovärde något understigande 90 miljoner kronor.

Den relativt begränsade omfattningen av laxfisket bör dock ej föranleda

till att man underlåter att — inom en rimlig kostnadsram — försöka bibehålla

ett givande laxbestånd.

De sakkunniga betonar starkt att skadegörelsen på laxbeståndet, liksom på

andra fiskbestånd, icke blott i större eller mindre grad förstörde en befintlig

värdefull naturtillgång utan även kunde omöjliggöra en eljest genom rationell

fiskevård genomförbar väsentlig ökning av fiskets avkastning. Erfarenheterna

utomlands hade visat att åtskilligt kunde vinnas genom ändamålsenliga

åtgärder för tillvaratagande av fiskets utvecklingsmöjligheter.

De sakkunniga lämnar härefter följande översikt av hur fisket påverkas

av ingrepp av olika slag i vattendragen:

Betingelserna för laxen försämras framför allt genom att långa fallsträckor

uppdämmas och förvandlas till lugnvatten. De uppdämda områdena kunna

ej utnyttjas såsom lekplatser för laxen. Även rensningar i älvbottnen förstöra

ej sällan lekmöjligheterna. Därtill kommer att själva dammbyggnaderna i

regel äro så beskaffade, att de hindra fisken att vandra upp till de lekplatser

som eventuellt finnas kvar. Vattenbyggnaderna äro ibland även till hinder

för fiskens nedvandring.

Vilka verkningar som uppkomma för fisken genom vattenståndsvariationerna

vid vattenregleringar är ej i alla avseenden klarlagt, vare sig beträffande

vandringsfisken eller i fråga om stationära fiskarter. Det är emellertid

tydligt, att kraftiga och tätt återkommande vattenståndsvariationer kunna

störa fiskens lek och fortplantning. I den mån vattenståndsvariationerna

påverka bottenfaunan kunna näringsbetingelserna för fisken försämras. Ofta

ha vattenståndsvariationerna även den verkan, att själva fiskandet tidvis försvåras

eller omöjliggöres. Å andra sidan lärer det icke vara uteslutet, att den

utjämning av de naturliga vattenföringarna, som i åtskilliga fall åstadkommes

genom vattenregleringar, understundom kan förbättra fiskens levnadsbetingelser

eller i allt fall icke försämrar desamma.

Vad särskilt angår vandringsfisken är det ofta så, att en enstaka utbyggnad,

t. ex. högt upp i vattendraget, icke behöver medföra ödeläggande verk2

Bihang till riksdagens protokoll i954. i saml. Nr 23.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

ningar på fisket. De egentliga laxfiskarna hindras i vissa älvar redan ganska

nära mynningen av fall, som de även under naturliga förhållanden ej kunna

passera. Allt eftersom utbyggnaden av älvarna fortskrider bli emellertid betingelserna

för fisket sämre. I flera av våra laxälvar har man närmat sig

det stadium, då framkomstmöjligheterna för laxen äro stängda och lekplatserna

i huvudsak förstörda. Denna utveckling berör icke blott fisket i

själva vattendragen utan även det ännu betydelsefullare havsfisket. Om lekplatserna

och framkomstmöjligheterna för laxen i älvarna försvinna, riskerar

man nämligen en ödesdiger nedgång jämväl i havsfisket. Det må framhållas

att detta även skulle medföra indirekta verkningar, som icke böra förbises.

Under senare år, då laxfisket i havet varit särskilt intensivt, har detta

fiske visat sig vara av betydelse även för upprätthållande av det viktiga

strömmingsfisket. Med hänsyn till strömmingsfiskets säsongartade karaktär

äro dess utövare ofta beroende av att arbeta med flera olika fiskslag, och laxfisket

har på vissa platser spelat en avsevärd roll såsom utfyllnad i fiskarenas

förvärvsmöjligheter.

Det bör emellertid understrykas att det icke endast är kraftverksbyggnaderna

och sjöregleringarna, som utgöra ett hot mot fisket. Genom flottledsbyggnader

och flottningen kunna menliga verkningar å fisket uppkomma.

För flottningens bedrivande har i flottlederna inrättats ett betydande antal

dammbyggnader, vid vilka vattenhushållning äger ram. Flottgodsets framförande

liksom i anspråktagande av vattenområden för timmermagasin o. dyl.

kan menligt påverka möjligheterna att utöva fiske. Lekplatser kunna förstöras

genom rensningar och avlagringar av barkavfall.

Såsom nyss antyddes har man även att räkna med föroreningen av vattendragen.

Denna innebär, särskilt i vissa vattendrag i de södra delarna av landet,

en betydande olägenhet för fisket.

Man torde måhända ej heller kunna helt utesluta en viss risk för alltför

hög beskattning av fiskbeståndet. Det kan sålunda ifrågasättas, om den betydande

ökning av laxfångsterna, som framgår av de förut återgivna fångstsiffrorna,

verkligen motsvaras av en i samma grad ökad tillgång på lax.

De höga fångstsiffrorna kunna möjligen till en del sammanhänga med att

ett mera intensivt fiskande ägt rum. Ett flertal nya fasta laxfisken ha på

senare tid tillkommit i älvarna, och havsfisket bedrives med moderna båtar

och redskap över huvud. Även denna fara måste naturligtvis uppmärksammas,

så att man icke för kortsiktiga vinster offrar värden som bort bevaras

för framtiden. I

I det följande tager de sakkunniga upp frågan om fiskets möjligheter

att hävda sig gentemot kraft- och flottningsintressena. De erinrar därvid

om alt de betydelsefulla stadgandena i 2 kap. 3 § vattenlagen erbjöde möjlighet

att, om ett betydande fiskeintresse genom ett vattenbyggnadsföretag

lede intrång, hindra att företaget finge komma till utförande. En avvägning

mellan kraftintresset och fiskeintresset skulle emellertid äga rum. Man

torde ha anledning räkna med att kraftintresset vid denna avvägning under

överskådlig tid framåt oftast konnne att väga tyngst. Att genom lagstiftning

stärka fiskets ställning, t. ex. genom inskränkning av den Kungl.

Maj :t medgivna dispensrätten, torde ej vara möjligt. Det vore däremot

uppenbarligen nödvändigt, att frågan om företrädet mellan kraftintresset

och fiskeintresset i varje särskilt fall underkastades en omsorgsfull prövning.

I vissa ur kraftsynpunkt mindre lämpliga älvar torde fiskeintresset

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

ha möjlighet att hävda sig. Även då fråga om inrättande av allmän flottled

uppkomme, skulle en avvägning mellan olika intressen äga rum. Vid

vattenlagens tillkomst hade flottled redan inrättats i ett stort antal vattendrag

i landet. Bestämmelserna i vattenlagen om villkoren för att ny flottled

linge komma till stånd vore mera allmänt hållna än motsvarande föreskrifter

rörande byggande i vatten och vattenreglering. Ehuru fisket ej gått

tritt Irån inverkan av flottningen, hade dock några ur allmän fiskerisynpunkt

direkt ödesdigra verkningar därav ej kunnat påvisas. Numera torde

behov av att inrätta helt nya flottleder knappast föreligga på så många

håll. Vad man huvudsakligen hade att räkna med vore förbättringar och

utvidgningar av redan befintliga flottleder. Frågan om fiskets skydd gentemot

flottningsintresset vore i allt fall ej lika betydelsefull som frågan

om fiskets förhållande till kraftutbyggnader och sjöregleringar. Men det

vore givet att man borde noga beakta alla möjligheter att undvika skadegörelse

å fisket även i samband med flottningens bedrivande i älvarna.

Yttrandena. I ett flertal remissyttranden har upptagits spörsmålet om utformningen

av tillåtlighetsreglerna i 2 kap. 3 § vattenlagen. Bland dessa

yttranden märkes några, vari hävdas, att de berörda bestämmelserna ej är

fullt tillfredsställande ur fiskets synpunkt, ehuru ändring av desamma ej

påyrkas. Sålunda uttalar vattenöverdomstolen, att stadgandena i 2 kap. 3 §

icke kunde anses innehålla effektivt skydd för fisket men att det för närvarande

icke torde vara möjligt att genom inskränkning av den Kungl.

Maj :t medgivna dispensrätten stärka fiskets ställning. Vattenöverdomstolen

tillfogar att det under sådana förhållanden vore så mycket mera angeläget,

att de bestämmelser som avsåge att motverka skador å fisket till

följd av ett företag bleve så effektiva som möjligt. Fiskeristyrelsen framhåller

att man med den nuvarande utvecklingen för ögonen kunde ställa den

frågan, huruvida vattenlagens system för avvägning av de sinsemellan stridiga

intressena vid byggande i vatten in. m. verkligen vore ägnat att utgöra

ett tillräckligt skydd för de mot vattenbyggnadsverksamheten stående intressena.

Det skulle dock enligt styrelsens mening knappast vara rådligt

eller lämpligt att till isolerad behandling uttaga ett av de mot kraftverksintresset

stridande intressena, då därigenom lätt en snedvridning av det

komplicerade jämförelseschemat skulle kunna bli följden. Svenska fiskevårds

förbundet gör den reflexionen att den storartade utveckling, som kraftverksindustrien

presterat de årtionden som gått sedan vattenlagens tillkomst,

icke borde få undanskymma, att detta delvis skett under skövling

av andra värden, exempelvis naturskyddet och fisket. Flertalet kraftanläggningar,

särskilt i södra och mellersta Sverige, hade tillkommit under

årtionden då fiskets intressen undervärderats i förhållande till kraftintresset.

Utvecklingen ginge emellertid i den riktningen att värdet av fisket,

jämfört med elkraftpriset, vore i stigande. Domstolar och myndigheter torde

få anledning att mer än hittills beakta fiskets frågor. Om man tidigare

kunnat förutse denna utveckling, torde vid meddelande av tillstånd till

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

flodöverbyggnader eller vattenregleringar större hänsyn ha tagits till fiskets

intressen. Blott alltför ofta hade ett visst företagarintresse (elkraftproduktionen)

med hjälp av det mäktiga expropriationsvapnet, som vattenlagen

givit just denna näring, kunnat för en billig penning tillföra sina intressenter

en företagarvinst och då undandragit fisket en dylik.

I ett par yttranden påyrkas emellertid uttryckligen ändring av tillåtlighetsreglerna

till förmån för fisket. Föreningen statens fiskeritjänstemän och

riksförbundet landsbygdens folk anser att en omprövning av 2 kap. 3 § bör

ske för att bereda fisket ett bättre skydd. Svenska sydkustfiskarenas centralförbund

ifrågasätter om det vore möjligt att nå positiva resultat för

skydd åt laxfisket, med mindre det utfärdades förbud mot utförande av

industriella anläggningar i älvar, där laxen vanligtvis hade sin lekplats.

Spörsmålet om kungsådreinstitutet beröres av vattenrättsdomaren i Norrbygdens

vattendomstol, som framhåller att man icke finge förbise, att bestämmelserna

om kungsådra kunde medföra ett speciellt skydd för fisket.

Även en fiskeriintendent uttalar att kungsådreintressena ej syntes ha beaktats

i de sakkunnigas förslag.

Svenska vattenkraftföreningen understryker för sin del att det icke endast

vore vattenkraft- och vattenregleringsföretag som kunde menligt beröra fisket.

För allmänheten låge det nära till hands att giva dylika företag skulden

för inträffad minskning av fisktillgången, eftersom de tilldroge sig särskild

uppmärksamhet. Samma påpekande göres av advokatsamfundets styrelse,

som särskilt framhåller att flottningens skadliga verkningar å fisket icke

finge förbises; den omständigheten att det numera på många håll icke förelåge

behov av att inrätta helt nya flottleder, gjorde det icke mindre betydelsefullt

att frågan om fiskets skydd i redan befintliga flottleder omsorgsfullt

prövades, särskilt med hänsyn till att det alltjämt i dessa förekomme betydande

ombyggnader, utvidgningar och rensningar. Å andra sidan anför Ljusnans

flottningsförening i sitt yttrande, att flottningens skadliga inverkan

på fisket överdrivits. Även om fiskets utövande någon gång kunde försvåras

av flottningen, torde det vara felaktigt att flottningen inverkade menligt på

fisktillgången. Enligt föreningens mening vore förhållandet sannolikt det

motsatta.

Av vandringsfiskutredningen den 5 maj 1951 överlämnat betänkande. År

1945 träffades mellan vattenfallsstyrelsen samt representanter för vissa

enskilda kraftföretag ävensom lantbruksstyrelsens fiskeribyrå överenskommelse

om undersökning av de problem, som sammanhänger med kraftverksbyggnaders

och regleringars inverkan på främst laxens men även annan

vandringsfislts existens-, närings- och fortplantningsförhållanden samt förefintliga

möjligheter att förhindra, minska och kompensera uppkommande

skada å bestånden av sådan fisk. För utredningen bildades en särskild kommitté,

benämnd vandringsfiskutredningen och numera bestående av tolv

ledamöter. Av ledamöterna anses sex skola representera kraftverksintressena

och sex fiskeintressena. Hos kommittén finns anställd en särskild

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

21

fiskeribiolog med uppgift att handha det egentliga utredningsarbetet. Kostnaderna

för kommitténs arbete gäldas till hälften av vattenfallsstyrelsen

och till hälften av övriga i kommittén representerade kraftföretag. Det omfattande

arbetsprogram som förelagts utredningen torde taga åtskilliga år i

anspråk, och mera delinitiva resultat av arbetet kan ej väntas på ännu en

tid. Utredningen bedrives i samarbete med andra nordiska länder.

Till belysning av de lagstiftningsspörsmål, som rör fiskets skyddande mot

ingrepp i sjöar och vattendrag, torde här böra omnämnas ett av vandringstiskutredningen

med skrivelse den 5 maj 1951 till chefen för jordbruksdepartementet

överlämnat, av särskilda kommitterade inom utredningen

utarbetet betänkande angående åtgärder för åstadkommande av önskvärt

samarbete mellan fiske- och kraftintressena samt för bevarande av det svenska

laxbeståndét in. m. Sammanfattningsvis innehåller detta betänkande följande.

Inom östersjöområdet har laxfisket under senare år blivit av mycket stor

betydelse. Fiskarena har anskaffat nya redskap och nya och större båtar för

att kunna utsträcka fiskefärderna till olika delar av Östersjön. Det givande

laxfisket i Östersjön är helt beroende av att på naturlig eller konstlad väg

produceras tillräckliga mängder i havet utvandrande laxungar. Därest icke

genom omfattande och rationella motåtgärder de av kraftutbyggnaderna i

våra laxproducerande älvar orsakade skadorna på ett eller annat sätt elimineras,

måste därför en nedgång i laxfisket bli följden av att dessa älvar

alltmera utbygges för kraftändamål. Beträffande ålen ligger frågan till på

annat sätt; kraftverksbyggnadernas menliga inverkan på ålbeståndet bör

dock uppmärksammas.

Beträffande Sveriges elkraftbehov anföres i betänkandet, att det under de

senaste decennierna vuxit med i genomsnitt 6,5 procent om året i geometrisk

progression, vilket är liktydigt med en fördubbling vart elfte år. Inga tecken

tyder på en omedelbar ändring i denna tillväxt. Under budgetåret 1949/50

uppgick vår kraftproduktion till omkring 17 miljarder kWh, och föreliggande

program för vattenkraftutbyggnaderna är inriktat på en total årsproduktion

av 23,5 miljarder kWh under år 1955. Vid sidan av vattenkraften

användes även ångkraft, ehuru i mindre omfattning, för tillgodoseende av

elkraftbehovet. Såvitt kan bedömas finnes icke grundad anledning att räkna

med att atomkraften under de närmaste decennierna med framgång skall

kunna konkurrera med kraft, producerad av kol eller olja, och således än

mindre med kraft från de bättre av våra utbyggnadsvärda vattenfall. Slutsatsen

måste bli, att landets elkraftbehov inom överskådlig framtid bör liksom

hittills tillgodoses till allra största delen — 90 procent eller därutöver

—- med vattenkraft, trots de skador som därigenom kan åsamkas fisket.

Givetvis bör man dock, i den mån det är rimligt, söka begränsa skadeverkningarna

och verkställa lämpliga kompensationsåtgärder.

Ej minst för detta ändamål erfordras samarbete mellan fiske- och kraftintressena.

För åstadkommande av sådant samarbete bör vattenfallsstyrelsen

och svenska vattenkraftföreningen årligen tillställa fiskeristyrelsen utbyggnadsplaner

för den närmaste 5-årsperioden. För samtliga vattendrag,

som är av betydelse ur laxfiskesynpunkt, och då i första hand för de vattendrag,

där nya utbyggnader är aktuella, bör vidare utarbetas älvplaner,

avsedda att möjliggöra bedömandet av den i varje läge erforderliga sammanlagda

kompensationen, det med hänsyn till de olika utbyggnadsstadierna mest

rationella utförandet av kompensationsåtgärderna samt fördelningen av kost
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

naderna för åtgärderna. Särskilda älvkommittéer bör tillsättas för de olika

vattendragen. I dessa kommittéer bör ingå representanter för såväl fiskeintresset

som kraftintresset och de övriga intressen — exempelvis flottningen

— som utnyttjar vattendragen till men för fisket.

Angeläget är, att i domar innefattande tillstånd till byggande i vatten, föreskrives

åtgärder till fiskets skyddande att utföras i så god tid, att den skada

som åtgärderna är avsedda att förebygga icke sker innan åtgärderna hinner

verka. För möjliggörande härav bör i god tid verkställas erforderliga förundersökningar

och avgivas förslag till skadeförebyggande åtgärder. Större

statsbidrag bör anvisas till bl. a. inköp av nödig apparatur och anställande

av erforderlig arbetshjälp åt fiskeriintendenterna.

Självfallet "bör icke, såsom hittills i en del fall skett, sådana byggnadsarbeten,

till vilka kräves tillstånd enligt vattenlagen, påbörjas förrän tillstånd

erhållits. För att det skall bli möjligt att undvika ett föregripande i vissa

fall av domstolens beslut kräves dock att erforderlig förstärkning sker av

domstolspersonalen.

Hittills tillämpade kompensationsåtgärder för laxbeståndets bevarande blir

säkerligen icke tillräckliga för att kompensera de skador som den fortsatta

allt fullständigare utbyggnaden av laxälvarna måste medföra. Övergång

till uppfödning och utsättning i älvmynningen och vid kusten av utvandringsfärdiga

ungar (smolt) torde förr eller senare bli nödvändig. Redan

utförda försök visar att detta är biologiskt genomförbart. Något bestämt uttalande

om den ekonomiska lönsamheten av sådana åtgärder kan för närvarande

icke göras, men sannolikt är att kompensationsverksamhet av detta

slag är försvarlig även ur ekonomisk synpunkt. Om man med önskvärd

snabbhet skall kunna lösa många viktiga ännu olösta frågor och uppnå ekonomiskt

lönande resultat är emellertid en omfattande, avsevärt utvidgad

försöksverksamhet nödvändig. Denna försöksverksamhet synes även i fortsättningen

böra utövas genom vandringsfiskutredningens försorg.

Även om det lyckas att genom lämpliga åtgärder förebygga nedgång av

laxbestånden till följd av den fortsatta utbyggnadsverksamheten i de laxproducerande

älvarna, är det ovisst, hur länge de senaste årens goda laxfångster

kommer att fortfara. Erfarenheten har nämligen visat, att laxbestånden

är föremål för mycket stora naturliga variationer. Det synes därför

vara av vikt, att särskild utredning företages rörande dels investeringsverksamheten

beträffande fiskebåtar och fiskehamnar inom östersjöområdet,

dels möjligheten att här omlägga fisket med hänsyn till risken att laxbeståndet

kan komma att minska såväl till följd av naturliga orsaker som på grund

av sådana ingrepp i vattendragen, som till äventyrs ej kan kompenseras.

Departementschefen. Skyddet för fisket är en av de många frågor, som

aktualiserats till följd av den för närvarande bedrivna mycket omfattande

vattenbyggnadsverksamheten. Att fisket kommit att bli föremål för alldeles

särskild uppmärksamhet i detta sammanhang beror på att fisket och

fiskevården numera ägnas ett mycket livligt intresse i vårt land. Tydliga

uttryck för strävandena under senare år att bereda fisket och fiskerinäringen

förbättrade betingelser är inrättandet av en särskild fiskeristyrelse samt

genomförandet av en ny fiskerättslag. Såsom ett led i arbetet på fiskets befrämjande

har även framförts krav på åtgärder till förbättrat skydd för fisket

vid byggande och andra dylika åtgärder i sjöar och vattendrag.

Jag vill erinra om att denna fråga helt nyligen varit föremål för riksda
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

23

gens uppmärksamhet. Vid 1952 års riksdag väcktes motioner (I: 239 och

11:416) om åtgärder till förhindrande av att de fortsatta kraftverksbyggena

medförde obotlig skada för landet och fiskarbefolkningen i fråga om laxoch

ålfisket i våra älvar och i havet. Riksdagen beslöt visserligen, på hemställan

av tredje lagutskottet (uti. nr 20), att motionerna ej skulle föranleda

någon riksdagens åtgärd. Detta ställningstagande av riksdagen föranleddes

emellertid av att frågan redan i olika sammanhang var föremål för

uppmärksamhet. I sitt av riksdagen godkända yttrande framhöll tredje lagutskottet,

att betydelsen och den allvarliga karaktären hos den i motionerna

väckta frågan icke kunde nog understrykas. Spörsmålet behandlades vid

1952 års riksdag även i anslutning till en interpellation i andra kammaren

rörande ett planerat kraftverksbygge i södra Sverige (andra kamm. prot.

1952 nr 18 s. 6 ff).

Vid den behandling som riksdagen ägnat frågan liksom i den förda diskussionen

i övrigt har den huvudsakliga uppmärksamheten inriktats på

kraftverksbyggnadernas inverkan på laxen och annan vandringsfisk. Med

hänsyn till laxens levnadsvanor kan även havslaxfisket påverkas av kraftverksbyggnaderna.

Det egentliga sötvattensfisket, som ju på många håll

spelar en betydande roll såsom binäring till jordbruket eller såsom sportfiske,

lärer väl också kunna lida förfång. Att emellertid laxfisket kommit

att speciellt uppmärksammas beror därpå att detta fiskslag är särskilt

värdefullt och att indämningar av strömmande vatten innebär ett lätt påvisbart

hinder för laxens framkomst och fortplantning. De stationära fiskarterna

torde ej vara utsatta för samma påtagliga faror i samband med

kraftverk och sjöregleringar. I den mån det icke är fråga om mycket ingripande

förändringar av vattenförhållandena kan dylika företag, åtminstone

såvitt erfarenheten hittills givit vid handen, i allmänhet genomföras

utan risk för ödeläggelse av dessa fiskbestånd eller mera betydande skadeverkningar

på dem.

Det får givetvis icke förbises att även andra ingrepp i vattendragen än

kraftverksbyggnader och sjöregleringar kan medföra men för fisket. De

sakkunniga har av dessa andra ingrepp i sin promemoria uppmärksammat

flottningen. Såsom de sakkunniga påpekat torde emellertid något nämnvärt

behov av att inrätta helt nya flottleder knappast föreligga, varför man huvudsakligen

blott har att räkna med förbättringar och utvidgningar av redan

befintliga flottleder.

Det spörsmål som i första hand uppställer sig, när det gäller fiskets allmänna

ställning gentemot företagarintressena i vattendragen, avser utformningen

av de s. k. tillåtlighetsreglerna, såvitt de gäller fiskeintresset.

I främsta rummet är det frågan om tillåtlighet av byggande i vatten som

härvid tilldrager sig uppmärksamhet. Såsom framgår av den föregående

redogörelsen fordras enligt 2 kap. 3 § vattenlagen för att byggande i vatten

må äga rum, att en viss matematisk relation finnes mellan nyttan och

skadan av det ifrågasatta företaget. Även om detta villkor är uppfyllt, kan

dock bl. a. det förhållandet, att ett betydande fiskeintresse genom företaget

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr

lider förfång, utgöra hinder för tillstånd till företaget. Å andra sidan kan ett

företag, som icke uppfyller villkoret om ett visst matematiskt förhållande

mellan nyttan och skadan eller som medför väsentligt förfång för fiskerinäringen,

ändå få komma till stånd, om det är av stor betydelse ur allmän

synpunkt. Tillämpningen av de angivna grundsatserna har hittills i allmänhet

utfallit så att fisket fått stå tillbaka för kraftintresset, vilket uppenbarligen

sammanhänger med att nyttiggörandet av vattenkraften vanligtvis

representerar mycket betydande ekonomiska värden i jämförelse med den

skada som åsamkas fisket. Detta resultat är ur fiskets synpunkt beklagligt

men måste accepteras ur allmän samhällelig synpunkt. Tillräcklig anledning

att nu upptaga en diskussion om revidering av tillåtlighetsreglerna i det

speciella avseende varom här är fråga torde knappast föreligga. I den mån

fisket och fiskerinäringen tillmätes en ökad betydelse ur samhällets synpunkt

kommer detta att avspegla sig vid myndigheternas ställningstaganden

till de särskilda kraftverksprojekten. Jag vill såsom exempel erinra om

hurusom myndigheterna ställde sig mycket tveksamma till det stora kraftverksbygget

vid Bergeforsen i Indalsälven. Tillåtlighetsfrågan beträffande

detta företag fick nyligen sin lösning efter ett utdraget prövningsförfarande.

Det slutliga avgörandet innebar medgivande till företaget, men betydande

kompensationsåtgärder för fisket kommer att vidtagas.

I ett par remissyttranden har, i anslutning till vad de sakkunniga anfört

rörande fiskets möjligheter att hävda sig i konkurrensen med kraftintresset,

påpekats att man ej kunde bortse från att bestämmelserna i vattenlagen om

kungsådra innebure ett speciellt värn för fiskeintresset. Såvitt angår förhållandet

mellan kraftintresset och det allmänna fiskeintresset torde emellertid

kungsådreinstitutet, med den gestaltning det erhållit i vattenlagen, ej

erbjuda fisket något särskilt skydd utöver det som innefattas i de allmänna

reglerna rörande byggande i vatten i 2 kap. vattenlagen.1 Det är dock

tydligt att det allmänna fiskeintresset vid tillåtlighetsprövningen ofta spelar

en särskilt framträdande roll, när det gäller vattendrag av den storlek

att i dem finnes kungsådra.

Av det anförda framgår att jag icke är beredd att tillstyrka lagstiftningsåtgärder

i syfte att med hänsyn till fiskets intressen göra villkoren för tilllåtlighet

av byggande i vatten mera restriktiva än för närvarande. Det är

emellertid i hög grad angeläget att fisket i den mån det är möjligt skyddas

och bevaras trots utbyggnaden av vattendragen. Jag kommer att i det följande,

i anslutning till de sakkunnigas förslag, upptaga olika spörsmål om

revision av vattenlagens bestämmelser i detta avseende. Det bör här betonas,

att det finns ett glädjande drag i den för fisket ogunstiga utveckling,

som den starka expansionen på vattenbyggnadsområdet inneburit, nämligen

det intresse vattenkraftindustriens representanter själva ådagalagt för

att i möjligaste mån söka upprätthålla fiskbeståndet vid den allt fullständigare

utbyggnaden av vattendragen. Igångsättandet av den s. k. vandringsfiskutredningen

har visat sig vara ett synnerligen värdefullt initiativ. Det

är enligt min mening mycket angeläget, att de åtgärder för åstadkomman
-

Jfr 1917 års bet. s. 165.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

25

de av samarbete mellan fiske- och kraftintressena —- avseende bl. a. tillsättande

av älvkommittéer samt utarbetande av utbyggnadsplaner och älvplaner

för de större vattendragen — som föreslagits i det förut omförmälda,

av vandringsfiskutredningen överlämnade betänkandet verkligen

kommer till stånd. Frågan lärer ännu icke vara mogen för

lagstiftningsåtgärder. Enligt vad jag inhämtat har emellertid redan på

frivillighetens väg åtgärder i den angivna riktningen flerstädes kommit till

stånd. Den av vandringsfiskutredningen bedrivna försöksverksamheten är

givetvis av stor betydelse, och det är att hoppas att den inom en snar framtid

skall giva anvisning på effektiva och samtidigt tekniskt och ekonomiskt

genomförbara metoder till fiskets skyddande.

II. Föreskrifter till skydd för fisket enligt 2 kap. 8 § vattenlagen.

Gällande bestämmelser. Såsom förut omnämnts innehåller 2 kap. 8 § vattenlagen

vissa föreskrifter om vad som skall iakttagas till skydd för fisket

vid byggande i vatten. Den byggande är pliktig att utan ersättning vidtaga

och för framtiden underhålla nödiga anordningar för fiskens framkomst

eller eljest för tryggande av fiskets bestånd samt tillsläppa för ändamålet nödigt

vatten ävensom ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter i övrigt,

vilka till följd av byggnaden kan erfordras till skydd för fisket. Befrielse

från skyldigheten kan dock medgivas, om nyttan av ifrågasatt anordning

icke skäligen kan anses motsvara den förlust och kostnad, som därigenom

skulle tillskyndas byggnadens ägare. Det förutsättes då, att byggnadens ägare

skall gottgöra de enskilda fiskerättsägarna den skada som åsamkas dem.

Avfattningen av 2 kap. 8 § ger närmast vid handen, att man tänkt sig att

skyldigheten att ombesörja skyddsåtgärderna skulle åvila byggnadens ägare.

Emellertid har det ofta befunnits ändamålsenligt, att åtgärderna utföres av

annan, t. ex. hushållningssällskap, fiskevårdsförening eller annan organisation.

Åtgärderna får då bekostas av byggnadens ägare medelst en avgift,

som fastställes antingen såsom engångsavgift eller att utgå årligen.

Här torde även böra nämnas att 8 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900

innehåller en föreskrift rörande fiskgaller för turbin. Där vatten ledes in

till turbin skall, då is ej täcker vattnet eller islossning eller bildning av issörja

äger rum, galler med högst två cm breda öppningar vara anbragt så,

att fisk av storlek, att den ej kan genomgå nämnda öppningar, hindras att

inkomma i turbinen. Om någon önskar träffa annan anordning för åstadkommande

av samma verkan, skall han göra ansökan hos länsstyrelsen, som

äger meddela beslut därom.

De sakkunniga. Med hänvisning till sina uttalanden rörande frågan om

fiskets allmänna ställning till kraft- och flottningsintressena framhåller de

sakkunniga, att uppmärksamheten torde böra inrikta sig på frågan vilka möjligheter

som funnes att förebygga eller reducera de skadliga verkningarna

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. ,Maj ris proposition nr 23.

å fisket av det fortsatta utbyggandet av vattenkraften och annat byggande i

vatten ävensom av flottningen. Härom anför de sakkunniga närmare:

I detta hänseende bör särskilt framhållas, att det ur allmän synpunkt och

på lång sikt är högst angeläget att åtgärder så långt möjligt vidtagas för att

bibehålla fiskbeståndet och möjligheterna till fiskerinäringens förkovran

och att man icke låter sig nöja med att tillerkänna de enskilda fiskeintressenterna

penningersättning för lidna skador. Det bereder för övrigt mycket

stora svårigheter att tillförlitligt uppskatta omfattningen och värdet av skada,

som uppkommer för enskilda fiskeintressenter. Frågan vilka sakägare, som

ha sådan rättslig ställning att de äro berättigade till skadeersättning, kan

också ibland vara komplicerad. Det synes exempelvis tveksamt, huruvida

personer som utöva fiske vid kusten utanför det enskilda fiskevattnet eller

på internationellt vatten kunna — alldeles bortsett från svårigheten att bevisa

sambandet mellan visst kraftverksbygge och skada å havslaxfisket —

åberopa någon rättsgrund, som ger stöd för ersättningstalan. De sakkunniga

ha emellertid ej anledning att närmare ingå på dessa frågor, vilka i rättstillämpningen

böra prövas enligt de allmänna grunder som gälla för ersättning

i vattenmål.

När man sålunda konstaterar, att det gäller alt i största möjliga omfattning

få till stånd åtgärder, genom vilka betingelser skapas för fiskets bibehållande

och utveckling jämsides med att vattendragen utnyttjas för kraftändamål

och för flottning, är därmed sagt att vad man här möter i första

hand är en fråga om vilka möjligheter och metoder den tekniska utvecklingen

och den fiskeribiologiska forskningen kunna anvisa i sagda avseende.

I fråga om de möjligheter alt skydda fisket som stå till buds må först nämnas,

att mycket kan vinnas genom att vattenhushållningen anpassas med

hänsyn till betingelserna för fisket, i främsta rummet genom att vattenavrinningen

regleras så att vattenföringen i vattendraget icke nedgår under erforderligt

minimivärde. Enligt vad som uttalats från fiskesakkunnigt håll

bör denna minimivattenföring i regel motsvara minst den naturliga lågvattenföringen.

Finnas lekmöjligheter och förutsättningar för fisken att uppehålla

sig uppströms dammbyggnaden, kunna anordningar vidtagas för att

möjliggöra fiskens framkomst, såsom genom laxtrappor, ålyngelledare eller

eventuellt genom upptransport av fisken. I många fall har man emellertid

sökt upprätthålla fiskbeståndet genom fiskodling. Fullt effektiva metoder för

rationell fiskodling i större skala äro ännu ej utexperimenterade. På området

försiggår dock ett livligt forskningsarbete, vilket i stor utsträckning såsom

i fråga om vandringsfiskutredningen sker på kraftintressenternas bekostnad.

Vandringsfiskutredningen har satt som sitt mål att skapa möjligheter att

upprätthålla laxbeståndet i havet, oaktat uppvandrings- och lekmöjligheterna

för laxen i flertalet av de stora laxälvarna komma att kanske nästan helt försvinna.

Utredningens arbete är lagt på lång sikt, och det lärer dröja åtskilliga

år, innan arbetet är avslutat. Men det kan förväntas att, allt eftersom

arbetet fortskrider, vissa resultat skola framkomma, vilka kunna omedelbart

tillgodogöras. — Ej sällan torde det vara möjligt att, då t. ex. genom en

sjöreglering betingelserna för ett visst fiske försämras, genom fiskodling

framskapa ett fiskbestånd bestående av annan eller andra fiskarter, vilka

kunna trivas i det reglerade vattenområdet.

Efter erinran om innehållet i 2 kap. 8 § vattenlagen anför de sakkunniga

vidare:

I den mån fisket påverkas av byggnaden och den vid densamma verkställda

vattenhushållningen blir den byggande regelmässigt pliktig att vidtaga åt
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

27

gärder i syfte att motverka skadan; endast i undantagsfall bör väljas det alternativet

att han allenast förpliktas gottgöra skadan genom penningersättning

till de enskilda intressenterna. En mera ingående reglering har lagstiftaren

dock ansett sig böra undvika. Det har överlåtits till rättstillämpningen

att i varje särskilt fall avgöra, huruvida förebyggande åtgärder skola vidtagas

och vilka åtgärder som bäst lämpa sig. Av stor vikt är att vattenhushållningsbestämmelserna

utformas så att minsta möjliga skada å fisket uppstår.

Över huvud taget bör tillses, att de naturliga betingelserna för fisket bibehållas

i den omfattning som går att förena med att ändamålet med byggnaden

blir tillgodosett. När emellertid byggnaden eller vattenhushållningen

vid densamma ej kan anordnas så att fisket lämnas oberört, brukar i regel

tillgripas fiskodling för upprätthållande av fiskbeståndet. Det torde icke kunna

förnekas att denna åtgärd ej sällan har begagnats schablonmässigt och

utan förutsättningar för ett lyckat resultat. Såsom ovan anmärkts ha ännu

ej framkommit sådana metoder för fiskodling, att man alltid är säker på att

de avsedda verkningarna skola uppnås. Det kan i detta sammanhang erinras

om att erfarenheten givit vid handen, att det för uppnående av gynnsamma

resultat av fiskodling är önskvärt att vinna samverkan med dem som utöva

fiske inom vattenområdet. Ett rationellt bedrivet fiske kan vara en förutsättning

för att fiskodlingen skall lyckas.

I praxis uppkommer understundom tvekan, huruvida erforderliga åtgärder

böra utföras av den byggande själv eller om det blott skall åläggas honom

att bekosta åtgärder, för vilkas utförande ansvaret åvilar myndighet

eller annan. När det gäller anordnande av fiskväg eller tappningsbestämmelser

till skydd för fisket blir frågan givetvis ej aktuell. Men beträffande en

sådan åtgärd som fiskodling kunna båda alternativen komma i fråga. Här

kan det ofta vara förmånligt att de fiskevårdande myndigheterna mot viss

ersättning i form av engångsavgift eller årlig avgift övertaga ansvaret för att

åtgärderna komma till utförande. Åtgärderna kunna då bättre anpassas efter

förhållandena och efter erfarenheter inom den fiskeribiologiska forskningen.

När det gäller mindre anläggningar har företagaren för övrigt ofta ej alls sådana

resurser, att han själv är i stånd att ombesörja åtgärderna. Det skall dock å

andra sidan ej förbises, att en sådan ordning även kan medföra betydande nackdelar.

Dessa sammanhänga med att den organisation som nu finnes för administrering

av åtgärderna ej är tillräcklig. Ofta ha avgifterna disponerats

så att de av lantbruksstyrelsen (numera fiskeristyrelsen) ställts till vederbörande

hushållningssällskaps förfogande, varefter hushållningssällskapet

av medlen beviljar understöd till fiskevårdsföreningar eller andra sammanslutningar

av fiskare. Härigenom kan syftet med avgiften bliva helt förfelat;

för att detta skall bliva tillgodosett böra åtgärderna planeras i ett sammanhang

och på längre sikt och ej göras beroende av mer eller mindre

sporadiska initiativ från ortsbefolkningens sida. Förhållandena skulle förbättras,

därest fiskeriadministrationen, ej minst den lokala, bleve förstärkt.

De sakkunniga uttalar i anslutning härtill att det ej syntes lämpligt att i

lagen införa bestämmelser, som närmare än vad nu vore fallet preciserade

vad som ålåge den byggande i fall då fiskeintresse berördes av anläggningen,

vare sig beträffande valet mellan olika åtgärder till fiskets skyddande eller

frågan vem ansvaret för åtgärdernas utförande borde åvila. Domstolen finge

i varje särskilt fall med ledning av den fiskerisakkunniges yttrande taga

ställning till hur fisket bäst borde skyddas. I huvudsak torde de önskemål

om bättre skydd för fiskets intressen och särskilt åtgärder till förhindrande

av fortsatt nedgång av laxbeståndet, som framkommit, så långt som för när
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

varande vore möjligt ha blivit tillgodosedda genom igångsättande av vandringsfiskutredningen.

En av de sakkunniga, herr Skoglund, har i ett särskilt yttrande ifrågasatt,

huruvida icke bestämmelser angående lågvattenföringen såsom minimigräns

borde intagas i lagtexten.

Yttrandena. Kammarkollegiet, fiskeristyrelsen, flera fiskeriintendenter,

svenska ostkustfiskarenas centralförbund samt föreningen statens fiskeritjänstemän

ansluter sig till herr Skoglunds förslag att bestämmelser om lågvattenföringen

såsom minimigräns skall införas i lagtexten. Även länsstyrelsen

i Kronobergs län och svenska fiskevårdsförbundet ger uttryck åt samma

uppfattning, dock under framhållande av att möjlighet till undantag i

särskilda fall borde beredas.

Vattenöverdomstolen anser erforderligt att i 2 kap. 8 § införes bestämmelser,

som klart utsäger när avgifter kan utdömas och till vilket ändamål avgifterna

skall användas. I lagtexten borde sålunda tydligt komma till uttryck,

att huvudregeln vore, att den byggande skulle vidtaga och bekosta erforderliga

åtgärder till fiskets skydd. Endast i de fall då den byggande ej kunde

anses vara i stånd att tillfredsställande fullgöra erforderliga åtgärder eller

någon av dem, eller det eljest kunde finnas lämpligt att uppdraga åtgärdernas

vidtagande åt annan, borde ett åläggande för den byggande att utgiva

avgift ifrågakomma. I domstolens beslut om förpliktande att utgiva avgift

borde med ledning av den fiskerisakkunniges yttrande såvitt möjligt angivas,

till vilka åtgärder avgiften vore avsedd att användas.

Svenska fiskevårdsförbundet har ifrågasatt, om icke föreskriften i 8 §

fiskeristadgan om skyldighet att framför turbinintag ha fiskgaller med två cm

öppningar borde överflyttas till vattenlagen. Förbundet framhåller, att det

i praktiken torde vara betydligt vanligare att ansökan om befrielse från

nämnda skyldighet prövas av vattendomstolen än att dylik ansökan prövas

av länsstyrelse.1

Departementschefen. Stadgandet i 2 kap. 8 § vattenlagen innebär, att den

som bygger i vatten är pliktig att vidtaga de åtgärder och underkasta sig de

föreskrifter som påkallas för att fisket skall kunna upprätthållas, dock att

befrielse härifrån kan medgivas om nyttan av ifrågasatt anordning ej står

i skälig proportion till den förlust och kostnad som åsamkas honom. I de

sakkunnigas förslag har stadgandet lämnats oförändrat såvitt nu är i fråga.

Vid remissbehandlingen av förslaget har emellertid framkommit önskemål

om att på några punkter en närmare precisering av lagtexten borde ske till

ledning för domstolen. Sålunda har från flera håll påyrkats att i lagtexten

skulle angivas att vattnet vid en dammbyggnad ej finge innehållas på sådant

sätt, att vattenföringen nedströms densamma nedginge under den naturliga

1 Jfr bet. med förslag till fisleeristadga m. m. (SOU 1953:2) s. 27.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

29

lågvattenföringen. Detta önskemål, vilket framförts redan i ett särskilt yttrande

som avgivits av en av de sakkunniga, har givetvis visst fog för sig.

Övervägande skäl torde dock tala mot införande av dylik generell regel. I

vattendrag, som i större eller mindre utsträckning är profilreglerade, lärer

nämligen en dylik inskränkning av tappningen ofta utan risk för fisket

kunna medgivas. Och i övrigt kan man ej bortse från att rättigheten att under

vissa perioder i största möjliga grad innehålla vattnet kan vara av mycket

väsentlig betydelse för att få ett gott utbyte av en vattenreglering. Frågan

bör enligt min mening i varje särskilt fall få prövas av vattendomstolen efter

de allmänna grunder som angives i 2 kap. 8 §.

Vidare har vattenöverdomstolen anmärkt, att i paragrafen borde meddelas

bestämmelser, som klart utsäger när särskilda avgifter i stället för direkta

kompensationsåtgärder kan utdömas och till vilket ändamål avgifterna skall

användas. Redan den nuvarande lydelsen har enligt en sedan länge stadgad

praxis ansetts medgiva fastställande av särskilda avgifter, därest den byggande

icke lämpligen kan åläggas att själv utföra de till skydd för fisket erforderliga

åtgärderna, varför den ifrågasatta kompletteringen av lagtexten

skulle bli av rent redaktionell natur. Såsom framgår av den följande framställningen

avses att till paragrafen skall fogas vissa nya bestämmelser om

omprövning, och dessa blir så avfattade att stadgandets innebörd i det angivna

hänseendet icke behöver vålla någon tvekan. Såsom vattenöverdomstolen

anmärkt bör huvudregeln vara att den byggande själv skall ombesörja

nödiga åtgärder; denna grundsats torde kunna utläsas av den gällande avfattningen

av stadgandet. Då avgift utdömes i stället för åläggande att vidtaga

särskilda åtgärder, bör självfallet ändamålet med avgiften i möjligaste

mån preciseras i beslutet.

Föreskriften om fiskgaller i 8 § fiskeristadgan synes vara av alltför speciell

natur för att böra upptagas i vattenlagen. Det framgår av den i 2 kap.

8 § fastslagna grundsatsen och ligger för övrigt i sakens natur, att åtgärder

till förhindrande av att fisk förstöres i turbiner alltid skall vidtagas.

III. Ändrade bestämmelser om grunderna för fiskeavgift enligt 2 kap.

10 § vattenlagen.

Gällande bestämmelser m. m. Det har ansetts påkallat att såsom villkor

för byggande i vatten för vissa fall stadga skyldighet att utgiva särskild avgift

till befrämjande av fisket inom landet. Bestämmelser härom har, såsom

redan tidigare anmärkts, upptagits i 2 kap. 10 §. Såsom skäl för en sådan

avgift har i motiven anförts att, oavsett att åtgärder till skydd för fisket

stadgades och ersättning till enskilda fiskeintressenter utginge, dock i allmänhet

kvarstode viss skada, som drabbade fiskerinäringen i stort.1 Avgift

skall enligt 2 kap. 10 § utgå, då damm bygges för tillgodogörande av vattnet

1 1917 års bet. s. 225.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

såsom drivkraft eller för nämnda ändamål göres annan byggnad i vatten, varigenom

de naturliga vattenståndsförhållandena ändras. Avgiften skall bestämmas

till minst tio öre och högst en krona för varje hästkraft, som vid

lågvatten kan uttagas vid byggnaden. I fråga om byggnad i vatten med ändamål

att utöva reglering av vattnets avrinning eller att tillgodogöra vattnet

annorledes än såsom drivkraft gäller detsamma, dock att avgiften därvid

skall beräknas efter den före regleringen framrinnande lågvattenmängden

eller, där fråga är om vattnets tillgodogörande, efter den lågvattenmängd,

som kan vid byggnaden uttagas, samt utgå med minst tio och högst etthundra

kronor för varje sekundkubikmeter. Har byggnaden till ändamål såväl

vattnets tillgodogörande såsom drivkraft som utnyttjande av vattnet annorledes

eller reglering av vattnets avrinning, skall i fråga om beräkningsgrunden

vid avgiftens bestämmande hänsyn tagas till det ändamål, som är

det huvudsakliga. Avgiften skall erläggas från och med året näst efter det

då arbetet på byggnaden påbörjats och utgå årligen så länge byggnaden bibeliålles.

Befrielse från skyldighet att utgiva avgift kan medgivas, om genom

byggnaden endast obetydlig ändring i vattenståndsförhållandena förorsakas.

Om byggnad, som tillkommit enligt den före vattenlagen gällande rätten,

blir ombyggd eller ändrad och ombyggnaden eller ändringen medför väsentligt

större skada å fisket än den byggnaden förut orsakat, skall avgift utgå

och därvid — vilket måhända ej med full tydlighet framgår av lagtexten

men uttryckligen utsagts i motiven — beräknas på samma vattenmängd resp.

vattenkraft som om hela byggnaden vore ny. I övrigt är ägare av äldre

byggnader ej pliktiga att utgiva fiskeavgift enligt förevarande paragraf.

Fiskeavgiften skall inom de fastställda gränserna bestämmas av vattendomstolen

efter förslag av statens fiskeritjänsteman. Vid bestämmandet av

avgiften skall avseende fästas bl. a. därå, om fiske finnes som genom byggnaden

skadas, om med hänsyn till byggnadens storlek och beskaffenhet i

övrigt samt dess belägenhet inverkan därav å fisket är mer eller mindre

menlig, om byggnadens ägare jämlikt stadgandet i 2 kap. 8 § förpliktats att

vidtaga och underhålla anordningar för fiskets bestånd, samt om föreskrivna

dylika anordningar för ägaren medför större eller mindre kostnad.

Efter vattenlagens genomförande med ingången av år 1919 har i avgifter

enligt 2 kap. 10 § till och med den 30 juni 1953 influtit sammanlagt omkring

2,6 miljoner kronor, vartill kommer räntor å fonderade avgifter. Avgifterna

ökas år från år i samband med tillkomsten av nya kraftverk och vattenregleringar.

Antalet avgifter utgjorde enligt senast tillgängliga uppgifter, som

härrör från år 1950, omkring 600. Flertalet av dem eller omkring 400 understeg

50 kronor, medan antalet avgifter över 1 000 kronor var omkring 30.

De sakkunniga. De sakkunniga framhåller att vissa anmärkningar framkommit

mot det sätt, på vilket normerna för avgiften enligt 2 kap. 10 § avvägts,

och att i några avseenden tvekan uppkommit om bestämmelsernas

rätta innebörd.

Till en början upptager de sakkunniga frågan om avgiften för kraft
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

31

anläggningar och berör därvid närmast spörsmålet om lågvattenföringen

såsom norm för beräkning av avgiften. De sakkunniga anför:

Ehuru begreppet lågvatten uttryckligen definieras i 14 kap. 1 § vattenlagen

(medeltalet för ett så stort antal år som möjligt av de vattenmängder,

vilka var för sig utgöra den minsta vattenmängden under året), har det i

rättstillämpningen visat sig att begreppet, i allt fall i detta sammanhang,

icke är fullt entydigt. Enligt en mening skall vid fiskeavgiftens beräkning

hänsyn tagas allenast till den naturliga, oreglerade lågvattenmängden, medan

en annan mening hävdar, att man bör beakta den ökning av lågvattenföringen,

som kan ha uppkommit genom tidigare i vattendraget genomförda

regleringar, eller med andra ord räkna med den reglerade lågvattenmängden.

Denna tolkningstvist gäller fiskeavgiften såväl för kraftanläggningar

som för vattenregleringar. Någon fullt stadgad praxis på området

torde ännu ej ha utbildat sig, ehuru man numera kan iakttaga en ökad benägenhet

att taga hänsyn till reglerad vattenföring.

Anledningen till att lågvattenmängden antagits såsom norm för beräkning

av fiskeavgiften torde ha varit att storleken av det fiskbestånd som

ett vattendrag förmår uppbära ansetts vara beroende av den genomsnittliga

lägsta vattenföringen; värdet å den presumtiva skada å fisket, som en vattenbyggnad

förorsakar — när det gäller bestämmande av fiskeavgiften är

det ju fråga om en högst skönsmässig uppskattning — har ansetts i stort

sett stå i proportion till lågvattenmängdens storlek. Såsom förut framhållits

finnes anledning antaga att den utjämning av vattenstånd och vattenföringar

som ofta åstadkommes i reglerade vattendrag kan förbättra betingelserna

för fisket. Det torde i huvudsak vara detta förhållande som anförts

såsom stöd för åsikten att vid fiskeavgiftens bestämmande, såvitt angår

kraftverksbyggnader, icke kan bortses från den av tidigare regleringar

föranledda utjämningen av vattenf öringen. Om denna åsikt måhända kan

godtagas såvitt angår tolkningen av gällande rätt, synes emellertid ett övervägande

av frågan de lege ferenda leda till ett annat resultat. Det förefaller

mest tilltalande att såsom grundval för avgiftens beräkning lägga en

bestående norm och icke ett värde, som varierar med mer eller mindre varaktiga

ingrepp i vattendraget. Lågvattenföringen efter en genomförd reglering

kan ej sällan bli godtycklig och starkt varierande, beroende på utformningen

och tillämpningen av vattenhushållningsbestämmelserna, och kan

för övrigt ibland nedgå under den naturliga lågvattenföringen. Strängt taget

utgör en vattenreglering med därav föranledda ändringar i vattenföringen

en utvidgning av eller påbyggnad på de särskilda i regleringsföretaget

deltagande kraftanläggningarna, och för detta ingrepp i vattendraget,

vilket ju ej med säkerhet kommer att bii bestående lika länge som kraftanläggningen

som sådan, bör avgift beräknas för sig i samband med tillståndet

till regleringsföretaget. Övervägande skäl synas därför tala för att

såsom norm för beräkning av avgiften för kraftanläggningar antaga den

naturliga, oreglerade vattenföringen. Vissa svårigheter kunna måhända

ibland uppstå att konstruera fram värdet å den naturliga vattenföringen,

då ett vattendrag under många år gjorts till föremål för ett flertal olika

regleringar. I regel torde dock anteckningar från tidigare observationer föreligga,

vilka kunna giva ledning för ett ungefärligen riktigt bedömande.

Det förhållandet, att den oreglerade lågvattenmängden lägges till grund

för beräkning av avgiftslatituden, behöver ej innebära, att den omfattning

i vilken vattendraget är eller kan väntas i framtiden bli reglerat och därav

föranledda ändrade betingelser för fisket bli helt utan betydelse för avgiftens

bestämmande. Vid fastställande av avgiften inom den vida latituden

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kung]. iMaj.ts proposition nr 23.

kan vederbörlig hänsyn härtill tagas med beaktande av de i varje särskilt

fall föreliggande omständigheterna enligt de grunder som angivas i nuvarande

andra stycket av 2 kap. 10 §.

Beträffande fiskeavgiften för vatten regleringar påpekar de

sakkunniga, att endast vattendragets storlek uttryckt i lågvattenföringen

före regleringen — ej företagets omfattning — kommer till uttryck i den

nu gällande beräkningsgrunden, samt anför vidare:

Avgiften för en reglering skall beräknas till visst belopp för varje sekundkubikmeter

av lågvattenföringen, vare sig det är fråga om vattenståndsvariationer

på någon eller några decimeter eller genom regleringen skapas ett

regleringsmagasin med flera meters höjd. Även om viss möjlighet till anpassning

föreligger genom den vida latituden för avgiftens bestämmande,

synes detta förhållande ej fullt tillfredsställande. I vissa fall kommer avgiften

att bliva alltför låg med hänsyn till syftet med densamma och i jämförelse

med vad som utgår för kraftanläggningar, medan den i något fall

möjligen kan tänkas bliva oskäligt hög. Genomsnittligt sett torde de för

vattenregleringar fastställda avgifterna till beloppen ligga under vad som

kan anses såsom en skälig nivå. Med hänsyn härtill synas åtgärder böra

övervägas för genomförande av en måttlig höjning med samtidig anpassning

till vederbörande företags omfattning. Det skulle kunna ifrågasättas

att avgiften beräknades efter samma grund som regleringsavgifterna enligt

4 kap. vattenlagen, d. v. s. med hänsyn till ökningen i uttagbar vattenkraft

i de av regleringen berörda strömfallen. Ej heller denna beräkningsgrund

anknyter dock i tillräcklig grad till själva regleringen och dess omfattning;

bl. a. bleve avgiftens storlek beroende av huruvida regleringssjön ligger

högt upp i vattendraget, så att ett flertal kraftverk få båtnad av regleringen,

eller om sjön ligger längre ned. Lämpligare synes vara att till grund för

avgiften lägga storleken av det vattenmagasin, som är beläget mellan regleringsgränserna

(bruttomagasinet). Även mot en sådan beräkningsgrund

lära vissa anmärkningar kunna riktas, men den torde vara den bästa som

står till buds. Metoden är användbar såväl vid årsreglering som vid korttidsreglering.

Bestämmandet av vad som skall anses såsom regleringsmagasin

torde ej behöva vålla några större svårigheter, även om, såsom understundom

är fallet, någon fix dämningsnivå ej är föreskriven. Såsom avgiftslatitud

föreslås minst tio öre och högst en krona för varje del av magasinet,

som omfattar 50 000 kubikmeter. För regleringsföretag av mera betydande

omfattning lärer emellertid med denna norm avgiften komma att

bli oskäligt hög. För den del av magasinsvolymen, som överstiger 100 miljoner

kubikmeter, bör därför beräkningsnormen avse varje del, som omfattar

100 000 kubikmeter.

Till belysning av verkningarna av den föreslagna ändringen av beräkningsgrunden

har i eu vid promemorian fogad uppställning meddelats vissa

uppgifter angående några redan pågående regleringar av olika omfattning.

Uppställningen torde få fogas såsom bilaga till protokollet (Bilaga C).

De sakkunniga upptager även frågan, huruvida och efter vilka grunder

fiskeavgift skall utgå vid ombyggnad eller annan ändring

av törut befintlig anläggning. 1 detta hänseende uttalar de sakkunniga följande.

I lagrummet finnes särskilt stadgande härom blott beträffande anläggningar,

som tillkommit jämlikt äldre lag. I nuvarande fjärde stycket stad
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nv 23.

33

gas sålunda, att därest byggnad, som tillkommit jämlikt äldre lag, blir ombyggd

eller ändrad och ombyggnaden eller ändringen medför väsentligt

större skada å fisket än den byggnaden förut orsakat, de i första och andra

styckena givna bestämmelserna skola lända till efterrättelse i avseende å

byggnaden. Såsom framgår av avfattningen av bestämmelsen i fjärde stycket

och ytterligare bestyrkes genom ett uttalande i motiven, skall i detta

fall avgiften beräknas på hela den vattenmängd resp. vattenkraft, som kan

vid byggnaden uttagas. Uttrycket ombyggnad eller ändring torde ha avseende

ej blott å själva byggnadens beskaffenhet. Man får fatta uttrycket i

den mera vidsträckta bemärkelse, som i 2 kap. 1 § gives åt begreppet byggande

i vatten, så att däri inbegripes varje åtgärd till förändring av vattnets

djup eller läge. Även om ändringen blott innebär ändrade bestämmelser

angående vattenhushållningen vid dammen, torde sålunda nuvarande fjärde

stycket i 2 kap. 10 § vara tillämpligt. Det är att märka att liuvudstadgandet

i första stycket har sådan innebörd, att avgift skall utgå oavsett byggnadens

verkningar å fisket och till och med oberoende av om i vattendraget

överhuvud taget finnes fisk eller ej; dessa förhållanden ha blott betydelse

för fastställande av avgiftens storlek inom den stadgade latituden. Lagstiftaren

har velat tillerkänna vattenbyggnader, som tillkommit jämlikt äldre

lag, en i viss mån privilegierad ställning genom förevarande stadgande i

fjärde stycket, som innebär att dessa enligt äldre lag tillkomna anläggningar

äro befriade från avgift, så länge icke vid desamma vidtagas sådana ändringar

som ha väsentliga skadeverkningar å fisket. Det är att märka att

stadgandet torde vara tillämpligt även då en förändring eller ombyggnad

avser att byggnaden skall utnyttjas för ett helt nytt ändamål, t. ex.‘ då en

gammal kvarndamm skall begagnas för reglering av vattnets avrinning ur

en ovanförliggande sjö till förmån för nedströms belägna kraftverk; även

i ett sådant fall skall sålunda avgift utgå blott under förutsättning att förändringen

medför väsentligt större skada å fisket än den som förut uppkommit

(jfr N.J.A. 1927 s. 407). Understundom kan dock ändringen vara

så genomgripande, att det torde kunna ifrågasättas att behandla anläggningen

eller ombyggnaden såsom ett helt nytt företag. När en gammal såg- eller

kvarndamm ombygges till en modern kraftanläggning med väsentligt större

fallhöjd och högre effekt, förefaller det knappast motiverat och förenligt

med grunderna för lagrummet att bibehålla anläggningen vid den gynnade

ställningen enligt fjärde stycket.

Stadgandet i fjärde stycket‘torde innebära att fiskeavgift vid ombyggnad

eller ändring av äldre dammbyggnad skall utgå endast under förutsättning

atl ombyggnaden eller ändringen medför att de naturliga vattenståndsförhallandena

ändras (jfr N.J.A. 1932 s. 163). Det förekommer ej så sällan,

att vid äldre anläggningar ombyggnad sker av dammtrösklar, skibord o. dyl.

på sådant sätt, att möjligheterna för fiskens upp- eller nedgång försämras,

utan att samtidigt någon ändring av dämnings- eller sänkningsnivån eller

vattenhushållningen vid dammen är avsedd. Är det fråga om en blott och

bär tatnmg av en äldre bristfällig dammbyggnad — något som ofta kan

lorsvara fiskens framkomstmöjligheter — torde byggnadens ägare ofta kunna

aberopa sig på att det för dammen gällande tillståndet omfattar rätt att

avstanga vattendraget med en tät dammbyggnad, och i sådana fall synes

det vara riktigt, att han blir fri från fiskeavgift. I andra fall och särskilt

da det gader mera genomgripande ombyggnader, förefaller det dock omotiverat

att fiskeavgift ej kan utdömas.

Beträffande ombyggnad eller annan ändring av anläggning, som tillkomr-nMi1

j vattenlagen, finnes ej något särskilt stadgande i 2 kap. 10 §. Det

torhallandet, att ombyggnad särskilt omnämnts beträffande äldre anlägg8

Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 saml. Nr 23.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. iMaj:ts proposition nr 23.

ningar, skulle möjligen motsättningsvis kunna åberopas såsom stöd för att

ombyggnad av anläggning som tillkommit enligt vattenlagen ej skulle vara

avgiftsbelagd. I praxis har emellertid avgift brukat utdömas vid påbyggnad

av kraftverksdamm för uttagande av ytterligare vattenkraft, varvid avgiften

beräknats efter den genom påbyggnaden erhållna ökningen av lågvatteneffekten.

Beträffande ändringar som skett utan direkta byggnadsåtgärder,

t. ex. genomförande av korttidsrcglering vid en kraftverksdamm, har

praxis varit vacklande. Med tanke på den innebörd som i vattenlagen gives

åt begreppet byggande i vatten synes det emellertid knappast motiverat att

göra någon åtskillnad i detta avseende. Den redigaste tolkningen av lagrummet

torde vara att anse varje ombyggnad eller annan ändring, som passar

in på definitionen i 2 kap. 1 g, såsom avgiftspliktig, därest den medför ändring

av vattenståndsförhållandena. Ofta brukar i sådana fall föreskrivas

åtgärder enligt 2 kap. 8 §, och det finnes knappast anledning varför avgift

enligt 2 kap. 10 § ej skulle utgå. Vissa svårigheter kunna nog uppkomma

när det gäller grunderna för avgiftens beräkning. Därest ändringen avser

genomförande av ett företag med helt nytt ändamål eller det gäller en påbyggnad

av det äldre företaget, kan avgiften i regel beräknas direkt enligt

de i lagen stadgade normerna. I andra fall åter torde ej kunna bortses från

sambandet med det befintliga företaget; avgiften får då beräknas närmast

såsom ett tillägg till den förut utgående avgiften. Medför ombyggnaden endast

obetydlig ändring i vattenståndsförhållandena, träder givetvis bestämmelsen

i nuvarande tredje stycket om befrielse från avgiftsplikt i tillämpning.

För det fall, då ändring i vattenståndsförhållandena ej alls uppkommer

men ombyggnaden medför försämrade möjligheter för fiskens framkomst,

synes enligt gällande rätt avgift ej kunna utdömas.

De grunder som äro att tillämpa beträffande fiskeavgift för ombyggnad

eller ändring av vattenbyggnad äro, såsom av den lämnade översikten framgår,

ej så lättöverskådliga. Med hänsyn till de skiftande förhållanden som

förekomma torde det emellertid knappast vara möjligt att genom lagändring

tillskapa en enklare allmängiltig regel. Man torde emellertid med hänsyn

till vad förut anförts böra vidtaga den ändringen i grunderna för avgiftens

utgående, att avgiftsskyldighet kommer att inträda för varje ombyggnad

eller ändring, som försämrar möjligheterna för fiskens framkomst, även

om den ej ändrar vattenståndsförhållandena (såväl då ombyggnaden avser

anläggning, som tillkommit före vattenlagen, som då det gäller ändring av

en nyare byggnad). Frågan om grunderna i övrigt för bestämmande av avgift

vid ombyggnad och ändring torde få lösas i rättstillämpningen i huvudsak

efter de riktlinjer som ovan angivits och med ledning av reglerna

angående avgifter vid vattenbyggnader i allmänhet. Vid utvidgning av vattenregleringsföretag

torde få iakttagas, att avgiften för det nya regleringsstadiet

beräknas inom den latitud som blir tillämplig därest jämväl den

tidigare ianspråktagna magasinsvolymen beaktas; i den mån den sammanlagda

magasinsvolymen överstiger 100 miljoner kubikmeter, blir sålunda

den lägre latituden tillämplig.

Slutligen behandlar de sakkunniga den tredje av de i 2 kap. 10 § upptagna

kategorierna avgiftsbelagda byggnader, nämligen byggnad för

vattnets tillgodogörande annorledes än såsom drivkraft.

Om avgiftsplikten för dylik byggnad anföres följande.

Även här gäller såsom förutsättning för avgiftsplikt, att byggnaden är av

beskaffenhet att genom densamma de naturliga vattenståndsförhållandena

ändras (se det förut omförmälda rättsfallet N.J.A. 1932 s. 163). Avgiften

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

35

skall enligt lagen beräknas efter den lågvattenmängd, som kan vid byggnaden

uttagas, och utgå med minst tio och högst etthundra kronor för varje

sekundkubikmeter. Denna beräkningsgrund förefaller i viss mån egendomlig

med tanke på att det här i huvudsak gäller företag avseende åtgärd

för bortledande av viss kvantitet vatten (för fabriksändamål o. dyl.). Det

riktigaste synes vara att beräkna avgiften på grundval av den vattenmängd

(den högsta tillåtna), som är avsedd att tillgodogöras vid byggnaden. Med

den förut föreslagna ändringen av stadgandet kommer avgift att utgå även

för företag av denna kategori, när det utan att medföra ändring av vattenståndsförhållandena

dock har menliga verkningar å fisket (t. ex. genom sugning).

Sammanfattningsvis innebär de sakkunnigas förslag, att fiskeavgift skall

utgå — förutom för byggnad, vilken förorsakar ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena,

som ej är obetydlig — jämväl för byggnad, som är

av sådan beskaffenhet, att den hindrar eller försvårar fiskens framkomst.

Vidare föreslås, att avgiften skall beräknas: beträffande byggnad, vars ändamål

är vattnets tillgodogörande såsom drivkraft, till minst tio öre och högst

en krona för varje hästkraft, som vid oreglerat lågvatten kan uttagas vid

byggnaden; beträffande byggnad för vattnets tillgodogörande annorledes än

såsom drivkraft till minst tio och högst etthundra kronor för varje sekundkubikmeter

av den vattenmängd, som är avsedd att uttagas vid byggnaden;

samt beträffande byggnad för reglering av vattnets avrinning till minst

tio öre och högst en krona för varje del av vattenmagasinet, som omfattar

50 000 kubikmeter, intill ett magasin av 100 miljoner kubikmeter, och därutöver

för varje del, som omfattar 100 000 kubikmeter.

Yttrandena. De sakkunnigas förslag i nu ifrågavarande del har i yttrandena

föranlett diskussion på flera punkter.

Till en början kan anmärkas, att vattenöverdomstolen framkastar tanken

att fiskeavgifterna i fortsättningen borde utdömas såsom engångsbelopp

och ej i periodiskt utgående belopp. Detta förslag, som jämväl avser

avgifter enligt 2 kap. 8 §, står i visst samband med den i det följande behandlade

frågan om omprövning av beslut rörande skydd för fisket. Vattenöverdomstolen

påpekar att ett omprövningsförfarande bleve mindre komplicerat,

om de årliga avgifterna bortfölle. Vidare bortfölle de nackdelar

som vore förenade med avgifternas indrivning. Vattenöverdomstolen tilllägger

:

Den tveksamhet som på senare tid uppkommit rörande lämpligheten av

att utdöma engångsavgifter till enskilda skadelidande torde icke behöva

göra sig gällande i fråga om fiskeavgifterna, enär dessa skola inbetalas

till statlig myndighet. För att icke situationen för fiskets del skall bli densamma

som med de årliga avgifterna fordras emellertid att engångsavgifterna

icke uteslutande fonderas utan såvitt möjligt användas till uppförande

av anläggningar till fiskets förbättrande, såsom byggande av fiskodlingsanstalter,

yngeldammar o. dyl., eller inlösen av s. k. särskilda rättigheter

att för fiske stänga fiskådra (SOU 1947: 47 s. 327) eller åvägabringande —

mot ersättning — av vattenhushållningsbestämmelser, som ur fiskets synpunkt

äro lämpligare än de gällande. I övrigt böra avgiftsbeloppen place
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

ras på sådant sätt att de göras effektivt räntebärande och i minsta möjliga

mån beroende av försämringar i penningvärdet. Beträffande de enligt

2 kap. 8 § utgående avgifterna, som skola användas till visst bestämt ändamål,

bör undersökas om icke en sådan anordning kan genomföras, att fiskeristyrelsen

— eller den myndighet som eljest kan komma i fråga —

åtager sig att för framtiden mot viss engångsavgift vidtaga de åtgärder

som vid målets behandling visat sig erforderliga för fiskets skydd. Om

penningvärdet försämrades skulle på så sätt icke fisket drabbas, utan de

ökade kostnaderna skulle komma att åvila statsmakterna, som ju ytterst

ha ansvaret för att skadan på fisket fått ske. I anslutning därtill bör vidare

lämpligt sätt för avveckling av nu utgående årliga avgifter övervägas.

Vattenråttsdomarna i Österbygdens och Söderbijgdens vattendomstolar

framhåller, att det i fall, då avgiften enligt 2 kap. 10 § bleve mycket liten,

i praktiken befunnits olämpligt att den skulle utgå årligen och därmed

orsaka ett besvär med utbetalning och redovisning som icke stode i rimlig

proportion till avgiftens storlek. I några fall hade det därför i praxis

hänt att i stället engångsavgift utdömts. Möjligheten härtill syntes böra

i förevarande sammanhang legaliseras. Samma förslag framföres av vattenöverdomstolen

såsom alternativ till dess nyssberörda förslag samt av

svenska fiskevårdsförbundet.

Fiskeristyrelsen anser att en bestämmelse om visst minimibelopp, förslagsvis

10 kronor, borde införas.

De sakkunnigas förslag har såsom framgår av det föregående den innebörden,

att en obetydlig ändring i vattenståndsförhållandena

icke i och för sig medför avgiftsplikt enligt 2 kap. 10 §. Med

anledning härav påpekar fiskeristyrelsen, att även en obetydlig ändring i

de naturliga vattenståndsförhållandena vore ägnad att medföra betydande

fiskeskador genom ödeläggande av lekplatser o. dyl., och ifrågasätter fördenskull,

om icke satsen »som ej är obetydlig» skulle kunna utgå ur den

föreslagna lagtexten till 2 kap. 10 §. Alternativt föreslår styrelsen den omredigeringen

av lagtexten, att denna erhåller följande lydelse: »... såframt

byggnaden förorsakar ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena,

som hindrar eller försvårar fiskens framkomst eller eljest länder till skada

för fisket...». Ett liknande förslag framföres av en fiskeriintendent

med instämmande av länsstyrelsen i Värmlands län.

Förslaget att den oreglerade vattenföringen skall läggas till grund för

avgiften enligt 2 kap. 10 § vid kraftanläggningar avstyrkes av

vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol, kammarkollegiet och några

fiskeriintendenter.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol anför i denna fråga:

Mot de sakkunnigas förslag kan invändas att en avpassning av fiskeavgiften

efter vattenföringar som sedan mer eller mindre lång tid tillbaka, kanske

flera årtionden, upphört att vara aktuella, förefaller föga naturlig. Såväl

genom torrläggningsverksamheten i dess helhet som genom vissa andra företag

(vinterdämningar för flottningens behov in. m.) ha de naturliga lågvat
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

37

tenföringarna i viss mån sänkts. Vad de sakkunniga synas betrakta som

oreglerade lågvattenstånd torde i själva verket vara vattenstånd som i allmänhet

äro påverkade av mångahanda andra ingrepp i naturens ordning. I

fråga om naturliga vattenstånd och vattenföringar torde i Norrland observationer

i allmänhet föreligga allenast i tämligen begränsad omfattning.

Dessutom äro de naturliga vattenförhållandena underkastade betydande

fortgående förändringar till följd av klimatologiska och geologiska förhållanden.

Vid de ingrepp som skett för kraftutbyggnadsändamål har man vid

bedömningen av företaget i regel utgått från att en anpassning sker efter

allenast de förändringar, som ifrågavarande ingrepp medför, och i verkligheten

har givetvis också, i den mån förhållandena lämnats orubbade, en

sådan anpassning skett. Att nytillkomna kraftverk anpassas och få sina förhållanden

bedömda efter förhållandena vid tillkomsten ligger nära till hands.

Den av de sakkunniga förordade metoden innebär dessutom eventuellt en

minskning av avgifterna, vilken synes opåkallad med hänsyn till den avsevärda

minskning som redan blivit en följd av penningväsendets försämring.

Olägenheterna i sistnämnda hänseende begränsas dock därav att latituden,

inom vilken avgiften bestämmes, vid större kraftverk torde bli mycket vidsträckt

även om avgiften baseras på »oreglerad» vattenmängd. Den nuvarande

beräkningsgrunden har icke vid Norrbygdens vattendomstol föranlett

några vanskligheter i tillämpningen, dock att — där den reglerade vattenmängden

är lägre än den oreglerade, vilket förekommer vid vissa typer av

regleringar — avgiften ansetts aldrig böra beräknas efter vattenmängd som

understiger den oreglerade. Till förmån för de sakkunnigas förslag i denna

del torde kunna anföras, att särskilt då ett helt vattensystem, som hitintills i

huvudsak lämnats oberört av kraftutbyggnader, inom en kortare tidrymd utbygges

och regleras, det ter sig naturligt att vid bestämmandet av fiskeavgiften

vid kraftverken icke fästa avseende vid det för tillfället rådande regleringsstadiet.

Det må dock påpekas att det även i detta läge lätt nog kan uppkomma

konflikter mellan olika kraftverks- och regleringsintressenter i vad

mån skador i olika hänseenden böra belasta det ena eller andra företaget.

Tidsordningen, i vilken företagen genomförts, får stor betydelse. Skälen för

en övergång till ett nytt beräkningssätt synas icke vara av den styrka att en

ändring i detta hänseende är motiverad.

Kammarkollegiet framhåller att en ökning av lågvattenmängden i och för

sig måste anses vara till fördel för fisket. Då syftet med en reglering för

kraftändamål regelmässigt vore att innehålla vatten vid rikliga tillflöden

till successivt framsläppande under de vattenfattiga årstiderna, måste en

reglering i allmänhet antagas medföra en ökning av lågvattenmängden. Sedan

lågvattenmängden efter regleringen ökat, torde efter någon tid fiskbeståndet

få antagas ha anpassat sig därefter, och det syntes då mest befogat

och naturligt att i fråga om fisket räkna med den reglerade lågvattenmängden.

Kollegiet ifrågasätter även om man icke borde räkna med hela den effekt

som kunde uttagas vid byggnaden i stället för med lågvatteneffekten.

En byggnad, i vilken exempelvis varje vattenföring under året kunde uttagas,

måste antagas i högre grad skada fisket än en byggnad, utbyggd endast

för lågvattenmängden, och förstnämnda byggnad finge också antagas i regel

vara mera ekonomiskt bärkraftig.

I det av vattenrättsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol avgivna remissyttrandet

har — med hänsyn till den allmänna höjning av prisnivån

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 23,

som ägt rum sedan tiden för vattenlagens tillkomst — ifrågasatts om icke

skalan för fiskeavgift vid kraftverksföretag borde höjas, exempelvis med 25

öre såsom lägsta och två kronor såsom högsta gräns.

Beträffande byggnad för tillgodogörande av vattnet a nnorledes

än såsom drivkraft ifrågasätter kammarkollegiet, om

icke för tydlighets skull borde i lagtexten uttryckligen angivas, att beräkningen

skall avse den vattenmängd som högst må uttagas vid byggnaden.

De sakkunnigas förslag beträffande fiskeavgift vid vattenregleringar

tillstyrkes i flertalet yttranden. En del ändringsförslag har dock

framkommit.

Till en början kan nämnas att vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol

anser det tvivelaktigt, om beräkningsnormen borde ändras för den

del av magasinet som överstiger 100 miljoner kubikmeter. Å andra sidan

förordas en sänkning av latituderna av svenska vattenkraftföreningen.

Föreningen framhåller att enligt en inom föreningen företagen undersökning

de föreslagna bestämmelserna skulle medföra en höjning av avgifterna

för vattenregleringar med ungefär 150 procent. Denna ökning kunde

knappast betecknas såsom måttlig. En höjning med 75 procent syntes fullt

tillräcklig. Föreningen föreslår en avgiftslatitud av 10 öre till 1 krona för

varje del av magasinet, som omfattar 100 000 kubikmeter, upp till 100 miljoner

kubikmeter och för varje del, som omfattar 200 000 kubikmeter därutöver.

Spörsmålet om fiskeavgiften vid korttidsreglering behandlas av vattenrättsdomarna

i Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol upplyser att man vid

denna domstol sökt komma till rätta med problemet genom att vid bestämmande

av fiskeavgiften för nya kraftverk jämväl taga hänsyn till avsedd

korttidsreglering för kraftverkets räkning. Med denna metod borde vattendomstolen

städse i domar om kraftverk —- även om någon korttidsreglering

då ej skulle vara aktuell — intaga förbehåll om omprövning av fiskeavgiften

då tillstånd till korttidsreglering framdeles ifrågakomme. Om man

utan vidare kunde verkställa sådan omprövning beträffande äldre kraftverk,

som fått fiskeavgiften bestämd utan något sådant förbehåll, torde

dock vara ovisst. Att vid korttidsregleringar bestämma fiskeavgiften efter

bruttomagasinet syntes icke böra ifrågakomma. Korttidsreglering innefattade

många skilda typer av regleringar, vilkas närmare innebörd vore beroende

av meddelade vattenhushållningsbestämmelser. I fråga om skadorna

av korttidsregleringar vore det många andra faktorer än magasinets

storlek som hade avgörande betydelse, t. ex. variationernas frekvens och det

tempo, i vilket tappningsförändringar genomfördes, storleken av största

och minsta vattenmängder vid avtappning, den tid under året och under

dygnet då variationerna i vattenståndet i magasinet och växlingarna i vattenföringen

i vattensystemet nedanför magasinet inträffade, djupförhål
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

landen och tillrinning från andra håll beträffande sistnämnda del av vattenmagasinet

etc. Det syntes vara naturligare och smidigare att bestämma

fiskeavgiften vid korttidsregleringar enligt vattendomstolens nuvarande

praxis. Denna borde alltså legaliseras. Genom ett nytt lagstadgande borde

möjlighet säkras att ompröva fiskeavgift, som för ett kraftverk bestämts

utan hänsyn till korttidsreglering, när sådan reglering till förmån för

kraftverket medgåves.

Även vattenrättsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol ifrågasätter huruvida

icke andra beräkningsgrunder borde komma till användning vid

korttidsregleringar och anför härom:

Verkan av korttidsregleringar är avsevärd, åtminstone på de delar av ett

vattendrag, som ej äro profilreglerade, och torde ibland kunna bli nära

nog förödande på fisket. Avgiften blir med den föreslagna metoden allt

för ringa, enär korttidsregleringsmagasinen i regel äro små. Sedan ett vattendrag

blivit profilreglerat äro variationerna i vattenstånden begränsade

till ett helgregieringsmagasin längst upp i vattendraget, ett eventuellt utjämningsmagasin

längst ned samt smärre dygnsregleringsmagasin inom de

olika kraftverkens dämningsområden. Det kan nämnas att korttidsregleringsmagasinen

vid Nämforsens och Forsmo kraftstationer i Ångermanälven

(där profilreglering ännu ej genomförts) utgöra ungefär 2,2 miljoner

kubikmeter resp. 5,2 å 6,2 miljoner kubikmeter. Med den högsta av de

utav de sakkunniga föreslagna taxorna skulle avgifterna komma att utgöra

44 resp. högst 124 kronor per år, vilka belopp synas alltför små. Det

ifrågasättes, om det ej kunde utarbetas en särskild, för praktiskt bruk sa

enkel beräkningsmetod som möjligt för bestämmande av fiskeavgift för

korttidsregleringar. En tänkbar metod kunde möjligen vara att beräkna

avgiften med utgångspunkt från den genom korttidsregleringen förorsakade''variationen

i vattenföring i jämförelse med medelvattenföringen, vilken

sistnämnda ju är en vattenföring, som är helt oberoende av alla år sregleringar

i vattendraget. Taxeskalan skulle kunna vara uppställd så att avgift

utginge med ett visst belopp för varje kubikmeter av medelvattenföringen,

därvid för varje kubikmeter viss latitud skulle gälla. Vid större

variationer (exempelvis minimitappning noll, maximitappning dubbla medelvattenföringen

eller mer) skulle avgift utgå inom den övre delen av latituden,

medan för små variationer avgiften skulle utgå inom den lägre delen

av latituden. Hänsyn skulle vidare tagas till den tid av året, under vilken

korttidsreglering bedrives, samt till utbyggnadsgraden. Den på sådant

sätt beräknade avgiften skulle uträknas såsom ett genomsnitt för vattendraget

i dess helhet och gälla detta. Där vattenståndsvariationer på grund

av korttidsreglering därjämte förekomma inom de olika kraftverkens uppdämningsområden

skulle särskild avgift, beräknad efter magasinens storlek,

utgå. Taxan synes dock för sådana variationer böra sättas avsevärt

högre än vid årsregleringar.

Frågan om användningen av avgifter enligt 2 kap. 10 §

beröres i ett par yttranden. Fiskeristgrelsen framhåller, att Kungl. Maj :t

hittills syntes ha undantagslöst tillämpat den praxis, att endast ändamål

som sammanhängde med sötvattensfisket finge komma i åtnjutande av understöd.

Fråga vore emellertid, om icke rätteligen någon del av de enligt

2 kap. 10 § utgående avgifterna borde tagas i anspråk för såväl försöks
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

och forskningsverksamhet som .praktiska åtgärder på kust- och havsfiskets

område, vilka ändamål hittills alltid måst finansieras av anslagsmedel under

riksstatens driftbudget. Ett visst stöd för nyssnämnda praxis torde ha

hämtats ur det förhållandet, att fiskeavgifterna enligt 2 kap. 10 § uppfattats

såsom en kompensation för skador å sötvattensfisket inom landet

såsom en totalitet. Bestämt stöd för denna uppfattning saknades emellertid

i förarbetena till vattenlagen. Och även om det ifrågavarande betraktelsesättet

kunde anses ha varit sakligt grundat vid tiden för vattenlagens

tillkomst, kunde detta knappast sägas vara fallet numera. Länsstyrelserna

1 Norrbottens och Jämtlands län ger för sin del uttryck åt den uppfattningen,

att avgifterna i ökad utsträckning borde komma till användning

för kompensering av skador i det vattendrag som berördes av vederbörande

företag.

Departementschefen. Enligt 2 kap. 10 § vattenlagen är den, som bygger i

vatten, i vissa fall pliktig att utgiva en särskild årlig avgift till befrämjande

av fisket inom landet. De sakkunniga har föreslagit ganska genomgripande

ändringar beträffande grunderna för fastställande av dylik avgift.

Innan jag går närmare in på de sakkunnigas ändringsförslag torde jag få

något beröra frågan, huruvida avgiften bör bibehållas såsom periodisk avgift

eller, såsom vattenöverdomstolen vid remissbehandlingen föreslagit, ersättas

med engångsavgift. Vattenöverdomstolens förslag avser ej blott avgifterna

enligt 2 kap. 10 § utan jämväl sådana avgifter, som enligt 2 kap. 8 §

utdömas i stället för direkta fiskevårdande åtgärder. Det är uppenbart att

vissa fördelar skulle vara förbundna med en övergång till engångsavgifter.

Förutom att uppbörd och redovisning förenklades vunne man att frågan om

ett särskilt omprövningsförfarande för årliga avgifter — vilken fråga kommer

att behandlas i det följande — förfölle. Emellertid skulle man sannolikt

nödgas fondera mycket betydande belopp, eftersom det vanligtvis ej skulle

vara möjligt att omedelbart omsätta avgiftsbeloppen i realvärden. Detta

måste anses innebära en väsentlig olägenhet, som överväger de angivna fördelarna.

Avgifterna bör därför bibehållas i sin nuvarande form. Dock torde

av praktiska skäl böra införas en bestämmelse om att obetydliga avgiftsbelopp

enligt 2 kap. 10 § kan efter vattendomstolens beprövande erläggas

på en gång i form av ett kapitaliserat belopp.

Enligt de nuvarande grunderna för bestämmande av fiskeavgift enligt

2 kap. 10 § utgår avgift endast för byggnad, varigenom de naturliga vattenståndsförhållandena

ändras. Befrielse från avgiftsskyldighet kan medges, om

ändringen i vattenståndsförhållandena är obetydlig. De sakkunniga har föreslagit

den skärpningen av avgiftsplikten att avgift jämväl skall, oberoende

av huruvida vattenståndsförhållandena påverkas, utgå för byggnad, som är

av sådan beskaffenhet att den hindrar eller försvårar fiskens framkomst.

Jag vill tillstyrka denna ändring, som otvivelaktigt fyller en lucka i lagen.

Å andra sidan innebär de sakkunnigas förslag en lindring så tillvida att förslaget

generellt utesluter avgiftsskyldighet vid en obetydlig ändring av vat
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 23.

41

tenståndsförhållandena, bortsett från det fall att byggnaden hindrar eller

försvårar fiskens framkomst. Fiskeristyrelsen har gentemot förslaget i denna

del anmärkt, att även en obetydlig ändring av vattenståndsförhållandena

kan medföra betydande fiskeskador. Beträffande detta spörsmål vill jag

erinra om att det är avsett, att avgiftsplikt liksom hittills skall föreligga

även om byggnaden i det särskilda fallet ej har skadliga verkningar å fisket

och till och med oberoende av om i vattendraget finnes fisk eller ej. Vid

sådant förhållande synes det riktigast att helt utesluta avgiftsskyldighet vid

rent obetydliga förändringar av vattenståndsförhållandena. En vattenståndsförändring,

som utan att vara förbunden med direkt hinder eller försvårande

av fiskens framkomst likväl medför menliga verkningar för fisket,

torde i allmänhet vara av sådan omfattning att den ej kan betecknas såsom

obetydlig. Vad av fiskeristyrelsen anmärkts synes mig därför ej böra föranleda

ändring av förslaget.

Vad beträffar vattenkraftanläggning (byggnad för tillgodogörande av vattnet

såsom drivkraft) skall enligt de sakkunnigas förslag avgiften bestämmas

till minst tio öre och högst en krona — vilket är i överensstämmelse med nuvarande

latitud — för varje hästkraft, som vid oreglerat lågvatten kan uttagas

vid byggnaden. Det torde vara riktigt att här bibehålla lågvatteneffekten

såsom grund för avgiftens beräkning. I praxis har hittills rått en viss oklarhet,

huruvida såsom grund för avgiftslatituden skall läggas oreglerad eller

reglerad vattenföring.1 De sakkunniga har som nämnts upptagit uttryckligt

stadgande om att storleken av den oreglerade vattenföringen skall vara avgörande.

Vissa skäl talar visserligen för att man i stället stannar för det

andra alternativet. Emellertid torde det då bli nödvändigt att införa en

undantagsbestämmelse för det fall att den reglerade lågvattenföringen underskrider

den naturliga. Vidare lider detta alternativ av den olägenheten,

att det bleve i viss mån godtyckligt att beräkna avgiften efter det för tillfället

rådande regleringsstadiet. Jag biträder därför de sakkunnigas förslag

på denna punkt. Med hänsyn till den betydande försämringen av penningvärdet

under senare tid anser jag emellertid rimligt att maximum för

latituden höjes till två kronor per hästkraft.

I fråga om avgift för byggnad för vattnets tillgodogörande annorledes än

såsom drivkraft biträder jag de sakkunnigas förslag. Att beräkningsnormen

skall avse den vattenmängd som högst må vid byggnaden uttagas är uppenbart.

De nu gällande grunderna för beräkning av fiskeavgift vid vattenreglering

är mindre tillfredsställande. Till grund för beräkning av avgiften torde

på sätt föreslagits av de sakkunniga böra läggas storleken av magasinsvoiymen

(bruttomagasinet). Den föreslagna latituden — minst tio öre och

högst en krona för varje del av magasinet, som omfattar 50 000 kubikmeter,

intill ett magasin av 100 miljoner kubikmeter, och därutöver för varje del,

1 I en av högsta domstolen nyligen meddelad dom (N. J.A. 1952 s. 628) har avgiften beräknats

med hänsyn till reglerad vattenföring.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

som omfattar 100 000 kubikmeter — synes mig i huvudsak väl avvägd. Särskilda

överväganden påkallas emellertid beträffande fiskeavgift vid korttidsregleringar.

Det har i praxis rått en viss osäkerhet om hur de nu gällande

bestämmelserna skall tolkas när det gäller dylik reglering. Denna

osäkerhet har sin grund däri att korttidsreglering icke medför ökning av

uttagbar vattenkraft och ofta utföres medelst en redan befintlig kraftverkseller

regleringsdamm. Ett närmare ställningstagande till frågan är beroende

av spörsmålet om grunderna för fiskeavgift vid ombyggnad eller ändring

av dammbyggnad. Såsom de sakkunniga funnit kan en detaljerad

reglering i lagen av dessa grunder näppeligen genomföras. De riktlinjer för

tillämpningen som de sakkunniga i sina motiv angivit förefaller emellertid

ägnade att bringa hithörande frågor till en tillfredsställande lösning.

Dessa riktlinjer innebär såvitt angår korttidsreglering att fiskeavgift för

dylik reglering i vissa fall kan beräknas såsom ett tillägg till den tidigare

fastställda avgiften för den dammbyggnad, vid vilken korttidsregleringen

är avsedd att utövas. Detta lärer kunna ske utan att särskilt förbehåll därom

meddelats i samband med den tidigare avgiftens fastställande. I allmänhet

torde emellertid regleringen få betraktas såsom ett särskilt företag, för vilket

fiskeavgift utgår direkt enligt de för vattenreglering stadgade grunderna.

Såsom de sakkunniga anmärkt är den föreslagna nya beräkningsgrunden för

fiskeavgift vid vattenreglering användbar även för korttidsreglering. Visserligen

är korttidsregleringsmagasin ofta obetydliga i jämförelse med de intensiva

växlingarna i vattenståndsförhållandena, och jag har därför övervägt

att i enlighet med ett av vattenrättsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol

framfört förslag införa speciella regler för avgiftens beräkning vid korttidsreglering.

Emellertid är bestämmelserna om avgiftsskyldigliet i 2 kap.

10 § ändock tillräckligt komplicerade. Skulle det i något fall visa sig att

avgiften även med utnyttjande av den övre delen av skalan blir uppenbarligen

för låg, torde detta förhållande kunna beaktas vid fastställande av

företagarens skyldigheter enligt 2 kap. 8 §.

Ett par remissmyndigheter, bl. a. fislceristyrelsen, har upptagit frågan

om användningen av avgiftsbelopp som inflyter enligt 2 kap. 10 §. Det synes

ej ändamålsenligt att denna fråga närmare regleras i lagen. Jag vill emellertid,

i anslutning till vad fiskeristyrelsen i detta sammanhang anfört, såsom

min uppfattning uttala, att det ej torde föreligga något hinder mot att dylika

avgifter även användes till befrämjande av kust- och havsfisket.

IV. Begränsning av rättskraften hos beslut angående skydd för fisket.

Gällande bestämmelser. Beträffande rättskraften hos beslut angående byggande

i vatten stadgas i 2 kap. 22 § såsom huvudregel, att beslutet, sedan det

vunnit laga kraft, är gällande mot envar. Beslutet får sålunda bindande verkan

även gentemot det allmänna fiskeintresset. I vissa avseenden finnes dock

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

43

rättsmedel, vilka kan begagnas efter det beslutet i vanlig mening vunnit

laga kraft. Sålunda kan, i den mån s. k. oförutsedd skada kan anses föreligga,

bestämmelserna i 2 kap. 24 § vattenlagen åberopas till stöd för talan

om åläggande för en företagare att vidtaga anordningar till skydd för fisket

utöver vad som föreskrivits i tillståndsbeslutet. Sådan talan skall väckas

inom viss tid, minst fem och högst tolv år räknat från byggnadstidens utgång,

och såsom förutsättning gäller vidare, att de nya anordningarna ej

får förnärma tredje mans rätt eller för företagaren medföra väsentlig olägenhet.

Här kan även nämnas den möjlighet till nyprövning beträffande större

vattenkraftanläggningar och vattenregleringar, som föreligger enligt bestämmelser

i 4 kap. vattenlagen. Yrkande om sådan nyprövning kan framställas

först under femtiofemte året efter byggnadstidens utgång och därefter vart

fyrtionde år. Då endast företag som tillkommit enligt vattenlagen är underkastade

denna nyprövning, dröjer det ännu åtskillig tid, innan den kan

komma till praktisk tillämpning.

Beträffande sådana företag, å vilka före vattenlagens tillkomst gällande

lag äger tillämpning, gäller jämväl såsom huvudregel, att de ej kan åläggas

skyldigheter i avseende å fisket, vilka är mera omfattande än de som

upptagits i det för företaget — i regel av häradsrätt — meddelade tillståndet.

I äldre rätt fanns ej motsvarighet till 2 kap. 24 § vattenlagen liksom ej

heller, såsom nyss anmärktes, till nyprövningen enligt 4 kap. vattenlagen.

Till jämförelse med den ordning, som sålunda gäller i fråga om beslut angående

byggande i vatten, må erinras om sådana beslut, vilka avse allmän

flottled och utsläppande av avloppsvatten. Beträffande beslut angående allmän

flottled stadgar vattenlagen — i överensstämmelse med vad som gällde

enligt äldre rätt — en mera begränsad rättsverkan. Enligt 6 kap. 17 § gäller

sålunda, att de flottande är skyldiga att underkasta sig nya anordningar

eller föreskrifter till förekommande av skada eller intrång — ej blott å fiske

utan i vilket avseende som helst — därest förut meddelade bestämmelser

visar sig otillräckliga eller mindre tjänliga, varvid dock gäller den inskränkningen

att de nya föreskrifterna ej får vara sådana, att flottningen därav

oskäligt betungas. I fråga om villkoren för utsläppande av kloakvatten eller

industriellt avloppsvatten finns likaså enligt uttrycklig lagbestämmelse vidsträckta

möjligheter till omprövning. 8 kap. 40 § vattenlagen stadgar, att

vattendomstolen må, efter det tio år förflutit från det beslut i sådan fråga

vunnit laga kraft eller när eljest väsentligt ändrade förhållanden inträtt,

ändra beslutet efter vad som finnes skäligt. Vidare stadgas i samma paragraf,

att därest genom vattnets utsläppande vållas betydande olägenhet, som

vid beslutets eller utlåtandets meddelande icke förutsetts, vattendomstolen

må meddela ändrade föreskrifter, som är ägnade att förebygga eller i största

möjliga mån minska olägenheten för framtiden. Beträffande såväl allmän

flottled som utsläppande av avloppsvatten medgives sålunda förnyad prövning

i större omfattning än jämlikt 2 och 4 kap. vattenlagen.

I själva verket är dock skillnaden mellan beslut, som rör vattenbyggnads
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

eller vattenregleringsföretag, å ena, samt beslut, som avser flottning eller avloppsvatten,

å andra sidan, icke fullt så stor som kan synas framgå av eu

jämförelse mellan sagda lagrum. Det är nämligen alt märka, hurusom i åtskilliga

fall föreligger skyldighet för vattenbyggnads- eller vattenregleringsföretag

att i större eller mindre omfattning underkasta sig omprövning i

fråga om fisket på den grund att villkor härom särskilt stadgats i tillståndsbeslutet

beträffande företaget. Detta gäller både i fråga om företag som

tillkommit före vattenlagen och beträffande sådana företag som erhållit sitt

tillstånd jämlikt nämnda lag. I de resolutioner angående överbyggande av

kungsådra som Kungl. Maj :t meddelade före vattenlagens ikraftträdande har

sålunda ofta föreskrivits omprövning beträffande företagets förhållande till

fiskeintresset, och även i vissa andra äldre tillstånd har föreskrivits mer

eller mindre begränsad skyldighet för företaget att underkasta sig nya föreskrifter

i avseende å fisket. I åtskilliga tillstånd som meddelats jämlikt vattenlagen

har vattendomstolen, när det gällt avgifter till fiskodling, föreskrivit

omprövning med viss periodicitet. Understundom har föreskrifterna i

tillståndsbeslutet erhållit en ganska tänjbar eller obestämd formulering. Det

kan även erinras om att föreskrifterna angående oförutsedd skada i 2 kap.

24 § vattenlagen i praxis erhållit en mera vidsträckt tillämpning än som från

början torde ha avsetts med lagrummet, varjämte på senare tid förekommit

att vattendomstolen vid meddelande av tillstånd till ett företag uppskjutit

det slutliga avgörandet av vissa frågor, bl. a. beträffande fisket, och därvid

understundom meddelat provisoriska bestämmelser att gälla till dess frågan

bleve slutligen avgjord. Nya lagbestämmelser, som i viss utsträckning lagfäster

denna praxis, har på grundval av de sakkunnigas år 1947 avgivna förslag

genomförts vid 1952 års riksdag och trätt i kraft den 1 januari 1953

(prop. 1952:52).

Vid den nu lämnade översikten har ej särskilt uppmärksammats frågan i

vad mån rätt att påkalla omprövning tillkommer såväl byggnadens ägare som

motstående intressen eller blott endera sidan. Rätt till framställning om nyprövning

enligt 4 kap. vattenlagen tillkommer uttryckligen både byggnadens

ägare och representant för det allmänna. Stadgandet i 2 kap. 24 § avser däremot

endast talan som riktar sig mot byggnadens ägare. I de fall, då i tillståndsbeslut

meddelats särskild föreskrift angående omprövning i avseende

å fisket, har understundom — t. ex. då det gällt fiskodlingsavgift — stadgats

att båda sidor må påkalla omprövningen. I andra fall åter har befogenheten

tillagts endast endera sidan eller frågan lämnats öppen. Emellertid

lärer bestämmelsen i 2 kap. 22 § vattenlagen angående tillståndsbeslutets

preklusiva innebörd närmast avse verkningarna gentemot de av företaget

berörda rättsägarna. Visserligen kan ej antagas annat än att beslutet

även gentemot byggnadens ägare enligt allmänna grundsatser tar åt sig viss

rättskraft. I allt fall är byggnadens ägare rättskraftigt bunden av de av

domstolen fastställda ersättningarna till berörda sakägare. Däremot har i

praxis rättskraften ej ansetts ha sådan innebörd, att byggnadens ägare skulle

vara förhindrad att begära ändring av villkor, som visar sig ej ha någon

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

45

funktion att fylla i avseende å skydd för motstående intressen, eller att påkalla

ändrade föreskrifter, när ändamålet med dem lika väl kan tillgodoses

med mindre kostsamma anordningar. Såsom exempel, avseende fisket, kan

nämnas att dammägare på ansökan erhållit befrielse från förut ålagd skyldighet

att hålla ålyngelledare och att för ålynglets uppgång tillsläppa erforderligt

vatten samt i gengäld ålagts att ombesörja eller bekosta upptransport

av ålyngel. Vid jämkningar av detta slag måste uppenbarligen iakttagas att

motstående intressenter, t. ex. enskilda sakägare, ej lider förfång genom de

ändrade föreskrifterna.

De sakkunniga. De sakkunniga uttalar till en början att de i beslut rörande

fiskets skyddande föreskrivna åtgärderna måhända ej sällan varit mindre väl

avpassade, vilket i allmänhet torde ha berott på, att man ej ägt säker kännedom

om vilka verkningar vederbörande företag skulle komma att medföra för

fisket eller hur de skadliga verkningarna bäst kunde förebyggas. Med teknikens

och den fiskeribiologiska forskningens utveckling förelåge numera

bättre förutsättningar för ett lyckat resultat. Man hade likväl alltid att av

olika orsaker räkna med ändrade förhållanden i vattendraget i olika avseenden,

som inverkade på fisket och icke kunde med någon säkerhet på

förhand bedömas. Det vore sålunda ofta helt enkelt omöjligt att utforma

föreskrifterna till fiskets skydd gentemot kraftintresset på ett sätt, som för

all framtid vore ändamålsenligt. Med hänsyn härtill vore det å ena sidan

lämpligt att iakttaga en viss försiktighet, så att icke dyrbara åtgärder föreskreves

utan att man hade trygghet för att de bleve till avsedd nytta, samt å

andra sidan önskvärt, att vid en viss tidpunkt meddelade föreskrifter kunde

anpassas efter vad erfarenheten utvisade vara ändamålsenligt och efter ändrade

förhållanden.

Efter en redogörelse för de grunder som vore gällande beträffande rättskraften

hos beslut angående fiskets skyddande anför de sakkunniga, att det

med hänsyn till utvecklingen i praxis kunde ifrågasättas, om det över huvud

taget vore någon mening med att, såsom teoretisk huvudregel, upprätthålla

principen att vattendomstolens avgörande beträffande åtgärder till skydd för

fisket vunne rättskraft mot envar eller om det icke vore lika så gott att införa

en allmän bestämmelse, som utan närmare begränsningar medgåve omprövning

av beslut angående skydd för fiskeintressena. Enligt de sakkunnigas

mening anmälde sig emellertid vissa betänkligheter mot en åtgärd av

detta slag. Det syntes riktigast att alltjämt åtminstone såsom huvudgrundsats

bibehålla stadgandet i 2 kap. 22 § även såvitt anginge fisket. Ett av de

mera vägande motiven för att avskaffa rättskraften i förevarande avseende,

nämligen svårigheten att någorlunda säkert bedöma vattenbyggnaders verkan

å fisket, komme, såvitt anginge blivande anläggningar, att rätt väsentligt

försvagas vid genomförande av det av de sakkunniga år 1947 avgivna

förslaget, som bl. a. innebure legalisering av det i praxis tillämpade förfarandet

med uppskov beträffande det slutliga avgörandet av vissa frågor.

Därest vattendomstolen ej behövde meddela slutligt besked angående före
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 23.

tagarens skyldigheter i avseende å fisket, förrän tillräcklig erfarenhet angående

företagets verkningar vunnits, kunde man räkna med att behovet

av omprövning på den grund att verkningarna icke blivit rätt bedömda

skulle bli mindre framträdande. Den ifrågasatta allmänna inskränkningen

av rättskraften skulle sålunda kunna få sin största betydelse i fråga om

vissa redan befintliga anläggningar, beträffande vilka, utöver vad som vore

medgivet enligt lagen, inga eller blott begränsade möjligheter förelåge att

underkasta frågan om åtgärder till fiskets skyddande förnyad prövning.

Man vore ju dock i allmänhet principiellt obenägen att genom lagstiftning

göra intrång, utan kompensation, i rättigheter som förvärvats redan vid

lagstiftningens ikraftträdande. Vid vattenlagens genomförande hade lagstiftaren

iakttagit en påfallande försiktighet när det gällde att bestämma

den omfattning, i vilken den nya lagen såvitt den medförde skärpningar av

den byggandes förpliktelser gentemot motstående intressen skulle givas

tillämpning på anläggningar, som tillkommit på grundval av äldre lagstiftning.

Man torde därför — även om i nu förevarande avseende, som gällde

tillgodoseende av ett betydande allmänt intresse, de principiella betänkligheterna

mot retroaktivitet ej kunde anses så tungt vägande -— böra avvisa

tanken på en lagbestämmelse med den ifrågasatta mycket allmänna räckvidden.

De sakkunniga framhåller emellertid att, även om domstolen meddelade

det slutliga beskedet om vad som skulle åligga byggnadens ägare i fråga om

skydd för fiskeintresset först efter en ingående prövning och med ledning

av iakttagelser, som gjorts efter det byggnaden under längre eller kortare tid

varit i bruk, alltid torde kvarstå ett behov av möjlighet till jämkningar

inom den ungefärliga ramen för de förpliktelser, som

i beslutet blivit byggnadens äga ro ålagda. Härom anför de

sakkunniga närmare:

De möjligheter som härutinnan erbjuda sig enligt gällande rätt äro i någon

mån oklart avgränsade och torde i allt fall kunna utan större betänkligheter

utvidgas något. En omprövning av detta slag skulle säkert i många

fall vara till stort gagn för fisket utan att byggnadens ägare behövde betungas

med nya kännbara pålagor, och den bör kunna medgivas även i avseende

å äldre beslut. Bl. a. kan ifrågakomma en modifiering av gränsdragningen

mellan åtgärder av lokal natur, det vill säga åtgärder som avse det

av företaget närmast berörda vattenområdet, och åtgärder med mera allmän

syftning i avseende å främjande av fisket. De i samband med tillstånd till

kraftanläggningar och vattenregleringar meddelade besluten rörande fiskefrågor

uppvisa en rik provkarta på variationer i detta hänseende. Såsom

förut berörts äro metoderna för fiskets skyddande gentemot verkningarna

av kraftanläggningar och vattenregleringar ännu icke slutgiltigt utexperimenterade.

Det är under sådana förhållanden ej lämpligt att, på sätt är fallet

beträffande åtskilliga äldre företag, hålla de till skydd för fisket avsedda

anordningarna fastlåsta på ett sätt, som icke lämnar något som helst utrymme

för anpassning efter utvecklingen och de erfarenheter som kunna

vinnas. Det har t. ex. föreskrivits att ett visst antal fiskyngel av visst slag

årligen skall utsättas inom ett bestämt område. En sådan fiskodling kanske

pågår år efter år utan att något synbart resultat kan konstateras. Huruvida

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

47

detta beror på bristande effektivitet hos fiskodlingen eller om det sammanhänger

med naturliga växlingar i fisktillgången eller eventuellt har andra

orsaker, kan vara svårt, ja, omöjligt att med full säkerhet fastställa. I vilket

fall som helst kan det av den fiskeribiologiska sakkunskapen befinnas ändamålsenligt

att pröva andra utvägar, som kanske ej ha samma lokala karaktär

utan beröra vattendraget mera i stort. Eventuellt skulle det kunna

visa sig lämpligt att helt eller delvis befria byggnadens ägare från skyldigheten

att vidtaga eller bekosta förut föreskrivna åtgärder, som äro anknutna

till det vattendrag där byggnaden uppförts, och i stället ålägga honom att

utgiva en förhöjd avgift till fiskets befrämjande enligt 2 kap. 10 § vattenlagen.

Men även det omvända läget torde kunna inträda, eller alltså att det

befinnes mest ändamålsenligt att skärpa de lokala åtgärderna och i stället

minska avgiften enligt 2 kap. 10 §. Jämkningar kunna även vara påkallade

på grund av ändrade förhållanden i vattendraget. Om exempelvis ett i närheten

av den ifrågavarande byggnaden liggande strömfall utbygges, kan det

bli erforderligt att i samband därmed meddela nya föreskrifter angående

fiskodling, vilken måhända kan ombesörjas gemensamt för de båda anläggningarna.

Såsom nyss anfördes kommer domstolen vid den förnyade prövningen att

vara bunden vid det äldre beslutet i så måtto, att byggnadens ägare ej må

åläggas förpliktelser, som överstiga den ungefärliga ramen för vad förut

ålagts honom. Det kan naturligen ej bli fråga om någon matematiskt exakt

beräkning, utan inom en viss marginal måste prövning efter skälighet kunna

ske. Lagtexten torde härutinnan kunna formuleras så att byggnadens ägare

vid den förnyade prövningen ej må åläggas förpliktelser som för honom

medföra väsentlig kostnad eller olägenhet utöver vad förut blivit honom

ålagt. Blir det fråga om en modifiering av gränsdragningen mellan anordningar

enligt 2 kap. 8 § och avgift jämlikt 2 kap. 10 §, får jämförelsen avse

vad sammanlagt i nämnda avseenden tidigare ålagts byggnadens ägare.

I detta sammanhang uppmärksammar de sakkunniga även de enskilda

fiskeintressenternas ställning och anför härom följande.

I den mån de enskilda fiskeintressenterna lida men av företaget ha de i

samband med tillståndet till detsamma erhållit gottgörelse eller äga möjlighet

att i den ordning 2 kap. 24 § stadgar väcka talan därom. Talan om sådan

förnyad prövning som av de sakkunniga förordats — det nya stadgandet

kan antagas få sin största betydelse beträffande företag, som tillkommit

före lagändringens ikraftträdande — torde i flertalet fall komma att

väckas på ett stadium, då frågan om ersättning till de enskilda intressenterna

är slutgiltigt reglerad. I den mån omprövningen medför en skärpning av de

lokala åtgärderna torde detta i regel komma även de enskilda fiskeintressenterna

till godo. Därest omprövningen medför en lindring i fråga om företagets

skyldighet att vidtaga eller bekosta lokala åtgärder, torde det i allmänhet ej

heller föreligga risk för att fiskeintressenterna skola lida men, eftersom val

omprövningen då oftast påkallats med hänsyn till att de lokala åtgärderna

befunnits onödiga eller eljest mindre ändamålsenliga. Till skydd för de enskilda

intressenterna torde dock böra stadgas, att de nya föreskrifterna ej

få förnärma tredje mans rätt.

För att vinna garanti för att talan om förnyad prövning komme att väckas

endast då ett verkligt behov därav förelåge och för främjande av en enhetlig

behandling av ärendena föreslår de sakkunniga att rätt att väcka sådan

talan skall tilläggas endast den centrala myndighet, som för det allmän
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

nas talan i vattenmål. Möjlighet borde dock beredas fiskerättsägare, fiskare

och andra intressenter att göra sin röst hörd vid behandlingen av ärendet,

varför såsom form för anhängiggörandet borde väljas ansökningsvägen.

De sakkunnigas förslag upptager ej någon särskild befogenhet jämväl för

byggnadens ägare att väcka talan om ändrade föreskrifter. I detta avseende

anser de sakkunniga att de möjligheter att påkalla jämkningar i tidigare

beslut, som redan förefinnes enligt gällande rätt, är tillfyllest.

Såsom förut berörts anser de sakkunniga hinder ej föreligga att den nya

bestämmelsen om förnyad prövning göres tillämplig beträffande beslut, som

givits före lagändringens ikraftträdande. Även sådana företag som tillkommit

före vattenlagens genomförande borde kunna underkastas ny prövning

beträffande förhållandet till fiskeintresset i den omfattning som avsåges

med den nya bestämmelsen. Om det vid omprövning beträffande sådant företag

befunnes ändamålsenligt att förskjuta tyngdpunkten mot åtgärder med

mera allmänt fiskebefrämjande syfte, kunde det vara lämpligt att fastställa

avgift enligt 2 kap. 10 §. De grunder som för närvarande gällde för bestämmande

av fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § innebure emellertid, framhåller de

sakkunniga, att avgiftsskyldighet för byggnad, som tillkommit före vattenlagen,

kunde åläggas endast i den män byggnaden bleve föremål för ombyggnad

eller förändring. Lagtexten borde härutinnan ändras, så att avgift kunde

fastställas för dessa äldre byggnader även i samband med att omprövning

av föreskrifterna till skydd för fisket ägde rum.

De sakkunniga upptager även till särskild behandling frågan om omprövningsrätt

beträffande avgifter. Härom anföres följande.

I det föregående bär berörts att det ej sällan ålägges byggnadens ägare

att i stället för att själv ombesörja viss anordning erlägga ett penningbelopp

att ställas till förfogande för myndighet eller annan, som ombesörjer

åtgärden. Denna avgift fastställes efter omständigheterna antingen såsom

engångsbelopp eller i form av årlig avgift. Även enligt äldre rätt ha åtskilliga

sådana avgifter utdömts. När dessa avgifter utgå årligen, är det knappast

rationellt att de äro till beloppet fastlåsta för all framtid. I den mån ändrade

förhållanden uppkomma i fråga om prisläge, metoderna för fiskodling

o. s. v., kan avgiften bliva otillräcklig eller eventuellt för hög. Även om bestämmelsen

om själva ändamålet med avgiften, t. ex. upprätthållande medelst

fiskodling av fiskbeståndet inom visst område, ej i och för sig påkallar

justering, kan här förefinnas ett behov av omprövning i syfte att avgiften

skall förbli avpassad för det ändamål, för vilket den ursprungligen var

avsedd. För att linjerna må hållas klara torde ett särskilt stadgande böra

upptagas beträffande omprövning av detta slag. Någon särskild bestämmelse

om hur ofta sådan omprövning må äga rum synes icke erforderlig, ehuru

det eljest kunde sättas i fråga att härutinnan stadga viss periodicitet i likhet

med vad som gäller i fråga om regleringsavgift enligt 4 kap. vattenlagen.

Ej heller i nu förevarande hänseende synes det kunna väcka alltför starka

betänkligheter att rubba på giltigheten av äldre beslut, som givits utan förbehåll

om omprövning, eftersom den föreslagna förnyade prövningen skulle ha

till uppgift att sörja för bibehållande av avgiftens realvärde eller, med andra

ord, att försätta byggnadens ägare i ungefärligen samma situation som om

det varit han själv som hade ansvaret för ombesörjandet av de åtgärder som

avsetts med avgiften.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kunql. Maj.ts proposition nr 23.

49

En motsvarande omprövningsrätt torde vara påkallad även i fråga om avgifter

enligt 2 kap. 10 §. Redan vid vattenlagens tillkomst övervägdes, såsom

framgår av förarbetena, att avgiften enligt nämnda lagrum ej skulle

bindas till beloppet för all framtid utan kunna göras till föremål för ny

prövning med beaktande av de nya förhållanden som inträtt. Det i det föregående

av de sakkunniga framlagda förslaget innebär redan att avgiften må

ändras i samband med förnyad prövning av anordningarna för fiskets

skydd. Härutöver bör alltså stadgas sådan särskild omprövningsrätt, som påkallas

av att det är fråga om en prestation i penningar. Ändamålet med den

i det särskilda fallet fastställda avgiften är visserligen icke på samma sätt

avgränsat och bestämt som när det gäller avgifter till fiskodling o. dyl., men

det torde ej bereda svårigheter att vid omprövningen anpassa avgiften med

hänsyn till vad förut blivit byggnadens ägare ålagt. Närmast får omprövningen

till uppgift att återställa den tidigare fastställda avgiftens realvärde

med hänsyn till penningvärdets och prisnivåns förändringar. I motsats till

vad som föreslagits beträffande avgifter enligt 2 kap. 8 § anse de sakkunniga

befogat att omprövningsrätten begränsas så, att avgörande angående

avgiftsplikt blir gällande för tjugu år i sänder. Även sådana avgifter som

fastställts före lagändringens ikraftträdande böra kunna underkastas förnyad

prövning i nu förevarande hänseende.

Rätt att väcka talan om omprövning av avgifter enligt 2 kap. 8 och 10 §§

vattenlagen på de grunder som nu angivits anser de sakkunniga böra tillkomma

både byggnadens ägare och den myndighet som representerar det

allmänna fiskeintresset. Även för dessa ärenden föreslås att talan skall väckas

genom ansökan (jfr nuvarande 11 kap. 17 § 29).

Yttrandena. De sakkunnigas förslag tillstyrkes i princip eller lämnas utan

erinran i flertalet yttranden.

För en mera vidsträckt omprövningsrätt än de sakkunniga

föreslagit uttalar sig vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol,

fiskerisiyrelsen, några fiskeriintendenter, svenska fiskevårdsförbundet, föreningen

statens fiskeritjänstemän och riksförbundet landsbygdens folk.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol anser det innefatta en

alltför snäv begränsning att strängt hålla fast -säd den ungefärliga ramen

för de förpliktelser som från början eller jämlikt 2 kap. 24 § vattenlagen

fastställts. Det vore i Norrland tämligen ovanligt att försummelser att iakttaga

vattendomstolens eller vattenlagens föreskrifter bleve föremål för talan

vid domstol. Då det uppkomme fråga om omprövning av ett vattenbyggnadsföretags

skyldigheter mot fisket, syntes det ligga nära till hands

att hänsyn jämväl toges till om och i vad mån företaget fullgjort de redan

föreskrivna skyldigheterna eller därmed likvärdiga prestationer. Vid bestämmandet

av den ram, inom vilken en företagares skyldigheter gentemot fisket

finge jämkas, vore det sålunda rimligt att även beakta sådana skadegörande

handlingar som icke förut varit föremål för bedömning. I det fall att ett

företag helt undgått skyldigheter gentemot fisket syntes enligt de sakkunnigas

förslag utrymmet för justeringar vid en omprövning bli ganska litet.

Principen att man i allmänhet icke borde utan vidare göra intrång i förvärvade

rättigheter vore otvivelaktigt i och för sig värd allt beaktande. Det

4 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 23.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

vore dock att märka att om det efter ett ansökningsmåls avgörande visade

sig att vattendomstolen felbedömt företagets verkningar, det normala torde

vara att felet hade samband med felaktigheter eller ofullständigheter i de

uppgifter sökandena hade skyldighet att lämna. De rättigheter som en sökande

förvärvat genom vattendomstolens beslut framstode i sådant fall

icke såsom alltigenom väl förvärvade rättigheter. Det gamla domarordet

»olaga fång är ofång» syntes i detta fall giva en lämpligare anvisning om hur

situationen borde bedömas. En omprövning som på förhand vore bunden

till en snäv ram syntes icke tillräckligt tillgodose fiskeintresset. Genom

den begränsning av rättskraften hos beslut om skydd för fisket som de sakkunniga

föreslagit kunde befaras att den ungefärliga ram för byggnadsägarens

förpliktelser, som från början ålagts honom, icke kunde i erforderlig

grad justeras ens under tiden då talerätt för oförutsedda skador stode öppen.

Härigenom skulle möjligheterna att föra talan för fiskets tillgodoseende

på ett betänkligt sätt försämras. Fiskeristyrelsen förklarar sig vara

väl medveten om att en inskränkning av rättskraften hos utslag i vattenmål

måste omgivas med starkt restriktiva bestämmelser, men fråga vore om

icke de sakkunnigas förslag i praktiken komme att leda till att ändringar

av beslut i fråga om åtgärder eller avgifter enligt 2 kap. 8 § vattenlagen

eller bådadera bleve synnerligen svåra att genomdriva. Härigenom skulle i

verkligheten någon egentlig förbättring i förhållande till nu rådande läge

icke komma till stånd. Skulle en verklig möjlighet till önskvärda jämkningar

tillskapas i förevarande avseende — något som ur fiskeriväsendets

synpunkt tedde sig som en nödvändighet — syntes villkoret, att de nya

föreskrifterna ej finge för byggnadens ägare medföra väsentlig kostnad

eller olägenhet utöver vad förut blivit honom ålagt, böra ändras eller helt

utgå ur lagtexten. Svenska fiskevårdsförbundet ifrågasätter, om icke lagtexten

borde avfattas så, att olägenhetens värde jämfördes med hela anläggningens

värde. Föreningen statens fiskeritjänstemän uttalar, att därest omprövningen

gåve vid handen att ingreppen haft större inverkan än vid den

föregående prövningen antagits, sökanden borde kunna åläggas de större avgifter

in. in. som härav kunde föranledas, även om detta skulle medföra väsentlig

kostnad eller olägenhet utöver vad som från början ålegat sökanden.

Detta sammanhängde intimt med det av de sakkunniga påpekade förhållandet,

att omfattningen och värdet av skada å fisket icke läte sig exakt

beräknas. Riksförbundet landsbygdens folk understryker särskilt möjligheten

av att nya metoder till skydd för fisket kunde framkomma; därest

då begränsning förelåge i möjligheten till omprövning, kunde det tänkas

att de nya metoderna ej kunde komma till användning, om kostnaderna

skulle bli avsevärt större än det ursprungliga beslutet förutsatt.

Ett särskilt spörsmål rörande innebörden av den föreslagna omprövningsrätten

upptages av fiskeristyrelsen. Styrelsen framhåller att de med stöd av

2 kap. 8 § utdömda avgifterna för närvarande till betydande delar ej kunde

tagas i anspråk för direkta kompensationsåtgärder inom det vattendrag, för

vilket avgifterna enligt vederbörligt vattendomstolsbeslut skulle användas,

emedan det i nuläget ej vore möjligt att giva anvisning på åtgärder, som

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

51

vore ur biologisk synpunkt lämpliga eller ens försvarbara. Styrelsen anser

att avgifterna då i stället borde få tagas i anspråk för åtgärder till effektivisering

av fiskeriadministrationen, exempelvis så att i den mån de ifrågasatta

flodområdesadministrationerna organiserades avgiftsmedel användes för

bestridande av avlönings-, rese- och administrationskostnader för befattningshavare

i flodområdesadministrationens tjänst. Även föreningen statens

fiskeritjänstemän anser att avgifterna enligt 2 kap. 8 § borde kunna användas

bl. a. för förstärkning av fiskeriadministrationen.

Förslaget om ett särskilt omprövningsf örfarande beträffande

årliga avgiftsbelopp avstyrkes av vattenöverdomstolen,

som anser att det föreslagna sättet för avgifternas omprövning måste

komma att medföra en avsevärd ökning av arbetsbördan för såväl vattendomstolarna

som kammarkollegiet. Kostnaderna för förfarandet komrae för

det allmänna att bli så stora, att de icke på långt när uppvägdes av de fördelar

för fisket man velat uppnå. Därtill komme att ökningen av vattendomstolarnas

arbetsbörda kunde — innan erforderlig ytterligare förstärkning av

vattendomstolsorganisationen genomförts — komma att försena behandlingen

av de ur allmän synpunkt i regel väsentligt viktigare målen angående

tillstånd till kraftverksbyggen och vattenregleringar. Omprövning torde vidare

med det föreslagna förfarandet av praktiska skäi icke kunna komma

i fråga i alla de många fall, då avgiften fastställts att utgå med ett förhållandevis

litet belopp. Vattenöverdomstolen tillägger att de angivna olägenheterna

möjligen kunde i viss utsträckning minskas, därest i lagen endast infördes

ett stadgande av innebörd att byggnadens ägare skulle vara skyldig att

framdeles underkasta sig den omprövning av avgiftens belopp, som kunde bli

i vederbörlig ordning föreskriven, samt att sedermera viss mot förändringarna

i penningvärdet svarande procentuell höjning eller minskning fastställdes

— lämpligen genom beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen — av de avgifter

som utdömts tidigare. Vid sidan därav borde omprövning vid vattendomstol

kunna äga rum, därest detaljerade föreskrifter meddelats om användningen

av de enligt 8 g utgående avgifterna samt dessa föreskrifter visat

sig icke vara ändmålsenliga. Även svenska fiskevårdsförbundet anser att

uppräkning av avgifterna ej bör ske genom tidsödande prövning i varje

särskilt fall utan genom ett generellt beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen.

Frågan hur vidsträckt den särskilda omprövningsrätten beträffande avgifter

bör vara behandlas i ett par yttranden. Fiskeristyrelsen uttalar sig särskilt

beträffande avgifterna enligt 2 kap. 10 § och framhåller att det vore

eu nödvändig förutsättning för att omprövningen skulle få någon förnuftig

mening, att den omprövande instansen icke kände alltför stor bundenhet vid

det ursprungliga avgiftsbeslutet och dess förutsättningar utan fritt och förutsättningslöst

verkställde en omprövning med utgångspunkt från de faktiska

och ekonomiska förhållanden, som förelåge vid omprövningstillfället och

kunde förutses bli radande under den kommande tjuguårsperioden. Å andra

sidan anser vattenöverdomstolen och svenska vattenkraftföreningen, att sakkunnigförslagets

utformning är för löslig. Vattenöverdomstolen anför:

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

Det torde hittills oftast ha förhållit sig så, att avgift jämlikt 8 § utdömts

att utgå med visst belopp och att närmare föreskrifter om ändamålet med

avgiften icke meddelats, möjligen har sagts att avgiften skall användas till

upprätthållande medelst fiskodling av fiskbeståndet inom visst område eller

liknande. Med den av de sakkunniga föreslagna formuleringen av bestämmelsen

synes storleken av avgiftsbeloppet ofta kunna höjas icke blott då penningvärdet

sjunkit utan även då den ursprungliga avgiften varit för låg för

att kunna fylla sitt ändamål att motverka skadorna å fisket. Endast om det

omedelbara ändamålet med avgiften närmare fastställts i det ursprungliga

beslutet, t. ex. att avgiften skall användas till inplantering av viss mängd

fislcyngel av angivet slag, kan man vid omprövningen anpassa avgiftens storlek

till inträffade prisförändringar, vilket då kan ske genom ett enkelt konstaterande

av det rådande priset på den fastställda mängden fiskyngel. För

att den föreslagna formuleringen av lagtexten skall kunna godtagas, fordras

sålunda att närmare bestämmelser om avgiftens användning meddelats i vattendomstolens

ursprungliga beslut. Det synes för övrigt även ur andra synpunkter

lämpligt, att sådana närmare bestämmelser om användningen av avgifterna

alltid meddelas, vilket skulle medföra att frågan om storleken av

avgifterna verkligen bleve genomtänkt och icke fastställd schablonmässigt

och utan närmare motivering. Härigenom skulle även vinnas, att vederbörande

sakägare — de som äro beroende av fisket i det av företaget berörda

vattenområdet — finge kännedom om de föreslagna åtgärderna. Vidare skulle

det med hänsyn till resultatet icke bli någon egentlig skillnad mellan det fall

att byggnadens ägare ålägges att själv utföra skyddsåtgärderna, eftersom

då regelmässigt detaljerade bestämmelser bruka fastställas av vattendomstolen,

och det fall att ägaren blott ålägges utgiva avgift enligt 8 §. Omprövning

skulle i så fall kunna äga rum jämväl om de i fråga om avgiftens användning

av domstolen meddelade bestämmelserna visat sig icke fylla sitt

ändamål.

Vad beträffar omprövning av de enligt 2 kap. 10 § utgående avgifterna uttalar

vattenöverdomstolen att denna borde begränsas så, att den endast finge

till uppgift att återställa avgiftens realvärde med hänsyn till inträffade förändringar

i penningvärdet. Eftersom avgiften skulle användas till ett mycket

obestämt ändamål — befrämjande av fisket inom landet — torde omprövning

av avgiftens storlek av annan anledning icke böra ifrågakomma.

Vattenöverdomstolen tillfogar att lagtexten i varje fall borde beträffande

årlig avgift såväl enligt 8 § som 10 § avfattas så, att omprövning icke kunde

påkallas med anledning av en endast obetydlig förändring av penningvärdet.

Svenska vattenkraftföreningen föreslår, beträffande omprövningen av avgifter

enligt 2 kap. 8 §, att antingen omprövningen begränsas till att avse

det fall att penningvärdet eller prisnivån förändras eller en reservation

göres av samma innehåll som beträffande omprövning rörande åtgärder i

allmänhet, nämligen att omprövningen ej får medföra väsentlig kostnad för

anläggningens ägare utöver vad förut blivit honom ålagt. Vad angår avgifter

enligt 2 kap. 10 § föreslår föreningen liksom vattenöverdomstolen att

det uttryckligen måtte angivas i lagtexten att omprövningen skall avse anpassning

efter förändring i penningvärdet.

Förslaget om viss periodicitet beträffande omprövningen av avgifter enligt

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

53

2 kap. 10 § har föranlett erinringar av vattenöverdomstolen, advokatsamfundets

styrelse och riksförbundet landsbygdens folk.

Vattenöverdomstolen intar en gentemot sakkunnigförslaget avvikande

ståndpunkt och anför bl. a. följande.

Visserligen påminna de enligt 10 § utgående avgifter om sådana regleringsavgifter,

som utgå enligt 4 kap. 14 §, beträffande vilka en liknande

periodicitet av tjugu år gäller. Emellertid synas icke några vägande skäl

föreligga, som föranleda att bestämmelserna angående sistnämnda vid större

vattenregleringar utgående avgifter göras tillämpliga å alla de många företag

beträffande vilka avgift enligt 2 kap. 10 § utgår. Eftersom omprövning icke

skall kunna påkallas av andra än byggnadens ägare och central myndighet,

samt omprövning endast kan ifrågakomma sedan förändring av penningvärdet

ägt rum, synes kunna ifrågasättas att överlåta åt ägaren eller myndigheten

att själva avgöra när omprövning är erforderlig. Härigenom skulle

kunna vinnas att, om t. ex. penningvärdet under någon tid fallit, myndigheten

kunde på en gång påkalla omprövning beträffande ett flertal likartade

och närbelägna anläggningar, varigenom domstolsbehandlingen skulle kunna

bli både snabbare, billigare och enhetligare. Enligt de sakkunnigas förslag

skulle myndigheten för varje sådan anläggning i stället behöva avvakta

utgången av tjuguårsperioden, och samtidig behandling skulle icke vara

möjlig. För myndigheten synes det vidare kunna bereda vissa svårigheter

att iakttaga alla de olika tidsperioder, som komma att löpa för olika anläggningar.

Det skulle därför lätt kunna inträffa, att beträffande någon

eller några anläggningar utgången av den löpande perioden förbisåges, även

om sådan förändring i penningvärdet inträffat att omprövning bort påkallas.

Advokatsamfundets styrelse intar samma ståndpunkt som vattenöverdomstolen.

Med hänsyn till de senaste årens erfarenheter rörande penningvärdets

snabba fluktuationer förefölle det styrelsen lämpligast att en omprövning

av avgifter enligt 2 kap. 10 § kunde påkallas, då så erfordrades. Riksförbundet

landsbygdens folk önskar kortare intervall för omprövningen än

den av de sakkunniga förordade, förslagsvis femton år.

Förslag om särskild omprövning även av engångsavgifter framföres av en

fiskeriintendent med instämmande av länsstyrelsen i Värmlands län.

Beträffande frågan vem rätt att väcka talan om omprövning

bör tillkomma ifrågasätter vattenråttsdomaren i Norrbygdens

vattendomstol rättmätigheten av att bygdeintressena hålles under förmynderskap

av ett centralt organ. Det kunde ifrågasättas om icke bygdeintressena

borde beredas möjlighet att jämväl själva föra talan, eventuellt genom

ett av länsstyrelse utsett ortsombud. Vid mera omfattande skador å fisket

komme allmänna och enskilda fiskeintressen ofta att bli mer eller mindre

invävda i varandra. I detta sammanhang framhåller vattenråttsdomaren att

man knappast behövde befara att omprövning av allmänna fiskefrågor — åtminstone

vad Norrland angår — komme att medföra någon mera kännbar

ökning av domstolarnas arbetsbörda. Detta sammanhängde med att större

kraftutbyggnadsmål i allmänhet icke — såsom fallet vore med målen vid de

allmänna domstolarna — efter en tämligen begränsad tid vore färdigbehand
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

lade utan i stället, även efter det erforderliga tillstånd lämnats och förhandsbedömning

av ersättningsfrågorna skett, måhända under flera årtionden krävde

ytterligare handläggning eller i allt fall bleve av betydelse för nya måls

behandling. Detta berodde i sin tur framför allt på att utbyggnaden av ett

vattensystem i regel skedde i etapper och att vissa frågor icke läte sig avgöra

förrän efter en kanske långvarig försökstid. Även länsstyrelsen i Jämtlands

län samt svenska fiskevårdsförbundet ifrågasätter om icke bygdeintressena

borde beredas möjlighet att själva föra talan enligt 2 kap. 8 § andra stycket

i den föreslagna lydelsen. Vattenrättsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol

ifrågasätter, huruvida icke befogenheten att väcka talan om omprövning

borde anförtros åt en på området mera sakkunnig myndighet än kammarkollegiet.

Erfarenheterna vid vattendomstolen av kammarkollegiets verksamhet

på hithörande område hade hittills givit vid handen, att verksamheten

i regel inskränkt sig till att kammaradvokatfiskalsämbetet instämt

i fiskeriintendentens yrkanden. Verksamheten hade alltså till sin innebörd

varit av rent expeditionell karaktär och torde ha inneburit onödigt slöseri

med såväl tid som pengar. Vattenrättsdomaren föreslår att den ifrågavarande

befogenheten anförtros fiskeristyrelsen såsom det centrala och sakkunniga

organet inom området. Vattenöverdomstolen och svenska vattenkraftföreningen

föreslår uttryckligt stadgande av innehåll, att ansökan om förnyad

prövning beträffande åtgärder i allmänhet må göras även av anläggningens

ägare. Föreningen framhåller att det för ägaren många gånger torde förefalla

mera tilltalande att — eventuellt efter samråd med vederbörande fiskemyndigheter

— få göra ansökan om vissa anordningar vid sin egen anläggning,

än att få en talan därom vid domstol riktad mot sig av offentlig myndighet.

Genom ett dylikt stadgande skulle även överensstämmelse vinnas

med föreskrifterna angående den särskilda omprövningen av avgifter.

Frågan om gäldandet av de med o mprövningsför farandet

förenade kostnaderna har upptagits av vattenöverdomstolen

och vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol. Vattenöverdomstolen

påpekar att, därest kammarkollegiet såsom av de sakkunniga föreslagits

tillerkändes rätt att föra talan och sådan talan skulle anhängiggöras

såsom ansökningsmål, detta medförde att bestämmelserna i It kap. 65 §

vattenlagen om skyldighet för sökande att betala motparts rättegångskostnad

bleve tillämpliga å dylik talan av kammarkollegiet. Detta vore ej tillfredsställande.

Därför borde antingen särskild bestämmelse om rättegångskostnaden

i ansökningsmål med talan av nu nämnd beskaffenhet meddelas eller

också stadgas, att sådan talan skulle anhängiggöras såsom stämningsmål.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol framhåller att kostnadsfrågan

vore av stor betydelse. De sakkunniga syntes ej ha uppmärksammat

denna fråga och ej heller bekymrat sig om varifrån advokatfiskalen skulle

få medel att bekosta sina eventuella ansökningar. Om detta icke ordnades

eller om det ordnades främst efter den principen att sparsamhet borde iakttagas

med allmänna medel, torde det ha blivit endast alltför väl sörjt för

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

55

att icke några onödiga ansökningar om ändrade bestämmelser komme att

göras. Den fördelning av kostnaderna för förfarandet, som bleve en följd av

de sakkunnigas förslag, vore icke tillfredsställande. Det vore rimligare att

härvid förfara på samma sätt som skedde vid behandling av andra oförutsedda

skador. Ville man använda ansökning som form för talans anhängiggörande,

borde alltså reglerna om rättegångskostnader kompletteras.

De sakkunnigas förslag om retroaktiv verkan av de nya bestämmelserna

om omprövningsrätt bär väckt betänkligheter

hos vattenöverdomstolen och svenska vattenkraftföreningen.

Vattenöverdomstolen finner av principiella skäl starka betänkligheter föreligga

mot att omprövning av de enligt 8 och 10 §§ utgående avgifterna skulle

kunna äga rum jämväl i fråga om sådana avgifter, som fastställts före lagens

ikraftträdande. I fråga om avgifter enligt 8 § torde dock de av de sakkunniga

anförda skälen föranleda till att omprövning borde kunna medgivas

jämväl av sådana äldre avgifter. Beträffande avgifter enligt 10 § syntes

däremot, särskilt med hänsyn till de relativt ringa belopp, som genom en

sådan omprövning skulle kunna komma det allmännas intresse för fiskerinäringen

till godo, de principiella betänkligheterna mot ingrepp i bestående

rätt böra överväga önskemålet att på föreslaget sätt ytterligare något tillgodose

nämnda intresse. Mot införandet av möjlighet till omprövning av dessa

äldre avgifter talade särskilt dels att redan i 1918 års lag angivits i vilka fall

enligt dess bestämmelser fastställda avgifter skulle kunna omprövas, dels att

icke ens åt dessa bestämmelser då ansetts böra givas retroaktiv verkan. I

den mån en till följd av penningvärdets försämring inträffad minskning i

dessa avgifters realvärde ansåges böra i fiskets intresse kompenseras, borde

detta ej ske på bekostnad av byggnadens ägare utan av allmänna medel.

Svenska vattenkraftföreningen vänder sig mot att omprövningsrätten överhuvud

taget göres tillämplig på äldre anläggningar. Föreningen anför:

Såsom de sakkunniga nämna är man i allmänhet obenägen att genom lagstiftning

göra intrång, utan kompensation, i rättigheter som förvärvats redan

vid lagstiftningens ikraftträdande. Härtill kommer — vilket de sakkunniga

icke nämna — att dessa rättigheter i nu förevarande fall äro av särskild

art. De grunda sig nämligen på en lagakraftvunnen dom. Företagaren har

genom dom av vattendomstol eller häradsrätt (eller högre instanser) erhållit

tillstånd till företaget på vissa i tillståndet och i den då gällande lagstiftningen

angivna villkor. Denna dom har vunnit laga kraft, och tillståndet har

tagits i anspråk. Företagaren har inrättat sig efter de bestämmelser, som i

tillståndet meddelas. Det synes då knappast förenligt med rättsmedvetandet,

att man senare genom lagstiftning meddelar villkor eller särskilda bestämmelser

för anläggningen, vilka stå i strid med den lagakraftvunna domen.

Även om de nya bestämmelserna icke skulle medföra väsentlig olägenhet för

anläggningen (vad som menas med »väsentlig olägenhet» kan dock alltid

vara föremål för olika meningar), kan det icke vara principiellt riktigt att

en lagakraftvunnen dom skall på dylikt sätt kunna ändras. En ändring av

pålagda avgifter i enlighet med penningvärdets förändring kunde visserligen

anses i viss mån befogad. Detta kan dock sägas om varje periodisk penningprestation.

Något skäl att sätta periodiska avgifter, utdömda i vattenmål före

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Mnj:ts proposition nr 23.

eller efter vattenlagens tillkomst, i en särskild klass härvidlag, synes icke

finnas. Överhuvud taget synes man i detta sammanhang icke böra göra avsteg

från den allmänna principen om verkan av meddelad lagakraftägande

dom.

Liknande betänkligheter uttalas även i de av Västernorrlands och Jämtlands

läns handelskammare samt Uddeholms Aktiebolag avgivna yttrandena.

I detta sammanhang må även nämnas en av kammarkollegiet gjord anmärkning

beträffande omfattning av skyldigheterna beträffande fisket för

äldre företag. Kollegiet erinrar om att intill 1896 års ändring av 1880 års

vattenrättsförordning, då i dess 6 § föreskrifter meddelades om anordningar

för fiskens framkomst, bestämmelserna i 1766 och 1852 års fiskeristadgor

varit gällande. Enligt dessa stadgor skulle alla dammar förses med bottenluckor

för upp- och nedgående fisk. Före 1766 bereddes vandringsfisken

visst skydd genom förbudet att avstänga kungsådra och förbudet mot att

bygga annan till skada. Såsom dåvarande hovrättsrådet Gärde närmare utvecklat

vid föredragning i lagrådet av det av särskilda sakkunniga år 1917

avgivna förslaget till vattenlag, vore därför ägare av byggnad, tillkommen

före 1896, icke, även om domstolens beslut saknade bestämmelser rörande

fisket, fritagen från skyldighet att hålla bottenluckor öppna, vilken skyldighet

kunde utbytas mot skyldighet att anordna laxtrappa m. in. Först

efter 1896 års ändring av vatlenrättsförordningen kunde domstolens beslut

i och för sig anses slutligt reglera vederbörande byggnadsägares skyldigheter

i avseende å fisket.

Departementschefen. En av de viktigare nyheterna i de sakkunnigas förslag

är införandet av vidgad omprövningsrätt i fråga om beslut angående skydd

för fisket. Såsom framgår av den föregående redogörelsen gäller för närvarande,

enligt 2 kap. 22 § vattenlagen, såsom huvudprincip, att vattendomstolens

avgörande vinner rättskraft mot envar. Principen har emellertid

vissa inskränkningar. I detta hänseende kan erinras om bestämmelserna

i 2 kap. 24 § rörande oförutsedd skada samt om nyprövningsinstitutet i

4 kap. Det må även erinras om att vid 1952 års riksdag antagits nya bestämmelser

i 11 kap. om deldom, vilka bestämmelser ger möjlighet att i

vissa fall uppskjuta det slutliga avgörandet i avbidan på erfarenhetens

rön. De sakkunnigas nu föreliggande förslag innebär en ytterligare uppmjukning

av rättskraften beträffande sådana beslut, som meddelas rörande

fiskets skyddande. Därest vidtagna anordningar eller meddelade föreskrifter

visar sig vara mindre tjänliga, skall det sålunda vara möjligt att

meddela ändrade bestämmelser, dock under iakttagande av att tredje mans

rätt ej får förnärmas och att byggnadens ägare ej får åsamkas väsentlig

kostnad eller olägenhet utöver vad förut blivit honom ålagt.

De skäl som de sakkunniga anfört för en ytterligare begränsning av

rättskraften, när det gäller beslut rörande fiskets skyddande, synes mig

övertygande. Även efter deldomssystemets lagfästande torde kvarstå ett be
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

57

hov att kunna jämka en gång meddelade föreskrifter, bl. a. för att få till

stånd en önskvärd anpassning till utvecklingen på fiskeriforskningens och

fiskevårdens område.

Ett par remissinstanser har ansett att omprövningsrätten borde bli mer

vidsträckt gentemot byggnadens ägare än de sakkunniga föreslagit. Bl. a. har

vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol givit uttryck åt den uppfattningen,

att möjligheterna till omprövning enligt förslaget vore alltför

snävt begränsade. Vattenrättsdomaren har i detta sammanhang uttalat att,

därest det efter ett ansökningsmåls avgörande visade sig att vattendomstolen

felbedömt företagets verkningar, det normala torde vara att felet hade samband

med felaktigheter eller ofullständigheter i de uppgifter sökanden hade

skyldighet att lämna. Med hänsyn till den officialprövning som alltid sker

genom vattendomstolens försorg, bl. a. genom undersökningar av vattenrättsingenjörerna

eller särskilda sakkunniga, förefaller mig detta uttalande

innefatta en rätt tydlig överdrift. I varje fall har jag svårt att föreställa

mig att det av vattenrättsdomaren påtalade förhållandet kan äga tilllämpning

beträffande verkningarna å det allmänna fiskeintresset och i det

hänseendet motivera medgivandet av en mera vidsträckt omprövningsrätt än

de sakkunniga föreslagit. Ej heller i övrigt synes mig vägande skäl ha anförts

för en dylik utvidgning av de sakkunnigas förslag. Företagaren har ett berättigat

intresse av att få åtminstone den ungefärliga omfattningen av sina förpliktelser

fastställd för framtiden. Jag anser sålunda att man bör upprätthålla

den av de sakkunniga föreslagna begränsningen, att företagaren vid den förnyade

prövningen ej må åläggas förpliktelser, som för honom medför väsentlig

kostnad eller olägenhet utöver vad förut blivit honom ålagt. Vad som

1 detta sammanhang bör förstås med uttrycket »väsentlig» får bedömas

av rättstillämpningen i varje särskilt fall. I detta sammanhang må även

med anledning av ett remissuttalande anmärkas, att det uppenbarligen ej

är avsett att den föreslagna möjligheten till omprövning skall innebära någon

inskränkning i den talerätt som föreligger enligt 2 kap. 24 § vattenlagen.

Från den angivna grundsatsen om en begränsning av de skyldigheter, som

vid omprövningen må åläggas byggnadens ägare, torde emellertid ett undantag

böra göras, nämligen beträffande sådan årlig avgift, som enligt

2 kap. 8 § understundom ålägges byggnadens ägare i stället för direkta

kompensationsåtgärder. Dylik avgift bör vid förändring i penningvärdet

kunna återställas till sitt realvärde, även om därigenom företagaren skulle

åsamkas väsentlig kostnad eller olägenhet utöver vad förut ålagts honom.

Begränsningen bör sålunda gälla endast i vad avser en höjning av själva

realförpliktelsen. Även i fråga om årliga avgifter enligt 2 kap. 10 § torde

möjlighet till omprövning för återställande av realvärdet nu böra införas.

Under remissbehandlingen har anmärkts, att ett särskilt omprövningsförfarande

beträffande årliga avgiftsbelopp skulle bli kostsamt och omständligt.

Den tanken har framförts, att omprövningen skulle förenklas på

så sätt att i lagen stadgas skyldighet för byggnadens ägare att i framtiden

underkasta sig viss generell höjning, som med hänsyn till penningvärdets

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

förändringar beträffande alla avgifter fastställes av Kungl. Maj :t och riksdagen.

En individuell prövning synes mig dock vara att föredraga. Det torde

få antagas, att begäran om omprövning av avgiftsbelopp ofta kommer

att kombineras med en talan om ändrade föreskrifter i övrigt rörande fiskets

skyddande. Jag förutsätter också att rätten att begära justering av avgiftsbelopp,

vilken såsom framgår av det följande är avsedd att tillkomma

— förutom byggnadens ägare — endast kammarkollegiet, icke kommer att

utnyttjas beträffande mindre avgifter, där de jämkningar som kan komma

i fråga blir utan nämnvärd betydelse för det allmänna fiskeintresset.

Möjligheten att föra talan om förnyad prövning av föreskrifter till skydd

för fisket synes böra stå öppen så att talan kan väckas när helst anledning

därtill förekommer. Efter mönster av vad som gäller beträffande regleringsavgifter

enligt 4 kap. vattenlagen bör emellertid talan som avser omprövning

av avgiftsbelopp enligt 2 kap. 10 § få väckas blott vart tjugonde

år, varvid dock bör göras det förbehållet, att frågan om avgiftens storlek

oberoende av denna periodberäkning får upptagas i samband med att talan

väckes om ändrade föreskrifter till skydd för fisket enligt 2 kap. 8 §. I överensstämmelse

med vad de sakkunniga föreslagit bör det nämligen vara tilllåtet

att vidtaga en ändring i gränsdragningen mellan lokalbundna åtgärder

enligt 2 kap. 8 § och avgiftsskyldighet enligt 2 kap. 10 §.

Av praktiska skäl bör i sådana fall, då fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § i

samband med tillbyggnad till en anläggning fastställes såsom tillägg till en

förut utgående avgift, tillses att perioderna för omprövning av avgifterna

sammanfaller. Den första tjuguårsperioden för tilläggsavgiften bör sålunda

förkortas, så att den utlöper samtidigt med den period som gäller för den

förut fastställda avgiften. Vattendomstolen torde utan särskilt stadgande

få anses ha befogenhet att föreskriva en dylik förkortning.

Det ligger i sakens natur att vid omprövning av fiskeavgift enligt 2 kap.

10 § — vare sig den sker i samband med förnyad prövning av föreskrifter

enligt 2 kap. 8 § eller det gäller den periodiska omprövningen — måste iakttagas

att avgiften ej må höjas utöver maximum av föreskriven latitud.

Möjligheten till förnyad prövning lärer även få anses innefatta befogenhet

för vattendomstolen att, när skäl därtill föreligger, meddela ändrade

föreskrifter angående användningen av avgift jämlikt 2 kap. 8 §. Fiskeristyrelsen

och föreningen statens fiskeritjänstemän har i detta sammanhang

väckt spörsmålet om användning av dylik avgift för rent administrativa

ändamål. Spörsmålet har icke samband enbart med omprövningsrätten.

Anledningen till att det väckts i detta sammanhang är att beträffande ett

flertal nu utgående avgifter, som avsetts skola användas till bekostande av

fiskodling o. d., visat sig svårt att anvisa ur biologisk synpunkt lämpliga

åtgärder. Såsom i annat sammanhang beröres torde ej möta hinder att enligt

2 kap. 8 § föreskriva viss avgiftsskyldighet till bekostande av kontroll

å fullgörandet av föreskrivna åtgärder. Detsamma synes böra gälla beträffande

administrativ verksamhet i övrigt som är erforderlig för upprätthål
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

59

lande av fisket inom det av byggnaden berörda vattenområdet. Det närmare

bedömandet av frågan torde dock få ankomma på rättstillämpningen.

De sakkunniga har ansett, att talan om ändring av föreskrifter enligt 2

kap. 8 § bör få väckas endast av den centrala myndighet, kammarkollegiet,

som eljest för det allmännas talan i vattenmål. Beträffande årliga avgifter

har i förslaget även byggnadens ägare upptagits såsom taleberättigad. Den

föreslagna ordningen har väckt kritik på några håll i remissyttrandena.

Dels har ifrågasatts huruvida kammarkollegiet vore lämpat att vid omprövningsförfarandet

företräda det allmänna fiskeintresset, dels har förordats

en utsträckning av talerätten på så sätt att även bygdeintresset tillerkändes

rätt att väcka talan, dels slutligen har föreslagits att byggnadens

ägare skulle upptagas såsom taleberättigad ej blott såvitt angår årliga avgifter

utan även beträffande omprövningsrätten överhuvud.

Vad angår den förstnämnda anmärkningen har såsom alternativ angivits

fiskeristyrelsen. Det är emellertid mindre lämpligt att fiskeristyrelsen eller

ett i denna ingående organ direkt intager ställning såsom part i vattenmål.

Jag vill därför biträda de sakkunnigas förslag i denna del. Ej heller har jag

funnit nödvändigt att talerätten utsträckes till att omfatta representanter för

bygdeintresset. Därest ortsborna anser skäl föreligga till revision av de föreskrifter

till skydd för fisket som gäller beträffande en vattenbyggnad, kan

anmälan därom göras till kammarkollegiet, som efter samråd med vederbörande

fiskerimyndigheter får taga ställning till huruvida framställning bör

göras till vattendomstolen. Den tredje anmärkningen är närmast av redaktionell

natur. Såsom förut utvecklats anses byggnadens ägare redan enligt

gällande rätt ha vissa möjligheter att påkalla jämkningar i äldre beslut.

Till förebyggande av missförstånd torde emellertid uttryckligen böra angivas,

att byggnadens ägare är berättigad att föra talan i samma utsträckning

som kammarkollegiet.

I likhet med de sakkunniga anser jag lämpligast att handläggningen av

frågor rörande omprövning sker i form av ansökningsmål.

Frågan om gäldandet av de med omprövningsförfarandet förenade kostnaderna

har upptagits av vattenöverdomstolen och vattenrättsdomaren i

Norrbygdens vattendomstol. Enligt It kap. 65 § vattenlagen åligger det i ansökningsmål

i princip sökanden att svara för såväl egna som motpartens

kostnader. Därest talan om omprövning såsom jag föreslagit kommer att

handläggas efter ansökan, blir resultatet att kostnaderna för förfarandet i

regel drabbar det allmänna. De båda angivna remissmyndigheterna har funnit

detta mindre tillfredsställande. Jag kan för min del ej ansluta mig till

denna åsikt. Det synes skäligt att det allmänna i princip får bära de kostnader,

som är förenade med en av det allmänna påkallad revision av tidigare

beslut. Jag vill emellertid framhålla, att mål av denna beskaffenhet

understundom torde kunna på sätt och vis anses såsom en fortsättning av

det ursprungliga ansökningsmålet. Liknande är fallet bl. a. med vissa mål

angående tillämpning av 4 kap. vattenlagen. I sådana mål har i praxis frågan

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

om fördelningen av rättegångskostnaderna ibland lösts på sådant sätt, att

parterna fått vidkännas envar sina kostnader (se NJA 1940 s. 245 och 255).

Det torde ej vara uteslutet att vid tillämpningen av det nu föreslagna omprövningsförfarandet

någon gång kan anses föreligga så nära samband

med det ursprungliga ansökningsmålet, att ett dylikt förfaringssätt är motiverat.

Det har omvittnats att åtskilliga av de föreskrifter i avseende å fisket

som gäller beträffande nu befintliga kraftanläggningar och vattenregleringsföretag

är föråldrade och i behov av revision. För att det skall bli möjligt

att få till stånd mera ändamålsenliga föreskrifter för dessa äldre anläggningar

har de sakkunniga föreslagit att de nya bestämmelserna om omprövningsrätt

skall få tillämpas å anläggningar, som tillkommit före bestämmelsernas

ikraftträdande. Mot detta förslag har vid remissbehandlingen från

ett par håll framkommit invändningar av principiell natur. De framförda

invändningarna synes mig ej ha så stor tyngd, såvitt den nya lagstiftningen

innebär, att byggnadens ägare må åläggas skyldigheter, som ej innebär

väsentlig kostnad eller olägenhet utöver vad förut ålagts honom. Något

tveksammare ställer sig frågan beträffande möjligheten till omräkning av

avgifter för återställande av realvärdet. Den svenska rättsordningen har hittills

ställt sig principiellt avvisande till en uppräkning av redan fastställda

penningförpliktelser, som genom ändring av penningvärdet fått ett försämrat

realvärde. I samband med den betydande förändring av penningvärdet

som på senare tid ägt rum har emellertid frågan om hållbarheten i alla lägen

av denna grundsats blivit föremål för diskussion. Jag vill erinra om att vid

1952 års riksdag har antagits en särskild lagstiftning, som bl. a. med hänsyn

till penningvärdets fall tillåter en höjning av vissa underhållsbidrag, som

tidigare ej kunnat jämkas uppåt. Även på det nu förevarande området synes

speciella skäl tala för en uppräkning. Förutom att här ifrågavarande avgifter

har till ändamål att främja ett viktigt allmänt intresse må framhållas, att

avgiftsskyldigheten är avsedd att bestå så länge företaget upprätthålles och

alltså i regel icke kan beräknas bli avvecklad under överskådlig framtid.

Det kan medföra orimliga konsekvenser att hålla dylika för all framtid

bestående penningförpliktelser oberoende av utvecklingen på penningväsendets

område. Beträffande avgifterna enligt 2 kap. 8 § är därjämte att märka,

att avgiftsskyldigheten utgör ett av praktiska skäl tillämpat surrogat för ett

åläggande, som normalt borde ha formen av en realförpliktelse. Jag anser

av de anförda skälen att även äldre avgifter bör få omprövas för anpassning

till förändringar i penningvärdet.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

61

T. Rensningar och förbättringar i allmän flottled.

Gällande bestämmelser. I 6 kap. 20 § vattenlagen stadgas, att flottningsförening,

som vill vidtaga anläggning eller åtgärd för flottledens utvidgande

eller förbättrande, skall, om sannolika skäl äro, att allmän eller enskild rätt

därav förnärmas, före arbetets påbörjande inhämta vattendomstolens besked,

huruvida och under vilka villkor arbetet må utföras. Även om vattendomstolens

prövning ej erfordras, må sådan prövning påkallas till beredande av

trygghet för framtiden. Har anläggning eller åtgärd vidtagits utan föregången

prövning, är det flottningsföreningen obetaget att sedermera söka

domstolens godkännande därav. Lagrummet stadgar vidare, att flottningsföreningen,

där anläggning eller åtgärd vidtagits utan föregången prövning,

är bevisningsskyldig i avseende å de före arbetets utförande rådande förhållandena

i vattnet. Emellertid gäller, enligt 6 kap. 26 §, vissa särskilda regler

beträffande rensning, som med hänsyn till flottningens behöriga ombesörjande

är av nöden för bibehållande av vattnets djup eller läge i allmän

flottled. Sådan rensning äger flottningsföreningen verkställa utan vattendomstolens

prövning; dock skall markens ägare i förväg underrättas om rensningen.

Därest emellertid föreningen vill hos vattendomstolen påkalla prövning

av arbetets laglighet, skall om sådan prövning gälla vad som stadgats

angående allmän flottleds utvidgande och förbättrande. Har prövning av

vattendomstol ej ägt rum, gäller även här regeln, att flottningsföreningen

är bevisningsskyldig i avseende å de före arbetets utförande rådande förhållandena

i vattendraget.

De sakkunniga. De sakkunniga anför, att det påtalats att fisket ofta ej

bereddes kompensation eller tillräcklig sådan i samband med att enstaka

rensningar och förbättringar i flottlederna, speciellt bivattnen, verkställdes.

De klagomål som i det omförmälda hänseendet framkommit från fiskeintressets

sida torde till viss del sammanhänga med att det i 6 kap. 26 § anvisade

förfarandet kommit till användning även i sådana fall, då det ej vore fråga

om rensning i den i lagrummet använda bemärkelsen utan om verklig förändring

av vattendragets struktur, t. ex. borttagande av för flottningen hinderliga

stenar. Då det på grund av den stora omfattning, vari dylika smärre

förbättringsarbeten måste utföras, vore praktiskt svårgenomförbart att i

varje särskilt fall i förväg påkalla vattendomstolens prövning, vore det i viss

mån förståeligt, att vederbörande flottningsföreningar därvid understundom,

ehuru vattendomstolens besked bort inhämtas, begagnat sig av det förenklade

förfarande som erbjödes enligt 6 kap. 26 §. Någon uppmjukning av

bestämmelserna för legalisering av den praxis i detta hänseende, som på sina

håll utbildat sig, syntes väl ej böra komma i fråga. Emellertid torde ett

effektivare skydd kunna beredas fisket, om i lagen infördes stadgande att

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

vederbörande representant för det allmänna fiskeintresset skulle få förhandsbesked

om arbetet. Sålunda borde statens fiskeritjänsteman alltid i förväg

underrättas om sådana arbeten, som avsåges i 6 kap. 26 §, och även då det

gällde egentliga förbättringsarbeten borde han, då vattendomstolens besked

ej inhämtades före arbetets utförande, erhålla förhandsmeddelande, såvida

det ej vore uppenbart, att fiske ej kunde skadas av åtgärden. De sakkunniga

tillägger:

Detta innebär intet eftergivande av det i 6 kap. 20 § uppställda kravet

på förprövning av vattendomstol i vissa fall och ej heller någon lindring av

den flottningsföreningen, då förprövning av vattendomstol ej ägt rum, åliggande

bevisningsskyldigheten beträffande förhållandena före arbetets utförande.

I vissa fall lärer det ligga i flottningsföreningens eget intresse att

lämna fiskeriintendenten förhandsbesked. Det är nämligen tydligt att flottningsföreningen

kommer i ett bättre läge beträffande möjligheterna att

fullgöra sin bevisningsskyldighet i den mån flottningsföreningen före arbetets

utförande träder i kontakt med representanter för de intressen som beröras

av arbetet. I detta sammanhang kan anmärkas, att det från flottningshåll

gjorts gällande att strandägarna i sådana fall, då ett arbete utförts

utan föregången prövning av vattendomstol, understundom tillskansat

sig oskäliga ersättningar med utnyttjande av att flottningsföreningen är

bevisningsskyldig beträffande förhållandena före arbetets utförande. Därest

emellertid före arbetets utförande genom flottningsföreningens försorg anordnas

undersökning av förhållandena på platsen genom någon betrodd

person (ingenjör, lantmätare, nämndeman) och de som kunna beröras av

arbetet beredas tillfälle att närvara vid densamma, torde flottningsföreningen

ha möjlighet att sedermera tillfredsställande fullgöra sin bevisningsskyldighet

och därmed skydda sig mot obefogade anspråk.---Det nuva
rande

stadgandet i 6 kap. 26 § sanktioneras ej av någon straffbestämmelse

i 13 kap. vattenlagen, och enligt de sakkunnigas mening torde straffsanktion

kunna undvaras även i fråga om den nu föreslagna skyldigheten

att underrätta fiskeritjänsteman. Det förhållandet, att flottningsföreningen,

därest underättelseskyldigheten ej fullgöres, riskerar att komma i ett försämrat

läge i fråga om möjligheterna att fullgöra sin bevisningsskyldighet,

torde innebära viss garanti för att bestämmelserna skola efterkommas.

Yttrandena. I några yttranden påkallas en skärpning av de sakkunnigas

förslag till förmån för fiskeintresset. Vattenrättsdomaren i Norrbijgdens

vattendomstol uttalar sålunda att hithörande frågor fått ökad aktualitet

genom en tilltagande användning av traktorer, grävmaskiner och andra

med stor effektivitet arbetande redskap. Om fiskeritjänsteman i tid finge

utföra en undersökning å platsen och de flottande ställde sig hans anvisningar

till efterrättelse, torde i allmänhet föreligga goda utsikter att något

förnärmande av allmän rätt såvitt avsåge fisket icke skedde. Det kunde

dock icke tillrådas att de flottande annat än i enkla fall utnyttjade möjligheten

att utföra arbeten för flottledens förbättrande utan att inhämta vattendomstolens

tillstånd. Vidare borde de flottandes skyldighet ingalunda

begränsas till ett naket meddelande kanske omedelbart före arbetenas påbörjande.

Att stävja det betydande missbruk av 6 kap. 26 § som förekomme

vore ett icke oviktigt allmänt intresse. Då den riktiga användningen av

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

63

stadgandet hade en i förhållande till missbruket mycket underordnad betydelse,

kunde det eventuellt övervägas om ej stadgandet borde slopas. I

varje fall borde villkoren för dess tillämpning skärpas. Såväl markens

ägare och kända nyttjanderättshavare som fiskeritjänstemannen borde få

underrättelse i så god tid före arbetenas påbörjande att de själva eller genom

någon representant kunde besöka platsen före arbetenas början och ha

tillfälle att från början följa arbetenas bedrivande. De flottande borde vidare

vara skyldiga att i samband med underrättelsen om arbetena till vederbörande

överlämna åtminstone en summarisk utredning med uppgifter

om dels vattnets tidigare djup och läge, dels orsaken till förändringarna,

dels sättet för de avsedda arbetenas utförande och dels tiden därför. Slutligen

borde de flottande vara skyldiga att likaledes underrätta vattenrättsdomaren

om avsedda rensningsarbeten, därvid tillika borde lämnas uppgifter

angående de av arbetena berörda fastigheterna. Det borde åligga vattenrättsdomaren

att om han så funne erforderligt förordna om besiktning

på de flottandes bekostnad. Besiktningsman borde vara skyldig att, om allmän

eller enskild rätt blivit kränkt genom »rensningen», anmäla förhållandet

för allmänne åklagaren i orten. Avsteg från vad de flottande sålunda

hade att iakttaga borde kriminaliseras. Även då det gällde andra arbeten

för flottleds förbättrande borde i huvudsak samma förfarande i tillämpliga

delar användas, där arbetena utfördes utan vattendomstolens tillstånd enligt

6 kap. 20 §. Den utredning de flottande här hade att tillhandahålla

borde avse åtgärdernas beskaffenhet, omfattning och verkningar. För bestämmande

av fiskeavgiften enligt 6 kap. 9 § och för omprövning av sådana

avgifter vore det högst angeläget att man sörjde för att myndigheterna

hade möjlighet att få en överblick över de mycket omfattande arbeten

som för närvarande utfördes utan någon egentlig kontroll.

I flera yttranden framhålles, i anslutning till den föreslagna ändringen

av 6 kap. 20 §, att det icke borde överlämnas till de flottande själva att avgöra

huruvida fiskeintresse kunde lida men. Sålunda hemställer kammarkollegiet,

fiskeristyrelsen, flera fiskeriintendenter samt föreningen statens

fiskeritjänstemän, att orden »såframt det icke är uppenbart, att fiske ej kan

skadas» skall utgå. En fiskeriintendent och advokatsamfundets styrelse anser,

i likhet med vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol, att försummelse

från flottningsförenings sida att iakttaga det stadgade förfarandet

borde kriminaliseras.

Indals älvs flottningsförening, som icke i och för sig har någon erinran

mot de föreslagna ändringarna i 6 kap. 20 och 26 §§, anmärker, med åberopande

av erfarenheter från försök att förfara i den ifrågasatta lagstiftningens

anda, att vederbörande fiskeritjänstemän ej kunde anses berättigad

att såsom villkor för att besiktiga till honom anmälda rensningsarbeten eller

diskutera eventuella åtgärder till skydd för fisket uppställa, att mark- och

fiskerättsägarnas skriftliga medgivande till arbetena företeddes eller att

fiskeritjänstemannen haft tillfälle att höra fiskerättsägarna. Skulle den föreslagna

lagändringen medföra en sådan tolkning, komme den på intet sätt

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

att medverka till lösande av konflikter mellan flottnings- och fiskeriintressena.

Lule m. fl. älvars flottningsförening, Ume älvs flottningsförening ävensom

Klarälvens flottningsförening med instämmande av länsstyrelsen i Värmlands

län avstyrker förslaget till ändring av 6 kap. 26 §. Lule in. fl. älvars

flottningsförening framhåller att det föreslagna förfarandet vore praktiskt

ogenomförbart. Inom de till föreningen hörande omkring 400 mil flottlederna

förekomme årligen många hundra sådana arbeten, de flesta av mycket ringa

omfattning. Arbetena bestode oftast i att enstaka stenar, vilka genom högvatten

eller isgång ramlat ut i vattendragets fåra, borttoges antingen genom

söndersprängning eller uppdragning på land. Det vore fullständigt otänkbart

att fiskeriorganisationen och även flottningsföreningarnas organisation

utökades så att bestämmelsen finge något praktiskt värde. Ume älvs flottningsförening

förklarar att fiskeritjänstemannens kontroll vore obehövlig,

då en rensning av här ifrågakommande slag endast avsåge arbeten för bibehållande

av vattnets djup och läge och således inga förändringar av vattendragets

tidigare form finge göras. Vidare skulle det bli praktiskt ogenomförbart

att tillkalla fiskeritjänstemannen för alla de justeringar, som omedelbart

måste utföras under flottningens gång för att t. ex. skydda slänter

mot vidare skärning, undanskaffa nedspolade stenar o. d. Klarälvens flottningsförening

framhåller att under pågående flottning i viss omfattning

måste verkställas sprängning av för flottningen hinderliga stenar och borttagning

av örar för att flottningen skulle kunna genomföras. Sådana arbeten

måste utföras omedelbart och ofta mellan dammvattnen. Att härvid hinna

tillsäga fiskeritjänsteman vore uteslutet. Inom Klarälvens flottningsförening

funnes omkring 1 200 km flottleder. I största delen av dessa flottleder måste

ett årligt underhåll av flodbädden bedrivas för att vidmakthålla densamma.

Underhållsarbetena måste i regel igångsättas omedelbart efter årets flottning

och i varje fall under högsommaren för att kunna genomföras innan

höstregnen omöjliggjorde ett ändamålsenligt underhåll. Fiskeritjänstemannen

kunde icke medhinna att se över dessa arbeten på så kort tid som vore

erforderligt för att arbetena skulle kunna utföras i rätt tid. Ett uppskjutande

av arbetena till ett kommande år kunde vålla flottningen väsentligt avbräck

och medföra stora extra flottningskostnader. De sakkunnigas förslag till

ändring av 6 kap. 20 § innebure tillräcklig garanti för att sådana väsentliga

förändringar i vattendragen, som menligt påverkade fisket, icke vidtoges i de

allmänna flottlederna utan fiskeritjänstemans hörande.

Förslaget till ändring av 6 kap. 20 § avstyrkes av Ljusnans flottningsförcning,

som uttalar att den föreslagna bestämmelsen visserligen syntes giva

uttryck för ett rimligt anspråk från fiskeintressets sida att få veta att en

fisket berörande åtgärd förestode. Emellerid torde den kunna vålla åtskillig

olägenhet. Under nuvarande förhållanden hade flottningsföreningarna ansett

sig kunna på egen risk utföra vissa rensningsarbeten, när uppgörelse träffats

med strandägarna och föreningen funnit att något annat intresse icke förnärmats.

Den föreslagna bestämmelsen inedgåve icke en så enkel behandling

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

65

av dessa fall. Den torde för vattendomstolarna och fiskeritjänstemännen leda

till en avsevärt ökad arbetsbörda samt för flottningsföreningarna orsaka

långvarigt dröjsmål med utförandet av nödvändiga förbättringar av flottlederna.

Så snart vederbörande fiskeritjänsteman bedömde ett fall annorlunda

än flottningsföreningen, bleve den senare enligt förslaget nödsakad att draga

frågan under vattendomstolens prövning. Dröjsmål för flottningsföreningarna

bleve oundvikliga antingen det bleve vattendomstol eller fiskeriintendent

som skulle undersöka och avgöra en rensningsfråga. Det vore därför önskvärt

att en snabbare och förenklad prövning kunde komma till stånd för de

enkla rensningsfallen. I vissa fall syntes en prövning av gode män vara

lämplig. Det borde vara fullt betryggande om exempelvis två vattenrättsnämndemän

finge avgöra huruvida hinder mot företaget mötte med hänsyn

till fisket, särskilt det allmänna fiskeintresset.

Departementschefen. För anläggning eller åtgärd till utvidgande eller förbättrande

av allmän flottled erfordras enligt 6 kap. 20 § vattenlagen tillstånd

av vattendomstol, därest det är sannolikt att allmän eller enskild rätt

förnärmas. Beträffande rensning, som har till syfte att för flottningens

behöriga ombesörjande bibehålla vattnets djup eller läge, kan dock ett förenklat

förfarande tillämpas. Enligt 6 kap. 26 § kan sådan rensning verkställas

av flottningsföreningen utan vattendomstolens prövning; det är tillräckligt

att markens ägare i förväg underrättas om rensningen.

De sakkunniga har föreslagit den ändringen i jämförelse med gällande

rätt att skyldighet att underrätta fiskeritjänsteman i samband med förbättringar

och rensningar i allmän flottled skall införas. Till 6 kap. 20 §, som

avser prövning av fråga om allmän flottleds utvidgande eller förbättrande,

skall sålunda enligt förslaget göras det tillägget att, därest vattendomstols

tillstånd ej sökes, statens fiskeritjänsteman på förhand skall tillsägas, såframt

det icke är uppenbart att fiske ej kan skadas. Vidare skall föreskriften

i 6 kap. 26 § om skyldighet att före rensnings verkställande underrätta markägaren

kompletteras med skyldighet att jämväl underrätta statens fiskeritjänsteman.

Avsikten är att fiskeritjänstemännen skall få tillfälle att i förväg

överväga i vad mån särskilda åtgärder till fiskets skydd böra påkallas.

För flottningsföreningen innebär anordningen den fördelen, att föreningen

skyddas mot överraskande kompensationsanspråk i efterhand.

Flera flottningsföreningar har mot förslaget invänt att förfarandet ej vore

praktiskt genomförbart med hänsyn till den stora mängd rensningar och

smärre förbättringar som måste genomföras i en flottled. Å andra sidan

har från några håll uttalats den uppfattningen, att fiskeintresset med de

föreslagna bestämmelserna ej bleve tillräckligt tillgodosett.

Det är tydligt att frågan om skydd åt fisket i samband med rensningar

och förbättringar i flottleder är av ganska komplicerad natur. Å ena sidan

måste tillses att fiskets skydd ej eftersättes, medan å andra sidan alltför

besvärliga hinder för flottningsarbetets bedrivande ej får uppställas.

Emellertid synes mig det av de sakkunniga förordade förfarandet vara äg
5

Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 23

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

nät att medverka till en tillfredsställande lösning av hithörande frågor. Det

är att märka att fiskeritjänstemannen icke kan med bindande verkan föreskriva

villkor för arbetets utförande. Vidare vill jag framhålla att underrättelseplikt

ej kan anses föreligga beträffande rent rutinmässiga smärre åtgärder

som årligen ingår i flottningsarbetet. Den skada för fisket som

kan uppkomma av dylika åtgärder får beaktas vid prövning — i samband

med flottledens inrättande eller sedermera — av frågan om fiskeavgift

enligt 6 kap. 9 § eller om åtgärder i övrigt till skydd för fisket såvitt angår

flottleden i dess helhet. Någon skarp gräns mellan åtgärder av det ena eller

andra slaget kan givetvis ej dragas. De praktiska erfarenheterna på olika

häll får giva ledning för bedömandet.

Jag är således beredd att biträda sakkunnigförslaget i denna del. Med

hänsyn bl. a. till att förfarandet, rätt tillämpat, är till fördel även för de

flottande anser jag att underlåtenhet att iakttaga förfarandet ej bör kriminaliseras.

Jag har även trots framförda invändningar bibehållit den i det

föreslagna tillägget till 6 kap. 20 § gjorda reservationen »såframt det icke är

uppenbart, att fiske ej kan skadas». Reservationen är befogad med tanke på

att åtskilliga arbeten av ifrågavarande art ej alls eller i mycket ringa grad

berör vattenförhållandena.

VI. Efterlevnaden av meddelade föreskrifter.

Gällande bestämmelser. I 13 kap. vattenlagen finns regler rörande besiktning

och handräckning samt ansvarsbestämmelser. 1 § stadgar, att vattendomstol

resp. synemän, när skäl därtill är, äger meddela föreskrift om besiktning

av medgivna arbeten efter deras slutförande. Besiktningen skall bekostas

av vederbörande företagare. Om någon, vars rätt är beroende av annan

tillhörig byggnad i vatten, anser att byggnaden icke tillkommit i laga

ordning eller icke är av laga beskaffenhet, äger han påkalla besiktning, 3 §.

Även byggnadens ägare själv kan, jämlikt 4 §, begära besiktning.

Om någon bygger i vatten utan föregången prövning i laga ordning, trots

att sådan prövning uppenbarligen bort äga rum, kan överexekutor enligt

8 § i 13 kap. förbjuda arbetets fortsättande och förordna om handräckning

till rättelse i vad olagligen skett. Detsamma gäller, om tillstånd

till byggnaden visserligen erhållits men från tillståndet göres avvikelser,

vilka ej uppenbarligen är sådana, att varken allmän eller enskild rätt

kränkes. Handräckning kan även, enligt 9 §, äga rum i det fall, att bestämmelser

rörande hushållning med och framsläppande av vatten, som

finns i vattenlagen eller meddelats av domstol eller annan myndighet, icke

iakttages och rättelse ej följer efter det tillsägelse skett.

De nu nämnda överträdelserna medför även straffpåföljd enligt bestämmelser

i It—13 §§. Straffet är dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Särskild straffbestämmelse meddelas i 14 § för förstörelse av vattenmärke

m. m.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

67

För möjliggörande av kontroll över handhavandet av vattenhushållningen

vid byggnad i vatten stadgas i 14 kap. 6 §, att den, vars rätt är beroende

av hushållning med vattnet vid annan tillhörig byggnad, ej må förvägras

tillträde till ställe, där vattenmärke (vattenståndsmätare, pegel) är utsatt,

eller att taga del av anteckningar, som det ålagts byggnadens ägare att hålla

över gjorda iakttagelser rörande vattenstånd eller vattnets avrinning. Samma

rätt tillkommer enligt lagrummet allmän åklagare samt tjänsteman vid

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut.

De sakkunniga. De sakkunniga yttrar, att i stort sett nog kunde sägas att

föreskrifter, som gåves i samband med tillståndsbeslut angående byggande i

vatten och lottning, lojalt bleve efterföljda. Särskilt vid mindre anläggningar

hade det dock understundom förekommit att till skydd för fisket avsedda

anordningar ej blivit utförda och underhållna på föreskrivet sätt. Härav

hade på sina ställen fisket lidit allvarligt men. Det vore även rent principiellt

otillfredsställande, att förpliktelser, som av domstol ålagts parter, på

detta sätt kunde åsidosättas. Den som överträdde givna föreskrifter utsatte

sig i vissa fält för straffansvar, varjämte handräckning kunde påkallas. Den

kontroll som vore erforderlig för att straff- och handräckningsbestämmelserna

skulle ha den avsedda effekten borde emellertid ej begränsas till sådan

besiktning efter byggnadsarbetets avslutande, som enligt bestämmelserna i

13 kap. kunde äga rum, utan det vore önskvärt med en fortlöpande kontroll

genom fiskeritjänsteman. Sådan tillsyn på vederbörande ägares bekostnad

torde visserligen kunna i viss omfattning åstadkommas genom begagnande

av förfarandet enligt 13 kap. 3 §; detta bleve dock alltför omständligt. I praxis

hade frågan hittills lösts på sådant sätt, att lantbruksstyrelsen (fiskeristyrelsen)

begärt och erhållit tilldelning av avgiftsmedel enligt 2 kap. 10 § för

bekostande av kontroll, varjämte i några fall förekommit att vattendomstolen

i sitt tillståndsbeslut meddelat bestämmelser om skyldighet för ägaren

att bekosta fortlöpande kontroll å efterlevnaden av ålagda skyldigheter.

De sakkunniga diskuterar härefter vilka olika möjligheter till anordnande

av kontrollverksamheten som förefinnes och anför därvid:

Klart synes vara att den bör ledas och organiseras av en central myndighet,

i vilket hänseende fiskeristyrelsen närmast kommer i fråga. Ehuru

kontrollverksamheten är avsedd att tjäna ett allmänt intresse, nämligen

övervakning av att givna föreskrifter för tillgodoseende av det allmänna

fiskeintresset efterlevas, torde det vara rimligt att ägarna av de anläggningar

som göras till föremål för kontrollen bekosta eller i varje fall i väsentlig

grad bidraga till kostnaden för verksamheten. Detta skulle kunna ske genom

ett allmänt avgiftssystem efter mönster av domstolsavgiften enligt It kap.

95 § vattenlagen. En annan möjlighet är att kostnaden för varje särskild

besiktning gäldas i samband med att besiktningen äger rum. Mest tilltalande

synes emellertid vara att gå en medelväg mellan dessa båda alternativ, eller

att ägaren av vederbörande anläggning erlägger en i förväg bestämd årlig

avgift, som är avpassad efter den beräknade kostnaden för kontroll av vid

anläggningen befintliga anordningar till skydd för fisket. Härigenom kan

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

på ett smidigt sätt vinnas anpassning efter förhållandena i varje särskilt

fall, samtidigt som ägaren av anläggningen får omfattningen av sina skyldigheter

i fråga om bekostande av tillsynen preciserad.

De sakkunniga anser att avgift av sistberörda natur kunde fastställas på

grundval av nu gällande lag, nämligen såsom ett led i de anordningar och

åtgärder som föreskrives jämlikt 2 kap. 8 §. Någon lagändring i det ifrågavarande

hänseendet syntes sålunda ej erforderlig. Förslag angående avgiftens

storlek borde avgivas av vederbörande fiskeritjänsteman i yttrande enligt

It kap. 36 § resp. 10 kap. 4 och 43 §§. Det vore givet att avgift borde

fastställas endast då behov av fortlöpande kontroll kunde bestämt förutses;

när de föreskrivna anordningarna vore av mindre betydelse eller de av annan

anledning, utöver besiktning som skulle äga rum jämlikt 13 kap. 1 §,

påkallade blott sporadisk tillsyn, torde särskilda bestämmelser angående kontroll

ej vara erforderliga. I den mån avgift för det avsedda ändamålet bleve

fastställd, borde den uppenbarligen icke bli till beloppet eller i övrigt fastlåst

för all framtid. Då emellertid avgiften inginge såsom ett led i de anordningar

och åtgärder som föreskreves jämlikt 2 kap. 8 §, bleve vad i nämnda paragraf

enligt de sakkunnigas förslag komme att stadgas angående förnyad prövning

i vissa fall tillämpligt även å sådan avgift. Bestämmelser om indrivning

av avgiften m. m. borde utfärdas i administrativ ordning i enlighet med normer,

som torde komma att utarbetas av fiskeristyrelsen.

Vad beträffar äldre anläggningar, för vilka föreskrifter angående kontroll

i nu förevarande hänseende ej meddelats, syntes enligt de sakkunnigas

åsikt särskild lagstiftning, som medgåve åläggande av vidgade skyldigheter

i detta hänseende, ej böra ifrågakomma. Redan enligt gällande lag kunde

dock föreskrifter om nya ekonomiska förpliktelser meddelas såvitt anginge

allmän flottled (6 kap. 17 §), varjämte de sakkunnigas förslag angående

förnyad prövning i vissa fall kunde bereda vissa möjligheter att fastställa

särskild avgift för nu ifrågavarande ändamål vid äldre anläggningar. I övrigt

torde för kontrollen vid äldre anläggningar även i fortsättningen få anlitas

medel, som influtit jämlikt 2 kap. 10 §, eller ock medel, som på annat

sätt ställdes till förfogande av det allmänna.

I 14 kap. 6 § har de sakkunniga infört ett stadgande om att statens fiskeritjänsteman

ävensom av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fisketillsynsman

skall beredas tillfälle att utöva tillsyn över fullgörandet av föreskrifter

till skydd för fisket.

De sakkunniga har vidare i 13 kap. 14 § upptagit en bestämmelse om

straff för överträdelse av fiskeförbud i vissa fall. Såsom motivering härför

anför de sakkunniga:

Understundom har det befunnits erforderligt att i samband med inrättande

av fiskväg förbi en dammbyggnad eller eljest vid meddelande av föreskrifter

till skydd för fisket stadga förbud mot fiske eller mot annat fiske än

avelsfiske inom visst område ovanför och nedanför dammbyggnaden. Sådant

förbud har ofta meddelats i samband med tillstånd till överbyggande av

kungsådra enligt äldre rätt. Även vattenlagen förutsätter, att föreskrifter i

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

69

sådant hänseende kunna meddelas (se 2 kap. 14 §). Överträdelse av dylikt

fiskeförbud kan, då överträdelsen sker av annan än fiskerättsägaren, beivras

såsom olovligt fiske eller beaktas såsom försvårande omständighet vid sådant

brott. Härvid är dock att märka att i fråga om olovligt fiske i annans

fiskevatten enligt nu gällande rätt föreligger viss inskränkning av den allmänna

åtalsrätten. Och om förbudet överträdes av fiskerättsägare, finnes

ingen allmän straffbestämmelse, som understödjer förbudet. En viss möjlighet

till straffsanktion kan visserligen beredas genom att länsstyrelsen vid

utfärdande av lokala föreskrifter angående fisket upptager av vattendomstol

meddelat fiskeförbud; överträdelse av förbudet lärer då bliva straffbar jämlikt

22 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900. Behov av särskild straffbestämmelse

i lag torde emellertid föreligga.---Bestämmelsen bör for
muleras

så, att den blir tillämplig såväl å förbud, som meddelats enligt vattenlagen,

som å förbud, vilket givits enligt äldre rätt. För att straffansvar

skal! inträda, måste givetvis överträdelsen kunna tillräknas vederbörande

enligt vanliga grunder. I samband med beslut om fiskeförbud av här avsett

slag brukar regelmässigt föreskrivas att tillkännagivande av förbudet skall

ske genom anslag å platsen och kungörelse i ortstidningar. Behov av särskilt

stadgande härom i lagen synes icke föreligga.

Yttrandena. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol anser en

översyn av ansvarsbestämmelserna i 13 kap. vattenlagen motiverad. Olovligt

byggande i vatten kunde understundom innefatta mycket grov skadegörelse.

Man kunde ingalunda presumera att den som olovligt byggde i vatten

vore villig eller beredd att göra rätt för sig, åtminstone icke efter normer som

domstol tillämpade. Strafflatituderna i 24 kap. strafflagen vid skadegörelse

vore avsevärt högre än vattenlagens straffbestämmelser. Även den som själv

toge sig rätt straffades enligt 20 kap. 7 § strafflagen efter strängare skala än

den som olovligen byggde i vatten. Ett sådant byggande borde icke få intaga

en gynnad ställning. Frågan huruvida överträdelse av fiskeförbud, som vattendomstol

meddelat, enligt nu gällande rätt kunde straffas, om överträdelse

skedde av fiskerättsägare, anser denne vattenrättsdomare vara tveksam. Med

hänsyn till den oklarhet som för närvarande rådde vore det emellertid bra

att de sakkunniga nu infört en särskild straffbestämmelse för ifrågavarande

överträdelse. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län anser erforderligt med

lagändringar i syfte att komma till rätta med försummelser att iakttaga

gällande föreskrifter. Bl. a. erfordrades otvetydiga bestämmelser om vem

som vore ansvarig för inträffade försummelser. Vidare syntes lagbestämmelser

erforderliga om anordnande av slutsyn före utförande av en vattenståndshöjning,

så att det kunde tillses, att det berörda området blivit så röjt

och planerat, att fiskredskap där kunde placeras. Länsstyrelsen i Kronobergs

län uttalar att en verkligt effektiv kontroll över åtgärder till skydd för

fisket icke vore fullt tryggad genom de sakkunnigas och fiskeristyrelsens

förslag. Bestämmelserna i 13 kap. vattenlagen om handräckning och ansvar

avsåge bl. a. regelstridig hushållning med vatten och olaga byggande i vatten.

Däremot syntes de icke omedelbart äga tillämpning å underlåtenhet att

utföra föreskriven anordning till skydd för fisket. Att så ej vore fallet beträtlande

handräckning torde stå fullt klart. Vad åter anginge ansvarsfrågan

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

vore det i vart fall mycket tveksamt om straffbestämmelsen i 13 kap. 12 §

första stycket skulle kunna anses omfatta underlåtenhet som här avsåges.

Ej heller torde stadgandet i 3 kap. 38 § utsökningslagen med dess möjlighet

att förelägga vite kunna tillämpas å en av vattendomstol i ansökningsmål

meddelad dom. En komplettering av bestämmelserna i 13 kap. vattenlagen

att jämväl omfatta nu ifrågavarande underlåtenhet syntes i anledning härav

av behovet påkallad. Länsstyrelsen föreslår vidare att även hushållningssällskapens

fiskeritjänstemän upptages i det föreslagna stadgandet i 14 kap.

6 § vattenlagen.

Advokatsamfundets styrelse uttalar att kostnaderna för kontroll å efterlevnaden

av meddelade föreskrifter, vilka kostnader borde åvila sökanden,

icke borde bestämmas på förhand, enär risk då förelåge att kontrollen bleve

slentrianmässig eller otillräcklig.

En fislceriintendent föreslår införande av lagbestämmelse om skyldighet

för företagare att till kammarkollegiet göra anmälan då anläggning färdigställts

eller byggnad påbörjats. Härigenom skulle vinnas klarhet om den tidpunkt,

då avgifter skulle inbetalas respektive åtgärder vara fullbordade. Förslag

i samma riktning framföres av svenska fiskevårdsförbundet.

Departementschefen. Frågan om efterlevnaden av föreskrifter till skydd

för fisket innefattar ej blott ett legislativt problem utan är även i väsentlig

grad en fråga av organisatorisk karaktär. Ur den senare synpunkten har

frågan varit föremål för en särskild utredning genom fiskeristyrelsens försorg.

De sakkunniga har såvitt angår lagstiftningen föreslagit åtgärder blott

på några få punkter.

De sakkunniga har till en början uttalat att, ehuru kontrollen å efterlevnaden

av meddelade föreskrifter till skydd för fisket vore avsedd att tjäna

ett allmänt intresse, det torde vara rimligt att ägarna av de anläggningar som

gjordes till föremål för kontrollen bekosta eller i varje fall i väsentlig grad

bidraga till kostnaden för kontrollen. Detta syfte kan vinnas genom att

jämlikt 2 kap. 8 § särskild avgift fastställes till bekostande av kontrollen.

Vad de sakkunniga i detta avseende anfört synes ej giva anledning till erinran.

I 14 kap. 6 § bör i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas

förslag införas stadgande om skyldighet för företagare att underkasta sig

kontroll över fullgörandet av föreskrifter till skydd för fisket. Stadgandet

bör gälla kontroll av statens fiskeritjänstemän, fiskeritjänstemän vid hushållningssällskap

(länsfiskeritjänsteman) samt av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen

förordnad fisketillsynsman.

I likhet med de sakkunniga anser jag påkallat att det meddelas en bestämmelse

om straff för överträdelse av sådant fiskeförbud, som utfärdats

i samband med uppförande av dammbyggnad o. d. Frågan om utformningen

och placeringen av en dylik ansvarsbestämmelse med därtill anslutande

föreskrifter om förverkande och beslag torde emellertid lämpligast böra upptagas

i samband med det nyligen framlagda betänkandet med förslag till

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

71

fiskeristadga m. m. (SOU 1953: 2). Detta betänkande, som bl. a. innehåller

förslag till vissa ändringar och kompletteringar av bestämmelserna om förverkande

och beslag i 1950 års lag om rätt till fiske, har varit föremål för

remissbehandling och avses skola upptagas till prövning inom jordbruksdepartementet

med det snaraste.

Med anledning av vad ett par remissmyndigheter anfört vill jag emellertid

i detta sammanhang förorda en ändring av straffbestämmelsen i 13 kap.

12 § första stycket vattenlagen. Underlåtenhet att, efter erhållet medgivande

till byggande i vatten m. in., utföra föreskriven anordning eller åtgärd till

förebyggande av skada, t. ex. utsättande av fiskyngel, torde för närvarande

ej föranleda ansvar spåföljd, enär nämnda lagrum enligt ordalydelsen endast

avser avvikelse från beslutet rörande själva arbetets verkställande. Denna

begränsning av stadgandets räckvidd bör borttagas, så att det står klart att

även underlåtenhet av berörda beskaffenhet är kriminaliserad.

Det förslag om skärpning av straff latituderna i 13 kap. vattenlagen som

framförts av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol anser jag mig

ej kunna biträda. Det har uppmärksammats att vattenkraft- och vattenregleringsföretag

understundom igångsatts innan vattendomstols tillstånd erhållits.

Efter lagfästandet av deldomssystemet och efter den förstärkning

av vattendomstolsorganisationen som ägt rum samt med förbättrad planläggning

på lång sikt av kraftutbyggnaderna har man emellertid anledning

räkna med att dylikt olaga byggande skall upphöra. Jag anser i vart fall icke

att en skärpning av strafflatituderna är den rätta vägen att komma till rätta

med det påtalade missförhållandet.

Frågan vem som är ansvarig för inträffade försummelser torde ej kunna

närmare regleras i lagen utan får i rättstillämpningen lösas efter allmänna

straffrättsliga och skadeståndsrättsliga grunder. Hinder torde ej föreligga

att vattendomstolen, om så finnes påkallat, i samband med meddelande av

vattenhushållningsbestämmelser stadgar skyldighet för dammägaren att vidtaga

särskilda säkerhetsanordningar.

En remissinstans har föreslagit lagbestämmelse om anordnande av slutsyn

före utförandet av en vattenståndshöjning i ändamål att kontrollera att erforderlig

avröjning för att möjliggöra utplacering av fiskeredskap ägt rum.

Även i detta hänseende kan emellertid vattendomstolen vid behov meddela

föreskrifter.

Det är givetvis angeläget att myndigheter, som handhar kontrollen över

fiskevårdande åtgärder o. d., erhåller kännedom om när företag, vartill

vattendomstol givit tillstånd, igångsättes. I tillståndsbeslutet bör, om så

finnes lämpligt, stadgas skyldighet för företagaren att göra anmälan härom.

Har dylik föreskrift ej meddelats, kan lämpligen landsfiskalen i orten anmodas

lämna underrättelse om tidpunkten för igångsättandet; jfr Kungl.

Maj :ts cirkulär den 2 juni 1944 (SFS nr 287) till länsstyrelserna i riket angående

indrivningen av de enligt 2 kap. 10 § och 4 kap. 14 § vattenlagen

utgående avgifter.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

VII. Yissa processuella frågor.

Gällande bestämmelser. I 11 kap. 43 § vattenlagen meddelas vissa regler

om vattenrättsdomarens och vattendomstolens befattning med bevisningen

i ansökningsmål. Sålunda stadgas att vattenrättsdomaren, där så erfordras

för att målet vid vattendomstolens sammanträde skall kunna slutföras i ett

sammanhang, äger förordna bl. a. om inhämtande av yttrande av sakkunnig.

Särskilda regler har även, i 11 kap. 45 §, meddelats för det fall att för bedömande

av målet erfordras »särskild teknisk utredning eller vidlyftigare

värdering». I sådant fall kan vattenrättsdomaren (enligt paragrafens 1 mom.)

uppdraga åt sakkunnig att efter förberedande undersökning avgiva utlåtande

i målet. Om tiden för företagande av sådan undersökning skall meddelande

lämnas vattenrättsdomaren, som i den för kallelser till parterna bestämda

ordningen underrättar dem därom. Bestämmelsen har, liksom den nyss åberopade

43 §, fått sin nuvarande lydelse i samband med införandet av nya rättegångsbalken.

Under förarbetena härtill underströks, att för sakkunnig enligt

11 kap. 45 § 1 mom. skulle gälla de allmänna reglerna i 40 kap. nya rättegångsbalken,

varvid särskilt framhölls stadgandet i 40 kap. 2 §, att den

ej må vara sakkunnig, som till saken eller till någondera parten står i sådant

förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad.1

11 kap. 97 § vattenlagen stadgar att det åligger sökanden att förskjuta gottgörelse

åt sakkunnig, som tillkallas av vattenrättsdomaren eller vattendomstolen,

ävensom ersättning för undersökning enligt 11 kap. 45 § 1 mom. Med

hänsyn till de regler som gäller för rättegångskostnad i ansökningsmål kommer

kostnaden praktiskt taget alltid att slutligen stanna på sökanden.

Emellertid innehåller vattenlagen även speciella regler angående de åtgärder

som skall vidtagas för utredning av ett ifrågasatt företags verkningar å

det allmänna fiskeintresset. I 11 kap. 36 § föreskrives sålunda att, då ansökningen

inkommit till vattenrättsdomaren, denne skall översända ett exemplar

av ansökningshandlingarna till fiskeristyrelsen. Om denna finner uppenbart,

att »fiskens upp- och nedgång eller eljest fiskeriintresse» icke kan röna

inverkan av företaget, skall meddelande härom lämnas vattenrättsdomaren.

I annat fall skall styrelsen förordna fiskeritjänsteman att till vattenrättsdomaren

avgiva yttrande, »huruvida fiskerinäring av betydenhet kan genom

företaget lida väsentligt förfång, så ock vilka särskilda åtgärder utöver vad

sökanden må hava föreslagit kunna erfordras till skydd för fisket». Ofta kan

emellertid yttrande ej avgivas utan att undersökning på platsen äger rum.

Om den av fiskeristyrelsen förordnade finner att sådan undersökning måste

äga rum, skall han, enligt tredje stycket i 11 kap. 36 §, anmäla förhållandet

till vattenrättsdomaren, som då har att förordna honom eller eventuellt annan

av fiskeristyrelsen föreslagen fiskeritjänsteman att åt vattendomstolen

verkställa undersökning och avgiva utlåtande enligt 11 kap. 45 § vattenlagen.

1 Prop. 1946: 133 s. 18.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

73

De sakkunniga. De sakkunniga har upptagit en fråga om ändring i visst

hänseende av det ill kap. 45 § stadgade förfarandet. Enligt vad som framhållits

från fiskeritjänstemannahåll vore detta förfarande vid vissa enklare

fiskeundersökningar onödigt tyngande. Ofta hade fiskeritjänstemannen ej

behov av att göra någon mera ingående undersökning men behövde dock

resa till platsen för att orientera sig. Ett sådant besök på platsen borde kunna

äga rum mera formlöst utan att behöva planeras lång tid i förväg. Besöket

kunde då ske å passande tid i samband med andra förrättningar i närheten.

Härigenom skulle mycken onödig tidsspillan undvikas. De sakkunniga

anför härom:

Det torde ej kunna bestridas, att i enklare mål förfarandet vid undersökningen

borde kunna förenklas i enlighet med vad sålunda förordats. Det torde

ofta inträffa att ingen eller blott någon enstaka sakägare kommer tillstädes

vid undersökningen, särskilt då det gäller mindre dammbyggnader, som

blott i ringa grad påverka fiskeriförhållandena. Förfarandet med i förväg

kungjorda sammanträden med sakägarna lämpar sig ej heller alltid då det

gäller mera omfattande, kanske under ett flertal år pågående undersökningar.

Dessa synpunkter äro för övrigt tillämpliga även å sakkunnigundersökningar

beträffande annat än fiske. I fråga om undersökning, som verkställes

av vattenrättsingenjör och vattenrättsnämndeman (11 kap. 45 § 2

mom.) medgives ett förenklat förfarande då undersökningen sker allenast

såsom förberedelse för domstolens sammanträde till syn på stället. Det synes

beträffande undersökning enligt 1 mom. kunna stadgas, att underrättelse

till parterna skall ske, där så finnes erforderligt med hänsyn till målets beskaffenhet

eller ändamålet med undersökningen. Det tillkommer då vattenrättsdomaren

att taga ställning till huruvida undersökningen skall anses

vara av den art att parterna böra beredas tillfälle att närvara. I regel torde

det vara önskvärt att representant för sökanden är tillstädes för att tillhandagå

med upplysningar. Underrättelse till sökanden för att möjliggöra sådan

närvaro torde böra lämnas av undersökningsförrättaren, när han efter eget

bedömande så finner erforderligt. Att sakägarnas intresse skulle kunna

bliva eftersatt torde ej behöva befaras då de ju i alla fall beredas tillfälle

att taga del av det vid undersökningen avgivna utlåtandet.

För att främja möjligheterna att genomföra fiskeundersökningar har de

sakkunniga jämväl föreslagit, att uppdrag att verkställa dylik undersökning

må givas ej blott fiskeritjänsteman utan även annan sakkunnig person.

Detta har i förslaget föranlett jämkningar i några paragrafer (2 kap. 8 och

10 §§, 10 kap. 43 § samt 11 kap. 36 §).

Yttrandena. En avvisande hållning till förslaget om förenkling av förfarandet

vid sakkunnigundersökning enligt 11 kap. 45 § 1 mom. intages av

vattenrätts domar en i Norrbygdens vattendomstol. Han framhåller att man

tidigare vid Norrbygdens vattendomstol försökt att tillämpa mindre stränga

krav på offentlighet, vartill komme att vederbörande sakkunniga själva tidigare

icke alltid så noga iakttagit de föreskrifter som givits i syfte att underrätta

sakägarna om tid och plats för undersökningen. Dessa försök hade

emellertid icke alls slagit väl ut. För att på ett enkelt sätt få erforderliga upp
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 23-

gifter rörande företaget och dess verkningar tedde det sig naturligt för de sakkunniga

att hänvända sig till sökandena, vilka i sin tur vanligen hade stort

intresse av att få till stånd ett samarbete med de sakkunniga. Ett sådant

samarbete mellan sökandena och den sakkunnige ledde lätt till att den sakkunnige

icke finge någon kontakt alls eller i varje fall mycket otillräcklig

kontakt med en stor del av de sakägare, vilkas olägenheter till följd av

företaget skulle utredas. Vattenrättsdomaren förordar i detta sammanhang

återställande av den i 11 kap. 44 § i dess lydelse före den 1 januari 1948

stadgade möjligheten att tillkalla sakkunnigt biträde åt domstolen.

Departementschefen. De sakkunnigas förslag om ändring beträffande det

i 11 kap. 45 § stadgade förfarandet synes befogat. Såsom understrukits av

vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol bör vederbörande sakkunniga

i regel utföra sina undersökningar i kontakt ej blott med sökanden

utan även med sakägarna. En förenklad ordning bör emellertid kunna tilllämpas

vid rena rutinundersökningar rörande anläggningar av mindre ingripande

beskaffenhet eller då eljest ett i förväg kungjort sammanträde med

sakägarna ej har någon funktion att fylla.

Sedan den s. k. sjöregleringsavdelningen vid undersöknings- och försöksanstalten

för sötvattensfisket numera inordnats under fiskeristyrelsen1,

torde något aktuellt behov av att utse även annan sakkunnig än fiskeritjänsteman

att verkställa erforderliga fiskeundersökningar icke föreligga.

De jämkningar i vissa stadganden som de sakkunniga föreslagit i syfte att

tillgodose ett dylikt behov kan sålunda undvaras.

Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att frågan huruvida

yttrande från fiskerisakkunnig skall inhämtas i sådana fall, då omprövning

påkallas av föreskrifter enligt 2 kap. 8 eller 10 §, får överlämnas till

vattendomstolens bedömande i varje särskilt fall. När det är fråga om smärre

jämkningar kan inhämtande av sådant yttrande understundom vara

onödigt, och beträffande de tillfällen då omprövning påkallas av representant

för det allmänna kan för övrigt antagas, att framställningen som

regel kommer att grundas på en av fiskeritjänsteman verkställd utredning.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har förordat ett återupplivande

av den före nya rättegångsbalkens införande i 11 kap. 44 §

vattenlagen stadgade befogenheten för vattenrättsdomaren att tillkalla sakkunnigt

biträde åt vattendomstolen. Denna fråga kommer att prövas i samband

med den pågående utredningen om vattendomstolsorganisationen.

1 Jfr statsverkspropositionen vid 1950 års riksdag, nionde huvudtiteln, s. 225 ff.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

75

VIII. Special motivering till lagförslaget.

I enlighet med vad i det föregående anförts har upprättats förslag till lag

om ändring i vattenlagen. Beträffande de föreslagna lagändringarna får jag,

utöver vad som framgår av den tidigare framställningen, anföra följande.

2 KAP.

8 §•

Enligt förslaget skall den nuvarande lydelsen bibehållas såsom ett första

stycke i paragrafen.

Till paragrafen fogas ett nytt stycke, innehållande föreskrifter om omprövning

av beslut i frågor rörande fiskets skyddande. Beträffande den

närmare innebörden av det nya stycket hänvisas till framställningen i avd.

IV. I sakkunnigförslaget har motsvarande bestämmelser upptagits såsom två

särskilda stycken. Syftet med den omredigering som skett är att det klart

skall framgå, att avsteg från grundsatsen att byggnadens ägare vid omprövningen

ej må åläggas förpliktelser, som för honom medför väsentlig

kostnad eller olägenhet utöver vad förut ålagts honom, får göras endast i den

mån det är fråga om anpassning av avgiftsbelopp till ändring i penningvärdet.

Det torde böra anmärkas att hänvisningar till 2 kap. 8 § förekommer, förutom

i kapitlet om vattenreglering (3 kap. 2 och 26 §§ innehåller allmänna

hänvisningar till 2 kap.), i kapitlen om allmän farled (5 kap. 5 §), om

allmän flottled (6 kap. 8 §) och om torrläggning (7 kap. 41 §). Hänvisningarna

i 3 kap. bör givetvis kvarstå oförändrade. I fråga om företag enligt

5 och 7 kap. torde behovet av omprövningsrätt angående fisket ej vara så

framträdande. För konsekvensens skull bör dock de nya bestämmelserna i 2

kap. 8 § bli tillämpliga även å allmän farled och torrläggningsföretag. Även

hänvisningarna i 5 kap. 5 § och 7 kap. 41 § bör sålunda kvarstå oförändrade.

Vad beträffar allmän flottled hänvisas till vad i det följande anföres vid

6 kap. 8 §.

10 §.

De föreslagna ändringarna beträffande avgift till befrämjande av fisket

mom landet har föranlett en ganska väsentlig omarbetning av 2 kap. 10 §.

För att paragrafen skall bli mera lättöverskådlig har den uppdelats i särskilda

moment.

1 mom. innehåller i fyra olika stycken bestämmelser angående grunderna

för avgiftens bestämmande, motsvarande dem som meddelas i nuvarande

första, andra och tredje styckena. Av skäl, som tidigare redovisats, har något

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

särskilt stadgande angående befrielse från avgiftsskyldighet i det fall, då

allenast obetydlig ändring i vattenståndsförhållandena uppkommer, ej upptagits,

utan grunderna för avgiftsskyldighet har i stället bestämts så, att avgift

skall utgå då byggnaden förorsakar ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena,

som ej är obetydlig, eller hindrar eller försvårar fiskens

framkomst. I enlighet med vad förut anförts har särskilt angivits, att beträffande

mindre avgiftsbelopp må föreskrivas att avgiften skall inbetalas

i form av ett engångsbelopp.

I 2 mom. har i första stycket upptagits föreskrifter angående periodisk

omprövning av avgiften, medan andra stycket innehåller bestämmelser angående

omprövning av avgiften i samband med sådan förnyad prövning, som

avses i det nya andra stycket i 2 kap. 8 §.

Bestämmelser om avgift för byggnad, som tillkommit före vattenlagen,

meddelas i 3 mom. Detta mom. innehåller dels motsvarighet till nuvarande

fjärde stycket och dels föreskrift om att skyldighet för ägare av äldre byggnad

att gälda avgift till befrämjande av fisket inom landet må fastställas i

samband med förnyad prövning enligt 2 kap. 8 § andra stycket.

J mom. motsvarar nuvarande femte stycket.

22 §.

Ändringen i detta lagrum är av rent formell natur och betingad av de nya

bestämmelserna i 2 kap. 8 och 10 §§ rörande omprövning av tidigare beslut.

6 KAP.

8 §.

Stadgandet i nuvarande 2 kap. 8 § är enligt bestämmelse i förevarande

paragraf tillämpligt även å allmän flottled. Det föreslagna tillägget till 2 kap.

8 §, innebärande att omprövningsrätt i viss omfattning medgives, har redan

i gällande lag motsvarighet i 6 kap., nämligen i 17 §. Omprövningsrätten

är i nämnda stadgande något annorlunda konstruerad -— bl. a. skall talan

om förnyad prövning med vissa undantag väckas genom stämning å de flottande

— men det torde ej föreligga anledning att vidtaga några ändringar

i densamma. Stadgandet medger ej de flottande själva att väcka talan om

nya eller ändrade föreskrifter. Jämväl beträffande sådan talan finns dock

uttrycklig bestämmelse i 6 kap. Vill någon att för flottningens underlättande

nya eller ändrade föreskrifter meddelas rörande hushållningen med vattnet

eller annat, äger han jämlikt 6 kap. 21 § hos vattendomstolen göra framställning

därom.

Hänvisningen i 6 kap. 8 § till 2 kap. 8 § har med hänsyn till det anförda

inskränkts till att avse första stycket.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

77

20 och 26 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer syftar till att bereda bättre möjligheter att

tillvarataga fiskets intressen vid rensningar och förbättringar i allmän flottled

och har närmare kommenterats i avd. V.

Konsekvensen kan synas fordra, att liknande ändringar vidtages i motsvarande

bestämmelser i 2, 5 och 7 kap. vattenlagen. Saken har emellertid sin

största betydelse beträffande rensnings- och förbättringsarbeten för flottleds

räkning, och det synes onödigt att komplicera förfarandet, då det gäller arbeten

som utföres för annat ändamål.

7 KAP.

56 §.

I denna paragraf påkallas liksom i 2 kap. 22 § en jämkning av formell

natur.

11 KAP.

17 §.

De jämkningar i 11 kap. 17 §, som erfordras med anledning av de föreslagna

ändringarna i 2 kap. 8 och 10 §§, har skett genom omredigering av

punkterna 12, 13 och 29. Några särskilda bestämmelser om vad ansökan

om omprövning skall innehålla torde ej vara påkallade. Ansökningen behöver

alltså icke innehålla uppgift å alla fastigheter som har fiskerätt i vattendraget.

Att utfärda personliga kallelser till alla enskilda fiskeintressenter

som eventuellt kan beröras skulle bli en onödig och alltför vidlyftig

apparat.

37 §.

Den formella jämkningen i fjärde stycket föranledes av ändringarna i

11 kap. 17 §. I ett nyinfört femte stycke föreskrives, att ansökan enligt 2

kap. 8 § andra stycket eller om bestämmande av avgift enligt 10 § i samma

kap. skall, där ansökningen ej göres av byggnadens ägare, delgivas denne.

45 §.

Paragrafen har ändrats i syfte att möjliggöra förenkling av det i paragrafen

stadgade undersökningsförfarandet i vissa fall. Beträffande de närmare

motiven till ändringen hänvisas till avd. VII.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

13 KAP.

12 §.

De i denna paragraf meddelade bestämmelserna om straffpåföljd har

kompletterats av skäl, som redovisats i avd. VI.

14 KAP.

6 §.

Bestämmelse om skyldighet att bereda statens fiskeritjänstemän m. fl.

tillfälle att utöva tillsyn över fullgörandet av föreskrifter till skydd för fisket

har införts såsom ett nytt tredje stycke.

I andra stycket har införts den numera använda benämningen å meteorologiska

anstalten, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut.

Övergångsbestämmelserna.

De sakkunniga, övergångsbestämmelserna i sakkunnigförslaget innehåller

till en början, att de nya bestämmelserna om omprövning i 2 kap. 8 §

skall äga tillämpning jämväl å byggnad, som tillkommit eller till vilken tillstånd

meddelats före nya lagens ikraftträdande. Vad i 2 kap. 10 § 2 mom.

stadgas skall likaledes gälla beträffande avgörande, som träffats före nya

lagens ikraftträdande. Vidare har i sakkunnigförslaget meddelats särskilda

övergångsbestämmelser rörande periodisk omprövning av avgifter enligt

2 kap. 10 §, vilka börjat utgå före nya lagens ikraftträdande. Beträffande

sådan avgift skall gälla att tiden för påkallande av omprövning ej

i något fall anses ha gått till ända förrän fem år efter ikraftträdandet, och

den nya tjuguårsperioden räknas icke från tidigare år än året näst efter det

då omprövning påkallades eller senast kunde påkallas. Slutligen har stadgats

att skyldighet att gälda avgift enligt 2 kap. 10 § ej må åläggas i fråga

om byggnad, till vilken tillstånd meddelats före nya lagens ikraftträdande,

därest byggnaden är så beskaffad, att enligt den förut gällande lydelsen avgift

ej skolat utgå.

Kammarkollegiet har i sitt yttrande upptagit ett spörsmål i anslutning till

de föreslagna övergångsreglerna. Tvekan syntes kunna uppkomma i fråga

om tolkningen av övergångsbestämmelserna för det fall, att fråga vore om

åläggande av avgift enligt 2 kap. 10 § i samband med sådan nyprövning,

varom förmäldes i 2 kap. 8 § andra stycket. Jämlikt de föreslagna övergångsbestämmelserna

finge avgift enligt 2 kap. 10 § ej åläggas i fråga om

byggnad, till vilken tillstånd meddelats före nya lagens ikraftträdande, därest

byggnaden vore så beskaffad att enligt den förut gällande lydelsen avgift

ej skolat utgå. Bestämmelsen torde ha avseende å byggnad, till Aålken

tillstånd lämnats enligt gällande bestämmelser i vattenlagen. Fråga uppstode

då, efter vilka grunder avgift enligt 2 kap. 10 § skulle utdömas be
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

79

träffande byggnad tillkommen före vattenlagen. Ägaren av sådan byggnad

borde givetvis ej vara sämre ställd i avseende å skyldighet att gälda avgift

enligt 2 kap. 10 § än ägaren av byggnad, som tillkommit efter det vattenlagen

trätt i kraft.

Departementschefen. Såsom jag tidigare utvecklat bör de nya reglerna

om förnyad prövning i vissa fall av beslut rörande fisket göras tillämpliga

å redan befintliga anläggningar. Principen skall gälla såväl omprövning enligt

det nya andra stycket i 2 kap. 8 § som förnyad prövning av avgifter

enligt 2 kap. 10 § 2 mom. I överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit

torde sålunda böra stadgas, att bestämmelserna i 2 kap. 8 § andra

stycket nya lagen skall äga tillämpning jämväl å byggnad, som tillkommit

eller till vilken tillstånd meddelats före nya lagens ikraftträdande •— varmed

åsyftas även byggnader, som tillkommit jämlikt den före vattenlagens

genomförande gällande rätten — samt att vad i 2 kap. 10 § 2 mom. nya

lagen är stadgat skall gälla även beträffande avgörande, som träffats före

nya lagens ikraftträdande. Därjämte bör på sätt de sakkunniga förordat

gälla en särskild övergångstid av fem år beträffande den periodiska omprövningen

enligt första stycket i 10 § 2 mom.

De äldre grunderna för bestämmande av fiskeavgift enligt 2 kap. 10 §

torde få tillämpas, när avgörande i första instans träffats före ikraftträdandet.

2 kap. 10 § i nya lydelsen innebär en utvidgning av området för avgiftsplikten,

i det avgift skall utgå ej blott då de naturliga vattenståndsförhållandena

ändras utan även då fiskens framkomst hindras eller försvåras.

Redan tillkomna eller medgivna byggnader, som på grund av nuvarande

lydelsen ej belastats med avgiftsplikt, torde fortfarande böra få åtnjuta

denna befrielse. I enlighet med de sakkunnigas förslag bör därför meddelas

en särskild övergångsbestämmelse av innebörd, att skyldighet att gälda avgift

enligt 2 kap. 10 § nya lydelsen ej må åläggas i fråga om byggnad, som

tillkommit eller till vilken tillstånd meddelats före nya lagens ikraftträdande,

därest byggnaden är så beskaffad, att enligt den förut gällande lydelsen

avgift ej skolat utgå. Med anledning av vad kammarkollegiet anfört vill jag

framhålla, att denna övergångsregel uppenbarligen gäller även byggnad av

nämnda beskaffenhet, vilken tillkommit före vattenlagen.

Såsom jag tidigare anmärkt ligger det i sakens natur, att vid omprövning

av fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § måste iakttagas att avgiften ej må höjas

utöver maximum av latituden. Denna grundsats bör givetvis också gälla

vid omprövning av avgift, som fastställts före den nya lagstiftningens ikraftträdande,

och det synes utan särskild övergångsbestämmelse klart att maximum

därvid bestämmes av den enligt nya lydelsen gällande latituden.

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1955.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i vattenlagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen

angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

1 Denna bilaga, vilken är av samma lydelse som det vid propositionens fogade lagförslaget,

har här uteslutits.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

81

Bilaga B.

Tid promemorian den 28 februari 1950 fogat förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av yattenlagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 8, 10 och 22 §§, 6 kap. 8, 20 och 26 §§,

7 kap. 56 §, 10 kap. 43 §, 11 kap. 17, 36 och 37 §§ samt 45 § 1 mom., 13

kap. 14 § ävensom 14 kap. 6 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523)

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(I det följande ha ändringar och tillägg kursiverats.)

2 kap.

8 §.

Vill någon — —- •—• för fisket. Kan nyttan av ifrågasatt anordning icke

skäligen anses motsvara den förlust och kostnad, som därigenom skulle

tillskyndas byggnadens ägare, må dock befrielse från sagda skyldighet

medgivas.

Finnes att till skydd för fisket vidtagna anordningar eller meddelade

föreskrifter är o mindre tjänliga, äge vattendomstolen på ansökan av myndighet,

som Konungen bestämmer, meddela de ändrade bestämmelser, vilka

utan att förnärma tredje mans rätt eller för byggnadens ägare medföra

väsentlig kostnad eller olägenhet utöver vad förut blivit honom ålagt må

påkallas av anmärkta förhållanden.

Har i samband med tillstånd till byggnaden eller vid förnyad prövning,

som i andra stycket sägs, blivit ägaren ålagt att, för anordnande och uppehållande

av fiskodlingsanstalt eller för vidtagande av andra åtgärder för

fiskets bevarande i vattenområdet eller såsom bidrag till kostnaden för

erforderlig kontroll å efterlevnaden av meddelade föreskrifter till skydd för

fisket, erlägga viss årlig avgift, och finnes avgiftens belopp icke längre vara

anpassat till ändamålet, må vattendomstolen på ansökan av myndighet,

som i andra stycket avses, eller av byggnadens ägare föreskriva den ändring,

som finnes påkallad.

10 §.

1 mom. Där någon för tillgodogörande av vattnet såsom drivkraft eller

annorledes eller för reglering av vattnets avrinning vill göra damm eller

annan byggnad i vatten, vare han, såframt byggnaden förorsakar ändring i

de naturliga vattenståndsförhållandena, som ej är obetydlig, eller hindrar

eller försvårar fiskens framkomst, pliktig att från och med året näst efter

det, då arbetet å byggnaden påbörjats, så länge byggnaden bibehålies, erlägga

viss årlig avgift till befrämjande av fisket inom landet.

Avgiften skall beträffande byggnad för vattnets tillgodogörande såsom

drivkraft utgå med minst tio öre och högst en krona för varje hästkraft,

6 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 23.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

som beräknas kunna vid oreglerat lågvatten uttagas vid byggnaden. I fråga

om byggnad för tillgodogörande av vattnet annorlcdes än såsom drivkraft

skall avgiften utgå med minst tio och högst etthundra kronor för varje sekundkubikmeter

av den vattenmängd, som är avsedd att uttagas vid byggnaden.

Är ändamålet med byggnaden att reglera vattnets avrinning, utgår

avgiften efter vattenmagasinets rymd med minst tio öre och högst en krona

för varje del, som omfattar 50 ÖOO kubikmeter, intill 100 miljoner kubikmeter

och för varje del därutöver, som omfattar 100 000 kubikmeter. Beträffande

byggnad, som göres såväl i ändamål av vattnets tillgodogörande

såsom drivkraft som för utnyttjande av vattnet annorledes eller för reglering

av vattnets avrinning, skall i fråga om beräkningsgrunden vid avgiftens

bestämmande hänsyn tagas till det ändamål, som är det huvudsakliga.

Inom ovan angivna gränser skall avgiften bestämmas med fäst avseende

bland annat därå, om fiske finnes, som genom byggnaden skadas, om med

hänsyn till byggnadens storlek och beskaffenhet i övrigt samt dess belägenhet

inverkan därav å fisket är mer eller midre menlig, samt om förpliktelser,

som jämlikt 8 § må hava ålagts byggnadens ägare, för honom medföra

större eller mindre kostnad.

2 mom. Vattendomstolens avgörande angående avgift, som avses i 1 mom.,

gälle för en tidrymd av tjugu år i sänder, första gången räknat från och

med det kalenderår, då avgiften först skall erläggas. På ansökan, som under

nittonde året av sådan tidsperiod göres av myndighet, som Konungen

bestämmer, eller av byggnadens ägare, föreskrive vattendomstolen den ändring,

som finnes påkallad för att avgiften skall, i samma mån som vid det

tidigare avgörandet avsetts, tjäna sitt ändamål. Göres ej sådan ansökan,

skola förut meddelade bestämmelser lända till efterrättelse jämväl för nästa

period.

Utan hinder av vad nu sagts må frågan om avgiften upptagas till ny

prövning i samband med förnyad prövning enligt 8 § andra stycket av anordningar

och föreskrifter till skydd för fisket; och skall i ty fall med avseende

å omfattningen av de förpliktelser, som enligt denna § och 8 § sammanlagt

må åläggas byggnadens ägare, gälla vad i nämnda stycke av 8 §

är för där avsett fall stadgat.

3 mom. Varder byggnad, som tillkommit jämlikt äldre lag, ombyggd eller

ändrad, och medför ombyggnaden eller ändringen väsentligt större skada

å fisket än den byggnaden förut orsakat, skola de i 1 och 2 mom. givna

bestämmelserna lända till efterrättelse i avseende å byggnaden.

Göres beträffande byggnad, som tillkommit jämlikt äldre lag, ansökan enligt

8 § andra stycket, må ock, med tillämpning av vad ovan i 2 mom. andra

stycket finnes stadgat, åläggande givas byggnadens ägare att gälda årlig avgift

till befrämjande av fisket inom landet; och gälle beträffande sådant

avgörande tillika vad i första stycket av nämnda mom. är stadgat.

4 mom. Huru avgift, varom i denna § förmäles, skall indrivas och för

det därmed avsedda ändamålet användas, därom förordnar Konungen.

22 §.

Innefattar beslut, som meddelas i anledning av ansökan enligt 20 §, medgivande

att bygga i vatten, vare beslutet, sedan det tagit åt sig laga kraft,

gällande mot envar såväl vad angår rätten att verkställa och för framtiden

bibehålla byggnaden jämte de anläggningar, vilka efter ty förut sagts med

byggnaden äga samband, som ock, där med byggnaden avses tillgodogörande

av vattnet, beträffande rätten därtill, dock med de inskränkningar, som i

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

83

23 § 1 mom. och 24 § omförmälas, samt med iakttagande av vad i övrigt i

detta kap. ävensom i 4 och 9 kap. finnes stadgat angående förnyad prövning

i vissa fall. Om begränsad---andra stycket.

Hurusom under--— — 23 § 2 mom.

Har byggnaden---tio år.

6 kap.

8 §•

Vad i 2 kap. 8 § första stycket, 11 § första stycket, 12, 13 och 18 §§ finnes

stadgat i fråga om byggande i vatten skall äga motsvarande tillämpning med

avseende å arbete för inrättande av allmän flottled.

20 §.

Vill flottningsförening —--kunna påkallas. Sökes ej vattendomstolens

tillstånd, skall statens fiskeritjänsteman på förhand tillsägas, såframt det

icke är uppenbart, att fiske ej kan skadas.

Har anläggning--— godkännande därav.

Har efter--- —• i vattnet.

26 §.

Rensning, som med hänsyn till flottningens behöriga ombesörjande är av

nöden för bibehållande av vattnets djup eller läge i allmän flottled, äge flottningsförening

verkställa utan vattendomstolens prövning; dock skall markens

ägare ävensom statens fiskeritjänsteman förut därom tillsägas. Vill

föreningen -—---motsvarande tillämpning.

Jord eller---- för flottningsskada.

7 kap.

56 §.

Innefattar synemäns utlåtande, varvid enligt 10 kap. 75 § skall bero, eller

vattendomstols laga kraft ägande beslut rörande företag enligt detta kap.

medgivande till företaget, vare det gällande mot envar såväl vad angår rätten

att utföra företaget och för framtiden bibehålla dike och annan anläggning

som beträffande skyldighet att taga del i företaget, dock med de inskränkningar,

som följa av bestämmelserna i 57 § samt av vad i 2 kap., i

den mån nämnda kap. till följd av hänvisningen ovan i 41 § första stycket

äger tillämpning, i 9 kap. ävensom i 10 kap. 77 och 78 §§ finnes stadgat om

förnyad prövning i vissa fall.

10 kap.

43 §.

Är fråga---för fisket.

Kan yttrande, som ovan nämnts, icke avgivas utan att undersökning å

platsen eller eljest särskild utredning äger rum, ankomme på Konungens

befallningshavande att efter inkommen anmälan därom uppdraga åt den av

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

fiskeristyrelsen förordnade eller ock annan av styrelsen föreslagen sakkunnig

att, såvitt angår företagets inverkan å fisket, biträda vid förrättningen

ävensom i frågan avgiva utlåtande.

11 kap.

17 §.

Till vattenmål hänföras följande mål:

A. ansökningsmål:

12. ansökan om förnyad prövning enligt 2 kap. 8 § andra eller tredje stycket

eller om bestämmande av avgift enligt 10 § i nämnda kap.;

13. ansökan om prövning jämlikt 4 kap. 1 §, huruvida och i vilken utsträckning

skyldighet må åläggas ägare av strömfall att tillhandahålla kraft

åt kringliggande bygd, samt ansökan jämlikt 4 kap. 4 § att komma i åtnjutande

av kraft, som på grund av dylikt åläggande skall tillhandahållas, så

ock ansökan om nyprövning enligt 4 kap. 5 eller 16 § eller om bestämmande

av avgift enligt 14 § i nämnda kap.;

B. stämningsmål:

29. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.

23 § om gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller om fortsatt

tillgodogörande av annan tillhörigt vatten och bestämmande av ersättning

därför, jämlikt 2 kap. 14 § om rätt till intrång å annans fastighet i vissa

avseenden, jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att begagna annan tillhörig byggnad

i vatten eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt till utmål å annans fastighet;

C. besvärsmål:

D. underställningsmål:

Hurusom, efter---i 68 §.

36 §.

I mål---till vattenrättsdomaren.

Vad nu---röna inverkan.

Kan yttrande, som ovan nämnts, icke avgivas utan att undersökning å

platsen eller eljest särskild utredning äger rum, ankomme på vattenrättsdomaren

att efter inkommen anmälan därom uppdraga åt den av fiskeristyrelsen

förordnade eller ock annan av styrelsen föreslagen sakkunnig att åt vattendomstolen

verkställa undersökning och avgiva utlåtande, som i 45 § sägs.

Är fråga---Konungens befallningshavande.

37 §.

Kan inverkan---nu nämnts.

Är fråga---kraften tillgodogöres.

Vad i — — — annans vattentäkt.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

85

Där fråga — — — är, tillhandahålles. Vad nu sagts äge motsvarande tilllämpning

beträffande ansökan enligt 17 § 13.

Ansökan, som i 17 § 12 avses, skall, där ansökningen ej göres av byggnadens

ägare, delgivas denne.

Är fråga--— är, tillhandahålles.

Skall delgivning---- stadgade ordning.

45 §.

1 mom. Erfordras för---lämpat därefter.

Undersökning, som---ske kan. Där så med hänsyn till målets be
skaffenhet

eller ändamålet med undersökningen finnes erforderligt, skall

vattenrättsdomaren lämna parterna, i den för kallelser till dem bestämda

ordning, besked om tiden för undersökningens företagande. Sedan undersökningen

— ---vattendomstolens sammanträde.

13 kap.

14 §.

1 mom. Borttager eller---sex månader.

2 mom. Där någon bryter mot förbud, vilket i anledning av sådant företag,

som avses i denna lag, givits mot bedrivande av fiske inom visst område,

straffes som i 1 mom. sägs.

14 kap.

6 §.

Ej må---tillgodogjorda vattenmängder.

Vad i första stycket är stadgat om den, vars rätt är beroende av vattenhushållning

eller vattentäkts nyttjande, gälle ock beträffande allmän åklagare

samt tjänsteman vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut.

Statens fiskeritjänsteman så ock av Konungens befallningshavande eller

fiskeristyrelsen förordnad fisketillsynsman skall beredas tillfälle att utöva

tillsyn över fullgörandet av föreskrifter till skydd för fisket.

Tarvas för ----skälig ersättning.

Denna lag träder i kraft den

Bestämmelserna i 2 kap. 8 § andra och tredje styckena nya lagen skola

äga tillämpning jämväl å byggnad, som tillkommit eller till vilken tillstånd

meddelats före nya lagens ikraftträdande.

Vad i 2 kap. 10 § 2 mom. nya lagen är stadgat skall gälla även beträffande

avgörande, som träffats före nya lagens ikraftträdande. Har avgift börjat

utgå före nya lagens ikraftträdande, skall den i 2 mom. första stycket stadgade

tiden för ansökan om förnyad prövning av avgiften ej i något fall anses

hava gått till ända förrän fem år efter ikraftträdandet; och skall ny tjuguårsperiod

icke räknas från tidigare år än året näst efter det, då omprövning

påkallades eller senast kunnat påkallas.

Skyldighet att gälda avgift enligt 2 kap. 10 § må ej åläggas i fråga om

byggnad, till vilken tillstånd meddelats före nya lagens ikraftträdande, därest

byggnaden är så beskaffad, att enligt den förut gällande lydelsen avgift

ej skolat utgå.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

Bilaga C.

Uppgifter till belysning av verkningarna av den av de sakkunniga i

promemorian den 28 februari 1950 föreslagna ändringen beträffande

grunderna för beräkning av avgift enligt 2 kap. 10 § vattenlagen vid

vattenreglering.

Regleringssjö

Vatten- magasin

milj. ms

Beräknad

lågv. mängd

m’/s

Latitud enl.

gäll. lag

kronor

Fastställd

avgift

kronor

Latitud enl.

förslaget

kronor

Vänern ............

9 400

450

4 500-45 000

12 850

9 500—95 000

Siljan (part. regi.) ..

700

42

420-4 200

420

800-8 000

Flåsjön ............

325

6

60-600

3001

425-4 250

Storjouten ........

265

1,7

17-170

13 6l

365-3 650

Bolmen ............

250

7,6

75-750

750

350—3 500

Doasen ............

22

0,25

2,50—25

10

44-440

Lossjön ............

9

0,5

5-50

15

18-180

Avgifter! fastställd endast t. v.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

87

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 13 oktober

1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 29 september 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen

i statsrådet den 25 september 1953, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i vattenlagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, e. o. hovrättsassessorn

P. Bergsten.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 18 december 1953.

Närva rån de:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruks-

och handelsdepartementen samt statsrådet Hjalmar Nilsson anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 13

oktober 1953 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 25 september

1953 remitterade förslaget till lag om ändring i vattenlagen.

Med förmälan att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran hemställer

föredraganden, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till delta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Fischier.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

531075

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 3LU 1954:34 Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande fråga om vattenbyggnads företag i Mörrumsån. Tredje lagutskottet har behandlat tre inom riksdagen väckta, till s. 3 i texten
  2. Rskr. 1954:97 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för budgetåret 1954 s. 7 i texten
  3. 3LU 1954:2 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vattenlagen, dels ock motioner, som väckts i anledning av propositione s. 1 i texten