Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring m. m

1954-01-15 · 300 sidor, varav 298 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 298 av 300 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:60, Med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

1

Nr 60.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

yrkesskadeförsäkring m. m.; given Stockholms slott

den 15 januari 1954.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om yrkesskadeförsäkring;

2) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)

om försäkringsavtal.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att 1916 års olycksfallsförsäkringslag, 1929 års

yrlcess j ukdomsför säkringslag och 1918 års fiskarförsäkringsförordning

fr. o. m. den 1 januari 1955 avlöses av en lag om yrkesskadeförsäkring.

Den nya yrkesskadeförsäkringen föreslås skola samordnas med den allmänna

sjukförsäkringen enligt de riktlinjer, som godkändes av 1953 års

riksdag i samband med att beslut fattades om sjukförsäkringsr ef ormens

genomförande. Samordningen innebär att personer, som är både sjukförsäkrade

och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, vid yrkesskada skall få

ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan en viss tid, den s. k.

samordningstiden, gått till ända. Under samordningstiden skall sjukhjälp

utgå från allmän sjukkassa enligt sjukförsäkringslagens regler på samma

sätt som vid sjukdom i allmänhet. Samordningstiden skall omfatta tiden

t. o. m. 90 :e dagen efter olycksfallsdagen eller, om yrkesskadan uppkommit

på annat sätt än genom olycksfall, efter dagen för skadans yppande.

Om skadan medför rätt till livränta, skall samordningstiden dock upphöra

senast den dag, livränterätten inträder.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen är avsedd alt omfatta arbetstagarna,

men liksom enligt den nuvarande lagstiftningen skall yrkesutbildningselever

i viss utsträckning kunna av Kungl. Maj :t likställas med arbetstagare.

Genom samordningen bar det blivit möjligt att borttaga vissa nu gällande

undantag i fråga om den obligatoriskt försäkrade personkretsen.

Det nuvarande undantaget för arbetstagare, som är familjemedlemmar till

arbetsgivaren, föreslås sålunda slopat för sådana familjemedlemmar —

utom arbetsgivarens hustru — som är obligatoriskt sjukpenningförsäkrade

enligt sjukförsäkringslagen. Härigenom kommer bl. a. företagares

hemmavarande barn över 16 år att i regel vara obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade

då de utför arbete för familjefaderns räkning. Vidare föreslås

att försäkringsskyddet utvidgas så att det — i motsats till vad som nu är

fallet — kommer att gälla även under arbete i det egna hemmet. Härigenom

kommer bl. a. hemindustriens arbetare att omfattas av försäkringen.

Även andra utvidgningar föreslås. Sålunda avses de s. k. färdolycksfallen

skola ersättas i något större utsträckning än hittills. Yrkessjukdomarna

skall vidare i väsentligt ökad omfattning vara ersättningsberättigande. Den

viktigaste nyheten i detta avseende innebär att sjukdomar, som orsakats

av arbetet och framkallats genom inverkan av något ämne, alltid skall

omfattas av försäkringen — och alltså inte såsom nu endast om ämnet

finnes upptaget i en i lagen fastställd förteckning.

Försäkringsförmånerna föreslås skola liksom nu avse läkarvård, tandläkarvård,

sjukhusvård, resor, läkemedel, proteser in. in. samt sjukpenning,

invalidlivränta, efterlevandelivränta och begravningshjälp. Såväl sjukpenningen

som livräntorna skall till storleken vara beroende av den skadades

årliga arbetsförtjänst, vilken icke får beräknas till lägre belopp än

1 200 kr. (f. n. 900 kr.) eller till högre belopp än 15 000 kr. (f. n. 7 200 kr.).

Sjukpenningskalan anknytes till den vid 1953 års riksdag för sjukförsäkringen

antagna tabellen, vilket innebär att hel sjukpenning skall utgöra

lägst 3 kr. och högst 20 kr. om dagen. I enlighet med vad som beslutats

för sjukförsäkringens del skall sjukpenningen i förekommande fall förhöjas

med barntillägg om 1, 2 eller 3 kr. och utbytas mot hempenning vid

sjukhusvistelse. Högsta årslivräntan för helinvalid under 67 år skall enligt

förslaget utgöra 11 000 kr. mot 6 600 kr. f. n.

I fråga om efterlevandeersättningarna föreslås en rad ändringar, som i

regel innebär utvidgning av den ersättningsberättigade personkretsen och

höjning av nu gällande maximi- och minimibelopp. Sålunda föreslås bl. a.

att den omkomnes barn, vilka f. n. inte har rätt till livränta längre än tills

de fyllt 16 år, i händelse av arbetsoförmåga på grund av sjukdom e. d.

skall kunna få livränta upp till 21 års ålder. En annan nyhet är, att ogift

kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde med den avlidne under

äktenskapsliknande förhållanden, skall ha rätt till livränta. Högsta änke
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 3

livräntan höjes från 2 400 till 5 000 kr. för år. Begravningshjälpen höjes

från 500 till 600 kr.

Den nya yrkesskadeförsäkringen föreslås öppnad för frivillig anslutning,

antingen enskilt eller kollektivt genom arbetsgivare, yrkes- eller fackorganisation

eller utbildningsanstalt. För de obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade

är den frivilliga försäkringen tänkt som ett sjukförsäkringen kompletterande

skydd för skador under fritid och i egen verksamhet. För övriga

avses den frivilliga försäkringen i princip komplettera sjukförsäkringen

dygnet runt och året om. Viss avtalsfrihet föreslås dock i frågan om försäkringsskyddets

omfattning och försäkringsförmånernas storlek. Vid skada,

som omfattas av den frivilliga försäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen,

skall ersättning från sjukförsäkringen utgå även efter samordningstidens

slut, dock ej längre än till dess rätt till livränta från yrkesskadeförsäkringen

inträder.

I fråga om yrkesskadeförsäkringens administration överensstämmer förslaget

med vad som nu gäller. Försäkringen skall alltså enligt förslaget

handhavas av riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen

med försäkringsrådet som besvär sinstans. Förslaget är emellertid

i denna del att betrakta som ett provisorium i avbidan på att frågan om

den samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringens organisation definitivt

löses.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Förslag

till

Lag

om yrkesskadeförsäkring.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Försäkring enligt denna lag är dels obligatorisk och dels frivillig.

Den obligatoriska försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten men

må på villkor som nedan sägs i stället ske i ömsesidigt försäkringsbolag,

som bildats för sådant ändamål och för vars förbindelser delägarna svara

med obegränsad personlig ansvarighet. Frivillig försäkring tecknas i riksförsäkringsanstalten

eller i dylikt bolag.

När i denna lag användes uttrycket försäkringsinrättning, avses därmed

riksförsäkringsanstalten eller bolag som nyss nämnts.

2 §.

Besvär och ansökningar prövas enligt vad nedan stadgas av försäkringsrådet,

som jämväl i övrigt har att med uppmärksamhet följa försäkringens

tillämpning och utveckling.

Grunderna för försäkringsrådets organisation och verksamhet bestämmas

av Konungen med riksdagen.

Obligatorisk försäkring.

Allmänna bestämmelser.

3 §.

Varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst är, såvida ej annat föranledes

av vad i 4 eller 5 § sägs, försäkrad för yrkesskada.

I den mån Konungen så förordnar skall den, som åtnjuter undervisning

vid anstalt för yrkesutbildning eller som eljest undergår yrkesutbildning

eller förberedande sådan utbildning eller deltager i praktisk yrkesorientering,

vid tillämpningen av denna lag anses som arbetstagare, ändå att han

ej är i tjänst hos annan.

Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna,

genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren. I

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

fall som avses i andra stycket anses den, som driver anstalten eller genom

vilkens försorg undervisningen eljest anordnas, såsom arbetsgivare.

4 §.

Från försäkringen undantages arbetstagare, som är gift med arbetsgivaren.

Jämväl arbetstagare, som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller

svågerlag med arbetsgivaren eller dennes make och som varaktigt lever i

hushållsgemenskap med arbetsgivaren, är undantagen från försäkringen,

dock endast såvida arbetstagaren ej är sjukpenningförsäkrad enligt 7 §

lagen om allmän sjukförsäkring. Med släktskap likställes adoptivförhållande.

Utföres arbetet för två eller flera arbetsgivares gemensamma räkning,

skall vad i första och andra styckena är stadgat om undantag från försäkringen

icke äga tillämpning, med mindre förutsättningarna därför äro uppfyllda

i förhållande till envar av arbetsgivarna.

5 §.

Konungen äger från försäkringen undantaga arbetstagare, som äro anställda

hos staten eller kommun och som på grund härav tillförsäkrats ersättningar

vid yrkesskada vilka finnas väsentligen motsvara försäkringsförmånerna.

Konungen äger ock meddela sådana från lagens bestämmelser avvikande

föreskrifter som finnas böra gälla i anledning av att arbetstagare, vilka äro

anställda hos annan än staten, på grund av sin anställning äro tillförsäkrade

pensioner av statsmedel vid arbetsoförmåga till följd av yrkesskada

eller andra mot försäkringsförmånerna svarande förmåner, som helt eller

delvis bekostas av staten.

6 §.

Med yrkesskada förstås

a) skada till följd av olycksfall i arbetet;

b) skada, som eljest orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan

av ämne eller strålande energi; samt

c) i den mån Konungen så föreskriver skada, som annorledes än genom

olycksfall orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ensidiga,

ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, av fortgående, upprepat eller

ovanligt tryck, av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg

eller av buller eller smitta.

Med skada avses kroppsskada ävensom skada å konstgjord lem eller

därmed jämförlig anordning, som är i bruk för sitt ändamål.

Solsting, värmeslag, förfrysning, inflammation i arbetsvalk ävensom

skada genom mekanisk inverkan under högst några få dagar anses städse

hava uppkommit genom olycksfall.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Till olycksfall i arbetet hänföres jämväl olycksfall vid färd till eller från

arbetsstället, såframt färden föranledes av och står i nära samband med

arbetsanställningen.

Skada, som orsakats av krigsåtgärd under krig vari riket befinner sig,

anses ej såsom yrkesskada.

7 §.

Har arbetstagare, som ådragit sig skada, varit utsatt för olycksfall i

arbetet, skall orsakssamband anses föreligga mellan olycksfallet och skadan,

såvida icke övervägande skäl tala däremot.

Vad som nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om arbetstagaren

i arbetet varit utsatt för inverkan, som avses i 6 § första stycket b) eller c).

8 §.

Yrkesskada, som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket,

anses hava inträffat den dag skadan yppades.

9 §.

Med årlig arbetsförtjänst avses, där ej annat följer av vad nedan sägs,

det belopp, vartill försäkrads inkomst av förvärvsarbete, utan hänsyn till

övergående sjukdom, tillfälligt övertidsarbete eller annan särskild omständighet,

vid tid då skada inträffar kan antagas uppgå för år räknat.

Har hushållsarbete i hemmet hindrat försäkrad att utföra förvärvsarbete

i full utsträckning, skall efter vad som prövas skäligt hushållsarbetet likställas

med förvärvsarbete. Värdet av hushållsarbetet i hemmet ävensom inkomst

av förvärvsarbete för egen räkning må ej beräknas högre än som

motsvarar i orten gängse avlöning för liknande arbete för annans räkning.

Utgöres inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas

efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

För försäkrad, som vid tiden för skadans inträffande ej fyllt tjugufem

år, skall den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av ersättning för

tid efter det han uppnår nämnda ålder eller av livränta till efterlevande beräknas

till det belopp, vartill hans inkomst av förvärvsarbete skäligen kan,

med hänsyn till arten av hans sysselsättning vid tiden för skadans inträffande,

antagas hava kommit att uppgå vid denna ålder, därest skadan ej

inträffat. På motsvarande sätt skall, om den försäkrade ej fyllt tjuguett år,

hans sannolika inkomst vid tjuguett års ålder läggas till grund för bestämmande

av ersättning till honom för tid mellan tjuguett och tjugufem års

ålder och, om den försäkrade ej fyllt aderton år, hans sannolika inkomst

vid aderton års ålder läggas till grund för bestämmande av ersättning till

honom för tid mellan aderton och tjuguett års ålder.

Undergår försäkrad vid tiden för skadans inträffande yrkesutbildning,

må den årliga arbetsförtjänsten icke bestämmas till lägre belopp än det,

vartill hans inkomst av förvärvsarbete skäligen kan antagas hava uppgått,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

om lian, därest skadan ej inträffat, vid denna tidpunkt avbrutit yrkesutbildningen

och i stället ägnat sig åt dylikt arbete. Vad nu sagts skall äga

motsvarande tillämpning därest den försäkrade vid den senare tidpunkt,

som enligt tredje stycket skall vara avgörande för arbetsförtjänstens beräkning,

skulle hava ägnat sig åt yrkesutbildning, om skadan ej inträffat.

Åtnjöt försäkrad i anledning av tidigare skada pension, livränta eller

annan ersättning, skall efter vad som finnes skäligt sådan ersättning anses

såsom inkomst av förvärvsarbete vid bestämmande av livränta till efterlevande.

Har försäkrad, som ådragit sig skada genom långvarig inverkan av sådan

beskaffenhet som avses i 6 § första stycket b) eller c), först avsevärd tid

efter skadans yppande varaktigt upphört att arbeta i verksamhet, i vilken

fara föreligger för dylik skada, må den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande

av ersättning för tid efter ar betsavbrottet icke beräknas till lägre

belopp än som skolat fastställas, om skadan yppats vid tiden för arbetsavbrottet.

Uppgår den årliga arbetsförtjänsten icke till ettusentvåhundra kronor,

skall den beräknas till detta belopp. Överstiger den årliga arbetsförtjänsten

femtontusen kronor, tages överskjutande belopp icke i beräkning.

10 §.

Vid bedömande i vad mån yrkesskada medfört nedsättning av arbetsförmågan

skall hänsyn tagas till skadans beskaffenhet och dess inverkan ej

blott på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete

utan även på hans förmåga att utöva sitt yrke. Var den skadade vid skadans

inträffande behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn tagas jämväl

härtill.

Drabbas försäkrad, som genom yrkesskada fått sin arbetsförmåga varaktigt

nedsatt med mindre än en tiondel, av ny yrkesskada, skall den tidigare

skadan anses hava orsakats av samma händelse, som orsakat den senare

skadan.

Därest den skadade undergår yrkesutbildning, som huvudsakligen syftar

till och är ägnad att väsentligt minska skadans inverkan på hans förmåga

att framdeles bereda sig arbetsinkomst, skall vid bedömande av arbetsförmågans

nedsättning under utbildningstiden beaktas i vad mån utbildningen

medför hinder för honom att utföra förvärvsarbete. Vid bedömande av

arbetsförmågans nedsättning efter utbildningstidens slut må, om utbildningen

kan antagas hava varaktigt minskat skadans inverkan på arbetsförmågan,

skälig hänsyn tagas härtill.

Ersättningar.

11 §.

För tid till och med nittionde dagen efter den då yrkesskada inträffar,

dock längst till den dag skadan medför rätt till livränta, (samordnings
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

tid) äger den skadade, såframt han är försäkrad enligt lagen om allmän

sjukförsäkring, rätt att erhålla sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt vad

därom är stadgat i nämnda lag.

Är den skadade under samordningstiden eller del därav ej försäkrad enligt

lagen om allmän sjukförsäkring, skall för sådan tid till honom utgivas

ersättning enligt denna lag med belopp, som han skulle hava ägt uppbära

i sjukhjälp från allmän sjukkassa, därest han omfattats av den obligatoriska

sjukförsäkringen.

Medför yrkesskada under samordningstiden behov av sjukvård utom

riket eller tandläkarvård eller sådana särskilda hjälpmedel, som avses i

12 §, skola erforderliga kostnader härför, utgifter för nödiga resor inräknade,

ersättas enligt denna lag, i den mån ersättning icke utgår enligt lagen

om allmän sjukförsäkring. Vad nu sagts skall ock gälla i fråga om kostnader

för särskild vård, som på försäkringsinrättningens begäran lämnas

den skadade.

12 §.

Föranleder yrkesskada efter samordningstidens utgång behov av läkar-,

tandläkar- eller sjukhusvård eller av läkemedel, skola erforderliga kostnader

härför ävensom nödiga utgifter för resor ersättas av försäkringsinrättningen.

Med läkarvård likställes sjukgymnastik eller eljest behandling

med bad, massage, elektricitet eller lietluft eller annan därmed jämförlig

behandling, som meddelas efter läkares föreskrift. Kan läkarvård ej anskaffas

utan oskälig omgång eller kostnad, må ersättning i stället lämnas

för annan lämplig vård.

Ersättning skall ock utgå för erforderliga kostnader för särskilda hjälpmedel

till lindrande av menliga följder av skadan, såsom kryckor, konstgjorda

lemmar och glasögon. Erfordras förnyelse av dylika hjälpmedel

må, när skäl därtill prövas föreligga, kostnaden härför ersättas genom ett

årligt belopp, som svarar mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelsen,

eller genom ett belopp för en gång, motsvarande kostnadens kapitalvärde

enligt beräkningsgrunder som fastställas av Konungen.

13 §.

Förorsakar olycksfall eller inverkan, som avses i 6 §, efter samordningstidens

utgång sjukdom, äger den skadade uppbära hel sjukpenning för

varje dag, sjukdomen medför förlust av arbetsförmågan, och halv sjukpenning

för varje dag, arbetsförmågan till följd av sjukdomen är nedsatt

med minst hälften.

Sjukpenningens storlek bestämmes, där ej annat följer av vad i femte

stycket sägs, av den sjukpenningklass, till vilken den skadade med hänsyn

till sin årliga arbetsförtjänst är att hänföra.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Sjukpenningklasserna och beloppet av hel sjukpenning inom varje klass

framgå av följande tabell:

Den skadades årliga arbetsförtjänst

uppgår

Beloppet av hel sjukpenning

Sjukpenningklass

för tid t. o. m. den

nr

till

men ej

till

månad under vilken

den skadade fyller

för tid därefter

67 år

kr.

kr.

kr.

kr.

i

1 800

3

3

2

1800

2 400

4

4

3

2 400

3 000

5

5

4

3 000

3 600

6

5

5

3 600

4 200

7

6

6

4 200

5 000

8

6

7

5 000

5 800

9

7

8

5 800

6 800

10

7

9

6 800

8 400

12

8

10

8 400

10 200

14

9

11

10 200

12 000

16

10

12

12 000

14 000

18

11

13

14 000

—

20

12

Halv sjukpenning utgör hälften av hel sjukpenning.

Sjukpenning må ej i något fall utgå efter sjukpenningklass med lägre

nummer än den sjukpenningklass, till vilken den skadade hör enligt 22 §

lagen om allmän sjukförsäkring, och ej heller med lägre belopp än som

skolat utgå i sjukpenning från allmän sjukkassa, därest skadan ej utgjort

yrkesskada. För tid, beträffande vilken livränta, som tillerkänts den skadade,

enligt 16 § första stycket andra punkten icke må uppbäras, må hel

sjukpenning jämte barntillägg, som avses i 14 §, icke utgå med lägre belopp

än som motsvarar livräntan för dag räknad.

14 §.

Har skadad, som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring,

ett eller flera hemmavarande barn, vilka äro sjulcvårdsförsäkrade såsom

barn till honom, skall utgivas barntillägg till sjukpenningen. Barntillägg

till hel sjukpenning utgör en krona för ett eller två barn, två kronor för

tre eller fyra barn samt tre kronor för fem eller flera barn, allt för dag.

Barntillägg till halv sjukpenning utgår med hälften av belopp som nu sagts.

Vad i första stycket sägs skall även gälla, därest den skadade har annat

barn, som icke uppnått den ålder varmed följer försäkringsplikt enligt lagen

om allmän sjukförsäkring, såframt den skadade är underhållsskyldig beträffande

barnet och styrker att underhållsskyldigheten fullgöres. Barntillägg

må dock ej utgivas för barn, som är sjukvårdsförsäkrat såsom barn

till make med vilken den skadade sammanlever. Ej heller må barntillägg

utgå för tid, beträffande vilken annan jämlikt första stycket äger uppbära

barntillägg för barnet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Är den skadade icke försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring,

skall barntillägg enligt vad ovan stadgats ändock utgivas, därest sådant

tillägg skolat utgå om den skadade varit försäkrad enligt nämnda lag.

15 §.

För tid, då yrkesskada föranleder sjukhusvård, skall i stället för sjukpenning

utgivas hempenning.

Hempenning utgår, där ej annat följer av vad nedan i tredje stycket

stadgas, för dag med belopp, motsvarande den sjukpenning som eljest skolat

utga, minskat med tre kronor dock med högst hälften av sjukpenningens

belopp. Å hempenning skall utgivas barntillägg enligt vad i 14 § sägs.

För skadad kvinna, som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring

och i hemmet har minst ett barn under tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat

såsom barn till henne eller hennes make, skall hempenningen

utgöra minst tre kronor för dag. Sådan kvinna skall tillika äga uppbära

barntillägg till hempenning med två kronor, såframt hon ej enligt 14 §

är berättigad till barntillägg med högre belopp. Vad i sistnämnda lagrum

är stadgat för fall att den skadade ej är försäkrad enligt lagen om allmän

sjukförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i detta

stycke.

I övrigt skall vad i denna lag sägs om sjukpenning gälla även hempenning.

IG §.

Har olycksfall eller inverkan, som avses i G §, efter upphörande av därav

förorsakad sjukdom medfört under längre eller kortare tid bestående förlust

av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en tiondel,

utgives under tiden livränta till den skadade. Medför samma olycksfall

eller inverkan ånyo sjukdom, på grund varav sjukpenning skall utgå, äger

den skadade dock icke uppbära livräntan under sjukdomstiden. Livräntan

beräknas på grundval av den skadades årliga arbetsförtjänst, i förekommande

fall nedsatt efter vad i tredje stycket sägs, (ersätiningsunderlaget)

samt utgår för tid till och med den månad, under vilken han fyller sextiosju

år, med belopp som för år räknat motsvarar

a) vid föilust av arbetsförmågan: elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan med minst tre tiondelar: en mot

graden av nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget, minskad

med en tolftedel av detta, och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än tre tiondelar: den

del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget, som svarar mot graden av

nedsättningen.

För tid från och med månaden näst efter den, under vilken skadad fyllt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

sextiosju år, utgör livräntan tre fjärdedelar av det belopp, vartill livräntan

skall beräknas jämlikt första stycket.

Vid fastställande av ersättningsunderlaget medräknas årlig arbetsförtjänst,

som icke överstiger 7 200 kronor, till hela sitt belopp, den del av

arbetsförtjänsten, som överstiger 7 200 men ej 10 800 kronor, till tre fjärdedelar

och den del därav, som överstiger 10 800 kronor, till hälften.

På ansökan av den skadade må försäkringsrådet, när skäl därtill prövas

föreligga, besluta att livränta eller del därav eller livränta för viss tid skall

utbytas mot ett belopp för en gång, motsvarande högst de utbytta livräntebeloppens

kapitalvärde enligt beräkningsgrunder som fastställas av

Konungen.

17 §.

Är försäkrad till följd av yrkesskada under längre tid ur stånd att reda

sig själv, förhöjes honom tillkommande sjukpenning eller livränta under

tiden med vårdbidrag. Sådant bidrag utgår dock ej under tid, då han på

grund av skadan åtnjuter sjukhusvård. Bidragets storlek bestämmes, när

den skadade är intagen på vårdhem eller annan anstalt, med hänsyn till

vårdavgiftens storlek och eljest med hänsyn till vårdbehovets omfattning.

Vid bidragets bestämmande skall hänsyn jämväl tagas till förmån, som

den skadade för motsvarande ändamål åtnjuter jämlikt lagen om folkpensionering.

Bidraget må ej sättas högre än till fem kronor för dag, om den

skadade uppbär sjukpenning, och ettusenattahundra kronor för år, om hmi

uppbär livränta.

18 §.

Arbetstagare, som på anmodan av den försäkringsinrättning, vari han är

försäkrad, eller med dess samtycke under någon tid avhåller sig från arbetet

i syfte att förebygga att yrkesskada uppstår, återuppstår eller förvärras,

äger, såvida omständigheterna ej föranleda till annat, under tiden

uppbära skälig ersättning, motsvarande högst hel sjukpenning jämte barntillägg.

19 §.

Har försäkrad avlidit till följd av yrkesskada, skall försäkringsinrättningen

utgiva begravningshjälp med sexhundra kronor och, enligt vad i

20—23 §§ sägs, för år beräknade livräntor till efterlevande.

20 §.

Änka efter den avlidne äger uppbära livränta, så länge hon lever ogift.

Livräntans belopp skall för tid till och med den månad, under vilken änkan

fyller sextiosju år, motsvara en tredjedel och för tid därefter en fjärdedel

av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Levde makarna åtskilda efter vunnen

hemskillnad, skall livränta dock ej utgå till änkan med mindre hon

enligt dom eller avtal var berättigad till underhåll av den avlidne.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Var den avlidne ogift, skall livränta efter samma grunder som angivits i

första stycket utgå till ogift kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde

med den avlidne under äktenskapsliknande förhållanden, så ock till kvinna,

som var trolovad med den avlidne och som hade eller haft barn med honom

eller var havande med barn till honom. Har kvinna som nu nämnts varit

gift och äger hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande man eller, om han

är avliden, i egenskap av efterlevande till honom uppbära livränta, pension

annan än folkpension — skadestånd eller annan därmed jämförlig ersättning,

som skall upphöra att utgå därest hon ingår nytt äktenskap, skall

för tid, under vilken hon äger rätt till dylik förmån, henne tillkommande

livränta enligt detta stycke minskas med vad som svarar mot värdet av förmånen.

Avdrag som nu sagts skall ock ske för vad kvinnan äger uppbära i

livränta efter man, med vilken hon tidigare sammanlevat under äktenskapsliknande

förhållanden eller varit trolovad.

Rätten till livränta enligt första eller andra stycket upphör, därest den

efterlevande avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållanden sammanlever

med annan.

Efterlämnar den som avlidit änkling och kommer denne genom dödsfallet

att sakna erforderligt underhåll, skall livränta tillerkännas honom

efter vad som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Livränta

må dock utgå endast så länge änklingen lever ogift samt må för tid till och

med den månad, under vilken han fyller sextiosju år, motsvara högst

en tredjedel och för tid därefter högst en fjärdedel av den avlidnas årliga

arbetsförtjänst.

Var den som avlidit pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet

å särskilda tider utgiva bidrag till förutvarande make, äger

denne, så länge bidraget skolat utgå, erhålla livränta med belopp, som motsvarar

bidi aget. Livräntan må dock för tid till och med den månad, under

vdken den berättigade fyller sextiosju år, motsvara högst en tredjedel och

för tid därefter högst en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Finnas fleia livränteberättigade och skulle enligt ovan angivna beräkningsgrunder

livräntornas sammanlagda belopp överstiga en tredjedel av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst, skola livräntorna, så länge anledningen

härtill fortfar, nedsättas proportionellt så att de tillhopa uppgå till nyssnämnda

andel av den årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta, varom sägs i denna paragraf, utgå så länge livräntetagaren

lever ogift och ingår han äktenskap före fyllda sextio år, utgives ett

belopp för en gång, motsvarande tre årsbelopp av livräntan, beräknad utan

hänsyn till stadgandena i nästföregående stycke och i 23 §.

21 §.

Varje barn till den avlidne äger till den dag det fyller sexton år uppbära

livränta med belopp, som motsvarar en sjättedel av den avlidnes år
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

liga arbetsförtjänst. År barnet efter sagda tidpunkt till följd av sjukdom

eller annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, skall livräntan utgå,

så länge anledningen till den bristande försörjningsförmågan fortfar, dock

längst till den dag barnet fyller tjuguett år. Till barn, som var adopterat av

annan än den avlidnes make, skall livränta dock ej utgivas, med mindre

adoptanten samt, om han var gift, hans make vid tiden för dödsfallet voro

ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet mot barnet. Ej heller skall

livränta utgå till barn utom äktenskap, därest den avlidne enligt avtal,

som är bindande för barnet, åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst

belopp en gång för alla.

Adoptivbarn äger samma rätt till livränta som eget barn.

Var den avlidne gift, skall med eget barn likställas jämväl makens barn

i tidigare gifte eller utom äktenskap eller adoptivbarn, såvida barnet stod

under makens vårdnad; dock skall livränta till barn som nu nämnts ej

utgå efter kvinna, med mindre barnet genom hennes frånfälle kommer att

sakna erforderligt underhåll.

22 §.

Kommer den avlidnes fader, moder eller adoptant att till följd av dödsfallet

sakna erforderligt underhåll, äger sådan efterlevande under sin återstående

livstid erhålla livränta med belopp, som med hänsyn till omständigheterna

prövas skäligt, dock högst motsvarande en sjättedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst.

23 §.

Skulle enligt de i 20—22 §§ angivna beräkningsgrunderna samtliga livräntor

till efterlevande överstiga fem sjättedelar av det i 16 § angivna ersättningsunderlaget,

skola livräntorna, så länge anledningen härtill fortfar,

nedsättas proportionellt så att de tillhopa uppgå till nyssnämnda andel av

ersättningsunderlaget; dock skola livräntor till efterlevande, som avses i

20 och 21 §§, utgå före livräntor till efterlevande, varom sägs i 22 §.

24 §.

Har försäkrad under resa eller eljest blivit borta och kan det antagas

att han avlidit till följd av yrkesskada, skola till hans efterlevande utbetalas

livräntor enligt vad i 20—23 §§ sägs. Försäkringsinrättningen är dock

berättigad att såsom villkor för utbetalningen fordra förklaring på heder

och samvete av efterlevande, att han saknar varje underrättelse om den

försäkrade. I fråga om omyndig må sådan förklaring infordras från hans

förmyndare.

Finnes den försäkrade sedermera vara vid liv eller hava avlidit av annan

orsak än yrkesskada, upphör rätten till livränta.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

25 §.

Är arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på grund

av egen utfästelse skyldig att vid yrkesskada utgiva avlöning, pension eller

annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd på grund av skadan,

eller skall sådant understöd utgå från kassa eller pensionsinrättning

eller på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt än som sägs i 1 §,

avdrages från ersättning enligt denna lag vad i anledning av skadan för

motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan eller pensionsinrättningen

eller på grund av försäkringen utgives för tid, under vilken ersättningen

utgår. Sådant avdrag må dock endast äga rum, om arbetsgivaren, på grund

av understödet, enligt 38 § andra stycket erhållit lindring i försäkringsavgiften,

samt, i fråga om understöd från kassa eller pensionsinrättning eller

på grund av försäkring, endast ske, om kostnaden för understödet till

minst en tredjedel bestritts av arbetsgivaren, och ej ske med större belopp

än som skäligen kan anses svara mot dennes bidrag. För understöd vid

sjukdom och begravning, vilket utgives av arbetsgivaren, må, ändå att motsvarande

lindring i försäkringsavgiften ej skett, avdrag göras, i fråga om

understöd vid begravning dock med högst trehundra kronor; och äger

arbetsgivaren utfå vad som på grund av sålunda utgivet understöd avdragits

från ersättningen enligt denna lag.

Såsom understöd, varom sägs i första stycket, skall ej anses pension,

som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid

eller eljest av annan anledning än skadan. Pension, som utgår vid

arbetsoförmåga till följd av skadan eller till efterlevande, må ej anses såsom

sådant understöd till högre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar

av den livränta, som, vårdbidrag till den skadade oräknat, tillkommer den

skadade eller efterlevande. Till sådan framtida höjning av pensionen, som

tillförsäkrats ersättningstagaren vid ökning i levnadskostnaderna, skall

hänsyn icke tagas vid avdrags bestämmande.

Avdrag må icke göras för folkpension och ej heller för understöd från

sjömanshus eller annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd.

Innehar eller erhåller den skadade anställning med lön, bestämd i författning

eller eljest fastställd av statlig myndighet utan att därvid angivits,

att å lönen avdrag må göras för livränta i anledning av yrkesskada, skall

vid tillämpningen av första stycket lönen, till den del densamma motsvarar

den skadade tillerkänd dylik livränta, anses utgöra understöd på grund av

skadan; dock må livräntan utgå om och i den mån särskilda förhållanden

föranleda därtill.

Understöd i form av naturaförmåner uppskattas efter de regler, som

tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Finnas i denna paragraf givna bestämmelser i särskilt fall icke tillämpliga,

prövar försäkringsinrättningen, huruvida och med vilket belopp avdrag

å ersättningen enligt denna lag skäligen skall äga rum.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

26 §.

Har skadad från allmän sjukkassa uppburit ersättning, som skolat utgivas

av försäkringsinrättning, skall, därest förhållandet kommer till inrättningens

kännedom, vad som utgivits från kassan avdragas från ersättning,

som i anledning av skadan tillkommer honom enligt denna lag, samt

det avdragna beloppet utbetalas till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid för vilken ersättningstagaren åtnjutit

folkpension eller bidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag

till änkors och invaliders in. fl. barn eller lagen samma dag om

bidrag till änkor och änklingar med barn, skall på begäran av pensionsstyrelsen

avdrag göras i den mån ersättningen skolat föranleda minskning

av pensionen eller bidraget. Belopp, som avdragits enligt vad nu sagts, skall

utbetalas till pensionsstyrelsen.

27 §.

Ersättning enligt denna lag utgår icke i anledning av skada, som försäkrad

uppsåtligen åsamkat sig.

Livränta utgår ej till den som genom brottslig gärning uppsåtligen bragt

den försäkrade om livet eller, där annan förövat gärningen, medverkat till

brottet såsom i 3 kap. 4 eller 5 § strafflagen sägs.

28 §.

Sjukpenning jämte barntillägg samt livränta, som avses i 16 §, må skäligen

nedsättas, såframt den försäkrade ådragit sig skadan vid förövande

av handling, för vilken straff genom lagakraftägande dom ådömts honom,

eller, sedan skadan inträffat, gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt

eller medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande

uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till

ersättning.

Vägrar den skadade utan giltig anledning att rätta sig efter föreskrift,

som i syfte att förkorta sjukdomstiden eller eljest lindra menliga följder

av skadan givits av försäkringsinrättningen eller arbetsgivaren eller läkare,

och har till följd härav skadan medfört väsentligt mera långvarig eller

höggradig nedsättning av arbetsförmågan, må ock skälig nedsättning ske

av ersättning som avses i första stycket.

Livränta till efterlevande må skäligen nedsättas, såframt denne annorledes

än i 27 § sägs vållat dödsfallet genom handling, för vilken straff

genom lagakraftägande dom ådömts honom, eller medvetet eller av grov

vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande,

som är av betydelse för rätten till livräntan.

29 §.

Framställning om ersättning enligt denna lag skall göras inom två år,

beträffande sjukpenning och livränta från den dag ersättningen avser, i

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj ds proposition nr 60.

fråga om begravningshjälp från dagen för dödsfallet samt såvitt angår annan

ersättning från den dag då den försäkrade guldit det belopp, för vilket

ersättning begäres, allt vid äventyr att rätten förloras.

Underlåter någon att uppbära ersättning inom sex månader efter det försäkringsinrättningen

meddelat honom att så kunnat ske, må utbetalning

av ersättningen vägras.

30 §.

Är någon, som har rätt till sjukpenning, barntillägg eller livränta, icke

svensk medborgare och är han ej bosatt i riket, äger försäkringsinrättningen

att med hans samtycke när som helst i stället för sådan ersättning

till honom utgiva ett belopp för en gång, motsvarande högst femtio och

minst tjugu procent av ersättningens kapitalvärde. Ersättningen må ock,

utan den ersättningsberättigades samtycke, utbytas mot ett belopp för en

gång om femtio procent av kapitalvärdet. Har utbyte som nu nämnts ägt

rum, föreligger ej rätt till vidare ersättning på grund av skadan.

Har skadan medfört döden och var den avlidne ej svensk medborgare

och ej bosatt i riket, utgår begravningshjälp allenast om dödsfallet skett

inom tre månader efter skadans inträffande och livränta till efterlevande,

som ej är svensk medborgare, allenast om denne vid tiden för skadans inträffande

var bosatt här i riket.

Från vad ovan i denna paragraf är föreskrivet äger Konungen, under

förutsättning av ömsesidighet, medgiva undantag för medborgare i visst

land.

Anmälan om yrkesskada.

31 §.

Underrättelse om inträffad yrkesskada skall ofördröjligen lämnas till den

arbetsgivare, hos vilken den skadade var anställd vid tiden för skadans

inträffande. I fråga om skada, som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller

tredje stycket och som yppats först efter det den skadade upphört att vara

utsatt för inverkan av den art som orsakat skadan, skall underrättelsen

dock lämnas till den arbetsgivare, hos vilken den skadade senast var utsatt

för dylik inverkan. Finnes någon, som å arbetsgivarens vägnar förestår

arbetet, må underrättelsen i stället lämnas till honom.

32 §.

Arbetsgivare eller arbetsföreståndare, som genom underrättelse enligt

31 § eller eljest erhållit kännedom om inträffad yrkesskada, är skyldig att

enligt de föreskrifter, som meddelas av Konungen, anmäla skadan till den

allmänna sjukkassa, i vilken den skadade är försäkrad, eller, om den skadade

ej är försäkrad i allmän sjukkassa, till den försäkringsinrättning, som

jämlikt 33 § skall utgiva ersättning i anledning av skadan. I sistnämnda fall

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

skall, där så kan ske utan oskälig omgång eller kostnad, den som avgiver

anmälan tillse, att läkarintyg angående skadans beskaffenhet och den skadades

tillstånd eller, där skadan medfört döden, angående dödsorsaken snarast

möjligt insändes till försäkringsinrättningen.

Allmän sjukkassa, som mottagit anmälan enligt första stycket, skall enligt

de föreskrifter, som meddelas av Konungen, anskaffa läkarintyg, varom

sägs i första stycket, samt översända anmälan jämte intyget och erforderliga

kompletterande upplysningar till försäkringsinrättningen.

Läkarintyg, som avses i denna paragraf, skall utfärdas å formulär, som

fastställes av medicinalstyrelsen. Nödiga utgifter för dylikt intyg så ock

för annat intyg, som erfordras för bestämmande av ersättning eller för

prövning huruvida ersättning skall utgå, gäldas av försäkringsinrättningen.

Utbetalning av ersättning m. m.

33 §.

Ersättning skall utgivas av den försäkringsinrättning, i vilken den skadade

var försäkrad vid tiden för skadans inträffande. År fråga om skada,

som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket och som yppats

först efter det den skadade upphört att vara utsatt för inverkan av den

art som orsakat skadan, skall ersättningen dock utgivas av den försäkringsinrättning,

där den skadade senast var försäkrad medan han var utsatt

för dylik inverkan.

Kan ej genast avgöras, från vilken försäkringsinrättning ersättning skall

utgå, utgives ersättningen från riksförsäkringsanstalten med rätt för anstalten

att, därest ersättningsskyldigheten sedermera finnes åvila annan

försäkringsinrättning, av denna erhålla gottgörelse för vad som utgivits

från anstalten.

34 §.

Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om skadan, skall

inrättningen bestämma den ersättning som skall utgivas samt, där så finnes

påkallat, vidtaga åtgärder för vård av den skadade.

Därest det ej genast kan avgöras, huruvida ersättning bör utgå, skall,

om sannolika skäl äro därtill, ersättning utgivas provisoriskt. Kan ej beloppet

av sjukpenning eller livränta genast bestämmas, utgives provisoriskt

skäligt belopp. Ersättning som nu sagts utgives utan återbetalningsskyldighet

för fall, att ersättningen sedermera bestämmes till lägre belopp

eller ersättning finnes icke böra utgå.

35 §.

Beslut om ersättning skall meddelas så snart det kan ske och lända till

efterrättelse utan hinder av förd klagan.

2—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 60.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

Därest väsentlig ändring inträtt i de förhållanden, som voro avgörande

för beslut om ersättning till skadad, äger försäkringsinrättningen upptaga

ärendet till ny prövning. Ersättning för förfluten tid må dock ej minskas

eller indragas.

36 §.

Sjukpenning utbetalas för varje kalendervecka å veckans sista dag men

må utbetalas i förskott för högst en månad.

Livränta, som ej utgår i form av ett belopp för en gång, utbetalas, såvida

ej annat överenskommes med livräntetagaren, för varje månad, räknat

från den dag rätten till livränta inträtt, å månadens första dag. I den mån

livränta finnes böra för viss tid, under vilken anpassning efter skadans

verkningar beräknas inträda, utgå med högre belopp än för tiden därefter,

må utbetalningen ske enligt föreskrifter som meddelas av försäkringsrådet.

Beträffande tiden för utbetalning av årlig ersättning enligt 12 § andra

stycket äger försäkringsinrättningen meddela sådana bestämmelser, som

må anses lämpliga för vinnande av säkerhet, att ersättningen användes för

det därmed avsedda ändamålet.

Annan ersättning än sådan som avses i första, andra och tredje styckena

utbetalas så snart det kan ske.

Förskottsvis utgiven ersättning för tid, under vilken rätten till ersättning

upphör eller ersättningen minskas, må icke till någon del återkrävas.

Slutar sjukpenning- eller livräntebelopp, som skall utbetalas, ej å helt

tiotal ören, avrundas det till närmast högre, å helt tiotal ören slutande

belopp.

Angående sättet för utbetalningen förordnar Konungen.

37 §.

Försäkringsinrättningen äger att, om anledning föreligger härtill, i stället

för sjukpenning eller livränta eller del därav bereda den, som är hemfallen

åt dryckenskap eller allvarligt läkemedelsmissbruk, ersättning i

naturaförmåner.

Försäkringsavgifter m. m.

38 §.

Avgift för försäkringen skall av försäkringsinrättningen bestämmas till

belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda

förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska

grunder prövas vara erforderligt för att täcka den risk, som försäkringen

avser, med tillägg i fråga om försäkring i bolag, som avses i 1 §, av ett

belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen.

Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt skyldig

att utgiva understöd, för vilket enligt 25 § avdrag må göras, bestämmes

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

försäkringsavgiften till det lägre belopp, som motsvarar den minskade

försäkringsrisken. I fråga om annan arbetsgivare än staten må dock sådan

lindring i försäkringsavgiften ej äga rum, med mindre arbetsgivaren begär

det och, där så finnes erforderligt, för utgivande av understödet ställer

säkerhet, som försäkringsinrättningen godkänner.

Användes arbetstagare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt,

svara de för försäkringsavgiften en för alla och alla för en.

39 §.

Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i

anstalten till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande

fem procent av försäkringsavgiften, beräknad utan hänsyn till avdrag som

sägs i 25 §.

Bolag, som avses i 1 §, är ock skyldigt att till statsverket erlägga bidrag

till bestridande av nämnda omkostnader. Bidraget erlägges för varje räkenskapsår

efter årets utgång på tid och sätt, som bestämmes av Konungen,

med belopp motsvarande tre procent av summan av försäkringsavgifterna,

beräknade utan hänsyn till avdrag, som sägs i 25 §, för de försäkringar

som under räkenskapsåret tagits i bolaget.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet bestridas av statsverket. I fråga om kostnaderna för förvaltningen

av den i 41 § omförmälda fonden gäller dock vad därom är särskilt

stadgat.

40 §.

Envar är skyldig att på begäran lämna försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten

uppgift, som erfordras för att bedöma huruvida han är

pliktig att erlägga försäkringsavgift.

Arbetsgivare skall på begäran till försäkringsrådet samt, där försäkringen

äger rum i riksförsäkringsanstalten, jämväl till anstalten lämna sådan

uppgift om arbetet och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt

om arbetstagarnas antal, arbetstid och avlöningsförhållanden, som erfordras

för att bestämma försäkringsavgift eller ersättningsbelopp.

I den utsträckning försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten prövar

nödigt för ändamål, som avses i första eller andra stycket, åligger det

uppgiftsskyldig att på begäran för granskning tillhandahålla försäkringsrådet

eller riksförsäkringsanstalten förda avlöningslistor, handelsböcker

eller motsvarande anteckningar jämte därtill hörande handlingar. Granskningen

skall såvitt möjligt ske så, att den icke medför hinder i den uppgiftsskyldiges

verksamhet, samt skall, om han så begär och det lämpligen

kan ske, verkställas hos honom. Handelsböcker och andra handlingar, som

överlämnats för granskning, skola återställas utan dröjsmål. Meddelande

om resultatet av granskningen skall lämnas snarast.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten äga, i den mån så finnes

erforderligt för ändamål som avses i andra stycket, att hos myndighet, som

enligt gällande föreskrifter utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet, påfordra

undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, eller

att, där så påkallas av särskilda omständigheter, själva företaga sådan

undersökning.

41 §.

Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv för

försäkringar i riksförsäkringsanstalten bestämmas av Konungen.

Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkrings- eller tilläggsavgifts belopp

skall, även där beloppet bestämts provisoriskt, utan hinder av förd

klagan tills vidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning i eller befrielse

från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt.

Angående debitering och uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten

samt om utbetalning till anstalten av dylika avgifter bestämmer

Konungen med riksdagen.

Försäkringsavgifterna skola ingå till en fond, som förvaltas enligt grunder

vilka bestämmas av Konungen med riksdagen.

42 §.

Har arbetstagare, vilken ådragit sig skada genom inverkan som avses i

6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket, under den tid han varit

utsatt för dylik inverkan varit försäkrad enligt denna lag i mer än en försäkringsinrättning,

skall kostnaden för ersättning i anledning av skadan

fördelas mellan inrättningarna i förhållande till den tid försäkringen i

envar av dem omfattat. Därest skadan med säkerhet kan anses ådragen

under bestämt arbete eller bestämd tid, är dock försäkringsinrättning, vari

arbetstagaren icke under nämnda arbete eller tid varit försäkrad, befriad

från att deltaga i kostnaden. Vad i detta stycke sägs skall ej gälla, där inrättningarna

överenskommit om annan fördelning av kostnaden.

Försäkringsinrättningarna må ock överenskomma om viss fördelning av

kostnad, som föranledes av stadgandet i 10 § andra stycket.

Vissa särskilda bestämmelser.

43 §.

Angående försäkring i bolag, som avses i 1 §, skall, förutom vad eljest är

stadgat i denna lag och lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse,

gälla följande.

Försäkringen skall meddelas för kalenderår samt må ej träda i kraft

förrän vid början av kalenderåret näst efter det, under vilket försäkringen

meddelats; den som under löpande kalenderår blir arbetsgivare må dock

meddelas försäkring för återstoden av året.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

I den mån ej försäkringsrådet annorlunda medgivit, anses försäkringen

omfatta samtliga arbetstagare, för vilka arbetsgivaren är försäkringspliktig.

Där bolag beslutat antaga ny delägare eller delägare utträtt ur bolaget,

skall uppgift härom lämnas till riksförsäkringsanstalten.

Bolag skall för varje kalenderår inom åtta månader efter årets utgång

till riksförsäkringsanstalten lämna uppgift om delägarna i bolaget, av dem

anlitade arbetstagare, som omfattats av försäkringen i bolaget, och inträffade

yrkesskador ävensom i övrigt på begäran av riksförsäkringsanstalten

eller försäkringsrådet lämna uppgift om delägare, försäkrade och yrkesskador.

Besvär.

44 §.

Över försäkringsinrättnings beslut i ärende angående försäkring enligt

denna lag må klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola

hava inkommit till försäkringsrådet senast inom en månad efter det klaganden

erhållit kännedom om beslutet.

Den som önskar ändring i allmän föreskrift, som meddelats av riksförsäkringsanstalten,

äger göra ansökan härom hos försäkringsrådet.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller ansökan ej gjorts,

till prövning upptaga ärende, som avses i denna paragraf.

Över försäkringsrådets beslut må klagan icke föras.

Frivillig försäkring.

45 §.

Frivillig försäkring må meddelas

a) åt arbetsgivare, som bedriver verksamhet i riket, för arbetstagare

hos honom;

b) åt utbildningsanstalt i riket för elever vid anstalten;

c) åt svensk yrkes- eller fackorganisation för medlemmar i organisationen;

samt

d) åt varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, ävensom åt den,

som utan att vara svensk medborgare är bosatt och mantalsskriven i riket,

för egen del.

46 §.

Den frivilliga försäkringen skall, i den mån dess omfattning ej begränsats

i försäkringsavtalet, avse alla i eller utom arbete ådragna skador, som

orsakats av olycksfall eller inverkan som avses i 6 § och som icke omfattas

av den obligatoriska försäkringen; dock må den frivilliga försäkringen ej

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

avse skador, å vilka gällande föreskrifter om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring eller tjänstgöring i civilförsvaret,

äga tillämpning och ej heller skador, orsakade av krigsåtgärd

under krig vari riket befinner sig.

47 §.

I fråga om ersättning på grund av den frivilliga försäkringen skall gälla

vad som stadgats beträffande ersättning på grund av den obligatoriska försäkringen.

Från ersättning, som avses i 12—15 §§ och som belöper på tid

innan den skadade blivit berättigad till livränta, skall dock avdragas vad

som för motsvarande ändamål utgår i sjukhjälp från allmän sjukkassa.

I försäkringsavtalet må rätten till ersättning begränsas utöver vad som

följer av första stycket.

48 §.

I övrigt skall vad i 3—42 samt 44 §§ är stadgat om obligatorisk försäkring

i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande den frivilliga

försäkringen; och skall därvid vad som sagts om arbetsgivaren i stället

avse försäkringstagaren.

Särskilda bestämmelser.

49 §.

Avtal om ersättning på grund av försäkring enligt denna lag är utan

verkan mot den ersättningsberättigade, med mindre annat angives i lagen.

50 §.

Fordran å ersättning, som innestår hos försäkringsinrättning, må ej för

gäld tagas i mät.

Ej heller må rätt till ersättning överlåtas, innan den ersättningsberättigade

äger lyfta ersättningen.

51 §.

Äger någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav hindrad

att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som till

följd av skadan må tillkomma honom.

Vad försäkringsinrättning enligt denna lag utgivit i ersättning för skada

äger inrättningen återkräva av den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet

vållat skadan eller, där denna uppkommit i följd av trafik med

motorfordon som avses i 2 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring

å motorfordon, enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad lian är

vållande till skadan eller ej. På grund av vad i detta stycke sägs skall

inrättningen dock äga att återkräva allenast vad den ersättningsberättigade

ägt utbekomma av den skadeståndsskyldige.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

23

52 §.

På begäran av försäkringsinrättning eller försäkringsrådet må, till vinnande

av utredning i ärende angående försäkring enligt denna lag, vid

allmän underrätt höras vittne eller sakkunnig eller förhör under sanningsförsäkran

äga rum med den som saken rör. Ej vare någon skyldig att

inställa sig vid annan underrätt än den, inom vars område han vistas. Om

förhöret skall i tillämpliga delar gälla vad om bevisupptagning utom huvudförhandling

är stadgat. Ersättning till den som inställt sig för att höras

skall utgå efter vad rätten prövar skäligt och skall förskjutas, då försäkringsrådet

påkallat förhöret, av den försäkringsinrättning, som rådet bestämmer,

och eljest av den försäkringsinrättning, som begärt förhöret.

Ersättningen skall stanna å försäkringsinrättning. Uppkommer tvist mellan

försäkringsinrättningar angående vem som skall slutligt svara för

ersättningen, skall tvisten på yrkande av någon av inrättningarna avgöras

av försäkringsrådet.

53 §.

I den mån ej annorlunda särskilt stadgas äger bolag, som sägs i 1 §, ej

meddela annan försäkring än som avses i denna lag.

54 §.

Vad i 295 och 297 §§ lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse sägs

om försäkringsbolag skall, där Konungen för visst fall så bestämmer, i

fråga om övertagande från bolag helt eller delvis av försäkringsbestånd

enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete, lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i

arbete, lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar

ävensom denna lag i tillämpliga delar gälla riksförsäkringsanstalten; och

skall administrationsbo, som sägs i 296 § lagen om försäkringsrörelse,

omfatta även livräntor, som fastställas under administrationstiden, i följd

varav fordringsrätt, som avses i 2 mom. av sistnämnda paragraf, skall omfatta

jämväl kapitalvärdet av sådana livräntor, ökat med en tjugondei av

samma värde.

55 §.

Med Konungens medgivande äger riksförsäkringsanstalten jämväl i annat

fall än som avses i 54 § övertaga annan åvilande skyldighet att utgiva

ersättning i anledning av olycksfall eller sjukdom.

56 §.

Den som på grund av tjänsteåliggande för riksförsäkringsanstaltens eller

försäkringsrådets räkning har eller haft att taga befattning med uppgift,

handling eller undersökning, som sägs i 40 §, må ej röja eller obehörigen

nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande

eller affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt.

57 §.

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra något av

vad som åligger honom enligt 32 §, eller försummar någon att ställa sig

till efterrättelse vad i 40 § är föreskrivet eller att lämna uppgift, som stadgats

i 43 §, straffes med dagsböter.

Lämnar någon medvetet eller av grov vårdslöshet i uppgift, som skall

avgivas enligt denna lag, oriktigt meddelande, straffes med dagsböter, där

ej brottet är i allmän strafflag belagt med straff.

Bryter någon mot vad i 56 § är stadgat, straffes med dagsböter eller

fängelse. Å brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast efter angivelse

av målsäganden.

58 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, träffa överenskommelse

med främmande makt om tillämpning av denna lag eller det andra

landets lag i fall, då arbetsgivare i det ena landet inom det andra bedriver

verksamhet, i vilken arbetstagare användes.

59 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av

denna lag, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen bestämmer.

Lagens ikraftträdande m. m.

60 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955 men äger icke tillämpning

i fråga om skada, som inträffat dessförinnan, och ej heller i fråga om sådan

i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket avsedd skada, som

yppats senare, därest den skadade icke efter lagens ikraftträdande varit

utsatt för inverkan av den art, som orsakat skadan.

Genom denna lag upphävas lagen den 17 juni 1916 om försäkring för

olycksfall i arbete, lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar

samt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild

för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall ävensom

i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av

järnvägs drift meddelade, ännu gällande bestämmelser om skyldighet för

ägare eller innehavare av järnväg att utgiva ersättning då i följd av järnvägs

drift någon, som är anställd i järnvägens tjänst eller arbete, under

förrättandet därav dödas eller skadas.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Äldre bestämmelser skola alltjämt äga tillämpning å sådant ersättningsanspråk

på grund av olycksfall eller sjukdom, som ej till följd av vad i

första stycket sägs skall bedömas enligt den nya lagen. Rörande ersättningsanspråk,

som nu nämnts, skall dock tillämpas vad som stadgats i 29 §

första stycket nya lagen, därest enligt äldre bestämmelser rätten till ersättning

skulle förloras efter den nya lagens ikraftträdande.

61 §.

Vad i 10 § andra stycket är stadgat om tidigare yrkesskada skall gälla

även skada, som omfattas av lagen om försäkring för olycksfall i arbete

eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, där ej den tid, inom

vilken fordran på grund av den skadan skolat bevakas, gått till ända före

den 1 januari 1955.

62 §.

Vid tillämpning av 42 § första stycket skall medräknas jämväl tid före

den nya lagens ikraftträdande, i den mån så skolat ske enligt äldre bestämmelser,

om skadan yppats den 31 december 1954.

63 §.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande, som ei satts

genom bestämmelse i denna lag, skall hänvisningen i stället gälla den bestämmelsen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

F örslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Härigenom förordnas, att 11, 31, 38, 47 och 107 §§ lagen den 3 januari

1947 om allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

11 §•

Sjukkassa skall---— — — därav påkallas.

Ändring av------ändringen uppkommit.

Under tid, då sjukpenningförsäkrad

medlem lider av sjukdom, som

i 21 § avses, må hans sjukpenningförsäkring

icke ändras, förrän hans

rätt till sjukpenning upphört till

följd av vad i 29 § stadgas.

Beslut angående---—--

Under tid, då sjukpenningförsäkrad

medlem lider av sjukdom, som

i 21 § avses, må hans sjukpenningförsäkring

icke ändras, förrän hans

rätt till sjukpenning upphört till

följd av vad i 29 eller 31 § stadgas,

delgivas denne.

31

Sjuklijälp enligt denna lag utgives

ej vid sjukdom, för vilken försäkrad

är berättigad till ersättning

enligt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete eller i anslutning

till nämnda lag meddelade bestämmelser

om tillämpning av densamma

å arbetare, som användas till

arbete för statens räkning, lagen

om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

förordningen den 24 mars

1938 (nr 102) om olycksfalls- och

yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare

m. fl., förordningen samma

dag (nr 103) om sådan ersättning

åt fångar m. fl., lagen om krigsförsäkring

för ombord å fartyg tjänstgörande

personer, förordningen den

§•

Drabbas någon, som är försäkrad

enligt denna lag, av skada, för vilken

han är obligatoriskt försäkrad

enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,

må för tid, som infaller efter

utgången av den i 11 § sistnämnda

lag omförmålda samordningstiden,

sjukhjälp enligt denna lag ej utgivas

med anledning av skadan.

Omfattas skadan av frivillig försäkring

enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,

må för tid efter det den

skadade blivit berättigad till livränta

enligt sagda lag sjukhjälp enligt

denna lag ej utgivas med anledning

av skadan.

Vid sjukdom, som enligt annan

lag ån lagen om yrkesskadeförsäk
-

1 Senaste lydelse av lagen se SFS 1953: 569.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr BO.

(Gällande lydelse:)

13 april 19i0 (nr 213) om ersättning

av statsmedel i vissa fall för skada

till följd av olgcksfall, som förorsakats

av lcrigsåtgärd, eller ock enligt

gällande föreskrifter om ersättning

i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring,

hem värns tjäns t g öring, tjänstgöring

i civilförsvaret eller fullgörande av

tjänsteplikt.

38

Arbetsgivare är pliktig att erlägga

bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen

och försäkringen

för tilläggssjukpenning. Bidraget

skall för varje kalenderår utgöra,

såvitt angår sjukvårdsförsäkringen

en tiondels procent och beträffande

försäkringen för tilläggssjukpenning

en procent, allt av den lön i

penningar eller naturaförmåner, som

arbetsgivaren under året utgivit till

arbetstagare anställda hos honom.

Härvid skall hänsyn icke tagas till

arbetstagare, som jämlikt 28 § undantagits

från försäkringen för tillläggssjukpenning,

och ej heller till

arbetstagares lön i vad lönen överstiger

femtontusen kronor för år

räknat. För beräkning av naturaförmåner

skall gälla vad i 8 § sägs.

Grundas försäkringsavgift, som arbetsgivaren

skall erlägga jämlikt lagen

om försäkring för olycksfall i

arbete, å särskild beräkning av arbetstagares

lön, skall den sålunda

beräknade lönen ligga till grund

jämväl vid beräkningen av bidrag

som i denna paragraf sägs.

Angående debitering------

(Föreslagen lydelse:)

ring eller enligt särskild författning

eller enligt Konungens förordnande

medför rätt till ersättning, som bestämmes

av eller utbetalas från riksförsåkringsanstalten

eller bolag varom

sägs i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,

utgives sjukhjälp enligt

denna lag endast i den mån sjukhjälpens

belopp överstiger vad som

i motsvarande hänseende utgår i sådan

ersättning.

§•

Arbetsgivare är pliktig att erlägga

bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen

och försäkringen

för tilläggssjukpenning. Bidraget

skall för varje kalenderår utgöra,

såvitt angår sjukvårdsförsäkringen

en tiondels procent och beträffande

försäkringen för tilläggssjukpenning

en procent, allt av den lön i

penningar eller naturaförmåner, som

arbetsgivaren under året utgivit till

arbetstagare anställda hos honom.

Härvid skall hänsyn icke tagas till

arbetstagare, som jämlikt 28 § undantagits

från försäkringen för tillläggssjukpenning,

och ej heller till

arbetstagares lön i vad lönen överstiger

femtontusen kronor för år

räknat. För beräkning av naturaförmåner

skall gälla vad i 8 § sägs.

Grundas försäkringsavgift, som arbetsgivaren

skall erlägga jämlikt lagen

om yrkesskadeförsäkring, å särskild

beräkning av arbetstagares lön,

skall den sålunda beräknade lönen

ligga till grund jämväl vid beräkningen

av bidrag som i denna paragraf

sägs.

- — därom förordnar.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

(Gällande lydelse:)

47

Sjukpenningför säkrad medlem,

som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete

än inkomst av tjänst,

äger genom frivilliga avgifter försäkra

sig hos den centralsjukkassa

han tillhör för erhållande av tillägg

till den sjukpenning, som utgives på

grund av den obligatoriska försäkringen.

Sådant tillägg må, där ej

annat följer an vad nedan i andra

stycket sägs, uppgå till högst så stort

belopp, att sjukpenningen jämte tilllägget

motsvarar sjukpenningen i

den sjukpenningklass medlemmen

skulle hava tillhört, därest hela hans

årsinkomst av förvärvsarbete utgjort

inkomst av tjänst. Ej må dock

någon vara frivilligt försäkrad så,

att då hel sjukpenning utgives sjukpenningtillägget

tillsammans med

de förmåner den försäkrade äger

uppbära enligt den obligatoriska

sjukpenningförsäkringen och den

lön eller ersättning, vartill han eljest

må vara berättigad under sjukdom,

för dag räknat uppgår till högre

belopp än eu fyrahundrafemtiondel

av hans årsinkomst av förvärvsarbete.

Sjukkassemedlems hustru

Försäkring för--

(Föreslagen lydelse:)

§•

Sjukpenningförsäkrad medlem,

som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete

än inkomst av tjänst,

äger genom frivilliga avgifter försäkra

sig hos den centralsjukkassa

han tillhör för erhållande av tillägg

till den sjukpenning, som utgives på

grund av den obligatoriska försäkringen.

Sådant tillägg må uppgå till

högst så stort belopp, att sjukpenningen

jämte tillägget motsvarar

sjukpenningen i den sjukpenningldass

medlemmen skulle hava tillhört,

därest hela hans årsinkomst av

förvärvsarbete utgjort inkomst av

tjänst. Ej må dock någon vara frivilligt

försäkrad så, att då hel sjukpenning

utgives sjukpenningtillägget

tillsammans med de förmåner den

försäkrade äger uppbära enligt den

obligatoriska sjukpenningförsäkringen

och den lön eller ersättning,

vartill han eljest må vara berättigad

under sjukdom, för dag räknat uppgår

till högre belopp än en fyrahundrafemtiondel

av hans årsinkomst

av förvärvsarbete.

- ---- ----denna lag.

--föregått sjukperioden.

107

Allmän sjukkassa äger ej av den

som framkallat sjukdom hos annan

eller eljest i anledning av sjukdomen

är pliktig att gälda skadestånd

till försäkrad återkräva sina

utgifter för utgiven sjukhjälp.

Är någon på grund av vållande

eller eljest pliktig att till försäkrad

§•

Äger någon rätt till sjukhjälp enligt

denna lag, år han ej därav hindrad

att göra gällande det anspråk på

skadestånd utöver sjukhjälpen, som

till följd av sjukdomen må tillkomma

honom.

Vad allmän sjukkassa enligt denna

lag utgivit i sjukhjälp äger kas
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

(Gällande lydelse:)

gälda skadestånd i anledning av

sjukdomsfall, skall från skadeståndet

avräknas vad den försäkrade på

grund av den obligatoriska försäkringen

uppburit eller ägt uppbära

från allmän sjukkassa.

(Föreslagen lydelse:)

san återkräva av den som uppsåtligen

eller genom grov vårdslöshet

vållat sjukdomen eller, där denna

uppkommit i följd av trafik med

motorfordon som avses i 2 § lagen

den 10 maj 1929 om trafikförsäkring

å motorfordon, enligt lag är

skgldig att utgiva skadestånd evad

han är vållande till sjukdomen eller

ej. På grund av vad i detta stycke

sägs skall kassan dock äga att återkräva

allenast vad den sjukhjälpsberåttigade

ägt utbekomma av den

skadeståndsskgldige.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1955.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om

försäkringsavtal.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §•

Denna lag ------—- driver försäkringsrörelse.

Vad här stadgas äger icke tillämpning

å återförsäkring eller försäkring,

som meddelas av erkänd sjukkassa

eller av erkänd arbetslöshetskassa,

ej heller å avtal, som slutes

i enlighet med föreskrifterna i lagen

den 29 juni 1956 om frivillig statlig

pensionsförsäkring eller i lagen den

17 juni 1916 om försäkring för

olycksfall i arbete.

Å trafikförsäkring------

Vad här stadgas äger icke tillämpning

å återförsäkring eller försäkring,

som meddelas av allmän sjukkassa

eller av erkänd arbetslöshetskassa,

ej heller å avtal, som slutes

i enlighet med föreskrifterna i lagen

om frivillig statlig pensionsförsäkring

eller i lagen om yrkesskadeförsäkring.

- särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1955.

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1947: 467.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

31

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet å

Stockholms slott den 13 november 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga angående lagstiftning

om yrkesskadeförsäkring m. m. samt anför.

Genom beslut vid vårsessionen av innevarande års riksdag antog riksdagen

med viss jämkning ett av Kungl. Maj:t i propositionen nr 178

framlagt förslag till lag angående ändring i 1947 års lag om allmän

sjukförsäkring. Samtidigt lämnade riksdagen utan erinran vissa av Kungl.

Maj:t förordade riktlinjer för en samordning av den allmänna sjukförsäkringen

och en ny yrkesskadeförsäkring, avsedd att ersätta den nuvarande

försäkringen enligt 1916 års lag om försäkring för olycksfall i

arbete och 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Vid behandlingen av ifrågavarande spörsmål förutsatte statsmakterna, att

den gällande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagstiftningen från

och med den 1 januari 1955 skulle ersättas av en ny gemensam yrkesskadeförsäkringslag.

Jag anhåller nu att få upptaga denna lagstiftningsfråga till närmare

behandling.

Den nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkrings
lagstiftningen.

Enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete1 (nr

235; ändr. 323/1919, 320/1922, 155/1924, 215/1926, 135/1928, 349/1933,

383/1936, 69/1939, 818/1939, 514/1941, 940/1941, 227/1944, 191/1945,

350/1946, 493/1946, 483/1947 och 420/1948) är med vissa undantag, främst

avseende s. k. hemarbetare samt familjemedlemmar, varje arbetare för
-

Denna lag benämnes i det följande ÖL.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

säkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet. Därmed jämställes skada,

som förorsakats genom inverkan under högst några få dagar antingen på

mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår eller blåsor, eller av temperaturförhållandena

under arbetet, om skadan utgöres av värmeslag, solsting eller

förfrysning, eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne eller

blandning, vari dylikt ämne ingår. Försäkringen omfattar även olycksfall

vid färd till eller från arbetsstället, där färden föranledes av och står i

omedelbart samband med arbetsanställningen. Elever vid vissa anstalter för

yrkesutbildning anses som arbetare enligt lagen.

Kostnaderna för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till

omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erlägges av arbetsgivarna.

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten eller i ömsesidigt

olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av arbetsgivare.

I fråga om försäkringens förmåner gäller följande.

Den skadade skall tillhandahållas erforderlig läkarvård jämte läkemedel

och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga

följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor,

konstgjorda lemmar och glasögon. Har olycksfallet medfört sjukdom, som

varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet (karenstid), utges

vidare fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen sjukpenning så länge sjukdomen

förorsakar förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma

med minst 1/4. Medför olycksfallet — sedan därav förorsakad sjukdom

upphört — under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av densamma med minst 1/i0, utges livränta.

Har olycksfallet medfört arbetarens död, utges begravningshjälp samt livräntor

till vissa efterlevande.

Enligt en av de grundläggande principerna i ÖL är såväl sjukpenningens

som livräntans storlek beroende av den skadades årliga arbetsförtjänst

under tiden närmast före olycksfallet. En annan huvudprincip är, att sjukpenningens

och invalidlivräntans storlek är avhängig av den grad, varmed

arbetsförmågan blivit nedsatt till följd av olycksfallet.

Sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan (hel sjukpenning) utgår för

dag med belopp, som framgår av en i lagen intagen tabell; vid nedsättning

av arbetsförmågan utgår ett mot nedsättningen svarande lägre belopp.

Sjukpenningen utgör, bortsett från familjetillägg, för normalfallen lägst

3: 50 kr. och högst 14 kr. Vissa undantagsbestämmelser gäller för personer

under 18 eller över 67 år samt för höggradiga invalider. Familjetillägg om

1: 50 kr. utgår, om den skadade sammanlever med hustru eller har hemmavarande

barn eller adoptivbarn under 16 år. Därest den skadade intagits

å sjukvårdsanstalt, har försäkringsinrättningen rätt att från sjukpenningen

för vårdtiden avdraga 1: 50 kr. om dagen. Avdraget får dock utgöra högst

hälften av sjukpenningen.

Enligt ÖL gäller följande ersättningsskala:

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

33

Den årliga arbetsförtjänsten uppgår

Sjukpenningens belopp

till

men ej till

utan tamil]etillägg

med familjetillägg

kr.

kr.

kr.

kr.

1 785

3: 50

5: —

1 785

2 040

4: —

5: 50

2 040

2 295

4: 50

6: —

2 295

2 805

5: —

6: 50

2 805

3 315

6: —

7: 50

3 315

3 825

7: —

8: 50

3 825

4 335

8: —

9: 50

4 335

4 845

9: —

10: 50

4 845

5 355

10: —

11: 50

5 355

5 865

11: —

12: 50

5 865

6 375

12: —

13: 50

6 375

6 885

13: —

14: 50

6 885

—

14: —

15: 50

Invalidlivräntan utgick ursprungligen med ett belopp, som vid förlust av

arbetsförmågan utgjorde 2/3 av den skadades årliga arbetsförtjänst. Vid

nedsättning av arbetsförmågan med minst Vio utgjorde livräntan det lägre

belopp, som svarade mot nedsättningen. Härvid skulle hänsyn ej tagas

till den del av arbetsförtjänsten, som översteg visst maximibelopp. Maximibeloppet

höjdes den 1 januari 1949 till 7 200 kr. Samtidigt ändrades även

1’egeln att livräntans storlek skulle stå i direkt proportion till invaliditetsgraden.

Efter lagändringen erhåller den, som helt förlorat arbetsförmågan

eller fått den nedsatt med minst 3/l0, förhöjd livränta fr. o. in. månaden näst

efter den, varunder han fyllt 18 år, t. o. m. den månad, varunder han fyller

67 år. Den förhöjda livräntan utgår med ett årligt belopp, som vid förlust

av arbetsförmågan motsvarar av den skadades årliga arbetsförtjänst,

och vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av nedsättningen

svarande belopp av arbetsförtjänsten, minskat med V» av arbetsförtjänsten.

Den 1 januari 1949 ersattes även en tidigare bestämmelse om förhöjning

av livräntan till s. k. hjälplös invalid med ett stadgande, enligt vilket ett

med hänsyn till vårdbehovets omfattning bestämt särskilt vårdbidrag om

högst 1 800 kr. för år kan utgå till en sådan invalid.

Efterlevandelivräntor utges till änka —• i vissa fall även till änkling —

samt till barn eller adoptivbarn under 16 år och, efter en speciell behovsprövning,

till föräldrar eller adoptivföräldrar. Livräntan till änka eller

änkling utgör 1/3 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Livräntan till varje

barn utgör 1/e och till föräldrar högst */* av samma arbetsförtjänst. Det

sammanlagda årsbeloppet av livräntor till flera efterlevande får motsvara

högst 5le av arbetsförtjänsten.

Över beslut av en försäkringsinrättning rörande ersättning eller eljest

rörande tillämpningen av någon i ÖL given bestämmelse kan klagan föras

genom besvär hos försäkringsrådet. Rådet äger emellertid, även om klagan

ej förts, upptaga dylikt ärende till prövning, över försäkringsrådets beslut

får klagan ej föras.

3 — Bihnng till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Arbetsgivarnas avgifter för olycksfallsförsäkringen skall enligt lagen av

försäkringsinrättningen bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbetets

farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden, under vilka det

bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för

täckande av den risk, som försäkringen avser. I fråga om de ömsesidiga

socialförsäkringsbolagen skall i beloppet ingå omkostnaderna för försäkringen.

Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt

skyldig att utge understöd, för vilket avdrag från ersättningarna enligt

lagen får göras, bestämmes försäkringsavgiften till det lägre belopp, som

motsvarar den minskade försäkringsrisken. Arbetsgivaren säges i sistnämnda

fall stå självrisk, vilken kan vara total eller partiell. Som bidrag

till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet skall för varje försäkring i anstalten till statsverket

erläggas en tilläggsavgift om 5 % av försäkringsavgiften. I fråga om

socialförsäkringsbolagen uttages ett motsvarande bidrag, fastställt till 3 %.

Med stöd av lagens bestämmelser varierar försäkringsavgifterna avsevärt

mellan olika företagsgrupper. Avgifterna kan även variera betydligt

mellan olika företag inom en företagsgrupp. Försäkringskostnaderna, häri

inräknade motsvarande utgifter för dem som står självrisk, för de yrkesskador,

som f. n. inträffar under ett år, torde grovt räknat kunna uppskattas

till 155 milj. kr., varav omkring 15 milj. kr. belöper å statsarbetare.

Den som jämlikt ÖL är försäkrad för skada till följd av olycksfall i

arbete skall enligt lagen den 74 juni 1929 om försäkring för vissa grkessjukdomar1

(nr 131; ändr. 335/1930, 384/1936, 211/1938, 226/1944, 187/1949,

166/1950, 185/1951 och 289/1952) anses vara försäkrad för vissa genom en

i lagen intagen förteckning särskilt angivna sjukdomar. Förteckningen upptar

dels sjukdomar, uppkomna genom inverkan av vissa uppräknade ämnen

och energiformer, dels ock ett antal specificerade sjukdomar till följd av

ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, tryckpåverkningar, vibrationer

från arbetsredskap, buller och vissa infektioner. Beträffande yrkessjukdomsförsäkringen

tillämpas i huvudsak bestämmelserna i ÖL.

Socialvårdskommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag.

I september 1951 avgav socialvårdskommittén- ett betänkande (SOU

1951:25) med förslag till yrkesskadeförsäkringslag1 2 3, avsedd att ersätta

1 Denna lag benämnes i det följande YL.

2 Ledamöter i kommittén var förre landshövdingen Bernh. Eriksson, ordförande, generaldirektören

E. G. Bexelius, ledamöterna av riksdagens andra kammare grosshandlaren E. G. Birke

och lasarettssysslomannen S. A. A. Hagård, chefredaktören J. L. Hartmann, generaldirektören

K. J. Höjer, ledamöterna av riksdagens andra kammare fru Olivia Nordgren, ombudsmannen

F. J. H. Persson och lantbrukaren A. P. Pettersson samt barnavårdsdirektören O. R. Wangson.

Sedan den 28 september 1950 tjänstgjorde Höjer som ordförande i stället för Eriksson, vilken

till följd av sjukdom var förhindrad att fullgöra kommittéuppdraget. Som experter biträdde

kassören O. E. Berg, direktörerna C. H. Hedenström och P. G. Hultman, försäkringsrådet

E. B. Löfmark, advokaten K. O. A. Sölvén och f. d. generaldirektören D. O. östrand.

3 Detta förslag betecknas i det följande FYL.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

såväl 1916 års olycksfallsförsäkringslag som 1929 års lag om försäkring

för vissa yrkessjukdomar. Över detta förslag avgavs efter remiss yttranden

av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.

Beträffande huvudinnehållet i kommittéförslaget hänvisas till den förutnämnda

propositionen nr 178 sid. 57—61. För förslagets enskildheter och

yttrandena däröver redogöres närmare i fortsättningen i samband med behandlingen

av de olika uppkommande spörsmålen.

Den allmänna sjukförsäkringen enligt 1953 års beslut.

Efter den revision av lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring1

(nr 1; ändr. 733/1948, 621/1950 och 569/1953), som beslöts vid årets vårriksdag

och som skedde på grundval av socialförsäkringsutredningens1 2 i

november 1952 avgivna betänkande (SOU 1952: 39) angående sjukförsäkring

och yrkesskadeförsäkring, skall den allmänna sjukförsäkringen från

och med den 1 januari 1955 ha i huvudsak följande innehåll.

Försäkringen, som till sin karaktär är dels obligatorisk och dels frivillig,

handhas av allmänna sjukkassor — centralsjukkassor och lokalsjukkassor

— med geografiskt avgränsade verksamhetsområden i huvudsaklig överensstämmelse

med vad som nu gäller om motsvarande erkända sjukkassor.

Den obligatoriska sjukförsäkringen skall omfatta praktiskt taget alla landets

invånare. Från och med kalendermånaden efter det vederbörande fyllt

16 år sker försäkringen genom medlemskap i allmän sjukkassa. För tiden

dessförinnan är man försäkrad i sin egenskap av barn.

Genom försäkringen beredes vid sjukdom hjälp i form av dels ersättning

för utgifter för sjukvård (sjukvårdsförsäkring) och dels en för dag

beräknad kontant ersättning (sjukpenningförsäkring).

Den obligatoriska sj u k vårdsförsäkringen omfattar alla

sjukkassemedlemmar och dessutom barnen. Försäkringsförmånerna utgöres

av ersättning dels för läkarvård, vari inräknas ersättning för läkares

resa ävensom för läkarintyg, som fordras för erhållande av sjukpenning,

dels för sjukhusvård och dels för den försäkrades resor till och från läkare

samt för resor till sjukhuset och åter.

Läkarvården ersättes med 3/4 av den försäkrades utgifter för vården,

dock högst med s/4 av vad vården skulle ha kostat enligt en av Kungl.

Maj :t fastställd taxa. Sjukhusvård ersättes efter i stort sett samma principer

som tillämpas i de nuvarande erkända sjukkassorna. Ersättning

utgår sålunda i allmänhet med belopp, som motsvarar avgiften å allmän

1 Lagen betecknas i fortsättningen SFL.

2 Utredningen bestod av statssekreteraren Per Eckerberg, ordförande, ledamoten av riksda
gens

första kammare E. Gust. Andersson, ledamoten av riksdagens andra kammare fru Nancy

M. Eriksson, direktörsassistenten Sven Hydén, socialekonomen Nils Kjellgren, redaktören Lennart

Pettersson och ledamoten av riksdagens andra kammare fru Ragnhild Sandström med byråchefen

Edvin Tegendal, byrådirektörerna Gösta Skogsberg och Martin Engström samt kronokamreraren

B. E. Åkerstedt som experter.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

sal. Kostnaderna för resor till och från läkare betalas med 3/4 av resekostnaden

i vad den överstiger 4 kr. vid första besöket och en krona vid återbesök.

I vissa fall ersättes dock hela det överskjutande beloppet, nämligen

om den försäkrade efter hänvisning av läkare erhållit läkarvård vid närmast

belägna allmänna sjukhus. Utgift för resa för intagning å sjukhus

och återresa därifrån ersättes i regel med hela beloppet; i fråga om återresa

dock endast den del av kostnaden som överstiger 4 kr.

Centralsjukkassa för stad samt lokalsjukkassa äger med tillsynsmyndighetens

medgivande besluta om ersättning även för kostnader för sjukgymnastik

eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft

eller annan därmed jämförlig behandling eller för konvalescentvård.

Om så skett, skall den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen i kassan omfatta

också dylik förmån.

Enligt den obligatoriska sjukpenningförsäkringen är

alla sjukkassemedlemmar, som har en årsinkomst av förvärvsarbete om

minst 1 200 kr., samt dessutom de gifta hemmakvinnorna försäkrade för

en grundsjukpenning av 3 kr. om dagen. Härtill kommer i vissa fall barntillägg,

som utgör en krona om dagen för ett eller två barn, 2 kr. för tre

eller fyra barn samt 3 kr. för fem eller flera barn. Kvinna, som i hemmet

har barn under 10 år, är, då hon åtnjuter sjukhusvård, alltid berättigad

till ett barntillägg av minst 2 kr. om dagen.

De sjukkassemedlemmar, som är arbetstagare (anställda) och som har

en årsinkomst av tjänst, uppgående till minst 1 800 kr., är dessutom försäkrade

för tilläggssjukpenning. Dennas storlek beror av den sjukpenningklass,

till vilken medlemmen hör. Sjukkassorna skall nämligen inplacera

arbetstagarna i sjukpenningklass allt efter vederbörandes årsinkomst

av tjänst. Tilläggssjukpenningen varierar enligt efterföljande tabell:

Sjuk-

penning-

klass

nr

Årsinkomsten av

tjänst uppgår

De första 90 dagarna av en sjuk- period för vilka sjukpenning utgår

Följande dagar av

sjukperioden

till

kr.

men ej

till

kr.

Grund-

sjuk-

penning

kr.

Tilläggs-

sjuk-

penning

kr.

Summa

kr.

Grund-

sjuk-

penning

kr.

Tilläggs-

sjuk-

penning

kr.

Summa

kr.

kol. 1

kol. 2

kol. 3

kol. 4

kol. 5

kol. 6

kol. 7

kol. 8

kol. 9

i

1.800

3

3

3

3

2

1.800

2.400

3

1

4

3

1

4

3

2.400

3.000

3

2

5

3

2

5

4

3.000

3.600

3

3

6

3

2

5

5

3.600

4.200

3

4

7

3

3

6

6

4.200

5.000

3

5

8

3

3

6

7

5.000

5.800

3

6

9

3

4

7

8

5.800

6.800

3

7

10

3

4

7

9

6.800

8.400

3

9

12

3

5

8

10

8.400

10 200

3

11

14

3

6

9

11

10.200

12 000

3

13

16

3

7

10

12

12.000

14.000

3

15

18

3

8

11

13

14.000

—

3

17

20

3

9

12

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Vid beräkning av den tid av 90 dagar, varefter tilläggssjukpenningen

utgår med lägre belopp i fjärde t. o. m. trettonde sjukpenningklasserna,

medräknas tid, för vilken sjukpenning utgivits under de 60 dagar, som

närmast föregått sjukperioden.

Förorsakar sjukdom, utan att medföra förlust av arbetsförmåga, nedsättning

av denna med minst hälften, utgår halv sjukpenning jämte i förekommande

fall halvt barntillägg.

Då medlemmen åtnjuter sjukhusvård, ersättes sjukpenningen av hempenning.

Denna är lika stor som sjukpenningen, minskad med 3 kr. om

dagen (dock med högst hälften av sjukpenningen); för kvinna, som i

hemmet har barn under 10 år, får hempenningen emellertid inte understiga

3 kr. om dagen.

Inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen gäller en karenstid

av tre dagar.

Beträffande både ersättningen för sjukhusvård och sjukpenningförsäkringen

är sjukhjälpstiden högst 730 dagar. För folkpensionärer

är dock sjukhjälpstiden endast 90 dagar.

Den obligatoriska sjukförsäkringen finansieras genom försäkringsavgifter,

arbetsgivarbidrag och statsbidrag.

Vad angår försäkringsavgifterna beräknas enbart sjukvårdsförsäkring

draga en avgift av genomsnittligt ca 23 kr. om året. Årsavgiften för försäkring

avseende sjukvård och grundsjukpenning (jämte barntillägg)

torde komma att hålla sig omkring 48 kr. Den genomsnittliga årsavgiften

i den högsta sjukpenningklassen beräknas till 150 kr. I sjukpenningklass

nr 9 (inkomstintervall 6 800—8 400) med en sjukpenning av 12 kr. de

första 90 dagarna och 8 kr. för tiden därefter räknas med en totalavgift av

102 kr. om året. Sammanlagt beräknas de försäkrades årliga avgifter

komma att motsvara 44 % av försäkringens totalkostnader.

Arbetsgivarna skall erlägga bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen

och försäkringen för tilläggssjukpenning. Arbetsgivarnas årsbidrag

skall utgöra 1,1 % av de lönebelopp, som ligger till grund för beräkning

av avgifterna till yrkesskadeförsäkringen, och beräknas motsvara

27 % av försäkringens totalkostnader.

Statens bidrag till den obligatoriska försäkringen utgår i form av sjukhjälpsbidrag,

medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag

samt beräknas täcka 29 % av totalkostnaderna för försäkringen.

Den frivilliga sjukförsäkringen avser endast sjukpenningförsäkring

och står öppen för egna företagare och överhuvud för dem

som har annan arbetsinkomst än inkomst av tjänst. Denna försäkring

får tillsammans med den obligatoriska sjukpenningförsäkringen högst

avse det sjukpenningbelopp, för vilket vederbörande skulle ha varit obligatoriskt

försäkrad, om hela hans årsinkomst av förvärvsarbete varit av

tjänst. Sådan försäkring meddelas valfritt antingen med den vanliga

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

karenstiden av 3 dagar eller med en karenstidsförlängning av 15, 30 eller

90 dagar.

Vidare finnes möjlighet till frivillig sjukpenningförsäkring för medlem,

som på grund av studier eller annan utbildning under minst ett halvt år

är förhindrad att i mera betydande mån ägna sig åt förvärvsarbete. Denna

försäkring meddelas med en sjukpenning av 3, 4, 5 eller 6 kr. om dagen

eller i form av en tilläggssjukpenning av 1, 2 eller 3 kr. så att tillägget

jämte sjukpenningen från den obligatoriska försäkringen uppgår till högst

6 kr. Karenstiden för denna frivilliga försäkring utgör 18 dagar.

Hemarbetande gifta kvinnor får försäkra sig för ett sjukpenningtillägg

om 1, 2 eller 3 kr., dock ej till högre sammanlagd sjukpenning än 6 kr.

om dagen.

Den frivilliga försäkringen finansieras genom avgifter av de försäkrade

och ett statsbidrag om 20 % av sjukkassornas utgifter för denna försäkring.

Tillsynsmyndighet för sjukkassorna är enligt Kungl. Maj :ts beslut den

22 maj 1953 riksförsäkringsanstalten.

Besvär över sjukkassas beslut i sjukförsäkringsärende får anföras hos

tillsynsmyndigheten. Besvär över dennas beslut — i den mån sådana besvär

må anföras — prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Av den gjorda redogörelsen framgår att den allmänna sjukförsäkringen,

med det innehåll lagen om allmän sjukförsäkring erhållit enligt 1953 års

riksdagsbeslut, icke täcker de försäkrades utgifter för läkemedel.

Enligt riksdagens principbeslut i anledning av propositionen nr 178 skall

emellertid den år 1946 beslutade läkemedelsreformen —- enligt vilken

vissa livsviktiga läkemedel skall utlämnas helt kostnadsfritt å apoteken

medan andra mot läkarrecept utlämnade läkemedel skola rabatteras — i

finansiellt avseende anknytas till sjukförsäkringen, närmare bestämt den

del därav som utgöres av sjukvårdsförsäkringen. Denna försäkring skall

således genom utgående försäkringsavgifter, arbetsgivarbidrag och statsbidrag

bekosta även läkemedelsreformen.

I detta sammanhang kommer jag ej att uppehålla mig vid läkemedelsreformen.

Frågan om genomförandet av denna reform torde få anmälas i

särskild ordning.

1953 års beslut rörande samordningen mellan sjukförsäkringen och

yrkesskadeförsäkringen.

Genom det beslut, som vid riksdagens vårsession fattades med anledning

av propositionen nr 178, har vissa grunder fastställts för samordningen

mellan den allmänna sjukförsäkringen och den blivande nya yrkesskadeförsäkringen.

I fråga om yrkesskadeförsäkringens omfattning följer av statsmakternas

Ståndpunktstagande, att det civilrättsliga arbetstagarbegrepp, som utbildat

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

sig vid tillämpningen av semesterlagen och som enligt sjukförsäkringslagen

skall vara avgörande för frågan huruvida någon skall vara obligatoriskt

försäkrad för tilläggssjukpenning, i princip skall vara bestämmande även

för tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen.

Vidare innebär statsmakternas beslut, att personer, som är både sjukförsäkrade

och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, i händelse av yrkesskada

skall äga uppbära ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan

en viss tid, den s. k. samordningstiden, gått till ända. Under denna tid, som

alltså kommer att fungera som karenstid för yrkesskadeförsäkringen, skall

sjukhjälp utgå från allmän sjukkassa enligt sjukförsäkringslagens regler

på samma sätt som vid sjukdom i allmänhet. Samordningstiden skall omfatta

tiden t. o. in. nittionde dagen efter olycksfallsdagen, då yrkesskadan

orsakats av olycksfall, och eljest efter den dag, då skadan yppades. Om en

yrkesskada medför rätt till livränta, skall samordningstiden dock upphöra

senast den dag, livränterätten inträder.

Eftersom praktiskt taget hela befolkningen kommer att omfattas av den

allmänna sjukförsäkringen, blir de samordningsregler, för vilka nu redogjorts,

tillämpliga vid så gott som alla yrkesskador. Om yrkesskada emellertid

drabbar någon, som inte är sjukförsäkrad, t. ex. en här i riket ej mantalsskriven

utlänning, skall enligt de uppdragna riktlinjerna för samordningen

yrkesskadeförsäkringen visserligen gripa in redan från början, men

även i detta fall skall en samordningstid löpa på samma sätt som eljest.

Under denna tid skall den skadade erhålla samma förmåner från yrkesskadeförsäkringen

som han skulle ha åtnjutit från sjukförsäkringen, därest

han omfattats av denna. Först därefter skall ersättning utgå med tillämpning

av yrkesskadeförsäkringslagens regler.

Av det anförda framgår, att alla yrkesskadade under samordningstiden

kommer att uppbära ersättning enligt sjukförsäkringslagens bestämmelser.

Från denna regel har emellertid undantag ansetts böra göras i vissa specialfall,

nämligen då en skada under samordningstiden medför behov av tandläkarvård

eller konstgjorda lemmar o. dyl. Detsamma skall gälla i fråga om

särskild vård, som den skadade erhåller på försäkringsinrättningens begäran,

ävensom för sjukvård utom riket.

För yrkesskadeförsäkringens vidkommande innebär statsmakternas

ståndpunktstagande i övrigt att den allmänna sjukförsäkringens sjukpenningskala

avseende samordningstiden principiellt skall gälla även såvitt

angår yrkesskadeförsäkringen, i följd varav sjukpenningen kommer

att utgöra lägst 3 kr. och högst 20 kr. Vid inplacering i sjukpenningklass

skall dock, sedan samordningstiden gått till ända, storleken av årsinkomsten

bestämmas enligt de för yrkesskadeförsäkringen gällande reglerna i den

mån vederbörande därigenom kommer i högre sjukpenningklass än den han

tillhör i sjukförsäkringen. Slutligen skall sjukförsäkringens bestämmelser

om hempenning och barntillägg gälla även för yrkesskadeförsäkringen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Departementschefen.

Redan tidigt vann den uppfattningen insteg i vårt land, att det borde

åligga en arbetsgivare att svara för de ekonomiska följderna av sådana

olycksfall, som drabbar hans anställda medan de utför arbete för hans räkning.

Den första mera allmänna lagstiftningen härom kom till stånd år

1901 och grundades på principen om arbetsgivarnas omedelbara ersättningsskyldighet.

Genom lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i

arbete, som fortfarande är i kraft, övergick man från nämnda princip till

principen om arbetsgivarnas försäkringsplikt. Nu är alltså — om bortses

från vissa kategorier som av särskilda skäl undantagits — samtliga arbetstagare

på vederbörande arbetsgivares bekostnad obligatoriskt försäkrade

för skada till följd av olycksfall i arbetet. Detta försäkringsskydd har genom

lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar utsträckts

till att avse även vissa andra av arbetet föranledda skador än dem som uppkommit

genom olycksfall.

Därest en arbetstagare i sitt arbete drabbas av skada, som omfattas av

ifrågavarande lagstiftning, bestrider försäkringen vissa därav föranledda

utgifter, såsom för läkarvård —- vari inbegripes även sjukhusvård, tandläkarvård

och sjukgymnastik etc. samt resor för erhållande av vård -— läkemedel

samt proteser o. dyl. Dessutom lämnar försäkringen kompensation

lör det inkomstbortfall, som förorsakas av skadan, ävensom begravningshjälp.

Kompensation för inkomstbortfallet utgår i form av sjukpenning

eller livränta —- vid dödsfall livränta till efterlevande — som är till storleken

beroende av den skadades årliga arbetsförtjänst. Ju större hans

arbetsförtjänst varit, desto högre blir alltså sjukpenningen eller livräntan.

För normalfallen varierar sjukpenningen mellan lägst 3 kr. 50 öre och högst

14 kr. om dagen, vartill kan komma ett familjetillägg om 1 kr. 50 öre per

dag. Högsta livränta är 6 600 kr. om året.

I organisatoriskt hänseende gäller, att olycksfalls- och yrkessjukdomsförsälcringen

handhaves av riksförsäkringsanstalten och vissa av arbetsgivare

bildade ömsesidiga socialförsäkringsbolag. Staten bidrager till kostnaderna

för försäkringens administration, men i övrigt bekostas försäkringen

helt av arbetsgivarna.

Genom riksdagens beslut detta år i anledning av propositionen nr 178

har fastställts, att den förvandling av den frivilliga sjukförsäkringen till

en allmän obligatorisk sjukförsäkring, varom statsmakterna tidigare fattat

beslut, skall genomföras från och med den 1 januari 1955, dock med ett

till väsentliga delar annat innehåll än som ursprungligen bestämts. Ändringarna

avser ej blott försäkringsförmånernas omfattning och storlek utan

även sättet för försäkringens finansiering. Till en del har dessa ändringar

betingats av den samordning, som ansetts böra komma till stånd mellan

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

den allmänna sjukförsäkringen och en reviderad olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring,

byggande på att sjukförsäkringen, d. v. s. de allmänna

sjukkassorna, skall svara för regleringen av yrkesskador under den första

tiden efter deras uppkomst, den s. k. samordningstiden. Beträffande skälen

för statsmakternas ståndpunktstagande i detta hänseende hänvisar jag till

vad som förekom i samband med frågans behandling våren 1953.

Den godtagna samordningsprincipen förutsätter, att en särskild obligatorisk

försäkring mot de faror arbetet medför skall finnas även sedan den

allmänna sjukförsäkringen genomförts; och denna nya med sjukförsäkringen

samordnade yrkesskadeförsäkring har till stora delar redan fått sin

struktur fastställd. I fråga om tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen

följer sålunda av statsmakternas beslut i våras, att yrkesskadeförsäkringen

principiellt skall äga tillämpning endast å dem som är att anse såsom

arbetstagare och att de regler, vilka gäller inom den allmänna civilrätten

och som utbildat sig vid tillämpningen av semesterlagen, skall vara avgörande

vid bestämmande av arbetstagarbegreppets innebörd. Redan i

detta sammanhang vill jag emellertid tillägga, att ifrågavarande ståndpunktstagande

i och för sig ej utgör något hinder för att låta yrkesskadeförsäkringen

omfatta någon närmare avgränsbar persongrupp, som faller

utom det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, t. ex. yrkesskoleelever. Till

frågan härom återkommer jag närmare i nästfoljande avsnitt.

Vidare har fastslagits, att den förut berörda samordningstiden skall omfatta

tiden t. o. in. nittionde dagen efter olycksfallsdagen eller, vid annan

skada än olycksfallsskada, dagen då skadan yppades; dock att samordningstiden

skall upphöra senast då rätt till livränta från yrkesskadeförsäkringen

föreligger. Under denna tid skall arbetstagare, som i anledning

av yrkesskada är berättigad till sjukhjälp enligt sjukförsäkringslagen,

principiellt ej äga rätt till ersättning från yrkesskadeförsäkringen. För att

belysa vad detta kommer att betyda för yrkesskadeförsäkringens del må

nämnas, att man räknat med att över 90 procent av alla yrkesskador, som

orsakas av olycksfall och medför arbetsoförmåga i mer än två dagar, är

avvecklade inom 90 dagar efter olycksfallsdagen.

Även i vissa andra hänseenden har den nya yrkesskadeförsäkringen redan

fått sitt innehåll i huvudsak bestämt, bl. a. i fråga om sjukpenningskalans

konstruktion. Samtliga hithörande frågor skall jag upptaga till närmare

behandling i fortsättningen.

Såsom nyss nämnts administreras den nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen

av riksförsäkringsanstalten och ett antal ömsesidiga

försäkringsbolag. Besvär över försäkringsinrättningarnas beslut anföres hos

försäkringsrådet, som är högsta instans och förutom sin verksamhet som

domstol har att — som det heter — med uppmärksamhet följa försäkringens

tillämpning och utveckling. Det är givet, att ett överförande på den

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

allmänna sjukförsäkringen av regleringen av alla mera kortvariga yrkesskador

måste i hög grad påverka yrkesskadeförsäkringens administration,

kör att utreda denna fråga och vissa härmed nära sammanhängande problem

tillkallade jag den IG januari 1953, efter erhållet bemyndigande, en

särskild utredningsman. Denne har ännu ej framlagt resultatet av sina

undersökningar, och det synes knappast möjligt att den nya organisationen,

som kan bli resultatet av ifrågavarande utredning, kan genomföras före

den 1 juli 1955, d. v. s. ett halvår efter det den nya lagstiftningen i materiellt

hänseende träder i kraft.

kör att lagstiftningens ikraftträdande ej skall behöva uppskjutas är det

alltså nödvändigt att lösa organisationsfrågan provisoriskt för en kortare

övergångstid. Härvid bör givetvis den ledande synpunkten vara, att man

bör undvika sådana organisatoriska förändringar, som kan föregripa resultatet

av den pågående utredningen. Från denna utgångspunkt synes det

mest rationellt att ej vidtaga några jämkningar i de bestämmelser som nu

gäller angående yrkesskadeförsäkringens handliavande. Med hänsyn till den

eftersläpning, som av naturliga skäl äger rum på detta område, torde

för övrigt försäkringsorganen under den närmaste tiden efter den nya lagstiftningens

ikraftträdande huvudsakligen få ägna sig åt ärenden, som

hänför sig till den äldre lagstiftningen.

Vad som sagts medför bl. a., att de nuvarande ömsesidiga socialförsäkringsbolagen

får rätt att under övergångstiden vid sidan av riksförsäkringsanstalten

bedriva yrkesskadeförsäkring enligt den nya lagstiftningen. Enligt

direktiven för den nyssnämnda utredningen skall emellertid prövas, huruvida

inte yrkesskadeförsäkringen bör överföras till en enda för ändamålet

bildad statlig försäkringsinrättning. Givetvis skulle det inte vara tillfredsställande

om de ifrågavarande bolagen tillätes att från början meddela

försäkring enligt den nya lagstiftningen för att fråntagas rätten därtill

redan efter ett halvt år. Om statsmakterna vid frågans slutliga avgörande

skulle stanna för att den nya yrkesskadeförsäkringen bör handhas av en

statlig monopolanstalt, bör därför enligt min mening ett beslut härom ej

verkställas förrän efter en lämpligt avvägd övergångstid.

Efter dessa mera allmänna synpunkter övergår jag till att behandla den

nya yrkesskadeförsäkringens närmare utformning, därvid jag i ett första

avsnitt uppehåller mig vid frågan om den personkrets som bör omfattas av

försäkringen. Spörsmålet huruvida de s. k. hemarbetarna, vilka genom ett

särskilt undantagsstadgande är uteslutna från den nuvarande olycksfallsoch

yrkessjukdomslagstiftningen, även skall ställas utanför den nya lagstiftningen

sammanhänger emellertid så nära med frågan om försäkringsskyddet

för yrkesskador överhuvud bör gälla under arbete i det egna hemmet,

att behandlingen därav lämpligen torde få anstå till nästpåföljande

avsnitt, som avser försäkringsskyddets omfattning.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

43

Tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen.

Gällande bestämmelser.

I 1 § 1 st. ÖL stadgas att envar arbetare är, där ej annorlunda i lagen

angives, försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet. Med arbetaie

förstås enligt 2 § 1 st. envar, som mot avlöning användes till arbete för

annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse som självständig

företagare samt envar som för vinnande av yrkesutbildning utan

avlöning utför dylikt arbete.

Enligt 2 § 2 st. är — bortsett från hemarbetarna — två grupper

arbetstagare undantagna från lagens tillämpning. Den ena gruppen omfattar

personer, som av tillfällig anledning användes

till arbete av någon som eljest ej använder arbetare.

Den andra gruppen består av vissa medlemmar av arbetsgivarens

familj, nämligen hans make och hemmavarande barn eller adoptivbarn

samt föräldrar eller adoptivföräldrar. Förutsättning för undantaget

i sistnämnda fall är dock, att arbetet utföres för endast en arbetsgivares

räkning; utföres arbetet för makars gemensamma räkning anses de i detta

hänseende som en person.

I princip gör lagen ej skillnad mellan arbetstagare i allmän och i enskild

tjänst, men lagen tillerkänner Konungen rätt att från försäkringen undantaga

sådana arbetstagare hos staten och kommunerna som

på grund av sin anställning tillförsäkrats ersättningar, vilka väsentligen

motsvarar försäkringsförmånerna (3 § 1 st.). Bemyndigandet har hittills

ej utnyttjats i vidare mån än att viss personal vid försvarsväsendet undantagits

från försäkringen. Denna har i stället hänförts under militärersättningsförordningen

den 2 juni 1950 (nr 261). Lagen gäller salunda även

för sådana statstjänstemän, som omfattas av statens allmänna avlöningsreglemente.

För statsanställda gäller dessutom en särskild kungörelse den

30 juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser om tillämpning av

lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete å

arbetare, som användas till arbete för statens räkning.

Enligt 3 § 2 st. har Konungen rätt att meddela de från bestämmelserna

i ÖL avvikande föreskrifter, som finnes böra gälla i anledning av att

arbetstagare, som ej användes till arbete för statens räkning, på grund av

sin anställning är tillförsäkrade pension av statsmedel vid arbetsoförmåga

till följd av olycksfall i arbetet eller andra mot lagens ersättningar svarande

förmåner som helt eller delvis bekostas av staten.

Konungen har vidare, med stöd av ett i lagen givet bemyndigande

(2 § 1 st.), möjlighet att vidga lagens tillämpningsområde genom att hänföra

yrkesutbildningselever under försäkringen. Med stöd

härav har Kungl. Maj :t utfärdat kungörelsen den 1 december 1933 (nr

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

643) angående tillämpning å elever vid anstalter för yrkesutbildning av

lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete. Vid kungörelsen

är fogad en förteckning över hithörande anstalter, avdelningar och kurser.

Förteckningen, som under årens lopp kompletterats ett flertal gånger,

upptager f. n. omkring 90 olika grupper av anstalter in. m.

Socialvårdskommitténs förslag.

Socialvårdskommitténs förslag innehåller i stort sett samma huvudregler

rörande försäkringstillhörigheten som den nuvarande lagstiftningen. Enligt

förslaget skall sålunda i princip varje arbetstagare vara obligatoriskt försäkrad

för skada i arbetet, och arbetstagarbegreppet föreslås härvid —- med vissa avvikelser som saknar intresse i detta sammanhang — skola ha

samma innebörd som det anses ha vid tillämpningen av ÖL. Med utgångspunkt

härifrån diskuterar kommittén, huruvida det är motiverat att från

den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen undantaga vissa arbetstagargrupper

eller att utvidga denna till att omfatta kategorier, som ej är arbetstagare

i förslagets bemärkelse.

Beträffande den förra frågan anser kommittén skäl ej föreligga att bibehålla

det nuvarande undantaget för personer, som av tillfällig

anledning användes till arbete av någon som eljest

ej använder arbetare. Motivet härtill är att denna undantagsbestämmelse

visat sig sakna praktisk betydelse.

Kommittén finner det synnerligen angeläget att obligatoriskt försäkringsskydd

beredes även arbetstagare, som är medlemmar

av arbetsgivarens familj, och har därför övervägt att slopa

den nuvarande undantagsbestämmelsen härutinnan. Emellertid har kommittén

— av skäl som redovisas å s. 111—115 i yrkesskadebetänkandet -—

kommit till den uppfattningen, att man bör skilja mellan följande grupper.

I. Fall då den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen bör gälla.

Exempel:

a) Då försäkringspliktig skulle vara förutom den anhörige även en eller

flera icke-anhöriga.

b) Då den försäkringspliktige skulle vara den arbetandes syskon (eller

syskonbarn etc.).

c) Da var och en av parterna har en i ekonomiskt avseende självständig

ställning (såsom då endera parten är barn, som lämnat föräldrahemmet).

II. Fall då den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen icke bör gälla.

1. Fall då obligatorisk försäkring på anförvants (i egenskap av arbetsgivare)

bekostnad överhuvudtaget icke bör gälla. Här "avses framför allt

make samt yngre barn (åldersgräns förslagsvis 16 år).

2. Fall då eu särskild obligatorisk försäkring på anförvanten-arbetsgivarens

ansvar synes motiverad. Den persongrupp, som här främst bör

komma i fråga, utgöres av de barn, som passerat den under 1 föreslagna

åldersgränsen men ej lämnat föräldrahemmet.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Den undantagsbestämmelse, som erfordras i yrkesskadeförsäkringslagen

för de under II angivna grupperna, måste enligt kommitténs mening av

praktiska skäl göras så konkret, att minsta möjliga antal faktorer behövde

klarläggas genom utredning. Vidare borde svärföräldrar, svärsöner,

svärdöttrar samt styvföräldrar och styvbarn vara jämställda i princip

inbördes och med föräldrar och barn. Detta skulle visserligen innebära

någon utvidgning av den genom anförvantskapet undantagna personkretsen

men i stället medföra — förutom ett undanröjande av vissa i praxis

uppkomna divergenser i vissa personkombinationer — förenklingar i administrativt

hänseende. Att därjämte undantaga far- och morföräldrar finge

anses rimligt i de ytterst få fall som bleve aktuella. Adoptivbarn och

adoptivföräldrar borde såsom nu jämställas med barn och föräldrar. För

annan i den angivna personkretsen än make borde undantaget dock icke

gälla, om var och en av parterna hade en sådan i ekonomiskt avseende

självständig ställning, vilkens frånvaro den nuvarande lagtexten velat

utmärka genom uttrycket »hemmavarande». I stället för detta uttryck

borde dock uttrycket »varaktigt lever i hushållsgemenskap med» användas

för att bättre markera den bristande självständigheten i ekonomiskt avseende.

Om arbetet skulle utföras för makars räkning, borde de i förevarande

hänseende liksom f. n. anses som en person. Ingen anledning förelåge

att låta en moder, som vore oförsäkrad då hon skötte hushållet åt en son,

vara försäkrad, om hon i stället skötte två söners gemensamma hushåll.

En bestämmelse om att två eller flera barn i denna situation skulle anses

som en person vore därför erforderlig. Vidare borde undantagsbestämmelsen

kompletteras med en särregel för sådana fall, då det funnes en försäkrad

mellanman mellan två anförvanter.

Bestämmelser utformade i enlighet med vad sålunda anförts har upptagits

i det av kommittén utarbetade förslaget till ny yrkesskadeförsäkringslag.

Kommittén framhåller, att problemet om försäkringsskydd för arbetsgivarens

familjemedlemmar borde lösas mera definitivt genom en komplementförsäkring

till den allmänna sjukförsäkringen -— avseende framför

allt invaliditet och dödsfall — samt skisserar i sitt betänkande grunddragen

för en sådan komplementförsäkring. Som en provisorisk lösning

föreslår kommittén en obligatorisk inomarbetsförsäkring för företagares

m. fl. barn, grundad på anmälningsskyldighet för föräldrarna och omfattande

barn, som föregående år fyllt minst 15 år och som då arbetat

för föräldrarnas räkning under sådana omständigheter att föräldrarna gjort

löneavdrag för barnets källskatt. Bestämmelser härom har upptagits i ett

av kommittén utarbetat förslag till lag om försäkring av företagares

in. fl. barn för vissa skador.

Vid kommitténs behandling av frågan om försäkringsskydd för arbetsgivares

familjemedlemmar var meningarna starkt delade såväl bland leda
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj ris proposition nr 60.

inöterna som bland de sakkunniga. Såsom kommer att utvecklas i det

följande har emellertid denna fråga kommit i ett förändrat läge genom

den nu beslutade samordningen mellan den allmänna sjukförsäkringen

och yrkesskadeförsäkringen, varför anledning torde saknas att här närmare

redogöra för kommitténs betänkande i denna del. Hithörande spörsmål

behandlas å s. 104 -117, 363—373, 408—410, 416—418, 423 och 436 i

betänkandet.

Den nuvarande rätten för Konungen att från försäkringen undantaga

arbetstagare hos staten och kommunerna föreslås skola

överföras till den nya lagen utan någon ändring i sak. Detsamma gäller i

fråga om bemyndigandet för Konungen att för vissa kategorier av försäkrade

meddela föreskrifter, som avviker från lagens bestämmelser.

Kommittén framhåller, att personer, som eljest skulle vara obligatoriskt

försäkrade enligt ÖL, i praxis ställts utanför lagen, då de varit a nställda

hos utländska beskicknings medlemmar. Anledningen

härtill vore, att ett främmande lands sändebud och övrig till

beskickningen hörande personal med exterritorialitetsrätt ansetts icke

kunna avkrävas den medverkan från arbetsgivarens sida, som lagen förutsatte.

Emellertid hade riksförsäkringsanstalten ansett sig kunna bifalla

ansökan från dylika beskickningsmedlemmar om frivillig försäkring enligt

ÖL av hos dem anställd personal. Att låta dessa anställda utan särskild

åtgärd från arbetsgivarens sida omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen

vore enligt kommitténs mening icke lämpligt med hänsyn

till den medverkan i övrigt, som krävdes av de försäkringspliktiga. En

särskild undantagsbestämmelse härom syntes dock lika litet som i ÖL

erfordras i den nya lagen. V

V ad härefter angår frågan huruvida det obligatoriska försäkringsskyddet

bör gälla för persongrupper, som eljest inte skulle omfattas härav,

avvisar kommittén tanken att i vårt land införa en allmän och obligatorisk

olycksfallsförsäkring för elever. Däremot föreslår kommittén att vissa

yrkes u tbildningselever i likhet med vad som nu gäller inrangeras

under den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen och att vissa

andra grupper av elever genom en särskild författning tillerkännes rätt

till ersättning av statsmedel vid svårare skador.

Frågan, vilka yrkesutbildningselever som bör inordnas under yrkesskadeförsäkringen,

bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen

avgöras med hänsyn till den risk för olycksfall som föreligger för eleverna.

Yrkesskolor eller avdelningar med enbart eller väsentligen teoretisk yrkesutbildning

borde i enlighet härmed ej omfattas av lagen. Det fullständiga

svaret på frågan var gränsen skulle dragas bleve beroende på huruvida

man ville behålla det nuvarande systemet med en förteckning över skolorna

eller införa en regel om automatisk försäkringstillhörighet.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 47

Skälen för och emot förteckningssystemet utvecklas av kommittén på

följande sätt.

För systemet med förteckning kan anföras följande. Beträffande yrkesutbildningsanstalterna

finnas alla gradationer av olycksfallsrisk i själva

utbildningsarbetet. (I den mån vid färderna till och från anstalten icke

föreligger annan olycksfallsrisk än folk i allmänhet ulsättes för, bör

färdolycksfallsrisken icke beaktas i detta sammanhang.) Det låter sig

svårligen göra att genom en definition i lagtexten draga upp en klar gräns,

som grundas på riskens storleksgrad och om vilken man kan säga, att

det är motiverat att bereda försäkringsskydd åt dem, där risken ligger

över gränsen, men däremot ej åt dem, där risken ligger under gränsen.

En exklusiv uppräkning av vissa grenar av yrkesutbildning leder icke till

rättvisa med hänsyn till olycksfallsriskens storlek. Då beslutet innebär

ett avgörande såväl av ersättningsrätt som av försäkringsplikt, borde det

med hänsyn till den oklara gränsen ankomma på Kungl. Maj:t att meddela

beslutet.

Mot bibehållandet av systemet med en förteckning kunna dock vissa

invändningar riktas. Det är sålunda i viss mån beroende på en slump, om

en yrkeselev vid inträffat olycksfall får ersättning eller ej. Ledningen för

en anstalt är måhända okunnig om lagens möjligheter härutinnan. Frågan

om tillägg till förteckningen kanske icke aktualiseras vid en skola förrän

ett svårare olycksfall inträffat där. En komplettering av förteckningen

kan då icke göra lagen tillämplig å ifrågavarande olycksfall. Denna sistnämnda

nackdel kan dock förminskas exempelvis genom att riksförsäkringsanstalten

bemyndigas att av statsmedel utgiva (motsvarande) ersättning

till elev, som skadats före utbildningsanstaltens upptagande i förteckningen.

— Yrkesutbildningsanstalter, där olycksfallsrisken är betydligt

större än i vissa anstalter, som tagits med, kunna lämnas utanför

försäkringen och slippa ifrån försäkringsavgiften, endast därför att framställning

ej göres. Prövningen av om försäkringen gäller viss skola (skadad

elev) slipper försäkringsinrättningarna icke helt ifrån genom eu förteckning

som den nuvarande, enär denna icke namngiver alla skolor eller

har sådana sammanfattande beteckningar å dem, som utesluta tveksamhet.

Mot det i föregående stycke sist anförda skälet för en förteckning

av Kungl. Maj :t kan anföras, att ifrågavarande beslut icke innebära något

väsensskilt från de beslut om försäkringsplikt och försäkringstillhörighet,

som försäkringsinrättningarna gång efter annan meddela.

Efter övervägande av de skäl, som anförts för olika lösningar, har

kommittén funnit sig böra förorda, att man i lagtexten ger klarast möjliga

besked rörande försäkringstillhörigheten samtidigt som lagbestämmelsernas

tolkning i det särskilda fallet överlämnas åt de myndigheter,

som i övrigt har att tillämpa lagen. En framkomlig väg härvidlag vore

att nära knyta an till arbetarskyddslagstiftningen. Vid de anstalter och

avdelningar, där arbetarskyddslagen gällde — härom hänvisas till kungörelsen

den 10 juni 1949 (nr 351) om tillämpning av arbetarskyddslagen

å arbete vid vissa anstalter för yrkesutbildning — förelåge nämligen

sådan risk för olycksfall eller annan skada, att det vore rimligt att

eleverna där skulle vara försäkrade; och elev, som vore försäkrad under

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Mnj:ts proposition nr 60.

praktisk undervisning, borde liksom nu vara försäkrad även under teoretisk

undervisning.

Genom den sålunda föreslagna bestämmelsen koimne enligt kommitténs

mening de allra flesta av dem, som borde omfattas av lagen, in under densamma.

Med hänsyn till att luckor kunde finnas i arbetarskyddsförteckningen

erfordrades emellertid en kompletterande bestämmelse. Kommittén

föreslår därför, att med elever vid arbetarskyddsförteckningens anstalter

skall jämställas elever, som åtnjuter undervisning vid annan anstalt,

som har till ändamål att meddela praktisk utbildning i industriellt arbete,

hantverk, jordbruk, skeppstjänst eller annat transportarbete eller i sjukvård

eller husligt arbete eller att meddela annan yrkesutbildning, vilken

är förenad med skaderisk för eleven motsvarande den som förekommer

vid de förut nämnda anstalterna.

Ln särskild karenstid om 14 dagar skall enligt förslaget gälla för sjukpenning

till sådan yrkesutbildningselev, som inte utför arbete för annans

räkning i avsevärd omfattning.

Såsom förut berörts har kommittén föreslagit, att vissa andra studerande

än yrkesutbildningselever genom en särskild författning

tillerkännes rätt till ersättning av statsmedel vid svårare skador.

I sin motivering till detta förslag framhåller kommittén bl. a., att gränsen

mellan de obligatoriskt försäkrade yrkesutbildningseleverna och andra

elever ingalunda vore skarp och invändningsfri, varken principiellt eller

med hänsyn till sin praktiska utformning. Det vore därför rimligt att de

som ställdes utanför försäkringen icke lämnades helt utan skydd.

Vad angår innehållet i den föreslagna författningen må här endast

nämnas följande. Rätt till ersättning skulle tillkomma folkskolans barn och

studerande, som inskrivits vid annan statlig eller statsunderstödd utbildningsanstalt.

Endast skador, som inträffat under undervisningen eller

under vissa därmed jämförliga förhållanden, t. ex. idrottsövningar, utflykter,

studiebesök och skolresor — men i regel inte de vanliga färderna till

och från skolan — skulle komma i fråga för ersättningsrätt. En absolut

karenstid om 90 dagar skulle gälla för all annan ersättning än dödsfallsersättning.

I allmänhet skulle ersättning utges blott vid invaliditet innefattande

nedsättning av arbetsförmågan med minst en femtedel. I fråga

om ersättningens storlek skulle yrkesskadeförsäkringslagens bestämmelser

gälla med vissa avvikelser främst med avseende på den årliga arbetsförtjänstens

beräkning. Ersättning skulle icke utgå om rätt till ersättning

lörelåge enligt vissa andra författningar.

Kommitténs förslag i fråga om yrkesutbildningselever och andra studerande

är enhälligt utom såtillvida att en av kommitténs sakkunniga

(hr Löfmark) har ansett sig icke kunna biträda förslaget att låta yrkesskadeförsäkringslagen

omfatta yrkesutbildningselever utan i stället förordat

en särskild mera allmän elevförsäkring.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 49

Hithörande frågor behandlas å s. 120—145, 374—379 och 431 i yrkesskadebetänkandet.

Kommittén föreslår slutligen att offentliga förtroendemän

blir omfattade av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Enligt kommitténs

mening vore det nämligen, när samhället utnyttjade sina medlemmar

för sin räkning på sätt som skedde beträffande dessa förtroendemän,

inte mer än rätt och billigt, att samhället svarade för ersättning åt

dem, när de skadades i samhällets ärenden.

Rörande denna fråga hänvisas i övrigt till yrkesskadebetänkandet s. 29,

47—48 och 86—91 samt 430.

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag.

Förslaget att slopa den nuvarande undantagsbestämmelsen för personer,

som av tillfällig anledning användes till arbete

av någon som eljest ej använder arbetare, tillstyrkes

allmänt. Endast kommerskollegium ifrågasätter, huruvida en sådan

utvidgning av försäkringstillhörigheten vore lämplig. Ju längre man

flyttade ut gränsen för kretsen av de försäkrade, ju större vore risken

för att gränsdragningen för allmänheten syntes oförståelig för att ej säga

orimlig. Denna synpunkt borde särskilt beaktas när det gällde frågan om

en utvidgning av försäkringstillhörigheten till att omfatta tillfälligt arbete.

Frågan huruvida försäkringsskydd mot yrkesskada bör beredas m e dlemmar

av arbetsgivarens familj och offentliga förtroendemän

har kommit i ett annat läge genom samordningen mellan

sjuk- och yrkesskadeförsäkringen. Anledning torde därför saknas att

här närmare ingå på vad remissyttrandena härom innehåller.

Vad socialvårdskommittén föreslagit i fråga om arbetstagare hos

staten och kommunerna samt hos utländska beskickning

s m e d 1 e m m a r har inte mött gensaga i remissyttrandena.

Beträffande frågan om olycksfallsförsäkring för skolelever är

meningarna delade.

Tre reservanter i försäkringsrådet, Svenska arbetsgivareföreningen och

Svenska lantarbetsgivareföreningen anser det inte berättigat med en sådan

förmånsställning för vissa elever, som kommitténs förslag innebär. Enligt

deras mening utgjorde frivillig försäkring (enskilt eller kollektivt) enligt

yrkesskadeförsäkringslagen en lämpligare form för skydd åt samtliga studerande.

Försäkringsrådets majoritet och stadsfullmäktige i Malmö förordar, att

bestämmelserna om ersättning till yrkesutbildningselever och andra elever

sammanföres i en gemensam författning. Försäkringsrådet åberopar att

yrkesutbildningselever na i allt väsentligt vore mer jämförbara med de elever,

som avses i den av kommittén föreslagna särskilda ersättningsförfattningen,

än med arbetstagarna. Ur risksynpunkt vore yrkesutbildnings4

— Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

elevernas ställning i inånga tall ej annorlunda än andra elevers. Införandet

i ÖL av yrkesutbildningseleverna innebure ett principiellt avsteg

trån grundtankarna i lagen. Ersättningsbestämmelserna för arbetstagarna

passade inte heller så väl för yrkesutbildningseleverna. I vad mån

ersättningarna till yrkesutbildningseleverna borde utgå av statsmedel eller

på grund av särskild försäkring borde närmare övervägas. Folkskoledirekiionen

i Stockholm anser, att samhället i princip bör svara för en mer

allmän elevförsäkring.

Förslaget att yrkesskadeförsäkringen skall omfatta yrkesutbildning

s e 1 e v e r tillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden,

hl. a. i dem som avgivits av skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,

1946 års skolkommission, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelen jämte några yrkesinspektörer,

länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens län, folkskoledirektionen

samt lärlings- och yrkesskolstyrelsen i Stockholm, folkskolstyrelsen

i Malmö, Landsorganisationen, Socialförsäkringsbolagens förening,

Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet,

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Yrkeskvinnors samarbetsförbund.

Av de nu uppräknade remissinstanserna godtager de flesta kommitténs

förslag, att yrkesutbildningseleverna obligatoriskt skall omfattas av försäkringen,

endast när utbildningen är mera riskfylld. Folkskoledirektionen

samt lärlings- och yrkesskolstyrelsen i Stockholm, Svenska stadsförbundet

och Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser däremot, att alla yrkeselever

bör vara obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade.

Av dem som tillstyrker förslaget att yrkesskadeförsäkringslagen skall

gälla endast om yrkesutbildningen är mera riskfylld har de allra flesta

godtagit kommitténs förslag om en automatiskt verkande tillhörighetsregel.

Även det nuvarande förteckningssystemet har emellertid förespråkare.

Sålunda ger pensionsstyrelsen uttryck för tvivel på att den föreslagna

metoden för bestämmandet av försäkringstillhörigheten kommer att visa

sig ändamålsenlig. Social försäkringsbolagens förening anser, att prövningen

huruvida det föreligger en så stor skaderisk, som avses i bestämmelsen,

måste bli ganska svår. Föreningen påpekar vidare, att vid de i arbetarskyddsförteckningen

upptagna anstalterna även finnes avdelningar,

där det meddelas enbart teoretisk utbildning utan särskild olycksfallsrisk.

Under framhållande framför allt av den stora svårigheten att i det enskilda

fallet avgöra om en yrkesutbildningsanstalt omfattas av den av kommittén

föreslagna bestämmelsen ifrågasätter Svenska sjukkasseförbundet, om

den föreslagna ordningen hade så avsevärda fördelar, att det nuvarande

förteckningssystemet borde frångås. Riksförsäkringsanstalten avstyrker

bestämt att detta system frångås. Till stöd för sin uppfattning anför

anstalten bl. a. följande.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Genom en förteckning som den nuvarande undgå försäkringsinrättningarna

icke att pröva, om försäkringen gäller vid viss anstalt, enär förteckningen

icke namngiver alla anstalter, som kunna komma i fråga, utan

har sådana sammanfattande beteckningar å dem, som ej utesluta tveksamhet.

Sistnämnda olägenhet, som särskilt anstalten har känning av, har med

åren gjort sig allt starkare gällande. Undervisningen vid yrkesundervisningsanstalterna

har nämligen mer och mer differentierats och kommit att

avse allt flera yrkesområden. På grund av vad sålunda anförts och med

hänsyn jämväl till att proportionerna mellan den praktiska och teoretiska

utbildning, som ingår i undervisningen, i hög grad skifta, har det ofta blivit

tämligen komplicerat att lösa spörsmålet, huruvida sådan yrkesutbildningsanstalt

skall kunna anses föreligga, som avses i försäkringsförteckningen.

Det gäller sålunda bl. a. att avgöra, huruvida utbildningen kan anses

hänförlig till sådant yrkesområde, varå försäkringen är tillämplig och,

därest teoretisk utbildning ingår i undervisningen, vilka fordringar, som

skola uppställas på den praktiska utbildningens omfattning, för att försäkringen

skall kunna anses gälla. I ett stort antal fall kräves därför omfattande

utredningar och granskning av införskaffade undervisningsplaner.

Då här ifrågavarande anstalter stå under tillsyn av offentlig myndighet,

kunna de nyssnämnda svårigheter, som möta vid tillämpningen, emellertid

hjälpligt bemästras tack vare den ledning för försäkringstillhörighetens

bedömning, som kan erhållas genom myndighetens hörande i saken.

De ovanberörda vanskligheter, som redan enligt gällande system sålunda

möta vid bedömandet, huruvida viss yrkesutbildningsanstalt faller under

elevförsäkringen, skulle vid bifall till kommittéförslaget öka i avsevärd

grad. Bifölles förslaget komme nämligen ett mycket stort antal i huvudsak

enskilda yrkesutbildningsanstalter, vilka för närvarande falla utom försäkringen,

att kunna inordnas under densamma. Sistnämnda anstalter stå

i allmänhet icke under myndighets tillsyn, och det skulle därför i betydande

omfattning bli ogörligt att erhålla tillförlitliga uppgifter angående

sådana omständigheter, som enligt vad förut sagts äro avgörande för försäkringstillhörighetens

bedömande. Då undervisningsplan i regel ej heller

finnes, saknas jämväl den ledning härför, som förefintligheten av en

dylik plan eljest giver. Försäkringsinrättningarna skulle därför säkerligen

i många fall tvingas att fatta viktiga och vittgående beslut om försäkringstillhörigheten

på mycket lösliga grunder. Det skulle icke bli möjligt

att i förevarande hänseende ens tillnärmelsevis upprätthålla någon enhetlig

lagtillämpning de olika försäkringsinrättningarna emellan.

I de fall, då enligt förslaget försäkringstillhörigheten skulle göras beroende

av huruvida skaderisken motsvarar den, som förekommer vid de anstalter,

varå arbetarskyddslagen äger tillämpning, eller vid de anstalter,

vilka meddela praktisk utbildning inom vissa yrkesområden, skulle försäkringsinrättningarna

ha att dels bedöma den lägsta grad av skaderisk,

som kunde anses föreligga vid dessa anstalter, dels ock med denna risk

jämföra den i det aktuella fallet förefintliga risken. Det torde vara uppenbart,

att en dylik bedömning, i den mån den över huvud taget läte sig

göra, måste leda till slumpartade resultat och därför lätt medföra orättvisa.

Ett bifall till kommittéförslaget skulle vid bedömningen av försäkringstillhörigheten

emellertid medföra olägenheter även i andra avseenden än

ovan angivits. Sålunda bleve det erforderligt att avgöra, huruvida i det en
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

skilda fallet en »anstalt» i lagens mening kunde anses föreligga. Nämnda

begrepp är icke i sig självt givet. Med »anstalt» har nämligen enligt praxis

ansetts icke endast inrättning med fast organisation och av permanent karaktär,

utan har i nämnda uttryck inlagts en mera vidsträckt betydelse.

Såsom »anstalt» har således ansetts utbildningskurs av kortvarig eller tillfällig

natur. Det torde icke vara möjligt att generellt angiva, vilka fordringar

som böra ställas på en kurs, för att densamma skall kunna anses

såsom »anstalt». Att låta varje kurs av tillfällig och privat natur betraktas

såsom »anstalt» synes dock -— såsom även framgår av kommitténs uttalanden

-—- icke böra komma i fråga. Tveksamma gränsfall måste givetvis

ofta uppkomma. Svårigheter skulle vidare i åtskilliga fall komma att uppstå,

då det gällde att avgöra, huruvida fråga vore om yrkesutbildning i

egentlig bemärkelse. Såsom kommittén framhåller, finnas nämligen redan

med nu förefintliga skol- och kurstyper talrika fall, där tveksamhet kan

föreligga, om det är fråga om yrkesutbildning eller annan utbildning.

Även sett från försäkringsteknisk synpunkt skulle kommittéförslagets

genomlörande leda till otillfredsställande resultat. Det torde nämligen icke

bli möjligt att med någon som helst fullständighet få kännedom om alla de

yrkesutbildningsanstalter, vilka vore försäkringspliktiga. Särskilt bleve

detta förhållandet beträffande de enskilda anstalter, vilka icke stå under

tillsyn av offentlig myndighet. Försäkringsavgifter skulle sålunda icke

komma att påföras åtskilliga anstalter, ehuru försäkringsplikt rätteligen

ålåge dem.

Förslaget om ersättning av statsmedel till de elever

vid statliga och statsunderstödda sko lo r, vilka inte skulle

omfattas av yrkesskadeförsäkringslagen, avstyrkes även av andra remissorgan

än dem som enligt vad förut nämnts förordar en lösning för alla studerande

genom frivillig försäkring. Mot ett genomförande av förslaget uttalar

sig sålunda även statskontoret, riksförsäkringsanstalten, länsstyrelserna

i Södermanlands och Norrbottens län, folkskoledirektionen i Stockholm

och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Som skäl för avstyrkandet

anföres, att skyddet enligt förslaget vore för begränsat och att behovet

av itrågavarande ersättningsrätt vore ringa med hänsyn till den redan existerande

skolbarnsförsäkringen i privata försäkringsinrättningar, sjukförsäkringen,

folkpensioneringen ävensom till möjligheterna till yrkesutbildning

genom det allmännas försorg. Riksförsäkringsanstalten föreslår, att till

Kungl. Maj:ts förfogande ställes ett anslag för beredande av hjälp i de fall,

där särskilda omständigheter finnes böra föranleda till att understöd utges

av statsmedel.

Majoriteten av dem, som yttrat sig över förslaget till författningsenlig

ersättningsrätt för vissa studerande, tillstyrker emellertid i princip förslaget.

Hit hör bland andra skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,

1046 års skolkommission, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

Landsorganisationen, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund och Svenska sjukkasseförbundet.

I flera yttranden behandlas en särskild grupp, som kan anses intaga en

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

mellanställning mellan arbetstagare, yrkesutbildningselever i egentlig mening

och allmänbildningsstuderande, nämligen eleverna i yrkesbestämda

fortsättningsskolor eller i den nya en hetsskolans

praktiska yrkesorientering och förberedande

yrkesutbildning. Enligt socialvårdskommitténs förslag skulle vissa

av dessa elever komma att omfattas av yrkesskadeförsäkringen, medan de

övriga skulle få rätt till ersättning av statsmedel enligt den särskilda förordningen

härom.

Enligt vad arbetarskijddsstijrelsen framhåller, bör sådana elever i folkskolans

högsta klasser och fortsättningsskola, som i och för yrkesorientering

deltager i arbetet på olika arbetsplatser, genom en särskild lagbestämmelse

jämställas med lärlingar. Folkskoledirektionen i Stockholm ifrågasätter,

om inte eleverna vid den nya praktiska linjen av den nioåriga enhetsskolan

bör inordnas i den allmänna försäkringen som arbetstagare. Såsom ett

led i utbildningen praktiserade nämligen dessa elever vissa tider med eller

utan vederlag på olika arbetsplatser.

Skogsyrkesinspektörernci föreslår, att eleverna i de skogsbetonade fortsättningsskolorna

hänföres till de yrkesutbildningselever, som obligatoriskt

omfattas av yrkesskadeförsäkringslagen. Skogsyrkesinspektören i norra

distriktet motiverar sitt förslag med att utbildningen i dessa skolor till

övervägande del vore praktisk. Skolorna dreves i allmänhet med stöd av

domänverket eller något större skogsbolag, å vilkas mark arbetet till stor

del bedreves. Vid verktygsvård, övningar i arbetsteknik samt förläggningsarbete

vore det dock inte fråga om arbete för annans räkning.

Arbetsmarknadsstgrelsen och 1946 års skolkommission föreslår, att de

folkskolebarn, som fullgör praktik i anslutning till yrkesorientering eller

yrkesutbildning anordnad av skolan, skyddas på ett mera tillfredsställande

sätt än socialvårdskommittén föreslagit och att detta skall ske inom ramen

för den särskilda förordningen om ersättning av statsmedel. Skolkommissionen

anför följande.

De skolelever, som får praktisk yrkesorientering i näringslivet, är i stort

sett utsatta för samma risker som arbetsplatsens anställda och lärlingar.

Även vid färd till och från arbetsplatsen utsätts skoleleverna för samma

risker som de anställda. Det förefaller under sådana förhållanden rimligt,

att ungdomar, som under skolans ledning får praktisk yrkesorientering

utanför den allmänbildande skolan, beredes ungefär samma försäkringsskydd

som de anställda. Den praktiska yrkesorienteringen kan även tänkas

ske i en yrkesskola, varvid ungdomarna dock inte kan betraktas som

elever vid yrkesskolan. Också dessa ungdomar bör beredas ett mera fullständigt

försäkringsskydd. I enhetsskolans nionde klass kommer ett stort

antal ungdomar att som ett led i fullgörandet av skolplikten få en praktisk

yrkesutbildning. Denna utbildning kommer i vissa fall att förläggas

till yrkesskolor, i vilket fall ungdomarna är försäkrade enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

I det stora flertalet fall måste den praktiska utbildningen

emellertid ske hos enskilda företagare. Enligt socialvårdskommitténs för
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

slag skulle arbetsgivaren i dessa fall vara skyldig att svara för försäkringen.

Skolkommissionen vill på denna punkt anknyta till skolutskottets uttalande,

att det allmänna bör svara för olycksfallsriskerna i fråga om enhetsskoleelever,

som får praktisk yrkesutbildning lios företagare (Särsk.

utsk. uti. nr 1/1950, s. 128). Skolkommissionen vill inte bara understryka,

att skolan bör ansvara för ungdomarna, så länge de är elever i skolan,

utan också framhålla, att skolan har ett direkt intresse av att — oberoende

av konjunkturerna — kunna placera sina elever hos enskilda företagare

för att ge dem praktisk yrkesutbildning. Likaså bör skolan ha möjlighet

att framställa önskemål i fråga om arten och utbildningsvärdet av det

arbete ungdomarna kan få utföra. Under sådana förhållanden anser kommissionen,

att arbetsgivaren bör fritas från ansvar för ungdomarnas

olycksfallsförsäkring.

Under hänvisning till det anförda föreslår skolkommissionen, att till

förordningen om ersättning i vissa fall i anledning av skada ådragen under

skolgång eller andra studier vid utbildningsanstalt göres ett tillägg av i

huvudsak följande innehåll. Skolpliktiga ungdomar skall vara berättigade

till ersättning av statsmedel enligt den föreslagna förordningen vid skador

som inträffar i anslutning till praktisk yrkesorientering och praktiskt yrkesarbete,

som ingår i fullgörandet av skolplikten, vare sig detta arbete

sker i skolan eller hos enskild företagare eller på annan arbetsplats utanför

skolan. Vid skador, som inträffar i anslutning till praktik eller arbete

av nyssnämnda slag, skall skoleleverna i ersättningshänseende vara jämställda

med yrkesskoleelever, som skyddas enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

Sålunda skall de vara berättigade till ersättning för läkar- och sjukvård,

läkemedel, proteser etc. enligt samma grunder som yrkesskoleeleverna.

Försäkringsskyddet bör gälla även vid färd till och från den plats,

dar praktiken fullgörs, vare sig denna är belägen i eller i anslutning till

skolan eller annorstädes. Någon karenstid för försäkringsskyddets ikraftträdande

bör inte gälla. Sjukpenning bör utgå efter samma karenstid som

för yrkesskoleeleverna och enligt de grunder, som föreslås i förordningen

om ersättning i vissa fall för skador ådragna under skolgång. Livräntan

bör utgå på det sätt och efter de grunder kommittén föreslår i förordningen.

Slutligen må nämnas, att arbetsmarknadsstyrelsen tagit upp frågan om

försäkringsskydd åt personer, som arbetstränas vid träningsverkstäder,

upprättade av landsting, kommuner eller enskilda. Dessa verkstäder

syftade till att genom beredande av lämpliga manuella arbetsuppgifter

åt konvalescenter och likställda träna upp dessas arbetsförmåga och

yrkesfärdighet. Dylik verksamhet borde enligt styrelsens uppfattning i

försäkringshänseende vara att jämställa med utbildning vid yrkesutbildningsanstalt

och omfattas av yrkesskadeförsäkringslagen.

Socialförsäkringsutredningens förslag.

Med utgångspunkt från att yrkesskadeförsäkringen samordnas med en

effektiv sjukförsäkring har socialförsäkringsutredningen omprövat, vilka

personkategorier som hör omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

Härvid har utredningen föreslagit som huvudregel, att alla arbetstagare

i civilrättslig bemärkelse skall vara försäkrade mot yrkesskada.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 55

Utredningens förslag skiljer sig emellertid inte endast i detta avseende från

vad söm förordats av socialvårdskommittén. Som en konsekvens av samordningen

har även vissa undantag från huvudregeln ansetts böra få ett

annat innehåll än kommittén tänkt sig.

I fråga om medlemmar av arbetsgivarens familj påpekar

utredningen, att vissa praktiska olägenheter skulle uppkomma, om den av

socialvårdskommittén föreslagna undantagsbestämmelsen för denna kategori

bibehölles inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen men inkomst

av tjänst hos familjemedlem behandlades på samma sätt som inkomst

av annan tjänst vid tillämpning av sjukförsäkringslagens bestämmelser.

Sålunda förelåge risk för missförstånd i fråga om försäkringarnas

omfattning och behov av specialregler rörande arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen.

För en inskränkning av sjukpenningförsäkringen inom sjukförsäkringen

på grund av ett visst anförvantskap i förhållande till arbetsgivaren

syntes i allmänhet inga bärande skäl kunna anföras. Utredningen

ansåge det — främst av rättviseskäl — synnerligen angeläget, att obligatoriskt

olycksfallsförsäkringsskydd bereddes även de arbetstagare, som

vore familjemedlemmar till arbetsgivaren.

Å andra sidan framhåller utredningen, att skälen för att bibehålla en

undantagsbestämmelse för familjemedlemmar inte kunde förbises. Om den

av utredningen föreslagna sjukpenningförsäkringen genomfördes, syntes

de praktiska svårigheter, som ett strykande av undantagsbestämmelsen

skulle medföra, kunna väsentligen minskas. Genom samordningen mellan

sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna bleve det t. ex. i de flesta fall betydelselöst,

om en skada inträffat i arbete för anförvantens räkning eller

ej. Det kunde visserligen sägas att genom den obligatoriska sjukförsäkringen

även arbetsgivarens familjemedlemmar finge ett effektivt skydd

vid de flesta skador. Men även vid de svåra skadorna, invaliditets- och

dödsfallen, vore ett effektivt försäkringsskydd angeläget.

Utredningen föreslår, att upphävandet av undantaget anknytes till tillhörighet

till sjukförsäkringens obligatoriska sjukpenningförsäkring. Härigenom

anser sig utredningen ha funnit en utväg att i väsentlig mån minska

de praktiska svårigheterna. Försäkringen komme att gälla för de allra flesta

fall, då verkligt arbete för arbetsgivarens räkning utfördes av en familjemedlem

(annan än make). Genom nämnda anknytning torde man vinna

erforderlig sovring. Man utmönstrade försörjningsfallen genom sjukpenningförsäkringens

ålders- och inkomstgränser. En viss prövning i förväg

av vederbörandes arbetsinkomstförhållanden hade sjukkassan med hänsyn

till sjukförsäkringen i regel verkställt, innan yrkesskadan inträffade.

Inte minst värdefullt bleve det att försäkringssystemet finge lokala organ.

Härigenom minskades risken för att olycksfallsförsäkringsinrättningarna,

framför allt riksförsäkringsanstalten, endast då en skada inträffade finge

kännedom om arbetsrelationer familjemedlemmar emellan.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:Is proposition nr 60.

Enligt socialförsäkringsutredningen bör frågan om ersättning till yrkesutbildningselever

lösas på annat sätt än genom anslutning till

den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Utredningen yttrar härom och

om skydd åt andra studerande följande.

Införandet under ÖL av yrkesutbildningselever innebar ett principiellt

avsteg från den grundtanken bakom lagen, att denna var avsedd för personer,

som mot avlöning användes till arbete för annans räkning. Lagens

ersättningsregler passar inte så väl för dessa elever, i våld fall inte för

dem som inte genom olycksfallet förlorar någon arbetsinkomst. Varken

genom förteckningssystemet eller en automatisk tillhörighetsregel synes

det möjligt att åstadkomma en fullt rationell och sakligt motiverad gränsdragning

mellan olika elever. Frågan om elevernas olycksfallsförsäkring

har kommit i ett helt nytt läge genom utredningens förslag om allmän

sjukförsäkring, som även inkluderar en frivillig sjukpenningförsäkring för

s*ud.?raPde‘ ar angeläget, att frågan om elevernas olycksfalls
försäkring

löses så, att de får ett effektivt skydd vid svårare skador. I viss

™ån kan detta ske med hjälp av den av utredningen föreslagna frivilliga

försäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Genom den avtalsfrihet i

viss utsträckning, som föreslås för denna försäkring, kan man på ett mera

praktiskt sätt än inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen lösa t. ex.

problemet om det ersättningsunderlag som är motiverat för "den ena eller

andra elevgruppen. Det må framhållas, att redan det nuvarande förteckningssystemet

har ett drag av frivillig försäkring på det sättet, att ett

önskemål från en skola ofta ligger bakom upptagandet av den i förteckningen.

Då det gäller elever vid statliga eller statsunderstödda skolor, synes

det dock lämpligast att lösa problemet, inte genom en försäkring, utan

genom att man i en författning fastslår en rätt till ersättning av statsmedel

vid svårare skador efter modell av den av socialvårdskommittén föreslagna

.särskilda förordningen.

Utredningen anser det inte ingå i dess uppdrag att utarbeta förslag i

detta ämne men betonar — särskilt med hänsyn till eleverna vid de skolor

som nu omfattas av förteckningen — angelägenheten av att erforderligt

skydd åt eleverna ordnas innan ÖL upphäves.

Enligt socialförsäkringsutredningens förslag bör den av socialvårdskommittén

föreslagna bestämmelsen om de offentliga förtroendemännen

inte inflyta i yrkesskadeförsäkringslagen. Att inbegripa denna

kategori under försäkringen innebure nämligen ett avsteg från grundläggande

principer för den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Även bortsett

från den rent principiella synpunkten syntes det mindre motiverat att

låta försäkringen omfatta de offentliga förtroendemännen generellt än vissa

grupper uppdragstagare.

Yttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag.

Utredningens förslag beträffande familjemedlemmar till arbetsgivaren

lämnas praktiskt taget helt utan erinran i remissyttrandena.

Landsorganisationen och Riksförbundet landsbygdens folk uttrycker

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

sin tillfredsställelse över förslaget. Landsorganisationen finner att den förutsättning

för försäkringsskyddet, som uppställes i och med villkoret om

tillhörighet till sjukförsäkringens obligatoriska sjukpenningförsäkring, ger

en riktig och rimlig avgränsning av personkretsen. Riksförsäkringsanstalten

framhåller, att ett inordnande under den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen

av vissa nu undantagna medlemmar av arbetsgivares familj

kommer att medföra praktiska svårigheter. Då emellertid genom samordningen

antalet fall, som bleve föremål för prövning inom yrkesskadeförsäkringen,

starkt begränsades, ville anstalten inte motsätta sig, att det nuvarande

undantaget upphävdes i föreslagen omfattning.

Utredningens förslag att yrkesutbildningselever vid sko1

o r inte skall omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen har

tillstyrkts eller inte föranlett någon erinran i flertalet remissyttranden.

I några fall har dock förslaget avstyrkts. Medicinalstyrelsen anför sålunda,

att arbetet i en med verkstad förenad yrkesskola inte i väsentliga

hänseenden skiljer sig från verkstadsarbete i övrigt. Om en elev här

råkade ut för ett olycksfall, syntes det lika naturligt att han efter samordningstidens

slut omhändertoges av yrkesskadeförsäkringen, som att

övriga verkstadsarbetare hade denna förmån. Yrkesskadeförsäkringen borde

omfatta samtliga de elever, för vilka arbetarskyddslagen vore gällande. Motsvarande

gällde även andra elever, bland andra dem som erhölle utbildning

inom sjukvården. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att utredningen

inte framfört tillräckligt bärande skäl för att från yrkesskadeförsäkringen

utesluta yrkesutbildningseleverna.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framför som ett alternativ, att den obligatoriska

sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen

göres tillämpliga å eleverna vid de yrkesundervisningsanstalter, varom här

är fråga. Skälen för att dessa elever i olycksfallsförsäkringsavseende jämställts

med lärlingar ute på öppna arbetsmarknaden gällde alltjämt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, som anser det beklagligt om yrkesutbildningseleverna

inte inrymdes under den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen,

instämmer liksom en del andra remissinstanser, bland dem överstyrelsen

för yrkesutbildning, Landsorganisationen och Folkpartiets kvinnoförbund,

i utredningens betonande av angelägenheten av att erforderligt

skydd åt eleverna ordnas innan ÖL upphäves.

Arbetarskyddsstyrelsen anser, att det efter den obligatoriska sjukförsäkringens

genomförande knappast kan åberopas några skäl för inordnande

under yrkesskadeförsäkringen av elever vid anstalter för yrkesutbildning

eller liknande.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsen bör den av socialvårdskommittén föreslagna

ersättningsförordningen gälla även olycksfall under färd till och

från arbetsplatsen för elever, vilka fullgör praktik i anslutning till yrkesorientering

och yrkesutbildning, som anordnas av skola. Stadsfullmäktige i

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Malmö anser, att även elever i exempelvis icke statsunderstött kommunalt

gymnasium bör omfattas av nämnda förordning.

Utredningens förslag att i yrkesskadeförsäkringslagen inte medtaga de

av socialvårdskommittén föreslagna bestämmelserna om offentliga

förtroendemän har vid remissbehandlingen allmänt godtagits.

Departementschefen.

Såsom jag redan tidigare framhållit har statsmakterna i samband med

beslutet om den allmänna sjukförsäkringens genomförande som huvudregel

fastställt, att den nya yrkesskadeförsäkringen skall avse dem som är anställda

i annans tjänst, d. v. s. är arbetstagare, samt att de regler,

vilka gäller inom den allmänna civilrätten och som utbildat sig vid tilllämpningen

av semesterlagen, skall vara avgörande vid bestämmande av

arbetstagarbegreppets innebörd. Jag saknar därför anledning att nu uppehålla

mig vid detta spörsmål utan övergår direkt till att behandla frågan om

eventuella undantag från huvudregeln.

Den nuvarande obligatoriska olycksfallsförsäkringen omfattar inte den

som av tillfällig anledning användes till arbete av

någon, som eljest ej använder arbetare. Med hänsyn till att

undantagsbestämmelsen i detta hänseende visat sig sakna praktisk betydelse

biträder jag förslaget att bestämmelsen slopas.

Konungen har f. n. rätt att från olycksfallsförsäkringen undantaga sådana

arbetstagare bos staten och kommunerna, som på

grund av sin anställning tillförsäkrats ersättningar, vilka väsentligen motsvarar

försäkringsförmånerna. Någon ändring i vad som gäller i detta

hänseende har ej ifrågasatts och synes ej heller påkallad. Likaså bör man

enligt min mening bibehålla den nuvarande rätten för Konungen att meddela

de från lagen avvikande föreskrifter, som kan böra gälla i anledning

av att arbetstagare — t. ex. folkskollärare — på grund av sin anställning

är, ehuru icke statsanställda, tillförsäkrade pensioner av statsmedel vid

arbetsoförmåga på grund av yrkesskada eller andra mot lagens ersättningar

svarande förmåner, som bo] t eller delvis bekostas av staten.

Enligt nuvarande praxis anses anställda hos utländska b es

k i c k n i n g s in e d 1 e in m a r eller hos andra, som åtnjuter exterritorialitet,

undantagna från ÖL. Dessa arbetsgivare kan nämligen icke avkrävas

den medverkan från arbetsgivarens sida, som lagen förutsätter. Även

yrkesskadeförsäkringslagen avser en arbetstagarförsäkring, för vilken arbetsgivaren

är ansvarig på samma sätt som enligt ÖL. Såsom socialvårdskommittén

föreslagit bör denna kategori även i fortsättningen vara undantagen.

Någon särskild bestämmelse härom torde ej erfordras.

I detta sammanhang må nämnas, att ÖL inte lämnar något svar på frågan,

huruvida försäkringen gäller för arbetstagare, som i utlandet

utför arbete för svensk arbetsgivares räkning. Där
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

emot innehåller ÖL ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att under förutsättning

av ömsesidighet träffa överenskommelse med främmande stat om

tillämpning av den svenska lagen eller av den främmande statens lag i fall,

då arbetsgivare i den ena staten inom den andra bedriver verksamhet, i

vilken arbetstagare användes. Den enda överenskommelse, som Sverige i

detta avseende hittills träffat med främmande makt, är konventionen med

de övriga nordiska länderna av den 3 mars 1937 (SFS 1937:828). Förhandlingar

har emellertid inletts med Frankrike, Schweiz och Italien

rörande överenskommelser i ämnet. I de fall, där frågan inte regleras

genom konvention, följer rättstillämpningen vissa regler, som utbildat sig

i praxis. Denna praxis synes kunna sammanfattas så, att när en svensk

arbetsgivare sysselsätter från Sverige utsända arbetstagare utomlands,

dessa anses försäkrade enligt svensk lag, därest arbetet enligt sin natur eller

omständigheterna i övrigt är av övergående slag eller särskilda skäl eljest

talar för att vederbörande inom begränsad tid skall återvända hit. Beträffande

arbetsgivare i utlandet, som tillfälligt eller kortvarigt här i landet

använder från hemlandet utsända arbetstagare, tillämpas i huvudsak motsvarande

regler. Fall kan emellertid förekomma, då osäkerhet råder om

vilket lands lag, som bör äga tillämpning. Denna osäkerhet kan givetvis

medföra betydande olägenheter. Sålunda kan det inträffa, att den i utlandet

sysselsatta arbetstagaren blir helt utan ersättning vid inträffat olycksfall

eller att arbetsgivaren anses försäkringspliktig såväl i hemlandet som i det

främmande landet, varvid den skadade erhåller ersättning från både det

ena och det andra landet. Den enda framkomliga vägen att undvika dylika

situationer synes vara att genom konvention fastslå, vilket lands lag som

i det särskilda fallet skall vara tillämplig. Det är alltså inte möjligt att i

lagen reglera den obligatoriska försäkringens räckvidd i internationellt

hänseende. Emellertid bör möjlighet öppnas till frivillig försäkring av

arbetstagare, som av företag här i landet användes till arbete utomlands

under sådana omständigheter att den obligatoriska försäkringen enligt

internationella rättsprinciper ej gäller. Härtill återkommer jag i ett följande

avsnitt.

Från det skydd, som den nuvarande obligatoriska olycksfallsförsäkringen

erbjuder arbetstagarna i gemen, är vissa arbetstagare undantagna

i sin egenskap av familj em edlem ma r till arbetsgivaren. Denna

personkrets utgöres av arbetsgivarens make (maka) och hemmavarande

barn och adoptivbarn samt föräldrar och adoptivföräldrar. Att arbetsgivarens

make inte skall omfattas av en försäkring av den natur, varom här

är fråga, har ansetts tämligen självklart. Däremot har vid olika tillfällen

rests krav på att övriga av ifrågavarande familjemedlemmar, framför allt

barn till arbetsgivaren, skall beredas ett mera tillfredsställande olycksfallsskydd

än de f. n. har.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Socialförsäkringsutredningen har framlagt ett förslag i detta hänseende,

som vid remissbehandlingen vunnit allmänt gillande. Förslaget innebär,

att det nuvarande undantagsstadgandet visserligen skall överföras till den

nya yrkesskadeförsäkringslagen, men med den betydelsefulla inskränkningen

att det —• såvitt rör andra familjemedlemmar än arbetsgivarens

make —- ej skall tillämpas, om arbetstagaren är obligatoriskt sjukpenningförsäkrad

enligt lagen om allmän sjukförsäkring. Detta betyder t. ex. att

hemmabarn, som arbetar för sina föräldrars räkning, blir obligatoriskt

yrkesskadeförsäkrade när de fyllt 16 år, under förutsättning att deras årsinkomst

av förvärvsarbete uppgår till 1 200 kr. Genom en sådan anknytning

till den allmänna sjukförsäkringen synes man vinna en rimlig avgränsning

av den ifrågavarande personkretsen. Yrkesskadeförsäkringen

kommer att gälla för de allra flesta fall, då verkligt arbete för arbetsgivarens

räkning utföres av familjemedlem (annan än arbetsgivarens make). Jag

biträder därför utredningens förslag på denna punkt.

Den nuvarande undantagsbestämmelsen i detta hänseende leder stundom

till vissa divergenser, som knappast kan anses motiverade. Så omfattas

t. ex. svärson av olycksfallsförsäkringen, medan svärfader kan vara

undantagen; vidare är son undantagen, under det att styvson kan vara

försäkrad. I syfte att undanröja dylika konsekvenser har föreslagits, att

den genom anförvantskapet bestämda undantagna personkretsen skall

generellt avse — förutom arbetsgivarens make — arbetstagare, som är i

rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag med arbetsgivaren eller

dennes make, samt att därvid adoptionsförhållande skall vara likställt med

släktskap. En dylik bestämning av den hithörande personkretsen föranleder

ej erinran från min sida.

Av vad anförts framgår att den nuvarande undantagsbestämmelsen är

tillämplig endast om arbetstagaren är »hemmavarande» i förhållande till

arbetsgivaren. Socialvårdskommittén har föreslagit, att uttrycket »hemmavarande»

skall utbytas mot »varaktigt lever i hushållsgemenskap med».

Härigenom skulle man ge ett klarare uttryck för den bristande självständighet

i ekonomiskt avseende, som toge sig uttryck i gemensamt kosthåll

och gemensam bostad. Genom kravet på varaktighet skulle undantagsbestämmelsens

tillämplighet begränsas i förhållande till vad nu gällde. Ej

heller i denna del har jag något att erinra mot ett bifall till ändringsförslaget.

Det har ansetts att skälen för undantagande av familjemedlemmar väsentligen

försvagas, om arbetet utföres — förutom för den närskyldes — även

för en utomståendes räkning. Nu gällande undantagsbestämmelse avser

också endast det fall att arbetet utföres för allenast en arbetsgivares räkning,

dock att därvid äkta makar anses som endast en arbetsgivare. Socialvårdskommittén

har föreslagit, att även två eller flera barn i motsvarande situation

skall betraktas som en arbetsgivare. Enligt socialförsäkringsutred
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj ds proposition nr 60.

ningens förslag skall detsamma gälla om två eller flera adoptivbarn. För

egen del anser jag detsamma i likformighetens intresse böra gälla om två

eller flera av samtliga de anhöriga, som ingår i den undantagna personkretsen.

Så snart emellertid någon person utöver denna personkrets är

medarbetsgivare, bör undantaget inte tillämpas.

När jag härefter övergår till att behandla frågan om yrkesutbildningselevernas

inordnande under yrkesskadeförsäkringen vill jag

erinra om att, när här talas om yrkesutbildningselever, därmed icke avses

de lärlingar och praktikanter som är verksamma på olika platser inom

näringslivet eller annorstädes. Dessa torde nämligen, även om de ej åtnjuter

lön, vara att betrakta såsom arbetstagare och kommer därför såsom

sådana enligt huvudregeln för försäkringstillhörigheten att bli omfattade

av försäkringen. Motsvarande torde gälla även för det fall att den

rörelse till vilken vederbörande är knuten visserligen betecknar sig såsom

»skola» — t. ex. en hushållsskola som håller matservering för allmänheten

— men det väsentliga syftet med skolan icke är att bereda eleverna

utbildning utan att bereda skolans innehavare tillgång till arbetskraft för

den av honom bedrivna verksamheten.

De egentliga yrkesutbildningseleverna är f. n. i viss utsträckning omfattade

av det obligatoriska skyddet enligt ÖL, i det att Konungen äger att

i fråga om anstalt för yrkesutbildning eller avdelning av anstalt förordna,

att den som åtnjuter undervisning vid sådan anstalt eller avdelning skall

anses som arbetare enligt ÖL, ehuru han inte användes till arbete för annans

räkning. Med arbetsgivare förstås i dylikt fall den som driver anstalten.

Med stöd av den i lagen givna fullmakten har Kungl. Maj :t utfärdat

en förteckning över ett stort antal anstalter, vid vilka eleverna alltså

är obligatoriskt olycksfallsförsäkrade.

För allmänbildningsstuderande (elever vid folkskolor, allmänna läroverk

etc.) gäller ingen motsvarande regel. I den mån dessa åtnjuter försäkringsskydd,

har det skett i annan ordning, t. ex. genom försäkring i erkända

sjukkassor eller privata försäkringsbolag. Det kan nämnas att kommunerna

i stor utsträckning står kostnaderna för försäkring av folkskolans

barn.

Socialvårdskommittén har föreslagit, att elever i yrkesutbildning med

större olycksfallsrisk skall omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen

och att övriga studerande, i den mån de är elever vid statliga

eller statsunderstödda utbildningsanstalter, genom en särskild författning

får rätt till direkt ersättning av statsmedel vid svårare skador. Socialförsäkringsutredningen

å sin sida har funnit såväl praktiska som principiella

skäl tala för att det kompletterande skyddet vid svårare yrkesskador bör

beredas ej genom obligatorisk försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen

utan genom den av utredningen föreslagna frivilliga försäkringen

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

enligt denna lag. Såvitt gäller elever vid statliga eller statsunderstödda skolor

anser utredningen dock lämpligast med en i författning fastslagen rätt

till ersättning av statsmedel.

Under remissbehandlingen, framför allt av kommitténs förslag, har framförts

skiftande uppfattningar beträffande det lämpligaste sättet att lösa

ifrågavarande problem.

För egen del anser jag att tillräckliga skäl inte föreligger att införa en

obligatorisk allmän elevförsäkring. Genom den allmänna sjukförsäkringen

får nämligen även eleverna i allmänhet ett tillfredsställande skydd. När det

gäller långvarigare skador och dödsfall, behövs emellertid en komplettering

av den obligatoriska sjukförsäkringen jämte i förekommande fall den

frivilliga sjukpenningförsäkringen för studerande enligt sjukförsäkringslagen.

Mot socialförsäkringsutredningens förslag till problemets lösning

talar särskilt den skillnad, som vid ett genomförande av utredningens förslag

skulle uppstå mellan eleverna vid de statliga och statsunderstödda skolorna

och andra studerande. De förra skulle nämligen automatiskt få ett

skydd, som för de andras del krävde att ett försäkringsavtal träffats av

skolan eller eleven. Därigenom kunde risk föreligga för att elever vid skolor

som nu är upptagna i den förutnämnda förteckningen å anstalter för

yrkesutbildning ej koinine att få motsvarande skydd i fortsättningen. Mot

det nuvarande systemet att låta ÖL omfatta yrkesutbildningselever har

visserligen invänts bl. a., att det medförde den konsekvensen, att relativt

hög sjukpenning utgått till ungdomar, som i realiteten ej förlorat någon

arbetsinkomst. Detta har ansetts särskilt otillfredsställande, då det gällt

kortvariga skador. Invändningen faller emellertid i allt väsentligt när

yrkesskadeförsäkringen reserveras för de mera långvariga skadefallen. Jag

är därför ej beredd att biträda socialförsäkringsutredningens förslag i detta

hänseende utan anser, att de yrkesutbildningselever, vars utbildning är förenad

med särskild risk för yrkesskada, bör liksom f. n. inordnas under den

obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

Socialvårdskommittén har förordat en övergång från det nuvarande förteckningssystemet

till en automatisk regel om vissa yrkesutbildningselevers

hänförande under den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Med hänsyn

till de starka skäl framför allt av praktisk natur som riksförsäkringsanstalten

anfört häremot anser jag emellertid, att det gällande systemet bör

bibehållas.

Det nuvarande bemyndigandet i lagen avser yrkesutbildning i egentlig

bemärkelse. Av vad som framkommit vid ärendets remissbehandling synes

det emellertid lämpligt, att Konungen får möjlighet att i den utsträckning

som kan finnas motiverad låta den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen

gälla även under såväl den yrkesbetonade fortsättningsskolan som

praktisk yrkesorientering och förberedande yrkesutbildning, anordnad av

folkskolan; och härvid bör man enligt min mening dessutom i någon mån

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

göra avsteg från principen, att försäkringen skall omfatta eleverna endast

i mera riskfylld utbildning. Enligt vad skolöverstyrelsen i annat sammanhang

upplyst, utgör det ett viktigt led inom försöksverksamheten för den

blivande enhetsskolan att därför lämpade elever erhåller förberedande

yrkesutbildning utom skolans lokaler hos olika företag i skolorterna. För

skolväsendet är det därför obestridligen av vikt, att den obligatoriska elevförsäkringen

i största möjliga utsträckning blir gällande för lärjungarna

beträffande deras verksamhet ute i olika företag. Med yrkesutbildning torde

i detta sammanhang böra likställas den av arbetsmarknadsstyrelsen berörda

arbetstränande verksamheten.

I enlighet med det anförda förordar jag, att den nya yrkesskadeförsäkringslagen

tillföres en regel av innehåll att, i den mån Konungen så förordnar,

den som åtnjuter undervisning vid anstalt för yrkesutbildning eller

som eljest undergår yrkesutbildning eller förberedande sådan utbildning

eller deltager i praktisk yrkesorientering skall anses som arbetstagare enligt

lagen, ändå att han ej är anställd i annans tjänst, och att i dylikt fall

som arbetsgivare skall anses den som driver anstalten eller genom vars

försorg undervisningen eljest anordnas.

Vad beträffar frågan om försäkringsskydd för de studerande, som ej

blir omfattade av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, anser jag, att

statsmakterna i vart fall f. n. ej har anledning att ingripa på annat sätt än

att möjlighet införes att enskilt eller kollektivt komplettera den obligatoriska

sjukförsäkringen jämte den frivilliga sjukpenningförsäkringen för

studerande med en frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

Till denna fråga återkommer jag i det följande.

Vad slutligen angår frågan om utvidgning av tillhörigheten till den obligatoriska

yrkesskadeförsäkringen att avse även offentliga förtroendemän

ansluter jag mig till socialförsäkringsutredningens uppfattning,

att det inte är motiverat att införa någon specialregel i detta hänseende.

Försäkringsskyddets omfattning.

Gällande bestämmelser.

Det försäkringsskydd, som ÖL lämnar, avsåg från början endast skador

till följd av olycksfall i arbetet (1 § 1 st.). Innebörden av detta

uttryck är ej närmare preciserad i lagen. Orsaken härtill är, att det inte

ansetts möjligt att i en gemensam definition sammanfatta alla de händelser,

som borde anses som olycksfall i arbete. Av förarbetena till lagen

framgår emellertid, att som en allmän fordran för att ett olycksfall skall

berättiga till ersättning bör uppställas, att olycksfallet stått i inre orsakssammanhang

med den verksamhet, i vilken den skadade var anställd.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungi. Maj.ts proposition nr 60.

En viss begränsning av begreppet olycksfall i arbete anses följa därav,

att den, som utför arbetet i sitt hem eller å annat av honom själv bestämt

arbetsställe, enligt ett särskilt undantagsstadgande icke skall anses som

arbetare i lagens bemärkelse (2 § 2 st.) - Ehuru stadgandet är utformat som

ett undantag från försäkringstillhörigheten, innebärande att en viss grupp

av personer är undantagen från lagens skydd, anses det nämligen enligt

praxis innebära, att försäkringsskyddet i allmänhet inte gäller under

arbete överhuvudtaget i det egna hemmet (varmed här och i

det följande likställes arbete å annan, av arbetstagaren själv bestämd arbetsplats).

Praxis synes närmast kunna sammanfattas så, att försäkringsskyddet

inte gäller vid s. k. liemindustriellt och därmed jämförligt arbete

och i regel ej heller vid annat arbete i den mån det utföres i arbetstagarens

hem.

En betydelsefull utvidgning av försäkringsskyddet kom till stånd år

1919, då olycksfall vid färd till eller från arbetet —- s. k. färdolycksfall

-— likställdes med olycksfall i arbete under förutsättning att färden

föranletts av och stått i omedelbart samband med arbetsanställningen

(1 § 4 st.).

Ursprungligen hänfördes till olycksfall endast plötsliga och oförutsedda

händelser, men i praxis eltergavs ganska snart kravet på plötslighet såtillvida,

att man under olycksfall inbegrep vissa skadliga påverkningar

under loppet av ett arbetsskift; och år 1936 infördes i ÖL ett stadgande,

varigenom skadlig påverkan under längre tid i begränsad omfattning likställdes

med olycksfall. Nu föreskrives (1 § 2 st.), att såsom föranledd av

olycksfall skall anses skada som, utan att hänföras till yrkessjukdom enligt

YL, förorsakats genom inverkan under högst några få dagar — varmed

enligt praxis avses högst fem dagar — antingen på mekanisk väg av

arbetet, såsom skavsår och blåsor, eller av temperaturförhållandena under

arbetet, om skadan utgöres av värmeslag, solsting eller förfrysning, eller av

visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, såsom svavelsyra, salpetersyra,

kalk eller kalksalpeter, eller blandning, vari dylikt ämne ingår.

Denna grupp av skador kan anses intaga en mellanställning mellan olycksfallsskador

och yrkessjukdomar.

Då ifrågavarande utvidgning av försäkringsskyddet genomfördes, framhölls

(prop. 218/1936 s. 22), att kravet på orsakssammanhang mellan arbetet

och skadan ej borde uppgivas och att den praxis — enligt vilken, om

i samband med arbetet en genom sjukdom eller lyte försvagad kroppsdel

ytterligare försämrats, ersättning förklarats skola utgå endast om någon

under arbetet inträffad händelse väsentligt bidragit till försämringen -—- borde vinna tillämpning även å de genom utvidgningen omfattade fallen.

Uttrycket »skador förorsakade på mekanisk väg» borde innesluta alla ur

nötning, tryck, slag eller överansträngning härflytande skador. Beträffande

de genom nötning, tryck eller upprepade stötar uppkommande skadorna,

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

syntes det vanligen inte erbjuda alltför stora svårigheter att avgöra, huruvida

de uppkommit till följd av vederbörandes arbete. Vanskligare vore

däremot ofta att avgöra, huruvida överansträngning under arbetet varit den

väsentliga anledningen till en skada. Ehuru man icke i och för sig syntes

böra kräva, att de av reformen omfattade skadorna skulle ha uppkommit

på något i viss mån onormalt sätt, torde man i regel kunna påvisa orsakssammanhang

mellan arbetet och en skada, som påstodes ha uppkommit

genom överansträngning, allenast därest det visades, att arbetet vid tiden

för skadans uppkomst varit för arbetaren ovanligt ansträngande eller att

eljest onormala förhållanden förelegat därvid.

Genom YL inordnades vissa yrkessjukdomar under försäkringsskyddet.

Vid lagens tillkomst underströks, att endast sådana sjukdomar

borde omfattas av försäkringen, vilka utan större svårighet kunde ledas

tillbaka till arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden. På grund

härav ansåg man sig böra utesluta yrkessjukdomar, som i regel icke kunde

tydligt urskiljas från andra åkommor, och vidare sjukdomar, som kunde

uppkomma både till följd av inverkan av arbetsförhållandena och av andra

orsaker utan att uppkomstsättet i det särskilda fallet med tillräcklig grad

av säkerhet läte sig fastställas. Med utgångspunkt härifrån medtogs endast

sådana yrkessjukdomar, som uteslutande eller till övervägande del förorsakats

genom inverkan av vissa i lagen uppräknade ämnen, viss strålning

eller mjältbrandssmitta. Det förutsattes emellertid, att en utvidgning av

lagens omfattning skulle komma till stånd efter hand som kunskaperna om

yrkessjukdomarna vidgades. Så har också skett, dock utan att systemet

med en förteckning över de av försäkringen täckta sjukdomarna övergivits.

Förteckningen, som kompletterats vid ett flertal tillfällen, upptager nu dels

sjukdomar, som framkallas genom inverkan av ett stort antal uppräknade

ämnen eller energiformer, t. ex. arsenik, bly, kvicksilver, fosfor, röntgenstrålar

och radium (1 § 1 st.), och dels ett antal specificerade sjukdomar

till följd av ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, tryckpåverkningar,

vibrationer från arbetsredskap, buller och vissa infektioner, t. ex.

senknarr, skrivkramp, bullerdövhet och epidemiska sjukdomar hos bl. a.

sjukvårdspersonal (1 § 2 st.). Bland de specificerade sjukdomarna i 2 st.

återfinnes även några ämnessjukdomar, t. ex. dammlunga och hudkräfta.

I övrigt hänvisas till yrkesskadebetänkandet s. 147—159 och 179—190,

där det även lämnas vissa statistiska uppgifter och redogörelse för utländsk

lagstiftning.

Socialvårdskommitténs förslag.

Enligt socialvårdskommitténs förslag skall skada till följd av olycksfall

i arbetet liksom hittills omfattas av försäkringen. Den av kommittén

utarbetade lagtexten innehåller lika litet som ÖL någon allmän

definition av detta uttryck. Kommittén utgår från att de tolkningsgrun5—Bihang

till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 60.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

der, som använts vid tillämpningen av den nuvarande lagstiftningen, också

skall komma till användning beträffande den nya lagen. Emellertid föreslår

kommittén vissa modifikationer i vad som nu gäller.

Enligt vad kommittén upplyser anses olycksfall i skogshärbärge

eller annan dylik förläggning — t. ex. under vedhuggning

för förläggningen eller under omvårdnad av arbetsredskap eller

häst — enligt praxis vanligen icke som olycksfall i arbete. Både i Finland

och Norge medgåves däremot i regel ersättning för dylika olycksfall. I den

svenska lagstiftningen hade på sin tid genom förordningen den 21 april

1943 (nr 183) ersättning av statsmedel medgivits åt personer, som jämlikt

tjänstepliktslagen uttagits till skogsarbete m. in.; ersättningsrätten hade

omfattat bl. a. olycksfall som inträffat när den tjänstepliktige för tjänstepliktens

fullgörande uppehållit sig i en till hans arbetsplats hörande förläggning.

Enligt kommitténs mening vore det helt rimligt, att skogsarbetare

in. fl. tillförsäkrades försäkringsskydd för olycksfall i förläggning. Kommittén

föreslår därför en bestämmelse, enligt vilken vid bedömande, huruvida

olycksfall i arbete föreligger, med olycksfall på arbetsområdet skall

likställas olycksfall i skogshärbärge eller annan förläggning, där den försäkrade

har bostad i anledning av arbetsåtagandet. I sin specialmotivering

till det sålunda föreslagna stadgandet framhåller kommittén, att olycksfall

vid vistelse i förläggning icke under alla förhållanden bör betraktas som

olycksfall i arbete. Från försäkringen borde nämligen, lika väl som då det

vore fråga om olycksfall på arbetsstället, kunna undantagas olycksfall, som

på grund av särskilda förhållanden icke kunde anses stå i erforderligt

orsakssamband med arbetsförhållandena.

Frågan, huruvida försäkringen bör omfatta skador, som uppkommit

genom olycksfall under arbete i den försäkrades hem,

ägnas stor uppmärksamhet i kommitténs betänkande. I detta avseende

behandlar kommittén först frågan om försäkringsskydd för de egentliga

hemarbetarna, d. v. s. personer som åtager sig s. k. hemindustriellt och

därmed jämförligt arbete, och därefter spörsmålet om dylikt skydd för

övriga arbetstagare, då de för annans räkning utför arbete i det egna

hemmet.

Rörande förekomsten av hemindustriellt arbete och de former, i vilka

sådant arbete bedrives, anför kommittén bl. a.

Det hemindustriella arbetet berör främst textil- och beklädnadsindustrien,

därnäst päls- och skinnvaruindustrien. Inom sko- och annan lädervarufabrikation

förekommer likaledes hemindustriellt arbete i rätt betydande

omfattning. Ett icke ringa antal hemarbetare sysselsättas inom vissa delar

av metallindustrien, inom papp- och pappersindustrien samt träindustrien.

Här liksom i allmänhet användes uttrycket industriellt om hemarbete, även

då fråga egentligen är om hantverk.

Hemarbete drives i förhållandevis stor utsträckning i kombination med

jordbruk. I vissa fall får hemarbetet uteslutande karaktär av bisysselsätt
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

ning, soin giver jordbrukaren och hans familj vissa extra inkomster. I andra

fall framstår hemarbetet som den huvudsakliga förvärvskällan. För ett

icke obetydligt antal utgör hemarbetet den enda inkomstkällan av betydelse.

Hemarbetet bedrives i regel familjekooperativt, i det att man, hustru och

barn arbeta gemensamt. Fn viss arbetsfördelning är stundom rådande, varvid

varje familjemedlem specialiserar sig på vissa arbetstempon. Ofta tages

barnens arbetskraft mera regelbundet och i större utsträckning i anspråk

för hemarbete än föräldrarnas.

Hemarbetet bedrives under ganska skiftande former. Hemarbetaren i den

bemärkelse man vanligen tänker sig honom, erhåller materialet fullt färdigt

för vissa arbetsoperationer. I vissa fall åter har hemarbetaren en ställning,

som närmar honom företagarens. Detta gäller exempelvis i sådana fall, då

ett företag beställer ett visst antal färdiga plagg och blott tillhandahåller

erforderligt tyg. Han ikläder sig emellertid i allmänhet icke någon företagarrisk,

som skulle motivera, att han behandlades som företagare.

Den som åtager sig att tillsammans med sin familj utföra hemindustrielit

arbete torde i regel vara att anse som arbetstagare i civilrättslig mening

i förhållande till förlagsmannen. Däremot torde den som åtager sig dylikt

arbete men icke deltager i arbetet själv utan låter detta utföras av familjemedlemmar

samt andra personer, anställda av honom för ifrågavarande

arbete, vara att anse som självständig rörelseidkare. Tveksamma gränsfall

mellan de båda grupper, som dessa exempel representera, torde kunna

föreligga.

Vad beträffar i arbetet deltagande familjemedlem till hemarbetaren (den

med förlagsmannen avtalande familjemedlemmen) torde förhållandena

ibland vara sådana, att han är att anse som arbetstagare i civilrättslig

mening i förhållande till förlagsmannen, medan han i andra fall rätteligen

bör anses såsom dylik arbetstagare i förhållande till den med förlagsmannen

avtalande familjemedlemmen.

Kommittén erinrar om att arbetarskyddslagen ej är tillämplig på det

hemindustriella arbetet. Som skäl härför hade vid lagens tillkomst anförts

bl. a., att det utmärkande för dylikt arbete vore att arbetsgivaren i regel inte

hade vare sig befogenhet eller möjlighet att övervaka, hur arbetstagaren

ordnade arbetet. Enligt kommittén kunde denna synpunkt anläggas även

när det vore fråga om yrkesskadeförsäkringen. Vidare företedde ifrågavarande

persongrupp i viss mån likheter med de självständiga företagarna.

Å andra sidan talade starka sociala skäl för att hemarbetarna inte ställdes

helt utanför ett viktigt försäkringsskydd som bereddes andra.

Problemet om hemarbetarnas försäkringsskydd kan emellertid enligt

kommittén ej lösas isolerat utan måste bedömas gemensamt med frågan om

försäkringsskyddet för den stora massan av övriga arbetare, då de utför

någon — i regel mindre — del av arbetet åt arbetsgivaren i det egna hemmet

eller på annan plats som bestämmes av den anställde. Det kunde

nämligen ej anses rimligt att bereda hemarbetaren ett skydd i arbetet med

samma förmåner som övriga anställda, om man inte medgåve dessa samma

skydd vid tillfälligt arbete i hemmet.

Kommittén fortsätter.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Man kan icke bortse från att allvai''liga svårigheter kunna uppstå, om

försäkringen skall gälla vid olycksfall även i hemmet (eller å därmed

jämställd plats). Har olycksfallet inträffat i arbete för arbetsgivarens

räkning eller under annat arbete i hemmet? Svårbedömbara gränsfall måste

bli relativt vanliga. Då i hemmet i regel ingen annan är närvarande än

arbetstagaren själv eller han och hans nära anhöriga, måste det icke sällan

bli synnerligen svårt att få eu objektiv utredning om vad som egentligen

passerat. Fråga är därför om man icke måste säga, att det vid en av arbetsgivaren

bekostad obligatorisk försäkring för olycksfall i arbete även i

hemmet skulle vara så svårt att utöva tillbörlig kontroll, att möjligheterna

till missbruk av försäkringen skulle bli högst betydande och att försäkringsgivarna

skulle få betala för försäkringen ovidkommande olycksfall.

Därigenom skulle försäkringskostnaderna komma att stiga och utbredningen

av det hemindustriella arbetet kunna motverkas. Vad nu sagts om

svårigheter beträffande olycksfall gäller även en hel del av de yrkessjukdomar

och andra åkommor, som enligt kommitténs förslag skola jämställas

med egentliga olycksfallsskador, samt en väsentligt mycket större

arbetstagargrupp än de egentliga hemarbetarna. Vidare må nämnas, att

beträffande hemarbetarna sjukkontrollen i allmänhet är svårare än beträffande

andra arbetstagare.

På grund av vad sålunda anförts har kommittén funnit så allvarliga betänkligheter

föreligga mot att låta den vanliga inomarbetsförsäkringen helt

gälla vid skador i hemmet för arbetsgivares räkning, att kommittén sökt

finna en annan väg för att tillgodose de sociala synpunkterna åtminstone

i väsentlig utsträckning, utan att därvid behövde följa allvarligare praktiska

olägenheter. Efter att ha diskuterat olika metoder för lösning av detta

problem har kommittén stannat för att föreslå en begränsad ersättningsrätt.

Begränsningen föreslås ske på det sätt, att för skador i hemmet får

gälla en så lång karenstid, att det relativt mycket stora antalet kortvariga

skador utmönstras.

Härom anföres.

Vid de mera allvarliga, till antalet begränsade skadorna torde det bl. a.

av medicinska skäl vara lättare att få utredning om på vad sätt de uppstått.

Sistnämnda skador torde i allmänhet föranleda omedelbart läkarbesök.

Såväl skadans beskaffenhet som de till läkaren lämnade uppgifterna

om händelseförloppet torde därvid utgöra ett värdefullt material för avgörandet

av frågan om samband mellan skadan och hemarbetet. Det är ju

även rimligare både socialt och administrativt att vid svårare skador lägga

ner mera tid och pengar på en noggrann utredning än när fråga är om ersättning

för några få dagar. Å andra sidan är den skadades intresse av att

få skadan godkänd som ersättningsbar särskilt stort vid svårare skador,

varför riskerna för försök till missbruk just vid dem äro relativt mycket

större. Vidare kan en karenstidsbestämmelse medföra ett uppskjutande av

viss läkarbehandling, vilket kan ha menlig verkan på sjuktidens längd och

invaliditetstillståndet. — Behållningen av att man för hemarbetets del inför

en dylik karenstid blir dock att man, utan att beröva hemarbetarna ersättningsrätt

för de allvarligare skadorna i hemmet (jämställd arbetsplats),

starkt minskar hela anordningens omfattning och därmed antalet tvister.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:Is proposition nr 60.

Man skulle även kunna säga, att nackdelen med att arbetsgivaren (försäkringsinrättningen)

kan riskera att få med orätt stå kostnaden för något

enstaka svårt olycksfall (t. ex. där fullständigare uppgifter än man kunnat

erhålla skulle visat, att »inre orsakssammanhang med arbetet» icke förelegat),

mer än väl uppväges av att han slipper stå arbetsgivarens vanliga

kostnader för ett relativt mycket stort antal lindriga olycksfall i arbete.

I anslutning till vad sålunda anförts förordar kommittén, att det nuvarande

allmänna undantaget för hemarbete icke upptages i den nya lagen

men att för sådant arbete fastställes en karenstid av 14 dagar, under vilken

ingen ersättning från försäkringen utgår. Karenstidsbestämmelsen föreslås

dock icke skola gälla, när arbetsgivaren eller företrädare för honom

utövar tillsyn över arbetet.

Kommittén framhåller, att kravet på inre samband med arbetet får större

betydelse vid olycksfall i hemmet än då det är fråga om olycksfall på arbetsgivarens

arbetsställe. I senare fallet hade man att räkna med en viss

presumtion för orsakssamband med arbetet. Vid olycksfall i hemmet måste

däremot krävas, att ett nära orsakssammanhang med arbetet läte sig påvisas.

Detta krav torde i allmänhet icke kunna anses uppfyllt i andra fall

än när skadan inträffade under själva arbetet och direkt härflöte av detta.

Exempelvis torde olycksfall under omvårdnad av egen utrustning kunna

godtagas endast när ett direkt samband med arbetet påtagligen förelåge,

såsom då uppkomna småfel avhjälptes i omedelbar anslutning till arbetets

gång. Olycksfall under omklädsel före eller efter arbetet torde icke kunna

godtagas, och olycksfall under förflyttning till eller från arbetsmaskin

torde kunna godtagas endast under särskilda förutsättningar, såsom då

vederbörande snavade över maskinen.

I särskilda yttranden har två av kommitténs ledamöter (hrr Birke och

Hagård) samt tre av de sakkunniga (hrr Hultman, Löfmarlc och Östrand)

uttalat avvikande meningar i fråga om förslaget i denna del. Hithörande

frågor behandlas å s. 95-—104, 149—151, 163—164, 412—413, 423, 430 och

435—436 i betänkandet.

Vad härefter angår färdolycksfallen uttalar kommittén med

stöd av vissa statistiska uppgifter, som återfinnes å s. 160—161 i betänkandet,

att olycksfallen under färder till och från arbetet ökat kraftigt i antal,

ej blott absolut utan även i förhållande till de egentliga olycksfallen i arbete,

vilkas antal också stigit. Ersättningarna för färdolycksfallen utgjorde

icke en så ringa belastning av försäkringen, som man från början syntes

ha tänkt sig. Vid ersättningsfrågornas bedömning uppkomme ofta tveksamma

fall. Vissa skäl funnes således otvivelaktigt för att färdolycksfallen

icke borde vara inordnade under yrkesskadeförsäkringen. Kvar stode emellertid

det förhållandet, att de risker, som vore förenade med nödvändiga

färder till och från arbetsstället, hade klart orsakssammanhang med arbetet,

och dessa risker hade genom trafikutvecklingen blivit större än de

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

varit, när försäkringsskyddet för färdolycksfall infördes. I vissa fall vore

sammanhanget med arbetet så påtagligt, att det berättigade i försäkringsskyddet

knappast behövde diskuteras. Så vore förhållandet dels när färden

i följd av arbetsförhållandena företoges över obanad mark eller eljest vore

förenad med särskild olycksfallsrisk, dels när färden på grund av arbetsgivarens

föranstaltande företoges med något särskilt, för allmänheten ej

avsett transportmedel och dels när olycksfallet föranleddes av att arbetaren

medförde redskap eller material för arbetet. I praxis hade dylika olycksfall

åtminstone i viss utsträckning accepterats som olycksfall i arbete redan

före tillkomsten av bestämmelsen om färdolycksfall, och de därvid förekommande

gränsdragningssvårigheterna åberopades som ett av skälen

för utvidgningen.

Kommittén framhåller vidare, att försäkringen i över trettio år omfattat

olycksfallen under vanliga färder till och från arbetet; kommittén kunde

för sin del icke finna, att förhållandena vore på sådant sätt ändrade att

detta försäkringsskydd kunde slopas utan att något likvärdigt skydd sattes

i dess ställe. En sådan återgång skulle ej lieller överensstämma med förslagen

i Internationella arbetskonferensens rekommendation år 1944 angående

ekonomisk trygghet; i en vid rekommendationen fogad bilaga angåves nämligen

alt skada på grund av arbetsanställning borde anses omfatta även

olycksfall under färd till eller från arbetet.

På grund av vad sålunda anförts anser kommittén, att den obligatoriska

olycksfallsförsäkringen även i fortsättningen bör omfatta färdolycksfallen.

En av kommitténs sakkunniga (hr Hultman) har reserverat sig på denna

punkt.

Emellertid förordar kommittén också vissa utvidgningar av rätten

till ersättning vid färdolycksfall.

Härom anföres.

Beträffande olycksfall under färd till eller från tillfällig bostad uppkomma

särskilda problem. För ersättningsrätt enligt 1 § 4 st. ÖL krävdes i praxis

till en början, att färden var eller åtminstone kunde ha varit daglig. Ersättning

ansågs i princip icke kunna medges för olycksfall under färd mellan

arbetarens hem och en tillfällig bostad, som han måste skaffa sig på grund

av att arbetsplatsen låg långt från hemmet; sådan färd mellan hemorten

och arbetsorten betraktades icke som i lagen avsedd färd till eller från arbetsstället.

Denna praxis har undan för undan uppmjukats beträffande

skogsarbetares färder mellan hemmet och förläggning. Men fortfarande

kräves det i dessa fall, att arbetsplatsen »är ödemark eller plats, som med

hänsyn till förhållandena därstädes för arbetarens vidkommande är att

jämställa med ödemark» och att färden företages för proviantering e. d. (ej

enbart för att få vistas i hemmet över en helg); vid bedömandet av färdens

syfte har hänsyn ansetts böra tagas till färdens längd och vad som i orten

är brukligt i fråga om företagande av provianteringsresor. Det bär synts

kommittén vara sakligt motiverat och även praktiskt lämpligt, att dessa

begränsningar slopas. Kommittén förordar därför, att försäkringsskyddet

för färdolycksfall skall för skogsarbetare och andra, som på grund av

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

arbetsplatsens avstånd från hemmet äro tillfälligt inkvarterade på arbetsorten,

regelmässigt omfatta även olycksfall vid färderna mellan hemmet

och arbetsorten. Detsamma synes böra gälla för andra försäkrade, som äro

fast bosatta på en ort men med anledning av erhållet arbete på annan ort

taga tillfällig bostad där.

Sådana avvikelser under färderna, som icke föra arbetaren utanför färdleden,

torde icke i och för sig böra tillmätas betydelse. Ersättningsrätten

synes därför icke böra bortfalla t. ex. när avvikelsen endast består i att

arbetaren går över gatan eller stiger av sin cykel för att gå in i en butik.

Anledning torde icke finnas att låta försäkringen gälla även under avvikelsen,

när denna bringar arbetaren utanför färdleden och icke har samband

med arbetet, t. ex. under besök på näringsställe eller i en butik för egna

inköp. Men föranledes avvikelsen av arbetsåtagandet — t. ex. då en arbetstagare

på grund av anställningen lämnar sitt barn på daghem — synes det

rimligt att försäkringen får gälla också under avvikelsen. Några under senare

år avgjorda fall, vari färder med spårvagn avbrutits på grund av att

arbetaren giömt sina pengar, synas visa att försäkringen ansetts gälla om

arbetaren fortsatt i färdens riktning men ej om han vänt för att hämta

pengarna; det torde dock vara ovisst om praxis nu håller fast vid denna

åtskillnad. Kommittén anser för sin del att ersättningsrätt bör kunna medgivas

i bägge fallen.

När arbetaren icke intager sina måltider i bostaden utan gör besök på

måltidsställe vid färderna till och från arbetet, anses i praxis vanligen mållidsstället

som utgångs- respektive slutpunkt för de av försäkringen omfattade

färderna. Färderna mellan bostaden och måltidsstället bli då icke

omfattade av försäkringen. Kommittén finner det för sin del vara rimligt

att när måltidsstället ligger nära arbetsplatsen eller nära färdvägen mellan

arbetsstället och bostaden, försäkringen får omfatta också färderna mellan

bostaden och måltidsstället, såvida icke någon speciell omständighet talar

däremot, t. ex. att den försäkrade efter måltid i samband med hemfärd från

arbetet icke begiver sig i stort sett direkt till bostaden eller att vistelsen på

måltidsstället varat avsevärt längre än som behövdes för måltiden.

Beträffande andra uppehåll än de härovan avsedda måltidsuppehållen

har man i tillämpningen icke sällan att taga ställning till frågan, om den

fortsatta färden kan anses stå i sådant sammanhang med arbetet, att det

under uppehållet avbrutna försäkringsskyddet bör på nytt träda i funktion.

Det synes kommittén naturligt att, såsom nu gäller, den som under

färd från arbetet gör ett långvarigt uppehåll i egna angelägenheter, icke

återinträder i försäkringsskyddet när han sedermera beger sig hem. Kommittén

har heller intet att erinra mot att uppehållets längd inom vissa gränser

sättes i relation till den erforderliga färdtiden. Att bestämma preciserade

tidsmått för uppehåll, som vid olika färdtider skola vara utan betydelse

för försäkringsskyddet, synes icke böra ifrågakomma, utan hänsyn

torde böra tagas till omständigheterna i det enskilda fallet. Sålunda torde

det exempelvis vara rimligt att mindre avseende fästes vid ett jämförelsevis

långt färdavbrott för nödvändig reparation av färdmedel än vid ett mot

färdens slut gjort uppehåll av lika längd för påhälsning hos grannar. Med

avseende på kortvariga uppehåll synes praxis visa, att — när uppehållet

icke har samband med arbetet — försäkringsskyddet bortfaller, om uppehållet

tager lika lång tid som arbetaren hade behövt för direkt hemfärd.

Om exempelvis två arbetskamrater, som bo på olika avstånd från arbets
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

platsen, före hemfärdens anträdande besöka ett kafé och sedan skadas

samtidigt på gemensam färdväg, kan det inträffa, att ersättningsrätt föreligger

för den ene — den som har den längre hemvägen — men ej för den

andre. Några helt invändningsfria principer för bedömning av hithörande

frågor torde emellertid icke kunna uppställas. Det torde såsom hittills få

överlämnas åt lagtillämpningen att i stort sett fritt söka sig fram till de

lämpligaste lösningarna. Utöver det anförda vill kommittén för sin del

endast uttala, att ett helt kort uppehåll bör vara utan betydelse för ersättningsrätten

även när färdvägen är kort.

De emellanåt besvärliga frågorna, om färden till arbetet var påbörjad

respektive färden från arbetet avslutad när olycksfallet inträffade, torde

ävenledes få liksom hittills regleras i tillämpningen.

Ibland förekommer det, att den som åtagit sig ett arbete, t. ex. en husreparation,

företager eu färd före arbetets början för att forsla verktyg och

arbetsmaterial till arbetsplatsen. Det torde vara ovisst, om olycksfall under

sådana färder nu äro ersättningsberättigande. Kommittén håller före, att

dylika tärder och motsvarande färder efter arbetets slutförande böra omfattas

av försäkringen.

De utvidgningar, som kommittén sålunda föreslagit, bör enligt kommitténs

mening komma till uttryck i lagtexten, lämpligen sålunda att det nuvarande

kravet på »omedelbart samband» med arbetsanställningen utbytes

mot »nära samband» med arbetsåtagandet. Med denna formulering torde

utrymme även erhållas för andra jämkningar, som kunde befinnas skäliga.

I fråga om den grupp av skador, som enligt vad förut anförts inta r

en mellanställning mellan olycksfallss kådor och

yrkessjukdomar, föreslår kommittén bestämmelser, som i huvudsak

motsvarar 1 § 2 st. ÖL men i vissa avseenden avviker därifrån. Angående

den närmare innebörden av dessa bestämmelser anför kommittén.

Beträffande de av temperaturförhållandena orsakade skadorna har det

icke ansetts nödvändigt att bibehålla kravet på att skadan skall ha uppkommit

genom inverkan under högst några få dagar; de här avsedda skadorna

torde nämligen alltid uppkomma under en jämförelsevis kort tid. Med avseende

på skadorna av mekanisk inverkan samt ets- och frätskadorna föreligger

den skillnaden i förhållande till 1 § 2 st. ÖL, att undantag icke gjorts

för de fall, där skadan kan hänföras under försäkringen såsom »yrkessjukdom».

Denna ändring torde vara lämplig redan på grund därav, att

begreppet olycksfallsskada står som det primära vid definitionerna av de

ersättningsberättigande yrkesskadorna. Men därtill kommer, att det nuvarande

undantaget för skadefall, som äro att hänföra till »yrkessjukdom»,

vid en strikt tolkning innebär eu icke motiverad begränsning av begreppet

olycksfallsskada inom försäkringen för olycksfall utom arbete (och fiskarförsäkringen).

En senskideinflammation eller epikondylit genom några få

dagars mekanisk inverkan skulle med nuvarande bestämning av skadebegreppet

strängt taget icke vara att räkna som olycksfallsskada, icke heller

en ets- eller frätskada, som uppkommit genom några dagars inverkan av

ett i 1 § YL upptaget ämne.

Med »högst några få dagar» har i praxis förståtts högst fem dagar. Femdagarsgränsen

synes icke behöva anses som helt oeftergivlig i de fali där

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

den försäkrade endast under en del av arbetsdagen sysslat med det arbete,

i vilket han varit utsatt för den inverkan, varom fråga är.

En av kommitténs sakkunniga (hr Löfmark) har förordat ett bibehållande

av nuvarande praxis i sistnämnda hänseende.

Till den nu behandlade gruppen av skador har kommittén hänfört även

inflammation i arbetsvalk, oavsett om inflammationen uppkommit genom

inverkan under några få dagar eller ej. Rörande skälen härför yttrar kommittén.

Enligt gällande praxis anses infektion i arbetsvalk regelmässigt icke såsom

skada till följd av olycksfall. Anledningen härtill är, att valken som

sådan icke uppkommer genom olycksfall (eller därmed jämställd inverkan)

samt att infektionens ingångsport anses vanligen vara eu i valken uppkommen

självspricka. Att i det särskilda fallet säkert avgöra, om ingångsporten

är en sådan spricka eller en läsion av olycksfallskaralctär, torde i regel icke

vara möjligt. Då åkomman emellertid i båda fallen är en typisk arbetsskada,

bör ersättning rimligen utgå. Kommittén förordar därför, att infektion

i arbetsvalk skall genom uttrycklig bestämmelse likställas med olycksfallsskada.

I tillämpningen kunna vissa svårigheter uppkomma när det

gäller att avgöra till vilket arbete skadan skall hänföras, men dessa svårigheter

böra dock icke hindra att ersättningsrätt medgives.

Vad härefter angår de egentliga y r k e s s j ukdomarna och då

först frågan huruvida det nuvarande systemet med en

förteckning över de ersättningsbe rätti gande skadorna

bör bibehållas, framhåller kommittén, att någon klar gräns ej

längre finnes mellan OL:s och YL:s tillämpningsområden. De av försäkringen

täckta riskerna bildade en hel serie, i vilken de olika åkommorna

blandade sig med varandra utan några skarpa gradationer i fråga om de

skadliga påverkningarnas varaktighet. Ej sällan förekomme kombinationer

av olika påverkningar. Vid tillkomsten av YL torde i uttrycket yrkessjukdom

ha inlagts, att sjukdomen vore en för arbetarens yrke karakteristisk

risk, och så länge YL omfattade endast ett antal specifika yrkessjukdomar

av tämligen svårartad karaktär hade det för allmänheten varit någorlunda

förståeligt, att ersättning inte kunde påräknas för varje åkomma,

som kunde anses ha orsakssammanhang med arbetet. Nu vore situationen

en annan. Sedan YL kommit att omfatta ett konglomerat av sjukdomar

— en del specifika för yrket men andra icke, en del svåra men andra lindriga,

en del orsakade av långvarig inverkan men andra av kortvarig —

tedde sig begränsningarna ganska godtyckliga.

Vid sina överväganden av hithörande frågor har kommittén haft som

utgångspunkt, att det principiellt är helt rimligt att med olycksfallsslcadorna

likställa andra hälsorubbningar i följd av arbetet och arbetsförhållandena,

oavsett om sjukdomen är specifik för yrket eller ej. I vilken utsträckning

ett sådant likställande av olycksfall och andra yrkesskador kunde realiseras

vore helt och hållet en praktisk fråga. Att vissa begränsningar

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

måste göras beträffande rätten till ersättning för sjukdom, som ej förorsakats

av olycksfall, funne kommittén vara uppenbart. Det torde t. ex.

vara nödvändigt att utanför yrkesskadeförsäkringen lämna allmänt förekommande

infektionssjukdomar även när smitta i arbetet kunde göras mer

eller mindre trolig, magåkommor och nervösa besvär även när skiftarbete

eller psykiskt påfrestande arbetsförhållanden kunde tänkas ha haft betydelse

för sjukdomens uppkomst eller utveckling, samt åderbråcks- och

plattfotsbesvär även när dessa kunde sättas i samband med mycket stående

eller gående i arbetet. Två metoder för avgränsningarna vore tänkbara:

man kunde antingen, liksom hittills, räkna upp de ersättningsberättigande

sjukdomarna och sjukdomsgrupperna i en förteckning eller också

ställa upp ett allmänt stadgande om ersättning för av arbetet orsakade

sjukdomar med vissa inskränkningar, innebärande att en del sjukdomar

lielt undantoges och att man beträffande de övriga stipulerade tämligen

stränga krav på bevisning av orsakssammanhanget med arbetet. Den senare

metoden tedde sig från lagteknisk synpunkt mest tilltalande och

skulle innebära praktiska fördelar i vissa fall, nämligen då sjukdomsorsaken

ej kunde utpekas men sjukdomens samband med arbetet dock

tedde sig oslridigt. Å andra sidan skulle försäkringens räckvidd bli betänkligt

oklar. I många fall vore det mycket vanskligt att med någon säkerhet

bedöma, om en åkomma, som sattes i samband med vederbörandes

yrkesarbete, verkligen hade framkallats av eller väsentligt försämrats av

arbetet. Med yrkesmedicinens utveckling hade möjligheterna till rättvisa

avgöranden av sådana frågor småningom ökats, men diagnostiseringen

och klarläggandet av det eventuella sambandet med arbetet måste allt

emellanåt erbjuda svårigheter, eftersom yrkesåkommorna ofta inte hade

några klart specifika symptom, och den tekniska utvecklingen aktualiserade

undan för undan nya problem. Genom att försäkringen hittills begränsats

till att omfatta de sjukdomar, vilkas samband med arbetet kunde i de

tlesta tallen -— ehuru långtifrån alltid -—- någorlunda klarläggas medicinskt

och tekniskt, hade det ej varit behövligt att uppställa några särskilda bevisningsregler.

Skulle den nuvarande sjukdomsförteckningen utbytas mot ett

allmänt hållet stadgande, torde kraven på bevisning få skärpas; därav

skulle bl. a. följa vissa inskränkningar av den nuvarande ersättningsrätten.

På grund av vad sålunda anförts anser sig kommittén ej kunna förorda

att förteckningssystemet frångås.

I fråga om de principer, som bör ligga till grund för

förteckningen, föreslår kommittén emellertid väsentliga ändringar

i förhållande till vad som nu gäller. Härom yttrar kommittén bl. a.

Socialvårdskommittén ansluter sig till uppfattningen, att försäkringens

räckvidd beträffande sjukdomar är av så väsentlig betydelse att den bör

i princip regleras i själva lagen. Om man emellertid utgår från att försäkringen

framdeles bör, så långt det är praktiskt möjligt och lämpligt, göras

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 60.

tillämplig på alla sjukdomar, som kunna härledas från arbetet, blir avgränsningen

väsentligen en teknisk fråga. Kommittén kan därför från sina

i det föregående angivna utgångspunkter icke finna, att några avgörande

betänkligheter behöva hysas mot att det överlämnas åt Kungl. Maj:t att

inom en i lagen angiven ram besluta om sjukdomsförteckningens innehåll.

På detta sätt skulle anpassningar efter den tekniska och yrkesmedicinska

utvecklingen kunna ske snabbare än nu, då varje ändring i sjukdomsförteckningen

måste underställas riksdagen. I tveksamma fall bör riksdagen

dock höras. Så torde i vart fall böra ske om de medicinskt sakkunniga

myndigheterna — medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan

icke kunna komma fram till samstämmigt förslag om ändringen. Försäkringsorganens

erfarenheter böra givetvis utnyttjas vid utredningar om

ifrågakomna ändringar.

I enlighet härmed förordar kommittén, att det skall ankomma på Kungl.

Maj :t att efter riksdagens hörande eller på förslag av medicinalstyrelsen och

folkhälsoinstitutet meddela föreskrifter om försäkringens räckvidd beträffande

sjukdomar, som härflyter från vissa i lagen angivna inflytelser, nämligen

inverkan av något ämne eller annan substans, som angives i förteckningen,

eller någon där angiven inverkan av strålande energi, ensidiga eller

ovanligt ansträngande rörelser, fortgående eller upprepat tryck, vibrationer

från arbetsredskap, buller eller smitta. Kommittén uttalar, att inom den sålunda

angivna ramen ersättningsrätt kan medgivas för samtliga sjukdomar,

som nu är att jämlikt YL hänföra till yrkessjukdomar, och att tillräckligt

utrymme torde finnas för de utvidgningar, som kan förutses bli erforderliga.

Enligt kommitténs mening bör den närmare utformningen av yrkessjukdomsförteckningen

utredas av medicinalstyrelsen och statens institut

för folkhälsan i samråd med försäkringsorganen och arbetarskyddsstyrelsen.

För en stor grupp yrkessjukdomar, nämligen hudsjukdomarna,

föreslår kommittén emellertid särskilda bestämmelser. Enligt vad kommittén

uttalar leder den nuvarande lagstiftningen såvitt angår dessa sjukdomar

oftare än i andra fall till resultat, som för allmänheten måste framstå

som godtyckliga. Som belägg härför åberopar kommittén vissa uttalanden

— redovisade å s. 224—225 i betänkandet — av statens institut för

folkhälsan. Kommittén erinrar vidare om att institutet erhållit Kungl.

Maj:ts uppdrag att utreda dessa frågor samt fortsätter.

Det är uppenbarligen synnerligen önskvärt, att ersättningsrätten för

hudsjukdomar snarast möjligt regleras på ett mera acceptabelt sätt än enligt

de nu gällande bestämmelserna. Kommittén har i första hand övervägt,

om det kunde låta sig göra att införa generell ersättningsrätt i full utsträckning

för hudsjukdomar, som förorsakas av arbetet genom inverkan av något

ämne, oavsett om detta är upptaget i förteckningen över s. k. farliga

ämnen eller ej. Efter samråd med medicinsk expertis har kommittén emellertid

funnit, att en så omfattande utvidgning i vart fall icke kan tillrådas

innan folkhälsoinstitutets utredning slutförts. Att särskilja yrkeshudsjuk
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

domar från andra hudåkommor kan ej sällan vara mycket vanskligt även

för läkare med speciell sakkunskap och är ofta helt omöjligt för läkare

utan sådan sakkunskap. I många fall äro hudåkommorna så kortvariga, ätt

specialistundersökningar och andra vidlyftiga utredningar icke äro motiverade.

När det däremot är fråga om mera långvariga sjukdomstillstånd, är

ett klarläggande av orsakssammanhanget påkallat redan från behandlingssynpunkt.

Som ett provisorium i avvaktan på resultatet av institutets utredning

föreslår kommittén, att hudsjukdom, som ej omfattas av de av Kungl.

Maj:t utfärdade föreskrifterna om ersättningsberättigande sjukdomar och

ej heller är att anse som skada till följd av olycksfall i arbetet, skall vara

ersättningsberättigande om densamma skäligen kan antagas vara orsakad

av arbetet genom ämne eller annan substans, som icke upptagits i de

nämnda föreskrifterna, men att en särskild karenstid av fyra veckor skall

tillämpas i dylika fall.

En av kommitténs sakkunniga (hr Löfmark) anser, att ersättning bör

utgå utan karenstid.

Beträffande bedömningen av skadefall, som ur medicinsk

synpunkt är tveksamma, yttrar kommittén.

Inom den privata olycksfallsförsäkringen söker man undvika medicinskt

tveksamma fall genom undantagsbestämmelser, som medföra att ansvarigheten

på ett eller annat sätt begränsas när åkomman ifråga står i orsakssamband

med sjukdom, sjukdomsanlag eller annat kroppsfel. Den

obligatoriska olycksfallsförsäkringen har däremot att utge ersättning för

hela påföljden av en i lagen avsedd skada, även om påföljden blivit särskilt

svårartad till följd av att den försäkrade var behäftad med sjukdom eller

sjukdomsanlag. Bland alla dem, som omfattas av den obligatoriska försäkringen,

finns det givetvis många med sjukliga processer av ett eller annat

slag. Det ligger i sakens natur att dessa sjukliga processer, vilka ofta utvecklas

smygande, icke sällan ge sig tillkänna när vederbörande är sysselsatt

med något arbete, som anstränger den kroppsdel där sjukdomen har

sitt säte. Om exempelvis eu sjukdomsprocess i en led framträder med smärtsymptom

under arbetets gång, ligger det nära till hands att detta uppfattas

som en vräkning eller annan inverkan av arbetet. Och när det hos en person,

som faktiskt ådragit sig en ledvrickning, upptäckes någon ledsjukdom

av annat ursprung, är han gärna böjd för att tänka sig ett orsakssamband

med vrickningen. Det är en utbredd uppfattning att de flesta åkommor bero

på att man varit utsatt för någon skadlig inverkan utifrån; drag och

slag tillhöra de vanligaste sjukdomsförklaringarna. Så länge en effektiv

sjukförsäkring icke finns, måste utsikten till ersättning från yrkesskadeförsäkringen

öka benägenheten att räkna med skador i arbetet som sjukdomsorsak.

Att rättvist avgöra, om en hälsorubbning är att hänföra till

en av den obligatoriska försäkringen omfattad skada eller ej, måste icke

så sällan vara synnerligen vanskligt, och det är ofrånkomligt att avgörandena

då måste grundas på ett bedömande om samband med den angivna

händelsen är mer eller mindre sannolikt. Vid detta bedömande får man

sammanställa de uppgifter om händelsens förlopp och följder, som lämnas

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

i anmälan, läkarintyg och andra handlingar; skulle uppgifterna vara skiljaktiga

eller oklara, ha försäkringsorganen att söka utröna rätta sammanhanget.

Medverkan av läkare med särskild sakkunskap på olika områden

är icke sällan nödvändig för att fallen skola bli medicinskt klarlagda. Men

det förekommer emellanåt att det trots sorgfällig utredning icke är möjligt

att få några säkra hållpunkter för bedömandet. Sådana oklara fall böra

avgöras till den försäkrades förmån. Detta bör komma till uttryck i lagens

bestämmelser.

På grund av det nu anförda har kommittén funnit sig böra föreslå en

bestämmelse i yrkesskadeförsäkringslagen av innehåll, att försäkrads sjukdom

skall anses vara förorsakad av olycksfallet, såvida icke övervägande

skäl måste anses tala emot att sjukdomen har sådant samband med arbetet.

Bestämmelsen anses höra äga motsvarande tillämpning beträffande övriga

yrkesskador. För vissa hudsjukdomar föreslås dock en särskild bevisregel,

innebärande att hudsjukdom skall anses ha förorsakats av arbetet, såvida

det skäligen kan antagas att sådant orsakssamband föreligger.

Inom kommitténs sakkunnigdelegation har delade meningar rått om den

praktiska betydelsen av den förra bevisregeln. Å ena sidan har framförts

den uppfattningen, att kraven på bevisning enligt nu tillämpad praxis åtminstone

i stort sett ej ginge längre än som vore förenligt med en sådan

regel. Å andra sidan har det gjorts gällande, att praxis i en del fall, särskilt

beträffande ryggåkonnnor, vore alltför obenägen att acceptera orsakssamband

med arbetet och att den föreslagna regeln borde leda till att tillämpningen

bleve mindre restriktiv.

För egen del finner kommittén det icke möjligt att göra några bestämda

förutsägelser om den föreslagna bestämmelsens faktiska betydelse för den

kommande tillämpningen. Förskjutningar i bedömningen kunde inträda

från tid till annan såsom följd av ändringar i den läkarvetenskapliga uppfattningen

om orsakerna till olika sjukdomstillstånd. Även förändringar

beträffande försäkringens skadebegrepp kunde få betydelse för bedömningsprinciperna.

Den föreslagna regeln, som i princip innebure en förskjutning

av bedömningen till de försäkrades förmån, borde i vart fall

fastslås genom en lagbestämmelse, och kommittén liölle före, att detta

även komme att bli av praktisk betydelse. Fn förskjutning av bedömningsprinciperna

i försäkringsmedicinska frågor medförde givetvis ej att man

kunde undgå tveksamma fall. Emellanåt kunde det vara tvivelaktigt ej blott

huruvida åkomman i fråga kunde ha uppkommit i samband med en påverkan

av det uppgivna slaget utan även huruvida den försäkrade varit

utsatt för en sådan påverkan. Det låge i sakens natur, att ersättningsfrågan

då finge bedömas med större försiktighet än när det ej funnes anledning

att tvivla på uppgifterna om skadans uppkomstsätt. Vad den försäkrade

uppgåve om omständigheterna vid skadans inträffande borde emellertid

liksom hittills tagas för gott, om ej skäl funnes att betvivla uppgifternas

riktighet.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Den fö rsäk ringsmedicinska bedömningen av ryggsjukdomar

har kommittén upptagit till särskild behandling; enligt

vad kommittén uttalar råder nämligen en utbredd uppfattning att den nuvarande

lagstiftningen tillämpas alltför restriktivt då det gäller dessa sjukdomar.

Kommittén yttrar.

I de av arbetstagarorganisationerna gjorda framställningarna rörande

lagrevisionen ha önskemål om utvidgad ersättningsrätt för akuta och kroniska

ryggåkommor en mycket framskjuten plats.

Ryggåkommorna torde icke blott i Sverige utan även på andra håll ha

varit den grupp av fall, som det varit besvärligast att komma till rätta med

i tillämpningen. Som beteckning för vissa smärttillstånd i ryggen användes

i läkarintygen vanligen uttrycket »lumbago»; detta uttryck angiver symptombilden

och utsäger icke något om sjukdomsorsaken. Det förekommer

också sådana diagnoser som ryggsträckning eller muskelbristning utan att

detta innebär att några objektiva tecken på sträckning eller bristning av

muskler kunnat konstateras vid undersökningen.

Det är ett känt förhållande, att höggradigt besvärande smärttillstånd i

ryggen kunna sätla in utan påvisbar yttre anledning (»ryggskott»). Om

etiologien till dessa sjukdomstillstånd bär man länge vetat föga mer än

att förklaringen vanligen måste sökas i djupare liggande orsaksmoment än

en ansträngning av ryggmuskulaturen. Vid det försäkringsmässiga bedömandet

har man emellertid icke kunnat komma förbi det förhållandet, att

åkomman ibland framträder i till synes klart samband med en särskild påfrestning.

Man bar därför såsom olycksfallsskador accepterat exempelvis

sådana fall, där åkomman yppat sig i samband med en kalkning vid bärande

av börda eller när vederbörande tillsammans med någon annan burit en

tung börda och oförmodat fått större delen av tyngden på sig. När sjukdomsförloppet

blir långdraget, visar det sig ofta, att vederbörande har en

kronisk sjukdomsprocess, som icke kan vara förorsakad av det angivna

olycksfallet. Det gäller då att avgöra, om och i vad mån de kvarstående besvären

äro att hänföra till eu av olycksfallet förorsakad akutisering eller

försämring av den kroniska processen. Dessa avgöranden kunna givetvis

vara mycket vanskliga.

Under de senaste decennierna har den läkarvetenskapliga forskningen

klarlagt, att affektioner i de s. k. diskarna (broskskivor mellan ryggkotorna)

äro en mycket vanlig orsak till rygginsufficienser. Diskarna i ländryggen

äro utsatta för stark belastning redan på grund av den upprätta

gången. Motståndskratten nedsättes av att diskarna hos vuxna personer

icke försörjas av blodkärl. Degenerativa förändringar kunna uppträda redan

i 30-årsåldern eller ännu tidigare och äro allmänt förekommande hos

äldre personer. De åtföljas av långsamt fortskridande förändringar i de

intilliggande kotorna (spondylos). I vad mån dessa för ryggskott och ischias

disponerande processer pådrivas av tungt kroppsarbete har ännu icke klarlagts;

det ligger i sakens natur att yttringarna ge sig mera till känna i tunga

än i lätta yrken.

Kommittén erinrar i fortsättningen om att 1951 års riksdag på förslag

av Kungl. Maj :t (11 ht p. 91) anvisat medel till en omfattande undersökning

angående ryggåkommornas frekvens och orsaker samt yttrar vidare.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Det är lätt förklarligt, att den hittillsvarande regleringen av ersättningsrätten

icke fått förståelse hos allmänheten. Detta beror till icke ringa del

på att lekmannauppfattningen i dessa fall likaväl som beträffande andra

åkommor är böjd för att övervärdera yttre inverkningars betydelse som

orsaksmoment. Men även mot bakgrunden av den läkarvetenskapliga uppfattningen

om orsakssammanhangen synes den hittillsvarande regleringen

av ersättningsrätten vara i vissa hänseenden diskutabel. Oavsett om man

anser att de gällande reglerna äro i princip riktiga eller ej, torde det kunna

konstateras att de praktiska resultaten lämna mycket övrigt att önska. Att

rättvist avgöra, om en s. k. sträckning är att uppfatta som ett olycksfall

eller blott utgör en yttring av en sjukdomsprocess, måste icke sällan vara

omöjligt även när den försäkrade efter bästa förmåga söker beskriva det

faktiska händelseförloppet. Man måste också räkna med att den alltmer

spridda kunskapen om de tillämpade bedömningsprinciperna leder till att

uppgifterna mången gång bli tillrättalagda, detta så mycket mer som vederbörande

själv ofta och kanske i regel är fast övertygad om att åkomman är

orsakad av arbetet och att ersättning därför rättvisligen bör utgå.

Om en person hade en så avancerad kronisk process, att han då och då

finge en lumbagoattack utan yttre orsak, kunde en dylik attack, som satte

in när han uträttade sitt vanliga ostörda arbete, enligt kommitténs mening

inte gärna betraktas som en yrkesskada. När det däremot gällde en person,

som tidigare varit i stort sett fri från ryggbesvär men i anslutning till en

kraftig påfrestning finge uttalade besvär, borde — i överensstämmelse med

bedömningsprinciperna beträffande andra åkommor — den omständigheten

att vederbörande genom en förefintlig diskdegeneration finge antagas ha varit

disponerad för ryggbesvär, ej hindra att de av påfrestningen utlösta besvären

accepterades som ersättningsberättigande. Visserligen vore sjukdomsanlaget

även i sistnämnda fallet grundorsaken till sjukdomstillståndet,

men man hade anledning att räkna med att vederbörande kunde ha

varit besvärsfri under en måhända lång tid framåt, om han inte blivit utsatt

för påfrestningen. Det vore ej osannolikt att sådana ansträngande lyftningar,

som vore vanligt förekommande t. ex. vid skogsarbete, handlastning

i gruvor och åtskilligt transportarbete, kunde likaväl som vissa av de

nu såsom olycksfallsmoment accepterade händelserna orsaka en kompression

av en disk med minskad resistens. Att med någon bestämdhet avgöra,

om sjukdomstillståndet på detta sätt framkallats av arbetet eller ej, torde

i allmänhet inte vara möjligt, men denna osäkerhet undginge man ej genom

att såsom nu fästa vikt vid om något olycksfallsmoment inginge i händelseförloppet.

I dessa liksom i andra medicinskt svårbedömda fall borde

bedömningen ske i enlighet med den av kommittén förordade regeln, att

orsakssamband borde accepteras, när icke övervägande skäl måste anses

tala däremot. Mot de angivna bedömningsprinciperna, som enligt kommitténs

mening borde leda till att ersättning för ryggåkommor medgåves i ökad

omfattning, kunde det invändas, att i den mån inverkningar i form av tunga

lyftningar o. dyl. kunde tillmätas betydelse som utlösande moment, detta

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

företrädesvis borde gälla beträffande mera långvariga ansträngningar av

sådant slag. Med detta betraktelsesätt kunde göras gällande, att en utvidgning

av ersättningsrätten i vart fall icke borde åstadkommas genom att

ryS§åkommorna i större utsträckning än hittills godtoges såsom orsakade

av olycksfall eller annan jämförelsevis kortvarig inverkan. Kommittén hade

emellertid inte kunnat finna att den läkarvetenskapliga uppfattningen om

ryggåkommornas uppkomstsätt utgjorde hinder för att man i större utsträckning

än hittills tillmätte kortvariga inverkningar betydelse som orsaksmoment.

Att inordna ryggåkommorna under försäkringen såsom yrkessjukdomar

i följd av långvarigt ansträngande arbete syntes icke låta sig

göra; i vart fall kunde detta ej ske innan sambandet mellan kroniska ryggåkommor

och tungt kroppsarbete blivit klarlagt. Om man emellertid, såsom

rimligt syntes vara, räknade med att långvarigt tungt arbete ej vore utan

betydelse för uppkomsten av rygginsufficienser, behövde man inte hysa

några avgörande betänkligheter mot att rygginsufficienserna kunde komma

att behandlas som olycksfallsskador i större utsträckning än som skulle

följa av en strikt tolkning.

De synpunkter, som kommittén sålunda framlagt beträffande ryggåkommor,

bör enligt kommitténs mening tillämpas också vid vävnadsb

r i s t n i n g a r. Att en degenerativ process eller någon sjuklig förändringkunde

ha medverkat till bristningen, borde ej hindra, att ersättning medgåves

om det icke vore osannolikt att en ansträngning i arbetet dock varit

av väsentlig betydelse som orsaksmoment. Ersättning borde därför utgå så

snart det icke visades, att övervägande skäl talade för att bristningen framkallats

av en sjuklig process eller annan framskriden förändring. Vid bedömandet

finge beaktas såväl de av läkaren gjorda iakttagelserna som omständigheterna

vid bristningens inträffande. Tveksamma fall borde avgöras

till den försäkrades förmån.

Två av kommitténs sakkunniga — hrr Hultman och Löfmark — har

anmält avvikande meningar beträffande bedömningen av ryggåkommor.

Härom hänvisas till s. 425 och 432—433 i betänkandet. I

I fråga om ersättningsrätten vid samverkande orsaksmoment

och vid vissa s. k. indirekta skador anför kommittén.

Att en händelse, som medför skada, är orsakad av en sjukdom, utesluter

enligt tillämpad praxis icke, att skada till följd av olycksfall anses föreligga.

Ersättning utgives t. ex. för skada, som uppkommer då en arbetare

i arbetet eller på väg till eller från arbetet faller omkull på grund av

fallandesjuka. Såsom förut nämnts gäller vidare den principen, att ersättning

skall utgå för hela påföljden av en i lagen avsedd skada, även om påföljden

blivit särskilt svårartad till följd av att den försäkrade var behäftad

med sjukdom eller sjukdomsanlag. Som exempel kan nämnas, att när en

sockersjuk person ådragit sig ett sår på ena foten, vilket på grund av socker
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

sjukan efterföljts av brand, även denna komplikation och därav nödvändiggjord

amputation betraktats som ersättningsberättigande påföljd av olycksfallet.

I en del andra fall än de nyss nämnda kan sjukdomsanlaget vara än mer

dominerande i orsakskedjan. Om en av blödarsjuka lidande person, som

upprepade gånger haft inre blödningar, vid vanlig armlyftning får en

blödning i armen, kan armlyftningen möjligen ha bidragit till att sjukdomen

framträdde just då, men detta eventuella orsakssammanhang torde

få anses vara alltför svagt för att ersättningsrätt skäligen bör ifrågakomma.

Arbetets betydelse som orsaksmoment synes även vara för oväsentligt

i det fallet, att ingen annan särskild omständighet av betydelse förelåg

än att vederbörande vid tillfället i fråga lyfte armen hastigt för att

hindra något föremål att falla. Om en person, som på grund av en defekt

i axelleden då och då får armen ur led, under arbetet får ett recidiv vid

en vanlig armrörelse, kan recidivet icke gärna betraktas som yrkesskada;

är defekten orsakad av sådan skada, anses recidivet som följd av denna.

Liknande frågeställningar kunna uppkomma beträffande sjukdomar i

följd av överkänslighet, när denna är så höggradig att sjukdomen blossar

upp vid inverkningar, som förekomma alldagligt och som normalt

äro helt oskadliga (t. ex. akutisering av astma vid dimmig väderlek). När

återfallen på detta sätt äro ett normalt inslag i sjukdomsbilden, torde

sjukdomstillståndet icke böra betraktas som yrkesskada; utgör redan

grundsjukdomen en ersättningsberättigande skada, bör återfallet även

ersättas som en följd av denna.

En skadad person kan på grund av skadan utsättas för ökad olycksfallsrisk.

Emellanåt uppkommer fråga, om sådant samband föreligger

mellan en ersättningsberättigande yrkesskada och en senare skada, att

ersättning bör utgå även för den senare. Tillräckligt nära samband (adekvat

kausalitet) har ansetts föreligga t. ex. i ett fall då en person, som

i anledning av underbensbrott genom olycksfall hade vårdats på sjukhus

och vid utskrivning rekommenderats gångövningar, 31/2 månader efter

utskrivningen ådrog sig nytt brott på samma ben under gång på slät

mark, betecknad som träningspromenad (var fortfarande sjukskriven).

Däremot medgavs icke ersättning då en person, som för en genom olycksfall

uppkommen knäskålsfraktur vårdats på sjukhus och vid utskrivningen

rekommenderats träning och rörelsebehandling, några veckor efter

utskrivningen ådrog sig en refraktur genom att han i berusat tillstånd

cyklade omkull i isigt väglag under hemfärd från rörelsebehandling. När

en person drabbas av olycksfall i samband med läkarbesök för ådragen

yrkesskada, betraktas den nya skadan regelmässigt icke som ersättningsberättigande

påföljd av den första skadan. Inträffar olycksfall då en i

arbete skadad person beger sig från arbetet för att söka läkare, kan det

nya olycksfallet vara att anse som självständigt olycksfall i arbete; skillnad

torde därvidlag icke behöva göras mellan färd för första behandlingen

och en färd för efterbehandling efter skedd återgång till samma

anställning.

I anslutning till vad sålunda anförts uttalar kommittén, att något behov

av särskilda bestämmelser om ersättningsrätten vid skador av åsyftat slag

ej torde föreligga.

6 — Dihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag.

I samtliga yttranden förutsattes det vara självklart, att den nya yrkesskadeförsäkringen

liksom den nuvarande bör omfatta skador till följd av

olycksfall i arbetet.

Förslaget att likställa olycksfall i vissa förläggningar

med olycksfall på arbetsområdet tillstyrkes eller lämnas utan erinran i

flertalet av yttrandena. I en del av dessa framhålles emellertid, att det av

kommittén föreslagna uttrycket — »skogshärbärge eller annan förläggning,

där den försäkrade har bostad i anledning av arbetsåtagandet» —

bör preciseras närmare. Arbetarskyddsstijrelsen uttalar sålunda, att de

använda ordalagen kan medföra synnerligen vittgående konsekvenser,

som måhända ej varit avsedda. Under nuvarande bostadssvåriglieter förekomme

det nämligen ej sällan, att större industriföretag uppförde bostadshus,

stundom i form av baracker, för sina ogifta anställda. Det kunde ej

vara rimligt att sådana bostadshus fölle under den föreslagna bestämmelsen.

Liknande synpunkter framföres av Jernkontoret och Svenska gruvföreningen.

Enligt vad arbetsmarknadsstyrelsen upplyser, torde de ungkarlsbostäder

av baracktyp, som industriföretag under senaste år uppfört

för att lösa bostadsfrågan åt sina anställda, numera beträffande hygien

och komfort i regel vara fullt jämförbara med vanliga hyresbostäder. Sambandet

mellan förhållandena på arbetsplatsen kunde ej heller anses vara

av den art, att dylika förläggningar borde jämföras med skogshärbärgen

eller liknande inkvarteringsställen. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen

kunde enligt styrelsens uppfattning endast få betydelse i sådana

fall, där anordnandet av förläggningen hade ett direkt samband med

arbetsförhållandena och där inkvarteringen vore av mera primitiv och

provisorisk karaktär. Däremot torde bestämmelsen kunna tillämpas på

förläggningar för ungdom, sysselsatt i jordbruksläger, eller på förläggningar

för anläggningsarbetare och arbetare, sysselsatta med betgallringsoch

betupptagningsarbeten.

Riksförsäkringsanstatten finner det skäligt, att i fråga om skogsarbetare

och andra, som inkvarteras i skogshärbärge eller därmed jämförlig förläggning,

olycksfall inom förläggningen likställes med olycksfall på arbetsområdet.

Tillräckliga skäl förelåge däremot ej att utsträcka försäkringsskyddet

till att gälla olycksfall, som inträffade inom annan förläggning.

Socialförsäkringsbolagens förening anser, att endast sådan förläggning

borde medtagas, som vore förlagd till ödebygd. Detta borde komma till uttryck

i lagtexten.

Försäkringsrådet invänder mot den föreslagna bestämmelsen, att denna

möjligen kunde tolkas så, att endast olycksfall inomhus avsåges. Detta

kunde inte gärna vara meningen. Landsorganisationen uttalar sig i enahanda

riktning.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Sveriges skogsägareförbund förklarar sig kunna biträda förslaget i

denna del endast under den bestämda förutsättningen, att olycksfallet

hade sin grund i arbetsförhållandena, exempelvis att det skedde vid redskapsvård,

vedhuggning eller dyl. Samma ståndpunkt intages av handelskammaren

i Gävle.

Fyra reservanter i försäkringsrådet, Svenska arbetsgivareföreningen och

Svenska lantarbetsgivareföreningen ställer sig helt avvisande till tanken

att låta försäkringen omfatta olycksfall i förläggning. Reservanterna i försäkringsrådet

åberopar till stöd för sin ståndpunkt, att skogsarbetarens

förläggning vore att anse som hans — låt vara tillfälliga — hem. Några

bärande skäl varför skogsarbetaren i förläggning skulle erhålla vidare

ersättning än skogsarbetaren med en av arbetsgivaren oberoende bostad

kunde ej åberopas. Allt arbete i hemmet borde undantagas från den obligatoriska

försäkringen.

Enligt Svenska arbetsgivareföreningen skulle kommitténs förslag, om

det genomfördes, med säkerhet ge upphov till många tvistigheter. Gränsfall

mellan förläggning och fast bostad förefunnes i stor utsträckning,

och även sådana anordningar, som kunde betraktas som förläggning, hade

högst varierande utförande. Även skogshärbärgen kunde ha ett utförande,

som på intet sätt motiverade att bostad i sådant härbärge borde i nu ifrågavarande

hänseende medföra särskilda förmåner. Emellertid kunde det förekomma,

att arbetare i förläggning eller skogshärbärge stundom sysslade

med uppgifter, som hade direkt anknytning till arbetsåtagandet, och att

därför undantagsvis behov av försäkringsskydd för därvid inträffade

olycksfall kunde föreligga. Med hänsyn till bevissvårigheterna och risken

för obehörigt utnyttjande av försäkringen syntes emellertid ej ens sådana

fall böra regleras genom yrkesskadeförsäkringen. Eljest bleve nämligen

de i förläggning och skogshärbärgen förlagda utan anledning gynnsammare

ställda än andra med samma slag av arbetsuppgifter sysselsatta, som

uppehölle sig i bostad av annan art. Motivet för kommitténs ståndpunktstagande

torde vara, att förläggning eller skogshärbärge stundom vore avsides

belägna och att därför olycksfall inom dessa kunde anses ha viss anknytning

till arbetet. Föreningen kunde ej finna detta motiv tillräckligt

vägande. Skulle statsmakterna likväl finna nödvändigt att i här ifrågavarande

fall utsträcka försäkringsskyddet, syntes man lämpligen böra

inskränka stadgandet till att avse olycksfall, som hade direkt anknytning

till arbetsåtagandet och som inträffade i tillfällig, avsides belägen

förläggning.

I detta sammanhang må nämnas, att Sveriges redareförening i sitt yttrande

tagit upp frågan om försäkringsskydd vid olycksfall under

idrottsövningar, som sjömän bedriver på fritid.

Härom anföres.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Under senare år hava från olika håll — såväl från statsmakternas sida

som från de anställdas organisationer och jämväl arbetsgivarna ■— åtgärder

vidtagits i syfte att stimulera sjöfolkets intresse för idrottsövningar och

tävlingar under fritid. Ett av syftena härmed har varit att söka draga sjöfolket

från de förströelser av ofta underhaltig art, som bjudas denna yrkeskategori

i hamnstäderna världen över. Sjöfolket har i många fall visat

stort intresse för sådana idrottsövningar och tävlingar. Emellertid har det

icke kunnat undvikas, att olycksfall inträffat, speciellt då det gällt fotbollsspel.

Såvitt föreningen erfarit, kunna dylika olycksfall icke inrangeras under

1916 års lag. Enligt föreningens uppfattning tala starka skäl för att denna

fråga bör lösas, förslagsvis i samband med eventuell revision av lagen, i

vart fall när det gäller idrottsövningar, som företagits -— om man så får

uttrycka sig — »i fartygets regi». Föreningen vill även fästa uppmärksamheten

därpå, att exempelvis i Danmark olycksfall bland sjöfolk under

idrottsövningar täckas av den lagenliga olycksfallsförsäkringen.

Även kommerskollegium finner det önskvärt, att försäkringsskyddet får

omfatta olycksfall i samband med idrottsövningar och tävlingar, som

anordnas i fartygets regi.

Förslaget att — med en karenstid av 14 dagar — utsträcka försäkringsskyddet

till att omfatta skador till följd av olycksfall i hemmet

är i remissyttrandena föremål för delade meningar.

Statskontoret, kommerskollegium, socialstyrelsen, en reservant i försäkringsrådet

och Folksam ansluter sig helt till kommitténs förslag.

Två reservanter i försäkringsrådet, borgarrådsberedningen i Stockholm,

fattigvår dsnämnden därstädes, Landsorganisationen, Svenska metallindustriarbetareförbundet

och Yrkeskvinnors samarbetsförbund vill slopa den

av kommittén föreslagna karensregeln och helt likställa hemarbete med

annat arbete.

Försäkringsrådet (majoriteten), rilcsförsäkringsanstalten, arbetarskyddsstyrelsen,

pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen, telegrafstyrelsen,

länsstyrelsen i Södermanlands län, Jernkontoret, handelskammaren i

Gävle, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen

och Sveriges redareförening avstyrker, att försäkringsskyddet utsträckes

till arbete i hemmet, och motsätter sig därför att den nuvarande undantagsregeln

för dylikt arbete slopas. Även Socialförsäkringsbolagens förening

anser undantagsbestämmelsen motiverad. Enligt föreningens mening borde

det dock ej vara uteslutet att inom yrkesskadeförsäkringen bereda försäkringsskydd

åt personer i egentligt hemindustrielit arbete. Närmare utredning

borde emellertid verkställas angående utbredningen av dylikt arbete

och de former under vilka det bedreves. På grundval av utredningsresultatet

skulle lättare kunna bedömas, huruvida försäkringsskydd kunde beredas

dem inom yrkesskadeförsäkringslagens ram och hur en lagbestämmelse

iborde utformas.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nv 60.

Förslaget att bibehålla färdolycksfallen inom den obligatoriska

yrkesskadeförsäkringen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det

övervägande flertalet av remissyttrandena. En motsatt ståndpunkt har

dock intagits av en minoritet inom försäkringsrådet, några yrkesinspektörer,

en bergmästare, en handelskammare samt Svenska arbetsgivareföreningen

och Svenska lantarbetsgivarcföreningen, som alla anser, att färdolycksfallen

bör utmönstras från försäkringen.

Den av socialvårdskommittén föreslagna utvidgningen av rätten

till ersättning vid färdolycksfall behandlas utförligt av riksförsäkringsanstalten,

som i den principiella frågan huruvida färdolycksfallen

bör bibehållas inom försäkringen är ense med kommittén därom,

att skäl visserligen finnes för att utmönstra dessa olycksfall men att förhållandena

ej är ändrade på sådant sätt, att det alltsedan 1919 existerande

försäkringsskyddet för färdolycksfallen kan slopas. Denna ståndpunkt i

principfrågan måste enligt anstaltens mening leda till att utvidgningar av

ersättningsrätten för färdolycksfallen ej bör företagas utan starka skäl.

Även från praktiska synpunkter anser anstalten angeläget att man undviker

ändringar, som skulle göra bedömningen mera vansklig än den i

vissa fall redan är.

Anstalten fortsätter.

De av kommittén föreslagna utvidgningarna av ersättningsrätten avse

bl. a. olycksfall under färd till eller från tillfällig bostad.

De nu gällande, av försäkringsrådet år 1947 fastställda reglerna angående

olycksfall vid skogsarbetares färder mellan hemmet och förläggning på

arbetsorten nödvändiggöra i vissa fall besvärliga utredningar. Den föreslagna

utvidgningen av ersättningsrätten för skogsarbetare och andra, som

arbeta under liknande förhållanden, skulle medföra vissa förenklingar av

utredningsarbetet och torde icke föranleda någon mera avsevärd ökning

av antalet ersättningsberättigande fall. Anstalten vill därför ge sin anslutning

till förslaget. Om av omständigheterna i det särskilda fallet skulle

framgå, att färden huvudsakligen företagits för ett för arbetsåtagandet

främmande ändamål, bör emellertid ersättning icke utgå.

I vilken utsträckning försäkringsskyddet i andra fall än då fråga är

om skogsarbetare in. fl. bör omfatta färder mellan arbetares hem och tillfällig

bostad på arbetsorten är mera tveksamt. Enligt anstaltens mening

föreligga här icke lika starka skäl för en mera allmän praxisändring som

beträffande skogsarbetare och med dem likställda arbetare. En närmare

prövning av omständigheterna i de enskilda fallen torde vara erforderlig.

Där arbetare, som få sitt arbete förlagt till annan plats än hemorten, ha

nattlogi på arbetsorten men bruka fara hem över söndagarna, torde som

regel färderna mellan hem- och arbetsorterna kunna anses stå i sådant

samband med arbetsåtagandet, att försäkringen bör gälla, liksom då fråga

är om dagliga färder. Om däremot en person, som vistas på en från hemorten

mera avlägsen arbetsort, vid enstaka tillfällen företager en resa

till hemorten, torde olycksfall under resan böra omfattas av försäkringen

endast om särskilda skäl tala därför.

Såsom av det anförda framgår anser sig riksförsäkringsanstalten kunna

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj ris proposition nr 00.

blott i begränsad omfattning biträda kommitténs uppfattning i vad avser

utvidgningen av försäkringsskyddet för olycksfall under färder till och

från tillfällig bostad. Närmare riktlinjer för ersättningsfrågornas bedömning

torde få utformas i rättspraxis.

Mot kommitténs uppfattning, att sådana avvikelser under färderna, som

icke föra arbetaren utanför färdleden, ej böra i och för sig tillmätas betydelse,

har anstalten intet att erinra. Anstalten har funnit sig kunna

medgiva ersättning enligt gällande bestämmelser, när avvikelsen bestått i

att arbetaren gått över gatan, även om det skett i eget ärende. Vad beträffar

det av kommittén omnämnda fallet, att en arbetare stiger av en cykel,

för att gå in i en butik, finner anstalten i likhet med kommittén, att ersättning

bör utgå. Likaså finner anstalten, att ersättning bör kunna i regel utgå

för olycksfall under en sådan mindre avvikelse från färdleden, som arbetaren

företager för att lämna sitt barn å daghem.

Kommittén föreslår, att då arbetaren vid färd till eller från arbetsstället

gör besök på måltidsställe nära arbetsplatsen eller nära färdvägen mellan

arbetsstället och bostaden, försäkringen skall omfatta också färderna

mellan bostaden och måltidsstället, såvida icke någon speciell omständighet

talar däremot. Riksförsäkringsanstalten kan instämma i att skäl finnas

för en utvidgning av ersättningsrätten i dessa fall. Någon principiell skillnad

torde emellertid enligt anstaltens mening icke föreligga om förtäringen

avser verklig måltid eller om endast kaffe e. d. intages.

Kommittén har funnit det vara ovisst, om en färd före arbetets början

för forsling av verktyg eller material till arbetsplatsen nu omfattas av försäkringen.

Enligt kommitténs mening bör försäkringen omfatta dylika

färder och motsvarande färder efter arbetets slutförande. En förutsättning

för ersättningsrätt i dessa fall anser anstalten böra vara, att färden med

avseende på tidssammanhang och andra omständigheter står i nära samband

med arbetet.

Landsorganisationen anser, att skillnaden mellan det nuvarande kravet

på »omedelbart» samband med arbetsanställningen och det av kommittén

föreslagna kravet på »nära» samband med arbetsåtagandet är oklar, och

menar, att det bör vara tillfyllest med enbart samband. Vad angår tidsrelationen

mellan färden och uppehåll under denna resp. avståndet mellan

den direkta färdvägen och en från denna avvikande färdväg är det enligt

Landsorganisationens mening självklart, att avgörandet måste träffas med

hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund understryker vikten av att försäkringen

omfattar olycksfall, som inträffar exempelvis då en arbetstagare

under färd till eller från arbetet gör avvikelser för att lämna eller hämta

sitt barn på daghem, krubba eller dyl.

Arbetsmarknadsstyrelsen tar i sitt yttrande upp frågan, vilken inverkan

den föreslagna uppmjukningen kan få i sådana fall, där arbetsförmedlingen

medverkar till ett anställningsförhållande, samt anför härom.

Kommitténs förslag till uppmjukning av bestämmelserna om färdolycksfallens

ersättningsbarhet kan få vissa konsekvenser för bedömningen av

arbetsförmedlingens medverkan vid anställningsförfarandet. Även enligt

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj ris proposition nr 60.

nuvarande bestämmelser bedömes en arbetsanställning i vissa fall vara

de facto avgjord i och med arbetsförmedlingens anvisning. Ett exempel

härpå utgör det ärende, som behandlades av Försäkringsrådet den 3 oktober

1947, då en arbetstagare, som av arbetsförmedlingen anvisats till

en viss arbetsgivare och som under färden från arbetsförmedlingen till

arbetsplatsen råkat ut för olycksfall, ansågs berättigad till ersättning för

olycksfall i arbete. Avgörande för Försäkringsrådets ställningstagande kan

ha varit, att arbetsgivaren på grund av ringa tillgång på arbetskraft icke

haft några möjligheter till urval vid anställandet av personal utan måst

taga i sin tjänst den arbetskraft, som överhuvud taget kunnat uppbringas.

En omformulering av bestämmelsen om färdolycksfallen i enlighet med

kommitténs förslag torde skapa en säkrare grund för en tolkning till arbetstagarnas

favör i fall analoga med ovan relaterade. Speciell betydelse kan

detta få vid behandling av ärenden rörande olycksfall, som kunna inträffa

i samband med den massöverföring av arbetskraft, vilken med arbetsförmedlingens

medverkan sker inom vissa områden av näringslivet. Sålunda

överföras varje höst och vår 6 å 8 000 man från andra delar av riket och

från grannländerna till arbeten vid betfält och sockerbruk i södra Sverige.

Berörda arbetsgivare ha alltmera blivit beroende av arbetsförmedlingens

möjligheter att skaffa fram denna arbetskraft. Någon individuell prövning

vid anställningsförfarandet kan knappast anses föreligga, utan den arbetskraft,

som arbetsförmedlingen anvisar till nämnda arbeten, erhåller med

stor säkerhet det anvisade arbetet. I vissa fall anvisar hemortens arbetsförmedling

arbetskraft direkt till vederbörande arbetsgivare. I åtskilliga

fall kan dock hemortens arbetsförmedling anvisa arbetskraften till avdelningskontor

i betdistrikten, som i sin tur fördela den anvisade arbetskraften

ut till olika gårdar. I förstnämnda fallet synes ersättningsskyldighet enligt

yrkesskadeförsäkringslagen föreligga för arbetsgivaren för olycksfall, som

inträffa under färd från hemorten till arbetsplatsen. I det sistnämnda fallet

kan ersättningsskyldighet endast anses föreligga vid olycksfall, som inträffa

under färd från avdelningskontoret i betdistriktet till arbetsplatsen.

Liknande betraktelsesätt kan självfallet även användas vid bedömning av

ersättningsskyldigheten vid arbetsanvisningar inom andra områden av

näringslivet än här omnämnda. Överhuvud taget synes ersättningsskyldighet

vid olycksfall, inträffade under färd från arbetsförmedlingen till arbetsplatsen,

föreligga i sådana fall, där arbetsgivaren via arbetsförmedlingen

lämnat besked om att anställning kan beredas den arbetssökande. Däremot

kan ersättningsskyldighet icke anses föreligga, om arbetsförmedlingens

anvisning enbart är att betrakta som ett förslag på lämplig sökande och

där resultatet av anvisningen är ovisst, innan arbetssökanden trätt i personlig

kontakt med arbetsgivaren.

Lämpligheten av den föreslagna uppmjukningen ifrågasättes emellertid

starkt i en del av yttrandena.

Statskontoret framhåller sålunda, att färdolycksfallen utgör en icke obetydlig

del av de olycksfall, som årligen inträffar i arbete, och att färdolycksfallen

under senare år visat en avsevärd ökning i förhållande till

de egentliga olycksfallen i arbete. I betraktande härav och då färdolycksfallen

i stor utsträckning föranleddes av omständigheter, som undandroge

sig arbetsgivarens kontroll, borde rätten till ersättning liksom hittills be
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

gränsas till de risker, som vore omedelbart förenade med färden till och

från arbetet.

Även kommerskollegium finner det vanskligt att utvidga lagens tillämplighet

till ett område, som ligger utanför arbetsgivarens tillsyn och kontroll.

Enligt kollegii mening förelåge här en särskilt stor risk för att en utflyttad

gränsdragning skulle synas oförståelig för allmänheten; redan den

nuvarande gränsdragningen torde ofta för allmänheten te sig besynnerlig

och godtycklig.

Kommerskollegium tar i detta sammanhang upp frågan om färdolycksfall,

som drabbar sjömän, samt anför härom.

För sjöfolkets del synes praxis ifråga om färdolycksfallen vara restriktivare

än för andra arbetstagare i det att olycksfall som inträffa utanför

hamnområdet regelmässigt ansetts falla utanför försäkringsskyddet. Kollegium

vill ifrågasätta om icke en mindre restriktiv tillämpning härvidlag

vore lämplig och får i anslutning härtill framhålla att dessa arbetstagares

uppehåll i hamnstäderna intimt sammanhänger med arbetsåtagandet och

de olycksfall som inträffa vid färder till eller från fartyget torde ofta ha

sin orsak i bristande kännedom om förhållandena på de främmande orterna.

Överståthållarämbctet uttalar som sin åsikt, att den gällande föreskriften

om omedelbart samband med arbetsanställningen någorlunda svarar mot

vad som kan anses förenligt med principerna för den nuvarande på arbetsgivarens

försäkringsplikt grundade olycksfallsförsäkringen. En uppmjukning

avseende att täcka även de fall, där allenast ett nära samband förelåge

med arbetsåtagandet, skulle enligt ämbetets mening bringa in under

försäkringen fall, som rätteligen borde tillhöra en allmän sjukförsäkring

att tillgodose.

Enligt Socialförsäkringsbolagens förening är nuvarande praxis i stort

sett tillfredsställande. Den föreslagna bestämmelsen vore därför onödig

och olämplig. Skulle för vissa speciella fall, exempelvis för moders färd

till och från barnkrubba för avlämnande resp. avhämtande av barn, försäkringens

omfattning böra utvidgas, borde detta lämpligast ske genom

praxisändring.

Även försäkringsinspektionen, en minoritet inom försäkringsrådet,

Sveriges redareförening och Sveriges skogsägareförbund avstyrker, att försäkringsområdet

för färdolycksfall utvidgas på sätt kommittén föreslagit.

Skogsägarförbundet utvecklar sina synpunkter på följande sätt.

Det har, som kommittén även själv påpekat, visat sig, att färdolycksfallsfrekvensen

starkt stigit under senare år, i samma mån som praxis i

lagtillämpningen på detta område blivit liberalare. Dessa olycksfall tynga

numera hela försäkringen ekonomiskt i mycket hög grad. De inträffa

utanför arbetsplats och utom arbetstid samt på vägar och färder, som

arbetaren bestämmer själv och som ligga helt utanför både arbetsgivarens

och försäkringsinrättningens kontroll. Bedömningen av skadefallen måste

grundas på uppgifter, som ofta visat sig vara lösliga och svårkontroller
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

bara. Det kan även befaras, att om den försäkrade på detta sätt får taga

med sig försäkringen i viss omfattning även utanför arbetet minskas försiktighet

och omsorg. Frestelse till missbruk av försäkringen kan även

föreligga. Förbundet vill i detta sammanhang erinra om att arbetarskyddsmyndigheterna

i samverkan med arbetsgivarna och försäkringsinrättningarna

nedlägga ett intensivt arbete på att dels genom skyddsanordningar

och dels genom upplysningsverksamhet och propaganda bland arbetarna

söka nedbringa de risker, som äro förbundna med arbetet inom respektive

branscher. Inom skogsbrukets arbetsområden har denna skyddsverksamhet

en mycket betydande omfattning samt har säkerligen även varit till stort

gagn. Färdolycksfallen undandraga sig väsentligen denna skyddsverksamhet

samt anknyta sig till mycket stor del till den försäkrades privata

förehavanden.

Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska lantarbetsgivareföreningen,

som båda i princip anser att färdolycksfallen överhuvudtaget ej bör falla

under lagen, motsätter sig •—- för den händelse det skulle befinnas nödvändigt

att bibehålla färdolycksfallen tills den obligatoriska sjukförsäkringen

trätt i kraft — bestämt, att någon som helst utvidgning vidtages

beträffande området för dessa olycksfall.

Kommitténs förslag i fråga om skador, som intar en mellanställning

mellan olycksfallsskador och yrkessjukdomar,

har föranlett uttalanden endast i några få yttranden.

Riksförsäkringsanstalten vill icke motsätta sig de utvidgningar, som

förslaget innebär. Vad särskilt angår inflammation i arbetsvalk understryker

anstalten emellertid, att det i vissa fall kan bli svårt att avgöra,

om dylik inflammation är att anse såsom förorsakad av försäkrat arbete

och i så fall hos vilken arbetsgivare skadan uppkommit.

Landsorganisationen ifrågasätter, om det finns skäl att bibehålla den

nuvarande regeln, att skadan skall ha orsakats av inverkan under »högst

några få dagar». Med hänsyn till den praxis, som utbildats vid tillämpningen

av detta villkor — enligt vilken några få dagar är lika med högst

fem — anser organisationen att, om ett sådant villkor ändå upptages, det

bör ändras till att avse »kortare tid».

Kommitténs uttalande, att den i praxis uppdragna 5-dagarsgränsen icke

bör anses helt oeftergivlig i fall, där den försäkrade endast under en del

av dagen sysslat med arbete, i vilket han varit utsatt för skadlig inverkan,

anser sig försäkringsrådet inte kunna biträda. Försäkringsrådet framhåller,

att man genom en sådan uppmjukning skulle betänkligt utsudda en gräns,

som redan i sig själv innebure ett långtgående medgivande, och samtidigt

skapa förvirring i tillämpningen. I samma riktning uttalar sig Socialförsäkringsbolagens

förening.

Vad angår de egentliga yrkessjukdomarna har i remissyttrandena

icke framställts någon invändning mot utgångspunkten för socialvårdskommitténs

överväganden, nämligen att det principiellt är rimligt att med

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

olycksfallsskador likställa andra hälsorubbningar i följd av arbetet och

arbetsförhållandena, oavsett om sjukdomen är specifik för yrket eller ej.

Däremot är meningarna ytterligt delade såväl när det gäller frågan i

vilken utsträckning det är praktiskt möjligt att genomföra ett sådant likställande

som beträffande formen härför. Såsom närmare kommer att

utvecklas i det följande har socialförsäkringsutredningen föreslagit en

annan lösning av hithörande spörsmål än socialvårdskommittén tänkt sig;

och över socialförsäkringsutredningens förslag har sedermera yttranden

avgivits av i stort sett samma myndigheter och sammanslutningar, som

yttrat sig över socialvårdskommitténs förslag. Under sådana omständigheter

torde det icke vara erforderligt att här redovisa de synpunkter, som

framkommit vid remissbehandlingen av sistnämnda förslag.

Frågan hur medicinskt tveksamma s k a d e f a 11 skall

bedömas har tilldragit sig stor uppmärksamhet under remissbehandlingen.

Detta gäller icke minst bevisregeln att man vid bedömandet huruvida

en viss åkomma förorsakats av olycksfall skall anse så vara förhållandet,

om icke övervägande skäl måste anses tala däremot.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund ansluter sig helt till socialvårdskommitténs

förslag i denna del, medan Svenska gjutareförbnndet vill skäx-pa

bevisregeln till den skadades förmån så, att ersättning skall utgå, därest

ej av omständigheterna framgår att samband mellan olycksfallet och

skadan är uteslutet. Landsorganisationen finner det uppenbart, att den

av kommittén föreslagna bestämmelsen måste uppställas som generell bevisregel,

om systemet med förteckning slopades eller det skulle anses praktiskt

olämpligt med två skilda bevisregler för sambandsbedömningen.

Eu ledamot av försåkringsrådet — försäkringsrådet Löfmark vilken

redan såsom sakkunnig hos socialvårdskommittén uttalat sig för ifrågavarande

bevisregel — framhåller, att regeln synes kunna vara av betydelse

ej blott vid prövning av medicinska sambandsfrågor utan även då

man t. ex. har att ingå på behandling av frågan, vilket faktiskt händelseförlopp

som bör läggas till grund för bedömandet av ersättningsfrågan.

Svea hovrätt har intet att erinra mot bevisregeln, såvitt avser samband

mellan skadan och ett ifrågakommet olycksfall, men anser anledning

saknas att beträffande omständigheterna vid olycksfallet avstå från eljest

tillämpade bevisregler.

Enligt Socialförsäkringsbolagens förening tillämpar nuvarande praxis i

själva verket en bevisregel sådan som den föreslagna, i det att ersättning

tillerkännes vederbörande ej blott om övervägande skäl talar därför utan

även i de fall, där skälen för och emot väger jämnt. Under sådana förhållanden

vore ett införande av den föreslagna bevisregeln icke av behovet

påkallat. Föreningen ville emellertid ej motsätta sig förslaget härom men

hävdade med bestämdhet, att detta icke komme att få den praktiska be
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Knngl. Maj.ts proposition nr 60.

lydelse, som kommittén förmodat, utan endast innebure ett lagfästande

av en redan gällande praxis.

Föreningen anför vidare bl. a.

Om det sålunda knappast synes föreligga någon meningsskiljaktighet

beträffande bevisregelns innehåll kunna självfallet stundom delade meningar

råda beträffande tillämpningen av denna, d. v. s. när övervägande skäl

de facto föreligga, som kunna anses tala emot, att ersättning utgives. Enligt

föreningens mening är detta uteslutande en medicinsk fråga, där

bevisvärdet i sista hand får uppskattas efter den medicinska sakkunskapens

rön. Föreningen kan i detta sammanhang icke underlåta framhålla, att

det synes föreningen som om kommitténs kritik av nuvarande praxis

mindre riktade sig mot bevisregeln och dess tillämpning av försäkringsinrättningarna

än mot den medicinska sakkunskapens ståndpunkt i vissa

fall. Därest våld icke skall göras på denna sakkunskap, torde man få

acceptera konsekvenserna av den föreslagna (gällande) bevisregeln med

de medicinska utlåtandena som bevismaterial. Att i likhet med kommittén

anse sig kunna konstatera, att de praktiska resultaten lämna mycket övrigt

att önska, finner föreningen motsägelsefullt. En föreställning hos de försäkrade,

även om allmänt spridd, angående sjukdomsorsaker kan svårligen

läggas till grund för rättstillämpningen.

Enligt försäkringsrådet innebär den hittills allmänt tillämpade bevisregeln

att samband anses föreligga, om så finnes sannolikt. Denna regel

gåve ett rättvist resultat och borde — med hänsyn till den ovisshet som

syntes råda rörande vilka krav som plägade uppställas på bevisningen -—

intagas i lagtexten. Medicinsk erfarenhet talade mot att man använde den

ifrågavarande i förslaget upptagna bevisregeln.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att en dylik bevisregel icke kan

förväntas minska bedömningssvårigheterna och icke heller undanröja den

kritik mot tillämpningen som beror på att lekmannauppfattningen övervärderar

yttre faktorers inverkan som orsaksmoment. Därtill komme, att

den föreslagna bestämmelsen syntes oklar till sin innebörd och i vart fall

kunde komma att uppfattas på ett sätt som kommittén knappast torde

ha avsett. Om det t. ex. beträffande led- eller ryggbesvär i ett visst fall

ej förelåge några egentliga hållpunkter för att åkomman orsakats av olycksfall

men åkomman å andra sidan vore av den beskaffenhet, att den

medicinska expertisen överhuvud icke kunde yttra sig i sambandsfrågan,

kunde det göras gällande, att åkomman skulle enligt de föreslagna bestämmelserna

anses som orsakad av olycksfall.

Medicinalstyrelsen anser den föreslagna bevisregeln betänklig. Regeln

kunde —- genom åsidosättandet av principen om ett påtagligt medicinskt

orsakssamband mellan skada och arbete — få verkningar som kommittén

kanske inte tagit i beräkning.

Statens institut för folkhälsan hälsar med tillfredsställelse en viss förskjutning

av bedömningsprinciperna till förmån för de försäkrade men

avråder bestämt från sådan ändring som den föreslagna, vilken kunde

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

medföra alltför vittgående konsekvenser. Även vid normalt ej yrkesbetingade

sjukdomstillstånd kunde det ofta bli omöjligt att visa, att övervägande

skäl måste anses tala emot att sjukdomen i lagens mening vore

en yrkessjukdom. Gentemot vad kommittén anfört beträffande den försäkrades

uppgifter angående omständigheterna vid skadans inträffande

framhåller institutet, att man, när det gällde yrkessjukdom, ofta inte kunde

taga den försäkrades uppgifter om exposition för gott. Enligt bevisregeln

skulle det åligga försäkringsinrättningen att bevisa att exposition icke förelegat.

Man måste även räkna med att det kunde vara till men för den

sjukes fysiska och psykiska hälsa samt hindra eller i vart fall fördröja

tillfrisknandet, om han felaktigt betraktades som yrkesskadad.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser det knappast överensstämma

med gällande allmänna principer på bevisrättens område att genom en

presumtion lägga bevisbördan på den som har att utge ersättning för

skada i arbete. En regel borde rättvisligen utformas så, att kausalsammanhang

finge anses föreligga om övervägande skäl talade för förhandenvaron

av sådant samband.

Om en bevisregel lagfästes, bör den enligt domänstyrelsen nära anknyta

till nuvarande praxis och innehålla, att för ersättningsrätt icke kräves

mer än att övervägande skäl talar för orsakssammanhang. På liknande sätt

uttalar sig Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska lantarbetsgivareföreningen.

Även i fråga om den försäkrings medicinska bedömningen

av ryggskador och vävnadsb ristningar går meningarna

starkt isär.

Landsorganisationen anför.

Den nuvarande sambandsbedömningen i olycksfallsärenden har ofta lett

till avgöranden som äro för lekmannen svårbegripliga. LO måste avstå från

att här ingå på en exemplifiering av detta påstående. Här må endast erinras

om praxis beträffande muskelsträckningar samt sen- och andra vävnadsbristningar

— fall i vilka kravet på s. k. olycksfallsmoment eller onormal

ansträngning i allmänhet lett till att ersättningsanspråken ogillats. Även

om ett »moment» eller en »onormal» påfrestning förelegat, är det för

övrigt enligt praxis inte alls givet att ersättningsrätt föreligger. Kan hos

den skadade röntgenologiskt eller på annat sätt fastställas någon mer eller

mindre uttalad, oftast för den skadade själv omedveten degeneration eller

annan insufficiens i den skadade kroppsdelen, tillmätes detta förhållande

ofta avgörande betydelse som skäl mot antagande av samband med olycksfallet.

Godkännes likväl skadan såsom olycksfallsskada, är det vanligt att

den vid senare omprövning av ersättningsrätten förklaras »icke vidare äga

samband»; de av olycksfallet betingade besvären anses ha »avklingat» en

viss dag och kvarstående besvär tillskrivas fr. o. in. denna dag den mer

eller mindre klart ådagalagda degenerationen. Den skadades tillstånd dagen

för avklingandet skulle med andra ord ha varit detsamma, även om den

för skadan utsatta kroppsdelen aldrig hade utsatts för någon skada. För

dylika avgöranden kan i de särskilda fallen ofta inte anges några säkra

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

medicinska grunder; man laborerar med schematiska antaganden enligt

»allmän försäkringsmedicinsk erfarenhet» e. d. Det bör inte vara ägnat

alt förvåna om man på arbetarhåll ofta har något svårt att förstå sainbandsbedömningar

av denna typ. Allra minst bör det förvåna om den skadade

själv är oförmögen att förstå ett avgörande, som innebär att hans först i

och med ett olycksfall förmärkta besvär efter en viss period skola tillskrivas

— och helt tillskrivas — andra förklaringsgrunder än olycksfallet.

Av läkarintygen i skaderegleringsärenden framgår att behandlingsläkarna

i regel jakande besvara intygens sambandsfråga i de fall som här särskilt

avsetts (sträckningar, bristningar o. d.) — lika regelmässigt som

inrättningarnas läkare underkänna samband. Denna motsättning i den

medicinska bedömningen söker man förklara med att behandlingsläkarna

icke ha att yttra sig i frågan, huruvida sjukdomstillståndet är orsakat av

det uppgivna olycksfallet utan endast om det kan vara det. Nu torde det

dock förhålla sig så att sambandsfrågan av behandlingsläkarna själva ofta,

kanske oftast, alls inte uppfattas på angivet sätt utan såsom avseende just

det faktiska sambandet. En behandlingsläkares positiva besvarande av sambandsfrågan

borde dock, hur i nämnda hänseende än förhåller sig, tillmätas

åtminstone den betydelse att sannolika skäl anses förebragta för

att sjukdomstillståndet orsakats av olycksfallet och därmed den legala

förutsättningen föreligga för utgivande av provisorisk ersättning i avbidan

på ersättningsfrågans slutliga avgörande. LO vill i sammanhanget understryka

det på arbetarhåll allmänt framförda önskemålet att behandlingsläkarnas,

på personlig undersökning av den skadade grundade sambandsbedömning

tillmätes större betydelse än i praxis är fallet.

Folksam uttalar, att den nya gränsdragningen för ersättningsberättigande

lumbagofall och vävnadsbristningar etc. snarast torde bli mindre distinkt

än enligt nu gällande praxis. Erfarenheten av Folksams ryggskadeförsäkringar

visade, att den av kommittén föreslagna utvidgningen skulle innebära

en icke oväsentlig ökning av antalet skadefall för stora yrkesgrupper.

Trots gränsdragningens oklarhet komme utvidgningen att medverka till att

begränsa irritationsanledningarna kring hithörande svårförståeliga fall, och

Folksam ansåge därför, att någon erinran icke borde resas mot kommitténs

förslag.

Även skogsyrkesinspektören i södra distriktet, borgarrådsberedningen i

Stockholm och Yrkeskvinnors samarbetsförbund ansluter sig till kommitténs

förslag.

En motsatt ståndpunkt intar riksförsäkringsanstalten, som i fråga om

ryggskadorna anför bl. a.

Att den hittillsvarande bedömningen av ryggåkommorna icke fått förståelse

hos allmänheten finner riksförsäkringsanstalten liksom kommittén,

till icke ringa del bero på att lekmannauppfattningen i dessa fall likaväl

som beträffande andra åkommor är böjd för att övervärdera yttre inverkningars

betydelse som orsaksmoment. Den läkarvetenskapliga forskningen

har klarlagt, att för ryggbesvär disponerande kroniska processer

(degenerativa förändringar i diskarna m. in.) äro synnerligen vanliga icke

blott hos kroppsarbetare utan även hos andra. Diskdegenerationens innersta

orsaker undandraga sig ännu bedömande, och den synes, såvitt man av

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

sjukhusmaterial kan finna, icke vara vanligare hos kroppsarbetarna än

hos andra befolkningsgrupper.

Liksom kommittén finner riksförsäkringsanstalten, alt förutsättningar

saknas för att inordna ryggåkommorna under försäkringen såsom vrkessjukdomar

i följd av långvarigt arbete. Den aktuella frågan vore därför

enligt anstaltens mening, huruvida tillräckliga skäl funnes för att på

annat sätt än hittills reglera ersättningsrätten för ryggåkommorna såsom

olycksfallsskador eller med dylika skador likställda skador genom mekanisk

inverkan under högst några få dagar.

Anstalten fortsätter.

Från principiell synpunkt kan fastslås, att lumbagotillstånden, såsom

kommittén anfört, i allmänhet uppkomma som följd av djupare liggande

orsaker än muskelansträngningar vid lyft o. d. För att en händelse i arbetet

skall anses som ett utlösande moment av väsentlig betydelse bör — i enlighet

med kommitténs ovan omförmälda principståndpunkt beträffande

dylika frågor — krävas att händelsen icke endast utgöres av någon även

utanför arbetet normalt och alldagligt förekommande omständighet. Vid

en konsekvent tillämpning av detta betraktelsesätt kan det enligt riksförsäkringsansaltens

mening snarare ifrågasättas, om icke ersättning nu

utgives i för stor utsträckning, än att bedömningen skulle vara för restriktiv.

Efter att ha omnämnt, alt vid en i Munkfors företagen undersökning

visat sig att av 300 industri- och skogsarbetare i åldern 35—50 år icke

mindre än 75 % företedde symtom från ryggen, anför anstalten vidare.

Riksförsäkringsanstaltens ortopediske sakkunnige, medicine licentiaten

Lennart Hult, som handhade undersökningen i Munkfors, har beträffande

undersökningens resultat upplyst bl. a., att olycksfallsmoment (kalkning

e. d.) hade angivits endast i ungefär 7, av ryggskottsfallen och att besvären

hade i ungefär 3/5 av fallen framträtt utan anslutning vare sig till

något olycksfall eller till tungt lyft. Lumbagotillstånd hade icke förekommit

hos förhållandevis flera skogsarbetare än industriarbetare. Däremot hade

skogsarbetarna i genomsnitt haft dylika besvär flera gånger än industriarbetarna.

Redan på grund av undersökningens begränsade omfattning

är det icke möjligt att med säkerhet fastslå orsakerna till detta förhållande.

Det synes emellertid icke osannolikt, att skogsarbetet är i större utsträckning

än industriarbete förenat med situationer, som innefatta sådana för

ryggbesvär utlösande moment som enligt nuvarande praxis tillmätas betydelse

vid den försäkringsmässiga bedömningen. Det är även att märka,

att ryggbesvär äro på grund av arbetets art mera hindrande för skogsarbetare

än för flertalet fabriksarbetare; därav följer givetvis icke att

sambandsfrågorna böra bedömas på olika sätt. Undersökningen torde icke

giva stöd för att den försäkringsmässiga bedömningen varit för restriktiv.

Riksförsäkringsanstalten finner således, att tillräckliga skäl ej framlagts

för en omläggning av praxis. Härtill konune, att en sådan omläggning

skulle få betänkliga praktiska verkningar. Man skulle ställas inför problemet

vad som skulle förstås med ett ansträngande lyft. Något objektivt

underlag för bedömandet av dylika frågor skulle man ofta ej kunna er
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

hålla, i synnerhet som det ju förhölle sig så, att vad som för den ene

kunde betraktas som ett tungt lyft kunde vara en mycket måttlig ansträngning

för den andre. Då det i varje fall icke gärna vore tänkbart att låta

yrkesskadeförsäkringen svara för kroniska insufficienstillstånd i andra

fall än då ett betydande trauma förekommit, skulle den ifrågasatta omläggningen

av praxis medföra, att ersättning ofta måste indragas innan

någon påtaglig förbättring i tillståndet hade inträtt. Detta torde ge anledning

till att klagomål över förmenta orättvisor komme att framföras i

större utsträckning än för närvarande.

I fråga om vävnadsbristningarna framhåller riksförsäkringsanstalten,

att det enligt den läkarvetenskapliga erfarenheten ej sällan inträffar, att

en kroppsvävnad spontant brister i följd av degenerativa förändringar. Det

förekomme t. ex. att en vadmuskel bruste vid vanlig, ostörd gång eller att

en meniskruptur inträffade eller gåve symtom när någon under helt vanliga

omständigheter reste sig upp från knästående ställning. I dylika fall

borde ersättning för yrkesskada givetvis ej ifrågakomma. Vid ersättningsfrågans

bedömande i andra fall torde man få med ledning av läkarens iakttagelser

och omständigheterna vid bristningens inträffande bedöma, om

bristningen vore att till övervägande del tillskriva degenerativa processer

eller om någon händelse av olycksfallslcaraktär eller någon därmed likställd

inverkan under högst några få dagar varit av väsentlig betydelse.

Ej heller försäkringsrådet anser sig kunna dela kommitténs uppfattning

om ryggsjukdomarnas och vävnadsbristningarnas särställning.

Försäkringsrådet anför bl. a.

När kommittén diskuterar dessa åkommor, vilka -— enligt uttalande i

betänkandet — för kommittén framstått som en av de viktigaste frågorna

vid lagrevisionen, förefaller det som om kommittén velat anbefalla de tilllämpande

organen mindre krav på sambandsbevisning än vid åkommor i

övrigt. Oklart är, om kommittén avsett, att även övriga åkommor, vilka

till sitt uppkomstsätt äro jämförbara med ryggåkommor och vävnadsbristningar,

såsom hjärnblödning, vissa hjärtåkommor, näthinneavlossning,

spontanpneumothorax in. fl. skola behandlas på samma frikostiga sätt.

Såväl ryggåkommor och vävnadsbristningar som övriga i föregående

stycke angivna åkommor äro i regel resultatet av en såvitt man vet av

arbetet oberoende, långsamt fortgående process, som förr eller senare tar

sig uttryck i besvär. Det saknas medicinskt stöd för att ställa ifrågavarande

åkommor i förmånsställning. De medicinska rönen tala i stället häremot.

Kommittén lägger avgörande vikt vid att vederbörande före uppgivet

skadetillfälle varit i stort sett besvärsfri. Det är dock enligt försäkringsrådets

mening betydelselöst, om det är den första eller någon av de följande

attackerna av den progredierande åkomman, som aktualiserar ersättningskravet.

Erfarenheten har för övrigt givit vid handen att försäkrade,

vilka påstått tidigare besvärsfrihet — ibland även styrkt av intyg från

närboende och av uppgifter i polisförhörsprotokoll — vid införskaffande

av ytterligare utredning exempelvis sjukhusjournaler ofta visat sig tidigare

hava undergått behandling för besvär av samma slag som de i ersättningsärendet

uppgivna.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Ett godkännande av kommitténs förslag skulle således föra allt för långt

från vad som kan anses vara materiellt riktigt. Än längre skulle man avlägsna

sig härifrån, om ersättning, därest sjukdomstillståndet blir mycket

långvarigt eller för alltid bestående, skulle utgå för hela tiden. Medicinskt

förhåller det sig nämligen i regel så att ju längre sjukdomstillståndet varar,

desto mindre kan detsamma anses föranlett av arbetet, utan detsamma

måste i sådant fall oftast i stället tillskrivas grundsjukdomen och dennas

egen utveckling. Kommittén har icke gjort något direkt uttalande i denna

fråga, men det vill synas som om kommittén syftat till ersättning utan

någon tidsbegränsning.

Det kan icke anses riktigt att gå så långt, att man överför till yrkesskadelagen

vad som rätteligen bör hänföras till sjukförsäkringen. De allmänna

grunder, som sedan 1937 tillämpats vid bedömning av sambandsfrågor vid

korttidspåverkan utan att något olycksfall i egentlig bemärkelse kunnat

åberopas, böra i princip alltjämt gälla. I varje fall torde resultatet av den

i förslaget omförmälda undersökningen angående ryggåkommornas frekvens

och orsaker böra avvaktas, innan ställning tages till definitiva utvidgningar

av ersättningsrätten, som av kommittén föreslagits.

Medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, Socialförsäkringsbolagens

förening, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen,

Svenska gruvföreningen och Södra Sveriges stuvar ef örbund

anser, att nuvarande praxis icke bör ändras vare sig i den ena eller den

andra riktningen, innan resultatet föreligger ifråga om den av riksdagen

beslutade undersökningen av ryggåkommornas frekvens och orsaker.

Med anledning av kommitténs uttalande, att behov av särskilda bestämmelser

om ersättningsrätten vid samverkande orsaksmoment

och indirekta skador ej torde föreligga, framhåller

statens institut för folkhälsan, att principerna för ersättning i dylika fall

är oklara och bör preciseras närmare.

Svea hovrätt anför.

Vid tillämpning av ÖL har ersättning ansetts böra utgå för hela påföljden

av en olycksfallsskada, även om påföljden blivit särskilt svårartad till följd

av att den försäkrade var behäftad med sjukdom eller sjukdomsanlag.

Allenast när olycksfallet som orsaksmoment varit alldeles oväsentligt har

ersättning ansetts icke böra ifrågakomma. Dessa principer böra säkerligen

godtagas för den sociala olycksfallsförsäkringens del. Emellertid avvika

de markerat från motsvarande regler inom den civila skadeståndsrätten,

varest vid två eller flera samverkande orsaksmoment ansvaret för skadeeffekten

såvitt möjligt fördelas å de skadebringande momenten efter graden

av medverkan (se i detta sammanhang N. J. A. 1944 s. 563). Hovrätten

finner det därför vara synnerligen önskvärt att socialförsäkringens innebörd

på ifrågavarande område kommer till direkt uttryck i den skrivna

författningstexten.

Socialförsäkringsutredningens förslag.

Socialförsäkringsutredningen bar behandlat de problem, som hänger

samman med försäkringsskyddets omfattning, endast i den mån samord
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

ningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringen påkallat det. Från denna

utgångspunkt har utredningen ansett sig böra taga ståndpunkt till frågorna,

huruvida försäkringsskyddet bör utsträckas till att gälla under arbete i

hemmet, huruvida färdolycksfallen bör bibehållas inom yrkesskadeförsäkringen,

vilka principer som bör användas för att avgränsa de ersättningsberättigande

yrkessjukdomarna och huruvida behov föreligger att lagfästa

särskilda bevisregler. Övriga hithörande spörsmål har däremot lämnats

åsido av utredningen.

Vad först angår frågan om försäkringsskydd vid arbete i hemmet

framhåller utredningen, att antalet skaderegleringsfall med utrednings-,

kontroll- och gränsdragningssvårigheter visserligen skulle minska betydligt,

om karenstiden förlängdes från de av socialvårdskommittén förordade 14

dagarna till den föreslagna samordningstiden. Skälen för bibehållande av

en undantagsbestämmelse såväl i fråga om hemindustriellt arbete som i

fråga om arbete, som andra arbetare med av arbetsgivaren anvisad arbetsplats

tillfälligt utförde i hemmet, vore emellertid mycket tungt vägande.

Om den allmänna obligatoriska sjukförsäkringen genomfördes och yrkesskadeförsäkringen

öppnades för frivillig anslutning av hemarbetarna själva,

vore försäkringsskyddet för hemarbetarna någorlunda tillfredsställande

ordnat. OL:s undantag borde därför bibehållas i yrkesskadeförsäkringslagen.

Utredningen finner det inte tillräckligt motiverat att utmönstra färdolycksfallen

från försäkringen. Genom samordningen komme för

övrigt de praktiska svårigheter, som otvivelaktigt vore förknippade med

färdolycksfallen, att begränsas till ett fåtal fall, nämligen de mycket långvariga

sjukdomsfallen samt invaliditets- och dödsfallen.

Förslaget är dock inte enhälligt i denna del. En av utredningens ledamöter

(hr Hydén) anser nämligen, att färdolycksfallen bör utmönstras ur

yrkesskadeförsäkringen och i sin helhet hänföras till sjukförsäkringen.

Beträffande yrkessjukdomarna utgår utredningen liksom socialvårdskommittén

från att det principiellt är helt rimligt att med olycksfallsskadorna

likställa andra hälsorubbningar till följd av arbetet och arbetsförhållandena,

oavsett om sjukdomen är specifik för yrket eller ej. Emellertid

bleve det, i den mån socialförsäkringen i övrigt utbyggdes, allt mindre

självklart att yrkesskadorna skulle stå i särklass ur ersättningssynpunkt.

Någon anledning funnes därför inte att driva tesen om ett dylikt likställande

till dess yttersta konsekvenser. I vilken utsträckning likställandet

borde realiseras vore helt och hållet en praktisk fråga.

I likhet med socialvårdskommittén finner utredningen uppenbart, att

yrkesskadeförsäkringen inte kan omfatta exempelvis allmänt förekommande

infektionssjukdomar och nervösa besvär annat än under vissa

speciella förhållanden.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Utredningen fortsätter.

Frågan i vilken utsträckning det nyssnämnda likställandet är praktiskt

möjligt och i vad mån man kan undvara en vidlyftig förteckning över de

ersättningsberättigande sjukdomarna kommer emellertid i ett nytt läge

genom den föreslagna samordningen. Genom en samordningstid av upp

till 90 dagar blir yrkesskadeförsäkringen i regel aktuell endast för de fåtaliga

långvariga eller invalidiserande fallen. Utredningar för att klarlägga

orsakssammanhanget är i fråga om mera långvariga sjukdomstillstånd ofta

påkallade redan från behandlingssynpunkt. I dessa fall är även vidlyftiga

utredningar rimliga med tanke på resultatet.

Även om huvudregeln anses böra vara den, att sjukdomar, vilkas samband

med arbetet kan någorlunda klarläggas medicinskt och tekniskt, bör

vara ersättningsberättigande från yrkesskadeförsäkringen, kan en allmän

ersättningsklausul utan undantagsbestämmelser inte komma ifråga. De

sjukdomar, som inte blir ersättningsberättigande från yrkesskadeförsäkringen

efter utgången av samordningstiden, lämnas inte därmed utan försäkringsskydd.

I den mån förutsättningarna för hel eller halv sjukpenning

från sjukförsäkringen föreligger, kommer nämligen att därifrån utgå fortsatt

sjukpenning vid såväl sjukdomstillstånd som invaliditet intill utgången

av den vanliga sjukhjälpstiden. Dessutom utgår sjukvårdsersättning.

Utredningen anser det liksom socialvårdskommittén ej möjligt att ställa

upp ett allmänt stadgande om ersättning för av arbetet orsakade sjukdomar

och förse detta stadgande med bl. a. undantagsbestämmelser (»negativ

förteckning»). Den av kommittén förordade metoden med en »positiv förteckning»

borde däremot användas. Utredningen anser emellertid att metoden

bör modifieras.

Härom anföres.

En förteckning kan, bl. a. på grund av teknikens hastiga utveckling, inte

bli ens tillnärmelsevis fullständig. Även om inte riksdagens medverkan

förutsättes för varje komplettering av förteckningen, är det ett omständligt

förfarande att komplettera den med t. ex. nya ämnen. Fråga om utökning

av förteckningen uppkommer oftast i samband med att någon drabbats

av sjukdom, som orsakats av något i arbetet använt men i förteckningen

inte upptaget ämne. Ersättning måste i sådana fall beslutas i särskild ordning.

Det måste framstå som en orättvisa, att en person, som drabbas av

sjukdom av ett i arbetet använt ämne, inte får yrkesskadeersättning endast

av den anledningen, att ämnet inte upptagits i förteckningen. De utredningssvårigheter,

som obestridligen skulle uppkomma, om man för sjukdomar

av ämnen i arbetet släpper kravet på att ämnet finnes i förteckningen,

torde knappast bli större än de svårigheter, som redan med gällande

lag uppkommer vid bedömandet huruvida samband föreligger mellan

vissa åkommor och olycksfall. Den medicinska och tekniska utredningen

är ofta erforderlig ur behandlingssynpunkt. Socialvårdskommittén jämte

bl. a. statens institut för folkhälsan (i remissyttrande över FYL) har

ansett det möjligt med en subsidiär generalklausul för majoriteten av

yrkessjukdomarna, nämligen hudsjukdomarna, under förutsättning av

en karenstid om 4 veckor. Försäkringsrådet har (i yttrande över FYL)

ansett det möjligt att utan förteckning eller karenstid medge ersättningsrätt

för alla sjukdomar, orsakade av ämne eller annan substans.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

99

På grund av vad sålunda anförts förordar utredningen ersättningsrätt

oberoende av »ämnesförteckning» för alla sjukdomar, som orsakats av

arbetet genom inverkan av ämne eller annan substans. Med dessa sjukdomar

anser utredningen kunna jämställas även sjukdom genom inverkan av

strålande energi.

Även om således enligt utredningens mening för ersättningsrätt inte

borde krävas att det skadebringande ämnet funnes upptaget i en förteckning,

innebure detta ej att utredningen avvisade tanken på användandet av en

förteckning. Tvärtom syntes en förteckning till ledning vid tillämpningen

av lagen kunna vara av stort praktiskt värde såväl för olycksfallsförsäkringsinrättningarna

och sjukkassorna som för läkarna, arbetsgivarna och

allmänheten. Det torde kunna anförtros åt riksförsäkringsanstalten att

upprätta och fortlöpande komplettera samt på lämpligt sätt publicera en

förteckning upptagande de ämnen m. m., som brukade förorsaka sjukdomar,

samt de sjukdomsformer och slag av verksamhet, som därvid vore

aktuella.

1 fråga om övriga yrkessjukdomar yttrar utredningen.

Vad beträffar yrkessjukdomarna i övrigt (d. v. s. återstoden av 3 § 1 mom.

b FYL) anser utredningen det, med hänsyn till att det här gäller ett antal

speciella sjukdomar förorsakade av speciell inverkan, inte möjligt att avvara

en förteckning. Denna förteckning skall motsvara 1 § 2 st. YL med

undantag för de »ämnessjukdomar», som medtagits där. Det är emellertid

angeläget att förteckningen rättas och kompletteras före lagens ikraftträdande.

Socialvårdskommittén har gjort vissa påpekanden i detta hänseende.

Det torde lämpligen få ankomma på medicinalstyrelsen och statens

institut för folkhälsan att i samråd med försäkringsorganen och arbetarskyddsstyrelsen

avge förslag härom. Utredningen anser kravet på allsidig

och grundlig utredning före ändring och tillägg i förteckningen kunna

tillgodoses utan att förteckningen finnes i lagen, om blott riksdagen

medverkar.

Utredningens förslag beträffande de nu berörda sjukdomarna innebär

således, att till yrkesskada skall hänföras, i den mån Konungen efter riksdagens

hörande så föreskriver, sjukdom som annorledes än genom olycksfall

orsakats av arbetet genom inverkan av ensidiga eller ovanligt ansträngande

rörelser, fortgående eller upprepat tryck, vibrationer från arbetsredskap,

buller eller smitta.

Vad angår de av socialvårdskommittén föreslagna be v is reglerna

gör utredningen följande påpekanden.

När det talas om bevisregler, sker ofta en sammanblandning av dels

vem det åligger att anskaffa utredning och dels vem som skall ha nackdelen

eller fördelen av att en viss omständighet inte låter sig utreda. Inom den

sociala olycksfallsförsäkringen åligger det i princip försäkringsinrättningen

att anskaffa erforderlig utredning för ersättningsfrågans bedömning. Denna

princip ligger till grund för bestämmelserna i 13 § ÖL respektive 18 §

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj ds proposition nr 60.

1 mom. FYL och gäller oberoende av de föreslagna bevisreglerna. Vidare

brukar vid diskussion om bevisreglerna dragas in frågan om regler om

samverkande orsaksmoment och om adekvat kausalitet.

Socialvårdskommitténs huvudsyfte med den s. k. bevisregeln i 18 § 2 mom.

torde ha varit att i lagen slå fast, att de undantagsfall, där det trots sorgfällig

utredning inte är möjligt att klargöra om sannolikheten är större

för samband än mot samband, skall avgöras till den försäkrades förmån.

De framför allt sociala skäl, som brukar anföras för en »omkastning av

bevisbördan», har en väsentligt mindre bärkraft, när man samordnar

yrkesskadeförsäkringen med en effektiv sjukförsäkring. För tillämpning

av en så vidsträckt yrkessjukdomsförsäkring som den av utredningen föreslagna

är det också nödvändigt, att bevisregeln är godtagbar ur medicinsk

synpunkt. Detta innebär inte att man skall behöva kräva, att orsakssamband

med arbetet låter sig påvisa, utan det bör vara tillräckligt, att samband

kan anses sannolikt. Gällande praxis synes gå på denna linje.

Socialvårdskommittén uttalar tveksamhet rörande den föreslagna regelns

betydelse för tillämpningen. Av remissyttrandena över förslaget framgår,

att man på ett mycket skiftande sätt uppfattat innebörden av regeln.

Under åberopande av det anförda anser utredningen det vara lämpligast

att inte i lagen utforma någon ny bevis- eller presumtionsregel.

Yttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag.

Socialförsäkringsutredningens förslag att i den nya yrkesskadeförsäkringslagen

bibehålla OL:s undantag för arbete i hemmet har i allmänhet

lämnats utan erinran i yttrandena.

Landsorganisationen finner dock förslaget svårförklarligt samt yttrar.

Utredningen har inte haft att behandla denna försäkring i vidare mån,

än som påkallas av samordningen. Det är nu svårt att se huru samordningen

kan kräva undantagets bibehållande. Enligt LO:s mening borde

den snarare motivera undantagets slopande. Av samordningsskäl har ju

utredningen funnit nödvändigt att yrkesskadeförsäkringen i avseende å

den skyddade personkretsen grundas på det civilrättsliga arbetstagarebegreppet;

man borde då också tillämpa denna princip konsekvent. De arbetare

det här gäller tillhör uppenbarligen gruppen anställda — i vilken

egenskap de också av utredningen själv inordnas under sjukförsäkringens

obligatoriska tilläggsförsäkring. Redan med hänsyn till arbetstagarbegreppet

är undantaget sålunda oegentligt. Men därtill kommer att med hemarbetarnas

nämnda inrymmande under tilläggsförsäkringen undantagsregeln

endast kan få praktisk betydelse för invaliditets- och dödsfallen

och för de långvariga sjukdomsfallen utöver samordningstiden, några få

procent av samtliga fall. Än vidare: samordningstiden betyder för yrkesskadeförsäkringen

en faktisk karenstid om 90 dagar — mer än sex gånger

längre alltså än den av kommittén föreslagna.

Därmed måste väl alla över huvud möjliga garantier vara givna mot

försäkringsmissbruk. Någon annan motivering för undantaget än risken

för sådant missbruk kan över huvud inte diskuteras.

Landsorganisationen vidhåller således sitt krav på att hemarbetare och

likställda arbetare inordnas under yrkesskadeförsäkringen utan villkor om

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

annan karenstid än den samordningstiden innebär. Samma ståndpunkt

intar två reservanter i försåkringsrådet samt Svenska gjutareförbundet och

De lungsjukas riksförbund.

Beträffande färdolycksfallen är av dem, som tagit uttrycklig

ståndpunkt till frågan, arbetarskyddsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms

och Kopparbergs län, statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i första

distriktet samt Landsorganisationen och Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet

ense med socialförsäkringsutredningen därom att tillräcklig

anledning ej finnes att utmönstra dessa olycksfall från försäkringen. I allmänhet

åberopas till stöd för denna mening samma skäl, som socialvårdskominittén

och socialförsäkringsutredningen anfört mot att det nuvarande

försäkringsskyddet i detta hänseende inskränkes.

Överståthållarämbetet uttalar, att socialförsäkringsutredningen i fråga

om färdolycksfallen icke utnyttjat de möjligheter att klart avgränsa yrkesskadeförsäkringens

omfattning, som samordningen erbjudit. Då försäkringen

framdeles torde få sin huvudsakliga betydelse för livränte- och

invalidiletsersättningsfallen, kunde sociala skäl tala för utredningens ståndpunkt.

Ämbetet utginge emellertid från att det nuvarande kravet på

omedelbart samband mellan färden och olycksfallet bibehölles och att

socialvårdskommitténs förslag till uppmjukning av hithörande bestämmelser

icke genomfördes.

Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län bör färdolycksfallen omfattas av

försäkringen endast om påtagligt samband råder mellan arbetet och skadan,

såsom då färden företages över obanad mark eller på arbetsgivarens

föranstaltande företages med något för allmänheten icke avsett transportmedel

eller när olycksfallet föranledes av att den anställde medför redskap

eller materiel till arbetsplatsen. Övriga färdolycksfall syntes däremot

ej äga sådant typiskt orsakssammanhang med arbetet och de med

detta förenade riskerna att de borde ingå under yrkesskadeförsäkringen.

Fyra handelskammare, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen,

Handelns arbetsgivareorganisation, Norrlands stufvareförbund

och Södra Sveriges stuvar ef örbund ansluter sig till den inom

socialförsäkringsutredningen reservationsvis framförda meningen, att färdolycksfallen

bör utmönstras från yrkesskadeförsäkringen. Även försåkringsrådet

(majoriteten), pensionsstyrelsen, tre reservanter i riksförsåkringsanstalten

och Sveriges läkarförbund uttalar önskemål i denna riktning.

Reservanterna i riksförsäkringsanstalten motiverar sin ståndpunkt

på följande sätt.

Vid inordnandet på sin tid av olycksfallen vid färd till eller från arbetsstället

under de ersättningsberättigande olycksfallsskadorna utgick man

från att gränsdragningssvårigheterna därigenom skulle undgås. Erfarenheten

har visat, att detta ingalunda blivit fallet. Tvärtom kan man nu

konstatera, att dessa svårigheter ökat och att en för allmänheten begriplig

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

bedömning av ersättningsfrågorna ej kunnat åstadkommas. Det kan även

erinras om att genom lagändringen arbetsgivarna belastats med kostnader

för olycksfall, som icke stå i något som helst förhållande till risken i

arbetstagarnas yrke och som i allmänhet helt och hållet stå utanför arbetsgivarnas

kontroll.

Efter lagändringen har en obligatorisk trafikförsäkring å motorfordon

införts. Nu står man också i begrepp att genomföra en hela befolkningen

omfattande obligatorisk sjukförsäkring, som under viss tid skall samordnas

med yrkesskadeförsäkringen. Tiden borde då vara inne att ur sistnämnda

försäkring utmönstra olycksfallen vid vanliga färder till eller

från arbetet och såsom ersättningsberättigande endast bibehålla vissa särskilda

färdolycksfall, där färden på grund av arbetsförhållandena medför

speciella risker för arbetstagarna.

Socialförsäkringsutredningens förslag att slopa det nuvarande förteckningssystemet

såvitt angår yrkessjukdomar, som orsakats av

ämnen eller strålande energi, tillstyrlces så gott som genomgående

i de yttranden, där denna fråga berörts. Riksförsäkringsanstalten

uttalar dock, att ett slopande av ämnesförteckningen kan förutses ge upphov

till svårbedömda frågor om orsakssamband mellan arbetet och sjukdomstillstånd

utan specifika symtom för yrkessjukdom. Då samordningen

även i detta avseende kunde förutses medföra en stark begränsning av antalet

tvistiga fall, ville anstalten emellertid icke motsätta sig förslaget. Även

statens institut för folkhälsan — som hälsar förslaget med tillfredsställelse

—- förutser tillämpningssvårigheter och föreslår därför, att yrkessjukdomsfallen

från början handlägges av försäkringsinrättningarna. Enligt

medicinalstyrelsen är det möjligt att utan förteckning medge ersättning

för alla yrkessjukdomar, som förorsakats av ämnen, dock endast under

förutsättning att det medicinska sambandet är uppenbart.

Med anledning av socialförsäkringsutredningens uttalande att det bör

anförtros åt riksförsäkringsanstalten att till ledning för tillämpningen

upprätta och fortlöpande komplettera samt på lämpligt sätt publicera en

förteckning upptagande de ämnen in. m., som brukar förorsaka sjukdomar,

samt de sjukdomsformer och slag av verksamhet, som därvid är

aktuella, anför försåkringsrådet (majoriteten).

Antalet ämnen, som skulle upptagas i förteckningen, komme att bliva

stort, och förteckningen kunde icke gärna bliva fullständig från början.

Risk förelåge då, även om förteckningens ofullständiga karaktär angåves

i densamma, att person, lidande av sjukdom, som var eller med fog misstänktes

orsakad av i arbetet använt ämne, som icke upptagits i förteckningen,

på grund därav icke gjorde anspråk på ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen

och på så sätt lede rättsförlust. Arbetsgivarna och

sjukkassorna kunde också lätt förledas att anse förteckningen fullständig.

Vidare är det icke nog, att riksförsäkringsanstalten godtagit en sjukdom

såsom orsakad av ett i arbetet använt ämne för att ersättningsrätt skall

föreligga för dylik sjukdom. Riksförsäkringsanstalten kan nämligen icke

binda överinstansen och social försäkringsbolagen genom ett sådant av
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

görande. Skulle ett dylikt bolag eller överinstansen nödgas avslå ersättningsanspråk

för sjukdom, som påstås orsakad av ett ämne under samma

förhållande som i fall, vilket riksförsäkringsanstalten godkänt och lagt

till grund för uppgift i förteckningen, uppkommer en mindre önskvärd

situation.

På grund av det anförda avstyrker försäkringsrådet förslaget om en

förteckning av ifrågavarande slag. Om en förteckning likväl anses böra

komma till stånd, måste den enligt försäkringsrådets mening upprättas

av antingen Kungl. Maj :t eller överinstansen.

Förslaget att andra yrkessjukdomar i egentlig bemärkelse

än »ämnessjukdomar» skall omfattas av försäkringen, endast i den mån

de är upptagna i en av Konungen efter riksdagens hörande upprättad

förteckning, har föranlett Landsorganisationen att uttala, att en förteckning,

ehuru ändamålsenlig till ledning för lagtillämpningen, icke borde

ges den innebörd och verkan, att försäkringsskyddet exklusivt begränsades

till i densamma angivna sjukdomsorsaker. Samma mening uttalas av

två reservanter i försäkringsrådet. Även medicinalstyrelsen är inne på

denna tankegång. Styrelsen, som ej har något att erinra mot den föreslagna

förteckningen, anser nämligen, att ersättning bör utgå även för

sjukdom, som ej är upptagen i förteckningen, därest utredning visat ett

uppenbart medicinskt samband mellan arbetet och sjukdomen.

Socialförsäkringsbolagens förening finner det icke behövligt och knappast

heller tillrådligt att rätten till ersättning göres beroende av huruvida sjukdomen

finnes upptagen i en på administrativ väg utfärdad förteckning.

Såväl sjukdomarna som de sysselsättningar, varigenom de måste ha uppkommit,

borde fastställas i lag.

I motsats härtill ifrågasätter Tjänstemännens centralorganisation, om

förteckningen skall behöva fastställas av Konung och riksdag.

Försäkringsrådet (majoriteten) anför beträffande detta och vissa andra

spörsmål bl. a.

I lagtexten bör angivas de olika där avsedda sjukdomar, som skola vara

ersättningsberättigande, ävensom vilken art av påverkan, som i det särskilda

fallet skall hava förelegat.

Försäkringsrådet anser emellertid, att med hänsyn till samordningen

översyn bör verkställas av de i 3 § 1 mom. c) liksom de i 4 mom. angivna

ersättningsfallen och övervägas i vad mån desamma böra bibehållas inom

yrkesskadeförsäkringen. Sambandet mellan vissa av de i dessa lagrum

avsedda åkommorna och arbetet är många gånger svårt att avgöra. Endast

i undantagsfall föranleda dessa åkommor sjukdom efter samordningstiden

eller invaliditet. Där så sker, är sambandet mellan sjukdomstillståndet

efter nämnda tid eller invaliditeten, å ena sidan, och arbetet, olycksfall

eller korttidspåverkan under arbetet, å andra sidan, ofta tvivelaktigt. Särskilt

gäller detta de i YL 1 § andra stycket 1)—3) upptagna åkommorna

samt av i utredningens förslag 3 § 4 mom. angivna skador dem, som

orsakats av inverkan under högst några få dagar på mekanisk väg. I varje

fall bör ersättningsrätten enligt yrkesskadeförsäkringen för muskelsträck
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ningar o. d. åkommor upphöra. Ett uteslutande helt eller delvis av här

angivna åkommor innebär ett beskärande av yrkesskadeförsäkringslagens

omfattning. Betänkligheterna häremot synas emellertid mindre än de,

som kunna resas mot utredningens förslag att i samband med införandet

av arbetstagarbegreppet begränsa denna lags räckvidd i fråga om personkategorier,

som äro försäkrade enligt ÖL.

Skavsår och blåsor, ådragna under arbetet, ersättas i regel enligt ÖL,

enär de regelmässigt anses uppkomma under högst några få dagar. Om

dessa åkommor alltjämt skola ersättas såsom yrkesskador, böra de hänföras

till den grupp, som bl. a. inrymmer inflammation i arbetsvalk, i

stället för att exemplifiera »skada, som orsakats av inverkan under högst

några få dagar på mekanisk väg». Sistnämnda rekvisit har större betydelse

för sådana åkommor, t. ex. muskelsträckningar, som kunna orsakas

genom påverkan av arbetet under längre eller kortare tid. Någon exemplifiering

synes emellertid icke erforderlig.

I fråga om den föreslagna bevisregeln vidhåller försäkring srådet

(majoriteten) sin i yttrandet över socialvårdskommitténs förslag uttalade

mening, att hittills allmänt tillämpade regler att samband anses föreligga

därest sådant finnes sannolikt, givit rättvist resultat. Med hänsyn till den

ovisshet som syntes råda beträffande kravet på bevisning och jämväl av

praktiska skäl hemställer rådet, att dess uppfattning kommer till uttryck

i lagtexten. Tre reservanter i försåkringsrådet anser, att den av socialvårdskommittén

för huvudfallen föreslagna bevisregeln, vilken enligt deras uppfattning

inte innebure endast en kodifiering av praxis, borde godtagas.

Sveriges läkarförbund avstyrker, att socialvårdskommitténs förslag i

detta hänseende förverkligas.

Landsorganisationen anför.

Det kunde kanske göras gällande att med den av socialvårdskommittén

föreslagna regeln om sambandsbevisning en del av de i praxis avvisade

skadefallen komme att inrymmas direkt under yrkesskadelagen och att

sålunda för dem något behov av samordning inte skulle föreligga om regeln

lagfästes. Detta är i och för sig riktigt. Men för det första kvarstår att

många nu oskyddade fall inte skulle kunna skyddas på detta sätt redan

därför att tillfredsställande bevisning inte vore möjlig att förebringa ens

enligt den föreslagna bevisregeln. Därtill kommer att — såsom framgår

både av socialvårdskommitténs betänkande och av remissyttranden över

detta — regeln på vissa håll faktiskt inte ansetts betyda någon annan

sambandsbedöinning än den som redan tillämpas i praxis. Om detta omdöme

återger en allmännare uppfattning inom försäkringsinrättningarna,

vågar man inte hysa några förhoppningar om att bevisregelns lagfästande

skulle leda till nämnvärd utsträckning av försäkringsskyddet. Omdömet

i fråga är nu enligt LO:s uppfattning oriktigt. Det "förhåller sig inte så

att man inom yrkesskadeförsäkringen i allmänhet tillämpar något liberalare

sambandskrav än inom skadeståndsrätten. I yttranden över en riksdagsmotion

1932 anförde försåkringsrådet och riksförsäkringsanstalten att

kraven på orsakssammanhang mellan olycksfall och efterföljande sjukdom

inte kunde eller borde vara strängare än enligt allmänna skadestånds
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

regler: detta uttalande torde fortfarande ganska väl avspegla den inom

praxis förhärskande uppfattningen, vilken tydligen är en annan än den

som socialvårdskommittén 1951 sökte utforma i regeln om omvänd bevisbörda.

Tolkad efter sin ordalydelse men framför allt med ledning av kommitténs

motivering betyder denna regel obestridligen en från de yrkesskadades

synpunkt förmånligare bevisfördelning än den nu gällande. Men

såsom anmärkts: även om denna regels betydelse allmänt erkändes av

försäkringsorganen och man alltså kunde räkna med en praxisändring,

så skulle denna få en begränsad räckvidd och en samordning likväl vara

påkallad med hänsyn till de skadefall, som på grund av sin natur eller

på grund av bristfällig medicinsk utforskning undandrar sig sambandsbedömning.

Utredningen anser det — med en något svävande motivering — vara

»lämpligast» att inte i en lagbestämmelse utforma någon bevisregel av det

innehåli socialvårdskommittén föreslog 1951 (jämför vad ovan sagts om

detta förslag). LO har svårt att förstå denna ståndpunkt. Om det, såsom

utredningen själv påpekar, råder skiftande uppfattningar om beviskravet,

borde det väl tvärtom vara lämpligast att lagstiftaren ger sin mening till

känna. Oklart är för övrigt vad som föranlett utredningen att behandla

denna sak. Utredningen säger sig inte behandla yrkesskadeförsäkringen i

vidare mån än som påkallas av samordningen. Såvitt LO förstår skulle i de

av samordningen omfattade ersättningsfallen —- där sambandsfrågan icke

aktualiseras — här ifrågavarande bevisregel vara utan praktisk betydelse.

Betydelse synes den, vid en samordning, få endast i de fall, som antingen

direkt eller efter samordningstiden är hänförliga under yrkesskadelagen.

Att under sådana förhållanden motiveringen för bevisregeln skulle i och

med samordningen komma att få »en väsentligt mindre bärkraft» är svårt

att inse. Det är just med hänsyn till regelns betydelse för dessa tall som

LO bestämt motsätter sig att den utgår ur yrkesskadelagen.

Departementschefen.

De nuvarande bestämmelserna om försäkring mot yrkesskador är fördelade

på två huvudförfattningar, nämligen 1916 års lag om försäkring

för olycksfall i arbete och 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Redan benämningen på de båda lagarna antyder, att man

velat skilja mellan å ena sidan skador, som orsakats av olycksfall, d. v. s.

av plötsliga och oförutsedda händelser, och å andra sidan yxdcessjukdomar,

d. v. s. hälsorubbningar, vilka uppkommit genom en mera långvarig påverkan

av skadlig natur. Denna gränsdragning är emellertid numera i viss

mån utsuddad. Genom de utvidgningar av försäkringsskyddet, som vid

skilda tillfällen företagits, har nämligen ÖL kommit att omfatta inte blott

olycksfallsskador i egentlig bemärkelse utan även vissa skador, som uppkommit

genom påverkan under längre tid, under det att till YL hänförts

åtskilliga sjukdomar, som kan uppstå lika plötsligt och oförutsett som

olycksfall. De av försäkringen täckta riskerna bildar därför, såsom socialvårdskommittén

uttrycker sig, en hel serie, i vilken de olika åkommorna

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

blandar sig med varandra utan några skarpa gradationer i fråga om de

skadliga påverkningarnas varaktighet.

Trots de utvidgningar, som tid efter annan genomförts, består emellertid

alltjämt luckor i försäkringsskyddet. Härtill kommer att gränserna

för försäkringens räckvidd i åtskilliga avseenden är oklara och att lagstiftningen

utfyllts med en rikhaltig och invecklad rättspraxis, som mången

gång ter sig svårförståelig för lekmannen. Så länge förutsättningar saknades

för en rationell samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen,

var det inte lätt att genom lagstiftningsåtgärder komma

till rätta med hithörande förhållanden. De omständigheter, under vilka

olycks- och sjukdomsfall inträffar, är nämligen så skiftande, att det —

hui gränserna kring yrkesskadebegreppet än dragés — måste stöta på

utomordentligt stora praktiska svårigheter att i samtliga de fall, där en

hälsorubbning påstås ha orsakats av arbetet, avgöra huruvida yrkesskada

i lagens bemärkelse föreligger eller ej. Sålunda erfordras ej sällan ingående

utredning t. ex. rörande de omständigheter, under vilka en skada uppkommit,

eller det orsakssamband, som kan föreligga mellan en viss händelse

och ett sjukdomstillstånd. Det är uppenbart, att dessa svårigheter

kommer att minska högst avsevärt, sedan den allmänna sjukförsäkringen

övertagit den stora mängden av kortvariga yrkesskador. Härigenom åstadkommes

nämligen ej blott en betydande kvantitativ avlastning från yrkesskadeförsäkringen;

de relativt fåtaliga yrkesskador av långvarig eller svårartad

karaktär, som återstår sedan småskadorna utmönstrats, är ofta av

sådan art, att det redan av medicinska skäl är nödvändigt att klarlägga

deras orsak.

Möjligheterna att göra försäkringsskyddet mera fullständigt kommer

således att ökas högst avsevärt genom att yrkesskadeförsäkringen och

sjukförsäkringen samordnas. Det skulle rent av kunna ifrågasättas, om

inte samordningen skapat förutsättningar för en så generell definition av

yrkesskadebegreppet, att varje hälsorubbning, som hade sin grund i arbetet

eller arbetsförhållandena, ltomme att omfattas av försäkringen. Av

skäl, som kommer att utvecklas i det följande, är det emellertid nödvändigt

att från yrkesskadeförsäkringen undantaga en del sjukdomar, som

visserligen i undantagsfall kan ledas tillbaka till arbetet men vilkas ursprung

i allmänhet inte kan utredas. Hit hör t. ex. de vanliga förkylningssjukdomarna

och psykiska hälsorubbningar av olika slag. Detta gör att

innebörden av begreppet yrkesskada inte kan bestämmas genom en så

allmänt hållen definition som nyss antytts utan måste preciseras närmare.

Det är emellertid av vikt, att försäkringsskyddet inte inskränkes mera än

som är oundgängligen nödvändigt, och den vägledande principen vid utformningen

av yrkesskadebegreppet bör därför vara, att alla slag av skador,

som orsakats av arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden,

bör så långt det är möjligt omfattas av försäkringen.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Från denna utgångspunkt är det självklart, att skador till följd

av olycksfall i arbetet åtminstone i samma omfattning som

hittills bör berättiga till ersättning.

Såsom förut nämnts är försäkringsskyddet mot dylika skador f. n. begränsat

såtillvida, att olycksfall under arbete i det egna

hemmet — varmed likställes annat, av arbetstagaren bestämt arbetsställe

— i regel inte omfattas av försäkringen. Detta gör, att en stor grupp

arbetstagare —- nämligen alla de som är sysselsatta i hemindustrielit eller

därmed jämförligt arbete — helt och hållet saknar försäkringsskydd mot

de olycksfallsrisker, som deras arbete medför. Men även arbetstagare, som

under vanliga förhållanden är försäkrade, mister försäkringsskyddet då

de, kanske av tillfällig anledning, fullgör sin arbetsprestation eller någon

del därav i hemmet. Visserligen har de nu berörda reglerna ej tillämpats

med full konsekvens, men de undantag, som medgivits i praxis, har varit

föranledda av särskilda omständigheter och relativt sällsynta.

Som skäl för att arbete i hemmet pa detta sätt satts i särställning hai

främst anförts, att arbetsgivaren saknar möjlighet att vaka över hur

arbetet anordnas och att risker skulle föreligga för missbruk av föi säkringen.

Socialvårdskommittén har vägt betänkligheterna att låta försäkringen

gälla vid skador i hemmet mot de sociala skäl, som talar föi att

hemarbetarna beredes samma försäkringsskydd som andra, och däivid

kommit till den slutsatsen, att det nuvarande undantaget för hemarbete

skulle kunna slopas om blott det stora antalet kortvariga skador utmönstrades.

Med anledning härav har kommittén — som utgått från att någon

samordning med sjukförsäkringen inte vore aktuell och att yrkesskadeförsäkringen

således redan från början skulle handha skaderegleringen

föreslagit, att en särskild karenstid av 14 dagar fastställes för skador, som

uppkommit i hemarbete, men att dylika skador i övrigt helt likställes med

skador i annat arbete.

Socialförsäkringsutredningen har sedermera omprövat frågan med tanke

på den situation, som kommer att föreligga sedan den allmänna sjukförsäkringen

trätt i kraft. Utredningen har härvid kommit till den slutsatsen,

att olycksfall i hemarbete liksom hittills bör undantagas från den

obligatoriska yrkesskadeförsäkringen och som skäl härför åberopat bl. a.,

att hemarbetarnas försäkringsskydd komme att bli någorlunda tillfredsställande

ordnat genom den obligatoriska sjukförsäkringen och genom

möjligheten till frivillig anslutning till yrkesskadeförsäkringen.

Utredningens förslag i denna del har under remissbehandlingen rönt

kritik endast från ett par håll.

För egen del ansluter jag mig till dem som anser att man ej bör sätta

hemarbetarna i sämre ställning än övriga arbetstagare då det gäller försäkringsskydd

mot yrkesskador. Det skydd, som den obligatoriska sjukförsäkringen

bereder hemarbetarna, torde visserligen räcka till vid det

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

stora flertalet lindriga yrkesskador, men det är inte tillräckligt i fall, då

skadan leder till invaliditet eller eljest är av lång varaktighet; och vid

dödsfall lämnar sjukförsäkringen över huvud taget ingen ersättning. Att

hänvisa hemarbetarna till att själva komplettera den obligatoriska sjukförsäkringen

med en frivillig försäkring mot yrkesskador, synes knappast

stå i god överensstämmelse med de principer, på vilka lagstiftningen om

yrkesskadeförsäkring i övrigt vilar. Soeialvårdskommittén har ansett sig

kunna tillråda, att yrkesskador, som uppkommit i hemarbete, inordnas

under den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, sedan smärre skador utmönstrats

genom en särregel om 14 dagars karenstid. Det bör då möta

desto mindre betänkligheter att vidtaga denna åtgärd, när samordningen

genomförts och yrkesskadeförsäkringen som en följd härav i allmänhet

inte skall gripa in förrän efter 90 dagar. Sedan så lång tid förflutit, torde

ersättning komma i fråga endast för ett mycket begränsat antal skador.

Att på grund av kontroll- och utredningssvårigheter utesluta dessa, ofta

mycket behjärtansvärda fall från yrkesskadeförsäkringen bör enligt min

mening inte komma i fråga. Ej heller synes avgörande betydelse böra tillmätas

den omständigheten, att arbetsgivaren har svårt att övervaka hur

hemarbete anordnas. Gentemot detta argument kan nämligen invändas,

att de arbetsgivare, som använder hemarbetare och därigenom slipper ifrån

kostnader för arbetslokaler och skyddsanordningar, inte rimligen dessutom

bör slippa ifrån den skyldighet att bekosta yrkesskadeförsäkring för de

anställda som åvilar övriga arbetsgivare.

•lag föreslår därför att försäkringsskyddet utsträckes så, att det kommer

att gälla även vid hemarbete och att det undantag, som f. n. gäller beträffande

dylikt arbete, alltså slopas. Om så sker, erfordras inte några särskilda

bestämmelser om olycksfall i förläggning. Att dylika

olycksfall i ersättningshänseende nu behandlas på annat sätt än olycksfall

på arbetsområdet, beror nämligen på att förläggningen i försäkringshänseende

betraktas som arbetstagarens hem.

Utvidgas försäkringsskyddet på sätt jag nu föreslagit, kommer alla

olycksfall, som inträffar i arbetet, att anses som yrkesskador. Uttrycket

»olycksfall i arbete» är inte definierat i ÖL, och med hänsyn till livets

mångskiftande förhållanden torde det knappast heller vara möjligt att i

lagtext närmare ange vad som avses med uttrycket. Det synes därför även

i fortsättningen böra överlämnas åt rättstillämpningen att tolka innebörden

av begreppet olycksfall i arbete. Med stöd av förarbetena till ÖL har

en rikhaltig praxis utbildat sig på området. Det kan givetvis inte komma

i fi aga att här lämna en uttömmande redogörelse för denna praxis men

följande må dock nämnas. För att en händelse skall anses som ett olycksfall

kräves, att den inträffat med en viss grad av plötslighet och inneburit

något i viss mån ovanligt och oförutsett. Därjämte måste händelsen ha

stått i ett visst samband med arbetet för att kunna accepteras som ett er
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj. ts proposition nr 60.

sättningsberättigande olycksfall. Kravet på samband med arbetet ställes

emellertid inte särskilt högt, tv praktiskt taget varje händelse av angiven

art, som inträffar på arbetsområdet, accepteras som olycksfall i arbetet.

Det kräves alltså inte att händelsen har sin grund i en för arbetet typisk

fara; erforderligt samband anses föreligga även då vederbörande på sin

arbetsplats drabbas av det dagliga livets faror. Som exempel härpå kan

nämnas, att insektssting under arbetet ansetts som olycksfall i arbetet.

Någon gång inträffar det dock, att den skadade genom sitt eget beteende

— t. ex. genom att inlåta sig i slagsmål — anses ha försatt sig utom arbete,

och skadan anses då inte stå i erforderligt samband med arbetet. I många

fall — såsom vid jordbruk, skogsbruk, vägbyggnadsarbete och vissa slag av

försäljningsarbete —• är arbetsområdet ganska vidsträckt. Men även olycksfall

utanför arbetsområdet betraktas som olycksfall i arbetet under förutsättning,

att arbetstagaren vid olyckstillfället var stadd i arbetsgivarens

ärenden. Olycksfall under raster eller pauser på arbetsområdet eller i dess

omedelbara närhet likställes i allmänhet med olycksfall under själva arbetet.

Jag förutsätter att ifrågavarande praxis skall vara vägledande vid tilllämpningen

av den nya yrkesskadeförsäkringslagen. Såsom socialvårdskommittén

funnit kan det emellertid ifrågasättas, om inte kravet på samband

mellan ett olycksfall och vederbörandes arbete bör ställas högre då olycksfallet

inträffar i hemarbete än eljest. Att praktiskt taget alla olycksfall, som

drabbar t. ex. en fabriksarbetare medan han uppehåller sig i fabriken,

godtages som olycksfall i arbetet, kan nämligen motiveras med att vistelsen

i fabriken presumeras vara uteslutande föranledd av arbetet. En dylik presumtion

kan inte uppställas i fråga om vistelse i hemmet, där vederbörande

ju uppehåller sig inte blott då han utför det arbete, i vilket han är försäkrad,

utan även eljest. Det synes därför motiverat att iakttaga en viss försiktighet

vid bedömningen av sådana olycksfall i hemmet, som inte är direkt orsakade

av arbetet utan mera har sin grund i det dagliga livets faror.

Innan jag lämnar begreppet olycksfall i arbete vill jag något beröra

ett särskilt spörsmål, som tagits upp av kommerskollegium och Sveriges

redareförening, nämligen frågan om försäkringsskydd för sjömän vid

idrottsövningar, som bedrives på fritid. Det synes mig inte uteslutet att

betrakta de idrottsövningar och andra fritidssysselsättningar, som anordnas

i fartygets regi och som har till syfte att draga sjömännen bort från förströelser

av underhaltig art, såsom ett led i vederbörandes arbete. Om så

kan anses vara förhållandet — och frågan härom måste prövas av försäkringsorganen

med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall —

gäller givetvis den obligatoriska försäkringen. Att vidga försäkringen till

att omfatta även andra fall av fritidssysselsättning skulle kunna medföra

konsekvenser, som utan en närmare utredning är svåra att överblicka, och

jag är därför inte beredd att nu förorda en sådan utvidgning.

År 1919 infördes i ÖL ett stadgande, varigenom olycksfall vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

färd till eller från arbetet likställdes med olycksfall i arbetet,

såvida färden föranletts av och stått i omedelbart samband med arbetsanställningen.

Som skäl för denna utvidgning av försäkringen åberopades, att

olycksfall på väg till eller från arbetet under vissa förutsättningar redan

betraktades som olycksfall i arbetet och att detta medfört svårigheter att

dra en klar gräns mellan fall, som berättigade till ersättning, och andra

fall. Även om tämligen bestämda principer tillämpades vid avgöranden härutinnan,

kvarstode dock -— uttalades det under förarbetena — ofta en viss

tveksamhet även hos de beslutande myndigheterna, och för den skadade

arbetaren och hans arbetsgivare måste dessa principer ofta te sig ganska

svårförståeliga eller kanske understundom i det enskilda fallet rent av godtyckliga.

Som exempel nämndes, att ett olycksfall som drabbade en arbetare,

vilken på väg till arbetet hunnit inom gränsen för arbetsområdet — detta

taget i ganska vidsträckt mening -— i regel ansåges som olycksfall i arbetet

medan däremot olycksfall i arbetet i allmänhet ej ansåges föreligga, där

arbetsområdet vore mera begränsat men olycksfallet inträffat utom detsamma

under i övrigt liknande förutsättningar.

Frågan huruvida färdolycksfallen bör bibehållas inom yrkesskadeförsäkringen

har övervägts av såväl socialvårdskommittén som socialförsäkringsutredningen,

vilka båda besvarat frågan jakande. Inom såväl kommittén

som utredningen har emellertid röster höjts för att utmönstra dessa olycksfall

från försäkringen. De skäl, som anförts till stöd för denna mening,

kan inte frånkännas ett visst berättigande. Erfarenheterna har sålunda

visat, att de gränsdragningssvårigheter, som man ville undvika genom lagändringen

år 1919, ersatts av nya sådana svårigheter. Det torde vidare förhålla

sig så, att olycksfallen under färder till och från arbetet ökat i antal,

inte blott absolut utan även i förhållande till övriga olycksfall, vilket medfört

en större ekonomisk belastning av försäkringen än man från början

tänkt sig. För en utmönstring av färdolycksfallen har även anförts, att

dessa i regel är orsakade av omständigheter, som inte hänger direkt samman

med arbetet och som undandrar sig arbetsgivarens kontroll, samt att

det numera finns betydligt större möjligheter än förr att erhålla ersättning

i annan ordning än genom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, t. ex.

genom den obligatoriska trafikförsäkringen.

För egen del anser jag emellertid i likhet med flertalet av dem som efter

remiss yttrat sig i ärendet, att skälen för att bibehålla färdolycksfallen

inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringens ram väger tyngre än skälen

för att utmönstra dem från försäkringen. Det är nämligen ofrånkomligt,

att de risker, som är förenade med vanliga färder till och från arbetsstället,

har ett påtagligt samband med själva arbetet. Dessa risker, som ingalunda

alltid täckes av den obligatoriska trafikförsäkringen, har undan för undan

ökat allteftersom trafikintensiteten blivit större. Det måste under sådana

omständigheter krävas synnerligen starka skäl för att nu borttaga det

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

in

skydd mot färdolycksfall, som yrkesskadeförsäkringen i mer än 30 år

berett de anställda. Att vidtaga en sådan åtgärd för att därigenom komma

ifrån gränsdragningssvårigheter bör i varje fall inte komma i fråga. Såsom

framgår av det förut anförda skulle f. ö. en återgång till den lagstiftning,

som gällde innan försäkringen omfattade färdolycksfallen, ingalunda medföra,

att gränsdragningssvårigheterna upphörde. Inte heller den ekonomiska

belastning av försäkringen, som färdolycksfallen onekligen utgör, är enligt

min mening ett tillräckligt motiv för att återgå till den ståndpunkt, som

intogs av den äldre lagstiftningen. Härtill kommer att olycksfall under

färder till och från arbetet enligt en av Internationella arbetskonferensen

år 1944 antagen rekommendation bör följa samma regler som olycksfall i

arbetet och att denna rekommendation följts av flera länder, som efter

kriget reformerat sin lagstiftning på området.

För att ersättning från försäkringen skall utgå för olycksfall under färd

till eller från arbetet kräves f. n., att färden föranletts av och stått i omedelbart

samband med arbetsanställningen. Detta krav har föranlett betydande

tillämpningssvårigheter, och den praxis, som utbildat sig på området, är

inte lätt att överblicka. Socialvårdskommittén har funnit det ur sakliga

synpunkter motiverat med en viss uppmjukning av de nuvarande bedömningsprinciperna

och föreslagit, att det nuvarande kravet på »omedelbart»

samband med arbetsanställningen utbytes mot ett krav på »nära» samband

med denna.

Lämpligheten av den föreslagna uppmjukningen har ifrågasatts i flera

av de yttranden, som avgivits över förslaget. Naturligen har denna ståndpunkt

främst intagits av dem som velat helt utmönstra färdolycksfallen

från försäkringen, men även andra har ansett sig böra avråda från att

lagstiftningen uppmjukas i förevarande avseende. Som skäl härför har åberopats

bl. a., att färdolycksfallen i stor utsträckning beror på omständigheter

som är undandragna arbetsgivarens kontroll samt att den föreslagna

uppmjukningen skulle medföra nya gränsdragningssvårigheter och till

yrkesskadeförsäkringen hänföra fall, som egentligen borde täckas av den

allmänna sjukförsäkringen. Å andra sidan har förespråkare inte saknats

för en längre gående uppmjukning än socialvårdskommittén föreslagit.

Landsorganisationen har sålunda ansett, att det bör vara tillfyllest med att

samband föreligger mellan färden och arbetsanställningen och att den

begränsning, som ligger i ordet »omedelbart», således helt bör slopas.

Det är uppenbart, att en obligatorisk yrkesskadeförsäkring, som gäller

till förmån för de anställda och bekostas av deras arbetsgivare, endast bör

täcka olycksfallsriskerna under sådana färder utanför arbetsområdet, som

har orsakssamband med själva arbetet. Att godkänna vilket avlägset samband

som helst synes emellertid föra för långt och bör därför enligt min

mening inte komma i fråga. Å andra sidan synes det nuvarande kravet på

omedelbart samband mellan färden och arbetsanställningen ha lämnat de

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

tillämpande myndigheterna ett väl snävt utrymme för bedömningen, vilket

medfört, att ersättning inte ansetts kunna medgivas i en del fall, där en

ganska påtaglig anknytning förelegat mellan olycksfallet och arbetet. En

uppmjukning av sambandskravet är därför enligt min mening motiverad.

Visserligen är det måhända inte uteslutet att tolka uttrycket »omedelbart

samband» på ett något mindre restriktivt sätt än som skett och alltså åstadkomma

en önskvärd uppmjukning genom ändring av praxis —- enligt vad

jag erfarit har en utveckling i denna riktning ägt rum sedan socialvårdskommittén

avgav sitt betänkande —- men det synes bäst överensstämma

med gängse lagstiftningsmetoder, att den något större frihet vid bedömningen,

som de tillämpande myndigheterna enligt min mening bör ha,

kommer till uttryck genom en ändrad lydelse av lagtexten. I likhet med

socialvårdskommittén anser jag detta lämpligen kunna ske genom att det

nuvarande kravet på omedelbart samband med arbetsanställningen ersättes

med ett krav på nära samband med denna.

Med anledning av vad arbetsmarknadsstyrelsen i sitt remissyttrande anfört

om försäkringsskydd vid färder, som företages i anslutning till att

arbetsförmedlingen medverkar till ett anställningsförhållande, vill jag framhålla,

att den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen endast avser arbetstagare.

För att försäkringen skall gälla måste därför krävas att ett anställningsavtal

föreligger. Detta utesluter givetvis inte, att omständigheterna i

det enskilda fallet kan vara sådana, att ett dylikt avtal måste anses ha kommit

till stånd genom arbetsförmedlingens anvisning, trots att parterna i

avtalsförhållandet inte varit i direkt kontakt med varandra. Vad sedan beträffar

frågan huruvida ett olycksfall under färd före arbetets början eller

efter dess avslutande är ersättningsberättigande eller ej, bör denna givetvis

bedömas på samma sätt då arbetsavtal anses ha kommit till stånd genom

anvisning av arbetsförmedling som då arbetsavtalet träffats direkt mellan

arbetsgivare och arbetstagare.

Genom en lagändring år 1936 inordnades under ÖL vissa skador,

som intar en mellanställning mellan olycksf allsskador

och egentliga yrkessjukdomar såtillvida, att den skadeframkallande

påverkningen inte behöver vara plötslig utan kan sträcka sig över

en tidrymd av — för att använda lagens terminologi — högst några få

dagar. Dessa skador kan indelas i tre skilda grupper. Till den första hör

skador, som orsakats av arbetet på mekanisk väg, d. v. s. genom nötning,

tryck, slag eller överansträngning. Den andra gruppen omfattar vissa av

temperaturförhållandena under arbetet föranledda skador, nämligen värmeslag,

solsting och förf rysning. Till den tredje gruppen slutligen hänföres

skador, som orsakats av något i arbetet använt frätande eller etsande ämne

eller av blandning, vari dylikt ämne ingår.

Socialvårdskommittén har föreslagit, att det nuvarande kravet på att

skadan skall ha uppkommit under loppet av högst några få dagar slopas

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

beträffande de av temperaturförhållandena orsakade skadorna samt att

även inflammation i arbetsvalk likställes med olycksfallssltada, oavsett om

inflammationen uppkommit genom inverkan under längre eller kortare tid.

I övrigt innebär kommitténs förslag endast vissa, huvudsakligen formella

ändringar i förhållande till vad som nu gäller. Med anledning av att uttrycket

högst några få dagar i praxis tolkats såsom avseende högst fem

dagar, framhåller kommittén, att femdagarsgränsen inte behöver anses som

helt oeftergivlig i de fall där den försäkrade endast under en del av arbetsdagen

sysslat med det arbete, i vilket han varit utsatt för skadlig inverkan.

Under remissbehandlingen har kommitténs förslag i förevarande del så

gott som genomgående lämnats utan erinran. Från representanter för

arbetstagare har emellertid ifrågasatts, om inte den nuvarande regeln om

att skadan måste ha orsakats av inverkan under »högst några få dagar»

kunde helt slopas eller i vart fall uppmjukas till att i stället avse »kortare

tid». En motsatt inställning har däremot intagits av försäkringsrådet och

Socialförsäkringsbolagens förening, som båda riktat kritik mot kommitténs

uttalande att den genom praxis fastslagna femdagarsregeln i vissa fall inte

borde vara helt oeftergivlig.

Jag kommer i det följande att föreslå, att alla s. k. ämnessjukdomar

skall omfattas av försäkringen, oavsett om de uppkommit genom inverkan

under längre eller kortare tid. Med hänsyn härtill saknas anledning att

till en särskild grupp yrkesskador sammanföra sådana, som orsakats av

frätande eller etsande ämne. OL:s stadgande härom bör därför inte överföras

till den nya lagen. I fråga om skador, som föranletts av temperaturförhållanden,

samt inflammation i arbetsvalk ansluter jag mig till socialvårdskommitténs

förslag, vilket innebär, att tidslängden av den skadliga

påverkningen i dessa fall inte får någon betydelse för rätten till ersättning.

Härefter återstår att i detta sammanhang behandla endast sådana skador,

som orsakats på mekanisk väg, och beträffande dem torde det vara nödvändigt

att även i fortsättningen begränsa försäkringsskyddet till att avse

fall, där den skadliga påverkningen varit inskränkt till jämförelsevis kort

tid. Det förhåller sig nämligen så, att en mångfald sjukdomstillstånd, som

vanligen beror på inre orsaker, ibland även kan framkallas genom mekaniska

påfrestningar av olika slag, såsom tungt arbete, obekväm arbetsställning

o. dyl. De möjligheter, som läkarvetenskapen f. n. har att utröna

vilken roll dylika yttre faktorer spelar för olika sjukdomars uppkomst och

förlopp, är i allmänhet ganska begränsade redan när det gäller påfrestningar

av kort varaktighet, och svårigheterna blir större ju längre påfrestningen

varat. Detta hindrar givetvis inte att vissa slag av skador med tämligen

stor säkerhet kan ledas tillbaka till mekaniska påfrestningar i arbetet,

och i den mån så är förhållandet bör skadan naturligen -— såsom redan nu

är fallet med t. ex. senknarr och vissa slemsäcksinflammationer — räknas

som yrkesskada även om den uppkommit genom inverkan under längre tid.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

liungl. Maj.ts proposition nr 60.

Jag återkommer till frågan härom vid behandlingen av de egentliga yrkessjukdomarna.

Den tidsbegränsning för skadlig inverkan av mekanisk art,

det här gäller, får således betydelse endast för sådana skador, vilkas uppkomstsätt

inte är så klarlagt, att de utan inskränkning kan hänföras till

yrkesskador. Tillräckliga skäl synes ej föreligga att beträffande dessa skador

frångå den nuvarande tidsbestämningen »högst några få dagar». Med

anledning av vad som i ärendet anförts rörande innebörden av detta uttryck

vill jag framhålla, att det liksom hittills bör få ankomma på de tillämpande

myndigheterna att inom den ram, som uttrycket kan anses tillåta, från fall

till fall avgöra var gränsen skall dragas. Jag förutsätter, att myndigheterna

härvid inte skall känna sig alltför hårt bundna av den praxis, som hittills

utbildat sig på området och som enligt min mening synes väl stel.

De yrkessjukdomar, som omfattas av den nuvarande försäkringen,

är uppräknade i en förteckning, vilken är intagen i YL. Den vägledande

principen vid utformningen av denna förteckning har varit, att

inga andra yrkessjukdomar borde upptagas i densamma än sådana, som

kunde särskiljas från andra hälsorubbningar och med tillräcklig grad av

säkerhet ledas tillbaka till arbetet. Eftersom erfarenheterna på yrkesmedicinens

område var ganska begränsade då lagen kom till år 1929, fick försäkringen

från början ett jämförelsevis snävt avgränsat tillämpningsområde

men det förutsattes, att utvidgningar så småningom skulle komma till

stånd. Så har också skett efter hand som kunskaperna om yrkessjukdomarna

ökat och förteckningen upptager nu dels sjukdomar, som orsakats

av ett stort antal uppräknade ämnen eller av strålande energi, och dels ett

antal specificerade sjukdomar, som har sin grund i ensidiga, ovanliga eller

ovanligt ansträngande rörelser, tryckpåverkningar, skakningar eller vibrationer

från maskiner eller verktyg eller av buller eller smitta.

Vad först angår yrkessjukdomar, som orsakats av ämnen

eller strålande energi, har socialvårdskommittén föreslagit en

betydelsefull utvidgning i förhållande till vad som nu gäller, nämligen såtillvida

att alla hudsjukdomar, som orsakats av arbetet genom inverkan av

något ämne eller annan substans, skulle få räknas som yrkesskador och

att förteckningssystemet således skulle slopas beträffande dessa sjukdomar,

dock att en särskild karenstid om 28 dagar skulle gälla och en strängare

bevisregel skulle tillämpas. Övriga ämnessjukdomar samt sjukdomar, som

orsakats av strålande energi, skulle däremot enligt kommitténs förslag följa

i stort sett samma regler som nu, d. v. s. de skulle få räknas som yrkesskador

endast om det ämne eller den energiform, som givit upphov till

sjukdomen, funnes upptagen i en på visst sätt fastställd förteckning. Sedermera

har socialförsäkringsutredningen omprövat hithörande frågor och

därvid funnit, att samordningen med sjukförsäkringen skapat förutsättningar

för ett slopande av förteckningssystemet såvitt angår alla ämnes
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

och strålningssjukdomar. Utredningen har till följd härav föreslagit, att

försäkringen skall omfatta samtliga sjukdomar, som tillhör dessa båda

kategorier, och att ersättningsrätten således inte längre skall vara beroende

av att det sjukdomsalstrande ämnet eller den skadebringande energiformen

finnes upptagen i en förteckning. Detta förslag har rönt allmänt gillande

under remissbehandlingen, och även jag anser att det bör genomföras. Om

så sker, kommer de luckor, som f. n. finnes i försäkringsskyddet, att fyllas

i mycket stor utsträckning; det torde nämligen förhålla sig så, att de allra

flesta yrkessjukdomarna är framkallade av ämnen. Innebörden av uttrycket

»ämne» — i den av socialförsäkringsutredningen utarbetade lagtexten användes

socialvårdskommitténs uttryck »ämne eller annan substans» —• kan

synas oklar och det kan därför ifrågasättas, om inte uttrycket borde definieras

för att undanröja all tveksamhet om vilka sjukdomar som är att

hänföra till ämnessj ukdomar. Varken socialvårdskommittén, socialförsäkringsutredningen

eller de sakkunniga instanser, som yttrat sig i frågan, har

emellertid ansett en sådan definition erforderlig, och den medicinska terminologien

i detta avseende torde vara så fast, att en definition av uttrycket

i fråga ej behövs. Inte heller uttrycket »strålande energi» synes behöva närmare

definieras.

Ehuru det för ersättningsrätten avgörande alltså inte skall vara, att det

skadebringande ämnet finnes upptaget i en förteckning, har socialförsäkringsutredningen

ansett en förteckning till ledning vid tillämpningen av

lagen kunna vara av praktiskt värde såväl för olycksfallsförsäkringsinrättningarna

och sjukkassorna som för läkarna, arbetsgivarna och allmänheten.

Enligt utredningen torde det kunna anförtros åt riksförsäkringsanstalten

att upprätta och fortlöpande komplettera samt publicera en förteckning

över de ämnen m. m., som brukar förorsaka sjukdomar, samt de sjukdomsformer

och slag av verksamhet, som därvid är aktuella. Försäkringsrådet

har bestämt avstyrkt förslaget; i vart fall borde förteckningen upprättas,

inte av anstalten, utan av Kungl. Maj :t eller överinstansen. För egen del

håller jag värdet av en sådan förteckning för tvivelaktigt — förteckningen

kan lätt bli uppfattad som uttömmande -—- eller i vart fall mycket tveksamt.

Någon tids erfarenhet torde därför lämpligen böra avvaktas innan

definitiv ståndpunkt tages till detta spörsmål.

Övriga yrkessjukdomar är av mycket skiftande slag. Somliga

är karakteristiska för yrket, andra inte; en del uppkommer genom långvarig

men andra genom mera kortvarig påverkan av skadlig natur; och

alla svårighetsgrader är representerade. Både socialvårdskommittén, socialförsäkringsutredningen

och de remissorgan, som yttrat sig i ärendet, är

ense om att det i princip är riktigt att försäkringen omfattar alla sjukdomar,

som har sin grund i arbetet, men att det inte är praktiskt möjligt

att genomföra denna princip i full utsträckning. För egen del har jag redan

i ett tidigare sammanhang uttalat min anslutning till dessa båda utgångs
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

punkter för bedömningen av hithörande frågor och därvid betonat vikten

av att försäkringsskyddet inte inskränkes mer än som är oundgängligen

nödvändigt.

Strängt taget kan nästan alla slag av sjukdomar ha sin yttersta rot i

arbetet eller arbetsförhållandena. Så kan t. ex. en helt vanlig infektionssjukdom

ha uppkommit genom att vederbörande smittats av en arbetskamrat,

ett depressionstillstånd kan vara föranlett av kontroverser på arbetsplatsen,

en magsjukdom kan ha sin grund i skiftarbete o. s. v. I enstaka

undantagsfall kan måhända sjukdomar av denna karaktär med en stor

grad av sannolikhet ledas tillbaka till arbetsförhållandena men i allmänhet

är det inte möjligt att avgöra, om sjukdomen ådragits i arbetet eller på

annat sätt. Det är därför nödvändigt att lämna dylika sjukdomar utanför

försäkringen. Flera olika avgränsningsmetoder är härvid tänkbara. En

metod är att liksom f. n. uppräkna de sjukdomar, som skall omfattas av

försäkringen. En annan metod är att införa ett allmänt stadgande om rätt

till ersättning vid sjukdomar, som orsakats av arbetet, men göra undantag

för vissa uppräknade sjukdomar. Dessa båda metoder kan kombineras på

olika sätt, varvid man för skilda grupper av sjukdomar kan uppställa mer

eller mindre stränga krav på bevisningen om orsakssammanhanget med

arbetet. Såväl socialvårdskommittén som socialförsäkringsutredningen har

ansett, att den förstnämnda metoden bör komma till användning. Förslaget

är så utformat, att sjukdomar, som orsakats av arbetet genom inverkan av

ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående eller upprepat

tryck, vibrationer från arbetsredskap, buller eller smitta, skall räknas som

yrkesskador i den mån sjukdomarna är upptagna i en på visst sätt fastställd

förteckning. Även jag anser, att denna avgränsningsmetod är att

föredraga, framför allt därför att den är bäst ägnad att skapa klarhet

rörande försäkringens räckvidd. Jag kan alltså inte — såsom påyrkats i

vissa yttranden — tillstyrka, att förteckningen endast ges karaktär av vägledning

för tillämpningen eller att den kompletteras med en generalklausul

avseende andra sjukdomar än sådana som angivits i förteckningen. Båda

dessa modifikationer synes nämligen medföra behov av olika bevisregler

för olika slag av sjukdomar, vilket enligt min mening såvitt möjligt bör

undvikas.

Den nuvarande förteckningen är såsom förut nämnts intagen i själva

lagen. Detta har medfört att lagen måst ändras varje gång förteckningen

behövt kompletteras, vilket givetvis varit förenat med besvär och tidsutdräkt.

I de allra flesta fallen har kompletteringen endast inneburit bekräftelse

från de lagstiftande myndigheternas sida på att den yrkesmedicinska

vetenskapen fortskridit så långt, att ytterligare en eller flera yrkessjukdomar

kunnat särskiljas från andra hälsorubbningar och utan större

svårigheter ledas tillbaka till vederbörandes arbete. Det sakliga innehållet

i förteckningen har med andra ord hittills varit en fråga av huvudsak
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ligen medicinsk och teknisk natur, låt vara att den helt naturligt haft stor

betydelse för den ekonomiska belastningen av försäkringen. Om man såsom

jag föreslagit helt slopar förteckningssystemet beträffande ämnes- och

strålningssjukdomar, och om man vidare beträffande övriga yrkessjukdomar

utgår från principen att alla, av arbetet orsakade hälsorubbningar

bör omfattas av försäkringen i den mån detta av praktiska skäl är möjligt,

synes det knappast motiverat att längre ge förteckningen karaktär av lag.

Jag föreslår därför, att bemyndigande utverkas för Kungl. Maj :t att inom

lagens ram fastställa, vilka sjukdomar som bör upptagas i förteckningen,

och att komplettera densamma efter hand som den medicinska vetenskapen

gör det möjligt.

Förteckningen bör givetvis redan från början vara så fullständig som

möjligt. I syfte att så skulle bli fallet uppdrog Kungl. Maj :t på mitt förslag

den 17 april 1953 åt medicinalstyrelsen och institutet för folkhälsan att

i samråd med riksförsäkringsanstalten och arbetarskyddsstyrelsen inkomma

med förslag till förteckning. Ämbetsverken har numera inkommit

med förslag i ärendet. Enligt detta förslag skall i förteckningen upptagas

i första hand de nu i YL angivna yrkessjukdomar, som inte är ämneseller

strålningssjukdomar. Som exempel kan jag nämna senknarr, skrivkramp,

vibrationsskador av tryckluftdrivna verktyg, bullerdövhet och vissa

smittsamma sjukdomar, varibland epidemiska sjukdomar hos sjukvårdspersonal.

Den angivna gruppen yrkessjukdomar föreslås vidare kompletterad

i olika hänseenden. Sålunda skulle medtagas exempelvis vissa slemsäcksutgjutningar,

vibrationsskador av även vissa andra maskiner eller

verktyg än tryckluftdrivna, den s. k. sliparsjukan samt epidemiska sjukdomar

även hos personal, sysselsatt med den allmänna hygienen inom

bl. a. sjukhus, nämligen baderskor, tvätterskor, diskerskor och städerskor.

För vissa sjukdomar, såsom tuberkulos, tand- och käkbensskada av blåsinstrument

hos musiker samt kronisk dykaresjuka, anser ämbetsverken

ytterligare utredning erforderlig. Därest riksdagen giver Kungl. Maj :t det

bemyndigande, varom jag nyss hemställt, är det min avsikt att föreslå

Kungl. Maj :t att utfärda en förteckning, grundad på ämbetsverkens förslag

med de kompletteringar eller ändringar i övrigt, som kan motiveras av vad

som under remissbehandling av sistnämnda förslag eller eljest framkommer.

Jag övergår härefter till att behandla några spörsmål, som rör den

försäkrings medicinska bedömningen av tveksamma

skadefall.

Socialvårdskommittén har i sitt förslag till yrkesskadeförsäkringslag

upptagit en s. k. bevisregel, enligt vilken man vid bedömandet, huruvida

en viss åkomma förorsakats av olycksfall, skall anse så vara förhållandet,

såvida inte övervägande skäl måste anses tala däremot. Denna regel ■—

som enligt förslaget skall tillämpas även beträffande andra yrkesskador

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

än sådana som uppkommit genom olycksfall, dock inte beträffande sådana

hudsjukdomar som skulle ersättas enligt generalklausulen — har varit

föremål för mycket delade meningar i remissyttrandena, och socialförsäkringsutredningen

har sedermera föreslagit, att regeln slopas, vilket i sin

tur givit upphov till nya meningsskiljaktigheter.

Då hithörande spörsmål diskuteras synes det vara av vikt att hålla i

minnet, att det f. n. i princip åligger vederbörande försäkringsinrättning

att införskaffa all den utredning, som erfordras för att en ersättningsfråga

skall kunna avgöras på ett riktigt sätt. Inrättningen får alltså inte

nöja sig med ofullständiga uppgifter från den skadades sida utan måste

draga försorg om att det material, som skall läggas till grund för bedömningen,

blir så fylligt och allsidigt som rimligen kan fordras. Även vid

prövningsförfarandet i försäkringsrådet tillämpas denna s. k. undersökningsprincip.

Den av socialvårdskommittén föreslagna bevisregeln är inte

avsedd att på något sätt rubba denna princip, som även enligt min mening

fortfarande hör gälla.

När det gäller de faktiska omständigheterna kring ett påstått skadefall

godtages f. n. den skadades uppgifter, såvida det inte föreligger anledning

att tvivla på dem. Så bör ske även i fortsättningen. Endast i den mån det

finnes skäl att misstänka, att den skadades uppgifter är oriktiga eller vilseledande,

bör således vederbörande försäkringsorgan låta utreda vad som

verkligen passerat. Det ligger i sakens natur, att full bevisning härom inte

alltid kan erhållas, och för ersättningsrätt synes ej heller böra krävas mera

än att det efter utredningen inte längre finns anledning att tvivla på den

skadades uppgifter. Av vad nu anförts följer, att man enligt min mening

— såvitt avser de yttre omständigheterna kring ett skadefall -— i fortsättningen

bör följa samma bedömningsprinciper som hittills.

Principen att försäkringsorganen är skyldiga att sörja för fullständig

utredning bör naturligen liksom f. n. gälla även beträffande medicinska

frågor. För bedömningen av dylika frågor är till försäkringsorganen knutna

experter inom olika grenar av läkarvetenskapen men även utomstående

expertis anlitas i den mån det behövs. För att få en så klar bild av sjukdomen

och dess orsaker som möjligt är det i många fall av vikt att upplysningar

inhämtas även från andra personer och särskilt betydelsefullt

är att hänsyn tages till de uppgifter, som lämnas av behandlingsläkaren

samt den skadades arbetsledning och arbetskamrater.

Även om det är väl sörjt för att avgörandena grundas på ett så fylligt

utredningsmaterial som möjligt, inträffar det likväl ibland, att full klarhet

ej kan vinnas, huruvida medicinskt orsakssamband föreligger mellan

å ena sidan en inträffad händelse, t. ex. ett olycksfall, en mekanisk påfrestning

i arbetet eller kontakt med ett skadligt ämne, och å andra sidan

ett föreliggande sjukdomstillstånd. Den nuvarande lagstiftningen innehåller

inga bestämmelser om vilka krav som bör uppställas för att dylikt

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

samband skall anses föreligga, men enligt vad försäkringsrådet upplyst

kräves i praxis inte mera än att samband är sannolikt. Det är också fullt

naturligt, att man i frågor av denna natur inte rätt gärna kan fordra att

bevisningen är fullt bindande. Även i fortsättningen synes bedömningen

därför böra ske på grundval av vad som är sannolikt. Ersättning bör

sålunda utgå, om sannolikheten talar för medicinskt samband mellan

t. ex. en händelse i arbetet och ett sjukdomstillstånd men vägras om

sannolikheten talar mot dylikt samband. Något utrymme för tillämpning

av den av socialvårdskommittén föreslagna bevisregeln finnes inte i dessa

fall och det torde inte heller ha varit kommitténs mening att de skulle

bedömas på annat sätt än som nu sker. Bevisregeln synes i stället ta

sikte på sådana situationer, där sannolikheten för och emot samband

väger så jämnt, att det inte är möjligt att med utgångspunkt från vad

som är mest troligt träffa ett avgörande i fallet. Genom att upptaga bevisregeln

i lagförslaget har kommittén velat få fastslaget, att dylika fall bör

avgöras till de försäkrades förmån, vilket enligt kommitténs mening skulle

innebära en uppmjukning av de nuvarande bedömningsprinciperna. För

egen del har jag svårt att inse, att en bevisregel av denna begränsade innebörd

skulle vara ägnad att inge betänkligheter, och då dessutom sociala

skäl talar för regeln anser jag, att kommitténs förslag bör genomföras. Det

förtjänar påpekas, att bevisregeln till följd av samordningen med sjukförsäkringen

får betydligt mindre praktisk betydelse än kommittén haft anledning

att räkna med. Genom samordningen utmönstras nämligen från

yrkesskadeförsäkringen en mängd smärre skador, som kan vara svåra att

bedöma ur nu förevarande synpunkt, och kvar står endast de relativt sett

fåtaliga fall, i vilka vederbörande inte är återställd vid samordningstidens

utgång. Dessa fall torde i stor utsträckning vara av sådan karaktär, att de

kan bedömas utan att bevisregeln behöver tillämpas.

Försäkringsorganen har inte sällan att taga ståndpunkt till ersättningsanspråk

i anledning av s. k. ryggskott och andra ryggåkommor,

som givit sig till känna i samband med att vederbörande varit utsatt för

olycksfall eller annan påfrestning i arbetet. Eftersom dylika åkommor kan

uppstå även utan någon påvisbar yttre anledning och den medicinska

vetenskapen ännu ej klarlagt, vilken roll fysiska påfrestningar spelar som

orsaksmoment, är sambandsbedömningen i dessa fall ofta mycket vansklig.

Det inträffar därför ej sällan, att resultatet ej motsvarar vad som för

lekmannen framstår som mest naturligt. Sedan samordningen genomförts,

kommer emellertid bedömningssvårigheterna att minska högst avsevärt.

Orsaken till en ryggåkomma behöver nämligen då klarläggas endast i de

fall, där ersättning från yrkesskadeförsäkringen kommer i fråga efter

samordningstidens utgång. Dessa fall — där i allmänhet klarläggandet

av uppkomstanledningen är även ur medicinsk synpunkt mera angeläget

än vid de mera kortvariga skadefallen — bör bedömas efter samma regler

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

som föreslagits för skador av annat slag, d. v. s. i första hand med hänsyn

till vad som är mest sannolikt och i andra hand med tillämpning av den

föreslagna bevisregeln. Jag vill i detta sammanhang understryka vikten

av att de organ, som har att tillämpa försäkringen, noga följer läkarvetenskapens

utveckling på yrkesmedicinens område och vid sin bedömning

tar hänsyn till de nya rön, som kan vinnas. Inte minst i fråga om

ryggsjukdomarna pågår f. n. ett intensivt forskningsarbete, som måhända

kan ge betydelsefulla resultat.

Vad jag nu anfört angående bedömningen av ryggåkommor äger motsvarande

tillämpning beträffande vävnadsbristningar och de andra åkommor,

som exemplifierats i försäkringsrådets yttrande över socialvårdskommitténs

förslag.

Vad härefter beträffar frågan om ersättningsrätten vid sa mverkande

orsak smoment och vissa s. k. indirekta

skador, är det klart, att frågan inte ligger till på samma sätt inom en

obligatorisk yrkesskadeförsäkring som inom en privat olycksfallsförsäkring.

Inom sistnämnda försäkring föreligger ju möjlighet att genom avtal

begränsa ansvarigheten på ett eller annat sätt, när åkomman står i orsakssammanhang

med sjukdom, sjukdomsanlag eller annat kroppsfel. För den

sociala olycksfallsförsäkringen har det däremot ansetts naturligt att ersättning

skall utgå för hela påföljden av en i lagen avsedd skada, även om

påföljden blivit särskilt svårartad till följd av att den skadade var behäftad

med sjukdom eller sjukdomsanlag. Sistnämnda princip anser jag

självfallet skola tillämpas även inom den nya yrkesskadeförsäkringen.

Det synes mig emellertid inte låta sig göra att genom närmare lagbestämmelser

lösa detta och övriga hithörande problem.

Den årliga arbetsförtjänstens beräkning.

Gällande bestämmelser.

Enligt gällande bestämmelser beräknas sjukpenning, invaliditets- och

efterlevandelivräntor in. in. i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst.

Därmed förstås enligt huvudregeln i 9 § ÖL den avlöning som

den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit av

arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfallet inträffat. Huvudregeln

suppleras av föreskrifter om skälighetsprövning under vissa, ofta förekommande

omständigheter. Enligt dessa föreskrifter gäller, att när den skadade

under någon tid av året icke använts till arbete av arbetsgivaren,

avlöning för den tiden skall beräknas till belopp, som prövas skäligt med

hänsyn till avlöningen i arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare

av samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den skadades vid

olycksfallet; om emellertid avlöningen för arbete inom den skadades yrke

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

under sådan tid måste antagas ha varit väsentligt högre, skall avlöning

för tiden i fråga beräknas till det belopp som prövas skäligt med hänsyn

därtill eller eljest med hänsyn till omständigheterna. Skälighetsprövning

skall även tillämpas bl. a. i vissa fall när den skadades avlöning under

någon tid av året varit väsentligt högre eller lägre än den vanliga samt

när den skadade för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis använts till

det arbete, i vilket olycksfallet inträffade. Om den skadade vid tiden för

olycksfallet inte fyllt 21 år, får arbetsförtjänsten vid bestämmande av

sjukpenning för tid efter nämnda ålder eller av livränta inte beräknas

till lägre belopp än som motsvarar den arbetsförtjänst, som han med hänsyn

till arten av sitt arbete vid tiden för olycksfallet skäligen kan antagas

ha kommit att åtnjuta vid sagda ålder, om olycksfallet inte hade inträffat.

Den årliga arbetsförtjänsten får ej i något fall fastställas till lägre belopp

än 900 kr. och icke till högre belopp än 7 200 kr.

Socialvårdskommitténs förslag.

Kommittén framhåller, att de nuvarande bestämmelserna i vissa avseenden

är oklara. Beträffande de praktiska resultaten av bestämmelserna

anför kommittén följande.

Om en arbetare, som varit anställd hos arbetsgivaren under hela året

närmast före olycksfallet, därunder fått ändrad avlöning på grund av att

han bytt sysselsättning (t. ex. fått en plats med större eller mindre ansvar),

lägges i regel avlöningen i den vid olycksfallet innehavda sysslan

till grund för bestämmandet av den årliga arbetsförtjänsten. Beror förändringen

däremot enbart på inträffad löneförhöjning eller lönesänkning

(t. ex. på grund av nytt kollektivavtal), lägges den under året uppburna

avlöningen, ej den vid olycksfallet gällande årslönen till grund för beräkningen.

Har den skadade icke varit anställd ett helt år hos arbetsgivaren men

tillträtt fast anställning hos denne, blir i regel avlöningen hos arbetsgivaren

normgivande, detta vare sig den sålunda beräknade arbetsförtjänsten

blir högre eller lägre än den sammanlagda lönen hos olika arbetsgivare

under året. För ersättningsunderlagets beräkning kan det sålunda

vara av stor betydelse, om den skadade anses ha innehaft fast anställning

eller icke. Vad som skall förstås med »fast anställning» är emellertid

avsevärt oklart. Uttrycket användes i olika kollektivavtal med olika innebörd.

I formulären till skadeanmälningar efterfrågas bl. a. om den skadade

betraktas såsom fast anställd samt, i annat fall, huru länge anställningen

skulle vara.

Om den skadade förutom fullt arbete i sin huvudsysselsättning innehålen

bisyssla hos samme arbetsgivare, lägges i regel den sammanlagda avlöningen

till grund för arbetsförtjänstens bestämmande. Har han däremot

vid sidan av fullt arbete i den sysselsättning, vari olycksfallet inträffat,

innehaft en bisyssla hos annan arbetsgivare, tages inkomsten av bisysslan

icke i beräkning.

Har den skadade icke avlönat arbete året om, tages hänsyn även till

arbete för egen räkning, bl. a. gift kvinnas arbete i det egna hushållet.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Vid bestämmandet av den årliga arbetsförtjänsten för lärlingar tages

hänsyn till lärlingstidens längd, hur lång tid utbildningen pågått, lönevillkoren

under olika delar av utbildningstiden, utlärd arbetares lön in. in.

Om lärlingstidens slut icke är nära förestående, beräknas arbetsförtjänsten

i regel till en efter omständigheterna större eller mindre del av utlärd

arbetares avlöning, ej till hela beloppet av denna. Den sålunda beräknade

arbetsförtjänsten lägges till grund för storleken av såväl sjukpenning som

livränta. Härav följer att en relativt hög sjukpenning kan komma att utgå

även till en lågt avlönad lärling.

Kommittén diskuterar härefter frågan, vilka principer som bör tillämpas

för att få fram en så rättvis beräkning av ersättningsunderlaget som möjligt.

I stället för att basera beräkningen på den skadades inkomstförhållanden

vid tiden för skadans inträffande vore det enligt kommitténs mening

teoretiskt riktigare att utmäta ersättningarna i förhållande till den

inkomstförlust, som skadan faktiskt visar sig ha medfört under olika tider.

Det torde emellertid kunna fastslås, att en sådan beräkningsmetod skulle

vara alltför vansklig. Att erhålla tillförlitlig utredning om vilken arbetsinkomst

den skadade hade kunnat påräkna under den närmaste tiden efter

skadans inträffande skulle väl vara möjligt beträffande personer med

fasta .anställnings- och inkomstförhållanden men skulle ofta vara ogörligt

beträffande personer med varierande sysselsättningar och inkomster.

I mera långdragna fall skulle man ha att tid efter annan undersöka,

vilken inkomst den skadade skulle ha kommit att åtnjuta, om skadan

ej inträffat. Att med någon säkerhet bedöma detta måste i de flesta fallen

vara omöjligt, i synnerhet när skadan medfört höggradig invaliditet eller

lett till döden. I de lindrigare fallen och någon gång även i svårare fall

skulle man väl kunna komma fram till en någorlunda rimlig uppskattning

av den faktiska inkomstförlusten, men detta skulle kräva en vidlyftig

utredningsapparat. En mycket viktig omständighet vore också, att den

skadades intresse av att göra det bästa möjliga av sin situation skulle

kunna minskas, om ersättningarnas storlek utmättes efter den faktiska

inkomstminskningen. Man kunde tänka sig en anordning, som innebure,

att ersättningsunderlaget skulle omprövas efter någon tids förlopp eller vid

någon ny fas i skadans utveckling —■ t. ex. när jämkningssituation eller

definitiv invaliditet inträdde — så att den försäkrades dåvarande årliga

arbetsförtjänst bleve bestämmande för den fortsatta ersättningens storlek,

törsåvitt arbetsförtjänsten då vore större än den förut beräknade. Denna

medelväg mellan de nuvarande ersättningsgrunderna och den nyss avvisade

metoden med periodiska uppskattningar av den faktiska inkomstförlusten

skulle icke motverka de skadades intresse av att göra det bästa

av sin situation; tvärtom skulle ersättningen bli större om de hade förskaffat

sig större arbetsförtjänst efter skadan. Men man skulle på detta

sätt komma att tillgodose de lindrigt skadade bättre än de svårt skadade,

vilket uppenbarligen icke vore motiverat. Ett tungt vägande skäl för att

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

de nuvarande huvudgrunderna för ersättningsunderlagets beräkning borde

bibehållas vore också, att det vid försäkringsavgifternas bestämmande inte

gärna vore möjligt att göra några kalkyler om löneutvecklingen i framtiden.

På grund av det nu anförda hade kommittén vid utformandet av

sitt förslag till bestämmelser på denna punkt utgått från att beräkningen

fortfarande skall i princip grundas på den försäkrades inkomstförhållanden

vid tiden för skadefallet.

Med denna utgångspunkt föreslår kommittén som huvudregel, att den

försäkrades årliga arbetsförtjänst skall anses utgöra det belopp, vartill

hans arbetsförtjänst vid skadans inträffande uppgår för år räknat. Enligt

kommitténs mening lämnar denna huvudregel tillräcklig ledning i de fall

av vanlig beskaffenhet, då den försäkrades inkomst härflyter från en

stadigvarande arbetsanställning. Med avseende på de fall åter, då den försäkrade

ej har stadigvarande anställning eller då han vid sidan av lön

från sådan anställning tidvis har inkomst från bisysslor, föreslås en kompletterande

föreskrift av det innehållet, att inkomst av arbete, som är tillfälligt

eller bedrives endast under vissa tider av året, skall beräknas under

hänsynstagande till hans sysselsättning och arbetsförtjänst under de sista

tolv månaderna samt till lönenivån vid tiden för skadans inträffande.

Kommittén anför härom.

I sakligt avseende innebära de nämnda huvudreglerna bl. a. den förändringen,

att hänsyn kommer att tagas till löneändringar som under

senaste året inträffat till följd av ändringar i kollektivavtal in. m. Detta

kommer att leda till någon ökning av förvaltningsbestyret, eftersom inträffade

ändringar i lönenivån kunna nödvändiggöra omräkningar av den

försäkrades i skadeanmälan angivna faktiska arbetsförtjänster under de

tolv senaste månaderna. I fråga om sjukpenningberäkningen medför emellertid

systemet med inkomstklasser, att den årliga arbetsförtjänsten i allmänhet

icke behöver beräknas särdeles exakt. På grund härav torde några

avgörande administrativa betänkligheter icke behöva hysas mot den ifrågavarande,

i och för sig synnerligen välmotiverade ändringen av beräkningsgrunderna.

Vad angår frågan, i vilken utsträckning hänsyn bör tagas till inkomst

av bisysslor, är enligt kommitténs mening de nuvarande reglerna

härom irrationella. I princip vore det riktigare att generellt medräkna inkomster

av stadigvarande bisysslor liksom man nu räknade med inkomst

av återkommande övertidsarbete. Vid sammanräkning av inkomster från

sysselsättningar av olika slag borde emellertid den sammanlagda inkomsten

under varje månad icke upptagas till högre belopp än som motsvarade

inkomsten av arbete under 230 timmar i den sysselsättning, från

vilken den högsta inkomsten härflöte. Genom denna regel syntes arbete

i bisysslor bli i skälig omfattning likställt med övertidsarbete i huvudsysslan.

Enligt 7 § i allmänna arbetstidslagen finge arbetsgivare utom i

vissa särskilda fall använda arbetare till övertidsarbete i högst 200 tim
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

mar under loppet av ett kalenderår eller, om ytterligare eftergift på grund

av trängande behov meddelades av arbetarskyddsstyrelsen, högst 350 timmar

under kalenderåret. Övertidsarbete vore vanligen avsevärt bättre avlönat

än annat arbete.

Enligt förslaget skall inkomst av förvärvsarbete för

egen räkning ej få beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning

för liknande arbete för annans räkning.

Kommittén finner det tveksamt, om hushållsarbete i hemmet

bör likställas med förvärvsarbete och hur inkomsten i så fall bör beräknas.

Omfattningen av hemsysslorna kunde vara mycket varierande alltefter

familjemedlemmarnas antal, deras medverkan i hushållsarbetet och andra

omständigheter. Vidare vore att märka, att skadorna vanligen icke torde

medföra lika stora ekonomiska konsekvenser i fråga om bisysslor som

beträffande förvärvsarbete i allmänhet. Hemsysslor och annat arbete i

hemmet kunde ofta fullgöras helt eller delvis, även när skadan hindrade

annat arbete. Bestående invaliditet -—- denna vore i de flesta fallen låg —

torde också ha mindre betydelse för bisysslor än för annat arbete. Enligt

10 § lagen om allmän sjukförsäkring räknades hushållsarbete, som make

utförde i hemmet, icke såsom förvärvsarbete. Denna bestämmelse hade tillkommit

på grund av att det mötte stora svårigheter att åstadkomma nöjaktig

sjukkontroll för gifta kvinnor utan förvärvsarbete utom hemmet.

Vid tillämpningen av ÖL däremot toges hänsyn till hushållsarbete vid

beräkning av den årliga arbetsförtjänsten för gift kvinna, som icke hade

avlönat arbete året om.

Kommitténs överväganden utmynnar i ett förslag, att hushållsarbete i

hemmet skall likställas med förvärvsarbete för egen räkning, dock endast

om hushållsarbetet utgör eu väsentlig del av den försäkrades sysselsättning.

Enligt kommittén erfordras även i fortsättningen en regel om skälighets

pr övning i speciella fall. Bestämmelsen har givits det

innehållet, att om övergående sjukdom, tillfälligt övertidsarbete eller annat

särskilt förhållande skulle inverka avsevärt vid arbetsförtjänstens beräkning

enligt de övriga reglerna, arbetsförtjänsten i stället skall bestämmas

till det belopp, som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Denna

skälighetsberäkning — anför kommittén — kunde givetvis inte syfta till

att arbetsförtjänsten skulle beräknas efter den reella, av framtida omständigheter

beroende inkomstförlusten, utan finge endast det begränsade

syftet att möjliggöra ett hänsynstagande till någon i det särskilda fallet

föreliggande omständighet, som skäligen borde beaktas men inte tillhörde

de i övriga regler angivna faktorerna.

För dem, som skadas vid yrkesutbildning, och över

huvud taget för yngre personer behövs enligt kommitténs

mening nya regler. För lärlingar och jämförliga kunde det vara rimligt,

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

att invaliditetsersättning beräknades efter utlärd arbetares lön, under det

att sjukpenning beräknades efter den skadades faktiska inkomst vid tiden

för skadans inträffande, dock med möjlighet till förhöjning vid långvarigt

sjukdomstillstånd. En helt tillfredsställande regel av detta innehåll kunde

dock knappast uppställas, eftersom yrkesutbildning, lärling och utlärd

arbetare vore alltför obestämda begrepp. Kollektivavtalens indelning av

arbetarna efter ålder, yrkesutbildning och arbetad tid vore mycket olika

på olika områden. Ett allmänt hållet stadgande om skälighetsprövning vid

fastställandet av den årliga arbetsförtjänsten för lärlingar och andra, som

icke kommit upp i yrkesvan arbetares lön, torde icke vara lämpligt. Bäst

torde vara att ersätta de nuvarande reglerna angående lärlingar och underåriga

med en bestämmelse av det innehållet, att arbetsförtjänsten för

unga skadade skulle på visst sätt uppräknas vid bestämmandet av framtida

ersättningar. Kommittén föresloge därför, att ersättningar i åldrarna

18—20 år, 21—24 år och från fyllda 25 år skulle beräknas efter den

arbetsinkomst, som den skadade med hänsyn till arten av sitt arbete

vid tiden för olycksfallet kunnat påräkna vid respektive 18, 21 och 25 års

ålder. Eftersom unga skadade hade särskilt stora möjligheter till anpassning

och tillvänjning, funnes det goda skäl att icke låta uppräkningsreglerna

gälla i full utsträckning vid de lägsta invaliditetsgraderna. På

grund härav borde uppräkning av arbetsförtjänsten över 3 600 kronor

ej ske, när arbetsförmågan vore nedsatt med mindre än en fjärdedel.

Nämnda belopp motsvarade det i 1950 års militärersättningsförordning

stadgade minimibeloppet för beräkning av värnpliktigs årliga arbetsförtjänst.

De nu angivna reglerna rörande unga skadade anses ej kunna tillämpas

för tid när den skadade undergår långvarig yrkesutbildning utan lön eller

med låg lön; den uppskattade arbetsinkomsten vid åldern i fråga kunde

ju då bli minimibeloppet (900 kr.). För dessa fall föreslås den årliga arbetsförtjänsten

under utbildningstiden skäligen böra beräknas efter den inkomst,

som den skadade antagligen kunnat påräkna om han ägnade sig

åt förvärvsarbete i stället för att fortsätta utbildningen. Någon bestämmelse

på denna punkt återfinnes dock inte i kommitténs lagtextförslag.

Vid bestämmande av efterlevandelivränta efter någon, som vid skadans

inträffande var under 25 år, skall den årliga arbetsförtjänsten enligt förslaget

beräknas efter den arbetsinkomst, som den skadade kunnat påräkna

vid nämnda ålder.

För att undvika stötande resultat för ett visst specialfall, nämligen

efterlevandelivränta efter invalid, föreslår kommittén en

särregel. Enligt denna skall vid bestämmande av sådan livränta såsom

inkomst av förvärvsarbete anses även ersättning, som den avlidne i anledning

av tidigare skada åtnjöt jämlikt yrkesskadeförsäkringslagen eller

annan författning eller på grund av Konungens förordnande.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Beträffande sjukdomar, som ej förorsakas av olycksfall, bör enligt kommittén

som allmän regel gälla, att skadan anses ha inträffat den dag då

sjukdomen yppades. I en del fall, framför allt vid silik os och vissa

andra yrkessjukdomar, förekommer det emellertid att lång tid

förflyter mellan sjukdomens yppande och ersättningsrättens aktualiserande

genom nedsättning av arbetsförmågan. Kommittén har beaktat detta och

föreslagit en bestämmelse av innehåll, att när det farliga arbetet avbrytes

först avsevärd tid efter sjukdomens yppande, den årliga arbetsförtjänsten

vid bestämmande av ersättning för tid efter arbetsavbrottet inte får beräknas

till lägre belopp än som skulle ha fastställts, om sjukdomen hade

yppats vid tiden för arbetsavbrottet.

I kommitténs förslag har minimibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens

beräkning upptagits till oförändrat 900 kr., medan maxi m ibeloppet

föreslagits höjt från 7 200 kr. till 9 000 kr.

Slutligen förordar kommittén en automatisk reglering av

maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänsten för

den händelse att en avsevärd ändring i levnadskostnaderna inträffade.

Bestämmelsen föreslås utformad sålunda, att om de allmänna levnadskostnaderna

ett visst år både under mars och juni utvisade ökning eller

minskning med minst tio procent i förhållande till läget i juni året före

yrkesskadeförsäkringslagens ikraftträdande, maximibeloppet för den årliga

arbetsförtjänstens beräkning skulle från och med följande årsskifte

ökas eller minskas med motsvarande hela tiotal procent. Däremot svarande

ändringar skulle vidtagas i sjukpenningskalan. Ändringarna skulle fastställas

av Konungen.

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag.

Beträffande frågan om de principer, som bör vara vägledande för att

man skall ernå en så rättvis beräkning av ersättningsunderlaget som

möjligt, har kommitténs uttalande i allmänhet lämnats utan erinran. Tre

reservanter i försåkringsrådet framhåller emellertid, att det visserligen

vore önskvärt, att den årliga arbetsförtjänsten kunde bestämmas efter

lönenivån vid tiden för olycksfallet, men att det inte torde vara möjligt

att vid varje tidpunkt med någon grad av sannolikhet fastställa, i vilken

omfattning under ett år tillbaka ändringar i lönenivån inom olika verksamhetsgrenar

inträtt. Det administrativa besväret torde bli så stort, att förslaget

inte ginge att genomföra. Därför borde liksom hittills arbetsförtjänsten

under olycksfallsåret läggas till grund utan hänsynstagande till förändringarna

i lönenivån.

Borgarrådsberedningen i Stockholm anför, att om hänsyn skall kunna

tagas till löneändringar under det senaste året genom kollektivavtal m. m.,

så måste en enkel generell korrigeringsmetod konstrueras. Om så ej kunde

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ske, borde nuvarande system med årsinkomst baserad på den verkliga inkomsten

under året bibehållas.

Enligt försäkringsrådet (majoriteten) är det i princip riktigt att ansluta

beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten till den skadades inkomststatus

vid tidpunkten för olycksfallet. Tillämpningssvårigheterna måste dock i

många fall bli avsevärda. Man borde tillämpa en mera schablonmässig

beräkning än kommittén förordat. Ej heller riksförsäkringsanstalten säger

sig ha några principiella erinringar mot de föreslagna huvudreglerna för

arbetsförtjänstens beräkning. Anstalten ställer sig dock tveksam i fråga

om möjligheten att åstadkomma en tillfredsställande praktisk tillämpning

av bestämmelsen att vid tillfälligt arbete in. m. hänsyn skall tagas till lönenivån

vid tiden för olycksfallet. Synnerligen stor vikt måste fästas vid de

praktiska synpunkterna. Så hade enligt anstaltens mening ej skett i kommitténs

förslag.

Kommitténs förslag i fråga om hänsynstagande till bisysslor har

från några håll rönt kritik. Svenska arbetsgivareföreningen anser det visserligen

vara en riktig princip, att hänsyn skall tagas till den försäkrades

samtliga avlönade anställningar, men förordar dock liksom Svenska lantarbetsgivareföreningen

att man vid sammanräkningen skall bortse från helt

tillfälliga bisysslor, t. ex. några dagars extraarbete för att hjälpa en närstående.

Riksförsäkringsanstalten säger sig icke ha något att erinra mot att bisysslor

i skälig utsträckning likställes med övertidsarbete. Men anstalten

avstyrker bestämt den föreslagna maximeringsregeln om 230 timmar i

månaden och framhåller, att beräkningar av arbetsförtjänsten månad för

månad skulle kräva ett utredningsarbete, som skulle på ett orimligt sätt

tynga skaderegleringen. Begränsning av arbetsförtjänsten i sådana fall,

som här avsåges, borde i stället ske efter vad med hänsyn till omständigheterna

kunde anses skäligt.

Efter att starkt ha betonat de administrativa svårigheter, som de föreslagna

reglerna skulle medföra, framhåller försäkringsrådet, att sjukpenning

och livränta avser att med viss reduktion täcka det genom skadan

uppkommande inkomstbortfallet. Enär några vägande skäl inte kunde

anföras mot att den skadades hela arbetsförtjänst medtoges, borde enligt

försäkringsrådets mening maximeringsregeln ej inflyta i den nya lagen.

Landsorganisationen ger uttryck åt samma uppfattning.

Förslaget att med förvärvsarbete för egen räkning likställa hushållsarbete

i hemmet, om detta arbete utgör en väsentlig del av den

försäkrades arbete, avstyrkes bestämt av Svenska arbetsgivareföreningen,

som anser det vara med avgiftssystemet oförenligt att arbetsgivare, som

sysselsätter kvinna i deltidsarbete, skall nödgas erlägga en premie, som avser

ersättning även för beräknad utgift för hushållsarbetet i den försäkrades

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

hem. Skånes handelskammare ställer sig tveksam till förslaget i denna del

och betonar risken för överförsäkring. Handelskammaren i Gävle befarar,

att särskilt i fråga om hushållsarbete i hemmet stora svårigheter måste

möta när det gäller att bestämma inkomst av bisyssla. Vissa normer för

sådan värdering måste under alla förhållanden uppställas.

Inom försäkring srådet har majoriteten lämnat förslaget på denna punkt

utan erinran. Tre reservanter anser dock, att hushållsarbete i hemmet bör

likställas med förvärvsarbete endast om vederbörandes familj är så stor,

att detta medför väsentligt hinder för förvärvsarbete.

Reglerna om beräknandet av den årliga arbetsförtjänsten för dem, som

skadas vid yrkesutbildning, och över huvud taget för yngre

personer har närmare diskuterats i riksförsäkringsanstaltens remissyttrande.

Införandet av de båda nya åldersgränserna (18 och 25 år) innebär

enligt anstalten att skaderegleringen kompliceras. Beräkningarna måste inte

sällan bli osäkra. Anstalten anser sig dock inte böra motsätta sig denna

ändring, som kunde anses vara sakligt motiverad särskilt för invaliditetsfallen.

De nuvarande reglerna medförde, att relativt höga sjukpenningar utginge

till oavlönade eller lågt avlönade lärlingar och till elever vid anstalter

för yrkesutbildning. Rektorer vid sådana anstalter hade vid flera tillfällen

vänt sig mot att sjukpenning utgivits till elever. Flertalet skadefall vore

så lindriga, att de i allmänhet inte torde medföra något egentligt avbräck

i utbildningen. Att göra sjukpenningrätten och sjukpenningens storlek

beroende av att skadan faktiskt medförde ett avsevärt avbräck i utbildningen

vore av praktiska skäl inte möjligt. En godtagbar lösning syntes

vara, att den årliga arbetsförtjänsten under utbildningstiden alltid beräknades

under hänsynstagande till vilken inkomst den skadade vid resp.

åldrar kunde påräkna av förvärvsarbete, om han inte ägnade sig åt utbildningen.

Härvid krävdes emellertid en särskild anordning, förslagsvis

28 dagars karenstid, beträffande elever vid anstalter för yrkesutbildning.

Den föreslagna bestämmelsen, att arbetsförtjänsten inte skulle få uppräknas

över 3 600 kr. när arbetsförmågan vore nedsatt med mindre än 1/4,

avstyrktes. Mot detta förslag kunde invändas att mycket stora skillnader

skulle kunna uppkomma mellan ersättningar vid t. ex. 20 och 25 % invaliditet;

vilken invaliditetsgrad som vore den riktiga kunde emellanåt

vara svårt att bedöma. Möjligheterna till anpassning och tillvänjning borde

beaktas vid invaliditetsbedömningen men inte få inverka vid fastställandet

av den årliga arbetsförtjänsten.

Försäkringsrådet uttalar, att de föreslagna lagbestämmelserna väl passade

för de arbetstagare, som senast vid 25 års ålder uppnått full lön i sitt

yrke. Däremot reglerade de inte förhållandet för dem som först efter

nämnda ålder uppnådde slutlön eller som vid denna ålder på grund av

långvarig utbildning ännu inte erhölle lön över huvud taget. Det vore ej

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr BO.

riktigt att för dem som underginge långvarig yrkesutbildning utan lön eller

med låg lön den årliga arbetsförtjänsten under utbildningstiden skulle

beräknas efter den inkomst, som den skadade antagligen hade kunnat påräkna

om han ägnade sig åt förvärvsarbete i stället för att fortsätta utbildningen.

Den skadade måste då bli överkompenserad. Då de av kommittén

föreslagna övriga reglerna om den årliga arbetsförtjänsten inte

vore tillämpliga, måste prövning ske enligt den föreslagna bestämmelsen

om skälighetsprövning i speciella fall, ehuru kommittén inte tänkt sig

detta. Regeln om skälighetsprövning borde då ändras så, att den årliga

arbetsförtjänsten för samma skada kunde beräknas till olika belopp under

olika perioder. Skulle denna bestämmelse inte tillämpas i hithörande fall,

borde dessa regleras genom en särskild bestämmelse.

Jämväl riksförsåkringsanstalten drager i detta sammanhang fram den

föreslagna regeln om skälighetsprövning och understryker, att vidsträckt

utrymme måste finnas för en dylik prövning, så att rimlig hänsyn alltid

kunde tagas till omständigheter av olika slag.

Den av kommittén föreslagna särbestämmelsen om att vid beräkning

av efterlevandeliv ränta efter invalid ersättning på grund

av tidigare kroppsskada i vissa fall skall likställas med arbetsinkomst

avstyrkes av fyra reservanter inom försäkringsrådet, vilka framhåller bl. a.

att invaliditetslivränta mången gång utgår med betydligt högre belopp än

som motsvarar den förlorade arbetsförtjänsten samt att anledning saknas

att ge ersättning av ifrågavarande slag en särställning framför andra inkomster

utöver arbetsinkomst, t. ex. pension som änka förlorar genom

makens död. Även riksförsåkringsanstalten avstyrker ifrågavarande bestämmelse.

Enligt anstalten skulle i de flesta dödsfallsärenden, där den

föreslagna regeln bleve tillämplig, någon inkomstminskning på grund av

den tidigare skadan sannolikt inte kunna påvisas, varför uppräkning av

den årliga arbetsförtjänsten i dessa fall vore oberättigad. Sådan uppräkning

torde enligt anstaltens mening i själva verket vara befogad endast i

ett ringa antal fall. I fall som här avsåges borde skälighetsprövning tilllämpas.

Förslaget beträffande fastställandet av den årliga arbetsförtjänsten vid

silikos och vissa andra yrkessjukdomar tillstyrkes av

riksförsåkringsanstalten samt Socialförsäkringsbolagens förening. Föreningen

påpekar dock, att bestämmelsen kan få till följd att ett intresse uppkommer

för den sjuke att gå kvar i farligt arbete längre än vad som vore

önskvärt med hänsyn till risken för förvärrande av sjukdomen. Även försäkringsrådet

godtager förslaget men framhåller dels att en tredje tidpunkt,

till vilken inkomstberäkningen kunde knytas, vore tänkbar, nämligen det

tillfälle då den försäkrade avbryter ett icke farligt arbete till vilket han

— kanske för flera år sedan — övergått från farligt arbete, och dels att

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr BO.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

liknande situation som vid ifrågavarande sjukdomar kan föreligga även

vid olycksfallsskador (t. ex. sideros) samt vid försämring av skador.

Landsorganisationen har tagit upp frågan om ytterligare ett undantag

från regeln att inkomstförhållandena vid skadans inträffande skall vara

avgörande. Organisationen föreslår nämligen, att en bestämmelse meddelas

om att vid recidiv ersättningen skall beräknas efter förtjänstförhållandena

vid tiden för recidivet, och inte såsom hittills efter inkomsten vid

liden för primärolycksfallet. Praxis hade på denna punkt ofta lett till

mycket stötande resultat.

Socialförsäkringsutredningens förslag.

Utredningen har tagit ställning till hithörande frågor endast såvitt avser

den årliga arbetsförtjänstens maximum och spörsmålet om indexreglering.

Utredningen förordar att maximibeloppet höjes till 15 000 kr.

Till motivering härför åberopas storleken av det lägsta belopp, vid vilket

enligt utredningens förslag den högsta sjukpenningen utgår — 14 000 kr.

— och bredden av det sista slutna sjukpenningintervallet (14 000 — 12 000

= 2 000 kr.).

En automatisk reglering av maximum avstyrkes av utredningen,

som härom anför:

Utredningens förslag i fråga om botten i det högsta sjukpenningintervallet

samt maximum för den årliga arbetsförtjänsten vid livränta innebär

mer än en fördubbling av nu gällande belopp. Arbetsinkomsten hos det

stora flertalet arbetstagare ligger betydligt under de föreslagna gränsbeloppen.

Med hänsyn härtill är en regel om automatisk anpassning av

nämnda belopp väsentligt mycket mindre påkallad, än om gränsen sattes

vid exempelvis 10 000 kr. Härtill kommer att frågan om en automatisk

indexreglering av nämnda maximibelopp inte synes böra ses isolerad utan

böra bedömas i samband med frågan om indextillägg å fastställda ersättningar.

I detta sammanhang må nämnas, att riksförsäkringsanstalten den

14 mars 1952 erhållit Kungl. Maj :ts uppdrag att pröva, huruvida ej olika

kategorier, som uppbär ersättning i anledning av yrkesskada, i en eller

annan form bör beredas kompensation för stegrade levnadskostnader. Utredningen

förordar, att bestämmelser om automatisk ändring av ifrågavarande

gränsbelopp inte intages i yrkesskadeförsäkringslagen.

Yttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag.

Förslaget att höja maximibeloppet av den årliga arbetsförtjänsten till

15 000 kr. lämnas allmänt utan erinran. Beträffande frågan om en automatisk

reglering i detta hänseende torde i flertalet yttranden ha ansetts

att detta spörsmål, av skäl som utredningen anfört, kommit i ett sådant

förändrat läge, att särskilt yttrande över utredningens förslag i denna del ej

synts påkallat.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Departementschefen.

Den nuvarande lagstiftningen på detta område bygger på inkomstbortfallsprincipen,

i det att såväl sjukpenning som livränta fastställes i förhållande

till den skadades arbetsförtjänst. Genom den beslutade omläggningen

av den allmänna obligatoriska sjukförsäkringen har berörda princip

accepterats även för denna försäkrings del. Då sjukförsäkringen skall

övertaga regleringen även av alla de kortvarigare olycksfallen och vidare

sjukförsäkringens sjukpenningskala principiellt skall tillämpas även inom

den nya yrkesskadeförsäkringen, kan man fråga sig om det är motiverat att

ha särskilda regler om arbetsförtjänstens bestämmande inom yrkesskadeförsäkringen

och om man inte kunde låta sjukkassornas beslut rörande inplacering

i sjukpenningklass utan vidare bli avgörande även för ersättningarna

från yrkesskadeförsäkringen. Socialförsäkringsutredningen har

inte närmare behandlat denna fråga, men av utredningens betänkande framgår,

att utredningen räknat med att särskilda regler i detta hänseende,

d. v. s. om arbetsförtjänstens beräkning, skall finnas inom yrkesskadeförsäkringen.

Jag är av samma uppfattning. Inom sjukförsäkringen är det

nämligen — om bortses från den lägsta sjukpenningklassen — endast årsinkomsten

av tjänst som medräknas vid fastställandet av den sjukpenningklass

medlemmen obligatoriskt skall tillhöra. Inkomsten av annat förvärvsarbete,

t. ex. i eget jordbruk eller i egen verkstad, har inom sjukförsäkringen

betydelse — förutom för själva tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen

-— endast för frågan om vilken tilläggssjukpenning vederbörande högst får

frivilligt tillförsäkra sig. Inom yrkesskadeförsäkringen däremot får den

skadade sedan gammalt tillgodoräkna sig även inkomst av arbete i egen

rörelse. Att slopa särbestämmelser inom yrkesskadeförsäkringen skulle

alltså innebära en väsentlig försämring av denna försäkring för dem som

har inkomst av såväl lönearbete som egen rörelse. Härtill kommer att det

inom yrkesskadeförsäkringen inte sällan blir fråga om livsvariga ersättningar

eller dödsfallsersättningar, varför för denna försäkrings del föreligger

ett behov av specialbestämmelser för vissa grupper av befolkningen,

bl. a. minderåriga och sådana som skadas under yrkesutbildning.

Inom den nuvarande olycksfallsförsäkringen fastställes den skadades

årliga arbetsförtjänst i allmänhet med hänsyn till hans faktiska arbetsinkomstförhållanden

under ett år, räknat tillbaka från olycksfallsdagen.

Socialvårdskommittén har föreslagit, att den försäkrades årliga arbetsförtjänst

i princip skall beräknas med utgångspunkt från hans inkomstförhållanden

vid tiden för skadefallet. Enligt den av kommittén föreslagna

huvudregeln skall arbetsförtjänsten anses utgöra det belopp, vartill vederbörandes

arbetsförtjänst vid tiden för olycksfallet uppgår för år räknat.

Enligt en kompletterande regel skall man vid beräknande av inkomst av

arbete, som är tillfälligt eller bedrives endast under vissa tider av året,

taga hänsyn till den försäkrades sysselsättning och arbetsförtjänst under

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungi. Maj:ts proposition nr C>0.

ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, och till lönenivån vid tiden för

olycksfallet. I förhållande till vad nu gäller innebär förslaget framför allt

den ändringen, att hänsyn skall tagas till löneändringar, som under det

senaste året inträffat till följd av ändringar i kollektivavtal in. in.

Jag ansluter mig principiellt till kommitténs ståndpunkt i detta hänseende.

Den tanke, som uppbär kommitténs förslag, synes mig emellertid

häst kunna komma till uttryck genom en huvudregel av innehåll, att

såsom den försäkrades årliga arbetsförtjänst skall anses det belopp, vartill

hans inkomst av förvärvsarbete, utan hänsyn till övergående sjukdom, tillfälligt

övertidsarbete eller annan särskild omständighet, vid tiden för skadans

inträffande kan antagas uppgå för år räknat.

Såvitt angår de stadigvarande anställda vållar en dylik regel om hänsynstagande

till lönenivån vid olyckstillfället inga svårigheter. När det

gäller att för en skadad, som haft en tillfällig anställning, uppskatta det

belopp, vartill hans årsinkomst av förvärvsarbete kan antagas uppgå vid

tiden för olycksfallet, bör man i första hand söka hämta ledning i vederbörandes

sysselsättning och arbetsförtjänst under de sista tolv månaderna

före olycksfallet. Har förhållandena under den tiden varit onormala, bör

man ta hänsyn även till förhållandena under åren närmast förut. Även antaganden

— grundade på omständigheterna vid tidpunkten för olycksfallet

— rörande vad den skadade skulle ha sysslat med, om olycksfallet

inte hade inträffat, kan vara av betydelse för avgörandet av hans inkomstsituation

vid olyckstillfället. Därest under det sista året inom den verksamhet,

där den skadade haft sin sysselsättning, lönenivån höjts, bör en

uppräkning ske av det belopp vartill man eljest skulle ha kommit. Av

praktiska hänsyn torde skälighetsbedömning i större eller mindre utsträckning

inte kunna undgås; och de belopp, inför vilka man anser sig

böra stanna, kan naturligen inte alltid göra anspråk på att uppfylla kravet

om absolut riktighet.

Mot de nuvarande reglerna om den utsträckning, vari hänsyn skall tagas

till inkomst av bisysslor, har rests en enligt min mening berättigad

kritik. Om den skadade — förutom att han har fullt arbete i en

huvudsysselsättning — innehar en bisyssla, medräknas inkomsten av denna

i vissa fall men inte i andra. Sålunda medräknas den, om bisysslan är

stadigvarande, t. ex. återkommande övertidsarbete, och sker för samme

arbetsgivares räkning. Inkomsten medräknas däremot inte när bisysslan

hänför sig till en annan arbetsgivare. Socialvårdskommittén har föreslagit

att inkomst från bisyssla i princip skall medräknas. En viss begränsning

anses dock böra slce, nämligen på det sättet att vid sammanräkning av inkomster

från sysselsättningar av olika slag den sammanlagda inkomsten

under varje månad ej skall upptas till högre belopp än som motsvarar

inkomsten av arbete under 230 timmar i den sysselsättning, från vilken

den högsta inkomsten härflyter. Under remissbehandlingen har förslaget

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 133

att inkomst från bisyssla i princip skall medräknas allmänt gillats, och

jag ansluter mig till detsamma. Dock bör man — såsom framgår av den av

mig förordade huvudregeln — bortse från inkomst av helt tillfällig bisyssla.

I några remissyttranden har man vänt sig mot den av kommittén föreslagna

begränsningen genom 230-timmarsregeln. Denna regel synes vara

administrativt synnerligen besvärlig och jag anser den därför icke böra

lagfästas.

Jag har intet att erinra mot att i lagen införes den från SFL (8 §) hämtade

bestämmelsen att inkomst av förvärvsarbete för egen

räkning ej får beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för

liknande arbete för annans räkning. Detsamma gäller bestämmelsen att i nk

o m s t av naturaförmåner skall uppskattas efter de regler, som

tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Kommitténs förslag att likställa hushållsarbete i hemmet

med förvärvsarbete för egen räkning, om hushållsarbetet utgör en väsentlig

del av den försäkrades arbete, har i en del remissyttranden blivit föremål

för invändningar av såväl principiell som praktisk natur. Skall man

emellertid — och härom synes meningsskiljaktighet ej råda — medräkna

förvärvsarbete för egen räkning, synes man böra taga hänsyn även till

hushållsarbete. Meningen med yrkesskadeförsäkringen är ju att — bortsett

från viss reduktion genom utformning av sjukpenningskalan etc. —

ersätta den förlust som uppkommer genom olycksfallet. Denna förlust representeras

inte endast av utebliven löneinkomst utan även av hinder i

utförandet av arbete för egen räkning såväl i en rörelse som i hushållet.

För övrigt innebär kommitténs förslag huvudsakligen endast ett lagfästande

av nu rådande praxis. Jag biträder därför förslaget att medräkna hushållsarbete

för egen räkning vid fastställandet av den årliga arbetsförtjänsten.

Av praktiska skäl synes man dock enligt min mening böra göra viss begränsning,

ty eljest skulle det i varje skadefall bli nödvändigt med en

utredning om i vad mån den skadade utförde hushållsarbete för egen och

familjens räkning. En fullt rimlig avgränsning synes ske, om man efter vad

som prövas skäligt likställer hushållsarbete i hemmet med förvärvsarbete

för egen räkning endast i den mån den försäkrade på grund av hushållsarbetet

hindrats att utföra förvärvsarbete i full utsträckning. Härigenom

uteslutes alltså från stadgandets tillämpning alla de som är heltidsanställda

eller eljest är heltidssysselsatta utom hemmet.

Kommittén har föreslagit en särskild regel om skälighetsprövning

i speciella fall av innehåll, att därest övergående sjukdom,

tillfälligt övertidsarbete eller annat särskilt förhållande skulle inverka

avsevärt vid arbetsförtjänstens beräkning enligt de övriga reglerna, arbetsförtjänsten

i stället skall bestämmas till belopp, som med hänsyn till

omständigheterna finnes skäligt. Det av kommittén härvid avsedda syftet

har jag ansett böra tillgodoses genom den av mig förut förordade huvud
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

regeln, enligt vilken vid uppskattningen av den skadades årsinkomst av

förvärvsarbete hänsyn inte skall tagas till övergående sjukdom, tillfälligt

övertidsarbete eller annan särskild omständighet.

Det kan enligt min mening inte anses tillfredsställande att fastställa en

livsvarig ersättning eller en dödsfallsersättning efter inkomstförhållandena

vid olyckstillfället, om den skadade då, på grund av minderårighet

eller icke avslutad yrkesutbildning, ej hade full lön i yrket

eller kanske inte hade någon lön alls. I viss mån har man sökt råda bot

härför genom de förut återgivna reglerna om skälighetsprövning i yrkesutbildningsfallen

och om uppräkning av arbetsförtjänsten för skadade som

ej fyllt 21 år. Socialvårdskommittén har föreslagit, att de nuvarande reglerna

angående lärlingar och underåriga ersättes av en bestämmelse att

ersättningarna i åldrarna 18—20 år, 21—24 år och från fyllda 25 år skall

beräknas efter den arbetsinkomst, som den skadade skäligen kan antagas

påräkna vid respektive 18, 21 och 25 års ålder. Efterlevandelivränta skall

enligt förslaget utgå efter nämnda tjugufemårsinkomst. Den föreslagna

uppräkningsmetoden har allmänt gillats under remissbehandlingen och

jag godtager densamma. Kommitténs förslag att uppräkning inte skall

ske utöver visst belopp — 3 600 kr. — när arbetsförmågan är nedsatt med

mindre än 1/i, kan jag emellertid inte ansluta mig till. De av riksförsäkringsanstalten

framförda invändningarna mot förslaget på denna punkt

synes mig väga alltför tungt.

Under remissbehandlingen har även framhållits, att de i detta hänseende

föreslagna bestämmelserna ej reglerade förhållandet för dem som först efter

25 års ålder uppnådde slutlön eller som vid denna ålder på grund av exempelvis

långvarig utbildning ännu inte erhölle lön över huvud taget. Socialvårdskommittén

har tänkt sig, att den årliga arbetsförtjänsten under utbildningstiden

skall beräknas med utgångspunkt från den inkomst, som den

skadade antagligen kunnat påräkna, om han ägnat sig åt förvärvsarbete i

stället för att fortsätta utbildningen. Häremot har vid remissbehandlingen

invänts, att eu sådan regel skulle leda till överkompensation, särskilt då

det gällde korttidsskador. Emellertid är att märka att yrkesskadeförsäkringen

är avsedd endast för de mera långvariga skadefallen och beträffande

dessa synes invändningen ej böra tillmätas avgörande betydelse. Enligt

min mening bör man lösa denna fråga genom en bestämmelse av innehåll

att, om den skadade undergår yrkesutbildning, den årliga arbetsförtjänsten

ej får bestämmas till lägre belopp än det, vartill hans inkomst av förvärvsarbete

vid de tidpunkter, som enligt övriga regler skall vara avgörande,

skäligen kan antagas ha uppgått, om han då ägnat sig åt förvärvsarbete

i stället för åt utbildningen.

Därest en person, som på grund av tidigare yrkesskada uppbär livränta,

omkommer genom ny yrkesskada, förlorar familjen såväl livräntan som

den avlidnes arbetsförtjänst. För fall att livräntan var hög men arbetsför
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

tjänsten låg, blir kompensationen för denna förlust ringa, om — såsom enligt

nuvarande regler — efter levandeliv räntan efter invaliden

bestämmes enbart efter arbetsförtjänsten. Socialvårdskommittén

har föreslagit, att vid bestämmande av efterlevandeersättning skall såsom

inkomst av förvärvsarbete anses även ersättning, som den avlidne i anledning

av tidigare skada åtnjöt enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller

annan författning eller på grund av Konungens förordnande. Jag delar

emellertid den i riksförsäkringsanstaltens remissyttrande framförda meningen,

att en uppräkning i enlighet med förslaget endast i ett ringa antal

fall kan anses befogad. För flertalet fall torde man ej kunna påvisa någon

inkomstminskning på grund av den tidigare skadan. När det gäller stor

inkomstminskning och hög livränta, synes det mig emellertid fullt rimligt

att göra viss uppräkning av den faktiska arbetsinkomsten. Förslaget synes

därför böra uppmjukas så att uppräkning skall ske, endast i den mån så

finnes skäligt. Med invalidlivränta bör likställas pension eller annan ersättning

i anledning av tidigare skada.

Regeln att för sjukdomar, som ej förorsakats av olycksfall, dagen för

sjukdomens yppande jämställes med olycksfallsdagen kan vid tillämpning

av huvudregeln angående den årliga arbetsförtjänstens beräkning någon

gång leda till ett mindre tillfredsställande resultat. Framför allt vid s ilikos

och en del andra yrkessjukdomar kan det förekomma,

att lång tid förflyter mellan det att sjukdomen yppas och ersättningsrätten

aktualiseras genom nedsättning av arbetsförmågan. Jag ansluter

mig till kommitténs under remissbehandlingen praktiskt taget enhälligt

godtagna förslag att om i hithörande fall det farliga arbetet avbrytes först

avsevärd tid efter sjukdomens yppande, den årliga arbetsförtjänsten vid

bestämmande av ersättning för tid efter arbetsavbrottet inte får beräknas

till lägre belopp än som skulle ha fastställts om sjukdomen yppats vid tiden

för arbetsavbrottet. Denna regel bör gälla i fråga om alla skador, som uppkommit

genom långvarig skadlig inverkan.

Enligt nu gällande bestämmelser utgår sjukpenning och livränta för ett

olycksfall i princip efter samma årliga arbetsförtjänst, oberoende av huruvida

det är fråga om ersättning en kort tid efter olycksfallet eller om en

livsvarig livränta eller om ett r e c i d i v efter lång tid. Om exempelvis en

person skadas i sin ungdom, då han ännu uppbär låg lön, och han sedan

-— efter flera års besvärsfritt intervall, då han har väsentligt högre lön —

får ett recidiv, synes det ej tillfredsställande, att han vid recidivet får ersättning

endast efter arbetsförtjänsten vid olyckstillfället. Under remissbehandlingen

av kommitténs förslag har uttalats önskemål om en särskild

bestämmelse att vid recidiv ersättningen skall beräknas efter förtjänstförhållandena

vid tiden för recidivet. Detta önskemål torde emellertid till

väsentlig del bli tillgodosett, därest det av mig här förut förordade förslaget

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

om uppräkning av ersättningarna vid 18, 21 och 25 års ålder genomföres.

För ett speciellt fall blir frågan ytterligare reglerad genom den förutnämnda

specialregeln vid silikos och vissa andra yrkessjukdomar. Jag vill vidare erinra

om att jag i propositionen nr 178/1953 uttalat, att vid inplacering i sjukpenningklass

inom yrkesskadeförsäkringen årsinkomsten borde bestämmas

enligt reglerna för denna försäkring, i den mån vederbörande därigenom

skulle placeras i en högre sjukpenningklass än den han tillhörde i sjukkassan.

Detta mitt uttalande avsåg att förhindra att sjukpenningen genom övergången

från sjukförsäkringen till yrkesskadeförsäkringen vid samordningstidens

slut skulle utgå efter en lägre sjukpenningklass än förut. En bestämmelse

härom kan lämpligen utformas så, att därav följer, att sjukpenningen

från yrkesskadeförsäkringen aldrig får utgå efter lägre sjukpenningklass

än den, i vilken den skadade för samma tid är placerad av

den allmänna sjukkassan. Skulle trots vad nu anförts likväl visa sig att

behov föreligger av ytterligare regler avseende recidiv, torde frågan fä

upptagas till förnyat övervägande.

Frågorna om in a x i in i- och minimibelopp för den årliga arbetsförtjänstens

beräkning kommer jag att närmare behandla i samband

med frågan om regler för invaliditetsersättningarna. Jag vill emellertid

redan här förutskicka att jag anser maximibeloppet böra fastställas till

15 000 kr. och minimibeloppet till 1 200 kr.

Vad slutligen beträffar socialvårdskommitténs förslag om a u t o in atisk

indexreglering av maximibeloppet och av sjukpenningskalans

topp vill jag anföra följande. Genom beslut den 14 mars 1952 uppdrogs

åt riksförsäkringsanstalten att utreda, huruvida icke kompensation

för stegrade levnadskostnader i en eller annan form borde beredas olika

kategorier, som uppbure ersättning i anledning av yrkesskada. På grundval

av ett förslag från anstalten förelädes genom proposition nr 25 riksdagen

våren 1953 förslag till provisoriska förbättringar av de ersättningstillägg,

som utgår av statsmedel enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 295)

om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete in. in. Sedan propositionen antagits av riksdagen,

har förordning i ämnet utfärdats den 22 maj 1953 (nr 251). Sistnämnda

dag har riksförsäkringsanstalten anbefallts att fullfölja ifrågavarande utredningsarbete.

Först då riksförsäkringsanstalten slutfört utredningsuppdraget

är det möjligt att taga ståndpunkt till förslaget om automatisk indexreglering

inom yrkesskadeförsäkringen. Därest maximibeloppet höjes

till 15 000 kr. synes för övrigt i nuvarande läge något behov av en sådan

reglering knappast föreligga.

Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning.

Gällande bestämmelser.

Enligt 8 § ÖL skall vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit

nedsättning av arbetsförmågan, hänsyn tagas ej blott till skadans

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga att försörja sig genom

arbete utan även till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som

må vara erforderliga för drivande av den skadades yrke, samt till den

skadades ålder och kön. Om den skadade vid olycksfallet var behäftad

med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn tagas även härtill.

Bestämmelsen avser såväl sjukpenning som livränta.

I tillämpningen har s. k. invaliditetstabeller, upptagande de

vanligen förekommande invaliditetsgraderna vid olika slags skador —

framför allt amputationsskador och skador medförande stelhet i led —

erhållit en mycket stor betydelse som rättesnöre för bedömningen. Tabellerna

utgör en stomme, vars invaliditetsgrader är direkt tillämpliga i vissa

typiska fall och i övrigt kan tjäna till ledning vid bedömningen, ömhet,

smärttillstånd o. d. kan ge anledning till att invaliditetsgraden höjes.

Vissa avvikelser från normalsatserna göres med hänsyn till den skadades

yrke. En fotskada betyder i allmänhet mindre för arbetsförmågan hos

en kontorist än hos en grovarbetare. Hänsyn till yrket tages särskilt beträffande

ögonskador, som drabbat arbetstagare med sådan sysselsättning,

i vilken synförmågan är av större betydelse än eljest, t. ex. chaufförer och

vissa grupper av sjömän.

Avvikelser från tabellsatserna på grund av den skadades ålder torde ej

förekomma. Den skadades kön torde inte inverka på invaliditetsbedömningen

annat än som följer av att hänsyn skall tagas till yrket.

Varje skada regleras för sig, men förhandenvaron av tidigare skada

eller lyte medför ej sällan, att invaliditetsgraden bestämmes högre än

eljest. Om en person, som förut är blind på ena ögat — invaliditet i

regel 20 % — genom det aktuella olycksfallet fått synförmågan på det

friska ögat nedsatt till 0,4 — i vanliga fall ej 10 % invaliditet — utgör

den sammanlagda invaliditeten 40 %, och brukar invaliditetsgraden på

grund av olycksfallet beräknas till 25 %. Den skadade anses nämligen

ha förlorat = av den före olycksfallet kvarstående arbetsförmå
gan.

Enligt denna s. k. linjeberäkning anses, om synförmågan på

det friska ögat gått helt förlorad genom olycksfallet, detta ha medfört

100 % invaliditet.

Karakteristiskt för tillämpningen av 8 § ÖL är, att avseende främst

fästes vid den fysiska invaliditeten och endast i tämligen ringa mån vid

skadans faktiska betydelse i det särskilda fallet för den skadades förvärvsförmåga,

den ekonomiska invaliditeten. Detta gäller dock inte generellt.

Följdverkningarna av en del skador — t. ex. psykiska störningar

efter huvudskador — är av sådan art att de inte låter inrangera sig under

tabellernas system av precisa procentsatser. I dessa fall måste invaliditetsbedömningen

i högre grad än eljest göras beroende av den skadades individuella

förhållanden. Enär invaliditetstillståndet ofta undergår betydande

förändringar, är det vanligt, att invaliditetsgraden fastställes för begränsad

tid och därefter omprövas en eller flera gånger.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

En redogörelse för praxis och vissa uppkomna ändringsförslag in. m.

lämnas å s. 257—264 i yrkesskadebetänkandet.

I detta sammanhang må nämnas, att 1950 års militärersättningsförordning

— som äger tillämpning å skadefall under militärtjänstgöring i fredstid

och som i fråga om invaliditetsbedömningen har samma huvudregler

som ÖL — innehåller ett specialstadgande, som saknar motsvarighet i ÖL

och som avser det fall, att den skadade undergår yrkesutbildning.

Om denna utbildning är ägnad att och med hänsyn till skadans beskaffenhet,

utbildningens omfattning och omständigheterna i övrigt huvudsakligen

kan anses syfta till att väsentligt minska skadans inverkan på hans

förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst, skall vid bedömningen

av arbetsförmågans nedsättning under utbildningstiden beaktas i vad mån

utbildningen medför hinder för den skadade att utföra förvärvsarbete;

och vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning efter utbildningens

slut får, om utbildningen kan antagas ha varaktigt minskat skadans inverkan

på arbetsförmågan, skälig hänsyn tagas därtill.

Här må även erinras om de särskilda ersättningar, som riksförsälcringsanstalten

enligt av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter har att utge av

statsmedel till arbetare, som på grund av silik os (stendammlunga) blivit

oförmögna till arbete eller övergått till annan sysselsättning och därigenom

lidit inkomstminskning. Dessa ersättningar utgår med högst 700 kr.

om året. Dock gäller den maximeringsregeln, att ersättningen ej får utges

med så högt belopp, att den sjukes totala inkomst (arbetsförtjänst + ev.

livränta + silikosersättningen) kommer att överstiga maximibeloppet för

livränta enligt ÖL, 6 600 kr. för år. Genom beslut år 1952 bestämde statsmakterna,

att den sjukes arbetsförtjänst vid beräkningen av hans totala

inkomst skulle reduceras med 25 %. Och i år har bestämts, att de silikosskadade,

som uppbar tillfällig ersättning för första halvåret 1952, fortsättningsvis

under en övergångstid får tillgodonjuta samma förmån.

Att anordningen med dessa särskilda tillägg infördes —- såsom ett provisorium

i avbidan på revisionen av ÖL — berodde främst därpå, att

ersättningsberättigande invaliditet enligt praxis inte ansetts föreligga i

fall, när begynnande silikosförändringar konstaterats men arbetaren varit

fri från egentliga sjukdomssymtom.

Socialvårdskommitténs förslag.

Att invaliditetstabellerna fått så stor betydelse som rättesnöre

för bedömningen är enligt kommittén inte att betrakta som en

nödvändig följd av de nuvarande bestämmelserna i ÖL. Däri föreskreves

nämligen inte att större hänsyn skulle tagas till den fysiska än till den

ekonomiska invaliditeten. Den främsta anledningen till att bedömningen

faktiskt vore starkt beroende av invaliditetstabellerna vore i stället, att

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

påtagliga skiljaktigheter beträffande skadornas faktiska betydelse inte

vore så vanliga som man ofta föreställde sig.

Enligt kommitténs mening borde i princip största möjliga rättvisa uppnås,

om ersättningen i varje särskilt fall fastställdes periodvis på grundval

av en undersökning i vad mån den skadades arbetsinkomst understege

vad han skulle ha förtjänat, om skadan inte hade inträffat. Sådana undersökningar

skulle emellertid bli behäftade med mycket betydande osäkerhetsmoment.

Från psykologiska synpunkter vore det vida lämpligare, att

ersättningens storlek bleve definitivt bestämd, så snart invaliditetstillståndet

kunde anses varaktigt. Det vore därför ofrånkomligt att invaliditetsersättningen

baserades på en uppskattning av skadans framtida betydelse

för den skadades förvärvsförmåga. Man bleve då — i synnerhet som

flertalet invaliditetsfall vore av tämligen lindrig beskaffenhet och flertalet

skadade vore kroppsarbetare — hänvisad till att vanligen röra sig med

standardtal för invaliditetsgraderna. Tabeller i en eller annan form vore

behövliga för att ge stadga åt praxis. Vad som kunde diskuteras vore dels

om de nu använda normalsatserna vore rätt avvägda och dels om praxis

blivit alltför bunden av tabellerna.

Kommittén finner det uppenbart, att tabellernas utformning liksom

hittills bör vara en tillämpnings- och icke en lagstiftningsfråga. I fråga

om standardsatsernas avvägning framhåller kommittén, att man på sakkunnigt

håll, i vart fall inom försäkringsinrättningarna, rätt allmänt torde

anse, att småskadorna i stort sett överkompenserades, under det att svårare

skador i åtskilliga fall underkompenserades, särskilt under den första

tiden av invaliditetstillståndet. De nuvarande tabellerna hade sitt ursprung

i den praxis, som tillämpats vid bestämmandet av ersättningar

enligt 1901 års olycksfallsersättningslag. Väsentliga ändringar i tabellerna

hade emellertid vid några tillfällen beslutats av försäkringsrådet på grundval

av vunna erfarenheter om olika skadors faktiska betydelse, och en ny

revision av tabellerna torde vara aktuell i anledning av vissa verkställda

utredningar. Det förhållandet att åtskilliga standardsatser varit i bruk under

lång tid borde enligt kommitténs mening inte utgöra hinder för de

ändringar i praxis, som befunnes sakligt motiverade.

Kommittén anser det emellertid mycket angeläget, att möjligheterna

till en mindre tabellbunden bedömning noga överväges i samband med

en revision av tabellerna. Hur reglerna om avvikelser från normalsatserna

borde utformas kunde inte bedömas utan att man undersökte hur reglerna

skulle ha verkat i ett tämligen stort antal konkreta fall. Riktlinjer för avvikelserna

borde i sinom tid uppställas av försäkringsrådet.

Invaliditetsbedömningen måste enligt kommitténs mening alltfort väsentligen

regleras i rättspraxis. Kommittén anser det emellertid erforderligt

att vissa ändringar göres i de nu gällande lagbestämmelserna.

Härom anföres.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 60.

Huvudregeln är nu att hänsyn skall tagas icke blott till skadans beskaffenhet

och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig

genom arbete, utan också till skadans inflytande på de särskilda färdigheter,

som för drivande av den skadades yrke må vara erforderliga. Det

förstnämnda ledet innehåller visserligen en hänvisning till skadans beskaffenhet

(den »fysiska» invaliditeten) men får, läst i sitt sammanhang,

anses syfta på den allmänna »ekonomiska» invaliditeten (skadans antagna

betydelse för den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig arbetsinkomst).

Kommittén föreslår att detta led ändras till skadans beskaffenhet

och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst

av förvärvsarbete. Denna formulering ger uttryck för, att ersättningarna

syfta till att kompensera även bortfall av inkomst utöver det för den

skadades försörjning nödvändiga beloppet. Det andra ledet i bestämmelsen

skall enligt kommitténs förslag omformuleras till att avse skadans inverkan

på den skadades förmåga att bedriva sitt yrke. Speciell betydelse i detta

hänseende bör tilläggas skadan icke blott då den i särskild grad inverkar

på vissa färdigheter, utan även då den — såsom fallet kan vara beträffande

silikos in. in. — visserligen icke inverkar på den skadades förmåga att

fullgöra de i yrket förekommande arbetsuppgifterna men ändock giver

anledning till att han — av profylaktiska skäl — får lämna sitt kvalificerade

yrkesarbete.

Den skadades ålder och kön samt tidigare skada eller lyte torde icke

böra uppräknas bland de faktorer, som skola inverka på bedömningen.

De ha nämligen betydelse endast indirekt.

I enlighet med vad sålunda anförts har kommittén i sitt förslag upptagit

en bestämmelse, enligt vilken man vid bedömandet i vad mån skada åstadkommit

nedsättning av arbetsförmågan skall taga hänsyn till skadans beskaffenhet

och inverkan ej blott på den skadades förmåga i allmänhet att

bereda sig inkomst av arbete utan även på hans förmåga att bedriva sitt

yrke.

Enligt kommitténs förslag skall även i fortsättningen de allmänna reglerna

angående bedömningen av arbetsförmågans nedsättning tillämpas

ej blott beträffande livränta utan även i fråga om sjukpenning.

Kommittén uttalar emellertid, att man vid bestämmande av sjukpenningarna,

som i regel utginge endast för en kort tid efter skadefallet, inte

i samma grad som vid bestämmande av invaliditetsersättning kunde räkna

med övergång till annan sysselsättning. Vid sjukpennings bestämmande

finge man följaktligen i regel främst taga hänsyn till skadans inverkan

på den skadades förmåga att fullgöra sitt tidigare arbete.

Att invalidernas tillvänjningssvårigheter hör till de omständigheter,

som bör beaktas vid bedömningen, behöver enligt kommitténs mening inte

angivas särskilt i lagtexten. Kommittén föreslår, att det skall få ankomma

på rättspraxis att avgöra om och i vilken utsträckning en anordning med

särskilda, schematiskt bestämda tillvän jningsersättningar

bör träda i stället för den avvägning av livräntorna, som kan åstadkommas

genom beräkning av olika invaliditetsgrader för tillvänjningstiden och

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

efterföljande tid. Då det emellertid kunde visa sig lämpligt att tillvänjningsersättning

i vissa fall utbetalades i form av ett särskilt tillägg till livräntan,

föreslår kommittén, att försäkringsrådet skall äga rätt att meddela föreskrifter

beträffande utbetalningen av dylika ersättningar.

I fråga om hänsynstagande till yrkesutbildning föreslår kommittén

bestämmelser av samma innehåll som i 1950 års militärersättningsförordning.

Kommittén finner det rimligt, att en arbetstagare, hos vilken s i 1 i k o s

yppats och som inte kan placeras i en sysselsättning, som ger honom lika

goda inkomstmöjligheter som förut, inom yrkesskadeförsäkringens ram

erhåller vederlag för inkomstminskningen, om denna är någorlunda betydlig.

Att ersättning utgåves för nedsatt arbetsförmåga, trots att skadan

inte medförde några som helst manifesta sjukdomssymtom, vore inte

något för olycksfallsförsäkringen främmande. Livränta hade sålunda ansetts

kunna utgå t. ex. i det fall, att skadan orsakat en bestående eksemdisposition,

som medförde att arbetstagaren borde avhålla sig från vissa

sysselsättningar. Om en tidigt upptäckt silikos ansåges böra medföra övergång

till annat arbete — vilket inte alltid vore fallet — borde denna begränsning

av arbetarens sysselsättningsmöjligheter betraktas som en följd

av det förhållandet, att fortsatt dammexposition innebure större risk för

den som fått en sjukdomsprocess i gång än för helt friska arbetare. En

nedsättning av vederbörandes arbetsförmåga borde då anses föreligga.

Enligt kommitténs mening är de föreslagna ändringarna i bestämmelserna

om invaliditetsbedömningen tillräckliga för att ersättning skall kunna

i skälig omfattning medges i de avsedda silikosfallen. De närmare reglerna

för bedömningen finge bli en tillämpningsfråga. Skälig hänsyn borde

liksom i andra fall tagas till omständigheterna i det särskilda fallet. Enär

anpassningsproblemet ofta trädde i förgrunden, torde en anordning med

tillvänjningslivräntor kunna få speciell betydelse vid silikos. Att bestämma

varaktiga ersättningar i direkt relation till den faktiska inkomstminskningen

torde vara lika olämpligt i silikosfallen som i andra fall.

I den mån beträffande andra sjukdomar skulle föreligga likartade förhållanden

som beträffande silikos bör enligt kommittén bedömningen ske

på samma sätt som föreslagits för silikosfallen.

Kommittén behandlar vidare frågan om den inverkan, som en tidiga

re skada bör ha på invaliditetsbedömningen, samt anför härom.

Vid tillämpningen av ÖL och YL skall varje skada regleras för sig.

Huruvida det sammanlagda livräntebeloppet till en person, som ådragit sig

två livränteberättigande skador, blir av samma storlek som om de båda

skadorna uppkommit på en gång, beror på huru arbetsförtjänsten förändrats

efter den första skadan. Som villkor för livränterätt gäller beträffande

varje särskild skada, att den medför minst 10 % invaliditet.

Visserligen hör förhandenvaron av tidigare skada till de omständigheter,

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

som beaktas vid invaliditetsbedömningen, men det kan mycket väl inträffa,

att någon ådrager sig flera skador utan att bli berättigad till livränta,

ehuru den sammanlagda invaliditeten överstiger 10 %. Så kan exempelvis

bli fallet när en för handskador utsatt arbetare får flera smärre amputationsskador

på fingrarna eller när en för ögonskador utsatt arbetare

får ett flertal skador, som var för sig medföra endast ringa synnedsättning

men tillsammans en avsevärd invaliditet. Vid den år 1950 företagna omregleringen

av vissa ersättningar enligt 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar

m. in. efter en enhetlig skala föreskrevs det, att om den

skadade vore behäftad med två eller flera i författningen avsedda skador,

vilka samtidigt medförde rätt till sjukpenning eller livränta, ersättning

för skadorna skulle utgå gemensamt såsom för en skada (6 § SFS 1950:

262). Därav följer, att ersättningsbeloppet för flera var för sig ersättningsberättigande

skador blir av samma storlek som om skadorna hade inträffat

samtidigt, men en skada med lägre invaliditetsgrad än 10 % blir icke

medräknad.

Kommittén framhåller, att hithörande frågor inom yrkesskadeförsäkringen

kompliceras därav, att ersättningarna bestämmes i förhållande till

den beräknade årliga arbetsförtjänsten. En tämligen tillfredsställande lösning

erliölles, om en sammanräkning av skador finge ske på det sättet, att

en skada med lägre invaliditetsgrad än 10 % medräknades därest fråga

sedermera uppkomme om livränta på grund av en senare skada. Kommittén

föreslår, att så skall ske och att dylik sammanräkning skall äga rum

även när den tidigare skadan omfattas av annan författning på den sociala

olycksfallsförsäkringens område eller av vissa likartade föreskrifter. Försäkringsinrättningarna

föreslås skola äga träffa överenskommelse om viss

fördelning av den merkostnad, som föranledes av sammanräkningen.

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag.

Socialvårdskommitténs förslag till ändrade regler för invaliditetsbedömningen

tillstyrkes eller lämnas i huvudsak utan erinran i det stora flertalet

av yttrandena.

På skilda håll uttalas tillfredsställelse över att förslaget avser att åstadkomma

en förskjutning av praxis i riktning mot en mindre tabellbunden

bedömning och ett större hänsynstagande till den ekonomiska

invaliditeten. Uttalanden av denna innebörd förekommer bl. a. i

de yttranden, som avgivits av riksförsäkringsanstalten, Landsorganisationen

och Tjånstemännens centralorganisation.

Landsorganisationen framhåller emellertid, att den föreslagna huvudregeln

— d. v. s. att hänsyn skall tagas till skadans beskaffenhet och inverkan

ej blott på den skadades förmåga att i allmänhet bereda sig inkomst

av arbete utan även på hans förmåga att bedriva sitt yrke — inte tillräckligt

tillgodoser syftet att vidga utrymmet för hänsynstagande till den faktiska

invaliditeten. Det borde uttryckligen fastslås, att hänsyn också skulle tagas

till den faktiska förtjänstminskning, som den skadade tillskyndats. Vidare

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

borde i lagtexten eller åtminstone i motiveringen komma till uttryck, att

avseende skulle fästas vid behandlingsläkarens och arbetsledningens omdöme;

att så skedde i större utsträckning än hittills vore en given konsekvens

av den ökade betydelse för invaliditetsbedömningen, som avsåges

skola tilläggas den faktiska invaliditeten.

Socialförsäkringsbolagens förening förklarar sig dela kommitténs uppfattning,

att tabeller i en eller annan form är behövliga även i fortsättningen

för att ge stadga åt praxis. Föreningen framhåller, att praxis under

senare år i ej ringa grad liberaliserats såtillvida, att hänsyn numera i

mycket större utsträckning än tidigare tillmätes de subjektiva symptomen,

vilka ofta intager en mera framträdande plats vid svårare skador. Man

kunde konstatera, att medan vid svårare skador praxis numera i större

utsträckning anslöte sig till den faktiska invaliditeten, beträffande småskador

alltjämt stor oöverensstämmelse förelåge mellan tillämpade invaliditetssatser

och faktisk invaliditet. Föreningen ville därför särskilt

understryka vikten av kommitténs uttalande, att det förhållandet, att åtskilliga

standardsatser varit i bruk under lång tid, inte borde utgöra hinder

för de ändringar i praxis, som befunnes vara sakligt motiverade.

Enligt försäkringsrådets mening skulle ett huvudsakligt hänsynstagande

till yrket innebära en avvägning av sådana svårbestämbara och variabla

faktorer som exempelvis fluktuationer på arbetsmarknaden, den skadades

arbetsvilja, hans levnadsförhållanden och civilstånd, bundenhet till viss

ort genom fastighetsinnehav samt tillgång inom bostadsorten till arbete

inom yrket. På grund härav kunde yrket endast i mera pregnanta fall vara

av avgörande betydelse vid gradbestämningen, medan sådant hänsynstagande

i flertalet fall allenast i relativt begränsad utsträckning kunde

göras i höjande eller sänkande riktning. Försäkringsrådet påpekar vidare,

att kommitténs förslag icke innehåller någon motsvarighet till det nuvarande

stadgandet att hänsyn även skall tagas till kroppsskada eller lyte,

varmed den skadade var behäftad vid olycksfallet. Då detta stadgande

utgjorde stöd för den s. k. linjeberäkningen borde det inflyta i den nya

lagen. Samma åsikt uttalas av riksförsäkringsanstalten.

Med anledning av kommitténs uttalande angående bedömningen vid

sj u k penning har arbetsmarknadsstyrelsen i sitt yttrande tagit upp

frågan om sambandet med arbetslöshetsförsäkringen. Styrelsen anför

härom.

På grund av den praxis, som utbildats inom de erkända arbetslöshetskassorna,

anses kassamedlem vara arbetsför i arbetslöshetsförsäkringsförordningens

mening, när hans arbetsförmåga uppgår till minst 50 %.

Skadade, som äro medlemmar av erkänd arbetslöshetskassa och som enligt

läkarutlåtande äro i besittning av minst 50 % arbetsförmåga, kunna sålunda

samtidigt uppbära såväl sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen

som understöd från erkänd arbetslöshetskassa i de fall, där arbetsförmedlingen

icke har möjlighet att anvisa dem arbete. Detta har medförf,

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

att arbetslöshetskassorna fått vidkännas kostnader, som rätteligen borde

ha burits av olycksfallsförsäkringen, enär man vid fastställandet av arbetsförmåga

utgått mer från medicinsk-teoretisk ståndpunkt än från en verklighetsbetonad

praktisk sådan.

Om socialvårdskommitténs uttalande kommer att tillämpas i praktiken,

har man anledning vänta, att belastningen på arbetslöshetskassorna blir

mindre. Arbetsmarknadsstyrelsen vill emellertid betona betydelsen av att

sådan lagtext och motivering härtill eftersträvas, att en rättvis avvägning

kommer till stånd mellan yrkesskade- och arbetslöshetsförsäkringarna.

Genomföres detta, bör det vara möjligt att ersätta de nuvarande teoretiska

bedömningsgrunderna vid fastställandet av en skadads arbetsförmåga med

ett betraktelsesätt, som även tager hänsyn till de faktiskt föreliggande möjligheterna

att bereda anställning åt personer med temporärt nedsatt arbetsförmåga.

Rörande förslaget om särskilda, schematiskt bestämda tillvän jningsersättningar

anför medicinalstyrelsen.

Styrelsen finner riktigt, att man genom kortare tids understöd i samband

med yrkesbyte stimulerar till övergång i annan verksamhet, då den skadades

nuvarande sysselsättning och hälsotillstånd medföra överhängande

risk för återfall. Styrelsen vill i detta sammanhang understryka vikten av

förebyggande åtgärder i form av undersökning eller vägledning, under

medverkan av yrkesmedicinsk expertis, i syfte att personer med fysiska

eller psykiska svagheter eller sjukdomsanlag tilldelas sådana arbetsuppgifter,

som kunna väntas så litet som möjligt inverka ogynnsamt. Härvid,

liksom vid all annan bedömning av hithörande frågor ur medicinsk synpunkt,

är den kvalificerade yrkesmedicinska utredningen till ovärderlig

hjälp. För att bereda de läkare, som skola verkställa utredningarna, tillgång

till nya metoder och andra förbättrade hjälpmedel torde den yrkesmedicinska

forskningen i vårt land behöva kraftigt främjas.

Enligt riksförsäkringsanstalten bör de av kommittén åsyftade tillvänjningsersättningarna

utgå i form av engångsbelopp.

I fråga om de föreslagna specialbestämmelserna för dem, som undergår

yrkesutbildning, framhåller arbetsmarknadsstyrelsen vikten av att

det rapporteringsförfarande, som nu äger rum mellan riksförsäkringsanstalten

och styrelsen i fråga om militärskadade under omskolning, även sker

beträffande civilskadade, i den mån dessa på grund av arbetsvårdande åtgärder

beröres av förslaget.

Den av kommittén föreslagna huvudbestämmelsen rörande invaliditetsbedömningen

möjliggör enligt riksförsäkringsanstalten, att skälig hänsyn

tages till de inkomstminskningar, som arbetare, vilka ådragit sig s i 1 i k o s,

vanligen får vidkännas, när de på grund av sjukdomen övergår till annat

arbete.

Svenska gjutareförbundet ifrågasätter emellertid, om inte de föreslagna

reglerna för invaliditetsbedömningen kommer att leda till att silikosskadade

blir sämre ställda än de f. n. är. De nuvarande ur profylaktiska synpunkter

medgivna ersättningarna av statsmedel borde därför bibehållas

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

145

och fastställas till belopp, som innebure kompensation för penningvärdets

försämring sedan 1948, då ersättningarna fastställdes, eller också borde de

silikosskadades förmånsställning anges i lagen. Uttalanden i samma riktning

förekommer i de yttranden, som avgivits av Svenska metallindustriarbetareförbundet

och Svenska gruvindustriarbetareförbundet. Landsorganisationen

instämmer i vad fackförbunden anfört i denna fråga och säger

sig ej ha blivit övertygad om att de föreslagna reglerna för invaliditetsbedömningen

säkerställer en inkomstkompensation motsvarande de hittillsvarande

särskilda ersättningarna till silikosskadade.

Enligt vad Socialförsäkringsbolagens förening uttalar borde ifrågavarande

ersättning till silikosbehäftade få karaktären av anpassningsersättning.

Givetvis skulle dock, sedan tiden för en eventuell anpassningslivränta utlöpt,

livränta utgå, om yrkessjukdomen vid denna tidpunkt medförde verklig

nedsättning av hans arbetsförmåga med minst 10 %.

Beträffande frågan om sammanräkning av olika skador

anför riksförsäkringsanstalten.

Den av kommittén föreslagna regeln skulle kunna leda till att större ersättning

komme att utgå, när den tidigare skadan icke medför 10 % invaliditet,

än när den medför 10 % eller högre invaliditet. Detta belyses

av följande exempel, i vilket antages, att två personer, A. och B., ådragit sig

fingerskador. A. har tillerkänts livränta, motsvarande 10 % invaliditet,

men B., vars skada var av något mindre omfattning, har befunnits ej vara

berättigad till livränta, enär invaliditeten understeg 10 %. Den årliga arbetsförtjänsten

antages i båda fallen utgöra 2 400 kr., vid vilket förhållande

A:s livränta utgör 160 kr. för år. Efter ett antal år, då deras årliga arbetsförtjänster

stigit till 7 200 kr., drabbas såväl A. som B. ånyo av fingerskada,

vilken, om den träffat en förut oskadad hand, motsvarar en invaliditet av

15 %. Med hänsyn till att A:s arbetsförmåga förut var nedsatt med 10 %,

kommer den nya skadan för hans del att enligt den förut nämnda linjeberäkningsmetoden

i regel anses motsvara 16 % invaliditet, berättigande

till en årlig livränta av 768 kr. För båda skadorna uppbär alltså A. sammanlagt

928 kr. i livränta. B. däremot, vars tidigare skada antages motsvara ej

fullt 10 % invaliditet, torde med den föreslagna regeln i allmänhet böra tillerkännas

livränta, motsvarande en invaliditet å 25 %, berättigande till en

årlig livränta av 1 200 kr.

Vidare får beaktas, att mycket stora praktiska svårigheter kunna möta

vid en tillämpning av regeln i fråga. I första hand må framhållas, att de

tidigare skadorna även utgöra sådana, som icke anmälts till någon försäkringsinrättning,

varför tillförlitliga uppgifter angående de omständigheter,

som äro avgörande för ersättningsrätten, bli synnerligen svåra, ej sällan

omöjliga, att erhålla. Detsamma gäller om skador, som visserligen på sin

tid blivit anmälda, men beträffande vilka så lång tid förflutit efter deras

reglering, att vederbörliga handlingar i ärendet enligt gällande utgallringsbestämmelser

blivit makulerade. Enär fortlöpande handlingar angående den

tidigare skadans utveckling säkerligen ofta skulle saknas, bleve det många

gånger svårt eller omöjligt att avgöra, om densamma efterlämnat någon

bestående invaliditet; åldersförändringar och andra ovidkommande omständigheter

kunna spela in.

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 60.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

På grund av vad sålunda anförts och då sådana fall, som berörts av kommittén,

enligt vad riksförsäkringsanstalten uttalar är mycket sällsynta, avstyrker

anstalten bestämt den föreslagna regeln.

Samma ståndpunkt intager en reservant i försåkringsrådet, vilken anser,

att regeln praktiskt sett är tämligen betydelselös och att den många gånger,

inte skulle medföra åsyftat resultat men däremot orsaka avsevärt administrativt

besvär.

Departementschefen.

Avgörande för storleken av utgående sjukpenning och livränta är ej

blott hur hög vederbörandes årliga arbetsförtjänst är utan även den grad,

i vilken hans arbetsförmåga blivit nedsatt till följd av skadan. Vid bedömandet

av nedsättningen av arbetsförmågan skall enligt den nuvarande

huvudregeln liänsyn tagas såväl till skadans beskaffenhet och inverkan

på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete som

till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som må vara erforderliga

för att driva den skadades yrke. Skadans beskaffenhet bedömes i

praxis i övervägande grad efter vad som därom utsägs i läkarintyg, utlåtanden

över röntgenundersökningar in. in. Man söker härvid i första hand

bilda sig en uppfattning om i vad mån olycksfallet påverkat den skadades

förmåga i allmänhet att utföra arbete. Viss hänsyn tages emellertid även

till bl. a. den skadades yrke, något som — i både höjande och sänkande

riktning — kan medföra avvikelse från eljest tillämpade invaliditetsgrader.

Vid tveksamhet om vilken invaliditetsgrad, som motsvarar den medicinskt

fastställbara skadan, beaktas även vederbörandes faktiska arbetsprestation

och arbetsinkomst. I vissa fall, t. ex. vid skallskador, kan följderna efter

olycksfallet medicinskt sett vara av så obestämd art, att den faktiska

aibetsprestationen och arbetsinkomsten måste tillmätas avsevärt större

betydelse än eljest.

I tillämpningen bar s. k. invaliditetstabeller upptagande de

vanligen förekommande invaliditetsgraderna vid olika slags skador — framför

allt amputationsskador och skador medförande stelhet i led — erhållit

stor betydelse som rättesnöre för bedömningen. I och för sig vore det kanske

riktigast, om ersättningen i varje särskilt fall fastställdes periodvis på

grundval av en undersökning i vad mån den skadades arbetsförtjänst understege

vad han skulle ha förtjänat, om skadan inte hade inträffat. Jagdelar

emellertid socialvårdskommitténs uppfattning att en sådan metod

för invaliditetsbedömningen av praktiska och psykologiska skäl inte kan

komma i fråga. Det torde vara ofrånkomligt, att invaliditetsersättningen

baseras på en uppskattning av skadans framtida betydelse för den skadades

förvärvsförmåga. Man torde vara hänvisad till att röra sig med vissa standardtal

för invaliditetsgraderna; och tabeller i en eller annan form synes

vara behövliga för att ge stadga åt praxis. Uppenbart är att tabellernas ut
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60. 147

formning liksom hittills måste vara en tillämpnings- och inte en lagstiftningsfråga.

Kommittén har framhållit det angelägna i att möjligheterna till en

mindre tabellbunden bedömning noga överväges. Under remissbehandlingen

har också från skilda håll framhållits, att en förskjutning av praxis

i riktning mot en mindre tabellbunden bedömning vore önskvärd. För egen

del anser jag det synnerligen viktigt, att invaliditetsbedömningen inte inskränkes

till att väsentligen bli ett fastställande efter tabell av den procentsats,

under vilken skadan anatomiskt sett är att hänföra. Erforderlig hänsyn

måste tagas till de övriga faktorer, som för den skadade är ägnade

att öka eller minska skadans inverkan på hans möjligheter att förskaffa

sig arbetsinkomst.

Det torde ligga i sakens natur, att lagbestämmelserna om bedömningen

av arbetsförmågans nedsättning endast kan innehålla allmänna riktlinjer,

vilkas närmare utformning får överlämnas åt rättstillämpningen. Kommittén

har föreslagit vissa ändringar av den förut återgivna nu gällande

huvudregeln. Hänvisningen till den fysiska eller medicinska faktorn -—

skadans beskaffenhet — anses böra bibehållas. Däremot föreslås att den

allmänna ekonomiska faktorn ändras till att avse »skadans inverkan på

den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete»; detta

för att ge uttryck åt att ersättningarna syftar till att kompensera bortfall

av inkomst utöver det för den skadades försörjning nödvändiga beloppet.

Yrkesfaktorn föreslås betecknad »skadans inverkan på den skadades förmåga

att bedriva sitt yrke». Kommittén framhåller, att speciell betydelse

i detta hänseende bör tilläggas skadan ej blott då den i särskild grad inverkar

på vissa färdigheter utan även då den — såsom fallet kan vara

beträffande t. ex. silikos — visserligen ej inverkar på den skadades förmåga

att fullgöra de i yrket förekommande arbetsuppgifterna men ändock

ger anledning till att han av profylaktiska skäl får lämna sitt yrke.

De sålunda föreslagna ändringarna har tillstyrkts vid remissbehandlingen,

och jag anser mig kunna förorda desamma. Emellertid har det

framkommit yrkande om att det borde uttryckligen fastslås, att hänsyn

också skall tagas till den faktiska förtjänstminskning, som den skadade

tillskyndats. För egen del kan jag inte biträda detta yrkande. Vid bedömningen

av arbetsförmågans nedsättning skall hänsyn tagas till ett flertal

icke närmare angivna omständigheter, bland dem inkomstminskning. Att

särskilt omnämna hänsyn till minskning i arbetsinkomst kan befaras leda

till att ifrågavarande faktor får en allt för dominerande betydelse, vilket

skulle vara till fördel för den oföretagsamme men till nackdel för den strävsamme

och ambitiöse, som måhända genom särskilt uppbåd av reservkraft

lyckats motverka den funktionsnedsättning, vilken eljest varit att

vänta vid de av skadan orsakade anatomiska förändringarna. Jag vill för

övrigt erinra om att verkställda utredningar angående förhållandet mellan

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

den faktiska inkomstminskningen och den fastställda invaliditetsgraden

visar, att den faktiska invaliditeten i genomsnitt ligger långt under den

beräknade.

Givetvis bör avseende fästas vid behandlingsläkarens och arbetsledningens

omdöme. Att så sker i större utsträckning än hittills uppgivits vara

fallet, är en konsekvens av den ökade betydelse för invaliditetsbedömningen,

som enligt min mening bör tilläggas den faktiska invaliditeten.

Eu viss försiktighet bör iakttagas såvitt gäller yrkesfaktorn. Såsom försäkringsrådet

påpekat innebär nämligen ett huvudsakligt hänsynstagande

till denna faktor eu avvägning av sådana svårbestämbara och variabla

faktorer som t. ex. fluktuationer på arbetsmarknaden, den skadades arbetsvilja,

hans levnadsförhållanden och civilstånd, bundenhet till viss ort genom

fastighetsinnehav samt tillgång inom bostadsorten till arbete inom yrket.

Enligt den nuvarande bestämmelsen skall vid bedömningen av arbetsförmågans

nedsättning hänsyn tagas även till den skadades ålder och kön.

Kommittén har löreslagit att dessa faktorer inte längre skall särskilt angivas,

emedan de är av endast indirekt betydelse. Jag har ingen erinran

mot förslaget på denna punkt.

Innan jag övergår till vissa specialfrågor på hithörande område, vill

jag framhålla, att de allmänna reglerna angående bedömningen av arbetsförmågans

nedsättning även i fortsättningen skall tillämpas ej blott beträffande

livränta utan även när fråga är om sjukpenning. Vid bestämmande

av sjukpenning vid kort tids sjukskrivning kan man dock inte i

samma grad som när det gäller livränta räkna med övergång till annan

sysselsättning, varför man i dessa fall vid sjukpennings bestämmande i

regel främst får taga hänsyn till skadans inverkan på den skadades förmåga

att fullgöra sitt tidigare arbete. Härigenom torde också arbetsmarknadsstyrelsens

önskemål om en rättvis avvägning mellan yrkesskade- och

arbetslöshetsförsäkringarna kunna bli i allt väsentligt tillgodosedda.

Ett särskilt problem är i vad mån och hur man vid invaliditetsbedömningen

skall taga hänsyn till invalidernas tillvänjningssvårighete

r. Härvidlag har framförts tanken om en särskild ersättningsform

eller ett efter vissa bestämda regler utmätt tillägg till livränta under en

tillvänjnings tid. Enligt socialvårdskommitténs mening torde det få ankomma

på rättspraxis att avgöra om och i vilken utsträckning en anordning

med särskilda, schematiskt bestämda tillvänj ningsersättningar bör

träda i stället för en beräkning av olika invaliditetsgrader för tillvänjningstiden

och därefter. I vissa fall kunde det vara lämpligt att tillvänjningsersättning

utbetalades i form av ett särskilt tillägg till livräntan. Försäkringsrådet

borde få rätt att meddela föreskrifter beträffande utbetalning

av dylika ersättningar.

Tillvänjningsfrågan bör naturligen beaktas vid invaliditetsbedömningen.

Något särskilt stadgande härom synes ej erforderligt. Jag är emellertid

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kmigl. Maj:ts proposition nr 60.

inte beredd att på grundval av tillgängligt utredningsmaterial förorda bestämmelser,

enligt vilka man skall använda just metoden med särskilda,

schematiskt bestämda tillvänjningsersättningar, utan får det ankomma på

rättstillämpningen att välja den lämpligaste metoden. Hinder bör ej föreligga

för tillvänjningsersättningar i form av engångsbelopp.

Enligt de hittillsvarande grunderna för invaliditetsbedömningen sänkes

den beräknade invaliditetsgraden inte av den anledningen, att skadans

faktiska betydelse i det särskilda fallet minskas till följd av nyförvärvad

yrkesutbildning. De här förut förordade allmänna bedömningsreglerna

innebär ingen ändring i denna princip. Då planmässig omskolning

av invalider på senare tid börjat bedrivas i betydande omfattning,

har emellertid en ändring av bedömningsprinciperna på denna punkt

blivit aktuell; och på förslag av socialvårdskommittén har i 1950 års militärersättningsförordning

införts en särskild bestämmelse i detta hänseende.

Enligt denna skall, om en skadad undergår yrkesutbildning och denna

är ägnad att och huvudsakligen syftar till att minska den av skadan föranledda

invaliditeten, vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning

under utbildningstiden beaktas i vad mån utbildningen medför hinder

att utföra förvärvsarbete. Om utbildningen kan antagas ha varaktigt

minskat invaliditeten, skall vid bedömningen efter utbildningens slut skälig

hänsyn tagas därtill. Vad nu sagts innebär, att i dessa fall livräntan under

utbildningstiden kan förhöjas upp till 100 % för att efter utbildningen bli

föremål för viss sänkning. Det synes lämpligt att en motsvarande bestämmelse

införes i yrkesskadeförsäkringslagen. Jag förutsätter att ett nära

samarbete i hithörande fall kommer att äga rum mellan försäkringsinrättningarna

och arbetsmarknadsstyrelsen.

Yrkessjukdomen sil ikos — stendammlunga — har vållat särskilda

problem för invaliditetsbedömningen. Den omständigheten, att sådan sjukdom

konstaterats röntgenologiskt hos en person, behöver inte betyda, att

han är sjuk i vanlig mening. Då sjukdomen befinner sig i första eller

andra stadiet, är nämligen lungfunktionen i regel normal. Något effektivt

botemedel mot sjukdomen är inte känt. Men fortskridandet kan avsevärt

fördröjas, om sjukdomen upptäckes på ett tidigt stadium och vederbörande

övergår till ett ofarligt arbete. Därest en arbetare på grund av röntgenologiskt

konstaterad silikos lämnar sitt i allmänhet välbetalda silikosfarliga

arbete och övergår till sämre betalt arbete men han inte har några egentliga

sjukdomssymtom, har ersättningsberättigande invaliditet enligt praxis

ej ansetts föreligga. Främst med tanke på dessa fall infördes år 1948 —

såsom ett provisorium i avbidan på revisionen av yrkesskadeförsäkringen

— särskilda ersättningar av statsmedel. Enligt de regler härom, för vilka

jag tidigare redogjort, kan utgå en särskild ersättning av högst 700 kr.

om året.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Enligt socialvåxdskommitténs mening bör en arbetstagare, bos vilken

silikos yppats och som på grund därav övergår till ett annat sämre betalt

arbete, inom försäkringens ram få ersättning för inkomstminskningen,

om denna är någorlunda betydlig. Kommittén anser de föreslagna ändrade

allmänna bestämmelserna om invaliditetsbedömningen vara tillräckliga för

att ersättning skall kunna i skälig utsträckning medges i de här avsedda

fallen.

Om en upptäckt silikos anses böra medföra övergång till annat arbete,

föreligger en av sjukdomen orsakad begränsning av arbetarens sysselsättningsmöjligheter.

I likhet med kommittén anser jag, att silikosen medfört

en nedsättning av vederbörandes arbetsförmåga i den mening yrkesskadeförsäkringslagen

avser. Till belysning av storleken av nedsättningen

torde i första hand tjäna den föreliggande inkomstminskningen. Det har

ifrågasatts, om inte med kommitténs förslag de silikosskadade skulle få

en försämrad ställning, varför man borde bibehålla och till följd av penningvärdesförsämringen

även höja de särskilda ersättningarna av statsmedel.

Emellertid torde med hänsyn till de inkomstlägen, vari nya silikosfall

— och det är endast de nya fallen som omfattas av yrkesskadeförsäkringslagen

— kan förväntas befinna sig, även med en så låg invaliditetsgrad

som 10 % livräntan regelmässigt betydligt överstiga de belopp, som

kan utgå enligt nuvarande bestämmelser. Jag kan därför ansluta mig till

kommitténs förslag att nya silikosfail skall regleras enligt dessa ändrade

grunder. För äldre silikosfail torde man emellertid få behålla en särskild

anordning. Frågan härom torde få upptagas i annat sammanhang.

Det system för tillvänj ningsersättningar, som kan komma att tillämpas

för yrkesskador i allmänhet, bör givetvis kunna begagnas även vid här

avsedda silikosfail. Beaktas bör emellertid att silikos i allmänhet uppträder

endast hos personer, som varit sysselsatta med det farliga arbetet under

många år. Med hänsyn härtill kommer de aktuella silikosskadade att

genomsnittligt befinna sig i högre åldrar än övriga yrkesskadade. Anpassnings-

eller tillvänjningssvårigheterna kan därför vara större i dessa

än i övriga fall.

Slutligen må .i detta sammanhang behandlas frågan om betydelsen av

tidigare skada eller lyte. Vid tillämpning av den nuvarande

lagstiftningen regleras varje skada för sig. Huruvida det sammanlagda

livräntebeloppet till en person, som vid olika tillfällen ådragit sig livränteberättigande

skador, blir av samma storlek som om skadorna uppkommit

på en gång, beror bl. a. på hur arbetsförtjänsten förändrats efter

den första skadan. Även en annan omständighet inverkar emellertid. Enligt

lagen skall, om den skadade vid olycksfallet var behäftad med kroppsskada

eller lyte, hänsyn tagas härtill vid bedömningen av arbetsförmågans

nedsättning. En redan vid det aktuella olycksfallet föreliggande invaliditet,

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

t. ex. på grund av en tidigare yrkesskada, kan föranleda större eller mindre

ökning av den invaliditetsgrad, som eljest vanligen anses följa av den genom

olycksfallet förorsakade skadan. Härvid tillämpas s. k. linjeberäkning,

enligt vilken den av det nya olycksfallet föranledda invaliditeten anses

utgöra så stor del av den före olycksfallet kvarstående arbetsförmågan,

som motsvarar skillnaden mellan den totala och den tidigare invaliditeten.

I detta hänseende har ej ifrågasatts någon ändring i sak.

Trots att man sålunda beaktar förhandenvaron av en tidigare skada,

kan det förekomma, att någon ådrager sig flera yrkesskador utan att

han blir berättigad till livränta, även om den sammanlagda invaliditeten

skulle överstiga 10 %, som utgör minimigränsen för rätt till livränta.

Så kan t. ex. bli fallet, när en för handskador utsatt arbetare får flera

smärre amputationsskador på fingrarna eller när en för ögonskador

utsatt arbetare får ett flertal skador, som var för sig medför endast ringa

synnedsättning men tillsammans en avsevärd invaliditet. Enligt socialvårdskommittén

skulle man få en tämligen tillfredsställande lösning av

denna fråga, om sammanräkning av skador finge ske på det sättet, att

en skada med lägre invaliditetsgrad än 10 % medräknades när det sedermera

blev fråga om livränta på grund av en ny skada.

Kommitténs förslag på denna punkt bär i allmänhet tillstyrkts eller

lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, men riksförsäkringsanstalten

har ställt sig avvisande till detsamma. Med anledning av vad riksförsäkringsanstalten

anfört må framhållas, att det i och för sig måste

anses fullt rimligt, att en arbetstagare som — kanske hos samme arbetsgivare

— ådragit sig flera yrkesskador, som visserligen inte var för sig

nedsatt hans arbetsförmåga med 10 % men som tillsammans medfört

minst sådan invaliditet, blir ersättningsberättigad. Det är visserligen sant,

att den av socialvårdskommittén föreslagna regeln kan leda till större

ersättning för fall att den tidigare skadan medfört lägre invaliditetsgrad än

10 % än om den föranlett större invaliditet. Detta torde dock ej bli händelsen

annat än i sällsynta undantagsfall, och resultatet i dessa kan knappast

anses stötande, då härför torde fordras att vederbörande s arbetsinkomst

stigit avsevärt efter den förra skadans inträffande, vilket ofta ej inträffar

förrän efter ett flerårigt tidsintervall under vilket den skadade ej uppburit

någon ersättning. De av riksförsäkringsanstalten yppade farhågorna för att

utredningssvårigheterna skulle bli synnerligen stora bör ej heller överdrivas.

Tidigare mindre skador, som ej anmälts till försäkringsinrättningarna,

torde som regel ej ha medfört någon nämnvärd invaliditet; och rent obetydliga

tidigare skador torde mången gång på grund av inträdd tillvänjning

inte heller inverka på den totala invaliditeten efter det sista olycksfallet.

Jag anser emellertid, att man av praktiska skäl ej bör låta sammanräkningsregeln

tillämpas på skador som ligger alltför långt tillbaka i

tiden. Härvidlag synes gränsen böra dragas så, att man bortser från skada,

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Iiungl. Maj.ts proposition nr 60.

som inträffat å sådan tid att rätten till ersättning för skadan är preskriberad

vid den nya lagens ikraftträdande. Vidare torde anledning saknas att

låta sammanräkningsregeln avse andra tidigare skador än sådana som omfattas

av yrkesskadeförsäkringslagen eller de genom denna avlösta olycksfalls-

och yrkessjukdomsförsäkringslagarna.

Ersättning vid invaliditet.

Gällande bestämmelser.

Huvudbestämmelserna angående ersättning vid invaliditet till följd av

olycksfall i arbete återfinnes i 6 § ÖL. Tidigare stadgades här i första

stycket 2 a) att om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad

sjukdom, medfört under längre eller kortare tid bestående förlust eller

nedsättning av arbetsförmågan, livränta skulle utges under tiden å ett

årligt belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan 2/3 av den skadades

enligt lagens regler beräknade årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning

av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarade mot nedsättningen.

Livränta utgick dock inte, där ej arbetsförmågan nedsatts med

minst Vio. Vid förlust av arbetsförmågan fick livräntan, när den skadades

tillstånd krävde särskild vård, med hänsyn härtill bestämmas till

högre belopp, likväl ej överstigande beloppet av den årliga arbetsförtjänsten

(s. k. hjälplöshetslivränta).

Genom en år 1948 vidtagen lagändring vilken endast avser olycksfall

som inträffar efter utgången av det året, ändrades regeln att livräntans

storlek skulle stå i direkt proportion till invaliditetsgraden. Enligt den

nya lydelsen av 6 § (3 mom. 1 och 2 st.) gäller visserligen den förutvarande

^-regeln, men den som helt förlorat arbetsförmågan eller fått

den nedsatt med minst s/io erhåller en s. k. förhöjd livränta

fr. o. in. månaden näst efter den, varunder han fyllt 18 år, t. o. in. den

månad, varunder han fyller 67 år. Den förhöjda livräntan utgår med ett

årligt belopp, som vid förlust av arbetsförmågan motsvarar “/« av den

skadades beräknade årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan

ett mot graden av nedsättningen svarande belopp av arbetsförtjänsten,

minskat med Vis av denna. Den tidigare bestämmelsen om förhöjning

av livräntan till s. k. hjälplös invalid ersattes med ett stadgande,

enligt vilket ett med hänsyn till vårdbehovets omfattning bestämt särskilt

vårdbidrag om högst 1 800 kr. för år kan utgå till sådan invalid (3

mom. 3 st.).

Enligt de nya reglerna utgör årslivräntan vid en årlig arbetsförtjänst

av 7 200 kr. (till vilket belopp maximum samtidigt höjdes) och en invaliditetsgrad

av 100% = ) 4 800 kr. utan livränteförhöjning och

(ii ^200 =) 6 600 kr. med en sådan förhöjning; vid 50% invaliditet

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

153

utgör motsvarande livräntebelopp (2 ’3''50 =) 2 400 kr. och \lo°0—~~^r=)

3 000 kronor; vid 10% invaliditet utgör livräntebeloppet(2''g7=)

480 kr.

Invaliditetsersättningen utgår i princip i form av löpande livränta. Enligt

6 § 3 mom. 4 st. ÖL kan emellertid försäkringsrådet på ansökan av

den skadade besluta, att i stället för livränta eller del därav skall till den

skadade utges ett engångsbelopp motsvarande högst livräntans eller

livräntedelens kapitalvärde. Förutsättning för bifall till ansökningen är

att »skäl därtill prövas föreligga».

Socialvårdskommitténs förslag.

Kommittén har ■—- utan något särskilt uttalande — i sitt förslag med

viss redaktionell jämkning upptagit de nuvarande bestämmelserna om

livränta och förhöjd livränta.

Den förut berörda 11/i2-regeln medför bl. a., att sjukpenningen blir

lägre än de förhöjda livräntebeloppen för dag vid de högsta invaliditetsgraderna.

Sålunda utgör enligt ÖL vid en årlig arbetsförtjänst av 7 200

kr. sjukpenningen 14 kr. utan och 15:50 kr. med familjetillägg, medan

Vse b av årslivräntan vid 100 % är 18: 08 kr. och vid 90 % 16: 11 kr. På grund

härav har socialvårdskommittén i sitt förslag upptagit en bestämmelse av

innehåll att, där livränta motsvarande förlust av arbetsförmågan utgått,

hel sjukpenning för tid omedelbart därefter, med undantag för tid då den

skadade i anledning av skadan är intagen på sjukvårdsanstalt, skall utgöra

lägst Väno av sådan livräntas årsbelopp, vårdbidrag i förekommande

fall oräknat. Kommittén erinrar härvidlag om att sjukpenningen är skattefri,

under det att livräntan allt efter ersättningstagarens ålder beskattas

till större eller mindre del, från 80 % för den som fyllt högst 35 år till

10 % för den som fyllt 87 år.

I fråga om engångsbelopp i stället för livränta föreslår kommittén

den ändringen, att utbyte skall kunna ske även utan ansökan av

den skadade. Föreligger inte ansökan, skall dock utbyte få beviljas endast

om så finnes vara till synnerligt gagn för den skadade. Avsikten med

ifrågavarande ändring är — enligt vad kommittén framhåller — att ersättning

i form av engångsbelopp skall kunna utgå om skadans verkningar

kompliceras av en klar »ränteneuros», d. v. s. när den periodiska ersättningen

fixerar ogrundade föreställningar om skadans betydelse för arbetsförmågan.

Ersättning i form av engångsbelopp i dylika fall hade tillråtts

av läkare, och anordningar av detta slag hade sedan länge praktiserats

på vissa håll utomlands.

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag.

Vad kommittén föreslagit rörande livränta och förhöjd livränta

har i regel ej föranlett några uttalanden i remissyttrandena.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Svea hovrätt framhåller dock, att med hänsyn till storleken av den allmänna

ålderspensionen med därå utgående tillägg annat numera knappast

syntes rimligt än att folkpension i angiven form skulle avdragas från sjukpenning

eller livränta enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

Pensionsstyrelsen ifrågasätter, om den överkompensation, som enligt

förslaget i viss utsträckning förekommer vid beräknandet av livränta för

åldringar, är motiverad. De flesta kroppsarbetare och åtskilliga andra

arbetstagare torde, då de måste lämna sitt förvärvsarbete, antingen inte

få någon pension alls från sin arbetsgivare eller också en pension, som

rymmes inom folkpensioneringens avdragsfria inkomst. Styrelsen fortsätter.

Råkar emellertid en anställd ut för olycksfall i arbete, erhåller lian livränta,

som efter 67 års ålder kan utgöra 2/3 av arbetsförtjänsten. Därutöver

har han sin allmänna ålderspension. I och för sig finnes naturligtvis intet

att säga om att de som drabbas av svåra olycksfall eller sjukdomar få det

fördelaktigt ordnat ur ekonomisk synpunkt. Men det torde kunna ifrågasättas

om det är lämpligt att genom en tvingande lagstiftning för vissa fall

föreskriva långt större förmåner än som skulle ha utgått om ett olycksfall

i arbete eller en yrkessjukdom ej kommit emellan.

Enligt pensionsstyrelsens mening bör livräntorna efter 67 års ålder

ansluta sig till vad som utgår i företag eller institutioner med välordnad

ålderspensionering. Eftersom vid sådan pensionering hänsyn torde tagas

till förefintligheten av folkpension, skulle vid en sådan anordning indirekt

vinnas en samordning med folkpensioneringen. Även avvägningen mellan

invalidpensionerna och sjukbidragen å ena sidan och livräntorna från

yrkesskadeförsäkringen å andra sidan borde beaktas. Det kunde enligt

styrelsens mening knappast vara rimligt att ge en livränta om 11/13 av arbetsförtjänsten,

om vederbörande samtidigt vore berättigad till en ganska

betydande invalidpension. Även vårdbidragen borde beaktas i detta sammanhang.

Förslaget i fråga om sjukpenning vid övergång från invaliditetstillstånd

till sjukdomstillstånd har allmänt lämnats

utan erinran.

I fråga om utgivande av engångsbelopp i stället för livränta föreslår

försäkringsrådet, att utbyte skall kunna beviljas ej blott av »livränta

eller del därav» utan även av »livränta för viss tid». Försäkringsrådet ifrågasätter

vidare vid fall av utbyte av medicinska skäl oavsett ansökan av

ersättningstagaren, om inte livräntan i sådant fall bör få utbytas endast i

sin helhet. Riksförsäkringsanstalten är av samma mening; anstalten framhåller

vidare att bestämmelsen måste tillämpas under iakttagande av stor

varsamhet.

Socialförsäkringsbolagens förening avstyrker kommitténs förslag i detta

hänseende. Föreningen åberopar bl. a., att ett invalidiserande tillstånd myc
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 155

ket ofta vore föranlett av flera samverkande faktorer, vilkas inbördes andel

i invaliditetstillståndet inte i detalj kunde klarläggas. Termen »ränteneuros»

innebure en i praktiken oanvändbar distinktion. De kapitalbelopp det här

vore fråga om vore ofta så höga att en kapitalisering av livräntan vore

olämplig.

Ändringsförslaget avstyrkes även av Landsorganisationen, som anser

skäl inte finnas att medge livräntas utbyte mot engångsbelopp i annat fall

än då livräntetagaren själv gjort ansökan härom.

Socialförsäkringsutredningens förslag.

I fråga om invaliditetsersättningarna från yrkesskadeförsäkringen gör

utredningen följande uttalande.

Sjukpenningen är och förutsättes tills vidare förbli skattefri, men

livräntan är och förutsättes förbli delvis skattepliktig. Detta förhållande

gör att man kan godtaga, att sjukpenningens belopp är något mindre än

livräntans. Men den skillnad, som enligt ÖL föreligger mellan dessa belopp,

är större enligt FYL och blir än större enligt den av utredningen

föreslagna sjukpenningskalan. Vid en arbetsinkomst av 15 000 kr. blir

enligt förslaget hel sjukpenning 20 kr. ökad med eventuella barntillägg,

medan livräntebeloppet per dag motsvarar kr. 37: 67 och en fyrahundradedel

av årslivräntan kr. 34: 38. Vid eu arbetsinkomst av 9 600 kr. blir motsvarande

belopp respektive kr. 14:—, 24:11 och 22:— och vid en inkomst

av 4 000 kr. respektive kr. 7:—, 10:05 och 9: 17.

Samordningen påkallar en ändring av reglerna om invaliditetsersättningarna.

Utredningen gör emellertid endast detta påpekande och framlägger

inte något förslag till ändring på denna punkt, eftersom man synes

böra mera allmänt ompröva dessa regler. En sådan omprövning ingår inte

i utredningens uppdrag. Utredningen vill här endast tillägga, att det synes

böra övervägas dels om den endast för högre invaliditetsgrader genomförda

tolftedelsregeln är tillräckligt motiverad vid ett godkännande av

socialvårdslrommitténs förslag till ändrade grunder för invaliditetsbedömningen,

dels om inte en närmare samordning mellan invaliditetslivräntorna

och folkpensionerna bör och kan åstadkommas.

Yttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag.

Vad socialförsäkringsutredningen uttalat har under remissbehandlingen

i regel inte föranlett något yttrande.

För säkring srådet har emellertid framhållit, att den allmänna omprövningen

av reglerna om invaliditetsersättningarna borde ske, innan utredningens

förslag gjordes till föremål för lagstiftning. Rådet ville betona

vikten av att särskilt med hänsyn till den föreslagna samordningen livräntorna

beslcures. Livräntorna skulle eljest kunna uppgå till 13 000 å

14 000 kr. per år, vilket inte kunde anses lämpligt i en obligatorisk försäkring.

Med hänsyn till vikten av att väg bereddes för fortsatt allmän

samordning borde övervägas, att beträffande livräntorna bl. a. sänka kompensationsgraden

och maximum för den årliga arbetsförtjänsten samt upp
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

ställa högre minimivillkor för livränta med avseende på nedsättningen i

arbetsförmågan.

Departementspromemoria i ärendet.

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit har det synts erforderligt att

få hithörande spörsmål ytterligare belysta. För ändamålet har inom socialdepartementet

upprättats en den 15 juni 1953 dagtecknad promemoria

rörande invaliditetsersättning inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

över denna promemoria har efter remiss yttranden avgivits av

försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, Socialförsäkringsbolagens

förening, Folksam, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen

och Tjänstemännens centralorganisation.

I promemorian uttalas, att i rådande läge en närmare samordning

med folkpensioneringen inte kan komma i fråga utan att det

gäller att — med bibehållande av de nuvarande reglerna i stort — revidera

livräntereglerna så, att den mera höggradiga disproportionen mellan sjukpenningbeloppet

per dag och dagbeloppet vid 100 % livränta försvinner och

vederbörlig hänsyn tages till folkpensioneringen.

I fråga om storleken av de maxi m i- o c h m i n.i in i b e 1 o p p för

den årliga arbetsförtjänstens beräkning, som ligger till

grund för bl. a. invaliditetsersättningarna, förordas höjning av nuvarande

maximibelopp från 7 200 till lo 000 kr. och av nuvarande minimibelopp

från 900 till 1 200 kr.

Som framgår av vad förut nämnts höjdes genom lagändring 1948 k o mpensationsgraden

för livräntan till helinvalider i

produktiva åldrar (18—67 år) från 2/3 till 11/±2. Enligt vad som

framhålles i promemorian synes det — då införande av familjetillägg till

livräntan ej ifrågasättes — fullt motiverat att i princip bibehålla den nuvarande

bruttokompensationsgraden. Detta gällde emellertid endast inkomster

intill visst belopp. Vid högre inkomstlägen syntes nämligen en

sjunkande kompensationsgrad vara motiverad. Skulle en kompensationsgrad

av “/12 tillämpas vid en inkomst av 15 000 kr., bleve årslivräntan 13 750

kr., och en så hög livränta syntes knappast motiverad. Vidare skulle dagbeloppet

av livräntan bli allt för stort i förhållande till sjukpenningen vid

samma årliga arbetsförtjänst, och skillnaden skulle bli större än som

kunde försvaras under hänvisning till bl. a., att förmånerna behandlades

på olika sätt i skattehänseende, att barntillägg utginge endast å sjukpenningen

och att livräntan i regel avsåge livsvarig eller i vart fall långvarig

ersättning.

En praktisk metod alt ernå en sjunkande kompensationsgrad vore

enligt promemorian att låta årslivräntan utgöra 11/12 av ett i förhållande

till arbetsförtjänsten sjunkande ersättningsunderlag. Reduktionen föreslås

ske genom en avtrappning på det sättet, att arbetsförtjänster upp till visst

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

157

belopp medräknades helt, arbetsförtjänster däröver och till viss gräns medräknades

endast delvis och arbetsförtjänster över nämnda gräns ej alls

medräknades. Enligt promemorian borde vid fastställande av ersättningsunderlaget

belopp t. o. m. nuvarande maximum 7 200 kr. medräknas helt,

den del av inkomsten som överstege 7 200 men ej 10 800 kr. medräknas till

3h, den del av inkomsten som överstege 10 800 men ej 15 000 kr. medräknas

till 1/2 och den del som överstege 15 000 kr. ej medräknas.

Ur en i promemorian intagen tabell må nämnas följande exempel på

resultatet vid den föreslagna avtrappningsregeln.

Årlig arbetsför- tjänst

Ersättnings-

underlag

100 % livränta

före 67 år

1/365 av be- loppet i kol. 3

Sjukpenning

(exkl. barn- tillägg)

Kol. 3 + inva- lidpension1

— 1200

1200

1100

3: 01

3

2 817

2 400

2 400

2200

6: 03

5

3 283

3 600

3 600

3 300

9: 04

7

3 650

4 800

4 800

4 400

12: 05

8

4 600

6 000

6 000

5 500

15: 07

10

5 700

7 200

7 200

6 600

18: 08

12

6 800

7 800

7 650

7 012: 50

19: 21

12

7 212: 50

8 400

8 100

7 425

20: 34

14

7 625

9 000

8 550

7 837: 50

21: 47

14

8 037: 50

9 600

9 000

8 250

22: 60

14

8 450

10 800

9 900

9 075

24: 86

16

9 275

12 000

10 500

9 625

26: 37

18

9 825

13 200

11 100

10 175

27: 88

18

10 375

15 000 —

12 000

11 000

30: 14

20

11 200

1 Invalidpensionen har beräknats efter beloppet 1 750 kr., vilket utgör det nu utgående

årsbeloppet till ensamstående utan bostadstillägg.

I promemorian behandlas även frågan om andra grunder för

livräntans storlek i vissa åldrar. Som förut anförts tillämpas

nu “/12-regeln för ersättningen i vissa fall i åldrarna 18—67 år, medan

2/ä kompensation tillämpas i övriga fall under nämnda åldersperiod samt

alltid före och efter denna. Enligt promemorian borde 18-årsgränsen slopas,

men man borde bibehålla ett system med lägre livränta för tid efter månadsskiftet

efter det livräntetagaren fyllt 67 år. I sistnämnda ålder vore det

normalt med sjunkande eller bortfallande arbetsinkomst, varjämte rätten

till folkpensioneringens ålderspension inträdde. Efter diskussion av olika

metoder för sänkningen vid 67-årsgränsen förordas i promemorian att

livräntebeloppen efter nämnda åldersgräns generellt sänktes med visst bråktal

t. ex. Vs eller 1/4. I promemorian har intagits en tabell, där reduktion

med 1/4 tillämpats. Ur denna tabell må återgivas följande.1

Vad beträffar frågan om livränta vid mindre än 100 % invaliditet

föreslås i promemorian, att den nuvarande undre gränsen

för invaliditetsersättning — nedsättning av arbetsförmågan med minst

1/io — bibehålies oförändrad. Däremot anses böra övervägas, huruvida

livräntan vid partiell invaliditet skulle vara proportionell mot den vid

1 Se nästföljande sida.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Årlig arbetsförtjänst

100 % livränta före 67

år + invalidpension1

Ålderspension1 + 100 % livränta, räknat efter

nuvarande 2/3-regel

det i kol. 2 ingående

beloppet minskat med 1 /4

— 1 200

2 817

2 550

2 575

2 400

3 283

3 350

3 400

3 600

3 650

4 150

4 225

4 800

4 600

4 950

5 050

6 000

5 700

5 750

5 875

7 200

6 800

6 550

6 700

7 800

7 212: 50

(6 850)

7 009: 38

8 400

7 625

(7 150)

7 318: 75

9 000

8 037: 50

(7 450)

7 628:13

9 600

8 450

(7 750)

7 937: 50

10 800

9 275

(8 350)

8 556: 25

12 000

9 825

(8 750)

8 968: 75

13 200

10 375

(9 150)

9 381: 25

15 000 —

11 200

(9 750)

10 000

1 I båda fallen har räknats efter en årspension av 1 750 kr. utan bostadstillägg.

helinvaliditet eller huruvida man borde ha ett system, som innebure

att man genomgående icke ersatte viss del av den årliga arbetsförtjänsten

eller med andra ord läte den skadade stå samma självrisk vid alla invaliditetsgrader.

I fråga om de båda metoderna innehåller promemorian

följande.

Den för skador före den 1 januari 1949 gällande 2/3-Tege\n innebär att

livräntan vid partiell invaliditet är proportionell mot den vid helinvaliditet.

Detta resulterar emellertid i att den icke kompenserade förlusten för helinvaliden

utgör 1/3 men för tioprocentsinvaliden endast 1/30 av hans årliga

arbetsförtjänst. De för senare inträffande skador gällande reglerna är

desamma, såvitt avser tid före 18- och efter 67-årsgränsen. Mellan dessa

åldersgränser tillämpas självriskmetoden för invaliditetsgrader om minst

30 % men den proportionella metoden för lägre invaliditetsgrader, vilket

innebär att den icke kompenserade förlusten för invalidgruppen 100—30 %

utgör 1/i2 och för lägre invaliditetsgrader sjunker till 1/30 av den årliga

arbetsförtj änsten.

Enligt promemorian kan de gällande reglerna knappast anses fullt rationella.

De för 1948 års lagändring åberopade motiven — den nyssnämnda

skillnaden i fråga om den icke kompenserade förlusten samt det förhållandet

att skadade med höggradig invaliditet ofta hade svårt att ekonomiskt

utnyttja sin resterande arbetsförmåga, medan skadade med låg invaliditet

ofta inte behövde vidkännas någon inkomstminskning — utgjorde enligt

promemorian ett starkt stöd för att självriskmetoden tillämpades ej blott

vid de högre invaliditetsgraderna utan genomgående. I promemorian anföres

vidare.

Visserligen kan sägas att motivet att höggradigt invalida ofta har svårt

att ekonomiskt utnyttja sin resterande arbetsförmåga under det att skadade

med låg invaliditet ofta inte behöver vidkännas någon bestående inkomstminskning,

skulle falla bort, om ändrade grunder för invaliditetsbedöm
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 60.

159

ningen infördes. I detta sammanhang må erinras om att verkställda utredningar

angående förhållandet mellan den ekonomiska invaliditeten och

den fastställda invaliditetsgraden visar att den ekonomiska invaliditeten

i genomsnitt ligger långt under den beräknade. Följande siffror ur en i

yrkesskadebetänkandet s. 261 redovisad utredning må nämnas. Ingen som

helst ekonomisk invaliditet framkom för I * 3 * */» av fallen med 10—14 % beräknad

invaliditet, nära 2/3 av fallen med 15—18 % invaliditet, nära 6 * 8/io av

fallen med 20—25 % invaliditet och åtskilliga fall med högre beräknad

invaliditet. Men en så radikal sänkning av de tillämpade tabellsatserna,

att ingen invaliditetsersättning skulle utgå i ifrågavarande fall utan ekonomisk

invaliditet, torde av olika skäl inte kunna komma i fråga i nuvarande

läge. Tillämpas emellertid vid alla invaliditetsgrader metoden med

självrisk med t. ex. 1/i2 av ersättningsunderlaget, sänkes årsbeloppet framförallt

vid 10 % invaliditet i en utsträckning, som förefaller vara motiverad

med hänsyn till resultatet av verkställda utredningar angående den ekonomiska

invaliditeten och som gör det möjligt att — såsom närmare utvecklas

i ett följande avsnitt — vid låga invaliditetsgrader regelmässigt ge

den skadade ett ordentligt engångsbelopp i stället för ett litet belopp per

år för hela livet.

Som exempel på resultatet vid tillämpning av nuvarande regler resp. de

förordade har i promemorian intagits följande tabell.

Ersätt-

10 % livr.

12 %

livr.

15 % livr.

20 % livr.

25 % livr.

nings-

underlag

nuv.

för-

slaget

nuv.

för-

slaget

nuv.

för-

slaget

nuv.

för-

slaget

nuv.

för-

slaget

1 200

80

20

96

44

120

80

160

140

200

200

3 600

240

60

288

132

360

240

480

420

600

600

6 000

400

100

480

220

600

400

800

700

1 000

1 000

7 200

480

120

576

264

720

480

960

840

1 200

1 200

9 000

(600)

150

(720)

330

(900)

600

(1 200)

1 050

(1 500)

1 500

10 200

(680)

170

(816)

374

(1 020)

680

(1 360)

1 190

(1 700)

1 700

12 000

(800)

200

(960)

440

(1 200)

800

(1 600)

1 400

(2 000)

2 000

I promemorian ifrågasättes övergång till ett system med i det närmaste

automatiskt utgivande av engångsbelopp i stället för

livränta vid lägre invaliditetsgrader.

Härom anföres i huvudsak följande.

Enligt motsvarande danska, finska och norska lagar utges vid de lägre

invaliditetsgraderna — i Danmark under 50, i Finland under 30 och i Norge

under 20 (25 enligt en i vår framlagd proposition) % — automatiskt en
gångsbelopp,

som i allmänhet är vida lägre än kapitalvärdet av motsvarande

livsvariga livränta. I Norge utges i regel ett belopp motsvarande 3 års livränta

vid samtliga de aktuella invaliditetsgraderna. I Danmark och Finland

däremot är multiplikatorn vid högre invaliditetsgrader större än vid

lägre invaliditetsgrader. Som exempel kan nämnas att i Danmark utgör

engångsbeloppet vid högst 15 % invaliditet 7V2, vid 18 % 81/i och vid 20 %

81/2 gånger årslivräntan; vid högre invaliditetsgrader stiger multiplikatorn

efter delvis andra grunder. Och i Finland utgör beloppet vid 10—14 %

invaliditet 30 % och vid 25—29 % invaliditet 150 % av livräntan vid 100 %

invaliditet, allt för det fall att den skadade icke har anhöriga.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Enligt den officiella svenska statistiken över olycksfall i arbete utgör

grovt räknat fallen med under 20 % invaliditet 55 % och fallen med under

30 % invaliditet 80 % av samtliga invaliditetsfall. Eftersom alltså de allra

flesta livräntorna motsvarar låga invaliditetsgrader, torde en allmän kapitalisering

efter enkla regler av livräntorna vid de låga invaliditetsgrader na

innebära en betydande administrativ fördel både för försäkringsinrättning

och ersättningstagare. En sådan kapitalisering innebär en fördel även i

det hänseendet, att man vid en lagstiftning om indexreglering av livräntor

enligt yrkesskadeförsäkringslagen behöver tänka endast på det begränsade

antal livräntor, som alltjämt kommer att utgå.

Vid utgivande av invaliditetsersättningar enligt skadeståndsrättens regler

torde vid låga invaliditetsgrader engångsbelopp vara det vanliga. Enahanda

torde förhållandet vara, när det gäller den privata olycksfallsförsäkringen.

Även hänsyn till den ersättningsberättigade torde tala för en kapitalisering

av smålivräntorna. Det torde av psykologiska skäl i regel vara bättre

för den skadade att utfå även ett reducerat kapitalbelopp än att genom

livränteutbetalningar och ibland anskaffande av nya invaliditetsintyg, få en

ständig påminnelse om skadan.

De risker, som kan vara förenade med automatisk utbetalning av stora

kapital, kan motivera en viss reduktion av engångsbeloppen. Även ett reducerat

kapitalbelopp kan vara av väsentligt värde för den skadade t. ex. för

användning till utbildning, till egnahemsbyggande, till en rörelse e. d. Med

hänsyn till de inkomstgränser, som gäller för åtskilliga sociala förmåner,

kan det vara förmånligare för den skadade att ha fått ut ett kapitalbelopp

än att uppbära en årlig livränta.

Vid en automatisk kapitalisering av livräntorna vid de lägre invaliditetsgraderna

enligt grannländernas system för reduktionen uppkommer behov

av mer eller mindre invecklade regler med hänsyn till eventuella förbättringar

eller försämringar i tillståndet.

Tillämpas ett system med engångsbelopp, som mer eller mindre kraftigt

understiger kapitalvärdet av gällande livränta, kan man svårligen medge

undantag från en regel om automatiskt kapitalbelopp. Undantag skulle

dock kunna motiveras med att ersättningstagaren skulle föredraga en årligen

utgående livränta. Vidare skulle kunna tänkas fall där det med hänsyn

exempelvis till vederbörandes levnadssätt vore olämpligt att utge ett

större kapital på en gång.

Om för livräntorna godkännes den i promemorian förordade tillämpningen

av självriskmetoden även vid de lägsta invaliditetsgraderna, kan

emellertid ifrågakomma ett annat kapitaliseringssystem, nämligen att utge

fulla kapitalvärdet. Detta system torde vara enklare administrativt och

lagtekniskt sett samt psykologiskt lämpligare. Vid en tillämpning av

11/i2-regeln även för invaliditeter under 30 %, blir livräntorna progressiva

vid stigande invaliditet, allt ifrån den lägsta invaliditetsgraden. Särskilda

regler som i Danmark och Finland behöves därför inte för att få progressiva

kapitalbelopp. Årsbeloppen av livränta vid de lägsta invaliditetsgraderna

blir inte så höga, att kapitalisering utan reduktion skulle innebära avskräckande

höga belopp. Vid det nu förordade systemet kan tillämpas samma

beräkningsgrunder såväl lör den automatiska kapitaliseringen vid låga

invaliditetsgrader som för den efter närmare prövning beviljade kapitaliseringen

vid högre invaliditetsgrader. Samma regler vid försämring av det

av skadan föranledda tillståndet kan även gälla. Önskvärda undantag från

den automatiska kapitaliseringen kan utan större komplikationer medges.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Av en i promemorian intagen tabell avseende beloppen vid några ersättningsunderlag

och några invaliditetsgrader av årslivräntan (före 67 år)

samt av det ungefärliga kapitalvärdet enligt nu gällande beräkningsgrunder

för en 25-årig resp. en 40-årig man må här återges följande.

Ersättningsunderlag

Årslivränta

Kapitalbelopp för

25-åring

40-åring

10%

1 200

20

480

400

3 600

60

1 430

1 190

6 000

100

2 390

1 980

7 200

120

2 870

2 370

9 000

150

3 590

2 970

10 200

170

4 060

3 360

12 000

200

4 780

3 960

12%

1 200

44

1050

870

3 600

132

3160

2 610

6 000

220

5 260

4 350

7 200

264

6 310

5 220

9 000

330

7 890

6 530

10 200

374

8 940

7 400

12 000

440

10 520

8 700

15%

1 200

80

1 910

1 580

3 600

240

5 740

4 750

6 000

400

9 560

7 910

7 200

480

11480

9 500

9 000

600

14 350

11 870

10 200

680

16 260

13 450

12 000

800

19 130

15 830

18%

1 200

116

2 770

2 300

3 600

348

8 320

6 890

6 000

580

13 870

11 480

7 200

696

16 640

13 780

9 000

870

20 800

17 220

10 200

986

23 580

19 510

12 000

1 160

27 740

22 960

Vid genomförande av en reform av detta slag bör enligt promemorian

viss försiktighet iakttagas. Med hänsyn härtill anses den automatiska kapitaliseringen

till en början böra begränsas till invaliditetsgrader förslagsvis

understigande 20 %.

Automatisk kapitalisering borde enligt promemorian inte ske, om skäl

förelåge däremot. Så borde anses vara fallet, om den skadade inte önskade

kapitalisering. Ett annat fall vore att den skadade finge anses ur stånd att

omhänderha pengarna, exempelvis på grund av alkoholism. Vidare att skadan

sannolikt skulle försämras så, att invaliditetsgraden kornme att överstiga

den för den automatiska lcapitaliseringen gällande gränsen.

11 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Man kan enligt promemorian tänka sig att låta den automatiska kapitaliseringen

avse endast livränta, som kunde antagas bli livsvarig. Skäl anses

emellertid föreligga att kapitalisera livränta efter låga invaliditetsgrader

även då invaliditeten helt eller delvis vore övergående. Men försäkringsinrättningen

borde då ha starka stöd för sitt antagande i fråga om det

kommande förloppet. Så länge prognosen vore tveksam, torde kapitalisering

inte böra ske.

Frågan om vem som skulle ha beslutanderätten i dessa ärenden anses i

promemorian få anstå i avbidan på pågående utredning om yrkesskadeförsäkringens

organisation.

Promemorian behandlar även frågan om storleken av sjukpenningen,

då invaliditetstillstånd övergår i sjukdomstillstånd.

Vid helinvaliditet och de högsta graderna av partiell invaliditet

komme — vid bifall till de förutnämnda promemorieförslagen —

livräntebeloppet per dag att i allmänhet överstiga sjukpenningens dagbelopp.

I promemorian föreslås ett stadgande av innehåll att för tid, då livränta

tillerkänts, sjukpenning (jämte i förekommande fall barntillägg och

vårdbidrag) icke må utgå med lägre belopp än som per dag räknat motsvarar

den tillerkända livräntan (vårdbidrag i förekommande fall inräknat).

Om sjukpenning utginge i enlighet härmed och ersättningstagaren i anledning

av skadan vore intagen på sjukhus, borde enligt promemorian sjukpenningen

minskas på samma sätt som den vanliga sjukpenningen minskades

till hempenning.

Yttrandena över departementspromemorian.

Promemorians utgångspunkt i fråga om samordning med folkpensioneringen

har föranlett pensions styrelsen att uttala, att det

inte bör ifrågakomma att i detta sammanhang ompröva folkpensioneringens

regler. Folksam å sin sida beklagar, att det inte redan i nuvarande läge

synes vara möjligt att utreda en närmare samordning mellan yrkesskadelivräntorna

och folkpensioneringen.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att samordningsfrågan kan komma

att aktualiseras vid genomförande av en sådan allmän pensionsförsäkring,

varom utredning för närvarande påginge. Enligt anstaltens mening borde

reformer inom yrkesskadeförsäkringen så långt lämpligen kunde ske inriktas

på en kommande samordning med den allmänna invaliditetspensioneringen.

Detta och vissa andra synpunkter talade för att återhållsamhet

borde iakttagas vid avvägningen av yrkesskadeförsäkringens invaliditetsersättningar.

Enligt försäkringsrådet (majoriteten)1 har i promemorian inte tillräckligt

beaktats möjligheten av en fortsatt allmän samordning. Svenska arbets
-

1 Av rådets 12 ledamöter har 9 avgivit särskilda yttranden. Beträffande praktiskt taget

alla de aktuella frågorna föreligger olika meningar.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

163

givareföreningen, som också anser att erforderlig hänsyn inte tagits till

samordningssträvandena, hemställer att problemkomplexet göres till föremål

för förnyat övervägande.

Förslaget om höjning av maxim i- och minimibeloppen i fråga

om den årliga arbetsförtjänsten har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av en minoritet inom försäkringsrådet samt av riksförsäkringsanstalten,

Socialförsäkringsbolagens förening, Folksam, Svenska

arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation.

I fråga om storleken av livräntan till helinvalider i produktiva

åldrar har framkommit olika uppfattningar. Promemorieförslagets

princip om en bruttokompensationsgrad om “/« av ett genom

avtrappning av den årliga arbetsförtjänsten framräknat ersättningsunderlag,

varigenom bl. a. skulle erbållas en sjunkande kompensationsgrad vid

stigande inkomstlägen, har godtagits av en minoritet inom försäkringsrådet

samt av riks försäkringsans tälten, Socialförsäkringsbolagens förening,

Folksam, Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation.

De särskilda avtrappningsreglerna har tillstyrkts av en minoritet inom försäkringsrådet

samt av Landsorganisationen.

Enligt vad Socialförsäkringsbolagens förening anför bör med hänsyn till

sjukpenningnivån avtrappningen göras betydligt kraftigare än den i promemorian

föreslagna. Riksförsäkringsanstaltens ståndpunkt kan sammanfattas

sålunda.

Enligt förslaget skulle skillnaderna mellan sjukpenning och livränta i

mycket stor utsträckning bli större än som syntes skäligt med hänsyn till

olikheterna i beskattningsavseende in. m. Detta jämte samordningssynpunkterna

talade för att avtrappningsregeln ändrades så, att livräntorna vid högre

arbetsförtjänster inte bleve så förmånliga som enligt förslaget. Maximibeloppet

av livränta vid 100 % invaliditet borde inte bestämmas högre än till

omkring 9 000 kr. Om man ville förhindra starkt framträdande skillnader

mellan 100 % livränta och hel sjukpenning, måste avtrappningen sättas in

vid en lägre inkomstgräns än 7 200 kr. Man kunde låta belopp mellan 4 200

och 5 400 kr. medräknas till % och belopp mellan 5 400 och 15 000 kr. medräknas

till !4, varvid högsta ersättningsunderlaget bleve 9 900 kr. och maximilivräntan

9 075 kr. Anstalten ville emellertid inte bestämt påfordra att i

förevarande sammanhang avtrappningen skulle sätta in vid lägre gräns

än 7 200 kr. Vid en framtida samordning med en allmän pensionsförsäkring

torde spörsmålet få upptagas till nytt bedömande. Nyssnämnda maximibelopp

9 900 och 9 075 kr. kunde man ernå genom att belopp mellan 7 200

och 10 200 kr. medräknades till % och belopp mellan 10 200 och 15 000 kr.

medräknades till %. I inkomstlägena mellan 7 200 och 15 000 kr. komme

då maximilivräntan att variera från ca 91 till ca 60 % av arbetsförtjänsten

mot från ca 91 till ca 73 % enligt promemorieförslaget.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Folksam förordar en avtrappning från sådan lägre inkomstgräns och

med sådana reduktionstal, att livräntan principiellt inte kommer att överstiga

sjukpenningen.

Svenska arbetsgivareföreningen avstyrker förslaget på denna punkt med

i huvudsak följande motivering.

De skäl för högre livränta än sjukpenning, som framförts i promemorian,

vore inte tillräckligt bärkraftiga. Svårigheterna med en lägre inkomstnivå

vore lättare att bära, sedan en anpassning skett. Även om samordningen

egentligen krävde, att årslivräntan borde utgöra 365 gånger sjukpenningen,

önskade föreningen med hänsyn till den avsevärda försämring av livräntans

belopp detta skulle medföra i jämförelse med vad som nu utginge

inte påyrka ett så radikalt genomförande av samordningen. Så stora livräntebelopp

som de i promemorian förordade skulle direkt omöjliggöra en

fortsatt samordning. Det skulle vara synnerligen olämpligt att genom en

obligatorisk, av arbetsgivarna helt bekostad socialförsäkring tillförsäkra

invalider möjlighet till högre årsinkomst än som kan förvärvas av många,

som är produktivt verksamma. En avsevärd sänkning av de föreslagna livräntebeloppen

vore nödvändig. Livräntebelopp överstigande 9 000 kr. för år

borde i varje fall inte förekomma.

Försäkringsrådet (majoriteten) anser invaliditetsersättningar av den

storlek, som föreslagits i promemorian, inte vara möjliga för ett fullföljande

etappvis av samordningen mellan socialförsäkringsgrenarna. Man kunde

enligt försäkringsrådet även ifrågasätta, om en obligatorisk försäkringborde

ha invaliditetsersättningar av den föreslagna storleksordningen. Det

syntes naturligt, att sjukpenningen (även frånsett barntillägg) vore större

än motsvarande livränta för dag räknat. Svårigheterna för den skadade

vore nämligen som regel störst under den första tiden efter skadan. Den

beskattningsrättsliga förmånsställning, som av särskilda skäl gällde för

sjukpenning, syntes näppeligen kunna motivera förhöjning av livräntans

dagbelopp i förhållande till sjukpenningen. Vid avvägande av livräntebeloppen

genom jämförelse med sjukpenningen borde man bortse från barntiHäggen.

Enligt försäkringsrådets mening borde den antagna sjukpenningtabellen

läggas till grund för bestämmande av livräntans storlek på sådant

sätt, att livränta vid förlust av arbetsförmågan utgjorde 350 gånger beloppet

av hel sjukpenning vid den intervall, inom vilken den skadades arbetsförtjänst

fölle, och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som

svarade mot nedsättningen. Olägenheten med att vid denna metod intervallsystem

infördes även för livräntorna borde inte vara avgörande skäl

mot den metoden. Ett bifall till försäkringsrådets förslag skulle medföra eu

i många fall väsentlig nedskärning av livräntornas storlek i förhållande till

vad nu gällde. Exempelvis skulle sålunda i nya fall helinvaliden vid en

arbetsförtjänst av 2 100 kr. erhålla 1 400 kr. mot nu 1 925 kr., vid en arbetsförtjänst

av 4 600 kr. 2 800 kr. mot nu 4 217 kr. och vid en arbetsförtjänst

av 7 200 kr. 4 200 kr. mot nu 6 600 kr.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 60.

165

Beträffande frågan om andra grunder för livräntans storlek

i vissa åldrar har förslaget att slopa nuvarande bestämmelse

om lägre livränta i vissa fall före 18 år genomgående tillstyrkts. Tanken

att vid 67-årsgränsen minska livräntan med viss bråkdel därav har

också vunnit allmän anslutning, men olika meningar har framförts om

storleken av denna bråkdel. Sålunda tillstyrker Landsorganisationen som

skälig en reduktion med !4. Andra förordar en kraftigare reducering. Försäkringsrådet

(majoriteten) och riksförsäkringsanstalten förordar reduktion

med Vs. Enligt Socialförsäkringsbolagens förening bör livräntan reduceras

med minst Vs. Pensionsstgrelsen anser en sänkning med mindre än

Vs inte böra ifrågakomma men ifrågasätter om inte sänkningen borde bestämmas

till Vi. Enligt Svenska arbetsgivareföreningen borde i princip livränta

inte utgå efter 67 år; i vart fall borde ske en nedsättning med minst

Vi. Som motiv för en större reduktion än med % åberopas i vissa yttranden

bl. a., att den verkliga minskningen av arbetsinkomsten efter 67 år för

icke-invaliden vore avsevärt större, att summan av ålderspension och livränta

efter 67 år eljest i många fall skulle komma att överstiga summan

av invalidpension och livränta före nämnda ålder, att inom skadeståndsrätten

vanligen skedde en minskning till 1/2 och att stor försiktighet borde iakttagas

med hänsyn till en kommande samordning med folkpensioneringen.

Folksam framför som ett alternativ att reducera livräntorna med % för

67—70-åringar, med 2/4 för 70—73-åringar och med s/4 för 73—76-åringar

samt att låta livräntan bortfalla efter uppnådda 76 år.

Tjänstemännens centralorganisation anser det — med hänsyn till att livräntan

borde ge viss kompensation även för den tjänstepension, som vederbörande

kunde ha kommit i åtnjutande av om han ej drabbats av invaliditet

— rimligt, att det bråktal, varmed livräntan föresloges reducerad, sänktes

något.

I fråga om livränta vid mindre än 100% invaliditet

har förslaget att bibehålla den nedre gränsen vid 10 % lämnats utan erinran

utom av en minoritet inom försäkringsrådet, som anser att livränta bör

utgå först vid 25 % invaliditet.

Däremot har framförts delade meningar huruvida livräntan vid lägre

invaliditet än 100 % borde vara proportionell mot den vid helinvaliditet

eller om den i promemorian förordade metoden med en genomgående självrisk

motsvarande 1/12 av ersättningsunderlaget borde tillämpas. En reservant

i försäkringsrådet samt riksförsäkringsanstalten, Folksam och Tjänstemännens

centralorganisation har tillstyrkt självriskmetoden.

Försäkringsrådet (majoriteten) åberopar sin förut refererade metod

för beräknande av livränta vid 100 % invaliditet och föreslår, att livräntorna

i samtliga invaliditetsgrader under 100 % ställdes i direkt mot graden

svarande proportion till 100 % livräntan vid samma årliga arbets
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Majyls proposition nr 60.

förtjänst. Den ringa faktiska invaliditeten vid fall med lägre invaliditetsgrader

borde inte tagas till intäkt för en sänkning av ersättningen vid de

lägre invaliditetsgraderna. Om för höga tabellvärden åsatts vissa skador,

borde en revidering av dessa värden övervägas.

Sistnämnda synpunkter anlägges även av Socialförsäkringsbolagens förening,

som anför i huvudsak följande.

Det synes olämpligt att medvetet acceptera en oriktig invaliditetsbedömning

men sedan korrigera verkningarna härav genom en kraftig nedskärning

av ersättningarna. Denna drabbar ju inte endast fallen med ingen eller

ringa ekonomisk invaliditet utan även de övriga. Om man finner, att den

övervägande delen av de mindre invaliditeterna är överkompenserade vid

livräntebestämningen, bör detta närmast medföra, att man reviderar invaliditetsgradsättningen.

En av försäkringsrådet tillsatt kommitté med uppgift

att verkställa översyn av vissa procentsatser inom invaliditetsbedömningen

har i februari 1953 redovisat resultatet av sitt arbete. Detta bör

beaktas i detta sammanhang. — Enligt promemorieförslaget blir livräntan

vid t. ex. 12 % avsevärt mycket större än den vid 10 %, ehuru skillnaden i

invaliditet är hårfin.

Även Svenska arbetsgivareföreningen anser, att korrigering inte bör ske

genom införande av självrisksystemet över hela linjen utan genom ändring

av grunderna för invaliditetsbedömningen. Enär livränta inte utginge för

invaliditet under 10 %, borde dock en viss procentuell nedsättning ske av

livräntor vid lägre invaliditet.

Självriskmetoden avstyrkes även av Landsorganisationen, som anför.

I princip bör 2/3-regeln bibehållas och 1948 års förbättring av livräntorna

i svårare fall behålla sin karaktär av eu av fallens svårighetsgrad betingad

förhöjning. Departementsförslaget skulle betyda en avsevärd försämring

av livräntorna vid 20 % och därunder. LO är inte övertygad om representativiteten

av de utredningar som i promemorian åberopas rörande den ekonomiska

invaliditetens förhållande till den s. k. medicinska. I vart fall

utgör dessa inte skäl för en generell reducering. Att såsom motiv för självriskmetoden

åberopa hänsyn till vissa risker vid livräntas utbytande mot

engångsbelopp är ännu mindre hållbart.

Förslaget att vid invaliditetsgrader under 20% automatiskt utgiva

engångsbelopp i stället för livränta, om skäl däremot ej föreligger,

tillstyrkes i princip av en minoritet inom försäkringsrådet samt av

riksförsäkringsanstalten, Folksam och Svenska arbetsgivareföreningen.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att enligt ett uttalande av riksskattenämnden

i februari 1953 såsom anvisning till ledning för taxeringsmyndigheterna

ett sådant kapitalbelopp inte till någon del vore att räkna

som skattepliktig inkomst. Reglerna för livräntas beskattning skulle kunna

motivera en viss reduktion av livräntornas fulla kapitalvärde, av administrativa

skäl genomgående med samma procenttal, förslagsvis 15.

Folksam, som förklarar sig med stor tillfredsställelse hälsa förslaget om

obligatorisk kapitalisering av vissa livräntor, framhåller, att man inte bör

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

underskatta de risker, som kunde vara förenade med en kapitalersättning

vid ur ekonomisk synpunkt ofta tämligen obetydliga invaliditeter. En maximigräns

borde ur risksynpunkt lämpligen dragas. Kapitalersättningen kunde

utgöra 1/2 eller 2/3 av det »normala» kapitalvärdet. En annan möjlighet vore

att fastställa, att ersättningen skulle utgå i form av livränta, om denna

utgjorde exempelvis minst 720 kr. om året.

Svenska arbetsgivareföreningen säger sig vara i princip positiv till förslaget.

Det syntes emellertid uteslutet att utan särskild prövning utbetala

så stora engångsbelopp som förordats i promemorian. Det kunde med skäl

befaras, att beloppen i en mängd fall inte komme att nyttjas på önskvärt

sätt. Föreningen avrådde därför från obligatoriskt utbyte av livräntor, vars

kapitalbelopp överstege 10 000 kr.

Enligt pensionsstgrelsen bör automatisk kapitalisering inte ske, om

skäl däremot förelåge. Varje utbetalning borde, särskilt då det gällde större

belopp, föregås av noggrann prövning. Vidare borde reduktion av utbetalningsbeloppet

kunna ske i fall där det automatiskt kapitaliserade beloppet

måste anses för stort.

Tjänstemännens centralorganisation anser mycket tala för den föreslagna

automatiska kapitaliseringen.

Förslaget om automatisk kapitalisering avstyrkes av försäkringsrådet

(majoriteten) och Landsorganisationen.

Försäkringsrådet ifrågasätter, huruvida några avsevärda vinster i administrativt

hänseende skulle bli följden av ett system som det föreslagna,

och tillägger.

Frekvensen av ansökningar till rådet enligt 6 § sista stycket ÖL lämnade

knappast stöd för en uppfattning, att det bland livräntetagarna skulle råda

någon mera utbredd önskan om engångskapital i stället för periodisk ersättning.

Även med de starka reduceringar av livräntebeloppen vid de

lägsta invaliditetsgraderna, som promemorieförslaget medförde, skulle

det ofta bli fråga om betydande kapitalbelopp. Enligt rådets uppfattning

borde så betydande belopp inte utges under sådana förutsättningar, som

föreslås i promemorian. Rådet erinrade om vissa uttalanden av besparingsberedningens

delegation för femte huvudtiteln i PM den 8 juli 1942,

vilka utmynnade i att kapitaliseringen borde begränsas till sådana fall,

där — enligt vad närmare undersökning visade -— kapitaliseringen tjänade

ett påvisbart socialt intresse. Rådet ifrågasatte vidare om promemorieförslaget

stode i överensstämmelse med 5 § i den av Sverige ratificerade 1925

års internationella konvention rörande ersättning för olycksfall i arbete.

Även Landsorganisationen ifrågasätter, om det uppstår administrativa

vinster, och åberopar likaledes den nuvarande relativt obetydliga frekvensen

av utbytesansökningar. Enligt organisationen skulle det innebära en

diskriminering av den skadade, därest han — på grund av personlig olämplighet

att handha pengarna — undantoges från automatiskt utbyte. Under

alla förhållanden kunde organisationen inte tillstyrka en automatisk kapi
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

taxering, om förutsättning härför vore en väsentlig reduktion av nu tilllämpade

kapitalbelopp, åvägabragt genom nedskärning av själva livräntebeloppen.

Frågan om kapitalisering ej blott av definitivt fastställda livräntor utan

även av tillfälliga livräntor beröres i en del yttranden. Enligt riksförsäkringsanstalten

och Social/örsäkringsbolagens förening syntes kapitalisering böra

ske endast av livränta eller livräntedel, som kunde antagas bli livsvarig.

Anstalten framhåller att vid övergående invaliditet läte det sig i regel inte

göra att med sådan säkerhet bedöma det fortsatta förloppet, att ett kapitalvärde

kunde beräknas.

Vidare må nämnas att en minoritet inom försäkring srådet föreslår, att

den nuvarande utbytesbestämmelsen ändras på det sättet, att för utbyte av

livräntor om 20 % eller däröver återinföres kravet på »synnerliga skäl».

Vad slutligen beträffar förslaget om storleken av sjukpenningen,

då invaliditetstillstånd övergår i sjukdomstillstånd,

så har detta av dem som yttrat sig härom tillstyrkts utom av riksförsäkringsanstalten,

som anser tillräckliga skäl knappast föreligga för att sjukpenningen

i de här avsedda fallen skulle bestämmas till och ej till 1/ioo

av livräntans årsbclopp.

Departementschefen.

Den nuvarande olycksfallsförsäkringen lämnar ersättning för förlorad

arbetsförtjänst i form av dels sjukpenning och dels livränta. Före den 1

januari 1949 var kompensationsgraden ungefär densamma, vare sig ersättningen

bestod av sjukpenning eller av livränta. Den som skadats så svårt att

han blivit helinvalid fick nämligen livränta motsvarande 2/3 av hans årliga

arbetsförtjänst; och sjukpenningbeloppet motsvarade ungefär samma bråkdel

av mittinkomsten i sjukpenningklassen. I de lägsta klasserna var kompensationsgraden

dock något högre. Från och med den 1 januari 1949

höjdes kompensationsgraden så, att den i mitten av sjukpenningklasserna

i allmänhet uppgick till drygt 70 % för ensamstående, varjämte för försörjare

infördes ett familjetillägg om 1: 50 kr. i samtliga sjukpenningklasser.

Samtidigt höjdes kompensationsgraden för helinvaliden till i regel “/i»

av hans årliga arbetsförtjänst. Härigenom blev vid de högsta invaliditeterna

livräntebeloppet för dag i allmänhet högre än sjukpenningen vid samma

arbetsförtjänst.

Genom beslut vid årets vårriksdag har fastställts en sjukpenningskala

för sjukförsäkringen, som i princip — jag återkommer härtill i specialmotiveringen

— skall gälla även för yrkesskadeförsäkringen. Denna skala

omfattar avsevärt högre årliga arbetsförtjänster än olycksfallsförsäkringens

nuvarande skala och ger högre maximal sjukpenning än denna. Kompensationsgraden

i de inkomstlägen, som omfattas av olycksfallsförsäkringens

nuvarande skala, är dock i allmänhet något lägre.

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Vid fastställandet av grunderna för invaliditetsersättningarna måste den

nya sjukpenningskalan uppenbarligen beaktas. Härjämte möter frågan i vilken

utsträckning hänsyn bör tagas till den allmänna folkpensioneringen. I

sistnämnda hänseende är att märka att de nuvarande olycksfallslivräntorna,

å ena, samt folkpensioneringens invalidpensioner och sjukbidrag, å

andra sidan, utgår efter helt olika grunder. De sistnämnda båda förmånerna

är avhängiga av vederbörandes civilstånd och i förekommande fall av

andra makens förhållanden. Pensionsbeloppen över 200 kr. är inkomstprövade.

Detsamma gäller det kommunala bostadstillägget, vars införande och

maximibelopp är varje kommuns ensak. Livräntorna är inte inkomstprövade

och är beroende av civilstånd och bostadsort. En samordning mellan

livräntorna och de nämnda pensionsförmånerna skulle således kräva en radikal

omgestaltning av reglerna på detta område. Att i detta sammanhang

ompröva f< ikpensioneringens regler torde emellertid ej kunna komma i

fråga, varför det ej heller finnes anledning att med hänsyn till folkpensioneringen

i grunden omskapa livräntebestämmelserna. Hela denna samordningsfråga

torde få övervägas närmare, sedan frågan om en allmän pensionsförsäkring

bragts närmare sin lösning. Till dess torde det även få

anstå med en prövning av försäkringsrådets förslag att för livräntorna införa

ett intervallsystem, byggt på sjukpenningskalan. Med hänsyn till det anförda

anser jag problemet nu böra begränsas så, att man bibehåller de nuvarande

livräntereglerna i stort och endast tillser, att någon mera höggradig

disproportion mellan sjukpenning och dagbeloppet av 100 % livränta inte

uppkommer och att tillbörlig hänsyn tages till folkpensioneringen.

Livräntans storlek bestämmes nu inom ramen för fastställda maiimioch

minimibelopp för den årliga arbetsförtjänstens beräkning.

Enligt gällande regler skall den årliga arbetsförtjänsten, om den

understiger 900 kr., beräknas till detta belopp. Med hänsyn till den penningvärdesförändring,

som ägt rum sedan detta belopp fastställdes år 1948,

synes en höjning av beloppet till föreslagna 1 200 kr. vara motiverad. Som

en konsekvens av statsmakternas beslut i fråga om sjukpenningskalan samt

om beräknandet av arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen bör maximibeloppet

fastställas till 15 000 kr.

Vad angår kompensationsgraden för livräntan till helinvalider

i produktiva åldrar synes anledning ej föreligga

att i lägre inkomstklasser frångå nuvarande kompensation om 11/12 av vederbörandes

årliga arbetsförtjänst. I högre inkomstlägen medför dock en

sådan kompensationsgrad högre livräntor än som kan anses motiverat i

en försäkring av detta slag. Som exempel må nämnas att årslivräntan vid

en årlig arbetsförtjänst av 15 000 kr. eller däröver skulle bli 13 750 kr.

Vidare skulle dagbeloppet av livräntan bli allt för stort i förhållande till

sjukpenningen vid samma arbetsförtjänst. Sålunda skulle livräntebeloppet

för dag vid nyssnämnda arbetsförtjänst bli 37: 67 kr., medan sjukpen
-

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ningen — bortsett trån barntillägg om högst 3 kr. vid fem eller flera barn —- utgör 20 kr. Vid en arbetsförtjänst av 9 600 kr. skulle motsvarande belopp

bli 24: 11 kr. och 14 kr. Principen om en med högre inkomst sjunkande

kompensationsgrad har av statsmakterna godkänts i och med antagandet av

den nya sjukpenningskalan. Vidare bör märkas att det förhållandet, att årliga

arbetsförtjänster över 7 200 kr. nu inte medräknas inom olycksfallsförsäkringen,

innebär en sjunkande kompensationsgrad för inkomster över detta

belopp. Det må också erinras om att ju förmånligare man gör livräntorna

och ju högre den högsta livräntan blir, desto svårare blir det att på ett senare

stadium genomföra en mera fullständig samordning mellan yrkesskadeförsäkringen

och folkpensioneringen.

En med stigande inkomst sjunkande kompensationsgrad ernås enligt

den i ärendet upprättade departementspromemorian genom att man låter

årslivräntan utgöra 11/i2 av ett i förhållande till arbetsförtjänsten sjunkande

ersättningsunderlag. Reduktionen skall enligt förslaget ske genom en avtrappning

på det sättet, att vid fastställandet av ersättningsunderlaget medräknas

belopp t. o. m. nuvarande maximum 7 200 kr. helt, den del av inkomsten

som överstiger 7 200 men ej 10 800 kr. medräknas till 3/4, den del

av inkomsten som överstiger 10 800 men ej 15 000 kr medräknas till 1/2 och

den del som överstiger 15 000 kr. ej alls medräknas. Såsom framgår av en

i promemorian intagen tabell uppgår vid en årlig arbetsförtjänst om högst

7 200 kr. 100 % livränta exakt till samma belopp som enligt nu gällande

regler. Vid en årlig arbetsförtjänst av 7 200 kr. blir ersättningsunderlaget

7 200 kr., 100 % livränta 6 600 kr. per år eller 18: 08 kr. per dag och sjukpenningen

— exklusive barntillägg -— 12 kr. Vid en arbetsförtjänst av

9 600 kr. blir motsvarande belopp 9 000, 8 250, 22:60 och 14 kr. Maximibeloppen

vid en arbetsförtjänst av minst 15 000 kr. blir 12 000, 11 000,

30: 14 och 20 kr.

I flertalet av de remissyttranden, som avgivits över departementspromemorian,

har förslaget om en vid stigande inkomstlägen från “/12 sjunkande

kompensationsgrad, ernådd genom att de elva tolftedelarna räknas på ett

genom avtrappning av den årliga arbetsförtjänsten framkommet ersättningsunderlag,

godtagits i princip. Däremot har från flera håll yrkats kraftigare

avtrappning, lägre gräns än 7 200 kr. för avtrappningens insättande

samt högre reduktionstal. Med anledning härav vill jag framhålla, att man

kan försvara en ganska stor skillnad mellan sjukpenning och dagbeloppet

av livränta vid samma årliga arbetsförtjänst bl. a. med hänsyn till att sjukpenningen

är helt skattefri medan livräntan i princip är skattepliktig och

att barntillägg utgår å sjukpenningen. Och det förhåller sig ej så, att den

skatterättsliga skillnaden tages som motiv för att höja livräntans dagbelopp

i förhållande till sjukpenningen. Det är i stället så, att skattefriheten för

sjukpenningen medfört att denna kunnat fastställas till lägre belopp än

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

171

eljest skulle ha varit fallet. Det är givet, att man kan diskutera olika gränser

för avtrappningens insättande och dess storleksgrad. Vad som framkommit

under remissbehandlingen ger mig emellertid inte anledning att

frångå den uppfattningen, att avtrappningsreglerna enligt promemorian i

nuvarande läge innebär en fullt acceptabel lösning.

Jag övergår härefter till frågan om andra grunder för livräntans

storlek i vissa åldrar. Enligt nuvarande regler utgår livränta

i vissa fall med lägre belopp före 18 år än i åldrarna 18—67 år. Genom

den förutnämnda lagändringen år 1948 är reglerna utformade så, att

den tidigare regeln om 2/3 kompensation visserligen bibehållits men att en

skadad, som helt förlorat arbetsförmågan eller fått den nedsatt med minst

3/io, erhåller en förhöjd livränta — enligt den s. k. “/12-regeln — fr. o. m.

månaden näst efter den varunder han fyllt 18 år t. o. m. den månad varunder

han fyller 67 år. Den förhöjda livräntan utgår med ett årligt belopp,

som vid förlust av arbetsförmågan motsvarar “A* av den skadades årliga

arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av

nedsättningen svarande belopp av arbetsförtjänsten, minskat med 1I,2 av

denna. I promemorian har nu föreslagits att bestämmelsen om lägre livränta

före 18 år skall slopas. För egen del biträder jag detta förslag, som lämnats

utan erinran under remissbehandlingen.

Livräntan utgör, som förut nämnts, ersättning för förlorad arbetsinkomst.

När en person uppnår högre ålder, är det normalt att hans arbetsinkomst

sjunker eller också helt bortfaller. Det är då naturligt att livräntan

minskas. Som framgår av de nyssnämnda 2/3- och 11/i2-reglerna sker nu en

sänkning av livräntan vid 67 års ålder. Denna sänkning är emellertid störst

för helinvaliden och minskas sedan kraftigt, så att vid invaliditetsgrader

under 30 % ingen reduktion sker. I promemorian föreslås, att man inför

den nya metoden att vid 67-årsgränsen livräntorna generellt minskas med

viss bråkdel. Jag ansluter mig till detta förslag. Frågan om storleken av

nämnda bråkdel är emellertid mera tveksam. I den i promemorian intagna

tabellen avseende helinvalider har reduktion skett med 1/i. Enligt tabellen

blir livräntan i de hittills aktuella inkomstlägena — upp till 7 200 kr. —

något förmånligare än enligt nuvarande regler. Vid högre inkomstlägen stiger

livräntan så, att vid en årsinkomst av 15 000 kr. eller däröver summan

av livräntan och ålderspensionen, beräknad till 1 750 kr., utgör 10 000 kr.

I flera remissyttranden har förordats en kraftigare reduktion. Därvid har

åberopats bl. a., att summan av ålderspension och livränta efter 67 år eljest

i många fall skulle komma att överstiga summan av invalidpension och

livränta före 67 år. Det är tydligt att resultatet blir det angivna men endast

i de relativt låga inkomstlägena mellan ca 2 100 kr. och ca 6 800 kr. Och

dessutom kommer skillnaderna att utjämnas genom de kommunala bo
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

stadstilläggen, till vilka hänsyn ej tagits i tabellen. Vidare är att märka

att tanellen avser endast de hundraprocentigt invalida, vilkas antal är

mycket begränsat. Dessutom må framhållas att, med den nya rationellare

metoden för sänkning av livräntorna vid 6 7-årsgränsen, sänkningen — i

motsats till nu — kommer att omfatta även det relativt mycket större antalet

fall med ringa invaliditet, varför viss varsamhet torde vara motiverad.

Att — såsom föreslagits i ett remissyttrande — sänka med stigande bråktal

vid 67, 70, 73 och 76 år synes mig vara en icke påkallad komplikation av

reglerna. Jag ansluter mig därför till den ståndpunkten att alla nya livräntor

sänkes med 1/, vid 67-årsgränsen.

I fråga om livränta vid mindre än 100 % invaliditet

gäller nu bl. a., att livränta ej utgår, om nedsättningen av arbetsförmågan

understiger 10 %. Anledning saknas att i detta sammanhang överväga höjning

eller sänkning av denna gräns.

Enligt den förutnämnda 2/3-regeIn utgör livräntan vid förlust av arbetsförmågan

2/3 av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av

arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen. Detta innebär

ett proportionellt system. Av den år 1948 införda “/12-regeln följer, att

man genomgående icke ersätter viss del av den årliga arbetsförtj änsten eller

med andra ord låter den skadade stå samma självrisk vid alla berörda invaliditetsgrader.

De nuvarande reglerna innebär alltså en kombination av

ett proportionellt system och en självriskmetod. I departementspromemorian

förordas, att självriskmetoden tillämpas genomgående. Som stöd härför

anföres att enligt nuvarande regler den icke kompenserade förlusten vid

invaliditetsgrader över 30 % utgör 1/12 av den årliga arbetsförtjänsten, medan

den för lägre invaliditetsgrader sjunker till ‘130 av arbetsförtjänsten. De för

1948 års lagändring åberopade motiven — skillnaden i fråga om icke kompenserad

förlust samt det förhållandet att skadade med höggradig invaliditet

ofta har svårt att ekonomiskt utnyttja sin resterande arbetsförmåga,

medan skadade med låg invaliditetsgrad ofta inte behöver vidkännas någon

inkomstminskning — anses utgöra ett starkt stöd för att självriskmetoden

tillämpas även för de lägre invaliditetsgraderna. Enligt en i promemorian

redovisad utredning skulle vid de flesta fall av livränta vid lägre invaliditetsgrader

inte föreligga någon faktisk minskning av arbetsförtjänsten. Vidare

skulle vid en genomgående tillämpning av 11/i2-regeln livräntorna vid

de lägsta invaliditetsgraderna fastställas så, att man kunde tänka sig att

regelmässigt utbyta årslivräntorna i dessa fall mot engångsbelopp motsvarande

fulla kapitalvärdet.

Bland dem, som yttrat sig över departementspromemorian, finnes förespråkare

såväl för den proportionella metoden som för självriskmetoden

samt för en kombination av båda. Det förhåller sig väl också så, att ingendera

metoden kan anses ur principiell synpunkt äga företräde. Det låter sig

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj ris proposition nr 60.

försvaras, om man förfäktar den ståndpunkten att en självrisk motsvarande

V12 av ersättningsunderlaget vid alla invaliditetsgrader ger en lämplig

reduktion av ersättningen från högre till lägre invaliditetsgrader eller innebär

en av sociala skäl betingad lämplig ökning av den proportionella ersättningen

vid stigande invaliditetsgrader. Vidare blir steget mellan 10 %- fallen och fallen omedelbart därunder, där ingen livränta utgår, mindre.

Och man behöver ingalunda anse, att självriskmetoden är till just för

att korrigera verkningarna av en medvetet accepterad oriktig invaliditetsbedömning.

Skulle erfarenheten visa, att vissa skador värderats för högt eller

för lågt, bör givetvis korrigering ske av invaliditetsbedömningen. Därvid

bör observeras att den ringa faktiska invaliditeten i de lägre invaliditetsgraderna

ofta kan antagas bero på att den skadade genom särskilt uppbåd av

reservkraft lyckats motverka den funktionsnedsättning, som vid de av skadan

orsakade anatomiska förändringarna eljest varit att vänta.

Ett mycket starkt och enligt min mening avgörande skäl mot förslaget

i promemorian utgör emellertid det förhållandet, att i alla nya fall, där

invaliditeten understiger 25 %, livräntorna skulle reduceras. Denna reduktion

skulle för 10 %-fallen bli så mycket som 3/ä jämfört med nuvarande

regler. Man kan visserligen tänka sig att införa självrisk med t. ex. 1/15 i

stället för 1/12. Därigenom skulle man något bättre än nu tillgodose fallen

med invaliditet överstigande 20 % och något minska såväl den grupp, som

finge reducerad livränta som graden av reduktion. Men man torde böra

vara mycket försiktig, när det gäller att införa nya bråktal.

Efter övervägande av denna fråga har jag stannat för att den nya lagens

regler bör bygga på den proportionella regeln om 2/3 kompensation. Liksom

för närvarande bör dock förhöjd livränta med tillämpning av 11/i2-regeln tilllämpas.

Den förhöjning, som sker vid invaliditetsgrader om minst 30 %,

bör då anses utgöra en med hänsyn till skadornas svårighetsgrad och av

sociala skäl betingad rimlig extrakompensation. Genom att 18-årsgränsen

slopas och reglerna för sänkning av livräntan vid 67-årsgränsen ändras,

kommer kombinationen av 2/3- och “/lo-reglerna i fortsättningen inte att leda

till sådana mindre tillfredsställande konsekvenser som nu.

Enligt gällande regler utgår invaliditetsersättningen i princip i form av

livränta. Försäkringsrådet äger emellertid, när skäl finnes därtill, på ansökan

av den skadade besluta att i stället för livränta eller del därav skall

utgivas ett engångsbelopp motsvarande högst livräntans eller livräntedelens

kapitalvärde. Socialvårdskommittén har föreslagit, att kapitalisering

skall kunna ske även utan ansökan av den skadade, om kapitaliseringen

av medicinska skäl finnes vara av synnerligt gagn för honom. I

departementspromemorian har ifrågasatts en övergång till ett system med

i det närmaste automatiskt utgivande av engångsbelopp i stället för livränta

vid invaliditetsgrader understigande 20 %. Ett belopp motsvarande

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj. ts proposition nr 60.

livräntans fulla kapitalvärde skulle utgå, om skäl ej förelåg däremot, t. ex.

den skadade föredrog en årlig livränta eller han av någon anledning var

olämplig att omhänderha pengarna. I promemorian hänvisas till att i de

övriga nordiska länderna vid lägre invaliditetsgrader automatiskt utgives

engångsbelopp, som dock i allmänhet är vida lägre än kapitalvärdet av motsvarande

livsvariga livränta. Vidare åberopas som stöd för förslaget framför

allt administrativa skäl av olika art men även psykologiska och praktiska

hänsyn till de ersättningsberättigade.

I flera remissyttranden ansluter man sig till promemorieförslaget att

automatiskt kapitalism^ livräntorna vid låga invaliditetsgrader. Viss betänksamhet

framföres dock i fråga om större belopp. Den nuvarande ringa

frekvensen av antalet utbytesansökningar hos försäkringsrådet anses utvisa,

att intresset hos livräntetagarna för kapitalisering är ringa. Vidare

framhålles att kapitaliseringen knappast kommer att innebära någon administrativ

vinst.

Den nyssnämnda ansökningsfrekvensen torde långt ifi*ån kunna anses

som mätare för intresset hos livräntetagarna för automatiskt utbyte av livräntan

vid lägre invaliditetsgrader. Den torde till stor del kunna förklaras

av okunnighet om möjligheten till kapitalisering. Och vidare avser ju

denna möjlighet endast utbyte efter närmare prövning. Det synes mig emellertid

uppenbart, att någon större administrativ fördel för försäkringsorganen

vinnes endast om kapitaliseringen i regel kan ske utan mera ingående

prövning. Vid utbetalning av större kapitalbelopp synes dock viss försiktighet,

d. v. s. närmare prövning, erforderlig. Att såsom i grannländerna mer

eller mindre kraftigt reducera beloppen i jämförelse med kapitalvärdena

anser jag mig icke kunna tillstyrka. Bl. a. kräver en sådan metod mer eller

mindre invecklade kompletterande regler med hänsyn till eventuella ändringar

i det av yrkesskadan orsakade tillståndet. Vidare uppkommer komplikationer,

om den skadade föredrager löpande livränta eller han är olämplig

att handha kapitalbeloppet. Såsom närmare framgår av promemorian skulle

det vid ett bifall till promemorieförslaget kunna bli fråga om så stora belopp

som 25 000—30 000 kr. Om man skulle besluta sig för en i det närmaste

automatisk kapitalisering av livräntorna, måste man nog tänka sig att kombinera

invaliditetsgradsgränsen med en beloppsgräns i fråga om årslivränta.

Sattes sistnämnda gräns till exempelvis 600 kr., betydde det dock så

stora kapitalbelopp som nära 15 000 kr. för en 25-åring och nära 12 000

kr. för en 40-åring. Promemorieförslaget bygger emellertid på att 11/i2- regeln tillämpas även vid de lägsta invaliditetsgraderna, varigenom årsbeloppen

och därmed kapitalbeloppen sänkes. Om man, såsom jag nyss förordat,

bibehåller 2/3-regeln för de lägre invaliditetsgraderna, blir emellertid

beloppen så stora, att vid tillämpning av den nyssnämnda 600-kronorsgränsen

det automatiska utbytet skulle avse endast ett begränsat antal fall

av mer än 10 % invaliditet och inte ens alla vid 10 %. Den administrativa

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

vinsten bleve därvid förhållandevis ringa. Jag finner mig därför inte kunna

förorda förslaget om automatisk kapitalisering.

Under remissbehandlingen av promemorieförslaget har i några fall yrkats,

att man vid högre invaliditetsgrader skulle fordra »synnerliga skäl» för

kapitalisering. Jag anser en sådan ändring av de nuvarande reglerna ej påkallad.

Det torde dock ligga i sakens natur att den prövande myndigheten

även med nuvarande regler iakttager större försiktighet, när det gäller

höga invaliditetsgrader och mycket stora kapitalbelopp, än eljest. Då det

är fråga om små livräntor kan man däremot vara ganska liberal.

Jag har inte blivit övertygad om att den av socialvårdskommittén föreslagna

kapitaliseringen av livränta av medicinska skäl är så starkt motiverad,

att en kapitalisering även mot den skadades önskan bör få ske. Jag kan

därför inte förorda kommitténs förslag på denna punkt.

Inte så sällan göres hos försäkringsrådet ansökan om att på en gång utfå

livräntan för några år framåt, varefter den tidigare livräntan åter skulle

utgå. En sådan ansökan har ej ansetts kunna bifallas med nuvarande lydelse

av bestämmelsen. Försäkringsrådet har förklarat sig anse, att ett dylikt

förfarande bör medges, och föreslagit, att utbytesbestämmelsen skall

avse inte endast »livränta eller del därav» utan även »livränta för viss tid».

Jag kan biträda det förslaget, trots att det innebär även den ändringen, att

kapitalisering skall kunna ske också då invaliditeten är övergående. Osäkerhet

angående prognosen torde dock ofta omöjliggöra ett fastställande av

kapitalvärdet och därmed hindra utbyte.

Slutligen skall här upptagas en i promemorian behandlad fråga, som

egentligen inte gäller livränta utan sjukpenning, då invaliditet

s t i 11 s t å n d övergår i sjukdomstillstånd. Det händer

då och då att ett av en yrkesskada föranlett invaliditetstillstånd återgår till

sjukdomstillstånd och berättigar till sjukpenning. I de allra flesta fall kommer

då högre ersättning för dag att utgå. Men som framgår av vad förut

anförts kommer vid de högsta graderna av invaliditet livräntebeloppet per

dag att i allmänhet överstiga sjukpenningens dagbelopp. Enligt promemorian

bör den nämnda ändringen i tillståndet, som väl i allmänhet innebär

en försämring, inte medföra att lägre ersättning utgår. Under remissbehandlingen

har denna ståndpunkt rönt gensaga endast av riksförsäkringsanstalten,

som anser tillräckliga skäl knappast föreligga för att sjukpenningen

skulle bestämmas till ^/36, och ej till ^,00 av livräntans årsbelopp. Då det

emellertid gäller ett ytterligt litet antal svåra skadefall, ansluter jag mig

emellertid till det generösare förslaget i promemorian, enligt vilket för tid,

då livränta tillerkänts, sjukpenning — jämte i förekommande fall barntillägg

och vårdbidrag — inte får utgå med lägre belopp än som motsvarar

den tillerkända livräntan per dag räknad. Om ersättningstagaren i anledning

av skadan är intagen på sjukhus, bör sjukpenningen minskas på

samma sätt som den vanliga sjukpenningen minskas till hempenning.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Efterlevandelivräntor.

Gällande bestämmelser.

Då ett olycksfall i arbetet eller en yrkessjukdom medför att vederbörande

dör, skall under vissa förutsättningar livräntor utgå till den avlidnes änka

eller änkling, barn och adoptivbarn under 16 år samt föräldrar och adoptivföräldrar.

Bestämmelser härom återfinnes i 7 § ÖL.

För att änka skall erhålla livränta kräves, att äktenskapet slutits före

olycksfallet eller, då det gäller yrkessjukdom, före sjukdomens yppande.

I övrigt är hennes rätt ovillkorlig. Änkelivräntan utgör 1/3 av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst och utgår så länge änkan lever ogift. Om hon ingår

nytt äktenskap före 60 års ålder, erhåller hon emellertid ett engångsbelopp

motsvarande den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Även för änklings rätt till livränta förutsättes, att äktenskapet slutits

före olycksfallet resp. sjukdomens yppande, men därjämte kräves, dels att

änklingen varit för sitt uppehälle beroende av hustruns arbete och dels

att han inte väsentligen åsidosatt sin försörjningsplikt mot henne och ej

heller väsentligen åsidosätter sin försörjningsplikt mot makarnas barn eller

adoptivbarn. I övrigt gäller samma regler som för änka. Livräntan utgör sålunda

1/3 av den avlidnas årliga arbetsförtjänst och utgår så länge änklingen

är ogift. Gifter han om sig före 60 års ålder erhåller han ett engångsbelopp,

motsvarande arbetsförtjänsten.

Den rätt till livränta, som tillkommer den avlidnes barn under 16 år,

är helt och hållet förutsättningslös. Detta gäller oavsett om barnet är fött

i eller utom äktenskap. Med egna barn likställes adoptivbarn under

förutsättning att adoptionen skett före olycksfallet resp. sjukdomens yppande.

Livräntan utgör för varje barn 1ja av den årliga arbetsförtjänsten.

Sedan barnet uppnått 16 års ålder, kan livränta inte längre ifrågakomma.

För att föräldrar och adoptivföräldrar skall erhålla livränta

kräves, att de för sitt uppehälle varit väsentligen beroende av den avlidnes

arbete. Livräntan utgår med det belopp, som motsvarar värdet av vad de

åtnjutit i underhåll av den avlidne, dock högst med 1U av hans årliga arbetsförtjänst.

Om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna lever och varit

väsentligen beroende av den avlidnes arbete, tillerkännes livräntan dem

gemensamt, även om de inte har någon faktisk gemenskap. Sedan den ene

dött, utgår livräntan med oförändrat belopp till den kvarlevande under hans

eller hennes livstid.

Om livräntor till flera efterlevande enligt nu angivna grunder skulle

överstiga 5/« av arbetsförtjänsten, nedsättes de till detta belopp. Härvid utgår

livränta till make, barn och adoptivbarn före livränta till föräldrar och

adoptivföräldrar. I övrigt sker nedsättningen proportionellt. I den mån

anledningen till reduceringen faller bort genom att någon av livräntorna

upphör att utgå, höjes övriga livräntor.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

177

I detta sammanhang kan det vara av intresse att något beröra de regler,

som gäller i fråga om efterlevandes rätt till skadestånd. Bestämmelser

härom finnes upptagna i 6 kap. 4 § strafflagen, som närmast tar

sikte på det fall att någon blivit bragt om livet genom brottslig gärning

men anses äga giltighet även eljest, då skadestånd kan utgå på grund av

att någon dödats. Enligt sagda lagrum skall skadestånd tilläggas envar, som

jämlikt stadgande i lag ägde rätt till underhåll av den dödade och som genom

hans frånfälle saknar erforderligt underhåll. Skadeståndets storlek bestämmes

efter vad som prövas skäligt med avseende å såväl den brottsliges

tillgångar som andra omständigheter, och kan allt efter omständigheterna

sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

De skadeståndsberättigades krets bestämmes alltså av de familjerättsliga

reglerna om underhållsskyldighet. Rörande det materiella innehållet i dessa

regler må nämnas följande.

Enligt giftermålsbalken är makar pliktiga att, var efter sin förmåga, genom

tillskott av penningar, verksamhet i hemmet eller annorledes bidraga

till att bereda familjen det underhåll, som med avseende å makarnas villkor

kan anses tillbörligt. Till familjens underhåll räknas vad som erfordras för

den gemensamma hushållningen och barnens uppfostran samt för tillgodoseende

av vardera makens särskilda behov (5:2). Har det dömts till hemskillnad,

är den ena maken skyldig att bidraga till den andres tillbörliga

underhåll enligt samma grunder som före hemskillnaden. Härvid gäller

dock den modifikationen, att om ena maken huvudsakligen bär skulden till

hemskillnaden den andre inte är skyldig att utgiva underhållsbidrag med

mindre synnerliga skäl äro därtill (11:25). För att rätt till underhållsbidrag

skall föreligga efter det att ett äktenskap upplösts genom äktenskapsskillnad

kräves, att den ena av makarna efter skillnaden blir i behov av sådant

bidrag. Dess storlek bestämmes i varje särskilt fall efter skälighetsprövning,

varvid hänsyn tages till såväl den andres förmåga som övriga omständigheter.

Den som huvudsakligen bär skulden till skillnaden har dock inte

någon rätt till bidrag. Bidraget kan bestämmas att utgå antingen en gång

för alla eller periodvis. I sistnämnda fall upphör bidragsskyldigheten, om

den berättigade gifter om sig (11:26).

Enligt föräldrabalken är föräldrar skyldiga att vidkännas kostnaderna för

sina barns uppehälle och utbildning, om barnen ej har egna tillgångar.

Denna underhållsskyldighet upphör inte förrän barnet erhållit den utbildning

som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag är tillbörlig

och ej i något fall förrän barnet fyllt 16 år (7: 1). Om barnet, sedan dess

rätt till underhåll enligt nu angivna regler upphört, till följd av sjukdom

eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, är föräldrarna i

mån av förmåga skyldiga att giva barnet skäligt underhåll. På motsvarande

sätt är barn underhållsskyldigt mot fader eller moder, som av sjukdom

eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig (7: 3). Under vissa

12 — B Uran g till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungi. Maj.ts proposition nr 60.

förutsättningar föreligger underhållsskyldighet även mot styvbarn. Om ena

maken under sin vårdnad har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap, är

nämligen andra maken jämte honom skyldig att efter sin förmåga bidraga

till barnets underhåll, så länge äktenskapet består. Detta medför dock ej

ändring i den underhållsskyldighet, som kan åligga den andre av barnets

föräldrar (7: 4). Adoptant och adoptivbarn har samma skyldighet att underhålla

varandra som föräldrar och barn. Är adoptanten gift, har hans make

samma underhållsskyldighet mot adoptivbarnet som mot den andre makens

egna barn. Adoptivbarnets naturliga föräldrar är ej skyldiga att bidraga till

barnets underhåll, såvida inte adoptanten samt, om han är gift, hans make

blir ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet (7: 5).

Slutligen må nämnas, att föräldrabalken föreskriver skyldighet för fader

till barn utom äktenskap att bidraga till moderns underhåll under sex veckor

före och sex veckor efter nedkomsten. Om havandeskapet eller amning

eller annan vård om barnet medför avsevärt hinder i moderns förvärvsverksamhet

eller modern ådrager sig sjukdom genom havandeskapet eller nedkomsten,

kan denna underhållsskyldighet utsträckas, dock högst under fyra

månader före och nio månader efter nedkomsten (7: 10).

Socialvårdskommitténs förslag.

Socialvårdskommitténs förslag i fråga om ersättning åt efterlevande bygger

i allt väsentligt på samma principer som ligger till grund för ÖL. Såsom

kommer att utvecklas i det följande föreslår kommittén emellertid vissa

ändringar i förhållande till vad som nu gäller, och en del av dessa ändringar

har sådan innebörd, att villkoren för rätt till efterlevandelivränta bringas

i närmare överensstämmelse med de allmänna skadeståndsreglerna. Någon

fullständig kongruens mellan yrkesskadelagstiftningen och skadeståndsrätten

på hithörande område har kommittén dock inte sökt åstadkomma.

Enligt kommitténs förslag skall änka i regel ha en ovillkorlig rätt till

livränta. Kommittén föreslår emellertid undantagsbestämmelser i två fall,

där änkas rätt till livränta enligt kommitténs mening bör vara beroende av

vissa villkor.

Den ena undantagsbestämmelsen är avsedd att ersätta den nuvarande

regeln, att livränta inte utgår om äktenskapet slutits efter skadetillfället.

Härom anföres.

Att efterlevande make är ovillkorligt utesluten från livränterätt när äktenskapet

ingåtts efter olycksfallet kan leda till obilliga resultat när skadan

vid tiden för äktenskapets ingående icke syntes vara av betydelse för den

skadades livslängd men sedermera undergått en oförutsedd försämring, som

lett till döden. Dylika fall förekomma ytterst sällan vid tillämpningen av ÖL

men något oftare då fråga är om ersättning enligt YL eller enligt militärersättningsförordningarnas

bestämmelser angående sjukdomar.

Av praktiska skäl synes det icke gärna kunna ifrågakomma att makens

rätt i här avsedda fall skulle göras beroende av om skadan vid tiden för

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

179

giftermålet syntes vara av betydelse för den skadades livslängd eller ej. Om

några framträdande sjukdomssymptom icke förefunnos vid tiden för giftermålet,

kan det vara omöjligt att sedermera, kanske åtskilliga år efteråt, rättvist

bedöma om kontrahenterna eller någon av dem hade anledning räkna

med att skadan kunde bli av betydelse för livslängden. Man kan även tänka

sig det fallet, att den avlidne visserligen icke hade god hälsa vid giftermålet

men snart nog syntes ha övervunnit sjukdomen och därefter under åtskilliga

år var fullt arbetsför och fri från sjukdomssymptom, tills ett oförmodat

recidiv inträffade och ledde till döden.

Man behöver knappast befara att ett slopande av den ifrågavarande begränsningen

skulle få några betänkliga konsekvenser. I de statliga familjepensionsreglementena

har en motsvarande bestämmelse icke ansetts behövlig.

Förbehåll har där icke gjorts ens för det fall, att den avlidne vid tiden

för giftermålet var förtidspensionerad på grund av den skada eller sjukdom,

som sedermera ledde till döden. Risken av att begränsningens slopande

skulle leda till att äktenskap arrangerades enbart för att grunda rätt till livränta

torde vara synnerligen ringa.

Även om man sålunda enligt kommitténs mening knappast behöver hysa

några betänkligheter mot att låta bestämmelsen helt utgå, anser kommittén

det dock lämpligt, att förbehåll får gälla för vissa fall. Kommittén föreslår

därför, att om äktenskapet ingåtts mindre än tre månader före dödsdagen

och å tid, då den skadades arbetsförmåga till följd av olycksfallet var nedsatt

med mer än hälften, livränta till änka skall utgå endast om hon har

barn med den avlidne eller vid dödsfallet var havande med barn till honom.

Den andra undantagsbestämmelsen avser det fall, att äktenskapet visserligen

inte var formellt upplöst vid tiden för mannens frånfälle men makarna

levde åtskilda på grund av söndring utan att mannen bidrog till hustruns

underhåll. I dylikt fall skall enligt förslaget livränta utgå till änkan endast

om det finnes anledning att antaga, att sammanlevnaden skulle ha blivit

återupptagen eller att den avlidne skulle ha kommit att bidraga till hustruns

underhåll, därest skadan ej inträffat.

I fråga om änkelivräntans storlek överensstämmer förslaget helt med gällande

bestämmelser. Livräntan skall sålunda enligt förslaget alltid utgöra

1/3 av mannens årliga arbetsförtjänst och utgå så länge änkan lever ogift.

Om hon ingår nytt äktenskap innan hon fyllt 60 år, skall hon liksom nu äga

utfå ett engångsbelopp, motsvarande tre årsbelopp av livräntan.

Kommitténs förslag i fråga om änkelivränta är inte enhälligt. En reservant,

hr Hedenström, har nämligen på skäl, som redovisas å s. 421—422

i betänkandet, ansett att änkas rätt till livränta bör vara beroende av behovsprövning.

Vad angår frågan om livränta till änkling framhåller kommittén,

att det knappast överensstämmer med modern uppfattning om makars inbördes

status att änka skall ha en i stort sett förbehållslös rätt till livränta,

medan änklingen skall vara livränteberättigad endast om han varit beroende

av hustruns arbete. Kommittén erinrar vidare om att änkling en
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

ligt OL:s ursprungliga lydelse i detta hänseende var likställd med änka

men att änklingens rätt till livränta genom en lagändring år 1926 gjordes

avhängig av att han varit för sitt uppehälle beroende av hustruns arbete.

Fortfarande vore efterlevande till kvinnlig arbetstagare bättre ställda enligt

ÖL än enligt skadeståndsreglerna, såtillvida som livränta till barn utginge

utan behovsprövning. Att beträffande änkling återgå till OL:s äldre ståndpunkt

eller på annat sätt tillförsäkra honom rätt till livränta utan behovsprövning

syntes knappast böra ifrågakomma.

På grund av det anförda föreslår kommittén, att såsom villkor för änklings

rätt till livränta skall gälla, att han för sitt underhåll varit beroende

av den avlidnes arbete. Förslaget överensstämmer med den nu gällande

lagstiftningen utom såtillvida, att ordet »uppehälle» utbytts mot ordet

»underhåll». Denna omredigering är föranledd därav, att de nuvarande

ordalagen enligt kommitténs mening vid en strikt tolkning synes medgiva

livränta endast i den mån bidraget från den förolyckade varit erforderligt

för en knapp försörjning.

Kommittén föreslår vidare, att den nu gällande undantagsbestämmelsen

för änkling, som försummat sin försörjningsplikt mot hustrun eller makarnas

barn, slopas. Som skäl härför åberopas bl. a., att man knappast behöver

räkna med att en änkling, som varit för sitt eget underhåll beroende

av hustruns arbete, ådagalagt sådan försumlighet som försörj are, att undantagsbestämmelsen

kunde få någon egentlig betydelse. Om en livränteberättigad

änkling försummade sin försörjningsskyldighet mot makarnas

barn, borde införsel tillgripas. De nu föreskrivna befogenheterna för försäkringsinrättningarna

och försäkringsrådet att ingripa i dylika fall vore

ingen lämplig form av repressalier. Räckvidden av dessa befogenheter syntes

f. ö. oklar, och bestämmelserna torde ha varit praktiskt betydelselösa.

I de fall, där enligt kommitténs förslag livränta skall utgå till änkling,

skall livräntans storlek beräknas efter samma grunder som föreslagits för

änkelivränta och således utgöra 1/3 av den avlidnas arbetsförtjänst. Liksom

änkelivräntan föreslås änklingslivräntan skola utgå så länge vederbörande

lever ogift. Även den för änka föreslagna regeln om kapitalbelopp vid omgifte

före 60 års ålder föreslås skola tillämpas för änkling.

Som en nyhet föreslår kommittén att frånskild make under

vissa förutsättningar hänföres till de livränteberättigades krets.

Kommittén anför härom.

Enligt de statliga familjepensionsreglementena kan i dom om äktenskapsskillnad

förordnas om familjepensionsrätt åt underhållsberättigad

frånskild make (enligt arbetarpensionsreglementet åt hustru). Härför

förutsättes att makarna levt tillsammans under minst fem år, att den underhållsberättigade

fyllt 30 år vid sammanlevnadens hävande samt att omständigheterna

i övrigt göra pensionsrätt skälig. Om frånskild make med

pensionsrätt finnes, kan förordnande av detta slag icke meddelas i nytt

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

181

skillnadsraål. Pension till frånskild make uppgår, när annan pensionsberättigad

efterlevande icke finnes, till samma belopp som skulle ha tillkommit

äkta make. Finnes även sådan make, tager vardera tills vidare

hälften. Föreligger pensionsrätt för både frånskild och äkta make samt

jämväl för barn, erhåller vardera maken tills vidare hälften av den i detta

fall utgående makepensionen (vardera erhåller 4/io av oreducerad makepension).

Pensionernas storlek omregleras, när antalet pensionsberättigade

minskas. Riksdagen har år 1944 anhållit om utredning angående ändring

av de hithörande bestämmelserna; närmast skulle fråga vara om att låta

pensionens fördelning mellan frånskild och efterlevande make avpassas

med hänsyn till äktenskapets längd. Pensionsreglementenas allmänna bestämmelser

äro f. n. föremål för översyn.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslår kommittén, att frånskild

make skall erhålla livränta under förutsättning, att den avlidne enligt dom

eller avtal, som förelegat i skillnadsmålet, var skyldig att utgiva underhållsbidrag.

Från denna regel föreslås emellertid undantag för det fall, att

den efterlevande faktiskt inte åtnjöt något bidrag från den avlidne. I dylikt

fall skall enligt förslaget livränta icke utgå med mindre omständigheterna

voro sådana, att det skäligen kan antagas, att bidrag skulle ha kommit att

utgå, om skadan ej inträffat.

Livräntan till frånskild make föreslås skola motsvara det belopp som den

avlidne enligt domen eller avtalet skolat betala i underhållsbidrag, dock

högst V* av hans årliga arbetsförtjänst. I övrigt föreslås för frånskild

make samma regler som föreslagits för änka.

Kommittén har vidare tagit upp frågan, huruvida livränta bör utgå till

kvinna som sammanlevde med den avlidne utan att vara

gift me d hono in. Kommittén erinrar om, att dylik kvinna inte f. n.

tillhör de skadeståndsberättigades krets men att riksdagen år 1946 hos

Kungl. Maj :t anhållit om utredning angående revision av bestämmelserna

i 6 kap. 4 § strafflagen. I sitt utlåtande (nr 33) hade första lagutskottet

uttalat, att möjligheterna att utbekomma skadestånd enligt lagrummet

syntes vara i olika hänseenden alltför begränsade. Enligt utskottets mening

borde i första hand någon vidgning av de skadeståndsberättigades krets

övervägas; det syntes böra utredas om och i vilken utsträckning skadeståndsrätt

över huvud taget borde tillerkännas personer, vilka varit beroende

av den dödade för sin försörjning, oavsett om underhållet varit grundat

i lagstadgande, avtal eller frivilligt åtagande. Den av riksdagen begärda

utredningen torde, fortsätter kommittén, komma att företagas i samband

med en allmän översyn av skadeståndsrätten, ingående i det nordiska lagstiftningsarbetet.

Från principiell synpunkt kunde det sägas, att yrkesskadeförsäkringen

— som representerade arbetsgivarnas förpliktelser vid

olycksfall utan vållande från deras sida — inte borde svara för ersättningar

till personer, som vore ovillkorligen uteslutna från rätt till skadestånd, när

vållande förelåge. Helt avgörande borde denna synpunkt dock inte vara,

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

enär det kunde förutsättas, att en utvidgning av de skadeståndsberättigades

krets komme att ske. Men det borde tillses, att revisionen av skadeståndsreglerna

inte föregrepes genom sådana utvidgningar av livräntetagarkretsen,

som skulle vara av stor räckvidd eller vore diskutabla ur andra synpunkter.

Kommittén framhåller vidare, att folkpensioneringslagens bestämmelser

om änkepension samt bestämmelserna om bidrag till änkor och änklingar

med barn i praxis gjorts tillämpliga i vissa fall, då man och kvinna sammanlevat

utan att förbindelsen legaliserats. Detta torde dock närmast tala

mot att rätt till livränta infördes för kvinnan, innan översynen av skadeståndsreglerna

vore klar; nämnda praxis inedgåve ju att understöd i form

av änkepension eller änkebidrag kunde utgå i de mest behjärtansvärda

fallen.

På grund av vad sålunda anförts har kommittén inte ansett sig böra förorda

en generell livränterätt för kvinna, som sammanlevde med den avlidne

under äktenslcapsliknande förhållanden. Däremot har kommittén

föreslagit, att livränta skall utgå under förutsättning att barn finnes i förbindelsen

eller kvinnan vid dödsfallet var havande med barn till den avlidne.

Är dessa villkor uppfyllda, skall kvinnan enligt förslaget vara likställd

med änka.

Emellertid föreslås en inskränkning för det fall, att kvinnan åtnjuter

livränta efter annan man. Anledningen till att äktenskap med den senast

avlidne ej kommit till stånd kunde nämligen ha varit, att kvinnan inte

velat förlora livräntan efter den först avlidne. I vart fall minskade denna

livränta sannolikheten för att kvinnan varit väsentligen beroende av den

senast avlidne. Från denna synpunkt framstode det som mest motiverat,

att kvinnan inte skulle äga rätt till livränta efter den senast avlidne men

väl få behålla livräntan efter den först avlidne. En inskränkning borde

emellertid göras även för det fall, att det första dödsfallet renderat kvinnan

familjepension. Kommittén föreslår därför, att livränta efter den senast

avlidne skall utgå om och i den mån den överstiger livränta resp. pension

efter den först avlidne; livräntan efter den senast avlidne skall alltså enligt

förslaget minskas med beloppet av den innehavda livräntan eller pensionen.

Kommitténs förslag är i nu berörda del inte enhälligt. Tre av dess ledamöter

— hrr Höjer, Persson och Pettersson — har nämligen ansett, att

livränta till kvinna, som under äktenskapsliknande förhållanden sammanlevde

med den avlidne, bör utgå inte bara om hon har barn med den avlidne

eller vid dödsfallet var havande med barn till honom utan även om

hon haft barn med honom. Den omständigheten att barnet avlidit före

mannen bör alltså enligt reservanternas mening inte avskära kvinnan från

den livränterätt som hon eljest skulle ha haft.

Kommittén har övervägt att föreslå livränterätt för trolovad under

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

enahanda förutsättningar som föreslagits beträffande kvinna, som utan

vigsel sammanlevde med den avlidne. Enligt kommitténs mening skulle

emellertid en sådan utvidgning föra alltför långt. Förslaget är inte heller

i detta avseende enhälligt. De nyssnämnda tre ledamöterna har nämligen

ansett det skäligt, att trolovad likställes med änka under förutsättning att

trolovningen bestod vid dödsfallet och villkoret om barn är uppfyllt.

Vad härefter angår frågan om livränta till barn har kommittén diskuterat,

huruvida den åldersgräns, 16 år, vid vilken rätten till livränta

enligt nu gällande bestämmelser upphör, borde höjas. Försörjningsplikten

mot barn upphörde tidigast, då det uppnått 16 års ålder. Eftersom denna

gräns endast utgjorde en minimigräns för försörjningsplikten, vore det

inte nödvändigt att ha samma gräns i fråga om barns rätt till livränta från

yrkesskadeförsäkringen. För en förlängning av livräntetiden talade särskilt

det förhållandet, att det nu mer än förr förekomme, att skolgång och

andra studier utsträcktes över 16-årsåldern. Å andra sidan hade 16-åringar

numera avsevärt bättre inkomstmöjligheter än tidigare. Med hänsyn härtill

och till 16-årsålderns betydelse inom barnbidragslagstiftningen m. m.

ansåge kommittén, att någon förlängning av livräntetiden för barn i varje

fall inte borde ske för närvarande.

Beträffande den avlidnes egna barn föreslår kommittén ej heller i

övrigt några mera betydelsefulla ändringar i vad som nu gäller. Livräntan

till varje barn skall sålunda enligt förslaget utgöra 1/8 av den avlidnes årliga

arbetsförtjänst och utgå utan några villkor. Två grupper av barn föreslås

dock skola undantagas från rätten att erhålla livränta. Den ena gruppen

omfattar barn, som adopterats av annan än den avlidnes make och som inte

åtnjöt underhållsbidrag av den avlidne. Den andra gruppen avser barn,

mot vilka den avlidne fullgjort sin underhållsskyldighet genom att utge ett

engångsbelopp. Kommitténs motivering till sistnämnda undantag tyder på,

att kommittén endast åsyftat utomäktenskapliga barn, men den föreslagna

lagtexten är så generellt utformad, att den kan avse även barn inom

äktenskap.

Den avlidnes adoptivbarn skall enligt förslaget ha samma ovillkorliga

rätt till livränta som hans egna barn. Det nu gällande villkoret,

att adoptionen skall ha skett före skadetillfället, föreslår kommittén alltså

skola slopas. Som skäl härför åberopas, dels att villkoret kan leda till

obilliga resultat i sådana fall, när adoptionen visserligen skett efter skadetillfället

men under tid, då skadan ej syntes vara av någon betydelse för

arbetsförmågan eller livslängden, och dels att adoption förutsätter domstols

prövning.

Till kretsen av livränteberättigade har kommittén hänfört vissa styvbarn,

vilket innebär en nyhet i förhållande till vad som nu gäller. I sin

motivering härtill framhåller kommittén, att dylika barn vore skadestånds
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

berättigade, såvida den avlidne varit underhållsskyldig mot dem. Från principiell

synpunkt torde intet vara att erinra mot att styvbarn, som varit

beroende av den avlidne, erhölle rätt till livränta. En behovsprövning i det

enskilda fallet — med hänsynstagande till den efterlevande makens ekonomi,

eventuellt underhållsbidrag från den andre av föräldrarna, bidragsförskott

o. s. v. —- torde bli alltför komplicerad. Kommittén föreslår därfÖl,

att livränta skall utan inskränkning medgivas barn till den avlidnes

hustru, när barnet hade sitt hem hos den försäkrade. Livräntan skall enligt

förslaget utgå efter samma grunder som livränta till eget barn, d. v. s.

med V« av den årliga arbetsförtjänsten, tills barnet fyllt 16 år.

Enligt vad kommittén upplyser har önskemål om utvidgning av f ö råldrars

rätt till livränta framkommit i olika sammanhang. I allmänhet

vore det, uttalar kommittén, synnerligen vanskligt att bedöma, om föräldiar,

som inte åtnjutit något bidrag av den förolyckade, framdeles skulle

ha blivit i behov av och kunnat påräkna bidrag. Lika osäkert måste det i

regel vara, om föräldrar, som åtnjutit bidrag, skulle behövt och erhållit

förhöjt bidrag framdeles. Fall kunde emellertid förekomma, där utsikten

till framtida bidrag eller förhöjda bidrag syntes ha varit så säker, att hänsyn

därtill skäligen borde tagas. Särskilt behjärtansvärda torde de fall

kunna vara, då föräldrarna bekostat dyrbar yrkesutbildning åt den förolyckade

och därför stode utan besparingar för ålderdomen. Om föräldrarnas

möjligheter till ersättning enligt ÖL ansåges böra utvidgas, borde

man stanna vid att tillförsäkra dem en bättre ställning i sådana fall, där det

på grund av föreliggande särskilda omständigheter måste antagas att de,

om dödsfallet inte mellankommit, skulle ha inom en förhållandevis nära

framtid, högst ett eller annat år, erhållit ett väsentligt bidrag eller en

väsentlig bidragshöjning. Mot en sådan utvidgning kunde invändningar

göras från administrativ synpunkt, men dessa betänkligheter syntes inte

bora vara avgörande i fall av nyssnämnda särskilda beskaffenhet.

På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén, att föräldrar skall

äga rätt till livränta, om de varit för sitt underhåll beroende av den avlidnes

arbete eller med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter

måste antagas ha kommit att inom en nära framtid bliva på sådant sätt

beroende av honom, om skadan ej inträffat. Livräntan skall enligt förslaget

för envar av föräldrarna eller, då fråga är om makar som sammanlever,

för dem tillsammans utgöra 300 kr., om den avlidnes årliga arbetsförtjänst

ej översteg 1 200 kr., samt i annat fall lägst 300 kr. och högst */« av arbetsförtjänsten.

Minimibeloppet skall dock få överskridas endast i den mån

värdet av det åtnjutna underhållet föranleder därtill eller eljest synnerliga

skäl är för handen. Livräntan föreslås skola utgå så länge den berättigade

lever eller, om livräntan tillagts makar gemensamt, så länge någon av

dem lever.

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

I fråga om livränta till adoptivföräldrar föreslår kommittén

samma regler som för föräldrar.

Vad slutligen angår frågan om det sammanlagda maximibeloppet

för flera livräntor och om dettas fördelning

mellan de efterlevande anser kommittén, att den nuvarande maximigränsen

— 5/o av den avlidnes årliga arbetsförtjänst -— bör bibehållas samt att

föräldrar och adoptivföräldrar även i fortsättningen vid konkurrens bör

stå efter övriga efterlevande.

Kommittén anför vidare.

Enligt kommitténs förslag skall livränta i vissa fall kunna utgå till frånskild

make och till kvinna, som utan att vigsel skett sammanlevde med den

avlidne. Om dessa utvidgningar beslutas, kan konkurrens uppkomma mellan

två sådana efterlevande inbördes och mellan sådan (a) efterlevande och

änka. I de statliga pensionsreglementena ha, såsom förut nämnts, motsvarande

fall av konkurrens mellan make och frånskild make hittills reglerats

så, att de båda efterlevande få dela det pensionsbelopp, som i andra

fall tillkommer make. Hel familjepension till änka är av ungefär samma

storlek som livränta enligt ÖL; sålunda motsvarar t. ex. hel änkepension

efter en stationskarl eller brevbärare (lönegrad Ca 9) ungefär 30 procent av

slutlönen i mellersta ortsgruppen.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslår kommittén, att det sammanlagda

beloppet av livräntor till ifrågavarande efterlevande maximeras

till vad som svarar mot normallivränta för änka, d. v. s. 1/3 av arbetsförtjänsten,

och att erforderlig nedsättning göres så, att proportionen blir

densamma som mellan de oreducerade beloppen.

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag.

I ett par av de yttranden, som avgivits över socialvårdskommitténs förslag,

beröres från allmänna utgångspunkter den principiella frågan om

förhållandet mellan yrkesskadeförsäkringens regler

om efter levandelivräntor och motsvarande

regler inom den allmänna skadeståndsrätten.

Änkepensioneringskommittén framhåller, att vissa uttalanden av socialvårdskommittén

syntes tyda på att enligt kommitténs mening kretsen av

skadeståndsberättigade och av livränteberättigade enligt yrkesskadeförsäkringslagen

i princip borde sammanfalla. Rätten till livränta hade emellertid

enligt förslaget i vissa fall utsträckts till att avse personer, som enligt

gällande bestämmelser ovillkorligen vore uteslutna från rätt till skadestånd.

Därvid hade kommittén förutsatt att en utvidgning av de skadeståndsberättigades

krets komme att ske. I vissa andra fall, t. ex. när det

gällde änka som sammanlevde med mannen vid dödsfallet, hade kommittén

tydligen trots antydningar i motsatt riktning, övergivit tanken på kongruens

mellan skadeståndsrätten och livränterätten. Det måste nämligen

även med en reviderad skadeståndslagstiftning uppkomma ej så få fall, i

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

vilka man knappast kunde tänka sig rätt till skadestånd för änka efter

den som blivit dödad genom annans vållande, exempelvis barnlös änka

med goda egna inkomster. Icke förty skulle rätten till livränta för änka,

som sammanbodde med mannen vid dödsfallet enligt förslaget vara ovillkorlig.

Då man inte visste vilket innehåll skadeståndsreglerna komme att

få i framtiden och då det inte torde stöta på något principiellt hinder att

bestämma kretsen av livränteberättigade efterlevande enligt yrkesskadeförsäkringslagen

vidare än skadeståndsrätten skulle medgiva, hade änkepensioneringskommittén

för sin del ansett sig ej kunna vid granskningen

av socialvårdskommitténs förslag fästa avgörande vikt vid kongruenssynpunkter.

Svea hovrätt framhåller, att den uppmjukning av villkoren för änklings,

föräldrars och adoptivföräldrars rätt till livränta, som föreslagits av kommittén,

skulle bringa yrkesskadeförsäkringens beroendevillkor i närmare

överensstämmelse med motsvarande stadgande i 6 kap. 4 § strafflagen.

På denna punkt syntes emellertid fullständig kongruens vara önskvärd.

Detta skulle förenkla bedömningen av bl. a. ett flertal regressfrågor. Sakligt

sett finge väl också skadeståndsrättens hänsynstagande till de efterlevandes

behov efter dödsfallet anses mera befogat än yrkesskadeförsäkringens

beaktande huvudsakligen av föl-hållandena före dödsfallet. Denna

skillnad saknade väl i flertalet fall praktisk betydelse, men ett överförande

till yrkesskadeförsäkringslagen av ifrågavarande bestämmelse i strafflagen

skulle medföra den rimliga förändringen att livränta framdeles ej

skulle kunna utgå till efterlevande, som i arv eller enligt testamente efter

den döde erhölle en avsevärd förmögenhet eller innehade en större livförsäkring.

I detta sammanhang må nämnas, att fem reservanter inom försäkringsrådet

anser, att såsom gemensamt villkor för samtliga ersättningsberättigade

borde uppställas kravet, att vederbörande varit beroende av den avlidnes

arbete och genom hans frånfälle kommit att sakna erforderligt

underhåll.

Socialvårdskommitténs förslag att änka även i fortsättningen skall

ha en i stort sett ovillkorlig rätt till livränta har uttryckligen tillstyrkts av

änkepensioneringskommittén och lämnats utan erinran i flertalet övriga

yttranden.

Från en del håll har emellertid kritik riktats mot förslaget i denna del.

Svea hovrätt uttalar sålunda, att en ovillkorlig rätt för änka till livränta

måhända var motiverad från administrativa synpunkter så länge en överväldigande

majoritet av kvinnorna var för sin försörjning beroende av

mannens arbete. I detta avseende hade emellertid väsentligt ändrade förhållanden

inträtt. Gifta kvinnor vore i stor omfattning sysselsatta i förvärvsarbete.

Den sociala olycksfallsförsäkringen hade genom successiva

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ändringar också kommit att omfatta personer i sådan ställning att man

hade att räkna med ett icke alldeles betydelselöst antal kvinnor med egna

kapitaltillgångar. Det läte sig under dessa omständigheter knappast längre

försvara att tillerkänna alla änkor en i princip livsvarig livränta. Om beliovsprövning

infördes, vore det likväl skäligt, att envar änka därförutan

skulle äga rätt till korttidslijälp i form av ett engångsbidrag'', förslagsvis

motsvarande tre års livränta.

Göta hovrätt framhåller, att den skillnad i fråga om änkas och änklings

rätt till livränta, som föreslagits av kommittén, icke överensstämmer med

rådande uppfattning om makars rättsförhållanden. För rätt till skadestånd

enligt 6 kap. 4 § strafflagen uppställdes samma krav för änka som

för änkling. Också bestämmelserna om underhållsskyldighet i 5 kap. 2 §

giftermålshalken och om pensionsrätt enligt allmänna familj epensionsreglementet

hade givits sådan utformning, att makar blivit likställda. Att

tillförsäkra änkling oinskränkt rätt till livränta syntes emellertid inte böra

ifrågakomma. I stället ville hovrätten ifrågasätta, att behovsprövning infördes

också beträffande änkas rätt till livränta.

På i huvudsak samma skäl, som anförts av hovrätterna, påyrkas behovsprövning

för rätt till änkelivränta även av länsstyrelsen i Södermanlands

län, Svenska arbetsgivareföreningen och Socialförsäkringsbolagens förening.

Sistnämnda förening åberopar till stöd för sin mening härutinnan

särskilt den bristande överensstämmelse som råder mellan gällande lagstiftning

och förslaget, å ena, samt skadeståndsrättens principer å andra

sidan; det vore inte rimligt, att den, som vållat annans död, endast under

vissa förutsättningar kunde förpliktas att utgiva skadestånd medan den,

vars ersättningsskyldighet i princip grundade sig på ett fingerat vållande,

skulle förpliktas utgiva livränta oberoende av om behov förelåge eller inte.

Den av kommittén föreslagna uppmjukningen av det nuvarande villkoret,

att äktenskapet skall ha ingåtts före skadetillfället för att änka

skall kunna tillerkännas livränta, anses av borgarrådsberedningen samt

tjänste- och avtalsnämnderna i Stockholm välmotiverad. Även försäkidngsrådet

biträder förslaget i denna del, dock med vissa modifikationer. Enligt

rådets mening borde nämligen bestämmelsen om uppskattning av den avlidnes

arbetsförmåga vid tidpunkten för giftermålet utgå, enär den kunde

medföra administrativa och processuella olägenheter. Vidare borde även

änka som haft barn med den avlidne komma i fråga.

Socialförsäkringsbolagens förening och handelskammaren i Gävle anser

däremot, att änka inte under några omständigheter bör ha rätt till livränta

om äktenskapet ingåtts efter skadetillfället, och motsätter sig därför den

föreslagna uppmjukningen, som enligt deras mening skulle uppmuntra

till äktenskap endast i syfte att tillförsäkra den efterlevande rätt till livränta.

Vad angår kommitténs förslag att endast under vissa förutsättningar

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Muj:ts proposition nr 60.

tillerkänna änka livränterätt i fall där makarna vid mannens frånfälle

levde åtskilda på grund av söndring utan att mannen bidrog till hustruns

underhåll, uttalar riksförsäkringsanstalten, att bestämmelserna härom

komme att nödvändiggöra speciella utredningar, vilka i regel måste bli av

ingående och ömtålig natur. Den skälighetsbedömning som avsåges syntes

vidare ge utrymme åt eu ojämnhet i tillämpningen, som måste anses

mindre tilltalande. I anledning härav föreslår anstalten en skärpning av

bestämmelserna så att änka undantages från rätt till livränta, om makarna

på grund av söndring levde åtskilda utan att mannen bidrog till hustruns

underhåll och det inte med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter

måste antagas att sammanlevnaden inom en nära framtid skulle ha

blivit upptagen eller att den avlidne inom sådan tid skulle ha kommit att

bidraga till hustruns underhåll, därest skadan ej inträffat.

Änkepensioneringskommittén anför.

Om makar levat åtskilda utan att söndring konstaterats av domstol enligt

5:7 giftermålsbalken eller 6:7 föräldrabalken, lär det ej sällan hli

svårt att i ett försäkringsärende fastställa huruvida söndring förelegat

och, om hustrun omhänderhar barn, huruvida belopp som mannen utgivit

till hustrun under särlevnadstiden kan anses innefatta underhållsbidrag

även för hennes egen räkning. Det måste ju ligga i hustruns intresse att

vid mannens död framställa förhållandena så att någon söndring ej förelegat

eller att hon i varje fall uppburit underhållsbidrag för egen del. Om

hustru som har barn erhållit underhållsbidrag från mannen, kan detta

ha varit avsett endast för barnens räkning. Det bör framhållas, att domstolarna

i mål om underhållsbidrag åt hustru och barn ofta måste, även

i fall där hustrun är i uppenbart behov av bidrag för egen del, avslå hennes

begäran därom, emedan mannen ej har ekonomisk förmåga att betala både

till hustrun och barnen. Ej sällan lär det kunna inträffa att hustru i fall

då makarna faktiskt leva åtskilda på grund av söndring, oaktat hon är

i behov av underhållsbidrag och kunde ha blivit tillerkänt sådant, ej kommer

sig för att bringa saken till sin spets. Med hänsyn till nu nämnda

omständigheter synes begränsningen av änkas rätt till livränta vid särlevnadsfall

knappast böra göras så sträng som socialvårdskommittén föreslagit.

Vad beträffar fall där makarna varit hemskilda eller söndring eljest

konstaterats av domstol torde livränta till änka böra utgå, om underhållsbidrag

utdömts eller avtalats och oberoende av om mannen faktiskt fullgjort

sin underhållsskyldighet. Livräntans belopp bör emellertid icke överstiga

det sålunda fastställda underhållsbidraget. Att, såsom socialvårdskommittén

föreslagit, då mannen ej fullgjort sin underhållsskyldighet

grunda avgörande om rätt till livränta på antagande om återupptagen samlevnad

eller framtida betalning av underhållsbidrag synes knappast lämpligt.

Dels skulle en sådan regel säkerligen vålla stora svårigheter i praktiken

och dels skulle den vara ägnad att medföra obilliga resultat. Antag t. ex.

alt tre hustrur vid hemskillnad tillerkänts underhållsbidrag med vardera

100 kronor i månaden och all männen ha lika stora eller lika små möjligheter

att betala. Antag vidare, att den ena hustrun ej lyckats få ut någon

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

del av sitt undeidiållsbidrag emedan mannen tredskats och hans inkomster

icke äro av sådan art att införsel kunnat meddelas, att den andra faktiskt

erhållit 25 kronor och den tredje 100 kronor i månaden. Enligt socialvårdskommitténs

förslag skulle livränta regelmässigt ej alls utgå i det första

fallet men med fullt belopp, utan hänsyn till vare sig det utdömda eller det

faktiskt betalda beloppet, i de två andra fallen. Att beträffande det första

fallet låta rätten till livränta vara beroende av antagande om mannens

framtida betalningsvilja, därest han icke avlidit, förefaller knappast rimligt.

Då livränta till änka enligt socialvårdskommitténs mening i princip

skall utgå utan prövning av änkans behov därav för sitt uppehälle, synas

de tre fallen skäligen böra behandlas lika.

I vad avser storleken av änkelivräntan ansluter sig riksförsäkringsnnstalten

till socialvårdskommitténs förslag beträffande sådana fall, där

makarna vid dödsfallet sammanlevde eller det med hänsyn till föreliggande

särskilda omständigheter måste antagas, att sammanlevnaden inom en

nära framtid skulle ha blivit upptagen. I övriga, sannolikt jämförelsevis

sällsynta fall, syntes livräntan böra fastställas efter skälighetsprövning

med hänsyn till värdet av det underhåll, som den avlidne måste antagas

framdeles ha kommit att lämna, därest skadan ej inträffat, dock högst till

det belopp, som motsvarade 1/3 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Kommitténs förslag att livränta till änkling skall utgå endast om

han varit för sitt underhåll beroende av den avlidnes arbete har i de

flesta yttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran. En från majoriteten

avvikande mening uttalas emellertid av borgarrådsberedningen i Stockholm

och Yrkeskvinnors samarbetsförbund, vilka båda anser, att likställighet

mellan änka och änkling borde skapas genom att beroendevillkoret för

änkling slopades.

Försäkringsrådet påpekar i sitt yttrande, att vissa uttalanden av kommittén

möjligen kunde tolkas så, att det för änkling föreslagna beroendevillkoret

skulle anknytas endast till tidpunkten för dödsfallet. Huruvida

tiden för olycksfallet eller dödsfallet skulle tjäna som utgångspunkt för

bedömningen kunde emellertid inte utläsas av ÖL och hade ej heller avgjorts

i praxis. Skäl kunde åberopas för såväl den ena som den andra

utgångspunkten men fastslående av att endast endera skulle gälla torde

inte vara lämpligt med hänsyn till de mångskiftande förhållanden som

förekomme. Avgörandet borde alltså enligt försäkringsrådets mening ske

i varje särskilt fall.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att värdet av det underhåll, varav

en änkling varit beroende, icke alltid kan förutsättas ha uppgått till belopp,

motsvarande 1/3 av hustruns årliga arbetsförtjänst. Änklingslivräntan borde

därför bestämmas med hänsyn till värdet av det underhåll, varav han

varit beroende, dock högst till 1/s av arbetsförtjänsten. Vid denna prövning

borde hänsyn tagas till värdet av hustruns arbete i hemmet.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Den av socialvårdskommittén föreslagna utvidgningen av de livränteberättigades

krets till att omfatta underhållsberättigad frånskild make

avstyrkes helt av handelskammaren i Gävle, som anser, att möjligheter

härigenom skulle öppnas för ifrågavarande personer att tillvinna sig försäkringsersättning

från mer än ett håll. I övrigt har förslaget i denna del

under remissbehandlingen endast föranlett en del detalj erinringar. Svea

hovrätt ifrågasätter sålunda, om livränta till frånskild make bör utgå i

annat fall än då underhållsbidraget enligt dom eller avtal bestämts att

utgå på särskilda tider. Enligt hovrättens mening borde vidare livränta

inte utgå för längre tid än som föreskrivits i domen eller avtalet. För en

tidsbegränsning av detta slag uttalar sig även änkepensioneringskommittén,

som dessutom anmärker, att frånskild man enligt förslaget likställts med

frånskild kvinna. Frånskild man borde i stället likställas med änkling

med den skillnaden, att den förres rätt till livränta borde vara begränsad

till det utdömda eller avtalade underhållsbidraget.

Vad angår den undantagsbestämmelse, som socialvårdskommittén föreslagit

för det fall att den efterlevande av två frånskilda makar faktiskt

inte åtnjöt något underhållsbidrag av den avlidne, åberopar riksförsäkringsanstalten

och änkepensioneringskommittén i huvudsak samma synpunkter,

som de anfört beträffande hemskillnads- och söndringsfallen.

Riksförsäkringsanstalten anmärker därjämte, att fall stundom torde förekomma,

då den frånskilde under längre tid faktiskt inte åtnjutit hela det

i samband med äktenskapsskillnaden bestämda underhållsbidraget. Med

anledning härav borde det föreslagna stadgandet om livräntans storlek

kompletteras med en föreskrift av innehåll, att där underhållsbidrag endast

delvis åtnjutits eller inte åtnjutits, livräntan skulle fastställas efter skälighetsprövning.

Denna skälighetsprövning borde även avse frågan, vid vilken

tidpunkt höjning av livräntebeloppet i förekommande fall skulle ske.

Socialvårdskommitténs förslag om livränterätt för kvinna, som

sammanlevde med den avlidne under äktenskapsliknande

förhållanden, har lämnats utan erinran i de flesta yttrandena.

Riksförsäkringsanstalten (majoriteten) uttalar vissa betänkligheter

mot förslaget i denna del men vill av sociala skäl inte motsätta sig detsamma.

Helt avvisande till tanken att tillerkänna ifrågavarande kategori livränterätt

ställer sig emellertid — förutom Svenska arbetsgivareföreningen och

Jernkontoret, vilka avstyrker alla utvidgningar på förevarande område —- statskontoret, handelskammaren i Gävle, tre reservanter i försåkringsrådet,

tre reservanter i riksförsäkringsanstalten, Socialförsäkringsbolagens

förening och Svenska lant arbets giv ar eföreningen. Som skäl härför anföres

i flera av dessa yttranden, att ifrågavarande kvinnor inte är berättigade

till underhåll enligt civilrättsliga regler och inte heller tillhör de skade
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ståndsberättigades krets samt att den föreslagna utvidgningen skulle föregripa

en revision av skadeståndsrätten. Reservanterna i riksförsäkringsanstalten

framhåller dessutom, att utvidgningen skulle medföra avsevärda

praktiska svårigheter. Därest i vissa, med all sannolikhet sällsynta fall, särskilda

skäl förelåge för ersättning, borde livränta enligt reservanternas

mening kunna beredas i extraordinär ordning.

Även Tjänste- och löneavtalsnåmnderna i Stockholm uttrycker betänkligheter

mot förslaget med hänsyn till de svårigheter, som kunde väntas uppstå

vid tillämpningen. Om utvidgningen genomfördes, borde föreskrivas,

att kontrahenterna skulle ha sammanbott sedan avsevärd tid.

Vad angår frågan, under vilka förutsättningar livränta bör utgå till

ifrågavarande grupp av kvinnor, har i en del remissyttranden yrkanden

framställts om ändringar i socialvårdskommitténs förslag. Svea hovrätt

och Göta hovrätt förordar sålunda, att behovsprövning införes. Sistnämnda

hovrätt ävensom försälcringsrådet och riksförsäkringsanstalten anser i

likhet med vissa reservanter inom socialvårdskommittén, att livränterätt

bör föreligga för kvinnan inte blott om hon har barn med den avlidne

eller vid dödsfallet var havande med barn till honom utan även om parterna

haft barn med varandra men barnen eller barnet avlidit före mannen.

Denna mening delas även av borgarrådsberedningen i Stockholm och änkepensioneringskommittén,

vilka emellertid liksom Landsorganisationen och

Yrkeskvinnors samarbetsförbund ifrågasätter, om inte barnvillkoret helt

kunde slopas och livränterätten således utsträckas till att avse alla fall av

sammanlevnad under äktenskapsliknande förhållanden.

I enlighet med sin ståndpunkt att änka och änkling bör likställas förordar

Göta hovrätt, att även man, som sammanlevat med avliden

kvinna under äktenskapsliknande förhållanden,

tillerkännes rätt till livränta efter kvinnan.

Enligt Landsorganisationen bör trolovad i livräntehänseende jämställas

med kvinna, som sammanlever med man under äktenskapsliknande

förhållanden.

Beträffande livräntor till egna barn, adoptivbarn och styvbarn

har endast en del detaljerinringar framställts mot socialvårdskommitténs

förslag.

Fyra reservanter i försäkring srådet samt Landsorganisationen förmenar,

att livränta bör utgå även till barn som fyllt 16 år, såvida barnet på grund

av varaktig sjukdom eller invaliditet är oförmöget att försörja sig.

Enligt Svea hovrätt föreligger knappast skäl att tillerkänna barn, om

vilket den avlidne inte haft vårdnaden, livränta med högre belopp än

som svarar mot den avlidnes underhållsbidrag. Detta gällde barn såväl i

som utom äktenskap. Om underhållsfrågan vid dödsfallet ännu inte slutligt

avgjorts, borde, liksom i fråga om livränta till frånskild make, högsta

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Knngl. Maj ris proposition nr 60.

beloppet utgå. — Vad socialvårdskommittén föreslagit i fråga om livränta

till barn för den händelse den avlidne fullgjort sin underhållsskyldighet

medelst engångsbelopp borde — oaktat vad som sades i kommitténs motivering

— äga tillämpning ej endast å barn utom äktenskap utan överhuvud

å barn, om vilka vårdnaden tillagts annan än den avlidne. — Enligt

7 kap. 4 och 5 §§ föräldrabalken förelåge underhållsskyldighet mot makes

barn eller adoptivbarn allenast så länge äktenskapet bestode. I överensstämmelse

härmed syntes livränta till sådant barn böra upphöra att utgå,

därest den efterlevande maken inginge nytt äktenskap. — Lagtexten saknade

all upplysning om hur faderskap utom äktenskap skulle vara fastställt

för att möjliggöra utbetalning av livränta till kvinna, som sammanlevat

med den avlidne under äktenskapsliknande förhållanden, till barnet

självt efter dess fader eller till fadern efter barnet.

Hovrätten föreslår vidare, att mannens barn i tidigare gifte eller utom

äktenskap tillerkännes samma rätt till livränta som föreslagits beträffande

hustruns barn. Denna mening uttalas även av försäkringsrådet (majoriteten)

och Landsorganisationen.

Socialförsäkringsbolagens förening anser rätt till livränta för adoptivbarn

inte böra föreligga med mindre adoptionen skett före olycksfallet.

Riksförsäkringsanstalten påpekar, att socialvårdskonnnitténs förslag i

fråga om livränta till styvbarn i motsats till 7 kap. 4 § föräldrabalken inte

omfattar fall, där barnet ej har sitt hemvist hos styvfadern men denne i

vederbörlig ordning fullgör sin underhållsskyldighet.

Anstalten fortsätter.

En dylik situation torde kunna föreligga exempelvis då makarna på

grund av sina anställningsförhållanden under längre eller kortare tid vistas

å skilda orter eller då de av utrymmesskäl ha skilda bostäder. Då det väsentliga

motivet till att styvbarn medgives rätt till livränta synes vara, att

barnet genom den försäkrades död förlorat det underhåll, denne lämnat,

vill anstalten ifrågasätta, huruvida icke livränta bör medgivas styvbarn,

även om barnet icke hade sitt hem hos den försäkrade, då denne jämlikt

sin skyldighet därtill bidrog till barnets underhåll. Likaledes synes enligt

anstaltens mening kunna starkt ifrågasättas, huruvida icke rätt till

livränta efter hustru bör tillkomma mannens barn i tidigare gifte eller

utom äktenskap i sådant fall, där mannen själv äger rätt till livränta vid

hustruns död och barnet hade sitt hem hos henne eller hon fullgjorde

underhållsskyldighet mot detsamma.

En reservant inom riksförsäkringsanstalten uttalar, att en utvidgning

av styvbarns rätt till livränta på sätt anstalten föreslagit visserligen i princip

vore riktig, men att en dylik utvidgning av livränteprövningen skulle bli

alltför komplicerad och åtminstone i vissa fall grundad på mycket osäkra

utredningar. Styvbarns rätt till livränta borde därför begränsas till att

omfatta livränteberättigad makes barn under sexton år i tidigare gifte eller

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 60. 193

utom äktenskap, under förutsättning att barnet hade sitt hem hos den

försäkrade.

Vad angår frågan om livräntor till föräldrar och adoptivföräldrar

finner riksförsäkringsanstalten i likhet med socialvårdskommittén

befogat, att möjlighet gives att taga hänsyn till påräknat framtida bidrag

eller påräknad bidragsökning. Anstalten understryker emellertid, att den

föreslagna bestämmelsen härom kommer att föranleda ingående utredningar

och att det i allmänhet torde vara synnerligen vanskligt att bedöma,

om föräldrar framdeles skulle blivit i behov av och även kunnat erhålla

bidrag resp. förhöjt bidrag från den avlidne till sitt underhåll. Tillämpningen

av stadgandet måste därför bliva restriktiv. Tre reservanter inom

försäkringsrådet anser, att förhållandena vid dödsfallet och därförut bör

vara avgörande för om livränta skall utgå. Det låge nämligen i sakens

natur, att det alltid måste vara synnerligen svårt att med någon större

grad av säkerhet bedöma framtida förhållanden. Särskilda svårigheter

komme att uppstå för försäkringsinrättningarna och försäkringsrådet med

hänsyn till det processuella förfarandet. Svea hovrätt —- vilken såsom förut

nämnts anser det önskvärt att erhålla fullständig kongruens mellan yrkesskadeförsäkringens

beroendevillkor och motsvarande regler inom skadeståndsrätten

— framhåller, att om rätten till livränta i förekommande fall

gjordes beroende av att den efterlevande genom den försäkrades frånfälle

komme att »sakna erforderligt underhåll», bestämmelse ej torde erfordras

därom, att livränta till föräldrar skulle utgå också när underhållsfrågan

ej varit alldeles aktuell redan vid dödsfallet.

Beträffande beloppet av föräldralivränta anför riksförsäkringsanstalten.

Årsbeloppet av livränta till föräldrar skall enligt förslaget utgöra trehundra

kronor, därest den försäkrades årliga arbetsförtjänst icke översteg

ettusentvåhundra kronor, och i annat fall lägst trehundra kronor och högst

det belopp, som motsvarar en f järdedel av den försäkrades årliga arbetsförtjänst.

För bestämmande av livränta i sistnämnda fall givas i lagtexten

närmare direktiv. Då som allmänt villkor för föräldrars rätt till livränta

uppställts deras »beroende» av den försäkrades arbete, synes kommittén vid

utformningen av regeln om minimibelopp av livränta till sådana efterlevande

ha ansett, att »beroende» kan föreligga först där underhållet kan

värderas till trehundra kronor för år. Detta synes emellertid med hänsyn

till de mångskiftande levnadsvillkor, som förefinnas för ifrågavarande efterlevande,

ej kunna anses äga generell giltighet. Sålunda torde det ej vara uteslutet,

att det även vid ett årligt bidrag understigande trehundra kronor

skulle kunna förekomma sådan beroendeställning, som skulle berättiga föräldrar

till livränta. Vidare synes det icke sannolikt, att värdet av det bidrag,

som den försäkrade vid en årlig arbetsförtjänst å ettusentvåhundra kronor

kunnat lämna till föräldrarnas underhåll, uppgått till trehundra kronor

för år. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen torde sålunda kunna

medföra, att livränta till föräldrar utginge med belopp, överstigande vad de

för sitt underhåll erhållit av den avlidne, vilket synes oegentligt.

13 — Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 60.

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Majrts proposition nr 60.

På grund av vad sålunda anförts föreslår riksförsäkringsanstalten, att

livränta till föräldrar skall motsvara, där beroendevillkoret förelåg vid tiden

för dödsfallet, värdet av det underhåll de åtnjutit och varav de varit

beroende, och eljest värdet av det underhåll, de med hänsyn till föreliggande

särskilda omständigheter måste antagas ha kommit att åtnjuta inom en

nära framtid, därest skadan inte inträffat. Maximibeloppet borde utgöra V*

av den försäkrades årliga arbetsförtjänst.

En reservant inom försäkringsrådet anser, att livränta till föräldrar eller

till envar av dem borde utgå med minimibelopp endast under förutsättning

att underhållet faktiskt uppgått till detta belopp. För den händelse underhållet

icke uppgått till nämnda belopp, borde någon livränta inte utgå. I det

fall att underhållet överstigit minimum, borde livränta icke utgå med högre

belopp än som motsvarade underhållet. Minimum borde sättas till 200

kr. Tre andra reservanter inom försäkringsrådet förmenar, att livränta

icke borde utgå, om värdet av det utgivna eller för framtiden beräknade

underhållet icke utgjorde 300 kr. per år för ensamstående fader eller

moder och 400 kr. per år för sammanboende föräldrar. Minimibeloppet

av livränta borde då utgöra 300 kr. till ensamstående fader och moder

och 400 kr. till sammanboende föräldrar.

Vad slutligen angår frågan om det sammanlagda beloppet

av flera livräntor och om dettas fördelning anför

änkepensioneringskommittén.

Då mannen bildat ny familj och underhållsbidrag faktiskt icke på länge

erlagts till den tidigare hustrun skulle det vara stötande att låta denna konkurrera

med änkan om rätt till livränta. Det måste emellertid i så fall anses

föga mindre stötande om den tidigare hustrun, ehuru hon erhållit blott en

bråkdel av det utdömda underhållsbidraget, ändå skulle få taga del i livränta

efter mannen i förhållande till hela detta. Dylika synpunkter kunna

dock icke tillerkännas generellt berättigande. I praxis torde frånskild hustru

i allmänhet tillerkännas underhållsbidrag endast om äktenskapet varit långvarigt

och hon på grund därav är handicapad i sin förvärvsverksamhet eller

om hustrun är sjuklig eller klen och därför ej kan på förvärvsarbete tjäna

tillräckligt för ett tillbörligt uppehälle. Med hänsyn härtill kan det visst icke

alltid anses befogat att, ens om den tidigare hustrun ej utfått underhållsbidrag,

låta den nya hustrun slippa konkurrens om livränta efter mannen. Enligt

de regler socialvårdskommittén föreslagit skulle frånskild hustru, som

varit berättigad till och jämväl erhållit underhållsbidrag, och änka tillhopa

i livräntor erhålla ett belopp motsvarande en tredjedel av den försäkrades

arbetsförtjänst. Delningen skulle ske så att proportionen mellan livräntorna

till var och en skulle bli densamma som mellan de belopp som skulle ha utgått

om någon konkurrens ej funnits. Om frånskild hustru, som varit berättigad

till men icke åtnjutit underhållsbidrag, skall vara berättigad till

livränta, synes böra ytterligare övervägas, huruvida den av socialvårdskomkommittén

föreslagna delningsgrunden bör tillämpas eller ersättas med någon

annan.

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Departementschefen.

Den nuvarande olycksfallsförsäkringens regler om livräntor till efterlevande

skiljer sig i flera avseenden från motsvarande regler inom den allmänna

skadeståndsrätten. En olikhet ligger däri, att kretsen av de personer,

som äger erhålla livränta från försäkringen, är mera begränsad än den

personkrets, som kan komma i fråga när det gäller skadestånd. Livränta

kan nämligen endast tillerkännas den avlidnes änka eller änkling, barn

och adoptivbarn samt föräldrar och adoptivföräldrar, medan skadestånd

kan utgå till var och en, som enligt lag ägt rätt till underhåll av den avlidne;

och lagstadgad rätt till underhåll föreligger ej blott för de nyss angivna

grupperna av anhöriga utan även under vissa förutsättningar för

frånskild make, styvbarn och moder till den avlidnes barn utom äktenskap.

Å andra sidan kräves alltid för rätt till skadestånd, att den underhållsberättigade

till följd av dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll.

Om dödsfallet icke har någon inverkan i detta hänseende — t. ex. därför

att den avlidne efterlämnar en större förmögenhet eller är livförsäkrad till

ett mera avsevärt belopp eller den efterlevande har en för sin försörjning

tillräckligt stor arbetsinkomst — föreligger alltså ej rätt till skadestånd.

Motsvarande behovsprövning förekommer inom försäkringen endast för

änkling, föräldrar och adoptivföräldrar. Till änka, barn och adoptivbarn

utgår livränta helt oberoende av behovet i det enskilda fallet. Det är vidare

att märka, att skadeståndets belopp städse utmätes med hänsyn till vad som

anses skäligt, medan yrkesskadelagstiftningen innehåller detaljerade bestämmelser

om hur livräntan skall beräknas för olika kategorier av efterlevande.

Den skillnad, som sålunda råder i detta hänseende, sammanhänger därmed

att, när det gäller skadeståndsanspråk, parterna själva äger avgöra,

huruvida och med vilket belopp skadestånd skall utgå, och att, om saken

kommer under domstols prövning, domstolen ej får gå utöver den ram,

som parterna uppdragit genom sina yrkanden resp. medgivanden i målet,

och ej heller grunda sitt avgörande på annat material än det som åberopats

i processen. Inom försäkringen åter tillerkännes avtal mellan den

ersättningsberättigade och försäkringsinrättningen inte bindande verkan;

försäkringsinrättningarna har i stället ålagts att i varje särskilt ärende på

eget initiativ verkställa en såvitt möjligt fullständig utredning av frågan,

huruvida och med vilket belopp ersättning bör utgå samt att meddela beslut

i enlighet därmed. Med hänsyn till försäkiängens sociala karaktär och försäkringsinrättningarnas

dubbla egenskap av part och beslutande organ bör

dessa principer inte frångås. Det är därför önskvärt, att inom försäkringen

rätten till ersättning så långt det är möjligt anknytes till rent faktiska förhållanden,

som kan klarläggas utan större svårigheter, och inte göres beroende

av en så pass svårbedömbar faktor som vederbörandes behov. Härför

talar även den omständigheten att livräntorna bär karaktär av försäkrings
-

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

prestationer. Emellertid kan det inte vara rimligt att helt bortse från behovsoch

skälighetssynpunkter i det enskilda fallet. Det skulle nämligen betyda

att sådana personer, vilkas försörjning endast i undantagsfall beröres av att

en anhörig dör, finge antingen tillerkännas en villkorslös rätt till livränta

efter denne eller också helt undantagas från livränterätten. Den ledande

principen synes därför böra vara att sådana personer, som enligt vad erfarenheten

visar mera regelmässigt är för sin försörjning beroende av en

viss anhörig, tillerkännes livräntor efter honom utan prövning av behovet

i det enskilda fallet. För dessa grupper bör lagstiftningen innehålla detaljerade

regler rörande livränteberäkningen, avpassade med tanke på normalfallen

och utformade på sådant sätt, att utrymme inte finnes för skälighetsavgöranden.

Dessutom bör emellertid liksom f. n. möjligheter finnas att

efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall utge livränta även

till vissa andra grupper av anhöriga än de nyss nämnda.

Vad först beträffar änka innebär socialvårdskommitténs förslag —

bortsett från vissa detaljer till vilka jag strax återkommer — inte någon

ändring i förhållande till vad som nu gäller. Varje änka skall sålunda enligt

förslaget ha en ovillkorlig rätt att, så länge hon lever ogift, uppbära livränta

med ett årligt belopp, som motsvarar Vs av mannens årliga arbetsförtjänst.

Häremot har i några remissyttranden invänts, att de gifta kvinnorna

numera har en helt annan ställning än vid tillkomsten av ÖL och

att det därför inte längre bör komma i fråga att tillerkänna alla änkor en

i princip livsvarig livränta. Emellertid torde det alltjämt förhålla sig så

att den överväldigande majoriteten av gifta kvinnor är beroende av

mannens arbetsinkomst och således har behov av understöd om denna

inkomst faller bort genom mannens död. På grund härav och med hänsyn

till vad jag tidigare anfört om önskvärdheten av att behovsprövning i

största möjliga utsträckning undvikes i de enskilda ärendena, anser jag att

kommitténs förslag bör godtagas. I överensstämmelse med vad jag förordat

beträffande invalidlivräntan bör änkelivräntan dock minskas med

V''4 fr. o. m. månadsskiftet efter den dag änkan fyller 67 år.

Från regeln om änkas ovillkorliga rätt till livränta göres i den nuvarande

lagstiftningen ett undantag; livränta utgår inte, om äktenskapet slutits

efter olycksfallet eller, då det är fråga om en yrkessjukdom, efter det denna

yppats. Genom att uppställa denna förutsättning har man velat förhindra,

att äktenskap arrangeras i syfte att tillförsäkra hustrun livränta. Emellertid

kan undantagsbestämmelsen i vissa fall leda till uppenbart obilliga

resultat. Som exempel härpå må nämnas, att livränta inte kan tillerkännas

en änka, då hennes man efter ett mångårigt äktenskap avlider i en yrkessjukdom,

som yppats före giftermålet men som då ansågs sakna all betydelse

för hans livslängd. För att undgå dylika konsekvenser bär social
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

vårdskommittén föreslagit, att undantagsbestämmelsen inskränkes till att

avse sådana fall, där äktenskapet slutits mindre än tre månader före dödsdagen

samt skadan vid tiden för giftermålet medförde mer än 50 % nedsättning

av arbetsförmågan. Även i dessa fall skall emellertid enligt förslaget

livränta utgå till änkan, därest hon hade barn med den avlidne eller

vid tiden för dödsfallet var havande med barn till honom. För egen del

anser jag, att riskerna för att äktenskap arrangeras enbart i syfte att grunda

rätt till livränta är så ringa, att man kan bortse därifrån. Jag föxxeslår därför,

att den nuvarande undantagsregeln helt slopas.

Socialvårdskommittén har emellertid också föreslagit en undantagsbestämmelse,

som saknar motsvarighet i den nuvarande lagstiftningen och

som avser det fall att makarna vid tiden för mannens frånfälle levde åtskilda

på grund av söndring. Om i dylikt fall mannen inte bidrog till hustruns

underhåll, skall enligt förslaget livränta ej utgå till änkan med mindre

det finnes anledning att antaga, att sammanlevnaden skulle ha blivit återupptagen

eller att mannen skulle ha bidragit till hustruns underhåll, om

skadan ej inträffat. Kommittén torde ha ansett det föga tilltalande att tillerkänna

en änka livränta, om kontakten mellan makarna varit helt avbruten

vid mannens död. Mot denna uppfattning har några principiella

invändningar inte framkommit under remissbehandlingen. Däremot har,

särskilt från änkepensioneringskommitténs sida, framförts en del kritiska

synpunkter mot förslagets utformning, och själv har jag kommit till den

uppfattningen, att kritiken i allt väsentligt har fog för sig. Sålunda måste

det enligt min mening i många fall stöta på stora svårigheter att efter mannens

död i ett försäkringsärende utreda, om söndring förelegat mellan två

makar, som levat åtskilda utan att ha vunnit hemskillnad. Ännu vanskligare

måste det vara att göra några antaganden om vad som i framtiden

skulle ha inträffat, om mannen inte avlidit. Det synes ej heller riktigt, att

låta änkans Iivränterätt vara beroende av huruvida hon faktiskt uppburit

underhållsbidrag från mannen. Följden härav skulle nämligen bli, att de

hustrur, som på grund av oföretagsamhet eller av annan anledning inte

utkrävt bidrag av sina män eller som inte lyckats utfå något bidrag t. ex.

därför alt männen ej haft införselbara inkomster, genomgående skulle

sättas i sämre ställning än sådana hustrur, som erhållit bidrag från sina

män. Jag kan därför inte tillstyrka att förslaget lagfästes i oförändrat skick.

Emellertid anser jag, att förslaget bygger på en i och för sig riktig tanke,

som bör realiseras i den mån det kan ske utan att utredningar av ömtålig

natur behöver verkställas i försäkringsärendena och utan att risker uppstår

för stötande resultat. Dessa båda förutsättningar synes kunna uppfyllas,

om undantaget begränsas till att avse sådana fall, där makarna efter vunnen

hemskillnad lever åtskilda och mannen varken förpliktats eller åtagit

sig att bidraga till hustruns underhåll.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

För att livränta skall kunna tillerkännas änkling kräves enligt nu

gällande lagstiftning, att änklingen varit för sitt uppehälle beroende av

hustruns arbete. Änklingslivräntan är alltså i motsats till änkelivräntan

behovsprövad. Såsom framhållits av socialvårdskommittén och i några

remissyttranden kan den skillnad, som sålunda göres mellan änka och

änkling, knappast anses stå i överensstämmelse med modern uppfattning

om makars inbördes rättsförhållanden. Det oaktat har kommittén ansett,

att skillnaden bör upprätthållas även i fortsättningen. Jag delar denna uppfattning.

Enbart den omständigheten att äkta makar är fullt jämställda i

civilrättsligt hänseende, behöver nämligen enligt min mening inte medföra,

att de likställes även i fråga om rätten till sociala förmåner; och det skulle

knappast stå i god överensstämmelse med de principer, som eljest ligger

till grund för den sociala yrkesskadelagstiftningen, att tillförsäkra alla

änklingar en ovillkorlig rätt till livränta. Änklingslivränta bör därför liksom

nu utgå endast efter en prövning av behovet i varje särskilt fall. Till

frågan, efter vilka regler behovsprövningen hör ske, återkommer jag senare

i samband med behandlingen av föräldralivräntorna. Här vill jag endast

anmärka, att det givetvis inte hör komma i fråga att utge livränta till änkling

med större andel av den avlidnas årliga arbetsförtjänst eller för längre

tid än som föreslagits för änka.

För att livränta skall utgå till änkling kräves emellertid f. n. icke blott

att han varit för sitt uppehälle beroende av hustruns arbete; även två speciella

förutsättningar måste vara uppfyllda. Dels måste äktenskapet ha

slutits före olycksfallet resp. yrkessjukdomens yppande och dels får änklingen

inte ha väsentligen åsidosatt sin försörjningsplikt mot hustrun eller

väsentligen åsidosätta sin försörjningsplikt mot makarnas barn. I överensstämmelse

med vad som föreslagits beträffande änkelivränta bör tidpunkten

för äktenskapets ingående inte längre tillmätas någon betydelse för rätten

till änklingslivränta. Även den begränsning, som följer av stadgandet att

änklingen icke får ha försummat sin försörjningsplikt, synes utan olägenhet

kunna slopas. Såsom kommittén funnit saknar nämligen denna begränsning

praktisk betydelse.

Enligt kommitténs förslag skall — i motsats till vad som nu gäller —

livränta kunna utgå även till frånskild mak e. Som villkor härför

har kommittén föreslagit, att vederbörande enligt dom eller enligt avtal,

som förelegat i skillnadsmålet, var berättigad till underhåll av den avlidne.

Undantag har dock gjorts för det fall, att den efterlevande faktiskt inte

åtnjöt något bidrag från den avlidne. I dylikt fall skall nämligen enligt

förslaget livränta ej utgå med mindre det kan antagas, att bidrag skulle ha

utgått om skadan ej inträffat. Livräntan föreslås skola motsvara det belopp,

som den avlidne skolat betala i underhållsbidrag, dock högst 1/3 av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst, och utgå så länge den efterlevande

är ogift.

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

I remissyttrandena har några principiella invändningar inte gjorts mot

att underhållsberättigad frånskild make tillerkännes rätt till livränta. Själv

finner jag förslaget härom väl motiverat, och jag tillstyrker därför att det

genomföres. Såsom påpekats av Svea hovrätt bör emellertid rätt till livränta

föreligga endast då underhållsbidraget bestämts skola utgå å särskilda

tider. Av skäl som närmare utvecklats vid behandlingen av frågan

om livränta till änka, som på grund av söndring levat åtskild från sin man,

bör vidare den omständigheten, att en underhållsberättigad frånskild make

faktiskt inte kommit i åtnjutande av något bidrag från den avlidne, ej

tillmätas någon betydelse för livränterätten. Var den avlidne enligt dom

eller avtal skyldig att utgiva periodiskt underhållsbidrag, bör den underhållsberättigade

således ha rätt till livränta oavsett om underhållsskyldigheten

fullgjorts eller ej.

Givetvis bör livränta till frånskild ej i något fall beräknas efter förmånligare

grunder än livränta till änka. Inom denna ram bör livräntan till

frånskild utgå med det belopp, som vederbörande ägt utbekomma i bidrag

från den avlidne. Hänsyn bör tagas ej blott till storleken av det bidrag,

som utdömts eller avtalats, utan även till sådan förhöjning av bidraget,

som kan ha bestämts genom lagstiftning. Jag tänker härvid närmast på

lagen den 6 juni 1952 om höjning av vissa underhållsbidrag, vilken är

avsedd att bereda vissa underhållsberättigade kompensation för penningvärdets

fall. Att, såsom kommittén föreslagit, alltid låta livräntan utgå så

länge den underhållsberättigade är ogift, synes inte motiverat. Har genom

domen eller avtalet bestämts, att underhållsbidraget skall utgå endast för

begränsad tid, bör denna tidsbegränsning gälla även beträffande livräntan.

Som en nyhet har soeialvårdskommittén vidare föreslagit, att kvinna,

som varaktigt sammanlever med en man under äktenskapsliknande

förhållanden, skall ha rätt till livränta efter

honom, därest hon vid tiden för hans död har eller är havande med barn

till honom. Livräntan skall enligt förslaget utgå efter samma grunder som

förordats för änka, d. v. s. med Vs av mannens årliga arbetsförtjänst så

länge kvinnan är ogift.

Mot detta förslag har i en del remissyttranden invänts, att en kvinna,

som sammanlever med en man utan att vara gift med honom, inte har

någon lagstadgad rätt till underhåll av honom och följaktligen inte heller

någon rätt att utfå skadestånd av den, som kan ha vållat mannens död. Det

borde därför, menar man, inte komma i fråga att tillerkänna henne livränta

från försäkringen för den händelse mannen skulle avlida till följd

av yrkesskada. För egen del kan jag inte tillmäta dessa invändningar avgörande

betydelse. Vid utformningen av yrkesskadeförsäkringens regler

om efterlevandelivräntor måste sociala synpunkter få göra sig starkt gällande,

och ur dylika synpunkter är det tämligen likgiltigt om den försörj
-

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ning, soin kvinnan gått miste om genom mannens död, var grundad på en

legal underhållsplikt eller på frivilligt åtagande från mannens sida. Principen

att med äkta makar likställa man och kvinna, som sammanlever

under äktenskapsliknande förhållanden, är f. ö. inte ny inom svensk sociallagstiftning.

Den har nämligen kommit till uttryck i folkpensioneringslagen,

som i 13 § innehåller ett stadgande enligt vilket ogift pensionstagare, som

sedan avsevärd tid sammanlever med annan under äktenskapsliknande

förhållanden, vid lagens tillämpning må anses som gift med denne. Enligt

min mening hör ifrågavarande princip införlivas även med yrkesskadelagstiftningen.

Jag tillstyrker alltså, att en kvinna, som sammanlever med en man under

äktenskapsliknande förhållanden, tillerkännes rätt till livränta efter honom

för den händelse han skulle avlida till följd av yrkesskada. I motsats till

kommittén anser jag, att livränterätten inte bör förknippas med något

barnvillkor. Däremot bör i analogi med vad som gäller inom folkpensioneringen

såsom villkor uppställas att kvinnan ej är gift med annan och att hon

sammanlevat med den avlidne under avsevärd tid. Att i lagtexten närmare

angiva vad som bör förstås med »äktenskapsliknande förhållanden» och

»avsevärd tid» synes inte möjligt. Till ledning för tillämpningen vill jag

dock som min mening uttala, att livränterätt bör föreligga endast i sådana

fall, där förbindelsen inte skiljer sig från ett äktenskap på annat sätt än

att den ej legaliserats genom vigsel.

Någon anledning att i normala fall beräkna livräntan för ifrågavarande

grupp av kvinnor efter andra regler än för änkor synes inte föreligga. Däremot

torde det vara nödvändigt att införa särbestämmelser för att hindra

dubbel kompensation i vissa specialfall. Såsom kommittén framhållit, kan

det inträffa att en kvinna, som kommer i fråga till livränta efter en man

med vilken hon sammanbott, äger uppbära livränta eller pension efter en

man, med vilken hon tidigare varit gift eller sammanlevat. Anledningen till

att kvinnan inte gift sig med den senast avlidne kan i dylikt fall ha varit,

att hon inte velat förlora livräntan eller pensionen efter den först avlidne.

Med tanke härpå har kommittén föreslagit, att livräntan efter den senast

avlidne skall utgå endast i den mån den överstiger livräntan eller pensionen

efter den först avlidne. I den av kommittén utarbetade lagtexten är

denna regel utformad så, att — om kvinnan i egenskap av efterlevande till

någon tidigare avliden person är berättigad till livränta enligt yrkesskadeförsäkringslagen

eller annan författning eller enligt Konungens förordnande

eller till pension på grund av den avlidnes anställning och denna

förmån skall utgå allenast så länge kvinnan lever ogift — livräntan efter

den, med vilken hon sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden,

skall utgå endast i den mån dess belopp överstiger nyssnämnda förmåns

belopp för samma tid. För egen del kan jag ansluta mig till den tankegång

som ligger bakom förslaget, men jag anser, att avräkningsskyldigheten hör

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

utsträckas längre än kommittén synes ha tänkt sig. Om kvinnan är frånskild

och har rätt till underhållsbidrag av sin förutvarande man, kan det

inte vara rimligt att hon dessutom får uppbära oavkortad livränta efter

den man, med vilken hon sammanlevat. Livräntan bör därför i detta fall

minskas med vad som svarar mot underhållet. Vidare synes avdrag böra

ske ej blott för sådan pension eller livränta, som omnämnts i kommitténs

förslag till lagtext, utan för all ersättning — skadestånd däri inbegripet —

som helt eller delvis har karaktär av understöd åt kvinnan i anledning av

den först avlidne mannens död och som skulle ha fallit bort, om hon gift

sig med den sist avlidne.

Om en man och en kvinna är t r olovade och trolovningen upplöses

genom att mannen avlider i yrkesskada, kommer enligt vad jag föreslagit

i det föregående livränta att utgå till kvinnan under förutsättning att sammanlevnadsvillkoret

är uppfyllt. I likhet med tre av socialvårdskommitténs

ledamöter finner jag det skäligt, att livränta tillerkännes trolovad kvinna

även under vissa andra förutsättningar, nämligen om hon har eller har

haft barn med mannen eller är havande med barn till honom. Livräntan

synes i dessa fall böra utgå enligt samma regler som i sammanlevnadsfallen.

Jag föreslår alltså, att bestämmelser av nu angiven innebörd intages

i lagen. Jag förutsätter härvid, att bestämmelserna tillämpas restriktivt

och att livränta inte medges med mindre utredningen otvetydigt ger

vid handen, såväl att kvinnan vad tiden för dödsfallet var trolovad med

den avlidne som att barnvillkoret är uppfyllt.

I likhet med kommittén anser jag, att det sammanlagda beloppet

av livräntor till efterlevande make, frånskild

make, sa in boende kvinna och trolovad kvinna inte bör få

överstiga 1/3 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst och att den nedsättning,

som kan erfordras till följd av denna maximeringsregel bör ske proportionellt

i förhållande till livräntornas belopp.

Enligt gällande bestämmelser har den avlidnes egna barn under

16 år en ovillkorlig rätt till livränta, som för varje barn utgör 1/9 av den

avlidnes årliga arbetsförtjänst. Socialvårdskommittén bär övervägt, huruvida

16-årsgränsen borde höjas, men funnit, att en höjning i varje fall inte

borde ske för närvarande. Jag är ense med kommittén såtillvida, att den

ovillkorliga rätten till livränta bör upphöra, då barnet fyller 16 år. Däremot

anser jag, att livränta i undantagsfall bör utgivas även efter det barnet

uppnått denna ålder, nämligen om barnet till följd av sjukdom eller

annan dylik orsak är ur stånd att försörja sig själv. En regel av detta innehåll

står i god överensstämmelse med föräldrabalkens stadganden om föräldrars

underhållsskyldighet och bör därför ej inge några betänkligheter.

Emellertid kan det knappast vara rimligt, att ett barn, som lider av en obotlig

sjukdom, på försäkringens bekostnad erhåller en livsvarig livränta. En

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj. ts proposition nr 60.

begränsning bör därför genomföras. Rent teoretiskt borde gränsen dragas

så, att livräntan utginge så länge barnet skulle ha kunnat erhålla underhåll

av den avlidne, om denne inte drabbats av yrkesskadan. Det kan därför

ifrågasättas om inte rätten till livränta borde upphöra senast då den avlidne

skulle ha uppnått viss ålder, t. ex. 67 år. En sådan gränsdragning

skulle emellertid medföra, att maximitiden för livräntan bleve längre ju

yngre den avlidne varit vid barnets födelse; om den avlidne fyllt 51 år vid

barnets födelse skulle livränta över huvud inte kunna utgå efter det barnet

uppnått 16 års ålder. Det synes därför lämpligast att livränterätten i samtliga

fall anknytes till barnets ålder. Jag föreslår, att den upphör senast

den dag barnet fyller 21 år.

Liksom nu bör livränta till barn under 16 år utgå med ett belopp, som

motsvarar 1/0 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Detsamma bör gälla,

om livränta kommer i fråga efter det barnet uppnått 16 års ålder. Tillräckliga

skäl synes inte föreligga att, såsom Svea hovrätt ifrågasatt, införa särbestämmelser

för barn, som ej stått under den avlidnes vårdnad.

Enligt föräldrabalken har de naturliga föräldrarna till ett adopterat barn

inte någon primär underhållsskyldighet mot detta. Deras underhållsskyldighet

inträder nämligen endast under förutsättning, att adoptanten samt,

om han är gift, hans make blir ur stånd att underhålla barnet. Med beaktande

härav har kommittén föreslagit, att livränta inte skall utgå till

sådant barn till den avlidne som adopterats av annan än dennes make och

som ej åtnjöt underhållsbidrag av den avlidne. Jag tillstyrker detta förslag

men anser att det bör modifieras så, att barnets rätt till livränta inte blir

beroende av huruvida den avlidne faktiskt bidrog till barnets underhåll.

För att livränta skall utgå bör i stället krävas, att barnet vid tiden för dödstallet

enligt föräldrabalken var berättigat till underhåll av den avlidne.

Kommittén har föreslagit ännu ett undantag från regeln om barns ovillkorliga

rätt till livränta. Undantaget avser det fall, att den avlidne fullgjort

sin underhållsskyldighet mot barnet genom att utge ett engångsbelopp;

om så skett skall enligt förslaget livränta ej utgå. Med anledning

härav vill jag erinra om att avtal, varigenom fader eller moder åtagit sig

att till barns underhåll utgiva ett visst belopp en gång för alla, i regel inte

är bindande för barnet. Endast om avtalet gäller underhåll till barn utom

äktenskap och avtalet godkänts av vederbörande barnavårdsnämnd, kan

den underhållsskyldige med bindande verkan för barnet avlösa sina framtida

förpliktelser mot detta genom att utgiva ett engångsbelopp. Härvid är

dock att märka, att ett sådant avtal inte befriar fadern eller modern från

den villkorliga försörjningsplikt, som är föreskriven för det fall att barnet

på grund av sjukdom eller dylikt blir ur stånd att försörja sig sedan dess

utbildning är avslutad. Enligt min mening bör ett avtal om fullgörande av

framtida underhåll genom ett engångsbelopp inte utgöra hinder för barnet

att erhålla livränta, såvida ej avtalet är bindande för barnet. Härvid bör

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

203

man dock kunna bortse från den villkorliga underhållsskyldighet, som inte

kan avlösas på dylikt sätt. Jag föreslår därför att undantaget begränsas så,

att livränta ej skall utgå till barn utom äktenskap, därest den avlidne

genom avtal, som är bindande för barnet, åtagit sig att till dess underhåll

utgiva ett visst belopp en gång för alla.

För att livränta skall utgå till adoptivbarn kräves nu, att adoptionen

ägt rum före olycksfallet resp. yrkessjukdomens yppande. Detta

villkor bör, såsom kommittén föreslagit, slopas och adoptivbarn helt likställas

med eget barn.

Jag övergår nu till att behandla frågan om livränta till makes barn

i tidigare gifte och utom äktenskap.

Om en man gifter sig med en kvinna, som har barn med annan, ådrar

han sig enligt föräldrabalken skyldighet att efter förmåga bidraga till barnets

underhåll, så länge äktenskapet består. En förutsättning härför är

dock, att kvinnan har den rättsliga vårdnaden om barnet. Däremot saknar

det betydelse om barnet vistas i makarnas hem eller annorstädes. Att styvfadern

på detta sätt blir underhållsskyldig mot barnet medför inte någon

ändring i den underhållsskyldighet, som åvilar barnets naturlige fader.

Moderns giftermål medför alltså inte någon lindring i hans underhållsbörda.

Motsvarande regler gäller för det fall att en kvinna gifter sig med en man,

som förut har barn.

Styvbarn har f. n. inte någon rätt till livränta efter sin styvfader eller

styvmoder.

Socialvårdskommittén har nu föreslagit, att en hustrus barn i tidigare

gifte eller utom äktenskap skall äga uppbära livränta efter sin styvfader

under förutsättning att barnet hade sitt hem hos honom. Eftersom en

behovsprövning — med hänsynstagande till änkans ekonomiska ställning,

underhållsbidrag från barnets naturlige fader, bidragsförskott o. s. v. —•

enligt kommitténs mening skulle bli alltför komplicerad, har kommittén

ansett, att livräntan bör utgå utan inskränkning efter samma regler som

livränta till eget barn. Mot förslaget kan invändas, att det inte finnes

anledning att ge barnet livränta, om dess försörjning är tryggad genom

bidrag från dess naturlige fader. Det kan också invändas, att förslaget i

undantagsfall kan leda till att barnet får livränta från försäkringen efter

såväl sin fader som sin styvfader. Då det emellertid är önskvärt att erhålla

enkla och schematiska regler, som är avpassade med tanke på normalfallen,

anser jag i likhet med kommittén, att någon behovsprövning inte

bör förekomma. Inte heller finner jag det lämpligt att komplicera lagstiftningen

med särbestämmelser för de, med all säkerhet mycket sällsynta

fall, i vilka mer än en livränta kan komma i fråga. Med hänsyn härtill och

då kommitténs förslag så gott som genomgående godtagits under remiss
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

behandlingen, tillstyrker jag att det genomföres. I ett avseende synes förslaget

dock böra modifieras. Några bärande skäl till att utge livränta endast

till sådant styvbarn, som hade sitt hem hos den avlidne synes nämligen

inte föreligga. Livränta bör utgå till varje styvbarn, mot vilket den avlidne

enligt föräldraballten var underhållsskyldig, oavsett var barnet bodde vid

tiden för dödsfallet.

Enligt kommitténs förslag skall en mans barn i tidigare gifte eller utom

äktenskap inte ha rätt till livränta efter sin styvmoder. Kommittén torde

ha ansett, att ett dylikt barn i vanliga fall kan få full försörjning av sin

fader och att det därför inte skulle vara rimligt att ge barnet en ovillkorlig

rätt till livränta efter styvmodern. Jag finner denna synpunkt riktig. Liksom

det inte bör komma i fråga att ge alla änklingar en ovillkorlig rätt till

livränta efter sina hustrur, bör ej heller änklingars barn utom äktenskap

eller i tidigare gifte ha en generell livränterätt efter sina styvmödrar. Om

ett dylikt barn enligt familjerättsliga regler ägde rätt till underhåll av sin

styvmoder och till följd av hennes bortgång kommer att sakna erforderligt

underhåll, är det dock skäligt, att barnet kommer i åtnjutande av livränta

efter henne. Jag föreslår därför att en bestämmelse av denna innebörd

intages i lagen. Följden härav blir visserligen, att en beliovsprövning måste

verkställas innan livränta utges efter styvmoder, men jag anser denna lösning

vara att föredraga framför de två alternativ som eljest står till buds,

nämligen antingen helt utesluta ifrågavarande barn från rätten till livränta

eller också att tillerkänna dem en ovillkorlig livränterätt. Någon skälighetsprövning

av livräntans belopp bör inte komma i fråga. Föreligger förutsättningarna

för att livränta över huvud taget skall utgå, bör livräntan alltså

beräknas enligt samma regler som livränta till eget barn.

Vad jag föreslagit om makes barn i tidigare gifte eller utom äktenskap

bör gälla även beträffande makes adoptivbarn.

För att livränta skall utgå till föräldrar kräves enligt gällande lagstiftning,

att de varit för sitt uppehälle väsentligen beroende av den avlidnes

arbete. I konsekvens härmed föreskrives, att livräntans belopp skall

motsvara värdet av det underhåll de åtnjutit av honom, dock högst */« av

hans årliga arbetsförtjänst. Prövningen, huruvida och med vilket belopp

livränta skall utgå, hänför sig alltså helt till de faktiska förhållandena före

dödsfallet och hänsyn tages inte till sådana omständigheter, som gör det

mer eller mindre sannolikt att den avlidne i en framtid skulle ha lämnat

föräldrarna underhåll eller förhöjt underhåll. Såsom kommittén framhållit,

kan det emellertid inträffa fall, där föräldrarnas utsikter till framtida

bidrag eller bidragsförhöjning varit så säkra, att hänsyn skäligen bör

tagas därtill. Med tanke härpå har kommittén föreslagit, att livränta skall

utgå till föräldrar inte blott om de varit beroende av den avlidne för sin

försörjning utan också om de med hänsyn till föreliggande särskilda om
-

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ständigheter måste antagas ha kommit att inom en nära framtid bli beroende

av honom, därest skadan ej inträffat. Enligt förslaget skall livräntan

för envar av föräldrarna eller, om de är gifta och sammanlever, för

dem tillsamman utgöra 300 kr., därest den avlidnes årliga arbetsförtjänst

ej översteg 1 200 kr., och eljest lägst 300 kr. och högst 1/t av den

årliga arbetsförtjänsten. Minimibeloppet skall dock få överskridas endast

i den mån värdet av det åtnjutna underhållet föranleder därtill eller

synnerliga skäl eljest är för handen. Livräntan föreslås skola utgå så länge

den berättigade lever eller, om livräntan tillagts makar gemensamt, så länge

någon av dem lever.

Även enligt min mening bör de nuvarande bestämmelserna om livränta

till föräldrar uppmjukas. I likhet med Svea hovrätt anser jag, att detta bör

ske genom att villkoren för rätt till livränta bringas i överensstämmelse

med de i 6 kap. 4 § strafflagen angivna förutsättningarna för rätt till skadestånd,

d. v. s. att livränta bör utgå, därest föräldrarna till följd av dödsfallet

»konnner att sakna erforderligt underhåll». Sistnämnda uttryck har

i praxis tolkats på ett sätt, som ganska väl överensstämmer med vad kommittén

torde ha avsett med sin formulering av beroendevillkoren; skadestånd

har nämligen i undantagsfall ansetts kunna utdömas även om underhållsfrågan

inte var alldeles aktuell före dödsfallet.1 I praktiken torde därför

resultatet bli detsamma, oavsett vilken formulering som användes. Med

strafflagens uttryckssätt kan dock livränta i ett och annat fall komma att

vägras föräldrar, som varit beroende av den avlidne men som —• t. ex.

genom arv efter honom — fått sin ekonomiska ställning så förbättrad, att

de inte kan sägas sakna erforderligt underhåll efter dödsfallet. En dylik

inskränkning i förhållande till vad kommittén föreslagit är emellertid rimlig.

Livräntans belopp bör — liksom skadeståndets — utmätas efter vad

som är skäligt. Det ligger i sakens natur, att man härvid främst bör beakta

värdet av det underhåll föräldrarna åtnjutit men hänsyn bör, såsom framgår

av det nyss anförda, även tagas till andra omständigheter, såsom deras

utsikter till framtida bidrag av den avlidne, arv o. s. v. Eftersom den årliga

arbetsförtjänsten enligt vad jag föreslagit i det föregående, alltid skall beräknas

till minst 1 200 kr., saknas numera anledning att införa någon

särregel för det fall att arbetsförtjänsten faktiskt var lägre. Att såsom

kommittén föreslagit tillerkänna föräldrar, som är gifta och sammanlever,

en gemensam livränta synes kunna leda till komplikationer i fall, där föräldrarna

senare flyttar i sär. Livränta bör därför alltid tilläggas fader och

moder var för sig. Den bör alltid utgå så länge den berättigade lever och

motsvara högst 1/6 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Härigenom kommer

maximigränsen för den avlidnes båda föräldrar att sammanfalla med

maximigränsen för änkling, d. v. s. utgöra 1/s av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

1 Se Nytt Juridiskt Arkiv, avd. I, årg. 1945 s. 357.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:is proposition nr 60.

Livränta till adoptivföräldrar bör givetvis liksom nu utgå efter

samma regler som livränta till föräldrar.

I det föregående har jag föreslagit, att livränta till änkling skall utgå

endast efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall. Jag återkommer

nu till frågan efter vilka regler denna prövning bör ske. Socialvårdskommittén

bär föreslagit, att änkling skall ha rätt till livränta under

förutsättning att han för sitt underhåll varit beroende av hustruns arbete

samt att livräntan, om denna förutsättning är uppfylld, alltid skall motsvara

Vs av hennes årliga arbetsförtjänst och utgå så länge han är ogift.

Förslaget överensstämmer i stort sett med vad som nu gäller. Kommittén

har alltså inte ansett sig böra förorda, att bestämmelserna om livränta till

änkling uppmjukas på sätt som föreslagits beträffande livränta till föräldrar.

För egen del finner jag emellertid det riktigast, att samma regler

tar gälla för dessa båda kategorier. Jag föreslår därför, att livränta skall

utgivas till änkling, såvida han genom hustruns död kommer att sakna erforderligt

underhåll, samt att livräntans belopp skall inom ramen för förut

nämnt maximum bestämmas med hänsyn till vad som är skäligt. Tillräckliga

skäl föreligger enligt min mening inte att alltid utge livränta till änkling,

så länge han lever ogift. Hinder bör därför inte möta att tillerkänna

änkling livränta för viss tid.

Beloppet av samtliga efter levandeliv räntor får enligt

nu gällande bestämmelser inte överstiga 5/o av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Om denna maximeringsregel bibehölles oförändrad, skulle följden

bli, att efterlevande kunde få uppbära mera i livräntor än som skulle

ha utgått i invalidlivränta till den skadade, därest han ådragit sig fullständig

invaliditet. Såsom jag föreslagit i det föregående skall nämligen vid beräkning

av invalidlivränta en reducering ske av den årliga arbetsförtjänsten i

den mån den överstiger 7 200 kr. Maximibeloppet av flera efterlevandelivräntor

bör därför sättas i relation till det ersättningsunderlag, som skall

ligga till grund för beräkning av invalidlivräntan, och utgöra 5/« av detta.

I likhet med kommittén anser jag, att erforderlig nedsättning bör ske efter

samma principer som nu, d. v. s. i första hand drabba föräldrar och adoptivföräldrar

samt i övrigt ske proportionellt i förhållande till de olika livräntornas

belopp.

Enligt gällande bestämmelser utgives ett engångsbelopp till livränteberättigad

änka eller änkling, som gifter om sig

före 60 års ålder. Kommittén har föreslagit, att denna regel bibehålies och

utsträckes till att avse jämväl frånskild make och sådan ogift kvinna, som

enligt förslaget skall likställas med änka. Härvid har kommittén utgått

ifrån, att livränta till samtliga dessa kategorier alltid skulle utgå så länge

den berättigade levde ogift. Enligt de regler, som jag förordat, kan det

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

emellertid inträffa, att livränta till frånskild eller änkling utgives för viss

tid. Tillräckliga skäl synes inte föreligga att i dylika fall utge engångsbelopp,

därest den berättigade skulle ingå äktenskap före den fastställda

tidens utgång. Rätt att utfå engångsbelopp bör därför föreligga, endast om

livräntan tillagts vederbörande utan annan tidsbegränsning än att den skall

upphöra vid giftermål. Engångsbeloppet bör, såsom kommittén föreslagit,

motsvara tre årsbelopp av livräntan. I överensstämmelse med den princip

som nu gäller bör vid beräkningen av engångsbeloppets storlek hänsyn inte

tagas till sådan reducering av livräntan, som kan ha skett med tillämpning

av reglerna rörande konkurrens mellan flera livräntor.

Frivillig försäkring.

Gällande bestämmelser.

Enligt 35 § ÖL har arbetsgivare rätt att i riksförsäkringsanstalten försäkra

andra arbetare än dem som avses i lagen — t. ex. hemarbetare och

familjemedlemmar till arbetsgivaren — för olycksfall i arbete. Arbetsgivaren

kan vidare försäkra en i anstalten obligatoriskt eller frivilligt försäkrad

arbetare för olycksfall utom arbete. De ömsesidiga socialförsäkringsbolagen

äger också meddela försäkring av ifrågavarande slag.

En arbetsgivare får inte teckna frivillig försäkring enligt ÖL för egen

del. Inte heller får arbetarna själva teckna försäkring enligt lagen; för

deras försäkring måste arbetsgivaren stå som försäkringstagare.

För den frivilliga försäkringen gäller i tillämpliga delar bestämmelserna

rörande den obligatoriska försäkringen. Avtal får sålunda inte träffas

om försäkring till högre eller lägre ersättningsbelopp än som gäller enligt

den obligatoriska försäkringen. Den frivilliga försäkringen för olycksfall i

arbete gäller även för yrkessjukdomar.

Frivillig utomarbetsförsäkring behöver inte omfatta arbetsgivarens hela

personal. Den kan tecknas för en eller flera grupper av personalen eller

enbart för vissa namngivna personer.

Det har överlämnats åt rättstillämpningen att bestämma innebörden av

begreppet olycksfall utom arbete. I praxis har man visat allt större benägenhet

att låta försäkringen omfatta olycksfall ej blott utanför verkligt arbete

utan även under arbete för egen räkning. Det må nämnas att försäkringsinrättningarna

ej genom förbehåll i försäkringsavtalet äger undantaga vissa

slag av olycksfall från försäkringen eller på annat sätt med bindande verkan

precisera begreppet olycksfall utom arbete.

Annan försäkring än enligt ÖL (och YL) får meddelas av riksförsäkringsanstalten

eller de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen endast då så

är uttryckligen medgivet. Härvid är att märka den av riksförsäkringsanstalten

bedrivna olycksfallsförsäkringen för fiskare enligt en förordning

den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd för
-

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

säkring mot skada till följd av olycksfall. Enligt denna förordning äger

varje svensk undersåte, som liar sitt hemvist i Sverige och idkar fiske

såsom yrke eller eljest för sin utkomst, att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten

bereda sig ersättning i huvudsak enligt de grunder, som

stadgas i 6 och 7 §§ ÖL. Ersättningens storlek bestämmes med utgångspunkt

från en årlig arbetsförtjänst av lägst 600 och högst 2 400 kr. Hel

sjukpenning utgår i den lägsta försäkringsklassen med 1: 10 kr. och i den

högsta — den sjunde — med 4: 40 kr. I den mån de i förordningen fastställda

försäkringsavgifterna — 6 kr. om året i den lägsta och 22 kr. i den

högsta klassen — är otillräckliga för bestridande av försäkringskostnaderna,

fylles bristen av statsmedel. Försäkringen gäller skada genom olycksfall,

som härflyter från utövningen av fiskeyrket eller som uppstår vid

försök att rädda människoliv ur sjönöd eller vid användning av fiskebåt,

utan att fiske därvid bedrives. Tilläggsförsäkring — utan statsbidrag —

enligt samma grunder för olycksfall utom arbetet kan tecknas i riksförsäkringsanstalten.

Härvid äger anstalten inskränka försäkringen till att

avse vissa olycksfall eller eljest föreskriva särskilda villkor.

Ersättning på grund av fiskarförsäkringen utgår inte i den mån motsvarande

ersättning i anledning av olycksfallet utges enligt ÖL eller rnilitärersättningsförordningen.

Däremot kan ersättning utgå jämsides med

oavkortad sjukpenning från erkänd sjukkassa.

Förvaltningskostnaderna för fiskarförsäkringen bestrides helt av statsmedel.

Socialvårdskommitténs förslag.

I fråga om frivillig ino in ar betsförsäkring av arbetstagare

föreslår kommittén bibehållen rätt för arbetsgivare att i riksförsäkringsanstalten

teckna frivillig försäkring för sådana arbetstagare, som

i sin egenskap av familjemedlemmar till arbetsgivaren undantagits från

den obligatoriska försäkringen. Detsamma föreslås beträffande den, som

inte omfattas av den obligatoriska försäkringen på grund av att han utför

arbetet åt främmande makts härvarande beskickning eller andra, som här

åtnjuter immunitet. De ömsesidiga socialförsäkringsbolagen föreslås skola

få meddela frivillig yrkesskadeförsäkring för arbetsgivarens familjemedlemmar.

Bestämmelserna om obligatorisk försäkring föreslås skola i tilllämpliga

delar gälla för nu nämnda försäkringar.

För utom arbetsför säkring av arbetstagare föreslår kommittén

— i syfte att ge denna försäkring ökad anslutning — bestämmelser

som i väsentliga delar skiljer sig från vad nu gäller. Kommitténs förslag

kan sammanfattas på följande sätt. Försäkringsinrättningarna skall kunna

ineddela en arbetstagarorganisation sådan försäkring för medlemmar i

organisationen. Möjligheten till försäkring genom arbetsgivaren bibehålies

för dem som inte omfattas av försäkring genom arbetstagarorganisation.

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj:ts proposition nr OO.

Försäkring av detta slag skall med de undantag Kungl. Maj :t medger omfatta

alla olycksfall, som inte omfattas av obligatorisk försäkring eller är

ersättningsberättigande enligt militärersättningsförordningen eller annan

författning om ersättning av statsmedel. Beträffande en statsunderstödd

sjukkassas rätt att utge sjukhjälp vid sjukdomsfall, som medför rätt till ersättning

på grund av utomarbetsförsäkring, skall gälla samma inskränkning

som i fråga om olycksfall i arbete. Statsbidrag till försäkringen skall utgå. I

den mån Kungl. Maj :t så medger får särskilda regler tillämpas beträffande

ersättningarnas beräkning. Utomarbetsförsäkringen skall, liksom nu, omfatta

också vissa skador, som inte är olycksfallsskador i egentlig mening.

Kommittén anser det varken nödvändigt eller lämpligt, att arbetstagarorganisationernas

utomarbetsförsäkringar skall uppdelas på de olika inrättningar,

där medlemmarna är försäkrade för olycksfall i arbete. Organisationerna

föreslås därför skola få frihet i fråga om valet av försäkringsinrättning.

I detta hänseende är förslaget icke enhälligt i det en minoritet

(hrr Birke, Hagård, Hedenström, Pettersson och Östrand) anser, att den

frivilliga utomarbetsförsäkringen bör vara bunden till samma försäkringsinrättning'',

där vederbörande obligatoriska försäkring gäller.

I fråga om utomarbetsförsäkringen hänvisas i övrigt till kommitténs

betänkande s. 166—179 samt 413, 418—420 och 436.

Kommittén har även, på sätt framgår av s. 324—362, 410, 415, 418—419

och 434 i betänkandet, diskuterat frågan om en allmän olycksfallsförsäkring.

Enligt kommitténs mening bör denna fråga lösas så, att

det såsom ett komplement till den allmänna sjukförsäkringen anordnas en

statsunderstödd invaliditets- och dödsfallsförsäkring. Kommittén har emellertid

inte utarbetat något förslag i detta hänseende utan endast skisserat

hur en sådan försäkringsform enligt kommitténs mening bör vara

konstruerad.

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag.

Beträffande frågan om frivillig inomar betsförsäkring tillstyrker

försäkringsrådet rätt för den som är anställd hos utländsk härvarande

beskickning att själv teckna sådan försäkring. Riksförsäkringsanstalten

anser det böra stadgas rätt för anstalten att bevilja men däremot

inte rätt för den som åtnjuter immunitet att erhålla försäkring för den

anställde.

Försäkringsrådet föreslår vidare, att frivillig försäkring skall kunna

tecknas även för arbetstagare i verksamhet, som i Sverige befintligt företag

bedriver i utlandet, därest dessa arbetstagare inte omfattas av den svenska

obligatoriska olycksfallsförsäkringen. I

I remissyttrandena har framförts mycket skiftande meningar i fråga om

utomarbetsförsäkringen. Pensionsstprelsen, försäkringsinspek14

— Bihnng till riksdagens protokoll 195b. 1 sand. Nr 60.

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

tionen och Svenska försäkringsbolags riksförbund uttalar sig mot en utvidgning

av ifrågavarande försäkringsform. Enligt den mening, som uttalas

av Folksam och Kooperativa förbundet, borde förslaget om utomarbetsförsäkring

för arbetstagarorganisationer överarbetas och lösgöras från yrkesskadeförsäkringslagen.

Riksförsäkringsanstalten anser det inte lämpligt, att arbetstagarorganisation

får teckna utomarbetsförsäkring. Kommitténs förslag innebure,

framhåller anstalten, att utomarbetsförsäkringen i realiteten komme att

stå öppen även för en del personer, som inte omfattades av inomarbetsförsäkringen

enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska lantarbetsgivaref öreningen

delar, liksom flertalet av dem som yttrat sig i ärendet, kommitténs uppfattning

att åtgärder bör vidtagas för att öka anslutningen till utomarbetsförsäkringen.

I fråga om den organisatoriska uppläggningen av sådan utomarbetsförsäkring,

som tages genom arbetstagarorganisations försorg, är meningarna

delade. Kommittémajoritetens linje —- enligt vilken vederbörande organisation

skall ha frihet vid valet av försäkringsinrättning — tillstyrkes av bl. a.

medicinalstyrelsen, handelskammaren i Gävle och en del fackförbund. Enligt

vad Tjänstemännens centralorganisation uttalar, är det ett absolut villkor

för tjänstemannaorganisationernas medverkan att de skall stå obundna

av arbetsgivarnas val av försäkringsgivare för inomarbetsförsäkringen.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund framhåller, att om arbetstagarorganisationerna

skall tänkas bli intresserade, de bör ha full frihet att förhandla

både om var försäkringen skall tecknas och om försäkringens innehåll.

Socialförsäkringsbolagens förening anser förslaget vara förenat med betydande

administrativa olägenheter men vill dock inte motsätta sig dess

genomförande.

Kommittéminoriletens uppfattning att inom- och utomarbetsförsäkringarna

alltid bör gälla i samma försäkringsinrättning delas av bl. a. länsstyrelserna

i Kronobergs och Malmöhus län, kammarkontoret i Stockholm

samt Svenska sjukkasseförbundet.

Beträffande utomarbetsförsäkringens innehåll framhåller försäkringsrädet,

att denna försäkring bör omfatta även andra yrkesskador än olycksfallsskador.

Försäkringen borde emellertid inte gälla i eget förvärvsarbete.

Från den obligatoriska försäkringen avvikande regler om ersättningsförmånerna

avstyrkes av rådet samt av riksförsäkringsanstalten. Enligt anstaltens

mening bör försäkringsrådet få rätt att utfärda direktiv om utomarbetsförsäkringens

räckvidd beträffande arbete för egen räkning. Socialförsäkringsbolagens

förening anser det väl kunna övervägas, om inte arbetstagarna

själva borde få sina önskemål angående försäkringsnivån uppfyllda.

I konsekvens härmed borde enligt föreningens mening måhända

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

utomarbeIsförsäkringen helt utgå ur lagen. Möjligheten att få sådan försäkring

utanför den sociala försäkringen vore väl tillgodosedd.

Det föreslagna statsbidraget till utomarbetsförsäkringen avstyrkes av

statskontoret, riksförsäkringsanstalten, Socialförsäkringsbolagens förening

och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Däremot förordar Svenska

arbetsgivareföreningen och Svenska lantarbetsgivareföreningen att statsbidrag

utgår i begränsad omfattning.

Den av kommittén skisserade invaliditets- och dödsfallsförsäkringen

har i allmänhet inte berörts i remissyttrandena. Fölen

dylik försäkring i form av ett komplement till den allmänna sjukförsäkringen

uttalar sig emellertid bland andra riksförsäkringsanstalten, länsstgrelsen

i Kronobergs lån och Landsorganisationen.

Borgarrådsberedningen i Stockholm, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund och Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser att ifrågavarande

försäkring bör genomföras snarast. Försäkringsrådet föreslår, att genom

en bestämmelse i yrkesskadeförsäkringslagen möjlighet beredes till en frivillig

försäkring av allmän omfattning. Försäkringen borde utgöra en fullt

fristående försäkring eller en komplementförsäkring till den obligatoriska

yrkesskadeförsäkringen eller till denna jämte frivillig utomarbetsförsäkring

genom arbetsgivare. Den borde — i de fall den inte utgjorde komplementförsäkring

— endast få tecknas att samtidigt omfatta skada såväl i

som utom arbete och borde avse alla yrkesskador. Försäkringsförmånerna

skulle utgå antingen enligt den obligatoriska försäkringens ersättningsgrunder

eller efter fritt val mellan ett antal fastställda försäkringsklasser.

Man borde dock inte få tillförsäkra sig bättre förmåner än dem man skulle

ha erhållit genom den obligatoriska försäkringen.

Enligt vad Socialförsäkringsbolagens förening uttalar komme ifrågavarande

försäkring inte att få den omfattning, som förmodades, enär den

inte gåve dagsersättning utan endast invaliditets- och dödsfallsersättning.

Tillräckliga skäl för statsbidrag förelåge inte.

Folksam och Kooperativa förbundet uttalar, att enligt erfarenhet den

individuella försäkringsformen kunde vinna nämnvärd omfattning endast

genom ett betydande ackvisitionsarbete samt att även en välorganiserad

ackvisition mötte stora svårigheter, om försäkringen inte omfattade sjukpenning.

Förslaget om statsbidrag till försäkringen vore ej tillfredsställande

motiverat.

Även försäkringsinspektionen anser att statsbidragsfrågan bör omprövas.

Socialförsäkringsutredningens förslag.

Utredningen förordar — på sätt framgår av s. 286 ff i betänkandet — en

av riksförsäkringsanstalten och socialförsäkringsbolagen meddelad f r ivillig

försäkring som ett komplement till den allmänna

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

sjukförsäkringen. Enligt utredningens förslag skall ifrågavarande

frivilliga försäkring vara av två olika typer. Den ena typen motsvarar den

nuvarande utomarbetsförsäkringen. Den andra avses vara en allmän försäkring

och i huvudsak täcka samma område som den av socialvårdskommittén

skisserade invaliditets- och dödsfallsförsäkringen.

Vad först beträffar frågan om utomarbetsförsäkringen föreslår

utredningen, att man bibehåller rätten för en arbetsgivare att i riksförsäkringsanstalten

försäkra där försäkrad arbetare för olycksfall utom

arbete samt för socialförsäkringsbolag att meddela sådan försäkring för

delägares arbetstagare. Med olycksfallsskada likställes annan sjukdom,

som omfattas av den obligatoriska försäkringen. Vad som gäller om den

obligatoriska försäkringen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Dock föreslås samordningen med sjukförsäkringen något annorlunda

ordnad. Vid skada som omfattas av utomarbetsförsäkringen bör ersättning

utgå från sjukförsäkringen som vid sjukdom i allmänhet. Från utomarbetsförsäkringen

bör utges endast sådan ersättning, som inte utgår

enligt sjukförsäkringslagen, och i övrigt tillägg till sjukförsäkringens ersättningar,

så att ersättningen totalt blir densamma som vid obligatorisk

yrkesskadeförsäkring.

Enligt utredningens mening bör utomarbetsförsäkringen liksom f. n.

vara väsentligen en ren fritidsförsäkring; den bör alltså ej gälla i egen

yrkesmässig rörelse. Någon klar gräns rörande det arbete för egen räkning,

som försäkringen bör omfatta, anser utredningen ej kunna dragas

upp i lagtexten. Frågan härom anses böra överlämnas åt rättstillämpningen.

Statsbidrag anses ej böra lämnas till denna frivilliga försäkring.

Det andra slaget av frivillig försäkring, den allmänna försäkringen,

skall enligt förslaget få meddelas för egen del åt varje här

bosatt svensk medborgare samt åt utlänning som är bosatt och mantalsskriven

i riket. Vidare föreslås försäkringen få meddelas åt arbetsgivare

för sådana hans anställda, som inte omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen,

t. ex. arbetsgivarens barn under 16 år. En annan grupp

av hithörande arbetstagare är de som i utlandet utför arbete åt ett företag

i Sverige under sådana förhållanden, att den obligatoriska försäkringen

inte gäller. Sådana yrkesutbildningsanstalter och andra skolor, vilkas elever

inte omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, föreslås skola

få teckna ifrågavarande slag av försäkring för sina elever. Riksförsäkringsanstalten

skall enligt förslaget vara skyldig meddela försäkring som

nu nämnts.

Förslaget innebär ytterligare, att riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga

socialförsäkringsbolagen skall äga rätt meddela frivillig försäkring

av detta slag dels åt organisation av självständiga yrkesutövare eller åt

arbetstagarorganisation för resp. organisations medlemmar dels ock åt

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

arbetsgivaren när fråga är om anställda hos främmande makts härvarande

beskickning eller annan, immunitet åtnjutande representation eller hos

bär i landet verksamt internationellt organ med immunitet.

Utredningen avser, att denna allmänna försäkring i princip skall ge skydd

vid alla olycksfallsskador och med dem i den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen

jämställda sjukdomar. Försäkringen kan utgöra en komplementförsäkring

till sjukförsäkringen eller till denna och den obligatoriska

yrkesskadeförsäkringen eller till båda dessa och den frivilliga utomarbetsförsäkringen.

Skada, på vilken militärersättningsförordningen eller motsvarande

förordning beträffande civilförsvaret äger tillämpning, föreslås

dock skola ersättas enligt dessa förordningar.

Av praktiska skäl föreslås viss avtalsfrihet rörande omfattningen av

den frivilliga försäkringen. Möjlighet skall således finnas t. ex. för arbetsgivare

att begränsa försäkringen till att avse skador, som hans anställda

åsamkar sig i arbetet. Vidare borde från försäkringsskyddet kunna undantagas

exceptionella risker, t. ex. vissa tävlingar.

Den obligatoriska försäkringens ersättningsförmåner representerar enligt

förslaget en yttre ram för den frivilliga försäkringen. Inom denna ram

föreslås avtalsfrihet. Huvudregeln anses dock böra vara den, att den

obligatoriska försäkringens regler i tillämpliga delar skall gälla. Framför

allt beträffande självständiga yrkesutövare och studerande anses det erforderligt

att i försäkringsavtalet fastställes det belopp, som skall anses

som den försäkrades årliga arbetsförtjänst. Även i övrigt anses viss avtalsfrihet

i fråga om ersättningarnas storlek motiverad.

Förhållandet mellan sjukförsäkringen och denna frivilliga försäkring

föreslås reglerat på samma sätt som vid utomarbetsförsäkringen. Även

efter samordningstidens slut skall alltså sjukförsäkringen vara det primära.

Den nuvarande särskilda fiskarförsäkringen anser utredningen böra

avlösas av den ifrågavarande allmänna frivilliga försäkringen.

Enligt utredningens mening bör statsbidrag ej heller utgå till den allmänna

frivilliga försäkringen utom såtillvida att bidrag av statsmedel till

administrationskostnaderna föreslås skola utgå efter samma grunder som

gäller för den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Vidare föreslås att

staten skall ställa ett anslag till förfogande för upplysning om och propaganda

för den nya försäkringen samt att från detta anslag skall — för att

uppmuntra sjukkassorna till ackvisitionsarbete -— till sådan kassa utgå

ett belopp om förslagsvis 2 kr. för varje nyanskaffad frivillig försäkring.

Yttrandena över socialförsäkrings utredningens förslag.

Utredningens förslag om frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen

som komplement till försäkringen

enligt sjukförsäkringslagen har godtagits i det stora

flertalet av yttrandena.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Riksför säkring sanstalten anför.

Utredningens förslag om en allmän frivillig försäkring, som skulle stå

öppen för praktiskt taget alla i riket bosatta personer, innebär en nyhet

inom yrkesskadeförsäkringen. Denna har hittills väsentligen fungerat såsom

en kollektivförsäkring. Huvudsakligen endast i fråga om frivillig försäkring

för vissa hemmavarande närskylda samt sådan utomarbetsförsäkring,

vars giltighet enligt avtal med arbetsgivaren begränsats till namngivna

personer, kan individuell försäkring för närvarande sägas förekomma.

Utredningens förslag däremot öppnar möjlighet till och åsyftar

individuella försäkringar i stor omfattning med mycket varierande, genom

särskilda avtal bestämda försäkringsvillkor, bl. a. för enskilda företagare.

På grund härav och därmed sammanhängande förhållanden måste förslagets

genomförande giva upphov till organisatoriska spörsmål av betydande

räckvidd och av annan karaktär än de, som nu förefinnas inom

yrkesskadeförsäkringen. Riksförsäkringsanstalten anser emellertid, att en

allmän frivillig försäkring av här avsett slag kommer att utgöra ett naturligt

och synnerligen önskvärt komplement till den allmänna sjukförsäkringen,

och tillstyrker i princip förslaget. För de organisatoriska problemens

lösning kräves en ingående undersökning, innan förslaget kan sättas i kraft.

Tlmlebolagen anser det vara riktigt, att riksförsäkringsanstalten och

socialförsäkringsbolagen får meddela frivillig försäkring av föreslagen art.

Emellertid krävde frivillig försäkring för sin utbredning en effektiv försäljning.

För närvarande fyllde sjukkassorna — i motsats till privata försäkringsbolag

— på intet sätt de krav man måste ställa på en effektiv försäljningsorganisation.

Det klientel, som avsåges med de frivilliga försäkringarna

enligt sjukförsäkringslagen och yrkesskadeförsäkringslagen, vore

i stort behov av utbyggnader, utöver vad sjukkassorna och socialförsäkringsinrätlningarna

skulle kunna erbjuda.

Thulebolagen fortsätter.

Dessa utbyggnader måste göras genom försäkring i de privata bolagen.

Om även den del som skulle kunna täckas av sjukkassorna och riksförsäkringsanstalten

(socialförsäkringsbolagen) försäkras hos de privata

bolagen, kan åtminstone beträffande tilläggsförsäkring och påbyggnadsförsäkringar

vinnas fullständig samordning. Utredningen framhåller själv

betydelsen av de administrativa förenklingar, som kunna vinnas genom

att den besvärliga gränsdragningen mellan yrkesskada, olycksfall utom

arbete och annan sjukdom än yrkessjukdom "bortfaller.

I den frivilliga tilläggsförsäkring, som egna företagare föreslås skola

kunna teckna, kan ingå även försäkring för dödsfall på grund av olycksfall

i arbete eller olycksfall över huvud taget. Försäkring för dödsfall på grund

av olycksfall kan meddelas även av de privata bolagen. Det är att märka,

att de flesta personer det här gäller äro mera betjänta av en försäkring

som vid dödsfall, oberoende av dödsorsaken, ger de efterlevande kapital

eller livränta. Även i detta avseende kunna endast de privata bolagen, i

detta fall livbolagen, ge det erforderliga fullständiga skyddet.

Folksam framhåller.

Folksam har helt naturligt ingen erinran mot en konkurrens om de frivilliga

försäkringarna på lika villkor mellan statliga, kooperativa och

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

privata försäkringsanstalter. Erfarenheten har visat, att inga betydande

olägenheter uppkommit genom att exempelvis yrkesskadeförsäkringen och

utomarbetsförsäkringen tillhandahållits av olika försäkringsanstalter. Däremot

torde erfarenheten från och utvecklingen av Folksams verksamhet

med kollektiva försäkringar ha visat fördelarna med att sådana försäkringar,

som helt bekostas av de försäkrade själva, skötes av en försäkringsanstalt,

där de försäkrade har ett direkt och dominerande inflytande.

En konkurrens på lika villkor måste förutsätta att de frivilliga försäkringarna

bär sina egna kostnader utan statsunderstöd.

1 några av remissyttrandena ställer man sig negativ mot utredningens

förslag i denna del. Sålunda anser pensionsstyrelsen att den föreslagna

effektiviseringen av sjukförsäkringen gjorde behovet av frivillig yrkesskadeförsäkring

ringa. Även Svenska sjukkasseförbundet anlägger denna synpunkt

och uttalar vidare:

Utomarbetsförsäkringens uppgifter skulle i huvudsak bli begränsade till

att möjliggöra en komplettering av sjukförsäkringens efter nittionde sjukhjälpsdagen

reducerade sjukpenning på sådant sätt att den sammanlagda

ersättningen från sjukförsäkringen och utomarbetsförsäkringen efter

nämnda sjukhjälpsdag uppginge till belopp, som skulle ha utgivits vid

olycksfall i arbete, samt att bereda invaliditetsersättning och ersättning

vid dödsfall. Enligt förbundets uppfattning kan det ifrågasättas om tillräckliga

skäl finns för ett mera fullgott socialt försäkringsskydd vid sjukdomar,

föranledda av olycksfall utom arbete, än fallet är vid sjukdomar,

som har andra orsaker. Den omständigheten att den frivilliga utomarbetslorsäkring,

som beredes enligt olycksfallsförsäkringslagen, för närvarande

omfattar föga mer än 150 000 årsarbetare ger en antydan om att försäkringen

icke omfattats med någon större entusiasm. Genomföres utredningens"

förslag till effektivisering av sjukförsäkringen synes få befaras, att ett

ytterligare minskat intresse för en frivillig utomarbetsförsäkring kommer

till synes. Måste man av olika skäl nu avstå ifrån att bereda en allmän möjlighet

för de av den obligatoriska sjukförsäkringen omfattade att genom

frivillig försäkring tillförsäkra sig ett sjukförsäkringen kompletterande

skydd vid långvariga sjukdomar samt ersättning vid invaliditet och dödsfall,

bör sålunda sättas ifråga huruvida anledning föreligger att göra undantag

för sjukdomar, som föranledas av olycksfall utom arbete. För sin del

är förbundet icke övertygat om att någon sådan anledning finns. Beträffande

den ytterligare typ av icke obligatorisk yrkesskadeförsäkring, som

under benämning den allmänna försäkringen föreslås av utredningen, må

med all rätt kunna göras gällande att — såvitt angår olycksfall i arbete —

försäkringen är motiverad för de grupper av arbetstagare, som enligt yrkesskadeförsäkringslagen

är undantagna från obligatoriskt försäkringsskydd

för dylika olycksfall. Förbundet vill icke bestrida att det kan vara ett

önskemål att utvidga tillhörigheten till försäkringen till att kunna avse

jämväl övriga i utredningens förslag åsyftade medborgarkategorier. En

sådan i avseende på försäkringstillhörigheten mera omfattande frivillig

yrkesskadeförsäkring skulle, föreställer sig förbundet, inte med nödvändighet

behöva föreligga redan från den tidpunkt, från och med vilken utredningens

övriga förslag kan förverkligas. Det omfattande organisatoriska

och administrativa arbete, som måste förutsättas bli en följd av ett genomförande

av utredningens olika förslag till en allmän utbyggnad och effek
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

^visering av sjukförsäkringen och försäkringens samordning med den

obligatoriska yrkesskadeförsäkringens synes icke från början böra tyngas

genom tillkomsten av ytterligare arbetsuppgifter, föranledda av en utbyggnad

av yrkesskadeförsäkringens frivilliga försäkringsprestationer. Även

om en dylik utbyggnad ur försäkringssynpunkt framstår såsom önskvärd

synes alltså förbundet att med utbyggnaden borde kunna anstå under

någon tid efter genomförandet i övrigt av de av utredningen föreslagna

reformerna.

Beträffande frågan om statsbidrag uttalar Folksam, att det syntes

kunna betecknas som en ovanligt improduktiv användning av skattemedel

att subventionera en överflyttning av frivilliga försäkringar från exempelvis

Folksam till socialförsäkringsinrättningarna.

Å andra sidan anser försäkring srådet rättvisesynpunkter gentemot dem,

som är hänvisade att för sitt skydd vid olycksfallsskador anlita den föreslagna

allmänna frivilliga försäkringen, tala för att statsbidrag till försäkringen

borde lämnas i större utsträckning än utredningen föreslagit. Kostnaden

härför borde inte kunna vara av avskräckande storleksordning.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser det innebära en beklaglig

orättvisa, om denna försäkringsform ställdes utan statsbidrag, inte

minst mot husmödrarna, vilkas riskfyllda arbete gjorde dem i stort behov

av ett fullgott försäkringsskydd vid olycksfall och yrkesskador.

I fråga om den närmare utformningen av utomarbetsförsäkringen framhåller

försäkringsrådet, att tillämpningen av nuvarande bestämmelser visat

angelägenheten av klara gränser beträffande vilken sysselsättning, som försäkringen

skulle omfatta, och i fråga om försäkringens giltighet i övrigt

med avseende å tid och rum. Rådet anser att Kungl. Maj :t bör äga meddela

dylika direktiv. Rörande den allmänna frivilliga försäkringen uttalar försäkringsrådet,

att av försiktighetsskäl och praktiska orsaker den föreslagna

avtalsfriheten beträffande försäkringens innehåll borde hänföra sig

endast till val mellan ett antal av Kungl. Maj:t fastställda försäkringsklasser.

Departementschefen.

Enligt den nuvarande lagstiftningen har en arbetsgivare rätt att i riksförsäkringsanstalten

för olycksfall i arbete försäkra sådana arbetare, som

ej omfattas av den obligatoriska försäkringen, d. v. s. framför allt vissa

bos honom anställda familjemedlemmar samt s. k. hemarbetare. Arbetsgivaren

kan också försäkra en i anstalten obligatoriskt eller frivilligt försäkrad

arbetare för olycksfall utom arbete. Även de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen

får meddela detta slag av försäkring. För den frivilliga försäkringen

gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om den obligatoriska

försäkringen, bl. a. reglerna om ersättningsförmånernas storlek.

Annan försäkring än enligt ÖL (och YL) får meddelas av rilcsförsäk
-

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ringsanstalten och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen, endast då så

är särskilt medgivet. Här är framför allt att märka den av riksförsäkringsanstalten

enligt 1918 års förordning bedrivna statsunderstödda olycksfallsförsäkringen

för fiskare. Denna kategori är den enda grupp av självständiga

yrkesutövare, för vilken finnes en av statsmakterna anordnad särskild

olycksfallsförsäkring.

Beträffande frågan huruvida socialförsäkringsinrättningarna även i fortsättningen

skall meddela frivillig försäkring synes tvekan knappast böra

råda om att dessa inrättningar bör meddela frivillig i n o m a r betsförsäkring

enligt yrkesskadeförsäkringslagen för sådana kategorier

anställda, som inte omfattas av den obligatoriska försäkringen, såsom

familjemedlemmar, vilka inte är sjukpenningförsäkrade enligt sjukförsäkringslagen,

arbetstagare, vilka i utlandet utför arbete åt ett företag i Sverige

under sådana förhållanden, att den svenska obligatoriska försäkringen

enligt internationellt tillämpade principer inte gäller, samt arbetstagare,

som är anställda hos främmande makts härvarande beskickning eller

annan, som här åtnjuter immunitet. Däremot kan man fråga sig, huruvida

det finnes anledning att ålägga eller berättiga riksförsäkringsanstalten och

socialförsäkringsbolagen att meddela annan frivillig försäkring.

Den nya allmänna sjukförsäkringen ger ju ett tillfredsställande

försäkringsskydd även vid flertalet olycksfallsskador. Vidare finnes privata

försäkringsbolag, som meddelar olycksfallsförsäkring såväl individuellt

som kollektivt i betydande omfattning. Och dessutom kan det göras gällande,

att staten saknar anledning att ordna ett mera omfattande försäkringsskydd

vid olycksfallsskador än då arbetsförmågan av andra orsaker

blivit nedsatt eller gått helt förlorad.

Härvid vill jag till en början erinra om att socialförsäkringsinrättningarna

sedan lång tid tillbaka meddelar frivillig utomarbetsförsäkring, som

omfattar över 150 000 arbetstagare, och att riksförsäkringsanstalten dessutom

meddelar frivillig olycksfallsförsäkring för fiskare. Vidare har vid

upprepade tillfällen framkommit önskemål om en utvidgning av olycksfallsförsäkringen

till att avse även andra än arbetstagare. Dessa önskemål

får visserligen anses delvis tillgodosedda genom den allmänna sjukförsäkringen.

Denna avser emellertid inte dödsfallsersättning och endast i

ringa mån ersättning vid invaliditet. Vidare är att märka att enligt sjukförsäkringslagen

möjlighet finnes till frivillig sjukpenningförsäkring för

företagare, hemmafruar och studerande. Det förefaller då helt naturligt

att just dessa grupper, som inte omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen,

även får möjlighet till frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

Vidare torde det vara opraktiskt, att en arbetsgivare ej

skulle kunna försäkra sig själv i den försäkringsinrättning, där han har

sina anställda obligatoriskt försäkrade. Men det synes knappast kunna

anföras några bärande skäl varför en sådan möjlighet att försäkra sig skall

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

vara beroende av att vederbörande hela tiden har en obligatoriskt försäkrad

arbetstagare anställd; det synes rimligt att en frivillig försäkring öppnas för

anslutning av envar.

Jag biträder därför förslaget om inrättande av en av socialförsäkringsinrättningarna

bedriven frivillig försäkring som ett komplement till den allmänna

sjukförsäkringen. Det är visserligen sant, att en sådan försäkring

kommer att ställa försäkringsinrättningarna inför en rad organisatoriska

spörsmål. Jag saknar emellertid anledning antaga, att härmed sammanhängande

svårigheter ej skall kunna bemästras.

Det ändamål, som den ifrågavarande frivilliga försäkringen skall tillgodose,

kräver inte samma frihet beträffande ersättningsbeloppens storlek

som den av de privata försäkringsbolagen meddelade försäkringen. Den frivilliga

sjukpenningförsäkringen enligt sjukförsäkringslagen får ju inte ge

de försäkrade som är självständiga företagare större sjukpenning än som

skulle ha utgått, om deras inkomst av förvärvsarbete varit inkomst av anställning.

I analogi härmed bör — såsom socialförsäkringsutredningen

också föreslagit — den frivilliga försäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen

begränsas till de ersättningsbelopp som skulle gällt, om skadan omfattats

av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

Vad härefter angår konstruktionen i övrigt av den frivilliga försäkringen

enligt den nya lagen synes det ur olika synpunkter lämpligast — jag återkommer

härtill i fortsättningen — att medge avtalsfrihet beträffande försäkringens

räckvidd i fråga om olika skadetillfällen. Överenskommelse bör

alltså kunna få träffas om att försäkringen skall gälla såsom ren fritidsförsäkring

eller också såsom en på annat sätt begränsad utomarbetsförsäkring.

Av praktiska skäl synes försäkringens räckvidd i förevarande hänseende

böra bestämmas i försäkringsavtalet och alltså ej i själva lagen eller

av Kungl. Maj :t i administrativ ordning.

Någon anledning att för vissa fall i lagen inskriva skyldighet för riksförsäkringsanstalten

att meddela frivillig försäkring torde icke föreligga.

I anslutning till vad sålunda anförts och till vad socialförsäkringsutredningen

föreslagit synes den frivilliga försäkringen böra närmare utformas

så, att den skall kunna meddelas dels åt arbetsgivare för arbetstagare som

är anställda hos honom — härmed avses ej blott inomarbetsförsäkring av

arbetstagare, som undantagits från den obligatoriska försäkringen, utan

även försäkring t. ex. för olycksfall utom arbete — dels åt utbildningsanstalt

här i riket för elever vid anstalten, dels åt svensk yrkes- eller fackorganisation

för medlemmar i organisationen och dels åt varje här bosatt

svensk medborgare samt här bosatt och mantalsskriven utlänning för egen

del. Jag vill framhålla att möjligheten för yrkes- eller fackorganisation att

försäkra sina medlemmar blir av betydelse ej blott för fackförening, som

för sina medlemmar vill ordna försäkringsskydd mot skador utom arbetet,

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

219

utan även för organisation, som består av självständiga företagare, såsom

fiskare, jordbrukare etc. För de yrkesgrupper, som så önskar, kan härvid

genom kollektiv anslutning av organisationens medlemmar på ett praktiskt

sätt nås samma effekt som genom en obligatorisk försäkring, varom

önskemål framställts. Övervägande skäl synes tala för att en arbetstagarorganisation

bör ha frihet vid valet av försäkringsinrättning och att organisationens

utomarbetsförsäkring således inte skall behöva uppdelas på de

olika försäkringsinrättningar, där medlemmarna är obligatoriskt försäkrade

för skador i arbetet.

Jag godtager vad socialförsäkringsutredningen föreslagit i fråga om försäkringsskyddets

omfattning. Den frivilliga försäkringen skall således avse

olycksfallsskador och därmed i den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen

jämställda sjukdomar. Som huvudregel skall försäkringen tillsammans

med den obligatoriska sjukförsäkringen och eventuell frivillig sjukpenningförsäkring

enligt sjukförsäkringslagen samt i förekommande fall obligatorisk

yrkesskadeförsäkring dygnet runt och året om ge vederbörande ett

skydd vid ifrågavarande skador. Undantag bör dock göras för skada, på

vilken militärersättningsförordningen eller motsvarande förordning beträffande

civilförsvaret äger tillämpning. Sådan skada bör ersättas enligt dessa

förordningar. Parterna bör emellertid ha möjlighet att i försäkringsavtalet

begränsa det fullständiga skydd, som i och för sig är önskvärt. En arbetsgivare

bör således kunna teckna frivillig försäkring, avseende sådana arbetstagare

som undantagits från den obligatoriska försäkringen, endast för

skador i arbetet; försäkringsinrättningen bör ha möjlighet att undantaga

exceptionella risker etc.

Vad angår förmånerna från den frivilliga försäkringen bör under den

vanliga samordningstiden ersättning från den frivilliga försäkringen utgå

endast i samma omfattning som vid skada, omfattad av den obligatoriska

yrkesskadeförsäkringen. Efter utgången av samordningstiden bör, intill

dess rätt till livränta enligt yrkesskadeförsäkringens regler föreligger, ersättning

utgå från sjukförsäkringen som vid vanlig sjukdom och från yrkesskadeförsäkringen

i form av vissa tillägg. Dessa tillägg avser utfyllnad i

fråga om sjukvårdsersättning och sjukpenning, så att för ifrågavarande tid

totalt utgår samma ersättning som om skadan omfattats av den obligatoriska

yrkesskadeförsäkringen. I övrigt bör utgå livräntor, begravningshjälp,

proteser o. d. som vid yrkesskada.

Viss avtalsfrihet i fråga om ersättningarnas storlek inom den förut angivna

ramen synes dock — såsom socialförsäkringsutredningen förordat —

vara motiverad. Försäkringssökanden bör kunna få ersättningsunderlaget

bestämt till lägre belopp, än som skall tillämpas vid en av den obligatoriska

yrkesskadeförsäkringen omfattad skada. Det kan även hända att han inte

vill betala premie för den kostnad, som belöper på livränta vid de lägsta

invaliditetsgraderna. Framför allt beträffande självständiga yrkesutövare

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kanyl. Maj.ts proposition nr OO.

och studerande torde det ofta vara mest praktiskt att i försäkringsavtalet

fastställes det belopp, som skall anses som den försäkrades årliga arbetsförtjänst.

I praktiken torde man därvid komma att använda ett mindre

antal avrundade belopp, även utan att dessa -—• såsom försäkringsrådet

föreslagit — är fastställda av Kungl. Maj:t.

Något statsbidrag till bekostande av försäkringsförmånerna från den frivilliga

försäkringen bör enligt min mening ej utgå. I detta hänseende intager

jag således samma ståndpunkt som socialförsäkringsutredningen och

det överväldigande flertalet av dem som yttrat sig i ärendet. Socialförsäkringsutredningen

har emellertid förordat vissa statsbidrag till försäkringens

förvaltningskostnader. Sålunda har utredningen föreslagit, att den regel

om bidrag av statsmedel till försäkringens administrationskostnader, som

gäller för den obligatoriska försäkringen, skall göras tillämplig även på den

frivilliga försäkringen. Vidare har utredningen föreslagit, att ett statsanslag

ställes till förfogande för upplysning om och propaganda för den nya

försäkringen samt att till sjukkassorna skall utgå ett ackvisitionsbidrag om

förslagsvis 2 kr. för varje nyanskaffad frivillig försäkring.

Emellertid synes det mig knappast finnas någon anledning att ställa särskilda

medel till förfogande för upplysning och propaganda. Vad angår

ackvisitionsbidraget, så är detta visserligen ingen nyhet. Sådant utgår nämligen

nu till riksförsäkringsanstaltens ortsombud resp. särskilda fiskarförsäkringsombud.

Bidraget synes dock böra slopas i fortsättningen. Anstaltens

ombudsorganisation synes nämligen i allt väsentligt bli överflödig.

Sedan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna samordnats, bör nämligen de

allmänna sjukkassorna fungera som lokala organ även för yrkesskadeförsäkringen.

Betydelsefullt i detta sammanhang är att det till stor del är

samma klientel som bör vara intresserat av att teckna frivillig tilläggssjukpenningförsäkring

enligt sjukförsäkringslagen och att taga frivillig försäkring

enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Anskaffningsarbetet bör därför

skötas av kassorna gemensamt för de båda försäkringarna. I fråga om

sjukkassornas förvaltningskostnader vill jag erinra om att dessa till allra

största delen kommer att bestridas av statsbidrag.

Däremot anser jag mig böra biträda utredningens förslag att vad som

beträffande den obligatoriska försäkringen gäller om bidrag av statsmedel

till administrationskostnaderna skall avse frivilliga försäkringen. Det må

framhållas, att ifrågavarande bidrag endast avser att finansiera riksförsäkringsanstaltens

och försäkringsrådets förvaltningskostnader, i den mån

dessa ej täckes av den tilläggsavgift, som för varje försäkring i anstalten

skall erläggas till statsverket, samt de omkostnadsbidrag, som delägarna i

socialförsäkringsbolagen har alt betala.

Vad slutligen beträffar den särskilda fiskarförsäkringen, så

har såväl socialvårdskommittén som socialförsäkringsutredningen föreslå
-

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

git, att denna försäkringsform ej skall bestå i fortsättningen. Uppenbart är,

att fiskarförsäkringen inte kan bibehållas oförändrad efter det sjukförsäkringsreformen

genomförts. Det skulle nämligen innebära bl. a., att en

fiskare vid sjukskrivning på grund av olycksfallsskada samtidigt finge uppbära

ersättning från såväl sjukförsäkringen som fiskarförsäkringen. I fråga

om sjukpenningen skulle ofta inträda överkompensation, i all synnerhet

om vederbörande tecknat frivillig tilläggssjukpenningförsäkring i allmän

sjukkassa. Beträffande invaliditets- och dödsfallsersättningen skulle fiskarförsäkringen

ge ett vid nuvarande penningvärde allt för litet skydd. Att

märka är i detta sammanhang att den särskilda fiskarförsäkringen ursprungligen

infördes just med tanke på de allra svåraste olycksfallen.

Fiskarförsäkringen skulle alltså, såvitt angår försäkringsförmånerna, behöva

anpassas till förmånerna enligt den frivilliga försäkringen jämlikt

yrkesskadeförsäkringslagen. Av naturliga skäl är det emellertid opraktiskt

att ha en särskild författning om fiskarförsäkring. Om fiskarena hänvisas

till att i fortsättningen anlita den försäkring, som står öppen för övriga

företagare, innebär detta inte, att staten i minskad utsträckning bidrager

till fiskarenas försäkring. Redan det statsbidrag de erhåller till den obligatoriska

sjukförsäkringen blir nämligen i regel större än det statsbidrag en

fiskare för närvarande kan få till frivillig sjukförsäkring och fiskarförsäkring.

Härtill kommer statsbidraget till den frivilliga tilläggssjukpenningförsäkringen.

Jag biträder sålunda förslaget om att slopa den särskilda fiskarförsäkringen

fr. o. m. den 1 januari 1955.

Specialmotivering.

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom

socialdepartementet upprättats förslag till lag om yrkesskadeförsäkring.

När statsmakterna i våras fattade beslut om att vidtaga vissa ändringar

i 1947 års lag om allmän sjukförsäkring, vilket beslut resulterade i den lag

angående ändring i sjukförsäkringslagen, som utfärdades den 19 juni 1953

(nr 569), stod det klart, att sjukförsäkringslagen inte kunde träda i tilllämpning

i det skick den då erhöll. Eftersom vid den tiden ännu ej förelåg

något i lagtext utarbetat förslag till lag om yrkesskadeförsäkring, var det

nämligen nödvändigt att låta anstå med vidtagandet av vissa av samordningen

mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen betingade ändringar

i sjukförsäkringslagen. Sedan lagförslag rörande yrkesskadeförsäkringen

numera föreligger, har upprättats ett förslag till lag angående därav

föranledda jämkningar i lagen om allmän sjukförsäkring.

Vidare har i detta sammanhang också utarbetats ett förslag till lag angående

ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Jag övergår nu till behandling i detalj av de olika lagförslagen.

Förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring.

1 och 2 §§.

Dessa paragrafer innehåller -—- förutom en i 1 § 1 st. intagen upplysning

om att försäkringen är dels obligatorisk och dels frivillig -— huvudsakligen

bestämmelser om försäkringens organisation.

Departementschefen.

Av skäl som utvecklats i den allmänna motiveringen måste frågan om

yrkesskadeförsäkringens administration lösas provisoriskt för en övergångstid.

Jag har tidigare uttalat som min mening, att man härvid bör undvika

sådana organisatoriska förändringar, som kan föregripa resultatet av den

utredning som igångsatts för att pröva hithörande spörsmål, och att det

från denna utgångspunkt är mest rationellt att ej vidtaga några jämkningar

i de bestämmelser, som nu gäller angående försäkringens handhavande.

Med anledning härav har i förevarande paragrafer upptagits regler,

som i allt väsentligt överensstämmer med vad som nu gäller.

Enligt 1 § 2 st. första punkten, som motsvarar 4 § ÖL, skall den obligatoriska

försäkringen äga rum i riksförsäkringsanstalten men på vissa villkor

i stället kunna ske i ömsesidigt försäkringsbolag, som bildats för ändamålet

och för vars förbindelser delägarna svarar med obegränsad personlig

ansvarighet. Förslaget avviker i sak från 4 § ÖL blott såtillvida, att det

nuvarande kravet, att endast arbetsgivare får vara delägare i sådant bolag,

slopats. Denna förändring har vidtagits för att öppna möjlighet för andra

än arbetsgivare att teckna frivillig försäkring i bolagen. Rörande skälen

härför hänvisas till vad som anförts i avsnittet om frivillig försäkring.

I 1 § 2 st. andra punkten, som närmast motsvarar 35 § 1 st. ÖL, har intagits

en bestämmelse om att frivillig försäkring tecknas i riksförsäkringsanstalten

eller i bolag som nyss nämnts.

1 § 3 st. innehåller en upplysning om att uttrycket »försäkringsinrättning»

i lagtexten användes som en gemensam benämning på riksförsäkringsanstalten

och ömsesidigt bolag, som meddelar yrkesskadeförsäkring.

2 § innehåller vissa grundläggande bestämmelser om försäkringsrådet.

Paragrafen överensstämmer i sak helt med 5 § ÖL.

3 §•

Denna paragraf innehåller bl. a. huvudreglerna rörande tillhörigheten

till den obligatoriska försäkringen.

Departementschefen.

Såsom framhållits i den allmänna motiveringen har statsmakterna i

samband med beslutet om den allmänna sjukförsäkringens genomförande

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

223

som huvudregel fastställt, att den nya obligatoriska yrkesskadeförsäkringen

skall omfatta arbetstagarna och att de regler, som gäller inom den allmänna

civilrätten och som utbildat sig vid tillämpningen av semesterlagen, skall

vara avgörande vid bestämmande av arbetstagarbegreppets innebörd. Med

anledning härav har i första stycket av förevarande paragraf intagits en

bestämmelse, enligt vilken varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst

är försäkrad för yrkesskada. De valda ordalagen ansluter nära till den

formulering som användes i 1 § semesterlagen. Det har inte ansetts erforderligt

att i lagtexten särskilt angiva, att lärlingar och praktikanter, som

för vinnande av yrkesutbildning arbetar utan avlöning, omfattas av försäkringen.

Dessa kategorier torde nämligen, såsom framhållits i den allmänna

motiveringen, vara att anse som anställda i arbetsgivarens tjänst

och alltså redan enligt den föreslagna huvudregeln bli försäkrade.

Andra stycket innehåller den av mig tidigare föreslagna fullmakten för

Kungl. Maj :t att utsträcka den obligatoriska försäkringen till att omfatta

yrkesutbildningselever m. fl. Härom hänvisas till den allmänna motiveringen.

Tredje stycket första punkten är likalydande med 1 § 5 st. ÖL. Stadgandet

i andra punkten korresponderar mot bestämmelsen i andra stycket.

4 och 5 §§.

I dessa paragrafer, som har sin motsvarighet i 2 § 2 st. och 3 § ÖL resp.

2 § i kommitténs och utredningens förslag, anges bl. a. undantagen

från huvudreglerna för försäkringstillhörigheten.

Innehållet i paragraferna har behandlats i den allmänna motiveringen.

6 §.

I denna paragraf — som motsvarar 3 § i kommitténs och utredningens

förslag — definieras begreppet yrkesskada. I nuvarande lagstiftning

återfinnes hithörande regler i 1 § 1—4 st. ÖL och 1 § YL.

Socialvårdskommitténs förslag.

Socialvårdskommittén har ansett det erforderligt att en föreskrift om ersättning

för skada å protes intages i lagen samt anför härom.

Skador på kläder och andra tillhörigheter medföra icke ersättningsrätt

enligt ÖL. Tills på sistone ansågs icke heller skada på konstgjord lem eller

annan protes vara ersättningsberättigande skada. Ersättning för skadad

tandprotes utgavs dock i tämligen stor utsträckning när även naturlig tand

eller del därav -—- t. ex. stödtand till guldbrygga eller roten till stifttand

— skadats vid olyckstillfället; dylika ersättningsfrågor voro ofta svårbedömliga.

I januari 1950 skedde en praxisändring i fråga om fasta tandproteser;

med hänsyn till det stadigvarande sätt, på vilket dessa anordningar

äro förenade med kroppen, ansågs skada å dylik anordning kunna

betraktas som i 1 § ÖL avsedd skada, även när samtidig skada å naturlig

del av tand icke förelåge.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Socialvårdskommittén förordar eu ytterligare utvidgning av ersättningsrätten

och föreslår i detta syfte en bestämmelse, att skada å konstgjord lem

eller därmed jämförlig anordning skall likställas med kroppsskada, när

omständigheterna talar därför. I anslutning härtill uttalar kommittén, att

ersättning för skada å löstagbar protes i regel hör utgå, när skadan inträffar

under sådana omständigheter att, om den naturliga lemmen varit i behåll,

skada kunde i stället ha uppkommit på denna. Ersättningsrätten borde

icke omfatta skador, som kunde tillskrivas dålig hållfasthet till följd av

förslitning eller som eljest berodde på brister hos protesen; i enlighet därmed

borde ersättning såsom för skada till följd av olycksfall i arbete icke

utgå exempelvis om en lös tandprotes lossnade och därigenom komme till

skada. Med konstgjorda lemmar borde ortopediska stödbandage in. m.

kunna jämställas.

Yttrandena över kommitténs förslag.

Riksförsäkringsanstalten anser, att en bestämmelse om ersättningsrätt

för protesskada bör inflyta i lagen redan av den anledningen, att skada å

fast tandprotes i praxis likställts med skada å naturliga tänder. Det förekomrne

ej sällan, att framställning gjordes om ersättning för skada å lös

tandprotes. Att avgöra om dylik skada inträffat under sådana omständigheter,

att den borde likställas med skada å naturliga tänder, kunde i vissa

fall vara vanskligt. Ersättning borde i regel icke utgå annat än då protesen

träffats av direkt våld, som kunnat medföra skada å naturlig tand.

Mot den utformning av ifrågavarande bestämmelse, som föreslagits av

socialvårdskommittén, framställer riksförsäkringsanstalten ej någon erinran.

Däremot uttalar försåkringsrådet som sin åsikt, att lagtexten — med

hänsyn till de vanskligheter som måste följa av att protesskada i större

utsträckning införes i lagen — bör innehålla en exaktare bestämning än

»när omständigheterna tala härför». Rådet framhåller, att svårigheter

många gånger torde uppkomma i sådana fall, då protes förloras utan att

skada skett å densamma. Tre reservanter inom rådet finner det överhuvudtaget

tveksamt, om skada å löstagbar protes bör ersättas; i varje fall syntes

så böra ske endast om vederbörande drabbats av direkt slag mot munnen.

Departementschefen.

Innehållet i denna paragraf torde i allt väsentligt ha blivit belyst genom

vad som anförts i den allmänna motiveringen. Beträffande sådan inverkan,

som avses i första stycket under c) har — i syfte att vinna närmare anknytning

till bestämningarna i 1 § 2 st. YL — viss redaktionell avvikelse

skett från vad kommittén och utredningen föreslagit.

Med anledning av vad vid remissbehandlingen förekommit må erinras

om att den nuvarande lagstiftningen inte innehåller någon definition av

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

begreppet skada. Av reglerna om försäkringsförmånerna framgår emellertid,

att ersättning från försäkringen endast utgår vid kroppsskada. Med

dylik skada har enligt praxis i viss utsträckning likställts skada å proteser.

I likhet med kommittén anser jag, att en utvidgning av rätten till ersättning

för protesskador bör komma till stånd och att bestämmelser härom bör

inflyta i lagen. Om så sker, synes det lämpligt att i lagtexten definiera

begreppet skada. Med anledning härav har i tredje stycket av förevar ande

paragraf intagits en bestämmelse, enligt vilken med skada skall avses

kroppskada ävensom skada å konstgjord lem eller därmed jämförlig anordning,

som är i bruk för sitt ändamål. Bestämmelsen torde i huvudsak

täcka vad kommittén avsett med sitt förslag. Frågan huruvida dålig hållfasthet

hos proteser o. dyl. bör leda till minskning av den ersättningsrätt

som eljest skulle ha förelegat, torde få bedömas med hänsyn till omständigheterna

i varje särskilt fall.

7 §•

I denna paragraf, som motsvarar 18 § 2 mom. FYL, har intagits den

bevisregel, som enligt vad jag föreslagit i det föregående skall användas

vid bedömande av medicinskt tveksamma skadefall.

8 §•

Enligt denna paragraf skall yrkesskada som avses i 6 § 1 st. b) eller c)

eller 3 st. — d. v. s. yrkesskada som orsakats annorledes än genom olycksfall

i egentlig bemärkelse — anses ha inträffat den dag skadan yppades.

Paragrafen har en viss motsvarighet i 1 § 2 st. sista ledet ÖL, 2 § YL samt

3 § 3 mom. 3 st. FYL.

Departementschefen.

Av vad som anförts i den allmänna motiveringen framgår, att dagen för

ett olycksfall blir av betydelse i skilda hänseenden vid lagens tillämpning.

Som exempel härpå kan nämnas, att samordningstiden kommer att löpa

från olycksfallsdagen och att enligt huvudregeln beräkningen av den årliga

arbetsförtjänsten skall hänföra sig till förhållandena nämnda dag. När det

gäller skador, som uppkommit på annat sätt än genom olycksfall i egentlig

bemärkelse, skall i stället dagen för skadans yppande vara avgörande. Detta

överensstämmer helt med de principer, som nu gäller. I syfte att undvika

omskrivningar på ett flertal ställen i lagtexten, har i förevarande paragraf

intagits en bestämmelse av innebörd, att andra skador än egentliga olycksfallsskador

skall anses ha inträffat på yppandedagen. Det har ansetts överflödigt

att angiva, att olycksfallsskador skall anses ha inträffat dagen för

olycksfallet; detta torde nämligen följa av vanligt språkbruk. När det i

lagtexten talas om dagen för skadans inträffande avses därmed alltså den

»lag olycksfallet ägde rum eller, då skadan uppkommit annorledes än genom

olycksfall i egentlig bemärkelse, den dag skadan yppades.

15—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 60.

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

9 §.

I denna paragraf regleras frågan, hur den årliga arbetsförtjänsten

skall beräknas.

Paragrafen motsvarar 9 § ÖL samt 12 och 26 §§ FYL.

Beträffande paragrafens närmare innehåll hänvisas till den allmänna

motiveringen.

10 §.

Denna paragraf, som motsvarar 8 § ÖL samt 13 § och 10 § 3 mom. FYL,

innehåller de regler om bedömningen av arbetsförmågans

nedsättning, för vilka jag redogjort i den allmänna motiveringen.

11 §•

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i ÖL och FYL men motsvaras

av 7 § i utredningens förslag, innehåller huvudbestämmelserna

om samordningen. I fråga om innehållet i dessa regler hänvisas till

den redogörelse jag tidigare lämnat härför.

12 §.

Denna paragraf, som motsvarar 6 § 1 mom. 1 och 3 st. ÖL samt 8 §

1 mom. 1 och 3 st. i kommitténs och 8 § i utredningens förslag, innehåller

bestämmelser om läkarvårdsersättning m. in.

Departementschefen.

Enligt ÖL och FYL skall försäkringsinrättningen tillhandahålla den skadade

erforderlig läkarvård m. in. Till formen är det här frågan om rätt till

en naturaprestation, men i allmänhet går det i praktiken till så, att den

skadade själv väljer läkare, vilken ordinerar den vård, som han anser erforderlig,

varefter försäkringsinrättningen bestrider kostnaderna för vården.

Enligt SFL är det ordnat så, att lagen ger den försäkrade rätt till

ersättning för utgifter för läkarvård m. m. Vid samordning mellan sjukoch

yrkesskadeförsäkringarna anser socialförsäkringsutredningen samma

regler i detta hänseende böra gälla såväl under samordningstiden som därefter.

Utredningen har därför föreslagit, att rätten till sjukvård även inom

sistnämnda försäkring bör utformas som en rätt till ersättning för utgifter.

Den anförda synpunkten anser jag böra beaktas endast på så sätt, att OL:s

stadgande utbytes mot ett åläggande för försäkringsinrättningen att ersätta

erforderliga kostnader för läkarvården. Någon skyldighet för den skadade

att förskjuta kostnaderna anser jag alltså ej böra föreskrivas.

OL:s uttryck »läkarvård» har i praxis tolkats så vidsträckt, att man låtit

det omfatta inte endast läkarvård i inskränkt bemärkelse utan även tandläkarvård,

sjukhusvård samt sjukgymnastik, behandling med bad, massage,

elektricitet eller lietluft eller annan därmed jämförlig behandling, som med
-

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

delas efter föreskrift av läkare, ävensom resor för erhållande av vården.

I syfte att vinna ökad överensstämmelse med terminologien i SFL bör enligt

min mening ifrågavarande olika vårdformer uppräknas i lagtexten för

yrkesskadeförsäkringen. Det synes dock inte motiverat att här, såsom i

SFL, intaga detaljerade bestämmelser om resekostnadsersättning. Inom

yrkesskadeförsäkringen skall nämligen, liksom hittills, ersättas hela den

erforderliga kostnaden, medan inom sjukförsäkringen utgår endast partiell

ersättning. Resekostnadsersättning bör kunna inrymma även traktamentsersättning.

Vad särskilt angår frågan om traktamentsersättning, vill jag

framhålla, att man — enligt vad jag inhämtat — i praxis tillerkänt skälig

ersättning utöver sjukpenningen för ökade utgifter för kost för sådan tid,

under vilken den skadade för erforderlig läkarvård eller läkarundersökning

varit nödsakad att vistas utom hemorten. Denna fråga torde även i fortsättningen

lämpligen böra överlämnas åt rättstillämpningen att reglera.

I detta sammanhang må nämnas, att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län i sitt remissyttrande över FYL hemställt om en sådan komplettering

av bestämmelserna om läkarvårdsersättning att de skadade blir tillförsäkrade

en effektiv arbetsterapi och omskolning. Med anledning härav vill jag

erinra om förekomsten av den invaliditetsförebyggande verksamhet, som nu

bedrives av pensionsstyrelsen och, i fråga om yrkesutbildning, av arbetsmarknadsstyrelsen.

Vidare vill jag framhålla, att i 11 § upptagits att försäkringsinrättningen

även under samordningstiden skall ersätta kostnader

för särskild vård, som på inrättningens begäran lämnas den skadade. Med

»särskild vård» avses framför allt invaliditetssänkande behandling, t. ex.

vissa operativa ingrepp. Att ålägga försäkringsinrättning att ta initiativet

till sådan vård torde ej erfordras, enär inrättningen och den skadade har

ett gemensamt intresse av att vården meddelas. Vidare vill jag erinra om

den i den allmänna motiveringen närmare behandlade bestämmelsen i 10 §,

enligt vilken den som undergår yrkesutbildning för att minska invaliditeten

efter en yrkesskada kan få livräntan under utbildningstiden förhöjd

upp till 100 %. Som framgår av det anförda torde länsstyrelsens önskemål

i väsentlig omfattning redan vara eller genom den nu ifrågavarande lagstiftningen

bli tillgodosedda. Jag är för närvarande inte beredd att för

yrkesskadeförsäkringens del föreslå ytterligare åtgärder i det av länsstyrelsen

åsyftade hänseendet.

De ändringar, som i övrigt föreslagits i fråga om 12 §, är väsentligen av

redaktionell natur och torde ej tarva närmare kommentar.

13 §.

I denna paragraf har intagits reglerna om sjukpenningens storlek

i olika fall. Motsvarande bestämmelser återfinnes i 6 § 2 mom. ÖL

samt i 9 § 1 mom. och 2 mom. 3 st. av kommitténs och i 9 § 1 mom.

1 st. och 2 mom. 3 st. av utredningens förslag.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj. ts proposition nr 60.

Departementschefen.

Genom statsmakternas beslut i fråga om samordningens utformning har

fastslagits, att i den nya yrkesskadeförsäkringen endast hel och halv sjukpenning

skall förekomma. Vidare har avvisats den under remissbehandlingen

av socialförsäkringsutredningens förslag framförda tanken att inom

yrkesskadeförsäkringen tillämpa en efter andra grunder än inom sjukförsäkringen

uppbyggd sjukpenningskala. Sjukförsäkringens skala har förutsatts

skola i princip tillämpas, men vid inplacering i sjukpenningklass för

ersättning efter utgången av samordningstiden skall årsinkomsten bestämmas

enligt yrkesskadeförsäkringens regler, i den mån den skadade därigenom

tillföres högre sjukpenningklass än den han tillhör i sjukkassan. I

fråga om bestämmelsen härom i 13 § 5 st. hänvisas till vad jag i den allmänna

motiveringen anfört om den årliga arbetsförtjänstens beräkning.

Socialförsälcringsutredningen har — under hänvisning till att enligt

ÖL och FYL i vissa fall sjukpenning och livränta skall utgå med lägre

belopp fr. o. in. utgången av den månad, under vilken den skadade fyllt

67 år — föreslagit, att fr. o. in. nämnda månadsskifte sjukpenningen från

yrkesskadeförsäkringen skall utgå efter den mindre förmånliga kolumnen

i sjukförsäkringens sjukpenningskala. Jag har förut förordat, att livräntorna

utgår med lägre belopp efter ifrågavarande månadsskifte, då rätt till

folkpensioneringens ålderspension inträder. En viss reduktion även av sjukpenningen

från yrkesskadeförsäkringen till skadade över 67 år synes mig

-—■ i enlighet med vad utredningen föreslagit -— böra analogivis ske. För

att den skadade inte skall förlora rätten att vid yrkesskada liksom vid

annan sjukdom uppbära sjukpenning i 90 dagar efter den förmånligare

kolumnen i sjukpenningskalan har — på grund av omläggningen av samordningstiden

till en sträcktid i stället för den av utredningen förordade

sammanläggningstiden — utredningens förslag ansetts böra kompletteras

genom den i femte stycket intagna bestämmelsen, enligt vilken sjukpenning

från yrkesskadeförsäkringen ej får utgå med lägre belopp än som

skolat utgivas från allmän sjukkassa, om skadan ej varit yrkesskada.

I fråga om den i femte stycket andra punkten intagna bestämmelsen

angående sjukpenning efter det att livränta tillerkänts skadad hänvisas till

avsnittet om ersättning vid invaliditet i den allmänna motiveringen.

14 och 15 §§.

Vid behandlingen av propositionen nr 178 har fastställts, att sjukförsäkringens

bestämmelser om hem penning och om barntillägg

skall gälla även inom yrkesskadeförsäkringen. Innehållet i dessa paragrafer

har därför hämtats direkt från 24 och 25 §§ SFL. En komplettering har

gjorts i båda paragraferna för att med sjukförsäkrad jämställa den som

inte omfattas av SFL.

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

16 §.

I fråga om denna paragraf, som innehåller bestämmelserna om 1 i vränta

till skadad, hänvisas till den allmänna motiveringen samt 10 § 1

och 4 mom. FYL.

17 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förhöjning av sjukpenning

och livränta med vårdbidrag.

Enligt 6 § 3 mom. 3 st. ÖL kan invaliditetslivränta men ej sjukpenning

förhöjas med ett s. k. vårdbidrag, om olycksfallet medför förlust av arbetsförmågan

och behov av särskild vård som ej avses i 1 inom., d. v. s. annan

vård än läkarvård i denna terms nyssnämnda vidsträckta bemärkelse.

Beloppet av bidraget bestämmes med hänsyn till vårdbehovets omfattning,

varmed avses graden av hjälplöshet.

Socialvårdskommitténs förslag.

Kommittén har i 10 § 2 mom. FYL upptagit nuvarande bestämmelse om

vårdbidrag. Enligt förslaget skall dock, när invaliden är intagen å vårdhem

eller liknande anstalt, graderingen av bidragets storlek ske efter vårdkostnaden.

Är den skadade så illa ställd, att vårdbidrag å livränta kommer att utgå,

bör enligt kommittén även sjukpenningen kunna förhöjas med sådant bidrag.

Vårdbidrag å sjukpenning borde också kunna utgå, när skadan i

andra fall nödvändiggjorde varaktigt sängläge och undantagsvis även eljest

vid påtagligt behov av hjälp eller biträde av annan person. Kommittén har

därför i 9 § 2 mom. 2 st. FYL intagit en bestämmelse, enligt vilken vårdbidrag

utges vid sjukdomstillstånd, när detta föranleder varaktigt sängläge,

utan att den skadade är intagen å sjukvårdsanstalt, eller i jämförlig

mån medför behov av tillsyn och vård —- annan än sådan som ersättes

som sjukvård. Beloppets storlek skall enligt förslaget bestämmas med hänsyn

till vårdbehovets omfattning och har maximerats till 5 kr. om dagen

( = 1/360 av maximibeloppet vid livränta).

Yttrandena över kommitténs förslag.

Förslaget att genom vårdbidrag förhöja inte endast livränta utan även

sjukpenning har mött opposition endast i ett fall, nämligen av Svenska

arbetsgivareföreningen. Bestämmelsen härom torde enligt föreningen kunna

föranleda den skadade att även i relativt lindriga fall intaga sängläge.

I några fall har framförts olika meningar beträffande förutsättningarna

för att vårdbidrag å sjukpenning skall kunna utges. Folksam anser, att bestämmelsen

bör utformas så, att därav framgår, att vårdbidrag å sjukpenning

skall utges, när man bestämt kan räkna med att vårdbidrag å livränta

kommer att utgå. Enligt försäkringsrådet bör rekvisitet »föranleder var
-

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

aktigt sängläge» utbytas mot »under längre tid föranleder ständigt sängläge»

och vårdbidraget börja utgå först efter 30 dagar efter det att det särskilda

vårdbehovet inträtt. Liknande uppfattning torde ligga bakom ett

förslag från Socialförsäkringsbolagens förening, att vårdbidrag å sjukpenning

skall utgå allenast för tid utöver tre månader efter olycksfallsdagen.

Riksförsäkringsanstalten framhåller vanskligheterna i fråga om bedömningen

men anser sig dock kunna godtaga förslaget att utge vårdbidrag å

sjukpenning, om det uppställda kravet på varaktigt sängläge får anses innebära,

att skadan nödvändiggör kontinuerligt sängläge under en avsevärd

tidsperiod. Vid fastställande av bidragets storlek för de fall, då den skadade

är intagen å vårdhem eller annan dylik inrättning, bör — anser anstalten

— hänsyn tagas till vårdavgiftens storlek, vare sig fråga är om

sjukpenning eller livränta. Anstalten erinrar om att, när den skadade intagits

å sjukhus, försäkringsinrättningen äger göra visst avdrag å sjukpenningen

för vårdtiden. Vid bestämmande av vårdbidrag under hänsynstagande

till vårdavgifts storlek borde analogivis gälla, att bidraget skulle

som regel utgå högst med belopp, som motsvarade vårdavgiften minskad

med nyssnämnda avdrag.

Departementschefen.

Enligt gällande bestämmelser kan vårdbidrag utgå till invalid vid hjälplöshetstillstånd

efter yrkesskada. Sådant bidrag utges t. ex. vid förlamningstillstånd

efter ryggmärgsskada, vid förlust av båda händerna samt —

i regel för en till tre år begränad tid — vid blindhet. Jag delar kommitténs

uppfattning att ifrågavarande bidrag bör kunna utgå även under sjukdomstid

till yrkesskadad, som — utan att i anledning av skadan vara intagen

å sjukhus — befinner sig i motsvarande hjälplöshetstillstånd. Såsom

betonats i vissa remissyttranden bör dock vårdbidrag utgå endast vid mera

långvarigt vårdbehov. Anledning synes mig emellertid saknas att utforma

förutsättningarna för vårdbidrag på olika sätt vid sjukpenning och vid livränta.

Såsom gemensamma förutsättningar har i departementsförslaget

upptagits att den skadade på grund av yrkesskadan under längre tid är ur

stånd att reda sig själv. Genom att bestämmelsen blir tillämplig först efter

utgången av samordningstiden beaktas vad försäkringsrådet och Socialförsäkringsbolagens

förening anfört. Jag har ingenting att erinra mot de

föreslagna maximibeloppen om resp. 5 kr. för dag och 1 800 kr. för år.

Under tid för intagning å vårdhem eller liknande anstalt bör bidragets

storlek bestämmas med hänsyn til! vårdavgiftens storlek, även då fråga är

om sjukpenning.

Då skadad är intagen å sjukhus, utbytes sjukpenningen mot den i regel

lägre ersättningen hempenning. Vid bestämmande av vårdbidrag under hänsynstagande

till vårdavgifts storlek bör — utan att särskilt stadgande erfordras

— analogivis gälla, att vårdbidraget som regel skall högst utgå

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

med ett belopp, som motsvarar vårdavgiften minskad med skillnaden mellan

sjukpenningen och hempenningen för den skadade.

Enligt lagen om folkpensionering utgår f. n. ett blindtillägg om 700 kr.,

vilket tillägg räknas såsom inkomst vid fastställande av folkpensionens

belopp. Pensionsstyrelsen har i framställning till Kungl. Maj :t den 28 oktober

1953 föreslagit, att blindtillägget skall höjas till 1 000 kr. och i fortsättningen

inte räknas såsom inkomst vid fastställande av folkpensionens

storlek. Vidare har pensionsstyrelsen för andra hjälplöshetsfall föreslagit

införande av två nya hjälpformer inom folkpensioneringen, nämligen hjälptillägg

om 1 000 kr. och ett vårdtillägg om 1 500 kr. om året. I undantagsfall

skall de nya tilläggen kunna utgå med lägre belopp. Tilläggen skall

inte anses såsom inkomst vid fastställandet av storleken av folkpensionsförmån.

Pensionsstyrelsens förslag är f. n. föremål för remissbehandling, varför

slutlig ståndpunkt till detsamma ännu inte kunnat tagas. I den mån enligt

folkpensioneringslagen utgår pensionsförmån, som avser att täcka samma

hjälpbehov som vårdbidraget inom yrkesskadeförsäkringen, bör emellertid

enligt min mening — för undvikande av dubbelkompensation —- vid bestämmandet

av vårdbidragets storlek i det enskilda fallet hänsyn tagas

även till ifrågavarande folkpensionsförmån.

18 §.

Denna paragraf, som motsvarar 4 § YL och 25 § FYL, innehåller bestämmelser

om ersättning i vissa fall till arbetstagare, som under någon

tid avhåller sig från arbetet i syfte att förebygga att yrkesskada uppstår,

återuppstår eller förvärras. Bestämmelsen i YL resp. FYL gäller enbart

yrkessjukdomar. Det synes emellertid lämpligt att låta den nya bestämmelsen

avse yrkesskada överhuvudtaget. Någon risk för obehörigt utnyttjande

av bestämmelsen torde inte föreligga, enär för dess tillämpning kräves

att försäkringsinrättningen anmodat arbetstagaren att avhålla sig från

arbete eller samtyckt därtill.

På förekommen anledning vill jag framhålla, att ersättning enligt denna

paragraf bör kunna utgå, även om frånvaron från arbetet ej medför en

minskning i arbetsförtjänsten med minst hälften.

19—23 §§.

Dessa paragrafer, som motsvarar 7 § ÖL och 11 § FYL, innehåller bestämmelser

om begravningshjälp och om efterlevandelivräntor.

Beloppet av begravningshjälpen har med hänsyn till det förändrade

penningvärdet höjts från 500 till 600 kr.

I fråga om efterlevandelivräntorna hänvisas till den allmänna

motiveringen.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

24 §.

I denna paragraf har intagits vissa specialbestämmelser om

efterlevandelivränta efter arbetstagare som försvunnit. Paragrafen

överensstämmer i sak med 26 § ÖL och 16 § FYL.

25 §.

Denna paragraf, som motsvarar 11 § 1 inom. ÖL och 17 § 1 mom. FYL,

innehåller bestämmelser om avdrag från ersättning då den e rsättningsberättigade

genom avlönings- eller pensionsbestämmelser

e. d. är tillförsäkrad annat understöd av motsvarande

slag. Socialvårdskommitténs förslag innehåller i sak endast den

ändringen i förhållande till vad nu gäller att — närmast med tanke på att

30 § sjömanslagen stadgar skyldighet för redare att i vissa fall bekosta

sjömans begravning — för arbetsgivare, som utan att stå självrisk bekostat

begravning av den skadade, införts rätt att utfå högst 300 kr. av begravningshjälpen.

Departementschefen.

Jag biträder vad kommittén föreslagit i fråga om begravningshjälpen.

Riksförsäkringsanstalten har i avgivet remissyttrande hemställt om komplettering

av bestämmelserna i denna paragraf i två hänseenden. Dels borde

bestämmelserna i andra stycket om sammanträffande av pension och livränta

göras tillämpliga även på sjukpenning med tanke på fall, när inträffad

försämring föranleder till att fastställd livränta utbytes mot sjukpenning.

Dels borde bestämmelserna i det föreslagna femte stycket — motsvarande

nuvarande fjärde stycket — ändras till att avse även det fall, att

den skadade efter olycksfallet erhållit pensionsberättigande anställning hos

arbetsgivaren, och pension på grund av skadan därefter jämte livränta

utgår till den skadade eller hans efterlevande.

De delvis synnerligen svårtillämpbara reglerna i denna paragraf kan,

såvitt angår statens arbetstagare, knappast anses tillfredsställande reglera

sammanträffandet mellan å ena sidan ersättningarna enligt lagen och å

andra sidan gällande avlönings- och pensionsförmåner. Bestämmelserna

har ändrats upprepade gånger, men efter varje ändring har man så småningom

upptäckt nya luckor i dem. Det synes svårt att överblicka huruvida

ens etter en komplettering av lagtexten i överensstämmelse med vad

riksförsäkringsanstalten uttalat ifrågavarande bestämmelser skulle bli uttömmande.

Såsom anförts i propositionen nr 235/1948 med förslag till ändring i

ÖL, vann socialvårdskommitténs i då aktuellt förslag framförda uppfattning,

att en reglering av ifrågavarande spörsmål i pensionsbestämmelserna

borde övervägas för de statsanställda, starkt stöd i remissyttrandena. Även

enligt min uppfattning talar skäl för att ersättningarna enligt yrkesskadeförsäkringslagen

skall vara det primära, och att i stället erforderliga jämk
-

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

233

ningar bör ske i fråga om pensionsförmånerna. Motsvarande synes böra

gälla beträffande avlöningsförmånerna. Innan slutlig ståndpunkt tages till

detta samordningsproblem, bör enligt min mening OL:s bestämmelser

kunna bibehållas i sak utan annan ändring än som föreslagits beträffande

begravningshjälpen. Någon större olägenhet torde detta icke behöva medföra

bl. a. med hänsyn till den subsidiära bestämmelsen i sista stycket av

paragrafen om skälighetsbedömning i de fall, som inte direkt regleras av

de tidigare bestämmelserna i paragrafen.

Bestämmelsen i näst sista stycket om uppskattning av värdet av naturaförmåner

har omformulerats i anslutning till motsvarande stadgande i

9 § 2 st.

26 §.

Första stycket i denna paragraf, vilket motsvarar 11 § 2 mom. ÖL samt

17 § 2 mom. 1 st. i kommitténs och utredningens förslag, innehåller regler

om avdrag i vissa fall å yrkesskadeersättningen och

översändande till allmän sjukkassa av det avdragna beloppet. I departementsförslaget

har stadgandet gjorts tillämpligt inte endast när sjukkassa

framställt en formlig begäran om avdrag utan även då försäkringsinrättningen

eljest fått kännedom om det i stadgandet angivna förhållandet.

I andra stycket har i enlighet med kommitténs förslag (17 § 2 mom. 2 st.

FYL) intagits en bestämmelse om avdrag från ersättningen i

vissa fall för inkomstprövad folkpension in. m.

27 §.

Enligt denna paragraf skall ersättning ej utgå vid vissa fall

av uppsåtligen orsakade skador. Motsvarande bestämmelser

återfinnes i 24 § ÖL resp. 14 § FYL.

Kommitténs förslag, att förlust av livränterätt ej längre skall inträda för

efterlevande, som genom grovt vållande orsakat det olycksfall som lett till

döden, har ansetts böra godtagas. Bestämmelserna i andra stycket har utformats

i anslutning till motsvarande regler inom familjerätten.

28 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om nedsättning i vissa

fall av ersättningen till skadad (1 och 2 st.) och till efterlevande

(3 st.).

Departementschefen.

I fråga om nedsättning av ersättningen till skadad finnes nu bestämmelser

i 25 § ÖL, av vilka de i paragrafens första stycke avser förfarande som

orsakat skadefallets inträffande och de i andra stycket avser åtgöranden

efteråt. Enligt 27 § SFL äger sjukkassa att i vissa fall nedsätta eller indraga

sjukpenning jämte barntillägg. I propositionen nr 178 diskuterades

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

■—- härom hänvisas till s. 180, 182—183 och 185 —- frågan om ändring av

sjukförsäkringens regler i detta avseende på grund av att sjukförsäkringen

i fortsättningen skulle i vidsträckt omfattning överta regleringen av

yrkesskadefallen. Riksdagen godkände Kungl. Maj :ts ståndpunkt, att samordningen

mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna inte borde medföra

en skärpning av sjukförsäkringens regler i detta hänseende. De i 25 §

1 st. ÖL resp. 15 § 1 mom. FYL intagna nedsättningsgrunderna ansågs

sålunda inte böra göras tillämpliga inom sjukförsäkringen.

Ur arbetarskyddssynpunkt är det uppenbarligen meningslöst med

strängare nedsättningsgrunder för de yrkesskadefall, som sträcker sig utöver

samordnings tiden, än för övriga. Och även ur andra synpunkter framstår

ett sådant system som mindre lämpligt. Påföljdsbestämmelserna i

yrkesskadeförsäkringslagen bör alltså inte vara strängare än i SFL. Vissa

av nedsättnings- eller indragningsgrunderna i 27 § 1 st. SFL torde sakna

aktualitet inom yrkesskadeförsäkringen. De övriga har överförts till första

stycket i förevarande paragraf. Det allmänna önskemålet om överensstämmelse

mellan sjukförsäkringens och yrkesskadeförsäkringens motsvarande

regler torde emellertid inte behöva medföra, att den senare försäkringens

påföljdsbestämmelser skärpes från att, såsom nu, avse enbart nedsättning

till att avse även hel indragning av ersättningen. Med hänsyn till den

väsentliga begränsningen av nedsättningsgrunderna torde anledning saknas

— här liksom inom sjukförsäkringen —• att i lagtexten tidsbegränsa påföljden.

I andra stycket har intagits en bestämmelse om nedsättning i vissa fall

av ersättningen till skadad som utan giltig anledning underlåter att underkasta

sig invaliditetsminskande åtgärder m. m. Bestämmelsen överensstämmer

i sak med kommitténs förslag i 15 § 3 mom. FYL; härom hänvisas

till yrkesskadebetänkandet s. 303—304. Med hänsyn till den betydelse

invaliditetsersättningarna kommer att få inom den nya yrkesskadeförsäkringen

har jag ansett, att förevarande bestämmelse bör ha en större räckvidd

än motsvarande bestämmelse i 27 § 2 st. SFL. Kommitténs förslag,

att nedsättning i nu aktuella fall skulle kunna ske även genom att man i

stället för sjukpenning utgåve en lägre livränta, anser jag emellertid inte

böra genomföras.

I kommittéförslaget har både i 1 mom. och i 3 mom. från nedsättning

uttryckligen undantagits vårdbidraget. Att särskilja vårdbidraget från

sjukpenningen eller livräntan — vårdbidraget är konstruerat såsom en förhöjning

av sjukpenningen eller livräntan — är emellertid enligt min mening

inte påkallat vid den skälighetsprövning varom här är fråga.

Tredje stycket innehåller bestämmelser om nedsättning i vissa fall av

efterlevandelivränta. Kommittén har en bestämmelse härom i 15 § 2 mom.

FYL, varom hänvisas till s. 293—294 och 302—303 i kommitténs betänkande.

Närmare kommentar torde vara överflödig.

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

29 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om preskription.

Gällande bestämmelser.

Enligt 14 § 2 st. ÖL gäller, att om ersättningstagaren ej före utgången

av året näst efter det, under vilket ersättningsbelopp skolat utbetalas, vare

sig uppburit beloppet eller hos inrättningen påfordrat utbetalning av detsamma,

rätten att utfå beloppet är förverkad.

Utöver denna föreskrift, som har avseende endast å fastställda ersättningar,

innehåller ÖL icke några preskriptionsbestämmelser. Ersättningsanspråk

enligt ÖL anses emellertid underkastade bestämmelserna om tioårspreskription

i 1862 års preskriptionsförordning. Inkommer underrättelse

om olycksfallet först efter mer än tio år efter olycksfallsdagen, anses ersättningsanspråket

i sin helhet preskriberat, således även med avseende å

framtida ersättningar. Har ersättning utgått för viss tid men förflyter därefter

mer än tio år utan att ersättningsrätten bevakas, anses rätten till

ytterligare ersättning förfallen.

För de yrkessjukdomar, som omfattas av den nuvarande försäkidngen,

finnes en särskild preskriptionsbestämmelse i 7 § YL. Enligt detta lagrum

är ersättningsrätten förfallen, såvida den icke bevakas inom två år från

den dag sjukdomen yppades eller från den senare tidpunkt, då arbetaren

erhöll vetskap om sjukdomens art, eller, om sjukdomen inom tid som nu

sagts föranlett arbetarens död, inom två år från dödsdagen. Preskriptionen

avbry tes genom att underrättelse om sjukdomen lämnas arbetsgivaren

eller arbetsföreståndaren eller framställning om ersättning göres hos vederbörande

försäkringsorgan. Har ersättningsrätten blivit bevakad på detta

sätt, anses tioårspreskription enligt 1862 års förordning sedermera kunna

inträda.

Emellertid har ersättning av statsmedel medgivits i åtskilliga fall, där

den lagenliga ersättningsrätten gått förlorad genom preskription. År 1949

föreläde Kungl. Maj :t riksdagen förslag, att Kungl. Maj :t skulle, i avbidan

på att frågan om ändrade preskriptionsregler löstes, äga att i fall, då ersättningsanspråk

enligt ÖL eller YL gått förlorat till följd av tioårig preskription,

bevilja ersättning av statsmedel med belopp, som skulle ha utgått,

därest ersättningsanspråket icke varit preskriberat (prop. 1949:40).

Riksdagen lämnade det begärda bemyndigandet, dock med begränsning

till sådana fall, där endera riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet

tillstyrkt ersättning av statsmedel (skr. nr 86).

1 detta sammanhang må nämnas, att YL i 3 § innehåller ett stadgande,

enligt vilket ersättning i anledning av yrkessjukdom ej utgår med mindre

arbetaren inom ett år eller, då fråga är om vissa i lagrummet uppräknade

yrkessjukdomar, inom tio år före dagen för sjukdomens yppande varit

sysselsatt med arbete, där fara föreligger för sjukdomen.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kiingl. Maj:ts proposition nr 60.

Slutligen må nämnas, att enligt 26 § 1 st. SFL sjukpenning i regel ej

utgives för tid innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan. I

30 § SFL stadgas att framställning om sjukhjälp skall göras, beträffande

sjukpenning inom sex månader från den dag sjukpenningen avser och i

fråga om annan sjukhjälp inom samma tid från det den försäkrade guldit

det belopp, varför ersättning begäres, allt vid äventyr att rätten förloras.

Underlåter någon att uppbära sjukhjälp inom sex månader efter det sjukkassan

meddelat honom att så kunnat ske, kan utbetalning av sjukhjälpen

vägras.

Socialvårds kommitténs förslag.

Socialvårdskommittén finner det obilligt, att fordringsanspråk inom den

sociala olycksfallsförsäkringen är underkastade den allmänna tioårspreskriptionen,

särskilt i sådana fall då en ersättningsberättigande påföljd

yppas först sedan tioårstiden är tilländalupen. Men preskriptionen kunde

leda till obilliga resultat även i andra fall. Det syntes icke vara förenligt

med försäkringens sociala syfte, att underlåtenhet att inom viss tid göra

ersättningen gällande kunde leda till förlust av ersättningen icke blott

för den gångna utan även för den kommande tiden. Sådan underlåtenhet

torde i allmänhet bero på bristande kunnighet eller företagsamhet eller

på andra förklarliga omständigheter, som icke skäligen borde medföra total

rättsförlust, om möjlighet för en prövning ur sakliga synpunkter vore för

handen. Ett slopande av tioårspreskriptionen på detta område torde icke

komma att medföra någon mera avsevärd belastning av försäkringen. Större

avseende borde fästas vid utredningssvåriglieterna, som otvivelaktigt kunde

bli betydande. Om det emellertid förebringades sådan utredning, att en i

yrkesskadeförsäkringslagen avsedd skada måste antagas föreligga, borde

enligt kommitténs mening tioårspreskription icke få tillämpas.

På grund av vad sålunda anförts har kommittén i förslagets 20 § 3 st.

upptagit en bestämmelse, enligt vilken — där i FYL avsedd skada måste

anses föreligga — ersättning på grund av försäkringen skall utgå ändå

att fordringen icke blivit så bevakad som sägs i 1862 års preskriptionsförordning.

Bestämmelsen är avsedd att gälla vid alla yrkesskador.

Kommittén finner det emellertid rimligt, att rätten till retroaktiv ersättning

begränsas till alt avse en tid av två år, räknat tillbaka från den dag

då försäkringsinrättningen erhöll kännedom om skadan samt att en preskriptionstid

om två år bör tillämpas även i fråga om fastställd men ej

lyftad ersättning. Bestämmelser i nu angivna hänseenden är intagna i förslagets

20 § 1 och 2 st., som även de är avsedda att gälla för alla yrkesskador.

I överensstämmelse med vad sålunda föreslagits beträffande begränsning

av rätten till retroaktiv ersättning, bar kommittén i förslagets 18 §

4 mom. upptagit en regel, enligt vilken redan fastställd ersättning ej får

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

237

på grund av ändrade förhållanden jämkas uppåt för tid, som ligger mer än

två år före den dag, framställning om jämkning inkom, eller, där sådan

framställning ej inkommit, från dagen för jämkningsbeslutet.

Den i 7 § YL upptagna särskilda preskriptionsbesfämmelsen —- enligt

vilken rätten till ersättning är förfallen om den ej bevakats inom två år

från det sjukdomen yppades eller i vissa fall från en senare tidpunkt —

anses av kommittén böra bibehållas, såvitt angår de egentliga yrkessjukdomarna.

Ifrågavarande bestämmelser har därför överförts till förslaget

och upptagits i dess 24 § 2 mom. Enligt kommitténs mening bör undantag

från bestämmelsen dock kunna göras i den mån erfarenheterna visar, att

så kan ske utan att alltför stora svårigheter behöver uppkomma med avseende

på bedömningen av orsakssammanhanget med arbetet, och kommittén

föreslår därför att Konungen skall äga att meddela föreskrifter om utsträckning

av tvåårstiden.

Enligt kommitténs mening bör den begränsning av ersättningsrätten,

som följer av 3 § YL, upprätthållas endast så långt det är nödvändigt för

att svårigheterna att bedöma orsakssammanhanget med arbetet ej skall bli

för stora. Kommitténs förslag i detta avseende (24 § 1 mom.) är utformat

så, att ersättning för yrkessjukdom inte skall utgå med mindre den försäkrade

varit sysselsatt med farligt arbete inom ett år före sjukdomens yppande.

En reservation göres dock såtillvida, att Konungen föreslås få rätt

att i fråga om vissa sjukdomar förordna, att i stället för ettårstiden skall

tillämpas viss längre tid. I anslutning härtill uttalar kommittén en förväntan,

att erfarenheterna så småningom skall göra det möjligt att göra

flera undantag från ettårstiden än de nu gällande.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna är avsedda att tillämpas

endast i fråga om ersättningsanspråk, som skall bedömas enligt den nya

lagstiftningen. I ett avseende göres dock avsteg från denna princip. Som

ett undantag föreslås nämligen, att även ersättningsanspråk enligt äldre

lag skall undantagas från tioårspreskription, om inte anspråket preskriberats

före den nya lagens ikraftträdande. En bestämmelse härom har intagits

i övergångsbestämmelserna till FYL.

Yttrandena över kommitténs förslag.

Svea hovrätt erinrar om att den allmänna preskriptionslagstiftningen

tillhör de ämnen, som efter en upprättad plan skall göras till föremål

för gemensam nordisk lagstiftning. Det kunde förmodas att detta lagstiftningsarbete

komme att leda till en skärpning av gällande preskriptionsbestämmelser.

Redan nu stadgades i flera av de särskilda lagar, som innehölle

bestämmelser om skadestånd, att talan om skadestånd enligt lagen

skulle vid talans förlust anhängiggöras inom två år från den dag skadan

timade. Så vore fallet i 1886 års järnvägsskadelag, 1902 års lag om elektriska

anläggningar, 1916 års bilskadelag och 1922 års lag om skada av luftfart.

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Enligt lagen om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda

vore preskriptionstiden ännu kortare. Jämväl kommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag

innehölle i 24 § 2 mom. en särskild preskriptionsbestämmelse,

enligt vilken rätten till ersättning för skada, som icke förorsakats

av olycksfall, vore förfallen, därest den icke bevakats inom en tid

av två år, räknat från yppandedagen eller i vissa fall en senare tidpunkt.

Övervägande skäl talade för att en därmed jämförlig preskriptionsbestämmelse

infördes också för rätten till ersättning för skada till följd av olycksfall.

Därmed syntes ock den föreslagna regeln i 20 § 1 st. bli överflödig.

I övrigt torde den tioåriga preskriptionen tills vidare böra i princip bibehållas.

Allenast när skadan yppats först tio år efter olycksfallet eller en

väsentlig försämring eller dödsfall inträffade tio år efter det att sjukpenning

eller livränta upphört att utgå, skulle tioårspreskriptionen, tillämpad

efter mycket stränga principer, kunna leda till obilliga resultat. Hovrätten

föresloge därför att Kungl. Maj :t för fall av nu angiven beskaffenhet bemyndigades

att efter försäkringsrådets hörande bevilja ersättning av statsmedel

med belopp som skulle ha utgått, därest ersättningsanspråket icke

varit preskriberat. Någon anledning att för dessa situationer, på sätt kommittén

föreslagit i 20 § 3 st., uppställa strängare bevisregler än eljest i

fråga om skadans uppkomst och de medicinska orsakssambanden torde

icke föreligga, i all synnerhet icke för sådana fall då skadan redan tidigare

måste ha godtagits såsom ersättningsgill.

Med anledning av förslaget att bestämmelserna om tioårig preskription

icke skall gälla för ersättningsanspråk enligt yrkesskadeförsäkringslagen

framhåller Göta hovrätt, att en tillämpning av dessa bestämmelser kunde

framstå som obillig också i fall, som avsåge anspråk av annan art. Med anledning

härav ifrågasätter hovrätten lämpligheten av det föreslagna undantaget

från reglerna om tioårig preskription. Svenska arbetsgivareföreningen

finner undantaget synnerligen olämpligt. Praktiska skäl, framför allt utredningssvårigheter,

talade för en relativt kort preskriptionstid. I varje fall

borde den inte utsträckas utöver sedvanliga 10 år. Även Svenska lantarb

et s giv ar ef öreningen och fyra reservanter i försäkringsrådet avstyrker förslaget

i förevarande del.

Enligt riksförsäkringsanstalten syntes det egentliga syftet med det föreslagna

undantaget från preskriptionsförordningen vara, att man i de fall,

där rätten till ersättning skulle vara förlorad om preskriptionsbestämmelserna

vore gällande, skulle ställa strängare krav på bevisningen än eljest.

I lagtexten borde angivas, att preskriptionsförordningen ej skulle gälla

beträffande rätten till ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen men

att i de fall, där preskription eljest skulle kunna åberopas, ersättning skulle

utgå endast om det vore klart ådagalagt, att i yrkesskadeförsäkringslagen

avsedd skada förelåge.

s. 239 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

239

Försäkringsrådet framhåller, att ersättningssökande ofta med förbigående

av försäkringsinrättningen vände sig direkt till försäkringsrådet med sina

krav på ersättning. Det hände även, att sökanden vände sig till annan försäkringsinrättning

än den som hade att reglera skadan. Härigenom fördröjdes,

att rätt försäkringsinrättning erhölle kännedom om fallet, vilket

kunde medföra rättsförlust. Enligt 7 § YL, vilken upptagits i 24 § 2 mom.

yrkesskadelagen, vore framställning preskriptionsavbrytande vare sig den

inkommit till försäkringsrådet eller försäkringsinrättning. Motsvarande

borde gälla det förhållande, som 20 § 1 st. avsåge att reglera.

Riksförsäkringsanstalten uttalar, att enligt dess erfarenhet skäl ej yppats

till undantag från den i 7 § YL upptagna regeln om tvåårspreskription i

fråga om egentliga yrkessjukdomar. Ett eventuellt undantag framdeles

borde i vart fall ej ske på administrativ väg. Bestämmelsen härom i 24 § 2

mom. FYL borde därför utgå.

Landsorganisationen finner det ej vara förenligt med organisationens principiella

uppfattning om försäkringsskyddets omfattning att uppställa villkor

om den försäkrades sysselsättning i s. k. farligt arbete inom viss angiven

tid före sjukdomens yppande. Bestämmelserna härom hade på sin tid tillkommit

för att underlätta sambandsbedömningen. De kunde emellertid

leda till — och hade ej sällan lett till — att den sjuke berövades försäkringsskydd

även om orsakssammanhanget medicinskt vore uppenbart.

Socialförsäkringsutredningens förslag.

Som en konsekvens av utredningens förslag att alla s. k. ämnessjukdomar

skall omfattas av försäkringen har utredningen föreslagit vissa ändringar

i 24 § FYL. Ändringarna, som endast avser det av kommittén föreslagna

bemyndigandet för Kungl. Maj :t att förlänga vissa tidsfrister, motiveras å

s. 319 (23 §) i utredningens betänkande, till vilket jag hänvisar.

Departementschefen.

Enligt 1862 års preskriptionsförordning, som i princip är tillämplig på

alla slag av fordringsrättigheter, preskriberas en fordran, om den inte bevakas

inom tio år från den dag fordringen tillkom. Bevakningen kan ske

genom att gäldenären kräves eller eljest erinras om fordringens existens. Har

gäldenären genom avbetalning eller på annat sätt erkänt fordringens tillvaro,

har detta samma rättsverkan som en bevakning från borgenärens sida.

Sedan fordringen blivit bevakad inom tio år från tillkomstdagen, skall den

för att preskription ej skall inträda på nytt bevakas inom vart tionde år

från sista bevakningen.

I preskriptionsförordningen förutsättes, att specialregler om preskription

kan gälla i fråga om vissa slag av fordringar. Dylika specialregler finnes

upptagna i ett stort antal lagar och författningar på skilda områden av rättslivet.

Härvid är preskriptionstiden i allmänhet kortare än tio år och i vissa

s. 240 Kontrollera mot PDF

240 Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

fall räknas preskriptionstiden från en annan dag än den då fordringen

tillkom.

Om man bortser från ett stadgande, som avser fastställd men ej lyftad

ersättning, finnes i ÖL inte några specialregler om preskription. Fordringsrättigheter

enligt ÖL är till följd härav underkastade de allmänna preskriptionsbestämmelserna

i 1862 års förordning. Härvid räknas preskriptionstiden

från den dag olycksfallet inträffade. Om fordringen inte bevakas

inom tio år efter nämnda dag, går alltså all rätt till ersättning förlorad.

Och om ersättning utgått för viss tid, förloras all rätt till ytterligare ersättning,

såvida inte fordringen bevakas inom tio år från den sista utbetalningen.

I YL finnes en särskild preskriptionsregel, enligt vilken fordran på grund

av yrkessjukdom skall bevakas inom två år från sjukdomens yppande eller

från den senare tidpunkt, då arbetaren fick vetskap om sjukdomens art,

eller, om sjukdomen inom tid som nu sagts lett till döden, från dödsdagen.

Bevakas inte fordringen före tvåårstidens utgång, går ersättningsrätten

helt förlorad; bevakas fordringen börjar preskriptionstid att löpa enligt

1862 års förordning.

Erfarenheten visar, att rätten till ersättning enligt ÖL och YL ibland går

förlorad till följd av preskription. Somliga olycksfallsskador är av sådan

natur, att de inte gör sig subjektivt märkbara eller ens objektivt påvisbara

förrän så lång tid efter olycksfallet, att ersättningsrätten preskriberats. I

dylika fall, där den skadade inte haft någon som helst anledning att bevaka

sin rätt, framstår resultatet av de nuvarande preskriptionsreglerna som

särskilt stötande. Men även i andra fall kan resultatet bli mindre tillfredsställande.

Som exempel må nämnas, att det kan inträffa att den skadade

först mer än två år efter det att en yrkessjukdom yppats behöver

söka läkarvård eller sjukskrivas. Han har då visserligen haft vetskap om

sjukdomen och således kunnat bevaka den rätt till ersättning, som sjukdomen

en gång i framtiden möjligen kunde komma att medföra, men han

har före preskriptionstidens utgång inte ägt åtnjuta några försäkringsförmåner

och kanske på goda grunder inte heller räknat med att försäkringen

skulle behöva anlitas. Att bevakning under sådana omständigheter ibland

underlåtes, är lätt förståeligt. Vad nu sagts gäller även sådana fall, där

en skada, efter att ha medfört t. ex. någon tids sjukskrivning, därefter

först efter mer än tio år föranleder några besvär eller kostnader. Dylika

fall är inte så sällsynta.

De nuvarande preskriptionsreglerna har lett till att riksdagen bemyndigat

Kungl. Maj :t att lämna ersättning av statsmedel i vissa fall, där ersättningsrätten

enligt ÖL eller YL gått förlorad till följd av preskription. Härvid

har riksdagen förutsatt, att preskriptionsbestämmelserna i sinom tid skulle

uppmjukas. I likhet med socialvårdslcommittén anser jag, att detta bör

ske genom att särskilda regler om preskription intages i den nya yrkes
-

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

skadeförsäkringslagen. Om så sker torde därav följa, att 1862 års preskriptionsförordning

icke blir tillämplig å fordringar, som grunda sig på yrkesskadeförsäkringslagen;

en uttrycklig bestämmelse härom synes därför inte

erforderlig.

Enligt SFL skall framställning om sjukhjälp göras, beträffande sjukpenning

inom sex månader från den dag sjukpenningen avser samt i fråga

om annan sjukhjälp inom samma tid från det den försäkrade guldit det

belopp, varför ersättning begäres, allt vid äventyr att rätten förloras.

Preskriptionstiden räknas alltså enligt SFL från förfallodagen. Samma

princip bör enligt min mening gälla enligt den nya yrkesskadeförsäkringslagen.

Då samordningen inte gör det nödvändigt, att lika lång preskriptionstid

tillämpas inom båda försäkringarna och socialvårdskommitténs

förslag om tvåårig preskription inom yrkesskadeförsäkringen synes väl

avvägt, kan jag i detta avseende ansluta mig till vad kommittén föreslagit.

I enlighet med det anförda har i 29 § 1 st. departementsförslaget upptagits

ett stadgande, enligt vilket framställning om ersättning skall göras

inom två år, beträffande sjukpenning och livränta från den dag ersättningen

avser, i fråga om begravningshjälp från dagen för dödsfallet och

såvitt angår annan ersättning från den dag då den försäkrade guldit det

belopp, för vilket ersättning begäres, allt vid äventyr att rätten förloras.

En så utformad regel synes kunna tillämpas även i de jämkningsfall, som

kommittén avsett att reglera genom den förut berörda bestämmelsen i 18 §

4 mom. FYL, varför ett särskilt stadgande härom torde kunna avvaras.

Vad som upptagits i 29 § 2 st. av departementsförslaget överensstämmer

helt med stadgandet i 30 § 2 st. SFL, vilket synes lämpligt även för yrkesskadeförsäkringens

vidkommande.

I överensstämmelse med de principer, som hittills tillämpats då ÖL eller

YL ändrats, kommer jag att i det följande föreslå, att skador, som inträffat

innan den nya lagen trätt i kraft, skall regleras enligt äldre lag. Man måste

till följd härav räkna med att ersättningsanspråk enligt ÖL och YL kommer

att bli aktuella under en lång tid framåt. I den mån rätten till ersättning

i dylika fall är preskriberad redan vid den nya lagens ikraftträdande, bör

ersättningsrätten givetvis inte återupplivas. Skulle emellertid till följd av

de äldre bestämmelserna preskription inträda efter den nya lagens ikraftträdande,

synes det rimligt, att vederbörande ersättningstagare får åtnjuta

fördelen att få sitt ersättningsanspråk bedömt enligt preskriptionsreglerna

i den nya lagen. Ett stadgande av denna innebörd har därför intagits i

övergångsbestämmelserna.

Härefter återstår i detta sammanhang endast att taga ståndpunkt till

frågan, huruvida den nya lagen bör innehålla någon motsvarighet till det

i 3 § YL upptagna stadgandet, att ersättning inte skall utgå i anledning

av yrkessjukdom, som yppats mer än ett —- i vissa fall mer än tio — år

efter det vederbörande varit sysselsatt med farligt arbete. Grunden till

16 — Bihang till riksdagens protokoll 195-i. 1 samt Nr 60.

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj.ts proposition nr 00.

detta stadgande torde vara att söka i farhågor för att sambandsbedömningen

skulle bli alltför vansklig när en längre tid förflutit från det en arbetstagare

upphört att arbeta i farligt arbete och till dess en yrkessjukdom yppats

hos honom. Stadgandet leder emellertid till att ersättning måste vägras

även i sådana fall, där några bedömningssvårigheter inte föreligger utan

sjukdomen står i klart orsakssamband med arbetet. Denna konsekvens är

inte tilltalande. Drabbas en arbetstagare av en sjukdom, som av lagstiftningen

godkännes som yrkessjukdom och kan sjukdomen enligt eljest

tillämpade bedömningsprinciper ledas tillbaka till arbetet, bör ersättning

inte vägras av den anledningen att sjukdomen givit sig till känna först

sedan en viss tidrymd förflutit från det den sjuke slutade arbetet. Jag anser

därför, att stadgandet i 3 § YL inte bör överföras till den nya lagen.

30 §.

Denna paragraf, som i sak överensstämmer med 27 g ÖL och 21 § FYL,

innehåller speciella regler om ersättning framför allt till utlänningar,

som ej är bosatta här i landet.

31 g.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om skyldighet att

underrätta arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren

0 in inträffad yrkesskada. Den motsvarar i sak 33 g FYL, i vilken

paragraf sammanförts bestämmelserna i 20 g 1 och 2 p. ÖL samt 6 g 1 sb

1 och 2 p. YL.

32 g.

Denna paragraf reglerar anmälningsförfarandet vid yrkesskada.

Bestämmelser härom finnes nu i 21 g ÖL; lagens regler kompletteras

genom en särskild kungörelse av år 1928 med bestämmelser om anmälan

för den centrala olycksfallsstatistikens behov och om anmälan till

arbetarskyddsorganen. Mot OL:s regler svarande bestämmelser återfinnes

1 34 § FYL. Om läkarintyg stadgas i 6 g 1 mom. 2 st. ÖL resp. 8 § 1 inom.

2 st. FYL. I socialförsäkringsutredningens förslag behandlas dessa frågor

i 33 och 36 §§.

Frågan om anmälningsförfarandet vid yrkesskada har behandlats i propositionen

nr 178 s. 80—81, 125—126 och 153—154.

Departementschefen.

Detalj reglerna i fråga om anmälan av yrkesskada torde inte vara av den

natur, att de behöver intagas i lagen. I denna bör endast fastslås arbetsgivarnas

principiella skyldighet att avgiva anmälan till allmän sjukkassa

eller i vissa fall till försäkringsinrättningen samt sjukkassans skyldighet att

komplettera anmälan och vidaresända denna till försäkringsinrättningen.

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

De närmare reglerna härutinnan torde få utfärdas i administrativ väg under

beaktande av å ena sidan, att anmälningsskyldigheten får den omfattning

som erfordras med hänsyn till skadereglering, arbetarskydd och statistik,

och å andra sidan, att den inte göres mer betungande för arbetsgivarna och

sjukkassorna än som oundgängligen kräves för nämnda ändamål. Klart

torde vara, att man kan göra arbetsgivarnas anmälningsskyldighet mindre

omfattande än för närvarande.

Reglerna i denna paragraf har utformats i enlighet med den uppfattning,

åt vilken jag nu givit uttryck. Det må tilläggas, att genom vad i paragrafen

stadgas i fråga om läkarintyg de i propositionen nr 178 redovisade, under

remissbehandlingen av utredningens förslag framställda yrkandena på

denna punkt torde ha blivit tillgodosedda.

33—37 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer om utbetalning av ersättningar

in. in. motsvaras av 10 § 3 st., 13 § 1 st., 2 st., 3 st. 1 p. och 4—(i

st. samt 14 § 1 och 3 st. ÖL, 5 § 1 st. YL och 18 § 1 inom., 3—5 inom., 19 §

och 27 § FYL. Reglerna i 18 § 1 mom. och 3—5 mom. FYL har med vissa

ändringar upptagits under 18 § i utredningens förslag. Här må hänvisas

till s. 389—390 och 394 i kommitténs samt s. 318—319 i utredningens

betänkande.

Departemen t s chef en.

I departementsförslaget har ordningsföljden mellan bestämmelserna på

detta område ändrats i förhållande till vad nu gäller. Vidare har företagits

vissa smärre jämkningar i syfte att skapa något större frihet vid utbetalning

av ersättningar. Med anledning av att kommittén föreslagit -— 18 §

4 mom. FYL — att retroaktiv jämkning uppåt av ersättning må avse högst

två år må påpekas att i departementsförslaget inte medtagits någon dylik

bestämmelse, enär så ansetts obehövligt på grund av innehållet i de föreslagna

preskriptionsbestämmelserna i 29 § 1 st.

38 g.

Reglerna i denna paragraf om principerna för fastställandet

av försäkringsavgifterna överensstämmer, bortsett från vissa

redaktionella ändringar, med dem i 15 § ÖL och 28 § FYL.

Frågan om beräkning av försäkringsavgifter för arbetstagare, som ej

omfattas av sjukförsäkringen, har berörts ås. 196 i propositionen nr 178,

vartill här hänvisas.

39 §.

Enligt 16 § 1 st. ÖL skall som bidrag till bestridande av omkostnaderna

för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet för varje

försäkring i anstalten till statsverket erläggas en tilläggsavgift om

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

5 % av försäkringsavgiften. I fråga om socialförsäkringsbolagen uttages

enligt 16 § 2 st. ÖL ett motsvarande o in k o s t n a d s b i d r a g, fastställt

till 3 %. I sak helt oförändrade regler har av kommittén upptagits i

29 § FYL.

Departementschefen.

Som närmare framgår av kommitténs betänkande s. 395 har Socialförsäkringsbolagens

förening hemställt om nedsättning av ornkostnadsbidraget.

Avgörande för frågan såväl om tilläggsavgiften som om omkostnadsbidraget

är emellertid vilken ordning som i fortsättningen skall gälla för handhavandet

av yrkesskadeförsäkringen. I avbidan på ett ställningstagande

till detta problem har OL:s bestämmelser på denna punkt överförts till

förevarande paragraf efter vissa redaktionella ändringar.

40 §.

I 17 § ÖL föreskrives bl. a. skyldighet att lämna försäkringsrådet

och riksförsäkringsanstalten de uppgifter, som erfordras för

bedömningen av frågor om försäkringsplikt, försäkringsavgift och ersättning.

I socialvårdskommitténs förslag har motsvarande bestämmelser intagits

i 30 §. Vissa kompletteringar har dock förordats; härom hänvisas

till s. 395—396 i kommitténs betänkande. Kommitténs förslag har med

smärre redaktionella ändringar upptagits i förevarande paragraf.

41 §.

Denna paragraf, som i sak överensstämmer med 19 § ÖL och 31 § FYL,

innehåller vissa bestämmelser bl. a. om grunderna för beräkning

av försäkringsavgifter och premiereserv för försäkringar

i riksförsäkringsanstalten och om uppbörd av

avgifter. För undvikande av missförstånd vid jämförelse med SFL har

i tredje stycket inskjutits orden »debitering och».

42 §.

I 13 § 3 st. 2 p. ÖL resp. 5 § 2 st. YL finnes bestämmelser o in hur

er sättnings kostnad skall — i den män överenskommelse inte

träffas -—- fördelas mellan försä k ringsinrättningarna för

fall att den skadade varit försäkrad i olika inrättningar under skilda delar

av den tid, under vilken skadan ådragits. I kommitténs förslag har, i stället

för dessa bestämmelser, i 32 § 1 st. intagits en bestämmelse av innehåll

alt inrättningarna äger träffa överenskommelse i dylika fall.

Enligt 32 § 2 st. FYL äger inrättningarna träffa överenskommelse om

viss fördelning av kostnad, som föranledes av stadgandet om sammanräkning

av tidigare skada understigande 10 % invaliditet med senare skada.

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Departementschefen.

Lagfästes kommitténs förslag i 32 § 1 st., kommer detta indirekt att medföra,

att i de fall då överenskommelse ej träffas hela kostnaden kommer

att åvila den inrättning som enligt 33 § 1 st. i departementsförslaget skall

utbetala ersättningen. Jag delar emellertid den under remissbehandlingen

från såväl riksförsäkringsanstalten som Socialförsäkringsbolagens förening

framförda uppfattningen, att — såsom nu — i lagen för dessa fall direkt

skall utsägas vad som skall gälla, om annat ej överenskommes. På grund

härav har bestämmelsen härom i första stycket utformats i anslutning till

stadgandet i 5 § 2 st. YL. Den avvikelse från detta stadgande som gjorts

sammanhänger med att de tidsfrister, som nu finnes i YL, inte överförts

till den nya lagen; jag hänvisar härom till vad som anförts vid 29 §.

Andra stycket överensstämmer med vad kommittén föreslagit i 32 §

2 st. FYL.

43 §.

Denna paragraf innehåller vissa specialbestämmelser i fråga

om försäkring i de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen

och motsvarar i sak 29 § ÖL resp. 37 § 1 mom. FYL.

44 §.

Denna paragraf innehåller bl. a. bestämmelser om besvär hos försäk

ringsrådet över försök ring sinrättnings beslut. Bestämmelserna

motsvarar stadgandena i 33 § ÖL resp. 36 § FYL.

Departementschefen.

Beträffande besvärsbestämmelserna har under remissbehandlingen framförts

önskemål i två olika hänseenden. Svenska arbetsgivareföreningen

in. fl. har yrkat, att arbetsgivaren tillerkännes besvärsrätt i skaderegleringsmål.

Emellertid förhåller det sig så, att det i förekommande lagstiftning i

allmänhet ej brukar närmare angivas vem som i olika sammanhang äger

föra talan mot ett beslut. Frågan härom har ansetts böra avgöras med

ledning av de allmänna regler, som gäller i fråga om behörighet vid överklagande

av beslut. Det synes ej finnas anledning att för detta rättsområde

i lagen ta närmare ståndpunkt till frågan om besvärsrätt. Frågan härom

torde få överlämnas till rättstillämpningen. Att märka är i detta sammanhang

att försäkringsrådet, utan att besvär anförts, äger upptaga ett försäkringsärende

till prövning.

Svenska sjöfolksförbundet har framställt önskemål om att för sjömän, anställda

å fartyg i utrikes fart, besvär stiden skall räknas först från det sjömannen

återkommit till Sverige. Emellertid finnes ej några bestämmelser

om sättet för delgivning av försäkringsinrättningens beslut. Någon strikt

tillämpning av besvärstidsbestämmelsen kan på grund härav ofta inte äga

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Knngl. Maj:ts proposition nr 60.

rum. För övrigt torde sjömännens intressen bli tillgodosedda genom att

man vid tillämpning av bestämmelsen i tredje stycket om försäkringsrådets

prövningsrätt tager hänsyn till ifrågavarande sjömäns och andra liknande

kategoriers speciella förhållanden. Några bestämmelser om särskilda besvärstider

för vissa persongrupper anser jag mig sålunda ej ha anledning

att föreslå.

Den nuvarande bestämmelsen att försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt

har inte överförts till den nya lagen, enär bestämmelsen härom

torde ha sin plats i stämpelförordningen.

45—48 §§.

I fråga om dessa paragrafer hänvisas till avsnittet om frivillig försäkring

i den allmänna motiveringen. Här må endast tilläggas att i 48 §''

undantag gjorts för 43 §, enär denna avser att reglera vissa för den obligatoriska

försäkringen aktuella speciella förhållanden.

49 §.

Enligt denna paragraf, som motsvarar 30 § ÖL och 38 § FYL, är avtal

om ersättning i allmänhet utan verkan mot den ersättning

s b e r ä 11 i g a d e. Om bortses från den frivilliga försäkringen föreligger

viss avtalsfrihet endast i de i 30 och 36 §§ omnämnda fallen.

50 §.

1 denna paragraf stadgas förbud att utmäta fordran å ersättning,

som innestår hos försäkring sinrättningen,

och att överlåta rätten till ännu ej förfallen ersättning.

Motsvarande bestämmelse finnes i 31 § ÖL resp. 39 § FYL. I departementsförslaget

har bestämmelsen utformats i överensstämmelse med vad som

stadgas i 105 § SFL.

51 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om avräkning från

skadestånd av ersättning enligt yrkesskadeförsäkring

s 1 a g e n och om regressrätt.

Gällande bestämmelser.

Enligt 12 § 1 st. ÖL är den, som äger rätt till ersättning enligt lagen, ej

därav hindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen,

som till följd av olycksfallet må tillkomma honom enligt allmän

lag eller särskild författning. Vad försäkringsinrättning utgivit enligt ÖL

äger inrättningen jämlikt 12 § 2 st. söka åter av arbetsgivare, som uppsåtligen

förorsakat skadan, och av annan, som vållat skadan eller oberoende

av vållande enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd, såvida ej även han

drabbats av olycksfallet och på grund därav är berättigad till ersättning

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj:Is proposition nr 60.

enligt ÖL. Inrättningen äger dock återkräva endast vad ersättningstagaren

varit berättigad att utbekomma av den skadeståndspliktige.

Beträffande den närmare innebörden av dessa bestämmelser samt uppkomna

frågor om lagändring hänvisas till yrkesskadebetänkandet s. 304

—316.

1 motsats till vad som gäller enligt ÖL föreligger icke någon regressrätt

inom den allmänna sjukförsäkringen. I 107 § SFL stadgas nämligen förbud

för allmän sjukkassa att återkräva sina utgifter för sjukhjälp av den, som

i anledning av sjukdomen är skyldig att utgiva skadestånd till den försäkrade.

Från det skadestånd, vartill den försäkrade kan vara berättigad, skall

emellertid avräknas vad han uppburit eller ägt uppbära enligt den obligatoriska

sjukförsäkringen. Motsvarande avräkningsskyldighet är icke föreskriven

i fråga om den frivilliga sjukförsäkringen.

Enligt 25 § lagen om försäkringsavtal gäller olika regressbestämmelser

för olika slag av försäkringar. Vid skadeförsäkring — d. v. s. försäkring

där omfattningen av försäkringsgivarens förpliktelser bestämmes av den

inträffade skadan — föreligger regressrätt för försäkringsgivaren, dock endast

mot den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet

eller som enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han

är vållande till skadan eller icke. Vid liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkring

föreligger däremot i regel icke någon regressrätt för försäkringsgivaren.

Om emellertid försäkringsgivaren i avtal om olycksfalls- eller sjukförsäkring

förbundit sig att utge ersättning med det verkliga beloppet av de utgifter

och förluster, som olycksfallet eller sjukdomen medfört, gäller samma

regressregler som vid skadeförsäkring. Det är att märka, att försäkringsavtalslagens

regressregler inte är tvingande utan kan sättas ur kraft genom

försäkringsavtalet.

Socialvårds kommitténs förslag.

Med hänsyn främst till att hela skadeståndsrätten står inför en revision

finner socialvårdskommittén riktigast att endast föreslå sådana ändringar

i OL:s regler, som är påkallade av särskilda skäl och som icke kan förutsättas

komplicera en kommande fullständig omläggning av skadeståndsrätten.

Från denna utgångspunkt förordar kommittén, att bestämmelsen i 12 §

1 st. ÖL upptages i yrkesskadeförsäkringslagen utan någon ändring i sak.

Även enligt kommitténs förslag skall alltså den, som äger rätt till ersättning

på grund av försäkringen, ha rätt att göra gällande det anspråk på skadestånd

utöver ersättningen, som må tillkomma honom enligt allmän lag eller

särskild författning. Stadgandet härom återfinnes i förslagets 41 §.

Däremot anser kommittén det motiverat att genomföra vissa ändringar i

OL:s regler om regressrätt. I detta avseende föreslår kommittén, att försäkringsinrättning

skall ha regressrätt mot envar, som uppsåtligen eller

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

genom grov vårdslöshet A''ållat skadan eller enligt i lag given bestämmelse

är skyldig att utgiva skadestånd evad han är vållande till skadan eller icke.

Då arbetsgivaren f. n. är regresspliktig endast om han uppsåtligen förorsakat

skadan, innebär förslaget en utvidgning av regressrätten gentemot

honom. För andra än arbetsgivaren innebär förslaget däremot eu inskränkning

bl. a. såtillvida, att regressplikt icke såsom nu är fallet kommer att

föreligga då skadan förorsakats av vårdslöshet, som ej kan betecknas som

grov. Förslaget överensstämmer nära med de regressregler, som enligt lagen

om försäkringsavtal gäller vid skadeförsäkring. Den skiljaktigheten föreligger

dock, att enligt förslaget regressrätt vid s. k. strikt skadeståndsansvar

endast skall föreligga i de fall, då skadeståndsansvaret är fastslaget i skriven

lag, t. ex. bilansvarighetslagen.

Utöver vad som framgår av det anförda föreslår kommittén vissa ändringar

i eller tillägg till de nu gällande regressbestämmelserna.

En närmare redogörelse för och motivering av kommitténs förslag återfinnes

å s. 316—323 i yrkesskadebetänkandet.

Två av kommitténs ledamöter (hrr Birke och Hagård) samt en av kommitténs

sakkunniga (hr Hedenström) anser, att det inför en kommande

revision av skadeståndsrätten vore lämpligast att utan ändring överföra

ÖL 12 § 2 st. till yrkesskadeförsäkringslagen.

Yttrandena över kommitténs förslag.

Svea hovrätt påpekar, alt i 12 § 1 st. ÖL förelåge eu otydlighet däruti, att

lagtexten icke läte förstå att rätten till skadestånd inskränkte sig till rätt

till den gottgörelse den skadade varit berättigad att utfå, därest jämkning

icke ägt rum enligt 25 § i lagen. Sådan tolkning hade emellertid numera

antagits och vore den icke riktig, skulle detta medföra, att en av försäkringsanstalten

med stöd av sistnämnda lagrum beslutad nedsättning bleve helt

eller delvis verkningslös. Vidare ville hovrätten till övervägande anbefalla

eu sådan ändring av gällande rätt, att den skadade, om han vore försäkrad

mot yrkesskada, uteslutande skulle ha att hålla sig till social försäkringsinrättning

i fråga om sådan ersättning, som innefattades i försäkringen.

Vid trafikolyckor och eljest, då den skadeståndsskyldige tecknat ansvarighetsförsäkring,

kunde det för den skadade — åtminstone såvitt rörde smärre

ersättningsbelopp — te sig som en onödig omgång att behöva göra upp med

Ivå försäkringsinrättningar.

Beträffande regressrätten innebure kommitténs förslag att sådan rätt

vore utesluten i de fall då svensk rätt utanför de i lag reglerade situationerna

erkände skadeståndsskyldighet vid farlig verksamhet. Ett undantagande

av dessa fall måste dock te sig godtyckligt. Hade man intagit den

ståndpunkten att viss jämförelsevis farlig verksamhet skulle bära bördan

av de skador den orsakade, syntes man ock reservationslöst böra medgiva

regressrätt mot den som dreve sådan verksamhet. Därest regressrätten icke

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

utsträcktes till att omfatta samtliga, som hade att svara för farlig verksamhet,

syntes övervägande skäl tala för att regressansvaret, utöver fall

av uppsåt och grov vårdslöshet, inskränktes till situationer, då skada uppstått

till följd av biltrafik. Det vore härvid främst förefintligheten av den

obligatoriska trafikförsäkringen, som motiverade att kostnaderna för ett

trafikolycksfall borde stanna å trafikförsäkringsanstalt och icke å social

försäkringsinrättning.

Riksförsäkringsanstcdten finner frågan om frihet från regressplikt i fall

av enkelt vållande vara av sådan art, att den borde avgöras i samband med

spörsmålet om skadeståndsskyldighet över huvud taget vid sådant vållande.

Anstalten hade sedan en följd av år utövat regressverksamhet enligt ÖL i

betydande omfattning. Det hade därvid ytterst sällan förekommit att den

skadevållande velat bestrida anstaltens regressrätt såsom sådan vid enkelt

vållande. Snarare skulle det med skadeståndsrättens nuvarande utformning

kunna av den skadevållande uppfattas som en förmån, om olycksfallsersättning

ej regressvis återkrävdes. Borttagandet av skadeståndsskyldighet

vid enkelt vållande, i vad avsåge regressplikten mot social olycksfallsförsäkringsinrättning,

skulle medföra betänkliga ojämnheter i rättstillämpningen.

På grund av vad sålunda anförts funne sig anstalten böra avstyrka

kommitténs förslag om borttagande av regressrätt vid enkelt vållande.

Anstalten biträder förslaget att regressanspråk skall kunna framställas

mot arbetsgivaren även vid grovt vållande. Däremot anser anstalten, att

bestämmelserna om regressplikt för arbetsgivaren vid fall av strikt ansvar

kan anses stötande när ingen eller otillräcklig ansvarighetsförsäkring finnes

och avstyrker fördenskull kommittéförslaget om utsträckning av arbetsgivarens

regressansvar i denna del.

Vad beträffar spörsmålet om regressplikt för arbetsledare anför anstalten.

I detta fall utövas ej regressrätten vid enkelt vållande av vare sig anstalten

eller de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen. Detsamma torde

även gälla regressrätten mot arbetskamrat till den skadade, i vart fall då

skadan skett i det egentliga arbetet, där ju en av vederbörande tecknad

privat ansvarighetsförsäkring ej är gällande. Under sådana förhållanden

synes det icke erforderligt att utfärda särskilda lagbestämmelser om inskränkning

av regressrätten mot arbetsledare och andra i arbetsgivarens

tjänst anställda.

Socialförsäkringsbolagens förening har intet att erinra mot den av kommittén

föreslagna utvidgningen av arbetsgivarens regressplikt till att avse

jämväl grovt vållande och framhåller, att ehuruväl en sådan bestämmelse

torde bli av ringa ekonomisk vikt den dock icke torde vara utan sin betydelse

för skyddsarbetet. Ytterligare utvidgning av regressrätten i förevarande

avseende borde dock icke ske. Föreningen funne önskvärt, att den

inställning hos de till föreningen anslutna försäkringsinrättningarna, som

funnes till frågan om arbetsledarnas ansvar och varom föreningen givit

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

upplysning i sitt å s. 315 i yrkesskadebetänkandet refererade yttrande, lagfästes,

men ansåge att tillräckliga skäl icke anförts för att regressrätten

generellt skulle slopas vid enkelt vållande. Socialförsäkringen skilde sig

från skadeförsäkringen i sådana avseenden, att ett annat betraktelsesätt

här finge anläggas än det, varåt försäkringsavtalslagen gåve uttryck. Enligt

föreningens mening hade kommittén i hög grad underskattat regressansvarets

preventiva funktion även vid enkelt vållande. Därest av lagtekniska

eller andra skäl arbetsledare och vissa med dem i förevarande hänseende

jämställda arbetare icke genom en lagbestämmelse skulle kunna befrias

från regressansvar gentemot försäkringsinrättningarna vid enkelt vållande

utan att samtidigt inrättningarna betoges sin regressrätt gentemot tredje

man vid dylikt vållande, hemställde föreningen, att hittillsvarande bestämmelse

i 12 § 2 st. ÖL bibehölles i avvaktan på förestående allmän revision

av skadeståndsrätten.

Under det att såväl Svenska arbetsgivareföreningen som Svenska tantarbetsgivareföreningen

avstyrker förslaget i vad det gäller ökade möjligheter

till regresskrav mot arbetsgivare, förordar Tjänstemännens centralorganisation

bestämt, att lagen utformas i enlighet med kommitténs förslag.

Landsorganisationen godtar i princip kommittéförslaget rörande

socialförsäkringsinrättningarnas regressrätt men avstyrker, att regressansvar

— i motsats till vad nu är fallet — skall kunna göras gällande mot

vållande medskadad.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller, att det ur den privata

ansvarighetsförsäkringens synpunkt givetvis tedde sig önskvärt att få

regressförfarandet olika försäkringsinrättningar emellan i görligaste mån

begränsat. I sådant syfte hade på olika områden träffats överenskommelser

mellan de privata försäkringsbolagen, varvid frågans ekonomiska betydelse

tillmätts mindre vikt än den omständigheten, att regressförfarandet

i och för sig vore improduktivt och därför så långt sig göra läte borde undvikas.

Förbundet ansåge sig kunna acceptera såväl kommitténs ändringsförslag

som ett bibehållande av regressrätten även vid enkelt vållande. Valdes

sistnämnda alternativ borde emellertid syftet att befria arbetsledare

och andra med honom jämförliga från regressansvar vid enkelt vållande

tillgodoses genom att hittillsvarande praxis stadfästes genom uttryckligt

stadgande härom i lagtexten. På grund av den olika omfattning av regressplikten

för arbetsgivare och andra, som för närvarande gällde, kunde vid

regress mot trafikförsälcringsanstalt i anledning av trafikskada uppkomma

i rättspraxis hittills ej helt lösta regresspörsmål. Kommitténs förslag ställde

arbetsgivare på samma linje som andra i regresshänseende och därmed

skulle dessa speciella spörsmål bortfalla. Då det förefölle riktigast, att skadan

i dylika fall belastade trafikförsäkringen syntes någon berättigad erinran

ej kunna framställas mot den föreslagna ändringen.

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Socialförsäkringsutredningens förslag.

Socialförsäkringsutredningen framhåller, att reglerna i SFL och ÖL om

skadestånd inte överensstämmer. I vart fall vid en samordning mellan de

båda försäkringarna syntes en överensstämmelse vara det naturliga. Emellertid

påginge förarbetena för revision av skadeståndsrätten och utredningen

ansåge det därför vara att föredraga, att man bibehölle olika bestämmelser

i förevarande hänseende framför att man genom att förenhetliga

reglerna intoge en ståndpunkt, som föregrepe den allmänna skadeståndsutredningen.

Utredningen hade därför inte funnit sig böra föreslå

ändring av 107 § andra stycket SFL eller 41 § första stycket i förslaget till

yrkesskadeförsäkringslag. Höjningen av sjukpenningbeloppen och samordningen

med yrkesskadeförsäkringen innebure visserligen att en regressrätt

för sjukkassa skulle få större ekonomisk betydelse. Utredningen ansåge

emellertid denna omständighet inte utgöra tillräckligt skäl för att återinföra

den i SFL avskaffade regressrätten för sjukkassa. Om efter samordningen

regressrätt sålunda inte konnne att föreligga vid yrkesskada, i den mån

ersättning på grund av skadan utgåves av sjukförsäkringen, utgjorde detta

ett starkt skäl att avskaffa regressrätten även inom yrkesskadeförsäkringen.

Utan att, med hänsyn till läget på skadeståndsrättens område, vilja

framlägga något förslag ville utredningen endast fästa uppmärksamheten

på ett av samordningen föranlett skäl, som borde beaktas vid prövningen

av frågan om regressrätt skulle finnas eller inte.

Yttrandena över utredningens förslag.

Riksförsäkringsanstalten upplyser, att regressinkomsterna inom yrkesskadeförsäkringen

beräknades utgöra omkring 3 milj. kr. årligen, vilket

motsvarade ungefär 2 procent av försäkringsavgifterna. Antalet regressärenden

avsåge till 85 procent skador, orsakade av motorfordon, men motorfordonsskadornas

andel i de inflytande regressbeloppen kunde förmodas

vara än högre, enär dessa skador allmänt sett vore svårare än andra yrkesskador.

Uppskattningsvis kunde antagas, att om vid en samordningstid av

90 dagar enligt utredningens förslag sjukkassorna icke skulle äga regressrätt

för yrkesskador, socialförsäkringens regressinkomster skulle minska

med cirka 2 milj. kr. årligen innebärande en oberättigad kostnadsavlastning

med motsvarande belopp för framförallt trafikförsäkringen. Med hänsyn

till storleken av regressinkomsterna och ändamålet med regressrätten inom

den gällande yrkesskadeförsäkringen — som vore att genom dess utövande

kostnaderna för skadefall överfördes till att slutligt åvila den verksamhet,

som ansetts rätteligen böra bära desamma —- ansåge anstalten, att vid samordningen

regressrätten för yrkesskador i sin helhet borde bibehållas, oavsett

huruvida ersättning för sådana skador utgåves av yrkesskadeförsäkringen

eller sjukförsäkringen. Sjukkassornas regressrätt borde emellertid

inte begränsas till yrkesskador. Anstalten funne såväl från praktisk syn
-

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

punkt som av principiella och ekonomiska hänsyn starkt sakligt motiverat,

att sjukkassorna vid eu samordning icke fråntoges regressrätt beträffande

inom den obligatoriska sjukförsäkringen reglerade skadefall, oavsett om

skadorna inträffat i arbetet eller icke. Med stöd av det statistiska material,

som förelåge, kunde det belopp för år, som den obligatoriska sjukförsäkringen

skulle kunna återvinna från trafikförsäkringen, uppskattas vara

av storleksordningen 10 milj. kr., hänförande sig till skador både i och

utom arbetet. Anstalten hölle före, att det vid en samordning icke behövde

möta alltför stora svårigheter att finna lämpliga former för regressrättens

utövande. Nödig effektivitet och enhetlighet syntes vara att vinna genom

samverkan mellan sjukförsäkringens och yrkesskadeförsäkringens organ,

i synnerhet om de båda försäkringarna erhölle ett centralorgan, som

komme att vara tillsynsmyndighet för sjukförsäkringen och samtidigt ensamt

omhänderha yrkesskadeförsäkringens arbetsuppgifter. På grund av

det anförda ville anstalten föreslå -— förutom att regressrätt bibehölles

inom yrkesskadeförsäkringen — att i SFL infördes en regressbestämmclse,

i huvudsak motsvarande den, som komme att gälla för förstnämnda försäkring.

Hithörande spörsmål har i övrigt berörts av T''jänstemånnens centralorganisation,

som med hänsyn till alt regressrätt ej föreligger enligt SFL

tinner starka skäl tala för att regressrätten helt avskaffas även inom yrkesskadeförsäkringen.

Departementschefen.

Såsom framhållits av socialvårdskommittén och socialförsäkringsutredningen

pågår f. n. arbete för en reformering av den allmänna skadeståndsrätten.

Jag vill erinra om att en av Kungl. Maj :t utsedd utredningsman,

protessorn Ivar Strahl, i samråd med representanter från Danmark och

Norge redan verkställt en förberedande utredning angående lagstiftning

på skadeståndsrättens område (SOU 1950: 16) och att chefen för justitiedepartementet

därefter, enligt bemyndigande av Kungl. Maj :t den 23 maj

1952, tillsatt två kommittéer för att i nordiskt samarbete verkställa revision

dels av lags tit tningen om ersättning för skada till följd av bruk av

motorfordon och dels av principerna för stats och kommuns skadeståndsansvar.

Avsikten torde vara att på ett senare stadium vidga revisionsarbetet

till att omfatta även andra delar av skadeståndsrätten.

Förhållandet mellan skadestånd och försäkring är eu mycket omdiskuterad

och invecklad fråga, som torde komma att upptagas till behandling

under arbetet på en reformering av skadeståndsrätten. Under sådana omständigheter

är det angeläget att på det begränsade område, det nu gäller,

undvika sådana lösningar, som kan verka prejudicerande. Ur denna synpunkt

kan det ifrågasättas, om inte de nuvarande bestämmelserna i ÖL

om skadestånd och regress borde överföras till den nya lagen utan någon

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ändring i sak. Det skulle emellertid betyda, att olika regler i dessa avseenden

komme att gälla inom yrkesskadeförsäkringen och sjukförsäkringen,

vilket knappast kan anses rationellt sedan de båda försäkringarna

samordnats. .Tåg kommer därför att i det följande föreslå en för den samordnade

försäkringen enhetlig reglering av hithörande frågor. Innan jag

lämnar en redogörelse för de lösningar, jag stannat för, vill jag emellertid

starkt betona, att de är avsedda som ett provisorium i avbidan på det resultat,

vartill utredningen rörande skadeståndsrättens framtida gestaltning

kan komma, och att de därför inte i något avseende bör anses som bindande

för reformarbetet inom skadeståndsrätten.

I 12 § 1 st. ÖL föreskrives, att den, som äger rätt till ersättning enligt

ÖL, inte därav är hindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver

ersättningen, som i följd av olycksfallet må tillkomma honom enligt

allmän lag eller särskild författning. Av stadgandet, som avser såväl obligatorisk

som frivillig försäkring, följer, att avdrag från skadeståndet skall

ske med vad försäkringen utgivit till den skadeståndsberättigade. Om

denne själv medverkat till skadan och skadeståndet till följd härav jämkas,

avdrages emellertid endast så stor del av försäkringsersättningen, som svarar

mot graden av den skadeståndsskyldiges vållande. Antag t. ex. att A

genom B:s vållande tillfogats en skada, som gjort att A gått förlustig en

dagsförtjänst å 12 kr., och att A på grund av skadan äger uppbära sjukpenning

från yrkesskadeförsäkringen med 9 kr. Om A befinnes själv ha

medverkat till skadan t. ex. med 1/3, skall skadeståndet jämkas till 2/s av

vad som eljest skolat utgå, d. v. s. till 8 kr., och avdrag ske med a/3 av sjukpenningen

eller med 6 kr. Resultatet blir alltså, att A utöver sin sjukpenning

från försäkringen, 9 kr., äger uppbära skadestånd av B med 2 kr. Därjämte

är B på grund av regressreglerna, till vilka jag strax återkommer,

skyldig att till försäkringsinrättningen utgiva 2/3 av sjukpenningen eller

6 kr. Omfattningen av B:s skadeståndsskyldighet påverkas alltså inte av

att A är försäkrad, medan försäkringen för Ars vidkommande medför den

fördelen att han undgår att till fullo drabbas av de konsekvenser, som han

på grund av sin medverkan till skadan i och för sig förskyllt.

Ett mot 12 § 1 st. ÖL svarande stadgande återfinnes i 107 § 2 st. SFL,

som föreskriver skyldighet för den, som äger rätt till skadestånd i anledning

av sjukdomsfall, att från skadeståndet avräkna vad han på grund av

den obligatoriska sjukförsäkringen uppburit eller ägt uppbära från allmän

sjukkassa. Motsvarande avräkningsskyldighet är inte föreskriven beträffande

den frivilliga försäkringen. Det nyssberörda stadgandet i SFL, som

inte kommenterats närmare i förarbetena till lagen, synes böra förstås så,

att avdrag skall ske med hela det belopp som utgår från allmän sjukkassa

även i de fall, där den ersättningsberättigade tilldömes ett jämkat skadestånd.

I detta avseende skiljer sig alltså SFL från ÖL. Då SFL is regler

synes ägnade att underlätta tillämpningen av de regressregler, som jag

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition nr t>0.

kommer att föreslå, anser jag att den nya yrkesskadeförsäkringslagen i

förevarande hänseende bör utformas på samma sätt som SFL. Ett stadgande

av samma innebörd som 107 § 2 st. har därför upptagits i 1 st. av

förevarande paragraf.

Efter den omkonstruktion av sjukförsäkringen, som beslutats i år, synes

tillräckliga skäl inte föreligga att i fråga om avdragsskyldigheten bibehålla

den skillnad, som i SFL göres mellan obligatorisk och frivillig försäkring.

Det skulle nämligen hetyda, att den som blir obligatoriskt försäkrad för

tilläggssjukpenning skulle sättas i sämre ställning än den, som själv försäkrat

sig för tilläggssjukpenning; den förre skulle från eventuellt skadestånd

vara skyldig att avräkna såväl grundsjukpenningen som tilläggssjukpenningen

medan den senare endast skulle få vidkännas avdrag för grundsjukpenningen.

Stadgandet i 107 § 2 st. SFL, som tillkom då den obligatoriska

sjukpenningförsäkringen var avsedd att omfatta endast en för alla

lika grundsjukpenning, synes därför böra ändras så att det kommer att

avse jämväl frivillig försäkring.

Vad härefter angår regressfrågan, tillerkänner ÖL (12 § 2 st.) försäkringsinrättningarna

en i princip oinskränkt rätt att återkräva utgiven ersättning

av den, som är skadeståndsskyldig. Ett viktigt undantag från

denna regel göres doek såtillvida, att regressrätt inte föreligger mot arbetsgivaren

med mindre han uppsåtligen förorsakat skadan; denna inskränkning

är motiverad därav, att arbetsgivaren bestrider kostnaderna för försäkringen.

En helt annan ståndpunkt till regressfrågan intar SFL, som i

107 § 1 st. stadgar förbud för sjukkassorna att av den, som är skyldig att

gälda skadestånd till försäkrad, återkräva sina utgifter för utgiven sjukhjälp.

Till följd av samordningen kommer sjukkassorna att få övertaga regleringen

av praktiskt taget alla yrkesskador, de kortvariga helt och hållet

och de långvariga under samordningstiden. Att inom sjukförsäkringen ha

olika regressregler för yrkesskador och andra skador skulle i hög grad

minska de fördelar man velat vinna genom samordningen och bör därför

inte komma i fråga. Inte heller skulle det vara tillfredsställande att för

yrkesskadornas vidkommande tillämpa skilda regressregler i fråga om ersättning

som utgives från sjukkassa och ersättning som utgives från riksförsäkringsanstalten

eller därmed jämförligt bolag; denna lösning kan

därför inte rekommenderas. En utväg vore givetvis att helt avskaffa regressrätten

även inom yrkesskadeförsäkringen men en sådan åtgärd skulle måhända

få konsekvenser som inte kan överblickas i det sammanhang det

här gäller. Det återstår därför enligt min mening ingen annan utväg än att

söka åstadkomma likartade regressregler för sjukförsäkringen och yx-kesskadeförsäkringen,

utformade på sådant sätt att de utan större svårigheter

kan tillämpas inom båda försäkringarna.

Såsom nyss nämnts är det regressansvar, som är föreskrivet i ÖL,

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

255

mindre omfattande för arbetsgivaren än för andra. Mot arbetsgivaren föreligger

sålunda regressrätt endast om han uppsåtligen förorsakat skadan,

under det att andra än arbetsgivaren är regresspliktiga inte blott vid uppsåt

utan även vid vårdslöshet — vare sig denna kan betecknas som grov eller

ej — och vid s. k. strikt skadeståndsansvar. Den skillnad, som sålunda

göres mellan arbetsgivaren och andra, har givit upphov till en del ganska

komplicerade rättsfrågor. Med hänsyn härtill och då enligt min mening

anledning saknas att beträffande vanliga sjukdomar stadga mindre regressansvar

för arbetsgivaren än för andra, anser jag, att den nya lagstiftningen

bör utformas så, att regressansvaret blir lika för alla. För att nå

detta resultat måste man något vidga arbetsgivarens regressansvar vid

yrkesskador och i motsvarande mån inskränka regressansvaret för andra.

Vid de avvägningsproblem, som härvid uppkommer, anmäler sig en rad

skilda synpunkter, som alla kräver beaktande. Bl. a. bör tillses, att lagstiftningen

ej leder till alltför stora administrativa svårigheter eller till

godtycklighet i tillämpningen; härvid är särskilt att märka att sjukkassorna

åtminstone i regel inte kommer att ha tillgång till juridiskt skolad

personal. Även regressrättens ekonomiska betydelse för sjuk- och yrkesskadeförsäkringen

bör givetvis beaktas vid reglernas utformning; i sistnämnda

hänseende vill jag peka på att den ojämförligt största delen av de

nuvarande regressinkomsterna hänför sig till skador, som uppkommit i

samband med trafik med motorfordon. Efter att ha övervägt olika lösningar

har jag i nuvarande läge stannat för att föreslå regressrätt mot

envar, som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet orsakat skadan eller —- när skadan uppkommit vid trafik med motorfordon som avses i trafikförsäkringslagen

— enligt lag är skadeståndsskyldig oavsett om han vållat

skadan eller ej. Departementsförslaget har utformats i enlighet härmed.

52 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om hörande av vittne,

sakkunnig eller part vid allmän underrätt för vinnande

av utredning i försäkringsärende. Den nuvarande bestämmelsen i 23 § ÖL

avser endast vittne och sakkunnig, medan socialvårdskommittén föreslagit

— 35 § FYL — att bestämmelsen skall avse jämväl hörande av part under

sanningsförsäkran. I departementsförslaget har hithörande bestämmelser

kompletterats med föreskrifter om laga domstol, om ersättning till den

som skall höras in. in.

53 §.

I denna paragraf stadgas förbud för socialförsäkringsbolag

att, där ej annorlunda stadgas, meddela annan försäkring

än enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Denna paragraf motsvarar

37 § 2 inom. FYL samt delvis 35 § 3 st. ÖL.

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

54 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser, varigenom riksförsäkringsanstalten

kan — på samma sätt som socialförsäkringsbolag

— helt eller delvis övertaga socialförsäkringsbolags

försäkringsbestånd. Motsvarande bestämmelser finnes i

35 § 4—5 st. ÖL resp. 47 § FYL. De jämkningar som vidtagits är föranledda

av att 1917 års lag om försäkringsrörelse, som låg till grund för

OL:s bestämmelser, år 1948 ersatts av en ny lag om försäkringsrörelse

med delvis annat innehåll.

55 §.

I denna paragraf regleras rätten för riksför säkring sanstalten

att i enskilda fall övertaga utgivandet av

e rsättning. Bestämmelsen motsvaras av 35 § 3 st. sista punkten ÖL

resp. 46 § FYL. Sistnämnda bestämmelse men ej den i ÖL gäller även socialförsäkringsbolag.

I organisationsfrågans nuvarande läge torde det vara

lämpligast att ej vidtaga någon saklig ändring i vad nu gäller i förevarande

hänseende.

56 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om tystnadsplikt för

riksför säkrings anstaltens och försä k ringsrådets befattningshavare.

Motsvarande bestämmelser finnes i 18 § ÖL resp.

40 § FYL.

57 §.

Denna paragraf innehåller vissa straffbestämmelser. I ÖL finnes

straffbestämmelser intagna i 34 § och i YL i 6 § 1 st. 3 p.

Socialvårdskommitténs förslag.

Kommittén har föreslagit vissa ändringar i fråga om straffbestämmelserna;

härom hänvisas till 43 § FYL samt s. 400 i betänkandet.

Yttrandena över kommitténs förslag.

Svea hovrätt föreslår, att bestämmelserna om straff vid försummad anmälan

m. m. kompletteras med föreskrifter om vite. Enligt hovrättens mening

torde det föreslagna stadgandet om straffrihet vid rättande av oriktig

uppgift sakna betydelse vid tillämpning av allmänna strafflagen. Till undvikande

av vanskliga straffrättsliga bedömanden borde dock hänvisningen

till strafflagen utgå och strafflatituden bestämmas till dagsböter eller fängelse

i högst 6 månader; vid detta alternativ borde den nyssnämnda strafffrihetsbestämmelsen

kvarstå oförändrad.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening blir en bestämmelse om bötes
-

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

straff vid uppsåtligt lämnande av oriktig uppgift utan praktisk betydelse och

i viss mån vilseledande. Anstalten fortsätter.

Vad beträffar fordran å grov oaktsamhet måste det ifrågasättas, om ej

skäl föreligga att på nu ifrågavarande område ställa strängare fordringar

å aktsamheten hos uppgiftslämnaren än vad som är fallet i t. ex. skattestrafflagen.

Skattemyndigheterna ha särskilda kontrollanordningar för

granskning av de uppgifter, som skola läggas till grund för skattens fastställande.

Riksförsäkringsanstalten återigen har vid sin premiedebitering

ej tillnärmelsevis samma möjlighet att utöva kontroll beträffande de till

grund för debiteringen liggande uppgifternas riktighet. De försäkringspliktiga

bruka också som regel anföra olika förklaringar till oriktigheterna,

vilka förklaringar väl ej kunna av riksförsäkringsanstalten godtagas men

dock måhända skulle av domstol befinnas tillräckliga för att vederbörande

skulle undgå ansvar för grov oaktsamhet.

Det är av vikt för riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet, att

arbetsgivare, som utan nöjaktig förklaring lämnar oriktig dagsverks- och

löneuppgift, göres ansvarig härför.

På grund av det anförda föreslår riksförsäkringsanstalten att lämnande

av oriktigt meddelande skall vara belagt med böter, om det ej är fråga om

ringa oaktsamhet.

Departementschefen.

Första och tredje styckena överensstämmer med kommitténs förslag och

torde ej tarva närmare kommentar. Anledning att införa vitesbestämmelser

anser jag inte föreligga.

Lämnande av oriktiga uppgifter med bedrägeriuppsåt bör enligt min mening

bedömas helt enligt strafflagen. Oriktiga uppgifter kan emellertid

lämnas till försäkringsorganen utan att uppgiftslämnaren har något dylikt

uppsåt. I sådant fall kan ansvar ej ådömas enligt strafflagen. Straffbestämmelser

erfordras därför i yrkesskadeförsäkringslagen. Jag är emellertid

inte beredd att där föreslå straffbestämmelser för lämnande av oriktiga

uppgifter annat än när detta skett medvetet eller av grov vårdslöshet. Frivilligt

rättande av oriktiga uppgifter bör i bedrägerifallen bedömas enligt

strafflagens bestämmelser om tillbakaträdande från brott. De fall, som

straffbelägges i yrkesskadeförsäkringslagen, torde närmast ha karaktären

av ordningsförseelser. För dessa fall torde anledning saknas att införa en

särskild bestämmelse om straffrihet vid frivilligt rättande av uppgiften.

Enligt såväl 34 § 4 st. ÖL som 43 § 4 st. FYL skall böterna tillfalla riksförsäkringsanstaltens

olycksfallsförsäkringsfond. Denna bestämmelse har

uteslutits i departementsförslaget; böterna skall i enlighet härmed tillfalla

kronan.

58 §.

Enligt denna paragraf, som överensstämmer med 28 § ÖL och 42 § FYL,

äger Kungl. Maj:t träffa avtal med främmande makt om tilllämpning

av ettdera landets lag.

17—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

59 §.

Denna paragraf, som avser tillämpningsföreskrifter, motsvarar

32 § ÖL resp. 44 § FYL.

60—63 §§.

Enligt de vedertagna principerna för lagstiftningen på detta område ges

ny lag tillämpning på skador till följd av olycksfall, när olycksfallet inträffat

efter lagens ikraftträdande, och på andra skador — de med olycksfall

likställda åkommorna (6 § 3 st.) samt yrkessjukdomar ■—- när skadan

yppats efter ikraftträdandet och den skadade under tid mellan ikraftträdandet

och yppandet sysslat med arbete, vari han varit utsatt för sådan i

lagen avsedd inverkan, som orsakat skadan. Äldre lag anses fortfarande

böra äga tillämpning i andra än de nu nämnda fallen. Såväl det av socialvårdskommittén

föreslagna övergångsstadgandet som 60 § i departementsförslaget

grundas på nämnda principer, och bestämmelserna skiljer sig

endast i tekniskt hänseende. Såsom redan framhållits, har de nya preskriptionsreglerna

i viss utsträckning ansetts böra äga tillämpning även på

äldre skadefall; härom hänvisas till vad som anförts i anslutning till 29 §.

Bland de författningar, som skall upphävas genom den nya lagen, har

— i enlighet med vad som anförts i avsnittet om frivillig försäkring i den

allmänna motiveringen — medtagits även 1918 års fiskarförsäkringsförordning.

Lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs

drift innehåller vissa bestämmelser om skyldighet för järnvägs ägare

eller innehavare att utge ersättning, då i följd av järnvägs drift arbetstagare

i järnvägens tjänst eller arbete dödas eller skadas i tjänsten. Genom

övergångsbestämmelse i 36 § ÖL upphävdes dessa bestämmelser i

1886 års lag utom såvitt avsåg sådana arbetare i järnvägens tjänst eller

arbete, som inte ansågs som »arbetare» enligt OL:s 2 § 2 st., d. v. s. framför

allt hemarbetare och familjemedlemmar. I samband med ikraftträdandet

av yrkesskadeförsäkringslagen torde ifrågavarande bestämmelser i 1886

års lag kunna helt upphävas. Ett stadgande härom har intagits i 60 § 2 st.

I fråga om 61 § hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen

om bedömningen av arbetsförmågans nedsättning i vissa fall då

tidigare skada föreligger.

Fördelningsregeln i 42 § 1 st. avser endast tid, för vilken gällt försäkring

enligt den nya lagen. Det förhållandet att nuvarande lagstiftning ersättes

av en ny lag den 1 januari 1955 bör emellertid inte medföra att tid före

nämnda dag ej medräknas vid tillämpning av den nya lagen. Sådan tid

bör dock ej medräknas i större utsträckning än som skulle ha skett, om skadan

yppats omedelbart före den nya lagens ikraftträdande. Ett särskilt stadgande

härom har intagits i 62 §.

s. 259 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

259

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

11 §•

I tredje stycket av denna paragraf stadgas att under tid, då sjukpenningförsäkrad

medlem lider av sjukdom, som i 21 § avses — sjukdom som medför

rätt till sjukpenning •— hans sjukpenningförsäkring icke må ändras

förrän hans rätt till sjukpenning upphört till följd av vad i 29 § stadgas,

d. v. s. när den längsta tiden för uppbärande av sjukpenning eller ersättning

för sjukhusvård utgår. Sedan i 31 § upptagits bestämmelser avseende

samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen, bör

regeln ill § 3 st. kompletteras med en hänvisning till 31 §.

31 §.

Denna paragraf har helt omformulerats.

Den mellan sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen

genomförda samordningen har kommit till uttryck genom bestämmelsen

i första stycket, enligt vilken sjukförsäkrad, som drabbas av skada

för vilken han är obligatoriskt försäkrad enligt yrkesskadeförsäkringslagen,

icke med anledning av skadan äger efter samordningstidens utgång

uppbära sjukhjälp från sjukförsäkringen. Bestämmelsen svarar mot 11 §

lagen om yrkesskadeförsäkring.

Andra stycket av paragrafen svarar mot 47 § yrkesskadeförsäkringslagen.

Beträffande innehållet i dessa två stycken hänvisas till vad som anförts

vid behandlingen av lagen om yrkesskadeförsäkring.

Naturligen bör en sjukförsäkrad, som — bortsett från yrkesskadeförsäkringslagen

— till följd av olycksfall eller sjukdom är berättigad till ersättning

jämlikt lag eller författning, icke samtidigt äga uppbära full ersättning

från sjukförsäkringen. Anledning synes ej föreligga att låta de samordningsregler,

som föreslagits för sjuk- och yrkesskadeförsäkringens del,

gälla även ifrågavarande specialförfattningar. Å andra sidan synes vederbörande

alltid böra vara tillförsäkrad att utfå den hjälp som sjukförsäkringen

erbjuder. I enlighet härmed har i tredje stycket föreskrivits, att vid

sjukdom, som enligt annan lag än lagen om yrkesskadeförsäkring eller enligt

särskild författning eller enligt Konungens förordnande medför rätt

till ersättning, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten

eller ömsesidigt socialförsäkringsbolag, sjukhjälp från sjukförsäkringen

endast skall utgivas i den mån sjukhjälpen överstiger vad som utgår

från annat håll.

De lagar, som här avses, är — förutom 1916 års olycksfallsförsäkringslag

och 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar — lagen den 5 juli

1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

samt lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å

fartyg tjänstgörande personer. Bland hithörande förordningar märkes förordningen

den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt tvångsarbetare in. fl., förordningen samma dag (nr 103) om

olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar in. fl., förordningen den

28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under tjänstgöring i civilförsvaret, och militärersättningsförordningen den

2 juni 1950 (nr 261). Vidare finnes i detta hänseende ett antal kungörelser,

vartill kommer att Konungen i vissa fall förordnat, att sjukpenning eller

livränta skall utgå enligt grunderna i någon av ifrågavarande författningar.

38 §.

I denna paragraf har hänvisningen till 1916 års lag om försäkring för

olycksfall i arbete ersatts av en hänvisning till lagen om yrkesskadeförsäkring.

47 §.

Vid anmälan i lagrådet den 17 juni 1953 av det av riksdagen med anledning

av propositionen nr 178 antagna förslaget till lag om ändring i lagen

om allmän sjukförsäkring yttrade lagrådet, att den av riksdagen i 47 §

första stycket andra punkten intagna, i och för sig icke nödvändiga hänvisningen

till andra stycket kunde giva anledning till den säkerligen icke

avsedda tolkningen av paragrafen, att inskränkningen enligt första stycket

tredje punkten i rätten att erhålla frivillig försäkring skulle gälla jämväl

försäkring enligt andra stycket. Härtill komme att även 48 § kunde anses

innefatta avsteg från reglerna i första stycket andra och tredje punkterna.

Med hänsyn till vad sålunda anmärkts torde det, då ändringar i lagen

ändock framdeles måste vidtagas, i samband därmed böra övervägas om

icke hänvisningen borde utgå.

Med anledning av vad lagrådet anfört har den ifrågavarande hänvisningen

uteslutits ur lagen.

107 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts vid behandlingen

av 51 § lagen om yrkesskadeförsäkring.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om försäkringsavtal.

Andra stycket i 1 § av denna lag har jämkats så, att lagen ej äger tilllämpning

å försäkring, som meddelas av allmän sjukkassa, eller å avtal,

som slutes i enlighet med föreskrifterna i lagen om yrkesskadeförsäkring.

s. 261 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

261

Departementschefens hemställan.

Departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlåtande över

ifrågavarande inom socialdepartementet upprättade förslag till

1) lag om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring, och

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)

om försäkringsavtal,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Alf Björnelid.

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

Förslag

till

Lag

om yrkesskadeförsäkring.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Försäkring enligt denna lag är dels obligatorisk och dels frivillig.

Den obligatoriska försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten men

må på villkor som nedan sägs i stället ske i ömsesidigt försäkringsbolag,

som bildats för ändamålet och för vars förbindelser delägarna svara med

obegränsad personlig ansvarighet. Frivillig försäkring tecknas i riksförsäkringsanstalten

eller i dylikt bolag.

När i denna lag användes uttrycket försäkringsinrättning, avses därmed

riksförsäkringsanstalten eller bolag som nyss nämnts.

2 §.

Besvär och ansökningar prövas enligt vad nedan stadgas av försäkringsrådet,

som jämväl i övrigt har att med uppmärksamhet följa försäkringens

tillämpning och utveckling.

Grunderna för försäkringsrådets organisation och verksamhet bestämmas

av Konungen med riksdagen.

Obligatorisk försäkring.

Allmänna bestämmelser.

3 §.

Varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst är, såvida ej annat föranledes

av vad i 4 eller 5 § sägs, försäkrad för yrkesskada.

I den mån Konungen så förordnar skall den, som åtnjuter undervisning

vid anstalt för yrkesutbildning eller som eljest undergår yrkesutbildning

eller förberedande sådan utbildning eller deltager i praktisk yrkesorientering,

vid tillämpningen av denna lag anses som arbetstagare, ändå att han

ej är i tjänst hos annan.

Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna,

genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren. I

fall som avses i andra stycket anses den, som driver anstalten eller genom

vilkens försorg undervisningen eljest anordnas, såsom arbetsgivare.

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

263

4 §•

Från försäkringen undantages arbetstagare, som är gift med arbetsgivaren.

Jämväl arbetstagare, som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller

svågerlag med arbetsgivaren eller dennes make och som varaktigt lever i

hushållsgemenskap med arbetsgivaren, är undantagen från försäkringen,

dock endast såvida arbetstagaren ej är sjukpenningförsäkrad enligt 7 §

lagen om allmän sjukförsäkring. Med släktskap likställes adoptionsförhållande.

Utföres arbetet för två eller flera arbetsgivares gemensamma räkning,

skall vad i första och andra styckena är stadgat om undantag från försäkringen

icke äga tillämpning, med mindre förutsättningarna därför äro uppfyllda

i förhållande till envar av arbetsgivarna.

5 §•

Konungen äger från försäkringen undantaga arbetstagare, som äro anställda

hos staten eller kommun och som på grund härav tillförsäkrats ersättningar

vid yrkesskada vilka finnas väsentligen motsvara försäkringsförmånerna.

Konungen äger ock meddela sådana från lagens bestämmelser avvikande

föreskrifter som finnas böra gälla i anledning av att arbetstagare, vilka äro

anställda hos annan än staten, på grund av sin anställning äro tillförsäkrade

pensioner av statsmedel vid arbetsoförmåga till följd av yrkesskada

eller andra mot försäkringsförmånerna svarande förmåner, som helt eller

delvis bekostas av staten.

6 §.

Med yrkesskada förstås

a) skada till följd av olycksfall i arbetet;

b) skada, som eljest orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan

av ämne eller strålande energi; samt

c) i den mån Konungen så föreskriver skada, som annorledes än genom

olycksfall orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ensidiga,

ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående, upprepat eller

ovanligt tryck, skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg

eller av buller eller smitta.

Med skada avses kroppsskada ävensom skada å konstgjord lem eller

därmed jämförlig anordning, som är i bruk för sitt ändamål.

Solsting, värmeslag, förfrysning, inflammation i arbetsvalk ävensom

skada genom mekanisk inverkan under högst några få dagar anses städse

hava uppkommit genom olycksfall.

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Till olycksfall i arbetet hänföres jämväl olycksfall vid färd till eller från

arbetsstället, såframt färden föranledes av och står i nära samband med

arbetsanställningen.

Skada, som orsakats av krigsåtgärd under krig vari riket befinner sig,

anses ej såsom yrkesskada.

7 §•

Har arbetstagare, som ådragit sig skada, varit utsatt för olycksfall i

arbetet, skall orsakssamband anses föreligga mellan olycksfallet och skadan,

såvida icke övervägande skäl tala däremot.

Vad som nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om arbetstagaren

i arbetet varit utsatt för inverkan, som avses i 6 § första stycket b) eller c).

8 §.

Yrkesskada, som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket,

anses hava inträffat den dag skadan yppades.

9 §.

Med årlig arbetsförtjänst avses, där ej annat följer av vad nedan sägs,

det belopp, vartill försäkrads inkomst av förvärvsarbete, utan hänsyn till

övergående sjukdom, tillfälligt övertidsarbete eller annan särskild omständighet,

vid tid då skada inträffar kan antagas uppgå för år räknat.

Har hushållsai''bete i hemmet hindrat försäkrad att utföra förvärvsarbete

i full utsträckning, skall efter vad som prövas skäligt hushållsarbetet likställas

med förvärvsarbete. Värdet av hushållsarbete i hemmet ävensom inkomst

av förvärvsarbete för egen räkning må ej beräknas högre än som

motsvarar i orten gängse avlöning för liknande arbete för annans räkning.

Utgöres inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas

efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

För försäkrad, som vid tiden för skadans inträffande ej fyllt tjugufem

år, skall den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av ersättning för

tid efter det han uppnår nämnda ålder eller av efterlevandelivränta beräknas

till det belopp, vartill hans inkomst av förvärvsarbete skäligen kan,

med hänsyn till arten av hans sysselsättning vid tiden för skadans inträffande,

antagas hava kommit att uppgå vid denna ålder, därest skadan ej

inträffat. På motsvarande sätt skall, om den försäkrade ej fyllt tjuguett år,

hans sannolika inkomst vid tjuguett års ålder läggas till grund för bestämmande

av ersättning till honom för tid mellan tjuguett och tjugufem års

ålder och, om den försäkrade ej fyllt aderton år, hans sannolika inkomst

vid aderton års ålder läggas till grund för bestämmande av ersättning till

honom för tid mellan aderton och tjuguett års ålder.

Undergår försäkrad vid tiden för skadans inträffande yrkesutbildning,

må den årliga arbetsförtjänsten icke bestämmas till lägre belopp än det,

vartill hans inkomst av förvärvsarbete skäligen kan antagas hava uppgått,

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

om han ägnat sig åt dylikt arbete. Vad nu sagts skall ock gälla därest den

försäkrade vid den senare tidpunkt, som enligt tredje stycket skall vara

avgörande för arbetsförtjänstens beräkning, skulle hava ägnat sig åt yrkesutbildning,

om skadan ej inträffat.

Därest försäkrad i anledning av tidigare skada åtnjöt pension, livränta

eller annan ersättning, skall efter vad som finnes skäligt sådan ersättning

anses såsom inkomst av förvärvsarbete vid bestämmande av efterlevandelivränta.

Har försäkrad, som ådragit sig skada genom långvarig inverkan av sådan

beskaffenhet som avses i 6 § första stycket b) eller c), först avsevärd tid

efter skadans yppande varaktigt upphört att arbeta i verksamhet, i vilken

fara föreligger för dylik skada, må den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande

av ersättning för tid efter arbetsavbrottet icke beräknas till lägre

belopp än som skolat fastställas, om skadan yppats vid tiden för arbetsavbrottet.

Uppgår den årliga arbetsförtjänsten icke till ettusentvåhundra kronor,

skall den beräknas till detta belopp. Överstiger den årliga arbetsförtjänsten

femtontusen kronor, tages överskjutande belopp icke i beräkning.

10 §.

Vid bedömande i vad mån yrkesskada medfört nedsättning av arbetsförmågan

skall hänsyn tagas till skadans beskaffenhet och dess inverkan ej

blott på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete

utan även på hans förmåga att bedriva sitt yrke. Var den skadade vid

skadans inträffande behäftad med kroppsskada eller annat lyte, skall hänsyn

tagas jämväl härtill.

Drabbas försäkrad, som genom yrkesskada fått sin arbetsförmåga varaktigt

nedsatt med mindre än en tiondel, av ny yrkesskada, skall den tidigare

skadan anses hava orsakats av samma händelse, som orsakat den senare

skadan.

Därest den skadade undergår yrkesutbildning, som huvudsakligen syftar

till och är ägnad att väsentligt minska skadans inverkan på hans förmåga

att framdeles bereda sig arbetsinkomst, skall vid bedömande av arbetsförmågans

nedsättning under utbildningstiden beaktas i vad mån utbildningen

medför hinder för honom att utföra förvärvsarbete. Vid bedömande

av arbetsförmågans nedsättning efter utbildningstidens slut må, om utbildningen

kan antagas hava varaktigt minskat skadans inverkan på arbetsförmågan,

skälig hänsyn tagas härtill.

Ersättningar.

11 §.

För tid till och med nittionde dagen efter den då yrkesskada inträffar,

dock längst till den dag skadan medför rätt till livränta, (samordnings
-

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

tid) äger den skadade, såframt han är försäkrad enligt lagen om allmän

sjukförsäkring, rätt att erhålla sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt vad

därom är stadgat i nämnda lag.

Är den skadade under samordningstiden eller del därav ej försäkrad enligt

lagen om allmän sjukförsäkring, skall för sådan tid till honom utgivas

ersättning enligt denna lag med belopp, som han skulle hava ägt uppbära

i sjukhjälp från allmän sjukkassa, därest han omfattats av den obligatoriska

sjukförsäkringen.

Medför yrkesskada under samordningstiden behov av sjukvård utom

riket eller tandläkarvård eller sådana särskilda hjälpmedel, som avses i

12 §, skola erforderliga kostnader härför, utgifter för nödiga resor inräknade,

ersättas enligt denna lag, i den mån ersättning icke utgår enligt lagen

om allmän sjukförsäkring. Vad nu sagts skall ock gälla i fråga om kostnader

för särskild vård, som på försäkringsinrättningens begäran lämnas

den skadade.

12 §.

Föranleder yrkesskada efter samordningstidens utgång behov av läkar-,

tandläkar- eller sjukhusvård eller av läkemedel, skola erforderliga kostnader

härför ävensom nödiga utgifter för resor ersättas av försäkringsinrättningen.

Med läkarvård likställes sjukgymnastik eller eljest behandling

med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig

behandling, som meddelas efter läkares föreskrift. Kan läkarvård ej anskaffas

utan oskälig omgång eller kostnad, må ersättning i stället lämnas

för annan lämplig vård.

Ersättning skall ock utgå för erforderliga kostnader för särskilda hjälpmedel

till lindrande av menliga följder av skadan, såsom kryckor, konstgjorda

lemmar och glasögon. Erfordras förnyelse av dylika hjälpmedel

må, när skäl därtill prövas föreligga, kostnaden härför ersättas genom ett

årligt belopp, som svarar mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelsen,

eller genom ett belopp för en gång, motsvarande kostnadens kapitalvärde

enligt beräkningsgrunder som fastställas av Konungen.

13 §.

Förorsakar olycksfall eller inverkan, som avses i 6 §, efter samordningstidens

utgång sjukdom, äger den skadade uppbära hel sjukpenning för

varje dag, sjukdomen medför förlust av arbetsförmågan, och halv sjukpenning

för varje dag, arbetsförmågan till följd av sjukdomen är nedsatt

med minst hälften.

Sjukpenningens storlek bestämmes, där ej annat följer av vad i femte

stycket sägs, av den sjukpenningklass, till vilken den skadade med hänsyn

till sin årliga arbetsförtjänst är att hänföra.

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Sjukpenningklasserna och beloppet av hel sjukpenning inom varje klass

framgå av följande tabell:

Sj ukpenningklass

nr

Den skadades årliga arbetsförtjänst

uppgår

Beloppet av hel sjukpenning

till

kr.

men ej

till

kr.

för tid t. o. m. den

månad under vilken

den skadade fyller

67 år

kr.

för tid därefter

kr.

i

1 800

3

3

2

1 800

2 400

4

4

3

2 400

3 000

5

5

4

3 000

3 600

6

5

5

3 600

4 200

7

6

6

4 200

5 000

8

6

7

5 000

5 800

9

7

8

5 800

6 800

10

7

9

6 800

8 400

12

8

10

8 400

10 200

14

9

It

10 200

12 000

16

10

12

12 000

14 000

18

11

13

14 000

—

20

12

Halv sjukpenning utgör hälften av hel sjukpenning.

Sjukpenning må ej i något fall utgå efter sjukpenningklass med lägre

nummer än den sjukpenningklass, till vilken den skadade hör enligt 22 §

lagen om allmän sjukförsäkring, och ej heller med lägre belopp än som

skolat utgå i sjukpenning från allmän sjukkassa, därest skadan ej utgjort

yrkesskada. För tid, under vilken livränta tillerkänts den skadade, må hel

sjukpenning jämte barntillägg, som avses i 14 §, icke utgå med lägre belopp

än som motsvarar livräntan för dag räknad.

14 §.

Har skadad, som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring,

ett eller flera hemmavarande barn, vilka äro sjukvårdsförsäkrade såsom

barn till honom, skall utgivas barntillägg till sjukpenningen. Barntillägg

till hel sjukpenning utgör en krona för ett eller två barn, två kronor för

tre eller fyra barn samt tre kronor för fem eller flera barn, allt för dag.

Barntillägg till halv sjukpenning utgår med hälften av belopp som nu sagts.

Vad i första stycket sägs skall även gälla, därest den skadade har annat

barn, som icke uppnått den ålder varmed följer försäkringsplikt enligt lagen

om allmän sjukförsäkring, såframt den skadade är underhåll sskyldig

beträffande barnet och styrker, att underhållsskyldigheten fullgöres. Barntillägg

må dock ej utgivas för barn, som är sjukvårdsförsäkrat såsom barn

till make med vilken den skadade sammanlever. Ej heller må barntillägg

utgå för tid, beträffande vilken annan jämlikt första stycket äger uppbära

barntillägg för barnet.

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Är den skadade icke försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring,

skall barntillägg enligt vad ovan stadgats ändock utgivas, därest sådant

tillägg skolat utgå om den skadade varit försäkrad enligt nämnda lag.

15 §.

För tid, då yrkesskada föranleder sjukhusvård, skall i stället för sjukpenning

utgivas hempenning.

Hempenning utgår, där ej annat följer av vad nedan i tredje stycket

stadgas, för dag med belopp, motsvarande den sjukpenning som eljest skolat

utgå, minskat med tre kronor dock med högst hälften av sjukpenningens

belopp. Å hempenning skall utgivas barntillägg enligt vad i 14 § sägs.

För skadad kvinna, som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring

och i hemmet har minst ett barn under tio år vilket är sjuk vårdsförsäkrat

såsom barn till henne eller hennes make, skall hempenningen

utgöra minst tre kronor för dag. Sådan kvinna skall tillika äga uppbära

barntillägg till hempenning med två kronor, såframt hon ej enligt 14 §

är berättigad till barntillägg med högre belopp. Vad i sistnämnda lagrum

är stadgat för fall att den skadade ej är försäkrad enligt lagen om allmän

sjukförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i detta

stycke.

I övrigt skall vad i denna lag sägs om sjukpenning gälla även hempenning.

16 §.

Har olycksfall eller inverkan, som avses i 6 §, efter upphörande av därav

förorsakad sjukdom medfört under längre eller kortare tid bestående förlust

av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en tiondel,

utgives under tiden livränta till den skadade. Livräntan beräknas på

grundval av den skadades årliga arbetsförtjänst, i förekommande fall nedsatt

efter vad i tredje stycket sägs, (ersättningsunderlaget) samt utgår för

tid till och med den månad, under vilken han fyller sextiosju år, med

belopp som för år räknat motsvarar

a) vid förlust av arbetsförmågan: elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan med minst tre tiondelar: en mot

graden av nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget, minskad

med en tolftedel av detta, och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än tre tiondelar: den

del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget, som svarar mot graden av

nedsättningen.

För tid från och med månaden näst efter den, under vilken skadad fyllt

sextiosju år, utgör livräntan tre fjärdedelar av det belopp, vartill livräntan

skall beräknas jämlikt första stycket.

s. 269 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

269

Vid fastställande av ersättningsunderlaget medräknas årlig arbetsförtjänst,

som icke överstiger 7 200 kronor, till hela sitt belopp, den del av

arbetsförtjänsten, som överstiger 7 200 men ej 10 800 kronor, till tre fjärdedelar

och den del därav, som överstiger 10 800 kronor, till hälften.

På ansökan av den skadade må försäkringsrådet, när skäl därtill prövas

föreligga, besluta att livränta eller del därav eller livränta för viss tid skall

utbytas mot ett belopp för en gång, motsvarande högst livräntans eller livräntedelens

kapitalvärde enligt beräkningsgrunder som fastställas av

Konungen.

17 §.

Är försäkrad till följd av yrkesskada under längre tid ur stånd att reda

sig själv, förhöjes honom tillkommande sjukpenning eller livränta under

tiden med vårdbidrag. Sådant bidrag utgår dock ej under tid, då han på

grund av skadan åtnjuter sjukhusvård. Bidragets storlek bestämmes, när

den skadade är intagen på vårdhem eller annan anstalt, med hänsyn till

vårdavgiftens storlek och eljest med hänsyn till vårdbehovets omfattning.

Vid bidragets bestämmande skall hänsyn jämväl tagas till förmån, som

den skadade för motsvarande ändamål åtnjuter jämlikt lagen om folkpensionering.

Bidraget må ej sättas högre än till fem kronor för dag, om den

skadade uppbär sjukpenning, och ettusenåttahundra kronor för år, om han

uppbär livränta.

18 §.

Arbetstagare, som på anmodan av den försäkringsinrättning, vari han är

försäkrad, eller med dess samtycke under någon tid avhåller sig från arbetet

i syfte att förebygga att yrkesskada uppstår, återuppstår eller förvärras,

äger, såvida omständigheterna ej föranleda till annat, under tiden

uppbära skälig ersättning, motsvarande högst hel sjukpenning jämte barntillägg.

19 §.

Har försäkrad avlidit till följd av yrkesskada, skall försäkringsinrättningen

utgiva begravningshjälp med sexhundra kronor och, enligt vad i

20—23 §§ sägs, för år beräknad efterlevandelivränta.

20 §.

Änka efter den avlidne äger uppbära livränta, så länge hon lever ogift.

Livräntans belopp skall för tid till och med den månad, under vilken

änkan fyller sextiosju år, motsvara en tredjedel och för tid därefter en

fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Levde makarna åtskilda

efter vunnen hemskillnad, skall livränta dock ej utgå till änkan med mindre

hon enligt dom eller avtal var berättigad til! underhåll av den avlidne.

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Med änka likställes ogift kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde

med den avlidne under äktenskapsliknande förhållanden, så ock kvinna,

som var trolovad med den avlidne och som hade eller haft barn med honom

eller var havande med barn till honom. Har kvinna som nu nämnts varit

gift och äger hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande man eller, om han

är avliden, i egenskap av efterlevande till honom uppbära livränta, pension

— annan än folkpension —- skadestånd eller annan därmed jämförlig ersättning,

som skall upphöra att utgå därest hon ingår nytt äktenskap, skall

för tid, under vilken hon äger rätt till dylik förmån, henne tillkommande

livränta enligt detta stycke minskas med vad som svarar mot värdet av förmånen.

Avdrag som nu sagts skall ock ske för vad kvinnan äger uppbära i

livränta efter man, med vilken hon tidigare sammanlevat under äktenskapsliknande

förhållanden eller varit trolovad.

Efterlämnar den som avlidit änkling och kommer denne genom dödsfallet

att sakna erforderligt underhåll, skall livränta tillerkännas honom

efter vad som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Livränta

må dock utgå endast så länge änklingen lever ogift samt må för tid till och

med den månad, under vilken han fyller sextiosju år, motsvara högst

en tredjedel och för tid därefter högst en fjärdedel av den avlidnas årliga

arbetsförtjänst.

Var den som avlidit pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet

å särskilda tider utgiva bidrag till förutvarande make, äger

denne, så länge bidraget skolat utgå, erhålla livränta med belopp, som motsvarar

bidraget. Livräntan må dock för tid till och med den månad, under

vilken den berättigade fyller sextiosju år, motsvara högst en tredjedel och

för tid därefter högst en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Finnas flera livränteberättigade och skulle enligt ovan angivna beräkningsgrunder

livräntornas sammanlagda belopp överstiga en tredjedel av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst, skola livräntorna, så länge anledningen

härtill fortfar, nedsättas proportionellt så att de tillhopa uppgå till nyssnämnda

andel av den årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta, varom sägs i denna paragraf, utgå så länge livräntetagaren

lever ogift och ingår han äktenskap före fyllda sextio år, utgives ett

belopp för en gång, motsvarande tre årsbelopp av livräntan, beräknad utan

hänsyn till stadgandena i nästföregående stycke och i 23 § här nedan.

21 §.

Varje barn till den avlidne äger till den dag det fyller sexton år uppbära

livränta med belopp, som motsvarar en sjättedel av den avlidnes årliga

arbetsförtjänst. Är barnet efter sagda tidpunkt till följd av sjukdom

eller annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, skall livräntan utgå,

så länge anledningen till den bristande försörjningsförmågan fortfar, dock

längst till den dag, barnet fyller tjuguett år. Till barn, som var adopterat av

s. 271 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

271

annan än den avlidnes make, skall livränta dock ej utgivas, med mindre

adoptanten samt, om han var gift, hans make vid tiden för dödsfallet voro

ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet mot barnet. Ej heller skall

livränta utgå till barn utom äktenskap, därest den avlidne enligt avtal,

som är bindande för barnet, åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst

belopp en gång för alla.

Adoptivbarn äger samma rätt till livränta som eget barn.

Var den avlidne gift, skall med eget barn likställas jämväl makens barn

i tidigare gifte eller utom äktenskap eller adoptivbarn, såvida barnet stod

under makens vårdnad; dock skall livränta till barn som nu nämnts ej

utgå efter kvinna, med mindre barnet genom hennes frånfälle kommer att

sakna erforderligt underhåll.

22 §.

Kommer den avlidnes fader, moder eller adoptant att till följd av dödsfallet

sakna erforderligt underhåll, äger sådan efterlevande under sin återstående

livstid erhålla livränta med belopp, som med hänsyn till omständigheterna

prövas skäligt, dock högst motsvarande en sjättedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst.

23 §.

Skulle enligt de i 20—22 §§ angivna beräkningsgrunderna samtliga efterlevandelivräntor

överstiga fem sjättedelar av det i 16 § angivna ersättningsunderlaget,

skola livräntorna, så länge anledningen härtill fortfar, nedsättas

proportionellt så att de tillhopa uppgå till nyssnämnda andel av ersättningsunderlaget;

dock skola livräntor till efterlevande, som avses i 20

och 21 §§, utgå före livräntor till efterlevande varom sägs i 22 §.

24 §.

Har försäkrad under resa eller eljest blivit borta och kan det antagas

att han avlidit till följd av yrkesskada, skola till hans efterlevande utbetalas

livräntor enligt vad i 20—23 §§ sägs. Försäkringsinrättningen är dock

berättigad att såsom villkor för utbetalningen fordra förklaring på heder

och samvete av efterlevande, att han saknar varje underrättelse om den

försäkrade. I fråga om omyndig må sådan förklaring infordras från hans

förmyndare.

Finnes den försäkrade sedermera vara vid liv eller hava avlidit av annan

orsak än yrkesskada, upphör rätten till livränta.

25 §.

Är arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på grund

av egen utfästelse skyldig att vid yrkesskada utgiva avlöning, pension eller

annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd på grund av skadan,

eller skall sådant understöd utgå från kassa eller pensionsinrättning

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

eller på grund av försäkring i annan försäkringsanslalt än som sägs i 1 §,

avdrages från ersättning enligt denna lag vad i anledning av skadan för

motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan eller pensionsinrättningen

eller på grund av försäkringen utgives för tid, under vilken ersättningen

utgår. Sådant avdrag må dock endast äga rum, om arbetsgivaren, på grund

av understödet, enligt 38 § andra stycket erhållit lindring i försäkringsavgiften,

samt, i fråga om understöd från kassa eller pensionsinrättning eller

på grund av försäkring, endast ske, om kostnaden för understödet till

minst en tredjedel bestritts av arbetsgivaren, och ej ske med större belopp

än som skäligen kan anses svara mot dennes bidrag. För understöd vid

sjukdom och begravning, vilket utgives av arbetsgivaren, må, ändå att motsvarande

lindring i försäkringsavgiften ej skett, avdrag göras, i fråga om

understöd vid begravning dock med högst trehundra kronor; och äger

arbetsgivaren utfå vad som på grund av sålunda utgivet understöd avdragits

från ersättningen enligt denna lag.

Såsom understöd, varom sägs i första stycket, skall ej anses pension,

som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid

eller eljest av annan anledning än skadan. Pension, som utgår vid

arbetsoförmåga till följd av skadan eller till efterlevande, må ej anses såsom

sådant understöd till högre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar

av den livränta, som, vårdbidrag till den skadade oräknat, tillkommer den

skadade eller efterlevande. Till sådan framtida höjning av pensionen, som

tillförsäkrats ersättningstagaren vid ökning i levnadskostnaderna, skall

hänsyn icke tagas vid avdrags bestämmande.

Avdrag må icke göras för folkpension och ej heller för understöd från

sjömanshus eller annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd.

Innehar eller erhåller den skadade anställning med lön, bestämd i författning

eller eljest fastställd av statlig myndighet utan att därvid angivits,

att å lönen avdrag må göras för livränta i anledning av yrkesskada, skall

vid tillämpningen av första stycket lönen, till den del densamma motsvarar

den skadade tillerkänd dylik livränta, anses utgöra understöd på grund av

skadan; dock må livräntan utgå om och i den mån särskilda förhållanden

föranleda därtill.

Understöd i form av naturaförmåner uppskattas efter de regler, som

tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Finnas i denna paragraf givna bestämmelser i särskilt fall icke tillämpliga,

prövar försäkringsinrättningen, huruvida och med vilket belopp avdrag

å ersättningen enligt denna lag skäligen skall äga rum.

26 §.

Har skadad från allmän sjukkassa uppburit ersättning, som skolat utgivas

av försäkringsinrättning, skall, därest förhållandet kommer till inrättningens

kännedom, vad som utgivits från kassan avdragas från ersätt
-

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ning, som i anledning av skadan tillkommer honom enligt denna lag, samt

det avdragna beloppet utbetalas till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid för vilken ersättningstagaren åtnjutit

folkpension eller bidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda bidrag

till änkors och invaliders m. fl. barn eller lagen samma dag om bidrag till

änkor och änklingar med barn, skall på begäran av pensionsstyrelsen avdrag

göras i den mån ersättningen skolat föranleda minskning av pensionen

eller bidraget. Belopp, som avdragits enligt vad nu sagts, skall utbetalas

till pensionsstyrelsen.

27 §.

Ersättning enligt denna lag utgår icke i anledning av skada, som försäkrad

uppsåtligen åsamkat sig.

Ef ter levandelivränta utgår ej till den som genom brottslig gärning uppsåtligen

bragt den försäkrade om livet eller, där annan förövat gärningen,

medverkat till brottet såsom i 3 kap. 4 eller 5 § strafflagen sägs.

28 §.

Sjukpenning jämte barntillägg samt livränta, som avses i 16 §, må slcäligen

nedsättas, såframt försäkrad ådragit sig skada vid förövande av handling,

för vilken straff genom lagakraftägande dom ådömts honom, eller,

sedan skada inträffat, gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt

eller medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande

uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till ersättning.

Vägrar den skadade utan giltig anledning att rätta sig efter föreskrift,

som i syfte att förkorta sjukdomstiden eller eljest lindra menliga följder

av skadan givits av försäkringsinrättningen eller arbetsgivaren eller läkare,

och har till följd härav skadan medfört väsentligt mera långvarig eller

höggradig nedsättning av arbetsförmågan, må ock skälig nedsättning ske

av ersättning som avses i första stycket.

Efterlevandelivränta må skäligen nedsättas, såframt den efterlevande

annorledes än i 27 § sägs vållat dödsfallet genom handling, för vilken

straff genom lagakraftägande dom ådömts honom, eller medvetet eller av

grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande,

som är av betydelse för rätten till sådan livränta.

29 §.

Framställning om ersättning enligt denna lag skall göras inom två år,

beträffande sjukpenning och livränta från den dag ersättningen avser, i

fråga om begravningshjälp från dagen för dödsfallet samt såvitt angår annan

ersättning från den dag då den försäkrade guldit det belopp, för vilket

ersättning begäres, allt vid äventyr att rätten förloras.

18 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 60.

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Underlåter någon att uppbära ersättning inom sex månader efter det försäkringsinrättningen

meddelat honom att så kunnat ske, må utbetalning

av ersättningen vägras.

30 §.

Är någon, som har rätt till sjukpenning, barntillägg eller livränta, icke

svensk medborgare och är han ej bosatt i riket, äger försäkringsinrättningen

att med hans samtycke när som helst i stället för sådan ersättning

till honom utgiva ett belopp för en gång, motsvarande högst femtio och

minst tjugu procent av ersättningens kapitalvärde. Ersättningen må ock,

utan den ersättningsberättigades samtycke, utbytas mot ett belopp för en

gång om femtio procent av kapitalvärdet. Har utbyte som nu nämnts ägt

rum, föreligger ej rätt till vidare ersättning på grund av skadan.

Har skadan medfört döden och var den avlidne ej svensk medborgare

och ej bosatt i riket, utgår begravningshjälp allenast om dödsfallet skett

inom tre månader efter skadans inträffande och livränta till efterlevande,

som ej är svensk medborgare, allenast om denne vid tiden för skadans inträffande

var bosatt här i riket.

Från vad ovan i denna paragraf är föreskrivet äger Konungen, under

förutsättning av ömsesidighet, medgiva undantag för medborgare i visst

land.

Anmälan om yrkesskada.

31 §.

Underrättelse om inträffad yrkesskada skall ofördröjligen lämnas till den

arbetsgivare, hos vilken den skadade var anställd vid tiden för skadans

inträffande. I fråga om skada, som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller

tredje stycket och som yppats först efter det den skadade upphört att vara

utsatt för invei''kan av den art som orsakat skadan, skall underrättelsen

dock lämnas till den arbetsgivare, hos vilken den skadade senast var utsatt

för dylik inverkan. Finnes någon, som å arbetsgivarens vägnar förestår arbetet,

må underrättelsen i stället lämnas till honom.

32 §.

Arbetsgivare eller arbetsföreståndare, som genom underrättelse enligt

31 § eller eljest erhållit kännedom om inträffad yrkesskada, är skyldig att

enligt de föreskrifter, som meddelas av Konungen, anmäla skadan till den

allmänna sjukkassa, i vilken den skadade är försäkrad, eller, om den skadade

ej är försäkrad i allmän sjukkassa, till den försäkringsinrättning, som

jämlikt 33 § skall utgiva ersättning i anledning av skadan. I sistnämnda fall

skall, där så kan ske utan oskälig omgång eller kostnad, den som avgiver

anmälan tillse, att läkarintyg angående skadans beskaffenhet och den ska
-

s. 275 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

275

dades tillstånd eller, där skadan medfört döden, angående dödsorsaken snarast

möjligt insändes till försäkringsinrättningen.

Allmän sjukkassa, som mottagit anmälan enligt första stycket, skall enligt

de föreskrifter, som meddelas av Konungen, anskaffa läkarintyg, varom

sägs i första stycket, samt översända anmälan jämte intyget och erforderliga

kompletterande upplysningar till försäkringsinrättningen.

Läkarintyg, som avses i denna paragraf, skall utfärdas å formulär, som

fastställes av medicinalstyrelsen. Nödiga utgifter för dylikt intyg så ock

för annat intyg, som erfordras för bestämmande av ersättning eller för

prövning huruvida ersättning skall utgå, gäldas av försäkringsinrättningen.

Utbetalning av ersättning in. in.

33 §.

Ersättning skall utbetalas av den försäkringsinrättning, i vilken den

skadade var försäkrad vid tiden för skadans inträffande. Är fråga om

skada, som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket och

som yppats först efter det den skadade upphört att vara utsatt för inverkan

av den art som orsakat skadan, skall ersättningen dock utbetalas av den

försäkringsinrättning, där den skadade senast var försäkrad medan han

var utsatt för dylik inverkan.

Kan ej genast avgöras, från vilken försäkringsinrättning ersättning skall

utgå, utgives ersättningen från riksförsäkringsanstalten med rätt för anstalten

att, därest ersättningsskyldigheten sedermera finnes åvila annan

försäkringsinrättning, av denna erhålla gottgörelse för vad som utgivits

från anstalten.

34 §.

Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om skadan, skall

inrättningen bestämma den ersättning som skall utgivas samt, där så finnes

påkallat, vidtaga åtgärder för vård av den skadade.

Därest det ej genast kan avgöras, huruvida ersättning bör utgå, skall,

om sannolika skäl äro därtill, ersättning utgivas provisoriskt. Kan ej beloppet

av sjukpenning eller livränta genast bestämmas, utgives provisoriskt

skäligt belopp. Ersättning som nu sagts utgives utan återbetalningsskyldighet

för fall, att ersättningen sedermera bestämmes till lägre belopp

eller ersättning finnes icke böra utgå.

35 §.

Beslut om ersättning skall meddelas så snart det kan ske och lända till

efterrättelse utan hinder av förd klagan.

Därest väsentlig ändring inträtt i de förhållanden, som voro avgörande

för beslut om ersättning till skadad, äger försäkringsinrättningen upptaga

s. 276 Kontrollera mot PDF

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ärendet till ny prövning. Ersättning för förfluten tid må dock ej minskas

eller indragas.

36 §.

Sjukpenning utbetalas för varje kalendervecka å veckans sista dag men

må utbetalas i förskott för högst en månad.

Livränta, som ej utgår i form av ett belopp för en gång, utbetalas, såvida

ej annat överenskommes med livräntetagaren, för varje månad, räknad

från den dag rätten till livränta inträtt, å månadens första dag. I den mån

livränta finnes böra för viss tid, under vilken anpassning efter skadans

verkningar beräknas inträda, utgå med högre belopp än för tiden därefter,

må utbetalningen ske enligt föreskrifter som meddelas av försäkringsrådet.

Beträffande tiden för utbetalning av årlig ersättning enligt 12 § andra

stycket äger försäkringsinrättningen meddela sådana bestämmelser, som

må anses lämpliga för vinnande av säkerhet, att ersättningen användes för

det därmed avsedda ändamålet.

Annan ersättning än sådan som avses i första, andra och tredje styckena

i denna paragraf utbetalas så snart det kan ske.

Förskottsvis utgiven ersättning för tid, under vilken rätten till ersättning

upphör eller ersättningen minskas, må icke till någon del återkrävas.

Slutar sjukpenning- eller livräntebelopp, som skall utbetalas, ej å helt

tiotal ören, avrundas det till närmast högre, å helt tiotal ören slutande

belopp.

Angående sättet för utbetalningen förordnar Konungen.

37 §.

Försäkringsinrättningen äger att, om anledning föreligger härtill, i stället

lör sjukpenning eller livränta eller del därav bereda den, som är hemfallen

åt dryckenskap eller allvarligt läkemedelsmissbruk, ersättning i

naturaförmåner.

Försäkringsavgifter m. m.

38 §.

Avgift för försäkringen skall av försäkringsinrättningen bestämmas till

belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda

förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska

grunder prövas vara erforderligt för att tacka den risk, som försäkringen

avser, med tillägg i fråga om försäkring i bolag, som avses i 1 §, av ett

belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen.

År arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt skyldig

att utgiva understöd, för vilket enligt 25 § avdrag må göras, bestämmes

försäkringsavgiften till det lägre belopp, som motsvarar den minskade

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

försäkringsrisken. I fråga om annan arbetsgivare än staten må dock sådan

lindring i försäkringsavgiften ej äga rum, med mindre arbetsgivaren begär

det och, där så finnes erforderligt, för utgivande av understödet ställer

säkerhet, som försäkringsinrättningen godkänner.

Användes arbetstagare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt,

svara de för försäkringsavgiften en för alla och alla för en.

39 §.

Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i

anstalten till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande

fem procent av försäkringsavgiften, beräknad utan hänsyn till avdrag som

sägs i 25 §.

Bolag, som avses i 1 §, är ock skyldigt att till statsverket erlägga bidrag

till bestridande av nämnda omkostnader. Bidraget erlägges för varje räkenskapsår

efter årets utgång på tid och sätt, som bestämmes av Konungen,

med belopp motsvarande tre procent av summan av försäkringsavgifterna,

beräknade utan hänsyn till avdrag, som sägs i 25 §, för de försäkringar

som under räkenskapsåret tagits i bolaget.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet bestridas av statsverket. I fråga om kostnaderna för förvaltningen

av den i 41 § omförmälda fonden gäller dock vad därom är särskilt

stadgat.

40 §.

Envar är skyldig att på begäran lämna försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten

uppgift, som erfordras för att bedöma huruvida han är

pliktig att erlägga försäkringsavgift.

Arbetsgivare skall på begäran till försäkringsrådet samt, där försäkringen

äger rum i riksförsäkringsanstalten, jämväl till anstalten lämna sådan

uppgift om arbetet och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt

om arbetstagarnas antal, arbetstid och avlöningsförhållanden, som erfordras

för att bestämma försäkringsavgift eller ersättningsbelopp.

I den utsträckning försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten prövar

nödigt för ändamål, som avses i första eller andra stycket, åligger det

uppgiftsskyldig att på begäran för granskning tillhandahålla försäkringsrådet

eller riksförsäkringsanstalten förda avlöningslistor, handelsböcker

eller motsvarande anteckningar jämte därtill hörande handlingar. Granskningen

skall såvitt möjligt ske så, att den icke medför hinder i den uppgiftsskyldiges

verksamhet, samt skall, om han så begär och det lämpligen

kan ske, verkställas hos honom. Handelsböcker och andra handlingar, som

överlämnats för granskning, skola återställas utan dröjsmål. Meddelande

om resultatet av granskningen skall lämnas snarast.

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj. ts proposition nr 60.

Försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten äga, i den mån så finnes

erforderligt för ändamål som avses i andra stycket, att hos myndighet, som

enligt gällande föreskrifter utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet, påfordra

undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, eller

att, där så påkallas av särskilda omständigheter, själva företaga sådan

undersökning.

41 §.

Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv för

försäkringar i riksförsäkringsanstalten bestämmas av Konungen.

Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkrings- eller tilläggsavgifts belopp

skall, även där beloppet bestämts provisoriskt, utan hinder av förd

klagan tills vidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning i eller befrielse

från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt.

Angående debitering och uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten

samt om utbetalning till anstalten av dylika avgifter bestämmer

Konungen med riksdagen.

Försäkringsavgifterna skola ingå till en fond, som förvaltas enligt grunder

vilka bestämmas av Konungen med riksdagen.

42 §.

Har arbetstagare, vilken ådragit sig skada genom inverkan som avses i

6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket, under den tid han varit

utsatt för dylik inverkan varit försäkrad enligt denna lag i mer än en försäkringsinrättning,

skall kostnaden för ersättning i anledning av skadan

fördelas mellan inrättningarna i förhållande till den tid försäkringen i

envar av dem omfattat. Därest skadan med säkerhet kan anses ådragen

under bestämt arbete eller bestämd tid, är dock försäkringsinrättning, vari

arbetstagaren icke under nämnda arbete eller tid varit försäkrad, befriad

från att deltaga i kostnaden. Vad i detta stycke sägs skall ej gälla, där inrättningarna

överenskommit om annan fördelning av kostnaden.

Försäkringsinrättningarna må ock överenskomma om viss fördelning av

kostnad, som föranledes av stadgandet i 10 § andra stycket.

Vissa särskilda bestämmelser.

43 §.

Angående försäkring i bolag, som avses i 1 §, skall, förutom vad eljest är

stadgat i denna lag och lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse,

gälla följande.

Försäkringen skall meddelas för kalenderår samt må ej träda i kraft

förrän vid början av kalenderåret näst efter det, under vilket försäkringen

meddelats; den som under löpande kalenderår blir arbetsgivare må dock

meddelas försäkring för återstoden av året.

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

I den mån ej försäkringsrådet annorlunda medgivit, anses försäkringen

omfatta samtliga arbetstagare, för vilka arbetsgivaren är försäkringspliktig.

Där bolag beslutat antaga ny delägare eller delägare utträtt ur bolaget,

skall uppgift härom lämnas till riksförsäkringsanstalten.

Bolag skall för varje kalenderår inom åtta månader efter årets utgång

till riksförsäkringsanstalten lämna uppgift om delägarna i bolaget, av dem

anlitade arbetstagare, som omfattats av försäkringen i bolaget, och inträffade

yrkesskador ävensom i övrigt på begäran av riksförsäkringsanstalten

eller försäkringsrådet lämna uppgift om delägare, försäkrade och yrkesskador.

Besvär.

44 §.

Över försäkringsinrättnings beslut i ärende angående försäkring enligt

denna lag må klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola

hava inkommit till försäkringsrådet senast inom en månad efter det klaganden

erhållit kännedom om beslutet.

Den som önskar ändring i allmän föreskrift, som meddelats av riksförsäkringsanstalten,

äger göra ansökan härom hos försäkringsrådet.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller ansökan ej gjorts,

till prövning upptaga ärende, som avses i denna paragraf.

Över försäkringsrådets beslut må klagan icke föras.

Frivillig försäkring.

45 §.

Frivillig försäkring må meddelas

a) åt arbetsgivare, som bedriver verksamhet i riket, för arbetstagare

hos honom;

b) åt utbildningsanstalt i riket för elever vid anstalten;

c) åt svensk yrkes- eller fackorganisation för medlemmar i organisationen;

samt

d) åt varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, ävensom åt den,

som utan att vara svensk medborgare är bosatt och mantalsskriven i riket,

för egen del.

46 §.

Den frivilliga försäkringen skall, i den mån dess omfattning ej begränsats

i försäkringsavtalet, avse alla i eller utom arbete ådragna skador, som

orsakats av olycksfall eller inverkan som avses i 6 § och som icke omfattas

av den obligatoriska försäkringen och å vilka gällande föreskrifter om er
-

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

sättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring

eller tjänstgöring i civilförsvaret, ej heller äga tillämpning.

47 §.

I fråga om ersättning på grund av den frivilliga försäkringen skall gälla

vad som stadgats beträffande ersättning på grund av den obligatoriska försäkringen.

Från ersättning, som avses i 12—15 §§ och som belöper på tid

innan den skadade blivit berättigad till livränta, skall dock avdragas vad

som för motsvarande ändamål utgår i sjukhjälp från allmän sjukkassa.

I försäkringsavtalet må rätten till ersättning begränsas utöver vad som

följer av första stycket.

48 §.

I övrigt skall vad i denna lag, dock ej i 43 §, är stadgat om obligatorisk

försäkring i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande den frivilliga

försäkringen; och skall därvid vad som sagts om arbetsgivaren i stället

avse försäkringstagaren.

Särskilda bestämmelser.

49 §.

Avtal om ersättning på grund av försäkring enligt denna lag är utan

verkan mot den ersättningsberättigade med mindre annat angives i lagen.

50 §.

Fordran å ersättning, som innestår hos försäkringsinrättning, må ej för

gäld tagas i mät.

Ej heller må rätt till ersättning överlåtas, innan den ersättningsberättigade

äger lyfta ersättningen.

51 §.

Är någon på grund av vållande eller eljest pliktig att gälda skadestånd i

anledning av skada, som avses i denna lag, skall från skadeståndet avräknas

vad den skadeståndsberättigade uppburit eller ägt uppbära från försäkringsinrättningen.

Har försälcringsinrättningen utgivit belopp, som enligt första stycket

skall avräknas från skadestånd, äger inrättningen, i den mån skadeståndet

förslår därtill, återkräva beloppet av den skadeståndsskyldige, såvida denne

uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vållat skadan eller, där denna uppkommit

i följd av trafik med motorfordon som avses i 2 § lagen den 10 maj

1929 om trafikförsäkring å motorfordon, enligt lag är skyldig att utgiva

skadestånd evad han är vållande till skadan eller ej.

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

52 §.

På begäran av försäkringsihrättning eller försäkringsrådet må, till vidare

utredning i ärende angående försäkring enligt denna lag, vid allmän

underrätt höras vittne eller sakkunnig eller förhör under sanningsförsäkran

äga rum med den som saken rör. Ej vare någon skyldig att inställa sig

vid annan underrätt än den, inom vars område han vistas. Om förhöret

skall i tillämpliga delar gälla vad om bevisupptagning utom huvudförhandling

är stadgat. Ersättning till den som inställt sig för att höras skall utgå

efter vad rätten prövar skäligt och skall förskjutas, då försäkringsrådet

påkallat förhöret, av den försäkringsinrättning, som rådet bestämmer, och

eljest av den försäkringsinrättning, som begärt förhöret. Ersättningen skall

stanna å försäkringen. Uppkommer tvist mellan försäkringsinrättningar

angående veni som skall slutligt svara för ersättningen, skall tvisten på

yrkande av någon av inrättningarna avgöras av försäkringsrådet.

53 §.

I den mån ej annorlunda särskilt stadgas äger bolag, som sägs i 1 §, ej

meddela annan försäkring än som avses i denna lag.

54 §.

Vad i 295 och 297 §§ lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse sägs

om försäkringsbolag skall, där Konungen för visst fall så bestämmer, i

fråga om övertagande från bolag helt eller delvis av försäkringsbestånd

enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete, lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i

arbete, lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar

ävensom denna lag i tillämpliga delar gälla riksförsäkringsanstalten; och

skall administrationsbo, som sägs i 296 § lagen om försäkringsrörelse,

omfatta även livräntor, som fastställas under administrationstiden, i följd

varav fordringsrätt, som avses i 2 mom. av sistnämnda paragraf, skall omfatta

jämväl kapitalvärdet av sådana livräntor, ökat med en tjugondei av

samma värde.

55 §.

Med Konungens medgivande äger riksförsäkringsanstalten jämväl i annat

fall än som avses i 54 § övertaga annan åvilande skyldighet att utgiva

ersättning i anledning av olycksfall eller sjukdom.

56 §.

Den som på grund av tjänsteåliggande för riksförsäkringsanstaltens eller

försäkringsrådets räkning har eller haft att taga befattning med uppgift,

handling eller undersökning, som sägs i 40 §, må ej röja eller obehörigen

nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller,

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande

eller affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt.

57 §.

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra något av

vad som åligger honom enligt 32 §, eller försummar någon att ställa sig

till efterrättelse vad i 40 § är föreskrivet eller att lämna uppgift, som stadgats

i 43 §, straffes med dagsböter.

Lämnar någon medvetet eller av grov vårdslöshet i uppgift, som skall

avgivas enligt denna lag, oriktigt meddelande, straffes med dagsböter, där

ej å förseelsen straff är utsatt i allmänna strafflagen.

Bryter någon mot vad i 56 § är stadgat, straffes med dagsböter eller

fängelse. Å brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast efter angivelse

av målsäganden.

58 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, träffa överenskommelse

med främmande makt om tillämpning av denna eller det andra landets

lag i fall, då arbetsgivare i det ena landet inom det andra bedriver

verksamhet, i vilken arbetstagare användes.

59 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av

denna lag, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen bestämmer.

Lagens ikraftträdande m. m.

60 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955 men äger icke tillämpning

i fråga om skada, som inträffat dessförinnan, och ej heller i fråga om sådan

i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket avsedd skada, som

yppats senare, därest den skadade icke efter lagens ikraftträdande varit

utsatt för inverkan av den art, som orsakat skadan.

Genom denna lag upphävas lagen den 17 juni 1916 om försäkring för

olycksfall i arbete, lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar

samt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild

för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall ävensom

i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av

järnvägs drift meddelade, ännu gällande bestämmelser om skyldighet för

ägare eller innehavare av järnväg att utgiva ersättning då i följd av järnvägs

drift arbetstagare, som är anställd i järnvägens tjänst eller arbete,

under förrättande därav dödas eller skadas.

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Äldre bestämmelser skola alltjämt äga tillämpning å sådant ersättningsanspråk

på grund av olycksfall eller sjukdom, som ej till följd av vad i

första stycket sägs skall bedömas enligt den nya lagen. Rörande ersättningsanspråk,

som nu nämnts, skall dock tillämpas vad som stadgats i 29 §

första stycket nya lagen, därest till följd av äldre bestämmelser rätten till

ersättning skulle förloras efter den nya lagens ikraftträdande.

61 §.

Vad i 10 § andra stycket är stadgat om tidigare yrkesskada skall gälla

även skada, som omfattas av lagen om försäkring för olycksfall i arbete

eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, där ej den tid, inom

vilken fordran på grund av den skadan skolat bevakas, gått till ända före

den 1 januari 1955.

62 §.

Vid tillämpning av 42 § första stycket skall medräknas jämväl tid före

den nya lagens ikraftträdande, i den mån så skolat ske enligt äldre bestämmelser,

om skadan yppats den 31 december 1954.

63 §.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande, som ersatts

genom bestämmelse i denna lag, skall hänvisningen i stället gälla den bestämmelsen.

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Härigenom förordnas, att It, 31, 38, 47 och 107 §§ lagen den 3 januari

1947 om allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

11 §•

Sjukkassa skall ------därav påkallas.

Ändring av-------ändringen uppkommit.

Under tid, då sjukpenningförsäkrad

medlem lider av sjukdom, som

i 21 § avses, må hans sjukpenningförsäkring

icke ändras, förrän hans

rätt till sjukpenning upphört till

följd av vad i 29 § stadgas.

Beslut angående ------ — ■—

Under tid, då sjukpenningförsäkrad

medlem lider av sjukdom, som

i 21 § avses, må hans sjukpenningförsäkring

icke ändras, förrän hans

rätt till sjukpenning upphört till

följd av vad i 29 eller 31 § stadgas,

delgivas denne.

31 §.

Sjukhjälp enligt denna lag utgives

ej vid sjukdom, för vilken försäkrad

är berättigad till ersättning

enligt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete eller i anslutning

till nämnda lag meddelade bestämmelser

om tillämpning av densamma

å arbetare, som användas till

arbete för statens räkning, lagen

om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

förordningen den 24 mars

1938 (nr 102) om olycksfalls- och

yrkes sjukdoms ersättning åt tvångsarbetare

m. fl., förordningen samma

dag (nr 103) om sådan ersättning

åt fångar in. fl., lagen om krigsförsäkring

för ombord å fartyg tjänstgörande

personer, förordningen den

Drabbas någon, som är försäkrad

enligt denna lag, av skada, för vilken

han är obligatoriskt försäkrad

enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,

må för tid, som infaller efter

utgången av den i 11 § sistnämnda

lag omförmälda samordningstiden,

sjukhjälp enligt denna lag ej utgivas

med anledning av skadan.

Omfattas skadan av frivillig försäkring

enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,

må för tid efter det den

skadade blivit berättigad till livränta

enligt sagda lag sjukhjälp enligt

denna lag ej utgivas med anledning

av skadan.

Vid sjukdom, som enligt annan

lag än lagen om yrkesskadeförsäk
-

1 Senaste lydelse av lagen se SFS 1953: 569.

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

13 april 19b0 (nr 213) om ersättning

av statsmedel i vissa fall för skada

till följd av olycksfall, som förorsakats

av krigsåtgård, eller ock enligt

gällande föreskrifter om ersättning

i anledning av kroppsskada,

ddragen under militärtjänstgöring,

hemvärnstjänstgöring, tjänstgöring

i civilförsvaret eller fullgörande av

tjänsteplikt.

38

Arbetsgivare är pliktig att erlägga

bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen

och försäkringen

för tilläggssjukpenning. Bidraget

skall för varje kalenderår utgöra,

såvitt angår sjukvårdsförsäkringen

en tiondels procent och beträffande

försäkringen för tilläggssjukpenning

en procent, allt av den lön i

penningar eller naturaförmåner, som

arbetsgivaren under året utgivit till

arbetstagare anställda hos honom.

Härvid skall hänsyn icke tagas till

arbetstagare, som jämlikt 28 § undantagits

från försäkringen för tilliäggssjukpenning,

och ej heller till

arbetstagares lön i vad lönen överstiger

femtontusen kronor för år

räknat. För beräkning av naturaförmåner

skall gälla vad i 8 § sägs.

Grundas försäkringsavgift, som arbetsgivaren

skall erlägga jämlikt lagen

om försäkring för olycksfall i

arbete, å särskild beräkning av arbetstagares

lön, skall den sålunda

beräknade lönen ligga till grund

jämväl vid beräkningen av bidrag

som i denna paragraf sägs.

Angående debitering------

ring eller enligt särskild författning

eller enligt Konungens förordnande

medför rätt till ersättning, som bestämmes

av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten

eller bolag varom

sägs i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,

utgives sjukhjälp enligt

denna lag endast i den mån sjukhjälpens

belopp överstiger vad som

i motsvarande hänseende utgår i sådan

ersättning.

§•

Arbetsgivare är pliktig att erlägga

bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen

och försäkringen

för tilläggssjukpenning. Bidraget

skall för varje kalenderår utgöra,

såvitt angår sjukvårdsför säkringen

en tiondels procent och beträffande

försäkringen för tilläggssjukpenning

en procent, allt av den lön i penningar

eller naturaförmåner, som

arbetsgivaren under året utgivit till

arbetstagare anställda hos honom.

Härvid skall hänsyn icke tagas till

arbetstagare, som jämlikt 28 § undantagits

från försäkringen för tillläggssjukpenning,

och ej heller till

arbetstagares lön i vad lönen överstiger

femtontusen kronor för år

räknat. För beräkning av naturaförmåner

skall gälla vad i 8 § sägs.

Grundas försäkringsavgift, som arbetsgivaren

skall erlägga jämlikt

lagen om yrkesskadeförsäkring, å

särskild beräkning av arbetstagares

lön, skall den sålunda beräknade

lönen ligga till grund jämväl vid beräkningen

av bidrag som i denna

paragraf sägs.

— därom förordnar.

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

(Gällande lydelse:)

47

Sjukpenningförsäkrad medlem,

som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete

än inkomst av tjänst,

äger genom frivilliga avgifter försäkra

sig hos den centralsjukkassa

han tillhör för erhållande av tillägg

till den sjukpenning, som utgives på

grund av den obligatoriska försäkringen.

Sådant tillägg må, där ej

annat följer av vad nedan i andra

stycket sägs, uppgå till högst så stort

belopp, att sjukpenningen jämte tilllägget

motsvarar sjukpenningen i

den sjukpenningklass medlemmen

skulle hava tillhört, därest hela hans

årsinkomst av förvärvsarbete utgjort

inkomst av tjänst. Ej må dock

någon vara frivilligt försäkrad så,

att då hel sjukpenning utgives sjukpenningtillägget

tillsammans med

de förmåner den försäkrade äger

uppbära enligt den obligatoriska

sjukpenningförsäkringen och den

lön eller ersättning, vartill han eljest

må vara berättigad under sjukdom,

för dag räknat uppgår till högre

belopp än en fyrahundrafemtiondel

av hans årsinkomst av förvärvsarbete.

Sjukkassemedlems hustru — — -

Försäkring för-----—

(Föreslagen lydelse:)

§•

Sj ukpenningförsäkrad medlem,

som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete

än inkomst av tjänst,

äger genom frivilliga avgifter försäkra

sig hos den centralsjukkassa

han tillhör för erhållande av tillägg

till den sjukpenning, som utgives på

grund av den obligatoriska försäkringen.

Sådant tillägg må uppgå till

högst så stort belopp, att sjukpenningen

jämte tillägget motsvarar

sjukpenningen i den sjukpenningklass

medlemmen skulle hava tillhört,

därest hela hans årsinkomst av

förvärvsarbete utgjort inkomst av

tjänst. Ej må dock någon vara frivilligt

försäkrad så, att då hel sjukpenning

utgives sjukpenningtillägget

tillsammans med de förmåner den

försäkrade äger uppbära enligt den

obligatoriska sjukpenningförsäkringen

och den lön eller ersättning,

vartill han eljest må vara berättigad

under sjukdom, för dag räknat uppgår

till högre belopp än en fyrahundrafemtiondel

av hans årsinkomst

av förvärvsarbete.

—■ --denna lag.

regått sjukperioden.

107 §.

Allmän sjukkassa äger ej av den

som framkallat sjukdom hos annan

eller eljest i anledning av sjukdomen

är pliktig att gälda skadestånd

tili försäkrad återkräva sina

utgifter för utgiven sjukhjälp.

Är någon på grund av vållande Är någon på grund av vållande

eller eljest pliktig att till försäkrad eller eljest pliktig att till försäkrad

s. 287 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 60.

287

(Gällande lydelse:)

gälda skadestånd i anledning av

sjukdomsfall, skall från skadeståndet

avräknas vad den försäkrade på

grund av den obligatoriska försäkringen

uppburit eller ägt uppbära

från allmän sjukkassa.

(Föreslagen lydelse:)

gälda skadestånd i anledning av

sjukdomsfall, skall från skadeståndet

avräknas vad den försäkrade

uppburit eller ägt uppbära från allmän

sjukkassa.

Har allmän sjukkassa utgivit belopp,

som enligt första stycket skall

avräknas från skadestånd, äger kassan,

i den mån skadeståndet förslår

därtill, återkräva beloppet av den

skadeståndsskyldige, såvida denne

uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet

vållat sjukdomen eller, där

denna uppkommit i följd av trafik

med motorfordon som avses i 2 §

lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring

å motorfordon, enligt lag är

skyldig att utgiva skadestånd evad

han är vållande till sjukdomen

eller ej.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1955.

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om

försäkringsavtal.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §•

Denna lag —-----driver försäkringsrörelse.

Vad här stadgas äger icke tilllämpning

å återförsäkring eller försäkring,

som meddelas av erkänd

sjukkassa eller av erkänd arbetslöshetskassa,

ej heller å avtal, som

slutes i enlighet med föreskrifterna

i lagen den 29 juni 1946 om frivillig

statlig pensionsförsäkring eller i

lagen den 17 juni 1916 om försäkring

för olycksfall i arbete.

Å trafikförsäkring —-----

Vad här stadgas äger icke tillämpning

å återförsäkring eller försäkring,

som meddelas av allmän sjukkassa

eller av erkänd arbetslöshetskassa,

ej heller å avtal, som slutes

i enlighet med föreskrifterna i lagen

om frivillig statlig pensionsförsäkring

eller i lagen om yrkesskadeförsäkring.

- särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1955.

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1947: 467.

s. 289 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

289

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 11

januari 1954.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 16 december 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen

av Halland, i statsrådet den 13 november 1953, hade Kungl. Maj :t förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring, och

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om

försäkringsavtal.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Gunnar Engström.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring.

9 §.

Den avsedda innebörden i paragrafens fjärde stycke lärer vara, att den

årliga arbetsförtjänsten icke får bestämmas till lägre belopp än det, vartill

den skadades inkomst av förvärvsarbete skäligen kan antagas hava uppgått,

om man beträffande en var av tidsperioderna fram till 18 års ålder,

mellan 18 och 21 års ålder, mellan 21 och 25 års ålder samt från 25 års

ålder utgår från att yrkesutbildningen — förutsatt att den icke på grund

av sin egen beskaffenhet skolat sluta dessförinnan —• pågått ända till den

tidpunkt, som enligt föreskrifterna i paragrafen skall vara avgörande för

arbetsförtjänstens beräkning, men att den försäkrade, om skadan ej inträffat,

vid denna tidpunkt avbrutit yrkesutbildningen och i stället ägnat

sig åt förvärvsarbete. För att detta skall klarare framgå, torde en jämkning

i fjärde styckets ordalydelse böra ske.

19-—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 60.

s. 290 Kontrollera mot PDF

290 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

13 §.

Med hänvisning till vad lagrådet nedan under 16 § anför får lagrådet förorda,

att — till vinnande av större tydlighet i fråga om innebörden av sista

punkten i 13 § — densamma får sådan lydelse, att stadgandet om visst

minimibelopp för sjukpenning jämte barntillägg kommer att avse tid, beträffande

vilken livränta, som tillerkänts den skadade, enligt 16 § första

stycket andra punkten icke må uppbäras.

16 §.

På sätt departementschefen anfört förekommer det, att ett av en yrkesskada

föranlett invaliditetstillstånd återgår till sjukdomstillstånd, som berättigar

till sjukpenning. I sådana fall skall uppenbarligen livränta, som

på grund av samma yrkesskada tillerkänts den skadade, icke utgå under

sjukdomstiden. Det sagda torde gälla även om undantagsvis halv sjukpenning

skall utgå. Det synes lämpligt att i denna paragraf giva en uttrycklig

regel för berörda fall. En sådan kunde upptagas i en i paragrafens första

stycke inskjuten ny andra punkt av ungefärligt innehåll, att medför samma

olycksfall eller inverkan ånyo sjukdom, på grund varav sjukpenning skall

utgå, äger den skadade dock icke uppbära livräntan under sjukdomstiden.

Vidare förordas att, till undvikande av en viss oegentlighet i avfattningen

av paragrafens sista stycke, de däri förekommande orden »livräntans eller

livräntedelens» ersättas med »de utbytta livräntebeloppens».

20 §.

Till bestämmelsen i första stycket av denna paragraf, att änka efter försäkrad,

som avlidit till följd av yrkesskada, äger uppbära livränta, så länge

hon lever ogift, ansluta sig stadganden i andra stycket, enligt vilka med

änka likställes ogift kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde med den

avlidne under äktenskapsliknande förhållanden, så ock kvinna, som var

trolovad med den avlidne och som hade eller haft barn med honom eller

var havande med barn till honom. Sistnämnda stadganden inge betänkligheter

ur olika synpunkter.

Departementschefen har framhållit, att principen att med äkta makar

likställa man och kvinna, som sammanleva under äktenskapsliknande förhållanden,

icke är ny inom svensk sociallagstiftning, i det att den redan

kommit till uttryck i 13 § (numera 12 §) folkpensioneringslagen. Erinras

må dock, att enligt detta lagrum principen icke får tillämpas med mindre

särskilda skäl föreligga, medan enligt det remitterade förslaget varje motsvarande

inskränkning saknas, ävensom att föreskriften i folkpensioneringslagen

kan verka både till nackdel och till fördel för de sammanlevande,

under det att här principen enbart skulle innebära en fördel för dem.

Genom den föreslagna bestämmelsen skulle tagas ännu ett — och ett ganska

stort — steg framåt mot dylika förbindelsers accepterande i vad avser sociala

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

förmåner. Kontrahenterna i dessa förbindelser intaga i fråga om skyldigheter

gent emot det allmänna — särskilt på beskattningsrättens område

men även eljest, se t. ex. 3 § fattigvårdslagen — en mer gynnad ställning

än äkta makar, och varje ytterligare förmån som beredes dem torde vara

ägnad att öka antalet dylika förbindelser. En sådan utveckling kan ur

skilda synpunkter, även skattepolitiska, icke anses önskvärd.

Den ledande principen för reglerna om rätt till livränta efter en anhörig

har av departementschefen angivits böra vara, att sådana personer, som

enligt vad erfarenheten visar mera regelmässigt äro för sin försörjning

beroende av en viss anhörig, tillerkännas livräntor efter honom utan prövning

av behovet i det enskilda fallet. Nu förhåller det sig antagligen så,

att i äktenskapsliknande förbindelser båda kontrahenterna — i större utsträckning

än när det gäller äktenskap — äro förvärvsarbetande och således

icke i högre grad för sin försörjning beroende av varandra; i varje

fall torde detta gälla när förbindelserna äro barnlösa. Att kontrahenterna

icke gifta sig beror ju ofta på att de önska undgå sambeskattning. När

barn födas i sådana förbindelser och kvinnan i anledning därav slutar förvärvsarbetet

för att helt ägna sig åt skötseln av hemmet, lära förbindelserna

ej sällan legaliseras genom vigsel, detta jämväl av hänsyn till barnen. Det

synes alltså finnas fog för antagandet, att även enligt nyssnämnda princip

de fria förbindelserna icke böra likställas med verkliga äktenskap.

För att över huvud i förevarande sammanhang räkna med här avsedda

fria förbindelser synes en förutsättning böra vara, att båda kontrahenterna

äro ogifta. Att tillerkänna en kvinna, som sammanlevt med en man medan

dennes äktenskap med annan kvinna ännu bestod, livränta efter honom

synes icke böra komma i fråga. Konkurrens mellan henne och änkan beträffande

rätten till livränta kunde under vissa omständigheter te sig synnerligen

stötande.

Två trolovade, som icke sedan avsevärd tid sammanleva under äktenskapsliknande

förhållanden, torde sällan kunna sägas vara för sin försörjning

beroende av varandra. Och detta gäller väl även om kvinnan har

eller väntar barn med sin fästman. I regel är hon eller har hon nyligen

varit förvärvsarbetande. Om fästmannen dör genom yrkesskada, skall

barnet enligt 21 § i det remitterade förslaget äga uppbära livränta. Förslaget

att låta även fästmön, så länge hon lever ogift och således måhända

under hela sin livstid, åtnjuta livränta synes, såsom socialvårdskommittén

framhållit, föra alltför långt. Hon bör i vanliga fall utan större svårigheter

kunna fortsätta eller återupptaga sitt förvärvsarbete.

I sådana förbindelser varom nu är fråga äger kvinnan för närvarande

icke i något fall rätt till skadestånd, därest mannen genom annans förvållande

blivit dödad. Visserligen är det ingalunda uteslutet att en ändring

härutinnan framdeles kan komma till stånd, men det synes knappast sannolikt

att, om så sker, kvinnan tillerkännes ovillkorlig rätt till en ekonomisk

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

prestation. Även detta förhållande torde utgöra skäl för att icke inom

yrkesskadeförsäkringen utvidga kretsen av livräntetagare till att generellt

omfatta dessa kvinnor. Man synes ej böra sträcka sig längre än att tillerkänna

sådan kvinna livränta för den händelse hon genom dödsfallet

kommer att sakna erforderligt underhåll och i så fall med belopp efter vad

som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Livräntan bör givetvis

utgå endast så länge kvinnan lever ogift och aldrig med högre belopp

än när det gäller livränta till änka.

Bestämmelserna om livränta i dessa fall synas, om lagrådets förslag godtages,

lämpligen böra upptagas efter föreskrifterna om livränta till änkling,

till vilka de i viss mån ansluta sig.

Lagrådet hemställer förty, att andra stycket i det remitterade förslaget

får utgå ävensom att efter det föreslagna tredje stycket inskjutes ett nytt

tredje stycke av innehåll att var den avlidne ogift men sammanlevde han

sedan avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållanden med ogift

kvinna och kommer hon genom dödsfallet att sakna erforderligt underhåll,

äger hon uppbära livränta efter samma grunder som i andra stycket stadgas

i fråga om livränta till änkling samt att vad sålunda sagts ock skall under

sistnämnda förutsättning gälla kvinna, som var trolovad med den avlidne

och som hade eller haft barn med honom eller var havande med barn till

honom.

Därest lagstiftningen i fråga om rätten till livränta till efterlevande i

viss utsträckning likställer sammanboendet utan vigsel med äktenskap,

synes det ligga nära till hands att giva detta samma verkan som nytt giftermål

också beträffande livräntans upphörande. En regel härom torde visserligen

icke kunna få någon större praktisk betydelse, då den nya förbindelsen

väl i allmänhet torde vara okänd för försäkringsinrättningen och i allt

tall betydande bevissvårigheter kunna antagas uppkomma. Å andra sidan

kunde frånvaron av en dylik bestämmelse understundom innebära ett

motiv för kontrahenterna att icke genom vigsel legalisera förbindelsen. Lagrådet

vill därför förorda ett stadgande av antydda innebörd, vilket kunde

upptagas i förevarande paragraf i ett nytt fjärde stycke och få innehålla,

att rätten till livränta enligt första eller tredje stycket upphör, därest den

etterlevande avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållanden sammanlever

med annan.

46 §.

Den frivilliga försäkringen bör tydligen icke kunna omfatta skador, som

orsakats av krigsåtgärd under krig vari riket befinner sig. Begränsningen

— som i fråga om den obligatoriska försäkringen kommit till uttryck

genom stadgande i 6 § —- synes vara av den vikt att den bör upptagas i

lagen, lämpligen genom ett tillägg till förevarande paragraf, som i så fall

torde få i viss mån omredigeras.

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

51 §.

Enligt första stycket i denna paragraf skall, om någon på grund av vållande

eller eljest är pliktig att gälda skadestånd i anledning av skada, som

avses i förevarande lag, från skadeståndet avräknas vad den skadeståndsberättigade

uppburit eller ägt uppbära från försäkringsinrättningen. Enligt

vad av remissprotokollet framgår är det åsyftat, att avräkning skall ske

med hela detta belopp även då den skadade själv medverkat till skadan och

domstol i anledning därav jämkar skadeståndet. I olikhet mot vad som

är praxis vid tillämpning av motsvarande bestämmelse i 12 § första stycket

olycksfallsförsäkringslagen skall således avräkningen icke avse allenast

ett belopp, som svarar mot graden av den skadeståndsskyldiges vållande.

Enligt vad departementschefen anför står den förordade regeln i överensstämmelse

med vad som finge anses gälla enligt 107 § andra stycket sjukförsäkringslagen.

Att en regel om avdrag för försäkringsbelopp infördes i sistnämnda lag

sammanhängde med det i 107 § första stycket införda förbudet mot regressrätt

för sjukkassa mot den som framkallat sjukdom hos annan eller eljest

i anledning av sjukdomen är pliktig att gälda skadestånd till försäkrad.

Vid remissen till lagrådet av förslaget till sjukförsäkringslag yttrade nämligen

föredragande departementschefen, efter att ha förordat ett dylikt förbud,

att det dock vid en försäkring, som till sin karaktär vore obligatorisk,

torde vara naturligt att försäkrad, som uppburit ersättning från sin sjukkassa,

icke skulle äga att därjämte till fullo utkräva skadestånd av skadevållaren

och därigenom erhålla ersättning två gånger. Frågan om avdragets

storlek vid fall av jämkat skadestånd på grund av medverkan till

skadan från den skadelidandes sida berördes ej särskilt.

Då i förevarande lagstiftningsärende till behandling upptages den med

avräkningsförfarandet sammanhängande frågan om regressrätten i hela

dess vidd jämväl beträffande sjukförsäkringen, synes det lagrådet naturligt,

att man icke vidkommande avräkningsregeln finner sig bunden av den

vid sjukförsäkringslagens tillkomst intagna ståndpunkten utan nu omprövar

frågan även för sjukförsäkringslagens del.

Anledningen till att man, när denna lag antogs, frångick den förut antydda,

vid tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen godtagna principen

kan, som framgår av vad ovan anförts, icke angivas. Till stöd för att nu

följa samma linje som då åberopar departementschefen, förutom överensstämmelsen

med sjukförsäkringslagen, allenast att dennas regler synas

ägnade att underlätta tillämpningen av de regressregler det remitterade

förslaget innehåller. Detta skäl torde icke kunna anses tillräckligt bärkraftigt

för att, till den skadades nackdel, föranleda avvikelse från vad hittills

ansetts rimligt och riktigt. Lagrådet avstyrker förty den föreslagna

ändringen. För att i lagtexten utmärka den innebörd av avräkningsregeln,

som lagrådet förordar, föreslår lagrådet en omredigering av 51 § första

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

stycket till närmare överensstämmelse med 12 § första stycket olycksfallsförsäkringslagen;

detta skulle föranleda någon jämkning även i andra stycket

av 51 §. Godtages lagrådets förslag härutinnan, bör 107 § sjukförsäkringslagen

ändras på motsvarande sätt.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

107 §.

Lagrådet åberopar vad lagrådet under 51 § i förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring

anfört.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om försäkringsavtal.

Detta förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

s. 295 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

295

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

15 januari 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 11 januari

1954 avgivna utlåtande över de den 13 november 1953 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring samt

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om

försäkringsavtal.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

Med anledning av vad lagrådet anfört rörande 9, 13 och 16 §§ i det remitterade

förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring har dessa paragrafer

i förtydligande syfte jämkats i överensstämmelse med vad lagrådet föreslagit.

Lagrådet har funnit de i 20 § andra stycket av det remitterade förslaget

till lag om yrkesskadeförsäkring upptagna stadgandena •— enligt vilka

ogift kvinna, som sedan avsevärd tid under äktenskapslilcnande förhållanden

sammanlevde med en genom yrkesskada avliden man, ävensom kvinna,

som var trolovad med en dylik man och som hade eller haft barn med

honom eller var havande med barn till honom, skall ha samma ovillkorliga

rätt till livränta som änka — inge betänkligheter ur olika synpunkter.

Enligt lagrådets mening borde man inte sträcka sig längre än till att tillerkänna

sådan kvinna livränta för den händelse hon genom dödsfallet

kommer att sakna erforderligt underhåll och i så fall med belopp efter

vad som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Lagrådet har

alltså inte ställt sig avvisande mot att ifrågavarande grupp av kvinnor

hänföres till de livränteberättigades krets men ansett att livränta bör tillerkännas

dem efter prövning av behovet i varje särskilt fall d. v. s. efter

samma grunder, som enligt förslaget skall tillämpas i fråga om livränta

till änkling.

Vid remissen till lagrådet framhöll jag såsom önskvärt, att inom yrkes
-

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. 3Iaj:ts proposition nr 60.

skadeförsäkringen rätten till ersättning så långt det vore möjligt anknötes

till rent faktiska förhållanden, som kunde klarläggas utan större svårigheter,

och inte gjordes beroende av en så pass svårbedömd faktor som

vederbörandes behov. Emellertid fann jag det inte rimligt att helt bortse

från behovs- och skälighetssynpunkten i det enskilda fallet, enär följden

härav skulle bli att sådana personer, vilkas försörjning endast i undantagsfall

berördes av en anhörigs död, finge antingen tillerkännas en villkorslös

livränta efter honom eller också helt undantagas från livränterätten.

Jag ansåg därför, att den ledande principen borde vara, att sådana

personer, som enligt vad erfarenheten visade mera regelmässigt vore för

sin försörjning beroende av en viss anhörig, borde tillerkännas livräntor

efter honom utan prövning av behovet i det enskilda fallet, men att det

dessutom borde finnas möjlighet att efter prövning av omständigheterna

i varje särskilt fall utge livräntor även till vissa andra grupper av anhöriga.

Med utgångspunkt härifrån föreslog jag bl. a. att änkorna, vilka

enligt min mening i det överväldigande flertalet fall har behov av understöd

vid mannens död, borde tillerkännas en villkorslös rätt till livränta

under det att änklingarna, vilkas försörjning enligt min åsikt endast mera

sällan påverkas av hustruns död, borde få rätt till livränta endast efter

prövning av behovet i det särskilda fallet. Förslaget stod i denna del i

överensstämmelse med vad som nu gäller och vad som förordats av socialvårdskommittén.

Vid remissbehandlingen av socialvårdskommitténs förslag framkom

delade meningar, huruvida och i så fall under vilka förutsättningar livränterätt

borde tillerkännas kvinna, som sammanlevat med den avlidne

under äktenskapsliknande förhållanden. Bland annat påyrkades i ett par

yttranden, att livränta i dylikt fall skulle utgå endast efter behovsprövning.

För egen del fann jag det bäst överensstämma med den nyss angivna huvudprincipen,

att behovsprövning icke föreskrevs för ifrågavarande kvinnor

och att de alltså i livräntehänseende likställdes med änkor. Jag utgick härvid

från, att en ogift kvinna, som en avsevärd tid sammanlever med en

man under äktenskapsliknande förhållanden, i de allra flesta fallen är

beroende av mannens arbetsinkomst och således i behov av understöd om

han dör. Vad lagrådet anfört ger mig inte anledning att frångå denna

uppfattning.

Vad särskilt angår trolovningsfallen vill jag erinra om att livränta enligt

det remitterade förslaget skall utgå endast under förutsättning att kvinnan

haft eller har barn med den avlidne eller var havande med barn till honom.

Om denna förutsättning är uppfylld och mannen skulle avlida i yrkesskada

innan kontrahenterna hunnit fullfölja sin avsikt att ingå äktenskap,

synes det mig rimligt att kvinnan i fråga om rätten till livränta likställes

med änka. Detta gäller särskilt i de med all sannolikhet relativt vanliga

fall, där de trolovade sammanlevde vid tiden för mannens död men sam
-

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

manlevnaden ännu inte hunnit antaga den karaktär av varaktighet som

eljest enligt förslaget skall krävas för rätt till livränta.

På grund av det anförda har jag ej funnit anledning att föreslå någon

ändring i det remitterade förslaget i de hänseenden som nu berörts. Däremot

har jag med anledning av vad lagrådet anfört därom att livränterätt

ej bör föreligga för kvinna, som sammanlevat med en man medan dennes

äktenskap med annan kvinna ännu bestod, ansett 20 § andra stycket i det

remitterade förslaget böra omredigeras så, att som förutsättning för livränterätt

uppställes att icke blott kvinnan utan även mannen var ogift.

Därest lagstiftningen i fråga om rätten till livränta i viss utsträckning

med äktenskap likställer samboende utan vigsel, ligger det, såsom lagrådet

anfört, nära till hands att giva samboendet samma verkan också beträffande

livräntans upphörande. Att en regel av denna innebörd icke

upptagits i det remitterade förslaget beror på att jag ansåg, att en dylik

regel skulle bli av ringa värde ur praktisk synpunkt. Även lagrådet har

funnit, att en sådan regel icke skulle få någon större praktisk betydelse,

men lagrådet har likväl förordat ett stadgande av antydda innebörd och

som skäl härför åberopat, att frånvaron av en dylik bestämmelse understundom

kunde innebära ett motiv för kontrahenterna att icke genom

vigsel legalisera förbindelsen. Med hänsyn till vad lagrådet anfört har

jag funnit 20 § böra kompletteras med ett nytt tredje stycke, enligt vilket

rätten till livränta enligt första eller andra stycket — d. v. s. livränta till

änka och därmed likställd kvinna — upphör, därest den efterlevande

avsevärd tid under äktenskapsliknande förhållanden sammanlever med

annan.

I överensstämmelse med vad lagrådet föreslagit har 46 § tillförts ett

stadgande av innehåll, att den frivilliga försäkringen ej må avse skador,

som orsakats av krigsåtgärd under krig vari riket befinner sig.

Med anledning av vad lagrådet anfört vid behandlingen av 51 § förslaget

till lag om yrkesskadeförsäkring vill jag framhålla följande. Avräkningsregeln

i paragrafens första stycke överensstämmer med vad som år 1947

lagfästes för den obligatoriska sjukförsäkringens vidkommande, men avviker

— på sätt framgår av lagrådets utlåtande och mitt anförande vid

remissen till lagrådet — från motsvarande stadgande i 12 § första stycket

ÖL, sådant detta tolkats i praxis. När det gällde att söka åstadkomma en

av samordningen betingad enhetlig reglering av hithörande frågor, föreföll

det mig mest naturligt att välja sjukförsäkringslagens avdragssystem,

framför allt därför att det överväldigande flertalet yrkesskador efter samordningens

genomförande helt skulle komma att regleras av sjukkassorna

men också därför att SFL:s regler syntes ägnade att underlätta tillämpningen

av de regressregler förslaget innehåller. Emellertid har lagrådet

ansett, att man icke, till den skadades nackdel, bör avvika från vad hittills

ansetts rimligt och riktigt inom olycksfallsförsäkringen. Frågan vilket av20

— Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 60.

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

dragssystem som bör väljas berör icke direkt försäkringen utan är närmast

ett skadeståndsrättsligt spörsmål. Jag har redan vid remissen till lagrådet

uttalat, att den av mig förordade regleringen var att anse som ett provisorium

i avbidan på det resultat, vartill den pågående utredningen rörande

skadeståndsrättens framtida gestaltning kunde komma. Med hänsyn till

dessa omständigheter vill jag inte motsätta mig att den nuvarande avräkningsmetoden

inom olycksfallsförsäkringen bibehålies inom den nya yrkesskadeförsäkringen

och att som följd härav samma metod kommer till

användning inom den allmänna sjukförsäkringen. 51 § första stycket förslaget

till yrkesskadeförsäkringslag har därför omredigerats till närmare

överensstämmelse med 12 § första stycket ÖL. I samband härmed

har även 51 § andra stycket av förslaget något jämkats. Motsvarande ändringar

har företagits i 107 § förslaget till ändring i sjukförsäkringslagen.

Utöver vad nu sagts har vissa redaktionella jämkningar företagits i förslaget

till lag om yrkesskadeförsäkring.

Vid remissen till lagrådet uttalade jag, att jag efter erhållet bemyndigande

tillkallat en utredningsman för att utreda frågan om yrkesskadeförsäkringens

administration in. m. men att resultatet av utredningen ännu

ej förelåg. Numera har — såsom framgår av årets statsverksproposition

femte huvudtiteln s. 182—183 — utredningsmannen avgivit ett betänkande

i ämnet. Remissbehandlingen av betänkandet är ännu ej avslutad, och det

är därför inte möjligt att nu taga ståndpunkt till de i betänkandet berörda

problemen. Såsom jag framhållit vid lagrådsremissen kan emellertid den

nya organisation, som för yrkesskadeförsäkringens vidkommande kan bli

resultatet av utredningsmannens arbete, icke genomföras redan i samband

med lagens ikraftträdande.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte jämlikt § 87

regeringsformen genom proposition föreslå riksdagen att antaga förenämnda

förslag till

1) lag om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 3 januari 19A7 (nr i) om allmän

sjukförsäkring och

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om

försäkringsavtal.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM S4

810701

Ur protokollet:

Alf Björnelid.

s. 299 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60. 299

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen.................................................... 1

Förslag till lag om yrkesskadeförsäkring ............................ 4

Förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring............................................ 26

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)

om försäkringsavtal .......................................... 30

Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 november 1953 ...................... 31

Den nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagstiftningen.... 31

Socialvårdskommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag............ 34

Den allmänna sjukförsäkringen enligt 1953 års beslut.................. 35

1953 års beslut rörande samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen

............................................ 38

Departementschefen ............................................ 40

Tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen .......................... 43

Gällande bestämmelser........................................ 43

Socialvårdskommitténs förslag .................................. 44

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag .................... 49

Socialförsäkringsutredningens förslag ............................ 54

Yttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag................ 56

Departementschefen .......................................... 58

Försäkringsskyddets omfattning .................................. 63

Gällande bestämmelser........................................ 63

Socialvårdskommitténs förslag.................................. 65

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag .................... 82

Socialförsäkringsutredningens förslag ............................ 96

Yttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag................ 100

Departementschefen .......................................... 105

Den årliga arbetsförtjänstens beräkning ............................ 120

Gällande bestämmelser ........................................ 120

Socialvårdskommitténs förslag.................................. 121

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag .................... 126

Socialförsäkringsutredningens förslag ............................ 130

Yttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag .............. 130

Departementschefen .......................................... 131

Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning........................ 136

Gällande bestämmelser........................................ 136

Socialvårdskommitténs förslag.................................. 138

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag .................... 142

Departementschefen .......................................... 146

Ersättning vid invaliditet........................................ 152

Gällande bestämmelser........................................ 152

Socialvårdskommitténs förslag.................................. 153

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Sid.

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag .................... 153

Socialförsäkringsutredningens förslag ............................ 155

Yttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag .............. 155

Departementspromemoria i ärendet.............................. 156

Yttrandena över departementspromemorian........................ 162

Departementschefen .......................................... 168

Efterlevandelivräntor .......................................... 176

Gällande bestämmelser........................................ 176

Socialvårdskommitténs förslag.................................. 178

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag .................... 185

Departementschefen .......................................... 195

Frivillig försäkring..................... 207

Gällande bestämmelser........................................ 207

Socialvårdskommitténs förslag .................................. 208

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag .................... 209

Socialförsäkringsutredningens förslag ............................ 211

Yttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag................ 213

Departementschefen ................. 216

Specialmotivering .............................................. 221

Förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring ........................ 222

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring .... 259

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om försäkringsavtal

.................................................... 260

Departementschefens hemställan .................................. 261

De till lagrådet remitterade lagförslagen............................ 262

Utdrag av lagrådets protokoll den 11 januari 1954........................ 289

Utdrag av statsrådsprotokollet den 15 januari 1954 ...................... 295

Doktrin (5)

  1. Niklas Selberg, HFD 2023 ref. 22. Fråga om vad som krävs för att en olycka som drabbar en försäkrad som arbetar i hemmet ska anses ha ett sådant samband med den försäkrades arbete att en personskada till följd av olyckan utgör en arbetsskada som omfattas av arbetsskadeförsäkringen (I och II), FT 2023 nr 4 s. 507, på s. 511, 512, 513, 515 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Mia Carlsson, HFD 2019 ref. 19. Fråga om olycksfall i samband med intag av mat på arbetsplatsen har inträffat i arbetet, FT 2020 nr 1 s. 141, på s. 144, 146, 147, 148, 149, 150 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Ann Linders, Från Högsta förvaltningsdomstolen. Mars–maj 2019, FT 2019 nr 3 s. 279, på s. 285 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  4. Eskil Nord, Nytt från Regeringsrätten - December 2006- Februari 2007, FT 2007 nr 2 s. 75, på s. 80 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  5. Mats Melin, Nytt från Regeringsrätten - Juni - Augusti 2003, FT 2003 nr 4 s. 491, på s. 498 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

29 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (10)

10 kopplingar.

  1. SU 1954:194 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående det administrativa handhavandet av sjukoch grkesskadeförsäkringarna m. m. jämte i ämnet väckta motio s. 2 i texten
  2. 2LU 1954:46 Utlåtande i anledning av väckta motioner om vidgat skydd i vissa avseenden för i militärtjänst under fredstid ianspråktagen personal. Andra lagutskottet har til s. 7 i texten
  3. SU 1954:143 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för budgetåret 1954/55 under femte huvudtiteln jämte i ämnet väckta motioner. s. 9 i texten
  4. 2LU 1954:37 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel m. m., dels ock i ämnet v s. 7 i texten
  5. Rskr. 1954:218 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring m. m. a1 i texten

Visa alla 10

Rättsfall (6)

6 kopplingar.

  1. HFD 2012 ref. 19 ur registret · dokumentnivå
  2. RÅ 2010 ref. 85 ur registret · dokumentnivå
  3. RÅ 2007 ref. 42 ur registret · dokumentnivå
  4. RÅ 2007 ref. 1 ur registret · dokumentnivå
  5. RÅ 1998 ref. 8 ur registret
  6. RÅ 1996 ref. 76 ur registret

Doktrin (13)

13 kopplingar i 5 dokument.

  1. FT 2020 s. 141 Mia Carlsson, HFD 2019 ref. 19. Fråga om olycksfall i samband med intag av mat på arbetsplatsen har inträffat i arbetet s. 144 · s. 146 · s. 147 · s. 148 · och 2 till i texten
  2. FT 2023 s. 507 Niklas Selberg, HFD 2023 ref. 22. Fråga om vad som krävs för att en olycka som drabbar en försäkrad som arbetar i hemmet ska anses ha ett sådant samband… s. 511 · s. 512 · s. 513 · s. 515 i texten
  3. FT 2019 s. 279 Ann Linders, Från Högsta förvaltningsdomstolen. Mars–maj 2019 s. 285 i texten
  4. FT 2007 s. 75 Eskil Nord, Nytt från Regeringsrätten - December 2006- Februari 2007 s. 80 i texten
  5. FT 2003 s. 491 Mats Melin, Nytt från Regeringsrätten - Juni - Augusti 2003 s. 498 i texten