Med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1916 (nr 431) om folkpensionering, m. m
1954-01-04 · 42 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 40 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1954:66, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1916 (nr 431) om folkpensionering, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
1
Nr 66.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1916 (nr 431) om
folkpensionering, m. m.; given Stockholms slott den
4 januari 1954.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering;
2)
lag angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen; samt
3) lag angående ändring i lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister.
GUSTAF ADOLF.
G. E. Sträng.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås, att det enligt lagen om folkpensionering till dem
som är blinda utgående blindtillägget skall höjas från 700 kr. till 1 000 kr.
om året samt att, i motsats till vad nu gäller, tillägget i fortsättningen ej
skall räknas som inkomst vid fastställandet av inkomstprövad folkpension.
För andra, som före 60 års ålder blivit svårt invalidiserade, föreslås införandet
av ett särskilt tillägg, betecknat vårdtillägg, å 1 000 kr. om året.
Detta tillägg, som ej heller skall anses såsom inkomst enligt folkpensioneringslagen,
avses ej skola utgå till dem som stadigvarande vårdas å anstalt.
Kommunerna föreslås skola bidraga till kostnaderna för vårdtilläggen i
samma omfattning som till utgifterna för tilläggspensionerna.
Förslaget, som avses träda i kraft den 1 juli 1954, beräknas medföra
en årlig kostnadsökning å omkring 4 milj. kr., varav staten skulle svara
för i runt tal 3 milj. kr. och kommunerna för återstoden.
1-—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 66.
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
2
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.
Härigenom förordnas, att 9 och 10 §§, 13 § 1 inom., 14 § 1 inom., 15,
16, 33 och 36 §§ lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
9 §•
Har gift -------■----utgående folkpensionen.
Vad nu sagts skall ej gälla den Vad nu sagts skall ej gälla den
som uppbär blindtillägg enligt 10 §. som uppbär blindtillägg eller vårdtillägg
enligt 10 §.
10 S.
Pensionsberättigad som lider av
sådan blindhet som i 3 § 2 mom.
sagts och som blivit blind före fyllda
sextio år skall utöver honom eljest
tillkommande folkpension erhålla
blindtillägg med 700 kronor
om året.
Blindtillägg må---
1 inom. Pensionsberättigad som
lider av sådan blindhet som i 3 § 2
mom. sagts och som blivit blind före
fyllda sextio år skall utöver honom
eljest tillkommande folkpension erhålla
blindtillägg med 1 000
kronor om året.
—---är skolpliktig.
2 mom. Pensionsberättigad som
i annat fall än som avses i 1 mom.
år ur stånd att reda sig själv och på
grund härav är i behov av ständig
tillsyn och vård skall, om behovet
därav uppkommit före det han fyllt
60 år, utöver honom eljest tillkommande
folkpension erhålla vårdtillägg
med 1 000 kronor om året.
Vårdtillägg må ej utgå till den som
stadigvarande vårdas å anstalt tillhörande
staten eller kommun eller å
enskild anstalt till vars drift statsbidrag
utgår eller ock genom anstaltens
försorg utom densamma.
1 Senaste lydelse se SFS 1952: 396.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
(Gällande lydelse:)
13
1 mom. Med årsinkomst avses i
denna lag all den inkomst, för år
räknad, som någon skäligen kan antagas
komma att under den närmaste
tiden åtnjuta. Såsom inkomst räknas
icke annan folkpensionsförmån
än blindtillägg och ej heller allmänt
barnbidrag eller understöd som någon
på grund av skyldskap eller svågerlag
må vara föranledd att utgiva.
(Föreslagen lydelse:)
§•
1 mom. Med årsinkomst avses i
denna lag all den inkomst, för år
räknad, som någon skäligen kan antagas
komma att under den närmaste
tiden åtnjuta. Såsom inkomst räknas
icke folkpensionsförmån, allmänt
barnbidrag eller understöd som
någon på grund av skyldskap eller
svågerlag må vara föranledd att utgiva.
14 §.
1 mom. Befinnes arbetsförmågan----— folkpension indragas.
Åtnjuter pensionsberättigad--—---— del därav.
Om förhållandena för den som åtnjuter
vårdtillägg så ändrats att rätt
därtill ej längre föreligger, indrages
tillägget.
15
Den som åtnjuter tilläggspension,
änkepension, hustrutillägg eller kommunalt
bostadstillägg är pliktig att,
om hans eller hans makes ekonomiska
förhållanden väsentligt förbättrats,
utan oskäligt dröjsmål meddela
detta till pensionsstyrelsen eller
pensionsnämndens ordförande i det
pensionsdistrikt, där han senast blivit
mantalsskriven. Enahanda skyldighet
åligger honom, om han åtnjuter
kommunalt bostadstillägg och
mantalsskrives å annan ort än tillförne,
så ock om han ingår äktenskap
eller om hans äktenskap upplöses
genom makens död eller annorledes.
Åtnjuter någon invalid pension
eller sjukbidrag, vare han pliktig att,
om hans arbetsförmåga väsentligt
förbättrats, göra anmälan som nu
sagts.
§•
Den som åtnjuter tilläggspension,
änkepension, hustrutillägg eller kommunalt
bostadstillägg är pliktig att,
om hans eller hans makes ekonomiska
förhållanden väsentligt förbättrats,
utan oskäligt dröjsmål meddela
detta till pensionsstyrelsen eller
pensionsnämndens ordförande i det
pensionsdistrikt, där han senast blivit
mantalsskriven. Enahanda skyldighet
åligger honom, om han åtnjuter
kommunalt bostadstillägg och
mantalsskrives å annan ort än tillförne,
så ock om han ingår äktenskap
eller om hans äktenskap upplöses
genom makens död eller annorledes.
Anmälan som nu sagts skall
ock göras av den som åtnjuter invalidpension
eller sjukbidrag, om
hans arbetsförmåga väsentligt förbättrats,
samt av den som åtnjuter
4
Kungl. Maj:ts prQposition nr 66.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
vårdtillägg, om förhållandena så
ändrats att rätten till tillägget därav
påverkas.
I första —------ ---~--person anmälningsskyldig.
För pensionsberättigad
Vad nu — —----
Har någon försummat den honom
euligt 15 § åvilande skyldigheten att
meddela upplysning om förändrade
förhållanden, må, där försummelsen
inverkat på rätten till eller beloppet
av folkpensionen och icke kan anses
ursäktlig, ansökning om tilläggspension,
änkepension, hustrutillägg
eller kommunalt bostadstillägg avslås
och redan beviljad sådan förmån
indragas så som i första stycket
stadgats.
Vägrar någon---— —---
ny ansökning.
avhänt sig.
Har någon försummat den honom
enligt 15 § åvilande skyldigheten att
meddela upplysning om förändrade
förhållanden, må, där försummelsen
inverkat på rätten till eller beloppet
av folkpensionen och icke kan anses
ursäktlig, ansökning om tilläggspension,
änkepension, hustrutillägg,
vårdtillägg eller kommunalt bostadstillägg
avslås och redan beviljad sådan
förmån indragas så som i första
stycket stadgats.
--denna påföljd.
16 §.
33
Ansökning om-------
Ansökningen, som----
Vid ansökningen skall fogas prästbevis
enligt fastställt formulär eller,
där hinder därför möter, annat bevis,
som pensionsstyrelsen må finna
skäl godtaga. Avser ansökningen invalidpension,
sjukbidrag eller blindtillägg,
skall sökanden, där ej särskilda
skäl till annat föranleda, undergå
läkarundersökning enligt de
närmare bestämmelser pensionsstyrelsen
meddelar.
Vad angående---—---
§•
— — blivit mantalsskriven.
-----till sökanden.
Vid ansökningen skall fogas prästbevis
enligt fastställt formulär eller,
där hinder därför möter, annat bevis,
som pensionsstyrelsen må finna
skäl godtaga. Avser ansökningen invalidpension,
sjukbidrag, blindtillägg
eller vårdtillägg, skall sökanden, där
ej särskilda skäl till annat föranleda,
undergå läkarundersökning enligt de
närmare bestämmelser pensionsstyrelsen
meddelar.
---pensionsnämnden påfordras.
36 §.
Finner pensionsstyrelsen--— — — — pensionens utbetalande.
Pensionsnämnds beslut i ärende Pensionsnämnds beslut i ärende
rörande ansökning om invalidpen- rörande ansökning om invalidpen
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 66. 5
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
sion, sjukbidrag eller blindtillägg sion, sjukbidrag, blindtillägg eller
skall, vare sig besvär över beslutet vårdtillägg skall, vare sig besvär över
anförts eller ej, granskas av pen- beslutet anförts eller ej, granskas av
sionsstyrelsen. Finnes beslutet vara pensionsstyrelsen. Finnes beslutet
lagligen grundat, skall styrelsen fast- vara lagligen grundat, skall styrelsen
ställa detsamma. I annat fall skall fastställa detsamma. I annat fall
styrelsen, där ej på grund av anför- skall styrelsen, där ej på grund av
da besvär rättelse kan ske, återför- anförda besvär rättelse kan ske, återvisa
ärendet till förnyad prövning; förvisa ärendet till förnyad prövning;
dock att där beslutet finnes hava dock att där beslutet finnes hava
blivit felaktigt endast i följd av fel- blivit felaktigt endast i följd av felräkning,
misskrivning eller annan räkning, misskrivning eller annan
dylik uppenbar oriktighet, pensions- dylik uppenbar oriktighet, pensionsstyrelsen
må utan återförvisning styrelsen må utan återförvisning
vex-kställa nödig rättelse. Utan åter- verkställa nödig rättelse. Utan återförvisning
må pensionsstyrelsen jäm- förvisning må pensionsstyrelsen jämväl
förordna att i stället för invalid- väl förordna dels om utbyte av inpension
sjukbidrag skall utgå samt valid pension mot sjukbidrag samt
besluta om ändring av den tidpunkt, om ändring av den tidpunkt, intill
intill vilken sådant bidrag längst må vilken sådant bidrag längst må utgå,
utgå. dels ock om utbyte av blindtillägg
mot vårdtillägg eller omvänt.
Om pensionsstyrelsen---------därom utfärdar.
Där i---------förnyad prövning.
Skall i----------av pensionen.
Där pensionsstyrelsen -----------styrelsen bestämmer.
Vad angående---------meddelat beslut.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1954.
Pensionsstyrelsen har att, utan
särskild ansökan därom, omräkna
vid lagens ikraftträdande utgående
folkpensioner i enlighet med bestämmelserna
i 10 § 1 mom. och 13 § 1
mom. i deras nya lydelse.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 66.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.
Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ lagen den 30 juni 1947 om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse:)
1
Kommun skall för varje kalenderår
bidraga till kostnaderna för pensioner
enligt lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering med
dels viss andel, motsvarande tre
tjugondeis procent för varje fullt
tiotal skatteören per invånare i kommunen,
av kostnaden för tilläggspensioner,
änkepensioner och hustrutillägg,
som under året utbetalats för
inom kommunen mantalsskrivna
pensionsberättigade, dock högst tre
femtedelar av nämnda kostnad,
dels ock viss andel, motsvarande
en femtedels procent för varje
fullt tiotal skatteören per invånare
i kommunen, av kostnaden för kommunala
bostadstillägg, som under
året utbetalats för pensionsberättigade,
mantalsskrivna inom kommunen,
dock högst tre femtedelar och
lägst en fjärdedel av sagda kostnad.
Därest tilläggspensioner,---
(Föreslagen lydelse:)
5*
Kommun skall för varje kalenderår
bidraga till kostnaderna för pensioner
enligt lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering med
dels viss andel, motsvarande tre
tjugondeis procent för varje fullt
tiotal skatteören per invånare i kommunen,
av kostnaden för tilläggspensioner,
änkepensioner, hustrutilllägg
och vårdtillägg, som under året
utbetalats för inom kommunen mantalsskrivna
pensionsberättigade, dock
högst tre femtedelar av nämnda kostnad,
dels ock viss andel, motsvarande
en femtedels procent för varje
fullt tiotal skatteören per invånare
i kommunen, av kostnaden för kommunala
bostadstillägg, som under
året utbetalats för pensionsberättigade,
mantalsskrivna inom kommunen,
dock högst tre femtedelar och
lägst en fjärdedel av sagda kostnad.
------- — indextillägg därå.
1 Senaste lydelse se SFS 1952: 397.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr Öb.
(Gällande lydelse:)
3
Varje kommuns bidrag uträknas
av pensionsstyrelsen. Därvid skall
en tolftedel av pensionsberättigad årligen
tillkommande tilläggspension,
änkepension och hustrutillägg, i förekommande
fall jämte indextillägg,
ävensom kommunalt bostadstillägg
anses belöpa på varje månad. Angående
tid och sätt för gäldande av
kommunbidrag förordnar Konungen.
(Föreslagen lydelse:)
§•
Varje kommuns bidrag uträknas
av pensionsstyrelsen. Därvid skall
en tolftedel av pensionsberättigad årligen
tillkommande tilläggspension,
änkepension, hustrutillägg och vårdtillägg,
i förekommande fall jämte
indextillägg, ävensom kommunalt bostadstillägg
anses belöpa på varje
månad. Angående tid och sätt för
gäldande av kommunbidrag förordnar
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1954.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister.
Härigenom förordnas, att 2 och 4 §§ lagen den 20 mars 1936 om social
register1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse:)
2
I socialregistret skola antecknas:
1) de personer ---------
2) inom kommunen boende personer,
vilka uppbära folkpension i
form av tilläggspension, änkepension,
kommunalt bostadstillägg,
hustrutillägg eller blindtillägg, bidrag
enligt lagen om bidrag till änkor
och änklingar med barn, mödrahjälp,
särskilt barnbidrag eller bidragsförskott
eller som med bidrag av allmänna
medel åtnjuta sjukvård eller
yrkesutbildning, varom i 14 § lagen
om folkpensionering förmäles, för
förebyggande eller hävande av höggradig
nedsättning av arbetsförmågan;
3)
personer, som--------
(Föreslagen lydelse:)
§•
---kommunens organ;
2) inom kommunen boende personer,
vilka uppbära folkpension i
form av tilläggspension, änkepension,
kommunalt bostadstillägg,
hustrutillägg, blindtillägg eller vårdtillägg,
bidrag enligt lagen om bidrag
till änkor och änklingar med barn,
mödrahjälp, särskilt barnbidrag eller
bidragsförskott eller som med bidrag
av allmänna medel åtnjuta sjukvård
eller yrkesutbildning, varom i 14 §
lagen om folkpensionering förmäles,
för förebyggande eller hävande av
höggradig nedsättning av arbetsförmågan
;
—---i registret.
4 §•
Beslutar kommunalt organ, att
hjälp skall utgå till viss person, skall
beslutet omedelbart delgivas det registerförande
organet. Sådan delgivningsplikt
åligger pensionsnämndens
ordförande i fråga om folkpension
Beslutar kommunalt organ, att
hjälp skall utgå till viss person, skall
beslutet omedelbart delgivas det registerförande
organet. Sådan delgivningsplikt
åligger pensionsnämndens
ordförande i fråga om folkpension
1 Senaste lydelse se SFS 1952: 400.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
(Gällande lydelse:)
1 form av tilläggspension, änkepension,
kommunalt bostadstillägg,
hustrutillägg eller blindtillägg ävensom
beträffande bidrag enligt lagen
om bidrag till änkor och änklingar
med barn, särskilt barnbidrag samt
bidrag av allmänna medel för sjukvård
eller yrkesutbildning, varom i
2 § 2) sägs, samt barnavårdsnämnd
i fråga om mödrahjälp och bidragsförskott.
(Föreslagen lydelse:)
i form av tilläggspension, änkepension,
kommunalt bostadstillägg, hustrutillägg,
blindtillägg eller vårdtilllågg
ävensom beträffande bidrag enligt
lagen om bidrag till änkor och
änklingar med barn, särskilt barnbidrag
samt bidrag av allmänna medel
för sjukvård eller yrkesutbildning,
varom i 2 § 2) sägs, samt barnavårdsnämnd
i fråga om mödrahjälp
och bidragsförskott.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
195b.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 januari
19 5b.
Närv a rande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlind, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om förbättrade
folkpensionsförmåner till svårt invalidiserade samt anför.
Vid behandlingen tidigare denna dag av det i årets statsverksproposition
(femte huvudtiteln punkt 93) upptagna anslaget till Bidrag till folkpensioner
in. in. nämnde jag, att jag hade för avsikt att förorda bl. a. en höjning
av blindtilläggen inom folkpensioneringen. Därvid åsyftade jag även
frågan om att bereda andra svårt invalidiserade än blinda ett motsvarande
tillägg.
Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 6 februari 1953 har ifrågavarande spörsmål
utretts av pensionsstyrelsen, som den 3 november 1953 redovisat utredningsuppdraget
genom avgivandet av ett förslag i ämnet. Detta förslag
har sedermera remissbehandlats i sedvanlig ordning.
Jag anhåller nu att få upptaga frågan till närmare behandling.
Gällande bestämmelser.
Lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering (nr 431; ändr. 221/1947,
527/1947, 732/1948, 2G4/1950, 157/1951, 332/1951, 396/1952 och 291/1953)
skiljer mellan å ena sidan ålderspension, som utgår efter det den pensionsberättigade
fyllt 67 år, samt å andra sidan invalidpension, sjukbidrag
och änkepension, vilka förmåner utgår för tid dessförinnan.
Ålderspension utgöres i första band av allmän ålderspension.
Denna förmån är till storleken oberoende av vederbörandes inkomst och
förmögenhet. Efter den uppräkning av folkpensionerna, som kom till stånd
genom lagen den 20 mars 1953 (nr 104) om höjning av folkpensioner m. m.,
utgör den allmänna ålderspensionen — bortsett från i det följande berörda
särskilda tillägg, varmed den förhöjes — för gift pensionsberättigad, vars make
jämväl åtnjuter folkpension eller till vars hustru utgår hustrutillägg, 1 120
(= 800 -|- 320) kr. samt för annan pensionsberättigad 1 400 (= 1 000 + 400)
kr., allt för år räknat.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
Invalidpension utgår till den som på grund av kropps- eller
sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att
försörja sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter,
under förutsättning att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses
varaktig. Sjukbidrag åter tillkommer den som oavbrutet under minst
sex månader lidit av sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan som
erfordras för erhållande av invalidpension, om nedsättningen — utan att
anses varaktig — kan antagas bli bestående ytterligare avsevärd tid. Sjukbidrag
beviljas för viss tid, under det att invalidpension utgår tills vidare.
Invalidpension och sjukbidrag utgöres av grundpension och tilläggspension.
Grundpensionen utgår med ett fixt belopp av 200 kr. om året. Tillläggspensionens
storlek är däremot beroende av vederbörandes inkomstförhållanden
och utgår med — 1953 års standardförhöjning inräknad —
högst 920 (= 600 + 320) kr. om året för gift pensionsberättigad, vars make
åtnjuter folkpension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, samt med högst
1 200 (= 800 + 400) kr. om året för annan pensionsberättigad.
Änkepension utgår till änka och hustrutillägg till pensionsberättigad
mans hustru, under förutsättning att rätt till folkpension ej
eljest föreligger, att vederbörande uppnått viss ålder samt att äktenskapet
varit av viss varaktighet. Båda dessa förmåner utgår efter inkomstprövning
med högst 840 (= 600 + 240) kr. om året.
De angivna folkpensionsförmånerna liöjes i förekommande fall med indextillägg,
kommunalt bostadstillägg och blindtillägg.
F. n. utgör indextillägget 210 kr. för änkepensionsberättigad och
för den som uppbär hustrutillägg, 280 kr. för gift pensionsberättigad, vars
make jämväl åtnjuter folkpensionsförmån eller vars hustru uppbär hustrutillägg,
samt 350 kr. för annan pensionsberättigad, allt för år räknat.
Varje kommun äger besluta, huruvida kommunalt bostadstil 1- 1 ä g g skall utgå i kommunen eller ej, ävensom bestämma tilläggets storlek
samt grunderna i övrigt för beräkningen av tillägget. I sistnämnda avseende
gäller dock vissa undantag, främst därutinnan att inkomstprövning
av tillägget skall ske enligt folkpensioneringslagens regler.
Den som saknar synförmåga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel
rättats, är så nedsatt att han saknar ledsyn äger, utöver invalidpension
eller ålderspension, uppbära blindtillägg. En förutsättning är dock,
att vederbörande blivit blind före fyllda 60 år. Blindtillägget utgör 700 kr.
om året och är till storleken oberoende av den blindes inkomst och förmögenhet.
I det föregående har angivits, att vissa folkpensionsförmåner är beroende
av inkomstprövning. Tilläggspension, änkepension, hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg minskas nämligen med en tredjedel av den del
av ogift pensionsberättigads årsinkomst, som ligger mellan 1 000 och 1 400
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
kr., och med två tredjedelar av inkomst därutöver. För gift pensionsberättigad
är motsvarande gränsbelopp 750 resp. 1 050 kr. Rörande beräkningen
av vederbörandes årsinkomst må här endast nämnas, att blindtillägg räknas
såsom inkomst men däremot icke annan folkpensionsförmån, att förmögenhet
överstigande 10 000 kr. (för gift pensionsberättigad 7 500 kr.)
medför viss höjning av årsinkomsten samt att gift pensionssökandes årsinkomst
och förmögenhet anses utgöra hälften av makarnas sammanlagda
inkomst resp. förmögenhet.
Om gift pensionsberättigad, vars make ej åtnjuter folkpension, före
sextio års ålder blivit helt oförmögen till arbete, kan viss dispens ges från
inkomstprövningsreglerna. När särskilda skäl föranleder därtill må nämligen,
även om enligt dessa regler ingen eller lägre tilläggspension skulle
utgå, sådan pension tillerkännas vederbörande med högst 400 kr. om året,
bortsett från indextillägg. Sådan förmån må utgå även om folkpension
sedermera tillerkännes den pensionsberättigades make, dock endast i den
mån makarnas sammanlagda pensionsförmåner icke därigenom kommer
att överstiga beloppet av den tidigare utgående folkpensionen. Den berörda
dispensregeln, som återfinnes i 9 § folkpensioneringslagen, gäller ej den
som uppbär blindtillägg.
Kostnaderna för folkpensionerna bestrides av staten med bidrag av kommunerna
såvitt angår de inkomstprövade förmånerna. Kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna regleras genom lagen den 30 juni 1947 om
kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen (nr 398; ändr.
266/1950, 159/1951 och 397/1952). Enligt denna lag skall kommun för varje
kalenderår bidraga till kostnaderna för sådana inkomstprövade förmåner
utom kommunala bostadstillägg, som under året utbetalats till inom kommunen
mantalsskrivna pensionsberättigade, med en andel som motsvarar
V20 procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen,
dock högst med s/5 av kostnaden. Beträffande kostnaderna för kommunala
bostadstillägg gäller motsvarande, dock att procentsatsen här i stället
är Vs procent och att även en minimigräns satts för kommunens delaktighet
i kostnaden, nämligen lägst en fjärdedel. Allmän ålderspension jämte
indextillägg därå ävensom grundpension och blindtillägg bekostas helt av
staten.
Enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall
i arbete är arbetstagare försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet.
Försäkringens förmåner omfattar bl. a. läkarvård, läkemedel, särskilda
hjälpmedel såsom kryckor m. m. ävensom sjukpenning, invalid- och efterlevandelivränta.
Invalid livränta utgår, om olycksfallet • sedan därav förorsakad sjukdom
upphört — under längre eller kortare tid medför bestående förlust
av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst Vio- Enligt
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
lagen är invalidlivräntans storlek beroende av vederbörandes inkomstförhållanden
och invaliditetsgrad. Vid hel invaliditet utgör invalidlivräntan
högst 6 600 kr. och lägst 825 kr. per år.
Därest olycksfallet medför förlust av arbetsförmåga!! och tillika behov
av särskild vård — annan vård än läkarvård i vidsträckt bemärkelse —
förhöjes livränta med ett s. k. vårdbidrag om högst 1 800 kr. för år, bestämt
med hänsyn till vårdbehovets omfattning, d. v. s. graden av hjälplöshet.
Den som jämlikt olycksfallsförsäkringslagen är försäkrad för skada till
följd av olycksfall i arbetet skall enligt lagen den H juni 1929 (nr 131) om
försäkring för vissa yrkessjukdomar anses vara försäkrad även för vissa
genom en i lagen intagen förteckning särskilt angivna sjukdomar. Beträffande
denna försäkring tillämpas i huvudsak bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen.
I detta sammanhang torde böra erinras om att Kungl. Maj :t den 13 november
1953 till lagrådet remitterat ett förslag till lag om yrkesskadeförsäkring,
vilken lag avses skola fr. o. in. den 1 januari 1955 avlösa 1916
års olycksfallsförsäkringslag och 1929 års yrkessjukdomsförsäkringslag.
Försäkringsförmånerna enligt den sålunda föreslagna lagen skall liksom
nu avse bl. a. läkarvård, läkemedel, proteser m. m., sjukpenning, invalidlivränta
och efterlevandelivränta. Sjukpenningen föreslås skola vid arbetsoförmåga
utgöra lägst 3 kr. och högst 20 kr. om dagen. Invalidlivräntans
nuvarande minimibelopp vid hel invaliditet, 825 kr., föreslås höjt till 1 100
kr. och maximibeloppet höjt från nuvarande 6 600 kr. till 11 000 kr.
För den, som till följd av yrkesskada under längre tid blivit ur stånd
att reda sig själv, skall enligt lagförslaget sjukpenningen eller livräntan
kunna förhöjas med ett särskilt vårdbidrag om högst 5 kr. om dagen, om
den skadade uppbär sjukpenning, och 1 800 kr. om året, om han uppbär
livränta. Vårdbidrag anses dock ej böra utgå under tid, då den skadade
åtnjuter sjukhusvård. Vid bidragets bestämmande föreslås hänsyn skola
tagas till bl. a. förmån, som den skadade för motsvarande ändamål åtnjuter
jämlikt folkpensioneringslagen.
Frågans tidigare behandling.
Förslag om ett särskilt ekonomiskt bidrag till blinda framlades av blindvårdssakkunniga
i ett den 10 april 1922 avgivet betänkande rörande blindvården.
Detta bidrag, benämnt blindhetsersättning, avsåg att ge arbetande
blinda ett inkomsttillägg, till beloppet motsvarande existensminimum för
blind person minskat med hälften av den blindes egen inkomst. Existensminimum
skulle enligt förslaget bestämmas till olika belopp för envar av
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
tre dyrortsgrupper, och medelunderstödel beräknades uppgå till 500 kr.
per år. Den 30 november 1931 framlades ett nytt förslag i ämnet, vari förordades
att för rätt till blindhetsersättning skulle gälla att blindheten inträtt
före 60 års ålder.
Under remissbehandlingen av dessa förslag framhölls bl. a., att man
borde i ett sammanhang ordna understödsfrågan för alla i kroppsligt eller
andligt hänseende särskilt vanlottade, hjälpbehövande invalider och icke
blott för de blinda.
År 1933 upprättades inom socialdepartementet ett nytt förslag i detta
hänseende, och detta förslag lades därefter till grund för det förslag till
förordning om blindhetsersättning, som förelädes 1934 års riksdag genom
propositionen nr 79. Detta förslag avvek i åtskilliga hänseenden från de
tidigare. Blindhetsersättningen hade begränsats till personer, som var helt
blinda eller saknade ledsyn. Vidare hade behovsprineipen principiellt övergivits
och blindhetsersättningen fått karaktären av en lytesersättning närmast
avsedd för arbetsföra blinda. Blindhetsersättningen föreslogs skola
utgå med 500 kr. om året och skulle räknas såsom inkomst vid bestämmande
av storleken av pensionstillägg enligt 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring.
Rörande blindhetsersättningens storlek anförde föredragande departementschefen,
att ersättningen icke torde bereda den blinde möjlighet att
i alla delar av landet uppnå samma inkomst som flertalet seende arbetare,
vilket varit önskvärt, men att det vore att hoppas, att i samhällen med
högre levnadskostnader vederbörande kommuner fyllde ut blindhetsersätlningen
med kommunala tillägg. Angående åldersgränsen för blindhetens
inträde framhölls, att det vore en betydande skillnad mellan dem, som
hade att framleva hela eller större delen av sitt liv som blinda, och dein
som drabbades av blindheten först på ålderdomen. Ehuru olika meningar
naturligtvis kunde föreligga om lämpligheten av att sätta gränsen vid 60
år, hade departementschefen med hänsyn till de statsekonomiska konsekvenserna
ej ansett sig böra förorda en för de blinda förmånligare bestämmelse
i detta hänseende. Vidare yttrade departementschefen bl. a., att även
om det skulle finnas andra arbetsföra invalider, vilka i samma grad som
de blinda kunde anses berättigade till ersättning -— någon utredning härom
funnes emellertid ej verkställd — torde nämnda omständighet ej utgöra
tillräckligt skäl för att låta de blinda ytterligare vänta på att få sin ersättningsfråga
löst.
Sedan riksdagen fattat beslut i frågan i huvudsaklig överensstämmelse
med propositionen, utfärdades förordningen den 20 april 1934 (nr 105)
om blindhetsersättning.
I en motion (11:61) vid 1936 års riksdag yrkades, att blindhetsersättningen
måtte upptagas bland de förmåner, vilka enligt 1935 års lag om
folkpensionering — denna hade ersatt 1913 års lag om allmän pensions
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 06.
försäkring — ej skulle inräknas i den inkomst som lades till grund för
beräkning av pensionstillägg.
I sitt utlåtande nr 6 avstyrkte sammansatta stats- och andra lagutskottet
motionen med hänvisning till att blindhetsersättningen, som i huvudsak
motiverats med att man ville bereda de blinda en ersättning för deras på
grund av lytet nedsatta möjligheter att förskaffa sig arbetsinkomst, närmast
vore att jämställa med arbetsinkomst; och sådan inkomst hade ju
ej ansetts kunna beredas privilegierad ställning vid beräkning av folkpensionens
storlek.
Samma fråga upptogs i två motioner (I: 127 och II: 169) vid 1937 års
riksdag, och andra lagutskottet förordade i sitt utlåtande nr 27 en utredning
av frågan, huruvida till blindhetsersättning berättigade personer genom
ändring i folkpensioneringslagen eller på annat sätt kunde beredas en
förbättrad ekonomisk ställning. Riksdagen hemställde om en sådan utredning
och Kungl. Maj:t anbefallde pensionsstyrelsen att verkställa densamma.
Pensionsstyrelsen avgav den 23 december 1938 ett förslag i ämnet, vilket
gick ut på att blindhetsersättningen skulle dyrortsgraderas och dess
belopp höjas till 600 kr. i orlsgrupp I, 750 kr. i ortsgrupp II och 900 kr.
i ortsgrupp III. Enligt förslaget skulle blindhetsersättningen ej privilegieras
vid folkpensioneringens inkomstprövning.
Ifrågavarande förslag föranledde ingen åtgärd i avvaktan på resultatet
av den då inom socialvårdskommittén pågående översynen av socialvårdens
olika grenar, däribland hjälpen åt blinda och andra hjälplösa personer.
År 1941 infördes emellertid dyrtidstillägg å blindhetsersättningen. Dyrtidstillägget
utgjorde till en början eu sjättedel av ersättningens belopp men
höjdes sedermera, och dessutom tillkom från och med den 1 juli 1945 en
provisorisk förstärkning av blindhetsersättningen. För år 1947 — det
sista år förordningen om blindhetsersättning gällde — uppgick det sammanlagda
årsbeloppet till 816 kr.
Socialvårdskommittén framlade år 1945 ett betänkande om folkpensioneringen
(SOU 1945:46), vari kommittén bl. a. upptog blindhetsersättningen
till omprövning. Kommittén föreslog, att denna förmån skulle ersättas
av ett särskilt blindtillägg inom folkpensioneringens ram. Detta möjliggjordes
genom att enligt förslaget den som uppfyllde blindhetskravet —
rörande detta föreslogs ingen ändring i dåvarande bestämmelser — jämväl
skulle vara berättigad till invalidpension. Blindtillägget föreslogs utgöra
700 kr. om året, ett belopp som bl. a. avvägts med hänsyn till då från
pensionsstyrelsen utgående förmåner till blinda. Med anledning av den
avsevärda höjning av invalidernas förmåner, som kommittéförslaget innebar,
fann kommittén det icke vara lämpligt att vid inkomstprövningen av
dessa förmåner bortse från eller privilegiera blindtilläggen. I fråga om
övriga kategorier svårt invalidiserade framhöll kommittén, att det icke
16
Kungl. Maj ds proposition nr 66.
kunde förnekas, att vissa skäl talade för att invalidpension utginge med
högre belopp till dem som lede av svårartad invaliditet än till övriga
pensionärer men att införandet av en sådan skillnad i hjälpens storlek
mötte vissa betänkligheter. Härjämte anförde kommittén bl. a. följande.
Önskar man förbehålla hjälplöshetstilläggen allenast åt dem som bli svårt
invalidiserade vid relativt ung ålder, torde en särskild åldersgräns för rätt
till desamma kunna övervägas. Det kan exempelvis såsom förutsättning
för hjälplöshetstillägget föreskrivas att den svårartade invaliditeten skall
ha uppkommit före 55 eller 60 års ålder.
Skulle hjälplöshetstillägg utgå till vissa förtidsinvalider, måste man definiera
den särskilt svåra invaliditet, som skulle medföra rätt till tillägget.
Man kan sålunda generellt säga, att tillägget skall utgå till dem, vilkas
arbetsförmåga stadigvarande nedsatts med minst 4/6, och därvid tillämpa
olycksfallsförsäkringens beräkningsgrunder beträffande invaliditet sgraden.
En annan möjlighet är att låta tillägget utgå till dem, som måste åtnjuta
ständig vård och tillsyn av annan, eller med andra ord till dem, som äro
ur stånd att taga vara på sig själva. Man kan även tänka sig vissa objektiva
förutsättningar för tilläggets utgående såsom att vederbörande är
ständigt sängliggande, är ur stånd att utan hjälp intaga sin föda, i väsentlig''
grad saknar rörelseförmåga i båda armarna o. s. v. Vilken definition
man än väljer blir den ej helt tillfredsställande.
Ett visst samband synes även råda mellan utformningen av avdragsreglerna
och behovet av hjälplöshetstillägg. Gör man avdragsreglerna så liberala,
att även invalider med relativt stor arbetsinkomst kunna få full
pension, ligger det otvivelaktigt nära till hands att genom ett hjälplöshetstillägg
kompensera dem som sakna förutsättningar att utnyttja de möjligheter,
som lagstiftningen sålunda erbjuder dem vilka ha någon arbetsförmåga
i behåll.
Sedan kommittén diskuterat frågan om hjälplöshetstillägg till åldringar
~ ett sådant tillägg skulle enligt kommitténs uppfattning av många komma
att betraktas som en förhöjd ålderspension — framhöll kommittén sammanfattningsvis.
Enligt kommitténs mening föreligger i många fall behov av särskild hjälp
från samhället, då en folkpensionär är fysiskt eller psykiskt hjälplös. Många
av dessa hjälplösa äro i behov av anstaltsvård, varför det bör vara eu oavvislig
uppgift för samhället att tillse att tillräckligt antal vårdplatser finnas
tillgängliga.
Den komplicerade frågan om särskilt understöd till hjälplösa folkpensionärer,
som vistas i sina hem, torde icke kunna lösas efter generella
linjer. Därtill äx-o behoven allt för olika. Kommittén har därför icke ansett
sig kunna i förevarande sammanhang föreslå folkpensionernas komplettering
med särskilda hjälplöshetstillägg.
I detta sammanhang föreslog emellertid kommittén, att en särskild pensionsförmån
skulle utgå till vissa pensionsberättigade, som var helt oförmögna
till arbete, och anförde härom följande.
Ifrågavarande pensionsförmån avser huvudsakligen det fall, då en arbetsförmögen
mans hustru vid relativt ung ålder drabbas av sådan sjuk
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
dom att därigenom uppkommer en svår belastning på makarnas ekonomi.
Kan hustrun i någon omfattning utföra arbete i det egna hemmet, torde
1 regel icke uppkomma en sådan belastning. Stadgandet bör sålunda komma
till användning huvudsakligen i de fall, då den pensionsberättigade på
grund av sitt fysiska eller psykiska tillstånd är att anse såsom själv i
behov av tillsyn och hjälp.
Propositionen nr 220 till 1946 års riksdag med förslag till lag om folkpensionering
anslöt sig i nu berörda delar till kommitténs förslag, och
1946 års folkpensioneringslag avfattades i dessa avseenden i enlighet med
propositionen, varvid intogs den bestämmelse om hjälp åt vissa arbetsoförmögna
personer, som återfinnes i 9 § av lagen.
De sakkunniga för indexreglerade folkpensioner upptog i sitt år 1949
avgivna betänkande (SOU 1949: 7) bl. a. spörsmålet om en förhöjning av
blindtillägget. Emellertid föreslog de sakkunniga, att detta tillägg skulle
lämnas utanför indexregleringen och i stället regleras genom särskilda beslut
av statsmakterna. Som skäl härför anfördes, att blindtilläggets belopp
icke direkt framkommit som ett resultat av utredning eller överväganden
rörande de blindas speciella inkomstbehov utan i stället fixerats med utgångspunkt
från de förmåner, som vid utgången av år 1947 från pensionsstyrelsen
utbetalats till blinda.
I propositionen nr 109 till 1950 års riksdag med förslag till indexreglering
av folkpensionerna anslöt sig föredragande departementschefen till
vad de sakkunniga anfört på denna punkt.
Under remissbehandlingen av 1950 års folkpensionsrevisions betänkande
(SOU 1951:45) rörande ändring av folkpensioneringslagens inkomstprövning
in. in. framställdes yrkanden om höjning av förmånerna till de blinda
och andra svårt invalidiserade. I propositionen nr 215 till 1952 års riksdag
anförde föredragande departementschefen, att lian ej kunde i detta
ärende taga ställning till dessa yrkanden; ifrågavarande spörsmål torde få
ytterligare utredas och det vore hans avsikt att låta föranstalta om eu
särskild utredning härom.
I samband med riksdagsbehandlingen av propositionen yrkades i eu motion
(11:652), att blindtillägget skulle höjas från 700 till 1 000 kr. samt
att detsamma icke skulle räknas såsom inkomst enligt folkpensioneringslagen.
Sammansatta stats- och andra lagutskottet förklarade i sitt utlåtande nr
5, att utskottet med hänsyn till den av departementschefen förebådade utredningen
icke ansåg sig böra föreslå ändring av bestämmelserna om blindtillägget
utan att resultatet av utredningen först borde avvaktas. Utskottet
förväntade dock att förslag i frågan snarast möjligt förelädes riksdagen.
På utskottets hemställan lämnade riksdagen motionen utan bifall.
En liknande höjning av blindtillägget yrkades även i en motion (II: 240)
vid 1953 års riksdag, men sammansatta stats- och andra lagutskottet hem
2
— Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 66.
18
Kungl. Maj:ls proposition nr 66.
ställde i sitt utlåtande nr 1, att motionen måtte lämnas utan åtgärd med
hänsyn till att förutnämnda utredning redan uppdragits åt pensionsstyrelsen
och att blindtillägget sålunda stode inför omprövning. Utskottet underströk
dock vikten av en snar lösning av frågan. Utskottets utlåtande godkändes
av riksdagen.
Vid samma riksdag yrkades i två motioner (I: 147 och II: 239), att riksdagen
måtte uttala sig för att blindtillägg jämte den blindes grundpension
ej skulle frånräknas — av statsmedel — utgående utbildningsbidrag
till blinda samt att blindtillägget även i övrigt som regel skulle få ograverat
disponeras av den blinde.
Andra lagutskottet uttalade i sitt utlåtande nr 10, att motionerna avsåge
ett komplicerat spörsmål, som såvitt möjligt borde lösas i ett sammanhang.
Vid pensionsstyrelsens utredning torde frågan om blindtilläggets
förhållande till de behovs- och inkomstprövade sociala förmånerna komma
att tagas upp till prövning. Det måste förutsättas, att härvid stor vikt fästes
vid att blindtillägget eller den motsvarande förmån, som kunde komma att
ersätta blindtillägget, gåves en sådan utformning, att dess syfte säkerställdes.
Utskottet vore dock av den meningen, att den pågående utredningen
icke utgjorde hinder för att praxis, som tillämpades vid fastställande
av utbildningsbidrag och likartade förmåner, toges under omprövning.
På utskottets hemställan lämnade riksdagen därför motionerna utan
åtgärd.
Framställningar om förbättringar av de blindas förmåner har vidare
bl. a. gjorts av De blindas förening i olika skrivelser till Konungen. Uti en
i november 1951 dagtecknad skrivelse har sålunda föreningen hemställt om
en höjning av blindtillägget och bl. a. anfört.
Ett återställande av blindtilläggets realvärde enbart med hänsynstagande
till penningvärdets fall skulle efter de bedömningsprinciper, som, enligt vad
vi erfarit, tillämpas av sakkunniga vid utredningar av folkpensionsfrågor,
förutsätta en höjning av detsamma till kr. 910: — per år. Emellertid är det
icke helt riktigt att låta blindtillägget följa levnadskostnadsindex, enär
kostnadsstegringen för de tjänster, för vilka blindtillägget är avsett, torde
vara icke oväsentligt större än den officiellt redovisade levnadskostnadsstegringen.
Sålunda är det en allmän erfarenhet, att tillgången på frivillig
arbetskraft för sociala uppgifter minskats, varför den blinde numera ofta
får honorera tjänster, som tidigare lämnats utan ersättning. Ett återställande
av blindlilläggets verkliga realvärde synes oss därför motivera en
höjning av blindtillägget till minst 1 000 kr. per år.
Vidare yrkade föreningen, att blindtillägget icke längre skulle räknas som
inkomst enligt folkpensioneringslagen.
Pensionsstyrelsens förslag.
Pensionsstyrelsens förslag innebär, att blindtillägget alltjämt skall utgå
såsom en särskild folkpensionsförmån till personer, som är blinda i folk
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
pensioneringslagens mening, samt att för andra svårt invalidiserade inom
folkpensioneringens ram skall införas två nya hjälpformer, betecknade
hjälptillägg och vårdtillägg.
Vad först angår blindtillägget föreslår pensionsstyrelsen en höjning
av blindtillägget till 1 000 kr. om året. Härvidlag erinrar styrelsen
om att den i yttrande över nyssnämnda framställning från De blindas förening
intagit den ståndpunkten, att blindtillägget borde höjas så att dess
realvärde komme ungefär i nivå med motsvarande värde år 1946. Ehuru
med hänsyn till det dåvarande pensionspristalet (130) en ökning till 910
kr. vore skälig, ansåge styrelsen emellertid, att man vid bedömande av
ökningens storlek borde taga hänsyn till att tillägget vore avsett som
en engångsförstärkning, varför det vore motiverat att räkna med en viss
mindre marginal för ytterligare stegring av pensionspristalet. Pensionsstyrelsen
hade därför i sitt yttrande tillstyrkt den i framställningen föreslagna
höjningen till 1 000 kr. Denna höjning funne styrelsen fortfarande skälig.
Under utredningen — framhåller pensionsstyrelsen vidare — hade i samband
med överläggningar mellan pensionsstyrelsen och representanter för
olika organisationer inom blind- och vanförevården från de blindas sida
framförts den synpunkten, att man vid blindtilläggets avvägning även
borde taga hänsyn till den sedan 1945 skedda standardförbättringen för
andra arbetande. Denna mening kunde pensionsstyrelsen ej biträda. Genom
1953 års höjning av folkpensionerna hade samtliga blinda över 67 år oberoende
av inkomst och förmögenhet fått samma standardförbättring som
övriga ålderspensionärer. Samma vore förhållandet med blinda under 67
år, som jämte blindtillägg och grundpension hade inkomstprövade folkpensionsförmåner.
I den mån de blinda hade arbetsinkomst, torde man
kunna antaga, att de erhållit viss standardförbättring genom inkomstens
höjning. Någon ökning av själva grundpensionen hade emellertid icke skett.
Pensionsstyrelsen, som i yttrande år 1949 över betänkandet om indexreglering
av folkpensionerna (SOU 1949: 7) förordat en höjning av grundpensionen,
ansåge dock, att denna fråga ej kunde upptagas i detta sammanhang.
En omprövning av grundpensionens storlek borde emellertid
snarast komma till stånd.
Pensionsstyrelsen föreslår, att blindtillägget ej skall betraktas
som inkomst vid fastställande av folkpensionens
storlek. Även i detta hänseende förklarar sig styrelsen vidhålla
den mening, som styrelsen uttalat i nyssnämnda yttrande, vari bl. a. anförts.
Det förhållandet att blindtillägget räknas såsom inkomst medför en väsentlig
orättvisa för de blinda, som genom arbete eller på annat sätt ha en
viss inkomst utöver blindtillägget. För dessa kommer hela den förvärvade
inkomsten eller i vissa fall den del av densamma, som överstiger 500 kr.,
att inverka på folkpensionens storlek. För återigen dem som antingen icke
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
Iiä någon annan inkomst än blindtillägget eller för dem som förutom
blindtillägget ha så hög inkomst att de under alla förhållanden skulle varit
uteslutna från inkomstprövade folkpensionsförmåner, har bestämmelsen
att blindtillägget skall räknas såsom inkomst Vid fastställande av andra
pensionsförmåners storlek icke någon betydelse. Det är icke tilltalande att
en bestämmelse beträffande den ersättning som blindtillägget utgör skall
få så olika verkan för olika kategorier av blinda. Med hänsyn till vad sålunda
anförts och till den relativt ringa ekonomiska betydelse en ändring
av nu förevarande bestämmelse kan väntas medföra för det allmänna, vill
pensionsstyrelsen för sin del förorda, att blindtillägget icke längre räknas
såsom inkomst jämlikt folkpensioneringslagen. En sådan åtgärd, som
skulle få till följd att arbetande blinda finge tillgodoräkna sig samma avdragsfria
belopp av arbetsinkomsten som andra arbetande folkpensionärer,
torde för övrigt i regel för pensionsnämnder och allmänhet framstå som
naturlig.
Rörande de ekonomiska förbättringarna för blinda till följd av de föreslagna
åtgärderna anför pensionsstyrelsen följande exempel.
Genom de nu föreslagna åtgärderna skulle med nuvarande pensionspristal
en ogift blind, som ej fyllt 67 år och som förutom blindtillägg har annan
inkomst uppgående till mellan 1 400 och 2 825 kr., få en sammanlagd förbättring
med 767 kr. Samma blir förhållandet för envar av två blinda makar
som ej fyllt 67 år, om den gemensamma årsinkomsten förutom blindtillägg
uppgår till mellan 2 100 och 4 000 kr. för år. En gift blind under 67 år,
vars maka icke uppbär folkpension, får en högsta förbättring med 533 kr.,
då den gemensamma årsinkomsten förutom blindtillägg uppgår till mellan
2 100 och 5 750 kr. Därest kommunalt bostadstillägg utgår, förhöjas nu
nämnda övre gränser med 150 procent av de kommunala bostadstilläggen.
För att belysa de sammanlagda beloppen av folkpension och annan inkomst
må följande exempel anföras. Vid en egen inkomst av 1 600 kr. får
en ogift blind i åldern 16—67 år i de ytterligt få orter, där kommunalt
bostadstillägg ej utgår, folkpension med minst 2 483 kr. (grundpension
200 kr., blindtillägg 1 000 kr., tilläggspension 533 kr., indextillägg 350 kr.
och standardförbättring 400 kr.). Hans sammanlagda årsinkomst blir
således i detta fall (1 600 + 2 483) 4 083 kr. I orter, där bostadstillägg utgår,
bli givetvis beloppen högre. För eu ogift blind i Stockholm eller Göteborg
skulle siffrorna bliva 4 408 och 6 008 kr. respektive 3 653 och 5 253 kr.,
därest högsta kommunala bostadstillägg tillerkänts honom.
Beträffande den vid 1953 års riksdag berörda frågan om blindtillläggets
förhållande till andra sociala förmåner av behovs-
eller inkomstprövad natur än folkpension förklarar sig pensionsstyrelsen
ha utgått från att denna fråga skulle utredas i annan ordning. Styrelsen
hade vissa svårigheter att överblicka hela fältet av sociala förmåner,
där det kunde bli aktuellt om blindtillägget skulle avdragas eller ej.
I ett avseende hade emellertid styrelsen en egen praxis att hänvisa till,
nämligen när det gällde bidrag till yrkesutbildning åt blind. Vid fastställandet
av detta hade styrelsen, på grund av blindtilläggets speciella karaktär,
icke tagit hänsyn till detsamma.
21
Kungl. Maj ds proposition nr 66.
Vad härefter angår spörsmålet om hjälp åt andra svårt invalidiserade
än blinda anför pensionsstyrelsen bl. a.
Då det knappast torde råda delade meningar om att hjälp bör utgå och de
praktiska svårigheterna att bereda sådan inom folkpensioneringen icke
torde vara större än att de kunna bemästras, bör enligt styrelsens mening
tillägg innebärande sådan hjälp där införas. Beträffande de invalidgrupper
det här närmast gäller får pensionsstyrelsen hänvisa till den i folkpensioneringslagen
förekommande uppräkningen av de kategorier invalider, vilka
under angivna förutsättningar äro berättigade till invalidpension. Någon
mera detaljerad redogörelse för nämnda grupper torde icke tjäna något
praktiskt syfte, då det enligt styrelsens mening är uppenbart att det icke
som beträffande de blinda går att med utgångspunkt från lytets art komma
fram till några grunder för utgivande av tillägg. Möjligen skulle frågan om
tillägg åt svårt invalidiserade — även avseende de blinda — ha kunnat
lösas, ifall inom folkpensioneringen beretts möjlighet att bevilja större
pensioner, generellt sett, vid vissa högre grader av arbetsoförmåga än som
normalt berättigar till invalidpension. När så emellertid icke skett, torde
det vara praktiskt taget omöjligt att nu införa en dylik princip i lagen. Man
torde då icke ha något annat alternativ än att söka sig fram efter de linjer
på vilka vår nuvarande folkpensionering bygger.
Härvid stöter man emellertid redan från början på den svårigheten, att
nu gällande tillägg av hjälplöshetskaraktär — blindtillägget och tillägget
enligt 9 § folkpensioneringslagen — äro byggda på helt olika principer.
Blindtillägg utgår sålunda även till och var från början alldeles särskilt
tänkt som hjälp åt arbetsföra blinda, medan tillägget enligt 9 § endast utgår
till vissa pensionstagare som blivit helt oförmögna till arbete. Å andra
sidan ha båda tilläggen det gemensamt — och därmed torde man kunna
få en grund för en utbyggnad — att de utgå till personer som till följd av
sitt lyte eller sitt tillstånd måste antagas ha stort behov av hjälp från
andra i sin dagliga livsföring. Att detta som regel gäller beträffande de
blinda torde vara ganska klart, och i motiveringen till 9 § har understrukits
att bestämmelsen borde komma till huvudsaklig användning, när
den pensionsberättigade vore i behov av tillsyn och hjälp. Beträffande fall
under 9 § torde man dessutom ofta kunna utgå ifrån att hjälplösheten,
och därmed också behovet av hjälp från andra, är mera uttalad än vidblindhet.
Det torde bl. a. framgå av det nyssnämnda villkoret om fullständig
arbetsoförmåga. Dessutom finnes den restriktiva bestämmelsen i
lagtexten att särskilda skäl erfordras för att tillägget överhuvud skall
kunna beviljas.
Med hänsyn till vad sålunda anförts och i analogi med vad som nu gäller
har pensionsstyrelsen funnit sig böra föreslå två olika tillägg, avvägda i
förhållande till hjälp- och vårdbehovets angelägenhetsgrad och omfattning.
Det ena tillägget, förslagsvis benämnt hjälptillägg, skulle utgå till invalider
som äro minst lika mycket i behov av hjälp som de blinda, generellt sett,
och det andra, förslagsvis kallat vårdtillägg, skulle utgöra ett tillägg åt
invalider med ännu större behov av hjälp och vård.
Rörande de närmare villkoren för rätt till hjälp- eller vårdtillägg yttrar
pensionsstyrelsen till en början.
Beträffande personer under 67 år bör hjälp- eller vårdtillägg i regel utgå
endast till den som är berättigad till invalidpension. I fråga om ålderspen
-
22
Kungi. Maj:ts proposition nr 66.
sionärer har något motsvarande villkor icke ansetts böra uppställas. På
grund av de föreslagna förutsättningarna för tilläggen torde det emellertid
ligga i sakens natur att även för ålderspensionärer, berättigade till sådana
tillägg, arbetsförmågan kommer att vara nedsatt i minst lika hög grad. När
i pensionsstyrelsens utredning talas om invalider eller invaliditet inbegripas
även ålderspensionärer som nu sagts.
Vad härefter angår förutsättningarna för erhållande avhjälptillägg
anför pensionsstyrelsen.
Givetvis måste det bli en bedömningssak när det gäller att jämföra behovet
av hjälp hos olika grupper invalider. Enligt pensionsstyrelsens mening
bör, om hjälpbehovet hos de hjälptilläggsberättigade skall kunna antagas
vara minst lika stort som hos de blinda, generellt sett, som en första
förutsättning gälla att invaliden dagligen är i oundgängligt behov av
hjälp. Härvid torde det emellertid icke vara tillräckligt att invaliden behöver
hjälp blott vid relativt begränsade tillfällen varje dag, t. ex. vid förflyttning
från bostaden till invalidvagnen och från denna till arbetsplatsen
samt vice versa. Hjälpbehovet måste vara mera omfattande och avse vid
skilda tillfällen dagligen återkommande åtgärder som hjälp med av- och
påklädnad, med att stiga upp och gå till sängs, att intaga föda, att förflytta
sig o. s. v. Å andra sidan bör det icke fordras en mera oavbruten
hjälp eller passning. Det får anses tillräckligt med ett vid upprepade tillfällen
varje dag återkommande behov av hjälp; som nyss berörts bör det
i regel också vara fråga om olika slags hjälp.
Beträffande villkoren för rätt till vårdtillägg yttrar pensionsstyrelsen
bl. a.
Vårdtillägget bör — vilket också torde vara nödvändigt för att starkare
skilja det från hjälptillägget — uppbyggas efter strängare principer beträffande
behovet av hjälp och vård än nuvarande tillägg i 9 § folkpensioneringslagen.
Å andra sidan bör villkoret i 9 § om särskilda skäl för beviljande
av tillägg icke bibehållas, ej heller tillägget göras beroende av
fullständig arbetsoförmåga. Ifall invaliden trots sin svåra invaliditet till
äventyrs genom egen energi eller eventuellt med bistånd av andra skulle
kunna utföra ett visst mått av arbete, något som kanske skulle vara till
största nytta för hans egen trivsel, vore det föga tilltalande om han av den
anledningen skulle kunna gå miste om tillägget.--—
Att förutsättningarna för erhållande av vårdtillägg böra vara betydligt
strängare (än i fråga om hjälptillägg) har redan antytts. Då man icke bör
fordra att invaliden är helt oförmögen till arbete, synes skärpningen knappast
kunna avse annat än intensiteten i behovet av tillsyn och vård. Som
villkor för erhållande av vårdtillägg synes lämpligen kunna fordras, att
invaliditeten är så svårartad att den medför behov av fortlöpande tillsyn
och vård. Härmed bör förstås, att det i regel kräves annan persons ständiga
närvaro och att den vårdade sålunda kan lämnas ensam endast tillfälligtvis,
för kortare stund. Personer med så utpräglat vårdbehov torde ofta vara
ständigt eller under större delen av dygnet sängliggande. Detta bör emellertid
icke vara en ovillkorlig förutsättning. Exempel finnas att även mycket
svåra invalidfall med fördel kunna vårdas i rullstol och den lättnad i den
sjukes villkor, som denna eller liknande vårdformer medföra, bör lagstiftningen
icke motverka.
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 66.
Vid bestämmande av hjälp- och vårdtilläggens belopp har
pensionsstyrelsen utgått från att hjälpbehovet hos de till hjälplillägg berättigade
skall vara minst lika stort som hos de blinda, generellt sett. Styrelsen
föreslår därför, att hjälp tillägget utgår med samma belopp som
blindtillägget, d. v. s. 1 000 kr. I fråga om vårdtilläggets belopp borde man
lämpligen utgå från tillägget i 9 § folkpensioneringslagen, vilket för närvarande
maximalt uppginge till 1 150 kr. per år inräknat indextillägg
och standardförbättring men bortsett från grundpension. Då strängare
villkor föreslagits för vårdtillägget än vad nu gällde för tillägget enligt
9 §, syntes en icke oväsentlig förhöjning vara skälig, varför mindre belopp
än 1 500 kr. enligt styrelsens mening knappast kunde komma i fråga.
I analogi med blindtillägget borde hjälp- och vårdtilläggen varken vara
indexreglerade eller inkomstprövade, och de borde ej heller räknas såsom
inkomst enligt folkpensioneringslagen.
I överensstämmelse med vad som redan gäller i fråga om blindtillägg
och tillägg enligt 9 § föreslår pensionsstyrelsen, att hjälp- och vårdtillägg
skall beviljas endast om behovet av hjälp eller vård yppats före det
vederbörande fyllt 60 år.
I enlighet med det anförda förordar pensionsstyrelsen, att bestämmelserna
om hjälp- och vårdtillägg, vilka enligt förslaget skulle införas i 10 §
folkpensioneringslagen såsom 2 inom., erhåller följande lydelse.
Den som är berättigad till invalid- eller ålderspension och för tillsyn och
vård dagligen är i oundgängligt behov av upprepad personlig hjälp skall,
utöver honom eljest tillkommande folkpension, erhålla hjälptillägg med
1 000 kronor om året. Är han i behov av tillsyn och vård som kräver annan
persons ständiga närvaro skall i stället för hjälptillägg utgå vårdtillägg med
1 500 kronor om året. Vad nu sagts skall endast gälla om behovet yppats
före fyllda sextio år.
När synnerliga skäl därtill föranleda må ett med hänsyn till omständigheterna
avpassat hjälp- eller vårdtillägg kunna utgå, därest behovet av personlig
hjälp är betydande även om detsamma icke är så omfattande som
förut sagts. Sådant tillägg, som ej får överstiga de i första stycket angivna
beloppen, må kunna utgå även om rätt till invalidpension icke föreligger.
Hjälp- eller vårdtillägg må icke utgå till den som stadigvarande vårdas
å statlig eller kommunal anstalt eller å enskild anstalt som åtnjuter statsbidrag
eller genom anstaltens försorg utom densamma såvida icke särskilda
omständigheter annat föranleda.
Blind-, hjälp- eller vårdtillägg må icke utgå samtidigt.
Pensionsstyrelsen anser det ligga i sakens natur, att hjälp- eller vårdtillägg
som regel ej bör utgå, om behovet av vård eller hjälp genom sjukvård, användande
av mekaniska hjälpmedel eller på annat dylikt sätt kan varaktigt
reduceras i sådan omfattning, att förutsättning för erhållande av
tillägg icke föreligger. Vidare bör enligt styrelsens mening ifrågavarande
tillägg i regel icke utgå, då hjälpen lämnas av familjemedlem, som därigenom
icke åsidosätter något förvärvsarbete.
24
Kungi. Maj.ts proposition nr 66.
Till motivering av den föreslagna dispensbestäm in elsen anför
pensionsstyrelsen följande.
När det gäller förmåner av den art varom här är fråga torde det vara
nödvändigt med relativt noggrant preciserade regler, framför allt med
hänsyn till att de skola tillämpas av ett mycket stort antal pensionsnäinnder
i vitt skilda delar av landet. Ett dylikt system medför å andra sidan den
nackdelen, särskilt oläglig när det gäller eu ny och oprövad lagstiftning,
att man kan nödgas vägra hjälp i vissa särskilt behjärtansvärda fall, där
ett avslag framstår som ytterst otillfredsställande. En dispensbestämmelse
torde därför vara nödvändig; den bör avse såväl villkoren för tilläggens beviljande
som möjligheten att låta tillägg utgå med lägre belopp än maximibeloppen.
Som huvudregel har tidigare föreslagits att tilläggen bl. a. skola
utgå till personer berättigade till invalidpension. Detta kan leda till otillfredsställande
resultat, ifall fråga är om en person, där all sannolikhet
talar för att invaliditet föreligger men som i avvaktan på ytterligare erfarenhet
tillerkännes sjukbidrag. Här bör, om hinder eljest icke möter, tillägg
kunna beviljas. Så bör ock kunna ske, eventuellt med reducerat belopp, i
särskilt ömmande fall, om en person genom speciell energi, begåvning eller
färdigheter kan uppnå en sådan arbetsprestation att han överhuvudtaget
icke kan betraktas som invalid i folkpensioneringslagens mening. Detsamma
bör gälla om en person av liknande orsaker kan reda sig själv i något större
utsträckning än lagbestämmelserna om hjälp- och vårdtillägg förutsätta.
En annan omständighet som bör kunna tagas i betraktande vid meddelande
av dispens är, om genom hjälp, som visserligen är betydande men icke så
omfattande som lagen förutsatt, möjlighet skulle kunna beredas en sökande
att kvarstanna i sitt hem i stället för att intagas å anstalt. Även bör
dispens kunna meddelas om hjälpen lämnas av familjemedlem som därvid
icke åsidosätter något förvärvsarbete. Vad nu anförts är endast att betrakta
som exempel. Andra liknande ömmande fall kunna tänkas. Genom
att möjlighet beredes de pensionsbeviljande myndigheterna icke blott att
dispensera från de i lagen stadgade villkoren utan även alt bevilja tillägg
med reducerat belopp, torde förutsättningar för eu smidig praxis ha skapats.
Någon motsvarande dispensbestämmelse har icke föreslagits beträffande
blindtillägget och torde där icke heller kunna komma i fråga, då ju själva
förutsättningen för införande av tillägget varit att det kunnat knytas till
en så pass tydlig gräns som frånvaron av ledsyn. Å andra sidan är det
självklart att personer med nedsatt synförmåga kunna, om de fylla villkoren,
komma i åtnjutande av vård- eller hjälptillägg. Härigenom komma
även de dispensbestämmelser, som gälla för dessa tillägg, att kunna bli
tillämpliga på dem.
För att såvitt möjligt garantera en likformig praxis föreslår pensionsstyrelsen,
att ärenden angående hjälp- och vårdtillägg, i överensstämmelse
med vad nu gäller om blindtillägg, skall granskas av styrelsen vare sig
besvär anförts eller ej.
Rörande den föreslagna undantagsbestämmelsen för anstaltsvårdade
anför pensionsstyrelsen, att folkpensionen som regel
förslår till bestridande av den vårdades kostnader. Understundom vore
kostnaderna lägre än folkpensionen. Det kunde knappast anses erforder
-
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 66.
ligt eller ens önskvärt att utgiva tillägg till dem som på detta sätt erhölle
vård genom det allmänna. Emellertid hade vid pensionsstyrelsens förutnämnda
överläggningar med olika organisationer på blind- och vanförevårdens
område dessa framfört önskemål om att tilläggen skulle utgå jämväl
till anstaltsvårdade, huvudsakligen av den anledningen att många invalider
vårdades å mindre anstalter med så fåtalig personal att de vårdade
ofta icke kunde erhålla den hjälp de behövde, t. ex. för att kortare stunder
kunna sitta uppe eller vistas ute. Vid sådana tillfällen eller för att bli
dragen i rullstol finge den vårdade själv leja hjälp som ofta ställde sig
ganska dyr. Även om det anförda syntes värt beaktande, torde det dock
enligt styrelsens åsikt icke böra medföra, att alla anstaltsvårdade som i
övrigt uppfyllde villkoren bleve berättigade till tillägg. Förhållandena såsom
de nämnda och liknande borde emellertid kunna föranleda undantag
från huvudregeln. Denna hade därför föreslagits skola tillämpas, såvida
icke särskilda omständigheter till annat föranledde.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1954, i samband
varmed hjälplöshetstillägget enligt 9 § folkpensioneringslagen borde slopas.
Då man emellertid icke med säkerhet kunde veta, om alla som nu
vore berättigade till sådant tillägg kunde erhålla vårdtillägg, föresloge pensionsstyrelsen
en övergångsbestämmelse av innebörd, att den nya lagstiftningen
icke finge medföra någon försämring för dem som åtnjöte tillägg
enligt 9 § folkpensioneringslagen. Vidare borde i analogi med vad som
gällde enligt förordningen om blindhetsersättning gälla den övergångsbestämmelsen,
att den som vid lagens ikraftträdande uppnått sextio års ålder
ägde rätt till hjälp- eller vårdtillägg endast om det kunde utrönas att han
före fyllda sextio år varit i behov av hjälp eller tillsyn och vård i angiven
omfattning.
Enligt pensionsstyrelsens kostnadsberäkningar skulle de föreslagna
reformerna medföra en årlig kostnadsökning för det allmänna å
ca 6 000 000 kr. Härom uttalar styrelsen bl. a.
Antalet personer berättigade till blindtillägg uppgår för närvarande till
något mer än 3 400. Av dessa uppbära omkring 1 600 enbart allmän ålderspension
eller grundpension och omkring 1 800 inkomstprövade pensionsförmåner.
De nuvarande årliga kostnaderna för blindtilläggen utgöra något
över 2,4 miljoner kr. Ett upphävande av bestämmelsen, att blindtillägget
skall räknas såsom inkomst jämlikt folkpensioneringslagen kan antagas
medföra en sammanlagd utgiftsökning för det allmänna med högst 400 000
kr. Om blindtillägget icke räknas som inkomst, kommer en höjning av
detsamma från 700 till 1 000 kr. att medföra en utgiftsökning av omkring
t 100 000 kr. Den sammanlagda kostnadsökningen för det allmänna för förbättringen
av blindtilläggen skulle enligt dessa beräkningar uppgå till
1 500 000 kr.
Pensionsstyrelsen framhåller, att det vore betydligt vanskligare att beräkna
kostnaderna för hjälp- och vårdtilläggen. Några siffror som direkt
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 66.
kunde läggas till grund härför funnes icke. Med ledning av erfarenheterna
rörande tillägget enligt 9 § folkpensioneringslagen och motsvarande tillägg
inom den danska folkpensioneringen har styrelsen emellertid ansett sig
kunna uppskatta antalet personer, som skulle bli berättigade till hjälp- och
vårdtillägg, till omkring 5 000, av dem ca Va till det senare tillägget. Kostnaderna
för dessa tillägg kunde med ledning härav beräknas till (1 000
X t 500 + 4 000 x 1 000 =) 5 500 000 kr. Då tilläggen jämlikt 9 §, vilka
skulle falla hort, för närvarande kostade ca 1 000 000 kr., bleve kostnadsökningen
för det allmänna omkring 4 500 000 kr. Den sammanlagda merutgiften
för blind-, hjälp- och vårdtilläggen kunde sålunda beräknas till
(1 500 000 + 4 500 000 =) omkring 6 000 000 kr.
Vad angår kostnadernas fördelning yttrar pensionsstyrelsen.
Då blindtilläggen i sin helhet bekostas av staten, torde det ligga i sakens
natur att den föreslagna ökningen bestrides på samma sätt. I analogi härmed
bör den kostnadsökning som följer av att blindtillägget icke skulle
räknas såsom inkomst enligt folkpensioneringslagen bestridas på samma
sätt som övriga inkomstprövade folkpensionsförmåner, d. v. s. fördelas
mellan staten och kommunerna enligt grunderna i 1947 års lag om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen. Av sistnämnda
kostnadsökning torde omkring a/10 falla på staten och omkring 4/io på kommunerna.
Som förut nämnts kan ifrågavarande kostnadsökning beräknas
utgöra högst 400 000 kr. Härav skulle omkring 240 000 kr. falla på statsverket
och återstoden, 160 000 kr., på kommunerna. Då kostnaden för
blindtilläggens förhöjning föreslagits skola i sin helhet betalas av staten,
kommer den sammanlagda kostnadsökningen för förbättringen av blindtilläggen
att uppgå till för statsverket omkring (1 100 000 + 240 000)
1 340 000 kr. och för kommunerna omkring 160 000 kr.
Av vad i det föregående anförts torde vara uppenbart, att de utredningar
rörande behovet av hjälp eller vård som de lokala pensionsmyndigheterna
kunna komma att företaga äro av synnerlig vikt för meddelande av materiellt
riktiga beslut; särskilt blir detta fallet om dispens kan komma
i fråga. Då pensionsstyrelsen praktiskt taget torde sakna möjlighet att
kontrollera uppgifternas riktighet, synes samma skäl som varit avgörande
för kommunernas deltagande i kostnaden för de inkomstprövade folkpensionsförmånerna
äga sin giltighet även beträffande hjälp- och vårdtilläggen.
Med hänsyn härtill får styrelsen föreslå, att även kostnaderna för dessa
förmåner fördelas mellan staten och kommunerna enligt grunderna i nyssnämnda
lag. Av den beräknade kostnaden för hjälp- och vårdtilläggen,
4 500 000 kr., skulle till följd härav omkring 1 800 000 kr. falla på kommunerna
och omkring 2 700 000 kr. på statsverket. Med utgångspunkt härifrån
skulle hela kostnadsökningen för statsverket på grund av reformen
vid jämviktsläge bli (1 340 000 + 2 700 000) 4 040 000 kr.
Under budgetåret 1954/55 torde kostnadsökningen på grund av eftersläpning
kunna beräknas till ett lägre belopp förslagsvis 3 500 000 kr.
Slutligen framhåller pensionsstyrelsen, att frågan om utvidgad bidragsverksamhet
till mekaniska hjälpmedel åt de grupper mindre svårt invalidiserade,
som varken kommer i åtnjutande av invalidpension, sjukbidrag
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
eller de nu föreslagna tilläggen, synes bli aktuell genom ett realiserande
av förevarande förslag; och styrelsen hemställer att detta spörsmål måtte
upptagas till prövning i samband med behandlingen av detta ärende.
Remissyttrandena.
Över pensionsstyrelsens förslag har efter remiss yttranden avgivits av
statskontoret, socialstyrelsen, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten,
arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska vanförevårdens
centralkommitté, De blindas förening, Riksföreningen mot barnförlamning,
Riksföreningen mot reumatism, De vanföras riksorganisation och Sveriges
folkpensionärers riksorganisation.
I yttrandena har allmänt tillstyrkts, att de blindas förmåner nu förbättras
och att närstående invalidgrupper blir delaktiga av en motsvarande
hjälp. Pensionsstyrelsens förslag har helt gillats av arbetsmarknadsstyrelsen
och Svenska vanförevårdens centralkommitté. Riksföreningen mot reumatism
godtager detsamma med viss detaljanmärkning. I övriga yttranden
har emellertid erinringar framställts mot olika delar av förslaget.
Rörande förslaget att bibehålla blindtillägget som ett särskilt
tillägg framhåller De blindas förening, att de blindas och övriga
vanföras svårigheter vore väsensskilda och att de blindas merkostnader
på ett helt annat sätt än de andra vanföras vore betingade av förhållandena
i omvärlden. Bl. a. förorsakade den ständigt ökade trafiken
merutgifter för de blinda.
I detta hänseende intager försäkringsrådet (majoriteten) och riksförsäkringsanstalten
en från övriga remissinstanser avvikande mening. Dessa
myndigheter anser nämligen, att blindtillägget och de föreslagna hjälpoch
vårdtilläggen borde sammanslås till ett tillägg. Några sakliga skäl
att ställa de blinda i särklass syntes ej föreligga. Då folkpensioneringens
blindhetsersättning infördes, torde den närmast ha betraktats såsom en
hjälp, vilken efter ytterligare utredning kunde befinnas befogad även för
andra invalider än blinda.
Tre reservanter i försäkringsrådet finner emellertid blindhet vara ett lyte,
vilket med visst fog i det allmänna medvetandet kommit att intaga en särställning
såsom i och för sig innefattande ett särskilt svårt men. Reservanterna
ville därför ej rikta någon erinran mot förslaget, att blindtillägg
skulle utgå enligt vissa speciella regler.
Den föreslagna höjningen av blindtillägget till 1 000 kr.
tillstyrkes i flertalet remissyttranden.
Svenska socialvårdsförbundet framhåller, att det visserligen kunde synas
befogat att göra höjningen större, eftersom den vore avsedd som en engångshöjning.
Mot bakgrunden av det statsfinansiella läget och med hänsyn
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 66.
jämväl till den för kort tid sedan företagna väsentliga ökningen av folkpensionsförmånerna
ansåge förbundet sig dock icke böra påyrka, att blindtillägget
sattes högre.
En ytterligare förbättring av de blindas förmåner yrkas däremot av De
blindas förening, som hemställer att blindtillägget höjes till 1 200 kr. eller,
därest detta ej kunde ske, att frågan om en höjning av grundpensionen
utreddes. Socialvårdskommitténs mening hade varit, att grundpensionen
skulle betraktas som kompensation för den av kommittén föreslagna sänkningen
av blindtillägget från den tidigare utgående blindhetsersättningen
å 816 kr. till 700 kr. per år. Den av pensionsstyrelsen nu föreslagna höjningen
av blindtillägget, varigenom detta tillsammans med grundpensionen
skulle uppgå till 1 200 kr., motsvarade en ökning av ca 30 procent. Förslaget
innebure sålunda ej ett återställande av förmånens realvärde ens med
utgångspunkt från levnadskostnadsindex, som ju stigit med ca 40 procent.
Emellertid vore löneindex en bättre mätare för förmånens realvärde,
enär de tjänster, som skulle betalas med förmånen, icke påverkades av de
prisreglerande åtgärder, som utövade inflytande på levnadskostnaderna i
allmänhet. Löneindex hade stigit betydligt mer än levnadskostnadsindex,
varför en höjning av summan av blindtillägg och grundpension till 1 400
kr. ingalunda skulle innebära en realhöjning för de blinda pensionärerna.
Socialstyrelsen och Sveriges folkpensionärers riksorganisation tillstyrker,
att frågan om en höjning av grundpensionen upptages till snar omprövning.
Förslaget alt blindtillägget ej skall räknas som inkomst
vid fastställandet av folkpensionens storlek tillstyrkes av samtliga remissorgan
utom statskontoret, som finner att de överväganden på denna punkt,
vilka gjorts under förarbetena till lagstiftningen om blindförmåner, gåve vid
handen, att blindtillägget borde betraktas såsom ett inkomsttillskott motiverat
av den av blindheten föranledda nedsättningen i arbetsförmågan.
Enligt statskontorets mening funnes ej skäl att nu frångå detta betraktelsesätt
och följaktligen ej heller anledning att privilegiera blind tillägget i inkoms
tp ro vningshänseende.
Beträffande de föreslagna hjälp- och vårdtilläggen förordar
statskontoret, att dessa tillägg sammanslås till ett enda tillägg, maximerat
till 1 200 kr.
Även socialstyrelsen förordar, att tilläggen sammanslås. Pensionsstyrelsens
förslag gåve enligt socialstyrelsens mening varken tillräckligt klara
definitioner eller någon tillfredsställande exemplifiering till pensionsnämndernas
vägledande. Genom den föreslagna dispensregeln öppnades dessutom
möjlighet för en ganska omfattande skälighetsprövning, något som stode
i strid med den för socialförsäkringen gällande huvudprincipen, att någon
individuell behovsprövning icke skulle ske. Det sammanslagna tillägget
borde därför avgränsas klarare än som skett i förslaget och dispensbestäm
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
ruelsen borde utgå. Det enhetliga tillägget borde bestämmas till 1 000 kr.
Skulle i enskilt fall behov föreligga av större tillägg, borde detta utgå genom
fattigvården eller den blivande socialhjälpen.
Svenska socialvårdsförbundet reser likaledes invändningar mot den föreslagna
behovsprövningen samt anför bl. a.
Socialvård sförbundet är angeläget understryka, att förbundet icke velat
ge uttryck för någon negativ inställning till pensionsstyrelsens förslag. Förbundet
har endast velat fästa uppmärksamheten på de särskilda svårigheter,
som måste förutsättas uppstå vid införande inom folkpensioneringens ram
av bidrag, som skola bestämmas efter individuella, sociala indikationer.
Som ett uttryck för pensionsstyrelsens insikt om dessa svårigheter torde
få ses den föreslagna bestämmelsen att »ett med hänsyn till omständigheterna
avpassat hjälp- eller vård tillägg skall kunna utgå, därest behovet
av personlig hjälp är betydande, även om detsamma icke är så omfattande
som förut sagts». Med beaktande av den restriktiva utformningen av förutsättningarna
för erhållande av hjälp- eller vårdtilläggen finner förbundet
icke anledning till erinran emot den mera fria prövning av förutsättningarna
som här förutsättes få ske, även om den icke kan anses stå helt i
överensstämmelse med den regelbundna utformningen av folkpensioneringen
i övrigt. Vad däremot förbundet bestämt måste motsätta sig är pensionsstyrelsens
förslag, att bidragets storlek skall kunna avpassas individuellt
med hänsyn till omständigheterna. Inom folkpensioneringen i övrigt
finnes inkomstprövade och icke inkomstprövade förmåner, men däremot
icke behovsprövade bidrag. Det befogade i att för det fåtal fall det
här måste komma att röra sig om införa en behovsprövning inom folkpensioneringen
torde starkt kunna ifrågasättas. Pensionsnämnderna och
pensionsstyrelsen sakna helt erfarenheter av en på ekonomisk behovsprövning
— och icke på inkomstprövning — inriktad bidragsverksamhet.
Riksförsäkringsanstalten förordar, att alla tre tilläggen sammanslås till
ett »hjälptillägg» samt yttrar.
Det föreslagna vårdtillägget, 1 500 kr., är lägre än det gällande maximibeloppet
för olycksfallsförsäkringens vårdbidrag, 1 800 kr. En höjning till
sistnämnda belopp synes anstalten skälig med hänsyn till att ett mycket
starkt vårdbehov föreslagits som villkor för förmånen i fråga. Vidgas skillnaden
mellan tilläggens lägsta och högsta belopp, blir en gradering inom
dessa gränser mera påkallad. Den gradering, som äger rum inom olycksfallsförsäkringen,
har kunnat ske utan egentliga olägenheter. Då beslutanderätten
beträffande de nu ifrågavarande tilläggen förutsättes i första hand
ligga hos pensionsnämnderna, kan det vara svårare att här åstadkomma
enhetlighet vid en gradering. Vissa normer torde dock kunna uppställas
såsom anvisningar för nämnderna. Framhållas må i detta sammanhang, att
en gradering avses skola förekomma vid tillämpningen av de s. k. dispenSreglerna,
som även förutsätta skönsmässiga avgöranden i andra hänseenden.
Försäkringsrådet (majoriteten) förordar ävenledes ett enhetligt tillägg,
»vårdtillägg», samt tillägger, att om en differentiering mellan de i pensionsstyrelsens
förslag olikbehandlade fallen av vårdbehov funnes erforderlig,
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 66.
det sammanslagna tillägget kunde sättas till 1 000 kr. som generellt belopp
och 1 500 kr. för de mera kvalificerade vårdfallen.
En reservant i försäkringsrådet yttrar, att därest pensionsstyrelsen med
sin kännedom om pensionsnämndernas organisation funnit uppdelningen
på olika tillägg lämplig, denna uppdelning även syntes böra genomföras. Två
reservanter förordar en höjning av vårdtillägget till 3 000 kr. Eu reservant
föreslår eu begränsning av dispensmöjligheterna, under det att fyra andra
reservanter förordar, att dispensbestämmelsen helt slopas och att vårdbidragets
belopp i stället göres variabelt mellan 1 500 och 500 kr.
Svenska stadsförbundet, som ifrågasätter lämpligheten av uppdelningen
i hjälp- och vårdtillägg, uttalar sin tillfredsställelse över de föreslagna dispensbestämmelserna,
som enligt förbundets mening syntes möjliggöra erforderlig
elasticitet vid tillämpningen av de nya reglerna.
Sveriges folkpensionärers riksorganisation anser den föreslagna hjälpen
åt svårt invalidiserade vara alltför begränsad, och De vanföras riksorganisation,
som delar denna uppfattning, föreslår, att hjälp- och vårdtilläggen
skall utgå efter medicinska indikationer, varvid svårighetsgraden att
förflytta sig i och utanför bostaden samt händernas och armarnas funktionsduglighet
borde vara avgörande.
Pensionsstyrelsens förslag att undantaga sjukbidragsberätt
i g a d e från obligatorisk rätt till hjälp- och vårdtillägg avstyrkes av
socialstyrelsen, Svenska stadsförbundet, Riksföreningen mot barnförlamning,
Riksföreningen mot reumatism och De vanföras riksorganisation, under
det att statskontoret uttalar sin anslutning till förslaget i denna del.
Den för rätt till hjälp- och vårdtillägg föreslagna åldersgränsen
föreslås slopad av Svenska stadsförbundet och Riksföreningen mot reumatism.
Som skäl härför anföres, att vårdbehovet eller vårdkostnaderna
på intet sätt vore mindre för den, som drabbats av svårartad invaliditet
efter 60 års ålder, än för den som dessförinnan drabbats därav.
Försäkringsrådet ifrågasätter, huruvida ej åldersgränsen i stället borde
sättas vid 67 år, då rätt till ålderspension inträdde, men tillägger, att man
vid avgörandet av denna fråga måste taga hänsyn till såväl det föreliggande
vårdbehovet som till statsfinansiella synpunkter.
Det föreslagna undantaget från rätt till tillägg i de fall, då hjälp kan
lämnas av familjemedlem, som ej därigenom tvingas åsidosätta förvärvsarbete,
har kritiserats av Svenska stadsförbundet, Svenska socialvårdsförbundet,
De vanföras riksorganisation och fem reservanter i försäkringsrådet.
Det framhålles bl. a., att det måste bli mycket svårt att objektivt
fastställa, när sådant fall förelåge, och att undantaget kunde leda till att
vården i stället överlämnades till oskylda.
I några yttranden har berörts förslaget att undantaga anstalts
-
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
vårdade från rätt till hjälp- och vårdtillägg. Svenska stadsförbundet och
Svenska landskommunernas förbund föreslår, att undantaget ej skall omfatta
de på ålderdomshem intagna. Kommunens kostnader för vården på
ålderdomshem av de invalidiserade måste antagas väsentligt överstiga
folkpensionen, varför invaliden, om han berövades rätten till ifrågavarande
tillägg, skulle försättas i en mera beroende ställning än om han vistades
i pensionärshem eller erhölle vård i hemmet. Detta kunde verka ogynnsamt
vid en överflyttning.
Riksföreningen mot reumatism anför.
De statsbidrag, som för närvarande utgå till sjukhem för kroniskt sjuka
äro så små, att de ur driftsynpunkt äro skäligen betydelselösa. Ett flertal
kommunala anstalter och enskilda anstalter ha även avstått från desamma
på grund av de restriktioner beträffande patienternas vårdavgifter som
de medföra. Skall till sådana invalider som vårdas på kommunal anstalt
eller enskild anstalt som åtnjuter statsbidrag minskat hjälp- och vårdtilllägg
utgå, bör minskningen icke vara större än motsvarande det statsbidrag,
som vederbörande anstalt åtnjuter för vården av ifrågavarande invalid.
Eljest försättes å sådana anstalter vårdade i otillbörligt missgynnad ställning
gentemot övriga.
Svenska socialvårds förbundet finner däremot, att undantaget bör göras
absolut. Sålunda borde den av pensionsstyrelsen föreslagna dispensmöjligheten
från undantaget utgå. Det borde nämligen i första hand eftersträvas,
att all erforderlig vård och passning kunde erbjudas på anstalten och
icke att den invalidiserade genom särskilda bidrag sattes i stånd att själv
svara för vissa vårdbehov.
Mot pensionsstyrelsens förslag, att ärenden angående hjälpoch
vårdtillägg alltid skall granskas av styrelsen,
har Svenska landskommunernas förbund invänt, att detta skulle medföra
en omständlig förvaltningsapparat utan att några egentliga fördelar vunnes.
I dessa ärenden liksom i ärenden rörande invalidpension, sjukbidrag
och blindtillägg gällde en skälighetsprövning, som pensionsnämnderna med
sin lokal- och personkännedom torde vara bäst skickade att företaga. Genom
besvärsrätten och den praxis, som så småningom utbildades och som
borde bringas till pensionsnämndernas kännedom, torde det vara sörjt för
att likformighet uppnåddes vid behandlingen av dessa ärenden.
Frågan om reglering av sammanträffanden mellan de föreslagna
förmånerna och vårdbidrag enligt olycksfall sförsäkringslagstiftningen
har upptagits av försäkringsrådet
och riksförsäkringsanstalten.
Försäkringsrådet anför bl. a.
En lagstiftning enligt pensionsstyrelsens förslag kommer att för yrkesskadade
och likställda innebära, att vårdbehovet ersättes från två håll.
Detta är ej tillfredsställande, då ett och samma vårdbehov ej bör ersättas
opaginerad Kontrollera mot PDF
;)2
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
dubbelt. För att undvika detta kan eu reglering ske antingen i folkpensioneringslagen
eller i olycksfallsförsäkringslagen och hithörande författningar.
Rådet förordar sistnämnda alternativ med hänsyn till folkpensioneringens
allmänna — hela folket omfattande — karaktär. Sålunda bör
från ersättningen enligt olycksfallsförsäkringslagen in. in. vid bestämmande
av vårdbidraget avräknas det belopp, som tillkommer den bidragsberättigade
enligt It) f? folkpensioneringslagen. Ett helt slopande av vårdbidraget
enligt olycksfallsförsäkringslagen in. in. kan rådet icke förorda.
Detta skulle bl. a. innebära, att yrkesskadade och likställda icke få högre
tillägg än 1 500 kr. om året (maximibeloppet för vårdbidrag enligt olycksfallsförsäkringslagen
m. in. utgör ju 1 800 kr. om året). Vidare skulle bl. a.
utlänningar, som omfattas av de svenska yrkesskadelagarna men ej av folkpensioneringslagen,
samt skadade, där vårdbehovet yppats först efter fyllda
00 år, ej kunna erhålla något vårdbidrag. En anordning, som möjliggör eu
avräkning mellan vårdbidrag enligt olycksfallsförsäkringslagen in. in. och
tillägg jämlikt 10 § folkpensioneringslagen har även betydelse med hänsyn
till en framtida utvidgad samordning inom socialförsäkringen. Blir en sådan
ändring av olycksfallsförsäkringslagen in. in. genomförd, som av rådet
här föreslagits, bör den träda i kraft samma dag, som den föreslagna ändringen
i folkpensioneringslagen. Rådet vill emellertid framhålla, att en dylik
lagändring ej bör givas retroaktiv kraft och sålunda ej erhålla tillämpning
på olycksfall, som inträffat före dagen för ikraftträdandet. För dessa
äldre fall kan någon avräkning genom ändring av olycksfallsförsäkringslagen
in. m. ej ske, utan här måste, om dubbelbetalning skall undvikas,
en avdragsregel införas i folkpensioneringslagen såsom övergångsbestämmelse
till den av pensionsstyrelsen föreslagna lagändringen.
Försäkringsrådet tillägger, att vad sålunda föreslagits beträffande hjälpoch
vårdtilläggen även borde gälla blindtillägget.
It iks försäkring sans tal t en hävdar å sin sida att regleringen av denna fråga
bör ske i folkpensioneringslagen samt yttrar bl. a.
Från principiell synpunkt kan hävdas å ena sidan, att det med hänsyn
till folkpensioneringens allmängiltiga karaktär är önskvärt, att lagstadgade
förmåner från annat håll anpassas efter folkpensionerna, å andra sidan
att de i viss mån skadeståndsbetonade ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen
in. in. regelmässigt böra lämna kompensation för inkomstbortfall
och vårdkostnader i anledning av de skador denna lagstiftning
omfattar. Den här aktuella anpassningsfrågan är enligt anstaltens mening
1 främsta rummet ett praktiskt spörsmål.
Folkpensioneringens förmåner till invalider äro i mycket stor utsträckning
underkastade inkomstprövning, varvid bland annat livräntor från
olycksfallsförsäkringen inverka på förmånernas storlek. Redan detta förhållande
talar för att även den anpassning, varom här är fråga, bör ske
inom folkpensioneringen.
Sådana ändrade bestämmelser om vårdbidragen, som skulle innebära inskränkning
i rätten till dylikt bidrag eller nedsättning av bidragens belopp,
kunna icke göras tillämpliga i fall, där skadan inträffat före ändringens
ikraftträdande. Vårdbidragen kunna således icke avvecklas vid den av pensionsstyrelsen
föreslagna utvidgningen av förmånerna från folkpensioneringen.
Man har tvärtom att räkna med att vårdbidrag enligt hittillsvarande
bestämmelser komma att utgå under årtionden framåt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
33
Det böi’ även uppmärksammas, att bestämmandet av vårdbidrag i allmänhet
torde kunna ske snabbare än den prövning, som fordras för fastställande
av de i pensionsstyrelsens förslag avsedda förmånerna.
På anförda skäl håller riksförsäkringsanstalten före, att vid yrkesskador
m. in. vårdbidrag i förekommande fall böra utgå enligt lagstiftningen
om dessa skador samt att nu ifrågavarande tilläggsförmåner från folkpensioneringen
icke böra utgå i den mån vederbörande åtnjuter motsvarande
förmån enligt nämnda lagstiftning. Anstalten finner emellertid önskvärt,
att bestämmelserna på hithörande områden såvitt möjligt utformas
med sikte på att förmån av ifrågavarande slag från folkpensioneringen
överhuvud icke skall behöva utgå i fall, där vårdbidrag utgives.
Fem reservanter i försäkringsrådet delar riksförsäkringsanstaltens mening
i denna fråga.
I finansieringsfrågan framhåller Svenska stadsförbundet och
Svenska landskommunernas förbund, att det under inflationsåren skett en
förskjutning i skatteunderlaget, som medfört en för kommunerna mycket
ogynnsam fördelning av kostnaderna för folkpensionsförmånerna. Frågan
om återställandet av den ursprungligen tänkta kostnadsrelationen mellan
stat och kommun borde prövas i förevarande sammanhang.
Vad slutligen angår frågan om utvidgad bidragsverksamhet till mekaniska
hjälpmedel m. m. åt invalider biträder riksförsäkringsanstalten, arbetsmarknadsstyrelsen,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska vanförevårdens centralkommitté och De vanföras
riksorganisation pensionsstyrelsens hemställan, att frågan härom måtte
prövas i detta ärende.
Departementschefen.
Enligt det nuvarande systemet för folkpensioneringen skiljes som bekant
mellan å ena sidan ålderspension, som utgår efter det vederbörande fyllt
67 år, samt å andra sidan invalidpension, sjukbidrag och änkepension, vilka
förmåner utgår till dem som ej uppnått nämnda ålder. Utöver dessa förmåner
utgives indextillägg och blindtillägg samt, därest kommun så beslutat,
kommunalt bostadstillägg.
Den allmänna ålderspensionen är till storleken oberoende av vederbörandes
inkomst och förmögenhet. Om hänsyn tages till den förbättring av
folkpensionerna, varom statsmakterna fattade beslut år 1953, utgör den
allmänna ålderspensionen jämte indextillägg för ogift f. n. 1 750 kr. per år,
under det att dessa förmåner för makar, som båda är folkpensionärer, uppgår
till sammanlagt 2 800 kr. om året.
Invalidpension eller den tidsbegränsade form därav, som benämnes sjukbidrag,
tillkommer enligt lagen den vars arbetsförmåga blivit höggradigt
3 — Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 66.
34 Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
nedsatt -— som sådan räknas alltid den som är blind — samt utgöres av
grundpension och tilläggspension. Grundpensionen utgår utan hänsyn till
vederbörandes inkomst och förmögenhet med ett belopp av 200 kr. om året.
Den del av invalidpensionen, som kallas tilläggspension, är däremot inkomstprövad
och utgör f. n. jämte indextillägg högst 1 200 kr. per år för
gift, vars make uppbär folkpensionsförmån, och högst 1 550 kr. om året
för ogift pensionsberättigad.
Den som lider av blindhet och som blivit blind före fyllda 60 år äger,
enligt 10 § folkpensioneringslagen, utöver honom eljest tillkommande folkpension
erhålla blindtillägg med 700 kr. om året. Såsom blind anses den
som saknar synförmåga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel
rättats, är så nedsatt att han saknar ledsyn. Å blindtillägget utgår ej något
indextillägg. I motsats till vad som gäller i fråga om övriga folkpensionsförmåner
räknas blindtillägget såsom inkomst vid inkomstprövningen enligt
folkpensioneringslagen.
Enligt 9 § folkpensioneringslagen kan vidare i vissa svårartade invaliditetsfall
ges viss dispens från den inkomstprövning som sker av tilläggspensionen;
härigenom kan alltså sådan pension utgå i fall då den annars
ej skulle ha utgivits eller utgå med högre belopp än som följer av den
eljest föreskrivna inkomstprövningen. Bestämmelsen härom innebär att,
när särskilda skäl föreligger, gift pensionsberättigad, som före fyllda 60 år
blivit helt oförmögen till arbete och vars make ej åtnjuter folkpension,
dispensvis må tillerkännas tilläggspension med — inklusive senare års förhöjningar
av sådan pension — högst 1 150 kr. om året.
Blindtillägget har ej undergått någon höjning sedan folkpensioneringslagen
kom till år 1946. Detta betyder dock inte, att de blinda blivit utan
del i senare års förbättringar av folkpensionerna, enär de blindas åldersoch
invalidpensioner givetvis höjts i samma mån som andra folkpensionärers.
Emellertid har under senare år i skilda sammanhang en omprövning
av blindtillägget aktualiserats såväl i vad avser förmånens storlek
som beträffande möjligheterna att låta tillägg komma ej blott blinda utan
även andra svårt invalidiserade till del.
Enligt Kungl. Maj :ts uppdrag har pensionsstyrelsen numera verkställt
ifrågavarande omprövning. Denna utmynnar i ett förslag att det nuvarande
blindtillägget skall bibehållas såsom en särskild folkpensionsförmån,
reserverad för de blinda, men höjas från 700 kr. till 1 000 kr. om året samt
att tillägget i fortsättningen ej skall räknas som inkomst vid fastställandet
av inkomstprövad folkpensionsförmån. Vidare innebär förslaget att för
andra svårt invalidiserade skall — i stället för den nuvarande förmånen
enligt 9 § folkpensioneringslagen — införas två nya hjälpformer, betecknade
hjälptillägg och vårdtillägg, om 1 000 kr. resp. 1 500 kr. per år.
Vad först angår den föreslagna höjningen av blindtillägget motsvarar
denna drygt den efter år 1946 inträdda levnadskostnadsstegringen,
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
sådan denna återspeglas i det pensionspristal, som ligger till grund för
beräkningen av folkpensioneringens indextillägg. Detta tal har sedan nämnda
år stigit från 100 till 138. Under remissbehandlingen av pensionsstyrelsens
förslag i denna del har den angivna höjningen av bhndtillägget allmänt
tillstyrkts. De blindas förening har emellertid påyrkat en ytterligare höjning
av blindtillägget, under åberopande av bl. a. att tillägget närmast
avsåge att ersätta vissa personliga tjänster till de blinda och att dessa
tjänster fördyrats i högre grad än levnadskostnaderna i allmänhet. Enligt
min mening framstår dock en höjning till 1 000 kr. som väl avvägd. Härvidlag
bör beaktas, att en sådan höjning måste ses i samband med frågan
om privilegiering av blindtillägget i inkomstprövningshänseende. Att tilllägget
hittills räknats såsom inkomst enligt folkpensioneringslagen förklaras
därav, att förmånen ursprungligen fattats såsom ett stöd främst åt
arbetande blinda och därmed närmast som ett tillskott till den arbetsinkomst,
som ju i övrigt verkar reducerande på de inkomstprövade folkpensionsförmånerna.
Med hänsyn särskilt till den hämmande verkan på
de blindas intresse att utnyttja sin arbetskraft, som synes kunna bli följden
härav, förordar jag emellertid — i likhet med samtliga remissinstanser
på ett undantag när — att blindtillägget i detta hänseende likställes med
övriga folkpensionsförmåner.
Ett realiserande av pensionsstyrelsens nu ifrågavarande, av mig förordade
förslag innebär eu betydande förbättring av hjälpen till de blinda.
Härom må hänvisas till de exempel pensionsstyrelsen lämnat och för vilka
redogjorts i det föregående. Jag vill dock nämna, att om den blinde ej
har annan inkomst eller också har så stor inkomst, att rätt till inkomstprövad
folkpensionsförmån ej alls föreligger — i dessa fall inverkar ej
den föreslagna privilegieringen av blindtillägget i inkomstprövningshänseende
— så erhåller han en förbättring å 300 kr. om året. Har han däremot
annan inkomst kan förbättringen uppgå till, för år räknat, 767 kr.
för ogift eller för envar av två blinda makar och 533 kr. för blind, vars
make ej uppbär folkpension.
Uppenbarligen föreligger det ett nära samband mellan frågan om förbättrade
förmåner åt blinda och spörsmålet om hjälp åt andra svårt
invalidiserade personer. Pensionsstyrelsen har, såsom redan
berörts, föreslagit, att även dessa senare bör inom folkpensioneringens
ram erhålla ökad hjälp. Vid sin utredning har emellertid pensionsstyrelsen
funnit, att det i fråga om dessa kategorier inte som beträffande
de blinda går att med utgångspunkt från lytets art göra en avgränsning.
Ej heller kan man enligt pensionsstyrelsens mening draga gränsen vid
viss medicinsk invaliditetsgrad, eftersom invalidförmånerna enligt folkpensioneringslagen
eljest ej är graderade enligt en sådan princip. Pensionsstyrelsen
har i stället utgått från graden av invalidens behov av hjälp och
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
vård från andra. För rätt till det föreslagna hjälptillägget om 1 000 kr.
per år uppställes den förutsättningen, att invaliden skall för tillsyn och
vård dagligen vara i oundgängligt behov av upprepad personlig hjälp.
I fråga om det vårdlillägg, vars belopp föreslagits skola utgöra 1 500 kr. om
året, är denna förutsättning skärpt sålunda, att behovet av tillsyn och
vård skall kräva annan persons ständiga närvaro. Beträffande båda tillläggen
skall vidare enligt förslaget såsom villkor gälla, att vederbörande
är berättigad till invalidpension eller ålderspension från folkpensioneringen
samt att hjälplöshetstillståndet inträffat före det han fyllt 60 år.
Emellertid ger förslaget möjlighet till viss dispens från de sålunda uppställda
villkoren för rätt till hjälp- och vårdtillägg. När synnerliga skäl föranleder
därtill, skall nämligen ett med hänsyn till omständigheterna avpassat
hjälp- eller vårdtillägg, dock högst nyss angivna belopp, kunna utgå,
därest behovet av personlig hjälp är betydande även om detsamma icke är
så omfattande som förut sagts. I sådant fall skall tillägg kunna utgivas
också därest rätt till folkpension ej alls föreligger eller om vederbörande
blott är berättigad till sjukbidrag.
I en del remissyttranden —- bl. a. i det yttrande som avgivits av socialstyrelsen
— har mot förslaget anmärkts, att förutsättningarna för rätt till
tillägg ej gjorts tillräckligt klara och att de ger rum för en alltför stor
skälighetsprövning. Dessa anmärkningar synes mig befogade. Förslaget är
enligt min mening till sina konsekvenser alltför svåröverskådligt, och jag
anser mig därför böra förorda att reformen får en mera begränsad omfattning
och en mera strikt utformning än pensionsstyrelsen tänkt sig. Enligt
min mening bör villkoren för rätt till den nya hjälpformen vara enhetliga
och bestämmas med utgångspunkt från vad pensionsstyrelsen upptagit
beträffande det av styrelsen föreslagna vårdtillägget, dock med vissa
jämkningar.
Till eu början torde böra uppställas det villkoret, att vederbörande äger
rätt till folkpension, d. v. s. att han uppbär invalidpension, sjukbidrag eller
ålderspension. Att låta de sjukbidragsberättigades rätt till ifrågavarande
tillägg bli beroende av dispens, såsom föreslagits, anser jag ej böra komma
i fiåga. I övrigt synes det riktigt, att personkretsen bestämmes med hänsyn
till vård- och hjälpbehovet, därvid för rätt till tillägg synes böra fordras,
att den person det gäller skall vara ur stånd att reda sig själv. Kravet
härpå innebär, att invaliden skall vara i behov av hjälp från andra för
vården om sin person och den dagliga livsföringen. Invaliditeten bör emellertid
vara av kvalificerad art, och vederbörande bör i enlighet härmed
vara i behov av ständig tillsyn och vård. Enbart den omständigheten att
vederböiande tarvar hjälp vid av- och påklädning, vid måltider eller vissa
förflyttningar kan icke anses fylla här uppställda kvalifikationsgrunder.
Invaliditeten bör vara så svårartad, att den nödvändiggör mera fortlöpande
tillsyn och vård, vilket dock icke bör tolkas så strängt att behov skall före
-
37
Kungl. Maj ris proposition nr 66.
ligga av annan persons oavbrutna närvaro. Förutsättningarna för rätt till
tillägg bör anses uppfyllda även i de fall, då den vårdade för kortare stunder
och tillfälligtvis kan lämnas utan tillsyn. Ej heller bör såsom en ovillkorlig
förutsättning uppställas, att vederbörandes tillstånd kräver ständigt
sängläge.
Enligt pensionsstyrelsens förslag skall — i likhet med vad som nu gäller
beträffande såväl blindtillägget som förmånen enligt 9 § folkpensioneringslagen
— krävas, att hjälplöshetstillståndet inträtt före det vederbörande
fyllt 60 år. Förslaget har i denna del tillstyrkts eller lämnats utan erinran
i de flesta remissyttrandena. I några yttranden har dock ifrågasatts, om
ej åldersgränsen borde helt slopas eller också höjas till 67 år. I denna del
anser jag mig emellertid, icke minst ur statsfinansielia synpunkter, böra
godtaga pensionsstyrelsens förslag.
Däremot kan jag icke ansluta mig till pensionsstyrelsens förslag att från
rätten till tillägg undantaga sådana fall, där hjälp kan lämnas av familjemedlem,
som ej därigenom tvingas åsidosätta förvärvsarbete. En bestämmelse
härom synes bli alltför svårtillämplig och kunna medföra ej avsedda
konsekvenser. I likhet med vad pensionsstyrelsen föreslagit bör de varaktigt
anstaltsvårdade undantagas från rätt till tillägg, när vården meddelas
å statliga, statsunderstödda eller kommunala anstalter. I sådant fall
bör nämligen den erforderliga vården erbjudas genom anstaltens försorg
och ej göras beroende av den intagnes möjlighet att själv genom särskilda
bidrag bekosta densamma.
Av vad jag nu anfört torde framgå, att jag funnit mig böra godtaga
pensionsstyrelsens förslag att utforma den nya hjälpformen för andra
svårt invalidiserade än blinda såsom ett från blindtillägget fristående tilllägg.
Jag har sålunda ej ansett mig kunna biträda ett i ett par remissyttranden
väckt förslag om en enda gemensam hjälpform avseende alla
kategorier av svårt invalidiserade. Anledningen härtill är dels att rätten
till blindtillägget kan avgränsas på ett annat och mera konkret sätt än
som är möjligt i fråga om det nya tillägget och dels att jag — på sätt
närmare framgår av det följande — anser att den nya förmånen ej bör
finansieras på samma sätt som blindtillägget.
Den nu ifrågavarande nya pensionsförmånen, som lämpligen synes böra
benämnas vårdtillägg, bör enligt min mening fastställas till samma
belopp som blindtillägget d. v. s. 1 000 kr. per år. I likhet med blindtillägget
bör, såsom pensionsstyrelsen föreslagit, vårdtillägget ej vara indexreglerat
eller inkomstprövat. Ej heller bör det räknas såsom inkomst vid inkomstprövningen
av folkpensionerna.
Med hänsyn till det sätt, varpå det av mig förordade vårdtillägget utformats,
och för undvikande av en samtidig försämring av hjälpen enligt
gällande folkpensioneringslag torde den nuvarande förmånen enligt lagens
9 § böra lämnas orubbad.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
Förmån enligt 9 § synes böra ersättas med vårdtillägg, när förutsättningarna
för sådant tillägg föreligger. I särskilda fall kan det emellertid ställa
sig något förmånligare för folkpensionären att åtnjuta förmån enligt 9 §,
nämligen om denna utgår med maximalt belopp, d. v. s. 1 150 kr. per år.
Dessa fall torde dock kunna uppmärksammas så att frågan löses på det
för vederbörande gynnsammaste sättet.
Pensionsstyrelsen har i sitt förslag ej närmare behandlat frågan om rätt
till hjälplöshetstillägg från såväl olycksfallsförsäkringen (yrkesskadeförsäkringen)
som folkpensioneringen. Av vad jag anfört i det föregående
framgår, att den som på grund av olycksfall i arbete skadats så svårt att
han blivit i behov av särskild vård f. n. kan få livräntan höjd genom ett
— efter graden av hjälplöshet beräknat — särskilt vårdbidrag om högst
1 800 kr. om året. I praktiken brukar den tid, för vilken sådant bidrag
utgår, som regel ej omfatta den skadades återstående livstid utan endast
avse viss skälig tid, intill dess vederbörande kunnat vänja sig vid skadan.
Beträffande blinda brukar sålunda vårdbidrag utgå under högst tre år.
Enligt det förslag till lag om yrkesskadeförsäkring, som den 13 november
1953 remitterats till lagrådet, skall försäkrad, som till följd av yrkesskada
under längre tid blir ur stånd att reda sig själv, kunna —- utöver sjukpenning
och livränta -—■ få ett vårdbidrag om högst 5 kr. per dag, därest
den skadade uppbär sjukpenning, och 1 800 kr. per år, om han uppbär
livränta. I förslaget har vidare intagits ett stadgande, att vid bidragets
bestämmande hänsyn skall tagas till förmån, som den skadade för motsvarande
ändamål åtnjuter jämlikt lagen om folkpensionering. Till detta
stadgande saknas motsvarighet i den nuvarande olycksfallsförsäkringslagstiftningen.
I remissyttrandena i förevarande ärende har försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten
behandlat spörsmålet om förebyggande av dubbelkompensation
i dessa hjälplöshetsfall. Försäkringsrådet har föreslagit en
lösning i linje med den som följts i nyssnämnda lagförslag, under det att
riksförsäkringsanstalten förordat en reglering av frågan i folkpensioneringslagen.
Jag har i detta ärende förordat, att folkpensioneringens blindoch
vårdtillägg skall utgå med fixt belopp, under det att enligt den föreslagna
yrkesskadeförsäkringslagen vårdbidraget kan till beloppet variera.
Härav följer att enligt min mening frågan om dubbelkompensation i förevarande
hänseende måste lösas så, att erforderlig jämkning i förekommande
fall sker beträffande vårdbidraget. De nu föreslagna förbättringarna
av folkpensionsförmånerna synes böra träda i kraft den 1 juli 1954,
d. v. s. ett halvt år före den nya yrkesskadeförsäkringslagens genomförande.
Att för nämnda halvår införa en motsvarande regel i den nuvarande olycksfallsförsäkringslagstiftningen
anser jag icke erforderligt.
Emellertid är den nya yrkesskadeförsäkringslagen ej avsedd att äga tilllämpning
på skador, som inträffat före lagens ikraftträdande. Beträffande
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
sådana skador blir sålunda den föreslagna avräkningsregeln ej tillämplig.
Med hänsyn till det tämligen ringa antalet av dessa vårdbidragsfall — det
rör sig ej mer än om något 100-tal fall — och den regelmässigt gjorda
tidsbegränsningen av rätten till sådant bidrag synes det knappast vara
nödvändigt med en speciell regel till förhindrande av överkompensation i
dessa fall.
1 detta sammanhang vill jag erinra om att jag i årets statsverksproposition
under anslaget till Arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet
(femte huvudtiteln punkt 55) med anledning av gjorda framställningar
förordat, att vid bestämmande av utbildningsbidrag till partiellt arbetsföra
m. fl. hänsyn ej skall tagas till blind- och vårdtilläggen.
Innan jag härefter övergår till kostnadsfrågan vill jag nämna, att pensionsstyrelsen
liksom några remissorgan berört frågan om en höjning jämväl
av grundpensionen ävensom spörsmålet om utvidgad bidragsverksamhet
till mekaniska hjälpmedel åt svårt invalidiserade. Till dessa frågor är jag
emellertid ej beredd att taga ställning i detta sammanhang.
Kostnadsökningen till följd av den föreslagna privilegieringen
av blindtillägget i inlcomstprövningshänseende har pensionsstyrelsen beräknat
till omkring 400 000 kr. om året. Den ökning av inkomstprövade
folkpensionsförmåner, som blir följden av denna privilegiering, bör givetvis
bestridas på samma sätt som kostnaderna för inkomstprövade pensionsförmåner
i övrigt, d. v. s. av staten och kommunerna enligt de i kommunbidragslagen
angivna grunderna. Att, såsom ifrågasatts i ett par remissyttranden,
verkställa en omprövning av dessa grunder torde i detta sammanhang
icke kunna komma i fråga. Härav följer att staten får svara för
omkring B/10 av nämnda merutgift eller ca 240 000 kr., under det att kommunerna
får svara för 4/i0 eller ca 160 000 kr., allt per år.
Höjningen av blindtilläggen beräknas medföra en årlig merutgift av
omkring 1 100 000 kr. Eftersom staten nu helt bekostar blindtilläggen, bör
staten även svara för hela kostnaden för höjningen av dessa tillägg.
Kostnaderna för de nya vårdtilläggen är betydligt vanskligare att beräkna.
Pensionsstyrelsen bär med ledning av antalet personer, som är berättigade
till förmåner enligt 9 § folkpensioneringslagen, samt erfarenheterna
från motsvarande danska hjälpformer gjort den uppskattningen,
att ca 4 000 personer skulle bli berättigade till de av pensionsstyrelsen
föreslagna hjälptilläggen samt ca 1 000 personer berättigade till vårdtilllägg.
Denna uppskattning är — såsom pensionsstyrelsen även framhåller
— mycket osäker. Med den konstruktion jag förordat beträffande vårdtillägget
har jag ansett mig böra uppskattningsvis räkna med allra högst
3 000 vårdtilläggsberättigade personer och följaktligen en årskostnad för
vårdtilläggen av högst 3 000 000 kr. Av de enligt 9 § folkpensionerings
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
Jagen utgående förmånerna, vilka f. n. kostar ca 1 000 000 kr. om året,
torde omkring hälften komma att ersättas av vårdtillägg; och sålunda
kan den av vårdtilläggen föranledda kostnadsökningen för det allmänna
beräknas till (3 000 000-—500 000 =) ca 2 500 000 kr. om året.
I överensstämmelse med vad pensionsstyrelsen föreslagit förordar jag, att
kostnaderna för vårdtilläggen fördelas mellan staten och kommunerna enligt
grunderna i kommunbidragslagen. De skäl, som huvudsakligen anförts
för kommunernas deltagande i finansieringen av vissa pensionsförmåner,
nämligen att därigenom befordras en noggrann och effektiv prövning inom
pensionsnämnderna av de på förmånernas storlek inverkande omständigheterna,
synes nämligen äga särskild giltighet i fråga om vårdtilläggen.
Här blir det av synnerlig vikt med prövning av förhållandena i varje särskilt
fall. Av den nyss angivna kostnaden för vårdtilläggen skulle sålunda
e/io eller ca 1 500 000 kr. komma på staten och ca 4/io eller ca 1 000 000 kr.
på kommunerna.
Den sammanlagda årliga kostnadsökningen för blind- och vårdtilläggen
skulle med utgångspunkt från det anförda för statens del bli (240 000 +
1 100 000 + 1 500 000 =) ca 2 840 000 kr., eller avrundat uppåt omkring 3
milj. kr. samt för kommunernas vidkommande (160 000 + 1 000 000 =)
1 160 000 kr.
Reformen avses som förut nämnts att träda i kraft den 1 juli 1954. Någon
eftersläpning av kostnaderna under det första året torde man ej böra räkna
med. I övergångsbestämmelserna föreslås nämligen ett stadgande, att pensionsstyrelsen
utan särskild ansökan därom skall omräkna vid ikraftträdandet
utgående folkpensioner enligt de nya bestämmelserna. Dröjsmål med
att ansöka om det nya vårdtillägget uppväges till stor del därav, att förmånen
enligt 38 § 1 mom. folkpensioneringslagen utgives retroaktivt under
tre månader före ansökningen, därest rätt till förmån förelegat under
denna tid.
Vad jag föreslagit i det föregående föranleder ändringar i lagen om folkpensionering,
lagen om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen
samt lagen om socialregister. Inom socialdepartementet har
upprättats förslag till sådana lagändringar.
Utöver vad tidigare anförts torde här endast behöva framhållas följande
beträffande förslaget till lag angående ändring i lagen om folkpensionering.
I 9 § har det nya vårdtillägget jämställts med blindtillägget såsom diskvalifikationsgrund
när fråga uppstår om rätt till förmån enligt denna paragraf.
De nuvarande bestämmelserna i 10 § ha — vederbörligen jämkade —
sammanförts under ett första moment av paragrafen. Huvudbestämmelserna
om det nya vårdtillägget har intagits såsom ett andra moment av
41
Kungl. Maj:Is proposition nr 66.
10 §. För den som uppfyller förutsättningarna såväl för blind- som vårdtillägg
föreslås att allenast blindtillägg skall utgivas.
I 13 § anges beräkningen av den årsinkomst, som lägges till grund för
avdrag å de inkomstprövade folkpensionsförmånerna. Här föreslås den
ändring, som betingas av att blindtillägget i fortsättningen ej skall inräknas
i årsinkomsten.
De nuvarande bestämmelserna i 14, 15 och 16 §§ angående indragning,
anmälningsskyldighet och påföljd av underlåten anmälan vid ändrade förhållanden
torde böra gälla även i fråga om vårdtillägget. I 33 § föreslås
sådan ändring, att pensionsstyrelsen i likhet med vad som gäller i ärenden
rörande invalidpension, sjukbidrag och blindtillägg erhåller möjlighet att
förordna om läkarundersökning i vårdtilläggsfall.
För att såvitt möjligt garantera en likformig praxis har pensionsstyrelsen
föreslagit, att de nya förmånsärendena, i överensstämmelse med vad nu
gäller om invalidpension, sjukbidrag och blindtillägg, skall granskas av
styrelsen vare sig besvär anförts eller icke. Enligt min mening bör en sådan
granskning vara värdefull, och en föreskrift härom har intagits i 36 §. I
samma paragraf föreslås även att pensionsstyrelsen, i likhet med vad f. n.
gäller beträffande invalidpension och sjukbidrag, skall utan återförvisning
till pensionsnämnd kunna förordna alt blindtillägg skall utgå i stället för
vårdtillägg och tvärtom.
Såsom redan berörts, föreslås att pensionsstyrelsen utan särskild ansökan
därom skall omräkna vid lagens ikraftträdande utgående folkpensioner i
anledning av de nya bestämmelserna om blindtillägg. Härvid synes pensionsstyrelsen
i fall, där så kan finnas befogat, även böra göra en efterkontroll
av vederbörandes inkomstförhållanden till förhindrande av att en
på grund av blindtilläggets privilegiering i inkomstprövningshänseende
törhöjd folkpension efter kort tid åter måste sänkas till följd av att vederbörandes
årsinkomst befinnes ha stigit sedan de senaste inkomstuppgifterna
lämnades.
Givetvis bör även den som vid lagstiftningens ikraftträdande redan fyllt
60 år vara berättigad till vårdtillägg om förutsättningarna för rätt därtill
i övrigt visats vara uppfyllda. Särskild övergångsbestämmelse härom synes
cj vara behövlig.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga förenämnda inom
socialdepartementet upprättade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering;
2)
lag angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen; samt 4
4 — Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 sand. Nr 66.
42 Kungl. Maj:Is proposition nr 66.
3) lag angående ändring i lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Olof Särnmark.
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 54
401729
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- S2LU 1954:1 Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning om fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna för folkpensioneringen. s. 1 i texten
- Rskr. 1954:149 Skrivelse till Konungen med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1954/55 till Befrämjande arv fröodlingen m. m.: Särskilt bidra s. 3 i texten
- 2LU 1954:13 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 s. 1 i texten