Angående högertrafikfrågan
1955-02-25 · 34 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 34 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1955:111, Angående högertrafikfrågan
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
1
Nr 111
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående högertrafikfrågan;
given Stockholms slott den 25 februari
1955.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag,
dels bereda riksdagen tillfälle att avgiva yttrande i anledning av vad
föredragande departementschefen anfört,
dels ock föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till
riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
Sven Andersson
Propositionens huvudsakliga innehåll
Efter redogörelse för det av 1954 års kommitté för utredning om högertrafik
avgivna betänkandet jämte remissyttrandena däröver föreslås i propositionen,
att en rådgivande folkomröstning angående högertrafikfrågan
skall anordnas. Förslag rörande vissa anslag i samband med omröstningen
framlägges tillika.
I fråga om utformningen av lagbestämmelserna angående folkomröstningen
hänvisas till en särskild proposition, som denna dag anmäles av
chefen för justitiedepartementet.
1—290 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 saml. Nr 111
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 februari 1955.
Närvarande
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Nordenstam, Lindström,
Lange.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson.
I skrivelse den 2 december 1953, nr 399, har riksdagen under åberopande
av vad som anförts i andra lagutskottets utlåtande nr 39 anhållit,
att Kungl. Maj :t ville utreda förutsättningarna för vårt land att under
den närmaste framtiden genomföra en övergång till högertrafik samt för
riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen kunde giva anledning.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 8 januari 1954 tillkallade
jag samma dag sju sakkunniga — 1955 års kommitté för utredning om
högertrafik1 — för att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.
Kommittén har med skrivelse den 30 oktober 1954 överlämnat sitt betänkande
(SOU 1954: 30), som därefter remissbehandlats.
Jag anhåller nu att få taga upp högertrafikfrågan till behandling.
1954 års kommitté för utredning om högertrafik
Huvudfrågan
Kommittén redogör till en början för högertrafikfrågans tidigare behandling.
I detta hänseende må särskilt erinras om den utredning i frågan,
som verkställdes av 1939 års högertrafikkommitté (SOU 1940: 30) samt
om uttalanden i ämnet dels vid 1939 och 1945 års riksdagar, dels ock av
Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel in. in. (SOU
1953: 5). För närmare kännedom om de synpunkter, som anlagts på spörsmålet,
tillåter jag mig hänvisa till redogörelsen i betänkandet samt till det
förutnämnda utlåtandet 1953:39 av andra lagutskottet.
i De sakkunniga har varit: generaldirektören N. T. Löwbeer (ordförande), leda
moten
av riksdagens första kammare, sparbanksdirektören T. K. E. Björnberg, ledamoten
av riksdagens andra kammare, köpmannen C. Christenson, verkställande direktören
hos aktiebolaget Stockholms spårvägar M. S. Helin (avled 30 juli 1954), ledamoten
av riksdagens andra kammare, trafikinspektören C. O. Nilsson, ledamoten av riksdagens
första kammare, riksgäldsfullmäktigen B. Näsgård samt bussföraren J. Pihlman
i Kivik.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr ill
Kostnaderna för en övergång till högertrafik har — såsom jag något
närmare vill beröra i ett följande avsnitt — av 1954 ars kommitté beräknats
till omkring 215 milj. kr.
Kommittén har sökt att med utgångspunkt från tillgängligt statistiskt
material undersöka vissa trafiksäkerhetsfrågor och andra särskilda förhållanden,
som tillmätts betydelse i debatten om övergång till högertrafik.
En för åren 1930, 1938 och 1950 av en engelsk statsmyndighet gjord jämförelse
mellan olika länder av antalet dödsolyckor i vägtrafik i förhållande
till dels folkmängden, dels antalet motorfordon visar, att antalet dödsolyckor
i vägtrafik i Sverige i jämförelse med 17 andra i betänkandet redovisade
länders icke är särskilt högt utan närmast motsatsen. Av detta förhållande
torde man enligt kommittén icke böra draga den nära till hands
liggande slutsatsen, att trafiksäkerheten i Sverige skulle ha varit opåverkad
av att vi har andra körregler än angränsande länder — liksom ej
heller någon motsatt slutsats. Det finns icke någon möjlighet att med utgångspunkt
från den officiella svenska statistiken angående vägtrafikolyckor
göra internationella jämförelser av vägtrafikolyckornas olika orsaker
och närmare fördelning. Möjligen skulle den meningen kunna
hävdas, att därest vägtrafikolyckornas övriga orsaker vore någorlunda
konstanta länderna emellan — varom man intet vet — kunde, med hänsyn
till nämnda internationella jämförelser av olycksfrekvensen, förekomsten
av en från angränsande länder skiljaktig trafikriktning icke vara
någon ur trafiksäkerhetssynpunkt väsentlig fråga. Motsvarande skulle då
kunna gälla beträffande rattens placering. Kommittén konstaterar, att
redan själva utgångspunkten är oriktig, när det i diskussionen om trafikriktningsfrågan
ibland hävdas, att vägtrafikolyckornas antal skulle vara
större i Sverige än i andra länder på grund av vänstertrafiken och/eller
rattens placering. Vad som skulle behövas för att närmare belysa förevarande
spörsmål vore tillförlitliga jämförande undersökningar av olycksfallsfrekvensen
och dess fördelning på olika slag av olyckor i olika länder
i förhållande till körda vägsträckor och olika typer av vägar m. m. Kommittén
har icke ansett sig kunna påkalla sådana tidskrävande och kostsamma
undersökningar.
Vid internationella jämförelser med utgångspunkt från den officiella
statistiken över vägtrafikolyckor har kommittén sålunda icke kunnat erhålla
något material, som tyder på att trafiksäkerheten i Sverige skulle
väsentligt ha rönt påverkan av att vi har andra körregler än angränsande
länder eller av att våra motorfordon till övervägande del har förarsätet
placerat åt den sida, som är längst från vägens mitt.
Kommittén har vidare studerat de undersökningar som trafikförsäkringsföreningen
lät företaga rörande huvudorsakerna till vägtrafikolyckorna
under åren 1947 och 1952. Dessa undersökningar gav bl. a. till
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
resultat, att i fråga om 1947 års trafikolyckor 20,8 % och i fråga om 1952
års trafikolyckor 17,5 % av motorförarnas samtliga felhandlingar hänförde
sig till otillåten omkörning eller fel vid omkörning. Kommittén framhåller
vidare, att statistiska centralbyrån för åren 1935—1938 vid fördelning av
motortrafikolyckor efter medverkande orsaker angivit oförsiktig omkörning
såsom medverkande till 15,o % av olyckorna år 1935, 14,5 % år 1936,
14,2 % år 1937 och 13,5 % år 1938. En jämförelse med officiell dansk och
finsk statistik vill enligt kommittén ge vid handen, att det relativa antalet
inträffade olyckor vid omkörning i dessa länder i varje fall icke synes
vara lägre än i Sverige. Vidare nämner kommittén, att i ett år 1938 avgivet
interpellationssvar i riksdagens andra kammare dåvarande chefen
för kommunikationsdepartementet framhöll, att den danska statistiken utvisade
ett högre procenttal kollisioner i samband med omkörning än vad
den dåvarande svenska statistiken utvisade. -—- Kommittén understryker,
att man av detta material icke torde böra draga den nära till hands liggande
slutsatsen, att fördelarna med rattens placering på den sida av motorfordonet,
som är längst bort från vägens mitt, skulle ur trafiksäkerhetssynpunkt
överväga nackdelarna av en sådan placering. Det kan nämligen
finnas andra till uppkomsten av omkörningsolyckor medverkande faktorer,
som skiftar från land till land. Å andra sidan ger de statistiska uppgifterna
icke något stöd för åsikten, att förarsätet med hänsyn till trafiksäkerheten
bör placeras på den sida av motorfordonet, som är närmast
vägens mitt.
Kommittén framhåller därjämte — liksom 1939 års högertrafikkommitté
på sin tid — att meningarna är delade även bland sakkunskapen,
huruvida en vänsterstyrd bil är bättre lämpad för högertrafik än för
vänstertrafik. I detta hänseende redogöres bl. a. för frågornas behandling
inom ett av Europakommissionen tillsatt arbetsutskott.
Efter att ha tagit del av de argument som anförts för de olika uppfattningarna
om rattens placering har kommittén funnit, att det icke torde
vara möjligt att ur trafiksäkerhefssynpunkt bedöma frågan om dennas
placering tillförlitligt, utan att undersökningar vidtages i en omfattning,
som kommittén icke ansett sig kunna påkalla. Med hänsyn till den mänskliga
faktorns avgörande betydelse för uppkomsten av trafikolyckor — av
verkställda undersökningar att döma har den alldeles övervägande delen
av olyckorna sin grund hos människan — torde man böra vara ytterst
försiktig med att härleda olyckornas uppkomst från sådana tekniska detaljer
som rattens placering.
Kommittén har även ägnat uppmärksamhet åt frågan i vilken utsträckning
det förekommer olyckor, som kan stå i samband med vänstertrafiken
i Sverige. Därvid erinras om de av trafikförsäkringsföreningen till
andra lagutskottet vid 1953 års riksdag lämnade uppgifterna, som bl. a.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
utvisade, att av de under tiden 1 januari 1930—31 december 1952 anmälda
skadorna till följd av trafik med utländska motorfordon ca 32 % skulle
ha lielt eller delvis berott på förarens ovana vid vänstertrafik. Efter framställning
från kommittén har trafikförsäkringsföreningen även undersökt
de under år 1953 anmälda skadorna i följd av trafik med utländska motorfordon;
härvid har 112 av 343 skador bedömts vara helt eller delvis orsakade
av ovanan vid vänstertrafik. Från de norska och finska motsvarigheterna
till trafikförsäkringsföreningen har inhämtats, att av 154 trafikolyckor
i Norge och 11 sådana olyckor i Finland med svenska bilförare
såsom medverkande 112 resp. 8 skulle ha helt eller delvis berott på den
svenska förarens ovana vid högertrafik. Trafiksäkerhetsradet hai i annat
sammanhang uttalat, att trafiksäkerhetsforskningen icke kan anses ha hittills
givit sådana resultat, att man kan säga sig känna olika orsaksfaktorers
frekvens och vara beredd att välja ut de orsaker, som skulle vara
lämpliga att tagas upp på en statistikblankett. De resultat angående
ifrågavarande trafikolyckors orsaker, som trafikförsäkringsföreningen
kommit till, torde därför enligt kommitténs mening icke kunna reservationslöst
accepteras. Belysande för svårigheterna att på ett riktigt sätt
ange orsakerna till eu trafikolycka är exempelvis — påpekar kommittén
—- att en skada, orsakad av motorfordon från Island, och två skador,
orsakade av motorfordon från Sydafrikanska Unionen — båda stater med
vänstertrafik — medtagits av trafikförsäkringsföreningen bland skador,
som delvis berott på förarens ovana vid vänstertrafik.
Ur statistiska centralbyråns material — som endast avser polisundersökta
vägtrafikolyckor medan trafikförsäkringsföreningen omfattar trafikför
säkringsskador — har kommittén i 49 fall av de under år 1953 inträffade
32 706 olyckorna kunnat finna något samband med Sveriges från angränsande
länder skiljaktiga trafikriktning.
De anförda uppgifterna utvisar enligt kommittén, att — såsom också
1939 års kommitté framhöll — antalet olyckor, som kan tillskrivas utländska
förares ovana vid vänstertrafik, är relativt ringa, sett i förhållande
till sammanlagda antalet trafikolyckor. Men det synes också fortfarande
gälla vad 1939 års högertrafikkommitté anförde, att av de olyckor, som
uppstått i följd av trafik med utländska fordon i Sverige, ett proportionsvis
stort antal kunde helt eller delvis tillskrivas förarens ovana vid vänstertrafik.
Att döma efter förenämnda uppgifter från Norge och Finland synes
motsvarande också gälla beträffande olyckor, som uppstått i trafik med
svenska motorfordon i grannländer med högertrafik. Enligt vissa av 1939
års högertrafikkommitté anförda beräkningar utgjorde av samtliga vid
motortrafikolyckor i Sverige under åren 1935—1938 dödade eller skadade
personer knappt ''A % offer för olyckor, helt eller delvis föranledda av utländska
förares ovana vid vänstertrafik. Person- och försäkringsskadorna
vid dylika olyckor torde fortfarande utgöra en mycket liten del av del
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
sammanlagda antalet skador vid trafikolyckor. Man bör därför enligt kommittén
icke överskatta fördelarna ur trafiksäkerhetssynpunkt av en övergång
till högertrafik.
De eventuella vinsterna ur trafiksäkerhetssynpunkt reduceras av den
ökade olycksrisken under en övergångsperiod vid införande av högertrafik.
I en till 1939 års högertrafikkommittés betänkande fogad skrivelse från
dåvarande förste aktuarien Groth hade vissa försök gjorts att beräkna förhållandet
vid införande av högertrafik å ena och bibehållande av vänstertrafik
å andra sidan mellan den totala omfattningen av de skador av trafikolyckor,
som de båda alternativen kunde förväntas var för sig medföra.
Dessa försök till beräkningar visade ej alltför gynnsamma resultat beträffande
den tidpunkt, då vid en omläggning till högertrafik antalet »vänstertrafikolyckor»
vid bibehållen vänstertrafik vore lika med antalet »högertrafikolyckor»
efter en trafikomläggning. 1954 års kommitté finner för sin
del det knappast möjligt att göra några sannolika uppskattningar av ifrågavarande
tidpunkt, enär det icke finnes några säkra utgångspunkter för
olycksfrekvensen i de båda alternativen.
1939 års högertrafikkommitté framhöll, att till förmån för införande av
högertrafik talade den av Groth dragna slutsatsen, att hela antalet högertrafikolyckor
efter det högertrafik vid viss tidpunkt infördes komme att
understiga hela antalet vänstertrafikolyckor, som skulle inträffa, därest
högertrafik ej infördes vid nämnda tidpunkt eller senare. Denna slutsats
torde vara riktig och det gäller sedan på hur lång sikt frågan skall bedömas.
Ur trafiksäkerhetssynpunkt skulle en övergång till högertrafik sannolikt
innebära en ökning av antalet olyckor med personskador och andra
trafikolyckor i den nuvarande generationen till förmån för en minskning i
kommande generationer. Alla matematiska beräkningar av storleken av
dessa olyckor torde emellertid ge ytterst bristfälliga resultat, eftersom själva
förutsättningarna måste bygga på lösa antaganden.
Det gäller sedan, huruvida man vill bedöma frågan på lång sikt, eller
om man tvekar inför den ökning av olycksriskerna, som kan befaras uppstå
på kortare sikt genom övergång till högertrafik. Kommittén finner för
sin del, att det långsiktiga och mera framsynta perspektivet bör anläggas,
när man går att bedöma frågan om en övergång till högertrafik.
För att om möjligt minska olycksriskerna vid en trafikomläggning förordar
kommittén, att en generell fartbegränsning till 70 km/tim vidtages
åtminstone under den månad, varunder trafikomläggningen äger rum.
I fråga om turisttrafiken torde, som 1939 års högertrafikkommitté framhållit,
det icke vara tillrådligt att till grund för ett beslut om högertrafik
lägga några kalkyler rörande ekonomisk vinst i form av ökad utländsk
turisttrafik efter en trafikomläggning, enär några tillförlitliga beräkningar
i detta hänseende icke torde kunna framläggas.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
Huvudskälet för övergång till högertrafik är enligt kommitténs uppfattning
utvecklingen av den internationella landsvägstrafiken och det därav
betingade intresset av enhetliga trafikregler länderna emellan. Antalet
motorfordon, som passerat de svenska gränserna under åren 1952 och 1953
samt första halvåret 1954, framgår av följande sammanställning.
Svenska
Utländska
Summa
19 5 2
19 5 3
19 5 4
första
halvåret
andra
halvåret
summa
första
halvåret
andra
halvåret
summa
första
halvåret
159 307
140 916
300 223
293 291
271 727
565 018
452 598
412 643
865 241
224 217
152 440
376 657
439 535
276 357
715 892
663 752
428 797
1 092 549
331 534
223 299
554 833
Utgår man från att antalet gränspasseringar under första halvåret 1954
— liksom under första halvåren 1952 och 1953 — utgör ungefär en tredjedel
av hela årsantalet, skulle antalet gränspasseringar under år 1954 komma
att uppgå till 1 600 000—1 700 000. Motorfordonstrafiken över landets
gränser skulle sålunda ha nästan fördubblats från år 1952 till år 1954. Vid
ökning av antalet motorfordon torde man få räkna med motsvarande ökning
av gränstrafiken. Skulle framdeles tillkomma broförbindelser med
Danmark och kontinenten, kommer detta självfallet att inverka på motorfordonstrafiken
från och till Sverige.
Sammanfattningsvis anför kommittén att — såsom även 1939 års kommitté
framhöll — ur teoretisk eller teknisk synpunkt företräde icke kan
ges åt vänstertrafik eller högertrafik. De skäl, som kan anföras mot en
övergång till högertrafik, nämligen den sannolika ökningen på kortare sikt
av olycksriskerna efter trafikomläggningen och de stora kostnaderna for
omläggningen, är i och för sig tungt vägande. Med hänsyn till utvecklingen
av den internationella landsvägstrafiken och det därav betingade intresset
av enhetliga trafikregler länderna emellan finner dock kommittén, att övergång
till högertrafik bör genomföras i vårt land för väg- och gatutrafiken.
På längre sikt synes detta vara fördelaktigt även ur trafiksäkerhetssynpunkt.
För järnvägstrafiken bör enligt kommitténs mening vänstertrafiken bibehållas.
Särskilda yttranden rörande huvudfrågan
Kommitténs ordförande, herr Löwbeer, har reserverat sig mot kommittémajoritetens
förslag i huvudfrågan samt anför följande.
Enligt min uppfattning ha icke några bärande skäl anförts för en övergång
till högertrafik. Kommitténs undersökningar ha visat, att en övergång
till högertrafik kommer att draga inemot en kvarts miljard kronor
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
för bestridande av sådana direkta kostnader, som kommittén kunnat beräkna
eller uppskatta. Det föreligger åtskilliga viktigare och nyttigare samhällsuppgifter
i vårt land, till vilkas lösande ett belopp av denna storleksordning
skulle kunna användas. För att man under sådana förhållanden
skall kunna biträda förslaget om övergång till högertrafik måste ytterst
starka skäl kunna uppvisas. Detta har icke skett. Åtskilliga till stöd för
en trafikomläggning anförda påståenden ha reducerats till sina rätta proportioner
och kunna icke åberopas såsom skäl för en övergång. Påståendena
om fördelar ur trafiksäkerhetssynpunkt i det långa loppet av en
övergång till högertrafik ha på mig ej verkat övertygande, liksom ej heller
att den internationella landsvägstrafiken till och från Sverige hämmats av
vår vänstertrafik och att enhetliga körregler skulle vara nödvändiga länderna
emellan. Väger jag kostnaderna för en övergång till högertrafik och
med en sådan övergång uppkommande olycksrisker mot vad som anförts
såsom huvudskäl för en övergång, nämligen utvecklingen av den internationella
landsvägstrafiken och det därav betingade intresset av enhetliga
trafikregler länderna emellan, finner jag mig icke kunna stå till svars med
att biträda kommittémajoritetens förslag alt förorda en övergång från
vänstertrafik till högertrafik.
Kommittéledamöterna herr Björnberg och herr Christenson har i ett särskilt
gemensamt yttrande uttalat följande rörande en folkomröstning i
frågan.
Kommittén har enligt sina direktiv haft till uppdrag att planlägga utredningsarbetet
med tanke på att frågan om övergång till högertrafik skulle
kunna göras till löreinål för rådgivande folkomröstning. Kommittén har
således icke halt att ta ställning till frågan om folkomröstning eller icke i
detta spörsmål. Vi har i enlighet härmed tolkat direktiven så, att frågan
om folkomröstning skall prövas i annat sammanhang. Enligt vår personliga
mening synes något principiellt hinder för folkomröstning i ärendet
inte föreligga.
Även kommittéledamoten herr Nilsson har i ett särskilt yttrande uttalat
sig rörande eu folkomröstning, varvid i huvudsak anföres.
o Andra lagutskottet anförde i utlåtande vid 1945 års riksdag, att kravet
på övergång till högertrafik i och för sig icke torde uppbäras av någon
utbredd folkmening och att eu reform, som skulle utöva så stor inverkan
på medborgarnas vanor som en genomgripande ändring av hävdvunna trafikregler,
ej borde komma till stånd med mindre än att den omfattades av
folkets breda lager. Därest frågan om införande av högertrafik ånyo skulle
komma under statsmakternas behandling kunde det därför enligt utskottet
ifrågasättas om icke tolkmeningen borde undersökas genom folkomröstning.
Kommitténs arbete har slutförts vid sådan tidpunkt, att förslag angående
folkomröstning i frågan om högertrafik torde kunna framläggas för
riksdagen år 1955 och folkmeningen undersökas genom folkomröstning
under nämnda år, då några allmänna val icke äga rum.
Enligt min uppfattning bör under alla förhållanden, innan eventuellt
beslut om övergång till högertrafik fattas, folkomröstning äga rum, därest
någon väsentlig större del av de med övergången till högertrafik förenade
kostnaderna än vad som föreslagits i kommitténs betänkande skulle anses
bora bestridas med andra medel än automobilskattemedel.
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
9
Kostnadsberäkning in. in.
Kommittén framhåller, att det ur kostnadssynpunkt är angeläget att,
därest en omläggning till högertrafik skall äga rum, denna göres snarast
möjligt. Efter en inventering av verkstadskapaciteten och en bedömning av
hur omställningen bör ske med hänsyn till bl. a. anskaffandet av erforderlig
buffert av vagnar har närmast möjliga tidpunkt ansetts bli år 1959
om beslut angående omläggningen fattas år 1955.
Rörande de ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska förutsättningarna
att genomföra förberedelsearbetena för reformen har kommittén inhämtat
vissa uppgifter från konjunkturinstitutet och arbetsmarknadsstyrelsen.
Konjunkturinstitutet har därvid framhållit, att en ur konjunkturutjämningssynpunkt
önskvärd förläggning av tidpunkten för en sådan omläggning
skulle — med hänsyn till det tidskrävande förberedelsearbetet för
en omläggning och det noggranna tidsschema, som därvid måste följas —
kräva en prognostisk förmåga, som icke existerar. För övrigt är det enligt
institutet osäkert, om det över huvud taget inom ej alltför avlägsen
framtid kommer att inträffa någon lågkonjunktur, som är tillräckligt långvarig
för att omläggningsarbetena skulle kunna hinna utföras under densamma.
Institutets slutsats blir därför, att en eventuell omläggning till
högertrafik inte torde kunna inordnas i eller göras beroende av en
konjunkturutjämnande investeringspolitik. Arbetsmarknadsstyrelsen har
framhållit önskvärdheten av att industribeställningarna sprides över en
längre period, för att en anpassning efter situationen på arbetsmarknaden
skall kunna underlättas.
Kommittén delar konjunkturinstitutets uppfattning i fråga om svårigheten
att samordna en omläggning till högertrafik med en konjunkturutjämnande
investeringspolitik. Om en övergång till högertrafik skulle
komma att beslutas, bör det emellertid överlåtas åt Kungl. Maj :t att med
beaktande av bl. a. ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska synpunkter
bestämma om tidpunkten för trafikomläggningen. Kommittén utgår i sina
kostnadsberäkningar från att en eventuell övergång till högertrafik äger
rum i juni 1959 (t. ex. söndagen den 7). Vid övergång ett senare år kommer
kostnaderna för en omläggning att ha stegrats.
Kostnaderna för omläggning av spårvägstrafikcn beräknar kommittén,
efter samråd med vederbörande spårvägsföretag, enligt tabell 1.
Beräkningarna har givit i huvudsak samma resultat på denna punkt som
de i andra lagutskottets förutnämnda utlåtande redovisade, inom Ingenjörsvetenskapsakademien
verkställda beräkningarna, enligt vilka kostnaderna
skulle uppgå till 52,9 milj. kr. I likhet med akademien anser kommittén
emellertid osäkerheten i beräkningarna motivera, att ifrågavarande
kostnader uppföres med ett till 55 milj. kr. avrundat belopp.
Beräkningen av kostnaderna för omläggning av busstrafiken har kom
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
Tabell 1
Spårvägsföretag
Beräknat
antal tra- fikvagnar
i juni
1959
O mbyggnads- kostnader
Kostnader
för trafik- proviso- rier m.m.
Uppställ- nings- kostn.
för vagn- reserv
Summa
vagnar
fasta an- läggningar
Kr.
Stockholm ...............
510
16 200 000
5 000 000
3 500 000
1 400 000
26 100 000
Göteborg.................
330
10 100 000
3 900 000
1 500 000
900 000
16 400 000
Malmö ..................
66
3 650 000
700 000
50 000
4 400 000
Norrköping ..............
55
2 600 000
200 000
2 800 000
Hälsingborg..............
45
1 800 000
200 000
2 000 000
Gävle....................
5
100 000
100 000
Jönköping ...............
400 000
400 000
1011
34 350 000
10100 000
5 400 000
2 350 000
52 200 000
mitten — efter att ha inhämtat synpunkter från bl. a. konjunkturinstitutet,
Svenska lokaltrafikföreningen och Svenska omnibusägareförbundet
-— ansett sig kunna basera på en något mindre ökning av bussparken än
vad som förutsattes vid den inom Ingenjörsvetenskapsakademien verkställda
undersökningen. Medan man där räknade med ett vagnbehov av
9 600 bussar vid årsskiftet 1958—1959, bär kommittén räknat med 9 000
vagnar i medio av år 1959. Kostnaderna beräknas enligt följande.
Ombyggnad av bussar ...................................................... 76 035 000
Räntekostnader för vagnbuffert ....................................... 5 400 000
Uppställning av vagnreserv ............................................. 2 530 000
Trafikprovisorier m. m.................................................... 15 300 000
Ändring av fasta anläggningar (skyltar, kiosker in. m.) ......... 4 500 000
Summa kr. 103 765 000
Resultatet avviker väsentligt från Ingenjörsvetenskapsakademiens beräkning,
som slutade på 75 milj. kr.
Med hänsyn till osäkerheten i beräkningarna, bl. a. beträffande bussbeståndets
tillväxt, anser kommittén, att kostnaderna bör uppföras med ett
till 110 milj. kr. avrundat belopp.
Beträffande väg- och gatuväsendet har man att räkna med kostnader för
flyttning av vägmärken och trafiksignaler, för ändring av trafikplatser,
spärrlinjemarkering, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och städernas vägmaskiner
m. in. Kommittén har i detta hänseende infordrat uppgifter från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som beräknat kostnaderna sålunda.
Landsbygdens allmänna vägar .......................................... 10 100 000
Städernas vägar ............................................................... 14 600 000
Enskilda vägar (landsbygd och städer) ................................. 1 000 000
Summa kr. 25 700 000
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
Styrelsen har framhållit, att med hänsyn till att den för beräkningen
av kostnaderna tillgängliga tiden varit kort, det torde vara erforderligt att
— för att kompensera osäkerheten i beräkningarna — öka den redovisade
siffran, om man önskar undvika ett överskridande av kostnaden vid arbetenas
utförande. Kommittén finner sig böra göra ett tillägg med 4,3 milj.
kr. så att sammanlagda beloppet uppgår till 30 milj. kr., lämpligen fördelat
med ll,o milj. kr. för landsbygdens allmänna vägar, 17,5 milj. kr.
för städernas vägar och 1,5 milj. kr. för enskilda vägar (landsbygd och
städer).
Därtill kommer kostnader för ändring och flyttning av signalanordningar
m. m. vid plankorsning mellan väg och järnväg. Dessa kostnader
har kommittén beräknat till 4 milj. kr.
Kostnaderna för väg- och gatuväsendet uppgår sålunda enligt kommittén
till (30 + 4) 34 milj. kr., mot 16 milj. kr. enligt Ingenjörsvetenskapsakademiens
beräkning.
För skogsbrukets del har kommittén -— efter att från domänverket ha
inhämtat att verkets kostnader skulle uppgå till 300 000 kr. — uppskattat
den sammanlagda kostnaden till 1 000 000 kr. Krigsmaktens kostnader har
beräknats till 1 500 000 kr. Kostnaderna för ändring av bensinstationer
m. m. har uppskattats till minst 5 000 000 kr. Slutligen har för åtgärder
mot ökade olycksrisker, för administration och för oförutsett upptagits
resp. 2 000 000 kr., 1 500 000 kr. och 5 000 000 kr.
Totalt skulle således kostnaderna för en övergång till högertrafik enligt
kommittén uppgå till 215 milj. kr. enligt följande sammanställning.
Milj. kr.
Spårvagnar ....................................... 55,o
Bussar ............................................. 110,o
Allmänna vägar:
Landsbygd .................................... 11.o
Städer .......................................... 17,5
Enskilda vägar (landsbygd och städer) ... 1,5
Järnvägar .......................................... 4,o
Skogsbruk .......................................... l.o
Krigsmakt .......................................... 1,5
Bensinstationer ................................. 5,o
Åtgärder mot ökade olycksrisker ............ 2,o
Administration .................................... 1,5
Oförutsett .......................................... 5,o
Summa 215,o
Ingenjörsvetenskapsakademien hade beräknat kostnaderna till sammanlagt
150 milj. kr.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
Särskilda yttranden rörande kostnadsberäkningarna
Ledamöterna av kommittén herr B järnberg och herr Christenson har i
sin gemensamma reservation anmält avvikande mening rörande kostnadernas
storlek. Reservanterna påpekar bl. a., att Ingenjörsvetenskapsakademiens
beräkning slutade på ett belopp, som var avsevärt mycket lägre än
kommittémajoritetens. Särskilt anmärkningsvärd finner reservanterna den
betydande divergens, som föreligger i beräkningarna av ombyggnadskostnaderna
för bussarna. Enligt reservanternas mening kan några vägande
anmärkningar icke riktas mot akademiens kostnadsberäkning i detta avseende.
Fortsättningsvis anföres.
Vid varje normal kalkylering är det önskvärt och nödvändigt, att varje
särpost noga överväges. Hur ingående sådana beräkningar än göres är det
ofrånkomligt att vissa poster upptages för lågt, andra för högt i jämförelse
med blivande verkliga kostnader. Normalt kan beräknas att sådana differenser
i stort sett uppväger varandra, men för säkerhets skull brukar det
sammanlagda kalkylbeloppet förses med en reservation av innebörd att
slutsumman kan komma att över- eller underskridas med exempelvis 10 %.
Kommittén har icke förfarit på brukligt sätt utan bär till de olika delposterna
lagt avsevärda pålägg för att sedan vid sammanställandet av delposter
till huvudposter ytterligare höja dessa. Vid sammanställningen av
huvudposterna till en slutpost har sedan beloppet ytterligare höjts av kommittén.
Det tinns ingen anledning tro, att de 1 000-tals särposter, som
ingår i totalkalkylen, genomgående skulle ha upptagits till för låga värden.
Sannolikheten talar tvärtom för att beräkningarna härvid gjorts med
säkerhetsmarginaler för de olika posterna, som adderade med varandra
och med de avsevärda förhöjningar, som gjorts av kommittén, innebär betydande
belopp i den slutsumma, som kommittén ytterligare höjt.
Reservanterna anser därför, att kostnaderna för ombyggnad av bussar
bör uppskattas till ett med 35 milj. kr. reducerat belopp i jämförelse med
kommitténs förslag. Kostnaden för övergång kan därför enligt reservanterna
beräknas till högst 170 milj. kr. Reservanterna har härvid icke medtagit
kostnader för bensinstationer eller oförutsett.
Finansieringen
Kommittén erinrar om att enligt direktiven för dess arbete de av en
omläggning till högertrafik föranledda kostnaderna i varje fall till väsentlig
del skall täckas av automobilskattemedel, med hänsyn till att en omläggning
i första hand får anses vara ett bilismens intresse.
För finansieringen av kostnaderna föreslår kommittén införande av särskilda
tilläggsskatter å drivmedel för budgetåren 1955/56—1958/59 så utformade,
att skatterna beräknas inbringa ett par hundra miljoner kronor
för ifrågavarande fyra år. Enligt vad som för närvarande är känt angående
storleken av drivmedelsförbrukningen och dess sannolika utveckling, synes
sådana skatter i anslutning till nu gällande grunder för drivmedelsskatterna
böra bestämmas till tre öre för liter bensin, motorsprit och brännolja.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
Av de automobilskattemedel, som sålunda beräknas inflyta, avses kostnader
för åtgärder för övergång till högertrafik beträffande landsbygdens
allmänna vägar helt skola bestridas. Kostnader för åtgärder i fråga om
städernas allmänna vägar, enskilda vägar, skogsbruk, krigsmakt samt spårvagnar
och bussar föreslås av kommittén må med 95 % täckas av ifrågavarande
automobilskattemedel. Om det i fråga om enskilda vägar och enskilt
skogsbruk skulle uppstå svårigheter att få arbetena utförda i rätt tid
för trafikomläggningen, bör dock vägförvaltningarna utföra arbetena och
kostnaderna härför böra helt bestridas av automobilskattemedel. Kostnader
för åtgärder beträffande säkerhetsanordningar vid järnvägar torde i
enlighet med vad som gäller för ordinarie arbeten av denna art till 90 %
böra bestridas av automobilskattemedel. Till kostnader för åtgärder mot
ökade olycksrisker bör anvisas ett anslag av statsmedel att avräknas mot
automobilskattemedel. Kostnaderna för trafikomläggningens administration,
vilken föreslås skola uppdragas åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
bör i enlighet med vad som eljest gäller för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till nio tiondelar avräknas mot automobilskattemedel och till en tiondel
bestridas av allmänna budgetmedel. Till ombyggnad av bensinstationer,
för vilka det endast i undantagsfall kan bli fråga om åläggande från
samhällets sida att ur exempelvis trafiksäkerhetssynpunkt vidtaga en ombyggnad
vid övergång till högertrafik, har ej förutsatts att statsbidrag skall
utgå.
De beräknade kostnader och anslagsbelopp, som sålunda föreslås skola
helt eller delvis avräknas mot automobilskattemedel, framgår av tabell 2.
Tabell 2
Ändamål
Beräknad kostnad
kr.
Anslag av statsmedel
att avräknas mot
automobil- skattemedel
kr.
Spårvagnar ...................................
55 000 000
52 250 000
Bussar.......................................
110 000 000
104 500 000
Allmänna vägar:
Landsbygd .................................
11 000 000
11 000 000
Släder.....................................
17 500 000
16 625 000
Enskilda vägar ...............................
1 500 000
1 425 000
Järnvägar ....................................
4 000 000
3 600 000
Skogsbruk ...................................
1 000 000
950 000
Krigsmakt....................................
1 500 000
11 425 000
Åtgärder mot ökade olycksrisker................
2 000 000
2 000 000
Administration................................
1 500 000
21 350 000
Summa
205 000 000
195 125 000
1 75 000 kr. föreslås skola täckas av allmänna budgetmedel.
2 150 000 kr. föreslås skola täckas av allmänna budgetmedel.
14
Kungl. Maj ds proposition nr 111
Med hänsyn till vad kommittén anfört om oförutsedda kostnader vid en
trafikomläggning torde emellertid det av automobilskattemedel erforderliga
anslagsbeloppet för en övergång till högertrafik böra uppföras med ett
till 200 milj. kr. avrundat belopp.
Särskilda yttranden rörande finansieringen
Reservanterna herr Björnberg och herr Cbristenson — vilka enligt vad
tidigare redovisats beräknat kostnaderna för reformen till högst 170 milj.
kr. — uttalar, att de i stort sett instämmer i att en övergång till högertrafik
i allt väsentligt är ett bilismens intresse. Det förtjänar emellertid
enligt reservanterna understrykas, att reformen i flera avseenden är till
gagn för landet i dess helhet. Det är sålunda ett allmänt intresse att de i
varje särskilt fall billigaste och effektivaste transportmedlen kommer till
användning. Genom en anpassning till de på kontinenten gällande trafikreglerna
bör förutsättningarna för en vidare utveckling av landsvägstrafiken
ökas. En omläggning till högertrafik kommer sannolikt också att medföra
en livligare turistström till vårt land. En ökad trafiksäkerhet är likaledes
ett hela befolkningens intresse. Det är därför enligt reservanterna
motiverat, att en något större andel av kostnaden än vad kommitténs majoritet
förutsatt bestrides på annat sätt än genom bilskattemedel.
Sålunda föreslår reservanterna, att högst 85 % av ombyggnadskostnaderna
för spårvagnar avräknas mot automobilskattemedel, medan återstående
andel bäres av vederbörande företag. I fråga om bussarna godtager
reservanterna i princip den av kommittén föreslagna fördelningsregeln,
men med hänsyn till den av reservanterna föreslagna kostnadsberäkningen
blir beloppet att avräkna mot bilskattemedel 71,25 milj. kr. i stället för
majoritetens 104,5 milj. kr. För åtgärder beträffande gator och vägar i
städer och samhällen som är väghållare föreslås, att 85 % av kostnaderna
avräknas mot automobilskattemedel. Kostnader, som avser säkerhetsanordningar
vid järnvägar samt krigsmaktens anordningar, bör enligt reservanterna
icke till någon del bestridas av automobilskattemedel. Fördelningen
av kostnaderna enligt reservanternas förslag framgår av tabell 3.
Enligt reservanternas mening är en lösning av finansieringsfrågan genom
en fördelning av kostnaderna på en längre tidrymd än fyra år den principiellt
riktiga. 150 milj. kr. kan i stort sett sägas motsvara intäkten av
exempelvis 1 öres förhöjning av drivmedelsskatterna under 8 år.
Reservanterna framhåller vidare, att den höjning av beskattningen, som
majoriteten lörordat, kan få allvarliga ekonomiska konsekvenser. I det
nuvarande läget kan en sådan åtgärd få en inflationspådrivande effekt på
grund av ytterligare varufördyring genom högre transport- och distributionskostnader
samt höjda taxor.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
Tabell 3
Ändamål
Beräknad kostnad
kr.
Anslag av statsmedel
att avräknas mot
automobil- skattemedel
kr.
55 000 000
46 750 000
75 000 000
71 250 000
Allmänna vägar:
11 000 000
11 000 000
17 500 000
14 875 000
1 500 000
1 425 000
4 000 000
—
1 000 000
950 000
1 500 000
—
2 000 000
2 000 000
1 500 000
1 350 000
Summa
170 000 000
149 600 000
Till följd av det redovisningssystem, som tillämpas på automobilskattemedlens
specialbudget, visar väganslagen vid slutet av varje budgetår betydande
reservationsmedelsbehållningar. Behållningarna kan med ledning
av de beräkningar rörande vägutgifternas och bilskatteintäkternas utveckling,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjort i sina petita för budgetåret
1955/56, väntas stiga till ca 355 milj. kr. fram till slutet av budgetåret
1955/56. Intäkterna av bilbeskattningen kommer sannolikt att överstiga
även de senast beräknade beloppen till följd av den ökning som motorfordonsbeståndet
undergått under den senaste tiden.
Överskottet på automobilskattemedlens specialbudget är sålunda enligt
reservanterna så stort att det synes obefogat att för finansieringen av kostnaderna
i samband med övergång till högertrafik företaga ytterligare höjning
av de av 1954 års riksdag fastställda skattesatserna på drivmedlen.
Om en formell underbalansering av specialbudgeten anses böra undvikas,
kan detta uppnås genom en omläggning av det nu tillämpade anslagstekniska
förfarandet.
Ett utnyttjande av överskottet på bilskattemedlens specialbudget för
finansiering av högertrafikkostnaderna behöver enligt reservanterna inte
minska vägbyggandet under de närmaste fem åren.
Kommittéledamoten herr Näsgård anser det sannolikt, att ombyggnaden
av spårvagnar och bussar i många fall kommer att kombineras med åtgärder
i standardförbättrande syfte. Därtill kommer alt de större städerna
torde komma att företaga ändringsarbetena på egna verkstäder. Under sadana
förhållanden har herr Näsgård ansett det angeläget, att frågan om
ersättningen till de större städerna — i första rummet Stockholm och Göteborg
._ för omläggning av spårvägs- och busstrafiken underkastas för
nyat
övervägande vid den fortsatta beredningen av ärendet i syfte alt ned
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
bringa det statliga bidraget. Herr Näsgård anser vidare, att full ersättning
regelmässigt bör utgå för åtgärder beträffande enskilda vägar och skogsbruket.
Utredningens förslag i övrigt beträffande finansieringen biträdes
under den förutsättningen, att nu utgående restitutioner anpassas efter de
nya förhållandena.
Remissyttrandena
Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av överbefälhavaren,
arbetsmarknadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd, statskontoret,
domänstyrelsen, kommerskollegium, statspolisintendenten, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i samtliga län utom Älvsborgs och Gävleborgs
samt av städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg,
Gävle och Jönköping. Vidare har remissyttranden avgivits av
Svenska stadsförbundet, Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Svenska
turisttrafikförbundet, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande
(NTF), Svenska järnvägsföreningen, Svenska lokaltrafikföreningen, Kungliga
automobilklubben (KAK), Motormännens riksförbund, Motorförarnas
helnykterhetsförbund (MHF), Bilverkstädernas riksförbund och Sveriges
automobilhandlareförbund (gemensamt yttrande från de båda sistnämnda),
Sveriges automobilimportörförbund, Sveriges automobilindustriförening,
Svenska droskbilägareförbundet, Svenska lasttrafikbilägareförbundet,
Svenska omnibusägareförbundet, Svenska vägföreningen, Svenska petroliuminstitutet,
Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges grossistförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa förbundet (KF), Handelskamrarnas
nämnd, Skogsbrukets motortransportkommitté samt Svenska transportarbetareförbundet.
Huvudfrågan. En övergång till högertrafik under den närmaste framtiden
tillstyrkes klart av generalpoststyrelsen, våg- och vattenbyggnadsstgrelsen,
trafiksäkerhetsrådet, domänstyrelsen, statspolisintendenten, femton
länsstyrelser (i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar,
Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,
Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Väster norr lands och Västerbottens
län), städerna Stockholm, Göteborg, Hälsingborg och Jönköping samt IVA,
turisttrafikförbundet, NTF, fem av de tio motororganisationerna (KAK,
Motormännens riksförbund, MHF, automobilimportörförbundet och automobilindustrif
öreningen), vägföreningen, industriförbundet, grossistförbundet,
köpmannaförbundet, lantbruksförbundet, RF och Handelskamrarnas
nämnd. I många av dessa yttranden understrykes, att beslut i frågan
bör fattas snarast, eller förordas en snar övergång.
Ett mera ljumt intresse för reformen kommer till uttryck i yttrandena
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
från överbefälhavaren, som uttalar att konsekvenserna för krigsmaktens
del icke är av den storleksordningen att någon erinran mot övergång kan
göras från försvarets synpunkt, arbetsmarknadsstyrelsen, som lägger huvudvikten
vid att ett definitivt beslut i ärendet fattas i den ena eller
andra riktningen, kommerskollegium och länsstyrelsen i Norrbottens län,
vilka uttalar starka betänkligheter men likväl ej vill motsätta sig reformen,
överståthållarämbetet, som anser sig icke böra avstyrka en omläggning,
Svenska petroleuminstitutet, som tillstyrker såvida icke en säker
garanti för vänstertrafik under överskådlig framtid kan ges, samt skogsbrukets
motortransportkommitté, som anser reformen icke påkallad för
skogsbrukets del men ej vill motsätta sig en övergång. Hantverks- och
småindustriorganisationen uttrycker tveksamhet främst med hänsyn till
kostnadernas storlek och de nödvändiga arbetenas konjunkturpolitiska inverkan
men uttalar i princip sitt positiva intresse för en övergång vid
lämplig tidpunkt.
Yttranden i tillstyrkande riktning men med vissa förbehåll har avgivits
av lokaltrafikföreningen, som framhåller, att då föreningens medlemmar
ej har några fördelar av en omläggning kostnaderna härför icke till någon
del bör bestridas av trafikföretagen, samt bilverkstädernas riksförbund och
automobilhandlareförbundet, vilka tillstyrker under förutsättning att kostnaderna
för omläggningen icke lägges på bilismen och som förordar ytterligare
utredning rörande ersättningsreglerna.
Transportarbetareförbundet har ej något att erinra mot en omläggning,
men anser att finansieringsproblemet in. in. bör ytterligare utredas innan
beslut fattas. En liknande ståndpunkt intager Malmö stad, som förordar
ytterligare utredning men i princip tillstyrker högertrafik.
I de nu nämnda, mer eller mindre positiva yttrandena har i allmänhet
fästs stor vikt vid kommitténs huvudargument om utvecklingen av den
internationella landsvägstrafiken och det därav betingade intresset av enhetliga
trafikregler länderna emellan. Flera remissinstanser har i samband
härmed — med framhållande av den betydande ökning av den internationella
landsvägstrafiken, som av flera skäl är att vänta — ansett att kommittén
underskattat de framtida olycksfallsrisker, som sammanhänger med
olika trafikregler. I ett par yttranden från motororganisationer framhålles,
att en negativ inställning till högertrafikreformen skulle stå i dålig samklang
med landets i andra sammanhang dokumenterade beredvillighet att
bidraga till lösningen av problem med internationell räckvidd.
Fördelarna ur turistsynpunkt med en övergång understrykes i några
yttranden bl. a. från näringslivets representanter, vilka även framhåller,
att en reform skulle medföra en livligare internationell samfärdsel och
handel och därigenom verka allmänt välståndshöjande.
Några remissinstanser anser det av värde med samma körregler på
landsvägarna som i luften och på sjön.
I några yttranden (automobilindustriföreningen in. fl.) göres försök att
belysa, vilka kostnader, som är förbundna med motorfordonsolyckor till
följd av vänstertrafiken. Antalet sådana olyckor i hela Norden uppskattas
2—290 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 saml. Nr 111
18
Kungl Maj:ts proposition nr 111
i dessa yttranden till f. n. ca 500 och den genomsnittliga skadan till
30 000 kr. per olycka. Totalkostnaden skulle alltså nu uppgå till 15
milj. kr. och vid omläggningstillfället till 30 milj. kr. vilket innebär, att
en omläggningskostnad på 200 milj. kr. skulle betala sig efter ett fåtal år.
Ett stort antal remissinstanser (bl. a. trafiksäkerhetsrådet, IVA, bilistklubbarna
och vägföreningen) anser, att kommittén underskattat trafiksäkerhetsfrågan
och därvid främst betydelsen av rattens placering närmast
vägens mitt. Trafiksäkerhetsrådet bär låtit utföra dels en undersökning
rörande siktmöjligheterna i en bil och dels ett studium av 1953
års omkörningsolyckor med dödlig utgång; resultaten säges utgöra ett
gott underlag för antagandet, att rattens placering intill vägbanans mitt
bör tillmätas större beaktande ur trafiksäkerhetssynpunkt än som hittills
skett. Å andra sidan understrykes i några yttranden (bl. a. från länsstyrelsen
i Kopparbergs län), att högertrafik eller placering av ratten närmast
vägens mitt icke i och för sig kan ges företräde ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Transportarbetareförbundet uttalar, att någon olägenhet med
rattplacering längst bort från vägens mitt icke föreligger utan snarare motsatsen,
enär det vid körning känns mer betryggande att sitta närmast vägkanten.
Ett i yttrandena — särskilt länsstyrelsernas -— ofta återkommande argument,
som synes ha påverkat en del remissinstanser att intaga en positiv
ställning till omläggningen, är att högertrafikfrågan knappast torde komma
att avföras från dagordningen, förrän högertrafik införts, och att kostnaderna
för reformen och olycksriskerna under övergångstiden blir allt större,
ju längre omläggningen uppskjutes.
I flera yttranden (arbetsmarknadsstyrelsen, Göteborgs stad, lokaltrafikföreningen,
petroleuminstitutet m. fl.) understrykes, att det största intresset
är att komma ur det för investeringsplaner m. m. menliga tillståndet
av osäkerhet om vilken trafikregel, som skall gälla för framtiden.
Omläggning till högertrafik avstyrkes av statskontoret, sex länsstyrelser
(i Södermanlands, Kronobergs, Blekinge, Hallands, Värmlands och
Jämtlands län) samt städerna Norrköping och Gävle. Vidare avstyrker
droskbilägareförbundet, lasttrafikbilägareförbundet och omnibusägareförbundet,
vilka emellertid förklarar sig ej vilja motsätta sig högertrafik, om
kostnaderna ej bestrids med automobilskattemedel.
En negativ inställning till reformen kommer även till uttryck i yttrandena
från järnvägsstyrelsen och järnvägsföreningen.
Enligt statskontorets mening ger utredningen klart vid handen, att de
skäl, som plägar åberopas till förmån för en övergång till högertrafik, är
betydligt överdrivna och ej av den art eller storleksordning att de motiverar
en med så väsentliga kostnader och olägenheter förenad åtgärd, som
hela trafiksystemets omläggning. Den snabba ökningen av motorfordonstrafiken
över landets gränser visar, att olika trafikregler i skilda länder
knappast utgör något allvarligare hinder för den internationella samfärdseln.
Ett motverkande av olycksfallen till följd av olika trafikregler borde
kunna uppnås genom betydligt mindre kostnadskrävande åtgärder. Särskilt
under nuvarande konjunkturförhållanden måste en investering av
sådan storleksordning och av så improduktiv natur, som den nu föreslagna,
inge allvarliga betänkligheter.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
Länsstyrelsen i Södermanlands län har visserligen funnit angelägenheten
av enhetliga trafikregler vara tungt vägande men dock icke av den
tyngd att den obestridliga fördelen av en övergång till högertrafik överväger
de nackdelar, som ligger i de avsevärda kostnaderna för reformens
genomförande och risken för människoliv i samband med en omställning
av trafiken. Liknande synpunkter kommer till uttryck i yttrandena från
länsstyrelserna i Kronobergs, Hallands och Jämtlands län. Sistnämnda
länsstyrelse tillägger, att de direkta och indirekta kostnaderna är av sadan
storleksordning att de i en tid med så utpräglad tendens till överkonjunktur,
som nu är rådande, måste inge allvarliga betänkligheter av samhällsekonomisk
art.
Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att eftersom i högertrafikländerna
Finland och Danmark ett proportionsvis större antal omkörningsolyckor
inträffat än i Sverige och då dödsolycksfallsfrekvensen är lägre i
Sverige än i flertalet länder med högertrafik, synes det icke sannolikt, att
en övergång till högertrafik skulle komma att minska sistnämnda frekvens.
En i snabb takt verkställd utbyggnad av rikshuvudvägarna till ett system
av motorvägar med flera körfiler vore enligt länsstyrelsens uppfattning en
långt effektivare åtgärd för att minska antalet trafikolyckor än en övergång
till högertrafik. På grund härav samt i betraktande av de högst betydande
kostnader som en trafikomläggning skulle medföra och då man
måste räkna med en avsevärd stegring av antalet trafikolyckor under övergången
och en tid därefter utan garanti för en motsvarande minskning i
framtiden, är länsstyrelsen icke beredd att tillstyrka det framlagda förslaget.
Länsstyrelsen i Värmlands län håller för sannolikt, att riskerna för
trafiksäkerheten under övergångsperioden kommer att bli väsentligt svårare
än vad kommittén förutsett. Oavsett detta har de av kommittén anförda
skälen ingalunda den styrka, att de kan uppväga de kostnader och
olägenheter, som omläggningen måste medföra. Tillfället att genomföra
en övergång med måttliga och överskådliga investeringar och risker blev
försuttet omedelbart efter andra världskrigets slut. En övergång till högertrafik
kan icke tillerkännas någon prioritetsställning framför andra önskvärda
åtgärder på trafikens område. Länsstyrelsen anser, att önskemålet
om övergång till högertrafik nu och för den närmaste framtiden bör föras
åt sidan till förmån både för ett intensifierat trafiksäkerhetsarbete på
grundval av nuvarande trafiksystem och framför allt för en nödvändig, för
landets fortsatta välståndsutveckling oundgänglig, genomgripande och
brådskande omdaning av vägväsendets standard samt avstyrker bestämt
kommittémajoritetens förslag.
Droskbilägareförbundet framhåller, att de båda huvudskälen för reformen
— trafiksäkerhetsintresset och behovet av enhetliga internationella
regler — icke speciellt eller enbart berör drosktrafiken. Frågan om övergång
till högertrafik är för droskägarna ej av sådan betydelse, att dessa
anser sig böra påtaga sig större kostnader för en omläggning än andra
medborgare i landet. En övergång under de av kommittén förordade betingelserna
avstyrkes därför. Liknande synpunkter framföres beträffande
lastbilstrafiken av lasttrafikbilägar ef örbundet, som anser upprustningen av
vägväscndet viktigare, samt rörande busstrafiken av omnibusägarcförbundet,
som särskilt understryker den betydande belastning, som skulle åsamkas
bussföretagen genom dels skyldigheten att svara för 5 % av ombygg
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
nadskostnaderna, dels drivmedelsskattens höjning och dels indirekta kostnader,
inkomstbortfall och praktiska olägenheter till följd av omläggningen.
Järnvägsstyrelsen framhåller, att omläggningen icke skulle medföra
några fördelar för statens järnvägar med anslutna bussföretag. Järnvägsföreningen
hyser starka betänkligheter mot att kostnaderna för övergången
skall behöva bestridas i en tid, då sträng ransonering kräves på
investeringar i allmänhet. Enligt föreningens uppfattning föreligger betydligt
viktigare uppgifter att tillgodose inom vårt närings- och samhällsliv
under de närmaste åren än en högertrafikomläggning.
Den av vissa kommittéledamöter berörda frågan om en folkomröstning
rörande omläggning till högertrafik behandlas av ett antal remissmyndigheter.
Av dessa anser statskontoret, överståthållarämbetet samt
stadsfullmäktige i Stockholm och Malmö, att en folkomröstning i frågan
bör verkställas innan åtgärder för trafikomläggning vidtages. I ett av
Stockholms stadsfullmäktige åberopat utlåtande av borgarrådsberedningen
framhålles i denna fråga följande.
En så genomgripande trafikomläggning är av den allmänna betydelse,
att det föreialler välmotiverat att göra den till föremål för en folkomröstning.
Utredningen har visat, att det här icke är fråga om komplicerade
tekniska bedömanden. Omläggningen berör ej heller — oavsett hur den
finansieras — enbart bilisterna utan är av ingripande betydelse även för
övriga trafikanter, och riskerna under omläggningstiden drabbar alla medborgare.
Användningen av betydande produktionsresurser för ett så speciellt
ändamål är väl också en fråga, om vilken alla bör få uttala sin mening.
En negativ inställning till tanken på folkomröstning redovisas av
generalpoststyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kronobergs,
Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Västerbottens
och Norrbottens län, KAK, Motormännens riksförbund, MHF, Bilverkstädernas
riksförbund, automobilhandlareförbundet, automobilindustrif öreningen,
lantbruksförbundet, hantverks- och småindustriorganisationen,
industriförbundet, köpmannaförbundet, grossistförbundet samt Handelskamrarnas
nämnd.
Som skäl mot en folkomröstning anges i allmänhet att frågan i huvudsak
är av trafikteknisk art och därför alltför speciell för att gemene man
skall ha möjlighet att sätta sig in i densamma och kunna avge ett svar,
som är tillräckligt objektivt grundat för att tjäna till vägledning för statsmakternas
beslut. Härtill knytes i vissa yttranden den reflexionen att folkmeningen
är alltför lättpåverkad. Vidare framhålles att, om kostnaderna
såsom kommittén föreslagit i huvudsak skall betalas av bilismen, det är
föga lämpligt att låta även icke motorfordonsägare uttala sig i frågan. Slutligen
pekas på de icke obetydliga kostnader, som är förenade med genomförandet
av en folkomröstning, samt den tidsutdräkt, som blir följden av
om man först skal! inhämta folkets uppfattning, innan beslut i huvudfrågan
fattas.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
Kostnadsberäkningarna m. m. Vad kommittén föreslagit rörande tidpunkten
för en omläggning tillstyrkes av generalpoststijrelsen, järnvägsstyrelsen,
länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands, Malmöhus och Örebro län,
städerna Göteborg och Jönköping, IVA, lokaltrafikföreningen — som framhåller,
att något med hänsyn till omställningskostnaderna lika gynnsamt
tillfälle som år 1959 icke ges inom överskådlig tid — MHF, Bilverkstädernas
riksförbund, automobilhandlarcförbundet och lantbruksförbundet. Att
tidpunkten bör fixeras redan från början anser KAK, Motormännens riksförbund,
automobilimportörföreningen, automobilindnstriförbundet, vägf
öreningen, petroleuminstitutet, industriförbundet, köpmannaförbundet,
grossistförbundet, Handelskamrarnas nämnd och KF.
För en omläggning snarast uttalar sig länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs
och Bohus och Västernorrlands län samt för en reform tidigare än år
1959 väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelserna i Västmanlands
och Kopparbergs län.
En längre övergångstid än den av utredningen föreslagna förordas i
kostnadstoesparande syfte av statskontoret samt länsstyrelsen i Södermanlands
län, vilken även framhåller, att därigenom påkänningarna på arbetsmarknaden
skulle minskas.
De arbetsmarknads- och konjunkturpolitiska förutsättningarna
för att genomföra trafikomläggningen diskuteras i några yttranden
utöver vad som redovisats vid redogörelsen av remissanyndigheternas
inställning till huvudfrågan. Sålunda anför länsstyrelsen i Östergötlands
län, att man icke bör underskatta risken för att trafikomläggningen
kommer att taga i anspråk arbetskraft i isådan utsträckning att arbetsmarknadens
balans temporärt påverkas med åtföljande svårigheter för näringslivet.
KF m.fl. representanter för näringslivet anser, att de för omläggningen
erforderliga kapitalinvesteringarna i förhållande till landets totala investeringsvolym
knappast är av den storleksordning, att de torde kunna avsevärt
påverka konjunkturförloppet, särskilt som de tankes fördelade på flera
år. Industriförbundet upplyser att Karosserifaibrikantföreningen ansett det
fullt möjligt, att de erforderliga bussombyggnadsarbetena, vilka ungefärligen
motsvarar den nuvarande tillverkningen vid samtliga karosseriföretag
i landet under 12—15 månader, skulle kunna genomföras under ca
fyra år.
För att utröna vilka eventuella störningar på arbetsmarknaden omläggningen
kan beräknas medföra har arbetsmarknadsstyrelsen undersökt de
problem, som sammanhänger med ombyggnaden av bussar och spårvagnar.
Övriga arbeten är enligt styrelsen förhållandevis obetydliga och så spridda
över landet, att de icke torde medföra någon direkt olägenhet. Vid undersökningen
har styrelsen konstaterat följande.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
Bussparkens ombyggnad kominer att i första hand beröra karosseriindustrien.
Produktionen av bussar motsvarar nu 60—70 % av tillverkarnas
maximikapacitet. Det råder en påtaglig avmattning i produktionen, som
dels torde bero på den kraftiga upprustningen av bussbeståndet under
efterkrigstiden och dels torde vara orsakad av en viss obenägenhet att utlägga
beställningar på nya fordon, innan högertrafikfrågan avgjorts.
Karosseriindustrien kommer endast i ringa omfattning att belastas av
ombyggnadsarbeten på spårvagnar, då största delen av dessa ändringar
kommer att göras vid spårvägsföretagens egna verkstäder.
Ombyggnaden av den rullande materielen (såväl bussar som spårvagnar)
omfattar en volym motsvarande ungefär ett års normal karosseriproduktion.
Vid en omställningsperiod av fem år skulle produktionsvolymen
genomsnittligt behöva öka med ca 20 % över den normala. Vid bedömning
av omställningsperiodens längd har räknats med ett år efter omläggningsdatum,
då ett relativt stort antal bussar byggda för vänstertrafik är avsedda
att på dispens utnyttjas någon tid efter omläggningen.
Vid förfrågan hos de verkstäder, som kommer att få svara för huvudparten
av dessa arbeten, har man ansett den ifrågasatta produktionsökningen
möjlig med i stort sett oförändrad arbetsstyrka, även om risken
för vissa störningar icke kan uteslutas, särskilt vad avser tiden närmast
före omläggningen.
Även om förhållandena synes relativt gynnsamma för övergång till
högertrafik under de närmaste åren, får man icke bortse från att det
f. n. råder mycket hög sysselsättning inom verkstadsindustrien. Det vore
därför ur arbetsmarknadssynpunkt givetvis ett önskemål, att de omfattande
industribeställningar det här blir fråga om förlädes till en tidsperiod, som
präglades av lägre sysselsättning inom denna industri. Styrelsen är medveten
om svårigheten att beakta denna isynpunkt. Det synes dock böra övervägas
om icke omläggningstidpunkten kan göras rörlig inom vissa relativt
snäva gränser, varigenom takten på omläggningsarbetena i någon mån
kunde anpassas efter rådande förhållanden på arbetsmarknaden och därigenom
verka konjunkturutjämnande. I varje fall borde arbetena kunna
forceras till ett tidigare datum, om detta skulle visa sig önskvärt ur sysselsättningssynpunkt.
Kommitténs beräkningar rörande kostnadernas storlek bär i
flera yttranden föranlett obestämda kommentarer om att vara tilltagna
i överkant eller eljest osäkra; ett par remissinstanser yrkar på ytterligare
utredningar rörande kostnaderna. I några yttranden ges något mera preciserade
uttalanden.
Väg- och vattenbyggnadsstijrelsen — som framhåller att kostnadsberäkningen
måste betraktas som approximativ — anför sålunda, att bussbeståndets
utveckling synes ha bedömts i överkant, ökningen av de i bilregistret
intagna bussarna har varit i stadig nedgång och det kan synas
tveksamt om man behöver räkna med någon ökning av antalet efter år
1955. Kommitténs beräknade antal bussar (9 000) synes med hänsyn till
utvecklingstendensen under senare år böra sänkas till 8 000, varigenom
kostnaderna för ombyggnad av bussar sjunker med överslagsvis 10 milj.
kr. Motormännens riksförbund framhåller beträffande spårvagnskostna
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
derna, att antalet dyrbara ombyggnader av moderna spårvagnar torde
komma att väsentligt minskas på grund av föreliggande och förväntade
leveransförseningar till de större spårvägsbolagen. Även kostnaderna för
trafikprovisorier synes med hänsyn bl. a. till de nämnda leveransförseningarna
tilltagna i överkant. Beträffande vägkostnaderna anser förbundet,
att ett flertal av de åtgärder, som måste vidtagas i samband med
övergång till högertrafik, lämpligen bör utföras pa sadant sätt, att av behovet
påkallade förbättringar samtidigt förverkligas. Då dessa förbättringskrav
i många fall skulle ha påkallat kostnadskrävande åtgärder även vid
oförändrad trafikriktning, synes en viss reducering av totala kostnadsbeloppet
vara motiverad. Bilverkstädernas riksförbund och automobilhandlareförbundet
påpekar, att de för ombyggnad av bussar beräknade
arbetskostnaderna per timme (12 kr.) ligger högre än priskontrollnämnden
ansett skäligt för arbeten på i bilverkstäder omhändertagna bussar m. m.
Av särskilt intresse i detta sammanhang är yttrandet från IVA, som
tidigare beräknat kostnaderna till 150 milj.kr ..mot kommitténs 215 milj. kr.
IVA anser det ligga i ärendets natur att en sådan skillnad kan uppstå, då
båda beräkningarna är överslagsberäkningar. Sedan intresset för högertrafikfrågan
väckts och IVA gjort de preliminära kostnadsberäkningarna, har
berörda instanser fått intresset vidgat, och det har vid kommitténs arbete
varit möjligt att få en djupare penetration av kostnadsproblemet, även om
jämväl kommitténs kalkyl fortfarande i många detaljer måst baseras på antaganden.
Vid en granskning av den största kostnadsdifferensen, den som
redovisas beträffande bussar, bär kunnat konstateras, att kostnaderna för
själva ombyggnadsarbetena beräknats lika i de båda undersökningarna. Den
föreliggande differensen kan förklaras av att kommittén räknat med ett
större antal frambyggda bussar än vad IVA gjort och dessutom gjort tillägg
för att gardera sig mot ökade kostnader vid ombyggnadstillfället. Vidare bär
kommittén upptagit högre belopp som kostnad för trafikprovisorier, erforderlig
vagnbuffert samt busstrafikens fasta anläggningar. Vissa av dessa
kostnadsökningar synes IVA vara för högt beräknade. Helt allmänt torde
man numera kunnna utgå från att omläggningen kommer att kosta ca 200
milj. kr.
Uttalanden om att kostnaderna på vissa punkter är för lågt beräknade
förekommer även. Sålunda anser väg- och vattenbijggnadsstyrelsen de föi
åtgärder mot olycksrisker samt för administration upptagna beloppen alltför
blygsamma; någon maximering av beloppen bör i varje fall ej ske.
Även länsstyrelsen i Västernorrlands län och NTF anser beloppet för upplysnings-
och propagandaverksamhet otillräckligt; länsstyrelsen anser dock
erforderlig kostnadsökning kunna rymmas i posten för oförutsedda kostnader.
Skogsbrukets motortransportkommitté framhåller, att totalbeloppet
för det svenska skogsbruket torde vara väl knappt tilltaget, överstathållarämbetet
och Stockholms stadsfullmäktige anser, att de säkerligen bety
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
dande kostnaderna för administration, planering och polisövervakning,
som en trafikomläggning kan medföra för kommunernas del, borde ha
tagits med i kalkylen.
Omnibusägareförbundet framhåller, att de för bussföretagens del beräknade
kostnaderna icke torde vara för högt tilltagna.
Finansieringen. Principen att kostnaderna för en trafikomläggning till
huvudsaklig del skall bestridas av au t om obil skattemedel bär tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av det övervägande flertalet remissinstanser,
bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, kommerskollegium,
flertalet länsstyrelser samt näringslivets representanter.
Automobilindustrif öreningen, automobilimportörförbundet, KAK och
vägföreningen hävdar visserligen i princip, att kostnaderna borde täckas
a\ allmänna skattemedel, men anser sig dock böra godtaga en finansiering
med automobilskattemedel. Motormännens riksförbund anser det obilligt
om den kostnadsstegring, som skett genom att reformen icke genomfördes
exempelvis i samband med 1939 års utredning, skulle bestridas av automobilskattemedel.
Härtill kommer att reformen icke är bilisternas exklusiva
intresse utan bör genomföras främst ur trafiksäkerhetssynpunkt. _ Om
det för reformens genomförande visar sig nödvändigt att anlita automobilskattemedel
i större utsträckning än vad som strängt taget kan anses
tillbörligt ur rättvisesynpunkt, kommer frågan för förbundets vidkommande
att gälla en avvägning, huruvida reformens genomförande eller en
rättvis kostnadsfördelning bör tillmätas den största betydelsen. Förbundet
bedömer då reformintresset såsom det tyngst vägande.
En jämkning i kostnadsfördelning på sådant sätt, att en icke närmare
angiven större andel av kostnaderna än enligt kommittéförslaget bestrides
av andra medel än automobilskattemedel, förordas av länsstyrelserna i
Stockholms, Södermanlands och Skaraborgs län samt städerna Jönköping
och Gävle.
Länsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings län kan ej biträda principen
i fråga utan förordar, att finansieringsfrågan göres till föremål för
förnyad prövning. Hantverks- och småindustriorganisationen intar en liknande
ståndpunkt.
MHF, droskbilägareförbundet, lasttrafikbilägareförbundet, omnibusägareförbundet,
Bilverkstädernas riksförbund och automobilhandlareförbundet
anser, att kostnaderna för en eventuell reform bör bestridas utan
att motorismen belastas.
Kommitténs förslag, att kostnaderna för en övergång till högertrafik
skall finansieras genom särskilda tilläggsskatter på drivmedel tillstyrkes
eller lämnas uttryckligen utan erinran av statskontoret, kommerskollegium
— som särskilt understryker, att de för vägväsendet avsedda
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 . 25
automobilskattemedlen ej bör användas för ändamålet — samt länsstyrelserna
i Kalmar, Göteborgs och Bohus och Norrbottens län.
En utsträckning av tiden för uttagande av skatten i syfte att minska
skatteuttaget och därigenom mildra inverkan på den allmänna kostnadsnivån
förordas av länsstyrelserna i Stockholms (väsentligt längre tid),
Södermanlands, Kristianstads (något längre tid), Västernorrlands (minst
6 år) och Västerbottens län (1 öre per liter), städerna Malmö och Hälsingborg,
IVA (exempelvis 25 år) och transportarbetareförbundet (minst 15 år,
i/2 öres skattehöjning). Sistnämnda förbund framhåller, att statens omedelbara
medelsbehov för reformen bör kunna ordnas med eif lån med
skyldighet för varje bilägare att teckna sig för ett lånebelopp motsvarande
hans beräknade andel i kostnaderna. Förbundet förordar att finansieringsfrågan
ytterligare utredes.
Länsstyrelsen i Örebro län föreslår, att överskott på de ordinarie bilskattemedlen,
som ej går åt för vägarnas upprustning, användes för finansiering
av högertrafikreformen, varigenom den extra drivmedelsskatten
kan hållas något lägre eller uttagas på färre antal år.
Järnvägs föreningen hävdar, att kostnaderna helt bör bäras av de intressen,
vilkas talesmän under många år påyrkat omläggningen till högertrafik.
Därför synes det föreningen, att finansieringen bör läggas på den
privata personbilstrafiken.
Ett mycket stort antal remissinstanser — utöver de som avstyrkt hela
reformen eller ansett att kostnaderna ej skola läggas på bilismen avstyrker
den extra drivmedelsskatten. I allmänhet bär härvid såsom skäl
åberopats, att skattehöjningen och åtföljande fördyring av transport- och
distributionskostnaderna skulle medverka till varufördyring och höjda
transporttaxor. I denna riktning uttalar sig generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen,
Göteborgs stad och lokaltrafikföreningen. I åtskilliga avstyrkande
remissvar hävdas, att utrymme för reformen finnes inom ramen för nuvarande
beskattning och att alltså överskottet på a u to in ob i lsk a tt em e d 1 e n
bör användas för omläggningen till högertrafik. På denna linje går MIJF,
Bilverkstädernas riksförbund, automobilhandlareförbundet, lantbruksförbundct
och hantverks- och småindustriorganisationen ävensom — med
tillägg att frågan kan tas upp till förnyad prövning mot slutet av perioden
— Motormännens riksförbund, automobilindustrif öreningen, väg föreningen,
industriförbundet, grossistförbundet, köpmannaförbundet, KF och Ilandelskamrarnas
nämnd. I liknande riktning uttalar sig domänstyrelsen,
länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands och Jämtlands län, Jönköpings
stad, KAK och automobilimportörförbundet, vilka dessutom anser, att
kostnaderna bör fördelas över eu längre tidsperiod.
Av de nu nämnda avstyrkande instanserna har Motormännens riksförbund
och automobilimportörförbundet uttalat, att i normala fall en lång
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
tid sinvestering av ifrågavarande art skulle finansieras genom lån. Sistnämnda
förbund jämte automobilindustriföreningen anser, att högertrafikreformen
måste ges prioritet framför väginvesteringarna, medan vägföreningen
är av motsatt uppfattning.
Lasttrafikbilägareförbundet avstyrker tilläggsskatten samt tillägger, att
en för alla berörda motorfordon lika, årlig avgift borde ha legat närmare
till hands än synnerligen ojämnt drabbande drivmedelsskatter. En finansiering
medelst automobilskattemedlens överskott synes förbundet oriktig.
De oförbrukade medlen bör i stället reserveras för kommande byggnads-
och underhållsarbeten inom vägväsendet, alternativt och i andra
hand tjäna som underlag för en eventuell skattesänkning. Även omnibusägareförbundet,
som likaledes avstyrker skattehöjningen, hävdar, att
skattelättnader bör vidtagas så snart tillräckligt utrymme härför kan anses
föreligga.
Slutligen avstyrkes skatteförslaget av länsstyrelserna i Östergötlands,
Jönköpings och Gotlands län, vilka förordar ytterligare utredning rörande
finansieringsfrågan.
Vad beträffar de av kommittén föreslagna statsbidragsgrunderna
finner stadsförbundet det i princip försvarligt, att 5 % av kostnaderna
bestrides av kommunala medel, men anför kritik mot kommitténs närmare
utformning av statsbidragsgrunderna.
I åtskilliga remissvar yrkas på 100 % bidrag till trafikföretag (bl. a.
av järnvägsstgrelsen, järnvägsföreningen, flertalet städer, lokaltrafikföreningen,
KAK in. fl., motororganisationer, vägföreningen samt industriförbundet
m. fl. representanter för näringslivet) och till enskild väghållning
och skogsbruk (bl. a. av kommerskollegium, länsstyrelsen i Norrbottens län
och lantbruksförbundet). I några yttranden (från kommerskollegium, vägföreningen
och petroleuminstitutet) föreslås bidrag till även bensinstationer.
Överståthållarämbetet och Stockholms stadsfullmäktige anser, att
statsbidrag bör utgå även till kommunernas kostnader för administration
och polisövervakning, därvid ämbetet förordar bidrag med 95 % och stadsfullmäktige
yrkar på full ersättning.
Å andra sidan anser statskontoret, att vederbörande kommuner, företag
och enskilda borde bära en större andel av kostnaderna samt erinrar om
att ämbetsverket i yttrande år 1941 över förslag om högertrafik, enligt
vilket bidrag skulle utgå med 85 %, framhöll att kommuner etc. borde
bära större del än 15 %.
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
27
Departementschefen
Frågan om övergång till högertrafik i riket har sedan slutet av 1920- talet varit föremål för stor uppmärksamhet i vårt land och vid åtskilliga
tillfällen aktualiserats hos statsmakterna genom motioner i riksdagen, uttalanden
av olika utredningar och framställningar från i saken intresserade.
Senast har 1954 års kommitté för utredning om högertrafik, som tillkallats
sedan riksdagen vid 1953 års höstsession anhållit om utredning i
frågan, förordat övergång till högertrafik på vägarna vid lämplig tidpunkt,
exempelvis i början av juni 1959. Kommittén har visserligen funnit, att
den sannolika ökningen av olycksriskerna under en övergångstid i samband
med trafikomläggningen och de stora kostnaderna för reformen -—
av kommittén beräknade till 215 milj. kr. — i och för sig är tungt vägande
skäl mot en övergång till högertrafik. Sett på längre sikt har kommittén
emellertid ansett en övergång vara förenad med fördelar ur trafiksäkerhetssynpunkt
genom bortfall av de olyckor, som beror på de från angränsande
länder avvikande körreglerna. Detta förhållande samt utvecklingen
av den internationella landsvägstrafiken och det därav betingade intresset
av enhetliga trafikregler länderna emellan bär kommittén ansett väga
tyngre än de skäl, som talar mot en trafikomläggning. För finansiering av
kostnaderna för reformen har kommittén föreslagit särskilda tilläggsskatter
om tre öre per liter bensin, motorsprit och brännolja, att utgå
under fyra års tid. Av de automobilskattemedel, som sålunda beräknas inflyta,
skulle kostnaderna för åtgärder beträffande landsbygdens allmänna
vägar m. m. helt bestridas, varjämte statsbidrag skulle utgå med i princip
95 % för åtgärder i fråga om allmänna vägar i städerna, enskilda
vägar, skogsbruk, krigsmakt, spårvägar och bussar samt 90 % i fråga om
säkerhetsanordningar vid järnvägar.
Mot kommitténs förslag i huvudfrågan har reservation avgivits av dess
ordförande, som icke ansett de för en övergång till högertrafik anförda
skälen uppväga de med en trafikomläggning förenade kostnaderna och
olägenheterna. Avvikande meningar har anförts inom kommittén även
rörande reformens finansiering.
Vad beträffar remissmyndigheternas inställning till kommitténs förslag
i huvudfrågan kan rent allmänt sägas, att trafikomläggningen tillstyrkts
i den övervägande delen yttranden, men att antalet remissinstanser,
som avstyrkt eller uttalat betänkligheter eller som fogat förbehåll till
sina tillstyrkanden, icke är obetydligt. Anmärkningsvärt är att länsstyrelserna
i Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län — landsändar med
livliga vägtrafikförbindelser med högertrafikländer — avstyrkt eller uttalat
starka betänkligheter mot reformen. Det är även värt att notera, att
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
de tre organisationer, som företräder trafikbilägarnas intressen, avstyrkt
kommitténs förslag och ställt sig ganska likgiltiga till högertrafiken som
sådan.
Det kan sålunda konstateras, att meningarna rörande en trafikomläggning
i riket är delade, liksom de varit vid de tidigare tillfällen, då frågan
varit aktuell. Med hänsyn härtill och då frågan om en övergång till högertrafik
måste betecknas som en fråga av stor vikt för allmänheten till följd
av den genomgripande ändring i medborgarnas trafikvanor, som en omläggning
innebär, synes tanken på att inhämta medborgarnas uppfattning
genom en rådgivande folkomröstning i frågan ligga nära till hands. En
sådan anordning har också i tidigare sammanhang diskuterats. Jag vill
erinra om att andra lagutskottet vid 1945 års riksdag uttalade, att högertrafikreformen
ej borde komma till stånd, om den ej omfattades av folkets
breda lager samt ifrågasatte om icke folkmeningen borde undersökas
genom folkomröstning. I det nu aktuella kommittéförslaget har folkomröstningsfrågan
icke berörts av utredningens majoritet, men tre ledamöter
har gjort uttalanden, som kan sägas innebära, att de i princip accepterar
tanken på en folkomröstning i ärendet. I remissyttrandena över förslaget och
i den offentliga debatt, som förts i frågan, har emellertid flera argument
mot en folkomröstning i högertrafikfrågan anförts. Det har sålunda gjorts
gällande, att spörsmålet är alltför komplicerat för att lämpa sig för referendum.
Enligt min mening bör dock den upplysningskampanj, som jag
förutsätter kommer att föregå omröstningen, ge medborgarna förutsättningar
att taga objektivt grundad ställning till frågan. Det har mot en
folkomröstning om högertrafiken vidare invänts, att folkmeningen är alltför
lättpåverkad samt att stora kostnader är förbundna med en omröstning.
Om dessa argument, som egentligen drabbar folkomröstningsinstitutet
som sådant, skulle ges beaktande, torde snart sagt ingen reform anses
kunna bli föremål för ett referendum. Ett annat ofta återkommande
argument är att, om kostnaderna för reformen skall betalas av bilismen,
det är oriktigt att undersöka uppfattningen även hos folk, som icke äger
motorfordon. Härom kan sägas, att — bortsett från att man, med hänsyn
till trolig övervältring av större eller mindre del av kostnaderna på
allmänheten, ej med säkerhet vet, hur kostnaderna för reformen slutligen
kommer att fördela sig på olika befolkningsgrupper — högertrafikfrågan
icke uteslutande är av ekonomisk natur och att även andra trafikanter
än de, som betalar bilskatt, i hög grad berörs av en trafikomläggning.
Slutligen har invänts, att en folkomröstning medför tidsutdräkt
innan beslut i frågan kan fattas; detta dröjsmål förlänger det nuvarande
osäkerhetstillståndet, varjämte kostnaderna för reformen och olycksriskerna
under övergångstiden kan öka vid ett genomförande vid en senare
tidpunkt än vad kommittén förutsatt. För egen del anser jag emellertid,
att om en folkomröstning i och för sig anses önskvärd, olägenheterna med
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
ett uppskov om ungefär ett år, innan principbeslut i huvudfrågan kan
fattas, icke är av den storleksordningen, att de bör lägga hinder i vägen
för ett referendum i frågan, särskilt som arbetsmarknads- och konjunkturläget
ej ter sig särdeles gynnsamt för att snart påbörja de för omläggningen
erforderliga arbetena. Med hänsyn till ärendets vikt och de delade
meningar, som yppats i själva sakfrågan, anser jag det lämpligt, att folkets
mening i högertrafikfrågan inhämtas, och jag förordar sålunda en allmän
folkomröstning i ärendet.
Ett viktigt problem är utformningen av själva frågeställningen vid folkomröstningen.
Många möjligheter är härvid tänkbara, från en enda enkelt
utformad fråga om höger- eller vänstertrafik önskas, till en lång rad
frågor angivande olika alternativ rörande de spörsmål, om vilka delade
meningar visat sig föreligga. Med hänsyn till de betydande direkta kostnaderna
för reformen torde det för en del medborgares ställningstagande
till spörsmålet, om en trafikomläggning bör ske, bli utslagsgivande på
vilket sätt kostnaderna skall finansieras. Ur denna synpunkt skulle en rad
alternativa frågor vara att föredraga. Mot en sådan lösning talar emellertid,
att ett någorlunda uttömmande angivande av olika tänkbara alternativ
skulle ge upphov till en stor mängd frågor, som skulle göra omröstningen
invecklad och medföra allvarliga svårigheter att ur omröstningsresultatet
utläsa den verkliga folkmeningen. Enligt min åsikt bör därför endast en
fråga, avsedd att besvaras med ja eller nej, uppställas och denna fråga
avse önskvärdheten av en övergång till högertrafik på vägarna. Dock bör
i detta fall även medborgare, som ställer sig likgiltiga eller av andra skäl
icke vill taga ställning till spörsmålet om höger- eller vänstertrafik, ges
möjligheter att uttryckligen ge denna sin mening till känna vid omröstningen;
detta synes lämpligen kunna ske genom avlämnande av en blank
röstsedel. Någon uppdelning av rösterna på olika kategorier t. ex. efter
de röstandes kön, ålder och kör kortsinnehav, anser jag mig ej böra förorda.
På grund av de delade meningar, som inom kommittén och bland remissinstanserna
visat sig föreligga rörande finansieringsfrågan samt med
hänsyn till vad jag tidigare anfört om sagda frågas betydelse för vissa
medborgargruppers ställningstagande till reformen över huvud, synes det
mig påkallat, att statsmakterna redan nu i princip tar ställning till hur
kostnaderna för en eventuell högertrafikreform skall täckas.
Vad då först beträffar de totala direkta kostnaderna för reformen föreligger
olika beräkningsresultat, nämligen dels Ingenjörsvetenskapsakademiens
från år 1953 om 150 milj. kr., dels kommittémajoritetens om ca
215 milj. kr., dels ock reservanternas om 170 milj. kr. Ingenjörsvetenskapsakademien
har sedermera i sitt yttrande över kommittébetänkandet
ansett sig kunna utgå från, att omläggningen kommer att kosta ca 200
milj. kr. För medborgarnas vägledning vid folkomröstningen torde det
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
vara tillfyllest att ange, att kostnaderna beräknas uppgå till ett belopp av
storleksordningen 200 milj. kr. för en trafikomläggning år 1959. Jag vill
understryka, att häri icke ligger något som helst ställningstagande till tidpunkten
för en eventuell reform.
Vid utredningens tillsättande utgick jag ifrån, att kostnaderna för en
omläggning i varje fall till huvudsaklig del skulle täckas av automobilskattemedel,
med hänsyn till att en övergång till högertrafik i första hand
finge anses vara ett bilismens intresse. Inom kommittén, vari riksdagens
samtliga demokratiska partier varit representerade, har någon gensaga
ej riktats häremot, även om delade meningar förelegat när det gällt att
fastställa storleken av den kostnadsandel, som borde falla på automobilskattemedlen.
I detta hänseende torde kommittémajoritetens i det föregående
antydda förslag i huvudsak böra läggas till grund för ett eventuellt framtida
beslut om trafikomläggning. Det synes icke påkallat att statsmakterna i
detta sammanhang tager definitiv ställning till den närmare utformning
av statsbidragsbestämmelserna och de mera detaljerade föreskrifterna om
vad som skall avräknas mot automobilskattemedlen.
För finansiering av de på automobilskattemedlen ankommande kostnaderna
har kommittén föreslagit en tillfällig drivmedelsskatt om tre öre per
liter under fyra år. Två reservanter inom kommittén har ansett denna
skattehöjning obefogad med hänsyn till dels de reservationsmedelsbehållningar,
som till följd av tillämpat system med kalenderårsredovisning av
väganslagen föreligger vid varje budgetårs utgång, dels ock det överskott
i övrigt på automobilskattemedlens specialbudget, som redan uppstått och
kan väntas ytterligare öka. Även ett mycket stort antal remissinstanser
har ansett, att utrymme för reformen finnes inom ramen för nuvarande
beskattning. Jag vill erinra om, att enligt beräkningarna i årets statsverksproposition
ett överskott om 76,i milj. kr. skulle uppstå på specialbudgeten
för budgetåret 1955/56. Den begränsning av väginvesteringsverksamheten,
som tills vidare skett under innevarande kalenderår, kan dessutom komma
att medföra ytterligare reservationer på anslagen utöver vad man normalt
har att räkna med. Huruvida sådana begränsningar kommer att erfordras
även under de närmast följande åren eller om möjligheter skall föreligga
att taga i anspråk reservationsmedelsbehållningarna för ökade investeringar
i vägväsendet kan icke nu med säkerhet bedömas. Under alla förhållanden
torde — även bortsett från de av den nyligen beslutade investeringsavgiften
på bilar härflytande inkomsterna, vilka enligt uttalande i propositionen
1955:36 skall reserveras för en utökning av väginvesteringsverksamheten
när en sådan framstår som konjunkturpolitiskt önskvärd —
under de närmaste åren överskott komma att föreligga på automobilskattemedlens
specialbudget. Huruvida kostnaderna för en eventuell högertrafikreform
helt eller till någon del skall kunna bestridas med ianspråktagande
av detta överskott och den av de sakkunniga föreslagna tillfälliga extra
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
31
beskattningen skall kunna underlåtas, är emellertid en fråga, som får prövas
senare, när förhållandena, bl. a. med hänsyn till det reala utrymmet för
en önskvärd utvidgning av den egentliga väginvesteringsverksamheten,
bättre kan överblickas.
Den skisserade ordningen för reformens finansiering torde icke böra
anges i själva lagen om folkomröstningen utan bringas till de röstberättigades
kännedom genom den upplysningsverksamhet, som jag i det följande
vill närmare beröra.
Rörande utformningen av bestämmelserna om folkomröstningen får jag
hänvisa till vad chefen för justitiedepartementet anför i en särskild denna
dag anmäld proposition med förslag till lag om folkomröstning angående
högertrafik.
Jag övergår nu till frågan i vad mån statlig upplysningsverksamhet
bör bedrivas i samband med folkomröstningen. Chefen för justitiedepartementet
uttalade i propositionen nr 1954: 193 bl. a., att han ansåg det vara
statens ofrånkomliga skyldighet att tillse, att medborgarna bleve allsidigt
och i erforderlig utsträckning informerade om de frågor, beträffande vilka
staten begärde att medborgarna skulle yttra sig; för upplysningsverksamhet
borde därför vid varje folkomröstning ett statligt anslag ställas till förfogande.
En preliminär undersökning hade givit vid handen, att utgifterna
för en sådan upplysningsverksamhet måhända skulle uppgå till 3 å 5
milj kr. för varje omröstning. Föredragande departementschefen uttalade
vidare, att ett statligt anslag för ändamålet borde få disponeras ej endast
av ja- och nej-sidan, utan även av dem som ansåg, att man ej borde taga
bestämd ståndpunkt eller som ville främja en kompromisslinje. Den närmare
fördelningen av anslaget syntes böra handhavas förslagsvis av en
utav riksdagen tillsatt nämnd, vilken även borde få i uppgift att behandla
övriga frågor rörande den statliga upplysningsverksamheten. Departementschefen
ansåg emellertid icke dessa spörsmål vara tillräckligt genomdislcuterade
för att slutlig ställning skulle kunna tagas till dem, utan förklarade
sig ha för avsikt att låta närmare utreda, hur en effektiv upplysningsverksamhet
borde vara organiserad.
I enlighet med vad som sålunda uttalats förordar jag, att ett anslag till
statlig upplysningsverksamhet vid folkomröstningen i högertrafikfrågan
anvisas. Vad beträffar den tilltänkta utredningen har chefen för justitiedepartementet
den 11 februari 1955 bemyndigats att tillkalla en särskild
sakkunnig för ändamålet. Utredningsarbetet torde knappast kunna ske så
snabbt, att resultatet skulle kunna tillgodogöras vid den nu aktuella folkomröstningen.
Fastmera torde utredningsarbetet delvis komma att bygga
på de erfarenheter, som man får av upplysningsverksamheten vid denna
folkomröstning. Verksamheten får således nu en viss försöksprägel. Jag
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
vill här skissera hur jag tänker mig huvuddragen av denna verksamhet vid
den nu aktuella folkomröstningen.
Ansvaret för upplysningsverksamheten bör åvila en av Kungl. Maj :t utsedd
nämnd om tre personer (folkomröstningsnämnden). Till denna
nämnds förfogande bör stå en parlamentarisk kommitté med uppgift att
lämna nämnden råd i olika frågor. Sagda kommitté — i vilken högertrafik-
och vänstertrafikanhängare bör vara lika representerade, tillhopa
förslagsvis tio personer — torde böra utses av riksdagens talmanskonferens.
Det torde åligga folkomröstningsnämnden att dels själv bedriva objektiv
upplysningsverksamhet rörande en trafikomläggning, dels verka för att
de olika åsiktsriktningarna organiserar en upplysnings- och propagandaverksamhet
var och en för sin linje.
Vad angår den objektiva upplysningsverksamheten har nämnden att
utarbeta en broschyr, vari argumenten för och emot trafikomläggningen
framföres samt förutsättningarna vid folkomröstningen i vad avser finansieringen
av en eventuell reform redovisas. Genom nämndens försorg och
på statens bekostnad tryckes broschyren och distribueras till samtliga hushåll
i landet, varjämte den tillhandahålles på samtliga postanstalter och
på beskickningar och konsulat i utlandet. Broschyren bör på omröstningsdagen
i lämpligt antal exemplar hållas tillgänglig vid omröstningslokalerna.
— Nämnden bör även söka hos Radiotjänst utverka, att en serie radioprogram
i frågan anordnas.
I fråga om de olika meningsriktningarnas egen propagandaverksamhet
skall nämnden taga kontakt med befintliga organisationer, som kan antagas
vilja propagera för höger- respektive vänstertrafik, eller verka för
att intressesammanslutningar med sagda syfte skapas. Det torde ligga närmast
till hands att ett centralt organ för var och en av de båda sidorna
organiseras. Propagandan kan bedrivas i många former, t. ex. genom flygblad,
affischer, film, annonser, föredrag och offentliga möten. Ett statligt
anslag bör stå till nämndens disposition för understöd av verksamheten,
att fördelas lika mellan de båda sidorna. Nämnden bör noga pröva, att
bidragstagare är representativ för vederbörande meningsriktning och har
möjligheter att på ett tillfredsställande sätt bedriva propaganda i saken,
och nämnden bör även fortlöpande kontrollera de statliga bidragens användning.
Självfallet bör nämnden, innan statsbidrag fördelas, tillise att det
finns företrädare för båda åsiktsriktningarna, som anses kunna anförtros
statsbidrag. — Bidrag till propaganda för någon tredje ståndpunkt anser
jag icke böra utgå i den nu aktuella folkomröstningskaimpanjen, men jag
understryker att mitt ställningstagande icke bör vara prejudioerande för
eventuella kommande folkomröstningar i andra frågor.
Under anslaget till den statliga upplysningsverksamheten beräknar jag
kostnaderna för broschyrens utformning, tryckning och distribuering —
som jag förutsätter kommer att ske i form av betalt gruppkorsband —
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
inklusive kostnaderna för nämnden och det rådgivande organet, till ca
550 000 kr. För understöd av propaganda föreslår jag, att ett belopp om
2 000 000 kr. anvisas. Anslaget bör således uppföras med 2 550 000 kr.
Dessutom erfordras ett anslag för kostnader i samband med omröstningsförfarandet,
d. v. s. för anskaffande av röstsedlar och kuvert, för röstmottagning
på postanstalter o. dyl. Med ledning av utgifterna för 1952
års val till riksdagens andra kammare beräknar jag anslaget till 1 000 000
kr. Då administreringen av folkomröstningen torde ankomma på inrikesdepartementet,
synes anslaget böra uppföras under elfte huvudtiteln.
Jag hemställer, att Kungl. Maj :t måtte
I. bereda riksdagen tillfälle att avgiva yttrande i anledning
av vad jag sålunda anfört
II. anhålla, att riksdagen uppdrager åt talmanskonferensen
att såsom biträde till folkomröstningsnämnden utse en rådgivande
parlamentarisk kommitté
III. föreslå riksdagen att för budgetåret 1955/56 anvisa
följande anslag, nämligen
a) till Statlig upplysningsverksamhet vid 1955 års folkomröstning
under sjätte huvudtiteln ett anslag av 2 550 000 kr.
b) till Administration av 1955 års folkomröstning under
elfte huvudtiteln ett förslagsanslag av 1 000 000 kr.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gösta Kahm
:i—290 55 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 sand. Nr 111
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
1954 års kommitté för utredning om högertrafik
Huvudfrågan ................................................................ 2
Särskilda yttranden rörande huvudfrågan..................................... 7
Kostnadsberäkning m.m...................................................... 9
Särskilda yttranden rörande kostnadsberäkningen.............................. 12
Finansieringen............................................................... 12
Särskilda yttranden rörande finansieringen.................................... 14
Remissyttrandena............................................................. 16
Huvudfrågan................................................................ 16
Kostnadsberäkningen m.m..................................................... 21
Finansieringen............................................................... 24
Departementschefen........................................................... 26
Sthlm 1955. K. L. Beckmans Boktt*.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (5)
5 kopplingar.
- 2LU 1955:40 Memorial i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse med redogörelse för resultatet av 1955 års folkomröstning i högertrafikfrågan. a1 i texten
- Rskr. 1955:303 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ■proposition angående högertrafikfrågan. a1 i texten
- 2LU 1955:32 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts''proposition med förslag till lag om folkomröstning angående högertrafik, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 8 i texten
- SU 1955:131 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående högertrafikfrågan jåmte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
- KU 1955:19 Utlåtande i anledning av väckta motioner om en rådgivande folkomröstning angående ett lösande av de organisatoriska banden mellan kyrka och stat. s. 14 i texten