Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m

1955-03-18 · 58 sidor, varav 58 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 58 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:156, Med förslag till lag angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

1

Nr 156

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

omreglering av vissa ersättningar enligt lagen

den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall

i arbete m. m.; given Stockholms slott den 18

mars 1955.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag angående omreglering av vissa ersättningar

enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall

i arbete m. m.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att en omreglering skall ske av vissa ersättningar

på grund av obligatorisk försäkring enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag,

1929 års yrkessjukdomsförsäkringslag eller 1937 års krigsförsäkringslag,

i den mån ersättningen icke utges av statsmedel.

Enligt förslaget skall nuvarande system med tillägg av statsmedel till

vissa utgående livräntor enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) avlösas

av ett system, där livräntorna omregleras efter i huvudsak följande

grunder. Den årliga arbetsförtjänst, som ligger till grund för livräntan enligt

olycksfallsförsäkringslagen, skall räknas upp så att den i medelarbetsförtjänstläget

utgör 6 600 kronor, oberoende av när under åren 1918—1954

som olycksfallet inträffat. Den sålunda förhöjda arbetsförtjänsten lägges

1 liihang till riksdagens protokoll I sand. Nr 156

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

till grund för uträknande av livräntan, varvid för invalider under 67 år med

en invaliditetsgrad av minst 30 procent samt för efterlevande make under

67 år och för efterlevande barn tillämpas den nya yrkesskadeförsäkringslagens

regler. Även för invalider under 67 år med en invaliditetsgrad uppgående

till minst 20 men ej till 30 procent samt för invalider över 67 år —

1 vilka fall nu i regel ej utgår något ersättningstillägg — föreslås en omreglering,

ehuru av mindre omfattning. Som exempel på huvudregeln kan nämnas

att helinvalid före 67 år får en årslivränta av 6 050 kr., oberoende av

om olycksfallet inträffat år 1918 eller år 1954; 50-procentsinvaliden får

2 750 kr., 30-procentsinvaliden 1 430 kr., änkan 2 200 kr. och ett barn 1 100

kr. Om den skadades arbetsförtjänst över- eller understeg medelarbetsförtjänsten

för dem, som blev invalider genom olycksfall samma år, blir den

omreglerade livräntan proportionsvis högre resp. lägre än för fallen i medelarbetsförtjänstläget.

För vissa yrkessjukdomar — framför allt silikos — som yppats före den

1 januari 1955, föreslås särskilda ersättningsregler.

Kostnaderna för omregleringen beräknas första året uppgå till omkring

22 milj. kr. för att sedan successivt sjunka. Enligt förslaget skall kostnaderna

för omregleringen bäras av försäkringen eller — närmare uttryckt — av

varje kalenderårs arbetsgivare/försäkringstagare enligt 1954 års yrkeskadeförsäkringslag.

Omregleringen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1956.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

3

Förslag

till

Lag

angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni

1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Ersättning på grund av obligatorisk försäkring jämlikt lagen den 17 juni

1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete, lagen den 14 juni 1929

(nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar eller lagen den 11 juni

1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer

skall, i den mån ersättningen ej utgives av staten, under tillämpning

i övrigt av vad i nämnda lagar är stadgat omregleras enligt vad nedan sägs.

2 §.

Vid omreglering enligt denna lag skall den årliga arbetsförtjänst, efter

vilken ersättningen beräknas, avrundas till närmaste hundratal kronor och

därefter höjas,

om arbetsförtjänsten motsvarar den i 3 § angivna medelarbetsförtjänsten

för den tidsperiod, under vilken skadan inträffade, till sextusensexhundra

kronor samt

eljest till belopp, vilket står i samma proportion till sextusensexhundra

kronor som arbetsförtjänsten förhåller sig till angivna medelarbetsförtjänst.

Arbetsförtjänsten må dock ej i något fall uppräknas till högre belopp

än sjutusenniohundratjugu kronor.

3 §.

Medelarbetsförtjänsten för envar tidsperiod framgår av följande tabell:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

Tidsperiod under vilken

skadan inträffade

Medel-

arbetsförtjänst

kr

Tidsperiod under vilken

skadan inträffade

Medel-

arbetsförtjänst

kr

1918

1600

1939—1940

2 200

1919

1700

1941

2 300

1920—1921

2100

1942

2 700

1922

1900

1943

2 900

1923—1926

1800

1944

3 000

1927

1900

1945

3 200

1928

2 000

1 jan.—30 juni 1946

3 300

1929

1900

1 juli—31 dec. 1946

3 800

1930—1931

2 000

1947

4 000

1932

1900

1948

4 200

1933—1934

1800

1949

5 200

1935—1936

1900

1950

5 400

1937

2 000

1951

5 900

1938

2100

1952—1954

6 000

4 §•

Vid förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst

tre tiondelar skall livränta till den skadade

för tid till och med den månad, under vilken han fyller sextiosju år, beräknas

på grundval av hans enligt 2 § förhöjda arbetsförtjänst och med tilllämpning

av de grunder, som angivas i 16 § första stycket a) eller b) och

tredje stycket lagen om yrkesskadeförsäkring, samt

för tid efter utgången av nämnda månad utgöra hälften av det belopp som

följer av vad nyss sagts.

Är arbetsförmågan nedsatt med mindre än tre tiondelar men minst två

tiondelar, skall livränta till den skadade för tid till och med den månad, under

vilken han fyller sextiosju år, utgöra hälften av det belopp, vartill livräntan

uppgår, om den beräknas på grundval av hans enligt 2 § förhöjda

arbetsförtjänst och med tillämpning av de i 16 § första stycket c) samt tredje

stycket lagen om yrkesskadeförsäkring stadgade grunderna.

Har livränta — i förekommande fall jämte tillägg därå enligt förordningen

den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. — jämlikt 6 §

lagen den 17 juni 1916 (nr 235) delvis utbytts mot ett kapital för en gång,

skall den omreglerade livräntan bestämmas så, att den svarar mot den icke

kapitaliserade delen av den ursprungliga livräntan jämte tillägg.

5 §.

Är någon behäftad med två eller flera skador, som medföra rätt till livränta

enligt någon av de i 1 § omförmälda lagarna, skall vid tillämpning av

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

4 § invaliditetsgraden beräknas för skadorna gemensamt och ett för dem gemensamt

livräntebelopp fastställas. Därvid skall, om livränta för de skilda

skadorna ej skolat beräknas på grundval av samma enligt 2 § förhöjda arbetsförtjänst,

den högsta arbetsförtjänsten läggas till grund för beräkningen.

Den gemensamma livräntans årsbelopp skall anses belöpa å de olika skadorna

i förhållande till de särskilda invaliditetsgraderna.

6 §•

Livränta till efterlevande make för tid till och med den månad, under vilken

maken fyller sextiosju år, samt till barn eller adoptivbarn skall beräknas

på grundval av den avlidnes enligt 2 § förhöjda arbetsförtjänst och med tilllämpning

av, såvitt angår make, 20 och 23 §§ lagen om yrkesskadeförsäkring

och, beträffande barn eller adoptivbarn, 21 och 23 §§ samma lag.

Livränta till efterlevande make för tid efter utgången av den månad, under

vilken maken fyllt sextiosju år, samt till fader, moder eller adoptant

skall förhöjas med tjugu procent av livräntans belopp, dock endast såframt

skadan inträffat före den 1 januari 1941.

7 §•

Sjukpenning till skadad skall beräknas på grundval av hans enligt 2 §

förhöjda arbetsförtjänst samt med tillämpning av de i 13 § lagen om yrkesskadeförsäkring

stadgade grunderna; och skall därvid vad i 14 och 15 §§

nämnda lag finnes stadgat om barntillägg och hempenning äga motsvarande

tillämpning.

8 §•

Vad i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) är stadgat om högre livränta till

någon, som är i behov av särskild vård, och om ersättning för förnyelse av

särskilda hjälpmedel skall ej längre gälla. I stället skall, om den skadade

till följd av skadan under längre tid är ur stånd att reda sig själv, honom

tillkommande livränta eller sjukpenning under tid, då han icke på grund av

skadan åtnjuter sjukhusvård, förhöjas med vårdbidrag enligt vad i 17 §

lagen om yrkesskadeförsäkring sägs; och skall i fråga om ersättning för särskilda

hjälpmedel gälla vad som är stadgat i 12 § andra stycket sistnämnda

lag.

9 §.

Har till följd av bestämmelserna i lagen den 11 juni 1937 (nr 348) livränta

eller sjukpenning bestämts på grundval av en årlig arbetsförtjänst,

som överstiger det belopp, vartill arbetsförtjänsten skolat beräknas enligt

9 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235), skall vid tillämpningen av 2 § denna

lag överskjutande belopp icke beaktas; och skall i dylikt fall livräntan eller

sjukpenningen i stället höjas med belopp, som enligt förstnämnda lag svarar

mot den del av arbetsförtjänsten vilken icke beaktats.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

Därest livränta eller sjukpenning beräknats på grundval av en årlig arbetsförtjänst,

som förhöjts till följd av övergångsbestämmelserna till förordningen

den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i anledning

av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt, skall omregleringen

enligt denna lag ske på grundval av den sålunda förhöjda arbetsförtjänsten.

10 §.

Ersättning, som omreglerats enligt vad i 1—9 §§ sägs, må ej i något fall

understiga det belopp, varmed ersättning skulle hava utgått, därest omreglering

ej skett.

11 §.

Om någon, som ådragit sig yrkessjukdom genom långvarigt arbete i verksamhet

där fara föreligger för sjukdomen, först efter utgången av år 1954

varaktigt upphört att arbeta i dylik verksamhet, skall livränta eller sjukpenning

till honom eller livränta till hans efterlevande beräknas enligt de grunder,

som angivas i lagen om yrkesskadeförsäkring, såvida ej livräntan eller

sjukpenningen, beräknad enligt vad i 1—9 §§ sägs, skulle uppgå till högre

belopp.

Har någon ådragit sig stendammlunga skall, såframt vad i första stycket

är stadgat ej äger tillämpning, vid bedömande i vad mån sjukdomen medfört

nedsättning av arbetsförmågan i stället för vad som är stadgat i 8 §

lagen den 17 juni 1916 (nr 235) bestämmelserna i 10 § lagen om yrkesskadeförsäkring

gälla.

12 §.

Åtnjuter den, som uppbär livränta eller sjukpenning enligt någon av de i

1 § omförmälda lagarna, mot ersättningen svarande understöd, är han skyldig

att enligt vad Konungen därom förordnar vidkännas avdrag å den omreglerade

ersättningen, dock högst med vad som svarar mot understödet.

Vad i 26 § lagen om yrkesskadeförsäkring sägs rörande avdrag för ersättning

från allmän sjukkassa eller för folkpension eller för bidrag enligt

lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders

m. fl. barn eller lagen samma dag (nr 531) om bidrag till änkor

och änklingar med barn skall äga motsvarande tillämpning å ersättning,

som omreglerats enligt denna lag.

13 §.

Slutar omreglerat belopp, som skall utbetalas, ej å helt tiotal ören, avrundas

det till närmast högre, å helt tiotal ören slutande belopp.

14 §.

Till bestridande av den kostnad för varje kalenderår, som föranledes av

bestämmelserna i denna lag, åligger det annan arbetsgivare än staten att er
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

lägga proportionellt tillägg till de avgifter, som jämlikt 38 och 39 §§ lagen

om yrkesskadeförsäkring skola för året beräknas för lionom.

Angående debitering och uppbörd av tillägg, som avses i första stycket,

skall tillämpas vad i sådant hänseende gäller rörande där omförmälda avgifter.

15 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av

denna lag, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956 men äger icke tillämpning å

ersättning, som belöper å tid dessförinnan.

Genom denna lag upphäves förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om

tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete m. m., såvitt angår tillägg till ersättning, vilken skall

omregleras enligt denna lag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 februari

1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om omreglering av

äldre livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m. samt anför.

Kungl. Maj :t uppdrog den 14 mars 1952 åt riksförsäkringsanstalten att utreda

frågan huruvida icke kompensation för stegrade levnadskostnader i en

eller annan form borde beredas olika kategorier, som uppbure ersättning

med anledning av yrkesskada. I skrivelse den 3 januari 1953 drog anstalten

upp allmänna riktlinjer för en indexreglering inom yrkesskadeförsäkringen

och föreslog höjningar av vissa ersättningar i äldre skadefall. På grundval

av förslaget genomfördes vid 1953 års riksdag provisoriska förbättringar

av äldre livräntor m. m. (prop. nr 147; rd. skr. nr 197). Den 22 maj 1953

anbefallde Kungl. Maj:t riksförsäkringsanstalten att fullfölja utredningsarbetet

och därvid i första hand pröva frågan om en uppräkning av äldre

livräntor på försäkringens bekostnad.

Riksförsäkringsanstalten har i skrivelse den 3 december 1954 behandlat

indexregleringsfrågan och vidare framlagt förslag rörande uppräkning av

ersättningar som utgår enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1929 års

yrkessjukdomsförsäkringslag. Sedan detta förslag övervägts inom socialdepartementet,

har ett nytt förslag avseende ifrågavarande spörsmål utarbetats

inom departementet vilket förslag redovisats i en den 15 december 1954

dagtecknad promemoria. Vidare har Svenska arbetsgivareföreningen och

Landsorganisationen i Sverige m. fl. i skrivelse av den 21 december 1954 hemställt

om förbättrade ersättningar åt personer som lider av silikos.

Sedan departementspromemorian jämte sistnämnda skrivelse nu har remissbehandlats,

anhåller jag att få upptaga ärendet till behandling.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

9

1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1929 års

yrkess j ukdomsf örsäkringslag

Före tillkomsten av lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring1

var den centrala författningen på yrkesskadeförsäkringens område lagen

den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete (nr 235; ändr. 323/

1919, 320/1922, 155/1924, 215/1926, 135/1928, 349/1933, 383/1936, 69/1939,

818/1939, 514/1941, 940/1941, 227/1944, 191/1945, 350/1946, 493/1946, 483/

1947 och 420/1948)2.

De skadeersättningar, som en gång bestämts enligt ÖL, är bundna vid

de lagregler, som gällde vid den tidpunkt då skadan

inträffade, ett förhållande som är karakteristiskt också för olycksfallsförsäkringslagstiftningen

i övrigt.

Enligt ÖL, som gäller skador inträffade under åren 1918—1954, var i princip

varje arbetare på arbetsgivarens bekostnad försäkrad för skada till följd

av olycksfall i arbetet. Försäkringen ägde rum i riksförsäkringsanstalten eller

ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av arbetsgivare.

Ersättning på grund av lagen utgår bl. a. i form av sjukpenning,

invalidlivränta och efterlevandelivränta. Enligt en av de grundläggande principerna

i lagen är dessa försäkringsförmåner till sin storlek beroende av

den skadades beräknade årliga arbetsförtjänst under tiden närmast före

olycksfallet. Ju större hans arbetsförtjänst då var, desto högre blev ersättningen.

Vissa maximi- och minimiregler fanns dock uppställda för den årliga

arbetsförtjänst, vartill hänsyn fick tagas. En annan huvudprincip var,

att sjukpenningens och invalidlivräntans storlek berodde på den grad, varmed

arbetsförmågan blivit nedsatt till följd av olycksfallet. Vid total förlust av

arbetsförmågan utgår sålunda hel sjukpenning eller full livränta och vid

nedsättning av arbetsförmågan ett jämkat belopp.

De nu angivna båda huvudprinciperna gällde alltifrån lagens tillkomst.

De regler, varigenom ifrågavarande principer närmare utformades och enligt

vilka sjukpenningens eller livräntans storlek i varje särskilt fall skulle beräknas,

ändrades emellertid vid upprepade tillfällen, varje gång i förmånlig

riktning för ersättningstagarna.

Maximibeloppet av den årliga arbetsförtjänst, som enligt 9 § ÖL fick tagas

i beräkning vid bestämmande av livränta, höjdes sålunda fr. o. in. år 1920

från 1 800 till 2 400 kronor, fr. o. m. år 1927 till 3 000 kronor, fr. o. m.

år 1942 till 3 900 kronor, fr. o. in. den 1 juli 1946 till 4 800 kronor samt

fr. o. in. år 1949 till 7 200 kronor. Minimibeloppet, som ursprungligen var

300 kronor, utgjorde från sistnämnda tidpunkt 900 kronor.

Kompensationsgraden var från början för alla invalider 2/3, dvs. livränta

utgick med 2/3 av den årliga arbetsförtjänsten vid fullständig förlust av

1 Denna lag benämnes i det följande YFL.

2 Denna lag benämnes i det följande ÖL.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

arbetsförmågan. För den, vars arbetsförmåga var nedsatt med minst 10

procent, reducerades livräntan så att den kom att svara mot den procentuella

nedsättningen av arbetsförmågan. Genom lagändring år 1948, vilken

gällde fr. o. m. år 1949, höjdes kompensationsgraden i svårare skadefall för

den tid under vilken den skadade befann sig i åldern 18—67 år. Under denna

tid höjdes därigenom livräntan för helinvalid till 11/12 av den årliga arbetsförtjänsten

och livräntan för den, som fått sin arbetsförmåga nedsatt med

minst 30 procent, till ett mot nedsättningsgraden svarande belopp av arbetsförtjänsten

minskat med 1/12 av arbetsförtjänsten.

År 1923 öppnades möjlighet till viss förhöjning av livränta till s. k. hjälplös

helinvalid. Fr. o. m. år 1949 kan ett särskilt vårdbidrag på högst 1 800

kronor om året utgå till sådan invalid.

Vad efterlevandelivräntorna beträffar utgick livränta till änka (änkling)

ursprungligen med 1/4 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, vilken andel

fr. o. m. år 1949 höjdes till 1/3. Livräntorna till barn och föräldrar —- 1/6

resp. högst 1/4 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst — bibehölls oförändrade,

varemot vissa ändringar genomfördes bl. a. av bestämmelserna om

högsta sammanlagda årsbeloppet av livräntor till flera efterlevande.

Även sjukpenningbestämmelserna undergick åtskilliga ändringar. En år

1926 införd sjukpenningskala påbyggdes sålunda med ytterligare ett antal

sjukpenningklasser åren 1941 och 1946 för att ersättas med en helt ny år

1948. Enligt den sistnämnda skalan, som gällde fr. o. in. 1949, utgår sjukpenning

i normalfallen med lägst 3: 50 och högst 14: 00 kronor (inklusive familjetillägg

5: 00 resp. 15: 50 kronor), därvid den högsta sjukpenningen utgår

vid en årlig arbetsförtjänst av 6 885 kronor eller mer.

Den som var försäkrad enligt ÖL skulle enligt lagen den U juni 1929 om

försäkring för vissa yrkessjukdomar (nr 131; ändr. 335/1930, 384/1936, 211/

1938, 226/1944, 187/1949, 166/1950, 185/1951 och 289/1952)1 anses vara

försäkrad också för vissa särskilt angivna yrkessjukdomar. Beträffande sådan

försäkring ägde bestämmelserna i ÖL med vissa undantag motsvarande

tillämpning. YL gäller sjukdomar, som inträffat under tiden 1930—1954.

Den omständigheten att de efter hand genomförda förbättringarna i ÖL

inte har ansetts böra göras tillämpliga på redan inträffade olycksfall har

jämte stegringen av den allmänna lönenivån medfört, att ersättningarna enligt

ÖL och YL är lägre ju längre tillbaka i tiden olycksfallet ligger.

Ersättningsbestämmelser för särskilda kategorier

Vid sidan av ÖL och YL har funnits ett flertal författningar med bestämmelser

om ersättningar åt särskilda kategorier skadade.

I fråga om numera aktuella persongrupper innehöll en del av dessa författningar

beträffande reglerna för ersättningarnas fastställande hänvisning
-

1 Denna lag benämnes i det följande YL.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

ar till motsvarande bestämmelser i ÖL. I det följande redovisas dessa författningar

som en särskild grupp; ersättningarna bekostas här helt av statsmedel.

Statens anställda var redan enligt ÖL försäkrade för olycksfall i arbete.

Ursprungligen fanns föreskrifter härom intagna också i kungörelsen den

30 november 1917 angående särskilda bestämmelser i fråga om tillämpning

av lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 å arbetare,

som användas till arbete för statens räkning (nr 832; ändr. 99/1919 och

430/1928). Denna kungörelse upphörde att gälla med utgången av juni

1942. Den ersattes av kungörelsen den 30 juni 1942 med särskilda bestämmelser

om tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall

i arbete å arbetare, som användas till arbete för statens räkning (nr 678;

ändr. 400/1944), vilken gällde t. o. m. år 1954. Enligt sistnämnda kungörelse

utgavs ersättning även vid skada till följd av olycksfall utom arbetet,

såvida arbetaren enligt kollektivavtal ägde rätt till försäkring på arbetsgivarens

bekostnad för sådant olycksfall.

Enligt förordningen den 28 juni 1941 om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret (nr 595; ändr. 547/1944

och 629/1944), skulle ersättning utgivas, där någon i fredstid under fullgörande

av tjänstgöring i civilförsvaret skadades till följd av olycksfall eller

ådrog sig yrkessjukdom, som avsågs i YL. Yad som stadgades i denna

förordning skulle enligt kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning

m. m., äga motsvarande tillämpning i fråga om ersättning för

kroppsskada, ådragen under verksamhet som föll under kungörelsen. Dessa

båda författningar gäller skador, som inträffat före utgången av år 1954.

Genom förordningen den 18 juni 1927 om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (nr 234; ändr. 239/1936,

113/1938, 941/1941, 316/1944, 343/1946, 484/1947 och 424/1948), reglerades

skadeersättningar för både värnpliktiga och personal hos krigsmakten.

Ersättningar som tillerkänts värnpliktiga och flertalet av de övriga enligt

denna författning utgår numera efter nya grunder (förordningen den 2 juni

1950 ang. omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, nr 262). Vissa kategorier av reservpersonal

m. fl. har dock fortfarande sina ersättningar bestämda enligt 1927

års förordning, vilket för dem innebär att OL:s ersättningsregler varit tilllämpliga.

Förordningen upphörde samtidigt som den i det följande behandlade

militärersättningsförordningen trädde i kraft den 1 juli 1950.

En andra grupp består av författningar enligt vilka OL:s bestämmelser

rörande ersättningarna i huvudsak tillämpades men som innehöll särregler

för beräkning av den årliga arbetsförtjänsten.

Hemvärnspersonal omfattades av förordningen den 28 juni 1941 om ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

(nr 593; ändr. 977/1941, 346/1946 och 55/1948). För skadefall under tiden

den 1 juli 1941 (undantagsvis dessförinnan) — 30 juni 1946 fick arbetsförtjänsten

för bestämmande av livränta inte beräknas till lägre belopp än

1 764 kronor. För skador efter sistnämnda dag var minimibeloppet 3 000 kronor

i anslutning till de för fast anställt manskap föreskrivna grunderna i

1927 års militärersättningsförordning.

Hemvärnspersonalen inordnades sedermera under militärersättningsförordningen

den 2 juni 1950 (nr 261; ändr. 256/1953, 672/53 och 460/1954),

vilken förordning fortfarande gäller beträffande skador som inträffat efter

den 30 juni 1950; dock är förordningen giltig även beträffande vissa skador,

som inträffat under tiden den 1 januari 1949—den 30 juni 1950. Huvudkategorierna

enligt denna förordning är emellertid värnpliktiga och större

delen av det fast anställda manskapet m. fl. För ersättningar som nu utgår

åt här nämnda kategorier gäller, att arbetsförtjänsten beräknats till minst

3 600 kronor om skadan inträffat under tiden den 1 juli—den 31 december

1950. Motsvarande belopp för skador från tiden 1951—4954 är 4 800 kronor;

för senare skador har minimibeloppet höjts till 5 000 kronor.

Till gruppen kan vidare hänföras vissa författningar om ersättning till

personer som skadats till följd av krigsåtgärder. Enligt förordningen den 1

juni 1923 angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall,

som förorsakats av krigsförhållandena under 1911-—1919 års världskrig

(nr 138; ändr. 137/1924), utges ersättningar efter regler som i stort sett

motsvarar OL:s äldre bestämmelser om livräntor vid en årlig arbetsförtjänst

av 2 400 kronor.

Lagen den 11 juni 1937 om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande

personer (nr 348; ändr. 854/1939, 540/1941, 216/1942, 175/1943

och 421/1948), som gällde skador inträffade före utgången av år 1954, ägde

tillämpning inom område och under tid som Konungen ägde bestämma.

Krigsförsäkringslagen, som kan sägas innebära en komplettering till ÖL,

omfattade olycksfall som till följd av krigsåtgärd drabbat på fartyg tjänstgörande

person såväl i som — efter en lagändring år 1941 — utom arbetet.

Intill år 1949 innehöll denna lag förmånligare bestämmelser än ÖL beträffande

den maximala arbetsförtjänst som fick medräknas vid fastställande

av livränta, i det att förtjänstmaximum från början var 4 800 kronor

och under tiden den 1 maj 1943—31 december 1948 6 240 kronor. Minimigränsen

för den årliga arbetsförtjänsten — som ursprungligen var 2 900

kronor och fr. o. m. den 17 december 1939 3 600 kronor — låg hela tiden

ovanför motsvarande gräns i ÖL. Vidare må nämnas, att vissa engångsbelopp

kunde utgå utöver livränta vid bestående invaliditet och dödsfall.

Intill år 1949 innehöll 1937 års lag en särskild förmånligare sjukpenningskala.

Medan ei sättningarna enligt de här förut behandlade författningarna bekostas

helt av statsmedel, föreskrevs i 1937 års krigsförsäkringslag, att arbetsgivaren

var skyldig att till den försäkringsinrättning, i vilken hans anställda

var försäkrade enligt ÖL, betala den ökade försäkringsavgift som

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 156

kunde föranledas av tillämpningen av krigsförsäkringslagen. I särskild ordning

bestämdes dock, att förstärkning av bl. a. livräntor, vilka beviljats

med stöd av ifrågavarande lag i anledning av olycksfall under tiden den 3

september 1939 kl. 11 f. in.—den 16 december 1939, skulle utgå av statsmedel

med skillnaden mellan å ena sidan vad som skulle ha utgått, såframt

lagen i dess lydelse den 17 december 1939 ägt tillämpning på olycksfallet,

och å andra sidan de livräntor vilka tillerkänts vederbörande.

Krigsförsäkringslagen kompletterades av förordningen den 13 april 194-0

om ersättning av statsmedel i vissa fall för skada till följd av olycksfall,

som förorsakats av krigsåtgärd (nr 213; ändr. 217/1942). Denna författning

grundade rätt till ersättning helt av statsmedel vid vissa olycksfall

under krigsförhållanden. Ersättningen skulle beräknas enligt bestämmelserna

i krigsförsäkringslagen.

Enligt förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt tvångsarbetare m. fl. (nr 102; ändr. 655/1942, 297/1950 och

253/1953) och förordningen samma dag om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt fångar m. fl. (nr 103; ändr. 656/1942, 298/1950 och 254/1953)

skulle ersättning utgå av statsmedel med anledning av kroppsskada, vilken

ådragits under vistelse på vissa anstalter m. m. Den årliga arbetsförtjänsten

var enligt båda förordningarna maximerad så, att den inte skulle överstiga

minimibeloppet för arbetsförtjänstberäkningen beträffande värnpliktiga

m. fl. T. o. m. år 1940 var maximibeloppet enligt förordningarna 1 764 kronor;

för ersättningar som hänför sig till skador under åren 1941—1948 utgjorde

maximibeloppet enligt särskilda bestämmelser 2 470 kronor (förordningen

den 22 maj 1953, nr 255); beträffande skador från åren 1949—1950

var maximibeloppet 3 600 kronor och från åren 1951—1954 4 800 kronor.

Fr. o. m. år 1955 har båda förordningarna ersatts av en författning — förordningen

den 14 maj 1954 (nr 250) om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under vistelse å anstalt m. m. — enligt vilken arbetsförtjänsten

är maximerad till 5 000 kronor.

Enligt 22 § i den numera upphävda lagen om tjänsteplikt den 30 december

1939 (nr 934) skulle i fråga om tjänstepliktigs anställning hos tjänstepliktsberättigad

arbetsgivare i princip gälla vad enligt lag, avtal eller sedvänja

gällde för frivillig anställning av ifrågavarande slag. Härav följer att

ÖL och YL ägde tillämpning, om någon tjänsteplikt^ under arbetet skadats

eller ådragit sig yrkessjukdom. Sedan Kungl. Maj :t med stöd av tjänstepliktslagen

föreskrivit skyldighet för män, födda 1923, alt utföra skogsarbete

m. in., ansågs emellertid vissa särregler motiverade för dessa tjänstepliktiga.

Sådana regler upptogs dels i lagen den 21 april 1943 (nr 182) med

särskilda bestämmelser om försäkring för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga

m. m. och dels i förordningen samma dag (nr 183) om ersättning

i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt.

I lagen föreskrevs, att vid bestämmande av ersättning enligt ÖL eller

YL den försäkrades årliga arbetsförtjänst skulle anses ej understiga 2 300

kronor. Arbetsgivaren var — liksom enligt 1937 års krigsförsäkringslag —

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

skyldig att betala den tilläggsavgift som denna föreskrift kunde föranleda.

I förordningen stadgades — i huvudsak — att ersättning i anledning av sådant

olycksfall eller sådan sjukdom, som inte omfattades av ÖL eller YL,

skulle utgivas av statsmedel enligt grunder, som nära överensstämde med

stadgandena i 1927 års militärersättningsförordning. Den årliga arbetsförtjänsten

skulle emellertid beräknas till minst 2 300 kronor. Ersättning kunde

under vissa förutsättningar utgå även för skada som inträffat före förordningens

ikraftträdande den 22 april 1943.

Som en tredje grupp kan räknas författningar, vilka innehåller ersättningsbestämmelser

som mera väsentligt avviker från motsvarande stadganden

i ÖL. Här kommer i betraktande den lag — från år 1901 — som föregick

ÖL samt två äldre författningar avseende olycksfallsförsäkring för eu

kategori självständiga yrkesutövare, nämligen fiskare.

I lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall

i arbete (nr 39), som alltjämt äger giltighet på olycksfall vilka inträffat

under åren 1903—1917, stadgades skyldighet för vissa enskilda arbetsgivare,

huvudsakligen sådana om utövade industriell verksamhet, att lämna ersättning

till arbetare, som skadats till följd av olycksfall i arbetet; utövade staten

eller kommun verksamhet, som omfattades av lagen, ålåg ersättningsskyldighet

även staten eller kommunen. Arbetsgivare kunde genom att i riksförsäkringsanstalten

försäkra sina arbetare mot olycksfall i arbetet fritaga sig

från ersättningsskyldighet enligt lagen.

Om ett olycksfall hade medfört bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan,

skulle i ersättning utgivas en årlig livränta, i förra fallet å

300 kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarade mot arbetsförmågans

minskning. Livränta skulle dock inte utgå, försåvitt arbetsförmågan

ej blivit nedsatt med minst en tiondel. Hade olycksfallet inom två

år medfört döden, skulle en årlig livränta å 120 kronor utgå till änka. Storleken

av den skadades eller avlidnes arbetsförtjänst var utan betydelse för

livräntans bestämmande.

Livräntorna enligt 1901 års lag höjdes vid olika tillfällen. Enligt kungörelsen

den 10 juni 1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till i statens

tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor m. m.

i dess lydelse efter ändring genom SFS nr 172/1930 ägde arbetare, som skadats

genom olycksfall i statens tjänst och som jämlikt 1901 års lag var

berättigad till livränta av statsmedel, utöver livräntan uppbära tilläggsersättning

med ett årligt belopp motsvarande 125 % av livräntan. Änka efter

arbetare, som avlidit genom olycksfall, fick likaledes lilläggsersättning med

ett årligt belopp motsvarande 125 % av den livränta, vartill hon enligt lagen

var berättigad. Genom författningsändring år 1952 (nr 180) beslöts beträffande

livräntetagare som ej fyllt 67 år och som var invalid med en invaliditetsgrad

ej understigande 30 procent eller var änka, att livräntetillägget

skulle utgå med så stort belopp, att det tillsammans med livräntan motsvarade

vad som skulle ha utgått i livränta enligt ÖL i dess lydelse år 1918 vid

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

en årlig arbetsförtjänst av 1 617 kronor; sistnämnda belopp överensstämmer

med den ur yrkesskadestatistiken framräknade medelarbetsförtjänsten för

invalider åren 1918 och 1919. För övriga livräntetagare behölls tilläggsersättningen

med 125 % av livräntan.

Frågan om höjning av de livräntor, som enligt 1901 års lag utgår till andra

än i statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande, löstes först år

1938. Enligt förordningen den 3 juni 1938 om livräntetillågg av statsmedel åt

vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada

till följd av olycksfall i arbete (nr 216; ändr. 181/1952) utgår tillägg av

samma storlek som de i 1921 års kungörelse angivna. Till andra än de i statens

tjänst skadade utgår dock inte tillägg för invalidlivränta som underskrider

90 kronor, dvs. vid lägre invaliditetsgrad än 30 procent.

Livräntetilläggen bekostas helt av statsmedel.

Enligt kungörelsen den 2 oktober 1908 angående en särskild för fiskare

avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall (nr 100 s. 2; ändr. 87/

1911), som äger tillämpning på olycksfall vilka inträffat under tiden fram

till den 1 juli 1918, kunde svensk fiskare genom försäkring i riksförsäkringsanstalten

bereda sig ersättning enligt grunderna i 1901 års olycksfallsersättningslag

för skada till följd av olycksfall såväl i som utom arbetet.

Kostnaderna för försäkringen skulle i första hand bestridas genom avgifter

från de försäkrade, men om dessa avgifter — som var till beloppet fixerade

i kungörelsen — bleve otillräckliga, skulle bristen fyllas av statsmedel. Till

försäkring för olycksfall utom arbetet utgick emellertid inte statsbidrag.

Någon tilläggsersättning — motsvarande den som enligt de förut omtalade

kungörelserna den 10 juni 1921 (nr 410) och den 3 juni 1938 (nr 216)

utgår å livräntor enligt 1901 års olycksfallsersättningslag — utgives ej å

livräntor enligt 1908 års kungörelse. Vid helinvaliditet utgår således livränta

enligt denna kungörelse med 300 kronor för år, och för änka utgör livräntan

120 kronor för år.

Ifrågavarande kungörelse ersattes den 1 juli 1918 av förordningen den 11

juni 1918 angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till

följd av olycksfall (nr 375; ändr. 131/1922, 216/1926, 143/1939, 120/1942

och 425/1948). Enligt denna förordning — som gällde tills YFL trädde i

kraft den 1 januari 1955 — kunde svenska fiskare genom försäkring i riksförsäkringsanstalten

bereda sig ersättning i huvudsak enligt de grunder,

som stadgades i ÖL. Den årliga arbetsförtjänst, efter vilken ersättningen

skulle beräknas, bestämdes efter försäkringssökandens val till 600, 900,

1 200, 1 500, 1 800, 2 100 eller 2 400 kronor. Hel sjukpenning utgjorde i lägsta

sjukpenningklassen 1: 10 kronor och i den högsta 4: 40 kronor.

Att märka är att de fyra högsta försäkringsklasserna infördes först den

1 juli 1942. Dessförinnan fanns alltså endast möjlighet till försäkring i någon

av de tre lägsta klasserna. Vidare må nämnas att försäkring i de båda

högsta klasserna var tillåten endast under förutsättning, att försäkringstagarens

årliga arbetsförtjänst vid tiden för försäkringens meddelande kunde

beräknas uppgå till minst del belopp, som avsågs i klassen. Fiskare, som

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

liade tecknat försäkring för olycksfall i arbete, kunde få tilläggsförsäkring

för olycksfall utom arbete.

1918 års fiskarförsäkring finansierades på samma sätt som 1908 års.

Om ett i arbetet inträffat olycksfall, som omfattades av 1918 års fiskarförsäkring,

förorsakats av krigsåtgärd, skall enligt kungörelse den 30 april

1942 (nr 218) utgå ett tillägg av statsmedel, motsvarande 50 % av ersättningen.

Enligt Kungl. Maj :ts förordnande utgives i vissa fall sjukpenning eller

livränta enligt grunderna i de i det föregående behandlade författningarna.

De efter hand genomförda förbättringarna i flertalet av de i det föregående

berörda ersättningsbestämmelserna för särskilda kategorier skadade

har i likhet med förbättringarna i ÖL regelmässigt gjorts tillämpliga endast

på nya skadefall. Detta i förening med senare inträdda lönestegringar

har även för de ersättningar som regleras enligt de nu avhandlade författningarna

resulterat i en lägre ersättningsnivå i äldre skadefall än i yngre.

Författningar om ersättningstillägg m. m.

För att utjämna skillnaderna i ersättningsnivå mellan skadefall från olika

lider inom olycksfallsförsäkringslagstiftningen infördes vid 1950 års riksdag

s. k. ersättningstillägg av statsmedel, vilka avlöste vissa från början av

1940-talet gällande dyrtidstillägg till äldre ersättningar; dyrtidstillägg hade

1 allmänhet utgått med 20 % av förmånens belopp på grund av skadefall

som inträffat före den 1 januari 1941.

Ersättningstilläggen regleras i två författningar. Enligt förordningen den

2 juni 1950 om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete m. m. (nr 295; ändr. nr 251/1953), som

trädde i kraft den 1 juli 1950, utgives tillägg till sjukpenning eller livränta

som utgår enligt ÖL, YL och de i det föregående behandlade särskilda författningarna

— ävensom enligt grunderna i någon av dessa författningar —

med undantag dock av 1918 års förordning om fiskar försäkring.

Ersättningstilläggen är för skadade under 67 år differentierade på sådant

sätt, att den procentsats, efter vilken tillägget utgår, blir högre ju längre

tillbaka i tiden olycksfallet ligger och ju svårare invaliditeten är. Gränsdragningen

mellan de olika tidsperioderna har- därvid i princip skett så,

att alla, som fått sina ersättningar bestämda efter samma regler, hänföres

till en och samma ersättningsgrupp. Undantagna är som regel livräntor,

som grundas på frivillig försäkring, ävensom invalidlivräntor till personer,

vilkas arbetsförmåga blivit nedsatt med mindre än 30 procent.

1950 års förordning omfattade till en början endast skadefall, som inträffat

senast år 1948. Genom ändring vid 1953 års riksdag gjordes förordningen

tillämplig också på invaliditetsfall från åren 1949 och 1950, vilka

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 156

medfört nedsättning av den skadades arbetsförmåga med mer än 50 procent.

Samtidigt vidtogs — i avvaktan på en mera definitiv lösning av kompensationsspörsmålen

— provisoriska förbättringar av ersättningstilläggen

vilka avsåg att lämna viss kompensation — större vid högre invaliditetsgrader

— för den levnadskostnadsstegring som ägt rum från förordningens

antagande t. o. m. september 1952. Även denna förhöjning bekostades av

statsmedel. Ersättningstillägget får inte leda till att sjukpenningen eller

livräntan jämte tillägget överstiger maximibeloppet av motsvarande ersättning

enligt ÖL i dess senaste lydelse.

Ersättningstilläggen för skadad och för efterlevande make under 67 år

utges enligt följande tabell.

Tid varunder skadan inträffat

Procentuellt tillägg då arbetsförmå- gan är nedsatt med

Procentuellt

tillägg å make-

över 75 %

över 50 men

högst 75 %

30-50 %

150

100

70

70

1/1 1920 31/12 1926 .................

125

90

55

55

1/1 1927 31/12 1941 .................

100

65

45

45

1/1 1942 30/6 1946 .................

75

55

35

35

1/7 1946 31/12 1948 .................

60

40

20

30

1/1 1949—31/12 1950 .................

25

20

Sedan ersättningstagaren uppnått 67 års ålder och således blivit berättigad

till allmän ålderspension, utges ersättningstillägg endast i vissa äldre

skadefall, där dyrtidstillägg tidigare utgått. Ersättningstilläggen är i dessa

fall genomgående 20 procent. Å föräldra- och barnlivräntor utgår tillägg endast

i motsvarande äldre skadefall — före den 1 januari 1941 — och utgör

tillägget 20 procent.

I följande tabell1 har sammanställts vissa uppgifter om arbetsförtjänst

och livränta enligt ÖL under tiden 1918—1954 med och utan ersättningstillägg.

De i kolumn e av tabellen redovisade medelarbetsförtjänsterna har

av riksförsäkringsanstalten framräknats ur yrkesskadestatistiken och avser

medeltal årsvis för de årsförtjänster som enligt 9 § ÖL har utgjort beräkningsunderlag

för livräntorna till manliga invalider. Beloppen i kolumn f

har avrundats till hela krontal, varefter beloppen i kolumn g uträknats å

nämnda avrundade belopp.

Genom förordningen den 2 juni 1950 om tillägg av statsmedel å vissa livräntor

enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild

för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall (nr

296; ändr. nr 252/1953) har även livräntorna enligt den senast gällande fiskarförsäkringsförordningen

höjts med ersättningstillägg av statsmedel. Till

1 Se tabellen överst å nästa sida.

‘2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 156

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

Olycks-

fallsår

Maximum för

årliga arbets- förtjänstens

beräkning en- ligt ÖL

Maximal livränta1 för

helinvalid

Medeltal av

manliga inva- liders beräk- nade årsför- tjänster

Livränta1 för helinvalid

med i kol. e angiven

medelarbetsförtjänst

enligt ÖL

inkl. ersätt- ningstillägg

enligt ÖL

inkl. ersätt- ningstiilägg

a

b

C

d

e

f

g

1918

1800

1200

3000

1582

1055

2 638

1919

1800

1200

3 000

1651

1101

2 753

1920

2 400

1600

3 600

2100

1400

3150

1921

2 400

1600

3 600

2 094

1396

3141

1922

2 400

1600

3 600

1895

1263

2 842

1923

2 400

1600

3 600

1805

1203

2 707

1924

2 400

1600

3 600

1804

1203

2 707

1925

2 400

1600

3 600

1773

1182

2 660

1926

2 400

1600

3 600

1799

1199

2 698

1927

3 000

2000

4 000

1943

1295

2 590

1928

3 000

2000

4 000

1950

1300

2 600

1929

3 000

2 000

4 000

1941

1294

2 588

1930

3 000

2000

4 000

1997

1331

2 662

1931

3 000

2 000

4 000

1965

1310

2 620

1932

3 000

2 000

4 000

1857

1238

2 476

1933

3 000

2 000

4000

1776

1184

2 368

1934

3 000

2 000

4 000

1821

1214

2 428

1935

3000

2000

4 000

1854

1236

2 472

1936

3 000

2 000

4 000

1929

1286

2 572

1937

3 000

2 000

4 000

2 010

1340

2 680

1938

3 000

2000

4 000

2 090

1393

2 786

1939

3 000

2 000

4 000

2174

1449

2 898

1940

3000

2 000

4 000

2 247

1498

2 996

1941

3 000

2 000

4 000

2 302

1535

3070

1942

3 900

2 600

4 550

2 725

1817

3180

1943

3 900

2 600

4 550

2 917

1945

3 404

1944

3 900

2 600

4 550

3 044

2 029

3 551

1945

1QJC

3900

2 600

4 550

3179

2119

3 708

1/1—30/6

3 900

2 600

4 550

3 260

2173

3 803

1/7—31/12

4800

3 200

5120

3 770

2 513

4021

1947

4 800

3 200

5120

3 958

2 639

4 221

1948

4 800

3 200

5120

4183

2 789

4462

1949

7 200

6 600

6 600

5 242

4 805

6 006

1950

7 200

6 600

6 600

5 388

4 939

6174

1951

7200

6 600

6 600

5 869

5 379

(5 379)

1952

7 200

6 600

6 600

1953

7 200

6 600

6 600

1954

7 200

6 600

6 600

1 Utom vårdbidrag (hjälplöshetstillägg).

skadade och änkor under 67 år utgår tilläggen — efter ändringar år 1953 —

enligt följande tabell.

Tid varunder olycksfallet inträffat

Procentuellt tillägg då arbetsförmå- gan är nedsatt med

Procentuellt

tillägg å make- livränta

över 75 %

över 50 men

högst 75 %

30—50 *

före 1/7 1942 .......................

85

65

35

50

1/7 1942—31/12 1948 .................

60

40

20

30

1/1 1949—31/12 1950 .................

25

20

—

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 156

Den i tabellen gjorda periodindelningen sammanhänger med att antalet

försäkringsklasser utökades år 1942 och att livräntegrunderna ändrades

fr. o. m. år 1949. Nu gällande maximibelopp för nya fall får ej överskridas.

I vissa äldre fall — sådana som inträffat före den 1 juli 1942 — utgår ett

mot tidigare dyrtidstillägg svarande tillägg å 20 procent till invalid över

67 år med en invaliditetsgrad av minst 30 procent, till änkor över 67 år och

till andra efterlevande.

Det är att märka, att ersättningstillägget beräknas ej blott på grundlivräntan

utan även på sådan förhöjning därav, som för olycksfall förorsakade

av krigsåtgärd ägt rum enligt den förut omnämnda kungörelsen den

30 april 1942 (nr 218).

I detta sammanhang må slutligen erinras om de särskilda ersättningar,

som riksförsäkringsanstalten enligt av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifter

har att utge av statsmedel till arbetare, som på grund av silikos (stendammlunga)

blivit oförmögna till arbete eller övergått till annan sysselsättning

och därigenom lidit inkomstminskning. Dessa ersättningar utgår med högst

700 kronor om året. Dock gäller den maximeringsregeln, att ersättningen ej

får utges med så högt belopp, att den sjukes totala inkomst (arbetsförtjänst

-f- ev. livränta -j- silikosersättningen) kommer att överstiga maximibeloppet

för livränta enligt ÖL, 6 600 kronor för år. Genom beslut år 1952 bestämde

statsmakterna, att den sjukes arbetsförtjänst vid beräkningen av

hans totala inkomst skulle reduceras med 25 %, och år 1953 bestämdes, att

de silikosskadade, som uppbar tillfällig ersättning för första halvåret 1952,

fortsättningsvis under en övergångstid skulle få tillgodonjuta samma förmån,

varefter vid 1954 års riksdag bestämdes, att den dittills tillämpade

ordningen skulle gälla även under budgetåret 1954/55.

Riksförsäkringsanstaltens förslag

Riksförsäkringsanstalten erinrar inledningsvis om de riktlinjer för en

indexreglering inom yrkesskadeförsäkringen, som anstalten dragit upp år

1953 och som jämte remissyttranden redovisats i propositionen nr 147/1953.

Anstalten förklarar sig vidhålla sin uppfattning att man på ett effektivare

sätt än hittills bör sörja för att livräntorna även på längre sikt utgör skälig

kompensation för de av skadorna förorsakade inkomstbortfallen. Lyftningen

av maximiersättningarna genom YFL medförde dock, att behovet av rörliga

tillägg på livräntorna nu inte framträdde lika starkt som tidigare. Därtill

komme, att motsvarande problem inom pensionsförsäkringens område —

nämligen frågan om en automatisk anpassning av pensionsförmånerna efter

den allmänna inkomstutvecklingen — f. n. prövades av den utredning som

hade att utarbeta slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring, övervägande

skäl talade därför för att frågan om indexreglering av livräntor enligt

YFL finge anstå tills nämnda utredningsförslag förelåge.

Emellertid har riksförsäkringsanstalten utarbetat ett förslag till omreglering

av äldre ersättningar, nämligen sådana som utgår på grund av obligatorisk

försäkring enligt ÖL och YL för andra fall iin skada i arbete för statens

räkning. Förslaget syftar till att ersättningsnivåerna i skälig mån skall

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

äripässas efter löneutvecklingen, sådan denna har kommit till uttryck i de

förutnämnda, av riksförsäkringsanstalten framräknade medelarbetsför tjänsterna

för invalider.1 Viss hänsyn har därjämte tagits till den höjning av livräntornas

storlek i förhållande till den skadades arbetsförtjänst, som genom

ändring i ÖL år 1948 skedde för svårare skadefall, vilka inträffade

efter detta år. På grundval härav föreslås, att livräntor till följd av skadefall,

som inträffat under åren 1918—1950 och medfört nedsättning av arbetsförmågen

med minst 30 procent, omräknas efter en tabell vilken för de

olika invaliditetsgraderna anger livräntans årsbelopp för varje hundratal

kronor av den skadades enligt 9 § ÖL beräknade årliga arbetsförtjänst.

Tabellen upptar fyra kolumner med olika belopp för fall från tidsperioderna

1918—1936, 1937—1941, januari 1942—juni 1946 och juli 1946—december

1950, vilka belopp har framkommit främst efter lyftning av medelarbetsförtjänsterna

under varje period till 6 000 kronor. För helinvalider från de

olika perioderna innebär förslaget uppräkningar av de ursprungliga livräntorna

med följande procenttal, nämligen 245, 200, 132,5 resp. 87,5 (beträffande

1949 och 1950 36,4). En del modifikationer föreslås dock för

vissa livräntor, som omfattas av tabellen, och särskilda regler förordas bl. a.

för äldre skadefall där arbetsförmågan nedsatts med 20 men ej 30 procent.

Beträffande omreglering av makelivräntor skall enligt förslaget samma beräkningsgrunder

användas som för livräntor vid 40 procents invaliditet. Omregleringsbestämmelserna

avser endast ersättningar för tid innan ersättningstagaren

fyllt 67 år.

Årskostnaden för ersättningshöjningarna beräknas till drygt 8 milj. kronor.

Beträffande finansieringen anser riksförsäkringsanstalten (majoriteten)

i princip, att kostnaderna bör bäras av försäkringstagarna, d. v. s. arbetsgivarna.

En minoritet inom anstalten, bestående av fyra ledamöter, anser

av principiella skäl, att kostnaderna för ersättningsförbättringarna liksom

för hittillsvarande ersättningstillägg bör helt bestridas av statsmedel.

Med hänsyn till att staten påtagit sig kostnaderna för de nuvarande ersättningstilläggen,

vilka i vad de angår tillägg till ersättningar enligt ÖL och

YL utgör ca 4 milj. kronor årligen, finner anstalten (majoriteten) det emellertid

rimligt, att kostnaderna för den föreslagna omregleringen bestrides

av staten och försäkringen med hälften vardera.

Departementspromemorian

Såsom inledningsvis anförts har riksförsäkringsanstaltens förslag överarbetats

inom socialdepartementet, varefter en promemoria upprättats i ämnet.

I promemorian konstateras till en början, att tre olika spörsmål föreligger

till bedömning, nämligen dels frågan om att göra det i YFL fastställda

maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning (och därmed

maximibeloppet för ersättningsunderlaget för invaliditetsersättningar) variabelt

med ändringar i levnadskostnads- eller lönenivån, dels frågan om

att införa ett system med rörliga tillägg till livräntor enligt nämnda lag och

1 Se på sid. 11 intagen tabell, kolumn e.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 156

dels frågan om en uppräkning av livräntor enligt den äldre olycksfallsförsäkringslagstiftningen.

De båda förstnämnda frågorna hade, framhålles det,

så intimt samband med varandra, att de borde lösas i ett sammanhang. Den

sistnämnda frågan hade visserligen ett nära samband med de båda övriga,

men intet hinder syntes föreligga att — såsom hittills — tills vidare lösa den

ensam.

Beträffande de båda förstnämnda frågorna, som sålunda avser en indexreglering

inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen,

uttalas i promemorian.

Enligt ÖL utgör maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning

7 200 kr. I YFL har beloppet höjts till 15 000 kr., vilket belopp såsom

ersättningsunderlag för framför allt invaliditetsersättningarna enligt särskilda

regler reduceras till 12 000 kr. Beloppet 15 000 kr. har valts med hänsyn

till att enligt de för den nya samordnade sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen

fastställda sjukpenningskalorna med gemensam klassindelning

den högsta sjukpenningklassen omfattar försäkrade med arbetsförtjänster

om minst 14 000 kr. om året. Göres maximibeloppet inom yrkesskadeförsäkringen

rörligt, bör följaktligen även sjukförsäkringens sjukpenningskala

anpassas härefter. Det rör sig alltså om ett vittomfattande problem. Ett betydande

utrymme för rörliga tillägg å livräntor enligt ÖL och även för vissa

tillägg å livräntor enligt YFL torde emellertid finnas under det tak, som

bildas av de i YFL fastställda maximibeloppen. Enligt vad föredragande departementschefen

anförde i yrkesskadepropositionen (nr 60/1954 s. 136)

syntes i rådande läge efter maximibeloppets höjning till 15 000 kr. något

behov av en automatisk indexreglering inom yrkesskadeförsäkringen knappast

föreligga.

Sedan departementschefens uttalande gjordes har, framhålles vidare i

promemorian, inte inträffat några omständigheter som motiverar en annan

bedömning. Biksförsäkringsanstalten hade inte heller ansett sig böra framlägga

något förslag till lagstiftning om sådan indexreglering av maximigräns

eller livräntor enligt YFL. På grund av vad sålunda anförts förordas, att

med ifrågavarande spörsmål får anstå tills vidare.

Härefter behandlas i promemorian frågan om uppräkning av äldre

livräntor, d. v. s. livräntor enligt den lagstiftning, som den 1 januari

1955 avlösts av YFL. I likhet med vad riksförsäkringsanstalten gjort i

sitt i det föregående berörda förslag upptages endast frågan om omreglering

av ersättning på grund av obligatorisk försäkring enligt ÖL och YL för

andra fall än skada i arbete för statens räkning.

1 promemorian anföres, att nära nog allmän enighet torde råda om det

motiverade i att yrkesskadade får en sådan ersättning för den genom den

reducerade eller förlorade arbetsförmågan minskade eller bortfallna arbetsförtjänsten,

att den framstår såsom rimlig även vid ändrade ekonomiska förhållanden

för arbetstagarna i övrigt. Beträffande metoden för o mreglering

av äldre livräntor uttalas, att det inte kan anses lämpligt

att söka åstadkomma en önskvärd uppräkning genom att — såsom skedde

år 1953 — öka procenttalen för tilläggen enligt 1950 års förordning om

ersättningstillägg. Procenttalen för tilläggen skulle nämligen få höjas så

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

betydligt, att differenserna mellan fall vid gränserna bleve alltför stora. Årsgruppsindelningen

korresponderade vidare mycket illa med de aktuella arbetsförtjänsterna,

vilket skulle leda till mycket ojämna resultat av procenttilläggen.

En ny metod borde därför sökas.

Yrkesskadelivräntornas funktion är, framhålles det, att utgöra skälig

kompensation för förlorad arbetsförtjänst till följd av skadan. Teoretiskt

skulle det därför vara riktigast att utmäta ersättningen i förhållande till

den inkomstminskning, som skadan faktiskt visade sig ha medfört för vederbörande

skadade under olika tider. Ett sådant system vore emellertid inte

möjligt att genomföra i praktiken. Vad som utgör »skälig kompensation»

borde emellertid i möjlig mån ses i relation till vad arbetstagarna inom den

skadades yrke vid envar tid efter olycksfallet kunde förskaffa sig i arbetsförtjänst.

Man borde fråga sig, vilken ersättning vederbörande skulle ha

fått, om skadan ådragits nu i stället för vid den tidigare tidpunkten. Någon

fullständig individuell rättvisa kunde naturligtvis inte åstadkommas. Det

måste emellertid vara fullt rimligt och i överensstämmelse med försäkringens

syfte, att alla invalider i medelarbetsförtjänstläge vid samma invaliditet

finge samma livränta oberoende av när skadan inträffat. Det faktiska medelarbetsförtjänstläge

som rått under vart och ett av tidigare år kunde

lämpligen bestämmas med ledning av de i riksförsäkringsanstaltens yrkesskadestatistik

årligen framräknade medelbeloppen av invalidernas enligt 9 §

ÖL fastställda arbetsförtjänster. Livräntans storlek skulle fastställas med

hänsyn till vad som utginge vid skadefall, som inträffat under senare tid.

Det enklaste vore givetvis, att alla med samma invaliditet finge samma livränta.

Detta skulle emellertid direkt strida mot de ersättningsprinciper på

vilka såväl ÖL som YFL och sjukförsäkringslagen byggde. De invalider, vilkas

årliga arbetsförtjänst låg över resp. under medelarbetsförtjänsten, borde

i stället få livränta efter proportionellt högre resp. lägre belopp än livräntetagare

med medelarbetsförtjänsten.

Vid godkännande av det anförda — heter det vidare i promemorian —

borde statsmakterna fastställa den »önskade medelarbetsförtjänsten», d. v. s.

den arbetsförtjänst i förhållande till vilken äldre livräntor skall omregleras.

Beträffande den ersättningsnivå, som sålunda skulle fastställas,

framhålles, att viss försiktighet borde iakttagas vid bestämmandet av den

önskade medelarbetsförtjänsten bl. a. med hänsyn till kostnaderna och möjligheten

att på ett senare stadium åstadkomma en närmare samordning med

folkpensioneringen. Härom anföres vidare.

Medelarbetsförtjänsten för invalider genom yrkesskada under ett vart av

åren 1952, 1953 och 1954 föreligger inte uträknad och kan i vart fall beträffande

år 1954 inte beräknas ännu på länge. Av tillgängligt material framgår

emellertid att maximibeloppet 7 200 kr. fått en allt större betydelse som

gräns. Denna gräns höjes kraftigt genom YFL. Det är uppenbart, att livräntorna

i anledning av skador under de senaste åren i åtskilliga fall skulle

ha blivit avsevärt högre om YFL:s regler gällt. En individuell omprövning

med tillämpning av YFL:s regler torde dock redan av praktiska skäl vara

utesluten. En viss höjning av livräntor enligt ÖL på grund av skador även

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

under de senaste åren synes emellertid motiverad. Denna synes lämpligen

kunna åstadkommas genom att medelarbetsförtjänsterna fastställas så, att

taket 7 200 kr. höjes med 10 procent.

På grund av vad sålunda anförts föreslås, att den faktiska medelarbetsförtjänsten

för åren 1952—1954 presumeras utgöra 6 000 kr. och att som

önskad medelarbetsförtjänst för skador under åren 1918—1954 fastställes

6 600 kr. Vid ändrade ekonomiska förhållanden i framtiden kunde ersättningsnivån

i dessa fall förskjutas genom en ändring av beloppet 6 600 kr. i

stället för genom ändring av ett stort antal procenttal såsom vid 1953 års

ändring av 1950 års förordning. De faktiska medelarbetsförtjänsterna under

åren 1918—1951 föreslås fastställda till de av riksförsäkringsanstalten för

dessa år framräknade medelarbetsförtjänsterna för invalider1, jämkade uppåt

till närmaste hundratal kronor. De individuella faktiska arbetsförtjänsterna

skall först jämkas uppåt på samma sätt och därefter omräknas i proportion

till medelarbetsförtjänsten. Reglernas verkningar belyses genom några

exempel på skadefall från år 1918 (då medelarbetsförtjänsten för invaliderna

utgjorde 1 582 kronor). Om den skadades egen arbetsförtjänst var

1 582 kronor, höjes detta belopp till 6 600 kronor; om hans arbetsförtjänst

kronor; om arbetsförtjänsten var exempelvis 1 790 kronor, höjes den till

/I 800 X 6 600 V ? 425 kronor.

\ 1600 J

Då de föreslagna reglerna i vissa äldre fall skulle kunna medföra en uppräkning

av arbetsförtjänsten, som överstiger den högsta som kan komma

i fråga för fall från senare år, föreslås en maximeringsregel av innebörd att

den årliga arbetsförtjänsten inte får räknas upp till högre belopp än

11200 x 6 600 \ ? 920 kronor.

\ 6 000 /

För att det uppställda syftet med omregleringen skall vinnas bör, anföres

vidare i promemorian, YFL:s regler om kompensationsgradens storlek

för invalider och om ersättningsunderlag appliceras på den uppräknade

årliga arbetsförtjänsten (innebärande bl. a. tillämpning av den s. k. 11/12- regeln på skadefall med högre invaliditetsgrader från tiden före 1949, vilka

genom livräntan fått 2/3 kompensation). Vissa undantag syntes dock böra

komma ifråga härvidlag. Frågan gällde främst undantagande av vissa åldersgrupper

och vissa lägre invaliditeter från omregleringen. Sådana begränsningar

vore av synnerligen stor betydelse ur kostnadssynpunkt.

I fråga om uppställande av en övre åldersgräns för rätt till förhöjd

ersättning anföres.

Att ersättnings tilläggen hittills förbehållits ersättningstagare under 67

år (frånsett vissa övergångsvis kvarstående dyrtidstillägg) sammanhänger

med att invalidlivräntorna numera utgå efter olika grunder före och efter

67 års ålder. Enligt de fr. o. m. år 1949 gällande bestämmelserna i ÖL ned
1

Sc på skl. 11 intagen tabell, kolumn e.

var exempelvis 1 360 kronor höjes detta belopp till

1 400 X 6 600

5 775

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

sättes exempelvis livräntan till helinvalid vid 67 års ålder från 11/12 till 2/3

av den årliga arbetsförtjänsten. Enligt YFL komma samtliga invalidlivräntor

att nedsättas med 1/4 vid 67 års ålder, och samma nedsättning har införts

i fråga om makelivräntor in. in.

Det framhålles, att tillräckliga skäl inte synes föreligga att låta den föreslagna

omregleringen gälla även för tid efter det rätten till allmän ålderspension

inträtt. Därför förordas, att den för ersättningstilläggen gällande

67-årsgränsen bibehålies. Dock syntes den nuvarande regeln om 20 procents

dyrtidstillägg i skadefall, som inträffat före år 1941, böra kvarstå.

Vidare diskuteras, huruvida omregleringen bör omfatta livräntetagare

med lägre invaliditetsgrad än 30 procent. Den nuvarande

gränsen ginge vid 30 procent; i fyra femtedelar av invaliditetsfallen enligt

ÖL vore den först bestämda invaliditetsgraden lägre än 30 procent och i

över hälften av fallen lägre än 20 procent. Den ekonomiska invaliditeten

vid de lägre invaliditetsgraderna låge enligt verkställda utredningar genomsnittligt

långt under den beräknade. I fortsättningen anföres.

Vid en på sin tid verkställd undersökning beträffande fall från åren 1943

—1944 hade ingen som helst ekonomisk invaliditet framkommit för 3/4

av fallen med 10—14 procents beräknad invaliditet, nära 2/3 av fallen med

15—18 procents invaliditet, nära 6/10 av fallen med 20—25 procents invaliditet

och åtskilliga fall med högre beräknad invaliditet.

Starka skäl tala sålunda för bibehållande av 30-procentsgränsen. Att tilllämpa

uppräkningen av årliga arbetsförtjänsten samt YFL:s regler om

kompensationsgraden å alla invaliditetsgrader framstår även som helt omotiverat.

Däremot synes en kompromiss väl kunna övervägas. Dennas syfte

skulle vara att minska den stora skillnad i ersättningen mellan den lägsta

invaliditetsgrad, som omfattas av omregleringen, och den närmast därunder

använda.

En rimlig kompromiss synes vara — anföres vidare — att gränsen flyttas

från 30 till 20 procent men att för fallen under 30 procent tillämpas den

s. k. 11/12-regeln i stället för den s. k. 2/3-regeln; den enligt ÖL — efter

lagändring år 1948 — och enligt YFL för invaliditetsgrader om minst 30

procent tillämpade 11/12-regeln gåve nämligen vid invaliditetsgrader under

25 procent en lägre kompensation än den där eljest gällande 2/3-regeln.

Beträffande efterlevandelivräntor föreslås, att makelivräntorna

omregleras genom uppräkning av arbetsförtjänsten i förut angiven utsträckning

och att YFL:s regel om kompensationsgradens storlek tillämpas

(1/3 av arbetsförtjänsten). Till andra efterlevande än make, nämligen föräldrar

och barn, lämnades nu ersättningstillägg — med 20 procent — endast

om skadan inträffat före den 1 januari 1941. I fråga om föräldrar framhålles,

att — framför allt med hänsyn till folkpensioneringen — anledning till

en förmånligare omräkning torde saknas. Oförändrad regel föreslås därför

för deras del. Beträffande barnen syntes det däremot ligga närmast till hands

att i nu förevarande hänseende jämställa dem med make (varigenom livräntan

i regel skulle utgöra 1/6 av den uppräknade arbetsförtjänsten). I

promemorian föreslås, att så sker.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 156

De i promemorian framförda förslagen leder till att helinvalider i medelarbetsförtjänstläget

får en livränta före 67 år av 6 050 kronor oberoende av

när skadan inträffat; till änka efter skadad med en årsinkomst motsvarande

medelarbetsförtjänsten skulle utgå 2 200 kronor och till barn 1 100

kronor.

Beträffande den som erhåller sjukpenning enligt ÖL föreslås, att

sjukpenning jämte eventuellt barntillägg skall utgå enligt YFL:s bestämmelser,

sedan arbetsförtjänsten uppräknats på det sätt som föreslagits för

beräkning av livränta.

Kostnaderna för den föreslagna omregleringen uppskattas i promemorian

preliminärt — i avvaktan på en från riksförsäkringsanslalten infordrad

kostnadsberäkning — till omkring 15 milj. kronor.

Beträffande finansieringen av de av omregleringen av grundersättningarna

föranledda kostnaderna erinras till en början om de motiv,

som riksförsäkringsanstalten framförde år 1953 för att en indexreglering

av livräntor efter allmänna lönenivån borde finansieras av försäkringen.

Riksförsäkringsanstalten anknöt därvid till den tidigare förda diskussionen

om finansieringen av dyrtids- och ersättningstilläggen och anförde i huvudsak

följande.

Inte blott själva livräntorna till yrkesskadade utan även sådana dyrtidstillägg,

som kunde bestämmas därå, avsåge att utgöra viss kompensation för

bortfall genom skadorna av avlöning med eventuellt dyrtidstillägg. Intet avgörande

skäl funnes att för dyrtidstillägg å livräntor genombryta principen

om att förmåner inom yrkesskadeförsäkringen bestridas av densamma. Detta

gällde också beträffande ersättningstilläggen. Men för dessa tillkomme,

att de vore föranledda dels av vidtagna förbättringar i ersättningsgrunderna

för nya fall, dels ock av jämväl sådana förskjutningar i allmänna lönenivån,

som berodde på andra omständigheter än levnadskostnadsstegringen. Inom

yrkesskadeförsäkringen tillämpades det försäkringssystemet, att ett visst års

försäkringstagare skulle för det året påföras avgifter till så stort belopp, att

härigenom full täckning erhölles för kostnaderna för under året inträffade

skadefall, inberäknat kapitalvärden för livräntor. Det hade gjorts gällande,

att det därför vore principiellt oriktigt, att framdeles tillkommande försäkringstagare

finge deltaga i kostnaderna för dyrtids- eller ersättningstillägg

i dessa skadefall, samt att med hänsyn härtill sistberörda kostnader borde

åvila statsverket. Riksförsäkringsanstalten hyste emellertid den uppfattningen,

att arbetsgivarna i sin egenskap av försäkringens bärare vore att

betrakta som en kollektiv enhet och att följaktligen växlingarna i arbetsgivurbeståndet

ej rimligen måste få den verkan, att kostnaderna för de yrkesskadade

lagligen tillerkända tillägg å förut bestämda livräntor skulle

överföras från försäkringen till staten. De framförda synpunkterna på frågan

om bestridande av kostnaderna för dyrtids- och ersättningstillägg å livräntor

till yrkesskadade ägde enligt anstaltens mening full och kanske ännu

mera framträdande giltighet vid eu indexreglering av dylika livräntor efter

allmänna lönenivån.

I anslutning härtill anförcs i promemorian.

Riksförsäkringsanstältens i 1953 års förslag framförda motiv för en av

försäkringen finansierad indexreglcring av livräntor efter allmänna lönenivån

synes ha än större styrka i fråga om den bär förordade omregleringen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

Med den ovan anförda argumenteringen för och föreslagna utformningen av

omregleringen synes vidare bäst rimma en finansiering via försäkringen.

Att de hittillsvarande såsom provisoriska betraktade dyrtidstilläggen och

ersättningstilläggen bekostats med statsmedel kan icke anses utgöra avgörande

skäl för att staten skall svara även för den nu föreslagna mera definitiva

lösningen. Om livräntebeloppen från början varit indexreglerade, hade

väl tvekan inte kunnat råda därom, att även indextilläggen skulle finansierats

genom avgifter av arbetsgivarna/försäkringstagarna. Det måste då

bli frågan om varje års arbetsgivare som ett kollektiv. Redan av praktiska

skäl är det uteslutet att retroaktivt förhöja avgifterna för vederbörande skadades

arbetsgivare vid den tidpunkt då skadan inträffade. Dessa arbetsgivare

kanske inte ens längre finnas till. Såsom närmare kommer att utvecklas

i det följande böra varje års utgifter för de genom omregleringen av

grundersättningarna ökade kostnaderna täckas av avgifter för det året. Godkänner

man en indexreglering för nya fall med finansiering genom försäkringen,

innebär detta att den som blir arbetsgivare t. ex. år 1970 skall vara

med och bekosta indextillägg under år 1970 i anledning av skador t. ex. år

1956. Det kan då icke heller anses vara felaktigt att 1956 års arbetsgivare

skola stå kostnaderna för 1956 års utgifter för den ovan föreslagna uppräkningen

av livräntorna för skador t. ex. år 1940.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordas, att kostnaderna för

den i promemorian föreslagna omregleringen av livräntor enligt ÖL och YL

lägges på arbetsgivarna, d. v. s. de försäkringspliktiga enligt YFL. Eftersom

de som skadats i statens tjänst inte medtagits i det i promemorian framlagda

förslaget till omreglering, borde staten som arbetsgivare undantagas från

skyldigheten att deltaga i kostnaderna för denna omreglering. Staten borde

i gengäld själv stå kostnaderna för en motsvarande omreglering av ersättningarna

i anledning av skador i statens tjänst.

I fråga om ordningen för finansieringen erinras i promemorian om att försäkringstagarna

enligt det inom yrkesskadeförsäkringen tillämpade avgiftssystemet

varje år påföres avgifter, som beräknas täcka kostnaderna för de

under året inträffande skadefallen, inberäknat kapitalvärden för livräntor.

En finansiering av omregleringen inom försäkringens ram borde emellertid

lämpligen ordnas så, att kostnaderna för omregleringen årligen fördelades

på försäkringstagarna. Att låta varje försäkringsinrättning stå kostnaden

för omregleringen av de ersättningar, för vilka inrättningen hade att svara,

borde icke ifrågakomma. En sådan anordning skulle nämligen leda till att

inrättningar med ett förhållandevis stort livräntebestånd — sett i relation

till beståndet av försäkringar — skulle få belasta sina försäkringstagare

med större tilläggskostnader än övriga inrättningar. Det skulle då kunna bli

fördelaktigt för arbetsgivarna att söka sig till en inrättning med litet livräntebestånd.

Den lämpligaste anordningen för en finansiering av omregleringen

inom försäkringens ram torde därför vara att de på varje år belöpande

tilläggskostnaderna täcktes genom procentuella avgiftstillägg. Av praktiska

skäl borde tilläggen beräknas på sammanlagda beloppen av de i 38—

39 §§ YFL stadgade avgifterna. Avgiftstilläggen bleve sålunda proportionella

mot nämnda avgifter. Närmare föreskrifter om tilläggens beräkning borde

få meddelas av Kungl. Maj :t i administrativ ordning.

Omregleringen föreslås genomförd fr. o. m. den 1 januari 1956.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

27

Remissyttranden över departementspromemorian

över departementspromemorian har remissyttranden avgivits av statskontoret,

försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, försäkringsinspektionen,

pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, telestyrelsen, generalpoststyrelsen, domänstyrelsen,

Socialförsäkringsbolagens förening, Folksam, Svenska personalpensionskassan,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,

Handelns arbetsgivareorganisation, Landsorganisationen i

Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Svenska landskommunernas

förbund och Svenska stadsförbundet.

Den i promemorian intagna ståndpunkten att frågan om en indexreglering

inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen

bör anstå tills vidare har av det stora flertalet remissorgan lämnats

utan erinran. Försäkringsrådet, socialstyrelsen, domäns tyr elsen, TCO

och LO understryker dock, att frågan bör prövas ytterligare. Sistnämnda

organisation yttrar.

De skäl som riksförsäkringsanstalten 1953 anförde för ett indexsystem är

så vägande att frågan om inrättande av ett sådant system icke bör avföras

såsom inaktuell. De motiv som departementschefen 1954 anförde mot att

systemet utreddes — förtjänstmaximums höjning — kan visserligen just i

dagens läge accepteras i vad angår de nya skadefall, där ersättningarna kan

fastställas på grundval av den nya yrkesskadelagens regler, men de synes

icke äga giltighet i förevarande sammanhang, där de nya reglerna om maximum

icke är att tillämpa. Det är visserligen möjligt att vid ändrade ekonomiska

förhållanden i framtiden förskjuta ersättningsnivån i de äldre skadefallen

genom en ändring av den normerande (»önskade») medelarbetsförtjänsten,

men även dylika förskjutningar får karaktären av sådana tillfällighetsarrangemang,

som riksförsäkringsanstalten 1953 ansåg att man borde

söka komma bort ifrån och avlösa med ett fast indexsystem. LO får sålunda

hemställa att riksförsäkringsanstalten får i uppdrag att fullfölja utredningen

om automatisk indexreglering.

Behovet av en ytterligare —• mer eller mindre långtgående -— förbättring

av äldre livräntor har allmänt vitsordats i remissyttrandena.

Beträffande den allmänna inställningen i yttrandena

må nämnas, att en i allt väsentligt positiv hållning till de i promemorian

framförda förslagen rörande uppräkningen intagits av bl. a. statskontoret,

försäkringsrådet (majoriteten), pensionsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

telestyrelsen, generalpoststyrelsen, LO, TCO och Svenska

stadsförbundet.

Kritik i olika avseenden mot promemorian har framförts främst av

riksförsäkringsanstalten, Svenska arbetsgivareföreningen och Handelns arbetsgivareorganisation

samt av Socialförsäkringsbolagens förening med instämmande

av Svenska försäkringsbolags riksförbund.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

Försäkringsinspektionen har anlagt mera allmänna synpunkter på frågan

om uppräkning av yrkesskadelivräntorna. Inspektionen anför bl. a.

Det är att märka, att i flertalet andra fall icke gäller, att invalid- och efterlevelselivräntor

i efterhand blir justerade med hänsyn till sådana faktorer

som penningvärdesförändringarna eller höjningar i "realinkomstnivån. Och

det sociala behovet av sådana efterhandsjusteringar kan ofta vara detsamma

oberoende av om skadan vållats i arbetet eller ej. Det kan ur vissa synpunkter

te sig svårare att försvara, att skadeplatsens karaktär skall vara avgörande,

ju mer man genom säranordningar höjer standarden i fråga om de

ersättningar, som är hänförliga till en »skadeplatskategori» utan att göra

något motsvarande beträffande de ersättningar som utgår för skador tillhörande

andra kategorier. En anordning i enlighet med departementsförslaget

kan sålunda stimulera till krav på förbättringar för vissa andra kategorier.

Dess »prejudikatsbildande» verkan torde därför i längden knappast

inskränka sig därtill, att — vilket även det är betydelsefullt — ytterligare

justeringar i »gamla» livräntor tillhörande yrkesskadeförsäkringen kommer

att påfordras alltefter som realinkomstnivån stiger.

Det är visserligen sant, att yrkesskadeförsäkringen i viss mån intar en

särställning. Det gäller här en obligatorisk försäkring, för vilken samhället

tagit ett särskilt ansvar. En liknande ställning intar emellertid också en

annan obligatorisk försäkringsgren av stor och snabbt växande betydelse,

nämligen trafikförsäkringen. På detta område har dock hittills icke företagits

eller föreslagits någon justering av utgående livräntor ens efter penningvärdets

fall. Man torde emellertid få räkna med att nyss anförda resonemang

om den föreslagna anordningens »prejudikatsbildande» verkan efterhand

kan komma att åberopas i detta fall.----

Vad gäller trafikförsäkringen bör här tillfogas, att den relativa frekvensen

av »äldre» livräntor i detta fall ännu så länge säkerligen är vida lägre än

inom yrkesskadeförsäkringen. Härtill kommer, att vid bestämmande av livräntor

icke tillämpas sådana maximeringar, som förekommer inom yrkesskadeförsäkringen.

Rent kvantitativt synes sålunda behovet av motsvarande

anordningar på detta område åtminstone tills vidare vara märkbart mindre.

Det må till sist erinras om att redan nuvarande ordning och ännu mer riksförsäkringsanstaltens

förslag innebär ett godtagande av att säranordningar

får träffas speciellt inom yrkesskadeförsäkringen.

Den föreslagna metoden för o in regleringen har accepterats

i flertalet yttranden. Från några håll har dock riktats kritik häremot. Svenska

arbetsgivareföreningen yttrar.

Föreningen anser, att det ur principiell synpunkt med skäl kan ifrågasättas,

huruvida en person, som på grund av yrkesskada tvingats lämna

produktiv verksamhet, i och för sig bör bliva delaktig av den reala standardförbättring,

vartill han icke varit i stånd att direkt bidraga. Ur denna synpunkt

är det sålunda i hög grad tveksamt om uppräkningen av ifrågavarande

olycksfallsersättningar m. m. bör på sätt som i såväl departementspromemorian

som riksförsäkringsanstaltens utredning föreslagits, grundas

på medelarbetsförtjänster, framräknade på basis av de årsförtjänster, som

utgjort beräkningsunderlag för livräntorna. Lämpligare vore att enligt samma

principiella metod, som hittills kommit till användning, förbättra livräntetagarnas

ställning genom procentuell uppräkning av livräntornas belopp,

utan anknytning till begreppet »medelarbetsförtjänst».

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156

29

Skulle likväl ett system för omregleringen, grundat på medelarbetsförtjänsterna

enligt riksförsäkringsanstaltens statistik, närmare övervägas, avstyrker

dock föreningen bestämt, att departementspromemorians förslag lägges till

grund för lagstiftning. I jämförelse med promemorieförslaget syntes — fortsätter

föreningen — riksförsäkringsanstaltens omregleringsförslag avgjort

vara att föredraga, då detta innebure en socialt fullt tillfredsställande förbättring

av livräntorna och förefölle mindre komplicerat samt därtill vore

mindre kostnadskrävande.

Handelns arbetsgivareorganisation uttalar, att en skälig, ytterligare uppräkning

bör ske enligt samma principer som hittills.

Riksförsäkringsanstalten föredrar den av anstalten tidigare föreslagna tabellmetoden

framför det i promemorian förordade systemet, vilket betecknas

som svårbegripligt för den enskilde och administrativt i hög grad omständligt.

Det vore inte möjligt att med de ur yrkesskadestatistiken framräknade

medelarbetsförtjänsterna såsom rättesnöre åstadkomma någon fullständig

individuell rättvisa vid en omreglering av de äldre livräntorna. Löneutvecklingen

efter OL:s ikraftträdande hade varit mycket olika inom olika yrkesområden.

Vidare kunde det inte anses påkallat att komplicera omregleringen

genom att låta obetydliga ändringar i medelarbetsförtjänsten mellan olika

år inverka på ersättningsförbättringarnas relativa storlek i de olika fallen.

Socialförsäkringsbolagens förening yttrar bl. a.

De medelarbetsförtjänster, som framräknats på grundval av livräntematerialet,

representera starkt schematiska värden. Det kan då icke vara rikligt

att fastställa medelarbetsförtjänster för så korta perioder som de i departementsförslaget

angivna. Förslaget ger sken av rättvisa men medför

i praktiken i inånga fall orättvisa resultat. Iögonenfallande är den skillnad,

som där förekommer mellan medelarbetsförtjänsten för två på varandra följande

år i de fall då för det senare året höjning av lagens inkomstmaximum

inträtt. För livräntetagare med lika årlig arbetsförtjänst under sådana år

måste skillnaden mellan de omreglerade livräntorna te sig sakligt omotiverad.

Föreningen förordar därför den schematisering, som de av riksförsäkringsanstalten

föreslagna längre tidsperioderna innebär.

Socialstyrelsen har diskuterat möjligheterna att hämta medelarbetsförtjänsten

ur den officiella lönestatistiken, som i så fall måste särskilt bearbetas

för ändamålet. Styrelsen anför fortsättningsvis.

Denna metod kräver emellertid ett tidsödande arbete, och det är även osäkert

huruvida fullt tillförlitliga resultat kunna vinnas på denna väg. Med

hänsyn härtill vill styrelsen icke motsätta sig att den i departementspromemorian

föreslagna metoden lägges till grund för uppräkningen av de äldre

livräntorna. Emellertid bör frågan om medelarbetsförtjänsten för åren 1952

—1954 liksom problemet rörande medelarbetsförtjänsten vid lagens ikraftträdande

omprövas.

Folksam finner riksförsäkringsanstaltens system enklare och mera lättförståeligt

än det i promemorian föreslagna, varemot försäkringsinspektionen

(majoriteten) anför, att det senare inte kan anses särskilt svårfattligt

för allmänheten, eftersom principen alt ersättningarna inte skall variera

med skadeåret dock vore en enkel princip.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 156

Några remissorgan har förordat större restriktivitet vid fastställande av

ersättningsnivån.

Statskontoret anför bl. a.

Då ställning icke ansetts böra tagas vare sig till frågan, huruvida det

fastställda maximibeloppet för arbetsförtjänstens beräkning enligt 1954 års

yrkesskadeförsäkringslag bör göras variabelt, eller till spörsmålet om införande

av ett system med rörliga tillägg till livräntor enligt nämnda lag,

torde prejudicerande verkningar vid en framtida reglering av dessa förhållanden

kunna befaras uppkomma, därest i det närmaste full kompensation

medgives vid den här avsedda omregleringen. En proportionellt lika

stor uppräkning av såväl äldre som yngre livräntor lärer, såvitt statskontoret

kan finna, icke vara påkallad, då »äldre» livräntetagare -—- i allt fall

änkor och andra än helinvalider — torde ha haft möjligheter att bättre än

»yngre» livräntetagare anpassa försörjningen efter sin arbetsförmåga och

den erhållna gottgörelsen. Erinras må även att enligt kommunalskattelagen

den del av livräntan, som blir föremål för beskattning, är mindre ju äldre

livräntetagaren är. Det synes icke heller vara önskvärt, att uppräkningen

av livräntorna skall medföra en alltför stor skillnad mellan vad som skall

utgå till ersättningstagaren före och efter 67 års ålder, framför allt icke för

dem, som vid omregleringens ikraftträdande endast ha några år kvar till

denna ålder.

Ämbetsverket föreslår, att det belopp — 6 600 kronor — till vilket medelarbetsförtjänsterna

skall höjas, differentieras så, att detta belopp bestämmes

till förslagsvis 5 000 kronor för uppräkning av livräntor på grund

av skada under åren 1918—1941, 6 000 kronor under åren 1942—1950 och

6 600 kronor under åren 1951—1954.

Riksförsäkringsanstalten anser av skäl, som delvis sammanfaller med de

av statskontoret anförda, att omregleringen inte bör drivas så långt som i

promemorian föreslagits. Anstalten har såsom ett alternativ till sin förut

föreslagna omregleringstabell utarbetat en ny tabell, där ytterligare förbättringar

införts vid högre grader av partiell invaliditet.

Även Svenska landskommunernas förbund och försäkringsinspektionen

anser viss försiktighet motiverad vid ersättningsnivåns bestämmande. Inspektionen

påpekar också, att ett förverkligande av det föreliggande promemorieförslaget

måste förutsätta, att även beskattningsreglerna ändras. På

grund av de speciella och efter förmånstagarnas ålder stigande skattelättnader

som nu utginge skulle resultatet eljest bli, att äldre ersättningstagare

kunde få högre nettoinkomst än yngre.

Beträffande den föreslagna åldersgränsen för ersättningstagare

som skall omfattas av omregleringen yttrar LO.

Omregleringen är begränsad att gälla intill dess den skadade fyller 67 år.

Beaktar man den avsevärda standardförbättring förslaget betyder — en

75 %-livränta för en 1918 skadad höjes exempelvis från 1 600 till 4 400 kr.

anser EO att undantaget för åldersgruppen över 67 år bör omprövas.

Det bör i första hand övervägas att generellt tillämpa samma regel som enligt

yrkesskadelagen gäller för grundlivränta och som innebär att denna

fr. o. m. 67 års ålder nedsättes med 1/4. I varje fall bör en sådan regel ges

tillämpning på de svårare invaliditetsfallen, t. ex. 50—100 %.

Liknande synpunkter anföres av TCO.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

Förslaget att även livräntor som utgår vid lägre invaliditetsgrad

än 30 procent skall uppräknas — såframt invaliditeten utgör minst

20 procent — har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i drygt hälften av

remissyttrandena.

Statskontoret, riksförsäkringsanstalten, försäkringsinspektionen, järnvägsstyrelsen,

Socialförsäkringsbolagens förening, Folksam, Svenska arbetsgivavareföreningen

och Handelns arbetsgivareorganisation avstyrker emellertid

promemorieförslaget i denna del under hänvisning till att en medicinsk invaliditet

av ifrågavarande storlek inte brukar medföra större ekonomisk

invaliditet.

Pensionsstyrelsen, som likaledes avstyrker förslaget, pekar dessutom på

det betydligt ökade administrativa arbete som dess genomförande skulle

föranleda även för folkpensioneringens del genom omprövning i viss omfattning

av folkpensioner. Styrelsen framhåller även, att den omständigheten,

att äldre livräntetagare med 20—29 % invaliditet erhåller livsvariga livräntor,

låt vara med lägre årsbelopp än som utgår enligt yrkesskadeförsäkringslagen,

ur vissa synpunkter i och för sig framstår som skälig ersättning,

särskilt vid jämförelse med vad som gäller i våra nordiska grannländer,

där ersättningen vid lägre invaliditetsgrader i regel utgår i form av ett engångsbelopp.

Vad beträffar efterlevandeli v räntorna ifrågasätter LO om

det finns skäl att från omregleringen undantaga livräntor till föräldrar. Så

restriktivt som hitintills reglerna om dylik livränta tillämpats — både i

fråga om själva rätten till ersättning och i fråga om dennas belopp — syntes

det inte rimligt att uppställa detta, från finansieringssynpunkt skäligen betydelselösa

undantag.

De i promemorian föreslagna reglerna för omreglering av sjukpenning

har allmänt godtagits i remissyttrandena.

Förslaget att finansieringen av livränteförbättringarna skall åvila

försäkringstagarna — d. v. s. arbetsgivarna — har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av flertalet remissorgan, däribland statskontoret, försäkringsrådet

(majoriteten), pensionsstyrelsen och Svenska stadsförbundet. Riksförsäkringsanstalten

(majoriteten) konstaterar, att promemorieförslaget står i

överensstämmelse med anstaltens tidigare uttryckta principiella ståndpunkt.

LO finner inte, att några avgörande skäl kan anföras mot att kompensationen

bestrides av försäkringens bärare såsom en kollektiv enhet.

Arbetsmarknadsstyrelsen och försäkringsinspektionen (majoriteten) avstår

från att ta ställning till finansieringsfrågan. Den senare yttrar — efter att

ha anfört olika skäl som anses tala för eller emot en finansiering försäkringsvägen

— att ett beslut att förverkliga den föreslagna finansieringsformen

skulle ha den innebörden, att man pålade folket en skatt (motsvarande

mindre än en tiondels procent av lönesumman), för vars indrivande

försäkringsanstalterna användes som uppbördsverk — låt vara med

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

den formella avvikelsen, att de ifrågavarande medlen ej passerade statsbudgeten.

Bleve förslaget i denna del realiserat, vore det ur klarhetssynpunkt

angeläget att anordningens karaktär av löneskatt, som i princip

icke tillhörde försäkringssammanhanget, komme till tydligt uttryck i den

slutliga motiveringen.

I en del remissyttranden yrkas, att kostnaderna för omregleringen skall

bestridas av statsmedel.

Socialstyrelsen (majoriteten) anför som skäl härför, att det skulle strida

mot vedertagna principer att belasta enskilda försäkringspliktiga med kostnaderna

för en i efterhand beslutad höjning av livräntor utöver de maximibelopp

som den tidigare lagstiftningen medgivit, ehuru någon retroaktiv

höjning inte vore avsedd att vidtagas.

Socialförsäkringsbolagens förening yttrar.

Uppfattningen om arbetsgivarna såsom en kollektiv enhet i egenskap av bärare

av försäkringen måste betecknas som en konstruktion, för vilken något

övertygande argument icke kan anföras. En jämförelse synes lämpligen kunna

ske med trafikförsäkringen. Även denna är en obligatorisk försäkringsform,

där bilägarna ålagts att svara för den skadegörelse biltrafiken åstadkommer.

Det skulle icke gärna komma i fråga att ålägga nuvarande bilägare

att kollektivt bekosta en uppräkning av trafiklivräntor, som utgå på

grund av äldre trafikolyckor. Ett åläggande för arbetsgivarna att bekosta

omregleringen av äldre livräntor innebär enligt föreningens mening i realiteten

ett brott mot principen, att lagar icke få givas tillbakaverkande kraft.

Svenska arbetsgivareföreningen anför liknande synpunkter och tillägger,

att det måste strida mot varje rätt och billighet, att framdeles tillkommande

försäkringstagare skola deltaga i kostnaderna för dyrtids- eller andra tillägg

av kompensationskaraktär i skadefall, som uppkommit före deras anslutning

till försäkringen. Föreningen framhåller vidare, att olycksfallsförsäkringen

liksom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen i princip vore grundad på

fonderingsmetoden, d. v. s. vid inträffad invaliditet skulle avsättas ett kapital,

framräknat enligt kapitaltäckningsmetoden. Vad som nu föresloges

innebure en partiell övergång till ett fördelningssystem. En så djupt ingripande

omläggning av finansieringen borde knappast grundas på hänsyn

till de synpunkter, som framfördes i promemorian, utan förutsatte ett övervägande

av försäkringen i dess helhet.

Förslaget avstyrkes vidare i denna del av domänstyrelsen, Handelns arbetsgivareorganisation

och Svenska landskommunernas förbund, varjämte

Svenska personal-pensionskassan starkt ifrågasätter riktigheten av att belasta

arbetsgivarna med ifrågavarande kostnader och erinrar om riksförsäkringsanstaltens

förslag att dessa skulle bestridas till hälften av statsmedel

och till hälften av arbetsgivarna.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 156

Departementschefen

Vid 1954 års riksdag antogs lagen om yrkesskadeförsäkring, vilken trädde

i kraft den 1 januari i år. Lagen avlöste bl. a. 1916 års olycksfallsförsäkringslag

och 1929 års yrkessjukdomsförsäkringslag, vilka tidigare var de

centrala författningarna på detta område. Den nya lagen är emellertid i princip

inte tillämplig på skador, som inträffat före dess ikraftträdande. De allra

flesta, som råkat ut för skador i arbetet vilka medfört bestående invaliditet

av någon betydelse, uppbär därför fortfarande ersättning enligt äldre bestämmelser.

Samma är förhållandet för efterlevande till sådana som har avlidit

till följd av skador i arbetet. Om någon är sjukskriven för en skada,

som han ådragit sig före årsskiftet 1954/55, utgår vidare sjukpenning enligt

äldre lag. Principen att nya bestämmelser endast omfattar nya skadefall har

man också förut hållit fast vid, då ändringar tid efter annan företagits i

lagstiftningen på detta område.

Enligt både den nuvarande och den närmast föregående yrkesskadeförsäkringslagstiftningen

bestämmes de viktigaste ersättningarna — livränta

och sjukpenning — med ledning av den skadades årliga arbetsförtjänst vid

skadetillfället. För arbetsförtjänstberäkningen har dock fastställts en ram,

varigenom högre arbetsförtjänster lämnas ur räkningen, till den del de

överskrider en angiven gräns, och låga arbetsförtjänster upptages till visst

minimibelopp. Livräntan till helinvalid och efterlevande bestämmes till en

viss andel av den sålunda beräknade arbetsförtjänsten, vilken andel alltså

betecknar kompensationsgraden; för dem som ådragit sig partiell invaliditet

minskas livräntan, i första hand med hänsyn till graden av nedsättningen

i arbetsförmågan. Sjukpenningen är till storleken beroende av arbetsförtjänsten,

varvid den högsta medgivna sjukpenningen utgår vid arbetsförtjänst

över en viss gräns.

Med hänsyn till inträdda stegringar i den allmänna lönenivån — om också

inte alltid i takt med dem — har gränserna för arbetsförtjänstberäkningen

gång på gång förskjutits uppåt, men vid varje tillfälle endast för nytillkommande

ersättningstagare. Så höjdes exempelvis arbetsförtjänstmaximum enligt

ÖL i en rad repriser från 1 800 till 7 200 kronor. Man har därför fått

en hel skala av utgående ersättningar, som i sin mån avspeglar lönenivån

under olika tider. Mellan skadefall, som hänför sig till tiden före 1949, och

ett stort antal senare skadefall har vidare en markant skillnad uppstått på

grund av att kompensationsgraden fr. o. m. nämnda år sattes högre vid

svårare invaliditet, så länge livräntetagaren ej fyllt 67 år, samt för efterlevande

make.

I huvudsakligt syfte att utjämna olikheterna i ersättningsnivån mellan

äldre och nyare skadefall infördes år 1950 tillägg av statsmedel till äldre

ersättningar enligt bl. a. ÖL och YL. Dessa s. k. ersättningstillägg har formen

av procentuella tillägg till invalid- och eftcrlevandelivräntor samt sjukpenning

och utgår — i motsats till tidigare statliga dyrtidstillägg som var

it Ilihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 1.56

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 156

proportionella — efter högre procentsats ju längre tillbaka i tiden skadan

ligger och ju svårare invaliditeten är. Genoin att de olika tidsperioderna bestämts

så, att alla som lått sina ersättningar utmätta efter samma regler

hänförts till samma ersättningsgrupp, har spännvidden mellan de olika

grupperna minskat. I regel utgår tilläggen endast till ersättningstagare under

67 år och beträffande invalidlivränta endast till den som har fått sin

arbetsförmåga nedsatt med minst 30 procent. Vid 1953 års riksdag beslöts

provisoriska höjningar av ersättningstilläggen för att ge viss kompensation

för den levnadskostnadsökning, som inträffat efter tilläggens införande. Till

dem som förlorat mer än hälften av arbetsförmågan utgår nu tillägg på ersättningar,

som härrör från tiden före år 1951, och i övrigt är tilläggen begränsade

till skadefall från 1948 och tidigare år.

År 1952 fick riksförsäkringsanstalten i uppdrag att utreda frågan, huruvida

inte kompensation för stegrade levnadskostnader i en eller annan form

borde beredas olika kategorier, som uppbar ersättning för yrkesskada. Med

anledning härav drog anstalten upp vissa allmänna riktlinjer för en blivande

indexreglering inom yrkesskadeförsäkringens område, enligt vilka försäkringsersättningarna

genom ett automatiskt indexsystem skulle anpassas till

den allmänna lönenivån och kostnaderna härför — eventuellt även såvitt

angår ersättningstilläggen — skulle bäras av försäkringen. Riktlinjerna och

remissyttranden däröver redovisades i proposition till 1953 års riksdag (nr

147). Vid anmälan av frågan i statsrådet uttalade jag, att denna borde utredas

ytterligare och att riksförsäkringsanstaltens uppslag att lägga kostnaderna

för eventuella tillägg till försäkringsförmånerna på försäkringen syntes

förtjäna närmare övervägande. Sedan Kungl. Maj :t i enlighet härmed

uppdragit åt riksförsäkringsanstalten att fullfölja utredningsarbetet, har anstalten

i skrivelse den 3 december 1954 framfört vissa synpunkter på indexregleringsfrågan

och lagt fram förslag om uppräkning av vissa ersättningar

enligt ÖL och YL.

Vid departementsberedningen av detta ärende kom jag till den uppfattningen,

att riksförsäkringsanstaltens förslag rörande uppräkningen av äldre

livräntor inte lämpligen borde läggas till grund för lagstiftning. Därför upprättades

inom socialdepartementet en promemoria, vari indexregleringsfrågan

berördes och ett nytt förslag till förbättringar av äldre ersättningar framfördes.

Förslaget omfattade — liksom anstaltens förslag — endast ersättningar

som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt ÖL och YL för

andra fall än skada i arbete för statens räkning. Departementspromemorian

har sedermera remissbehandlats.

I promemorian förordas — i likhet med vad riksförsäkringsanstalten anfört

— att frågan om en indexreglering på detta område skall anstå

tills vidare. Såsom i promemorian erinrats anförde jag vid behandlingen

i fjol av den nya yrkesskadeförsäkringslagstiftningen (prop. nr 60/1954),

att en automatisk reglering i rådande läge knappast syntes behövlig vid höjning

av maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning till

15 000 kronor. Jag framhöll också, att man inte kunde ta ståndpunkt till ett

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 156

35

av socialvårdskommittén framlagt förslag om indexreglering inom yrkesskadeförsäkringen

förrän riksförsäkringsanstalten slutligt fullgjort sitt här

nyss angivna utredningsuppdrag. Denna uppfattning hyser jag alltjämt. Med

anledning av vad under remissbehandlingen anförts vill jag emellertid tilllägga,

att, såsom riksförsäkringsanstalten framhållit, med prövningen av

ifrågavarande spörsmål torde böra anstå tills frågan om allmän pensionsförsäkring

kommit närmare sin lösning.

Vid remissbehandlingen av promemorian har allmän enighet rått om behovet

av en förbättring av äldre livräntor, låt vara att meningarna

har varit delade i frågorna hur och i vilken utsträckning förbättringen

bör komma till stånd. Jag finner det också vara angeläget att en förbättring

nu genomföres. Från något håll har yppats farhågor för att en

höjning av ersättningar för tidigare yrkesskador skulle kunna få prejudicerande

verkan på andra områden. Med anledning härav vill jag endast erinra

om att förhöjningar av yrkesskadeersättningar genom tillägg av olika

slag förut har vidtagits vid upprepade tillfällen och att statsmakterna har

förutsatt, att en mera definitiv ordning skall komma till stånd för yrkesskadeförsäkringslagstiftningens

del.

Vid genomförande av förbättringen av de äldre ersättningarna synes det

mig vara en riktig princip, att man såvitt möjligt efter en enhetlig norm kompenserar

den inkomstminskning yrkesskadan medför, oavsett när den har

inträffat. De viktigaste orsakerna till de nu förekommande ojämnheterna

mellan ersättningar från olika tidpunkter är, såsom framgått av det förut

anförda, att den allmänna lönenivån och ramen för arbetsförtjänstberäkningen

ändrats samt att kompensationsgraden — som alltså betecknar hur stor

andel av arbetsförtjänsten livräntan skall motsvara — har höjts utan att

ändringarna i lagstiftningen gjorts retroaktiva. En utjämning av ersättningarna

för äldre och yngre skadefall måste tydligen förutsätta, att verkningarna

av arbetsförtjänstens ändringar från tid till annan neutraliseras och att

de nya reglerna rörande kompensationsgraden tillämpas överlag. Dessa förutsättningar

uppfylles enligt min mening väsentligen vid tillämpning av den

metod för omreglering av äldre livräntor som föreslagits

i promemorian. Den huvudsakliga skillnaden mellan denna metod och hittills

tillämpade system är att man enligt den nya metoden först räknar upp

den årliga arbetsförtjänsten — som ju är grundläggande för ersättningens

bestämmande — och därefter fastställer ersättningen, medan man tidigare

laborerat med mer eller mindre schablonmässiga uppjusteringar av själva ersättningarna.

Genom alt uppräkningen avser arbetsförtjänsten är det alltid

möjligt att direkt och med full effekt på äldre skadefall tillämpa de nya

förmånligare reglerna om kompensationsgraden.

Enligt den i promemorian angivna metoden tar man till utgångspunkt de

medelarbetsförtjänster, som varit aktuella under vart och ett av tidigare år,

och lyfter alla dessa sinsemellan olika medelarbetsförtjänster till ett och

samma belopp. Därefter undersöker man hur stor den årliga arbetsför
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 156

tjänsten var i det enskilda fallet, överensstämde denna med medelarbetsförtjänsten

för skadeåret, räknas den upp till det belopp vartill man lyft medelarbetsförtjänsten.

Härigenom kommer alla skadade i medelarbetsförtjänstläget

att få sina arbetsförtjänster uppräknade till samma belopp alldeles

oberoende av när skadan inträffat. De, vilkas arbetsförtjänster låg över

resp. under medelarbetsförtjänsten för skadeåret, får dem uppräknade till

proportionellt högre resp. lägre belopp än skadad med medelarbetsförtjänst.

— Ersättningen beräknas sedan på grundval av den sålunda uppräknade

arbetsförtj änsten.

I några remissyttranden har man funnit den föreslagna metoden komplicerad.

Denna mening kan jag inte dela. Mig förefaller metoden inte mer invecklad

än som betingas av de förhållanden den avser att omgestalta; och

den bygger på principen att ersättningarna inte skall variera med skadeåret,

vilket — såsom framhållits från något annat håll under remissbehandlingen

— dock är en enkel princip.

När det gäller att fixera de medelarbetsförtjänster, som skall anses ha

rått under tidigare år, bör detta enligt promemorian ske med ledning av

de ur yrkesskadestatistiken framräknade medeltalen av årsförtjänsterna

för dem som blivit invalider under varje särskilt år. Uppgifter härom finnes,

beträffande män, för åren 1918—1951, dvs. under OL:s giltighetstid så när

som på de tre senaste åren.1 Som exempel kan nämnas, att medelarbel sförtjänsten

enligt denna statistik var 1 582 kronor år 1918, 2 094 kronor år

1921, 1 776 kronor år 1933, 2 917 kronor år 1943, 5 388 kronor år 1950 och

5 869 kronor år 1951. Dessa uppgifter ger emellertid sannolikt inte exakt

uttryck för den medelarbetsförtjänst som rått på arbetsmarknaden — de

torde bl. a. vara något nedpressade på grund av det arbetsförtjänstmaximum

som enligt ÖL gällt vid varje särskild tidpunkt. En jämförelse mellan

förändringarna i invalidernas medelarbetsförtjänster enligt denna statistik

och i den totala genomsnittliga timförtjänsten för industriarbetare m. fl.

enligt socialstyrelsens lönestatistik uppvisar dock en på det hela taget god

överensstämmelse, även om kurvan för invaliderna i allmänhet ligger något

i underkant. Vidare är naturligtvis invalidernas medelarbetsförtjänster behäftade

med de brister som vidlåder varje medelvärde. Att räkna med olika

arbetsförtjänster för skilda yrkeskategorier, kön etc. torde emellertid vara

ogörligt av praktiska skäl.

För uppräkningen av arbetsförtjänsterna bör självfallet en lönestatistik

vara normgivande. Det kan diskuteras, huruvida inte årsförtjänsterna enligt

den officiella lönestatistiken borde ligga till grund för bestämmande av

medelarbetsförtjänsterna. I sitt nuvarande skick är emellertid denna statistik

ej användbar för ändamålet, och det är enligt vad socialstyrelsen yttrat

osäkert om fullt tillförlitliga resultat kan nås genom bearbetning av statistiken.

Då en viss schematisering även av andra skäl synes oundviklig, torde

man få godtaga de uppgifter, som finnes redovisade om de genomsnittliga

1 Se på sid. It intagen tabell, kolumn e.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

37

årsförtjänsterna för just den kategori det här i första hand gäller, nämligen

de som blivit invalider på grund av yrkesskada. För åren 1952—1954

torde i enlighet med promemorieförslaget 6 000 kronor böra fastställas som

medelarbetsförtjänst. I förslaget i övrigt i denna del torde dock den modifikationen

böra göras, att såväl medelarbetsförtjänsterna som den faktiska

årsförtjänsten i det enskilda fallet jämkas inte, såsom ifrågasatts i promemorian,

till närmast högre utan i stället till närmaste hundratal kronor,

så att arbetsförtjänsten justeras nedåt om den slutar på Öl—49 kronor och

eljest uppåt.

Avgörande för ersättningsnivån vid en omreglering av äldre ersättningar

enligt den angivna metoden blir det belopp, till vilket medelarbetsförtjänsterna

för olika år skall lyftas. I promemorian föreslås beloppet 6 600

kronor. En del remissorgan har påyrkat större restriktivitet vid bestämmande

av ersättningsnivån. Statskontoret förordar tre olika belopp, av vilka det

lägsta skulle fastställas för de äldsta skadefallen. Det enligt min åsikt tyngst

vägande skäl, som ämbetsverket anfört till förmån för en dylik differentiering,

är att till levnadsåren äldre livräntetagare. beskattas lindrigare än yngre.

Som skäl för starkare återhållsamhet har vidare bl. a. åberopats, att uppräkningen

inte bör medföra alltför stor skillnad mellan de ersättningar som

skall utgå före och efter 67 års ålder. Vad det förstnämnda skälet angår torde

böra erinras om att en omprövning av gällande beskattningsregler för livräntor

förutskickades i proposition till fjolårets riksdag (nr 64/1954). Spörsmålet

härom är under övervägande. Frågan om ersättningarnas storlek sedan

vederbörande fyllt 67 år skall jag behandla i det följande, men jag vill

redan här nämna, att vid bifall till vad jag där ämnar föreslå kommer det

sistnämnda skälet för ytterligare restriktivitet vid bestämmande av ersättningsnivån

att väsentligt förlora i styrka.

Jag vill framhålla, att redan beloppet 6 600 kronor är resultatet av försiktiga

överväganden. Maximibeloppet enligt ÖL för arbetsförtjänstens beräkning

var under tiden 1949''—1954 7 200 kronor, och som förut nämnts är det

fr. o. in. i år enligt YFL 15 000 kronor. Enligt vad riksförsäkringsanstalten

upplyst har i över hälften av de fall, där anstalten hunnit fastställa livräntor

på grund av olycksfall hos enskilda arbetsgivare under åren 1953—

1954, arbetsförtjänsten bestämts till maximibeloppet. Vissa uppskattningar

inom anstalten anges tyda på att medelarbetsförtjänsten, om YFL:s maximibelopp

i stället varit gällande, skulle ha något överskridit gränsen 7 200 kronor.

Jag kan därför inte acceptera någon sänkning av den föreslagna ersättningsnivån

utan förordar, att medelarbetsförtjänsterna skall lyftas till 6 600

kronor.

Av skäl, som anförts i promemorian, torde emellertid böra gälla den begränsningen,

att den skadades årliga arbetsförtjänst ej i något fall får räknas

upp till högre belopp än 7 920 kronor.

Vidare bör, såsom i promemorian föreslagits och i överensstämmelse med

det förut anförda, YFL:s regler om kompensationsgraden ävensom om ersättningsunderlag

tillämpas på den uppräknade årliga arbetsförtjänsten. För

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

invalider, som fått arbetsförmågan nedsatt med minst 30 procent och inte

har fyllt 67 år, innebär detta, att även i skadefall från tiden före år 1949

vid beräkning av livränta skall tillämpas den s. k. 11/12-regeln i stället för

den s. k. 2/3-regeln.

Verkningarna av de anförda reglerna torde få belysas med ett exempel. En

arbetare med en årlig arbetsförtjänst av 924 kronor skadades år 1923 och

blev helinvalid. Han uppbär nu livränta enligt ÖL med ett årligt belopp motsvarande

2/3 av arbetsförtjänsten eller 616 kronor; tillsammans med gällande

ersättningstillägg (125 %) erhåller han 1 386 kronor. Vid den föreslagna

omregleringen avrundas först hans arbetsförtjänst till 900 kronor. Medelarbetsförtjänsten

år 1923 var — avrundad — 1 800 kronor, vilken lyftes till

6 600 kronor. Den skadades arbetsförtjänst räknas upp till av 6 600

1 oOO

kronor eller till 3 300 kronor. Livräntan beräknas till dess han fyller 67 år

utgöra 11/12 av 3 300 kronor eller 3 025 kronor.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att, om det på grund av ändrade

ekonomiska förhållanden i framtiden skulle visa sig behövligt att justera nivån

för äldre yrkesskadeersättningar, detta kan ske på så enkelt sätt som

genom att ändra det belopp om 6 600 kronor, vartill medelarbetsförtjänsterna

enligt mitt förslag skall höjas. Man kan också lätt knyta en eventuell indexreglering

till detta system.

I enlighet med promemorieförslaget bör de hittills behandlade reglerna i

sin helhet gälla beträffande invalider, som ej fyllt 67 år, såframt deras arbetsförmåga

är nedsatt med minst 30 procent. Enligt promemorian skall någon

omreglering i princip inte ske, sedan ersättningstagaren uppnått 6 7

års ålder, medan livräntorna för dem som fått arbetsförmågan reducerad

med mindre än 30 men minst 20 procent föreslås omreglerade efter bestämmelser

som — i fall under 25 procent — är något mindre gynnsamma än

reglerna för högre invaliditetsgrader. Sedan jag övervägt dessa frågor med

anledning av yrkanden som framförts under remissbehandlingen, har jag

kommit till den uppfattningen, att viss kompensation bör beredas ersättningstagaren

även sedan han fyllt 67 år. Skillnaden i ersättning före och

efter nämnda ålder skulle eljest, även om man tar hänsyn till den allmänna

ålderspensionen, bli omotiverat stor. Det kan erinras om att enligt YFL —

som medger avsevärt högre ersättningar än ÖL — invalidlivränta minskas

endast med en fjärdedel då 67-årsgränsen passerats. Det synes rimligt, att

livräntan enligt ÖL till personer över 67 år får utgå med hälften av det belopp,

vartill den skulle ha uppgått enligt de förut angivna reglerna för omregleringen.

Jag förordar alltså denna ändring i förhållande till promemorieförslaget.

Mot förslaget att låta omregleringen omfatta skadefall med mindre än

30 procents invaliditet, förutsatt att invaliditetsgraden är minst

20 procent, har under remissbehandlingen invänts, att den medicinska invaliditeten

här vanligen inte motsvaras av någon ekonomisk invaliditet. Härtill

må anmärkas, att man enligt en i promemorian redovisad undersökning

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 156

påvisat ekonomisk invaliditet i en betydande del av fallen i dessa invaliditetsgrader.

Uppenbarligen är också de skador som brukar bedömas medföra medicinsk

invaliditet av denna storleksordning — exempelvis förlusten av ett

öga, en tumme eller flera fingrar — ägnade att reducera vederbörande» förvärvsmöjligheter.

Skulle dessa skadade lämnas utanför omregleringen, måste

det vidare te sig oproportionerligt att en skillnad i invaliditet på kanske 5

procent skall medföra, att de endast får sin ursprungliga låga livränta, medan

personer i invaliditetsgraderna strax ovanför erhåller högst betydande

förbättringar. Ger man viss — inte full —■ kompensation i förevarande fall,

minskas också spännvidden mellan de lägsta invaliditetsgrader som omfattas

av omregleringen och de närmast underliggande. Med hänsyn till dessa

omständigheter förordar jag, att skadade, vilkas arbetsförmåga är nedsatt

med mindre än 30 men minst 20 procent, får sina livräntor omreglerade till

hälften av de belopp de skulle ha fått med tillämpning av omregleringsbestämmelserna

för högre invaliditet; dock bör kompensationsgraden beräknas

enligt YFL:s bestämmelser för invaliditet under 30 procent (2/3-regeln), och

vidare bör förbättringen gälla endast till dess vederbörande fyllt 67 år.

Det torde böra påpekas, att den kompensation, som skall lämnas över 67- årsgränsen vid högre invaliditetsgrader och under denna gräns vid minst 20

men mindre än 30 procents invaliditet, till följd av omregleringssystemets

konstruktion kommer att verka så beträffande skadefall från 1940-talet och

senare år, att kompensationen minskar ju längre fram i tiden skadan ligger

och ju lägre invaliditetsgraden är för att i vissa fall helt upphöra.

Jag biträder promemorieförslaget i vad detta avser efterlevandelivräntor

och enligt vilket änka — i allmänhet endast tills hon fyllt 67 år —

och barn skall erhålla livränta med 1/3 resp. 1/6 av den avlidnes uppräknade

arbetsförtjänst. Tillräckliga skäl synes inte föreligga att, såsom ett remissorgan

föreslagit, låta omregleringen avse även livränta till föräldrar, emedan

dessa, om man tillerkänt dem livränta enligt ÖL, regelmässigt torde åtnjuta

även folkpension.

Enligt förslaget skall sjukpenning utgå enligt YFL:s regler på

grundval av den skadades arbetsförtjänst uppräknad på förut angivet sätt.

Även till detta förslag — varemot ingen erinran riktats vid remissbehandlingen

— ansluter jag mig.

Såsom i promemorian föreslås torde en spärregel böra gälla för att

förhindra att ersättning efter omregleringen i något fall utgår med lägre belopp

än om nuvarande bestämmelser alltjämt hade ägt giltighet.

Innan jag går vidare, vill jag till ytterligare belysning av de förbättringar,

som genom omregleringen skulle uppstå för invalid- och efterlevandelivräntor

enligt ÖL och YL från några olika år, hänvisa till följande tabell, i vilken

upptagits ersättningar åt livräntetagare, som ej fyllt 67 år, för de fall, då

den skadade har haft en årlig arbetsförtjänst motsvarande medelarbetsförtjänsten

under skadeåret (ersättningarna har avrundats till hela krontal).

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

1918

1921

1933

1943

1950

1954

1918

1921

1933

1943

1950

1954

1918

1921

1933

1943

1950

1954

1918

1921

1933

1943

1950

1954

1918

1921

1933

1943

1950

1954

1918

1921

1933

1943

1950

1954

ersäitnir

6 050

6 050

6 050

6 050

6 188

6 050

2 750

2 750

2 750

2 750

2 750

2 750

1 430

1 430

1 430

1 430

1 430

1 430

550

550

550

550

900

1 000

440

440

440

440

720

800

2 200

2 200

2 200

2 200

2 200

2 200

Kiingl. Maj:ts proposition nr 156

Skadeår Ursprunglig Nuvarande

livränta ersättning

100 % invaliditet

1 067

2 667

1 400

3 150

1 200

2 400

1 933

3 383

4 950

6 188

5 500

5 500

50 % invaliditet

533

907

700

1 085

600

870

967

1 305

2 250

2 250

2 500

2 500

30 % invaliditet

320

544

420

651

360

522

580

783

1 170

1 170

1 300

1 300

25 % invaliditet

267

267

350

350

300

300

483

483

900

900

1 000

1 000

20 % invaliditet

213

213

280

280

240

240

387

387

720

720

800

800

Änka

400

680

525

814

450

653

725

979

1 800

1 800

2 000

2 000

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 156

Skadeår

(1918)

(1921)

(1933)

1943

1950

1954

Ursprunglig

Nuvarande

Omreglerad

livränta

ersättning

ersättning

EU barn

(267)

(320)

(1 100)

(350)

(420)

(1 100)

(300)

(360)

(1 100)

483

483

1 100

900

900

1 100

1 000

1 000

1 100

Den här behandlade omregleringen bör, såsom i promemorian föreslagits,

gälla ersättning, som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt ÖL

och YL med undantag dock för fall, där skadan ådragits i arbete för statens

räkning. Hit bör även hänföras ersättning enligt lagen den 11 juni 1937

(nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer,

vilken lag har samma karaktär som ÖL och YL. Till frågan om förbättring

av ersättning, som utgår till de i statens tjänst skadade eller enligt vissa

andra författningar ämnar jag återkomma senare.

Den årliga kostnaden för en omreglering i huvudsaklig överensstämmelse

med mitt här framlagda förslag har inom riksförsäkringsanstalten

uppskattats till drygt 22 milj. kronor, varav en relativt liten del faller

på ersättningsförbättringar åt invalider över 67 år. Ifrågavarande kostnad

kommer givetvis att minska successivt, framför allt därigenom att livräntetagare

avlider eller uppnår 67 års ålder.

Omregleringen innebär, att de ursprungliga yrkesskadeersättningarna omräknas

och att de nuvarande ersättningstilläggen försvinner. Ersättning,

som utgår på grund av obligatorisk försäkring vilken omfattas av denna

omreglering, finansieras av försäkringstagarna, dvs. arbetsgivarna.

Ersättningstilläggen trädde i stället för vissa dyrtidstillägg, som infördes

i början av 1940-talet. Dyrtidstilläggen var föranledda av då rådande krisförhållanden

och ansågs böra bekostas av statsmedel, vilket innebar ett avsteg

från finansieringsprincipen inom olycksfallsförsäkringen. När man avlöste

dyrtidstilläggen med ersättningstillägg, övertogs denna finansieringsform.

Kostnaderna för ersättningstilläggen bestrides alltså av staten.

I promemorian har föreslagits, att kostnaderna för den nu aktuella, mera

definitiva omregleringen skall bäras av försäkringen. Detta förslag har godtagits

av flertalet remissorgan. I en del yttranden yrkas däremot, att staten

fortfarande skall betala den del av den omreglerade ersättningen, som överskjuter

den ursprungligen bestämda.

För min del finner jag det naturligt, att den i vårt land hävdvunna principen

att arbetsgivarna skall svara för de ekonomiska följderna av skador,

som drabbar de anställda i arbetet, tillämpas i full utsträckning på de omreglerade

ersättningarna. En sådan tillämpning ansluter sig också till grunderna

för den förordade omregleringen, genom vilken man faslställer hela

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

den ersättning som skulle ha utgått, om skadan inträffat under senare år

och den skadade gjort samma arbetsinsats som omedelbart före det faktiska

skadefallet.

Under remissbehandlingen har emellertid uttalats, att det skulle vara

oriktigt att betrakta arbetsgivarna som en kollektiv enhet i egenskap av

bärare av försäkringen. Enligt min uppfattning ligger det dock i själva

försäkringsbegreppet, att försäkringstagarna inom samma försäkring utgör

ett kollektiv. Svenska arbetsgivareföreningen har funnit det orätt och obilligt,

att framdeles tillkommande försäkringstagare skall deltaga i kostnaderna

för tillägg av kompensationskaraktär i skadefall, som uppkommit före

deras anslutning till försäkringen. Det kan emellertid, såsom närmare utvecklas

i promemorian, inte anses mindre riktigt att 1956 års arbetsgivarkollektiv

år 1956 svarar för utgifter på grund av skador, som inträffat t. ex.

år 1940, än att 1970 års arbetsgivarkollektiv, vid en indexreglering inom försäkringen,

år 1970 bekostar utgifter i skadefall från år 1956. Att den ytterligare

börda man pålägger nuvarande arbetsgivare inte kan anses vara alltför

tung att bära, framgår av att — enligt den föreslagna ordningen för finansieringen

av omregleringskostnaderna — avgiftstillägget genomsnittligt motsvarar

endast omkring en tiondels procent av de årliga lönesummor arbetsgivarna

betalar ut; liksom försäkringsavgiften blir för övrigt detta tillägg

för företagen undantaget från beskattning. Det torde knappast förekomma,

att en ekonomisk kalkyl för ett företag uppgöres med så snäva marginaler,

att inte det tillägg, som här kan komma i fråga, rymmes inom dem. Skulle

man i stället — vilket nämnda remissorgan har diskuterat — tillämpa kapitaltäckningsmetoden

för att bestrida de av omregleringen föranledda kostnaderna,

bleve däremot pålagan på 1956 års arbetsgivarkollektiv avsevärt

större. Jag vill slutligen inte underlåta att nämna, att Svenska arbetsgivareföreningen

tillsammans med vissa andra organisationer i en särskild framställning

som jag kommer att behandla i ett senare sammanhang — hemställt,

att äldre livräntor åt silikosskadade skall regleras enligt YFL, vilket

ju måste innebära att kostnaderna för därmed avsedda förbättringar skall

bestridas av försäkringens framdeles befintliga arbetsgivarkollektiv.

Jag föreslår sålunda, att finansieringen av kostnaderna för denna omreglering

i enlighet med promemorieförslaget och på de där angivna skälen

skall åvila försäkringstagarna enligt YFL. Det kan nämnas, att även i Finland

och i realiteten också i Norge —- de arbetsgivare, som avses i gällande

yrkesskadeförsäkringslagstiftning, får bära kostnaderna för förbättringar

av äldre skadeersättningar.

I fråga om ordningen för finansieringen torde böra gälla, att de av omregleringen

föranledda kostnaderna bestrides genom proportionella tillägg

till de avgifter som fastställes eller beräknas enligt YFL. Det torde böra

erinras om att ingen avgift fastställes eller beräknas för staten såsom arbetsgivare

och att den nu föreslagna omregleringen inte heller skall omfatta

ersättningar åt dem som skadats i statens tjänst.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 156

Omregleringen bör inte träda i kraft förrän den 1 januari 1956, bl. a.

emedan avgifterna regelmässigt bestämmes för kalenderår och omregleringen

kommer att kräva åtskilligt förberedelsearbete hos försäkringsinrättningarna.

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom socialdepartementet

upprättats förslag till lag angående omreglering av vissa

ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall

i arbete m. m. Detta förslag är av den karaktären att lagrådets utlåtande

bör inhämtas däröver. Den av mig förordade omregleringen aktualiserar

emellertid motsvarande spörsmål beträffande ersättningar, som i sin helhet

nu utgår av statsmedel bl. a. enligt en rad speciella författningar rörande

olika kategorier skadade. Dessa spörsmål torde jag få upptaga till behandling

i ett senare sammanhang.

Speciell motivering

1 §•

Den nu gällande förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) avser, såsom framgår

av vad jag tidigare anfört, tillägg av statsmedel å ersättningar ej blott

då rätten grundas på obligatorisk försäkring enligt ÖL eller YL utan även

då rätten fastslagits i andra försäkrings- eller ersättningsförfattningar. Riksförsäkringsanstaltens

förslag av den 3 december 1954 avsåg emellertid endast

ersättningar — i fråga om andra än dem som skadats i arbete för statens

räkning — på grund av obligatorisk försäkring enligt ÖL och YL. På grund

härav begränsades förslaget i departementspromemorian på samma sätt.

Såsom jag i det föregående anfört bör emellertid omregleringslagen avse

även de fall, då ersättningsrätten grundas på lagen den 11 juni 1937 (nr 348)

om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer. Denna lag

avser en av arbetsgivaren bekostad försäkring, som dels på olika sätt förhöjt

ersättningsförmånerna enligt ÖL och dels — från den 1 juli 1941

inneburit obligatoriskt skydd även vid olycksfall utom arbetet.

I fråga om undantagandet av skador i arbete för statens räkning

har försäkringsrådet i sitt remissyttrande anfört bl. a.

Det vill i princip icke förefalla riktigt, att om alla andra arbetsgivare måste

vara med i det tänkta omregleringssystemet staten undantages. Om emellertid

de andra arbetsgivarna skulle vinna på eller i allt fall icke förlora på

att staten undantages, synes från rättvisesynpunkt från de andra arbetsgivarnas

sida någon anmärkning mot undantagandet icke kunna framställas,

men det har ej gjorts gällande att så skulle vara förhållandet.

Redan av tekniska skäl anser jag de ersättningsfall, där staten är arbetsgivare,

böra undantagas. Jag vill tillägga, att - såsom redan berörts — jag

har för avsikt att föreslå att en motsvarande omreglering på statsverkets

bekostnad kommer till stånd för fall av skada ådragen i arbete i statens

tjänst.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Iiungl. Maj.ts proposition nr 156

Försäkringsrådet har emellertid även anfört, att det icke synes uteslutet,

att någon drabbats av skada under sådana omständigheter, att skadan är

att anse sasom olycksfall i arbete för staten och annan arbetsgivare gemensamt.

Den föreslagna bestämmelsen kunde då ge anledning till tvekan.

För egen del anser jag att ett dylikt fall bör lösas så, att den del av ersättningen

enligt ÖL, som belöper på annan arbetsgivare än staten, omregleras

enligt denna lag och återstående del omregleras enligt de bestämmelser,

som gäller dem som skadats i arbete i statens tjänst. I enlighet härmed har

i 1 § angivits, att ersättning enligt ifrågavarande lagar skall omregleras, i

den mån ersättningen ej utgives av staten.

I övrigt vill jag i detta sammanhang framhålla, att lagförslaget utformats

från den utgångspunkten, att själva ersättningsrätten samt rätten till en var

av de olika ersättningsförmånerna skall regleras enligt den ursprungliga

lagstiftningen. Denna skall alltså alltjämt äga tillämpning, i den mån ej

annorlunda stadgas i omregleringslagen. Denna uppläggning medför bl. a.

följande. När i omregleringslagen talas om den årliga arbetsförtjänsten, förstås

därmed det belopp, vartill den skadades årliga arbetsförtjänst beräknats

enligt de å skadan tillämpliga bestämmelserna i 9 § ÖL; undantag härifrån

göres dock för vissa fall enligt 9 och It §§ omregleringslagen. OL:s och

YL:s angivande av när andra skador än olycksfallsskador skall anses ha

inträffat blir automatiskt tillämpliga å omregleringslagen. De bestämmelser,

som enligt ÖL gäller ersättningen med avseende å exempelvis skadestånd

och regressi ätt, blir också utan vidare tillämpliga å den omreglerade ersättningen.

På grund härav har i lagtextförslaget inte upptagits några särskilda

bestämmelser i dessa ämnen.

Ytterligare må nämnas att i de invaliditetsfall, där nedsättningen av arbetsförmågan

understiger 20 procent, den lagtekniska konstruktionen medför,

att livränta skall utgå med tillämpning av de ursprungliga reglerna i

den mån ej annat föranledes av de i 5, 9 och It §§ föreslagna bestämmelserna.

2 §.

Denna paragraf innehåller de föreslagna bestämmelserna om uppräkning

av den årliga arbetsförtjänsten.

Att vid avrundning till närmaste hundratal kronor belopp, som slutar å

50 kronor, skall avrundas uppåt torde följa av vedertagna principer. Särskilt

stadgande härom synes ej erfordras. 3

3 §•

I denna paragraf fastställes de från riksförsäkringsanstaltens invalidstatistik

hämtade medelarbetsförtjänster, som skall ligga till grund för uppräkningen.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 156

4 §•

Första och andra styckena innehåller de föreslagna reglerna om omregleringen

av livränta till invalid vid olika invaliditetsgrader och för olika

åldersgrupper. Även YFL:s regler om ersättningsunderlag vid årliga arbetsförtjänster

överstigande 7 200 kronor bör tillämpas vid omregleringen. En

hänvisning till 16 § tredje stycket YFL har därför skett.

I tredje stycket har intagits ett stadgande för det fall, att livräntan jämlikt

6 § ÖL delvis utbytts mot ett kapital för en gång. Har livräntan helt utbytts

mot ett engångsbelopp, innebär detta icke att livränterätten som sådan

utbytts. Om väsentlig försämring skulle inträda i den skadades tillstånd,

har han därför trots utbytet rätt att erhålla den högre ersättning, vartill han

kan finnas berättigad, med avdrag för det belopp som utbytts. Detta har ansetts

klart utan särskilt lagstadgande.

Såväl i riksförsäkringsanstaltens förslag som i promemorieförslaget har

intagits ett stadgande av innebörd att om livräntan delvis kapitaliserats den

omreglerade livräntan skall nedsättas i motsvarande proportion.

För säkring srådet har härom anfört bl. a. följande.

Efter tillkomsten av ersättningstillägg jämlikt förordningen den 2 juni

1950 (nr 295) har vid utbyte mot engångskapital, där dylikt tillägg å livräntan

funnits, som regel själva livräntan och tillägget i lika proportion tagits

i anspråk. Då förevarande lagförslag avlöser ersättningstillägget och

alltså det enligt bestämmelserna i förslaget framräknade livräntebeloppet

får anses inbegripa en mot ersättningstillägget svarande del, synes naturligt

att den nedsättning, varom andra stycket i 4 § lämnar föreskrift, skall

omfatta även det belopp, varmed ersättningstillägget tagits i anspråk för

kapitalutbyte. Huruvida detta har avsetts, framgår ej av föreliggande text.

Denna synes därför böra förtydligas i ifrågavarande hänseende.

Det synes mig riktigast att, såsom föreslagits, nedsättningen skall ske

proportionellt. Det ger i sak samma resultat som i fråga om de nuvarande

ersättningstilläggen. Eftersom i omregleringsförordningen för militärskador

— den 2 juni 1950 (nr 262) — av särskilda skäl en annan lösning valts,

synes det mig nödvändigt med ett särskilt lagstadgande på denna punkt.

Att döma av försäkringsrådets yttrande har inte alltid själva livräntan

och tillägget i lika proportion tagits i anspråk vid utbyte. På grund härav

synes av försäkringsrådet föreslaget förtydligande böra vidtagas. 5

5 §.

Under denna paragraf har upptagits särskilda bestämmelser avseende

fall, då den skadade är behäftad med flera av nu aktuell obligatorisk försäkring

omfattade skador, som tillhopa nedsätter arbetsförmågan med minst

20 procent. Innebörden i stadgandet överensstämmer med vad som föreslagits

i departementspromemorian.

Försäkringsrådet och LO har i sina remissyttranden efterlyst regler för

det fall, att den skadade uppbär livränta enligt l. ex. ÖL samt livränta enligt

en eller flera av hithörande ersättningsförfattningar. Med anledning

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

härav vill jag framhålla, att jag ämnar föreslå att detta spörsmål regleras,

i den särskilda omregleringsförfattningen i fråga om fall, som omfattas av

nämnda ersättningsförfattningar. Härvidlag torde böra gälla, att den av

statsmedel utgående livräntan vid omregleringen beräknas så, att det sammanlagda

livräntebeloppet blir av samma storlek som om den skadades ersättningsrätt

helt grundats på obligatorisk försäkring.

Enligt förslaget skall skador enligt ÖL, YL och 1937 års krigsförsäkringslag

— var och en medförande invaliditet på minst 10 procent — sammanläggas

samt därvid ny invaliditetsbedömning ske, såsom om skadorna

ådragits vid ett och samma tillfälle. I detta hänseende har försäkringsrådet

anfört bl. a. följande.

Beträffande ny invaliditetsbedömning vill rådet nämna, att praxis beträffande

invaliditetsbedömningen enligt olycksfallsförsäkringslagen (och yrkessjukdomsförsäkringslagen)

under årens lopp undergått avsevärda förskjutningar.

Enligt förslaget kan ny invaliditetsbedömnmg i viss begränsad

omfattning bli erforderlig. Det torde få framhållas, att denna nya invaliditetsbedömning

lärer böra ske enligt den praxis, rörande invaliditetsbedömning

enligt olycksfallsförsäkringslagen och yrkessjukdomsförsäkringslagen,

som är gällande då bedömningen sker. I sakens natur torde ligga, att invaliditetsgraden

för den sammanlagda invaliditeten icke kan sättas lägre än

någon av de invaliditetsgrader, som på sin tid bestämts för de olika skadorna.

Då den högsta av de enligt 2 § i fråga om de olika skadorna fastställda arbetsförtjänsterna

skall bliva bestämmande för livräntornas belopp, torde

det stundom kunna inträffa, att en i och för sig obetydlig skada i detta avseende

kommer att spela en dominerande roll. Ehuru delta resultat icke är

helt tillfredsställande, synes dock den föreslagna bestämmelsen kunna godtagas.

Beträffande livräntor, som utbytts mot kapital för en gång, torde få framhållas,

att oavsett hur man förfar i fråga om omreglering av dylika livräntor

hänsyn till den ifrågavarande invaliditeten i allt fall måste tagas vid tillämpningen

av förevarande lagrum.

Jag kan ansluta mig till vad försäkringsrådet sålunda uttalat.

6 §.

I första stycket har intagits bestämmelser om omreglering av livränta till

efterlevande make under 67 år samt till barn och adoptivbarn. Härom hänvisas

till den allmänna motiveringen. Av formuleringen följer att, vid omgifte,

kapitalbeloppet skall utgå enligt 20 § sista stycket YFL.

Såsom i riksförsäkringsanstaltens skrivelse den 3 december 1954 och i

departementspromemorian föreslagits har den nuvarande rätten till ett

tjuguprocentigt tillägg i vissa äldre fall, som icke omfattas av de allmänna

omregleringsbestämmelserna, bibehållits. I andra stycket av paragrafen har

intagits ett stadgande härom.

7 §•

För närvarande utgår ersättningstillägg ej blott på livränta utan också

på sjukpenning. Såsom anförts i den allmänna motiveringen bör även sjukpenning

omregleras; och detta bör ske så, att den skadades årliga arbets
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 156

förtjänst uppräknas enligt bestämmelserna i 2 § lagförslaget, varefter sjukpenningen

beräknas enligt de i 13 § YFL angivna grunderna.

Bestämmelserna i 14 och 15 §§ YFL om barntillägg till sjukpenningen

och om sjukpenningens förvandling till hempenning under sjukhusvistelse

bör äga motsvarande tillämpning på den omreglerade sjukpenningen.

8 §•

Livränta till helinvalid, som skadats under åren 1923—1948, har i vissa

fall, då den skadades tillstånd krävt särskild vård, förhöjts med s. k. hjälplöshetstillägg.

Maximalt kunde livräntan enligt de under denna tid gällande

bestämmelserna i ÖL höjas så, att den till beloppet sammanföll med den

skadades årliga arbetsförtjänst. I skadefall från åren 1949—1954 har i stället

ett särskilt vårdbidrag om högst 1 800 kronor om året kunnat utgå till

dylik invalid. Enligt 17 § YFL må såväl livränta som sjukpenning förhöjas

med vårdbidrag om högst 1 800 kronor per år eller 5 kronor per dag, såframt

den skadade under längre tid är ur stånd att reda sig själv; vårdbidraget

utgår dock inte för tid, under vilken han på grund av skadan åtnjuter

sjukhusvård.

Den som i anledning av yrkesskada blivit i behov av särskilda hjälpmedel,

såsom proteser eller glasögon, kunde redan enligt ÖL erhålla sådana

under vissa närmare angivna förutsättningar. Sedan dylika hjälpmedel efter

sjukdomstidens slut förslitits eller eljest blivit obrukbara, kunde fr. o. m.

år 1927 ersättning för förnyelse därav utgå i form av ett livräntetillägg.

Enligt särskild lagbestämmelse skulle detta belopp utbetalas på sådant sätt,

att det kom att användas för det avsedda ändamålet. Detta ledde mången

gång till att vid dödsfall ett överskott stod inne hos försäkringsinrättningen.

Genom lagändring år 1948, vilken trädde i kraft vid ingången av påföljande

år, stadgades att förnyelse av särskilt hjälpmedel skulle, då behov

därav uppkom, äga rum antingen genom tillhandahållande av nytt hjälpmedel

eller, om särskilda skäl ansågs föreligga, genom utgivande av ett

årligt belopp eller ett kapitalbelopp för en gång. Dessa bestämmelser överfördes

i stort sett oförändrade till YFL (12 § andra stycket).

Det synes skäligt och lämpligt, att reglerna i YFL om vårdbidrag och ersättningar

för konstgjorda lemmar in. in. får tillämpning även på äldre

skadefall. Jag biträder därför förslaget i detta hänseende, som inte mött

någon gensaga under remissbehandlingen. 9

9 §.

Såsom tidigare anförts gällde enligt 1937 års lag om krigsförsäkring för

ombord å fartyg tjänstgörande personer förmånligare ersättningsgrunder än

enligt ÖL. Sålunda gällde fram till år 1949 vissa särskilda arbetsförtjänstmaxima

■— 4 800 resp. 0 240 kronor — medan maximibeloppen enligt ÖL

utgjorde 3 000, 3 900 resp. 4 800 kronor. Minimibeloppen för den årliga

arbetsförtjänstens beräkning var enligt krigsförsäkringslagen 2 900 resp.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 156

3 600 kronor, medan motsvarande belopp enligt ÖL var 450 (före år 1949)

resp. 900 kronor. Såväl maximi- som minimibeloppen i 1937 års lag kunde

alltså leda till en förhöjning av den livränta, som utgick enligt ÖL. Vidare

må nämnas att före år 1949 i krigsförsäkringslagen fanns en särskild sjukpenningtabell,

som anknöt till de högre maximi- och minimibeloppen för

den årliga arbetsförtjänstens beräkning.

Enligt 9 § förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) skall — om sjukpenning

eller livränta enligt krigsförsäkringslagen överstiger motsvarande ersättning

enligt ÖL, beräknad efter det i 9 § sistnämnda lag vid tiden för

olycksfallet stadgade högsta beloppet för den årliga arbetsförtjänsten —

det överskjutande beloppet icke beaktas vid bestämmande av ersättningstillägget.

Detta innebär, att ersättningstillägg icke skall beräknas på sådan

förhöjning enligt 1937 års lag, som är följd av dess högre maximibelopp,

men att ersättningstillägg skall beräknas på sådan förhöjning, som beror

på det högre minimibeloppet i 1937 års lag, i den mån sistnämnda belopp

ej överstiger OL:s maximibelopp.

Riksförsäkringsanstalten har i skrivelsen den 3 december 1954 framhållit,

att de särskilda ersättningsförhöjningarna enligt 1937 års krigsförsäkringslag

icke borde påverkas av omregleringen. Departementspromemorian gav

uttryck åt samma uppfattning. Detta innebär den avvikelsen i förhållande

till vad som gäller enligt 1950 års förordning, att omregleringen skall avse

ersättningen på grundval av den årliga arbetsförtjänsten, fastställd enligt

9 § ÖL och med bortseende från det högre minimibeloppet enligt 1937 års

lag. Delta ändringsförslag har lämnats utan erinran under remissbehandlingen;

och en lösning i enlighet härmed synes vara att föredraga bl. a.

med hänsyn till de konsekvenser, som det av mig i den allmänna motiveringen

förordade beloppet 7 920 kronor som maximum vid uppräkningen

av den årliga arbetsförtjänsten eljest skulle kunna få i dessa speciella fall.

Jag vill därför ansluta mig till förevarande ändringsförslag.

I första stycket av denna paragraf har upptagits bestämmelser i nu berörda

hänseende. Till belysning av innebörden av de föreslagna bestämmelserna

vill jag hänvisa till följande båda exempel. Ex. 1: Olycksfall år 1940;

årlig arbetsförtjänst enligt ÖL 2 700 kronor men enligt krigsförsäkringslagen

höjd till dess då gällande minimum 3 600 kronor; årslivräntan vid

100 % invaliditet utgör enligt ÖL 1 800 kronor men enligt 1937 års lag blir

den förhöjd med 600 kronor till 2 400 kronor. Vid uppräkning av arbetsförtjänsten

enligt 2 § i den här föreslagna lagen tages hänsyn endast till

2 700 kronor, varefter den som resultat av omregleringen framkomna livräntan

förhöjes med nämnda 600 kronor. Ex. 2: Olycksfall år 1944; faktisk

årlig arbetsförtjänst 5 700 kronor, vilket belopp överstiger OL:s då gällande

maximum 3 900 kronor och 1937 års lags minimum 3 600 kronor men understiger

sistnämnda lags maximum 6 240 kronor; årslivräntan vid 50 %

invaliditet utgör enligt ÖL 1 300 kronor men förhöjes enligt 1937 års lag

till 1 900 kronor eller med 600 kronor. Vid uppräkning av arbetsförtjänsten

enligt 2 § tages hänsyn endast till 3 900 kronor, varefter den som resultat

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 49

av omregleringen framkomna livräntan förhöjes med ifrågavarande 600

kronor.

Här må tilläggas att vid den förordade lösningen för de nu aktuella krigsförsäkringsfallens

del lämnats orubbat vad som föreskrivits i Kungl. brev

den 29 juni 1946 till riksförsäkringsanstalten rörande olycksfall under tiden

den 3 september—den 16 december 1939.

Enligt de tidigare omnämnda författningarna rörande vissa tjänstepliktiga

i skogsarbete m. m. — lagen den 21 april 1943 (nr 182) med särskilda

bestämmelser om försäkring för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga

m. m. samt förordningen samma dag (nr 183) om ersättning i vissa fall i

anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt —

skulle den årliga arbetsförtjänsten icke få beräknas till lägre belopp än

2 300 kronor. Nämnda båda författningar trädde i kraft den 22 april 1943.

Där ersättning på grund av dessförinnan inträffad skada enligt ÖL hade

bestämts efter lägre arbetsförtjänst, skulle — enligt vad som stadgades i en

övergångsbestämmelse till förordningen — tilläggsersättning svarande mot

mellanskillnaden efter ansökan hos riksförsäkringsanstalten utgivas av

statsmedel.

Eftersom beloppet 2 300 kronor understiger aktuellt belopp av medelarbetsförtjänsten,

torde omregleringen här — i motsats till vad beträffar

krigsförsäkringsfallen — böra avse beloppet 2 300 kronor. Ersättningsförhöjning

av statsmedel kommer härvid att alltjämt utgå och utgå med oförändrat

belopp.

10 §.

Denna paragraf innehåller en spärregel till förhindrande av att omregleringen

medför en sänkning av utgående ersättning. Bestämmelsen är påkallad

bl. a. med hänsyn till att sjukpenningen i vissa fall är lägre enligt YFL

än enligt ÖL. Vidare kan ersättningstilläggen enligt 1950 års förordning i

något enstaka fall —- från åren 1949 och 1950 — ge förmånligare resultat

än den nu förordade omregleringen. Dessutom må nämnas att enligt nuvarande

bestämmelser livräntan vid invaliditetsgrader uppgående till minst 20

men understigande 30 procent före 67 år samt vid invaliditetsgrader uppgående

till minst 30 procent efter 67 år i skadefall från senare år redan uppgår

till högre belopp än enligt 4 § i departementsförslaget.

Med »belopp, varmed ersättning skulle hava utgått, därest omreglering ej

skett» avses ersättning enligt de i 1 § nämnda lagarna samt 1950 års ersättningstilläggsförordning

jämte vissa kompletterande författningar, såsom

kungörelsen den 19 juni 1953 (nr 503) med föreskrifter jämlikt 10 § nyssnämnda

förordning. Däremot avses icke den i anslutning till 11 § i det följande

berörda silikosersättningen; här är det ju fråga om en budgetårsvis

bestämd ersättning, som utgår endast intill den 1 juli i år. 4

4 Bihang till riksdagens protokoll 1955. i samt. Nr 156

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 156

11 §•

I denna paragraf har intagits vissa specialbestämmelser rörande yrkessjukdomar.

Departements pr om em orian

Under erinran om den betydelse, som enligt ÖL, YL och YFL tillmättes

dagen för olycksfallets inträffande resp. yrkessjukdomens yppande, anföres

i promemorian bl. a.

Det kan förekomma, att vederbörande går kvar i farligt arbete och att

lång tid förflyter mellan det att en i arbetet ådragen sjukdom yppas och

ersättningsrätten aktualiseras genom nedsättning av arbetsförmågan. När

den sjuke lämnar det farliga arbetet, har han i allmänhet högre lön än vid

yppandet. På grund härav har i YFL (9 § 6 st.) intagits ett särskilt stadgande,

enligt vilket — om i hithörande fall det farliga arbetet avbrytes först

avsevärd tid efter sjukdomens yppande — den årliga arbetsförtjänsten vid

bestämmande av ersättning för tid efter arbetsavbrottet icke får beräknas

till lägre belopp än som skulle ha fastställts, om sjukdomen yppats vid

tiden för arbetsavbrottet. Därigenom har för fall, där såväl yppandet som

arbetsavbrottet sker efter utgången av år 1954, ernåtts en tillfredsställande

lösning. För fall, där både yppande och arbetsavbrott ligga i tiden före den

1 januari 1955, har genom den i denna promemoria föreslagna omregleringen

av ersättningen i äldre fall eliminerats skillnaden mellan om man

går på arbetsförtjänsten vid yppandet resp. vid avbrottet.

Enligt vad i promemorian framhålles hade statsmakterna redan förut

ansett silikos (stendammlunga) böra intaga en särställning i ersättningshänseende.

För att få en tillfredsställande lösning även för de fall av sili - kos, där sjukdomen yppats före årsskiftet 1954/55 men vederbörande först

därefter avbrutit arbetet, har i promemorian föreslagits ett särskilt stadgande

— 11 § i det i promemorian intagna lagtextutkastet — av innebörd,

att omreglering av ersättningen skall ske med tillämpning av de i

YFL stadgade grunderna, om detta medförde att vederbörande finge högre

ersättning.

Framställning i ärendet

Frågan om ersättning vid fall av silikos har behandlats i den inledningsvis

omnämnda skrivelsen den 21 december 1954, som är undertecknad av

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Järnbrukslörbundet,

Svenska gjutareförbundet, Svenska gruvindustriarbetareförbundet,

Svenska metallindustriarbetareförbundet, Sveriges verkstadsförening

och Domnarvets jernverk, i vilken skrivelse bl. a. anföres.

En kroppsskada leder omedelbart till ett sjukdomstillstånd med nedsättning

av arbetsförmågan, som dock kan gå till fullständig läkning. I den

mån invaliditet inträder kan dennas följder minskas genom långsam förbättring,

behandlingsåtgärder, tillvänjning, proteser o. dyl. Invaliditeten

fortskrider i regel ej och leder ej till ett allmänt sjukdomstillstånd.

Silikos förorsakar vid yppandet numera varken sjukdomstillstånd eller

nedsättning av arbetsförmågan. Men förändringarna försvinner aldrig, utan

ökar även om förflyttning sker, men i så fall långsammare. Behandling med
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 156

för ej läkning. Det sker en fortlöpande försämring som kan leda till en nedsättning

av arbetsförmågan, som i sin tur fortskrider. De förebyggande medicinska

åtgärderna syftar till att hejda fortskridandet. Då skadan drabbar

ett livsviktigt organ inträder efter hand ett allmänt sjukdomstillstånd som

kan förvärras genom tillstötande komplikationer.

Sjukdomsförloppen vid silikos och olycksfall är helt motsatta och det

finns inga medicinska skäl för att ge dagen för yppandet vid denna yrkessjukdom

samma betydelse som dagen för olycksfallet. Att den fått det av

lagtekniska skäl har medfört olyckliga konsekvenser, som måste undanröjas

på något sätt.

Vidare framhålles, att silikos enligt praxis ansetts yppad, så snart läkare

på en röntgenbild kunnat konstatera förekomst av de allra tidigaste för

sjukdomen typiska förändringarna, s. k. stadium I, varjämte ytterligare

anföres.

Då silikos i detta stadium ej ger några som helst symtom föreligger intet

sjukdomstillstånd i vanlig bemärkelse och givetvis ej heller nedsättning av

arbetsförmågan. Fram till 1938 förekom på grund härav endast undantagsvis

diagnostiserande av silikos i detta stadium. Detta år tillkom bestämmelserna

om periodisk besiktning till förebyggande av sjukdomen och i

samband med den genomgång som då skedde diagnostiserades ett stort antal

fall av silikos i detta tidiga stadium. I många fall blev skadan anmäld

och förklarad yppad. I fall där så ej skedde, kunde eventuella förändringar

fastställas av en senare bedömare med hjälp av den arkiverade röntgenfilmen.

Detta sätt för att fastställa dagen för sjukdomens yppande har medfört

svåra ekonomiska följder för de silikosskadade. I de fall då de konstaterade

lätta förändringarna senare fortskridit och lett till sjukdom och

nedsättning av arbetsförmågan, har deras ersättning blivit reglerad med hänsyn

till en långt tillbaka i tiden fastställd yppandedag. —--

Det finns en mycket stor kategori silikosskadade, som i tidigt stadium

diagnostiserats i samband med förebyggande undersökningar. De ha anmälts

till försäkringsbolag och därvid har angivits att deras arbetsförmåga

ej är nedsatt, men att de skola avhålla sig från det farliga arbetet. Anmälan

har sålunda ej skett på grund av ett ersättningskrav, utan med anledning

av att en förebyggande åtgärd, som i vissa fall kan medföra särskild ersättning

av statsmedel, måst genomföras och därtill för att med hänsyn till

preskriptionsbestämmelser bevara den förflyttades rätt till ersättning för

nedsatt arbetsförmåga om sådan framdeles skulle inträda.

I den mån så sker synes dessa fall beträffande ersättning bli knutna till

den gamla lagen och komma därigenom i ett sämre ekonomiskt läge än

andra skadade. Det förefaller orättmätigt att dessa periodiska undersökningar

och därav föranledda åtgärder, som syfta till förebyggande av sjukdomens

utveckling till arbetsoförmåga, skall leda till försämrad ersättning

om arbetsoförmåga trots allt skulle inträda. Så är emellertid fallet i nuvarande

läge.

I många fall hade de antydda förhållandena lett till alt de silikosskadades

livräntor blivit synnerligen låga, och i vissa fall med fullständig arbetsoförmåga

hade den silikosskadade kommit i en bekymmersam ekonomisk

situation. Genom bestämmelser i YFL komme olägenheterna att bortfalla

för de fall som yppades efter den 1 januari 1955, men för dem som redan

yppats eller som komme alt anses yppade före denna dag kvarstode de.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

På grund av vad sålunda anförts hemställes i skrivelsen att åtgärder vidtages

för genomförande av följande.

1. Att de fall av silikos, som yppats före 1/1 1955 men vid sistnämnda

tidpunkt ej erhållit skadeersättning med anledning av nedsatt arbetsförmåga,

vid eventuellt framdeles inträdande nedsättning av arbetsförmågan

tår sin ersättning reglerad enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

2. Att de silikosfall, som vid anmälan efter 1/1 1955 får yppandedagen

tastställd till tidpunkt före denna dag, får sin skada reglerad enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

3. Att de tidigare silikosskadades livräntor i fortsättningen utgår med belopp,

som skulle utgått om dagen för sjukdomens yppande sammanfallit

med den dag då arbetsoförmågan ansetts nedsatt med mer än 10 %.

4. Att de silikosskadades livräntor därefter skola behandlas på samma sätt

som övriga yrkesskadades.

Remissyttranden

Vad i denna framställning yrkats har i remissyttrandena allmänt tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen

och Socialförsäkringsbolagens förening anför, att de framförda önskemålen

väsentligen torde tillgodoses vid genomförande av förslagen i departementspromemorian.

Beträffande promemorieförslaget (11 §) yttrar försäkringsrådet:

Den föreslagna bestämmelsens innebörd torde vara, att endast beloppen

av sjukpenning och livränta skola omregleras, men att däremot den nya yrkesskadeförsäkringslagens

bestämmelser i fråga om själva rätten till ersättning

icke skola vinna tillämpning.---

I detta sammanhang vill rådet emellertid hemställa till övervägande, huruvida

icke, eventuellt i stället för den föreslagna bestämmelsen i It §, beträffande

sådan skada, som avses i 9 § sjätte stycket yrkesskadeförsäkringsiagen,

ändring borde vidtagas i övergångsbestämmelserna till samma lag i

syfte att, i vad avser ersättning efter arbetsavbrottet, nämnda lag bleve helt

eller åtminstone i huvudsak tillämplig. Vidtages en dylik ändring vinnes härmed

i viss mån, att bl. a. stendammslungeskador i större utsträckning än enligt

förslaget komme att i ersättningshänseende hänföras till arbetsgivare,

som bedriver silikosfarligt arbete.

Anses bestämmelsen i It § böra kvarstå, anser rådet, att den bör omfatta

samtliga skador, som avses i nämnda 9 § sjätte stycket.

LO föreslår, att It § utsträckes att — utöver silikos — gälla samtliga de

yrkesskadefall, som avses i 9 § sjätte stycket YFL.

Departementschefen

Genom en omreglering i enlighet med vad jag i det föregående förordat

blir det beträffande fall av silikos och annan yrkessjukdom, där både sjukdomens

yppande och arbetsavbrottet ligger i tiden före den 1 januari 1955,

i ersättningshänseende knappast någon skillnad om man tager hänsyn till

arbetsförtjänsten vid tiden för sjukdomens yppande eller vid avbrottet i arbetet.

Vad nu sagts gäller helt beträffande ersättning före 67 år, där fråga

är om en invaliditet uppgående till minst 30 procent eller om efterlevandelivränta,

samt i betydande utsträckning före 67 år, där invaliditeten under
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

stiger 30 men uppgår till minst 20 procent, och efter 67 år, om invaliditeten

uppgår till minst 30 procent. För de fall av silikos, där yppande och

arbetsavbrott ligger på var sin sida om årsskiftet 1954/55, synes mig den

i promemorian föreslagna specialbestämmelsen innebära en lämplig lösning.

Med anledning av vad försäkringsrådet och LO yttrat förordar jag

emellertid, att bestämmelsen göres tillämplig å samtliga sådana i 9 § sjätte

stycket YFL avsedda yrkessjukdomar, som var ersättningsberättigande enligt

YL.

Försäkringsrådet har i sitt yttrande ifrågasatt, huruvida ej detta spörsmål

bör lagtekniskt regleras genom en ändring av övergångsbestämmelserna till

YFL. I nuvarande läge anser jag det emellertid naturligt att betrakta ifrågavarande

ersättningsförbättringar som ett led i den allmänna omregleringen

av ersättningar på grund av tidigare skador. Bestämmelserna synes därför

böra ha sin plats i omregleringslagen. Med anledning av vad försäkringsrådet

uttalat vill jag framhålla, att den föreslagna bestämmelsens innebörd är

att endast beloppen av sjukpenning och livränta skall omregleras och att den

tidigare lagstiftningens bestämmelser i fråga om rätten till ersättning alltjämt

skall äga tillämpning.

I detta sammanhang vill jag även beröra frågan om de tidigare nämnda av

statsmedel utgående särskilda silikosersättningarna om högst 700 kronor om

året. Dessa ersättningar har beslutats budgetårsvis, och det senaste beslutet

gäller intill utgången av budgetåret 1954/55. Ersättningarna infördes ursprungligen

-— år 1948 (prop. nr 238) — såsom ett provisorium i avbidan

på revisionen av yrkesskadeförsäkringslagstiftningen och utgår till arbetare,

som på grund av silikos blivit oförmögna till arbete eller övergått till annan

sysselsättning och därigenom lidit inkomstminskning; att ersättningarna

infördes torde framför allt ha föranletts av ofullkomligheter i de på den

tiden tillämpade principerna i fråga om invaliditetsbedömningen. Såsom

anfördes i prop. nr 238/1948 uppträder yrkessjukdomen silikos endast hos

personer, som varit sysselsatta med silikosfarligt arbete under lång tid;

och några medel att bota sjukdomen är inte kända. Dess fortskridande kan

dock avsevärt fördröjas, om sjukdomen upptäckes på ett tidigt stadium och

den sjuke övergår till ofarligt arbete. Dylik ändring av sysselsättningen innebär

emellertid inte sällan att arbetaren måste lämna ett välavlönat specialarbete,

som krävt mångårig utbildning. Övergången kan därför medföra

avsevärd inkomstminskning och detta även om sjukdomen inte medfört

någon egentlig nedsättning av arbetarens fysiska prestationsförmåga. I sistnämnda

fall gavs ingen invaliditetsersättning enligt YL.

I propositionen med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring (nr 60/1954)

föreslogs nya bedömningsprinciper i hithörande fall (10 § YFL). Om en

upptäckt silikos ansågs böra medföra övergång till annat arbete, förelåg enligt

vad som uttalades i propositionen en av sjukdomen orsakad begränsning

av arbetarens sysselsättningsmöjligheter. Silikosen borde i sådant fall

anses ha medfört cn nedsättning av vederbörandes arbetsförmåga i YFL:s

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

mening. Till belysning av storleken av nedsättningen borde i första hand

tjäna den föreliggande inkomstminskningen. På grund av vad sålunda och i

övrigt anförts föreslogs i propositionen att nya silikosfall skulle regleras enligt

ifrågavarande ändrade bedömningsgrunder.

Ett bifall till vad jag tidigare föreslagit — jag syftar härvid såväl på de

för alla yrkesskador avsedda omregleringsbestämmelserna som på de i första

stycket av denna paragraf föreslagna specialbestämmelserna i fråga om vissa

yrkessjukdomar — medför, att de silikossjuka, som för närvarande uppbär

den särskilda ersättningen av statsmedel, får en mer eller mindre kraftig

uppräkning av sin ersättning enligt YL. I den mån så sker bör enligt min

mening den särskilda ersättningen av statsmedel bortfalla. I samband med

omregleringen av ersättningar enligt ÖL och YL bör emellertid en ändring

av det nuvarande systemet med tillfälliga ersättningar till silikosskadade

komma till stånd. En mera definitiv ordning —- i stället för den nuvarande

med prövning för ett budgetår i taget — även för de äldre fallen bör enligt

min mening eftersträvas. Enligt de av mig förordade omregleringsbestämmelserna

skall YFL:s modernare ersättningsregler i betydande utsträckning

göras tillämpliga å äldre skadefall. Det synes mig då följdriktigt att

göra de nya principerna för invaliditetsbedömningen enligt YFL tillämpliga

å de silikosfall, som inte omfattas av specialbestämmelserna i första stycket

av förevarande paragraf.

De ersättningsbelopp, som bestämts i enlighet med vad jag tidigare föreslagit,

torde i flertalet fall överstiga eller i vart fall i stort sett täcka de belopp,

som för närvarande utgår i livränta och ersättningstillägg samt »tillfällig

ersättning av statsmedel». Emellertid kommer en del silikosskadade,

som nu har sådan tillfällig ersättning, att få lägre ersättning eller ingen ersättning

alls, om ersättningen bestämmes enligt de förutnämnda nya grunderna.

Särskilt gäller detta personer, vilka nu icke åtnjuter någon livränta,

enär arbetsförmågan inte ansetts nedsatt med minst 10 procent och vilkas

arbetsinkomst visserligen minskats på grund av övergången till ofarligt arbete

men ej i sådan grad att livränta vid tillämpning av 10 § YFL skulle

kunna tillerkännas dem. Med hänsyn härtill torde Kungl. Maj :t böra äga

föreskriva, att därest någon, som vid utgången av år 1955 var berättigad till

tillfällig ersättning av statsmedel, vid tillämpning av omregleringslagen icke

skulle erhålla någon ersättning eller endast en lägre sådan -— så länge sådant

förhållande varar — tillägg av statsmedel skall utgå, motsvarande vad

han eljest skulle gå förlustig. I den mån tillägget per år inte skulle uppgå till

minst 50 kronor, torde rätt till tillägget dock icke böra föreligga.

Såsom tidigare nämnts föreslås omregleringslagen träda i kraft den 1 januari

1956. Med hänsyn härtill synes under andra halvåret 1955 tillfällig

silikosersättning böra utgå enligt den hittills tillämpade ordningen.

12 §.

För undvikande av dubbelkompensation har i första stycket av denna paragraf

intagits en bestämmelse om avdrag å omreglerad ersättning för vissa

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

understöd. Bestämmelsen motsvarar vad som härutinnan stadgas i 10 § förordningen

den 2 juni 1950 (nr 295) i dess lydelse efter lagändring år 1953

(nr 251).

I andra stycket har upptagits en bestämmelse om avdrag å omreglerad ersättning

i vissa fall, då den skadade för den tid ersättningen avser redan

uppburit sjukhjälp från allmän sjukkassa, inkomstprövad folkpension e. d.

13 §.

Under denna paragraf har upptagits en avrundningsregel motsvarande stadgandet

i 36 § sjätte stycket YFL.

14 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelserna om finansieringen av omregleringen.

När i första stycket talas om den kostnad, som föranledes av bestämmelserna

i denna lag, avses därvid — såsom framgår av vad jag tidigare anfört

— kostnaderna för uppräkning av ersättningarna utöver vad dessa uppgår

till enligt ÖL och YL eller, i viss utsträckning, enligt 1937 års krigsförsäkringslag.

I kostnaderna ingår alltså även vad ersättningstillägg enligt förordningen

den 2 juni 1950 (nr 295) skulle ha kostat i fortsättningen.

Enligt departementspromemorian skulle varje års kostnader för omregleringen

fördelas mellan det årets arbetsgivare enligt YFL — med bortseende

från staten. För den del av kostnaderna, som enligt riksförsäkringsanstaltens

förslag skulle falla på andra arbetsgivare än staten, var anstaltens mening

att man skulle tillämpa en dylik fördelning. Fördelningssystemet är

även enligt min mening det finansieringssystem, som bör komma till användning

för omregleringen.

Den erforderliga förhöjningen av yrkesskadeförsäkringsavgifterna torde

lämpligen böra komma till stånd på det sättet, att man tager ut ett proportionellt

tillägg till avgifterna enligt YFL. Därvid torde man — såsom i riksförsäkringsanstaltens

förslag och i departementspromemorian förordats —

böra beräkna tillägget å summan av avgifterna enligt 38 och 39 §§ YFL. Det

bör härvid beaktas att arbetsgivare, som står total självrisk, ej erlägger avgift

enligt 38 §. Den för arbetsgivaren beräknade avgiften enligt sistnämnda

paragraf skall i sådant fall — jämte avgiften enligt 39 § — ligga till grund

för nu avsett tillägg.

I förevarande sammanhang har försäkringsinspektionen anfört.

Därest kostnaderna för finansieringen av ifrågavarande tillägg till utgående

invalid- och efterlevandepensioner skulle komma att läggas på arbetsgivarna

i form av tillägg till utgående avgifter för yrkesskadeförsäkringen,

vill inspektionen slutligen erinra om att detta bör föranleda en omprövning

av grunderna för arbetsgivareförsäkringsbolagens avgifter till försäkringsinspektionens

verksamhet ävensom de enligt yrkesskadeförsäkringslagen utgående

bidragen till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens verksamhet. Inspektionen förutsätter att inspektionen

kommer att beredas tillfälle alt yttra sig i detta ämne innan nya

föreskrifter utfärdas.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 156

Med anledning härav vill jag såsom min mening framhålla, att premieförhöjningen

för bekostande av omregleringen icke bör inverka på storleken

av de i 39 § YFL avsedda tilläggsavgifterna och bidragen för bestridande

av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet. Detta blir inte heller fallet om premieförhöjningen — såsom

föreslagits — konstrueras som ett tillägg å summan av avgifterna enligt 38

och 39 §§ YFL. Frågan om eventuell ändring i kungörelsen den 17 december

1948 (nr 804) om försäkringsanstalternas bidrag till bestridande av kostnaden

för försäkringsinspektionen torde få upptagas i särskild ordning.

Närmare föreskrifter om beräkning av de för omregleringen erforderliga

avgiftstilläggen m. m. torde få meddelas av Kungl. Maj :t i administrativ ordning.

Den föreslagna omregleringslagen ersätter delvis förordningen den 2 juni

1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete m. in. Nämnda förordning bör därför upphävas

såvitt angår tillägg till ersättning, vilken skall omregleras enligt den

föreslagna lagen.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,

att lagrådets utlåtande över ifrågavarande inom socialdepartementet

upprättade förslag till lag angående omreglering av vissa ersättningar

enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall

i arbete m. m., av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Börje A. Carlsson

1 Bilagan, som frånsett två smärre redaktionella jämkningar är likalydande med det vid pro

positionen fogade författningsförslaget, har här uteslutits.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

57

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 mars

1955.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Gösta Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 12 mars 1955 lillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 25

februari 1955, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen

den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

t. f. assessorn i försäkringsrådet A. Lundberg.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg 5

5 Jiilxang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 156

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 158

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 mars

1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för socialdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 17 mars 1955

avgivna utlåtande över det den 25 februari 1955 till lagrådet remitterade

förslaget till lag angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den

17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan erinran hemställer föredraganden,

att förslaget, efter två redaktionella jämkningar, måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olof Särnmark

Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

550199

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:293 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1 s. 12 i texten
  2. 2LU 1955:30 Andra lagutskottets utlåtande nr 30 år 1955 s. 1 i texten
  3. S2LU 1955:1 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 s. 1 i texten