Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379), m. m

1955-03-11 · 204 sidor, varav 201 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 201 av 204 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1955:160, Med förslag till förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Ktingl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

1

Nr 160

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379), m. m.; given Stockholms slott

den 11 mars 1955.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379);

2) lag om ändrad lydelse av 62 § kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370);

3) förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den 26 juli

1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

4) förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den 26 juli

1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

5) förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den 27 juni

1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

Propositionens huvudsakliga innehåll

1950 års skattelagssakkunniga avlämnade hösten 1954 betänkande med

förslag till effektivare taxering. I betänkandet föreslogs olika åtgärder i syfte

att främja ett riktigare fullgörande av deklarationsplikten, att skapa vidgade

möjligheter till taxeringskontroll och att erhålla en mer ändamålsenlig

taxeringsorganisation.

Efter överarbetning av vissa delar av sakkunnigbetänkandet framlägges

i propositionen förslag till ändrade regler om uppgiftsskyldighet och taxeringskontroll.

Däremot upptages inte nu frågan om ändrad taxeringsorga1—Bihang

till riksdagens protokoll 1955. 1 saml. Nr 160

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

nisation, vilken fråga ansetts böra göras till föremål för ytterligare utredning

genom särskilda sakkunniga. I propositionen framhålles, att förslag

i sistnämnda hänseende samt om en mera fullständig revision av taxeringsförordningen

avses skola underställas 1956 års riksdag.

Det nu framlagda förslaget innebär bl. a. följande.

Den som är deklarationsskyldig eller skyldig att lämna uppgifter till

ledning för annans taxering skall i skälig omfattning föra och för taxeringskontroll

tillhandahålla räkenskaper eller andra anteckningar. En utttrycklig

bestämmelse om s. k. skönstaxering införes och skall tillämpas då föreskrivna

anteckningar till ledning för den egna taxeringen inte förts samt

av omständigheterna i övrigt framgår att en riktig taxering icke kan grundas

på den skattskyldiges uppgifter.

Självdeklarationer av bl. a. rörelseidkare och jordbrukare skall innehålla

vissa för taxeringen erforderliga upplysningar, som för närvarande måste

inhämtas genom särskilda förfrågningar.

En viss ökad uppgiftsskyldighet till ledning för annans taxering föreskrives.

Detta gäller bl. a. beträffande vissa inköp och försäljningar, som

gjorts av rörelseidkare och jordbrukare.

Vidgade möjligheter till granskning av räkenskaper och till annan taxeringsrevision

införes. Sålunda skall kontroll kunna ske inte blott hos den

skattskyldige själv utan även hos annan, med vilken han haft affärsförbindelser.

Vidare skall taxeringsmyndigheterna kunna få hos andra myndigheter

ta del av handlingar och annat material, som är av betydelse för

taxeringskontrollen.

Särskilda bestämmelser upptages i syfte att förhindra att insynsmöjligheterna

medför att befogade intressen av sekretesskydd eftersättes.

Eftertaxering skall kunna åsättas i större omfattning än som med nuvarande

bestämmelser är möjligt. I princip bibehålies dock regeln att sådan

taxering skall åsättas inom fem år.

De sakkunnigas förslag om en särskild avgift vid avvikelse från deklaration

har inte upptagits.

Slutligen föreslås vissa ändrade regler på området för fastighetstaxering,

i syfte att ge ökad tid åt arbetet med åsättande av fastighetsvärdena.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1956.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

3

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379)

Härigenom förordnas, att 4 §, 5 § 1 mom., 6 § 1 inom., 7 § 1 inom., 12 §

1 inom., 17 § 1 inom., 20 § 1 mom., 22 § 1 mom., 26 § 1 mom., 27 §, 28 § 2

inom., 29 § 1 inom., 31—33 och 35 §§, 36 § 4 mom., 37 § 1 mom., 39 § 1 och

6 mom., 40 §, 40 a § 1 inom., 41 §, 42 § 3 inom., 52 och 54 §§, 55 § 1 mom.,

56 § 1 mom., 58 § 2 inom., 59 § 1 och 3 mom., 60 § 2 mom., 62 § 2 och 3

inom., 64 §, 65 §, 66 § 2 inom., 67 § 3 inom., 69 och 71 §§, 72 § 2 mom., 79,

93 och 116 §§, 124 § 1 mom., 140 och 142 §§ samt 144 § 3 mom. taxeringsförordningen

den 28 september 19281 skola erhalla ändrad lydelse pa sätt

nedan angives, samt att i samma förordning skola införas åtta nya paragrafer,

betecknade 29 a §, 32 a §, 35 a §, 35 b §, 57 a §, 57 b §, 57 c § och

59 a §, av nedan angiven lydelse.

4 §•

Indelning i beredningsdistrikt och fastighetstaxeringsdistrikt verkställes

av länsstyrelsen senast den 30 april året näst före taxeringsåret. Senast

den 30 november året näst före taxeringsåret fastställer länsstyrelsen indelningen

i lokala taxeringsdistrikt och antalet särskilda taxeringsnämnder i

länet, därvid tillika för varje särskild taxeringsnämnd skall angivas ej

mindre vilka grupper av skattskyldiga, som skola taxeras av nämnden, än

även huruvida nämndens distrikt skall utgöras av länet i dess helhet eller

visst angivet område inom detsamma. För stad, som ej deltager i landsting,

skall alltid utses minst en särskild taxeringsnämnd.

Åt distrikten —--i övrigt.

Innan länsstyrelsen ■—• — ■—■ beträffande Stockholm.

5 §■

1 mom. Beredningsnämnd består---varje kommun.

Ordföranden förordnas---—-i beredningsdistrikt.

Ledamöterna ävensom suppleanter, en för varje ledamot, väljas av kommunalstämma

eller, där kommunalfullmäktige finnas, av dessa. Valet skall 1 * 3

1 Senaste lydelse av 4 § och 56 § 1 mom. samt 144 § 3 mom. se 1947: 591; av 6 § 1

mom., 7 § 1 mom., 32 § 2 mom., 35 § 2 mom., 41 §, 42 § 3 mom., 52 §, 55 § 1 mom., 59 §

3 mom., 66 § 2 mom., 69 § 1 mom., 72 § 2 mom. och 79 § 1 mom. se 1943: 855; av 12 §

1 mom. se 1945: 901; av 17 § 1 mom., 26 § 1 mom., 29 § 1 mom., 67 § 3 mom. och 124 §

1 mom. se 1954: 159; av 20 § 1 mom., 37 § 1 mom. samt 69 § 2 och 3 mom. se 1947: 513;

av 28 § 2 mom. se 1947: 578; av 31 §, 32 § 3 mom., 35 § 3 mom., 39 § 6 mom., 40 § 2

mom., 79 § 2 och 3 mom. samt 93 och 140 §§ se 1951: 792; av 33 § se 1954: 205; av 35 §

1 mom. se 1950: 313; av 35 § 4 mom., 36 § 4 mom., 39 § 1 mom., 40 § 1 mom. och 54 §

se 1935: 255; av 40 a § 1 mom. och 142 § se 1954: 53; av 59 § 1 mom., 60 § 2 mom.,

62 § 2 mom. och 65 § so 1951:439; samt av 116 § se 1951:441.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

förrättas senast den 30 juni året näst före taxeringsåret. Om utgången av

valet skall den som därvid fört ordet omedelbart underrätta ej mindre de

valda än även ordföranden i beredningsnämnden och länsstyrelsen.

6 §.

1 mom. Fastighetstaxeringsnämnd består av ordförande samt å landet

sex och i stad fyra eller, i vissa fall, sex ledamöter.

Ordföranden förordnas — — — i fastighetstaxeringsnämnden.

Av ledamöterna förordnas en av länsstyrelsen och i övrigt inträda i

nämnden:

å landet:

a) två av landstingskommunens förvaltningsutskott valda ledamöter;

b) vederbörande beredningsnämndsordförande; ävensom

c) två kommunvis av kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige

finnas, av dessa valda ledamöter, av vilka minst en skall vara vald till ledamot

i beredningsnämnd inom vederbörande kommun;

och skola dessa ledamöter tjänstgöra, de av landstingskommunens förvaltningsutskott

valda i hela taxeringsdistriktet, beredningsnämndsordföranden,

då fråga är om taxering av fastighet inom ordförandens beredningsdistrikt,

samt de av kommun valda, då fråga är om taxering av fastighet

inom kommun, för vilken de valts; samt

i stad:

tre eller, därest länsstyrelsen med hänsyn till fastighetstaxeringsdistrikts

utsträckning eller andra förhållanden så förordnat, fem av stadsfullmäktige

eller, där stadsfullmäktige icke finnas, av allmän rådstuga valda ledamöter.

Val av ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd jämte suppleanter, en för

varje ledamot, förrättas senast den 30 juni året näst före taxeringsåret.

Om utgången av här omförmälda val har den som därvid fört ordet att

underrätta länsstyrelsen, ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden och

de valda.

7 §•

1 mom. Fastighetsprövningsnämnd i län skall utgöras av medlemmarna

av den i 9 § omförmälda länsprövningsnämnden samt ytterligare nio ledamöter,

vilka utses av länsstyrelsen senast den 15 augusti året näst före

taxeringsåret. Av sistnämnda ledamöter skola tre utses bland dem, som

efter förordnande av länsstyrelsen eller val av landstingskommuns förvaltningsutskott

äro ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd, tre bland dem, som

efter val av kommun äro ledamöter i sådan nämnd, samt tre bland personer

inom länet, som icke äro ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd men genom

sin verksamhet kunna antagas besitta sakkunskap i fråga om fastighetsvärdering.

Enligt samma---för dem.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

12 §.

1 mom. Till medlemmar---taxeringens verkställande.

Av kommun må till ledamot eller suppleant i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd

eller taxeringsnämnd utses allenast den, som är inom

kommunen mantalsskriven, och av landstingskommuns förvaltningsutskott

må till ledamot eller suppleant i fastighetstaxeringsnämnd utses allenast

den, som är mantalsskriven i kommun inom fastighetstaxeringsdistriktet.

Av landstingskommuns förvaltningsutskott må till ledamot eller suppleant

i särskild taxeringsnämnd utses allenast den, som är mantalsskriven i kommun

inom nämndens verksamhetsområde; beträffande Kalmar län skall

därjämte iakttagas att den, som av någondera landstingskommunens förvaltningsutskott

väljes, skall vara mantalsskriven i kommun inom sannna

landstingskommuns område.

Vid kommuns — ■—■ — inom densamma.

Vid val---ankommande taxeringsfrågorna.

Till medlemmar •—- •—- •— nämndens verksamhetsområde.

17 §.

1 mom. Till ledning---sådan innehavare.

Allmän fastighetsdeklaration — -— -—■ och anskaffningskostnader.

Är jordbruksfastighet —--eller innehavaren.

Kungl. Maj :t må---statistiskt ändamål.

Allmän fastighetsdeklaration skall avgivas å blankett enligt formulär,

som i enlighet med vad nu sagts fastställes av riksskattenämnden.

20 §.

1 mom. Allmän fastighetsdeklaration skall avlämnas senast den 15 september

året näst före det, då allmän fastighetstaxering skall äga rum, och

ingivas

beträffande fastighet å landet: till ordföranden i beredningsnämnden för

det beredningsdistrikt, landsfiskalen i det landsfiskalsdistrikt eller länsstyrelsen

i det län, där fastigheten är belägen; samt

beträffande fastighet i stad: till ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden

för det distrikt, den lokala skattemyndigheten eller, där staden icke har

egen uppbördsförvaltning, magistraten eller koinmunalborgniästaren i den

stad eller länsstyrelsen i det län, där fastigheten är belägen.

Uppgift enligt 18 § skall avlämnas senast den 20 juli året näst före det, då

allmän fastighetstaxering skall äga rum, och ingivas till länsstyrelsen i det

län, där fastigheten är belägen.

22 §.

1 mom. Har vid —---deklaration (särskild fastighetsdeklaration).

Har fastighet-----av taxeringsenheten.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Särskild fastighetsdeklaration skall avfattas å blankett enligt formulär,

som fastställes av riksskattenämnden, och innehålla upplysning om det förhållande,

som skall föranleda åsättande av nytt taxeringsvärde, ävensom i

erforderliga delar sådana uppgifter beträffande fastigheter, som omförmälas

i 17 § 1 inom.

26 §.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga äro, där ej annat följer av stadgandet

i 3 inom., skyldiga att utan anmaning till ledning för egen taxering för

inkomst eller förmögenhet avlämna deklaration (självdeklaration), nämligen:
1)

aktiebolag och ekonomisk förening ävensom sådan stiftelse, fond eller

inrättning som har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs,

vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen;

2) annan juridisk person, om dess bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor

under beskattningsåret uppgått till sammanlagt minst 100

kronor;

3) fysisk person, vilkens bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor

under beskattningsåret uppgått, om han varit bosatt här i riket under hela

beskattningsåret, till sammanlagt minst 1 200 kronor och eljest till sammanlagt

minst 100 kronor;

4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art, som angives

i 3 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt, vid beskattningsårets

utgång haft ett värde överstigande 50 000 kronor eller, såvitt angår

sådan juridisk person som avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning, 5 000

kronor; samt

5) fysisk eller juridisk person, för vilken garantibelopp för fastighet skall

upptagas såsom skattepliktig inkomst.

Vid bedömandet--— statlig förmögenhetsskatt.

Hava makar, som ingått äktenskap före ingången av beskattningsåret och

levt tillsammans under större delen därav, var för sig haft inkomst eller

förmögenhet, skall vardera makens deklarationsskyldighet bedömas med

hänsyn till makarnas och boets sammanlagda inkomst och förmögenhet.

Skall skattskyldig enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt taxeras

för förmögenhet, som tillhör barn eller annan, skall hänsyn därtill tagas

vid deklarationsskyldighetens bedömande.

Vid tillämpning av vad i första stycket under 3) är stadgat, skall svensk

medborgare, som under beskattningsåret tillhört svensk beskickning hos

utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets

betjäning och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands,

anses hava varit bosatt här i riket. Detsamma skall gälla sådan persons

hustru samt barn under 18 år, därest de varit svenska medborgare och

bott hos honom. Person, som under beskattningsåret tillhört främmande

makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

eller konsulatets betjäning och som icke varit svensk medborgare, så ock

sådan persons hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, därest de

bott hos honom och icke varit svenska medborgare, anses däremot vid tilllämpningen

av vad i första stycket under 3) är stadgat icke hava varit

här i riket bosatta.

I fråga om deklarationsskyldighet för oskift dödsbo efter skattskyldig,

som avlidit under beskattningsåret, skall tillämpas vad som skolat gälla

för den avlidne.

27 §.

Självdeklaration skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å blankett

enligt formulär, som av riksskattenämnden fastställes i anslutning till

här nedan meddelade bestämmelser. Dock må, där deklaration jämlikt

26 § 2 mom. infordrats av ordförande i taxeringsnämnd, de erforderliga

upplysningarna meddelas muntligen inför ordföranden, som inför desamma

å deklarationsblankett och därå tager den deklarationsskyldiges underskrift.

28 §.

2 mom. Deklarationsskyldig, som----kommunal inkomstskatt.

Särskild självdeklaration---flera exemplar.

29 §.

1 mom. Allmän självdeklaration —---dennes hemortskommun.

Allmän självdeklaration skall därjämte innehålla de uppgifter, som för

särskilda fall föreskrivas i denna förordning.

Har skattskyldig under beskattningsåret varit gift, skall han jämväl

uppgiva sådan boets eller andra makens inkomst och förmögenhet, över

vilken förvaltningen rättsligen tillkommit honom. Åligger skattskyldigheten

andra maken, skall uppgiften lämnas å särskild blankett. Då skattskyldig

skall taxeras för barns eller annans förmögenhet, skall uppgift lämnas

jämväl om sådan förmögenhet.

Svenskt aktiebolag---— utdelningens belopp.

Inländsk försäkringsanstalt,---hänförliga verksamheten.

Med inländsk — — — för medlem.

Utländsk försäkringsanstalt,-----och 5).

Belopp, som---öretal bortfalla.

29 a §.

Därest inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet redovisas enligt bokföringsmässiga

grunder med räkenskapsavslutning medelst vinst- och förlustkonto,

skall självdeklaration utöver vad eljest är föreskrivet innehålla:

1) uppgift, såvitt angår rörelse, om storleken av omsättningen;

2) uppgifter huru värdesättningen å lager samt fordringar skett;

3) uppgift huru det hokföringsmässiga vinstresultatet justerats till över
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1955

ensstäinmelse med de för den skattemässiga inkomstberäkningen stadgade

grunderna;

4) uppgifter rörande i räkenskaperna gjorda avdrag för värdeminskning;

5) uppgifter rörande gjorda avdrag för avsättningar till pensions- eller

andra personalstiftelser eller till fonder eller stiftelser av annat slag;

6) uppgift om vad den skattskyldige i varor, penningar eller annat uttagit

ur näringsverksamheten eller annorledes använt för bestridande av

levnadskostnader eller eljest för utgifter, som icke äro hänförliga till omkostnader

i verksamheten, så ock om andra förmåner som den skattskyldige

åtnjutit av rörelsen eller jordbruksfastigheten;

7) uppgift om belopp, som vid inkomstberäkningen avdragits såsom reseoch

representationskostnader, i den mån sådant belopp icke utgivits till

anställda och upptagits å kontrolluppgifter rörande dessas förmåner, dock

att, därest lämnandet är förenat med synnerliga svårigheter, uppgiften

skall lämnas först efter anmaning; samt

8) uppgift om verkställda nedskrivningar av värdet å rättigheter till

leverans av omsättningstillgångar samt maskiner och andra inventarier.

Redovisas inkomst av rörelse enligt bokföringsmässiga grunder men utan

räkenskapsavslutning medelst vinst- och förlustkonto, skall beträffande

innehållet i självdeklaration i tillämpliga delar gälla vad ovan sägs.

31 §.

Vid självdeklaration för deklarationsskyldig, som under beskattningsåret

varit skyldig föra räkenskaper eller som, utan att sådan skyldighet

förelegat, under beskattningsåret fört räkenskaper i av honom bedriven

rörelse, skall fogas bestyrkt avskrift av balansräkning för beskattningsåret

och balansräkning för det närmast föregående räkenskapsåret samt

av vinst- och förlusträkning för beskattningsåret, om sådan räkning ingått

i bokföringen. Har den deklarationsskyldige upprättat särskilt balanskonto,

som avviker från balansräkningen, skall han vid deklarationen foga bestyrkt

avskrift av sådant konto.

Vid självdeklaration, som ovan sägs, skola vidare fogas uppställningar

enligt formulär, som fastställas av riksskattenämnden, med uppgifter erforderliga

för tillämpning av gällande bestämmelser rörande avdrag för

värdeminskning så ock utdrag av räkenskaperna till styrkande av dessa

uppgifter.

För aktiebolag, ekonomisk förening och ömsesidigt försäkringsbolag

skall avlämnas bestyrkt avskrift eller tryckt exemplar av förvaltnings- och

revisionsberättelser, som avgivits för beskattningsåret.

För inländsk försäkringsanstalt skall avlämnas bestyrkt avskrift av

protokoll eller annan handling, som utvisar, huru vinst- och förlusträkningen

samt balansräkningen för beskattningsåret slutgiltigt fastställts

samt huru vinsten för samma år disponerats. Vad sålunda stadgats skall

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955 9

dock icke gälia beträffande försäkringsanstalt, som drivit enbart livförsäkringsrörelse.

Idkare av —--är belägen.

32 §.

1 mom. Envar bör, utöver vad deklarationsformuläret föranleder, meddela

de upplysningar till ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet,

som kunna vara av betydelse för åsättande av en riktig taxering.

2 mom. Efter anmaning är envar skyldig att i den omfattning, som i anmaningen

angivits, meddela de ytterligare upplysningar, som finnas erforderliga

för kontroll av egen deklarations riktighet eller eljest för egen taxering.

Dylika upplysningar skola lämnas skriftligen, där ej annat angivits

i anmaningen.

3 mom. Angående skyldighet att underkasta sig taxeringsrevision, därom

stadgas i 57 c §.

32 a §.

Är stiftelse eller förening helt eller delvis frikallad från skattskyldighet

för inkomst eller förmögenhet, skall i fall som nedan angivas särskild uppgift

avlämnas rörande inkomst och förmögenhet, som icke i självdeklaration

uppgivits till beskattning.

Uppgiftsskyldighet, som i första stycket sägs, åligger

1) pensionsstiftelse,

2) jämlikt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser

bildad stiftelse för arbetslöshetsunderstöd, sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall,

3) stiftelse som har till huvudsakligt ändamål att under samverkan med

militär eller annan myndighet stärka rikets försvar,

4) stiftelse som har till huvudsakligt ändamål att, utan begränsning till

viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och uppfostran

av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller

utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja vetenskaplig

forskning, ävensom

5) förening som, utan att den i sin verksamhet tillgodoser medlemmarnas

ekonomiska intressen, huvudsakligen verkar för ändamål av den art, som

angives under 3) eller 4).

Uppgift avfattas å blankett enligt av riksskattenämnden fastställt formulär

och skall upptaga inkomster och utgifter under räkenskapsår, som gått

till ända närmast före den 1 mars under taxeringsåret, samt tillgångar och

skulder vid nämnda räkenskapsårs början och slut, ävensom upplysning om

de omständigheter, vilka anses böra föranleda frikallelse från skattskyldighet.

Uppgift avlämnas varje år senast den 31 mars till länsstyrelen i det län,

där stiftelsens eller föreningens förvaltning huvudsakligen utövats, där icke

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

taxeringsintendenten på därom gjord framställning medgivit befrielse tills

vidare från nämnda skyldighet.

Det åligger stiftelse eller förening, som i denna paragraf avses, att efter

anmaning meddela de ytterligare upplysningar, som kunna erfordras för

bedömandet av stiftelsens eller föreningens skattskyldighet.

33 §.

1 mom. Till ledning vid inkomsttaxering skola varje år utan anmaning

uppgifter (kontrolluppgifter) för nästföregående kalenderår avlämnas på

sätt framgår av följande uppställning:

Uppgiftsskyldig

1. a) Statlig och kommunal

myndighet,

b) aktiebolag, ekonomisk

förening, fond,

stiftelse och annan juridisk

person än dödsbo,

c) fysisk person och

dödsbo, som bedrivit

rörelse, jordbruk eller

skogsbruk, samt

d) fysisk person och

dödsbo, som innehaft

annan fastighet.

Vem uppgiften skall

avse

Den som hos den

uppgiftsskyldige innehaft

anställning eller

uppdrag eller utfört

tillfälligt arbete eller

som av den uppgiftsskyldige

åtnjutit pension,

livränta eller periodiskt

utgående ersättning,

ävensom den

som åtnjutit förmån

från personalstiftelse

eller annan stiftelse.

Vad uppgiften skall avse

Avlöning, arvode eller annan

ersättning, oavsett huruvida

denna utgått kontant eller

såsom naturaförmån samt

oavsett om densamma utgör

ersättning för kostnader, som

mottagaren haft att bestrida.

Har mottagaren haft att erlägga

vederlag för åtnjuten

naturaförmån, skall uppgift

om förmånen och vederlaget

lämnas.

Undantag:

a) folkpension,

b) ersättning och förmån

för tillfälligt arbete, om det

som mottagaren sammanlagt

åtnjutit haft ett lägre värde

än 100 kronor för hela året,

c) ersättning och förmån

till någon för tillfälligt arbete

å annan fastighet än jordbruksfastighet,

om vad som

utgivits har lägre värde än

500 kronor och det icke utgör

avdragsgill omkostnad i

förvärvskällan rörelse,

d) utbetalning till rörelseidkare,

som enligt lag varit

bokföringsskyldig, av ersättning

för tillfälligt arbete,

samt

e) av statlig myndighet utgiven

förmån, som icke utgör

skattepliktig intäkt för mottagaren.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl.

Uppgiftsskyldig

2. Fysisk person som

varit skyldig att verkställa

skatteavdrag enligt

uppbördsförordningen.

3. Försäkringsanstalt

och understödsförening.

4. Den som utbetalt

royalty eller periodiskt

utgående avgift för rättighet

av goodwills natur,

såsom varumärke,

firmanamn o. dyl., eller

för utnyttjande av patent,

mönster o. dyl.

5. Den som bedrivit

verksamhet, vari ingått

inköp av jordbruks- eller

trädgårdsprodukter

eller husdjur eller från

husdjur erhållna produkter,

allt i den mån

Kungl. Maj :t därom förordnat.

6. Den som bedrivit

verksamhet, vari ingått

förvärv av avverkningsrätt

eller inköp av virke

eller andra skogseffekter,

allt i den mån

Kungl. Maj:t därom förordnat.

7. Den som bedrivit

förmedlingsverksamhet

eller annan därmed

jämförlig verksamhet,

allt i den mån Kungl.

Maj:t därom förordnat.

Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Vem uppgiften skall

avse

Den å vilkens inkomst

skatteavdrag

verkställts.

Den som från anstalten

eller föreningen

uppburit belopp, ej

understigande 200 kronor

för hela året, på

grund av annan försäkring

än sakförsäkring,

därest skatteplikt för

beloppet föreligger.

Den till vilken royaltyn

eller avgiften utbetalts.

Den från vilken inköp

skett.

Den som ägt eller

brukat fastighet, från

vilken upplåtelse av avverkningsrätt

eller försäljning

av skogseffekter

ägt rum.

Den som genom verksamheten

erhållit anställning,

uppdrag eller

tillfälligt arbete eller

ock försålt egendom.

Vad uppgiften skall avse

Om uppgiftens innehåll

skall i tillämpliga delar gälla

vad ovan vid 1. sägs.

Utgivet belopp.

Det utbetalda beloppet.

Utgivet vederlag i penningar,

naturaprodukter eller annat.

Undantag: vederlag som

gottgjorts bokföringsskyldig

rörelseidkare.

Vederlag som utgivits eller

gottgjorts, ävensom vederlag,

om vars utgivande under senare

år avtal träffats.

Ersättning eller vederlag

som förmedlats eller varom

uppgift eljest finnes tillgänglig
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

2 mom. Vid avlämnande av uppgifter, varom stadgas i 1 mom., skall

iakttagas följande.

Avser sådan förmån, varom under 1 mom. första och andra punkterna

förmäles, endast en del av året, skall upplysning meddelas om den tidrymd.

för vilken förmånen utgått.

Har från annan arbetsgivare än statlig myndighet utgått särskild resekostnads-

och traktamentsersättning, skall i kontrolluppgiften angivas be

loppet av dels resekostnadsersättning och dels traktamentsersättning jämte

antalet dagar för vilka traktamentsersättning utgått.

Därest vid avlönings utbetalande avdrag skett för löntagares eller hans

efterlevandes pensionering, skall i kontrolluppgiften upptagas bruttolön,

vad som avdragits och efter avdraget återstående belopp.

Har arbetsgivare uppburit den anställde tillkommande ersättning på

grund av försäkring i allmän sjukkassa, skall angivas jämväl beloppet av

vad sålunda uppburits.

I kontrolluppgift skall särskilt för sig upptagas sådant skatteavdrag, som

skett för uttagande av preliminär A-skatt.

Särskild uppgiftshandling skall avlämnas för varje person, varom fråga

är. Därvid skall fullständigt angivas personens namn, hemvist och bostadsadress.

Där så kan ske, bör uppgift lämnas jämväl om hans födelseår ävensom

om numret å utfärdad debetsedel å preliminär skatt för året näst före

taxeringsåret.

Uppgift skall avfattas å blankett enligt av riksskattenämnden fastställt

formulär eller å annan för ändamålet lämpad blankett.

3 mom. Skall annan än statlig eller kommunal myndighet jämlikt 1

mom. första punkten avlämna uppgifter till ett antal understigande

tjugufem, skall samtidigt avlämnas ett särskilt sammandrag över uppgifterna,

upptagande namn å den eller de personer, varom fråga är, ävensom

beträffande envar av dem uppgift angående belopp, som utbetalts, och förmån,

som i övrigt åtnjutits.

35 §.

1 mom. I särskilda fall skola efter anmaning kontrolluppgifter för nästföregående

kalenderår avlämnas på sätt framgår av följande uppställning:

Uppgif Isskyldig

Vem uppgiften skall Vad uppgiften skall avse

avse

1. Den som är skyldig

att utan anmaning

avlämna kontrolluppgift.

Den som hos den

uppgiftsskyldige innehaft

anställning eller

uppdrag eller utfört

tillfälligt arbete.

Åtnjutna förmåner, därest

icke uppgiftsskyldighet utan

anmaning föreligger, med

upplysning, då förmånerna

avse kortare tid än helt år,

om den tidrymd, för vilken

de åtnjutits.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Uppgiftsskyldig

Vem uppgiften skall Vad uppgiften skall avse

avse

2. Den som för arbetslag

eller liknande

grupp av personer i en

summa uppburit visst

avlöningsbelopp såsom

ackordsöverskott eller

dylikt för att fördelas

inom laget eller gruppen.

Medlem av arbetslaget

eller gruppen.

Till medlem utgivet belopp.

3. Bankaktiebolag,

sparbank eller annan

penninginrättning.

4. Annan än penninginrättning,

därest vederbörande

under nästföregående

år utbetalt

gäldränta eller haft

skuld, när fråga ej är

om lån mot obligationer,

förlagsbevis eller

andra för den allmänna

rörelsen avsedda förskrivningar.

5. Fysisk eller juridisk

person, som haft

fordran.

6. Försäkringsanstalt

eller understödsförening.

Namngiven skattskyl- Gottgjord ränta ävensom

dig. beloppet av den skattskyldi
ges

innestående medel vid

viss angiven tidpunkt.

Varje borgenär. Borgenärens namn och

hemvist, gäldräntans belopp

under föregående år och

skulden vid viss angiven tidpunkt.

Namngiven skattskyldig.

Namngiven skattskyldig.

Ränteinkomst från den

skattskyldige ävensom beloppet

av den skattskyldiges

skuld vid viss angiven tidpunkt.

Arten av försäkring eller

eljest tillförsäkrad förmån,

beloppet av premie eller annan

avgift, tid då sådan erlagts,

samt värdet och arten

av åtnjutna förmåner, som

icke enligt annan föreskrift

uppgivits.

7. Den som bedrivit Namngiven annan näjordbruk,

skogsbruk el- ringsidkare.

ler rörelse.

Belopp för vilket den uppgiftsskyldigc

under viss angiven

tid köpt eller sålt varor,

därest beloppet i säljarens

eller köparens hand är

skattepliktig intäkt eller avdragsgill

utgift, med angivande

där så begäres av varuslag

och myckenhet, så ock

belopp å provision eller an
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Uppgiftsskyldig Vem uppgiften skall Vad uppgiften skall avse

avse

nät, som utgjort sådan intäkt

eller utgift.

Undantag: belopp avseende

köp eller försäljning av varor

över disk och liknande

fall, där uppgiftsskyldigheten

uppenbarligen icke kan fullgöras.

8. Den som bedrivit

förmedlingsverksamhet

eller därmed jämförlig

verksamhet, om uppgift

icke skolat lämnas utan

anmaning.

Namngiven skattskyl

dig.

Ersättning eller vederlag

som förmedlats eller varom

uppgift eljest finnes tillgänglig
-

2 mom. Den som bedrivit jordbruk, skogsbruk eller rörelse är skyldig

att, ändå att mottagarna icke i anmaningen namngivas, avlämna följande

uppgifter

a) uppgitt om belopp, som han utbetalt till andra näringsidkare, i den

mån beloppen äro av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt av

jordbruksfastighet eller av rörelse och uppgift därom icke skolat lämnas

på grund av annan föreskrift i denna förordning, med upplysning tillika om

mottagarens namn och adress; samt

b) uppgift om belopp, för vilka han under viss angiven tid sålt varor till

andra näringsidkare, i den mån beloppen äro av beskaffenhet att i köparens

hand utgöra avdragsgill utgift, med upplysning tillika om köparens

namn och adress.

Vad i detta mom. stadgas om näringsidkares uppgiftsskyldighet skall ej

avse köp eller försäljning av varor över disk och liknande fall, där uppgiftsskyldigheten

uppenbarligen icke kan fullgöras.

3 mom. Bankaktiebolag, sparbank eller annan penninginrättning är

skyldig att efter anmaning lämna uppgift om namngiven persons insättningar

och uttag under viss tid.

4 mom. Anmaning som avses i 2 och 3 mom. må endast utfärdas av

taxeringsintendent.

5 mom. Har någon enligt denna paragraf anmanats avlämna uppgift och

avser uppgiften förhållande, varom han har att iakttaga tystnad, eller anser

han att särskilda omständigheter eljest kunna åberopas för att uppgiften

ej kommer till annans kännedom, må länsstyrelsen, på framställning av

den som anmanats, när synnerliga skäl föranleda därtill, befria honom

från skyldighet att lämna uppgiften.

6 mom. Angående skyldighet att underkasta sig taxeringsrevision, därom

stadgas i 57 c §.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

35 a §.

Bankaktiebolag, sparbank eller annan penninginrättning åligger, utöver

vad eljest i denna förordning stadgas, att efter förordnande av Kungl. Maj:t,

i den omfattning och ordning som angives vid förordnandets meddelande,

lämna uppgift om storleken av insättares ränteinkomst under viss angiven

tid och beloppet av insättares innestående medel vid viss angiven tidpunkt

samt om insättares fullständiga namn och senast för inrättningen kända

bostadsadress ävensom, därest annan än räkningshavare äger förfoga över

räkningen, uppgift om den sålunda berättigades fullständiga namn och

senast för inrättningen kända bostadsadress.

35 b §.

Aktiebolag är pliktigt att efter anmaning av taxeringsintendent till ledning

vid värdesättning av aktier i bolaget avlämna uppgift enligt av riksskattenämnden

fastställt formulär rörande bolagets tillgångar och skulder

jämte andra omständigheter av betydelse för värdesättningen. Motsvarande

skyldighet åligger ekonomisk förening.

36 §.

4 mom. Självdeklaration efter---för avlämnandet.

37 §.

1 mom. Självdeklaration, som avgives utan anmaning, så ock uppgift enligt

33 eller 34 § skall avlämnas antingen direkt till ordföranden i den taxeringsnämnd,

som har att verkställa taxering, för vilken deklarationen eller

uppgiften är avsedd att tjäna till ledning, eller till länsstyrelsen i det län,

den lokala skattemyndigheten eller, där staden icke har egen uppbördsförvaltning,

magistraten eller kommunalborgmästaren i den stad eller landsfiskalen

i det landsfiskalsdistrikt, där taxeringen skall äga rum. I fall, som

avses i 33 § 3 inom., skola dock uppgifterna jämte därtill hörande sammandrag

städse avlämnas till myndighet, hos vilken arbetsgivarens allmänna

självdeklaration må avlämnas.

Vad i---äga rum.

Uppgifter enligt ---- — uppgifter avser.

39 §.

1 mom. Varder självdeklaration, som skall avgivas jämlikt 26 § 1 mom.

utan anmaning eller jämlikt 26 § 2 mom. efter anmaning, ej behörigen avlämnad

inom föreskriven tid, eller är innehållet i avlämnad självdeklaration

så bristfälligt, att deklarationen uppenbarligen icke är ägnad att ligga

till grund för taxering, skall den skattskyldige, där ej nedan annorlunda

stadgas, vara förlustig rätten att hos kammarrätten och Kungl. Maj:t överklaga

taxering, för vilken deklarationen skolat ligga till grund. Underlåter

den som jämlikt 31 § är pliktig avlämna där angivna handlingar att hörsamma

anmaning att avlämna sådan handling eller underlåter den som

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1955

erhållit anmaning att fullständiga självdeklaration, som varit ofullständig,

att efterkomma sådan anmaning, skall den skattskyldige, där ej nedan

annorlunda stadgas, likaledes vara förlustig rätten att hos kammarrätten

och Kungl. Maj :t överklaga taxering, för vilken handlingen eller deklarationen

skolat ligga till grund.

I de---lämpligt vite.

6 mom. Angående föreläggande av vite vid underlåtenhet att underkasta

sig taxeringsrevision, därom stadgas i 57 c §.

40 §.

1 mom. Om ansvar för försummelse att behörigen fullgöra föreskrifterna

i 33 §, 34 §, 35 § 1, 2 eller 3 mom. eller 35 b § eller efterkomma förordnande,

som meddelats jämlikt 35 a §, stadgas i 142 §.

2 mom. Hörsammas icke anmaning att avlämna uppgift enligt 33 §, 34 §,

35 § 1, 2 eller 3 mom. eller 35 b §, må för uppgiftens införskaffande anlitas

biträde av länsstyrelsen, som äger förelägga den försumlige, därest han

icke är offentlig tjänsteman, lämpligt vite.

40 a §.

1 mom. Har medlem---37 § 1 inom. sägs.

Uppgiften skall avfattas å blankett enligt formulär, som fastställes av

riksskattenämnden.

41 §.

Särskild uppgift angående renskötsel, som avses i 26 § 3 inom., skall

avfattas å blankett enligt formulär, som fastställes av riksskattenämnden

i anslutning till de i 29 § 1 mom. meddelade föreskrifter. Sådan uppgift

bör senast den 31 januari avlämnas antingen i den ordning, som i 37 § 1

mom. sägs, eller ock till ordningsmannen i den lappby, uppgiftslämnaren

tillhör.

Det åligger---vederbörande taxeringsnämnd.

42 §.

3 mom. Envar, som —--kupongen förvärvats.

Uppgift avfattas enligt formulär, som fastställes av riksskattenämnden,

och avlämnas till den, som utbetalar utdelning eller ränta. Denne bör tillse

att uppgift avlämnas, innan utbetalning sker.

Om ansvar---i 141 § 4 mom.

52 §.

För taxering erforderlig, i denna förordning icke särskilt omförmäld

handling eller uppgift skall, då ordförande i beskattningsnämnd i första

instans, taxeringskonsulent eller taxeringsintendent framställer begäran

därom, tillhandahållas av statligt eller kommunalt verk, allmän inrättning

eller överförmyndare.

Vad nu sagts gäller ej handling, som avses i 1—5 §§ samt 31 och 33 §§

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar och som ej må utlämnas till envar.

Är handling, som avses i första stycket, eljest sådan att den enligt vad

därom är stadgat ej må utlämnas till envar, eller är uppgift, som där sägs,

av beskaffenhet att omfattas av tystnadsplikt, må uppgiften tillhandahållas

allenast efter framställning av taxeringsintendent. Finnes vid prövning av

sådan framställning att handlingens eller uppgiftens tillhandahållande

skulle, för det allmänna eller med hänsyn till enskilds befogade intressen,

lända till synnerligt men, må framställningen lämnas utan bifall.

Efter ansökan av taxeringsintendent må Kungl. Maj :t förordna, att handling

eller uppgift skall tillhandahållas honom utan hinder av vad som

stadgas i andra och tredje styckena.

54 §.

För de--- — eller eftertaxering.

Angående skyldighet att underkasta sig taxeringsrevision, därom stadgas

i 57 c §.

55 §.

1 mom. Rätt att utfärda anmaning, som i 35 § 2 och 3 mom. samt 35 b §

sägs, tillkommer taxeringsintendenten i det län, där den uppgiftsskyldiges

hemortskommun är belägen, eller, om han saknar hemortskommun, taxeringsintendenten

hos överståthållarämbetet.

Rätt att---avlämna deklaration.

56 §.

1 mom. Granskning av---befintliga självdeklarationer.

För innehållet —--och 115 §§.

Självdeklaration skall---den skattskyldige.

Då besvär -— — — annan vederbörande.

Självdeklaration, som —--oundgängligen erfordras.

I övrigt---sådan bearbetning.

Efter taxeringsårets — — — annorlunda föreskriver.

Vad ovan är sagt om självdeklaration gäller i tillämpliga delar även

beträffande andra uppgifter, vilka avlämnats till ledning vid taxering för

inkomst eller förmögenhet, ävensom av myndighet vid taxeringskontroll

upprättade handlingar; dock må uppgifter enligt 42 § 3 mom. vara tillgängliga

även för dem, från vilka utdelning eller ränta erhållits, samt av

dem anlitade medhjälpare.

57 a §.

Den som enligt denna förordning är skyldig att avgiva deklaration eller

annan uppgift till ledning för egen taxering eller ock uppgift till ledning för

annans taxering är jämväl skyldig att i skälig omfattning genom räken2

— Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 160

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majsts proposition nr 160 år 1955

skaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att underlag

finnes för deklarations- eller uppgiftsskyldighetens fullgörande och för

kontroll därav.

Om skyldighet i vissa fall att föra räkenskaper är stadgat i bokföringslagen

och förordningen om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller

skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

57 b §.

Har deklaration ej avgivits eller kan, på grund av brister i deklaration

eller bristfälligt underlag för sådan, skattskyldigs inkomst av viss förvärvskälla

icke tillförlitligen beräknas, skall inkomsten uppskattas efter vad

med hänsyn till föreliggande omständigheter såsom verksamhetens art och

omfattning finnes skäligt.

57 c §.

1 mom. För kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt

denna förordning riktigt och fullständigt fullgjorts eller för att eljest bereda

beskattningsmyndighet upplysning till ledning vid beslut om taxering eller

eftertaxering må taxeringsrevision äga rum hos envar deklarations- eller

uppgiftsslcyldig, dock att sådan revision ej må äga rum hos myndighet eller

annat organ, som avses i 52 § första stycket.

Taxeringsrevision må jämväl verkställas hos den som bedriver förmedlingsverksamhet

eller annan verksamhet av sådan beskaffenhet, att uppgifter

av betydelse för taxeringskontrollen kunna hämtas ur anteckningar

eller andra handlingar, som föras vid verksamhetens bedrivande.

Vid taxeringsrevision må granskning i den omfattning, som finnes erforderlig,

ske av räkenskaper och anteckningar med därtill hörande verifikationer

ävensom av korrespondens, protokoll och andra handlingar rörande

verksamheten.

Då taxeringsrevision för visst eller vissa beskattningsår verkställes, må

jämväl det löpande årets räkenskaper och handlingar granskas.

2 mom. Den som har att verkställa taxeringsrevision må påfordra att i

den utsträckning, som är erforderlig för det med granskningen avsedda

syftet, genast få taga del av handlingar som skola granskas.

Vid taxeringsrevision är den, hos vilken revisionen sker, pliktig att lämna

de upplysningar, som erfordras för revisionens verkställande.

3 mom. Taxeringsrevision skall såvitt möjligt ske på sådant sätt och

på sådan tid att den icke förorsakar hinder i verksamheten för den, hos

vilken revisionen sker. Revisionen må med hans medgivande verkställas

hos honom. Hava böcker eller handlingar överlämnats för revision, skola

de så fort ske kan återställas. Meddelande om resultatet av revisionen skall

snarast lämnas den, hos vilken revisionen skett, i vad angår hans taxering.

■''< mom. Den som verkställer taxeringsrevision må taga del av handlingar

av betydelse för revisionen utan hinder av att den, hos vilken revi
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

sionen sker, har att iakttaga tystnad om deras innehåll. Är handlings innehåll

av beskaffenhet som nu sagts eller anser den, hos vilken revisionen

sker, att särskilda omständigheter eljest kunna åberopas för att handlingens

innehåll ej kommer till annans kännedom, må dock länsstyrelsen, på framställning

av den hos vilken revisionen sker, när synnerliga skäl föranleda

därtill, besluta att handlingen skall undantagas från revisionen.

5 mom. Beslut om taxeringsrevision meddelas av taxeringsintendenten

i det län, där revisionen skall äga rum. I fråga om skattskyldig, vilkens

taxering prövas av mellankommunala prövningsnämnden, må beslut om

taxeringsrevision jämväl meddelas av allmänna ombudet hos denna nämnd.

Taxeringsrevision skall verkställas av taxeringsintendenten eller av

tjänsteman, åt vilken taxeringsintendenten uppdrager revisionens verkställande.

Taxeringsrevision må jämväl uppdragas åt taxeringsnämndens

ordförande eller åt någon i bokföring och taxering sakkunnig person, som

därtill godkänts av länsstyrelsen.

6 mom. Underlåter någon, hos vilken taxeringsrevision enligt meddelat

beslut skall äga rum, att tillhandahålla räkenskaper eller andra handlingar,

må anmälan göras hos länsstyrelsen, som äger förelägga den försumlige

lämpligt vite.

58 §.

2 mom. I god tid före sammanträde enligt 59 § 1 mom. har landskamreraren

att på grundval av de uppgifter, som jämlikt 18 § avlämnats, och de

upplysningar, som eljest kunna vinnas, verkställa undersökning rörande

fastigheternas allmänna saluvärde å länets landsbygd. Länsstyrelsen äger

kalla lämpligt antal personer med ingående kännedom om fastighetsvärdena

att därvid tillhandagå landskamreraren med upplysningar.

59 §.

1 mom. Senast den 20 augusti året näst före det, då allmän fastighetstaxering

skall äga rum, skola efter kallelse av länsstyrelsen ordförandena

i beredningsnämnderna och fastighetstaxeringsnämnderna å länets landsbygd

ävensom de beredningsnämndsledamöter, som därtill utsetts enligt

5 § 3 mom., samt de fastighetstaxeringsnämndsledamöter, vilka enligt 6 §

1 mom. utsetts av landstingskommunens förvaltningsutskott, sammanträda

inför landskamreraren å en eller flera lämpliga orter för förberedande överläggningar

rörande tillämpningen av de allmänna grunderna vid den förestående

allmänna fastighetstaxeringen; och äger länsstyrelsen till dessa

sammanträden kalla jämväl andra personer, vilka på grund av sin verksamhet

eller eljest kunna antagas äga sakkunskap rörande fastighetsvärdena

inom länet eller delar därav eller ock särskilt rörande värdering av

skogsmark och skog.

Vid sådant sammanträde redogör landskamreraren för priserna vid försäljning

av fastigheter inom länet under tiden efter senaste allmänna fas
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

tighetstaxering och för de slutsatser beträffande fastigheternas allmänna

saluvärde, som enligt hans mening kunna dragas av dessa priser, så ock för

övriga av honom kända förhållanden av beskaffenhet att inverka på nämnda

värde. Därjämte skall landskamreraren framlägga jämlikt 58 § 1 mom.

andra stycket upprättat förslag till lokala skogstaxeringsanvisningar ävensom,

i den mån så finnes erforderligt, förslag till särskilda anvisningar

jämväl i andra hänseenden, såsom angående redovisningen av olika ägoslag,

värdesättning av övrig mark och bete å skogsmark samt enhetliga

grunder för taxeringen av annan fastighet med mera. Avser sammanträdet

överläggning angående taxeringen inom allenast viss del av länet,

skola redogörelserna och förslagen därefter lämpas.

För sådana trakter inom länet, där jordbruksfastigheterna kunna med

avseende å ägoslag och jordens beskaffenhet anses vara väsentligen likartade,

böra de vid dessa sammanträden närvarande på grundval av den

redogörelse, landskamreraren enligt vad nyss är sagt har att avgiva, beträffande

fastigheter i skilda storleksgrupper föreslå vissa värden för ytenhet

mark av olika ägoslag, godhetsklasser och brukningsförhållanden

under förutsättning av normalt byggnadsbestånd, vilka enhetsvärden må

tjäna till ledning vid taxeringen av jordbruksfastigheter. Jämväl i fråga

om annan fastighet samt beträffande värdesättning av skogsmark och

växande skog skola övervägas enhetliga grunder för taxeringen.

3 mom. Landskamreraren har att, sedan sammanträden enligt första och

andra momenten hållits, upprätta och senast den 25 augusti året näst före

taxeringsåret till riksskattenämnden insända förslag till anvisningar för

fastighetstaxeringen inom länet, däri inbegripet lokala skogstaxeringsanvisningar.

Riksskattenämnden skall senast den 15 september året näst före

taxeringsåret till landskamreraren återställa förslaget jämte de erinringar

mot detsamma, som nämnden funnit anledning framställa. Landskamreraren

har att förelägga fastighetsprövningsnämnden omförmälda förslag och

erinringar. Fastighetsprövningsnämnden skall på grundval av nämnda

handlingar fastställa lokala skogstaxeringsanvisningar och övriga anvisningar

till ledning för fastighetstaxeringen, vilka senast den 30 september

året näst före taxeringsåret skola tillställas ordförandena i beredningsnämnderna

och fastighetstaxeringsnämnderna samt samtidigt översändas

till riksskattenämnden.

59 a §.

Sedan de av fastighetsprövningsnämnden fastställda lokala skogstaxeringsanvisningarna

och övriga anvisningar för fastighetstaxeringen kommit

ordförandena i beredningsnämnderna och fastighetstaxeringsnämnderna

tillhanda och innan beredningsnämnderna börja det egentliga arbetet,

skall å landet ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden, efter samråd

med taxeringsintendenten angående tid och plats, sammankalla de av länsstyrelsen

och landstingskommunens förvaltningsutskott utsedda ledamö
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

terna i fastighetstaxeringsnämnden ävensom samtliga ordförande i de till

fastighetstaxeringsdistriktet hörande beredningsnämnderna till överläggningar

rörande det förestående taxeringsarbetet. Vid överläggningarna bör

uppmärksamhet ägnas åt åtgärder för befordrande av likformig taxering

inom fastighetstaxeringsdistriktets olika delar samt åt spörsmål, som kunna

förväntas vålla beredningsnämnderna svårigheter.

Vid sammanträdet föres protokoll av fastighetstaxeringsnämndens oidförande;

och skall ordföranden skyndsamt tillställa beredningsnämndernas

ordförande bestyrkta avskrifter av protokollet.

60 §.

2 mom. Samtidigt med översändande av de av fastighetsprövningsnämnden

fastställda lokala skogstaxeringsanvisningarna och övriga anvisningar

för taxeringen på sätt i 59 § 3 mom. sägs har länsstyrelsen att till ordföranden

i den beredningsnämnd a landet eller fastighetstaxeiingsnämnd i

stad, som i varje särskilt fall vederbör, översända de i 18 § omförmälda

uppgifterna.

62 g.

2 mom. Vid beredningsnämndens första sammanträde skall ordföranden,

innan taxeringsarbetet tager sin början, avgiva noggrann redogörelse ej

mindre rörande av fastighetsprövningsnämnden fastställda enhetsvärden

och övriga värderingsgrunder, såvitt distriktet berör, än även rörande samtliga

de köp av jordbruksfastighet inom distriktet, som förekommit under

tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering, samt de slutsatser beträffande

fastigheternas allmänna saluvärde i orten, som enligt ordförandens

mening kunna dragas av de vid dessa köp tillämpade priser. Finnas inom

distriktet fastigheter med skog, bör i redogörelsen tillika lämnas upplysning

rörande det virkesförråd, som i medeltal per hektar finnes inom länet

eller vederbörlig del därav, och dess fördelning på trädslagsklasser och förrådsgrupper

samt, i förekommande fall, trädslag ävensom rörande innehållet

i övrigt av de lokala skogstaxeringsanvisningarna. Redogörelsen ävensom

beredningsnämndens mening härom böra protokollföras.

Härefter åligger----i distriktet.

3 mom. Beredningsnämndens förslag till taxering skola upptagas i taxeringslängd

(fastighetslängd). Närmare föreskrifter angående längdens förande

meddelas av Kungl. Maj:t. Fastighetslängden underskrives av beredningsnämndens

ordförande och ledamöter.

64 §.

Beredningsnämndens förslag skall föreligga färdigt senast den 10 december

året näst före taxeringsåret.

Beredningsnämndens ordförande skall senast den 15 i nämnda månad

med allmänna posten tillsända sådan ägare eller därmed likställd inneha
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

vare av skattepliktig fastighet, vilkens namn och postadress äro för ordföranden

kända, underrättelse om det för fastigheten föreslagna taxeringsvärdet.

Underrättelse som nu sagts skall även innehålla upplysning, att ägaren

eller innehavaren av fastigheten äger senast den 5 påföljande januari

till beredningsnämndens ordförande avgiva skriftliga erinringar mot förslaget.

Beredningsnämndens förslag skall under tio dagar viss angiven tid på

dagen hållas tillgängligt inom kommunen hos beredningsnämndens ordförande

eller någon dess ledamot, med rätt för ägare eller därmed likställd

innehavare av fastighet inom distriktet att på sätt och inom tid, som i nästföregående

stycke stadgas, avgiva erinringar mot förslaget, åliggande det

ordföranden att sådant i vederbörlig ordning kungöra.

Därest erinran mot förslaget avgivits eller känt blivit, att beträffande i

fastighetslängden uppförd fastighet före årsskiftet inträffat sådan omständighet,

som föranleder, att fastigheten skall uppdelas i flera taxeringsenheter,

skall ordföranden senast den 20 januari hålla sammanträde med beredningsnämnden,

som har att yttra sig över inkommen erinran samt i förekommande

fall avgiva nytt förslag till taxering. Dylika yttranden och förslag

upptagas i protokollet.

Senast den 25 januari skall beredningsnämndens ordförande till ordföranden

i fastighetstaxeringsnämnden överlämna de upprättade fastighetslängderna,

behörigen summerade, ävensom nämndens protokoll, de deklarationer

och andra skriftliga uppgifter och upplysningar, som avlämnats till ledning

vid taxeringen, samt de enligt 60 § beredningsnämndens ordförande

tillhandakomna handlingarna.

65 §.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd å landet åligger huvudsakligen:

a) att följa — — -— i 64 a §;

b) att före fastighetstaxeringsnämndens sammanträde granska de från

beredningsnämndernas ordförande enligt 64 § inkomna längderna och övriga

handlingar och därvid särskilt undersöka, huru beredningsnämnderna

tillämpat de enhetsvärden och de värderingsgrunder i övrigt, som av fastighetsprövningsnämnden

fastställts, ävensom huru beredningsnämndernas

uppskattning av virkesförrådet och dess fördelning på trädslagsklasser

och förrådsgrupper samt, i förekommande fall, trädslag överensstämmer

med uppgifterna härom i de för taxeringen fastställda lokala skogstaxeringsanvisningarna;
c)

att vidtaga---för taxeringen;

d) att kalla —--underrätta länsstyrelsen;

e) att leda---ordet; samt

f) att ombesörja---och längder.

Ordförande i —---under d) sägs.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

66 §.

2 mom. Innan fastighetstaxeringsnämnd å landet börjar det egentliga

arbetet, skall ordföranden, efter samråd med taxeringsintendenten angående

tid och plats, kalla de av länsstyrelsen och landstingskommunens förvaltningsutskott

utsedda ledamöterna ävensom samtliga ordförande i beredningsnämnderna

i de till fastighetstaxeringsdistriktet hörande beredningsdistrikten

till ett förberedande sammanträde. Vid detta har ordföranden,

med erforderligt biträde av beredningsnämndernas ordförande, att avgiva

noggrann redogörelse för de värderingsgrunder, efter vilka varje beredningsnämnd

upprättat sitt förslag, ävensom för sin egen mening, huiuvida

och i vad mån dessa värderingsgrunder kunna anses överensstämma

med av fastighetsprövningsnämnden fastställda enhetsvärden och anvisningar

i övrigt eller eljest med de priser, som erhållits vid fastighetsförsäljningar

i orten. På grundval av dessa redogörelser skola de vid sammanträdet

närvarande taga under övervägande och för anteckning till protokollet

uttala sin mening, vilka allmänna jämkningar av beredningsnämndernas

förslag finnas erforderliga för en jämn och likformig taxering i hela fastighetstaxeringsdistriktet.

Avskrift av---avgivna sammandragen.

67 §.

3 mom. Fastighetstaxeringsnämnd i stad företager fastighetstaxeringen

i den ordning, som finnes bäst lämpad för vinnande av jämnhet och likformighet

mellan taxeringsvärdena i stadens olika delar. Nämnden beslutar,

med vilket belopp taxeringsvärde skall åsättas varje fastighet. Nämnden

bör i den omfattning, som befinnes lämplig, dessförinnan bereda ägare eller

därmed likställd innehavare av fastighet tillfälle att inom viss angiven tid

yttra sig över av nämnden ifrågasatt värde å fastigheten.

Då ägare eller därmed jämställd innehavare av fastighet beredes tillfälle

att yttra sig över det av nämnden ifrågasatta värdet å fastigheten, skall han

samtidigt underrättas därom att särskild underrättelse om fastighetstaxeringsnämndens

beslut icke kommer att tillsändas honom, därest erinringar

icke riktats mot det ifrågasatta värdet och detta av nämnden fastställes

såsom taxeringsvärde. Därjämte skall meddelandet innehålla upplysning

om vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över fastighetstaxeringsnämndens

beslut rörande taxeringen.

Fastighetstaxeringsnämndens beslut om taxering skola antecknas i fastighetslängd,

och skola i fråga om denna längd stadgandena i 62 § 3 mom.

hava motsvarande tillämpning. De av nämnden följda grunderna för taxeringen,

såvitt angår jordbruksfastighet, skola upptagas i en särskild längd.

I fråga om denna längd skall i tillämpliga delar gälla vad i 62 § 4 mom.

sägs, dock att sammandrag av längden icke skall översändas till landskamreraren

i länet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

69 §.

1 mom. Fastighetstaxeringsnämndens arbete bör taga sin början å landet

senast den 5 februari under taxeringsåret och i stad senast den 1 oktober

året dessförinnan, dock att vad nu sagts icke har avseende å Stockholm.

Arbetet skall vara avslutat i länen senast den 25 mars och i Stockholm

senast den 15 juni under taxeringsåret.

2 mom. Har ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet å landet

avgivit erinringar mot beredningsnämndens förslag eller har fastighetstaxeringsnämnden,

utan att erinringar avgivits, beslutat åsätta fastighet annat

taxeringsvärde än det av beredningsnämnden föreslagna eller eljest beslutat

frångå beredningsnämndens förslag, åligger det fastighetstaxeringsnämndens

ordförande att tillsända ägaren eller innehavaren, därest dennes

namn och postadress äro för ordföranden kända, underrättelse om det

taxeringsvärde, som av fastighetstaxeringsnämnden beslutats.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd i stad åligger att tillsända sådan

ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, vilkens namn och

postadress äro för ordföranden kända, underrättelse om det taxeringsvärde,

som av nämnden beslutats. Vad nu sagts skall dock icke gälla, om meddelande

rörande ifrågasatt taxeringsvärde tillsänts ägaren eller innehavaren

och taxeringsvärde åsatts fastigheten på sätt i meddelandet angivits.

Underrättelse, som i detta moment avses, skall innehålla upplysning om

vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över fastighetstaxeringsnämndens

beslut.

3 mom. Senast den 31 mars eller vad angår Stockholm den 21 juni skall

fastighetstaxeringsnämndens ordförande till länsstyrelsen insända fastighetsdeklarationerna

och övriga handlingar ävensom berednings- och fastighetstaxeringsnämndernas

protokoll. Fastighetslängderna skola avlämnas å

den tid och i den ordning, Kungl. Maj :t föreskriver.

4 mom. Fastighetslängderna, i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, skola

vara att tillgå för landskamreraren, taxeringsintendenten och fastighetsprövningsnämnden

samt i den ordning, Kungl. Maj :t föreskriver, utom vad

angår Stockholm, offentligen framläggas inom vederbörande kommun under

minst fjorton dagar före den 15 maj under taxeringsåret.

71 §.

Kungl. Maj :t äger förordna, att med ledning av de i 66 § 2 mom. andra

stycket omförmälda handlingarna undersökning skall verkställas till utrönande,

huruvida vid taxeringen av jordbruksfastigheter å landsbygden

jämnhet och likformighet de olika länen emellan blivit uppnådd. Verkställes

sådan undersökning, skall resultatet därav meddelas landskamrerarna

och taxeringsintendenterna senast den 30 april under taxeringsåret.

Ovannämnda handlingar skola tillhandahållas kammarrätten senast den

1 oktober under taxeringsåret.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

72 §.

2 mom. I län sammanträder fastighetsprövningsnämnd på ordförandens

kallelse i residensstaden eller, i anseende till inträffade utomordentliga händelser,

å annan samlingsort å sådan tid att nämndens arbeten må vara avslutade

senast den 30 september under taxeringsåret. Möter för ledamot

hinder att tillstädeskomma, bör anmälan därom ofördröj ligen göras hos

ordföranden, som inkallar suppleant i hans ställe.

Ordföranden är---länsstyrelsen utsetts.

Taxeringsintendenten har---finna anledning.

Landshövdingen äger---i besluten.

Efter framställning--— dess helhet.

79 §.

Finner taxeringsnämndens ordförande taxeringsrevision som i 57 c §

sägs erforderlig, har han att till taxeringsintendenten göra framställning

därom. Därvid skall i förekommande fall skattskyldigs deklaration med

tillhörande handlingar överlämnas.

Så snart handläggningen av ärendet slutförts, skall, där så erfordras,

underrättelse om utgången meddelas taxeringsnämndens ordförande, därvid

översänd deklaration skall återställas.

Framkomma vid taxeringsrevision omständigheter av beskaffenhet att

kunna antagas inverka å annan taxeringsnämnds taxeringsåtgärd, skall

taxeringsintendenten föranstalta om underrättelse härom till ordföranden

i denna nämnd.

93 §.

Taxeringsintendenten har---— 57 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Angående taxeringsrevision stadgas i 57 c §. Finner taxeringsintendenten

taxeringsrevision böra verkställas i annat län, skall han framställa

begäran därom hos taxeringsintendenten i det länet.

Jämväl i —---föranstalta därom.

Finner taxeringsintendenten — — — taxeringsnämndens ordförande.

Landskamreraren har — —- -— erforderlig utredning.

I fråga---likformig taxering.

116 §.

Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter angående ordnandet

av beskattningsnämndernas arbete, som må erfordras utöver vad

denna förordning innehåller. På riksskattenämnden ankommer att fastställa

formulär till anmaningar, underrättelse om avvikelse från deklaration

eller annan till ledning för egen taxering lämnad uppgift, andra föreskrivna

underrättelser med mera dylikt ävensom formulär till i denna

förordning föreskrivna längder.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

124 §.

1 mom. Besvär enligt 123 § skola, skriftligen avfattade, ingivas till

länsstyrelsen i det län, där den överklagade taxeringsåtgärden företagits,

eller, i motsvarande fall som i 119 § andra stycket avses, till den mellankommunala

prövningsnämnden. Besvären skola ingivas, av skattskyldig

inom ett år eller, i fall som i 123 § 3 mom. sägs, inom två år efter det

han erhållit debetsedel å slutlig eller tillkommande skatt i anledning av

den taxering, varom fråga är, och av annan klagande före utgången av

kalenderåret näst efter taxeringsåret.

Försummas något---motsvarande tillämpning.

Avse besvären — -— — senaste tidpunkten.

140 §.

Den som bryter mot vad i 57 § är stadgat, straffes med dagsböter, där

ej gärningen är belagd med straff i strafflagen.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna förordning inhämtats

vid taxeringsrevision, som avses i 57 c §, eller vid granskning av handlingar,

varom i 52 § förmäles, må ej yppas i vidare mån än som erfordras

för vinnande av det med revisionen eller granskningen avsedda ändamålet.

Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex

månader, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen.

142 §.

Den, som ej behörigen fullgör vad honom enligt 18, 19, 23, 32 a, 33 eller

34 §, 35 § 1, 2 eller 3 mom., 35 b §, 40 a § 1, 2 eller 3 mom. eller 42 § 4 mom.

andra stycket åligger, skall, där ej försummelsen eljest är med straff belagd,

böta högst trehundra kronor. Vad nu sagts gälle ock om den, som ej

behörigen fullgör vad honom åligger jämlikt förordnande, som meddelats

enligt 35 a § eller 42 § 4 mom. tredje stycket eller 42 § 5 mom.

144 §.

3 mom. Den som---till länsstyrelsen.

Sedan besvären---giva anledning.

Om klagan---är sagt.

över länsstyrelses beslut, varigenom vite förelagts, eller beslut enligt

35 § 5 mom. eller 57 c § 4 mom. må klagan ej föras.

Vid prövning---under bedömande.

Denna förordning träder i kraft, såvitt angår 56 § 1 mom., den 1 juli 1955

samt i övrigt den 1 januari 1956; dock att förordningens bestämmelser skola

gälla redan dessförinnan i avseende å åtgärder, som erfordras för förordningens

tillämpning efter ikraftträdandet.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

27

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 62 § kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370)

Härigenom förordnas, att 62 § kommunalskattelagen den 28 september

19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

62 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, avgiven till ledning vid

taxering, lämnat oriktigt meddelande i avseende å förhållande, som icke

varit av allenast oväsentlig betydelse för taxeringen, samt har meddelandet

följts och har därigenom föranletts att den skattskyldige icke blivit

inom vederbörande kommun taxerad till kommunal inkomstskatt eller

därstädes blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han där eftertaxeras

till kommunal inkomstskatt för vad som genom berörda förfarande förut

undgått taxering.

Föreligga sådana omständigheter, som i föregående stycke sägs, och

kan på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av den

skattskyldige lämnade uppgifter icke varit av beskaffenhet att kunna läggas

till grund för en riktig taxering, skall genom eftertaxering sådan

taxering åvägabringas.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig,

ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning.

Eftertaxering må icke ske med mindre fråga därom prövats av beskattningsnämnd

inom fem år efter det år, då taxeringen rätteligen bort av

beskattningsnämnd i första instans verkställas. Har den skattskyldige

avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo, dock att sådan taxering icke må

ske med mindre fråga därom prövats av beskattningsnämnd inom två

år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter

honom blivit ingiven för registrering.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

1 Senaste lydelse se 1943: 856.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.is proposition nr 160 år 1955

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den 26 juli 1947

(nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 13 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig

inkomstskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

13 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, avgiven till ledning vid taxering,

lämnat oriktigt meddelande i avseende å förhållande, som icke varit

av allenast oväsentlig betydelse för taxeringen, samt har meddelandet följts

och har därigenom föranletts att den skattskyldige icke blivit taxerad till

statlig inkomstskatt eller blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han

eftertaxeras till inkomstskatt att utgå med det belopp, som genom berörda

förfarande undandragits statsverket.

Föreligga sådana omständigheter, som i föregående stycke sägs, och kan

på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av den skattskyldige

lämnade uppgifter icke varit av beskaffenhet att kunna läggas

till grund för en riktig taxering, skall han eftertaxeras till inkomstskatt

att utgå med det belopp, som undandragits statsverket genom att en riktig

taxering tidigare icke åsatts.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig, ehuru

uPPgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning.

Eftertaxering må icke ske med mindre fråga därom prövats av beskattningsnämnd

inom fem år efter det år, då taxeringen rätteligen bort av

beskattningsnämnd i första instans verkställas. Har den skattskyldige avlidit,

åsättes taxeringen hans dödsbo, dock att sådan taxering icke må ske

med mindre fråga därom prövats av beskattningsnämnd inom två år efter

utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit

ingiven för registrering.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

29

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den 26 juli 1947

(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt

Härigenom förordnas, att 13 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig

förmögenhetsskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

13 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, avgiven till ledning vid taxering,

lämnat oriktigt meddelande i avseende a förhållande, som icke varit

av allenast oväsentlig betydelse för taxeringen, samt har meddelandet följts

och har därigenom föranletts att den skattskyldige icke blivit taxerad till

statlig förmögenhetsskatt eller blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall

han eftertaxeras till statlig förmögenhetsskatt att utgå med det belopp,

som genom berörda förfarande undandragits statsverket.

Föreligga sådana omständigheter, som i föregående stycke sägs, och kan

på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av den skattskyldige

lämnade uppgifter icke varit av beskaffenhet att kunna läggas till

grund för en riktig taxering, skall han eftertaxeras till förmögenhetsskatt

att utgå med det belopp, som undandragits statsverket genom att en riktig

taxering tidigare icke åsatts.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig, ehuru

uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning.

Eftertaxering må icke ske med mindre fråga därom prövats av beskattningsnämnd

inom fem år efter det år, då taxeringen rätteligen bort av beskattningsnämnd

i första instans verkställas. Har den skattskyldige avlidit,

åsättes taxeringen hans dödsbo, dock att sådan taxering icke må

ske med mindre fråga därom prövats av beskattningsnämnd inom två år

efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom

blivit ingiven för registrering.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den 27 juni 1927

(nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar

Härigenom förordnas, att 7 § förordningen den 27 juni 1927 om skatt

vid utskiftning av aktiebolags tillgångar skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

7 §•

Har någon i uppgift eller upplysning, avgiven till ledning vid taxering till

utskiftningsskatt, lämnat oriktigt meddelande i avseende å förhållande,

som icke varit av allenast oväsentlig betydelse för taxeringen, samt har meddelandet

följts och därigenom föranletts att taxering ej skett eller skett

till för lågt belopp, skall eftertaxering i erforderlig mån äga rum. Vad nu

sagts skall äga motsvarande tillämpning, om uppgiftspliktig underlåtit

avlämna uppgift eller infordrad upplysning. Eftertaxering må ej ske med

mindre fråga därom prövats av beskattningsnämnd inom fem år efter det

år, bolagets upplösning ägt rum.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

31

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

17 §.

Till myndighet avlämnade uppgifter till ledning för taxering, som avses

i taxeringsförordningen, eller eljest för beräknande av skatt må ej i andra

fall än i vederbörande skatteförfattning stadgas utan den skattskyldiges

samtycke utlämnas till annan tidigare än tjugu år efter uppgiftens datum.

Vad nu sagts skall ock gälla beträffande handling, som upprättats av myndighet

vid taxeringskontroll enligt taxeringsförordningen. Uppgift, som

av aktiebolag eller ekonomisk förening lämnats taxeringsmyndighet till

ledning vid värdesättning av aktier i bolaget eller andelar i föreningen, må

ej utan samtycke av den som lämnat uppgiften utlämnas till annan tidigare

än tjugu år efter uppgiftens datum. Är det med hänsyn till pågående utredning

rörande någons taxering av betydelse att innehållet i kontrolluppgift

eller annan för taxeringskontroll enligt taxeringsförordningen avsedd handling

icke kommer till den skattskyldiges kännedom, må myndighet, som

innehar handlingen, vägra att utlämna denna, så länge utredningen pågår.

Förmögenhetslängd ävensom---längdens datum.

Handlingar i---handlingens datum.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955.

1 Senaste lydelse se 1951: 444.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

11 mars 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om åtgärder i syfte

att främja en effektivare taxering samt anför följande.

I. Inledning

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 maj 1952 uppdrog jag åt

1950 års skattelagssakkunniga att verkställa en översyn av taxeringsförordningens

bestämmelser.

De sakkunniga (kammarrättsrådet H. Björne, ordf., regeringsrättssekreteraren

Å. Granlund och förste taxeringsintendenten S. Holdo) har med

skrivelse den 8 september 1954 överlämnat betänkande med förslag till

effektivare taxering (SOU 1954:24). I betänkandet upptas förslag till ny

taxeringsförordning m. fl. författningar. Förslaget innebär bl. a. väsentligt

ökade skyldigheter för de skattskyldiga och andra att i och för taxeringen

föra anteckningar och avgiva uppgifter, vidgade befogenheter för taxeringsorganen

i deras kontrollerande verksamhet, ökade möjligheter till eftertaxering

samt skyldighet att vid oriktig självdeklaration erlägga särskild

avgift såsom bidrag till kostnaderna för taxeringskontrollen. Därutöver

föreslår de sakkunniga betydelsefulla ändringar i fråga om organisationen

av taxeringsorganen och förfarandet hos dessa.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

statskontoret, kammarrätten, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,

riksräkenskapsverket, riksskattenämnden, riksförsäkringsanstalten,

1953 års skatteflyktskommitté, valutakontorets styrelse,

överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, allmänna ombudet hos mellankommunala

prövningsnämnden, 1949 års besvärssakkunniga, Sveriges

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

häradsskrivareförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund, Föreningen Sveriges taxeringsintendenter,

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Föreningen Sveriges landskanslister,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,

Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens

centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation, Riksförbundet

landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,

Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges grossistförbund, Svensk industriförening, Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Svenska livförsäkringsbolags förening, Försäkringsanstalterna

Folket-Samarbete, Kooperativa förbundet och Sveriges advokatsamfund.

Yttranden har därjämte inkommit från riksarkivet, Skånes handelskammare,

handelskammaren i Göteborg, Sveriges redareförening och Svenska

företagares riksförbund.

Sveriges industriförbund och Svenska bankföreningen åberopar ett av

delegerade för nämnda organ samt för Stockholms handelskammare och

Svenska försäkringsbolags riksförbund upprättat yttrande. Nämnda yttrande,

vilket jämväl åberopas av Svenska arbetsgivareföreningen och handelskammaren

i Göteborg, betecknas i fortsättningen såsom avgivet av

Näringslivets skattedelegation. Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete

hänvisar till de yttranden som avgivits av Svenska livförsäkringsbolags

förening och Kooperativa förbundet.

I yttrandena vitsordas allmänt behovet av effektivare taxering, och

vissa av utredningens förslag har vunnit anslutning från flertalet remissinstanser.

Meningarna är emellertid delade på viktiga punkter, och förslaget

har blivit föremål för åtskillig kritik, såväl i vad angår dess allmänna

innebörd och uppläggning som beträffande de föreslagna lösningarna av

olika frågor.

De sakkunniga har vidare som komplement till betänkandet överlämnat

en den 30 november 1954 dagtecknad promemoria med förslag till föreskrifter

i taxeringsförordningen rörande fastighetstaxering (stencilerad).

över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,

riksskattenämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Kristianstads, Örebro, Norrbottens, Jönköpings, Gotlands, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands samt Västmanlands län,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Föreningen

Sveriges kronokamrerare, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Sveriges

allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

Sveriges lantbruksförbund och Sveriges industriförbund.

Åtskilligt av vad de sakkunniga föreslagit på området för främjande

av ett riktigare fullgörande av deklarationsplikten och i syfte att vidga

möjligheterna till eu effektiv taxeringskontroll synes mig vara av beskaf3

— Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 160

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

fenhet att kunna läggas till grund för ett förslag till riksdagen om ändrad

lagstiftning. Dessa frågor avser jag att nu anmäla. Jag erinrar emellertid

om att jag tidigare denna dag — i samband med en hemställan om bemyndigande

att tillkalla särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa en

ytterligare utredning rörande taxeringsorganisationens utformning — framhöll,

att inte blott sistnämnda fråga utan även vissa spörsmål berörande

deklarationsplikten och taxeringskontrollen krävde ytterligare utredning och

överväganden, innan de kunde i statsrådet anmälas för ett slutligt ställningstagande.

Jag kommer i det följande att något beröra även de sist antydda

frågorna. Slutligen får jag i detta sammanhang erinra om att vissa ändringar

i taxeringsförordningen föranledes jämväl av de i propositionen nr 59 till

innevarande års riksdag framlagda förslagen om schablonberäkning av

vissa omkostnader vid inkomsttaxering m. m. Då emellertid de i nämnda

proposition föreslagna reglerna inte skall tillämpas förrän vid 1957 års

taxering, synes frågan om därav påkallade ändringar i taxeringsbestämmelserna

kunna anstå.

II. Gällande bestämmelser i huvuddrag

Genom det årliga taxeringsförfarandet fastställes underlaget för påföring

av allmän kommunalskatt samt statlig inkomstskatt och statlig

förmögenhetsskatt. Därjämte prövas skattskyldigheten enligt speciella

författningar sasom förordningen om utskiftningsskatt och förordningen

om ersättningsskatt.

Huvudreglerna för den taxeringsmässiga inkomstberäkningen är meddelade

i kommunalskattelagen, och taxeringsförfarandet går därför i materiellt

hänseende främst ut på tillämpningen av nämnda lag. Förordningen

om statlig inkomstskatt hänvisar i väsentliga avseenden till kommunalskattelagen

men innehåller därutöver särskilda bestämmelser för beräkningav

det statliga skatteunderlaget.

Såväl i kommunalskattelagen som i förordningen om statlig inkomstskatt

och förordningen om statlig förmögenhetsskatt hänvisas beträffande

taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till vad som stadgas i

gällande taxeringsförordning. Nämnda författning är utfärdad den 28 september

1928 (nr 379) och har sedermera ändrats vid upprepade tillfällen.

Taxerings organen m. m.

För den arliga taxeringens verkställande indelas varje län i taxeringsdistrikt.

Två slag av distriktsindelning tillämpas. För taxeringen av fysiska

personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser indelas län i lokala taxeringsdistrikt,

vart och ett omfattande en kommun eller del av kommun.

I särskilda fall kan dock två eller flera kommuner förenas till ett lokalt

taxeringsdistrikt. För taxeringen av andra skattskyldiga — aktiebolag,

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

ekonomiska föreningar och andra juridiska personer — kan län i dess

helhet utgöra s. k. särskilt taxeringsdistrikt men län kan även uppdelas

i särskilda taxeringsdistrikt. Beslut om indelningen i taxeringsdistrikt meddelas

av vederbörande länsstyrelse.

I varje lokalt taxeringsdistrikt skall finnas en lokal taxeringsnämnd,

bestående av en av länsstyrelsen förordnad ordförande, en av länsstyrelsen

förordnad ledamot, benämnd kronoombud, samt minst tre och högst

åtta av vederbörande kommun valda ledamöter. Omfattar taxeringsdistrikt

två eller flera kommuner, kan antalet kommunvalda ledamöter uppgå till

tio. Har kommun indelats i två eller flera lokala taxeringsdistrikt, må

länsstyrelsen förordna att beträffande viss grupp eller vissa grupper skattskyldiga

eller vid fastighetstaxering annan indelning skall tillämpas än

som föreskrives för taxeringen i övrigt. Denna bestämmelse har möjliggjort

att inom en större stad taxeringen av samtliga skattskyldiga, vilkas

taxering medför speciella och likartade problem, exempelvis handelsresande

eller personer med större förmögenhet, kan uppdragas åt samma taxeringsnämnd.

Denna har därvid brukat sammansättas med hänsyn till

de särskilda uppgifterna. Dessa nämnder, vilka enligt taxeringsförordningens

terminologi är lokala taxeringsnämnder, har brukat benämnas

speciella taxeringsnämnder.

Inom särskilt taxeringsdistrikt skall enligt länsstyrelsens bestämmande

finnas en eller flera särskilda taxeringsnämnder. Finnes mer än en sådan

nämnd inom ett särskilt taxeringsdistrikt, fördelas taxeringen av de olika

grupperna skattskyldiga mellan nämnderna. Särskild taxeringsnämnd består

av en av länsstyrelsen förordnad ordförande, en av länsstyrelsen förordnad

ledamot, benämnd kronoombud, samt ett antal ledamöter, som

väljes av vederbörande landstings förvaltningsutskott. Skall nämnden

tjänstgöra i stad, som ej deltager i landsting, väljes ledamöterna av stadsfullmäktige.

Antalet av de valda ledamöterna skall utgöra minst fem och

högst åtta. I stad utgör dock minsta antalet tre.

En lokal taxeringsnämnd i Stockholm förordnas årligen att, utöver nämnden

eljest tillkommande göromål, såsom en för riket gemensam taxeringsnämnd

handhava taxeringen av skattskyldiga, som saknar hemortskommun

i riket, m. m.

Uppdragen såsom ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna

innehaves såsom bisysslor och ersättning därför utgår med ett för uppdraget

bestämt arvode. Enligt den för överståtliållarämbetet gällande organisationen

skall dock i Stockholm tjänsteman vid överstathallarämbetet i

sin tjänst fullgöra uppdrag såsom kronoombud i särskilda och s. k. speciella

taxeringsnämnder.

I samband med förordnande av ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna

skall för visst antal lokala taxeringsdistrikt förordnas lämplig

person till taxering sk onsulcnt med uppgift att biträda taxeringsnämnderna

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

med handläggningen av mera komplicerade taxeringar. Taxeringskonsulent

förordnas icke för de s. k. speciella taxeringsnämnderna, enär dessa förutsättes

bli så sammansatta, att erforderlig sakkunskap finnes företrädd

inom nämnderna.

Jämväl uppdragen såsom taxeringskonsulenter innehaves såsom bisyssla.

Varje län utgör ett prövningsdistrikt med en länsprövningsnåmnd. Stockholms

stad utgör ett särskilt prövningsdistrikt med en prövningsnämnd.

Prövningsnämnd fungerar både såsom besvärsinstans och såsom beskattningsnämnd

över taxeringsnämnderna. Sålunda kan skattskyldig, ävensom

kommun eller därmed jämställd kommunal samfällighet, anföra besvär

hos prövningsnämnd över taxeringsnämnds beslut. Prövningsnämnd kan

emellertid även utan att besvär av skattskyldig eller kommun anförts

ändra av taxeringsnämnd åsatt taxering eller själv åsätta taxering, där

sådan underlåtits. Fråga härom kan upptagas till behandling på yrkande

av ombud för det allmänna eller på förslag, som framställes av medlem

av nämnden. Utom de uppgifter, som nu nämnts, har prövningsnämnd att

årligen utfärda anvisningar för taxeringen.

Prövningsnämnd skall bestå av landsltamreraren (i Stockholm skattedirektören)

såsom ordförande samt minst fyra och högst åtta ledamöter

jämte suppleanter för dem, en för varje ledamot. Ledamöter och suppleanter

utses av Kungl. Maj :t för en tid av fyra år.

Vid sidan av de länsvis fungerande prövningsnämnderna finnes en för

hela riket gemensam prövningsnämnd, den mellankommunala prövningsnåmnden.

Dess uppgift är att i stället för länsprövningsnämnd (eller Stockholms

stads prövningsnämnd) taga befattning med taxering för inkomst

och förmögenhet av skattskyldig, vilken har förvärvskälla berörande olika

prövningsdistrikt, samt av skattskyldig beträffande vilken det är tvistigt

inom vilket prövningsdistrikt han skall taxeras.

Den mellankommunala prövningsnämnden utgöres av ordförande och

sju ledamöter, vilka förordnas av Kungl. Maj:t.

Ledningen av taxeringsarbetet inom varje län ankommer på länsstyrelsen.

Länsstyrelsen skall vaka över att taxeringsarbetet ordnas och bedrives

ändamålsenligt.

Den ene av länsstyrelsens två avdelningschefer, landskamreraren, är

självskriven ordförande i länets prövningsnämnd och tillika chef för landskontoret,

inom vilket skatte- och taxeringsfrågor handlägges å en särskild

sektion, taxeringssektionen, med en sektionschef, benämnd taxeringsintendent.

Kansligöromål för prövningsnämnden utföres inom landskontoret och

dess taxeringssektion.

Något organ för central ledning av taxeringsverksamheten finnes icke

inrättat. Emellertid har från och med den 1 juli 1951 en för hela riket

gemensam nämnd, riksskattenämnden, funnits med uppgift att genom rådgivande

och vägledande verksamhet främja en riktig och enhetlig tillämp
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

ning av taxeringsförordningen och de skatteförfattningar, enligt vilka taxering

verkställes på sätt taxeringsförordningen föreskriver.

Förutom utövningen av sin nyssnämnda allmänna verksamhet har nämnden

att meddela förhandsbesked i taxeringsfrågor, fastställa för taxeringsväsendet

erforderliga blanketter, handlägga åtskilliga dispensfrågor och

ärenden rörande dubbelbeskattning m. m. Nämnden består av ordförande

och ytterligare sex ledamöter, vilka jämte suppleanter utses av Kungl. Maj:t

för en tid av fyra år.

För nämndens verksamhet finnes inrättat ett kansli, vars personal utgöres

av en byråchef, en bokföringssakkunnig samt ytterligare personal

för föredragning och expeditionsgöromål.

Kammarrätten är besvärsinstans för överklagande av prövningsnämnds

beslut rörande taxering.

Ehuru kammarrätten jämväl handlägger vissa andra slag av mål —

mantalsskrivningsmål, vissa socialvård smål av ekonomisk natur och mål

rörande statliga avlöningsförmåner in. m. -—- är beskattningsmålen så övervägande

till antalet, att kammarrätten huvudsakligen kan betraktas såsom

en central administrativ domstol i skattemål.

Över kammarrättens utslag i mål rörande taxering för inkomst eller

förmögenhet må besvär anföras hos Kungl. Maj :t. Sådana besvär avgöres i

regeringsrätten.

Deklarationsplikt

Enligt taxeringsförordningen skall de skattskyldiga årligen avlämna deklarationer

rörande inkomst och förmögenhet att tjäna till ledning vid

taxeringarnas åsättande.

De deklarationer, som skall avlämnas enligt taxeringsförordningen, är

av två slag, allmän självdeklaration och särskild självdeklaration.

Allmän självdeklaration avlämnas å den ort, där skattskyldig skall taxeras

till statlig inkomstskatt, d. v. s. i hemortskommunen. Saknar skattskyldig

hemortskommun, avlämnas deklaration och verkställes taxering i

Stockholm.

Förutom allmän självdeklaration skall vissa skattskyldiga avlämna en

eller flera särskilda självdeklarationer. Sådan skyldighet åligger den som

haft förvärvskälla, varav inkomsten enligt kommunalskattelagens regler

om beskattningsort skall beskattas å annan ort än i den skattskyldiges

hemortskommun, d. v. s. i regel skattskyldig, som haft fastighet eller drivit

rörelse utom hemortskommunen.

Bestämmelserna om innehållet i allmän självdeklaration anknyter till

skatteförfattningarnas föreskrifter om huru inkomst och förmögenhet skall

beräknas. Sålunda är föreskrivet, att allmän självdeklaration, förutom uppgift

om den skattskyldiges person och hans förvärvskällor, skall upptaga

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

intäkter och avdrag i varje förvärvskälla, allmänna avdrag, tillgångar och

skulder, erlagd preliminär skatt m. m.

Beträffande vissa speciella kategorier skattskyldiga finns särskilda regler

om ytterligare uppgifter i deklarationerna.

Skyldighet att självmant avlämna deklaration åligger varje fysisk person,

som haft bruttoinkomst å minst 1 200 kronor eller tillgångar, vartill

hänsyn skall tagas vid förmögenhetsberäkning, till ett värde av minst

50 000 kronor.

Aktiebolag och ekonomiska föreningar är alltid deklarationspliktiga.

Annan juridisk person är deklarationspliktig, om dess bruttoinkomst uppgått

till minst 100 kronor.

Den som icke är pliktig att enligt angivna bestämmelser självmant avlämna

deklaration, blir deklarationsskyldig, om han av taxeringsmyndighet

anmanas att avlämna självdeklaration.

I fråga om tiden för deklarations avlämnande är stadgat, att deklaration

skall vara avlämnad senast den 15 februari under taxeringsåret. Anstånd

med avlämnandet till den 31 mars åtnjutes dels av staten, landsting, kommun

och annan dylik menighet, dels av aktiebolag, dels ock av annan, som

nästföregående år enligt lag varit bokföringsskyldig, om räkenskapsåret

slutat senare än den 31 oktober året före taxeringsåret.

Vederbörande taxeringsintendent kan på framställning av skattskyldig

utsätta särskild tid för deklarations avlämnande, om hinder möter för

densammas avlämnande inom eljest föreskriven tid till följd av förvärvskällornas

särskilda beskaffenhet eller verksamhetens mera betydande omfattning

eller annan omständighet av säregen beskaffenhet.

Vissa påföljder är stadgade för försummelser i fråga om deklarationspliktens

behöriga fullgörande.

Den som underlåter avlämna självdeklaration, vilken skolat avlämnas

utan anmaning, kan anmanas att avlämna självdeklaration. Underlåtenhet

att hörsamma sådan anmaning straffas med dagsböter.

År någon deklarationsskyldig först efter anmaning, inträder bötesstraff,

om två efter varandra utfärdade anmaningar icke efterkommes.

För underlåtenhet att fullgöra deklarationsplikt, som föreligger utan

anmaning, eller att efterkomma en första anmaning, som tillställes den

vilken är deklarationsskyldig först efter anmaning, inträder vidare den

påföljden, att den försumlige förlorar rätten att hos kammarrätten och

Kungl. Maj :t överklaga taxering, för vilken deklarationen skulle ha legat

till grund. Den deklarationsskyldige måste alltså åtnöjas med den taxering,

som beslutas av taxeringsnämnden eller av prövningsnämnden. Förlust av

besvärsrätt inträder emellertid ej, om det kan antagas, att skälig anledning

förelegat för underlåtenhet att lämna deklaration.

Är avlämnad självdeklaration ofullständig, medför detta i och för sig

icke någon påföljd. Den skattskyldige kan emellertid anmanas att fullstän
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

diga deklarationen, och om denna anmaning icke hörsammas går den

skattskyldige förlustig sin besvärsrätt.

Lämnas i avgiven deklaration uppsåtligen eller av grov oaktsamhet oriktig

uppgift, ägnad att leda till för låg taxering för den som avgivit deklarationen

eller den han företräder, kan åtal ske vid allmän domstol och

straff ådömas enligt skattestrafflagen. Föreligger uppsåt, dömes för falskdeklaration

till normerade böter eller fängelse eller, där omständigheterna

är synnerligen försvårande, till straffarbete i högst två år. Straffet för

grov oaktsamhet vid avgivande av deklaration — vårdslös deklaration —

är normerade böter eller, där omständigheterna är synnerligen försvårande,

fängelse i högst sex månader. Vid ådömande av fängelse eller straffarbete

kan därjämte utdömas straffskatt.

Beträffande utdelningar å aktier och andelar samt räntor å obligationer

föreligger en särskild form av skyldighet att lämna uppgifter till ledning

vid egen taxering. Den som lyfter utdelning eller ränta skall avgiva en

särskild uppgift härom till den som utbetalar utdelningen eller räntan.

Uppgifter beträffande utdelningar, som skall taxeras såsom inkomst, överlämnas

påföljande år till vederbörande taxeringsmyndighet.

Till bestämmelserna om skyldighet att avlämna självdeklarationer och

andra uppgifter till ledning för egen taxering är fogade vissa kompletterande

föreskrifter.

För näringsidkare med bokföringsskyldighet gäller, att räkenskapsavskrifter,

avseende in- och utgående balansräkning samt vinst- och förlusträkning,

skall fogas vid deklarationerna. Vissa juridiska personer skall

därutöver avlämna avskrifter av förvaltnings- och revisionsberättelser.

Vidare är stadgat att envar efter anmaning av taxeringsnämndsordförande,

taxeringskonsulent eller taxeringsintendent är skyldig att i den

omfattning, som i anmaningen angivits, meddela för egen taxering för

inkomst eller förmögenhet erforderliga upplysningar utöver dem, som

föranledes av deklarationsformuläret.

Såsom ett komplement till deklarationsplikten kan betecknas den skyldighet

att för granskning tillhandahålla bokföring med därtill hörande

handlingar, vilken åligger vissa skattskyldiga. Sådan skyldighet åligger den

som är bokföringsskyldig eller, ehuru icke bokföringsskyldig, fört räkenskaper

i av honom bedriven rörelse. Motsvarande skyldighet åligger idkare

av jordbruk, skogsbruk eller rörelse, som ej fört räkenskaper, beträffande

förda anteckningar om inkomster och utgifter jämte därtill hörande handlingar.

De till ledning för taxering avlämnade självdeklarationerna med därtill

hörande handlingar åtnjuter sekretesskydd.

Uppgifter till ledning vid annans taxering

I taxeringsförordningen föreskrives att vissa uppgiftsskyldiga årligen

skall avlämna uppgifter till ledning vid annans taxering.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Uppgifterna till ledning vid annans taxering hänför sig i huvudsak till

inkomst av tjänst och anställning. Beträffande sådan inkomst är uppgiftsskyldigheten

så utformad, att den omfattar i det närmaste all sådan inkomst

av betydelse. Beträffande övriga inkomstslag är uppgiftsskyldigheten

jämförelsevis begränsad.

Uppgifter skall i allmänhet avlämnas utan anmaning. Därutöver skall

emellertid vissa uppgifter lämnas efter anmaning.

Utan anmaning lämnas uppgift beträffande inkomst av jordbruksfastighet

från den som bedriver trävarurörelse eller eljest avverkar skog

å annans mark, såvitt angår belopp som utbetalts i vederlag nästföregående

år för upplåten avverkningsrätt till skog.

Beträffande inkomst av annan fastighet föreligger icke någon uppgiftsskyldighet.

Rörande inkomst av rörelse lämnas uppgift om utbetald rovaltv för

patent o. d.

I fråga om inkomst av tjänst skall arbetsgivare i allmänhet lämna uppgifter

angående avlönings- eller pensionsförmåner. Fysisk person är dock

endast skyldig att lämna uppgift om förmåner som utgått från rörelse,

jordbruk eller skogsbruk. Uppgiftsskyldigheten gäller således icke t. ex.

avlöningar från fysiska personer till hembiträden, privatchaufförer och

portvakter. Icke heller föreligger uppgiftsskyldighet för ersättning för tillfälligt

arbete, om sådan ersättning under året utgått med mindre än 100

kronor till samma mottagare eller om beloppet utgått till den som enligt

lag varit skyldig föra räkenskaper. Försäkringsbolag och understödsföreningar

lämnar uppgift om pensioner, livräntor, ersättningar på grund

av sjukförsäkringar, tagna i samband med tjänst, samt därmed jämförliga

belopp.

Såvitt angår inkomst av kapital föreskrives, att bankerna är skyldiga

att enligt förordnande av Kungl. Maj :t, i den omfattning som i förordnandet

angives, lämna uppgift om banktillgodohavanden och räntor. Här

avsedd föreskrift har brukat tillämpas på det sättet, att Kungl. Maj :t

varje ar meddelat föreskrift att uppgifter skall lämnas om sådana insättare,

vilkas efternamn börjar med vissa bokstäver, exempelvis på något

av följande sätt: Al, Bj och Sk. Uppgiftsskyldigheten har brukat begränsas

till behållningar å minst 3 000 kronor.

Skyldighet att efter anmaning avlämna uppgift rörande viss

namngiven skattskyldig föreligger i följande fall:

a) arbetsgivare är pliktig lämna uppgift om avlöningsförmåner, som

utgått till hos honom anställd namngiven person;

b) bank eller annan penningförvaltande inrättning har att lämna uppgift

om namngiven skattskyldigs ränteinkomst och innestående medel;

c) försäkringsbolag eller understödsförening skall lämna uppgift rörande

arten av namngiven skattskyldigs personförsäkring hos anstalten samt

beloppet av premien;

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

d) den som bedriver jordbruk, skogsbruk eller rörelse är skyldig lämna

uppgift om belopp, som utbetalts till annan näringsidkare, om beloppet

i mottagarens hand utgör intäkt av jordbruksfastighet eller rörelse.

Skyldighet att efter anmaning lämna uppgifter om utbetalningar till

icke namngivna personer föreligger i följande fall:

a) den som för arbetslag eller liknande grupp av arbetare i en summa

uppburit visst avlöningsbelopp såsom ackordsöverskott eller dylikt för att

fördelas inom laget eller gruppen har att lämna uppgift angående beloppets

fördelning;

b) den som i sin självdeklaration gjort avdrag för gäldränta eller skuld

är skyldig att, i den mån så kan ske, lämna uppgift om borgenärens namn

och hemvist;

c) den som idkat jordbruk, skogsbruk eller rörelse är, dock endast efter

anmaning av taxeringsintendent, skyldig att avlämna uppgifter om belopp,

som han utbetalt till andra näringsidkare, om beloppet i mottagarens hand

utgör intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse. Anmaning om uppgifter

av denna art har oftast avsett utbetalningar till personer, vilkas

efternamn börjat med viss bokstav.

För möjliggörande av kontroll över fullgörandet av sådan skyldighet att

lämna uppgifter till ledning vid annans taxering, som föreligger oberoende

av anmaning, är den uppgiftsskyldige pliktig att efter anmaning av taxeringsintendent

tillhandahålla räkenskaper eller anteckningar om inkomster

och utgifter.

Utom för ändamål, som nyss sagts, föreligger skyldighet att hålla bokföring

tillgänglig för granskning från taxeringsmyndigheternas sida i syfte

att kontrollera andras taxering endast i ett fall. Rörelseidkare, som från

rörelsen utbetalt ränta å gäld, exempelvis bank, är nämligen skyldig att

tillhandahålla bokföring för att bereda beskattningsmyndighet upplysning

om räntebetalningar.

Taxeringsarbetet i första instans

Den årliga taxeringen verkställes av taxeringsnämnderna, som var för

sitt distrikt har att redovisa resultatet av sitt arbete i form av taxeringslängder.

Såsom arbetsmaterial erhåller taxeringsnämnd dels stomme till inkomstlängd,

mantalslängd, självdeklarationer med tillhörande handlingar samt

kontrolluppgifter å löner m. m., dels ock föregående års taxeringslängder

och deklarationsmaterial.

Beslut om åsättande av taxering fattas av taxeringsnämnden vid sammanträden,

vid vilka för beslutförhet fordras att ordföranden, kronoombudet

samt minst två, i vissa fall tre av de valda ledamöterna är närvarande.

Innan taxeringsnämnd kan fatta beslut måste ett vidlyftigt expeditions
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

och kontrollarbete utföras. Detta arbete ankommer på ordföranden, som

även har att vara föredragande i nämnden samt föra dess längder och

protokoll. Ordföranden skall vidare fullgöra de expeditionsgöromål, som

skall utföras i anslutning till nämndens beslut, avge yttranden över anförda

besvär m. m.

Ordföranden skall i sitt arbete biträdas av kronoombudet i taxeringsnämnden.

Kronoombudets arbetsinsats är dock mycket olikartad. I vissa

fall fungerar kronoombudet i huvudsak blott på samma sätt som kommunvald

ledamot av nämnden. I andra fall, särskilt i Stockholms stad, har i

lokala taxeringsnämnder en verklig arbetsfördelning skett mellan ordförande

och kronoombud. I särskilda och s. k. speciella taxeringsnämnder i

Stockholm, där tjänstemän hos överståthållarämbetet i sin tjänst fullgör

uppdrag såsom kronoombud, åvilar övervägande delen av nämndernas

arbetsuppgifter dessa tjänstemän.

Vid granskning och föredragning i taxeringsnämnden av vissa deklarationer,

i huvudsak deklarationer som avgivits av rörelseidkare, biträdes

— utom vad beträffar Stockholm — ordföranden av den för distriktet

förordnade konsulenten. Denna arbetsuppgift fullgöres i Stockholm av

kronoombudet.

För arbetet å taxeringsnämndsstadiet är begränsad tid anslagen, i det

att detta arbete för lokal taxeringsnämnds vidkommande skall vara avslutat

senast den 15 maj. Länsstyrelsen kan dock, där så finnes oundgängligen

erforderligt, medgiva utsträckning av tiden för arbetets avslutande

till den 15 juni. För taxeringsnämnd i Stockholm gäller, att arbetet skall

vara avslutat senast den 15 juni. Samma tid gäller för avslutande av det

arbete, som åligger de särskilda taxeringsnämnderna i länen.

Efter taxeringsarbetets avslutande överlämnas de upprättade taxeringslängderna

till de lokala skattemyndigheterna, som har att uträkna beskattningsbara

inkomster, verkställa avskrifter av längderna samt utföra debiteringsarbetet.

Taxeringsnämndernas arbetsmaterial i övrigt insändes till

vederbörande länsstyrelse för att vara tillgängligt vid arbetet å prövningsnämndsstadiet.

I städer med egen uppbördsförvaltning skall den lokala skattemyndigheten

lämna taxeringsnämndsordförandena erforderligt biträde med uppläggandet

och kompletterandet av taxeringslängderna. I vissa städer utföres

hela arbetet med längdföringen av organ inom stadens uppbördsförvaltning.

Under taxeringsarbetet äger taxeringsnämndsordförande erhålla råd och

upplysningar av vederbörande taxeringsintendent och övrig personal å länsstyrelsens

(resp. överståthållarämbetets) taxeringsavdelnir g liksom även

biträde med utredning i invecklade taxeringsärenden och med bokföringsgranskningar.

Rörande förfarandet i taxeringsnämnd kan slutligen antecknas, att sammanträdena

hålles inom slutna dörrar samt att skattskyldig är berättigad

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 ur 1955

att personligen företräda inför taxeringsnämnden för att meddela upplysningar

rörande taxeringen, i vad honom angår.

Förfarandet hos prövningsnämnderna

Under tiden från slutet av maj till slutet av juni under taxeringsåret

inkommer varje år från taxeringsnämnderna till vederbörande länsstyrelse

hela det arbetsmaterial, som legat till grund för taxeringsnämndernas arbete.

Under juli månad inkommer vidare från de lokala skattemyndigheterna

avskrifter av taxeringslängderna. Därefter kan handläggningen å

prövningsnämndsstadiet av årets taxeringar börja.

Prövningsnämnden har till uppgift dels att besluta över besvär, som av

skattskyldiga (eller kommuner) anförts över taxeringsnämndernas beslut,

dels ock att granska och pröva årets taxeringar i övrigt.

Besvärsprövningen avser så gott som uteslutande besvär av skattskyldiga.

Varje skattskyldig äger rätt att hos prövningsnämnden anföra besvär

över honom åsatt taxering. Besvären skall vara inkomna senast den 31 juli

under taxeringsåret. Besvärsrätt föreligger oavsett om klagandens deklaration

frångåtts vid taxeringen eller ej och oavsett om självdeklaration av

klaganden avlämnats till ledning vid den överklagade taxeringen eller ej.

Kommuns besvärstid utgår den 15 augusti under taxeringsåret.

Om den förberedande behandlingen av besvär är stadgat, att landskamreraren

har att sörja för införskaffandet av erforderliga yttranden över

besvären och, där yttrandena föranleder därtill, påminnelser samt att

taxeringsintendenten har att åvägabringa för besvärens prövning eljest

erforderlig utredning. Yttranden över besvär brukar infordras från vederbörande

taxeringsnämndsordförande. Därjämte brukar, i regel utan formell

remiss, yttrande avgivas av taxeringsintendenten. I Stockholms stad infordras

dock merendels ej yttrande från taxeringsnämndsordföranden.

Förutom den besvärsrätt i vanlig ordning, som nu nämnts, finns föreskrifter

meddelade om rätt för skattskyldig att i vissa fall hos prövningsnämnd

anföra besvär i särskild ordning, sedan den ordinarie besvärstiden

utgått. Denna s. k. extraordinära besvärsrätt föreligger huvudsakligen, då

taxering skett i strid mot skatteförfattningarnas bestämmelser om objektiv

skatteplikt eller subjektiv skattskyldighet eller om beskattningsort, då

skattskyldig icke inom behörig tid fått föreskriven underrättelse om avvikelse

från deklaration eller om taxering samt då taxering blivit felaktig

på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende.

Föreligger sistnämnda förhållande, tillkommer besvärsrätt även taxeringsintendent

och kommun.

Prövningsnämnden äger befogenhet att, även om besvär icke antörts av

skattskyldig eller kommun, till behandling och avgörande upptaga fråga

om ändring av taxering, som påförts inom prövningsdistriktet, eller om

påförande av taxering. Initiativrätt i sådant hänseende tillkommer medlem

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

av prövningsnämnden samt vederbörande taxeringsintendent. I allmänhet

sker den prövning, som här avses, på yrkande vilket framställes av taxeringsintendenten

såsom resultat av den granskning av årets taxeringar, han

har att verkställa. Beträffande yrkande av taxeringsintendent eller medlem

av prövningsnämnden gäller, att detsamma skall framställas senast den 31

december under taxeringsåret. Yrkandet behöver ej preciseras redan då det

framställes utan kan sedermera närmare utformas.

Taxeringsintendenten har att varje år beträffande taxeringarna inom

länet noggrant undersöka, huruvida dessa taxeringar är med skatteförfattningarna

överensstämmande samt likformiga och rättvisa, samt för sådant

ändamål granska tillgängliga handlingar rörande samma taxeringar. Under

granskningsarbetet må företagas samma anmanings- och kontrollåtgärder,

som kan ifrågakomma under taxeringsarbetet i första instans.

Ordföranden (landskamreraren, i Stockholm skattedirektören) är föredragande

i prövningsnämnden, där icke för vissa mål eller ärenden annan

föredragande av länsstyrelsen utsetts.

Nämnden är beslutför, då ordföranden och fyra ledamöter eller suppleanter

för dem är tillstädes.

I ärende, som skall handläggas av prövningsnämnd, skall upprättas föredragningspromemoria,

innehållande kort redogörelse för ärendet med däri

framställda yrkanden. Föredragningspromemoria är dock inte erforderlig

i ärende av enklare beskaffenhet.

I god tid före sammanträde med nämnden skall förteckning över de

ärenden, som skall förekomma vid sammanträdet, jämte avskrift av föredragningspromemoriorna

översändas till varje ledamot. Handlingarna i

ärendena skall granskas av en ledamot före sammanträdet.

Taxeringsintendenten har att övervara nämndens sammanträden.

Över beslut av prövningsnämnd skall föras såväl protokoll som särskilda

längder (ändringslängder). I ändringslängd antecknas dock ej beslut, som

röiande viss taxering fattas senare än den 30 juni året efter taxeringsåret.

Protokolls- och längdföringen ombesörjes av personal vid länsstyrelsen.

Skattskyldig, som klagat hos prövningsnämnden, tillställes protokoll med

nämndens beslut i rekommenderat brev med mottagningsbevis. Jämväl annan

skattskyldig, vilkens taxering ändrats, erhåller på motsvarande sätt

del av prövningsnämndens beslut.

Prövningsnämndsbeslut, som föranleder ändrad debitering, delges myndigheter,

som har att verkställa debitering eller, om skatt redan erlagts,

återbetalning av för mycket erlagd skatt.

Sammanträde med prövningsnämnd hålles inom slutna dörrar.

Skattskyldig samt annan klagande, som besvärat sig hos prövningsnämnd,

är berättigad att personligen vara tillstädes inför prövningsnämnden vid

handläggning av mål eller ärende, som angår den skattskyldige, samt därvid

utföra sin talan.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Rörande den mellankommunala prövningsnämnden och dess verksamhet

finnes bestämmelser, som i huvudsak motsvarar de ovan återgivna för

övriga prövningsnämnder.

Besvär till kammarrätten och regeringsrätten

över prövningsnämnds beslut i fråga om taxering kan besvär anföras

hos kammarrätten för fullföljande av yrkande som i besvär eller eljest

inom behörig tid framställts hos prövningsnämnden men icke bifallits.

Besvär må vidare anföras, om prövningsnämnd ändrat av taxeringsnämnd

åsatt taxering utan att ändringen påyrkats av klaganden. Sistnämnda

stadgande innebär, att den skattskyldige kan klaga över höjning,

som vidtagits på yrkande av taxeringsintendenten eller kommun, och de

sistnämnda över nedsättning, som skett på yrkande av den skattskyldige.

Någon begränsning av besvärsrätten föreligger icke i princip, men förlust

av besvärsrätten till kammarrätten är föreskriven såsom påföljd för

vissa fall av försummelse att i rätt tid inkomma med självdeklaration m. m.

Besvärstiden är 60 dagar och räknas för skattskyldig från delfåendet av

prövningsnämndens beslut och för taxeringsintendent från justeringen av

prövningsnämndens protokoll. Kommuns besvärstid räknas från sistnämnda

tidpunkt och utgör 90 dagar.

Besvär till kammarrätten ingives till vederbörande länsstyrelse, som har

att komplettera besvären med självdeklaration och samtliga övriga handlingar,

som rör den överklagade taxeringen, samt infordra yttranden över

besvären. Yttrande brukar infordras från taxeringsintendenten, om den

skattskyldige klagat, och från den skattskyldige, om det är taxeringsintendenten,

som anfört besvär. Därutöver infordras i viss utsträckning yttrande

från vederbörande taxeringsnämndsordförande. Besvären skall av länsstyrelsen

insändas till kammarrätten inom sex månader från det de inkommit

till länsstyrelsen.

Förfarandet i kammarrätten är skriftligt och handläggningen äger rum

inom slutna dörrar. Formella hinder föreligger dock icke mot att muntligt

förfarande äger rum, då sådant i visst mål begäres och finnes kunna lända

till utredning i målet.

Kammarrättens beslut i taxeringsmål meddelas i form av utslag och delgives

den skattskyldige och taxeringsintendenten genom vederbörande länsstyrelse,

som jämväl i förekommande fall har att överlämna exemplar

av utslagen till vederbörande för verkställande av restitution eller ytterligare

debitering.

Över kammarrättens utslag i taxeringsmål kan besvär anföras hos Kungl.

Maj :t för fullföljande av yrkande, som icke vunnit bifall i kammarrätten.

Besvär kan vidare anföras över att kammarrätten bifallit yrkande, som

framställts av annan än den klagande. Besvärsrätten är i princip oinskränkt.

Besvär kan anföras av såväl skattskyldig som av taxeringsintendent eller

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

kommun. Besvärstiden är 60 dagar från delfåendet av kammarrättens utslag.

Besvär till Kungl. Maj :t skall ingivas till finansdepartementet. Över besvären

brukar infordras förklaringar i den ordning, som angivits beträffande

besvär till kammarrätten.

Hos Kungl. Maj :t anförda besvär föredrages inför och avgöres av regeringsrätten.

Förfarandet är helt skriftligt.

III. Allmänna synpunkter på en reform av taxeringsförfarandet

Direktiven

I direktiven för de sakkunniga erinrade jag om att riksdagen (skr.

1950:21) i anledning av vissa motioner anhållit, att Kungl. Maj:t måtte,

med beaktande av vad bevillningsutskottet anfört i sitt betänkande 1950: 46,

låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning rörande taxeringsförfarandet

och taxeringsprocessen. Vid översynen av taxeringsbestämmelserna

borde, framhöll jag vidare, undersökas i vad mån bestämmelserna om

deklarationsplikt och påföljd för deklarationsförsummelse behövde revideras.

I förevarande sammanhang borde tillika övervägas, om den nu stadgade

påföljden för deklarationsförsummelse — förlust av besvärsrätten —

kunde anses ändamålsenlig. Härefter anförde jag ytterligare bl. a.

Beträffande innehållet i självdeklarationerna har erfarenheterna från

taxeringsarbetet givit vid handen, att beträffande vissa kategorier skattskyldiga

upplysning stundom saknas om väsentliga omständigheter av betydelse

för taxeringen och att uppgifter härom måste inhämtas genom tidsödande

skriftväxling. Undersökning bör ske, i vad mån sådana uppgifter

redan från början kan ställas till taxeringsmyndigheternas förfogande

genom ändrade bestämmelser om vad deklaration skall innehålla.

Bestämmelserna om skyldigheten att avlämna uppgifter till ledning vid

annans taxering bör granskas för att utröna i vad mån föreskrifterna bör

ändras eller fullständigas. I fråga om skyldigheten att avlämna uppgifter

till ledning vid annans taxering bör uppmärksammas det förhållandet, att

gällande bestämmelser i vissa fall visat sig icke vara fullt effektiva, enär

uttryckliga föreskrifter saknas om skyldighet att föra anteckningar eller

räkenskaper av den beskaffenhet, att uppgiftsskyldigheten kan behörigen

fullgöras.

För att möjliggöra kontroll av deklarationerna finnes i taxeringsförordningen

—- förutom föreskrifter om skyldighet att avlämna uppgifter till

ledning vid annans taxering — bestämmelser om rätt för vissa taxeringsfunktionärer

att utfärda anmaningar samt om bokföringsgranskning. I vissa

fall torde dessa bestämmelser i sin nuvarande utformning icke vara tillräckliga

för att möjliggöra en effektiv taxeringskontroll. Det bör övervägas,

i vilken omfattning en utvidgning av taxeringsmyndigheternas befogenhet

kan anses av omständigheterna påkallad.

Bestämmelserna om åsättande av eftertaxering bör överses till utrönande

av om dessa bestämmelser i sin nuvarande utformning är ändamålsenliga.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

I samband därmed bör undersökas, om de möjligheter, som enligt nu gällande

föreskrifter stå de skattskyldiga till buds för att efter den vanliga

besvärstidens utgång erhålla rättelse i en materiellt sett för hög taxering,

är tillfredsställande.

Undersökning bör ske om nuvarande bestämmelser om påföljd för avgivande

av oriktig deklaration eller lämnande av felaktiga upplysningar

och uppgifter är väl avvägda. I vissa fall torde med nuvarande regler någon

påföljd icke inträda oaktat vederbörande sakligt sett måste antagas ha betänkligt

brustit i sin uppgiftsskyldighet.

Vid övervägande av de i det föregående berörda frågorna, som syftar till

en effektivare taxeringsverksamhet, bör även spörsmålet om taxeringsorganisationen

uppmärksammas. Effektiviteten av taxeringsarbetet är nämligen

i hög grad beroende av taxeringsorganisationens förmåga att fungera. Uppmärksamhet

bör därför ägnas åt möjligheterna att genom ändringar i taxeringsförfarandet

åstadkomma ett mera ändamålsenligt handhavande av

taxeringsgöromålen.

I fråga om arbetet i den för taxeringsresultatet utomordentligt viktiga

första instansen, taxeringsnämnderna, torde för närvarande gälla, att nämnderna

är i behov av yrkeskunnigt biträde i avsevärt större omfattning än

som för närvarande genom taxeringsavdelningarnas försorg kan beredas

dem. Möjligen kan det befinnas lämpligt att i viss utsträckning bereda sådant

biträde genom heltidsanställda tjänstemän med arbetsuppgifter motsvarande

de nuvarande taxeringskonsulenternas. Jämväl frågan om det

lämpligaste sättet för utförande av de med arbetet i första instans förenade

tekniska göromålen är av vikt.

Beträffande det arbete, som nu utföres på prövningsnämndsstadiet, kan

ifrågasättas, om icke åtskilliga ärenden av rutinartad beskaffenhet kunde

avgöras i enklare former än som för närvarande sker. Vidare bör undersökas

i vad mån de göromål och befogenheter, som nu enligt taxeringsförordningen

ankommer uteslutande på taxeringsintendent, kan fördelas på

olika befattningshavare i syfte att möjliggöra en ändamålsenlig arbetsfördelning

inom länsstyrelsernas taxeringsavdelningar.

Även åtskilliga andra bestämmelser på taxeringsområdet torde vara i

behov av översyn och bör, i den mån de faller inom ramen för utredningens

allmänna syfte, närmare undersökas. Därvid bör särskilt uppmärksammas

de föreskrifter, som berör taxeringsorganens förhållande till de skattskyldiga

och andra uppgiftsskyldiga. Resultatet av taxeringsarbetet är i väsentlig

mån beroende av samverkan mellan taxeringsorganen och de uppgiftsskyldiga,

varför man bör eftersträva en sådan utformning av taxeringsförordningens

föreskrifter, som främjar en sådan samverkan och i möjligaste

mån förebygger motsättningar och irritation.

De sakkunniga

Brister i deklarations- oeh taxeringsförfarandet

S j älvdeklarationerna

De sakkunniga konstaterar inledningsvis, att erfarenheterna från taxeringsarbetet

visar, att allvarliga brister föreligger i fråga om fullgörandet

av deklarationsskyldigheten. Bristerna består framför allt däri att deklarationerna

i betydande omfattning är oriktiga i den meningen att inkomster

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

utelämnats eller obehöriga avdrag skett. I övrigt anmärkes, att ett avsevärt

antal skattskyldiga helt underlåter att avlämna självdeklaration, att

deklaration i för taxeringsarbetet hinderlig omfattning avlämnas först efter

utgången av föreskriven tid, samt att avlämnade deklarationer ej sällan är

ofullständiga, ibland till den grad att deklarationerna ej ens är avsedda att

ligga till grund för taxeringen utan avlämnas under uppgivna förutsättningen

att definitiv deklaration senare skall avlämnas.

Antalet skattskyldiga i riket utgör för närvarande i avrundat tal 4 miljoner.

Vid 1953 års taxeringsarbete utfärdades omkring 425 000 anmaningar

att deklarera. Det helt övervägande antalet av dessa riktade sig mot skattskyldiga,

som vax-it skyldiga att utan anmaning avlämna deklaration.

Flertalet av dem, som anmanas, åtlyder anmaningen och avlämnar självdeklaration.

Emellertid torde beskattningsnämnderna nödgas årligen åsätta

taxeringar utan tillgång till deklaration beträffande 100 000 å 200 000 skattskyldiga.

Avlämnande av provisorisk deklaration, som senare — stundom på ett

så sent stadium av taxeringsarbetet att vanliga kontrollåtgärder ej medhinnes

åtföljes av definitiv deklaration har, framhåller de sakkunniga, på

vissa håll av personer, som yrkesmässigt sysslar med att biträda andi-a

vid upprättande av deklarationer, utnyttjats systematiskt i syfte att kringgå

bestämmelserna om tiden för avlämnande av deklaration.

De sakkunniga upplyser, att vid taxeringen år 1953 avvikelse funnits

böra ske beträffande mer än var fjärde deklaration. Anledningarna till att

deklarationerna frångås i så stor omfattning är enligt de sakkunniga flera.

Uppsåtlig falskdeklaration förekommer i icke ringa omfattning. Oaktsarnhet

förekommer beträffande vissa grupper skattskyldiga i sådan utsträckning,

att den måste betecknas såsom vanlig. I fråga om naturaförmåner

föreligger sedan gammalt en allmän benägenhet att undervärdera

desamma. Genom taxeringsmyndigheternas anvisningar angivna normalvärden

å vissa förmåner betraktas gärna såsom maximibelopp, varför normalvärdena

begagnas även där skäl till högre värdering föreligger. Vad

beträffar avdragen torde det — frånsett fallen av falskdeklaration och

vårdslös deklaration — främst vara obenägenheten att tillräckligt klart

skilja mellan å ena sidan verkliga omkostnader och å andra sidan levnadskostnader

eller utgifter för grundföi-bättring o. d., som föranleder avvikelser.

I viss omfattning föranledes utan tvivel felaktigheter av bristande insikter

om vad som skall upptagas såsom skattepliktig intäkt och vad som får avdragas

såsom omkostnad. Ett bedömande därav förutsätter — även i många

till synes enkla fall — ett skattetekniskt kunnande, som en deklarant eller

hans medhjälpare icke alltid besitter. Detta förhållande tillika med de olikheter

vid bedömningen, som faktiskt förekommer i praxis, har skapat en

ej ringa osäkerhet bland allmänheten om hur deklaration i speciella fall bör

upprättas. De anvisningar för självdeklarations upprättande, som tillhandahålles

i samband med deklarationsblanketterna, innehåller i allmänhet icke

något utöver en redogörelse för skatteförfattningarnas stadganden och lämnar

alltså ingen vägledning för dessa författningars tolkning i särskilda fall.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Ett klart samband råder mellan deklarationernas kvalitet och befintliga

möjligheter att kontrollera deklarationernas riktighet. Ju mindre kontrollmöjligheterna

är, desto sämre är deklarationerna.

De sakkunniga återger i detta sammanhang vissa försök till beräkningar

som gjorts angående de belopp som genom oriktig deklaration undanhålles

från taxering.

En överslagskalkyl, verkställd för ett antal år sedan med ledning av vissa

uppgifter om omsättningen inom detaljhandeln, som lämnats för taxeringen

till allmän omsättningsskatt, har sålunda gett vid handen, att de obeskattade

inkomsterna vid den tiden kunde beräknas till 3 ä 4 miljarder kronor

om året. Efter en beskattning av i genomsnitt 25 procent skulle detta innebära

en årlig skatteförlust för stat och kommun å 750 å 1 000 miljoner

kronor.

Liknande resultat har erhållits vid en senare företagen undersökning,

som verkställts av dåvarande aktuarien vid Industriens Utredningsinstitut,

filosofie licentiaten Ragnar Bentzel, och som redovisas i ett år 1952 utgivet

arbete »Inkomstfördelningen i Sverige».

De sakkunniga uttalar, att storleken av undanhållna inkomster av naturliga

skäl icke kan direkt påvisas. De gjorda beräkningarna ger emellertid

enligt de sakkunniga vid handen, att den sammanlagda taxerade inkomsten

torde med åtminstone en å två miljarder kronor understiga vad

som rätteligen borde taxeras.

De antaganden om förekomsten av oriktig deklaration i stor omfattning,

som gjorts på grundval av beräkningar av allmän natur, vinner enligt

de sakkunniga stöd av de erfarenheter, som gjorts under taxeringsarbetet.

En sammanställning rörande resultat av bokföringsgranskningar, som

utförts i Stockholms stad, visar sålunda följande höjningar utöver sänkningar

av deklarerade belopp:

År

Antal

grans-

kade

företag

För granskade företag

För tredje man

kommunal

inkomst-

skatt

statlig

inkomst-

skatt

statlig

förmögen-

hetsskatt

kommunal

inkomst-

skatt

statlig

inkomst-

skatt

statlig

förmögen-

hetsskatt

1950

1951

1952

1953

410

246

264

385

4 709 194

5 612 598

4 057 804

5 217 756

4 770 723

5 709 844

4 052 204

6 578 161

3 711 967

9 271 199

1 377 824

671 105

2 088 884

2 106 655

1 809 875

2 388 308

2 110 036

2 203 011

1 822 839

2 392 652

5 489 846

13 876

1 535 281

8 431 166

Utöver ovanstående har granskningarna även föranlett höjningar av taxeringar

till allmän omsättningsskatt, investeringsskatt och konjunkturskatt.

Med uttrycket »tredje man» förstås här närmast delägare i familjebolag och

anställda i det granskade företaget, beträffande vilka bokgranskningskontoret

framlagt förslag till ändring i taxeringarna. Däremot har vid undersökningen

icke kunnat beaktas sådana höjningar av taxering för tredje

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 160

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

man, som föranletts av kontrolluppgifter, som granskningsmannen översänt

till vederbörande beskattningsnämnd för undersökning av vederbörandes

deklarationer. Härtill kommer sedan, påpekar de sakkunniga, de betydande

indirekta verkningarna av granskningsverksamheten. Vid taxeringsarbetet

har nämligen iakttagits, att en ett år företagen granskning

beträffande viss kategori skattskyldiga inom ett område medfört att vederbörande

under följande år deklarerar på ett betydligt riktigare sätt än

tidigare.

Vidare anför de sakkunniga som exempel, att en hösten 1952 påbörjad

granskning av vissa droskägares och deras anställdas inkomster gav vid

handen, att inkomster i avsevärd omfattning undanhållits från deklaration

och beskattning. Granskningen resulterade i förslag om höjning av deklarerade

inkomster samt eftertaxeringar å sammanlagt 3 370 000 kronor.

Ytterligare åberopas, att en år 1952 i en stad företagen granskning av

läkares och sjukgymnasters taxeringar föranledde förslag om taxering av

i deklarationer undanhållna inkomster med sammanlagt 483 000 kronor.

Åtal, som följde på denna granskning, föranledde utdömande av böter å

sammanlagt 106 450 kronor. Under åren 1953 och 1954 deklarerade de skattskyldiga

inkomster, som med resp. 69,4 och 93,5 % översteg de år 1952

deklarerade inkomsterna.

De sakkunniga har från länsstyrelserna inhämtat uppgifter om det antal

bokföringsgranskningar, som utförts i riket under år 1953, och resultatet

därav. Uppgifterna utvisar, att granskningarna avsett 7 339 skattskyldiga.

Beträffande 1 015 därav har granskningen icke föranlett erinran mot avgiven

deklaration, men beträffande 6 324 skattskyldiga har på grundval av

vad vid granskningarna iakttagits föreslagits höjningar av deklarerade inkomster

med i runt tal 52 500 000 kronor. Antalet enskilda rörelseidkare

och aktiebolag i riket kan uppskattas till omkring 300 000, varför granskningarna

omfattat endast omkring 2,5 % av antalet skattskyldiga, som

kunnat bli föremål för bokföringsgranskning eller liknande undersökning.

Iakttagelserna om det sätt varpå deklarationsskyldigheten fullgjorts visar

enligt de sakkunnigas uppfattning, att deklarationsskyldigheten för närvarande

i betydande omfattning fullgöres på ett mindre tillfredsställande sätt.

Det torde vidare kunna fastslås, att tendenserna att deklarera oriktigt är

i hög grad beroende av den brist på kontroll, som för närvarande föreligger

beträffande vissa kategorier skattskyldiga.

I betänkandet påpekas, att taxeringsförordningen icke innehåller några

föreskrifter om skyldighet för den, som är deklarationspliktig, att sörja

för att räkenskapsmaterial eller annat material finns tillgängligt såsom

underlag för deklarationer och i förekommande fall kontroll av deklarationerna.

Dock förutsättes, att skattskyldig, som är bokföringsskyldig enligt

bokföringslagen, skall upprätta självdeklaration på grundval av den

bokföring, han enligt nämnda lag är skyldig att ha.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Varken bokföringslagen eller taxeringsförordningen föreskriver emellertid

skyldighet att vid fullgörande av bokföringslagens föreskrifter taga hänsyn

till vad som erfordras för att en bokföring skall utgöra ett tillfredsställande

underlag för upprättande av en riktig självdeklaration eller för

avlämnande av föreskrivna uppgifter till ledning vid annans taxering.

En icke obetydlig grupp rörelseidkare och utövare av s. k. fria yrken är

icke underkastad bokföringslagens föreskrifter. Ej heller i övrigt finns för

denna grupp bestämmelser om skyldighet att genom fortlöpande anteckningar

om inkomster och utgifter sörja för att deklarationerna skall kunna

grundas på ett tillfredsställande underlag. Även för en del skattskyldiga

med inkomst av tjänst föreligger liknande förhållanden. Såsom exempel

må nämnas vissa läkare i allmän tjänst samt anställda, vilkas inkomster

i tjänsten helt eller till avsevärd del utgöres av belopp, som uppbäres av

allmänheten, bl. a. servitörer, droskchaufförer m. fl. Frånvaron av varje

bestämmelse om anteckningsslcyldighet medför, framhåller de sakkunniga,

att skattskyldiga av denna kategori ofta uppgiver sina inkomster utan

stöd av anteckningar eller med endast ofullständiga sådana såsom grund.

Den uppskattning, som den skattskyldige därvid företager, blir ofta mycket

för låg.

Beträffande påföljderna för oriktig deklaration uttalar de sakkunniga, att

tillämpningen av skattestrafflagen måste betecknas såsom mycket ojämn.

En undersökning av de åtalsanmälningar, som gjorts under år 1952, visar

att i somliga län förekommit endast några få anmälningar — i ett län 2,

i ett 4, i ett 13 — under det att i andra län anmälningarna är väsentligt

flera. Det kan icke antagas, att denna skillnad i åtalsfrekvens motsvaras

av variationer i deklarationsmoralen, utan skillnaden torde i huvudsak vara

att hänföra till den olika praxis, som tillämpas av taxeringsintendenter

och åklagare. Denna praxis torde i sin tur i viss mån vara påverkad av

de olikheter i bedömningen, som kommit till synes i domstolarnas utslag.

Antalet åtalsanmälningar var -— enligt vad nyssnämnda för år 1952

verkställda undersökning giver vid handen — omkring 2 400 och antalet

åtal omkring 1 600. Till jämförelse kan nämnas att antalet anmälningar till

åtal för oriktiga deklarationer, som avlämnats vid 1944 års taxering, utgjorde

omkring 3 900. Det förefaller alltså som om åtalsanmälan numera

sker i mindre omfattning än tidigare.

Erfarenheterna från taxeringsarbetet ger enligt de sakkunniga vid handen,

att skattestrafflagen icke är tillräcklig för att inskärpa vikten av att

deklarationsplikten fullgöres på riktigt sätt. Brottsbeskrivningen är tämligen

allmänt hållen, varför tvekan ej sällan yppats om när en deklaration,

som vid taxeringen uppenbarligen måste frångås, skall anses oriktig i

skattestrafflagens mening. Än större svårigheter möter ofta, när det gäller

att bedöma, huruvida en oriktig uppgift lämnats uppsåtligen eller av grov

oaktsamhet. De sakkunniga anför vidare.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Över huvud taget måste erfarenheterna från det praktiska arbetet anses

giva vid handen, att skattestrafflagen icke är tillräcklig såsom enda medel

för att trygga efterföljden av bestämmelserna rörande deklarationspliktens

fullgörande. Utan tvivel förefaller det att vara en brist, att icke vid sidan

av skattestrafflagen finns påföljder, som direkt anknyter till taxeringsförfarandet

och därigenom på ett effektivare sätt kan inskärpa vikten av

att deklarationerna upprättas riktigt och med nödig omsorg.

Till belysning av de särskilda svårigheter som möter vid kontroll av

rörelseidkares och därmed jämförliga skattskyldigas deklarationer och arten

av de brister, som därvid kan konstateras, har de sakkunniga å s. 93—

104 i betänkandet återgivit kortfattade uppgifter ur ett antal bokgranskningsrapporter

från olika delar av riket. Av uppgifterna framgår, uttalar

de sakkunniga, att ifrågavarande form av taxeringskontroll för att kunna

tjäna till ledning för åsättande av en riktig taxering ofta måste förbindas

med mera ingående och omfattande undersökningar än som täckes av

taxeringsförordningens nuvarande uttryck för denna kontrollåtgärd

»granskning av skattskyldigs bokföring». Uppgifterna anges vidare vara

ägnade att belysa de stora kvalifikationer i fråga om kunskaper och erfarenhet,

initiativ och omdöme, som erfordras för att undersökningarna

skall kunna verkställas på ett ur olika synpunkter tillfredsställande sätt.

Slutligen ger uppgifterna vid handen, att det ej sällan är mycket betydande

belopp, som framtages till beskattning såsom resultat av dessa kontrollåtgärder.

Kontrollen

De sakkunniga finner, att skyldigheten för arbetsgivare att utan anmaning

avlämna uppgifter till taxeringsmyndigheterna om utgivna löneförmåner

och pensioner jämte möjligheten att genom anmaning införskaffa

ytterligare uppgifter därom medför, att man för närvarande i allmänhet

kan på ett nöjaktigt sätt kontrollera löntagares och andra anställdas

bruttoinkomster. Vissa jämkningar anses emellertid erforderliga.

Härvidlag pekar de sakkunniga bl. a. på att det icke finnes någon direkt

föreskrift om skyldighet för uppgiftspliktig att föra nödiga anteckningar

till ledning vid uppgiftspliktens fullgörande.

Beträffande inkomst av rörelse konstaterar de sakkunniga, att den så

gott som enda möjlighet, som står till buds för verklig kontroll av rörelseidkares

deklarationer, är granskning av bokföring eller räkenskapsanteckningar

jämte sådant material, med vilket riktigheten av räkenskaperna

och deklarationerna kan kontrolleras. Taxeringsförordningen innehåller

redan nu bestämmelser om befogenhet för taxeringsmyndigheterna att

granska räkenskaper i syfte att kontrollera riktigheten av rörelseidkares

deklarationer, men bestämmelserna härom behöver revideras för

att bli tillräckligt effektiva.

Härutinnan framhåller de sakkunniga bl. a., att den nu medgivna gransk
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 ur 1955

ningsbefogenheten är alltför begränsad, då den omfattar endast dens bokföring,

om vilkens taxering är fråga. En tillfredsställande kontroll kräver

emellertid, att en rörelseidkares bokföring får granskas för erhållande

av upplysningar av betydelse för kontrollen av annan rörelseidkares taxering.

Föreskrifterna om en bokgranskares befogenhet anses ej heller tillräckligt

tydligt angivna, varför i praxis uppkommit tvekan om dess omfattning.

Påföljden för underlåtenhet att tillhandahålla bokföring är ej tillräckligt

effektiv. Mindre nogräknade skattskyldiga kan förhala företeendet av räkenskaperna

i sådan omfattning, att ändamålet med granskningen äventyras.

Stundom begagnas det på sådant sätt vunna uppskovet till att konstruera

en helt ny bokföring, där anmärkningsvärda förhållanden utelämnats. I

viss omfattning anses för närvarande sekretesshänsyn hindra tillhandahållande

av material av väsentligt värde för kontrollen. Det är av vikt,

uttalar de sakkunniga, att sådana hinder elimineras.

Rörande inkomst av jordbruksfastighet uttalar de sakkunniga bl. a., att

det torde kunna betecknas såsom en brist, att regelbunden uppgiftsplikt

icke föreligger beträffande yrkesmässigt uppköp av produkter från jordbruk.

Slutligen påpekar de sakkunniga, såvitt angår förmögenhetstaxeringen,

att det i åtskilliga fall är av betydelse vid taxeringskontroll att kunna konstatera,

huruvida och med vilket belopp en skattskyldig har fordran hos

eller skuld till annan. För närvarande saknar taxeringsmyndigheterna

generell befogenhet att i sådant fall avfordra gäldenären resp. borgenären

erforderlig upplysning.

Taxeringsorganisationen m. m.

De sakkunniga erinrar om att taxeringsarbetet, trots att detta erfordrar

yrkesmässig kunskap och rutin, alltjämt skall utföras såsom bisysslor

av personer, som icke är utbildade eller tränade för sådant arbete. Taxeringsnämndsordförandena

är verksamma blott en kortare tid — tre ä fyra

månader — varje år och ombyte av ordförande sker jämförelsevis ofta.

Arbetet får därför i viss mån provisorisk karaktär, helst som detsamma

med hänsyn till den därför anslagna begränsade tiden i allmänhet måste

utföras under stor tidsnöd. De sakkunniga anför vidare bl. a.

Taxeringsnämnderna och deras ordförande utför väl i allmänhet ett med

hänsyn till omständigheterna berömvärt arbete, men resultatet därav —- de av nämnderna åsatta taxeringarna — lider av betänkliga brister.

Å ena sidan undgår inkomster till väsentliga belopp taxering på grund

av att taxeringsnämndsordförandena icke hinner med de ofta tidsödande

och besvärliga utredningar, som måste vidtagas för att kontrollera i vad

mån inkomster riktigt deklarerats eller avdrag är lagligen grundade.

Å andra sidan är emellertid den bristande yrkesmässigheten i taxeringsnämndernas

arbetssätt och det summariska förfaringssättet ej sällan till

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

avsevärt men för de skattskyldiga. Sålunda sker ofta avvikelse från självdeklaration

utan att tillräcklig utredning kunnat verkställas med påföljd

att den skattskyldige nödgas anlita klagovägen för att få taxeringsnämndens

beslut ändrat. Detta bidrager icke till att öka förtroendet för taxeringsnämnderna.

Stundom kan erinringar riktas mot taxeringsnämndernas bedömningar.

Detta torde i viss utsträckning sammanhänga med att ordföranden

har att verkställa utredningar till grund för taxeringen och därefter

i egenskap av ordförande och föredragande i nämnden bedöma dessa

utredningar.

Det har icke varit ovanligt, att en taxeringsnämnd utan närmare utredning

skönsmässigt uppskattat en inkomst i syfte att besvär skulle anföras

och närmare utredning verkställas å prövningsnämndsstadiet.

I tekniskt hänseende lider taxeringsnämndernas arbete av ganska omfattande

brister. Särskilt försummas kommunikationen med de skattskyldiga

och behörigt fullgörande av underrättelseplikten. Mången skattskyldig

får exempelvis en underrättelse om avvikelse från deklaration, vilken

icke ger honom nöjaktig eller fullständig upplysning om skälen för avvikelsen.

De sakkunniga konstaterar vidare, att taxeringsarbetet i första instans

företer avsevärda lokala variationer, både i fråga om materiella bedömanden

och effektiviteten i taxeringsarbetet.

Uppdragen som taxeringskonsulent innehaves såsom bisysslor och konsulenterna

har ytterligt kort tid för fullgörande av sina uppdrag. Konsulentinstitutionens

möjligheter att verka för bättre taxeringar är därför,

framhåller de sakkunniga, starkt begränsade. I allmänhet torde konsulenterna

ha sett sig nödsakade att inskränka granskningen till det rent tekniska

eller att föreslå avvikelser från självdeklaration efter schematiska

grunder. — Länsstyrelsernas taxeringssektioner har efter hand förstärkts

för att bättre kunna fullgöra desamma bl. a. åliggande uppgift att lämna

taxeringsnämndsordförandena råd och upplysningar samt åt ordförandena

verkställa utredning i invecklade taxeringsärenden. Emellertid har dessa

sektioners arbetsuppgifter beträffande prövningsnämndsärenden samtidigt

ökat i sådan omfattning, att deras möjligheter att ägna sig åt taxeringsarbetet

i första instans starkt nedskurits.

De sakkunniga framhåller vidare i detta sammanhang.

Skattetryckets ökning har medfört, att varje skattskyldig numera ägnar

sina skatteangelägenheter ett helt annat intresse än tidigare. Detta har haft

till följd, att deklarationerna blivit mer komplicerade. Försök att nedbringa

taxeringen genom avdragsyrkanden av de mest skiftande slag och

genom skatteflyktsåtgärder av olika art förekommer allt oftare. Kontrollen

blir besvärligare, eftersom benägenheten att deklarera oriktigt ökar

med den bristande möjligheten för nuvarande organisation att utöva erforderlig

kontroll. De skattskyldiga bevakar allt noggrannare sina intressen

och anlitar flitigt besvärsmöjligheterna. Taxeringsnämnderna kan därför

icke såsom under tidigare skeden var vanligt grunda avvikelser från deklarationer

på sin allmänna lokal- och personkännedom och sina uppfattningar.

Utredningar måste verkställas angående en skattskyldigs verk
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955 55

liga inkomstförhållanden, då fråga uppkommer huruvida en deklaration

kan godtagas.

De sakkunniga påpekar ytterligare, att det under senare år mött ökade

svårigheter att erhålla lämpliga taxeringsnämndsordförande.

Beträffande prövningsnämndernas och taxeringssektionernas arbete framhåller

de sakkunniga följande omständigheter av beskaffenhet att böra

föranleda övervägande av ändringar.

1) Taxeringsförordningen förutsätter, att hela det av taxeringsnämnderna

behandlade deklarations- och kontrollmaterialet skall underkastas

eftergranskning och att alla av taxeringsnämnd åsatta taxeringar, som

icke skett till riktigt belopp, skall ändras. Sådan eftergranskning medhinnes

för närvarande i mycket ringa omfattning, i vissa län ej alls, och

kan ej ske utan en väsentlig personalökning. Det synes emellertid enligt

de sakkunniga föga rationellt att anordna arbetet i första instans på sådant

sätt, att arbetsresultatet skall behöva underkastas en tidsödande och dyrbar

eftergranskning med ett stort antal ändringar såsom följd.

2) Prövningsnämndernas arbetsformer är jämförelsevis tunga och personalkrävande.

3) De befogenheter och åligganden, som enligt taxeringsförordningen

tillkommer det allmännas företrädare, har tillagts endast taxeringsintendent.

Med hänsyn till den stora mängden av ärenden, som på detta sätt

skall passera taxeringsintendenten, har dennes genomgång av ärendena i

många fall kommit att bli en »flaskhals», som vållat hinder i arbetet.

4) Ledningen av taxeringsarbetet och taxeringskontrollen är icke organisatoriskt

väl utformad. I taxeringsförordningen har taxeringsintendenten

markerats såsom ansvarig såväl för ledningen av arbetet å taxeringsnämndsstadiet

som för taxeringssektionens arbetsuppgifter. Emellertid har taxeringsintendenten

icke den självständiga tjänsteställning, som motsvarar

de honom ålagda uppgifterna och som torde vara en oundgänglig förutsättning

för dessa uppgifters behöriga fullgörande. Sålunda ingår taxeringssektionen

i landskontoret, för vilket landskamreraren är chef. Önskemålen

att ordföranden i prövningsnämnden skall vara helt fri från engagement

i taxeringsarbetet i övrigt är sålunda för närvarande icke helt tillgodosedda.

5) Med hänsyn till arten av de uppgifter, som ledningen av taxeringsarbetet

och taxeringskontrollen innefattar, måste det anses såsom en brist,

att något centralt organ icke finns inrättat för samordning av dessa uppgifter

och för utförande av däri ingående göromål, som är av betydelse för

taxeringsarbetet inom riket i dess helhet. De åtgärder för samordning, som

vidtagits genom inrättandet av riksskattenämnden och anordnandet av möten

med landskamrerare, taxeringsintendenter och revisorer, har i detta

hänseende varit av jämförelsevis begränsad betydelse.

I fråga om möjligheterna för beskattningsnämnderna att med nu gällande

bestämmelser om deklaration och taxeringskontroll åsätta riktiga

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

taxeringar bör beaktas, uttalar de sakkunniga vidare, att varje taxering —

frånsett de fåtaliga fall då den skattskyldige genom deklarationsförsummelse

gått förlustig sin besvärsrätt — genom besvär kan dragas under

prövning av skattedomstolarna. En beskattningsnämnd har alltid att räkna

med möjligheten av ett överklagande och torde därvid, även om den på

grund av sin allmänna erfarenhet och sin mången gång goda person- och

lokalkännedom känner sig övertygad om det sakligt berättigade i en avvikelse,

ej sällan anse sig tvungen avstå därifrån med hänsyn till svårigheterna

att åstadkomma en bevisning, som kan väntas bli godtagen av

skattedomstolarna.

Besvärsförfarandet hos skattedomstolarna

Enligt de sakkunniga begränsar sig skattedomstolarna i huvudsak till att

bedöma målen på grundval av besvärsakterna och inkomna skrifter. Någon

aktiv ledning av förfarandet eller därmed jämförlig verksamhet i syfte att,

där så är erforderligt, införskaffa underlag för bedömandet av hur taxeringarna

med hänsyn till de faktiska förhållandena bör bestämmas förekommer

i allmänhet ej. Härav torde föranledas, att hos skattskyldiga och

företrädare för det allmänna tvekan stundom uppkommer om beskaffenheten

av den utredning som bör förebringas och om vem det åligger att

förebringa utredningen. Den jämförelsevis passiva inställningen hos skattedomstolarna

torde ock leda till att bevisprövningen stundom blir schematisk.

Ett gammalt önskemål i fråga om skattedomstolarna anges i betänkandet

vara, att motivering för fattade beslut skall lämnas i större utsträckning än

nu är fallet. En nackdel är att utslagen mera sällan innehåller skäl för

bedömningen av bevisfrågor.

Till allvarlig olägenhet för taxeringsförfarandet är den tidsutdräkt, som

förekommer vid handläggningen av besvär smål. Den i 122 § taxeringsförordningen

stadgade tiden för länsstyrelses insändande av besvärsmål iakttages

på åtskilliga håll icke. Vid vissa länsstyrelser överskrides tiden avsevärt.

Kammarrättens balans motsvarar för närvarande i huvudsak det antal

mål, som avgöres under ett år. Väntetiden är därför i allmänhet något mindre

än ett år. I följd av att balansen hos regeringsrätten ökat förflyter för

närvarande omkring tre år från dagen för kammarrättens utslag innan

regeringsrättens utslag meddelas.

De sakkunniga anför.

Förseningen av taxeringsmålens avgörande är till avsevärt men för såväl

de skattskyldiga som det allmänna. De skattskyldiga åsamkas besvär och

kostnader genom att deras skattefrågor förblir svävande under många år.

Statsverket åsamkas avsevärda utgifter för räntor vid restitutioner. Även för

taxeringsmyndigheterna vållas merarbete och olägenheter genom att besked

i uppkommande tveksamma spörsmål icke någorlunda snabbt kan erhållas

till ledning för taxeringsverksamheten. En balans av taxeringsmål har sålunda

en viss tendens att växa på grund av att samma fråga återkommer

vid följande års taxeringar och drar med sig nya besvär.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

57

Eftertaxering

De sakkunniga framhåller, att skatteförfattningarnas bestämmelser om

förutsättningarna för eftertaxering är knapphändiga och jämförelsevis allmänt

avfattade. Möjligheterna att genom eftertaxering beskatta inkomster,

som tidigare undgått taxering, är därför i väsentlig grad beroende av skattedomstolarnas

praxis. Innebörden av denna är vansklig att närmare angiva,

eftersom utgången ofta är beroende av hur bevisskyldigheten fördelas ellei

hur orsakssammanhanget mellan uppgifterna i en deklaration och en åsatt

taxering bedömes och skattedomstolarnas utslag ytterst sällan innehåller

besked härom. Helt allmänt kan dock sägas, att bevisbördan för en eftertaxerings

befogenhet i helt övervägande omfattning lägges på taxeringsmyndigheterna.

Följden härav blir, att omständigheter av formell natur

stundom hindrar att skattskyldiga, som har svårkontrollerade inkomster

eller som avsiktligt försvårar taxeringsmyndigheternas utredning, åsättes

sakligt befogade eftertaxeringar.

De sakkunniga anför vidare.

Då de gäller rörelseidkare, anses möjligheterna till eftertaxering för

närvarande i allmänhet begränsade till direkt påvisbara fel, även om dessa

är av den art, att de ådagalägger bokföringens bristande tillförlitlighet i

allmänhet och därmed befogenheten av en skönsmässig uppskattning av inkomsten.

Detta kan betecknas som en brist i gällande ordning och gynnar

otillbörligt de mindre nogräknade skattskyldiga. En rörelseidkare, vilkens

räkenskaper granskats för det löpande beskattningsåret och därvid befunnits

oriktiga eller otillförlitliga, kan helt undandraga sig eftertaxeringar

för tidigare år, för vilka räkenskaperna är i samma underhaltiga skick,

genom att helt enkelt förklara att räkenskaper ej förts eller att förda räkenskaper

ej finns i behåll. Detta förfaringssätt har i åtskilliga fall praktiserats.

Beträffande frågan om eftertaxering kan åsättas, när ordinarie taxering

åsatts efter det bokgranskning ägt rum, har praxis i vissa fall intagit en

hållning, som är ägnad att komplicera bokgranskningsarbetet. Stundom

kan det nämligen vara tillräckligt att räkenskaper granskas partiellt. Om

en sådan granskning försvårar eller omintetgör möjligheterna till en eventuell

framtida eftertaxering, kan det föranleda till att granskningarna måste

göras mera omfattande än som i och för sig är nödvändigt. Förutom att detta

hindrar ett rationellt ordnande av bokgranskningsarbetet kan det vålla

olägenhet för de skattskyldiga, vilkas räkenskaper skall granskas.

över huvud taget synes för närvarande föreligga eu tendens att betrakta

eftertaxering såsom eif ingripande, som är mera kännbart och av principiellt

annan art än vanlig taxering. Det måste ifrågasättas, om detta betraktelsesätt

är motiverat och till gagn för taxeringsförfarandet. Genom eftertaxering

uttages ju endast den skatt, som den skattskyldige rätteligen bort erlägga

redan tidigare.

Allmänna synpunkter i reformfrågan

De sakkunniga betonar till eu början betydelsen av det samband som

råder mellan de olika leden i förfarandet, d. v. s. deklarationerna och uppgifterna

till ledning för annans taxering, kontrollåtgärderna och åsättandet

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

av taxering samt besvärsförfarandet hos prövningsnämnderna, kammarrätten

och regeringsrätten. De sakkunniga utvecklar detta närmare på följande

sätt.

Kvaliteten hos deklarationer och kontrolluppgifter är beroende av de

påföljder, som förbindes med försummelser, och den kontroll, som utövas.

Ju lindrigare påföljderna är, desto sämre blir deklarationerna och desto

mera måste kontrollapparaten utbyggas. Å andra sidan torde kontrollaPParaten

kunna begränsas, om deklarationernas kvalitet genom skärpta

påtöljder kan förbättras. Vid den avvägning, som här bör "ske, synes det

skäligt att i ej ringa mån skärpa nu tillämpade påföljder för de försumliga.

En utvidgning av kontrollen kan nämligen icke undgå att bli besvärande för

samtliga skattskyldiga, även de noggranna och omsorgsfulla. Det synes

riktigare, att de deklaranter, som icke ordentligt fullgör dem åliggande

skyldigheter, får bära följderna därav, än att samtliga deklaranter skall

betungas. I samband härmed kan betonas vikten av att möjligheterna till

kontroll väsentligt vidgas. Detta innebär icke, att dessa kontrollmöjligheter

behöver begagnas i någon större utsträckning. Snarare bör väl följden

antagas bli, att vidgade kontrollmöjligheter begränsar antalet av dem, som

deklarerar felaktigt, och därmed bidrager till att kontrollapparaten kan

hållas inom rimliga gränser.

Den återverkan som bedömningen i skattedomstolarna, framför allt i regeringsrätten,

far å arbetet å beskattningsnämndsstadiet, bör icke förbises.

Frågan om möjligheterna att åstadkomma en rättvis och likformig taxering

är här bortses från fall, då en tveksam taxering är beroende uteslutande

av lagtolkning — beträffande vissa grupper skattskyldiga beroende av arten

och omfattningen av den utredning, som av taxeringsmyndigheterna kan

verkställas och skriftligen fogas vid en deklaration för att skäl för avvikelse

därifrån skall anses föreligga. Ju större krav som härvidlag — i rättssäkerhetens

intresse — uppställes av skattedomstolarna, desto vidlyftigare blir

arbetet å beskattningsnämndsstadiet. Detta arbete kommer nämligen av

naturliga skäl att inrikta sig på åstadkommande av sådan utredning till

stöd för gjorda avvikelser från deklaration, att taxeringarna icke ändras vid

överklagande. Att uppfattningarna i detta avseende kan vara olika framgår

bl. a. därav, att regeringsrätten av meddelade utslag att döma jämförelsevis

ofta ställer större krav på utredning till stöd för frångående av deklaration

än vad såväl taxeringsnämnd och prövningsnämnd som kammarrätten gjort.

Att beskattningsnämndernas bedömanden i många sådana fall har stöd "i de

verkliga förhållandena, även om utredning därom med hänsyn till utredningssvårigheter

o. d. icke kan förebringas, torde erfarenheterna från taxeringsarbetet

utvisa. Det torde kunna sägas, att det för närvarande föreligger

en mindre god avvägning mellan å ena sidan kontrollmöjligheterna

och taxeringsorganens arbetskraftsresurser och å andra sidan de krav på

utredning, som enligt regeringsrättens praxis uppställes för att deklaration

skall få frångås. Om en likformig och rättvis taxering med beaktande

av rättssäkerhetskraven skall kunna åstadkommas, kräves sålunda väsentligt

vidgade kontrollmöjligheter och avsevärt förbättrade organisatoriska

resurser.

De sakkunniga ingår härefter på frågan om taxeringsorganens och den

skattskyldiges ställning till varandra samt på verkställda jämförelser med

förfarandet i allmän civil- och straffprocess. I betänkandet anföres.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Såväl under allmänna diskussioner om taxeringsförfarandets utformning

som vid handläggning av särskilda ärenden har det efter hand blivit allt

vanligare, att förfarandet vid de allmänna domstolarna ansetts kunna tjäna

såsom förebild. Man har därvid velat konstruera ett partsförhållande mellan

å ena sidan den eller de myndigheter, som haft att kontrollera deklarationerna

och i första hand åsätta taxering eller eljest företräda det allmänna,

och å andra sidan vederbörande skattskyldig. Stundom har detta resonemang

förts ganska långt, i det att en skattskyldig ansett sig kunna intaga

en helt negativ hållning och därvid förutsätta, att hela utrednings- och

bevisbördan skulle komma att åvila taxeringsmyndigheterna.

Det kan i fråga om jämförelsen med förfarandet i allmän civil- och straffprocess

erinras, att en skattskyldig visserligen har att bevaka sitt intresse av

att icke bli för högt taxerad men att han å andra sidan genom skyldigheten

att avgiva en fullständig och riktig deklaration är författningsenligt

pliktig att positivt medverka till att en riktig taxering skall kunna åsättas.

Förpliktelsen till sådan medverkan bör kvarstå även sedan deklaration avlämnats.

Eftersom icke heller taxeringsmyndigheterna eller det allmännas

företrädare har annan uppgift än att eftersträva en riktig taxering, synes

förutsättningar saknas för att i princip konstruera taxeringsförfarandet

såsom ett förfarande för avgörande av tvister mellan två parter med mot

varandra stridiga intressen.

I fråga om utformningen av kontrollmöjligheterna framhåller de sakkunniga

främst angelägenheten av att olika''kategorier skattskyldiga i möjligaste

mån likställas. För närvarande råder en ytterst betänklig olikhet i

detta avseende i så måtto, att vissa grupper, framför allt huvuddelen av

arbetare och löntagare i allmän och enskild tjänst, är underkastade praktiskt

taget fullständig kontroll, under det att kontrollen beträffande andra

grupper är mycket ofullständig. Det är angeläget, att kontrollen i effektivitetshänseende

blir så likformig som möjligt. Utformningen av kontrollåtgärderna

måste därvid rätta sig efter de olika gruppernas art av inkomst. Av

vikt är att myndigheterna beredes tillgång till allt material, som kan tjäna

en ändamålsenlig och effektiv taxeringskontroll. I princip bör intet material

få undanhållas, om det kan befordra en riktig och rättvis taxering. Skattskyldiga,

som icke vill lämna skälig medverkan till nöjaktig kontroll, bor, uttalar

de sakkunniga, få finna sig i en slcönsmässig uppskattning av inkomsten.

Erfarenheterna från taxeringskontrollen visar att det ofta är

illa beställt med tillförlitligheten hos deklarationerna från sådana skattskyldiga,

vilkas inkomster för närvarande icke kan i erforderlig utsträckning

kontrolleras.

I fråga om möjligheterna att, sedan taxering blivit åsatt genom laga

kraftägande beslut, vidtaga ändring i taxering, konstaterar de sakkunniga,

att lagstiftningen sedan gammalt intagit cn jämförelsevis restriktiv ståndpunkt.

Detta har gällt både i fråga om möjligheterna för skattskyldig att

få en taxering, som blivit för hög, nedsatt eller undanröjd och i fråga om

befogenheten för taxeringsmyndigheterna att genom eftertaxering beskatta

belopp, som undgått taxering. I förstnämnda hänseende har efter hand

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 är 1955

vissa uppmjukningar skett. Beträffande efterbeskattning åter måste på

grund av gällande bestämmelser och rådande praxis eftertaxeringar ej sällan

undei låtas även i fall, då en rättelse av tidigare åsatt taxering ter sig

sakligt motiverad. De sakkunniga fortsätter.

Uppställandet av jämförelsevis stränga villkor för eftertaxering torde ha

tett sig naturligt, då taxeringen huvudsakligen grundade sig på ungefärlig

uppskattning eiter allmänt kända förhållanden. En uppskattning, som en

S^ng gjorts, borde ej få rivas upp endast därför att uppfattningen om hur

uppskattningen borde ske växlade. Sedan taxeringen numera i huvudsak

lått karaktären av en på faktiska siffror grundad beräkning, bör det ej

vara ägnat att väcka betänkligheter att i väsentligt större omfattning än

vad för närvarande anses kunna ske möjliggöra rättelse av taxeringar, som

på grund av bristfälligt eller underlätet tullgörande av deklarationsskyldighet

blivit för låga. Någon orätt sker icke härigenom mot den skattskyldige.

Mot de krav, som för närvarande uppställes för eftertaxering, vore intet

att invända, om granskningen och kontrollen vid den årliga taxeringen

kunde göras tillräckligt omfattande och ingående. Att så förfara skulle

emellertid ställa stora krav på kontrollapparaten och medföra betungande

plikter för de skattskyldiga. Det synes innebära en lämpligare avvägning,

om den årliga kontrollen kan begränsas men möjligheterna att i efterhand

ratta för låga taxeringar utökas. En sådan utökning är även ägnad att

främja deklarationspliktens riktiga fullgörande.

Taxeringsorganen och taxeringsorganisationen bör enligt de sakkunnigas

uppfattning anpassas till den ändrade karaktär, som det egentliga taxeringsarbetet

efter hand fått. Detta arbete förutsätter numera sådan rutin och

sådana specialkunskaper, att endast ett yrkesmässigt handhavande därav

kan väntas leda till ett tillfredsställande resultat. En kvalitativ förbättring

av taxeringsarbetet får anses påkallad ej blott med hänsyn till det allmännas

och samtliga skattskyldigas intresse av en effektivare och riktigare

taxering. För varje enskild skattskyldig är det nämligen angeläget att hans

taxeringsangelägenheter handlägges på ett sätt, som är ägnat att bereda

honom minsta möjliga besvär och irritation. Även om det egentliga taxeringsarbetet

— tekniska göromål och kontrollåtgärder — lämpligast bör

omhänderhavas av taxeringstekniskt utbildad och rutinerad personal under

sakkunnig ledning är emellertid själva fastställandet av taxeringarna av

den beskaffenhet, att medverkan av de skattskyldiga är synnerligen värdelull.

Systemet med taxeringsnämnder såsom i första instans beslutande

organ bör därför bibehållas. Den huvudsakliga taxeringskontrollen bör förläggas

till denna instans, som bör få sådan tid för sitt arbete, att ett tillfi

edsställande resultat därav kan uppnås. Prövningsnämndernas funktion

kan därvid begränsas till huvudsakligen besvärsprövning.

De sakkunniga finner vidare, med hänsyn till taxeringsarbetets och taxeringskontrollens

alltmer utpräglade karaktär av riksangelägenhet, att verksamma

åtgärder bör vidtagas för tryggande av likformighet i fråga om taxeringskontrollens

effektivitet och de beslutande organens bedömningar. Till
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

fredsställande resultat i berörda hänseende lärer icke kunna uppnås utan

centralt organ med resurser och befogenheter att leda, samordna och understödja

taxeringsarbetet i länen samt att aktivt deltaga i taxeringskontrollen

genom utförande av kontrollgöromål, som avser hela riket eller eljest lämpligen

bör ombesörjas av personal vid ett centralt organ. Åt ett sådant organ

bör vidare anförtros uppgiften att i lämpliga former bedriva upplysningsverksamhet

för främjande av ett riktigt fullgörande av den deklarationsoch

uppgiftsskyldighet, som föreskrives i taxeringsförfattningarna.

Huvudpunkterna i de sakkunnigas förslag

Åtgärderna för åstadkommande av en riktigare taxering bör enligt de

sakkunnigas uppfattning i första hand gå ut på att främja ett riktigare

fullgörande av deklarationsplikten. I sådant hänseende föreslås stadgande

att den som redan nu är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen skall fullgöra

denna skyldighet på sådant sätt, att bokföringen kan tjäna såsom

underlag för deklarationen och för kontroll av dennas riktighet. Den som

nu icke är bokföringsskyldig men bedriver rörelse eller eljest uppbär inkomst

i spridda poster från allmänheten skall vara skyldig att föra fortlöpande

anteckningar om inkomster och utgifter. Anteckningarna skall utvisa

vad den skattskyldige insatt i verksamheten eller därur uttagit, exempelvis

för levnadskostnader o. d. Närmare anvisningar om sättet för anteckningarnas

förande skall kunna meddelas av riksskattenämnden efter

hörande av branschsammanslutning. Uttrycklig bestämmelse föreslås, att

för den som icke ordentligt fullgör sin bokförings- eller anteckningssltyldighet

skall inkomsten uppskattas efter vad som med hänsyn till rörelsens omfattning

och beskaffenhet synes skäligt, om icke den skattskyldige kan

förebringa tillfredsställande utredning om sin inkomst.

Utförliga föreskrifter föreslås av innebörd att skattskyldig, som fört

räkenskaper, på ett betydligt fullständigare sätt än nu i deklarationen skall

lämna sådana uppgifter, som enligt vad gjorda erfarenheter visar behövs

för granskning och kontroll. Därigenom kan förebyggas, att vissa rutinmässiga

förfrågningar årligen måste riktas till ett stort antal skattskyldiga.

Skattskyldig skall vidare lämna klart besked, om deklarationen grundar

sig på räkenskaper eller anteckningar.

Även i övrigt skall deklaration innehålla vissa upplysningar av särskild

betydelse för taxeringskontrollen.

För att en deklarant icke skall behöva tveka om viss inkomst skall deklareras

eller om viss utgift får avdragas, skall envar ha rätt att vända sig

till ett centralt organ med skriftlig förfrågan därom. Besvarandet av dessa

frågor, som bör ske kostnadsfritt, skall enbart ha karaktär av upplysningsverksamhet

till ledning för upprättandet av deklarationer.

Med hänsyn till att taxeringskontrollen är relativt kostsam för det all
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

männa och att dessa kostnader i huvudsak orsakas av dem som uppsåtligen

eller av oaktsamhet deklarerar oriktigt, föreslås att skattskyldig, som

i sin deklaration utelämnat skattepliktig inkomst eller felaktigt tillgodogjort

sig avdrag utan att lämna korrekta upplysningar om avdragets beskaffenhet,

i samband med taxeringen skall påföras en särskild avgift såsom

bidrag till kostnaderna för taxeringskontrollen. Avgiften föreslås till

10 procent av icke deklarerad inkomst eller obehörigt avdrag och 1 procent

av icke deklarerad förmögenhet. Genom den föreslagna avgiften beräknas

de illojala deklaranterna själva få betala kostnaderna för den på grund av

deras förfarande nödvändiga taxeringskontrollen. Oberoende av avgiften

skall i fall, då skattestrafflagen är tillämplig, åtal ske i vanlig ordning.

Det förutsättes att skattskyldiga med enkla inkomst- och beskattningsförhållanden

skall kunna deklarera å en förenklad deklarationsblankett.

Beträffande taxeringskontrollen anföres, att likformighet mellan olika

grupper av skattskyldiga bör eftersträvas. För kontroll av jordbrukarnas

inkomster skall alla, som i någon sin verksamhet uppköper produkter från

jordbruk eller skogsbruk, lämna uppgifter om likvider i samma ordning

som uppgifter nu lämnas om anställdas löner. Genom att kontroll över den

övervägande delen av jordbrukarnas inkomster på detta sätt anordnas, har

bestämmelser om skyldighet för jordbrukare i allmänhet att föra fortlöpande

anteckningar om inkomster och utgifter ansetts kunna undvaras.

Det förutsättes att uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande omsorgsfullt

övervakas, så att alla uppköpare i nämnda hänseende blir likställda.

Vidgad skyldighet för näringsidkare i allmänhet att efter anmaning

lämna uppgift om köp och försäljningar föreslås liksom uttryckliga föreskrifter

om plikt att föra erforderliga anteckningar att ligga till grund för

skyldighetens fullgörande. Bestämmelserna om uppgiftsplikt rörande vissa

löneinkomster m. in. föreslås skola kompletteras.

De nuvarande i vissa hänseenden vaga bestämmelserna om bokföringsgranskning

ersättes med mera preciserade föreskrifter om att taxeringsrevision

må ske hos vissa skattskyldiga. Sådan revision skall få verkställas

även för kontroll av deklarationer från annan skattskyldig än den hos vilken

revisionen sker. Vid taxeringsrevision skall granskning få ske jämväl

av handlingar, vilkas innehåll innefattas under tystnadsplikt, som åligger

den skattskyldige. Sekretesshänsynen skall tillgodoses genom att granskaren

är ålagd samma tystnadsplikt, som gäller för den, hos vilken revisionen

sker. De sakkunniga framhåller, att taxeringsrevisioner bör ske såsom

normala och rutinmässiga kontrollåtgärder, vilka genomföres planenligt

och anses sasom likställda med den kontroll, som genom arbetsgivares

löneuppgifter äger rum beträffande löntagare.

Statliga verks och inrättningars handlingar skall vara tillgängliga för

granskning och erforderliga uppgifter därur i särskilda fall lämnas, även

om de i övrigt är hemliga. Därunder inbegripes även postgirokontorets upp
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

gifter om insättningar och uttag, i samband varmed föreslås en motsvarande

uppgiftsskyldighet för andra penningförvaltande inrättningar.

Såsom ett komplement till övriga åtgärder och för att minska utsikterna

att genom bristfälligt fullgörande av deklarationsplikten kunna obehörigen

undgå skatt föreslås vidgade möjligheter till eftertaxering. Skatt på grund

av eftertaxering skall förhöjas med ränta efter fem procent per år för den

tid, varunder skatt undanhållits.

Beträffande taxeringsorganisalionen föreslås, att det egentliga taxeringsarbetet

skall överföras å heltidsanställd arbetskraft, som anställes hos länsstyrelsernas

taxeringsavdelningar. Taxeringsnämnderna bibehålies såsom

beslutande organ, men deras sammanträdestid beräknas kunna avkortas

avsevärt med hänsyn till det förarbete, som skall utföras av de anställda

arbetskrafterna. Antalet befattningshavare i olika lönegrader för taxeringsarbetet

i första instans beräknas till omkring 800. De för taxeringsarbetet

närmast ansvariga och hos taxeringsnämnderna föredragande tjänstemännen

föreslås benämnda taxeringskonsulenter. De årliga avlöningskostnaderna

för den personal, som erfordras för taxeringsarbetet i första instans,

beräknas till 9,6 miljoner kronor eller cirka en miljon kronor mer än som

för närvarande åtgår för arvoden åt taxeringsnämndsordförande, kronoombud

och taxeringskonsulenter.

Tyngdpunkten av taxeringsarbetet förlägges till första instans, och arbetet

där får fortgå hela året. Taxeringslängder skall avlämnas i mitten av

året. Till dess beräknas flertalet deklarationer vara slutgranskade. För

skattskyldiga med mera komplicerade förhållanden, vilkas deklarationer

ej hunnit slutgranskas, omprövas taxeringarna under andra halvåret, och

ändring vidtages där skäl därtill på grund av kontrollåtgärder eller andra

omständigheter befinnes föreligga.

Taxeringsavdelningarnas personal leder taxeringskonsulenternas arbete

och utför taxeringskontroll av mera kvalificerad art. Revisionspersonalen

bör i huvudsak ägna sig åt taxeringsrevisioner och därmed jämförliga undersökningar

att ligga till grund för taxeringsnämndernas beslut. Taxeringsavdelningarna

föreslås bli fristående från landskontoren i övrigt.

Prövningsnämnderna, vilkas arbete till följd av den omsorgsfullare taxeringen

i första instans beräknas minska i kvantitativt hänseende, skall

fungera enbart såsom besvärsinstans för prövning av besvär från skattskyldiga

och framställningar från allmänt ombud. Sådana framställningar

torde bli erforderliga i ringa omfattning, då upptäckta fel som regel kan

rättas genom att taxeringsnämnden omprövar tidigare beslut. Såsom allmänt

ombud med uppgift att avge yttrande över besvär eller göra framsällning

om ändring i taxeringsnämnds beslut skall taxeringsintendent eller

annan tjänsteman å taxeringsavdelningen fungera.

Med hänsyn till att det huvudsakliga taxeringsarbetet skall förläggas

till första instans anses mellankommunala prövningsnämnden kunna upp
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

höra. Särskilda bestämmelser för åstadkommande i annan ordning av likformighet

mellan taxeringar i olika län föreslås.

För att leda och samordna taxeringskontrollen i riket, vid behov bistå

taxeringsavdelningarna med tillfällig personalförstärkning samt verkställa

taxeringskontroll av betydelse för landet i dess helhet, föreslås inrättande

av ett centralt organ, taxeringsstyrelsen, med ett 30-tal befattningshavare.

Taxeringsstyrelsen skall ägna särskild uppmärksamhet åt rationaliseringsfrågor

av betydelse för taxeringsverksamheten. Riksskattenämndens kansli

föreslås skola ingå såsom en byrå i taxeringsstyrelsen men riksskattenämnden

bibehållas oförändrad såsom beslutande organ för meddelande av förhandsbesked,

utfärdande av anvisningar rörande tolkningen av skatteförfattningar,

fastställelse av blanketter in. m.

Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser, även de som uttalar kritik mot de sakkunnigas

förslag, är ense om behovet av åtgärder för att åstadkomma en jämnare

och mera effektiv taxering. Beträffande medlen att avhjälpa nuvarande

olägenheter råder dock delade meningar. I huvudsak tillstyrkande yttranden

har avgivits av riksräkenskapsverket, riksförsäkringsanstalten, länsstyrelserna

i Uppsala, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Värmlands och

Örebro län, Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, Föreningen Sveriges

taxeringsrevisorer, Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation.

Åtskilliga remissinstanser uttalar sig helt eller övervägande avstyrkande,

nämligen länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Skaraborgs,

Gävleborgs och Norrbottens län, 1949 års besvärssakkunniga, Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation,

Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund,

Näringslivets skattedelegation, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund,

Kooperativa förbundet, Skånes handelskammare, Sveriges

redareförening och Svenska företagares riksförbund.

En mellanställning intager de remissinstanser som påyrkar en överarbetning

av förslaget innan detta lägges till grund för lagstiftning. Dessa

är kammarrätten, riksskattenämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Kalmar, Västmanlands, Kopparbergs och Västernorrlands län,

Svenska livförsäkringsbolags förening och Sveriges advokatsamfund.

Utöver nu nämnda remissyttranden har ytterligare sådana avgivits. I

dessa har emellertid endast speciella frågor berörts eller ock någon sammanfattande

inställning till de sakkunnigas förslag inte tillkännagivits.

Från remissyttrandena torde här följande få återgivas.

Beträffande behovet av en effektivare taxering göres

bl. a. följande uttalanden.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

65

Riksskattenämnden anför.

Behovet av en allmän översyn av taxeringsförfarandet har under senare

år blivit alltmera tydligt. Det är naturligt att utvecklingen av den direkta

beskattningen, med det skattetryck som numera utmärker denna, måste

innebära avsevärda påfrestningar på taxeringsorganisationen och ställa

denna inför helt andra krav och problem än som voro aktuella vid den

senaste taxeringsreformen år 1943. Läget har i mycket förändrats sedan

dess, bl. a. har — som det föreliggande betänkandet torde visa — skattemoralen

allvarligt försämrats. Den skatteflykt, som i olika former äger rum,

är ingalunda begränsad till någon viss grupp eller vissa grupper i samhället

utan förekommer där tillfälle därtill gives och inom alla förvärvskällor,

tjänst likaväl som jordbruk och rörelse. Att oriktiga deklarationer

sålunda icke äro i huvudsak begränsade till rörelseidkare framgår redan

därav att antalet avvikelser från självdeklaration vid 1953 års taxering utgjorde

cirka 1,2 miljoner, medan hela antalet rörelseidkare icke är större

än omkring 300 000.

Överståthållarämbetet vill för sin del starkt understryka den av de sakkunniga

betonade önskvärdheten av snabba åtgärder för att uppnå ett förbättrat

taxeringsarbete. Därvid synes — i valet mellan olika åtgärder -—

uppmärksamheten böra i första hand inriktas på åstadkommandet av en

förbättrad taxeringskontroll.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar bl. a.

Länsstyrelsen delar helt uppfattningen att åtgärder erfordras för att göra

taxeringsarbetet effektivare. Behov av sådana åtgärder har förelegat länge;

de nuvarande bestämmelserna — både de, vilka avser uppgiftsplikten och de,

vilka avser taxeringsorganisationen i första instans — hänför sig till äldre,

mindre komplicerade förhållanden och är icke lämpade för nuvarande tid.

Det är emellertid icke självfallet att en fullständigare uppgiftsplikt och påföljder

av olika slag vid försummelser kan visa sig ha den i alla avseenden

gynnsamma effekt, som de sakkunniga synes förvänta. I själva verket får

man inom detta område såväl som eljest inom samhällslivet räkna med

faktorer, vilka icke kan inrutas i ett strängt kontrollschema. Länsstyrelsen

delar emellertid de sakkunnigas mening att i princip intet material får

undanhållas, som kan befordra en riktig och rättvis taxering. I stort sett

måste de praktiska konsekvenserna härav accepteras, men det torde vara

anledning understryka att härvid en avvägning mellan mål och medel måste

äga rum.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, som tillhör de avstyrkande instanserna,

anför inledningsvis.

Mot bakgrunden av den verkställda utredningen samt gjorda erfarenheter

äro väl alla ense därom, att en förstärkning av taxeringsorganisationen är

erforderlig för att åstadkomma en jämnare och mera effektiv taxering.

Likaså torde enighet råda om att orsaken till nuvarande brister framförallt

är att hänföra till att taxeringsarbetet i första instans ofta måste ske utan

erforderlig tid till förberedelser och granskning, vartill stundom kommer

otillräcklig sakkunskap hos taxeringsnämnderna.

5 — Bilxang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 160

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar.

Det har länge varit påtalat att taxeringsförfarandet är behäftat med åtskilliga,

högst allvarliga brister, som på ett betänkligt sätt påverkat taxeringsresultatet.

Angelägenheten av snara åtgärder, syftande till en större

effektivitet i taxeringen, har i det föreliggande betänkandet klart belysts

och länsstyrelsen vill för sin del kraftigt understryka detta behov och att

åtgärderna i huvudsak förverkligas utan ytterligare uppskov, även om länsstyrelsen

i vissa hänseenden icke kan obetingat ansluta sig till de förslag

till åtgärder, som de sakkunniga framlagt.

Instanser, som representerar näringslivet och som avstyrker förslaget,

gör följande uttalanden om behovet av reformer och om orsakerna till rådande

missförhållanden.

Kooperativa förbundet anför bl. a. följande.

Styrelsen vill oreserverat ansluta sig till de sakkunnigas uppfattning, att

den omfattning, i vilken oriktiga deklarationer förekommer, är ägnad att

inge allvarliga betänkligheter. Orsaken till dessa missförhållanden är emellertid

ej uteslutande att söka i bristande taxeringskontroll utan sammanhänger

även med skattetryckets höjd. Till den känsla av missnöje mot

taxeringsmyndigheter, som följer av det höga skattetrycket, bidrager också

den uppfattningen, att skattebestäminelserna genom täta ändringar blir allt

svåröverskådligare. Oavsett vilken uppfattning man har om skattelagarnas

utformning och tillämpning, är det givetvis så, att ju högre skattetrycket

är, desto större blir frestelserna för de skattskyldiga att på ena eller andra

sättet söka undandraga sig någon del av skatteutgifterna.

I det av Skånes handelskammare avgivna yttrandet göres följande

uttalande.

Handelskammaren är för sin del medveten om, att det nuvarande taxeringsförfarandet

har sina brister, samt att åtgärder äro av behovet påkallade

för att åstadkomma en effektivare taxering. Handelskammaren är

också ense med de sakkunniga däri, att den allmänna skattemoralen otvivelaktigt

lider skada därav, att en del skattskyldiga på grund av den otillräckliga

kontrollen i större eller mindre omfattning kunna undandraga sig

fullgörandet av sin skatteplikt. Det går emellertid icke att blunda för, att

den mindre tillfredsställande ordningen på området delvis sammanhänger

med det hårda skattetrycket, vilket även det måste menligt inverka på

skattemoralen. Det får ej heller förglömmas, att skattelagstiftningen numera

är så komplicerad, att det är förenat med betydande svårigheter för menige

man att sätta sig in i och iakttaga skattelagarnas bestämmelser; den omständigheten,

att under senare år ändringar så ofta vidtagits i bestämmelserna,

har i sin mån ökat svårigheterna.

Liknande synpunkter framföres av Sveriges redareförening och Svenska

företagares riksförbund.

Bland allmänna synpunkter på de sakkunnigas förslag må

först nämnas de som hänför sig till de tillstyrkande yttrandena.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer avger det mest positiva omdömet.

Det har länge varit känt, att den nuvarande taxeringsorganisationen icke

till alla delar fungerat tillfredsställande. Detta har i hög grad berott på

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

bristfälliga kontrollmöjligheter men framför allt på att taxeringsarbetet i

första och andra instans icke varit ändamålsenligt organiserat. Det nu framlagda

förslaget är därför synnerligen välkommet. Enligt föreningens uppfattning

hava utredningsmännen angripit de svåra problemen på ett föredömligt

sätt. Trots de många och svårlösta frågorna hava de lyckats framlägga

förslag, som böra kunna läggas till grund för en förbättrad organisation

och en effektivisering av taxeringsförfarandet.

Även Landsorganisationen i Sverige hälsar förslaget med stor tillfredsställelse.

Tjänstemännens centralorganisation ser frågan speciellt från löntagarnas

synpunkt och yttrar.

TCO har vid olika tillfällen understrukit, att organisationen anser en

effektivisering av skattesystemet vara nödvändig med hänsyn till den skillnad

som för närvarande råder i skattetryck mellan å ena sidan löntagare

och å andra sidan andra inkomsttagaregrupper, där de senare av skilda skäl

har möjligheter att undandra sig en betydande del av den skattebörda som

med hänsyn till de verkliga inkomstförhållandena rätteligen borde åvila

dem. På detta sätt blir skattebördan för löntagaregrupperna i motsvarande

grad större —- ett förhållande som måste anses i hög grad orättfärdigt. Såsom

framgår av de sakkunnigas betänkande finnes stora möjligheter till

effektivisering av taxeringsarbetet, varigenom betydande belopp skulle komma

att bli föremål för beskattning. De sakkunnigas förslag synes ägnat att

åstadkomma en riktigare taxering och därmed mer rättvis fördelning av

skattetrycket. TCO vill kraftigt understryka behovet av åtgärder i detta

avseende.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller särskilt reglerna om deklarations-

och uppgiftsskyldighet samt om taxeringskontrollen.

Av de föreslagna åtgärderna äro särskilt de som beröra de materiella

reglerna för taxeringsförfarandet av sådan beskaffenhet, att deras genomförande

säkerligen kommer att leda till en effektivare taxering. Vad beträffar

bestämmelserna om själva taxeringsorganisationen har länsstyrelsen

däremot i vissa betydelsefulla frågor en annan uppfattning än de sakkunniga.

Det synes länsstyrelsen som om en eftersträvad större effekt av taxeringsarbetet

och ett ändamålsenligare handhavande av taxeringsgöromålen

skulle kunna åstadkommas genom mindre genomgripande organisatoriska

förändringar än de av de sakkunniga föreslagna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar den föreslagna skärpta taxeringskontrollen.

Den nu föreliggande utredningen fäster med skärpa uppmärksamheten

på att det är oundgängligen nödvändigt att skyndsamt främja ett riktigare

taxeringsutfall genom effektivare taxeringskontroll. Härför krävs bland annat

skärpta kontrollbestämmelser och en ändamålsenligare utformning av

föreskrifter i övrigt, som berör taxeringsorganens förhållande till uppgiftspliktiga

av olika kategorier. Ehuru tvekan kan råda om på vad sätt och

hur ingående allmänheten bör betungas i detta hänseende, tillstyrker länsstyrelsen

i princip dessa ändringar, vilka bör träda i kraft redan från år

1956.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Vad därefter angår de remissinstanser som uttalar sig i avstyrkande

riktning, må följande allmänna synpunkter återges från

yttrandena.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför.

Redan från början måste göras den anmärkningen, att betänkandet icke

alls går in på de många centrala frågor av organisatorisk och ekonomisk

art, som direkt sammanhänga med de nu framlagda förslagen. Det är följaktligen

icke möjligt för länsstyrelsen att skaffa sig en överblick över hela

det komplex av problem, som väl i tur och ordning måste lösas innan man

kan räkna med ett förverkligande av organisationsplanerna. Det har därför

synts länsstyrelsen naturligt att med avseende på taxeringsorganisationen

betrakta de sakkunnigas betänkande mer som ett principutkast än som ett

definitivt utformat förslag i ämnet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län varnar för övertro på möjligheterna att

infånga någon större del av det genom underdeklaration orsakade bortfallet

av skattepliktig inkomst. Länsstyrelsen fortsätter.

Även om samhället nedlägger stora kostnader på taxeringarnas effektivisering

och för sådant ändamål utfärdar rigorösa bestämmelser komma

alltjämt i skatteavseende illojala medborgare —- och de äro många — att

manipulera i syfte att i större eller mindre utsträckning undgå beskattning

och, vad värre är, ha bibehållen möjlighet därtill. Länsstyrelsen, som ingalunda

vill ifrågasätta betydelsen av att granskningsarbetet utvidgas och

intensifieras, önskar vidare understryka, att man icke bör överskatta effekten

av en utbyggd och förbättrad taxeringsorganisation. Det av de höga

skattesatserna föranledda s. k. skattetänkandet har bl. a. hos lojala deklaranter

skapat en påtaglig opinion, som fordrar, att effektiva åtgärder vidtagas

mot underdeklaration och skattefusk, men som också fordrar, att

lojala deklaranter få sina taxeringar objektivt bedömda utan deciderad

influens av de fiskaliska intressena.

1949 års besvärssakkunniga bedömer förslaget framför allt från allmänna

juridiska och förvaltningsrättsliga synpunkter. Besvärssakkunniga anser

att tiden nu är inne att ge de centrala reglerna om taxeringsförfarandet civillags

karaktär. Härom yttras bl. a. följande.

Taxeringsförfarandet är ett förvaltningsförfarande av för den enskilde

synnerligen stor betydelse. Enligt vanligen tillämpade grundsatser vore naturligt,

att bestämmelser därom och om de myndigheter, som handha det,

meddelades i allmän civillag. Att reglerna rörande taxeringsförfarandet bliva

föremål för lagrådsgranskning, framstår såsom angeläget med tanke på den

stora betydelse, inkomst- och förmögenhetsbeskattningen har ur de enskildas

synpunkt, och därpå att själva taxeringsförfarandet därutöver medger

väsentliga ingrepp i de enskildas frihetssfär och åläggande av avsevärda

prestationsskyldigheter.

Besvärssakkunniga anser förslaget behäftat med allvarliga brister, särskilt

ur allmänna förvaltningsrättsliga synpunkter. Vidare anföres följande.

Då taxeringsförfarandet intar en betydelsefull ställning bland förvaltningens

olika specialförfaranden, framstår det för besvärssakkunniga som

angeläget, att det så långt som möjligt anpassas till de allmänna grund
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

satser, som enligt besvärssakkunnigas mening böra tillämpas i förvaltningsförfarandet.

Förslaget innebär emellertid, att förfarandet i taxeringsmål i

stället för att närmas till dessa allmänna grundsatser, för vilkas tillämpning

i besvärsförfarandet i allmänhet besvärssakkunniga ha att utarbeta

regler, på väsentliga punkter avlägsnas därifrån.

Besvärssakkunniga kunna vidare i detta sammanhang icke underlåta att

påpeka, att det föreliggande förslaget på flera punkter kännetecknas av

brist på lagteknisk genomarbetning. Skattelagssakkunniga ha flerstädes

föreslagit principiella ändringar utan att beakta de konsekvenser dylika

omläggningar komma att medföra i andra avsnitt av taxeringsförordningen.

Besvärssakkunniga kunna därför icke tillstyrka förslaget i föreliggande

form. Detta torde kräva en genomgripande omarbetning, för att det skall

kunna bliva godtagbart ur de synpunkter, besvärssakkunniga ha att företräda.

Det synes önskvärt, att en sådan omarbetning kommer till stånd.

Därvid kunna möjligen de undersökningar, som besvärssakkunniga verkställt

rörande förvaltningsförfarandets utformning i högre instanser, tjäna

till viss vägledning. Besvärssakkunniga äro sålunda av den uppfattningen,

att frågan om taxeringsförfarandets utformning bör upptagas till förnyade

överväganden, därvid de önskemål, riksdagen uttalade 1950 om en allsidig

och förutsättningslös utredning under hänsynstagande till såväl den enskildes

rättssäkerhet som önskvärdheten av effektivitet böra uppmärksammas.

Taxeringsnämndsordförcindenas riksförbund, som är kritiskt inställt, avger

det allmänna omdömet om förslaget att detsamma mera skapat underlag

för fortsatta överväganden rörande taxeringsväsendets organisation än en

slutgiltig lösning.

Näringslivets skatiedelegation gör gällande att åtskilliga av de i betänkandet

framlagda förslagen icke synes vara i praktiken genomförbara. Att

så är förhållandet torde enligt delegationen till en del sammanhänga därmed,

att de sakkunniga underlåtit att ta kontakt med representanter för

olika grupper skattskyldiga för att förvissa sig om, huruvida de författningsbestämmelser

de haft för avsikt att föreslå, är möjliga att efterleva.

Vidare är förslaget behäftat med så allvarliga brister i lagtekniskt hänseende,

att enbart dessa nödvändiggör en grundlig översyn av detsamma.

Sålunda föreligger i åtskilliga fall påtagliga divergenser mellan ordalydelsen

av föreslagna författningsbestämmelser och de sakkunnigas motivering för

desamma.

Sveriges köpmannaförbund anför i sitt remissyttrande.

Den enda väg, som kan leda till förbättring på lång sikt, är enligt förbundets

mening en reell och ej obetydlig skattesänkning, medan en mera

avsevärt skärpt skattekontroll tvärtom är ägnad att skapa ökad irritation

mellan skattskyldiga och skattemyndigheter liksom mellan olika grupper

av skattskyldiga. Eu sådan splittring måste givetvis undvikas. Vad man bör

sträva efter är en objektiv och under goda förhållanden arbetande skattekontroll,

som ger medborgarna garanti för en rättvis och likformig taxering

och taxeringsmyndigheterna möjligheter att noggrant pröva föreliggande

fall, vilket med nuvarande hets och ständiga ändringar i lagstiftningen

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

knappast kan ske. Det är däremot icke önskvärt, att vi få en skattepolis,

inför vilken de olika grupperna av skattskyldiga utpeka varandra som

falskdeklaranter.

Tanken på skattesänkning för att höja den försämrade skattemoralen

framföres även av Svensk industriförening, Svenska sparbanksföreningen

och Sveriges advokatsamfund.

Sistnämnda sammanslutning pekar på »det mycket hårda skattetrycket

och den synnerligen invecklade skattelagstiftningen» och yttrar bl. a.

Dessa förhållanden gör att man utan tvekan måste säga, att skattelagstiftningen

ej har den resonans i det allmänna rättsmedvetandet, som är en

nödvändig förutsättning för att man skall kunna upprätthålla en något så

när tillfredsställande skattemoral. All erfarenhet visar att det ej går att

med straffbestämmelser och kontrollåtgärder upprätthålla en lagstiftning,

om denna ej uppbäres av en positiv inställning till såväl lagstiftningens syfte

som lagens tillämpning från praktiskt taget samtliga samhällsgrupper. Styrelsen

är även av den uppfattningen, att om ett framtaget större skatteunderlag

kan medföra skattesänkningar och icke endast en ökning av statens

utgifter, så skulle detta ha en förmånlig inverkan på skattemoralen.

Enligt Kooperativa förbundets bestämda uppfattning kan man icke komma

till rätta med problemet om avhjälpande av en dålig deklarationsmoral

enbart genom en skärpt och utvidgad taxeringskontroll. De sakkunnigas

förslag visar därjämte i många avseenden betänkliga brister i rent tekniskt

avseende och innehåller bestämmelser, som är praktiskt ogenomförbara

eller uppenbart olämpliga med hänsyn till att de säkerligen ej kan eller

kommer att efterföljas i praktiken.

Förbundet förordar vidare att statsmakterna så snart som möjligt gör

kraftansträngningar för att åstadkomma en enhetligare skattelagstiftning.

I samband med de allmänna synpunkterna på förslaget upptar åtskilliga

av remissinstanserna till behandling frågan om rättsskyddet för de

skattskyldiga och rättssäkerheten i taxerings- och besvärsförfarandet.

Därvid hävdas att förslaget alltför ensidigt tillgodoser de fiskaliska synpunkterna

och att det icke alls eller endast i ringa grad beaktar de enskilda

medborgarnas intressen. Man efterlyser en avvägning mellan det allmännas

intresse av effektivare taxering och de skattskyldigas intresse av garantier

för rättssäkerheten. Dessa synpunkter varieras på olika sätt i de yttranden

som avgetts av kammarrätten, riksskattenämnden, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus,

Skaraborgs, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands

län, 1949 års besvärssakkunniga, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,

Sveriges akademikers centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens

folk, Sveriges lantbruksförbund, Näringslivets skattedelegation, Sveriges

köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation, Svenska livförsäkringsbolags förening, Ivoopera
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

tiva förbundet, Sveriges advokatsamfund, Skånes handelskammare, Sveriges

redareförening och Svenska företagares riksförbund.

Flertalet av dessa instanser jämte länsstyrelsen i Uppsala län och

Svenska sparbanksföreningen vänder sig vidare emot de sakkunnigas uppfattning

att det icke finns eller i varje fall att det icke bör finnas någon

partsmotsättning mellan den skattskyldige och det allmänna ombudet.

Ifrågavarande remissinstanser hävdar att det icke finns något verklighetsunderlag

för de sakkunnigas åsikt. Det uttalas, att det föreligger ett regelrätt

partsförhållande och att detta faktum måste accepteras. Man bör enligt

vad som uttalas i flera yttranden bygga vidare på detta partsförhållande

och låta taxeringsprocessen tillgodogöra sig erfarenheter från processen vid

de allmänna domstolarna.

Den enda remissinstans, som uttryckligen biträder de sakkunnigas uppfattning

i ämnet, är länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Från de remissyttranden där kritik riktas mot de sakkunnigas uppfattning

om rättssäkerheten och partsförhållandet må följande särskilt

återgivas.

Kammarrätten yttrar bl. a.

Uppfattningen att det allmännas företrädare icke innehar partsställning

i uppkomna taxeringstvister kan äga sin riktighet så länge stridiga uppfattningar

icke gjort sig gällande såsom i regel är fallet så länge saken befinner

sig på taxeringsnämndsstadiet, men det torde på grund av psykologiska

faktorer vara ytterst svårt för allmänna ombudet att intaga en fullt objektiv

ställning i en uppkommen tvist. För detta torde krävas en självövervinnelse,

som endast sällan kan presteras.

Åskådningen sätter sin prägel på hela förslaget och förklarar det ringa

intresse som ägnas de skattskyldigas möjligheter att bevaka sin rätt beträffande

taxeringarna. Om man litar till att i främsta rummet taxeringsintendenterna

och deras personal skola sörja för att taxeringarna bli materiellt

riktiga, ter sig frågan om rättssäkerheten knappast såsom något problem.

Rättssäkerhetsfrågan diskuteras icke heller i betänkandet och det torde

vara svårt att bland alla de nya bestämmelserna i förslaget finna något

som förbättrar de skattskyldigas ställning gentemot taxeringsmyndigheterna,

medan taxeringsmyndigheternas befogenheter och de skattskyldigas

åligganden utsträckts, ofta över rimliga gränser. Enligt kammarrättens mening

är det därför nödvändigt att grundligt överarbeta förslaget så att mot

förbättringar i avseende å taxeringens effektivitet väges kravet på rättssäkerhet

och skälig hänsyn till de skattskyldiga. Särskild vikt synes därvid

böra läggas vid att reglerna om eftertaxering få en väl avvägd utformning

och att de intressen som sekretessbestämmelserna avse att skydda bli i görligaste

mån tillvaratagna.

Enligt riksskattenämndens mening har de sakkunniga icke tillräckligt

beaktat en avvägning mellan det allmännas och de enskildas intressen.

Rättssäkerhetssynpunkterna har ej fått tillräckligt utrymme och i varje fall

icke blivit närmare belysta. Betänkandet lider därför av en viss ensidighet.

Uppfattningen alt något partsförhållande ej skulle föreligga kan riks
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

skattenämnden ej dela. Den skattskyldige uppfattar utan tvivel det allmännas

representant som en motpart i taxeringsprocessen. Förslaget på denna

punkt är ett tydligt steg tillbaka och innebär en allvarlig felsyn.

Överståthållaråmbetet säger sig icke ha kunnat undgå att finna, att de

sakkunnigas i och för sig lovvärda strävan att effektivisera taxeringsarbetet

kommit att åt de föreslagna bestämmelserna förläna en fiskalisk dominans,

som icke står i god överensstämmelse med den i vårt land traditionella avvägningen

mellan det allmännas och den enskildes intressen och som —

tvart emot vad direktiven anbefaller — skulle leda till motsättningar och

irritation mellan taxeringsorganen och de skattskyldiga.

Länsstyrelsen i Kalmar lån anför bl. a.

Såsom ett allmänt omdöme om det föreliggande förslaget kan sägas, att

detsamma giver ett visst intryck av att ensidigt vilja tillgodose det fiskaliska

intresset. Rättssäkerheten blir lidande genom det dominerande tjänstemannainflytandet

på taxeringen och den i realiteten starkt förminskade

möjligheten för lekmännen i taxeringsnämnden att på grund av den snabbbehandling

av deklarationer, som förslaget förutsätter, göra ett rättvist bedömande

av taxeringsfrågorna. Taxeringsnämndernas medverkan vid taxeringen

blir närmast en fiktion.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar.

Det allmänna intrycket av de sakkunnigas förslag är att det goda kastats

ut med det onda. Förslaget innebär ett radikalt undanröjande av alla hinder

för effektivast möjliga kontroll utan hänseende till att hindren på sin tid

tillkommit som skydd för den allmänna rättssäkerheten. Länsstyrelsen kan

inte undgå att betrakta förslaget i vissa stycken snarare som ett diskussionsunderlag

än som ett grundligt och allsidigt genomtänkt lagstiftningsalternativ.

Länsstyrelsen förutsätter därför, att förslaget blir föremål för

fortsatt bearbetning utifrån rättssäkerhetens krav.

19^9 års besvärssakkunniga framhåller att man inte kan verkställa en

översyn av taxeringsbestämmelserna från en så begränsad utgångspunkt

som ett ensidigt tillgodoseende av det allmännas intressen utgör. Bedömning

måste göras huruvida vinsten av en bestämmelse i effektivitetshänseende

är så stor att den motiverar de därav följande olägenheterna för de

enskilda.

Beträffande partsförhållandei anför besvärssakkunniga bl. a. följande.

Under det årtionde, som den nuvarande ordningen varit i kraft, har den

i och för sig naturliga uppfattningen att taxeringsintendenten såsom företrädare

för det allmänna intar ställning som part i taxeringsförfarandets

besvärsprövande instanser slagit helt igenom. Han har därvid uppfattats

som motpart till den skattskyldige.

Enligt besvärssakkunnigas mening har intet framkommit, som ger anledning

att frångå den grundval, varpå rådande ordning vilar. Det allmännas

företrädare bör sålunda även framgent intaga ställning av part i taxeringsförfarandets

besvärsprövande instanser. Det av skattelagssakkunniga

förda resonemanget om att alla medverkande i taxeringsförfarandet ha

samma intresse, nämligen en riktig taxering, är föga övertygande som argu
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

ment mot att anordna taxeringsförfarandet som ett förfarande, vari parter

med motsatta intressen uppträda mot varandra. På lika goda grunder skulle

beträffande tvistemål kunna hävdas, att parterna i en civilprocess i princip

ha samma intresse, nämligen att vinna ett riktigt resultat. Avgörande är

emellertid — i taxeringsförfarandet lika väl som i civilprocessen — att

olika deltagande parter ha skilda meningar i de föreliggande frågorna och

framför allt beträffande vilken som är den riktiga utgången. Det är naturligt,

att bärare av dylika skiljaktiga meningar, där så är möjligt, intaga partsställning.

Någon annan ordning bör icke ifrågakomma i taxeringsförfarandet.

För att taxeringsförfarandet i besvärsinstanserna skall kunna erhålla

en rationell utformning, torde det sålunda vara en ofrånkomlig förutsättning

att man, i stället för att rasera vad som uppnåddes i förevarande avseende

1943, går vidare på den inslagna vägen och bygger upp taxeringsförfarandet

som ett förfarande, där den skattskyldige och det allmännas

företrädare, så långt det låter sig göra, uppträda såsom likställda parter.

Att det därvid skali åligga taxeringsintendenten eller annan som är allmänt

ombud att tillvarataga jämväl den skattskyldiges intresse är icke oförenligt

med hans partsställning. Allmän åklagare har exempelvis i brottmål motsvarande

skyldighet beträffande tilltalad.

Sveriges akademikers centralorganisation hävdar att det är orealistiskt

att bestrida det klara motpartsförhållandet mellan det allmännas företrädare

och den skattskyldige. Tvärtom bör tvåpartsförhållandet ytterligare

utvecklas och genomföras i alla instanser.

Sveriges lantbruksförbund uttalar följande.

Förbundet, som i princip delar uppfattningen, att vissa åtgärder för erhållande

av en mera effektiv och rättvis taxering äro önskvärda, vill till en

början uttala den meningen, att det framlagda förslaget, måhända beroende

på de sakkunnigas sammansättning, synes präglat av en fiskalisk inställning.

Förslaget har enligt förbundets uppfattning fått en utformning, som

synes kunna medföra, att den skattskyldiges berättigade intresse av en rättvis

och likformig taxering i vissa fall blir mindre beaktat. Redan den av de

sakkunniga antagna grundprincipen, att taxeringsförfarandet och skatteprocessen

i princip icke kan jämföras med förfarandet i allmän civil- och

straffprocess, anser förbundet sig icke kunna godtaga. All erfarenhet av

taxeringsarbete torde klart ha givit vid handen, att parterna i taxeringsärendet

ofta intaga positioner med påfallande likheter med partsställningen

i civil- och straffprocessen.

Näringslivets skattedelegation anmärker att de sakkunniga icke följt

vissa i direktiven givna föreskrifter till de skattskyldigas förmån.

Det må i detta sammanhang även erinras om, att finansministern i sina

direktiv uppdragit åt de skattelagssakkunniga att — förutom åtgärder i

syfte att effektivisera taxeringen — bl. a. överväga dels om den nu stadgade

påföljden för deklarationsförsummelse — förlust av besvärsrätten - kan anses ändamålsenlig, dels om de möjligheter, som enligt nu gällande

föreskrifter stå de skattskyldiga till buds för att efter den vanliga besvärstidens

utgång erhålla rättelse i en materiellt sett för hög taxering, äro tillfredsställande.

Såvitt av betänkandet framgar ha de skattelagssakkunniga

icke ställt sig dessa föreskrifter i direktiven till efterrättelse.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Svenska företagares riksförbund framlägger sin uppfattning på följande

sätt.

Den nu föreliggande utredningen är icke resultatet av den allsidiga och

förutsättningslösa utredning av taxeringsförfarandet och taxeringsprocessen,

som riksdagen år 1950 begärde, utan väsentligen en av representanter

för den statliga skatterätts- och taxeringsexpertisen verkställd undersökning

om möjligheterna att effektivt tillgodose de fiskaliska synpunkterna på

taxeringsväsendets utformning. Några försök till en avvägning mellan dessa

fiskaliska effektivitetssynpunkter — nödtorftigt skylda av utredningens

upprepade hänvisningar till det allmänna medborgerliga kravet på en rättvis

och likformig taxering — och de i ett demokratiskt samhälle grundläggande

kraven på rättssäkerhet och på respekt för privatlivets helgd, kan

sålunda knappast förmärkas. Ändock hade de sakkunniga i utredningsdirektiven

uppmanats att eftersträva en sådan utformning av taxeringsförordningens

föreskrifter, som främjade en samverkan mellan taxeringsorganen

och de uppgiftsskyldiga och i möjligaste mån förebyggde motsättningar

och irritation. Det är uppenbart att ett taxeringsförfarande, som icke på ett

för medborgarna godtagbart sätt tillgodoser rättssäkerhetskraven måste

leda till vittgående och allvarlig irritation och till starka motsättningar mellan

taxeringsmyndigheterna och de enskilda.

Slutligen vill Förbundet understryka att vid den fortsatta och mera allsidiga

utredning av spörsmålen kring en effektivare taxering, som Förbundet

förutsätter skall komma till stånd, särskild hänsyn tages till möjligheterna

att genom personella och organisatoriska förstärkningar i övrigt

av taxeringsorganisationen åstadkomma en effektivisering, som icke leder

till ett eftersättande av rättssäkerhetskraven. Att de nuvarande bristfälligheterna

och missförhållandena pa detta område avhjälpes är vtterst angeläget.

Härom torde också alla lojala medborgare vara eniga. Men Förbundet

är övertygat om att de allra flesta medborgare hellre är beredda att påtaga

sig bördan av en taxeringsorganisation på en högre kostnadsnivå än den av

de sakkunniga föreslagna än att acceptera de ytterst allvarliga intrång i

den medborgerliga rättssäkerheten liksom i privatlivets helgd, som ett förverkligande

av sakkunnigförslagen skulle medföra.

Liknande synpunkter framföres av övriga organisationer på näringslivets

område.

I samband med frågorna om rättssäkerhet och taxeringsprocess påtalas

även i åtskilliga yttranden att nuvarande möjlighet till muntlig han dläggning

inför prövningsnämnd väsentligt beskurits i förslaget. I några

yttranden berörs därjämte kommuni k ationsprincipe n, varmed

avses att ifragasatt avvikelse från självdeklaration eller yrkanden i

högre instans bör delges den skattskyldige.

Eu stor del av remissyttrandena utmynnar — såsom förut antytts — i

yrkanden att förslaget måtte omarbetas eller att hela frågekomplexet göres

till föremål för ny utredning, därvid även andra intressen än de fiskaliska

och taxeringstekniska borde företrädas inom utredningen.

O

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Sveriges lantbruks förbund anför exempelvis följande.

Sveriges Lantbruksförbund finner sig sålunda icke kunna biträda det av

de sakkunniga framlagda förslaget, enär detsamma, såsom framgår redan

av förbundets ofullständiga granskning, lider av så stor ensidighet samt ar

i så många hänseenden otillräckligt utrett och, som det synes, innehåller sa

många oriktigt formulerade stadganden, att förslaget icke kan i oförändrat

skick läggas till grund för lagstiftning. Förbundet hemställer därför om

en överarbetning av förslaget genom en ny allsidig och förutsättningslös

utredning, vid vilken hänsyn kan tagas både till det allmännas och den enskildes

intressen och som bör utföras av ett utredningsorgan, sammansatt

av företrädare för båda dessa intressen.

Några remissinstanser förordar uppskov med hela reformen. De

flesta av dessa, nämligen länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,

Kalmar, Kristianstads, Värmlands, Västmanlands och Norrbottens län,

Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sveriges landskanslister

och Tjänstemännens centralorganisation, anser att man borde avvakta

statens organisationsnämnds utredning om införande av hålkortssystem

för debitering och längdföring och förordar alltså att taxeringsorganisationen

omprövas först i samband med frågan om uppbördsväsendets blivande

organisation.

Sålunda anför länsstyrelsen i Södermanlands län.

Vid sin prövning av föreliggande betänkande har länsstyx-elsen beaktat

vad som är känt rörande den utredning, som inom statens organisationsnämnd

pågår rörande ett ändrat uppbördsväsen. Ehuru organisationsnämnden

ännu icke torde ha tagit definitiv ställning till frågan, kan man utgå från,

att dess förslag kommer att innefatta införande av maskinella anordningar,

avsedda att medföra en minskning av personalbehovet inom uppbördsväsendet,

kanske framförallt hos de lokala skattemyndigheterna. Vid sådant

förhållande måste det väcka betänkligheter, att det föreliggande betankandet

kraftigt ökar antalet inom skatteväsendet anställda personer, samtidigt

som man alltså eventuellt kan förutse en personalminskning om icke alltför

många år. Även på annat sätt har den nu föreliggande frågan ett nara

sammanhang med organisationsnämndens undersökningar. Det kan däiför

starkt ifrågasättas, om det kan vara lämpligt att med bifall till de sakkunnigas

förslag göra en fullständig omläggning av taxeringsarbetet utan att

avvakta organisationsnämndens blivande förslag. Det borde vara möjligt

att inom den nuvarande organisationens ram införa sådana förbättiingar,

att med en genomgripande reform kan anstå till dess även uppbördsväsendets

blivande organisation kan prövas.

Departementschefen

De materiella skattereglerna är upptagna i kommunalskattelagen samt

förordningarna om statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt ävensom

i vissa andra skalteförfattningar där frågor av mer speciell natur

regleras. Vid utformningen av dessa bestämmelser har en mycket angelägen

uppgift städse varit att, utifrån vissa antagna allmänna principer,

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

tillse att en inbördes jämlik och rättvis behandling av skattskyldiga eller

grupper av skattskyldiga kommer till stånd.

En given förutsättning för en jämlik och rättvis taxering är emellertid

tillika att en korrekt redovisning av skattepliktiga inkomster och avdragsgilla

omkostnader lämnas av de skattskyldiga eller i allt fall på annat

satt åvägabringas. Värdet av i materiellt hänseende riktigt utformade beskattningsregler

är med andra ord beroende av att en korrekt taxering

av den enskilde skattskyldige sker. Bestämmelser i syfte att skapa förutsättningar

härför är meddelade i taxeringsförordningen.

Taxeringen skall enligt dessa bestämmelser i princip grundas på självdeklaration,

avgiven på heder och samvete och under visst straffansvar.

Den avlämnade deklarationen skall granskas av taxeringsmyndigheterna,

som för sin kontroll har att tillgå arbetsgivares löneuppgifter och liknande

material. Taxeringsmyndigheterna kan vidare i viss utsträckning på annat

sätt införskaffa granskningsmaterial. För de närmare detaljerna härutinnan

har i det föregående lämnats en redogörelse, till vilken jag hänvisar.

Att åtskilligt brister i avseende å det förutsatta korrekta fullgörandet

av deklarationsplikten och i myndigheternas möjligheter att utföra ett

effektivt granskningsarbete är väl ett förhållande som länge rätt. Det är

emellertid en allmän iakttagelse, som av 1950 års skattelagssakkunniga

i det avlämnade betänkandet närmare belysts, att en fortgående försämring

av deklarationsmoralen ägt rum och att man har att räkna med att

mycket betydande inkomster för närvarande undandrages taxering. De

sakkunniga har på grundval av vissa beräkningar angivit att dessa inkomster

ligger i storleksordningen en å två miljarder kronor, men har

samtidigt redovisat uppgifter avseende resultatet av vissa bokföringsgranskningar

beträffande enskilda rörelseidkare och aktiebolag som lämnar underlag

för förmodanden om ett än större skatteundandragande.

Man kan fråga sig vilka omständigheter det är, som främst medverkat

till det rådande läget. I vissa remissyttranden har uttalats att den egentliga

orsaken vore att finna i det höga skattetrycket och att man därför

kunde råda bot på missförhållandena endast genom en skattesänkning.

Tillika har gjorts gällande att de talrika ändringarna i skattereglerna

\eikat

lämna korrekta deklarationsuppgifter.

Vad angår den förstnämnda synpunkten må framhållas, att det ligger i

sakens natur att vid mycket låga direkta skatter intresset av att undanhålla

inkomst från beskattning är mindre än när skattetrycket är påhögre.

Det kan självfallet från dessa synpunkter sägas att det vore

önskvärt med låga skatter. Skattetrycket bestämmes emellertid av de krav,

som i olika sammanhang ställes på stat och kommun. Även om alla ansträngningar

göres för att iakttaga aterhallsamhet i det allmännas utgifter

och med beaktande jämväl av de ökade skatteintäkter, som kan beräknas

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

följa av den fortsatta inkomstutvecklingen, är det uppenbarligen helt

orealistiskt att räkna med genomförbarheten av sådana skattesänkningar,

som skulle i någon väsentlig mån minska skattetänkandet och bortta

intresset hos vissa skattskyldiga att genom felaktiga deklarationer söka

undandra sig skatt. Härför skulle krävas en skattesänkning, som helt

ligger utanför det möjligas gräns.

Påståendet att det under de gångna åren genomförda reformarbetet på

den materiella skattelagstiftningens plan skulle medverkat till underdeklarationer

kan vara förtjänt av någon uppmärksamhet. Den lagstiftning,

som med påståendet åsyftats, torde knappast kunna vara annan än sådan

som tillkommit i syfte att förhindra allehanda transaktioner i skatteundandragande

syfte. Här kan t. ex. erinras om begränsningsreglerna i

nedskrivning på leveranskontrakt och på rotköpt skog och om åtgärder

i syfte att förhindra ett utnyttjande på inte avsett sätt av familjebolagen

eller utskiftningsskatteförordningens regler. Att sådana och liknande regler,

tillkomna för att förhindra missbruk och — som en följd av de invecklade

linjer efter vilka det ekonomiska livet ofta utvecklat sig — till sin egen

konstruktion med nödvändighet ganska invecklade, kan erbjuda vissa

svårigheter i tillämpningen är självfallet. Men lika självfallet är att man

inte av denna grund kan avstå från dessa regler.

Man kan i denna diskussion inte komma längre än att konstatera,

att vi — även om som jag i tidigare sammanhang berört vissa skattesänkningar

torde komma att genomföras de närmaste åren — får tills

vidare räkna med att ha ett skattetryck, som stimulerar de mindre nogräknade

att i större eller mindre utsträckning undandra sig sin andel i bestridandet

av det allmännas utgifter, att så även i betydande utsträckning

sker samt att en fortgående försämring av deklarationsmoralen är att

emotse om motåtgärder inte vidtages. Att stora grupper av lojala medborgare

ställer sig bakom ett starkt understruket krav på åtgärder i syfte

att i görligaste mån stävja den beklagliga utveckling,. som ägt rum, är

också uppenbart. De nuvarande förhållandena är med andra ord inte

förenliga med kravet på ett utvecklat rättssamhälle.

Frågan har en ytterligare aspekt, som inte bör förbigås. Såsom bland

annat riksskattenämnden understrukit i sitt remissyttrande förekommer

skatteundandragande ingalunda blott bland särskilda grupper av skattskyldiga.

Skattefusk eller felaktiga deklarationer har konstaterats bland

rörelseidkare och jordbrukare såväl som bland löntagare och andra skattskyldiga.

Men det är lika uppenbart att nuvarande ordning möjliggör en

relativt tillfredsställande kontroll av det stora flertalet löntagares och även

många jordbrukares deklarationer. Å andra sidan brister det i mycket stor

utsträckning i möjligheten att kontrollera stora grupper av rörelseidkare

och s. k. fria näringsutövare. Det är också främst bland de sistnämnda grup
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

perna skattskyldiga, som de många och uppseendeväckande fallen av falsk

eller felaktig deklaration konstaterats. Att detta direkt sammanhänger med

de bristfälliga kontrollmöjligheterna beträffande dessa grupper av skattskyldiga

är uppenbart.

Det ligger intet otillbörligt i att de stora grupper av medborgare, vilkas

inkomstförhållanden är betryggande verifierade inför taxeringsmyndigheterna,

ställer bestämda krav på effektivare kontroll av övriga medborgargrupper.

Och det måste vara ett lika starkt intresse bland de lojala skattskyldiga

inom sistnämnda grupper att skattefusk där sådant förekommer

i görligaste mån stävjas.

En ytterligare omständighet, som vid ett mera allmänt ställningstagande

till hithörande spörsmål inte bör förbises, är följande. En skärpt taxeringskontroll

får till följd riktigare taxeringar. Detta medför i sin tur

ökade skatteintäkter. Även om man ingalunda kan räkna med att denna

skärpta kontroll — blotta vetskapen därom är för övrigt ägnad att verksamt

bidra till korrektare deklarationsuppgifter — kommer att inbringa de

skatteintäkter, som svarar mot de sakkunnigas förut relaterade uppskattningar

om odeklarerad inkomst, blir skatteutfallet självfallet likväl större

än för närvarande. Att detta i sin mån skapar ökade möjligheter för en

skattesänkning ligger i sakens natur. Det är redan med hänsyn härtill

uppenbart, att kravet på en effektivare taxering ingalunda är betingat av

ett ensidigt fiskaliskt intresse utan i hög grad av ett direkt intresse för

alla lojala skattebetalare.

Jag har redan i tidigare sammanhang uttalat som min egen mening

att det är i hög grad påkallat med åtgärder i syfte att förbättra taxeringskontrollen.

Vad de sakkunniga anfört och vad i det helt övervägande antalet

remissyttranden förekommit utvisar även angelägenheten av att sådana

åtgärder genomföres snarast. Jag kan följaktligen inte biträda det

från några håll gjorda uttalandet att man av speciella skäl borde dröja

med en taxeringsreform. En annan sak, vartill jag i det följande återkommer,

är att vissa av de utav de sakkunniga framförda förslagen måste

göras till föremål för ytterligare utredning, innan slutlig ställning kan

tagas till dem.

I anledning av vad vid remissbehandlingen förekommit får jag framhålla

att varje förslag till åtgärder på förevarande område självfallet

förutsätter en avvägning mellan effektivitetsintresset och vad som betecknas

såsom den enskildes krav på rättssäkerhet. Vad sistnämnda krav

innefattar är emellertid inte nagot helt entydigt. En effektiv taxering

kan och får aldrig syfta längre än till en riktig taxering eller, i

allt fall, en taxering som efter objektiva grunder fastställes till ett så

riktigt belopp som möjligt. I den enskildes krav på rättssäkerhet ligger

emellertid ett krav på riktig taxering inte blott för egen del utan även

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

beträffande andra skattskyldiga med vilka han har att dela bördan för

finansieringen av det allmännas utgifter. Kravet på rättssäkerhet för den

enskilde innefattar sålunda inte bara ett bestämt krav på att obehöriga

avvikelser inte göres från en av honom lämnad korrekt inkomstredovisning

utan även på att riktiga taxeringar överhuvud taget åsättes. Att

sistnämnda synpunkt inte kan tillgodoses med mindre en effektiv taxeringskontroll

åstadkommes är lika uppenbart som att denna kontroll

även måste avse honom själv.

1 rättsskyddet för den enskilde ingår som en väsentlig faktor att han har

rätt att underställa högre instans uppkomna meningsmotsättningar, därvid

bör gälla att processförfarandet skall vara utformat enligt kontradiktoriska

och i övrigt godtagbara principer samt att den högre instansens

avgörande inte skall ske på grundval av för den ena eller andra parten

påtagligt oförmånligt utformade bevisbörderegler.

Frågan om rättssäkerhet i taxeringsförfarandet inrymmer emellertid

ytterligare synpunkter. Jag åsyftar att önskemålet om effektivast möjliga

taxeringskontroll måste vägas mot intresset att inte onödigtvis ålägga den

lojale medborgaren ett i det enskilda fallet obehövligt uppgiftslämnande

eller utsätta honom för åtgärder som kan te sig som obehöriga ingripanden

i privatlivets helgd eller eljest är av beskaffenhet att hos honom alstra

irritation och misstroende mot myndigheternas objektivitet.

Jag kan alltså för egen del helt ansluta mig till att här i mycket stor

omfattning är fråga om en avvägning mellan olika intressen. Att nu

närmare än som skett diskutera dessa spörsmål torde emellertid inte vara

behövligt. Men jag vill understryka att de förslag, som jag i det följande

kommer att väcka, grundas på en avvägning mellan olika intressesynpunkter.

I detta sammanhang vill jag beröra en fråga, som tilldragit sig åtskillig

uppmärksamhet i remissyttrandena. De sakkunniga har riktat vissa invändningar

mot resonemanget att ett partsförhållande i egentlig mening

skulle föreligga mellan, å ena sidan, taxeringsmyndigheterna eller de som

eljest företräder det allmänna, samt, å andra sidan, den skattskyldige.

Jag hänvisar till vad från betänkandet härom återgivits och till de sakkunnigas

uttalande att förutsättningar skulle saknas för att i princip

konstruera taxeringsförfarandet såsom ett förfarande för avgörande av

tvister mellan två parter med mot varandra stridiga intressen.

Även beträffande de många kritiska uttalanden, som härav föranletts

i remissyttrandena, hänvisar jag till vad förut återgivits.

För egen del får jag i korthet anföra följande.

Förfarandet vid åsättande av taxering i första instans har aldrig varit

konstruerat som — eller ansetts böra vara konstruerat som - ett förfarande

för avgörande av tvister mellan två parter. Den skattskyldige

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

har haft att avlämna sin självdeklaration, lämna infordrade kompletterande

upplysningar, eventuellt inför taxeringsnämnden företräda och motivera

sina framställda yrkanden samt avvakta nämndens beslut i taxeringsfrågan.

Denna ordning har veterligen aldrig mött erinringar och är

för övrigL den enda i praktiken tänkbara. Jag delar helt de sakkunnigas

uppfattning så långt att något med ett allmänt domstolsförfarande jämförbart

inte föreligger och lämpligen inte heller bör åvägabringas beträffande

verksamheten i första instans. Det kan tilläggas att liknande

förhållanden föreligger även på andra områden inom förvaltningen, exempelvis

inom socialvården.

När åter en skattskyldig eller annan med behörighet att framställa

ändringsyrkande inte åtnöjes med taxeringsnämndens beslut utan för

taxeringsfrågan under prövning i högre instans, torde ett verkligt partsförhållande

få anses uppkomma. Visserligen kompliceras läget såvitt angår

prövningsnämnden genom denna nämnds ställning av på en gång beskattningsnämnd

och besvärsinstans. Detta torde likväl inte hindra att förfarandet

redan där, med de avvikelser som kan betingas av särskilda förhållanden,

i allt väsentligt är och även för framtiden bör vara gestaltat

som ett förfarande för avgörande av tvister mellan parter. Att muntlighetsprincipen

med hänsyn till processföremålets natur och omöjligheten

att i praktiken i större omfattning genomföra densamma ej kan upprätthållas

på samma sätt som vid de allmänna domstolarna, torde inte rubba

denna uppfattning. Än tydligare framträder partsförhållandet i skattedomstolarna,

liksom för övrigt även i riksskattenämnden vid nämndens meddelande

av förhandsbesked.

I det föiegående har lämnats en redogörelse för huvudpunkterna i de

sakkunnigas förslag. Jag får härom anföra följande.

De föreslagna åtgärderna ligger i huvudsak på två olika områden. Till

en början är fråga om åtgärder, som mer direkt syftar till ett riktigare

fullgörande av deklarationsplikten eller som ökar taxeringsmyndigheternas

möjligheter att verksamt kontrollera de lämnade uppgifterna. Hit

hör även förslaget om vidgade möjligheter till eftertaxering. Åtskilligt av

vad de sakkunniga i förevarande avseenden föreslagit synes, med jämkningar

i vissa fall, böra genomföras. Andra åter av de sakkunnigas förslag

kräver ytterligare överväganden eller synes vara av beskaffenhet att

mte kunna upptagas. Med hänsyn härtill är det nu inte möjligt att på grundval

av betänkandet framlägga förslag till en fullständig revision av taxermgsförordningen.

De förslag till nya bestämmelser som jag i det följande

kommer att väcka går därför endast ut på ändringar och kompletteringar

i den gällande förordningen.

I följande avsnitt kommer jag att närmare behandla de olika frågorna.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

I sakkunnigbetänkandet har även framlagts förslag till en delvis ändrad

taxeringsorganisation. Förslaget avser bl. a. verksamheten i första instans,

prövningsnämndens uppgifter, taxeringssektionens ombildning till en från

landskontoret fristående taxeringsavdelning samt inrättande av en central

överordnad myndighet, varunder taxeringsavdelningarna skulle lyda.

Jag har förut denna dag i statsrådet anmält förslaget i sistnämnda

del och jag har därvid erhållit bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga

för en ytterligare utredning i den för en effektivisering av taxeringskontrollen

synnerligen betydelsefulla frågan om en ändamålsenlig

taxeringsorganisation. Därför saknas anledning att här närmare ingå på

de sakkunnigas förslag i denna del och remissinstansernas inställning till

detta. Jag vill emellertid även i detta sammanhang understryka angelägenheten

av att den nya utredningen bedrives med tillbörlig skyndsamhet.

Det är ett starkt intresse att kunna förelägga 1956 års riksdag ett förslag

i ämnet. I samband därmed avser jag att upptaga de frågor rörande deklarationsplikt

och taxeringskontroll m. in., som enligt vad jag nyss anförde

kräver ytterligare överväganden. Förutsättningar skulle då även finnas

för att framlägga förslag till en helt ny taxeringsförordning.

IV. Deklaration och taxeringskontroll

Självdeklarationen

De sakkunniga

I betänkandet uttalas, att de sakkunnigas förslag till förenkling

av vissa materiella beskattningsregler — upptaget till behandling i proposition

nr 59 till innevarande års riksdag — möjliggjorde att deklaration

och taxeringskontroll kunde göras föga komplicerade beträffande skattskyldiga

med enkla inkomst- och beskattningsförhållanden. I anslutning

härtill redovisar de sakkunniga ett förslag till förenklat deklarationsformulär

för skattskyldiga med okomplicerade inkomstförhållanden.

De sakkunniga påpekar, att kontrollen av sådana deklarationer skulle i

huvudsak inskränka sig till kollationering av att deklarationerna överensstämde

med inkomna kontrolluppgifter. Denna kontroll kunde liksom annan

kontroll av enkel och mera rutinmässig karaktär — om den av de sakkunniga

föreslagna taxeringsorganisationen genomfördes —- under erforderlig

arbetsledning utföras av biträdespersonal. De sakkunniga anför vidare.

Att helt slopa deklarationsplikten för den kategori skattskyldiga, för

vilken den föreslagna enklare deklarationsblanketten är avsedd, torde för

närvarande icke vara genomförbart. Om så skedde, skulle taxeringsmyndigheterna

icke ha annat underlag för taxeringens åsättande än arbetsgivarnas

kontrolluppgifter rörande utbetalda löner, vilket i sin tur skulle

tvinga till en besvärlig och svårbemästrad kontroll över fullgörandet av

denna uppgiftsskyldighet. Grunden till att taxeringen av tjänsteinkomst för

närvarande fungerar i stort sett tillfredsställande är utan tvivel den, att

6—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 160

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

inkomsten både skall deklareras av den, som mottagit ett belopp, och för

kontroll av deklarationen uppgivas av den som utbetalat beloppet.

Bland olika åtgärder för att främja ett riktigare fullgörande

av deklarationsplikten nämner de sakkunniga möjligheten att

bereda de skattskyldiga tillfälle till snabba och vederhäftiga upplysningar

om vilka inkomster som skall uppgivas och vilka avdrag som

får ske. De sakkunniga föreslår en rätt för skaltskyldig att hos den i betänkandet

förordade taxeringsstyrelsen skriftligen begära besked, huruvida

en inkomst skall deklareras eller ej och om en utgift är avdragsgill eller

ej. De sakkunniga fortsätter.

Därmed skulle den ovisshet i nämnda hänseenden, som nu ofta åberopas

såsom förklaring till att en deklaration är felaktig, bortfalla. Denna upplysningsverksamhet,

som i likformighetens intresse och med hänsyn till

angelägenheten av rationalisering lämpligen bör ankomma på en central

myndighet, skulle givetvis vara objektiv. Föreligger tvekan i visst fall, bör

den skattskyldige anvisas att uppgiva förhållandet i sin deklaration och

därvid framställa de yrkanden, vartill han anser sig äga fog.

De sakkunniga anser vidare, för att varje skattskyldig skall ha tillgång

till ett nöjaktigt underlag för upprättande av självdeklaration, att uttryckliga

bestämmelser bör meddelas om skyldighet att sörja för sådant underlag

genom förande av räkenskaper eller anteckningar om inkomster

och utgifter. Härom anföres.

Någon ny belastning för de skattskyldiga innebär en sådan föreskrift

egentligen icke, eftersom den redan föreliggande deklarationsplikten måste

anses förutsätta en dylik skyldighet. Det är emellertid av vikt att denna

skyldighet uttryckligen föreskrives och att i samband därmed fastslås, att

en deklarant, som försummar denna skyldighet, icke kan göra anspråk på att

hans på otillfredsställande material grundade deklaration skall godtagas.

I fråga om den som är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen synes

tillräckligt med en hänvisning till denna lag. Beträffande övriga inkomsttagare

bör bokförings- eller anteckningsskyldigheten omfatta dem, som

icke utan ett sådant underlag kan på tillfredsställande sätt fullgöra sin deklarationsskyldighet.

Då dessa inkomsttagare bedriver sin förvärvsverksamhet

under mycket växlande förhållanden, lärer det icke vara möjligt att

genom enhetliga föreskrifter i detalj reglera anteckningsskyldigheten. Föreskrifterna

bör därför få den enkla form, som motsvarande bestämmelser

i 1940 års förordning om allmän omsättningsskatt erhöll. Det torde emellertid

vara lämpligt att för vissa branscher utfärda anvisningar om hur

skyldigheten bör fullgöras. Utfärdandet av sådana anvisningar bör ankomma

på riksskattenämnden. Det förutsättes att riksskattenämnden där så

kan ske inhämtar yttrande i sådan fråga från vederbörande branschorganisation.

I allmänhet behöver icke någon tvekan råda om vilka grupper skattskyldiga,

som bör vara skyldiga att föra räkenskaper eller anteckningar om

inkomster och utgifter såsom underlag för taxering. Avgörande bör vara

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungi. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

om vederbörande uppbär sina inkomster under sadana förhallanden, att

uppgift om inkomsterna kan erhållas och kontroll utövas utan att anteckningsskyldighet

föreskrives. En särställning intager i detta hänseende jordbrukarna.

Vissa jordbrukare är redan nu skyldiga att föra räkenskaper

på grund av att de deklarerar enligt bokföringsmässiga grunder. Av de

övriga är det ett stort antal, som säljer sina produkter endast till ett litet

fåtal uppköpare, exempelvis till jordbrukarnas ekonomiska föreningar. Beträffande

dessa kan uppgifter om inkomsterna erhållas genom att föreskriva

en allmän uppgiftsskyldighet för uppköparna. Avdragen sker vanligen med

stöd av verifikationer och kan därför kontrolleras. Med hänsyn härtill och

då en generell anteckningsskyldighet för alla jordbrukare utan tvivel skulle

verka betungande med hänsyn till de omständigheter, varunder flertalet

jordbrukare bedriver sin näring, torde särskilda bestämmelser för jordbrukare

icke behöva meddelas.

För att bestämmelserna om bokförings- och anteckningsskyldighet skall

behörigen iakttagas finner de sakkunniga erforderligt att påföljd för försummelse

stadgas. Beträffande möjligheten att införa straffpåföljd uttalar

de sakkunniga, att det föreligger stora svårigheter att med tillräcklig noggrannhet

precisera, hur ifrågavarande skyldighet skall fullgöras och att

det är vanskligt att tillfredsställande övervaka skyldighetens fullgörande.

Ett annat sätt att inskärpa vikten av bestämmelsernas efterföljd är, framhåller

de sakkunniga, att föreskriva, att vid taxering sköns mässi g

uppskattning av inkomst skall ske, om räkenskaper av tillfredsställande

beskaffenhet saknas, och att det åligger den skattskyldige att förebringa

tillförlitlig utredning om sina inkomster, om han är missnöjd med sådan

uppskattning. I betänkandet anföres.

Sistnämnda påföljd synes naturlig, eftersom den som har inkomster av

sådant slag, att en riktig deklaration icke kan upprättas utan ett tillfredsställande

underlag, icke kan anses äga befogade anspråk på att en deklaration

skall godtagas, om den upprättats på grundval av ett mindre tillfredsställande

underlag och därför i realiteten grundar sig på en skönsuppskattning

av den skattskyldige. Bedömningen bör här bli strängare än vad

som stundom är fallet för närvarande. Trots att fel av sådan art påvisats,

att tilltron till bokföringens och deklarationens tillförlitlighet över huvud

taget måste anses allvarligt rubbad, ser man för närvarande många exempel

på att en deklaration frångås endast i de avseenden, där felaktigheter direkt

påvisats.

Föreskrifterna om anteckningsskyldighet har upptagits i 49 § förslaget

till taxeringsförordning och stadgandet om skönstaxering i 50 §. I anslutning

till sistnämnda paragraf yttrar de sakkunniga vidare.

Lämnas i deklaration uppgift om inkomsten av en förvärvskälla av förevarande

art utan att till grund för inkomstberäkningen legat riktiga och

fullständiga grundnoteringar föreligger nämligen beträffande inkomstuppgiften

så många ovissa moment, att densamma måste betraktas såsom helt

eller delvis grundad på skönsuppskattning av den skattskyldige. Denna

skönsuppskattning blir icke riktigare, om, såsom ofta sker, en formellt

riktig räkenskapsavslutning konstrueras med ledning av de mer eller

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

mindre bristfälliga grundnoteringarna. Den skattskyldige bör icke kunna

göra anspråk på att en uppgift skall godtagas såsom exakt, då den grundar

sig på bristfälligt underlag och därför icke är exakt. Det bör vidare beaktas,

att i sådana fall ett riktigt resultat i allmänhet icke erhålles endast genom

rättelse av de direkt påvisbara felen.

En tillfredsställande skönsuppskattning av rörelseinkomst förutsätter

god person- och lokalkännedom, vilken i allmänhet är väl företrädd inom

beskattningsnämnderna. Det ligger emellertid i sakens natur att de erfarenhetsrön

och alla de i varje särskilt fall föreliggande omständigheter, som

legat till grund för en skönsuppskattning, icke kan fullständigt antecknas

i vederbörande deklaration. Ej heller kan i allmänhet riktigheten av den

gjorda uppskattningen verifieras. Det är särskilt med hänsyn härtill som

det är av vikt att en skattskyldig, som överklagar en på grund av bristfälliga

räkenskaper beslutad skönstaxering, såsom i förevarande § föreslagits,

skall ha att förebringa tillfredsställande utredning om sina inkomster.

Övriga av de sakkunniga ifrågasatta påföljder för deklarationsförsummelser

behandlas i det följande tillsammans med frågan om påföljder för

oriktig deklaration m. in.

De sakkunniga förordar vidare ökad upp giftsskyldighet för

de skattskyldiga, bl. a. i form av ändringar i deklarationsblanketterna. Framför

allt gäller detta den rörelsebilaga, som är avsedd för rörelseidkare med

bokföring, vilken avslutas medelst vinst- och förlustkonto. Bilagan bör sålunda

i större utsträckning än nu innehålla uppgift om sådana poster, som

enligt vad erfarenheten givit vid handen behöver särskilt prövas vid taxeringen,

exempelvis reparations- och nybyggnadskostnader, representationskostnader,

bilkostnader, gåvor o. d. Rörelsebilaga bör vidare innehålla direkta

uppgifter om beskaffenheten av det räkenskapsunderlag, på grundval

varav densamma upprättats. För närvarande infordras uppgifter i sådant

hänseende i stor omfattning genom särskilda skrivelser. Jämväl i jordbruksbilagan

kan i samma syfte vissa ändringar vidtagas. Taxeringsförordningen

bör ha sådan avfattning, att den medger sådana ändringar i deklarationsformulären.

I betänkandet erinras vidare om stadgandet i 32 § gällande taxeringsförordning,

att det är envar obetaget att, utöver vad deklarationsformuläret

föranleder, meddela uppgifter till ledning för egen taxering. De sakkunniga

anser lämpligt att i stället föreskriva, att skattskyldig bör meddela sådana

uppgifter utöver vad deklarationsformuläret föreskriver, som är av betydelse

för deklarationens granskning och för taxeringen, exempelvis om

skattskyldig för bestridande av levnadskostnader o. dyl haft tillgång till

andra medel än deklarerade inkomster.

Föreskrifter om innehållet i självdeklarationerna har upptagits i 17—23 §§

förslaget till taxeringsförordning.

I 17 § 2 mom. föreskrives, att intäkt eller tillgång icke må utelämnas på

grund av att åtgärd eller anordning vidtagits i syfte att kringgå skatteför
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

fattningarnas föreskrifter, den deklarationsskyldige obetaget att beträffande

sådan intäkt eller tillgång framställa yrkande, vartill han anser sig äga

fog. Detsamma skall gälla beträffande avdrag för omkostnad eller skuld.

I betänkandet anmärkes, att åtgärder eller anordningar i syfte att kringgå

skatteförfattningarna förekommer i icke ringa omfattning och deklarationsskyldig

bör vara pliktig att lämna upplysningar därom, för att åtgärdernas

verkningar i beskattningshänseende skall kunna prövas av taxeringsmyndigheterna.

Det är, som framgår av det nyss återgivna, den skattskyldige

obetaget att framställa de yrkanden i nämnda hänseende, vartill han

anser sig äga fog. Genom att lämna riktiga upplysningar om de vidtagna

åtgärderna kan han undgå den särskilda påföljd, som avses skola inträda,

om inkomster eller tillgångar obehörigen utelämnas.

Närmare föreskrifter om innehållet i självdeklarationer för inkomst av

rörelse eller jordbruksfastighet med räkenskapsavslutning medelst vinstoch

förlustkonto meddelas i 18 §.

Vidare upptas i 23 § 1 mom. den förut angivna föreskriften att envar bör,

utöver vad deklarationsformuläret föranleder, meddela de upplysningar till

ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet, som kan vara

av betydelse för åsättande av en riktig taxering. Har i deklaration upptagen

intäkt, som icke utgör värde å naturaförmån, helt eller delvis uppgivits efter

uppskattning, skall upplysning härom lämnas. Har den skattskyldige för

levnadskostnader och andra personliga utgifter använt eller för förmögenhetsökning

disponerat medel till belopp av minst 1 000 kronor, som icke

upptagits såsom skattepliktig inkomst, bör upplysning därom meddelas.

Vidare föreskrives i 2 mom., att envar efter anmaning är skyldig att i den

omfattning, som i anmaningen angivits, meddela för egen taxering eller

för kontroll av egen deklarations riktighet erforderliga upplysningar utöver

dem, som föranledes av deklarationsformuläret. Dylika upplysningar

skall avgivas skriftligen.

I motiveringen anmärkes, att uppgift om den skattskyldiges levnadsomkostnader

bör kunna begäras. En uppställning rörande den skattskyldiges

levnadskostnader är ofta nödvändig för undersökning av en deklarations

riktighet. Det är icke ovanligt, att en för en skattskyldig upprättad s. k.

kontantberäkning visar ett överskott, som möjligen kan förslå vid ett ytterst

sparsamt levnadssätt men som är för litet för en person med mera normala

levnadsvanor och än mindre räcker till för en jämförelsevis god levnadsstandard.

En taxeringsnämnd kan i ett sådant fall med sin person- och

lokalkännedom ofta med god säkerhet bedöma, om den skattskyldiges deklaration

är trovärdig eller ej, men om taxeringen genom besvär av den

skattskyldige bringas under prövning av skattedomstol, som saknar denna

person- och lokalkännedom, kan underlaget för prövningen utan utredning

om den skattskyldiges levnadskostnader bli alltför ofullständigt. Rätten

för taxeringsmyndigheterna att begära upplysningar måste därför göras

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

så omfattande, att alla uppgifter av betydelse för taxeringskontroll och

taxering kan erhållas.

Remissyttrandena

Av de olika förslagen i syfte att främja ett riktigare fullgörande

av deklarationsplikten har den tilltänkta upplysningsverksamheten

genom den ifrågasatta centrala myndigheten

mött gensagor i så gott som alla yttranden där man ingått på frågan.

I stället förordas i regel, att denna uppgift skall handhas av lokala organ.

Kammarrätten finner syftet med den föreslagna upplysningsverksamheten

riktigt men anser att förslaget utformats på ett sätt som tyder på alltför

stor optimism. Möjligheterna till missförstånd torde bli stora, då man måste

räkna med att de skattskyldiga som regel ej kan lägga fram sina spörsmål

på ett riktigt och fullständigt sätt. Genom att kontakten med den tillfrågade

myndigheten skulle vara skriftlig, torde ett uppkommet missförstånd ofta

ej bli korrigerat. Frågan har stor betydelse på grund av den viktiga funktion

som upplysningsverksamheten fått i det nya systemet. Enligt kammarrättens

mening torde det vara bättre att de skattskyldiga får möjlighet att

vända sig till närmaste lokala myndighet, i första hand taxeringskonsulenten

vid taxeringsnämnden och i andra hand till taxeringsavdelningen.

Därvid bör den skattskyldige vid personligt besök muntligen få framställa

sina frågor. I varje fall bör detta gälla då taxeringskonsulenten rådfrågas.

Överståthållarämbetet anför mot en upplysningsverksamhet genom central

myndighet att det ur principiell synpunkt icke kan vara riktigt med

två parallella responsainstitut, dels bindande förhandsbesked från riksskattenämnden,

meddelade efter infordrad utredning och eventuell komplettering,

och dels icke-bindande besked från central myndighet, tydligtvis

avsedda att lämnas utan hörande av någon lokal taxeringsmyndighet.

Men härtill kommer, framhåller ämbetet, de utomordentliga, ja, oöverstigliga

svårigheterna att administrera en dylik centraliserad upplysningsverksamhet

på grundval av i många fall ofullständiga och svårtydbara frågor.

I praktiken torde, om förslaget genomföres, beskedet i regel komma

att innebära allenast en anvisning till den skattskyldige att i sin deklaration

uppgiva de åberopade omständigheterna och därvid framställa de

yrkanden, vartill han må anse sig äga fog. En dylik »upplysningsverksamhet»

torde icke fylla något behov, överståthållarämbetet avstyrker därför

de sakkunnigas förslag i denna del. Den ifrågavarande upplysningsverksamheten

synes böra i stället anförtros åt de lokala taxeringsmyndigheterna;

den enklaste och ur många synpunkter lämpligaste formen härför är, att

viss eller vissa taxeringstjänstemän på orten står till allmänhetens förfogande

för meddelande av muntliga upplysningar i samband med personliga

besök.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som understryker betydelsen för de

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

skattskyldiga av att kunna få snabba och vederhäftiga upplysningar om

vilka inkomster som skall uppges och vilka avdrag som får ske, anser att

svar på sådana frågor kan snabbare och med bättre resultat lämnas av

lokala myndigheter. Länsstyrelsen fortsätter.

Tanken att för denna upplysningsverksamhet kräva skriftliga förfrågningar

är vidare i praktiken ogenomförbar. Den som haft erfarenhet av allmänhetens

skrivförmåga torde kunna betyga att skriftliga förfrågningar i

stor utsträckning äro så avfattade att svar omöjligt kan lämnas utan in"

hämtande av närmare förklaringar och preciseringar. Muntliga förfrågningar

vid personliga besök, där samtidigt erforderliga kompletterande upplysningar

kunna inhämtas, måste uppenbart vara att föredraga.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför följande.

De möjligheter att begära upplysningar i deklarationsfrågor, som redan

stå de skattskyldiga till buds, torde vara fullt tillfredsställande. De skattskyldiga

vända sig i stor utsträckning till lokal skattemyndighet och länsstyrelsen

för att få råd i deklarationsfrågor, och hos riksskattenämnden

kunna de erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor. Tidningarna bedriva

en omfattande upplysningsverksamhet i deklarationstider, varjämte myndigheter

och organisationer i allt större utsträckning anordna kurser för

de skattskyldiga. Det torde vara ganska uppenbart, att de skattskyldiga

hellre begagna sig av dessa möjligheter till upplysningar än att vända sig

till en central myndighet i huvudstaden.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län erinrar om att en mångfald taxeringsfrågor

är av sådan beskaffenhet, att de icke kan utan omfattande och ingående

utredning besvaras av en central upplysningsmyndighet.

Besvärssakkunniga yttrar.

Den upplysningsverksamhet, som taxeringsstyrelsen föreslås skola bedriva,

kan knappast förväntas bliva effektiv. Allmänheten har behov av

upplysningar i taxeringsfrågor i huvudsak endast under tiden strax före

deklarationernas avgivande. Det synes uteslutet, att en central instans

skulle kunna bedriva en så omfattande upplysningsverksamhet att behovet

av upplysningar i deklarationstider runt om i landet kunde tillgodoses i

tillräcklig utsträckning. Härtill kommer att det i vissa fall skulle bliva

mycket svårt att draga gränsen mellan upplysning och förhandsbesked.

Allmänhetens behov av upplysningar torde bättre tillgodoses av taxeringsavdelningarna,

de lokala skattemyndigheterna och taxeringsnämndsordförandena,

med vilka allmänheten kan träda i personlig kontakt.

Besvärssakkunniga avvisar även uppfattningen att skattskyldig, som

icke utnyttjat denna tänkta upplysningsmöjlighet, skulle bli sämre ställd

i bevisningshänseende, om han beginge något misstag.

Även Svenska sparbanksföreningen anknyter till sistnämnda konsekvens

av förslaget och anför.

Eftersom de sakkunniga åberopa denna upplysningsverksamhet som stöd

för den meningen, att brist på kunskap icke längre skall godtagas såsom

ursäkt för bristfällighet i deklarationerna, vill föreningen framhålla att de

starkaste tvivel måste hysas beträffande de praktiska möjligheterna för de
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

klaranterna att inom den begränsade tidrymd som står till buds framställa

frågorna och få dem besvarade. Dessutom måste riskerna för missförstånd

av de framställda frågornas innebörd och de givna svarens tolkning vara

mycket stora. Sparbanksföreningen kan därför icke ansluta sig till vad de

sakkunniga i detta hänseende anfört.

I detta sammanhang berör några remissinstanser frågan om hjälp åt de

skattskyldiga med deklarationsblanketternas ifyllande.

Kammarrätten anför.

I samband därmed bör upptagas frågan om icke de skattskyldiga som så

önska borde erhalla direkt hjälp med deklarationsblanketternas ifyllande.

Det vore icke annat än billigt att sådan hjälp lämnades isynnerhet som det

icke gärna kan ifrågakomma att ge alla skattskyldiga avdrag vid inkomsttaxeringen

för kostnader för upprättande av deklaration, vilket i och för

sig vore skäligt. För det allmänna skulle det vara till fördel att lämna de

skattskyldiga hjälp i detta hänseende, eftersom man kunde förvänta att

deklarationerna härigenom skulle bli riktigare. Hittills har rutinerad personal

icke funnits för denna uppgift men de föreslagna konsulenterna skulle

utan tvivel lämpa sig väl för densamma i synnerhet som deras arbetsbörda

vid den tiden på året icke skulle utgöra något hinder.

Näringslivets skattedelegation anför liknande synpunkter.

Angående upplysning i interkommunala frågor yttrar allmänna ombudet

hos mellankommunala prövningsnåmnden.

Så långt möjligt bör taxeringsintendenterna lämna de skattskyldiga besked

exempelvis rörande frågor i samband med bokslut och spörsmål

rörande interkommunal fördelning av inkomst. Dessa frågor äro ofta av

sådan art att förhandsbesked icke kan lämnas av riksskattenämnden. En

sådan upplysningsverksamhet har i betydande omfattning bedrivits hos

mellankommunala prövningsnämnden och den har medfört minskning av

antalet besvär.

Den föreslagna skyldigheten att föra räkenskaper eller andra anteckningar

över inkomster och utgifter tillstyrkes i princip av det övervägande

antalet remissinstanser, däribland statskontoret, riksräkenskapsverket,

flertalet länsstyrelser, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens

centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund,

Svensk industriförening, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

och Sveriges advokatsamfund. Såväl dessa organ som

de, vilka ger uttryck för en mera kritisk inställning, förordar emellertid i

allmänhet den jämkningen, att anteckningsskyldigheten skall omfatta även

jordbrukare.

Mera vittgående ändringsförslag, främst i form av inskränkningar i den

föreslagna anteckningsskyldigheten, framföres av kammarrätten, riksskattenämnden,

sparbanksinspektionen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen

i Västernorrlands län, Sveriges akademikers centralorganisation och

Svenska livförsäkringsbolags förening.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Huvudsakligen i avstyrkande riktning åter uttalar sig länsstyrelsen i Jönköpings

län, 1949 års besvärssakkunniga, Näringslivets skattedelegation,

Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund.

Till förmån för att anteckningsskyldighet ålägges även jordbrukare anför

länsstyrelsen i Örebro län.

Det förekommer i stor utsträckning, att jordbrukare säljer produkter av

olika slag direkt till konsumenter och till andra jordbrukare. I de fall riktigheten

av deklarerade inkomster av detta slag för närvarande ifrågasättes,

brukar anteckningar infordras. Om jordbrukarna helt skulle fritagas från

anteckningsskyldighet, kan befaras, att vissa jordbruksdeklarationer bli

än mer otillfredsställande än för närvarande. Anteckningsskyldighet måste

därför i varje fall krävas för sådana jordbrukare utan bokföringsmässig

redovisning, som driva försäljning av produkter till andra avnämare än

uppköpare av jordbruksprodukter. Det må även framhållas att jordbrukarna

redan nu i stor utsträckning föra anteckningar eller enkel bokföring av

något slag, varför någon större förändring icke skulle inträda, om skyldigheten

härvidlag skulle regleras i taxeringsförordningen. Då det dessutom

visat sig, att den ökade kontrollen av inkomstredovisningen medfört, att

jordbrukarna ej sällan redovisa utgifter med oriktiga belopp är än mera

angeläget, att anteckningsskyldighet förefinnes. Det har också i praktiken

visat sig omöjligt att kräva verifikationer för varje utgiftspost, bland annat

på grund av att kontantköp ofta förekommer, varvid kvitto ej alltid erhålles.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller att ett mycket stort antal brukare

av jordbruksfastighet levererar produkter till privata uppköpare. Erfarenheten

visar, att uppköparna icke alltid lojalt fullgör sin uppgiftsskyldighet

rörande leverantörerna. Underlåtenhet härutinnan liksom uppköparnas

ofta bristfälliga räkenskaper har otvivelaktigt icke sällan sin huvudsakliga

grund i ett för uppköpare och säljare gemensamt intresse att undgå beskattning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrar om att utgiftsverifikationerna

vid kontroll av jordbrukares deklarationer ofta befinnes vara i sådant

skick, att de icke med tillräcklig grad av säkerhet kan hänföras till visst

beskattningsår. Om icke anteckningar förts, föreligger därför risk för att

viss utgiftspost kommer att avdragas under två skilda beskattningsår. För

att en utgift icke skall avdragas dubbelt, är det således erforderligt, att fortlöpande

anteckningar föres.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter föreslår att ett enkelt anteckningssystem

för icke bokföringsskyldiga jordbrukare utarbetas under medverkan

från jordbrukets organisationer.

Några av de remissorgan som i huvudsak tillstyrker förslaget förordar

vissa andra jämkningar och kompletteringar.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser att det hade varit lämpligt om närmare

riktlinjer hade kunnat anges för bedömande av den många gånger invecklade

frågan om räkenskapernas vitsord vid taxeringen. Länsstyrelsen har

i princip intet att erinra mot bestämmelserna om anteckningsskyldighet

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

för icke bokföringspliktiga rörelseidkare men påpekar svårigheten för

mindre företagare, exempelvis kreaturshandlare, hantverkare och utövare

av småindustri, att fullgöra skyldigheten. För dessa kategorier synes knappast

samma stränga krav på ordning och reda i anteckningarna kunna uppställas,

som när fråga är om fullgörandet av bokföringsskyldighet enligt

bokföringslagen.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att anteckningsskyldigheten även

synes komma att åvila personer sysselsatta i sådana serviceyrken, där inkomster

helt eller delvis uppbäres i form av drickspengar. Hittills har beräkning

av sådana inkomster grundats på uppskattning, och i praktiken

torde det visa sig svårt för att ej säga omöjligt att genomdriva annan redovisning

än den som f. n. tillämpas, d. v. s. 10 procent av serveringssuinman.

Med tanke på de svårigheter, som måste komma att uppstå för åtskilliga

mindre företagare, vilka icke är bokföringsskyldiga, att fullgöra den föreslagna

anteckningsskyldigheten, finner Skånes handelskammare det angeläget,

att den till densamma knutna bestämmelsen om straffpåföljd slopas

eller i varje fall utbytes mot föreskrift om begränsat bötesmaximum.

Kammarrätten uttalar tveksamhet rörande bestämmelsernas utformning.

Förslaget biträdes, såvitt angår icke bokföringsskyldiga rörelseidkare, men

avstyrkes beträffande övriga icke bokföringspliktiga kategorier. När det

gäller jordbrukarna förordas dock anteckningsskyldighet. Kammarrätten

anför bl. a. följande.

Förslaget bygger på det klara faktum att det är nödvändigt att den skattskyldige

för egen information för noggranna anteckningar om sina inkomster

och utgifter. Kammarrätten vill emellertid som sin mening framhålla

att man icke torde vinna några stora mål, om denna anteckningsskyldighet

genomföres. Det är ej säkert att den som för riktiga anteckningar blir trodd

på sina uppgifter. Formellt riktiga anteckningar kunna visa sig vara materiellt

oriktiga. Erfarenheten visar att falskdeklaranter ofta ha formellt

riktig bokföring. Personer, som uppbära drickspengar, t. ex. servitörer och

droskchaufförer, och föra anteckningar över mottagna belopp, torde icke

heller efter förslagets genomförande kunna hysa större förhoppningar om

att bli trodda på sina uppgifter. Dessa skattskyldiga taxeras nu i regel efter

schablon. Deras uppgifter anses icke kunna äga vitsord annat än under

särskilda omständigheter. I författningen inskrivna bestämmelser om anteckningsskyldighet

kunna ingiva den uppfattningen att i enlighet därmed

förda anteckningar skola äga vitsord, vilket sålunda icke synes bli förhållandet.

Till detta resultat torde väsentligen bidraga den praktiska svårigheten

för nyssnämnda kategorier och företagare med verksamhet i mindre

skala, såsom gatuförsäljare, rockvaktmästare med flera, att hålla reda på

och anteckna varje belopp som inflyter. Möjligheten att förbruka influtna

medel för egen del utan att anteckning sedermera sker torde även inverka.

Vidare bör framhållas det icke ovanliga bruket att upprätta anteckningar

i efterhand.

Även riksskattenämnden uttalar att anteckningarna kommer att tillmätas

ett överdrivet värde därest skyldighet och påföljd fastslås så hårt som i förslaget

ifrågasatts. I verkligheten kan anteckningsskyldighet för alla katego
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

rier ej genomföras på det sättet, att dess fullständighet kan få bli avgörande

för tilltron till en deklaration. Därför förordas, att bestämmelserna rörande

andra än rörelseidkare begränsas till en skyldighet av mera allmän innebörd

att sörja för ett tillfredsställande underlag för deklarationens fullgörande.

överståthållaråmbetet förordar att spörsmålet om skyldighet för andra

skattskyldiga än rörelseidkare att föra anteckningar om inkomster och utgifter

bör upptas till fortsatt utredning. Ämbetet yttrar bl. a.

Anteckningsskyldigheten har i de sakkunnigas förslag utformats så vidsträckt,

att den omfattar praktiskt taget alla skattskyldiga och således även

jordbrukare, ehuru — inkonsekvent nog — dessa senare i den allmänna

motiveringen till sakkunnigförslaget förklarats böra undantagas, överstathållarämbetet

finner det icke välbetänkt att införa en så vidsträckt anteckningsskyldighet,

som de sakkunniga föreslagit, och vill i detta sammanhang

understryka att, om den ifrågavarande skyldigheten icke begränsas,

löper man risken att införa bestämmelser, som av det stora flertalet skattskyldiga

icke respekteras, ett förhållande, som det synes särskilt angeläget

att undvika på skattelagstiftningens område. Med avseende å flertalet skattskyldiga

torde det vara riktigare och lämpligare att i stället för anteckningsskyldighet

föreskriva en allmänt formulerad skyldighet att förvara verifikationer

och andra handlingar till styrkande av inkomster och utgifter.

En särskild ställning intaga sådana skattskyldiga, som uppbära inkomster

från allmänheten eller eljest från annan än huvudarbetsgivaren. För många

av denna grupp av skattskyldiga skulle anteckningsskyldigheten säkerligen

av lätt insedda skäl bliva illusorisk ur skattekontrollsynpunkt.

Sparbanksinspektionen anser att de föreslagna bestämmelserna om anteckningsskyldighet

är alltför långtgående och detaljerade. Föreskrifterna

angående den som driver rörelse, med vars utövande icke följer bokföringsskyldighet

enligt bokföringslagen, innebär i sak att han ålägges sådan bokföringsskyldighet.

Vid sådant förhållande förefaller det vara riktigare att

utöka bokföringsskyldigheten enligt bokföringslagen för att även tillgodose

behovet av taxeringskontroll i stället för att införa samma bokföringsskyldighet

i taxeringsförordningen.

Svenska livförsäkringsbolags förening, som tillstyrker i princip, anser

alt bestämmelserna om anteckningsskyldigheten ger nytt och utvidgat innehåll

åt bokföringsskyldigheten och därför bör beslutas i den ordning som

är stadgad för civillag. Det gäller här så viktiga nya ålägganden för stora

grupper av medborgare, att lagrådet bör höras. Att införa sådana skyldigheter

enbart genom bestämmelser i eu taxeringsförordning synes därför

redan av formella skäl uteslutet.

Förslaget att skattskyldig, som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt

den ifrågasatta bokförings- eller anteckningsskyldigheten eller skyldigheten

att förvara för en kontroll av inkomstberäkningen erforderliga handlingar,

skall underkastas skönstaxering, om han ej förebringar tillfredsställande

utredning till grund för inkomstens beräkning, har väckt

gensagor hos några remissinstanser.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Riksförbundet landsbygdens folk anser att den skönsmässiga taxeringen

icke är tillfredsställande preciserad och att förutsättningarna för dess tilllämpning

är oklara. Förbundet yttrar vidare.

Det torde därför, med den utformning stadgandet fått, föreligga betydande

risk för att i många fall en skönstaxering kommer att utfalla till

den skattskyldiges nackdel på ett materiellt oriktigt sätt. I en sådan situation

torde med det sätt, varpå bevisbördan fördelats, den skattskyldige överhuvud

sakna möjligheter till rättelses vinnande. Detta kan icke vara tillfredsställande.

Förslaget om skönsmässig taxering måste därför avstyrkas.

Sveriges lantbruksförbund anser att förslaget på denna punkt lägger i

taxeringsmyndigheternas hand synnerligen stora möjligheter till ingripande

även i de fall, då en förhållandevis obetydlig försummelse eller ett ringa

förbiseende i fråga om bokföringen visats föreligga. Möjligheten för en

skattskyldig att motbevisa taxeringsmyndigheternas uppfattning synes i

praktiken bli i det närmaste obefintlig.

Svensk industriförening motsätter sig på det bestämdaste förslaget, som

säges ge utrymme för administrativt godtycke. Kautschukbestämmelser bör

icke fastställas, och den skönsmässiga taxeringen har redan inom nuvarande

snävare gränser missbrukats.

Liknande synpunkter anföres av Skånes handelskammare.

Näringslivets skattedelegation framhåller att förslagets utformning ställer

en skattskyldig, som även i endast ringa mån brustit i den föreskrivna anteekningsskyldigheten,

i väsentligt sämre ställning i en eventuell taxeringsprocess

än den, vars anteckningar är formellt oklanderliga. Författningsbestämmelserna

bör därför under alla förhållanden omformuleras så, att företeende

av formellt oklanderliga anteckningar icke tillerkännes sådan avsevärd

betydelse i bevisningshänseende som enligt förslaget.

Sveriges köpmannaförbund anser att i rättssäkerhetens intresse skönstaxering

endast bör tillgripas i nödfall. Förbundet framkastar tanken på

att särskilda sakkunniga, utsedda av större fack- och branschorganisationer,

samråder med taxeringsmyndigheterna, innan skönstaxeringar fastställes.

Länsstyrelserna i Kalmar och Blekinge län uttalar, att skönstaxering liksom

hittills bör kunna åsättas oavsett huruvida uppsåt eller oaktsamhet

förelegat, enär skönstaxering ej bör ha karaktär av straff för försummelse

utan måste tillgripas i de fall, då en någorlunda riktig taxering ej kan

åvägabringas på annat sätt.

A andra sidan efterlyser länsstyrelsen i Kalmar län riktlinjer angående

den skattskyldiges utredningsskyldighet för undgående av skönstaxering.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län påpekar att skattskyldiga, som blivit

skönstaxerade, torde komma att uppfatta skönstaxeringen som en form av

bestraffning. Länsstyrelsen befarar att bestämmelserna om anteckningsskyldighet

och skönstaxering kan komma att skrämma många till att underlåta

lämna deklaration överhuvud taget, då påföljden — skönstaxering —

blir densamma hur de än förfar.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

De uttalanden i avstyrkande riktning, som göres i några yttranden, grundas

i huvudsak på samma skäl som de förut redovisade ändringstörslagen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar sålunda, att de föreslagna bestämmelserna

är alltför detaljerade och rigorösa och även i övrigt kan ge

anledning till bestämda erinringar. Därest bestämmelser av denna art anses

böra intas i taxeringsförordningen, anser länsstyrelsen en grundlig omarbetning

nödvändig.

i.949 års besvärssakkunniga erinrar om att bestämmelserna i bokföringslagen

om bokföringsskyldighet tillkommit huvudsakligen i borgenärernas

intresse men att även skatteintressena därvid uppmärksammats och vunnit

visst beaktande. Besvärssakkunniga fortsätter.

Under sådana omständigheter synes det osystematiskt att nu i taxeringsförordningen

intaga bestämmelser, som dels närmare precisera bokföringslagens

regler om sättet för bokföringsskyldighetens fullgörande, dels ålägga

nya grupper skyldighet att föra räkenskaper eller anteckningar om inkomster

och utgifter. En närmare samordning av bestämmelserna i de båda författningarna

torde därför böra komma till stånd. Ur nu angivna synpunkter

synes det också vara mindre tillfredsställande att i taxeringsförordningen

regler upptagas som bemyndiga en administrativ myndighet — riksskattenämnden

— att lämna anvisningar om bokföringsskyldighetens fullgörande.

Enligt Näringslivets skattedelegation är det med hänsyn till de i hög grad

skiftande kvalifikationerna hos de skattskyldiga, som inbegripes i de föreslagna

stadgandena om anteckningsskyldighet och de olikartade förhållanden,

varunder de utövar den inkomstgivande verksamheten, ägnat att väcka

starka betänkligheter att i en skatteförfattning införa bestämmelser av

detta innehåll.

Delegationens yttrande på denna punkt utmynnar i följande.

Frågan bör under alla förhållanden bliva föremål för en mera allsidig

belysning och utredning än de skattelagssakkunniga presterat, innan något

förslag i ämnet framlägges för riksdagen. Om det för åstadkommande av

en effektivare taxering befinnes nödvändigt att i viss utsträckning införa

bestämmelser av ovan angivna innebörd, synes särskilt böra tagas under

omprövning, i vilken utsträckning skattskyldiga, för vilka anteckningsskyldigheten

skulle verka särskilt betungande och svår att fullgöra, böra

undantagas därifrån. Den stora massan jordbrukare är enligt vår bestämda

uppfattning icke att hänföra till denna kategori.

Sveriges köpmannaförbund anser att förslaget är omöjligt att genomföra

i praktiken. Förbundets medlemmar, som samtliga är bokföringspliktiga

enligt bokföringslagen, fullgör trots utbildnings- och upplysningsarbete

stundom sin skyldighet på ett bristfälligt sätt. Svårigheterna kan då väntas

bli avsevärt större för andra kategorier, som ofta saknar dessa förutsättningar.

Serveringspersonal och chaufförer bör undantagas. Man måste akta

sig för att öva större våld än nöden kräver. I stor utsträckning torde ökad

upplysning från myndigheternas sida samt samarbete med branschorganisationer

kunna leda till önskad förbättring i rådande förhållanden. Riksskattenämnden

torde kunna utföra ett för alla parter gagnerikt arbete.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Sveriges grossistförbund anför bl. a. att förslaget, som i princip omfattar

varje skattskyldig i vårt land, måste betraktas som verklighetsfrämmande

och grundat på en betydande överskattning av det svenska folkets förmåga

och beredvillighet att vare sig för sig själv eller än mindre för någon annan

dag för dag skriftligen redovisa inkomster och utgifter.

De föreslagna reglerna om ökad uppgiftsskyldighet till ledning

för egen taxering har i allmänhet fått ett gynnsamt mottagande vid

remissbehandlingen. Förslagen har emellertid upptagits till samlad bedömning

endast i ett fåtal yttranden; uttalandena har härvid i huvudsak varit

tillstyrkande. Sådana uttalanden göres av länsstyrelsen i Stockholms län,

Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges

köpmannaförbund och Svensk industriförening. Förslaget om ökad

uPPSiftsskyldighet för rörelseidkare och vissa jordbrukare tillstyrkes även

i princip av riksskattenämnden, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna

i Uppsala, Blekinge, Älvsborgs, Västmanlands och Gävleborgs län.

Riksskattenämnden, Sveriges akademikers centralorganisation och Sveriges

köpmannaförbund varnar emellertid för att ålägga de skattskyldiga

en alltför betungande uppgiftsskyldighet. Liknande uttalanden göres av åtskilliga

andra remissorgan i anslutning till särskilda bestämmelser.

Sveriges akademikers centralorganisation anför.

Av icke oväsentlig betydelse är de sakkunnigas i detta sammanhang framlagda

förslag att ge deklarationsblanketterna en sådan avfattning som gör

dem bättre ägnade att ligga till grund för taxeringen. Härvid bör således

hänsyn tagas även till rörelseidkare som icke är bokföringspliktiga. Ett underlättande

för dem att riktigt ifylla blanketterna måste samtidigt leda till

en minskning i myndigheternas behov av kompletterande uppgifter för

taxeringen. De nuvarande beskattnings- och taxeringsbestämmelserna är

redan så komplicerade och stundom svårtolkade att de ofta förorsakar den

enskilde betydande besvär och även kostnader för anlitande av sakkunnigt

biträde. Det är då av vikt att kraven från det allmännas sida i här angivet

hänseende icke sättes så höga att de kommer att bli en kännbar belastning.

Utöver vad nu sagts har man i yttrandena huvudsakligen uppehållit sig

vid särskilda detaljbestämmelser.

Bland de föreskrifter, som tilldragit sig särskilt intresse, må nämnas stadgandet

mot skatteflykt i 17 § 2 mom. Förslaget avstyrkes i denna del av så

gott som alla remissorgan, som ingått på densamma. Härvid har i allmänhet

anförts, att bestämmelsen är oklar och skulle bereda avsevärda svårigheter

i tillämpningen. Det framhålles vidare, att stadgandet icke skulle

komma att få praktisk betydelse. Gränsen mellan lojala åtgärder och

skatteflyktstransaktioner anses även svår att draga.

1953 års skatteflyktskommitté uttalar bl. a., att det knappast synes förenligt

med principerna för deklarationsförfarandet att ålägga de skattskyldiga

att i de deklarerade beloppen inräkna inkomster, som de anser vara

icke skattepliktiga och som måhända icke är det.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Åtskilliga yttranden ingår, såsom nyss antytts, på den i 18 § stadgade

ökade uppgiftsskyldigheten för rörelseidkare och vissa jordbrukare.

Att deklaration för skattskyldig, som fört räkenskaper, skall innehålla

uppgift om huru värdesättning av in- och utgående lager samt fordringar

skett, om avsättningar till fonder och stiftelser och om belopp som vid inkomstberäkningen

avdragits såsom rese- och representationskostnader, i

den mån sådant belopp icke upptagits å kontrolluppgift för anställd, till

vilken beloppet utgivits, anser länsstyrelsen i Uppsala län utgöra betydelsefulla

nyheter. Alltför ofta har, tillägger länsstyrelsen, bristande uppgifter

i dessa avseenden medfört för låg taxering.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län hälsar förslagen med tillfredsställelse och

påpekar, att skriftväxlingen med de skattskyldiga därigenom skulle kunna

begränsas avsevärt.

Riksskattenämnden finner med hänsyn till erfarenheterna från taxeringsarbetet

de föreslagna bestämmelserna i 18 § behövliga och ägnade att minska

det antal förfrågningar, som nu i stor utsträckning göres för komplettering

av uppgifterna i deklarationsblanketten. Vid flera tillfällen — bl. a. i samband

med fall som prövats av riksdagens justitieombudsman — har det

visat sig önskvärt, att uppgiftsskyldigheten i dessa hänseenden regleras i

författningsväg; uppgifterna torde lämpligen böra upptagas å deklarationsformulären

7 a och 8 a. De specifikationer, varom här blir fråga, kan emellertid

i vissa fall vara mycket omfattande och kräva ett stort arbete av den

skattskyldige. Ibland kan det också vara uppenbart att arbetet därmed icke

står i proportion till den nytta man kan ha av uppgifterna i taxeringen.

Riksskattenämnden föreslår därför att bestämmelserna i denna paragraf

kompletteras med en allmän föreskrift om att för sådana särskilda fall, då

den skattskyldige icke kan lämna uppgifterna utan betydande arbete, han

skall äga att i stället påfordra att de inhämtas ur hans bokföring.

Sveriges köpmannaförbund anför.

Tanken, att rörelsebilagan skulle göras mera specificerad för rörelseidkare,

vilkas räkenskaper avslutas med vinst- och förlustkonto, finner förbundet

i princip riktig med hänsyn till att motsvarande uppgifter redan nu

i mycket stor utsträckning infordras genom särskilda anmaningar. Förbundet

vill dock framhålla angelägenheten av att uppgiftsskyldigheten begränsas

på rimligt sätt, så att man icke ålägger de skattskyldiga utredningar,

som gälla bagatellbelopp eller uppenbarligen äro av ringa betydelse. Man

borde genom enkla frågor i formuläret kunna sålla bort sådana fall, som

annars äro ägnade att irritera.

Näringslivets skattedelegation hemställer, att 18 § förtydligas i olika

hänseenden, bl. a. så att därav klart framgår att specifikation icke skall

lämnas. Vidare yrkas, att då specifikation infordras genom anmaning, den

skattskyldige skall anses ha hörsammat anmaningen, om lian inom däri

föreskriven tid meddelat, att upprättandet av specifikation skulle medföra

betydande arbete.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 är 1955

I övrigt föreligger beträffande 18 § flera förslag om jämkningar och kompletteringar.

Punkten 9 — uppgift om räkenskaperna förts enligt gällande

författningar och om eventuella avvikelser därifrån — har väckt gensagor

hos riksskattenämnden, länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län,

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Sveriges lantbruksförbund, Näringslivets

skattedelegation och Sveriges köpmannaförbund.

Riksskattenämnden framhåller, att bestämmelsen i stort sett skulle vara

verkningslös i praktiken.

Överståthållarämbetet åter förordar en utvidgning på det sätt, att vad i

författningsrummet sägs om verifikation av inkomsterna även skall gälla

utgifterna.

Stadgandet i 23 § 1 mom. om uppgiftsskyldighet beträffande intäkter som

uPP§ivits efter uppskattning samt om disposition av vissa medel, som icke

upptagits som skattepliktig inkomst, tillstyrkes av överståthållarämbetet

och länsstyrelsen i Uppsala län men har mött erinringar i åtskilliga remissyttranden,

däribland de som avgivits av kammarrätten, länsstyrelserna i

Östergötlands och Kalmar län, Sveriges lantbruksförbund och Näringslivets

skattedelegation.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att bestämmelsen, därest den efterleves,

är värdefull ur kontrollsynpunkt.

Kammarrätten åter finner, att bestämmelserna är omöjliga att efterleva

och vänder sig särskilt emot att uppgift skall lämnas huruvida intäkt, som

icke utgör naturaförmån, uppgivits efter uppskattning. Ett jakande svar

på en fråga härom skulle medföra risk för skönstaxering.

Bestämmelsen om anmaning i 23 § 2 mom. har i allmänhet biträtts i de

yttranden som ingått på densamma.

Länsstyrelsen i Uppsala län erinrar om att myndigheterna med stöd av

denna bestämmelse kan vid s. k. kontantberäkningar infordra mera detaljerade

uppgifter om skattskyldigs levnadskostnader. Länsstyrelsen fortsätter.

Tveksamhet har tidigare rått om i vilken utsträckning uppgifter om skattskyldigs

levnadskostnader av olika slag kunde begäras. Det är emellertid

tydligt, att där utförligare uppgifter om levnadskostnader infordras, begäran

härom får ske med omdöme och efter diskretionär prövning. Givetvis

få inga andra uppgifter begäras än sådana, som äro av betydelse för taxeringskontrollen.

Erfarenheten har emellertid visat, att utan tillgång till

tämligen detaljerade uppgifter tillräckligt underlag för ett sakligt bedömande

av levnadskostnaderna saknas och därmed även en säker grund för

en riktig taxering i de många fall, där taxeringen måste fastställas med

ledning av levnadskostnaderna.

Uttalanden i samma riktning göres av länsstyrelserna i Östergötlands och

Kristianstads län samt Näringslivets skattedelegation.

Länsstyrelsen i Kalmar lån finner att stadgandet synes vara alltför vagt

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

formulerat och synes av en omdömeslös taxeringstjänsteman kunna missbrukas

till att avfordra skattskyldig uppgifter, omfattande praktiskt taget

hela hans livsföring.

Likaså finner 19>r9 års besvärssakkunniga, att bestämmelsen är alltför

vittgående.

Länsstyrelsen i Blekinge län och Sveriges lantbruksförbund uttalar sig

för att genom anmaning infordrade uppgifter alltjämt bör kunna lämnas

muntligen.

Departementschefen

Innan jag övergår att behandla de sakkunnigas förslag om åtgärder

i syfte att ernå bättre deklarationer och ökade möjligheter till kontroll

av dessa, vill jag erinra om de sakkunnigas uttalande att förenklade beskattningsregler

för stora grupper av skattskyldiga kan från förevarande

synpunkter vara av icke obetydligt värde. Många deklarationer kan därigenom

i detaljhänseenden bli riktigare och de i praktiken ofta förekommande

tvisterna rörande mer bagatellartade belopp undslippas. Att

detta i sin mån skapar förutsättningar för taxeringskontrollens inriktning

i mer väsentliga hänseenden är uppenbart. Visserligen är inte utan vidare

klart att de befattningshavare, som nu utför granskningsarbetet inom

löntagardistrikt o. likn., kan utnyttjas för andra och mer kvalificerade

uppgifter. Men ett visst utrymme skapas för mer angeläget kontrollarbete,

nämligen genom att behovet av arbetskraft för granskning av skattskyldiga

med enklare inkomst- och utgiftsförhållanden minskar.

I proposition nr 59 till innevarande års riksdag har framlagts förslag till

vissa förenklingar i antytt hänseende. Som i nämnda proposition närmare

utvecklats får de framförda förslagen betecknas som ett första steg på

vägen mot en sådan reform. Jag angav därvid även hur det fortsatta reformarbetet

på nämnda område lämpligen syntes kunna bedrivas. Jag vill

här blott understryka, att även om en effektivisering av taxeringskontrollen

åstadkommes, detta inte utgör något skäl mot att i varje sammanhang,

där fråga uppkommer om ändrade materiella skatteregler, bevaka intresset

av enkla regler för de stora grupperna av inkomsttagare.

Jag övergår så till de ifrågasatta åtgärderna i syfte att erhålla ett bättre

deklarationsmaterial.

För att en riktig deklaration skall kunna upprättas, måste den skattskyldige

vid deklarationstillfället ha ett tillfredsställande underlag för

sina uppgifter. Har den skattskyldige uppburit andra inkomster än sådana,

varom han erhållit underrättelse på löneuppgift el. likn. från arbetsgivaren,

ligger det i sakens natur att han icke alltid kan ur minnet uppge dessa

inkomster riktigt och fullständigt. Detsamma gäller i fråga om omkostnader.

Behovet av räkenskaper, anteckningar eller annat underlag är

7 — Bi han g till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 160

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

emellertid olika alltefter omständigheterna. Medan exempelvis en större

rörelseidkare för sin deklaration behöver en ordnad bokföring av åtminstone

den omfattning som föreskrives i bokföringslagen, kan det i

andra fall vara tillräckligt att den skattskyldige samlar postgirotalonger,

avräkningsnotor o. dyl. och eventuellt kompletterar dessa med kontinuerliga

anteckningar. Behov av att föra särskilda anteckningar och bevara verifikationer

o. likn. är mest påtagligt när det gäller rörelseidkare utan ordnad

bokföring och många jordbrukare. Men sådant behov kan även föreligga

beträffande andra kategorier av skattskyldiga, t. ex. handelsresande

med omkostnader för resor, hotell, representation m. in.

I gällande rätt saknas uttryckliga bestämmelser om anteckningsskyldighet.

Det förutsättes emellertid att skattskyldiga, på vilka bokföringslagen

eller förordningen om skyldighet för vissa jordbrukare att föra räkenskaper

är tillämpliga, har sina räkenskaper ordnade i överensstämmelse med vad

i nämnda författningar föreskrives. Därutöver torde en viss anteckningsskyldighet

få anses följa av den allmänna skyldigheten att avge självdeklaration

med tillbörlig omsorg. I mål om ansvar för vårdslös deklaration

kan den skattskyldiges sätt att sörja för att underlag finnes för deklarationen

bli av betydelse för bedömande om han i avsevärd mån åsidosatt

tillbörlig aktsamhet.

De sakkunniga har föreslagit att en vidsträckt anteckningsskyldighet

ålägges de skattskyldiga. Sådan skyldighet skulle i första hand stadgas

generellt för rörelseidkare. Bokföringsskyldiga rörelseidkare skulle ha sina

räkenskaper så förda att de kunde läggas till grund för deklarationen. För

övriga rörelseidkare skulle föreskrivas en anteckningsskyldighet, som i

viktiga hänseenden skulle vara densamma som enligt bokföringslagen och

bl. a. omfatta dagliga anteckningar om inkomster och utgifter. Skyldighet

att dag för dag anteckna inkomster skulle vidare föreligga för den som

innehar tjänst, uppdrag eller anställning på grund varav han uppbär inkomster

från allmänheten eller eljest från annan än arbetsgivaren. Även

annan deklarations- eller uppgiftsskyldig skulle föra anteckningar om

inkomster och utgifter, såvida han icke på annat sätt sörjer för tillfredsställande

deklarationsunderlag. Anteckningsskyldighet skulle enligt motiven

dock icke åvila jordbrukare i allmänhet; beträffande dessa anser

de sakkunniga att tillfredsställande kontroll i stället borde åstadkommas

genom att ålägga uppköpare av jordbruks- och skogsprodukter vidgad uppgiftsskyldighet.

Såsom viktigaste sanktion mot brister i anteckningsskyldighetens fullgörande

föreslår de sakkunniga att den skattskyldige underkastas skönstaxering.

För att främja det uppställda syftet, ett riktigare fullgörande av deklarationsplikten,

kan även enligt min mening vissa skäl åberopas för en lagstadgad

skyldighet att föra alla de anteckningar, som erfordras för att

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

kunna fullgöra denna skyldighet. Vissa skäl kan också anföras för en

så vidsträckt anteckningsskyldighet som den i de sakkunnigas författningsförslag

upptagna. Att jag likväl ställer mig tveksam inför förslaget

sådant det av de sakkunniga utformats sammanhänger med följande.

En så omfattande anteckningsskyldighet som den föreslagna torde, såsom

påpekats i flera remissyttranden, i praktiken icke kunna upprätthållas.

Enligt förslaget skulle exempelvis droskchaufförer, serveringspersonal

och andra som uppbär drickspengar vara pliktiga att dag för dag

anteckna influtna belopp. Utan kontinuerliga anteckningar kan sådana

skattskyldiga visserligen inte upprätta en korrekt deklaration. Likväl

måste man fråga sig om något resultat av värde skulle vinnas genom en

lagstadgad anteckningsskyldighet för dessa fall. Såsom redan nu gäller

i praktiken måste man nog även för framtiden räkna med att taxeringen

i dessa fall i allmänhet får ske jämlikt vissa schablonmetoder. Detta innebär

självfallet inte att en nu avsedd skattskyldig, som haft större inkomst

än vad den generella schablonregeln bygger på, äger rätt att kräva

taxering enligt denna regel. Kan med fog antagas att inkomsten varit högre,

får den skattskyldige vara beredd att med företeende av anteckningar eller

annorledes försöka styrka sina uppgifters riktighet. Men att för samtliga

de nu avsedda fallen stadga en obligatorisk anteckningsskyldighet synes

mig meningslöst och — i den mån denna skyldighet överhuvud iakttages

— i många fall inbjuda till oriktiga anteckningar.

När det sedan gäller den stora gruppen av skattskyldiga, alltså löntagare,

är ju läget det att deras inkomst av arbetsanställning i det övervägande

antalet fall skall uppgivas av arbetsgivarna till taxeringsmyndigheterna,

i samband varmed de skattskyldiga regelmässigt får en avskrift

av uppgiften. En anteckningsskyldighet för dessa fall skulle vara av värde

för den skattskyldige dels i och för kontroll av att något misstag från

arbetsgivarens sida inte föreligger vid löneuppgiftens lämnande och dels

för de fall då den anställde inte fått någon avskrift av löneuppgiften. Detta

är emellertid inte tillräckliga skäl för en generell, av hänsyn till taxeringskontrollen

motiverad anteckningsskyldighet. Då en sådan skyldighet, i den

mån den inte skulle för den skattskyldige framstå som så meningslös att

han därför inte iakttog den, skulle kunna bli med hänsyn till omständigheterna

ganska betungande, kan jag inte heller för dessa fall förorda en

obligatorisk anteckningsskyldighet.

Bland den stora massan av arbetstagare med i och för sig enkla inkomstförhållanden

finnes emellertid även de beträffande vilka löneuppgifter

inte ifrågakommer. Det kan vara fråga t. ex. om skattskyldiga med

korta anställningstider hos olika arbetsgivare eller med kortvarigare bisysslor

vid sidan av den huvudsakliga anställningen eller om läkare i allmän

tjänst som uppbär tjänsteinkomst annorledes än direkt från arbetsgivaren.

Med dessa fall är att jämställa sådana där väl intäkternas redovisning och

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

kontrollen därav inte erbjuder något problem men där den skattskyldige

successivt under året haft avdragsgilla omkostnader, ofta sammansatta

av många olika poster. I de nu antydda fallen är ofta kontinuerligt förda

anteckningar en given förutsättning för en riktig deklaration. För dessa

fall skulle även kunna övervägas en i lag föreskriven anteckningsskyldighet.

Vad särskilt angår jordbrukarna är läget visserligen det att, som även

framgår av de sakkunnigas motiveringar, inkomsterna i mycket låter sig

väl kontrollera. I andra hänseenden är läget likväl inte annorlunda att

bedöma för många jordbrukare än för rörelseidkare och fria näringsutövare.

Utan ordentliga anteckningar kan i sådana fall en riktig deklaration

inte göras. Även för åtskilliga jordbrukares och rörelseidkares vidkommande

skulle alltså kunna övervägas lagstadgad anteckningsskyldighet.

Det sagda visar enligt min mening att det kunde vara motiverat med en

uttrycklig anteckningsskyldighet i åtskilliga fall men även att övervägande

skäl talar mot en sådan skyldighet för det stora flertalet skattskyldiga. Att

i en författningsbestämmelse urskilja dessa fall är förenat med svårigheter,

kanske omöjligt. Även med ett relativt utförligt stadgande skulle för

många ingalunda stå klart huruvida de var underkastade en sådan skyldighet

eller ej. Osäkerhet skulle vidare som en konsekvens härav uppkomma

i många enskilda fall, huruvida de rättsverkningar skulle inträda, som —

för att det skulle vara någon mening med den angivna skyldigheten —

måste förknippas med underlåtenhet att iakttaga vad som föreskrivits.

Härtill kommer följande synpunkter. Den omständigheten att formellt

korrekta inkomst- och utgiftsanteckningar förts och på begäran företes

kan i och för sig inte ge vitsord åt riktigheten av en avlämnad deklaration.

Endast om de förda anteckningarna är till sitt innehåll riktiga skulle detta

bli fallet. En skattskyldig, som företett anteckningar, måste alltså finna sig

i att dessa till sitt innehåll kontrolleras och av honom i möjligaste mån

styrkes. Oriktiga anteckningar är i och för sig inte bättre än inga anteckningar

alls.

Detta visar att ytterligare invändningar kan riktas mot ett krav på en

obligatorisk anteckningsskyldighet med därtill knutna rättsverkningar.

För egen del anser jag att lösningen bör sökas efter följande linje.

Man synes böra anknyta till den skyldighet att hålla reda på inkomster

och avdragsgilla utgifter, som redan nu i realiteten föreligger, och genom

uttryckliga bestämmelser inskärpa och något vidga densamma. Sålunda

bör i viss anslutning till vad nu gäller fastslås, att de skattskyldiga skall

i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt

sätt sörja för att underlag finnes för deklarationspliktens behöriga fullgörande

och för kontroll av de lämnade uppgifterna. Härigenom inskärpes,

att den i skattestrafflagen straffsanktionerade skyldigheten att med tillbörlig

omsorg fullgöra deklarationsplikten även innefattar att upprätta

och bevara ett godtagbart underlag för deklarationen. I det sagda ligger

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

även att om en skattskyldig i nämnvärd omfattning uppburit andra inkomster

än från arbetsgivare, som är skyldig lämna löneuppgift, han bör

genom fortlöpande anteckningar om inkomsterna, genom förvaring av

verifikationer och därmed jämförliga handlingar eller på annat lämpligt

sätt sörja för ett tillfredsställande underlag för deklarationen. Detsamma

bör gälla utgifter, för vilka avdrag yrkas i deklarationen. Anteckningarna

och handlingarna bör bevaras för att kunna ställas till förfogande vid taxeringskontrollen.

Det här ifrågasatta stadgandet får bl. a. betydelse på det sätt att en skattskyldig,

som iakttagit bestämmelsen, intager en gynnsammare position

gentemot taxeringsmyndigheterna än den som underlåtit att göra detta.

Den omständigheten att den skattskyldige kan uppvisa formellt oklanderliga

anteckningar bör visserligen icke hindra taxeringsmyndigheterna att

pröva anteckningarnas riktighet och i förekommande fall med avvikelse från

deklarationen söka åstadkomma en materiellt riktig taxering. Anteckningarnas

förekomst kan emellertid vid denna prövning innebära en viktig omständighet

som talar till förmån för att uppgifterna i deklarationen är

riktiga. Bestämmelsen ger vidare taxeringsmyndigheterna särskild anledning

att i förekommande fall efterfråga och granska underlaget för de

deklarationer det här gäller, och den skattskyldige har att räkna med

sådana förfrågningar från myndigheternas sida. Den som då inte kan uppvisa

anteckningar eller annat material, som skäligen borde ha förelegat såsom

underlag, kommer därvid i ett avgjort sämre läge.

Ytterligare synes i författningstexten böra erinras om den skyldighet att

föra räkenskaper som följer av bokföringslagen och förordningen om skyldighet

för vissa jordbrukare att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

Därigenom understrykes att dessa räkenskaper bör föras på sådant

sätt att de ger ledning för upprättande av en riktig deklaration.

Utformas bestämmelserna om anteckningsskyldighet på angivet sätt,

kommer frågan om skönstaxering i ett annat läge än i sakkunnigförslaget.

Särskilda bestämmelser om skönstaxering saknas visserligen i taxeringsförordningen.

Att skönstaxering likväl understundom tillgripes och måste

tillgripas, nämligen då tillförlitliga uppgifter saknas om den skattskyldiges

inkomst, ligger i sakens natur och följer av taxeringsmyndigheternas allmänna

skyldighet att söka åstadkomma en i möjligaste måtto likformig

och rättvis taxering.

I likhet med de sakkunniga finner jag, att uttryckliga bestämmelser

om skönstaxering bör införas. Därigenom blir på ett tydligare sätt markerat

för de skattskyldiga angelägenheten av korrekta uppgifter och nödvändigheten

av att i förekommande fall föra och bevara erforderliga anteckningar

eller på annat sätt sörja för ett tillfredsställande underlag för deklarationen.

Skönstaxering bör emellertid icke såsom i de sakkunnigas

förslag uppställas såsom en sanktion för uppsåtligt eller oaktsamt åsido
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

sättande av bokförings- eller anteckningsskyldighet eller skyldighet att förvara

handlingar och för övrigt icke heller anknytas till brister av mer

formell art. Å ena sidan bör rätten att använda skönstaxering vara oberoende

av om uppsåt eller oaktsamhet kan antagas föreligga. Å andra

sidan bör försummelser från den skattskyldiges sida icke medföra att skönstaxering

tillgripes, om den skattskyldiges inkomster ändå kan beräknas

med tillbörlig noggrannhet på grundval av föreliggande material. Skönstaxeringen

innebär en utväg, som bör tillgripas när inkomsterna icke kan

beräknas på annat sätt. Syftet med skönstaxeringen får i och för sig självfallet

inte vara annat än att söka uppnå det från materiell synpunkt riktigast

möjliga taxeringsresultatet. I enlighet härmed bör utsägas i författningstexten,

att skönstaxering skall åsättas till belopp, som med hänsyn till

föreliggande omständigheter såsom verksamhetens art och omfattning finnes

skäligt.

Jag förordar, att bestämmelser om anteckningsskyldighet och om skönstaxering

med här angivet innehåll införes. Bestämmelserna synes lämpligen

kunna upptas i den nuvarande taxeringsförordningen i två nya paragrafer,

betecknade 57 a § och 57 b §.

För att göra deklarationerna bättre ägnade att ligga till grund för taxeringen

föreslår de sakkunniga en väsentligt vidgad uppgiftsskyld

i g h e t för de skattskyldiga. Förslagen går i första hand ut på att deklarationerna,

särskilt bilagorna för rörelse och jordbruk, fullständigas i

olika hänseenden. Förslagen har vid remissbehandlingen nästan undantagslöst

godtagits i princip, ehuru jämkningar förordas i åtskilliga detaljer.

För egen del finner jag i likhet med de sakkunniga att väsentliga fördelar

kan vinnas, bl. a. i form av minskad skriftväxling mellan myndigheterna

och de skattskyldiga, om de sakkunnigas förslag genomföres, och

jag finner mig i huvudsak kunna biträda detsamma. Beträffande de olika

detalj spörsmålen torde jag få återkomma i specialmotiveringen. Vissa frågor

av mera principiell innebörd torde emellertid få beröras här.

Talrika gensagor har vid remissbehandlingen anförts mot den i förslaget

upptagna bestämmelsen till förhindrande av skatteflykt. Frågan om

åtgärder mot skatteflykt är i första hand ett spörsmål på den materiella

skattelagstiftningens område, och detta spörsmål utredes för närvarande av

1953 års skatteflyktskommitté. Innan denna utredning färdigställts torde

inte böra ifrågakomma att upptaga särskilda stadganden i ämnet i taxeringsförordningen.

De sakkunniga har föreslagit, att deklarationerna skall innehålla uppgift,

huruvida intäkt, som icke utgör värde av naturaförmån, helt eller

delvis uppgivits efter uppskattning. Uppgift skulle vidare lämnas om vissa

belopp, som den skattskyldige disponerat för levnadskostnader m. m. och

som icke upptagits som skattepliktig inkomst. Även på denna punkt har

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

åtskilliga invändningar framförts. Ehuru det självfallet är önskvärt att

taxeringsmyndigheterna erhåller upplysning i angivna hänseenden, torde

det i praktiken möta svårigheter att upprätthålla bestämmelser beträffande

uppgiftsskyldighet härom utan anmaning. Med hänsyn härtill finner

jag mig, i varje fall i nu aktuella sammanhang, icke kunna förorda förslaget

i denna del.

De föreslagna bestämmelserna om anmaning ansluter sig nära till

de nu gällande. Ändring föreslås i huvudsak endast därutinnan att det uttryckligen

angives att anmaning skall kunna avse jämväl sådana upplysningar,

som är av betydelse för en mera allmän kontroll av deklarationens

riktighet, varmed åsyftas bl. a. uppgift om skattskyldigs levnadskostnader.

Befogenhet att infordra sådana uppgifter torde föreligga redan nu, men

jag finner i likhet med de sakkunniga lämpligt att uttrycklig bestämmelse

härom finnes. Mot den utformning bestämmelsen erhållit i de sakkunnigas

förslag har jag i princip icke någon erinran. Såsom påpekats vid remissbehandlingen

bör emellertid denna befogenhet utnyttjas med omdöme och

urskillning, så att opåkallade undersökningar av enskildas privatliv icke

äger rum.

En jämkning i sakkunnigförslaget synes böra ske på det sätt att infordrade

uppgifter efter myndigheternas beprövande alltjämt skall kunna lämnas

muntligen.

Bland övriga i sakkunnigförslaget upptagna åtgärder för att främja ett

riktigare fullgörande av deklarationsplikten må slutligen nämnas den upplysningsverksamhet

som skulle tillkomma den föreslagna taxeringsstyrelsen.

Nämnda förslag äger nära samband med de organisatoriska

frågor som, enligt vad jag omtalat i annat sammanhang, hänskjutits till

särskilda sakkunniga. Anledning saknas därför att nu ingå på detta förslag.

Uppgifter till ledning vid annans taxering

De sakkunniga

I betänkandet framhålles, att ett effektivt medel att bereda möjlighet föltaxeringsmyndigheter

na att kontrollera deklarationernas inkomstuppgifter

är att ålägga vederbörande utbetalare att årligen utan anmaning avlämna

uppgifter om gjorda utbetalningar eller eljest gottgjorda förmåner

av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra skattepliktig inkomst. Emellertid

lämpar sig denna form av taxeringskontroll av praktiska skäl endast

för kontroll av deklarationer från sådana skattskyldiga, som uppbär sin

inkomst endast från ett eller ett fåtal olika håll. Där så ej är fallet, kan

uppgiftsplikten bli alltför betungande för de uppgiftsskyldiga och det inkommande

materialet alltför stort eller svårhanterligt för att lämpligen

kunna utnyttjas vid kontrollen. Att införskaffa omfattande material, varav

endast eu del kan komma till användning vid vissa stickprovsundersök
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

ningar, torde icke vara praktiskt. I sådana fall synes andra kontrollmetoder

böra anlitas, exempelvis anmaningar att lämna uppgifter i begränsad omfattning

eller inhämtande av uppgifter vid granskning av räkenskaper.

Uppgiftsplikt utan anmaning i syfte att i möjligaste män bereda tillfälle

till kontroll av vederbörande mottagares hela inkomst har hittills förelegat

endast beträffande inkomst av tjänst. Med hänsyn till denna uppgiftsskyldighets

stora betydelse för taxeringen finner de sakkunniga uteslutet att

begränsa den nu i detta hänseende gällande uppgiftsplikten. Viss om ock

ej alltför betydande utvidgning av densamma synes tvärtom erforderlig.

Sålunda bör uppgiftsplikt beträffande löner, pensioner o. d. föreligga bl. a.

i alla de fall, då vederbörande enligt uppbördsförordningen varit skyldig

att göra skatteavdrag från inkomsten. Vidare bör nämnda uppgiftsplikt

anknytas till utbetalda belopps beskaffenhet, icke såsom nu till utbetalarens

egenskap av arbetsgivare. Bestämmelsens nuvarande avfattning kan

i vissa fall ge anledning till tvekan.

1 fråga om uppgifternas innehåll betonas, att uppgifterna skall upptaga

alla förmåner, alltså även sådana naturaförmåner såsom fritt nyttjande av

bil, möjlighet att få varor eller nyttigheter till billigt pris e. d. Under senare

år har märkts en ökad tendens att överenskomma om sådana förmåner eller

betinga sig vederlag i annan form än kontant ersättning i syfte att vinna

fördelar i beskattningshänseende. Redan nu föreligger skyldighet att i

uppgifterna upptaga sådana förmåner, varför de föreliggande bristerna i

huvudsak är att tillskriva bristande kontroll och bristande beivran av försummelser.

En utvidgning av den generella uppgiftsplikten i syfte att möjliggöra en

kontroll av inkomsterna, åtminstone i viss mån jämförlig med den som

förekommer beträffande inkomst av tjänst, torde enligt de sakkunnigas

upptattning kunna övervägas även beträffande inkomst av jordbruksfastighet.

Utvecklingen inom jordbruksnäringen har medfört, att flertalet jordbrukare

avyttrar sina produkter till endast ett fåtal uppköpare, framför allt

till jordbrukets ekonomiska föreningar. En god kontroll å inkomsterna av

jordbruksfastighet skulle erhållas, om alla, som i sin verksamhet verkställer

uppköp av produkter från jordbruk och skogsbruk, ålades att årligen lämna

uppgifter därom till taxeringsmyndigheterna i samma ordning som gäller

för uppgifter om löner o. d. Jordbrukets ekonomiska föreningar torde redan

nu allmänt tillhandahålla sina leverantörer sådana uppgifter till ledning

för deklarationernas upprättande och införandet av skyldighet att lämna

motsvarande uppgifter till taxeringsmyndigheterna borde därför icke bli

alltför betungande. Även av övriga uppköpare torde en sådan uppgiftsplikt

utan större svårigheter kunna fullgöras. Alla uppköpare av produkter från

jordbruk och skogsbruk är nämligen redan nu skyldiga att efter anmaning

av taxeringsintendent lämna uppgifter, som här avses.

I betänkandet framhålles, att fullgörandet av den föreslagna uppgifts
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

plikten bör noggrant övervakas och försummelser beivras, så att icke den

situationen uppkommer, att taxeringskontrollen blir olika allteftersom jordbrukares

försäljningar sker till den ena eller den andra uppköparen.

Den uppgiftsskyldighet efter anmaning, som nu är föreskriven för

möjliggörande av kontroll av inkomster av jordbruksfastighet och rörelse,

föreslås utvidgad. För närvarande kan uppgift begäras endast om utbetalade

belopp. Uppgiftsskyldigheten bör emellertid, i den mån uppgiftsskyldighet

utan anmaning icke föreligger, omfatta belopp, för vilket den uppgiftsskyldige

köpt av eller sålt till annan näringsidkare under angiven period, med

angivande där så av särskilda skäl erfordras av slag och myckenhet. En

motsvarande uppgiftsskyldighet förelåg enligt 1940 års förordning om allmän

omsättningsskatt och ansågs vara av stort värde för kontrollverksamheten.

De sakkunniga framhåller, att anmaningsrätten bör utövas med urskillning,

för att icke uppgiftsskyldighetens fullgörande skall bli betungande.

Anmaning bör därför, då den icke avser blott en namngiven näringsidkare,

utfärdas av taxeringsintendent. Uppgiftsskyldighetens största värde ligger

i att den över huvud taget finns och att vederbörande skattskyldiga därmed

vet att kontroll kan utövas.

Ifrågavarande bestämmelser återfinnes i 31—40 §§ förslaget till taxeringsförordning.

Vissa med uppgiftsskyldigheten sammanhängande sekretessfrågor behandlas

i det följande.

Yttranden

Den föreslagna utvidgade uppgiftsskyldigheten till ledning för annans

taxering tillstyrkes helt eller i huvudsak av flertalet remissinstanser, nämligen

kammarrätten, bank- och fondinspektionen, riksräkenskapsverket,

riksskattenämnden, överståthållarämbetet, tjugutvå länsstyrelser, Föreningen

Sveriges kronokamrerare, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Svenska landstingsförbundet,

Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges

köpmannaförbund, Svensk industriförening, Svenska sparbanksföreningen,

Kooperativa förbundet, Sveriges advokatsamfund, Skånes handelskammare

och Sveriges redareförening. Uttalanden i huvudsakligen avstyrkande riktning

göres endast av 1949 års besvärssakkunniga. Näringslivets skattedelegation,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation samt Svenska livförsäkringsbolags

förening.

Även i de tillstyrkande yttrandena framföres emellertid åtskilliga jämkningsförslag.

Sveriges lantbruksförbund, som accepterar de föreslagna bestämmelserna

i princip, yttrar bl. a.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Det är av vikt, att den föreslagna kontrollen handhaves på ett sådant sätt,

att den skattskyldiges intressen i övrigt icke trädas för nära, och att effektiv

kontroll utövas av taxeringsmyndigheterna, att uppgiftsskyldigheten

fullgores. För närvarande torde sådan kontroll vara obefintlig. Sålunda

torde icke tillfredsställande kontrolleras exempelvis att löneuppgifter över

huvud taget avlämnas eller att, där sådan uppgift lämnas, denna upptager

alla förmåner.

Sveriges köpmannaförbund vill icke förneka, att vissa uppgifter utöver

dem, som f. n. skall lämnas, säkerligen kan vara till nytta men vill å andra

sidan framhålla, att man icke ytterligare skall öka den stora »sump» av

obeställbara uppgifter, som redan nu finnes hos länsstyrelsen och som trots

betydande spaningsarbete aldrig kan komma till nytta.

Svensk industriförening anför liknande synpunkter.

Sveriges redareförening betonar att det måste tillses, att skyldigheten icke

blir alltför betungande för dem, som skall lämna uppgifterna, liksom även

att myndigheterna bör visa stor urskillning i fråga om att beivra försummelse

att fullgöra uppgiftsskyldigheten. Föreningen efterlyser kontrollföreskrifter

beträffande bl. a. den grupp av skattskyldiga som utför mera tillfälligt

arbete på fritid.

Besvärssakkunniga framhåller att det måste tillses att de enskilda icke

ålägges mer betungande skyldigheter än det allmännas intresse kan anses

fordra. Fördelen av att kunna upptäcka ett mindretal illojala skattskyldiga

får vägas mot de olägenheter, som kan vållas de skattskyldiga av en minutiös

och besvärande uppgiftsskyldighet. De föreslagna bestämmelserna i

31 § 1 mom. 2 och 4 punkterna går sålunda enligt besvärssakkunnigas mening

för långt. Som en allmän riktlinje för kontrollens uppbyggnad skulle

besvärssakkunniga vilja uppställa det önskemålet, att då förbättringar i

kontrollen befinnes erforderliga, man i första hand borde utvidga taxeringsmyndigheternas

särskilda undersökningsbefogenheter snarare än att utöka

de plikter, som generellt åvilar medborgarna. Vidare påpekas att anmaning

att lämna uppgift om annans taxering ofta nog kan avse förhållanden av

mycket ömtålig natur, varför mottagaren av en anmaning borde kunna hånskjuta

frågan om huruvida denna bort utfärdas till avgörande av opartisk

myndighet. Talan mot anmaningsbeslut föreslås kunna föras hos prövningsnämnden.

Näringslivets skattedelegation anser, att en utvidgning av uppgiftsskyldigheten

bör komma till stånd men att därvid måste beaktas att skyldigheten

icke ges sådan omfattning att dess fullgörande omöjliggöres eller i alltför

hög grad betungar uppgiftslämnarna. De sakkunniga synes i hög grad ha

underskattat de svårigheter, efterlevnaden av vissa i denna del föreslagna

bestämmelser kommer att medföra. En noggrann omprövning är därför

erforderlig.

Liknande synpunkter anföx-es av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 ur 1955

Vad därefter angår de särskilda förslagen påtalas i några yttranden, att

den utökade uppgiftsplikten beträffande inkomst av tjänst (31 § 1 inom.

2 p.) icke kommer att åvila fastighetsägare, såvitt gäller inkomster för deltidsanställda,

såsom portvakter, gårdskarlar, vice värdar in. fl.

Länsstyrelsen i Örebro län anför.

Även fastighetsägare böra utan anmaning vara skyldiga lämna uppgift

angående sådana löneförmåner för vilka avdrag yrkas i deklarationen. Anställning

som portvakt, eldare, vice värd o. s. v. fullgöres i regel som bisyssla,

varför skyldighet att verkställa löneavdrag icke föreligger för fastighetsägaren.

Löneförmåner som åtnjutes av personer, vilka utföra arbete hos

fastighetsägare som bisyssla, deklareras, enligt vad som visat sig i praktiken,

ofta icke av de anställda. Vid taxeringsarbetet medhinnes endast att

i ringa omfattning infordra uppgifter av detta slag.

Liknande synpunkter anföres av överståthållarämbetet och länsstyrelsen

i Östergötlands län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår att frågan löses så att uppgiftsskyldigheten

enligt 31 § 1 mom. c) utökas att gälla även fysisk person, som

ägt eller brukat fastighet.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Östergötlands län är tveksamma

om den obligatoriska uppgiftsskyldigheten skall omfatta hembiträden

och andra personliga tjänare, enär det torde bli svårt att få en sådan

bestämmelse allmänt efterlevd.

Överståthållarämbetet anför bl. a.

Det torde vara en allmänt omfattad åsikt, att det är vanskligt ålägga

arbetsgivare uppgiftsskyldighet gentemot i hushåll anställda. Den av de

sakkunniga föreslagna uppgiftsskyldigheten lider av en brist på önskvärd

effektivitet såtillvida att den medför kontroll beträffande skattskyldiga,

som genom inbetald källskatt redan äro underkastade viss kontroll, men

icke omfattar åtskilliga andra skattskyldiga, som alltså icke bliva underkastade

någon som helst kontroll beträffande sina inkomster. Bestämmelserna

synas därför böra utformas så, att, därest man under kontrollen vill

indraga även sådana löner och förmåner, som för utgivaren är att hänföra

till levnadskostnader, uppgiftsskyldighet även för fysiska personer borde

gälla alla utgivna löner och förmåner på grund av fast och tillfällig anställning

samt uppdrag, eller om man det ej vill, så, att uppgiftsplikten omfattar

utgivna löneförmåner, arvoden etc., som för utgivaren utgjort omkostnad

i någon hans förvärvskälla, överståthållarämbetet förordar det senare

alternativet.

I åtskilliga yttranden behandlas den föreslagna obligatoriska uppgiftsskyldigheten

för uppköpare av jordbruks- och trädgårdsprodukter in. m. (31 §

1 mom. 4 p.).

Flera remissinstanser anser, att denna skyldighet går längre än vad som

är praktiskt möjligt att genomföra och förordar i stället att nuvarande

möjlighet alt infordra här avsedda uppgifter genom anmaning bibehålies.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1055

Riksskattenämnden yttrar.

Det bör bemärkas att den uppgiftsskyldighet, varom här är fråga, är av

vidsträckt art och kommer att medföra att ett mycket stort kontrollmaterial

tillföres taxeringsmyndigheterna. Avsevärda svårigheter torde uppkomma

när det gäller att utnyttja detta kontrollmaterial. Dels torde uppgifterna

ofta icke medge en direkt avstämning mot deklarationerna, dels torde namnoch

adressuppgifter ofta komma att vara ofullständiga. Uppgifterna torde

därför många gånger bli av tvivelaktigt värde. Hur vidsträckt bestämmelsen

i själva verket är framgår av att den efter ordalydelsen omfattar även sådana

fall då t. ex. inköp göres på torget i och för tillhandahållandet av lunch

åt rörelseidkares personal. Det måste också medges att bestämmelsen måste

bli betungande för den mindre detaljhandeln, exempelvis för en lanthandlare

som inköper smärre kvantiteter jordbruksalster från många olika håll.

Alt föreskriva visst minimibelopp för uppgiftsskyldigheten synes dock icke

låta sig göra. Med hänsyn till de nu anförda betänkligheterna är riksskattenämnden

närmast böjd för att föreslå att fi''ågan om jordbrukarnas anteckningsskyldighet

tages under omprövning och att det undersökes om icke på

sådan väg möjlighet kan vinnas att undvika en obligatorisk uppgiftsskyldighet

av denna omfattning och, liksom hittills, reservera den för anmaningar

i särskilda fall.

Även länsstyrelserna i Kalmar och Hallands län samt Föreningen Sveriges

taxerings revisor er föreslår anteckningsskyldighet för jordbrukare i stället

för obligatorisk uppgiftsskyldighet för uppköpare av jordbruksprodukter.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför bl. a.

Bestämmelserna i punkt 4 synes innebära, att en lanthandlare i fortsättningen

skall vara skyldig att icke endast kräva kvitton utan även kunna

lämna fullständiga uppgifter om namn, adress och betalningsmottagare

samt utbetalade belopp i fråga om exempelvis inköpta ägg. Det torde vara

mycket vanligt, att i lanthushållen hushållsräkningarna likvideras på så

sätt, att ägg levereras till motsvarande belopp till vederbörande lanthandel.

Härvidlag skall sålunda ske en bruttoredovisning, innebärande att lanthandlaren

skall föra, för övrigt utomordentligt noggranna, anteckningar angående

sina inköp av ägg, även när inköpet sker i form av kvittning mot leveranser.

Med hänsyn till den erfarenhet, som hittills kunnat vinnas på detta

område, synes det föga verklighetstroget att antaga, att en sådan redovisning

verkligen skall kunna bli genomförd i praktiken. Enahanda gäller

exempelvis lanthandelns inköp av lingon och blåbär och liknande produkter.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer anser att en obligatorisk uppgiftsskyldighet

kommer att leda till att taxeringsmyndigheterna blir överhopade

med en sådan mängd kontrolluppgifter, att det med fog kan ifrågasättas,

om uppgifterna helt kan utnyttjas för sitt ändamål.

Skånes handelskammare nämner, att det exempelvis kommer att åvila

Svenska sockerfabriks aktiebolaget att årligen insända kontrolluppgifter för

över 28 000 betodlare. En inskränkning av skyldigheten att utan anmaning

lämna kontrolluppgifter är enligt handelskammarens mening nödvändig.

Näringslivets skattedelegation anför.

Den bestämmelse, som här föreslås, torde i regel icke kunna efterlevas

av de detaljhandelsföretag inom livsmedelsbranschen, restaurantföretag

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

m. fl., som beröras av densamma. Det är oklart vilka företag som avses,

t. ex. huruvida stadgandet gäller för ett företag, som anordnar lunchservering

för sin personal. Uppköpen, särskilt av trädgardsprodukter, ske i stor

utsträckning genom torghandel direkt från producenten. Det finnes i dylika

fall ofta ingen möjlighet för köparen eller hans ombud att trots straffbestämmelsen

i 107 § erhålla tillförlitlig uppgift om säljarens namn och adress.

Ur effektivitetssynpunkt vore emellertid den föreslagna uppgiftsskyldigheten

önskvärd. Den synes dock endast böra ifrågakomma efter anmaning

och under alla förhållanden förses med det uttryckliga förbehållet, att uppgiftsskyldighet

endast föreligger, då uppgiften utan svårighet kan lämnas

av köparen. Så torde i allmänhet vara fallet, då fråga är om fasta leverantörer.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Örebro län föreslår att vid varje länsstyrelse

upplägges särskilda register över samtliga kända uppköpare av

lantbruksprodukter inom länet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar.

Det bör anmärkas, att oavsett om uppgiltsskyldighet föreligger utan eller

efter anmaning, det ur kontrollsynpunkt torde vara ofrånkomligt, att

register föras hos länsstyrelserna över alla uppgiftspliktiga och att alla

kontrolluppgifter passera länsstyrelserna för anteckning i registren m. m.

Med ledning av dessa register kunna lätt varje år de kontrolluppgifter infordras,

som då finnas påkallade. Möjlighet finnes ju också att i undantagsfall

något år infordra kontrolluppgifter från samtliga uppköpare.

Länsstyrelsen i Örebro län förordar vidare, att vederlag understigande

100 kronor för helt år undantas från uppgiftsplikt.

Denna uppfattning delas av länsstyrelsen i Kristianstads län, som i övrigt

anser att uppgiftsskyldigheten skall utsträckas till att avse fisk och vilt

samt att även auktionsförrättare skall åläggas att lämna kontrolluppgifter

å av dem förmedlade försäljningar av diur och jordbruksprodukter.

Att uppgiftsskyldigheten bör gälla bl. a. fisk, sjöfågel och skaldjur föreslås

även av länsstyrelsen i Blekinge län och Näringslivets skattedelegation.

Förslaget att uppgift efter anmaning kan begäras ej endast om utbetalade

belopp utan även om belopp, för vilket den uppgiftsskyldige sålt till annan

näringsidkare (33 § 1 mom. 7 p. och 2 inom. b) lämnas i allmänhet utan

erinran av remissorganen. Bestämmelserna avstyrkes emellertid av Näringslivets

skattedelegation.

överståthållaråmbetet och länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår vissa

kompletteringar.

Överståthållarämbetet yttrar.

Enligt 35 § 2 mom. gällande taxeringsförordning är idkare av jordbruk,

skogsbruk eller rörelse skyldig att etter anmaning avlämna uppgift om belopp,

som han utbetalt till namngiven annan näringsidkare, därest beloppet

hos mottagaren utgör intäkt av jordbruk eller rörelse. Denna bestämmelse

motsvaras i de sakkunnigas förslag av 33 § 1 mom. 7. Här anges uppgiften

skola avse belopp för vilket uppgiftslämnaren köpt eller sålt varor. Den nu

föreslagna bestämmelsen har i ett avseende mindre räckvidd än den gäl
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

lande, vilket icke är tillfredsställande. Med stöd av den gällande bestämmelsen

är det möjligt att infordra uppgift om provision, ersättning för

gjorda tjänster (exempelvis för körslor, som utförts av åkeri), stilleståndsoch

avbrottsersättning på grund av försäkring, som äges av annan än ersättningsmottagaren,

och andra sådana belopp, som icke utgöra betalning

för köpta varor. Den föreslagna bestämmelsen synes icke ge dylik möjlighet

till kontroll. Bestämmelsen torde därför böra kompletteras så, att uppgiftsskyldigheten

även kommer att omfatta belopp, som av den uppgiftsskyldige

utbetalats till namngiven näringsidkare.

Det föreslagna stadgandet i 2 mom. 2) av nyssnämnda 33 § täcker icke

kreditköp. Bestämmelsen synes böra kompletteras att omfatta skyldighet

att lämna uppgift om belopp, vilka uppgiftslämnaren utbetalt till eller för

vilka han under viss angiven tid köpt varor från annan näringsidkare.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att bestämmelsen i 33 § 1 mom. 7 p.

bör kompletteras med föreskrift om att den uppgiftsskyldige efter anmaning

jämväl bör lämna uppgift om varufordran respektive skuld vid viss angiven

tidpunkt.

Å andra sidan yrkar Kooperativa förbundet och Skånes handelskammare

på restriktivitet i fråga om anmaningars utfärdande.

Kooperativa förbundet anför.

Det bör vara angeläget, att taxeringsmyndigheterna begagna sig av denna

rätt att infordra uppgifter endast i de fall då de verkligen kunna antagas

komma till användning i granskningsarbetet. Att dylika uppgifter generellt

insamlas bör endast undantagsvis ifrågakoinma. Den tid och de kostnader,

som företagen redan nu måste offra på arbetet för taxerings- och uppbördsmyndigheternas

räkning, är så betungande att ytterligare pålagor av detta

slag måste undvikas eller genomföras med största försiktighet.

Sveriges lantbruksförbund föreslår, att uppgiftsskyldigheten endast skall

avse den som bedrivit jordbruk, skogsbruk eller rörelse i de fall, där enligt

god bokföringssed den uppgiftsskyldige bort ha sådan bokföring att sådana

kontrolluppgifter kan erhållas ur densamma.

I ett par yttranden beröres uppgiftsplikten beträffande naturaförmåner

och uttalas i vissa fall tveksamhet rörande förmånernas beskattning och

värdering.

Sveriges köpmannaförbund yttrar.

I fråga om uppgiftsplikt rörande förmånen av inköp av varor eller nyttigheter

till billigt pris är det enligt förbundets mening mycket svårt att ange

var gränsen går. Det torde även vara mycket svårt att ange, i vilken utsträckning

denna förmån verkligen använts, varför uppgiften blott kan

avse det förhållandet, att förmånen funnits. Förbundet vill vidare peka på,

att en del samköpsföreningar kunna erbjuda sina medlemmar varor till priser,

som stundom understiga detaljhandlarnas inköpspris. Vad är då förmånen

värd för de i handeln anställda? Alla inköp från kronans s. k. proviantbodar

och liknande institutioner torde vidare falla under den föreslagna

uppgiftsplikten.

Svensk industriförening anför liknande synpunkter.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

111

Näringslivets skattedelegation hemställer att 33 § 1 mom. 7, 33 § 2 mom.

och 107 § första stycket måtte utgå. För den händelse det sistnämnda författningsrummet,

som gäller även för andra fall än de här avsedda, likväl

skulle bibehållas, bör under alla förhållanden en sådan uppmjukning av

sistnämnda stadgande vidtagas, att straffrihet inträder för den, som kan visa

giltig ursäkt för sin underlåtenhet att lämna ifrågavarande upplysning. Enahanda

förbehåll bör jämväl gälla vid tillämpning av 107 § andra stycket.

Delegationen anför bl. a. beträffande 33 § 1 mom. 7.

Den under förevarande punkt föreslagna uppgiftsskyldigheten innebär

bl. a., att om en hantverkare vid disken i en detaljhandel kontant inköper

t. ex. spik, lim, målarfärg eller andra varor av vad slag det vara må och

använder dem i sin näringsverksamhet, detaljhandlaren skulle bli skyldig

att — vid påföljd enligt 108 § 6) av dagsböter för underlåtenhet — efter

anmaning lämna uppgift om, till vilket belopp den ifrågavarande hantverkaren

under nästföregående år inköpt varor för dylik användning samt,

där så begäres, även uppgift om varuslag och myckenhet. Vidare skulle en

lantbrukare eller trädgårdsmästare, som på torget eller eljest kontant försäljer

sina produkter — vid enahanda påföljd för underlåtenhet — bli pliktig

att efter anmaning uppgiva till vilket belopp viss namngiven näringsidkare

under beskattningsåret av honom inköpt varor, avsedda att exempelvis

användas i restaurantverksamhet eller återförsäljas i detaljhandel,

samt där så begäres även lämna uppgift om varuslag och myckenhet. Detaljhandlaren

och restaurantägaren bleve enligt 31 § 4 mom. i sin tur skyldig

att — vid samma påföljd för underlåtenhet — utan anmaning lämna uppgift

om det belopp, för vilket inköp under året skett av lantbrukaren resp.

trädgårdsmästaren med angivande av vederbörandes namn och adress.

Liknande erinringar framföres mot 31 § 2 mom. Delegationen yttrar

vidare.

Om föreliggande förslag godkännes, blir det således nödvändigt för varje

detaljhandlare att — så snart fråga icke är om kända kunder, vilka icke

äro näringsidkare — förhöra sig om, huruvida och till huru stor del av

kunden efterfrågade varor komma att användas i av honom bedriven näringsverksamhet

samt i förekommande fall anteckna kundens namn och

adress, det belopp, för vilket inköpet skett, samt varuslag och myckenhet.

Vidare nödgas detaljhandlaren och restaurantinnehavaren vid sådana inköp

från lantbrukare eller trädgårdsmästare, som avses i ovanstående exempel,

begära upplysning om säljarens namn och adress. I båda fallen måste beloppen

bokföras på särskilda konton för kunden resp. säljaren, enär uppgiftsskyldigheten

eljest svårligen skulle kunna fullgöras.

Det ligger i öppen dag, att om stadganden av ovan angivet innehåll behörigen

skulle efterlevas, följden härav skulle bli en betydande belastning på

all kontant handel, till förfång icke minst för konsumenterna. Förutom att

varudistributionen fördyrades skulle de förfrågningar, som såväl säljare

som i vissa fall köpare nödgades framställa innan varan kunde överlämnas,

vålla betydande irritation och tidsspillan. Det torde emellertid vara uppenbari,

alt de föreslagna bestämmelserna även med bästa vilja i stor utsträckning

icke skulle kunna efterlevas.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Departementschefen

Ett viktigt hjälpmedel vid taxeringskontrollen är de uppgifter, som —

utan eller efter anmaning — av arbetsgivare m. fl. lämnas till ledning

vid annans taxering.

De sakkunniga konstaterar, att gällande bestämmelser är i huvudsak

ändamålsenligt utformade såvitt angår inkomst av tjänst. Motsvarande

anses däremot inte vara fallet i fråga om inkomst av rörelse och jordbruksfastighet.

I betänkandet föreslås därför betydelsefulla utvidgningar

av uppgiftsskyldigheten framför allt i sistnämnda hänseenden. Förslagen

har i det stora hela fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen,

varvid man dock på flera håll uttalat varningar för att stadga en alltför

omfattande uppgiftsplikt och framfört åtskilliga jämkningsförslag.

Behovet av ökade kontrollmöjligheter såvitt angår rörelseidkare och

jordbrukare är även enligt min mening uppenbart. Jämväl på området

för inkomst av tjänst synes förbättringar kunna åstadkommas. Det ligger

emellertid i sakens natur, att vissa begränsningar måste göras. De sakkunniga

har i fråga om uppgifter, som skall lämnas utan anmaning, framhållit

att denna form för taxeringskontroll av praktiska skäl lämpar sig

endast för granskning av sådana skattskyldigas deklarationer som uppbär

sin inkomst från ett eller ett fåtal olika håll. Där så ej är fallet, kan

uppgiftsplikten bli alltför betungande för de uppgiftsskyldiga och det

inkommande materialet alltför stort och svårhanterligt. Men även beträffande

uppgifter, som lämnas först efter anmaning, torde enligt min mening

få tillses att de uppgiftsskyldiga icke betungas oskäligt. I detta sammanhang

kan framhållas att varje åläggande att lämna kontrolluppgifter —

med eller utan föregående anmaning — förutsätter att den uppgiftspliktige

fört räkenskaper eller på annat sätt kan sörja för att han har ett tillförlitligt

underlag för kontrolluppgifterna.

Till en början torde få behandlas några huvudfrågor rörande kontrolluppgifter

som skall lämnas utan anmaning.

Beträffande inkomst av tjänst föreslår de sakkunniga i huvudsak endast

mindre utvidgningar. En synnerligen önskvärd konsekvens av de förordade

reglerna blir att pensionsstiftelserna är skyldiga lämna uppgift

om utbetalta pensionsbelopp. Vidare må framhållas att uppgift enligt

förslaget skall lämnas i alla de fall, då vederbörande enligt uppbördsförordningen

varit skyldig att göra skatteavdrag för inkomsten. Härunder

kommer bl. a. att falla belopp som utbetalats till hembiträden, andra

personliga tjänare samt tillfällig arbetskraft i hemmen, i sistnämnda fall

dock endast under förutsättning att vederbörande betalar preliminär Askatt

och tillika har sin huvudsakliga anställning hos den uppgiftspliktige.

Vidare blir konsekvensen av förslaget att uppgiftsplikten knytes till de

utgivna förmånernas beskaffenhet, icke som nu till utbetalarens egenskap

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

av arbetsgivare. Dessa förslag, som i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen,

kan jag biträda.

I några yttranden har anmärkts, att enligt de sakkunnigas förslag

kontrolluppgifter icke kommer att föreligga beträffande deltidsanställda

vicevärdar, portvakter m. fl. i fastigheter, tillhörande fysiska personer

som icke använder fastigheten i rörelse. Då uppgifter härom bör lämnas

av fastighetsägarna, torde förslaget få omformuleras och kompletteras med

hänsyn härtill.

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten vid några närliggande

spörsmål. Gager för artistuppträdanden och liknande ersättningar

utbetalas för närvarande i stor omfattning icke av uppdragsgivaren direkt

till artisten utan via arbetsförmedlingsbyråer eller liknande institutioner.

Dessa inkomster ligger för närvarande i stor utsträckning utanför all kontroll.

Liknande förhållanden förekommer även på andra områden. Vid

auktioner är det exempelvis vanligt att köparna inbetalar likviderna till

auktionsförrättaren, som sedan i sin tur tillhandahåller säljarna dem tillkommande

belopp. De sakkunniga har uppmärksammat dessa frågor och

bland reglerna om taxeringsrevision upptagit en bestämmelse, enligt vilken

sådan revision må verkställas hos den som bedriver förmedlingsverksamhet

eller annan sådan verksamhet av beskaffenhet, att uppgifter av betydelse

för taxeringskontrollen kan hämtas ur anteckningar eller andra handlingar,

som föres vid verksamhetens bedrivande. Att taxeringsmyndigheterna

erhåller befogenhet härtill är i och för sig önskvärt. Det synes

emellertid väl motiverat att gå ett steg längre. I de nu åsyftade fallen

skulle det merendels inte vara förenat med några svårigheter för den som

förmedlar beloppen att utan anmaning lämna taxeringsmyndigheterna en

motsvarande uppgift härom som en arbetsgivare har att lämna beträffande

gjorda löneutbetalningar. Generella föreskrifter i ämnet synes dock mindre

lämpliga, då förhållandena kan vara ganska varierande. Jag vill därför förorda,

att Kungl. Maj :t skall beträffande företag eller organisation, som

bedriver förmedlingsverksamhet eller annan därmed jämförlig verksamhet

och i samband därmed utbetalar eller förmedlar utbetalning av ersättning,

äga föreskriva skyldighet att utan anmaning avge kontrolluppgifter om

sålunda utbetalad eller förmedlad ersättning. Lämpligen synes sådant

ärende böra förberedas av riksskattenämnden.

Vad angår kontrolluppgifterna angående inkomster av tjänst må tillläggas

att dessa, i enlighet med vad de sakkunniga framhållit, bör upptaga

alla erhållna förmåner, däribland naturaförmåner av olika slag.

En betydelsefull nyhet i de sakkunnigas förslag är, att uppköpare av

jordbruksprodukter skall vara skyldiga att utan anmaning lämna

uppgifter om gjorda inköp och vederlaget härför. De sakkunniga uttalar,

att en sådan uppgiftsplikt bör kunna fullgöras utan större svårigheter

samt erinrar om att uppköparna redan nu är skyldiga att efter anmaning

8 — It i han g till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 160

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

lämna de uppgifter som här avses. Förslaget får ses i samband med de

sakkunnigas förslag om skyldighet att föra räkenskaper eller anteckningar.

Sådan skyldighet skulle, såsom nämnts i annat sammanhang, enligt

de sakkunnigas motivering icke åvila jordbrukare i allmänhet.

För egen del har jag i sistnämnda fråga i princip intagit den ståndpunkten

att jordbrukarna icke bör inta någon särställning. Men jag vill

även erinra om det modifierade förslag angående skyldighet att föra anteckningar

m. in., som jag i det föregående förordat. Även om man sålunda

kan förutsätta att en viss anteckningsskyldighet kommer att finnas för

flertalet jordbrukare, liksom för åtskilliga andra skattskyldiga, talar emellertid

skäl för att införa en sådan ordning att kontrolluppgifter om åtminstone

de viktigaste inkomstposterna avges utan anmaning. Förutsättningarna

härför är dock olika beträffande skilda slag av produkter. Spannmål,

större slaktdjur, mjölk och skogsprodukter säljes i regel till ett fåtal

uppköpare, vanligen jordbrukarnas egna organisationer, vilka utan svårighet

torde kunna lämna kontrolluppgifter. Annorlunda ställer det sig med

exempelvis fjäderfä, ägg, grönsaker, bär och liknande produkter. Dessa

säljes ofta i mindre poster, exempelvis vid torghandel. Att förelägga de

näringsidkare av olika slag, bl. a. restaurang- och kaféinnehavare, som gör

inköp av dessa varor, skyldighet att utan anmaning avge kontrolluppgifter

i alla dylika fall synes icke kunna komma i fråga. Den omständigheten

att uppköparna redan nu är skyldiga att lämna uppgifter efter anmaning

kan icke tillmätas avgörande betydelse, då anmaningsrätten självfallet

endast användes i begränsad utsträckning. Häri ligger en viss garanti

för att de uppgiftsskyldiga icke oskäligt betungas och för att kontrollmaterialet

icke blir alltför ohanterligt.

Med hänsyn till det anförda finner jag nödvändigt att göra vissa

begränsningar i den föreslagna uppgiftsskyldigheten för uppköpare av

jordbruksprodukter. Att i taxeringsförordningen slutgiltigt fixera omfattningen

av uppgiftsskyldigheten låter sig emellertid av praktiska skäl

knappast göra. I princip kan sägas att denna skyldighet bör begränsas till

sådana uppgifter, som kan lämnas utan nämnvärd olägenhet och vilkas

värde för taxeringskontrollen är uppenbart. Det kan övervägas att, tills

vidare erfarenheter vunnits, ge skyldigheten en mera lokal avgränsning eller

utnyttja den stickprovsvis. Allteftersom erfarenheter vunnits, kan utvidgningar

eller inskränkningar göras och uppgiftsskyldigheten ges en mera

slutgiltig utformning. Uppgifterna synes emellertid icke under några förhållanden

böra avse kontantförsäljning från torgstånd eller liknande, ej

heller försäljningssummor på mindre än 100 kronor för år räknat.

Med hänsyn till det anförda vill jag förorda att Kungl. Maj:t får befogenhet

att närmare bestämma uppgiftsskyldighetens omfattning inom

den i sakkunnigförslaget uppdragna ramen. Fn lämplig anordning synes

vidare vara att riksskattenämnden förbereder ärenden av hithörande slag

och för Kungl. Maj :t framlägger förslag till föreskrifter. Uppgifter av nu

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

avsett slag förutsätter att de uppgiftsskyldiga fört erforderliga anteckningar

under beskattningsåret. Detta kan medföra att beslut om uppgiftsskyldighet

bör få avseende först å en framförliggande tidsperiod.

I detta sammanhang får jag i likhet med vissa remissinstanser framhålla

lämpligheten av att man inom länsstyrelserna upprättar register över

uppgiftspliktiga personer. För att anordningen skall bli effektiv och vissa

uppköpare icke skall kunna skaffa sig obehöriga fördelar genom att underlåta

avge uppgift förutsätter jag i likhet med de sakkunniga att bestämmelsernas

efterlevnad noggrant övervakas.

Enligt gällande bestämmelser är den som idkat jordbruk, skogsbruk

eller rörelse skyldig att efter an manin g lämna uppgift om belopp,

som utbetalts till andra näringsidkare, om beloppet i mottagarens hand

utgör intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse. Uppgiften kan avse utbetalningar

till viss namngiven skattskyldig eller, om taxeringsintendent

utfärdat anmaningen, utbetalningar till icke namngivna personer.

De sakkunniga föreslår, att denna uppgiftsplikt vidgas till att avse varje

belopp, för vilket den uppgiftsskyldige under viss angiven tid köpt eller

sålt varor, därest beloppet i köparens eller säljarens hand utgör skattepliktig

intäkt eller avdragsgill utgift. Såvitt angår namngiven annan

näringsidkare skulle därjämte på begäran anges varuslag och myckenhet.

I vissa yttranden har gjorts gällande att den föreslagna uppgiftsplikten

blivit alltför vidsträckt. Häremot vill jag framhålla, att en uppgiftsplikt

av denna omfattning torde vara en nödvändig förutsättning för att näringsidkarnas

deklarationer i förevarande hänseende skall kunna kontrolleras

med samma noggrannhet som exempelvis löntagarnas. Genom förslaget

möjliggöres bl. a., att myndigheterna i förekommande fall kan närmare

följa affärsförbindelserna mellan olika näringsidkare, något som icke

kunnat ske med nuvarande regler, enligt vilka uppgifterna endast må avse

utbetalda belopp. Den kritik som framförts i vissa remissyttranden synes

mig uppenbarligen skjuta över målet. Bl. a. kan påpekas, att kritiken delvis

även träffar de nuvarande bestämmelserna, vilkas tillämpning, såvitt är

känt, icke vållat nämnvärda olägenheter.

Det måste emellertid självfallet tillses, att uppgiftsskyldighet icke kräves

i sådana fall, där dess fullgörande i praktiken icke kan efterkommas. Sålunda

bör, i enlighet med vad som påpekats i ett yttrande, kontantförsäljning

över disk undantagas.

Med nu angivna jämkning förordar jag de sakkunnigas förslag. I likhet

med de sakkunniga vill jag understryka att taxeringsmyndigheterna bör

begagna anmaningsrätten med urskillning, så att de uppgiftsskyldiga icke

betungas i oskälig omfattning.

Såsom tidigare anmärkts förutsätter uppgiftsplikten, att den som skall

lämna uppgifterna sörjer för att han har tillförlitligt underlag för

dessa. Med hänsyn till den förhållandevis stora omfattning, som upp
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

giftsplikten kommer att erhålla, synes skyldighet att sörja för underlag

icke kunna gälla utan undantag. I fråga om uppgifter till ledning för

egen taxering har jag förordat en allmän bestämmelse av innebörd att

underlag skall finnas i skälig omfattning. Jag förordar en motsvarande

regel när det gäller uppgifter till ledning för annans taxering. Detta medför,

att om brister i fullgörandet av skyldighet att lämna sådana uppgifter

beror på underlåtenhet att föra erforderliga anteckningar och den uppgiftspliktige

icke kan anses ha gjort sig skyldig till vårdslöshet, straff

icke skall ådömas.

T axeringskontrollen

De sakkunniga

Under uttrycket taxeringskontroll sammanfattas i betänkandet åtgärder,

som kan ifrågakomma för utrönande av huruvida i taxeringsförfattningarna

föreskriven deklarations- eller uppgiftsskyldighet behörigen fullgjorts eller

för inhämtande av uppgifter och upplysningar att tjäna till ledning vid

taxering.

Det är, framhåller de sakkunniga, naturligt att grundmaterialet för besluten

om taxeringarnas åsättande — självdeklarationerna — skall vara

föremål för kontroll. Åtgärder för denna kontroll uppfattas stundom felaktigt

såsom utslag av misstänksamhet och det göres till och med ibland

gällande, att särskilda skäl för misstankar om oriktig deklaration e. d. bör

kunna påvisas för att en kontrollåtgärd skall få vidtagas. Möjligen kan föreställningar

av denna art ha uppkommit på grund av att självdeklarationerna

skall avges på heder och samvete och kontrollåtgärderna därför betraktats

såsom ett ifrågasättande av deklarantens heder. Det synes angeläget

att bestämmelserna om taxeringskontrollen avfattas på sådant sätt, att

missuppfattningar av antydd art skingras. Taxeringskontrollen bör anses

jämförlig med annan rutinmässig kontroll av ekonomisk natur, exempelvis

den revision, som författningsenligt skall äga rum inom ett aktiebolag.

Kontrollens omfattning och beskaffenhet bör därvid bestämmas av de

praktiska erfarenheterna. För närvarande behöver taxeringskontrollen

otvivelaktigt utvidgas, men den bör begränsas i den mån deklarationsmoralen

kan förbättras.

Taxeringskontrollen sker i första hand genom granskning av deklarationerna

och dessas jämförande med kontrolluppgifter, som avlämnats utan

anmaning eller efter anmaning eller på annat sätt införskaffats rörande

vissa grupper skattskyldiga. Där ytterligare upplysningar befinnes erforderliga,

införskaffas desamma genom förfrågningar, muntligen eller per telefon,

eller genom skriftliga anmaningar. Bestämmelserna härom är allmänt hållna,

och de sakkunniga betonar, att närmare föreskrifter näppeligen kan

meddelas, eftersom de uppgifter, som kan vara av betydelse för taxering

och kontroll, är av mycket skiftande art. Det är av vikt, att jämväl kontroll
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

synpunkterna tillräckligt beaktas. Såsom exempel nämnes, att en skattskyldigs

levnadskostnader och dessa kostnaders huvudsakliga fördelning

å olika poster kan vara av den största betydelse för kontrollen av hans deklaration.

Det är sålunda ej ovanligt, att en näringsidkares deklaration och

därtill hörande handlingar utvisar ett för levnadskostnader disponibelt belopp,

som undantagsvis kan förslå till dessa kostnader men i regel måste

antagas vara otillräckligt. För utrönande av om anledning finns till antagande

att vederbörande haft inkomster utöver de uppgivna anser de sakkunniga

nödvändigt att ingå på frågan om den skattskyldiges levnadsstandard

och storleken av hans levnadskostnader.

De sakkunniga betonar, att all taxeringskontroll i nu ifrågavarande form

bör ske under hänsynstagande till ändamålet med kontrollen och till den

skattskyldiges intresse av att icke besväras mer än som är nödigt. Alla

åtgärder bör ske i korrekt form och anledningar till onödig irritation i förhållandet

mellan skattskyldiga och myndigheter undvikas. I den mån anledning

till erinringar i nu berörda avseenden hittills förekommit, torde

det i huvudsak vara att tillskriva de organisatoriska förhållandena.

Beträffande den s. k. bokföringsgranskningen erinras om att denna alltjämt

förekommer i ringa omfattning. Emellertid framhalles, att bokföringsgranskning

eller därmed jämförlig granskning är den enda form av taxeringskontroll,

varigenom kontroll av näringsidkares deklarationer kan ske

på ett någorlunda tillfredsställande sätt. Det måste anses vara en angelägenhet

av synnerlig vikt att denna kontrollform användes i ökad omfattning

— behovet därav framgår till fullo av i betänkandet återgivna siffror

och i övrigt gjorda erfarenheter. Bokgranskningen bör ske planmässigt och

sålunda icke endast då besvär anförts eller eljest särskild anledning därtill

yppats.

För att bättre angiva arten av ifrågavarande kontrollåtgärd föreslår de

sakkunniga, att den benämnes taxeringsrevision. Därigenom markeras,

att åtgärden kan omfatta icke blott en granskning av bokföringen

med tillhörande handlingar utan även andra undersökningar, som kan tjäna

det med taxeringsrevisionen avsedda syftet. Det må i detta sammanhang

framhållas, att granskningarna numera ofta måste ske på ett annat sätt

än tidigare. Under de första åren, då bokgranskningar skedde, bestod felen

huvudsakligen i att belopp obehörigen bokförts såsom omkostnader utan

att återföras å rörelsebilagan, under det att bokföringen i och för sig riktigt

återgav de förekomna affärshändelserna. Numera förekommer allt oftare,

att själva bokföringen är felaktig och exempelvis grundar sig å oriktiga

fakturor. Granskningarna blir därför alltmer komplicerade och kräver genomgång

av ett allt vidlyftigare material.

Även om taxeringsrevisionen i första hand avser ett eller flera gångna

år, anser de sakkunniga erforderligt att den får utsträckas att avse jämväl

det löpande årets räkenskaper fram till det tillfälle, då revisionen sker.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Härigenom kan även kontrolleras, om bokslutet och därmed deklarationen

grundats å noteringar, som gjorts fortlöpande. Det är nämligen icke ovanligt,

att räkenskaper, som vid första påseendet förefaller oklanderliga, visar

sig utgöra efterhandskonstruktioner av allt annat än tillförlitlig karaktär.

Vidare förordas, att den begränsning av granskningsbefogenheten, som

nu föreligger så till vida att granskning må ske för kontroll av den skattskyldiges

egen deklaration, bortfaller. I åtskilliga fall måste nämligen uppgifter

för kontroll av en skattskyldigs deklaration eller bokföring hämtas

från annan skattskyldigs bokföring.

Givetvis bör, påpekar de sakkunniga, stor uppmärksamhet ägnas åt att

varje taxeringsrevision utföres av person, som är lämpad för den granskning,

varom i varje särskilt fall är fråga. Är särskild diskretion av behovet

påkallad, bör hänsyn därtill tagas. Det är jämväl viktigt — inte minst för

att revisionerna skall bli så litet besvärande för de skattskyldiga som möjligb

— att uppmärksamhet ägnas åt utarbetande av lämpliga revisionsmetoder

och meddelande av instruktion åt personal, som sysselsättes med

revisionsarbete.

I betänkandet framhålles vidare, att det vid revisionernas planläggande

och genomförande icke bör vara nödvändigt att i varje särskilt fall utföra

en fullständig revision. En partiell revision kan stundom vara till fyllest

för det ändamål, som är aktuellt. Därvid förutsättes, att bestämmelserna om

eftertaxering så utformas, att icke hinder mot eftertaxering kan anses föreligga,

om sedermera befinnes, att granskade räkenskaper är behäftade med

fel, som lett till en för låg taxering.

Bestämmelser om taxeringsrevision upptas i 51—54 §§ förslaget till taxeringsförordning.

Därmed sammanhängande sekretessfrågor behandlas särskilt

i det följande.

Remissyttranden

De sakkunnigas uttalanden om behovet av effektiviserad taxeringskontroll

vitsordas allmänt i yttrandena, och remissinstanserna har, såsom framgår

av den tidigare lämnade redogörelsen, som regel givit uttryck för en positiv

inställning till de förslag om vidgad antecknings- och uppgiftsskyldighet

för de skattskyldiga samt om ökad skyldighet att lämna uppgifter till ledning

för annans taxering, som framlagts av de sakkunniga i syfte att möjliggöra

en sådan kontroll.

Särskilt intresse i förevarande sammanhang har i yttrandena ägnats förslaget

att utbygga den nuvarande s. k. bokföringsgranskningen till en mera

rutinmässig och omfattande kontrollåtgärd, taxeringsrevision.

Detta förslag tillstyrkes i princip — här bortses från sekretessfrågorna —

i det helt övervägande antalet remissyttranden, däribland de som avgivits

av kammarrätten, riksskattenämnden, flertalet länsstyrelser, 1949 års besvärssakkunniga,

Föreningen Sveriges kronokamrerare, Taxeringsnämnds
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

ordförandenas riksförbund, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Svenska

landstingsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers

centralorganisation, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Svensk industriförening och Svenska livförsäkringsbolags förening.

En övervägande kritisk hållning intar åter Näringslivets skattedelegation.

Kooperativa förbundet och Sveriges advokatsamfund.

Från remissyttrandena torde här följande få återgivas.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att de föreslagna bestämmelserna

synes väl ägnade att underlätta genomförandet av en effektivare taxeringsrevision.

Enligt länsstyrelsernas mening borde genom press och radio

inskärpas hos allmänheten, att taxeringsrevisionen sker i varje skattskyldigs

intresse samt, att ju effektivare den är, desto förmånligare är det för alla

lojala skattedragare.

Sveriges lantbruksförbund yttrar bl. a.

Det är av synnerlig betydelse, att kontrollen genom den s. k. taxeringsrevisionen

utföres såsom kedjegranskning, dvs. att granskningen sker genom

alla leden från fabrikant via grosshandel till detaljhandel och omvänt

och att kontrolluppgifter kunna inhämtas från en bokföringsskyldig för

granskning av andra skattskyldiga. På vederbörande granskningsmän måste

därvid ställas det absoluta kravet, att de ha fullständig kännedom om den

bransch de granska. Taxeringsrevisionen borde gå över prövningsdistriktsgränserna

i större omfattning än nu tillämpas. Samma granskningsmän

borde användas inom samma bransch över större områden helst hela riket.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lån och Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund framhåller att en utökning av bokgranskningspersonalen är en

av de väsentligare åtgärderna för höjande av effektiviteten i taxeringen.

Några av de remissinstanser som tillstyrker i princip anser, att förslaget

går något för långt, och yrkar på begränsningar i taxeringsmyndigheternas

befogenheter.

1949 års besvärssakkunniga framhåller sålunda, att en avvägning av taxeringsmyndigheternas

särskilda undersökningsbefogenheter måste ske. Besvärssakkunniga

yttrar bl. a.

Reglerna om taxeringsrevision i 51 § kunna t. ex. medföra mera vittgående

intrång i privatlivets helgd än som kan anses berättigat med hänsyn till

effektivitetsintresset. Vidare bör tillses att det organ, som skall äga besluta

om undersökningar av mera ingripande och grannlaga natur, såvitt möjligt

icke är den skattskyldiges motpart eller eljest ett organ med pai''tsintressen

utan en objektiv myndighet. I fall, då avgörandet av praktiska skäl måste

ligga hos företrädaren för det allmänna, kunde tänkas att giva möjlighet

till talan hos exempelvis prövningsnämnd.

Riksskattenämnden anför bl. a.

Beträffande taxeringsrevisionens omfattning uppkomma vissa ömtåliga

spörsmål i samband med att revisionen skall kunna avse även mera privata

anteckningar, korrespondens in. in. Det torde vara särskilt viktigt att veder
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

börande granskningsmän här gå fram med gott omdöme och iakttaga tillbörlig

varsamhet. Frågan om hur långt taxeringsrevisionen bör få sträcka

sig och i vad mån man för detta ändamål vill offra sekretesshänsynen i

olika fall hör emellertid samman med spörsmålet om förekommande kollisioner

mellan taxeringskontrollen och civilrättslig lagstiftning.

Sveriges köpmannaförbund yttrar bl. a. följande.

Förbundet vill här understryka vikten av att de skattskyldiga ej besväras

mer än som är nödvändigt samt att kontrollen sker under så litet irriterande

tormer som möjligt. Det är sålunda oundgängligen nödvändigt, att

stora krav ställas pa lämpligheten hos den personal, som skall syssla med

taxeringskontroll. Alldeles särskilt gäller detta den personal, som har med

taxeringsrevision att göra. Taxeringsrevision är en synnerligen grannlaga

uppgift, som måste genomföras med takt, omdöme och diskretion.

Det är vidare högst angeläget, att befogenheten att granska korrespondens

och andra handlingar endast får gälla i den mån dessa handlingar avse

rörelse eller liknande verksamhet. Privat korrespondens och privata handlingar

måste uttryckligen undantagas.

Liknande synpunkter framföres även av Sveriges akademikers centralorganisation,

Svenska livförsäkringsbolags förening och Sveriges redareförening.

Enligt Svensk industriförening synes det nödvändigt att entydiga och

restriktiva bestämmelser utfärdas rörande myndighetspersonernas befogenheter

vid deras granskning av de enskilda medborgarnas privatliv, så att

i görligaste mån onödiga och bryska ingrepp omöjliggöres.

Kooperativa förbundet hävdar, att de sakkunniga gått längre än som

kan anses vara lämpligt och tillrådligt. Förbundet erinrar om de sakkunnigas

direktiv, vari utsäges, att resultatet av taxeringsarbetet i väsentlig

mån är beroende av samverkan mellan taxeringsorganen och de uppgiftsskyldiga,

varför man bör eftersträva en sådan utformning av taxeringsförordningen,

som främjar sådan samverkan och i möjligaste mån förebygger

motsättningar och irritation. Förbundet yttrar vidare.

De befogenheter, med vilka de sakkunniga vilja utrusta taxeringsmyndigheternas

granskningsmän, är emellertid av så vittomfattande innebörd,

att ett missbruk, föranlett av ett missriktat fiskaliskt nit, kan skapa stor

irritation och i hög grad försvåra det önskvärda och nödvändiga samarbetet

mellan skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna. Förslaget inbjuder onekligen

till jämförelse med de noggranna föreskrifter, med vilka husrannsakan

i brottmål kringgärdats för att skapa garantier mot missbruk. Det förefaller

emellertid som om det i första hand borde vara tillräckligt att taxeringsrevisionen

omfattade granskning av bokföring, räkenskaper och anteckningar

med därtill hörande verifikationer. Däremot bör vederbörande i

normala fall icke vara skyldig att vid taxeringsrevision tillhandahålla korrespondens,

protokoll och andra handlingar rörande verksamheten. Endast

för den händelse det föreligger skäl att verkställa husrannsakan enligt

Rättegångsbalkens 28 :e kapitel, torde sistnämnda handlingar böra bli föremål

för granskning.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Sveriges advokatsamfund anför liknande skäl samt framhåller därutöver

att man genom bokgranskningsinstitutet endast torde kunna komma åt

mindre delen av felaktigheterna i deklarationerna. Den större delen av felaktigheterna

får enligt samfundets mening anses hänföra sig till inkomster,

som icke kan kontrolleras med hjälp av bokföring, anteckningar, kontrolluppgifter

och dylikt. Såsom ett komplement till bokgranskningen vill samfundet

särskilt framhålla metoden att vid jämförelse mellan en skattskyldigs

levnadsstandard och hans deklarerade inkomster söka komma

oriktiga deklarationer på spåren.

Näringslivets skattedelegation uttalar, att det bör undersökas vilka vägar

som kan stå till buds för att åstadkomma en effektivare taxeringskontroll

utan att befogade krav på sekretess och respekt för privatlivets helgd åsidosättes.

Vidare framhålles att rätten till undersökningar av den skattskyldiges

levnadsstandard och storleken av hans levnadskostnader bör handhas med

största försiktighet. Ett led i kontrollåtgärderna, som de sakkunniga icke

närmare berört men som enligt delegationens mening bör tillmätas avsevärd

vikt, är att kontrollera att deklarationer avlämnas av alla, som åtnjutit

inkomst till sådant belopp, att skatteplikt inträder, icke minst då det gäller

inkomst av tillfälligt arbete. Delegationen hemställer att för taxeringsrevision

tillsvidare måtte gälla de för bokföringsgranskning meddelade bestämmelserna,

dock med rätt för förrättningsmannen att granska även det löpande

årets räkenskaper.

Förslaget att taxeringsrevision skall kunna verkställas hos en skattskyldig

för kontroll av annan skattskyldigs deklaration lämnas i allmänhet

utan erinran av remissorganen.

Riksskattenämnden tillstyrker denna utvidgning av granskningsmöjligheten

och anser att utvidgningen är en så betydelsefull nyhet att den borde

starkare markeras i författningstexten, lämpligen genom ett uttryckligt påpekande

att taxeringsrevision må äga rum, oavsett om den avser kontroll

beträffande den, hos vilken revision sker, eller endast avser kontroll av

andra skattskyldigas taxering.

Förslaget i denna del avstyrkes emellertid av Kooperativa förbundet,

Sveriges advokatsamfund och Sveriges redareförening.

Advokatsamfundet anför.

Enligt styrelsens förmenande är detta att lägga för stor börda på de

skattskyldiga. Det må vara, att den skattskyldige, för att värja sig mot

misstanken att hans deklaration icke är riktig, kan få finna sig i det besvär

som föranledes av en bokgranskning. Men att han skall nödgas finna sig

i detta besvär och obehag för en annan skattskyldigs skull är icke rimligt.

Det får här räcka med den plikt att lämna upplysning rörande mottagna

och utbetalda belopp, som föreslagits.

Sveriges redareförening yttrar.

Föreningen kan ej biträda förslaget, att ett företag skall vara skyldigt

att tillhandahålla sin bokföring för kontroll av eu annan skattskyldigs de
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

klaration. En dylik anordning kan leda till väsentligt avbräck i affärsförbindelserna

mellan två företag eller skapa onödig irritation mellan företagen.

Så länge den enskilde icke hålles skadeslös av det allmänna för de

ekonomiska verkningarna av en dylik kontrollåtgärd, bör han ej heller vara

skyldig att tillhandahålla sin bokföring för nyssberörda ändamål.

Departementschefen

Genom de utvidgningar i skyldigheten att lämna uppgifter till ledning

för egen eller annans taxering, som jag i annat sammanhang förordat, erhåller

taxeringsmyndigheterna väsentligt förbättrade möjligheter att utöva

en effektiv kontroll. Även i ett annat hänseende synes granskningsmöjligheterna

böra utökas. Jag syftar här på den s. k. bokföringsgranskningen, i

sakkunnigförslaget betecknad taxeringsrevision.

Bestämmelser om bokföringsgranskning finnes i 32 § 3 inom., 35 § 3

inom., 79 § och 93 § andra stycket gällande taxeringsförordning. Möjligheterna

att använda denna form av kontroll är tämligen snävt begränsade.

Granskning får endast ske hos den skattskyldige själv och hos den som är

pliktig att avge kontrolluppgift utan anmaning; den kan vidare endast avse

själva bokföringen eller därmed jämförliga anteckningar.

I de sakkunnigas förslag har dessa begränsningar borttagits. Granskning

skulle få ske, oavsett om näringsidkarens egen eller annans deklaration

skall kontrolleras. Vidare skulle granskningsmannen få ta del icke blott av

bokföringen med därtill hörande verifikationer utan även korrespondens,

protokoll och andra handlingar rörande verksamheten. Slutligen föreslås

en uttrycklig bestämmelse, att, då taxeringsrevision verkställes för visst

eller vissa taxeringsår, jämväl det löpande årets räkenskaper och handlingar

må granskas.

Förslagen har i princip godtagits i flertalet yttranden. Kritik har emellertid

icke saknats, varvid man särskilt vänt sig emot att granskning skulle

få ske hos någon för kontroll av annans deklaration och att granskningsmannen

skulle få ta del av korrespondens och dylika handlingar.

Enligt min mening föreligger ett uppenbart behov av de föreslagna utvidgningarna

i taxeringsorganens befogenheter.

Vad först angår förslaget att tillåta granskning för kontroll av annans

deklaration får jag erinra om att denna kontroll även avser fullgörandet

av uppgiftsskyldighet till ledning för annans taxering. Befogenhet att

granska räkenskaper för kontroll av sistnämnda art föreligger redan i viss

utsträckning. Att sådan kontroll kan ske torde vara i hög grad önskvärt

och kan för övrigt i sin mån förhindra att vissa näringsutövare obehörigen

förskaffar sig förmåner framför andra genom att utlova ett eftersättande

av den föreskrivna uppgiftsskyldigheten. Om, såsom föreslagits, denna

uppgiftsskyldighet vidgas, blir det än mer angeläget att kunna kontrollera

att uppgiftsskyldigheten fullgöres. Någon anledning att härvidlag, såsom

i gällande rätt, göra skillnad mellan dem som är skyldiga att lämna upp
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

gift utan anmaning och dem som endast kan anmanas att avge uppgift, synes

icke föreligga. Såsom uppgiftsskyldigheten föreslagits utformad, blir det

i viss utsträckning beroende av praktiska hänsyn - uppgiftsmaterialets

hanterlighet och omfattningen av det arbete som ålägges den uppgiftsskyl
dige_huruvida

uppgift skall lämnas efter anmaning eller utan sådan. Det

må tilläggas att en granskning i nu avsett hänseende ingalunda bör vara

begränsad till en kontroll av att föreskrivna uppgifter lämnats utan självfallet

även bör få ha det vidare syftet att i ytterligare hänseenden vinna

underlag för en riktig taxering av annan skattskyldig.

Kritiken mot förslaget att granskningsmannen skall få ta del av korrespondens,

protokoll m. m. synes betydligt överdriven. Granskningsbefogenheten

omfattar självfallet endast sådana handlingar som rör vederbörandes

näringsverksamhet, alltså självfallet icke privatbrev o. dyl. En

alltmer allmän iakttagelse från kontrollarbetet är att själva bokföringen

ofta nog inte ger underlag för ingripanden, medan andra affärshandlingar

kan ge anledning till undersökning huruvida affärstransaktioner vid sidan

av bokföringen ifrågakommit. Det är i själva verket i sistnämnda hänseende,

som en kontroll är särskilt angelägen. För att nå resultat vid granskningen

räcker det således inte att gå igenom själva räkenskaperna och därtill hörande

handlingar. En utvidgning av granskningsbefogenheten till att omfatta

korrespondens, protokoll och andra handlingar rörande verksamheten

synes med tanke härpå välgrundad.

Att granskning må ske även av det löpande årets räkenskaper har i

allmänhet tillstyrkts i yttrandena, och förslaget härom synes böra

godtagas.

På här anförda skäl kan jag i princip tillstyrka de sakkunnigas förslag

om utvidgning av granskningsbefogenheterna. För att markera den ändrade

innebörden av ifrågavarande kontrollform bör den i överensstämmelse

med förslaget benämnas taxeringsrevision. Till vissa med taxeringsrevisionen

sammanhängande sekretessfrågor skall jag återkomma i annat

sammanhang.

När bokföringsgranskning påfordras, tillhandahålles materialet i regel

frivilligt. Så torde även bli fallet i framtiden. Exempel på motsatsen saknas

emellertid icke. Med hänsyn till risken för att materialet förvanskas kan

det i dylika fall vara angeläget att granskningsmannen omedelbart kan

få tillgång till handlingarna. De sakkunniga har för att tillgodose detta

behov föreslagit en bestämmelse, enligt vilken den som har att verkställa

taxeringsrevision må påfordra att genast få ta del av handlingar som

skall granskas.

Den föreslagna bestämmelsen synes i och för sig väl motiverad och jag

tillstyrker att en föreskrift med sådan innebörd upptas i taxeringsförordningen.

Emellertid är att märka, att taxeringsmyndigheterna i dylika fall icke

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

äger tillgång till annat tvångsmedel än vite. Erfarenheten har visat, att

detta understundom icke är tillfyllest. För att komma till rätta med

personer, som tredskas med att ställa handlingar till förfogande för

taxeringsrevision, synes man därför böra överväga att införa någon motsvarighet

till de straffproeessuella tvångsmedlen beslag och husrannsakan.

Anmärkas må att i här avsedda situationer ofta föreligger anledning till

misstanke om lalskdeklaration eller vårdslös deklaration, å vilka brott

frihetsstraff kan följa. Bestämmelser av denna art kräver emellertid närmare

överväganden, bl. a. för att på lämpligt sätt utforma erforderliga

rättssäkerhetsgarantier. Frågan synes därför böra anstå i avvaktan på

ytterligare överväganden.

De sakkunniga uttalar om taxeringskontrollen i allmänhet, att denna

bör ha karaktär av rutinkontroll och icke bör uppfattas som utslag av

misstänksamhet mot den därav berörde. Vad särskilt angår taxeringsrevisionen

framhålles att denna bör ske planmässigt och icke endast då

besvär anförts eller eljest särskild anledning därtill yppats. Till dessa

uttalanden kan jag ansluta mig. I detta sammanhang kan anmärkas, att

omfattningen av kontrollen självfallet är beroende av tillgången på personal.

Ett av de viktigaste syftena med de tillämnade organisatoriska

ändringarna är att skapa ökade resurser för kontrollarbetet.

Jag kan vidare instämma i de sakkunnigas uttalande, att taxeringskontrollen

bör utövas under hänsynstagande till ändamålet med kontrollen

och till de därav berördas intresse att icke besväras mer än nödigt. Såsom

de sakkunniga framhållit bör varje taxeringsrevision utföras av därtill

lämpad person. En fullständig revision skall icke behöva utföras i varje

särskilt fall, utan granskningsmannen bör, när detta motiveras med

hänsyn till ändamålet med granskningen, kunna inskränka sig till en

partiell revision.

Sekretessfrågor

I samband med taxeringsförfarandet aktualiseras sekretessfrågor av olika

slag. Å ena sidan kan ifrågakomma att från taxeringskontroll undantaga

hemliga handlingar hos myndigheter och enskilda. Å andra sidan erfordras

sekretesskydd för vissa handlingar som angår taxeringen.

Inskränkningar i taxeringskontrollen

Gällande bestämmelser

I fråga om allmänna handlingar må erinras om stadgandet i

52 § taxeringsförordningen, enligt vilket för taxering erforderlig, i förordningen

icke särskilt omförmäld uppgift skall, då ordförande i beskattningsnämnd

i första instans, taxeringskonsulent eller taxeringsintendent framställer

begäran därom, lämnas av statligt eller kommunalt verk, allmän in
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

rättning eller överförmyndare, därvid skall iakttagas de närmare bestämmelser

angående uppgiftspliktens fullgörande, som kan av Kungl. Maj :t

meddelas. Sådana bestämmelser har utfärdats endast i något speciellt fall.

Genom stadgandena i taxeringsförordningen tages ej ställning till frågan

i vad mån sekretesshänsyn får hindra att taxeringsmyndigheter erhåller

begärd uppgift av hemlig natur eller erhåller del av allmänna handlingar

som är hemliga.

I 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen fastslås, att allmänna handlingar

skall vara offentliga. Undantag gäller för sådana handlingar som enligt

föreskrift i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar (sekretesslagen) skall hållas hemliga.

Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen har avseende

på förhållandet mellan myndigheter och enskilda. Självfallet har

myndigheterna samma rätt att ta del av allmänna handlingar, som tillkommer

enskilda medborgare. I fråga om myndigheternas rätt att erhålla del

av hemliga uppgifter eller hemliga handlingar finnes icke generella bestämmelser;

endast för vissa särskilda fall tinnes föreskrifter utfärdade.

Sålunda stadgas i 38 § andra stycket sekretesslagen, att om handling,

som ej må utlämnas till envar, kan antagas vara av betydelse som bevis i

rättegång eller för förundersökning i brottmål, äger domstol, där rättegången

föres eller fråga som hör till förundersökningen må upptagas, förordna

att handlingen skall tillhandahållas domstolen eller undersökningsledaren.

Från denna regel stadgas undantag för vissa uppräknade handlingar

samt handlingar med sådant innehåll att den som utfärdat handlingen

ej enligt 36 kap. 5 § andra, tredje eller fjärde stycket rättegångsbalken

må höras som vittne därom. Ytterligare föreskrives att handlingen

ej må, med mindre synnerlig anledning förekommer därtill, företes i rättegången

eller vid förundersökningen, om därigenom yrkeshemlighet skulle

uppenbaras.

Vidare må erinras om de regler angående rätt att erhålla utdrag av register

om brott och straff som upptas i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister

in. fl. författningar i ämnet.

I övrigt torde, om det är fråga om hemliga handlingar, få från fall till

fall prövas i vad mån ett tillhandahållande åt annan myndighet är förenligt

med det sekretesskyddade intresset. Frågor om utlämnande av handlingar

till myndighet har i åtskilliga fall prövats i den ordning 2 kap. tryckfrihetsförordningen

föreskriver.

Taxeringsförordningens bestämmelser om skyldighet för enskilda

personer att lämna uppgifter eller tillhandahålla bandelsböcker med

därtill hörande handlingar gör i allmänhet icke undantag för uppgifter och

handlingar angående sådant varom tystnadsplikt åvilar vederbörande. Emellertid

uppställer förordningen tämligen snäva gränser i fråga om uppgif
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungi. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

ternas eller handlingarnas art. I den mån en vidgad skyldighet att tillhandahålla

uppgifter eller handlingar föreskrives, kan kollision mellan

taxeringsmyndigheternas anspråk på insyn och den enskildes tystnadsplikt

förväntas uppkomma i ökad utsträckning.

Tystnadsplikt för enskilda föreligger — utom på grund av allmän tjänst

eller annan befattning med ämbetsansvar — enligt stadganden av olika

slag. I ett fall föreligger tystnadsplikt på grund av stadgande i grundlag.

Enligt 3 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen må boktryckare, förläggare eller

annan, som har att taga befattning med skrifts tryckning eller med tryckt

skrifts utgivning, mot författarens vilja ej uppenbara vem författaren är,

med mindre sådan skyldighet är i lag föreskriven.

För präst stadgas tystnadsplikt i 7 kap. 2 § kyrkolagen angående vad

som röjts för honom i samband med hemligt skriftermål.

I instruktioner och därmed jämförliga författningar stadgas tystnadsplikt

för advokater, läkare, barnmorskor och deras biträden m. fl. angående

vad som på grund av deras ställning förtrotts dem eller de i samband därmed

erfarit.

Hänsyn till den tystnadsplikt som åvilar präster, advokater, läkare in. fl.

har tagits vid utformningen av rättegångsbalkens regler om vittnesplikt

och skyldighet att utgiva skriftliga bevis in. in. (36—40 kap.) samt de tidigare

omnämnda reglerna i sekretesslagen om domstols rätt att förordna om

tillhandahållande av allmänna handlingar som är hemliga.

Vissa frågor angående taxeringsmyndighets befogenhet att taga del av

handlingar hos läkare har behandlats av JO (ämbetsberättelsen 1946

s. 152 f.).

Vidare må erinras om den s. k. banksekretessen. Enligt bestämmelserna

därom (258 § lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse, 70 § lagen den 29 juni

1923 om sparbanker samt 192 § av det genom prop. nr 3 till 1955 års riksdag

framlagda förslaget till lag om bankrörelse) må enskilds förhållande

till bank ej i oträngt mål yppas. Enligt 35 § 1 mom c) och 4 mom. taxeringsförordningen

kan emellertid bankerna åläggas att till ledning för taxering

tillhandahålla uppgifter om insättares ränteinkomst och innestående

medel.

De sakkunniga

De sakkunniga erinrar — utan att göra närmare uttalanden om innebörden

av gällande rätt — att det beträffande vissa handlingar av betydelse

för taxeringskontrollen hävdats att de icke borde få undanhållas de kontrollerande

myndigheternas insyn med hänsyn till något föreliggande

sekretessintresse.

I betänkandet anföres.

Då det gäller att utforma bestämmelser, som för framtiden reglerar

myndigheternas rätt till granskning av handlingar för taxeringskontroll,

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

synes självfallet att endast verkliga och mycket tungt vägande skäl bör få

begränsa möjligheterna till sådan granskning. Det allmännas intresse av

att taxeringarna blir riktiga synes böra tillmätas så stor betydelse att sekretesshänsynen

utom i rena undantagsfall bör få vika. I varje fall saknas

anledning att beakta sådana anspråk på sekretess, som mer eller mindre

kan vara föranledda av vissa skattskyldigas önskan att hindra kontroll av

inkomsterna. Under taxeringsarbetet har förekommit fall, då en sådan

önskan med hänsyn till omständigheterna måste antagas ha varit den

egentliga orsaken till underlåtenheten att tillhandahålla kontrollmaterial.

Det allmännas intresse är härvidlag icke begränsat till de skattebelopp,

som kan komma att undanhållas av en viss genom sekretessbestämmelser

från insyn skyddad grupp skattskyldiga. Efterlåtenhet gentemot en sådan

grupp och de missbruk, som därav följer, återverkar kraftigt på andra

gruppers deklarationsmoral och minskar därmed effektiviteten av taxeringsverksamheten

över huvud taget. Behovet av kontroll är utan tvivel

så stort, att i princip allt material av betydelse för kontrollen bör vara tillgängligt.

Detta innebär givetvis icke att materialet regelbundet skall granskas.

Det har nämligen visat sig, att enbart möjligheterna till effektiv

kontroll är ett mycket verksamt medel för att främja upprättandet av riktiga

deklarationer, under det att bristen på sådana möjligheter har ytterst

menliga inverkningar på deklarationsmoralen. Vid avvägningen av kontrollbefogenheterna

med hänsyn till sekretessintressena bör jämväl beaktas det

avseende, som för ernående av en rättvis och riktig taxering måste fästas

vid sambandet mellan deklarationernas bevisvärde och kontrollmöjligheterna.

Förutsättningen för att deklarationerna skall tillmätas bevisvärde

bör med hänsyn till gjorda erfarenheter vara att deklarationernas tillförlitlighet

kan på något sätt nöjaktigt övervakas. Om tillgången till visst

kontrollmaterial av sekretesshänsyn anses böra avskäras, bör därför andra

lika verksamma kontrollmöjligheter anvisas.

Beträffande allmänna handlingar har, anför de sakkunniga,

diskussionen i huvudsak gällt hos vissa statliga organ, exempelvis valutakontoret,

tillgängliga uppgifter av ekonomisk natur. Avfattningen av 52 §

taxeringsförordningen torde, enligt vad de sakkunniga erfarit, ha lett till

tvekan om bestämmelsernas innebörd. De sakkunniga uttalar, att hos myndigheter

förvarade handlingar bör vara tillgängliga för taxeringskontroll,

även om handlingarna icke är offentliga. Skulle i något enstaka fall särskilda

skäl påkalla undantag härifrån, bör beslut härom förbehållas Kungl.

Maj :t, som därvid kan pröva, huruvida vederbörande taxeringsmyndighet

i annan ordning kan erhålla uppgifter, som är av betydelse för taxeringskontrollen.

Vid inhämtande av uppgifter av betydelse för taxeringen från

statliga och kommunala myndigheter bör det av de sakkunniga föreslagna

centrala organet för taxeringskontrollen kunna medverka till att erforderliga

uppgifter kommer taxeringsarbetet tillgodo utan att olägenhet därav

vållas. I enlighet med dessa överväganden upptas i 38 § förslaget till taxeringsförordning

eu bestämmelse enligt vilken för taxering erforderlig, i

förordningen icke särskilt omförmäld uppgift skall lämnas av statlig

eller kommunal myndighet, allmän inrättning eller överförmyndare, då be
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

gäran framställes av taxeringskonsulent eller tjänsteman å länsstyrelsens

taxeringsavdelning, såvida icke Kungl. Maj :t på framställning av myndigheten

annorlunda förordnat. Taxeringsintendent eller den han därtill förordnar,

må enligt den föreslagna bestämmelsen ur handlingar, som förvaras

hos myndighet som nyss sagts, inhämta för taxeringskontroll erforderliga

uppgifter.

Vad angår enskildas tystnadsplikt framhåller de sakkunniga,

att diskussionen i huvudsak gällt läkares och tandläkares patientkort eller

jämförliga anteckningar, samt anför vidare.

Det enda skäl som kan åberopas för att från granskning undantaga

läkare- och tandläkarehandlingar torde vara hänsynen till patienterna.

Emellertid synes dessa hänsyn kunna tillräckligt tillgodoses genom att

granskningarna uppdrages åt tillräckligt kvalificerade granskningsmän. De

sakkunniga har i taxeringsförordningen upptagit en föreskrift i syfte att

denna omständighet skall beaktas. Den av de sakkunniga föreslagna centrala

myndigheten bör vid granskningar av förevarande slag kunna tillhandahålla

särskilt kvalificerade granskningsmän med erfarenheter av den

slags granskning, varom fråga är. Det må framhållas att jämväl granskningsmännen

har tystnadsplikt och att denna är omgärdad med minst lika

stränga straffbestämmelser som de för läkare, tandläkare och deras biträden

gällande. Redan nu kommer patienters förhållanden i samband med

läkarbesök i stor omfattning till andras kännedom genom läkarintyg, sjukkasseräkningar,

recept o. d. Någon verklig olägenhet av att den ifrågasatta

granskningsrätten införes torde därför icke kunna uppstå. Det bör framhållas,

att granskningarna givetvis skall begränsas till vad som är av betydelse

för taxeringskontrollen.

De sakkunnigas förslag upptar bland reglerna om taxeringsrevision vissa

bestämmelser i det angivna syftet. Sålunda är den, hos vilken revisionen

sker, pliktig att lämna de upplysningar som för revisionens verkställande

erfordras (51 § 5 mom.). Vidare må den som verkställer taxeringsrevision

taga del av handlingar av betydelse för revisionens verkställande utan hinder

av att tystnadsplikt åligger den, hos vilken revisionen verkställes, eller

att dessa handlingar enligt gällande föreskrifter icke må utlämnas till

annan (51 § 6 mom.).

Yttranden

I åtskilliga yttranden uttalas, att taxeringsmyndigheterna bör erhålla ökad

tillgång till sekretesskyddat material av olika slag. De sakkunnigas förslag

tillstyrkes också eller lämnas utan erinran av flera remissinstanser. I åtskilliga

yttranden, även sådana där taxeringsmyndigheternas behov av att

erhålla del av dylikt material vitsordas, anföres emellertid kritik mot

förslagen och motiveringarna härför. Frågorna betecknas såsom otillräckligt

utredda, och man hemställer i anslutning därtill om ytterligare

utredning i ämnet. Olika förslag om undantag från taxeringsorganens

granskningsrätt samt om rättssäkerhetsgarantier framföres.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

De sakkunnigas förslag har i föreliggande skick tillstyrkts eller

i huvudsak lämnats utan erinran av justitiekansler sämbetet, dock endast

såvitt angår enskilds tystnadsplikt, valutakontorets styrelse, länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro samt Gävleborgs

län, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges lantbruksförbund samt

Sveriges advokatsamfund, det sistnämnda dock endast såvitt angår allmänna

handlingar.

Uttalanden i huvudsakligen avstyrkande riktning har åter gjorts

av justitiekansler sämbetet, såvitt angår allmänna handlingar, kammarrätten,

bank- och fondinspektionen, såvitt angår inspektionens egna hemliga

handlingar, riksskattenämnden, 1949 års besvärssakkunniga, Sveriges akademikers

centralorganisation, Näringslivets skattedelegation, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges grossistförbund, Svensk industriförening, Svenska

livförsäkringsbolags förening, Sveriges advokatsamfund, det sistnämnda såvitt

angår enskilds tystnadsplikt, Sveriges redareförening samt reservanter

inom valutakontorets styrelse.

Rörande den allmänna innebörden av de sakkunnigas förslag

på ifrågavarande punkter uttalar justitiekanslersämbetet, att det i nuvarande

läge synes påkallat att en effektivare taxeringskontroll kommer till

stånd. En dylik kontroll medför med nödvändighet, att taxeringsmyndigheterna

erhåller en vidgad insyn i enskildas ekonomiska och andra förhållanden,

men bör å andra sidan icke få föranleda, att verkligt berättigade

hänsyn till privatlivets helgd trädes för nära.

Riksskattenämnden instämmer i de sakkunnigas uttalande, att det är av

vikt att myndigheterna beredes tillgång till allt det material, som kan tjäna

en ändamålsenlig och effektiv taxeringskontroll, och att härvid i princip

intet material bör få undanhållas, om det kan befordra en riktig och rättvis

taxering. Nämnden påpekar emellertid, att en reservation måste göras för

vissa fall av kollision med civilrättslig lagstiftning. Härför kräves en särskild

undersökning av vilka konflikter som kunna uppkomma med annan

lagstiftning. Vid denna undersökning — där även annan expertis än skatteexpertis

bör medverka — torde böra övervägas i vilken utsträckning man

till förmån för taxeringskontrollen kan uppge det sekretesskydd, som kan

finnas i olika fall. Möjligt är att man härvid kan finna en lösning genom

att för mera ömtåliga fall anförtro taxeringskontrollen åt särskilt beprövad

personal.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län torde det icke råda något tvivel om

att gällande sekretessföreskrifter av skattskyldiga utnyttjas för obehöriga

skattelättnader.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller såsom viktigt, att taxeringsavdelningarna

i länsstyrelserna erhåller material för sin granskning genom cen9

— Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 160

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

tralt inhämtade uppgifter från exempelvis valutakontoret samt bank- och

fondinspektionen.

Sveriges lantbruksförbund anför.

Utsträckningen av granskningsrätten jämväl till handlingar, vilkas innehåll

innefattas under tystnadsplikt, som åligger den skattskyldige, torde

kunna försvaras. Sannolikt torde ett oriktigt deklarerande i viss utsträckning

förekomma bland skattskyldiga, som kunna åberopa sekretesshänsyn

som hinder för en granskning av underlaget för deklarationen. Även det

föreslagna utsträckandet av granskningsmöjligheten till statliga verks och

inrättningars handlingar, därunder inbegripet postgirokontorets uppgifter

om insättningar och uttag, torde kunna accepteras.

Förbundet betonar emellertid att ett frisläppande av sekretesshänsyn vid

taxeringskontrollen kan medföra stora svårigheter i praktiken samt anför

härom.

Det synes ofrånkomligt att av sekretesshänsyn det vid kontrollen framkomna

materialet ej får på något sätt offentliggöras i samband med skriftväxling,

protokollföring in. in. Den skattskyldige torde på grund härav bliva

försatt i ett svårt läge. Ett enkelt konstaterande av kontrollorganet, att under

sekretess lagda handlingar givit anledning till anmärkning på deklarationen,

kan av den skattskyldige med hänsyn till hans tystnadsplikt icke

bemötas på ett sådant sätt, att det blir offentligt. Ehuru det sålunda måhända

bör accepteras, att sekretessbelagda handlingar kunna bliva föremål

för kontroll, synes det, för att den skattskyldige utan att bryta sin tystnadsplikt

skall kunna tillvarataga sina berättigade intressen i skatteprocessen,

vara nödvändigt med utförliga föreskrifter, som garantera, att sådan

rätt tillförsäkras den skattskyldige, utan att han samtidigt gör sig skyldig

till brott mot tystnadsplikten. Det vill vidare förefalla, som om de sakkunniga

icke beaktat de konsekvenser, som ett eftergivande av gällande

sekretessbestämmelser kan medföra i avseende å annan lagstiftning, däribland

tryckfrihetsförordningen.

Kammarrätten åter motsätter sig att taxeringsmyndigheterna får taga del

av sekretessbelagt material, samt anför.

Kammarrätten finner det icke vara tillfredsställande att man under åberopande

av sekretesskydd kan undandraga sig deklarationspliktens rätta

fullgörande. Erfarenheten utvisar att så i många fall sker. Emellertid

synes det olämpligt att låta taxeringsavdelningarnas granskningsmän ta del

av sekretessbelagt material. Tystnadsplikten, som åligger granskningsmannen,

torde icke utgöra tillräcklig garanti mot missbruk. Enligt kammarrättens

mening har framför allt läkarnas tystnadsplikt en så allvarlig innebörd,

att den icke utan vidare kan skjutas åt sidan av det allmännas intresse

av riktigare taxeringar. Inskränkningar måste här omgärdas med de

största försiktighetsmått, så att ingen skada anställes. Granskningsmannen

får sålunda icke i sin granskningsberättelse intaga material som är sekretessbelagt.

Det framgår av de sakkunnigas motivering att granskningarna

skola uppdragas åt särskilt kvalificerade granskningsmän. Detta krav har

emellertid icke beaktats i författningsförslaget (Öl § 6 inom.).

Den av förslaget följande skyldigheten för läkare, advokater, präster och

andra, som allmänheten vänder sig till i ömtåliga, personliga angelägen
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

lieter, att trots tystnadsplikten ställa material till förfogande för granskning

kan föranleda allvarliga olägenheter och skapa irritation mot taxeringsmyndigheterna.

Vidare skulle ett genomförande av förslaget sannolikt

erfordra ändringar i andra lagar och förordningar såsom tryckfrihetsförordningen,

rättegångsbalken och kyrkolagen. Enligt kammarrättens

mening bör frågan därför göras till föremål för en mera allsidig och grundlig

utredning, innan slutligt förslag i ämnet utarbetas. Även spörsmålet i

vad mån sekretessbelagda handlingar, som finnas tillgängliga hos vissa

statliga organ, exempelvis handlingar rörande rikets säkerhet och försvar,

böra tillhandahållas för granskning, bör bli föremål för en mera ingående

undersökning.

Sveriges redareförening uttalar, att de sakkunniga icke synes ha verkställt

närmare utredning om i vad mån hinder möter på grund av särskilda

bestämmelser att bringa innehållet i sekretesskyddade handlingar till kännedom

för taxeringsmyndigheterna eller deras tjänstemän. Även om det för

taxeringskontrollen skulle vara av ett visst värde, att taxeringsmyndigheterna

erhölle del av sagda handlingar, måste man dock förutsätta, att, när

dessa handlingar kringgärdats med sekretesskydd, så starka skäl härför

ansetts föreligga, att denna ur skilda synpunkter betydelsefulla fråga ej

kan lösas på det lättvindiga sätt, som de sakkunniga gjort. Föreningen

framhåller även, att inom ett näringsföretag kan finnas handlingar av så

hemlig natur, att företaget kan hava vägande skäl för att vägra visa sagda

handlingar för taxeringsmyndigheterna. De nu berörda frågorna måste

göras till föremål för en mera ingående utredning än den de sakkunniga

verkställt.

Näringslivets skattedelegation påtalar, att enligt 53 § 2 mom. förslaget

till taxeringsförordning må taxeringsrevision verkställas icke blott av

taxeringsintendenten underställd tjänsteman utan ock av annan i bokföring

och taxering sakkunnig person, som därtill godkänts av länsstyrelsen.

Enligt delegationen skulle betydande risk uppkomma för att vid

taxeringsrevision vunna upplysningar i affärsangelägenheter bleve obehörigen

utnyttjade. Taxeringsrevision bör endast få verkställas av befattningshavare

i statstjänst och av heltidsanställd befattningshavare i kommunal

tjänst, den senare under förutsättning att han på grund av sin

tjänsteställning är förhindrad utföra uppdrag av beskaffenhet att de vid

revisionen vunna upplysningarna därvid skulle kunna utnyttjas.

Beträffande frågan om taxeringsorganens befogenheter att ta del av

hemliga allmänna handlingar uttalar justitiekanslersämbetet, att de

sakkunnigas uttalanden i denna del synes till innebörden och konsekvenserna

så knapphändigt belysta, att ämbetet icke anser sig kunna taga ståndpunkt

därtill.

Valutakontorets styrelse yttrar.

De handlingar hos valutakontoret, som innehålla uppgifter av ekonomisk

natur av eventuellt intresse för skattekontrollen, komma i de flesta fall

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

kontoret tillhanda via bankerna. En bank torde i många fall icke ha skyldighet

att till taxeringsmyndighet utlämna dylika uppgifter. Ett stadgande

av innebörd att handlingar hos statlig myndighet skola vara tillgängliga för

taxeringskontroll, även om handlingarna icke äro offentliga, innebär för

kontorets del, att kontoret kan åläggas en vidsträcktare uppgiftsskyldighet

än bankerna. De olägenheter detta kan medföra för valutaregleringens

handhavande, torde få tillmätas mindre betydelse än det allmännas intresse

av en rättvis och riktig taxering.

I speciella fall — t. ex. av diskretionshänsyn i strängt personliga förhållanden

— kan undantag från uppgiftsskyldigheten vara behövlig. Styrelsen

har beaktat, att möjlighet gives till undantag efter särskild framställning

från vederbörande myndighet.

Med anledning av vad de sakkunniga anföra om sambandet mellan deklarationernas

bevisvärde och kontrollmöjligheterna, vill styrelsen framhålla,

att kontorets material ofta är ofullständigt och i många fall icke

torde kunna läggas till grund för en bedömning av deklarationerna.

Bank- och fondinspektionen hemställer, att 38 § i författningsförslaget

ges sådan utformning att inspektionen undantas från de myndigheter som

blir uppgiftsskyldiga, eller, i andra hand, att uppgiftsskyldighet skall föreligga

först efter förordnande av Kungl. Maj :t. Inspektionen framhåller, att

dess undersökningsmaterial endast i få undantagsfall kan bli till nytta för

taxeringsverksamheten, samt anför vidare bl. a.

Enligt ämbetsverkets erfarenhet är förekomsten av det nuvarande sekretesskyddet

av största betydelse för bankmännens beredvillighet att ställa

sitt bedömningsmaterial till inspektionens förfogande. Det förekommer sålunda

ej sällan att vederbörande uppgiftslämnare uttryckligen förutsätter

att ingen utomstående skall få taga del av vad han kommer att yppa. Denna

reserverade inställning riktar sig icke mot något visst håll, t. ex. skattemyndigheterna,

utan är helt att betrakta som ett uttryck för att samtalet

med inspektionstjänstemannen är förtroligt i den meningen att ingen som

helst utomstående, myndighetsperson eller annan, skall få taga del av de

lämnade uppgifterna.

19h9 års besvärssakkunniga yttrar.

Generella regler om i vilken mån en myndighet äger tillgång till hos

andra myndigheter befintliga — även hemliga — handlingar saknas i

svensk rätt. Det ankommer på vederbörande myndighet att, då särskilda

författningsbestämmelser härom icke finnas — såsom dock stundom är

fallet, t. ex. beträffande det hos fångvårdsstyrelsen förda straffregistret —

själv bedöma om hemlig handling skall tillhandahållas annan myndighet

eller ej. Det är långt ifrån givet, att samtliga hos en myndighet befintliga

handlingar stå till förfogande för alla andra myndigheter. Det synes uteslutet,

att de överväganden, som kunna föranledas av att taxeringsintendent

begär utfå hos annan myndighet befintlig handling, för närvarande undantagslöst

skulle mynna ut i att en sådan begäran villfares. Det kan under

sådana omständigheter icke vara lämpligt att i taxeringsförordningen nu

införa en generell rätt för taxeringsintendenten in. fl. att få del av alla

allmänna handlingar. Att på detta sätt utan särskild utredning antaga en

bestämmelse, vars verkningar icke kunna överblickas, är icke tillrådligt.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 ur 1955

Det får i stället i mån av behov på varje särskilt område övervägas, huruvida

taxeringsmyndighet bör få del av annan myndighets handlingar. Möjligt

är också att den beslutande myndigheten hör tillerkännas större befogenheter

härvidlag än taxeringsintendent och allmänt ombud.

Näringslivets skattedelegation anför.

I den mån det gäller handlingar, som med hänsyn till rikets säkerhet

och försvar böra hållas hemliga, bör man enligt vår mening avstå från varje

åtgärd som, om ock endast i sällsynta undantagsfall, skulle kunna sätta

sekretessen i fara, även om detta måste ske på bekostnad av effektiviteten

vid taxeringen. Det bör i detta sammanhang beaktas, att anslutning till

extrema ytterlighetspartier och meningsriktningar icke utgör hinder för

innehavande av statstjänst. Beträffande uppgifter hos valutakontoret kan

ett oförsiktigt handhavande därav åsamka avsevärd skada icke blott för

enskilda företag utan även för våra handelsförbindelser med utlandet. I

vad mån handlingar och uppgifter av ovanberörda ömtåliga beskaffenhet

böra hållas tillgängliga för taxeringsmyndigheterna bör enligt vår mening

jämväl bli föremål för en mer ingående utredning i samråd med de i varje

särskilt fall ansvariga myndigheterna.

Vad angår uppgifter och handling, beträffande vilka tystnadsplikt föreligger

för enskilda, finner justitiekanslersämbetet, att de sakkunnigas

förslag om rätt att granska läkares patientkort bör kunna godtagas.

Ämbetet yttrar.

Lika med de sakkunniga anser ämbetet, att hänsynen till patienternas

intressen kan i tillräcklig grad tillgodoses, även om läkares och tandläkares

patientkort icke undantagas från granskning i samband med taxeringskontroll.

Under förutsättning att det för kontroll av ifrågavarande yrkesgruppers

deklarationer är av icke oväsentlig betydelse att de som utföra kontrollen

äga tillgång till patientkorten — något som de sakkunniga dock icke

närmare utvecklat — ha de sakkunniga enligt ämbetets mening anfört

starka skäl för att patientkorten regelmässigt icke böra undanhållas de

kontrollerande myndigheternas insyn. Ämbetet vill emellertid understryka

vikten av att uppdrag att utföra sådan granskning, som innefattar jämväl

patientkort, endast anförtros åt kvalificerade granskningsmän, vilka med

fog kunna antagas fullgöra sin uppgift på ett i allo grannlaga sätt. Det

synes även lämpligt att å smärre orter om möjligt icke anlitas granskningsmän,

vilka äro bosatta å platsen eller eljest äga närmare kännedom om den

persons klientel, vilken granskningen avser. Skulle beträffande någon patient

framstå såsom särskilt påkallat, att patientkortet icke utlämnas,

kanske befogenhet i instruktionell väg kan lämnas granskningsmännen att

för sådant 1''all medge undantag och åtnöjas med uppgift om patientens

namn och uppburet arvode samt med de övriga upplysningar läkaren anser

sig kunna lämna.

övcrståthållarämbetet uttalar, att det synes oklart, huruvida de föreslagna

bestämmelserna skär sig mot de för läkare gällande sekretessföreskrifterna.

1949 urs besvärssukkiinniga erinrar om att den föreslagna bestämmelsen

i 51 § 6 mom. tillkommit för att möjliggöra granskning av läkare- och tandläkarehandlingar,

samt anför vidare.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Bestämmelsen har emellertid givits en så generell avfattning att den kommit

att gälla för alla handlingar, som kunna finnas hos privatperson och

som enligt gällande föreskrifter beröras av en någon åvilande tystnadsplikt

eller som enligt särskilt förbehåll icke må utlämnas till annan. Hos enskilda

kunna ofta nog finnas allehanda andra handlingar än de av skattelagssakkunniga

åsyftade, vilka av hänsyn till olika intressen, t. ex. prästs

tystnadsplikt, rikets säkerhet e. d., icke må utlämnas till annan. Det synes

icke rimligt att sådana handlingar utan särskilt tillstånd granskas i samband

med taxeringsrevision. Det kan här också nämnas att handlingar,

vilka åtnjuta skydd enligt tryckfrihetsförordningens regler om rätt till

anonymitet för författare och meddelare, icke kunna grundlagsenligt granskas

vid taxeringsrevision utan särskilt medgivande. Med hänsyn till vad

nu anförts synas bestämmelserna i 6 mom. böra omarbetas.

Sveriges akademikers centralorganisation motsätter sig bestämt att taxeringskontrollen

utvidgas till att avse patientkort och därmed jämförliga

handlingar.

Även Näringslivets skattedelegation betonar vikten av att hänsyn tages

till läkarnas patienter. Delegationen anför ytterligare.

Läkarna tillhöra emellertid de kategorier yrkesutövare, som i hög grad

kollektivt misstänkliggöras, och det vore enligt vår mening icke minst i

läkarkårens eget intresse synnerligen önskvärt att skapa kontrollmöjligheter,

som åstadkomma en ändring härutinnan utan att befogade krav på

läkarsekretessen åsidosättas. Det synes oss böra närmare undersökas, huruvida

inte en lösning av detta problem står att vinna exempelvis genom en

medverkan vid taxeringskontrollen av den för sjukvården i riket ansvariga

centrala myndigheten, medicinalstyrelsen.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges köpmannaförbund och Sveriges

grossistförbund.

Svenska livförsäkringsbolags förening framför i huvudsak samma skäl

samt påpekar därutöver, att de föreslagna bestämmelserna för försäkringsbolagens

vidkommande medför, att dessa icke längre kan garantera sina

försäkringstagare sekretess beträffande deras privata förhållanden, såsom

exempelvis uppgifter om hälsotillstånd, förmånstagareförordnande och inkomstförhållanden.

Sveriges advokatsamfund erinrar om att vissa yrkesutövare intar en sådan

förtroendeställning i förhållande till allmänheten att en tystnadsplikt till

skydd för den enskilde är påkallad. I rättegångsbalken har som sådana

yrkesutövare angivits bl. a. advokater och läkare. Samfundet påpekar, att

det här icke är fråga om att de privata angelägenheterna icke skola komma

till myndigheternas eller allmän kännedom, utan vad som skall skyddas

är vederbörandes intresse att de icke genom den som fått hans förtroende

blir kända av annan än den för vilken han medgiver att förtroendet får

uppenbaras. Den omständigheten, att till exempel en taxeringstjänsteman

är ålagd tystnadsplikt, kan alltså icke motivera att inskränkning göres i till

exempel en advokats tystnadsplikt. I samfundets yttrande påpekas vidare

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

att rättegångsbalkens stadganden om frihet från vittnesplikt och editionsplikt

för advokater m. fl. gäller utan undantag i fråga om sådana brott som

bedrägeri, förskingring, förfalskning, mened, trolöshet eller annan oredlighet,

och således även i det fall att målet handlägges inom stängda dörrar.

Samfundet anser att det intresse, som i rättegång kan föreligga att få taga

del av vissa upplysningar och handlingar, kan vara betydligt större än intresset

att få kontrollera en deklaration.

Sekretesskydd för taxeringshandlingar

Gällande bestämmelser m. m.

I 17 § första stycket sekretesslagen föreskrives, att till myndighet avlämnade

uppgifter till ledning för taxering, som avses i taxeringsförordningen

eller eljest för beräknande av skatt ej må i andra fall än i vederbörande

slcatteförfattning stadgas, utan den skattskyldiges samtycke utlämnas

till annan tidigare än tjugu år efter uppgiftens datum.

Taxeringsförordningens 56 § upptar i anslutning härtill föreskrifter om

i vilken utsträckning självdeklarationer och andra uppgifter, som avlämnats

till ledning vid taxering för inkomst och förmögenhet, må vara tillgängliga

för ledamöter av beskattningsnämnder m. fl. Självdeklaration, som tillhandahålles

polis- eller åklagarmyndighet eller som åberopas vid allmän

domstol, må icke utan den skattskyldiges samtycke offentligen föredragas

eller i protokoll, utslag eller annan expedition intagas eller omnämnas i

vidsträcktare mån än som oundgängligen erfordras. Utöver vad i bestämmelsen

uttryckligen tillstädjes må ifrågavarande handlingar icke vara för

någon tillgängliga utan att den som avgivit deklarationen skriftligen medgivit

dess offentliggörande.

I 17 § andra stycket sekretesslagen stadgas, att förmögenhetslängd ävensom

prövningsnämnds ändringslängd beträffande taxering till statlig förmögenhetsskatt

ej må utan den skattskyldiges samtycke utlämnas till annan

tidigare än tjugu år efter längdens datum.

Slutligen upptas i 17 § tredje stycket samma lag föreskrift att handlingar,

som avses i förordningen om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked

i taxeringsfrågor, ej må utan samtycke av den som sökt beskedet

utlämnas till annan tidigare än tjugu år från handlingens datum.

Övriga handlingar är däremot offentliga. Sålunda är inkomstlängderna

— i motsats till vad gäller förmögenhetslängderna — tillgängliga för envar.

Offentliga är vidare exempelvis fastighetslängderna, besvärsskrifter, av

länsstyrelse upprättade sammanställningar av statistiska undersökningar,

taxerings- och prövningsnämnders protokoll samt kammarrättens och regeringsrättens

utslag. Frågan om anteckningar och promemorior, som upprättats

vid bokföringsgranskning, är förenade med sekretesskydd har i ett

av regeringsrätten nyligen avgjort mål besvarats nekande. Uppgifter, som

avlämnats av aktiebolag till ledning vid värdesättning av aktier i bolaget

s. 136 Kontrollera mot PDF

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

har, likaledes i ett av regeringsrätten för kort tid sedan avgjort mål, ansetts

böra utlämnas till aktieägare i bolaget. Motsvarande torde få anses gälla

beträffande uppgifter angående ekonomisk förening.

Ytterligare må erinras om att, oaktat förmögenhetslängderna är hemliga,

kan uppgift om de till statlig förmögenhetsskatt debiterade skattebeloppen

erhållas ur de offentliga uppbördshandlingarna, och från skattebeloppen

kan man genom skattetabellerna räkna sig till vederbörandes beskattningsbara

förmögenhet.

Den inadvertens, som föreligger så till vida att förmögenhetslängderna är

hemliga men att uppgifter om storleken av de skattskyldigas beskattningsbara

förmögenheter, om ock med viss omgång, kan erhållas ur handlingar,

som är offentliga, har tidigare uppmärksammats vid olika tillfällen.

Motioner i ämnet väcktes vid 1950 och 1951 års riksdagar. På hemställan

av konstitutionsutskottet (uti. 1950:12 och 1951:6) avslogs motionerna

under hänvisning till pågående utredningar.

Frågan behandlades vidare av 19t9 års uppbördssakkunniga i deras

betänkande med förslag till en reviderad uppbördsförordning (SOU

1952: 1). Nämnda sakkunniga förordade, att nu gällande regler bibehölls.

Det påpekades emellertid, att skäl kunde anföras för att även förmögenhetslängderna

borde vara offentliga. Förslaget var icke enhälligt i förevarande

fråga. En minoritet förordade, att sekretesskyddet för förmögenhetslängderna

borde utsträckas till att omfatta jämväl debiteringslängd och uppbördskort.

I propositionen nr 100 till 1953 års riksdag med förslag grundade på

nyssnämnda betänkande uttalade jag, att några nackdelar veterligen icke

varit förenade med de nuvarande bestämmelserna. Det vore svårt att inse

att det kunde lända någon till men att av offentligen tillgängliga handlingar

kunde inhämtas vissa uppgifter om hans förmögenhetsställning.

Med denna uppfattning skulle, såsom ock från flera håll ifrågasatts, närmast

ifrågakomma att avskaffa sekretesskyddet för förmögenhetslängden,

något som för övrigt skulle medföra praktiska fördelar ur debiteringssynpunkt.

Jag förklarade mig emellertid icke beredd att i berörda sammanhang

taga någon slutlig ställning till förevarande spörsmål.

De sakkunniga

I betänkandet framhålles, att det främsta intresset knyter sig till frågan

om taxeringslängdernas offentlighet. Någon gång har gjorts gällande att

inkomstlängdernas offentlighet borde upphöra men det har från andra håll

ifrågasatts att offentligheten borde utsträckas att omfatta även förmögenhetslängderna.

De sakkunniga anlägger till en början vissa principiella synpunkter i frågan

samt anför därvid bl. a.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Frågan om taxeringslängdernas offentlighet eller hemlighållande har betydelse

för de skattskyldiga i den mån de har intresse av att deras inkomst

eller förmögenhet icke kommer till andras kännedom. Mot dessa sekretessintressen

kan ställas de utan tvivel legitima anspråk som skattebetalarna

har att kunna få kännedom om taxeringarna och därmed ha möjlighet a

bilda sig en uppfattning om taxeringarnas och beskattningens verkningar

icke blott i allmänhet utan även i enskilda fall. Med hänsyn till allas intresse

av att beskattningen sker likformigt och rättvist har offentlighetsprincipens

tillämpning i detta hänseende en väsentlig uppgift att fylla.

Hänsyn till taxeringsverksamhetens effektivitet talar enligt de sakkunnigas

uppfattning för alt taxeringslängderna i största möjliga utsträckning

bör vara offentliga. Det framhålles vidare att inkomsttaxeringarnas offentlighet

medger deras utnyttjande för åtskilliga andra ändamål än beskattningen.

Sålunda användes taxeringssiffrorna i stor omfattning såsom underlag

vid prövning av rätten till vissa sociala bidrag. Även i det enskilda ekonomiska

livet torde taxeringssiffrornas offentlighet i ej ringa grad vara till

nytta genom de möjligheter, som därigenom ges att få en uppfattning om

en persons allmänna ekonomiska ställning.

Av de skäl, som sålunda anförts, synes enligt de sakkunnigas uppfattning

offentlighetsprincipen böra såvitt möjligt upprätthållas och någon begiänsning

av inkomstlängdernas offentlighet sålunda icke ifrågakomma. Vid

sådant förhållande bör övervägas om skäl föreligger att bibehålla det

sekretesskydd, som alltjämt gäller för förmögenhetslängderna.

1 förmögenhetslängderna upptages, påpekar de sakkunniga, från och med

1954 års taxering endast sådana skattskyldiga, som har skattepliktig förmögenhet

å minst 50 000 kronor. Antalet skattskyldiga med minst 50 000

kronors förmögenhet utgjorde vid 1953 års taxering 174 560 och torde vid

1954 års taxering uppgå till ett något högre antal. De sakkunniga anför

vidare.

Ur allmän synpunkt kan till förmån för längdernas offcnllighet åbeiopas,

att åstadkommandet av en jämlik och rättvis taxering torde avsevärt främjas

samt att möjligheterna till insyn i taxeringsväsendets och beskattningens

funktion får anses vara ett medborgerligt intresse av vikt. Att sådan

insyn medges beträffande inkomsterna men icke beträffande förmögenheterna

ter sig inkonsekvent. Härtill kommer den förenkling i det praktiska

taxeringsarhetet, som kan vinnas genom möjligheten att slopa de särskilda

förmögenhetslängderna.

Till stöd för sekretesskraven har brukat åberopas de enskildas ekonomiska

intresse och privatlivets helgd. Det måste emellertid anses tveksamt,

om något direkt ekonomiskt intresse kan anses föreligga i detta hänseende.

Här bortses från sådana föga beaktansvärda intressen som att förmogenhetstaxeringcn

möjligen skulle motsäga de uppgifter en skattskyldig i annat

sammanhang kan vilja lämna om sin förmögenhet eller det än mindre

beaktansvärda intresse, som en skattskyldig kan ha av att på grund av

sekretessen äga möjlighet att helt eller delvis undgå en på skatteförfattningarna

grundad beskattning. Beaktansvärt kan däremot vara om skatt
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

skyldig har ett verkligt intresse av att vara skyddad mot insyn i sina förmögenhetsförhållanden

för att undvika att bli ansatt av låne- och hjälpsökande

e. d. Emellertid torde sådana personer redan nu ha svårt att med

riktigt fullgörande av deklarationsplikten hålla sitt förmögenhetsinnehav

hemligt för den, som vill begagna taxeringslängderna för inhämtande av

upplysningar. Inkomsten av kapital skall ju nämligen särskilt upptagas i

inkomstlängden, som är offentlig handling. Även höjningen av gränsen

för skattepliktens inträde till 50 000 kronor torde ha minskat betydelsen

av sekretessen. Enbart kravet på hänsyn till privatlivets helgd torde icke

kunna åberopas såsom tillräckligt skäl för sekretess. Eftersom beskattningen

över huvud taget är en fråga av stort allmänt intresse, ligger det

nämligen i sakens natur, att enskildas ekonomiska förhållanden av betydelse

för beskattningen knappast kan undgå att beröras av nämnda allmänna

intresse. Dessa ekonomiska förhållanden är följaktligen icke uteslutande

en den skattskyldiges privatsak.

De sakkunniga vill för sin del förorda, att sekretesskyddet för förmögenhetstaxeringarna

upphäves. Om de särskilda förmögenhetslängderna slopas

och förmögenhetstaxeringen antecknas i inkomstlängderna, blir uppgifterna

automatiskt tillgängliga på samma sätt som uppgifterna rörande

inkomsttaxeringen. Föreskriften i 17 § andra stycket lagen den 28 maj

1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar blir

därmed betydelselös och kan upphävas.

I betänkandet upptas vidare frågan om sekretesskydd för anteckningar

och promemorior som upprättats rörande verkställda bokföringsgranskningar.

Det framhålles, att vad i dessa handlingar relateras oftast är att

anse såsom kompletterande upplysningar till innehållet i deklarationerna

och det skydd, som deklarationerna åtnjuter, synes därför böra komma

jämväl promemoriorna och berättelserna till del. I de sakkunnigas förslag

till taxeringsförordning (46 §, motsvarande 56 § gällande förordning) upptas

i enlighet härmed föreskrift att vad i paragrafen sagts om självdeklarationer

skall i tillämpliga delar även gälla av myndighet i samband med

taxeringskontroll upprättade handlingar.

Slutligen föreslår de sakkunniga att i samma paragraf upptas en bestämmelse

av innebörd att inkomna kontrolluppgifter under den tid utredning

pågår skall kunna hållas hemliga även för den person uppgifterna avser. I

betänkandet anföres härom.

Det har förekommit, att skattskyldiga som deklarerat viss bruttoinkomst

utan specifikation eller försummat sin deklarationsskyldighet och anmanas

att specificera inkomst eller avlämna deklaration innan anmaningen efterkorames

begär att få taga del av eller erhålla avskrift av de kontrolluppgifter,

som inkommit. I specifikationen eller deklarationen medtages därefter

blott belopp, som är upptagna å de inkomna uppgifterna. Härigenom

går syftet med kontrolluppgifterna delvis förlorat, i det att ingen upplysning

erhalles om inkomster, som den skattskyldige kan ha haft utan att

kontrolluppgifter därå inkommit.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

139

Y ttranden

De sakkunnigas förslag att slopa sekretesskyddet för förmögenhetslängderna

har blivit föremål för delade meningar.

Förslaget tillstyrkes eller lämnas utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms,

Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Värmlands län,

kanslichefen hos uppbördsdirektionen i Stockholm samt ordföranden och

en ledamot av riksskattenämnden.

Förslaget avstyrkes däremot av justitiekansler sämbetet, kammarrätten,

riksräkenskapsverlcet, riksskattenämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Uppsala, Södermanlands, Blekinge, Kopparbergs, Gävleborgs och

Jämtlands län, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Näringslivets skattedelegation,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges advokatsamfund och Sveriges

redareförening.

I vissa av de avstyrkande yttrandena ifrågasättes ännu längre gående

sekretesskydd för hithörande handlingar.

Sålunda anser Sveriges advokatsamfund att jämväl inkomstlängderna

bör vara hemliga.

Vidare uttalar Föreningen Sveriges kronokamrerare och Näringslivets

skattedelegation, att debiteringslängderna för förmögenhetsskatt bör vara

hemliga; skattedelegationen intar samma ståndpunkt i fråga om uppbördskorten.

Ordföranden och en ledamot av riksskattenämnden yttrar.

Då man icke har något sekretesskydd för inkomstlängden, toide det icke

kunna göras gällande att de skattskyldiga ha något i sakens egen natur liggande

anspråk på att förmögenhetslängden skall vara sekret. Denna fråga

bör därför avgöras utifrån lämplighetssynpunkter. Härvid är att märka,

att upphävandet av sekretesskyddet skulle möjliggöra en administrativ förenkling

och arbetsbesparing i så måtto att särskild förmögenhetslängd och

särskild ändringslängd rörande förmögenhetstaxeringen icke vidare skulle

behöva föras.

Mot tanken att upphäva sekretesskyddet har invänts, att offentliggörandet

av förmögenhetslängden skulle kunna befordra uppkomsten av ett angiverisystem,

som ur samhällelig synpunkt icke är önskvärt. Samma synpunkt

skulle emellertid kunna anföras till stöd för att icke heller inkomstlängderna

skulle vara publika. Icke heller får förbises att slopanaet av

sekretesskyddet för förmögenhetslängderna kan främja taxeringsförfarandet

på så sätt, att vetskapen om att längderna äro offentliga kan innebara

ett visst incitament för den, som överväger att undandölja tillgångar, att

noggrannare eftertänka om han skall våga fullfölja sin tanke. Och så mycket

har erfarenheten under de senare åren utan tvivel lärt oss, att åtgärder

och bestämmelser med sådant syfte och med sådan verkan äro starkt påkallade,

om ett bättre taxeringsresultat skall vinnas.

Med hänsyn till det anförda synes de sakkunnigas förslag böra accepteras;

detta bör så mycket hellre ske som ett verkligt sekretesskydd icke

existerar ens för närvarande, eftersom man redan nu kan från debiteringslängden,

som är publik, utan svårighet räkna sig fram till den beskattningsbara

förmögenheten.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Lånsshjrelsen i Östergötlands län motiverar sitt tillstyrkande på följande

sätt.

Länsstyrelsen håller visserligen i princip före att de uppgifter, som återfinnas

icke allenast i förmögenhetslängden utan jämväl i inkomstlängden,

böra — såsom hänförliga till privatlivets område — vara skyddade mot

insyn från allmänhetens sida. Då emellertid genom statsmakternas beslut

— förutom inkomstlängden — jämväl debiteringslängden är offentlig handling

och genom sistnämnda förhållande sekretesskyddet åt förmögenhetslängden

är skäligen illusoriskt, synes anledning icke längre föreligga att

bibehålla bestämmelserna härom. Utredningsmännens förslag tillstyrkes

därför.

Justitiekansler sämbetet åter framhåller, att stadgandet om sekretesskydd

för förmögenhetslängderna, om det ock icke är fullt effektivt, ej kan anses

betydelselöst. Genom att taxeringslängderna hålles hemliga försvåras nämligen

inhämtandet av uppgifter om förmögenheternas storlek. Och de skattskyldiga,

vilka beröres därav, synes ha ett i viss mån berättigat intresse

av att deras förmögenheter icke blir allmänt kända. Detta intresse tillgodoses

i någon utsträckning genom de regler som nu gäller och som utgör ett

låt vara ofullkomligt hinder mot en understundom förvisso besvärande

publicitet. På grund härav har ämbetet stannat för att — i likhet med

1949 års uppbördssakkunniga — förorda, att nu gällande regler bibehålies.

Detta torde visserligen medföra, att de särskilda förmögenhetslängderna

icke kan avskaffas, men denna konsekvens lärer ur vissa synpunkter vara

till föi del. Ämbetet hänvisar härvidlag till statistiska centralbyråns remissutlåtande

över 1949 års uppbördssakkunnigas förslag (prop. 1953- 100

s. 399).

Såvitt kammarrätten kunnat finna, saknas stöd för de sakkunnigas påstående

att åstadkommandet av en jämlik och rättvis beskattning skulle

avsevärt främjas genom förmögenhetslängdernas offentlighet. Den omständigheten

att inkomstlängdernas offentlighet kan ha den åberopade

verkan berättigar icke till samma slutsats beträffande förmögenhetslängderna.

Gentemot de sakkunnigas argument om intresset av insyn från allmänhetens

sida framhålles, att allmänhetens intresse för enskildas förmögenhetsförhållanden

huvudsakligen torde vara grundat på nyfikenhet.

Vad åter angår den förenkling i det praktiska taxeringsarbetet, som skulle

kunna vinnas genom att göra förmögenhetslängderna offentliga, uttalar

kammarrätten, att privatlivets helgd får anses väga tyngre än en teknisk

förenkling i taxeringsarbetet. Genom att uppgifter om storleken av de skattskyldigas

beskattningsbara förmögenheter icke kan publiceras synes det

viktigaste önskemålet vara tillgodosett.

Liknande synpunkter anföres av riksskattenämnden samt länsstyrelserna

i Uppsala, Södermanlands, Blekinge, Gävleborgs och Jämtlands län.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län upplyser, att, såvitt kommit till länsstyrelsens

kännedom, offentliggörandet av inkomsttaxeringen genom taxe
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

ringskalendrar icke i något fall lett till höjd taxering för viss skattskyldig

men väl vållat honom olägenhet och obehag. Ur kontrollsynpunkt synes

enligt länsstyrelsens uppfattning förmögenhetslängdernas offentlighet vara

av mindre vikt, då i desamma finnes införd endast en relativt ringa del

av samtliga skattskyldiga.

Näringslivets skatledelegation anför samma skäl som övriga avstyrkande

remissinstanser samt anför därutöver bl. a.

Om förmögenhetslängden skulle bli offentlig och, som troligt är, en publikation

med uppgifter om de skattskyldigas beskattningsbara förmögenhet

på enskilt initiativ med ledning av dessa längder skulle publiceras, är det

väl antagligt, att taxeringsmyndigheterna skulle erhålla åtskilliga, regelmässigt

anonyma meddelanden om att viss angiven skattskyldig ägde en del

värdefulla tillgångar men likväl icke taxerats till förmögenhetsskatt. Ur

effektivitetssynpunkt skulle dock ett dylikt angiveri, som tycks vara det

resultat de sakkunniga med sitt förslag närmast syfta till, bli av föga värde.

I det alldeles övervägande antalet fall torde anledningen till den underlåtna

eller såsom för lågt ansedda förmögenhetstaxeringen finna sin tillfredsställande

förklaring i det förhållandet, att den skattskyldige varit berättigad till

avdrag för skulder eller angivaren misstagit sig beträffande äganderättsförhållandena.

Den omständigheten, att förmögenhetslängdernas offentliggörande är

ägnat att uppamma sådant angiveri som ovan antytts utgör enligt vår mening

icke, såsom de sakkunniga synas hävda, ett skäl för en dylik åtgärd

utan tvärtom i och för sig ett starkt skäl däremot. Hur angelägen en effektivisering

av taxeringsarbetet än må vara, bör det dock icke ifrågakomma

att vidtaga åtgärder i uppenbart syfte att främja utnyttjandet av dylika

ovärdiga medel.

Även om frånvaron av sekretesskydd för uppbördslängd och uppbordskort

måste betecknas som en brist i lagstiftningen, som i många fall vallat

olägenheter för enskilda medborgare och enligt vår mening snarast bör avhjälpas,

torde dock skadeverkningarna därav åtminstone hittills icke på

långt när ha varit av så allvarlig natur som de, vilka måste befaras bli följden

av ett upphävande av sekretesskyddet för förmögenhetslängderna. Det

bör nämligen bemärkas, att det med hänsyn till vid förmögenhetstaxeringen

gällande spärregler icke alltid är möjligt att med ledning av allenast debiterad

förmögenhetsskatt beräkna den behållna förmögenheten.

Vi kunna icke underlåta att i detta sammanhang såsom särskilt anmärkningsvärt

beteckna de sakkunnigas uttalande att »även höjningen av gränscn"för

skattepliktens inträde till 50 000 kronor torde ha minskat betydelsen

av sekretessen». Detta uttalande kan icke annorlunda förstås än att

en minskning av antalet skattskyldiga, som taxerats till förmögenhetsskatt,

enligt de skattelagssakkunnigas mening bör föranleda ett annat bedömande

av sekretessfrågan än om de varit flera. Tydligare kan det näppeligen uttryckas,

att en liten minoritet icke kan göra anspråk på samma skydd för

privatlivets helgd och befogade sekretesskrav som en större grupp medborgare.

Vi inlägga en bestämd gensaga mot den tankegång, som bär kommit

till uttryck.

I samma riktning uttalar sig Sveriges köpmannaförbund, Sveriges advokatsamfund

och Sveriges redareförening.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Förslaget att införa sekretesskydd för bokgrans k ningsrapporter

tillstyrkes eller lämnas utan erinran av kammarrätten, riksskattenämnden

samt länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Göteborgs

och Bohus, Värmlands och Gävleborgs län samt Näringslivets skattedelegation.

Gensagor mot förslaget framföres icke i något yttrande.

Riksskattenämnden, länsstyrelsen i Östergötlands län och Näringslivets

skattedelegation erinrar emellertid om att det för det föreslagna sekretessskyddet

icke är tillräckligt med en föreskrift i taxeringsförordningen, utan

förhållandet måste regleras genom ett tillägg i sekretesslagen. Länsstyrelsen

anför ytterligare.

Utredningsmännens uttalande överensstämmer icke med utformningen

av lagtexten (46 §), enligt vilken sekretesskyddet fått en avsevärt vidare omfattning.

Så t. ex. blir med den föreslagna lagtexten varje kontrolluppgift,

som upprättas i samband med en bokföringsgranskning hemlig. Detsamma

gäller i samband med granskning av deklarationer upprättade sammanställningar

och utfärdade förfrågningar m. m. Som emellertid någon skillnad

val icke kan anses föreligga mellan infordrade kontrolluppgifter, vilka uppgifter

redan för närvarande äro sekretesskyddade, och dylika uppgifter,

upprättade av beskattningsmyndigheterna, och då därjämte även dessa och

andra nu nämnda handlingar som regel äro att betrakta som komplement

till innehållet i deklarationerna, finnes icke anledning till annat än att tillstyrka

den utvidgning av sekretesskyddet, som framgår av den föreslagna

lagtexten. Denna synes dock böra omformuleras sålunda: »ävensom av

myndighet i samband med granskning av självdeklaration eller annan taxeringskontroll

upprättade handlingar».

De sakkunnigas förslag att innehållet i kontrolluppgifter skall

kunna hemlighållas för den skattskyldige tillstyrkes eller lämnas utan

erinran av länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Göteborgs

och Bohus, Värmlands och Gävleborgs län.

Länsstyrelsen i Östergötlands län påpekar, att förslaget torde förutsätta

ändring i 17 § sekretesslagen, samt framhåller vidare, att behovet av en

dylik bestämmelse måste anses styrkt av erfarenheterna från det praktiska

taxeringsarbetet.

Förslaget att uppta en bestämmelse av detta innehåll i taxeringsförordningen

avstyrkes emellertid av 1949 års besvär ssakkunniga, som anför.

Besvärssalckunniga vilja framhålla, att inskränkningar i enskilds grundlagsskyddade

rätt att få tillgång till allmänna handlingar —- hit höra otvivelaktigt

kontrolluppgifter, som inkommit till taxeringsmyndighet — kunna

stadgas endast i den i 2 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen

stadgade ordningen. Det föreslagna stadgandet torde därför, såvitt det avser

skattskyldigs rätt att utfå de ifrågavarande handlingarna, icke vara överensstämmande

med grundlagen och bör utgå. Erinras må tillika om innehållet

i 39 § sekretesslagen.

I några yttranden aktualiseras ytterligare sekretessfrågor. Sålunda

erinrar riksskattenämnden och Näringslivets skattedelegation om att

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

uppgifter, som lämnats av aktiebolag till ledning för värdering av aktierna

i bolaget, i praxis ansetts skola på begäran av aktieägare utlämnas till

denne. Riksskattenämnden uttalar, att det får anses vara ett befogat intresse

för bolagen, att uppgifter av detta slag är skyddade för insyn i förhållande

till exempelvis ett konkurrentföretag, som genom köp kommit i besittning

av någon mindre aktiepost i bolaget. Den föreslagna uppgiftsskyldigheten

för bolagen bör därför kompletteras med en bestämmelse i sekretesslagen

om att uppgifter av förevarande slag icke får utlämnas med

mindre bolaget därtill lämnat sitt samtycke.

Vidare framhåller 1949 års besvärssakkunniga i anslutning till de i 46 §

förslaget (56 § gällande förordning) upptagna reglerna om befogenhet för

ledamöter i taxeringsnämnd m. fl. att ta del av deklarationer och andra till

ledning för taxering lämnade uppgifter, att det står i strid med gängse

grundsatser för ett riktigt utformat förvaltningsförfarande att nämndledamöterna

icke äger full tillgång till deklarationerna. Regeln härom bör upphävas.

Besvärssakkunniga anmärker vidare, att bestämmelserna om självdeklarations

och andra handlingars offentlighet, då de åberopas vid allmän

domstol, har sin plats i processlagstiftningen. I detta sammanhang hänvisas

till 36 § sekretesslagen samt lagen den 10 juli 1947 om inskränkning

av offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar.

Departementschefen

Vårt skattesystem, där taxeringen grundas på deklarationer, som avges

av de skattskyldiga rörande deras inkomst- och förmögenhetsförhållanden

och som sedan kontrolleras av taxeringsmyndigheterna, medför att myndigheterna

erhåller insyn i förhållanden, som eljest är undandragna offentligheten.

Självdeklarationer och kontrolluppgifter åtnjuter på grund härav

sekretesskydd. Starka begränsningar gäller i fråga om vem som äger ta

del av dessa handlingar. I taxeringsnämnderna har exempelvis endast

ordföranden, kronoombudet och den kommun- eller landstingsvalda ledamot,

som nämnden därtill utser, rätt att granska deklarationsmaterialet.

De som äger ta befattning med handlingarna är vidare underkastade

tystnadsplikt.

Taxeringsmyndigheternas befogenhet att erhålla insyn i olika förhållanden,

som är av betydelse för taxeringen, är angiven i taxeringsförordningen.

Denna torde emellertid inte kunna anses ingå på frågan i vad

mån taxeringsmyndigheterna äger ta del av allmänna handlingar av hemlig

natur eller erhålla upplysningar rörande förhållanden, varom någon ålagts

tystnadsplikt. När dessa myndigheter i 52 § av förordningen tillagts en

efter ordalagen i princip obegränsad rätt att erhålla erforderliga upplysningar

från andra offentliga organ, torde detta sålunda i och för sig

inte innefatta någon befogenhet att erhålla del av sekretesskyddat material.

Stadgandet torde ej heller ha tolkats så i praxis.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Frågan i vad mån hemliga handlingar för närvarande kan ställas till

taxeringsmyndigheternas förfogande blir alltså att bedöma efter samma

grundsatser som i allmänhet gäller rörande kommunikation av sekretessskyddade

handlingar myndigheter emellan. På några punkter föreligger

uttryckliga bestämmelser. Detta gäller exempelvis hemlig handlings företeende

såsom bevis i rättegång eller vid förundersökning. I andra fall

kan finnas förbud att utlämna handling eller uppgift annat än till vissa

myndigheter. Så är fallet bl. a. med självdeklarationer och annat underlag

för taxering. I det stora hela saknas emellertid uttryckliga bestämmelser

på området. Såsom en huvudregel torde dock få anses gälla att vederbörande

myndighet från fall till fall äger pröva i vad mån ett tillhandahållande

åt annan myndighet är förenligt med det selcretesskyddade intresset.

Det ligger i sakens natur att myndigheterna i viss utsträckning ger

varandra del av sekretesskyddade handlingar.

Något formellt hinder att ställa sådana handlingar till taxeringsmyndigheternas

förfogande torde således icke föreligga. Med hänsyn till den

stränga sekretess som är föreskriven inom taxeringsväsendet skulle det

i och för sig kunna göras gällande att ett tillmötesgående av framställningar

härom som regel icke skulle behöva väcka betänkligheter. Jag vill i detta

sammanhang erinra om att en handling, som tillhandahålles annan myndighet,

därmed icke förlorar det sekretesskydd som den eljest kan åtnjuta.

I praxis torde emellertid allmänna handlingar av hemlig natur som regel

inte ha ställts till taxeringsmyndigheternas förfogande.

Vad åter angår spörsmålet om enskilda personer kan, under åberopande

av tystnadsplikt, vägra att lämna upplysningar eller tillhandahålla handlingar

vid bokföringsgranskning, torde full klarhet om rättsläget ej föreligga.

De sakkunniga har ansett, att taxeringsmyndigheterna i princip bör ha

obegränsad rätt att av andra myndigheter och organ erhålla del av hemliga

handlingar. Likaledes skulle vid taxeringsrevision den, hos vilken revisionen

sker, vara pliktig att utan inskränkning uppvisa handlingar och

lämna upplysningar rörande sådana förhållanden i hans verksamhet som

omfattas av honom ålagd tystnadsplikt. Förslaget till taxeringsförordning

upptar bestämmelser av denna innebörd. Enligt förslaget skulle dock

myndighet, av vilken upplysning eller tillhandahållande av handling begäres,

kunna hänskjuta sådan fråga till Kungl. Maj :ts prövning.

Förslaget har biträtts i flera yttranden men i andra utsatts för stark

kritik.

För den avsedda effektiviserade taxeringskontrollen saknar dessa frågor

ingalunda betydelse. Den oklarhet som i flera hänseenden präglar det

nuvarande rättsläget kan ej heller anses tillfredsställande. Jag anser därför

påkallat att uttryckliga bestämmelser i ämnet meddelas.

Som de sakkunniga papekat, är det av vikt, att möjligheterna att

granska handlingar är sa vidsträckta som möjligt. En icke ovanlig före
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

teelse är, att mindre nogräknade skattskyldiga icke blott lämnar oriktiga

uppgifter i deklarationerna utan även i motsvarande hänseenden för felaktiga

räkenskaper eller anteckningar. För att upptäcka felaktigheter i en

deklaration måste man därför, såsom jag framhållit i samband med

reglerna om taxeringsrevision, äga tillgång till andra handlingar än deklarationer,

kontrolluppgifter, räkenskaper o. likn. Effektiviteten i granskningsarbetet

kan självfallet i många fall bli begränsad, om exempelvis

handlingar, som finns hos myndigheter, måste undantas av sekretesskäl

och den skattskyldige vet att detta material är undandraget skattemyndigheternas

insyn. Vidare bör i detta sammanhang beaktas, att taxeringsväsendets

funktionärer, såsom jag inledningsvis utvecklat, är underkastade

tystnadsplikt samt att deklarationer och andra taxeringshandlingar åtnjuter

sekretesskydd. Detta bör för övrigt i vissa hänseenden kompletteras.

Till denna fråga återkommer jag senare.

Det ligger emellertid i sakens natur att hänsyn till taxeringsväsendets

effektivitet icke kan få vara ensamt utslagsgivande. Att tillerkänna taxeringsmyndigheterna

en obegränsad rätt att erhålla del av handlingar och

insyn i förhållanden, beträffande vilka sekretesskydd eller tystnadsplikt

föreligger, synes icke godtagbart. De sakkunniga, vilkas förslag på förevarande

område går mycket långt, har också i fråga om myndighets

handlingar uppställt viss begränsning. Även om man håller i minnet att

kontrollarbetet inte får avse andra förhållanden än som är av betydelse för

taxeringen, bör man räkna med att situationer kan uppkomma, i vilka

intresset av en effektiv taxeringskontroll får vika för hänsyn som talar

för att visst förhållande inte kommer till utomståendes kännedom.

I vissa yttranden har man anställt jämförelser med förhållandena vid

de allmänna domstolarna och därvid gjort gällande att taxeringsmyndigheterna

icke borde ha vidsträcktare befogenheter än domstolarna. Enligt

min mening kan man icke se saken från så begränsade synpunkter. Genom

domstolarnas sammansättning är utan tvivel väl sörjt för att exempelvis

uppkomna frågor om införskaffande av hemliga handlingar som bevis

i rättegång underkastas en objektiv och samvetsgrann prövning. Har emellertid

domstolen beslutat infordra en sådan handling, ingår denna i processmaterialet

och blir, även om den därvid åtnjuter sekretesskydd, tillgänglig

för en jämförelsevis vid krets av personer. Härvidlag föreligger en betydelsefull

skillnad mellan förfarandet vid de allmänna domstolarna och

taxeringskontrollen. Denna verkställes i ett begränsat syfte och de upplysningar

som inhämtas ur materialet behöver inte gälla förhållanden

av hemlig natur. De granskade handlingarna blir icke tillgängliga annat

än för granskningsinannen och eventuellt ett fåtal andra funktionärer,

som måste ta befattning därmed på tjänstens vägnar.

Med det sagda bar jag självfallet icke tagit ställning till frågan om den

ena myndigheten bör erhålla vidsträcktare befogenheter än den andra.

10 — B i bong till riksdagens protokoll 1955. 1 saml. Nr 160

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Jag har endast velat peka på att de särskilda garantier, som kan vara

erforderliga för att tillgodose befogade sekretessintressen, måhända delvis

kan behöva utformas på annat sätt när det gäller taxeringsmyndigheterna

än för de allmänna domstolarnas del.

När det gällt att avgränsa domstolarnas befogenhet att infordra allmänna

handlingar som åtnjuter sekretesskydd, har man valt den

metoden att genom uppräkning undanta vissa handlingar. I övrigt är domstolens

befogenhet obegränsad; dess begäran om handlings tillhandahållande

skall alltid efterkommas.

En liknande metod synes böra följas beträffande taxeringsmyndigheterna,

som alltså i princip bör kunna få del av hos annan myndighet förvarade

hemliga allmänna handlingar. En sådan bestämmelse bör emellertid, i viss

anslutning till vad som gäller de allmänna domstolarna, icke innefatta

skyldighet för vederbörande myndighet att för taxeringskontroll tillhandahålla

sådana handlingar som omförmäles i 1—5 samt 31—33 §§ sekretesslagen.

Härunder faller bl. a. statsrådsprotokoll, handlingar i ärenden, vilka

angår rikets förhållande till främmande makt, handlingar rörande krigsmaktens

mobilisering in. m., handlingar i ärenden, om vilkas hemlighållande

stadgas i lagen för Sveriges riksbank, samt handlingar, som

hänför sig till myndighets upplåningsverksamhet.

De möjligheter att få del av sekretesskyddade handlingar, som sålunda

i princip skulle förefinnas, är förhållandevis vidsträckta. Att så blir fallet

är betydelsefullt med hänsyn till det förut nämnda intresset att mindre

nogräknade skattskyldiga inte skall kunna räkna med att sekretessskyddade

handlingar i större omfattning är undantagna från taxeringsmyndigheternas

insyn. Bland de handlingar, som enligt den ifrågasatta

huvudregeln skulle kunna stå till förfogande, torde emellertid finnas

åtskilliga, vilka med hänsyn till befogade sekretessintressen icke bör få

utlämnas till taxeringsmyndighet.

För att dessa intressen skall vinna tillbörligt beaktande synes man

lämpligen kunna anknyta till den ordning som nu torde få anses gälla och

låta den myndighet som förvarar handlingen pröva i vad mån denna kan

tillhandahållas. Att framställningar härom i stor utsträckning bör bifallas

framgår av det förut sagda. Finnes emellertid med hänsyn till det

allmännas eller enskildas berättigade intressen att handlingens tillhandahållande

skulle kunna lända till synnerligt men, bör handlingens tillhandahållande

kunna vägras. I dylikt fall bör dock taxeringsmyndigheten äga

hänskjuta frågan till avgörande hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Motsvarande

bör gälla om den myndighet, som förvarar handlingen, finner att handlingen

tillhör dem som generellt undantagits från skyldigheten för myndighet

att tillhandahålla taxeringsmyndighet handlingar.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Vidare bör tillses, att sekretesskyddade handlingar, som i och för sig är

av beskaffenhet att kunna tillhandahållas, inte användes i vidare omfattning

än som är påkallat samt att granskning av hemliga handlingar

endast utföres av kvalificerad personal. För detta ändamål bör stadgas,

att framställning hos myndighet att få del av handling, som ej må utlämnas

till envar, skall göras av taxeringsintendent. Ytterligare bör övervägas

att administrativt föreskriva, att granskning av sådan handling endast får

utföras av taxeringsintendent eller den han därtill förordnar.

Jag förordar, att bestämmelser om taxeringsmyndighets rätt att erhålla

del av hemliga allmänna handlingar upptas i 52 § taxeringsförordningen

i enlighet med vad här angivits.

Såsom tidigare framhållits torde det vara i någon mån tveksamt huruvida

enskilda personer för närvarande kan undandra sig att vid bokföringsgranskning

tillhandahålla handlingar som ingår i deras bokföring, därest

handlingarnas innehåll är sådant att de skall iaktta tystnad därom. Då gällande

bestämmelser icke tillåter att bokföringsgranskning utövas annat än

i begränsad omfattning, har emellertid frågor av denna art icke så ofta ställts

på sin spets. Uppkomna meningsskiljaktigheter har huvudsakligen rört

läkarnas patientkort. Utökas befogenheterna att verkställa bokföringsgranskning

till att avse en fullständig taxeringsrevision, som får omfatta

korrespondens, protokoll och liknande handlingar rörande vederbörandes

verksamhet, kan sådana konfliktsituationer uppkomma i ökad omfattning.

Såsom tidigare nämnts föreslår de sakkunniga, att sekretesshänsyn aldrig

skulle få åberopas såsom skäl för vägran att tillhandahålla handlingar vid

taxeringsrevision. Åtskilliga yttranden ger uttryck för oro beträffande konsekvenserna

av de sakkunnigas förslag på denna punkt.

Enligt min mening är dessa farhågor överdrivna. Jag får härvidlag

erinra om vad jag tidigare anfört om de former i vilka taxeringskontrollen

utföres. Det bör även hållas i minnet att kontrollen självfallet icke får avse

andra förhållanden än som är av betydelse för taxeringen. Någon nämnvärd

olägenhet synes icke ha uppkommit i de fall då myndigheterna tagit

del av handlingar, beträffande vilkas innehåll tystnadsplikt föreligger. Jag

är därför beredd att såtillvida biträda de sakkunnigas förslag, att det bör

fastslås såsom huvudregel att den som verkställer taxeringsrevision bör få

ta del av handlingar av betydelse för revisionens verkställande utan hinder

av att dessa har sådant innehåll att den, hos vilken revisionen verkställes,

är skyldig iakttaga tystnad därom.

I några yttranden har anmärkts att en regel av denna innebörd skulle

stå i strid med den skyldighet som enligt tryckfrihetsförordningen åvilar

bokförläggare in. fl. att icke röja författares anonymitet. Denna uppfattning

torde icke vara riktig. Den åberopade bestämmelsen i tryckfrihets
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

förordningen gör undantag för sådan skyldighet att yppa författares namn

som är i lag föreskriven, och med lag förstås enligt förordningen stadgande,

som tillkommit genom samfällt beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen. Till

sådana stadganden torde taxeringsförordningen vara att hänföra.

Även i de hänseenden varom nu är fråga bör emellertid tillses, att berättigade

allmänna eller enskilda intressen icke trädes för nära. En särskild

garanti härför bör enligt min mening tillskapas. Denna garanti vinnes

på så sätt att den hos vilken revisionen sker kan hos annan myndighet

påkalla prövning av fråga huruvida viss handling med hänsyn till honom

ålagd tystnadsplikt eller andra särskilda omständigheter — t. ex. att yrkeshemlighet

eller pågående förhandlingar skulle kunna uppenbaras — bör

undantas från revisionen. Vid en sådan prövning bör handlingens betydelse

för taxeringskontrollen vägas mot det sekretesskyddade intresset. Av de

allmänna synpunkter som tidigare anförts torde framgå att handlingen bör

undantas från revisionen endast då synnerliga skäl föranleder därtill. Då

länsstyrelsen har att uppta fråga om eventuellt vitesföreläggande mot den,

hos vilken revision begärts, synes det lämpligt att även den nu ifrågasatta

prövningen utföres av länsstyrelsen.

Uppkommer fråga om att utdöma vite, som förelagts för att utfå nu

ifrågakomna handlingar, gäller enligt nuvarande regler att kammarrättens

och regeringsrättens prövning efter ett eventuellt överklagande må omfatta

även spörsmålet om vitet bort föreläggas. Prövning sker alltså därvid även

av själva sakfrågan. Dessa regler bör bibehållas oförändrade.

Vad nu anförts synes även böra gälla i fråga om uppgifter till ledning för

annans taxering som infordras genom anmaning.

Jag vill här tillägga, att de av mig tidigare förutskickade övervägandena

om införande av någon motsvarighet till de straffprocessuella tvångsmedlen

beslag och husrannsakan kan aktualisera en översyn av den nyss berörda

anordningen.

Enligt de sakkunnigas förslag skall beslut om taxeringsrevision meddelas

av taxeringsintendent. Revisionen skall verkställas av intendenten, särskilt

förordnad tjänsteman eller av länsstyrelsen godkänd, i bokföring och

taxering sakkunnig person. Dessa bestämmelser synes på lämpligt sätt

tillgodose intresset av att granskning icke påfordras i oträngt mål och

att densamma utföres av kvalificerad person. Jag vill alltså godta förslaget,

dock med det tillägget, att jämväl taxeringsnämndens ordförande ges rätt

att på intendentens förordnande verkställa taxeringsrevision.

Jag får förorda, att förslag till bestämmelser i här avhandlade frågor

utformas i enlighet med de riktlinjer som sålunda uppdragits.

Frågan huruvida sekretesskyddet för för mögen hetslängder na

bör bibehållas har tidigare prövats i olika sammanhang. Remissbehandlingen

av de sakkunnigas förslag visar, att det alltjämt råder delade me
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

ningar i denna fråga. Då ett upphävande av sekretesskyddet torde vara

av relativt underordnad betydelse för effektiviteten i taxeringsförfarandet,

anser jag det icke erforderligt att nu taga slutgiltig ståndpunkt i frågan.

Denna bör närmare prövas i samband med den slutliga revisionen av

taxeringsförordningen.

Såsom de sakkunniga förordat bör sekretesskydd införas för rapporter

och andra handlingar som upprättats vid taxeringsrevision. Vidare bör

taxeringsmyndigheterna under pågående utredning kunna vägra att till

skattskyldig utlämna kontrolluppgift eller annan för taxeringskontroll

avsedd handling, om det med hänsyn till utredningen är av betydelse

att innehållet i handlingen icke på detta stadium kommer till den skattskyldiges

kännedom. Ytterligare bör, i överensstämmelse med vad som

påpekats i några yttranden, sådana bestämmelser införas, att uppgifter,

som lämnas av aktiebolag eller ekonomisk förening till ledning vid värdesättning

av aktierna i bolaget eller andelarna i föreningen, icke behöver

utlämnas till aktieägare eller föreningsmedlem.

I anledning av vad jag sålunda förordat påkallas vissa ändringar i

sekretesslagen.

Besvärssakkunniga har i sitt yttrande anfört kritik mot gällande begränsningar

i rätten för ledamöter i beskattningsnämnd att erhålla del

av innehållet i självdeklarationer och andra taxeringshandlingar. Anledning

saknas att nu närmare ingå .på detta spörsmål. Jag vill emellertid

framhålla, att starka skäl talar för att upprätthålla begränsningar i angivna

hänseende. Det torde nämligen vara en förutsättning för den vidsträckta

rätt att få inblick i olika förhållanden, som tillkommer taxeringsmyndigheterna

enligt gällande föreskrifter och än mer enligt de av mig nu

förordade bestämmelserna, att kretsen av de personer som erhåller del

av materialet blir så liten som möjligt.

V. Eftertaxering

Gällande bestämmelser m. m.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid

taxering, lämnat oriktigt meddelande eller har han, ehuru uppgiftspliktig,

underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav

föranletts, att han icke blivit inom vederbörande kommun taxerad till

kommunal inkomstskatt eller att han blivit därstädes för lågt taxerad

till sådan skatt, skall han enligt 62 § kommunalskattelagen där eftertaxeras

till kommunal inkomstskatt för vad som genom berörda förfarande förut

undgått taxering. Efterbeskattning må icke ske senare än fem år efter det

år, då taxeringen rätteligen bort av beskattningsnämnd i första instans

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

verkställas. Har den skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo,

dock att sådan taxering icke må ske senare än två år efter utgången av det

kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för

registrering.

Bestämmelser med i sak samma innehåll upptas bl. a. i 13 § förordningen

om statlig inkomstskatt, 13 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt,

7 § förordningen om utskiftningsskatt, 12 § förordningen den 21 maj 195b

(nr 26b) om fondskatt och 17 § förordningen den 11 februari 1955 (nr

19) om investeringsavgift för år 1955.

Såsom framgår av tidigare lämnat referat framhöll jag i direktiven för

de sakkunniga, att bestämmelserna om åsättande av eftertaxering borde

överses till utrönande av om dessa bestämmelser i sin nuvarande utformning

är ändamålsenliga. I samband därmed borde undersökas om de möjligheter,

som enligt nu gällande föreskrifter står de skattskyldiga till buds

för att efter den vanliga besvärstidens utgång erhålla rättelse i en materiellt

sett för hög taxering, är tillfredsställande.

De sakkunniga

Vid sin redogörelse för bristerna i deklarations- och taxeringsförfarandet

har de sakkunniga, såsom angivits i det föregående, bl. a. uppehållit sig

vid reglerna om eftertaxering.

De sakkunniga betonar att möjligheter att åsätta eftertaxering i fall,

där inkomst eller förmögenhet tidigare undgått beskattning, är erforderliga

icke endast med hänsyn till det allmännas ekonomiska intresse av att utfå

de skatter, som författningsenligt bör erläggas. Även såsom ett medel att

ge eftertryck åt bestämmelserna om deklarationspliktens riktiga fullgörande

är ett ändamålsenligt utformat eftertaxeringsinstitut av största vikt.

De sakkunniga fortsätter.

De skattskyldiga är i princip pliktiga att bidraga till en riktig taxeringgenom

att avlämna i behörig ordning avfattade, riktiga och fullständiga

självdeklarationer. Av praktiska skäl är det omöjligt att vid den årliga taxeringen

så ingående granska och kontrollera varje deklaration, att alla felaktigheter

skulle uppdagas. Granskning och kontroll av denna omfattningbleve

alltför kostsam för det allmänna och besvärande för de skattskyldiga.

Om det därför av praktiska skäl är nödvändigt att begränsa kontrollverksamheten,

är det å andra sidan lika nödvändigt tillse, att icke mindre nogräknade

skattskyldiga begagna sig därav för att undandraga sig skatt genom

underlåtenhet att deklarera eller genom avlämnande av deklarationer,

vilkas godtagande i befintligt skick leder till för låg taxering.

En icke ovanlig situation, vari ökade möjligheter till eftertaxering erfordras,

är sålunda den då en rörelseidkares bokföring vid granskning befinnes

behäftad med brister av den art, att en behörig taxering icke kan

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 ur 1955

beräknas enbart genom rättelse av direkt påvisade fel utan skönsmässig inkomstuppskattning

måste tillgripas. Om motsvarande brister vidlåder tidigare

års räkenskaper, anses enligt gällande praxis eftertaxering kunna ske

endast på grundval av de direkt påvisade felen. Den skönsmässiga inkomstuppskattning,

som betraktas såsom fullt befogad beträffande det löpande

årets taxering, anses icke få ske vid åsättande av eftertaxering, ehuru den

sakligt sett vore lika befogad. Att sådan uppskattning icke skett vid taxeringen

de år, för vilka eftertaxeringen ifrågakommer, är vanligen enbart

beroende på att vederbörande då icke bokföringsgranskats. Det förekommer

alltemellanåt att skattskyldiga, när bokföringsgranskning skall ske, undanskaffar

tidigare års bokföring för att därigenom förhindra sådana eftertaxeringar,

vartill en granskning av räkenskaperna skulle kunna ge anledning.

Det löpande årets bokföring tillhandahålles däremot, ettersom den skattskyldige

eljest riskerar att helt skönsmässig taxering för det året måste

tillgripas.

I allmänhet har eftertaxering ansetts icke böra få ske, om bokföringsgranskning

skett men sedermera uppdagade felaktigheter därvid icke observerats.

Några sakliga skäl att i sådana fall vägra eftertaxering synes icke

föreligga. En bokföringsgranskning bör icke anses innebära något godkännande

av vad som vid granskningen lämnats utan erinran. Nyssnämnda

inställning hos praxis leder dessutom till att bokföringsgranskningar måste

göras vidlyftigare och därmed kostsammare för det allmänna och mer besvärande

för den skattskyldige än vad eljest behövde ske. I åtskilliga fall

kan nämligen en bokföringsgranskning, om därmed avses att utreda viss

omständighet, begränsas till blott viss del av bokföringsmaterialet. En dylik

i och för sig önskvärd begränsning måste underlåtas, om den verkställda

bokföringsgranskningen anses hindra eftertaxering på grund av sedermera

uppdagade felaktigheter.

Bestämmelserna om eftertaxering bör enligt de sakkunnigas uppfattning

givas sådant innehåll att genom eftertaxering i princip kan till beskattning

upptagas all inkomst eller förmögenhet, som tidigare oriktigt undgått taxering.

Någon den skattskyldiges rätt kan icke därigenom anses trädas för

nära, eftersom någon ny eller extra skatt icke uttages genom ettertaxeringen.

Denna syftar endast till rättelse av ett missförhållande och åvägabringande

av en riktig beskattning. Eftertaxering bör alltså ej såsom stundom

sker uppfattas såsom en straffåtgärd mot den skattskyldige eller eljest

betraktas såsom något därmed jämförligt extraordinärt ingripande, för

vars tillämpning särskilt stränga krav bör uppställas.

De sakkunniga framhåller emellertid, alt en redan prövad taxeringsfråga,

exempelvis fråga huruvida viss intäkt författningsenligt är skattepliktig

eller ej, icke bör genom eftertaxering få ånyo upptagas till prövning

enbart på grund av ändrad uppfattning om tolkningen av vederbörande skatteförfattning

eller om värderingen av bostad eller därmed jämförlig förmån.

I enlighet härmed föreslår de sakkunniga nya bestämmelser om eftertaxering,

enligt vilka skattskyldig, som icke blivit taxerad för inkomst eller

förmögenhet, ehuru så bort ske, eller blivit för lågt taxerad, skall eftertaxeras

för vad som förut undgått taxering. Eftertaxering skall dock icke åsät
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1955

tas, om den skattskyldige behörigen fullgjort honom åliggande skyldighet

att i självdeklarationen eller eljest lämna riktiga uppgifter om sina inkomster

och förmögenhet samt övriga förhållanden av betydelse för taxeringen.

De föreslagna reglerna innebär i övrigt den ändringen, att tiden

för verkställande av eftertaxering utsträckes från fem till tio år efter det

år, då taxeringen rätteligen bort verkställas av beskattningsnämnd i första

instans. Den nuvarande tvåårsfristen beträffande dödsbo föreslås förlängd

till tre år.

I anslutning till förslagen om tidsfristerna uttalar de sakkunniga att en

utsträckning av de nu gällande tiderna synes önskvärd bl. a. emedan fråga

om eftertaxerings åsättande, som genom besvär hänskjutes till skattedomstolarnas

avgörande, kan komma under slutlig prövning först sedan

den nu gällande femårstiden utgått (jfr R. Å. 1942: ref. 8). Det förekommer

vidare att fråga om eftertaxering blir aktuell på grund av utslag i

taxeringsmål, som meddelas först sedan femårstiden utgått, eller att först

efter nämnda tids förlopp uppdagas att en större inkomst undanhållits

från beskattning. Även om möjligheterna att i särskilda fall åsätta eftertaxering,

på sätt föreslagits, utsträckes till att avse de senaste tio åren,

utgår de sakkunniga från att eftertaxeringar i allmänhet, exempelvis då

det gäller icke deklarerade ränteinkomster å mindre belopp, skall såsom

nu kunna begränsas till att avse de senaste fem åren. Så är påkallat bl. a.

med hänsyn till bestämmelserna om tiden för bevarande av självdeklarationer,

vilken såväl i gällande förordning (56 § 1 mom.) som förslaget till

taxeringsförordning (46 §) är sex år från taxeringsårets utgång, där ej

Kungl. Maj :t annorlunda föreskriver.

I samband med frågan om eftertaxeringsreglernas utformning har de sakkunniga

beaktat den enligt de sakkunnigas mening opåkallade favör, som

för närvarande kan tillgodokomma skattskyldig vilken underlåter deklarera

inkomst och senare åsättes eftertaxering för densamma jämfört med den,

som väl deklarerar inkomsten men underlåter erlägga preliminär skatt för

densamma. Den sistnämnde påföres ränta enligt föreskrifterna i 27 § uppbördsförordningen,

men den förre drabbas icke av någon påföljd på grund

av att skatten erlägges ett eller flera år för sent. För att undanröja denna

inadvertens — och för att inskärpa vikten av att deklarationsskyldigheten

riktigt fullgöres — föreslår de sakkunniga, att skatt som utgår på grund

av eftertaxering beräknas till förhöjt belopp. Förhöjning synes lämpligen

böra ske med fem procent för år, räknat från och med året före det, då den

eftertaxerade inkomsten (eller förmögenheten) rätteligen bort taxeras, till

och med det år, då beslut om eftertaxeringen meddelas.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Yttranden

I åtskilliga yttranden vitsordas behovet av vidgade möjligheter till eftertaxering.

De sakkunnigas förslag tillstyrkes också i väsentliga delar av

flertalet remissorgan. Detta gäller dock icke utsträckningen av tiden för

eftertaxering. I denna fråga förordas i allmänhet, att nuvarande femårsfrist

bibehålies, dock i åtskilliga yttranden med den jämkningen att rätten

till eftertaxering är bevarad, därest yrkande om eftertaxering framställts

och delgivits den skattskyldige under femårsperioden. I några eljest tillstyrkande

yttranden anföres också kritik mot de föreslagna räntebestämmelserna.

Även de i huvudsak avstyrkande remissorganen vänder sig i allmänhet

mot tids- och räntebestämmelserna. Därutöver anföres gensagor

mot förslagen, att eftertaxering skall kunna ske skönsmässigt och i princip

icke vara beroende av påvisad försummelse från den skattskyldiges sida.

De sakkunnigas förslag tillstyrkes helt eller lämnas utan erinran av länsstyrelserna

i Jönköpings, Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län, Svensk

industriförening och Tjänstemännens centralorganisation.

Tillstyrkande, utom i fråga om tidsfristerna, är länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Östergötlands, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Värmlands,

Västernorrlands och Jämtlands län. Länsstyrelserna i Skaraborgs

och Gävleborgs län biträder förslaget utom såvitt angår tids- och räntebestämmelserna.

Ändringsförslag i andra hänseenden framlägges av överståthållarämbetet,

länsstyrelsen i Älvsborgs län och Sveriges advokatsamfund.

En övervägande kritisk hållning intas av kammarrätten, riksskattenämnden,

länsstyrelsen i Blekinge län, 1949 års besvärssakkunniga, Sveriges

akademikers centralorganisation, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

landsbygdens folk, Näringslivets skattedelegation, Svenska livförsäkringsbolags

förening, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och smaindustriorganisation,

Kooperativa förbundet, Sveriges redareförening, Svenska

företagares riksförbund och Skånes handelskammare.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser i likhet med de sakkunniga, att möjligheterna

till eftertaxering enligt nuvarande bestämmelser är alltför begränsade.

Bestämmelsernas avfattning och skattedomstolarnas praxis omöjliggör

i många fall en befogad beskattning i efterhand av inkomster, som

tidigare undgått beskattning. De av de sakkunniga särskilt påtalade svårigheter,

som uppstår, då fråga uppkommer om eftertaxering av rörelseidkare,

bestyrkes till fullo av erfarenheten från bokgranskningsarbetet. Liksom de

sakkunniga anser länsstyrelsen, att eftertaxering alltid bör kunna ske, då

skattskyldig åsatts för låg taxering på grund av underlätet eller otillfredsställande

fullgörande av deklarationsplikt eller bokföringsskyldighet. Med

den avfattning bestämmelserna enligt förslaget erhållit torde en bättre ordning

i ifrågavarande avseende kunna förväntas.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Länsstyrelsen i Gotlands län hälsar med tillfredsställelse de ökade möjligheter

till rätteise i efterhand genom eftertaxering, som de sakkunniga

föreslagit, och likaså införandet av bestämmelse om räntepåföring vid

eftertaxering.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har intet att erinra mot principen att all

inkomst och förmögenhet, som tidigare undgått beskattning, bör kunna

genom eftertaxering upptagas till beskattning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län delar de sakkunnigas uppfattning om

behovet av kompletterande bestämmelser rörande eftertaxering för att begränsa

utsikterna för skattskyldiga att genom bristfälligt fullgörande av

deklarationsplikten obehörigen undgå skatt.

Enligt länsstyrelsen i Blekinge län åter talar ur rättssäkerhetssynpunkt

starka skäl för att bestämmelserna om eftertaxering även i fortsättningen

får en restriktivare utformning än de sakkunniga tänkt sig.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att något strängare krav än vad de

sakkunniga föreslagit bör uppställas för eftertaxering, då eljest riskerna för

godtycke och rättsosäkerhet blir för stora. Å andra sidan anser länsstyrelsen,

att möjligheterna för närvarande att eftertaxera t. ex. en rörelseidkare

är alltför begränsade. En verkställd bokföringsgranskning synes sålunda

icke, såsom nu är fallet, böra hindra, att eftertaxering påföres på grund av

sedermera uppdagade felaktigheter.

Sveriges advokatsamfund påpekar att den föreslagna utvidgningen av

eftertaxeringsrätten även kan komma att drabba fullt korrekta och lojala

deklaranter, vilka alls icke eller i varje fall i mycket ringa mån kunna sägas

hava gjort sig skyldiga till vårdslöshet eller oaktsamhet. Samfundet fortsätter.

Därav följer att även en skattskyldig, som under en lång följd av år i god

tro underlåtit att upptaga viss inkomst, t. ex. en naturaförmån, skulle

kunna drabbas av eftertaxering med mycket allvarliga ekonomiska konsekvenser.

En förutsättning för den av de sakkunniga föreslagna rätten till utvidgning

av möjligheterna till eftertaxering synes därför vara en bestämd gränsdragning

mellan å ena sidan de deklaranter, vilka gjort sig skyldiga till

uppsåtlig falskdeklaration eller grov vårdslöshet, och å andra sidan Övriga

skattskyldiga. Beträffande den förstnämnda kategorien föreligger ingen

anledning motsätta sig den föreslagna utvidgningen av rätten till eftertaxering.

För den andra kategorien — de lojala deklaranterna — åter torde man

kunna ifrågasätta, huruvida icke i själva verket vägande skäl tala för en

förkortning av den nu gällande tiden för rätt till eftertaxering.

Riksskattenämnden instämmer med de sakkunniga i att de nu gällande

iegleina för eftertaxering i många fall fått en något snäv tillämpning och

att eftertaxeringsinstitutet därför är i behov av en viss revidering. De sakkunniga

har emellertid gått mycket långt åt motsatt håll. Nämnden vänder

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

sig sålunda emot principen att till eftertaxering skall kunna upptas all inkomst

eller förmögenhet, som tidigare undgått taxering. Nämnden anför.

Konsekvensen hade bort bjuda att även den skattskyldige skulle kunna

påkalla nedsättning av sina taxeringar under motsvarande tidsperiod. Emellertid

har — som de sakkunniga påpekat — bevisreglerna hittills val

hårt bundit möjligheterna till eftertaxering och riksskattenämnden instämmer

i att de nu böra göras något vidare. Det kan dock icke vara lämpligt

att gå till en motsatt ytterlighet och tillämpa samma regler för eftertaxering

som vid den ordinarie taxeringen med samma möjligheter till skonsmassi»

taxering enligt 50 §. Den nu tillämpade principen, att den skattskyldige

själv skall ha föranlett det fel som rättas genom eftertaxeringen, bör icke

utan vidare slopas; i sådana fall då han själv icke haft någon skuld till

att taxeringen blivit felaktig kan det icke vara rimligt att efter många ars

förlopp taga upp saken. Den föreslagna bestämmelsen i 62 § 1 mom. andra

stycket — som synes oklar till sin innebörd — torde i detta avseende icke

ge den skattskyldige tillräckligt skydd. En avvägning bör här ske, som kan

tillgodose såväl det allmännas intresse som den enskildes rättsanspråk.

Kammarrätten påpekar, att de sakkunniga icke diskuterat frågan, om

den bevisskyldighet som enligt förslaget skall åvila den skattskyldige är

rimlig och förenlig med rättssäkerhetens krav. Enligt kammarrättens uppfattning

är det dock uppenbart att de skattskyldigas möjligheter att värja

sig mot skönsmässiga eftertaxeringar fem till tio år efter beskattningsåret

måste vara försvinnande små. Skönstaxering avses ju kunna grundas till

exempel på att räkenskaper eller anteckningar är bristfälliga. Vid ett

bedömande om man kan utsträcka de för den ordinarie taxeringen gällande

bevisreglerna till att avse även taxering för tidigare år synes avgörandet

böra bero på hur lång tid den skattskyldige kan beräknas ha sådant minne

av händelser och förhållanden att han rimligen kan åläggas den ifrågasatta

bevisskyldigheten.

Kammarrätten finner vidare, att den begränsning i möjligheterna till

eftertaxering som ligger i den föreslagna bestämmelsen, synes föga rationell,

i det att ett fel i deklarationen lämnar fältet fritt för eftertaxeringar av vilket

slag som helst. Enligt kammarrättens mening hör ef tei taxering icke

ifrågakomma, om den skattskyldige är utan skuld till att taxering blivit

för låg. Det är möjligt att det krav på kausalitet mellan oriktigheten i deklarationen

och den för låga taxeringen, som nu strängt upprätthålles i praxis,

kan något uppmjukas. En ändring härutinnan bör emellertid föregås av en

ingående undersökning av frågan. Kammarrätten påpekar vidare, att en

naturlig konsekvens av de sakkunnigas uppfattning synes vara, att även

de skattskyldiga borde ha rätt att påkalla ändring i sina taxeringar för de

tio senaste åren. Frågan om de skattskyldigas möjligheter att efter den

vanliga hesvärstidens utgång erhålla rättelse i en materiellt sett för hög

taxering har emellertid, påpekar kammarrätten, överhuvud icke diskuterats

i betänkandet, ehuru den enligt de sakkunnigas uppdrag bort av dem undersökas.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

I samma riktning uttalar sig Sveriges lantbruks förbund, och Näringslivets

s kattedelegation.

1949 års besvärssakkunniga anför.

I och för sig kan tyckas att intet är att invända mot att en skattskyldig i

efterhand kräves på skatt, som han rätteligen skolat betala tidigare. Därvid

måste man emellertid betänka, att en skattskyldigs ekonomiska situation

förändras år från år. Den som efter bästa förstånd fullgjort sin deklarations-

och uppgiftsskyldighet, bör kunna planera sin ekonomi i förlitande

på det besked, han fått om sin årliga taxering. Skattekrav, som komma

flera år efter det att den inkomst uppburits, vartill de hänföra sig, kunna

ej sällan medföra mycket stora ekonomiska svårigheter för den skattskyldige.

De medel, som skolat uttagas, äro, då eftertaxering sker, ofta nog förbrukade.

Möjligheten till eftertaxering måste därför begränsas.

Det allmänna intresset av att all skattepliktig inkomst blir taxerad bör

i första hand tillgodoses genom den årliga taxeringen. Endast i den mån

detta intresse på grund av bristande medverkan från den skattskyldiges

sida då icke kunnat tillgodoses, bör eftertaxering få äga rum.

Besvärssakkunniga äro däremot ense med skattelagssakkunniga därom,

att nuvarande bestämmelsers krav på direkt orsakssammanhang mellan

uppdagat fel och eftertaxerat belopp onödigt inskränker eftertaxeringsmöjligheterna.

Föranleda upptäckta felaktigheter till antagande att deklarationen

i sin helhet är felaktig, bör exempelvis hela taxeringen kunna omprövas.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges akademikers centralorganisation

och Riksförbundet landsbygdens folk.

Sveriges köpmannaförbund anser det påkallat i rättssäkerhetens intresse,

att skönsmässig uppskattning i regel icke får ske vid eftertaxering.

Spörsmålet om användning av skönsmässig uppskattning vid eftertaxering

behandlas närmare av överståthållarämbetet som sammanställer förslaget

i denna del med de föreslagna reglerna om skyldighet att föra anteckningar

och räkenskaper. Ämbetet, som förordat fortsatt utredning rörande nämnda

regler, anser att frågan om skönsmässigt åsatt eftertaxering utgör ett ytterligare

skäl för sådan utredning. Vidare anför ämbetet.

I detta sammanhang må framhållas den osäkerhet, som ofta vidlåder

bedömningen av skönstaxeringsfallen över huvud, en osäkerhet som hänför

sig såväl till förutsättningarna för sådan taxering som till det belopp, vilket

därvid bör fastställas. Då en utökning av skönstaxeringarna även till fall av

eftertaxering nu föreslås, måste detta uppväcka betänkligheter av olika slag.

Rn sådan hänför sig till författningsbestämmelsens avfattning; till undvikande

av missbruk torde det, då fråga är om eftertaxering, som ju kan

avse ett för länge sedan förflutet inkomstår, vara särskilt nödvändigt, att

förutsättningarna för sådan eftertaxering så tydligt som möjligt angivas.

Man må i detta sammanhang erinra sig att, om de sakkunnigas förslag till

ändrad taxeringsorganisation genomföres, det i många fall, ja kanske i

regel, blir taxeringskonsulenten som kommer att tillämpa eftertaxeringsbestämmelserna.

En annan betänklighet hänför sig till det ofta konstaterade

förhållandet att skattskyldiga underlåta att föra noggranna anteckningar

om inkomster och utgifter eller förete grundmaterialet för sina deklarations
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj.ts proposition nr t(iO år 1955

uppgifter. Införes rätt att skönsmässigt åsätta eftertaxering, kräver billighet

och rättvisa att de skattskyldiga ej blott vid övergången utan aven sedermera

på effektivast möjliga sätt erinras om de risker i taxeringshanseende,

vilka äro förbundna med den angivna underlåtenheten.

Slutligen må det påpekandet göras att i de fall, beträffande vilka de sakkunniga

föreslagit att anteckningshandlingar skola förvaras i tre år, förutsättning

för skönsmässigt åsatt eftertaxering för längre tid än nämnda tre

år icke torde föreligga.

De sakkunnigas förslag att utsträcka tidsfristen för eftertaxering

från fem till tio år har, såsom förut nämnts, endast biträtts av ett fåtal

remissorgan. Däremot förordas i åtskilliga yttranden en utsträckning avtiden

på det sätt, att allenast yrkande om eftertaxering behöver ha framställts

och delgivits den skattskyldige före femårsperiodens utgång. Denna

ståndpunkt intas av kammarrätten, riksskattenämnden, överståthållarämbetet

samt länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Skaraborgs och

Gävleborgs län. I övriga yttranden förordas i allmänhet, att gällande bestämmelser

bibehålies i fråga om tidsfristen.

Kammarrätten anför.

Beträffande eftertaxering måste önskemålet att beskattningen skall bil

materiellt riktig vägas mot de skäl som tala för en tidsgräns. Dessa skäl,

vilka de sakkunniga icke berört, äro främst de skattskyldigas berättigade

anspråk på att icke hur länge som helst vara underkastade hotet av okända

skattekrav från det allmännas sida. Detta anspråk bör tillmätas stor betydelse.

Enligt kammarrättens mening föreligga icke tillräckliga skäl för en

sådan utsträckning av tiden för eftertaxering som föreslås. Genom bestämmelserna

i 94 § i förslaget om överflyttning av beskattning till annat beskattningsår

eller till annan skattskyldig bortfalla i huvudsak de anledningar

till efterbeskattning, som skattedomstolarnas utslag nu ge. En viss utsträckning

av den nuvarande tidsbegränsningen synes emellertid påkallad. Enligt

gällande praxis måste eftertaxering ha åsatts före den stadgade femårsperiodens

utgång. Kammarrätten vill förorda införande av sådana bestämmelser

att det är tillfyllest att yrkande om eftertaxering delgivits den

skattskyldige före femårsperiodens utgång.

Liknande synpunkter anföres av riksskattenämnden.

Även remissinstanser, som helt motsätter sig en förlängning av tiden,

åberopar likartade skäl.

L94.9 års besvärssakkunniga erinrar om att preskriptionstiden för falskdeklarationsbrott

icke är längre än fem år, samt uttalar vidare, att det

allmännas icke väckta skattekrav icke synes kunna jämställas med vanliga

civila fordringar, för vilka preskriptionstiden är tio år.

Enligt Näringslivets skattedelegation utgör enbart utredningssvårigheterna

ett starkt skäl emot att utöver de på senaste beskattningsåret belöpande

skatterna utta en kumulerad skatt för längre tid än fem år.

Kooperativa förbundet anser, alt de sakkunniga visat allt för liten förståelse

för allmänhetens berättigade krav på att inom rimlig tid få klarhet i

s. 158 Kontrollera mot PDF

158 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 är 1955

fråga om statens slutgiltiga skatteanspråk för inkomst under ett gånget år.

Den förlängda tiden för möjligheterna att åsätta eftertaxering blir synbarligen

endast i vissa och mera slumpmässigt valda fall möjlig att tilllämpa,

eftersom deklarationer i regel enligt de sakkunnigas förslag, liksom

för närvarande, skall förstöras efter sex år. En sådan ordning måste anses

olämplig. För de skattskyldiga måste det också te sig stötande att en rättelse

till statens fördel kan verkställas under så lång tid under det att den skattskyldiges

möjlighet att vinna rättelse av lagakraftvunnen taxering endast

kan ske under noggrant preciserade förutsättningar, innebärande bl. a.

att besvär anförts inom ett år efter utgången av taxeringsåret.

Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar också, att om de sakkunnigas förslag

skulle genomföras, finge tiden för bevarande av självdeklarationerna

förlängas.

Samma anmärkning göres i åtskilliga andra yttranden.

Riksarkivet framhåller, att en förlängning med fyra år av tiden för bevarande

av självdeklarationerna skulle kräva arkivutrymmen hos länsstyrelserna

på omkring 8 000 hyllmeter.

Förslaget om räntepåfölj d har, såsom framgår av det förut sagda,

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i omkring halva antalet yttranden, vanligen

utan närmare motivering.

Vissa remissinstanser, som är kritiskt inställda till de sakkunnigas förslag

om eftertaxering i dess helhet, tillstyrker emellertid förslaget om ränta

med vissa jämkningar.

Sålunda har riksskattenämnden, om dess synpunkter i övrigt på eftertaxeringen

beaktas, i princip icke någon erinran mot den föreslagna räntepåföringen.

Nämnden framhåller emellertid, att, såsom författningsförslaget

är skrivet, blir denna ränta icke avdragsgill i skattehänseende i motsats

mot ränta enligt 27 § uppbördsförordningen. Ändring härutinnan förordas.

Näringslivets skattedelegation finner, i likhet med de sakkunniga, att den

omständigheten att ränta i förekommande fall påföres enligt 27 § uppbördsförordningen

kan anses utgöra skäl för att ränta även bör utgå vid eftertaxering.

Delegationen motsätter sig emellertid, att räntan, enligt vad de sakkunnigas

förslag i realiteten innebär, gives karaktär av en betungande straffavgift,

och hemställer, att den liksom andra ränteutgifter blir avdragsgill

i beskattningshänseende.

Även Kooperativa förbundet uttalar sig för, att ifrågavarande ränta blir

avdragsgill vid taxering.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län åter uttalar att jämförelsen med uppbördsförordningen

icke är fullständig, då enligt den åberopade paragrafen

ränta icke utgar å belopp under 1 000 kronor samt skattskyldig i sär
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 är 1955

skilda fall kan erhålla befrielse från skyldighet att gälda ränta. Vidare kan

den eftertaxerade ha erlagt mer preliminär skatt än vad som motsvarat den

slutliga skatten, varför överskjutande skatt återbetalats till honom. I sådana

fall kan först efter undersökning avgöras om räntekravet har något

berättigande såvitt angår preliminärskatteåret. Av vad sålunda anförts

anser länsstyrelsen framgå, att krav på ränta vid eftertaxering icke bör

grundas på motsvarande räntebestämmelser i uppbördsförordningen. Skall

sådan ändock utgå torde klart böra utsägas att fråga är om straffränta.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker förslaget om ränta av följande

skäl.

Regeln skulle möjligen i och för sig vara mera motiverad med nuvarande

bestämmelse om eftertaxering än med de föreslagna. Det förekommer

emellertid fall, då man vid bokföringsgranskning finner skuldposter, som

äro fiktiva och som därför böra utgå och tilläggas skattepliktig nettointäkt.

Med ränteregeln skulle man vara nödsakad bestämma tillägget till visst

taxeringsår, medan man nu torde kunna göra det till löpande års taxering.

Här synes med den föreslagna ränteregeln kunna uppkomma avsevärda

komplikationer med åtföljande processer. Skall ränteregeln införas, borde

den åtminstone avfattas så, att den icke blir obligatorisk utan beroende på

i det särskilda fallet föreliggande omständigheter.

Sveriges lantbrnksförbund yttrar.

Med den avfattning, som eftertaxeringsbestämmelserna fått enligt förslaget,

synas bestämmelserna om »räntepåföring» i många fall kunna drabba

skattskyldiga, som icke brustit i fullgörandet av sina deklarationsplikter.

Den skattskyldige kan påföras en merskatt uppgående till sammanlagt

55 % av hela skattens belopp. Såvitt förbundet kunnat finna, torde den sålunda

påförda merskatten icke bliva avdragsgill vid taxeringen. Det synes

enligt förbundets uppfattning orimligt att om »räntepåföring» skall ske,

avdrag icke skall erhållas för sålunda utgiven »ränta» vid såväl den kommunala

som statliga taxeringen. Förbundet anser emellertid, att stadgandet

om förhöjning av påförd skatt överhuvudtaget icke är försvarligt, val

för förbundet icke kan tillstyrka förslaget i denna del.

Departementschefen

Genom den årliga taxeringen prövas och fastställes det underlag, varå

ett visst års skatt för inkomst och förmögenhet skall beräknas. Taxeringen

blir, i den mån träffade beslut vinner laga kraft, i princip slutgiltig. Vissa

undantag gäller emellertid från denna huvudregel. Taxeringsförordningen

upptar stadganden om extraordinära rättsmedel, varigenom fel eller misstag

som förelupit vid taxeringen i viss utsträckning kan rättas i efterhand.

Hänsyn har vidare tagits till det förhållandet, att de skattskyldigas självdeklarationer,

som utgör det viktigaste grundmaterialet för taxeringen,

stundom kan vara oriktiga eller bristfälliga utan att detta kunnat konstateras

vid den årliga taxeringen. För rättelse av taxeringar, som med ledning

av senare framkomna upplysningar befunnits för låga, har tillskapats

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

ett särskilt förfarande, eftertaxering. En viss — om än avsevärt mer begränsad

— motsvarighet härtill utgör den möjlighet, som enligt 123 §

3 mom. taxeringsförordningen tillkommer den skattskyldige att efter den

vanliga besvärstidens utgång erhålla rättelse i en taxering, som blivit för

hög. Prövning av sådana frågor sker emellertid i överensstämmelse närmast

med den ordning som gäller för extraordinära besvär i allmänhet.

Möjligheterna till eftertaxering är för närvarande ganska snävt begränsade.

Det förutsättes att den skattskyldige lämnat oriktig uppgift eller

underlåtit att avlämna uppgift eller infordrad upplysning samt att härigenom

förorsakats att taxering underlåtits eller blivit för låg. Bevisbördan

ligger härvid i huvudsak på det allmännas företrädare. Genom eftertaxering

kan sålunda, såsom de sakkunniga påpekat, endast rättas direkt påvisbara

fel. Skönstaxering anses inte kunna tillgripas, även om det finns

anledning anta att deklarationen i sin helhet är sådan att den icke borde

varit ägnad att läggas till grund för taxering. Vidare har i praxis eftertaxering

i allmänhet icke ansetts böra få ske, om någon av den skattskyldige

i deklarationen eller därvid fogad handling lämnad uppgift visserligen inte

i och för sig kunnat grunda en avvikelse från deklarationen men väl kan

sägas ha bort motivera ett infordrande av närmare upplysningar. Ej heller

har eftertaxering ansetts kunna ifrågakomma, därest felet kunnat upptäckas

vid företagen kontroll, t. ex. om bokföringsgranskning ägt rum utan

att felet därvid observerats.

Eftertaxering skall verkställas senast inom fem år efter taxeringsårets

utgång.

Den skattskyldiges möjligheter enligt 123 § 3 mom. taxeringsförordningen

att vinna rättelse i en för hög taxering är begränsade till ett år efter det

han erhållit debetsedel å slutlig eller tillkommande skatt i anledning av den

taxering varom fråga är. I övrigt uppställes bl. a. det villkoret att taxeringen

skall ha blivit väsentligen för hög.

De sakkunniga intar den ståndpunkten att genom eftertaxering bör i

princip få upptas till beskattning all inkomst eller förmögenhet som tidigare

oriktigt undgått beskattning. Eftertaxering blir enligt de sakkunnigas

förslag i huvudsak att jämställa med den årliga taxeringen. Dock skulle

eftertaxering icke få åsättas, om den skattskyldige behörigen fullgjort sin

uPPSiftsskyldighet. I motiven anmärkes tillika, att en redan prövad taxeringsfråga,

t. ex. om viss intäkt författningsenligt är skattepliktig eller ej,

inte bör få upptas till ny prövning enbart på grund av ändrad uppfattning

om tolkningen av vederbörande skatteförfattning. Ej heller skulle en värdering

av naturaförmåner kunna omprövas. Kravet på orsakssammanhang

mellan den skattskyldiges försummelse och den oriktiga taxeringen skulle

emellertid bortfalla, och bevisbördan skulle omkastas. Det finge sålunda i

allt väsentligt ankomma på den skattskyldige att visa, att hans uppgifter

i deklarationen inte varit oriktiga. De sakkunniga föreslår vidare, att tiden

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

för eftertaxering utsträckes till tio år samt att skatt, som beräknas på grund

av eftertaxering, skall förhöjas med fem procent för varje år räknat från

och med året före det då den eftertaxerade inkomsten eller förmögenheten

undgått beskattning.

I likhet med de sakkunniga och flertalet av dem som yttrat sig i frågan

finner jag, att man bör överväga att vidga de nuvarande möjligheterna att

åsätta eftertaxering. Även om man genom övriga nu framförda förslag och

de organisatoriska förändringar som är att vänta kan räkna med en

väsentligt effektivare kontroll vid den årliga taxeringen, måste förutses ett

fortsatt behov av möjligheter till eftertaxering. Och dessa möjligheter bör

vara större än vad för närvarande är fallet. En annan ordning skulle förutsätta

att kontrollapparaten och den årliga rutinkontrollen gåves en omfattning

som av många skäl, bl. a. hänsyn till de lojala deklaranterna, måste

möta befogade invändningar. Såsom torde framgå av det nyss anförda,

kan de nuvarande reglerna stundom utgöra hinder för en eftertaxering

som ur materiell synpunkt framstår såsom befogad.

Vid en utvidgning av möjligheterna till eftertaxering uppkommer emellertid

ömtåliga avvägningsfrågor. Den nuvarande ordningen, enligt vilken

lagakraftvunna beslut i taxeringsfrågor i princip är slutgiltiga, uppbäres

av starka skäl. Från den enskildes synpunkt skulle avsevärda olägenheter

bli följden, om alltför stora avsteg gjordes från denna ordning och besluten

i väsentlig mån bleve att betrakta som i själva verket endast provisoriska.

De skattskyldiga måste nämligen med styrka kunna kräva att normalt få

ett slutligt besked om storleken av skatten på ett visst års inkomst inom

en icke alltför lång tid från det deklarationen avgavs. Jag får vidare erinra

om att taxeringsförfarandet och skatteprocessen innefattar ett stort antal

avgöranden i uppskattningsfrågor och spörsmål av rättslig natur. Uppenbart

är att sådana avgöranden i allmänhet icke bör få rivas upp, om ej de

förutsättningar, på vilka avgörandet grundas, genom nytillkomna fakta

blivit i väsentlig mån förändrade.

Dessa synpunkter har endast i mindre utsträckning vunnit beaktande i

de sakkunnigas förslag. Förutsättningarna för att genom eftertaxering

ändra lagakraftvunna beslut om taxering skulle enligt förslaget i stort sett

icke bli andra än som gäller för att vid den årliga taxeringen göra avvikelse

från självdeklarationer. Därmed skulle man, såvitt angår realiserandet av

det allmännas skatteanspråk, i själva verket komma därhän, att besluten

om taxering i stor utsträckning inte skulle bli slutgiltiga, förrän tiden för

eftertaxering gått till ända. Att införa regler av sådan innebörd synes icke

kunna förordas.

Såsom huvudregel bör enligt min mening alltjämt gälla, att eftertaxering

endast får tillgripas, när det konstaterats att den skattskyldige lämnat

oriktig uppgift eller på annat sätl brustit i sin uppgiftsplikt. Likaså bör det

föreligga orsakssammanhang mellan den skattskyldiges åtgärder och det

It—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 160

s. 162 Kontrollera mot PDF

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

oriktiga taxeringsresultat som man vill rätta genom eftertaxering. Någon

överflyttning av bevisbördan i dessa hänseenden torde icke heller böra ifrågakomma.

Ytterligare synes — i viss överensstämmelse med vad som gäller

den skattskyldiges möjlighet att vinna rättelse i efterhand — böra föreskrivas

att den felaktighet i taxeringen som sammanhänger med den skattskyldiges

åtgärd icke får vara av oväsentlig betydelse. Någon nämnvärd

avvikelse från nu tillämpad praxis torde detta dock inte innebära.

Att de nuvarande stränga förutsättningarna för eftertaxering sålunda i

väsentliga hänseenden bör bibehållas hindrar emellertid icke att en av dessa

förutsättningar, nämligen kravet på orsakssammanhang mellan den skattskyldiges

åtgärder och det felaktiga taxeringsresultatet, ges ett i viss mån

ändrat innehåll. Detta krav upprätthålles, såsom tidigare antytts, för närvarande

förhållandevis strängt. För frågan om man genom eftertaxering

skall kunna rätta en oriktig uppgift i en deklaration är det sålunda av

väsentlig betydelse, om felet bort kunna upptäckas vid granskningen av

deklarationen eller om uppgift förekommit som bort föranleda en närmare

kontroll. Att på detta sätt göra en eftertaxeringsfråga helt beroende av den

omsorg och skarpsynthet med vilken kontrollen utövats synes ej påkallat.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att någon prövning av den skattskyldiges

skuld inte sker i sådant sammanhang. Det kan ej vara tillfredsställande,

att en skattskyldig, som — måhända uppsåtligen eller av grov

vårdslöshet — lämnat en oriktig uppgift, undgår eftertaxering enbart på

den grund, att felet vid en mycket ingående granskning bort kunna upptäckas.

En bättre avvägning synes kunna erhållas genom att göra frågan

om eftertaxering beroende av om den oriktiga uppgiften följts eller ej. En

regel av sådan innebörd torde i samma utsträckning som den nuvarande

tillgodose de berättigade intressen som uppbär kravet på orsakssammanhang.

Att sådant sammanhang föreligger, när taxeringen skett med ledning

av den skattskyldiges oriktiga uppgift, är uppenbart. Till undvikande

av missförstånd vill jag framhålla att den nya regeln icke bör ges den tolkningen,

att eftertaxering skall få ske, om den skattskyldige korrekt redovisat

föreliggande omständigheter i en viss fråga och den skattskyldiges

uppfattning i frågan godtagits, ehuru så vid ett senare granskningstillfälle

befinnes inte hava bort ske. I dylika fall, där deklarationen och därvid

fogade handlingar kan sägas anvisa alternativa lösningar av en föreliggande

skattefråga, torde man med fog kunna göra gällande att oriktig uppgift ej

lämnats.

De skäl som talar för att eftertaxering icke får ske annat än, i jämförelsevis

begränsad utsträckning hänför sig i främsta rummet till att denna åtgärd

innebär ett upprivande av en lagakraftvunnen taxering. Däremot synes

dessa skäl icke med samma styrka kunna åberopas för att iaktta begränsningar

i de fall där eftertaxering ändå skall ske. Viss försiktighet synes

dock påkallad även i detta hänseende. Den nuvarande regeln att endast

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungi. Maj:ts proposition nr 160 ur 1955

direkt påvisbara fel får rättas genom eftertaxering, kan, såsom de sakkunniga

påpekat, stundom leda till materiellt sett stötande resultat. Att

gå till den motsatta ytterligheten och i sin helhet riva upp en lagakraftvunnen

taxering, så snart ett fel konstateras, synes å andra sidan vara att

gå för långt. Av de sakkunnigas uttalanden att ändring icke bör göras i

vissa uppskattnings- och rättsfrågor framgår, att icke heller de sakkunniga

velat fullt ut acceptera en sådaif ordning.

Enligt min mening bör man därför fasthålla vid att eftertaxering normalt

endast bör innefatta rättelse av direkt påvisbara fel. Tidigare beslut i uppskattnings-

och rättsfrågor, för vilka förutsättningarna ej ändrats genom

nya upplysningar, kommer därvid att lämnas orubbade.

En avvikelse från denna huvudregel synes emellertid påkallad i de fall

där en senare gjord utredning ger vid handen att den skattskyldiges deklarationsuppgifter

överhuvud inte, eller i allt fall inte i den förvärvskälla

varom fråga är, varit av beskaffenhet att kunna läggas till grund för taxering.

I dylika fall kan den tidigare taxeringen sägas vara grundad på helt

oriktiga förutsättningar, och en fullständig omprövning, eventuellt innefattande

att skönstaxering åsättes, behöver inte möta betänkligheter. I

enlighet härmed synes böra införas bestämmelser av innebörd att om förutsättningar

för eftertaxering föreligger och det på grund av vad sålunda

och i övrigt förekommit kan antagas att av den skattskyldige lämnade uppgifter

icke varit av beskaffenhet att kunna läggas till grund för en riktig

taxering, skall genom eftertaxering sådan taxering åvägabringas.

Olika meningar kan råda — och har kommit till synes — rörande den

tid inom vilken eftertaxering må äga rum. Av skäl som framgår av det

förut anförda anser jag mig för egen del inte kunna biträda förslaget att

utsträcka den nuvarande femårsfristen till tio år. Den nuvarande tidsfristen

synes mig innebära en riktigare avvägning mellan ett det allmännas intresse

och de skattskyldigas krav på definitiva besked inom en rimlig tid rörande

skattebelastningen för ett visst års inkomst. I ett avseende anser jag mig

emellertid böra föreslå ändrade bestämmelser. Med nuvarande regler kräves

att eftertaxering åsatts inom femårsperioden. En bättre ordning synes mig

vara att beskattningsnämnd inom denna tid skall ha fattat beslut i eftertaxeringsfrågan.

Härigenom förhindras inte eftertaxering i sådant fall, där

t. ex. prövningsnämnd ej godtagit yrkande härom medan högre instans finner

förutsättningar för eftertaxering föreligga men har att ta ställning till

eftertaxeringen först efter femårsperiodens utgång.

Vad härefter angår förslaget om viss påföljd vid eftertaxering — de sakkunnigas

förslag innebär ett tillägg til! skatten med 5 procent för år räknat

från och med året före det inkomsten eller förmögenheten i fråga bort taxeras

— får jag anföra följande.

Väl synes önskvärt med åtgärder i syfte att förringa intresset av spekulationer

i skatteundandragande genom oriktiga eller ofullständiga deklara
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 är 1955

tionsuppgifter. Med hänsyn till att ingalunda alla fall av eftertaxering är

sådana, där påföljd enligt skattestrafflagen kan ifrågakomma, finnes också

visst fog för åtgärder, som gör att eftertaxering medför en hårdare belastning

för den skattskyldige än en taxering i vanlig ordning för inkomsten

eller förmögenheten i fråga. Emellertid finns enligt min uppfattning likväl

knappast anledning att ränta skall utgå för tid innan eftertaxering åsatts,

d. v. s. då det fastslagits att ytterligare skattskyldighet föreligger och skatten

blivit till beloppet bestämd. Ränta bör således inte beräknas för tid

före beslutet om eftertaxering. Att åter beräkna ränta från dagen för detta

beslut och till dess skatten i anledning av eftertaxeringen avfordrats den

skattskyldige är en ganska betydelselös åtgärd och ägnad att komplicera

debiteringsförfarandet i en utsträckning som inte svarar mot vinsten med

anordningen.

Av anförda skäl anser jag mig inte kunna biträda de sakkunnigas förslag

i denna del.

Jag förordar, att ändrade bestämmelser om eftertaxering meddelas i enlighet

med vad jag tidigare angivit. Ändringarna bör omfatta de permanenta

skatteförfattningarna. Däremot synes det icke vara påkallat att ändra de

bestämmelser om eftertaxering som upptas i skatteförfattningar av mera

tillfällig karaktär såsom exempelvis förordningen om investeringsavgift

för 1955.

Såsom tidigare antytts föreligger visst samband mellan bestämmelserna

om eftertaxering och den skattskyldiges möjligheter att i efterhand erhålla

rättelse i en materiellt sett för hög taxering. I de sakkunnigas förslag till

taxeringsförordning återfinnes den nuvarande bestämmelsen i ämnet med

allenast vissa smärre jämkningar. Tiden för väckande av sådan fråga

skulle alltjämt vara ett år efter det debetsedel erhållits.

Enligt min mening framstår möjligheterna att erhålla rättelse i nu avsedda

fall — särskilt vid en jämförelse med möjligheterna till ef ter taxering

— såsom alltför snäva. Det hade därför varit önskvärt, om bestämmelserna

i detta ämne kunnat omprövas i dess helhet i samband med de

ändringar i eftertaxeringsreglerna som här förordats. Vid en sådan omprövning

uppkommer emellertid en rad svårbemästrade problem av såväl

materiell som formell natur, vilka icke upptagits till behandling av de sakkunniga.

De nuvarande bestämmelserna synes därför i huvudsak böra lämnas

oförändrade i avbidan på den fullständiga revision av taxeringsförordningens

bestämmelser som jag förutskickat. För att i någon mån tillgodose

intresset av utvidgningar på området, vill jag emellertid såsom ett provisorium

förorda att den nuvarande tidsfristen för väckande av fråga enligt

123 § 3 mom. taxeringsförordningen utsträckes från ett till två år.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

165

VI. Påföljder för oriktig deklaration m. m.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om ansvar för oriktig deklaration upptas i skattestrafflagen,

till vilken taxeringsförordningen (143 §) hänvisar.

I 1 § skattestrafflagen stadgas, att var som i deklaration till ledning vid

fastställande av skatt uppsåtligen lämnar oriktig uppgift ägnad att för

honom eller den han företräder leda till frihet från skatt eller till för låg

sådan, skall dömas för falskdeklaration till böter eller fängelse eller, där

omständigheterna är synnerligen försvårande, till straffarbete i högst två

år. Böterna skall bestämmas till högst fem gånger det belopp, som genom

den oriktiga uppgiften undandragits eller, om uppgiften följts, skulle hava

undandragits, dock minst 100 kronor. Lika med skatt anses annan allmän

avgift. Med deklaration avses även däremot svarande skriftlig försäkran.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som förut är sagd, skall han

enligt 2 § straffas för vårdslös deklaration med böter eller, där omständigheterna

är synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader. Böterna

skall bestämmas till högst hälften av vad i 1 § sägs, men likväl ej

lägre än 50 kronor.

Av 4 § framgår, att den som förskyllt fängelse eller straffarbete må efter

omständigheterna dömas att gälda straffskatt med högst tre gånger det belopp,

som undandragits eller kunde ha undandragits.

I 3 § stadgas, att den som frivilligt rättar oriktig uppgift skall vara fri från

straff.

Vidare föreskrives i 6 §, att om gärning, som avses i 1 eller 2 §, är straffbelagd

i annan lag än allmänna strafflagen eller i särskild författning, skall

bestämmelserna i skattestrafflagen ej äga tillämpning.

I taxeringsförordningen upptas bestämmelser om ansvar i vissa fall för

ordförande och ledamot i beskattningsnämnd (138 och 139 §§), om ansvar

för brott mot tystnadsplikt och mot sekretessbestämmelserna (140 §) samt

om ansvar för underlåtenhet att inkomma med deklaration eller uppgift

in. m. (141 och 142 §§). 1 144 § upptas vissa processuella bestämmelser.

Enligt 39 § kan vidare förlust av besvärsrätt i vissa fall inträda som påföljd

för försummelse att i rätt tid inkomma med deklaration in. in. Sålunda

föreskrives i 1 inom., att om självdeklaration, som skall avges utan anmaning

eller efter anmaning, ej behörigen avlämnas inom föreskriven tid,

skall den skattskyldige vara förlustig rätten att hos kammarrätten och

Kungl. Maj :t överklaga taxering, för vilken deklarationen skolat ligga till

grund. Underlåter den som jämlikt 31 § är pliktig avlämna balansräkning

eller andra där angivna handlingar att hörsamma anmaning att avlämna

sådan handling eller underlåter den som erhållit anmaning att fullständiga

självdeklaration, som varit ofullständig, att efterkomma sådan anmaning,

opaginerad Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

inträder motsvarande påföljd. Reglerna i 1 inom. har enligt 2 mom. icke

avseende å staten, landsting eller annan dylik menighet. Vidare föreskrives

i 3 mom., att om det kan antagas att den som underlåtit att avge självdeklaration

därtill haft skälig anledning eller om skattskyldig förmår visa giltig

ursäkt för annan underlåtenhet, skall den i 1 inom. stadgade påföljden ej

äga rum. För den som är gift och som haft skyldighet att avge självdeklaration

på den grund att även boet eller andra maken åtnjutit inkomst eller

förmögenhet, inträder påföljden icke, med mindre det kan antagas såsom

visst, att han ägt vetskap om att sådan inkomst och förmögenhet uppgått

till så högt belopp att på grund därav skyldighet för honom att avge självdeklaration

förelegat. — I 39 och 40 §§ upptas även bestämmelser om vitesföreläggande

vid försummelse att avge deklaration m. in.

De sakkunniga

Särskild avgift såsom bidrag till kostnaderna för t axe rings kontrollen

Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle det vara av stort värde för att

främja deklarationspliktens behöriga fullgörande att stadga lämplig påföljd

för sådana felaktigheter, som för närvarande icke beivras enligt skattestrafflagen.

Antalet fall av oriktig deklaration, som föranleder åtal enligt nämnda

lag, är jämförelsevis ringa i förhållande till antalet deklarationer, som på

grund av felaktigheter måste frångås vid taxeringen. Åtalen utgör blott omkring

1 600 per år. Antalet avvikelser från deklaration uppgår emellertid

till mer än 1 000 000 om året. Visserligen sker ett stort antal av dessa exempelvis

av sådana skäl som att hyresvärdet å bostad uppskattats till annat

belopp än i deklarationen e. d., men antalet avvikelser på grund av oriktiga

uppgifter kan ändock antagas vara betydande. Antalet åtal sammanställes

av de sakkunniga med det till cirka 5 900 uppgående antalet skattskyldiga,

vilkas deklarerade inkomst höjts efter bokföringsgranskning.

De sakkunniga diskuterar i anslutning härtill lämpligheten av att utvidga

skattestrafflagens tillämpningsområde på olika sätt, exempelvis genom att

införa straff för oriktig deklaration utan begränsning till fall av uppsåt och

grov oaktsamliet. Därigenom skulle bevisningssvårigheterna icke behöva

hindra beivran i vissa fall, där sådan nu måste underlåtas. Emellertid finner

de sakkunniga, att det vanliga åtalsförfarandet onekligen ter sig alltför

omständligt såsom påföljd för de försummelser det här gäller. Icke enbart

åklagar- och domstolsmyndigheterna tages i anspråk för åtal för oriktig

deklaration. För närvarande måste taxeringsavdelningarnas personal i betydande

omfattning engageras därför och så skulle än mer bli fallet, om

åtalsfallen ökades. De sakkunniga ifrågasätter vidare, om åtal är den lämpligaste

reaktionen mot alla fall av oriktig deklaration. Det uttalas, att åtalsförfarandet

nog liksom nu bör reserveras för mera flagranta deklarationsbrott.

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

En annan påföljd än straff för att ge effekt åt bestämmelserna om skyldigheten

att avlämna riktiga deklarationer kan enligt de sakkunniga motiveras

och konstrueras på följande sätt.

Flertalet skattskyldiga fullgör sin deklarationsskyldighet fullt tillfredsställande.

Beträffande dessa innebär taxeringen intet problem, och kostnaden

för taxeringsförfarandet i vad avser dem uppgår till ett minimum.

Svårigheterna och kostnaderna orsakas till väsentlig del av att issa skattskyldiga

icke ordentligt fullgör sin deklarationsskyldighet. Det synes skäligt,

att de sistnämnda skattskyldiga i samband med den taxering, vid vilken

bristfälligheten konstateras, ålägges att efter enkel och lättillämplig

grund utöver vanliga skatter erlägga en särskild avgift såsom bidrag till

kostnaderna för taxeringskontrollen. Därigenom vinnes dels att de skattskyldiga,

som orsakar behovet av en mera omfattande och kostsam kontroll,

själva får betala kontrollen och dels att samtliga skattskyldiga får

ett påtagligt intresse av att upprätta riktiga deklarationer. Bidraget till

kostnaderna för taxeringskontrollen kan lämpligen bestämmas till viss procent

av det belopp, som den skattskyldige anses ha underlåtit uppgiva såsom

inkomst eller obehörigen tillgodogjort sig såsom omkostnadsavdiag.

Bidragsplikten skulle icke få karaktären av straff utan anknytas till den

prövning, som sker vid taxeringen. Någon prövning av den skattskyldiges

större eller mindre skuld till att oriktig uppgift lämnats skulle icke förekomma,

eftersom skyldigheten att erlägga avgift skulle grundas endast på

det faktum, att deklarationen på grund av brister däri eller i underlaget för

densamma befunnits icke kunna följas vid taxeringen. Avgiftsplikt bör följaktligen

inträda även i ett sådant fall som då en skattskyldigs inkomst av

rörelse uppskattas skönsmässigt på grund av att bokföring saknas eller bokföringen

befunnits icke vara tillförlitlig. Om den av de sakkunniga förordade

upplysningsverksamheten genomföres, torde man icke behöva befara,

att skattskyldig på grund av okunnighet om vad som är skattepliktig

inkomst eller vilka avdrag som får göras blir påförd sådan avgift, då han ju

haft möjlighet att genom hänvändelse till upplysningsmyndigheten få upplysning

i de spörsmål, varom han varit tveksam. Underlåtes sådan hänvändelse

och skulle deklarationen sedan befinnas vara oriktig, synes det icke

vara obilligt att även i sådana fall avgift påföres. Ändras taxering, som föranlett

påföring av bidrag, skall jämväl beslutet om bidragsplikten ändras.

Den föreslagna bestämmelsen har upptagits i 103 § förslaget till taxeringsförordning.

Övriga frågor

Till förebyggande av att taxeringsarbetet försvåras genom att anmaning

eller underrättelse i rekommenderat brev icke utlöses, föreslås skyldighet

att utlösa sådan försändelse. Bestämmelse härom upptas i 44 § förslaget

till taxeringsförordning. Såsom påföljd för försummelse har i 102 § samt

150 § 6) och 151 § stadgats, att den försumlige skall vara skyldig att betala

kostnaderna för delgivning, som på grund av försummelsen måste ske genom

polismyndighet. Kostnadsersättningen skall enligt förslaget utgå med

dels belopp, som vederbörande förrättningsman enligt gällande bestämmel
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

ser äger uppbära, dels ock ett belopp av trettio kronor. Ersättningsskyldigheten

ålägges av länsstyrelsen.

I övrigt upptas i 104—108 §§ samt 148—149 och 162 §§ förslaget till taxeringsförordning

straffbestämmelser av i huvudsak samma innehåll som 138

—144 §§ gällande förordning. Påföljderna för vissa försummelser från den

skattskvidiges sida (108 § förslaget) har skärpts. Vidare har såväl bötessom

vitespåföljd föreslagits för underlåtenhet att lämna föreskriven medverkan

till taxeringsrevision (54 § och 108 § första stycket 15).

De sakkunnigas förslag till taxeringsförordning upptar vidare i 30 § en

föreskrift om förlust av besvärsrätt, som ansluter sig till 39 § i gällande

förordning men tillika innefattar viss utvidgning av bestämmelsens tillämpningsområde.

Förlust av rätten att överklaga taxering hos kammarrätten

och Kungl. Maj:t skall sålunda inträda ej blott då självdeklaration icke blivit

behörigen avlämnad inom föreskriven tid utan även då innehållet i avlämnad

självdeklaration är så bristfälligt, att deklarationen icke är ägnad

att ligga till grund för taxering.

Yttranden

Särskild avgift säsom bidrag till kostnaderna för taxeringskontrollen

Förslaget om skyldighet att erlägga särskild avgift såsom bidrag till kostnaderna

för taxeringskontrollen avstyrkes av flertalet remissorgan. Endast

ett fåtal uttalar sig i huvudsak tillstyrkande eller lämnar förslaget utan

erinran, nämligen statskontoret, länsstyrelserna i Gotlands och Örebro län,

Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer,

Svenska landstingsförbundet och Svenska sparbanksföreningen.

Bland de remissinstanser, som huvudsakligen tillstyrker förslaget, föreslår

några jämkningar i detsamma.

Sålunda förordar länsstyrelsen i Gotlands län, att bestämmelserna om

avgiftsplikt omarbetas, så att det tydligare framgår när avgiftspåföring

skall förekomma. Den som underlåtit att deklarera bör icke undgå avgift,

ej heller den som endast fått taxeringen till kommunal inkomstskatt höjd.

Länsstyrelsen i Örebro län, som vitsordar behovet av ett mera smidigt

och lätthanterligt förfarande för beivrande av deklarationsfusk, är emellertid

mycket tveksam angående den föreslagna avgiften och förordar — om

det anses lämpligt att införa denna — att det anförtros åt prövningsnämnden

att ta ställning till sådana fall.

Svenska sparbanksföreningen är inne på samma tanke, då föreningen förordar

att beslut om uttagande av avgift för oriktig deklaration skall fattas

av prövningsnämnden och att den skattskyldige alltid skall äga besvärsrätt

i dessa frågor hos högre instanser. Det sistnämnda motiveras med att, om

även prövningsnämnden skulle finna deklarationen bristfällig, den skatt
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Knngl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

skyldige förlorar sin besvärsrätt hos högre instans enligt 30 § i förslaget.

Detta skulle lätt kunna rubba förtroendet för taxeringsväsendets oväld.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer anser att avgift ej bör uttagas för

alltför ringa belopp.

1953 års skatteflyktskommitté har, då frågan om särskild avgift ej direkt

berör kommitténs arbete, ansett sig ej böra närmare ingå på densamma.

Kommittén säger sig emellertid icke kunna underlåta att framhålla att förslaget

i sin föreliggande utformning förutsätter en så vidsträckt uppgiftsplikt,

att den kan bli så gott som omöjlig att fullgöra för större rörelseidkare.

— Kommittén förordar i anslutning till 17 § 2 mom. och 103 § förslaget till

taxeringsförordning att sistnämnda bestämmelses 1 mom. a) kompletteras

med föreskrift, att särskild avgift ej skall utgå, därest i deklarationen lämnats

sådana upplysningar att utelämnad inkomsts eller tillgångs förekomst

utan svårighet kunnat upptäckas. Då likartade stadganden redan upptagits

under d), e) och f) i samma moment och torde behövas även under c)

vore det, uttalar kommittén, för övrigt kanske bäst, att en för alla fall

gemensam regel meddelades i ett särskilt stycke.

Ur de avstyrkande yttrandena må följande återgivas.

Kammarrätten fäster stort avseende vid att någon prövning av den skattskyldiges

större eller mindre skuld till den oriktiga deklarationen ej skall

äga rum. De sakkunnigas utgångspunkt — att den utvidgade uppgiftsskyldigheten

och den föreslagna möjligheten för de skattskyldiga att få upplysningar

skulle kunna fungera så perfekt att man alltid kunde förutsätta

att brister i deklarationen berodde på uppsåt eller oaktsamhet — finner

kammarrätten verklighetsfrämmande. Brister i deklarationerna kommer

liksom hittills i stor utsträckning att bero på okunnighet. Följden blir att

den okunnige straffas, ty bland allmänheten kommer avgiften säkert att

uppfattas som ett slags straff för oriktig, ofullständig eller vilseledande deklaration.

Och för skattskyldiga, som deklarerat efter bästa förmåga, kommer

avgiften att framstå som en stor orättvisa. I många fall kan det vara

svårt att avgöra, om en inkomst är skattepliktig eller en utgift avdragsgill.

I dessa tveksamma fall, där måhända besvärsinstanserna har olika uppfattningar

i sakfrågan, skulle avgiften vara uppenbart obillig. Kammarrätten

fortsätter.

Enligt kammarrättens mening kan avgift i vart tall ej ifrågakomma, utan

att oaktsamhet från deklarantens sida föreligger. Uppställer man detta

krav, måste en prövning göras i varje särskilt fall om oaktsamhet är för

handen. Vidare är det måhända nödvändigt att variera avgiften efter graden

av oaktsamhet. Eljest kan det inträffa att ett fel i deklarationen, som visserligen

gäller ett större belopp och beror på oaktsamhet men tillika är av

den art afl det ej kan undgå upptäckt, föranleder påföljder som framstå

såsom orimliga. Dessa bedömningar torde kräva så mycket arbete av taxeringsmyndigheter

och besvärsinstanser att man kan fråga om det uppväges

s. 170 Kontrollera mot PDF

170 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

av fördelarna. Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida frågor om eu dylik

straffavgift lämpligen böra handläggas i eu sådan uteslutande skriftlig

rättegång som taxeringsprocessen nu är.

På grund av det sålunda anförda måste kammarrätten bestämt avstyrka

förslaget i denna del. Det systematiska skattefusket får man försöka komma

åt i annan ordning, genom skärpt kontroll, ökad användning av skattestrafflagen

med flera åtgärder. Anses avgiften trots detta böra införas, bör den

inarbetas i skattestrafflagen.

Riksskattenämnden finner förslaget omöjligt att realisera och anför.

Det kan icke undgås att en avgift av detta slag får karaktär av straff.

Fastställandet av avgiften bör därför icke åläggas taxeringsnämnderna. Det

måste också erbjuda stora svårigheter att åstadkomma en praktisk tillämpning

av någorlunda jämnhet. Redan den invecklade skattelagstiftningen

lägger hinder i vägen för detta. Talrika gränsfall måste också uppkomma

mellan vad som är avgiftspliktigt och vad som endast är felföringar i deklarationen,

feltolkningar av erhållna besked, ursäktliga misstag o. s. v.

Härtill komma olika uppfattningar i såväl rättsfrågor som värderingsfrågor.

Förslaget måste ur rättssäkerhetssynpunkt möta allvarliga invändningar.

Överstäthullarämbetet anser att de praktiska invändningarna mot förslaget

är så tungt vägande att överståthållarämbetet redan på grund därav bestämt

avstyrker införandet av den särskilda avgiften. Den omständigheten

att avgift enligt förslaget icke skall utgå om taxeringen icke sker med ledning

av självdeklaration från den skattskyldige kommer enligt överståthållarämbetets

uppfattning att leda till att de skattskyldiga finner det med sin

fördel förenligt att icke avlämna någon självdeklaration. Förslaget skulle

sålunda få en verkan rakt motsatt den de sakkunniga eftersträvat: att

främja de skattskyldigas medverkan vid taxeringen.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner det icke vara riktigt, att de skattskyldiga

själva skall genom särskilda avgifter betala kostnaderna för den av

taxeringsmyndigheterna verkställda granskningen. Vidare synes det ej vara

förenligt med vår rättsordnings hittills gällande huvudregler, att eu deklarant,

som i god tro lämnat en felaktig uppgift, skall åläggas att betala sådan

avgift.

Länsstyrelsen i Södermanlands län skulle föredraga att man skärpte

skattestrafflagen, så att även vårdslöshet av ringare grad kunde föranleda

bötesansvar.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län befarar att avgiften kommer att drabba ett

stort antal skattskyldiga, som av okunnighet eller ursäktligt förbiseende

misslyckats med deklarationen och som därjämte endast med svårighet kan

komma ut med den egentliga skatten. Länsstyrelsen håller icke för osannolikt,

att avgifterna till större delen, icke i fråga om beloppens storlek men

väl såvitt angår antalet skattskyldiga, kommer att drabba den ekonomiskt

minst bärkraftiga delen av befolkningen.

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 ur 1955

19''+9 års besvärssakkunniga framhåller att kostnadsfrågorna i taxeringsförfarandet

måste behandlas under beaktande av båda parternas det

allmännas och den enskildes — intresse av att erhålla kostnadsersättning.

Besvärssakkunniga anser vidare anmärkningsvärt, att påföljden föreslagits

även för gärningar, som enligt gängse betraktelsesätt icke kan betecknas

ens som oaktsamma. Man bör åtminstone inskränka sig till sådana förseelser,

som är uppsåtliga eller vårdslösa. Både taxeringsnämnden och prövningsnämnden

saknar de utredningsmöjligheter och resurser i övrigt, som

är nödvändiga för att ådöma ekonomiska påföljder av den storleksordning

det här kan bli frågan om.

Sveriges akademikers centralorganisation anser, att avgiften ger uttryck

för en skrämmande syn på förhållandet mellan det allmänna och de enskilda

medborgarna. Organisationen yttrar bl. a. följande.

I vårt land har man hittills icke ansett tillrådligt att kriminalisera oriktig

deklaration som sådan. Bedömningen i mål av sådan art har ansetts vara

alltför svår att verkställa. När man sålunda icke ens tilltrott domstolarna

med alla de garantier för rättssäkerheten, varmed straffprocessen är omgärdad,

att avgöra dylika frågor, kan det betecknas som minst sagt anmärkningsvärt

att skattelagssakkunniga kunnat föreslå införande av en generell

skyldighet för administrativa instanser att i mycket stor omfattning pröva

frågan om uttagande av straffavgifter i anledning av felaktigheter begångna

av oaktsamhet i deklarationer. Man har här öppnat fältet för ett administrativt

godtycke och ett tvångsgrepp över de skattskyldiga, som synes svårförenligt

med en god rättsordning. Om de nuvarande reglerna i skattestrafflagen

är otillräckliga, får utredas vilka skärpningar i dessa som kan befinnas

erforderliga. Reglerna om påföljd vid oriktigt deklarerande hör

hemma i kriminallag och utdömande av dylika påföljder måste vara en

domstolsangelägenhet.

Näringslivets skattedelegation anser det icke rimligt, att vissa skattskyldiga

skulle riskera att få bära kostnaderna för taxeringskontrollen av den

anledningen, att de bedriver de näringar, som för vår försörjning är nödvändiga,

och i följd härav nödgas upprätta invecklade deklarationer, i vilka

oftast en eller flera poster kan bli föremål för olika bedömningar. Även den

deklarant, som rättar sig efter erhållen upplysning, skulle enligt förslaget

bli pliktig erlägga den särskilda avgiften, om taxeringsnämnden eller högre

instans ej följer det meddelade beskedet.

Delegationen sammanfattar sin ståndpunkt på följande sätt.

Avgiften synes sålunda, tämligen oberoende av deklarationernas svårighetsgrad,

huvudsakligen komma att belasta —- förutom falskdeklaranterna

- de skattskyldiga, som inte förstått att riktigt och fullständigt framlägga

■den beskattningsfråga, varom de begärt besked, och framför allt de, som

över huvud taget inte förstått att oklarhet kunde föreligga beträffande riktigheten

av någon post i deklarationen eller inte fört ordentliga anteckningar

samt de, som av eu eller annan anledning icke varit i tillfälle att

använda sig av upplysningsverksamheten. Den särskilda avgitten komme

därigenom att verka såsom en bestratfning av okunnighet och oföi olaga.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Svenska livförsäkringsbolags förening finner det orimligt att kräva särskild

avgift såsom bidrag till kostnaderna för taxeringskontrollen vid avvikelser

från självdeklarationerna. Föreningen påpekar, att det är svårt

både för de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna att tolka skatteförfattningarna.

Den föreslagna påföljden skulle inträda även vid en mycket

ursäktlig feltolkning av en skattebestämmelse. Utformningen av bestämmelserna

kan enligt föreningen tänkas leda de skattskyldiga in på en helt

ny teknik för självdeklarationernas uppgörande. Föreningen yttrar härom.

För att undgå risken att påföras sådan avgift kan de skattskyldiga nämligen

under inkomster och tillgångar medtaga alla belopp, om vilka tveksamhet

kan råda, och under avdrag och skulder utelämna alla sådana belopp

för att därefter under särskilda yrkanden hemställa, att de i deklarationsblankettens

sifferkolumner upptagna siffrorna icke skall läggas till

grund för taxeringen utan att denna i stället skall ske i enlighet med vad

som anges under särskilda yrkanden. Ett sådant förfaringssätt skulle givetvis

vara i hög grad opraktiskt både för deklaranterna och för taxeringsmyndigheterna.

Sveriges redareförening erinrar om de svårigheter det svenska sjöfolket

har med avseende å fullgörandet av sin deklarationsplikt. Det skulle leda

till orimliga konsekvenser om sådana skattskyldiga påfördes avgifter till

följd av felaktig deklaration, då det för dem i regel är omöjligt att erhålla

vederbörlig upplysning till ledning för ett riktigt fullgörande av deklarationsplikten.

Föreningen finner det strida mot all rättvisa och billighet,,

att en skattskyldig icke skall äga rätt att till sitt försvar åberopa giltig ursäkt

för sitt misstag.

Några av de avstyrkande remissorganen är emellertid positivt inställda

till syftet med förslaget men anser att andra utvägar bör prövas.

Sålunda finner länsstyrelsen i Västerbottens län önskvärt om andra

möjligheter kunde prövas för åstadkommande av en lika verksam reaktion

mot slarv och slentrian vid upprättande av självdeklarationer.

Ordföranden och cn ledamot av riksskattenämnden anför.

Det lärer väl icke kunna bestridas att med den uppläggning av frågan,

som de sakkunniga valt, avgiften kan komma att verka som en straffavgift

icke blott för dem, som gjort sig skyldiga till vårdslös deklaration, utan även

för deklaranter som av okunnighet eller oförstånd lämnat oriktiga eller ofullständiga

uppgifter. Förslaget ter sig därför icke tilltalande.

Å andra sidan synes det önskvärt att man icke utan vidare släpper tanken

på att införa något slag av påföljd för deklaranter, som göra sig skyldiga

til! oaktsamhet, som icke är grov och som sålunda icke faller under skattestrafflagen.

En dylik påföljd torde nämligen vara mycket önskvärd ur allmän

preventiv synpunkt. Det nuvarande systemet uppmuntrar till en beklaglig

»går det, så går det»-mentalitet i fråga om deklarationerna. Blott

den skattskyldige undviker att gå över den gräns, som enligt domstolsbedömande

markerar grov oaktsamhet, kan han utan någon som helst påföljd

tillåta sig varjehanda slag av åtgärder, vilka han, om saken upptäcks, rubri
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

cerar som ett helt omedvetet förbiseende och som icke medför annat än att

han får betala den skatt, som rätteligen belöper å inkomsten. Det saknas

med andra ord ett incitament till noggrannare eftertanke hos den skattskyldige,

om han verkligen tagit upp alla sina inkomster respektive icke tillgodofört

sig oberättigade (icke synliga) avdrag.

Självfallet kan det erforderliga incitamentet vinnas genom att även annan

oaktsainhet än den grova kriminaliseras. Detta torde dock av flera skäl icke

vara lämpligt. Vid sådant förhållande synes det önskvärt att man närmare

undersöker frågan om införande hos oss av ett liknande system, som det

som praktiseras i Norge. Detta system innebär att om deklaranten gör

sig skyldig till vårdslöshet (eller till uppsåtligt oriktig deklaration), taxeringsmyndigheten

äger pålägga den felande en tilläggsskatt på intill 50 procent

(eller vid grov oaktsamhet eller uppsåtligt brott på intill 100 procent)

av det skattebelopp som skulle hava undandragits om felet icke upptäckts

(se Skatteloven for byene § 113 punkt 2 och § 114 punkt 1). Gärningen kan

dessutom domstolsvägen föranleda böter eller frihetsstraff, om gärningen

begåtts uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.

Vådan ur rättssäkerhetssynpunkt av att låta en tilläggsskatt av angivet

slag —- om ock icke av samma storlek — påläggas av skattemyndigheterna

torde icke böra överdrivas. Standarden hos våra skattedomstolar torde erbjuda

fullt tillräcklig garanti för att den ifrågasatta anordningen icke skulle

i något avseende missbrukas.

Kooperativa förbundet erinrar om den kända psykologiska erfarenheten,

att ju mera man skärper sådana straffbestämmelser som icke har tillräckligt

underlag i det allmänna rättsmedvetandet, desto större blir svårigheterna

att åstadkomma respekt för lagstiftningen. Förbundet anser, att man

genom ökad upplysning och undanröjande av orsakerna till felaktigheterna

— främst genom förändring och förenkling av hela skattesystemet — bör

skapa förutsättningar för en höjning av skattemoralen.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter anser att om förslaget ej genomföres

man bör söka någon ersättning, som ger likvärdig möjlighet till

reaktion mot det rådande, icke önskvärda tillståndet. Föreningen ifrågasätter,

om man icke skulle kunna lägga i skattemyndighetens hand att

meddela strafföreläggande för beivrande icke endast av sådana förfaranden

och resultat, som beskrives i 103 § av förslaget, utan även av vissa brott mot

skattestrafflagen. I händelse av missnöje med föreläggandet skulle den

skattskyldige kunna hänskjuta frågan till domstols prövning. Möjligt är att

ett sådant system skulle kunna bringas att fungera tillfredsställande även

såtillvida att en mera enhetlig praxis skulle kunna utbildas i fråga om utmätandet

av straffen för brott mot skattestrafflagen.

Länsstyrelsen i Kalmar län slutligen finner det psykologiskt riktigare,

om man vill åstadkomma felfria deklarationer, att, i stället för att uttaga

särskild avgift av den som felat, genom rabatt lindra skatten för dem som

upprättat en riktig deklaration.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5 74 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Övriga frågor

De i 44 och 102 §§ förslaget till taxeringsförordning upptagna reglerna om

skyldighet att utlösa rekommenderade brev från taxeringsmyndighet samt

att vid underlåtenhet härutinnan erlägga kostnaden för delgivning

genom stämningsman eller polismyndighet behandlas av kammarrätten,

riksskattenämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Gävleborgs län,

1949 års besvärssakkunniga, Sveriges lantbruksförbund och Näringslivets

skattedelegation. I samtliga dessa yttranden anföres kritik mot förslaget,

och flertalet utmynnar i avstyrkande.

Kammarrätten avstyrker förslaget under framhållande av att ersättningsskyldigheten

ofta torde te sig obillig, såsom när den skattskyldige varit

bortrest eller har flyttat. ''V idare påpekas, att påföljden lär kunna undgås

av den som förnekar att han mottagit avi om försändelsen; det kan nämligen

i regel ej bevisas att avin kommit vederbörande tillhanda.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

överståthållarämbetet ifrågasätter av samma skäl de föreslagna bestämmelsernas

lämplighet samt framhåller, att om förslaget genomföres, bör

påföljdsbestämmelsen i 102 § kompletteras med föreskrift, att påföljd icke

skall inträda, om den skattskyldige för underlåtenheten kan visa giltig

ursäkt, exempelvis vistelse å annan ort.

Även riksskattenämnden och Näringslivets skattedelegation avstvrker

föi slaget och påpekar därvid, att en avi om rekommenderat brev för närvarande

icke innehåller uppgift om vem som är avsändare.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att påföljden är för hård. Skall överhuvud

taget någon ersättning uttas av den skattskyldige, bör det enligt

länsstyrelsens mening stanna vid det belopp som vederbörande förrättningsman

äger uppbära.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som tillstyrker bestämmelsen i 44 §

om skyldighet att utlösa försändelser, uttalar, att påföljdsbestämmelsen i

102 § bör modifieras och erinrar härvid om innehållet i 55 § 3 mom. gällande

taxeringsförordning.

Länsstyrelsen i Hallands län, som ställer sig tveksam till förslaget, erinrar

om att bestämmelser erfordras om vem kostnadsersättningen skall

tillfalla.

7.94.9 års besvärssakkunniga finner betänkligt att införa en nv administrativ

straffliknande påföljd för försumlighet att utlösa vissa handlingar. I

varje mål om sådan påföljd uppkommer frågor om laga förfall o. dyl. Att

länsstyrelsen skall behöva ingå på prövning av dylika spörsmål för ådömande

av en så relativt bagatellartad påföljd synes icke heller rationellt.

Ansvarsbestämmelserna i 104—108 §§ har behandlats av

några remissinstanser.

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Sålunda uttalar 19i9 års besvårssakkunniga att de föreslagna ansvarsbestämmelserna

går för långt på åtskilliga punkter, bl. a. 108 § 14) och 15).

Beträffande stadgandet i 108 § 2) väekes frågan huru detsamma förhåller

sig till skattestrafflagens regler och reglerna i 103 § om särskild avgift.

I detta sammanhang ifrågasättes också lämpligheten av att i taxeringsförordningen

bygga ut skattestrafflagens regler.

Skånes handelskammare yttrar.

Enligt förslaget skulle dagsböter kunna utdömas för uppenbara bagatellförseelser

bl. a. för ett flertal uraktlåtenheter, vilka f. n. icke äro överhuvudtaget

kriminaliserade. Att tillämpa dagsböter i dessa fall skulle uppenbart

strida mot rättskänslan i vida kretsar. Det är att märka, att liknande

fall av uraktlåtenhet i andra lagar icke plägar föranleda annat än vitespåföljd.

I den mån straffsanktion under vissa förutsättningar kan behöva

tillgripas, anser Handelskammaren, att bestämmelsen därom bör i likhet

med andra bestämmelser av liknande eller samma innebörd ha sin plats i

skattestrafflagen.

Riksskattenämnden finner alltför strängt att föreskriva dagsböter för

de i 3), 4) och 13) av 108 § omförmälda fallen, med tanke på att straff här

avses inträda omedelbart på grund av försummelsen och icke gjorts beroende

av att anmaning först utsänts. Straffet bör i dylikt fall utgöra direkt

i penningar ådömda böter. Vidare torde för samtliga i 108 § uppräknade

fall böra gälla att straff icke skall ådömas, när giltig ursäkt kan visas för

försummelsen.

Sveriges lantbruksförbund uttalar, att dagsböter enligt 108 § 3) 15)

icke i något fall bör följa, därest giltig ursäkt kan visas och, för i 3), 4),

0) och 13) upptagna fall först efter anmaning, som icke efterkommits.

Näringslivets skattedelegation hemställer vid 108 §, att ansvar enligt 3)

endast skall inträda i andra fall än då anmaning ej hörsammats samt att

straffet såväl i nämnda fall som i samtliga de fall, vilka avses i 4)—15),

skall utgöra böter till visst maximerat belopp samt att straffrihet för samtliga

i 108 § angivna försummelser skall inträda, då giltig ursäkt kan visas

för underlåtenheten, utom då fråga är om tillämpning av stadgandet under

2).

Länsstyrelsen i Östergötlands län förordar penningböter i de fall som

avses i 108 § 3), 7), 8), 10) och 11). Vidare ifrågasätter länsstyrelsen, om

behov föreligger av de i 104 § upptagna straffbestämmelserna. I anslutning

till nämnda straffbestämmelse anför länsstyrelsen vidare.

För närvarande gäller enligt 144 § 2 mom. taxeringsförordningen att

böter av hithörande slag skola utdömas av länsstyrelsen efter anmälan av

vederbörande taxeringsintendent, ordförande eller ledamot av beskattningsnämnd

i första instans eller annan behörig person. Motsvarande stadgande

återfinnes icke i det nv.a lagförslaget, vilket väl maste innebära att böterna

skola utdömas av domstol efter åtal av åklagare. Någon anledning att frångå

nu gällande regler synes emellertid icke föreligga. I varje fall bör föreskrift

meddelas vem anmälan ti!! åtal skall åligga.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 är 1955

Länsstyrelsen uttalar vidare beträffande 107 §, att förslaget innebär

skärpta straffbestämmelser i förhållande till vad för närvarande gäller.

Då behov härav får anses föreligga, vill länsstyrelsen icke motsätta sig

förslagets genomförande, dock kan länsstyrelsen icke underlåta påpeka de

praktiska olägenheter som måste uppkomma vid tillämpningen av straffbestämmelsen

i den första punkten, avseende sådana fall, där upplysning om

namn m. m. icke alls lämnas.

Sparbanksinspektionen åter ifrågasätter om icke bestämmelsen i 107 §

går för långt, när straffansvar ålagts den, som till bank eller penningförvaltande

inrättning lämnar ofullständig, oriktig eller vilseledande uppgift

av beskaffenhet att försvåra behörigt fullgörande av den uppgiftsskyldighet,

som enligt taxeringsförordningen åligger banken eller inrättningen. Det

kan dock, uttalar inspektionen, icke anses vara skäligt att lämnandet av

t. ex. ofullständig adressuppgift, som kan ha skett utan uppsåt att vilseleda

någon taxeringsmyndighet, skall innebära en brottslig gärning. För att

straffansvar skall följa bör uppgiftsskyldigheten ha fullgjorts under sådana

omständigheter, att det kan anses klarlagt, att vilseledande uppsåt förelegat.

Näringslivets skcittedelegation hemställer, att 107 § första stycket måtte

utgå.

Å andra sidan anför länsstyrelsen i Västerbottens län vissa synpunkter

till förmån för en skärpt reaktion mot underlåtenhet att avge deklaration i

rätt tid. Länsstyrelsen anför.

Inom vissa delar av länet (framför allt inom lappmarken) råder på detta

område ett oefterrättligt tillstånd. Det har från flera taxeringsdistrikt inrapporterats,

att endast omkring 25 procent av deklarationsmaterialet plägar

inkomma inom den lagstadgade tiden. Anmaning att deklarera efterkommes

många gånger icke alls eller också inkommer deklarationen i slutet

av taxeringsperioden med påföljd att den kort tillmätta tiden för granskning

förryckes och arbetet härmed måste utföras under svår tidsnöd med

alla olägenheter som därmed äro förenade. Att tillgripa vites- eller åtalsförfarande

i den utsträckning, som vore av förhållandena påkallad, kan

icke komma ifråga. De medel, som taxeringsförordningen för närvarande

anvisar för åstadkommande av rättelse, äro i praktiken otjänliga. Länsstyrelsen

vill därför ifrågasätta, huruvida man icke kunde föreskriva en avgiftsplikt

a förslagsvis 25 kronor för skattskyldig, som icke inom föreskriven

tid behörigen avlämnar självdeklaration. En sådan avgiftsplikt skulle icke

behöva ställa beskattningsnämnderna inför bedömanden av tillnärmelsevis

så invecklad art, som kunna befaras uppkomma i samband med den föreslagna

straffavgiften.

Frågan om förlust av besvärsrätt som påföljd för deklarationsförsummelser

har upptagits i flera yttranden. I dessa uttalas i allmänhet,

att de sakkunniga bort närmare utreda denna fråga, varjämte

gensagor i nagra fall framföres mot den föreslagna utvidgningen av tilllämpningsområdet

för påföljden.

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Kammarrätten erinrar om att de sakkunniga i strid med direktiven icke

ingått på frågan om förlust av besvärsrätten är en lämplig påföljd. Vidare

anföres.

Enligt kammarrättens mening ligger en riktig tanke däri att skattskyldiga,

som icke medverka till taxeringen genom att avge deklaration, icke skola

kunna taga skattedomstolarnas tid i anspråk för prövning av sina taxeringar.

I ett stort antal mål som för närvarande förklaras deserta på grund

av deklarationsförsummelse, är emellertid försummelsen endast ringa. Deklarationen

har inkommit en eller annan dag efter tidens utgång och ofta

förklarar den skattskyldige att han postat deklarationen i sådan tid att den

med normal postgång borde ha kommit myndigheterna till handa i rätt tid.

Det förekommer också att skattskyldig av misstag inlämnat en deklaration,

som ej underskrivits, men att den sedermera förses med underskrift. Att

en så allvarlig påföljd som besvärsrättens förlust skall inträda i dessa fall

finner kammarrätten vara för hårt. En viss uppmjukning i detta avseende

har skett genom bestämmelserna i 85 § 2 mom. i förslaget, men fråga är

om detta är tillfyllest.

Motivet för den föreslagna skärpningen torde enligt kammarrätten vara

att man vill förhindra att den som inlämnat en mycket ofullständig eller

praktiskt taget blank deklarationsblankett därmed skall anses ha fullgjort

sin deklarationsskyldighet. Det föreslagna stadgandet synes emellertid gå

betydligt längre och kunna ge rum för olika tolkningar av uttrycket »bristfälligt

innehåll». Enligt en sträng tolkning skulle väl de flesta deklarationer,

som äro så bristfälliga att de föranleda skönstaxering, därmed också kunna

anses medföra förlust av besvärsrätten. En jämkning av ordalagen synes

sålunda nödvändig.

Kammarrätten påpekar vidare, att det erfordras en bestämmelse om att

deklaration skall avlämnas inom viss tid efter det att giltig ursäkt upphört.

Liknande uttalanden göres av Näringslivets skattedelegation, som emellertid

finner att starka skäl talar mot bibehållandet av de gällande bestämmelserna,

vilkas verkningar betecknas som oberäkneliga och ofta obilliga,

samt att under alla förhållanden en utvidgning av tillämpningsområdet icke

bör ifrågakomma. En likartad ståndpunkt intas av Sveriges advokatsamfund.

Riksskattenämnden finner den föreslagna utvidgningen erforderlig men

anser att ordalydelsen kan ge anledning till alltför vidsträckt tolkning.

Nämnden förordar, att påföljden skall inträda, om självdeklarationen är så

ofullständig, att den uppenbarligen icke kan ligga till grund för taxering.

I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Kalmar län och Sveriges

lantbruksförbund. Den senare instansen förordar vidare som korrektiv mot

en alltför sträng tolkning att införa institutet prövningstillstånd, att meddelas

av kammarrätten på yrkande av klaganden. Likaså anser Svenska

livförsäkringsbolags förening, att frågan om en deklarations bristfällighet

bör kunna besvärsvägen underställas skattedomstol.

12 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 160

s. 178 Kontrollera mot PDF

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

1949 års besvärssakkunniga anför, efter en redogörelse för förslaget.

En sådan ordning kan i viss mån te sig naturlig, så länge prövningsnämnden,

såsom för närvarande är fallet, har en allmän uppgift att granska

och pröva allt, som upplyses rörande en taxering, oavsett anförda besvär,

men kan knappast rationellt motiveras, då prövningsnämnden blivit en

rent besvär sprövande myndighet. Någon hållbar förklaring till att klagan

skall tillåtas i en besvärsinstans men icke i övriga, därför att den skattskyldige

tidigare gjort sig skyldig till en försummelse, torde knappast kunna

förebringas, överhuvudtaget måste det ur principiella synpunkter anses

oriktigt att som påföljd för en sådan förseelse, varom här är fråga, stadga

förlust av besvärsrätt. Enligt besvärssakkunnigas mening borde därför

övervägas, om icke en påföljd av annan art kunde stadgas.

Departementschefen

För att upprätthålla deklarationsmoralen erfordras icke blott en effektiv

taxeringskontroll utan även regler som möjliggör att kännbara påföljder

drabbar dem som genom oriktiga uppgifter undandrager skatt. I direktiven

för de sakkunniga anmärkte jag, att i vissa fall någon påföljd icke torde

inträda med nuvarande regler, oaktat vederbörande sakligt sett måste antagas

ha betänkligt brustit i sin uppgiftsskyldighet.

De sakkunniga har icke funnit lämpligt att föreslå någon utvidgning av

skattestrafflagens tillämpningsområde. I stället föreslås, att skattskyldig,

som lämnat oriktig uppgift, skall åläggas att betala en särskild avgift

såsom bidrag till kostnaderna för taxeringskontrollen. Avgiften skulle utgå

oberoende av uppsåt eller vållande från den skattskyldiges sida och bestämmas

på grundval av det belopp, med vilket avvikelse skett vid taxeringen.

Prövningen av dessa frågor skulle handhas av beskattningsnämnderna

och skattedomstolarna.

Såsom framhållits vid remissbehandlingen, innefattar en sådan avgift

en straffliknande påföljd, som i enskilda fall skulle kunna bli mycket kännbar.

Att en sådan påföljd skulle inträda utan någon prövning av den skattskyldiges

skuld till det begångna felet, synes icke kunna komma i fråga.

Man torde å andra sidan icke kunna utan mera ingående undersökningar

uppdraga åt beskattningsnämnder och skattedomstolar att verkställa en

sådan prövning.

Jag kan därför icke godta de sakkunnigas förslag i denna del. I den mån

en skärpning av påföljderna för oriktig deklaration finnes påkallad, torde

man åtminstone i första hand böra överväga att utbygga ansvarsbestämmelserna

i skattestrafflagen. Denna fråga är jag icke beredd att pröva i

förevarande sammanhang. Jag vill emellertid anmärka, att de nu aktuella

reformerna i syfte att förbättra taxeringskontrollen jämväl torde medföra,

att ett ökat antal fall av falskdeklaration eller vårdslös deklaration kommer

att bli beivrade.

Även de sakkunnigas förslag, att särskild avgift för delgivning skall uttas

av den som underlåtit att utlösa försändelse från taxeringsmyndighet, har

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

mött gensagor. De skäl, icke minst av praktisk art, som anförts mot förslaget,

synes bärande, och jag kan därför icke tillstyrka detsamma.

I taxeringsförordningens straffbestämmelser bör i denna etapp icke vidtas

andra ändringar än sådana som omedelbart sammanhänger med de

ändringar i förordningen som jag i övrigt nu förordar. Vid den slutliga

revisionen av förordningen torde få prövas i vad mån ändringar påfordras

i utformningen av bestämmelserna på hithörande områden.

Slutligen vill jag med några ord beröra den särskilda påföljd för deklarationsförsummelser

som inträder i form av förlust av rätten att anföia

besvär hos kammarrätten och regeringsrätten. Gällande bestämmelser härom

återfinnes i sakkunnigförslaget med den utvidgningen att jämväl brister i

deklarationen skall kunna medföra besvärsrättens förlust.

Såsom framgår av mina uttalanden i direktiven för de sakkunniga, kan

det ifrågasättas om besvärsrättens förlust är en lämplig påföljd. Då emellertid

något godtagbart alternativ till denna påföljd icke, såvitt nu kan

bedömas, föreligger, tillstyrker jag att den tills vidare bibehålies. Härvid

bör i viss anslutning till de sakkunnigas förslag en mindre utvidgning ske

i bestämmelsens tillämpningsområde. Med det fall att deklaration icke behörigen

avlämnats inom föreskriven tid synes sålunda böra jämställas, att

deklarationen är så bristfällig att den uppenbarligen icke kan läggas till

grund för taxering.

VII. Fastighetstaxering

Gällande bestämmelser i huvuddrag m. m.

Enligt i kommunalskattelagen meddelade bestämmelser skall allmän

uppskattning av fastighets värde ske vart femte år (allmän fastighetstaxering).

Den senaste allmänna fastighetstaxeringen skedde 1952 och nästa

är bestämd att äga rum 1957. Sedan taxeringsvärde åsatts en fastighet vid

allmän fastighetstaxering, skall detta värde i allmänhet inte ändras förrän

vid nästa allmänna fastighetstaxering. Endast i särskilda fall, som närmare

angives i 12 § 2 mom. kommunalskattelagen, skall omtaxering ske under

löpande femårsperiod.

Formellt sker emellertid taxering av alla fastigheter varje år. De taxeringar

(särskilda fastighetstaxeringar), som sker under år, då allmän fastighetstaxering

inte äger rum, utföres av de vanliga inkomsttaxeringsnämnderna.

Vid sådan taxering åsättes fastighet, om inte i 12 § 2 mom. kommunalskattelagen

angivet fall föreligger, det vid den senaste allmänna fastighetstaxeringen

fastställda värdet. Vidare skall varje år prövas om fastigheten

är skattepliktig. I motsats till vad tidigare gällde behöver efter den

år 1954 genomförda fastighetsskattereformen inte längre i samband med

s. 180 Kontrollera mot PDF

180 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

fastighetstaxeringen avgöras vem som är skattskyldig för fastigheten, d. v. s.

har att såsom skattepliktig inkomst upptaga garantibelopp för fastigheten.

Den allmänna fastighetstaxeringen handhaves av särskilda beskattningsorgan

nämligen beredningsnämnder, fastighetstaxeringsnämnder och fastighetsprövningsnämnder.

Bestämmelserna rörande förfarandet vid fastighetstaxering

återfinnes i taxeringsförordningen. Förfarandet kan i korthet

återgivas på följande sätt.

På landet upprättar beredningsnämnden förslag till taxering. Nämndens

verksamhetsområde utgör beredningsdistriktet, som kan omfatta hela kommunen,

del av kommun eller flera kommuner. En för flera beredningsdistrikt

gemensam fastighetstaxering snämnd beslutar om taxeringen.

I stad finnes endast fastighetstaxeringsnämnder, som omedelbart verkställer

taxeringen.

Indelning i beredningsdistrikt och fastighetstaxeringsdistrikt verkställes

av länsstyrelsen senast den 31 augusti året näst före taxeringsåret. I samband

därmed förordnar länsstyrelsen ordförande i berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna.

Ordförande i beredningsnämnd får inte förordnas

till ordförande i fastighetstaxeringsnämnd.

Förutom ordföranden skall beredningsnämnd bestå av kommunvis valda

ledamöter till ett antal, som i samband med distriktsindelningen bestämmes

av länsstyrelsen. Antalet skall dock vara minst fyra. Ledamöterna jämte

suppleanter väljes av kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige

finnes, av dessa senast 15 oktober året näst före taxeringsåret.

Fastighetstaxeringsnämnden består av ordföranden samt å landet sex

och i stad fyra ledamöter. Av ledamöterna förordnas en av länsstyrelsen.

På landet inträder i övrigt i nämnden två av länets landsting valda ledamöter,

vederbörande beredningsnämndsordförande samt två kommunvis

av kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige finnes, av dessa valda

ledamöter. I stad inträder tre av stadsfullmäktige, eller där stadsfullmäktige

inte finnes, av allmän rådstuga valda ledamöter. Val förrättas av landsting

å lagtima möte, av kommunalstämma eller kommunalfullmäktige i

december månad och av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga i september

månad året näst före taxeringsåret.

Beskattningsnämnd må anlita biträde av sakkunnig. Då fråga är om beskattningsnämnd

i första instans tillkallas sakkunnig av ordföranden efter

samråd med taxeringsintendenten.

Där så prövas erforderligt äger länsstyrelsen senast den 30 april året

näst före taxeringsåret förordna två konsulenter att biträda vid taxeringen

av vattenfallsfastigheter. Av konsulenterna skall den ene företräda taxeringsteknisk

och den andre vattenkraftteknisk sakkunskap.

Varje län utgör ett prövningsdistrikt med en fastighetsprövningsnämnd.

I Stockholms stad, som utgör ett särskilt prövningsdistrikt, tjänstgör den

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

vanliga prövningsnämnden som fastighetsprövningsnämnd. I länen består

fastighetsprövningsnämnden av ledamöterna i länsprövningsnämnden samt

ytterligare nio ledamöter som utses av länsstyrelsen senast den 15 april

under taxeringsåret. Av dessa ledamöter skall sex ha deltagit i fastighetstaxeringsnämndernas

arbete. Ordförande är landskamreraren.

över fastighetsprövningsnämnds beslut må besvär anföras hos kammarrätten.

Vid handläggningen i kammarrätten inträder, med vissa undantag,

av Kungl. Maj :t utsedda särskilda sakkunniga såsom adjungerade ledamöter.

Kammarrätten är i regel sista instans, dock kan i vissa rättsfrågor

besvär anföras hos Kungl. Maj :t. Sådana besvär avgöres i regeringsrätten.

Beträffande allmän fastighetstaxering är i taxeringsförordningen och

skogsvärderingsinstruktionen föreskrivna vissa åtgärder, som är ägnade att

befordra enhetlighet och jämnhet i taxeringen.

Före allmän fastighetstaxering åligger det sålunda enligt förordningen

den 1 juni 1951 (nr 440) med instruktion för värdering av skogsmark och

växande skog vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion) statens

skogsforskningsinstitut att efter samråd med skogsstyrelsen senast 1 juni

året näst före taxeringsåret fastställa för den följande taxeringsperioden

gällande centrala skogstaxeringsanvisningar. Statens skogsforskningsinstitut

har vidare att, på grundval av riksskogstaxeringarna, senast 15 september

samma år till länsstyrelserna avlämna uppgifter om skogsmarkens areal,

genomsnittliga godhetsgrad in. in. I skogsvärderingsinstruktionen föreskrives

skyldighet för skogsstyrelsen att efter samråd med domänstyrelsen och

statens skogsforskningsinstitut senast 15 september året näst före taxeringsåret

lämna uppgifter till länsstyrelserna rörande virkespriser m. m.

Vidare verk ställes med ledning av protokoll från de sammanträden, som

jämlikt 66 § 2 mom. taxeringsförordningen skall avhållas sedan beredningsnämnderna

avslutat sitt arbete, i den ordning, Kungl. Maj :t förordnar,

undersökning för utrönande, huruvida vid taxering av jordbruksfastigheter

å landsbygden jämnhet och likformighet de olika länen emellan blivit uppnådd.

Motsvarande undersökning har på uppdrag av Kungl. Maj :t jämväl

plägat verkställas sedan fastighetstaxeringsnämnderna och fastighetsprövningsnämnderna

avslutat sitt arbete.

Såsom förberedande åtgärd för beredningsnämndernas och fastighetstaxeringsnämndernas

verksamhet åligger det landskamreraren att på grundval

av hland annat lagfartsförteckningar och uppgifter från hypoteksinrättningar

angående belåningsvärden verkställa undersökning rörande fastigheternas

allmänna saluvärde å länets landsbygd. Undersökningar av berörda

art har jämväl på uppdrag av Kungl. Maj:t utförts centralt för landet

i dess helhet. För 1957 års allmänna fastighetstaxering utföres av statistiska

centralbyrån undersökningar angående saluvärden för jordbruksfastigheter

samt hostads- och affärsfastigheter.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Till ledning vid 1952 års allmänna fastighetstaxering utfärdades av Kungl.

Maj :t särskilda anvisningar såvitt angick taxering av vattenfallsfastighet.

Till befordrande av enhetlighet och jämnhet vid allmän fastighetstaxering

har före upptagandet av taxeringsarbetet efter Kungl. Maj :ts förordnande

avhållits möten i Stockholm med landskamrerarna och ett antal

skogssakkunniga samt, sedan år 1944, taxeringsintendenterna. Ifrågavarande

möten, som avhållits i slutet av september eller början av oktober året

näst före taxeringsåret, har utmynnat i gemensamma uttalanden rörande

de grunder som bör tillämpas vid den allmänna fastighetstaxeringen.

Senast den 25 oktober året näst före taxeringsåret kallar länsstyrelsen

ordförande i berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna samt de landstingsvalda

ledamöterna i de sistnämnda, en beredningsnämndsledamot för

varje kommun och eventuellt andra sakkunniga till sammanträde inför

landskamreraren. Vid sammanträdet föreslås av de närvarande på grundval

av en av landskamreraren lämnad redogörelse för fastighetspriser m. in.

enhetsvärden för jordbruksfastigheter. Jämväl i fråga om annan fastighet

kan överenskommas om enhetliga grunder för taxeringen. Vidare skall

lokala skogstaxeringsanvisningar fastställas.

Innan det egentliga taxeringsarbetet börjar hålles å landet ett sammanträde

inför ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden. I sammanträdet

deltager ordförandena i beredningsnämnderna inom fastighetstaxeringsdistriktet

och de av landstinget utsedda ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnderna.

Vid mötet sker överläggning rörande värderingsgrunderna.

Därefter börjar beredningsnämnden sitt arbete, som skall vara avslutat

senast 15 december året näst före taxeringsåret. Nämndens förslag skall

hållas tillgängligt viss tid inom kommunen för offentlig granskning. Senast

5 januari taxeringsåret får skriftliga erinringar mot förslaget göras hos

beredningsnämndens ordförande. Har erinran avgivits, hålles senast 15

januari sammanträde med beredningsnämnden, som yttrar sig däröver.

Senast 20 januari överlämnas till fastighetstaxeringsnämndens ordförande

deklarationer och andra handlingar.

Fastighetstaxeringsnämndens arbete påbörjas senast 1 februari och skall

vara avslutat senast 25 mars. Senast 31 mars sändes fastighetslängderna

till den lokala skattemyndigheten. Samtidigt sändes deklarationer och övriga

handlingar till länsstyrelsen. En avskrift av fastighetslängden framlägges

till offentlig granskning under 14 dagar före 15 maj.

Fastighetstaxeringen i stad skall vara påbörjad senast 15 december året

näst före taxeringsåret och vara avslutad senast 25 mars taxeringsåret li

Stockholm senast 15 juni).

Besvär hos fastighetsprövningsnämnden skall anföras senast 15 maj

taxeringsåret (i Stockholm senast 10 augusti). Arbetet i nämnden skall vara

avslutat senast 30 juni samma år (i Stockholm senast 31 oktober).

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1055

Till ledning vid allmän fastighetstaxering skall för varje fastighet, med

vissa undantag, av fastighetens ägare utan anmaning avgivas allmän fastighetsdeklaration

senast 15 september året näst före taxeringsåret. Föreligger

vid ingången av år, då allmän fastighetstaxering inte äger rum, beträffande

viss fastighet sådant förhållande att fastigheten skall åsättas nytt taxeringsvärde

har fastighetens ägare att avgiva särskild självdeklaration utan

anmaning.

I detta sammanhang torde få erinras om att 1947 års taxeringssakkunniga

i sitt betänkande med förslag till inrättande av en riksskattenämnd m. in.

(SOU 1949: 62) föreslagit, att riksskattenämnden skulle övertaga ledningen

av det förberedande arbetet för allmän fastighetstaxering. Enligt förslaget

skulle uppdragas åt nämnden att införskaffa och sammanställa material, avsett

att läggas till grund för överläggningarna å det allmänna fastighetstaxeringsmötet

— det s. k. Stockholmsmötet — vilket fortsättningsvis skulle

anordnas i riksskattenämndens regi. Nämnden skulle vidare på grundval

av det å mötet framlagda materialet och de gjorda uttalandena meddela

rekommendationer till ledning vid upprättandet av länsanvisningarna samt

att landskamrerarnas förslag skulle överses av riksskattenämnden.

I proposition nr 39/1951 vari riksdagen förelädes förslag om inrättande

av riksskattenämnden framhöll departementschefen att i princip intet fanns

att erinra mot de sakkunnigas förevarande förslag. En naturlig uppgift föi

riksskattenämnden syntes vara att övertaga ledningen av det förberedande

arbetet för allmän fastighetstaxering. Då emellertid riksskattenämnden

skulle träda i verksamhet den 1 juli 1951, då åtskilligt av forarbetet till

1952 års allmänna fastighetstaxering redan skulle vara utfört eller i allt fall

organiserat, fann departementschefen det inte lämpligt att låta riksskattenämnden

i detta läge övertaga förberedelsearbetet. På grund härav och da

nämndens befattning med senare fastighetstaxeringar än den, som ägde

rum år 1952, var avhängig av de erfarenheter som vid riksdagens bifall

till proposition nr 39/1951, i vilken proposition upptagits fråga om ändrade

bestämmelser för fastighetstaxering av skogsmark och växande skog, kom

att vinnas vid tillämpning av ifrågavarande bestämmelser, borde riksskattenämndens

befattning med fastighetstaxeringen slutligt lösas först

längre fram.

De sakkunniga

De sakkunniga framhåller, att de problem av skiftande beskaffenhet,

som i hög grad komplicerar taxeringen för inkomst och förmögenhet, i allmänhet

inte föreligger beträffande fastighetstaxeringen. Behovet av taxeringskontroll

är jämförelsevis obetydligt, eftersom den fastighetsägarna

åliggande deklarationsplikten i allmänhet fullgöres på tillfredsställande sätt

och uppgifterna avser objekt, vilkas förekomst och allmänna beskaffenhet

s. 184 Kontrollera mot PDF

184 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1955

är väl kända eller utan större omgång kan utrönas. Taxeringsförfarandets

karaktär blir av helt annan art än vid taxeringen för inkomst och förmögenhet.

Förfarandet går allmänt sett ut på att med ledning av normer, som

upprättats på grundval av sakkunnigundersökningar, verkställa uppskattningar,

som i huvudsak måste grunda sig på allmän erfarenhet och uppfattning

samt medverkan av på olika områden sakkunniga personer. Den

rörlighet och föränderlighet, som gör inkomst- och förinögenhetstaxeringen

så svår att bemästra, föreligger inte beträffande föremålen för fastighetstaxeringen.

Dessa föremål är ofta tämligen oförändrade från den ena taxeringen

till den andra, och uppkommande frågor av tveksam beskaffenhet

hänför sig mera till skiljaktigheter i uppfattningen om värdenivåer och

uppskattningsgrunder än till bristande kännedom om föremålen för uppskattningen.

Det bör slutligen framhållas, anför de sakkunniga, att det av

fastighetstaxeringen föranledda expeditionella arbetet är av väsentligt

mindre omfattning än det motsvarande arbete, som inkomst- och förmögenhetstaxeringen

tvingar till.

Därefter anföres följande.

De erinringar, som ansetts kunna riktas mot resultatet av fastighetstaxeringen,

har vanligen gått ut på att taxeringarna icke varit tillräckligt

jämna inbördes eller att taxeringsvärdena icke åsatts med tillräckligt beaktande

av den allmänna prisnivå, som bort ligga till grund för värderingen.

Erinringarna hänför sig sålunda i huvudsak till resultatet av taxeringsmyndigheternas

värdering och alltså icke till sättet för deklarationspliktens

fullgörande eller till möjligheterna att utöva taxeringskontroll

eller därmed jämförliga omständigheter. Visserligen är vissa detalj uppgifter

i fastighetsdeklarationerna, exempelvis om areal, virkesförråd, byggnadsbestånd

o. d., stundom av mindre tillfredsställande beskaffenhet, men brister

i sådana hänseenden torde i huvudsak kunna hänföras till bristande förmåga

att lämna riktiga uppgifter. I varje fall förekommer endast i sällsynta

undantagsfall, att oriktiga uppgifter lämnas i syfte att undgå skatt.

Bristfälliga uppgifter i fastighetsdeklarationerna kan väl förorsaka taxeringsmyndigheterna

merarbete och tveksamhet om hur uppskattning bör

ske, men sådana uppgifter medför icke de allvarliga risker för skatteundandragande,

som följer av oriktiga uppgifter till ledning för inkomst- och

förinögenhetstaxeringen. Efter hand torde vidare en allt bättre grund för

fastighetstaxeringen erhållas, eftersom taxeringen kan grundas icke blott

På det till varje taxering inkommande materialet utan" även på material

Irån föregående taxering, som varit föremål för granskning och rättelse.

A\ det anförda framgar, framhåller de sakkunniga, att några väsentliga

fördelar för närvarande knappast står att vinna genom organisatoriska förändringar

med avseende å fastighetstaxeringens handhavande. I själva

verket torde de nu gällande bestämmelserna av nämnda art inrymma tilli

äckliga möjligheter att astadkomma en sa tillfredsställande fastighetstaxering

som det över huvud taget är möjligt att åstadkomma med hänsyn

till de vanskligheter av olika slag, som denna i regel på uppskattning beloende

taxering alltid måste erbjuda. De ytterligare förbättringar, som

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

står att vinna, torde böra eftersträvas huvudsakligen genom att förberedelserna

för de allmänna fastighetstaxeringarna inom ramen för gällande bestämmelser

planeras och genomföres på sådant sätt, att taxeringsorganen

erhåller ett så tillfredsställande material som möjligt till ledning för sina

bedömanden. I detta hänseende har huvudvikten hittills brukat läggas på

taxeringen av jordbruksfastighet, medan förberedelserna beträffande annan

fastighet varit av betydligt mindre omfattning och huvudsakligen varit beroende

av lokala initiativ.

Enligt de sakkunnigas mening är det påkallat att ökad uppmärksamhet

ägnas åt taxeringen av annan fastighet dels på grund av sådan fastighets

värdemässigt sett alltmer ökade betydelse och dels på grund av den betydelse

för inkomsttaxeringen, som fastighetstaxeringen enligt numera antagna

författningsändringar kommer att få i vad avser vissa fastigheter

— en- och tvåfamilj sfastigheter samt bostadsföreningars och allmännyttiga

bostadsföretags fastigheter.

De sakkunniga upplyser, att det totala taxeringsvärdet för jordbruksfastighet

i riket vid 1953 års taxering uppgick till 13 680,5 miljoner kr., under

det att motsvarande belopp för skattepliktig annan fastighet utgjorde

43 621,5 miljoner kr. Härav torde enligt vad därefter anföres framgå, att

med hänsyn till fastigheternas betydelse såsom skatteobjekt taxeringen

av annan fastighet bör ägnas minst lika stor uppmärksamhet som taxeringen

av jordbruksfastighet.

Enligt den schablonmetod, som från och med 1955 års taxering skall

ligga till grund för beräkning av inkomst av såväl det stora flertalet enoch

tvåfamilj sfastigheter som bostadsföreningars och vissa allmännyttiga

bostadsföretags fastigheter, sker inkomstberäkningen i huvudsak på det

sättet, att bruttointäkten uppskattas till 3 procent av fastighetens taxeringsvärde,

varefter såsom omkostnad får avdragas ränta å gäld samt, i förekommande

fall, tomträttsavgäld. För att nämnda schablonmetod skall leda

till en likformig och rättvis inkomstberäkning är det självfallet av synnerlig

betydelse, att taxeringen av de fastigheter, varå schablonmetoden skall

tillämpas, sker så jämnt och likformigt som möjligt.

De sakkunniga framhåller, att i fråga om taxering av jordbruksfastighet

för närvarande är meddelade tämligen utförliga bestämmelser rörande förberedande

åtgärder i syfte att främja en likformig och rättvis uppskattning.

Med hänsyn till den skiftande beskaffenheten av annan fastighet synes

det inte böra ifrågakomma att på motsvarande sätt i detalj reglera erforderligt

förberedande arbete för främjande av taxeringen av annan fastighet.

Lämpliga undersökningar och åtgärder synes kunna vidtagas inom ramen

för den rådgivande och vägledande verksamhet, som riksskattenämnden

har att utöva och som bör omfatta såväl inkomsttaxeringen som fastighetstaxeringen.

De sakkunniga hänvisar beträffande sistnämnda taxering till

uttalande i prop. nr 64/1951 sid. 81.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186 Kangl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Avslutningsvis anför de sakkunniga, att beträffande taxeringsorganisationen

för allmän fastighetstaxering denna — såsom för närvarande är

fallet — av de sakkunniga utformats fristående från den för årlig taxering

avsedda organisationen. Skulle de sakkunnigas förslag om anställande

av tjänstemän för arbetet med den årliga taxeringen komma att helt eller

delvis genomföras, bör sådan personal i den utsträckning som finnes lämpligt

kunna anlitas för göromål och uppdrag i samband med allmän fastighetstaxering.

Det nu återgivna innefattar en redogörelse för de sakkunnigas allmänna

synpunkter. I den mån ändring i gällande regler ifrågasatts, har skälen

därför angivits i en specialmotivering till de olika paragraferna. I ett senare

sammanhang återkommer jag till de sakkunnigas förslag och motivering till

vissa speciella föreskrifter. Beträffande huvuddragen av de sakkunnigas

förslag torde här följande få återgivas.

De sakkunniga föreslår vissa åtgärder i syfte att arbetet med den allmänna

fastighetstaxeringen skall kunna börja tidigare än vad nu är fallet.

Sålunda förordas bland annat att distriktsindelningen för den allmänna

fastighetstaxeringen skall vara verkställd senast 30 april, ledamöter i beredningsnämnd

vara valda senast 30 juni och sammanträde för förberedande

överläggningar inför landskamreraren hållas senast 1 oktober, allt

året näst före taxeringsåret. Vidare föreslås att fastighetsprövningsnämndens

arbete, som enligt gällande bestämmelser skall vara avslutat senast

30 juni taxeringsåret, får pågå till och med utgången av augusti under

taxeringsåret.

Förslaget innefattar en fullständig omredigering av taxeringsförordningens

bestämmelser rörande allmän och särskild fastighetstaxering. Som

förut antytts avser jag att framdeles inom finansdepartementet låta verkställa

en teknisk revision av taxeringsförordningen. Ett slutligt ställningstagande

till de sakkunnigas förslag i detta hänseende bör därför anstå i

avvaktan på ifrågavarande revision. I nu förevarande sammanhang bör inte

heller till prövning upptagas de sakkunnigas förslag i vad avser besvärsförfarandet

och vissa därmed förenade spörsmål, vilka frågor skall överses

i samband med den tillämnade utredningen rörande en ändamålsenligt utformad

taxeringsorganisation.

Remissyttrandena

Genomgående understrykes i remissyttrandena att huvudvikten bör läggas

vid förberedelserna för de allmänna fastighetstaxeringarna. Inemot

hälften av remissinstanserna förklarar sig dela de sakkunnigas mening att

några väsentliga fördelar för närvarande inte står att vinna genom organisatoriska

förändringar med avseende å fastighetstaxeringens handhavande

eller uttalar att de i princip intet har att erinra mot vad de sakkunniga an
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

fört. Yttranden av sådan innebörd har avgivits av överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Uppsala, Kristianstads, Malmöhus och Norrbottens län,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska

stadsförbundet och Sveriges industriförbund.

I flertalet övriga remissyttranden förordas däremot vissa förändringar

i organisationen. Frågan om en central ledning för förberedelserna till allmän

fastighetstaxering behandlas sålunda i några yttranden.

I anledning av de sakkunnigas uttalande att riksskattenämnden bör inom

ramen för sin rådgivande och vägledande verksamhet vidtaga lämpliga

åtgärder för främjande av en likformig taxering av annan fastighet påpekar

riksskattenämnden, att nämndens funktion i samband med en kommande

allmän fastighetstaxering har lämnats oreglerad vid nämndens tillkomst.

För att nämnden, på sätt som de sakkunniga förutsatt, skall kunna

deltaga i förberedelserna för en kommande allmän fastighetstaxering torde

därför erfordras att denna fråga nu tages upp till förnyad prövning och att

det klarlägges på vad sätt och i vilka avseenden nämnden skall medverka

i detta sammanhang. Om nämnden engageras i förberedelserna för 1957

års allmänna fastighetstaxering, synes det önskvärt att ett sadant klarläggande

av riksskattenämndens ställning inte fördröjes, eftersom det torde

vara angeläget att undersökningar tämligen snart inledes bl. a. om möjligheterna

att förbättra taxeringen av annan fastighet.

Efter att inledningsvis ha återgivit de sakkunnigas nyss berörda uttalande

beträffande riksskattenämnden säger sig länsstyrelsen i Kristianstads

län vilja understryka betydelsen av att taxeringen av annan fastighet

vid kommande allmänna fastighetstaxeringar grundligt förberedes.

Då det är en angelägen uppgift att taxeringen av annan fastighet såvitt

möjligt sker till riktiga belopp och då taxeringen av jordbruksfastighet

föregås av omfattande statistiska undersökningar rörande förhållandet mellan

taxeringsvärden och erlagda köpeskillingar bör liknande undersökningai

under central ledning ske jämväl beträffande annan fastighet.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa förklarar sig vilja ansluta sig

till de synpunkter, som de sakkunniga anfört i fråga om vikten av att ökad

uppmärksamhet ägnas åt taxeringen av annan fastighet.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar däremot, att tillämpningen av enhetliga

normer vid taxeringen av annan fastighet i städer och samhällen på

grund av att byggnaderna ofta är av olika typ och beskaffenhet inte ger

rättvisande resultat. Då inom beredningsnämnderna i regel inte förefinnes

tillräcklig kännedom om de enskilda fastigheternas inre beskaffenhet, anser

länsstyrelsen det vara nödvändigt att fastigheterna besiktigas i nödig omfattning

i samband med taxeringsarhetet.

Länsstyrelsen förutsätter emellertid i sitt yttrande att länsanvisningarna

för den allmänna fastighetstaxeringen skall granskas av riksskattenämnden.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

I några yttranden behandlas frågan om sammanslagning av beredningsoch

fastighetstaxeringsnämnderna till en enda nämnd för taxeringen i första

instans.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund framhåller i sitt yttrande

att, även vid ett genomförande av de åtgärder som av de sakkunniga föreslagits

för att taxeringsarbetet skulle kunna börja tidigare än förut, man

kunde befara att tiden för arbetet i beredningsnämnden inte blev tillräcklig.

Fastighetstaxeringsnämndernas befattning har på ett flertal håll inskränkt

sig till prövning av inkomna erinringar emot beredningsnämndens förslag

samt en och annan ändring av enstaka taxeringsvärden.

Genom en sammanslagning av berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna

till en nämnd skulle inte endast möjliggöras för första instansen

att utföra arbetet på ett tillfredsställande sätt. Dessutom skulle, om arbetet

utfördes av en nämnd, finnas tillräcklig tid för denna nämnd att allt eftersom

taxeringsarbetet fortskrider underrätta vederbörande fastighetsägare

om föreslaget taxeringsvärde, vilket i den mån erinringar däremot inkommer

kan justeras. Genom detta förfarande torde antalet besvär till prövningsnämnderna

avsevärt nedbringas.

För att vinna jämnhet och likformighet i taxeringen borde enligt vad

därefter anföres sakkunniga biträden tillhandahållas åt taxeringsnämnderna

med uppgift att under landskamrerarens eller taxeringsintendentens

ledning inom ett visst område, förslagsvis fögderi, följa taxeringsnämndernas

arbete.

Förbundet tillägger, att den ledning av taxeringsarbetet, som sålunda förutsattes,

i regel torde kunna anförtros åt de lokala skattemyndigheterna,

d. v. s. häradsskrivarna.

Länsstyrelsen i Stockholms län erinrar om att tidigare vid olika tillfällen

diskuterats huruvida inte åtskilliga fördelar skulle vinnas — främst i fråga

om tiden för fastighetsprövningsnämndens arbete — om det dubbelarbete,

som prövning av taxeringar i såväl beredningsnämnd som fastighetstaxeringsnämnd

innebär, kunde bortfalla. Det synes inte vara tvivel underkastat

att man genom en sammanslagning av de ifrågavarande nämnderna

skulle ernå åtskilliga fördelar. Emellertid har de sakkunniga på annat sätt

sökt tillgodose önskemålet om längre tid för arbetet inom fastighetsprövningsnämnden.

Länsstyrelsen framför även tanken att särskilda konsulenter under

taxeringsintendentens ledning skulle följa beredningsnämndernas arbete.

I det av länsstyrelsen i Värmlands län avgivna yttrandet upplyses att

av 72 av länsstjrrelsen tillfrågade ordförande i berednings- och fastighetstaxeringsnämnder

,11 förordat övergång till ett system med enbart fastiglietstaxeringsnämnd

för landsbygden. Länsstyrelsen anför, att självfallet

skulle åtskilligt vinnas med en sådan förenkling, men jämnheten i taxeringen

kan för närvarande därigenom äventyras och, även om särskilda åt
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

gärder för tryggande av jämnheten insattes — vilket också vissa ordförande

framfört i olika förslag — synes tiden ännu ej mogen för sådan ändring.

Den har ej heller föreslagits av de sakkunniga. För egen del anser länsstyrelsen,

att som ett framtidsmål borde kunna siktas på en reform med

endast fastighetstaxeringsnämnder.

De av de sakkunniga föreslagna åtgärderna i syfte att förberedelserna

för allmän fastighetstaxering skall kunna ske i god tid och att beredningsnämnderna

skall kunna påbörja sitt arbete tidigare än vad nu är fallet

tillstyrkes eller har lämnats utan erinran i flertalet yttranden. Några remissinstanser

anser emellertid att de föreslagna åtgärderna inte är tillräckliga.

Riksskattenämnden framhåller sålunda, att med hänsyn till den tidsnöd,

som regelmässigt utmärker den allmänna fastighetstaxeringen och varit

eu väsentlig orsak till dess ofta bristfälliga resultat, torde böra undersökas

om det inte skulle vara möjligt att påbörja arbetet tidigare. En förutsättning

härför synes vara att fastighetsdeklarationerna avlämnas tidigare än

den 15 september året före taxeringen, förslagsvis senast den 1 juli. Detta

skulle innebära en förskjutning bakåt i tiden av hela tidsschemat; bl. a.

finge arbetet med statistik o. dyl. något koncentreras och påskyndas, det

förberedande sammanträdet inför landskamreraren (121 § i de sakkunnigas

förslag) finge hållas redan under augusti o. s. v. Med hänsyn till de ökade

krav på fastighetstaxeringen, som kommer att ställas genom att denna taxering

nu fått ytterligare direkt betydelse för inkomsttaxeringen, skulle man

gärna se att möjligheterna för en sådan förändring av tidsschemat närmare

undersöktes. — Att man härvid bör välja en så tidig deklarationstid som

den 1 juli kan motiveras även med att denna tidpunkt torde vara relativt

läglig för jordbrukarna, medan däremot ett fastställande av deklarationstiden

till exempelvis någon gång i augusti skulle för jordbrukarna ställa

sig högst olämplig med hänsyn till skördearbetet.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Västmanlands län förordar att tidpunkten

för fastighetsdeklarationens avlämnande bestämmes till 15 augusti.

— Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår att sagda tidpunkt fastställes till

1 september.

Inte någon remissinstans har anfört invändningar mot en utsträckning

av tiden för arbetet i fastighetsprövningsnämnden. Däremot har av några

remissinstanser ifrågasatts en ytterligare utsträckning av tiden.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar sålunda, att länsstyrelsen för sin

del helst skulle se att nämnden fick arbeta till och med den 30 september.

Under sommarmånaderna är det nämligen på grund av den allmänna semestertiden

svårt att forcera arbetet. Taxeringsmännen, sakkunniga och

många skattskyldiga är på grund av resor ofta under dessa månader svåranträffbara

så alt arbetet fördröjes eller rent av förhindras. Någon olägenhet

s. 190 Kontrollera mot PDF

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

av att förlänga arbetstiden ytterligare en månad synes inte vara att befara.

— I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Örebro län.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att bl. a. med hänsyn till den

betydelse taxeringsvärdena å en- och tvåfamilj shus har vid inkomsttaxeringen

en fördubbling av antalet besvärsmål var att förvänta jämfört med

1952 års allmänna fastighetstaxering. Någon saklig handläggning av besvärsmålen

kan med säkerhet inte ske förrän omkring den 1 juli, då länsprövningsnämndens

arbete avslutats. Detta arbete ökar år efter år. För länsstyrelsens

taxeringssektion och för fastighetsprövningsnämnden torde det

inte vara möjligt att inom den föreslagna tiden 15 maj—31 augusti på ett

tillfredsställande sätt fullgöra dem åliggande stora arbetsuppgifter beträffande

fastighetstaxeringen. Länsstyrelsen anser sig därför böra föreslå

en utsträckning av tiden för fastighetsprövningsnämndens handläggning

av besvärsmål till den 1 oktober.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser att fastighetsprövningsnämnden

bör få pågå till den 1 oktober.

I det av Sveriges lantbruksförbund avgivna yttrandet framhålles att vid

ett genomförande av de sakkunnigas förslag att meddelande om av fastighetstaxeringsnämnden

åsatt värde skall ske med posten, vilket kan beräknas

ske till den 15 april, skulle tiden för anförandet av besvär till fastighetsprövningsnämnden

generellt kunna sättas till den 15 juni. Därigenom vunnes,

att besvärstiden uppginge till 2 månader, vilket är den vanliga besvärstiden

i taxeringsprocessen. Tiden för fastighetsprövningsnämndsarbetet bör

enligt förbundets uppfattning utsträckas jämväl för länen till den 31 oktober,

d. v. s. samma tid som gäller och har föreslagits gälla för Stockholms

stad. Därigenom beredes fastighetsprövningsnämnd möjlighet att på ett

riktigare sätt kunna tillse, att de åsatta taxeringsvärdena blir likformiga,

inte bara inom de egna länen utan jämväl i förhållande till angränsande

län. För den skattskyldige är det dessutom av betydelse att arbetet på

prövningsnämndsstadiet inte måste bedrivas i så forcerad takt att av honom

påfordrade uppgifter och utredningar onödigt behöver forceras.

Å andra sidan ifrågasättes av andra remissinstanser om inte beredningsnämnder

borde införas även i städerna.

Riksskattenämnden anför sålunda.

Principiellt kan det möta betänkligheter att på detta sätt utöka antalet

instanser. Sedan frågan sist diskuterades, inför 1952 års allmänna fastighetstaxering,

ha emellertid, enligt vad som framhållits inom nämnden, nya

omständigheter tillkommit, som kunna tala för en sådan utökning. Dels

torde erfarenheterna från den senaste fastighetstaxeringen ha styrkt uppfattningen

att en sådan förberedande instans skulle vara av värde också i

städerna och dels har lagstiftningen om inkomsttaxering för en- och tvåtamiljslastigheter

tillkommit med ökade anspråk på en riktig fastighetstaxering.

Man torde få vara beredd att lägga ned ett betydande arbete på

taxeringen av en- och tvåfamilj svillor. Hyresvärdena å dylika fastigheter

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

ha alltid, och särskilt på senare år, tillmätts stor betydelse av de skattskyldiga

och därigenom medfört ett stort antal skattetvister. Det kan förutses

att detta intresse hos de skattskyldiga efter omläggningen kommer att överflyttas

till de för inkomsttaxeringen grundläggande taxeringsvärdena. Dessa

omständigheter, liksom över huvud taget den tendens till ökat antal besvär

som föreligger på skatteområdet, torde, enligt vad som framhållits inom

nämnden, motivera att man på nytt tar upp frågan om beredningsnämnder

i städerna. Detta skulle närmast innebära att de nuvarande fastighetstaxeringsnämnderna

i städerna gjordes om till beredningsnämnder och att man

mellan dem och fastighetsprövningsnämnden inrättade ett mindre antal

fastighetstaxeringsnämnder, vilket vore möjligt om fastighetstaxeringen i

stad kunde börja tidigare, på samma sätt som på landsbygden. Härigenom

skulle möjlighet vinnas till en mera grundlig genomgång av materialet,

varjämte en hel del av det korrigerings- och utjämningsarbete, som nu

skjutes över till prövningsnämndsstadiet — och som på grund av tidsnöd

delvis aldrig blir fullgjort — kunde göras undan i ett tidigare skede.

Liknande uttalande göres av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att i den mån fastighetsförhållandena

i stad och på landet är olikartade, har den nuvarande olikheten

i organisationen varit berättigad. Emellertid har under senare tid åtskilliga

landsbygdsområden förenats med stad, utan att därför fastighetsförhållandena

i de överflyttade områdena nämnvärt förändrats.

Efter att ha berört bland annat svårigheten att med gällande organisation

vinna viss enhetlighet i bedömandet inom å ena sidan de stora landsbygdsområden,

som förlagts inom städer, och å andra sidan angränsande

bygder ifrågasätter länsstyrelsen, om inte en uppmjukning kunde göras i

författningsföreskriften, att »i stad» och »på landet» skall tillämpas olika

organisationer. Det torde — såvitt gäller städer, som deltager i landsting —

böra finnas möjlighet att för staden i dess helhet eller för lämpligt avgränsad

del därav tillämpa den för landsbygden stadgade organisationen. Då det

inte torde kunna uteslutas, att förhållandena inom köping eller annat område

å landsbygden är sådana, att den enklare för stad avsedda organisationen

kan tillämpas, torde även böra lämnas möjlighet till dylik jämkning.

Huruvida länsstyrelsen skall äga självständigt besluta om avsteg i

ena eller andra riktningen från den normala organisationen kan vara tveksamt.

I det av Sveriges industriförbund avgivna yttrandet anmärkes att den av

de sakkunniga föreslagna anordningen enligt vilken anvisningar, som skall

tillämpas vid taxering, utfärdas först efter det att de deklarationer, som

skall ligga till grund för samma taxering, redan avlämnats, givetvis är principiellt

förkastlig och understundom kan försvåra avgivandet av tillförlitliga

deklarationer. Det förberedande sammanträdet inför landskamreraren

bör hållas i så god lid före den dag, som kan bliva bestämd för deklarationernas

avlämnande, alt anvisningarna i skälig lid dessförinnan kan göras

tillgängliga för deklaranterna.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Departementschefen

För jämnhet och enhetlighet vid den allmänna fastighetstaxeringen är

det förberedande arbetet av grundläggande betydelse. Det är sålunda av

vikt att detta arbete bedrives på ändamålsenligt sätt. En naturlig åtgärd

kunde vara att de förberedande åtgärderna, som nu utföres på olika håll,

lades under central ledning. Då 1947 års taxeringssakkunniga i sitt betänkande

föreslog att riksskattenämnden skulle övertaga ledningen av det

förberedande arbetet för allmän fastighetstaxering, uttalade jag också, som

förut berörts, i proposition nr 64/1951 min principiella anslutning till förslaget.

På anförda skäl stannade jag emellertid för att inte då förorda att

riksdagen förelädes något förslag i ämnet. Ett av skälen härtill var att enligt

min mening, innan slutlig ställning togs till riksskattenämndens befattning

med fastighetstaxeringen, de erfarenheter, som vid riksdagens bifall

till proposition nr 39/1951 kom att vinnas vid tillämpningen av de

nya bestämmelserna rörande taxering av skogsmark och växande skog,

borde avvaktas.

Jag får emellertid erinra om att innebörden av riksdagens beslut i anledning

av proposition nr 39/1951 är att de nya bestämmelserna skall tilllämpas

först vid 1957 års allmänna fastighetstaxering. Visserligen utfördes

vid 1952 års taxering i enlighet med riksdagens beslut vissa provtaxeringar

med tillämpning av ifrågavarande bestämmelser, varefter åt särskilda sakkunniga

uppdrogs att undersöka utfallet av nämnda provtaxeringar. Detta

utredningsarbete är ännu inte avslutat. Någon egentlig erfarenhet av tilllämpningen

av förevarande bestämmelser föreligger sålunda inte. Läget är

följaktligen i förevarande avseende i stort sett detsamma som då förslag

om inrättandet av riksskattenämnden förelädes riksdagen. Skäl kan alltså

fortfarande anföras mot uttryckliga bestämmelser i taxeringsförordningen

om riksskattenämndens medverkan vid det förberedande arbetet inför fastighetstaxeringen.

Ett ytterligare skäl häremot är att de former under vilka

Stockholmsmötet i fortsättningen skall hållas torde böra närmare än som

är möjligt i detta sammanhang övervägas.

Om sålunda frågan om riksskattenämndens medverkan vid förberedelsearbetet

inte nu bör upptagas till slutlig lösning, finnes självfallet möjlighet

för Kungl. Maj :t att åt riksskattenämnden uppdraga handhavandet av sådana

förberedelser för allmän fastighetstaxering, som inte genom riksdagsbeslut

ankommer på annan. I vilken omfattning detta bör ske får framdeles

närmare övervägas.

Det å Stockholmsmötet framlagda undersökningsmaterialet och på grundval

härav vid mötet gjorda uttalanden skapar i och för sig vissa förutsättningar

för enhetlighet i de s. k. länsanvisningarna till ledning för fastighetstaxeringen.

Ifrågavarande uttalanden är emellertid på intet sätt bindande

utan utgör endast rekommendationer till de länsvis ordnade överläggningarna

vid vilka grunderna för fastighetstaxeringen lokalt bestämmes.

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Intet hindrar därför att avsteg sker från de vid Stockholmsinötet gjorda

uttalandena. Verkställda undersökningar beträffande taxeringsutfallet visar

också att mindre önskvärda ojämnheter i taxeringen länen emellan förekommit.

Orsakerna härtill torde i regel kunna återföras till olikheter redan

i de till ledning vid taxeringen utfärdade anvisningarna. 1947 års taxeringssakkunniga

föreslog därför, under hänvisning till sagda omständigheter, att

riksskattenämnden borde granska landskamrerarnas förslag till länsanvisningar

och hjälptabeller innan de fastställdes. För egen del finner jag att

det skulle vara till uppenbar fördel för en jämn och likformig taxering, om

länsanvisningarna blev föremål för en central översyn, lämpligen inom

riksskattenämnden, innan taxeringsarbetet påbörjas. Jag förordar därför

en föreskrift om riksskattenämndens medverkan i sådant avseende.

Såsom riksskattenämnden och länsstyrelsen i Uppsala län framhållit,

synes åtskilliga skäl tala för att de anvisningar för fastighetstaxeringen,

varom förslag skall framläggas vid sammanträde inför landskamreraren

enligt 59 § 1 mom., borde fastställas av fastighetsprövningsnämnden, på

samma sätt som anvisningarna för den årliga taxeringen fastställes av

länsprövningsnämnden. Enligt min mening torde fastighetsprövningsnämnden

äga bättre förutsättningar att vid fastställande av anvisningarna beakta

en riktigt avvägd taxeringsnivå såväl inom länets olika delar som gentemot

andra län än deltagarna i förberedande sammanträden inför landskamreraren,

vilka sammanträden ofta avser endast en del av ett län. Ett genomförande

av det ifrågavarande förslaget måste antagas medverka till bättre

likformighet i taxeringen. För egen del förordar jag därför, att länsanvisningarna

för fastighetstaxeringen skall fastställas av fastighetsprövningsnämnden.

Härav föranledda förskjutningar i tidsschemat återkommer jag

till i ett senare sammanhang.

Med den nuvarande organisationen av fastighetstaxeringsarbetet får i

allmänhet samtliga däri engagerade beskattningsnämnder arbeta under

en pressande tidsnöd. Beredningsnämnderna torde i regel inte kunna börja

sitt arbete förrän under första hälften av november månad, då länsanvisningarna

föreligger klara, och har sålunda mellan en till en och en halv

månad för sitt arbete, en tid som i de flesta fall får anses vara alltför kort

för att nämnderna skall hinna verkställa en likformig och riktig taxering.

Fastighetstaxeringsnämnderna på landet skall slutföra sitt arbete under

en tid av knappa två månader. Fastighetsprövningsnämnden — bortsett

från Stockholm — skall slutligen fullgöra sin verksamhet under en och en

halv månad. Då emellertid under denna tid yttranden skall infordras över

anförda besvär från berednings- och fastighetstaxeringsnämndernas ordförande

är den effektiva tiden för beredning och avgörande av besvärsmålen

hos prövningsnämnden i själva verket än kortare. Det är mot bakgrunden

av nu angivna förhållanden som man bör se de av 1950 års skatte13—Bihang

till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 160

s. 194 Kontrollera mot PDF

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

lagssakkunniga föreslagna åtgärderna i syfte att beredningsnämnderna

skall kunna börja sitt arbete tidigare än nu är fallet och att fastighetsprövningsnämnderna

skall få längre tid för sin verksamhet.

I åtskilliga över de sakkunnigas förslag angivna yttranden anses de förordade

åtgärderna inte vara tillräckliga. För att bereda ökad tid för arbetet

i första instans ifrågasättes sålunda i vissa yttranden en sammanslagning

av berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna till en nämnd. Andra remissinstanser

förordar att möjligheten att fastighetsdeklarationerna avlämnas

tidigare än 15 september året före taxeringsåret med motsvarande

förskjutning av hela tidsschemat undersökes.

Med hänsyn till fastighetstaxeringens omedelbara betydelse för beräkningen

av inkomst av såväl det stora flertalet en- och tvåfainilj sfastigheter

som bostadsföreningar och vissa allmännyttiga bostadsföretags fastigheter,

finner jag det än mer angeläget än tidigare med åtgärder i syfte att främja

ett förbättrat fastighetstaxeringsresultat.

Vad först beträffar fastighetstaxeringen på landet finner jag i likhet

med de sakkunniga och det övervägande antalet remissinstanser att åtgärder

till främjande av en bättre taxering i första hand bör ske genom

att beredningsnämndernas arbetsperiod utökas. Härigenom torde kunna

skapas bättre förutsättningar för en mera ingående utredning av de förhållanden,

som i det enskilda fallet påverkar en fastighets taxeringsvärde,

och därmed en riktigare avvägning av taxeringsvärdena mellan de olika

fastigheterna inom beredningsdistriktet. Med det sagda har jag tagit ställning

mot en sammanslagning av berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna

till en nämnd, vilket enligt min mening inte kan medverka till en

mer likformig taxering. Ingående undersökningar, som i tidigare sammanhang

verkställts, har inte heller funnits motivera förslag i sådan riktning.

Mot tanken att framflytta tidpunkten för fastighetsdeklarationernas avlämnande

kan vissa erinringar riktas. Jag anser mig inte kunna utan en

närmare utredning föreslå en sådan åtgärd. Vissa andra åtgärder synes

emellertid möjliga att genomföra.

Ett hinder för beredningsnämnderna att enligt nu gällande ordning börja

sitt arbete tidigare än som sker är att länsanvisningarna inte kommit

nämnderna tillhanda förrän omkring 1 november, vilket beror på att det

förberedande sammanträdet inför landskamreraren med de hittills tillämpade

tiderna för Stockholmsmötet inte kunnat hållas förrän i slutet av

oktober. Det är uppenbart att om länsanvisningarna kunde fastställas tidigare,

motsvarande förlängning av tiden för arbetet i beredningsnämnden

kunde vinnas. Då deklarationerna skall vara avlämnade 15 september, bör

arbetet i beredningsnämnden börja i relativt nära anslutning härtill och

lämpligen omkring 1 oktober. Detta skulle innebära en tidsvinst på ca en

månad. Om emellertid den av mig tidigare förordade anordningen godtages

enligt vilken länsanvisningarna skall granskas av riksskattenämnden, innan

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

de fastställes av fastighetsprövningsnämnden, måste omkring en månad

förflyta mellan det förberedande sammanträdet inför landskamreraren och

fastställelsen. Detta innebär, att nämnda sammanträde måste äga rum

senast i slutet av augusti. För att detta skall vara möjligt måste Stockholmsmötet

hållas i början av sagda månad eller förläggas till någon av

månaderna maj eller juni året före taxeringsåret. Under hand gjorda undeisökningar

visar, att det statistiska material in. m., som kan vara tillgängligt

vid ett Stockholmsmöte i september—oktober, skulle i huvudsak kunna

vara att tillgå redan några månader tidigare.

Förutom den för taxeringsarbetet betydelsefulla tidsvinsten, som ett förläggande

av Stockholmsmötet till maj månad skulle medföra, talar följande

skäl för en sådan anordning. Med Stockholmsmötet förlagt till hösten har

det inte endast varit en mycket kort tid tillgänglig för att på grundval av

de vid mötet gjorda uttalandena kunna färdigställa tabeller m. in. till ledning

för upprättandet av länsanvisningarna utan även en alltför knapp tid

för landskamrerarna att tillräckligt studera detta material, b örberedelsearbetet

inom länen har därjämte infallit under oktober månad, då ett ytterst

forcerat arbete pågår i länsprövningsnämnden. I själva verket torde det

vara ett från landskamrerarhåll ofta framfört önskemål att Stockholmsmötet

förlägges till maj månad året näst före taxeringsåret. Av det sagda

framgår att vissa ändringar bör göras i skogsvärderingsinstruktionen angående

den tid, inom vilken statens skogsforskningsinstitut har att fastställa

centrala skogstaxeringsanvisningar samt till länsstyrelsen avlämna arealuppgifter

in. in. och skogsstyrelsen att till länsstyrelsen lämna uppgifter

om virkespriser in. in. Det torde emellertid inte böra ifrågakomma att nu

vidtaga dessa ändringar utan först vid en senare tidpunkt och i samband

med ett ställningstagande på grundval av utredningen om skogstaxeringsreglernas

lämpliga utformning.

Med åberopande av det tidigare anförda förordar jag alltså följande tidsschema

för förberedelsearbetet för allmän fastighetstaxering. Med stöd av

uttalanden vid Stockholmsmötet eller vid den i riksskattenämndens regi

eller på annat sätt anordnade sammankomst, som kan finnas böra ersätta

Stockholmsmötet, i maj och på grundval av övrigt material upprättar landskamreraren

förslag till länsanvisningar, som diskuteras vid förberedande

sammanträden inför landskamreraren jämlikt 59 § 1 mom. senast den 20

augusti. Förslaget med de jämkningar däri, som nyss angivna överläggningar

kan ha föranlett, insändes därefter till riksskattenämnden senast 25 augusti.

Efter granskning återställes anvisningarna jämte de erinringar, granskningen

givit anledning till, senast 15 september. Förslaget med erinringar

framlägges därefter för fastighetsprövningsnämnden, som har att fastställa

anvisningarna för taxeringsarbetet. Anvisningarna bör under sådana förhållanden

kunna vara tillgängliga senast 30 september, varefter det egentliga

taxeringsarbetet kan börja.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

För närvarande föreligger ingen skyldighet för beredningsnämnd att

underrätta fastighetsägare om taxeringsvärde, som föreslagits vid allmän

fastighetstaxering. I stället är föreskrivet att fastighetslängderna skall

vara under viss tid offentligen framlagda. Då detta sätt att bringa resultatet

av fastighetstaxeringen till fastighetsägarnas kännedom varit av begränsat

värde för dessa, har anordningen väckt berättigad kritik. De

sakkunniga har föreslagit att underrättelse om fastställt taxeringsvärde

skulle lämnas sedan fastighetstaxeringsnämnden avslutat sitt arbete. Underrättelseskyldigheten

skulle ankomma på lokal skattemyndighet. Under

remissbehandlingen har förslaget rönt invändningar. Flera remissinstanser

har framhållit att denna skyldighet bör ankomma på fastighetstaxeringsnämndens

ordförande; lokal skattemyndighet skulle inte medhinna arbetet

under den begränsade tid som står till förfogande. I något yttrande har

iramhållits att erinringar från fastighetsägarens sida borde komma till

uttryck på ett tidigt stadium, så att den fastställande nämnden eller alltså

på landsbygden fastighetstaxeringsnämnden kunde taga hänsyn härtill.

Med den av de sakkunniga föreslagna anordningen inställer sig vissa betänkligheter

bland annat med hänsyn till att erinringarna mot taxeringsvärdena

skulle kunna beaktas först i andra instans i form av besvär till

fastighetsprövningsnämnden. Fn stark ökning av antalet besvär till fastighetsprövningsnämnden

kunde därför förväntas. Då det vore av stor betydelse

beträffande taxeringen av samtliga fastigheter att erinringar från

fastighetsägarnas sida kunde prövas redan i första instans, borde underrättelse

om föreslagna taxeringsvärden utsändas av beredningsnämndsordföranden.

Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter

förordar jag att det skall åligga ordförande i beredningsnämnd att

utsända skriftlig underrättelse om föreslagna taxeringsvärden. Detta skulle

dock närmast ha karaktär av en serviceåtgärd. Systemet med utläggandet

av längderna å plats inom kommunen synes nämligen erforderligt att bibehålla.

För att underlätta utsändandet av underrättelserna bör dessa avfattas å

blanketter som av länsbyrån på förhand iordningställts med fastighetsbeteckning

samt ägarens namn och adress. Ordföranden skulle följaktligen

i huvudsak endast ha att ifylla föreslagna värden. Blankett bör innehålla

anvisning om vad den har att iakttaga som vill anföra erinringar gentemot

förslaget eller anföra besvär till fastighetsprövningsnämnden.

Jag förordar, att beredningsnäinndens arbete skall vara avslutat senast

10 december och att föreskrivna underrättelser skall vara utsända senast

15 december året näst före taxeringsåret. Erinringar mot beredningsnämndens

förslag bör liksom för närvarande vara ingivna till ordföranden

senast 5 januari taxeringsåret. Då det kan antagas, att ett betydligt större

antal erinringar än som nu brukar vara fallet kommer att avgivas, därest

det av mig förordade underrättelseförfarandet genomföres, föreslår jag

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

att den i 64 § taxeringsförordningen angivna tiden för behandling av erinringar

m. in. utsträckes till 20 januari. Fastighetslängder, deklarationer

och andra handlingar bör därefter överlämnas till ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden

senast 25 januari.

Enligt gällande bestämmelser skall fastighetstaxeringsnämndens arbete

taga sin början å landet senast 1 februari under taxeringsåret. Då den av

mig förordade anordningen i beredningsnämnd kan antagas medföra

bättre förberedande resultat, synes tiden för arbetet i fastighetstaxeringsnämnden

kunna avkortas något. Jag föreslår därför att ifrågavarande tidpunkt

bestämmes till 5 februari. Därest det föreslagna underrättelseförfarandet

i beredningsnämnd godtages, kan det inte ifrågakomma att

underrättelse skall tillställas samtliga fastighetsägare även beträffande

fastighetstaxeringsnämndens beslut. Jag förordar att fastighetstaxeringsnämndens

ordförande skall skriftligen underrätta ägare av fastighet i de

fall, då erinringar mot beredningsnämndens förslag inkommit eller då

fastighetstaxeringsnämnden, utan att erinringar inkommit, åsatt fastighet

annat taxeringsvärde än det av beredningsnämnden föreslagna. Underrättelse

bör innehålla upplysning om vad den har att iakttaga som vill

anföra besvär över fastighetstaxeringsnämndens beslut. Det torde få ankomma

på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga föreskrifter för underrättelseförfarandet.

Beträffande förfarandet i stad har under remissbehandlingen förslag

väckts om att beredningsnämnd skulle få inrättas även i städerna. Vid

prövningen av denna fråga har jag för egen del funnit övervägande skäl

tala för att inte tynga taxeringsorganisationen med beredningsnämnder i

stad. Med den betydelse taxeringsvärdena, i första hand å en- och tvåfamilj

sfastigheter, erhållit genom införandet av schablontaxeringen för

inkomst av dylika fastigheter, är det enligt min mening å andra sidan

uppenbart att åtgärder bör vidtagas för en mer noggrann och likformig

taxering än för närvarande. Om en utsträckning skulle ske av tiden för

arbetet i fastighetstaxeringsnämnd i stad, skulle inte endast en mer noggrann

prövning i nämnden av de individuella fallen kunna ske utan även

större förutsättningar skapas för taxeringsintendenten att hinna övervaka

arbetet och åstadkomma tillämpning av enhetliga taxeringsprinciper i fråga

om likartade fastigheter. Jag förordar därför, att fastighetstaxeringsnämndens

arbete i stad — bortsett från Stockholm — skall påbörjas senast

1 oktober i stället för som nu 15 december året näst före taxeringsåret.

På grund av otillräckliga uppgifter i deklarationerna och av naturliga

skäl en inte alltid helt tillfredsställande kännedom om de enskilda fastigheternas

beskaffenhet i avseenden, som påverkar värdesättningen, uppkommer

lätt i fastighctstaxeringsnämnderna i städerna felbedömningar

s. 198 Kontrollera mot PDF

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

och felaktigheter i övrigt. Det synes därför föreligga skäl att ordna arbetet

i fastighetstaxeringsnämnden så att rättelse av sådan felaktighet kan ske hos

nämnden och inte först hos fastighetsprövningsnämnden. Jag föreslår därför,

som ock föreslagits av de sakkunniga, att i lämplig omfattning vederbörande

fastighetsägare beredes tillfälle att inom särskilt angiven tid yttra sig

över det taxeringsvärde, som för viss fastighet ifrågasättes. De ursprungliga

förslagen med de ändringar, som föranledes av inkomna erinringar eller av

annan anledning, fastställes därefter av nämnden. Har ändring skett av det

ursprungliga förslaget, skall det åligga fastighetstaxeringsnämndens ordförande

att underrätta fastighetsägaren om beslutet. Genom den föreslagna

anordningen, som måste antagas medföra en bättre taxering och därigenom

nedbringa antalet besvär hos fastighetsprövningsnämnden i förhållande till

vad som eljest skulle bli fallet, skulle i huvudsak samma resultat uppnås

som om beredningsnämnd varit inrättad.

Godtages det av mig förordade underrättelseförfarandet synes likväl

fastighetslängderna liksom nu böra framläggas offentligt under 14 dagar

före 15 maj taxeringsåret.

Även om en effektivisering av taxeringsarbetet i första instans kan

antagas bli följden vid ett genomförande av förut angivna åtgärder, lärer

man likväl inte med hänsyn till fastighetstaxeringens direkta betydelse

för inkomsttaxeringen i vissa fall kunna räkna med möjligheten av att

antalet till fastighetsprövningsnämndernas prövning hänskjutna mål och

ärenden kommer att i framtiden minska. Åtskilligt talar i stället för att antalet

anförda besvär kan komma att öka. Med den tid, som enligt nu gällande

ordning står fastighetsprövningsnämnderna till buds, har stora svårigheter

förelegat att, innan målen företagits till avgörande i fastighetsprövningsnämnden,

hinna verkställa någon utredning utöver den, beredningsnämndsordförandenas

och fastighetstaxeringsnämndsordförandenas förklaringar

innehåller. De mål, som kräver mera ingående utredning, synes enligt

vad under hand meddelats därför ofta ha kommit att avgöras på ett ofullständigt

material. En utökning av fastighetsprövningsnämndernas arbetstid

får anses i hög grad önskvärd. Detta har också starkt framhållits från länsstyrelsehåll.

De sakkunnigas förslag om utsträckning av arbetstiden till 31

augusti under taxeringsåret har emellertid under remissbehandlingen

utsatts för kritik såsom varande otillräckligt. Jag anser mig kunna förorda

att fastighetsprövningsnämndens arbete skall vara avslutat senast 30 september

under taxeringsåret.

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

199

VIII. Vissa speciella frågor

I överensstämmelse med vad jag i det föregående anfört och förordat

har inom finansdepartementet upprättats förslag till ändringar i taxeringsförordningen,

kommunalskattelagen, sekretesslagen m. fl. författningar.

Rörande vissa i förslagen upptagna bestämmelser i taxeringsförordningen

torde ytterligare få anmärkas följande.

6 § 1 mom.

De sakkunniga. För att förberedande sammanträden för fastighetstaxeringen

skall kunna hållas i god tid, bör, framhåller de sakkunniga, ledamöter

i fastighetstaxeringsnämnder på landet utses redan före landstingets

lagtima möte, som enligt landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) skall

hållas med början första måndagen i oktober månad. På grund därav har

föreslagits, att valet — såsom är föreskrivet beträffande val av ledamöter

i särskild taxeringsnämnd — skall ankomma på landstingskommunens

förvaltningsutskott. Valet bör ske senast den 30 juni året före taxeringsåret.

Yttranden. I anslutning till detta förslag har länsstyrelsen i Malmöhus län

ifrågasatt huruvida inte kommunalfullmäktiges val av ledamöter bör ske

senast 30 juni året näst före taxeringsåret. Möjlighet förelåg då att kalla

även de kommunalvalda ledamöterna av taxeringsnämnden till förberedande

sammanträde för allmän fastighetstaxering.

Vidare framhåller länsstyrelsen i Jönköpings län att, därest beredningsnämnd

inte skall förekomma i stad, det torde vara nödvändigt att länsstyrelsen

får rätt att i särskilda fall, där distriktets utsträckning eller andra

förhållanden sådant påkallar föreskriva, att antalet kommunvalda ledamöter

skall vara fem i stället för tre.

Departementschefen. För egen del har jag i och för sig intet att erinra

mot de sakkunnigas förslag. Godtages den av mig i det föregående förordade

anordningen att fastighetstaxeringen i stad skall börja samtidigt

som på landet, måste emellertid ledamöterna väljas tidigare än nu är fallet.

Enligt min mening synes därför generellt böra gälla, att samtliga val

skall förrättas senast 30 juni året näst före taxeringsåret. Härigenom

tillgodoses även den av länsstyrelsen i Malmöhus län anförda synpunkten.

Jag har heller intet att erinra mot det under remissbehandlingen framkomna

förslaget att länsstyrelsen i särskilda fall skall äga förordna, att

antalet ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd i stad skall vara fem.

§ 7.

Vad som stadgas i 7 § gällande taxeringsförordning har av de sakkunniga

oförändrat överförts till deras förslag till ny taxeringsförordning.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Yttranden. I det av riksskattenämnden avgivna yttrandet föreslås att de

anvisningar för taxeringsarbetet, varom förslag skall framläggas vid det

förberedande sammanträdet inför landskamreraren enligt 59 § 1 mom.,

skall fastställas av fastighetsprövningsnämnden, på samma sätt som anvisningarna

för den årliga taxeringen fastställes av prövningsnämnden. Detta

skulle skänka erforderlig auktoritet åt anvisningarna och därigenom ge

mera stadga åt taxeringsarbetet. Bl. a. torde risken för obefogade avvikelser

bli mindre, om fastighetsprövningsnämnden redan från början ställt sig

bakom anvisningarna. Riksskattenämnden ser sålunda i denna åtgärd ett

medel att åstadkomma bättre likformighet vid taxeringen.

Även länsstyrelsen i Uppsala län ger uttryck för samma uppfattning.

Departementschefen. Som jag tidigare anfört bör det enligt min mening

ankomma på fastighetsprövningsnämnden att fastställa länsanvisningarna

för allmän fastighetstaxering. En följd härav är att de ytterligare ledamöter

som skall ingå i prövningsnämnden måste utses innan länsanvisningarna

skall fastställas. Jag förordar därför, att dessa ledamöter skall utses senast

den 15 augusti året näst före taxeringsåret. Av ifrågavarande ledamöter

synes sex böra vara förordnade eller valda till ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd.

Härigenom vinnes viss garanti för att prövningsnämnden tillföres

personer som, då prövningsnämndens egentliga verksamhet äger rum,

har erfarenhet från taxeringsarbetet i första instans.

20 § 1 mom.

De sakkunniga. I promemorian har föreslagits att uppgifter enligt 18 §

skall avlämnas senast 15 juli till länsstyrelsen.

Yttranden. Sveriges häradsskrivareförening påpekar, att lagfartsförteckningar

för juni månad det år, då uppgifterna skall lämnas, i regel inte

kommit lokal skattemyndighet tillhanda 15 juli.

Departementschefen. Jämlikt föreskrift i kungörelsen den 5 mars 1948,

nr 110, är indrivningsdomare skyldig att senast den 20 i varje månad till

lokal skattemyndighet insända uppgift å de lagfarter som beviljats nästföregående

månad. Enligt min mening bör tidpunkten för fullgörandet av sagda

uppgiftsskyldighet bestämmas till den 15 i månaden, vilket är möjligt med

hänsyn till gällande expeditionstid i lagfartsärenden. Jag förordar därför

den ändringen av de sakkunnigas förslag att uppgifter enligt 18 § skall

avlämnas senast 20 juli året näst före taxeringsåret.

26 §.

I 1 inom. av förevarande paragraf har i anslutning till vad de sakkunniga

föreslagit företagits en jämkning, varigenom familjestiftelser och liknande

inrättningar ålagts samma obligatoriska deklarationsplikt som nu är föreskriven

för aktiebolag och ekonomiska föreningar.

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj :ts proposition nr 160 år 1955

28 §.

Stadgandet i 2 inom. sista stycket har i följd av de nya reglerna om beskattning

av bostadsföreningar och bostadsaktiebolag blivit obehövligt och

föreslås därför upphävt.

29 a §.

I denna paragraf har i anslutning till 18 § i de sakkunnigas förslag upptagits

nya bestämmelser om innehållet i bokföringspliktiga rorelseidkares

och jordbrukares deklarationer. Den i punkterna 2) och 3) stadgade uppgiftsskyldigheten,

som i och för sig är förhållandevis vidsträckt, får sin

naturliga begränsning genom avfattningen av däremot svarande frågor i

deklarationsblanketterna. Däri kan alltså genom exemplifiering eller på

annat sätt en närmare precisering av stadgandets sakliga innebörd uppnås.

Någon motsvarighet till uppgiftsskyldigheten enligt 9) i de sakkunnigas

förslag_uppgift i vad mån vid bokföring avvikelse skett från bokförings
lagens

bestämmelser in. m. — har ej medtagits. Syftet med de sakkunnigas

förslag torde bli tillgodosett genom det av mig föreslagna stadgandet i 57 a §.

32 a §.

I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag har här inföits bestämmelser

av innebörd att vissa stiftelser och föreningar, som anser sig

åtnjuta skattefrihet helt eller delvis, skall avlämna särskilda uppgifter

till ledning för bedömande av frågan om sådan frihet förefinnes. Den i sakkunnigförslaget

upptagna bestämmelsen (24 §) har dock jämkats såtillvida,

att taxeringsintendent äger medge befrielse från uppgiftsskyldigheten,

oavsett huruvida denna vid något tillfälle fullgjorts.

33 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om de uppgifter till ledning vid

annans taxering som skall lämnas utan anmaning. Hithörande frågoi har

i huvudsak behandlats i det föregående. I anslutning till vad som förordats

i vissa yttranden har skyldighet införts för fysisk person som innehaft

annan fastighet att lämna löneuppgift rörande vicevärdar, portvakter in. fl.,

dock endast såvitt angår belopp om minst 500 kronor per år.

57 c §.

I paragrafen upptas de tidigare förordade bestämmelserna om taxeringsrevision.

Av paragrafens lydelse torde framgå, att taxeringsrevision hos

den, som är deklarations- eller uppgiftspliktig först efter anmaning, må

ske oavsett huruvida han förut anmanats att avge deklaration eller uppgift.

59 § 2 mom.

Yttranden. I några remissyttranden anmärkes, att landskamrerarnas och

taxeringsintendenternas arbetsuppgifter i samband med fastighetstaxeringen

bör anges på ett klarare sätt än hittills.

14—-Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 160

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1955

Riksskattenämnden framhåller sålunda, att landskamrerarna liksom hittills

bör leda de förberedande överläggningarna, vid vilka grunderna för

fastighetstaxeringen uppdrages. Sedan detta skett synes det naturligt att

landskamrerarens insats i det följande förlägges till prövningsnämndsstadiet.

Det samråd, som fastighetstaxeringsnämndens ordförande har att söka

för förberedande sammanträden inför den allmänna fastighetstaxeringen,

bör ske med taxeringsintendenten och inte landskamreraren.

Departementschefen. Jag biträder riksskattenämndens förslag.

140 §.

Lydelsen av andra stycket har jämkats med hänsyn till de nya reglerna

om taxeringsrevision i 57 c § och om rätt att ta del av hemliga allmänna

handlingar i 52 §. I fråga om hemlig uppgift som lämnats av myndighet

föreligger tystnadsplikt enligt första stycket, jämfört med 56 och 57 §§.

IX. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet

upprättade förslag till

1) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379);

2) lag om ändrad lydelse av 62 § kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370);

3) förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den 26 juli

19i7 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

4) förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den 26

juli 19i7 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

5) förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den 27 juni

1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 2W)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulf Thorselius

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955 203

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................... 1

Författningsförslag..................................................... 3

Förslag till förordning om ändring i taxeringsjörordningen den 28 september

1928 (nr 379)................................................... 3

Förslag till lag om ändrad lydelse av 62 § kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370)............................................. 27

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den 26 juli

1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.............................. 28

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den 26

juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt........................ 29

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den 27

juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar..... 30

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.......... 31

I. Inledning....................................................... 32

II. Gällande bestämmelser i huvuddrag............................... 34

Taxeringsorganen m. m......................................... 34

Deklarationsplikt.............................................. 37

Uppgifter till ledning vid annans taxering....................... 39

Taxeringsarbetet i första instans................................ 41

Förfarandet hos prövningsnämnderna........................... 43

Besvär till kammarrätten och regeringsrätten.................... 45

III. Allmänna synpunkter på en reform av taxeringsförfarandet........... 46

Direktiven..................................................... 46

De sakkunniga................................................ 47

Brister i deklarations- och taxeringsförfarandet................ 47

Självdeklarationerna s. 47 — Kontrollen s. 52 — Taxeringsorganisationen

m. m. s. 53 — Förfarandet hos skattedomstolarna s. 56 — Eftertaxering

s. 57.

Allmänna synpunkter i reformfrågan.......................... 57

Huvudpunkterna i de sakkunnigas förslag..................... 61

Remissyttrandena............................................... 64

Departementschefen............................................. 75

IV. Deklaration och taxcringskontroll.................................. 81

Självdeklarationen.............................................. 81

De sakkunniga.............................................. 81

Yttranden.................................................. 86

Departementschefen.......................................... 97

s. 204 Kontrollera mot PDF

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1955

Uppgifter till ledning vid annans taxering......................... 103

De sakkunniga.............................................. 103

Yttranden.................................................. 105

Departementschefen.......................................... 112

T axeringskontrollen............................................. 116

De sakkunniga.............................................. 116

Remissyttranden............................................. 118

Departementschefen.......................................... 122

Sekretessfrågor................................................. 124

Inskränkningar i taxeringskontrollen........................... 124

Gällande bestämmelser s. 124 — De sakkunniga s. 126 —• Yttranden s. 128.

Sekretesskydd för taxeringshandlingar......................... 135

Gällande bestämmelser m. m. s. 135 — De sakkunniga s. 136 — Yttranden

s. 139.

Departementschefen.......................................... 143

V. Eftertaxering.................................................... 149

Gällande bestämmelser m. m.................................. 149

De sakkunniga.............................................. 150

Yttranden.................................................. 153

Departementschefen.......................................... 159

VI. Påföljder för oriktig deklaration in. in.............................. 165

Gällande bestämmelser m. m...................................... 165

De sakkunniga................................................ 166

Särskild avgift såsom bidrag till kostnaderna för taxeringskontrollen 166

Övriga frågor................................................ 167

Yttranden..................................................... 168

Särskild avgift såsom bidrag till kostnaderna för taxeringskontrollen 168

Övriga frågor............................................... 174

Departementschefen............................................. 178

VII. Fastighetstaxering................................................ 179

Gällande bestämmelser i huvuddrag m. m...................... 179

De sakkunniga.............................................. 183

Remissyttranden............................................. 186

Departementschefen.......................................... 192

VIII. Vissa speciella frågor............................................. 199

IX. Departementschefens hemställan................................... 202

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM SS

503092

Doktrin (2)

  1. Arne Rundlöf, Sekretessmyndigheter emellan, FT 1976 nr 2 s. 95 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Carl Norström, Om begränsningar i sekretesskyddet, FT 1975 nr 1 s. 20, på s. 29 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

11 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1955:283 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa byggnadsfrågor m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde jämte s. 6 i texten
  2. BevU 1955:46 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i taxerings förordningen den 28 september 1928 s. 1 i texten
  3. K1LU 1955:4 Utlåtande i anledning av väckt motion angående inrättande av en särskild högsta domstol i skattemål. s. 2 i texten
  4. KU 1955:18 Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om taxeringsmäns straffrättsliga ansvar m. m. a2 i texten

Rättsfall (3)

3 kopplingar.

  1. RÅ 2009 ref. 27 ur registret · dokumentnivå
  2. RÅ 2000 ref. 58 ur registret
  3. RÅ 1995 ref. 31 ur registret

Doktrin (4)

4 kopplingar.

  1. JT 2019/20 s. 224 s. 231 i texten · dokumentnivå
  2. JT 2012/13 s. 414 s. 418 i texten · dokumentnivå
  3. FT 1976 s. 95 Arne Rundlöf, Sekretessmyndigheter emellan s. 95 i texten
  4. FT 1975 s. 20 Carl Norström, Om begränsningar i sekretesskyddet s. 29 i texten