Med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m
1956-03-16 · 212 sidor, varav 207 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 207 av 212 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1956:144, Med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956
1
Nr 144
Kungl. Maj:ls proposition till riksdagen med förslag till förordning
om erkända arbetslöshetskassor m. m.; given
Stockholms slott den 16 mars 1956.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till
1) förordning om erkända arbetslöshetskassor samt
2) förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor,
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
John Ericsson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att 1934 års förordning om erkända arbetslöshetskassor
ersättes av en ny förordning i ämnet.
I syfte att öka försäkringens effektivitet föreslås, att vissa grupper, som
nu inte kan försäkra sig, under vissa förutsättningar skall kunna tillhöra
erkänd arbetslöshetskassa och genom avgiftsbetalning bygga upp ett försäkringsskydd
mot arbetslöshet. Till dessa grupper hör självständiga företagare
och s. k. hemarbetare.
Liksom hittills anses det böra ankomma på kassorna själva att avgöra,
huruvida ålderspensionärer skall få vara medlemmar i dem. Statsbidraget
till kassas kostnader för ersättningar åt ålderspensionärer föreslås emellertid
på visst sätt begränsat.
I övrigt föreslås åtskilliga ändringar i nu gällande lagstiftning. De flesta
av dem rör tekniska detaljfrågor. Bland de ändringar som har större räckvidd
må nämnas följande.
Den maximala ersättningstiden föreslås förlängd från 156 till 210 dagar.
Ersättning skall enligt förslaget inte utgå för enstaka arbetslös dag i en
vecka. I vissa fall föreslås halv ersättning skola utgå.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr li4
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956
Den nuvarande utförsäkringsperioden om 12 månader, räknat tillbaka
från varje ersättningsdag, föreslås ersatt med ett fast försäkringsår, omfattande
tiden den 1/9—31/8. Nya överförsäkringsregler förordas. Bestämmelserna
om avgifts- och karensvillkor föreslås — med bibehållande av
nuvarande huvudregler — ändrade på vissa punkter.
Förslag framlägges till ny förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.
I förhållande till vad som nu gäller innebär detta förslag endast
smärre ändringar, av vilka de flesta är föranledda av innehållet i den
föreslagna nya arbetslöshetskasseförordningen.
De båda nya förordningarna är avsedda att träda i kraft den 1 september
1957.
Slutligen behandlas i propositionen vissa spörsmål rörande kontantunderstöden
till arbetslösa.
Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956
3
Förslag
till
Förordning
om erkända arbetslöshetskassor
Härigenom förordnas som följer.
I. Om antagande till erkänd arbetslöshetskassa m. m.
1 §•
Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar bereder medlem
ersättning vid arbetslöshet i enlighet med vad som stadgas i denna förordning,
må på sätt nedan sägs antagas till erkänd arbetslöshetskassa av
den myndighet, under vars tillsyn föreningen står enligt lagen om understödsföreningar.
Med antagande följer rätt till statsbidrag enligt vad därom är särskilt
stadgat.
Erkänd arbetslöshetskassas firma skall innehålla orden »erkänd arbetslöshetskassa».
2 §.
Ansökan om antagande till erkänd arbetslöshetskassa skall göras skriftligen
av föreningens styrelse.
Vid ansökningen skola fogas skriftliga uppgifter rörande medlemmarnas
antal samt fördelning efter yrken och tillförsäkrade förmåner ävensom angående
föreningens tillgångar och skulder samt av samfund, inrättning eller
annan gjord utfästelse om bidrag till föreningen. Uppgifterna skola avfattas
enligt formulär, som fastställes av tillsynsmyndigheten, och vara bestyrkta
med styrelseledamöternas egenhändiga, bevittnade namnunderskrifter.
3 §•
Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd arbetslöshetskassa
bestå av minst 1 500 medlemmar. Om särskilda skäl föranleda därtill,
må dock förening med mindre medlemsantal antagas till sådan kassa.
4 §.
Vid prövning av ansökan om antagande skall tillsynsmyndigheten tillse,
att föreningens stadgar överensstämma med vad som föreskrives under II
i denna förordning. Är så icke fallet, skall antagande vägras.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr It4 år 1956
Sammanfaller det avsedda verksamhetsområdet för föreningen helt eller
till huvudsaklig del med verksamhetsområdet för redan erkänd arbetslöshetskassa
och kan på grund härav förväntas uppkomma olägenheter med
hänsyn till försäkringsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande, må antagande
vägras.
5 §.
Finner tillsynsmyndigheten sannolikt, att förening som önskar bliva antagen
till erkänd arbetslöshetskassa kommer att utbetala synnerligen ringa
ersättning i förhållande till medlemsantalet, må antagande ske under villkor
att statsbidrag till föreningen skall, enligt vad därom är särskilt stadgat,
utgå med lägre belopp än eljest.
6 §•
Erkänd arbetslöshetskassa må ej utöva annan verksamhet än sådan, som
avser att bereda medlemmarna ersättning vid arbetslöshet, eller använda
medel för ändamål, som är främmande för dylik verksamhet.
7 §.
Med försäkringsår avses i denna förordning tiden den 1 september ett
år—den 31 augusti påföljande år.
II. Om stadgarnas innehåll
Verksamhetsområde och medlemskap
8 §•
I stadgarna för erkänd arbetslöshetskassa skall kassans verksamhetsområde
angivas.
9 §.
1 mom. Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa skall
undantagas
1) den som är medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa,
2) den som icke uppnått viss ålder, vilken skall vara angiven i stadgarna,
3) den som icke mot avlöning användes till arbete för annans räkning,
samt
4) den som användes till arbete uteslutande för sin makes räkning.
2 mom. Från rätt att kvarstå som medlem i erkänd arbetslöshetskassa
skall undantagas
1) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid
än fem månader varit självständig företagare utan att samtidigt mot avlöning
användas till arbete för annans räkning, samt
2) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid
än fem månader använts till arbete uteslutande för sin makes räkning.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956
I fråga om den som icke varit medlem i kassan under tolv månader skall
vid tillämpning av första stycket hänsyn tagas endast till tid efter inträdet
i kassan.
3 mom. Vad som stadgas i 1 mom. 3) och 2 mom. första stycket 1) skall
icke gälla den, som omfattas eller såsom medlem skulle omfattas av medgivande
som avses i 24 § andra stycket 2) eller 3) eller tredje stycket.
Tillsynsmyndigheten äger beträffande viss kassa medgiva undantag från
vad som stadgas i 1 mom. 4) och 2 mom. första stycket 2).
10 §.
Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå
som medlem må undantagas
1) den som i fall, då kassans verksamhetsområde är så bestämt att medlem
skall tillhöra visst yrke eller viss verksamhetsgren, ej uppfyller och ej
heller under minst tre av de senast förflutna tolv månaderna uppfyllt sålunda
föreskrivet villkor,
2) den som i fall, då kassans verksamhetsområde är så bestämt att medlem
skall vara anställd vid visst arbetsföretag eller bosatt inom visst område,
ej uppfyller och ej heller under minst en av de senast förflutna sex
månaderna uppfyllt sålunda föreskrivet villkor,
3) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid
än fem månader använts till arbete uteslutande av föräldrar eller adoptant,
barn eller adoptivbarn,
4) den för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmågan,
lättja, dryckenskap eller annan dylik anledning synnerlig risk för arbetslöshet
är för handen,
5) den som svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande av betydelse
för bedömande av hans rätt till medlemskap eller ersättning,
6) den som underlåter att ställa sig till efterrättelse kassans stadgar eller
styrelsens behörigen utfärdade föreskrifter, och
7) den vars ålder överstiger den gräns, som kan vara föreskriven i stadgarna.
Har någon uteslutits ur kassan av anledning som i första stycket 5)
sägs, må återinträde vägras honom.
Beslut, varigenom rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller
att där kvarstå som medlem vägras någon av anledning som i första stycket
4) omförmäles, skall av kassans styrelse ofördröjligen anmälas för tillsynsmyndigheten.
Detsamma skall iakttagas beträffande beslut, varigenom
någon jämlikt andra stycket vägras återinträde.
11 §.
I rätten att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå
som medlem må för svensk medborgare ej föreskrivas andra begräns
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr år 1956
ningar än som angivas i 9 och 10 §§. För den, som ej är svensk medborgare,
äger tillsynsmyndigheten beträffande rätten att vinna inträde i kassa föreskriva
de ytterligare begränsningar som finnas påkallade.
12 §.
Inträffar omständighet, som kan föranleda att medlem uteslutes ur kassan,
åligger det kassans styrelse att genom rekommenderat brev under medlemmens
senaste kända adress giva honom underrättelse därom, varvid
skälig tid skall föreskrivas för avgivande av förklaring.
13 §.
Meddelas under tid, för vilken medlem äger uppbära daghjälp, beslut varigenom
han av annan anledning än som sägs i 10 § första stycket 5) uteslutes
ur kassan, skall beslutet träda i kraft vid utgången av den första
period om sex dagar i följd, under vilken han icke för någon dag företer
intyg som avses i 22 §.
14 §.
I rätten att utträda ur erkänd arbetslöshetskassa må begränsning ej föreskrivas.
Klassindelning och klasstillhörighet m. in.
15 §.
Under förutsättning att för ändamålet fastställts regler, som av tillsynsmyndigheten
godkänts, äger kassa fördela sina medlemmar på klasser med
skilda bestämmelser i fråga om daghjälpens storlek, avgifter eller försäkringsvillkor
i övrigt.
Står det medlem fritt att övergå till annan daghjälpsklass än den han
tillhör, må sådan övergång icke anses hava skett förr än han framställt
begäran därom. I annat fall skall övergång till klass med högre daghjälp
anses hava skett den dag, då medlemmen anmält förhållande, på grund
varav han skall tillhöra den nya klassen, och övergång till klass med lägre
daghjälp anses hava skett den dag, då sådant förhållande inträffat. Vad
nu sagts skall äga motsvarande tillämpning vid övergång mellan olika kassor.
Avgifter och uttaxering
16 §.
Erkänd arbetslöshetskassa skall upptaga fasta medlemsavgifter för tid,
som avses i 24 §. Om sådana avgifter stadgas i lagen om understödsföreningar.
I stadgarna skall angivas, under vilka förutsättningar uttaxering å medlemmarna
skall äga rum, i vilken ordning beslut om uttaxering skall fattas
och efter vilka grunder beslutad uttaxering skall verkställas.
7
Kungl. Maj.ts proposition nr år 1956
Föreskrives i stadgarna, att särskild avgift skall erläggas vid inträde i
kassan eller vid övergång till klass med högre daghjälp eller av medlem,
som underlåtit att i rätt tid betala fast avgift eller uttaxerat belopp, må dylik
särskild avgift icke bestämmas högre än som tillsynsmyndigheten finner
skäligt.
17 §.
Medlem, som icke senast vid utgången av åttonde veckan eller, i kassa
med månadsavgifter, andra månaden efter den tid, på vilken fast medlemsavgift
eller uttaxerat belopp belöper, till kassan antingen erlagt avgiften
eller beloppet eller anmält förhållande, varå befrielse från betalningsskyldighet
kan grundas, skall anses hava utträtt ur kassan vid sagda tidpunkt.
Om särskilda omständigheter föranleda därtill, äger tillsynsmyndigheten
beträffande viss kassa eller viss grupp av kassas medlemmar medgiva, att
utträdet i stället skall anses äga rum vid en senare tidpunkt, dock senast
vid utgången av tjugosjätte veckan eller, i kassa med månadsavgifter, sjätte
månaden.
Kassans styrelse äger medgiva, att den, som underlåtit att inom föreskriven
tid anmäla förhållande, varå befrielse från betalningsskyldighet kan
grundas, ändock må bibehållas vid sitt medlemskap. Om särskilda skäl föreligga,
äger styrelsen jämväl eljest besluta, att medlem, som underlåtit att
inom föreskriven tid erlägga fast avgift eller uttaxerat belopp, skall äga
kvarstå i kassan. I sistnämnda fall skall dock beslutet för att bliva gällande
godkännas av tillsynsmyndigheten.
Ersättningens former m. m.
18 §.
Erkänd arbetslöshetskassa skall utgiva ersättning dels i form av ett för
dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, dels ock i form av familjetillägg
till daghjälpen. Om skäl äro därtill, må daghjälp och familjetillägg helt
eller delvis utgå i naturaförmåner.
Ersättning må därjämte utgivas såsom hjälp till täckande av rese- och
flyttningskostnader för tillträdande av arbete å annan ort.
I annan form än nu sagts må ersättning ej utgivas.
19 §.
1 mom. Familjetillägg utgår i form av barntillägg samt, om kassan så beslutat,
maketillägg och husföreståndarinnetillägg. Husföreståndarinnetillägg
må endast utgivas av kassa, vari maketillägg utgår.
2 mom. Barntillägg utgår till medlem, som själv har barn, adoptivbarn
eller fosterbarn eller vars make har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap
eller adoptivbarn, under förutsättning att barnet är under 16 år och
kyrkoskrivet bos medlemmen. Därest medlemmen är underhållsskyldig
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956
mot eget eller andra makens barn eller adoptivbarn under 16 år och på sätt
tillsynsmyndigheten föreskriver styrker, att underhållsskyldigheten fullgöres,
utgår barntillägg, ehuru barnet ej är kyrkoskrivet hos honom.
Äro medlemmar, som sammanbo, samtidigt arbetslösa och berättigade
till barntillägg för samma barn, skall tillägg endast utgå till fadern (adoptivfadern,
fosterfadern), om han är en av de berättigade, och eljest endast
till modern (adoptivmodern, fostermodern).
3 mom. Maketillägg utgår till gift medlem ävensom till medlem, som
varit gift och som på sätt tillsynsmyndigheten föreskriver styrker, att han
fullgör honom åliggande underhållsskyldighet mot förutvarande maken.
Maketillägg skall dock icke utgivas om medlemmens make eller förutvarande
make har förvärvsarbete motsvarande minst tre dagar i veckan eller
själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.
Husföreståndarinnetillägg utgår till ogift medlem, som icke äger uppbära
maketillägg, under förutsättning att medlemmen varaktigt har gemensam
bostad med kvinna, vilken förestår medlemmens hushåll. Beträffande husföreståndarinnetillägg
skall vad som sägs i första stycket andra punkten
äga motsvarande tillämpning, därvid dock hushållsarbete i medlemmens
hem icke skall räknas som förvärvsarbete.
Villkor för rätt till ersättning
20 §.
Ersättning må endast utgå till arbetslös medlem över 16 år, som är arbetsför
och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete.
21 §.
Medlem, vars arbetsanställning upphör, skall hos arbetsgivaren anhålla
om intyg, utvisande den tid, under vilken medlemmen utfört arbete, och
orsaken till anställningens upphörande. Ämnar medlem söka daghjälp på
grund av minskning i antalet arbetsdagar till följd av driftinskränkning,
skall han hos arbetsgivaren anhålla om intyg rörande antalet arbetsdagar
varje vecka.
Kan medlemmen icke erhålla intyg, som i första stycket sägs, skall han
så vitt möjligt anskaffa annat intyg, som styrker angivna förhållanden.
22 §.
Medlem, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp för viss dag, skall
den dagen hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen personligen söka
arbete. Är medlemmen avlägset boende eller skulle av annan anledning skyldigheten
att personligen inställa sig bliva synnerligen betungande för honom
eller föreligga eljest särskilda omständigheter, må denna skyldighet
eftergivas honom. Beslut härom meddelas, därest eftergiften avser viss dag
9
Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1956
eller visst antal dagar varje vecka, av arbetsförmedlingsanstalt och eljest av
tillsynsmyndigheten.
Medlemmen har att från arbetsförmedlingsanstalten anskaffa intyg om
att han sökt arbete på sätt i första stycket sägs eller erhållit eftergift som
där avses.
23 §.
1 mom. Ersättning må utgivas till medlem först sedan han
antingen till kassan erlagt minst femtiotvå veckoavgifter eller, i kassa
med månadsavgifter, minst tolv sådana avgifter,
eller till kassan erlagt minst tolv veckoavgifter eller tre månadsavgifter
samt därefter på grund av yrkesutbildning eller tjänstgöring som värnpliktig
varit befriad från avgiftsplikt under så lång tid att densamma jämte
den tid, för vilken avgifter erlagts, motsvarar minst femtiotvå veckor eller
tolv månader.
2 mom. Ersättning må första gången under varje försäkringsår utgivas
endast under förutsättning att medlemmen för minst tjugo veckor eller, i
kassa med månadsavgifter, för minst fem månader under en period av tolv
månader närmast före arbetslöshetens inträdande
erlagt avgift,
varit befriad från avgiftsplikt på grund av yrkesutbildning eller tjänstgöring
som värnpliktig eller
uppburit tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp.
I den i första stycket angivna perioden av tolv månader skall icke inräknas
tid, under vilken medlemmen på grund av styrkt sjukdom varit
förhindrad att åtaga sig arbete. Vad nu sagts gäller dock ej sjukdomstid,
som infaller efter det han fyllt 67 år.
Därest tillsynsmyndigheten med stöd av 34 § föreskrivit begränsning av
rätten till ersättning, äger tillsynsmyndigheten medgiva, att den i första
stycket angivna perioden av tjugo veckor eller fem manader förkortas till
lägst sexton veckor eller fyra månader.
Är medlem arbetslös vid övergången mellan två försäkringsår, skall vid
tillämpning av detta moment ny arbetslöshet anses hava inträtt vid ingången
av det senare försäkringsåret.
24 §.
Medlem må vid tillämpning av 23 § allenast tillgodoräknas avgift som
erlagts antingen för tid, då han för annans räkning mot avlöning använts
till arbete som utförts annorstädes än i medlemmens hem, eller för tid, då
han haft semester eller eljest med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjutit
ledighet av annan anledning än sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller
barnsbörd.
Utan hinder av vad sålunda stadgats äger tillsynsmyndigheten beträffande
viss grupp av medlemmar medgiva
10
Kungi. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
1) att den, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning,
må tillgodoräknas avgift för tid, då han utför arbetet i sitt hem,
2) att den, som omväxlande mot avlöning användes till arbete för annans
räkning och arbetar som självständig företagare, må tillgodoräknas avgift
för tid, da han utför arbete som självständig företagare, samt
3) att den, som övergått från att mot avlöning utföra arbete för annans
räkning till att bliva självständig företagare, må tillgodoräknas avgift för
en tid av högst tjugofyra månader efter det att han blivit självständig
företagare.
Konungen äger för viss grupp av medlemmar medgiva, att avgift för tid,
då medlem arbetar som självständig företagare, må tillgodoräknas i större
utsträckning än i andra stycket sägs.
25 §.
Erkanda arbetslöshetskassor äga överenskomma, att tid, för vilken medlem
erlagt avgift i en kassa, ävensom tid, som jämlikt 23 § skall tillgodoräknas
ehuru avgift ej erlagts, skall vid prövning av de i nämnda paragraf
angivna villkoren helt eller delvis räknas honom tillgodo i kassa, till vilken
han övergår. Överenskommelse av motsvarande innebörd må träffas
med erkänd arbetslöshetskassa i främmande stat, där obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
icke finnes anordnad.
Finnes i främmande stat obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och äga de
där försäkrade helt eller delvis räkna sig tillgodo tid, för vilken avgift erlagts
till svensk erkänd arbetslöshetskassa, må sådan kassa medgiva, att tid,
för vilken avgift erlagts till den främmande statens försäkring, må helt
eller delvis tillgodoräknas vid tillämpning av 23 §. Vad nu sagts om tid,
for vilken avgift erlagts, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om tid,
som må tillgodoräknas ehuru avgift ej erlagts.
Kassa äger medgiva, att medlem, vilken omedelbart före inträdet i kassan
varit medlem i sådan sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp,
som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa, må tillgodoräknas
avgifter, vilka han erlagt till nämnda sammanslutning.
Kassa må jämväl medgiva, att medlem, som omedelbart före inträdet i
kassan tillhört annan sammanslutning än i första eller tredje stycket sägs,
vid tillämpning av 23 § 1 mom. må tillgodoräknas avgifter, som han före
kassans bildande erlagt till sammanslutningen.
Överenskommelser och medgivanden, som avses i denna paragraf, skola
för att bliva gällande godkännas av tillsynsmyndigheten.
26 §.
Vid tillämpning av 23 § må beträffande medlem, som med avbrott tillhört
erkänd arbetslöshetskassa eller annan i 25 § angiven sammanslutning,
allenast tagas i betraktande avgifter och tillgodoräknas tid efter senaste av
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
brottet i medlemskapet. Kassa äger dock medgiva, att medlem, som vid utträde
ur kassan uppfyller det i 23 § 1 mom. angivna villkoret, vid återinträde
inom fem år icke behöver ånyo fullgöra nämnda villkor.
27 §.
övergår medlem till klass med högre daghjälp, må den högre daghjälpen
ej utgivas till honom, förrän han efter övergången erlagt minst en avgift.
Äger han välja mellan klasser och väljer han annan än den lägsta
av dem eller underlåter han att anmäla förhållande, som medför skyldighet
för honom att övergå till högre klass än den han tillhör, må daghjälp
efter den högre klassen dock icke utgivas förrän han i denna klass erlagt
minst sexton veckoavgifter eller fyra månadsavgifter.
Därest medlem övergår från klass med begränsning som avses i 34 §
till klass utan sådan begränsning, skall begränsningen alltjämt gälla för
honom till dess att han efter övergången erlagt minst sexton veckoavgifter
eller fyra månadsavgifter.
Vad i första stycket sägs om övergång mellan olika klasser skall äga motsvarande
tillämpning vid övergång mellan olika kassor.
28 §.
1 mom. Daghjälp må icke utgå till medlem, förrän han under en sammanhängande
tid av högst tjugoen dagar varit arbetslös sex dagar (karenstid)
och för dessa dagar företett intyg som i 22 § sägs.
Om särskilda skäl föranleda därtill, äger kassa föreskriva förlängning av
de tider, som angivas i första stycket. Karenstiden må dock ej utsträckas
längre än till tre månader och den tid, inom vilken karenstiden beräknas,
ej bestämmas längre än till sex månader.
1 karenstid inräknas endast dag, för vilken hel daghjälp skulle hava utgått,
om karenstiden gått till ända. Dag, för vilken daghjälp jämlikt 33 §
icke skulle hava utgått, må dock inräknas i karenstiden.
Förekommer inom kassas verksamhetsområde i större utsträckning kortvarig
arbetslöshet i samband med julen och nyåret, äger tillsynsmyndigheten
föreskriva, att vissa dagar vid dessa helger icke skola inraknas i
karenstiden.
2 mom. Karenstid anses fullgjord, när medlem blir arbetslös efter att
hava
uppburit hel sjukpenning eller hempenning enligt lagen om allmän sjukförsäkring
eller lagen om yrkesskadeförsäkring för så många dagar, att
deras antal ökat med tre motsvarar den för honom föreskrivna karenstiden,
eller
åtnjutit tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp eller
under minst trettio dagar fullgjort tjänstgöring såsom värnpliktig
12 Kungl. Maj.ts proposition nr 14-4 år 1956
samt för senast sjunde kalenderdagen efter försäkringsförmånens upphörande
eller tjänstgöringens slut företer intyg som avses i 22 §.
Ny karenstid skall ej krävas, när medlem på sätt tillsynsmyndigheten
föreskriver styrker, att han icke haft arbete mer än fyrtioåtta dagar efter
det han senast fullgjort eller jämlikt första stycket anses hava fullgjort
karenstid eller efter det han senast uppburit daghjälp för minst fem av
sex på varandra följande dagar. Ny karenstid skall dock fullgöras av medlem,
som uppburit daghjälp för det jämlikt 31 § fastställda högsta antalet
dagar.
Ersättningens storlek
29 §.
1 mom. Daghjälp må icke överstiga tjugo kronor.
Barntillägg utgör en krona 50 öre om dagen för varje barn.
Maketillägg utgår med två kronor om dagen och husföreståndarinnetillägg
med samma belopp.
2 mom. Utför medlem å dag, då han i övrigt är arbetslös, avlönat arbete
i högst två timmar eller, då fråga är om bisyssla, i högst tre timmar,
må hel daghjälp jämte familjetillägg likväl utgivas till honom. Därest han
å sådan dag utför avlönat arbete under längre tid, dock högst fyra timmar,
må med tillsynsmyndighetens medgivande daghjälp och familjetillägg utgivas
med hälften av vad eljest skolat utgå. Vad sist sagts skall dock endast
gälla, om medlemmen före arbetslöshetens inträdande haft heldagsarbete
och jämväl söker sådant arbete.
Uppbär medlem för viss dag halv sjukpenning enligt lagen om allmän
sjukförsäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring, skall daghjälp och
familjetillägg för samma dag nedsättas till hälften av vad eljest skolat utgå.
30 §.
1 mom. I daghjälp jämte, i förekommande fall, familjetillägg må ej utgivas
högre belopp i förhållande till medlemmens dagsförtjänst än som
framgår av en av Konungen fastställd tabell (överförsäkringstabell).
Med dagsförtjänst avses en sjättedel av den veckoinkomst eller, i fråga om
medlem med månadslön, en tjugofemtedel av den månadsinkomst, som
medlemmen före arbetslöshetens inträdande vanligen åtnjöt under arbetstid
som var normal för honom. Där särskilda omständigheter föreligga, äger
tillsynsmyndigheten medgiva, att större andel av medlems vecko- eller månadsinkomst
än nu sagts skall anses utgöra hans dagsförtjänst.
Saknas underlag för sådan beräkning av dagsförtjänsten som i andra
stycket sägs, skall såsom medlemmens dagsförtjänst räknas den i orten vanliga
arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetstagare inom samma yrke och
av samma arbetsförmåga som medlemmen.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956
Måste ersättningen minskas på grund av vad som stadgas i detta moment,
skall först maketillägget eller husföreståndarinnetillägget och därefter
barntillägget nedsättas eller helt innehållas samt sist daghjälpen nedsättas.
2 mom. Åtnjuter medlem i anledning av arbetslöshet fortlöpande understöd
från arbetsgivaren eller från annan sammanslutning för meddelande
av arbetslöshetshjälp än erkänd arbetslöshetskassa, må daghjälp och familj
etillägg utgivas högst med belopp som motsvarar skillnaden mellan den
högsta ersättning, som må utgå enligt 1 mom., och understödet.
Ersättningstiden
31 §.
1 mom. Medlem må icke uppbära daghjälp för mer än etthundrafemtiosex
dagar under varje försäkringsår. Tillsynsmyndigheten äger dock för
viss kassa eller viss klass medgiva, att daghjälp må utgå för högst tvåhundratio
dagar under varje sådant år.
1 annat fall än som avses i 35 § skall den tid, för vilken daghjälp under
ett försäkringsår längst må utgå, utgöra minst etthundratjugo dagar för
medlem, som före försäkringsårets ingång ej fyllt 67 år.
2 mom. Har överenskommelse träffats eller medgivande lämnats enligt
vad i 25 § första, andra eller tredje stycket sägs, skall vid tillämpning av
1 mom. med ersättning, som utgives av kassan, likställas ersättning, vilken
utgivits av kassa eller sammanslutning som överenskommelsen eller medgivandet
avser eller utgivits på grund av sadan obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
i främmande stat, som medgivandet gäller.
Inskränkningar i rätten till ersättning
32 §.
Daghjälp må icke utgivas för
1) söndag,
2) annan helgdag, med mindre medlemmen var arbetslös nästföregående
eller efterföljande vardag,
3) avtalsenlig fridag, såvida icke tillsynsmyndigheten medgivit, att dylik
fridag må likställas med sådan helgdag, som angives under 2),
4) dag, då medlemmen äger rätt till tilläggspenning enligt lagen om
moderskapshjälp, och
5) dag, för vilken medlemmen sökt arbete för kortare tid än fyra timmar.
Har medlem under en kalendervecka i fem dagar utfört arbete i sådan utsträckning,
att hel daghjälp ej kunnat utgå för någon av dagarna, må daghjälp
ej heller utgivas för den sjätte dagen.
14
Kungi. Maj:ts proposition nr 144 år 1956
33 §.
Har medlem på grund av driftinskränkning vid det företag, där han fortlöpande
är anställd, arbete mindre än fem dagar i veckan, skall det antal
dagar under varje vecka, för vilka han eljest är berättigad till daghjälp,
minskas med en. Sådan minskning skall dock ej ske i omedelbar anslutning
till genomgången karenstid.
Då skäl äro därtill, må tillsynsmyndigheten i den omfattning och för den
tid myndigheten bestämmer medgiva kassa befrielse från skyldigheten att
tillämpa vad som är stadgat i första stycket.
Tillsynsmyndigheten äger jämväl föreskriva, att bestämmelserna i första
stycket skola äga motsvarande tillämpning vid driftinskränkning, som ej
innefattar minskning av antalet arbetsdagar per vecka.
34 §.
Omfattar kassas verksamhetsområde yrke, inom vilket arbetslöshet årligen
regelbundet förekommer, eller föreligga eljest särskilda omständigheter,
äger tillsynsmyndigheten beträffande kassans medlemmar eller viss
grupp av dem föreskriva begränsning i rätten till daghjälp. Därvid må
stadgas,
att karenstiden och den tid, inom vilken karenstiden skall beräknas,
skola förlängas,
att daghjälp ej skall utgivas för viss tid av året, eller
att den tid, för vilken daghjälp längst må utgå under försäkringsåret,
skall uppdelas i två perioder, av vilka den ena skall omfatta tid under vilken
arbetslöshet regelbundet förekommer.
Ej må med stöd av första stycket karenstiden eller den tid, inom vilken
karenstiden skall beräknas, utsträckas längre än som sägs i 28 § 1 mom.
andra stycket.
35 §.
I stadgarna skall angivas, under vilka förutsättningar beträffande arbetslöshetens
omfattning bland kassans medlemmar eller kassans ekonomiska
ställning beslut må fattas av kassans styrelse om nedsättning av daghjälpens
belopp eller minskning av den längsta tiden för erhållande av daghjälp.
Beslut, som avses i första stycket, skall gälla oavsett om medlem vid beslutets
meddelande är berättigad att uppbära daghjälp eller ej. Beslutet
skall för att bliva gällande godkännas av tillsynsmyndigheten och må ej
upphävas eller ändras utan dess samtycke. Myndigheten äger när som helst
förordna, att beslutet icke längre skall äga tillämpning.
36 §.
Till den som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på
grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet
15
Kungl. Maj:ts proposition nr lbb år 1956
lämpligt arbete eller utan att uttryckligen hava avvisat sådant arbete likväl
genom sitt uppträdande uppenbarligen vållat, att anställning ej kommit till
stånd, må ersättning icke utgivas för de fyra närmast följande veckorna
efter det sådant förhållande inträffat.
Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning,
att det motsvarar medlemmens krafter och färdigheter,
att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande
till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete,
att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder,
att förhållandena på arbetsplatsen väsentligen motsvara vad som i lag
och författning kan finnas föreskrivet rörande åtgärder till förebyggande
av ohälsa och olycksfall, samt
att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till
sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur.
Vad sålunda stadgats angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å
konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal
eller av tillsynsmyndigheten förklarats eljest vara av den särskilda
beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat. Inom område,
där kollektivavtal gäller, skall sådan förklaring dock äga giltighet
allenast för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må
hänskjutas till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten.
37 §.
För tid, då arbetskonflikt råder, må ersättning icke utgivas till
den, som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är föremål
för lockout), eller
den, som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löneoch
anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma.
Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna paragraf meddelas
av tillsynsmyndigheten.
38 §.
Finnes medlem, som svikligen uppgivit eller förtegat något förhållande
av betydelse för bedömande av hans rätt till ersättning, icke böra uteslutas
ur kassan, må för en tid av högst ett år rätt till ersättning kunna frånkännas
honom. Beslut härom skall av kassans styrelse ofördröjligen anmälas
för tillsynsmyndigheten.
39 §.
I den mån så finnes påkallat äger tillsynsmyndigheten att för den, som
ej är svensk medborgare, föreskriva särskilda begränsningar i rätten att
uppbära ersättning från erkänd arbetslöshetskassa.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
Ansökan om ersättning
40 §.
Ansökan om ersättning skall göras skriftligen hos kassan. Vid ansökningen
skola fogas intyg, som avses i 21 och 22 §§.
Intygen skola förvaras bland kassans handlingar.
Fondbildning
41 §.
Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande
per medlem räknat,
om kassan har minst 10 000 medlemmar: minst två gånger genomsnittliga
beloppet per medlem av de tio sistförflutna årens inkomster i form av
erlagda avgifter, räntor och erhållet statsbidrag,
om kassan har högst 500 medlemmar: minst fyra gånger ett på samma
sätt beräknat belopp, och
om kassan har flera än 500 men färre än 10 000 medlemmar: minst det
belopp, tillsynsmyndigheten med ledning av ovan angivna siffror bestämmer.
Har under tioårsperioden försäkringsersättningarnas belopp, förvaltningskostnaderna
eller statsbidraget ökats avsevärt, äger tillsynsmyndigheten
föreskriva, att såsom fond skola avsättas större tillgångar än som följer av
vad i första stycket sägs.
Intill dess erkänd arbetslöshetskassa varit i verksamhet under tio år skall
tillsynsmyndigheten årligen, med hänsynstagande till vad ovan sägs, bestämma
fondens minimibelopp.
Utbetalning av ersättning må ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten
med hänsyn till kassans tillgångar samt kassans ekonomiska ställning i övrigt
lämnat medgivande därtill.
överskott å verksamheten skall tillföras fonden.
Fonden får endast tagas i anspråk, i den mån kassans inkomster ej förslå
till täckande av kassans löpande utgifter.
42 §.
Fondens tillgångar skola redovisas
1) i obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller garanterats
av staten,
2) i obligationer, utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan eller Svenska
skeppshypotekskassan eller av hypoteksaktiebolag, som enligt vad därom
finnes stadgat står under tillsyn av bank- och fondinspektionen,
3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, svenskt bankaktiebolag, postsparbanken,
svensk sparbank, Svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa
för jordbrukskredit, med undantag av sådana för den allmänna rörel
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956
sen avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens
övriga fordringsägare (förlagsbevis),
4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit
Konungens tillstånd, eller
5) med tillsynsmyndighetens medgivande i fastighet, avsedd för kassans
verksamhet, eller i aktier i aktiebolag eller andelar i ekonomisk förening,
därest bolaget eller föreningen uteslutande har till uppgift att äga och förvalta
sådan fastighet; dock att i varje fall åbyggnad a fastigheten skall \ara
brandförsäkrad i försäkringsbolag, som avses i lagen om försäkringsrörelse,
eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här
i riket.
Utan hinder av vad ovan föreskrivits må med tillsynsmyndighetens medgivande
högst en femtedel av fondens tillgångar redovisas i skuldförbindelser,
för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning i fast egendom eller
tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde; och skall
i fråga om brandförsäkring av åbyggnad gälla vad vid 5) stadgas.
Styrelse m. m.
43 §.
Av erkänd arbetslöshetskassas styrelse skall tillsynsmyndigheten efter
förslag av kassan utse en ledamot jämte suppleant för honom.
Styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten, äger för uppdragets
fullgörande uppbära ersättning med belopp, som bestämmes av tillsynsmyndigheten.
44 §.
I erkänd arbetslöshetskassa, som har lokalavdelningar å olika orter, skall
den befogenhet, som tillkommer sammanträde med kassan, helt utövas av
valda ombud.
III. Om tillsyn å erkända arbetslöshetskassor och om återkallande
av antagande
45 §.
Hos tillsynsmyndigheten skall över erkända arbetslöshetskassor föras en
förteckning, vilken beträffande envar sådan kassa skall innehålla hänvisning
till inskrivningar rörande kassan i understödsföreningsregistret samt
uppgift om kassans verksamhetsområde och postadress. Har kassa medgivits
att utöva verksamhet med lägre medlemsantal än 1 500, skall uppgift
jämväl härom intagas i förteckningen.
2 — llihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 744
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956
46 §.
Erkänd arbetslöshetskassas räkenskaper skola avslutas för kalenderår
samt föras i enlighet med bokföringslagen den 31 maj 1929 jämte de särskilda
föreskrifter, som tillsynsmyndigheten därutöver meddelar.
I balansräkningen skall såsom skuld upptagas ett belopp, minst motsvarande
det för kassa av ifrågavarande storlek föreskrivna lägsta fondbeloppet.
47 §.
Tillsynsmyndigheten har att tillhandagå med råd och upplysningar i fråga
om åtgärder, som må erfordras för antagande till erkänd arbetslöshetskassa,
ävensom beträffande det lämpliga inrättandet av sådan kassas verksamhet.
Tillsynsmyndigheten skall vidare övervaka, att erkänd arbetslöshetskassa
bedriver sin verksamhet i enlighet med bestämmelserna i denna förordning
och kassans stadgar samt på ett i övrigt ändamålsenligt sätt.
Erkänd arbetslöshetskassa är pliktig att när som helst bereda tillsynsmyndigheten
eller dess ombud tillfälle att granska kassans räkenskaper,
protokoll och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till sammanträde
med kassan eller dess styrelse. Kassa åligger ock att till tillsynsmyndigheten
insända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som
myndigheten begär.
Tillsynsmyndigheten äger fastställa för kassornas verksamhet erforderliga
formulär; och kassa är skyldig att i föreskriven ordning begagna formulären.
Närmare bestämmelser om övervakandet av de erkända arbetslöshetskassorna
meddelas av Konungen.
48 §.
Har medlemsantalet i erkänd arbetslöshetskassa nedgått under 1 500 eller,
i fråga om kassa som erhållit medgivande att utöva verksamhet med lägre
medlemsantal än 1 500, under det tal som tillsynsmyndigheten bestämt,
åligger det styrelsen för kassan att ofördröjligen därom göra anmälan hos
tillsynsmyndigheten.
I anledning av anmälan, som nu sagts, har tillsynsmyndigheten att så
snart ske kan meddela beslut, huruvida det må vara kassan medgivet att
likväl fortsätta sin verksamhet som erkänd arbetslöshetskassa. Lämnas sådant
medgivande, skall tillsynsmyndigheten tillika bestämma visst tal, under
vilket kassans medlemsantal ej må nedgå, vid äventyr att medgivandet
återkallas.
Har medgivande, som i andra stycket sägs, ej lämnats eller har sådant
medgivande lämnats och kassans medlemsantal därefter nedgått under det
nya talet och detta icke inom tre månader åter uppnåtts, skall kassan vara
pliktig att träda i likvidation.
49 §.
Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning förekommer
eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd arbetslös
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr H4 år 1956
hetskassas verksamhet föreligger, äger tillsynsmyndigheten meddela kassan
anvisning att vidtaga den åtgärd eller den förändring av kassans verksamhet,
som prövas erforderlig. Därvid skall tillsynsmyndigheten bestämma viss
skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd eller förändring skall hava vidtagits.
Finnes kassa icke tillbörligen ställa sig sålunda meddelad anvisning till
efterrättelse, må antagandet återkallas eller kassan förklaras vara rätten till
statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig.
Har anvisning enligt 78 § lagen om understödsföreningar meddelats kassa
och finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen till efterrättelse, må
tillsynsmyndigheten, där den ej finner skäl föreligga att tillämpa i nämnda
paragraf därför stadgad påföljd, förfara enligt andra stycket här ovan.
Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassan att
å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.
50 §.
Om delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt
denna förordning, så ock om besvär över sådant beslut skall gälla vad i 79 §
lagen om understödsföreningar finnes stadgat; dock må klagan icke föras
över beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats angående beskaffenheten
av arbetskonflikt inom område, där kollektivavtal gäller.
IV. Straffbestämmelser
51 §.
Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan om antagande mot bättre
vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med dagsböter.
Försummas anmälan, som är föreskriven i 48 §, straffes den försumlige
med böter från och med fem till och med trehundra kronor. Sådan försummelse
åtalas vid allmän underrätt i den ort, där kassans styrelse har sitt säte.
Denna förordning träder i kraft den 1 september 1957, då förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor upphör att gälla.
Uppgår den 1 september 1957 antalet medlemmar i kassa, som antagits
dessförinnan, icke till 1 500, skola äldre bestämmelser angående minsta antalet
medlemmar alltjämt gälla för kassan så länge medlemsantalet i denna
understiger 1 500.
Därest kassa enligt sina den 31 augusti 1957 gällande stadgar utgiver
daghjälp för mindre antal dagar än som angives i 31 § 1 mom. andra stycket
i den nya förordningen, må kassan så länge tillsynsmyndigheten det
medgiver utgiva daghjälp för samma antal dagar varje försäkringsår efter
det den nya förordningen trätt i kraft.
Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande, som ersatts
genom bestämmelse i denna förordning, skall hänvisningen i stället gälla
den bestämmelsen.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956
Förslag
till
Förordning
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Statsbidrag, som avses i förordningen den om erkända
arbetslöshetskassor, utgår till envar sådan kassa såsom grundstatsbidrag,
daghjälpsbidrag, familjetilläggsbidrag och förvaltningsbidrag.
2 §•
Grundstatsbidrag utgår, där ej annat följer av vad nedan sägs, för varje
dag, för vilken daghjälp utgivits, med dels ett grundbelopp av två kronor
25 öre vid en daghjälp av fem kronor 50 öre, dels ock ett tilläggsbelopp av
25 öre för varje hel krona, varmed daghjälpen överstiger fem kronor 50
öre; dock må grundstatsbidraget ej i något fall uppgå till högre belopp än
fem kronor för varje ersättningsdag.
Har daghjälpen fastställts till lägre belopp än fem kronor 50 öre, skall
grundstatsbidraget utgå med fyrtio procent av det fastställda beloppet.
För dag, då halv ersättning utgives enligt 29 § 2 mom. förordningen om
erkända arbetslöshetskassor, skall grundstatsbidrag utgå med hälften av
belopp, som i första och andra styckena sägs.
3 §•
Där ej annat följer av vad nedan sägs, utgår daghjälpsbidrag för kalenderår
med viss procentuell andel av kassans sammanlagda kostnader för
dåghjälp under tid av året, då antagande till erkänd arbetslöshetskassa varit
gällande, efter avdrag dock från nämnda kostnader av belopp som svarar
mot grundstatsbidraget. Procenttalet bestämmes i förhållande till antalet
ersättningsdagar per medlem i överensstämmelse med en vid denna
förordning som bilaga fogad tabell med tillhörande särskilda bestämmelser.
Vid beräkning av daghjälpsbidraget skall hänsyn ej tagas till daghjälp,
som jämlikt 29 § 2 mom. förordningen om erkända arbetslöshetskassor
utgår med halvt belopp, eller på sådan daghjälp belöpande grundstatsbidrag.
4 §•
För kassa, där medlemmarna jämlikt 15 § förordningen om erkända
arbetslöshetskassor äro fördelade på olika klasser, beräknas grundstatsbidraget
och daghjälpsbidraget särskilt för varje klass.
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956
5 §.
Har antagande till erkänd arbetslöshetskassa blivit gällande eller upphört
att gälla under ett kalenderår, beräknas daghjälpsbidraget för den
tid av året, då antagandet varit gällande, efter förhållandena under ett helt
år, räknat i förra fallet från det antagandet blev gällande och i senare fallet
till dess antagandet upphörde att gälla.
Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande
beräkning av daghjälpsbidraget för viss klass, då klassindelningen inom
erkänd arbetslöshetskassa ändrats under kalenderåret.
6 §•
Familj etilläggsbidrag utgår med nedan angivet undantag för kalenderår
med belopp, motsvarande sjuttiofem procent av kassans sammanlagda utgifter
för familjetillägg under året.
7 §•
I fråga om medlem, som vid ingången av visst försäkringsår fyllt 67 år,
utgår grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag och familjetilläggsbidrag för högst
sjuttioåtta ersättningsdagar under försäkringsåret.
8 §•
Förvaltningsbidrag utgår för kalenderår dels med ett i förhållande till
antalet år smedlemmar i kassan under året beräknat belopp (medlemsbidrag),
dels ock med belopp motsvarande vad under året utgivits i ersättning till
styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten.
Medlemsbidrag utgår, där ej annat följer av vad i tredje stycket sägs, med
fem kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som icke överstiger
3 000, med fyra kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som
överstiger 3 000 men icke 25 000, och med tre kronor per årsmedlem för
det antal årsmedlemmar, som överstiger 25 000.
Då kassa antages under villkor, som angives i 5 § förordningen om erkända
arbetslöshetskassor, skall tillsynsmyndigheten bestämma, efter vilka
grunder medlemsbidraget skall utgå.
9 §■
Antalet årsmedlemmar under visst kalenderår motsvarar en sjättedel av
summan av antalet medlemmar vid utgången av envar av perioderna januari—februari,
mars—april, maj—juni, juli—augusti, september oktober
och november—december eller, om antagande till erkänd arbetslöshetskassa
gällt endast under del av året, vid utgången av varje dylik period, under vilken
antagandet hela tiden varit gällande.
Antalet ersättningsdagar per medlem under visst kalenderår motsvarar
antalet dagar under året, för vilka dagbjälp utgått, dividerat med antalet
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956
årsmedlemmar under samma år. I antalet ersättningsdagar må dock icke
inräknas dag, för vilken grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag och familjetillläggsbidrag
enligt 7 § ej utgår, och icke heller dag, för vilken halv ersättning
utgår enligt 29 § 2 mom. förordningen om erkända arbetslöshetskassor.
10 §.
Statsbidrag utbetalas årsvis i efterskott efter ansökan.
När skäl äro därtill må efter tillsynsmyndighetens beprövande till kassa
utbetalas intill hela beloppet av grundstatsbidrag och familjetilläggsbidrag,
som belöpa å tiden från årets början till utbetalningsdagen, samt intill nio
tiondelar av medlemsbidrag och daghjälpsbidrag, som skäligen kunna antagas
belöpa å samma tid.
11 §•
Närmare bestämmelser angående tid och sätt för utbetalandet av statsbidrag
meddelas av Konungen.
Denna förordning träder i kraft den 1 september 1957, då förordningen
den 15 juni 1934 (nr 265) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
upphör att gälla. Äldre bestämmelser skola dock äga tillämpning i fråga om
statsbidrag för tiden före den nya förordningens ikraftträdande.
Kungl. Maj:ts proposition nr lkk år 1956
23
Bilaga
Bilaga till förordningen den om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor
Antal ersättningsdagar
per medlem
0—3
3.25
3.50
3.75
4
4.25
4.50
4.75
5
5.25
5.50
6
7
8
9
10
Daghjälpsbidragets
storlek i procent av
hela bidragsunderlaget
enligt 3 § vid olika
antal ersättningsdagar
per medlem
Antal ersättningsdagar
per medlem
0,0
3.0
6.0
8,9
11.9
14.4
16.9
19.4
21.9
24.0
26.1
30,3
37.5
43.5
48,7
53,1
Daghjälpsbidragets
storlek i procent av
hela bidragsunderlaget
enligt 3 § vid olika
antal ersättningsdagar
per medlem
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 och däröver
-
56,8
60,0
62.7
65.0
67.0
68.7
70.1
71,3
72.2
73.0
73.7
74.2
74,6
74.8
74.9
75.0
Särskilda bestämmelser:
Vid annat antal ersättningsdagar per medlem än sådant, som direkt
framgår av tabellen, interpoleras lineärt mellan de i tabellen angivna procenttalen,
varvid det erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels
procent. Vid lika avstånd sker avrundningen uppåt.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 mars
1956.
Närvarande :
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, frågor rörande arbetslöshetsförsäkringen
och kontantunderstöden till arbetslösa samt anför.
Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t tillsattes år 1951 en särskild utredning
— 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen1 -— med uppgift
att verkställa en översyn av bestämmelserna rörande den frivilliga statsunderstödda
arbetslöshetsförsäkringen. Sedermera uppdrogs åt utredningen
att utreda även vissa frågor angående den av kommunerna med bidrag av
statsmedel bedrivna kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa.
Utredningen redovisade år 1952 en del av resultatet av sitt arbete. På
grundval härav beslöt 1953 års riksdag avsevärda förbättringar av statsbidragen
till de erkända arbetslöshetskassorna samt av de ersättningar
kassorna lämnar till sina medlemmar vid arbetslöshet (prop. 166, SL2U 7,
rskr 185).
Utredningen har numera slutfört sitt arbete och därvid lagt fram dels
betänkande med förslag till ny förordning om erkända arbetslöshetskassor
in. m. (SOU 1955:27) och dels en promemoria angående vissa frågor
rörande kontantunderstöden åt arbetslösa (stencilerad).
Yttranden över betänkandet har avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,
försäkringsinspektionen, socialstyrelsen, statskontoret, riksförsäkringsanstalten,
pensionsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, bank- och
fondinspektionen, försvarets socialbyrå, kommerskollegium -— som bifogat
yttranden från vissa handelskammare — riksräkenskapsverket, Landsorganisationen
i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens
centralorganisation, De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation,
1 Byråchefen L. Hultström, ordförande, ombudsmannen J. Christensson, ledamoten av
riksdagens andra kammare Sven Gustafson, sekreteraren B. Hagård, förbundskassören Helga
Johansson-Ekdahl, ledamoten av riksdagens andra kammare Carl Lindberg, ombudsmannen
R. Lindforss samt i frågor rörande kontantunderstödsverksamheten kommunalnämndsordföranden
N. J. L. Eliasson och direktören T. H. Henriksson.
25
Kungl Maj:ts proposition nr 144 år 1956
Svenska lantarbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Riksförbundet landsbygdens
folk, Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet,
Svenska sjukkasseförbundet, Statstjänstemännens riksförbund, Yrkeskvinnors
samarbetsförbund och Socialdemokratiska kvinnoförbundet.
Över promemorian har yttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,
socialstyrelsen, riksräkenskapsverket, statskontoret, utrikesdepartementets
understödsnämnd, överståthållarämbetet — som överlämnat yttrande från
stadskollegiet i Stockholm — länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län — vilka bifogat yttranden
från ett antal kommuner — Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation, Svenska arbetsgivareföreningen, De erkända
arbetslöshetskassornas samorganisation, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska stadsförbundet och Svenska socialvårdsförbundet.
Jag hemställer nu att få till behandling upptaga hithörande spörsmål. Det
synes härvid lämpligt att behandla försäkringen och kontantunderstödsverksamheten
var för sig samt att inleda avsnittet rörande försäkringen
med en kortfattad översikt av gällande bestämmelser.
Arbetslöshetsförsäkringen
Översikt av gällande bestämmelser
Den frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen tillkom genom
beslut av 1934 års riksdag och trädde i verksamhet 1935. Försäkringen
handhaves av arbetslöshetskassor, organiserade av de försäkrade själva
och erkända av tillsynsmyndigheten. Kassorna är i föreningsrättsligt hänseende
understödsföreningar och lyder under lagen den 24 mars 1938 om
understödsföreningar (nr 96; ändr. 457/1942, 190/1945, 854/1946, 288/1952
och 386/1955). Deras verksamhet regleras dessutom genom förordningen
den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor (nr 264; ändr. 227/1937,
99/1938, 494/1941, 185/1943, 405/1944, 332/1946, 712/1946, 245/1947, 368/1947,
252/1949, 323/1953 och 268/1954), förordningen den 15 juni 1934 om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor (nr 265; ändr. 495/1941, 186/1943,
713/1946, 43/1948, 240/1950 och 324/1953), kungörelsen den 23 november
1934 angående övervakandet av erkända arbetslöshetskassor (nr 554; ändr.
325/1953) samt kungörelsen den 20 februari 1948 angående handläggningen
av frågor om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor (nr 62). Vidare
gäller kungörelsen den 8 november 1912 angående tillsyn å understödsföreningar
m. m. (nr 304; ändr. 307/1932, 638/1934, 100/1938, 670/1947 och
226/1953).
De hittills registrerade arbetslöshetskassorna är alla organiserade såsom
rikskassor för olika yrkesområden. Kassorna är bildade av vederbörande
26
Kungl Maj:ts proposition nr 744 år 1956
fackliga organisationer men är juridiskt sett fullt fristående i förhållande
till dessa. Rätt till inträde i sådan kassa föreligger för envar, vilken såsom
löntagare arbetar för annans räkning inom kassans verksamhetsområde,
alltså även för fackligt oorganiserade arbetstagare. För fackligt organiserade
löntagare är å andra sidan medlemskapet i kassorna som regel obligatoriskt.
I de olika fackförbundens stadgar föreskrives nämligen, att medlemmarna
— med vissa undantag — också skall tillhöra förbundets arbetslöshetskassa.
Enligt 1 § kungörelsen angående tillsyn å understödsföreningar m. m. är
arbetsmarknadsstyrelsen tillsynsmyndighet för arbetslöshetsförsäkringen.
Beslutanderätten i vissa hithörande ärenden utövas av en särskild delegation
med representanter för kassorna.
Ansökan om antagande till erkänd arbetslöshetskassa göres hos tillsynsmyndigheten.
För antagande fordras bl. a., att kassans stadgar står i överensstämmelse
med arbetslöshetskasseförordningen (4 §). Kassornas stadgar
kan emellertid i viss utsträckning innehålla strängare bestämmelser än
förordningen.
Kassamedlem erhåller vid arbetslöshet understöd efter en karenstid, som
skall omfatta minst sex dagar (22 §). Understöd får utgå för högst 156
dagar under loppet av en tolvmånadersperiod (23 §). Understödstiden i kassorna
varierar mellan 90 och 156 dagar.
Rätt till understöd från arbetslöshetskassa kan i regel uppkomma först
sedan medlemmen till kassan erlagt minst 52 veckoavgifter (eller 12 månadsavgifter),
det s. k. icke tidsbestämda avgiftsvillkoret. För att understöd
skall kunna utgå fordras därjämte, att medlemmen erlagt som regel minst
20 veckoavgifter (eller fem månadsavgifter) inom de 12 månader, som ligger
närmast före arbetslöshetens början, det s. k. tidsbestämda avgiftsvillkoret.
Nämnda period om 12 månader kan i vissa fall förlängas (21 §).
Ett annat villkor för understöd är att den försäkrade kan förete intyg
från den offentliga arbetsförmedlingen, att han sökt arbete men att något
lämpligt sådant inte kunnat erbjudas honom (14 §). Försäkringen avser
att bereda skydd vid oförvållad arbetslöshet. Den, som frivilligt utan giltig
anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande
skilts därifrån, skall avstängas från rätt till understöd under en tid av
fyra veckor. Samma påföljd drabbar den som vägrar antaga erbjudet arbete,
vilket enligt gällande bestämmelser är att anse såsom lämpligt (15 §).
För understödsrätt fordras vidare, att den arbetslöse kassamedlemmen
är arbetsför och i övrigt oförhindrad att taga arbete (14 §).
Erkänd arbetslöshetskassa skall utgiva understöd dels i form av ett för
dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, dels i form av familjetillägg till
daghjälpen (17 §). Arbetslöshetskassan bestämmer själv daghjälpens storlek.
Daghjälpen må dock inte fastställas till högre belopp än 20 kronor.
Familjetillägg utgöres av barntillägg, som utgår med en krona 50 öre per
dag för varje barn under 16 år, samt, i den mån kassa så beslutat, make
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956
tillägg och husföreståndarinnetillägg, som utgår med två kronor per dag.
Understödet maximeras genom särskilda överförsäkringsregler (20 §).
För kassor med medlemmar inom säsongbetonade yrken eller eljest då
särskilda omständigheter föreligger kan inskränkningar göras i understödsrätten
(22 §). Vissa inskränkningar i denna rätt är föreskrivna vid korttidsarbete
m. m. (20 §).
Arbetslöshetskasseförordningen innehåller vidare föreskrifter om vad
stadgarna skall innehålla rörande avgifter och fondbildning (26—27 §§),
rörande styrelse och revisorer samt rörande utövande av den befogenhet,
som tillkommer sammanträde med arbetslöshetskassa (28—29 §§). Dessutom
finns i förordningen regler om tillsyn å erkända arbetslöshetskassor
och återkallande av antagande (30—35 §§) samt straffbestämmelser (37—
38 §§).
Arbetslöshetsförsäkringen finansieras i huvudsak genom avgifter av de
försäkrade samt genom statsbidrag.
I de flesta kassor betalar medlemmarna en viss avgift per vecka. Avgift
per månad upptages huvudsakligen i tjänstemannakassorna. Avgifternas
storlek varierar mellan de olika kassorna och inom dessa mellan olika försäkringsklasser.
Enligt 13 § understödsföreningslagen skall avgifterna vara
så avvägda, att de i förening med andra för verksamheten avsedda inkomster
kan antagas förslå till infriande av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader
och övriga föreningen åliggande utgifter ävensom till föreskriven
fondbildning. Avgifternas upptagande får inte göras beroende av inträffade
försäkringsfall. Ej heller får avgifterna utgå med olika belopp för olika
grupper av föreningens medlemmar i vidare mån än som skäligen föranledes
av olikhet medlemmarna emellan i avseende å försäkringsrisk eller å understödsrätt
till den del densamma grundas å erlagda medlemsavgifter.
Enligt förordningen om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor utgår
statsbidraget i form av grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag, familjetilläggsbidrag
och förvaltningsbidrag.
Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar enligt vissa
i 27 § arbetslöshetskasseförordningen upptagna regler. Utbetalning av
understöd må ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens
storlek samt kassans ekonomiska ställning i övrigt lämnat medgivande
därtill, överskott å verksamheten skall tillföras fonden. Denna får endast
tagas i anspråk i den mån kassans inkomster inte förslår till täckande av
kassans löpande utgifter.
Vissa uppgifter angående verksamheten
Socialvårdskommittén har i sitt betänkande med utredning och förslag
angående lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (SOU 1948:39) lämnat
en utförlig redogörelse för försäkringen t. o. in. år 1947 (s. 63—104). I
det nu förevarande betänkandet (s. 35—45) redogöres för utvecklingen
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956
därefter fram t. o. m. år 1954. Här torde få hänvisas till nämnda redogörelser.
Några uppgifter av särskilt intresse redovisas dock i det följande.
Arbetslöshetsförsäkringen omfattade vid slutet av år 1954 43 kassor med
1 212 000 medlemmar (994 000 män och 218 000 kvinnor). Kassorna fördelade
sig efter medlemsantal på följande sätt.
Medlemsantal
Antal kassor
100 000— .......
2
50 000—100 000 .......
4
25 000— 50 000 ____
9
15 000— 25 000 ......
7
10 000— 15 000 ..........
8
5 000— 10 000 ............
2
2 000— 5 000 ................
7
— 2 000 ....................
4
Summa
43
De försäkrades antal torde vid utgången av 1955 ha uppgått till ca
1 240 000.
Genomsnittligt utbetalad daghjälp och familjetillägg per understödsdag
vart och ett av åren 1945 och 1950—1954 framgår av följande tabell.
År
I genomsnitt utbetalat per ersättningsdag
daghjälp
kr.
familjetillägg
kr.
summa
kr.
1945 .......................
5,03
1,16
6,19
1950 .....................
6,55
1,50
8,05
1951 ..............
6,83
1,41
8,24
1952 ..................
7,10
1,20
8,30
1953 .....................
8,71
1,50
10,21
1954 .................
14,64
2,02
16,66
Kassamedlemmarnas fördelning efter tillförsäkrad daghjälp den 31 december
åren 1950, 1952 och 1954 framgår av följande tablå.
Tillförsäkrat dag- hjälpsbelopp
kr.
Antal medlemmar
den 31 december år
1950
1952
1954
totalt
%
totalt
%
totalt
0/
/o
16,00—17,00........
628 535
51,9
14,00—15,99.............
—
—
_
_
148 544
12,3
12,00—13,99............
—
—
_
_
205 684
17,0
10,00—11,99..............
—
—
_
_
110 695
9,1
8,00— 9,99..............
376 785
34,7
613 455
53,7
86 084
7,1
6,00— 7,99............
478 602
44,1
409 170
35,8
31 701
2,6
4,00— 5,99..............
218 084
20,1
119 900
10,5
537
0,0
2,00— 3,99..............
11 702
1,1
638
0,0
Summa
1 085 173
100,0
1 143 163
100,0
1 211780
100,0
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956
Medlemmarnas fördelning efter veckoavgifter (d. v. s. avgifter, som de
enligt stadgarna hade att erlägga) den 31 december åren 1950, 1952 och
1954 framgår av följande tablå.
Veckoavgift
kr.
Antal medlemmar i % av hela antalet
försäkrade den 31 december år
1950
1952
1954
3,00— ............
1,2
2,50—2,99............
—
—
1,5
2,00—2,49............
—
—
8,5
1,50—1,99............
2,8
2,8
8,3
1,00—1,49............
10,6
11,6
25,2
0,75—0 99............
17,7
21,5
23,6
0,50—0,74............
41,5
33,0
11,1
0,25—0,49............
17,1
20,0
14,0
—0,24............
10,3
11,1
6,6
Summa
100,0
100,0
100,0
Arbetslöshetens och understödsrörelsens omfattning i arbetslöshetskassorna
åren 1935—1954 redovisas i följande tabell, som innehåller uppgifter
om dels antalet för arbetslöshet fristämplade veckor i procent av antalet
möjliga (arbetslöshetsprocenten) och dels antalet understödda dagar.
År
Arbets-
löshets-
procent
Antal unde
totalt
(1 000-tal)
rstödsdagar
per medlem
1935 ................
9,0
158
3,9
1936 ................
11,4
400
5,2
1937 ................
8,9
624
5,2
1938 ................
7,9
988
5,6
1939 ................
6,4
806
4,3
1940 ................
7,9
1
502
7,3
1941 ................
8,6
2
027
7,4
1942 ................
5,2
2
169
5,1
1943 ................
4,9
1
851
2,7
1944 ................
5,1
1
995
2,7
1945 ................
5,1
2
423
3,0
1946 ................
4,0
1
639
1,9
1947 ................
3,9
1
588
1,7
1948 ................
4,4
2
372
2,3
1949 ................
3,9
2
948
2,8
1950 ................
3,5
2
805
2,6
1951 ................
2,9
1
674
1,5
1952 ................
3,4
2
715
2,4
1953 ................
3,6
4
112
3,6
1954 ................
3,4
4
088
3,5
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956
De erkända arbetslöshetskassornas ekonomiska förhållanden sedan verksamhetens
början år 1935 framgår av följande tablå. Uppgifterna avser
1 000-tal kronor.
Inkomster.
År
Start-
fonder
Avgifter,
räntor m. m.1
Statsbidrag
(egentligt)
Uppskrivning
av obliga- tionsvärden
Summa
1935—39..........
2 953
11440
4 535
18 928
1940—44..........
18 340
55 085
22 921
274
96 620
1945—49..........
6 540
133 713
46 344
—
186 597
1950..............
—
33 259
12 719
11
45 989
1951..............
57
35 075
7 732
168
43 032
1952..............
—
36 632
11 434
—
48 066
1953..............
—
42 983
22 223
136
65 342
1954..............
172
59 973
40 881
—
101 026
Summa
28 062
408 160
168 789
589
605 600
1 Häri ingår anslag från organisationer (dock ej startfonder) samt vissa bidrag av prisutjämningsmedel.
Utgifter.
År
Understöd
Förvaltning
m. m.
Nedskrivning
av obliga- tionsvärden
Fondering
Summa
1935—39............
8 515
2 729
332
7 352
18 928
1940—44............
38 993
10 980
—
46 647
96 620
1945—49............
77 717
22 960
—
85 920
186 597
1950................
22 578
5 403
724
17 284
45 989
1951................
13 791
6 228
1 150
21 863
43 032
1952................
22 537
6 991
1 310
17 228
48 066
1953................
42 006
7 534
24
15 778
65 342
1954................
68 094
8 231
1 536
23 165
101 026
Summa
294 231
71 056
5 076
235 237
605 600
Försäkringens inkomster fördelar sig efter olika källor procentuellt på
följande sätt.
År
Inkomster i %
Summa
Avgifter,
räntor
startfonder
m. m.
Statsbidrag
1935—39 ............
76,0
24,0
100,0
1940—44 ............
76,3
23,7
100,0
1945—49 ............
75,2
24,8
100,0
1950 ................
72,3
27,7
100,0
1951 ................
82,0
18,0
100,0
1952 ................
76,2
23,8
100,0
1953 ................
66,0
34,0
100,0
1954 ................
59,5
40,5
100,0
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956
Uppburna räntor uppgick under år 1954 till något över 6 miljoner kronor.
Statsbidragets (exkl. förvaltningsbidrag) andel av kassornas understödskostnader
var under åren 1951—1954 resp. 35,0, 37,4, 44,4 och 53,7 %.
Försäkringens effektivitet, uttryckt i antalet ersättningsdagar i procent
av antalet arbetslösa dagar (understödsprocent), var låg under försäkringens
första år. Verksamheten var emellertid då i begynnelsestadiet och försäkringen
hade en ringa omfattning. Under år 1940—1942 höll sig understödsprocenten
strax under eller vid 30. I samband med den därefter följande
minskningen av arbetslösheten och försäkringens kraftiga utbyggnad har
effektiviteten varit låg. År 1951 uppgick understödsprocenten till endast
16,5 och år 1952 till 22,2. Understödsprocenten steg emellertid år 1953 till
31,8 och år 1954 till 33,1.
Den trots genomförda förbättringar låga effektiviteten under största delen
av den redovisade tidsperioden torde enligt utredningen kunna förklaras av
den höga sysselsättningen med relativt korta arbetslöshetsperioder. Vid
större arbetslöshet med längre arbetslöshetsperioder ökades antalet understödda
dagar dels genom att karenstidens inverkan minskade, dels genom
att de försäkrade finge mera intresse av att verkligen taga ut ersättning
från försäkringen. Under år då större arbetslöshetskassor började sin verksamhet
påverkades effektiviteten härav, eftersom nybildade kassor som
regel inte kunde börja utge understöd förrän de varit i verksamhet en
viss tid.
Jag övergår nu till att behandla utredningens förslag och yttrandena däröver.
Med hänsyn till att utredningens betänkande innefattar en detaljerad
genomgång av nu gällande bestämmelser, anser jag mig kunna underlåta
att lämna en sammanfattande redogörelse för de resultat, vartill utredningen
kommit. Jag övergår därför direkt till att i särskilda avsnitt redogöra
för vissa betydelsefulla spörsmål för att sedan upptaga återstående frågor
i en specialmotivering.
Försäkringens omfattning
Gällande bestämmelser m. m.
För att en understödsförening skall kunna antagas till erkänd arbetslöshetskassa
och därmed erhålla rätt till statsbidrag kräves enligt arbetslöshetskasseförordningen,
att föreningen består av minst 500 medlemmar. Om
särskilda omständigheter föranleder därtill, kan dock även förening med
mindre medlemsantal antagas (3 §).
Enligt 7 § förordningen skall från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa
eller att där kvarstå såsom medlem uteslutas
1) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid
än fem månader haft ställning såsom självständig företagare utan att samtidigt
mot avlöning användas till arbete för annans räkning;
32
Kungi. Maj.ts proposition nr 144 år 1956
2) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än
fem månader använts till arbete av make, föräldrar eller adoptant, barn eller
adoptivbarn;
3) den som är medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa;
4) den som icke uppnått viss i stadgarna angiven ålder.
Tillsynsmyndigheten äger beträffande viss kassa medgiva, att personer
som avses under 1) och 2) må kunna vinna inträde i kassan eller där kvarstå
såsom medlemmar.
Enligt 21 § 5 mom. förordningen får arbete som utförts i medlemmens
hem inte tillgodoräknas vid prövningen av avgiftsvillkoren för understödsrätt.
Genom bestämmelserna i 7 § och 21 § 5 mom. begränsas den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen i princip till personer, som mot avlöning utför
arbete för annans räkning, dvs. arbetstagarna, dock med undantag för
hemarbetare och företagares familjemedlemmar.
Av 7 § 4) följer, att varje kassa är skyldig att själv fastställa en minimiålder
för rätt till medlemskap i kassan. Någon maximiålder är inte föreskriven
i förordningen, och inte heller föreligger skyldighet för kassorna
att själva fastställa en övre åldersgräns för medlemskap. Däremot står
det kassorna fritt att i stadgarna intaga föreskrifter härom. Genom bestämmelser
i stadgarna äger kassorna vidare från rätt till medlemskap utesluta
bl. a. den, för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmågan
synnerlig risk för arbetslöshet är för handen (8 § 3).
Av de nu verksamma kassorna har 29 infört särskilda bestämmelser i
fråga om inträde för personer tillhörande de övre åldersgrupperna. Maximiåldern
för inträde har sålunda fastställts till 67 år i 9 kassor, till 65 år i
6 kassor, till 60 år i 13 kassor och till 55 år i 1 kassa. Det kan anmärkas,
att ifrågavarande åldersgränser ej gäller vid övergång från annan kassa.
En erkänd arbetslöshetskassa har i sina stadgar föreskrivit, att den som
fyllt 67 år skall utträda ur kassan. En annan kassa har i sina stadgar intagit
en bestämmelse om att från medlemskap i kassan skall uteslutas den som
fyllt 70 år. Övriga arbetslöshetskassor har inte någon motsvarande bestämmelse
i stadgarna.
Utredningen
Utredningen har å s. 51—53 i sitt betänkande lämnat vissa uppgifter
beträffande anslutningen till arbetslöshetsförsäkringe
n. Av dessa uppgifter framgår bl. a. följande. Ca 59 procent av de arbetstagare,
som kan betecknas som arbetarpersonal enligt 1950 års folkräkning,
var arbetslöshetsförsäkrade vid utgången av år 1950.1 Anslutningen till försäkringen
har ökat sedan dess. Vid utgången av år 1954 tillhörde av Lands
1
Uppgifterna beträffande antalet försäkrade grundar sig på organisationstillhörighet vilken
inte helt överensstämmer med folkräkningens indelning.
33
Kangl. Maj ds proposition nr 144 år 1956
organisationens medlemmar 1 060 000 eller omkring 78 procent försäkringen.
Efter genomförandet av de förbättrade förmånerna och statsbidragen
inom försäkringen har flera nya kassor tillkommit, den största — Pappersindustriarbetarnas
— med ca 33 000 medlemmar. Av de till Landsorganisationen
anslutna fackförbunden har emellertid av olika skäl förbund med
sammanlagt ca 190 000 medlemmar inte bildat erkända arbetslöshetskassor,
ehuru möjligheter därtill föreligger enligt nuvarande bestämmelser. De
största av dessa förbund är Kommunalarbetareförbundet, Fastighetsarbetareförbundet,
Telegraf- och telefonmannaförbundet samt Postmannaförbundet.
Antalet arbetstagare, som betecknas såsom tjänstemän,-uppgick enligt
1950 års folkräkning till ca 846 000. Enligt utredningens beräkningar tillhörde
11,8 procent eller ca 100 000 av dessa arbetslöshetsförsäkringen vid
utgången av 1950.1 Antalet medlemmar i fackliga organisationer, anslutna
till Tjänstemännens centralorganisation, uppgick vid samma tidpunkt till
270 300. Av de till denna organisation anslutna medlemmarna tillhörde den
31 december 1954 ca 134 000 eller 80 procent av de i enskild tjänst anställda
försäkringen. Under de senaste åren har nya erkända arbetslöshetskassor
bildats, som avser tjänstemän. Av de till ifrågavarande organisation anslutna
grupper, som inte tillhör arbetslöshetsförsäkringen, märkes olika kategorier
anställda inom statlig och kommunal förvaltning, de affärsdrivande verken
samt sjukvård, den 31 december 1954 uppgående till sammanlagt ca 110 000.
Sammanfattningsvis konstaterar utredningen att stora grupper anställda
— på grundval av 1950 års folkräkning uppskattade till mer än 600 000
arbetare och mer än 700 000 tjänstemän — står utanför försäkringen, ehuru
de enligt gällande bestämmelser är försäkringsbara. Anledningarna härtill
kunde vara olika. I fråga om de icke fackligt organiserade kunde förutses,
att en vidgad organisationsanslutning skulle ge underlag för en utbyggnad
av försäkringsskyddet mot arbetslöshet, då vederbörande därigenom komme
i närmare kontakt med försäkringen. I fråga om de fackligt organiserade
grupper, som inte anslutits till försäkringen, torde skälet härför i flertalet
fall vara att arbetslöshetsrisken av organisationsmedlemmarna bedömts
vara så ringa, att sådan anslutning inte ansetts motiverad. I vissa fall torde
man ha räknat med alt hjälp vid arbetslöshet kunde lämnas av organisationen
med anlitande av egen understödskassa e. d.
Utredningen diskuterar härefter frågan om försäkringsskydd vid arbetslöshet
för skilda grupper av medborgare och behandlar härvid först arbetstagarna
i allmänhet.
Enligt vad utredningen upplyser har arbetstagarbegreppet vid tillämpning
av arbetslöshetskasseförordningen givits eu relativt vidsträckt inne- 1 * 3
1 Uppgifterna beträffande antalet försäkrade grundar sig på organisationstillhörighet vil
ken inte helt överensstämmer med folkräkningens indelning.
3 - B i han g till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 144-
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H dr 1956
börd. Som exempel härpå nämner utredningen, att Handelsresandenas erkända
arbetslöshetskassa efter samråd med tillsynsmyndigheten vid prövning
av frågan om medlemskap tillämpat ett socialt betonat arbetstagarbegrepp
utan strängare iakttagande av civilrättsliga bedömningsgrunder.
Arbetstagarbegreppet bör enligt utredningens mening inom arbetslöshetsförsäkringen
ges en mera vidsträckt innebörd än det civilrättsliga begreppet.
Det avgörande borde vara en viss grupps reella ställning, varvid stor
hänsyn borde tagas till avtalsförhållandena. Om sålunda t. ex. kollektivavtal
funnes med bestämmelser om semester o. d. syntes detta enligt utredningen
vara ett starkt skäl för att ifrågavarande grupp borde räknas till
arbetstagare vid tillämpning av arbetslöshetskasseförordningen. Utredningen
utgår ifrån att arbetslöshetskasseförordningen utan särskilt förtydligande
skall tolkas på detta sätt.
Utredningen har prövat huruvida försäkringen bör omfatta även personer
utan arbetslöshetsrisk. Vid den utformning som försäkringen nu hade
med arbetslöshetskassor starkt avgränsade gentemot varandra och utan
annan riskutjämning mellan de olika kassorna än den, som åstadkommes
genom statsbidraget, vore det enligt utredningens mening av stor betydelse
att inom en arbetslöshetskassa funnes även medlemmar med ingen eller liten
arbetslöshetsrisk. Härigenom möjliggjordes över huvud taget många gånger
bildandet av en arbetslöshetskassa med rimliga avgifter och förmåner. Å
andra sidan fördyrades administrationen av registreringen och uppbördsförfarandet
etc. beträffande personer, som inte hade någon egentlig arbetslöshetsrisk.
Allmänt sett syntes det önskvärt, att försäkringsskyddet vid arbetslöshet
utsträcktes till så stora grupper anställda som möjligt. Bl. a. borde
man ta hänsyn till att det som regel vore svårt att med säkerhet förutse att
en viss yrkesgrupp inte ens på längre sikt riskerade arbetslöshet.
Utredningen har inte ansett sig böra föreslå införande av möjlighet att
vägra registrering av erkänd arbetslöshetskassa på grund av att arbetslöshetsrisk
inte anses föreligga. Däremot syntes det enligt utredningens mening
lämpligt, att statsbidraget kunde nedsättas om nämnvärd arbetslöshetsrisk
inte ansåges vara för handen. Utredningen föreslår därför en bestämmelse
av innebörd, att antagande som erkänd arbetslöshetskassa må förknippas
med villkor att medlemsbidrag skall utgå med lägre belopp än eljest är
stadgat. Förutsättning för att sådant villkor skall kunna uppställas bör enligt
utredningen vara, att utbetalningen av ersättning sannolikt blir synnerligen
ringa i förhållande till medlemsantalet.
Sedan erkända arbetslöshetskassor numera bildats av flertalet större
fackförbund har, framhåller utredningen, frågan om bildande av kassor
för mindre yrkesgrupper fått ökad aktualitet och detta särskilt med hänsyn
till att kassa ofta redan finns inom samma eller angränsande yrkesområde.
Det vore angeläget att en långtgående splittring av försäkringen på olika
kassor undvekes och att en effektiv riskutjämning erbölles inom arbetslös
-
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H är W56
hetskassorna. För att en viss garanti för en tillfredsställande riskutjämning
skulle kunna erhållas krävdes ett relativt stort antal medlemmar i en kassa.
Enligt utredningens mening borde minimiantalet medlemmar höjas från
nuvarande 500 till 1 500, dock med bibehållande av möjligheten att göra
undantag, om särskilda omständigheter föranledde därtill. Något återkallande
av antagandet för redan existerande kassor med lägre medlemsantal
än 1 500 ifrågasättes inte av utredningen.
Utredningen behandlar även frågan om möjligheterna att till försäkringen
ansluta smärre grupper arbetstagare som med hänsyn till försäkringens
uppbyggnad har svårigheter att vinna anknytning till densamma. Inom flera
organisationer, där huvuddelen av medlemmarna saknade egentlig arbetslöshetsrisk,
bl. a. vissa organisationer för stats- och kommunalanställda,
funnes mindre grupper, huvudsakligen omfattande yngre extraanställda,
med viss arbetslöshetsrisk. Det vore önskvärt, att dessa grupper erhölle
försäkringsskydd. Organisationer, som med hänsyn till sitt ringa medlemsantal
ej lämpligen borde bilda egna kassor, borde ej heller ställas utanför
försäkringen. Den lämpligaste lösningen av försäkringsproblemet för dessa
grupper vore ofta anslutning till en redan fungerande kassa inom samma
eller angränsande yrkesområde. En annan möjlighet vore att bilda en
allmän arbetslöshetskassa, till vilken bl. a. ifrågavarande mindre grupper
kunde anslutas. Upprättandet av en dylik allmän arbetslöshetskassa stötte
emellertid på stora svårigheter i olika avseenden. Härom anför utredningen
följande.
Med hänsyn till angelägenheten av att en riskutjämning åstadkommes,
måste kassan i viss utsträckning omfatta även grupper med liten arbetslöshetsrisk.
Frågan om åstadkommandet av en riskutjämning och därmed rimliga
försäkringsvillkor inom en dylik kassa är en av de vanskligaste. Svårigheter
kan vidare uppkomma i fråga om avgränsningen av kassans verksamhetsområde,
då komplikationer lätt uppkommer, om flera kassor är verksamma
inom samma yrkesområde. Beräkningen av avgifter och förmåner
stöter på speciella svårigheter, eftersom det är svårt att överblicka och uppskatta
riskerna i en heterogent sammansatt kassa. Vidare måste beaktas de
betydande svårigheterna med fondbildning och arbetslöshetskontroll liksom
även behovet av säsongbegränsningsregler och andra specialbestämmelser.
Utredningen finner det önskvärt, att en allmän arbetslöshetskassa kommer
till stånd. En sådan kassa borde kunna anordnas som en erkänd arbetslöshetskassa
jämlikt understödsföreningslagens och arbetslöshetskasseförordningens
bestämmelser. I vart fall borde detta vara utgångspunkten för
organisationsarbetet. Det vore inte osannolikt, att särskilt stöd trån statens
sida komine att visa sig nödvändigt för att kassan skulle komma till stånd.
Denna fråga kunde inte närmare bedömas utan att ett detaljerat förslag
utarbetades på grundval av förhandlingar med berörda organisationer. Bildandet
av eu allmän arbetslöshetskassa förutsatte alltså ett tidskrävande
förhandlings- och organisationsarbete. Detta borde lämpligen utföras av
36
Kungl. Maj. ts proposition nr 14i år 1956
tillsynsmyndigheten i samarbete med De erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation m. fl.
På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen, att tillsynsmyndigheten
erhåller i uppdrag att utforma förslag till en allmän arbetslöshetskassa.
Utredningen förutsätter härvid, att eventuellt erforderligt biträde avsakkunniga
ställes till tillsynsmyndighetens förfogande.
Utredningen har ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida
personer, som uppbär folkpension i form av ålderspension,
bör få tillhöra arbetslöshetsförsäkringen. Det kan nämnas, att
enligt socialvårdskommitténs förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
understödsrätten skulle upphöra vid 67 års ålder.
Utredningen redovisar i följande tabell antalet hos arbetsförmedlingen
viss dag i varje månad anmälda arbetslösa kassamedlemmar, fördelade
på åldersgrupper. I tabellen, som bygger på arbetsmarknadsstyrelsens s. k.
mittmånadsstatistik och som avser de under resp. år hopsummerade mittmånadstalen,
har medtagits helt permitterade jämte Vs av de korttidsarbetande.
Antalet hos arbetsförmedlingen anmälda arbetslösa kassamedlemmar år
Åldersgrupp
1952
1953
1954
Abs. tal
Rel. tal
0/
/o
Abs. tal
Rel. tal
0/
/o
Abs. tal
Rel. tal
%
Under 50 år........
77 379
58.6
110 838
58.3
55.3
50—66 år..........
39 114
29.6
56 934
29.9
31.1
67 år och däröver ..
15 538
11.8
22 434
11.8
25 662
13.6
Summa
132 031
100.0
190 206
100.0
188 370
100.0
Med utgångspunkt från dessa uppgifter anser sig utredningen kunna
räkna med att i nuvarande arbetsmarknadsläge ungefär 12 % av antalet
understödsdagar per år faller å medlemmar som fyllt 67 år. Dessa medlemmar
utgör ca 2 % av samtliga försäkrade. År 1954 kan den sammanlagda
ersättningen till medlemmar som fyllt 67 år enligt utredningen beräknas
ha uppgått till 5 å 7 milj. kronor och statsbidraget till omkring
hälften därav. Nämnda år utbetalades av kassorna ca 68 milj. kronor i
understöd. Statsbidraget till understödskostnaderna utgjorde ca 36,5 milj.
kronor.
Utredningen har vidare verkställt undersökning inom fyra erkända arbetslöshetskassor
— Handelsanställdas in. fl., Fabriksarbetarnas, Lantarbetarnas
samt Transportarbetarnas — beträffande understödsutbetalningen
år 1953 till personer, som fyllt 67 år vid 1953 års ingång. Antalet
årsmedlemmar i de undersökta kassorna uppgick år 1953 till sammanlagt
ca 208 000, motsvarande något över 18 % av årsmedlemsantalet samma år
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956
för hela försäkringen. Antalet medlemmar födda 1885 eller tidigare i de
undersökta kassorna uppgick till 3 968 eller 1,9 % av kassornas sammanlagda
medlemsantal. Antalet åldringar var störst i Fabriksarbetarnas kassa
eller 4,3 % av antalet årsmedlemmar. Antalet medlemmar, som uppbar
understöd under 1953 i ifrågavarande åldersgrupp, framgår av följande
sammanställning.
Kassa
Antal
medlemmar
med
understöd
år
1953
Därav
utförsäkrade
Antalet
understödda
i % av
samtliga
medlemmar
i ålders- gruppen
Handelsanställdas.....
81
43
15.8
Fabriksarbetarnas ....
407
144
15.8
Lantarbetarnas ......
104
6
19.7
Transportarbetarnas ..
184
68
52.9
Av samtliga undersökta medlemmar i åldersgruppen, 3 968, uppbar sammanlagt
776 eller 19,6 % understöd under året.
Antalet understödsdagar för ifrågavarande medlemmar under år 1953
framgår av följande tabell.
Antalet understödsdagar för
Kassa
hela
ifrågavarande åldersgrupp
kassan
abs. tal
rel. tal (%)
Handelsanställdas ....
63 273
6 591
10.4
Fabriksarbetarnas ....
223 812
34 694
15.5
100 585
7 320
7.3
Transportarbetarnas ..
121 452
16 752
13.8
Eftersom endast två arbetslöshetskassor ansett sig böra föreskriva en
övre gräns för medlemskap, satt vid 67 resp. 70 år, synes man enligt utredningen
kunna utgå från att ålderspensionärernas ställning inom kassorna
i allmänhet inte vållat dem större svårigheter vare sig av ekonomisk
art eller på annat sätt. Enligt gällande bestämmelser hade kassorna f. ö.
möjlighet att begränsa ersättningsrätten för ifrågavarande medlemmar.
Det kunde också erinras om de möjligheter som 8 § arbetslöshetskasseförordningen
erbjöde att i kassornas stadgar intaga föreskrifter om uteslutning
av medlem, för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmågan
synnerlig risk för arbetslöshet vore för handen. Även andra
bestämmelser hade betydelse för de äldre medlemmarnas rätt till ersättning,
bl. a. överförsäkringsreglerna. Viktigast vore emellertid de allmänna
villkoren för ersättningsrätt. Enligt dessa finge ersättning från erkänd
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 7J4 år 1956
arbetslöshetskassa endast utgå till arbetslös medlem, som vore arbetsför
och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete, hos organ för den offentliga
arbetsförmedlingen anmält sig såsom arbetssökande samt uppfyllde gällande
arbets- och avgiltsvillkor. Genom det kombinerade arbets- och avgiftsvillkor,
vilket tillämpades inom arbetslöshetsförsäkringen, avgränsades
denna till personer, som utfört förvärvsarbete omedelbart före arbetslösheten
i en icke obetydlig utsträckning (i allmänhet 20 veckor av de senaste
52). bör äldre kassamedlemmar liksom för övriga medlemmar gällde alltså,
att deras aktiva förvärvsverksamhet måste vara ådagalagd genom att de
under de före arbetslösheten liggande tolv månaderna arbetat i sådan utsträckning,
att det stipulerade minimiantalet avgifter erlagts. Sjukdomstid
räknades emellertid inte in i den period om tolv månader, som avgiftsprövningen
omfattade, och detta hade givetvis särskild betydelse för ifrågavarande
åldersgrupper. Avgiftsvillkoren torde dock i stort sett kunna sägas
hindra, att medlem, som under längre tid på grund av sin ålder varit borta
från förvärvslivet eller som blivit utförsäkrad och i samband därmed lämnat
förvärvslivet, på nytt kunde göra anspråk på ersättning från arbetslöshetskassan
utan att ha genom en längre tids arbete styrkt att han vore
yrkesverksam. Den som helt lämnat arbetslivet eller inte längre kunde
betraktas som arbetsför kunde sålunda inte erhålla ersättning från försäkringen.
Bedömandet huruvida en person i högre ålder vore att betrakta
som arbetsför mötte dock praktiska svårigheter även om redogöraren kunde
kräva att medlemmen styrkte sin arbetsförhet med läkarintyg. Arbetsförmågan
avtoge, om akut sjukdom ej tillstötte, i regel kontinuerligt med
åldern. Ju äldre medlemmen vore, desto mindre bleve möjligheten att
placera honom i arbete och därigenom erhålla kontroll av arbetsförmågan.
Utredningen framhåller, att gällande ordning i många fall leder till att
äldre personer, som blir arbetslösa av annan anledning än akut sjukdom,
uppbär ersättning från arbetslöshetskassan under den maximala ersättningstiden
och därefter definitivt lämnar förvärvslivet. Detta förhållande
gällde emellertid inte endast personer, som fyllt 67 år. Många lämnade sin
anställning på grund av pensionering eller av annan anledning före 67 års
ålder. En åldersgräns vid 67 år vore därför föga effektiv, då det gällde att
förhindra vad man ville undvika i detta sammanhang, nämligen att arbetslivet
avslutades med en ersättningsperiod.
Även om det är klart både att arbetslöshetsförsäkringens handhavande
är förknippat med praktiska svårigheter beträffande de äldre medlemmarna
och att försäkringen ekonomiskt belastas genom utbetalning av
ersättning till dessa åldersgrupper, talar enligt utredningens mening vägande
skäl mot att personer med ålderspension utestänges från försäkringen.
Det vore ostridigt, att personer som uppnått folkpensionsåldern i
stor utsträckning fortfarande vore verksamma i yrkesarbete och måste
betraktas som fullt arbetsföra. Den fortgående ökningen av medellivs
-
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1956
längden och förskjutningen inom befolkningen mot ett starkt ökat antal
personer i de högre åldersgrupperna talade för att antalet yrkesverksamma
personer i dessa åldersgrupper komrne att stiga. För dessa yrkesverksamma
grupper svntes behovet av arbetslöshetsförsäkring bestå även sedan de natt
folkpensionsåldern. Om en sådan person drabbades av arbetslöshet, sjntes
det rimligt att han kunde få komma i åtnjutande av det skydd, som erbjödes
genom arbetslöshetsförsäkringen. Den omständigheten att det i enskilda
fall kunde vara svårt att bedöma huruvida en medlem längre vore
att anse som arbetsför syntes inte vara tillräckligt skäl för att helt utesluta
ifrågavarande grupp från möjligheten att kvarstå i försäkringen. Att
folkpension i form av ålderspension utginge till en arbetslöshetsförsäkrad
borde enligt utredningen alltså i och för sig inte utgöra hinder mot att
han kvarstode i försäkringen.
Utredningens överväganden utmynnar i slutsatsen, att arbetslöshetskassorna
fortfarande själva bör äga bestämma huruvida ifrågavarande åldersgrupper
skall uteslutas från försäkringen.
Utredningen fortsätter.
Då folkpensionärerna sålunda enligt utredningens mening fortfarande
bör kunna vara medlemmar i arbetslöshetskassa, uppkommer fråga huruvida
de i övriga avseenden genom tvingande bestämmelser i arbetslöshetskasseförordningen
skall sättas i en särställning inom arbetslöshetsförsäkringen.
Som tidigare framhållits, skall sjukdom inte inräknas i den tidsperiod
av tolv månader, inom vilken i det tidsbestämda avgiftsvillkoret
föreskrivna avgifter skall vara erlagda. Ett tillgodoräknande av sjukdom på
detta sätt vid prövningen av rätten till ersättning kan givetvis verka särskilt
fördelaktigt för ålderspensionärerna. I samband med utformningen
av nya bestämmelser beträffande avgiftsvillkoren har utredningen emelleitid
i 18 § 2 mom. arbetslöshetskasseförordningen intagit föreskrift, innebärande
att medlem vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret inte
får tillgodoräkna sjukdomstid, infallande efter det han fyllt 67 år. Ifrågavarande
bestämmelse innebär en klar skärpning i förhållande till nu gällande.
De begränsningar, som i övrigt kan diskuteras i detta sammanhang synes
vara en minskning av ersättningsbeloppen och en förkortning av ersättningstiden.
Dessa frågor behandlas i senare avsnitt (kap. 14 och 16).
Utredningen vill dock redan här framhålla, att den inte finner tillräckliga
skäl för sådana begränsningar föreligga. Härvid förutsättes emellertid, att
den äldre arbetskraftens sysselsättningsproblem ägnas särskild uppmärksamhet.
Eftersom det visat sig, att det som regel möter svårigheter att få
ifrågavarande arbetskraft placerad i arbete, i många fall på grund av minskad
arbetsförmåga, är det angeläget, att arbetsförmedlingen i sin verksamhet
i största möjliga utsträckning visar de enskilda fallen speciellt intresse
och söker erbjuda vederbörande arbete, som kan anses lämpligt med hänsyn
till de individuella förhållandena.
Utredningens förslag är ej enhälligt i fråga om aldeispensionärernas
ställning inom försäkringen. En av utredningens ledamöter, herr Hagård,
anser, att var och eu som förvärvat rätt till ålderspension från folkpen
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
sioneringen bör uteslutas från rätt till ersättning från försäkringen. Som
skäl härför anföres i huvudsak följande. Det vore naturligt att anse folkpensionen
som en grundval för ålderspensionärernas försörjning, medan
arbetsinkomsten bleve en ur alla synpunkter eftersträvansvärd komplettering.
Vid arbetslöshet vore deras försörjning tryggad genom folkpensionen,
som genom de senare årens reformer inte oväsentligt förbättrats.
I första hand vore emellertid en ändring beträffande ålderspensionärernas
rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen motiverad av kravet på
arbetsförhet. Genom folkpensioneringen hade en viss åldersgräns fixerats,
då man räknade med att vederbörande i allmänhet lämnade arbetslivet
på den grund att hans arbetsförmåga nedsatts i sådan utsträckning, att
han inte längre vore i stånd till eller själv önskade fortsätta sitt förvärvsarbete.
I varje fall hade en person över 67 års ålder väsentligt minskade
möjligheter att erhålla ny anställning. En arbetslöshet bleve därför för
många äldre arbetstagare orsaken till att de definitivt lämnade arbetslivet.
Med hänsyn till svårigheten att bereda dem ny anställning, bleve möjligheten
att pröva deras arbetsförhet ytterst begränsad, för att inte säga en
chimär. Visserligen funnes äldre arbetstagare, som bevarade sin arbetsförmåga
ännu i hög ålder, men detta vore inte tillräckligt skäl för att
generellt medge personer i folkpensionsåldern rätt till ersättning från försäkringen.
Bedömningen om till högre ålder komna personer hade kvar
sin arbetsförmåga vore en så vansklig sak, att det inte kunde vara lämpligt
att för deras del ha en rätt till ersättning, som vore beroende på prövningen
av ett sådant villkor. En viktig princip i svensk socialförsäkring
vore vidare, att man skulle undvika en sammanblandning av statsunderstödda
hjälpformer. Att ett visst avsteg från denna princip kunde synas
ha gjorts beträffande den allmänna sjukförsäkringen vore inte något bärande
skäl för att folkpensionärer med ålderspension jämväl borde ha
rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Förhållandena vore inte
jämförbara i detta avseende.
Utredningens ordförande, herr Hultström, delar visserligen majoritetens
uppfattning att den som erhåller folkpension i form av ålderspension alltjämt
borde kunna tillhöra erkänd arbetslöshetskassa och vid arbetslöshet
erhålla ersättning från kassan men anser, att antalet ersättningsdagar bör
maximeras till 78 (motsvarande ungefär tre månader) fr. o. m. det försäkringsår
då medlem uppnår 67 års ålder. Ju längre tid en sådan pensionär
vore arbetslös desto större vore sannolikheten för att det inte vore
fråga om en tillfällig arbetslöshet utan om hans utträde ur förvärvsarbetet.
Svårigheten att bedöma arbetsförheten måste också bli alltmera utpräglad
ju längre tid som förflöte sedan den försäkrade haft arbete. Genom begränsningen
erhölles vidare en nära överensstämmelse med den allmänna
sjukförsäkringen. Förkortningen av ersättningstiden skulle leda till en ej
oväsentlig kostnadsminskning, uppskattningsvis för statens del minst en
41
Kungl. Maj:ts proposition nr lbb år 1956
milj. kronor om året. En av utredningens experter, byråchefen Ringenson,
instämmer i herr Hultströms uttalande.
Utredningen har även prövat, huruvida inte personer, som åtnjuter
tjänstepension, borde undantagas från rätten till medlemskap
i erkänd arbetslöshetskassa. Därvid har utredningen funnit starka
såväl teoretiska som praktiska skäl tala mot varje som helst inskränkning
i rätten för dylika personer att tillhöra försäkringen.
När det gäller möjligheterna att utvidga arbetslöshetsförsäkringen till
grupper som nu inte är försäkringsbara behandlar utredningen först företagarna.
Efter att ha erinrat om att företagarna skulle omfattas av
den av socialvårdskommittén föreslagna obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen
framhåller utredningen, att en företagares situation i samband med
arbetslöshet i regel är en annan än en löntagares. En självständig företagare
torde som regel gradvis drivas mot arbetslösheten, som sålunda
inträdde successivt. Det vore naturligt, att en företagare inte nedlade
rörelsen utan i det längsta räknade med dess fortsatta bestånd, även om
den för tillfället inte gåve honom full försörjning. En företagare, som fortfarande
dreve sitt företag, kunde inte betraktas som arbetslös. Först när
han helt upphört med verksamheten kunde ersättning från arbetslöshetsförsäkringen
komma i fråga. Intresset för en arbetslöshetsförsäkring, som
lämnade ersättning först i detta läge, kunde inte förväntas vara stort bland
företagarna. För stora grupper av dessa torde det te sig meningslöst att
betala avgifter till en arbetslöshetsförsäkring, som lämnade ersättning först
då de inte längre kunde räknas som företagare. Vid överläggningar, som
utredningen haft med representanter för olika fackliga organisationer för
företagare, hade denna inställning från företagarnas sida bestyrkts. Det
hade vidare framhållits, att en obligatorisk anslutning i likhet med den
inom de anställdas fackliga organisationer inte torde vara möjlig att genomföra.
Man kunde därför enligt utredningens mening inte räkna med att
företagarna i någon mera betydande utsträckning konime att utnyttja
möjligheten till försäkring. Tillsammans med de administrativa svårigheter,
som otvivelaktigt vore förknippade med en arbetslöshetsförsäkring för företagare,
utgjorde detta starka skäl emot införandet av generell rätt för
företagare att tillhöra försäkringen.
För vissa företagargrupper är emellertid enligt utredningens mening
situationen i fråga om arbetslöshetsrisk inte mycket olik arbetstagarnas.
Detta gällde främst grupper som stode på gränsen mellan arbetstagare och
företagare men som måste hänföras till den sistnämnda gruppen. Härvid
åsyftades bl. a. personer, som nyligen övergått från företagare till arbetstagare
eller omvänt samt personer som omväxlande arbetade såsom arbetstagare
och företagare. Det vore enligt utredningens mening angeläget, att
42
Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1956
dessa grupper bereddes möjlighet att tillhöra försäkringen i större omfattning
än som kunde ske enligt gällande bestämmelser.
Utredningen föreslår att företagare, som övergår till att bli arbetstagare,
omedelbart utan dispens skall kunna bli medlem i erkänd arbetslöshetskassa.
Därigenom kunde något missbruk av försäkringen inte förekomma
bl. a. med hänsyn till att ersättning över huvud taget inte kunde utgå förrän
vederbörande som regel erlagt avgifter, motsvarande ett helt års arbete.
Utredningen anför vidare, att den nuvarande försäkringen inte alltid
utgör ett effektivt skydd beträffande personer, vilka omväxlande arbetar
som egna företagare och som arbetstagare, t. ex. småbrukare-skogsarbetare
och fiskare-stuveriarbetare. Nämnda grupper kunde nu vara försäkrade
som arbetstagare, om de inte arbetade mer än fem månader om året som
egna företagare. Detta innebure, att den som vore egen företagare fem
månader under en tolvmånadersperiod kunde vara arbetslös högst två månader
under den återstående delen av perioden för att han skulle kunna
erlägga de 20 veckoavgifter under hela perioden som erfordrades för rätt
till ersättning. Möjligheterna att upparbeta ersättningsrätten vore sålunda
starkt begränsade. En utvidgning av rätten för ifrågavarande grupp att
erhålla ersättning skulle kunna åstadkommas genom införandet av skyldighet
att erlägga samt rätt att tillgodoräkna avgifter för tid, då vederbörande
arbetade som företagare. En dylik utvidgning skulle innebära ett
effektivare arbetslöshetsskydd för ifrågavarande grupper. Härvid förbisåge
utredningen inte att ändringar av detta slag kunde medföra vissa risker för
missbruk, vilket ställde särskilda anspråk på kontrollen. Utvidgningen av
försäkringen på angivet sätt borde därför göras beroende av särskild prövning
av tillsynsmyndigheten.
På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen, att tillsynsmyndigheten
får befogenhet att medgiva att avgift för tid, då medlem arbetat
som självständig företagare, får tillgodoräknas honom, därest han omväxlande
arbetar för annans räkning och som självständig företagare.
I samband med behandlingen av avgiftsvillkoren föreslår utredningen —
såsom kommer att framgå av den följande framställningen — att det icke
tidsbestämda avgiftsvillkoret (52-veckorsvillkoret) uppmjukas så att den
som en gång fullgjort detta villkor men sedan lämnat kassan, under vissa
förutsättningar skall kunna få tillgodoräkna sig de erlagda avgifterna vid
återinträde inom fem år. En tillämpning av denna bestämmelse på företagarna
skulle, anför utredningen, kunna underlätta för en företagare, som
återgår till anställd, att ånyo bygga upp rätt till ersättning. Utredningen
finner det emellertid lämpligare att möjlighet beredes ifrågavarande företagare
att stå kvar i kassan och därigenom vidmakthålla sin ersättningsrätt.
En förlängning av medlemskapet kunde visserligen redan enligt nuvarande
bestämmelser dispensvägen medges av tillsynsmyndigheten, men
Knngl. Ma.ts proposition nr 144 år 1956
43
denna möjlighet hade aldrig utnyttjats i praktiken. Detta torde sammanhänga
med att en företagare inte ägde tillgodoräkna avgifter för tid som
företagare. För att dylika medlemmar skulle kunna upprätthålla en effektiv
rätt till ersättning borde därför tillsynsmyndigheten erhålla befogenhet att
också medge dem rätt att tillgodoräkna avgifter under högst tjugufyra
månader efter det att medlemmen övergått till självständig företagare.
Under sådana förutsättningar kunde en dylik medlem, då han nedlagt sitt
företag, omedelbart erhålla ersättning, om han inte kunde få arbete som
löntagare.
Utredningen behandlar slutligen frågan huruvida möjlighet bör öppnas
för företagare att annat än övergångsvis tillhöra arbetslöshetsförsäkringen.
Utredningen anser, att man inte kan räkna med att en sådan möjlighet
koinme att utnyttjas i större utsträckning och finner ej heller önskvärt,
att företagargrupper utan påtaglig arbetslöshetsrisk anslutes till försäkringen.
Det syntes emellertid lämpligt att sådana företagargrupper som i
fråga om arbetslöshetsrisk och allmänna arbetsförhållanden stode relativt
nära grupper av anställda kunde anknytas till försäkringen. Hindren för
försäkring borde därför undanröjas för sådana grupper. Då en särskilt
ingående prövning borde äga rum innan en företagargrupp anslötes till
försäkringen, borde ett dispensförfarande tillämpas.
I anslutning till vad sålunda anförts föreslår utredningen en bestämmelse,
som ger Kungl. Maj:t befogenhet att för viss grupp av medlemmar
medge, att avgift för tid, då medlem arbetat som självständig företagare,
må tillgodoräknas i större utsträckning än som eljest är medgivet.
Dispens bör enligt utredningen lämnas endast under förutsättning att
avgifts- och arbetslöshetskontrollen kan ordnas på ett betryggande sätt och
att de med statsbidraget förbundna villkoren i övrigt uppfylles. Särskilt
den lokala kontrollen vore av stor betydelse, när det gällde de självständiga
företagarna. En förutsättning för dispens beträffande personer, som helt
arbetade som självständiga företagare, borde vara att de utövade sin rörelse
under ordnade former med särskild arbetslokal. Vidare borde dispensen
begränsas att gälla huvudsakligen enmansföretagare eller i varje fall endast
företagare, som arbetade i rörelsen i huvudsak under samma betingelser
som anställda. Företagare, som hade flera anställda, borde i allmänhet inte
tillhöra försäkringen.
Utredningen fortsätter.
Vad angår arbetslösheten och arbetslöshetsrisken må särskilt framhållas,
att det i fråga om de självständiga företagarna torde vara mycket svårt
att avgöra, huruvida arbetslösheten beror på förhållanden, över vilka företagaren
själv kunnat råda eller inte. Ett rent affärsmässigt sett bra företag
kan ge ett mindre gott driftresultat, om företagaren personligen inte
är lämplig att omhänderha rörelsen. En företagare kan även genom alltför
riskfyllda affärer vålla att företaget måste nedläggas. Man torde härvid
44
Kungl. Ma.ts proposition nr 744 år 1956
emellertid som regel få förutsätta, att företagaren skall anses som oförvållat
arbetslös så snart företaget måst nedläggas eller han av ekonomiska skäl
nödgats överlåta rörelsen till annan.
Särskilt upprättandet av en betryggande arbetslöshetskontroll har framhållits
som ett hinder mot ett inlemmande av företagarna i försäkringen.
Uppsättes som villkor för rätt till ersättning, att företagarens befattning
med företaget har upphört, synes emellertid svårigheterna egentligen inte
vara större än beträffande arbetstagarna. Även om en företagare nedlagt
sin rörelse, som drivits i öppen lokal, kan han vid arbetslöshet visserligen
ha möjlighet att i viss utsträckning mottaga arbete från gamla kunder och
i hemmet fortsätta den minskade rörelsen. Samma möjlighet föreligger
emellertid även för arbetstagare. Vid arbetslöshet kan sådana utföra arbete
som egna företagare. Genom det särskilda ansökningsförfarande, som föreslås
av utredningen i samband med utbetalningen av ersättningen och varom
särskilda bestämmelser intagits i 32 § arbetslöshetskasseförordningen,
erhålles en viss kontroll härutinnan. Vidare torde man få förutsätta, att
vederbörande arbetslöshetskassa vidtager speciella åtgärder beträffande
den lokala kontrollen i fråga om företagarna.
Utredningen framhåller, att den nuvarande undantagsbestämmelsen beträffande
företagares familjemedlemmar helt torde stå i
överensstämmelse med den tidigare rådande uppfattningen om dessa personers
ställning. Något egentligt anställningsförhållande hade inte ansetts
föreligga i dessa fall. Vid bestämmelsens tillkomst hade vidare framhållits,
att erfarenheterna från utlandet givit vid handen, att risk för missbruk
av försäkringen förelåge, om personer anställda hos närstående släktingar
tillätes ingå i erkänd arbetslöshetskassa. Uppfattningen beträffande ifrågavarande
familjemedlemmars rättsliga ställning hade emellertid med åren
modifierats. Den omvärdering, som ägt rum och som tagit sig uttryck bl. a.
i den nya yrkesskadeförsäkringslagen, borde ses mot bakgrunden av de
ändrade anställningsförhållanden, som numera rätt allmänt torde gälla för
familjemedlemmarna vid deras sysselsättning i den anhöriges företag. Utvecklingen
torde ha gått därhän, att familjemedlemmar, som arbetade i
företaget, i allt större utsträckning arbetade under samma villkor som
vanliga anställda.
Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att den nuvarande
undantagsbestämmelsen beträffande arbetsgivares familjemedlemmar
begränsas till att gälla den som är gift med arbetsgivaren. Liksom
nu är fallet, föreslås tillsynsmyndigheten äga befogenhet att medge dispens.
Utredningen anser det ligga i sakens natur, att arbetslöshetskontrollen i
här ifrågavarande fall måste ordnas efter något andra linjer än normalt,
bl. a. med hänsyn till att prövningen av rätten till ersättning inte alltid
kan grundas på arbetsgivarintyg.
Utredningen har övervägt möjligheterna att utsträcka arbetslöshetsförsäkringen
till att gälla hemarbetare, d. v. s. personer som i sitt eget
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956
hem utför arbete för annans räkning. Hemarbetarna skulle enligt socialvårdskommitténs
förslag omfattas av den obligatoriska försäkringen.
Utredningen upplyser, att antalet hemarbetare enligt uppgifter i kommerskollegii
industriberättelse för år 1953 uppgick till 19 183. Utredningen
har inte ansett det påkallat att göra en allmän undersökning beträffande
antalet hemarbetare och hemarbetets omfattning. För att få underlag för
bedömande av frågan huruvida det vore lämpligt att under nuvarande förhållanden
öppna möjligheter för hemarbetarna att få tillhöra arbetslöshetsförsäkringen
har utredningen emellertid gjort en mindre undersökning
beträffande vissa hemarbetares sysselsättningsförhållanden, orsaken
till hemarbetet etc. Undersökningen har utförts under hösten 1953 och
omfattat hemarbetare inom sex fackförbund. En redogörelse för undersökningen
lämnas å s. 71—74 i betänkandet.
Utredningen anser det inte lämpligt att förbehållslöst bereda hemarbetarna
möjlighet att tillhöra arbetslöshetsförsäkringen men finner det önskvärt,
att de nuvarande hindren i lagstiftningen beträffande ifrågavarande
yrkesgrupps försäkringsbarhet undanröjes. Tillsynsmyndigheten borde erhålla
befogenhet att avgöra huruvida viss grupp hemarbetare arbetade
under sådana förhållanden, att en tillfredsställande avgifts- och arbetslöshetskontroll
kunde anordnas och att de även på denna grund kunde anses
försäkringsbara. I arbetslöshetskasseförordningen borde därför införas en
bestämmelse att tillsynsmyndigheten ägde medgiva kassa rätt att i sina
stadgar föreskriva avgiftsplikt och tillgodoräknanderätt för viss grupp av
medlemmar för tid, då arbetet utfördes i hemmet.
De hemarbetare, som kan komma i fråga för arbetslöshetsförsäkring, är
enligt utredningens mening främst sådana som har hemarbetet som sin
huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla. I praktiken torde man få
låta det kombinerade avgifts- och arbetsvillkoret vara reglerande beträffande
tillhörigheten till försäkringen. Försäkringsbarhet kunde enligt utredningen
inte anses föreligga i andra fall än där en betryggande avgiftskontroll
kunde uppnås. Av den gjorda undersökningen att döma syntes
några större svårigheter i detta avseende inte uppkomma.
I fråga om arbetslöshetskontrollen uppställer sig enligt utredningens
mening större svårigheter. Visserligen hade hemarbetarna bl. a. på grund
av semesterlagstiftningen och avtalsväsendet kommit att anknytas fastare
till sina respektive företag och man kunde måhända genom olika åtgärder
komma vidare på denna väg. Den möjligheten förelåge dock alltjämt, att
en hemarbetare kunde utföra arbete för flera arbetsgivare. Vid arbetslöshet
hos en arbetsgivare kunde han därför ändå utföra arbete för annan
arbetsgivares räkning. Utredningen anser sig dock kunna konstatera, att
åtminstone under vissa förhållanden en tillfredsställande kontroll kan
ordnas.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr år 1956
Utredningen fortsätter.
Avgörande för hemarbetarnas försäkringsbarhet är, om de kan taga annat
arbete än hemarbete vid arbetslöshet. De bör i vanlig ordning ha skyldighet
att vara anmälda som arbetssökande på arbetsförmedlingen. I första
hand bör därvid önskemål om hemarbete tillgodoses. Finns inte sådant arbete
att tillgå, skall de vara skyldiga att taga annat lämpligt arbete i samma
utsträckning som andra försäkrade. Sannolikt torde när det gäller hemarbete
kontakten mellan arbetsgivare och arbetsförmedling inte vara så utvecklad
som i andra fall. En förutsättning för att hemarbetare skall kunna
medtagas i arbetslöshetsförsäkringen bör emellertid vara att man även i
fråga om dem söker åstadkomma en tillfredsställande kontakt mellan arbetsgivarna
och arbetsförmedlingen.
Yttrandena
Vad utredningen anfört beträffande arbetstagare i allmänhet
har i de flesta yttrandena inte mött någon gensaga.
Någon erinran har sålunda ej gjorts mot förslaget att förbehåll om nedsättning
av medlemsbidraget skall kunna göras vid registrering av arbetslöshetskassa
för yrkesgrupp med särskilt liten arbetslöshetsrisk.
Frågan om minimigränsen för niedlemsantalet i erkänd arbetslöshetskassa
har endast berörts av Tjänstemännens centralorganisation, som
ifrågasätter huruvida inte ett lämpligt minimum vore 3 000 medlemmar,
vilket f. n. vore övre gräns för det högsta förvaltningsbidraget. Organisationen
förutsätter härvid, att tillsynsmyndighetens möjligheter till undantag
kommer att kvarstå.
Med anledning av förslaget om särskild utredning rörande möjligheterna
att få till stånd en allmän arbetslöshetskassa framhåller
Tjänstemännens centralorganisation, att enskilda personer inte bör anslutas
till en allmän kassa utan hänvisas till den inom vederbörande yrkesområde
verksamma kassan. I allmänhet torde även andra grupper kunna
anslutas till en redan fungerande kassa. Vidare kunde ifrågasättas, om
det vore möjligt att inom en allmän kassas ram åstadkomma riskutjämning.
Om det visade sig praktiskt genomförbart att bilda och driva en allmän
kassa, hade organisationen inte något att erinra mot att en sådan
komme till stånd. Statstjänstemännens riksförbund understryker svårigheterna
att organisera en allmän kassa men motsätter sig inte utredning av
frågan, då en sådan kassa syntes kunna tillgodose ett uppkommande behov
av försäkringsskydd för grupper, som av olika anledningar inte lämpligen
kunde bilda egna kassor. Arbetsmarknadsstyrelsen finner det angeläget,
att möjligheterna att på frivillig grund erhålla arbetslöshetsförsäkringsskydd
i en eller annan form utvidgas. Huruvida detta borde ske genom
bildande av en allmän arbetslöshetskassa eller på annat sätt vore en fråga,
som styrelsen inte ansåge sig kunna taga ställning till utan att närmare
utredning härom företagits. Med hänsyn till styrelsens begränsade per
-
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956
sonalresurser borde utredningsuppdraget överlämnas till en särskild utredningsman
att utföras med hjälp av erforderlig expertis.
Frågan om ålderspensionärernas ställning inom arbetslöshetsförsäkringen
har ägnats uppmärksamhet i flera yttranden.
Utredningsmajoritetens förslag att arbetslöshetskassa liksom nu är fallet
själv skall äga avgöra huruvida ålderspensionärer skall kunna vara
medlemmar i kassan och erhålla ersättning från densamma tillstyrkes eller
lämnas utan erinran av bl. a. Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation
och De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation.
Socialstyrelsen framhåller, att personer i åldrarna över 67 år så långt
det låter sig göra bör behandlas som andra människor. Vad deras förhållande
till arbetslöshetsförsäkringen beträffade utgjorde utformningen av
det tidsbestämda avgiftsvillkoret en tillräcklig kontroll på att vederbörande
vore arbetsför. Någon begränsning av ersättningsrätten på grund av ålder
borde inte införas i arbetslöshetskasseförordningen. I motsats till utredningen
och till vad som f. n. gällde ansåge styrelsen, att inte heller kassorna
borde äga stadga en dylik begränsning. Vid detta sitt ställningstagande
förbisåge styrelsen inte, att frågan kunde komma i ett annat läge och behöva
omprövas, därest och när en lag om allmän pensionsförsäkring kunde
bli genomförd och komma i tillämpning.
Det inom utredningen reservationsvis framförda förslaget att personer
som fyllt 67 år inte bör få uppbära ersättning från erkända arbetslöshetskassor
tillstyrkes av Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Handelns arbetsgivareorganisation samt handelskamrarna
i Göteborg och Malmö. Lantarbetsgivareföreningen framhåller, att om folkpensionärerna
alltjämt skall äga rätt tillhöra erkänd arbetslöshetskassa
konsekvensen härav synes bli att man inom den offentliga arbetsförmedlingen
måste intensifiera sina ansträngningar att skaffa äldre personer
arbete.
Det likaledes reservationsvis framförda förslaget att ålderspensionärer
bör få vara medlemmar i de erkända arbetslöshetskassorna men att ersättningstiden
för dem bör begränsas till högst 78 dagar per år förordas
av arbetsmarknadsstyrelsen. Rent principiellt kunde det enligt styrelsens
mening sägas, att en ålderspension åsyftade att utgöra en ersättning för
inkomstbortfall i samband med en på grund av åldern inträdd arbetsoförmåga.
Sett ur denna synpunkt borde således ej ålderspension och
arbetslöshetsförsäkring kunna sammankopplas. Av praktiska skäl hade
man emellertid använt ett schematiskt åldersstreck. Att en person hade
ålderspension behövde därför inte innebära att hans arbetsförmåga måste
vara mer eller mindre nedsatt. Han kunde sålunda fortfarande tillhöra
arbetsmarknaden och ur denna synpunkt vara berättigad att tillhöra arbetslöshetsförsäkringen.
Man måste emellertid beakta, att kontrollen av arbets
-
48 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956
förmågan i dessa fall många gånger vore mycket svår att genomföra.
Svårigheten att fastställa arbetsförmågan hos åldringar medförde i sin tur
svårigheter då det gällde tillämpningen av överförsäkringsbestämmelserna
i deras fall. Styrelsen funne det motiverat, att en schematisk begränsning
gjordes i folkpensionärernas rätt att erhålla ersättning från försäkringen
och förordade, att antalet ersättningsdagar maximerades till 78 i dessa fall.
Denna lösning borde dock betraktas som endast provisorisk. Om frågan om
utbyggnad av folkpensioneringen och införandet av allmän tjänstepension
bleve löst, borde folkpensionärernas ställning inom arbetslöshetsförsäkringen
upptagas till förnyad prövning. Om folkpensionärerna även i fortsättningen
medgåves att tillhöra försäkringen, kunde man överväga ett
system liknande det i Danmark tillämpade med rätt att välja mellan å
ena sidan att tillhöra arbetslöshetsförsäkringen och å andra sidan att ansöka
om folkpension eller det i Norge tillämpade, enligt vilket vederbörande
temporärt finge avstå från folkpensionen. Arbetsmarknadsstyrelsens
försäkringsdelegation (majoriteten) tillstyrker utredningsmajoritetens förslag
men anser att medlem, som samtidigt med att han söker ersättning
från erkänd arbetslöshetskassa uppbär folkpension, endast bör äga rätt
till ett försäkringsbelopp, som är begränsat med hänsyn till den utgående
folkpensionen.
Svenska sjukkasseförbundet anser, att den av herr Hultström reservationsvis
förordade begränsade ersättningstiden efter uppnådda 67 år bör lagfästas.
Med hänsyn vidare till den önskvärda avgränsningen mellan de olika
socialförsäkringsgrenarna inte minst i betraktande av den väntade framtida
fullständiga samordningen mellan försäkringarna kan förbundet inte
finna motiverat eller lämpligt att bereda personer, som uppbär ålderspension
enligt lagen om folkpensionering, högre ersättning från den statsunderstödda
arbetslöshetsförsäkringen än den som kan tillförsäkras dem
enligt lagen om allmän sjukförsäkring.
Pensionsstyrelsen finner det klart, att arbetslöshetsförsäkringen ur ren
principsynpunkt inte bör omfatta åldringar. Eftersom denna försäkring
inte vore obligatorisk, syntes emellertid de enskilda kassorna inte böra
helt betagas möjligheten att såsom medlemmar behålla personer som fyllt
67 år. Med hänsyn till folkpensionens storlek syntes det omotiverat att
lämna statsbidrag till samtidig ersättning från arbetslöshetsförsäkringen.
Statsbidragsbestämmelserna syntes i varje fall böra ändras på sådant sätt
att arbetslöshetskassa, som enligt stadgarna läte sina medlemmar kvarstå
efter fyllda 67 år, inte ägde uppbära statsbidrag i den mån detta direkt
eller enligt genomsnittsberäkningar skulle avse ersättningar till medlemmar
över nämnda ålder. Ehuru styrelsen sålunda förordade att kassorna
bibehölles vid sin rätt att — dock utan bidrag av statsmedel — utbetala
ersättning till personer över 67 år, delade styrelsen å andra sidan det
reservationsvis framlagda förslaget att ersättningstiden i sådana fall borde
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956
begränsas till högst 78 dagar. Kommerskollegium finner, att frågan om
folkpensionärernas ställning skulle kunna lösas på det sättet, att statsbidrag
inte finge utgå till person som fyllt 67 år men att hinder inte skulle
föreligga för vederbörande kassa att låta sådan person vara medlem i kassan,
därvid denne emellertid inte skulle äga lyfta högre understöd än som
motsvarade annan medlem tillkommande belopp, minskat med statsbidraget.
I andra hand förordar kollegium en minskning av den medgivna
ersättningstiden i enlighet med herr Hultströms reservation.
Statskontoret anser, att det skulle stå i överensstämmelse med utredningsdirektiven
att helt utesluta folkpensionärerna från arbetslöshetsförsäkringen.
Därest emellertid ett försäkringsskydd även i fortsättningen
skulle anses böra beredas folkpensionärer, håller ämbetsverket i allt fall
före, att detta borde begränsas på det sättet att endast den som före 60 års
ålder blivit medlem i arbetslöshetskassa bibehölles vid sin ersättningsrätt
även sedan han uppnått 67 års ålder. Från den tidpunkt, då ålderspension
börjat utgå, borde dock antalet ersättningsdagar reduceras till ett visst
antal dagar i ett för allt, förslagsvis 156, motsvarande den maximala ersättningstiden
för ett år enligt nu gällande bestämmelser. Fn dylik reducering
torde emellertid påkalla en minskning i avgifterna för folkpensionärerna.
Beträffande tjänstepensionärernas ställning anför Tjänstemännens
centralorganisation, att det bör ankomma på de skilda kassorna
att i sina stadgar införa sådana bestämmelser rörande inskränkning
i rätten för de pensionerade att uppbära ersättning, som tjänstepensionernas
storlek och andra förhållanden inom vederbörande kassas verksamhetsområde
kan föranleda.
Sveriges hantverks- och småindustriorganisalion finner de i förslaget
angivna riktlinjerna beträffande företagare i princip tillfredsställande.
Organisationen framhåller emellertid, att behovet av stöd vid minskad omsättning
och arbetslöshet för företagare inte ter sig på samma sätt som fölen
löntagare. I företagarnas intresse torde i stället ligga att i första hand
rekonstruera företaget eller på annat sätt skapa betingelser för en fortsatt
verksamhet. För dem som stode på gränsen mellan företagare och arbetstagare,
nämligen dels personer som nyligen etablerat sig som företagare
efter att tidigare ha varit arbetstagare och dels tidigare företagare som av
olika skäl beslutat återgå till att bli arbetstagare, kunde dock behov av
en försäkringsform mot arbetslöshet finnas. Beträffande det förstnämnda
fallet ansåge organisationen den föreslagna bestämmelsen om rätt att kvarstå
i arbetslöshetskassa i högst 24 månader tillfredsställande ur småföretagsamhetens
synvinkel. Den av utredningen för det senare fallet satta
normen för begreppet arbetslöshet — att vederbörande helt upphört med
verksamheten — droge en klar gränslinje för de fall i vilka ersättning för
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 144
50
Kungl. Maj:ts proposition nr lti är 1956
arbetslöshet skulle kunna utgå. Det torde vara möjligt att åstadkomma en
betryggande kontroll bl. a. med hänsyn till bokföringsskyldigheten. Organisationen
hölle för troligt, att anslutningen av företagare till försäkringen
komme att bli relativt liten men ansåge det vara principiellt riktigt att
möjlighet till frivillig anslutning funnes för de företagare som så önskade.
Riksförbundet landsbygdens folk hälsar med tillfredsställelse de föreslagna
ändringarna, som möjliggjorde medlemskap i erkända arbetslöshetskassor
för dem som omväxlande vore självständiga företagare, beroende
uppdragstagare och arbetstagare. Under senare år hade hos vissa grupper
av medlemmar, framför allt innehavare av stödjordbruk och andra personer
i liknande ställning, ett ökat intresse förmärkts för erhållande av det
stöd som medlemskap i arbetslöshetskassa medförde. Riksförbundet ansåge
det angeläget, att dessa grupper komme i samma ställning som andra
arbetstagargrupper och vore för sin del berett att stödja strävandena att
inrätta arbetslöshetskassor för ifrågavarande grupper.
Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker att en medlem som nedlagt
sitt företag skall kunna erhålla ersättning, om han inte omedelbart
därefter kan få anställning. Svårigheterna att upprätta en betryggande
arbetslöshetskontroll vore emellertid uppenbara och kassorna borde måhända
nödgas vidtaga särskilda kontrollåtgärder. Med hänsyn till kontrollsvårigheterna
ställer sig Svenska lantarbetsgivareföreningen tveksam till
utredningens förslag i fråga om företagarna. Om det emellertid skulle
yppa sig möjlighet att övervinna dessa, borde man kunna överväga att med
löntagare jämställa företagare som omväxlande hade ställning som sådan
och som löntagare.
Arbetsmarknadsstyrelsen har inte något att erinra mot förslaget att en
företagare, som lägger ned sitt företag och söker anställning som lönearbetare
omedelbart utan dispensförfarande skall kunna vinna inträde i
arbetslöshetskassa. Däremot kunde styrelsen med hänsyn till kontrollsvårigheterna
inte tillstyrka, att den som växelvis arbetade som arbetstagare
och företagare eller den som överginge till att bli företagare från
att ha varit anställd finge tillgodoräkna sig avgifter för tid, då vederbörande
arbetade som företagare. Av principiella och praktiska skäl funne
sig styrelsen inte heller kunna tillstyrka förslaget att öppna möjlighet till
arbetslöshetsförsäkring för enbart företagare, vilka i fråga om arbetslöshetsrisk
och allmänna arbetsförhållanden stode relativt nära grupper av
anställda. Utredningen hade enligt styrelsens mening inte givit någon anvisning
på hur avgifts- och arbetslöshetskontrollen skulle kunna ordnas för
ifrågavarande fall på ett betryggande sätt. Styrelsen hade inte något att
erinra emot att den i annat sammanhang föreslagna bestämmelsen om
rätt att vid återinträde i en arbetslöshetskassa tillgodoräkna ett en gång
fullgjort icke tidsbestämt avgiftsvillkor gjordes tillämplig på företagarna.
Härigenom hade man underlättat för den som återgått till att vara an
-
51
Kungi. Maj.ts proposition nr 144 år 1956
ställd att ånyo bygga upp sin rätt till ersättning. Arbetsmarknadsstyrelsens
försåkringsdelegation (majoriteten) biträder utredningens förslag.
Handelskammaren i Gävle avstyrker en utvidgning av försäkringen på
föreslaget sätt med hänsyn till de stora svårigheter i fråga om övervakning
av kvalifikationerna, som uppställer sig.
I fråga om företagares familjemedlemmar förordar arbetsmarknadsstyrelsen
med hänsyn till svårigheterna med arbetslöshetskontrollen
ett bibehållande av de nuvarande bestämmelserna. Den däri
medgivna dispensmöjligheten borde i fortsättningen huvudsakligen endast
användas beträffande familjemedlemmar i företag, där majoriteten av de
arbetande utgjordes av andra an arbetsgivarens familjemedlemmar.
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation har ingen erinran emot
att familjemedlemmar ur arbetslöshetssynpunkt betraktas på samma sätt
som övriga i produktionen sysselsatta.
Beträffande förslaget att utvidga försäkringen även till hemarbetare
framhåller arbetsmarknadsstyrelsen, att de hemarbetare som har möjlighet
att uppfylla de allmänna villkoren för ersättning från arbetslöshetskassorna
är relativt få. Även om möjligheter till en betryggande avgiftskontroll
i många fall torde föreligga måste stora svårigheter uppställa sig
beträffande arbetslöshetskontrollen. Eftersom det i allmänhet vore speciella
förhållanden som förorsakat, att vederbörande blivit hemarbetare, ernåddes
enligt styrelsens mening inte någon nämnvärd effekt genom hemarbetarnas
medtagande i försäkringen under samma villkor som övriga
försäkrade och hemarbetarnas arbetslöshetsförsäkringsproblem kunde inte
sägas ha lösts. Gjordes å andra sidan avsteg från angivna villkor uppkomme
komplicerade problem av både principiell och praktisk innebörd.
Styrelsen avstyrker att hemarbetarna i denna sin egenskap beredes möjlighet
till arbetslöshetsförsäkring. Styrelsens försåkringsdelegation (majoriteten)
tillstyrker däremot utredningens förslag.
Statskontoret anser, att en så svårbedömbar och svåradministrerad grupp
som hemarbetarna inte bör inordnas under arbetslöshetsförsäkringen. Även
Handelskammaren i Gävle avstyrker förslaget. Handelns arbetsgivareorganisation
ställer sig kritisk till detsamma.
Departementschefen
Den statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, som varit i
verksamhet sedan år 1935, har utvecklats så att den nu omfattar ca
1 240 000 försäkrade. Betydande grupper av förvärvsarbetande står emellertid
utanför försäkringen. Sedan det klarlagts, att införande av en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring inte kan betraktas som en aktuell fråga, har
det synts motiverat att överväga om den frivilliga försäkringen kan utveck
-
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956
las ytterligare så att densamma kommer att omfatta alla de persongrupper,
som kan anses vara i behov av försäkringsskydd mot verkningarna
av oförvållad arbetslöshet. Samtidigt härmed har ansetts böra övervägas
om någon grupp, som nu omfattas av försäkringen, bör undantas från
densamma. Dessa överväganden har uppdragits åt 1951 års utredning om
arbetslöshetsförsäkringen.
Det är uppenbart, att den viktigaste åtgärd som kan vidtagas för att
främja försäkringens utbredning är att bereda de försäkrade sådana villkor
och arbetslöshetskassorna sådant stöd av det allmänna, att det framstår
som en avgjord fördel att ansluta sig till försäkringen. Genom den
förbättring av statsbidragen och försäkringsförmånerna som beslöts år
1953 synes ett relativt tillfredsställande läge ha åstadkommits i detta hänseende.
Som en följd härav har också under de senaste åren icke obetydliga
grupper, som tidigare stått utanför försäkringen, anslutit sig till denna.
Den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen är i princip avsedd för a rbetstagare.
Gränsen mellan arbetstagare och fria företagare är tämligen
flytande och den praxis, som utbildat sig vid tillämpningen av olika
lagar och författningar, är inte entydig. Inom arbetslöshetsförsäkringen
har arbetstagarbegreppet givits en ganska vidsträckt, socialt betonad innebörd.
Häremot synes inte vara något att erinra.
Arbetslöshetsförsäkringen har byggts upp av de fackliga organisationerna.
Dess utveckling har i hög grad främjats genom att medlemskap i
dessa organisationer förenats med medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa.
Visserligen står kassorna öppna även för arbetstagare, vilka inte
tillhör den fackorganisation som bildat kassan, men det ligger i sakens
natur att förutsättningarna för anslutning av fackligt oorganiserade arbetstagare
är ogynnsamma. Den möjlighet att vinna inträde i försäkringen,
som lagstiftningen erbjuder dem, har begagnats endast i ringa omfattning.
Utanför försäkringen står också vissa fackförbundsmedlemmar, främst
stats- och kommunalanställda. Anledningen härtill torde såsom utredningen
anfört i flertalet fall vara, att arbetslöshetsrisken bedömts vara så ringa
att anslutning till försäkringen inte ansetts motiverad.
Frågan huruvida försäkringen bör omfatta även personer utan arbetslöshetsrisk
kan ses ur olika synvinklar. Å ena sidan är det bl. a. ur riskutjämningssynpunkt
av stor betydelse att det bland en arbetslöshetskassas
medlemmar finns grupper med ingen eller liten arbetslöshetsrisk. Å andra
sidan kan vägande skäl anföras mot att staten enligt samma grunder som
eljest bidrager till sådana kassor, vars medlemmar såvitt det kan bedömas
praktiskt taget inte löper risk för arbetslöshet. Utredningen, som övervägt
hithörande spörsmål, har inte ansett sig böra föreslå någon bestämmelse,
som ger tillsynsmyndigheten möjlighet att vägra registrering av en arbetslöshetskassa
på grund av att arbetslöshetsrisk för dess medlemmar inte
anses föreligga. Däremot föreslås, att registrering må ske under vill
-
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1956
kor att statsbidrag i form av medlemsbidrag skall utgå med lägre belopp
än som eljest är föreskrivet, om det är sannolikt att utbetalningen av
ersättning blir synnerligen ringa i förhållande till medlemsantalet. Jag
biträder detta förslag, som genomgående tillstyrkts under remissbehandlingen.
Enligt utredningens förslag skall minimiantalet medlemmar i en erkänd
arbetslöshetskassa höjas från nuvarande 500 till 1 500 med möjlighet för
tillsynsmyndigheten att, om särskilda omständigheter föranleder därtill,
antaga jämväl understödsförening med mindre medlemsantal till erkänd
kassa. Tjänstemännens centralorganisation har ansett, att 3 000 medlemmar
bör vara minimigräns, under det att övriga remissinstanser inte haft
något att erinra mot utredningens förslag. Jag delar uppfattningen att det
nuvarande minimiantalet bör höjas och anser det inte lämpligt att gå
längre än utredningen föreslagit.
Utredningen har vidare föreslagit, att tillsynsmyndigheten skall erhålla
uppdrag att i samarbete med De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation
m. fl. upptaga förhandlingar om bildande av en allmän arbetslöshetskassa
främst för vissa smärre grupper arbetstagare, som med hänsyn
till försäkringens uppbyggnad har svårigheter att vinna anknytning
till densamma. En sådan kassa skulle enligt min mening vara en värdefull
komplettering av försäkringen. Det synes emellertid naturligt att initiativet
till att bilda en dylik kassa tages av de närmast berörda organisationerna
och att arbetsmarknadsstyrelsen medverkar på samma sätt som är vanligt
vid tillkomsten av nya arbetslöshetskassor. Huruvida särskilt statligt stöd
erfordras till en allmän kassa av den typ utredningen tänkt sig, torde få
prövas först sedan det visat sig att övriga förutsättningar för bildandet
av en dylik kassa föreligger. I
I arbetslöshetskasseförordningen finns f. n. inga direkta bestämmelser om
personer som uppbär folkpension i form av ålderspension.
Det förutsättes dock, att kassa kan fastställa viss maximiålder
för rätten att inträda i och skyldigheten att utträda ur kassan. I den
mån kassa inte beslutat annat gäller sålunda såväl i fråga om rätt till
medlemskap som rätt till ersättning samma regler för ålderspensionärer
som för andra kassamedlemmar. Åtskilliga kassor har bestämt en viss
högsta ålder för inträde i kassan men endast två har beslutat att medlem
skall utträda ur kassan vid viss ålder; i ena fallet har denna ålder bestämts
till 67 år, i det andra till 70 år. Socialvårdskommittén föreslog för
den obligatoriska försäkringen, att medlemskapet skulle upphöra när medlem
fyllde 67 år. Denna åldersgräns gäller med vissa undantag beträffande
arbetslöshetshjälp i form av kontantunderstöd samt hänvisning till arkivarbete
och beredskapsarbete.
Utredningens majoritet har ansett, att nuvarande regler rörande ålders
-
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956
pensionärer bör bibehållas. I ett avseende, vartill jag återkommer i ett
senare avsnitt, föreslås dock för denna grupp en inskränkning i förhållande
till vad som nu gäller, nämligen i fråga om behandlingen av sjuktid
i samband med prövning av avgiftsvillkoren. Såväl reservationsvis inom
utredningen som i flera yttranden har föreslagits ytterligare, mer eller
mindre omfattande inskränkningar i rätten för ålderspensionärer att vara
medlemmar i eller uppbära ersättning från arbetslöshetskassa.
Enligt min mening kan man inte bortse från att åtskilliga ålderspensionärer
fortfarande är fullt arbetsföra och sysselsatta i förvärvslivet. För
dessa pensionärer föreligger liksom för övriga förvärvsarbetande ett fullt
legitimt intresse av att genom försäkring gardera sig mot inkomstbortfall
på grund av arbetslöshet. Det förtjänar vidare framhållas, att försäkringens
arbets- och avgiftsvillkor är så utformade, att personer, som på grund av
sin ålder eller eljest lämnar förvärvslivet, i stor utsträckning automatiskt
utmönstras ur försäkringen, samt att såsom villkor för rätt till ersättning
gäller inte bara att vederbörande är arbetslös utan också att han är arbetsför
och står till arbetsmarknadens förfogande. Med hänsyn till vad som
nu anförts kan det synas, som om anledning saknades att överväga inskränkningar
i ålderspensionärernas rätt till medlemskap eller försäkringsersättning.
Emellertid kan ur principiella synpunkter invändningar göras mot att
ersättning från den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen utgives utan
hänsyn till att vederbörande uppbär ålderspension. Härtill kommer att den
praktiska tillämpningen av arbetslöshetskasseförordningens regler å äldre
kassamedlemmar är förknippad med betydande svårigheter. Med hänsyn
till att arbetsförmågan i regel avtar successivt med åren är det ofta vanskligt
att avgöra, huruvida en person över 67 år, som utan eget förvållande
blivit arbetslös och som inte kan beredas nytt arbete, verkligen kan anses
arbetsför i försäkringens bemärkelse eller om han på grund av sin ålder
måste anses inte längre tillhöra arbetsmarknaden. Såsom utredningen påpekat
leder gällande ordning i många fall till att äldre personer, som blir
arbetslösa, uppbär ersättning från arbetslöshetskassan under maximal ersättningstid
och därefter lämnar förvärvslivet. En sådan ordning kan inte
anses tillfredsställande. Det är vidare att märka, att ersättningarna till
ålderspensionärer utgör en betydande belastning för försäkringen. Medan
endast ca 2 procent av samtliga kassamedlemmar utgöres av ålderspensionärer,
kan enligt utredningens beräkningar i nuvarande arbetsmarknadsläge
ca 12 procent av det sammanlagda antalet ersättningsdagar antagas
hänföra sig till dem.
Av det anförda torde framgå, att frågan om folkpensionärernas ställning
inom arbetslöshetsförsäkringen är ett komplicerat problem. Efter att ha
övervägt olika lösningar har jag stannat för att föreslå, att kassorna tills
vidare bibehålies vid sin nuvarande rätt att, om de så önskar, låta ålders
-
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 är 1956
pensionärer inträda och kvarstå i försäkringen men att statsbidraget till
ersättning åt ålderspensionärer begränsas till att utgå för högst 78 ersättningsdagar
d. v. s. 13 ersättningsveckor varje försäkringsår efter det, under
vilket vederbörande fyller 67 år. Härigenom ernås en viss överensstämmelse
med den allmänna sjukförsäkringen, där rätten till sjukpenning för
ålderspensionärer är begränsad till ungefär tre månader under ett och
samma sjukdomsfall. I den mån arbetslöshetskassorna inte finner anledning
att begränsa den maximala ersättningstiden till 78 dagar för ålderspensionärer,
bör kostnaderna för överskjutande ersättningsdagar bestridas
av kassorna själva.
Jag förutsätter, att folkpensionärernas ställning inom försäkringen upptages
till förnyat övervägande i samband med att frågan om ett effektivare
pensionssystem än den nuvarande folkpensioneringen bringas till en lösning.
De av mig förordade reglerna bör därför betraktas som ett provisorium.
Vad härefter angår de självständiga företagarna är dessa
nu i stort sett uteslutna från försäkringen. Enligt 7 § arbetslöshetskasseförordningen
äger nämligen den, som under de senast förflutna 12 månaderna
längre tid än fem månader haft ställning såsom självständig företagare
utan att samtidigt mot avlöning användas till arbete för annans
räkning, inte rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att
kvarstå som medlem i sådan kassa. Viss dispens kan visserligen lämnas,
men reglerna härom är så utformade, att möjlighet inte föreligger för företagare
att erlägga och tillgodoräkna sig avgifter för tid då han arbetar i
denna egenskap. Utredningen har kommit till den uppfattningen, att företagare
inte kan förväntas i större utsträckning ansluta sig till arbetslöshetsförsäkringen
även om de författningsmässiga hindren för deras anslutning
undanröjes. Med tanke på företagargrupper som reellt står nära de
anställda har utredningen emellertid föreslagit ökade möjligheter för personer,
som är eller nyligen varit företagare, att ansluta sig till försäkringen.
Sålunda föreslås, att den som övergått från att vara företagare till att
bli arbetstagare eller söka arbete som anställd skall kunna omedelbart
utan dispensförfarande vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa. Häremot
har jag i likhet med remissinstanserna intet att erinra.
Vidare har utredningen föreslagit, att tillsynsmyndigheten tillerkännes
befogenhet att beträffande viss grupp medlemmar medgiva, att avgift för
tid då medlem arbetar som självständig företagare må tillgodoräknas honom
under högst 24 månader efter det att han övergått till att bli sådan
företagare. Detta förslag har liksom övriga i det följande nämnda förslag
beträffande företagarna godtagits i det stora flertalet av yttranden men
avstyrkts av arbetsmarknadsstyrelsen, som till stöd för sin ståndpunkt
åberopat kontrollsvårigheter.
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956
För egen del finner jag det naturligt, att en arbetstagare, som övergår
till att bli självständig företagare, får möjlighet att under en övergångstid
kvarstå i försäkringen och genom avgiftsbetalning vidmakthålla sitt försäkringsskydd.
En förutsättning härför bör givetvis vara, att en betryggande
kontroll kan utövas över att vederbörande tillgodoräknas avgifter
endast för den tid, då han verkligen arbetar, liksom också att arbetslöshetskontrollen
kan ordnas på ett tillfredsställande sätt. Skulle tillsynsmyndigheten
efter prövning av samtliga föreliggande omständigheter finna
dessa förutsättningar vara uppfyllda bör lagstiftningen enligt min mening
inte lägga hinder i vägen för att dispens meddelas i enlighet med vad utredningen
föreslagit. Jag tillstyrker därför förslaget även i denna del.
Särskilda problem uppkommer beträffande personer, som omväxlande
arbetar såsom företagare och anställda. Enligt gällande bestämmelser måste
en person arbeta som anställd minst sju månader om året för att vara
medlem i erkänd arbetslöshetskassa. Den som är lönearbetare under halva
året och egen företagare under återstoden kan alltså inte tillhöra försäkringen.
Visserligen äger tillsynsmyndigheten medge dispens från ifrågavarande
regel men tillsynsmyndigheten äger inte befogenhet att medge
vederbörande rätt att uppbygga och vidmakthålla sitt försäkringsskydd
genom att erlägga avgifter för den tid, han arbetar som egen företagare.
Utredningens förslag innebär, att tillsynsmyndigheten tillerkännes en dylik
befogenhet. För egen del finner jag rimligt, att lagstiftningen uppmjukas
på sätt utredningen föreslagit. Den vidgade rätt att ge dispens, som härigenom
kommer alt föreligga för tillsynsmyndigheten, bör utnyttjas med
varsamhet. Vid prövningen av dispensärenden bör i första hand övervägas,
huruvida blott en del av de avgifter, som erfordras för att ersättningsrätt
skall föreligga, bör få erläggas för tid då den försäkrade utför arbete som
självständig företagare. En förutsättning för dispens bör alltid vara, att en
tillfredsställande kontroll kan åstadkommas.
Utredningen har vidare föreslagit, att Kungl. Maj :t skall ha möjlighet
att i andra fall än de nu nämnda medge företagare att ansluta sig till försäkringen.
Det synes föga sannolikt, att det blir aktuellt att utnyttja en
sådan bestämmelse i större utsträckning. Stor försiktighet bör också iakttagas
med hänsyn till kontrollsvårigheterna. Emellertid bör arbetslöshetsförsäkringen
enligt min mening i princip öppnas för alla företagargrupper,
som har behov av sådan försäkring och beträffande vilka förutsättningar
för avgiftskontroll m. in. konstateras föreligga. Till dessa grupper
torde framför allt höra sådana företagare, som arbetar i sin egen rörelse
under i huvudsak samma betingelser som anställda. Jag tillstyrker därför
förslaget i denna del.
\issa anhöriga till arbetsgivaren — nämligen hans make,
föräldrar, adoptant, barn eller adoptivbarn — får enligt gällande bestämmelser
inte utan särskild dispens från tillsynsmyndigheten tillhöra för
-
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1056
säkringen, om de under mer än fem av de sist förflutna 12 månaderna
varit anställda hos honom. Enligt utredningens förslag skall arbetsgivarens
make även i fortsättningen vara utesluten från rätten att tillhöra erkänd
arbetslöshetskassa såvida dispens ej meddelas av tillsynsmyndigheten, medan
övriga familjemedlemmar skall kunna tillhöra sådan kassa utan att
dispens behöver ges. De skäl som anförts för detta förslag synes mig bärande
och jag tillstyrker därför att det genomföres. Emellertid bör det
stå kassorna fritt att genom bestämmelser i stadgarna från rätten till medlemskap
undantaga personer, som under minst fem av de senast förflutna
12 månaderna använts till arbete uteslutande av föräldrar, adoptivföräldrar,
barn eller adoptivbarn.
Utredningen har slutligen föreslagit, att de hinder, som nu föreligger för
hemarbetare att tillhöra försäkringen, undanröjes genom att tillsynsmyndigheten
tillerkännes befogenhet att medgiva, att avgift för tid, då
kassamedlem mot avlöning arbetar för annans räkning, får tillgodoräknas
honom utan hinder av att arbetet utföres i medlemmens hem. De tre
remissorgan — arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret och Handelns arbetsgivareorganisation
-— som särskilt tagit upp frågan om arbetslöshetsförsäkring
av hemarbetarna, har avstyrkt detta förslag med i stort sett
samma motivering: anslutningen av hemarbetare till försäkringen skulle
av allt att döma bli ringa men kontrollsvårigheterna och de administrativa
problemen betydande. Svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt lösa
hithörande frågor får inte underskattas, men enligt min mening hör detta
inte utgöra ett tillräckligt skäl för att kategoriskt utestänga hemarbetarna
från försäkringen. Att genom lagregler fastslå vad som i detalj bör gälla
beträffande kontroll och dylikt är knappast möjligt. Genom det av utredningen
föreslagna dispensförfarandet ges tillsynsmyndigheten möjlighet att,
innan anslutning till försäkringen kommer till stånd, för varje särskild
grupp pröva förutsättningarna för att försäkringsvillkoren i olika avseenden
skall kunna uppfyllas. Arbetsförhållandena för hemarbetarna torde
variera betydligt. För somliga grupper lär det med hänsyn till kontrollsvårigheterna
inte vara möjligt att ordna med en anslutning till försäkringen
men för andra grupper synes det vara relativt lätt att erhålla betryggande
kontroll i olika avseenden. Även de administrativa problemen
torde vara olika stora för skilda grupper av hemarbetare.
Med hänsyn till vad som nu anförts anser jag mig böra biträda utredningens
förslag i fråga om hemarbetarna.
F ör.säkringsåret
Gällande bestämmelser in. m.
Enligt arbetslöshetskasseförordningen må daghjälp inte utgå till medlem
för mer än sammanlagt 156 dagar under loppet av tolv på varandra följande
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956
månader (23 § 1 st.). För varje dag, för vilken understöd begäres, måste således
i princip en prövning göras, om medlemmen redan erhållit högsta
medgivna antalet understödsdagar under en tolvmånadersperiod, d. v. s. de
senaste 365 kalenderdagarna, prövningsdagen inräknad. Skulle en arbetslös
dag bli t. ex. den 157 :e understödda dagen under tolvmånadersperioden, kan
understöd alltså inte utbetalas för densamma. Medlemmen är utförsäkrad.
Har en medlems rätt till understöd upphört på grund av utförsäkringsreglerna,
kan han inte ånyo erhålla understöd, förrän han på nytt erhållit
arbete och erlagt tillgodoräkningsbara avgifter, motsvarande minst två
veckoavgifter (23 § 3 st.). Denna bestämmelse är avsedd att hindra att en
försäkrad under ett och samma arbetslöshetsfall erhåller understöd först i
maximiantalet dagar och härefter genom tolvmånadersperiodens successiva
flyttning framåt i ytterligare ett antal dagar.
Den period av tolv månader, inom vilken medgivet maximiantal understödsdagar
får utgå, skall i vissa fall förlängas. I tolvmånadersperioden
må nämligen inte inräknas tid, då medlem fullgjort värnpliktstjänstgöring,
intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barnsbörd avhållit
sig från förvärvsarbete, på grund av sjukdom varit förhindrad att åtaga
sig förvärvsarbete eller under högst sex månader bevistat kurs, vartill bidrag
utgår från staten, landsting eller kommun, eller därmed likställd
kurs (23 § 4 st.). Understödsåret kan därför i vissa fall komma att beröra
avsevärt längre tid än tolv månader. Ifrågavarande bestämmelser är betingade
av den i 21 § arbetslöshetskasseförordningen medgivna rätten att
vid prövning av det s. k. tidsbestämda avgiftsvillkoret bortse från viss tid
under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna tolv månaderna,
exempelvis sjukdom, värnplikt och barnsbörd. De förmåner, som härigenom
medgives de försäkrade, motsvaras således av restriktioner när det gäller
prövningen av unders lödstidens längd.
Utredningen
Utredningen framhåller, att det tillämpade systemet med en successiv
framflyttning av prövningstiden för utförsäkringen, det s. k. rullande prövningsåret,
har påtagliga olägenheter. Genom att tolvmånadersperioden förskötes
ett steg i taget för varje ny arbetslös dag vore det inte alltid givet,
att en ny ersättningsdag under löpande arbetslöshetsperiod behövde innebära,
att sammanlagda antalet ersättningsdagar i den vid varje prövningstillfälle
aktuella tolvmånadersperioden också ökades med en. Genom att
underlåta att ta ut ersättning för viss dag kunde den försäkrade själv fördröja,
att utförsäkring inträdde. I många fall kunde det vara svårt att på
förhand fastställa, när utförsäkring faktiskt inträdde. Härtill komme, att
den normala tolvmånaders utförsäkringsperioden i händelse av därunder
förekommande sjukdom, värnpliktstjänstgöring och vissa andra fall av
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956
s. k. överhoppningsbar tid skulle förlängas med motsvarande tid. Allt detta
gjorde, att tillämpningen av reglerna om det rullande prövningsåret ofta
kunde bli tidsödande och inverka försvårande både vid de lokala redogörarnas
arbete och på den efterkontroll av alla utbetalda ersättningar,
som verkställdes på kassornas huvudkontor.
Införandet av en generellt till tiden fixerad prövningstid för utförsäkringen,
ett s. k. fast prövningsår, skulle enligt utredningens mening i jämförelse
med de nuvarande utförsäkringsreglerna innebära en betydande
förenkling i olika avseenden. Vid ett system med fast prövningsår behövde
man vid prövningen av utförsäkringen inte gå längre tillbaka än till den
första dagen av året. Utförsäkring bleve aktuell först under den senare
hälften av prövningsåret. Genom fortlöpande anteckningar och summering
av antalet ersättningsdagar för varje medlem kunde lätt konstateras hur
många sådana dagar som uttagits under året och som därutöver eventuellt
kunde återstå innan vederbörande bleve utförsäkrad. Den försäkrade hade
vid ett fast prövningsår inte samma möjligheter att påverka utförsäkring
och rätten att tillgodoräkna genomgången karenstid. Vidare kunde bestämmelserna
om förlängning av utförsäkringsperioden vid sjukdom, värnplikt
etc., som vore besvärliga att tillämpa i praktiken, avskaffas i samband med
införandet av ett fast prövningsår. Dessutom kunde den nuvarande s. k.
tvåveckorsregeln slopas.
Med hänsyn till de stora fördelar, som ur olika synpunkter skulle uppnås
genom införandet av ett fast understödsår, föreslår utredningen bestämmelser
härom. Det fasta prövningsåret föreslås erhålla benämningen
försäkringsåret. För att så långt möjligt nedbringa antalet fall, då två
maximala ersättningsperioder följer på varandra, bör övergången mellan
två försäkringsår enligt utredningens mening förläggas till den tidpunkt,
då arbetslösheten i allmänhet är lägst under kalenderåret. Utredningen
föreslår, att försäkringsåret omfattar tiden fr. o. in. den 1 september t. o. m.
den 31 augusti. Ett på detta sätt fastställt försäkringsår jämte en bestämmelse
om nyprövning av det tidsbestämda avgittsvillkoret torde enligt
utredningens uppfattning vara relativt effektivt, när det gällde att begränsa
antalet ersättningsfall vid övergången mellan två prövningsår.
Yttrandena
Frågan om en övergång till ett fast prövningsår har berörts endast i ett
mindre antal yttranden. Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar, att införandet
av ett fast försäkringsår torde komma att i olika hänseenden underlätta
försäkringsorganens uppgifter. Socialstyrelsen finner förslaget innebära en
mycket välmotiverad förenkling av gällande svårtillämpade bestämmelser.
En följd av bestämmelserna bleve emellertid, alt den som blivit permitterad
i början av försäkringsåret kunde ta ut eu understödsperiod men den
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 14t år 1956
som permitterats först sedan första hälften av försäkringsåret gått till
ända finge två försäkringsperioder. Det syntes bl. a. ur rättvisesynpunkt
motiverat med någon spärregel som förhindrade uttag av dubbel period i
det senare fallet.
Enligt Svenska lantarbetsgivareföreningen är ett fast försäkringsår fördelaktigt
ur administrativ synpunkt. Föreningen vore likväl tveksam om
lämpligheten av att på ett dylikt sätt fixera försäkringsåret, då det ville
synas som om härigenom försäkringstagarna kunde komma att tillförsäkras
understöd i större utsträckning än som avsetts. Föreningen kunde inte
finna, att utredningen tillräckligt belyst detta förhållande. Handelns arbetsgivareorganisation
anser likaledes, att ett fast försäkringsår innebär avsevärda
lättnader vid handläggningen av försäkringsfallen. Även om man
hade anledning antaga, att utredningen underskattat det antal fall av
dubbla ersättningsperioder, som kunde komma alt inträffa trots de i begränsningssyfte
föreslagna anordningarna, funne organisationen dock med
hänsyn till värdet av de förenklingar förslaget skulle medföra, att detsamma
innebure en pataglig förbättring i jämförelse med nuvarande bestämmelser.
Departementschefen
Det är angeläget att de möjligheter som kan finnas att förenkla de för
arbetslöshetsförsäkringen gällande tämligen komplicerade reglerna utnyttjas.
Inte minst betingas detta intresse av att försäkringens administration
vilar på ett mycket stort antal — ca 10 000 — redogörare, vilka i regel fullgör
sina uppgifter vid sidan om sitt yrkesarbete. Vissa av de av utredningen
framlagda förslagen motiveras huvudsakligen med förenklingssynpunkter.
Ett av dessa förslag är det som avser införande av ett fast prövningsår,
kallat försäkringsåret, för beräkningen av det maximiantal dagar
för vilka arbetslös medlem äger erhålla ersättning. Ett dylikt fast prövningsår
— vilket tillämpas bl. a. i den danska arbetslöshetsförsäkringen — kommer
otvivelaktigt att innebära en administrativ förenkling. Vissa olägenheter
torde inte kunna undgås, främst så tillvida att två ersättningsperioder
kan komma i en följd eller nära inpå varandra. Socialstyrelsen har med
anledning härav ansett det motiverat med någon spärregel som förhindrar
uttag av dubbel ersällningsperiod. En dylik regel torde emellertid inte
kunna införas utan att den åsyftade administrativa förenklingen avsevärt
minskas. Med den av utredningen föreslagna utformningen av bestämmelserna
torde olägenheterna inte heller bli framträdande, i synnerhet som
det måste anses falla inom den arbetsmarknadspolitiska målsättningen att
förhindra förekomst i större utsträckning av mycket långa enskilda arbetslöshetsperioder.
Jag anser därför att ett fast prövningsår bör införas i
enlighet med de av utredningen föreslagna bestämmelserna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H är 1956
61
Villkoren för ersättning
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt 14 § 1 mom. arbetslöshetskasseförordningen gäller som villkor för
rätt till understöd från erkänd arbetslöshetskassa, att medlemmen är arbetslös,
att han fyllt 16 år samt är arbetsför och i övrigt oförhindrad att taga
arbete, att han i föreskriven ordning anmält sig såsom arbetssökande hos
organ för den offentliga arbetsförmedlingen ävensom att han uppfyller
vissa villkor med avseende å avgiftsbetalning.
För rätt till ersättning kräves i princip att arbetslösheten inte är självförvållad.
De regler, som gäller härom, kommer att behandlas närmare i ett
följande avsnitt.
I 21 § 1 mom. förordningen är avgiftsvillkoren närmare preciserade.
Som ett första villkor föreskrives, att medlemmen antingen erlagt minst
52 veckoavgifter eller 12 månadsavgifter eller också erlagt minst 12 veckoavgifter
eller tre månadsavgifter och därefter fullgjort värnpliktstjänstgöring
under så lång tid, att densamma jämte den tid för vilken avgifter
erlagis motsvarar minst 52 veckor eller 12 månader (det s. k. icke
tidsbestämda avgiftsvillkoret). Villkoret innebär, att de försäkrade
innan under stödsrätt kan uppkomma måste lia minst ett års medlemskap
i kassan. De angivna avgifterna behöver inte vara erlagda inom
viss tid före arbetslöshetens inträdande.
Såsom ytterligare villkor gäller, att medlemmen under de närmast före
arbetslöshetens inträdande förflutna tolv månaderna erlagt minst 20 veckoavgifter
eller fem månadsavgifter till kassan (det s. k. tidsbestäm da
avgiftsvillkoret). Viss nedsättning av antalet avgifter enligt detta
avgiftsvillkor kan medgivas av tillsynsmyndigheten i fall, då myndigheten
för en kassa föreskrivit inskränkning i understödsrätten på grund av regelbundet
återkommande säsongarbetslöshet eller av annan särskild anledning.
I princip skall det tidsbestämda avgiftsvillkoret prövas vid början av
varje arbetslöshetsperiod. Undantag härifrån gäller emellertid i fråga om
medlem, som efter att ha varit arbetslös erhåller arbete för högst 24 dagar,
under förutsättning att han vid detta arbetes början var berättigad till daghjälp
och omedelbart efter arbetets upphörande ånyo ansöker om daghjälp.
I den period av tolv månader, inom vilken det föreskrivna antalet avgifter
skall vara erlagt, skall inte inräknas tid då medlemmen på grund av
sjukdom varit förhindrad att åtaga sig arbete. Detta gäller även om medlemmen
innehaft arbetsanställning efter sjukdomen. I detta fall måste
medlemmen emellertid styrka sjukdomen genom läkarintyg. Tid, varunder
medlem fullgjort värnpliktstjänstgöring, skall alltid borträknas vid prövningen
av det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Tid, under vilken kvinnlig
medlem i samband med barnsbörd avhållit sig från förvärvsarbete, skall
borträknas intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barns
-
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
börden. Vidare skall avräknas högst sex månader för bevistande av kurs,
vartill bidrag utgår från staten, landsting eller kommun, eller för kurs,
som tillsynsmyndigheten förklarat skola jämställas med kurs som nyss
nämnts. Den tid, varom här är fråga, skall sålunda överhoppas vid beräkningen
av det tidsbestämda avgiftsvillkoret.
Med avseende å det tidsbestämda avgiftsvillkoret skall vidare iakttagas,
att om medlem avstänges från understödsrätt på grund av att han frivilligt
utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av att han skilts
från arbetet till följd av otillbörligt uppförande, arbetslösheten skall anses
ha inträtt först vid avstängningstidens slut.
I 21 § 2 mom. finnes bestämmelser om rätt i vissa fall för medlem att
helt eller delvis få tillgodoräkna sig avgifter, som han erlagt såsom medlem
av annan in- eller utländsk arbetslöshetskassa eller motsvarande sammanslutning
för beredande av arbetslöshetshjälp.
Beträffande medlem, som med mellantider tillhört kassan, må vid tilllämpning
av avgiftsvillkoren endast tagas i betraktande avgifter, som belöper
å tid efter senaste avbrottet i medlemstiden. Motsvarande gäller beträffande
avgifter, som erlagts till annan erkänd arbetslöshetskassa eller
sammanslutning för beredande av arbetslöshetshjälp (21 § 4 mom.).
Medlem får endast tillgodoräknas avgift, som erlagts antingen för tid
då han för annans räkning mot avlöning använts till arbete, som utförts
annorstädes än i medlemmens hem, eller för tid, då han med helt eller
delvis bibehållen avlöning åtnjutit ledighet av annan anledning än sjukdom,
värnpliktstjänstgöring eller barnsbörd (21 § 5 mom.).
Daghjälp får inte utgå till kassamedlem förrän efter viss karenstid
(22 §). Karenstiden skall omfatta minst sex dagar, vilka skall ligga inom
en tidrymd av högst 21 dagar. Kassorna kan i sina stadgar fastställa längre
karenstid. Denna får dock inte bestämmas längre än till tre månader och den
tid, inom vilken karenstiden må kunna intjänas, ej längre än till sex månader.
Även om en förlängd karenstid tillämpas, måste bestämmelserna om
minimikarenstiden vara uppfyllda. Karensen kan därför inte i något fall
betraktas som genomgången, om inte minst sex arbetslösa dagar ligger
inom de 21 dagar, som infallit närmast före den första dag, för vilken
understöd begäres.
Med hänsyn till att en tillämpning av karensreglerna utan modifikationer
i en del fall skulle leda till alltför hårda konsekvenser, har meddelats
vissa undantagsbestämmelser. Ny karens behöver sålunda inte genomgås,
då medlem, som är berättigad till daghjälp, erhåller arbete för högst 24
dagar eller på grund av sjukdom, barnsbörd eller värnpliktstjänstgöring
inte kan erhålla daghjälp. Samma bestämmelser gäller för bevistande under
högst sex månader av kurs, vartill bidrag utgår från staten, landsting
eller kommun, eller kurs, vilken tillsynsmyndigheten förklarat skola jäm
-
63
Kungl. Maj:ts proposition nr Ibi år 1956
ställas med sådan kurs. Ej heller behöver ny karens genomgås av medlem,
som på grund av säsonginskränlcningsregler inte kan erhålla daghjälp,
eller som avvisar erbjudet lämpligt arbete och till följd härav avstänges
från understöd. I samtliga de fall, då undantag medgivits från den allmänna
skyldigheten att efter avbrott i arbetslöshetstiden genomgå ny karens,
kräves, att medlemmen vid hindrets inträdande var understödsberättigad
samt att han omedelbart efter arbetets eller hindrets upphörande ånyo
ansöker om daghjälp.
Vid beräkning av karenstid får hänsyn inte tagas till arbetslöshet under
tid, då av annan orsak understöd inte kunnat utgå. Härmed åsyftas de olika
i förordningen upptagna diskvalifikationsgrunderna för understöd.
För vissa dagar utgår icke daghjälp (18 §) och sådana dagar kan inte
inräknas i karenstiden. Söndagar kan sålunda inte utgöra karensdagar, och
andra helgdagar kan endast räknas som karensdagar, om vederbörande
medlem var arbetslös nästföregående eller efterföljande vardag. Semesterdagar
eller andra dagar, för vilka avlöning utgår, får inte räknas som
karensdagar.
För att en arbetslös dag skall kunna räknas som karensdag kräves, att
medlemmen för ifrågavarande dag företett intyg, utvisande att han personligen
anmält sig såsom arbetssökande hos organ för den offentliga
arbetsförmedlingen eller erhållit dispens från sådan arbetsansökan.
Om medlem, som är berättigad till daghjälp, inte för någon av sju på
varandra följande dagar, söndagar oräknade, kan förete intyg från arbetsförmedlingen,
skall ny karenstid börja löpa (det s. k. kontaktvillkoret). En
medlem kan alltså inte utan att förlora karensen vara borta från arbetsförmedlingen
mer än sex dagar i följd, såvida han inte har giltig anledning
av det slag, som gäller i fråga om befrielse från skyldigheten att genomgå
ny karens, d. v. s. arbete för högst 24 dagar, sjukdom, barnsbörd etc.
Utredningen upplyser, att tre arbetslöshetskassor i sina stadgar föreskrivit
att karenstiden skall uppgå till tolv dagar. Beträffande övriga kassor
finnes i stadgarna föreskriven en karenstid av sex dagar. Vissa av kassorna
har särskilda karenstidsbestämmelser vid arbetslöshet i samband
med helger, s. k. karensförbjudna dagar, och vid säsongarbetslöshet. I stadgarna
föreskrives i några fall, att understöd inte får utgå till vissa medlemsgrupper,
t. ex. statsanställda, förrän de varit arbetslösa en längre tid,
t. ex. sex månader.
Utredningen
Utredningen föreslår, att ersättning från erkänd arbetslöshetskassa — i
likhet med vad som nu är fallet — endast skall kunna utgå till medlem,
som är arbetslös och fyllt 16 år, är arbetsför och i övrigt
oförhindrad att taga arbete samt i föreskriven ordning a n
-
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956
mält sig som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen.
I anslutning till dessa allmänna villkor för rätt
till ersättning diskuterar utredningen vissa speciella frågor, vilka torde få
behandlas i senare sammanhang.
Vad angår avgiftsvillkoren har utredningen övervägt, huruvida det
icke tidsbestämda avgiftsvillkoret kunde slopas eller antalet
avgifter minskas, men inte ansett sig böra förorda sådan åtgärd. Däremot
föreslår utredningen två andra ändringar i syfte att mildra detta villkor.
Sålunda föreslås att medlem, som uppfyllt det icke tidsbestämda avgiltsvillkoret
och därefter av godtagbart skäl lämnat försäkringen t. ex.
för att arbeta utomlands eller beträffande kvinna för att sköta hem och
barn på därom gjord framställning må medgivas rätt att vid återinträde
inom fem år tillgodoräkna sig det en gång fullgjorda avgiftsvillkoret.
Vidare anser utredningen det rimligt att ungdomar, som inträder i försäkringen,
skall såvitt avser ifrågavarande avgiftsvillkor få tillgodoräkna
åtminstone en del av tiden för yrkesutbildning och därigenom beredas möjlighet
att snabbare än nu är fallet bygga upp sin rätt till ersättning. Utredningen
föreslår därför, att medlem, som erlagt minst 12 veckoavgifter eller
tre månadsavgifter och därefter genomgått yrkesutbildning, skall äga rätt
att tillgodoräkna utbildningstiden för uppfyllande av det icke tidsbestämda
avgiftsvillkoret. Med yrkesutbildning avses här såväl skolutbildning, t. ex.
utbildning vid central verkstadsskola, som särskilda kurser, vilka syftar till
utbildning i visst yrke, förkovran i yrket eller omskolning till annat yrke.
Däremot avses inte mera tillfälliga kurser, där medlemmen under åberopande
av att han vore arbetslös skulle ha kunnat erhålla understöd, om
han uppfyllde avgiftsvillkoren.
Beträffande det tidsbestämda avgiftsvillkoret finner utredningen
ej anledning föreslå någon ändring såvitt angår antalet avgifter
eller prövningstiden.
Däremot föreslår utredningen — vilken såsom tidigare anförts förordat
en övergång till ett fast prövningsår, det s. k. försäkringsåret — att det
tidsbestämda avgiftsvillkoret skall prövas endast en gång under varje försäkringsår
nämligen i anslutning till den första ersättningsdagen under
året. Är medlem arbetslös vid övergången mellan två försäkringsår, skall
enligt förslaget ny arbetslöshet anses ha inträtt i och med ingången av det
senare försäkringsåret. Sistnämnda bestämmelse anges närmast syfta till
att minska antalet fall, där två ersättningsperioder kunde följa på varandra
under två olika försäkringsår.
Beträffande det tidsbestämda avgiftsvillkoret gäller för närvarande, att
i den period av 12 månader, inom vilken det föreskrivna antalet avgifter
skall vara erlagt, inte inräknas tid för värnpliktstjänstgöring, sjukdom
samt barnsbörd eller kurs i viss utsträckning. Utredningen framhåller, att
prövningen av rätten till ersättning skulle förenklas, om prövningen kunde
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
begränsas i tiden och omfatta längst en period av 12 månader. Det nuvarande
överhoppningsinstitutet borde ersättas med något annat. Den enda
framkomliga vägen syntes därvid vara, att ifrågavarande tid finge tillgodoräknas
som arbetad tid. Man vore emellertid då inne på en för försäkringen
helt ny linje. Annan tid än arbetad tid skulle nämligen grunda
rätt till ersättning.
Vad särskilt angår militärtjänstgöring framhåller utredningen, att den
omständigheten att en person inkallades till militärtjänstgöring inte borde
påverka rätten till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, enär militärtjänstgöringen
ur försäkringens synpunkt borde betraktas som ett för samhällets
räkning utfört arbete. I överensstämmelse härmed föreslår utredningen,
att tid varunder medlem på grund av värnpliktstjänstgöring varit
befriad från avgift vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret skall
helt likställas med tid för vilken avgift erlagts. Härigenom vunnes också
den förenklingen, att samma princip komme att gälla härutinnan beträffande
de båda avgiftsvillkoren. Den enda skillnad som kvarstode vore, att
man i fråga om det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret finge börja tillgodoräkna
ifrågavarande tid först sedan ett visst antal avgifter erlagts till
kassan.
Även yrkesutbildning kunde enligt utredningens mening likställas med
fullgjort arbete. Utredningen föreslår därför en bestämmelse, som medger
försäkrad, vilken varit avgiftsbefriad på grund av yrkesutbildning, att tillgodoräkna
sig yrkesutbildningstiden vid prövningen av det tidsbestämda
avgiftsvillkoret. Frågan om vad som därvid skulle avses med yrkesutbildning
finge bedömas på samma sätt som skedde i samband med det icke
tidsbestämda avgiftsvillkoret.
Även i fråga om barnsbörd förordar utredningen, i syfte att begränsa
prövningstiden för det tidsbestämda avgiftsvillkoret, en rätt att tillgodoräkna
tid, som på grund av barnsbörd varit avgiftsbefriad. Med hänsyn till
att en obegränsad tillgodoräknanderätt skulle medföra vissa administrativa
svårigheter, bl. a. ur kontrollsynpunkt, samt med tanke på utformningen
av karensreglerna, föreslås emellertid i fråga om barnsbörd, att endast tid,
då medlemmen uppburit tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp,
skall få tillgodoräknas som tid, för vilken avgift erlagts.
Vad slutligen angår sjukdomstid anför utredningen bl. a.
När det gäller tillgodoräknande av sjukdom kan, bortsett från ett bibehållande
i stort sett av nuvarande överhoppningsinstitut, närmast ifrågakomma
regler, som medger att sjukdomstid i viss utsträckning räknas som
arbetad tid. Finnes inga särskilda bestämmelser, som begränsar lillgodoräknanderätten,
kan en medlem grunda sin rätt till ersättning, såvitt angår
20-veckorsvillkoret, helt på sjukdom. Man bryter sålunda vid en dylik
allmän tillgodoräknanderätt mot den nuvarande grundprincipen inom försäkringen,
att endast arbetad tid får tillgodoräknas i 20-veckorsvillkoret.
Regeln har emellertid den fördelen, att prövningen inte i något fall behöver
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 1 ''ii
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956
sträcka sig utöver en tolvmånadersperiod. Redogöraren behöver vid understödsprövningen
inte gå längre tillbaka än till närmast föregående försäkringsår.
Långvarig sjukdom kommer inte att beröva en medlem understödsrätten,
såvida han uppfyller 52-veckorsvillkoret. En dylik regel torde i
praktiken i stort sett ge samma resultat som regler om överhoppning av
sjukdomstid.
Utredningen framhåller, att det givetvis vore möjligt att — såsom socialvårdskommittén
föreslagit i sitt betänkande om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
— kräva viss, låt vara mycket kort tids förvärvsarbete före
ifrågavarande sjukdomstid. Därmed hade man inte givit helt avkall på den
nuvarande principen, att endast arbetad tid kunde läggas till grund för rätt
till ersättning. Härom anför utredningen.
En dylik bestämmelse har emellertid den nackdelen, att en medlem, som
varit sjuk under hela prövningsperioden om 12 månader, inte kan uppbära
ersättning från arbetslöshetskassan, om han efter friskskrivningen skulle
vara arbetslös. Han skulle i sådant fall vara hänvisad att söka socialhjälp
eller kontantunderstöd. En begränsning av tillgodoräknanderätten är således
socialt sett inte tillfredsställande. Häremot kan invändas att medlemmen
mycket snart kan bli ersättningsberättigad från arbetslöshetskassan,
om kravet på arbetad tid ej ställes alltför högt. I många fall torde längre
sjukdomstid oftast följas av en tids arbetsträning, arbetsvärd, omskolning
eller dylikt, vilken tid enligt förslaget bör få tillgodoräknas som arbetad tid.
Efter prövning av olika regler beträffande tillgodoräknande av sjukdomstid
har utredningen med hänsyn till de förenklingar, som därigenom kunde
uppnås, funnit sig böra föreslå, att två sjukveckor eller två sjukmånader
skall likställas med vecka eller månad, för vilken avgift erlagts. Som villkor
härför föreslås dock, att medlemmen på lämpligt sätt styrker att han
varit sjuk den tid han i detta avseende vill tillgodoräkna sig.
Utredningen har såsom framgår av den föregående redogörelsen framhållit
som sin mening, att ålderspensionärerna borde ha rätt att tillhöra
försäkringen. I fråga om det tidsbestämda avgiftsvillkoret anser utredningen
emellertid en skärpning av gällande regler påkallad. Utredningen
föreslår, att sjuktid, som infaller efter det att den försäkrade uppnått 67
års ålder, inte får likställas med arbetad tid.
Utredningen har vid sina överväganden av olika möjligheter att öka
arbetslöshetsförsäkringens effektivitet även prövat frågan om karenstiden
men funnit sig icke böra föreslå någon allmän förkortning av
densamma. Den borde alltså enligt utredningens mening liksom nu i allmänhet
vara sex dagar. Enligt Internationella arbetsorganisationens konvention
nr 102 angående minimistandard för social trygghet borde en längre
karenstid än sex dagar normalt inte förekomma. Detta borde tydligt framgå
av förordningen. Då särskilda skäl förelåge, t. ex. vid säsongarbetslöshet,
borde dock kassa kunna i sina stadgar föreskriva en längre karenstid.
Utredningen framhåller att för de fall, då en längre karenstid än sex
67
Kungl. Maj.ts proposition nr 14i är 1956
dagar tillämpades, f. n. gällde, att medlemmen för att vara berättigad till
daghjälp jämväl måste uppfylla det vanliga kravet på sex karensdagar
inom loppet av 21 dagar. I allmänhet torde detta krav vara uppfyllt om
medlemmen uppfyllde det strängare kravet på en längre karenstid, men
skulle det verkligen kontrolleras, att så vore fallet, måste ett sådant dubbelt
karensvillkor bli administrativt svårhanterligt. Med hänsyn till den
ringa betydelse, som det extra kravet på sex karensdagar under loppet av
21 dagar under alla omständigheter måste ha i kassor med strängare karensbestämmelser,
föreslår utredningen, att denna speciella bestämmelse skall
utgå.
Utredningen berör vidare frågan om karenstid i samband med jul- och
nyårshelgerna. Utredningen framhåller därvid, att ansvällningen av kassornas
utbetalning av ersättningar i samband med de inom vissa yrkesområden
förekommande s. k. årsskiftespermitteringarna i flera avseenden
visat sig utgöra ett problem. Genom att de normalt arbetsfria helgdagarna
och helgdagsaftnarna kunnat utnyttjas som karensdagar hade permitteringar
på ett fåtal dagar kunnat leda till betydande utbetalningar. För att
så långt möjligt minska omfattningen av sådana utbetalningar hade flera
kassor i sina stadgar intagit en bestämmelse att vissa dagar vid jul- och
nyårshelgerna inte finge räknas som karensdagar. Införandet av helgdagslön
hade emellertid på ett flertal områden medfört väsentliga förändringar
i här berörda avseenden. Inom de yrkesområden, där helgdagslön genomförts,
komme anspråk på karenstid eller ersättning för helgdagar i samband
med tillfällig permittering huvudsakligen att göras av medlemmar,
vilka på grund av för kort anställningstid i företaget inte kvalificerat sig
för helgdagslön. Härtill komme även de medlemmar, som avskedats före
helgen. Utredningen hade övervägt lämpligheten av ett generellt förbud mot
att inräkna vissa helgdagar och helgdagsaftnar i samband med jul- och
nyårshelgerna i karenstiden. Med hänsyn till att problemet med utbetalning
av ersättning i samband med årsskiftespermitteringar i fortsättningen
kunde antagas bli väsentligt reducerat, torde dock skälen för ett sådant förbud
inte längre vara lika påtagliga som tidigare. Då emellertid utvecklingen
i förevarande avseende inte med säkerhet kunde förutsägas, vore det lämpligt,
att tillsynsmyndigheten gåves befogenhet att i det fall, då utgivningen
av ersättning inom en kassa tenderade att i större omfattning koncentreras
kring jul och nyår, föreskriva att vissa dagar vid dessa helger inte skulle
få inräknas i karenstiden. Denna befogenhet behövde inte utsträckas till
påskhelgen, enär några praktiska svårigheter hittills inte syntes ha gjort
sig gällande i samband med denna helg.
Såsom framgår av det följande föreslår utredningen, alt ersättning inte
skall utgå för enstaka arbetslös dag. Sådan dag skall enligt förslaget inte
heller inräknas i karenslid. Vid driftinskränkning, som omfattar mer än
en dag i veckan, föreslås ersättning som regel inte skola utgå för en av de
68 Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956
arbetslösa dagarna under veckan, men karenstiden föreslås omfatta även
denna dag.
Utredningen förordar vidare, att dagar, då medlem uppbär lialv sjukpenning
eller arbetar högst fyra timmar, inte skall räknas som karensdagar,
även om halv ersättning eljest skulle ha kunnat utgå.
Utredningen behandlar härefter vissa fall av karensbefrielse och diskuterar
därvid först frågan om samordning mellan sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna
såtillvida, att karenstid inte skall behöva genomgås av den
som blir arbetslös efter att ha varit sjuk. En motsvarande bestämmelse avseende
övergång från arbetslöshetsförsäkringen till sjukförsäkringen hade
intagits i sjukförsäkringslagen, vilken föreskreve, att karenstid ej skulle
tillämpas, när den försäkrade vid sjukperiodens början ägde uppbära daghjälp
från erkänd arbetslöshetskassa. Utredningen föreslår, att karens inte
skall behöva fullgöras vid arbetslöshet i anslutning till sjukperiod, då sjukpenning
eller hempenning utgått för minst tre dagar. Vid övergång från
moderskapsförsäkringen till arbetslöshetsförsäkringen förelåge inte samma
skäl för karensbefrielse som vid övergång från sjukförsäkringen, såtillvida
att någon karenstid ej förekomme inom moderskapsförsäkringen. Framför
allt med hänsyn till önskvärdheten av en friktionsfri övergång mellan olika
socialförsäkringsgrenar, finner utredningen emellertid lämpligt, att undantag
beträffande kravet på karenstid medgives även i detta fall.
Enligt utredningens mening talar vissa skäl för befrielse från karenstid
även i de fall då arbetslösheten föregåtts av värnpliktstjänstgöring av
viss varaktighet. Denna tjänstgöring innebure i allmänhet ekonomiska uppoffringar
för vederbörande och nedsatte hans möjligheter att stå någon
självrisk vid arbetslöshet. Utredningen föreslår med hänsyn härtill, att kravet
på karens inom arbetslöshetsförsäkringen eftergives efter värnpliktstjänstgöring
av minst 30 dagar.
Som allmänt villkor för karensbefrielse föreslås, att medlemmen anmäler
sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen senast sjunde kalenderdagen
efter sjuk- eller moderskapsförsäkringsförmånens upphörande eller värnpliktstjänstgöringens
slut.
Utredningen har prövat frågan om slopande eller modifiering av kravet
på genomgång av ny karenstid vid upprepade perioder av arbetslöshet. Mot
nuvarande bestämmelser hade i fråga om detta krav gjorts den invändningen,
att det drabbade olika beroende på om arbetslösheten vore förlagd
i ett sträck eller uppdelad i flera perioder. Med hänsyn främst till att
väsentliga kostnadsökningar skulle bli följden har utredningen avvisat
såväl tanken på att göra karenstiden kortare vid upprepade perioder av
arbetslöshet som tanken på en till sju dagar förlängd karenstid, som inte
skulle behöva förnyas under samma försäkringsår. En viss förbättring
skulle enligt utredningens mening dock uppnås, om nu föreliggande möjlighet
för den som uppbär daghjälp att utan ny karenstid utföra arbete
69
Kungl. Maj.ts proposition nr 14i år 1956
intill 24 dagar utsträcktes till att gälla om medlemmen arbetat upp till
48 dagar. Detta skulle innebära en fördubbling av den tid en medlem kunde
ha arbete utan att därför behöva genomgå ny karenstid. Ytterligare skäl
talade för en sådan utsträckning av den medgivna arbetsperioden. Denna
borde vara så tilltagen, att det verkligen lönade sig för den som vore arbetslös
att ta ett arbete. Skulle ny karens genomgås efter en relativt kort arbetsperiod,
komme medlemmen i ett svårt läge eftersom han vore helt utan inkomst
de upprepade karensperioderna. Angivna förhållande belyser utredningen
genom följande exempel.
En medlem med hustru och två barn, boende i ortsgrupp III, förutsättes
ha den i arbetslöshetsförsäkringen för närvarande vanligaste daghjälpen,
16: 50 kronor. I daghjälp jämte familjetillägg erhåller han från arbetslöshetskassan
21: 50 kronor per dag, vilket motsvarar 129 kronor per vecka.
En ny karenstid medför således för honom en förlust av detta belopp. Om
han blir erbjuden arbete med en arbetsförtjänst av 200 kronor per vecka,
får han vidkännas avdrag för preliminär skatt med 43 kronor.1 Nettolönen
är således 157 kronor. För att han inte skall komma i ett sämre ekonomiskt
läge än vid arbetslöshet genom att anta ett arbete med 200 kronors
lön per vecka, måste han arbeta i det närmaste fem veckor, innan krav kan
ställas på genomgång av ny karenstid.
På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen en höjning av den
medgivna arbetade tiden från 24 till 48 dagar. Om reglerna i övrigt bibehölles
oförändrade, komme denna förlängning emellertid att accentuera ett
problem, vilket redan med nuvarande bestämmelser medförde vissa olägenheter.
Såsom karensbestämmelserna för närvarande vore konstruerade kunde
nämligen en enda arbetslös dag bilda utgångspunkt för en ny 24-dagarsperiod.
I den praktiska tillämpningen hade detta bl. a. inneburit, att medlemmar
med en till fem dagar avkortad arbetsvecka under obegränsad tid
kunnat få tillgodoräkna sig genomgången karens. Dessutom hade det uppenbarligen
varit tämligen lätt att arrangera någon eller några dagars ledighet
för att vid eventuell senare permittering slippa karenstid. Det vore angeläget
att karensreglerna inte helt sattes ur kraft vid återkommande kortvarig
arbetslöshet.
Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen, att en koncentration
av arbetslösheten motsvarande minst fem daghjälpsdagar av sex på varandra
följande dagar skall krävas för att ny 48-dagarsperiod skall börja
löpa. En sådan bestämmelse skulle öppna möjlighet att i en given situation
ta ett tillfälligt arbete på en dag utan att därför äventyra denna förlängning
av karenstidens giltighet. För den, som efter att ha fullgjort karenstid
arbetade exempelvis 30 dagar, vore permitterad tre dagar och därefter
ånyo arbetade 30 dagar, skulle de båda arbetsperioderna räknas samman,
och ny karenstid skulle krävas efter den andra arbetsperioden. Det
1 Enl. skattetabell III: 13/1955.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956
torde finnas anledning räkna med att den skärpning av karensreglerna,
som på angivet sätt erhölles, i viss mån skulle uppväga den ökning av kassornas
utbetalningar, som en förlängning av den medgivna arbetsperioden
från 24 till 48 dagar koinme att medföra. I den praktiska tillämpningen av
de föreslagna reglerna skulle en medlem, som uppbure löpande ersättning,
alltid ha en 48-dagarsperiod framför sig varunder han inte behövde genomgå
ny karenstid. Om han av någon anledning upphörde att söka daghjälp,
måste han, om han återkomme efter en längre tidrymd än åtta veckor, styrka
sig ha haft högst 48 dagars arbete för att inte behöva genomgå ny karens.
Sökte han daghjälp inom de åtta veckorna, funnes ingen anledning att ur
karenssynpunkt göra någon särskild utredning beträffande den arbetade
tiden. Vid korttidsarbete, då medlem inte i något fall hade minst fem daghjälpsdagar
av sex på varandra följande dagar, komme de arbetade dagarna
att sammanräknas. Då summan överstege 48 dagar, skulle medlemmen
genomgå ny karenstid. Samma resultat erhölles beträffande medlem, som av
annan anledning än driftinskränkning vid företaget under längre tid vore
arbetslös ett fåtal dagar per vecka. Det borde enligt utredningens mening
åvila tillsynsmyndigheten att avgöra vilken bevisning, som borde krävas
då en medlem med åberopande av att han inte arbetat utöver 48 dagar
ville tillgodoräkna redan genomgången karenstid. Hade medlemmen varit
förhindrad att utföra arbete viss tid, borde hindret styrkas genom intyg om
exempelvis sjukdom, värnpliktstjänstgöring, kurs eller barnsbörd. Om inte
något arbetshinder förelegat, borde avsaknaden av arbete normalt styrkas
genom föreskrivet intyg från arbetsförmedlingen om att medlemmen sökt
arbete hos denna. Ett resultat av det sålunda skisserade kravet på bevisning
i fråga om egentlig arbetslöshet — då arbetshinder ej förelegat — bleve, att
frivillig arbetsledighet, vid vilken medlemmen inte sökte nytt arbete hos förmedlingen,
i likhet med arbetad tid komme att räknas in i de 48 dagarna.
Utredningen framhåller, att de föreslagna bestämmelserna om karenstid
medförde, att två i nuvarande regler ingående villkor skulle bortfalla. Det
ena vore det s. k. kontaktvillkoret, som innebure, att ny karenstid skulle
fullgöras av medlem, vilken under loppet av sju på varandra följande dagar
inte kunde förete intyg, att han sökt arbete hos arbetsförmedlingen. Det
andra avsåge, att medlem, som på grund av arbete under högst 24 dagar,
sjukdom eller vissa andra arbetshinder inte uppfyllde kontaktvillkoret, på
nytt måste söka daghjälp omedelbart efter arbetets slut eller hindrets upphörande;
i annat fall krävdes ny karenstid. Utredningens förslag innebure,
att kontaktvillkoret ersattes med den beskrivna specialkontrollen i de fall,
då medlem efter längre bortovaro än åtta veckor återkomme med krav
på att inte behöva genomgå ny karenstid, samt inräknandet i de 48 dagarna
av tid, då medlemmen utan bevisat arbetshinder uraktlåtit att besöka
arbetsförmedlingen.
Utredningen tillägger, att de av ändringarna i karensbestämmelserna
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956
föranledda ökningarna av statens kostnader kunde uppskattas till ca 1,3
milj. kronor vid 2,5 understödsdagar per årsmedlem och ca 3,2 milj. kronor
vid 5 understödsdagar per årsmedlem.
Yttrandena
Vad angår det icke tidsbestämda avgifts v ill koret tillstyrker
arbetsmarknadsstyrelsen den föreslagna möjligheten för kassa att
medgiva medlem, som vid utträde ur kassan fullgjort nämnda villkor, att
vid återinträde inom fem år inte behöva ånyo fullgöra detsamma. Eventuellt
kunde en kortare tid, exempelvis tre år, övervägas. I fråga om den av utredningen
föreslagna rätten att tillgodoräkna yrkesutbildningstid för uppfyllande
av nu ifrågavarande avgiftsvillkor framhåller styrelsen, att denna
rätt bör vara knuten inte till utbildningens mera varaktiga eller tillfälliga
karaktär utan till dess syftemål. Endast tid avseende skolutbildning, yrkesutbildning
eller omskolning borde få tillgodoräknas, vilket sammanhängde
med att sådan tid inte borde betraktas som arbetslös och understödsberättigad
tid i arbetslöshetsförsäkringens mening. De erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation finner den föreslagna rätten att tillgodoräkna yrkesutbildning
önskvärd men ifrågasätter, om inte ett förtydligande av vad som
åsyftades med »yrkesutbildning» vore nödvändigt. Enligt samorganisationens
uppfattning borde med uttrycket »yrkesutbildning» i detta sammanhang
avses special- och även annan utbildning samt kurs, vartill bidrag utginge
från staten, landsting eller kommun, ävensom kurs, vilken tillsynsmyndigheten
förklarat skola jämställas med kurs som nyss nämnts. Överstyrelsen
för yrkesutbildning befarar, att svårigheter kommer att uppstå att
med den utgångspunkt utredningen valt avgöra, huruvida viss kurs skulle
vara att hänföra till den ena eller den andra gruppen av kurser. Enligt överstyrelsens
mening torde det därför för tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna
bli nödvändigt med en närmare precisering av gränsdragningen.
Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser att ledighet för barnsbörd bör
jämställas med värnplikt även i fråga om det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret
och föreslår, att tid, varunder medlem uppburit tilläggspenning
enligt lagen om moderskapsförsäkring, skall inräknas i de 52 kvalifikationsveckor
som ifrågavarande avgiftsvillkor avser.
Beträffande det tidsbestämda a v gifts v ill kor et tillstyrker
arbetsmarknadsstyrelsen, att värnplikts-, yrkesutbildnings- och barnbördsveckor
skall få tillgodoräknas. 1 denna del innebure förslaget i sak inte någon
större avvikelse från den nu tillämpade ordningen, enligt vilken tid
för värnpliktstjänstgöring och barnsbörd utgjorde s. k. överhoppningsbar
tid. Antalet sådana fall torde liksom hittills bli relativt begränsat. Den föreslagna
rätten att tillgodoräkna även sjukveckor syntes emellertid medföra
en icke oväsentlig uppmjukning av förevarande avgiftsvillkor. Dessutom
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1956
kunde understödsrätt uppkomma i vissa fall, då sådan rätt inte skulle föreligga
enligt nuvarande bestämmelser. Åtskilliga personer som reellt sett inte
längre tillhörde arbetsmarknaden eller gjorde det i mycket ringa omfattning
och som nu diskvalificerades genom det jämförelsevis stränga kombinerade
avgifts- och arbetsvillkoret, komme att kunna göra rätt till ersättning
gällande, därest sådan rätt skulle kunna förvärvas enbart eller huvudsakligen
genom tillgodoräknande av sjukdomstid. Den kategori försäkrade,
som hölle på att successivt lämna arbetslivet och som skulle kunna utnyttja
nu angivna tillgodoräknanderätt, torde vara icke obetydlig och hade
säkerligen avsevärd arbetslöshetsrisk. Härtill komme att dessa personers
rätt till ersättning ofta vore svår att bedöma vad gällde villkoret om arbetsförmåga
och skyldigheten att vara arbetssökande. Styrelsen delade därför
inte utredningens uppfattning, att den föreslagna tekniska omläggningen
av prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret skulle komma att ge
ersättningsrätt endast i vissa enstaka fall, då motsatt resultat skulle ha
erhållits med nuvarande regler. Den arbetslöshetsrisk, som kassorna svarade
lör, måste komma att öka, vilket i vissa fall kunde få inverkan på de
försäkrades avgifter i höjande riktning. Denna effekt skulle kunna till en
del motverkas genom att avgiftsplikt ålades för all sådan tid som finge tillgodoräknas
vid bedömande av understödsrätten, d. v. s. praktiskt taget
kontinuerlig betalning till arbetslöshetsförsäkringen på samma sätt som
inom den frivilliga sjukförsäkringen. Principiellt sett kunde en sådan ordning
vara riktig. Med hänsyn till de praktiska konsekvenserna bl. a. på
grund av sammankopplingen med den fackliga avgiftsbetalningen vore styrelsen
emellertid inte beredd att föreslå genomförandet av en dylik omläggning.
Det måste slutligen, framhåller styrelsen vidare, vara principiellt oriktigt
att utnyttjandet av en socialförsäkring skulle för en försäkrad bygga upp
rätt till ersättning från en annan socialförsäkring, så mycket mer som
denna försäkring inte finge någon ekonomisk gottgörelse härför genom
avgifter. Samtidigt konsumerade den som utnyttjade arbetslöshetsförsäkringen
sin rätt till fortsatt ersättning från densamma.
Styrelsen fortsätter.
Om den av utredningen föreslagna tillgodoräknanderätten beträffande
sjukdomstid accepteras är det nödvändigt med en kompletterande bestämmelse
av följande innebörd. Den som en gång vid prövningen av det tidsbestämda
avgiftsvillkoret fått tillgodoräkna sjuktid för ett visst antal veckor
måste nästa gång vid prövning av detta avgiftsvillkor kunna redovisa
tillgodoräkningsbara avgifter för minst lika många veckor, d. v. s. haft
arbete lika lång tid. Härigenom förhindras de försäkrade att år efter år
helt eller till större delen grunda sin understödsrätt på sjukdomstid. Denna
regel bör vara relativt lätt att tillämpa, eftersom på medlemmens matrikelkort
för varje försäkringsår kan noteras vad för slags veckor som tillgodoräknats
vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret. För att den
som mot slutet av ett försäkringsår erhåller ersättning från arbetslöshets
-
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956
kassan, vilken ersättning helt eller till väsentlig del grundats på sjukdomstid,
icke skall förlora sin understödsrätt vid omprövningen av avgiftsvillkoret
under det nya försäkringsåret, bör emellertid någon slags undantagsregel
för dessa fall skapas. Möjligen kan detta åstadkommas genom att låta
ovan angivna regel avse en tvåårsperiod.
Styrelsen tillägger, att om den sålunda föreslagna spärregeln ej godtoges,
i varje fall den av utredningen föreslagna åldern, då sjukdomstid ej längre
skulle få tillgodoräknas borde sänkas från 67 till 60 år. Härigenom skulle
man kunna undvika ett stort antal fall då rätt till ersättning på objektiva
grunder inte borde föreligga. Ett införande av denna lägre gräns föranledde
dock tvekan ur den synpunkten, att därigenom avskures från rätten till ersättning
även en del fall, då ersättning från arbetslöshetsförsäkringen hade
varit befogad, exempelvis vid arbetsförlust och arbetslöshet efter långvarig
arbetsoförmåga på grund av olycksfall som inträffat efter det den försäkrade
fyllt 60 år. — Styrelsens försäkringsdelegation (majoriteten) har inte
anslutit sig till styrelsens förslag om en sänkning av åldersgränsen.
Landsorganisationen finner den i fråga om tillgodoräknande av sjukdomstid
föreslagna skärpningen för medlemmar, som uppnått 67 års ålder,
obefogad. Den inskränkning som kunde anses befogad gällde medlem över
67 år, som under ett försäkringsår byggt upp och erhållit ersättning från
försäkringen på uteslutande sjukveckor. Sådan medlem borde inte på nytt
ha rätt att erhålla ersättning, förrän han utfört arbete i sådan omfattning
att det kunde anses bevisat att han fortfarande vore arbetsför. Frågan om
yngre konvalescenters och långvarigt yrkesskadades rätt att erhålla ersättning
från försäkringen borde hänskjutas till utredningen om socialförsäkring
och arbetsanpassning. Det måste betraktas såsom eftersträvansvärt att
sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna kompletterade vårandra vid skyddet
av sådana personers inkomstbortfall på grund av arbetslöshet i samband
med eller strax efter en sjukdom eller yrkesskada.
Även De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation avstyrker de
föreslagna särbestämmelserna för folkpensionärer. Däremot anser samorganisationen,
att medlem, som under ett försäkringsår byggt upp och erhållit
ersättning från försäkringen på uteslutande sjukveckor och därvid blivit
utförsäkrad, på nytt inte skall ha rätt att erhålla ersättning, förrän han utfört
arbete i sådan omfattning, att han ägt erlägga avgift för 8 veckor eller
2 månader.
Tjänstemännens centralorganisation finner, att de föreslagna ändringarna
skulle underlätta prövningsförfarandet och samtidigt tillgodose medlemmarnas
intressen. 1 de fall ersättning upprepade gånger förvärvades av samma
medlem huvudsakligen genom sjukdomsperioder, borde emellertid omsorgsfullt
undersökas, huruvida vederbörande i egentlig mening kunde anses
stå till arbetsmarknadens förfogande. Enligt organisationens mening
vore det eljest stötande, att folkpensionärerna sattes i särställning, när det
74 Kungi. Maj.ts proposition nr 744 år 1956
gällde möjligheten att tillgodoräkna sjuktid för erhållande av rätt till ersättning.
Vad härefter angår de föreslagna ändringarna i karensbestä
in melserna finner arbetsmarknadsstyrelsen de undantag beträffande
skyldigheten att genomgå karens, vilka utredningen föreslår, väl motiverade.
Även förlängningen av den arbetsperiod, efter vilken ny karens
ej kräves, från 24 till 48 dagar samt slopandet av det s. k. kontaktvillkoret
innebure väsentliga förbättringar inte minst ur praktisk-administrativ synpunkt.
Enligt utredningens förslag skulle i karenstid endast få inräknas
dag, för vilken medlem eljest skulle ha erhållit daghjälp, med ett undantag;
dag, för vilken daghjälp inte skulle ha utgått på grund av korttidsavdrag
vid driftinskränkning, skulle nämligen inräknas i karenstiden. För
att ernå enhetlighet och underlätta de lokala redogörarnas arbete finner
styrelsen det angeläget att motsvarande rätt att räkna karens borde gälla
även dag, för vilken daghjälp ej skulle ha utgått vid fem dagars arbetsvecka.
Riksförsäkringsanstalten ifrågasätter, huruvida inte vid beräkning av
karenstid hänsyn borde tagas även till tid, varunder medlem uppburit sjukpenning
enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller annan författning, som
riksförsäkringsanstalten eller bolag, varom sägs i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
har att tillämpa. Enligt anstaltens uppfattning borde i varje fall
tid, under vilken medlem uppburit sjukpenning enligt 11 § andra eller
tredje stycket yrkesskadeförsäkringslagen, i förevarande hänseende jämställas
med tid, varunder han uppburit sjukpenning enligt lagen om allmän
sjukförsäkring.
Överstyrelsen för yrkesutbildning anser skäl tala för att tid för yrkesutbildning
likställes med värnpliktstid även i fråga om karensvillkoret.
Statskontoret har inte någon erinran mot de föreslagna bestämmelserna
i vad de avser befrielse från skyldigheten att fullgöra karenstid efter sjukdom,
barnsbörd eller värnplikt. Däremot kan ämbetsverket inte finna att
tillräckliga skäl anförts för den ifrågasatta utökningen från 24 till 48 dagar
av den tid, under vilken kassamedlem skulle kunna utföra arbete utan att
fördenskull behöva genomgå ny karenstid, en anordning som vid nuvarande
sysselsättningsförhållanden beräknats medföra en årlig utgiftsökning
för statsverket av inte mindre än 2—3 milj. kronor. Därest i allt fall en
modifiering av karensbestämmelserna i förevarande avseende ansåges böra
komma till stånd, borde enligt statskontorets mening den medgivna arbetsperioden
skäligen begränsas till högst 35 dagar.
Med hänsyn till den beräknade ökningen av statsutgifterna och till
angelägenheten av att i nuvarande statsfinansiella läge iaktta den största
återhållsamhet ifrågasätter kommerskollegium, om förslaget nu bör genomföras.
De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation framhåller i fråga
om karensförbjudna dagar vid helger, att i det fall skäl kunde föreligga att
75
Kungl. Maj:ts proposition nr tU år 1956
inskränka karens- och understödsrätt i samband med helgpermittermg det
inte borde ankomma på tillsynsmyndigheten utan på kassan själv att ta
hänsyn till detta.
Departementschefen
Enighet råder om att ersättning från erkänd arbetslöshetskassa i likhet
med vad som nu är fallet — endast bör utgå till medlem över 16 år, som
är arbetslös, arbetsför och i övrigt oförhindrad att taga
arbete samt anmält sig som arbetssökande hos den offentliga
arbetsförmedlingen. Jag saknar därför anledning att
närmare uppehålla mig vid dessa allmänna ersättningsvillkor.^ Till vissa
med dem sammanhängande specialfrågor torde jag dock få återkomma
senare.
Med hänsyn till arbetslöshetsförsäkringens ändamål är det naturligt, att
rätten till ersättning knytes till den förutsättningen att vederbörande sedan
viss tid mera varaktigt tillhör arbetsmarknaden. För att i detta hänseende
avgränsa de ersättningsberättigade kategorierna finnes i nuvarande bestämmelser
uppställda två avgiftsvillkor. Det ena av dem, det s. k. icke tidsbestämda
avgiftsvillkoret, innebär, att medlemmen för att bli berättigad till
ersättning som regel måste ha erlagt minst 52 veckoavgifter eller 12 månadsavgifter
till kassan. Enligt det andra, det s. k. tidsbestämda avgiftsvillkoret,
skall medlemmen under de sista 12 månaderna före arbetslöshetens inträdande
ha erlagt som regel minst 20 veckoavgifter eller fem månadsavgifter
till kassan. Samma avgifter kan tillgodoräknas för uppfyllande av båda villkoren.
Eftersom avgifter i princip blott tillgodoräknas för tid då den försäkrade
mot avlöning utför arbete, innebär uppfyllandet av förstnämnda
avgiftsvillkor, att medlemmen mera varaktigt inträtt på arbetsmarknaden,
och uppfyllandet av det andra avgiftsvillkoret, att han allt fortfarande brukar
ställa sin arbetskraft till arbetsmarknadens förfogande.
Genom dessa kombinerade avgiftsvillkor vinnes sålunda på ett naturligt
sätt en avgränsning av de ersättningsberättigade ur den synpunkt som inledningsvis
berörts. Utredningen har inte funnit skäl föreligga att övergå
till en annan ordning härutinnan och under remissbehandlingen har ej
heller framkommit önskemål härom. Även jag anser, att ifrågavarande båda
avgiftsvillkor i princip bör bibehållas. Däremot synes vissa detaljändringar
böra övervägas.
Vad angår det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret föreslår
utredningen uppmjukningar i två avseenden. Enligt nuvarande bestämmelser
skall detta villkor, om medlem utträder ur kassan men senare på nytt
inträder i densamma, uppfyllas efter återinträdet för att rätt till ersättning
skall föreligga, och detta även om villkoret redan fullgjorts före avbrottet.
Utredningen förordar, att medlem, som vid utträde ur kassa fullgjort ifråga
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
7f>
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
varande villkor, må på därom gjord framställning befrias från skyldigheten
att ånyo fullgöra detsamma om han vinner återinträde inom fem år. Mot
en sådan regel, som enligt utredningens motivering är avsedd att komma
till användning då medlemmen haft godtagbart skäl för att utträda ur kassan,
har remissinstanserna inte haft något att erinra, men arbetsmarknadsstyrelsen
har ifrågasatt, om inte den föreslagna femårstiden borde förkortas.
Med hänsyn till att vissa stundom tämligen långvariga avbrott i medlemskapet
bör kunna godtagas, t. ex. avbrott för utlandspraktik eller för vård
av minderåriga barn, synes mig tiden inte böra sättas kortare än utredningen
förordat. Jag biträder därför utredningens förslag i denna del.
Värnpliktstjänstgöring får enligt gällande bestämmelser tillgodoräknas
lör uppfyllande av det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret, nämligen om medlemmen
före tjänstgöringen erlagt avgifter till kassan för tid motsvarande
minst ca ett kvartal. Utredningen föreslår, att motsvarande tillgodoräknanderätt
skall finnas i fråga om yrkesutbildning. Detta avgiftsvillkor har såsom
nyrss nämnts visserligen främst till sydte att från ersättningsrätt utmönstra
dem som inte mera varaktigt inträtt i arbetslivet, men det symes rimligt att
med y rkesarbete likställa inte blott värnpliktstjänstgöring utan även yrkesutbildning,
som infaller efter en avgiftsperiod av minst ca ett kvartal. Jag
har därför i likhet med remissinstanserna intet att erinra mot vad utredningen
föreslagit i detta avseende. Med hänsyn till ändamålet med avgiftsvillkoret
bör man emellertid enligt min mening inte gå härutöver, när det
gäller att tillgodoräkna annan tid än sådan för vilken avgift erlagts. Jag
kan därför inte biträda det i ett remissyttrande väckta förslaget, att även
barnbördstid skall fa tillgodoräknas. Detta skulle för övrigt komplicera bestämmelserna
rörande det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret, enär man väl
i så fall finge å ena sidan föreskriva att kvinnan tillhört försäkringen i
minst tio månader och å andra sidan begränsa den tillgodoräkningsbara
barnbördstiden till de dagar, för vilka tilläggspenning uppburits enligt lagen
om moderskapshjälp.
Vad angår det tidsbestämda avgiftsvillkoret har utredningen
föreslagit vissa ändringar, som äger samband med den i det föregående
berörda övergången till fast prövningsår, det s. k. försäkringsåret.
F. n. gäller, att förevarande villkor som regel skall prövas vid början av
varje ny arbetslöshetsperiod. Utredningens förslag innebär, att villkoret, sedan
det befunnits uppfyllt i samband med att ersättning utgivits för den
första arbetslöshetsperioden under ett försäkringsår, inte skall behöva omprövas
i samband med senare ersättningsperioder under samma försäkringsår.
För att minska antalet fall då två ersättningsperioder, hänförliga till
skilda försäkringsår, kommer i följd föreslås vidare, att för medlem, som är
arbetslös vid övergången mellan två försäkringsår, ny'' arbetslöshet skall
anses ha inträtt i och med ingången av det senare försäkringsåret. Detta
innebär, att det tidsbestämda avgiftsvillkoret i förevarande fall kommer att
77
Kungl. Maj.ts proposition nr ii4 år 1956
omprövas under loppet av en sammanhängande arbetslöshetsperiod. De nu
berörda förslagen, som lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, synes
mig vara ägnade att underlätta det administrativa handhavandet av försäkringen.
Då de dessutom synes leda till resultat, som ur sakliga synpunkter
bör kunna godtagas, tillstyrker jag, att de genomföres.
Såsom förut nämnts skall i fråga om det tidsbestämda avgiftsvillkoret det
föreskrivna antalet avgifter vara erlagt inom en tolvmånadersperiod. I
denna period inräknas emellertid inte tid för värnpliktstjänstgöring eller
sjukdom, ej heller tid för vissa kurser, dock längst sex månader, eller tid,
då medlemmen intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barnsbörd
avhållit sig från förvärvsarbete. Tolvmånadersperioden skall i samtliga
dessa fall i stället förlängas i motsvarande utsträckning. Att hänsyn
härvid tages till barnbördstid torde sammanhänga därmed att kvinnan i
nu avsedda fall kan förutsättas ha erforderlig anknytning till arbetslivet,
eftersom hon ju måste ha uppfyllt det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret
för att ha rätt till ersättning.
Utredningen har funnit det önskvärt, att prövningen av det tidsbestämda
avgiftsvillkoret begränsas till att avse en period av längst 12 månader. Redogöraren
skulle därmed inte behöva gå längre tillbaka än till förhållandena
under det föregående försäkringsåret. För att uppnå detta syfte föreslås, att
man vid beräkningen av avgiftsvillkorets tolvmånadersperiod skall inte
som nu bortse från tid för värnpliktstjänstgöring och kurser m. m. — utan
i stället i princip jämställa sådan tid med tid för vilken avgift erlagts. Enligt
utredningens förslag skall medlemmen sålunda få tillgodoräknas tid, då
han varit befriad från avgiftsplikt på grund av yrkesutbildning eller tjänstgöring
som värnpliktig, ävensom tid då tilläggspenning uppburits enligt
lagen" om moderskapshjälp. I nu angivna hänseenden torde förslaget inte
komma att i praktiken innebära någon större förändring i förhållande till
vad nu gäller och i denna del har förslaget ej heller föranlett erinran i remissyttrandena.
Att tillämpa tillgodoräknanderegeln även på sjukdomstid bereder emellertid
svårigheter. Därmed skulle nämligen det tidsbestämda avgiftsvillkorets
syfte att från ersättningsrätt utmönstra dem som reellt sett lämnat arbetsmarknaden
i viss mån äventyras. En medlem skulle nämligen såvitt angår
detta avgiftsvillkor kunna grunda ersättningsrätten på enbart sjukdomstid.
Med hänsyn till de administrativa förenklingar, som skulle vinnas om
tillgodoräknanderegeln även gällde sjukdomstid, har utredningen inte ansett
sig böra i fråga om sådan tid förorda bibehållande av den nuvarande
överhoppningsmetoden utan i stället föreslagit en modifierad tillgodoräkning
av sjukdomstid. Förslaget innebär, att hälften av sådan tid skall få tillgodoräknas
som tid, för vilken avgift erlagts. Ytterligare föreslås den begränsningen,
att sjukdomstid, som infaller efter det medlemmen fyllt 67 år,
inte alls skall få tillgodoräknas.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
Mot utredningens förslag i denna del har vid remissbehandlingen framförts
vissa erinringar. Sålunda har arbetsmarknadsstyrelsen gjort gällande,
att en sådan tillgodoräknanderegel trots de föreslagna begränsningarna säkerligen
skulle medföra ökning av den arbetslöshetsrisk, som försäkringen
bär att svara för, ävensom att ersättning skulle komma att utgå i ett stort
antal fall, då rätt härtill i själva verket inte borde föreligga. Av dessa
skäl har i några remissyttranden diskuterats olika jämkningar i den av utredningen
föreslagna regeln. Därvid har bl. a. förordats att den, som vid
prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret en gång fått tillgodoräkna
viss sjukdomstid, vid nästa prövningstillfälle måste kunna redovisa avgifter
för viss, ev. lika lång tid. Vad angår den åldersgräns, efter vilken sjukdomstid
ej skulle få tillgodoräknas, har ifrågasatts såväl en sänkning av gränsen
som ett slopande av densamma.
Vid övervägande av hithörande spörsmål bör enligt min mening stor vikt
fästas vid att sjukdomstid vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret
inte bedömes så att tillfälle öppnas för obehörigt utnyttjande av arbetslöshetsförsäkringen.
Den nu gällande regeln innebär, att en medlem kan
vara ersättningsberättigad även om han på grund av sjukdom inte haft arbete
under lång tid. Förutsättningen härför är emellertid, att han vid sjukdomsperiodens
början uppfyllde de krav ifrågavarande avgiftsvillkor ställer.
Enligt utredningsförslaget skulle ersättningsrätt kunna förvärvas även om
denna förutsättning ej föreligger. Utredningen har räknat med att detta endast
skulle medföra ersättningsrätt i enstaka fall då sådan rätt ej finns
enligt gällande bestämmelser. Av vad arbetsmarknadsstyrelsen anfört synes
antagligt att utredningen underskattat den utvidgning av ersättningsrätten
som den föreslagna regeln skulle medföra. Det synes icke osannolikt att
ersättning skulle komma att lämnas i ett flertal fall, då vederbörande medlem
i realiteten ej tillhör arbetsmarknaden. Att å andra sidan — såsom
ifrågasatts vid remissbehandlingen — komplettera den föreslagna regeln
med begränsningar skulle uppenbarligen komplicera tillämpningen, något
som också bör beaktas vid bedömningen av de åsyftade administrativa
fördelarna.
Efter övervägande av nu anförda synpunkter har jag stannat för att förorda
bibehållande i huvudsak av nuvarande bestämmelser rörande hänsynstagande
till sjukdomstid vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret.
Sjukdomstid bör sålunda utgöra s. k. överhoppningsbar tid, varunder medlem
visserligen inte kvalificerar sig till ersättning men då å andra sidan ingen
rätt på grund av redan erlagda avgifter går förlorad.
Emellertid återstår frågan, om man — såsom utredningen förordat —
bör ha en särregel för ålderspensionärer. Härvid bör beaktas, att överhoppningsregeln
i fråga om sjukdomstid vanligen blott är av betydelse för den
försäkrade när det gäller sjukdomar av längre varaktighet. Vid kortare sjukdomsperioder
torde nämligen medlemmen som regel hinna uppfylla det
79
Knngl. Maj:ts proposition nr Hi år 1956
tidsbestämda avgiftsvillkoret under den återstående delen av tolvmånadersperioden.
Den av utredningen föreslagna begränsningen innebär, att sjukdomstid,
som infaller efter det medlemmen fyllt 67 år, inte skall privilegieras
vid prövningen av nämnda avgiftsvillkor. Såsom nyss nämnts skulle denna
begränsning i allmänhet inte återverka på ålderspensionärens möjligheter
till ersättning efter kortvarig sjukdomstid, utan dess verkan skulle främst
avse längre sjukdomsperioder. Ålderspensionärer, som drabbas av sjukdomar
av längre varaktighet, blir emellertid ofta ur stånd att återinträda i
förvärvslivet. Då sjukdomen upphört kan de med andra ord ofta inte längre
anses arbetsföra i försäkringens mening och de bör till följd härav ej heller
vara berättigade till ersättning från försäkringen. Som jag redan utvecklat
i ett tidigare avsnitt är det i praktiken ofta förknippat med stora svårigheter
att i sådana fall utreda, huruvida vederbörande verkligen fortfarande
står till arbetsmarknadens förfogande. Gällande ordning torde i många fall
leda till att ersättning utgår i nu avsedda situationer under maximal ersättningstid,
varefter vederbörande lämnar förvärvslivet. Enligt min mening är
detta inte tillfredsställande.
På grund av vad sålunda anförts föreslår jag, att vid prövningen av det
tidsbestämda avgiftsvillkoret sjukdomstid, som infaller efter det medlemmen
fyllt 67 år, ej skall privilegieras utan inräknas i tolvmånadersperioden.
Ett bibehållande av överhoppningsregeln för sjukdomstid utesluter enligt
min mening inte, att man beträffande tid för värnpliktstjänstgöring, yrkesutbildning
och barnsbörd övergår till den av utredningen föreslagna metoden
att tillgodoräkna sådan tid såsom tid, för vilken avgift erlagts. Med
hänsyn till den administrativa förenkling som vinnes därmed förordar jag
att så sker.
Den av några remissorgan berörda frågan i vilken omfattning kurser av
olika slag skall anses utgöra sådan yrkesutbildning, som må tillgodoräknas
vid prövningen av avgiftsvillkoren, ämnar jag behandla i följande avsnitt
i samband med spörsmålet om ersättning för sådan tid.
Jag övergår härefter till frågan om kar en st iden i arbetslöshetsförsäkringen.
Att en viss karenstid måste vara föreskriven inom denna försäkring
liksom inom t. ex. sjukförsäkringen torde bl. a. av ekonomiska skäl vara
uppenbart. Vad som bär skall diskuteras är dels karenstidens längd och
dels vissa specialproblem rörande karensberäkningen.
Kassorna har f. n. en viss frihet att bestämma karenstidens längd. Den
får dock inte vara kortare än sex dagar, vilka skall ligga inom en tidrymd
av 21 dagar. Någon ändring i denna regel om minimikarenstid har varken
föreslagits av utredningen eller ifrågasatts i något remissyttrande. Ej heller
jag anser det motiverat att genomföra någon ändring härutinnan.
Kassorna kan emellertid fastställa längre karenstid än den nyss angivna.
Deras frihet är dock begränsad såtillvida att karenstiden ej får överstiga
tre månader och att den tidrymd, inom vilken karenstiden skall intjänas, ej
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
får vara längre än sex månader. Det är att märka, att om karenstiden förlängts
det vanliga kravet på sex karensdagar inom loppet av 21 dagar under
alla omständigheter måste vara uppfyllt för att ersättning skall kunna utgå.
Kassornas rätt att inom de angivna gränserna förlänga karenstiden är
inte knuten till vissa förutsättningar. Den har likväl utnyttjats i blott ringa
utsträckning. Utredningen har föreslagit, att denna rätt skall begränsas
till att blott avse fall, då särskilda skäl föreligger till förlängd karenstid,
exempelvis säsongarbetslöshet. Jag ansluter mig till utredningens förslag
härom. I likhet med utredningen anser jag vidare, att det vid förlängd karenstid
nu gällande kravet på att även den vanliga minimikarenstiden uppfyllts
bör slopas såsom varande utan egentlig betydelse.
Vid tillämpning av karensbestämmelserna skall enligt nu gällande regler
hänsyn inte tagas till arbetslöshetstid, då av annan orsak understöd inte
kunnat utgå. I karenstiden skall sålunda blott inräknas dagar, för vilka daghjälp
skulle ha utgått, om karensvillkoret varit uppfyllt. Därav följer bl. a.,
att söndagar inte utgör karensdagar, enär daghjälp inte utgår för dem. Av
samma skäl blir andra helgdagar inräknade i karenstiden blott om medlemmen
var arbetslös föregående eller efterföljande vardag. Flera kassor
har i sina stadgar intagit bestämmelser om att vissa dagar vid jul- och nyårshelgerna
inte skall räknas som karensdagar. Anledningen till att kassorna
på detta sätt ansett sig böra skärpa arbetslöshetskasseförordningens
regler är den ansvällning av kassornas utbetalningar, som skulle uppstå om
helgdagsaftnar och helgdagar, da medlemmarna är lediga från arbetet men
ej arbetslösa i vanlig mening, finge utnyttjas som karensdagar för erhållande
av daghjälp under de i vissa yrken förekommande permitteringarna vid
jul- och nyårshelgerna. På grund av att helgdagslön införts i alltmer vidgad
omfattning har emellertid detta problem reducerats; dagar med sådan lön
får nämligen ej räknas som karensdagar. Med hänsyn härtill har utredningen,
som övervägt att förorda generellt förbud mot inräknande i karenstiden
av vissa dagar vid ifrågavarande helger, avböjt tanken härpå och
nöjt sig med att föreslå, att tillsynsmyndigheten tillerkännes befogenhet
att föreskriva dylik begränsning för viss kassa, inom vars verksamhetsområde
kortvarig arbetslöshet förekommer i större utsträckning i samband
med jul och nyår. Detta förslag har lämnats utan erinran av alla remissorgan
utom De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation, som ifrågasatt,
om det inte borde ankomma på kassorna själva att bedöma behovet
av begränsningar vid helgpermittering. I detta avseende överensstämmer
emellertid utredningsförslaget med vad som redan nu gäller i analoga fall,
t. ex. enligt de s. k. säsongbegränsningsreglerna i 22 § förordningen, där
tillsynsmyndigheten tillagts befogenhet att ingripa bl. a. genom att förlänga
karenstiden. Jag vill därför ansluta mig till det av utredningen framlagda
förslaget i denna del.
I det följande ämnar jag förorda, att daghjälp skall kunna utgå med
81
Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 1956
reducerat belopp för vissa dagar, nämligen dels då medlem arbetar under
en begränsad tid av dagen men i övrigt är arbetslös och dels då han uppbär
halv sjukpenning från sjuk- eller yrkesskadeförsäkringen. Jag finner det
naturligt att — såsom utredningen föreslagit — sådana dagar inte räknas
som karensdagar och att karenstiden sålunda i princip endast omfattar
dagar, för vilka hel daghjälp skulle ha utgått, om karenstiden gått till ända.
Emellertid föreslår utredningen, att karens i ett visst fall skall få räknas för
dag, för vilken daghjälp eljest inte skulle ha utgått, nämligen för dag då
daghjälp inte utgives på grund av de regler om s. k. korttidsavdrag vid inskränkning
i den ordinarie driften, vilka kommer att behandlas i ett senare
avsnitt. Då rätt till daghjälp principiellt borde föreligga även vid arbetslöshet,
som är förorsakad av driftinskränkning, men det — av skäl som
senare kommer att utvecklas — torde vara nödvändigt att i dylikt fall reducera
antalet ersättningsdagar, synes det rimligt att medlemmen får i karenshänseende
tillgodoräkna sig dag, för vilken korttidsavdrag skulle ha gjorts.
Enligt utredningens förslag skall daghjälp inte utgå vid arbetslöshet, som
omfattar endast en dag i en kalendervecka. En följd av detta förslag, till
vilket jag återkommer senare, blir att sådan dag ej heller räknas som karensdag.
Arbetsmarknadsstyrelsen anser emellertid att rätt att räkna karens
borde föreligga även för dylik dag. Såsom jag närmare kommer att utveckla
i följande avsnitt bör ersättningsrätt inte föreligga för enstaka arbetslös
dag, och enligt min mening bör sådan dag inte heller få räknas som karensdag.
Jag ansluter mig följaktligen till utredningens förslag i förevarande
avseende.
I princip skall f. n. karens på nytt genomgås så snart vederbörande under
de närmast före den aktuella arbetslösheten liggande 21 dagarna inte intjänat
sex karensdagar. Vidare gäller, att ny karens måste genomgås, om
medlem under loppet av sju på varandra följande dagar inte kan förete
intyg att han sökt arbete på arbetsförmedlingen. Vad sist sagts innefattar
det s. k. kontaktvillkoret.
I nuvarande förordning finnes inga bestämmelser om befrielse från karenstid
men väl regler om dispens i vissa fall från kravet att på nytt genomgå
karenstid. Utredningen har föreslagit vissa regler om karensbefrielse och
förordat en utvidgning av möjligheterna till dispens från genomgång av ny
karenstid.
Vad först angår frågan om befrielse från karenstid tar utredningens förslag
sikte på fall av sjukdom, barnsbörd och värnpliktstjänstgöring. Det är
naturligtvis otillfredsställande, att en medlem som varit sjuk nödgas genomgå
karenstid om han efter tillfrisknandet inte kan få arbete. Man synes
här böra eftersträva en samordning mellan arbetslöshets- och sjukförsäkringarna
motsvarande den som stadgas i lagen om allmän sjukförsäkring
för övergång från arbetslöshetsförsäkringen till den obligatoriska sjukpenningförsäkringen.
I sådant fall tillämpas inte karenstid i sistnämnda 1''ör0—■
Ii i h ant/ till diksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 144
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
säkring för den som vid sjukperiodens början äger uppbära daghjälp från
erkänd arbetslöshetskassa. Rörande denna samordningsfråga anförde min
företrädare i ämbetet i propositionen 1953: 178 bl. a., att det här vore fråga
om två avgiftsbelagda grenar av socialförsäkringen och att det knappast
syntes skäligt, att en försäkrad skulle behöva avvakta två karenstider därför
att orsaken till inkomstbortfallet ändrades.
Inom arbetslöshetsförsäkringen kan samordningsregeln inte avfattas helt
analogt med sjukförsäkringens, emedan karenstiden inom den obligatoriska
sjukpenningförsäkringen är kortare än i arbetslöshetsförsäkringen, nämligen
blott tre dagar. Utredningen har föreslagit, att karenstiden inom arbetslöshetsförsäkringen
skall anses fullgjord, när medlem blir arbetslös efter
att ha uppburit sjukpenning eller hempenning från allmän sjukkassa för
minst tre dagar. Denna regel tar sikte på normalfallen, då nämnda karenstid
är sex dagar, vilka dagar då kommer att motsvara summan av sjukförsäkringens
tre karensdagar och de tre sjukförmånsdagarna. I fall då arbetslöshetskassan
beslutat längre karenstid än sex dagar skulle emellertid nyssnämnda
regel medföra, att i de avsedda sjukdomsfallen karenstiden trots
den beslutade förlängningen endast bleve sex dagar. Detta torde ej vara
åsyftat. Regeln bör därför enligt min mening utformas så att karenstidskravet
skall anses fullgjort, då medlemmen blir arbetslös efter att ha uppburit
hel sjukpenning eller hel hempenning för så många dagar, att deras
antal ökat med tre motsvarar den för honom föreskrivna karenstiden. Såsom
riksförsäkringsanstalten påpekat bör med sjukpenning eller hempenning
enligt sjukförsäkringslagen likställas sjukpenning eller hempenning enligt
lagen om yrkesskadeförsäkring. Däremot torde man i förevarande sammanhang
kunna bortse från sjukpenning eller hempenning enligt övriga
författningar, som riksförsäkringsanstalten eller de ömsesidiga yrkesskadeförsäkringsbolagen
har att tillämpa.
Vad åter angår barnbördstid innebär utredningsförslaget, att karensvillkoret
skall efterges, när medlem blir arbetslös efter att ha uppburit tillläggspenning
enligt lagen om moderskapshjälp. Att regeln ej är utformad
analogt med den för sjukförsäkringsfallen avsedda sammanhänger med
att det inte förekommer någon karenstid i fråga om moderskapshjälpen.
Mot förslaget i denna del har remissorganen inte haft någon erinran och
även jag ansluter mig till förslaget.
Utredningens förslag att karenskravet skall eftergivas efter värnpliktstjänstgöring
av minst 30 dagar har allmänt godtagits av remissorganen. De
skäl, som anförts för detta förslag, synes mig bärande och jag anser därför
att det bör godtagas. Däremot kan jag inte tillstyrka det av överstyrelsen
för yrkesutbildning framförda förslaget att tid för yrkesutbildning skall i
karenshänseende likställas med värnpliktstjänstgöring.
I samtliga fall av karensbefrielse, som nu behandlats, uppställes enligt
utredningsförslaget som allmänt villkor, att vederbörande för senast sjunde
83
Kungl. Maj.ts proposition nr 1U år 1956
kalenderdagen efter upphörande av den karensbefriande omständigheten
företer intyg om att han i vederbörlig ordning sökt arbete hos arbetsförmedlingen.
Det synes rimligt såväl att kräva att vederbörande på sådant
sätt dokumenterar sitt återinträde på arbetsmarknaden som att medge en
viss respittid därmed. Jag tillstyrker därför detta förslag.
Jag övergår härefter till frågan om dispens från kravet att på nytt genomgå
karenstid. Här gäller f. n., att ny karens inte skall krävas vid upprepad
arbetslöshet, om medlemmen mellan båda arbetslöshetsperioderna arbetat
högst 24 dagar. En förutsättning härför är dock, att han omedelbart efter
arbetets upphörande ånyo ansöker om daghjälp. Motsvarande gäller, om
han mellan arbetslöshetsperioderna ej kunnat erhålla daghjälp i anledning
av sjukdom, barnsbörd, värnpliktstjänstgöring eller säsonginskränkningsregler
eller på grund av yrkesutbildningskurs under högst sex månader eller
om han under mellantiden varit avstängd från understöd, emedan han avvisat
erbjudet lämpligt arbete.
Utredningens förslag innebär i vissa avseenden en uppmjukning men i
andra avseenden en skärpning av nu gällande bestämmelser.
Uppmjukningen består däri, att den nuvarande 24-dagarsfristen förlänges
så, att en medlem, som fullgjort karens, kan ha arbete 48 dagar utan att
behöva genomgå ny karens. Återkommer han och begär daghjälp sedan
mer än 48 dagar förflutit, skall han genomgå ny karens, såvida han inte
kan styrka att han under avbrottstiden inte haft arbete under flera dagar
än 48. Det förutsättes, att tillsynsmyndigheten skall föreskriva, på vilket
sätt angivna förhållande skall styrkas. De nu berörda reglerna bygger på
presumtionen, att kassamedlem, som inte i vederbörlig ordning anmäler
sig såsom arbetslös, har arbete. Om han påstår motsatsen, anses det böra
åligga honom att dokumentera sina uppgifter. Med hänsyn härtill har utredningen
ansett sig kunna låta det nuvarande kontaktvillkoret bortfalla.
Skärpningen ligger däri att inte vilken som helst kort arbetslöshetsperiod
skall få räknas som utgångspunkt för 48-dagarsfristen. Nämnda frist skall
nämligen enligt förslaget räknas från den tidpunkt, då medlemmen senast
fullgjort karenstid eller enligt nyss behandlade regler om karensbefrielse
skall anses ha fullgjort karenstid eller då han senast uppburit daghjälp
för minst fem av sex på varandra följande dagar. Förslaget i denna del
syftar bl. a. till att förhindra, att karensreglerna i praktiken sättes ur kraft
vid regelbundet återkommande kortvarig arbetslöshet.
Vad utredningen sålunda föreslagit har endast föranlett erinran från
statskontorets och kommcrskollegiets sida, vilka under åberopande av de
ekonomiska konsekvenserna av utökningen av 24-dagarsperioden förordar
bibehållande av nuvarande regel eller i varje fall en mera begränsad utökning
av perioden. För egen del finner jag, att karenskravet med nuvarande
24-dagarsperiod i alltför många fall drabbar olika beroende på om
arbetslösheten ligger i en följd eller är uppdelad i flera perioder, och jag
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 444 år 1956
anser därför en ändring av dessa bestämmelser påkallad. I likhet med utredningen
finner jag, att en förlängning av den medgivna arbetsperioden är
ägnad att motverka angivna olägenhet. Den av utredningen föreslagna fördubblingen
av denna period synes i förening med de ändringar i övrigt, som
förordats av utredningen, innebära en lämplig avvägning mellan de olika
intressen, som här gör sig gällande. Med hänsyn härtill biträder jag utredningens
förslag.
Slutligen må anmärkas, att medlem, som uppburit daghjälp under det
för kassan fastställda högsta antalet dagar, enligt det av utredningen framlagda
författningsförslaget under alla förhållanden måste fullgöra ny karenstid
och sålunda inte äger åberopa nyss angivna dispensbestämmelser.
Häremot synes intet vara att erinra.
F örsäkringsersättningarna
Gällande bestämmelser m. m.
Såsom förut nämnts skall erkänd arbetslöshetskassa utgiva understöd
dels i form av ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, och dels i
form av familjetillägg till daghjälpen. Familjetillägg utgöres av barntillägg
samt, i den mån kassan så beslutat, maketillägg och husföreståndarinnetillägg.
Understöd får därjämte utgivas såsom hjälp till täckande av reseoch
flyttningskostnader för tillträdande av arbete på annan ort. I annan
form än nu sagts får understöd ej utgivas (17 § 1 inom.).
Daghjälp utgår inte för söndag. Inte heller får daghjälp utgivas för annan
helgdag, med mindre medlemmen var arbetslös nästföregående eller
efterföljande vardag. Daghjälp utgår inte för dag, då medlemmen med helt
eller delvis bibehållen avlöning åtnjuter ledighet från arbete, som utförts
för annans räkning annorstädes än i medlemmens hem, eller äger rätt till
tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp (18 §).
Daghjälpens storlek fastställes av kassan själv men får inte överstiga
20 kronor om dagen (20 § 1 mom.). Kassan kan i sina stadgar föreskriva,
att medlemmarna skall fördelas i olika klasser efter daghjälpens storlek.
Även andra klassindelningsgrunder kan emellertid tillämpas. I förordningen
föreskrives endast, att stadgarna skall innehålla erforderliga bestämmelser
till förhindrande av ett ur ekonomiska synpunkter olämpligt
klassval (20 § 5 mom.).
Barntillägget utgör en krona 50 öre om dagen för varje barn, för vilket
tillägg utgår. Maketillägget och husföreståndarinnetillägget utgör vartdera
två kronor om dagen (20 § 2 mom.).
Barntillägg utgår till försäkrad, som har barn eller adoptivbarn under
16 år vilket är kyrkoskrivet hos honom eller beträffande vilket eljest på
av tillsynsmyndigheten föreskrivet sätt styrkes, att den försäkrade fullgör
honom åliggande underhållsskyldighet. Efter samma grunder skall barn
-
85
Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956
tillägg utgivas till gift försäkrad för andra makens barn i tidigare gifte eller
utom äktenskap. I intet fall får dock barntillägg för ett och samma barn
utgå till mera än en person. Är flera personer berättigade till barntillägg
för samma barn, skall tillägget utgå till fadern, om han är en av de berättigade,
samt eljest till modern (17 § 2 mom. 1 st.).
Maketillägg utgår till medlem för make eller den, med vilken medlemmen
varit gift och beträffande vilken på av tillsynsmyndigheten föreskrivet
sätt styrkes, att medlemmen fullgör honom åliggande underhållsskyldighet.
Maketillägg skall dock inte lämnas om den, för vilken sådant tillägg eljest
skolat utgå, har förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller därutöver i
veckan eller själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa (17 §
2 mom. 2 st.).
Husföreståndarinnetillägg utgår till medlem, som inte är gift och ej
heller uppbär maketillägg, för kvinna, som varaktigt har gemensam bostad
med medlemmen och erhåller sin huvudsakliga försörjning genom att förestå
medlemmens hushåll. Husföreståndarinnetillägg skall dock inte lämnas,
om husföreståndarinnan, bortsett från arbetet i medlemmens hem,
har förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller därutöver i veckan eller
själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa (17 § 2 mom. 3 st.).
Vissa överförsäkringsregler finnes givna i 20 § förordningen. Sålunda
får såsom daghjälp inte utgivas mer än som svarar mot, för medlem som
är familjeförsörjare fyra femtedelar och för annan medlem tre femtedelar
av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom
samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. I daghjälp
och familjetillägg får inte tillhopa utbetalas högre belopp för dag än som
svarar mot fyra femtedelar av den nyss angivna arbetsförtjänsten. Måste
understödet på grund härav minskas, skall först maketillägget eller husföreslåndarinnetillägget
samt därefter, om det erfordras, jämväl barntilllägget
nedsättas eller helt innehållas.
Såsom familjeförsörjare skall anses medlem, som har försörjningsskyldighet
mot den, med vilken medlemmen är eller varit gift, eller mot barn
eller adoptivbarn under 16 år eller som lever i gemensamt bo med och huvudsakligen
underhåller föräldrar eller adoptant eller som äger uppbära
husföreståndarinnetillägg.
Är medlem i anledning av arbetslöshet lagligen berättigad till regelbundet
utgående understöd av annan beskaffenhet än fattigvård, får daghjälp
och familjetillägg utgivas till honom allenast i den mån understödet inte
uppgår till den i överförsäkringsreglerna närmare angivna andelen av arbetsförtjänsten.
Kassa äger i sina stadgar föreskriva, alt daghjälp till medlem,
som uppbär dylikt understöd, får utgå allenast i den mån understödet
inte uppgår till den medlemmen eljest tillförsäkrade daghjälpen (20 §
3 inom.). Regler om avräkningsförfarande i andra fall finnes inte i förordningen.
Några föreskrifter om hänsynstagande till utgående folkpensio
-
86 Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1956
ner eller livräntor etc. vid fastställandet av ersättningens storlek finnes således
inte.
Daghjälp får inte utgå för mer än sammanlagt 156 dagar under loppet
av tolv på varandra följande månader. Maximitiden får bestämmas till lägst
90 dagar. Sedan medlemmen fått understöd för högsta möjliga antal dagar
under en tolvmånadersperiod, är han utförsäkrad och kan inte få understöd
på nytt, förrän han till kassan erlagt avgifter, motsvarande minst två
veckoavgifter, samt uppfyller övriga föreskrivna villkor för understödsrätt
(23 §). .-i*!
Varje kassa skall i sina stadgar ha angivet, under vilka förutsättningar
beträffande arbetslöshetens omfattning bland kassans medlemmar eller kassans
ekonomiska ställning daghjälpens storlek och understödstidens längd
må kunna ändras (5 §). Föreligger någon sådan förutsättning, äger kassans
styrelse efter medgivande av tillsynsmyndigheten besluta nedsätta daghjälpens
storlek eller minska understödstidens längd. Eljest föreskrivet
minimum för understödstiden eller 90 dagar får därvid underskridas, så
länge beslutet gäller (24 §).
Utredningen
Med hänsyn till att utredningen i sitt år 1952 avgivna betänkande, vilket
lagts till grund för beslut vid 1953 års riksdag, behandlat frågan om
försäkringsersättningarnas allmänna konstruktion har utredningen inte ansett
sig böra på nytt ta upp denna fråga. Utredningen utgår sålunda ifrån
att ersättningarna skall bestå av daghjälp och barntillägg samt, efter kassornas
eget val, make- och husföreståndarinnetillägg.
Däremot har utredningen prövat åtskilliga speciella spörsmål rörande försäkringsersättningarna.
Till dem hör frågan huruvida lagstiftningen
bör innehålla bestämmelser om att ersättning
ej skall utgå för vissa dagar.
Någon ändring föreslås härvid inte i den nu gällande regeln att daghjälp
ej utgives för söndag.
Med de relativt höga ersättningar, som blivit möjliga genom de senaste
förbättringarna, finns enligt utredningens mening inte alltid motiv för att
ersättning skall utgå för helgdag. Rent försäkringsmässigt sett skulle
ersättning över huvud taget inte utgå för helgdagar, om den försäkrade,
då han hade arbete, inte hade inkomst sådan dag. I arbetslöshetskassor
med ersättningar, som lämnade låg kompensation för inkomstbortfallet,
vore det emellertid av sociala skäl alltjämt befogat att lämna ersättning
även för ifrågavarande helgdagar. Härtill komme, att tendensen syntes
vara att lön i ökande utsträckning utginge även för helgdagar. Utredningen
föreslår därför, att nuvarande bestämmelser beträffande rätten till ersättning
för helgdagar inte ändras, men förutsätter därvid att ersättningsrät
-
87
Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1956
ten i dessa fall prövas av kassan och tillsynsmyndigheten, om daghjälpen
är hög i förhållande till det allmänna löneläget inom kassans verksamhetsområde
och medlemmarna som regel ej har lön för helgdagar. Kassan
hade i sådant fall möjlighet att i sina stadgar intaga inskränkande bestämmelser
i fråga om rätten till ersättning för helgdagar.
I detta sammanhang diskuterar utredningen frågan, huruvida ersättning
bör utgå för dagar, då arbete enligt kollektivavtal inte skall utföras, d. v. s.
avtalse n liga fridagar. Denna fråga vore ej direkt reglerad i förordningen.
Nio kassor hade emellertid i sina stadgar intagit en föreskrift,
att dylika dagar skulle jämställas med helgdagar. Enligt utredningens mening
borde ersättning från försäkringen i princip begränsas till de fall, då
förlusten av arbetsinkomst berodde på bristande tillgång på arbete. I kollektivavtal
föreskriven fridag utan lön kunde inte gärna hänföras till dessa
fall, varför ett uttryckligt förbud mot utgivande av ersättning för avtalsenlig
fridag kunde anses motiverat. Svårigheter kunde emellertid uppkomma
vid avgörandet om en medlem lydde under visst kollektivavtal. Dessutom
vore de avtalsenliga fridagarna i sak mycket närstående helgdagarna. Möjlighet
borde därför finnas att med tillsynsmyndighetens medgivande vid
prövningen av ersättningsrätten likställa avtalsenlig fridag med helgdag.
Utformningen av sådant medgivande borde ske i anslutning till förhållandena
inom vederbörande kassas verksamhetsområde.
I enlighet med vad sålunda anförts föreslår utredningen en regel av innebörd,
att ersättning ej må utgivas för avtalsenlig fridag, såvida inte tillsynsmyndigheten
medgivit, att dylik fridag må likställas med helgdag.
Rörande rätten till ersättning för dag, för vilken semesterersättning
utgår, anför utredningen bl. a.
Vid nuvarande bestämmelser föreligger således inte något hinder för att
en arbetstagare först erhåller semesterersättning för visst antal dagar och
sedermera ersättning från arbetslöshetskassan för motsvarande dagar. Det
kan ifrågasättas om inte särskilda bestämmelser borde införas för att begränsa
rätten till ersättning från arbetslöshetskassa vid utbekommen semesterersättning.
Vid utformningen av dylika bestämmelser uppkommer
emellerlid flera problem. I en del fall är det sålunda svårt att fastställa antalet
dagar, för vilka semesterersättning utgått. Vidare uppkommer fråga,
huruvida hänsyn skall tagas till dessa dagar omedelbart vid arbetslöshet
eller om inskränkningen i ersättningsrätten endast skall gälla för en viss
del av året, som regel sommarhalvåret, och endast för det fall vederbörande
permitteras i samband med att övriga anställda åtnjuter semester. Skall
hänsyn tagas till semesterersättningen redan vid första uppkommande arbetslöshet
och inskränkning då göras i medlemmens rätt till ersättning,
måste det innebära, att han äger uppbära ersättning från kassan om han
därefter skulle permitteras i anledning av semester på arbetsplatsen. Hur
dessa frågor än löses måste det i många fall för kassorna och framför
allt redogörarna bli ett omständligt och arbetskrävande förfarande att utreda
och bedöma, huruvida ersättningsrätt skall föreligga.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr t-it år 1956
Med hänsyn till vad sålunda anförts har utredningen inte ansett sig böra
gå längre än att uttala angelägenheten av att de erkända arbetslöshetskassorna
överväger att i sina stadgar intaga bestämmelser, avfattade med hänsyn
till de för kassan speciella förhållandena, som reglerar rätten till ersättning
i ifrågavarande fall.
Utredningen föreslår, att den bestämmelse i förordningen skall utgå, enligt
vilken daghjälp ej må utgivas för dag då medlem med helt
eller delvis bibehållen avlöning åtnjuter ledighet
från arbete, som utförts för annans räkning annorstädes än i medlemmens
hem. Utredningen finner det självfallet, att den som uppbär hela
eller större delen av sin lön inte är arbetslös i förordningens mening även
om han på grund av semester eller annan liknande anledning är befriad
från tjänstgöringsskyldighet.
Utredningen behandlar härefter frågan om ersättning för enstaka
arbetslös dag samt anför bl. a.
Det är uppenbart, att försäkringen i första hand bör vara anordnad med
tanke på arbetslöshet av viss varaktighet, d. v. s. omfattande flera veckor
eller några månader. För arbetslöshet under kort tid står de försäkrade
självrisk genom karenstiden. Härutöver har genom korttidsreglerna gjorts
en begränsning av ersättningsrätten, vilken enligt huvudregeln innebär att
vid arbetslöshet på grund av driftinskränkning hos den ordinarie arbetsgivaren
antalet dagar under varje vecka, för vilka medlem eljest varit berättigad
till daghjälp, minskas med en. Tillsynsmyndigheten kan medge undantag
från denna begränsningsregel. Även om de sålunda gällande bestämmelserna
tages i betraktande synes frågan om införandet av en allmän
regel om att ersättning ej utgår, då arbetslösheten är begränsad till en dag
i veckan, böra övervägas. Det vanligaste fallet torde vara att det är lördagen
som är arbetslös. Med den inom flertalet yrken kortare arbetstiden
denna dag är inkomstbortfallet och därmed motivet för ersättning relativt
ringa vid sådan arbetslöshet. Det föreligger på grund härav stor risk för
överförsäkring, om ersättning utgår för sådana dagar. Det möter också särskilda
svårigheter att bereda den arbetslöse annat arbete, om arbetslösheten
är begränsad till en lördag och över huvud taget är kontrollproblemet svårlöst.
Vad nu sagts om lördagar gäller, med vissa begränsningar, också enstaka
arbetslös dag, som infaller på annan veckodag. Det synes därför lämpligt,
att arbetslöshet, som är begränsad till en dag i en vecka, generellt
undantages från ersättningsrätt.
Utredningen föreslår därför en bestämmelse av innehåll att, om medlemmen
under en kalendervecka i fem dagar utfört arbete i sådan utsträckning
att hel daghjälp ej kunnat utgå för någon av dagarna, daghjälp
ej heller må utgivas för den sjätte dagen.
En bestämmelse av denna innebörd skulle, framhåller utredningen, även
reglera frågan om ersättning för försäkrad, som normalt arbetar fem dagar
per vecka och därunder fullgör full veckoarbetstid, vilken fråga inte
nu vore reglerad i förordningen. En försäkrad med normalt femdagars ar
-
89
Kungl. Maj.is proposition nr 144 år 1956
betsvecka skulle därmed, även om han av någon anledning kunde anses
som arbetslös den sjätte dagen, inte erhålla ersättning för denna dag. Hade
han arbetat fem dagar under veckan och erhållit full veckolön, förelåge i
själva verket inte något inkomstbortfall för den sjätte dagen.
Utredningen berör även frågan om medlems ersättningsrätt under tid
då han genomgår kurs. Den omständigheten att medlemmen bevistade
kurs borde enligt utredningens mening inte utesluta honom från
möjlighet att erhålla ersättning från den erkända arbetslöshetskassan under
kurstiden. Uppfyllde medlemmen stipulerade villkor innebärande bl. a.
att han vore oförhindrad att taga arbete borde han kunna erhålla ersättning.
I fråga om längre kurser, särskilt kurser för yrkesutbildning, torde
man kunna utgå från att medlemmen vore fast bunden och förhindrad att
när som helst taga anställning. Han uppfyllde i sådant fall inte villkoren
för ersättningsrätt. Vore det däremot frågan om kurser av kortare varaktighet
torde man kunna förutsätta, att medlemmen borde kunna avbryta
kursen och taga arbete, och han borde i detta fall kunna erhålla ersättning.
Utredningen förutsätter, att tillsynsmyndigheten lämnar närmare anvisningar
i fråga om rätten till ersättning under tid, då arbetslös genomgår
kurs.
Vidare upptar utredningen spörsmålet om rätten till ersättning för dag,
då medlemmen blott söker deltidsarbete. Därvid framhåller
utredningen, att sökande av deltidsarbete inte borde helt utestängas
från rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Begränsade en försäkrad
sitt utbud av arbetskraft att gälla endast vissa tider eller vissa arbetsuppgifter
borde som grundregel gälla, att den försäkrade för att över
huvud taget kunna anses berättigad till ersättning måste ha förmåga och
vilja att taga arbete inom yrke, som kunde anses tillhöra arbetsmarknaden,
eller, i det fall han vore lokalt arbetssökande, ortens arbetsmarknad.
En viss minimigräns måste sättas, dels med hänsyn till att de försäkrade
borde stå en viss självrisk och dels med hänsyn till att en försäkrad, som
uppbure ersättning från försäkringen, i realiteten måste tillhöra arbetsmarknaden.
Det vore vidare ur försäkringens synpunkt av intresse att arbetslösheten
samlades och inte utspredes, då möjligheterna att skaffa vederbörande
arbete vore större vid arbetslöshet, som varade hel dag, än vid
arbetslöshet, som omfattade endast någon timme per dag. I anslutning tdl
vad sålunda anförts föreslår utredningen, att i förordningen införes en
allmän bestämmelse av innebörd att ersättning inte får utgå for dag då
medlem sökt arbete för kortare tid än fyra timmar.
Utredningen har övervägt, huruvida d aghjälpsmaxi m u in skulle
kunna slopas, men avvisat tanken härpå under motivering att det bade
med hänsyn till behovet av eu samordning med sjukförsäkringen och av
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
allmänt administrativa skäl vore lämpligt, att en yttre ram för försäkringsersättningarnas
storlek funnes fastställd av statsmakterna. Någon höjning
av daghjälpsmaximum föreslås inte heller av utredningen.
Vidare har utredningen undersökt de tekniska möjligheterna att skapa
en indexreglering av försäkringsersättningarna och avgifterna efter
arbetslönernas utveckling; rörande denna undersökning hänvisas till betänkandet
s. 126—129. I samband härmed har utredningen jämväl kommit
in på frågan om klassindelningen i kassorna.
Enligt utredningens uppfattning är en samtidig reglering av ersättningar
och avgifter vid försäkringens nuvarande utformning ej praktiskt möjlig.
Även en indexreglering enbart av daghjälpsbeloppen i de enskilda kassorna
kunde uteslutas av praktiska skäl. En automatisk reglering av daghjälpsbeloppen
syntes endast tänkbar genom att dessa fixerades i förhållande till
arbetsförtjänsten antingen så att daghjälpen fastställdes till viss andel av
denna eller genom ett system med obligatorisk klassindelning. Det förstnämnda
tillvägagångssättet vore av praktiskt administrativa skäl helt uteslutet,
och det borde inte komma i fråga att genom en obligatorisk klassindelning
efter arbetsförtjänsten beröva kassorna rätten att själva bestämma
daghjälpens storlek. Kassorna borde fortfarande ha möjlighet att
i anslutning till förhållandena inom vederbörande fackförbund och efter
samråd med tillsynsmyndigheten besluta om klassindelning ej blott efter
arbetsinkomst utan även efter ålder, arbetslöshetsrisk, säsongarbetslöshetsförhållanden
m. m. Den nuvarande föreskriften i 20 § 5 mom. förordningen,
att erkänd kassa i sina stadgar skulle intaga regler till förhindrande
av ett ur ekonomiska synpunkter olämpligt klassval, borde emellertid utbyggas
med en bestämmelse att tillsynsmyndigheten skulle pröva och godkänna
saväl själva klassindelningen och reglerna härför i kassans stadgar
som de särskilda föreskrifter, som måste finnas till förhindrande av
en olämplig flyttning av medlemmarna mellan de olika klasserna. En
klassindelning efter arbetsförtjänsten torde kunna beräknas komma till
användning i betydande utsträckning. Härigenom skulle en begränsad automatisk
anknytning av daghjälpen till arbetsförtjänsten erhållas inom flera
kassor. Någon generell lösning av problemet om en automatisk reglering
av daghjälpen ernåddes emellertid inte på detta sätt.
Utredningen har således kommit till uppfattningen, alt en allmän lösning
av frågan om indexreglering inte lämpligen kan åstadkommas vid
försäkringens nuvarande utformning. Däremot syntes en indexreglering
tekniskt genomförbar beträffande maximibeloppet för daghjälpen. Emellertid
vore det nu gällande maximibeloppet, 20 kronor, fastställt med en
viss marginal, som medgåve en höjning av daghjälpen i kassorna, om löneutvecklingen
skulle ge anledning därtill. Vid en mera betydande ändring
av penningvärdet torde en indexreglering av daghjälpsmaximum inte ensam
vara tillräcklig. En sådan utveckling torde kräva att såväl försäkrings
-
91
Knugl. Maj:ts proposition nr Ht år 1956
ersättningarnas storlek som deras finansiering upptoges till mera allmänt
övervägande. Utredningen förutsatte, att dessa frågor skulle upptagas till
behandling, när löneutvecklingen gåve anledning därtill. Med hänsyn härtill
förelåge enligt utredningens mening f. n. inte tillräckliga skäl att
komplicera bestämmelserna med en indexreglering av daghjälpsmaximum.
Rörande frågan om indexreglering är en av utredningens ledamöter, hr
Christensson, av skiljaktig mening och anser, att daghjälpen bör fastställas
till ett belopp, som med utgångspunkt från 20 kronor om dagen raknas
upp efter en löneindex. Beloppen borde fastställas år från år av Kungl.
Maj :t efter förslag av arbetsmarknadsstyrelsen.
I fråga om barntillägget anför utredningen bl. a.
Den grundläggande regeln för erhållande av barntillägg är inom arbetslöshetsförsäkringen
att barnet skall vara kyrkoskrivet hos medlemmen,
men inom sjukförsäkringen att vårdnaden om barnet skall tillkomma sjukkassemedlemmen
eller make, med vilken denna sammanlever, ävensom att
barnet är hemmavarande. De praktiska olägenheterna av denna skiljaktighet
beträffande reglerna synes inte behöva bli stora. Den inom arbetslöshetsförsäkringen
gällande regeln har den fördelen att den möjliggör e
för redogörarna enkelt system för kontroll av rätten till barntillägg, därigenom
att den arbetslöse medlemmen har att förete prästbevis. Utredningen
föreslår ingen ändring på denna punkt.
En skillnad består mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen
i fråga om fosterbarn i det att barntillägg utgår för sådana barn inom den
förra försäkringen men ej inom den senare. —---Med hansyn till de
starka skäl som talar för att fosterbarn likställes med andra barn och da
det synes angeläget att i detta fall få enhetliga bestämmelser inom itragavarande
två socialförsäkringsgrenar, föreslår emellertid utredningen, att
barntillägg inom arbetslöshetsförsäkringen skall utgå även for fosterbarn
enligt samma regler som för barn och adoptivbarn.
Beträffande barn till sammanlevande makar så gällde, fortsätter utredningen,
för sjukförsäkringens del, att barntillägg kunde utgå endast vid
endera makens sjukdom. Inom arbetslöshetsförsäkringen utginge däremot
barntillägg, om båda makarna vore arbetslöshetsförsäkrade, såväl vid mannens
som vid hustruns arbetslöshet, dock att om båda makarna vore arbetslösa
samtidigt barntillägg utginge endast till mannen. Eu anpassning av
arbetslöshetsförsäkringens bestämmelser efter sjukförsäkringens skulle på
ifrågavarande punkt innebära en begränsning av rätten till barntillägg inom
arbetslöshetsförsäkringen. Trots intresset av enhetliga regler inom de båda
försäkringarna ansåge sig utredningen inte böra föreslå en ändring pa
denna punkt.
Utredningen yttrar vidare.
En skillnad mellan de båda försäkringarna föreligger också i fråga om
rätten till barntillägg, då föräldrarna inte sammanlever och modern har
vårdnaden om barnet. Fadern kan inom båda försäkringarna erhalla barntillägg
om han är underhållsskyldig samt fullgör underhållsskyldigheten.
92
Knugl. Maj:ts proposition nr 1U år 1956
Om fadern och modern är sjuka samtidigt får emellertid modern barntillagg
medjm fadern får barntillägg om föräldrarna är arbetslösa samtidigt.
1 och för sig synes sjukförsäkringens regel på denna punkt vara att föredra.
Den av föräldrarna hos vilken barnet är kyrkobokfört borde alltså ha
företräde inom arbetslöshetsförsäkringen. Detta förutsätter emellertid att
™an blbehaller den f. n. inom båda försäkringarna gällande regeln att barntittagg
för samma barn inte samtidigt får utgå till två eller flera personer.
Sasom forut nämnts har socialstyrelsen i tidigare sammanhang företrätt
den meningen, att barntillägg inom arbetslöshetsförsäkringen samtidigt bör
unna utgå till båda föräldrarna. En sådan anordning avvisades uttryckligen
redan då barntilläggen infördes (prop. 1941:214). Otvivelaktigt kan
mot den nu gallande bestämmelsen erinras att dess upprätthållande är
s!ar kontrollera. I fall då de till barntillägg berättigade försäkrade bor
pa skilda orter ar det ofta i praktiken omöjligt att åstadkomma en säker
kontroll.
I anslutning till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att dubbla
barntillägg får utgå om försäkrad, hos vilken barnet är kyrkoskrivet, och
forsakrad, som ej har barnet kyrkoskrivet hos sig men är berättigad till
barntillägg på grund av underhållsskyldighet, samtidigt är arbetslösa. Härigenom
torde en del av de mest svårkontrollerade fallen bortfalla.
I övrigt föreslås inte någon ändring i nu gällande regler om barntillägg.
Utredningen har övervägt att föreslå, att make till ägg inte skall
utgå för make, som uppbär folkpension in. m. eller fullgör militärtjänstgöring,
men avvisat tanken härpå under motivering att regler av detta innehall
måste medföra en betydande belastning för redogörarna. Ej heller i övrigt
föreslår utredningen någon ändring i vad som nu gäller beträffande
maketillägg.
Enligt ''vad utredningen upplyser har mot de nuvarande bestämmelserna
om husföreståndarinnetillägg främst riktats den anmärkningen,
att villkoret om huvudsaklig försörjning vore svårt att tillämpa.
Vid provning av detta villkor hade bl. a. ansetts nödvändigt att i vissa fall
taga i betraktande även inkomster, som inte härrörde från tjänsten som
husföreståndarinna utan t. ex. utgjorde pension eller inkomst av förmögenhet.
Kravet på huvudsaklig försörjning vore emellertid principiellt berättigat.
Motivering för husföreståndarinnetillägg saknades t. ex. om medlemmen
bodde tillsammans med sin moder, som förestode hans hushåll, men
medlemmen endast bestrede sin andel av kostnaderna medan modern bestrede
sm andel. Efter övervägande av de praktiska svårigheterna i olika
fall vid prövningen av villkoret om huvudsaklig försörjning har utredningen
stannat för att förorda, att detta villkor strykes. Detta innebure otvivelaktigt
en utvidgning av rätten till husföreståndarinnetillägg. Den nu gällande
förutsättningen att vederbörande skulle förestå den försäkrades hushåll
innefattade emellertid ett krav på en viss arbetsinsats och möjliggjorde
för redogörarna att avvisa fall av uppenbart missbruk. Vidare inskränkte
det nuvarande kravet på varaktigt sammanboende ävensom bestämmelsen,
93
Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1956
att tillägg ej utginge om husföreståndarinnan hade annat arbete under tid
motsvarande minst tre dagar i veckan, möjligheten till missbruk. Dessa
båda förutsättningar borde bibehållas.
Utredningen har diskuterat, huruvida en reducering av försäkringsersättningen
bör ske i vissa fall.
Vad först angår det fall, att en kassamedlem utför arbete i begränsad
omfattning å dag, då han i övrigt är arbetslös, lämnar utredningen
följande upplysningar rörande den praxis som nu tillämpas.
Enligt praxis kan ersättning utgå även för dag, under vilken arbete har
utförts i viss omfattning. Har en försäkrad utfört avlönat arbete för annans
räkning i högst två timmar räknas dagen som arbetslös (den s. k.
tvåtimmarsregeln). Har en försäkrad vid sidan om sin ordinarie anställning
en bisysselsättning (t. ex. som portvakt) anses han vid arbetslöshet
inom huvudyrket berättigad uppbära understöd, om tiden för arbete i bisysselsättningen
uppgår till högst tre timmar per dag. Skulle den arbetade
tiden i bisysselsättningen överskrida tre timmar, kan medlemmen ända anses
arbetslös och understödsberättigad, såvida han i bisysselsättningen inte
förtjänat mer än vad han skulle ha gjort vid tre timmars arbete inom det
egna yrket. Arbete såsom egen företagare betraktas principiellt på samma
sätt som arbete i en bisysselsättning. .
En förutsättning för understödsrätt är i fråga om bisysselsättning och
arbete för egen räkning att medlemmen är oförhindrad att åta sig heldagsarbete
för annans räkning.
Enligt vad utredningen funnit fungerade den s. k. tvåtimmarsregeln
otillfredsställande dels därigenom att det vore ofördelaktigt för de försäkrade
att taga arbete, som varade mer än två timmar men mindre än en hel
arbetsdag, dels därigenom att den medgivna arbetsförtjänsten jämte försäkringsersättning
kunde uppgå till högre belopp än den försäkiades vanliga
dagsförtjänst. Det skulle vara en fördel om regeln i stället kunde utformas
så att den försäkrade inte tillskyndades en ekonomisk förlust genom
att han under tid, då han vore arbetslös, toge tillfälligt arbete, som
varade kortare tid än hel dag. Helst borde den behållna inkomsten för den
försäkrade vid arbete i begränsad omfattning bli större än den fulla försäkringsersättningen
men lägre än då han hade arbete i för honom normal
utsträckning. Rätten till ersättning från försäkringen för en endast delvis
arbetslös dag finge emellertid inte utformas på sådant sätt, att försäkringsersättningen
bleve en permanent löneutfyllnad t. ex. för den som med eller
mot sin vilja överginge till att mera varaktigt arbeta kortare tid än full
arbetstid.
Utredningen har med dessa utgångspunkter övervägt olika möjligheter
att få till stånd en anpassning av försäkringsersättningen i dessa fall och
funnit, alt ett system, där den uppburna lönen jämte försäkringsersättningen
skulle rymmas inom överförsäkringsgränsen, icke kunde förordas
av praktiska skäl. Det skulle nämligen förutsätta, att man i varje enskilt
94
Kungl. Maj :ts proposition nr 1H år 1956
fall måste fastställa den normala arbetsförtjänsten per dag för den försäkrade
och ha fullständiga uppgifter om arbetsförtjänsten redan vid arbetets
avslutande. En annan utväg syntes vara att låta försäkringsersättningen
minska i proportion till den arbetade tiden. Utredningen hade övervägt att
föreslå en allmän regel av innebörd att den som toge arbete för mer än två
men ej över fyra timmar skulle erhålla halv ersättning. En sådan regel
måste emellertid bli administrativt tyngande och kunde därför endast införas
inom kassa där nu ifrågavarande problem vore särskilt framträdande.
Vidare kunde ej bortses från risken av missbruk. Utredningen har därför
begränsat sig till att dels föreslå lagfästande av tvåtimmarsregeln och dels
därutöver förorda en bestämmelse, innebärande att arbetslöshetskassa med
tillsynsmyndighetens medgivande må till medlem, som före arbetslöshetens
inträdande haft heldagsarbete och söker sådant arbete, utgiva halv
ersättning för dag, då medlemmen erhållit arbete i högst fyra timmar. Utredningen
framhåller, att förutsättning för ett dylikt medgivande måste
vara, att tillräckliga garantier mot missbruk finnes och en tillfredsställande
kontroll kan ordnas.
Enligt utredningens mening bör allmän ålderspension inte få
inverka på ersättningsbeloppens storlek. Som skäl härför anföres bl. a., att
ersättningen från försäkringen anpassades efter arbetsförtjänsten dels genom
klassindelningen i de fall arbetsförtjänsten vore avgörande för klassindelningen
och dels genom tillämpning av överförsäkringsreglerna.
Inte heller tj änstepension föreslås skola påverka storleken av
försäkringsersättningen.
Utredningen framhåller, att ersättning från försäkringen helt naturligt
inte kan utga, om den försäkrade på grund av ohälsa eller i övrigt bristande
arbetsförmåga inte kan taga arbete. För invalidpension och sjukbidrag
från folkpensioneringen fordrades som regel, att arbetsförmågan
kunde anses vara nedsatt med minst 2/3. I dylika fall kunde kravet på arbetsförhet
ej anses uppfyllt, varför ersättning från arbetslöshetsförsäkringen
inte kunde utgå.
Beträffande det fall, att den försäkrade åtnjuter halv sjukpenning
anför utredningen.
Enligt bestämmelserna för den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
kan halv sjukpenning utgå för varje dag, då arbetsförmågan
till följd av sjukdomen är nedsatt med minst hälften. Det förutsätts
alltså i de båda nämnda försäkringarna, att vederbörande skall besitta
en viss arbetsförmåga och att ersättningen skall bestämmas med hänsyn
härtill. Då det mycket väl kan tänkas att en person som tillerkänts halv
sjukpenning inte kan få arbete, föreligger här en fråga om samordning mellan
de två försäkringarna. Har vederbörande inom sjukförsäkringen ansetts
ha en med hälften reducerad arbetsförmåga, förutsätter utredningen
att han kan erhålla ersättning från erkänd arbetslöshetskassa. Halv sjukpenning
skall emellertid utgå även om arbetsförmågan är nedsatt med mer
än hälften utan att dock förlust av hela arbetsförmågan föreligger. Anses
95
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
arbetsförmågan t. ex. vara nedsatt med 2/3 skall endast halv sjukpenning
utgå. I detta fall skulle vederbörande inte kunna få någon ersättning från
arbetslöshetsförsäkringen och alltså bli hänvisad uteslutande till den ha va
sjukpenningen. Såtillvida synes en brist i samordningen mellan de bada orsäkringarna
föreligga. Avgörande för om detta problem kan fa praktisk
betydelse torde bli det sätt, varpå möjligheten att utge halv sjukpenning
utnyttjas inom sjukförsäkringen. Med hänsyn till de praktiska svårigheterna
för en exakt bestämning av arbetsförmågan synes det försvarligt att
tills vidare räkna med att halv sjukpenning i stort sett kommer att utgå
endast i fall då förutsättningar finns att vid arbetslöshet komplettera sjukpenningen
med ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Skulle erfarenheten
visa att den nu ifrågavarande luckan i samordningen medför praktiska
olägenheter, bör saken upptas till förnyad prövning.
Det förhållandet att halv sjukpenning utgår finner utredningen bora föranleda,
att ersättningen från arbetslöshetskassan minskas till hälften. Utredningen
föreslår därför en bestämmelse av innebörd, att om medlem for
viss dag uppbär halv sjukpenning från allmän sjukkassa och han för samma
dag äger erhålla ersättning från erkänd arbetslöshetskassa, denna ersättning
skall nedsättas till hälften av vad eljest skulle ha utgått.
Utredningen berör vidare spörsmålet huruvida livränta från yrkesskadeförsäkringen
bör påverka ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen,
och finner, att så inte bör vara förhållandet. Den som
uppbure dylik livränta kunde nämligen inte sällan vara arbetsför i arbetslöshetsförsäkringens
mening, och det avgörande för ersättningen från
denna försäkring vore i vad mån vederbörande kunde anses arbetsför och
villig att åtaga sig arbete. Motsvarande synpunkter gjorde sig enligt utredningens
mening gällande beträffande förtidspension på grund av
sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga.
Vad slutligen angår understöd anser utredningen, att nuvarande
regel härom i 20 § 3 mom. 1 st. förordningen bör bibehållas utan någon
saklig ändring.
Utredningen erinrar om att de i 20 § arbetslöshetskasseförordningen
givna överförsäkringsreglerna erhöll sin nuvarande utformning
vid 1953 års riksdag, närmast såsom ett provisorium i avvaktan på
utredningens definitiva förslag.
Ett effektivt skydd mot överförsäkring erhölles, framhåller utredningen,
genom att daghjälpen för en kassa eller särskild klass inom en kassa fastställdes
med hänsyn till medlemmarnas löneförhållanden på sådant satt,
att risk för överförsäkring endast kunde förekomma i ett begränsat antal
fall. Sådan risk förelåge i allmänhet blott för partiellt arbetsföra och deltidsarbetande
med ovanligt låg arbetsförtjänst i förhållande till den för hela
kassan eller klassen beräknade normalförtjänsten, ävensom i fall då många
barntillägg utginge. Denna avvägning av daghjälpens storlek måste grundas
på en kollektiv bedömning av medlemmarnas arbetsförtjänst. När det åter
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
gällde beräkningen av den arbetsförtjänst, till vilken ersättningen från försäki
ingen skulle ställas i relation vid prövningen av överförsäkringen i
det speciella fallet, kunde såväl en kollektiv som en individuell bestämning
övervägas. Gällande bestämmelser kunde närmast betecknas som regler fölen
kollektiv bestämning av arbetsförtjänsten. Kollektivet hänförde sig till
arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse.
Hänsyn skulle emellertid tagas till den försäkrades arbetsförmåga,
varigenom en individuell prövning gåves ett visst utrymme. De nuvarande
överförsäkringsreglerna hade visat sig svåra att tillämpa i flera avseenden.
Bestämmelserna gåve ingen klar definition av kollektivet. Efter det
bestämmelserna tillkommit, hade löne- och arbetsförhållandena ändrats betydligt,
bl. a. genom ackordsarbetets allt större omfattning, och därigenom
hade det blivit svårare att bedöma vilken inkomst som skulle vara avgörande.
Det viktigaste syftet med överförsäkringsreglerna vore att förhindra,
att en försäkrad erhölle mera i ersättning från försäkringen än den förlorade
arbetsförtjänsten (nettoförtjänsten). Skulle detta syfte med överförsäkringsreglerna
nås, vore enligt utredningens mening en individuell
beräkning av arbetsförtjänsten i överförsäkringsfallen att föredraga.
Med hänsyn till det anförda anser utredningen, att överförsäkringsbestämmelserna
bör ändras sa att de i första hand kommer att bygga på en
individuell beräkning av arbetsinkomsten. I särskilda fall, t. ex. efter långvarig
bortovaro från förvärvsarbete på grund av sjukdom, barnsbörd eller
väinpliktstjänstgöring, kunde emellertid en individuell beräkning av arbetsinkomsten
inte komma i fråga. I sådana fall borde arbetsförtjänsten bestämmas
kollektivt i huvudsak efter samma grunder som nu.
Den maximala försäkringsersättningen skall enligt utredningens förslag
fastställas i förhållande till den normala lönen vid normal arbetstid för
den försäkrade. Den normala dagsförtjänsten skulle därvid beräknas till
7" av den vanliga veckoförtjänsten eller till 1jatk av månadslönen. Med tanke
närmast på deltidsarbetande, å vilka dessa regler inte alltid kunde tillämpas,
föreslår utredningen en bestämmelse, enligt vilken tillsynsmyndigheten
skall, där särskilda omständigheter föreligger, kunna medgiva att veckoeller
månadsinkomsten får delas med lägre tal än enligt huvudregeln.
Utredningen fortsätter.
Den maximala försäkringsersättningen bör fastställas i förhållande till
den normala lönen vid normal arbetstid för den försäkrade. Tillfälliga avvikelser
från det normala, såsom tillfälligt övertidsarbete, bör alltså inte
inverka. Förekommer övertidsarbete mera regelbundet, bör emellertid även
den arbetsförtjänst som hänför sig till övertidsarbetet medräknas vid fastställandet
av den normala förtjänsten för den försäkrade. Normalt förekommande
ersättningar, såsom tidlön, ackordslön eller ersättning för arbete på
obekväm arbetstid, skall inräknas i den försäkringsbara arbetsförtjänsten.
Gratifikationer och andra liknande ersättningar, som i allmänhet inte utgår
regelmässigt, torde däremot inte böra medräknas. I de fall drickspengar
Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1956
97
eller annan ersättning från tredje man, vilken har samband med arbetet hos
arbetsgivaren, utgör en mera väsentlig och regelbundet utgående del av
löneförmånerna, bör sådan ersättning medräknas vid fastställandet av den
dagliga arbetsförtjänsten. Vidare bör utgående naturaförmåner, såsom beldädnadsersättning,
inräknas. Har den försäkrade under den närmaste tiden
innan han blev arbetslös tillfälligt haft arbete med högre eller lägre inkomst
än vad som kan anses normalt för honom, bör den normala inkomsten
läggas till grund för beräkningen.
Utredningen framhåller vidare, att den inkomst med vilken försäkringsersättningen
skall jämföras givetvis bör vara nettoarbetsförtjänsten. Genom
källskattesystemets införande hade man nu fått helt andra möjligheter än
tidigare att på ett enkelt sätt fastställa den ungefärliga nettoarbetsförtjänsten.
Utredningen finner vissa svårigheter föreligga när det gäller att
på grundval av tabellerna för preliminär skatt bedöma det verkliga skatteavdragets
storlek och betydelse men förordar dock, att man vid fastställandet
av överförsäkringsgränser grundade på nettoförtjänsten utgår från
källskatteavdraget. För den försäkrade torde det nämligen vara naturligast
att jämföra försäkringsersättningen med den arbetsförtjänst han vanligen
finge i handen och inte med nettoförtjänsten per år efter avdrag för slutlig
skatt.
Vad beträffar överförsäkringsmarginalen mellan maximal försäkringsersättning
och arbetsförtjänst framhåller utredningen, att marginalen i
första hand bör täcka gällande källskatteavdrag. Vissa schematiseringar
måste därvid göras för att få ett system, som kunde bli praktiskt tillämpligt.
överförsäkringsgränserna borde därvid beräknas med hänsyn till en
viss källskattetabell, som kunde anses vara den mest typiska. Enligt utredningens
mening borde emellertid utöver överförsäkringsmarginalen avseende
källskatteavdrag finnas en viss ytterligare marginal. Denna kunde
inte siffermässigt bedömas på samma sätt som skattemarginalen. Utredningen
anför härom bl. a.
Ett starkt skäl för en relativt stor marginal är att det måste framstå
som avgjort fördelaktigare för en försäkrad att taga arbete än att uppbära
försäkringsersättning. Hur stor marginalen speciellt med hänsyn härtill
skulle behöva vara, är mycket svårt att bedöma. Rent psykologiska faktorer
torde här spela en viss roll. Behovet av en extra marginal utöver skattemarginalen
är beroende även av andra faktorer än de nu nämnda. Vid fastställandet
av överförsäkringsreglerna måste sålunda hänsyn tagas till karenstidens
längd och utformningen i övrigt av karensreglerna. Av betydelse
vid fastställandet av marginalen är vidare att man genom en begränsning
av den maximala försäkringsersättningen kan förhindra, att risk för
överförsäkring uppkommer vid ersättningsberättigad arbetslöshet som omfattar
endast fredag—lördag.
Ovan angivna förhållanden talar för en relativt stor marginal mellan
brultoförtjänsten och den ersättning, som högst skall kunna utgå från försäkringen
enligt överförsäkringsreglerna. Denna marginal bör enligt utred
7-—li
i han g till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 14i
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956
ningens mening motsvara avdraget för preliminär skatt jämte J/8 av den
efter sådant avdrag återstående nettoinkomsten. 1js eller 12,5 procent av
nettoinkomsten motsvarar nära 1ji0 av bruttoförtjänsten.
Utredningen föreslår med hänsyn härtill, att marginalen mellan bruttoförtjänsten
och den maximala ersättningen från försäkringen enligt överförsäkringsreglerna
fastställes till vanligen förekommande avdrag för preliminär
skatt samt en marginal härutöver av ungefär 1/8 av nettoförtjänsten
för familjeförsörjare. Beträffande icke familjeförsörjare föreslås samma
överförsäkringsgräns som för familjeförsörjare upp till en dagsförtjänst
av ca 15 kronor, motsvarande en maximal försäkringsersättning av 11 kronor
50 öre. överförsäkringsgränsen anpassas enligt förslaget därefter successivt
efter beskattningsförhållandena så, att maximal daghjälp, 20 kronor,
kan nås vid en dagsförtjänst av 30 kronor 50 öre.
Utredningen, som vid sina beräkningar utgått från skattetabellen III:
13/1955, tillägger.
De av utredningen föreslagna överförsäkringsreglerna medför en varierande
kompensationsgrad, räknat på bruttoförtjänsten. Vid en bruttodagsförtjänst
av tio kronor blir kompensationsgraden vid maximal försäkringsersättning
80 procent för såväl gift som ogift, vid en dagsförtjänst av 15
kronor 76,7 procent. I högre inkomstlägen är kompensationsgraden olika
för gift och ogift. Vid en dagsförtjänst av 24 kronor är kompensationsprocenten
maximalt 67 för ogift och 71 för gift. Högsta möjliga daghjälp, 20
kronor, kan utgå till ogift vid en lägsta dagsförtjänst av 30: 50 kronor.
Kompensationsgraden blir i detta fall 65,6 procent. Vid en dagsförtjänst av
32 kronor är kompensationsgraden för gift 68,8 procent, vid en dagsförtjänst
av 35 kronor 68,6 procent samt vid en dagsförtjänst av 45 kronor
67,8 procent. Även räknat på nettoförtjänsten kan marginalen komma att
variera något. Som regel ligger den maximala försäkringsersättningen emellertid
omkring 87,5 procent av nettoförtjänsten.
Tillämpningen av överförsäkringsreglerna skall enligt utredningens förslag
ske med hjälp av en särskild överförsäkringstabell. Förslag till en dylik
tabell har utarbetats av utredningen, som därvid såsom utgångspunkt för
beräkningarna valt nyssnämnda skattetabell III: 13/1955. För att komma
den slutliga skatten så nära som möjligt har beräkningarna gjorts på den
övre inkomstgränsen i varje skatteavdragsklass i tabellen. Efter dessa beräkningar
på grundval av skatteavdraget har beloppen för den maximala
ersättningen utjämnats.
Enligt utredningens mening bör överförsäkringstabellen inte intagas i
förordningen. Om varje ändring i tabellen förutsatte beslut av riksdagen,
kunde det möta praktiska svårigheter att vid behov snabbt anpassa tabellen
efter ändringar i fråga om skatteuttaget. Det syntes därför lämpligast,
att endast de allmänna grunderna intoges i förordningen samt att tabellen
fastställdes av Kungl. Maj :t.
Den av utredningen uppgjorda tabellen återfinnes såsom en bilaga i betänkandet.
99
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956
Vid tillämpningen av överförsäkringsreglerna skall enligt utredningens
förslag med familjeförsörjare avses den som äger uppbära familjetillägg.
Utredningen föreslår inte någon ändring i gällande regler, att överförsäkringsavdrag
i första hand skall göras på make- eller husföreståndarinnetillägg
samt därefter på barntillägget och sist daghjälpen.
Utredningens förslag är ej enhälligt i fråga om överförsäkringsavdragen.
En av utredningens ledamöter, hr Christensson, framhåller, att den av
kommitténs majoritet förordade beräkningen av dessa avdrag innebure en
väsentlig skärpning av gällande bestämmelser. I det skatteavdrag, som
kommittén räknat med, inginge även avgifter till sjukkassorna, vilka avgifter
toges ut av medlemmen vid årets slut, även om han någon tid av
året inte haft lönearbete. överförsäkringsavdraget borde därför utöver avdraget
för preliminär skatt vara 10 procent i stället för av kommitténs majoritet
förordade 12,5 procent.
Även en annan av utredningens ledamöter, fru Johansson-Ekdahl, anser,
att en lägre procentsats än 12,5 skulle vara rimligare för marginalen mellan
nettoförtjänsten och den maximala försäkringsersättningen.
Utredningen behandlar slutligen frågan om ersättningstidens
längd. För sin del finner utredningen, att något mera allmänt behov av en
längre maximal ersättningstid än 156 dagar, d. v. s. ett halvt år, inte framträtt
under senare år. Vissa skäl talade dock för att möjlighet borde beredas
kassorna att utsträcka den längsta understödstiden utöver den nu medgivna.
I en del kassor, framför allt tjänstemannakassor, förekomme visserligen
få men i allmänhet långvariga arbetslöshetsfall. Det kunde vidare
framhållas, att den tekniska utvecklingen beträffande beredskapsarbeten
och andra arbeten med syfte att motverka arbetslöshet medfört allt större
krav på teknisk utrustning och planering, vilket innebure att möjligheterna
att vid en mera omfattande arbetslöshet snabbt sätta i gång sådana arbeten
i tillräcklig omfattning vore mindre än tidigare var fallet.
I anslutning till vad sålunda anförts föreslår utredningen befogenhet för
tillsynsmyndigheten att för viss kassa eller klass medgiva, att antalet dagar
bestämmes till högre antal än 156 dock högst 210. En särskild prövning
borde emellertid fordras för att understödstiden skulle få förlängas.
Härvid borde bl. a. övervägas, om inte daghjälpsbeloppet borde bestämmas
till lägre belopp för den förlängda tiden. Eftersom en person efter längre
tids arbetslöshet i allmänhet inte längre kunde anses tillhöra sitt vanliga
yrke utan finge anses ha övergått till en mera allmän arbetskraftsreserv
talade vissa skäl för ett enhetligt daghjälpsbelopp för hela försäkringen för
den förlängda tiden. Med hänsyn till bl. a. spridningen bland kassorna i
fråga om daghjälpsbeloppen torde det vara svårt att genomföra en enhetlig
daghjälp. Tillsynsmyndigheten syntes emellertid böra beakta förhållandet.
Vissa kategorier med särskilt stor arbetslöshetsrisk borde kunna undantagas
från förlängningen.
100
Kungl. Maj:ts proposition, nr 1H år 1956
Utredningen har prövat, huruvida den maximala ersättningstiden bör förkortas
för folkpensionärer. Med den ståndpunkt, som jag i avsnittet rörande
försäkringens omfattning intagit till frågan om folkpensionärernas
ställning inom försäkringen, torde anledning saknas att här redovisa utredningens
överväganden i denna del. Jag kan därför inskränka mig till att
hänvisa till betänkandet s. 168—169.
Vad angår ersättningstidens minimigräns framhåller utredningen, att om
den högsta medgivna ersättningstiden förlängdes till 210 dagar, ett bibehållande
av den nuvarande lägre gränsen vid 90 dagar skulle kunna leda till
en ökad splittring mellan kassorna i fråga om försäkringsförmånerna. Dessutom
torde man enligt utredningens mening nu befinna sig i ett läge, då
man kunde kräva en effektivisering av försäkringen på denna punkt. Utredningen
föreslår därför en höjning av den lägre gränsen till 120 dagar.
Tillsynsmyndigheten föreslås emellertid erhålla befogenhet att medge kassa,
som vid bestämmelsernas ikraftträdande hade en maximal ersättningstid
understigande 120 dagar, att även i fortsättningen ha en kortare ersättningstid
än den eljest föreskrivna.
Yttrandena
Arbetsmarknadsstyrelsen understryker vikten av att kassorna — såsom
utredningen förordat — intager bestämmelser i stadgarna beträffande rätten
till ersättning för dagar, för vilka semesterersättning utgår.
Frågan om ersättning för enstaka arbetslös dag beröres av
De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation. Den av utredningen
föreslagna bestämmelsen att ersättning inte skall utgå för sjätte dagen, om
medlem under veckans övriga dagar utfört arbete i sådan utsträckning att
ersättning inte kunnat utgå för någon av dessa dagar, borde enligt organisationens
mening kompletteras sålunda, att nämnda inskränkning i ersättningsrätten
— i analogi med vad utredningen föreslår beträffande korttidsreglerna
— inte skall iakttagas i omedelbar anslutning till genomgången
karenstid och att den ej heller skall tillämpas i omedelbar anslutning
till arbetslöshet, som varat minst tre ersättningsberättigade dagar
i intilliggande vecka.
Rörande frågan om understödsrätt under tid, då medlem genomgår kurs,
anför arbetsmarknadsstyrelsen, att avgörande härvidlag borde vara inte
kurstidens längd utan om kursen hade karaktär av yrkesutbildning eller ej.
Endast i det senare fallet borde ersättning utgå från arbetslöshetskassan.
Det vore angeläget med en klar gränsdragning mellan tid, då en medlem
vore arbetslös i försäkringens mening, och tid då han underginge yrkesutbildning.
Styrelsen utginge ifrån att en arbetslös deltagare i yrkesutbildningskurs
på annat sätt skulle erhålla bidrag till sitt och familjens uppehälle.
Styrelsen ansåge därför att, såsom f. n. gällde, ersättning inte skulle
kunna utgå till den som deltoge i sådan kurs.
101
Kungl. Maj.ts proposition nr Ibi år 1956
Överstyrelsen för yrkesutbildning finner en mera preciserad gränsdragning
mellan de båda nu ifrågavarande slagen av kurser nödvändig.
Vad angår möjligheterna att skapa en automatisk reglering
av försäkringsersättningarna efter löneutvecklingen delar
socialstyrelsen utredningens uppfattning, att en dylik anknytning inte lämpligen
kan genomföras. Styrelsen framhåller därvid, att det inte finnes någon
allmän löneindex och att indextalet för den genomsnittliga timförtjänsten
inom industrien inte lämpligen kan användas för detta syfte. Försäkringsinspektionen
anser däremot utredningens invändningar mot en indexreglering
av maximidaghjälpen föga övertygande och instämmer i denna
del i hr Christenssons reservation. Socialstyrelsen borde förslagsvis få i uppdrag
att utarbeta en för arbetslöshetsförsäkringen lämpad särskild löneindex
och tillsammans med arbetsmarknadsstyrelsen föreslå regler om hur
löneindexändringar skulle påverka maximibeloppet. Som ett alternativ
kunde övervägas att helt slopa daghjälpsmaximum, så att endast den mera
rationella begränsning som låge i överförsäkringsreglerna bibehölles. Även
De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation instämmer i Christenssons
reservation i denna del. Landsorganisationen anser likaledes, att daghjälpen
bör knytas till en särskild löneindex. Tjänstemännens centralorganisation
framhåller däremot, att en indexreglering av daghjälpsbeloppen
inte skulle fylla det av reservanten angivna syftet. Frågan om justering av
daghjälpsmaximum och andra försäkringsersättningar borde i stället tas
upp till förnyad prövning, när utvecklingen gåve anledning därtill.
Rörande villkoren för familj etillägg anför Tjänstemännens centralorganisation,
att förutsättningarna för erhållande av barntillägg borde
utformas analogt med motsvarande bestämmelse inom den allmänna sjukförsäkringen,
så att rätten till barntillägg gjordes beroende av om barnet
vore hemmavarande och vårdnaden av barnet tillkomme kassamedlemmen.
Enligt statskontoret har bärande skäl inte anförts för ett bibehållande
av de nuvarande bestämmelserna, enligt vilka barntillägg inom arbetslöshetsförsäkringen
i princip utgår vid såväl mannens som hustruns arbetslöshet.
Hinder borde inte möta att i förevarande avseende, med tillämpning
av de inom sjukförsäkringen antagna grunderna, begränsa rätten till
barntillägg att gälla endast vid endera makens arbetslöshet. På så sätt
skulle det inte behöva bli fråga om samtidigt utgivande av barnbidrag till
båda föräldrarna, vilket utredningen eljest ansett ändamålsenligt i vissa
fall. Maketillägg borde inte utgå för make, som uppbure folkpension, fullgjorde
militärtjänstgöring eller uppbure sjukpenning respektive moderskapspenning.
Erforderliga upplysningar i förevarande hänseende borde
kunna innefattas i den skriftliga ansökan, som enligt utredningens mening
borde ligga till grund för ersättningarnas utbetalning. Statskontoret kunde
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
inte heller tillstyrka utredningens förslag, att villkoret för husföreståndarinnetillägg
avseende huvudsaklig försörjning upphävdes.
Beträffande frågan om reducerad ersättning från arbetslöshetsförsäkringen
i vissa fall uttalar arbetsmarknadsstyrelsen sin tillfredsställelse
med att utredningens förslag öppnar möjlighet för arbetslöshetskassorna
att vid tillfälliga kortare arbeten med 2—4 timmars varaktighet
utbetala halv ersättning. Detta skulle komma att underlätta arbetsförmedlingens
möjligheter att erbjuda arbetslösa kassamedlemmar sådant arbete.
Utredningen hade inte tagit ställning till hur halv ersättning skulle bedömas
vid tillämpningen av utförsäkringsbestämmelserna. Styrelsen utginge från
att dylik halv ersättningsdag skulle räknas som hel dag vid beräkning av
det maximala antalet ersättningsdagar. Vidare förutsatte styrelsen, att vid
halv ersättning i samband med halv sjukpenning fristämpling skedde för
arbetslöshet.
Statskontoi-et finner inte anledning till erinran mot förslaget om författningsmässig
reglering av den hittills i praxis tillämpade s. k. tvåtimmarsregeln
men anser, att utredningen inte anfört bärande skäl för ett frångående
av den hittills inom arbetslöshetsförsäkringen tillämpade principen,
att ersättning endast utgår för helt arbetslösa dagar. Den av utredningen
förordade anordningen med halv ersättning för dag i sådana fall, då medlemmen
antingen erhållit arbete i högst fyra timmar eller uppbure halv
sjukpenning från allmän sjukkassa, måste uppenbarligen motverka det av
utredningen uttalade önskemålet att få till stånd enkla och lättillämpliga
bestämmelser på förevarande område. Statskontoret avstyrker därför detta
förslag.
Svenska lantarbetsgivareföreningen framhåller, att den s. k. tvåtimmarsregeln
kan innebära viss risk för överförsäkring, och föreslår att möjlighet
till nedsättning av ersättningen från kassan öppnas även vid ifrågavarande
korttidssysselsättning.
Riksförsäkringsanstalten påpekar, att den föreslagna regeln om halv ersättning
borde -—- såsom utredningen även torde ha avsett — gälla också
då medlem uppbär halv sjukpenning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
eller annan författning, som riksförsäkringsanstalten eller bolag som avses
i 1 § nämnda lag har att tillämpa.
Utredningens förslag i fråga om överförsäkringsreglerna
lillstyrkes av Tjänstemännens centralorganisation. Statskontoret finner ej
anledning till erinran mot utredningsförslaget i denna del men tillägger,
att erfarenheterna torde få utvisa i vad mån den med den individuella prövningen
åsyftade effektiviseringen av överförsäkringsreglerna kunde anses
uppväga det ökade administrativa besvär, som individuell beräkning av
försäkrads normalinkomst givetvis måste medföra. Utredningens förslag i
denna del finner arbetsmarknadsstyrelsen vara i stort sett väl avvägt. Styrelsen
ifrågasätter emellertid om det med hänsyn till de därmed förbundna
103
Kungl. Maj.ts proposition nr 144- år 1956
administrativa olägenheterna är värt att upprätthålla den lilla differens
som kommer att föreligga i överförsäkringstabellen mellan lägsta arbetsförtjänst
för icke familjeförsörjare och för familjeförsörjare vid en försäkringsersättning
mellan 12 och 20 kronor. Genom enhetliga överförsäkringsgränser
för de båda kategorierna skulle arbetet underlättas för de lokala
redogörarna. Enligt styrelsens uppfattning måste det verka förvillande att
överförsäkringsgränserna sammanfölle i vissa inkomstlägen, medan de
inte gjorde det i andra. En medlem kunde under en och samma arbetslöshetsperiod
komma att tillhöra olika grupper beroende på exempelvis till
vilken av makarna barntillägg utginge. Differensen varierade mellan tre
och fem procent, en tolerans som borde kunna medgivas med hänsyn till
den bristande exakthet som med nödvändighet måste finnas hos det material,
som låge till grund för överförsäkringsprövningen. I regel bleve överförsäkringsbestämmelserna
förutom för familjeförsörjare med många barn
tillämpliga endast för deltidsarbetare och partiellt arbetsföra. Speciellt för
den sistnämnda gruppen vore det enligt styrelsen svårt att fastställa den
inkomst, utifrån vilken överförsäkringen borde prövas. Med hänsyn härtill
vore överförsäkringstabellen enligt styrelsens uppfattning onödigt preciserad.
Styrelsen föreslår därför att tabellen förenklas på sådant sätt att den
erhåller en gemensam kolumn för familjeförsörjare och icke familjeförsörjare.
Majoriteten i arbetsmarknadsstyrelsens försäkringsdelegation tillstyrker
utredningsförslaget i fråga om principerna för överförsäkringstabellens konstruktion
men föreslår, att procentsatsen för marginalen mellan nettolön
och högsta medgivna försäkringsersättning fastställes till fem procent.
Samma ståndpunkt intages av De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation,
som erinrar om att en bred marginal mellan den normala
nettoinkomsten och de utgående ersättningarna redan finns i de fastställda
ersättningsbeloppen, överförsäkringsreglerna satte in först vid sådant
inkomstläge, att de drabbade medlemmar och medlemsgrupper, som tillhörde
de lägsta inkomsttagarna i varje klass. Eftersom dessa grupper redan
tidigare måste ha svårighet med sin försörjning, borde skillnaden mellan
försäkringsersättning och nettoinkomst vara så liten som möjligt. Därför
borde marginalen fastställas till endast fem procent, något som skulle
medge en önskvärd nivå för försäkringsbeloppet för de lägre inkomsttagarna
men inte påverka försäkringsersättningarna för medlemmar i normalt inkomstläge.
Socialstyrelsen tillstyrker utredningens förslag i princip men framhåller,
att den föreslagna marginalen innebär en viss skärpning som bl. a. torde
komma att särskilt drabba barnfamiljerna. Styrelsen föreslår därför en
justering nedåt av marginalavdraget så att eu försämring jämfört med
nuvarande förhållanden inte inträder annat än i sådana fall, där överförsäkringsavdraget
varit uppenbart ineffektivt.
104
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956
Landsorganisationen framhåller bl. a., att skillnaden mellan realinkomst
erhållen från utfört arbete respektive från understöd från erkänd arbetslöshetskassa
kan hållas ganska liten förutsatt att arbetsförmedlingens
kapacitet är tillräcklig och att reglerna om arbetsanvisning tillämpas på ett
riktigt sätt. I sådant fall funnes det knappast anledning att låta oförvållat
arbetslös medlem, som stode till arbetsmarknadens förfogande men som
inte kunde anvisas lämpligt arbete, vidkännas oskälig minskning av sin
realinkomst på grund av den situation vari han råkat. Med hänsyn härtill
anser landsorganisationen, att marginalen bör vara tio procent. Detta vore
även motiverat med hänsyn till att marginalen borde påverkas av avgifterna
till allmän sjukkassa och erkänd arbetslöshetskassa.
Arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, De erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation och Tjänstemännens centralorganisation anser, att
vid tillämpningen av överförsäkringsreglerna dagsförtjänsten bör beräknas
till 1/a,5 av månadslönen i stället för 1j2a av denna.
I fråga om ersättningstiden understryker arbetsmarknadsstyrelsen
vikten av att antalet ersättningsdagar i kassorna i möjligaste mån ökas.
Styrelsen har inte något att invända mot utredningens förslag men anser,
att tillsynsmyndigheten bör ha befogenhet att medgiva kassa att för viss
grupp av medlemmar med speciell arbetslöshetsrisk tillämpa ett lägre antal
dagar än det föreslagna minimiantalet 120 dagar. Det syntes nämligen
lämpligt, att det, om utredningens förslag i övrigt antoges, skapades större
möjligheter till avvägning mellan att ge medlemmar i viss åldersgrupp daghjälp
under kortare tid än 120 dagar och att helt utesluta dem.
Statskontoret avstyrker den föreslagna förlängningen av ersättningstiden,
enär enligt utredningens eget uttalande behov av en längre maximal
ersättningstid än den nu gällande inte framträtt under senare år och en
förlängning inte tillräckligt motiverats i betänkandet. I konsekvens härmed
borde också den lägre gränsen för ersättningstiden bibehållas vid nuvarande
90 dagar.
Även enligt Svenska lantarbetsgivareföreningens mening framstår en utsträckning
av ersättningstiden som omotiverad.
Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker en höjning av den lägre
gränsen till 120 dagar men förordar, att kassorna erhåller möjlighet att
maximera antalet ersättningsdagar för ålderspensionärerna till nu gällande
90 dagar. Förlängningen av maximitiden till 210 dagar tillstyrkes av organisationen,
som framhåller att denna förlängning tar sikte på de arbetslöshetsfall,
som medför särskilt svårt ekonomiskt avbräck för medlemmarna.
De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation har inte något att
erinra mot utredningens förslag i denna del men anser att en anvisning bör
givas om att halv dagsersättning vid beräkning av högsta antalet daghjälpsdagar
skall likställas med dagsersättning för hel dag.
105
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
Departementschefen
Ersättning från erkänd arbetslöshetskassa utgår i form av daghjälp
jämte familjetillägg. Familjetillägget består av barntillägg och, om kassan
så beslutat, make- och husföreståndarinnetillägg. Vidare kan kassan utge
hjälp till vissa rese- och flyttningskostnader till den som erhållit arbete
på annan ort. Frågan om dessa förmåners allmänna konstruktion prövades
så sent som år 1953 och bör därför, såsom utredningen anfört, inte nu upptagas
på nytt.
Däremot bör ståndpunkt tagas till vissa, av utredningen berörda specialfrågor
rörande försäkringsersättningarna. En av dessa frågor är, huruvida
lagstiftningen bör innehålla förbud för kassorna att utgiva
ersättning för vissa dagar.
F. n. gäller, att daghjälp inte utgår för söndag. För annan helgdag
utgives däremot daghjälp, dock endast under förutsättning att medlemmen
var arbetslös vardagen före eller efter helgdagen. I dessa regler har
utredningen ej föreslagit någon ändring och inte heller jag finner det påkallat
att ändra dem.
I den nuvarande förordningen har inte reglerats frågan, huruvida rätt
till ersättning föreligger för a v t a 1 s e n 1 i g fridag, d. v. s. för dag
då enligt kollektivavtal arbete inte skall utföras. Vissa kassor har emellertid
i sina stadgar bestämt, att sådan dag skall jämställas med helgdag. Utredningen
har funnit, att ersättning i princip inte bör utgå för avtalsenlig
fridag och därför föreslagit, att i förordningen skall stadgas förbud häremot.
Med hänsyn bl. a. till vissa praktiska svårigheter att i enskilda fall
avgöra om ett kollektivavtal äger tillämpning för viss medlem, har utredningen
dock ansett, att tillsynsmyndigheten bör få möjlighet att medgiva,
att avtalsenlig fridag likställes med annan helgdag än söndag. Mot utredningens
förslag härutinnan har jag i likhet med remissorganen intet att
erinra.
Utredningen har övervägt att föreslå bestämmelser för att förhindra, att
försäkringsersättning utgives för dag för vilken semesterersättning
utgår. Att utforma generella bestämmelser härom har emellertid
visat sig vara förknippat med stora svårigheter och utredningen har darfor
inskränkt sig till att förorda, att kassorna överväger att i stadgarna reglera
ersättningsrätten för ifrågavarande dagar på sätt som är lämpligt med hänsyn
till de särskilda förhållandena inom kassornas verksamhetsområde.
Även jag anser, att man bäst kan komma till rätta med förevarande problem
genom stadgebestämmelser. Jag förutsätter, att tillsynsmyndigheten har
sin uppmärksamhet riktad på denna fråga och att föreskrifter i ämnet inflyter
i kassornas stadgar i alla de fall, där så anses erforderligt.
Den nuvarande förordningen upptager en bestämmelse, att daghjälp inte
må utgivas för dag, då medlemmen med helt e 11 e i delvis
bibehållen avlöning åtnjuter ledighet från arbete.
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
Denna begränsning i ersättningsrätten torde emellertid följa redan av det
i det föregående berörda villkoret, att medlemmen för att vara ersättningsberättigad
skall vara arbetslös. I likhet med utredningen finner jag därför,
att ifrågavarande bestämmelse kan utmönstras.
Såsom utredningen anfört bör försäkringen i första hand vara anordnad
med tanke på arbetslöshet av viss varaktighet. Skall ersättning utgå för
enstaka arbetslösa dagar uppkommer vissa problem, som inte
är lätta att bemästra. Sålunda möter svårigheter att anordna en tillfredsställande
arbetslöshetskontroll i dylika fall. Därjämte föreligger understundom
en viss risk för överkompensation. Så är framför allt förhållandet,
då vederbörande normalt har arbete fem dagar i veckan och uppbär
full veckolön. I dylikt fall borde egentligen ej utgå någon försäkringsersättning,
eftersom något inkomstbortfall ej uppkommer. Ett annat fall,
där det finns risk för överkompensation, föreligger när arbetslösheten inträffar
på en lördag, då arbetstiden och därmed även arbetsinkomsten
vanligen är lägre än Övriga veckodagar. Det må i detta sammanhang erinras
om att enligt gällande bestämmelser s. k. korttidsavdrag göres vid
arbetslöshet, som är föranledd av att den normala driften vid ett företag
är inskränkt med en eller flera dagar i veckan. Reglerna om korttidsavdrag
innebär, att antalet ersättningsberättigade dagar i veckan minskas med en.
Om en kassamedlem på grund av driftinskränkning är arbetslös en dag i
varje vecka, erhåller han således inte någon ersättning från kassan.
Utredningen har ansett, att arbetslöshet som är begränsad till en dag i
veckan generellt bör undantagas från ersättningsrätt. Den bestämmelse som
föreslagits härom har utformats så, att om medlem under en kalendervecka
i fem dagar utfört arbete i sådan utsträckning, att hel daghjälp inte kunnat
utgå för någon av dagarna, daghjälp inte heller skall utgivas för den sjätte
dagen.
Utredningens nu ifrågavarande förslag har godtagits av alla remissinstanser
utom De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation, som ansett
att vissa undantag bör göras från den föreslagna regeln. Sålunda föreslår
organisationen, att regeln inte skall gälla i omedelbar anslutning till genomgången
karenstid. En sådan modifikation ämnar jag visserligen i det
följande i enlighet med utredningens förslag förorda såvitt angår korttidsavdrag,
då den normala driften vid ett företag är inskränkt med mer än
en dag i veckan. Situationen är emellertid annorlunda i de nu ifrågavarande
fallen, som endast avser en dags arbetslöshet i veckan, och jag kan därför
inte tillstyrka, att den föreslagna regeln begränsas på sätt organisationen
ansett. Ej heller finner jag anledning att biträda organisationens förslag,
att regeln inte skall iakttagas i omedelbar anslutning till arbetslöshet, som
varat minst tre ersättningsberättigade dagar i intilliggande vecka.
Beträffande i ätten till ersättning under kurstid synes böra
vara avgörande, om medlemmen kan antagas vara i stånd och villig att av
-
107
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
bryta kursen och taga ett arbete, så snart sådant erbjudes, eller om så inte
är förhållandet. I det förra fallet — men inte i det senare — uppfyller
medlemmen det allmänna villkoret att vara oförhindrad att taga arbete
och han bör därmed vara berättigad till ersättning från försäkringen, därest
övriga villkor därför är uppfyllda. Härmed vinnes en klar gränsdragning,
som står i överensstämmelse med arbetsmarknadsstyrelsens nuvaiande anvisningar,
i förevarande avseende och även torde ligga i linje med utredningens
synpunkter härvidlag. Jag är därför inte beredd att acceptera arbetsmarknadsstyrelsens
i remissyttrandet angivna mening, att alla kurser,
som har karaktär av yrkesutbildning, skall utesluta från rätt till försäkringsersättning.
Denna linje kan dessutom i vissa fall vara för strang. En
medlem, som under arbetslöshet söker förkovra sig i sitt yrke, skulle nämligen
därmed förlora sin rätt till ersättning även om han vore beredd att
när som helst taga ett arbete.
Vid behandlingen av avgiftsvillkoren har föreslagits, att yrkesutbildning
i viss utsträckning skall få likställas med arbetad tid, d. v. s. med tid för
vilken avgift erlägges. I detta avseende bör såsom utredningen framhållit
gälla, att kurstid, som enligt vad nyss anförts bör betraktas som arbetslos
tid för vilken rätt till ersättning föreligger, inte skall få tillgodoräknas vid
prövningen av avgiftsvillkoren. Samma tid bör nämligen inte i ett hänseende
betraktas som arbetslös och samtidigt i ett annat avseende som arbetad
tid. Rörande innebörden av det av utredningen i olika sammanhang
använda uttrycket »yrkesutbildning» delar jag utredningens uppfattning, att
därmed bör avses såväl egentlig skolutbildning som särskilda kurser för
utbildning, förkovran eller omskolning. Det bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen
att i samråd med berörda myndigheter, främst överstyrelsen
för yrkesutbildning, efter de angivna riktlinjerna utarbeta närmare anvisningar
om tillämpningen av nu avsedda bestämmelser.
Vad angår frågan om ersättning för dag, då medlem blott söker
deltidsarbete, föreslår utredningen, att i förordningen skall
stadgas, att ersättning inte må utgå för dag då medlem sökt arbete för kortare
tid än fyra timmar. Häremot finner jag i likhet med remissorganen
ingen anledning till erinran. I
I arbetslöshetskasseförordningen är fastställt ett maxi m umförd a ghjälpens
storlek, nämligen 20 kronor om dagen. Inom denna grans
äger kassan fastställa daghjälpsbeloppet. Därvid kan medlemmarna fordelas
i olika klasser. Om så sker skall enligt 20 § 5 mom. förordningen i
stadgarna intagas erforderliga bestämmelser till förhindrande av ett ur
ekonomiska synpunkter olämpligt klassval.
Daghjälpsmaximum var före 1953 års riksdagsbeslut åtta kronor. Detta
låga maximibelopp hindrade under åren dessförinnan en anpassning av
daghjälpsbeloppen efter löneutvecklingen, en omständighet som aktualise
-
108
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956
rade frågan om möjligheterna att ordna en automatisk indexreglering
av daghjälpsbeloppen efter arbetslönernas utveckling. Utredningen
har prövat detta spörsmål och därvid funnit, att en automatisk anpassning
av ersättningar och avgifter skulle stöta på olika svårigheter. En dylik anordning
förutsätter, att ersättningar och avgifter endast avväges efter arbetsinkomsten,
men så är ingalunda förhållandet. Här inverkar även sådana
omständigheter som arbetslöshetsrisken inom kassan eller för viss medlemsgrupp,
vidare karenstid, ersättningstid, krav på fondbildning, medlemmarnas
yrkesfördelning in. in. Dessa olika omständigheter gör sig gällande
med olika styrka i de skilda kassorna. Eu indexreglering av daghj älpsbeloppen
torde för övrigt ej kunna anknytas till en allmän löneindex för hela
näringslivet utan skulle med hänsyn till de starkt varierande förhållandena
inom kassornas olika verksamhetsområden kräva särskilda beräkningar rörande
löneutvecklingen för olika kassor. Skulle därjämte familjetilläggen
indexregleras, borde dessa uppenbarligen i stället anknytas till de allmänna
levnadskostnaderna. En indexreglering av daghjälpsbelopp och avgifter i de
olika kassorna ter sig därför synnerligen svår att åstadkomma med försäkringens
nuvarande utformning och skulle under alla omständigheter administrativt
bli i hög grad betungande. I likhet med utredningen anser jag därför,
att tanken på en sådan indexreglering bör avvisas.
En utväg är att indexreglera enbart daghjälpens maximibelopp. Behovet
av en sådan reglering blir givetvis beroende av i vilket förhållande nu gällande
maximum står till lönenivån och till daghjälpens storlek i de enskilda
kassoi na. Därvid kan konstateras, att det nuvarande maximibeloppet å
20 kronor ännu bereder en relativt tillfredsställande marginal för vtterligaie
höjning av daghjälpen vid stigande lönenivå. Av den inledningsvis
redovisade statistiken för kassornas verksamhet framgår, att flertalet medlemmar
f. n. har tillförsäkrats en dagbjälp — frånsett familjetillägg — av
16 17 kronor om dagen och att den högsta daghjälpen icke överstiger 18
kronor. En omedelbar höjning av maximibeloppet torde därför inte vara
påkallad. Vid en mera betydande ändring av penningvärdet torde för övrigt,
såsom utredningen framhållit, en indexreglering av daghjälpsmaximum inte
ensam vara tillräcklig. Behöver daghjälpen höjas utöver 20 kronor, torde
nämligen även försäkringsersättningarnas finansiering böra upptagas till
omprövning bl. a. med hänsynstagande till kassornas olika möjligheter att
höja daghjälpen utan att tvingas uttaga alltför betungande avgifter.
Utredningens majoritet har ansett, att tillräckliga skäl f. n. saknas att
komplicera bestämmelserna med en indexreglering av daghjälpsinaximum,
och denna uppfattning delas av flertalet remissorgan. En reservant har
emellertid förordat en dylik reglering och har därutinnan vunnit stöd av
några remissinstanser. Därvid har såsom ett alternativ till en indexreglering
av daghjälpsmaximum ifrågasatts, att detta maximum helt skulle slopas.
Den enda kvarstående begränsningen av daghjälpsbeloppen skulle då
109
Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1956
finnas i överförsäkringsreglerna. Utredningen har övervägt även ifrågavarande
alternativ men inte ansett sig kunna förorda detsamma bl. a. med
hänsyn till att det ur samordnings- och administrativ synpunkt är av vikt
att ein yttre ram finnes fastställd av statsmakterna för försäkringsersättningarnas
storlek.
För egen del ansluter jag mig till utredningens ståndpunkt i förevarande
frågor.
Enligt min mening bör kassorna alltjämt ha rätt att besluta om en
klassindelning inte bara efter arbetsinkomst utan även efter andra
förhållanden. Utredningen har föreslagit, att den förut berörda bestämmelsen
i 20 § 5 mom. förordningen skall ersättas av ett stadgande, som ger tillsynsmyndigheten
rätt att pröva och godkänna såväl själva klassindelningen och
reglerna härför i kassans stadgar som de särskilda föreskrifter, som måste
finnas till förhindrande av olämplig flyttning mellan olika klasser. Mot en
sådan bestämmelse har jag i likhet med remissorganen intet att erinra.
Utredningen har föreslagit vissa smärre ändringar i fråga om villkoren
för rätt till f a in i 1 j e t i 11 ä g g. De av utredningen diskuterade spörsmålen
rörande barntilläggen sammanhänger med intresset att såvitt
möjligt samordna arbetslöshets- och sjukförsäkringarnas regler om
barntillägg. I den förra försäkringen är rätten till sådant tillägg knuten
till barnets kyrkoskrivning hos medlemmen. Denna omständighet är lätt
för redogöraren att kontrollera genom prästbevis. Att komplicera administrationen
genom att införa sjukförsäkringens regler, enligt vilka samboende-
och vårdnadsförliållandena mellan den tilläggsberättigade och barnet
är avgörande för rätten till barntillägg, har utredningen ej velat förorda.
En annan olikhet mellan de båda försäkringarna är, att rätten till arbetslöshetsförsäkringens
barntillägg är knuten till båda makarna, om dessa
sammanbor — vid samtidig arbetslöshet utgår dock tillägg blott till fadern
— under det att i sjukförsäkringen rätt till barntillägg endast innefattas i
den ena makens försäkring. Med hänsyn till den begränsning av möjligheten
att uppbära barntillägg, som skulle bii följden om arbetslöshetskasseförordningens
regler i detta avseende anslötes till sjukförsäkringens, har
emellertid utredningen ansett sig böra avstå från en samordning på denna
punkt.
Om barnets föräldrar inte sammanbor och barnet vårdas av modern, medför
arbetslöshetsförsäkringens regler, att barntillägget vid samtidig arbetslöshet
för båda föräldrarna utgår till fadern, om denne är underhållsskyldig
och visar alt han fullgör underhållsskyldigheten. Däremot utgai i dylikt
fall intet tillägg till modern, även om barnet är kyrkoskrivet hos henne.
Här leder sjukförsäkringens bestämmelser till det mera rimliga resultatet,
jtt modern erhåller barntillägget. Utredningen har föreslagit, att arbetslöshetsförsäkringens
barntillägg i sådant fall skall utgå även till den av föi
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
no
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
aldrarna, hos vilken barnet är kyrkoskrivet. Att utredningen därvid inte
ansett sig böra beröva den andra av föräldrarna tillägget sammanhänger
med svårigheterna att kontrollera, huruvida denne, som kanske bor på annan
ort, är arbetslös och uppbär barntillägg för barnet för samma tid.
\ idare innebär utredningens förslag, att man i arbetslöshetsförsäkringen
liksom inom sjukförsäkringen skall likställa fosterbarn med naturliga barn
och adoptivbarn i fråga om rätten till barntillägg.
Mot utredningens förslag rörande barntilläggen har i två remissyttranden
invänts, att en större likformighet med sjukförsäkringens regler borde skapas
samt att rätten till barntillägg borde knytas endast till den ena av föräldrarna.
Jag är medveten om önskemålet att såvitt möjligt skapa samma
barntilläggsregler i båda försäkringarna men anser å andra sidan de av utredningen
framhållna praktiska skälen motivera de skiljaktigheter, som
kvarstår enligt förslaget. I tillämpningen torde för övrigt de olika reglerna
ge samma resultat i flertalet fall. Jag ansluter mig därför till utredningsförslaget.
I fråga om maketilläggen har utredningen ej föreslagit någon
ändring i nuvarande bestämmelser. Statskontoret har ifrågasatt, om rätt till
sådant tillägg bär föreligga i fall då maken uppbär folkpension, sjukpenning
eller tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp eller fullgör militärtjänstgöring.
I likhet med utredningen finner jag emellertid, att man med
hänsyn till svårigheterna för redogörarna att medhinna en kontroll av dessa
förhållanden bör avstå från att göra en sådan begränsning av rätten till
maketillägg.
Vad angår husföreståndarinnetilläggen har utredningen
förordat slopande av det nu gällande villkoret, att kvinnan i fråga skall erhålla
sin huvudsakliga försörjning genom att förestå medlemmens hushåll.
Statskontoret vill emellertid bibehalla detta villkor. För egen del anser jag, att
de praktiska svårigheterna att pröva detta villkor bör föranleda att villkoret
strykes, framför allt som övriga förutsättningar för erhållande av ifrågavarande
tillägg torde medföra en tillräcklig avgränsning av de fall, då sådant
tillägg bör utgivas.
Jag övergår härefter till frågan huruvida ersättning från försäkringen
i vissa fall bör reduceras.
Härvid skall först beröras spörsmålet om i vilken mån ersättning bör
kunna utgå för dag, då arbete utf öres i begränsad omfattn
i n g. Det har vid tillämpningen av den nuvarande arbetslöshetskasseförordningen
inte befunnits möjligt att begränsa försäkringen till att blott
avse fall av heltidsarbetslöshet. En sådan begränsning skulle nämligen
leda till att en medlem genom endast någon timmes arbete under en dag
skulle diskvalificeras från rätt till ersättning för denna dag, något som i regel
skulle innebära en ren förlust för honom och göra honom obenägen att taga
opaginerad Kontrollera mot PDF
in
Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1956
ett tillfälligt deltidsarbete. Med hänsyn härtill har i praxis införts den s. k.
Ivåtimmarsregeln. Denna regel innebär, att medlemmen skall anses som arbetslös
i försäkringens mening viss dag även om han arbetar upp till två
timmar resp., om han har en bisysselsättning, arbetar i denna syssla upp till
tre timmar. För sådan dag utgår full daghjälp. Ifrågavarande regel, som
enligt utredningens förslag skall lagfästas, upphäver emellertid inte helt
berörda olägenheter, framför allt inte efter 1953 års höjning av försäkringsersättningarna.
En medlem, som tar ett arbete vilket varar längre än två
timmar ehuru ej full tid, kommer många gånger i ett sämre läge än den som
uppbär full ersättning från försäkringen. För att komma till rätta härmed
har utredningen förordat en kompletterande regel av innebörd, att den som
tar arbete för så lång tid att hel daghjälp inte kan utgå enligt den s. k. tvåtimmarsregeln
men för högst fyra timmar skall kunna erhålla halv ersättning.
En förutsättning skall dock vara att medlemmen haft heldagsarbete
före arbetslöshetens inträdande samt söker sådant arbete. Vidare förutsättes,
att halv ersättning enligt den föreslagna kompletteringsregeln inte skall få
utgivas med mindre tillsynsmyndigheten lämnat medgivande därtill. Sådant
medgivande bör enligt utredningens mening endast givas, då tillräckliga
garantier mot missbruk finnes, bl. a. genom att en tillfredsställande kontroll
ordnas.
Utredningens förslag har föranlett erinran från statskontorets sida, som
finner att kompletteringsregeln skulle komplicera försäkringen, samt från
Svenska ^^arbetsgivareföreningen, som med hänsyn till överförsäkringsrisken
anser att daghjälpen bör kunna nedsättas även i de fall som täcks av
tvåtimmarsregeln. För egen del finner jag, att deltidsregler av den nu föreslagna
karaktären är påkallade, framför allt som det åligger medlem att antaga
erbjudet lämpligt arbete även om det blott är deltidsarbete. En efter
antalet arbetade timmar graderad ersättningsskala av det slag utredningen
föreslår synes mig tillfredsställa rimliga krav på administrativ enkelhet.
Den befarade risken för överkompensation torde vara relativt obetydlig
bl. a. med hänsyn till det inkomstbortfall, som karenstiden medför för medlemmen.
Jag tillstyrker därför utredningens förevarande förslag. I likhet
med utredningen förutsätter jag, att tillsynsmyndigheten endast lämnar
medgivande till tillämpning av den nya fyratimmarsregeln då betryggande
garantier mot obehörigt utnyttjande av densamma föreligger.
Såsom utredningen anfört bör storleken av ersättningen från arbetslöshetskassa
inte röna inverkan av det förhållandet, att vederbörande uppbär
ålderspension eller tj änstepension. Särskilda regler
torde ej erfordras om att ersättning inte skall utgå till den som uppbär
invalidpension eller sjukbidrag från folkpensioneringen, etlersom
medlemmen i sådant fall ej är att anse som arbetsför i arbetslöshetsförsäkringens
mening.
Om medlem uppbär halv sjukpenning från allmän sjukkassa för
112
Kungl. Maj:ts proposition nr år 1956
viss dag, skall enligt utredningens förslag hans ersättning från arbetslöshetsförsäkringen
för samma dag nedsättas till hälften av vad eljest skulle ha utgått.
Förslaget har blott kritiserats av statskontoret, som finner att arbetslöshetsförsäkringens
regler skulle kompliceras därav. Genom förslaget
åstadkommes emellertid en viss och enligt min mening godtagbar samordning
med sjukförsäkringen, varvid avvägningen av ersättningen från arbetslöshetskassorna
göres schablonmässig i avvaktan på att erfarenhet vinnes
om hur möjligheten att utge halv sjukpenning kommer att utnyttjas inom
sjukförsäkringen. Jag vill därför tillstyrka förslaget. I anledning av en erinran
från riksförsäkringsanstalten föreslår jag emellertid, att motsvarande
regel införes för de fall, då medlemmen uppbär halv sjukpenning enligt
lagen om yrkesskadeförsäkring. Däremot torde man här — i analogi med
vad som föreslagits i fråga om samordningsregeln avseende karenstid -—
kunna bortse från fall enligt övriga författningar, som tillämpas av riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga yrkesskadeförsäkringsbolagen.
Den omständigheten att medlem åtnjuter en livränta från yrkesskadeförsäkringen
eller en förtidspension på grund
av sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga, bör såsom utredningen anfört
inte i och för sig påverka ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen.
Vad slutligen angår fall, då medlem i anledning av arbetslöshet åtnjuter
fortlöpande understöd från annan sammanslutning än erkänd arbetslöshetskassa,
innebär utredningens förslag inte någon ändring i sak av vad
nu gäller. Det föreslås nämligen att daghjälp och familjetillägg i dylikt fall
skall utgå med högst skillnaden mellan det enligt överförsäkringsreglerna
medgivna högsta beloppet och understödet. Motsvarande skall enligt den av
utredningen föreslagna författningstexten gälla då understödet utgives av
medlemmens arbetsgivare. Mot dessa regler har jag intet att erinra.
Frågan om överförsäkringsreglerna i arbetslöshetsförsäkringen
erhöll ar 1953 en provisorisk lösning, och utredningen har nu framlagt
ett förslag till mera definitiv reglering av frågan. Detta förslag avviker
i väsentliga avseenden från gällande regler.
För att inte försäkringen skall utnyttjas obehörigt är det givetvis av vikt
att ersättningen inte överstiger eller ens är lika stor som det belopp medlemmen
förlorar i arbetsförtjänst. Skydd mot överförsäkring vinnes i första
hand genom att daghjälpsbeloppen i kassan eller klassen fastställes så att
medlem som regel får något mindre i ersättning än vad arbetsförtjänsten
för kassans eller klassens medlemmar i allmänhet uppgår till. För undantagsfallen
måste emellertid finnas särskilda överförsäkringsregler, som förhindrar
överkompensation. Sådana fall utgör exempelvis deltidsarbetare
och partiellt arbetsföra m. fl., vilkas normalinkomst ligger lågt.
För överförsäkringsreglernas tillämpning är det av betydelse att fastställa
vederbörandes arbetsförtjänst. Vad angår de nuvarande överförsäkrings
-
113
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956
reglerna beräknas arbetsförtjänsten företrädesvis kollektivt, d. v. s. främst
med hänsyn till vad arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga
som den arbetslöse förtjänar. Utredningen har förordat, att man i stället skall
göra en individuell beräkning av arbetsförtjänsten där så är möjligt. Vid
denna beräkning skall tagas i betraktande den arbetsförtjänst medlemmen
vanligen åtnjuter under den arbetstid som är normal för honom. I arbetsförtjänsten
skall därvid medräknas t. ex. ersättning för regelbundet övertidsarbete
samt normalt förekommande ackordslön, tidlön och drickspengar
ävensom regelmässigt utgående naturaförmåner. I fall där en individuell
beräkning inte är möjlig, t. ex. då medlemmen haft olika kortvariga arbeten
med mycket växlande löneförhållanden eller varit borta längre tid från förvärvsarbete
på grund av sjukdom, barnsbörd e. d., förutsättes en kollektiv
beräkning ske efter i huvudsak samma grunder som f. n. Dagsförtjänsten
skall enligt förslaget beräknas till Vo av den vanliga veclcoförtjänsten resp.
V26 av den vanliga månadslönen. Med tanke bl. a. på dem som arbetar blott
vissa dagar i veckan föreslås, att tillsynsmyndigheten skall, när särskilda
skäl föreligger därtill, kunna medgiva att större andel än nu nämnts anses
utgöra vederbörandes dagsförtjänst.
I likhet med remissinstanserna biträder jag förslaget om övergång till en
som regel individuell beräkning av vederbörandes arbetsförtjänst. Denna
metod måste nämligen leda till att överförsäkringsreglerna slår rättare i de
enskilda fallen. Dock anser jag att — såsom några remissorgan förordat —
vid tillämpningen av dessa regler dagsförtjänsten bör beräknas till V35 av
månadslönen i stället för 1/2o
överförsäkringsreglerna
bör utformas så att en viss marginal finnes mellan
den högsta försäkringsersättningen och arbetsförtjänsten. Eftersom ersättningen
är skattefri bör marginalen i varje fall uppgå till skatteavdraget
på ifrågavarande arbetsförtjänst. Därvid torde hänsyn böra tas inte till det
slutliga skatteavdraget utan till det preliminära, eftersom det för medlemmen
i förevarande situation torde vara naturligast att jämföra försäkringsersättningen
med den arbetsinkomst, som utgår efter källskatteavdraget för
preliminärskatt. Det bör av praktiska skäl inte komma i fråga att här i varje
enskilt fall uträkna det källskatteavdrag som skall verkställas. I stället bör
man nöja sig med att beräkna källskatteavdraget mera schablonmässigt. Utredningen
har föreslagit, att överförsäkringsmarginalen i vad den avser
skatteavdraget beräknas med ledning av den skattetabell, som kan anses
vara den för året vanligast förekommande, samt att vidare den förenklingen
göres, att högsta ersättningsbelopp fastställes blott för två grupper, nämligen
familjeförsörjare, d. v. s. familjetilläggsberättigad medlem, och icke familjeförsörjare.
Skillnaden mellan gruppbeloppen blir ringa i lägre inkomstlägen
och utredningen har förordat att man där har samma högsta ersättningsbelopp
för båda grupperna.
8 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 144
114 Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1956
Den marginal, som bör finnas mellan försäkringsersättningens högsta belopp
och medlemmens arbetsförtjänst, bör emellertid icke begränsas till
skatteavdraget. Marginalen bör även avvägas bl. a. med hänsyn till dels att
vid arbetslöshet vissa utgifter utöver skatten bortfaller, dels att medlemmen
kan ha visst arbete och därmed viss arbetsinkomst utan att förlora försäkringsersättningen,
dels ock att en garanti bör erhållas för att det för medlemmen
kommer att framstå som fördelaktigare att ha arbete än att uppbära
ersättning från försäkringen. Storleken av denna ytterligare marginal
kan inte på samma sätt som källskatteavdraget siffermässigt fastställas och
bör därför beräknas schablonmässigt. Utredningen har efter olika överväganden
stannat för att förorda, att marginalen bestämmes till ca 10 procent av
bruttoförtjänsten. Detta skulle motsvara ca Va eller 12,5 procent av nettoinkomsten,
d. v. s. av bruttoförtjänsten efter avdraget för preliminärskatt.
Med utgångspunkt från de riktlinjer som sålunda uppdragits har utredningen
utarbetat en särskild överförsäkringstabell, där samma överförsäkringsgräns
använts för familjeförsörjare och icke familjeförsörjare upp till
en dagsförtjänst av ca 15 kronor, varefter överförsäkringsgränserna successivt
anpassats efter skillnaderna dessa grupper emellan i beskattningshänseende.
Vid sina beräkningar har utredningen använt skattetabellen
III: 13/1955 såsom den för detta år vanligast förekommande. Utredningsförslaget
innebär, att de allmänna grunderna för beräkningen av överförsäkringsgränserna
skall angivas i förordningen men att tabellen inte skall
intagas där utan fastställas i särskild ordning av Kungl. Maj :t. Därigenom
kan ändringar i tabellen lättare göras i anslutning till ändringar i skatteuttaget.
Såväl reservationsvis inom utredningen som i några remissyttranden har
förordats en lägre marginal än 12,5 procent mellan nettoförtjänsten och
högsta ersättningen. Härvid har bl. a. åberopats, att överförsäkringsreglerna
i allmänhet främst drabbar sådana inkomstgrupper, där försörjningssvårigheterna
kräver att skillnaden mellan försäkringsersättning och nettoinkomst
är så liten som möjligt. Arbetsmarknadsstyrelsen, som funnit de föreslagna
överförsäkringsreglerna väl avvägda, har förordat en förenkling av tabellen
på sådant sätt att för familjeförsörjare och icke familjeförsörjare genomgående
sättes samma gränsvärden. I övriga yttranden har utredningsförslaget
tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Rörande överförsäkringsmarginalens storlek kan givetvis råda delade meningar
och man kan diskutera såväl högre som lägre tal än som föreslagits.
Den av utredningen valda marginalen liksom också det av utredningen förordade
systemet i övrigt synes mig i belysning av de olika intressen som här
gör sig gällande kunna godtagas i varje fall tills praktisk erfarenhet vunnits
om verkningarna av de föreslagna reglerna.
115
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956
Såsom utredningen föreslagit bör det ankomma på Kungl. Maj :t att fastställa
överförsäkringstabell. Därvid bör de riktlinjer som förordats av utredningen
och till vilka jag anslutit mig följas. Att i författningstext sammanfatta
dessa riktlinjer är förenat med stora svårigheter. Med hänsyn till
den schablonmässiga beräkning, som är avsedd att användas vid tabellens
utarbetande, är det i varje fall inte möjligt att precisera författningstexten så,
att den kan tjäna till ledning vid det praktiska handhavandet av försäkringsärendena.
Under sådana omständigheter anser jag, att man bör kunna nöja
sig med att i förordningen föreskriva, att daghjälp jämte i förekommande
fall familjetillägg ej må utgivas med högre belopp i förhållande till medlemmens
dagsförtjänst än som framgår av en av Konungen fastställd
tabell.
Vad angår ersättningstiden har jag i ett föregående avsnitt förordat,
att denna tid skall beräknas för försäkringsår. Den maximala ersättningstiden
är f. n. 156 dagar. Utredningen har föreslagit, att tillsynsmyndigheten
skall erhålla befogenhet att för viss kassa eller viss klass medgiva förlängning
av denna tid, dock till högst 210 dagar. Det synes mig värdefullt,
att möjlighet öppnas för förstärkning av försäkringens effektivitet genom
ökat antal ersättningsdagar, och jag biträder därför förslaget. I likhet med
utredningen finner jag, att vid tillsynsmyndighetens prövning av frågan
om förlängd understödstid bör beaktas om det kan vara påkallat att för
den längre tiden föreskriva enhetlig daghjälp eller att från denna tid undantaga
grupper med särskilt stor arbetslöshetsrisk.
Ersättningstiden får f. n. ej sättas kortare än 90 dagar. Utredningen har
förordat en höjning av denna lägre gräns till 120 dagar, dock med möjlighet
för tillsynsmyndigheten att medgiva dispens för kassor, som vid ikraftträdandet
har kortare maximitid än 120 dagar. Arbetsmarknadsstyrelsen och
Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker en sådan höjning av den
lägre gränsen men förordar, att kassorna erhåller möjlighet att för viss
åldersgrupp sätta lägre ersättningstid. En sådan modifiering av utredningsförslaget
ligger i linje med vad jag i tidigare avsnitt anfört rörande folkpensionärernas
ställning inom försäkringen och jag föreslår därför, att den av
utredningen förordade höjningen av den lägre gränsen begränsas till att
avse medlemmar, som vid försäkringsårets ingång ännu ej uppnått 67 års
ålder. För övriga medlemmar bör någon nedre gräns för ersättningstiden
inte föreskrivas.
Slutligen må nämnas, att dag för vilken halv daghjälp utgår enligt min
mening bör vid beräkningen av ersättningstiden likställas med dag, för vilken
hel daghjälp utgives.
116
Kungi. Maj:ts proposition nr 144 år 1956
Ersättning vid korttidsarbete, säsongarbetslöshet samt havandeskap
och barnsbörd
Gällande bestämmelser m. in.
De bestämmelser, som reglerar ersättningsrätten vid korttidsarbete,
återfinnes i 20 § 4 mom. arbetslöshetskasseförordningen. Enligt dessa bestämmelser
äger erkänd arbetslöshetskassa i sina stadgar föreskriva, att
daghjälp inte må utgå till medlem, som på grund av driftinskränkning vid
det företag, där han fortlöpande är anställd, har arbete ett mindre antal
dagar än som är vanligt vid full drift. Har sådan föreskrift inte meddelats,
skall vid driftinskränkning det antal dagar under varje vecka, för vilka
medlem eljest varit berättigad till daghjälp, minskas med en (s. k. korttidsavdrag).
Om det finns skäl därtill, äger dock tillsynsmyndigheten i den
omfattning och för den tid myndigheten bestämmer medge viss kassa befrielse
från skyldigheten att tillämpa nämnda begränsning av understödsrätten.
Sådan begränsning skall inte ske efter arbetsperiod, som överstiger
24 dagar.
Intill år 1952 hade 17 av arbetslöshetskassorna erhållit dispens av tillsynsmyndigheten
från att tillämpa regeln om korttidsavdrag. Med hänsyn
till den ökade förekomsten av korttidsarbete, bl. a. inom textilindustrien,
beslöt tillsynsmyndigheten i juni 1952, att arbetslöshetskassor, som erhållit
sådan dispens, från och med den 1 juli 1952 och tills vidare skulle tillämpa
ifrågavarande bestämmelse för medlemmar, som arbetade fem dagar per
vecka. Detta beslut gäller fortfarande.
Bestämmelser avseende säsongarbetslöshet finnes i 21 § 1 mom.
2 st. och 22 § sista st. arbetslöshetskasseförordningen. Om erkänd arbetslöshetskassa
innesluter medlemmar tillhörande yrke, inom vilket arbetslöshet
årligen regelbundet förekommer, eller om eljest särskilda omständigheter
föreligger, äger tillsynsmyndigheten enligt 22 § sista st. beträffande
vissa medlemmar föreskriva, att daghjälp inte får utgå förrän
efter viss längre karenstid eller att för viss bestämd tid av året daghjälp
över huvud inte får utgå eller att den längsta medgivna understödstiden
under loppet av tolv på varandra följande månader skall uppdelas i två
perioder, därvid den ena skall omfatta tid, under vilken arbetslöshet regelbundet
förekommer. Tillsynsmyndigheten får dock inte bestämma karenstiden
till längre än tre månader och den tid, inom vilken karensdagarna
skall ligga, till längre än sex månader.
I 21 § 1 mom. 2 st. stadgas, att om tillsynsmyndigheten med stöd av
22 § sista st. föreskrivit inskränkning i understödsrätten, myndigheten äger
medgiva, att antalet avgifter, som skall vara erlagda under de närmast före
arbetslöshetens inträdande förflutna 12 månaderna, må bestämmas till lägre
tal än 20 för kassa med veckoavgifter eller fem för kassa med månads
-
117
Kuncjl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
avgifter, dock ej lägre än 16 för kassa med veckoavgifter eller fyra för
kassa med månadsavgifter.
Utredningen upplyser, att den i 22 § sista st. anvisade möjligheten att
genom förlängd karenstid begränsa utgivningen av ersättning under lågsäsong
inte kommit till användning i någon större utsträckning samt lämnar
i anslutning härtill bl. a. följande uppgifter rörande innehållet i kassornas
stadgar.
En över hela året gällande karenstid av 12 dagar, som i väsentlig grad
kan förutsättas påverka ersättningsfrekvensen även under lågsäsong, tilllämpas
f. n. i Sveriges teateranställdas kassa. Den tillämpas även, men av
andra skäl, i Arhetsledarnas samt Handelsresandenas kassor.
Två kassor, Musikernas och Sveriges teateranställdas, har sina säsongbegränsningsbestämmelser
utformade med hänsyn till medlemmarnas individuella
förhållanden. I den förra kassan är medlemmen helt avskuren från
ersättning för månad under vilken han närmast föregående ar inte haft
arbete i sådan utsträckning att han erlagt avgift för minst två veckor. I
Teateranställdas kassa gäller, att medlem som är scenisk artist äger uppbära
ersättning endast för dag, vilken ligger i månad varunder han minst
ett av de två närmast föregående åren haft arbete i sådan omfattning att
avgift med tillgodoräknanderätt erlagts till kassan.
Den vanligast förekommande metoden för säsongbegränsning av ersättningsrätten
är en särskild maximering av antalet ersättningsdagar under
lågsäsongen. Lantarbetarnas kassa har för gift kvinnlig medlem begränsat
antalet ersättningsdagar till 24 under tiden 1/12—31/3. Vägarbetarnas kassa
har under samma tidrymd en begränsning till högst 40 ersättningsdagar,
varvid dock vissa medlemsgrupper med särskilt fasta anställningsförhållanden
är undantagna från begränsningen. I Sjöfolkets och Stewardarnas
kassor är antalet ersättningsdagar under tiden 1/1—30/4 maximerat till 36
och för medlemmar i Maskinbefälets kassa får antalet dagar under samma
tidrymd inte överstiga 30. Skogs- och flottningsarbetarna har två begränsningstider,
1/4—31/5 och 1/11—31/12 med högst 24 ersättningsdagar i varje.
Fabriksarbetarna har som beredskapsåtgärd infört stadgebestämmelser om
säsongbegränsning för arbetare inom torv- och byggnadsämnesindustrierna,
vilka skall träda i tillämpning i händelse av mera omfattande säsongarbetslöshet
bland dessa grupper.
Gemensamt för flertalet av de i de två föregående styckena uppräknade
säsonginskränkande bestämmelserna är att de inte skall tillämpas pa medlemmar,
som genom arbete och därmed förenad avgiftsbetalning i viss
föreskriven utsträckning under lågsäsongerna dokumenterat sig inte vara
säsongarbetare. Denna metod att med ledning av medlemmarnas konstaterade
sysselsättning under tidigare lågsäsonger avgöra deras karaktär av
säsongarbetare eller icke säsongarbetare och därmed deras ersättningsrätt
har i byggnadsbranschens kassor fått en mera detaljerad utformning.
____- För hela kassan eller vederbörande daghjälpsklass fastställes numera
varje år relationen (i procent ) mellan antalet under de två senast
förflutna begränsningstiderna erlagda avgifter och det med hänsyn till
medlemsantalet högsta tänkbara antalet avgifter under samma tid. Det för
kassan eller klassen gällande högsta antalet ersättningsdagar under den
kommande begränsningstiden avläses därefter enligt nedanstående tabell.
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1956
Betalningsintensitet
under tidigare
begränsningstider
(%)
Högsta antal ersättnings- dagar under
begränsningstiden
Byggnads-
kassorna
Transport- arbetar- nas kassa
(stuveriarb.)
80.00—
75.00— 79.99
70.00— 74.99
67.50—69.99
65.00— 67.49
60.00— 64.99
55.00— 59.99
—54.99
ingen säsong
50
42
36
30
24
22
18
begränsning
37
30
27
22
18
15
13
Som tabellen utvisar vidtages ingen särskild säsongbegränsning då antalet
erlagda avgifter i procent av högsta möjliga antal uppgår till 80 procent
eller mera. Vid fallande avgiftsbetalning skärpes successivt begränsningen
och när antalet erlagda avgifter inte utgör mer än 54,99 procent
av högsta möjliga antal, erhåller byggnadskassornas medlemmar högst 18
ersättningsdagar under begränsningstiden, som sträcker sig från 1 december
till 31 mars. För de i Transportarbetarnas kassa ingående stuveriarbetarna
är begränsningstiden fastställd till perioden 1 januari—31 mars och
antalet ersättningsdagar har för denna kortare tid satts något lägre i enlighet^
med kolumnen längst till höger i tabellen. Utfallet vintersäsongen
1954/55 blev i Bleck- och plåtslagarnas kassa att ingen säsongbegränsning
skulle gälla för ersättningsrätten. För Byggnadsarbetarnas vidkommande
blev högsta antalet dagar 36, vilket innebar en sänkning med sex dagar
från föregående år. I Murarnas kassa sattes antalet till 24, likaledes en
sänkning med 6 dagar, medan målarna i likhet med närmast föregående
period erhöll intill 36 dagar under begränsningstiden. Beträffande stuveriarbetarna,
för vilka klimatförhållandena på ett avgörande men i olika landsändar
mycket varierande sätt ingriper i sysselsättningen, har antalet ersättnmgsdagar
under begränsningstiden måst fastställas avdelningsvis.
Bleck- och plåtslagarnas, Byggnadsarbetarnas och Murarnas kassor har
utöver de redovisade bestämmelserna även behållit något av det individuella
momentet vid fastställandet av antalet ersättningsdagar under begränsningstiden.
Den som under den närmast föregående begränsningstiden inte uppburit
ersättning för det högsta antalet dagar och således har visst antal
dagar outtagna, kan enligt dessa kassors stadgar lägga detta antal till det
i tabellen angivna.
Utredningen upplyser vidare, att sådan lindring av avgiftsvillkoren, som
avses i 21 § 1 mom. 2 st., förekommer i Byggnadsarbetarnas, Målarnas,
Skogs- och flottningsarbetarnas samt Transportarbetarnas (beträffande stuveriarbetare)
kassor, vilka för ersättningsrätt kräver 18 erlagda veckoavgifter
de senaste 12 månaderna, samt i Murarnas kassa, som fordrar minst
19 avgifter.
Särskilda bestämmelser angående rätten till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen
i samband med havandeskap och barnsbörd
119
Kungl. Maj:ts proposition nr 14-t år 1956
finnes inte meddelade i annan mån än att daglijälp enligt 18 § arbetslöshetskasseförordningen
inte må utgivas till medlem, som äger rätt till tillläggspenning
enligt lagen om moderskapshjälp. Tillsynsmyndigheten har
emellertid den 15 februari 1943 utfärdat vissa riktlinjer för arbetslöshetskassorna
vid avgörande av ärenden rörande ersättning vid havandeskap och
barnsbörd, de s. k. havandeskapsdirektiven. Rörande dessa direktiv lämnar
utredningen följande upplysningar.
Direktiven utgår från att en kvinnlig medlem, som permitterats eller a\- skedats på grund av havandeskapet eller som slutat på egen begäian av
samma anledning i allmänhet måste betraktas såsom arbetsoförmögen och
sålunda måste avstängas från rätt till understöd. I övrigt utgår nian från
att ifrågavarande medlemmar alltid måste betraktas som arbetsoföra under
tiden två veckor före till och med sex veckor efter barnsbörden. Under
denna tid skulle försäkringsersättning alltså inte kunna utgå. Då det emellertid
inte är möjligt att i förväg exakt ange vilken dag nedkomsten skall
äga rum, har man av lämplighetsskäl utgått från att understöd må kunna
utbetalas även under de två sista veckorna före barnsbörden, under förutsättning
att en motsvarande inskränkning av understödsrätten göres efter
barnsbörden.
Understödsrätten blir enligt direktiven i första hand beroende av anledningen
till arbetslösheten. Om medlemmen blivit arbetslös av anledning,
som inte har samband med havandeskapet, må understöd kunna utbetalas
intill barnsbörden. Medlemmen äger sålunda utan att riskera indragning av
understödet vägra antaga arbete, som inte lämpar sig för hennes tillstånd.
Därvid bör hon emellertid genom läkarintyg styrka arbetets olämplighet.
Har medlemmen åter permitterats eller avskedats på grund av havandeskapet
eller har hon slutat på egen begäran av samma anledning, bör hon
i allmänhet betraktas såsom arbetsoför och avstängas från understöd tdl
dess hon efter barnsbörden åter blir understödsberättigad enligt direktiven.
I undantagsfall kan hon emellertid betraktas såsom arbetsför och tillerkännas
understöd. En förutsättning härför är, att det arbete, som medlemmen
lämnat, varit i alldeles särskild grad olämpligt för hennes tillstånd (exempelvis
arbete med lyftning, skiftarbete, servitrisarbete, butiksbiträdesarbete)
och att omständigheterna även i övrigt ger vid handen att medlemmen, trots
att hon inte kan utföra sitt ordinarie arbete, likväl kan betraktas som arbetsför.
Efter barnsbörden bör understöd inte utgå under de narmaste sex veckorna.
Undantagna från denna regel är medlemmar, som efter barnsbörden
utfört arbete inom jordbruk, trädgårds- eller boskapsskötsel eller inom handel,
hotell-, restaurang- och kaférörelse, i husligt arbete, i badanstalter samt
i rak- och frisérsalonger, eller, efter företeende av läkarintyg, inom annat
yrkesområde, under minst tre dagar och som därefter blivit oförvållat arbetslösa
på grund av arbetsbrist. Jämväl efter de sex veckorna (respektive
den kortare tid, som en tillämpning av de nyssnämnda reglerna kan föranleda)
skall viss inskränkning av understödsrätten äga rum, nämligen
om medlemmen uppburit understöd under de närmast före barnsbörden
förflutna två veckorna. I dylikt fall skall de sex veckorna (eller den nyss
berörda kortare tiden) förlängas med lika många dagar som medlemmen
uppburit understöd under den angivna tvåveekorsperioden.
120
Kungl. Maj.ts proposition nr 1U år 1956
Ä\en för den efterföljande tiden måste ofta en viss inskränkning av
understodsrätten göras. Medlemmen måste nämligen styrka, att omvårdnad611
om barnet inte hindrar henne att antaga förvärvsarbete. Hon måste
salunda styrka, att barnet kan omhändertagas av någon hemmavarande
hjälp eller släkting, av grannar, å barnkrubba eller dylikt. Sådan prövning
bor alltid äga rum, då medlemmen söker understöd första gåneen efter
barnsbörden.
Utredningen
Vad angår frågan om rätten till ersättning vid korttidsarbete
framhåller utredningen, att en nedskärning av den ordinarie arbetstiden
kan ske antingen genom en minskning av antalet arbetsdagar, exempelvis
per vecka, eller genom en reduktion av den dagliga arbetstiden. Åtskilliga
kombinationer kunde förekomma. Arbetstiden kunde exempelvis vara
inskränkt varannan vecka. De nuvarande särskilda bestämmelserna inom
arbetslöshetsförsäkringen avsåge den förstnämnda formen av korttidsarbete.
Vid en nedskärning av arbetstiden per dag utginge inte någon ersättning,
för så vitt inte arbetstiden utgjorde högst två timmar i vilket
fall full ersättning utginge enligt den s. k. tvåtimmarsregeln.
Utredningen fortsätter.
Det ar givet, att det för vederbörande företag är en fördel, att dess erfarna,
yrkesskickliga arbetskraft står till företagets disposition och när
som helst kan övergå till arbete med full arbetstid, om förhållandena
snabbt skulle ändra sig. Om driftinskränkningen är kortvarig och mindre
omfattande, är det också en fördel för arbetstagarna, att de inte behöver
byta arbetsplats, även om arbetsförtjänsten för en tid skulle bli reducerad.
Aven för samhället kan det vara ett intresse att arbetskraften för en kortare
tid på detta sätt utgör en viss arbetskraftsreserv för ett företag Omflyttning
av arbetskraft från ett yrkesområde till ett annat kan i många
fall verka produktionshämmande. Först då man ser att korttidsarbetet blir
av lång varaktighet, är det därför ur samhällets synpunkt angeläget, att
en omdisponering av arbetskraften såvitt möjligt äger rum. önskvärdheten
av att arbetskraft sysselsättes i korttidsarbete är även beroende av läget på
arbetsmarknaden. Under en relativt omfattande arbetslöshet kan en starkt
reducerad arbetstid per arbetstagare vara att föredraga framför att vederbörande
företag avskedar arbetsstyrkan. Korttidsarbetet kan alltså i vissa
lagen vara socialt motiverat. I ett arbetsmarknadsläge med brist på arbetskraft
inom vissa näringsområden är det däremot önskvärt, att arbetskraften
överföres från områden med sysselsättningssvårigheter till bristområdena.
I dessa fall är det ofta lämpligare att arbetsgivaren om det är möjligt
avskedar en viss del av arbetsstyrkan än att korttidsarbete införes. Det kan
emellertid ibland vara omöjligt för arbetsgivaren att välja mellan reducerad
arbetstid för hela arbetsstyrkan eller entledigande av en del av de anställda
därför att driften är så ordnad, att hela arbetsstyrkan måste vara sysselsatt
samtidigt.
Enligt utredningens mening bör man utgå från att rätt till ersättning
från försäkringen i princip bör föreligga även vid korttidsarbete. Den försäkrade
hade nämligen genom driftinskränkningen i viss omfattning blivit
121
Kungi. Maj.ts proposition nr 1H år 1956
arbetslös och därigenom även åsamkats ett inkomstbortfall. Vissa skäl
talade emellertid för inskränkning i ersättningsrätten. Härom anföres
följande.
Rätt till ersättning vid korttidsarbete kan leda till att företagen i onödigt
stor utsträckning tillgriper inskränkning i arbetstiden och att en rationell
fördelning av arbetskraften därigenom motverkas. I en del fall kan driftinskränkningen
vara överenskommen mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Arbetstiden inom ett visst yrke kan t. ex. vara fastställd till fyra dagar i
veckan under de tider av året då orderlillgången erfarenhetsmässigt är
liten. Det kan även tänkas fall där såväl arbetsgivaren som arbetstagarna
har intresse av en viss tids driftinskränkning i form av korttidsarbete samt
för den skull arbetstid och sysselsättning planeras så, att ersättning skall
kunna utgå från försäkringen. I dessa fall skall försäkringsersättning ej
utgå. Det kan emellertid vara svårt att utan mera ingående undersökningar
avgöra, om en driftinskränkning i själva verket är överenskommen mellan
arbetsgivaren och arbetstagarna eller icke.
Såsom framgår av den i ett tidigare avsnitt lämnade redogörelsen för
försäkringsersättningarna har utredningen föreslagit en regel av innebörd
att ersättning ej utgår vid arbetslöshet en dag i vecka då medlemmen har
arbete i fem dagar. Utredningen erinrar i förevarande sammanhang om
denna regel samt tillägger, att den vore avsedd att tillämpas såväl vid korttidsarbete
som vid annan form av femdagars arbetsvecka.
I fråga om korttidsarbete, som innebär att antalet arbetsdagar minskas
till fyra eller mindre, föreslår utredningen att nuvarande bestämmelser i
huvudsak bibehålies. För medlem, som på grund av driftinskränkning vid
det företag, där han vore fortlöpande anställd, hade arbete mindre än fem
dagar i veckan, skulle sålunda det antal dagar under varje vecka, för
vilka han eljest varit berättigad till daghjälp, minskas med en. Eftersom
det inte vore rimligt, att karenstiden skulle förlängas därigenom att ersättning
inte skulle kunna utgå omedelbart efter karensen, föreslås dock att
avdrag inte skall göras i omedelbar anslutning till genomgången karens.
Enligt den föreslagna regeln kunde med nyssnämnda undantag ersättning
utgå endast för en dag, om driftinskränkningen omfattade två dagar under
veckan, för två dagar vid driftinskränkning omfattande tre dagar o. s. v.
Tillsynsmyndigheten borde dock såsom för närvarande vore fallet äga
befogenhet att medgiva dispens härifrån. Utredningen förutsatte emellertid
att dylik dispens inte lämnades generellt utan begränsades till sådana
fall, då försäkringsersättning utan inskränkning kunde anses särskilt
motiverad av sociala eller andra skäl. Hade dispens medgivits, borde tillsynsmyndigheten
kunna indraga dispensen för en viss grupp kassamedlemmar
i ett särskilt fall, exempelvis vid ett visst företag, utan att särskilda
bestämmelser om denna befogenhet meddelades i förordningen. För
att bestämmelsen om korttidsavdrag inte skulle kunna kringgås genom
en oregelbunden förläggning av de arbetslösa dagarna borde i förordningen
intagas en särskild bestämmelse om rätt för tillsynsmyndigheten alt för
-
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956
ordna om motsvarande tillämpning av avdragsregeln vid driftinskränkning,
som ej innefattade regelbunden minskning av antalet arbetsdagar
per vecka.
Utredningen tillägger, att enligt dess förslag ersättningsrätt inte skulle
föreligga vid korttidsarbete i form av''förkortning av den dagliga arbetstiden
i annan mån än den s. k. tvåtimmarsregeln medgåve. Vidare skulle
de av utredningen föreslagna karensreglerna komma att innebära en viss
skärpning i fråga om ersättningen vid korttidsarbete.
Utredningen lämnar i betänkandet (s. 179—186) vissa uppgifter angående
arbetslöshetsförsäkringen i samband med säsongarbetslöshet
samt hänvisar därvid bl. a. till följande två tabeller med jämförelse
mellan verksamheten i byggnadskassorna (Byggnadsarbetarnas, Murarnas
och Målarnas) och den samlade försäkringsrörelsen åren 1950—1954.
År
Ersättningsdagar
per medlem
Utgiven ersättning
milj. kronor
Byggnads-
kassorna
Samtliga
Byggnads-
kassorna
Samtliga
Byggnads- kassorna i %
av samtliga
1950..........
8,7
2,6
9,8
22,6
43,4
1951..........
5,1
1,5
6,3
13,8
45,7
1952..........
4,0
2,4
8,8
22,5
39,1
1953..........
9,8
3,6
16,1
42,0
38,3
1954..........
9,6
3,5
28,3
68,1
41,6
År
Statsbidrag till
utgiven ersättning
milj. kronor
Erlagda avgifter
milj. kronor
Medlemsantal 31/12
Bygg-
nads-
kas-
sorna
Samt-
liga
Bygg- nads- kas- sorna
i % av
samt- liga
Bygg-
nads-
kas-
sorna
Samt-
liga
Bygg- nads- kas- sorna
i % av
samt- liga
Byggnads-
kassorna
Samtliga
Bygg- nadskas- sorna
i % av
samtliga
1950........
6,1
9,9
61,6
7,3
29,6
24,5
140 000
1 085 000
12,9
1951........
2,9
4,8
60,4
7,4
30,7
24,2
143 000
1 122 000
12,7
1952........
4,6
8,4
54,8
7,7
31,5
24,4
148 000
1 143 000
12,9
1953........
10,1
18,6
54,3
9,7
35,6
27,2
153 000
1 148 000
13,3
1954........
19,3
36,6
52,7
13,6
49,5
27,4
159 000
1212 000
13,1
Tabellerna kommenteras av utredningen på följande sätt.
Ersättningsfrekvensen uttryckt i antalet betalade ersättningsdagar per
medlem och år är en lämplig utgångspunkt för jämförelser mellan verksamheten
i olika kassor. Som tabellen utvisar ligger det för byggnadskassorna
iakttagna antalet dagar samtliga år väsentligt över genomsnittet, t. ex. 8,7
123
Kungi. Maj.ts proposition nr 144 är 1956
ersättningsdagar per medlem mot genomsnittssiffran 2,6 år 1950 och 9,8
dagar mot i genomsnitt 3,6 år 1953. Denna skillnad återkommer givetvis
i de utbetalade beloppen. År 1954, då de nya ersättningsbeloppen helt börjat
tillämpas, utbetalade de tre byggnadskassorna 28,3 miljoner kronor
i ersättning till arbetslösa, således 42 procent av i hela rörelsen utgivna
68,1 miljoner kronor. Av statsbidraget till ersättningar (exklusive förvaltningsbidraget)
utgick till dessa kassor 19,3 miljoner, d. v. s. mer än hälften
av vad som betalades till hela försäkringen. Siffrorna bör ses mot bakgrunden
av att de ifrågavarande byggnadskassornas medlemmar utgjorde ca
13 procent av samtliga försäkrade.
Även om statsbidraget utjämnar påfrestningarna på kassornas egna fonder,
nödvändiggör olikheter i arbetslöshetsrisk ändå väsentliga skillnader
i avgiftssättningen. Den genomsnittliga veckoavgiften utgjorde för de tre
byggnadskassornas vidkommande 2: 17 kronor vid årsskiftet 1954—1955
medan genomsnittet för samtliga kassor var 1: 02 kronor. Den högre avgiftssättningen
för byggnadsindustriens arbetare återspeglas även i summan av
de inbetalda avgifterna, som år 1954 utgjorde 13,6 miljoner kronor, d. v. s.
27 procent av i hela rörelsen inbetalade 49,5 miljoner kronor. Byggnadskassornas
andel av de erlagda försäkringspremierna var sålunda ungefär
dubbelt så stor som deras andel (13 %) av medlemsantalet.
Utredningen framhåller, att säsongarbetslösheten under de senaste årtiondena
otvivelaktigt minskats avsevärt. Frågan huruvida en fortsatt utveckling
i riktning mot en allt större säsongutjämning kunde påräknas
vore givetvis av det allra största intresse. Av betydelse i detta sammanhang
vore såväl den allmänna konjunkturutvecklingen som samhällets åtgärder.
Hur stor andel av den hittills inträdda säsongutjämningen som borde tillskrivas
sistnämnda åtgärder och möjligheterna att genom sådana åtgärder
åstadkomma ytterligare förbättringar i detta hänseende hade varit föremål
för olika uppfattning. Detta spörsmål fölle utanför utredningens uppdrag.
Det kunde endast understrykas den utomordentliga vikten från arbetslöshetsförsäkringens
synpunkt av att dylika möjligheter tillvaratoges.
Vid överväganden rörande arbetslöshetsförsäkringen bör man enligt utredningens
mening utgå ifrån att säsongarbetslösheten alltjämt är en
realitet. Mest framträdande är den inom byggnadsfacken, där arbetslöshetsprocenten
vintertid även under de senaste åren tidvis överstigit 10
och för enskilda fackförbund under kortare perioder kunnat stiga över
20 procent. Också inom andra yrkesområden gjorde sig säsongarbetslösheten
fortfarande starkt gällande, såsom inom skogs- och flottningsarbete
och stuveriarbete. Då någon säker uppfattning inte kunde erhållas om säsongarbetslösheten
i framtiden borde man räkna med att sadan arbetslöshet
komme att finnas och att den i samband med en mera allmän arbetsbrist
kunde få större proportioner än f. n. Man torde också böra räkna med
att den samhällsekonomiska utvecklingen kunde leda inte bara till fortsatt
säsongutjämning utan även till att säsongproblem framträdde inom
nya områden. Ett exempel härpå vore att under de senaste åren eu tendens
till säsongarbetslöshet gjort sig gällande inom lantarbetet.
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
Utredningen anför vidare.
Såvitt angår arbetslöshetsförsäkringen kan läget beträffande säsongarbetslosheten
sammanfattas på följande sätt. Ersättningsrätten är inom de kassor,
där den årligen regelbundet återkommande arbetslösheten har större
betydelse, tämligen snävt begränsad. Icke desto mindre är utbetalningen
från försäkringen till mycket stor del betingad av säsongarbetslöshet. Såsom
lör ut nämnts liar under de senaste åren ca 40 och tidigare ca 45 procent av
utbetalningarna kommit på byggnadsfackens kassor, vilka omfattar endast
ca 13 pi ocent av samtliga kassors medlemsantal. Av statsbidragen har
50—BO procent utgått till dessa kassor.
Sedan försäkringens tillkomst har tillsynsmyndigheten haft befoaenhet
att föreskriva säsongrestriktioner. Socialvårdskommittén räknade med sådana
restriktioner inom en obligatorisk kasseförsäkring enligt kommitténs
alternativ II, ehuru ej beträffande daghjälpens grundbelopp. Såsom huvudskäl
för fortsatta restriktioner åberopades de stora kraven på fondbildning
och därmed pa avgifter som skulle uppkomma inom kassor med större
säsongarbetslöshet.
I fråga om motivet för säsongrestriktioner har ofta framhållits, att lönerna
inom vissa säsongyrken, företrädesvis inom byggnadsbranschen, är så högt
satta, att de innefattar även viss kompensation för den tid vederbörande
drabbas av säsongarbetslöshet. Det har beträffande dessa yrkeskategorier
anförts, att de inte borde ha rätt att uppbära försäkringsersättning under
säsongarbetslöshetsperioder. Man skulle sålunda enligt "detta resonemang
kunna skilja på två kategorier, säsongkompenserade och icke säsongkompenserade.
I viss utsträckning är detta också utan tvivel riktigt. Det erbjuder
emellertid stora svårigheter att i praktiken lägga en sådan uppdelning
till grund för behandlingen av frågan om säsongrestriktioner inom arbetslöshetsförsäkringen.
Vid bedömningen av huruvida en viss yrkesgrupp skall
anses vara säsongkompenserad måste man bedöma dess lön i förhållande
till en normallön, vilken endast kan fastställas tämligen godtyckligt. Hänsyn
måste vidare tagas till arbetsförhållanden, yrkesutbildning och andra
faktorer, vilket ökar godtyckligheten i bedömningen.
Rent försäkringsmässigt kan säsongrestriktioner sägas vara motiverade
av att en person eller en grupp arbetstagare som regelbundet är arbetslös
under en dödsäsong har ett mera begränsat försäkringsobjekt än den som
regelmässigt har arbete året runt. Om denna princip renodlades, skulle
varje försäkrad erhålla ersättning ett antal dagar, som stod i proportion till
utfört arbete (antal erlagda avgifter). Ett dylikt system vore emellertid
otänkbart att genomföra i praktiken. Vissa schematiseringar måste göras.
Det är emellertid denna försäkringsmässiga syn på säsongarbetslösheten
som ligger till grund för det nu inom byggnadskassorna tillämpade systemet.
Enligt detta system anses inkomstbortfallet på grund av säsongarbetslöshet
vara försäkringsbart på så sätt, att ersättning kan utgå från försäkringen
i proportion till det arbete den försäkrade har utfört under tidigare
dödsäsonger. Ett mått på försäkringsobjektet erhålles genom avgiflsinbetalningen
under tidigare säsongbegränsningsperioder, eftersom avgifter betalas
endast för veckor, då den försäkrade utfört ett visst mått av arbete för
annans räkning. Försäkringsobjektets omfattning fastställdes kollektivt för
en viss grupp eller vissa grupper försäkrade. Én individuell beräkningsmetod
med fastställande av antalet ersättningsdagar efter avgiftsinbetalningen
i varje särskilt fall är även tänkbar och har tidigare tillämpats i
125
Kungl. Maj.is proposition nr 144 år 1956
praktiken. Med hänsyn till det administrativa arbetet har den kollektiva
beräkningsmetoden befunnits enklast. Ur social synpunkt är det utan tvivel
förknippat med nackdelar att arbetslöshetsförsäkringen inte täcker
hela året. Sålunda kan den som på grund av säsongbegränsningen ej är
berättigad till ersättning från sin kassa ofta i stället erhålla kontantunderstöd
eller annan — av samhället helt bekostad — hjälp. Av betydelse vid
en allmän bedömning av frågan om säsongrestriktioner är vidare å ena
sidan kostnaderna för staten samt å andra sidan avgifternas storlek och
därmed möjligheterna att uppehålla en frivillig arbetslöshetsförsäkring för
de berörda yrkesgrupperna.
Utredningen finner för sin del, att säsongrestriktionerna såsom de nu tilllämpas
innebär en godtagbar avvägning av de olika intressen som här gör
sig gällande, och föreslår därför ingen ändring beträffande den allmänna
frågan om säsongrestriktioner. Det vore emellertid önskvärt om ett kompletterande
skydd kunde ordnas t. ex. genom särskilda fortsättningskassor,
bildade av vederbörande fackförbund utanför den statsunderstödda försäkringens
ram.
Enligt gällande bestämmelser hade, anför utredningen vidare, tillsynsmyndigheten
rättighet men ej skyldighet att föreskriva säsongbegränsningar.
I praktiken uppstode emellertid vanligen tvång att tillämpa säsongbegränsningar
främst av det skälet att avgifterna eljest skulle bli alltför
höga. Någon ändring av den nuvarande bestämmelsen borde inte göras.
Att närmare ange när säsongrestriktioner borde tillämpas vore inte lämpligt,
bl. a. av den anledningen att det inte vore möjligt att klart definiera
begreppet säsongarbetslöshet. En smidig anpassning efter förhållandena i
varje kassa eller klass vore möjlig vid bibehållande av nuvarande bestämmelser.
Utredningen har granskat de olika i 22 § sista st. arbetslöshetskasseförordningen
upptagna metoderna för genomförande av säsongbegränsning.
I anslutning härtill anför utredningen bl. a.
Sammanfattningsvis må framhållas, att utredningen vid genomgång av
de möjligheter som närmast står till buds för en reglering av ersättningsrätten
vid säsongarbetslöshet funnit, att det inom några kassor för närvarande
tillämpade systemet med ett högsta medgivet antal ersättningsdagar
under säsongbegränsningsperioden, fastställt i proportion till utfört arbete
(avgiftsbetalningen) i stort sett motsvarar de krav, som kan ställas på dylika
regler ur skilda synpunkter. Antalet ersättningsdagar anpassas på ett
smidigt sätt efter försäkringsobjektets omfattning (utfört arbete). Tenderar
säsongarbetslösheten att minska, anpassas antalet ersättningsdagar under
säsongbegränsningsperioden därefter. Ifrågavarande regler har därjämte
den fördelen att de verkar lika för alla oberoende av om arbetslösheten
inträder före eller under säsongbegränsningstiden. Alla kan uppbära ersättning
under denna tid i det högsta medgivna antalet dagar, såvitt de i övrigt
uppfyller villkoren för ersättningsrätt.
De övriga av utredningen här ovan redovisade möjligheterna har inte
samma fördelar som nyssnämnda system. Utredningen har därför övervägt,
huruvida inte samtliga kassor med säsongarbetslöshet borde genom sär
-
126
Kiingl. Maj:ts proposition nr U4 är 1956
be*tammelfer åläggas att tillämpa ifrågavarande system. Eftersom
iorhallandena varierar och försäkringen omfattar så många olika yrken, har
emellertid utredningen ansett att andra möjligheter bör stå öppna för den
handelse någon av dem i det enskilda fallet visar sig vara lämpligare.
Utredningens övervägande av hithörande spörsmål utmynnar i slutsatsen,
att nu gällande bestämmelser beträffande möjligheterna att begränsa ersättningsrätten
vid säsongarbetslöshet bör bibehållas.
Vid behandlingen av frågan om ersättning från arbetslöshetsförsäkringen
■vid havandeskap och barnsbörd berör utredningen först förhållandena
under tiden före nedkomsten. Efter att ha erinrat om de s. k.
havandeskapsdirektiven anför utredningen härom.
Utredningen anser, att man vid bedömandet av frågan om medlemmarnas
ratto ersättning från arbetslöshetsförsäkringen även i fortsättningen kan
utga från presumtionen, att kvinnan inte är att betrakta som arbetsför 14 dagar
före den beräknade tiden för nedkomsten. För tiden därförut anses kvinnan
arbetsför och oförhindrad, om hennes tillstånd medgiver henne att taga
arbete i viss utsträckning, även om det måste vara lättare arbete. Eftersom
enligt bestämmelserna beträffande moderskapshjälpen tilläggspennin» kan
utgå tidigast fr. o. in. 45 dagen före nedkomsten, kommer, därest vederbörande
ur arbetslöshetsförsäkringens synpunkt kan anses arbetsför, att under
vissa förutsättningar föreligga möjlighet till ersättning från såväl arbetslöshets-
som moderskapsförsäkringarna under tiden mellan 45 och 14
dägar före nedkomsten. Kvinnan har således inom vissa gränser möjlighet
att välja vilken försäkring hon vill begagna sig av. Före 45 dagen kan&endast
ersättning från arbetslöshetsförsäkringen komma i fråga.
. ^ niånga fall påierkas kvinnans arbetsförmåga inom det ordinarie vrket
inte i nämnvärd grad av havandeskapet. Hon kan fortsätta med sitt förvärvsarbete
intill ett par veckor före förlossningen. I dessa fall är frågan
om ersättning från arbetslöshetsförsäkringen inte aktuell. Har kvinnan
emellertid exempelvis ett tyngre arbete eller ett arbete, som innebär kontakt
i storre utsträckning med allmänheten, måste hon som regel sluta arbetet
inom sitt yrke på ett relativt tidigt stadium av havandeskapet och söka ett lättare
eller mindre exponerat arbete. Om något sådant inte kan beredas henne,
ar hon berättigad till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Kvinnan kan
emellertid aven bli permitterad eller avskedad på grund av brist på arbete
etc. Aven i dessa fall kan kvinnan erhålla ersättning från arbetslöshetsförsäkringen
intill 14 dagar före förlossningen, såvida lämpligt arbete inte kan
beredas henne och hon inte uppbär tilläggspenning från moderskapsförsäkrmfn;,
Aven efter moderskapsförsäkringens genomförande kommer sålunda
med tillämpning av nu gällande regler ersättning att i stor utsträckning utgå
tran de erkanda arbetslöshetskassorna till havande kvinnor.
Rörande besöksordningen på arbetsförmedlingen i ifrågavarande fall anför
utredningen.
När en havande kvinna med hänsyn till sitt tillstånd är tvungen att sluta
sitt ordinarie arbete eller blir permitterad eller arbetslös av annan anledning,
är hon, om hon önskar erhålla ersättning från arbetslöshetsförsäkringen,
enligt gällande bestämmelser skyldig att personligen besöka arbets
-
127
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956
förmedlingen och där söka arbete. Ett sådant personligt besök synes också
lämpligt. Härvid bör den arbetssökande och förmedlingstjänstemannen tillsammans
diskutera igenom sökandens förhållanden och möjligheter att taga
arbete. Man bör härvid kunna komma fram till vilka arbeten, som kan anses
lämpliga för sökanden med hänsyn till just hennes speciella förhållanden.
För att sökandens problem i lugn och ro skall kunna diskuteras igenom
och klarläggas, synes det lämpligt att besöken på arbetsförmedlingen sker
på en tid då antalet besökande i allmänhet är litet, ev. vid särskilt fastställda
tider. Därigenom att man från början får kartlagt vilka arbeten den
sökande kan åtaga sig, torde arbetsförheten och ett erbjudet arbetes lämplighet
lättare kunna bedömas. Man har då att gå efter de uppgifter, som
framkommit vid medlemmens personliga besök på förmedlingen.
Däremot synes det inte nödvändigt, att ifrågavarande medlemmar lika
ofta som övriga försäkrade besöker arbetsförmedlingen efter det första personliga
besöket. Just beträffande havande kvinnor föreligger ofta de förhållanden
man utgått från vid utformningen av bestämmelserna i 19 § arbetslöshetskasseförordningen
beträffande besök på arbetsförmedlingen. Ofta
har den arbetssökande lång väg till förmedlingen. Vidare kan det vara betungande
för henne att, om inte särskilda besökstider ordnas eller annan
ordning tillämpas, sitta i arbetsförmedlingens väntrum. Slutligen kan anföras,
att antalet arbetstillfällen för ifrågavarande medlemmar torde vara relativt
begränsat under normala förhållanden. Arbetsgivarna torde i regel inte
gärna anställa kvinnor i långt framskridet havandeskap, om annan arbetskraft
finns tillgänglig. Utredningen anser det därför lämpligt, att tillsynsmyndigheten
med stöd av bestämmelserna i 19 § arbetslöshetskasseförordningen,
vilka av utredningen inte föreslås ändrade, generellt medger att havande
kvinnor fr. o. m. exempelvis femte havandeskapsmånaden vid arbetslöshet
inte skall behöva besöka arbetsförmedlingen personligen mer än en
gång varannan vecka.
Kravet på arbetsförhet kunde, fortsätter utredningen, i praktiken sägas
innebära, att kvinnan skulle vara i stånd att utföra lättare arbete. Ansågs hon
av läkare böra helt avhålla sig från även lättare arbete finge man förutsätta
att hon vore berättigad till ersättning från sjukförsäkringen. Samma vore
förhållandet, om arbetsförmågan var nedsatt med minst hälften.
Bedömningen av vilka arbeten, som kunde anses lämpliga för havande
kvinnor, borde ske med varsamhet och under individuella hänsynstaganden.
Med en sådan bedömning komme under normala förhållanden de förvärvsarbetande
havande kvinnorna att ha trygghet mot inkomstbortfall under tid
då tilläggspenning ej utginge, i det att om kvinnan vid arbetslöshet inte kunde
erhålla arbete som var lämpligt med hänsyn till havandeskapet ersättning
utginge från den erkända arbetslöshetskassan. Med den av utredningen förordade
uppmjukningen av reglerna för besöksordningen på arbetsförmedlingen
torde skyldigheten att vara anmäld som arbetssökande icke heller behöva
bli betungande.
Beträffande tiden efter barnsbörden framhåller utredningen, att kvinnan
enligt de nuvarande havandeskapsdirektiven som regel betraktas såsom
icke arbetsför under sex veckor eller 42 dagar. Utredningen påkallar ingen
128
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956
ändring liärutinnan. Då tillläggspenning från moderskapsförsäkringen korame
att kunna utgå under 45—90 dagar efter nedkomsten, beroende på hur
många dagar som uttagits före densamma, säkerställdes i de flesta fall ersättning
för inkomstbortfallet under denna tid. När möjligheten att erhålla tillläggspenning
upphörde, bleve kvinnan ånyo hänvisad till arbetslöshetsförsäkringen
i den mån hon inte fått arbete eller vore oförmögen till arbete. I det
senare fallet kunde hon erhålla sjukpenning från den allmänna sjukförsäkringen.
Rätten till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen bleve även här
beroende av att kvinnan vore villig och oförhindrad att taga anställning samt
att hon vore anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen.
Hänsyn borde emellertid tagas till de särskilda förhållandena. För besök
på arbetsförmedlingen bör gälla vad förut sagts i fråga om besöksskyldigheten
före nedkomsten. Det största problemet efter nedkomsten torde i allmänhet
vara, huruvida kvinnan kunde anses oförhindrad att åta sig arbete
med hänsyn till de krav amningen och vården i övrigt av det nyfödda barnet
— eventuellt jämte vården av övriga barn — ställde på henne. En relativt
generös tolkning syntes här vara befogad.
Utredningen tillägger.
En arbetsansökan som begränsas med hänsyn till kvinnans möjligheter att
få barnen omhändertagna synes ofta kunna godtagas. Detta torde överensstämma
med nuvarande praxis sasom framgår av följande av tillsynsmyndigheten
prövade fall.
En medlem i Textilarbetarnas erkända arbetslöshetskassa erbjöds tre
olika heldagsanställningar. Medlemmen hade två minderåriga barn. Medlemmens
broder hade förklarat sig villig se till barnen efter kl. 18. Medlemmen
hade därför förklarat sig villig ta arbete 4—5 timmar per dag efter nyssnämnda
tidpunkt. Annan tillsyn av barnen kunde inte ordnas. Tillsynsmyndigheten
förklarade, att de erbjudna arbetena inte kunde anses lämpliga,
varför medlemmen vore understödsberättigad oaktat arbetsvägran. Medlemmen
ansågs vidare vara oförhindrad att åtaga sig arbete och därför understödsberättigad.
Det angivna exemplet visar, att man har tämligen vidsträckt möjlighet
att i praxis erhålla en smidig anpassning till de skiftande förhållandena. Genom
en dylik helt ordinär tolkning av begreppet lämpligt arbete kommer inkomstbortfall
under tiden efter barnsbörden att i stor utsträckning kunna
kompenseras för tid, då tilläggspenning inte utgår från moderskapsförsäkringen.
Det må emellertid framhållas, att kvinnan vid tillämpning av de för arbetslöshetsförsäkringen
gällande grunderna inte kan beredas skydd för inkomstbortfall
om hon är helt förhindrad att taga arbete på grund av barnets
skötsel. Följande exempel må anföras. En medlem i Textilarbetarnas
erkända arbetslöshetskassa hade under tiden augusti 1949—maj 1952 varit
anställd på en textilfabrik med barnkrubba, där hon haft sin minderårige
son placerad. Hon blev permitterad och saknade då möjlighet att ordna tillsyn
över barnet. Tillsynsmyndigheten förklarade medlemmen icke understödsberättigad,
då hon var förhindrad att taga arbete på grund av tillsynen
av det minderåriga barnet.
129
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956
Det kan ifrågasättas, huruvida inte ersättning —- särskilt om under stödsrätten
uppbyggts under det barnet varit bortplacerat — borde kunna utgå
från arbetslöshetsförsäkringen i fall liknande det anförda, där på orten för
andra försäkrade finnes möjlighet att placera barnet men denna möjlighet
för tillfället och av särskilda skäl inte kan utnyttjas av medlemmen.
Olägenheterna med det angivna systemet är, anför utredningen, de stora
krav det ställer på arbetsförmedlingen och kassornas redogörare. Utredningen
fortsätter.
Bedömningen av arbetsförheten och ett visst arbetes lämplighet torde icke
sällan ändå erbjuda svårigheter och medför att ofta ett betydande arbete
måste nedläggas på utredningar. Dessa olägenheter synes emellertid kunna
undvikas endast genom att kravet på villighet och möjlighet att åta sig ett med
havandeskapet förenligt arbete eftergives. Detta är vad som sker under den tid
tilläggspenning utgår från moderskapsförsäkringen. Under denna tid bortfaller
prövningsproblemen inom arbetslöshetsförsäkringen. Såtillvida innebär
moderskapsförsäkringens genomförande en lättnad vid handhavandet av
arbetslöshetsförsäkringen. Skulle emellertid kravet på villighet och möjlighet
att åta sig arbete efterges inom arbetslöshetsförsäkringen skulle det i praktiken
innebära, att 90-dagarsperioden utsträcktes för arbetslöshetskassornas
medlemmar.
Yttrandena
Frågan om rätten till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen vid korttidsarbete
behandlas bl. a. av arbetsmarknadsstyrelsen, som instämmer
i utredningens uppfattning att det i ett arbetsmarknadsläge med brist på arbetskraft
inom vissa näringsområden är önskvärt att arbetskraft från områden
med sysselsättningssvårigheter överföres till bristområden. Styrelsen
fortsätter.
Sett ur denna synpunkt kan styrelsen därför ej dela utredningens uppfattning,
att det är en samhällets angelägenhet att först då man ser att korttidsarbetet
blir av lång varaktighet den berörda arbetskraften omdisponeras.
Denna utredningens skrivning kan uttydas så, att en ganska lång tid tillätes
förflyta, innan åtgärder vidtages för en omplacering av arbetskraften. Ofta
torde det vara så, att läget vid berörda företag i förväg kan bedömas för viss
tid och att åtgärder med ledning därav bör kunna diskuteras mellan företaget
och det lokala arbetsmarknadsorganet redan vid korttidsarbetets inträdande
eller före den aktuella tidpunkten. Självfallet skall åtgärder vidtagas
från arbetsförmedlingens sida för att omplacera den friställda arbetskraften
om icke korttidsarbetet bedöms bli av helt tillfällig art. Av naturliga
skäl kan det, såsom utredningen angivit, för eu arbetsgivare vara förenat
med svårigheter att välja mellan å ena sidan korttidsarbete och å andra
sidan att helt permittera ett visst antal arbetstagare, vilket möjliggör, att
den kvarvarande arbetsstyrkan kan arbeta full tid. Ibland kan behov ofrånkomligen
föreligga för en arbetsgivare att de dagar företaget är i gång sysselsätta
ett visst antal arbetstagare. Exempel saknas dock inte på att företag
utan att det varit betingat av driftmässiga orsaker under längre tid bedrivit
ofullständig sysselsättning. Ersättningen från arbetslöshetskassan
till arbetstagarna bar där så småningom mera framstått som lönekompcn
<)
— B ihan y till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 1 h ’i
130
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956
sation än som hjälp under ett övergångsskede. Därmed har också den ofullständiga
sysselsättningen på ett olyckligt sätt konserverats. På så sätt kan
en på lång sikt önskvärd förändring av sysselsättningen vid olika företag
eller företagstyper motverkas eller hindras. Arbetsmarknadsstyrelsen har
ansett sig föranlåten att ingripa i ett flertal sådana fall.
Enligt styrelsens mening föreligger anledning att under vissa omständigheter
vid korttidsarbete mera begränsa ersättningen från arbetslöshetskassa
än som föreslagits av utredningen. Den reduktion som nu tillämpades,
nämligen indragning av ersättningen en dag per vecka, hade inte alltid
visat sig vara tillräcklig för att påverka arbetstagarnas villighet att bryta
korttidsarbetet. Det borde därför övervägas, om inte tillsynsmyndigheten
borde givas möjlighet att i de fall, då så kan anses påkallat, begränsa rätten
till ersättning med ytterligare en dag per vecka.
I fråga om den föreslagna bestämmelsen om befogenhet för tillsynsmyndigheten
att föreskriva tillämpning av korttidsreglerna vid driftinskränkning,
som inte omfattar regelbunden minskning av antalet arbetsdagar
per vecka, framhåller styrelsen, att uttrycket »regelbunden» borde
utgå, då detsamma kunde vålla tolkningssvårigheter och missförstånd. Det
vore nämligen inte regelbundenheten i och för sig hos korttidsarbetet som
här närmast åsyftades utan det förhållandet, att korttidsarbete undantagsvis
kunde förekomma i andra former än inskränkning av antalet arbetsdagar
per vecka. Det kunde tänkas en sådan ordning att driften påginge för
fullt t. ex. tre veckor i taget, varefter komme en helt arbetsledig vecka, följd
av ytterligare tre oavkortade arbetsveckor jämte en ledig vecka o. s. v.
De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation anser det vara ytterst
svårt att på förhand överblicka, vilka följder en befogenhet för tillsynsmyndigheten
att föreskriva tillämpning av korttidsreglerna vid driftinskränkning,
som inte innefattar regelbunden minskning av antalet arbetsdagar
per vecka, kan ha för medlemmarnas rätt att erhålla ersättning från
försäkringen. Samorganisationen avstyrker införandet av en sådan bestämmelse.
Vad utredningen anfört rörande ersättning vid säsongarbetslöshet
har föranlett uttalande endast av statskontoret, som understryker den
belastning som ersättningsrätten vid säsongarbetslöshet enligt de i betänkandet
redovisade undersökningarna utgör för arbetslöshetsförsäkringen.
Mot bakgrunden härav syntes lämpligheten av det nuvarande ersättningssystemet
i fråga om säsongarbetarna kunna starkt ifrågasättas. Statskontoret
föreslår, att spörsmålet upptages till förnyad undersökning.
Med anledning av vad utredningen anfört angående arbetslöshetsförsäkringen
i samband med havandeskap och barnsbörd uttalar arbetsmarknadsstyrelsen,
att generell dispens i fråga om besöksskyldigheten
inte bör medges för någon speciell grupp av kassamedlemmar. Genom indi
-
131
Kungi. Maj.ts proposition nr lib år 1956
viduell dispensgivning borde givetvis vederbörlig hänsyn tagas till såväl de
havande kvinnornas personliga förhållanden som läget på arbetsmarknaden.
Socialstyrelsen ansluter sig till vad utredningen anfört. Enligt styrelsens
mening vore det angeläget, att nyblivna mödrar på något sätt bereddes tillfälle
att under en tid av sex månader efter nedkomsten ostört ägna sig åt
barnets skötsel. Denna fråga borde emellertid upptagas i annat sammanhang.
Yrkeskvinnors samarbetsförbund framhåller bl. a., att man inte kan
bortse från att det tillämpade systemet lämnar plats för en viss osäkerhet
om rätten till ersättning från arbetslöshetskassa för ett inkomstbortfall
under graviditet. Förbundet funne det angeläget, att berörda myndigheter
även i fortsättningen följde erfarenheterna från de båda försäkringsformerna
— arbetslöshets- och moderskapsförsäkringarna — och härvid övervägde
den lämpligaste formen för ett försäkringsskydd för inkomstbortfall
vid graviditet och barnsbörd i de fall, då på grund av arbetets art ett längre
försäkringsskydd vore befogat än det som erbjödes i den nuvarande moderskapsförsäkringen.
Med hänsyn till att arbetsförmedlingarna redan nu hade
stora möjligheter att smidigt anpassa medlemmarnas besöksskyldighet till
de personliga omständigheterna i varje speciellt fall, kunde förbundet inte
finna det nödvändigt med den ytterligare uppmjukning av besöksreglerna,
som utredningen föreslagit speciellt för gravida kvinnor.
Enligt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund kan de förhållanden,
under vilka gravida kvinnor före den tidpunkt då rätt till moderskapshjälpens
tilläggspenning inträder kan tillerkännas ersättning från arbetslöshetsförsäkringen,
anses tillfredsställande. Förbundet tillstyrker utredningens
förslag till föreskrifter beträffande sådana arbetssökandes besök på
arbetsförmedlingen. Vad anginge tiden efter nedkomsten hade utredningen
ifrågasatt om inte under vissa förutsättningar understöd borde kunna
utgå i fall, där en medlem på grund av tillfälliga vårdnadsproblem vore
förhindrad att taga arbete. Förbundet ville livligt hoppas, att man skulle
ägna denna viktiga angelägenhet fortsatt uppmärksamhet. I själva verket
kunde man fråga sig om inte på denna väg nya perspektiv kunde öppna sig
för vårdnadsfrågan under barnets första år. All sakkunskap vore enstämmig
i att modern under barnets spädbarnstid av många olika skäl borde beredas
möjlighet att avhålla sig från förvärvsarbete och vårda barnet. Som det
nu vore finge ett stort antal mödrar återuppta sitt arbete vid den tidpunkt
under spädbarnsåret, nämligen 6-månadersåldern, då psykologerna
ansåge barnets behov av kontinuerlig kontakt med sin mor vara särskilt
stor. Den idealiska lösningen vore, om man genom rimlig ersättning för
inkomstbortfallet kunde bereda mödrarna tillfälle att själva vårda barnen
intill 9 månaders eller ett års ålder. Måhända vore det möjligt alt åstadkomma
detta genom att gå vidare på den väg beträffande understöd från
arbetslöshetsförsäkringen, för vilken man —- att döma av de anförda exemp
-
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
len — redan nu inte vore främmande. Eftersom försäkringen i stor utsträckning
baserades på försäkringstagarnas egna inbetalda avgifter och medlemskap
under ett år i kassorna krävdes för att bli understödsberättigad, borde
det i varje fall inte behöva betraktas som någon oskälig förmån. Med tanke
på de dryga kostnader, som spädbarnshem med nödvändighet droge, kunde
man med fog undra om inte denna väg även skulle bli ekonomiskt försvarbar
förutom de ovärderliga psykologiska och sociala fördelar den skulle innebära
för de förvärvsarbetande mödrarna och deras barn. Denna fråga borde
inte betraktas som en kostnadsfråga enbart för kvinnorna, utan måste ses
som en gemensam angelägenhet för familjerna och samhället.
Departementschefen
Enligt 20 § 4 mom. arbetslöshetskasseförordningen äger erkänd arbetslöshetskassa
i sina stadgar föreskriva, att daghjälp inte skall utgå till
medlem, som på grund av driftinskränkning vid det företag, där han är
anställd, har arbete ett mindre antal dagar än som är vanligt vid full drift.
Någon motsvarighet till denna bestämmelse har inte upptagits i utredningens
förslag och torde ej heller vara erforderlig. Även utan stöd av särskilt
stadgande torde det nämligen stå kassorna fritt att — utöver de begränsningar
i ersättningsrätten som är direkt påbjudna i förordningen — föreskriva
de ytterligare inskränkningar, som med hänsyn till förekomsten av
korttidsarbete, säsongarbetslöshet o. dyl. kan finnas påkallade. Att kassorna
härvid inte får överskrida de gränser, som i förordningen är uppdragna
beträffande t. ex. karenstidens längd och antalet ersättningsdagar
per år, torde knappast behöva påpekas.
Om en kassa inte i sina stadgar begränsat rätten till ersättning vid korttidsarbete,
d. v. s. vid inskränkning av den ordinarie driften, gäller
f. n., att daghjälp till medlem som har dylikt arbete inte utan särskild
dispens får utgivas för samtliga arbetslösa dagar. Meddelas inte dispens
skall nämligen enligt arbetslöshetskasseförordningen, som i denna del är
av tvingande natur, det antal dagar under varje vecka, för vilka medlemmen
eljest varit berättigad till daghjälp, minskas med en (s. k. korttidsavdrag).
Vid femdagarsvecka utgives således ingen daghjälp, vid fyradagarsvecka
lämnas daghjälp för en dag o. s. v.
I det föregående har jag tillstyrkt utredningens förslag, att daghjälp
inte skall få utgivas vid arbetslöshet som omfattar endast en dag i en kalendervecka.
Genomföres detta förslag erfordras inte några särskilda regler
om korttidsavdrag vid femdagarsvecka.
I fråga om fyradagars- eller kortare arbetsvecka har utredningen föreslagit,
att nuvarande regler om korttidsavdrag bibehålies. Förslaget har i
denna del godtagits av alla remissinstanser utom arbetsmarknadsstyrelsen,
som ifrågasatt, om inte tillsynsmyndigheten borde ges möjlighet att
minska antalet ersättningsdagar per vecka med två. För egen del anser jag
det inte erforderligt att skärpa korttidsreglerna på dylikt sätt.
133
Kungl. Maj. ts proposition nr f44 år 1956
Enligt utredningens förslag skall korttidsavdrag ej göras i omedelbar
anslutning till genomgången karens. I stort sett torde denna regel medföra
samma effekt som den i arbetslöshetskasseförordningen nu intagna bestämmelsen
om att korttidsavdrag ej skall ske efter arbetsperiod, som överstiger
24 dagar. Med hänsyn härtill och då någon erinran under remissbehandlingen
inte framställts mot förslaget i förevarande avseende, tillstyrker
jag att det godtages. I samband härmed kan den nuvarande föreskriften
om att korttidsavdrag ej skall ske efter längre arbetsperiod än 24
dagar utmönstras.
I syfte att förhindra att korttidsreglerna kringgås genom en oregelbunden
förläggning av de arbetslösa dagarna har utredningen föreslagit, att
tillsynsmyndigheten skall äga förordna om motsvarande tillämpning av
dessa regler vid »driftinskränkning, som ej innefattar regelbunden minskning
av antalet arbetsdagar per vecka». Förslaget har i denna del avstyrkts
av De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation men tillstyrkts av
övriga remissinstanser. Själv anser jag, att förslaget bör genomföras. Såsom
arbetsmarknadsstyrelsen anfört bör dock till undvikande av tolkningssvårigheter
och missförstånd den av utredningen förordade bestämmelsen förtydligas
genom att ordet »regelbunden» uteslutes.
Arbetsmarknadsstyrelsen har i anslutning till vissa uttalanden av utredningen
i sitt yttrande tagit upp frågan rörande omplacering av personer
med korttidsarbete. Därvid har styrelsen — som funnit utredningens skrivning
tyda på att ganska lång tid tillätes förflyta innan åtgärder vidtoges
för att omplacera sådana personer — framhållit, att åtgärder självfallet
skulle vidtagas från arbetsförmedlingens sida för att omplacera den friställda
arbetskraften om inte korttidsarbetet bedömdes bli av helt tillfällig
art. Med anledning härav vill jag framhålla, att ersättning från försäkringen
utgår endast under förutsättning att vederbörande är anmäld som
arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen och att lämpligt arbete
ej kan beredas honom. Detta grundläggande villkor gäller helt naturligt
även i fall, då arbetslösheten är förorsakad av driftinskränkning. Härutöver
vill jag endast understryka önskvärdheten av att frågan om en
omplacering av arbetskraft, som på grund av driftinskränkning inte kan
beredas full sysselsättning, på ett Så tidigt stadium som möjligt upptages
till diskussion mellan vederbörande arbetsförmedlingsorgan och de berörda
parterna. Visar det sig härvid, atL driftinskränkningen inte är av tillfällig
art, bör åtgärder snarast vidtagas från arbetsförmedlingens sida i syfte att
bereda den friställda arbetskraften heltidsarbete.
Av de uppgifter, som redovisats av utredningen, framgår alt de kassor
inom vilkas verksamhetsområden säsongarbetslöshet förekoinmer
— främst kassorna inom byggnadsbranschen — svarar för eu väsentlig
del av de försäkringsersättningar som utbetalas. Detta är naturligt, då
säsongarbetslösheten under senare år varit vårt mest framträdande arbets
-
134
Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1956
löshetsproblem. Ett av huvudmålen för den förda arbetsmarknadspolitiken
har varit att minska säsongarbetslösheten och stora ansträngningar har
gjorts i detta syfte. Även i framtiden måste åtgärder för säsongutjämning
komma att intaga en central plats bland de arbetsmarknadspolitiska åtgärdei
na. I den mån dessa åtgärder blir framgångsrika kommer säsongproblemet
inom arbetslöshetsförsäkringen att minska i betydelse.
Såsom utredningen anfört är det ur sociala synpunkter förknippat med
nackdelar att arbetslöshetsförsäkringen i fråga om säsongyrkena inte täcker
hela året. Säsongrestriktioner torde emellertid, bl. a. av ekonomiska
skäl, inte kunna undvikas. I första hand bör det ankomma på kassorna
själva att införa de begränsningar som anses erforderliga. Av den tidigare
lämnade redogörelsen framgår, att skilda metoder f. n. användes i olika
kassor. Häremot torde i och för sig inte vara något att erinra. Emellertid
torde det vara nödvändigt att tillsynsmyndigheten har befogenhet att även
mot kassornas vilja föreskriva de säsongrestriktioner, som kan anses påkallade.
Dessa befogenheter bör vara preciserade i förordningen. F. n. gäller
i detta avseende, att tillsynsmyndigheten äger påbjuda förlängning av
karenstiden, meddela förbud mot utgivande av ersättning under viss tid
av åiet eller föreskriva uppdelning av den maximala daghjälpstiden i två
perioder.
I likhet med utredningen anser jag, att de säsongrestriktioner, som nu
tillämpas i kassorna, innebär en godtagbar avvägning av de olika intressen
som gör sig gällande. Nagon lagstiftningsåtgärd är därför enligt min mening
inte påkallad för att förmå kassorna att övergiva de regler, som nu tilllämpas
av dem. Inte heller torde det vara erforderligt att vare sig utvidga
eller inskränka de befogenheter, som tillsynsmyndigheten har enligt gällande
lagstiftning. Jag förordar därför alt de bestämmelser rörande ersättningsrätt
vid säsongarbetslöshet, som finnes upptagna i den nuvarande arbetslöshetskasseförordningen,
bibehålies utan ändring i sak.
Jag övergår härefter till frågan om ersättning från arbetslöshetsförsäkringen
vid havandeskap och barnsbörd.
Genom 1954 års lag om moderskapshjälp är förvärvsarbetande kvinnor
i regel tillförsäkrade ersättning för inkomstbortfall — s. k. tilläggspenning
— under en period av 90 dagar i samband med barnsbörd. Före och
efter denna period är de vid sjukdom hänvisade till den allmänna sjukförsäkringen
och vid arbetslöshet hänvisade till arbetslöshetsförsäkringen. Arbetslöshetskasseförordningen
innehåller inte någon annan bestämmelse om
samordningen mellan arbetslöshetsförsäkringen och moderskapsförsäkringen
än att daghjälp ej får utgå till medlem, som åtnjuter tilläggspenning.
Någon ändring eller komplettering av denna regel har inte föreslagits
av utredningen och torde inte heller vara erforderlig. Enligt de allmänna
villkoren för rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen
135
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956
måste varje medlem, som gör anspråk på dylik ersättning, vara arbetsför
och oförhindrad att taga arbete samt anmäld såsom arbetssökande hos den
offentliga arbetsförmedlingen. Dessutom kräves, att lämpligt arbete inte
kunnat beredas vederbörande. Av vad utredningen anfört framgår, att dessa
villkor tillämpas på ett smidigt sätt när det gäller kvinnor, som väntar
eller nyligen fött barn. Det finns alltså goda möjligheter att inom ramen
för gällande lagstiftning taga hänsyn till de särskilda förhållanden, som
föreligger i samband med havandeskap och barnsbörd. Liksom hittills torde
det få ankomma på tillsynsmyndigheten att uppdraga riktlinjer i fråga
om ordningen för besök på arbetsförmedlingen och att ge kassorna direktiv
för behandlingen av ärenden rörande ersättning åt ifrågavarande kvinnor.
Med anledning av vad som anförts under remissbehandlingen vill jag endast
framhålla, att gällande bestämmelser givetvis inte får tänjas så långt, att
de allmänna villkoren för rätt till ersättning uppges. Sålunda måste bl. a.
krävas, att vederbörande verkligen är arbetsför och oförhindrad att åtaga
sig arbete. En annan sak är att hänsyn kan och bör tagas till arbetets art,
arbetstidens längd och andra dylika omständigheter.
Arbetslöshetskontrollen m. m.
Gällande bestämmelser m. m.
Närmare bestämmelser beträffande arbetslöshetskontrollen
har i arbetslöshetskasseförordningen meddelats huvudsakligen i fråga om
skyldigheten att besöka arbetsförmedlingen. Enligt 19 § skall medlem, som
önskar komma i åtnjutande av daghjälp för viss dag, den dagen hos oigan
för den offentliga arbetsförmedlingen personligen söka arbete. År medlemmen
avlägset boende eller skulle av annan anledning skyldigheten att personligen
inställa sig bli synnerligen betungande för honom eller föreligger
eljest särskilda omständigheter, må skyldigheten eftergivas honom. Avser
eftergiften viss dag eller visst antal dagar av varje vecka, meddelas beslut
därom av arbetsförmedlingsanstalt, i annat fall av tillsynsmyndigheten.
Intyg, som utfärdats om arbetsansökan eller om meddelad eftergift därifrån,
skall ingivas till kassan av medlemmen, då han söker ersättning. Dylikt
intyg skall bevaras bland kassans handlingar. Skyldigheten att besöka
arbetsförmedlingen gäller även för karenstiden.
Med hänsyn till att ersättning i princip inte får utgå annat än vid oforvållad
arbetslöshet, måste kontrollen av arbetslösheten även omfatta ett
klarläggande av orsaken till denna. Som ett led i denna del av kontrollen
har i 25 § intagits en föreskrift att medlem, vars arbetsanställning upphör,
hos sin arbetsgivare skall anhålla om intyg utvisande den tid under
vilken medlemmen utfört arbete och orsaken till anställningens upphörande.
Där medlem ansöker om daghjälp på grund av minskning i antalet
arbetsdagar till följd av drittinskränkning, skall han hos arbetsgivaren
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
anhålla om intyg rörande antalet arbetsdagar varje vecka. Arbetsgivarintyget
skall, då ansökan om understöd göres av medlem, överlämnas till
kassan, som har att förvara det bland sina handlingar. Arbetsgivarintyget
kan aven användas som ett led i avgiftskontrollen.
I detta sammanhang må erinras om bestämmelserna i 8 § 1 st. 4) arbetslöshetskasseförordningen,
enligt vilka den som svikligen uppgiver eller förtiger
något förhållande av betydelse för bedömande av hans rätt till understöd,
må kunna uteslutas från rätt att kvarstå såsom medlem i erkänd
arbetslöshetskassa.
Ifrågavarande bestämmelser kompletteras genom den i kungörelsen om
den offentliga arbetsförmedlingen intagna föreskriften (6 §) att om arbetssökande,
som söker ersättning från erkänd arbetslöshetskassa, vägrar att
antaga erbjudet lämpligt arbete, anmälan härom omedelbart skall göras till
kassan och arbetsmarknadsstyrelsen. Enligt av arbetsmarknadsstyrelsen utfärdade
instruktioner skall liknande rapportering ske även då arbetsförmedlingen
finner andra skäl för en särskild prövning av medlemmens rätt till
ersättning.
I samband med att understöd begäres — vilket i regel kan ske muntligen
— har vederbörande kassa och dess lokala redogörare att verkställa undersökning
och prövning av medlemmens understödsrätt. Den kontroll, som
härigenom utövas och som till omfattningen varierar från fall till fall, är
av stor betydelse. Redogöraren intar en nyckelställning i arbetslöshetskontrollen.
Med sin ofta ingående kännedom om medlemmens personliga förhållanden
har han särskilda förutsättningar att bedöma om medlemmen
uppfyller de för understödsrätten gällande allmänna villkoren att vara
arbetslös och oförhindrad att åta sig arbete. Såväl tillsynsmyndigheten som
kassorna ägnar också inom ramen för sina personalresurser mycket arbete
åt att utbilda redogöraren för denna uppgift.
I 15 § 1 st. finns regler om avstängning från rätt till understöd.
Det föreskrives där, att understöd till den, som frivilligt utan
giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande
skilts från arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete, inte får utgivas
för de fyra närmast följande veckorna efter det sådant förhållande inträffat.
I 15 § 2 st. lämnas en närmare definition av vad som skall betraktas
såsom lämpligt arbete. Erbjudet arbete skall sålunda anses lämpligt
under förutsättning,
att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter,
att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande
till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete,
att det inte hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt
att inte heller eljest särskilda omständigheter föreligger med hänsyn till
sökandens personliga förhallanden eller arbetets natur.
137
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956
Vad sålunda stadgas angående arbetskonflikt äger inte avseende å konflikt,
som befunnits strida mot lagen om kollektivavtal eller av tillsynsmyndigheten
förklarats eljest vara av den särskilda beskaffenhet, att skälig
anledning till arbetsvägran ej förelegat. Inom område, där kollektivavtal
gäller äger sådan förklaring dock giltighet endast för tid, till dess arbetsdomstolen
eller, om enligt avtal tvisten kan hänskjutas till skiljemän,
dessa meddelat beslut angående konflikten.
Utredningen
Beträffande ar betslös hetskontrollen anför utredningen bl. a.
Kontrollen av att ersättning endast lämnas kassamedlem som är oförvållat
arbetslös, arbetsför samt oförhindrad att åta sig arbete är en svår och
grannlaga uppgift, vars effektiva handhavande är av den största betydelse.
Ett mycket viktigt led i kontrollen är skyldigheten att besöka arbetsförmedlingen.
Det är givetvis för arbetslöshetsförsäkringen av stor betydelse att
arbetsförmedlingen är väl utbyggd så att tillgängliga arbetstillfällen snabbt
kan erbjudas de arbetslösa. Ju bättre arbetsförmedlingen är rustad desto
mindre blir risken för missbruk av försäkringen.
Ansvaret för arbetslöshetskontrollen vilar emellertid främst på kassornas
redogörare, vilka i regel prövar medlemmarnas ansökningar om ersättning.
Arbetsförmedlingen kan endast intyga att vederbörande medlem är
anmäld som arbetssökande och att arbete inte kunnat erbjudas honom genom
förmedlingen. Redogöraren har att ta hänsyn även till andra omständigheter
än förmedlingens intyg. Han har huvudansvaret för att alla villkor för
rätt till ersättning är uppfyllda. Detta är en väsentlig anledning till att redogörarnas
arbetsbörda i andra avseenden i den mån så är möjligt bör minskas
så att de får tillfälle att ägna huvuddelen av sitt arbete åt kontrollen.
För att arbetslöshetskontrollen skall vara effektiv måste den ständigt
stimuleras och hållas levande av kassornas centrala ledning och tillsynsmyndigheten.
I fråga om kontrollsystemet avviker utredningens förslag endast såtillvida
från vad som nu gäller, att ansökan om understöd, som f. n. i regel kan
ske muntligen, enligt förslaget skall göras skriftligen. Detta kan enligt utredningens
mening förväntas understryka medlemmarnas ansvar för att
de lämna fullständiga och riktiga uppgifter.
Utredningen har övervägt, huruvida skyldighet bör stadgas för arbetsgivare
att lämna s. k. arbetsgivarintyg, men stannat för afl inte nu föreslå
dylik skyldighet. Skulle svårighet att erhålla sådana intyg göra sig gällande
i mera betydande utsträckning borde frågan om en lagreglering upptagas
på nytt.
I samband med behandlingen av frågan om arbetslöshetskontrollen understryker
utredningen vikten av information bland de olika grupper, som
beröres av försäkringen. En självklar förutsättning för att redogörarna
skulle kunna utöva en effektiv arbetslöshetskontroll vore, att de vore väl
insatta i gällande bestämmelser och hade klart för sig det ansvar, som
åvilade dem i detta hänseende. Uppgiften alt upplysa medlemmarna om
de grundläggande förutsättningarna för rätten till ersättning vore svår och
138 Kungl. Maj. ts proposition nr år 1956
arbetskrävande men det torde ofta vara just okunnighet om dessa förutsättningar,
som föranlett påträffade fall av missbruk. Vad anginge företagarna
vore det nödvändigt att också informera dem om arbetslöshetsförsäkringen,
dess funktion, finansiering o. s. v. så att de bleve medvetna
om arbetsgivarintygets betydelse och i eget och det allmännas intresse
kunde medverka till alt stävja eventuella försök till missbruk av försäkringen.
Det vore en synnerligen viktig uppgift för såväl de enskilda kassorna
som tillsynsmyndigheten att tillhandahålla information i dessa avseenden.
Utöver vad nu sagts fäster utredningen uppmärksamheten på den möjlighet
som numera synes föreligga att utnyttja debetsedeln för preliminär
skatt som ett led i kontrollen av att kassamedlem saknar anställning och
inte utfört arbete för annans räkning å dag, för vilken han begär ersättning
från arbetslöshetskassan, å debetsedeln skulle nämligen antecknas
den tid för vilken skatteavdrag gjorts. Debetsedeln borde därför kunna
utnyttjas såväl för kontroll av avgiftsinbetalningen som för kontroll av
huruvida kassamedlem haft anställning. Utredningen tänkte sig inte någon
allmän skyldighet för de försäkrade att förete debetsedeln men ansåg
att den kunde komma till användning för stickprovskontroll och i liknande
sammanhang.
Utredningen framhåller slutligen, att samarbetet med den allmänna sjukförsäkringen
för kontroll att kassamedlemmar inte samtidigt söker full
ersättning från såväl arbetslöshetskassan som sjukkassan är en angelägenhet
av betydelse för båda försäkringsgrenarna. Utredningen förutsätter, att
parterna finner vägar för ett smidigt och effektivt samarbete på denna
punkt.
Rörande avstängning från rätten till ersättning anför
utredningen.
Inom all försäkring gäller, att ersättning inte skall utgå till den, som
själv vållat skadan. Särskilda regler måste finnas till förhindrande av att
ersättning utgår i dylika fall. Liksom varje annan försäkring måste arbetslöshetsförsäkringen
därför kringgärdas av bestämmelser, som inskränker
helt eller delvis — rätten till ersättning, då den försäkrade genom egna
åtgärder antingen framkallat sin arbetslöshet eller i väsentlig mån förorsakat
en eljest sannolikt inte nödvändig fortsättning av en arbetslöshet, vari
han sedan någon tid befunnit sig. I det förra fallet är det oftast fråga om
ett frivilligt lämnande av innehaft arbete, i det senare som regel ett avvisande
av erbjudet arbete.
De i 15 § 1 st. arbetslöshetskasseförordningen intagna bestämmelserna
beträffande de fall som skall föranleda avstängning bör enligt utredningens
mening bibehållas. Med ifrågavarande fall borde emellertid likställas fall,
där medlem utan att uttryckligen ha avvisat ett erbjudet lämpligt arbete
likväl genom sitt uppträdande uppenbarligen varit vållande till att anställning
inte kommit till stånd. Avstängningsreglerna borde kompletteras med
139
Kungl. Maj.ts proposition nr 244 år 1956
en föreskrift härom. Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida det inte vore
möjligt att i förordningen intaga mera preciserade bestämmelser beträffande
de omständigheter som skulle föranleda en avstängning. Utredningen
hade emellertid inle funnit det lämpligt att i förordningen intaga dylika
detaljerade bestämmelser.
Vid prövningen av frågan om avstängningstidens längd har utredningen
inte funnit skäl föreligga att frångå nuvarande bestämmelser om en enhetlig
avstängningstid, omfattande fyra veckor. En gradering av avstängningstiden
skulle visserligen i vissa fall kunna leda till större rättvisa, men torde
möta alltför stora svårigheter i den praktiska tillämpningen.
Utredningen anför vidare.
Avstängningsförfarandet kan inom arbetslöshetsförsäkringen även användas
i andra sammanhang än i samband med frågan om huruvida arbetslösheten
skall anses självförvållad eller inte. Avstängningsförfarandet kan
exempelvis användas i rent disciplinärt syfte. Inom den schweiziska försäkringen
finnes en bestämmelse, enligt vilken försäkrad skall avstängas från
understödsrätt, om han lämnar osanna eller ofullständiga uppgifter, på annat
sätt inte iakttagit sin uppgiftsskyldighet eller orättmätigt tager understöd.
I den holländska försäkringen föreskrives, att understöd inte kan utgå
till arbetstagare som inte följer stadgarna eller som begår handlingar,^ vilka
förorsakar eller kan förorsaka komplikationer för kassan. I här ifrågavarande
fall finnes enligt nuvarande bestämmelser i arbetslöshetskasseförordningen
möjlighet att utesluta medlemmen. Enligt föreskrifterna i 8 § må
nämligen den som svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande av betydelse
för bedömande av hans rätt till ersättning kunna uteslutas ur kassan.
Efter en uteslutning kan vederbörande omedelbart vinna återinträde i
kassan. Han måste emellertid då på nytt som regel erlägga 52 veckoavgifter
eller 12 månadsavgifter, innan han kan komma i åtnjutande av ersättning.
Medlemmen måste alltså arbeta minst ett år för att kunna erhålla ersättningsrätt.
I ett arbetsmarknadsläge med brist på arbetstillfällen kan det
dröja en avsevärd tid utöver ett år, innan rätten till ersättning på nytt är
upparbetad. Det straff, som en uteslutning i ifrågavarande fall skall utgöra,
kan därför komma att verka alltför hårt, allrahelst som det på grund av det
icke tidsbestämda avgiftsvillkorets konstruktion inte blir avgränsat till viss
bestämd tid. Ur sociala och andra synpunkter är uteslutningen därför inte
lämplig i de fall, där eu viss åtgärd visserligen bör vidtagas gentemot medlemmen
men där straffet med hänsyn till arten av förseelsen inte bör verka
alltför hårt. Det bör enligt utredningens mening finnas möjlighet för arbetslöshetskassorna
att vidtaga andra åtgärder i dylika fall.
På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen, alt medlem, som
svikligen uppgivit eller förtigit något förhållande av betydelse för bedömande
av hans rätt till ersättning, må gå förlustig sin ersättningsrätt under
högst ett år. En dylik spärrtid bleve alltså begränsad till tiden. Vederbörande
kvarstode som medlem i kassan och behövde inte på nytt fullgöra
det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret. Det funnes emellertid fall, där en
uteslutning ur kassan kunde vara fullt motiverad. Den nuvarande bestämmelsen
härom i 8 § 1 st. 4) arbetslöshetskasseförordningen om uteslutning
borde därför bibehållas.
140
Kungl. Maj:ts proposition nr Hi ur 1956
Utredningen framhåller, att definitionen av begreppet lämpligt arbete
av naturliga skäl måste vara allmänt hållen, samt fortsätter.
Arbetslivets förhållanden växlar ständigt. Det är inte möjligt att i en
författningsbestämmelse täcka alla de fall, som kan uppkomma i det praktiska
livet. Frågan om ett erbjudet arbete skall anses lämpligt eller inte
måste bedömas från fall till fall. Inte minst den försäkrades personliga förhållanden
kan vara av avgörande betydelse. Under de år försäkringen varit
i verksamhet har man samlat rik erfarenhet, varigenom vissa riktlinjer
kunnat erhållas utöver de i arbetslöshetskasseförordningen meddelade.
Dessa är emellertid inte av den art att de bör intagas i förordningen. I denna
bör intagas endast de mera allmänna riktlinjerna.
Den närmare utformningen av de allmänna riktlinjerna i fråga om begreppet
lämpligt arbete är av stor betydelse för arbetslöshetsförsäkringen
och indirekt för arbetsmarknaden. Det är därför angeläget, att man så långt
det är möjligt tar hänsyn till alla de synpunkter, som kan vara av intresse
i sammanhanget. Vidare bör man eftersträva att begreppet får en sådan utformning,
att de subjektiva prövningsmomenten begränsas till minsta möjliga.
I olika sammanhang har framhållits, att den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
inte är någon yrkesförsäkring. Under förarbetena till lagstiftningen
anfördes från representanter för åtskilliga yrkesorganisationer starka
betänkligheter mot skyldigheten för deras medlemmar att vid risk av
understödets indragande antaga erbjudet arbete inom annat yrke. Departementschefen
framhöll emellertid i propositionen till 1933 års riksdag (nr
209) i anledning härav, att intet yrke kan sättas i särställning i fråga om
den allmänna skyldigheten för de försäkrade att antaga varje erbjudet arbete,
som enligt de föreskrivna reglerna skulle betraktas såsom lämpligt.
o Kravet på att de försäkrade skall taga arbete även utanför yrkesområdet
får emellertid inte drivas för långt. Begreppet lämpligt arbete måste ges en
sådan utformning och tillämpning, att försäkringen ständigt i varje enskilt
fall är neutral i arbetsmarknadsparternas kamp om arbetsvillkoren, däribland
lönerna. Vidare måste de försäkrades skyldighet att taga arbete vara
oberoende av konjunkturförändringarna på arbetsmarknaden.
Den omständigheten att försäkringen inte är någon yrkesförsäkring bör
inte heller föranleda en onödig yrkesväxling. Det ligger i såväl arbetsgivarens
som den enskilde arbetssökandens liksom i den allmänna produktionseffektivitetens
intresse att arbetstagaren så långt det är möjligt placeras i
arbete inom det egna yrket. De stora kapitaltillgångar, som de enskildas
yrkesfärdigheter representerar, bör tillvaratagas. Den enskilde individen har
helt naturligt en önskan att få fortsätta i sitt gamla yrke för att kunna utnyttja
sina yrkesfärdigheter. En placering inom annat yrke kan i många
fall åtminstone till en början betyda eu minskad arbetseffeklivitet, som är
till nackdel för alla parter.
Under förarbetena till arbetslöshetskasseförordningen bar utsagts, att
kassamedlem har rätt att anse erbjudet arbete såsom icke lämpligt om det
ligger inom annat yrke, då utsikt finnes att snart få ett någorlunda varaktigt
arbete inom det egna yrket. Lagstiftningens eller förarbetenas anvisningar
anger emellertid inte någon bestämd tidsfrist för detta senare arbetes
början. Det vore givetvis värdefullt, om preciserade bestämmelser kunde
meddelas härom i arbetslöshetskasseförordningen. Utredningen anser emellertid,
att det inte är möjligt att i förordningen intaga bestämmelser
141
Kungl. Maj. ts proposition nr lii är 1956
härom, som på ett ur alla synpunkter rättvist sätt skulle reglera ifrågavarande
förhållande. Frågan får bedömas från fall till fall. Bland de omständigheter,
som bör verka avgörande på frågan om erbjudet arbete är lämpligt
eller ej ur förevarande synpunkter, kan nämnas spörsmålet huruvida
medlem har löfte om anställning inom den närmaste tiden samt de aktuella
sysselsättningsförhållandena över huvud taget inom det geografiska område,
inom vilket den arbetslöse kan anses vara arbetssökande. En relativt
lång tidsfrist kan anses skälig, om arbete erbjudes på annan ort än bostadsorten.
Likaså bör familjeförsörjare i sistnämnda fall tillerkännas
längre tidsfrist än andra försäkrade.
Frågan om en försäkrads rätt alt avvisa erbjudet arbete med motivering
att han snart får arbete inom det egna yrket är särskilt aktuell betiäffande
säsongarbetarna, framför allt byggnadsarbetarna inför en stundande arbetssäsong.
Säsongarbetarna bör inte inta någon särställning i fråga om
skyldigheten att ta erbjudet arbete. Såsom hittills bör nuvarande allmänna
regler och tillämpad praxis även gälla denna kategori utan undantag. Kan
en säsongarbetare inför en stundande arbetssäsong inom det egna yiket
åberopa, att han så snart verksamheten åter kommer i gång erhåller arbete
inom yrket, synes han inte vara skyldig att ta arbete inom annat yrke i
varje fall inte på annan ort. Säsongarbetarna torde i viss utsträckning få
anses böra stå till disposition att omedelbart kunna rycka in i sina ordinarie
yrken, så snart arbetssäsongen inledes. Några generella regler beträffande''skyldigheten
att ta arbete synes lämpligen inte böra meddelas. Frågan
måste avgöras från fall till fall efter allmänna avväganden.
Som ett komplement till skyldigheten att taga arbete utanför yrket kan
sägas i princip gälla, att de försäkrade även måste taga arbete utanför bostadsorten.
Vissa omständigheter är av den natur, att de bör ge medlemmen
rätt att uppträda endast såsom lokalt arbetssökande, d. v. s. medlemmen
tillerkännes rätt att avvisa erbjudet arbete på annan ort. Bland dessa omständigheter
märkes främst familjeförhållanden. Enbart den omständigheten,
att medlemmen är gift, bör emellertid inte generellt kunna åbeiopas i
detta fall. Även en gift kvinnlig medlem måste anses skyldig att antaga arbete
utanför bostadsorten, såvida bon inte har minderåriga barn, åldrig eller
sjuklig anförvant i hemmet att vårda. I dessa fall bör bon givetvis beredas
tillfälle att efter arbetets slut få ägna sig åt deras skötsel. Finnes inga dylika
särskilda omständigheter, bör hon liksom gift manlig medlem val a
skyldig att taga lämpligt arbete på annan ort.
Skötseln av mindre fastighet bör inte i och för sig kunna godkännas som
skäl för alt få uppträda som lokalt arbetssökande. Är det fråga om ett småbruk
med husdjur, blir förhållandet ett annat. Finnes inte någon annan person
än medlemmen, som kan sköta djuren, måste han anses ha godtagbara
skäl för alt anses som lokalt arbetssökande. Man kan inte kräva, alt medlemmen
skall sälja djuren för att kunna taga elt kanske tillfälligt arbete
utanför hemorten.
Att en medlem medgives rätt att uppträda endast som lokalt arbetssökande
innebär inte att han får begränsa sitt arbetskraftsutbud till arbeten på
själva hemorten. Ett arbete utanför hemorten bör ur bär ifrågavarande synpunkt
gälla som lämpligt för alla försäkrade, om det är möjligt för vederbörande
att återvända till hemmet dagligen, överstiger bortovaron från
hemmet 12 timmar, synes dock undantag kunna göras för lokalt arbetssökande.
1 fråga om gifta kvinnor med barn torde gränsen kunna sättas något
142
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956
lägre. En bedömning får ske från fall till fall. Arbetsplatsens belägenhet i
förhållande till bostaden, kommunikationerna dem emellan, väglag o. s. v.
måste således i vissa fall tagas i beaktande vid bedömandet av ett erbjudet
arbetes lämplighet.
Gäller arbetserbjudandet ett arbete så beläget, att vederbörande inte kan
återvända hem dagligen, är arbetet lämpligt endast om bostad och kost kan
ordnas på arbetsorten. Den försäkrade får dessutom inte hindras i uppfyllandet
av sina underhålls- och försörjningsplikter. Erbjudes mera stadigvarande
arbete pa annan, avlägsen ort, bör tillgången eller ej av lämplig
familjebostad i förekommande fall spela stor roll.
Såvitt utredningen kunnat finna överensstämmer nu gällande praxis med
vad sålunda anförts. Även i andra hänseenden, såsom när det gällde arbetsförmåga,
skälig avlöning etc. måste en motsvarande avvägning komma till
stånd. Utredningen, som tagit del av de av tillsynsmyndigheten utfärdade
anvisningarna och uppgifter om praxis, hade icke funnit anledning att
föreslå annan ändring från vad som nu gällde än att såsom ytterligare
förutsättning för att arbete skulle anses som lämpligt stadgades, att förhållandena
på arbetsplatsen väsentligen motsvarade vad som i lag och författning
kunde finnas föreskrivet rörande åtgärder till förebyggande av
ohälsa och olycksfall.
Utredningen tillägger, att en korttidsarbetande, som erbjudes ett lämpligt
stadigvarande arbete med full sysselsättning, bör vara skyldig att antaga
detta, om förutsättningarna i övrigt för att man skall kunna anse arbetet
såsom lämpligt är uppfyllda. Motsatsen borde givetvis gälla, om man kunde
förvänta att full arbetstid vid hans ordinarie arbetsplats inom kort tid åter
komme att införas. Särskild bestämmelse i detta ämne syntes dock ej
erfordras.
Slutligen uttalar utredningen som sin uppfattning att medlem, som vägrar
deltaga i kurs för fortsatt utbildning i det egna yrket eller för omskolning
till annat yrke, inte bör betraktas som självförvållat arbetslös.
Yttrandena
Vad utredningen föreslagit beträffande arbetslöshetskontrol1
e n har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen.
Bland dem som tillstyrkt förslaget att ansökan om ersättning skall göras
skriftligen märkes arbetsmarknadsstyrelsen. En motsatt ståndpunkt intages
endast av ett remissorgan, nämligen De erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation, som inte kan dela utredningens uppfattning beträffande
fördelen av ett skriftligt ansökningsförfarande. De förväntningar, som utredningen
ställde på den töreslagna bestämmelsen härom, vore överdrivna.
Ett skriftligt ansökningsförfarande skulle dessutom lägga än större arbetsbörda
på försäkringens handhavare. Enligt samorganisationens mening
borde det ankomma på varje enskild kassa att besluta om den upplysningsverksamhet,
som kunde befinnas nödvändig för att understryka medlem
-
143
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956
marnas ansvar för att lämna riktiga uppgifter vid ansökan om ersättning
från arbetslöshetskassa.
I fråga om arbelslöshetskontrollen innehåller yttrandena i övrigt i huvudsak
följande.
Med hänsyn till arbetsgivarintygets centrala funktion i försäkringens
kontrollsystem understryker arbetsmarknadsstyrelsen vikten av information
om försäkringen bland de olika grupper, som beröres av densamma,
inte minst företagarna. Styrelsen poängterar vidare betydelsen av att arbetsförmedlingen
är väl utbyggd och uttrycker förhoppningen, att hänsyn
härtill måtte tagas vid bedömningen av arbetsförmedlingens personalbehov.
I flera län vore arbetsförmedlingsorganisationen redan nu otillräcklig för
att på ett fullgott sätt fullgöra kontrolluppgiften och för att länsarbetsnämnderna
skulle kunna påtaga sig ansvaret härför. Särskilt vore detta
enligt styrelsens mening förhållandet beträffande ombudsorganisationen.
Handelskammaren i Gävle anmärker bl. a., att utredningen inte klarlagt
frågan om kontrollen av att arbetslösa ersättningstagare inte också uppbär
extra arbetsinkomster.
Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att det enligt dess erfarenhet
stundom förekomme, att arbetstagare med huvudsaklig sysselsättning inom
icke säsongbetonad industri toge anställning inom säsongfack. När säsongen
upphört anmälde sig arbetstagaren såsom arbetslös och lyckades
utfå förmåner från arbetslöshetsförsäkringen, trots att vederbörande skulle
kunna beredas sysselsättning inom sitt huvudyrke. Det vore uppenbart, att
ett sådant förfarande stode i strid med både nuvarande och föreslagen författning
och kunde hänföras till en viss slapphet i kontrollen. Föreningen
förutsatte därför, att tillsynsmyndigheten finge sin uppmärksamhet riktad
på detta problem och vidtoge åtgärder för att göra kontrollen så effektiv
som möjligt.
Riksförsäkringsanstalten tar i sitt yttrande upp frågan om arbetslöshetskontrollen
och den allmänna sjukförsäkringen. Det vore enligt anstaltens
mening angeläget, att en effektiv kontroll ordnades på sådant sätt, att
densamma med hänsyn till sjukkassornas redan nu synnerligen stora
arbetsbörda medförde minsta möjliga arbete för sjukkassornas del. En
generell föreskrift för sjukkassa att rapportera till arbetslöshetskassa så
snart sjukpenning utgåves, kunde därför inte ifrågakomma. Kontrollen
syntes i stället i huvudsak böra ordnas pa sa sätt, att medlemmen inte
komme i åtnjutande av ersättning utan att ha lämnat en på heder och
samvete underskriven försäkran, att han för den lid ersättningen avsagc
inte uppburit eller ämnade begära sjukpenning från allmän sjukkassa.
För sådan försäkran borde användas ett enhetligt formulär. I förordningen
om erkända arbetslöshetskassor borde — i likhet med vad som för sjukförsäkringens
del gjorts i 98 § andra stycket sjukförsäkringslagen - intagas
en bestämmelse, att tillsynsmyndigheten ägde fastställa för kassornas
144
Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1956
verksamhet erforderliga formulär, ävensom en föreskrift om skyldighet för
kassorna att begagna formulären.
Utredningens förslag att avstängningsreglerna kompletteras
så, att avstängning skall kunna drabba medlem, som utan att ha avvisat
ett erbjudet lämpligt arbete likväl genom sitt uppträdande vållat, att anställning
inte kommit till stånd, tillstyrkes av arbetsmarknadsstyrelsen.
Landsorganisationen framhåller, att tillämpningen i väsentligaste mån bleve
beroende på arbetsförmedlingens kvalifikationer vid bedömningen av den
arbetssökandes lämplighet för anvisat arbete. Erbjudande av arbetstillfälle
borde i princip betraktas som en förmån för den arbetssökande och klart
stadgade skäl måste föreligga vid vägran att antaga erbjudet arbete. Landsorganisationen
ville därför tillstyrka den föreslagna kompletteringen, eftersom
den syftade till att befrämja en särskild rörlighet mellan olika yrkesområden
och branscher med hänsyn till arbetsmarknadens behov. Tjänstemännens
centralorganisation anser, att det i författningen klart bör utsägas,
att avstängning må ifrågakomma endast då av verkställd utredning
tveklöst framgår, att den arbetssökande varit vållande till att anställning
ej kommit till stånd. På liknande sätt uttalar sig arbetsmarknadsstyrelsens
försäkringsdelegation och De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation.
I fråga om innebörden av begreppet lämpligt arbete ansluter sig
socialstyrelsen helt till vad utredningen anfört. Styrelsen understryker särskilt
vikten av att tillämpningen inte leder till onödig yrkesväxling. Som
utredningen framhållit låge det såväl i arbetsgivarens som i den enskilde
arbetssökandens och den allmänna produktionseffektivitetens intresse att
arbetstagaren så långt det vore möjligt placerades i arbete inom det egna
yrket. Det vore enligt styrelsens mening även angeläget, att han placerades
i uppgifter där hans kunskaper och färdigheter i största möjliga utsträckning
kunde utnyttjas.
Arbetsmarknadsstyrelsen anför bl. a.
Styrelsen har i betänkandet funnit vissa uttalanden angående arbetserbjudandet,
vilka om utredningens resonemang skall åberopas som vägledning
torde kunna få icke önskvärda konsekvenser för arbetsförmedlingens
möjligheter att fungera som clearingorgan på arbetsmarknaden. Flera
uttryck i betänkandet kan föranleda misstolkning i denna riktning. De
vaga formuleringar som givits vid definitionen av »lämpligt arbete» kan
sålunda ge anledning till missförstånd. Om arbete står till buds, som enligt
förordningen kan betraktas som lämpligt, skall i enlighet med allmänt
tillämpad praxis sådant arbete också erbjudas den arbetslöse. Detta skall
vara vägledande icke blott vid erbjudande av arbete utanför yrkesområdet
utan även beträffande arbete på annan ort. Att vissa hänsyn skall tagas
vid arbetserbjudandet är självklart, men de vaga formuleringar, som utredningen
givit på en del punkter, kan som nämnts lätt föranleda miss
-
145
Kungl. Mnj:ts proposition nr 1W ur 1956
tolkning av vad som skall gälla såväl vid arbetserbjudandet som vid tolkningen
av begreppet lämpligt arbete.
Utredningen anser, att en medlem som har löfte om anställning inom den
närmaste tiden skall kunna åberopa detta som skäl för att ej taga ett erbjudet
arbete. Styrelsen finner detta uttalande vara alltför kategoriskt och
onyanserat.
Det måste sålunda anses mindre lämpligt och knappast förenligt med
en aktiv arbetsmarknadspolitik, att en kassamedlem genom att uppge, att
arbete väntas, fördröjer ett ställningstagande till erbjudet arbete. Detta kan
innebära, att i tider med en i övrigt hög sysselsättning lediga arbetstillfällen
icke nöjaktigt tillvaratas samtidigt med att försäkringsersättning utgår.
Självfallet skall onödig yrkesväxling eller olämplig lokal omflyttning
icke uppmuntras. Men då läget bedömes sådant att förflyttningar måste
ske, om de arbetslösa skall erhålla nya arbeten, bör sådana strävanden
icke motverkas genom mer eller mindre lösa uppgifter om väntat arbete.
Erfarenheten ger i en del fall vid handen, att arbetsgivare och arbetstagare
väl förstått att utnyttja arbetslöshetskassan som en utjämnande
ekonomisk faktor.
Arbetserbjudanden till säsongarbetande kassamedlemmar kan enligt styrelsens
uppfattning icke lämnas efter så schematiska grunder, som utredningen
angivit i sitt betänkande (sid. 214). De säsongarbetande omfattar
en mångfald olika grupper med vitt skilda löne- och arbetsvillkor samt anställningsförhållanden.
Av arbetsmarknadsstyrelsen företagna undersökningar
har visat alt en del av dessa arbetarkategorier, såsom exempelvis
sockerbrukens kampanjarbetare och tegelbrukens säsonganställda i stor utsträckning
har en mycket ofullständig sysselsättning. För de flesta av dessa
säsongarbetare torde en omplacering till andra fack med jämnare arbetstillgång
uppenbart vara en fördel. Styrelsen vill rikta uppmärksamheten
på ytterligare en säsongnäring, där arbetstillgången växlar avsevärt på
grund av säsongvariationer, nämligen konservindustrin, inom vilken man
ofta icke har eu utan flera säsongtoppar under året. Härtill kommer att
säsongerna på grund av den ojämna råvarutillförseln ofta uppträder oregelbundet
och är av starkt växlande varaktighet. Också förhållandena inom
den av utredningen särskilt omnämnda säsongarbetargruppen — byggnadsarbetarna
— varierar avsevärt. Utredningens skrivning kan anses tillämplig
främst på kassamedlemmar, som är tämligen fast knutna till ett visst
företag.
Det framstår sålunda som angeläget, att uppgift om väntat arbete på
lämpligt sätt bekräftas, varvid beräknad väntetid anges. Vidare skall väntetid
begränsas och därtill bör kassamedlem inte beredas tillfälle att åberopa
ytterligare väntetid i den takt det först väntade arbetet icke kommit
till stånd, allt i överensstämmelse med den praxis som härutinnan tillämpas
av arbetsförmedlingsorganen.
Utredningen har inte närmare redogjort för innebörden av sitt uttalande
alt den försäkrade dessutom icke får hindras i uppfyllandet av sina
underhålls- och försörjningsplikter. Det är oklart huruvida utredningen
härmed menat att familjeförsörjare överhuvud taget icke skall kunna anvisas
arbete på annan ort, om familjebostad icke omedelbart kan erbjudas.
Förhållandena på bostadsmarknaden gör det ofta omöjligt att omgående
uppdriva familjebostad i samband med ett arbctserbjudande. I de fall
10 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 11 i
146
Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1956
arbetsgivare ställer bostad till förfogande uppställes ofta som villkor att
anställningen åtminstone tillträdes, innan familjebostad utlämnas.
Om man sålunda skulle vänta med arbetserbjudande till familjeförsörjare,
tills familjebostad står till omgående disposition, skulle omflyttning
av gifta kassamedlemmar i flertalet fall omöjliggöras. Även på denna punkt
har en fast praxis utformats innebärande att ett åberopande av nämnda
omständigheter endast i undantagsfall godtages. Uttrycket att arbetet är
lämpligt endast om bostad och kost kan ordnas på arbetsorten får enligt
styrelsens mening därför icke tolkas så att arbetsförmedlingen skall vara
skyldig att ordna bostads- och kostfrågan, innan arbetserbjudande göres.
Arbetsmarknadsstyrelsens försäkringsdelegation (majoriteten) säger sig
inte kunna ur utredningens betänkande utläsa, att risk för de konsekvenser
skulle föreligga som förutsattes i vissa delar av styrelsens utlåtande.
Handelskammaren i Gävle ställer sig tveksam till utredningens uttalande,
att säsongarbetarna inte bör intaga någon särställning beträffande skyldigheten
att antaga erbjudet arbete. Säsongarbetarna utgjorde en reservarbetskraft,
exempelvis inom jordbruks- och stuveriarbete, som inte i regel borde
bindas vid andra anställningar, så att de hindrades att återgå till sitt egentliga
arbete, så snart behov därav uppstode. Vad dagsersättningen beträffade
vore dess avvägning enligt handelskammaren en fråga av ömtålig natur.
Ersättningen vore skattefri, vilket innebure att den hade ett större
värde än som framginge av de faktiskt utbetalda beloppen. Det arbete, som
erbjödes den arbetslöse, borde därför lönebestämmas med hänsyn härtill,
enär denne annars kunde tänkas föredraga att falla tillbaka på den inkomst,
som försäkringen erbjöde.
Tjänstemännens centralorganisation understryker nödvändigheten av att
avstängning inte sker, när arbetserbjudandet är ofullständigt eller olämpligt.
I förordningen borde därför stadgas, att ersättning inte finge indragas,
då arbetssökande avvisat arbetserbjudande, som inte varit förenat med
sådana upplysningar, att den försäkrade kunnat bedöma arbetets lämplighet,
eller som uppenbarligen strede mot god sedvänja inom arbetslivet eller
mot en rationell disponering av ledig arbetskraft. På liknande sätt uttalar
sig De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation.
Departementschefen
Såsom utredningen anfört är arbetslöshetskontrollen en
svår och grannlaga uppgift, vars effektiva handhavande är av största
betydelse för försäkringen. Det kontrollsystem, som nu tillämpas, bygger
på en medverkan från den offentliga arbetsförmedlingen. En förutsättning
för att ersättning skall utgå är nämligen, att vederbörande kan
förete intyg från arbetsförmedlingen om att han därstädes sökt arbete
utan att sådant kunnat beredas honom. Denna förutsättning bör givetvis
gälla även i fortsättningen. Huvudansvaret för att ersättning inte utgives
147
Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1956
obehörigen vilar emellertid på kassorna själva och då i första hand på
deras lokala redogörare, som i varje enskilt fall har att pröva huruvida
förutsättningarna för ersältningsrätt är uppfyllda. Huru denna prövning
skall ske är inte närmare angivet i arbetslöshetskasseförordningen och det
torde inte heller vara möjligt att genom detaljerade bestämmelser reglera
kontrollförfarandet. Uppenbart är dock att kassorna i viss utsträckning
måste grunda sina beslut på uppgifter från de försäkrade själva och deras
arbetsgivare. Det är därför angeläget att båda dessa kategorier är väl informerade
om gällande bestämmelser och medvetna om vikten av att kassorna
erhåller korrekta och fullständiga upplysningar om alla relevanta
fakta. I likhet med utredningen förutsätter jag att kassorna och tillsynsmyndigheten
verkar för att upplysning om försäkringens funktion och
finansiering, villkoren för ersättningsrätt m. m. sprides bland såväl arbetsgivare
som arbetstagare.
För att understryka medlemmarnas ansvar för att fullständiga och
riktiga upplysningar lämnas har utredningen föreslagit, att ansökan om
ersättning — i motsats till vad som nu gäller — alltid skall göras skriftligt.
Mot detta förslag har jag intet att erinra. För vinnande av enhetlighet
synes det lämpligt att ansökningen avfattas på formulär som fastställes
av tillsynsmyndigheten. Såsom riksförsäkringsanstalten föreslagit
bör ett sådant formulär innehålla en försäkran på heder och samvete att
vederbörande för den tid ersättningen avser inte uppburit eller kommer
att uppbära sjukpenning från allmän sjukkassa. Härigenom torde hänvändelse
till sjukkassorna för erhållande av kontroll kunna begränsas.
Det bör föreskrivas, att tillsynsmyndigheten äger fastställa för kassornas
verksamhet erforderliga formulär samt att kassorna är skyldiga att begagna
formulären.
Enligt gällande bestämmelser skall den, som frivilligt utan giltig anledning
lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts
från arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete, avstängas från
rätt till ersättning under en tid av fyra veckor. Någon ändring
av dessa regler har ej ifrågasatts och torde ej heller vara erforderlig.
Emellertid har utredningen föreslagit, att avstängning under en tid av
fyra veckor skall kunna ske även i ett annat fall, nämligen då vederbörande
utan att uttryckligen ha avvisat ett erbjudet lämpligt arbete likväl
genom sitt uppträdande uppenbarligen vållat att anställning ej kommit
till stånd. Då det enligt min mening måste anses välbetänkt alt komplettera
lagstiftningen med en regel av denna innebörd, tillstyrker jag att så sker.
Med anledning av vad som anförts av Tjänstemännens centralorganisation
och vissa andra remissinstanser vill jag tillstyrka, att ifrågavarande regel
— såsom framgår av den föreslagna ordalydelsen —- endast är avsedd att
148
Kungl. Maj. ts proposition nr tH år 1956
komma till användning, då det är uppenbart, att medlemmen själv vållat
den uppkomna situationen.
I samband med behandlingen av avstängningsreglerna har utredningen
tagit upp frågan om den påföljd som bör drabba en medlem, vilken svikligen
uppgivit eller förtegat något förhållande av betydelse för bedömande
av hans rätt till ersättning. Enligt nu gällande bestämmelser kan den som
förfarit på dylikt sätt uteslutas ur kassan. Konsekvensen härav blir att
vederbörande, om han vinner återinträde i kassan, på nytt måste bygga
upp sin rätt till ersättning genom att betala minst 52 veckoavgifter. Enligt
utredningens mening kan denna påföljd i vissa fall verka alltför hård i
förhållande till förseelsens art. Utredningen har därför föreslagit, att
kassorna ges möjlighet att välja mellan att utesluta vederbörande från
medlemskap och att frånkänna honom rätt till ersättning under högst ett
år. Häremot har jag inte något att erinra.
Såsom tidigare anförts skall en arbetslös medlem avstängas från rätt
till ersättning, om han avvisar erbjudet lämpligt arbete. Enligt
nu gällande bestämmelser skall ett erbjudet arbete anses lämpligt, om det
motsvarar arbetstagarens krafter och färdigheter samt är förenat med
skälig avlöning och inte hänför sig till arbetsplats, där konflikt råder, och
om ej heller eljest särskilda omständigheter föreligger med hänsyn till
hans personliga förhållanden eller arbetets natur. Utredningen har inte
föreslagit någon annan ändring i dessa regler än att såsom ytterligare
förutsättning för att ett arbete skall anses lämpligt stadgas, att förhållandena
på arbetsplatsen väsentligen motsvarar vad som i lag eller författning
finnes stadgat rörande åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall.
Vad sålunda föreslagits har genomgående godtagits under remissbehandlingen
och även jag ansluter mig till förslaget i denna del.
Det ligger i sakens natur att frågan, huruvida ett erbjudet arbete kan
anses lämpligt eller ej, måste bedömas från fall till fall med ledning av de
allmänna riktlinjer, som uppdragits i lagtexten. Under den tid försäkringen
varit i tillämpning, har på detta område utbildat sig en rikhaltig
praxis, som ännu inte publicerats i någon av tillsynsmyndigheten utgiven
prejudikatsamling eller på annat auktoritativt sätt. Utredningen har emellertid
såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen gjort vissa uttalanden
rörande tolkningen av begreppet lämpligt arbete och härvid
använt vissa formuleringar, som —• enligt vad arbetsmarknadsstyrelsen
framhåller i sitt yttrande -— skulle kunna missförstås och tagas till intäkt
för en icke önskvärd uppmjukning av praxis. Med anledning härav
vill jag framhålla, att de principer, för vilka arbetsmarknadsstyrelsen redogjort
i sitt yttrande, enligt min mening bör vara normgivande vid den praktiska
handläggningen av frågor om lämpligt arbete.
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956
Vissa frågor rörande tillsynen över arbetslöshetsförsäkringen
149
Gällande bestämmelser
Såsom förut nämnts är arbetsmarknadsstyrelsen tillsynsmyndighet för
de erkända arbetslöshetskassorna. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens instruktion
skall hos styrelsen finnas en delegation, arbetslöshetsförsäkringsdelegationen,
som med vissa undantag i styrelsens ställe skall handha hithörande
ärenden. Delegationen hestår av fem ledamöter, nämligen generaldirektören
(ordförande) och ytterligare en representant för arbetsmarknadsstyrelsen
samt tre representanter för de erkända arbetslöshetskassorna.
Ärendena beredes och föredrages av tjänstemän å den särskilda
byrå, försäkringsbyrån, som inom styrelsen handlägger ärenden rörande
arbetslöshetsförsäkringen.
Enligt 32 § arbetslöshetskasseförordningen har tillsynsmyndigheten att
övervaka, att erkänd arbetslöshetskassa bedriver sin verksamhet i enlighet
med bestämmelserna i förordningen och kassans stadgar samt på ett i
övrigt ändamålsenligt sätt. Tillsynsmyndigheten har även att tillhandagå
kassorna med råd och upplysningar rörande deras verksamhet. Kassorna
är å sin sida pliktiga att när som helst bereda tillsynsmyndigheten eller
dess ombud tillfälle att granska kassornas räkenskaper, protokoll och övriga
handlingar samt att lämna dem tillträde till sammanträden med kassorna
eller deras styrelser. Det åligger dem också att till tillsynsmyndigheten
insända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som
äskas av tillsynsmyndigheten.
Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från arbetslöshetskasseförordningen
förekommer eller att eljest anledning föreligger till anmärkning mot
erkänd arbetslöshetskassas verksamhet, äger tillsynsmyndigheten meddela
kassan anvisning att vidtaga den åtgärd eller den förändring av kassans
verksamhet, som prövas erforderlig. Därvid skall tillsynsmyndigheten föreskriva
viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd eller förändring skall ha
vidtagits. Ställer sig kassa inte meddelad anvisning till efterrättelse, kan
antagandet återkallas eller kassan förklaras vara rätten till statsbidrag helt
eller delvis för viss tid förlustig (34 §).
Enligt kungörelsen den 30 december 1947 om den offentliga arbetsförmedlingen
skall arbetsförmedlingen i de fall arbetssökande, som är understödssökande
medlem av erkänd arbetslöshetskassa, vägrar att antaga erbjudet
lämpligt arbete, omedelbart göra anmälan härom till arbetslöshetskassan
och arbetsmarknadsstyrelsen. Redogöraren verkställer omedelbart
utredning i ett dylikt ärende och insänder därefter handlingarna till kassans
huvudkontor. Den rapport, som tillställes tillsynsmyndigheten, översändes
efter registrering till kassans huvudkontor. Efter beredning av ärendet fattas
beslut om medlemmens ersättningsrätt antingen av kassastyrelsen eller
elt arbetsutskott inom denna. Jämlikt 3 § övervakningskungörelsen över
-
150
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H är 1956
sändes ärendet därefter till tillsynsmyndigheten. Inkommande ärenden
granskas på försäkringsbyrån. I tveksamma fall avgöres ärendena av den
särskilda delegationen för försäkringsärenden inom tillsynsmvndigheten.
Utredningen
Beträffande tillsynsmyndighetens ställning i allmänhet
anför utredningen.
När det gäller understödsföreningar, som inte antagits till erkända kassor,
har tillsynsmyndigheten ställning endast som registreringsorgan och
rådgivande organ med något vidsträcktare befogenhet i en del avseenden. I
fråga om de understödsföreningar, som antagits till erkända arbetslöshetskassor,
har tillsynsmyndigheten därigenom att med erkännandet följer statsbidrag
och därmed uppfyllandet av vissa villkor för bidragets erhållande,
fått en något större befogenhet i en del fall. I stort sett bygger emellertid
trots detta den nuvarande frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
på självstyrelse i stor utsträckning, vilket i många avseenden får
r^''n.as mera väsentliga fördelarna med den nuvarande arbetslöshets
försäkringens
utformning. Det skulle visserligen ur vissa synpunkter vara
önskvärt, att de erkända arbetslöshetskassorna frikopplades från understödsföreningslagen,
vilken fråga diskuterats av utredningen. Utredningen
har emellertid inte ansett sig kunna ingå på en närmare prövning av bestämmelserna
i denna lag. Ändringar i dessa torde få upptagas i andra sammanhang.
Med hänsyn till att de erkända arbetslöshetskassorna enligt utredningens
mening tills vidare alltjämt bör organiseras som understödsföreningar,
måste tillsynsmyndighetens ställning anpassas därefter. Denna bör alltjämt
i huvudsak vara ett allmänt tillsyns-, rådgivande och inspektionsorgan.
Tillsynsmyndigheten skall å ena sidan tillvarataga statens intressen när
det gäller arbetslöshetsförsäkringen i fråga om bl. a. tillämpningen av statsbidragsbestämmelserna.
Å andra sidan måste tillsynsmyndigheten också vid
granskning av arbetslöshetskassornas verksamhet tillse, att enskilda kassamedlemmars
rätt inte åsidosättes. Det kan synas vara en brist i försäkringen,
att det inte finns ett besvärsinstitut inom denna. Visserligen kan varje
enskild kassamedlem i understödsfall hänvända sig till tillsynsmyndigheten
för inhämtande av råd och upplysningar etc. men den enda möjligheten
för medlemmarna att på rättslig väg vinna rättelse är att föra talarn mot
kassan inför allmän domstol. Utredningen har övervägt även frågan om införandet
av ett besvärsinstitut men funnit, att det inte är lämpligt under nuvarande
förhållanden. Frågan om införandet av ett besvärsinstitut inom arbetslöshetsförsäkringen
torde lämpligen böra upptagas i samband med den
vid olika tillfällen väckta frågan om inrättandet av en socialförsäkringsdomstol.
I fråga om tillsynsmyndighetens befattning med ärenden angående
arbetsvägran och liknande ärenden upplyser utredningen bl. a., att
tillsynsmyndigheten enligt den praxis som utbildat sig med särskild noggrannhet
och ofta efter mycket ingående utredningar prövar de fall, där
medlemmen tillerkänts ersättning av kassan. Denna detaljerade granskning
finge anses utgöra garanti för att såväl statens som de enskilda kassamed
-
151
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H ur 1956
lemmarnas intressen tillvaratoges. Ur de försäkrades synpunkt kunde det
nu tillämpade förfarandet i viss utsträckning anses utgöra en ersättning
för ett besvärsinstitut.
Utredningen har övervägt, huruvida inte tillsynsmyndighetens befattning
med dessa ärenden kunde begränsas genom att granskningen av fall, där
vederbörande kassa beslutat avstängning från ersättningsrätt, upphörde.
Emellertid har utredningen avvisat tanken på en dylik begränsning och som
skäl härför anfört följande.
Det bör emellertid uppmärksammas, att granskningen och expedieringen
av okomplicerade avstängningsfall tar förhållandevis liten tid i ansprak.
Vid granskningen av avstängningsfallen framkommer vidare understundom
skäl att i ena eller andra hänseendet påkalla korrigering av kassas beslut,
exempelvis då kassan befinnes ha frånkänt medlemmen rätten till ersättning,
oaktat han enligt tillsynsmyndighetens mening inte bort avstangas.
Ur medlemmarnas synpunkt måste det vara av stor vikt att möjligheten inte
bortfaller för ett dylikt ingripande från tillsynsmyndighetens sida. Visserligen
kan det göras gällande, att medlemmarna själva kan begära tillsynsmyndighetens
ingripande om de anser sig orättmätigt berövade sin rätt ti
ersättning och att deras intressen härigenom borde anses bli tillräckligt
tillvaratagna. För den enskilde försäkrade torde det emellertid vara nära
nog ogörligt att förskaffa sig sådan kännedom om arbetslöshetsförsäkringens
regler och praxis, att han själv kan bedöma sina möjligheter att erhal a
ändring i ett avstängningsbeslut. Granskningen av avstängningsfallen torde
vidare vara av vikt med hänsyn till enhetligheten i arbetslöshetsförsäkringens
praxis. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas, att det ofta inträffar
att en grupp av arbetsvägransfall, vilka avser samma arbete och
medlemmar med nära nog identiska personliga omständigheter, fördelar
sig på två eller flera kassor, vilka fattar sinsemellan olika beslut. I dylika
fall skulle det uppenbarligen lätt uppkomma olägenheter, om granskningen
inskränktes till allenast fall där avstängning inte beslutats. For tillsynsmyndighetens
bedömning av fall av godkänd arbetsvägran är det även av
väsentlig betydelse att följa kassornas praxis beträffande avstängningar.
Slutsatsen av" vad nu anförts torde bli, att ett avskaffande av granskningen
av avstängningsfallen skulle medföra betydande olägenheter, samtidigt som
arbetsbesparingen bleve förhållandevis ringa.
Utredningen tar i detta sammanhang upp frågan om kodifiering
och publicering av det omfattande system av regler, som i ärenden
rörande rätt till ersättning utbildat sig vid tillämpningen av arbetslöshetskasseförordningen
och kassornas stadgar. Enligt vad utredningen hade sig
bekant hade det hittills inte varit möjligt för arbetsmarknadsstyrelsen att
medhinna en genomarbetning och kodifiering av detta regelsystem. Ett
dylikt tillstånd vore inte tillfredsställande. Avsaknaden av en prejudikatsamling
och av auktoritativa kommentarer till beslut, vilka avsetts få
prejudicerandc innebörd, hade medfört betydande svårigheter föi såväl
kassorna som för tillsynsmyndigheten och dess befattningshavare. Även
för arbetsförmedlingsorganen syntes det vara cn avsevärd nackdel, att
man inte kunde hämta ledning ur cn aktsamling, ägnad att belysa tillsyns
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:Is proposition nr 1H år 1956
myndighetens praxis. Den av tillsynsmyndigheten verkställda granskningen
°rde dartor leda till meddelandet av riktlinjer, lämpligen exemplifierade
med beslut, om hur olika situationer skulle bedömas.
Utredningen framhåller vidare betydelsen av den rådgivande och uppysande
verksamhet, som bedrives genom föreläsningar vid k u r s e r och
konferenser, samt understryker vikten av att tillsynsmyndigheten på
detta satt aktivt engagerar sig vid det praktiska handhavandet av försäkringen.
fråga om tillsynsmyndighetens inspektionsverksamhet uppehåller
sig utredningen huvudsakligen vid den lokala inspektionen. Dess
syfte vore att kontrollera redogörarnas verksamhet, särskilt i fråga om
avgiftsuppbord, fristämpling, medlemsintagning, utgivning av ersättning
samt redogorarkontrollen av medlemmars arbetslöshet. En klar uppfattning
om en redogorares skötsel av sitt uppdrag kunde inte erhållas endast geett
kort besök och nåSon timmes granskning av hans handlingar utan
arfor erfordrades att vederbörande inspektör i viss utsträckning kunde
tolja redogorarens verksamhet, närvara vid utbetalning av ersättning, «e~mtal
mCd dC arbetslösa medlemmarna göra sig underrättad om deras
lorhallanden av betydelse för ersättningsrätten samt söka kontakt med arbetsgivarna
på orten och med sjukkassan för att stickprovsvis kontrollera
att ersättning från denna och arbetslöshetskassan inte uttagits samtidigt.
Självfallet vore det inte möjligt att med en sådan inspektionsverksamhet
na mer an en ringa del av samtliga avdelningar varje år med hänsyn till
att avdelningarnas antal numera uppginge till ca 10 000. För att tillsynsmyndigheten
skulle erhålla inblick i de olika kassornas sätt att lokalt fullgöra
små uppgifter vore det emellertid nödvändigt att ett inte alltför litet
antal stickprov kunde tagas genom dessa s. k. punktinspektioner, vid vilka
även klarlades det sätt, på vilket den lokala arbetsförmedlingen fullgjorde
små uppgifter gentemot arbetslöshetsförsäkringen.
Vad angår tillsynsmyndighetens reviderande uppgifter erinrar
utredningen om att tillsynsmyndigheten enligt 77 § understödsföreningsagen
ager förordna en revisor att med övriga revisorer deltaga i granskningen
av kassastyrelsens förvaltning och kassans räkenskaper.
Frågan om i vilken utsträckning det skall åligga tillsynsmyndigheten att
granska arbetslöshetskassornas räkenskaper, är enligt utredningens mening
beroende på hur långt man anser sig böra sträcka tillsynen över kassorna.
Enligt 32 § arbetslöshetskasseförordningen hade tillsynsmyndigheten möjlighet
till en ingående granskning av erkänd arbetslöshetskassas ekonomiska
verksamhet och räkenskaper. Det nu tillämpade systemet inom försäkringen
vore i princip upplagt på en detaljerad revision av kassornas räkenskaper.
Hos tillsynsmyndigheten anställd tjänsteman granskade kassas
ekonomiska verksamhet och undertecknade även revisionsberättelsen.
Utredningen fortsätter.
153
Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1956
Med hänsyn till den stora omfattningen av arbetslöshetskassornas ekonomiska
rörelse och de relativt stora statsbidrag, som utgår till verksamheten,
är det helt naturligt angeläget att en ur alla synpunkter tillfredsställande
granskning göres. Enligt utredningens mening är det, även om på senare
år allt flera kassor anlitat auktoriserade revisorer, emellertid inte rimligt,
att tjänstemän hos tillsynsmyndigheten, som till huvuduppgift har
andra arbetsuppgifter, skall åläggas det ansvar som åvilar en revisor när det
gäller granskningen av arbetslöshetskassornas ekonomiska verksamhet.
Skall tillsynsmyndigheten i fortsättningen handha revisionen av kassornas
bokföring, torde en omläggning av verksamheten bli nödvändig. Den tjänsteman,
som undertecknar revisionsberättelsen, bör kunna göra det i vetskap
om att granskningen av bokföringen motsvarar de krav, som skäligen kan
ställas på den. För att uppnå detta skulle tillsynsmyndigheten behöva en
särskild revisionsavdelning.
Fördelen med alt lägga den kamerala revisionen hos tillsynsmyndigheten
skulle närmast vara, att denna därigenom finge särskilda förutsättningar
att påverka uppläggningen av kassornas bokföring och få sina önskemål
tillgodosedda beträffande exempelvis redovisning av understödsutgivning
och avgiftsinbetalning. Dessa syften kan emellertid även nås genom en inspektion,
vilken icke förbindes med kameral revision. Under alla förhållanden
måste tillsynsmyndighetens inspektörer även i fortsättningen utöva
granskning av utgivning av ersättning, register, avgiftsindrivning samt huvudkontorens
direktiv till och kontroll över de lokala redogörarna. Den viktiga
funktionen att vara förbindelseman mellan kassan och tillsynsmyndigheten,
som nu utövas av tillsynsmyndighetens revisor, måste upprätthållas.
En minskning, om än i mindre omfattning, i försäkringsbyråns nuvarande
åligganden kan tänkas, om tillsynsmyndighetens kamerala revision
upphörde och ersattes med anordningen att den kamerala revisionen av
kassorna ombesörjdes av yrkesrevisorer — godkända granskningsmän eller
auktoriserade revisorer. Anlitandet av yrkesrevisorer kan ske i olika
former. En lösning synes vara att kassorna gemensamt ordnar ett revisionsinstitut.
Frågan härom har upptagits till behandling av kassorna.
Utredningen har inte behandlat frågan om tillsynsmyndighetens
inre organisation. Emellertid säger sig utredningen ha bibringats
den uppfattningen, att en förstärkning av försäkringsbyråns organisation
är nödvändig för att tillsynen skall kunna fullgöras i den omfattning
och enligt de riktlinjer, som föreslagits av utredningen.
En av utredningens ledamöter, hr Hagård, har — med hänsyn till försäkringsdelegationens
centrala ställning inom försäkringen och dess viktiga
funktion vid avgörandet av ur arbetsmarknadssynpunkt synnerligen
betydelsefulla frågor — ansett att utredningen hort ingående pröva delegationens
sammansättning och ställning.
Yttrandena
De frågor, som behandlas i förevarande avsnitt, har inte tilldragit sig
någon större uppmärksamhet under remissbehandlingen.
Med hänsyn till den betydelse statsbidragen kommit att få för försäkringen
anser Handelns arbetsgivareorganisation att frågan om införandet
154
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956
av ett besvärsinstitut redan nu bör övervägas. Organisationen understryker
vidare vikten av att en samling av tillsynsmyndighetens prejudicerande
beslut skyndsamt kommer till stånd till ledning för kassorna och arbetsförmedlingsorganen.
I likhet med utredningen finner arbetsmarknadsstyrelsen det inte rimligt,
att tjänstemän hos tillsynsmyndigheten, som till huvuduppgift har
andra arbetsuppgifter, ålägges det ansvar som åvilar en revisor när det
gäller arbetslöshetskassornas ekonomiska verksamhet. Det vore mest ändamålsenligt
att — i likhet med vad som föreskrives i lagen om försäkringsrörelse
— i arbetslöshetskasseförordningen intoges föreskrift om viss skyldighet
för erkänd arbetslöshetskassa att anlita auktoriserad revisor eller
godkänd granskningsman. Styrelsen delade vidare utredningens uppfattning,
att en förstärkning av försäkringsbyråns organisation vore nödvändig
för att tillsynen skulle kunna fullgöras i den omfattning och enligt de riktlinjer,
som utredningen närmare angivit. Det vore styrelsens avsikt att
snarast möjligt upptaga frågan om en sådan förstärkning av försäkringsbyrån
att byråns organisation komme att motsvara arbetslöshetsförsäkringens
nuvarande läge samt att därefter hos statsmakterna göra framställning
om erforderlig utökning av byråns personal.
Tjänstemännens centralorganisation hälsar med tillfredsställelse, att utredningen
föreslagit en förstärkning av försäkringsbyråns organisation.
Försäkringsbyråns uppgift borde inte vara en kritisk kontroll utan utformas
som en konsultativ verksamhet. Sådana uppgifter som utarbetande av en
prejudikatsamling och anordnande av informationskonferenser hade med
nuvarande organisation inte tillräckligt kunnat beaktas.
Enligt vad försäkringsinspektionen uttalar förefölle det inte uteslutet, att
i en frivillig arbetslöshetsförsäkring, som vore grundad på branschvis organiserade
kassor, det ännu lättare än i en allmän obligatorisk och mera
enhetligt organiserad försäkring kunde uppstå konflikter mellan önskemålet
att å ena sidan göra försäkringen så effektiv som möjligt och å andra
sidan undvika att den bidroge till att hämma en sådan rörlighet på arbetsmarknaden,
som kunde befinnas önskvärd. I organisationen och bestämmelserna
funnes åtskilliga drag, som visade att man varit uppmärksam
på denna fara och sökt göra den så liten som möjligt. Frågan vore emellertid,
om det inte kunde övervägas att söka skaffa ytterligare garantier för
att förhållandena på arbetsmarknaden ännu mer uppmärksammades i tillsynsarbetet
— antingen så att representationen för arbetsmarknadsstyrelsen
i arbetslöshetsförsäkringsdelegationen förstärktes eller genom att chefen
för arbetsmarknadsstyrelsen finge fullmakt att på vissa indikationer
överföra beslutanderätten i frågor, som vore av vikt med hänsyn till behovet
av en lämplig rörlighet på arbetsmarknaden, till arbetsmarknadsstyrelsen.
Försäkringsinspektionen visste inte om bestämmelserna i instruktionen för
arbetsmarknadsstyrelsen skapade tillräcklig garanti i berörda hänseenden.
155
Kungl. Maj.ts proposition nr l li år 1956
Inspektionen ifrågasatte dock om det inte med hänsyn till nämnda problem
kunde vara skäl att överväga försäkringsdelegationens sammansättning och
ställning på det sätt reservanten Hagård föreslagit.
Även statskontoret tar upp frågan om försäkringsdelegationen och hänvisar
till det enligt dess mening anmärkningsvärda förhållandet, att flertalet
ledamöter i denna delegation utgöres av representanter för de erkända
arbetslöshetskassorna (3 av 5 ledamöter). Med hänsyn till arbetsmarknadsstyrelsens
ställning som tillsynsmyndighet för ifrågavarande försäkringsverksamhet
torde starka skäl få anses tala för den reservationsvis framförda
uppfattningen, att en översyn av delegationens sammansättning och
ställning vore motiverad. Av de uppgifter, som i betänkandet lämnats angående
tillsynsverksamhetens bedrivande, syntes vidare framgå, att tillsynsmyndighetens
befogenheter i vissa hänseenden vore oklara och att
praxis beträffande exempelvis prövningen av fall av arbetsvägran måhända
gått längre än som ursprungligen avsetts. Med hänsyn härtill samt i betraktande
jämväl av de uttalanden, som vid försäkringens tillkomst gjordes
om önskvärdheten av att undgå en byråkratisering av verksamheten och
olämpligheten av att insnöra kassornas lokala förvaltning i enhetliga och
stela normer, syntes det statskontoret påkallat, att frågan om tillsynsverksamhetens
uppgifter och organisation gjordes till föremål för särskild
undersökning.
Svenska arbetsgivareföreningen instämmer i detta avseende i hr Hagårds
reservation.
Departementschefen
I likhet med utredningen anser jag, att frågan om införande av ett besvärsinstitut
inom arbetslöshetsförsäkringen inte bör upptagas i förevarande
sammanhang.
Utredningen har inte föreslagit någon ändring i de befogenheter, som enligt
gällande bestämmelser tillkommer tillsynsmyndigheten. Även enligt
min mening hör de bestämmelser i arbetslöshetskasseförordningen, som
reglerar tillsynsverksamheten, lämnas oförändrade i sak.
Ett viktigt led i tillsynsverksamheten utgör den granskning av kassornas
beslut i enskilda ersättningsärenden, som verkställes i anledning av inkomna
rapporter om avvisande av lämpligt arbete m. m. I likhet med utredningen
finner jag angeläget att denna granskning, som i viss mån kan
sägas utgöra en ersättning för ett besvärsinstitut, inte begränsas. Det är
vidare önskvärt, att den praxis, som utbildat sig eller kommer att utbilda
sig på hithörande område, på lämpligt sätt offentliggöres genom tillsynsmyndighetens
försorg.
Vad utredningen anfört om betydelsen av den rådgivande och upplysande
verksamhet, som bedrives genom föreläsningar vid kurser och konferenser,
samt om inspektionsverksamhet vill jag understryka.
156
Kungl. Maj.ts proposition nr Ht år 1956
Enligt arbetslöshetskasseförordningen ar kassa skyldig att när som helst
bereda tillsynsmyndigheten eller dess ombud tillfälle att granska kassans
räkenskaper. I praktiken tillgår härvid så, att tjänstemän, anställda på arbetsmarknadsstyrelsens
försäkringsbyrå, utses att vara revisorer i kassorna.
Både utredningen och arbetsmarknadsstyrelsen har uttalat betänkligheter
mot att ifrågavarande tjänstemän ålägges det ansvar, som revisorssysslan
medför. Enligt arbetsmarknadsstyrelsen skulle det vara mest ändamålsenligt
att anlita auktoriserade revisorer eller godkända granskningsmän.
Även utredningen har — dock utan att framlägga något förslag —
varit inne på denna tanke och i samband därmed upplyst, att kassorna
själva tagit upp frågan om inrättande av ett gemensamt revisionsinstitut.
I avvaktan på det resultat, vartill detta initiativ kan leda, anser jag mig
f. n. inte böra föreslå någon ändring i nu gällande regler om revision. Jag
vill erinra om att tillsynsmyndigheten enligt 77 § understödsföreningslagen
har befogenhet att utse en revisor i varje kassa. Om så skulle anses påkallat
kan tillsynsmyndigheten med stöd av detta stadgande utse vrkesrevisorer
att granska kassornas räkenskaper.
Utredningen har inte behandlat frågan om tillsynsmyndighetens inre organisation
och jag är inte beredd att nu upptaga denna fråga eller någon
del därav till prövning. Det av en reservant inom utredningen samt vissa
remissorgan väckta spörsmålet om försäkringsdelegationens sammansättning
och ställning bör således inte prövas i förevarande sammanhang.
Statsbidragsbestämmelser samt kostnadsberäkning
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt den förut omnämnda förordningen den 15 juni 1934 (nr 265) utgår
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor såsom grundstatsbidrag,
daghjälpsbidrag, familjetilläggsbidrag och förvaltningsbidrag.
Grundstatsbidrag utgår för varje dag, för vilken daghjälp utgivits, med
dels ett grundbelopp av två kronor 25 öre vid en daghjälp av fem kronor
50 öre, dels ock ett tilläggsbelopp av 25 öre för varje hel krona, varmed
daghjälpen överstiger fem kronor 50 öre. Grundstatsbidraget får dock icke
i något fall lippgå till högre belopp än fem kronor för varje understödsdag.
Har daghjälpen fastställts till lägre belopp än fem kronor 50 öre, skall
grundstatsbidraget utgå med 40 procent av det fastställda beloppet.
Daghjälpsbidraget utgår för kalenderår med viss procentuell andel av
kassans sammanlagda kostnader för daghjälp under tid av året, då antagande
till erkänd arbetslöshetskassa varit gällande, efter avdrag dock från
nämnda kostnader av belopp, som svarar mot grundstatsbidraget. Procenttalet
bestämmes i förhållande till antalet understödda dagar per medlem
och år. Daghjälpsbidrag utgår först då antalet understödda dagar per års
-
157
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 är 1956
medlem överstiger tre. Daghjälpsbidragsprocenten stiger från 3,0 vid 3,25
understödsdagar till 75,0 vid 26—35 understödda dagar per årsmedlem.
Familjetilläggsbidrag utgår för kalenderår med belopp motsvarande 75
procent av kassans sammanlagda utgifter för familjetillägg under året.
Förvaltning sbidrag utgår för kalenderår dels med ett i förhållande till
antalet årsmedlemmar i kassan under året beräknat belopp (medlemsbidrag),
dels ock med belopp motsvarande vad under året utgivits i arvode
till styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten. Medlemsbidrag
utgår med fem kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som
inte överstiger 3 000, med fyra kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar,
som överstiger 3 000 men inte 25 000, och med tre kronor per
årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som överstiger 25 000.
För kassa, i vilken medlemmarna är fördelade i olika understödsklasser,
beräknas grundstatsbidraget och daghjälpsbidraget särskilt för varje klass.
Har antagande till erkänd arbetslöshetskassa blivit gällande eller upphört
att gälla under ett kalenderår, beräknas daghjälpsbidraget för den tid avåret,
då antagandet varit gällande, efter förhållandena under ett helt år,
räknat i förra fallet från det antagandet blev gällande och i senare fallet
till dess antagandet upphörde att gälla.
Statsbidrag utbetalas årsvis i efterskott efter ansökan. Kassa kan dock
efter varje kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det
bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å kvartalet. Om särskilda skäl
föreligger därtill, kan efter tillsynsmyndighetens beprövande till kassa utbetalas
intill hela beloppet av grundstatsbidrag och familjetilläggsbidrag, som
belöper å tiden från årets början till utbetalningsdagen, samt intill nio tiondelar
av medlemsbidrag och daghjälpsbidrag, som skäligen kan antagas
belöpa på samma tid.
Utredningen
Eftersom frågan om finansieringssystemet, kostnadsfördelningen samt
statsbidragets former och belopp behandlats i utredningens år 1952 avgivna
betänkande, har utredningen i förevarande sammanhang endast upptagit
frågor rörande vissa smärre ändringar i statsbidragsförordningen.
Utredningen anför, att enligt den praxis som utbildat sig tillsynsmyndigheten
kan rikta erinran mot kassas beslut och även innehålla statsbidraget
i ett enskilt fall. Det ligger enligt utredningens uppfattning i sakens natur
att statsbidrag inte bör kunna utgå om tillsynsmyndigheten funnit, att en
medlem inte bort tillerkännas ersättning. En särskild bestämmelse härom
finner utredningen inte nödvändig.
Beträffande grundstatsbidraget framhåller utredningen, alt fall kunde
uppkomma, där daghjälp skulle utgå med lägre belopp än det för kassan
eller klassen gällande. Daghjälpen kunde sålunda komma att minskas på
grund av den s. k. sextonveckorsregeln, överförsäkringsreglerna eller de
158
Kungl. Maj. ts proposition nr 1H ur 1956
föreslagna bestämmelserna om nedsättning av ersättningsbeloppet. Eftersom
grundstatsbidraget utginge med visst bestämt belopp och inte med viss
andel av daghjälpskostnaderna, uppkomme fråga, huruvida grundstatsbidraget
skulle reduceras i de här avsedda fallen. Utredningen föreslår, att
grundstatsbidraget nedsättes till hälften, då halv daghjälp utgår till försäkrad,
som utför arbete mer än två men ej över fyra timmar, men att helt
grundstatsbidrag utgives, då halv daghjälp utgår samtidigt med halv sjukpenning.
I övriga fall, där försäkringsersättning utgår, föreslås helt grundstatsbidrag
skola utgivas.
Beträffande daghjälpsbidraget har utredningen anfört bl. a. följande.
Daghjälpsbidrag utgår med 75 procent i det fall antalet ersatta dagar per
medlem uppgår till 26—35. Överstiger antalet dagar 35, beräknas daghjälpsbidragsprocenten
genom att 75 multipliceras med 35/n, där n betecknar antalet
ersatta dagar per medlem. Daghjälpsbidraget kommer därför att utgå
med en sjunkande procent av kostnaderna för ersättningar allteftersom
antalet ersatta dagar per medlem stiger över 35. En effektivisering av arbetslöshetsförsäkringen
bör enligt utredningens mening genomföras även i det
avseendet, att kassorna beredes ökade möjligheter att utge ersättning i viss
utsträckning även i de fall arbetslösheten skulle bli mera omfattande.
Man torde inte alltid eller för alla yrkesgrupper kunna förvänta, att arbetslinjen
skall kunna genomföras så snabbt att avsedd lättnad uppnås för
arbetslöshetskassorna inom den tid man närmast åsyftat. Vidare kan framhållas,
att det ur såväl samhällets som den enskilde individens synpunkt
är lämpligare att ersättning utgår från arbetslöshetsförsäkringen än från
den helt av allmänna medel bekostade kontantunderstödsverksamheten. Utredningen
föreslår därför att den nuvarande begränsningen av daghjälpsbidraget
slopas. Daghjälpsbidraget bör således utgå med 75 procent av kostnaderna
för daghjälp, minskade med grundstatsbidrag, då antalet understödda
dagar per medlem uppgår till eller överstiger 26.
Enligt utredningens förslag skall daghjälpsbidrag inte utgå vid halv ersättning.
Ej heller skall dag, för vilken halv ersättning utgått, medräknas
vid fastställandet av daghjälpsbidragsprocenten för klassen eller kassan.
Utredningen föreslår vidare, att bestämmelserna om daghjälpsbidrag
kompletteras med en föreskrift, att reglerna för beräkning av sådant bidrag
i fall då antagande till erkänd arbetslöshetskassa blivit gällande eller upphört
att gälla under ett kalenderår skall äga motsvarande tillämpning beträffande
fall, då en kassas klassindelning ändrats under kalenderåret.
Därjämte föreslår utredningen en ändring i bestämmelserna om utbetalning
av förskott å statsbidrag. Enligt de nuvarande bestämmelserna kunde,
anför utredningen, statsbidraget i viss utsträckning utbetalas kvartalsvis i
efterskott. F. n. hade kassa att till tillsynsmyndigheten insända rapport
över verksamheten under envar av perioderna januari—februari, mars_
april etc. Om tillsynsmyndigheten funne det erforderligt, vore kassa dock
skyldig att avgiva sådan rapport för varje kalendermånad. Om huvudregeln
tillämpades, komme redovisningsperioderna inte att sammanfalla med kvar
-
159
Kungl. Maj.ts proposition nr 744 ur 1956
tal. Ville en kassa göra framställning om avräkning för exempelvis första
kvartalet, måste särskild redovisning upprättas för den tredje månaden i
kvartalet. Utredningen föreslår med hänsyn härtill en bestämmelse innebärande
att kassa efter utgången av två redovisningsperioder må erhålla
utbetalning intill tre fjärdedelar av det bidrag, som skäligen kan antagas
belöpa å perioderna.
Den omständigheten att utredningen föreslår införande av ett försäkringsår
omfattande tiden 1/9—31/8 bör enligt utredningens mening inte
medföra någon ändring i fråga om beräkningen av statsbidraget. Detta
borde fortfarande beräknas per kalenderår.
Utredningen har å s. 242—246 i betänkandet redovisat sina kostnadsberäkningar.
Den del av utredningens arbete som redovisas i förevarande
betänkande avsåge, framhåller utredningen, i stor utsträckning
tekniska justeringar och förenklingar på olika punkter. I vissa avseenden
hade utredningen också sökt att utan några mera väsentliga kostnadsökningar
åstadkomma skäligare tillämpning och därmed ökad effektivitet. I
viss mån komme de redovisade orsakerna till kostnadsstegringar att balanseras
av åtstramningar på andra punkter.
Den kostnadsökning som föranleddes av de föreslagna ändringarna i
karensbestämmelserna kunde förutsägas inom tämligen snäva gränser. På
grundval av stickprovsundersökningar vore det ganska rimligt att antaga
att dessa ändringar komme att medföra en genomsnittlig ökning av ersättningsfrekvensen
med 4 procent inom hela försäkringen, åtminstone så
länge arbetslösheten hölle sig på en måttlig nivå. Under förutsättning av
en arbetslöshet, som med nuvarande regler resulterade i en ersättningsfrekvens
motsvarande 2,5 ersättningsdagar per medlem och år (genomsnittet
för de senaste tio åren) kunde ökningen av statens kostnader för arbetslöshetsförsäkringen
beräknas till i runt tal 1,3 milj. kronor. Utginge man
i stället från ett arbetsmarknadsläge, vilket med nuvarande regler skulle
ge en dubbelt så hög ersättningsfrekvens som den de tio senaste åren, d. v. s.
fem dagar per medlem och år, skulle kostnadsökningen med i övrigt oförändrade
förutsättningar beträffande medlemsantal och ersättningsbelopp
kunna beräknas till ca 3,2 milj. kronor.
De av ändringarna i karensbestämmelserna föranledda ökningarna av
statens kostnader skulle således, fortsätter utredningen, kunna antagas
ligga mellan 1,3 och 3,2 milj. kronor. En viss förhöjning av den senaste
tioårsperiodens ersättningsfrekvens finge man av olika skäl räkna med.
Därtill komme vissa mindre kostnadsökningar i samband med andra ändringsförslag.
Under förutsättning av ett tämligen stabilt arbetsmarknadsläge
syntes det realistiskt att räkna med en sammanlagd höjning av 2 å 3
milj. kronor per år. Här avsåges emellertid endast automatiska höjningar.
De ökningar, som kunde föranledas av en utökning av de försäkrades krets
160 Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1956
eller av särskilda dispositioner beträffande ersättningsrätten i enskilda kassor,
fölle utanför dessa beräkningar.
Såsom kommer att framgå av det följande föreslår utredningen, att den
förordade nya lagstiftningen om arbetslöshetsförsäkring skall träda i kraft
den 1 september 1956 men att vissa möjligheter skall föreligga för kassorna
att tillämpa den nuvarande lagstiftningen t. o. m. den 31 augusti 1957.
I samband med behandlingen av kostnadsfrågan uttalar utredningen, att
endast ett fåtal kassor kunde antagas börja tillämpa de nya bestämmelserna
redan den 1 september 1956. För flertalet kassor komme troligen dessa
bestämmelser i full tillämpning först ett år senare. Detta innebure, att kostnadsökningarna
i mycket ringa grad kunde beräknas belasta statsbudgeten
åren 1956j57 och 1957/58. Först budgetåret 1958/59, då de nya bestämmelserna
varit i tillämpning ett helt år, komme ändringarnas effekt på kostnaderna
att göra sig gällande i full utsträckning.
Utredningens förslag beräknas medföra en ökning av de på de försäkrade
fallande kostnaderna med uppskattningsvis ca 4 procent. I allmänhet
behövde denna ökning inte leda till höjning av avgifterna, då ökningen
merendels kunde inrymmas i förefintliga säkerhetsmarginaler.
Yttrandena
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att den i och för sig berättigade
differentieringen i fråga om statsbidraget vid halv försäkringsersättning
framtvingar en statistisk uppdelning på de olika kategorierna, vilken medför
ett merarbete. Det vore enligt styrelsens uppfattning av administrativa
skäl önskvärt, att enhetlighet uppnåddes. Då halv ersättning i samband
med halv sjukpenning torde bli det dominerande, borde det av utredningen
föreslagna statsbidraget i dessa fall, d. v. s. helt grundstatsbidrag, tillämpas
även för ersättning i samband med halv arbetsdag. Någon fråga av större
ekonomisk betydelse kunde detta knappast vara. Viss kompensation erhölles
för övrigt genom att de halva dagarna inte medräknades vid beräkning av
daghjälpsbidraget. Styrelsen förutsatte, att antalet fall då halv ersättning
utginge i samband med halv arbetsdag komme att bli tämligen begränsat,
och komme att ägna särskild uppmärksamhet åt dessa fall för att förhindra
ett obehörigt utnyttjande av de förordade bestämmelserna.
Såsom framgår av redogörelsen för gällande bestämmelser utgår förvaltningsbidrag
bl. a. för arvode till styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att detta arvode nu
fastställes av tillsynsmyndigheten såsom ett arvode per sammanträde, varvid
antalet arvoden maximeras. Som regel ägde ifrågavarande styrelseledamot
inte rätt att utöver nämnda arvode mottaga någon ersättning från
kassan. De nuvarande ersättningsbestämmelserna vore för snäva. Det syntes
rimligt, att tillsynsmyndighetens styrelseledamot erhölle möjlighet att deltaga
i årsmöten, som förlagts till annan ort än den där kassans huvud
-
161
Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1956
kontor vore beläget, och få sina kostnader härför täckta av statsmedel. Detsamma
gällde om styrelseledamoten för sin egen information deltoge i
instruktionskurser, anordnade av tillsynsmyndigheten eller kassan. Den
ifrågasatta rätten till förvaltningsbidrag borde kunna komma till stånd
genom att det nu använda ordet »arvode» utbyttes mot »ersättning».
Styrelsen uttalar vidare, att möjligheten att erhålla förskott i vissa fall
utnyttjas även då direkt behov av dylikt förskott inte föreligger. Härigenom
åsamkades tillsynsmyndigheten en onödig administrativ belastning.
Utbetalning av förskott borde göras beroende av om behov av dylikt förskott
förelåge på grund av utbetalning av försäkringsersättning. I statsbidragsförordningen
borde därför intagas en bestämmelse, som gåve tillsynsmyndigheten
möjlighet att i varje enskilt fall bedöma behovet av förskottsmedel.
Slutligen framhåller styrelsen, att de nuvarande bestämmelserna om att
kassornas bokföring och beräkningen av statsbidrag skulle ske kalenderårsvis
innebure, att kassorna belastades med arbete med bokslut m. m. just
under den tid av året, då arbetslösheten framförallt i kassor med säsongarbetslöshet
vore som mest omfattande. Den regelbundna säsongarbetslösheten
under vintern komme att delas på olika redovisningsår, vilket ur
olika synpunkter kunde vara till nackdel.
Även De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation anser det önskvärt
att bokföringsåret sammanfaller med det föreslagna fasta försäkringsåret.
Statskontoret erinrar beträffande förslaget om upphävande av den nuvarande
maximigränsen för beräkningen av daghjälpsbidraget om att detta
spörsmål tidigare varit föremål för statsmakternas prövning vid såväl 1941
som 1946 års riksdagar utan att föranleda någon åtgärd. Utgångspunkten
syntes härvid ha varit den, att arbetslöshetsförsäkringen som sådan inte
kunde anses lämpad för bemästrandet av de ekonomiska konsekvenserna av
en arbetslöshet, som tagit större omfattning. I betänkandet hade inte anförts
sådana omständigheter, att tillräckliga skäl kunde anses föreligga att frångå
den hittills tillämpade principen i fråga om avvägningen av daghjälpsbidraget.
Statskontoret erinrar vidare om att ämbetsverket i utlåtande över utredningens
tidigare förslag framhållit, att detta förslag måste medföra en
övervältring av kostnaderna på statsverket, vilket strede mot grundtanken
med försäkringsverksamheten. Statskontoret hade där vidare framhållit, att
därest hinder skulle anses föreligga för erforderlig höjning av avgifterna,
en omläggning av grunderna för daghjälpsbidraget finge övervägas. Statskontoret
vidhölle och funne anledning än en gång understryka sin sålunda
uttalade uppfattning.
It — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr lii
162
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956
Departementschefen
Frågan om finansieringen av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
kostnadsfördelningen mellan staten och de försäkrade samt statsbidragets
former och belopp behandlades av riksdagen år 1953 och har därför inte
iipptagits av utredningen i dess nu förevarande betänkande. Anledning saknas
även enligt min mening att nu ånyo diskutera dessa grundläggande
spörsmål. Däremot bör ståndpunkt tagas till vissa speciella s t a t s b idragsfrågor,
som aktualiserats av utredningen eller i remissyttrandena.
Det ligger i sakens natur, att statsbidrag inte bör utgå till utgifter, som
en kassa utbetalat i strid mot arbetslöshetskasseförordningen eller kassans
stadgar. Om tillsynsmyndigheten vid granskningen av ett enskilt försäkringsärende
finner, att kassan utbetalat ersättning trots att sådan ej bort
utgå eller att kassan utbetalat för högt belopp, bör därför statsbidrag ej
beräknas på vad som utgivits felaktigt. Så sker ej heller, ty enligt den
praxis som utbildat sig innehåller tillsynsmyndigheten statsbidraget i dylika
fall. Någon direkt bestämmelse härom finns inte f. n. och torde, såsom
utredningen funnit, ej heller vara erforderlig.
Utredningen har föreslagit, att grundstatsbidraget skall nedsättas till
hälften, då halv daghjälp utgår till försäkrad som utför arbete i högst fyra
timmar. I andra fall skall enligt förslaget grundstatsbidrag utgå med fullt
belopp även om daghjälpens belopp nedsättes. Helt grundstatsbidrag skall
sålunda utgå t. ex. om daghjälpens belopp minskas med tillämpning av
överförsäkringsreglerna eller halv daghjälp utgives samtidigt med halv
sjukpenning. Mot de föreslagna reglerna har vid remissbehandlingen endast
gjorts en invändning. Arbetsmarknadsstyrelsen har med hänvisning till
de administrativa olägenheter en särredovisning skulle medföra föreslagit,
att helt grundstatsbidrag skall lämnas även då halv daghjälp utgår till
försäkrad enligt fyratimmarsregeln. För egen del kan jag inte tillstyrka,
att statsbidrag i ifrågavarande fall lämnas i större utsträckning än utredningen
föreslagit. Det skulle emellertid utan tvivel innebära en administrativ
fördel att ha enhetliga regler beträffande statsbidrag i de båda fall,
då halv ersättning skall kunna utgå. En sådan enhetlighet kan vinnas
genom att grundstatsbidraget nedsättes till hälften även då halv ersättning
utgår jämsides med halv sjukpenning. Då en regel härom inte torde komma
att leda till någon mera betydande belastning av kassorna, förordar jag
att en dylik regel genomföres.
Utredningens förslag i övrigt rörande grundstatsbidraget kan jag biträda.
I fråga om daghjälpsbidraget föreslår utredningen, att den nuvarande
begränsningen vid 35 ersättningsdagar per årsmedlem slopas. Daghjälpsbidraget
skall enligt förslaget utgå med 75 procent av kostnaderna för daghjälp,
minskade med grundstatsbidrag, då antalet understödda dagar per
163
Kungl. Maj. ts proposition nr lbb år 1956
medlem uppgår till eller överstiger 26. Statskontoret framhåller härutinnan,
att utredningen inte anfört sådana omständigheter, att tillräckliga
skäl kan anses föreligga att frångå den hittills tillämpade principen i fråga
om avvägningen av daghjälpsbidraget. Frågan synes ha ringa praktisk
betydelse, då det är osannolikt att arbetslösheten för viss kassa eller klass
kommer att överstiga 35 ersättningsdagar per årsmedlem. Det synes emellertid
inte motiverat att statsbidragsandelen i en kassas utgifter skall
minska, om nämnda gräns verkligen i något undantagsfall skulle uppnås.
Jag biträder därför utredningens förslag i denna del. Ej heller i övrigt
har jag något att invända mot utredningens förslag beträffande daghjälpsbidraget.
Vid behandlingen av frågan om försäkringens omfattning har jag föreslagit,
att registrering av erkänd arbetslöshetskassa må ske under villkor
att statsbidrag i form av medlemsbidrag skall utgå med lägre belopp än
som eljest är föreskrivet, om det är sannolikt att utbetalningen av ersättning
blir synnerligen ringa i förhållande till medlemsantalet. Finnes dylikt
villkor böra uppställas, bör det ankomma på tillsynsmyndigheten att bestämma
efter vilka grunder medlemsbidraget skall utgå.
Arbetsmarknadsstyrelsen har föreslagit sådan ändring av bestämmelserna
om förvaltningsbidrag, att kassa skall kunna erhålla bidrag motsvarande
vad som utbetalats till styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten,
icke blott i form av arvode utan även såsom ersättning exempelvis för
resekostnader. Jag har ingenting att invända mot en sådan utvidgning av
statsbidraget, vilken inte torde komma att medföra större ekonomiska
konsekvenser. Jag förutsätter att tillsynsmyndigheten meddelar närmare
bestämmelser angående vilka ersättningar som må utges till ifrågavarande
styrelseledamöter.
I detta sammanhang vill jag erinra om att jag i avsnittet rörande försäkringens
omfattning föreslagit, att statsbidrag till ersättning åt ålderspensionärer
begränsas till att utgå för högst 78 ersättningsdagar varje försäkringsår
efter det, under vilket vederbörande fyllt 67 år.
I fråga om bestämmelserna rörande utbetalning av statsbidrag i förskott
under löpande kalenderår har utredningen inte föreslagit annan ändring
än att den nu föreskrivna beräkningen kvartalsvis skall ersättas med
beräkning för fyramånadersperioder. Omläggningen är föranledd av att
kassornas redovisningar numera som regel lämnas för två månader i taget.
Mot detta förslag har jag i och för sig intet att erinra. Arbetsmarknadsstyrelsen
har emellertid föreslagit, att förskottsbestäxnmelserna skall ändras
även i ett annat avseende. F. n. gäller att kassa har rätt att efter varje
kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det bidrag som
skäligen kan antagas belöpa på kvartalet. När särskilda skäl äro därtill
kan eltcr tillsynsmyndighetens beprövande förskott utbetalas i viss större
164
Kungl. Mnj:ts proposition nr 1H år 1956
utsträckning. Styrelsen anser, att varje utbetalning av statsbidrag bör göras
beroende av om behov därav föreligger på grund av utbetalning av försäkringsersättning
från kassan. Jag delar styrelsens uppfattning på denna
punkt. Bestämmelserna om förskottsutbetalning av statsbidrag bör därför
ersättas med en allmän föreskrift att förskott å statsbidrag om skäl därtill
föreligger må utbetalas efter tillsynsmyndighetens beprövande. Härvid bör
den maximeringsregel, som nu gäller i fråga om medlemsbidrag och daghjälpsbidrag,
kvarstå orubbad.
Arbetsmarknadsstyrelsen och De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation
har i sina remissyttranden framfört önskemål om att kassornas
bokföringsår sammanfaller med försäkringsåret. Som skäl härför har
aberopats, att kassorna på grund av att bokföringen och beräkningen av
statsbidraget sker per kalenderår belastas med arbete med bokslut just
under den tid på året, då arbetslösheten framför allt i kassor med säsongarbetslöshet
är som mest omfattande. För egen del är jag inte beredd att
nu föreslå en ändring av hithörande bestämmelser, vilka bygger på föreskrifter
i understödsföreningslagen.
Det är vanskligt att göra beräkningar av kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen,
eftersom ett flertal på kostnaderna inverkande faktorer,
såsom arbetslöshetens omfattning, arbetslöshetsperiodernas längd
o. s. v., är osäkra. Utredningen framhåller, att de ändringar, som mera
påtagligt kommer att öka kostnaderna för försäkringen, avser karensbestämmelserna.
Härtill beräknas komma smärre kostnadsökningar på
grund av föreslagna detaljändringar. I viss mån kommer kostnadsökningarna
emellertid att balanseras av kostnadsminskningar på andra punkter
till följd av skärpta bestämmelser. Utredningen räknar med en viss förhöjning
av den senaste tioårsperiodens ersättningsfrekvens. Under förutsättning
av ett tämligen stabilt arbetsmarknadsläge synes det enligt utredningen
realistiskt att räkna med en sammanlagd höjning av statens kostnader
för arbetslöshetsförsäkringen med 2 å 3 milj. kronor per år. De
ökningar, som kan föranledas av en utökning av de försäkrades krets eller
av särskilda dispositioner beträffande ersättningsrätten i enskilda kassor
faller utanför dessa utredningens beräkningar.
De av mig förordade bestämmelserna skiljer sig från utredningens förslag
huvudsakligen på en punkt, som kan vara av betydelse i kostnadshänseende.
I fråga om ålderspensionärerna föreslår jag en begränsning av
statsbidraget till ersättningskostnader till högst 78 dagar per medlem och
försäkringsår. En dylik inskränkning i rätten till statsbidrag måste innebära
en besparing i fråga om statsverkets kostnader i förhållande till utredningens
beräkningar. Det är emellertid inte möjligt att exakt ange, i vilken
grad kostnaderna kan komma att minska.
I det följande kommer jag att föreslå, att de nya bestämmelserna skall
165
Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1956
träda i kraft den 1 september 1957. Till följd härav kommer budgetåret
1956/1957 inte att beröras av de nya bestämmelserna. Budgetåret 1957/1958,
då statsbidrag skall utbetalas för kalenderåret 1957, kommer att beröras
i någon mån men först budgetåret 1958/1959, då de nya bestämmelserna
varit i tillämpning ett helt år, kommer ändringarnas effekt på kostnaderna
att göra sig gällande i full utsträckning.
Specialmotivering
I enlighet med de riktlinjer som angivits i det föregående och med ledning
av vad i övrigt framkommit vid behandlingen av utredningens förslag
har inom socialdepartementet upprättats förslag till dels förordning om
erkända arbetslöshetskassor och dels förordning om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor.
Innebörden av dessa förslag har i vissa delar erhållit sin belysning av det
redan anförda. Beträffande förslagens enskildheter må i övrigt anföras
följande.
Förslaget till förordning om erkända arbetslöshetskassor
1—4 -§§.
Dessa paragrafer motsvarar 1—4 §§ i gällande förordning. Beträffande
det i 3 § angivna minimiantalet medlemmar hänvisas till vad som anförts
i avsnittet om försäkringens omfattning.
5 §•
Börande innehållet i denna paragraf, som saknar motsvarighet i nuvarande
förordning, må hänvisas till vad under avsnittet om försäkringens
omfattning anförts rörande registrering av erkänd arbetslöshetskassa under
villkor om reducerat statsbidrag. Vidare hänvisas till 8 § tredje stycket i
förslaget till förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.
6 §•
Denna paragraf motsvarar 6 § i nuvarande förordning.
7 §•
I denna paragraf har intagits en definition av begreppet »försäkringsår».
8 §•
Gällande förordning innehåller i 5 § vissa bestämmelser om vad stadgarna
skall innehålla för att understödsförening skall kunna antagas till
erkänd arbetslöshetskassa. Dessa bestämmelser har i delvis omarbetad
form överförts till olika paragrafer i förslaget. Föreskriften att kassans
166 Kungl. Maj. ts proposition nr H4 år 1956
verksamhetsområde skall angivas i stadgarna har överförts till förevarande
paragraf.
9 §•
Denna paragraf motsvarar 7 § i gällande förordning. I 1 mom. anges de
personer, som skall vägras inträde i erkänd arbetslöshetskassa, och i 2 mom.
anges de, som skall vägras rätt att kvarstå i sådan kassa. 3 mom. innehåller
dispensregler.
1 mom. 1) och 2) överensstämmer helt med vad som nu gäller. Innebörden
av 1 mom. 3) och 4) är att den, som inte är arbetstagare i försäkringens
bemärkelse eller som är arbetstagare uteslutande i förhållande till
sin make, skall vägras inträde i erkänd arbetslöshetskassa. Från båda
dessa regler kan enligt 3 mom. dispens ges; härom hänvisas till vad som
anförts i avsnittet rörande försäkringens omfattning. Här må endast tillläggas,
att frågan huruvida en person är att anse som arbetstagare inte
bör bedömas uteslutande med hänsyn till förhållandena den dag, då inträdesansökningen
göres. Om han brukar utföra arbete för annans räkning
bör hans ansökan om inträde med andra ord inte avslås av den anledningen
att han just vid ansökningstillfället inte utför dylikt arbete.
Bestämmelserna i 2 mom. 1 st. samt de därtill knutna dispensreglerna
i 3 mom. torde inte tarva några kommentarer utöver vad som anförts i den
allmänna motiveringen. Stadgandet i 2 mom. 2 st., vilket föreslagits av utredningen
och godtagits under remissbehandlingen, är nytt men överensstämmer
med vad som redan nu tillämpas i praxis.
10 §.
Denna paragraf överensstämmer i sak med 8 § i gällande förordning utom
i följande hänseenden. Bland de i 1 st. 4) upptagna diskvalifikationsgrunderna
har i enlighet med utredningens förslag inte medtagits det i nuvarande
förordning angivna fallet, att synnerlig arbetslöshetsrisk föreligger på
grund av osedlig vandel. Stadgandet i 1 st. 3) har tidigare avhandlats i avsnittet
om försäkringens omfattning. Enligt 1 st. 5) skall uteslutning kunna
ske inte blott — såsom nu är fallet — då medlem svikligen uppgiver eller
förtiger något förhållande av betydelse för bedömande av hans rätt till ersättning
utan även då han svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande
av betydelse för bedömande av hans rätt till medlemskap.
I 2 st. har på förslag av utredningen införts en ny bestämmelse, enligt
vilken den som uteslutits på grund av svikligt förfarande må kunna vägras
återinträde. F. n. är detta inte möjligt och den som uteslutits måste därför
ges nytt medlemskap om han begär det. I 3 st. har intagits en föreskrift att
beslut om vägrat återinträde enligt 2 st. skall anmälas till tillsynsmyndigheten.
Härigenom torde tillfredsställande säkerhet vinnas för att kassa inte
på oskäligt sätt utnyttjar möjligheten att vägra återinträde.
167
Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1956
11 §•
Här stadgat förbud för kassa att införa andra diskvalifikationsgrunder
i fråga om medlemskap än som anges i förordningen överensstämmer i
sak med vad som gäller enligt 8 § i nuvarande förordning. Vad angår utlänningar
motsvarar paragrafen gällande 13 §, dock att det dar brukade uttrycket
»utländsk medborgare» utbytts mot »den som ej är svensk medborgare»
i syfte att under paragrafens tillämpning innefatta även statslösa
personer.
12 §.
Denna paragraf överensstämmer med 9 § i gällande förordning.
13 §.
Denna paragraf motsvarar nuvarande 10 §, vari föresknves, att om medlem,
som uteslutes ur kassan av annan orsak än svikligt förfarande, på
grund av redan inträffad arbetslöshet är berättigad till understöd, uteslutningen
skall anses ha skett först då löpande understödstid gått till ända.
Tvekan har rått om innebörden av uttrycket »löpande understödstid». Enligt
utredningen har bestämmelsen givits den tolkningen, att understödstiden
avbrytes så snart den uteslutne fått arbete, även om detta varat endast
en dag. För att inte motverka villigheten att ta även kortvariga arbeten förordar
jag i anslutning till vad utredningen föreslagit, att bestämmelsen
uppmjukas så att uteslutningen träder i kraft först vid utgången av den
första period om sex dagar i följd, under vilken medlemmen inte för någon
dag företer intyg att han i föreskriven ordning sökt arbete hos den offentliga
arbetsförmedlingen. Om medlemmen vid tidpunkten för beslutets fattande
har arbete eller av annan anledning då inte äger uppbära daghjalp,
är paragrafen inte tillämplig och beslutet träder i sådant fall i kraft omedelbart.
14 §.
Paragrafen motsvarar 12 § i gällande förordning.
15 §.
Beträffande 1 st. hänvisas till vad som anförts i avsnittet om försäkringsersättningarna.
I 2 st. har införts bestämmelser om när övergång mellan olika klasser
eller kassor skall anses hava ägt rum. Dessa bestämmelser, som inte har
någon motsvarighet i nuvarande förordning, syftar bl. a. till att förhindra,
att medlem med utnyttjande av medgiven respittid för avgiftsbetalnmg
skall kunna göra gällande att han retroaktivt skall uppflyttas till högre
daghjälpsklass än den där han är redovisad.
168
Kungl. Maj.ts proposition nr 1U år 1956
16 §.
1 och 3 st. motsvarar 26 § i gällande förordning. Genom att hänvisnmg
8ores till 24 § i förslaget kommer den tid, för vilken fast medlemsavgift
uttages, att korrespondera med tid, för vilken medlem må tillgodoräknas
avgift.
2 st. motsvarar 5 § 3) i nuvarande förordning.
17 §.
Denna paragraf motsvarar nuvarande 11 §.
18 §.
Paragrafen överensstämmer med 17 § 1 mom. 1 st. 1 p. samt 2 och 3
st. ävensom 3 mom. i nuvarande förordning.
19 §.
Bestämmelser av samma innehåll som de i 1 mom. upptagna återfinnes
i 17 § 1 mom. 1 st. i gällande förordning.
Rörande 2 och 3 mom., vilka motsvarar 17 §-2 mom. i nuvarande förordning,
må hänvisas till vad som anförts om familjetilläggen i avsnittet om
försäkringsersättningarna.
20 §.
I denna paragraf, som motsvarar en del av 14 § 1 mom. i nuvarande förordning,
fastslås de grundläggande villkoren för rätt till ersättning, nämligen
att vederbörande skall vara över 16 år, arbetslös, arbetsför och oförhindrad
att taga arbete.
21 §•
Bestämmelserna i 1 st. motsvarar 25 § i gällande förordning. Bestämmelsen
i 2 st. är tillkommen på förslag av utredningen.
22 §•
Bestämmelserna i 1 st. har samma innebörd som 19 § 1 st. i nuvarande
förordning. I denna är inte angivet men förutsatt att medlem skall anskaffa
intyg från arbetsförmedlingen, vilket skall ingivas till kassan vid
ansökan om ersättning. Uttrycklig bestämmelse härom har intagits i 2 st.
23 §•
Rörande innehållet i denna paragraf, som motsvarar 21 § 1 mom. 1_4 st.
i nuvarande förordning, må hänvisas till vad som anförts under avsnitten
om villkoren for ersättning och om ersättning vid säsongarbetslöshet.
I 21 § 1 mom. 5 st. i gällande förordning föreskrives, att vid tillämpning
av avgiftsvillkoren arbetslösheten i fall, då medlem frivilligt utan
giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande
skilts från arbetet och till följd härav varit avstängd från ersättning,
skall anses ha inträtt först vid avstängningstidens slut. I utredningens
169
Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 1956
förslag har intagits motsvarande bestämmelse. Arbetsmarknadsstyrelsen
har emellertid framhållit, att denna bestämmelse visserligen i princip vore
riktig men att den saknade ekonomisk och praktisk betydelse. Eftersom
den utgjorde en onödig minnesbelastning för redogörarna borde den enligt
styrelsens mening utgå. Jag ansluter mig till arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning
och någon motsvarighet till denna bestämmelse har därför inte
upptagits i departementsförslaget.
24 §.
Innehållet i denna paragraf har behandlats under avsnittet om försäkringens
omfattning. Paragrafen motsvarar 21 § 5 mom. i nuvarande förordning.
25 §.
Denna paragraf avser överenskommelse om eller medgivande till rätt att
i erkänd arbetslöshetskassa tillgodoräkna tid, för vilken avgift erlagts till
annan kassa eller sammanslutning eller till främmande stats försäkring.
I dessa avseenden överensstämmer paragrafen i huvudsak med 21 § 2 mom.
i nuvarande förordning. Därjämte öppnar förevarande paragraf möjlighet
till att i de avsedda fallen hänsyn även tages till tid, som må tillgodoräknas
ehuru avgift ej erlagts. Härutinnan överensstämmer förslaget med vad
som förordats av utredningen.
26 §.
Första punkten motsvarar 21 § 4 mom. i gällande förordning. En komplettering
har gjorts så att full korrespondens uppnås med 25 § i förslaget.
Rörande innehållet i andra punkten hänvisas till vad som anförts rörande
det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret i avsnittet om villkoren för ersättning.
27 §.
Bestämmelserna i denna paragraf ersätter 21 § 1 mom. sista st. i nuvarande
förordning, vari stadgas, att då medlem övergår från klass med
lägre daghjälp till klass med högre daghjälp eller från klass med begränsade
försäkringsförmåner till klass med större sådana förmåner, daghjälp
enligt bestämmelserna i den klass, till vilken medlemmen övergår, ej må
utgivas till honom, förrän han efter övergången erlagt minst 16 veckoavgifter
eller fyra månadsavgifter, men att vid övergång till klass med
lägre daghjälp eller mera begränsade försäkringsförmåner bestämmelserna
i denna klass omedelbart skall tillämpas på honom.
Utredningen har framhållit, att syftet med förevarande bestämmelser
varit att skapa en viss garanti för att de försäkrade betalade avgifter för
den daghjälp de vid arbetslöshet komme att göra anspråk på samt att
förhindra ett kringgående av säsongrestriktioner genom att medlemmar i
kassor med sådana restriktioner under begränsningstidcn överginge till
andra kassor. I fråga om de försäkrades möjligheter att välja daghjälps
-
170
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956
klass är emellertid, enligt vad utredningen upplyser, läget nu ett annat än
tidigare, enär klasstillhörighetsreglerna utformats så, att medlemmarna som
regel vore tvungna att tillhöra viss klass.
Rörande verkningarna av nuvarande s. k. 16-veckorsregel har utredningen
anfört, att om medlem i samband med tillfällig övergång till ett
annat yrkesområde flyttade över till en arbetslöshetskassa med sämre förmåner,
han vid återflyttning till den gamla kassan måste erlägga minst 16
veckoavgifter, innan han kunde komma i åtnjutande av de bättre förmåner,
som han fått behålla om han stått kvar i kassan. En medlem kunde på
detta sätt komma i ett sämre läge, om han toge anställning utanför kassans
verksamhetsområde, än om han stått kvar i den gamla kassan. Bestämmelserna
kunde vidare i sin nuvarande utformning vara svåra att praktiskt
tillämpa i fall, då det inte gällde överflyttning till kassa med högre daghjälp
men väl till kassa med bättre försäkringsförmåner i övrigt. Hänsyn
skulle nämligen i sådana fall tagas till förekomsten av säsongrestriktioner
etc. Det vore bl. a. av dessa skäl angeläget med förenklade bestämmelser.
Utredningen har föreslagit, att 16-veckor sregeln inte skall gälla, då medlem
vid tvingande klasstillhörighet övergår till klass med högre daghjälp
i samma eller annan kassa. Såsom ett synligt uttryck för att övergången
skett i vederbörlig ordning borde krävas, att minst en avgift erlagts i den
högre klassen. Hade han däremot stadgeenlig möjlighet att själv påverka
klasstillhörigheten, borde däremot 16-veckorsregeln alltjämt gälla. Denna
regel skulle även iakttagas i fall då medlem inte lämnat riktiga uppgifter
beträffande förhållanden, som kunde vara av betydelse för hans överflyttning
till högre daghjälpsklass. När det gällde övergång från klass med
säsongbegränsning till klass utan sådan begränsning inom samma kassa
borde 16-veckorsregeln bibehållas såvitt gällde tillämpning av begränsningsreglerna.
Skedde flyttningen däremot mellan olika kassor, syntes 16-veckorsregeln
kunna slopas även med avseende på säsongbegränsningen. Den
tillflyttade kassan kunde nämligen med andra berörda kassor träffa överenskommelse
om undantag i fråga om rätten att vid flyttning tillgodoräkna
tidigare erlagda avgifter. Härigenom kunde en systematisk överflyttning
från säsongkassor motverkas.
Utredningen har övervägt, huruvida det inte skulle vara möjligt att i
förevarande sammanhang kräva ett lägre antal veckoavgifter än 16. Med
hänsyn bl. a. till att man genom det varselsystem som praktiserades sökte
att lång tid i förväg få kännedom om planerade driftnedläggelser eller
driftinskränkningar, fordrades emellertid ett relativt stort antal avgifter
för att en regel med 16-veckorsregelns syfte skulle vara effektiv. Utredningen
hade därför kommit till den uppfattningen att antalet avgifter icke
borde nedsättas.
Utredningens förslag i nu berörda hänseenden har inte mött någon gensaga
under remissbehandlingen, och paragrafen har avfattats så att den i
sak överensstämmer med förslaget.
171
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
28 §.
Rörande innehållet i denna paragraf, som ersätter 22 § 1—4 st. i nuvarande
förordning, hänvisas till vad tidigare anförts om karenstiden under
avsnittet om villkoren för ersättning.
29 §.
Bestämmelserna i 1 mom. motsvaras i nuvarande förordning av 20 §
1 mom. 1 st. sista ledet och 2 mom. 1 st., under det att vad i 2 mom. av
förevarande paragraf stadgas ej har motsvarighet i gällande bestämmelser.
Rörande sistnämnda mom. må hänvisas till vad som anförts under avsnittet
om försäkringsersättningarna.
30 §.
Rörande överförsäkringsreglerna i 1 mom. hänvisas till vad därom anförts
under avsnittet om försäkringsersättningarna. Nuvarande bestämmelser
härom återfinnes i 20 § 1 mom. 1 st. och 2 mom. 2 st. arbetslöshetskasseförordningen.
Vad angår 2 mom., som ersätter 20 § 3 mom. i nuvarande förordning,
må hänvisas till vad under nyssnämnda avsnitt anförts om rätt till ersättning
i fall, då medlem åtnjuter understöd i anledning av arbetslöshet.
31 §.
1 mom. ersätter 23 § i gällande förordning och 2 mom. ersätter nuvarande
21 § 3 mom. I de gällande bestämmelserna föreslås här vissa ändringar,
vilka angivits under avsnitten om försäkringsersättningarna och försäkringsåret.
32 §.
Denna paragrafs bestämmelser om att daghjälp inte skall utgå för vissa
dagar har behandlats under avsnittet om försäkringsersättningarna. Nuvarande
bestämmelser återfinnes i 18 § i gällande förordning.
Såsom villkor för rätt till ersättning för annan helgdag än söndag anges
liksom f. n„ att medlemmen varit arbetslös nästföregående eller efterföljande
vardag. I utredningsförslaget har använts uttrycket »oförvållat
arbetslös». Arbetsmarknadsstyrelsen har framhållit, att detta uttryck borde
utbytas mot det mera konkreta uttrycket »berättigad till daghjälp». Enligt
min mening kan det av arbetsmarknadsstyrelsen förordade uttrycket medföra
viss begränsning av ersättningsrätten i förhållande till vad nu gäller.
Motsvarande torde i visst avseende även gälla det av utredningen föreslagna
uttrycket. Visserligen är det klart, att självförvållad arbetslöshet i
princip inte bör kunna åberopas för rätt till ersättning för påföljande eller
nästföregående helgdag. Men arbetslöshet, som fortsätter efter utgången av
sådan avstängningstid som stadgas i 36 §, bör kunna åberopas i förevarande
fall, ehuru denna arbetslöshet börjat såsom självförvållad. Jag har
därför föredragit nuvarande formulering.
172
Kungi. Maj:ts proposition nr 144 år 1956
33 och 34 §§.
I fråga om innehållet i dessa paragrafer, som motsvarar 20 § 4 mom.
och 22 § sista st. i den nuvarande förordningen, hänvisas till vad i den
allmänna motiveringen anförts rörande ersättning vid korttidsarbete och
säsongarbetslöshet.
35 §.
Paragrafen överensstämmer bortsett från vissa, huvudsakligen redaktionella
jämkningar med 5 § 4) och 24 § i gällande förordning.
36 §.
Innehållet i denna paragraf, som motsvarar 15 § arbetslöshetskasseförordningen,
har behandlats i avsnittet rörande arbetslöshetskontrollen m. m.
37 §.
Denna paragraf har samma innehåll som 16 § i nu gällande förordning.
38 §.
Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i arbetslöshetskasseförordningen,
hänvisas till avsnittet rörande arbetslöshetskontrollen.
39 §.
Paragrafen har i huvudsak samma innehåll som 14 § 2 mom. i gällande
förordning.
40 §.
Rörande denna pragraf hänvisas till avsnittet om arbetslöshetskontrollen
m. m. Jfr 19 § sista st. och 25 § sista p. gällande förordning.
41 §.
Denna paragraf innehåller bestämmelser om fondbildning.
Gällande bestämmelser
Enligt 27 § arbetslöshetskasseförordningen skall erkänd arbetslöshetskassa
såsom fond avsätta tillgångar motsvarande i fråga om kassor med
10 000 medlemmar eller däröver minst två gånger genomsnittliga beloppet
av de tio sistförflutna årens inkomster i form av erlagda avgifter och erhållet
statsbidrag. I fråga om kassor med 500 medlemmar eller därunder
skall såsom fond avsättas minst fyra gånger ett på samma sätt beräknat
belopp och i fråga om kassor med flera än 500 men färre än 10 000 medlemmar
minst det belopp, tillsynsmyndigheten med ledning av angivna
siffror bestämmer.
Utbetalning av understöd får ej påbörjas förrän tillsynsmyndigheten med
hänsyn till fondens storlek samt kassans ekonomiska ställning i övrigt
173
Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956
lämnat medgivande därtill, överskott å verksamheten skall tillföras fonden,
vilken endast får tagas i anspråk i den mån kassans inkomster ej
förslå till täckande av kassans löpande utgifter.
Utredningen
Utredningen framhåller, att en av fondbildningens viktigaste uppgifter
inom arbetslöshetsförsäkringen i dess nuvarande utformning måste vara
att göra det möjligt för arbetslöshetskassorna att även vid en något ökad
arbetslöshet av egna medel tillgodose medlemmarnas berättigade krav på
ersättning från kassan utan att behöva möta svårigheter att skaffa fram
likvida medel och därvid mera regelmässigt behöva lita till avräkning å
statsbidraget. Erfarenheterna visade, att man bl. a. ur dessa synpunkter
inte hade möjlighet att sänka kravet på fondbildningen inom de erkända
arbetslöshetskassorna. Kassan måste kunna fylla de förväntningar, som
dess medlemmar rimligtvis hade rätt att hysa då det gällde hjälp av kassan
vid arbetslöshet.
Enligt utredningens mening är det uppenbart, att extraordinära åtgärder
i form av uttaxering å medlemmarna eller minskning av daghjälpens
storlek eller understödstidens längd så långt möjligt bör undvikas. Såväl
de försäkrades som statsmakternas tillit till försäkringens förmåga att erbjuda
ett effektivt skydd mot arbetslöshetens skadeverkningar skulle eljest
försvagas på ett sätt, som särskilt för en frivillig försäkring skulle kunna
bli ödesdigert. Uttaxeringsförfarandet gåve dessutom vid en större arbetslöshet
endast ringa och otillräcklig effekt. En minskning av daghjälpens
storlek eller ersättningstidens längd kunde i många lägen få den konsekvensen,
att understödsformer, som helt bekostades av allmänna medel,
måste komma till ökad användning — ett förhållande som ur samhällets
synpunkt inte kunde anses tillfredsställande. Det vore med hänsyn till det
anförda av betydelse, att fondbestämmelserna vore utformade på ett sådant
sätt att ifrågavarande särskilda åtgärder skulle behöva tillgripas endast i
undantagsfall.
Fondens storlek måste enligt utredningens mening i första hand sättas
i relation till antalet medlemmar i kassan. Med hänsyn till den mindre
riskutjämning, som komme till stånd i en kassa med ett litet antal medlemmar
än i en kassa med större antal medlemmar, måste fondens storlek
vara relativt sett större i kassor med litet medlemsantal. De i de nuvarande
bestämmelserna angivna gränserna och proportionstalen syntes vara väl
avvägda i nyssnämnda syfte. Ifrågavarande bestämmelser syntes därför i
och för sig inte behöva ändras i detta avseende. De borde dock förtydligas
med ett tillägg innebärande att fonden skulle beräknas utslagen per medlem.
Med hänsyn till att samtliga regelbundna inkomster borde läggas till
grund vid beräkningen av fondens minimistorlek borde vidare denna bestämmas
som en multipel inte blott av avgifter och statsbidrag utan även
174
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956
av influtna räntor. Tillsynsmyndigheten borde härjämte tillerkännas befogenhet
att vid en avsevärd ökning av försäkringsersättningarnas belopp,
förvaltningskostnaderna eller statsbidraget i en kassa föreskriva att såsom
fond skulle avsättas större tillgångar än enligt huvudregeln.
Med nuvarande bestämmelser kan fondens storlek definitivt fastställas
först sedan kassan varit i verksamhet under tio år. Tillsynsmyndigheten
fastställer emellertid vid kassans registrering en preliminär fond, som beräknas
med hänsyn till den väntade understödsutbetalningen i kassan etc.
Utredningen föreslår att en direkt bestämmelse intages i arbetslöshetskasseförordningen
beträffande fastställandet av en preliminär fond årligen för
erkänd arbetslöshetskassa intill dess att kassan varit i verksamhet tio år
och fonden således definitivt kan fastställas.
Utredningen framhåller, att det f. n. inte finns föreskrift eller riktlinjer
om huru man skulle förfara med en kassas fond i det fall en viss grupp av
medlemmarna överginge till annan erkänd arbetslöshetskassa. Organisatoriska
förändringar, sammanslagning, delning av fackförbund etc., ägde
rum på det fackliga området gång efter annan. I allmänhet berördes även
resp. erkända arbetslöshetskassor av dessa förändringar. Vid olika tillfällen
hade under de år arbetslöshetsförsäkringen varit i funktion uppkommit
fråga om en uppdelning av olika kassors fonder. I de fall, som
hittills inträffat, hade de berörda arbetslöshetskassorna träffat överenskommelser
om överförandet av fondmedel.
Utredningen har övervägt att föreslå en bestämmelse rörande dylik överföring
av fondmedel. Då förutsättningarna för tillämpningen av en sådan
bestämmelse samt beräkningsgrunden emellertid knappast kunde anges
med önskvärd exakthet, har utredningen avstått härifrån. Utredningen
understryker, att överenskommelser mellan fackförbund om överflyttning
av medlemmar bör omfatta även konsekvenserna för berörda arbetslöshetskassors
del samt att tillsynsmyndigheten härvid naturligen bör anlitas som
sakkunnig och medlande instans.
Yttrandena
Utredningens förslag i förevarande avseende har godtagits under remissbehandlingen.
Försäkringsinspektionen, som i princip inte har något att
invända mot förslaget, påpekar dock, att den i nuvarande fonderingsbestäminelser
förekommande siffran 500 lämpligen kunde ändras till 1 500 som
en konsekvens av den av utredningen förordade skärpningen av lägsta
medlemsantalet.
Departementschefen
Även efter den nya lagstiftningens genomförande kommer det åtminstone
under en övergångstid att finnas ett antal kassor med lägre medlemsantal
än 1 500. Den jämkning i utredningens förslag, som ifrågasatts av försäk
-
175
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956
ringsinspektionen, innebär en viss skärpning av fonderingsbestämmelserna
för en del av dessa småkassor. En sådan skärpning synes mig inte påkallad.
Jag ansluter mig därför i detta avseende liksom också i övrigt till vad utredningen
föreslagit.
42 §.
Denna paragraf, som i sak överensstämmer med 27 § 5 och 6 st. i nu
gällande förordning, innehåller regler om fondmedlens placering.
Utredningen
Utredningen erinrar om att de nuvarande bestämmelserna om fondplaceringen
antogs vid 1949 års riksdag (prop. nr 192, andra lagutsk. uti. nr 31,
rd. skr. nr 319). Härvid behandlades bl. a. frågan om införande av rätt
för kassorna att placera viss del av fonderna i av svenska industriföretag
utfärdade obligationer samt vissa andra inhemska värdehandlingar, vilka
enligt nu gällande bestämmelser ej vore tillåtna placeringsobjekt. Förslag
i denna riktning avvisades av statsmakterna. Härvid hänvisades bl. a. till
det samband som rådde mellan arbetslöshetskasseförordningens placeringsbestämmelser
och motsvarande bestämmelser i understödsföreningslagen,
vilken lag i sinom tid torde komma att bli föremål för en allmän översyn.
Med hänsyn till vad sålunda anfördes har utredningen inte ansett sig böra
framlägga några förslag om en mera allmän utvidgning av placeringsmöjligheterna.
Emellertid förordar utredningen vissa jämkningar i nu gällande bestämmelser.
Sålunda föreslås, att i uppräkningen av de tillåtna placeringarna
införes obligationer utfärdade av Svensk fartygskredit aktiebolag samt att
i uppräkningen nu förekommande ordet »postsparbanken» utbytes mot
»postverket». Sistnämnda ändring avser att täcka placering å postgiro.
En av utredningens ledamöter, herr Christensson, anser att fonden borde
kunna få redovisas på ett något friare sätt än hittills. Härom hänvisas till
betänkandet s. 256—257.
Yttrandena
Försäkringsinspektionen erinrar om att kassornas fondmedel för närvarande
inte får placeras i industriobligationer eller andra värdehandlingar,
som till sin art eller den säkerhet de erbjuder kan anses likvärdiga.
Reglerna för placeringen vore avsevärt snävare än de som jämlikt 274 §
lagen om försäkringrörelse gällde för försäkringsfonden för livförsäkringar.
Oaktat de likheter som ovedersägligen funnes mellan liv- och arbetslöshetsförsäkring,
låge enligt inspektionens åsikt dock en väsentlig skillnad däri
att speciella krav på arbetslöshetskassornas likviditet måste ställas vid ett
arbetsmarknadsläge under fallande konjunktur. Vad anginge av Svensk
fartygskredit aktiebolag utfärdade obligationer ansåge inspektionen att
176
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
dessa tills vidare närmast borde jämställas med av svenskt industriföretag
utfärdade obligationer. De borde således icke intagas i arbetslöshetskasseförordningen.
Även statskontoret håller före att obligationer, som utfärdats av Svensk
fartygskredit aktiebolag närmast borde vara att jämställa med industriobligationer
och därför inte borde godkännas som placeringsobjekt för kassorna.
Bank- och fondinspektionen däremot framhåller, att den av utredningen
föreslagna utvidgningen syntes naturlig med hänsyn till arten av
ifrågavarande bolags verksamhet — denna verksamhet vore i själva verket
analog med den som bedreves av Svenska skeppshypotekskassan — samt
till att bolagsordningen fastställts av Kungl. Maj :t och verksamheten ställts
under tillsyn av inspektionen.
Utredningens förslag att utbyta ordet »postsparbanken» mot »postverket»
lämnas utan erinran av statskontoret och bank- och fondinspektionen men
avstyrkes av riksråkenskapsverket, som framhåller att förslaget i denna
del innebär ett avsteg från principen att fondmedlen skall göras räntebärande.
Gällande bestämmelser hindrade inte att fondmedel, som måste
tagas i anspråk till följd av att kassornas inkomster ej försloge till täckande
av löpande utgifter, kortfristigt placerades på postgiro.
Bank- och fondinspektionen påpekar, att det nuvarande stadgandet om
placering av fondmedel i obligationer, utfärdade av Inteckningsbanken
aktiebolag, kan utgå, enär detta företag fått sin verksamhet så ändrad, att
det inbegrepes bland de hypoteksaktiebolag, som stode under tillsyn av
inspektionen.
De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation anser att kassorna
bör medgivas rätt till väsentligt friare placeringsmöjligheter i enlighet med
vad som tillätes inom andra försäkringsgrenar samt jämväl äga rätt att utan
begränsning placera fondmedel i fastigheter, som kassorna är ägare av eller
delägare i.
Departementschefen
De nuvarande placeringsbestämmelserna antogs efter ingående överväganden
av statsmakterna ar 1949 och anledning saknas enligt min mening
att nu i något avseende frångå dem. Med hänsyn till vad bank- och fondinspektionen
påpekat rörande Inteckningsbanken aktiebolag bör emellertid
en formell ändring i den nuvarande uppräkningen av tillåtna placeringsobjekt
göras genom att obligationer, utfärdade av detta företag, uteslutes
ur uppräkningen.
43 och 44 §§.
Dessa paragrafer har samma innehåll som 28 och 29 §§ i gällande förordning.
Av skäl, som angivits i avsnittet om statsbidragsbestämmelser och
177
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956
kostnadsberäkning, har dock det i nuvarande 28 § förekommande uttrycket
»arvode» utbytts mot »ersättning». Dessutom har orden »från statsverket»
fått utgå; jfr 8 § förslaget till statsbidragsförordning.
45—50 §§.
Innehållet i dessa paragrafer, som motsvarar 30—35 §§ i gällande förordning,
har delvis berörts i avsnittet rörande tillsynen över arbetslöshetsförsäkringen
och torde i övrigt ej behöva särskilt kommenteras.
51 §.
Motsvarar 37 § och 38 § 2 st. i nuvarande förordning.
Ikraftträdande m. m.
Utredningen
De nya bestämmelserna bör enligt utredningens mening träda i kraft
vid ingången av ett försäkringsår. Den tidigast tänkbara tidpunkten för
ikraftträdandet vore därför den 1 september 1956. Vissa praktiska skäl
talade för att bestämmelserna sattes i kraft så snart som möjligt. Bl. a.
hade kassorna i väntan på den nya lagstiftningen skjutit upp en del åtgärder,
som annars skulle ha vidtagits i vanlig ordning. Det vore vidare
en fördel om föreningar, som ansökte om antagande till erkänd arbetslöshetskassa,
kunde registreras med stadgar i enlighet med de nya bestämmelserna.
För en väl tilltagen övergångstid talade å andra sidan nödvändigheten
av ett noggrant förberedelsearbete för registreringen av nya kassastadgar
samt den begränsade tillgången på personal för detta arbete.
Utredningen föreslår, att de nya bestämmelserna träder i kraft den 1 september
1956 samt att de skall genomföras av kassorna senast den 1 september
1957. Under en övergångstid av ett år skall således, enligt utredningens
förslag, den reviderade förordningen vara gällande vid sidan av
nuvarande författning.
Förutom övergångsbestämmelser, föranledda av utredningens förslag beträffande
ikraftträdandet, föreslår utredningen en särskild övergångsbestämmelse,
innebärande att för kassor, som vunnit erkännande före den
1 september 1956, minimigränsen för antalet medlemmar i likhet med vad
som f. n. gäller sättes till 500 medlemmar. Vidare föreslås en särskild övergångsbestämmelse
beträffande kassor, som enligt gällande bestämmelser
har en lägsta ersättningstid, understigande den föreslagna om 120 dagar.
Y ttrnndena
Arbetsmarknadsstyrelsen avstyrker, att tidpunkten för ikraftträdandet
sättes till den 1 september 1956. Det vore inte möjligt att vid sidan av det
12 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 1H
178
Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1956
löpande arbetet till nämnda tidpunkt vidtaga alla de mycket omfattande
förberedelsearbeten, som övergången till de nya bestämmelserna koinrne
att kräva. Styrelsen kunde inte heller tillstyrka utredningens förslag om
successiv övergång till de nya bestämmelserna under ett år. En rad komplikationer
måste uppkomma om de gamla och nya bestämmelserna skulle
gälla i olika kassor samtidigt. Styrelsen föreslår, att den nya förordningen
om erkända arbetslöshetskassor liksom även den nya förordningen om
statsbidrag till sådana kassor träder i kraft den 1 september 1957.
Tjänstemännens centralorganisation finner det önskvärt, att kassorna i
möjligaste mån genomför de nya bestämmelserna samtidigt, förslagsvis
fr. o. in. den 1 september 1957. De nya bestämmelserna borde utfärdas i
så god tid, att intervallen mellan ikraftträdandet av dessa och genomförandet
av desamma inom de skilda kassorna inte bleve så knapp, att bl. a.
de nödvändiga stadgeändringarna inom kassorna bleve otillräckligt beredda.
De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation understryker vikten
av att de nya bestämmelserna förberedes och fastställes av statsmakterna
i så god tid, att de efter vederbörlig behandling kan tillämpas i de kassor,
som så önskar, redan fr. o. m. den 1 september 1956.
Departementschefen
Av skäl, som anförts av arbetsmarknadsstyrelsen, bör de föreslagna bestämmelserna
träda i kraft först den 1 september 1957 och då genomföras
för samtliga erkända arbetslöshetskassor. Om medlemsantalet i en kassa,
som antagits enligt äldre bestämmelser, vid ikraftträdandet av den nya förordningen
ej uppgår till 1 500, bör nuvarande regler om minsta antalet
medlemmar alltjämt gälla för kassan så länge medlemsantalet i kassan
understiger 1 500. Utger kassa vid den nya förordningens ikraftträdande
daghjälp för mindre antal dagar än som är tillåtet enligt den nya förordningen
bör kassan, så länge tillsynsmyndigheten medger det, även i fortsättningen
få utgiva daghjälp för samma antal dagar, räknat per försäkringsår.
övergångsbestämmelserna har utformats i enlighet med vad som
nu anförts.
Förslaget till förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
Innehållet i detta förslag har delvis berörts i den allmänna motiveringen.
I övrigt överensstämmer förslaget med vad som nu gäller enligt 1934 års
förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. De nya bestämmelserna
bör träda i kraft den 1 september 1957. Äldre bestämmelser bör
dock gälla i fråga om statsbidrag för tiden dessförinnan.
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956
179
Kontantunderstödsverksamheten
Översikt av gällande bestämmelser m. m.
Den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten för arbetslösa regleras
genom lagen den 30 juni 1944 om arbetslöshetsnämnd (nr 475), kungörelsen
den 27 maj 1949 angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder
vid arbetslöshet, (nr 278; ändr. 473/1954) — den s. k. arbetslöshetskungörelsen
—■ samt särskilda av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter.
Hjälpverksamheten bedrives under följande huvudformer, nämligen beredskapsarbeten,
arkivarbeten, musikerhjälp, kontantunder stödsverksamhet
samt särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslöshet.
Den centrala ledningen utövas av arbetsmarknadsstyrelsen, som härvid
biträdes av länsarbetsnämnderna. De lokala åtgärderna för hjälpverksamheten
ombesörjes inom kommun av arbetslöshetsnämnd. Kommun kan antingen
inrätta särskild arbetslöshetsnämnd eller uppdraga i stad åt drätselkammare
och på landet åt kommunalnämnd att vara arbetslöshetsnämnd.
Enligt lagen om arbetslöshetsnämnd äger Konungen förordna, att särskild
arbetslöshetsnämnd skall tillsättas.
Enligt arbetslöshetskungörelsen har kommun, som anvisat medel till
kontantunderstöd vid arbetslöshet och som önskar för sådant ändamål åtnjuta
statsbidrag, att innan verksamheten påbörjas inhämta arbetsmarknadsstyrelsens
medgivande därtill. Statsbidrag till understödsverksainhet
utgår endast under förutsättning att ifrågavarande understöd förklarats
inte vara att anse såsom fattigvårdsunderstöd. Styrelsen bestämmer det
högsta antal arbetslösa inom kommunen, till vilket kontantunderstöd vid
varje tillfälle må utgå.
Kontantunderstöd utgår i form av dagunderstöd och hyreshjälp.
Enligt av riksdagen godkända och av arbetsmarknadsstyrelsen utfärdade
regler må arbetslöshetsnämnd variera understödsbeloppet efter behovet i
varje särskilt fall. Därvid skall tillses, att sammanlagda understödet (summan
av dagunderstöd och hyreshjälp) inte kommer att uppgå till den i
orten gängse lönen för icke kvalificerad arbetskraft eller de inkomster vederbörande
åtnjutit under förutvarande arbetsanställning.
Understöd må utgå endast till den som på grund av arbetslöshet, vilken
varat minst sex arbetsdagar efter det ansökan om arbetslöshetshjälp gjorts,
befunnits vara i behov därav.
Till medlem i erkänd arbetslöshetskassa må dagunderstöd inte utgivas
för tid, varunder han åtnjuter daghjälp från kassan. Hyreshjälp må däremot
i ömmande fall och i enlighet med vad därom är särskilt bestämt utgå
till försäkrad, som uppbär daghjälp från kassan. Medlem av erkänd arbetslöshetskassa,
som åtnjutit daghjälp under den enligt kassans stadgar
180
Kungi. Maj.ts proposition nr 1H år 1956
medgivna längsta tiden, kan erhålla arbetslöshetshjälp fr. o. m. den dag,
då daghjälpen från kassan upphörde att utgå.
Kontantunderstöd lämnas som regel inte till den som fyllt 67 år.
Arbetslöshetsnämnd bör noga tillse, att hjälpverksamheten begränsas
till vad som påkallas av verkligt behov och särskilt iakttaga, att verksamheten
inte kommer arbetsovilliga eller i övrigt obehöriga till godo. Den som
frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt
uppförande skilts från arbetet eller vägrat antaga erbjudet lämpligt
arbete må ej åtnjuta arbetslöshetshjälp under viss av arbetslöshetsnämnden
bestämd tid, minst fyra veckor, efter det sådant förhållande inträffat.
Både dagunderstöd och hyreshjälp är skattepliktig inkomst. Enligt bestämmelser
i 10 § uppbördsförordningen skall dock preliminär A-skatt inte
utgå för sådant kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med
bidrag av statsmedel.
Statsbidrag till kommunernas åtgärder enligt arbetslöshetskungörelsen
utgår i form av arbetsbidrag och årskostnadsbidrag. Den grundläggande
principen för systemet med årskostnadsbidrag är, att kommunernas egna
kostnader för arbetslöshetsbekämpande åtgärder skall begränsas. Detta
sker genom fastställandet av en övre gräns för kommunernas arbetslöshetskostnader.
Kommunerna indelas härvid i tre grupper med maximal egen
kostnad av resp. 1.50, 1.25 och 1 krona per skattekrona. En normalbidragsprocent
till statskommunala beredskapsarbeten, som årligen fastställes av
arbetsmarknadsstyrelsen, är bestämmande för till vilken grupp en kommun
skall hänföras. Normalbidragsprocenten fastställes bl. a. på grundval av
antalet skattekronor per innevånare och den totala skattebelastningen. Särskilt
statsbidrag med 75 % av kostnaderna utgår till kontantunderstöd,
som utgives till hjälpsökande vilken saknar hemortsrätt i kommunen.
Endast ett fåtal kommuner har under senare år bedrivit kontantunderstödsverksamhet
med statsbidrag. Genomsnittliga antalet understödda år
1954 utgjorde 343 mot 864 året förut. Högst var antalet understödda i
februari, då det uppgick till 1 034. Under hela året lämnades dagunderstöd
i Stockholm, Göteborg, Malmö och Solna samt under större eller mindre
del av året dessutom i 12 andra städer och 4 landskommuner. Antalet understödsdagar
utgjorde för hela år 1954 ca 74 300 mot 162 500 år 1953.
I statsbidrag utanordnades 126 128 kronor.
I samband med dagunderstöd lämnades under år 1954 hyreshjälp i 15
städer och 3 landskommuner. Antalet dagunderstödda, som åtnjöt hyreshjälp,
utgjorde i medeltal 265. Högst var antalet i februari, då det uppgick
till 865. Kostnaderna för denna hyreshjälpsverksamhet uppgick under 1954
till ca 227 000 kronor mot 500 000 kronor under 1953. I statsbidrag utanordnades
år 1954 62 999 kronor.
Hyreshjälp till medlemmar i erkända arbetslöshetskassor som komple
-
181
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956
ment till försäkringsersättningen utgick under år 1954 i mycket liten omfattning.
I medeltal åtnjöt 13 personer sådan hjälp. Kostnaderna uppgick
till ca 8 600 kronor mot 156 600 kronor 1953. Statsbidraget uppgick 1954
till 1 854 kronor.
Beträffande kontantunderstödens belopp meddelas bestämmelser av
Kungl. Maj :t. Nu gällande belopp har fastställts genom beslut den 30 januari
och 30 oktober 1953. Dagunderstödets grundbelopp är dyrortsgraderat,
varvid landets kommuner indelats i tre grupper efter i huvudsak de
bestämmelser om ortsindelning i 1935 års folkpensioneringslag, som gällde
vid lagens upphörande den 31 december 1947. Dagunderstödets maximibelopp
utgör för ensamstående i ortsgrupp I 5 kronor, i ortsgrupp II 5.25
kronor samt i ortsgrupp III 5.50 kronor. I fråga om familjeförsörjare tillkommer
för make en krona 75 öre per dag samt för varje barn under 16
år en krona 25 öre per dag. Dagunderstödet utgår för sex dagar per vecka.
Hyreshjälpen kan för ensamstående uppgå till högst 30 kronor per månad
i ortsgrupp I, 45 kronor i ortsgrupp II samt 65 kronor i ortsgrupp III.
Beträffande familjeförsörjare kan hyreshjälpen i resp. ortsgrupper uppgå
till högst 60, 90 och 135 kronor. I Göteborg, Malmö och Hälsingborg kan
dock hyreshjälp utgå med 75 konor per månad för ensamstående och 150
kronor för familjeförsörjare samt i Stockholm med 100 kronor beträffande
ensamstående och 175 kronor i fråga om familjeförsörjare. Hyreshjälpen
får inte överstiga den faktiska bostadskostnaden. Till själva hyran
får emellertid i förekommande fall läggas kostnad, som den hjälpsökande
har för uppvärmning av lägenheten.
Utredningens förslag
Vissa allmänna frågor
Utredningen erinrar inledningsvis, att kontantunderstöden enligt socialvårdskommitténs
förslag skulle avskaffas som särskild hjälpform och att
arbetsföra personer, vilka ej kunde erhålla arbete, i stället skulle tillförsäkras
möjlighet att erhålla socialhjälp. I propositionen 1955: 177 med
förslag till lag om socialhjälp avvisades emellertid kommitténs förslag i
fråga om kontantunderstöden. Föredragande departementschefen anmärkte
bl. a., att kommitténs förslag byggde på förutsättningen att kostnaderna
för socialhjälpen i betydande omfattning skulle bestridas av statsmedel
medan propositionen förutsatte att socialhjälpen skulle finansieras av kommunerna.
Bortsett från att själva grunden för kommitténs förslag härigenom
rycktes undan talade emellertid både principiella och praktiska skäl
för att den av arbetslöshetsnämnderna administrerade hjälpverksamheten
vid arbetslöshet icke i detta sammanhang borde avskaffas. Det gällde här
icke en socialvårds- utan en arbetsmarknadsfråga.
182
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
Enligt det i propositionen framlagda och av riksdagen numera (L2U
1955.39; skr. 1955:397) i allt väsentligt godkända förslaget till lag om
socialhjälp har enligt 12 § rätten till socialhjälp begränsats till minderårig
ävensom till den som på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller
eljest bristande kropps- eller själskrafter icke kan försörja sig genom
arbete eller som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete.
Enligt 13 § må socialhjälp i andra fall än som avses i 12 § meddelas
enligt grunder, som kommunens fullmäktige äger bestämma eller,
om sådana grunder ej fastställts, efter vad socialnämnden prövar erforderligt.
Utredningen konstaterar, att vad som tidigare gällt i stort sett
bibehålies. Kommunen äger rätt men ej skyldighet att lämna socialhjälp
till arbetsföra hjälpsökande. Hjälpbehovet för dessa förutsättes i huvudsak
skola tillgodoses i annan ordning.
Utredningen framhåller att kontantunderstöden i enlighet med det anförda
bör ses som ett led i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
Kontantunderstöden var tidigare den viktigaste formen för
hjälp åt arbetslösa i annan form än genom arbete. Sedan arbetslöshetsförsäkringen
tillkommit och så småningom utvecklats till att omfatta flertalet
anställda med arbetslöshetsrisk, har försäkringen blivit den viktigaste
formen för kontanthjälp. I den mån arbete ej kan beredas den arbetslöse,
är det därför numera arbetslöshetsförsäkringen som i första hand skall
tillgodose hjälpbehovet. Först i tredje linjen kommer kontantunderstöden,
vilkas funktion måste vara att lämna kontanthjälp i fall då en arbetslös
varken kan beredas arbete eller hjälp genom försäkringen. Utredningen
anser det knappast möjligt att helt eliminera behovet av en kontant hjälpform
vid sidan av arbetslöshetsförsäkringen. En sådan försäkring måste
alltid förknippas med vissa villkor och det kommer därför alltid att finnas
personer som inte uppfyller dessa villkor och som alltså inte kan få
hjälp genom försäkringen men som ändock måste beredas hjälp. Kontantunderstöd
kommer salunda f. n. i fråga dels för vissa medlemmar i erkända
arbetslöshetskassor och dels för personer som ej är arbetslöshetsförsäkrade.
Utredningen anför, att av viss betydelse vid bedömande av reglerna för
kontantunderstöden är vilket arbetsmarknadsläge som förutsättes.
Kontantunderstödens användning och betydelse har under de senaste
åren varit ringa även med hänsyn till de goda sysselsättningsförhållandena.
I ett arbetsmarknadsläge med låg arbetslöshet torde denna verksamhet
även i fortsättningen komma att vara av mindre betydelse. Utredningen
har vid utarbetandet av sina förslag utgått från att kontantunderstödsverksamheten
i sin nuvarande utformning närmast skall motsvara ett dylikt
arbetsmarknadsläge. Härvid har icke bortsetts från att ett arbetsmarknadsläge
kan uppkomma, där sysselsättningssvårigheterna blir betydande
och den kontanta understödslinjen måste utnyttjas i stor omfattning.
Utredningen framhåller att särskilda åtgärder i ett sådant läge torde
183
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956
bli nödvändiga men att den inte ansett det möjligt eller påkallat att i
nuvarande läge utarbeta detaljerade förslag i detta hänseende. Frågan bör
i stället upptagas till behandling i samband med arbetet på åstadkommande
av beredskap för dylika situationer.
Utredningen behandlar härefter frågan om rätten till h j a 1 p för
oförvållat arbetslösa och konstaterar, att någon sådan rätt f. n. inte finns
stadgad. Socialhjälpslagen innebär icke någon ändring på denna punkt.
Frågan uppkommer då om ersättningsrätt bör stadgas beträffande de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Utredningen anser det uteslutet, att
samhället skulle tillförsäkra arbetslösa rätt till en med arbetslöshetsförsäkringen
jämförlig hjälp, vilken skulle erhållas utan egen insats genom
avgiftsbetalning. Samhällets inställning bör vara, att den möjlighet till
trygghet vid arbetslöshet som erbjudes genom försäkringen i första hand
skall utnyttjas. Någon allmän rätt för oförvållat arbetslösa till kontantunderstöd
bör därför inte under nuvarande förhållanden införas. Enligt
utredningen torde man kunna utgå från att ingen som på grund av arbetslöshet
verkligen är i behov av hjälp blir utan sådan. I praktiken synes
därför fråga om införandet av en rätt till kontantunderstöd sakna större
betydelse.
Utredningen anser det inte heller erforderligt att föreslå bestämmelser
om skyldighet för kommun att anordna kontantunderstödsverksamhet. Då
statsbidrag utgår till kontantunderstödsverksamhet, ligger det i kommunernas
intresse att i det fall sysselsättningssvårigheterna blir stora inom
kommunen anordna dylik verksamhet.
Vissa uppgifter angående socialhjälp m. m.
Beträffande socialhjälpen (fattigvården) anför utredningen, att
några särskilda understödsbelopp inte kan anges då understödet utgår helt
efter behovsprövning. Emellertid förekommer, särskilt beträffande större
städer och kommuner, att allmänna understödsnormer fastställes, som skall
vara vägledande vid bestämmandet av understödets storlek. För att få ett
begrepp om understödsnivån inom socialhjälpen har utredningen från ett
antal kommuner inhämtat uppgifter beträffande de den 1 september 1955
tillämpade normerna och understödsbeloppen. Av 110 redovisade kommuner
har 69 uppgivit specificerade belopp för understöd till bostad och uppehälle
i övrigt. 24 kommuner har angivit maximalbelopp för det sammanlagda
understödet, varjämte 17 kommuner uppgivit sig tillämpa den av
Svenska socialvårdsförbundet för beräkning av ersättning mellan fattigvårdsstyrelser
utarbetade s. k. normaltaxan.
Utredningen anför, att det erbjuder stora vanskligheter både att jämföra
socialhjälpsbeloppcn i olika kommuner och att jämföra dessa belopp med
kontantunderstöden. Utredningen har dock gjort ett försök att sammanställa
de från kommunerna inkomna uppgifterna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
*84 Kungl. Maj. ts proposition nr Ht år 1956
De av fattigvårdsstyrelserna lämnade uppgifterna avser månadsunderstöd.
För att lättare erhålla en jämförelse med kontantunderstödet har
dessa månadsbelopp av utredningen omräknats i dagbelopp varvid månadsbeloppen
dividerats med 25. I följande sammanställningar har medtagits
av utredningen redovisade uppgifter från 65 av de 69 kommuner, som
uppgivit särskilda belopp för bostad och uppehälle i övrigt.
I fråga om understöd per dag för ensamstående till uppehälle (exkl.
bostad) fördelade sig de inkomna uppgifterna på följande sätt.
Socialhjälp
per dag kr.
Antal kommuner i
ortsgrupp
5
4
3
2
s:a
4.00—4.49
1
1
4.50—4.99
—
_
_
5.00—5.49
—
1
8
3
12
5.50—5.99
2
1
6
9
6.00—6.49
5
1
14
4
24
6.50—6.99
—
2
6
8
7.00—7.49
3
5
3
—
ii
S:a
10
10
38
7
65
I 52 av kommunerna uppgick alltså fattigvårdsunderstödet till eller
översteg dagunderstödets (grundbeloppets) nuvarande maximibelopp, 5.50
kronor.
Maketillägget, d. v. s. skillnaden mellan understödet för makar och för
ensamstående, inom de här redovisade kommunerna fördelade sig på följande
sätt.
Socialhjälpens
maketillägg kr.
Antal kommuner i
ortsgrupp
5
4
3
2
s:a
1.00—1.49
1.50—1.99
—
_
2
2
2.00—2.49
1
_
1
2
2.50—2.99
3
2
3
_
8
3.00—3.49
2
2
13
2
19
3.50—3.99
3
3
16
5
27
4.00—4.49
1
3
3
7
S:a
10
10
38
7
65
Maketillägget uppgick alltså i mer än 2/3 av de redovisade kommunerna
till belopp, liggande mellan 3 och 4 kronor.
Barntillägget varierade ofta efter barnantalet. Barntillägg till ensamstående
och till makar redovisades i allmänhet för sig. Barntillägget till makar
uppgick till följande belopp.
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956
185
Socialhjälpens barntill- lägg kr. (makar)
Antal kommuner i ortsgrupp
5
4
3 1
2
s:a
första barnet
0.50—0.99
—
1
—
—
1
1.00—1.49
1
—
3
—
4
1.50—1.99
2
1
5
—
8
2.00—2.49
7
8
28
7
50
2.50—2.99
—
—
2
—
2
S:a
10
10
38
7
65
andra barnet
0.50—0.99
1
—
1
—
2
1.00—1.49
1
3
2
—
6
1.50—1.99
4
2
11
3
20
2.00—2.49
4
5
24
4
37
S:a
10
10
38
7
65
tredje barnet
0.50—0.99
1
—
1
—
2
1.00—1.49
3
2
11
2
18
1.50—1.99
3
3
5
—
11
2.00—2.49
2
5
21
5
33
2.50—2.99
1
—
—
—
1
S:a
10
10
38
7
65
Barntilläggen är sålunda koncentrerade till belopp mellan 1.50 och 2.50
kronor. Endast i ett mindre antal fall uppgick barntillägget i de redovisade
kommunerna till lägre belopp än kontantunderstödets.
Flertalet av de redovisade kommunerna har ingen annan maximering
av socialhjälpen till hyra m. m. än den faktiska bostadskostnaden.
Utredningen redovisar härefter de normalbelopp för existensmin im
u m, som centrala uppbördsnämnden fastställt att tjäna till ledning vid
bestämmande av existensminimum i det särskilda fallet tills vidare under
år 1956. Beloppen utgör för dag (de av nämnden angivna veckobeloppen
dividerade med sex) följande.
Belopp i
kr. per dag i ortsgrupp
Familjetyp
2
3
4
5
Stockholm
Ensamstående......
10.00
10.33
10.67
11.00
11.17
13.33
13.83
14.33
14.67
15.00
» m. 1 barn ....
14.33
14.83
15.33
15.67
16.00
* » 2 * ....
15.33
15.50
15.83
16.00
16.00
I fråga om ersättningarna inom arbetslöshetsförsäkringen
erinrar utredningen, att väsentliga höjningar av daghjälpsbeloppen
genomförts i de olika kassorna som en följd av 1953 års riksdagsbeslut.
186
Kungl. Maj. ts proposition nr 744 år 1956
Kassamedlemmarnas fördelning efter tillförsäkrad daghjälp den 31 december
1954 har redovisats i en å s. 28 i det föregående intagen tablå. Den
genomsnittligt tillförsäkrade daghjälpen uppskattades av utredningen i
oktober 1955 till 14.65 kronor för hela försäkringen. Härtill kom familjetillägg
d. v. s. make- eller husföreståndarinnetillägg med 2 kronor och barntillägg
med 1.50 kronor för varje barn. Då det genomsnittliga familjetilllägget
beräknades till ca 2 kronor, skulle den genomsnittliga försäkringsersättningen
uppgå till 16.65 kronor per dag. Utöver ersättning från försäkringen
kan såsom förut nämnts utgå hyreshjälp från arbetslöshetsnämnd.
Sammanlagt 118 322 försäkrade hade den 1 januari 1955 en daghjälp
understigande 10 kronor. De lägre daghjälpsbeloppen avsåg huvudsakligen
yngre medlemmar, lärlingar, elever m. fl. eller i allmänhet lågavlönade
grupper. Utredningen anser, att man vid en jämförelse med kontantunderstöden
i stort sett kan bortse från daghjälpsbeloppen under 10 kronor.
De kassamedlemmar, som var tillförsäkrade en daghjälp mellan 10 och 15
kronor uppgick den 1 januari 1955 till sammanlagt 435 000 eller ca 36 %
av de försäkrade. Av dessa hade 33 143 av de ca 36 000 medlemmarna i
Lantarbetarnas erkända arbetslöshetskassa en daghjälp av 10 kronor eller
ungefär samma belopp som det maximala kontantunderstödet i Stockholm.
Bland andra grupper försäkrade nämnes skogs- och flottningsarbetarna
(25 935), som hade en daghjälp av 12 kronor, sjöfolket (20 226) med en
daghjälp av 12.50 kronor samt järnvägsmännen (17 470) och vägarbetarna
(16 285), vilka hade en daghjälp av 14.50 kronor. Vidare framhålles, att
största delen av pappersindustriarbetarna (30 254) och en stor grupp medlemmar
i fabriksarbetarnas kassa (46 131 av ca 61 000 medl.) hade en daghjälp
av 13.50 kronor.
Av betydelse för bedömningen av kontantunderstödens storlek är enligt
utredningen vidare löneläget, särskilt beträffande de lägre avlönade.
Arbetsförtjänsten inkl. övertids- och skifttillägg samt semesterlön och övriga
förmåner uppgick i genomsnitt för hela landet för vuxna manliga industriarbetare
år 1954 till 4.29 kronor per tinnne och för en åttatimmarsdag
alltså till något över 34 kronor. Exklusive nämnda tillägg uppgick den
genomsnittliga timförtjänsten för vuxna manliga industriarbetare till 3.89
kronor eller för en åttatimmarsdag till ca 31 kronor. För olika industrigrupper
uppgick den genomsnittliga arbetsförtjänsten räknat per åttatimmarsdag
till högst 39.36 kronor (gruvindustri) och lägst 26.08 kronor
(textil- och beklädnadsindustri). I anslutning till de lämnade uppgifterna
anmärker utredningen, att kollektivavtalen som regel innehåller överenskommelse
om en gradering av arbetslönen efter dyrort, varvid i allmänhet
tillämpas den statliga lönegrupperingen. Spännvidden mellan lönerna i de
olika ortsgrupperna är i en del fall betydande.
187
Kungl. Maj. ts proposition nr 714 år 1956
Kontantunderstödens belopp
Enligt utredningen bör vid bestämmande av kontantunderstödens belopp
hänsyn tagas till huvudsakligen tre olika faktorer. Grundläggande måste
vara behovet av understöd för att säkerställa en rimlig minimistandard för
den arbetslöse och hans familj. Vidare bör kontantunderstöden avvägas så
att de inte ger förmåner jämförliga med vad de arbetslöshetsförsäkrade
erhåller genom sina kassor. Slutligen måste hänsyn tagas till lönenivån,
i det att kontantunderstöden bör vara lägre än eller möjligen högst uppgå
till den lön, som faktiskt utgår inom yrken med låg lönesättning.
Vad som skall anses utgöra en rimlig minimistandard är enligt
utredningen inte utan vidare givet. Utredningen anför, att man vid bedömningen
härav i praktiken främst är hänvisad till en jämförelse med socialhjälpen.
Både kontantunderstöden och socialhjälpen är behovsprövade
hjälpformer. Den skillnaden föreligger att socialhjälpen främst är avsedd
för personer som är oförmögna till arbete medan endast arbetsföra kan
erhålla kontantunderstöd. Minimistandarden för bostad och uppehälle i
övrigt måste dock på det hela taget vara densamma. Härtill kommer, att
den omständigheten att kontantunderstödens belopp varit lägre än socialhjälpens
visat sig föranleda olägenheter. Mest har detta framträtt i Stockholm,
där man under senare år ansett det nödvändigt att i betydande
utsträckning komplettera kontantunderstöden med socialhjälp. En mera
allmän tillämpning av de båda hjälpformerna samtidigt i de enskilda hjälpfallen
stämmer inte väl överens med tanken att upprätthålla kontantunderstöden
som en särskild från socialhjälpen skild hjälpform. Utredningen
finner det sålunda önskvärt att kontantunderstödens normer åtminstone i
stort sett medger samma understöd till uppehälle och bostad som faktiskt
lämnas i form av socialhjälp.
Den förut lämnade redogörelsen för understödsnormerna inom socialhjälpen
tyder enligt utredningen på att minimibehovet av understöd för
uppehället bedömes olika i skilda kommuner. En markerad skillnad synes
föreligga mellan Stockholm och vissa förortskommuner å ena sidan samt
de andra större städerna å andra sidan. De i Stockholm tillämpade normerna
finner utredningen vara av speciellt intresse, eftersom de är bland
de högsta redovisade och förhållandet mellan kontantunderstöd och socialhjälp
varit ett särskilt problem i denna stad. Utgår man från Stockholmsnormerna
skulle till uppehälle — men ej bostad — erfordras 7 kronor per
dag för ensamstående. För makar utan barn skulle erlordras 10.60 kronor
eller sålunda ett maketillägg om 3.60 kronor. För barn erfordras tillägg
utgörande för första barnet 2.40 kronor (barn till ensamstående) eller
2.20 kronor (barn till makar), för andra barnet 2 kronor, för tredje barnet
1.60 kronor.
Jämfört med nuvarande kontantunderstöd skulle alltså erfordras följande
höjningar.
188
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956
Familjetyp
Nuv. kontant- understöd kr.
Erforderligt
belopp kr.
Ökning kr.
Ensamstående......................
5.50
7.00
1.50
* med 1 barn............
6.75
9.40
2.65
» * 2 * ............
8.00
11.40
3.40
» » 3 * ............
9.25
13.00
3.75
Makar....................
7.25
10.60
3.35
» med 1 barn...................
8.50
12.80
4.30
» » 2 * ..............
9.75
14.80
5.05
» » 3 » ............
11.00
16.40
5.40
Härtill kommer bostadskostnaderna. Beträffande dessa anför utredningen,
att de för kontantunderstöden gällande maximibeloppen, 100 kronor
i månaden för ensamstående och 175 kronor för familjeförsörjare, i
flertalet fall torde förslå till täckande av den faktiska hyran, vilken utgör
socialhjälpens maximum.
Vid jämförelsen har bortsetts från att socialhjälpen kan lämna hjälp
utöver normernas maximibelopp till bränsle, lyse, kläder och skodon.
En motsvarande jämförelse beträffande Göteborg och Malmö ger följande
resultat.
Familjetyp
Nuv. social- hjälp kr.
Nuv. kontant- understöd kr.
Erforderlig
ökning kr.
Göteborg
Malmö
Göteborg
Malmö
Göteborg
Malmö
Ensamstående............
6.00
5.20
5.50
5.25
0.50
* med 1 barn........
8.20
7.60
6.75
6.50
1.45
1.10
» » 2 » ........
10.20
9.20
8.00
7.75
2.20
1.45
» » 3 » ........
11.60
10.40
9.25
9.00
2.35
1.40
Makar...............
9.40
8.20
7.25
7.00
2.15
1.20
* med 1 barn...............
11.60
10.60
8.50
8.25
3.10
2.35
» » 2 » .............
13.40
12.20
9.75
9.50
3.65
2.70
» » 3 » ..........
15.00
13.40
11.00
10.75
4.00
2.65
Vad angår frågan om en marginal mellan kontantunderstöden och
arbetslöshetsförsäkringens ersättningar erinrar utredningen
bl. a. om riksdagens uttalande i samband med behandlingen av propositionen
1953: 166. Sammansatta stats- och andra lagutskottet (utlåtande
nr 7) anförde därvid, att det för att arbetslöshetsförsäkringen skulle vinna
önskvärd omfattning helt naturligt fordrades att den erbjöd förmåner som
var bättre än de som erhölls utan avgiftsbetalning. Utskottet förklarade
sig hysa den uppfattningen att mellan arbetslöshetsförsäkringens understödsnivå
och kontantunderstöden ständigt måste finnas en tydlig skillnad
till förmån för de försäkrade för att försäkringen icke skulle riskera förlora
i effektivitet. Häremot gjorde riksdagen ingen erinran.
Utredningen framhåller att försäkringen uppenbarligen har ett egenvärde
i sin egenskap av försäkring. En viss marginal till försäkringens förmån
189
Kungl. Maj.ts proposition nr H4 år 1956
ligger vidare däri, att kontantunderstöden i princip är skattepliktig intäkt
i motsats till socialhjälp och ersättning från erkänd arbetslöshetskassa.
Vid lika belopp är försäkringsersättningen därför som regel mera värd än
kontantunderstödet. Även om en del andra förhållanden och bestämmelser
rörande försäkringen innebär sådana fördelar, att de i och för sig får anses
bilda en viss marginal till försäkringens förmån, kan man enligt utredningen
dock icke bortse från den väsentliga omständigheten att medlemskap
i arbetslöshetskassa förutsätter erläggande av avgifter. Alla praktiska
möjligheter bör därför utnyttjas att även i fråga om beloppen låta försäkringen
framstå som den tydligt bästa formen för kontanthjälp vid arbetslöshet.
Beträffande möjligheten att hålla en sådan marginal framhåller utredningen
att den omständigheten att kontantunderstöden också är avsedda
för kassamedlemmarna gör det svårare att upprätthålla den marginal i
förhållande till försäkringen som är önskvärd med hänsyn till de icke försäkrade.
Ett osäkerhetsmoment är bostadskostnaderna. Medan kontantunderstöden
är uppdelade i ett belopp för bostadskostnaden och ett för
uppehället i övrigt utgår försäkringsersättningen utan sådan uppdelning.
Utredningen har bl. a. av detta skäl övervägt att föreslå, att även kontantunderstöden
skall konstrueras som ett enhetligt belopp motsvarande kassornas
daghjälp samt därutöver familjetillägg. Framförallt i nuvarande
situation med den stora skillnaden i hyresnivån i äldre och nyare fastigheter
skulle emellertid ett enhetligt kontantunderstöd verka otillfredsställande.
En arbetslös med relativt låg bostadskostnad skulle få större belopp
till förfogande för uppehället än en med hög bostadskostnad. Detta förhållande
skulle endast kunna undvikas genom att enhetsbeloppet i det
enskilda fallet anpassades efter den arbetslöses bostadskostnader. Systemet
skulle således ändå i själva verket leda till en differentiering av beloppet
efter bostadskostnaden. Utredningen förordar av dessa skäl ett bibehållande
av nuvarande system med uppdelning av understödet på dagunderstöd
och hyreshjälp.
Vad angår förhållandet mellan kontantunderstöden och de faktiskt utgående
försäkringsersättningarna anför utredningen, att det är svårt att göra
exakta jämförelser dels med hänsyn till den olika uppbyggnaden av kontantunderstöd
och försäkringsersättning, dels på grund av att daghjälpens
belopp växlar mellan de olika kassorna. I följande sammanställning har
gjorts en jämförelse mellan socialhjälpen i Stockholm samt försäkringsersättningarna
vid vissa daghjälpsbelopp. För att erhålla jämförbaihet
måste försäkringsersättningarna minskas med ett belopp motsvarande
hyreshjälpen. I sammanställningen har denna beräknats motsvara för
ensamstående 3 kronor om dagen (75 kronor i manaden) samt för familjeförsörjare
6 kronor om dagen (150 kronor i månaden). Den högsta medgivna
hyreshjälpen är f. n. i Stockholm 100 resp. 175 kronor i manaden.
190
Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1956
Social-
Försäkringsersättning (minskad
med be-
Familjetyp
Stockholm
räknad liyresdel) vid en daghjälp av kr.
kr.
11.00
13.00
15.00
16.50
Ensamstående................
7.00
8.00
10.00
12.00
13.50
Makar..............
10.60
7.00
9.00
11.00
12.50
» med 1 barn.............
12.80
8.50
10.50
12.50
14.00
» » 2 » .............
14.80
10.00
12.00
14.00
15.50
> » 3 » .............
16.40
11.50
13.50
15.50
17.00
Jämförelsen visar, anför utredningen, att socialhjälpens maximibelopp
i vissa fall även absolut sett överstiger försäkringsersättningarna. För makar
utan barn fordras sålunda en daghjälp om minst 15 kronor för att
försäkringsersättningen skall överstiga socialhjälpsbeloppen och för makar
med barn måste daghjälpen uppgå till minst 16 kronor. Resultatet kan
också uttryckas så att i fråga om den del av de försäkrade — uppgående
till mer än hälften av samtliga — som har en daghjälp om minst 16 kronor,
en betydande marginal finnes mellan socialhjälpen och försäkringsersättningen
så vitt angår ersättningarna till ensamstående samt att även
för makar med upp till tre barn försäkringsersättningen överstiger socialhjälpens
maximibelopp.
Resultatet av en jämförelse på angivet sätt mellan kontantunderstödet
och försäkringsersättningen är givetvis beroende på vilket hyreshjälpsbelopp
man väljer vid jämförelsen. Räknar man med ett något högre belopp för
hyra än i förenämnda exempel, exempelvis 4 kronor för ensamstående och
7 kronor för familjeförsörjare, blir resultatet följande.
Familjetyp
Social- hjälpen i
Stockholm
kr.
Försäkringsersättning (minskad med be- räknad hyresdel) vid en daghjälp av kr.
11.00
13.00
15.00
16.50
Ensamstående.............
7.00
7.00
9.00
11.00
12.50
Makar..................
10.60
6.00
8.00
10.00
11.50
* med 1 barn.............
12.80
7.50
9.50
11.50
13.00
» » 2 » ...........
14.80
9.00
11.00
13.00
14.50
» » 3 » ..........
16.40
10.50
12.50
14.50
16.00
I fråga om ensamstående överstiger försäkringsersättningen socialhjälpen,
när daghjälpen är högre än 11 kronor. Reträffande familjeförsörjare
utan barn måste daghjälpen vara minst 16 kronor och för familjeförsörjare
med barn 17 kronor.
Göres motsvarande jämförelse beträffande socialhjälpsnormerna i Göteborg
och uppskattas därvid hyresbeloppen till exempelvis 2.40 kronor för
ensamstående och 4.80 kronor för familjeförsörjare (60 resp. 120 kronor
per månad) blir resultatet följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956
191
Familjetyp
Social- hjälpen i
Göteborg
kr.
Försäkringsersättning (minskad med be- räknad hyresdel) vid en daghjälp av kr.
11.00
13.00
15.00
16.50
6.00
8.60
10.60
12.60
14.10
9.40
8.20
10.20
12.20
13.70
11.60
9.70
11.70
13.70
15.20
13.40
11.20
13.20
15.20
16.70
* » 3 » .............
15.00
12.70
14.70
16.70
18.20
I fråga om Göteborg skulle en marginal föreligga beträffande ensamstående
vid 9 kronors daghjälp eller mera, om kontantunderstödet sattes lika
med socialhjälpen. Beträffande makar skulle en marginal föreligga vid en
daghjälp av ca 13 kronor eller däröver samt i fråga om makar med ett barn
likaledes vid 13 kronors daghjälp eller däröver, med två barn vid minst
14 kronors daghjälp. För makar med tre barn skulle en marginal finnas vid
en daghjälp av 14 kronor eller däröver.
Vid övervägande av förhållandet mellan kontantunderstöden och försäkringsersättningarna
bör man enligt utredningen inte fästa största vikten
vid jämförelsen med de kassor som har de lägsta förekommande daghjälpsbeloppen.
Det synes ligga nära till hands att i stället göra jämförelsen
med den genomsnittligt i kassorna tillförsäkrade daghjälpen. Denna
är f. n. ca 14.65 kronor, vilket belopp vid beräkningarna i detta sammanhang
lämpligen kan avrundas till 15 kronor. En jämförelse mellan försäkringsersättningarna
med denna utgångspunkt samt socialhjälpsbeloppen i
Stockholm, Göteborg och Malmö med vissa såsom exempel valda hyresbelopp
för ensamstående resp. familjeförsörjare visar följande.
Familjetyp
Försäk-
ringsers.
daghj.
15.00 kr.
Socialhjälpen kr. per dag
i
Stockholm
Göteborg
Malmö
Hyra
3.00/6.00
Hyra
4.00/7.00
Hyra
2.40/4.80
Hyra
2.40/4.80
Ensamstående................
15.00
10.00
11.00
8.40
7.60
Makar.......................
17.00
16.60
17.60
14.20
13.00
» med 1 barn.............
18.50
18.80
19.80
16.40
15.40
» » 2 » .............
20.00
20.80
21.80
18.20
17.00
» * 3 * ----''.........
21.50
22.40
23.40
19.80
18.20
Jämförelsen visar, anför utredningen, att det i fråga om familjeförsörjare
inte är möjligt att fastställa en bestämd marginal i förhållande till kontantunderstöden
om dessa skall åtminstone något så när motsvara socialhjälpens
standard i Stockholm. Beträffande Göteborg och Malmö kan däremot
en viss marginal påräknas.
192
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956
Utredningen upptar vidare i detta sammanhang frågan om kontantunderstödens
dyrortsgradering samt erinrar, att förslag tidigare väckts
bl. a. av arbetsmarknadsstyrelsen om ett slopande av graderingen. Utredningen
anser, att dyrortsgraderingen av kontantunderstöden i sin nuvarande
form kan slopas. I stället bör överlåtas till vederbörande kommuner
att själva inom en viss given ram fastställa kontantunderstödets belopp.
Därigenom att en fri sektor skapas, inom vilken kommunerna har att
fastställa beloppen, kan kontantunderstöden anpassas efter socialhjälpen,
levnadskostnaderna in. in. i kommunen. På detta sätt erhålles en gradering
av understödsbeloppen.
Utredningen konstaterar, att de nuvarande kontantunderstödens grundbelopp
är för låga i förhållande till såväl socialhjälpens standard som
till lönenivån inom låglönegrupperna. De nuvarande ersättningarna från
arbetslöshetsförsäkringen medger även en viss höjning av understödsbeloppen.
Den verkställda undersökningen beträffande socialhjälpsnormerna inom
vissa kommuner visar enligt utredningen, att understödet för ensamstående,
omräknat per dag, i övervägande antalet kommuner uppgår till eller
överstiger det maximala dagunderstödet, 5.50 kronor. Det i undersökningen
förekommande högsta socialhjälpsbeloppet uppgår till 180 kronor per
månad eller omräknat efter 25 dagar 7.20 kronor per dag. I Stockholm
uppgår beloppet till 7 kronor, i Göteborg till 6 kronor samt i Malmö till
5.20 kronor. Dagunderstödets grundbelopp uppgår f. n. i ortsgrupp II till
5.25 kronor och i ortsgrupp I till 5.00 kronor. Endast i 12 av de i undersökningen
ingående kommunerna har socialhjälpsbeloppet uppgivits uppgå
till 5—5.49 kronor.
Utredningen anför, att när det gäller anpassningen av dagunderstödets
grundbelopp efter försäkringsersättningarna samma svårigheter inte möter
som när det gäller kontantunderstöden till familjeförsörjare. Dagunderstödet
till ensamstående jämte viss skälig hyreshjälp torde alltid kunna fastställas
till ett belopp, som ger en viss marginal i förhållande till vanligen
förekommande försäkringsersättningar till ensamstående. Vid fastställandet
av dagunderstödets grundbelopp synes därför hänsyn i första hand
kunna tagas till socialhjälpsstandarden. Med utgångspunkt härifrån anser
utredningen, att för dagunderstödets grundbelopp bör fastställas en minimigräns
vid 6 kronor samt en maximigräns vid 8 kronor. Vederbörande kommun
skall själv äga fastställa dagunderstödets grundbelopp inom den sålunda
givna ramen. Statsbidrag bör utgå endast på minimibeloppet 6 kronor.
I fråga om familjetilläggen framhåller utredningen, att den
gjorda undersökningen beträffande socialhjälpsnormerna visar att såväl
maketillägg som barntillägg ligger högre inom socialhjälpen än inom kontantunderstödsverksamheten.
I de redovisade kommunerna uppgår maketillägget
inom socialhjälpen till belopp, liggande mellan 3 och 4 kronor. Barn
-
193
Kungl. Maj.ts proposition nr lbb år 1956
tillägget varierar i många fall efter antalet barn i familjen. Endast i ett
mindre antal fall uppgår socialhjälpens barntillägg till lägre belopp än kontantunderstödets.
Barntilläggen inom socialhjälpen är beträffande de redovisade
kommunerna koncentrerade till belopp mellan 1.50 och 2.50 kronor.
Beträffande familjeförsörjare är det enligt utredningen svårare än beträffande
icke familjeförsörjare att upprätthålla en viss marginal i förhållande
till ersättningen från försäkringen. Kontantunderstödens familjetillägg
skulle behöva höjas betydligt för att komma i nivå med familjetilläggen
inom socialhjälpen. Höjningen av beloppen bör dock begränsas
med hänsyn till arbetslöshetsförsäkringen. Utredningen anser, att familj etilläggen
inom kontantunderstödsverksamheten bör uppgå till samma belopp
som inom försäkringen och föreslår sålunda, att maketillägget höjes
till 2 kronor och barntillägget till en krona 50 öre.
Vad angår hyreshj älpen finner utredningen, med hänsyn till läget
på bostadsmarknaden och svårigheterna att relativt snabbt i en nödsituation
anpassa bostadsstandarden efter det uppkomna läget, att särskilda
skäl talar för att det faktiska hjälpbehovet bör täckas av kontantunderstödet.
Utredningen anser, att det även i ett annat läge på bostadsmarknaden
torde vara svårt att kräva att en arbetslös omedelbart skall söka
sig en billigare bostad.
Utredningen föreslår, att hyreshjälp skall kunna utgå inom den ram, som
de av utredningen föreslagna maximeringsreglerna för det sammanlagda
kontantunderstödet medger. Hyreshjälpen bör inom denna ram täcka den
faktiska bostadskostnaden, såvida denna kan anses skälig med hänsyn till
den arbetslöses normala förhållanden. Därest vederbörande kommun finner
erforderligt, bör emellertid inte hinder möta att fastställa maximibelopp
för hyreshjälpen. Liksom i fråga om dagunderstödets grundbelopp
föreslår utredningen emellertid en maximering av statsbidraget till hyreshjälpen.
Statsbidrag föreslås utgå på hyreshjälpsbelopp om högst 75 kronor
per månad beträffande ensamstående och högst 150 kronor per månad
för familjeförsörjare.
I detta sammanhang berör utredningen en av arbetslöshetsnämnderna i
Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg i tidigare sammanhang väckt
fråga beträffande det bidragsbehov som kan föreligga i fall då familjeförsörjare
har barn över 16 år vilket på grund av arbetslösheten riskerar att
behöva avbryta sin utbildning och söka sig ut på arbetsmarknaden. Utredningen
anser för sin del, att det här rör sig om ett viktigt problem, som
emellertid bör lösas i ett vidsträcktare sammanhang än det nu förevarande.
Utredningen anför, att det viktigaste syftet med m aximeringsreg1
e r utöver de fastställda maximibeloppen bör vara att förhindra, att en
arbetslös i kontantunderstöd erhåller mera än han brukar ha i arbetsförtjänst
under vanliga förhållanden. Enligt nuvarande bestämmelser skall
arbetslöshetsnämnd tillse, att sammanlagda understödet icke kommer att
13 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr lbb
194
Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1956
uppgå till den i orten gängse lönen för icke kvalificerad arbetskraft eller
till de inkomster vederbörande åtnjutit under förutvarande arbetsanställning.
Utredningen föreslår, att denna kombinerade kollektiva-individuella
beräkningsmetod bibehålies. En viss marginal bör sålunda finnas mellan
kontantunderstödets sammanlagda maximibelopp och den fastställda låglönen—arbetsförtjänsten.
Ett starkt skäl för en sådan marginal är enligt utredningen att det måste
framstå som avgjort fördelaktigare att taga arbete än att uppbära kontantunderstöd.
För en viss marginal talar även förhållandet till försäkringsersättningarna.
Den maximala ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen
fastställes enligt den av utredningen föreslagna arbetslöshetskasseförordningens
överförsäkringsregler till belopp, som ger en marginal gentemot
bruttoförtjänsten. Skall kontantunderstödet understiga försäkringsersättningen
i samma inkomstläge, måste marginalen göras större än i fråga om
arbetslöshetsförsäkringen. Utredningen föreslår, att kontantunderstödet
maximalt får uppgå till det belopp som vid motsvarande inkomst — låglönen
i orten eller, om den hjälpsökandes inkomst varit lägre, denna lägre
inkomst — högst får utgå enligt försäkringens överförsäkringstabell,
minskat med en ytterligare marginal som i fråga om ensamstående utgör
15 % av den maximala försäkringsersättningen samt i fråga om familjeförsörjare
hälften av marginalen för ensamstående.
Enligt de av utredningen föreslagna maximeringsreglerna skulle kontantunderstödet
vid olika arbetsförtjänster kunna uppgå till högst följande
belopp.
Arbetsförtjänst
per dag kr.
Max. kontantunderstöd kr.
Max. försäkringsers. kr. j
ensamst.
fam. förs.
ensamst.
fam. förs.
10.00
6.80
7.40
8.00
8.00
15.00
9.78
10.64
11.50
11.50
20.00
11.90
13.41
14.00
14.50
25.00
14.45
16.19
17.00
17.50
30.00
17.00
19.43
20.00
21.00
35.00
17.00
22.20
20.00
24.00
Vissa övriga frågor
Utredningen anför, att den individuella behovsprövning som
skall förekomma enligt arbetslöshetskungörelsen till stor del försvunnit
under senare år på grund av att kontantunderstödens maximibelopp fått
karaktären av normalbelopp. Enligt utredningens mening bör emellertid
behovsprövningen inom kontantunderstödsverksamheten vara en realitet,
ökat utrymme härför erhålles vid genomförandet av utredningens förslag
beträffande understödens belopp. Utredningen framhåller, att behovsprövningen
måste ta hänsyn till den hjälpsökandes ekonomiska situation som
195
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956
helhet, innefattande å ena sidan hans försörjningsskyldighet samt å andra
sidan hans ev. tillgångar, inkomst av tillfälligt arbete, familjemedlemmarnas
inkomster o. s. v. Några exakta regler finner utredningen det icke möjligt
att ange men anser sig dock böra framhålla bl. a. följande synpunkter.
Inkomst och innehav av kapital måste inverka på frågan om bedömningen
av hjälpbehovet. Av viss betydelse måste här anses vara, om ifrågavarande
medel är disponibla för omedelbart bruk. Har den sökande en fastighet, eget
hem eller dylikt, är kapitalet bundet. Det kan inte anses rimligt, att han
för en tids arbetslöshet skall behöva belåna fastigheten. Innehav av eget
hem bör därför såsom hittills inte i och för sig tillmätas större betydelse.
I detta fall bör prövas, huruvida den i det följande omnämnda låneformen
lämpligen bör användas. I allmänhet kan däremot kapital insatt å bankkonto
disponeras när som helst. En obligation eller aktie kan belånas^ eller
försäljas på ett relativt enkelt sätt, även om priset kan vara oförmånligt
för säljaren. I princip bör man hålla på att den arbetslöse skall vara skyldig
att utnyttja sådana tillgångar. Smärre besparingar synes dock inte alltid
böra inverka på hans möjligheter att erhalla kontantunderstöd. Att fastställa
en viss gräns i fråga om det kapital, som inte skall medräknas vid behovsprövningen,
torde inte vara möjligt.
För att inte de arbetslösas intresse att ta kortvariga arbeten skall motverkas,
synes praktiska skäl tala för att den hjälpsökande bör kunna få ha
någon arbetsförtjänst utan att detta inverkar minskande på kontantunderstödet.
Hur stor denna arbetsförtjänst kan vara måste med hänsyn till behovsprövningens
natur avgöras i varje enskilt fall.
I fråga om livräntors, pensioners etc. inverkan på kontantunderstödets
storlek torde inte kunna anges några exakta regler. Även i dessa fall får
hjälpbehovet prövas från fall till fall. Uppbär en arbetslös halv sjukpenning,
måste detta påverka behovsprövningen. Tillhör den arbetslöse en hög sjukpenningklass,
kan tänkas, att lian får hänvisas att helt klara sig på den
halva sjukpenningen.
Det synes ligga i behovsprövningens natur, att man vid denna undersöker,
huruvida den hjälpsökande har rätt till ersättning från annat håll på
grund av den iråkade arbetslösheten och om han i så fall har utnyttjat dessa
möjligheter. Den som har rätt till ersättning från t. ex. erkänd arbetslöshetskassa
men inte gjort några anspråk gällande gentemot kassan, synes
inte böra erhålla kontantunderstöd. Först sedan ersättning från annat håll
utgått i den utsträckning som är möjlig, bör kontantunderstöd beviljas.
Några direkta bestämmelser härom i arbetslöshetskungörelsen synes emellertid
inte erforderliga.
Utredningen har övervägt huruvida kontantunderstöd i form av 1 å n lämpligen
kan komma till användning. Ehuru låneformen sannolikt skulle få
betydelse endast i tämligen sällsynta fall, anser sig utredningen dock böra
föreslå, att i arbetslöshetskungörelsen införes en bestämmelse om att kontantunderstöd,
om hjälpbehovet uppenbarligen är av tillfällig art, hör lämnas
som lån.
Slutligen har utredningen berört förhållandet mellan ko nt
a n t understöd och socialhjälp. Utredningen framhåller, att innebörden
av gällande bestämmelser är att kontantunderstöd och socialhjälp,
196
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956
bortsett från vissa specialfall, inte får utgå samtidigt till en arbetslös. För
att få en uppfattning om hur bestämmelserna tillämpats har utredningen
inhämtat uppgifter från ett antal kommuner, som någon gång under tiden
januari 1953—augusti 1955 bedrivit kontantunderstödsverksamhet. Av de
26 kommuner, som svarat på utredningens frågor, har 11 uppgivit, att socialhjälp
inte utgått samtidigt med kontantunderstöd. Lika många kommuner,
nämligen Nacka, Solna, Märsta, Linköping, Norrköping, Västervik, Landskrona,
Malmö, Göteborg, Uddevalla och Lidköping, har meddelat, att socialhjälp
utgått samtidigt i enstaka fall. Fyra kommuner, Stockholm, Södertälje,
Hälsingborg och Halmstad, har uppgivit, att socialhjälp utgått samtidigt
i ett flertal fall.
Utredningen anser det angeläget, att de båda hjälpformerna så långt det
är möjligt hålles helt skilda åt. Det av utredningen framlagda förslaget
beträffande kontantunderstödens former och belopp medger att kommunerna
själva inom vissa gränser får bestämma beloppens storlek, bl. a.
skall den faktiska bostadskostnaden kunna täckas av hyreshjälpen. Ifrågavarande
förslag syftar enligt utredningen till att socialhjälp skall behöva
förekomma endast i rena undantagsfall. Den som uppbär kontantunderstöd
bör kunna erhålla socialhjälp för täckande av ett rent tillfälligt hjälpbehov,
t. ex. för nyanskaffning av kläder, utan att detta skall behöva påverka kontantunderstödet.
Den som för sig eller sin familj uppbär fortlöpande socialhjälp
bör emellertid inte erhålla kontantunderstöd.
Vissa ändringar i arbetslöshetskungörelsen m. m.
Vid en genomgång av arbetslöshetskungörelsen har utredningen — utöver
vad som motiveras av de nu redovisade förslagen — funnit sig böra
föreslå vissa ändringar, betingade av den nya socialhjälpslagen och bestämmelserna
i utredningens förslag till ny arbetslöshetskasseförordning.
Här torde böra omnämnas, att utredningen föreslår en ändring i den
bestämmelse i nämnda kungörelse, enligt vilken arbetslöshetsnämnd, som
finner sig inte böra lämna arbetslöshetshjälp åt sökande som har hemortsrätt
inom annan kommun, må hänvisa honom att söka dylik hjälp i hemortsrättskommunen
samt efter tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen tilldela
honom understöd för hans resa dit (11 §). Har sökanden vistats inom kommunen
under en tid av minst nio månader och tillika under denna tid innehaft
anställning av mera stadigvarande beskaffenhet, bör arbetslöshetshjälp
beredas honom inom vistelsekommunen.
Utredningen framhåller i detta sammanhang, att särskilt statsbidrag utgår
med 75 procent av kostnaderna till kontantunderstöd, som utgives till
hjälpsökande vilken saknar hemortsrätt i kommunen. Överskjutande 25
procent får inräknas i underlaget för årskostnadsbidraget.
Med hänsyn till socialhjälpslagens bestämmelser anser utredningen, att
197
Kungl. Maj:ts proposition nr IM är 1956
föreskrifterna i 11 § arbetslöshetskungörelsen helt kan slopas. De nuvarande
hemsändningsreglerna i denna paragraf skulle vid socialhjälpslagens
införande anknytas till mantalsskrivningskommunen. Då kontantunderstödet
nu i viss utsträckning genom niomånadersregeln är knutet till vistelsekommunen,
skulle en anknytning till mantalsskrivningskommunen i själva
verket sakna större praktisk betydelse. Genom det höga statsbidraget, 75
procent av kostnaderna jämte årskostnadsbidrag, drabbas inte kommunerna
av någon större ekonomisk belastning, om vistelsekommunen i realiteten
påtager sig hjälpen till arbetslös, som inte är mantalsskriven i kommunen.
Utredningen anser, att nuvarande statsbidragsbestämmelser för ifrågavarande
fall bör bibehållas oförändrade.
12 § arbetslöshetskungörelsen innehåller bl. a. bestämmelser om karenstid.
Utredningen erinrar, att enligt dess förslag till ny arbetslöshetskasseförordning
karenstid inte skall behöva genomgås, när medlem blir arbetslös
efter att ha uppburit sjukpenning eller hempenning från allmän sjukkassa
för minst tre dagar eller tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp
eller fullgjort tjänstgöring såsom värnpliktig under minst trettio dagar.
I fråga om sjukdom synes en motsvarande bestämmelse vara motiverad
i arbetslöshetskungörelsen.
Vidare föreslår utredningen, att bestämmelserna i 13 § arbetslöshetskungörelsen
om avstängning från understöd, lämpligt arbete m. m., vilka bestämmelser
överensstämmer med arbetslöshetsförsäkringens, ändras i anslutning
till den nya arbetslöshetskasseförordningen.
Förslagen beträffande kontantunderstöden anses även böra föranleda en
jämkning i kungörelsen den 29 juni 1950 (nr 473; ändr. 372/1954) angående
understöd till sjömän vid arbetslöshet i utländsk hamn.
Särskilt yttrande
En av utredningens ledamöter, herr Henriksson, har i särskilt yttrande
anfört i huvudsak följande.
Den gränsdragning som i propositionen 1955: 177 med förslag till lag om
socialhjälp in. in. gjorts mellan arbetslöshetslijälp och socialhjälp synes
ha bort föranleda, att alla genom arbetslöshet uppkomna behov tillgodosågos
med anlitande av arbetslöshctsmedel och att socialhjälp helt lämnades
å sido. Så har i viss mån skett genom att arbetslöshetsnämnderna lämnats
befogenhet att inom i förslaget'' angivna gränser utgiva arbetslöshetslijälp
utan statsbidrag. I dessa fall skulle arbetslöshetshjälpen eljest fått suppleras
med socialhjälp. Om kontantunderstöden skola bevara arbetskraften i tider
med arbetsbrist, måste de medge den arbetslöse att föra en dräglig tillvaro.
Kommunerna borde därför ha medgivits rätt att genom arbetslöshetsnämnd
lämna den hjälp de anse erforderlig. Härigenom hade man kunnat undvika
att två sociala organ med olika regler för behovsprövning bli inkopplade.
Vad beträffar maximeringen av understödet, torde såväl den kollektiva
som den individuella gränsen i praktiken bli svar att tastställa, bland annat
därför att lönestatistiken släpar efter upp till två år och en stor del av arbets
-
198 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956
löshetsklientelet normalt försörjer sig med tillfälliga arbeten. Beräkningen
av den inkomst, som skall ligga till grund för reducering enligt försäkringens
överförsäkringstabell, får ett drag av godtycke och denna mer eller mindre
godtyckligt fastställda inkomst skall sedan ytterligare reduceras med i förslaget
angivna procentsatser, önskan att under alla förhållanden låta arbetslöshetsunderstödet
understiga försäkringsförmånerna är förståelig, men
det bör framhållas, att den försäkrades eget bidrag till försäkringen i vissa
kassor är minimalt. Det finns kassor, där medlemmarna erlägga under 25
öre för vecka och för denna avgift tillförsäkras skattefri daghjälp med 17
kronor för dag under 156 dagar eller 442 kronor för månad under sex månader.
Som jämförelse kan nämnas att skatten för en ensamstående arbetslös
i Stockholm för närvarande beräknas till lägst 31 kronor för månad
(dagunderstöd 26 X 5: 50 + hyreshjälp 90:—/månad = 233:—/månad).
Den i olika sammanhang framförda synpunkten att möjlighet förefinns,
att utan anslutning till facklig organisation bli medlem av arbetslöshetskassa
saknar praktiskt värde.
I förslaget framhålles, att det måste framstå som avgjort fördelaktigare
att taga arbete än att uppbära understöd, varför en marginal mellan understöd
och arbetsförtjänst måste upprätthållas. Så kan emellertid ej alltid
ske, då det förekommer, att socialhjälp på grund av för låg arbetsinkomst
beviljas även i fall, där inkomsten är normal inom yrket. Därest sådan
arbetstagare blir arbetslös, medför en tillämpning av reduceringsreglerna
endast motsvarande höjning av socialhjälpen.
Beträffande förslaget att i vissa fall lämna kontantunderstöd i form av
lån kan vissa erinringar göras. Det kan bl. a. ifrågasättas, huruvida icke
kostnaden för det administrativa arbetet med lånens bevakande och drivande
i många fall kommer att överstiga lånebeloppet.
Frågan om hur det hjälpbehov, som kan föreligga för hemmavarande
barn över 16 år, skall tillgodoses, har lämnats åsido för att lösas i ett vidsträcktare
sammanhang. För att avsett syfte skall uppnås är det nödvändigt,
att hjälp kan lämnas så snart familjeförsörjaren blir arbetslös och
hjälpbehovet därigenom aktualiseras. Det synes därför lämpligast, att även
denna hjälp lämnas genom arbetslöshetsnämnd, så att behovsprövningen
blir samtidig och enhetlig i likhet med vad som nu gäller enligt familjebidragsförfattningarna.
I samma ordning bör även kassamedlems överåriga
barn kunna tillgodoses.
Yttrandena
Utredningens förslag att kontantunderstödsverksamheten i sin nuvarande
utformning närmast skall motsvara ett arbetsmarknadsläge med
låg arbetslöshet och att frågan om åtgärder i ett läge med betydande sysselsättningssvårigheter
bör upptagas i samband med arbetet på åstadkommande
av en beredskap för dylika situationer finner överståthållarämbetct föga
lyckligt. Enligt ämbetet bör man utnyttja rådande relativt förmånliga arbetsmarknadsläge
till att utarbeta ett system, som håller för påfrestningarna
i ett sämre läge. De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation hemställer,
att åtgärder för utredning av kontantunderstödsverksamheten i ett
dylikt läge vidtages utan dröjsmål. Arbetslöshetsnämnden i Stockholm och
länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar sig i samma riktning. Arbetsmark
-
199
Kungl. Maj:ts proposition nr Ibi år 1956
nadsstyrelsen framhåller, att en ändring av bestämmelserna säkei ligen kan
bli påkallad i ett arbetsmarknadsläge med stor arbetslöshet men att andringen
i så fall huvudsakligen torde bli aktuell vad gäller understödens
belopp. Socialstyrelsen föreslår, att arbetet på en beredskap för ett försämrat
arbetsmarknadsläge även skall innefatta utredning av förhållandet mellan
arbetslöshetsförsäkringen, kontantunderstöden och socialhjälpen i hela
dess vidd, varvid också frågorna rörande beskattning av hjälpen vid arbetslöshet
och existensminimum bör beaktas.
Mot utredningens förslag att någon allmän rätt till kontantunder
s t ö d icke bör införas har erinringar anförts av arbetslöshetsnämnden
i Stockholm och statens socialvårdskonsulent i första distriktet, vilka båda
anser det önskvärt att rätt till dylik hjälp fastställes.
Vad utredningen anfört om de faktorer, som bör bestämma kontantunderstödens
belopp, har föranlett vissa allmänna uttalanden. Sålunda
framhåller socialstyrelsen, att de svårigheter som utredningen haft att övervinna
närmast hänfört sig till tvånget att inpassa kontantunderstödet i det
ej sällan trånga — ibland obefintliga — utrymmet mellan de starkt varierande
ersättningarna från arbetslöshetsförsäkringen och de lika starkt varierande
socialt!jälpsbeloppen. Med givna förutsättningar d. v. s. att avgifterna
i försäkringen skall beräknas efter arbetslöshetsrisken och över
huvud taget enligt nuvarande grunder, att statsbidrag till försäkringen skall
utgå med i stort sett oförändrade belopp samt att kontantunderstödet skall
inpassas mellan försäkringsersättningen och socialhjälpen — synes utredningens
uppgift enligt styrelsens mening närmast ha varit olöslig. Enligt
överståthållarämbetet synes det bästa sättet att angripa berörda samordningsproblem
vara att vidtaga mera genomgripande åtgärder beträffande
både kontantunderstöden och ersättningarna från arbetslöshetsförsäkringen.
TCO uttalar, att det råder uppenbara svårigheter att jämföra
ersättningarna från arbetslöshetskassorna med kontantunderstöden
och understöd i form av socialhjälp. Trots dessa jämförelsesvåiigheter
måste emellertid kontantunderstöden och försäkringsersättningarna avpassas
så, att en tydlig marginal uppehälles dem emellan. I annat fall måste
det ur individens synpunkt te sig meningslöst att ansluta sig till en arbetslöshetskassa.
Ä andra sidan måste kontantunderstöden ligga i nivå med
socialhjälpsbeloppen, då i annat fall en kombination av två stödformer
skulle bli erforderlig. Svenska stadsförbundet erinrar, att förbundet i yttrande
över tidigare föreslagna ändringar av bestämmelserna rörande kontantunderstöden
framhållit, att för oförvållat arbetslösa inte rimligtvis kan
upprätthållas en lägre levnadsstandard än för socialvårdens hjälpsökande.
Svenska socialvårdsförbundet anför, att införandet av vissa maximibelopp
förtar konlantunderstödens karaktär av behovsprövad hjälp, vilket ytterligare
markeras genom att understöden föreslås avvägda inte endast med
hänsyn till förefintligt försäkringsskydd utan också kollektivt till ortens
200
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
låglön och individuell tidigare inkomst. Kontantunderstödsverksamheten synes
härigenom närmast få karaktären av en slags försäkring av lägre valör,
vars undantagsställning vidare framhäves genom bestämmelsen att fortlöpande
socialhjälp inte får utgå jämsides.
Utredningens principiella utgångspunkt att en marginal till arbetslöshetsförsäkringen
bör upprätthållas delas av remissorganen. Olika meningar
har dock givits tillkänna beträffande de lämpliga och möjliga vägarna
till en godtagbar lösning av problemet.
De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation anför, att eftersom
kontantunderstödet men ej försäkringsersättningarna i princip är skattepliktig
inkomst betydande svårigheter uppstår att jämföra de olika förmånerna
sinsemellan. I många fall kan det av riksdagen uttalade önskemålet
om en tydlig skillnad till förmån för de försäkrade icke tillgodoses. Samorganisationen
föreslår därför, att de olika hjälpformerna vid arbetslöshet
skall jämställas ur skattesynpunkt genom att även kontantunderstöden
blir skattefria. En sadan skattefrihet måste emellertid medföra — om den
önskade relationen mellan hjälpformerna skall kunna uppnås — att de av
utredningen föreslagna beloppen måste omprövas. Landsorganisationen
delar utredningens uppfattning att kontantunderstöden regelmässigt inte
bör överstiga ersättningar som lämnas av erkänd arbetslöshetskassa. Emellertid
bör man inte överdriva behovet av skillnader i hjälpens storlek
vare sig i den ena eller den andra hjälpformen. Organisationen utgår från
att försäkringsersättningarna kommer att bli den mest betvdelsefulla grenen
i skyddet av den friställda arbetskraftens levnadsstandard under mera
kortvariga arbetslöshetsperioder. Övriga former innebär blott kompletteringar.
Det kan då inte vara obefogat att den kommunala statsunderstödda
hjälpverksamheten utgår i former som gör det möjligt att anpassa hjälpens
storlek efter det individuella hjälpbehovet. TCO erinrar, att utredningen
vid övervägandet av förhållandet mellan kontantunderstöden och försäkringsersättningarna
gjort jämförelse med den genomsnittligt i kassorna
till för säkrade daghjälpen, d. v. s. ca 15 kronor. Även vid en sådan jämförelse
är enligt organisationens mening marginalen för snäv. Önskemålen
om en tydlig marginal torde endast kunna tillgodoses om man efter överenskommelse
om förenhetligande av socialhjälpsbeloppen och anpassning
av kontantunderstöden till dessa kan fastställa försäkringsersättningarna
til! sådant belopp, att en tillräcklig marginal uppstår. Svenska stadsförbundet
betonar, att det med nuvarande utformning av arbetslöshetsförsäkringen
är ett synnerligen svårlöst för att inte säga olösligt problem att
åstadkomma en tillfredsställande marginal. Förbundet ifrågasätter om
inte mera genomgripande åtgärder måste vidtagas beträffande antingen
kontantunderstöden eller arbetslöshetsförsäkringen, ev. bådadera, för att
säkerställa en rätt avvägning. Svenska socialvårdsförbundet understryker
försäkringens egenvärde och framhåller, att ovissheten om möjligheterna
201
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956
att kunna erhålla arbetslöshetshjälp i sig själv utgör en så betydande osäkerhetsfaktor
att försäkringen inte synes behöva befara någon konkurrens
från arbetslöshetshjälpen. Arbetsmarknadsstyrelsens försäkringsdelegation
(majoriteten) anser, att utredningens uttalande, att vid en jämförelse mellan
kontantunderstöden och försäkringsersättningarna avseende inte bör
fästas vid de lägsta daghjälpsbeloppen i kassorna, inte är berättigat och
saknar konsekvens. Det torde nämligen vara just de arbetslöshetsförsäkrade
med en daghjälp understigande 15 kronor, som kan komma i ett ogynnsamt
läge i förhållande till dem som uppbär kontantunderstöd. Stadskollegiet
i Stockholm anser av liknande skäl, att utredningens förslag inte
innebär någon lösning av marginalproblemet.
Utredningens förslag att dyrortsgraderingen av kontantunderstöden
skall slopas har mött invändningar endast från stadskollegiet i Göteborg,
som inte finner förslaget försvarligt så länge dyrortsgradering finns
kvar på andra områden.
I yttrandena framföres ett flertal alternativ till utredningens förslag att
för dagunderstödets grundbelopp skall fastställas en minimigräns
vid 6 kronor och en maximigräns vid 8 kronor.
Arbetsmarknadsstyrelsen och socialstyrelsen föreslår, att grundbeloppet
skall utgöra högst 8 kronor utan begränsning nedåt. Drätselkammaren i
Norrköping anser, att minimigränsen bör fastställas vid 7 kronor och maximigränsen
vid 9 kronor. Länsstyrelsen i Östergötlands län förordar, att
minimigränsen höjes till 7 kronor. TCO anser sig i avvaktan på en reform
som omfattar justering av såväl socialhjälpens belopp som kontantunderstöden
och försäkringsersättningarna endast kunna tillstyrka att grundbeloppet
höjes till 6 kronor. Statskontoret förordar, att minimigränsen fastställes
till 5 kronor. Stadskollegiet i Stockholm anför, att den av utredningen
eftersträvade korrespondensen med socialhjälpsnormerna icke kan
uppnås för alla kategorier, varför kommunerna bör medgivas rätt att själva
avgöra kontantunderstödens övre gräns. Svenska stadsförbundet har givit
uttryck åt samma uppfattning. Länsstyrelsen i Stockholms län, statens
socialvårdskonsulent i första distriktet och drätselkammaren i Hälsingborg
har framhållit önskvärdheten av att kontantunderstöd kan lämnas med
samma belopp som socialhjälp.
Utredningens förslag att f a in i 1 j e t i 11 ä g g e n skall uppgå till samma
belopp som inom arbetslöshetsförsäkringen tillstyrkes i de flesta yttrandena.
Socialstyrelsen anser emellertid att en ytterligare höjning av familjetillläggen
inom såväl kontantunderstödsverksamheten som arbetslöshetsförsäkringen
bör övervägas, medan statskontoret finner, att tillräckliga skäl
icke föreligger för eu uppräkning av kontantunderstödsverksamhetens
familj etillägg.
Statens socialvårdskonsulent i första distriktet samt drätsclkamrarna i
Sundbyberg, Malmö och Hälsingborg kan inte ansluta sig till utredningens
202 Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956
uppfattning att frågan om barntillägg till barn över 16 år bör lösas i annat
sammanhang. Även hjälpbehovet för denna grupp bör, anföres i dessa yttranden,
tillgodoses inom kontantunderstödsverksamheten.
Utredningens förslag att den nuvarande maxiineringen av hyreshjälp
e n skall slopas tillstyrkes allmänt.
I åtskilliga yttranden har invändningar rests mot utredningens förslag
att statsbidraget beträffande kontantunderstödets grundbelopp endast
skall utgå å ett belopp av 6 kronor och beträffande hyreshjälpen endast
å ett belopp per månad av 75 kronor för ensamstående och 150 kronor för
familj ef örsörj are.
Enligt arbetsmarknadsstyrelsen skulle en sådan begränsning innebära
en uppenbar orättvisa mot vissa kommuner. Ett annat och viktigare skäl
mot den föreslagna begränsningen är emellertid dess inverkan på gällande
system med årskostnadsbidrag, vilket innebär att olika kommungrupper inte
skall behöva vidkännas mer än vissa belopp per skattekrona i egna kostnader
för arbetslöshetsbekämpande åtgärder och att vad som går därutöver
helt skall ersättas av statsmedel. Denna garanti åt kommunerna skulle
om den föreslagna begränsningen genomföres sättas ur kraft, varvid en
icke oväsentlig del av kommunernas arbetslöshetskostnader skulle kunna
komma att falla utanför årskostnadsunderlaget. Överståthållarämbetet anser,
att utredningens förslag innebär en försämring och komplicering av
statsbidragsgrunderna. Stadskollegiet i Stockholm framhåller, att de av
utredningen föreslagna statsbidragsbestämmelserna ger anledning till bestämda
erinringar. Under alla förhållanden kan det enligt stadskollegiet
inte anses rimligt, att statsbidragen skall baseras på lägre belopp än de
föreslagna maximibeloppen för kontantunderstöden. Stadskollegiet i Göteborg
uttalar, att förslaget innebär en övervältring på kommunerna av i
princip erkända statliga utgifter. Drätselkammaren i Malmö understryker,
att den föreslagna differentieringen ifråga om statsbidraget synes strida
mot principen att arbetslöshetens bekämpande är ett arbetsmarknadsproblem
och inte en socialfråga. Arbetslöshetsnämnden i Solna anser, att
huvuddelen av kostnaderna för arbetslöshetshjälpen bör falla på staten.
Utredningens förslag till begränsning av bidragsunderlaget avstyrkes vidare
av Landsorganisationen, Svenska stadsförbundet, Svenska socialvårdsförbundet,
drätselkammaren i Sundbyberg, arbetslöshetsnämnden i Hälsingborg
och kommunalnämnden i Boo kommun. Enligt socialstyrelsen bör
statsbidrag få utgå på hela dagunderstödets grundbelopp d. v. s. upp till 8
kronor. Statskontoret, som tillstyrkt att minimigränsen för dagunderstödets
grundbelopp bör fastställas till 5 kronor, anser dock att statsbidraget i
enlighet med utredningens förslag bör få beräknas å understödsbelopp upp
till 6 kronor.
Vad angår de föreslagna m a x i in e r i n g s r e g 1 e r n a för det sammanlagda
kontantunderstödet uttalar överståthållarämbetet och länssty
-
203
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956
relsen i Gävleborgs lön tveksamhet om reglerna erbjuder en tillräcklig marginal
i förhållande till försäkringsersättningarna. I andra yttranden förordas
däremot en uppmjukning av bestämmelserna.
Sålunda erinrar arbetsmarknadsstyrelsen, att styrelsen i tidigare sammanhang
ej motsatt sig, att arbetslöshetsförsäkringens överförsäkringsregler
gjordes tillämpliga på kontantunderstöden. Däremot avstyrker styrelsen
bestämt den av utredningen föreslagna väsentligt skärpta utformningen.
Marginalen mellan försäkringsersättning och kontantunderstöd finge anses
tillräcklig genom den allmänna maximeringen av understödsbeloppen. Enligt
styrelsens för säkring sdelegation (majoriteten) talar vissa skäl för
införandet av ett i jämförelse med utredningens förslag modifierat system
åsyftande en progressiv ökning av marginalen på så sätt att för de lägsta
inkomsttagarna något extra avdrag utöver försäkringens överförsäkringstabell
icke göres medan det extra avdraget för hjälpsökande, som haft högre
inkomster, göres successivt större än utredningen föreslagit. Delegationen
framhåller, att en så konstruerad maximeringstabell, helt frikopplad från
överförsäkringstabellen, också har den fördelen att övriga av utredningen
föreslagna särskilda spärregler borde kunna slopas. Även De erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation finner, att särskilda spärregler kan slopas
om ett system med skattefrihet för kontantunderstöden kombinerad med
en stark progressivitet beträffande maximeringsregeln i förhållande till försäkringsbestämmelserna
införes. Skulle skattefrihet för kontantunderstöden
inte kunna medgivas anser samorganisationen angeläget, att det för bevarande
av försäkringens förmånsställning krävs att skatten till skillnad mot
vad nu är fallet avdrages vid utbetalning av understöd. Landsorganisationen
hyser den uppfattningen, att några maximeringsregler med fixa gränser i
förhållande till daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa inte bör införas.
Det bör kunna räcka med att tillsynsmyndigheten utfärdar föreskrifter
att hänsyn skall tas till storleken av de på orten allmännast förekommande
daghjälpsbeloppen i erkända arbetslöshetskassor, dock så att kontanthjälpen
inte får överstiga vad som rymmes inom försäkringens överförsäkringsregler.
Socialstyrelsen avstyrker med hänsyn till barnfamiljerna och låglönegrupperna
det av utredningen töreslagna extra avdraget utöver överförsäkringsreglerna.
Svenska socialvårdsförbundet är av samma mening.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att maximeringsreglerna böi uppmjukas
för sådana ömmande fall, där understödet till uppehället på grund
av den höga hyran kommer att understiga minimibehovet. Drätselkammaren
i Norrköping anför liknande synpunkter. Även arbetslöshetsnämnden
i Stockholm och drätselkammaren i Sundbyberg anser, att de föreslagna
maximeringsreglerna i vissa fall medger alltför låga understöd.
Utredningens förslag om en särskild maxiinering i förhållande till låglönen
i orten avstyrkes, främst med hänsyn till svårigheten att fastställa
denna lön, av hl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, Landsorganisationen och TCO.
204
Kungl. Maj. ts proposition nr 14b år 1956
Beträffande frågan om be hovs prov ningen erinrar arbetsmarknadsstyrelsen
om utredningens uttalande att man i princip bör hålla på
att den arbetslöse skall vara skyldig att utnyttja sådana tillgångar som
kapital insatt på bankkonto samt obligationer och aktier, som kan belånas
eller försäljas, även om priset kan vara oförmånligt för säljaren. Enligt
styrelsen strider detta uttalande i viss mån mot hittills tillämpad praxis
i det man ansett sig böra vara inte alltför restriktiv vid bedömandet av vad
som skall anses som smärre besparingar. Någon skärpning av tillämpad
praxis kan styrelsen inte tillstyrka. Denna uppfattning delas även av
arbetslöshetsnämnden i Solna och Svenska socialvårdsförbnndet.
Utredningens förslag att kontantunderstöd skall kunna lämnas som 1 å n
om hjälpbehovet uppenbarligen är av tillfällig art avstyrkes eller befinnes
tveksamt i flertalet av de remissyttranden där frågan berörts, varvid som
skäl anföres att återbetalningsskyldigheten principiellt avskaffats vad beträffar
den obligatoriska socialhjälpen. Uttalande i annan riktning göres
dock av Landsorganisationen, som anser att låneformens lämplighet inte
torde kunna avgöras förrän efter viss tids tillämpning och därför inte vill
motsätta sig att låneformen prövas i särskilda fall. Drätselkammaren i
Malmö har intet att erinra mot att låneformen användes i vissa fall. Riksräkenskapsverket
och länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker utredningens
förslag.
Vad utredningen anfört om förhållandet mellan kontantunderstöd
och socialhjälp har i allmänhet lämnats utan erinran
i yttrandena. Socialstyrelsen anser dock med tanke på barnrika familjer
att man bör kunna acceptera att kompletterande socialhjälp får utgå
i fall där kontantunderstödet kan komma att understiga socialhjälpens
standard. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och Svenska socialvårdsförbundet
uttalar sig för att kontantunderstöd skall kunna kompletteras
med socialhjälp.
Det av utredningen framlagda förslaget om slopande av föreskrifterna i
It § arbetslös hetskungörelsen har behandlats i några remissyttranden.
Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter, om inte angivna föreskrifter
bör bibehållas, varvid dock begreppet mantalsskrivningskommun skulle
ersätta hemortskommun. Denna speciella form av understöd för hemresa
har visat sig värdefull exempelvis i fråga om avmönstrade sjömän. Det är
bekant, anför styrelsen, att intresse finns i vissa städers arbetslöshetsnämnder
för ett bibehållande av förevarande bestämmelser, som ofta innebär en
fördel för de hjälpsökande snarare än för den tillfälliga vistelsekommunen.
Svenska socialvårdsförbundet framhåller, att förslaget om vistelsekommunens
skyldighet gentemot hjälpsökande arbetslös är av stort värde. Emellertid
kan det ligga i den enskildes intresse och tillika vara motiverat från
arbetsmarknadspolitisk synpunkt, att vistelsekommunens arbetslöshetsnämnd
kan bevilja särskild reseersättning till ort, där sökanden har god
205
Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1956
förankring. Länsstyrelsen i Östergötlands län har sig bekant några fall då
en sökande på grund av föreskrifterna i It § arbetslöshetskungörelsen inte
ansetts kunna erhålla hjälp av arbetslöshetsnämnden i vistelsekommunen.
Jämväl vederbörande fattigvårdsstyrelse har vägrat att utge understöd åt
sökanden. Någon annan hjälpform har inte funnits att tillgå och sökanden
har lämnats utan hjälp med risk för förfall till bettleri o. dyl. Länsstyrelsen
tillstyrker utredningens förslag att föreskrifterna i nämnda paragraf helt
skall slopas, då vederbörande arbetslöshetsnämnd härigenom erhåller större
möjlighet att i angivna fall ge hjälpbehövande arbetslösa understöd. Arbetslöshetsnämnden
i Stockholm anser, att It § bör bibehållas i en eller annan
form.
Den av utredningen föreslagna ändringen, att genomgång av karenst
i d inte skall fordras av den, som före arbetslöshetens inträdande uppburit
sjukpenning eller hempenning från allmän sjukkassa för minst tre
dagar, tillstyrkes av utrikesdepartementets understödsnämnd, som även
förordar, att motsvarande förändring vid bifall till utredningens förslag
vidtages i kungörelsen angående understöd till sjömän vid arbetslöshet i
utländsk hamn. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det rimligt, att kontantunderstöd
skall kunna utgå omedelbart även till värnpliktig. En bestämmelse
härom bör därför införas. Arbetslöshetsnämnden i Stockholm, drätselkammaren
i Malmö och arbetslöshetsnämnden i Hälsingborg delar denna
uppfattning.
Departementschefen
Den av kommunerna med bidrag av statsmedel bedrivna kontantunderstödsverksamheten
ingår sedan 1914 som ett led i de statliga och statsunderstödda
åtgärderna vid arbetslöshet. Från början var kontantunderstöden
den viktigaste formen för hjälp åt oförvållat arbetslösa som icke
kunde beredas arbete. Sedan arbetslöshetsförsäkringen tillkommit och utvecklats
till att omfatta flertalet grupper med arbetslöshetsrisk har försäkringen
blivit den viktigaste formen för kontanthjälp vid arbetslöshet.
Frågan har även varit före att i enlighet med ett av socialvårdskommittén
väckt förslag slopa kontantunderstöden som särskild hjälpform och ersätta
dem med socialhjälp. I samband med att riksdagen förra året antog den
nya socialhjälpslagen fastslogs dock, att den av arbetslöshetsnämnderna
administrerade hjälpverksamheten av principiella och praktiska skäl icke
bör avskaffas.
Kontantunderstöden är av betydelse dels för de grupper med arbetslöshetsrisk,
som fortfarande icke omtattas av arbetslöshetsförsäkringen, dels
ock för de medlemmar i arbetslöshetskassorna, vilka på grund av utförsäkring
eller att de eljest inte uppfyller försäkringens villkor ej kan erhålla
206
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956
hjälp genom kassorna. Med hänsyn till det nära sambandet med arbetslöshetsförsäkringen
har det ansetts lämpligt att i anslutning till översynen
av försäkringen närmare överväga även kontantunderstödens regler, främst
i syfte att undersöka möjligheterna att erhålla mera permanenta riktlinjer
för avvägningen i förhållande till försäkringsersättningarna. Ifrågavarande
spörsmål har utretts av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen.
Utredningen har till en början berört vissa allmänna frågor av betydelse
för utformningen av kontantunderstödens regler, nämligen vilket arbetsmarknadsläge
som bör förutsättas och om rätt till erhållande av kontantunderstöd
vid arbetslöshet bör stadgas. Vad gäller den första frågan delar
jag utredningens uppfattning att reglerna för kontantunderstöden bör utformas
för att närmast motsvara ett arbetsmarknadsläge som det nuvarande
med låg arbetslöshet. De särskilda åtgärder som sannolikt torde bli erforderliga
i ett läge med betydande sysselsättningssvårigheter torde såsom
utredningen förutsatt få upptagas till behandling i samband med den allmänna
beredskapsplaneringen mot en arbetslöshetskris. Som framgår av
vad utredningen anfört har frågan om rätt till erhållande av lcontantunderstöd
huvudsakligen teoretiskt intresse och synes lämpligen kunna anstå
tills vidare.
För den närmare utformningen av kontantunderstödens regler har utredningen
uppställt den målsättningen att kontantunderstöden i stort sett
skall medge samma understöd till uppehälle och bostad som faktiskt lämnas
i form av socialhjälp, vidare att den väsentliga omständigheten att medlemskap
i arbetslöshetskassa förutsätter erläggande av avgifter skall utmärkas
genom en tydlig marginal till försäkringens förmån samt slutligen
att kontantunderstöden bör vara lägre än eller möjligen högst uppgå till
den lön, som utgår inom låglöneyrkena.
Enligt min mening finns inte något att invända mot denna principiella
uPpläggning. Som utredningen med instämmande i flera remissyttranden
själv påpekat är det emellertid knappast möjligt att i praktiken helt förena
dessa synpunkter med hänsyn till föreliggande stora variationer i fråga
om å ena sidan socialhjälpens belopp i olika kommuner och å andra sidan
försäkringsersättningarna inom de olika kassorna. Svårigheterna härvidlag
belyses ytterligare av att socialhjälpsnormerna i Stockholm, vilka utledningen
funnit vara av speciellt intresse då de är bland de högsta och
förhållandet mellan kontantunderstöd och socialhjälp där varit ett särskilt
problem, höjts med tio procent sedan utredningen framlagt sina förslag.
I den centrala fragan om kontantunderstödets storlek föreslår utredningen
att för dagunderstödets grundbelopp fastställes en minimigräns vid 6 kronor
samt en maximigräns vid 8 kronor. Den nuvarande dyrortsgraderingen
förutsättes slopad men statsbidrag skall kunna utgå endast på minimibeloppet
6 kronor. Familjetilläggen föreslås höjda för att i likhet med familjetiHäggen
inom arbetslöshetsförsäkringen utgå med 2 kronor i maketill
-
207
Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1956
lägg och 1 krona 50 öre för varje barn under 16 år. Den nuvarande maximigränsen
för hyreshjälpen föreslås slopad men statsbidrag skall kunna utgå
endast för ett hyreshjälpsbelopp på högst 75 kronor per månad för ensamstående
och högst 150 kronor per månad för familjeförsörjare. Utredningen
föreslår vidare, att det totala kontantunderstödet högst skall få uppgå till
det belopp som vid motsvarande inkomst får utgå enligt arbetslöshetsförsäkringens
överförsäkringstabell, minskat med en ytterligare marginal som
i fråga om ensamstående utgör 15 procent av den maximala försäkringsersättningen
samt i fråga om familjeförsörjare hälften av marginalen för
ensamstående. Slutligen föreslår utredningen, att det totala kontantunderstödet
skall maximeras i förhållande till låglönen på orten.
En av de bärande principerna i utredningens förslag har såsom förut
framhållits varit, att kontantunderstöden bör avvägas så att de inte ger
förmåner jämförliga med dem de arbetslöshetsförsäkrade erhåller genom
sina kassor. Jag finner denna princip vara av väsentlig betydelse. Emellertid
har vid remissbehandlingen ur olika synpunkter riktats kritik mot
skilda delar av utredningens förslag. En genomgående kritik har varit att
förslaget med dess olika bestämmelser och spärregler synes onödigt invecklat
och kan leda till svårigheter vid den praktiska tillämpningen. Jag
finner det även för egen del önskvärt med ett enklare, system. Ett sådant
torde också kunna konstrueras utan uppgivande av principen att kontantunderstödets
totalbelopp bör ligga något under de förmåner som erhålles
genom arbetslöshetsförsäkringen.
Utredningens förslag att dyrortsgraderingen av kontantunderstöden i
sin nuvarande form skall slopas har tillstyrkts i de flesta remissyttrandena
och jag biträder detsamma. Jag anser mig även böra biträda utredningens
förslag att kommunerna själva skall ha frihet att inom en viss given ram
bestämma med vilka belopp kontantunderstöd skall kunna utgå inom
kommunen. Därigenom att kommunerna på detta sätt erhåller viss frihet
att fastställa beloppen kan kontantunderstöden anpassas efter socialhjälpen,
levnadskostnaderna m. m. i kommunen.
Kontantunderstödet utgöres nu av dels dagunderstöd, vilket utgår med
lägre belopp för ensamstående och ett något högre belopp för makar, dels
hyreshjälp. Härtill kommer ett särskilt tillägg för varje barn under 16 år.
Motsvarande förmåner inom arbetslöshetsförsäkringen utgöres av daghjälp
jämte i förekommande fall familjetillägg, bestående av make- eller husföreståndarinnetillägg
samt barntillägg. I anslutning till den inom försäkringen
tillämpade terminologin föreslår jag, att den nuvarande uppdelningen av
kontantunderstödet i dagunderstöd och hyreshjälp slopas och att för dessa
i fortsättningen användes den gemensamma beteckningen dagunderstöd.
Utöver dagunderstödet bör liksom nu är fallet utgå särskilt barntillägg för
varje barn under 16 år.
När det sedan gäller att fastställa den ram, inom vilken kommunerna
208
Kungl. Maj:ts proposition nr lib år 1956
skall kunna bestämma dagunderstödet (grundbelopp och hyreshjälp) för
kommunen, bör man enligt min mening direkt knyta an till den genomsnittligt
tillförsäkrade daghjälpen för hela arbetslöshetsförsäkringen. Denna
utgör f. n. mellan 14 och 15 kronor. I förevarande sammanhang torde man
kunna räkna med sistnämnda belopp. För att en viss marginal skall kunna
upprätthållas i förhållande till försäkringen bör dagunderstödet för ensamstående
maximeras till ett något lägre belopp än den genomsnittliga daghjälpen
för försäkringen, lämpligen tre kronor lägre. Dagunderstödet för
ensamstående skulle alltså f. n. kunna fastställas till högst 12 kronor. På
motsvarande sätt bör dagunderstödet för makar maximeras till ett något
lägre belopp än den genomsnittligt tillförsäkrade daghjälpen ökad med försäkringens
maketillägg. Marginalen bör i detta fall dock inte vara större
än en krona. Dagunderstödet för makar skulle sålunda f. n. kunna uppgå
till högst 16 kronor. I förekommande fall bör härtill komma samma barntillägg
som inom försäkringen, 1 krona 50 öre för varje barn. Maximibeloppet
för dagunderstödet bör vid lämpliga tillfällen revideras med hänsyn
till de ändringar den genomsnittligt tillförsäkrade daghjälpen för hela
försäkringen kan komma att undergå.
Genom det nu föreslagna systemet torde administrationen av kontantunderstöden
bli väsentligt enklare än enligt utredningens förslag. De av
utredningen föreslagna maximeringsreglerna i fråga om dagunderstödets
grundbelopp samt statsbidraget till detta belopp och hyreshjälpen synes
inte erforderliga. Även behovet av den av utredningen föreslagna maximeringen
i förhållande till arbetslöshetsförsäkringens överförsäkringstabell
minskas, då den av mig förordade generella maximeringen av kontantunderstödets
sammanlagda belopp innebär att detta belopp inte kan i samma
utsträckning som enligt utredningsförslaget variera på grund av olika
bostadskostnader. En särskild maximering i förhållande till den arbetslöses
tidigare inkomst torde därför bli aktuell endast i de lägsta inkomstlägena.
Inte heller i dessa fall bör kontantunderstöd utgå med högre belopp
än den hjälpsökande med hänsyn till inkomsten skulle ha kunnat erhålla
fi ån arbetslöshetsförsäkringen. Det synes emellertid få ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen
att utfärda de särskilda bestämmelser som erfordras till
förhindrande härav. På samma sätt bör styrelsen, om anledning därtill
befinnes föreligga, äga meddela bestämmelser till förhindrande av att
kontantunderstöd utgår med belopp som motsvarar eller överstiger låglönen
i orten.
Den nuvarande möjligheten att i ömmande fall lämna visst kontantunderstöd
till bostadskostnaderna åt den som uppbär ersättning från erkänd
arbetslöshetskassa synes böra bibehållas.
Beträffande den i några yttranden aktualiserade frågan om det bidragsbehov,
som kan föreligga för barn över 16 år, är jag ense med utredningen
att detta problem bör lösas i ett större sammanhang än det nu förevarande.
209
K it ny I. Maj.ts proposition nr ltl ur 1956
Såsom utredningen framhållit bör behovspröva ingen beträffande kontantunderstöden
vara eu realitet. Någon skärpning av nuvarande praxis
synes dock inte påkallad. Utredningens förslag att kontantunderstöd skall
kunna lämnas som lån för avhjälpande av ett uppenbart tillfälligt behov
kan jag icke tillstyrka.
Vad slutligen angår förhållandet mellan kontantunderstöden och socialhjälpen
anser jag i likhet med utredningen att de båda hjälpformerna bör
hållas skilda. Kontantunderstöd bör sålunda inte kunna utgå till den som
uppbär socialhjälp i annat fall än då socialhjälpen lämnats för täckande
av ett rent tillfälligt hjälpbehov.
I It § arbetslöshetskungörelsen stadgas att arbetslöshetsnämnd äger
hänvisa arbetslös, som har hemortsrätt inom annan kommun, att söka
hjälp i hemortskommunen samt efter tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen
tilldela honom understöd för hans resa dit. Paragrafen innehåller emellertid
också regeln att den som vistats minst nio månader i kommun där han
ej äger hemortsrätt och under denna tid innehaft anställning av mera stadigvarande
beskaffenhet bör beredas arbetslöshetslijälp inom vistelsekommunen.
Utredningen har med hänsyn till socialhjälpslagens bestämmelser
föreslagit, att paragrafen skall upphävas. Arbetsmarknadsstyrelsen har däremot
ifrågasatt om ej paragrafen borde bibehållas med den ändringen att begreppet
hemortskommun skulle bytas ut mot mantalsskrivningskommun.
För min del anser jag inte sistnämnda lösning lämplig. Huvudregeln bör
enligt min mening vara att den arbetslöse erhåller hjälp i vistelsekommunen.
Då det emellertid framhållits att det kan vara eu fördel för honom
alt få understöd för resa till sin hemkommun, anser jag mig inte böra
motsätta mig att sådant understöd får lämnas i speciella fall. Jag törordar,
att i paragrafen utsäges, att arbetslös bör erhålla hjälp i vistelsekommunen
men att understöd för resa till mantalsskrivningskommunen tår lämnas
efter arbetsmarknadsstyrelsens medgivande. Det särskilda statsbidrag som
nu utgår när den arbetslöse inte har hemortsrätt i vistelsekommunen bör
i framtiden lämnas när den arbetslöse inte är mantalsskriven där.
Mot den av utredningen föreslagna kompletteringen av karensreglerna
har jag intet alt erinra. Ytterligare uppmjukning av dessa regler anser jag
däremot inte motiverad. Bestämmelserna om avstängning från understöd,
lämpligt arbete in. in. bör ändras i anslutning till den nya förordningen
om erkända arbetslöshetskassor.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i arbetslöshetskungörelsen
som i övrigt föranledes av vad jag i det föregående
förordat ävensom de jämkningar som påkallas med anledning av socialhjälpslagen.
Detsamma torde få gälla kungörelsen om understöd åt sjömän
vid arbetslöshet i utländsk hamn. Ifrågavarande understöd bygger
såsom utredningen erinrat på nuvarande regler för kontantunderstöden.
14—llihany till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr Ui''i
210
Kungl. Maj. ts proposition nr IM år 1956
Hemställan
Under åberopande av vad sålunda anförts och med framhållande av att
hinder icke svnes föreligga för att propositionen av riksdagen behandlas
senare än under innevarande vårsession hemställer föredragande departementschefen
härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå
riksdagen att
ilels antaga förenämnda inom socialdepartementet upprättade
förslag till
1) förordning om erkända arbetslöshetskassor samt
2) förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
;
dels ock godkänna de av departementschefen förordade
ändrade riktlinjerna beträffande kontantunderstöd till arbetslösa.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
A. Börje Carlsson
Kungl. Maj:Is proposition nr 744 år 1950
211
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Propositionen..........................................................
Förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor.......................
Förslag till förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor..........
Sid.
1
Q
O
20
Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 mars 1956
Arbetslöshetsförsäkringen..............................................
Översikt av gällande bestämmelser...................................
Vissa uppgifter angående verksamheten...............................
Försäkringens omfattning ..........................................
Gällande bestämmelser m. ........................................
Utredningen.....................................................
Yttrandena.....................................................
Departementschefen..............................................
Försäkringsåret....................................................
Gällande bestämmelser m. ........................................
Utredningen.....................................................
Yttrandena....................................................
Departementschefen.............................................
Villkoren för ersättning.............................................
Gällande bestämmelser m. in................................*......
Utredningen....................................................
Yttrandena....................................................
Departementschefen.............................................
Försäkringsersättningarna..........................................
Gällande bestämmelser in. in.....................................
Utredningen....................................................
Yttrandena....................................................
Departementschefen.............................................
Ersättning vid korttidsarbete, säsongarbetslöshet samt havandeskap och
barnsbörd......................................................
Gällande bestämmelser in. .......................................
Utredningen....................................................
Yttrandena....................................................
Departementschefen.............................................
Arbetslöshetskontrollen m. in.......................................
Gällande bestämmelser m. in......................................
Utredningen....................................................
Yttrandena....................................................
Departementschefen.............................................
25
25
27
31
31
32
40
51
57
57
58
59
00
Öl
Öl
03
71
75
84
84
80
100
105
110
no
120
129
132
135
135
137
142
140
212
Kungl. Maj:ts proposition nr tH är 19ÖG
Sid.
\issa
Gällande bestämmelser............................................. 14<>
Utredningen....................................................... 450
Yttrandena................ 45g
Departementschefen................................................ 455
Statsbidragsbcstämmelser samt kostnadsberäkning....................... 130
Gällande bestämmelser in. m......................................... 430
Utredningen....................................................... 457
Yttrandena........................................................ 400
Departement schefen................................................ 402
Specialmotivering.................................................... 405
Förslaget till förordning om erkända arbetslöshetskassor................. 103
Förslaget till förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor____ 178
Kontanlunderstödsverksamheten........................................... 170
Översikt av gällande bestämmelser in. in................................. 170
Utredningens förslag................................................. 104
Vissa allmänna frågor.............................................. 404
Vissa uppgifter angående socialhjälp in. m............................. 108
Kontantunderstödens belopp........................................ 407
Vissa övriga frågor................................................. 404
Vissa ändringar i arbetslöshetskungörelsen in. m........................ 190
Särskilt yttrande................................................... 407
Yttrandena...................................................... 40g
Departementschefen.................................................. 205
Hemställan..................................................... ->40
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 5S
602311
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (6)
6 kopplingar.
- Rskr. 1956:396 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om statsbidrag till skolhem för studerande vid seminarier. a1 i texten
- Rskr. 1956:400 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m., såvitt propositionen hänvisat a1 i texten
- 2LU 1956:58 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m., såvitt propositionen hänvisats till la s. 1 i texten
- SU 1956:207 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående ändrade riktlinjer beträffande kontantunderstöd till arbetslösa. s. 1 i texten
- 2LU 1956:33 Andra lagutskottets memorial nr 33 år W56 a1 i texten