Angående riktlinjer för sjöräddning sväsendet
1956-03-23 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1956:149, Angående riktlinjer för sjöräddning sväsendet
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1956
1
Kr 149
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för
sjöräddning sväsendet; given Stockholms slott den 23
mars 1956.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Gunnar Lange
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att riksdagen godkänner riktlinjer för sjöräddningsväsendet
i Sverige i huvudsaklig överensstämmelse med ett av sjöfartsorganisationsutredningen
framlagt förslag. Riktlinjerna innebär i stort
sett, att staten skall bära huvudansvaret för att sjöräddnings väsendet ordnas
på ett ändamålsenligt sätt, att härmed sammanhängande frågor skall
handläggas av sjöf artsstyr elsen samt att den speciella sjöräddningstjänsten
skall ombesörjas av sjöfartsverket och Svenska sällskapet för räddning av
skeppsbrutne. Sjöfartsverkets resurser bör främst tagas i anspråk för sjöräddningsverksamhet
i närheten av kusten. Sällskapets verksamhet bör
i huvudsak inriktas på räddningsaktioner längre ut till sjöss. Sällskapet förutsättes
dessutom skola handha sjöräddningsverksamheten i Vänern samt
såvitt möjligt deltaga i kusträddningsföretag. Fonden för förbättring av sjöTäddningsväsendet
föreslås skola få tagas i anspråk för såväl sällskapets
som statens räkning. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 149
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1956
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
23 mars 1956.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Sträng, Ericsson, Norup, Hedlund, Hjälmar Nilson,
Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga angående riktlinjer
för sjöräddningsväsendet samt anför därvid följande.
I anledning av ett av Kungl. Maj :t den 27 november 1953 meddelat uppdrag
har sjöfartsorganisationsutredningen verkställt utredning om den
framtida organisationen av livräddningsväsendet till sjöss samt den 4 januari
1956 avgivit betänkande med förslag i ämnet.1 Betänkandet innefattar
även yttrande över en ansökning av Svenska sällskapet för räddning av
skeppsbrutne (Sjöräddningssällskapet) om bidrag från fonden för förbättring
av sjöräddningsväsendet.
över betänkandet har yttranden avgivits av chefen för marinen, chefen
för flygvapnet, telestyrelsen, luftfartsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen,
fiskeristyrelsen, sjöfartsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
län, Sjöräddningssällskapet, Sveriges redareförening, Stockholms rederiförening,
Sveriges segelfartygsiförening, Venerns seglationsstyrelse, Svenska
sjöfolksförbundet, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet
och Svenska stewardsföreningen. Till vissa yttranden har fogats
utlåtanden från andra håll; bl. a. har fiskeristyrelsen överlämnat yttrande
av Sveriges fiskares riksförbund.
Sjöfartsorganisationsutredningens betänkande
I fråga om sjöräddnings väsendets nuvarande organisation
erinrar sjöfartsorganisationsutredningen i huvudsak om följande.
1 Betänkandet är undertecknat av landshövdingen G. A. Widell, överdirektören J. R. Edman,
byråchefen G. V. Hall, kanslirådet P. Å. Hartvig och förste hovmarskalken S. E. P. Wetter.
3
Kungl. Maj. ts proposition nr H9 år 1956
Den svenska livräddningsverksamheten till sjöss utövas av dels vissa
statliga organ, dels den av enskilda bildade sammanslutningen Svenska sällskapet
för räddning av skeppsbrutne.
För sjöräddningsverksamheten har inrättats ett antal speciella räddningsstationer.
En del av dessa underhålles och betjänas genom sjöfartsverkets
försorg. De övriga disponeras av Sjöräddningssällskapet. Fördelningen
av räddningsstationerna mellan sjöfartsverket och sällskapet reglerades
i ett år 1938 mellan lotsstyrelsen och sällskapet ingånget avtal (se X
ht 1938, SU 56, Rskr 128). Avtalet innebar bl. a. att Sjöräddningssällskapet
skulle övertaga livräddningsväsendet inom västra lotsdistriktet, att
lotsverket skulle handha livräddningsväsendet inom södra lotsdistriktet
med undantag för visst område, där sällskapet skulle svara för sjöräddningen,
att livräddningsväsendet på Öland och Gotland skulle fördelas mellan
lotsverket och sällskapet, att sällskapet ensamt skulle handha livräddningsväsendet
på ostkusten och i Gävlebukten samt att frågan om den övriga
norrlandskustens förseende med särskilda livräddningsanstalter skulle ställas
på framtiden. Enligt denna uppdelning kom av de 37 räddningsstationer,
som då ansågs erforderliga, 21 stationer att lyda under sällskapet och
16 under lotsstyrelsen.
1938 års avtal har senare ändrats vid flera tillfällen. Sålunda handhas
enligt en är 1943 genomförd ändring livräddningsverksamheten på Gotland
i huvudsak av sällskapet. År 1944 företogs vissa jämkningar i avtalet i vad
detsamma avsåg verksamheten i Skåne och Halland. Åren 1946 och 1947
bemyndigades lotsstyrelsen att träffa avtal med sällskapet rörande sällskapets
övertagande av verksamheten vid vissa räddningsstationer, som kunde
komma att av staten inrättas på norrlandskusten och vid Vänern. Genom
en år 1951 beslutad ändring övertog staten verksamheten vid Gotska Sandöns
och Stora Karlsö räddningsstationer. År 1953 slutligen träffades ett avtal
om tillhandahållande av motorbåtar vid Fågelsundets och Stocka räddningsstationer.
För närvarande utgör antalet speciella sjöräddningsstationer 51. Av dessa
disponeras 22 av sjöfartsverket och 29 av Sjöräddningssällskapet. De statliga
räddningsstationerna är i regel förlagda till lots- eller fyrplatser och bemannas
i viss utsträckning med lots- och fyrpersonalen. Av stationerna är
7 utrustade med räddningskryssare, 6 med räddningsbåt och raketapparat,
15 med endast räddningsbåt och 23 med endast raketapparat. Till sjöräddningsstationerna
kan, utöver de förut nämnda 51, räknas ytterligare två
lotsplatser som utrustats med båtar, användbara för såväl lotsnings- som
livrädd ningsuppgif ter.
Inom den organiserade sjöräddningstjänsten samverkar, utom nyssnämnda
speciella räddningsstationer, även de lots- och fyrplatser, som inte utrustats
med särskild livräddningsmateriel, tullverkets kustposteringar, kustradiostationerna,
disponibla enheter från marinen och flygvapnet samt kustbefolkningen.
För samarbetet inom sjöräddningsverksamheten vid inträffade
olyckor gäller vissa riktlinjer.
4
Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1956
Beträffande den framtida organisationen av sjöräddnings
väsendet framhåller sjöfartsorganisationsutredningen, att staten
även i fortsättningen måste bära det yttersta ansvaret för att livräddningsväsendet
till sjöss fungerar på ett ändamålsenligt sätt samt att det bör
åvila sjöfartsstyrelsen att handlägga härmed sammanhängande frågor. Med
hänsyn till de positiva erfarenheterna av den nuvarande ordningen med viss
fördelning av arbetsuppgifterna mellan staten och Sjöräddningssällskapet anser
utredningen att en dylik fördelning skall bestå även i fortsättningen. Utredningen
finner emellertid tveksamt om den nuvarande normen för verksamhetens
uppdelning är den mest ändamålsenliga. Därvid hänvisar utredningen
till att den ursprungliga geografiska uppdelningen av arbetsfältet
kommit att modifieras avsevärt i olika sammanhang. Vidare fäster utredningen
uppmärksamheten på vissa utvecklingstendenser, som gjort sig gällande
inom sjöräddningsorganisationen.
A ena sidan, framhåller utredningen, strävar sjöfartsverket eller att få
fram båtmateriel, som kan användas för arbetsuppgifter av skilda slag. Sålunda
har, som tidigare antytts, två lotsplatser försetts med kombinerade
lots- och livräddningskuttrar för utnyttjande såväl inom lotstjänsten som
lör sjöräddningsverksamheten. Dylika båtar kan utnyttjas på ett ur det allmännas
synpunkt mera ändamålsenligt och ekonomiskt sätt än vad fallet är
med övrig båtmateriel. Om ytterligare lotsplatser utrustas med kombinerade
lots- och livräddningskuttrar, torde det erforderliga antalet speciella sjöräddningsstationer
kunna ej oväsentligt reduceras. Det bör även vara möjligt
att på motsvarande sätt utnyttja en del av tullverkets kustbevakningsposteringar.
Det bör emellertid enligt utredningen beaktas, att lots- och fyrpersonalen
på grund av sina ordinarie arbetsuppgifter i regel inte kan deltaga i
räddningsaktioner ute till havs, vilka ofta kräver flera dygns bortovaro.
Utredningen finner med hänsyn till det anförda, att sjöfartsverkets personella
och materiella resurser kan anses särskilt lämpade för sjöräddningsuppgifter
i närheten av kusten, s. k. kusträddning.
Å andra sidan har Sjöräddningssällskapet enligt utredningen inriktat sig
på att anskaffa räddningskryssare, som är tillräckligt sjövärdiga för att
kunna användas i hårt väder och i öppen sjö. Dessa båtar kan bättre än
andra nu förefintliga räddningsbåtar tillgodose de behov av assistans, som
kan uppkomma längre ut till sjöss. Sällskapet har också fast personal anställd
vid de stationer, dit kryssare är förlagda. Den av sällskapet uppbyggda
sjöräddningsorganisationen lämpar sig sålunda särskilt för räddningsföretag
på längre avstånd från kusten, ^sjöräddning.
Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att sjöfartsverket
skall inrikta sin sjöräddningsverksamhet huvudsakligen på kusträddning,
medan Sjöräddningssällskapet skall svara för ^sjöräddning. Sällskapet
föreslås dock även skola bedriva sjöräddningsverksamhet i Vänern
samt deltaga i kusträddning i den mån så kan ske utan att utsjöräddningen
eftersättes. Nu gällande avtal mellan sjöfartsstyrelsen och Sjöräddnings
-
Kungl. Maj:ts proposition nr Ii9 år 1956
5
sällskapet angående uppdelningen av sjöräddningsverksamheten bör upphävas
och ersättas av ett avtal, som markerar de nya riktlinjerna för samarbetet.
Vid betänkandet har fogats ett förslag till sådant avtal. Utredningen
förutsätter, att särskild överenskommelse träffas mellan sjöfartsstyrelsen och
sällskapet om fördelningen av räddningsstationer och om överlåtelse av materiel
i samband med den omfördelning av stationerna, som kan vara betingad
av de nya huvudlinjerna.
Utredningen har vidare ingått på frågan om den erforderliga samordningen
inom sjöräddningstjänsten. Härvid framhålles, att
sjöräddningsverksamheten kräver insatser icke blott av sjöfartsverket och
Sjöräddningssällskapet utan även -— såsom förut framhållits — av tullverket,
marinen, flygvapnet, kustradiostationerna och kustbefolkningen.
För samarbetet mellan de i sjöräddningen sålunda deltagande parterna gäller
redan nu vissa riktlinjer. Utredningen finner eu ökad samordning i och
för sig önskvärd. Ovillkorlig befälsrätt bör emellertid icke införas för något
av de deltagande organen, då en sådan skulle motverka behövlig initiativförmåga
och beskära möjligheten till beslut och handlande under ansvar
från deltagarnas sida. Uppgiften för ett samordningsorgan bör i stället bestå
i att lämna råd och rekommendationer om lämpliga åtgärder. Då samordningsfrågan
uppmärksamt följs av myndigheterna och sällskapet, har utredningen
icke ansett anledning finnas att framlägga något förslag i ämnet.
Den föreslagna organisationen av sjöräddningsväsendet bör underlätta
fortsatt samråd, helst som den statliga insatsen får en mera enhetlig ledning
inom sjöfartsstyrelsen än vad hittills varit fallet.
Efter medgivande av 1952 års riksdag har av överskottsmedel från statens
krigsförsäkringsnämnds verksamhet avsatts 2 milj. kronor till en fond
för förbättring av sjöräddningsväsendet (Rskr 423). Sjöräddningssällskapet
har i skrivelse den 27 november 1952 anhållit, att ifrågavarande fondmedel
skulle tillerkännas sällskapet. Genom beslut den 26 juni 1953 tilldelades
sällskapet av fonden ett bidrag av 370 000 kronor för anskaffning av en
snabbgående undsättningsbåt med radarutrustning. Någon ytterligare disposition
av fonden har ej förekommit. Fondens behållning utgör sålunda f. n.
1 630 000 kronor.
Vid bedömningen av spörsmålet om användningen av återstående
medel i fonden för förbättring av sjöräddningsväsendet
förutsätter sjöfartsorganisationsutredningen att dess förslag om
arbetsfördelningen mellan sjöfartsverket och Sjöräddningssällskapet godtages.
Vidare anför utredningen i huvudsak följande.
Behovet av en upprustning av sjöräddningsmatcrielen är stort och hänför
sig icke enbart till den del av sjöräddningsväsendet, som avses för ^sjöräddning,
utan i lika hög grad till sjöräddningsväsendet i övrigt. Fördelningen
av de återstående fondmedlen är därför eu fråga icke endast om alt
tillgodose Sjöräddningssällskapets behov utan i lika hög grad om en upprustning
av det statliga sjöräddningsväsendet.
6
Kungl. Maj. ts proposition nr l''r9 år 1956
Enligt vad utredningen under hand inhämtat från Sjöräddningssällskapet
erfordras för att tillgodose sällskapets närmaste önskemål i fråga om materielanskaffning
ett bidrag av sammanlagt 1,2 milj. kronor. Utredningen tillstyrker,
att sällskapet tilldelas 690 000 kronor för anskaffning av en ny
räddningskryssare för västkusten, 120 000 kronor till två för räddningskryssare
avsedda båthus jämte slipar, 30 000 kronor för utrustning av
vissa fiskebåtar med radiotelefon och raketpistoler samt för instruktion av
fiskare om förebyggande sjöräddningsåtgärder ävensom 50 000 kronor till
en ny räddningsbåt för Vänern. Däremot avstyrker utredningen, att sällskapet
tilldelas begärda bidrag å 300 000 kronor för en ny räddningskryssare för
södra skånekusten och å 10 000 kronor för ritningar och utredningar.
Sammanfattningsvis tillstyrker utredningen sålunda, att Sjöräddningssällskapet
av fonden för förbättring av sjöräddningsväsendet tilldelas bidrag
å tillhopa (690 000 -f 120 000 + 30 000 + 50 000 ==) 890 000 kronor.
Även i fråga om den för kusträddning tillgängliga båtmaterielen har utredningen
funnit en förstärkning behövlig. Utredningen förutsätter att utexperimenterandet
av lämplig båttyp för kombinerade lotsnings- och sjöräddningsuppgifter
skall fortsättas inom sjöfartsstyrelsen. En omedelbar
upprustning genom nybyggnad av i första hand tre räddningsbåtar med radioutrustning
är emellertid nödvändig. Kostnaderna beräknas till 610 000
kronor. Vidare erfordras en mindre lättmetallbåt för Gotska Sandön till en
beräknad kostnad av 30 000 kronor. Därjämte bör vissa räddningsbåtar underkastas
översyn och förses med radioutrustning samt raketapparaterna
moderniseras. Härför beräknas ett belopp av 70 000 kronor. Utredningen förordar,
att sjöfartsstyrelsen för nu nämnda ändamål tilldelas ett bidrag av
(610 000 -J- 30 000 -f- 70 000 =) 710 000 kronor från fonden för förbättring
av sjöräddningsväsendet. Dessutom föreslås, att generaltullstyrelsen av fondmedlen
erhåller ett belopp av 30 000 kronor för utrustning av vissa tullbåtar
med sjöräddningsmateriel.
Enligt utredningen bör sålunda av de återstående fondmedlen 890 000 kronor
disponeras för Sjöräddningssällskapets verksamhet och 740 000 kronor
för den statliga sjöräddningstjänsten. Även om den föreslagna medelstilldelningen
medför en avsevärd förstärkning av sjöräddningsmaterielen, utgör
detta — framhåller utredningen — endast början till erforderlig upprustning
på längre sikt av sjöräddningsväsendet.
Yttranden
Samtliga remissinstanser är positivt inställda till förslaget att den speciella
sjöräddningsorganisationen även i fortsättningen skall vara uppdelad mellan
sjöfartsverket och Sjöräddningssällskapet. I ett flertal yttranden understrykes,
att staten har att bära det yttersta ansvaret för att sjöräddningsväsendet
fungerar på ett tillfredsställande sätt.
Vad angår de föreslagna riktlinjerna för sjöfartsverkets
och sjöräddningssällskapets arbetsuppgifter inom den
speciella sjöräddningstjänsten framhåller emellertid sjöfartsstyrelsen föl
-
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 1i9 är 1956
jande. Den gränsdragning mellan verkets och sällskapets verksamhet, som
kommit till uttryck i uppdelningen på kusträddning och utsjöräddning, är
ej ändamålsenlig och ger intryck av alltför stel precisering. Det är icke heller
motiverat att styrelsen avtalsenligt förbinder sig att i sjöräddningstjänsten
inrikta verksamheten huvudsakligen på kusträddning. Grunderna
för arbetsfördelningen mellan verket och sällskapet bör regleras genom ett
allmänt avtal, enligt vilket staten förbinder sig att ur fonden för förbättring
av sjöräddningsväsendet överlämna visst belopp till sällskapet under det att
sällskapet förbinder sig bl. a., att framdeles upprätthålla och driva vissa i
en särskild förteckning angivna stationer. I avtalet bör vidare angivas, att
sjöräddningen från de av sällskapet bedrivna stationerna i första hand bör
vara inriktad på räddning på längre avstånd från kusten men att, i den mån
omständigheterna det medgiver, sällskapet bör medverka även vid annan sjöräddning
och därvid särskilt i sådana fall då statliga organs och enskildas insatser
på grund av andra uppgifter efter den omedelbara insatsen svårligen
längre kan påräknas. Sjöräddningssällskapet har icke något att erinra mot
den föreslagna principiella uppdelningen av sjöräddningsväsendet. Sällskapet
framhåller, att dess stationer givetvis kommer att ingripa även i kusträddning,
då så kan anses erforderligt. Sjöräddningssällskapets styrelse förklarar
sig beredd att träffa avtal med sjöfartsstyrelsen i enlighet med de
angivna riktlinjerna samt upptaga förhandlingar om särskild överenskommelse
i anslutning till avtalet. Chefen för marinen framhåller att de osäkra,
ibland okända faktorer, som påverkar ingripanden vid sjöräddningsföretag
och som snabbt kan förvandla kusträddningen till utsjöräddning eller
tvärtom, synes göra en teoretisk uppdelning betänklig, varför utredningens
förslag i denna del avstyrkes. Övriga remissinstanser tillstyrker eller har
icke något att erinra mot den föreslagna arbetsfördelningen. I vissa yttranden
understrykes emellertid, att denna icke får medföra några skarpa
gränsdragningar beträffande ansvarsfördelningen.
I fråga om samordningen av de deltagande räddningsorganens
verksamhet ansluter sig flertalet remissinstanser till utredningens åsikt att
ökad samordning är önskvärd men att ovillkorlig befälsrätt ej bör införas.
Sjöfartsstyrelsen anser sig böra ha ansvaret för samordningen inom sjöräddningsverksamheten;
styrelsen bör sålunda vaka över att erforderliga
anordningar vidtages för sjöräddning och följa utvecklingen inom området
samt taga erforderliga initiativ för fortsatt stärkande av sjöräddningsberedskapen.
Beträffande styrelsens uppgifter i fråga om de särskilda räddningsaktionerna
vill styrelsen understryka utredningens uttalande om att uppgiften
för ett samordningsorgan främst bör vara att lämna råd och rekommendationer
om lämpliga åtgärder men icke att utöva ledning beträffande
de praktiska åtgärderna i det särskilda fallet. Tyngdpunkten bör enligt
styrelsen läggas på samverkan mellan alla tillgängliga krafter. Chefen för
marinen anser, att samordningen icke är tillfredsställande genomförd, utan
föreslår att sjöfartsstyrelsen får i uppdrag att snarast taga kontakt med be
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1956
rörda organ för att nå överenskommelse om formerna för samordning och
ledning av sjöräddningsföretag. Enligt luftfartsstijrelsen når samordning vid
sådana företag sin fulla effekt först sedan den givits fastare former än dem
som antytts av utredningen; erfarenheterna från flygräddningstjänsten synes
böra tillvaratagas vid det fortsatta arbetet rörande sjöräddningstjänstens
samordningsproblem.
Behovet av en materiell upprustning inom sjöräddningsväsendet
understrykes av flertalet remissinstanser. Särskilt betonas angelägenheten
av att sjöfartsverkets båt- och övrig sjöräddningsmateriel förbättras. I
flera yttranden understrykes emellertid, att kostnaderna härför bör bestridas
över statsbudgeten och att fonden för förbättring av sjöräddningsväsendet
bör förbehållas Sjöräddningssällskapet. Sålunda avstyrker Sveriges redareförening,
Stockholms rederiförening, Sveriges segelfartggsförening,
Sveriges fartygsbefälsförening och Sveriges fiskares riksförbund att sjöfartsstyrelsen
och generaltullstyrelsen erhåller bidrag ur fonden. Även
Svenska sjöfolksförbundet intar en avvisande hållning i denna fråga. Sjöräddningssällskapet
betonar vikten av att staten inriktar sina ansträngningar
på en upprustning av sjöfartsverkets och kustbevakningens båtar,
så att dessa kan utnyttjas mera allsidigt och så att — utöver sällskapets
räddningskryssare — inga speciella räddningsbåtar skall behövas. Nya kusträddningsbåtar
till sjöfartsverket bör därför icke anskaffas. De kusträddningsbåtar
som redan finns bör däremot överses. Sällskapet säger sig icke
kunna dela utredningens uppfattning att kryssaren för södra Östersjön bör
ställas på framtiden. Sällskapet anhåller att snarast få disponera de återstående
medlen i fonden. Av dessa medel vill sällskapet använda 200 000
kronor för konstruerande och byggande inom sjöfartsverket av högvärdiga
lotskuttrar, lämpade även för kusträddning, samt 70 000 kronor för undersökningar,
konstruktion och byggande av en kombinerad kustbevakningsoch
kusträddningsbåt; bidrag bör dock utgå med högst 50 procent av kostnaderna.
Fiskeristyrelsen framhåller att såväl kust- som utsjöräddningen givetvis
är av stor betydelse för fisket men att utsjöräddningen kan lämna
fisket den mest mångsidiga hjälpen. Ur fiskets synpunkt är det därför, anser
styrelsen, av vikt att Sjöräddningssällskapet får tillfälle att i största
möjliga utsträckning förverkliga sina planer i fråga om anskaffandet av
större sjögående räddningskryssare. Fiskeristyrelsen förordar därför, att
sällskapet tilldelas hela det fondbelopp som ännu är odisponerat eller i varje
fall — utöver det av utredningen föreslagna beloppet — erhåller 300 000
kronor för anskaffning av en ny räddningskryssare för södra Östersjön.
Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser det angeläget, att sällskapet tilldelas
medel för detta ändamål; med hänsyn till den livliga sjötrafiken och de
många olyckorna utanför södra skånekusten föreligger här ett stort behov
av en sådan båt. Då stora anspråk kommer att ställas på Sjöräddningssällskapet
i fråga om hållande av lämpliga speciella båtar för utsjöräddningen,
9
Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1956
anser länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län det önskvärt, att fondmedlen
reserveras för utdelning undan för undan efter behov till sällskapet.
Sjöfartsstyrelsen tillstyrker den av utredningen förordade fördelningen av
fondmedlen. Styrelsen, som i likhet med utredningen anser den föreslagna
materielförstärkningen inom sjöräddningsväsendet endast utgöra början till
en upprustning på längre sikt, har för avsikt att längre fram inkomma med
en plan, om möjligt för en tioårsperiod, över medelsbehovet för sjöräddningsväsendets
upprustning.
Departementschefen
För den verksamhet som avser att bispringa nödställda till sjöss finns utmed
Sveriges kuster ett femtiotal för ändamålet särskilt utrustade livräddningsstationer.
Vid sju stationer är större räddningskryssare förlagda; ett
tjugutal har endast smärre räddningsbåtar. Närmare trettio av stationerna
är försedda med raketapparater.
Av de speciella livräddningsstationerna betjänas tjugotvå av sjöfartsverket
och tjugonio av Svenska sällskapet för räddning av skeppsbrutne. Fördelningen
av stationerna mellan sjöfartsverket och sällskapet är reglerad genom
avtal. Enligt det ursprungliga mellan lotsstyrelsen och sällskapet år
1938 träffade avtalet skulle vardera parten svara för sjöräddningsverksamhet
och därför avsedd materiel inom sina genom avtalet bestämda kustområden.
Genom ett flertal senare ingångna tilläggsavtal har indelningen i
kustområden ej oväsentligt jämkats.
Sjöfartsorganisationsutredningen har i sitt nyligen framlagda betänkande
om sjöräddningsväsendets organisation uttalat uppfattningen att staten
visserligen bör bära huvudansvaret för att ett fullgott sjöräddningsväsende
linnes men att den härpå speciellt inriktade verksamheten — i betraktande
av de positiva erfarenheterna av hittillsvarande ordning — även i fortsättningen
bör vara uppdelad mellan staten och Sjöräddningssällskapet. Till
denna uppfattning, som icke blivit motsagd i något remissyttrande, kan jag
ansluta mig. Såsom utredningen framhållit bör det åvila sjöfartsstyrelsen
att handlägga uppkommande frågor, som sammanhänger med det allmännas
intresse av att sjöräddningsväsendet ordnas på ett ändamålsenligt sätt;
självfallet bör styrelsen därvid i erforderlig utsträckning verka i samförstånd
med de andra statliga organ -— tullverket, telestyrelsen, marinen och
flygvapnet — vilkas insatser i sjöräddningstjänsten har väsentlig betydelse.
Utredningen har emellertid funnit, att de nuvarande avtalsenliga normerna
för arbetsfördelningen mellan sjöfartsverket och Sjöräddningssällskapet
bör ersättas med nya riktlinjer. Härvid har utredningen hänvisat till att
man redan i väsentlig utsträckning frångått den ursprungliga principen för
arbetsfördelningen, som innebar en huvudsakligen geografisk uppdelning av
arbetsfältet. Vidare har utredningen uppmärksammat vissa omständigheter
beträffande de tillgängliga personella och materiella resurserna för sjö
2
liihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 149
10
Kungl. Maj. ts proposition nr i\9 år 1956
räddningstjänsten, vilka gör en omfördelning av arbetsuppgifterna motiverad.
Med hänsyn till nämnda omständigheter har utredningen funnit sjöfartsverkets
materiel och personal böra i första hand tagas i anspråk då det
gäller räddningsföretag i närheten av kusten (kusträddning), medan Sjöräddningssällskapet
befunnits böra företrädesvis svara för räddningsaktioner
längre ut till sjöss (utsjöräddning). Sällskapet bör dock enligt utredningen
handha sjöräddningsverksamheten i Vänern samt, i den mån utsjöräddningen
ej därigenom eftersättes, deltaga i kusträddningsföretag. Utredningen
föreslår, att mellan sjöfartsstyrelsen och Sjöräddningssällskapet träffas
ett avtal, som markerar de sålunda utstakade riktlinjerna för arbetsfördelningen.
Utredningens förslag har biträtts i flertalet remissyttranden, däribland
det, som avgivits av Sjöräddningssällskapet. Däremot har sjöfartsstyrelsen
funnit uppdelningen av verksamheten i kusträddning och utsjöräddning
mindre ändamålsenlig och ge intryck av alltför stel precisering samt vidare
ansett det icke vara motiverat att styrelsen genom avtal förbinder sig att i
sjöräddningstjänsten inrikta sin verksamhet huvudsakligen på kusträddning.
Vad angår Sjöräddningssällskapets arbetsuppgifter har dock styrelsen
i sak anslutit sig till utredningens förslag.
Jag är medveten om att i praktiken en klar gräns icke kan eller bör dragas
mellan utsjöräddning och kusträddning och att hänsyn härtill bör tagas
vid en närmare utformning av Sjöräddningssällskapets uppgifter. Såsom
utredningen och även sjöfartsstyrelsen framhållit kan det emellertid vara
förenat med olägenheter att disponera sjöfartsverkets personal och båtmateriel
— som till övervägande delen avsetts för verket åvilande ordinarie
arbetsuppgifter — för räddningsaktioner, som kräver lång tid. Härav följer,
att sjöfartsverkets resurser lämpligen bör tagas i anspråk i första hand
då det gäller räddningsföretag nära kusten och endast undantagsvis, då
nöden det oundgängligen kräver, för deltagande i utsjöräddning. Å andra
sidan disponerar sällskapet båtmateriel som till stor del är väl lämpat för
räddningsarbete längre ut till havs; för bemanning av sällskapets räddningskryssare
är fast personal anställd i viss utsträckning. Sällskapets resurser
synes med hänsyn härtill främst böra utnyttjas för utsjöräddning. Med
hänsyn till vad sålunda anförts tillstyrker jag, att — med upphävande av
nu gällande avtal — arbetsuppgifterna för Sjöräddningssällskapet regleras
i huvudsaklig överensstämmelse med nu angivna allmänna riktlinjer.
Det synes mig vidare ligga i sakens natur att arbetsfördelningen inom
sjöräddningstjänsten icke i praktiken kan få vara hårt bunden till bestämda
regler; möjlighet måste alltid finnas för vederbörande organ att vid sjöolyckor
handla efter vad omständigheterna skäligen kan kräva. .Tåg anser
det därför icke motiverat, att arbetsfördelningen mera detaljerat regleras
i särskilt avtal. Det torde dock vara lämpligt, att det vid den nya fördelning
av ansvaret för sjöräddningsstationerna, som föranleds av de ändrade
riktlinjerna, vid upplåtelse av staten tillhörig materiel eller tilldelning
opaginerad Kontrollera mot PDF
II
Kungl. Maj. ts proposition nr li9 år 1956
av statsmedel till Sjöräddningssällskapet eller vid överförande av materiel
från sällskapet till staten angives, vari sällskapets huvudsakliga arbetsuppgifter
består enligt nyssnämnda riktlinjer.
Utom sjöfartsverket och Sjöräddningssällskapet deltar i livräddningsverksamheten
till sjöss även tullverkets kustposteringar, kustradiostationerna,
marinen och flygvapnet. Det är givetvis av utomordentlig betydelse att vid
inträffade olyckshändelser de olika organens insatser samordnas på ett effektivt
sätt. F. n. gäller vissa riktlinjer för samarbetet, som i stort sett torde
fungera tillfredsställande. En förbättrad samordning har dock i skilda sammanhang
befunnits önskvärd. Såsom utredningen framhållit torde det icke
vara ändamålsenligt att tilldela något av de i sjöräddningstjänsten deltagande
organen en ovillkorlig befälsrätt. Jag förutsätter, att vederbörande myndigheter
med uppmärksamhet följer samordningsfrågan samt vidtar de åtgärder
för eu effektivisering av samarbetet, som kan erfordras. Det bör särskilt
ankomma på sjöfartsstvrelsen såsom det centrala statliga organet på
sjöfartens område att med beaktande av vunna erfarenheter ta initiativ till
dylika åtgärder samt i övrigt lämna råd och rekommendationer för sjöräddningsverksamhetens
praktiska bedrivande.
Såväl sjöfartsorganisationsutredningen som flertalet remissinstanser har
understrukit behovet av eu materiell upprustning inom sjöräddningsväsendet.
Av den år 1952 bildade fonden för förbättring av sjöräddningsväsendet
står, sedan Sjöräddningssällskapet därav erhållit 370 000 kronor för en
snabbgående undsättningsbåt, f. n. 1 630 000 kronor till förfogande. I fråga
om dispositionen av sistnämnda medel har utredningen framlagt förslag,
som innebär att visst belopp tilldelas sällskapet och att återstoden användes
för viss erforderlig materielanskaffning för det statliga sjöräddningsväsendets
räkning. I åtskilliga remissyttranden har emellertid framhållits, att
kostnaderna för anskaffning och förbättring av den statliga materielen bör
bestridas över statens budget samt att hela det återstående fondbeloppet
bör användas för att täcka Sjöräddningssällskapets behov.
För egen del anser jag att frågan om dispositionen av ifrågavarande fondmedel
bör bedömas med hänsyn till i första hand angelägenhetsgraden av
de olika ändamål, för vilka medel begäres. Med denna utgångspunkt anser
jag mig kunna förutskicka att fonden till övervägande del bör disponeras
för Sjöräddningssällskapets behov. Samtidigt vill jag emellertid framhålla,
att enligt min mening hinder icke bör föreligga för Kungl. Maj:t att ta
fondmedlen i anspråk för anskaffning och förbättring av livräddningsmateriel
för statens räkning.
De allmänna riktlinjer för sjöräddningsverksamhetens ordnande samt för
dispositionen av fonden för förbättring av sjöräddningsväsendet, som i det
föregående förordats, torde böra underställas riksdagen. Därest riksdagen
godkänner riktlinjerna och eljest icke har något att erinra, torde det få
ankomma på Kungl. Maj :t att fatta beslut om de åtgärder, som kan befinnas
påkallade i anledning av sjöfartsorganisationsutredningens förslag.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1956
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
att godkänna de riktlinjer för sjöräddningsväsendet jag i
det föregående förordat.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Bo Gejrot
560613 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1956:362 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer för sjöräddning sväsendet jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
- SU 1956:170 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående riktlinjer för sjöräddningsväsendet jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
- SU 1956:115 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts i statsverkspropositionen under sjunde huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1956/57 till Tullverket: s. 7 i texten