Sök i Ratio Lex

Angående riktlinjer för sjöräddning sväsendet

1956-03-23 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:149, Angående riktlinjer för sjöräddning sväsendet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1956

1

Kr 149

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för

sjöräddning sväsendet; given Stockholms slott den 23

mars 1956.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att riksdagen godkänner riktlinjer för sjöräddningsväsendet

i Sverige i huvudsaklig överensstämmelse med ett av sjöfartsorganisationsutredningen

framlagt förslag. Riktlinjerna innebär i stort

sett, att staten skall bära huvudansvaret för att sjöräddnings väsendet ordnas

på ett ändamålsenligt sätt, att härmed sammanhängande frågor skall

handläggas av sjöf artsstyr elsen samt att den speciella sjöräddningstjänsten

skall ombesörjas av sjöfartsverket och Svenska sällskapet för räddning av

skeppsbrutne. Sjöfartsverkets resurser bör främst tagas i anspråk för sjöräddningsverksamhet

i närheten av kusten. Sällskapets verksamhet bör

i huvudsak inriktas på räddningsaktioner längre ut till sjöss. Sällskapet förutsättes

dessutom skola handha sjöräddningsverksamheten i Vänern samt

såvitt möjligt deltaga i kusträddningsföretag. Fonden för förbättring av sjöTäddningsväsendet

föreslås skola få tagas i anspråk för såväl sällskapets

som statens räkning. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 149

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1956

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

23 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Sträng, Ericsson, Norup, Hedlund, Hjälmar Nilson,

Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga angående riktlinjer

för sjöräddningsväsendet samt anför därvid följande.

I anledning av ett av Kungl. Maj :t den 27 november 1953 meddelat uppdrag

har sjöfartsorganisationsutredningen verkställt utredning om den

framtida organisationen av livräddningsväsendet till sjöss samt den 4 januari

1956 avgivit betänkande med förslag i ämnet.1 Betänkandet innefattar

även yttrande över en ansökning av Svenska sällskapet för räddning av

skeppsbrutne (Sjöräddningssällskapet) om bidrag från fonden för förbättring

av sjöräddningsväsendet.

över betänkandet har yttranden avgivits av chefen för marinen, chefen

för flygvapnet, telestyrelsen, luftfartsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen,

fiskeristyrelsen, sjöfartsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,

Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,

Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens

län, Sjöräddningssällskapet, Sveriges redareförening, Stockholms rederiförening,

Sveriges segelfartygsiförening, Venerns seglationsstyrelse, Svenska

sjöfolksförbundet, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet

och Svenska stewardsföreningen. Till vissa yttranden har fogats

utlåtanden från andra håll; bl. a. har fiskeristyrelsen överlämnat yttrande

av Sveriges fiskares riksförbund.

Sjöfartsorganisationsutredningens betänkande

I fråga om sjöräddnings väsendets nuvarande organisation

erinrar sjöfartsorganisationsutredningen i huvudsak om följande.

1 Betänkandet är undertecknat av landshövdingen G. A. Widell, överdirektören J. R. Edman,

byråchefen G. V. Hall, kanslirådet P. Å. Hartvig och förste hovmarskalken S. E. P. Wetter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj. ts proposition nr H9 år 1956

Den svenska livräddningsverksamheten till sjöss utövas av dels vissa

statliga organ, dels den av enskilda bildade sammanslutningen Svenska sällskapet

för räddning av skeppsbrutne.

För sjöräddningsverksamheten har inrättats ett antal speciella räddningsstationer.

En del av dessa underhålles och betjänas genom sjöfartsverkets

försorg. De övriga disponeras av Sjöräddningssällskapet. Fördelningen

av räddningsstationerna mellan sjöfartsverket och sällskapet reglerades

i ett år 1938 mellan lotsstyrelsen och sällskapet ingånget avtal (se X

ht 1938, SU 56, Rskr 128). Avtalet innebar bl. a. att Sjöräddningssällskapet

skulle övertaga livräddningsväsendet inom västra lotsdistriktet, att

lotsverket skulle handha livräddningsväsendet inom södra lotsdistriktet

med undantag för visst område, där sällskapet skulle svara för sjöräddningen,

att livräddningsväsendet på Öland och Gotland skulle fördelas mellan

lotsverket och sällskapet, att sällskapet ensamt skulle handha livräddningsväsendet

på ostkusten och i Gävlebukten samt att frågan om den övriga

norrlandskustens förseende med särskilda livräddningsanstalter skulle ställas

på framtiden. Enligt denna uppdelning kom av de 37 räddningsstationer,

som då ansågs erforderliga, 21 stationer att lyda under sällskapet och

16 under lotsstyrelsen.

1938 års avtal har senare ändrats vid flera tillfällen. Sålunda handhas

enligt en är 1943 genomförd ändring livräddningsverksamheten på Gotland

i huvudsak av sällskapet. År 1944 företogs vissa jämkningar i avtalet i vad

detsamma avsåg verksamheten i Skåne och Halland. Åren 1946 och 1947

bemyndigades lotsstyrelsen att träffa avtal med sällskapet rörande sällskapets

övertagande av verksamheten vid vissa räddningsstationer, som kunde

komma att av staten inrättas på norrlandskusten och vid Vänern. Genom

en år 1951 beslutad ändring övertog staten verksamheten vid Gotska Sandöns

och Stora Karlsö räddningsstationer. År 1953 slutligen träffades ett avtal

om tillhandahållande av motorbåtar vid Fågelsundets och Stocka räddningsstationer.

För närvarande utgör antalet speciella sjöräddningsstationer 51. Av dessa

disponeras 22 av sjöfartsverket och 29 av Sjöräddningssällskapet. De statliga

räddningsstationerna är i regel förlagda till lots- eller fyrplatser och bemannas

i viss utsträckning med lots- och fyrpersonalen. Av stationerna är

7 utrustade med räddningskryssare, 6 med räddningsbåt och raketapparat,

15 med endast räddningsbåt och 23 med endast raketapparat. Till sjöräddningsstationerna

kan, utöver de förut nämnda 51, räknas ytterligare två

lotsplatser som utrustats med båtar, användbara för såväl lotsnings- som

livrädd ningsuppgif ter.

Inom den organiserade sjöräddningstjänsten samverkar, utom nyssnämnda

speciella räddningsstationer, även de lots- och fyrplatser, som inte utrustats

med särskild livräddningsmateriel, tullverkets kustposteringar, kustradiostationerna,

disponibla enheter från marinen och flygvapnet samt kustbefolkningen.

För samarbetet inom sjöräddningsverksamheten vid inträffade

olyckor gäller vissa riktlinjer.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1956

Beträffande den framtida organisationen av sjöräddnings

väsendet framhåller sjöfartsorganisationsutredningen, att staten

även i fortsättningen måste bära det yttersta ansvaret för att livräddningsväsendet

till sjöss fungerar på ett ändamålsenligt sätt samt att det bör

åvila sjöfartsstyrelsen att handlägga härmed sammanhängande frågor. Med

hänsyn till de positiva erfarenheterna av den nuvarande ordningen med viss

fördelning av arbetsuppgifterna mellan staten och Sjöräddningssällskapet anser

utredningen att en dylik fördelning skall bestå även i fortsättningen. Utredningen

finner emellertid tveksamt om den nuvarande normen för verksamhetens

uppdelning är den mest ändamålsenliga. Därvid hänvisar utredningen

till att den ursprungliga geografiska uppdelningen av arbetsfältet

kommit att modifieras avsevärt i olika sammanhang. Vidare fäster utredningen

uppmärksamheten på vissa utvecklingstendenser, som gjort sig gällande

inom sjöräddningsorganisationen.

A ena sidan, framhåller utredningen, strävar sjöfartsverket eller att få

fram båtmateriel, som kan användas för arbetsuppgifter av skilda slag. Sålunda

har, som tidigare antytts, två lotsplatser försetts med kombinerade

lots- och livräddningskuttrar för utnyttjande såväl inom lotstjänsten som

lör sjöräddningsverksamheten. Dylika båtar kan utnyttjas på ett ur det allmännas

synpunkt mera ändamålsenligt och ekonomiskt sätt än vad fallet är

med övrig båtmateriel. Om ytterligare lotsplatser utrustas med kombinerade

lots- och livräddningskuttrar, torde det erforderliga antalet speciella sjöräddningsstationer

kunna ej oväsentligt reduceras. Det bör även vara möjligt

att på motsvarande sätt utnyttja en del av tullverkets kustbevakningsposteringar.

Det bör emellertid enligt utredningen beaktas, att lots- och fyrpersonalen

på grund av sina ordinarie arbetsuppgifter i regel inte kan deltaga i

räddningsaktioner ute till havs, vilka ofta kräver flera dygns bortovaro.

Utredningen finner med hänsyn till det anförda, att sjöfartsverkets personella

och materiella resurser kan anses särskilt lämpade för sjöräddningsuppgifter

i närheten av kusten, s. k. kusträddning.

Å andra sidan har Sjöräddningssällskapet enligt utredningen inriktat sig

på att anskaffa räddningskryssare, som är tillräckligt sjövärdiga för att

kunna användas i hårt väder och i öppen sjö. Dessa båtar kan bättre än

andra nu förefintliga räddningsbåtar tillgodose de behov av assistans, som

kan uppkomma längre ut till sjöss. Sällskapet har också fast personal anställd

vid de stationer, dit kryssare är förlagda. Den av sällskapet uppbyggda

sjöräddningsorganisationen lämpar sig sålunda särskilt för räddningsföretag

på längre avstånd från kusten, ^sjöräddning.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att sjöfartsverket

skall inrikta sin sjöräddningsverksamhet huvudsakligen på kusträddning,

medan Sjöräddningssällskapet skall svara för ^sjöräddning. Sällskapet

föreslås dock även skola bedriva sjöräddningsverksamhet i Vänern

samt deltaga i kusträddning i den mån så kan ske utan att utsjöräddningen

eftersättes. Nu gällande avtal mellan sjöfartsstyrelsen och Sjöräddnings
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Ii9 år 1956

5

sällskapet angående uppdelningen av sjöräddningsverksamheten bör upphävas

och ersättas av ett avtal, som markerar de nya riktlinjerna för samarbetet.

Vid betänkandet har fogats ett förslag till sådant avtal. Utredningen

förutsätter, att särskild överenskommelse träffas mellan sjöfartsstyrelsen och

sällskapet om fördelningen av räddningsstationer och om överlåtelse av materiel

i samband med den omfördelning av stationerna, som kan vara betingad

av de nya huvudlinjerna.

Utredningen har vidare ingått på frågan om den erforderliga samordningen

inom sjöräddningstjänsten. Härvid framhålles, att

sjöräddningsverksamheten kräver insatser icke blott av sjöfartsverket och

Sjöräddningssällskapet utan även -— såsom förut framhållits — av tullverket,

marinen, flygvapnet, kustradiostationerna och kustbefolkningen.

För samarbetet mellan de i sjöräddningen sålunda deltagande parterna gäller

redan nu vissa riktlinjer. Utredningen finner eu ökad samordning i och

för sig önskvärd. Ovillkorlig befälsrätt bör emellertid icke införas för något

av de deltagande organen, då en sådan skulle motverka behövlig initiativförmåga

och beskära möjligheten till beslut och handlande under ansvar

från deltagarnas sida. Uppgiften för ett samordningsorgan bör i stället bestå

i att lämna råd och rekommendationer om lämpliga åtgärder. Då samordningsfrågan

uppmärksamt följs av myndigheterna och sällskapet, har utredningen

icke ansett anledning finnas att framlägga något förslag i ämnet.

Den föreslagna organisationen av sjöräddningsväsendet bör underlätta

fortsatt samråd, helst som den statliga insatsen får en mera enhetlig ledning

inom sjöfartsstyrelsen än vad hittills varit fallet.

Efter medgivande av 1952 års riksdag har av överskottsmedel från statens

krigsförsäkringsnämnds verksamhet avsatts 2 milj. kronor till en fond

för förbättring av sjöräddningsväsendet (Rskr 423). Sjöräddningssällskapet

har i skrivelse den 27 november 1952 anhållit, att ifrågavarande fondmedel

skulle tillerkännas sällskapet. Genom beslut den 26 juni 1953 tilldelades

sällskapet av fonden ett bidrag av 370 000 kronor för anskaffning av en

snabbgående undsättningsbåt med radarutrustning. Någon ytterligare disposition

av fonden har ej förekommit. Fondens behållning utgör sålunda f. n.

1 630 000 kronor.

Vid bedömningen av spörsmålet om användningen av återstående

medel i fonden för förbättring av sjöräddningsväsendet

förutsätter sjöfartsorganisationsutredningen att dess förslag om

arbetsfördelningen mellan sjöfartsverket och Sjöräddningssällskapet godtages.

Vidare anför utredningen i huvudsak följande.

Behovet av en upprustning av sjöräddningsmatcrielen är stort och hänför

sig icke enbart till den del av sjöräddningsväsendet, som avses för ^sjöräddning,

utan i lika hög grad till sjöräddningsväsendet i övrigt. Fördelningen

av de återstående fondmedlen är därför eu fråga icke endast om alt

tillgodose Sjöräddningssällskapets behov utan i lika hög grad om en upprustning

av det statliga sjöräddningsväsendet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr l''r9 år 1956

Enligt vad utredningen under hand inhämtat från Sjöräddningssällskapet

erfordras för att tillgodose sällskapets närmaste önskemål i fråga om materielanskaffning

ett bidrag av sammanlagt 1,2 milj. kronor. Utredningen tillstyrker,

att sällskapet tilldelas 690 000 kronor för anskaffning av en ny

räddningskryssare för västkusten, 120 000 kronor till två för räddningskryssare

avsedda båthus jämte slipar, 30 000 kronor för utrustning av

vissa fiskebåtar med radiotelefon och raketpistoler samt för instruktion av

fiskare om förebyggande sjöräddningsåtgärder ävensom 50 000 kronor till

en ny räddningsbåt för Vänern. Däremot avstyrker utredningen, att sällskapet

tilldelas begärda bidrag å 300 000 kronor för en ny räddningskryssare för

södra skånekusten och å 10 000 kronor för ritningar och utredningar.

Sammanfattningsvis tillstyrker utredningen sålunda, att Sjöräddningssällskapet

av fonden för förbättring av sjöräddningsväsendet tilldelas bidrag

å tillhopa (690 000 -f 120 000 + 30 000 + 50 000 ==) 890 000 kronor.

Även i fråga om den för kusträddning tillgängliga båtmaterielen har utredningen

funnit en förstärkning behövlig. Utredningen förutsätter att utexperimenterandet

av lämplig båttyp för kombinerade lotsnings- och sjöräddningsuppgifter

skall fortsättas inom sjöfartsstyrelsen. En omedelbar

upprustning genom nybyggnad av i första hand tre räddningsbåtar med radioutrustning

är emellertid nödvändig. Kostnaderna beräknas till 610 000

kronor. Vidare erfordras en mindre lättmetallbåt för Gotska Sandön till en

beräknad kostnad av 30 000 kronor. Därjämte bör vissa räddningsbåtar underkastas

översyn och förses med radioutrustning samt raketapparaterna

moderniseras. Härför beräknas ett belopp av 70 000 kronor. Utredningen förordar,

att sjöfartsstyrelsen för nu nämnda ändamål tilldelas ett bidrag av

(610 000 -J- 30 000 -f- 70 000 =) 710 000 kronor från fonden för förbättring

av sjöräddningsväsendet. Dessutom föreslås, att generaltullstyrelsen av fondmedlen

erhåller ett belopp av 30 000 kronor för utrustning av vissa tullbåtar

med sjöräddningsmateriel.

Enligt utredningen bör sålunda av de återstående fondmedlen 890 000 kronor

disponeras för Sjöräddningssällskapets verksamhet och 740 000 kronor

för den statliga sjöräddningstjänsten. Även om den föreslagna medelstilldelningen

medför en avsevärd förstärkning av sjöräddningsmaterielen, utgör

detta — framhåller utredningen — endast början till erforderlig upprustning

på längre sikt av sjöräddningsväsendet.

Yttranden

Samtliga remissinstanser är positivt inställda till förslaget att den speciella

sjöräddningsorganisationen även i fortsättningen skall vara uppdelad mellan

sjöfartsverket och Sjöräddningssällskapet. I ett flertal yttranden understrykes,

att staten har att bära det yttersta ansvaret för att sjöräddningsväsendet

fungerar på ett tillfredsställande sätt.

Vad angår de föreslagna riktlinjerna för sjöfartsverkets

och sjöräddningssällskapets arbetsuppgifter inom den

speciella sjöräddningstjänsten framhåller emellertid sjöfartsstyrelsen föl
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 1i9 är 1956

jande. Den gränsdragning mellan verkets och sällskapets verksamhet, som

kommit till uttryck i uppdelningen på kusträddning och utsjöräddning, är

ej ändamålsenlig och ger intryck av alltför stel precisering. Det är icke heller

motiverat att styrelsen avtalsenligt förbinder sig att i sjöräddningstjänsten

inrikta verksamheten huvudsakligen på kusträddning. Grunderna

för arbetsfördelningen mellan verket och sällskapet bör regleras genom ett

allmänt avtal, enligt vilket staten förbinder sig att ur fonden för förbättring

av sjöräddningsväsendet överlämna visst belopp till sällskapet under det att

sällskapet förbinder sig bl. a., att framdeles upprätthålla och driva vissa i

en särskild förteckning angivna stationer. I avtalet bör vidare angivas, att

sjöräddningen från de av sällskapet bedrivna stationerna i första hand bör

vara inriktad på räddning på längre avstånd från kusten men att, i den mån

omständigheterna det medgiver, sällskapet bör medverka även vid annan sjöräddning

och därvid särskilt i sådana fall då statliga organs och enskildas insatser

på grund av andra uppgifter efter den omedelbara insatsen svårligen

längre kan påräknas. Sjöräddningssällskapet har icke något att erinra mot

den föreslagna principiella uppdelningen av sjöräddningsväsendet. Sällskapet

framhåller, att dess stationer givetvis kommer att ingripa även i kusträddning,

då så kan anses erforderligt. Sjöräddningssällskapets styrelse förklarar

sig beredd att träffa avtal med sjöfartsstyrelsen i enlighet med de

angivna riktlinjerna samt upptaga förhandlingar om särskild överenskommelse

i anslutning till avtalet. Chefen för marinen framhåller att de osäkra,

ibland okända faktorer, som påverkar ingripanden vid sjöräddningsföretag

och som snabbt kan förvandla kusträddningen till utsjöräddning eller

tvärtom, synes göra en teoretisk uppdelning betänklig, varför utredningens

förslag i denna del avstyrkes. Övriga remissinstanser tillstyrker eller har

icke något att erinra mot den föreslagna arbetsfördelningen. I vissa yttranden

understrykes emellertid, att denna icke får medföra några skarpa

gränsdragningar beträffande ansvarsfördelningen.

I fråga om samordningen av de deltagande räddningsorganens

verksamhet ansluter sig flertalet remissinstanser till utredningens åsikt att

ökad samordning är önskvärd men att ovillkorlig befälsrätt ej bör införas.

Sjöfartsstyrelsen anser sig böra ha ansvaret för samordningen inom sjöräddningsverksamheten;

styrelsen bör sålunda vaka över att erforderliga

anordningar vidtages för sjöräddning och följa utvecklingen inom området

samt taga erforderliga initiativ för fortsatt stärkande av sjöräddningsberedskapen.

Beträffande styrelsens uppgifter i fråga om de särskilda räddningsaktionerna

vill styrelsen understryka utredningens uttalande om att uppgiften

för ett samordningsorgan främst bör vara att lämna råd och rekommendationer

om lämpliga åtgärder men icke att utöva ledning beträffande

de praktiska åtgärderna i det särskilda fallet. Tyngdpunkten bör enligt

styrelsen läggas på samverkan mellan alla tillgängliga krafter. Chefen för

marinen anser, att samordningen icke är tillfredsställande genomförd, utan

föreslår att sjöfartsstyrelsen får i uppdrag att snarast taga kontakt med be
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1956

rörda organ för att nå överenskommelse om formerna för samordning och

ledning av sjöräddningsföretag. Enligt luftfartsstijrelsen når samordning vid

sådana företag sin fulla effekt först sedan den givits fastare former än dem

som antytts av utredningen; erfarenheterna från flygräddningstjänsten synes

böra tillvaratagas vid det fortsatta arbetet rörande sjöräddningstjänstens

samordningsproblem.

Behovet av en materiell upprustning inom sjöräddningsväsendet

understrykes av flertalet remissinstanser. Särskilt betonas angelägenheten

av att sjöfartsverkets båt- och övrig sjöräddningsmateriel förbättras. I

flera yttranden understrykes emellertid, att kostnaderna härför bör bestridas

över statsbudgeten och att fonden för förbättring av sjöräddningsväsendet

bör förbehållas Sjöräddningssällskapet. Sålunda avstyrker Sveriges redareförening,

Stockholms rederiförening, Sveriges segelfartggsförening,

Sveriges fartygsbefälsförening och Sveriges fiskares riksförbund att sjöfartsstyrelsen

och generaltullstyrelsen erhåller bidrag ur fonden. Även

Svenska sjöfolksförbundet intar en avvisande hållning i denna fråga. Sjöräddningssällskapet

betonar vikten av att staten inriktar sina ansträngningar

på en upprustning av sjöfartsverkets och kustbevakningens båtar,

så att dessa kan utnyttjas mera allsidigt och så att — utöver sällskapets

räddningskryssare — inga speciella räddningsbåtar skall behövas. Nya kusträddningsbåtar

till sjöfartsverket bör därför icke anskaffas. De kusträddningsbåtar

som redan finns bör däremot överses. Sällskapet säger sig icke

kunna dela utredningens uppfattning att kryssaren för södra Östersjön bör

ställas på framtiden. Sällskapet anhåller att snarast få disponera de återstående

medlen i fonden. Av dessa medel vill sällskapet använda 200 000

kronor för konstruerande och byggande inom sjöfartsverket av högvärdiga

lotskuttrar, lämpade även för kusträddning, samt 70 000 kronor för undersökningar,

konstruktion och byggande av en kombinerad kustbevakningsoch

kusträddningsbåt; bidrag bör dock utgå med högst 50 procent av kostnaderna.

Fiskeristyrelsen framhåller att såväl kust- som utsjöräddningen givetvis

är av stor betydelse för fisket men att utsjöräddningen kan lämna

fisket den mest mångsidiga hjälpen. Ur fiskets synpunkt är det därför, anser

styrelsen, av vikt att Sjöräddningssällskapet får tillfälle att i största

möjliga utsträckning förverkliga sina planer i fråga om anskaffandet av

större sjögående räddningskryssare. Fiskeristyrelsen förordar därför, att

sällskapet tilldelas hela det fondbelopp som ännu är odisponerat eller i varje

fall — utöver det av utredningen föreslagna beloppet — erhåller 300 000

kronor för anskaffning av en ny räddningskryssare för södra Östersjön.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser det angeläget, att sällskapet tilldelas

medel för detta ändamål; med hänsyn till den livliga sjötrafiken och de

många olyckorna utanför södra skånekusten föreligger här ett stort behov

av en sådan båt. Då stora anspråk kommer att ställas på Sjöräddningssällskapet

i fråga om hållande av lämpliga speciella båtar för utsjöräddningen,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1956

anser länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län det önskvärt, att fondmedlen

reserveras för utdelning undan för undan efter behov till sällskapet.

Sjöfartsstyrelsen tillstyrker den av utredningen förordade fördelningen av

fondmedlen. Styrelsen, som i likhet med utredningen anser den föreslagna

materielförstärkningen inom sjöräddningsväsendet endast utgöra början till

en upprustning på längre sikt, har för avsikt att längre fram inkomma med

en plan, om möjligt för en tioårsperiod, över medelsbehovet för sjöräddningsväsendets

upprustning.

Departementschefen

För den verksamhet som avser att bispringa nödställda till sjöss finns utmed

Sveriges kuster ett femtiotal för ändamålet särskilt utrustade livräddningsstationer.

Vid sju stationer är större räddningskryssare förlagda; ett

tjugutal har endast smärre räddningsbåtar. Närmare trettio av stationerna

är försedda med raketapparater.

Av de speciella livräddningsstationerna betjänas tjugotvå av sjöfartsverket

och tjugonio av Svenska sällskapet för räddning av skeppsbrutne. Fördelningen

av stationerna mellan sjöfartsverket och sällskapet är reglerad genom

avtal. Enligt det ursprungliga mellan lotsstyrelsen och sällskapet år

1938 träffade avtalet skulle vardera parten svara för sjöräddningsverksamhet

och därför avsedd materiel inom sina genom avtalet bestämda kustområden.

Genom ett flertal senare ingångna tilläggsavtal har indelningen i

kustområden ej oväsentligt jämkats.

Sjöfartsorganisationsutredningen har i sitt nyligen framlagda betänkande

om sjöräddningsväsendets organisation uttalat uppfattningen att staten

visserligen bör bära huvudansvaret för att ett fullgott sjöräddningsväsende

linnes men att den härpå speciellt inriktade verksamheten — i betraktande

av de positiva erfarenheterna av hittillsvarande ordning — även i fortsättningen

bör vara uppdelad mellan staten och Sjöräddningssällskapet. Till

denna uppfattning, som icke blivit motsagd i något remissyttrande, kan jag

ansluta mig. Såsom utredningen framhållit bör det åvila sjöfartsstyrelsen

att handlägga uppkommande frågor, som sammanhänger med det allmännas

intresse av att sjöräddningsväsendet ordnas på ett ändamålsenligt sätt;

självfallet bör styrelsen därvid i erforderlig utsträckning verka i samförstånd

med de andra statliga organ -— tullverket, telestyrelsen, marinen och

flygvapnet — vilkas insatser i sjöräddningstjänsten har väsentlig betydelse.

Utredningen har emellertid funnit, att de nuvarande avtalsenliga normerna

för arbetsfördelningen mellan sjöfartsverket och Sjöräddningssällskapet

bör ersättas med nya riktlinjer. Härvid har utredningen hänvisat till att

man redan i väsentlig utsträckning frångått den ursprungliga principen för

arbetsfördelningen, som innebar en huvudsakligen geografisk uppdelning av

arbetsfältet. Vidare har utredningen uppmärksammat vissa omständigheter

beträffande de tillgängliga personella och materiella resurserna för sjö
2

liihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 149

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr i\9 år 1956

räddningstjänsten, vilka gör en omfördelning av arbetsuppgifterna motiverad.

Med hänsyn till nämnda omständigheter har utredningen funnit sjöfartsverkets

materiel och personal böra i första hand tagas i anspråk då det

gäller räddningsföretag i närheten av kusten (kusträddning), medan Sjöräddningssällskapet

befunnits böra företrädesvis svara för räddningsaktioner

längre ut till sjöss (utsjöräddning). Sällskapet bör dock enligt utredningen

handha sjöräddningsverksamheten i Vänern samt, i den mån utsjöräddningen

ej därigenom eftersättes, deltaga i kusträddningsföretag. Utredningen

föreslår, att mellan sjöfartsstyrelsen och Sjöräddningssällskapet träffas

ett avtal, som markerar de sålunda utstakade riktlinjerna för arbetsfördelningen.

Utredningens förslag har biträtts i flertalet remissyttranden, däribland

det, som avgivits av Sjöräddningssällskapet. Däremot har sjöfartsstyrelsen

funnit uppdelningen av verksamheten i kusträddning och utsjöräddning

mindre ändamålsenlig och ge intryck av alltför stel precisering samt vidare

ansett det icke vara motiverat att styrelsen genom avtal förbinder sig att i

sjöräddningstjänsten inrikta sin verksamhet huvudsakligen på kusträddning.

Vad angår Sjöräddningssällskapets arbetsuppgifter har dock styrelsen

i sak anslutit sig till utredningens förslag.

Jag är medveten om att i praktiken en klar gräns icke kan eller bör dragas

mellan utsjöräddning och kusträddning och att hänsyn härtill bör tagas

vid en närmare utformning av Sjöräddningssällskapets uppgifter. Såsom

utredningen och även sjöfartsstyrelsen framhållit kan det emellertid vara

förenat med olägenheter att disponera sjöfartsverkets personal och båtmateriel

— som till övervägande delen avsetts för verket åvilande ordinarie

arbetsuppgifter — för räddningsaktioner, som kräver lång tid. Härav följer,

att sjöfartsverkets resurser lämpligen bör tagas i anspråk i första hand

då det gäller räddningsföretag nära kusten och endast undantagsvis, då

nöden det oundgängligen kräver, för deltagande i utsjöräddning. Å andra

sidan disponerar sällskapet båtmateriel som till stor del är väl lämpat för

räddningsarbete längre ut till havs; för bemanning av sällskapets räddningskryssare

är fast personal anställd i viss utsträckning. Sällskapets resurser

synes med hänsyn härtill främst böra utnyttjas för utsjöräddning. Med

hänsyn till vad sålunda anförts tillstyrker jag, att — med upphävande av

nu gällande avtal — arbetsuppgifterna för Sjöräddningssällskapet regleras

i huvudsaklig överensstämmelse med nu angivna allmänna riktlinjer.

Det synes mig vidare ligga i sakens natur att arbetsfördelningen inom

sjöräddningstjänsten icke i praktiken kan få vara hårt bunden till bestämda

regler; möjlighet måste alltid finnas för vederbörande organ att vid sjöolyckor

handla efter vad omständigheterna skäligen kan kräva. .Tåg anser

det därför icke motiverat, att arbetsfördelningen mera detaljerat regleras

i särskilt avtal. Det torde dock vara lämpligt, att det vid den nya fördelning

av ansvaret för sjöräddningsstationerna, som föranleds av de ändrade

riktlinjerna, vid upplåtelse av staten tillhörig materiel eller tilldelning

opaginerad Kontrollera mot PDF

II

Kungl. Maj. ts proposition nr li9 år 1956

av statsmedel till Sjöräddningssällskapet eller vid överförande av materiel

från sällskapet till staten angives, vari sällskapets huvudsakliga arbetsuppgifter

består enligt nyssnämnda riktlinjer.

Utom sjöfartsverket och Sjöräddningssällskapet deltar i livräddningsverksamheten

till sjöss även tullverkets kustposteringar, kustradiostationerna,

marinen och flygvapnet. Det är givetvis av utomordentlig betydelse att vid

inträffade olyckshändelser de olika organens insatser samordnas på ett effektivt

sätt. F. n. gäller vissa riktlinjer för samarbetet, som i stort sett torde

fungera tillfredsställande. En förbättrad samordning har dock i skilda sammanhang

befunnits önskvärd. Såsom utredningen framhållit torde det icke

vara ändamålsenligt att tilldela något av de i sjöräddningstjänsten deltagande

organen en ovillkorlig befälsrätt. Jag förutsätter, att vederbörande myndigheter

med uppmärksamhet följer samordningsfrågan samt vidtar de åtgärder

för eu effektivisering av samarbetet, som kan erfordras. Det bör särskilt

ankomma på sjöfartsstvrelsen såsom det centrala statliga organet på

sjöfartens område att med beaktande av vunna erfarenheter ta initiativ till

dylika åtgärder samt i övrigt lämna råd och rekommendationer för sjöräddningsverksamhetens

praktiska bedrivande.

Såväl sjöfartsorganisationsutredningen som flertalet remissinstanser har

understrukit behovet av eu materiell upprustning inom sjöräddningsväsendet.

Av den år 1952 bildade fonden för förbättring av sjöräddningsväsendet

står, sedan Sjöräddningssällskapet därav erhållit 370 000 kronor för en

snabbgående undsättningsbåt, f. n. 1 630 000 kronor till förfogande. I fråga

om dispositionen av sistnämnda medel har utredningen framlagt förslag,

som innebär att visst belopp tilldelas sällskapet och att återstoden användes

för viss erforderlig materielanskaffning för det statliga sjöräddningsväsendets

räkning. I åtskilliga remissyttranden har emellertid framhållits, att

kostnaderna för anskaffning och förbättring av den statliga materielen bör

bestridas över statens budget samt att hela det återstående fondbeloppet

bör användas för att täcka Sjöräddningssällskapets behov.

För egen del anser jag att frågan om dispositionen av ifrågavarande fondmedel

bör bedömas med hänsyn till i första hand angelägenhetsgraden av

de olika ändamål, för vilka medel begäres. Med denna utgångspunkt anser

jag mig kunna förutskicka att fonden till övervägande del bör disponeras

för Sjöräddningssällskapets behov. Samtidigt vill jag emellertid framhålla,

att enligt min mening hinder icke bör föreligga för Kungl. Maj:t att ta

fondmedlen i anspråk för anskaffning och förbättring av livräddningsmateriel

för statens räkning.

De allmänna riktlinjer för sjöräddningsverksamhetens ordnande samt för

dispositionen av fonden för förbättring av sjöräddningsväsendet, som i det

föregående förordats, torde böra underställas riksdagen. Därest riksdagen

godkänner riktlinjerna och eljest icke har något att erinra, torde det få

ankomma på Kungl. Maj :t att fatta beslut om de åtgärder, som kan befinnas

påkallade i anledning av sjöfartsorganisationsutredningens förslag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1956

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att godkänna de riktlinjer för sjöräddningsväsendet jag i

det föregående förordat.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Bo Gejrot

560613 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:362 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer för sjöräddning sväsendet jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. SU 1956:170 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående riktlinjer för sjöräddningsväsendet jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. SU 1956:115 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts i statsverkspropositionen under sjunde huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1956/57 till Tullverket: s. 7 i texten