Sök i Ratio Lex

Med förslag till taxeringsförordning, m. m

1956-03-16 · 353 sidor, varav 349 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 349 av 353 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:150, Med förslag till taxeringsförordning, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr i50 år 1956

1

Nr 150

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till taxeringsförordning,

m. m.; given Stockholms slott den

16 mars 1956.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) taxeringsförordning;

2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370); samt

3) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379);

dels ock godkänna av föredragande departementschefen enligt samma

protokoll förordade riktlinjer för en ändrad taxeringsorganisation.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av 1955 års taxeringssakkunnigas betänkande framlägges

i propositionen förslag till ny taxeringsförordning och delvis ändrad taxeringsorganisation.

Härvid har huvudsyftet varit att skapa ökad effektivitet

i taxeringsarbetet med sikte främst på en förbättrad granskning av svårkontrollerade

deklarationer men även att tillgodose de skattskyldigas krav

på ett förbättrat rättsskydd.

Enligt propositionen skall i varje stad med egen uppbördsförvaltning och

i varje fögderi finnas en eller flera särskilda taxeringsnämnder med uppgift

att taxera rörelseidkare, fria näringsutövare och andra skattskyldiga

beträffande vilka en mer ingående deklarationsgranskning är påkallad. I

dessa nämnder, där på vanligt sätt ordföranden utses av länsstyrelsen och

övriga ledamöter väljes av de kommunala organen, skall i granskningsarbetet

biträde åtnjutas av heltidsanställd tjänsteman, benämnd taxeringsassistent.

Denne ersätter det nuvarande kronoombudet. Taxeringsassisten1—Bihang

till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

terna placeras hos de lokala skattemyndigheterna, under vilka de administrativt

sorterar. Taxeringsassistenten har att iakttaga de allmänna anvisningar

för granskningsarbetets effektiva bedrivande, som taxeringsintendenten

i länet äger utfärda. På taxeringsnämndens ordförande ankommer

bl. a. att bevaka att tillfredsställande utredning finnes när fråga

uppkommer om avvikelse från deklaration. Taxeringsassistenten skall erhålla

biträde med sortering, längdföring in. fl. liknande uppgifter av i huvudsak

manuell natur.

Då en likartad organisation redan genomförts i Stockholm, där även i

övrigt speciella förhållanden föreligger, skall assistenter tills vidare inte

anställas i denna stad.

Övriga taxeringsnämnder skall enligt förslaget ha samma organisation

och arbetsformer som hittills. Dock föreslås att arbetet med sortering och

längdföring skall övertas av de lokala skattemyndigheterna. Vidare skall

arbetsperioden i samtliga taxeringsnämnder förlängas till den 30 juni. Genom

dessa åtgärder erhålles ökad tid för kontroll och andra väsentliga

arbetsuppgifter.

Taxeringsassistenten skall under tiden mellan taxeringsperioderna i

huvudsak utnyttjas för taxeringsrevision. Kapaciteten för denna betydelsefulla

form av taxeringskontroll kommer härigenom att bli avsevärt större.

För att ytterligare vidga möjligheterna till kvalificerat kontrollarbete

föreslås förstärkningar på länsstyrelsernas taxeringssektioner, främst bland

revisionspersonalen.

Ytterligare föreslås att taxeringsintendentens ställning skall stärkas i

vissa hänseenden samt att hans arbetsbörda skall lättas genom ökade möjligheter

att delegera arbetsuppgifter, bl. a. processföring i skattemål, på

underordnade befattningshavare.

Beträffande prövningsnämnderna föreslås olika åtgärder för att tillförsäkra

dessa en obunden ställning som besvärsprövande organ. Taxeringsintendenten

och den skattskyldige skall inför nämnden processa såsom

likaberättigade parter. Detta innebär att prövningsnämnden inte får ändra

en taxering annat än på yrkande av part. Ändringar till den skattskyldiges

förmån skall dock i mål, som genom besvär dragits inför nämndens prövning,

kunna företas även utan yrkande.

Förbud föreslås för ledamot av prövningsnämnd att samtidigt vara ledamot

av taxeringsnämnd.

Den nuvarande anordningen att taxeringsintendenten skall deltaga i

prövningsnämndens överläggningar föreslås avskaffad. Intendenten blir

i fråga om rätt att vara närvarande i nämnden huvudsakligen likställd

med den skattskyldige.

För att åstadkomma en åtskillnad mellan den dömande och den fiskaliska

verksamheten förordas att särskilda prövningsnämndskanslier inrättas

inom länsstyrelserna. Åtgärden innebär indirekt en förstärkning av

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

taxeringssektionerna, vilka hittills i betydande omfattning tagits i anspråk

för att biträda prövningsnämnderna med beredning av besvärsärenden.

Bland ytterligare förslag på detta område må nämnas, att vissa enklare

mål skall kunna avgöras av ordföranden ensam samt att det muntliga

förfarandet ges ökad stadga. Ersättning skall av allmänna medel kunna

utgå till personer som inkallas för att höras upplysningsvis.

Riksskattenämndens kansli föreslås utbyggt med en byrå för taxeringskontroll,

på vilken placeras en byråchef och fyra taxeringsrevisorer. I övrigt

lämnas riksskattenämndens organisation tills vidare orubbad.

På besvärsreglernas område är den viktigaste nyheten att de skattskyldiga

inte längre skall förlora sin rätt att anföra besvär hos kammarrätten och

regeringsrätten på grund av deklarationsförsummelse. Intresset av att

självdeklarationerna avges i tid föreslås i stället tillgodosett genom effektiviserade

vites- och bötesbestämmelser.

Vidare förordas att de skattskyldigas möjligheter att efter den vanliga

besvärstidens utgång få för höga taxeringar nedsatta skall avsevärt vidgas.

Den nya taxeringsförordningen föreslås skola träda i kraft den 1 januari

1958. Utbyggnaden av assistentorganisationen kan emellertid beräknas taga

åtskilliga år i anspråk. Fullt utbyggd torde förstärkningen av taxeringsorganisationen

kräva en utgiftsökning på omkring 10 milj. kronor.

I propositionen föreslås även, att vissa naturaförmåner av mindre värde

fr. o. m. 1957 års taxering skall undantas från skatteplikt. Härigenom kan

arbetsgivarnas skyldighet att lämna kontrolluppgifter om naturaförmåner

inskränkas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Förslag

till

taxeringsförordning

Härigenom förordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Inledande stadganden

1 §•

Taxering enligt kommunalskattelagen samt enligt förordningarna om

statlig inkomstskatt och om statlig förmögenhetsskatt sker i den ordning

nedan stadgas. Därvid skall iakttagas, att taxeringarna bliva överensstämmande

med skatteförfattningarna samt i möjligaste måtto likformiga och

rättvisa.

2 §•

1 mom. I denna förordning förstås med

inkomsttaxering: taxering till kommunal inkomstskatt och till statlig

inkomstskatt;

förmögenhetstaxering: taxering till statlig förmögenhetsskatt;

allmän fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som enligt 12 §

1 mom. kommunalskattelagen skall verkställas vart femte år; samt

särskild fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som skall verkställas

de år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum.

Inkomsttaxering och förmögenhetstaxering samt särskild fastighetstaxering

innefattas under benämningen årlig taxering.

2 mom. Beteckningarna taxeringsår, beskattningsår och hemortskommun

hava i denna förordning samma innebörd som i kommunalskattelagen.

Huruvida någon är att anse såsom bosatt här i riket, skall avgöras efter

de i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen stadgade grunderna.

Vad i denna förordning stadgas om person, som varit här i riket bosatt,

skall äga tillämpning jämväl å person, som i Sverige stadigvarande vistats

utan att vara härstädes bosatt.

3 §•

Där ej annat angives eller av sammanhanget framgår, förstås i denna

förordning med län jämväl Stockholms stad, med länsstyrelse jämväl över
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

ståthållarämbetet samt med landsJcamrerare jämväl skattedirektören hos

överståthållarämbetet. Med vederbörande länsstyrelse avses, såvitt angår

den mellankommunala prövningsnämnden, överståthållarämbetet.

Med taxeringsintendenten i länet förstås i denna förordning i Stockholm

förste taxeringsintendenten, i län taxeringsintendenten samt, såvitt angår

mellankommunala prövningsnämnden, allmänna ombudet hos denna

nämnd. Under benämningen taxeringsintendent inbegripas jämväl biträdande

taxeringsintendent samt den, åt vilken uppdragits att i sin tjänst

utföra på taxeringsintendent ankommande göromål.

ANDRA AVDELNINGEN

Taxering för inkomst och förmögenhet

I. Om taxeringsorganisationen

4 §•

I län skola finnas lokala taxeringsdistrikt och särskilda taxeringsdistrikt.

Lokalt taxeringsdistrikt skall utgöras av kommun eller del av kommun.

När särskilda skäl därtill äro, må dock två eller flera kommuner sammanföras

till ett lokalt taxeringsdistrikt.

För varje lokalt taxeringsdistrikt skall finnas en lokal taxeringsnämnd,

som har att verkställa taxering inom distriktet, i den mån detta icke ankommer

på annan taxeringsnämnd enligt vad nedan i denna paragraf sägs.

I fögderi, så ock i stad med egen uppbördsförvaltning skall finnas särskilt

taxeringsdistrikt, inom vilket särskild taxeringsnämnd verkställer

taxering av fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser, vilkas inkomstförhållanden

med hänsyn till förvärvskällans art eller eljest äro av mera

invecklad beskaffenhet. I fögderi och stad som nu sagts må ock inrättas

flera sådana särskilda taxeringsdistrikt.

I län skall finnas ett eller flera särskilda taxeringsdistrikt, där särskild

taxeringsnämnd verkställer taxering av andra skattskyldiga än fysiska personer,

dödsbon och familjestiftelser.

En taxeringsnämnd i Stockholm förordnas årligen av överståthållarämbetet

att, utöver nämnden eljest tillkommande göromål, såsom en för riket

gemensam taxeringsnämnd (den gemensamma taxeringsnämnden) verkställa

dels taxering till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt

av skattskyldiga, som sakna hemortskommun i riket, ävensom av sådana i

17 § förordningen om statlig inkomstskatt och 17 § förordningen om statlig

förmögenhetsskatt omförmälda skattskyldiga, som jämlikt 14 § 2 mom.

och 36 § folkbokföringsförordningen skola mantalsskrivas i Storkyrkoförsamlingen

i Stockholm, dels ock taxering till kommunal inkomstskatt,

som skall ske för gemensamt kommunalt ändamål.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Taxering, som verkställes av den gemensamma taxeringsnämnden, anses

äga rum å särskild ort och i särskilt taxeringsdistrikt.

5 §■

Länsstyrelsen skall indela länet i taxeringsdistrikt samt besluta om de

särskilda taxeringsnämndernas verksamhetsområden.

Beslutet skall avse visst taxeringsår samt meddelas senast den 30 november

året näst före taxeringsåret.

Innan länsstyrelsen ändrar i stad tillämpad distriktsindelning, skall yttrande

infordras från kommunens styrelse ävensom, i stad med egen uppbördsförvaltning,

från den lokala skattemyndigheten. Vad nu sagts om

inhämtande av yttrande från kommunens styrelse skall dock icke gälla

beträffande Stockholm.

6 §•

1 mom. Ordförande i taxeringsnämnd förordnas av länsstyrelsen i samband

med indelningen i taxeringsdistrikt. Därvid utses tillika, om ej förordnande

meddelats enligt 2 mom., en person att i egenskap av kronoombud

vara ledamot i nämnden.

Övriga ledamöter väljas på sätt i 3 mom. stadgas under december månad

för nästföljande år.

2 mom. För särskild taxeringsnämnd, som enligt vad i 4 § fjärde stycket

stadgas skall verkställa taxering av fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser,

skall länsstyrelsen förordna taxeringsassistent att biträda

nämnden.

Vad nu sagts skall dock icke gälla Stockholm.

3 mom. Val av ledamöter i taxeringsnämnd verkställes av fullmäktige i

vederbörande kommun. I fråga om särskild taxeringsnämnd, som avses i 4 §

femte stycket, skall dock valet förrättas av landstingskommunens förvaltningsutskott,

därest i taxeringsdistriktet ingår mer än en kommun.

Antalet valda ledamöter i taxeringsnämnd skall utgöra minst tre och

högst åtta. År fråga om särskild taxeringsnämnd, som i 2 mom. sägs, skall

minst en ledamot väljas för varje kommun, och må i följd härav flera än

åtta ledamöter väljas, dock högst tolv. Antalet ledamöter skall bestämmas

av dem, på vilka valet ankommer, dock att, om ledamöterna skola väljas

av skilda organ, länsstyrelsen skall bestämma antalet ledamöter i taxeringsnämnden

samt angiva huru många av dem som skola väljas av varje

organ.

För envar av de valda ledamöterna skall utses en suppleant.

Om utgången av val skall den som därvid fört ordet omedelbart underrätta

länsstyrelsen, taxeringsnämndens ordförande och de valda.

4 mom. Besvär över val av ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnd

må anföras hos länsstyrelsen inom tre veckor efter valets förrättande; och

skall i övrigt om vals överklagande i tillämpliga delar gälla vad i kommunal
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

lagen är stadgat angående besvär över beslut av kommunens fullmäktige.

Finner länsstyrelsen efter besvär anledning förordna om nytt val på grund

därav, att vid valet icke i enlighet med vad därom är stadgat i 13 § 1 mom.

kännedom om olika grupper av skattskyldiga blivit vederbörligen företrädd,

har länsstyrelsen att meddela föreskrift, huru många ledamöter för varje

grupp som skola väljas, överklagas det därefter företagna valet och befinnes

detsamma icke böra fastställas, äger länsstyrelsen utse ledamöter i

nämnden.

Över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.

7 §•

I taxeringsnämnd, som icke åtnjuter biträde av taxeringsassistent, skall

ordföranden, utöver vad i denna förordning eljest angives, huvudsakligen

1) tillhandahålla allmänheten blanketter till deklarationer med mera

dylikt,

2) lämna deklarations- eller uppgiftsskyldig de upplysningar som finnas

erforderliga för deklarations- eller uppgiftsskyldighetens fullgörande,

3) då deklarationsskyldig begagnar honom i 23 § medgiven rätt att muntligen

avgiva upplysningar till ledning för egen taxering, å blankett införa

upplysningarna och därå taga uppgiftslämnarens underskrift,

4) mottaga och granska deklarationer, uppgifter och andra handlingar,

dock att länsstyrelsen må medgiva, att deklarationer av enkel beskaffenhet

efter ordförandens bestämmande granskas allenast av kronoombudet,

5) i erforderlig omfattning vidtaga åtgärder för att införskaffa felande

deklarationer och andra uppgifter,

6) i övrigt med den befogenhet, som i sådant avseende tillkommer honom,

utöva kontroll till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering,

7) leda taxeringsnämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet,

8) vara föredragande i taxeringsnämnden,

9) ombesörja erforderliga göromål av expeditionell art, i den mån dessa

icke ankomma på annan,

10) lämna annan taxeringsmyndighet ävensom lokal skattemyndighet erforderliga

underrättelser och uppgifter, samt

11) avgiva yttranden i besvärsmål.

8 §•

I taxeringsnämnd, som åtnjuter biträde av taxeringsassistent, skall ordföranden,

utöver vad i denna förordning eljest angives, huvudsakligen ha

till uppgift att utföra de åligganden som upptagas i 7 § vid 5), 7) och 11).

Därutöver åligger det ordföranden att granska deklarationer och andra

handlingar i den utsträckning som erfordras för en noggrann och tillförlitlig

taxering. Ordföranden må, i den omfattning han finner påkallat, vara

föredragande i nämnden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

9 §•

Kronoombudet har till åliggande särskilt

1) att, oavsett den ordföranden tillkommande granskningsskyldigheten,

granska alla inkommande självdeklarationer, uppgifter och andra handlingar,

dock att länsstyrelsen må medgiva, att deklarationer av enkel beskaffenhet,

som avse huvudsakligen inkomst av tjänst, efter ordförandens

bestämmande granskas allenast av denne,

2) att vid granskningen tillse, att kronans rätt vid taxeringen varder behörigen

iakttagen, samt

3) att, i den mån sådant må vara erforderligt och av ordföranden påkallas,

biträda honom under taxeringsarbetet.

10 §.

I taxeringsnämnd, som åtnjuter biträde av taxeringsassistent, skall taxeringsassistenten

utföra de åligganden som angivas i 7 § vid 1)—3) samt

9) och 10).

Därjämte åligger det taxeringsassistenten huvudsakligen att

1) granska deklarationer, uppgifter och andra handlingar,

2) biträda ordföranden vid införskaffande av felande deklarationer, uppgifter

och andra handlingar,

3) i övrigt med den befogenhet, som i sådant avseende tillkommer honom,

utöva kontroll till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering,

4) vara föredragande i taxeringsnämnden, i den mån icke ordföranden

finner sig böra utföra föredragningen,

5) upprätta förslag till de taxeringar som skola beslutas av nämnden, samt

6) i övrigt lämna ordföranden det biträde som av honom påkallas.

Taxeringsassistenten skall därjämte iakttaga vad länsstyrelsen eller

taxeringsintendenten i länet föreskrivit i avseende å taxeringsarbetets ordnande

och ändamålsenliga bedrivande.

Taxeringsassistenten skall, i den mån han därtill erhåller uppdrag,

utföra taxeringsrevision.

11 §•

1 mom. Varje län utgör ett prövningsdistrikt.

För varje prövningsdistrikt skall finnas en prövningsnämnd.

Efter framställning av länsstyrelsen må Kungl. Maj :t medgiva, att prövningsnämnd

sammanträder å två avdelningar. Då fråga är om beslut av

principiell innebörd, så ock eljest, då särskilda skäl därtill föranleda, må

nämnden i dess helhet företa mål eller ärende till avgörande.

2 mom. För hela riket skall finnas en gemensam prövningsnämnd (den

mellankommunala prövningsnämnden).

3 mom. Prövningsnämnd prövar besvär över beslut av taxeringsnämnd

samt fullgör i övrigt de åligganden som enligt denna förordning eller annan

författning ankomma på nämnden.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

12 §.

1 mom. I länen är landskamreraren prövningsnämndens ordförande.

Prövningsnämnd i län skall bestå av ytterligare minst fyra och högst

åtta ledamöter eller, om nämnden skall sammanträda å avdelningar, fyra

ledamöter å varje avdelning. För nämnda ledamöter skola finnas lika

många suppleanter. Dessa ledamöter och suppleanter utses av Kungl.

Maj :t för en tid av fyra år.

För den mellankommunala prövningsnämnden förordnar Kungl. Maj :t

för en tid av fyra år ordförande, vice ordförande samt ytterligare sex ledamöter

jämte sju suppleanter. För samma tid förordnar Kungl. Maj :t allmänt

ombud hos nämnden.

Suppleant må närvara vid prövningsnämndens sammanträden endast då

han därtill kallats i anledning av uppkommet hinder för ledamot att tillstädeskomma.

1 länen skola ledamöter och suppleanter utses bland personer, som enligt

vad i 13 § sägs äro valbara till ledamöter i taxeringsnämnd inom prövningsdistriktet.

Ledamot eller suppleant i prövningsnämnd må icke samtidigt vara ledamot

eller suppleant i taxeringsnämnd.

2 mom. Hos prövningsnämnd i län skall finnas kansli inom länsstyrelsen.

Kansliet står under landskamrérarens ledning.

Hos den mellankommunala prövningsnämnden skall finnas kansli, som

står under ledning av allmänna ombudet.

13 §.

1 mom. Till ledamöter och suppleanter i nämnderna böra utses redliga

och allmänt aktade personer, som kunna antagas besitta nödig insikt och

erfarenhet.

Av kommun må till ledamot eller suppleant i taxeringsnämnd väljas allenast

den, som är inom kommunen mantalsskriven. Av landstingskommunens

förvaltningsutskott må till ledamot eller suppleant i särskild taxeringsnämnd

väljas allenast den, som är mantalsskriven i kommun, belägen inom

nämndens verksamhetsområde och tillika inom landstingskommunen.

Vid val av ledamöter och suppleanter i lokal taxeringsnämnd, så ock

vid förordnande av ledamöter i prövningsnämnd skall tillses, att om

möjligt personer tillhörande olika inom distriktet förekommande grupper

av skattskyldiga komma att tillhöra nämnden ävensom att såvitt möjligt

kännedom om distriktets olika delar kommer att förefinnas inom densamma.

Till ledamöter och suppleanter i särskild taxeringsnämnd skola utses

personer, som besitta särskild insikt och erfarenhet i de taxeringsfrågor,

som ankomma på dylik nämnds handläggning. Därjämte bör tillses, att

inom nämnden kännedom såviLt möjligt kommer att förefinnas om olika

delar av nämndens verksamhetsområde.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

2 mom. Den som uppnått sextio års ålder må avsäga sig uppdrag att vara

ledamot eller suppleant. Eljest må ej någon avsäga sig sådant uppdrag med

mindre han uppgiver hinder, vilket godkännes av den som utsett honom.

3 mom. Till ledamot eller suppleant kan endast svensk medborgare utses.

Sådant uppdrag må ej utövas av den, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

4 mom. Kommer ledamot eller suppleant efter det han utsetts i den ställning,

att han ej längre är behörig att utöva uppdraget, skall han omedelbart

frånträda detsamma.

14 §.

1 mom. Av Kungl. Maj :t eller länsstyrelse meddelat förordnande såsom

ordförande eller ledamot i prövningsnämnd eller taxeringsnämnd kan när

som helst återkallas.

Avgår ledamot eller suppleant i sådan nämnd, innan tjänstgöringstiden

är till ända, skall efterträdare till honom för den återstående tiden utses i

den ordning, som gällt beträffande den avgångne.

2 mom. Uteblir vald ledamot i taxeringsnämnd från sammanträde och

finnes icke suppleant för tillfället att tillgå, äga nämndens vid sammanträdet

närvarande ledamöter att, om det för taxeringsförrättningens fortgång

erfordras, inkalla annan till ledamot valbar person att deltaga i förrättningen.

15 §.

Vid behandling av taxeringsfråga, som kräver särskild sakkunskap, må

taxeringsnämnd och prövningsnämnd anlita biträde av sakkunnig.

Då fråga är om biträde åt taxeringsnämnd, tillkallas sakkunnig av ordföranden

efter samråd med taxeringsintendenten i länet.

16 §.

1 mom. Det åligger lokal skattemyndighet att

1) ombesörja sortering av inkomna deklarationer och andra uppgifter

samt därvid efter anvisningar av taxeringsintendenten i länet utvälja de

deklarationer som skola behandlas av särskild taxeringsnämnd,

2) verkställa längdföring för taxeringsnämnd, i den mån detta icke ombesörjes

av länsstyrelsen,

3) vaka över att taxeringsassistent fullgör sina åligganden ävensom tillhandahålla

honom erforderlig biträdespersonal, samt

4) i den omfattning Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen föreskriver, i övrigt

medverka vid taxeringsarbetet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

2 mom. Kommun må ställa en eller flera kommunens tjänstemän, som

av länsstyrelsen godkännas, till förfogande för taxeringsarbete inom kommunen

för annat ändamål än som i 1 mom. avses. Godkännandet må när

som helst återkallas.

Sådan tjänsteman har att, i enlighet med de närmare föreskrifter länsstyrelsen

och ordföranden i vederbörande taxeringsnämnd finner skäl meddela,

granska deklarationer och uppgifter, hos nämndens ordförande göra

de erinringar, vartill granskningen må giva anledning, samt i övrigt lämna

ordföranden biträde vid fullgörandet av dennes åligganden.

3 mom. I taxeringsnämnd, som icke åtnjuter biträde av taxeringsassistent,

äger ordföranden anlita skrivbiträde, som av honom tillkallas.

4 mom. Beträffande Stockholm skall i de hänseenden varom i denna

paragraf stadgas gälla vad Kungl. Maj:t därom förordnar.

17 §.

Taxeringsintendenten i länet skall, med iakttagande av bestämmelserna i

denna förordning, bevaka det allmännas rätt i taxeringsfrågor samt verka

för att taxeringarna bliva likformiga och rättvisa. Han skall därvid i erforderlig

omfattning granska verkställda taxeringar samt särskilt uppmärksamma

ojämnheter mellan taxeringar i olika taxeringsdistrikt.

Taxeringsintendenten äger anlita sakkunnig för utredning av taxeringsfråga,

som kräver särskild sakkunskap.

När så finnes erforderligt, äger taxeringsintendenten kalla ordförande

eller annan ledamot av taxeringsnämnd i prövningsdistriktet att infinna

sig för att meddela upplysningar.

Den som i annan befattning handlagt visst taxeringsärende må icke såsom

taxeringsintendent taga befattning med samma ärende.

18 §.

Kungl. Maj :t förordnar en för hela riket gemensam nämnd (riksskattenämnden)

med uppgift att genom rådgivande och vägledande verksamhet

främja en riktig och enhetlig tillämpning av denna förordning ävensom av

de skatteförfattningar, enligt vilka taxering verkställes på sätt i denna förordning

sägs.

Nämnden äger, i enlighet med vad därom särskilt är stadgat, på begäran

meddela förhandsbesked i taxeringsfrågor.

19 §.

Riksskattenämnden består av ordförande och ytterligare sex ledamöter,

vilka utses för en tid av fyra år. En av ledamöterna skall förordnas till vice

ordförande att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i sådan egenskap.

Ordföranden skall vara lagfaren. Vice ordföranden och ytterligare två av

nämndens ledamöter skola vara lagfarna eller hava avlagt examen vid han
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

delshögskola. De nu nämnda ledamöterna skola tillika vara erfarna i domarvärv

eller i administrativ verksamhet. Övriga ledamöter skola utses så att

kännedom om förhållandena inom olika områden av förvärvslivet kommer

att förefinnas hos nämnden.

För envar ledamot, som skall vara lagfaren eller hava avlagt examen vid

handelshögskola, skall utses en suppleant samt för övriga ledamöter sammanlagt

sex suppleanter. Vad ovan stadgats angående ledamöterna skall äga

motsvarande tillämpning beträffande suppleanterna.

Förordnande såsom ledamot eller suppleant kan när som helst återkallas.

Avgår ledamot eller suppleant, skall annan förordnas för återstående delen

av den tid, för vilken den avgångne var utsedd.

Ledamöter och suppleanter skola vara svenska medborgare. Ej må uppdraget

utövas av den, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

Kungl. Maj :t äger meddela föreskrifter angående när nämnden är att anse

som beslutför samt angående inkallandet av suppleanter så ock de föreskrifter

i övrigt som finnas erforderliga för nämndens verksamhet.

II. Om skyldighet att föra anteckningar, m. m.

20 §.

Den som enligt denna förordning är skyldig att avgiva deklaration eller

annan uppgift till ledning för egen taxering eller ock uppgift till ledning för

annans taxering är jämväl skyldig att i skälig omfattning genom räkenskaper,

anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att underlag

finnes för deklarations- eller uppgiftsskyldighetens fullgörande och för

kontroll därav.

Om skyldighet i vissa fall att föra räkenskaper är stadgat i bokföringslagen

och förordningen om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller

skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

21 §.

Har deklaration ej avgivits eller kan, på grund av brister i deklaration

eller bristfälligt underlag för sådan, skattskyldigs inkomst av viss förvärvskälla

icke tillförlitligen beräknas, skall inkomsten uppskattas efter vad

med hänsyn till föreliggande omständigheter såsom verksamhetens art och

omfattning finnes skäligt.

III. Om skyldighet att avlämna självdeklaration

22 §.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga äro, där ej annat följer av stadgandet

i 3 mom., skyldiga att utan anmaning till ledning för egen taxering avlämna

deklaration (självdeklaration), nämligen:

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

1) aktiebolag och ekonomisk förening ävensom sådan stiftelse, fond eller

inrättning som har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs,

vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen,

2) annan juridisk person, om dess bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor

under beskattningsåret uppgått till sammanlagt minst 100

kronor,

3) fysisk person, vilkens bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor

under beskattningsåret uppgått, om han varit bosatt här i riket under hela

beskattningsåret, till sammanlagt minst 1 200 kronor och eljest till sammanlagt

minst 100 kronor,

4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art, som angives

i 3 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt, vid beskattningsårets

utgång haft ett värde överstigande 50 000 kronor eller, såvitt angår

sådan juridisk person som avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning, 5 000

kronor, samt

5) fysisk eller juridisk person, för vilken garantibelopp för fastighet skall

upptagas såsom skattepliktig inkomst.

Vid bedömandet av fysisk eller juridisk persons deklarationsskyldighet

enligt punkterna 2)—4) skall hänsyn icke tagas till sådan inkomst eller

förmögenhet, för vilken den fysiska eller juridiska personen icke är skattskyldig

enligt kommunalskattelagen, förordningen om statlig inkomstskatt

eller förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

Hava makar, som ingått äktenskap före ingången av beskattningsåret och

levt tillsammans under större delen därav, var för sig haft inkomst eller

förmögenhet, skall vardera makens deklarationsskyldighet bedömas med

hänsyn till makarnas och boets sammanlagda inkomst och förmögenhet.

Skall skattskyldig enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt taxeras

för förmögenhet, som tillhör barn eller annan, skall hänsyn därtill tagas

vid deklarationsskyldighetens bedömande.

Vid tillämpning av vad i första stycket vid 3) är stadgat, skall svensk

medborgare, som under beskattningsåret tillhört svensk beskickning hos

utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets

betjäning och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands,

anses hava varit bosatt här i riket. Detsamma skall gälla sådan persons

hustru samt barn under 18 år, därest de varit svenska medborgare och

bott hos honom. Person, som under beskattningsåret tillhört främmande

makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens

eller konsulatets betjäning och som icke varit svensk medborgare, så ock

sådan persons hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, därest de

bott hos honom och icke varit svenska medborgare, anses däremot vid tilllämpningen

av vad i första stycket vid 3) är stadgat icke hava varit här i

riket bosatta.

I fråga om deklarationsskyldighet för oskift dödsbo efter skattskyldig,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

som avlidit under beskattningsåret, skall tillämpas vad som skolat gälla för

den avlidne.

2 mom. Efter anmaning är jämväl den, som icke på grund av bestämmelserna

i 1 mom. har deklarationsskyldighet, skyldig avgiva självdeklaration.

3 mom. Lapp är ej skyldig avgiva deklaration för inkomst av renskötsel

eller i sådan rörelse nedlagd förmögenhet, och skall förty vid tillämpning av

bestämmelserna i 1 mom. första stycket vid 3) och 4) så anses, som om

dylik inkomst eller förmögenhet ej vore underkastad beskattning. Önskar

lapp avgiva uppgift om inkomst eller förmögenhet, som nu sagts, må uppgift

härom lämnas i självdeklaration, vilken avlämnas i vanlig ordning, eller

ock särskild uppgift angående renskötsel avgivas på sätt i 32 § stadgas.

23 §.

Självdeklaration skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å

blankett enligt fastställt formulär. Dock må, där deklaration infordrats

jämlikt 22 § 2 mom., de erforderliga upplysningarna meddelas muntligen inför

taxeringsnämndens ordförande eller dess taxeringsassistent, som har att

införa desamma å deklarationsblankett och därå taga den deklarationsskyldiges

underskrift.

24 §.

1 mom. Självdeklaration är dels allmän självdeklaration, dels särskild

självdeklaration.

2 mom. Deklarationsskyldig, som icke är fysisk person, oskift dödsbo

eller familjestiftelse, skall avgiva allmän självdeklaration inom det län, där

han är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt.

Sådan deklarationsskyldig skall därjämte avgiva särskild självdeklaration i

varje annat län, inom vilket han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt.

Här avsedd deklarationsskyldig, som icke är skattskyldig till statlig

inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skall avgiva särskild självdeklaration

i varje län, inom vilket han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt.

Särskild självdeklaration skall dock i fall av behov efter anmaning avgivas

jämväl inom det län, där allmän självdeklaration avgives, ävensom i

flera exemplar.

3 mom. Deklarationsskyldig, som är fysisk person, oskift dödsbo eller

familjestiftelse och som är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig

förmögenhetsskatt, skall avgiva dels i den kommun, där han var mantalsskriven

för året näst före taxeringsåret eller, utan att hava varit mantalsskriven,

är skattskyldig till sådan skatt, allmän självdeklaration till ledning

vid taxering till nämnda skatter och till kommunal inkomstskatt i

samma kommun, dels i varje annan kommun, där han är skattskyldig till

kommunal inkomstskatt, särskild självdeklaration till ledning vid taxering

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

till sådan skatt. Här avsedd deklarationsskyldig, som icke är skattskyldig

till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skall avgiva särskild

självdeklaration i varje kommun, där han är skattskyldig till kommunal

inkomstskatt.

25 §.

Allmän självdeklaration skall upptaga:

1) den skattskyldiges namn och postadress, hemortskommun, där sådan

finnes, och hemvist därstädes samt nummer å för honom utfärdad debetsedel

å preliminär skatt för året näst före taxeringsåret ävensom beträffande

utlänning nationalitet, beträffande utländsk juridisk person det land, där

styrelsen haft sitt säte, samt beträffande skattskyldig, som allenast under

någon del av beskattningsåret varit i riket bosatt, uppgift om den tid, han

sålunda haft bostad härstädes,

2) alla förvärvskällor, beträffande vilka skattskyldighet för beskattningsåret

åligger den skattskyldige; och skall därvid i fråga om förvärvskälla, i

vilken skattepliktig fastighet ingått, särskilt angivas dels beskaffenheten av

den skattskyldiges innehav av fastigheten, dels fastighetens taxeringsvärde

året näst före taxeringsåret eller, om sådant värde det året icke varit fastigheten

åsatt, dess eljest antagliga värde vid taxeringsårets ingång, dels ock,

därest fastigheten icke ingått i förvärvskällan under hela beskattningsåret

eller fastigheten ingått däri endast till viss del, huru lång tid eller till vilken

del fastigheten sålunda ingått i förvärvskällan,

3) de intäkter och de avdrag, som äro att hänföra till varje förvärvskälla,

4) de allmänna avdrag, som den skattskyldige yrkar få tillgodonjuta vid

taxeringen,

5) den skattskyldiges tillgångar och skulder vid slutet av beskattningsåret,

ändå att förmögenheten icke uppgår till skattepliktigt belopp, dock

endast om och i den mån skattskyldighet för förmögenhet åligger honom,

6) beloppet av den preliminära skatt, som genom skatteavdrag erlagts för

året näst före taxeringsåret, ävensom

7) garantibelopp, vilket skall upptagas såsom skattepliktig inkomst för

den skattskyldige i dennes hemortskommun.

Allmän självdeklaration skall därjämte innehålla de uppgifter, som för

särskilda fall föreskrivas i denna förordning.

Har skattskyldig under beskattningsåret varit gift, skall han jämväl

uppgiva sådan boets eller andra makens inkomst och förmögenhet, över

vilken förvaltningen rättsligen tillkommit honom. Åligger skattskyldigheten

andra maken, skall uppgiften lämnas å särskild blankett. Då skattskyldig

skall taxeras för barns eller annans förmögenhet, skall uppgilt lämnas jämväl

om sådan förmögenhet.

Belopp, som upptagas i självdeklaration, skola utföras i hela krontal, så

att överskjutande öretal bortfalla.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

26 §.

Därest inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet redovisas enligt bokföringsmässiga

grunder med räkenskapsavslutning medelst vinst- och förlustkonto,

skall självdeklaration utöver vad eljest är föreskrivet innehålla:

1) uppgift, såvitt angår rörelse, om storleken av omsättningen,

2) uppgifter huru värdesättningen å lager samt fordringar skett,

3) uppgift huru det bokföringsmässiga vinstresultatet justerats till överensstämmelse

med de för den skattemässiga inkomstberäkningen stadgade

grunderna,

'' 4) uppgifter rörande i räkenskaperna gjorda avdrag för värdeminskning,

5) uppgifter rörande gjorda avdrag för avsättningar till pensions- eller

andra personalstiftelser eller till fonder eller stiftelser av annat slag,

6) uppgift om vad den skattskyldige i varor, penningar eller annat uttagit

ur näringsverksamheten eller annorledes använt för bestridande av

levnadskostnader eller eljest för utgifter, som icke äro hänförliga till omkostnader

i verksamheten, så ock om andra förmåner som den skattskyldige

åtnjutit av rörelsen eller jordbruksfastigheten,

7) uppgift om belopp, som vid inkomstberäkningen avdragits såsom reseoch

representationskostnader, i den mån sådant belopp icke utgivits till

anställda och upptagits å kontrolluppgifter rörande dessas förmåner, dock

att, därest lämnandet är förenat med synnerliga svårigheter, uppgiften

skall lämnas först efter anmaning, samt

• 8) uppgift om verkställda nedskrivningar av värdet å rättigheter till leve
rans

av omsättningstillgångar samt maskiner och andra inventarier.

Redovisas inkomst av rörelse enligt bokföringsmässiga grunder men utan

räkenskapsavslutning medelst vinst- och förlustkonto, skall beträffande

innehållet i självdeklaration i tillämpliga delar gälla vad ovan sägs.

Vad i denna paragraf stadgas skall av försäkringsanstalt, såvitt angår livförsäkringsrörelse,

iakttagas allenast i vad gäller uppgifter om huru värdesättningen

å lager samt fordringar skett; härutöver skall iakttagas vad i

27 § sägs om skyldighet att lämna där avsedda uppgifter.

27 §.

Inländsk försäkringsanstalt, som är skattskyldig för inkomst av försäkringsrörelse,

skall i allmän självdeklaration jämväl meddela uppgift

i de avseenden, som omförmälas i anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen.

Motsvarande gäller beträffande utländsk försäkringsanstalt, som här

i riket drivit livförsäkringsrörelse, dock endast såvitt angår den till nämnda

rörelse hänförliga verksamheten.

Med inländsk försäkringsanstalt förstås i denna förordning, förutom försäkringsbolag,

jämväl sådan understödsförening, vilken enligt sina stadgar

äger meddela annan kapitalförsäkring än sådan som omfattar kapitalunderstöd

å högst 500 kronor för medlem.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Utländsk försäkringsanstalt, som här i riket drivit försäkringsrörelse,

skall i allmän självdeklaration lämna uppgift å premieinkomsten här i riket,

fördelad å dels livförsäkring, dels sjöförsäkring, dels trafikförsäkring, dels

sjuk-, olycksfalls- och brandförsäkring och dels annan försäkring, samt uppgift

å den eller de kommuner, där sysslomannen (generalagenten) haft kontor,

ävensom, då flera kontor funnits, uppgift å de vid varje kontor influtna

premieinkomsterna, fördelade på nämnda olika slag av försäkring. Beträffande

annan än till livförsäkring hänförlig verksamhet föreligger icke skyldighet

för utländsk försäkringsanstalt att lämna uppgifter om intäkter och

avdrag i förvärvskällan.

28 §.

Särskild självdeklaration skall för den kommun, deklarationen avser,

innefatta de uppgifter, som erfordras för taxeringen inom kommunen; och

skall om sådan deklaration i tillämpliga delar gälla vad om allmän självdeklaration

är stadgat.

29 §.

Är skattskyldigs inkomst enligt kommunalskattelagens bestämmelser om

beskattningsort att hänföra till mer än en kommun, skall i allmän eller

särskild självdeklaration lämnas de uppgifter, som erfordras för tillämpning

av bestämmelserna i 56—59 §§ kommunalskattelagen.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall där

skattskyldigs inkomst jämlikt 60 § kommunalskattelagen skall fördelas

å olika administrativa områden inom samma kommun.

30 §.

1 mom. Vid självdeklaration för deklarationsskyldig, som under beskattningsåret

varit skyldig föra räkenskaper eller som, utan att sådan skyldighet

förelegat, under beskattningsåret fört räkenskaper i av honom bedriven

rörelse, skall fogas bestyrkt avskrift av balansräkning för beskattningsåret

och balansräkning för det närmast föregående räkenskapsåret samt av vinstoch

förlusträkning för beskattningsåret, om sådan räkning ingått i bokföringen.

Har i bokföringen intagits särskilt balanskonto eller vinst- och

förlustkonto och avviker sådant konto från räkning som nyss sagts, skall

vid deklarationen jämväl fogas bestyrkt avskrift av kontot.

Vid självdeklaration, som ovan sägs, skola vidare fogas uppställningar

enligt fastställt formulär med uppgifter erforderliga för tillämpning av gällande

bestämmelser rörande avdrag för värdeminskning så ock utdrag av

räkenskaperna till styrkande av dessa uppgifter.

För aktiebolag, ekonomisk förening och ömsesidigt försäkringsbolag skall

avlämnas bestyrkt avskrift eller tryckt exemplar av förvaltnings- och revisionsberättelser,

som avgivits för beskattningsåret.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

För inländsk försäkringsanstalt skall avlämnas bestyrkt avskrift av protokoll

eller annan handling, som utvisar, huru vinst- och förlusträkningen

samt balansräkningen för beskattningsåret slutgiltigt fastställts samt huru

vinsten för samma år disponerats. Vad sålunda stadgats skall dock icke

gälla beträffande försäkringsanstalt, som drivit enbart livförsäkringsrörelse.

2 mom. läkare av jordbruk eller skogsbruk, vilken påyrkar att bliva taxerad

för inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder,

skall senast tre månader före ingången av det första beskattningsår, för vilket

taxering skall ske enligt sådana grunder, göra anmälan härom till taxeringsintendenten

i det län, där jordbruksfastigheten är belägen.

31 §.

1 mom. Envar bör, utöver vad deklarationsformuläret föranleder, meddela

de upplysningar till ledning för egen taxering, som kunna vara av betydelse

för åsättande av en riktig taxering.

2 mom. Efter anmaning är envar skyldig att i den omfattning, som i anmaningen

angivits, meddela de ytterligare upplysningar, som finnas erforderliga

för kontroll av egen deklarations riktighet eller eljest för egen taxering.

Dylika upplysningar skola lämnas skriftligen, där ej annat angivits

i anmaningen.

32 §.

Särskild uppgift angående renskötsel, som avses i 22 § 3 mom., skall avfattas

å blankett enligt fastställt formulär. Sådan uppgift bör senast den

31 januari avlämnas antingen i den ordning, som i 35 § sägs, eller ock till

ordningsmannen i den lappby, uppgiftslämnaren tillhör.

Det åligger ordningsman i lappby att granska till honom avlämnade uppgifter

samt å desamma anteckna ej mindre det antal egna renar och skötesrenar,

som för den skattskyldige finnes upptaget i senast upprättade renlängd,

än även de övriga upplysningar och erinringar, som han finner av

omständigheterna påkallade. Uppgifterna skola därefter av ordningsmannen

senast den 15 februari eller, om uppgift senare avlämnas, inom en vecka efter

avlämnandet översändas till den lokala skattemyndigheten.

33 §.

Är stiftelse eller förening helt eller delvis frikallad från skattskyldighet,

skall i fall som nedan angivas särskild uppgift avlämnas rörande inkomst

och förmögenhet, som icke i självdeklaration uppgivits till beskattning.

Uppgiftsskyldighet, som i första stycket sägs, åligger

1) pensionsstiftelse,

2) jämlikt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser

bildad stiftelse för arbetslöshetsunderstöd, sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

19

3) stiftelse som har till huvudsakligt ändamål att under samverkan med

militär eller annan myndighet stärka rikets försvar,

4) stiftelse som har till huvudsakligt ändamål att, utan begränsning till

viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och uppfostran

av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller

utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja vetenskaplig

forskning, ävensom

5) förening som, utan att den i sin verksamhet tillgodoser medlemmarnas

ekonomiska intressen, huvudsakligen verkar för ändamål av den art, som

angives vid 3) eller 4).

Uppgift avfattas å blankett enligt fastställt formulär och skall upptaga

inkomster och utgifter under räkenskapsår, som gått till ända närmast

före den 1 mars under taxeringsåret, samt tillgångar och skulder vid nämnda

räkenskapsårs början och slut, ävensom upplysning om de omständigheter,

vilka anses böra föranleda frikallelse från skattskyldighet.

Uppgift avlämnas varje år senast den 31 mars till länsstyrelsen i det län,

där stiftelsens eller föreningens förvaltning huvudsakligen utövats, där icke

taxeringsintendenten i länet på därom gjord framställning medgivit befrielse

tills vidare från nämnda skyldighet.

Det åligger stiftelse eller förening, som i denna paragraf avses, att efter

anmaning meddela de ytterligare upplysningar, som kunna erfordras för

bedömandet av stiftelsens eller föreningens skattskyldighet.

34 §.

1 mom. Självdeklaration, som skall avgivas utan anmaning, skall, försåvitt

ej annat följer av vad här nedan stadgas, vara avlämnad senast den

15 februari under taxeringsåret.

Staten, landstingskommun, kommun och annan dylik menighet må åtnjuta

anstånd med självdeklarations avlämnande till den 31 mars.

Den som nästföregående år varit skyldig föra räkenskaper må tillgodonjuta

liknande anstånd, därest räkenskapsåret gått till ända senare än den

31 oktober året näst före taxeringsåret.

Vad i nästföregående stycke är sagt skall hava motsvarande tillämpning

å delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag eller rederi.

2 mom. På ansökan av deklarationsskyldig, som visar att i följd av hans

förvärvskällors särskilda beskaffenhet eller verksamhetens mera betydande

omfattning eller annan omständighet av säregen beskaffenhet hinder möter

att avlämna självdeklaration inom föreskriven tid, må genom särskilt beslut

utsättas annan tid, inom vilken självdeklarationen skall vara avlämnad.

Ansökan som i första stycket avses göres hos taxeringsintendenten i det

län, där sökanden är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt.

Föreligger ej sådan skattskyldighet för sökanden, göres

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

ansökningen hos taxeringsintendenten i det län, där självdeklarationen skall

avlämnas.

Mot taxeringsintendentens beslut må talan ej föras.

3 mom. I 30 § 1 mom. tredje och fjärde styckena omförmälda handlingar

skola avlämnas samtidigt med och fogas vid den eller de självdeklarationer,

som den skattskyldige avgiver. Möter hinder därför, skola handlingarna

avlämnas inom två veckor efter det desamma upprättats.

i mom. Självdeklaration och annan uppgift eller upplysning till ledning

vid egen taxering, som skall avgivas på grund av anmaning, avlämnas inom

den tid, som i anmaningen förelägges; dock att skyldighet icke föreligger att

på grund av anmaning avlämna självdeklaration eller uppgift å tidigare dag

än handlingen skolat avlämnas utan anmaning.

35 §.

Självdeklaration, som avgives utan anmaning, skall, jämte tillhörande

handlingar, avlämnas till länsstyrelsen eller till lokal skattemyndighet eller

landsfiskal i det län, där taxeringen skall äga rum, eller ock till ordföranden

i vederbörande taxeringsnämnd.

Har på föranstaltande av eller i samråd med länsstyrelsen i kommun vidtagits

särskild anordning för mottagande av deklarationer, må deklaration

till ledning för taxering inom länet i enlighet därmed avlämnas.

36 §.

Deklarationsskyldig, från vilken självdeklaration icke inkommit inom

föreskriven tid, må anmanas att avgiva självdeklaration.

Är avlämnad självdeklaration icke så upprättad, som i denna förordning

föreskrives, må den deklarationsskyldige anmanas att inkomma med felande

uPPgift eller, där deklarationen är i väsentliga avseenden bristfällig, med

ny, på behörigt sätt upprättad deklaration.

Innan anmaning utfärdas, bör den deklarationsskyldige, om detta kan ske

utan olägenhet, på lämpligt sätt erinras om deklarationsskyldigheten.

IV. Om kontrolluppgifter och andra uppgifter för annans taxering

37 §.

1 mom. Till ledning vid inkomsttaxering skola varje år utan anmaning

uppgifter (kontrolluppgifter) för nästföregående kalenderår avlämnas på

sätt framgår av följande uppställning:

s. 21 Kontrollera mot PDF

jKung!. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

21

Uppgiftsskyldig

1. a) Statlig och kommunal

myndighet,

b) aktiebolag, ekonomisk

förening, fond,

stiftelse och annan juridisk

person än dödsbo,

c) fysisk person och

dödsbo, som bedrivit

rörelse eller jordbruk,

däri inbegripet skogsbruk,

i fråga om förmåner,

som utgått från sådan

förvärvskälla, samt

d) fysisk person och

dödsbo, som innehaft

annan fastighet, i fråga

om förmåner, som utgått

från sådan förvärvskälla.

Vem uppgiften skall avse

Den som hos den

uppgiftsskyldige innehaft

anställning eller

uppdrag eller utfört tillfälligt

arbete eller som

av den uppgiftsskyldige

åtnjutit pension, livränta

eller periodiskt

utgående ersättning,

ävensom den som åtnjutit

förmån från personalstiftelse

eller annan

stiftelse.

Vad uppgiften skall avse

Avlöning, arvode, annan ersättning

eller förmån, oavsett

huruvida denna utgått kontant

eller såsom naturaförmån

samt oavsett om densamma

utgör ersättning för kostnader,

som mottagaren haft att

bestrida. Har mottagaren haft

att erlägga vederlag för åtnjuten

naturaförmån, skall uppgift

om förmånen och vederlaget

lämnas.

Undantag:

a) folkpension,

b) ersättning och förmån

i anledning av tillfälligt arbete,

om det som mottagaren

sammanlagt åtnjutit haft ett

lägre värde än 100 kronor för

hela året,

c) ersättning och förmån

till någon i anledning av tillfälligt

arbete å annan fastighet

än jordbruksfastighet, om

vad som sammanlagt utgivits

har lägre värde än 500 kronor

för hela året och det icke utgör

avdragsgill omkostnad i

förvärvskällan rörelse,

d) utbetalning till rörelseidkare,

som enligt lag varit

bokföringsskyldig, av ersättning

för tillfälligt arbete, om

ersättningen utgör intäkt av

rörelse för mottagaren,

e) av statlig myndighet utgiven

förmån, som icke utgör

skattepliktig intäkt för mottagaren,

f) förmåner i annat än penningar,

om det som mottagaren

i sådant hänseende sammanlagt

från den uppgiftsskyldige

åtnjutit, efter avdrag

för vederlag, uppenbarligen

haft ett värde icke överstigande

400 kronor för helt år

räknat,

g) ersättning för resa i

tjänsten, motsvarande gjorda

utlägg som sammanlagt icke

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Uppgiftsskyldig

2. Fysisk person som

varit skyldig att verkställa

skatteavdrag enligt

uppbördsförordningen.

3. Försäkringsanstalt

och understödsförening.

4. Den som utbetalt

royalty eller periodiskt

utgående avgift för rättighet

av goodwills natur,

såsom varumärke,

firmanamn o. dyl., eller

för utnyttjande av patent,

mönster o. dyl.

5. Den som bedrivit

verksamhet, vari ingått

inköp av jordbruks- eller

trädgårdsprodukter

eller husdjur eller från

husdjur erhållna produkter,

allt i den mån

Kungl. Maj.-t därom förordnat.

6. Den som bedrivit

verksamhet, vari ingått

förvärv av avverkningsrätt

eller inköp av virke

eller andra skogseffekter,

allt i den mån

Vem uppgiften skall avse

Den å vilkens inkomst

skatteavdrag skolat

verkställas.

Den som från anstalten

eller föreningen

uppburit belopp, ej understigande

200 kronor

för hela året, på grund

av försäkring av den

art att skatteplikt för

beloppet föreligger.

Den till vilken royaltyn

eller avgiften utbetalts.

Den från vilken inköp

skett.

Den som ägt eller

brukat fastighet, från

vilken upplåtelse av avverkningsrätt

eller försäljning

av skogseffekter

ägt rum.

Vad uppgiften skall avse

överstiga 500 kronor, traktamentsersättning

vid vistelse i

tjänsten utom tjänstgöringsorten

med sammanlagt högst

500 kronor och representationsersättning,

motsvarande

gjorda utlägg, sammanlagt

icke överstigande 500 kronor,

samt

h) förmån från stiftelse,

om vad som utgivits uppenbarligen

icke utgör skattepliktig

intäkt för mottagaren.

Om uppgiftens innehåll

skall i tillämpliga delar gälla

vad ovan vid 1. sägs.

Utgivet belopp.

Det utbetalda beloppet.

Utgivet vederlag i penningar,

naturaprodukter eller annat.

Undantag: vederlag som

gottgjorts bokföringsskyldig

rörelseidkare.

Vederlag som utgivits eller

gottgjorts, ävensom vederlag,

om vars utgivande under senare

år avtal träffats.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.is proposition nr 150 år 1956

Uppgiftsskyldig

Kungl. Maj:t därom förordnat.

7. Den som bedrivit

förmedlingsverksamhet

eller annan därmed

jämförlig verksamhet,

allt i den mån Kungl.

Maj:t därom förordnat.

Vem uppgiften skall avse

Den som genom verksamheten

erhållit anställning,

uppdrag eller

tillfälligt arbete eller

ock försålt egendom.

Vad uppgiften skall avse

Ersättning eller vederlag

som förmedlats eller varom

uppgift eljest finnes tillgänglig
-

2 mom. Vid avlämnande av uppgifter, varom stadgas i 1 inom., skall iakttagas

följande.

Avser sådan förmån, varom i 1 mom. första och andra punkterna förmäles,

endast en del av året, skall upplysning meddelas om den tidrymd,

för vilken förmånen utgått.

I kontrolluppgift, som upptager särskild resekostnads- och traktamentsersättning,

skall angivas beloppet av dels resekostnadsersättning och dels

traktamentsersättning jämte antalet dagar för vilka traktamentsersättning

utgått.

Därest vid avlönings utbetalande avdrag skett för löntagares eller hans

efterlevandes pensionering, skall i kontrolluppgiften upptagas bruttolön och

vad som avdragits.

Har arbetsgivare uppburit den anställde tillkommande ersättning på grund

av försäkring i allmän sjukkassa, skall angivas jämväl beloppet av vad sålunda

uppburits.

I kontrolluppgift skall särskilt för sig upptagas sådant skatteavdrag, som

skett för uttagande av preliminär A-skatt.

Särskild uppgiftshandling skall avlämnas för varje person, varom fråga

är. Därvid skall fullständigt angivas personens namn, hemvist och bostadsadress.

Där så kan ske, bör uppgift lämnas jämväl om hans födelseår ävensom

om numret å utfärdad debetsedel å preliminär skatt för året näst före

taxeringsåret.

Uppgift skall avfattas å blankett enligt fastställt formulär eller å annan

för ändamålet lämpad blankett.

3 mom. Skall annan än statlig eller kommunal myndighet jämlikt 1 mom.

första punkten avlämna uppgifter till ett antal understigande tjugufem, skall

vid uppgifterna fogas ett särskilt sammandrag över dessa, upptagande

namn å den eller de personer, varom fråga är, ävensom beträffande envar

av dem uppgift angående belopp, som utbetalts, och förmån, som i övrigt

åtnjutits.

4 mom. Uppgifterna skola avlämnas senast den 31 januari under taxeringsåret

i den ordning, som gäller för avlämnande av självdeklaration.

Uppgifter, som avses i 1 mom. punkterna 5—7, skola dock avlämnas till

länsstyrelsen i det län, där uppgiftslämnaren är bosatt. I fall, som avses i

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

3 mom., skall därjämte iakttagas, att uppgifterna jämte därtill hörande sammandrag

städse skola avlämnas till myndighet, hos vilken arbetsgivarens

allmänna självdeklaration må avlämnas.

Uppgifterna skola vid avlämnandet vara ordnade kommunvis eller, om

i kommun ingå flera församlingar, församlingsvis och skall medelst särskilda

omslag eller annorledes vara tydligt utmärkt, vilken kommun eller

församling varje grupp av uppgifter avser.

38 §.

1 mom. Vanligt handelsbolag, kommanditbolag och rederi för registreringspliktigt

fartyg skall varje år till ledning för delägares taxering utan

anmaning avlämna följande uppgifter angående bolaget eller rederiet,

nämligen

a) för varje kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomstskatt

och statlig förmögenhetsskatt: uppgift, särskilt för varje sådan delägare,

vilken uppgift skall avfattas enligt reglerna för allmän självdeklaration

och tillika innehålla upplysning om den delägaren tillkommande andelen

av bolagets eller rederiets inkomst och värdet av hans andel eller lott

i bolaget eller rederiet; samt

b) för varje kommun, dit någon av bolaget eller rederiet innehavd förvärvskälla

är att hänföra: uppgift, avfattad enligt reglerna för särskild

självdeklaration, med upplysning tillika om den andel av inkomsten, som

å varje delägare belöper.

Äro bolagets eller rederiets samtliga delägare skattskyldiga till statlig inkomstskatt

och statlig förmögenhetsskatt i samma kommun, skall dock

uPP§ift> som i b3 avses, icke lämnas för den kommunen.

Finnes inom kommun administrativt område, inom vilket menighet äger

utöva beskattningsrätt, skola vid avlämnande av uppgifter som ovan sägs

i förekommande fall jämväl lämnas erforderliga uppgifter för tillämpning

av bestämmelserna i 60 § kommunalskattelagen.

Vid uppgift, som i denna paragraf sägs, skola fogas i 30 § 1 mom. första

och andra styckena omförmälda handlingar.

2 mom. Uppgifter enligt 1 mom. skola vara avlämnade senast den 15

februari under taxeringsåret; dock må bolag eller rederi, som varit skyldigt

att föra räkenskaper och vars räkenskapsår gått tillända senare än

den 31 oktober under året före taxeringsåret, åtnjuta anstånd med uppgifternas

avlämnande till den 31 mars under taxeringsåret.

Uppgifterna skola avlämnas i den ordning, som gäller för avlämnande av

sj älvdeklaration.

39 §.

1 mom. I särskilda fall skola efter anmaning kontrolluppgifter för nästföregående

kalenderår avlämnas på sätt framgår av följande uppställning:

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr

Uppgiftsskyldig

1. Den som enligt 37 §

1 mom. första punkten

är skyldig att utan anmaning

avlämna kontrolluppgift.

2. Den som för arbetslag

eller liknande

grupp av personer i en

summa uppburit visst

avlöningsbelopp såsom

ackordsöverskott eller

dylikt för att fördelas

inom laget eller gruppen.

3. Bankaktiebolag,

sparbank eller annan

penninginrättning.

4. Annan än penninginrättning,

därest vederbörande

under nästföregående

år utbetalt

gäldränta eller haft

skuld, när fråga ej är

om lån mot obligationer,

förlagsbevis eller

andra för den allmänna

rörelsen avsedda förskrivningar.

5. Fysisk eller juridisk

person, som haft

fordran.

6. Försäkringsanstalt

eller understödsförening.

7. Den som bedrivit

jordbruk, skogsbruk eller

rörelse.

Vem uppgiften skall avse

Den som hos den

uppgiftsskyldige innehaft

anställning eller

uppdrag eller utfört

tillfälligt arbete.

Medlem av arbetslaget

eller gruppen.

Namngiven skattskyldig.

Varje borgenär.

Namngiven skattskyldig.

Namngiven skattskyldig.

Namngiven annan näringsidkare.

150 år 1956 25

Vad uppgiften skall avse

Åtnjutna förmåner, därest

icke uppgiftsskyldighet utan

anmaning föreligger, med

upplysning, då förmånerna

avse kortare tid än helt år,

om den tidrymd, för vilken

de åtnjutits.

Till medlem utgivet belopp.

Gottgjord ränta ävensom

beloppet av den skattskyldiges

innestående medel vid

viss angiven tidpunkt.

Borgenärens namn och

hemvist, gäldräntans belopp

under föregående år och

skulden vid viss angiven tidpunkt.

Ränteinkomst från den

skattskyldige ävensom beloppet

av den skattskyldiges

skuld vid viss angiven tidpunkt.

Arten av uppgiven försäkring,

beloppet av premie eller

annan avgift, tid då sådan

mottagits, samt värdet

och arten av åtnjutna förmåner,

som icke enligt annan

föreskrift uppgivits.

Belopp för vilket den uppgiftsskyldige

under viss angiven

tid köpt eller sålt va
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Uppgiftsskyldig Vem uppgiften skall avse Vad uppgiften skall avse

ror, därest beloppet i säljarens

eller köparens hand är

skattepliktig intäkt eller avdragsgill

utgift, med angivande

där så begäres av varuslag

och myckenhet, verkställda

likvider, så ock av belopp å

provision eller annat, som utgjort

sådan intäkt eller utgift.

Undantag: belopp avseende

köp eller försäljning av varor

över disk och liknande

fall, där uppgiftsskyldigheten

uppenbarligen icke kan fullgöras.

Ersättning eller vederlag

som förmedlats eller varom

uppgift eljest finnes tillgänglig
-

8. Den som bedrivit Namngiven skattskylförmedlingsverksamhet

dig.

eller därmed jämförlig

verksamhet, om uppgift

icke skolat lämnas

utan anmaning.

2 mom. Den som bedrivit jordbruk, skogsbruk eller rörelse är skyldig

att, ändå att mottagarna icke i anmaningen namngivas, avlämna följande

uppgifter:

a) uppgift om belopp, som han utbetalt till andra näringsidkare, i den

mån beloppen äro av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt av

jordbruksfastighet eller av rörelse och uppgift därom icke skolat lämnas

på grund av annan föreskrift i denna förordning, med upplysning tillika om

mottagarens namn och adress, samt

b) uppgift om belopp, för vilka han under viss angiven tid sålt varor till

andra näringsidkare, i den mån beloppen äro av beskaffenhet att i köparens

hand utgöra avdragsgill utgift, med upplysning tillika om köparens namn

och adress.

Vad i detta moment stadgas om näringsidkares uppgiftsskyldighet skall ej

avse köp eller försäljning av varor över disk och liknande fall, där uppgiftsskyldigheten

uppenbarligen icke kan fullgöras.

3 mom. Bankaktiebolag, sparbank eller annan penninginrättning är skyldig

att efter anmaning lämna uppgift om namngiven persons insättningar

och uttag under viss tid.

4 mom. Har någon enligt denna paragraf anmanats avlämna uppgift och

avser uppgiften förhållande, varom han har att iakttaga tystnad, eller anser

han att särskilda omständigheter eljest kunna åberopas för att uppgiften

ej kommer till annans kännedom, må länsstyrelsen, på framställning av

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kiingl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

den som anmanats, när synnerliga skäl föranleda därtill, befria honom från

skyldighet att lämna uppgiften.

Mot länsstyrelsens beslut må talan ej föras.

40 §.

Bankaktiebolag, sparbank eller annan penninginrättning åligger, utöver

vad eljest i denna förordning stadgas, att efter förordnande av Kungl. Maj :t,

i den omfattning och ordning som angives vid förordnandets meddelande,

lämna uppgift om storleken av insättares ränteinkomst under viss angiven

tid och beloppet av insättares innestående medel vid viss angiven tidpunkt

samt om insättares fullständiga namn och senast för inrättningen kända

bostadsadress ävensom, därest annan än räkningshavare äger förfoga över

räkningen, uppgift om den sålunda berättigades fullständiga namn och

senast för inrättningen kända bostadsadress.

41 §.

Aktiebolag är pliktigt att efter anmaning till ledning vid värdesättning av

aktier i bolaget avlämna uppgift enligt fastställt formulär rörande bolagets

tillgångar och skulder jämte andra omständigheter av betydelse för värdesättningen.

Motsvarande skyldighet åligger ekonomisk förening.

42 §.

1 mom. Har medlem av bostadsförening eller delägare i bostadsaktiebolag

under hela eller större delen av beskattningsåret helt eller till övervägande

del till annan upplåtit honom i nämnda egenskap tillkommande

lägenhet, skall till ledning för medlemmens eller delägarens taxering varje

år av föreningen eller bolaget lämnas uppgift om beloppet av medlemmens

eller delägarens inbetalningar till föreningen eller bolaget och huru mycket

därav som utgör kapitaltillskott ävensom angående värdet av medlemmens

eller delägarens andel i föreningens eller bolagets behållna förmögenhet.

Omförmälda uppgift skall utan anmaning avlämnas senast den 15 februari

under taxeringsåret i den ordning, som gäller för avlämnande av självdeklaration.

Uppgiften skall avfattas å blankett enligt fastställt formulär.

2 mom. Efter anmaning åligger det bostadsförening eller bostadsaktiebolag

att även beträffande andra medlemmar eller delägare än som avses i 1 mom.

i den omfattning, som i anmaningen angives, avlämna uppgift angående

värdet av medlems eller delägares andel i föreningens eller bolagets behållna

förmögenhet.

3 mom. Det åligger bostadsförening eller bostadsaktiebolag att senast

den 8 februari under taxeringsåret underrätta medlem eller delägare om

värdet av medlemmens eller delägarens andel i föreningens eller bolagets

behållna förmögenhet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

I fall som avses i 1 mom. åligger det bostadsföreningen eller bostadsaktiebolaget

att senast den 8 februari under taxeringsåret tillställa medlemmen

eller delägaren uppgift angående de i berörda moment omförmälda

förhållanden, i vad medlemmen eller delägaren angår.

43 §.

1 mom. Envar, som utbekommit utdelning å svenska aktier, så ock envar,

som här i riket utbekommit

a) utdelning å andelar i svensk ekonomisk förening eller från utländsk

juridisk person eller

b) ränta, vilken erlagts mot avlämnande av kupong eller kvitto, å obligation,

förlagsbevis eller annan för den allmänna rörelsen avsedd förskrivning,

är skyldig att till ledning för egen taxering vid mottagandet av utdelningen

eller räntan avgiva särskild uppgift härom. Lyftes beloppet för annans

räkning, och överlämnas ej därvid en av denne avgiven vederbörlig

uppgift, skall uppgift i stället avgivas av den, som lyfter beloppet, och därvid

uppgivas namn och hemvist å den, för vars räkning beloppet lyftes. Utbekommer

någon utdelning eller ränta mot kupong, som han förvärvat utan

det värdepapper kupongen tillhör, skall jämväl uppgivas namn och hemvist

å den, från vilken kupongen förvärvats.

Uppgift avfattas enligt fastställt formulär och avlämnas till den, som utbetalar

utdelning eller ränta. Denne skall tillse att uppgift avlämnas, innan

betalning sker.

2 mom. Med uppgifter, som avgivits enligt 1 mom. och röra utdelning å

svenska aktier, skall förfaras på sätt stadgas i förordningen om kupongskatt.

Övriga enligt 1 mom. avgivna uppgifter, som avse utdelning, skola för

varje år senast den 31 januari nästfoljande år av den som mottagit uppgifterna

avlämnas i enahanda ordning som gäller för avlämnande av kontrolluppgifter,

varom i 37 § 1 mom. punkterna 1—4 förmäles. Har i något

fall utbetalning av utdelning skett utan att uppgiftsskyldighet vederbörligen

fullgjorts, skall vid uppgifternas avlämnande lämnas upplysning härom.

Enligt 1 mom. avgivna uppgifter, som avse ränta, skola avlämnas i den

mån Kungl. Maj :t så förordnar och i den ordning, som därvid av Kungl.

Maj :t bestämmes. Hava avlämnade uppgifter icke inom fem år infordrats,

må de förstöras.

3 mom. Kungl. Maj :t äger förordna, att även för andra fall än de, då

uppgiftsskyldighet för mottagare av utdelning eller ränta jämlikt 1 mom.

föreligger, uppgift till ledning vid annans taxering för inkomst eller förmögenhet

skall avlämnas, av svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening

rörande utbetald utdelning samt av den, som här i riket utfärdat obligationer,

förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,

rörande utbetald ränta. Kungl. Maj :t bestämmer i sådant fall jämväl

i vilken omfattning och i vilken ordning uppgift skall lämnas.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

i mom. Kungl. Maj:t må, där så kan ske utan att åsyftad kontroll eftersättes

eller då eljest särskilda omständigheter därtill föranleda, förordna

om jämkning av den i 1 mom. stadgade uppgiftsskyldigheten.

5 mom. Taxeringsintendent eller, efter hans förordnande, honom underställd

tjänsteman är berättigad att hos den, som mottagit uppgifter som

i 1 mom. sägs, för taxeringskontroll taga del av dessa uppgifter. Den hos

vilken uppgifterna förvaras är därvid skyldig att lämna det biträde, som

erfordras för kontrollens genomförande.

44 §.

Har här i riket bosatt person eller här verksamt företag gottgjort person

eller företag i utlandet belopp eller förmån, som därest det gottgjorts person

eller företag här i riket skulle hava föranlett skyldighet att avlämna kontrolluppgift,

skall den som utgivit beloppet eller förmånen vara skyldig att

på sätt och i den omfattning Kungl. Maj:t föreskriver avlämna kontrolluppgift

till ledning vid beloppets eller förmånens beskattning utom riket.

45 §.

Hava föreskrivna uppgifter till ledning vid annans taxering icke avlämnats

eller icke upprättats enligt föreskrifterna i denna förordning, må den

uppgiftspliktige anmanas att avlämna eller fullständiga uppgifterna.

46 §.

För taxering erforderlig, i denna förordning icke särskilt omförmäld

handling eller uppgift skall, då så begäres för taxeringskontroll, tillhandahållas

av statligt eller kommunalt verk, allmän inrättning eller överförmyndare.

Vad nu sagts gäller ej handling, som avses i 1—4 §§ samt 31 och 33 §§

lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar och som ej må utlämnas till envar.

Är handling, som avses i första stycket, eljest sådan att den enligt vad

därom är stadgat ej må utlämnas till envar, eller är uppgift, som där sägs,

av beskaffenhet att omfattas av tystnadsplikt, må handlingen eller uppgiften

tillhandahållas allenast efter framställning av taxeringsintendent som

avses i 3 § andra stycket första punkten. Finnes vid prövning av sådan

framställning att handlingens eller uppgiftens tillhandahållande skulle, för

det allmänna eller med hänsyn till enskilds befogade intressen, lända till

synnerligt men, må framställningen lämnas utan bifall.

Efter ansökan av taxeringsintendent som i nästföregående stycke sägs må

Kungl. Maj :t förordna, att handling eller uppgift skall tillhandahållas honom

utan hinder av vad som stadgas i andra och tredje styckena.

Befattningshavare vid riksskattenämnden äger, i den mån nämndens ordförande

förordnar därom, i fråga om handlingar och uppgifter som avses i

denna paragraf samma befogenhet som tillkommer här ovan avsedd taxeringsintendent.

opaginerad Kontrollera mot PDF

SO Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

V. Gemensamma bestämmelser rörande deklarationer och andra uppgifter

47 §.

Skyldighet att avgiva deklaration eller annan uppgift, varom i denna förordning

sägs, skall fullgöras

1) för omyndig av förmyndare eller god man, som förordnats enligt 18

kap. 1 § föräldrabalken, beträffande vad förmyndaren eller gode mannen

har under sin förvaltning,

2) för sådan person, för vilken god man förordnats enligt 18 kap. 3 eller

4 § föräldrabalken, av gode mannen beträffande vad han har under sin

förvaltning,

3) för avliden person och hans dödsbo av dödsbodelägare eller testamentsexekutör,

som har att förvalta den dödes egendom, dock att där egendomen

avträtts till förvaltning av boutredningsman, denne har att fullgöra deklarations-

eller uppgiftsskyldigheten,

4) för dödsbo, som ej längre består, av den som vid tidpunkten för dödsboets

upplösning haft att förvalta boets egendom,

5) för annan deklarations- eller uppgiftsskyldig än enskild person och

dödsbo av vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman, förvaltare eller

ombud, där ej beträffande staten, landsting, kommun eller annan dylik

menighet Kungl. Maj :t annorlunda förordnar, samt

6) för annan än här ovan omförmäld juridisk person, som ej längre

består, av den som senast haft att förvalta dess angelägenheter.

48 §.

Blanketter till sådana deklarationer och uppgifter, för vilka formulär

fastställas, skola kostnadsfritt tillhandahållas i den ordning Kungl. Maj:t

föreskriver.

49 §.

För de fall, da i denna förordning stadgats skyldighet att efter anmaning

lämna uppgift eller upplysning till ledning vid taxering, föreligger sådan

skyldighet jämväl i fråga om förhållanden, som avse tid före beskattningsåret

och som hava betydelse för åsättande av taxering eller eftertaxering.

50 §.

1 mom. Granskning av självdeklarationer må verkställas endast av

ämbets- eller tjänsteman, på vilken dylik granskning till följd av bestämmelserna

i denna förordning ankommer,

ordföranden och kronoombudet i taxeringsnämnden,

de ledamöter i taxeringsnämnden, som därtill utses av nämnden, samt

ledamöterna i prövningsnämnden.

Sakkunnig må granska självdeklaration, för vars behandling hans biträde

påkallas.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Ordningsman i lappby och lappfogde äga verkställa granskning av självdeklaration,

som lapp inom vederbörande lappby eller lappfogdedistrikt

avgivit.

Vid taxeringsarbete anlitat biträde, så ock tjänsteman som avses i 16 §

2 mom. må taga del av deklaration i den omfattning, som är erforderlig

för arbetets utförande.

För innehållet i självdeklaration må icke inom taxeringsnämnd lämnas

vidare redogörelse än som för taxeringen erfordras. Självdeklaration må

icke intagas i taxeringsnämnds eller prövningsnämnds protokoll i vidare

mån än som oundgängligen erfordras.

Självdeklaration skall tillhandahållas de myndigheter, vilka i och för sin

befattning böra erhålla del därav.

Självdeklaration må, på sätt Kungl. Maj:t förordnar, för statistisk bearbetning

utlämnas till den ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken

Kungl. Maj :t uppdrager utförandet av sådan bearbetning.

Den som har att utföra talan för besvärsberättigad kommun i fråga om

viss skattskyldigs taxering äger taga del av självdeklaration, som skolat

ligga till grund för taxeringen.

Då besvär anförts, skall självdeklaration, som har avseende å taxeringen

i fråga, biläggas besvärshandlingarna, där ej vid delgivning med menighet

sådant anses vara för målets utredning obehövligt. Handlingarna skola vid

förekommande delgivningar inneslutas i förseglat konvolut, vilket skall

förses med påskrift om innehållet och i obrutet skick tillställas den förklaringsskyldige

eller annan vederbörande.

1 övrigt må självdeklaration, där ej annat följer av stadgande i allmän

lag, icke vara för någon tillgänglig, utan att den, som avgivit deklarationen,

lämnat skriftligt medgivande därtill.

2 mom. Självdeklarationer skola förvaras hos länsstyrelsen, där ej denna

förordnar om förvaring hos lokal skattemyndighet. Sedan sex år förflutit,

skola deklarationerna förstöras, där ej Kungl. Maj :t annorlunda föreskriver.

3 mom. Vad ovan i denna paragraf är sagt om självdeklaration gäller i

tillämpliga delar även beträffande andra uppgifter, vilka avlämnats till ledning

vid taxering, ävensom av myndighet vid taxeringskontroll upprättade

handlingar; dock må uppgifter enligt 43 § 1 mom. vara tillgängliga även för

dem, från vilka utdelning eller ränta erhållits, samt av dem anlitade medhjälpare.

VI. Gemensamma bestämmelser rörande anmaning och delgivning

51 §.

Rätt att utfärda anmaning i fall som avses i 22 § 2 inom., 24 § 2 inom.,

31 § 2 inom., 33 och 36 §§, 39 § 1 mom. samt 45 § tillkommer taxeringsnämnd,

taxeringsintendent samt prövningsnämnd. Sannna rätt tillkommer

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

tjänsteman, åt vilken uppdragits att verkställa taxeringsrevision, i den mån

så erfordras för uppdragets fullgörande, dock att tjänsteman som nu sagts

icke äger anmana någon att avlämna deklaration.

Anmaning som avses i 39 § 2 mom. må endast utfärdas av taxeringsintendenten

i det län, där den uppgiftsskyldige är bosatt.

I de fall som avses i 39 § 3 inom., 41 § samt 42 § 2 mom. må anmaning

göras av taxeringsintendent.

52 §.

Anmaning skall innehålla föreläggande för den anmanade att avlämna

självdeklaration, annan uppgift eller upplysning till den, som utfärdat anmaningen,

inom viss efter omständigheterna lämpad tid, minst fem dagar

efter delfåendet. Härutöver skall anmaningen innehålla uppgift om postadress

för den, som utfärdat anmaningen.

53 §.

I anmaning, som utfärdas av taxeringsnämnd, taxeringsintendent eller

prövningsnämnd, må vite föreläggas.

54 §.

Finnes beträffande anmaning eller annan i denna förordning avsedd

handling vara av betydelse att erhålla bevis för att handlingen kommer

skattskyldig eller annan tillhanda, må delgivning äga rum i den ordning

nedan sägs.

Rätt att använda sådan delgivning tillkommer taxeringsnämnd, taxeringsintendent,

prövningsnämnd och länsstyrelse.

Delgivningen skall, där så ske kan, verkställas genom posten. Om sådan

delgivning skall vad i rättegångsbalken stadgas om delgivning genom posten

av annan handling än stämning äga motsvarande tillämpning. Närmare

bestämmelser om delgivning genom posten av handling från taxeringsmyndighet

meddelas av Kungl. Maj :t.

Kan delgivning ej ske genom posten, må polismyndighet anlitas för delgivningens

verkställande.

55 §.

Har i anmaning vite förelagts, skall anmaningen delgivas enligt bestämmelserna

i 54 §, där ej delgivningen finnes kunna på betryggande sätt ske i

annan ordning.

VII. Om taxeringsrevision

56 §.

1 mom. För kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt

denna förordning riktigt och fullständigt fullgjorts eller för att eljest bereda

beskattningsmyndighet upplysning till ledning vid beslut om taxering eller

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

eftertaxering må taxeringsrevision äga rum hos envar deklarations- eller

uppgiftsskyldig, dock att sådan revision ej må äga rum hos myndighet eller

annat organ, som avses i 46 § första stycket.

Taxeringsrevision må jämväl verkställas hos den som bedriver förmedlingsverksamhet

eller annan verksamhet av sådan beskaffenhet, att uppgifter

av betydelse för taxeringskontrollen kunna hämtas ur anteckningar

eller andra handlingar, som föras vid verksamhetens bedrivande.

Vid taxeringsrevision må granskning i den omfattning, som finnes erforderlig,

ske av räkenskaper och anteckningar med därtill hörande verifikationer

ävensom av korrespondens, protokoll och andra handlingar rörande

verksamheten.

Då taxeringsrevision för visst eller vissa beskattningsår verkställes, må

jämväl det löpande årets räkenskaper och handlingar granskas.

Vid taxeringsrevision hos bokföringspliktig skattskyldig må även verkställas

kassainventering.

2 mom. Den som har att verkställa taxeringsrevision må påfordra att i

den utsträckning, som är erforderlig för det med granskningen avsedda

syftet, genast få taga del av handlingar som skola granskas.

Vid taxeringsrevision är den, hos vilken revisionen sker, pliktig att lämna

de upplysningar, som erfordras för revisionens verkställande.

3 mom. Taxeringsrevision skall såvitt möjligt ske på sådant sätt och

på sådan tid att den icke förorsakar hinder i verksamheten för den, hos

vilken revisionen sker. Revisionen må med hans medgivande verkställas

hos honom. Hava böcker eller handlingar överlämnats för revision, skola

de så fort ske kan återställas. Meddelande om resultatet av revisionen skall

snarast lämnas den, hos vilken revisionen skett, i vad angår hans taxering.

4 mom. Den som verkställer taxeringsrevision må taga del av handlingar

av betydelse för revisionen utan hinder av att den, hos vilken revisionen

sker, har att iakttaga tystnad om deras innehåll. Är handlings innehåll

av beskaffenhet som nu sagts eller anser den, hos vilken revisionen

sker, att särskilda omständigheter eljest kunna åberopas för att handlingens

innehåll ej kommer till annans kännedom, må dock länsstyrelsen, på framställning

av den hos vilken revisionen sker, när synnerliga skäl föranleda

därtill, besluta att handlingen skall undantagas från revisionen.

Mot länsstyrelsens beslut må talan ej föras.

57 §.

1 mom. Beslut om taxeringsrevision meddelas av taxeringsintendenten i

länet.

Finner taxeringsintendenten taxeringsrevision böra verkställas i annat

län, skall han framställa begäran därom hos taxeringsintendenten i det länet.

Taxeringsrevision skall verkställas av taxeringsintendenten i länet eller

av tjänsteman, åt vilken taxeringsintendenten uppdrager revisionens verk3—-Bihang

till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr 150

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

ställande. Taxeringsrevision må jämväl uppdragas åt annan i bokföring

och taxering sakkunnig person, som därtill godkänts av länsstyrelsen.

2 mom. Finner taxeringsnämnd taxeringsrevision vara erforderlig, har

nämnden att göra framställning därom till taxeringsintendenten i länet. Därvid

skall i förekommande fall skattskyldigs deklaration med tillhörande

handlingar överlämnas.

Så snart handläggningen av ärendet slutförts, skall, där så erfordras,

underrättelse om utgången meddelas taxeringsnämnden, därvid översänd

deklaration skall återställas.

Framkomma vid taxeringsrevision omständigheter av beskaffenhet att

kunna antagas inverka å annan taxeringsnämnds taxeringsåtgärd, skall

taxeringsintendenten föranstalta om underrättelse härom till denna nämnd.

58 §.

Underlåter någon, hos vilken taxeringsrevision enligt meddelat beslut

skall äga rum, att tillhandahålla räkenskaper eller andra handlingar, må

den som beslutat revisionen förelägga den försumlige lämpligt vite.

VIII. Om taxeringsnämndernas verksamhet

59 §.

Länsstyrelsen har att vaka över att taxeringsarbetet i första instans inom

länet ordnas och bedrives ändamålsenligt.

Det åligger taxeringsintendenten i länet att övervaka taxeringsnämndernas

arbete samt att vid behov lämna råd, upplysningar och annat bistånd.

Har taxeringsintendenten lämnat allmänna anvisningar för taxeringsarbetets

bedrivande, skall han ofördröjligen insända dessa till riksskattenämnden.

60 §.

Länsstyrelsen må då så finnes lämpligt kalla ordföranden och högst två

andra ledamöter från varje taxeringsnämnd inom länet eller del därav att

å lämplig ort sammanträda inför landskamreraren för överläggningar rörande

taxeringsarbetet, och må till dylikt sammanträde jämväl särskilda sakkunniga

kallas för lämnande av upplysningar. Vid överläggningarna bör

uppmärksamhet ägnas åt åtgärder för befordrande av en likformig och

rättvis taxering.

Öl §.

1 mom. Taxeringsnämnds sammanträden hållas å tid och plats, som

bestämmas av ordföranden. Denne har att kalla ledamöterna till sammanträdena

samt att om tid och plats härför på lämpligt sätt och i god tid underrätta

länsstyrelsen och de skattskyldiga inom taxeringsdistriktet. Möter

för ledamot hinder att tillstädeskomma, skall han i sitt ställe kalla för

honom utsedd suppleant samt tillika härom underrätta ordföranden.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungi. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet

justeras av ordföranden jämte två av nämnden utsedda ledamöter.

2 mom. Taxeringsassistent äger deltaga i taxeringsnämndens överläggningar

men icke i dess beslut.

3 mom. I de taxeringsdistrikt, där taxering av inkomst av renskötsel

ifrågakommer, böra sammanträden för förrättande av dylik taxering hållas

i god tid före den 15 april; och åligger det taxeringsnämndens ordförande att

om tid och plats för sammanträdena samråda med vederbörande lappfogde.

Lappfogden samt ordningsman i lappby inom taxeringsdistriktet skola särskilt

kallas till dylikt sammanträde.

Vid sådant sammanträde skall ordningsman, som nu nämnts, vara närvarande,

då fråga är om taxering av lappar, som tillhöra ordningsmannens

lappby, med rätt för ordningsmannen att deltaga i nämndens överläggningar

men ej i besluten. Ordningsmannen skall till dylikt sammanträde medföra

det hos honom förvarade exemplaret av senast upprättade renlängd. Där så

ske kan skall jämväl lappfogden vara tillstädes vid sådant sammanträde

med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

4 mom. Sammanträde med taxeringsnämnd skall hållas inom slutna

dörrar. Skattskyldig är dock berättigad att företräda inför taxeringsnämnd

för att meddela upplysningar till ledning vid taxering, som berör honom.

Där så ske kan utan hinder för taxeringsförrättningens fortgång, bör taxeringsnämnd

på stället meddela skattskyldig begärd upplysning rörande

hans taxering.

5 mom. Taxeringsintendenten i länet eller av honom beordrad tjänsteman

äger närvara vid sammanträde med taxeringsnämnd för fullgörande

av den i 59 § stadgade skyldigheten.

62 §.

1 mom. Ledamot i taxeringsnämnd skall avträda:

då fråga förekommer om taxering, som angår honom själv, hans hustru,

föräldrar, barn eller syskon eller oskift dödsbo, däri han äger del,

då fråga är om taxering av bolag, förening eller stiftelse, vars styrelse eller

förvaltning han tillhör, så ock

då fråga är om taxering av någon, för vilken han är förmyndare, god

man eller ombud eller vilken han mot ersättning biträtt med upprättande

av deklaration, som skall tjäna till ledning vid taxeringen.

Vad nu sagts skall i tillämpliga delar gälla i fråga om taxeringsassistent.

2 mom. Är ordförande i taxeringsnämnd på grund av vad i 1 mom.

stadgats hindrad att deltaga i behandling av visst taxeringsärende, utser

nämnden inom sig viss ledamot att vid behandlingen av ärendet föra ordet.

63 §.

Beslut om taxering, så ock annat beslut, som innefattar avgörande i

sak, må icke fattas av taxeringsnämnd, såvida icke ordföranden och minst

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

två eller, i taxeringsnämnd vars distrikt omfattar mer än en kommun,

minst tre andra ledamöter äro tillstädes. Dock skall den omständigheten

att ledamot har att avträda vid behandling av viss taxering icke utgöra

hinder mot att beslut fattas rörande denna taxering.

Annat nämndens beslut än i första stycket sägs må fattas av ordföranden

ensam.

Anser taxeringsnämndens ordförande eller taxeringsassistent att taxering

bort åsättas annorlunda än taxeringsnämnden beslutat, skall han på

deklaration eller därvid fogad handling angiva den taxering, han ansett

böra åsättas, ävensom i protokollet anteckna de fall, i vilka detta skett.

Annan ledamot än ordföranden äger, om han deltagit i taxeringsnämndens

beslut, anföra reservation mot beslutet. Reservation skall anmälas innan

sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas skriftligen

och avgivas sist vid justeringen av protokollet.

Av nämnden anlitad sakkunnig och lappfogde äga att beträffande taxering,

vid vars handläggning de biträtt, i enahanda ordning anteckna särskild

mening till protokollet.

64 §.

Uppstå skiljaktiga meningar inom taxeringsnämnd och måste till följd

därav omröstning anställas, skall denna vara öppen och den mening bliva

gällande, vilken flertalet biträtt, eller, om rösterna utfalla lika, den som

länder till den skattskyldiges förmån. Kan denna grund ej tillämpas, gäller

den mening, som biträdes av ordföranden.

65 §.

Förekommer anledning att åsätta skattskyldig taxering med avvikelse från

självdeklaration, skall, där hinder ej möter, tillfälle beredas den skattskyldige

att yttra sig i frågan. Dock vare detta ej nödigt i fråga om felräkning,

misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller då eljest yttrande av

den skattskyldige uppenbarligen icke är erforderligt för frågans bedömande.

66 §.

Varje år beslutar taxeringsnämnden, i den mån icke annat i 67 § stadgas,

för envar skattskyldig, huruvida och till vilket belopp taxering till kommunal

inkomstskatt samt till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt

skall honom åsättas.

Så snart ske kan och såvitt möjligt före utgången av maj månad under

taxeringsåret skall nämnden företaga taxering till kommunal inkomstskaft

beträffande sådana skattskyldiga, som skola taxeras till statlig inkomstskatt

av annan taxeringsnämnd eller beträffande vilka besvär över taxeringen

skola prövas av den mellankommunala prövningsnämnden. Vid sådan taxering

bör, när anledning därtill föreligger, samråd äga rum med övriga

taxeringsnämnder, av vilka den skattskyldige skall taxeras. För envar, som

därvid taxerats, skall underrättelse, huru taxeringen utfallit, med uppgift

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 ur 1956

jämväl om nettointäkt och uppskattad inkomst för varje förvärvskälla,

ofördröj ligen avlåtas till omförmälda taxeringsnämnder, dock icke i det fall

att besvär över taxeringen skola prövas av den mellankommunala prövningsnämnden.

Har taxeringsnämnd i fråga om skattskyldighet för förmögenhet med

ägare likställt den som åtnjuter avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten

tillkommer stiftelse, skall, där stiftelsen skall taxeras till statlig

förmögenhetsskatt av annan taxeringsnämnd, underrättelse om berörda

taxeringsåtgärd ofördröjligen avlåtas till sist omförmälda nämnd.

67 §.

Taxering till kommunal inkomstskatt på grund av 57 § 3 mom. kommunalskattelagen

må icke verkställas av taxeringsnämnd. Anser sådan nämnd

anledning föreligga att beträffande viss skattskyldig tillämpa berörda stadgande,

skall skriftlig anmälan härom göras hos taxeringsintendenten i länet,

som, därest besvär över taxeringen skola prövas av prövningsnämnden i

länet, äger göra framställning i frågan hos sagda nämnd. År däremot fråga

om skattskyldig, beträffande vilkens taxering besvär skola anföras hos den

mellankommunala prövningsnämnden, skall taxeringsintendenten skyndsamt

med eget yttrande överlämna anmälan till allmänna ombudet hos

denna nämnd för sådan åtgärd och samtidigt härom underrätta taxeringsintendenten

i annat län, där den skattskyldige, såvitt kunnigt är, blivit taxerad

till kommunal inkomstskatt.

Om handläggning av framställning, som avses i första stycket, så ock

om fullföljd av talan mot beslut i sådan fråga skall i tillämpliga delar gälla

vad i denna förordning är i motsvarande hänseenden stadgat.

68 §.

För taxeringsnämnd skola föras följande taxeringslängder, nämligen

inkomstlängd och förmögenhetslängd, vari av nämnden beslutade taxeringar

skola införas med angivande av taxeringens belopp och den skattskyldiges

namn.

I inkomstlängden antecknas särskilt

dels i avseende å statlig inkomstskatt inkomst av olika förvärvskällor,

medgivet avdrag för underskott å förvärvskälla, sammanräknad nettoinkomst,

medgivna allmänna avdrag som icke avse underskott å förvärvskälla,

taxerad och beskattningsbar inkomst med angivande tillika, där det

ej framgår av längdens uppställning, av den punkt i 10 § 2 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt, enligt vilken skatten skall beräknas,

dels i avseende å kommunal inkomstskatt taxerad och beskattningsbar inkomst,

dels ock, till ledning för påförande av skogsvårdsavgift, uppgift om de

värden å skogsmark och växande skog, varå avgiften skall beräknas.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Uppgår den enligt förordningen om statlig inkomstskatt beräknade taxerade

inkomsten till minst 1 200 kronor för ensamstående och till sammanlagt

minst 1 200 kronor för makar, som samtaxeras, skall den beräknade

taxerade inkomsten införas, även om beskattningsbar inkomst icke uppkommer.

I förmögenhetslängden antecknas yrkesbeteckning för den skattskyldige

samt den till statlig förmögenhetsskatt skattepliktiga och beskattningsbara

förmögenheten.

Närmare föreskrifter om taxeringslängds förande meddelas av Kungl.

Maj :t.

Taxeringslängd underskrives av taxeringsnämndens ordförande och de

ledamöter, som utsetts att justera nämndens protokoll. Såvitt angår taxeringsnämnd,

som åtnjuter biträde av taxeringsassistent, skall taxeringslängd

jämväl underskrivas av denne.

69 §.

1 mom. Har självdeklaration icke blivit följd vid taxeringen,skall deklarationen

förses med uppgift om avvikelsen och skälen därför. Tillika skall

till den skattskyldige sändas underrättelse om i vilka hänseenden deklarationen

frångåtts samt om skälen härför. Vad nu sagts skall jämväl gälla

beträffande avvikelse från annan av skattskyldig till ledning för egen

taxering lämnad uppgift eller upplysning.

Har taxering för inkomst eller förmögenhet åsatts skattskyldig, som icke

avgivit deklaration, skall underrättelse om taxeringen sändas till den skattskyldige,

dock att sådan underrättelse icke är erforderlig, då den som i fastighetslängden

för året näst före taxeringsåret upptagits såsom ägare till

fastighet åsättes allenast taxering till kommunal inkomstskatt för garantibelopp

för fastigheten.

2 mom. Skall i fråga om stiftelse den statliga inkomstskatten beräknas

enligt 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller den statliga

förmögenhetsskatten beräknas enligt 11 § 1 mom. förordningen om statlig

förmögenhetsskatt, skall till stiftelsen sändas underrättelse därom.

3 mom. Har dödsbo gjort framställning om befrielse från erläggande av

skatt, skall underrättelse om taxeringsnämndens beslut tillsändas dödsboet i

samma ordning som gäller för underrättelse om avvikelse från deklaration.

4 mom. Underrättelse som avses i denna paragraf skall undertecknas av

taxeringsnämndens ordförande. Underrättelsen skall tillika innehålla upplysning

om vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över taxeringsnämndens

beslut.

Underrättelsen skall tillställas den skattskyldige i rekommenderat brev.

Återkommer försändelsen såsom obeställbar och förekommer anledning

att den skattskyldige kan anträffas, bör, där så lämpligen kan ske, underrättelsen

delgivas honom i den ordning 54 § stadgar.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj :ts proposition nr 150 år 1956

70 §.

Om besvär över skattskyldigs taxering skola prövas av den mellankommunala

prövningsnämnden, skola, efter det taxering åsatts och längdföring

skett, deklarationer och övriga handlingar rörande den skattskyldige ävensom,

därest han samtaxeras med make, motsvarande handlingar rörande

maken så fort ske kan översändas till den mellankommunala prövningsnämnden.

Vid handlingarna skola fogas utdrag av taxeringslängd samt, i

förekommande fall, utdrag av taxeringsnämndens protokoll.

71 §.

Taxeringsnämnds arbete beträffande visst års taxering skall vara avslutat

före utgången av juni månad under taxeringsåret.

Senast den 15 juli under taxeringsåret skola, där ej länsstyrelsen annorlunda

föreskriver, deklarationer och övriga taxeringsnämnden tillhandakomna

handlingar överlämnas till länsstyrelsen.

72 §.

Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter angående taxeringsnämnds

arbete, som må erfordras utöver vad denna förordning innehåller.

IX. Om besvär över taxeringsnämnds beslut

73 §.

Talan mot taxeringsnämnds beslut föres genom besvär hos prövningsnämnden

i länet.

Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens

bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda län, skall dock

den mellankommunala prövningsnämnden pröva besvär rörande den skattskyldiges

taxering. Om den skattskyldige skall samtaxeras med make, skall

den mellankommunala prövningsnämnden pröva besvär jämväl rörande

makens taxering.

Uppkommer fråga, i vilket län skattskyldig skall taxeras, ankommer det

likaledes på den mellankommunala prövningsnämnden att pröva besvär

rörande taxering i nu avsett fall.

74 §.

Skattskyldig äger hos prövningsnämnden anföra besvär över taxeringsnämnds

beslut om taxering, så ock över annat dess beslut som innefattar

avgörande i sak, allt såvitt honom rörer.

Kommun må anföra besvär i fråga om taxering till kommunal inkomstskatt.

Taxeringsintendent äger genom besvär hos prövningsnämnden framställa

yrkande rörande taxeringsåtgärd, som av taxeringsnämnd vidtagits eller bort

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungi. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

vidtagas. Han må yrka ändring i taxeringsnämnds beslut även till den skattskyldiges

förmån.

75 §.

Besvär enligt 74 § skola ingivas eller insändas till kansliet hos den prövningsnämnd,

som har att pröva besvären. Den omständigheten att besvären

ingivits eller insänts till kansliet hos annan prövningsnämnd må dock

ej utgöra hinder för målets prövning; i sådant fall skola handlingarna

omedelbart översändas till kansliet hos den prövningsnämnd som har att

pröva besvären.

76 §.

Besvär av skattskyldig skola hava inkommit senast den 15 augusti under

taxeringsåret.

Kommuns besvär skola anföras före utgången av augusti månad under

taxeringsåret.

Taxeringsintendent äger anföra besvär intill utgången av april månad

året efter taxeringsåret. Har prövningsnämnden avgjort besvär över viss

skattskyldigs taxering, må taxeringsintendenten dock ej därefter anföra besvär

hos prövningsnämnden rörande samma taxering.

X. Om prövningsnämndernas verksamhet

77 §.

Hava besvär anförts av skattskyldig eller kommun, skall yttrande avgivas

av taxeringsintendent. Innan yttrande inhämtas från taxeringsintendenten,

skall, när det icke finnes överflödigt, yttrande infordras från taxeringsnämndens

ordförande.

Över besvär, som anförts av taxeringsintendent eller kommun, skall den

skattskyldige, om hinder härför ej möter, erhålla tillfälle att avgiva förklaring,

där ej fråga är om rättelse av felräkning, misskrivning eller annat

uppenbart förbiseende.

När så finnes påkallat, skall yttrande inhämtas från vederbörande kommun

samt påminnelser eller nytt yttrande infordras från part.

Skriftväxlingen sker genom prövningsnämndens kansli.

Det åligger taxeringsintendent att vid besvär eller vid yttrande, som avgives

över besvär, foga tillgänglig utredning.

78 §.

Tid och plats för sammanträde med prövningsnämnd bestämmes av ordföranden,

som har att kalla ledamöterna till sammanträdet. Där icke anledning

till annat förekommer, skall sammanträde hållas i residensstaden

eller, såvitt angår den mellankommunala prövningsnämnden, i Stockholm.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Är ledamot hindrad att inställa sig, skall anmälan därom göras hos ordföranden,

som inkallar suppleant i hans ställe.

Ordföranden är föredragande i nämnden, där icke annan föredragande

av länsstyrelsen utsetts.

Landshövdingen äger närvara vid nämndens sammanträden samt deltaga

i överläggningarna men ej i besluten.

79 §.

Sammanträde med prövningsnämnd må ej övervaras av annan än tjänsteman,

som biträder nämnden, där ej muntlig förhandling äger rum enligt

vad nedan i 80—84 §§ stadgas.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må taxeringsintendent vara närvarande

vid handläggning av ärende, i vilket han icke är part. Taxeringsintendent

må ock komma tillstädes för lämnande av muntlig upplysning i

mål eller ärende, när prövningsnämnden för visst fall så finner av särskilda

skäl påkallat. Likaledes må, där så anses erforderligt, ordförande eller annan

ledamot i taxeringsnämnd inom prövningsdistriktet kallas att infinna sig

vid sammanträde med prövningsnämnden för att meddela upplysningar.

80 §.

Muntlig förhandling skall hållas, när framställning därom göres av part,

dock ej om sådan förhandling uppenbarligen skulle vara utan gagn eller

eljest framstår såsom opåkallad. Prövningsnämnden må ock utan att part

därom gjort framställning förordna om muntlig förhandling.

81 §.

*

Till muntlig förhandling skola parterna kallas. Prövningsnämnden må

till förhandlingen kalla även annan person, om han är uppgiftsskyldig enligt

denna förordning.

Den skattskyldige må, när så finnes erforderligt, vid vite föreläggas att

inställa sig personligen.

Vite må jämväl föreläggas annan, som kallas till muntlig förhandling.

Om delgivning av kallelse gäller vad i 54 § är stadgat.

Skattskyldigs eller annans utevaro utgör ej hinder för att mål eller ärende

handlägges muntligen och avgöres på föreliggande utredning.

82 §.

Vid muntlig förhandling må, utöver nämnden och de tjänstemän som

tillhandagå denna, endast de som kallats till förhandlingen vara närvarande,

där ej den skattskyldige begär att förhandlingen skall vara offentlig. Utan

hinder av vad nu sagts må sakkunnig, som anmodats av part, så ock ombud

för eller biträde åt part vara närvarande. Prövningsnämnden må även

tillåta annan, vilkens närvaro kan förväntas bliva till nytta, att övervara

förhandlingen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

83 §.

Vad som förekommit vid muntlig förhandling skall upptagas i prövningsnämndens

protokoll. Parts utveckling av talan skall dock ej upptagas i

protokollet, där det ej är påkallat av särskilda skäl.

Prövningsnämnden skall, om den skattskyldige gör framställning därom,

förordna att uppteckning av uppgifter, som vid förhandlingen lämnas angående

dennes förhållanden, icke må vara för någon tillgänglig i vidare

mån än som gäller i fråga om självdeklaration.

84 §.

I fråga om ersättning till den som i annan egenskap än part eller ställföreträdare

för part efter kallelse av prövningsnämnden inställt sig vid

muntlig förhandling skall vad som finnes stadgat angående ersättning av

allmänna medel till vittne äga motsvarande tillämpning, dock att ersättningen

alltid skall stanna å statsverket.

Om ersättning, som avses i denna paragraf, beslutar prövningsnämnden.

Beslutet må ej överklagas. Ersättningen utbetalas av länsstyrelsen.

85 §.

Ledamot i prövningsnämnd skall avträda:

då fråga förekommer om taxering, som angår honom själv, hans hustru,

föräldrar, barn eller syskon eller oskift dödsbo, däri han äger del,

då fråga är om taxering av bolag, förening eller stiftelse, vars styrelse

eller förvaltning han tillhör,

då fråga är om taxering av någon, för vilken han är förmyndare, god man

eller ombud eller vilken han mot ersättning biträtt med upprättande av

deklaration, som tjänat till ledning vid den taxering, varom fråga är,

då fråga förekommer om taxering, i vars behandling han tidigare deltagit

i taxeringsnämnd eller med vilken han i annan egenskap än ledamot av

prövningsnämnden haft att taga befattning, samt

då eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet

till hans opartiskhet i målet.

Är landskamrerare på grund av vad ovan i denna paragraf stadgas hindrad

att i prövningsnämnd deltaga i behandling av mål eller ärende, inträder i

hans ställe den befattningshavare hos länsstyrelsen, som av länsstyrelsen

förordnats. ''

86 §.

Prövningsnämnd må vid prövning av besvär icke bestämma taxering till

högre men väl till lägre belopp än part yrkat.

87 §.

Prövningsnämnden är ej beslutför, med mindre ordföranden och tre andra

ledamöter eller suppleanter äro tillstädes.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Beslut i mål eller ärende, som icke innefattar avgörande av målet eller

ärendet, så ock beslut över besvär som allenast avser rättelse av felräkning,

misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller som biträtts av motpart,

må dock på nämndens vägnar fattas av ordföranden ensam.

88 §.

Uppstå skiljaktiga meningar inom prövningsnämnd och måste till följd

därav omröstning anställas, skall denna vara öppen och den mening bliva

gällande, vilken flertalet biträtt, eller, om rösterna utfalla lika, den som

länder till den skattskyldiges förmån. Kan denna grund ej tillämpas, gäller

den mening, som biträdes av ordföranden.

89 §.

Prövningsnämnd skall avgöra mål och ärenden så snart ske kan. Besvär

av skattskyldig eller kommun rörande visst års taxering, som inkommit

under taxeringsåret, så ock besvär av taxeringsintendent rörande samma

års taxering, som inkommit före utgången av därpå följande april månad,

skola vara avgjorda senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret.

90 §.

Hos prövningsnämnd skall föras protokoll av tjänsteman vid nämndens

kansli.

Det för varje sammanträde förda protokollet skall senast inom åtta dagar

därefter justeras av ordföranden, som har att å protokollet anteckna dagen

för justeringen.

Av ordföranden å prövningsnämndens vägnar meddelat beslut över anförda

besvär antecknas i nämndens protokoll och justeras omedelbart.

Taxering, som innefattar ändring i vad taxeringsnämnden bestämt, skall

antecknas i taxeringslängden, där ej prövningsnämndens beslut meddelas

senare än den 30 juni året efter taxeringsåret. För sådan anteckning skola

utdrag av protokoll, utvisande den mellankommunala prövningsnämndens

beslut, översändas till kansliet hos prövningsnämnden i vederbörande län.

91 §.

Finner prövningsnämnd på grund av anmärkning eller eljest att något

nämndens beslut blivit oriktigt på grund av felräkning, misskrivning eller

annat uppenbart förbiseende, skall nämnden, sedan parterna erhållit tillfälle

att yttra sig, meddela beslut om rättelse.

92 §.

Underrättelse om prövningsnämndens beslut skall inom två veckor efter

det nämndens protokoll justerats tillställas parterna, taxeringsintendent

dock endast om beslutet gått honom emot. Underrättelse till skattskyldig

skall sändas i rekommenderat brev med mottagningsbevis. Återkommer för
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

sändelsen som obeställbar och förekommer anledning att den skattskyldige

kan anträffas, skall underrättelsen delgivas honom i den ordning 54 §

stadgar.

Underrättelse, som i denna paragraf omförmäles, skall innehålla upplysning

om vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över beslutet.

93 §.

Landskamreraren har att upprätta förslag till anvisningar för nästkommande

års taxering samt senast den 1 december året före taxeringsåret insända

förslaget till riksskattenämnden. Denna skall senast den 20 i samma

månad återställa förslaget jämte de erinringar mot detsamma, som nämnden

funnit anledning framställa. Landskamreraren har att förelägga prövningsnämnden

omförmälda förslag och erinringar. Prövningsnämnden skall

på grundval av nämnda handlingar fastställa anvisningar för taxeringen,

vilka senast den 15 januari taxeringsåret skola tillställas taxeringsnämnderna

och samtidigt översändas till riksskattenämnden.

94 §.

Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter angående prövningsnämnds

arbete, som må erfordras utöver vad denna förordning innehåller.

XI. Om besvär över prövningsnämnds beslut och kammarrättens utslag

95 §.

Besvär över prövningsnämnds beslut må anföras hos kammarrätten av

taxeringsintendent, av skattskyldig såvitt honom rörer samt av kommun

i fråga om kommunal inkomstskatt,

1) om klaganden anfört besvär hos prövningsnämnden men hans talan

icke bifallits,

2) om prövningsnämnden ändrat taxeringsnämnds beslut utan att sådan

ändring yrkats av klaganden, samt

3) om prövningsnämnden såsom första instans meddelat beslut i taxerings-

eller beskattningsfråga.

Besvär till kammarrätten över beslut, som prövningsnämnden meddelat

såsom andra instans, må endast innefatta fullföljande helt eller delvis av

yrkande, som klaganden framställt hos prövningsnämnden. Har denna

ändrat taxeringsnämnds beslut utan att yrkande därom framställts av

klaganden, må besvären till kammarrätten icke innefatta längre gående

yrkande än taxeringens bestämmande i enlighet med taxeringsnämndens

beslut.

Utan hinder av vad ovan i denna paragraf stadgas äger taxeringsintendent

samma behörighet att anföra besvär till den skattskyldiges förmån,

som tillkommer denne.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

96 §.

Besvär till kammarrätten skola ingivas eller insändas till kansliet hos

den prövningsnämnd som meddelat det överklagade beslutet. Den omständigheten

att besvären ingivits eller insänts direkt till kammarrätten må

dock ej utgöra hinder för målets prövning; kammarrätten har att i sådant

fall omedelbart översända handlingarna till prövningsnämndens kansli.

Besvären skola vara inkomna,

om de anföras av skattskyldig, inom två månader från det han erhållit

del av det överklagade beslutet, samt

'' om de anföras av taxeringsintendent eller kommun, inom två månader

från den dag, då prövningsnämndens protokoll justerades.

97 §.

Prövningsnämndens kansli har att vid besvär över nämndens beslut foga

såväl erforderliga utdrag av taxeringslängd och prövningsnämndens protokoll

som ock i målet ingivna handlingar. Genom prövningsnämndens kansli

skall över besvären infordras förklaring eller yttrande. Härav skall avskrift

översändas till klaganden. Där så finnes erforderligt, skall tillfälle beredas

till ytterligare skriftväxling.

Besvärsakt skall, där ej särskilda omständigheter föreligga, översändas

till kammarrätten inom sex månader efter det att besvären inkommit till

prövningsnämndens kansli.

Från prövningsnämndens kansli skall omedelbart efter taxeringsårets utgång

till kammarrätten insändas förteckning över besvär, som före nämnda

tidpunkt anförts enligt 95 §. Inkomma besvär efter taxeringsårets utgång,

skall förteckning över sådana besvär omedelbart efter varje månads utgång

insändas till kammarrätten.

98 §.

Den som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i mål rörande taxering

äger hos Kungl. Maj :t söka ändring genom besvär, vilka skola vara inkomna

till finansdepartementet inom två månader efter det klaganden erhållit del

av kammarrättens utslag.

XII. Om besvär i särskild ordning

99 §.

Har skattskyldig icke erhållit i 69 § föreskriven underrättelse senast den

15 juli under taxeringsåret, må den skattskyldige anföra besvär hos prövningsnämnden

intill utgången av året efter taxeringsåret eller, om han

icke under taxeringsåret erhållit debetsedel å slutlig skatt i anledning av

den taxering, varom fråga är, inom ett år efter det han erhållit sådan debetsedel.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

100 §.

Besvär må jämväl i särskild ordning anföras av den skattskyldige,

1) om han taxerats för inkomst eller förmögenhet, som icke är av skattepliktig

natur,

2) om han taxerats för inkomst eller förmögenhet, för vilken han icke

är skattskyldig,

3) om han taxerats till kommunal inkomstskatt för garantibelopp för

fastighet, vilket icke bort för honom upptagas såsom skattepliktig inkomst,

4) om han taxerats för samma inkomst eller förmögenhet på mer än en

ort eller eljest taxerats å orätt ort,

5) om hans taxering blivit oriktig på grund av felräkning, misskrivning

eller annat uppenbart förbiseende,

6) om han, till följd av underlåtenhet att avgiva deklaration eller annan

uppgift eller på grund av felaktighet i deklaration eller i annan uppgift från

honom eller i kontrolluppgift eller i handling som legat till grund för sådan

deklaration eller uppgift, taxerats till väsentligt högre belopp än som svarar

mot hans inkomst eller förmögenhet, samt

7) om han eljest kan åberopa omständighet eller bevis som bort föranleda

väsentligt lägre taxering.

I de fall som angivas i första stycket vid 6) och 7) må besvärstalan ej

tagas upp till prövning, med mindre den kan grundas på omständighet eller

bevis, varom kännedom saknats vid fastställandet av den taxering vari rättelse

sökes, och det framstår såsom ursäktligt att den skattskyldige icke i

annan ordning åberopat omständigheten eller beviset till vinnande av riktig

taxering.

Besvär som avses i denna paragraf må anföras inom fem år efter taxeringsåret.

101 §.

Taxeringsintendent må inom tid, som angives i 100 §, i där avsedda fall

anföra besvär till den skattskyldiges förmån samt i det vid 5) i första stycket

av samma paragraf omförmälda fallet jämväl anföra besvär med yrkande

om ändring i taxering till den skattskyldiges nackdel.

102 §.

Har fastighets taxeringsvärde legat till grund för inkomsttaxering eller

förmögenhetstaxering och sker genom utslag av Kungl. Maj :t eller kammarrätten

eller genom beslut enligt 166, 181 eller 184 § av prövningsnämnd

sådan ändring beträffande fastighetstaxeringen att inkomsttaxeringen eller

förmögenhetstaxeringen bör bestämmas till annat belopp än som skett,

må besvär med yrkande om härav föranledd ändring i taxeringen för inkomst

eller förmögenhet anföras av den skattskyldige, taxeringsintendent

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956 47

och, såvitt angår taxering till kommunal inkomstskatt, vederbörande

kommun.

Besvären skola anföras av skattskyldig eller kommun inom sex månader

och av taxeringsintendent inom åtta månader från den dag, då beslutet

rörande fastighetstaxeringen meddelades.

Besvär enligt denna paragraf må ej företagas till avgörande, förrän laga

kraftägande beslut rörande fastighetstaxeringen föreligger.

103 §.

Besvär som anförts i särskild ordning prövas, utom i de fall som nedan

sägs, av prövningsnämnd, som skolat avgöra besvär över den taxering vari

rättelse sökes.

Är taxeringen föremål för prövning av kammarrätten eller har den avgjorts

av prövningsnämnd genom laga kraftvunnet beslut, ankommer det

på kammarrätten att pröva målet. Har taxeringen prövats av kammarrätten

eller Kungl. Maj:t; skall målet prövas av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj :t och kammarrätten må, om besvär som anförts i särskild

ordning finnas böra upptagas till prövning, förordna att målet skall upptagas

och vidare handläggas av i första stycket avsedd prövningsnämnd.

104 §.

Skola besvär anföras i särskild ordning hos prövningsnämnd, skall vad i

75 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Skola besvären anföras hos kammarrätten, gäller i tillämpliga delar vad

som stadgas i 96 § första stycket och 97 §.

XIII. Gemensamma bestämmelser rörande besvär

105 §.

1 mom. Om kammarrätten eller Kungl. Maj :t vid prövning av anförda

besvär i taxeringsmål finner, att taxering verkställts å orätt ort eller å rätt

ort underlåtits eller ej skett till riktigt belopp, äger kammarrätten eller

Kungl. Maj :t, efter vederbörandes hörande, vidtaga erforderlig rättelse i

taxeringen å ort som vederbör; dock må skattskyldigs hela taxering i sadant

fall icke höjas utöver vad tidigare bestämts, därest besvären icke innefatta

yrkande om sådan höjning. Ändras taxering av kammarrätten eller Kungl.

Maj :t på den grund, att inkomst eller utgift bör hänföras till annat beskattningsår

än det, vilket taxeringen avser, må härav föranledd ändring vidtagas

i den skattskyldiges taxering för det beskattningsår, till vilket inkomsten

eller utgiften rätteligen är att hänföra. Jämväl må, om någon av

kammarrätten eller Kungl. Maj:t befrias från taxering på den grund, att

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

annan person bort i stället taxeras, kammarrätten eller Kungl. Maj :t överflytta

taxeringen å denne.

Äro makar var för sig taxerade, äger kammarrätten eller Kungl. Maj :t,

där ändring göres i den enes taxering, även i den andres taxering vidtaga

av ändringen påkallad rättelse, såvitt angår tillämpning av 52 § 1 mom.

kommunalskattelagen eller It § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt

eller 12 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

Hava besvär hos kammarrätten eller Kungl. Maj :t anförts rörande taxering,

som åsatts avliden person eller hans dödsbo, och har dödsboet tidigare

befriats från att erlägga skatt på grund av taxeringen, skall vid ändring

av taxeringen i anledning av besvären jämväl beslutet om skattebefrielse

i erforderlig mån ändras.

2 mom. Vid prövningsnämnds prövning av besvär, som anförts i särskild

ordning, skola bestämmelserna i 1 mom. hava motsvarande tillämpning å

prövningsnämnden; dock skall, därest hos prövningsnämnd i län fråga uppkommer

om vidtagande av här ovan omförmäld åtgärd beträffande taxering

inom annat prövningsdistrikt än det, som besvären angå, ärendet i hela

dess vidd överlämnas till avgörande av den mellankommunala prövningsnämnden.

106 §.

Sker efter besvär eller eljest ändring i fråga om taxering till statlig

inkomstskatt, skall samtidigt vidtagas den ändring i taxering till statlig

förmögenhetsskatt, som därav må föranledas.

107 §.

Angående fullföljd av talan mot beslut i anledning av besvär som anförts

i särskild ordning, så ock i fråga, som avses i 105 och 106 §§, skall i

tillämpliga delar gälla vad i denna förordning i övrigt är stadgat angående

besvär rörande taxering.

108 §.

Har part anfört besvär över prövningsnämnds beslut eller kammarrättens

utslag i mål angående inkomsttaxering eller förmögenhetstaxering, äger

även motpart föra talan mot beslutet eller utslaget, ehuru den för honom

stadgade besvärstiden utgått; dock åligger det honom att inkomma med

sådana besvär inom en månad från utgången av den tid inom vilken de

först anförda besvären skolat anföras.

Återkallas eller förfaller eljest den första besvärstalan, är ock den senare

besvärstalan förfallen.

109 §.

Beträffande sådana skattskyldiga, vilka skola taxeras till statlig inkomstskatt

i ett län och därjämte till kommunal inkomstskatt inom annat län,

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 ur 1956

utan att likväl fråga är om sådant fall att besvär över taxeringarna enligt

73 § skola prövas av mellankommunala prövningsnämnden, böra taxeringsintendenterna

i de olika länen samråda för att åvägabringa en likformig

taxering.

no §.

I fråga om besvär enligt denna förordning skall vad som är stadgat för

kommun gälla jämväl för landstingskommun, municipalsamhälle och annan

menighet, som äger utöva beskattningsrätt.

in §•

Den som vill anföra besvär över taxeringsnämnds eller prövningsnämnds

beslut är berättigad att av vederbörande myndighet eller tjänsteman kostnadsfritt

erhålla erforderligt utdrag av taxeringslängd samt av nämndens

protokoll; och må ej heller lösen fordras för andra protokollsutdrag och

expeditioner, som till följd av vederbörande nämnders beslut böra utfärdas.

112 §.

Skattskyldig skall i besvärsskrifter och övriga inlagor i taxeringsärenden

lämna fullständig uppgift om sin postadress.

Klagande må föreläggas att fullständiga besvärsskrift i fråga om yrkande,

grunderna för besvärstalan eller i annat hänseende. Efterkommes ej föreläggande

och är besvärsskriften så ofullständig att den är otjänlig som grund

för prövning av målet, må besvären avvisas.

113 §.

Av prövningsnämnd behandlad taxeringsfråga må återförvisas till nämnden

för förnyad behandling.

XIV. Om eftertaxering

114 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, avgiven till ledning vid taxering,

lämnat oriktigt meddelande och har meddelandet följts eller har eljest

meddelandet föranlett att den skattskyldige icke blivit taxerad eller att han

blivit för lågt taxerad till kommunal inkomstskatt inom vederbörande kommun

eller till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skall han

eftertaxeras för vad som genom berörda förfarande förut undgått taxering.

Eftertaxering må dock ej åsättas, om vad som undgått taxering är att anse

såsom ringa.

Föreligga sådana omständigheter att eftertaxering skall åsättas och kan

på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av den skattskyldige

lämnade uppgifter icke varit av beskaffenhet att kunna läggas

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

till grund för en riktig taxering, skall eftertaxeringen åsättas med tillämpning

av 21 §.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig, ehuru

uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning.

115 §.

Eftertaxering må icke ske med mindre fråga därom prövats inom fem år

efter det år, då taxeringen rätteligen bort verkställas i första instans.

Har den skattskyldige avlidit, åsättes eftertaxering hans dödsbo, dock att

sådan eftertaxering icke må ske med mindre fråga därom prövats inom två

år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom

blivit ingiven för registrering.

116 §.

Fråga om eftertaxering prövas, efter framställning från taxeringsintendent

eller, i fråga om kommunal inkomstskatt, från kommun, av den prövningsnämnd,

som haft att upptaga besvär rörande den skattskyldiges taxering

det år framställningen avser.

Om handläggning av sådan framställning, så ock om fullföljd av talan

mot beslut rörande eftertaxering skall i tillämpliga delar gälla vad förut i

denna förordning är i motsvarande hänseenden stadgat.

XV. Om straff och viten

117 §.

Innehållet i deklaration eller annan i 50 § avsedd handling må, utom i

de fall som angivas i nämnda paragraf, icke yppas för annan än den som

själv må taga del av handlingen i fråga.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna förordning inhämtats vid

taxeringsrevision eller vid granskning av handling, som avses i 46 §, må ej

yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med revisionen

eller granskningen avsedda ändamålet.

Ej heller må för obehörig uppenbaras vad som upplysts eller i övrigt

yttrats vid sammanträde med taxeringsnämnd eller sådant sammanträde

med prövningsnämnd som icke är offentligt.

Bryter någon mot vad ovan i denna paragraf är stadgat, straffes med

dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där ej gärningen är belagd

med straff i strafflagen.

118 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift i självdeklaration

eller till sådan deklaration hörande handling eller i särskild uppgift

angående renskötsel eller i upplysning, som i 31 § avses, stadgas i skattestrafflagen.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Förekommer anledning att brott, som avses i första stycket, förövats,

skall taxeringsintendenten i länet göra anmälan till åklagare. Det åligger

taxeringsnämndens ordförande att underrätta taxeringsintendenten om fall,

i vilka sådant brott kan misstänkas.

119 §.

Har den, som är pliktig avgiva självdeklaration, till någon, som enligt

denna förordning är skyldig meddela kontrolluppgift angående honom,

lämnat oriktig upplysning rörande namn och andra förhållanden och har

han därvid haft uppsåt att försvåra uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande,

straffes med dagsböter, lägst trettio.

120 §.

Har någon, ehuru skyldig att utan anmaning avgiva självdeklaration, icke

behörigen avlämnat sådan deklaration inom föreskriven tid eller avlämnar

han självdeklaration med så bristfälligt innehåll att den uppenbarligen icke

är ägnad att ligga till grund för taxering, straffes med böter, högst trehundra

kronor.

Till påföljd, som i första stycket sägs, skall jämväl dömas

1) den som ej fullgör skyldighet enligt 30 § 1 mom. eller 34 § 3 mom. att

avlämna där avsedda handlingar eller uppgifter,

2) den som ej fullgör skyldighet att utan anmaning avlämna uppgift, som

avses i 33 §, rörande inkomst och förmögenhet, som icke i självdeklaration

uppgivits till beskattning,

3) den som ej fullgör honom enligt 37 eller 38 § åliggande skyldighet att

utan anmaning avlämna uppgifter till ledning vid annans taxering,

4) den som ej fullgör vad honom åligger på grund av förordnande, som

i 40 § sägs,

5) den som ej fullgör i 42 § föreskriven skyldighet att utan anmaning

avlämna särskilda uppgifter från bostadsförening eller bostadsaktiebolag,

6) den som ej fullgör i 43 § 1 mom., 2 mom. andra och tredje styckena

samt 3 mom. föreskriven skyldighet att avlämna uppgifter om utdelningar

och räntor, samt

7) den som ej fullgör skyldighet enligt 44 § att lämna uppgift till ledning

vid beskattning utom riket.

Vad i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning, där gärningen är belagd

med straff i strafflagen.

Finnes försummelse, som avses i denna paragraf, ursäktlig eller eljest

ringa, må från straff frias.

121 §.

Har någon i allmän självdeklaration eller i annan uppgift till ledning för

taxering uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift rörande

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

förmögenhet, som skolat upptagas i deklarationen, straffes, där ej gärningen

är belagd med straff i skattestrafflagen eller innefattar ämbetsbrott, med

böter, högst trehundra kronor.

122 §.

Brott, som avses i 117 § må, där det ej innefattar ämbetsbrott, av åklagare

åtalas endast efter angivelse av målsägande.

Brott, varom i 120 och 121 §§ sägs, må av åklagare åtalas allenast efter

anmälan av taxeringsintendent.

123 §.

Vite, som förelägges enligt denna förordning, må ej bestämmas under

etthundra kronor eller över tiotusen kronor.

Vite må icke föreläggas staten, kommun eller annan menighet, ej heller

ämbets- eller tjänsteman i tjänsten.

124 §.

Om uttagande av vite förordnar länsstyrelsen efter anmälan av taxeringsintendent.

Finnes, då fråga uppkommer om utdömande av vite, ändamålet med

vitet hava förfallit, må vitet ej utdömas.

Vid prövning av anmälan enligt första stycket må jämväl fråga, huruvida

och med vilket belopp vitet bort föreläggas, komma under bedömande.

125 §.

Över beslut, varigenom vite förelagts, må klagan ej föras.

Talan mot länsstyrelses beslut i fråga om utdömande av vite må föras

genom besvär hos kammarrätten av den som förpliktats utgiva vite, så

ock av taxeringsintendenten i länet. Besvären skola hava inkommit till den

länsstyrelse, som meddelat det överklagade beslutet, inom tre veckor från

det klaganden fick del därav. Hava besvären inom angiven tid inkommit

direkt till kammarrätten, må det dock ej utgöra hinder för besvärens prövning;

kammarrätten har att i sådant fall omedelbart översända handlingarna

till länsstyrelsen.

Sedan besvär, som avses i andra stycket, inkommit till länsstyrelsen,

skall denna infordra förklaring över besvären från motparten samt översända

avskrift av förklaringen till klaganden. Finnes för målets beredande

ytterligare skriftväxling böra äga rum, äger länsstyrelsen förordna därom.

Handlingarna skola skyndsamt överlämnas till kammarrätten med det yttrande,

vartill omständigheterna giva anledning.

Om klagan över kammarrättens utslag i fråga om utdömande av vife

skall vad i 98 § stadgas äga motsvarande tillämpning, dock att besvärstiden

skall vara tre veckor.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

53

XVI. Särskilda föreskrifter

126 §.

Vid granskning av statsverkets räkenskaper inom riksräkenskapsverket

må med avseende å verkställd taxering anmärkning icke framställas.

127 §.

Kungl. Maj :t äger meddela de föreskrifter med avseende å taxeringsförfarandet,

som finnas erforderliga för tillämpning av överenskommelse med

främmande stat till förekommande av eller lindring i dubbelbeskattning.

128 §.

Formulär till blanketter och längder, varom i denna förordning förmäles,

ävensom formulär till andra för taxeringsarbetet erforderliga blanketter

fastställas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av

riksskattenämnden.

129 §.

1 mom. Av statsmedel bestridas:

1) ersättning åt ordförandena och kronoombuden i taxeringsnämnderna,

2) gottgörelse för den medverkan i taxeringsarbetet, som enligt 16 §

1 mom. lämnas av lokal skattemyndighet i stad med egen uppbördsförvaltning,

3) bidrag till kostnader, som kommun åtagit sig för särskilda anstalter

för taxeringsarbetet genom tillhandahållande av tjänstemän enligt 16 § 2

mom. eller annorledes, därest dessa anstalter finnas äga särskilt värde för

det allmänna, samt

4) kostnader för taxeringen, vilka omförmälas i 3 mom. samt 5—8 mom.

här nedan.

2 mom. Det åligger länsstyrelsen att, enligt de närmare bestämmelser

Kungl. Maj:t utfärdar, meddela beslut om de ersättningar och bidrag, som

skola utgå enligt bestämmelserna i 1 mom. vid 1)—3).

3 mom. Sakkunnig erhåller för av honom verkställd utredning eller undersökning

gottgörelse, som — med iakttagande av de särskilda föreskrifter

rörande disposition av medel för ändamålet, Kungl. Maj :t må finna nödigt

meddela — bestämmes av länsstyrelsen eller, då den sakkunnige biträtt

den mellankommunala prövningsnämnden eller allmänna ombudet hos

nämnden, av denna nämnd.

4 mom. Uppgift rörande de jämlikt 2 och 3 mom. utbetalda ersättningsbeloppen,

avseende sistförflutna budgetår, skall årligen före juli månads

utgång av länsstyrelsen insändas till finansdepartementet.

5 mom. De personer, som jämlikt 60 § inkallats av länsstyrelsen för meddelande

av upplysningar eller för överläggningar rörande taxeringsarbetet,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

de ordförande och andra ledamöter i taxeringsnämnd, som inställt sig

efter kallelse jämlikt 17 § tredje stycket och 79 § andra stycket, samt

de ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd, som på vederbörlig

kallelse inställt sig vid instruktionssammanträde, som anordnats genom

länsstyrelsens försorg,

äga att för inställelsen åtnjuta arvode med nitton kronor för sammanträdesdag

samt i förekommande fall resekostnadsersättning och traktamente

enligt rese- och traktamentsklass II B i allmänna resereglementet.

Ersättning efter ovannämnda grunder tillkommer jämväl sakkunnig,

som biträtt i taxeringsfrågor.

6 mom. Ersättning till lappfogde för inställelse vid sammanträde med

taxeringsnämnd enligt 61 § 3 mom. utgår enligt allmänna resereglementet.

7 mom. Ordföranden i den mellankommunala prövningsnämnden och

allmänna ombudet hos nämnden åtnjuta arvode med belopp, som bestämmas

av Kungl. Maj:t.

Ersättning åt de till allmänna ombudets förfogande ställda biträden, åt

protokollförare hos nämnden samt åt övrig hos nämnden anställd kanslipersonal

bestämmes likaledes av Kungl. Maj :t.

Till bestridande av övriga av nämndens verksamhet föranledda utgifter

anvisar Kungl. Maj :t, efter förslag av nämnden, erforderliga medel.

8 mom. Sådan ledamot i prövningsnämnd, som icke är befattningshavare

i statens tjänst, äger för tid, varunder han varit inkallad till tjänstgöring,

åtnjuta arvode med trettio kronor om dagen. Ledamot, som är befattningshavare

i statens tjänst, skall för tjänstgöringen åtnjuta, jämte ersättning

för avlöningsförmåner, som han får avstå under tjänstledighet för ifrågavarande

uppdrag, arvode med belopp, som bestämmes av Kungl. Maj :t. Därjämte

skall ledamot i förekommande fall åtnjuta resekostnadsersättning

och traktamente enligt rese- och traktamentsklass I A i allmänna resereglementet.

130 §.

Av kommun valda ledamöter i taxeringsnämnd äga, därest sådant beslutas

av kommunen, att av dess medel åtnjuta dagtraktamente, ersättning

för särskild resdag och resekostnadsersättning efter de grunder, som i kommunallagen

stadgas angående sådan gottgörelse till ledamöter i kommunala

nämnder. Ersättning efter enahanda grunder må av kommunens medel utgå

jämväl till ordningsman i lappby för inställelse vid sammanträde enligt

61 § 3 mom.

De av landstingskommunens förvaltningsutskott valda ledamöter i särskild

taxeringsnämnd äga för sin inställelse vid nämndens sammanträden

åtnjuta dagtraktamente och resekostnadsersättning av landstingskommunens

medel efter de för landstingsmän stadgade grunder.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

55

TREDJE AVDELNINGEN

Allmän fastighetstaxering

I. Om taxeringsorganisationen

131 §.

1 mom. För allmän fastighetstaxering skola i första instans finnas

å landet: beredningsnämnder, som uppgöra förslag till taxering, och fastighetstaxeringsnämnder,

som besluta om taxering, samt

1 städerna: fastighetstaxeringsnämnder, som omedelbart verkställa taxering.

Beredningsnämndernas och fastighetstaxeringsnämndernas verksamhetsområden

äro beredningsdistrikt och fastighetstaxeringsdistrikt.

Beredningsdistrikt skall utgöras av kommun eller del av kommun. Fastighetstaxeringsdistrikt

å landet skall göras så stort, som omständigheterna

lämpligen medgiva, och omfatta flera beredningsdistrikt. Ett beredningsdistrikt

må ej uppdelas mellan olika fastighetstaxeringsdistrikt.

Indelning i distrikt verkställes av länsstyrelsen senast den 30 april året

näst före taxeringsåret.

2 mom. Varje län utgör ett fastigbetsprövningsdistrikt med en fastighetspr

övning snämnd.

Fastighetsprövningsnämnd beslutar över anförda besvär och gjorda framställningar

i anledning av fastighetstaxeringsnämndernas beslut samt fullgör

i övrigt de åligganden som enligt denna förordning ankomma på

nämnden.

132 §.

1 mom. Antalet ledamöter i beredningsnämnd bestämmes av länsstyrelsen

i samband med indelningen i beredningsdistrikt och skall utöver ordföranden

utgöra minst fyra.

Ordföranden förordnas av länsstyrelsen i samband med indelningen i

beredningsdistrikt.

Övriga ledamöter jämte suppleanter, en för varje ledamot, väljas av kommunalfullmäktige

senast den 30 juni året näst före taxeringsåret. I samband

med valet må en av ledamöterna utses att på kommunens bekostnad

deltaga uti det i 144 § 1 mom. omförmälda sammanträdet.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd må ej vara ledamot i någon av

de till fastighetstaxeringsdistriktet hörande beredningsnämnderna.

Om utgången av val skall den som därvid fört ordet underrätta länsstyrelsen,

ordföranden i beredningsnämnden och de valda.

2 mom. Besvär över val av ledamöter och suppleanter i beredningsnämnd

må anföras hos länsstyrelsen inom tre veckor efter valets förrättande; och

skall i övrigt om vals överklagande i tillämpliga delar gälla vad i kommu
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

nallagen är stadgat angående besvär över beslut av kommunens fullmäktige.

Finner länsstyrelsen efter besvär anledning förordna om nytt val på grund

därav, att vid valet icke i enlighet med vad därom är stadgat i 172 §, jämförd

med 13 § 1 inom., olika grupper av skattskyldiga blivit vederbörligen

företrädda, har länsstyrelsen att meddela föreskrift, huru många ledamöter

för varje grupp som skola väljas. Överklagas det därefter företagna valet

och befinnes detsamma icke böra fastställas, äger länsstyrelsen utse ledamöter

i nämnden.

över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.

133 §.

1 mom. Fastighetstaxeringsnämnd består av ordförande samt ytterligare

u landet sex och i stad fyra eller, i vissa nedan i denna paragraf angivna

fall, sex ledamöter.

Ordföranden och ytterligare en ledamot förordnas av länsstyrelsen i samband

med indelningen i fastighetstaxeringsdistrikt.

I övrigt inträda i nämnden:

å landet:

a) två av landstingskommunens förvaltningsutskott valda ledamöter,

b) vederbörande beredningsnämndsordförande,

c) två av kommunalfullmäktige valda ledamöter, av vilka minst en skall

vara ledamot i beredningsnämnd inom vederbörande kommun,

och skola dessa ledamöter tjänstgöra, de av landstingskommunens förvaltningsutskott

valda i hela taxeringsdistriktet, beredningsnämndsordföranden

då fråga är om taxering av fastighet inom hans beredningsdistrikt,

samt de av kommunalfullmäktige valda, då fråga är om taxering av fastighet

inom kommun för vilken de valts; samt

1 stad:

tre eller, därest länsstyrelsen med hänsyn till fastighetsdistriktets utsträckning

eller andra förhållanden så förordnat, fem av stadsfullmäktige

valda ledamöter.

Val av ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd jämte suppleanter, en för

varje ledamot, skall förrättas senast den 30 juni året näst före taxeringsåret.

Om utgången av här omförmälda val har den som därvid fört ordet att

underrätta länsstyrelsen, ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden och de

valda.

2 mom. Besvär över val av ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd må anföras

i den ordning, som i 132 § 2 mom. sägs. Vad i övrigt finnes stadgat i

samma moment skall hava motsvarande tillämpning å här ifrågavarande

val.

134 §.

Fastighetsprövningsnämnd i län skall utgöras av de personer, som äro

ledamöter av prövningsnämnden i länet, samt ytterligare nio ledamöter,

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

vilka utses av länsstyrelsen senast den 15 augusti året näst före taxeringsåret.

Av sistnämnda ledamöter skola tre utses bland dem, som efter förordnande

av länsstyrelsen eller val av landstingskommunens förvaltningsutskott

äro ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd, tre bland dem, som

efter val av kommun äro ledamöter i sådan nämnd, samt tre bland personer

inom länet, som icke äro ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd men genom

sin verksamhet kunna antagas besitta sakkunskap i fråga om fastighetsvärdering.

Enligt samma grunder, som gälla för utseende av ovannämnda nio ledamöter,

utser länsstyrelsen sex suppleanter för dem.

Prövningsnämnden i Stockholm är tillika fastighetsprövningsnämnd i

staden.

Vad i 11 § 1 mom. tredje stycket är stadgat om prövningsnämnd skall även

gälla fastighetsprövningsnämnd.

Ordföranden i prövningsnämnden skall vara fastighetsprövningsnämndens

ordförande.

Fastighetsprövningsnämnd biträdes av det i 12 § 2 mom. omförmälda

kansliet.

135 §.

I län, där länsstyrelsen så finner erforderligt, förordnar länsstyrelsen

senast den 30 april året näst före år, då allmän fastighetstaxering äger rum,

två personer (konsulenter för taxering av vattenfallsfastighet) att vid nämnda

taxering biträda nämnderna, såvitt angår taxering av outbyggda vattenfall,

kraftverk och regleringsdammar. Av konsulenterna skall den ene företräda

taxeringsteknisk och den andre vattenkraftteknisk sakkunskap.

Konsulenterna skola biträda nämnderna vid taxeringen huvudsakligen

genom upprättande av liggare över vattenfallsfastigheter, som böra bliva

föremål för taxering, komplettering av deklarationsmaterialet samt avgivande

av skriftliga utlåtanden till ledning vid taxeringen.

Konsulent äger, då fråga är om taxering av vattenfallsfastighet, närvara

vid nämnds sammanträde med rätt att deltaga i överläggning men ej i beslut.

II. Om skyldighet att avlämna allmän fastighetsdeklaration m. m.

136 §.

1 mom. Till ledning vid allmän fastighetstaxering skall för varje fastighet,

med undantag för sådan, som avses i 5 § 2 mom. eller 5 § 4 mom. kommunalskattelagen,

av fastighetens ägare utan anmaning avgivas deklaration

(allmän fastighetsdeklaration). Därest fastighet innehaves av någon, som

enligt 47 § kommunalskattelagen är att anse såsom ägare eller är i ägares

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

ställe skyldig att erlägga skatt för garantibelopp för fastigheten, skall vad

nu sagts om ägare i stället gälla sådan innehavare.

Allmän fastighetsdeklaration skall avfattas å blankett enligt fastställt

formulär.

Allmän fastighetsdeklaration skall innehålla uppgifter om fastighetens

areal av olika ägoslag, användning och byggnader, gällande brandförsäkringsvärde,

den senast för fastigheten erlagda köpeskillingen, hyror och

därmed jämförlig avkastning av fastigheten samt till fastigheten hörande

särskilda förmåner ävensom, beträffande jordbruksfastighet, om åkerjordens

dränering, kreatursbesättningen och skogen, beträffande annan fastighet,

om anskaffningsår och anskaffningskostnader för sådana maskiner

och liknande tillgångar, för vilka särskilt maskinvärde skall angivas, samt

beträffande fastighet, därå vattenfall finnes, uppgifter om medelvattenföring

och bruttofallhöjd vid medelvattenföring samt, där så kan ske, om

magasinsvolym för års- och korttidsreglering, som är eller med sannolikhet

väntas bliva genomförd, så ock, därest vattenfallet är utbyggt, om anläggningsår

och anskaffningskostnader.

Är jordbruksfastighet upplåten till brukande av annan, skall nu föreskriven

deklarationsskyldighet i fråga om åkerjordens användning och dess

dränering samt om kreatursbesättningen åvila brukaren i stället för ägaren

eller innehavaren.

Kungl. Maj :t må föreskriva, att vid avgivande av allmän fastighetsdeklaration

utöver de uppgifter, som nu sagts, uppgifter skola lämnas för

statistiskt ändamål.

2 mom. Efter anmaning är ägare eller därmed likställd innehavare av

fastighet skyldig att till ledning vid fastighetens taxering avgiva uppgift

jämväl angående andra förhållanden än dem, som finnas angivna i deklarationsformuläret.

137 §.

Allmän fastighetsdeklaration skall avlämnas senast den 15 september

året näst före det, då allmän fastighetstaxering skall äga rum, och ingivas

antingen direkt till vederbörande beredningsnämnds ordförande å landet

eller fastighetstaxeringsnämnds ordförande i stad,

eller till länsstyrelsen eller till lokal skattemyndighet eller landsfiskal i

det län där taxeringen skall äga rum.

Har på föranstaltande av eller i samråd med länsstyrelsen i kommun

vidtagits särskild anordning för mottagande av deklarationer, må deklaration

till ledning för taxering inom länet i enlighet därmed avlämnas.

138 §.

Har efter avlämnandet av allmän fastighetsdeklaration men före taxeringsårets

ingång fastighet eller del därav övergått till ny ägare eller där
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Knngl. Majrts proposition nr 150 år 1956

med likställd innehavare, äro såväl den förutvarande som den nye ägaren

eller innehavaren skyldiga att inom tio dagar därefter härom göra anmälan

till vederbörande beredningsnämnds ordförande å landet eller fastighetstaxeringsnämnds

ordförande i stad eller till länsstyrelsen; och bör i fall,

då genom överlåtelse fastighet blivit uppdelad, överlåtelsehandlingen i huvudskrift

eller bestyrkt avskrift företes.

139 §.

1 mom. Till ledning vid allmän fastighetstaxering skall lokal skattemyndighet

avlämna de till myndigheten, enligt vad därom är särskilt stadgat,

överlämnade lagfartsförteckningarna för tiden från och med den 1 juli året

näst före det, då allmän fastighetstaxering senast ägde rum, till och med

den 30 juni det år, då uppgiften skall avlämnas.

Hypoteksinrättning skall utan anmaning lämna uppgift å det värde, vartill

i hypoteksinrättningen till belåning anmäld fastighet blivit uppskattad

vid värdering, som blivit för dylikt låns erhållande anställd och godkänd

under tiden från och med den 1 juli året näst före det, då allmän fastighetstaxering

senast ägde rum, till och med den 30 juni det år, då uppgiften

skall avlämnas.

2 mom. Uppgifter enligt 1 mom. skola avlämnas senast den 20 juli året

näst före det, då allmän fastighetstaxering skall äga rum, samt ingivas till

länsstyrelsen i det län, där fastigheten är belägen.

Uppgifterna skola vid avlämnandet vara ordnade kommun- eller församlingsvis;

och skall medelst särskilda omslag eller annorledes vara tydligt

utmärkt, vilken kommun eller församling varje grupp av uppgifter avser.

140 §.

Brandförsäkringsanstalt är efter anmaning skyldig att till ledning vid allmän

fastighetstaxering avlämna uppgift rörande försäkringsvärdet å byggnader,

som äro hos anstalten försäkrade mot brandskada.

141 §.

Uppgiftspliktig, från vilken fastighetsdeklaration eller annan uppgift till

ledning vid fastighetstaxering icke inom föreskriven tid inkommit, må anmanas

att avgiva sådan deklaration eller uppgift.

Är avlämnad deklaration eller uppgift icke så upprättad, som i denna

förordning sägs, må den uppgiftspliktige anmanas att avhjälpa bristen.

142 §.

Anmaning må utfärdas av fastiglietsprövningsnämnd, prövningsnämnd,

taxeringsintendent, ordföranden i beredningsnämnd eller fastighetstaxeringsnämnd

samt konsulent för taxering av vattenfallsfastighet, den sistnämnde

dock icke i vad avser avgivande av allmän fastighetsdeklaration.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

Vad i 34 § 4 mom. samt 52 § är stadgat om anmaning skall i tillämpliga

delar gälla jämväl beträffande anmaning som här avses. Bestämmelserna

i 53—55 §§ skola äga motsvarande tillämpning i fråga om ordförande i

beredningsnämnd och fastighetstaxeringsnämnd samt beträffande taxeringsintendent,

fastighetsprövningsnämnd, prövningsnämnd och länsstyrelse.

III. Om förberedande åtgärder

143 §.

1 mom. Angående skyldighet dels för statens skogsforskningsinstitut att

före allmän fastighetstaxering fastställa centrala skogstaxeringsanvisningar

samt till länsstyrelserna avlämna arealuppgifter in. m. dels ock för skogsstyrelsen

att före sådan taxering till länsstyrelserna lämna uppgifter rörande

virkespriser m. m. stadgas i skogsvärderingsinstruktionen.

Det åligger landskamreraren att, med biträde av skogssakkunnig, på

grundval av anvisningar och uppgifter som nu sagts samt i mån av behov

inhämtade upplysningar upprätta förslag till lokala skogstaxeringsanvisningar

varom likaledes är stadgat i skogsvärderingsinstruktionen.

2 mom. Före sammanträde, varom i 144 § 1 mom. förmäles, har landskamreraren

att på grundval av de uppgifter, som jämlikt 139 § avlämnats, och

de upplysningar, som eljest kunna vinnas, verkställa undersökning rörande

fastigheternas allmänna saluvärde å länets landsbygd. Länsstyrelsen äger

kalla lämpligt antal personer med ingående kännedom om fastighetsvärdena

att därvid tillhandagå landskamreraren med upplysningar.

144 §.

1 mom. Senast den 20 augusti året näst före det, då allmän fastighetstaxering

skall äga rum, skola efter kallelse av länsstyrelsen ordförandena i

beredningsnämnderna och fastighetstaxeringsnämnderna å länets landsbygd

ävensom de beredningsnämndsledamöter, som därtill utsetts enligt

132 § 1 inom., samt de fastighetstaxeringsnämndsledamöter, vilka enligt

133 § 1 mom. utsetts av landstingskommunens förvaltningsutskott, sammanträda

inför landskamreraren å en eller flera lämpliga orter för förberedande

överläggningar rörande tillämpningen av de allmänna grunderna

vid den förestående allmänna fastighetstaxeringen; och äger länsstyrelsen

till dessa sammanträden kalla jämväl andra personer, vilka på grund av

sin verksamhet eller eljest kunna antagas äga sakkunskap rörande fastighetsvärdena

inom länet eller delar därav eller ock särskilt rörande värdering

av skogsmark och skog.

Vid sådant sammanträde redogör landskamreraren för priserna vid försäljning

av fastigheter inom länet under tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering

och för de slutsatser beträffande fastigheternas allmänna

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr töO år 1956

saluvärde, som enligt hans mening kunna dragas av dessa priser, så ock

för övriga av honom kända förhållanden av beskaffenhet att inverka på

nämnda värde. Därjämte skall landskamreraren framlägga jämlikt 143 §

1 mom. andra stycket upprättat förslag till lokala skogstaxeringsanvisningar

ävensom, i den mån så finnes erforderligt, förslag till särskilda

anvisningar jämväl i andra hänseenden, såsom angående redovisningen av

olika ägoslag, värdesättning av övrig mark och bete å skogsmark samt

enhetliga grunder för taxeringen av annan fastighet med mera. Avser sammanträdet

överläggning angående taxeringen inom allenast viss del av

länet, skola redogörelserna och förslagen därefter lämpas.

För sådana trakter inom länet, där jordbruksfastigheterna kunna med

avseende å ägoslag och jordens beskaffenhet anses vara väsentligen likartade,

böra de vid dessa sammanträden närvarande på grundval av den

redogörelse, landskamreraren enligt vad nyss är sagt har att avgiva, beträffande

fastigheter i skilda storleksgrupper föreslå vissa värden för ytenhet

mark av olika ägoslag, godhetsklasser och brukningsförhållanden

under förutsättning av normalt byggnadsbestånd, vilka enhetsvärden må

tjäna till ledning vid taxeringen av jordbruksfastigheter. Jämväl i fråga

om annan fastighet samt beträffande värdesättning av skogsmark och

växande skog skola övervägas enhetliga grunder för taxeringen.

2 mom. Skulle för åstadkommande av en jämn och likformig taxering

i stad länsstyrelsen finna lämpligt, att sammanträde inför landskamreraren

hålles med ordförande och ledamöter av stadens fastighetstaxeringsnämnder,

må sådant sammanträde äga rum före taxeringsarbetets påbörjande.

Därvid skola stadgandena i 1 mom. hava motsvarande tillämpning.

3 mom. Landskamreraren har att, sedan sammanträden enligt första

och andra momenten hållits, upprätta och senast den 25 augusti året näst

före taxeringsåret till riksskattenämnden insända förslag till anvisningar

för fastighetstaxeringen inom länet, däri inbegripet lokala skogstaxeringsanvisningar.

Riksskattenämnden skall senast den 15 september året näst

före taxeringsåret till landskamreraren återställa förslaget jämte de erinringar

mot detsamma, som nämnden funnit anledning framställa. Landskamreraren

har att förelägga fastighetsprövningsnämnden omförmälda förslag

och erinringar. Fastighetsprövningsnämnden skall på grundval av

nämnda handlingar fastställa lokala skogstaxeringsanvisningar och övriga

anvisningar till ledning för fastighetstaxeringen, vilka senast den 30 september

året näst före taxeringsåret skola tillställas ordförandena i beredningsnämnderna

och fastighetstaxeringsnämnderna samt samtidigt översändas

till riksskattenämnden.

145 §.

Sedan de av fastighetsprövningsnämnden fastställda lokala skogstaxeringsanvisningarna

och övriga anvisningar för fastighetstaxeringen kommit

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

ordförandena i beredningsnämnderna och fastighetstaxeringsnämnderna

tillhanda och innan beredningsnämnderna börja det egentliga arbetet, skall

å landet ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden, efter samråd med taxeringsintendenten

i länet angående tid och plats, sammankalla de av länsstyrelsen

och landstingskommunens förvaltningsutskott utsedda ledamöterna

i fastighetstaxeringsnämnden ävensom samtliga ordförande i de till

fastighetstaxeringsdistriktet hörande beredningsnämnderna till överläggningar

rörande det förestående taxeringsarbetet. Vid överläggningarna bör

uppmärksamhet ägnas åt åtgärder för befordrande av likformig taxering

inom fastighetstaxeringsdistriktets olika delar samt åt spörsmål, som kunna

förväntas vålla beredningsnämnderna svårigheter.

146 §.

1 mom. Sedan länsstyrelsen ombesörjt, dels att de vid närmast föregående

allmänna fastighetstaxering tillgängliga jordregisterutdragen blivit fullständigade

med de anteckningar, som efter utdragens upprättande tillkommit

i jordregistret, dels att utdrag verkställts av jordregistret i de delar, som

upplagts under samma tidrymd, skall länsstyrelsen senast den 15 september

året näst före taxeringsåret till ordföranden i vederbörande beredningsnämnd

översända omförmälda utdrag ävensom de vid närmast föregående

allmänna fastighetstaxering och därefter avgivna, hos länsstyrelsen förvarade

fastighetsdeklarationer och andra uppgifter rörande fastigheter inom

beredningsdistriktet.

1 den ordning, Kungl. Maj :t bestämmer, skall beredningsnämndens ordförande

därjämte erhålla tillgång till de vid närmast föregående allmänna

fastighetstaxering upprättade fastighetslängderna, såvitt beredningsdistriktet

angår.

2 mom. Samtidigt med översändande av de av fastighetsprövningsnämnden

fastställda lokala skogstaxeringsanvisningarna och övriga anvisningar

för taxeringen på sätt i 144 § 3 mom. sägs har länsstyrelsen att till ordföranden

i den beredningsnämnd å landet eller fastighetstaxeringsnämnd

i stad, som i varje särskilt fall vederbör, översända de i 139 § omförmälda

uppgifterna.

IV. Om beredningsnämndernas verksamhet

147 §.

Beredningsnämndens ordförande åligger huvudsakligen:

1) att tillhandahålla deklarationsblanketter samt meddela den som därom

framställer begäran erforderliga upplysningar om honom åliggande deklarationsskyldighet

och sättet för dess fullgörande,

2) mottaga, ordna och granska deklarationer, uppgifter och andra handlingar,

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr i50 år 1956 63

3) vidtaga åtgärder för felande deklarationers och andra uppgifters införskaffande,

4) tillse att anmälda eller eljest kända förändringar i avseende å äganderättsförhållandena

bliva iakttagna och införda i fastighetslängden,

5) kalla nämndens ledamöter till sammanträde, leda nämndens arbete

samt vid sammanträdena föra ordet och vara föredragande,

6) ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder samt övriga

göromål av expeditionell art, samt

7) avgiva yttranden i besvärsmål.

Vid fullgörande av honom åliggande uppgifter må ordförande åtnjuta

biträde av personal, som för sådant ändamål kan anvisas.

148 g.

1 mom. Beredningsnämndens sammanträden hållas å tid och plats, som

ordföranden bestämmer efter samråd med ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden.

Möter för ledamot hinder att tillstädeskomma, skall han i

sitt ställe kalla sin suppleant och tillika härom underrätta ordföranden i

beredningsnämnden.

Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet

justeras av två av nämnden utsedda ledamöter.

2 mom. Sammanträde med beredningsnämnd skall hållas inom slutna

dörrar. Ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet är dock berättigad

att företräda inför beredningsnämnd för att meddela upplysningar

till ledning vid taxering av fastigheten.

3 mom. Taxeringsintendenten i länet eller av honom beordrad tjänsteman

äger närvara vid sammanträde med beredningsnämnd till fullgörande

av vad honom åligger enligt 172 §, jämförd med 59 §.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd äger närvara vid sådant sammanträde

och därunder deltaga i överläggningen men ej i besluten.

149 §.

Vid beredningsnämndens första sammanträde skall ordföranden, innan

taxeringsarbetet tager sin början, avgiva noggrann redogörelse ej mindre

rörande av fastighetsprövningsnämnden fastställda enhetsvärden och övriga

värderingsgrunder, såvitt distriktet berör, än även rörande de köp av jordbruksfastighet

inom distriktet, som förekommit under tiden efter senaste

allmänna fastighetstaxering, samt de slutsatser beträffande fastigheternas

allmänna saluvärde i orten, som enligt ordförandens mening kunna dragas

av de vid dessa köp tillämpade priser. Finnas inom distriktet fastigheter

med skog, bör i redogörelsen tillika lämnas upplysning rörande det virkesförråd,

som i medeltal per hektar finnes inom länet eller vederbörlig del

därav, och dess fördelning på trädslagsklasser och förrådsgrupper samt, i

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

förekommande fall, trädslag ävensom rörande innehållet i övrigt av de

lokala skogstaxeringsanvisningarna.

150 §.

1 mom. Beredningsnämnden har att föreslå värden för fastigheterna i

distriktet.

2 mom. Beredningsnämndens förslag till taxering skola upptagas i taxeringslängd

(fastighetslängd). Närmare föreskrifter angående längdens förande

meddelas av Kungl. Maj :t. Fastighetslängden underskrives av beredningsnämndens

ordförande och de ledamöter, som utsetts att justera nämndens

protokoll.

3 mom. De av beredningsnämnden följda grunderna för taxeringen,

såvitt angår jordbruksfastighet, skola för varje fastighet upptagas i en

särskild längd enligt fastställt formulär. Denna längd skall med lämpliga

mellanrum under beredningsarbetet framläggas för nämnden, som i händelse

av ojämnhet i taxeringen har att verkställa erforderlig jämkning.

Då nämndens förslag till taxering föreligger färdigt, skall längden i justerat

skick fogas vid protokollet. Senast den 20 december skall ordföranden

översända sammandrag av längden till landskamreraren i länet.

151 §.

Vad i 62 och 64 §§ är stadgat om jäv och omröstning i taxeringsnämnd

skall äga motsvarande tillämpning beträffande beredningsnämnd.

Beslut må icke fattas av beredningsnämnd, såvida icke ordföranden och

minst två ledamöter äro tillstädes. Dock skall den omständigheten, att

ledamot av nämnden har att avträda vid behandling av viss taxering, icke

utgöra hinder mot att beslut fattas rörande ifrågavarande taxering.

Ordföranden har att i fastighetslängden angiva det värde, han ansett

böra föreslås, i de fall, då beredningsnämndens beslut utfallit på

annat sätt.

Annan ledamot i beredningsnämnd, som deltagit i nämndens beslut, äger

anföra reservation mot beslutet. Reservation skall anmälas innan sammanträdet

avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas skriftligen och

avgivas sist vid justeringen av protokollet.

Av nämnden anlitad sakkunnig äger att beträffande taxering, vid vars

handläggning han biträtt, anteckna särskild mening till protokollet.

152 §.

Beredningsnämndens förslag skall föreligga färdigt senast den 10 december

året näst före taxeringsåret.

Beredningsnämndens ordförande skall senast den 15 i nämnda månad

med allmänna posten tillsända sådan ägare eller därmed likställd innehavare

av skattepliktig fastighet, vilkens namn och postadress äro för ordföranden

kända, underrättelse om det för fastigheten föreslagna taxerings
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1956

värdet. Underrättelse som nu sagts skall även innehålla upplysning, att ägaren

eller innehavaren av fastigheten äger senast den 5 påföljande januari

till beredningsnämndens ordförande avgiva skriftliga erinringar mot förslaget.

Beredningsnämndens förslag skall under tio dagar viss angiven tid på

dagen hållas tillgängligt inom kommunen hos beredningsnämndens ordförande

eller någon dess ledamot, med rätt för ägare eller därmed likställd

innehavare av fastighet inom distriktet att på sätt och inorii tid, som i nästföregående

stycke stadgas, avgiva erinringar mot förslaget, åliggande det

ordföranden att sådant i vederbörlig ordning kungöra.

Därest erinran mot förslaget avgivits eller känt blivit, att beträffande i

fastighetslängden uppförd fastighet före årsskiftet inträffat sådan omständighet,

som föranleder, att fastigheten skall uppdelas i flera taxeringsenheter,

skall ordföranden senast den 20 januari hålla sammanträde med

beredningsnämnden, som har att yttra sig över inkommen erinran samt i

förekommande fall avgiva nytt förslag till taxering. Dylika yttranden och

förslag upptagas i protokollet.

Senast den 25 januari skall beredningsnämndens ordförande till ordföranden

i fastighetstaxeringsnämnden överlämna de upprättade fastighetslängderna,

behörigen summerade, ävensom nämndens protokoll, de deklarationer

och andra skriftliga uppgifter och upplysningar, som avlämnats till

ledning vid taxeringen, samt de enligt 146 § beredningsnämndens ordförande

tillhandakomna handlingarna.

V. Om fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet

153 §.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd å landet skall huvudsakligen

1) för vinnande av jämnhet och likformighet i taxeringen följa arbetet

i beredningsnämnderna inom fastighetstaxeringsdistriktet samt i erforderlig

utsträckning lämna anvisningar för arbetets bedrivande,

2) före fastighetstaxeringsnämndens sammanträde granska de från beredningsnämndernas

ordförande inkomna längderna och övriga handlingar

och därvid särskilt undersöka, huru beredningsnämnderna tillämpat de

enhetsvärden och de värderingsgrunder i övrigt, som av fastighetsprövningsnämnden

fastställts, ävensom huru beredningsnämndernas uppskattning

av virkesförrådet och dess fördelning på trädslagsklasser och förrådsgrupper

samt, i förekommande fall, trädslag överensstämmer med uppgifterna

härom i de för taxeringen fastställda lokala skogstaxeringsanvisningarna,

3) vidtaga åtgärder för införskaffande av de uppgifter och upplysningar,

som ytterligare må finnas erforderliga för taxeringen,

5 — B i han g till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

4) kalla fastighetstaxeringsnämndens ledamöter till sammanträden och

om utsatt tid och ställe härför i god tid underrätta länsstyrelsen,

5) leda nämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet,

6) ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder, samt övriga

göromål av expeditionell art, ävensom

7) avgiva yttranden i besvärsmål.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd i stad har enahanda åligganden

som i 147 § stadgas för ordförande i beredningsnämnd. Det åligger honom

att i god tid underrätta länsstyrelsen om utsatt tid och plats för fastighetstaxeringsnämndens

sammanträden.

Vid fullgörande av honom åliggande uppgifter må ordförande i fastighetstaxeringsnämnd

åtnjuta biträde av personal, som för sådant ändamål

kan anvisas.

154 §.

1 mom. Sammanträden med fastighetstaxeringsnämnd å landet hållas

å tid och plats, som ordföranden bestämmer. Möter för ledamot hinder att

tillstädeskomma, skall han i sitt ställe kalla för honom utsedd suppleant och

tillika härom underrätta ordföranden. Föredragande i nämnden är vederbörande

beredningsnämnds ordförande beträffande de fastigheter, som

tillhöra hans beredningsdistrikt.

Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet

justeras av två av nämnden utsedda ledamöter.

Sammanträde med nämnden skall hållas inom slutna dörrar.

Angående rätt för ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet

att företräda inför nämnden samt om befogenhet för taxeringsintendenten

i länet eller av honom beordrad tjänsteman att närvara vid sammanträde

med fastighetstaxeringsnämnd å landet skola bestämmelserna i 148 § 2

och 3 mom. äga motsvarande tillämpning.

2 mom. Innan fastighetstaxeringsnämnd å landet börjar det egentliga

arbetet, skall ordföranden, efter samråd med taxeringsintendenten i länet

angående tid och plats, kalla de av länsstyrelsen och landstingskommunens

förvaltningsutskott utsedda ledamöterna ävensom samtliga ordförande i

beredningsnämnderna i de till fastighetstaxeringsdistriktet hörande beredningsdistrikten

till ett förberedande sammanträde. Vid detta har ordföranden,

med erforderligt biträde av beredningsnämndernas ordförande,

att avgiva noggrann redogörelse för de värderingsgrunder, efter vilka varje

beredningsnämnd upprättat sitt förslag, ävensom för sin egen mening,

huruvida och i vad mån dessa värderingsgrunder kunna anses överensstämma

med av fastighetsprövningsnämnden fastställda enhetsvärden och

anvisningar i övrigt eller eljest med de priser, som erhållits vid fastighetsförsäljningar

i orten. På grundval av dessa redogörelser skola de vid sammanträdet

närvarande taga under övervägande och för anteckning till

protokollet uttala sin mening, vilka allmänna jämkningar av berednings
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

nämndernas förslag finnas erforderliga för en jämn och likformig taxering

i hela fastighetstaxeringsdistriktet.

Avskrift av protokollet skall inom tio dagar efter sammanträdet av ordföranden

översändas till landskamreraren, som har att, efter därav tagen

del, till finansdepartementet insända de inkomna protokollsavskrifterna

ävensom de i 150 § 3 mom. angivna sammandragen.

3 mom. Sedan det i 2 mom. omförmälda sammanträdet hållits, tager

taxeringsarbetet sin början med de kommuner, där vid nämnda sammanträde

beredningsnämndernas förslag ansetts tillfredsställande, samt fortgår

kommun efter kommun och fastighet efter fastighet. Föredraganden

har att i varje fall meddela såväl beredningsnämndens förslag som ock sin

egen mening ävensom redogöra för inkomna erinringar och de ändringar,

som beredningsnämnden funnit sig böra föreslå. Nämnden beslutar därefter

med vilket belopp taxeringsvärde skall åsättas varje fastighet.

Nämndens sålunda fattade beslut skola, där de skilja sig från beredningsnämndens

förslag, antecknas i fastighetslängderna.

Fastighetslängderna underskrivas av nämndens ordförande och vederbörande

beredningsnämndsordförande samt en av nämnden utsedd ledamot.

155 §.

1 mom. Sammanträden med fastighetstaxeringsnämnd i stad hållas inom

staden å tid och ställe, som ordföranden bestämmer. Möter för ledamot

hinder att tillstädeskomma, skall han i sitt ställe kalla för honom utsedd

suppleant och tillika härom underrätta ordföranden.

Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet

justeras av två av nämnden utsedda ledamöter.

Sammanträde med nämnden skall hållas inom slutna dörrar.

Angående rätt för ägare och därmed likställd innehavare av fastighet att

företräda inför nämnden samt om befogenhet för taxeringsintendenten i

länet eller av honom beordrad tjänsteman att närvara vid sammanträde med

fastighetstaxeringsnämnd i stad skola bestämmelserna i 148 § 2 och 3 mom.

äga motsvarande tillämpning.

2 mom. Är stad indelad i två eller flera fastighetstaxeringsdistrikt och

har sådant sammanträde, som i 144 § 2 mom. omförmäles, icke funnits

erforderligt, skall länsstyrelsen uppdraga åt ordföranden i en av fastighetstaxeringsnämnderna

att före taxeringsarbetets påbörjande kalla övriga

ordförande och ledamöter till sammanträde för förberedande överläggningar

rörande de allmänna grunder, som böra i stadens skilda delar komma i

tillämpning vid taxeringen; och äger länsstyrelsen på framställning av

den sammankallande ordföranden medgiva, att han må till detta sammanträde

kalla jämväl andra personer, vilka på grund av sin verksamhet eller

eljest kunna antagas äga sakkunskap rörande fastighetsvärdena inom

staden.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

3 mom. Fastighetstaxeringsnämnd i stad företager fastighetstaxeringen

i den ordning, som finnes bäst lämpad för vinnande av jämnhet och likformighet

mellan taxeringsvärdena i stadens olika delar. Nämnden beslutar,

med vilket belopp taxeringsvärde skall åsättas varje fastighet. Nämnden

bör i den omfattning, som befinnes lämplig, dessförinnan bereda ägare eller

därmed likställd innehavare av fastighet tillfälle att inom viss angiven tid

yttra sig över av nämnden ifrågasatt värde å fastigheten.

Då ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet beredes tillfälle

att yttra sig över det av nämnden ifrågasatta värdet å fastigheten, skall han

samtidigt underrättas därom att särskild underrättelse om fastighetstaxeringsnämndens

beslut icke kommer att tillsändas honom, därest erinringar

icke riktats mot det ifrågasatta värdet och detta av nämnden fastställes

såsom taxeringsvärde. Därjämte skall meddelandet innehålla upplysning om

vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över fastighetstaxeringsnämndens

beslut rörande taxeringen.

Fastighetstaxeringsnämndens beslut om taxering skola antecknas i fastighetslängd,

och skola i fråga om denna längd stadgandena i 150 § 2 mom.

hava motsvarande tillämpning. De av nämnden följda grunderna för taxeringen,

såvitt angår jordbruksfastighet, skola upptagas i en särskild längd.

I fråga om denna längd skall i tillämpliga delar gälla vad i 150 § 3 mom.

sägs, dock att sammandrag av längden icke skall översändas till landskamreraren

i länet.

156 §.

Vad i 62 och 64 §§ är stadgat rörande jäv och omröstning i taxeringsnämnd

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fastighetstaxeringsnämnd.

Beslut må icke fattas av fastighetstaxeringsnämnd å landet, såvida icke

ordföranden, föredraganden samt en av landstingskommunens förvaltningsutskott

vald och en kommunvald ledamot äro tillstädes, samt av fastighetstaxeringsnämnd

i stad, såvida icke ordföranden och minst två ledamöter

äro tillstädes. Dock skall den omständigheten, att ledamot av fastighetstaxeringsnämnd

har att avträda vid behandling av viss taxering icke

utgöra hinder mot att beslut fattas rörande ifrågavarande taxering.

Ordföranden skall i händelse av avvikande mening låta densamma antecknas

till protokollet. Motsvarande skyldighet har föredragande i fastighetstaxeringsnämnd

å landet.

Annan ledamot i fastighetstaxeringsnämnd, som deltagit i nämndens

beslut, äger anföra reservation mot beslut. Reservation skall anmälas innan

sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas skriftligen

och avgivas sist vid justeringen av protokollet.

Av nämnden anlitad sakkunnig äger att beträffande taxering, vid vars

handläggning han biträtt, anteckna särskild mening till protokollet.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

157 §.

1 mom. Fastighetstaxeringsnämndens arbete bör taga sin början å landet

senast den 5 februari under taxeringsåret och i stad senast den 1 oktober

året dessförinnan, dock att vad nu sagts icke har avseende å Stockholm.

Arbetet skall vara avslutat i länen senast den 25 mars och i Stockholm

senast den 15 juni under taxeringsåret.

2 mom. Har ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet å landet

avgivit erinringar mot beredningsnämndens förslag eller har fastighetstaxeringsnämnden,

utan att erinringar avgivits, beslutat åsätta fastighet annat

taxeringsvärde än det av beredningsnämnden föreslagna eller eljest beslutat

frångå beredningsnämndens förslag, åligger det fastighetstaxeringsnämndens

ordförande att tillsända ägaren eller innehavaren, därest dennes namn

och postadress äro för ordföranden kända, underrättelse om det taxeringsvärde,

som av fastighetstaxeringsnämnden beslutats.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd i stad åligger att tillsända sådan

ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, vilkens namn och

postadress äro för ordföranden kända, underrättelse om det taxeringsvärde,

som av nämnden beslutats. Vad nu sagts skall dock icke gälla, om meddelande

rörande ifrågasatt taxeringsvärde tillsänts ägaren eller innehavaren

och taxeringsvärde åsatts fastigheten på sätt i meddelandet angivits.

Underrättelse, som i detta moment avses, skall innehålla upplysning om

vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över fastighetstaxeringsnämndens

beslut.

3 mom. Senast den 31 mars eller vad angår Stockholm den 21 juni skall

fastighetstaxeringsnämndens ordförande till länsstyrelsen insända fastighetsdeklarationerna

och övriga handlingar ävensom berednings- och fastighetstaxeringsnämndernas

protokoll. Fastighetslängderna skola avlämnas å

den tid och i den ordning, Kungl. Maj :t föreskriver.

4 mom. Fastighetslängderna, i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, skola

vara att tillgå för landskamreraren, taxeringsintendent och fastighetsprövningsnämnden

samt i den ordning, Kungl. Maj :t föreskriver, utom vad angår

Stockholm, offentligen framläggas inom vederbörande kommun under minst

fjorton dagar före den 15 maj under taxeringsåret.

VI. Om fastighetsprövningsnämndernas verksamhet

158 §.

Sedan fastighetslängderna med tillhörande handlingar inkommit till

länsstyrelsen, skola längderna ävensom de hos berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna

förda protokollen granskas, varvid taxeringsintendent

har att hos fastighetsprövningsnämnden göra framställningar om de åtgär
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1956

der, som erfordras för åstadkommande av en med skatteförfattningarna

överensstämmande, jämn och likformig fastighetstaxering.

Länsstyrelsen äger, där så anses erforderligt, kalla ordförande eller ledamot

i fastighetstaxeringsnämnd i länet eller andra i fastighetsvärdering

kunniga och erfarna personer att under granskningsarbetet infinna sig

för upplysningars meddelande.

159 §.

Kungl. Maj :t äger förordna, att med ledning av de i 154 § 2 mom. andra

stycket omförmälda handlingarna undersökning skall verkställas till utrönande,

huruvida vid taxeringen av jordbruksfastigheter å landsbygden

jämnhet och likformighet de olika länen emellan blivit uppnådd. Verkställes

sådan undersökning, skall resultatet därav meddelas landskamrerarna

och taxeringsintendenterna senast den 30 april under taxeringsåret.

Ovannämnda handlingar skola tillhandahållas kammarrätten senast den

1 oktober under taxeringsåret.

160 §.

1 mom. Fastighetsprövningsnämnds arbete skall vara avslutat senast

den 30 september under taxeringsåret, i Stockholm den 31 oktober.

2 mom. Fastighetsprövningsnämnd eller dess ordförande äger, där så

anses erforderligt, kalla ordförande eller ledamot i fastighetstaxeringsnämnd

i länet eller andra i fastighetsvärdering kunniga och erfarna personer

att infinna sig vid sammanträde med fastighetsprövningsnämnden eller hos

dess ordförande för att meddela upplysningar.

161 §.

Genom prövningsnämndens kansli skola införskaffas erforderliga yttranden

över hos fastighetsprövningsnämnden anförda besvär och gjorda framställningar;

där yttrandena därtill föranleda, skola påminnelser infordras

från vederbörande. Taxeringsintendent har att åvägabringa för besvärens

och framställningarnas prövning eljest erforderlig utredning.

162 §.

Beträffande fastighetsprövningsnämnds verksamhet skall i övrigt vad

som stadgas om prövningsnämnd i 78—88, 90—92 och 94 §§ gälla i tilllämpliga

delar, därvid vad som stadgas angående besvär av taxeringsintendent

skall tillämpas jämväl å framställning enligt 158 § samt vad som avser

skattskyldig skall gälla ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet

och annan, för vilken garantibelopp för fastighet skall upptagas såsom

skattepliktig inkomst.

Åtgärder, som avses i 91 §, skola, sedan fastighetsprövningsnämndens arbete

avslutats, företagas av prövningsnämnden i länet.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1956

71

VII. Om fullföljd av talan

163 §.

1 mom. Över beslut av fastighetstaxeringsnämnd må besvär anföras hos

fastighetsprövningsnämnden

1) av ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, såvitt fastigheten

rörer,

2) av vederbörande kommun.

Besvären skola avfattas skriftligen samt ingivas eller insändas till prövningsnämndens

kansli,

i länen senast den 15 maj under taxeringsåret och

1 Stockholm senast den 10 augusti under taxeringsåret.

2 mom. Taxeringsintendent äger att genom framställning, som i 158 §

sägs, yrka ändring i fastighetstaxeringsnämnds beslut.

164 §.

1 mom. Ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, så ock

kommun må hos kammarrätten anföra besvär över fastighetsprövningsnämnds

beslut rörande viss fastighet

1) om klaganden besvärat sig hos fastighetsprövningsnämnden över fastighetstaxeringsnämndens

beslut men hans talan icke bifallits,

2) om fastighetsprövningsnämnden ändrat fastighetens taxering utan

att sådan ändring påyrkats av honom.

2 mom. Taxeringsintendent må hos kammarrätten anföra besvär, om fastighetsprövningsnämnden

icke bifallit av honom gjord framställning ellei

fastighetsprövningsnämnden efter besvär ändrat fastighetstaxeringsnämnds

beslut.

3 mom. Besvär till kammarrätten må endast innefatta fullföljande helt

eller delvis av yrkande, som klaganden framställt hos fastighetsprövningsnämnden.

Har denna ändrat fastighetstaxeringsnämnds beslut utan att

yrkande därom framställts av klaganden, må besvären till kammarrätten

icke innefatta längre gående yrkande än taxeringens bestämmande i enlighet

med fastighetstaxeringsnämndens beslut.

4 mom. Vad i 96 och 97 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämpning

beträffande besvär över allmän fastighetstaxering, dock att besvärsakt skall,

där ej särskilda omständigheter föreligga, översändas till kammarrätten

inom fyra månader efter det att besvären inkommit till prövningsnämndens

kansli.

Vid besvär över fastighetsprövningsnämnds beslut i fråga om fastighetstaxering

skall, utöver i 97 § angivna handlingar, fogas utdrag av taxeringslängd

beträffande närmast föregående taxering av fastigheten.

I förteckning över anförda besvär skola besvär över allmän fastighetstaxering

upptagas för sig utan sammanblandning med övriga besvär.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

165 §.

1 mom. Vid handläggning i kammarrätten av mål angående allmän fastighetstaxering

skola deltaga tre av rättens ledamöter, därav minst två ordinarie,

av vilka sistnämnda en efter Kungl. Maj :ts förordnande skall föra

ordet, samt två av de särskilda ledamöter, om vilka i 2 mom. förmäles; dock

må utevaro av en av de särskilda ledamöterna icke hindra måls avgörande,

därest tre av kammarrättens ledamöter äro om slutet ense.

Utan hinder av vad i första stycket sägs äger Kungl. Maj :t beträffande

vissa grupper av ifrågavarande mål föreskriva, att bestämmelsen om särskilda

ledamöters deltagande i målens handläggning ej skall äga tilllämpning.

2 mom. Kungl. Maj :t förordnar för högst fem år i sänder minst nio,

högst tjugu i praktiska värv förfarna män med god kännedom om fastighetsförhållandena

i allmänhet att efter kallelse inträda såsom ledamöter

i kammarrätten vid handläggning av mål, som i 1 mom. avses. Av dessa

personer skola minst tre äga sakkunskap beträffande värdering av skogsmark

och växande skog, minst två beträffande värdering av vattenfallsfastighet,

minst två beträffande värdering av jordbruksfastighet i övrigt

och minst två beträffande värdering av annan fastighet i övrigt. Avgår

sådan person under den tid, för vilken han blivit utsedd, förordnar Kungl.

Maj :t annan person i hans ställe.

Ledamot som här sägs skall vara svensk medborgare. Ej må sådant

uppdrag utövas av den, som är omyndig eller försatt i konkurstillstånd.

3 mom. Kungl. Maj :t äger meddela närmare föreskrifter angående inkallande

av de i 2 mom. nämnda ledamöter till tjänstgöring i kammarrätten

samt angående ordnandet av kammarrättens arbete med handläggning

av mål angående allmän fastighetstaxering och därmed sammanhängande

frågor.

166 §.

1 mom. Besvär över allmän fastighetstaxering må hos prövningsnämnden

i länet anföras i särskild ordning av ägare eller därmed likställd innehavare

av fastighet.

1) om fastighet uppförts såsom skattepliktig, ehuru den är undantagen

från skatteplikt, eller taxering ägt rum av annan egendom än som enligt

4 § tredje stycket kommunalskattelagen är att hänföra till fastighet,

2) om fastighet taxerats å mer än en ort eller eljest taxerats i fall,

där taxering av fastigheten icke bort äga rum,

3) om fastighet på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart

förbiseende blivit felaktigt taxerad, samt

4) om underrättelse, som avses i 152 § andra stycket, 155 § 3 mom. första

och andra styckena eller 157 § 2 inom., haft felaktigt innehåll.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

Har taxeringen prövats av kammarrätten eller av fastighetsprövningsnämnd,

skola dock besvären anföras hos kammarrätten.

Kammarrätten må, om besvär som anförts i särskild ordning finnas böra

upptagas till prövning, förordna att målet skall upptagas och vidare handläggas

av i första stycket avsedd prövningsnämnd.

2 mom. I fall som i 1 mom. sägs må besvär anföras jämväl av taxeringsintendent.

3 mom. Besvär, som i denna paragraf avses, skola vara inkomna före utgången

av femte året efter taxeringsåret.

i mom. Anföras besvär i särskild ordning hos prövningsnämnd skall vad

i 75 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Skola besvären anföras hos kammarrätten, gäller i tillämpliga delar vad

som stadgas i 96 § första stycket och 97 §.

167 §.

Över kammarrättens utslag i mål angående allmän fastighetstaxering,

såvitt rörer tillämpning av 6 § 1 mom., 7, 8, 9, 10, 11 eller 12 § kommunalskattelagen,

må klagan icke föras.

Den som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i mål angående allmän

fastighetstaxering, såvitt angår annan fråga än i första stycket sägs, äger

hos Kungl. Maj :t söka ändring genom besvär, som skola vara inkomna till

finansdepartementet inom två månader efter det klaganden erhållit del av

kammarrättens utslag.

168 §.

Besvärsrätt liksom för ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet

tillkommer jämväl annan för vilken garantibelopp för fastigheten skall

upptagas såsom skattepliktig inkomst, så ock arrendator, vilken jämlikt

avtal, ingånget efter kommunalskattelagens ikraftträdande, gentemot ägaren

eller innehavaren har att ansvara för skatt för fastighets garantibelopp.

Vad i 107 samt 110—112 §§ är stadgat rörande besvär över taxering för

inkomst eller förmögenhet skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande

besvär över allmän fastighetstaxering.

Utslag av kammarrätten eller Kungl. Maj :t beträffande allmän fastighetstaxering

skall, därest utslaget innefattar ändring av prövningsnämnds beslut,

för kännedom tillställas, förutom klaganden, den som vid taxeringsårets

ingång ägt fastigheten eller varit skyldig att erlägga skatt för garantibelopp

för densamma, den kommun, där fastigheten är belägen, taxeringsintendenten

i det län, där fastigheten är belägen, så ock där fastighetens ägare eller

därmed likställd innehavare vid ingången av taxeringsåret hade sin hemortskommun

i annat län, taxeringsintendenten i det länet.

Vid sådant utslag eller beslut beträffande allmän fastighetstaxering, som

i 102 § första stycket sägs, skall fogas underrättelse till den skattskyldige

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

om rätt för honom att anföra besvär enligt nämnda paragraf och om vad

han därvid har att iakttaga.

169 §.

Om vid prövning av besvär hos kammarrätten eller Kungl. Maj :t rörande

allmän fastighetstaxering befinnes, att taxeringen verkställts å orätt ort

eller å rätt ort underlåtits, må, efter vederbörandes hörande, vidtagas erforderlig

rättelse å ort som vederbör; dock må taxeringen icke höjas utöver

vad tidigare bestämts, därest besvären icke innefatta yrkande om sådan

höjning.

Beträffande prövningsnämnds befogenhet att vidtaga åtgärd som avses i

första stycket skola bestämmelserna i 105 § 2 mom. gälla i tillämpliga delar.

VIII. Om straff

170 §.

Vad i 117 § första, tredje och fjärde styckena samt 122 § första stycket

stadgas om tystnadsplikt och om påföljd för brott mot sådan plikt skall

äga motsvarande tillämpning i fråga om allmän fastighetstaxering.

171 §.

1 mom. Den som i allmän fastighetsdeklaration eller i uppgift enligt 136

§ 2 mom. uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift,

ägnad att leda till för låg taxering, skall, där ej gärningen är belagd med

straff i strafflagen, dömas till dagsböter.

2 mom. Fullgör någon ej behörigen uppgiftsskyldighet enligt 139 §, gäller

vad i 120 § och 122 § andra stycket är för där avsedda fall stadgat.

IX. Gemensamma bestämmelser

172 §.

Utöver vad som ovan angivits skola följande bestämmelser rörande taxering

för inkomst och förmögenhet äga motsvarande tillämpning eller hava

avseende jämväl å allmän fastighetstaxering:

1) 13—15 §§, 16 § 1 mom. 4) samt 2—4 mom. ävensom 17—19 §§ med

för taxeringsnämnder och prövningsnämnder gemensamma bestämmelser

samt med föreskrifter om riksskattenämnden m. m.,

2) 46 § angående uppgifter från statlig och kommunal myndighet in. in.,

3) 47—50 §§ angående gemensamma bestämmelser rörande deklarationer

och andra uppgifter, dock att samtliga ledamöter av vederbörande

beskattningsnämnd, så ock konsulent för taxering av vattenfallsfastighet

äga deltaga i granskningen av deklarationer och uppgifter, som avlämnats

till ledning vid allmän fastighetstaxering,

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

4) 59 och 72 §§ angående taxeringsnämndernas verksamhet,

5) 123—125 §§ angående viten, samt

6) 126—128 §§ med särskilda föreskrifter.

173 §.

1 mom. Bestämmelserna i 129 § skola äga motsvarande tillämpning beträffande

kostnader för allmän fastighetstaxering, varvid följande skall

iakttagas.

1) Vad i 129 § 1 mom. vid 1) stadgas skall hava avseende å ersättning till

ordförandena i beredningsnämnderna och fastighetstaxeringsnämnderna

samt å de av länsstyrelsen förordnade ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnderna

och konsulenterna för taxering av vattenfallsfastighet.

2) Vad i 129 § 5 mom. stadgas skall hava avseende å

de personer, som jämlikt 143 § 2 mom. inkallats av länsstyrelsen för meddelande

av upplysningar,

de personer, som till sammanträde enligt 144 § 1 eller 2 mom. särskilt

inkallats av länsstyrelsen eller till sammanträde enligt 155 § 2 mom. inkallats

efter länsstyrelsens medgivande,

de ordförande i beredningsnämnd och i fastighetstaxeringsnämnd, som

på vederbörlig kallelse inställt sig till sådant sammanträde, varom förmäles

i 144 § 1 mom.,

de ordförande och ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd i stad, som på

vederbörlig kallelse inställt sig till sådant sammanträde, varom förmäles i

144 § 2 mom., samt

de personer, som inställt sig på vederbörlig kallelse enligt 158 § andra

stycket.

3) Vad i 129 § 8 mom. stadgas skall hava avseende å ledamot i fastighetsprövningsnämnd.

2 mom. I 165 § 2 mom. omförmäld ledamot av kammarrätten åtnjuter

för tid, varunder han varit inkallad till tjänstgöring, ersättning av statsmedel

enligt grunder, som fastställas av Kungl. Maj :t.

Angående gottgörelse av statsmedel för verkställande av undersökning,

varom i 159 § förmäles, förordnar Kungl. Maj :t.

3 mom. Vad i 130 § första stycket stadgas skall äga motsvarande tilllämpning

å kommunvald ledamot i beredningsnämnd och fastighetstaxeringsnämnd.

För inställelse vid fastighetstaxeringsnämnds sammanträden ävensom

för inställelse vid sammanträden, som omförmälas i 144 § 1 inom., 145 §

och 154 § 2 inom., äger av landstingskommuns förvaltningsutskott utsedd

ledamot av sådan nämnd åtnjuta dagtraktamente och resekostnadsersättning

av landstingskommunens medel efter de för landstingsmän stadgade

grunder.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

FJÄRDE AVDELNINGEN

Särskild fastighetstaxering

174 §.

Särskild fastighetstaxering verkställes inom vax-je lokalt taxeringsdistrikt

av distriktets lokala taxeringsnämnd. Dock må länsstyrelsen vid uppdelning

av kommun i lokala taxeringsdistrikt förordna, att vid särskild fastighetstaxering

annan indelning skall tillämpas än som föreskrives för årlig

taxering i övrigt.

Vad i denna förordning är stadgat rörande taxeringsnämndernas och

prövningsnämndernas verksamhet beträffande taxeringen för inkomst och

förmögenhet, så ock för sådan taxering meddelade gemensamma bestämmelser

rörande deklarationer och andra uppgifter ävensom föreskrifterna

om riksskattenämnden, de särskilda föreskrifterna i 126—128 §§ samt bestämmelserna

om viten i 123—125 §§ och om kostnader för taxeringsarbetet

i 129 och 130 §§ skola äga motsvarande tillämpning med avseende å handhavandet

av särskild fastighetstaxering, i den mån icke här nedan annorlunda

stadgas.

175 §.

1 mom. Har vid ingången av år, då allmän fastighetstaxering icke äger

rum, beträffande viss fastighet förhållande förelegat av beskaffenhet att

böra jämlikt 12 § 2 mom. kommunalskattelagen föranleda åsättande av

nytt taxeringsvärde, är fastighetens ägare eller därmed likställd innehavare

skyldig att utan anmaning till ledning för fastighetens taxering det

året avgiva deklaration (särskild fastighetsdeklaration).

Har fastighet eller komplex av fastigheter, som vid senaste fastighetstaxering

behandlats som taxeringsenhet, därefter uppdelats mellan flera

ägare eller innehavare, skola dylika deklarationer avgivas av samtliga ägare

eller innehavare, av envar beträffande hans del av taxeringsenheten.

Särskild fastighetsdeklaration skall avfattas å blankett enligt fastställt

formulär och innehålla upplysning om det förhållande, som skall föranleda

åsättande av nytt taxeringsvärde; och skall i övrigt om sådan deklaration

i tillämpliga delar gälla vad om allmän fastighetsdeklaration är stadgat.

2 mom. Efter anmaning är ägare eller därmed likställd innehavare av

fastighet, även om han förmenar, att sådant förhållande, som enligt 1 mom.

föranleder deklarationsskyldighet, icke förelegat, skyldig avgiva särskild

fastighetsdeklaration rörande fastigheten.

3 mom. Ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet är efter

anmaning skyldig att till ledning vid fastighetens taxering avgiva uppgift

jämväl angående andra förhållanden än dem, som angivas i deklarationsformuläret.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1956 77

4 mom. Särskild fastighetsdeklaration, som skall avgivas utan anmaning,

skall avlämnas senast den 15 februari.

Om plats för avlämnande av särskild fastighetsdeklaration samt om anmaning

rörande deklaration eller uppgift till ledning vid särskild fastighetstaxering

ävensom om delgivning skola bestämmelserna i 34 § 4 mom.,

35 och 36 §§ samt 51—55 §§ äga motsvarande tillämpning.

176 §.

Brandförsäkringsanstalt är efter anmaning skyldig att till ledning vid

särskild fastighetstaxering avlämna uppgift rörande försäkringsvärdet å

byggnader, som äro hos anstalten försäkrade mot brandskada.

177 §.

1 mom. Under de år, då särskild fastighetstaxering skall äga rum, har

taxeringsnämnden att, så fort ske kan, företaga sådan taxering. Nämnden

har därvid att för varje fastighet, å vilken jämlikt 12 § 2 mom. kommunalskattelagen

nytt taxeringsvärde skall sättas, besluta till vilket belopp det

nya värdet skall upptagas. För övriga taxering underkastade fastigheter

skola nästföregående års taxeringsvärden oförändrade upptagas.

Taxeringsnämnden har jämväl att pröva hos nämnden gjorda framställningar

om sådant särskilt angivande av värden å olika i taxeringsenhet ingående

fastigheter eller delar av fastigheter, varom i 8 g sista stycket kommunalskattelagen

förmäles.

2 mom. För varje lokalt taxeringsdistrikt eller, om sådant distrikt beslår

av mer än en kommun, för varje kommun skall föras en längd över taxeringen

av fastigheter (fastighetslängd). De beslutade taxeringarna skola

upptagas i längden. För varje fastighet, som taxeras, angivas taxeringens

belopp och namnet å den som vid taxeringsårets ingång varit ägare till fastigheten.

3 mom. Har taxeringsnämnden åsatt fastighet nytt taxeringsvärde eller

jämlikt 8 § sista stycket kommunalskattelagen, med avvikelse från vad

som under nästföregående taxeringsår varit gällande, fördelat taxeringsvärde

å olika i taxeringsenhet ingående fastigheter eller delar av fastigheter

eller har taxeringsnämnden avslagit framställning om vidtagande av nu

omförmäld taxeringsåtgärd, skall underrättelse om taxeringsnämndens beslut

sändas till fastighetens ägare eller därmed likställd innehavare ävensom,

därest annan än ägaren eller innehavaren är skyldig att erlägga skatt

för garantibelopp för fastigheten, till denne.

Om sådan underrättelse skola bestämmelserna i 69 § 4 mom. äga motsvarande

tillämpning.

4 mom. Samtliga ledamöter av taxeringsnämnd må deltaga i granskningen

av särskild fastighetsdeklaration.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

178 §.

1 mom. Taxering, som till följd av prövningsnämnds beslut tillkommit

eller blivit fastställd annorlunda än taxeringsnämnden bestämt, skall antecknas

i vederbörlig fastighetslängd.

2 mom. Bestämmelserna i 92 § om underrättelse angående prövningsnämnds

beslut i fråga om taxering för inkomst eller förmögenhet skola

äga motsvarande tillämpning å sådan nämnds beslut rörande särskild fastighetstaxering,

därvid vad som avser skattskyldig skall gälla ägare eller

därmed likställd innehavare av fastighet och annan, för vilken garantibelopp

för fastighet skall upptagas såsom skattepliktig inkomst.

179 §.

1 mom. över beslut av taxeringsnämnd rörande särskild fastighetstaxering

må besvär anföras hos prövningsnämnden i länet

1) av ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, såvitt fastigheten

rörer,

2) av vederbörande kommun, samt

3) av taxeringsintendent.

2 mom. Beträffande besvär enligt denna paragraf skall vad i 75 och 76 §§

är stadgat rörande besvär i fråga om taxering för inkomst och förmögenhet

äga motsvarande tillämpning.

180 §.

1 mom. Besvär över prövningsnämnds beslut rörande särskild fastighetstaxering

må anföras hos kammarrätten av part som i 179 § sägs

1) om han anfört besvär hos prövningsnämnden men hans talan icke bifallits,

2) om prövningsnämnden ändrat fastighetens taxering utan att sådan

ändring påyrkats av honom.

Besvär till kammarrätten må endast innefatta fullföljande helt eller

delvis av yrkande, som klaganden framställt hos prövningsnämnden. Har

denna ändrat taxeringsnämnds beslut utan att yrkande därom framställts

av klaganden, må besvären till kammarrätten icke innefatta längre gående

yrkande än taxeringens bestämmande i enlighet med taxeringsnämndens

beslut.

2 mom. Beträffande besvär enligt denna paragraf skall vad i 96 och 97 §§

är stadgat rörande besvär till kammarrätten i fråga om taxering för inkomst

och förmögenhet äga motsvarande tillämpning. I förteckning över

anförda besvär skola besvär över särskild fastighetstaxering upptagas för

sig utan sammanblandning med övriga besvär.

3 mom. I fråga om kammarrättens handläggning av mål angående särskild

fastighetstaxering skall vad i 165 § är stadgat äga motsvarande tilllämpning.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

181 §.

1 mom. Vad i 99 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning, om ägare

eller därmed likställd innehavare av fastighet icke erhållit i 177 § 3 mom.

föreskriven underrättelse senast den 15 juli under taxeringsåret.

2 mom. Besvär i fråga om särskild fastighetstaxering må jämväl anföras

i särskild ordning av ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet
1)

om fastighet uppförts såsom skattepliktig, ehuru den är undantagen

från skatteplikt, eller taxering ägt rum av annan egendom än som enligt

4 § tredje stycket kommunalskattelagen är att hänföra till fastighet,

2) om fastighet taxerats å mer än en ort eller eljest taxerats i fall, där

taxering av fastigheten icke bort äga rum, samt

3) om fastighet på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart

förbiseende blivit felaktigt taxerad.

Besvär som nu sagts prövas av prövningsnämnden i länet. Har taxeringen

prövats av prövningsnämnden eller kammarrätten, ankommer det dock på

kammarrätten att pröva målet.

Kammarrätten må, om besvär som anförts i särskild ordning finnes

böra upptagas till prövning, förordna att målet skall upptagas och vidare

handläggas av prövningsnämnden.

3 mom. I fall som i 2 mom. sägs må besvär jämväl anföras av taxeringsintendent.

4 mom. Besvär, som i denna paragraf avses, skola för att kunna upptagas

till prövning vara inkomna före utgången av femte året efter taxeringsåret.

5 mom. Anföras besvär i särskild ordning hos prövningsnämnd, skall

vad i 75 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Skola besvären anföras hos kammarrätten, gäller i tillämpliga delar vad

som stadgas i 96 § första stycket och 97 §.

182 §.

Över kammarrättens utslag i mål angående särskild fastighetstaxering,

såvitt rörer tillämpning av 6 § 1 mom., 7, 8, 9, 10, 11 eller 12 § kommunalskattelagen,

må klagan icke föras.

Den som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i mål angående särskild

fastighetstaxering, såvitt angår annan fråga än i första stycket sägs,

äger hos Kungl. Maj :t söka ändring genom besvär, som skola vara inkomna

till finansdepartementet inom två månader efter det klaganden erhållit del

av kammarrättens utslag.

183 §.

Besvärsrätt liksom för ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet

tillkommer jämväl annan för vilken garantibelopp för fastigheten skall

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

upptagas såsom skattepliktig inkomst, så ock arrendator, vilken jämlikt avtal,

ingånget efter kommunalskattelagens ikraftträdande, gentemot ägaren

eller innehavaren har att ansvara för skatt för fastighets garantibelopp.

Vad i 107, 108 samt 110—113 §§ är stadgat rörande besvär över taxering

för inkomst och förmögenhet skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande

besvär över särskild fastighetstaxering.

Vad i 168 § tredje och fjärde styckena och 169 § stadgas skall äga motsvarande

tillämpning beträffande särskild fastighetstaxering.

184 §.

Därest efter taxeringsårets utgång fastighets taxeringsvärde i anledning

av anförda besvär ändras eller taxeringsvärde åsättes fastighet, som icke

blivit taxerad, har prövningsnämnden att efter anmälan av taxeringsintendent

vidtaga däremot svarande åtgärder för efterföljande år under taxeringsperioden,

där ej beträffande fastigheten sådant förhållande inträffat,

som jämlikt 12 § 2 mom. kommunalskattelagen bör föranleda åsättande av

nytt taxeringsvärde.

Sådan anmälan hos prövningsnämnden må jämväl göras av fastighetens

ägare eller därmed likställd innehavare eller, om besvären anförts av annan

än ägaren eller innehavaren, av denne.

185 §.

Vad i 117 § första, tredje och fjärde styckena samt 122 § första stycket

stadgas om tystnadsplikt och om påföljd för brott mot sådan plikt skall

äga motsvarande tillämpning i fråga om särskild fastighetstaxering.

186 §.

Den som i särskild fastighetsdeklaration eller i uppgift som i 175 § 3 mom.

sägs uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift, ägnad

att leda till för låg taxering, skall, där ej gärningen är belagd med straff

i strafflagen, dömas till dagsböter.

Övergångsbestämmelser

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958, dock att förordningens

bestämmelser skola gälla redan dessförinnan i avseende å åtgärder,

som erfordras för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet.

I samband med ikraftträdandet skall följande iakttagas.

1. Genom förordningen upphävas taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379), så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning stridande

mot den nya förordningens bestämmelser.

2. Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

författningsrum, som ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall

den bestämmelsen i stället tillämpas.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

3. I fråga om taxeringar, som verkställts eller bort verkställas i första

instans år 1957 eller tidigare år, skola äldre bestämmelser fortfarande gälla

med följande undantag:

a) Besvär till kammarrätten och Kungl. Maj:t, som anföras efter den

31 december 1957, skola beredas och vidare handläggas enligt denna förordning.

b) I fråga om rätt att anföra besvär i särskild ordning skola denna förordnings

bestämmelser äga tillämpning, om besvären inkomma efter den

31 december 1957. Vad nu sagts skall dock icke gälla sådana besvär, som

avses i 99 § och 181 § 1 mom. denna förordning.

c) Besvär, som efter den 31 december 1957 anföras i särskild ordning, skola

beredas och vidare handläggas enligt denna förordning.

d) På prövningsnämnd efter den 31 december 1957 ankommande uppgifter

skola fullgöras av prövningsnämnd, utsedd enligt bestämmelserna

i denna förordning.

e) Fråga om eftertaxering, som väckes efter den 31 december 1957, skall

handläggas och prövas enligt bestämmelserna i denna förordning.

4. Vad i 4 § fjärde stycket denna förordning stadgas skall, intill dess

taxeringsassistent förordnats för där angivet särskilt taxeringsdistrikt, icke

gälla, länsstyrelsen obetaget att inrätta sådant taxeringsdistrikt utan att

förordna taxeringsassistent för distriktet.

5. Intill dess indelning av länet i särskilda taxeringsdistrikt, som avses

i 4 § fjärde stycket denna förordning, blivit för länet i dess helhet genomförd,

må länsstyrelsen i samband med indelningen i lokala taxeringsdistrikt

i erforderlig omfattning förordna taxeringskonsulenter för sådana

distrikt.

Har taxeringskonsulent förordnats, åligger honom att granska självdeklarationer

och andra uppgifter, avgivna av fysiska personer, oskifta

dödsbon eller familjestiftelser, vilka äro rörelseidkare eller sådana idkare

av jordbruk eller skogsbruk, som äro skyldiga föra räkenskaper. Han har

därjämte att granska andra deklarationer och uppgifter av mera invecklad

beskaffenhet, vilka taxeringsnämnd överlämnar till honom för granskning.

Taxeringskonsulenten äger, då fråga är om deklaration eller annan uppgift

som av honom granskats, deltaga i taxeringsnämndens överläggningar

men icke i dess beslut.

Han äger vidare utfärda anmaning, som avses i 51 § första stycket denna

förordning, i den mån så erfordras för fullgörande av honom åvilande

granskning av deklaration eller annan uppgift, dock att han icke äger anmana

skattskyldig att avlämna deklaration.

I fråga om ersättning åt taxeringskonsulent skall i tillämpliga delar gälla

vad i 129 g denna förordning stadgas om ersättning åt ordförande i taxeringsnämnd.

6—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

6. Erfordras utöver vad ovan stadgas särskilda bestämmelser i avseende

å denna förordnings ikraftträdande, äger Kungl. Maj :t meddela sådana

bestämmelser.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

83

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september

1928 samt punkt 3 av anvisningarna till 32 § samma lag1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

32 §.

3 mom. Såsom intäkt---avsedda utgifter.

Förmånen av-----befattningshavare gällande.

Såsom intäkt upptages ej heller förmån av mindre värde, som utgått i annat

än penningar, därest förmånen kan antagas icke vara avsedd att utgöra

direkt vederlag för utfört arbete.

Anvisningar

till 32 §.

3. Såsom intäkt---—- här nedan).

Angående värdesättningen--— därmed minskas.

Förmån som avses i 32 § 3 mom. tredje stycket kan bestå i t. ex. rabatter

vid inköp av varor i arbetsgivarens rörelse, förfriskningar som utan ersättning

tillhandahållas i samband med arbetet, måltider som genom arbetsgivarens

försorg ei’hållas till ett lägre pris än i öppna marknaden eller nyttjanderätt

till fastighet för vilken vederlaget bestämts till obetydligt lägre

belopp än i orten gällande hyrespris. Vid bedömande av om förmånen skall

upptagas såsom intäkt skall hänsyn tagas till det sammanlagda värdet av de

förmåner av ifrågavarande slag som den skattskyldige åtnjutit från samme

arbetsgivare. Hänsyn skall därvid ock tagas till den besparing i normala

levnadskostnader som förmånen kan ha inneburit för den skattskyldige. För

att förmånen icke skall upptagas såsom intäkt gäller vidare den förutsättningen

att förmånen icke framstår som ett med lön eller pension jämförbart

vederlag utan som en åtgärd för att bereda trivsel i arbetet el. likn. eller ock

utgår på grund av sedvänja inom det yrke eller den verksamhet varom

fråga är. Äger den skattskyldige mot avstående av förmånen erhålla ersättning

i penningar, bör förmånen i regel betraktas såsom avsedd alt utgöra

direkt vederlag för utfört arbete.

1 Senaste lydelse av 32 § 3 mom. se 1954:252 samt av punkt 3 av anvisningarna till 32 § se

1940:87(1.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att lagen

icke skall äga tillämpning beträffande 1956 års taxering eller beträffande

eftertaxering för år 1956 eller tidigare år.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

85

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379)

Härigenom förordnas, att 33 § 1 och 2 inom., 37 § 1 mom. samt 52 § taxeringsförordningen

den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

33 §

1 mom. Till ledning--- — följande uppställning:

Uppgiftsskyldig

1. a) Statlig och kommunal

myndighet,

b) aktiebolag, ekonomisk

förening, fond,

stiftelse och annan juridisk

person än dödsbo,

c) fysisk person och

dödsbo, som bedrivit

rörelse eller jordbruk,

däri inbegripet skogsbruk,

i fråga om förmåner,

som utgått från

sådan förvärvskälla,

samt

d) fysisk person och

dödsbo, som innehaft

annan fastighet, i fråga

om förmåner, som utgått

från sådan förvärvskälla.

Vem uppgiften skall avse

Den som hos den

uppgiftsskyldige innehaft

anställning eller

uppdrag eller utfört

tillfälligt arbete eller

som av den uppgiftsskyldige

åtnjutit pension,

livränta eller periodiskt

utgående ersättning,

ävensom den

som åtnjutit förmån

från personalstiftelse

eller annan stiftelse.

Vad uppgiften skall avse

Avlöning, arvode, annan

ersättning eller förmån, oavsett

huruvida denna utgått

kontant eller såsom naturaförmån

samt oavsett om densamma

utgör ersättning för

kostnader, som mottagaren

haft att bestrida. Har mottagaren

haft att erlägga vederlag

för åtnjuten naturaförmån,

skall uppgift om förmånen

och vederlaget lämnas.

Undantag:

a) folkpension,

b) ersättning och förmån

i anledning av tillfälligt arbete,

om det som mottagaren

sammanlagt åtnjutit haft ett

lägre värde än 100 kronor

för hela året,

c) ersättning och förmån

till någon i anledning av tillfälligt

arbete å annan fastighet

än jordbruksfastighet,

om vad som sammanlagt utgivits

har lägre värde än 500

kronor för hela året och det

icke utgör avdragsgill omkostnad

i förvärvskällan rörelse,

d) utbetalning till rörelseidkare,

som enligt lag varit

Senaste lydelse se 1955:356.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Uppgiftsskyldig

2. Fysisk person —

--enligt uppbörds
förordningen.

3. Försäkringsanstalt

och understödsförening.

4. Den som —- — —

mönster o. dyl.

5. Den som —--

därom förordnat.

6. Den som —--

därom förordnat.

7. Den som---

därom förordnat.

Vem uppgiften skall avse

Den å---skatte
avdrag

verkställts.

Den som---be
loppet

föreligger.

Den till--- — av
giften

utbetalts.

Den från---in
köp

skett.

Den som---ägt

rum.

Den som---för
sålt

egendom.

Vad uppgiften skall avse

bokföringsskyldig, av ersättning

för tillfälligt arbete, om

ersättningen utgör intäkt av

rörelse för mottagaren,

e) av statlig myndighet utgiven

förmån, som icke utgör

skattepliktig intäkt för mottagaren,

f) förmåner i annat än penningar,

om det som mottagaren

i sådant hänseende sammanlagt

från den uppgiftsskyldige

åtnjutit, efter avdrag

för vederlag, uppenbarligen

haft ett värde icke överstigande

400 kronor för helt

år räknat,

g) ersättning för resa i

tjänsten, motsvarande gjorda

utlägg som sammanlagt icke

överstiga 500 kronor, traktamentsersättning

vid vistelse

i tjänsten utom tjänstgöringsorten

med sammanlagt högst

500 kronor och representationsersättning,

motsvarande

gjorda utlägg, sammanlagt

icke överstigande 500 kronor,

samt

h) förmån från stiftelse,

om vad som utgivits uppenbarligen

icke utgör skattepliktig

intäkt för mottagaren.

Om uppgiftens--- —

1. sägs.

Utgivet belopp.

Det utbetalda beloppet.

Utgivet vederlag — — —

eller annat.

Undantag: vederlag — —

—- bokföringsskyldig rörelseidkare.

Vederlag som---av
tal

träffats.

Ersättning eller — — —

finnes tillgänglig.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

87

2 mom. Vid avlämnande---iakttagas följande.

Avser sådan----förmånen utgått.

I kontrolluppgift, som upptager särskild resekostnads- och traktamentsersättning,

skall angivas beloppet av dels resekostnadsersättning och dels

traktamentsersättning jämte antalet dagar för vilka traktamentsersättning

utgått.

Därest vid avlönings utbetalande avdrag skett för löntagares eller hans

efterlevandes pensionering, skall i kontrolluppgiften upptagas bruttolön

och vad som avdragits.

Har arbetsgivare---sålunda uppburits.

I kontrolluppgift---— preliminär A-skatt.

Särskild uppgiftshandling----före taxeringsåret.

Uppgift skall---lämpad blankett.

1 mom. Självdeklaration, som avgives utan anmaning, så ock uppgift enligt

33 eller 34 § skall avlämnas antingen direkt till ordföranden i den taxeringsnämnd,

som har att verkställa taxering, för vilken deklarationen eller

uppgiften är avsedd att tjäna till ledning, eller till länsstyrelsen i det län,

den lokala skattemyndigheten eller, där staden icke har egen uppbördsforvaltning,

magistraten eller kommunalborgmästaren i den stad eller landsfiskalen

i det landsfiskalsdistrikt, där taxeringen skall äga rum. Uppgifter,

som avses i 33 § 1 mom. punkterna 5—7, skola dock avlämnas till länsstyrelsen

i det län, där uppgiftslämnaren är bosatt. I fall, som avses i 33 g

3 inom., skall därjämte iakttagas, att uppgifterna jämte därtill hörande

sammandrag städse skola avlämnas till myndighet, hos vilken arbetsgivarens

allmänna självdeklaration må avlämnas.

Vad i---äga rum.

Uppgifter enligt-----uppgifter avser.

För taxering----eller överförmyndare.

Vad nu---till envar.

Är handling,---utan bilall.

Efter ansökan---tredje styckena.

Befattningshavare vid riksskattenämnden äger, i den mån nämndens

ordförande förordnar därom, i fråga om handlingar och uppgifter som avses

i denna paragraf, samma befogenhet som taxeringsintendent.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

37 §.

52

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 mars

1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ändrad taxeringsorganisation

m. m. samt anför följande.

I. Inledning

I skrivelse den 13 maj 1950, nr 219, anhöll riksdagen med anledning

av vissa motioner, att Kungl. Maj:t måtte, med beaktande av vad bevillningsutskottet

anfört i sitt betänkande nr 46 till samma riksdag, låta

verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning rörande taxeringsförfarandet

och taxeringsprocessen. Utskottet angav i nämnda betänkande

såsom viktigaste mål för en sådan reform att nå ökad effektivitet i taxeringsarbetet

men tillika ökade garantier för rättssäkerheten.

Under erinran om riksdagens hemställan uppdrog min företrädare i

ämbetet åt 1950 års skattelagssakkunniga att verkställa en översyn av

taxeringsförordningens bestämmelser.

Skattelagssakkunniga avgav hösten 1954 betänkande med förslag till

effektivare taxering (SOU 1954:24). Som ett komplement till nämnda

förslag överlämnades vidare från skattelagssakkunniga en promemoria med

förslag till föreskrifter i taxeringsförordningen rörande fastighetstaxering

(stencilerad). Förslagen innebar bl. a. väsentligt ökade skyldigheter att

lämna uppgifter till ledning vid egen och annans taxering samt vidgade

befogenheter för taxeringsmyndigheterna i deras kontrollerande verksamhet.

Vidare förordades betydelsefulla ändringar i fråga om organisationen

av taxeringsorganen och förfarandet hos dessa.

Sedan skattelagssakkunnigas förslag remissbehandlats, anmäldes de i

statsrådet den It mars 1955. Härvid uttalade min företrädare, att åtskilligt

av vad som föreslagits på området för främjande av ett riktigare fullgörande

av deklarationsplikten och i syfte att vidga möjligheterna till en

effektiv taxeringskontroll syntes vara av beskaffenhet att kunna läggas

till grund för ett förslag till riksdagen om ändrad lagstiftning. Andra

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

åter av de förslag som skattelagssakkunniga framfört måste ytterligare

utredas, innan de kunde anmälas för slutligt ställningstagande. Vad angick

den synnerligen betydelsefulla frågan om själva taxeringsorganisationen

och vad därmed sammanhänger syntes denna vara av beskaffenhet

att böra göras till föremål för ytterligare utredning genom särskilda sakkunniga,

innan förslag i ämnet kunde underställas riksdagen.

Med avseende på utredningen i organisationsfrågorna uttalade dåvarande

departementschefen bl. a., att en lösning av spörsmålet om organisationen

i första instans uppenbarligen måste sökas efter den linjen, att det egentliga

utrednings- och kontrollarbetet utföres av heltidsanställda tjänstemän.

Bland övriga frågor, som borde prövas vid utredningen, nämndes prövningsnämndernas

ställning och arbetsformer, taxeringssektionernas organisation

och verksamhet samt besvärsförfarandet. Om det vid fortsatta överväganden

skulle framstå som ändamålsenligt med ett centralt överordnat

organ, borde det tillika prövas, om detta organ kunde överta vissa andra

centralt handlagda frågor på hithörande områden. Slutligen anmärktes

att en fortsatt teknisk revision av taxeringsförordningens bestämmelser

borde verkställas inom finansdepartementet parallellt med organisationsutredningen.

I enlighet med det anförda beslöt Kungl. Maj:t att genom proposition

till 1955 års riksdag, nr 160, framlägga förslag till ändringar i taxeringsförordningen

in. fl. författningar. Förslagen innebar betydelsefulla ändringar

i taxeringsförordningens bestämmelser om uppgifter till ledning vid egen

och annans taxering, om granskning av handelsböcker och annan s. k.

taxeringsrevision samt om eftertaxering. De nya bestämmelserna avsåg att

ge taxeringsmyndigheterna vidgade befogenheter och ökade möjligheter

till kontroll. Förslagen syftade emellertid samtidigt till att, med avseende

på de frågor som upptogs till behandling, tillgodose enskildas krav på

rättssäkerhet samt befogade anspråk på sekretesskydd. Ytterligare föreslogs

vissa jämkningar i reglerna för fastighetstaxering, varmed avsågs att

ge ökad tid åt arbetet med åsättande av taxeringsvärdena samt alt på

bättre sätt än tidigare meddela de skattskyldiga upplysning om beslutade

taxeringsvärden.

De genom propositionen framlagda förslagen bifölls med smärre jämkningar

av riksdagen. I sitt i ämnet avgivna betänkande, nr 46, erinrade

bevillningsutskottet om alt förslagen var att betrakta som en första etapp

i en fullständig omarbetning av taxeringsförordningen. Utskottet underströk,

att behovet av reformer inom taxeringsväsendet länge varit påtagligt.

Beträffande de föreliggande förslagen framhöll utskottet, att dessas

genomförande borde möjliggöra ett förbättrat taxeringsresultat redan år

1956. Utskottet fann det emellertid ligga i sakens natur, att verkningarna

av de då föreslagna reformerna skulle framträda fullt ut först senare, när

de tillämnade förstärkningarna inom taxeringsorganisationen genomförts.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Sammanfattningsvis konstaterade utskottet att propositionen — såvitt

angick däri behandlade ämnen — väl tillgodosåg de önskemål om effektivitet

i taxeringsarbetet och rättsskydd för den enskilde som framfördes

av 1950 års riksdag. Utskottet förutsatte såsom självklart, att rättssäkerhetsfrågorna

skulle vinna tillbörligt beaktande även vid den fortsatta utredningen

i organisationsfrågorna och i samband därmed stående processuella

spörsmål samt vid utformningen av den nya taxeringsförordning,

i vilken de nu föreslagna bestämmelserna och organisationsutredningens

resultat var avsedda att inarbetas.

I enlighet med Kungl. Maj :ts den 11 mars 1955 lämnade bemyndigande

tillkallades numera chefen för finansdepartementets rättsavdelning G. T.

Hedborg, tillika ordförande, chefen för inrikesdepartementets landsstatsavdelning

N. A. Hedfors, länsassessorn S. V. Svensson och numera landskamreraren

S. Ph. A. Wilkens att såsom sakkunniga verkställa en översyn

av taxeringsorganisationen och därmed sammanhängande spörsmål.

Såsom experter att biträda de sakkunniga tillkallades byrådirektören i statens

organisationsnämnd E. Norberg och byråchefen i finansdepartementet

S. S. Walberg.

Kommittén, som antog namnet 1955 års taxeringssakkunniga, avgav med

skrivelse den 17 december 1955 förslag till ändrad taxeringsorganisation

(SOU 1955: 51). Såsom ett gemensamt resultat av de sakkunnigas arbete

och den inom finansdepartementets rättsavdelning utförda lagtekniska

revisionen av de nuvarande bestämmelserna på området fogades vid betänkandet

förslag till ny taxeringsförordning.

Taxeringssakkunniga har i enlighet med sina direktiv framlagt förslag

till en ny organisation för taxeringsarbetet i första instans, i vilken beslutanderätten

utövas av taxeringsnämnder med ungefär samma sammansättning

som nu men med gransknings-, kontroll- och expeditionsarbetet

överfört på heltidsanställda taxeringsassistenter och biträden till dessa. Vidare

föreslås förstärkningar och rationaliseringar inom länsstyrelsernas

taxeringssektioner för att möjliggöra en effektivare taxeringskontroll. Prövningsnämnderna

skall enligt förslaget ombildas till renodlade besvärsinstanser,

inför vilka det allmännas representanter och de skattskyldiga

skall processa som likaberättigade parter. Den nuvarande riksskattenämnden

föreslås förstärkt med några befattningshavare för taxeringskontroll.

Samtidigt förordas, att med nämnden sammanslås centrala uppbördsnämnden

och kupongskattenämnden till ett gemensamt centralt organ,

kallat riksskattestyrelsen. Därutöver föreslås betydelsefulla ändringar i

besvärsreglerna och förfarandet i övrigt med syfte att främja effektiviteten

i taxeringsarbetet och att förstärka rättsskyddet för de skattskyldiga.

Över taxeringssakkunnigas betänkande har efter remiss yttranden avgivits

av justitiekanslersämbetet, kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket,

statens organisationsnämnd, riksskattenämnden, centrala

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1956

uppbördsnämnden, kupongskattenämnden, generalpoststyrelsen, statistiska

centralbyrån, besvärssakkunniga, utredningen av frågan om begränsning

av fullföljdsrätten i taxeringsmål, statens lönenämnd, riksarkivet, överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser, allmänna ombudet hos mellankommunala

prövningsnämnden, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen

i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation,

Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens

folk, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges

köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges

advokatsamfund, Svensk industriförening, Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation, Svenska företagares riksförbund, Föreningen Sveriges

landskamrerare, Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, Föreningen

Sveriges taxeringsrevisorer, Föreningen Sveriges landskanslister, Sveriges

häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare och Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund åberopar

ett av delegerade för industriförbundet och vissa andra institutioner upprättat

gemensamt yttrande. Detta yttrande betecknas i fortsättningen såsom avgivet

av näringslivets skattedelegation. Sveriges akademikers centralorganisation

bifogar och åberopar i vissa delar ett yttrande från Sveriges juristförbund.

Ytterligare yttranden och skrifter har inkommit från vissa organ, bl. a.

Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges redareförening och Skånes handelskammare,

varjämte åtskilliga av de hörda myndigheterna bifogat av

dem infordrade utlåtanden.

Yttrandena ger allmänt uttryck för den meningen att det pågående

reformarbetet inom taxeringsväsendet i riktning mot ökad effektivitet och

ökad rättssäkerhet bör fullföljas. Även om delade meningar framträtt rörande

vissa av taxeringssakkunniga behandlade, till sin natur starkt kontroversiella

frågor, ger yttrandena vid handen, att förslaget är ägnat att läggas

till grund för ett ståndpunktstagande av statsmakterna.

Med skrivelse den 9 december 1955 har riksskattenämnden meddelat,

att nämnden utfärdat anvisningar för taxeringsmyndigheterna angående

kontrolluppgifter från arbetsgivare enligt 33 § gällande taxeringsförordning.

Under framhållande av att nämnden inte anser frågan om arbetsgivares

uppgiftsskyldighet jämlikt nämnda författningsrum slutgiltigt löst

genom dessa anvisningar bar nämnden anmält ärendet för den utredning

samt de vidare åtgärder vartill må finnas anledning.

Jag avser nu att anmäla de förut nämnda frågorna och skall till en

början lämna eu redogörelse för huvudinnehållet i taxeringssakkunnigas

förslag och för de uttalanden av mera allmängiltig innebörd som gjorts

under remissbehandlingen.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Beträffande innehållet i gällande taxeringsförordning får jag i huvudsak

hänvisa till de redogörelser som lämnats i skattelagssakkunnigas betänkande

(s. 64—83) och i propositionen nr 160 till 1955 års riksdag

(s. 34—46).

I taxeringssakkunnigas betänkande återges (s. 11—64) huvuddragen i

skattelagssakkunnigas förslag i organisationsfrågorna och de däröver avgivna

yttrandena. Även till dessa redogörelser torde här få hänvisas.

II. Allmänna synpunkter

Översikt över taxeringssakkunnigas förslag

De sakkunniga konstaterar att taxeringsorganisationen i första instans är

otidsenlig och bör effektiviseras. Arbetet i taxeringsnämnderna präglas av

den brådska, varunder arbetet bedrives; nämnderna har kort tid till förfogande

för utförande av sitt arbete, och detta bedrives regelmässigt av

vederbörande såsom en bisyssla. Sådana taxeringsnämnderna är organiserade

och verkar blir ej heller alltid rättssäkerhetssynpunkterna tillgodosedda.

Dessa skäl har övertygat de sakkunniga om att taxeringsarbetet i

första instans bör handhas av heltidsanställda tjänstemän. Härmed avses

emellertid inte annat än att utredning, granskning och föredragning skall

utföras av tjänstemän, medan däremot beslutanderätten alltjämt skall förbehållas

taxeringsnämnder med förtroendevalda ledamöter och med ordförande

utsedd i huvudsak enligt nu tillämpade principer. Eu tjänstemannataxering

i denna bemärkelse är enligt de sakkunniga ägnad att snarare öka

än minska de förtroendevalda ledamöternas inflytande.

För det kvalificerade utredningsarbetet m. m. i första instans har med

ledning av arbetsmaterialets omfattning det erforderliga antalet tjänstemän

uppskattats till 500, vartill kommer häremot svarande biträden för sortering,

längdföring och liknande rutinuppgifter. Nu nämnda tjänstemän, benämnda

taxeringsassistenter, placeras i avlöningshänseende, huvudparten i 13—19

lönegraden och ett antal i 27 lönegraden (förste taxeringsassistenter). Taxeringsassistenterna

skall enligt förslaget i organisatoriskt hänseende lyda

under taxeringsintendenten och utom sin uppgift att biträda taxeringsnämnderna

jämväl ha att lämna allmänheten upplysningar i taxeringsfrågor.

De nya taxeringstjänstemännen och deras biträden skall till övervägande

del placeras hos de lokala skattemyndigheterna. Endast förste taxeringsassistenterna

och deras biträden placeras hos länsstyrelsen. Genom en sådan

anordning finner de sakkunniga därjämte möjligt att avhjälpa vissa sedan

länge uppmärksammade olägenheter med att de lokala skattemyndigheternas

arbete är ojämnt fördelat över året. I början av taxeringsperioden, då

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

arbetsbördan för de lokala skattemyndigheterna är relativt liten, kan för

taxeringsarbete utnyttjas utom de nu föreslagna taxeringsbiträdena jämväl

personal ur de lokala skattemyndigheternas nuvarande biträdeskår medan

i slutet av taxeringsperioden, då uppgifterna för biträdena inom taxeringsarbetet

minskar, taxeringsbiträdena kan användas för uppgifter, som åvilar

de lokala skattemyndigheterna, främst debiteringsarbete.

Ledningen och övervakningen av arbetet i första instans skall enligt taxeringssakkunnigas

förslag åvila taxeringsintendenten, som härtill avses

kunna förordna en eller flera taxeringsinspektörer eller — i fråga om

förste taxeringsassistenterna — länsrevisorn.

Den nya organisationen avses skola genomföras successivt under en tid

av fem år med början taxeringsåret 1958. Detta innebär bl. a. att i genomsnitt

fyra taxeringsassistenter nyanställes vid varje länsstyrelse under

uppbyggnadsåren.

Taxeringsarbetet i första instans, som nu avslutas i maj resp. juni, föreslås

skola få pågå till utgången av september månad. Förlängningen blir

möjlig endast om taxeringsnämnderna successivt fattar beslut om de olika

taxeringarna och i samband därmed meddelar de skattskyldiga besked om

avvikelser. Den normala besvärstiden kan då —• som de sakkunniga föreslår

— bestämmas till kalendermånaden efter den, då underrättelse om

avvikelse utsänts. Då sålunda definitiva beslut föreligger, kan debiteringsarbetet

påbörjas allteftersom taxeringsarbetet fortgår. Även prövningsnämndens

arbete kan igångsättas tidigare än nu.

Beträffande arbetsgången i första instans har de sakkunniga genomgått

och sökt uppdela de med taxeringen förbundna arbetsuppgifterna på taxeringsassistenter

och biträden. För taxeringsnämndens ordförande kvarstår i

huvudsak att leda sammanträdena samt tillse att ifrågasatta avvikelser

från deklarationerna noggrant prövas på grundval av tillfredsställande utredning.

Det förutsättes därjämte att ordföranden före sammanträdena genomgått

åtminstone de mera svårbedömda taxeringarna.

Under tid då taxeringsarbete i första instans inte pågår skall enligt förslaget

förste taxeringsassistenterna utnyttjas för taxeringsrevision och taxeringsassistenterna

för biträde med annat taxeringsarbete enligt taxeringsintendentens

bestämmande ävensom med uppgifter, som ankommer på

häradsskrivare, t. ex. mantalsskrivning.

Under uppbyggnadstiden avses taxeringsarbetet i sådana taxeringsdistrikt,

som ännu kvarstår på den gamla ordningen, i huvudsak skola bedrivas på

samma sätt som nu sker.

De sakkunniga har funnit övervägande skäl tala för att bibehålla den

nuvarande organisationen med taxeringssektionerna inom landskontoren.

Vissa åtgärder — bl. a. avsevärt utökade möjligheter att till underordnad

personal delegera arbetsuppgifter för självständig handläggning — har

föreslagits för att lätta arbetsbördan för taxeringsintendenten. Härjämte

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

har förordats att revisionspersonalen skall bilda en skarpare än hittills

avgränsad detalj inom taxeringssektionerna under ledning av länsrevisorn

och i samband härmed att länsrevisorstjänsterna skall uppflyttas i lönegraden

Ca 33.

Prövningsnämnderna skall enligt de sakkunnigas förslag omvandlas till

rena besvärsinstanser. I samband härmed föreslås, att prövningsnämnd

normalt skall bestå av landskamreraren och fyra ledamöter; endast för

det fall, att nämnden skall arbeta på två avdelningar, skall antalet ledamöter

kunna uppgå till åtta. Ledamot av taxeringsnämnd får enligt förslaget

inte samtidigt vara ledamot av prövningsnämnd.

För att få till stånd en skillnad mellan prövningsnämndens och taxeringssektionernas

verksamhet, vilket framstått såsom särskilt påkallat då prövningsnämnden

anordnats som en rent dömande instans, föreslås ett särskilt

prövningsnämndskansli, anknutet till kameralsektionen inom landskontoret

och med uppgift att genom infordrande av yttranden eller eljest

bereda handläggningen av prövningsnämndsmål ävensom att ombesörja

förandet av prövningsnämndens protokoll in. m.

Prövningsnämndens inrättande som besvärsinstans har föranlett åtskilliga

förslag om ändringar i förfarandet, varvid i huvudsak de vid skattedomstolarna

tillämpade principerna följts. I och med att förfarandet i rättssäkerhetens

intresse givits en mera domstolsmässig karaktär har de sakkunniga

funnit betydelsefullt att prövningsnämnden inte upptages av andra

än verkligt tvistiga frågor. På grund härav har föreslagits att ordföranden

ensam skall äga avgöra mål, i vilka någon meningsskiljaktighet ej föreligger

mellan parterna, ävensom mål, som avser rättelse av felräkning, misskrivning

eller annat uppenbart förbiseende.

Processen i prövningsnämnden skall enligt de sakkunnigas förslag alltjämt

normalt vara skriftlig. En viss utvidgning av möjligheterna till muntlig

förhandling föreslås dock. Initiativ härtill skall utom av parterna kunna

tagas av pövningsnämnden. Ersättning såsom till vittne föreslås kunna

utgå av statsmedel till personer som utan att vara parter kallats till muntlig

förhandling för att lämna upplysningar. Såsom hittills skall enligt förslaget

handläggningen av mål inför prövningsnämnden ske inom stängda

dörrar. Därest skattskyldig så begär skall likväl muntlig förhandling vara

offentlig.

Beträffande den mellankommunala prövningsnämnden, som de sakkunniga

inte ansett böra undvaras, förordas att organisation och sammansättning

i huvudsak skall vara densamma som för prövningsnämnderna i länen.

Riksskattenämnden föreslås i viss omfattning utbyggd. Den verksamhet,

som hittills utövats av centrala uppbördsnämnden samt kupongskattenämnden

och kupongskattekontoret, lägges därvid under det centrala taxeringsorganet.

Detta — efter omorganisationen benämnt riksskattestyrelsen

— organiseras som ett verk med tre byråer, varav en i huvudsak motsvarar

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

den nuvarande riksskattenämndens kansli. Den andra byrån, till vilken

chefstjänstemannen hämtas från det nuvarande kansliet, skall huvudsakligen

syssla med frågor avseende taxeringskontrollen, medan den tredje

skall omhänderha uppbördsfrågor, däri inbegripet vissa internordiska indrivningsärenden.

Till riksskattestyrelsen skall enligt förslaget finnas knuten

en nämnd, riksskattestyrelsens nämnd, vilken skall besluta i ärenden

angående förhandsbesked ävensom övertaga de på centrala uppbördsnämnden

och kupongskattenämnden nu ankommande avgörandena. I nämnden

föreslås riksskattestyrelsens chef bli ordförande.

Förslaget att inrätta prövningsnämnderna som besvärsinstanser föranleder

vissa ändringar beträffande besvärsreglerna.

Med hänsyn till den effektivisering av taxeringsarbetet, som anses kunna

vinnas om förslagen genomföres, har de sakkunniga vidare förordat, att

de skattskyldiga inte längre skall förlora sin rätt att anföra besvär hos

skattedomstolarna på grund av att de deklarerat för sent eller gjort sig

skyldiga till liknande försummelse.

För att stärka rättsskyddet för de skattskyldiga föreslås utvidgningar i

möjligheterna att efter den vanliga besvärstidens utgång erhålla rättelse i

materiellt sett för höga taxeringar. Sålunda skall talan härom få väckas

under fem år efter taxeringsåret och förutsättningarna för sådan talan

föreslås även i övrigt utvidgade.

Bestämmelserna om straff och viten har överarbetats och de senare —

med hänsyn till den ökade användning i taxeringsförfarandet som föreläggande

av viten kan beräknas få — fullständigats.

Med hänsyn till utbyggnadstiden på fem år kommer de kostnadsökningar,

som föranledes av de framlagda förslagen, inte i sin helhet att omedelbart

bli aktuella. Första året beräknas kostnaderna bli 2,2 miljoner kronor högre

än de nuvarande. Den slutliga merkostnaden har — med bortseende från

vissa kostnader av delvis engångsnatur — beräknats till inemot fem miljoner

kronor.

Remissyttrandena

I nära nog samtliga avgivna yttranden vitsordas, direkt eller indirekt,

behovet av reformer i riktning mot ökad effektivitet i taxeringsarbetet och

ökat rättsskydd för de skattskyldiga.

De av taxeringssakkunniga framlagda förslagen har på viktiga punkter

—- här må nämnas taxeringssektionerna inom länsstyrelsen, prövningsnämnderna

och besvärsförfarandet — i huvudsak godtagits av flertalet

remissinstanser.

I andra frågor, främst taxeringsorganisationen i första instans och den

föreslagna riksskattestyrelsen, har meningarna varit mera delade. Att hel
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

tidsanstalld personal ställes till förfogande för taxeringsarbetet i första

instans samt att den nuvarande riksskattenämnden i viss män utbygges

har emellertid förordats i nästan alla yttrandena.

Från de uttalanden av mera allmängiltig innebörd som gjorts vid remissbehandlingen

torde här få återges följande.

Kammarrätten konstaterar med tillfredsställelse, att de sakkunniga i stor

utsträckning beaktat kravet på ökade möjligheter för de skattskyldiga att

bevaka sin rätt gentemot det fiskaliska intresset. Kammarrätten uttalar vidare,

att den lösning av de organisatoriska problemen, som framlagts i förslaget,

torde som helhet betraktad i förening med redan genomförda

åtgärder för förbättring av deklarationskontrollen garantera en effektivisering

av taxeringsarbetet, under förutsättning av att personalfrågan kan lösas

på ett tillfredsställande sätt.

Besvärssakkunniga har med tillfredsställelse iakttagit, att de erinringar,

som de i yttrande över skattelagssakkunnigas förslag till effektivare taxering

framställt, i stor utsträckning blivit beaktade i taxeringssakkunnigas

förslag. I huvudsak kan besvärssakkunniga ansluta sig till de principer,

som lagts till grund för förslaget. I vad detta angår taxeringsförfarandet

synes förslaget väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Att den

åsyftade reformen förutsätter en förbättrad taxeringsorganisation av den

art som taxeringssakkunniga föreslår och en central ledning synes besvärssakkunniga

också tydligt. På samma gång som besvärssakkunniga vill ge

uttryck för sin uppskattning av det förtjänstfulla arbete, som taxeringssakkunniga

på mycket kort tid genomfört, vill de starkt framhålla, att en

revision av taxeringsförordningen av det genomgripande slag, som taxeringssakkunnigas

förslag åsyftar, kräver noggranna överväganden och måste

byggas på ingående undersökningar. Uppenbarligen på grund av att så

kort tid stått till taxeringssakkunnigas förfogande, har dessa varit hänvisade

till att vid författningsförslagets utarbetande i stort sett tillämpa

den nu gällande taxeringsförordningens erkänt bristfälliga disposition —

bär bortses från omläggningen beträffande reglerna om fastighetstaxering.

Länsstyrelsen i Kalmar län finner, att förslaget i sina huvuddrag väl tillgodoser

det allmännas intresse av en ökad taxeringskontroll och ett effektivare

taxeringsarbete. I åtskilliga detaljer har länsstyrelsen emellertid en

mot de sakkunniga avvikande mening. Med särskild tillfredsställelse hälsar

länsstyrelsen de försök som gjorts att bereda ett större rättsskydd åt de

skattskyldiga än som hittills förekommit. Också härutinnan finner emellertid

länsstyrelsen vissa andra åtgärder böra vidtagas än vad de sakkunniga

föreslagit.

Även länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller som ett allmänt omdöme

om förslaget, att länsstyrelsen i princip ansluter sig till de huvudlinjer,

efter vilka de sakkunniga anser att ifrågavarande organisationsfrågor kan

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

lösas, om än länsstyrelsen i vissa avseenden —- och även i viktiga sådana

— anser sig böra intaga en annan ståndpunkt än de sakkunniga.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar bl. a. följande.

Det förslag till effektivare taxering, som 1950 års skattelagssakkunniga

framlade år 1954, var behäftat med allvarliga brister ur rättssäkerhetssynpunkt.

Det är därför glädjande att kunna konstatera att den överarbetning,

som taxeringssakkunniga verkställt av nämnda sakkunnigas förslag,

särskilt tagit sikte på kravet på skydd för de skattskyldiga och på rättssäkerhetsfrågorna

överhuvudtaget.

I en väsentlig punkt innebär tyvärr de sakkunnigas förslag en missräkning.

1 sitt yttrande över skattelagssakkunnigas förslag till effektivare

taxering framhöll länsstyrelsen som sin bestämda uppfattning, att en utökning

av bokgranskningspersonalens antal tillhörde en av de väsentligaste

åtgärderna för höjande av effektiviteten i taxeringen. Det måste konstateras,

att den av taxeringssakkunniga föreslagna personalförstärkningen, i

och för sig omfattande, icke i tillräcklig grad tillgodoser kravet på effektiv

utökning av bokgranskningspersonalen.

I många andra avseenden är emellertid det nu framlagda betänkandet

förtjänt av ett högt vitsord och länsstyrelsen vill tillstyrka att innehållet i

betänkandet — dock först efter den överarbetning som påkallas av att

erinringar likväl på åtskilliga punkter måste riktas mot detsamma ■—- lägges

som grund till en proposition med förslag till utbyggnad av taxeringsväsendet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län delar taxeringssakkunnigas uppfattning att

taxeringsförfarandet måste omgestaltas så att såväl det fiskaliska intresset

som rättssäkerhetskravet blir bättre tillgodosett än hittills. En effektiv taxering

torde dessutom enligt länsstyrelsen på längre sikt gagna syftet att

uppnå skattesänkning.

I yttrandet från länsstyrelsen i Hallands län understrykes, att på lång

sikt huvudvikten av en reform måste läggas vid första instans. De där beslutade

taxeringarna blir i regel beståndande och länsstyrelsen finner därför

viktigt att ett riktigt resultat där åstadkommes. Därvid anmäler sig som

en väsentlig faktor i första hand kontrollen av näringsidkares (rörelseidkares

och jordbrukares) deklarationer. Detta och den alltmer framträdande

kompliceringen i skattelagstiftningen kräver enligt länsstyrelsens

uppfattning ett tjänstemannainslag av kvalificerad art i taxeringsarbetet.

Vidare föreligger ett starkt behov av mindre kvalificerad biträdeshjälp, åt

vilken kan uppdragas uppgifter av mera rutinartad beskaffenhet. Vad de

sakkunniga anfört kan länsstyrelsen i stort sett godtaga som en lösning av

ifrågavarande spörsmål. Länsstyrelsen vill dock förorda vissa undantag och

ändringar.

Enligt vad länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, har det i olika

sammanhang omvittnats, att taxeringsnämndernas förmåga att kritiskt bedöma

det föreliggande uppgiftsmaterialet alltsomoftast givit rum för berättigade

anmärkningar. De har, uttalar länsstyrelsen, mången gång givit prov

på bristande insikt i skatteförfattningarna. Då utvecklingen drivit det där
7—Bihang

till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 150

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

hän, att blott en ringa bråkdel av det i taxeringsnämnderna handlagda

deklarationsmaterialet kan underkastas förnyad granskning å taxeringsavdelningarna,

finner länsstyrelsen, att tyngdpunkten i en taxeringsorganisation,

som icke radikalt tar sikte på taxeringsarbetets överlämnande åt

för ändamålet inrättade skatteverk, måste läggas på en effektivisering av

taxeringsarbetet i första instans.

Sveriges lantbruksförbund uttalar, att oaktat bland de sakkunniga inte ingått

någon representant för de enskilda intressena, måste som ett allmänt

omdöme om det nu framlagda förslaget framhållas, att målsättningen vid

förslagets utformning tydligtvis varit att icke allenast tillgodose de fiskala

intressena utan framför allt rättssäkerhetsintressena för de skattskyldiga.

Det framlagda förslaget måste sålunda enligt förbundets mening i sina

huvuddrag anses innebära en lösning av taxeringsprocessen, som i stort

måste hälsas med tillfredsställelse av den lojale skattskyldige.

Riksförbundet landsbygdens folk uttalar, att det framlagda förslaget synes

väl ägnat att bli föremål för lagstiftning.

I det av Sveriges juristförbund avgivna yttrandet, vilket Sveriges akademikers

centralorganisation förklarat sig stödja i förevarande del, anföres

följande.

Förbundet kan livligt instämma i taxeringssakkunnigas konstaterande att

»organisation och förfarande måste anordnas så, att såväl det fiskaliska intresset

som rättssäkerhetskraven blir bättre tillgodosedda än hittills». Bristerna

i det nuvarande taxeringsförfarandet är flera och allvarliga. En av

dessa är avsaknaden av enhetlighet vid avgörandet av taxeringsärenden i

första instans. Detta är kanske förklarligt med tanke på att ordförandeuppdragen

i taxeringsnämnderna handhavas som bisysslor av personer, som

icke alltid ha tid och möjlighet att sätta sig in i den alltmera svårbemästrade

skattelagstiftningen. En annan brist, som kanske i än högre grad är ägnad

att medföra rubbat förtroende för taxeringsmyndigheterna, ligger i det förhållandet,

att skönsmässiga taxeringar i stor omfattning åsättas utan tillräcklig

utredning och utan att den skattskyldige alltid får tillfälle att framlägga

sina synpunkter hos nämnden. Anledningen till detta missförhållande

är framför allt att söka i själva grunden till den nuvarande organisationen.

Genom den tidsnöd som karakteriserar taxeringsarbetet är det helt

enkelt omöjligt att medhinna någon mera ingående utredning med skriftväxling

eller personliga besök av de skattskyldiga.

I det framlagda förslaget har accepterats tanken på ett tvåpartsförhållande.

Detta är en av förslagets största förtjänster.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter anför bl. a.

Genom remissbehandlingen av 1954 års betänkande och den nu gjorda

överarbetningen hava problemställningarna ytterligare klarlagts och diskussionen

kring ämnet fördjupats. Målet är att få fram rättvisa taxeringar.

Enighet råder om att taxeringsorganisationen måste stärkas för att detta

syfte skall nås. Det synes även klart, att huvudvikten vid en reform måste

läggas så att taxeringen i första instans skall bedrivas effektivt och under

betryggande former. Vad som göres eller icke göres i taxeringsnämnden blir

mestadels bestående. Detta betyder bl. a., att den första instansen måste

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

99

förses med arbetshjälp. Arbetshjälpen bör vara tillräcklig och lämpad för

uppgiften. Att kunna förvärva och utbilda tillräckliga och lämpliga arbetskrafter

är emellertid i nuvarande arbetsmarknadsläge en vansklig uppgift,

som icke löses med ett trollslag. Det är därför viktigt att man utan dröjsmål

tar itu med uppgiften och planlägger för den kommande utvecklingen så

att rekrytering av den erforderliga nya personalen kan börja och utbildningen

kan organiseras. Att sammankoppla frågan med en framtida prövning

av hålkortsredovisningens lämplighet inom uppbördsväsendet skulle

innebära ett ytterligare uppskov med taxeringsreformen. Vidare må understrykas,

att den nya taxeringsorganisationen bör växa fram i etapper.

Föreningen Sveriges landskamrerare delar helt uppfattningen att åtgärder

erfordras för att göra taxeringen effektivare. Särskilt beträffande andra

grupper än löntagare framträder enligt föreningen behovet av en förbättrad

taxeringskontroll med tydlighet.

På grund av de brister, som vidlåder taxeringsarbetet i första instans och

då en eventuell reform av uppbördsväsendet synes komma att dröja avsevärd

tid, vill Tjänstemännens centralorganisation inte motsätta sig, att en

ny taxeringsorganisation, i princip i enlighet med de sakkunnigas förslag,

successivt uppbygges. Detta bör dock ske så att debiterings- och uppbördsverksamheten

icke störs utan i stället i möjligaste mån underlättas. Taxeringsorganisationen

finnes dock böra bli föremål för ny översyn i samband

med den omorganisation av uppbördsväsendet, som senare kan komma

i fråga. Vad som i första hand bör eftersträvas är enligt organisationens

mening ökad likställighet i fråga om skattebördornas fördelning, innebärande

en effektivare kontroll av de grupper, i fråga om vilka denna hittills

varit bristfällig. Den underdeklaration som förekommer torde icke i nämnvärd

utsträckning kunna uppdagas genom en intensifierad deklarationsgranskning

utan torde kunna spåras endast genom granskning av bokföringen

eller därmed jämförliga åtgärder. Organisationen vill därför ge

uttryck för den uppfattningen, att förstärkningen av revisionspersonalen i

utredningens förslag synes alltför blygsam i jämförelse med utbyggnaden

av taxeringsorganisationen i första instans.

Liknande synpunkter anföres av Landsorganisationen, som dock ger uttryck

för en mera kritisk inställning. I yttrandet erinras om att landsorganisationen

på senare år upprepade gånger påtalat den upprörande ojämnhet

i skattebördornas fördelning, som den bristfälliga skattekontrollen medför.

Landsorganisationen anför vidare.

Att dessa brister missgynnar löntagarna har bekräftats av ett antal statliga

utredningar. LO bär följaktligen med ett betydande intresse och stora

förväntningar motsett resultatet av 1955 års taxeringssakkunnigas arbete.

Det bör inte förnekas, att delta resultat inte till fullo infriar de förväntningar,

som man hyst på löntagarhåll. Den av de sakkunniga föreslagna

förstärkningen av taxeringsväsendet är nämligen så obetydlig och grundtanken

att endast eu skärpt kontroll av rörelseidkarnas och de juridiska personernas

deklarationer kan ge det allmänna mera väsentliga inkomsttill
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

skott, har varit i så ringa grad vägledande för de sakkunnigas arbete, att

det från löntagarsynpunkt kan synas tveksamt, huruvida förslaget överhuvudtaget

innebär något egentligt framsteg. LO har den bestämda uppfattningen,

att mycket litet står att vinna genom en intensivare granskning

av löntagarnas deklarationer, utan att kontrollens tyngdpunkt måste förläggas

till en granskning av rörelseidkarnas och företagens deklarationer.

På denna avgörande punkt måste de sakkunnigas förslag betecknas som otillfredsställande.

Riksskattenämnden erinrar om att man mot skattelagssakkunnigas

förslag till effektivare taxering från skilda håll gjort den erinringen att

detsamma icke tillräckligt sörjde för de beslutande myndigheternas självständighet

gentemot de kontrollerande organen. Det huvudintryck, det nu

framlagda förslaget ger, är, framhåller riksskattenämnden, att avvägningen

i förevarande hänseende blivit mera tillfredsställande än i det tidigare förslaget.

Enligt riksskattenämndens mening har man dock särskilt i fråga

om organisationen av den första taxeringsinstansen likväl icke uppnått en

tillfredsställande lösning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner, att man inte bör överskatta effekten

av en utbyggd och förbättrad taxeringsorganisation. Länsstyrelsen anser,

att behovet av en så kostnadskrävande organisation som den föreslagna

måste vägas mot den med tillgodoseende av rättssäkerhetssynpunkterna

riktigare och effektivare taxering, som genom den föreslagna organisationen

skulle vara att förvänta.

Länsstyrelsen i Jönköpings län förklarar, att länsstyrelsen inte kan tillstyrka

att det framlagda förslaget till taxeringsförordning utan ingående

överarbetning lägges till grund för lagstiftning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län delar helt de sakkunnigas uppfattning

om nödvändigheten av att uppnå bättre taxeringsresultat men är ej övertygad

om, att målet bäst nås genom nu föreslagna åtgärder.

En genomgång av det föreliggande förslaget ger enligt överståthållarämbetet

vid handen att de sakkunniga icke synes ha beaktat de speciella

förhållandena beträffande Stockholm. För ett ställningstagande till de

problem, som för Stockholms del uppkommer när det gäller att taga ställning

till de sakkunnigas organisationsförslag, finner ämbetet en närmare

utredning vara erforderlig. På grund härav nödgas ämbetet avstyrka det

framlagda förslaget till ändrad taxeringsorganisation såvitt angår Stockholm

och hemställa att taxeringsorganisationen i huvudstaden göres till föremål

för särskild utredning.

Svenska landskommunernas förbund yttrar.

Syftet att åstadkomma en effektivare taxering med beaktande av medborgarnas

krav på rättssäkerhet är angeläget. Samtidigt bör man emellertid,

såsom i betänkandet också anmärkts, hålla i minne, att organisationsproblemet

till en avsevärd del utgör en avvägningsfråga, där det gäller att

väga vad som genom en förbättrad organisation kan ernås i form av ökade

skatteintäkter samt riktigare och jämnare taxeringar mot en mer omfat
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

tande och kostnadskrävande administration, ökade kostnader för en ny

taxeringsorganisation, som tillgodoser detta syfte, böra alltså icke få verka

avskräckande om de äro av behovet påkallade och icke kunna genom ändamålsenligare

åtgärder undvikas. Styrelsen har emellertid icke kunnat helt

övertygas om behovet av en utbyggnad av taxeringsorganisationen av den

omfattning, som ett realiserande av de sakkunnigas förslag skulle innebära,

såväl i fråga om den lokala taxeringsorganisationen som beträffande

topporganisationen.

Näringslivets skattedelegation gör vissa kritiska uttalanden under påpekande

bland annat, att de sakkunniga inte redovisat några överläggningar

med representanter för de skattskyldiga. De föreliggande problemen är

enligt delegationens uppfattning ingalunda av sådan beskaffenhet, att de

bör behandlas som om de huvudsakligen var av intresse för de till taxeringsväsendet

fast knutna tjänstemännen. Det är, säger delegationen, för

de skattskyldiga, som dessa problem främst är av intresse.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges grossistförbund, som dock

framhåller, att det av de sakkunniga framlagda förslaget har vissa förtjänster,

och att förbundet på flera punkter ansluter sig till detsamma. I

vissa frågor, delvis av principiell natur, kan förbundet emellertid icke biträda

det resultat, till vilket de sakkunniga kommit.

I samma riktning uttalar sig Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation, vilken sistnämnda organisation understryker,

att förslaget innefattar mycket av värde från rättssäkerhetssynpunkt

men också uppvisar allvarliga brister beträffande taxeringsarbetets

bedrivande i första instans och på taxeringssektionerna.

Departementschefen

Vid 1955 års riksdag genomfördes betydelsefulla ändringar i taxeringsförordningen.

Denna lagstiftning innebar en första etapp i arbetet på en större

taxeringsreform. Initiativet till reformarbetet har tagits av 1950 års

riksdag genom en skrivelse till Kungl. Maj :t. En första utredning har

verkställts av 1950 års skattelagssakkunniga, och deras förslag låg till

grund för fjolårets riksdagsbeslut. Utredningsarbetet har sedermera fullföljts

av taxeringssakkunniga, främst i fråga om organisationen samt förfarandet

hos taxeringsnämnderna och prövningsnämnderna.

Behovet av reformer inom taxeringsväsendet blev ingående belyst i samband

med fjolårets riksdagsbeslut. Det konstaterades därvid att taxeringsorganisationen

och taxeringsförfarandet i viktiga hänseenden är föråldrade

och inte motsvarar de krav som nu måste ställas.

Brister har i första hand framträtt i fråga om taxeringskontrollen. Stora

belopp undandras årligen taxering, och ett betydande antal skattskyldiga

har år efter år opåtalt kunnat undgå att betala skatt för sin verkliga in
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

komst och förmögenhet. För dem som fullt ut erlagt skatt för sina inkomster,

främst de stora löntagargrupperna, har detta känts som en orättvisa.

Att en effektivare taxeringsorganisation åstadkommes är således inte bara

ett ekonomiskt intresse för stat och kommun utan även ett rättvisekrav

från stora medborgargrupper. Det står också klart, att möjligheterna att

företaga skattesänkningar är i hög grad beroende av att förefintligt skatteunderlag

kan utnyttjas.

Men även frågan om rättsskyddet för den enskilde kräver uppmärksamhet

i detta sammanhang. Taxeringsförfarandet berör snart sagt varje medborgare,

och skattetvisterna rör sig ofta om avsevärda belopp, bedömt rent

faktiskt eller i förhållande till den enskildes ekonomiska ställning. Taxeringsförordningen

har blivit en av våra viktigaste processuella författningar.

Det är då också ett självklart krav att skattetvisterna kan avgöras så

säkert och snabbt som möjligt är, samt under former, som skapar förtroende

hos allmänheten. Det står numera klart att taxeringsförfarandet

inte i allo motsvarar dessa krav.

Vid diskussioner kring taxeringsförfarandet har önskemålen om effektivitet

i taxeringsarbetet och kraven på rättsskydd för de skattskyldiga ofta

behandlats som mot varandra stridande intressen. I propositionen nr 160

till 1955 års riksdag belystes denna fråga närmare. Vad därvid uttalades

kan sammanfattas så, att effektivitet och rättssäkerhet ingalunda är oförenliga

begrepp, även om det i vissa hänseenden, t. ex. vid avgränsningen av

taxeringsmyndigheternas utredningsbefogenheter, kan bli nödvändigt att

göra en avvägning mellan olika intressen. Att önskemålen om en effektivare

taxering i sig innesluter ett viktigt rättvisekrav har nyss antytts. På det hela

taget sammanfaller intressena av effektivitet och rättssäkerhet. Det gäller

ytterst att åstadkomma rättvisa inte bara för den enskilde skattskyldige

utan även de skattskyldiga emellan.

Genom de 1955 beslutade reformerna har taxeringsmyndigheterna fått

ett mera omfattande material än tidigare till sitt förfogande för taxeringskontroll

och deras undersökningsbefogenheter har vidgats. Uppgiften är

nu att skapa en organisation, som har bättre möjligheter att utnyttja de

ökade kontrollmöjligheterna, samt att utforma organisationen och förfarandet

på sådant sätt att rättssäkerhetssynpunkterna blir bättre tillgodosedda

än hittills.

De förslag som framlagts av taxeringssakkunniga visar, att det är möjligt

att åstadkomma en taxeringsorganisation och ett taxeringsförfarande

som på en gång innebär ökad effektivitet och en förstärkning av rättsskyddet.

En oundgänglig förutsättning härför är emellertid att taxeringsväsendet

tillföres större personalresurser. Det tekniska arbetet, inte minst taxeringskontrollen,

kräver i ökad omfattning insatser av väl skolad personal

som kan ägna erforderlig tid åt arbetet. Detta kan ske utan att man rubbar

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

den för vårt taxeringsväsende grundläggande principen att beslutanderätten

om taxeringarna i första hand skall utövas av nämnder, vilkas ledamöter är

förtroendevalda eller eljest kan sägas företräda de skattskyldiga. Men det

torde vara en oundgänglig förutsättning för att nämndernas dömande verksamhet

skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt att tekniskt biträde

lämnas dem i större utsträckning än hittills.

Om de principiella utgångspunkter som här angivits torde numera i huvudsak

råda enighet. Detta hindrar emellertid inte att man kan hysa delade

meningar om hur de organisatoriska frågorna bäst skall lösas.

Taxeringssakkunnigas förslag har i huvudsak fått ett gynnsamt mottagande,

och åtskilliga av deras förslag har fått starkt stöd vid remissbehandlingen.

I flera yttranden riktas emellertid mot förslaget den allmänna invändningen

att det inte i tillräcklig grad tillgodoser önskemålen om en effektivare

granskning av de svårkontrollerade inkomsttagarna. Enligt min mening

kan denna invändning inte frånkännas visst fog. De sakkunnigas förslag

om en fullt utbyggd tjänstemannaorganisation i första instans är visserligen

principiellt tilltalande, och sett på längre sikt torde en sådan organisation

måhända få övervägas. Den utbyggnadsplan som framlagts i betänkandet

ger emellertid först efter flera år en tillfredsställande granskning

av hela området för de svårkontrollerade deklarationerna. Behovet av

förbättringar på detta område är så starkt framträdande, att det enligt min

uppfattning bör tillerkännas prioritet. Detta ställningstagande föranleder,

såsom närmare skall utvecklas i det följande, vissa ändringar i de sakkunnigas

förslag.

I några yttranden har uttalats farhågor för att en tjänstemannaorganisation

enligt de i sakkunnigförslaget uppdragna riktlinjerna skulle kunna

innebära ett tillbakaträngande av lekmännens inflytande. Jag kan inte dela

denna uppfattning. De sakkunniga har starkt understrukit, att beslutanderätten

alltjämt skall tillkomma nämndernas ledamöter och att tjänstemännens

uppgift enbart blir att biträda nämnderna. Jag anser emellertid att lekmännens

medverkan är så betydelsefull, att några missförstånd på denna

punkt inte bör få uppstå. I det följande kommer jag därför att förorda vissa

jämkningar i sakkunnigförslaget med syfte att starkare framhäva lekmannaledamöternas

ansvar.

Med de ändringar som här antytts är jag beredd att i huvudsak tillstyrka

taxeringssakkunnigas organisationsförslag samt att förorda att det vid betänkandet

fogade förslaget till ny taxeringsförordning lägges till grund för

lagstiftning. Jag vill tillägga, att om vad jag i det följande avser att förorda

blir godtaget, åtskilliga spörsmål om lönegradsplaceringar in. in. dylikt

kommer att aktualiseras. Härtill är jag inte beredd att nu taga slutlig

ställning. Hithörande frågor torde få anmälas vid ett senare tillfälle, lämpligen

i samband med anslagsberäkningarna för budgetåret 1957/58.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

III. Taxeringsarbetet i första instans

Taxeringssakkunniga

Allmänna synpunkter

Under rubriken allmänna synpunkter har de sakkunniga till en början

behandlat den vid remissbehandlingen av skattelagssakkunnigas förslag av

åtskilliga remissinstanser uppdragna frågan om inte en taxeringsreform

borde uppskjutas med tanke på de försök, som pågår i statens organisationsnämnds

regi att utnyttja hålkortsmaskiner för längdföring och debitering.

Enligt inhämtade upplysningar avser den pågående undersökningen att

utröna möjligheterna att införa hålkortssystem såväl inom folkbokföringsväsendet

som inom uppbördsväsendet. I förra avseendet skall hålkortsregistren

omfatta kyrkobokförda personer, sådana fysiska personer som beskattas

i annan kommun än hemortskommunen, sådana juridiska personer

som skall beskattas samt fastigheter. Dessa register avses skola ersätta de

nuvarande tryckande registren. Hålkortssystemet inom uppbördsväsendet

skall bygga på folkbokföringens hålkortsregister. Med hjälp av för olika

arbetsuppgifter framställda hålkort eller av hålkort, tillhörande folkbokföringsväsendet,

skall åtskilliga arbetsuppgifter, avseende uträkning, debitering

och redovisning av preliminär, slutlig och tillkommande skatt kunna

utföras maskinellt. Även taxerings- och debiteringslängder avses skola framställas

maskinellt på grundval av hålkorten.

Försöksverksamhet pågår f. n. inom ett fögderi. Förslag rörande spörsmålets

tekniska lösning kan väntas föreligga i slutet av 1956. Enligt de sakkunniga

torde därefter frågan om införande av hålkortssystem få bli föremål

för utredning genom särskilda sakkunniga varför det överslagsvis kan

beräknas att den planerade ändringen kan komma till stånd först i början

av 1960-talet. En sammankoppling av frågan om taxeringsorganisationen

härmed skulle medföra att den avsedda utbyggnaden av denna skulle

kunna ta sin början först vid nämnda tid. Då emellertid på grund av allvarliga

brister en genomgripande omorganisation av taxeringsväsendet omedelbart

syntes aktuell och det av de hittills utförda undersökningarna ännu inte

kunde avgöras om hålkortssystemet kunde komma till stånd, har de sakkunniga

inte ansett det föreligga skäl att med hänsyn till de berörda planerna

underlåta att vidtaga den omorganisation av taxeringsväsendet, som ur

andra synpunkter kan vara önskvärd. Skulle planerna på hålkortssystem för

uppbördsväsendet komma att genomföras, är det inte uteslutet att taxeringsorganisationen

bör bli föremål för ny översyn i samband med den omorganisation

av uppbördsväsendet, som då kan komma i fråga.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

De sakkunniga har vidare anfört att de vid fullgörande av sitt uppdrag

sökt taga hänsyn till det sammanhang som råder mellan taxering och uppbörd

så att debiterings- och uppbördsverksamheten inte skall störas utan

tvärtom i möjligaste mån underlättas.

De riktlinjer efter vilka arbetet bedrivits framgår av följande uttalanden

i betänkandet.

De brister, som vidlåder taxeringsarbetet i första instans, visar sig som

skattelagssakkunniga framhållit framför allt däri att stora inkomst- och

förmögenhetsbelopp undgår taxering och att statens fiskaliska intressen

sålunda inte behörigen tillvaratages. Det bör emellertid betonas, att bristerna

även är till förfång för de skattskyldiga. Hit hör t. ex. omotiverade

skönstaxeringar, avvikelser från självdeklarationer utan tillräcklig utredning

m. m. Sådana brister vållar onödig irritation och medför besvär och

kostnader för den skattskyldige, som tvingas överklaga taxeringen. Vad nu

sagts ger vid handen att organisation och förfarande måste anordnas så

att såväl det fiskaliska intresset som rättssäkerhetskravet blir bättre tillgodosedda

än hittills.

Skattelagssakkunniga har vidare visat att en betydande underdeklaration

förekommer. Erfarenheten visar, att effektivt arbetande taxeringsmän kan

framtaga stora odeklarerade belopp. Redan tillvaron av en effektiv organisation

bör vara ägnad att förbättra deklarationsuppgifterna. Denna indirekta

verkan är inte den minst viktiga. Att åter åstadkomma en organisation

av sådan kvalitet och omfattning att underdeklaration skulle på det

hela taget försvinna torde vara utsiktslöst. Man torde kunna utgå från att

ju mer marginalen för underdeklaration inskränkes genom en effektivare

organisation desto svårare och dyrbarare blir det att ytterligare inskränka

på det utrymme för underdeklaration, som alltjämt kvarstår. Både statens

ekonomiska intresse och den enskildes krav på rättssäkerhet medför emellertid

att man icke bör alltför mycket tveka inför de ökade kostnader en ny

taxeringsorganisation kan komma att medföra. Samtidigt bör emellertid

hållas i minne att organisationsproblemet till en avsevärd del utgör en

avvägningsfråga, där det gäller att väga vad som genom en förbättrad organisation

lcan ernås i form av ökade skatteintäkter samt riktigare och jämnare

taxeringar mot en mer omfattande och kostnadskrävande administration.

Taxeringsorganisationen i första instans

Till frågan om s. k. tjänstemannataxering har framhållits att enighet

råder om behovet av en förstärkning av taxeringsorganisationen i första

instans. Skattelagssakkunniga hade också — under hänvisning till att

grundläggande svagheter i det nuvarande systemet var att arbetet i första

instans konstruerats som en bisyssla och att denna bisyssla i betydande

omfattning måst anförtros personer utan tillräcklig utbildning för uppgiften

— föreslagit att arbetet skulle överflyttas på eu kår av heltidsanställda

tjänstemän.

En stor majoritet bland remissinstanserna hade tillstyrkt förslaget härutinnan

eller lämnat det utan erinran, medan eu grupp förordat att den

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

nuvarande organisationen skulle bibehållas med den förstärkningen att till

underlättande av ordförandenas och kronoombudens arbete skulle tillhandahållas

biträdeshjälp för rutinarbete och kvalificerad hjälp för granskning

av mer invecklade taxeringsfall.

Taxeringssakkunniga — som i detta sammanhang hänvisat till att föredragande

departementschefen i direktiven givit ett mycket klart uttryck för

den uppfattningen, att lösningen av frågan om en förbättrad taxeringsorganisation

i första instans måste vinnas genom någon form av tjänstemannataxering

— har även för sin del funnit övervägande skäl tala härför. De

sakkunniga anför.

Det ekonomiska livets och skattelagstiftningens tilltagande komplicering

är sådan, att granskningsuppgifterna och det tekniska arbete, som fordras

för taxeringen, icke längre torde tillfredsställande kunna behärskas av personer,

som — ofta utan särskild utbildning — sysslar härmed endast en

kortare tid av året. Bristande kunskap och träning medför förluster för det

allmänna och icke sällan rättsförluster för de skattskyldiga. Enbart en förlängning

av tiden för taxeringsarbetet synes icke tillräcklig för att bota de

här anmärkta bristerna; en sådan åtgärd kan knappast ersätta vad som

brister i kunskap och teknisk rutin.

Den biträdeshjälp för rutinarbeten, som, därest den nuvarande organisationen

skulle bibehållas, behöver tillhandahållas ordförandena, synes förutsätta

inrättande av en särskild kår av heltidsanställda biträden. De göromål

det här är fråga om, t. ex. längdföring, är av sådan art att de fordrar en

insikt och träning, som knappast kan föreligga hos tillfälligt anställd personal.

Kvalificerad hjälp för svårare taxeringsfall är redan nu avsedd att

lämnas av de nuvarande taxeringskonsulenterna. Trots detta förekommer

de av skattelagssakkunniga påtalade bristerna i taxeringsarbetet. Det kan

därför ifrågasättas om inte ett bibehållande av den nuvarande organisationen

förutsätter heltidsanställda konsulenter för de svårare taxeringsfallen.

Om man emellertid även med bibehållande av den nuvarande organisationen

skulle tvingas anställa tjänstemän för såväl rutinarbete som granskningsuppgifter

synes det mest rationellt att på en gång ta steget fullt ut och

införa tjänstemannataxering i nyss antydd mening.

En omständighet som särskilt talar för anställande av tjänstemän för

både gransknings- och rutinuppgifter är ordförandens ställning i den nuvarande

organisationen. Välbekant torde vara att kronoombudsinstitutionen

icke fungerar på sätt ursprungligen avsetts. I själva verket torde kronoombudet

regelmässigt endast intaga ställningen av biträde åt ordföranden. Ordföranden

uppbär sålunda även de funktioner, som avsetts skola tillkomma

kronoombudet bl. a. den att tillvarataga det allmännas intresse. Detta jämte

den omständigheten att ordföranden merendels själv utför undersökningsoch

kontrollarbetet torde i viss omfattning ha medfört att allmänhetens tilltro

till ordförandens och nämndens opartiskhet på ett betänkligt sätt rubbats

och en radikal förändring av ordförandens ställning synes därför nödvändig.

Om en förlängning av tiden för taxeringsarbetet skall kunna ske, måste

iakttagas att prövningsnämndens arbete inte förhindras eller fördröjes. Vid

en förlängning av tiden får man utgå från att arbetet med samma års taxering

skall fortgå samtidigt i båda instanserna. För att detta skall bliva möj
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

ligt fordras en noggrann ordning och reda i fråga om det expeditionella i

första instans och vidare är det nödvändigt, att en ganska stark central

ledning av taxeringsarbetet inom länet kan göra sig gällande. Detta torde

endast kunna uppnås om tjänstemannataxering införes.

Under de senare åren har allmänt framhållits svårigheterna att rekrytera

ordföranden och kronoombud. Även om den nuvarande organisationen förstärkes

med biträden och viss kvalificerad hjälp ställes till förfogande synes

uppdragen fortfarande komma att vara tyngande, besvärliga och framför

allt på grund av ordförandens dubbelställning obehagliga. Man synes därför

kunna förutsätta, att rekryteringssvårigheterna alltjämt skulle bestå.

I detta sammanhang har starkt betonats att med tjänstemannataxering

inte avses annat än att utredning och expeditionellt arbete skall utföras av

tjänstemän. Beslutanderätten bör alltjämt ligga hos taxeringsnämnder med

förtroendevalda ledamöter. De sakkunniga anser att en tjänstemannataxering

i denna bemärkelse är ägnad att snarare öka än minska dessa ledamöters

inflytande.

I taxeringsnämndernas organisation och sammansättning har inte föreslagits

andra ändringar än sådana som följer av förslaget om införande av

tjänstemannataxering. Då den tjänsteman, som skall biträda taxeringsnämnden,

bl. a. får till uppgift att bevaka det allmännas intresse, skall uppdragen

som kronoombud falla bort liksom också de nuvarande uppdragen

som taxeringskonsulenter. I fråga om ordföranden anföres.

Ordförande i taxeringsnämnden bör utses på samma sätt och efter samma

grunder som hittills. Då i taxeringsnämndens arbete kommer att deltaga

en taxeringsintendenten underställd befattningshavare synes det knappast

lämpligt att till ordförande utse annan vid länsstyrelsens taxeringssektion

anställd tjänsteman. Detta kunde nämligen ge sken av att taxeringen fastställdes

av dessa båda tjänstemän och kanske också i realiteten verka minskande

på nämndens inflytande. Principen bör med andra ord vara att till

ordförande utses någon betrodd och med ortserfarenhet utrustad person,

som inte har att i sin ordinarie verksamhet syssla med taxeringsarbete. Att

vi inte velat direkt inskriva en regel härom i taxeringsförordningen sammanhänger

med att undantagsvis och alldeles särskilt under ett övergångsskede

länsstyrelserna bör ha möjlighet att mera fritt utse ordförande i

taxeringsnämnd.

Då — som nedan framhålles — ordförandens uppgifter kommer att reduceras

högst väsentligt, bör det för uppdraget utgående arvodet avvägas med

hänsyn härtill. Den nuvarande synnerligen invecklade och arbetskrävande

metoden att fastställa arvodena hör avskaffas. Arvodena föreslås skola utgå

med för varje distrikt av länsstyrelsen för perioder om fem år fastställt

belopp.

Då arbetsuppgifterna, som avses för de föreslagna tjänstemännen, omfattar

både enkla rutinuppgifter och högt kvalificerade uppgifter, har föreslagits

att organisationen skall omfatta dels mera kvalificerade tjänster,

taxeringsassistenter och förste taxeringsassistenter, dels biträden åt dessa.

Taxeringsassistenterna, i löneställning likställda med icke-ordinarie lands
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

kanslister, skall huvudsakligen inom de lokala taxeringsnämnderna handha

gransknings- och utredningsarbetet ävensom föredragningen av ärendena,

medan motsvarande uppgifter inom de särskilda taxeringsnämnderna för

taxering av juridiska personer skall uppdragas åt förste taxeringsassistenter

i 27 lönegraden. Dessa tjänstemän skall biträda taxeringsnämnderna och

såtillvida vara underställda dem som de — där ordföranden eller nämnden

finner ytterligare utredning eller åtgärder i visst taxeringsärende nödvändiga

— i princip skall vara skyldiga att införskaffa den ytterligare utredningen

eller vidtaga de ifrågasatta åtgärderna. Däremot avses icke att dessa

tjänstemän skall vara ledamöter av nämnderna. De skall i organisatoriskt

hänseende som länsstyrelsetjänstemän närmast sortera under taxeringsintendenterna

och bör därför rimligen inte få deltaga i besluten om taxering.

I samma riktning verkar det av skattelagssakkunniga framhållna skälet

att härigenom undvikes att de personer, som verkställer utredningar,

också skulle ha att slutligt bedöma dem. Däremot skall de tilläggas rätt

och skyldighet att i sådana fall, då av dem framlagda förslag till taxering

inte följts, i nämndens protokoll anteckna detta.

Taxeringsassistenterna, förste taxeringsassistenterna och de biträden,

som skall tillhandagå de senare, skall alltså som länsstyrelsetjänstemän

närmast sortera under taxeringsintendenten.

De biträden däremot, som skall tillhandagå taxeringsassistenterna, har

ansetts böra tillhöra de lokala skattemyndigheternas biträdespersonal.

Denna anordning har — utom på den lokala placeringen av taxeringsorganisationen

i första instans, för vilken i det följande skall närmare redogöras

— grundats på följande överväganden.

Anda sedan den nya fögderiindelningen tillkom år 1946 har ett av de

svårare problemen då det gällt att beräkna behovet av arbetskraft för de

lokala skattemyndigheterna varit att dessa myndigheters arbetsbörda varit

mycket ojämnt fördelad över året. Efter en betydande anhopning av göromål

under senare halvåret, som varar till dess preliminärdebetsedlarna

expedierats i slutet av februari, inträder på häradsskrivarkontoren i mars

en period, kännetecknad av relativt liten arbetsbörda. Först i slutet av

maj, då de nya taxeringslängderna inkommer från taxeringsnämndsordförandena,

stegras arbetsbördan ånyo. Härtill har hänsyn tagits vid bestämmandet

av antalet biträdestjänster på varje fögderi. Antalet har helt

naturligt inte kunnat bestämmas efter arbetskraftsbehovet under de perioder

arbetsbördan är störst, ty detta skulle medfört överorganisation under

de tider arbetsbördan är mindre, men å andra sidan har antalet heller icke

kunnat bestämmas efter arbetskraftsbehovet under den relativt korta del av

året då detta varit fallet. Följden har blivit att under perioden mars—maj

föreligger en viss arbetskraftsreserv å fögderierna medan ett behov av tillfällig

arbetskraft yppar sig framför allt under senare halvåret. Förhållandet

har observerats av landskamreraren Alarik Wigert i hans den 17 de
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

cember 1952 avlämnade promemoria angående fögderiindelningen och

häradsskrivarkontorens organisation. I promemorian framkastades att denna

arbetskraftsreserv skulle — till fördel för såväl häradsskrivarorganisationen

som taxeringsväsendet —- kunna under vårmånaderna utnyttjas för

rutinuppgifter i taxeringsår!]etet.

Även med den konstruktion av taxeringsorganisationen i första instans,

som av taxeringssakkunniga förordas, bör rimligen de hos häradsskrivarna

redan anställda biträdena tas i anspråk för taxeringsarbetet i den mån så

kan ske. Det förhåller sig också så att den kvantitet av biträdesarbete, som

måste utföras innan deklarationerna kan övertagas av taxeringsassistenten

för granskning, är väl så stor som den som återstår sedan taxeringen fastställts.

Vidare är det ytterst viktigt att det förberedande biträdesarbetet

utföres så snabbt som möjligt så att det egentliga granskningsarbetet kan

komma igång. Behovet av arbetskraft i biträdesställning torde därför vara

störst i början av taxeringsperioden. Under den senare delen av taxeringsperioden

— som av det följande framgår föreslås en förlängning av denna

till den 1 oktober — minskar efter hand behovet av sådan arbetskraft.

Efter den 1 oktober kommer biträdena att behöva anlitas endast i ganska

ringa utsträckning för efterarbete.

Häradsskrivarorganisationen bör alltså förstärkas med det antal biträden

som motsvarar behovet för taxeringsarbetet. Samtidigt skulle häradsskrivaren

åläggas att tillhandahålla taxeringsassistenten behövligt antal

biträden för taxeringsarbetet. Under den tid dessa biträden sysslar med

sådant arbete skulle de stå under ledning av vederbörande taxeringsassistent.

På detta sätt kommer de nyanställda biträdena in i en redan existerande

biträdeskår med normala befordringsmöjligheter. Även om de arbetsuppgifter,

som avses skola tillkomma taxeringsbiträdena, i regel är

ganska enkla förekommer likväl däribland sådana av högre kvalitet. Genom

anslutningen till den större organisationen möter inte något hinder att för

sådana uppgifter avdela biträden av högre grad än kontorsbiträden.

De sakkunniga har uttalat att vissa möjligheter till konflikter rymmes

inom en sådan organisation. Det framhålles emellertid samtidigt, att eftersom

både häradsskrivare och taxeringsassistenter ytterst lyder under länsstyrelsen

och de båda tjänstemännen var för sig ur sina särskilda synpunkter

har intresse av att taxeringsarbetet bedrives snabbt och riktigt,

skall konfliktsituationer endast undantagsvis behöva uppkomma. Något

allvarligt hinder mot anordningen anses inte möta på denna grund.

Orsakerna till alt de sakkunniga icke velat underställa taxeringsassistenterna

häradsskrivarna har redovisats på följande sätt.

Anledningen härtill är alt det måste anses vara av största vikt alt taxeringsassistenterna

sorterar under taxeringssektionen och står under taxeringsintendentens

ledning. Taxeringsassistenterna måste av taxeringsinten
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

denten kunna åläggas att i sitt gransknings- och utredningsarbete följa

intendentens direktiv. Detta är en ofrånkomlig förutsättning för enhetlighet

och effektivitet; taxeringsintendenten är ju även den som, under landshövdingen,

har att svara för taxeringsarbetets ändamålsenliga bedrivande

inom länet. Härtill kommer följande. Häradsskrivare sorterar närmast

under uppbördssektionen och därigenom under landskamreraren. Med hänsyn

till angelägenheten av att fastlägga prövningsnämndens ställning såsom

en verklig prövningsinstans med en objektivitet, som inte av de skattskyldiga

kan ifrågasättas, vore det föga önskvärt med en ordning enligt,

vilken taxeringsassistenterna i sin utredande verksamhet ytterst sorterade

under prövningsnämndens ordförande.

Det bör vidare uppmärksammas att den organisation för taxeringsarbetets

som nu föreslås, skall gälla jämväl för städerna med egen uppbördsförvaltning.

I dessa städer har hittills åtskilligt av det arbete, som nu avses skola

ombesörjas av biträden, verkställts av personal vid uppbördsverken. Den.

omfattning, vari detta sker, varierar för de olika städerna. Vi tillåter oss

i detta hänseende hänvisa till vad landskamreraren Harald Whitefield anfört

i sin den 31 januari 1949 avlämnade utredning med förslag angående

rätt för kommun att träffa särskilda anstalter för taxeringsarbetet (stencilerad,

s. 53 ff). Det synes oklokt att rubba på denna redan existerande

biträdesorganisation. Å andra sidan bör även i dessa städer de granskande

tjänstemännen — taxeringsassistenterna — vara statstjänstemän; detta ligger

också i linje med att kostnaderna för ersättningar åt taxeringsnämndsordförande

och kronoombud även i de berörda städerna hittills bestritts av

statsverket.

Vid överväganden om var taxeringsassistenterna skall placeras — vid

länsstyrelserna eller de lokala skattemyndigheterna — har de sakkunniga,

som framgår av det förut sagda, funnit övervägande skäl tala för att huvuddelen

av organisationen knytes till de lokala skattemyndigheterna. De sakkunniga

har sålunda föreslagit att taxeringsassistenterna och deras biträden

skall placeras vid dessa myndigheter och förste taxeringsassistenterna

och deras biträden vid länsstyrelserna.

För en placering hos de lokala skattemyndigheterna talar enligt de sakkunniga

huvudsakligen följande skäl. I granskningsarbetet blir den nya

personalen beroende eller betjänt av tillgång till mantals- och taxeringslängder,

som finnes tillgängliga såväl på länsstyrelsen som hos de lokala

skattemyndigheterna, men dessutom av deklarationer för preliminär taxering,

arbetsgivarregister, lagfartsfbeteckningar, debiteringslängder, jordregisterutdrag

m. fl. handlingar, vilka endast finnes hos den lokala skattemyndigheten.

Tidsödande resor till och från sammanträden behöver inte

förekomma, därest assistenten är placerad vid den lokala skattemyndigheten

och har sin bostad i orten. Man torde kunna utgå från att sammanträdena

i vart fall såvitt det gäller södra och mellersta Sverige — regelmässigt

kan hållas på den lokala skattemyndighetens kontor.

En placering i orten medför därjämte att kommunikationen med de skatt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

skyldiga i hög grad underlättas. Detta är till förmån såväl för taxeringsassistenten

som —- i måhända ännu högre grad — för de skattskyldiga.

De sakkunniga uttalar, att ett lyckligt genomförande av en ny taxeringsorganisation

förutsätter en decentralisering.

Ytterligare skäl talar enligt de sakkunniga för en placering hos de lokala

skattemyndigheterna.

Taxeringsassistentens utredningsarbete måste i hög grad underlättas då

han lättare kommer att ha tillgång till de vanliga upplysningskällorna såsom

arbetsgivare och indrivningsmyndigheter. Vidare kan han utan svårighet

förvärva den orts- och personkännedom, som åtminstone i landsbygdsdistrikt

är en förutsättning för en riktig taxering. Genom placeringen hos

en redan i ortens förhållanden insatt tjänsteman kan man förvänta att taxeringsassistenten

icke ens i början av sin tjänstgöring behöver stå främmande

för dessa.

Placeringen vid de lokala skattemyndigheterna torde därjämte enligt de

sakkunnigas uppfattning medföra att lokalfrågan lättare kan lösas. I många

fall torde de lokala skattemyndigheterna redan disponera över utrymmen,

som medger inplacering av det antal tjänstemän varom här är fråga. Där

så inte är fallet får ökat utrymme tillföras de lokala skattemyndigheterna;

detta torde vara mindre svårt än att genomföra den mycket väsentliga

ökning av länsstyrelsernas lokalutrymmen, som det andra alternativet förutsätter.

De sakkunniga erinrar om att den övergångstid, under vilken organisationen

är avsedd att genomföras, medför att hela lokalfrågan inte omedelbart

måste lösas.

Införes metoden att debitera skatt med hålkortsmaskin, räknar de sakkunniga

med att de lokala skattemyndigheterna alltjämt blir behövliga.

De sakkunniga påpekar att dessa myndigheter därigenom skulle befrias

från en mycket stor del av sina nuvarande uppgifter. Fråga kan därför

uppkomma om att tillägga dem nya arbetsuppgifter. Även mot denna bakgrund

anser de sakkunniga den föreslagna placeringen särskilt motiverad.

De skäl som anförts för en placering av taxeringsassistenterna vid de

lokala skattemyndigheterna har enligt de sakkunniga — då det gäller förste

taxeringsassistenterna, vilka huvudsakligen skall sysselsättas med taxering

av juridiska personer — inte samma betydelse. Härom anföres.

Orts- och personkännedomen har härvid icke samma värde; inte heller

de i det föregående omnämnda handlingarna angående preliminärskatten

m. in. Däremot finnes på länsstyrelsen tillgång till t. ex. föreningsregistret.

Ofta förhåller det sig så att huvudparten av bolagen har sitt säte i residensstaden

och eu placering där av de tjänstemän som sysslar med taxering

i första instans av bolag ter sig ur den synpunkten naturlig. Vidare uppkommer

härvid ej sällan problem, för vilkas lösning den vid taxeringssektionen

förefintliga sakkunskapen kan behöva anlitas. Vid länsstyrelserna

förvaras också de juridiska personernas deklarationer för tidigare år. Det

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

förekommer t. ex. i samband med avskrivningsfrågor att deklarationer för

åtskilliga år tillbaka måste genomgås.

Det behövliga antalet taxeringsassistenter har av de sakkunniga endast

överslagsvis kunnat heräknas. Till utgångspunkt har därvid tagits att en

taxeringsassistent genomsnittligt borde kunna medhinna granskning av

8—10 000 deklarationer. Härvid förutsätter de sakkunniga att en månad

av taxeringsperioden kan komma att bortfalla på grund av semester och

sjukdom samt att taxeringsdistrikten, som i storlek varierar ganska avsevärt,

kommer att omfatta 2—3 000 deklarationer och endast i undantagsfall

göres mindre.

Under dessa förutsättningar och med hänsyn till att antalet självdeklarationer

rör sig omkring 4 250 000 beräknas 500 taxeringsassistenter erfordras.

Härav skulle 30 vara förste taxeringsassistenter.

Med hänsyn till de omfattande uppgifter som enligt förslaget skall åvila

biträdena har de sakkunniga inte ansett sig kunna räkna med mindre antal

än 500 d. v. s. ett biträde per assistent.

Ledningen och övervakningen av tjänstemännen i första instans skall

enligt förslaget åvila taxeringsintendenten, som härvid skall äga uppdraga

den omedelbara övervakningen åt taxeringsinspektörer — såvitt avser

taxeringsassistenterna — och länsrevisorn — såvitt avser förste taxeringsassistenterna.

För att fullfölja sina uppgifter härutinnan och för taxeringsnämndernas

information t. ex. i fråga om ny skattelagstiftning skall

taxeringsintendenten eller av honom förordnade tjänstemän äga rätt att

närvara vid taxeringsnämndernas sammanträden.

Då det knappast synes möjligt att på en gång rekrytera hela antalet

taxeringsassistenter föreslås i betänkandet att organisationen skall utbyggas

under en tid av fem år med början taxeringsåret 1958. I ett medelstort

län skulle då behöva anställas 2—3 taxeringsassistenter årligen. Om

u^byggnaden anför de sakkunniga vidare.

Utbildning av den årgång taxeringsassistenter som skall träda i funktion

taxeringsåret 1958 synes kunna påbörjas på hösten 1957. Möjligt är dock

att rekryteringen till en början får ske ur redan utbildad personal, landskanslister,

andra befattningshavare vid länsstyrelserna eller häradsskrivarkontoren

och där så kan finnas möjligt bland de nuvarande taxeringsnämndsordförandena

och kronoombuden.

De först tillsatta taxeringsassistenterna bör placeras på relativt enkla

distrikt för att där prövas. Längre fram och i samband med att en ny årgång

tillkommer bör de tidigare anställda flyttas till något svårare distrikt,

varvid de nytillkomna får övertaga de enklare distrikten o. s. v.

Att den törsta, något erfarna argången insättes på enklare distrikt är

motiverat av att de ifrågavarande tjänstemännen kommer att utföra ett

nydaningsarbete, då den nya ordningen första gången genomföres. Där
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kangl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

jämte vinnes att de minst rutinerade av de nuvarande ordförandena, som

regelmässigt innehar uppdrag i de enklare distrikten, först kommer in

under den nya ordningen. Genomföres principen konsekvent så att det

femte året assistenter "tillsättes i de besvärligaste distrikten blir följden

också att de kunnigaste taxeringsmännen inom den nuvarande organisationen

kommer att längst bibehållas vid sina uppdrag. För de alldeles nyutbildade

taxeringsassistenterna vinnes slutligen att de kan förvärva erfarenhet

i de enklare distrikten först för att därefter successivt övergå till

allt svårare uppgifter.

Det betonas att mycken uppmärksamhet måste ägnas organisationen

under utbyggnadstiden. Bl. a. anföres.

Framför allt är det nödvändigt att på ett så tidigt stadium som möjligt

söka bedöma, huruvida en nyanställd taxeringsassistent besitter de egenskaper

som krävs av en taxeringsfunktionär. Det bör starkt understrykas

att den aspiranttid den nyanställde taxeringsassistenten har att genomgå

verkligen blir en prövotid, under vilken olämpliga personer skall entledigas.

De uppgifter, som skall ankomma på dessa befattningshavare, är alltför

grannlaga och viktiga för att någon eftergift av kravet på lämplighet skall

kunna medges.

Samtidigt som den första årgången taxeringsassistenter anställes på hösten

1957, skall också den andra årgången anställas och dess utbildning

påbörjas; hösten 1958 anställes de som skall träda i funktion 1960 etc.

Av olika skäl förutser de sakkunniga att den nuvarande organisationen

undantagsvis kan komma att bestå i något taxeringsdistrikt ytterligare

något år.

Det skall ankomma på länsstyrelsen att bestämma i vilken ordning utbyggnaden

skall ske.

I fråga om förste taxeringsassistenterna anför de sakkunniga.

I princip skall beträffande förste taxeringsassistenterna gälla detsamma

som för taxeringsassistenterna. Då på de flesta länsstyrelser endast en skall

anställas och då denne bör rekryteras ur den förefintliga revisionspersonalen

föreligger icke något hinder att redan hösten 1957 tillsätta dessa tjänster.

Det synes emellertidlämpligt att lämna länsstyrelserna frihet att när som

helst under de fem uppbyggnadsåren anställa förste taxeringsassistent.

Biträdestjänsterna föreslås skola tillsättas jämsides med taxeringsassistent-

och förste taxeringsassistenttjänsterna.

Beträffande rekrytering, utbildning, löneplacering, befordran m. in. av

biträdestjänsterna, vilka skall ingå i länsstyrelsens, häradsskrivarnas och

uppbördsverkens personal, synes — enligt de sakkunniga — några svårigheter

knappast behöva uppstå.

Taxeringsassistenterna föreslås, som förut omnämnts, i lönehänseende

skola jämställas med icke-ordinarie landskanslister, för vilka enligt Kungl.

brev den 12 december 1952 gäller följande befordringsgång: Cf 13 under

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

ett och ett halvt år, Ce 15 under ett och ett halvt år, Ce 17 under ett år

med slutlig placering i Ce 19.

De sakkunniga finner det ofrånkomligt att för dessa tjänstemän skapa

rimliga befordringsmöjligheter, då det inte kan anses förenligt med det

allmännas intresse att inrätta en stor kår av tjänstemän i de lägre mellanlönegraderna

utan att sörja därför. Taxeringsassistenterna föreslås skola

kunna befordras till landskanslister (Ca 21), förste landskanslister (Ca 25)

och häradsskrivare (Ca 27, 29). De sakkunniga framhåller emellertid, att

dessa befordringsmöjligheter får anses förhållandevis små, samt anför

vidare.

Anledning finns därför att överväga, huruvida inte några av taxeringsassistenttjänsterna

skulle kunna placeras i något högre lönegrad, förslagsvis

i Ca 21. Med hänsyn till skillnaden i kvalitet på arbetsuppgifter synes

det inte oriktigt att placera taxeringsassistenter med tjänstgöring i särskilda

distrikt eller i andra distrikt av motsvarande svårighetsgrad i denna lönegrad.

Med tanke på den långa utbyggnadstiden är det knappast nödvändigt

att i detta sammanhang ta ställning till frågan. Vi har också avstått från

att framlägga något förslag men förordar att frågan upptages till prövning,

då organisationen utbyggts. Det kan antagas att man då lättare och säkrare

kan överväga behovet av sådana tjänster.

Förste taxeringsassistenterna föreslås skola placeras i lönegraden Ca 27

och rekryteras ur länsstyrelsernas revisionspersonal för att kunna befordras

till förste taxeringsrevisor i lönegraden Ca 29 eller högre tjänster inom

taxeringssektionerna. Med hänsyn till de viktiga uppgifter, som skall åvila

dessa tjänstemän, föreslås, att som kompetenskrav skall uppställas dels

examen vid handelshögskola dels minst tre års tjänstgöring vid taxeringssektion.

Då den erfarenhet som kan vinnas genom taxeringsarbete i första instans

måste anses synnerligen värdefull för arbetet inom taxeringssektion, förordas

härjämte att som kompetenskrav för tjänster som förste taxeringsrevisor

i lönegraden Ca 29 och länsrevisor uppställes ett års tjänstgöring

såsom förste taxeringsassistent. Genom tjänstebyten mellan förste taxeringsrevisorer

och förste taxeringsassistenter skulle förvärvet av sådan

kompetens kunna underlättas. Alternativt kunde i stället för att inrätta

tjänster som förste taxeringsassistenter antalet förste taxeringsrevisorer i

lönegraden Ca 27 utökas och som ett tjänsteåliggande uppdras åt sådana

befattningshavare att fungera som förste taxeringsassistenter.

De sakkunniga omnämner slutligen i detta sammanhang att titeln taxeringsassistent

f. n. är tjänstetitel för den personal inom den reglerade

befordringsgången för taxeringsrevisorer, som icke uppnått slutlönegraden.

Det föreslås att denna tjänstetitel utbytes mot titeln taxeringsrevisor.

Tiden för taxeringsarbetet

Taxeringssakkunniga finner i likhet med skattelagssakkunniga ofrånkomligt

att förlänga taxeringsperioden. Härom anföres.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Som förut framhållits, är enbart den omständigheten att taxeringen föreslås

skola ombesörjas av heltidsanställda tjänstemän tillräckligt skäl för

att föreslå förlängning av taxeringsperioden. Under förutsättning att taxeringsarbetet

får fortgå till den 1 oktober har antalet taxeringsassistenter,

som behöver anställas, beräknats till 500. Skulle den nuvarande taxeringsperioden

bibehållas, innebure detta att mer än dubbla antalet skulle behövas.

Antalet biträden måste jämväl uppräknas i motsvarande mån. En

sådan organisation synes otänkbar i synnerhet som svårlösta problem skulle

uppstå då det gäller att sysselsätta personalen under övrig tid av året.

Då någon förändring av tidpunkten för avgivande av självdeklarationer

inte kan ifrågasättas, återstår enligt taxeringssakkunniga inte annat än

att som skattelagssakkunniga föreslagit förlänga taxeringsperioden framåt

i tiden. Däremot har taxeringssakkunniga inte funnit sig kunna förorda en

uppdelning av taxeringstiden i två perioder — såsom skattelagssakkunniga

föreslagit — med rätt för taxeringsnämnden att under den senare perioden

till behandling upptaga taxering som under den första antingen inte hunnit

tillräckligt utredas eller av annan anledning anses böra ändras. Som skäl

för sin ståndpunkt anför taxeringssakkunniga.

Anordningen med preliminära beslut medför att åtskilliga taxeringar,

som införts i längderna, senare kommer att ändras. Ofta skulle ändringen

komma så sent att den lokala skattemyndigheten redan påbörjat arbetet

med debiteringen och sålunda utfört ett arbete, som redan från början

varit utan mening. Man kan också vänta att antalet ändringar i taxeringslängderna

(eventuellt ändringslängder) kan bli så stort att situationen

skulle bli förvirrande för debiteringsmyndigheterna och utgöra en ytterligare

källa till fel och misstag.

Det ligger i den skattskyldiges intresse att så snart som möjligt få besked

om sin taxering. En uppdelning på preliminär och slutlig behandling skulle

medföra att åtskilliga skattskyldiga, som haft den uppfattningen att deras

taxeringar varit godkända, får dessa omprövade. Ett alldeles nytt irritationsmoment

skulle härigenom skapas.

Den av skattelagssakkunniga förordade ordningen skulle vidare medföra

en sammanblandning av taxeringsnämndens och prövningsnämndens arbetsuppgifter.

Vid sina överväganden om en förlängning av taxeringsperioden har de

sakkunniga i första hand funnit det nödvändigt att ta hänsyn till sambandet

mellan taxering och uppbörd. Tiden torde, uttalar de sakkunniga, inte

kunna utsträckas längre än att hänsyn till taxeringarna kan tagas vid

utfärdande av debetsedlar å slutlig skatt. Eftersom tidpunkten för expedition

av dessa debetsedlar — den 15 december — framför allt med hänsyn

till de skattskyldigas anspråk på att inom rimlig tid erhålla redovisning

för inbetald preliminärskatt inte kunde skjutas framåt i tiden, måste tidpunkten

för taxeringsarbetets avslutande fastställas så att debiteringsarbetet

kan avslutas inom föreskriven tid.

De sakkunniga föreslår att liden för taxeringsarbetets avslutande skall

fastställas till den 50 september samt att besluten om taxering skall fattas

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

successivt, varvid längdföring och underrättelse om eventuella avvikelser

likaledes verkställes undan för undan. I samband härmed föreslås att den

nuvarande fasta besvärstiden ersättes med en rörlig sådan.

Frågan om att fastställa taxeringarna successivt hade tidigare övervägts

av beskattningsorganisationssakkunniga (SOU 1942: 49 s. 186), som inte

ansett sig kunna förorda denna ordning. Härvid hade åberopats att taxeringsnämnden

inte skulle kunna korrigera taxeringar, som beslutats i början

av taxeringsperioden, med hänsyn till senare inkomna uppgifter eller

upplysningar, samt att prövningsnämnden, som med den ifrågasatta ordningen

kunde antagas få börja sitt arbete tidigare, inte heller skulle kunna

ändra ett fattat beslut, oaktat så kunde finnas påkallat.

Härtill anför taxeringssakkunniga.

Invändningen att taxeringsnämnden inte i slutet av taxeringsperioden

skulle kunna ändra ett tidigare beslut torde inte vara avgörande då ändring

kan ske i prövningsnämnden. Flertalet av dessa ändringsfall torde hänföra

sig till sådana från andra taxeringsnämnder erhållna uppgifter, som beskattningsorganisationssakkunniga

omnämner. Än mindre betydelse torde invändningen

böra tillmätas då — som nedan i avsnittet om prövningsnämnden

föreslås — landskamreraren tillägges rätt att å prövningsnämndens

vägnar ensam besluta i enklare fall. Det synes också kunna förväntas att

underrättelseverksamheten taxeringsnämnderna emellan skall gå snabbare

och smidigare då den omhänderhas av tjänstemän än vad nu är fallet. Antalet

ändringsfall torde redan på denna grund komma att nedgå.

Vad den andra invändningen beträffar synes inte heller den vara av sådan

art att den bör hindra en omläggning. Prövningsnämndsarbetet pågår

för närvarande från i huvudsak augusti ena året till juli andra året. Det kan

därför inte heller undvikas att fall förekommer då en redan prövad taxering

senare finnes ha bort fastställas på annat sätt än prövningsnämnden

gjort.

Taxeringssakkunniga framhåller att en sådan ordning skulle medföra fördelar

för åtskilliga skattskyldiga, som skulle erhålla besked om sin taxering

tidigare än nu och för prövningsnämnderna — däri inbegripet mellankommunala

prövningsnämnden — som skulle kunna påbörja arbetet tidigare.

Härefter tar de sakkunniga upp sambandet mellan taxering och debitering

till behandling. Efter en beskrivning av debiteringsrutinen, vartill här må

hänvisas (s. 91 i betänkandet), anför de sakkunniga.

Om taxeringsperioden skall förlängas till den 1 oktober måste ändringar

och förskjutningar företagas i den angivna rutinen. Taxeringslängderna,

som tidigare avlämnats i maj—juni, kommer efter den nya ordningen att

föreligga i motsvarande skick först i början av oktober. Att från denna tid

till mitten av december medhinna debiteringsarbetet torde icke vara möjligt.

Det synes därför nödvändigt att vissa av de ovan angivna arbetsmomenten

för debitering företages under löpande taxeringsperiod. Eftersom längdföringen

skall ske hos den lokala skattemyndigheten möter det inte något

hinder att disponera längderna även för debiteringsarbete. Detta bör i den

mån så kan ske verkställas successivt allteftersom längdföringen fortskrider.

Ett liknande förfarande har enligt inhämtade upplysningar redan till
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

lämpats vid häradsskrivarkontor, där häradsskrivaren varit taxeringsordförande

och därför disponerat över längderna under taxeringsperioden.

Av de i debiteringsrutinen ingående åtgärderna kan — enligt de sakkunniga

— de som vidtages före debetsedelsutskrivningen verkställas successivt.

Denna och följande åtgärder ävensom sådana summerings- och avstämningsarbeten,

soin kan företagas först sedan alla taxeringar införts i

längderna, skulle kvarstå till efter taxeringsperiodens utgång. De sakkunniga

anför.

Även om debiteringsarbetet i möjligaste mån bedrives successivt kommer

sålunda en avsevärd del att kvarstå till efter taxeringsperioden och medföra

en viss arbetsanhopning för lokala skattemyndigheterna. Emellertid kan —

någon tid efter taxeringsperiodens utgång — de till taxeringsarbetet anlitade

biträdena i stor utsträckning utnyttjas för debiteringsarbetet. Även taxeringsassistenterna

torde som tidigare framhållits under någon tid kunna

utnyttjas; speciellt lämpligt torde det vara att genom dessa tjänstemän från

häradsskrivarna avlasta arbete med mantalsskrivningen, som infaller samtidigt

med det mest pressande debiteringsarbetet.

Samordnandet av arbetet inom de särskilda nämnderna för taxering av

juridiska personer och de lokala skattemyndigheternas arbete erbjuder särskilda

problem, varom de sakkunniga anför.

Längdföringsarbetet i dessa nämnder avses skola ske vid länsstyrelserna

och längderna skulle därigenom inte disponeras av de lokala skattemyndigheterna.

Ett successivt genomfört debiteringsarbete torde i regel knappast

kunna komina i fråga. I förhållande till hela antalet skattskyldiga utgör de

juridiska personerna en ringa del. För de lokala skattemyndigheterna i allmänhet

bör det därför icke vara av någon större betydelse om debiteringsarbetet

beträffande dessa skattskyldiga helt förlägges till tiden efter taxeringsperiodens

utgång.

De sakkunniga har för den händelse vad sålunda föreslagits skulle befinnas

alltför pressande föreslagit följande alternativ.

För att de lokala skattemyndigheterna skall bliva i stånd att under löpande

taxeringsperiod summera och avstämma en del av taxeringarna upprättas

två taxeringslängder. I den ena, vilken liksom hittills framställes genom

tryck, skall samtliga skattskyldiga upptagas. I denna, som föreslås skola

avlämnas den 1 juni (junilängden), skall införas alla de taxeringar, som då

fastställts, bl. a. de som i andra instans skall handläggas av mellankommunala

prövningsnämnden. Beträffande återstående skattskyldiga göres —

lämpligen med stämpel — hänvisning till den andra taxeringslängden. Denna,

som skall upprättas manuellt och avlämnas den 1 oktober (oktoberlängden),

kommer att upptaga alla taxeringar som fastställes under tiden

juni—september och utgör, sedan den sammanbundits med junilängden, i

princip en bilaga till eller en del av denna.

Genom en sådan anordning skulle det bli möjligt alt helt genomföra debiteringsrutinen

beträffande de taxeringar — de till antalet flesta — vilka

upptagits i junilängden.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1950

De sakkunniga framhåller att en förlängning av taxeringsperioden kommer

att medföra vissa problem då det gäller att tillgodose det behov av

kunskap om taxeringsutfallet som föreligger för det kommunala och statliga

budgetarbetet in. in. Härom hänvisas till betänkandet s. 94.

Arbetsgången i första instans

Under denna rubrik har de sakkunniga till en början redovisat vissa förslag

rörande förfarandet i första instans.

I fråga om omröstning erinras om stadgandet i 112 § taxeringsförordningen,

enligt vilket vid lika röstetal den mening skall gälla, som länder

till den skatlskyldiges förmån. Därest denna grund inte kan tillämpas

har ordföranden utslagsröst. De sakkunniga anför.

Bestämmelsen synes föga rationell. I vissa fall kan det vara svårt att

avgöra vilken mening, som är för den skattskyldige fördelaktigast. I tillspetsade

lägen synes bestämmelsen kunna föranleda upprepade omröstningar

i samma ärende, nämligen först i sakfrågan, vilken utfaller med

lika röstetal, vidare om den ifrågavarande grunden kan tillämpas och slutligen

om vilken mening, som verkligen är fördelaktigast.

Då genom den föreslagna omorganisationen taxeringsnämndsordföranden

kommer att intaga ställningen som opartisk ledamot och följaktligen

har som enda uppgift att pröva i taxeringsärende förebragt material och utredning,

synes den berörda bestämmelsen böra förenklas till en föreskrift

att ordföranden i taxeringsnämnd skall ha utslagsröst. Detsamma bör gälla

beträffande ordföranden i prövningsnämnd. Ur rättssäkerhetssynpunkt

torde häremot knappast något kunna invändas, då i båda fallen ordföranden

får antagas vara den inom nämnden, som besitter den grundligaste kunskapen

och erfarenheten i beskattningsfrågor.

Bestämmelserna angående plats för avlämnande av självdeklaration

m. m. har enligt de sakkunniga befunnits svårtolkade. Som en förenkling

i de skattskyldigas intresse föreslås att sådana handlingar skall få avlämnas

till överståthållarämbetet, länsstyrelse eller lokal skattemyndighet utan hänsyn

till om taxering skall verkställas inom myndighetens område eller ej

och vidare inom kommun å plats, som bestämts på föranstaltande av eller

i samråd med länsstyrelsen ävensom till taxeringsnämndens ordförande.

Om möjligheterna att avlämna deklarationer och andra handlingar på detta

sätt utökas, finner de sakkunniga, att landsfiskaler, magistrater och kommunalborgmästare

inte längre behöver anlitas som mottagare.

Om påföljden enligt 39 § taxeringsförordningen av förlust av rätten att

anföra besvär till kammarrätten och regeringsrätten, som inträder vid försummelse

att behörigen avlämna självdeklaration, uttalar de sakkunniga

att åtskilliga skäl talar för att den avskaffas. Hit hör bl. a. att påföljden

för att få någon verkan förutsätter att den skattskyldige skulle ha skäl att

antaga att prövningsnämnden medvetet skulle utnyttja hans rättslöshet till

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

att åsätta för hög taxering, något som enligt de sakkunniga torde falla på

sin egen orimlighet. Påföljden vei-kar enligt de sakkunniga också ojämnt

beroende på arten av den inkomst den skattskyldige uppburit. Slutligen

erinras om att besvärssakkunniga i sitt principbetänkande angående administrativt

rättsskydd (SOU 1955: 19 s. 80) förklarat att förbud mot överklagande

av förvaltningsmyndighets beslut icke borde uppställas eller upprätthållas

i andra fall än då det av praktiska skäl var påkallat och betänkligheter

ur rättssäkerhetssynpunkt icke kunde anses möta. Särskilt tveksamma

hade besvärssakkunniga ställt sig då ett fullföljdsförbud innebar

ett avskärande av möjligheten att få rättsfrågor prövade av förvaltningsdomstol.

På grund av dessa skäl föreslår de sakkunniga att påföljden avskaffas

och ersättes med böter, högst 300 kr. I detta sammanhang anföres.

Straffet torde i regel komma att utdömas genom strafföreläggande. För att

garantera att straffpåföljden icke onödigtvis ådömes torde stadgandets tilllämpning

böra göras beroende av angivelse från taxeringsintendenten. Detta

och en riktig tillämpning av föreskrifterna om åtalseftergift bör medföra

att de fall där försummelsen kan anses ursäktlig inte behöver föranleda

någon påföljd för den skattskyldige. Utan att i övrigt gå in på när deklarationsförsummelse

skall anses ursäktlig förutsätter vi att bötesstraffet regelmässigt

icke skall tillämpas i sådana fall då skattskyldig, ehuru deklarationspliktig,

likväl inte påföres taxerad inkomst, och inte heller då inkomsten

består enbart eller huvudsakligen av folkpension. Det bör ankomma

på taxeringsassistenten att underrätta taxeringsintendenten i vilka

fall angivelse till åtal kan ske. Att den föreslagna ändringen skulle medföra

någon nämnvärd ökning av antalet besvär till kammarrätten och regeringsrätten

synes knappast behöva befaras.

Enligt gällande bestämmelser skall anmaning att avgiva självdeklaration

eller annan för taxering avsedd uppgift eller upplysning tillställas den

uppgiftsskyldige i rekommenderat brev genom allmänna posten. Där så

finnes nödigt kan för anmaningens delgivande anlitas polismyndighet

(55 § 2 mom. TF). Efter en anmaning som icke hörsammas kan deklarationspliktig

ådömas dagsböter och delta är också fallet med en icke deklarationspliktig,

som icke hörsammar två anmaningar (141 § 2 mom. TF).

För att framtvinga deklaration kan vidare hos länsstyrelsen begäras vitesföreläggande.

De sakkunniga framhåller, att de nuvarande bestämmelserna om delgivning

av anmaningar erbjuder möjligheter för illojala deklarationspliktiga

att förhala taxeringsarbetet. Den som erhåller en avi om en rekommenderad

försändelse är inte pliktig att lösa ut den. Gör han inte det blir försändelsen

liggande på postanstalten i 14 dagar innan den returneras. Först

på detta stadium, då dyrbar tid redan gått förlorad, tillgrips vitesföreläggande.

Hittills har vitesföreläggande emellertid förekommit i mycket ringa

omfattning därför att förfarandet vållar eu viss omgång. Det är nämligen

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

länsstyrelsen som har att besluta om och verkställa vitesföreläggandet.

Ny delgivning, i regel genom polismyndighet, erfordras och ytterligare tid

förlöper.

Under hänvisning till bestämmelserna i den nya rättegångsbalken om

vite som tvångsmedel för att framtvinga inställelse vid domstol och om

möjlighet att delgiva vitesförelägganden genom posten uttalar de sakkunniga

att en liknande ordning synes kunna komma till användning inom

taxeringsväsendet då det gäller anmaningar att avgiva självdeklarationer

eller att fullständiga sådana. De sakkunniga anför.

Det är emellertid opraktiskt och skulle föranleda alltför mycket arbete

att omedelbart tillgripa postdelgivning som normal anmaningsform. I stället

bör, sedan det konstaterats vilka skattskyldiga som försummat avgiva

deklaration, dessa i vanligt lösbrev på formulär tillhållas att fullgöra sin

skyldighet. Dessa brev kan uppsättas av biträdespersonal och skall underskrivas

av taxeringsassistenten.

Det kan antagas att huvudparten av de skattskyldiga efterkommer uppmaningen

att deklarera. I detta sammanhang bör den tidigare omnämnda

anmälan till taxeringsintendenten om deklarationsförsummelse göras. Sammankopplingen

med anmälan för eventuell angivelse till åtal bör för övrigt

inom inte alltför lång tid bidraga till att antalet försumliga sjunker.

Först om den skattskyldige inte låter sig avhöra bör delgivning av egentlig

anmaning äga rum. För att detta skall kunna ske i den ovan angivna

ordningen erfordras emellertid dels att taxeringsnämnderna berättigas att

delgiva anmaningarna genom posten och vidare att de tillägges rätt att

för ändamålet utsätta viten. Något hinder mot att taxeringsnämnderna berättigas

anlita posten förefaller inte behöva föreligga i all synnerhet som

antalet delgivningsfall inte torde bli särskilt stort. Rätten att delgiva genom

polismyndighet måste därjämte bibehållas, då delgivning genom posten

inte kan ske överallt.

De sakkunniga betonar, att frågor om vites utdömande alltjämt avses

skola handläggas av länsstyrelsen.

Om arbetet i första instans framhålles allmänt att det skall vara taxeringsassistentens

skyldighet att gentemot taxeringsintendenten och länsstyrelsen

svara för att detta i de honom anförtrodda distrikten behörigen

fortskrider. De sakkunniga anför vidare.

Han skall i förhållande till de biträden, som tilldelats honom, fungera

som arbetsledare och förman. Det ankommer därför på honom att tillse att

de arbetsuppgifter, som enligt vad nedan angives, bör tilldelas biträde, blir

tillfredsställande utförda. I sista hand faller därför även ansvaret för de

olika biträdesuppgifterna — här torde särskilt böra framhållas längdföringen

— på honom. Visar det sig omöjligt för biträde att medhinna

arbetsuppgifterna skall det åligga taxeringsassistenten att själv ingripa,

om detta med hänsyn till de honom direkt åvilande uppgifterna kan ske,

eller eljest att i vederbörlig ordning påkalla ytterligare biträdeshjälp.

De sakkunniga övergår härefter att närmare behandla gången av arbetet

i första instans.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

I fråga om sorteringen framhålles att denna skall ske hos de lokala skattemyndigheterna

under ledning av taxeringsassistenterna var och en för

sitt distrikt. Sorteringen utgjorde ett omfattande och kostnadskrävande

arbetsmoment — med ledning av en av landskamreraren H. Whitefield

för taxeringsåret 1948 verkställd utredning kunde de nuvarande kostnaderna

för sorteringen inom fögderikommunerna uppskattas till 1,2 milj.

kronor — och det torde anses uteslutet att den skulle kunna bemästras av

den fast anställda personalen. Tillfällig hjälp måste därför anlitas.

Av olika skäl har de sakkunniga inte ansett sig kunna föreslå att all

sortering — således även i distrikt där tjänstemän inte anställts — omedelbart

övertogs av biträdespersonalen å häradsskrivarkontoren. I dessa

distrikt skulle sorteringen alltjämt verkställas på samma sätt som hittills.

Efter sorteringen skall biträden numrera deklarationerna och i taxeringslängden

markera vilka deklarationer som inkommit ävensom vara taxeringsassistenten

behjälplig att konstatera vilka skattskyldiga, som skall

anmanas avge självdeklaration. Till biträdesarbetet hörde jämväl utskrift

och expedition av uppmaningar och anmaningar att deklarera.

Nästa steg i arbetsgången blir enligt de sakkunniga den förberedande

granskningen. I betänkandet anföres i denna del.

Härmed förstås sådana åtgärder — mestadels av rutinmässig karaktär —

som i huvudsak bör åvila biträdespersonal och som bör vidtagas innan den

egentliga sakgranskningen påbörjar. Hit hör

kontrollsummering;

avprickning av löneuppgifter och andra kontrolluppgifter, varvid oöverensstämmelser

anmärkes i deklarationerna;

kontroll mot fastighetslängden att rätta taxeringsvärden uppförts i deklarationerna

samt att garantibeloppen rätt uträknats;

kontroll av skatteavdrag och avdrag för pensionsavgifter mot debiteringslängd;
kollationering

av överföringen till sammanställningarna;

uppsättning av förfrågningar enligt formulär, t. ex. beträffande bristande

överensstämmelse mellan löneuppgift och deklaration;

uppsättning av olika meddelanden till annan taxeringsnämnd, t. ex. om

taxering till kommunal inkomstskatt i annat distrikt (form. nr 16), om

avdrag för insättning på skogskonto, om periodiskt understöd m. in. (form.

nr 17);

anteckningar på deklarationer om förhållanden, som enligt vad biträdet

känner till eller observerat bör föranleda närmare undersökning;

expedition av meddelanden och underrättelser, sedan de underskrivits av

taxeringsassistenten.

De nu redovisade arbetsuppgifterna är mycket omfattande men inte svårare

än att de bör kunna utföras av biträdespersonal. Uppgifterna är tänjbara;

ett erfaret och kunnigt biträde kan naturligen sträcka sin granskande

verksamhet längre in mot det område, där den slutliga granskningen tar

vid, än ett mindre erfaret. Det skall — som förut framhållits — åligga

taxeringsassistenten att övervaka och leda biträdenas arbete. Det kan också

antagas att assistenten vid behov måste hjälpa till med den förberedande

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

granskningen. Detta synes regelmässigt böra bli fallet i början av taxeringsperioden,

innan biträdet hunnit så långt, att assistenten har något att

fingranska.

De sakkunniga räknar med att detta arbete delvis kommer att bedrivas

jämsides med den slutliga granskningen. Det måste också bedrivas parallellt

i de olika taxeringsdistrikt som taxeringsassistenten har att granska.

Den slutliga granskningen och utredningen skall i huvudsak åvila taxeringsassistenten.

I detta hänseende har taxeringsassistenten sålunda bland annat att

kollationera i erforderlig omfattning den av biträdet utförda förberedande

granskningen;

bedöma den redovisade inkomsten med hänsyn till verkställd kontantberäkning

och till gängse bruttovinstprocent;

bedöma och utreda i deklarationerna framställda yrkanden av olika slag;

bedöma skäligheten av i deklarationerna angivna värden å naturaförmåner

och förmögenhetstillgångar in. in.;

självständigt infordra kompletterande upplysningar från uppgiftspliktiga

ävensom införskaffa annan utredning, som kan vara behövlig;

avfatta andra meddelanden till taxeringsmyndigheter än sådana, som

utsänts under det förberedande granskningsarbetet;

lämna sådana skattskyldiga, vilkas deklarationsuppgifter inte utan vidare

kan godtagas, tillfälle att yttra sig och att pröva i anledning härav inkomna

invändningar mot ifrågasatt avvikelse;

bestämma ortsavdrag och göra anteckning härom å deklarationerna;

uppgöra förslag till underrättelser om avvikelser från självdeklarationer

i sådana fall, där det kan förväntas att den ifrågasatta avvikelsen godtages

av taxeringsnämnden;

verkställa anteckningar till ledning för längdföring å deklarationerna

från sådana skattskyldiga, vilkas taxering icke kan förväntas bli föremål

för diskussion;

i övrigt vidtaga alla de åtgärder, som erfordras för att ett motiverat förslag

till taxering skall kunna framläggas.

Det framhålles att i dessa arbetsmoment ligger de måhända viktigaste,

svåraste och mest grannlaga uppgifterna. Framför allt betonas nödvändigheten

av att skattskyldig höres över ifrågasatt avvikelse från självdeklaration.

Taxeringsassistenten skall utrustas med samma befogenheter att infordra

utredning som för närvarande tillkommer taxeringsnämndens ordförande,

dock att utfärdande av anmaningar med vitesföreläggande bör ankomma

på taxeringsnämndens ordförande. I detta sammanhang anför de

sakkunniga.

Till undvikande av missförstånd synes här böra betonas, att vad i uppräkningen

av taxeringsassistentens arbetsuppgifter sagts om upprättande

av förslag till underrättelser om avvikelser och om anteckningar för längdföring

icke skall innebära ett överflyttande av besluten om taxering till

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

honom. Åtskilliga — kanske de flesta — taxeringar och avvikelser är emellertid

så enkla och självklara, att de här avsedda åtgärderna med fördel

kan vidtagas omedelbart. Det bör emellertid hållas i minne att det ankommer

på nämnden att fatta beslut och att den omständigheten att taxeringsassistenten

på grund av taxeringens eller avvikelsens enklare beskaffenhet

anser sig kunna förutse detta inte får hindra att nämnden erhåller tillfälle

att taga ställning till assistentens förslag.

Granskningen av deklarationer i distrikt, där tjänstemannataxering ännu

ej införts, skall bedrivas efter samma grunder som hittills. Dock borde jämväl

ordföranden i sådant distrikt tilläggas samma befogenhet att förelägga

viten.

Sedan tillräckligt antal deklarationer granskats, skall assistenten anmäla

detta för ordföranden, framhålla sådana taxeringar, som tett sig svårbedömliga,

och föreslå sammanträdesdag.

Ordföranden, som härefter hade att utsätta tid och plats för sammanträde,

förutsättes — åtminstone i sådana distrikt som inte enbart omfattar löntagardeklaration

— före sammanträdet genomgå de granskade deklarationerna.

De sakkunniga finner, att en sådan genomgång i vart fall under

organisationens första år är oundgänglig. Finner ordföranden brister föreligga

i utredningen, skall han kunna ålägga assistenten att fullständiga

denna.

Sammanträdena med taxeringsnämnden har föreslagits skola i huvudsak

tillgå som hittills med möjlighet för den skattskyldige att företräda

inför nämnden och motivera sina yrkanden. Med någon nämnvärd minskning

av tiden för sammanträdena räknar de sakkunniga inte. En sådan

minskning fick inte heller eftersträvas i den mån nämnden härigenom

skulle tvingas att nöja sig med en så summarisk genomgång av materialet

att möjligheterna till en allsidig bedömning av taxeringarna krympte.

Om utredningen i något ärende befinnes bristfällig, skulle nämnden kunna

uppdraga åt assistenten att fullständiga densamma.

Taxeringsnämndens protokoll, som med hänsyn till konstruktionen med

successiva beslut måste justeras efter varje sammanträde, föreslås skola

föras av assistenten och justeras av ordföranden. Denne skall ha att därest

ledamot anmäler reservation — låta anstå med justeringen under högst

fem dagar för att bereda ledamoten rådrum att inkomma med skriftlig reservation.

Att taxeringsassistenten skall ha rätt att till protokollet anteckna

de fall då hans förslag ej följts har förut nämnts. Ordföranden, som enligt

nu gällande bestämmelser har att i taxeringslängden anteckna de fall, då

hans mening inte blivit följd, föreslås i avseende å reservationer skola jämställas

med övriga ledamöter.

Efter sammanträdet skall assistenten dels avfatta återstående underrättelser

om avvikelser dels färdigställa deklarationerna så att biträdet kan

verkställa längdföring.

De sakkunniga har funnit nyssnämnda underrättelser vara av sådan vikt

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

— de förmedlar till den skattskyldige kunskaper om nämndens beslut och

utgör underlaget för eventuella besvär — att de bör undertecknas av ordföranden

med kontrasignation av assistenten. Att så sker har befunnits

motiverat jämväl för att ordföranden skall kontrollera att taxeringsnämndens

beslut rätt genomförts.

Längdföringen avses skola ske successivt efter varje sammanträde. Av

olika skäl har de sakkunniga inte ansett sig kunna föreslå att längdföringen

i distrikt, som kvarstår på den gamla ordningen, under utbyggnadstiden

övertages av biträdespersonal vid de lokala skattemyndigheterna.

Sedan det egentliga taxeringsarbetet slutförts återstår ett ganska omfattande

efterarbete. Av detta bör — enligt förslaget — bl. a. följande kunna

utföras av biträden, nämligen

upprättande av förteckningar av olika slag, t. ex. över personer, som gjort

sig skyldiga till förfarande som kan föranleda åtal, över skattskyldiga,

beträffande vilka anteckning skall göras i liggaren över avdrag för värdeminskning

av skog;

underrättelser till andra taxeringsmyndigheter om verkställd taxering

(form. nr 18);

statistiska uppgifter rörande skattskyldiga;

uppgifter om taxeringsarbetets omfattning;

protokollsutdrag beträffande investeringsfonder, skattebefrielser för dödsbo

in. in.;

expeditionsarbete.

Frågan om deklarationsmaterialets förvaring bör enligt de sakkunniga

lösas så att vid länsstyrelsen förvaras de deklarationer, som handlagts

inom särskild nämnd för taxering av juridiska personer, medan övriga behålles

hos den lokala skattemyndigheten. Om skyldigheten att verkställa

fullständig genomgång av materialet i andra instans avskaffas, finner de

sakkunniga att det inte föreligger samma behov för att förvara allt deklarationsmaterial

på länsstyrelsen som nu. Även om materialet förvarades

hos lokala skattemyndigheterna skulle det självfallet stå taxeringsintendenten

fritt att rekvirera in deklarationer för enstaka skattskyldiga, kategorier

av skattskyldiga eller deklarationerna inom hela distrikt. En ordning

som den föreslagna medför enligt de sakkunniga fördelar för de lokala

skattemyndigheterna och för taxeringsassistenten, då de skattskyldiga vänder

sig till honom med klagomål över taxeringen. Dessutom skulle den befria

länsstyrelsen från besväret att årligen skicka ut en och ta emot två deklarationsårgångar.

Visserligen måste med en sådan ordning kompletteringen

av prövningsnämndsbesvär med taxeringslängdsutdrag och deklarationer

verkställas av tjänstemännen i första instans. De sakkunniga påpekar emellertid,

att så ändå under alla förhållanden måste ske beträffande de besvär

som inkommer innan taxeringsarbetet i första instans avslutats.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Om taxeringsassistenternas sysselsättning under tiden mellan taxeringsperioderna

anföres.

Under tiden slutet av oktober—den 15 februari kommer taxeringsassistenterna

icke att vara sysselsatta med taxeringsarbete i första instans. Assistenten

bör under denna tid bl. a. tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar

under deklarationsarbetet och besvara frågor som kan föranledas

av debetsedlarna å slutlig skatt. Som tidigare framhållits bör denna period

emellertid också kunna utnyttjas för vidareutbildning i särskilt anordnade

kurser. Hinder möter inte heller att assistenterna under denna tid tages in

på länsstyrelsen för att biträda med arbetet å taxeringssektionen.

Assistenterna kan vidare — med bibehållen placering — utnyttjas till

eftergranskning med bestämt utlagda och avgränsade uppgifter ävensom

till att uppsätta taxeringsintendentsbesvär i enklare mål. Med taxeringsintendentens

medgivande bör de också av länsstyrelsen kunna användas som

förstärkning åt eller vikarier för häradsskrivaren.

Under denna period torde härjämte böra uttagas de kompensationsledigheter

för övertid, som taxeringsassistenterna kan ha att utfå. Sådana ledigheter

kan uppstå i ganska stor utsträckning, då taxeringsnämndssammanträdena

i åtskilliga distrikt liksom för närvarande torde komma att hållas

på kvällarna.

Förste taxeringsassistent torde under den ifrågavarande perioden lämpligen

böra utnyttjas för taxeringsrevision.

Slutligen framhåller de sakkunniga, att taxeringsarbetet i de distrikt, där

tjänstemannataxering ännu ej införts, i huvudsak bör utföras på samma

sätt som nu. De sakkunniga uttalar.

Tidigare har anförts att sortering och längdföring av olika skäl, framför

allt de svårigheter för de lokala skattemyndigheterna som skulle uppstå,

inte anses böra överflyttas på biträden vid dessa myndigheter. I annat sammanhang

har betydelsen av att debiteringsarbetet till viss del kan ske i samband

med längdföringen framhållits. Utan att så sker kan — med en förlängd

taxeringsperiod — debiteringsarbetet knappast medhinnas inom föreskriven

tid. Då längdföringen inom de distrikt varom här är fråga inte skall

verkställas hos den lokala skattemyndigheten, kan inte heller något successivt

debiteringsarbete verkställas. Det blir därför inte möjligt att förlänga

taxeringsperioden i dessa distrikt under utbyggnadstiden.

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Huvudparten av remissinstanserna lämnar utan erinran av de sakkunniga

anförda synpunkter i anslutning till den pågående undersökningen om

användning av hålkortssystem inom folkbokförings-, taxerings- och uppbördsväsendet.

I några yttranden framhålles uttryckligen att dessa försök

inte bör föranleda uppskov med en väl behövlig reform av taxeringsarbetet

i första instans. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför sålunda bl. a.

följande.

Länsstyrelsen är härom ense med de sakkunniga. En upprustning av

taxeringsväsendet tål icke längre något uppskov. Oavsett en blivande ratio
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

nalisering och ytterligare mekanisering av längdförings- och debiteringsarbetet

är behovet även i fortsättningen av lokala skattemyndigheter ute i

orterna med länsstyrelserna som ledande och sammanhållande organ så

uppenbart, att en utbyggnad av taxeringsväsendet med utnyttjande av dessa

myndigheter redan nu mycket väl kan ske.

Liknande synpunkter framhålles av länsstyrelsen i Norrbottens län och

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter.

Vissa remissinstanser — riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd,

länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge och Älvsborgs län, kronokamreraren

i Uppsala och Svenska stadsförbundet — uttalar att de pågående

försöken utgör anledning att iakttaga försiktighet när det gäller

att genomföra en upprustning av taxeringsväsendet med tjänstemän i den

omfattning de sakkunniga föreslagit, då inom ej alltför avlägsen framtid

personal inom uppbördsväsendet kan komma att frigöras i ganska stor omfattning.

Därför anser dessa remissinstanser, att man nu endast bör provisoriskt

förstärka den nuvarande organisationen eller ock att man bör

inrikta sig på att genomföra omorganisationen under längre tid än som

föreslagits.

Statens organisationsnämnd anför sålunda.

Såvitt nämnden kan finna föreligger emellertid intet hinder att redan nu

fatta principbeslut om taxeringsväsendets organisation, i vart fall vad gäller

personalorganisationen, och att påbörja rekrytering och utbildning av

personal. Med hänsyn till de svårigheter som föreligga att nu bedöma utfallet

av en organisation av taxeringsarbetet i första instans sådan som den

föreslagna, vill nämnden emellertid förorda att tidpunkten, då den skall

vara genomförd, icke fixeras, att genomförandet ses på betydligt längre

sikt än fem år samt att man i första hand inriktar sig på att anordna en

tjänstemannataxering i distrikt, där deklarationsmaterialet är av den art

att granskning av speciellt för ändamålet utbildade tjänstemän ter sig

särskilt påkallad och möjligen i ytterligare ett eller annat distrikt. Först

sedan härigenom erfarenhet vunnits bör, i förekommande fall, genomförandet

av organisationen fullföljas. Vidare finnas skäl, som tala för att

låta frågan om organisationens lokala anknytning tills vidare stå öppen

även om andra skäl — åtminstone för närvarande — peka på en placering

vid lokala skattemyndigheten såsom den lämpligaste. Till dess att detta

spörsmål bleve prövat i samband med frågan om uppbördsväsendets organisation,

finge det stå länsstyrelserna fritt att ordna härmed på sätt i varje

särskilt fall kunde te sig lämpligast. Genom ett sådant provisorium skulle en

senare prövning av de ifrågavarande organisationsproblemen bliva

obunden.

Slutligen har en mindre grupp bland remissinstanserna förordat eller

ifrågasatt uppskov med den egentliga omorganisationen i avvaktan på utgången

av de pågående försöken med hålkortssystem.

Hit hör Föreningen Sveriges landskanslister, Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund och näringslivets skattedelegation.

Näringslivets skattedelegation anför.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Ett genomförande av detta system kommer således, enligt vad ock de

sakkunniga framhålla, att i mycket hög grad påverka såväl länsstyrelsernas

som de lokala skattemyndigheternas och taxeringsmyndigheternas arbetsuppgifter

samt medföra en omorganisation av uppbördsväsendet. Det

ligger i öppen dag, att inom skatteväsendet sysselsatt arbetskraft i olika

grader genom en dylik rationaliseringsåtgärd kommer att frigöras. Det

upplyses vidare i betänkandet, att förslag rörande frågans tekniska lösning

väntas föreligga i slutet av innevarande år. Att statsmakterna utan avvaktande

av resultatet av dessa undersökningar — t. o. in. såsom i betänkandet

förutsättes redan vid innevarande års riksdag — skulle binda sig

för en utökning av de inom taxeringsväsendet heltidsanställda tjänstemännen

med icke mindre än 500 befattningshavare förutom kanslipersonal

bör icke rimligen komma i fråga.

Vad de sakkunniga anfört om vikten av att taxeringsorganisationen anordnas

så att det allmännas fiskaliska intresse och de skattskyldigas krav

på rättssäkerhet tillgodoses bättre än hittills och om orsakerna till bristerna

i taxeringsarbetet i första instans har ej mött någon erinran.

Till frågan om avvägningen mellan å ena sidan vad som kan ernås genom

en förbättrad organisation i form av ökade skatteintäkter samt riktigare

och jämnare taxeringar och å den andra de ökade kostnader, som härav

måste följa har Svenska landstingsförbundet anfört att organisationen bör

få växa fram successivt och att några av sparsamhetsskäl betingade synpunkter

beträffande lämpligt antal tjänstemän härvid inte bör anläggas.

Taxeringsorganisationen i första instans

Enighet synes råda om behovet av förstärkning av taxeringsorganisationen

i första instans.

Mot att heltidsanställda tjänstemän anlitas för arbetet i första instans

har remissinstanserna regelmässigt inte uttalat principiella invändningar

utan tvärtom i åtskilliga fall uttalat sin anslutning till en sådan ordning.

Där invändningar förekommer avser de det föreliggande förslaget eller

detaljer däri, lämpligheten och nödvändigheten av att nu genomföra en

omorganisation el. likn.

Förslaget att inrätta taxeringsassistenttjänster biträdes

eller lämnas utan principiell erinran av statskontoret, kammarrätten, centrala

uppbördsnämnden, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kalmar,

Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västernorrlands

och Norrbottens län, besvärssakkunniga, statens organisationsnämnd,

Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges ländskamrerare,

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, Svenska landstingsförbundet,

Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges juristförbund, Biksförbundet

landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, Svensk industriförening,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges advokat
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

samfund och Svenska företagares riksförbund. Till denna grupp av remissinstanser

synes också kunna hänföras Landsorganisationen i Sverige.

Åtskilliga av dessa remissinstanser framställer emellertid ändringsförslag

i olika avseenden. Dessa förslag motiveras i regel med att de sakkunniga

inte i tillräcklig mån inriktat organisationen på granskning av svårkontrollerade

deklarationer. Samma mening hävdas i allmänhet av de

remissinstanser, som intar en avvisande hållning till förslaget.

Tveksamma om de sakkunnigas förslag bör genomföras är justitiekanslersämbetet,

Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet.

Förslaget avstyrkes helt eller i väsentliga delar av riksräkenskapsverket,

riksskattenämnden, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,

Kronobergs, Älvsborgs, Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens

län, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, näringslivets skattedelegation,

Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund. Överståthållarämbetet

avstyrker förslaget i vad angår Stockholm.

Huvudinvändningen från de hörda myndigheternas sida mot förslaget är

som nyss antytts att förstärkningen i första hand bort inriktas på att möjliggöra

en grundligare granskning av deklarationer från andra skattskyldiga

än löntagare. Vissa av remissinstanserna ifrågasätter därvid om inte en

mindre utbyggnad av tjänstemannaorganisationen kunnat vara tillräcklig.

Ur yttrandena från den grupp av myndigheter och sammanslutningar

som i princip ställt sig positiva till förslaget må här återges följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför.

Kontrollen av deklarationer från jordbrukare, rörelseidkare, fria företagare

och andra »affärsmän» ställer mycket större krav på taxeringsmannen

än kontrollen av löntagarnas deklarationer. De sakkunniga uttala

också att det kan ifrågasättas om icke ett bibehållande av den nuvarande

organisationen förutsätter heltidsanställda konsulenter för de svårare fallen.

Denna fråga bör enligt länsstyrelsens mening besvaras jakande; härtill

kan läggas att inrättandet av en för kvalificerad deklarationsgranskning

utbildad kår av heltidsanställda konsulenter i förening med utsträckt tid

för taxeringsarbetet och biträdeshjälp för rutinarbetet synes ägnat att avhjälpa

de väsentligaste bristerna inom taxeringskontrollen. De sakkunniga

göra emellertid gällande att det synes mest rationellt att på en gång

ta steget fullt ut och införa tjänstemannataxering i nyss antydd mening

beträffande alla deklarationer. Detta kanske låter sig säga men att märka

är att sakkunnigförslaget icke innefattar ett omedelbart inrättande av tillräckligt

antal kvalificerade befattningshavare för kontroll av de i skattehänseende

mer svårbedömda grupper av inkomsttagare (rörelseidkare, jordbrukare

m. fl.). Enligt länsstyrelsens mening är det angelägnare att omedelbart

förstärka organisationen med arbetskrafter med kompetens att kontrollera

de mer svårbedömda deklarationerna än att inrätta den stora

assistentkåren för de enklare uppgifterna. Om biträdeshjälp organiseras

enligt sakkunnigförslaget, skulle sannolikt kontrollen av de enklare dekla
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1056

129

rationerna med fördel alltjämt kunna drivas i nuvarande ordning. Länsstyrelsen

skulle sålunda helst se att tillräckligt antal kvalificerade befattningar

omedelbart inrättades för det svårare arbetet. Att införa tjänstemannataxering

beträffande löntagardeklarationer synes icke vara så brådskande.

För en partiell reform på antytt sätt talar också den omständigheten

att förslaget om en stor assistentkår skulle kunna bedömas bättre

beträffande själva organisationen i samband med den väntade debiteringsreformen.

Länsstyrelsen vill emellertid icke motsätta sig förslaget om

assistenterna men har icke ansett sig kunna underlåta att peka på angelägenhetsgraden

av reformerna.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller att det kan bli nödvändigt med

en viss kategoriuppdelning av deklarationer. Härigenom kan de mer svårbedömliga

uttagas och granskas av särskilt kvalificerade tjänstemän. I

detta sammanhang rekommenderar länsstyrelsen inrättande av särskilda

distrikt för taxering av juridiska personer, rörelseidkare, jordbrukare med

redovisning enligt bokföringsmässiga grunder ävensom vissa löntagare såsom

handelsresande in. fl.

Även länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län rekommenderar en

kategoriuppdelning av materialet men inte bara genom inrättande av ytterligare

särskilda taxeringsdistrikt utan jämväl genom en uppdelning på

olika granskare inom de lokala taxeringsdistrikten. Länsstyrelsen i Kristianstads

län anför.

I fråga om taxeringen av rörelseidkarna synes förslaget icke innebära

någon förbättring i förhållande till vad nu gäller. För detta läns vidkommande

har föreslagits inrättande av endast en tjänst som förste taxeringsassistent.

För närvarande taxeras inom länet cirka 3 000 skattskyldiga inom

särskilt inrättade taxeringsdistrikt för rörelseidkare. Det kommer icke att

bli möjligt för en befattningshavare att förutom granskning av de juridiska

personernas inom länet deklarationer medhinna granskningen av

3 000 rörelseidkares deklarationer. De sakkunnigas förslag att låta taxering

i de särskilt inrättade rörelsedistrikten handhavas av taxeringsassistenter

kommer att innebära ett försvagande i förhållande till vad som nu gäller.

För att sålunda inte en direkt försämring av granskningen av dessa rörelseidkares

deklarationer skall inträda, om förslaget genomföres, erfordras för

detta län mer än en förste taxeringsassistent. Med hänsyn till önskvärdheten

att i större utsträckning än som skett kunna sammanföra taxeringen

av rörelseidkare till särskilt inrättade taxeringsdistrikt, ifrågasättes för

detta län inrättande av tre befattningar som förste taxeringsassistent.

Även i de vanliga taxeringsdistrikten för taxering av jordbrukare, rörelseidkare

och andra inkomsttagare förekomma vissa deklarationer av svårare

art än övriga. Dessa deklarationer ha hittills granskats av taxeringskonsulenter

med höga kvalifikationer och lång erfarenhet. Förslaget synes förutsätta

att hela utredningsarbetet inom ett taxeringsdistrikt anförtros åt

en och samma taxeringsassistent, vilken alltså har att handlägga deklarationer

både av enklare och svårare beskaffenhet. Emellertid måste förutsättas

alt vid varje tidpunkt eu del taxeringsassistenter hava kortare

anställningstid och besitta mindre erfarenhet än övriga. För att inle eu

9 — - llihang till riksdagens protokoll 1056. 1 sand. Nr 150

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

försämring av taxeringen av de skattskyldiga med mer invecklade skatteförhållanden

skall inträda, förtjänar övervägas, om en annan fördelning

av arbetsmaterialet mellan taxeringsassistenterna i fögderiet än den strängt

geografiska och till taxeringsdistrikten knutna uppdelningen kan tänkas.

De till ett taxeringsdistrikt hörande deklarationerna skola behandlas av

taxeringsnämnden efter granskning och utredning av taxeringsassistent

men, såvitt länsstyrelsen kan bedöma, synas hinder icke föreligga varken

av principiell eller praktisk natur att låta olika taxeringsassistenter behandla

skilda grupper av skattskyldiga inom samma taxeringsdistrikt,

därvid givetvis de besvärligaste deklarationerna skulle behandlas av den

erfarnare taxeringsassistenten. Någon uppdelning av taxeringarna å olika

längder skulle därvid icke behöva förekomma, men protokollet måste givetvis

utmärka, vilka deklarationer, som granskats av den ene eller andre

taxeringsassistenten. Detta särskiljande i protokollet torde liksom motsvarande

särskiljande av de taxeringar, som behandlats under olika sammanträden

med taxeringsnämnden, lättast kunna göras genom hänvisning

i protokollet till bokstavs- eller siffermarkeringar i kanten på taxeringslängden.

Länsstyrelsen vill alltså ifrågasätta, att åt länsstyrelserna medgives

rätt att på lämpligt sätt fördela gransknings- och utredningsarbetet

beträffande taxeringarna inom ett taxeringsdistrikt mellan olika taxeringsassistenter.

Länsstyrelsen i Malmöhus län utför samma tanke på följande sätt.

En annan brist i de sakkunnigas uppläggning synes vara att behovet av

ett ökat antal särskilda distrikt på landsbygden icke starkare framhävts.

Om en sådan utvidgning företages — vilket länsstyrelsen finner ytterst önskvärt

— ligger det närmast till hands att hänföra den till fögderiindelningen,

dvs. tillskapa minst ett nytt särskilt distrikt per fögderi för granskning av

deklarationer, avgivna av rörelseidkare, fria yrkesutövare, handelsresande

m. fl. Om så sker, förordar länsstyrelsen att den assistent, som närmast skall

ha ansvaret för det särskilda distriktet inom fögderiet, får en förmansställning

i förhållande till övriga assistenter. Anordningen innebär att assistenterna

fögderivis bildar en granskningsgrupp, som kan disponeras inom fögderiets

alla distrikt. Både granskningsarbetet och bevakningen vid sammanträdena

lär på detta sätt kunna fullgöras bättre och smidigare, t. ex. vid

sjukdomsfall och arbetstoppar, än om granskningsmän på förhand skall

avdelas distriktsvis, redan innan materialet avgivits eller bearbetats. Säkerligen

skulle betydande besparingar härigenom kunna uppnås, beroende på

möjligheten att utnyttja tillfällig personal för enklare granskningsuppgifter.

På liknande sätt bör även granskningsarbetet på uppbördsverken lämpligen

organiseras. Länsstyrelsen tänker sig sålunda en granskningsorganisation

uppbyggd enligt i huvudsak följande riktlinjer. Länet indelas i 3 områden,

vartdera om ca 200 000 invånare, varav Malmö omfattar ett, övriga städer

med egen uppbördsförvaltning ett och fögderierna ett. Varje område bildar

i organisatoriskt hänseende som i Stockholm ett taxeringskontor, vars chef

utgöres av en taxeringsintendent, som sålunda närmast ålägges ansvaret

för taxeringsarbetets bedrivande inom de till respektive kontor hörande

taxeringsnämnderna. Till sin hjälp bör vederbörande chef ha erforderligt

antal taxeringsinspektörer samt fögderivis resp. uppbördsverksvis en granskningsgrupp

(taxeringsassistenter).

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

131

Länsstyrelsen i Örebro län finner den nuvarande konsulentorganisationen

böra bibehållas och utbyggas med heltidsanställda tjänstemän. Härvid anför

länsstyrelsen.

Enligt de sakkunnigas förslag förutsattes taxeringen av juridiska personer

skola handläggas av förste taxeringsassistenter. Förslaget härom liksom

förslaget angående dessa assistenters rekrytering synes länsstyrelsen

ändamålsenligt. De sakkunniga har också framhållit, att antalet juridiska

personer i flertalet län är så begränsat, att assistenterna även borde kunna

medhinna annan kvalificerad taxering t. ex. i särskilda rörelsedistrikt. Ehuru

detta nog kan låta sig göra, måste dock länsstyrelsen framhålla, att förste

assistenten — endast en förutsattes skola finnas i Örebro län — endast kan

tänkas medhinna taxering i två ä tre rörelsedistrikt utöver distrikten för

juridiska personer. Fråga är då åt vilka personer uppgiften att handlägga

taxeringsarbetet i övriga rörelsedistrikt skal! anförtros. Det synes länsstyrelsen

uppenbart, att de lokalt placerade taxeringsassistenterna i lönegrad

Cf 13—Ce 19 i allmänhet icke är kvalificerade granska dylika deklarationer

liksom för övrigt ej heller deklarationer avgivna av jordbrukare med bokföringsmässig

redovisning. I själva verket kan rimligen åt nämnda tjänstemän

endast anförtros granskning av deklarationer avgivna av löntagare,

jordbrukare med kontantredovisning samt möjligen rörelscidkare med

mindre omfattande rörelser med s. k. enkel bokföring. För granskning av

övriga skattskyldigas deklarationer kräves medverkan av mera kvalificerad

personal med erforderliga kunskaper i bokföring. Länsstyrelsen anser därför

att den nuvarande konsulentorganisationen ej helt bör slopas. Svårbedömliga

deklarationer av den art som ovan nämnts bör taxeringsassistenten

insända till vederbörande konsulent, som förutsättes vara placerad hos länsstyrelsen.

Denne skall efter granskning av dessa deklarationer själv föredraga

dem vid taxeringsnämndens sammanträde på samma sätt som för närvarande

sker. I själva verket tillämpas vid länsstyrelsen i viss utsträckning

redan nu att uppdrag som taxeringskonsulent med gott resultat fullgöres

som tjänsteuppdrag av vissa taxeringsinspektörer och landskanslister. Taxeringskonsulenterna

bör ha högre löneställning än taxeringsassistenterna.

Åtskilliga av de mera meriterade landskanslisterna är väl lämpade för dylika

arbetsuppgifter. Förutom uppdrag som konsulent åt de lokala taxeringsnämnderna

bör dessa tjänstemän fullgöra uppdrag som taxeringsassistent

i de särskilda rörelseidkardistrikten i den mån detta arbete ej kan medhinnas

av förste taxeringsassistenten. Av särskild vikt är att i rörelseidkardistrikten

taxeras ej blott rörelscidkare utan — som för närvarande i regel sker —

även tjänsteläkare och handelsresande. Dessa kategorier skattskyldigas deklarationer

är nämligen i regel komplicerade.

En med länsstyrelsen i Örebro län nära överensstämmande ståndpunkt

intas av Landsorganisationen i Sverige, som starkt understryker vikten av

att kontrollen främst inriktas på andra än löntagardcklarationer, och anför.

LO är medveten om att cn snabb rekrytering av kvalificerad granskningspersonal

skulle stöta på betydande svårigheter. Under sådana förhållanden

torde det knappast vara välbetänkt alt avveckla systemet med taxeringskonsulenter,

som biträder taxeringsnämnderna med handläggning av mera

komplicerade taxeringar. LO vill sålunda förorda, all rulingranskningen av

deklarationerna sker genom taxeringsassistenter till erforderligt antal, men

alt det mera kvalificerade granskningsarbetet utförs av tjänstemän i avse
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 dr 1956

värt högre tjänsteställning. Under uppbyggnadstiden bör de nuvarande taxeringskonsulenternas

sakkunskap tas i anspråk i form av arvodesuppdrag,

varvid man dock bör sikta till att knyta konsulenterna mera permanent till

taxeringsorganisationen.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län rekommenderar inrättande av särskilda

taxeringsdistrikt på landsbygden och anför.

En avsevärd vinst för taxeringsarbetets effektivitet vore om möjlighet bereddes

länsstyrelsen att även beträffande landsbygden inrätta speciella taxeringsdistrikt

för rörelseidkares m. fl. taxering på sätt nu sker i vissa städer.

Sådana distrikt borde avse rörelseidkare samt läkare, tandläkare och andra

fria ykesutövare, större jordbrukare och särskilt jordbrukare med bokföringsmässig

redovisning men icke hantverkare och andra mindre yrkesutövare.

Till distriktet, lämpligen omfattande landsbygden i ett fögderi, skulle

således hänföras skattskyldiga beträffande vilkas taxering den närmare

personkännedomen inom taxeringsnämnden vore av mindre betydelse. Anordningen

underlättas av att central längdföring för fögderi genomföres. I

dylikt distrikt kunde taxeringsnämnden lämpligen biträdas av taxeringstjänsteman

i Ca 25, en tjänst som länsstyrelsen på annan plats i detta yttrande

ifrågasatt som befordringstjänst för taxeringsassistenterna.

Länsstyrelsen i Jämtlands lån finner av liknande skäl anledning föreligga

att inrätta en tjänst i Ca 25 i varje fögderi.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lån vill för sin del indela deklarationsmaterialet,

frånsett aktiebolagsdeklarationer och motsvarande, i tre huvudgrupper,

dels deklarationer för löntagare, pensionärer och motsvarande,

vilka deklarationer samtliga är enkla att granska, dels deklarationer för

skattskyldiga rörelseidkare och andra, för vilka inkomstredovisningen sker

med ledning av en mera omfattande bokföring och där deklarationsgranskningen

kräver speciell sakkunskap i bokföring och därmed sammanhängande

skattemässiga frågor, och dels en mellangrupp, bestående av deklarationer

för jordbrukare (utan bokföringsmässig inkomstredovisning), hantverkare

och andra rörelseidkare med enklare bokföring, handelsresande och andra,

vilka deklarationer kan vara mer eller mindre besvärliga att granska utan

att granskningsmannen för den skull behöver vara sakkunnig bokföringsman.

Härtill anföres.

Med det system, som föreslagits av de sakkunniga, finner länsstyrelsen

det ofrånkomligt, att en allvarlig försämring kommer att inträda i kvalitén

på det arbete, som i dag icke utan skäl anses som det viktigaste och tillika

svåraste av taxeringsnämndernas göromål. Uppdelningen av granskningsarbetet

bör därför icke ske geografiskt efter taxeringsdistrikt på så sätt, att

en person ålägges granska samtliga icke-löntagardeklarationer i ett distrikt,

oavsett deklarationernas art. En nödvändig specialisering bör eftersträvas

utan att därför taxeringsarbetet, såsom 1950 års skattelagssakkunniga föreslogo,

centraliseras till residensstaden. Kompetenskraven på dessa tjänstemän

förutsätta en löneplacering, motsvarande befattningshavarnas i taxeringsrevisorskarriären.

Då dessa skulle rekryteras samtidigt med att länsstyrelsens

bokgranskningspersonal utökas, befarar länsstyrelsen, att behovet

av kvalificerad personal icke inom överskådlig tid kommer att kunna täckas.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

K ungt. Maj.ts proposition nr 150 dr 1056

I denna situation torde annan utväg icke stå öppen än att konsulentinstitutet

tillsvidare helt eller delvis bibehålies och att avvecklingen sker i den takt

nya tjänstemän hinna anställas och utbildas. Då allenast ett fåtal taxeringskonsulenter

i detta län gått att uppbringa utöver länsstyrelsens egna befattningshavare,

bör hinder icke möta för dessa senare befattningshavare att

även i fortsättningen inneha konsulentförordnande som extrauppdrag. I särskilda

fall böra därjämte mera svårbedömda deklarationer kunna insändas

till länsstyrelsens taxeringssektion för granskning och utredning. Beträffande

den sista av de ovannämnda deklarationsgrupperna, mellangruppen, bör

granskningen utföras av personer med landskanslistkompetens. Såväl inom

denna grupp som inom konsulentgruppen bör viss specialisering ske med

hänsyn till den specialutbildning, som olika befattningshavare kunna ha.

Fördelningen av arbetsuppgifterna mellan befattningshavarna hos den lokala

skattemyndigheten samt särskiljandet av konsulentdeklarationerna bör göras

av myndighetens chef (häradsskrivaren respektive kronokamreraren).

Sveriges häradsskrivarförening anser sig böra starkt framhålla behovet

av att en förbättrad taxeringskontroll införes huvudsakligen vidkommande

skattskyldiga, som icke är löntagare, och att åtgärder snarast möjligt vidtages

för att effektivisera taxeringen.

Liknande synpunkter anföres av Föreningen Sveriges landslcamrerare och

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, därvid den sistnämnda föreningen

särskilt betonar vikten av att biträdesorganisationen snarast genomföres.

Jämväl de remissinstanser, som ställt sig avvisande mot de sakkunnigas

förslag, har fäst stort avseende vid att organisationen utformas så att granskningen

av de mera svårkontrollerade deklarationerna blir effektiv.

Riksräkenskapsverket anser en effektivisering av taxeringsväsendet kunna

uppnås inom den nuvarande organisationen genom att upprusta länsstyrelsernas

taxeringsrevisioner och att genomföra den föreslagna bilrädesorganisationen.

Ämbetsverket yttrar.

I olika sammanhang vitsordas, att förekommande underdeklaration i stort

sett är att finna inom förvärvskällan rörelse och bland kategorien fria yrkesutövare.

För en effektivare taxering med avseende å detta mindre antal skattskyldiga

erfordras främst en förstärkning av länsstyrelsernas taxeringsrevision.

Riksräkenskapsverket anser sig däremot inte kunna tillstyrka förslaget

att tillskapa en stor, relativt lågt avlönad tjänstemannakår, som skall

göra det väsentliga taxeringsarbetet. Rekryteringssvårigheterna torde vara

uppenbara med hänsyn till såväl bristen på arbetskraft som de ovissa befordringsutsikter

förslaget innebär. Mot organisationsförslaget talar dock

kanske främst de mindre önskvärda verkningar, som införandet av en assistenttaxering

torde komma att medföra i fråga om taxeringsnämndsordförandenas

materiella kvalifikationer och nämndarbetets innebörd. De sakkunniga

ha själva uttalat att vad som vid taxeringsnämndens sammanträden

nu åligger ordföranden, kronoombudet och taxeringskonsulenten skall ankomma

på taxeringsassistenten med undantag av att ordföranden skall föra

ordet och leda förhandlingarna. Det synes berättigat att antaga, att en ordförande

med så formella uppgifter icke i längden kommer att uppehålla den

nära kontakt med taxcringsproblemen, som nuvarande system föranleder.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Ovan anförda synpunkter ha gjort, att riksräkenskapsverket icke känner

sig övertygat om att en övergång till tjänstemannataxering enligt de sakkunnigas

förslag skulle medföra övervägande fördelar.

Liknande synpunkter uttalas av riksskattenämnden, som anför.

Riksskattenämnden vill i stället ifrågasätta om man icke bör utbygga

den nuvarande konsulentorganisationen så att ett antal heltidsanställda

konsulenter anställes vid länsstyrelserna med uppgift att tillhandagå taxeringsnämndsordförandena

med utredning i mera invecklade eller svårbedömda

taxeringsfall. Dessa konsulenter, som till antalet skulle bliva betydligt

färre än de av taxeringssakkunniga föreslagna assistenterna, skulle

hava högre löneställning än de sistnämnda och som regel hava sådan utbildning

att de kunna befordras till högre tjänster inom landskontoren. Genom

en sådan organisation vinnes att de mera svårbedömda deklarationerna —

främst då från rörelseidkare men givetvis även från andra skattskyldiga,

i den mån anledning därtill föreligger — bli föremål för expertgranskning.

För deklarationer av lättare beskaffenhet finnes icke samma behov av dylik

granskning.

Riksskattenämnden är emellertid medveten om att den organisation, som

av nämnden ovan skisserats, med en kår av skrivbiträden vid de lokala

skattemyndigheterna och ett antal heltidsanställda konsulenter vid länsstyrelserna,

icke kan helt avhjälpa de brister som vidlåda den nuvarande

organisationen med avseende på förhindrande av skatteflykt och åstadkommande

av likformighet vid taxeringen. Det är givetvis önskvärt att

dessa krav tillgodoses redan i första instans, då ett tillrättande av bristerna

härvidlag, såsom erfarenheterna från den nuvarande organisationen visar,

icke kan i godtagbar omfattning åstadkommas så sent som i andra instans.

En liknande ståndpunkt intages av vissa länsstyrelser ävensom av

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, näringslivets skattedelegation, Sveriges

köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund och Sveriges hantverksoch

småindustriorganisation.

Överståthållarämbetet hävdar att så speciella förhållanden råder i Stockholm

att vid en omdaning av taxeringsväsendet i riket synes den ordning,

som i Stockholm för närvarande gäller beträffande den kvalificerade taxeringen

i princip böra lämnas oförändrad. Ämbetet anför.

I Stockholm utgör frågan om tjänstemannataxering ett problem för sig.

Ämbetet vill erinra att i Stockholm taxeringsorganisationen avviker från

den för landet i övrigt gällande därutinnan, att befattningshavare vid ämbetets

skatteavdelning ha att i sin tjänst fullgöra uppdrag såsom kronoombud

i särskilda och speciella taxeringsnämnder till vilka senare anförtros

icke blott deklarationer, som avlämnats av rörelseidkare utan även deklarationer

avseende övriga skattskyldiga därest deklarationerna anses vara av

mera krävande art. En under medverkan av tjänstemän bedriven taxering

är sålunda redan delvis införd i Stockholm nämligen beträffande den kvalificerade

taxeringen. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag beträffande

sådan taxering, som nu handlägges i speciell taxeringsnämnd i Stockholm

— innebärande att densamma skulle komma att överflyttas till de

lokala taxeringsnämnderna och handläggas av mindre kvalificerade befattningshavare

— skulle otvivelaktigt medföra en betydande försämring av

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1956

taxeringsresultatet; det skulle innebära att man toge ett steg tillbaka i

utvecklingen. En sådan anordning måste därför hos den för taxeringen i

huvudstaden ansvariga myndigheten uppväcka oro.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som hänvisar till de speciella fölhållandena

inom länet, intar i organisationsfrågan en ståndpunkt, som nara

anknyter till riksskattenämndens.

För sin del anser länsstyrelsen, att det icke återstår annat än att söka

förbättra den nu gällande'' organisationen. Detta synes kunna ske genom

att ställa till taxeringsnämndernas förfogande dels kvalificerade biträden

för granskning av svårare deklarationer och särskild hjälp för sortering

av deklarationsmaterialet och andra rutinmässiga arbetsuppgifter samt

vidare genom att utsträcka tiden för taxeringsarbetets avslutande till den

1 juli.

Föreningen Sveriges kronokamrerare och Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer

understryker starkt behovet av kontroll av deklarationer, som

avges av rörelseidkare. Den förstnämnda föreningen, som framhåller önskvärdheten

av att specialdistrikt inrättas i större utsträckning än hittills

såväl i städerna som på landet, hävdar att vissa åtgärder till förstärkning

av taxeringsorganisationen omedelbart bör vidtagas. I anslutning härtill anföres

följande.

Enligt föreningen bör såsom tidigare anförts den slutliga prövningen av

taxeringsorganisationen uppskjutas i avbidan på angivna lämpligare tidpunkt.

Med hänsyn till påtalade brister i nuvarande taxeringsorganisation

anser föreningen det emellertid böra vidtagas vissa omedelbara åtgärder,

vilka utan att föregripa en slutlig prövning av organisationen äro ägnade

att tillgodose det väsentliga syftet med förslaget. Sålunda bör enligt föreningens

uppfattning taxeringsrevisionen avsevärt förstärkas. Vidare böra

taxeringsnämnderna befrias från allt sorterings- och därmed sammanhängande

arbete ävensom längdföring. Detta torde i varje fall i flertalet städer

med egna uppbördsverk redan vara förhållandet men bör, främst genom

lämplig förstärkning av häradsskrivarekontorens personal, genomföras generellt.

Arbetet i de lokala taxeringsnämnderna bedrives i övrigt enligt nu

gällande ordning. För svårare fall ställas taxeringskonsulenter till fÖl fogande.

Särskilda taxeringsnämnder inrättas i vidgad omfattning. I dessa

nämnder, där kronoombuden elimineras och ersättas med tast anställd

personal, taxeringsassistenter, granskas deklarationerna av såväl taxeiingsnämndens

ordförande som taxeringsassistenten. Taxeringsassistenterna

böra äga sådan kompetens, att de under tid då arbetet i första instans ej

pågår kunna tagas i anspråk för bl. a. taxeringsrevision. Slutligen böra

taxeringsperioderna förlängas, dock icke utöver juni månad.

Kooperativa förbundet, som befarar en överdimensionering av granskningsapparaten

såvitt gäller löntagarna om förslaget genomföres och en

försvagning såvitt gäller rörelseidkarna, föreslår följande.

De nuvarande ordförandena bör tillhandahållas hjälp med rena rutinuppgifter.

De invändningar, som de sakkunniga i detta sammanhang riktat

mot möjligheten att vid den lokala taxeringsmyndigheten anställa biträdespersonal

att tillhandagå taxeringsnämnderna, finner förbundet inte vägande.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Det bör vara möjligt för häradsskrivaren eller annan tjänsteman vid den

lokala skattemyndigheten att ge erforderlig ledning och hjälp åt biträdespersonalen.

För övriga skattskyldiga, sålunda aktiebolag, ekonomiska föreningar och

andra rörelseidkare, torde det vara lämpligt med en tjänstemannataxering,

ungefärligen i den form som de sakkunniga tänkt sig. För aktiebolag och

ekonomiska föreningar finnes redan nu särskilda taxeringsdistrikt och där

bör det egentliga granskningsarbetet kunna ombesörjas av en särskild

tjänsteman. För övriga rörelseidkare bör liksom nu är fallet i viss utsträckning

rörelseidkaredistrikt inrättas på sådana orter, där antalet rörelseidkare

är tillräckligt stort och även här bör en särskild tjänsteman kunna

tillsättas. För andra taxeringsdistrikt åter, där antalet rörelseidkare eller

andra svårare deklarationer ej är så stort, bör det vara möjligt att låta

taxeringsnäinndsordföranden överlämna sådana deklarationer till en särskild,

för flera distrikt gemensam tjänsteman. Det skulle med andra ord

bli ungefärligen samma ordning, som för närvarande gäller beträffande

taxeringskonsulenter. Fn översyn och förstärkning av denna organisation

torde emellertid vara tillrådlig. Om möjligt bör man undvika en förlängning

av taxeringsperioden, men om detta visar sig vara oundgängligen

nödvändigt, bör detta göras med högst någon månad och gälla enbart sådana

skattskyldiga, vars taxering är mer invecklad än en vanlig löntagares.

I fråga om taxeringsnämndernas organisation och

sammansättning innehåller endast ett fåtal yttranden några invändningar

mot vad som föreslagits.

Länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län

ävensom Föreningen Sveriges landskamrerare hävdar att taxeringsassistenten

bör vara ledamot av nämnden, varvid förstnämnda länsstyrelse och

föreningen utgår från att han skall fungera som det allmännas representant,

medan länsstyrelsen i Gävleborgs län anför.

Då det därjämte, såsom länsstyrelsen ovan velat framhålla, enligt länsstyrelsens

mening icke är lämpligt eller riktigt, att föredraganden i taxeringsnämnd

är underordnad taxeringsintendenten, vill länsstyrelsen i stället

föreslå, att han under pågående arbete i taxeringsnämnd skall stå till ordförandens

förfogande för detta arbete, därvid ordförande i händelse av

meningsskiljaktighet har att helt bestämma omfattningen av utredningar

o. d. Någon angiven fiskalisk ställning anser länsstyrelsen icke böra tillkomma

taxeringsassistent. Med hänsyn till den position, föredraganden får

inom nämnden, bör han enligt länsstyrelsens mening också vara ledamot

av nämnden och med dess övriga ledamöter dela ansvaret för nämndens

beslut.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter om ej möjlighet borde

skapas för speciell sammansättning av taxeringsnämnderna i visst fall och

anför.

För att icke få för små taxeringsdistrikt — ett taxeringsdistrikt synes

lämpligen böra omfatta 2 000—3 000 skattskyldiga och åtskilliga storkommuner

ha betydligt färre än 2 000 skattskyldiga — men ändå få en

välbehövlig person- och ortskännedom representerad i taxeringsnämnden

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

ifrågasätter länsstyrelsen om icke då så finnes lämpligt i nämnden kunde

ingå, utom ordföranden, en av varje i distriktet ingående storkommun —

i regel två — utsedd »ständig» ledamot och därutöver två eller flera av

resp. storkommun utsedda ledamöter, vilka tjänstgjorde i nämnden, när

taxeringen rörande ledamotens hemortskommun eller kanske församling

behandlades.

De sakkunnigas uttalande att till taxeringsnämndsordförande i princip

inte borde utses tjänsteman å taxeringssektionen har rönt gensagor i åtskilliga

yttranden. Elva länsstyrelser och Föreningen Sveriges taxeringsintendenter

framhåller sålunda att ett förbud i denna riktning skulle verka

försvårande på rekryteringen till taxeringssektionerna och även göra det

svårare att finna lämpliga taxeringsnämndsordförande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför sålunda.

Länsstyrelsen ifrågasätter om ett sådant förbud kan anses motiverat. Det

kan dock rimligen här icke uppfattas som en tjänstemannataxering i egentlig

mening, eftersom taxeringsassistenternas uppgifter ju endast skall omfatta

utredningar och expeditionellt arbete. Enär taxeringsassistenterna sålunda

icke skulle utöva någon beslutanderätt vid fastställande av taxering,

bör enligt länsstyrelsens mening hinder icke föreligga att då så erfordras

för att erhålla fullt kompetent ordförande förordna tjänsteman vid taxeringssektionen

till nämndsordförande. Enligt vad länsstyrelsen funnit, hava

dess tjänstemän väl utfört dem tilldelade taxeringsuppdrag, och ett uteslutande

av dem skulle till skada för taxeringsarbetet begränsa antalet därför

lämpliga personer.

Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar att en betydande lönelyftning för

befattningshavarna på taxeringssektionen skulle vara erforderlig för att

dessa inte skulle söka sig från sektionen.

Länsstyrelsen i Hallands län anför.

Enligt länsstyrelsens mening torde man härutinnan svårligen kunna göra

någon skillnad mellan tjänstemän å taxeringssektionen och länsstyrelsen i

övrigt. Utifrån sett tagas säkerligen alla länsstyrelsetjänstemän som en enhet.

Mindre viktigt är måhända att tjänstemännen på taxeringssektionen skulle

få en missgynnad ställning i förhållande till övriga tjänstemän på länsstyrelsen

därigenom att deras möjlighet till biinkomster skulle på ett speciellt

sätt beskäras. Genomförandet av en sådan ordning skulle dock säkerligen

försvåra rekryteringen på taxeringssektionen. då det är givet att exempelvis

eu förste länsnotarietjänst, med enligt de sakkunniga ganska självklar möjlighet

till ordförandeskap i taxeringsnämnd som biinkomst, verkar mera

lockande än en förste taxeringsinspektör stjänst i samma lönegrad utan

sådan möjlighet till biinkomst.

Även om länsstyrelsen, som sagt, delar de sakkunnigas uppfattning, att

tjänstemän vid taxeringssektionen i princip icke böra vara ordförande i

taxeringsnämnd, torde det dock vara praktiskt omöjligt att helt utesluta

dem och tjänstemän i övrigt vid länsstyrelsen från ordförandeuppdrag. Uppdraget

som ordförande i taxeringsnämnd är av stort värde ur utbildningssynpunkt.

Det ifrågasatta förbudet skulle enligt vad länsstyrelsen i Skaraborgs län

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 15U dr 1956

framhåller verka försämrande på taxeringsresultatet i distrikt för taxering

av juridiska personer och rörelseidkare, där speciell sakkunskap hos ordföranden

är påkallad.

I samma fråga framhåller länsstyrelsen i Västmanlands län.

Länsstyrelsen förstår väl de bevekelsegrunder som varit avgörande för

detta ställningstagande. Likväl anser länsstyrelsen det knappast välbetänkt

att sätta taxeringstjänstemännen i denna särställning. Länsstyrelsen betvivlar

att det kunnat påvisas något fall, då en taxeringstjänsteman på grund

av denna sin ställning utfört uppdraget på ett olämpligt sätt. Tvärtom lärer

det med fog kunna göras gällande, att taxeringstjänsteinännens kunnighet

på detta område varit till stor nytta för arbetet i taxeringsnämnden. Därtill

kommer att arbetet i första instansen är en mycket god skola för taxeringstjänstemän,

som därigenom få inblick i arbetslivets olika förhållanden,

vilket är av största värde för att förhindra en ensidig inriktning av arbetet

i tjänsten. Ett förbud för taxeringstjänstemännen att emottaga dylika uppdrag

skulle dessutom för länsstyrelsen i hög grad försvåra rekryteringen till

denna yrkesgrupp. Vidare måste erinras om svårigheten att skaffa lämpliga

ordförande i taxeringsnämnderna. Även av dessa skäl anser länsstyrelsen

att man icke bör i nuvarande läge vidtaga åtgärder, som ökar dessa

svårigheter.

Motsatt ståndpunkt i fråga om länsstyrelsetjänstemännens behörighet att

mottaga uppdrag som ordförande intages av Sveriges advokatsamfund, som

anför.

Beträffande kravet alt ordföranden ej skall få utses bland dem som till

ordinarie arbete ha att syssla med taxeringar, lia de sakkunniga anfört att

man ej velat direkt inskriva en regel härom i förordningen, då länsstyrelserna

undantagsvis och alldeles särskilt under en övergångstid borde ha möjlighet

att mera fritt utse ordförande. Styrelsen kan ej dela denna uppfattning.

Det är mycket angeläget att det göres en skarp åtskillnad mellan de

hos länsstyrelserna anställda tjänstemännen och ordförande och ledamöter

i taxeringsnämnd. Det är därför av vikt att ordföranden ej får utses ur den

förstnämnda gruppen. Om man emellertid befarar att det under en övergångsperiod

skulle bliva svårt att finna lämpliga personer för ordförandeposterna,

bör erforderligt undantag för viss kortare tid stadgas i övergångsbestämmelserna.

Styrelsen anser det vara av vikt att den av de sakkunniga

förordade regeln införes som en tvingande regel i förordningen. Erfarenheten

har visat att vid en lagstiftnings tillkomst framförda önskemål, som

ej reglerats i lagen, lätt komma att i praktiken helt åsidosättas.

En liknande ståndpunkt intas av besvärssakkunniga, som i likhet med

advokatsamfundet anser att uttryckligt stadgande bör intagas i taxeringsförordningen.

Besvärssakkunniga fortsätter.

Anses länsstyrelserna under övergångsskedet böra ha möjlighet att mera

fritt utse ordförande, såsom taxeringssakkunniga göra gällande, torde särskilt

undantag kunna stadgas i övergångsbestämmelserna. Enligt besvärssakkunnigas

mening skulle det vara av värde om i lagen även inskreves de

positiva habilitetskrav, som taxeringssakkunniga angiva i motiven, nämligen

att till ordförande skall utses någon betrodd och med ortserfarenhet utrustad

person.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. i\Iaj:ts proposition nr 150 dr 1956

139

Förslaget att arvodena åt taxeringsnämndsordföranden

a skall fastställas för en period av fem år anses av tolv länsstyrelser

och Föreningen Sveriges taxeringsintendenter mindre lämpligt dels därför

att arvodet av olika skäl — penningvärdesförsämring, ändring i distriktets

eller arbetsbördans omfattning in. in. — kan behöva justeras dels därför att

man härigenom konnne att avhända sig möjligheten att särskilt premiera

ordförandena efter det mått av arbete, som nedlägges på uppdraget.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter yttrar.

I likhet med de sakkunniga anser föreningen, att man efter reformens

genomförande skall kunna nedskära nu utgående arvoden till ordförandena.

Föreningen tror dock icke att det är möjligt eller lämpligt att fastställa

arvodena åt ordförandena för någon längre tid. Arbetsbelastningen inom

de olika distrikten växlar från tid till annan. Dyrtidskompensation måste

givas. Ersättningarna måste anpassas i förhållande till den kraft och skicklighet,

som ordförandena utveckla. Härtill kommer ytterligare en viktig

omständighet. Arvodena till ordförandena torde i den nya organisationen

böra bedömas även med hänsyn till kvaliteten hos den arbetshjälp som står

till taxeringsnämndernas förfogande för granskning och biträdesuppgifter.

För att vaka över att arbetet i taxeringsnämnderna bedrives så ekonomiskt

som möjligt blir det troligen nödvändigt att i framtiden göra budgetberäkningar

på vad taxeringsarbetet i olika taxeringsnämnder -— eventuellt inom

olika fögderier eller städer — bör kosta. Avvägningen av ordförandearvodet

kan därför komma att sammankopplas med vad taxeringsarbetet i

första instans i övrigt kostar. Man bör av dessa skäl räkna med en viss

rörlighet i systemet och icke låsa fast ordförandearvodets storlek på ett

olämpligt sätt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår att tre fjärdedelar av

föregående års arvode betraktas som grundarvode samt att frågan om tilllägg

till grundarvodet prövas efter taxeringsarbetets avslutande.

Länsstyrelserna i Hallands och Göteborgs och Bohus län uttalar sig för

en utvidgning av möjligheterna för kommunvalda ledamöter att granska

deklarationerna, därvid förstnämnda länsstyrelse anför.

Möjligheterna för kommunalvalda ledamöter att granska deklarationerna

bör utvidgas. Dock icke så att mera än eu .sådan ledamot bör få ta del av

samma deklaration. Utvidgningen bör i stället ordnas så att granskningsuppgiften

enligt taxeringsnämndens beslut uppdelas på nämndens ledamöter

exempelvis enligt geografisk grund.

Vad i betänkandet anförts rörande t axe ring sassistentens

ställning i förhållande till taxeringsnämnden har ingående diskuterats

i åtskilliga av remissvaren. Framför allt har därvid framhållits, att om

ordföranden inte ges närmare angivna uppgifter i fråga om granskning,

föredragning in. in., det kunde befaras att hans ställning blev för svag och

att härigenom det fiskala intresset, representerat av taxeringsassistenten,

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 ur 1956

skulle komma att dominera. Olika lösningar har föreslagits för att hindra

en sådan utveckling.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner det nödvändigt att ordförandens uppgifter

närmare anges.

Riksskattenämnden, länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Blekinge, Göteborgs

och Bohus, Värmlands och Kopparbergs län, Svenska landstingsförbundet

samt näringslivets skattedelegation finner att ordföranden bör vara

föredragande eller ha rätt att efter eget bestämmande föredraga ärenden i

taxeringsnämnden. Den av nämnda remissinstanser i detta hänseende intagna

ståndpunkten uttryckes av riksskattenämnden på följande sätt.

Det är angeläget, att lekmannainflytandet i betydande omfattning bibehålies

för att organisationen skall kunna förvärva och bibehålla allmänhetens

förtroende. Så länge de nuvarande taxeringsnämndsordförandena

kvarstå i sina uppdrag, är det troligt att nämndernas ordförande komma

att genom sin kunnighet och erfarenhet rörande skattefrågor vara i stånd

att hävda sig mot assistenterna. Man måste emellertid befara att nytillkomna

ordförande, om de icke vidare skola själva utreda och framför allt

om de icke vidare skola föredraga ärenden i nämnden, icke komma att

förvärva tillräcklig kännedom om skatteförfattningar m. m. för att kunna

hävda lekmannainflytandet och att assistenten därför så småningom, ehuru

icke ansvarig för besluten, dock blir dominerande i nämnden. Detta vore

särskilt betänkligt med tanke på att den tid som står till huds icke kommer

att medge annat än en mycket knapphändig föredragning av deklarationerna.

Om taxeringsnämndsordföranden själv föredrager deklarationerna,

kommer däremot assistentens ställning inom nämnden icke att bliva

lika framträdande och hans egenskap av en taxeringsintendenten underställd

tjänsteman behöver icke i allmänhetens ögon i lika hög grad innebära

risk för att taxeringsnämndens verksamhet är ensidigt fiskalisk. En

sådan anordning, som innebär att man mera bestämt skiljer mellan den

kontrollerande och den beslutande verksamheten, medför emellertid ett

avsevärt dubbelarbete.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför.

Med den uppgift taxeringsassistenterna skola ha enligt förslaget, nämligen

bland annat att uppsätta besvär åt taxeringsintendenten i enklare

mål, där alltså partställning inträder i prövningsnänmden, synes det icke

heller lämpligt att över huvud låta honom vara föredragande i taxeringsnämnd.

Länsstyrelsen fäster stort avseende just vid nämnda förhållande,

att utgången av ett taxeringsärende är i hög grad beroende på det sätt, på

vilket detsamma föredrages. Även om taxeringsassistenten icke är ledamot

i taxeringsnämnden, måste han likväl, såsom förut påpekats, komma att

utöva ett faktiskt inflytande på nämndens beslut.------

En god kår av taxeringsnämndsordförande kan icke upprätthållas, utan

att föredragningsskyldighet för ordföranden föreligger. Därigenom tvingas

han att sätta sig in i ärendets olika detaljer och taga den ståndpunkt, som

han med hänsyn till gällande skattelagstiftning anser vara riktig. Detta är

emellertid enligt länsstyrelsens förmenande en mycket viktig synpunkt,

vartill de största hänsyn bör tagas, bland annat med hänsyn till rekryteringen

av ledamöter i prövningsnämnden, vilken rekrytering i framtiden

huvudsakligen torde komma att ske från f. d. ordförande i taxeringsnämn
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

derna. En praktisk tillämpning av skatteförfattningarna, sådan som endast

en penetrering utav taxeringsärendena kan giva, är enligt länsstyrelsens

mening en förutsättning för lämpligheten såsom ledamot i prövningsnämnd,

där det teoretiska kunnandet visserligen har sitt värde men givetvis

blir störst, då det förenas med erfarenhet ifrån det praktiska taxeringsarbetet.

Näringslivets skattedelegation anför i fråga om föredragningen.

En grundläggande princip för tillgodoseende av rimlig rättssäkerhet måste

dock vara, att föredragningen inom nämnden och framläggandet av förslag

till taxering — särskilt med hänsyn till den i allmänhet summariska behandling,

som enligt sakens natur icke kan undvikas — sker av en person,

som icke har till uppgift att under tjänstemannaansvar och enligt anvisningar

av överordnad partsrepresentant bevaka den ena partens intresse.

Förslaget innebär ett uppenbart åsidosättande av denna princip.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,

Västmanlands och Västernorrlands län samt Föreningen Sveriges

kronokamrerare, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Föreningen

Sveriges taxeringsintendenter och Sveriges juristförbund rekommenderar att

ordförandena skall genomgå och granska deklarationerna, varvid ej sällan

framhålles behovet av kontroll över assistenten men också faran för ett försämrat

taxeringsresultat.

Länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län anför.

Men länsstyrelsen vill framhålla att det icke bör höra till undantagsfallen,

att ordföranden granskar deklarationsmaterialet före sammanträde. Viktigt

är att ordföranden i princip behåller ledningen jämväl över assistentens arbete

och att taxeringsnämnden klart bibehålies vid ansvaret för taxeringsbeslutet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar.

Länsstyrelsen anser att en ordförande bör ha viss alagd skyldighet att

förhandsgranska det taxeringsmaterial, som förelägges taxeringsnämnden.

Det måste nämligen vara ofrånkomligt för en ordförande, som skall deltaga

i ansvaret för taxeringsnämndens beslut, att i förväg överväga och taga

ställning, åtminstone till omtvistliga taxeringsfall. Han måste också göra sig

förtrogen med gällande författning och meddelade prejudikat. I annat fall

blir ju förhållandet mycket lätt det att taxeringsnämnden helt kommer att

särskilt i svårare frågor kritiklöst följa taxeringstjänstemannens förslag. En

sådan utveckling torde icke de sakkunniga ha velat främja att döma av deras

allmänna uttalanden om lekmännens inflytande på taxeringen.

Länsstyrelsen föreslår alltså att i taxeringsförordningen intages skyldighet

för taxeringsnämndens ordförande att granska det föreliggande taxeringsmaterialet

och även att låta föranstalta om ytterligare utredning, därest han

finner sådan erforderlig.

På liknande sätt uttalar sig länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund uttalar farhågor för att

tjänstemannainflytandet på taxeringarna skulle genom assistentens ställning

som föredragande ökas i så hög grad att tjänstemannataxering i delta ords

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

vanliga mening blev ett faktum. I fråga om ordförandens skyldigheter anför

föreningen följande.

Det synes förbundet helt naturligt, att en ansvarsmedveten ordförande ej

vilt deltaga i taxeringsbeslut utan att dessförinnan ha salt sig in i materialet.

På grund härav bör enligt förbundets mening skyldighet föreskrivas för ordföranden

att göra detta och arvodets storlek bör bestämmas med hänsyn härtill,

enär eljest rekryteringen av dugliga och energiska taxeringsnämndsordförande

kommer att försvåras.

Föreningen Sveriges taxeringsiniendenter upphåller sig särskilt vid faran

för en försämring av taxeringsresultatet.

Även om många av de nuvarande taxeringsnämndsordförandena icke äro

lämpliga för sina uppdrag och ännu fler ha otillräckliga kunskaper om de

snabbt växlande taxeringsföreskrifterna, så kan man dock icke bortse från

att flertalet ordförande bestå av kloka och erfarna män, som åtnjuta allmänt

förtroende. Skulle dessa ordförande visserligen stå kvar som taxeringsnämndsordförande

i den föreslagna organisationen men utan skyldighet att

granska deklarationerna, bleve följden att deras erfarenhet otillräckligt eller

icke alls utnyttjades. I detta sammanhang bör påpekas, att ett materiellt

riktigt bedömande av deklarationernas vederhäftighet och de skattskyldigas

inkomster och levnadskostnader mera torde vara beroende av erfarenhet och

omdöme samt blick för livets ekonomiska realiteter än av kännedom om

diverse detalj föreskrifter. Man har därför anledning räkna med en försämring

av det materiella taxeringsresultatet i många distrikt.

\ ad föreningen nu anfört manar till försiktighet inför övergången till ett

nytt system. Emellertid måste i detta sammanhang allvarligt beaktas de ständigt

ökade svårigheterna att på alla orter finna personer, som äro lämpliga

och villiga att taga på sig den svåra och grannlaga uppgiften att sköta taxeringsarbetet.

När de frivilliga — och goda — krafterna icke längre stå till

förfogande, måste något annat sättas i stället, som är minst lika gott. Även

om ordföranden hädanefter icke kommer alt i samma utsträckning som nu

tyngas med rutinarbete, torde de berörda rekryteringssvårigheterna icke

härigenom komma att försvinna. Ett tjänstemannainslag synes här vara den

enda lösningen. Härtill kommer att taxeringsarbetets tilltagande komplicering

beträffande vissa grupper av skattskyldiga till synes driver mot en specialisering,

som är såpass långt gående, att granskningsarbetet lämpligen till

sist bör anförtros åt tjänstemän. En tjänstemannagranskning i mening av

biträdesgranskning bör vidare med fördel kunna genomföras beträffande

det stora flertalet löntagare. Dessutom måste det betecknas såsom ett angeläget

önskemål att tjänstemannainslaget i taxeringsarbetet ökar så att det

allmänna genom sin representant kan utöva en effektiv ledning av arbetet

och därigenom säkra intresset av rättvisa vid beskattningen.

Länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Kalmar, Västmanlands och

Gävleborgs län, besvärssakkunniga, Föreningen Sveriges landskamrerare

och näringslivets skattedelegation hävdar att taxeringsassistenterna bör

vara länsstyrelsens — icke taxeringsintendentens — underordnade, som

skall stå till taxeringsnämndernas förfogande under taxeringsarbetet, samt

att ordföranden utan ingripande från taxeringsintendenten skal! kunna dirigera

utredningsarbetet.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956 143

Utförligast uppehåller sig bcsvärssakkunniga vid frågan. De sakkunniga

anför.

Taxeringssakkunnigas förslag rörande taxeringsassistentens ställning väcker

vidare farhågor för att taxeringsintendenten avses indirekt skola kunna

påverka taxeringarna i första instans och i viss mån göra taxeringsnämndernas

beslutanderätt illusorisk. Taxeringssakkunniga förorda nämligen att

taxeringsassistenterna skola vara icke blott biträden åt taxeringsnämnderna

utan även representanter för taxeringsintendenten.

Såvitt besvärssakkunniga kunna förstå kan den föreslagna ordningen

leda till att taxeringsarbetet i första instans kommer att domineras av taxeringsintendenten.

Detta är direkt olämpligt med hänsyn till taxeringsintendentens

ställning som partsorgan för det allmänna och torde äventyra taxeringsnämndernas

anseende för opartiskhet. Skola taxeringsnämnderna bära

ansvaret för taxeringarna i första instans, böra de rimligen ha full frihet

att verkställa de utredningar och den granskning, som enligt deras uppfattning

erfordras. Att taxeringsnämnderna därvid ha att beakta de allmänna

direktiv och anvisningar som givits för taxeringsarbetet är självklart.

Taxeringsassistenten bör med utgångspunkt från dessa överväganden

givas en annan, mera entydig ställning än den taxeringssakkunniga förordat.

Taxeringsassistenten bör sortera under taxeringsnämnden och vara skyldig

att följa dennas direktiv. Allmänna anvisningar o. d. rörande taxeringsarbetet

böra riktas till taxeringsnämnderna, ej till taxeringsassistenterna.

Anser taxeringsassistenten, att nämnden ställer krav på honom, vilkas iakttagande

skulle hindra honom från att fullgöra vad som enligt allmänna anvisningar

åligger honom, bör han hänvända sig till länsstyrelsen.

Mot den av de sakkunniga föreslagna biträdesorganisationen

för rutinarbeten har i princip ingenting invänts. I åtskilliga yttranden uttalas

— som av det föregående framgår — önskemål att biträdeshjälp bör

tillhandahållas ordförandena även om taxeringsassistenttjänsterna ej inrättas.

De sakkunnigas uttalande att taxeringsassistenterna skall direkt sortera

under taxeringsintendenten och icke underordnas häradsskrivaren

möter invändningar i huvudparten av yttrandena. Allmänt anses att den

lokala skattemyndigheten bör ges ställning av överordnad i förhållande

till assistenterna. Denna ståndpunkt intas av sjutton länsstyrelser, statens

organisationsnämnd, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges

kronokamrerare, Föreningen Sveriges landskamrerare, Föreningen Sveriges

taxeringsintendenter, landskommunernas förbund och Svensk industriförening.

I denna fråga anför länsstyrelsen i Stockholms län följande.

Länsstyrelsen förmenar att assistenterna bör vara länsstyrelsens och icke

taxeringsintendentens tjänstemän men stå till nämndernas förfogande då

taxeringsarbetet pågår. Alt de skola förläggas i orterna i anslutning till de

lokala skattemyndigheterna får länsstyrelsen tillstyrka. Beträffande samordnandet

mellan den lokala skattemyndigheten och assistenter måste läns
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kuiigl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

styrelsen finna att de sakkunniga visat alltför stor försiktighet. Motiveringen

för de sakkunnigas ståndpunkt i detta avseende synes icke bindande och är

i allt fall helt knuten till tanken att assistenterna skola vara direkt underställda

taxeringsintendenten. Behandlas assistenterna såsom länsstyrelsens

tjänstemän synes hinder icke möta för att underställa dem den lokala skattemyndigheten.

Man torde ha rätt att utgå från att våra kronokamrerare och

häradsskrivare, som på ett förtjänstfull! sätt kunnat leda den stora uppbördsreformen

i hamn, även skulle visa sig kunna med ansvar och skicklighet

fullgöra en betydelsefull uppgift inom taxeringsväsendet. I allmänhet äro

nämnda befattningshavare redan nu goda taxeringsmän. Skulle något eftersättande

av arbetsuppgifter visa sig förekomma på ett eller annat håll kan

säkerligen snar rättelse vinnas genom ett påpekande eller ett tillrättaläggande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län hävdar bestämt, att den enda möjligheten

att lösa spörsmålet är att låta häradsskrivaren få ansvar även för

taxeringsarbetet.

Länsstyrelsen anser en lämplig lösning vara att häradsskrivaren göres ansvarig

för och får leda arbetet även i vad det gäller biträde åt taxeringsnämnderna.

Taxeringsassistenternas ställning kan då icke bli så självständig

gentemot häradsskrivaren som de sakkunniga tänkt sig, då det blir nödvändigt

att även taxeringsassistenterna underordnas häradsskrivaren och att

denne får ett visst överinseende över deras arbete. Hur omfattande häradsskrivarens

tillsyn bör vara kan vara tveksamt. Att denna tillsyn bör i första

hand avse det löpande arbetet med mottagning och ordnande av taxeringsmaterial,

upprättande av längder och annat skrivarbete, torde vara tydligt.

Mera tveksamt måste vara, huruvida häradsskrivaren därutöver bör tilldelas

några uppgifter, såsom i fråga om tillsyn över utredningsarbetet, granskningen

av taxeringsmaterialet och andra uppgifter, som åvila taxeringsassistent

i och för föredragningen i taxeringsnämnd. Med hänsyn till att måhända

icke alla häradsskrivare sysslat med taxering såsom ordförande eller

konsulent och kanske icke heller är lämpliga för sådana uppgifter, synes

det dock bäst att icke utsträcka häradsskrivarens allmänna skyldigheter till

detta område. Däremot kan det vara lämpligt att häradsskrivare inom sitt

fögderi får uppdrag som ordförande i taxeringsnämnd eller som konsulent

i den mån han härtill befinnes lämplig och villig.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller utom andra skäl följande.

I detta sammanhang må ock kunna påpekas att en organisation, där häradsskrivaren

i viss mån framstår som övervakare av taxeringsarbetet i

första instans, i allmänhetens ögon kan anses mer tilltalande än en taxering,

som verkställes med biträde av taxeringsintendenten direkt underordnade

tjänstemän, i synnerhet som denne senare enligt de sakkunnigas förslag

kommer att i taxeringsprocessen intaga en mer accentuerad partställning

än tidigare.

Av länsstyrelsen i Våsternorrlands län göres bl. a. följande uttalande.

Till skillnad mot vad de sakkunniga synas utgå ifrån, nämligen att häradsskrivarna

icke skola ta del i eller öva inflytande på taxeringsarbetet, vill

länsstyrelsen som sin bestämda åsikt uttala, att häradsskrivarna genom sin

övriga verksamhet synas särskilt lämpade att biträda taxeringsintendenten

genom att handleda och övervaka personal jämväl i arbetsuppgifter på taxe
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

ringsväsendets område. Det bör ankomma på häradsskrivaren att ansvara

för att deklarationsmaterialet snabbt uppsorteras och kontrollräknas, att felande

deklarationer införskaffas, att deklarationerna efter svårighetsgrad

fördelas bland härför avsedda befattningshavare för granskning och utredning,

att i förekommande fall påkalla hjälp från taxeringssektionen med

granskning och utredning, att tillse att granskningen fortskrider snabbt och

jämnt fördelat på de olika taxeringsdistrikten så att samtliga taxeringsnämndsordförande

inom fögderiet någorlunda kontinuerligt förses med färdiggranskat

materiel, att samråda med taxeringsnämndsordförandena beträffande

tidpunkterna för taxeringsnämndssammanträdena, så att dessa

icke kollidera med varandra, samt att slutligen tillse att det egentliga taxeringsarbetet

och allt efterarbete med längdföring in. in. avslutas i behörig

tid.

På samma sätt böra i städer med egen uppbördsförvaltning kronokamrerarna

utnyttjas, såvida ej — såsom ovan antytts — i de större av dessa städer

särskilda taxeringssektioner inrättas.

Sveriges häradsskrivarförening pekar på det naturliga sambandet mellan

folkbokföring, taxering och uppbörd och anför i detta sammanhang.

Erfarenheten visar att sambandet mellan folkbokföring, taxering och uppbörd

för varje år blir allt intimare, och det förefaller därför naturligare, om

organisationen byggde på samordning av all tillgänglig kvalificerad arbetskraft

för att ernå effektivare taxering. De sakkunniga hava uttalat, att den

föreslagna organisationen å häradsskrivarkontoren har föranletts av strävan

att taga största möjliga hänsyn till att debiterings- och uppbördsverksamheten

icke skall störas, utan tvärtom i möjligaste mån underlättas. Gränserna

mellan uppbörds- och taxeringsarbetet i de lokala skattemyndigheternas

verksamhet äro emellertid ofta så diffusa att en i administrativ ordning verkställd

uppspaltning skulle motverka det angivna syftet. De inom landsstaten

lokalt placerade tjänstemännen, såsom häradsskrivare och landsfiskaler,

äro underställda länsstyrelsen och icke viss sektion inom länsstyrelsen och

hava således att fullgöra de uppgifter som anbefallas dem, oberoende av

vilken sektion som förordnat om dess utförande. Det kan därför varken anses

nödvändigt eller lämpligt att speciellt beträffande taxeringsdetaljen införa

nya regler i den bestående ordningen.

Föreningen summerar häradsskrivarnas roll i taxeringsarbetet på följande

sätt.

Den betydande erfarenhet, kunskap och rutin i fråga om taxering och

organisation, som häradsskrivarna besitter synes böra tillvaratagas då fråga

gäller att effektivisera taxeringsväsendet. Att häradsskrivarna icke skall taga

del i och öva inflytande på själva taxeringsarbetet torde få anses naturligt,

men däremot bör det ankomma på de lokala skattemyndigheterna att ansvara

för att alla organisatoriska åtgöranden behörigen fullgöras samt att

taxeringsassistenterna erhålla biträdeshjälp i erforderlig utsträckning för

sina arbetsuppgifter. Om taxeringsassistenterna och biträdespersonalen stå

under ledning av gemensam chef får organisationen fasthet och befarade

konfliktsituationer inom häradsskrivarkontoren kunna undvikas och laxeringsassistenterna

kunna odelat ägna sig åt granskningsarbetet.

Det bör vidare omnämnas att länsstyrelsen i Göteborgs och Holms lön förordar

att med taxeringsväsendets omorganisation i städer med egen

10 — Ililmng till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Knngl. Maj:ts proposition nr 150 år 1056

uppbör (^förvaltning t. v. får anstå samt att särskild utredning

härom verkställes.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför beträffande organisationen i

dessa städer.

Beträffande den lokala skattemyndigheten i stad med eget uppbördsverk

föreslå de sakkunniga ett system liknande det för fögderierna på så sätt att

den enklare biträdeshjälpen avses skola lämnas av uppbördsverkens personal

under det att »de granskande tjänstemännen — taxeringsassistenterna»

skola vara statstjänstemän. Länsstyrelsen ställer sig tveksam till förslaget

i sistnämnda avseende. Liksom i fögderierna synas befattningshavare i olika

lönestälining böra tillhandagå taxeringsnämnderna med mer eller mindre

sakkunnig biträdeshjälp. Befattningshavarna böra, liksom för närvarande

uppbördsverkens personal i övrigt, vara kommunala tjänstemän. Samtliga

med taxeringsgöromål sysselsatta befattningshavare skola självfallet följa

av taxeringsintendenten lämnade anvisningar och direktiv. I de större städerna

med eget uppbördsverk synes sannolikt det mest rationella vara att

under kronokamreraren inrätta en särskild sektion för taxeringsgöromål

med särskild tjänsteman som souschef och närmast ansvarig för sektionens

verksamhet. För de ökade kostnader, som städerna åsamkas i samband med

denna utökning av uppbördsverkens arbetsuppgifter, böra städerna uppbära

ersättning av statsverket.

Taxeringsorganisationens lokala placering

Huvudparten av remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran

vad de sakkunniga föreslagit om taxeringsorganisationens lokala placering.

Hit hör kammarrätten, centrala uppbördsnämnden, statens organisationsnämnd,

sexton länsstyrelser, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen

Sveriges landskamrerare, Svenska landskommunernas förbund, Svenska

landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen i Sverige,

Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges juristförbund, Riksförbundet

landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund och Svenska företagares riksförbund.

Speciell vikt vid placeringsfrågan fäster Sveriges lantbruksförbund, Svenska

landstingsförbundet, Riksförbundet landsbygdens folk och Svenska

landskommunernas förbund. Ur det sistnämnda förbundets yttrande må

följande återges.

Då styrelsen sålunda anser sig kunna godtaga en lösning, som innebär

att taxeringsnämnderna tillföras ytterligare arbetskraft i form av biträden

för rutinarbete och taxeringsassistenter för granskning av dekiarationsmaterialet

med reservation för att en sådan granskning får vara förbehållen deklarationer,

beträffande vilka ett behov härav kan anses föreligga, har styrelsen

förutsatt, att personalen ifråga blir knuten till den lokala skattemyndigheten

och därmed underställd denna. En för styrelsen väsentlig anmärkning

riktades i dess yttrande över 1950 års skattelagssakkunnigas betänkande

mot en föreslagen centralisering av taxeringsarbetet i första instans till

länsstyrelserna. Styrelsen förordade en decentralisering av detta arbete till

de lokala skattemyndigheterna såsom av olika skäl önskvärd. I fråga om

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

placeringen av den föreslagna taxeringsorganisationen har dessa synpunkter

med visst undantag beaktats.

Statens organisationsnämnd anser sig böra tillstyrka förslaget om placering

hos de lokala skattemyndigheterna som ett provisorium intill dess

frågan om användningen av hålkort inom taxerings- och uppbördsväsendet

slutgiltigt lösts.

Länsstgrelsen i Jönköpings län framhåller att även med en decentralisering

av organisationen lokalfrågan kan bli svår att lösa och föreslår att

denna göres till föremål för en skyndsam utredning.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter anför.

Föreningen ifrågasätter om man icke — i varje fall såvitt angår de fögderier,

vilkas häradsskrivarkontor äro förlagda till residensstaden eller dess

grannskap — med fördel skulle kunna sammanföra assistent- och taxeringsarbete

under ett hos länsstyrelsen förlagt taxeringskontor. En liknande koncentration

av arbetet till någon större stad torde även i andra fall kunna

övervägas. Föreningen förutsätter emellertid, att taxeringskontoren i de

normala fallen komma att förläggas hos lokal skattemyndighet.

När i betänkandet anföres att lokalfrågan lättare kan lösas, om taxeringskontoren

placeras hos de lokala skattemyndigheterna, måste dock riktas

invändningar häremot. Taxeringskontoren måste vara tillräckligt rymliga

— rum skola finnas för assistenter och för nya biträden; dessutom måste

finnas sammanträdesrum och arkivlokaler. Att lokalsvårigheterna icke få

underskattas må i detta sammanhang understrykas.

Mot en placering vid de lokala skattemyndigheterna vänder sig länsstyrelserna

i Kronobergs, Blekinge och Västerbottens län samt Sveriges hantverks-

och småindustriorganisation. De remissinstanser, som förordar en

förstärkning av taxeringsorganisationen genom tillsättande av heltidsanställda

konsulenter och biträden för rutinuppgifter, utgår regelmässigt från

att konsulenterna placeras vid länsstyrelserna och biträdesorganisationen

hos de lokala skattemyndigheterna.

Antalet tjänstemän

Ett allmänt omdöme är att det av de sakkunniga angivna antalet taxeringsassistenter

är för lågt beräknat. Denna ståndpunkt intas av riksskattenämnden,

överståthållarämbetet, sjutton länsstyrelser, Föreningen Sveriges

taxeringsintendenter och Kooperativa förbundet.

I denna fråga anför länsstgrelsen i Jämtlands län, att det inom varje fögderi

i riket torde vara erforderligt att ha minst tre å fyra taxeringsassistenter.

Länsstyrelsen yttrar vidare.

Vid beräkning av antalet taxeringsassistenter hava de sakkunniga utgått

från att varje assistent skulle medhinna granskning av i genomsnitt 8 000—

10 000 deklarationer. Länsstyrelsen är av den uppfattningen att denna beräkningsgrund

icke är hållbar, i varje fall icke för Jämtlands län med huvudparten

av skattskyldiga inom landsbygdsdistrikt. Av länets 75 000 skattskyldiga

återfinnas cirka Öl 000 inom landsbygdsdistrikten och av dessa äro

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

mer än 40 % jordbrukare eller rörelseidkare. Kontrollarbetet måste på grund

härav bli tidsödande och kan enligt länsstyrelsens mening icke medge

granskning av mer än 5 000 å 6 000 deklarationer per assistent eller 40 å 50

deklarationer per arbetsdag. Härvid förutsattes att granskningen kan fördelas

jämt över hela den tidsperiod, som står till förfogande. Denna tid antages,

sedan en månad frånräknats för semester och annan ledighet, uppgå

till 6 månader, vilket motsvarar 150 arbetsdagar. Härav måste dock beräknas

åtgå minst 30 dagar till resor och sammanträden och för den egentliga deklarationskontrollen

återstår då endast 120 arbetsdagar. Skulle emellertid,

såsom de sakkunniga synas förutsätta, huvudparten av taxeringsarbetet avslutas

före den 1 juni, kan uppenbarligen icke ens det här ovan skisserade

arbetsprogrammet genomföras. Om en effektiv taxering skall kunna åstadkommas

torde varje taxeringsassistent icke kunna tilldelas mer än högst

5 000 skattskyldiga i landsbygdsdistrikt och 6 000 ä 7 000 skattskyldiga i

stad. Länsstyrelsen anser med denna utgångspunkt att för detta län erfordras

minst 14 taxeringsassistenter utöver den förste taxeringsassistenten samt

därjämte ett biträde per assistent.

Länsstyrelsen i Hallands län, som uppskattar det behövliga antalet taxeringsassistenter

i länet till 3 å 4 mer än vad de sakkunniga synes ha antagit,

framhåller följande.

De sakkunniga anför, att det behövliga antalet taxeringsassistenter endast

överslagsvis kunnat beräknas. En viss risk finnes uppenbarligen för att en

dylik beräkning skall bliva snäv. Å andra sidan är det helt otänkbart att

göra en beräkning som kan göra anspråk på någon exakthet. Problemet är

beroende av så många skiftande omständigheter. Många frågor stå ännu i

princip öppna. Det synes därför erforderligt, att ytterligare utredning om

personalbehovet göres, sedan principfrågorna och ordningen för reformens

genomförande klarlagts.

Länsstyrelsen vill dock redan nu framhålla, att man knappast kan beräkna

att på en assistent skall ankomma mer än högst 8 000 deklarationer.

Till stöd härför kan länsstyrelsen åberopa följande.

Länsstyrelsen delar de sakkunnigas uppfattning att de lokala taxeringsdistrikten

visserligen inte får göras för små men å andra sidan ej heller så

stora att orts- och personkännedomen försvagas. Om man skulle följa de

sakkunnigas rekommendation att taxeringsdistrikt endast i undantagsfall

skall omfatta mindre än 2 000 deklarationer skulle här i länet nära nog

samtliga taxeringsdistrikt å landsbygden komma att omfatta två kommuner.

Länsstyrelsen vill anse, att regelmässigt varje landskommun bör utgöra

ett särskilt taxeringsdistrikt. Detta förhållande medför otvivelaktigt en ökad

arbetsbörda för taxeringsassistenten.

Länsstyrelsen har vidare bibringats den uppfattningen, att de sakkunniga

vid sina beräkningar om antalet behövliga assistenter utgått bl. a. från antalet

allmänna självdeklarationer. I vart fall inom Hallands län utgör emellertid

de särskilda självdeklarationerna en icke föraktlig del av taxeringsnämndernas

arbetsbörda.

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings och Göteborgs

och Bohus län, Landsorganisationen i Sverige och Kooperativa förbundet

påpekar särskilt, att antalet förste taxeringsassistenter uppskattats

för lågt.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Vissa remissinstanser finner det inte nödvändigt att nu binda sig vid ett

visst antal tjänstemän. Behovet anses kunna säkrare avgöras efter hand

som utbyggnaden av den nya organisationen sker. Denna ståndpunkt intas

av statskontoret, länsstyrelserna i Blekinge och Göteborgs och Bohus län

samt Svenska landstingsförbundet. Ur förbundets yttrande må anföras.

Vidkommande de sakkunnigas förslag att fastställa antalet assistenter till

500 får styrelsen som sin mening uttala, att uppbyggandet av denna tjänstemannakader

icke lämpligen bör till sin storlek bindas vid ett visst slutmål.

Det torde, i brist på varje praktisk erfarenhet av den föreslagna organisationen,

vara omöjligt att ens ungefärligt fastslå hur många tjänstemän denna

i färdigutbyggt skick tarvar. Under sådana förhållanden synes det riktigast,

att den successivt får växa fram och att hänsyn tages, icke till en fixerad

slutsiffra, men till det faktiska personalbehovet vid en given tidpunkt. Några

av sparsamhetsskäl betingade synpunkter beträffande lämpligt antal tjänstemän

böra härvid icke anläggas.

De sakkunnigas uttalande att taxerings distrikten endast i undantagsfall

bör omfatta mindre än 2 000 deklarationer har, utöver vad som

framgår av det nyss återgivna yttrandet av länsstyrelsen i Hallands län,

väckt kritik på flera håll.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför.

De sakkunnigas beräkning av antalet behövliga tjänstemän i taxeringsarbetet

i första instans vilar på förutsättningen att taxeringsdistrikten skola

omfatta 2 000—3 000 deklarationer. Visserligen ha de sakkunniga tänkt sig

undantag för särskilda distrikt och distrikt med stort antal jordbrukare.

Länsstyrelsen anser dock, att någon allmän utvidgning av taxeringsdistrikten

på landsbygden åtminstone för detta läns vidkommande icke bör ske.

Skälen härtill äro två, nämligen dels att länsstyrelsen velat ställa kraven

på ordförandens genomgång av deklarationerna högre än de sakkunniga, dels

behovet av att behålla den nödvändiga orts- och personkännedomen i nämnderna.

Liknande synpunkter framhålles av länsstyrelsen i Jönköpings län och

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter.

Om det behövliga antalet biträdestjänster har i yttrandena regelmässigt

endast allmänna uttalanden gjorts. Länsstyrelsen i Västernorrlands

län framhåller emellertid följande.

I fråga om biträdespersonalen å häradsskrivarkontoren ha de sakkunniga

tänkt sig en förstärkning med allenast i medeltal två kontorsbiträden å varje

fögderi och därutöver tillfällig personal i mindre utsträckning. Detta kan på

intet sätt vara tillräckligt, vare sig kvantitativt eller kvalitativt. Hur stor

förstärkningen bör vara är icke utrett och med tanke på blivande omläggning

av arbetet med förande av längder av olika slag och debiteringsarbetet

bör naturligtvis försiktighet iakttagas vid inrättande av nya tjänster. Möjligen

bör därför antalet fasta tjänster i varje fögderi begränsas till i medeltal

det av de sakkunniga angivna — anslaget för tillfällig personal bör i

stället beräknas avsevärt högre än vad de sakkunniga föreslagit — men både

med hänsyn till vikten att erhålla biträden, kompetenta att biträda vid åt
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

minstone den enklare deklarationsgranskningen, och ur befordringssynpunkt

är det angeläget att åtminstone någon av de föreslagna tjänsterna

placeras i högre lönegrad, i flertalet fögderier förslagsvis en kansliskrivartjänst

i lönegrad Ca 15.

Den nya organisationens genomförande

Åtskilliga yttranden ger uttryck för åsikten att det inte torde vara möjligt

att utbygga den föreslagna organisationen på en så jämförelsevis begränsad

tid som fem år.

Föreningen Sveriges taxering sintendenter uppehåller sig utförligast vid

denna fråga.

Föreningen har tidigare understrukit vikten av att den nya arbetsmetoden

sättes i kraft i den takt personal står till förfogande och att man under övergångstiden

i lämplig utsträckning nyttiggör den frivilliga arbetshjälp som

för närvarande finnes att tillgå.

Som aspiranter å taxeringsassistent-tjänsterna torde man i första hand

få tänka sig unga studenter, helst med viss handelsutbildning, eller personer

i liknande ställning och ålder. Man torde emellertid få utgå från att denna

personal icke på flera år kan anförtros självständigt arbete som taxeringsassistenter.

Innan de nått tillräcklig mognad härför synas de med fördel

kunna användas å taxeringssektionen. Genom att de unga aspiranternas förordnande

å taxeringsassistenttjänst på detta sätt fördröjes kommer emellertid

hela uppbyggnaden av organisationen att förskjutas framåt i tiden. Man

har därför anledning antaga att utbyggnadstiden kommer att överstiga de

i betänkandet angivna fem åren. Länsstyrelserna böra emellertid lämnas

tämligen fria händer att bestämma takten för organisationens utbyggnad allt

efter de växlande förhållandena inom varje län.

I fråga om biträdeshjälpen vill föreningen här på nytt understryka betydelsen

av att denna bygges ut så snart som möjligt. Även de taxeringsnämnder,

som arbeta enligt den gamla ordningen, torde med det snaraste

böra förses med ifrågavarande fasta biträdeshjälp.

Statens organisationsnämnd, som inte heller anser att organisationen bör

genomföras på så kort tid som föreslagits, anför.

Med hänsyn till de svårigheter som föreligger att nu bedöma utfallet av

en organisation av taxeringsarbetet i första instans sådan som den föreslagna,

vill nämnden emellertid förorda att tidpunkten, då den skall vara

genomförd, icke fixeras, att genomförandet ses på betydligt längre sikt än

fem år samt att man i första hand inriktar sig på att anordna en tjänstemannataxering

i distrikt, där deklarationsmaterialet är av den art att granskning

av speciellt för ändamålet utbildade tjänstemän ter sig särskilt påkallad

och möjligen i ytterligare ett eller annat distrikt. Först sedan härigenom

erfarenhet vunnits bör, i förekommande fall, genomförandet av organisationen

fullföljas.

Enligt nämnden är det givetvis en fördel att de nyanställda taxeringsassistenterna

till en början får pröva sina krafter på jämförelsevis enkla

distrikt. Anordningen har emellertid även bestämda olägenheter till följd.

Sålunda kommer den lokalkännedom, som kan förvärvas under första året

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

att bli av intet värde under de fem första åren. Vidare kommer -— åtminstone

i viss utsträckning — assistenterna att få underkasta sig förflyttningar mellan

fögderierna, vilket särskilt i nuvarande tid vållar olägenhet och obehag

och måhända kan komma att försvåra rekryteringen. Även för taxeringsnämnderna

skulle det te sig mindre tilltalande att, låt vara för en begränsad

period, ideligen byta föredragande.

Organisationsnämnden anvisar följande lösning av spörsmålet.

Därest organisationen skall genomföras på i princip 5 år, vilket dock

nämnden avstyrker, kan en lösning vara, att låta assistent, som avses för

de svårare distrikten, undergå eu grundligare utbildning och under viss del

av utbildningsperioden — både för att prövas och utbildas samt skaffa sig

lokalkännedom — fungera som kronoombud i de taxeringsnämnder, däi

han efter fullbordad utbildning skall placeras som assistent. Om än ett

fullständigt genomförande av organisationen härigenom något kan fördröjas,

vinnas fördelar — förutom de förut antydda — i form av bättre utbildning

och därigenom ökad effektivitet med större förutsättningar att

redan från början ingiva förtroende för den nya organisationen, som

kunna tala för att den här antydda ordningen är att föredraga.

I första hand bör — enligt länsstyrelsen i Stockholms län — anställas

den personal som skall svara för granskningen av andra än löntagardeklarationer;

assistenter åt de lokala taxeringsnämnderna finner länsstyrelsen

vara av lägre angelägenhetsgrad.

Liknande synpunkter anlägger länsstyrelserna i Malmöhus, Kopparbergs

och Örebro län, därvid förstnämnda länsstyrelse framhåller att om tillsättningen

sker på detta sätt man skulle kunna undvika att flytta på taxeringsassistenterna.

Länsstyrelsen som förordar inrättande av taxeringsassistenttjänster

i 25 lönegraden utvecklar sin tankegång på följande sätt.

Ännu viktigare är emellertid att denna jämkning möjliggör en önskvärd

omkastning ifråga om tempot för organisationens genomförande. Antalet

obefordrade, men redan taxeringsutbildade landskanslister är nämligen

åtminstone här — mycket stort. De utnyttjas redan nu för taxeringskontroll

som taxeringskonsulenter, men skulle sannolikt ha intresse för nya assistenttjänster

i 25 :e lönegraden eller förordnanden därå. Om detta är slutmålet,

saknas anledning att följa de sakkunnigas plan att börja rekryteringen i de

enklare lokala distrikten. Riktigare synes vara att redan i början av femårsperioden

använda konsulentarvodena till löneförstärkningar för lämpliga

landskanslister, soin vill bli assistenter i särskilda distrikt. Härigenom tillgodoses

bättre än enligt de sakkunnigas förslag den nya organisationens

huvudsyfte med avseende å taxeringskontrollens inriktning.

Åtskilliga remissinstanser uttalar sig för att samtliga taxeringsnämnder

snarast möjligt beredes hjälp med rutingöromål som sortering och iängdföring.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför.

Mot de sakkunnigas förslag, att den nya organisationen skall genomföras

under en femårsperiod med början vid taxeringen 1958 har länsstyrelsen

icke annan erinran än att det biträdesarbete, såsom sortering, summering,

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

längdföring m. in., som avses skola utföras hos de lokala skattemyndigheterna

lämpligen bör utföras där från och med 1957 års taxering och

avse alla taxeringsdistrikt. Likaså bör även i de s. k. gamla distrikten

tiden för arbetets utförande förlängas till den 1 oktober. Dessa åtgärder

skulle otvivelaktigt medföra redan från och med 1957 års taxering en tillförlitligare

granskning och utredning av taxeringsärendena i första instans, till

fördel för såväl det allmänna som de skattskyldiga.

De lokala skattemyndigheterna torde med sin nuvarande rutinerade biträdespersonal,

utökad med behövlig tillfällig arbetskraft, säkert kunna ombesörja

nämnda sorteringsarbete in. m.

Liknande synpunkter anlägges av länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Jämtlands och Norrbottens län ävensom

av Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Föreningen Sveriges

taxeringsintendenter.

Rekrytering, utbildning, löneplacering, befordran m. m.

Vad de sakkunniga uttalat angående behovet av ytterligare b e f o r dringstjänster

för biträdespersonalen å häradsskrivarkontoren

understrykes av länsstyrelserna i Hallands och Västernorrlands län.

Förslaget om taxeringsassistenternas löneställning

godtages av statskontoret. Den övervägande delen av remissinstanserna uttalar

emellertid att den föreslagna löneställningen måste anses för låg. Följande

må här återges.

Justitiekanslersämbetet framhåller att dess tvekan, huruvida det kan vara

möjligt att med de tilltänkta taxeringsassistenterna vinna en lämplig form

för taxeringsarbetet i första instans, framför allt hänför sig till den låga

löneställningen och fortsätter.

De skola under de fyra första åren hänföras till 13, 15 och 17 lönegraderna

och slutligt placeras i 19 lönegraden. Man frågar sig, om det är möjligt att

förvärva och behålla dugande krafter med en så pass låg lön och utan bestämda

utsikter till goda avancemang. Assistenterna skola ju icke blott vara

kunniga och omdömesgilla, de böra helst också ha förmåga att uppträda

med en viss auktoritet. Det synes ock berättigat spörja, om lönen står i riktig

relation till det kvalificerade och grannlaga arbete, som fordras av en

taxeringsassistent, till betydelsen ur allmänt medborgerlig synpunkt av hans

syssla samt till den i viss mån utsatta ställning han intager. Duktigt folk

synes icke kunna förutsättas vilja åtaga sig ett så pass ansvarsfyllt och

krävande arbete som det förevarande för denna ringa lön. Komma åter tjänsterna

att rekryteras av mindre dugande personer, måste befaras, att det blir

klent beställt både med effektiviteten i arbetet och tillvaratagandet av de

enskildas rätt.

Liknande synpunkter framhålles av riksskattenämnden, som yttrar.

Om en tjänstemannataxering i enlighet med de sakkunnigas förslag trots

det anförda likväl skulle anses ofrånkomlig — en uppfattning som riks
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

153

skattenämnden emellertid icke är benägen att dela — är det nödvändigt att

assistenterna erhålla sådan löneställning och sådana befordringsutsikter att

möjlighet finnes att till dessa tjänster förvärva och behålla personer med

tillräckliga kvalifikationer för de uppgifter som skola åvila dem. Det är riksskattenämndens

uppfattning att detta icke är möjligt med den löneställning,

högst Ce 19, som föreslagits, och med de förhållandevis fåtaliga befordringstjänster

som finnas. Det förhållandet att den föreslagna organisationen avses

skola utbyggas under en tid av fem år, kan icke ändra denna nämndens

åsikt. Riksskattenämnden befarar, att man med den föreslagna organisationen

i realiteten får en renodlad tjänstemannataxering och en tjänstemannataxering

som icke är kvalitativt högtstående.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför.

Det torde icke vara möjligt att under sådana förhållanden förvärva personer,

som besitta tillräcklig insikt i allmänna ekonomiska frågor och den

mognad i omdömet, som äro nödvändiga förutsättningar för ett riktigt handhavande

av de grannlaga och viktiga uppgifter, som äro dem anförtrodda.

Man torde även få räkna med, att dessa befattningshavare efter genomgångna

utbildningskurser komma att söka sig över till det fria näringslivet

eller andra arbetsfält, där bättre utkomstmöjligheter kunna erbjudas.

Av flera länsstyrelser föreslås att taxeringsassistenterna lägst placeras i

21 lönegraden samt att befordringstjänster i 25 lönegraden inrättas. Länsstyrelsen

i Jämtlands län anför.

Med hänsyn till de kvalifikationer, som enligt vad länsstyrelsen här ovan

framhållit bör erfordras för erhållande av taxeringsassistenttjänst, anser

länsstyrelsen att taxeringsassistenterna icke rimligtvis böra erhålla lägre

löneställning än ordinarie landskanslister eller 21 lönegraden (Ca 21). Emellertid

torde det kunna ifrågasättas om en sådan lönesättning är tillräcklig

för besättande av taxeringsassistenttjänsterna med dugliga befattningshavare.

Visserligen bör en taxeringsassistent kunna få befordran till förste

landskanslist å landskontor i lönegrad Ca 25, men det begränsade antalet av

dessa tjänster och konkurrensen från landskanslisternas sida gör möjligheten

till sådan befordran begränsad. För att skapa rimliga befordringsmöjligheter

för taxeringsassistenterna anser länsstyrelsen därför, att av taxeringsassistenttjänsterna

skall en tjänst i varje fögderi vara inrättad i lönegrad

Ca 25. Denna grupp av tjänstemän bör därvid lämpligen benämnas

förste taxeringsassistenter. Innehavaren av denna befattning bör utöva viss

ledning av taxeringsarbetet.

Liknande ståndpunkter i fråga om den föreslagna löneplaceringen intas

av åtskilliga av de hörda sammanslutningarna såsom Föreningen Sveriges

kronokamrerare, Föreningen Sveriges landskamrerare, Föreningen Sveriges

taxeringsintendenter, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation

och näringslivets skattedelegation.

Frågan om inrättande av befordringstjänster anses i många

yttranden inte kunna anstå. Merendels föreslås att sådana tjänster inrättas

i 21 och 25 lönegraden. Utförligast uppehåller sig Tjänstemännens centralorganisation

vid denna fråga. Under hänvisning till att de sakkunniga med

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

hänsyn till den långa utbyggnadstiden inte funnit nödvändigt att föreslå inrättande

av befordringstjänster anför organisationen.

Så länge så ej skett, skulle alltså taxeringsassistenterna i fråga om befordringar

konkurrera med övriga extra-ordinarie landskanslister, vilkas

befordringsstandard redan nu är förhållandevis låg. Den standardhöjning,

som genomfördes i samband med länsstyrelsereformen och tjänsteförteckningsrevisionen

var otvivelaktigt mycket betydelsefull, men vid förhandlingarna

i dessa frågor räknade man med att det skulle bli behövligt med

ytterligare förbättringar av befordringsmöjligheterna för denna personal.

Som riktpunkt för befordringsstandarden uppställdes normerna inom likartade

studentkarriärer i andra grenar av statsförvaltningen, inom vilka befordran

till 21 lönegraden förutsattes kunna ske inom en tid av 8—9 år.

Förhållandena torde sedan dess ha ändrats, och man finner vid en jämförelse

med andra studentkarriärer, att iandskanslisterna har en förhållandevis

låg befordringsstandard. Framför allt är antalet tjänster i 21 lönegraden

otillräckligt. Mot denna bakgrund synes det orimligt att successivt anställa

400—500 tjänstemän på rekryteringsstadiet och låta dessa konkurrera om

de redan nu alltför få befordringstjänsterna. Det kan för övrigt starkt ifrågasättas,

om taxeringsarbetets effektivitet skulle vinna på, att assistenttjänsterna

blev genomgångstjänster för tjänstemän, som sökte vinna befordran

till andra arbetsuppgifter inom landskanslistkarriären.

TCO har den uppfattningen att det utan tillfredsställande befordringsmöjligheter

inte kommer att gå att till taxeringsassistenttjänsterna förvärva

och behålla dugliga befattningshavare. Vid en bedömning av lönegradsplaceringen

för taxeringsassistenterna bör beaktas att den ställning dessa

förutsättes få, både gentemot taxeringsnämnder och i övrigt synes komma

att ställa stora krav på vederbörande. Alldeles särskilda kvalifikationer

måste erfordras av dem, som skall ha att granska rörelsedeklarationerna och

de fria yrkesutövarnas deklarationer. En befordringsgång som den föreslagna

torde kunna accepteras under förutsättning av att härutöver så stort antal

tjänster i högre lönegrader inrättas, att nuvarande befordringsstandard för

landskanslistkåren under inga förhållanden försämras. Deklarationsmaterialets

skiftande beskaffenhet motiverar en distriktsindelning som bl. a.

innebär att inom varje fögderi inrättas särskilda rörelsedistrikt, till vilka

de besvärligaste deklarationerna hänföres. För assistenter i sådana distrikt

är en speciell lönegradsplacering väl motiverad. Motsvarande granskning (i

särskilda distrikt) handhas f. n. av konsulenter och inspektörer i lönegraderna

25 och 27.

En sådan personalorganisation bör från början genomföras, alt i första

omgången av utbyggnaden nuvarande landskanslister, vilka såsom ordförande

eller kronoombud har lång erfarenhet av taxeringsarbete, kan påräknas

söka tjänster som taxeringsassistenter. Detta skulle kunna bli fallet med

den uppläggning som TCO ovan antytt. Med hänsyn till att taxeringsarbetets

effektivisering i första hand bör syfta till att skärpa kontrollen över de

kategorier, vilka hittills undandragit det allmänna medel för beskattning,

kan TCO inte godta de sakkunnigas förslag, att omorganisationen av de besvärligaste

distrikten skall komma i efterhand.

Från länsstyrelsehåll framhålles att inrättande av befordringstjänster i

tillräckligt antal framför allt är av vikt för att möjliggöra en tillfredsställande

rekrytering. Länsstyrelsen i Västmanlands län anför sålunda.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 ur 1956

På taxeringsassistenierna kommer enligt förslaget att vila ett stort och

ansvarsfullt arbete. Det blir av största betydelse att till dessa tjänster erhålla

personer med särskilda förutsättningar och med god utbildning. Länsstyrelsen

håller före att man för att få en god rekrytering måste erbjuda

bättre lönevillkor än de föreslagna. I första hand bör öppnas möjlighet till

befordran till någon ordinarie placering, t. ex. i Ca 21, och ett antal sådana

tjänster inrättas i lämplig proportion till antalet icke-ordinarie tjänster.

Ytterligare en fråga bör i detta sammanhang beröras. Såvitt länsstyrelsen

kunnat finna, ha de sakkunniga avsett att taxeringsassistent skall ha kompetens

att bedöma taxeringsfrågor av allehanda slag i de lokala taxeringsnämnderna,

således även de mest invecklade taxeringstall för jordbrukare

och andra näringsidkare. Det förutsättes härvid att taxeringsselctionens

personal skall vara beredd att biträda. Huruvida denna anordning kan bli

tillräckligt effektiv, kan ifrågasättas. Det torde i så fall krävas utökning

även av antalet taxeringsinspektörer. En annan utväg vore att för detta

fältarbete inom fögderiförvaltningen inrätta ett antal tjänster, som skulle

kunna vara befordringstjänster för taxeringsassistenterna. De borde i så

fall placeras i lönegrad Ca 25. Under övergångstiden till den nya organisationen

torde den nuvarande konsulentinstitutionen böra bibehållas, till en

början även där taxeringsassistenter finnas, innan dessa vuxit sig in i sina

uppgifter.

Liknande uttalanden göres av ytterligare tio länsstyrelser.

Föreningen Sveriges landskamrerare ifrågasätter, huruvida det icke vore

välbetänkt att redan från början räkna med ett skäligt antal befordringstjänster.

All erfarenhet visar att tjänstemän, som saknar eller har dåliga

befordringsutsikter, icke i längden kan prestera önskvärda arbetsresultat.

Tiden för taxeringsarbetet

Av yttrandena framgår att enighet i det närmaste råder om behovet av en

förlängning av taxeringsperioden.

En förlängning enligt de sakkunnigas förslag t. o. m. utgången av september

månad under taxeringsåret tillstyrkes av fjorton länsstyrelser

och sju andra remissinstanser. Vissa av länsstyrelserna förordar därvid olika

system för längdföring av taxeringarna.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter anför.

Föreningen förordar, att taxeringsarbetet i första instans skall vara slutfört

den 1 oktober. Även de taxeringsnämnder, som arbeta enligt den gamla

ordningen, torde böra givas sådan utsträckt tid. Emellertid torde det bliva

både lämpligt och nödvändigt att nämnderna slutföra huvudparten av taxeringsarbetet

redan under våren. Tiden för sommarlängdens upprättande bör

såvitt möjligt bestämmas senare än som angivits i betänkandet, exempelvis

till den 1 eller helst den 15 juli. Bland annat med hänsyn till intresset av att

skatteunderlaget på betryggande sätt fixeras torde samtliga deklarationer

böra längdföras i sommarlängden. De deklarationer som på sommaren icke

behandlats i taxeringsnämnden längdföras i sommarlängden enligt vad

deklarationen visar. Oktoberlängden blir härigenom en ändringslängd.

Riksskattenämnden och kammarrätten är tveksamma om den föreslagna

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

förlängningen har den betydelse, som de sakkunniga tillagt den. Kammarrätten

anför.

En förlängning av tiden för taxeringsarbetet torde vara nödvändig, om

utredningsarbetet skall utföras av heltidsanställd personal. Om den lösning

de sakkunniga härutinnan föreslagit är den lämpligaste bar kammarrätten

svårt att bedöma. Kammarrätten vill endast erinra om att den nu gällande

tiden för taxeringsarbetets bedrivande vid ett genomförande av de sakkunnigas

förslag i realiteten icke kommer att förlängas med mycket mera än en

månad. Under juli och augusti månader torde man nämligen som regel

kunna räkna med minskad effektivitet i taxeringsarbetet på grund av svårigheter

att kommunicera med allmänheten under dessa månader, då semestrar

normalt tagas ut.

Övriga remissinstanser som uttalat sig i denna fråga föreslår andra

slutdagar, den 30 juni (sex), den 31 juli (en), den 31 augusti (tre),

den 31 oktober eller 30 november (en). Två remissinstanser har utan att angiva

särskild slutdag uttalat sig för en kortare förlängning än som föreslagits

och en för en längre. En länsstyrelse förordar att deklarationstiden skall

förkortas till den 10 respektive den 28 februari och att möjlighet att medge

anstånd till den 1 juli med taxeringsarbetets avslutande skall skapas. Två

länsstyrelser föreslår skilda slutdagar för arbetet i lokala taxeringsdistrikt

— den 31 maj respektive den 30 juni — och särskilda taxeringsdistrikt —- den 30 juni respektive den 30 september.

De myndigheter och sammanslutningar som uttalat sig för en taxeringsperiod

till utgången av juni månad har understrukit att en sådan förlängning

inte behöver föranleda särskilda svårigheter för debiteringsförrättare

eller för de kommunala och de statistiska myndigheterna. Föreningen Sveriges

taxering srevisor er, som förordar den 30 juni som slutdag, anför.

Den föreslagna utsträckningen i tiden för taxeringsarbetet torde ha ett

mera begränsat värde än de sakkunniga förutsatt. Under månaderna juli

och augusti, då de mera komplicerade deklarationerna skulle granskas, är

det enligt vad erfarenheten utvisar oftast förenat med stora svårigheter att

vinna kontakt med de skattskyldiga och deras medhjälpare. Det kommer

dessutom att bli mycket svårt att samla taxeringsnämndsledamöterna under

dessa månader.

Betydande olägenheter följa också med den föreslagna utsträckningen i

tiden. Många skattskyldiga få finna sig i att deras taxeringar bliva slutgiltigt

fastställda först lång tid efter det att deklarationen avgivits. Man måste

nämligen räkna med att ett mycket stort antal deklarationer kommer att

bli behandlade först efter den 1 juni. Det statliga och kommunala budgetarbetet

försvåras genom att tillförlitliga inkomstuppgifter icke komma att

bli tillgängliga i tid. Härtill kommer, att ett omfattande manuellt längdföringsarbete

blir nödvändigt beträffande alla taxeringar, som fastställas

efter den 1 juni.

Näringslivets skattedelegation, som förordar den 31 augusti såsom slutdag,

uttalar.

I fråga om den önskvärda förlängningen av tiden för taxeringsarbetet i

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

första instans synas de sakkunniga ha funnit en god lösning, om de ock enligt

vår mening skjutit något över målet. Med hänsyn till de skattskyldigas

berättigade intresse av att inom rimlig tid erhålla kännedom om den åsatta

taxeringen bör tidsfristen icke utsträckas längre än som erfordras för att

vinna ett tillfredsställande taxeringsresultat. Om tiden utsträckes till den 1

september, skulle detta innebära den radikala förbättringen i förhållande

till vad som för närvarande gäller, att tiden för det egentliga taxer ingsarbetets

utförande fördubblades. En sådan väsentlig förlängning bör enligt vår

mening vara tillräcklig. Genom att bestämma nämnda dag som slutdag vinner

man även, att den av de taxeringssakkunniga föreslagna tiden för debiteringsarbetet

ökas med en månad, varigenom de lokala skattemyndigheternas

behov av biträde av taxeringsassistenter blir mindre framträdande eller

bortfaller. Vi förorda sålunda, att taxeringsnämndernas arbete skall vara

avslutat senast den 1 september under taxeringsåret.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är yttrandena från de remissinstanser

som särskilt berörs av den föreslagna förlängningen.

Statistiska centralbyrån framhåller att om den föreslagna ändringen beslutas,

en viss försening kommer att ske beträffande flertalet av de statistikgrenar,

som grundar sig på eller står i nära samband med deklarations- och

taxeringsmaterialet. Därjämte vill centralbyrån förorda, att innan beslut

fattas, en provundersökning måtte företagas för att utröna, huruvida de

preliminära uppgifter om taxeringsutfallet, som enligt förslaget skulle insamlas,

kan anses fylla måttet för budgetberäkningarna.

Riksråkenskapsverket anför.

Med hänsyn till budgetplaneringens samhällsekonomiska betydelse kan

riksråkenskapsverket för sin del icke godtaga de sakkunnigas uttalande att

det vid en omorganisation av taxeringsväsendet måste framstå som ett sekundärt

mål att tillhandahålla grundmaterial för nämnda arbete så snart

som möjligt. För riksräkenskapsverkets inkomstberäkningar är det icke

tillfyllest med preliminära uppgifter, grundade på summering av i deklarationer

uppgivna siffror eller dylikt. Riksråkenskapsverket måste under alla

förhållanden förutsätta, att materialet i bearbetat skick finnes tillgängligt

för verket senast den 15 november. Detta torde i sin tur kräva att uppgiften

lämnas till statistiska centralbyrån senast den 15 oktober från de lokala

skattemyndigheterna i stället för såsom nu den 31 augusti. Riksräkenskapsverket

vill emellertid särskilt understryka, att även om debiteringsarbetet

skett fortlöpande på grundval av successivt färdigställt taxeringsmaterial,

tiden för arbetets avslutande samt för summering och avstämning förefaller

alltför snävt tilltagen.

Vad så beträffar den förhandskalkyl, som riksråkenskapsverket under

senare år brukat avlämna till finansdepartementet redan i början av oktober

och som tjänat till ledning för budgetarbetet, är det uppenbart att denna,

om den skall bibehållas, måste grundas på preliminärt eller i vart fall ofullständigt

grundmaterial, därest taxeringsperioden förlänges på sätt de sakkunniga

tänkt sig. För ett mera måttligt utsträckande av taxeringstiden,

exempelvis till utgången av juni månad, kunna givetvis även andra skäl

åberopas, exempelvis risk för ojämnhet i taxeringen vid en alltför långt utdragen

taxeringsperiod, vissa olägenheter av att taxeringsnämnd och prövningsnämnd

arbetar parallellt, semesterhänsyn o. s. v.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Centrala uppbördsniimnden, som ställer sig tveksam till förslaget, uttalar

beträffande de sakkunnigas huvudalternativ med endast en längd att debetsedelsskrivningen

och de följande arbetsmomenten utgör kvantitativt en så

ansenlig del av debiteringsarbetet i dess helhet, att det — även om taxeringsassistenterna

och taxeringsbiträdena är helt frikopplade från taxeringsarbetet

— icke synes möjligt att medhinna dem på två månader. I vart fall

torde risken, att dessa arbetsmoment icke skall medhinnas, vara så stor

att den icke bör tagas.

Härefter anför nämnden.

Det av de sakkunniga som en nödfallsutväg föreslagna alternativet med

två taxeringslängder medför även olägenheter. Det erbjuder emellertid möjlighet

att före den 1 oktober medhinna debetsedelsskrivning in. m. på grundval

av junilängden och torde därför vara att föredraga. I stället för att manuellt

upprätta en särskild längd för taxeringarna efter den 1 juni synes

emellertid böra övervägas förfarandet att i den tilltryckta längden införa

nämnda taxeringar med röd skrift samt för varje uppslag i längden summera

taxeringarna före den 1 juni för sig och de därefter åsatta taxeringarna

för sig.

Sveriges häradsskrivarförening förklarar att taxeringsarbetet måste avslutas

tidigare än som föreslagits för att debiteringsarbetet och återbetalningen

av överskjutande preliminär skatt skall inom föreskriven tid kunna

fullgöras tillfredsställande och för att undvika att utmätningsmannen skall

komma i tidsnöd vid undersökning för kvittning in. m., vilket kan leda

till förluster för statsverket.

Föreningen Sveriges kronokamrerare, som framhåller att en förlängning

av taxeringsperioden över sommaren till den 1 oktober skulle till icke obetydlig

del bli skenbar på grund av semestrar m. m., anför.

Vid fixerande av denna tidpunkt för arbetets avslutande har uppenbarligen

stor betydelse måst tillmätas den omständigheten, att varje reducering

av den föreslagna tiden omedelbart påverkar personalvolymen, d. v. s.

behovet av erforderlig personal för taxeringsarbetets fullgörande. Föreningen,

som icke delar de sakkunnigas uppfattning att beslut bör omedelbart

fattas om tjänstemannataxering över hela fältet, finner anledning särskilt

understryka de svårigheter en förlängning av nuvarande taxeringsperioder

måste komma att få för det taxeringsarbetet efterföljande debiteringsarbetet.

Ur denna synpunkt är varje förlängning till olägenhet. Föreningen, som är

medveten om att nuvarande taxeringsperioder kunna föranleda ett eftersättande

av såväl det fiskaliska intresset som kanske än mera rättssäkerheten

genom den summariska behandling av åtskilliga taxeringar, som tidsnöden

i vissa fall framtvingar, vill emellertid icke motsätta sig att en viss

förlängning av taxeringsperioderna sker, förslagsvis dock längst intill utgången

av juni månad. Med hänsyn till att arbetsgivarna äro skyldiga att

inlämna sina kontrolluppgifter redan under januari månad vore det kanske

icke alldeles uteslutet att till exempelvis den 5—10 februari framflytta tidpunkten

för avgivande av flertalet deklarationer.

Svenska landskommunernas förbund förklarar att en förlängning av tiden

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

för taxeringsarbetet är ofrånkomlig för åstadkommande av en rättvis och

effektiv taxering, men att en lösning samtidigt måste utfinnas som tillgodoser

behovet för det kommunala budgetarbetet av besked om taxeringsutfallet.

De sakkunniga hade föreslagit att de tidigare beskeden härom skulle

ersättas av preliminära uppgifter, därvid de förutsatt att uppgifterna skulle

grundas på en summering av de i deklarationerna angivna siffrorna. Ett så

beskaffat uppgiftsmaterial tillgodoser enligt förbundets uppfattning dock

icke det avsedda ändamålet, då detsamma endast skulle redovisa den taxerade

inkomsten. För budgetberäkningsändamål var icke den taxerade

inkomsten utan den beskattningsbara av intresse.

Av liknande skäl förordar Svenska stadsförbundet en förlängning av

taxeringsperioden till den 15 juni eller möjligen den 1 juli, varigenom kommunerna

fortfarande skulle kunna få tillförlitliga uppgifter om skatteunderlaget

vid ungefärligen samma tidpunkt som nu.

Arbetsgången i första instans

Vad de sakkunniga anfört rörande taxeringsnämndens befogenhet

lämnas i de flesta yttrandena utan erinran. Länsstyrelsen i Uppsala län förordar

emellertid att ärenden avseende tillämpning av förordningen om

ackumulerad inkomst ävensom ärenden angående fastställande av uppskattningsvärde

å fastighet skall kunna avgöras av taxeringsnämnd. Ärendena

skulle härigenom kunna prövas snabbare än nu.

Förslaget att ordföranden i taxeringsnämnden skall

ha utslagsröst avstyrkes av kammarrätten och besvärssakkunniga.

Besvärssakkunniga anför.

Sedan år 1841 har för omröstning i beskattningsmål gällt att vid lika röstetal

den mening skall gälla som länder till den skattskyldiges förmån. Taxeringssakkunniga

föreslå nu ändring av denna hävdvunna regel under åberopande

av att den synes föga rationell. Såvitt besvärssakkunniga ha sig bekant

ha några allvarliga olägenheter av den hittillsvarande regeln icke försports.

Den torde icke vara svårare att tillämpa än den regel med samma

innebörd, som finnes intagen i 29 kap. 3 § rättegångsbalken och gäller för

omröstning i brottmål. Regeln bör icke utan vägande skäl uppgivas för beskattningsmålens

del. Vidare bör uppmärksammas, att kammarrätten och

regeringsrätten tillämpa andra omröstningsregler än de här föreslagna. Att

för de båda lägre instanserna införa eu specialreglering, som avviker från

den i högre instanser tillämpade ordningen, synes icke böra ifrågakomma.

Vad de sakkunniga föreslagit rörande plats för avlämnande

av självdeklarationer lämnas i allmänhet utan erinran. Överståthållarämbetet

anför emellertid såsom ett exempel på den särställning

Stockholm i olika avseenden intar alt ett sådant förslag inte i allmänhet

torde medföra något nämnvärt merarbele för myndigheterna utom just i

Stockholm och forisätter.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Betänker man att i huvudstaden finnes ett mycket stort antal arbetsgivare

och andra uppgiftsskyldiga med inkomsttagare över hela riket inses att den

enligt förslaget ämbetet tillkommande uppgiften med grovsortering av allt

avlämnat material — innebärande bl. a. efterforskning av vederbörandes

hemlän — kan få enorma proportioner och att följaktligen, om förslaget

genomföres, en särskild organisation måste tillskapas härför. För närvarande

saknar överståthållarämbetet alldeles personella resurser för utförande

av en dylik uppgift.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att avlämning inte längre bör få ske till

ordföranden då sorteringsarbetet härigenom kan komma att fördröjas.

Vad som föreslagits i fråga om anmaningsförfarandet tillstyrkes

eller lämnas i regel utan erinran.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län påtalar emellertid det mindre lämpliga

i att skilja mellan anmaningar och förfrågningar och anför.

Det måste anses mindre lämpligt att skilja på anmaningar och förfrågningar.

Oavsett hur en förfrågan utformas, kommer denna alltid att för den

stora massan skattskyldiga betraktas som en anmaning, vilket den ju också

i verkligheten är. Länsstyrelsen vill här erinra om ett uttalande av justitieombudsmannen

rörande påstått felaktigt förfarande av taxeringsintendent

genom anhållan till tandläkare att för granskning ställa patientregister till

taxeringsmyndighets förfogande (JO:s ämbetsberättelse 1947 sid. 87 o. ff.).

Vederbörande taxeringsintendent hade uppgivit att han endast anhållit att

patientregistren skulle ställas till förfogande för granskning och alltså icke

avsett att ge ett föreläggande i saken. Justitieombudsmannen anförde härom:

»För den skattskyldige framstår såväl en anhållan som en begäran om

patientkorts utlämnande såsom en anmaning, varom förmäles i 32 § 3 mom.

taxeringsförordningen.»

Alla förfrågningar till de skattskyldiga från taxeringsmyndigheternas

sida böra såväl formellt som reellt betecknas som anmaningar. Rätt att utfärda

anmaningar bör tillkomma dels taxeringsnämndens ordförande (och

sålunda icke, som de sakkunniga föreslagit, taxeringsnämnden), dels de

befattningshavare hos den lokala skattemyndigheten, som biträda taxeringsnämnden

i dess arbete, dels taxeringsintendent, dels befattningshavare å

taxeringssektionen, som biträda taxeringsintendent i utredningsarbetet, dels

ock befattningshavare som verkställer taxeringsrevision, dock med den begränsningen

att endast taxeringsnämndsordföranden och taxeringsintendenten

skola äga anmana skattskyldig deklarera och förelägga vite. Motsvarande

bör gälla infordrande av uppgifter till ledning vid annans taxering. Anmaningar

och förfrågningar från taxeringsnämndens och taxeringsintendentens

medhjälpare höra angivas gjorda »enligt uppdrag».

Besvärssakkunniga anför i samma fråga.

Med anmaning förstås enligt gällande terminologi hänvändelser av olika

slag till skattskyldiga med uppmaning att avgiva eller fullständiga deklaration,

att lämna upplysningar etc. Det synes oklart vilken innebörd taxeringssakkunniga

i sitt förslag vilja förläna ifrågavarande term. Av uttalanden i

motiven erhålles närmast den uppfattningen att taxeringssakkunniga laborera

dels med hänvändelser innehållande anmodanden o. d., dels med

»egentliga» anmaningar (se s. 102). Vari den sakliga skillnaden skall bestå

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

angives icke. Ett klarläggande på denna punkt är nödvändigt icke minst

med hänsyn till den betydelse spörsmålet har för frågan om taxeringsassistentens

utredningsbefogenheter. Taxeringsassistent förutsättes nämligen

kunna rikta hänvändelser av olika slag till de skattskyldiga med begäran

om uppgifter men skall enligt 29 § icke kunna utfärda anmaning.

Remissinstansernas uttalanden angående de föreslagna reglerna om v itesförelägganden

återges senare i avsnittet om straff och viten.

Vad som föreslagits i fråga om sortering lämnas regelmässigt utan

erinran i yttrandena. Länsstyrelsen i Västernorrlands län hävdar emellertid

att möjligheten att verkställa sorteringen i kommunal regi bör bibehållas

inte bara under uppbyggnadstiden utan jämväl senare. Länsstyrelserna i

Jönköpings och Västerbottens län förordar att sorteringen skall ombesörjas

och bekostas av kommunerna. Den sistnämnda länsstyrelsen anför.

Vad beträffar arbetet med sortering av deklarationsmaterialet synes denna

detalj i taxeringsarbetet böra utföras av vederbörande kommuner. Såvitt

länsstyrelsen kan finna skulle sorteringsarbetet, om det förlädes till respektive

kommunalkontor och — eventuellt under överinseende av vederbörande

taxeringsnämndsordförande — utfördes av därstädes anställd personal, som

väl i regel får antagas besitta stor orts- och personkännedom, härigenom bli

bäst utfört. Kostnaderna härför synes kommunerna böra själva bära, då de

åtnjuta förmånen av att få uppbära den kommunala skatten oavkortad.

Olika åsikter har yppats i frågan om vem som bör underteckna underrättelserna

om avvikelse från självdeklaration. Länsstyrelsen i Värmlands

lån föreslår att detta skall ankomma på ordföranden medan länsstyrelserna

i Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Norrbottens lån hävdar att det bör

vara assistentens åliggande.

För att underlätta längdföringen i synnerhet i särskilda distrikt föreslås

av länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge, Malmöhus och Hallands län olika

metoder för längdföringen. Som förut berörts har åtskilliga remissinstanser

föreslagit att längdföringen i olika taxeringsdistrikt snarast möjligt

skall omhändertas av personal vid de lokala skattemyndigheterna.

Till frågan om taxeringsnämndernas möjligheter till sj älvrättelse

anför justitiekanslersämbetet att i den mån möjlighet till förenkling för vinnande

av rättelse av uppenbara fel föreligger, bör den tillvaratagas, och taxeringsnämnd

lär därför böra kunna anförtros befogenhet att rätta klara fel

i samma utsträckning som de allmänna domstolarna.

Tre länsstyrelser, Föreningen Sveriges kronokamrerare och Föreningen

Sveriges taxeringsintendenter förordar jämväl att utrymme beredes för

självrättelse.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför.

11—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr 150

s. 162 Kontrollera mot PDF

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Länsstyrelsen anser för sin del att det skulle vara beklagligt om alla rättelser

i ett beslut av taxeringsnämnden måste företagas i prövningsnämnden,

detta framför allt med hänsyn till det merarbete för de lokala skattemyndigheterna,

som därav följer. En rättelse i taxeringslängden är så avsevärt

mycket enklare att genomföra att det måste vara till fördel om så kan ske.

Länsstyrelsen anser därför att denna fråga bör ånyo övervägas. Det kan

tänkas ett förfarande så utformat, att alla dylika rättelser sker genom överstrykning

i taxeringslängden av de förut utförda beloppen och införande av

de justerade siffrorna med rött bläck för att ändringen skall markeras för

debiteringen. Rättelse skulle dock icke få ske mer än en gång för samma

skattskyldig. Meddelande om rättelsen skulle alltid tillställas skattskyldig.

Såvitt länsstyrelsen kan se skulle en sådan ordning vara till fördel för

debiteringsarbetet. Betänkligheter uppkommer givetvis med hänsyn till

prövningsnämndcns arbete. Det har anförts såsom nödvändigt att taxeringsnämnden

icke företager ändring av beslut, som samtidigt besvärsvägen förts

under prövningsnämndens bedömande. Risken för kollisioner vid dylika fall

får väl ändå anses relativt obetydlig. Besvären till prövningsnämnden skall

ju regelmässigt kompletteras hos taxeringsassistenten, och i dylikt fall

måste ju även frågan om rättelse anmälas för prövningsnämnden för iakttagande

i samband med besvärsfrågan.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, som förordar att längdföringen

i junilängden skall avse alla deklarationer, således även sådana som ännu

ej varit föremål för slutligt beslut, anför.

Möjlighet till självrättelse bör finnas i viss utsträckning. Intill dess sommarlängden

avslutats torde självrättelse till den skattskyldiges förmån böra

tillåtas beträffande deklarationer, där avvikelse gått ut; detta överensstämmer

även med vad som på många håll för närvarande tillämpas. Under hösten

upptagas till behandling de deklarationer, vilka icke medhunnits före

sommarlängdens avslutande. Då dessa deklarationer redan längdförts kan

höstbehandlingen sägas innebära en form av självrättelse. Häremot bör

dock knappast invändning kunna resas, eftersom vederbörande skattskyldig

i dessa fall icke erhållit del av något beslut från taxeringsnämnd om att

hans deklaration icke godkänts. Av diskretionshänsyn är det måhända icke

lämpligt att i sommarlängden utmärka om taxeringen är definitiv eller ej.

Detta synes ej heller nödvändigt. Höständringar torde kunna tillåtas i alla

fall, då avvikelse icke expedierats till den skattskyldige.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar att taxeringslängderna fortfarande

skall underskrivas av samtliga ledamöter i taxeringsnämnden.

Beträffande deklarations materialets förvaring uttalar

riksarkivet att de lokala skattemyndigheternas arkivutrymmen är otidsenliga

och otillräckliga. Häradsskrivararkiven bör därför utökas och förbättras, så

att de blir tillräckliga, brandsäkra och fuktfria.

Landsarkivarien i Härnösand anför.

För ett genomsnittligt häradsskrivarekontor i Norrland uppgår ett års

deklarationsmaterial till 8—9 hyllmeter, alltså för en sjuårsperiod till ca

60 hyllmeter. Om därtill i framtiden vissa årgångar av detta material undan
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

tagas från gallring, såsom skett med materialet till 1928 års allmänna fastighetsdeklarering

(jämlikt SFS 977/1937), kommer beståndet att ytterligare

ökas med flera hm. Redan nu ha de flesta häradsskrivarekontoren svårt

att härbärgera sina arkivalier, sedan källskattematerialet börjat flöda, och

detta trots att lands- och länsarkiven mottagit förtidsleveranser fram till

1917, i många fall till 1935. Av en undersökning om häradsskrivarnas arkivutrymmen,

som landsarkivet lät göra för 5 år sedan, framgick att omkring

hälften hade otillräckliga utrymmen vid denna tidpunkt. Vid ett förverkligande

av betänkandets förslag om deklarationsmaterialets kommande förvaring

måste således arkivlokalerna avsevärt utökas. Även vid en minskning

av antalet deklarationsårgångar till två jämte det löpande årets kommer

arkivutrymmet hos många häradsskrivare att vara otillräckligt.

Liknande synpunkter framhålles av sex länsstyrelser och Föreningen

Sveriges taxeringsintendenter. Dessa remissinstanser föreslår att hos den

lokala skattemyndigheten skall förvaras det löpande årets och näst föregående

års deklarationer.

Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar.

Beträffande samtliga häradsskrivarekontor gäller, att tillräckligt arkivutrymme

icke föreligger för att kunna förvara fem års deklarationsmaterial

för fögderiet. Arkiven, i den mån sådana finnas, äro icke brandsäkra. Såsom

en utväg vill länsstyrelsen emellertid föreslå, att endast det löpande årets

och näst föregående års deklarationer får förvaras hos häradsskrivarna, medan

de tidigare årens alltjämt skola inrymmas i länsstyrelsernas arkivlokaler.

Ett ökat arkivutrymme hos länsstyrelserna kommer att finnas genom

den nu tillåtna gallringen av prövningsnämndshandlingarna. Några större

olägenheter torde heller icke uppkomma med en sådan anordning, då det

icke erbjuder några svårigheter att till vederbörande häradsskrivare översända

sådana äldre deklarationer, som kunna behövas vid det löpande årets

taxering.

I allmänhet torde ett års deklarationer inom ett fögderi upptaga omkring

10 hyllmeter. Med två års deklarationer förvarade hos häradsskrivarna torde

krävas ett utrymme, som icke är större än en sedvanlig vägg, mot vilken

arkivhyllorna kunna uppställas. Inkomstlängderna torde draga ungefär 2

hyllmeter och fastighetslängderna omkring en meter.

Beträffande taxeringsassistenternas sysselsättning

under tiden mellan taxerings perioder na uttalar Föreningen

Sveriges taxeringsintendenter att det är tveksamt om de bör utnyttjas för

uppgifter, som ankommer på de lokala skattemyndigheterna, och länsstyrelsen

i Hallands län att de bör sysselsättas uteslutande med taxeringsarbete.

De sakkunnigas uttalande att taxeringsassistenterna bör tillhandagå allmänheten

med råd och upplysningar möter gensaga från två länsstyrelser,

Sveriges håradsskrivarförening och Svensk industriförening. Dessa remissinstansers

synpunkter på frågan framgår i huvudsak av vad sistnämnda

förening yttrar.

De sakkunniga föreslår att taxeringsassistenterna skall ha att lämna allmänheten

upplysningar i taxeringsfrågor, något som föreningen anser att

dessa till följd av sin ställning icke är lämpade till. Det är uppenbart, alt

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

den enskilde, när hans taxering prövas och avgöres, redan i första instans

utgör en part med utomordentligt svag position. Hans ekonomiska ställning

är starkt beroende av att han taxeras rätt och rättvist redan i första instans

— något som har avgörande betydelse framförallt för mängden av småföretagare,

mot vilka s. k. skönsmässig taxering alltför ofta tillämpas — men

han äger icke rätt att, om han så önskar, personligen söka vederlägga de

påståenden och uppställningar, som hans motpart, representanten för det

allmänna kommer med. Denna representant kommer enligt de sakkunnigas

förslag att bli taxeringsassistenten, som sålunda på grund av nyssnämnda förhållande

redan a priori kommer i motsatsställning till den enskilde. Taxeringsassistenterna

torde knappast bli mäktiga den personlighetsklyvning,

som skulle erfordras för att nyssnämnda motsatsförhållande plötsligt skall

kunna omvandlas till det förtroende, som den enskilde medborgaren måste

kunna hysa till den person, som skall hjälpa och vägleda honom i den alltmera

olycksbådande skatteförfattningsdjungeln. En helt neutral och av

själva taxeringsarbetet oberoende myndighetsperson måste stå till allmänhetens

förfogande för denna viktiga uppgift och enligt föreningens mening

torde häradsskrivarna uppfylla de nödiga förutsättningarna härvidlag.

Departementschefen

De sakkunniga har i nära anslutning till de för dem meddelade direktiven

föreslagit en organisation, som innebär att kontroll, utredningar och

expeditionelit arbete i alla taxeringsdistrikt övertages av tjänstemän. Den

hävdvunna ordningen, enligt vilken beslutanderätten i första instans utövas

av taxeringsnämnder med förtroendevalda ledamöter, rubbas emellertid

inte. Fastmera anser de sakkunniga att de förtroendevalda ledamöternas

inflytande ökas, om besluten kan grundas på ett bättre material

än tidigare, förelagt nämnden av en dess befattningshavare som själv ej

äger delta i besluten. Förslaget uppbäres av syftet att på en gång bättre än

hittills tillgodose den enskildes krav på rättssäkerhet och det allmännas

intresse av en effektivare taxering.

Förslaget, som i princip accepterats av många remissinstanser, har även

enligt min mening påtagliga förtjänster.

Det helt övervägande antalet remissinstanser godtar i princip anordningen

med en tjänstemannataxering av den innebörd, som de sakkunniga

föreslår. En huvudinvändning mot förslaget är emellertid att en generellt

genomförd tjänstemannataxering, med hänsyn till nödvändigheten att iakttaga

de begränsningar som betingas av tillgång till personal och även av

kostnadshänsyn, i allt för liten grad kommer att främja det grundläggande

syftet med en taxeringsreform, nämligen att nå en skärpt kontroll av

rörelseidkare och andra svårkontrollerade skattskyldiga. På grund härav

förordas i remissyttrandena att man, i allt fall i ett inledande skede, ger

reformen en till angivet syfte begränsad inriktning men samtidigt också,

genom förbättrad lönesättning och liknande, skapar starkare garantier för

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr i50 år 1956

en verkligt effektiv organisation i denna del. Beträffande det stora antalet

taxeringsnämnder, d. v. s. de taxeringsdistrikt inom vilka främst löntagare

taxeras, skulle man däremot i huvudsak behålla den nuvarande ordningen.

Såsom närmare skall utvecklas i det följande har jag funnit att dessa

invändningar bör i allt väsentligt beaktas. När jag ansett mig böra intaga

denna ståndpunkt, har detta emellertid skett i fullt medvetande om att

man därmed får avstå från åtskilliga fördelar. Vissa av sakkunnigförslagets

mest tilltalande sidor sammanhänger nämligen med att enligt detta

tjänstemän skulle överta taxeringsarbetet i alla distrikt. Jag vill inte utan vidare

förbigå de i och för sig starka skäl som talar härför.

Till en början bör framhållas, att önskemålen om en väsentlig förlängning

av taxeringsperioden knappast kan tillgodoses om inte tjänstemän

anställes för arbetet i alla taxeringsdistrikt. Vid en sådan förlängning måste

nämligen arbetet med ett års taxering åtminstone delvis fortgå samtidigt

i första och andra instans. Detta förutsätter en ordning och reda i fråga

om de expeditionella göromålen i första instans, som endast kan uppnås

inom en tjänstemannaorganisation. Förlängningen nödvändiggör vidare en

koordination mellan taxerings- och debiteringsarbetet, som måste förutsätta

tjänstemäns medverkan. Att på längre sikt tänka sig en anordning

med en avsevärd förlängning av taxeringsperioden för vissa taxeringsnämnder

men inte för andra måste av flera skäl avvisas.

Det är vidare ett betydelsefullt önskemål, främst med tanke på allmänhetens

förtroende för taxeringsnämnderna, att ordföranden får inta en

markerat opartisk ställning. Den nuvarande ordningen är inte invändningsfri

på denna punkt. Förvisso talar starka skäl, såsom de sakkunniga

påpekat, för en ordning enligt vilken ordföranden befrias från skyldigheten

att gentemot de skattskyldiga agera som den granskande och utredande

för att därefter själv ta del i och leda bedömandet av granskningsoch

utredningsresultatet.

Ytterligare en anledning att genomföra tjänstemannataxering över hela

linjen ligger i svårigheterna att rekrytera villiga och lämpliga ordförande.

Dessa svårigheter skulle i väsentlig mån undanröjas, om ordföranden befriades

från granskning och expeditionelit arbete och i huvudsak fick

leda nämndens arbete i vad detta avser fastställande av taxeringarna.

Man kan vidare anta, att — om tjänstemannataxering införes beträffande

alla skattskyldiga — antalet taxeringsnämnder skulle kunna nedbringas

utan att den behövliga person- och ortskännedomen gick förlorad.

Härigenom skulle vinnas större jämnhet och enhetlighet i taxeringarna.

Med en organisation, som innefattar tjänstemannataxering över hela

linjen, har man slutligen bättre möjligheter att förverkliga det i och för

sig självklara önskemålet att ett kvalificerat taxeringsarbete sker redan i

första instans. Även om stora ansträngningar göres att genom efterföljande

kontroll åvägabringa rättelser av felaktigheter, blir likväl kvaliteten på

s. 166 Kontrollera mot PDF

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

arbetet i taxeringsnämnderna av väsentlig betydelse för taxeringsresultatet

i stort.

Att jag, oaktat de skäl som kan åberopas för sakkunnigförslaget, likväl

nu anser mig böra förorda en utbyggnad av taxeringsorganisationen endast

i den mer begränsade omfattning, som flertalet remissinstanser förordat,

sammanhänger -— som framgår av det förut sagda -— med angelägenheten

av att tillgodose det enligt min mening för dagen mest angelägna, nämligen

en verklig effektivisering av granskningen utav de svårkontrollerade deklarationerna.

Det är knappast görligt att vinna detta väsentliga mål samtidigt

med en över hela linjen utbyggd tjänstemannataxering.

Det må tilläggas, att till förmån för en mera begränsad utbyggnad av

taxeringsorganisationen även kan åberopas, att en framtida övergång till

hålkortsmaskiner för folkbokföring och debitering kan komma att leda till

friställande av personal, som är lämpad för taxeringsarbete, och att man

därför inte nu bör nyanställa en stor kår av relativt lågavlönade tjänstemän.

Med denna uppfattning uppkommer frågan hur en reform i angivet syfte

bör utformas.

Åtskilliga remissinstanser rekommenderar att de sakkunnigas förslag

genomföres på så sätt modifierat att i varje fögderi inrättas en högre tjänst,

merendels föreslagen i 25 lönegraden, för granskning av de komplicerade

deklarationerna. På flera håll förordas därvid inrättande av särskilda

distrikt för rörelseidkare, i vilka dessa mer kvalificerade taxeringsassistenter

skulle tjänstgöra.

Andra remissinstanser föreslår, att man inom varje fögderi bildar något

som skulle kunna kallas taxeringskontor med assistenter i olika lönegrader

— 19, 21 och 25 — för granskning av olika slag av deklarationer. Härvid

synes man utgå ifrån att taxeringsassistenterna inte skulle knytas till

något speciellt taxeringsdistrikt. De skulle ha att sins emellan och efter

svårighetsgrad fördela de olika distriktens deklarationer och därefter bereda

och i nämnderna föredraga på dem ankommande deklarationer. Med

denna organisation skulle man i varje taxeringsnämnd ha ett flertal föredragande.

Slutligen förordas i en tredje grupp remissyttranden att frågan löses

genom en förstärkning av den nuvarande taxeringskonsulentorganisationen.

Man tänker sig härvid närmast att tillsätta heltidsanställda taxeringskonsulenter

som skulle av taxeringsnämndsordförandena anmodas biträda i

mera svårbedömda fall.

Då det gäller att ta ställning till vilken av de ifrågakommande organisationslinjerna

som bör väljas, må först beröras alternativet med heltidsanställda

taxeringskonsulenter såsom närmast anknytande till nu gällande ordning.

Systemet med taxeringskonsulenter infördes 1943 och innebär att länsstyrelsen

ställer en eller flera konsulenter till de lokala taxeringsnämnder
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

nas förfogande för biträde med granskning av rörelseidkaredeklarationer

och andra mer svårbedömda deklarationer. Konsulentuppdragen är anordnade

som bisysslor.

Självfallet har denna anordning varit av visst värde. Men den torde

också ha visat sig behäftad med påtagliga svagheter, ingalunda hänförliga

endast till det förhållandet att fråga är om bisysslor. Dessa svagheter

kan sammanfattas med följande.

Taxeringskonsulenten för ett visst distrikt är ofta nog bosatt utanför

distriktet — merendels är det en länsstyrelsetjänsteman — och saknar

följaktligen inte sällan den lokalkännedom, som inte minst när det gäller

mindre rörelseidkare och liknande skattskyldiga är av betydande värde.

— Ordföranden tillställer konsulenten de deklarationer beträffande vilka

dennes hjälp med granskningen påfordras. Så småningom återsändes deklarationen

med en av konsulenten upprättad promemoria; inte alltid är

det möjligt — på sina håll lär detta höra till undantagen — för konsulenten

att, såsom avsett är, personligen inställa sig i nämnden och där föredraga

ärendet. Svårigheter föreligger med andra ord att samordna konsulentens

fackmannamässiga erfarenhet med nämndens kännedom om de

lokala förhållandena. — Konsulenten har att betjäna ett flertal nämnder,

självfallet i varierande omfattning, och måste på den grund — om den

personliga inställelse skall iakttagas som torde vara en förutsättning för

att anordningen skall bli av egentligt värde — företaga resor i en omfattning

som åsamkar alltför stor tidsutdräkt. — En uppenbar brist i systemet

är vidare att konsulenten kommer att utnyttjas mycket ojämnt även av

den anledningen att hans medverkan ytterst blir beroende av ordförandens

bedömande huruvida en deklaration bör konsulentgranskas eller ej. —

Beträffande de deklarationer som granskas mot taxeringsperiodens slut —

fråga blir här främst om rörelseidkare som utnyttjat anståndstiden för

deklarationens avlämnande eller ofta just de besvärligaste fallen medhinnes

ofta nog ingen konsulentgranskning.

Även om vissa av de nyss antydda svagheterna kan övervinnas genom

heltidsanställda taxeringskonsulenter, kommer likväl så betydande invändningar

att kvarstå att jag inte anser konsulentlinjen erbjuda en tillfredsställande

lösning av frågan om taxeringsorganisationens effektivisering.

De övriga vid remissbehandlingen framförda organisationslinjerna ansluter

sig till sakkunnigförslaget därutinnan att tjänstemännen skulle placeras

ute i orterna, nämligen hos de lokala skattemyndigheterna. Jag finner

bärande skäl tala för en sådan placering.

Ett av dessa alternativ går, som förut nämnts, ut på att inrätta särskilda

taxeringsnämnder för taxering av mera svårbedömliga deklarationer inom

varje fögderi och att till dessa nämnder knyta heltidsanställda taxeringsassistenter.

För en sådan anordning talar åtskilliga skäl. Utom de rent

tekniska fördelarna med alt sammanföra materialet i ett distrikt, var
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

igenom t. ex. jämförelser mellan inkomsttagare i samma bransch underlättas,

blir det med denna organisationsform möjligt att genomföra en

specialisering av själva taxeringsnämnden. Till ledamöter kan sålunda utses

personer med särskilda förutsättningar att bedöma de spörsmål som

uppkommer vid taxering av rörelseidkare m. fl. Observeras bör vidare att

då denna nämnd så gott som uteslutande kommer att syssla med taxering

av sådana inkomsttagare de enskilda ledamöterna inom nämnden får tillfälle

att förvärva betydligt mer omfattande kunskaper och erfarenheter

av rörelsetaxering än som kan bli fallet i en vanlig lokal taxeringsnämnd.

Det bör även tilläggas att den nu diskuterade ordningen ger en fasthet i

organisationen, som inte vinnes med något av övriga framförda förslag.

Alternativet med taxeringskontor, som framförts i några yttranden, förutsätter

att deklarationsmaterialet skall uppdelas på flera taxeringsassistenter

med olika kvalifikationer. Även detta förslag är förenat med vissa fördelar.

Måhända kan det visa sig lämpligt att välja denna organisationsform,

om man i framtiden beslutar att övergå till en fullständig tjänstemannaorganisation

i första instans. I ett läge, där man emellertid begränsar sig till

ett partiellt genomförande av tjänstemannataxering, synes anordningen

knappast ändamålsenlig.

Jag har därför funnit mig böra förorda alternativet med särskilda taxeringsnämnder,

till vilka assistenter, placerade hos de lokala skattemyndigheterna,

anknytes för granskning, utredning och expeditionellt arbete.

Jag vill tillägga, att även om man väljer denna utväg vissa förbättringar

synes möjliga beträffande övriga taxeringsnämnder. Ordförandena i dessa

bör sålunda befrias från rutingöromål såsom sortering och längdföring.

För dessa uppgifter och för att tillhandagå assistenter i särskilda taxeringsnämnder

jämväl med vissa andra rutingöromål bör inrättas, i huvudsaklig

överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit, biträdestjänster vid

de lokala skattemyndigheterna. Organisationen av de lokala taxeringsnämnderna

bör emellertid i övrigt t. v. lämnas orubbad, varvid dock den nuvarande

anordningen med taxeringskonsulenter bör kunna successivt avvecklas,

allteftersom de nyss förordade särskilda nämnderna med taxeringsassistenter

bygges upp.

I fråga om de särskilda taxeringsnämnderna för taxering av juridiska

personer — i vilka taxeringsarbetet redan nu utföres på ett tillfredsställande

sätt — förordar jag ingen annan ändring än att biträdeshjälp med

rutinarbete skall beredas jämväl ordföranden i sådan nämnd. Min ståndpunkt

här bygger på det förhållandet att i dessa nämnder redan nu tjänstgör

de mest kvalificerade krafter, som är för länsstyrelserna tillgängliga.

Då på sätt nu angivits omorganisationen endast blir så att säga partiell,

finner jag mig, med hänsyn till önskemålet att undvika risken att debiteringsarbetet

fördröjes, inte böra förorda den av de sakkunniga föreslagna

förlängningen av taxeringsperioden till den 1 oktober. I det ändrade läget

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

talar även vissa andra skäl mot en sådan utsträckning av perioden. En något

mindre förlängning eller till den 1 juli synes emellertid inte behöva möta

betänkligheter och kan därför förordas. Denna åtgärd innebär, i förening

med att ordföranden befrias från det betungande arbetet med sortering

och längdföring, att möjligheterna till granskning och kontroll blir avsevärt

utökade även i sådana nämnder som inte kommer att åtnjuta biträde

av assistent.

Den nu förordade organisationen kommer att i sina huvuddrag ganska

nära ansluta till den organisation som gäller i Stockholm, där i betydande

omfattning vid överståthållarämbetets skatteavdelning anställd personal

tjänstgör såsom kronoombud i de mera kvalificerade taxeringsnämnderna.

Under sådana förhållanden och då taxeringsväsendet i Stockholm i åtskilliga

hänseenden skiljer sig från taxeringsväsendet i landet i övrigt vill jag

inte för närvarande förorda att några ändringar genomföres beträffande

taxeringsorganisationen i första instans i Stockholm. Fortsatta undersökningar

bör emellertid äga rum i syfte att i Stockholm ernå en ordning, som

helt sammanfaller med den för landet i övrigt gällande.

De lokala nämnderna och de särskilda nämnderna för taxering av juridiska

personer bör ha oförändrad sammansättning. I de nyss förordade

särskilda nämnderna för taxering av rörelseidkare, som är fysiska personer,

m. fl., alltså de nämnder där taxeringsassistent skall finnas, synes

emellertid som de sakkunniga föreslagit kronoombud inte längre böra

ingå. Jag finner inte skäl förorda att taxeringsassistenten, såsom i vissa

remissyttranden föreslås, skall vara ledamot av taxeringsnämnden.

Ledamöterna i de särskilda nämnderna för fögderierna eller i städer

med egen uppbördsförvaltning torde i princip höra utses på samma sätt

som ledamöterna i de lokala nämnderna, d. v. s. av stads- eller kommunalfullmäktige.

Detta möter ingen svårighet då distriktet omfattar stad eller

del av stad. I fögderierna ställer sig emellertid frågan något annorlunda.

Antalet kommuner i fögderierna varierar nämligen mellan en och elva.

Ehuru arbetet inom en taxeringsnämnd med många ledamöter otvivelaktigt

måste bli tyngre än inom en mindre nämnd, finner jag mig med hänsyn

till vikten av att inom nämnden bevara det lokala inflytandet och tillgodose

kravet på ortskännedom böra förorda att minst en ledamot skall utses av

varje i distriktet ingående kommun. På grund härav förordar jag att det

nuvarande maximiantalet ledamöter, såvitt angår dessa nämnder, höjes

från åtta till tolv.

I betänkandet föreslås förhud för tjänsteman vid länsstyrelses taxeringsseklion

att inneha uppdrag som ordförande eller kronoombud.

Detta förslag, för vilket i och för sig beaktansvärda skäl kan anföras, synes,

därest endast en partiell reform av organisationen i första instans ifråga
-

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

kommer, inte böra upptagas. Jag vill för övrigt erinra om mitt förut framförda

förslag att de särskilda taxeringsnämnderna för aktiebolag m. fl. skall

bibehållas enligt nuvarande ordning, nämligen med hänsyn till att taxeringen

där omhänderhaves av högkvalificerade befattningshavare. Dessa består

till mycket stor del just av taxeringssektionens ordinarie personal, som

utför arbetet som en bisyssla; det kan med den intagna ståndpunkten alltså

inte ifrågakomma att utfärda det med de sakkunnigas uppläggning väl motiverade

förbudet mot rätt för denna personal att inneha taxeringsuppdrag.

Mer tveksam synes man enligt min mening kunna vara inför frågan huruvida

de avsedda nya taxeringsassistenterna bör kunna inneha uppdrag som

ordförande eller kronoombud. Vissa principiella invändningar kan anföras

häremot, och jag finner övervägande skäl tala för att assistenterna regelmässigt

inte erhåller sådana uppdrag. Något uttryckligt stadgande i ämnet

torde emellertid inte vara erforderligt.

I detta sammanhang vill jag något beröra en annan fråga, som under senaste

tiden aktualiserats från kommunalt håll, nämligen spörsmålet huruvida

stadsfiskal eller annan liknande befattningshavare vid åklagarväsendet

bör kunna erhålla taxeringsuppdrag såsom bisyssla. Såsom taxeringsnämndsordförande

skulle han få en omedelbar insyn i deklarationsmaterialet

och man har ifrågasatt lämpligheten av att han på denna väg skulle erhålla

upplysningar av betydelse för hans verksamhet såsom åklagare. Tvekan

har yppats om statsmakterna ansett en sådan ordning godtagbar, och

man har sett anledning till vissa konfliktsituationer kunna uppkomma.

Min avsikt är inte att här närmare ingå på detta ämne. Jag vill blott

nämna, att det inte kommit till min kännedom att i de fall, då åklagare hitintills

förordnats som befattningshavare i taxeringsnämnd, detta skulle

väckt gensaga. Läget torde i och för sig inte heller på denna punkt ändras,

därest den av mig i det föregående förordade taxeringsreformen genomföres.

Även om möjligen vissa skäl av principiell natur kan anföras mot taxeringsuppdrag

för åklagare, torde det likväl inte finnas anledning att här taga

någon bestämd ståndpunkt. Frågan torde liksom hittills i varje särskilt fall

få prövas av länsstyrelserna.

I sakkunnigbetänkandet förordas en förenkling vid fastställandet av

taxeringsarvodena. Jag anser detta i hög grad önskvärt. Bestämmelser

i detta ämne torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela i administrativ

väg. Därvid får även övervägas för vilken tid fastställda arvoden

skall gälla.

Vad de sakkunniga anfört om taxeringsassistentens ställning

i förhållande till taxeringsnämnden och dess ordförande har, som

den föregående redogörelsen utvisar, väckt viss kritik. Därvid har uttalats

att assistenten givits en alltför dominerande roll och att taxeringsnämndens

inflytande på taxeringarna skulle bli illusoriskt. Indirekt skulle, framhålles

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956 171

det, taxeringsintendenten härigenom komma att dominera förfarandet i

första instans.

Dessa farhågor är enligt min mening väsentligt överdrivna. Att de sakkunniga

inte ansett sig kunna föreslå att taxeringsnämnden eller dess ordförande

utan inskränkning skulle kunna ge taxeringsassistenten direktiv

och pålägga honom arbetsuppgifter sammanhänger med att assistenten normalt

skulle ha att biträda flera taxeringsnämnder. Med en sådan anordning

kunde det befaras att någon av dessa, till men för arbetet i de övriga nämnderna,

skulle belasta assistenten i inte godtagbar omfattning. Sådana konkurrenssituationer

uppkommer emellertid inte med den organisation som

av mig förordats, eftersom assistenten skall biträda endast en taxeringsnämnd.

Under sådana omständigheter finner jag mig kunna tillmötesgå de

i yttrandena uttalade önskemålen att taxeringsassistenten skall utan särskild

begränsning vara skyldig att i sitt utredande arbete efterkomma anvisningar

från taxeringsnämndens ordförande.

Det sist sagda torde i och för sig ge ett klart uttryck för att taxeringsassistentens

uppgift är strikt begränsad till införskaffande av all tillgänglig

och för ärendets avgörande erforderlig utredning, därvid det tillkommer

inte intendenten utan nämnden eller dess ordförande att i förekommande

fall beordra en kompletterande utredning. Jag är likväl beredd att medverka

till ytterligare åtgärder i syfte att vinna garantier för att taxeringsnämnden

och inte dess assistent blir den som i realiteten fastställer taxeringarna. En

uttrycklig föreskrift bör sålunda införas därom att det skall åligga ordföranden

att själv genomgå taxeringsmaterialet i den omfattning som erfordras

för en noggrann och tillförlitlig taxering. En absolut föreskrift om genomgång

av allt material skulle å andra sidan framtvinga ett mången gång lika

tidsödande som meningslöst dubbelarbete. Tilläggas må att då avvikelse från

deklaration skall ske eller av assistenten påkallas det ofrånkomligen bör ankomma

på ordföranden att själv ta del av handlingarna.

Vad angår föredragningen i nämnden innebär de sakkunnigas förslag att

denna skall ankomma på taxeringsassistenten. Detta torde även vara den

naturligaste ordningen. Bestämmelserna synes dock böra så utformas att hinder

ej möter för ordföranden att själv överta föredragningen i den omfattning

han finner lämpligt. Därmed vinnes ytterligare garantier för att de

taxeringsnämnder, som kommer att åtnjuta biträde av taxeringsassistent,

bibehålies vid ett avgörande inflytande.

Det må tillfogas, att med den ökade arbetsbelastning i förhållande till de

sakkunnigas förslag, som med de nu angivna reglerna faller på taxeringsnämndens

ordförande, några mer väsentliga kostnadsbesparingar i avseende

å ordförandearvodena knappast ifrågakommer.

Spörsmålet om taxe ringsassistentens ställning i övrigt

inom den statliga administrationen bar även till
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

vunnit sig större uppmärksamhet i yttrandena. Det gäller här närmast frågan

om taxeringsassistenten skall vara underställd länsstyrelsen eller taxeringsintendenten

och vidare spörsmålet om han i organisatoriskt hänseende

bör underordnas den lokala skattemyndigheten.

Vad i yttrandena anförts rörande det sistnämnda spörsmålet synes utgöra

vägande skäl för att låta de lokala skattemyndigheterna inta ställning såsom

överordnade taxeringsassistenterna i administrativt hänseende. Härmed

uppkommer emellertid åtskilliga problem.

Till en början uppställer sig frågan om taxeringsassistenternas anställningsförhållanden

i städer med egen uppbördsförvaltning. Enligt de sakkunnigas

förslag skulle även dessa assistenter ha ställning såsom länsstyrelsetjänstemän.

Intar man alltjämt denna ståndpunkt skulle taxeringsorganisationen

i dessa städer komma att bestå av en kommunalt anställd

chef d. v. s. kronokamreraren, en eller flera statstjänstemän nämligen taxeringsassistenterna

och kommunalt anställda biträden. En organisation av

detta slag synes inte invändningsfri. Vissa skäl kan onekligen anföras till

förmån för den av länsstyrelsen i Västernorrlands län anvisade utvägen att

anställa taxeringsassistenterna i dessa städer som kommunala tjänstemän.

Härigenom skulle vinnas en större organisatorisk enhetlighet och vidare

torde rekryteringen komma att underlättas då för uppdragen kvalificerade

assistenter inom uppbördsverken skulle kunna tillträda tjänst som taxeringsassistent

utan att behöva övergå från kommunal anställning till statlig.

Liksom de sakkunniga anser jag att kostnaden för den utökade taxeringsorganisationen

bör bestridas av statsmedel. Därest taxeringsassistenterna

anställes som kommunala tjänstemän, bör städerna således erhålla full ersättning

härför, varför från denna synpunkt erinringar ej behöver möta.

Även med en sådan organisation följer emellertid vissa olägenheter. Man

kan peka på svårigheter att t. ex. vid sjukdom under taxeringsperioden erhålla

vikarier. Vidare kan problem uppkomma om staden av någon anledning

önskar utnyttja taxeringsassistenten för andra uppgifter, under eller

mellan taxeringsperioderna. Fråga uppkommer även om länsstyrelsens eventuella

inflytande vid tillsättandet av assistenttjänsterna. Slutligen kan erinras

om taxeringsassistenternas avsedda sysslande med taxeringsrevision under

taxeringsintendentens mera direkta ledning under tid mellan taxeringsperioderna.

Som förut framhållits bör kostnaden under alla förhållanden stanna på

statsverket. I övrigt torde vara erforderligt med närmare överväganden angående

de båda alternativen, innan slutlig ställning går att taga. Då detta

kan ske vid senare tillfälle, måhända lämpligen i samband med anslagsäskandena

för budgetåret 1957/58, torde förevarande spörsmål tills vidare

få lämnas öppet.

Ett andra problem blir att närmare fixera den lokala skattemyndighetens

uppgifter inom taxeringsväsendet. Det torde av flera skäl inte böra ifråga
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

komma att åt dessa uppdraga uppgifter inom det egentliga granskningsarbetet.

Då å andra sidan nu föreslås att sortering och längdföring för alla taxeringsdistrikt,

med undantag för särskilda taxeringsdistrikt för taxering av

juridiska personer, skall över tas av personal hos den lokala skattemyndigheten

utan att samtidigt taxeringsassistenter anställes för samtliga distrikt,

synes uppenbart att ansvaret för dessa uppgifter måste åläggas den lokala

skattemyndigheten.

Därest, i enlighet med vad nyss förordats, häradsskrivaren och kronokamreraren

i administrativt och organisatoriskt hänseende erhåller en förmansställning

i förhållande till taxeringsassistenterna, torde de invändningar

mot de sakkunnigas förslag ha tillgodosetts som innebär att med detta konfliktsituationer

lätt skulle kunna uppkomma. Taxeringsassistenterna blir

nämligen härigenom skyldiga underkasta sig vad lokal skattemyndighet i

ordnings- och därmed jämställda hänseenden föreskriver.

Å andra sidan måste det ofrånkomligen också bli så att taxeringsassistenterna

har att iakttaga de mera allmänna anvisningar och direktiv, som det

åligger taxeringsintendenten att lämna till fullföljande av den honom åvilande

uppgiften att övervaka att taxeringsarbetet i länet bedrives ändamålsenligt

och effektivt. Här må även erinras att taxeringsassistenterna avses

skola mellan taxeringsperioderna biträda med taxeringsrevision och liknande

arbetsuppgifter, i första hand vad gäller skattskyldiga inom vederbörande

lokala skattemyndighets verksamhetsområde. I detta sitt arbete

måste assistenterna sortera omedelbart under intendenterna. Detta hindrar

inte att jämväl under nu avsedd tid av året assistenterna ordningsmässigt

har häradsskrivaren eller kronokamreraren som sin närmaste överordnade.

Som i det följande närmare kommer att utvecklas avses att de särskilda

taxeringsnämnderna för taxering av andra än aktiebolag och liknande skall

handlägga i första hand taxeringar av rörelseidkare och jordbrukare med

bokföringsmässig redovisning av inkomsten. Organisationen bör tilltagas så,

att sådana inkomsttagare alltid kan taxeras inom dessa nämnder. Härutöver

bör i en utsträckning, som främst får bero på vad taxeringsassistenten visar

sig medhinna i fråga om granskning, vissa andra grupper av skattskyldiga

med mera svårkontrollerade deklarationer taxeras inom dessa nämnder. Om

som en allmän regel antages att en taxeringsassistent kan medhinna 1 200

rörelsedeklarationer och om det inom ett fögderi finns t. ex. 1 600 sådana

deklarationer, bör normalt två särskilda nämnder inrättas. Men eftersom

rörelsedeklarationerna i detta fall inte motsvarar full arbetsbörda för två

assistenter, får denna utfyllas med mer svårbedömda deklarationer av annan

art. Vissa åtgärder erfordras för att skilja ut de deklarationer som skall

granskas av särskilda nämnder. I fråga om rörelseidkare och jordbrukare

med bokföringsmässig inkomstredovisning möter detta ingen större svårighet

och kan ske i samband med sorteringen; i fråga om övriga inkomsttagare,

som bör granskas inom den särskilda taxeringsnämnden — det blir

s. 174 Kontrollera mot PDF

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

här fråga t. ex. om löntagare med mer komplicerade inkomstförhållanden

eller större jordbrukare med redovisning enligt kontantprincipen — måste

ett urval ske efter andra grunder än rent rutinmässiga. Detta urval bör, efter

de anvisningar som ankommer på taxeringsintendenten i länet att meddela,

verkställas av den lokala skattemyndigheten. Det bör vidare ankomma på

ordförandena i de lokala taxeringsnämnderna att till den lokala skattemyndigheten

anmäla sådana fall, i vilka enligt deras mening taxeringen bör

handläggas av särskild nämnd.

Sammanfattningsvis bör på den lokala skattemyndigheten i huvudsak

ankomma

att övervaka taxeringsassistenterna i ordnings- och därmed jämställda

hänseenden;

att svara för att sortering, längdföring ävensom — i de taxeringsdistrikt

där taxeringsassistent tillsatts — övrigt rutinarbete utföres av biträden som

tillhandahålles av den lokala skattemyndigheten; samt

att efter taxeringsintendentens anvisningar verkställa urvalet av de skattskyldiga,

vilkas taxeringar skall handläggas av sådan särskild taxeringsnämnd

inom vilken taxeringsassistent är verksam.

Det bör framhållas att enligt min mening de på häradsskrivarkontoren

stationerade taxeringsassistenterna bör vara länsstyrelsetjänstemän oaktat

de i vissa hänseenden sorterar under häradsskrivarna. Taxeringsassistenterna

inordnas alltså inte i häradsskrivarorganisationen. I stället blir det

fastmer så att häradsskrivarna, med bibehållande i övrigt av sina nuvarande

åligganden, får vissa uppgifter inom taxeringsväsendet. Då dessa uppgifter

i huvudsak faller inom ramen för länsstyrelsens allmänna åliggande att

tillse att taxeringsarbetet i länet bedrives på ett ändamålsenligt sätt och

ansvaret för detta länsstyrelsens åliggande under landshövdingen vilar på

taxeringsintendenten, följer härav att häradsskrivaren i förevarande hänseenden

närmast får att göra med taxeringsintendenten. Såväl taxeringsassistenterna

som häradsskrivarna får alltså vid fullgörande av sina uppgifter

inom taxeringsväsendet beakta de allmänna direktiv för taxeringsarbetets

bedrivande som taxeringsintendenten lämnar. Vad angår taxeringsassistenternas

sysslande med taxeringsrevision o. dyl. mellan taxeringsperioderna

ligger det i sakens natur att de därvid har att följa taxeringsintendentens

direktiv.

Jag vill tillägga, att om den nu förordade organisationen tillskapas, man

måste räkna med att denna inte kan tänkas på en gång bli fullt färdig utan

får antas komma att efter hand som erfarenhet vinnes bli föremål för ändringar

och kompletteringar.

Vad angår taxeringsassistenterna i städer med egen uppbördsförvaltning

viH jag erinra om mitt uttalande tidigare att deras ställning i olika hänseenden

måste göras till föremål för ytterligare undersökningar innan ett

avgörande kan ske.

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Den mera begränsade och på en skärpt granskning av svårkontrollerade

skattskyldiga inriktade omorganisationen, som nu förordas, förutsätter nya

beräkningar av personalbehovet.

I de särskilda distrikten för taxering av inkomsttagare av nyss antytt slag

bör, som förut framhållits, i första hand taxering ske av rörelseidkare, fria

näringsutövare och jordbrukare med redovisning efter bokföringsmässiga

grunder. Härutöver bör på sådana nämnder ankomma taxering av handelsresande

och andra inkomsttagare med mer invecklade eller svårbedömda

inkomstförhållanden ävensom jordbrukare med redovisning enligt kontantprincipen

om jordbrukens omfattning eller andra erfarenhetsmässigt

kända förhållanden därtill föranleder. Vanliga kontrollsynpunkter förutsätter

att med sådana inkomsttagare sammanlevande äkta makar också

taxeras av de särskilda nämnderna. Sammanfattningsvis kan det sägas att

de taxeringar, som nu på sina håll granskas inom s. k. speciella taxeringsnämnder

eller av taxeringskonsulenter, i fortsättningen normalt skall handläggas

av de här ifrågavarande nämnderna.

I princip skall inom varje fögderi eller stad med egen uppbördsförvaltning

inrättas minst en särskild nämnd av detta slag, vilket också innebär

minst en tjänst som taxeringsassistent. Då det gäller att avgöra, huruvida

ytterligare sådana distrikt och tjänster bör inrättas, torde man i första hand

få inrikta sig på att tillse att organisationen får sådan omfattning att rörelseidkarna

och jordbrukarna med bokföringsmässig redovisning av inkomster

kan bli föremål för den avsedda kvalificerade granskningen. För ett normalfögderi

om cirka 30 000 invånare torde i allmänhet ett distrikt vara tillfyllest.

I åtskilliga fall understiger emellertid invånarantalet i fögderierna

avsevärt 30 000. Detta torde regelmässigt medföra att inom det särskilda

distriktet kan handläggas större del av övriga här förut nämnda skattskyldigas

deklarationer, nämligen främst löntagares med invecklade inkomstförhållanden

och jordbrukares med redovisning enligt kontantprincipen, än

som kan ske inom de något större fögderierna. Vissa av städerna med egen

uppbördsförvaltning är även av den storleksordningen att det kan antagas

att en taxeringsassistent kan medhinna granskning av inte bara deklarationerna

från de i första hand avsedda grupperna av skattskyldiga utan eventuellt

också ytterligare deklarationer. Det bör då inte möta något hinder att

under sådana omständigheter utjämna taxeringsassistentens arbetsbörda

med t. ex. skyldighet att granska deklarationer från sådana skattskyldiga,

vilkas förmögenheter överstiger ett visst högre belopp. Om man förutsätter

att en taxeringsassistent skall medhinna granskning av 1 200 rörelsedeklarationer,

torde — beroende på fögderiets eller stadens struktur — den

gräns där ytterligare ett särskilt distrikt bör inrättas, i många fall uppnås

vid ett invånarantal av omkring 40 000. I fögderier eller städer omedelbart

över denna gräns, där sålunda två särskilda taxeringsdistrikt inrättats, bör

nämndernas och taxeringsassistenternas arbetsbörda utjämnas på sätt nyss

angivits för de minsta städerna och fögderierna.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

I fråga om de största städerna bör inte enbart antalet rörelseidkare vara

avgörande för hur många särskilda taxeringsdistrikt med genomförd tjänstemannataxering,

som bör inrättas. Här bör jämväl antalet inkomsttagare av

tjänst med invecklade eller svårbedömda inkomstförhållanden kunna mera

direkt inverka.

Det behövliga antalet taxeringsassistenttjänster kan för närvarande inte

exakt anges. Inom finansdepartementet gjorda beräkningar ger vid handen

att omkring 240 skulle vara behövliga. Det är emellertid klart att hänsyn

kan behöva tas till olika lokala förhållanden, som inte framgår av det tillgängliga

statistiska materialet. Då den här föreslagna organisationen inte

skall träda i funktion förrän taxeringsåret 1958 och det dessutom får antagas

förgå en ganska avsevärd tid, innan den helt uppbyggts, är i och för

sig inte heller erforderligt att nu binda sig för ett exakt antal tjänster. För ett

ställningstagande till den ifrågasatta taxeringsreformen torde vara tillräckligt

med en uppgift att antalet assistenter i allt fall inte kommer att

överstiga 300 och troligen stannar vid ca 240.

Vad de sakkunniga anfört om minskning av antalet taxeringsdistrikt

torde, då förslaget om en helt genomförd tjänstemannataxering inte upptagits,

i huvudsak förlora aktualitet. Emellertid bör en given följd av de

nyinrättade nämnderna bli att på vissa håll antalet lokala nämnder kan

nedbringas. I vad mån detta lämpligen kan ske får ankomma på länsstyrelserna

att undersöka.

Frågan om antalet biträdestjänster kommer vid den förordade

begränsade omorganisationen i annat läge än enligt de sakkunnigas

förslag. Enligt detta skulle taxeringsassistenterna i största möjliga utsträckning

befrias från rutinuppgifter. På biträdena skulle i huvudsak ankomma

sortering, förberedande granskning — innefattande bl. a. kontrollsummering,

avprickning av olika uppgifter och annan rutinkontroll — längdföring

och allt rent expeditionelit arbete.

Det är angeläget att taxeringsassistenterna i största möjliga utsträckning

får syssla med kvalificerade uppgifter. Dessa tjänstemän bör därför tillhandahållas

biträdeshjälp i den utsträckning de sakkunniga föreslagit.

I fråga om de taxeringsnämnder, i vilka granskningsarbetet i sin helhet

fortfarande avses skola utföras av ordförande och kronoombud, synes

någon större svårighet att tillhandahålla biträdeshjälp med sortering och

längdföring inte föreligga om — som här föreslås — de lokala skattemyndigheterna

uttryckligen tillägges vissa uppgifter inom taxeringsvänsendet.

Annorlunda förhåller det sig emellertid med övriga uppgifter, som enligt

de sakkunniga skulle ankomma på biträden. De sakkunnigas förslag förutsätter

i fråga om dessa uppgifter en kontinuerlig handledning från taxeringsassistentens

sida eller i allt fall att denne samtidigt som biträdet

kan ha tillgång till deklarationsmaterialet. Om, som inte sällan händer,

taxeringsnämndsordföranden är bosatt på annan ort än häradsskrivarens

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

stationeringsort, är det i regel knappast praktiskt möjligt att utan risk

för försening av taxeringsarbetet bereda denne hjälp i form av förberedande

granskning eller expeditionellt arbete. Under sådana omständigheter

har jag inte funnit mig böra föreslå att biträdeshjälp i här ifrågavarande

taxeringsnämnder regelmässigt lämnas för annat än sortering eller längdföring.

Emellertid kan t. ex. inom städer med egen uppbördsförvaltning

eller där ordföranden är bosatt å häradsskrivarens stationeringsort eller

eljest i undantagsfall möjlighet föreligga att på ett smidigt sätt tillhandahålla

biträdeshjälp i full utsträckning eller i varje fall beträffande flera

uppgifter än sortering och längdföring. Jag vill därför föreslå att det skall

ankomma på länsstyrelsen att förordna härom. Det synes mig klart att om

så sker, hänsyn härtill skall tas vid bestämmandet av arvoden. I fråga om

de särskilda taxeringsnämnder för taxering av juridiska personer, där ordföranden

är länsstyrelsetjänsteman eller bosatt i residensstaden, torde

biträdeshjälpen böra lämnas av vid länsstyrelsen anställda biträden.

Sorteringsarbetet torde som de sakkunniga föreslagit i ganska stor utsträckning

böra ombesörjas av tillfällig personal. Detsamma gäller i viss

utsträckning längdföringen. Då på grund av vad förut anförts det inte kan

avgöras i vad mån biträdeshjälp i vidare mån än vad avser sortering och

längdföring kan komma att tillhandahållas i de distrikt, som inte omorganiseras,

torde behovet av nya biträdestjänster tills vidare kunna beräknas

till ca 240 eller samma antal som assistenttjänsterna för närvarande kan

antagas komma att uppgå till.

I övrigt synes man åtminstone till en början få lita till tillfälligt anställda.

Även i fråga om biträdesorganisationen gäller att erfarenheterna under

utbyggnadstiden bör få bli avgörande för ett fixerande av det slutliga behovet

av tjänster.

Av biträdestjänsterna faller på städer med egen uppbördsförvaltning

ett visst antal. Då man får förutsätta att biträdet under senare halvåret

skall vara taxeringsassistenten behjälplig med upprättande av bokgranskningspromemorior

och liknande torde hela kostnaden även för den ökade

biträdespersonalen i städerna böra falla på statsverket.

I frågan om kompetenskraven för taxeringsassistenterna vill

jag här inskränka mig till att framhålla följande. Från både efektivitets-

och rättssäkerhetssynpunkter måste det kravet upprätthållas att assistenttjänsterna

kan rekryteras med personer, som har erforderliga kunskaper

och förutsättningar i övrigt för de arbetsuppgifter varom blir fråga.

Vilka formella kompetenskrav som kan finnas lämpligt att uppställa torde

få prövas senare. I viss utsträckning synes för assistcntljänsterna lämpade

personer redan från början vara att tillgå. Å andra sidan får anses uppenbart

att samtliga nu ifrågavarande tjänster inte omedelbart kan besättas

12 — Biliang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. AV 150

s. 178 Kontrollera mot PDF

178 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

med kompetenta innehavare. För att bästa möjliga personval skall kunna

ske bör länsstyrelserna beredas tillräcklig tid för organisationens slutliga utbyggnad.

Med hänsyn även till de skiftande lokala förutsättningarna synes

inte böra ifrågakomma att uttryckligen ange, när denna utbyggnad skall

vara slutförd. Självfallet får länstyrelserna inte onödigtvis dröja härmed,

vilket i sin tur torde få ankomma på Kungl. Maj :t att bevaka.

Det må tilläggas att frågan om befordringsmöjligheterna för taxeringsassistenterna,

vilken fråga tilldragit sig uppmärksamhet i åtskilliga remissyttranden,

äger ett nära samband med assistenternas lönegradsplacering.

Även detta spörsmål torde därför få närmare behandlas i ett senare sammanhang.

Som jag förut framhållit torde det av olika skäl inte böra komma i fråga

att förlänga tiden för taxeringsarbetet i den utsträckning

de sakkunniga föreslagit; detta deras förslag är nämligen att se mot bakgrunden

av vad de förordat om tjänstemannataxeringens mera fullständiga

genomförande. Jag föreslår emellertid att tidpunkten, då taxeringsarbetet

skall vara avslutat, bestämmes till den 30 juni. Underrättelser om

avvikelser från självdeklaration torde därvid böra tillställas de skattskyldiga

senast den 15 juli.

Tiden för debiteringsarbetet kommer genom den förlängning, som här

föreslås, att minskas med något mer än en månad. Genom att längdföringsarbetet

genomgående överföres på den lokala skattemyndigheten kan

å andra sidan förutsättas att ett successivt verkställande av detta arbete

kommer att ske och att följaktligen de nackdelar, som genom taxeringsperiodens

förlängning kan uppstå, i viss mån neutraliseras genom att åtgärder

inom debiteringsrutinen kan vidtagas redan under taxeringsperioden.

Underrättelserna om taxeringsutfallet till kommuner m. fl. torde kunna

lämnas i samma ordning som för närvarande med mindre justeringar i

fråga om de tider, då avskrifter av längder, sammandrag m. m. skall

översändas.

Vad de sakkunniga anfört om överlämnande till mellankommunala

prövningsnämnden av deklarationer m. in. torde, oavsett att den av dem

föreslagna förlängningen av taxeringsperioden inte genomföres, likväl

kunna tillstyrkas. Hithörande deklarationer synes nästan uteslutande komma

att behandlas i de särskilda taxeringsnämnderna, i vilka om man bortser

från nämnderna för taxering av juridiska personer tjänstemannataxeringen

genomförts. Då på detta sätt materialet kan komma mellankommunala

prövningsnämnden tidigare tillhanda och då taxeringssektionerna härigenom

befrias från bestyret synes förslaget böra genomföras.

För de sakkunnigas förslag om en viss ändring av omröstningsreglerna

i taxeringsförordningen därhän att ordföranden skulle

få utslagsröst talar främst praktiska hänsyn. Då emellertid vissa erin
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

ringar av principiell art framställts mot förslaget och angelägenheten av en

reform är ganska ringa, förordar jag att nuvarande bestämmelser bibehålies.

Till vad länsstyrelsen i Västernorrlands län och besvärssakkunniga anfört

rörande an in aningar synes följande böra framhållas. Det är

riktigt att gällande taxeringsförordning i allt fall inte formellt ger den,

som har att verkställa deklarationsgranskning, rätt att framställa förfrågningar

annat än i form av anmaningar. Beträffande sådana gäller bl. a.

enligt 55 § 2 mom. taxeringsförordningen att de skall tillställas den skattskyldige

genom rekommenderat brev eller eventuellt delgivas genom polismyndighet.

Ett starkt behov av en mera formlös utredningsmöjlighet har

emellertid efter hand framträtt. Det torde numera också vara så att anmaning

att avgiva självdeklaration väl i regel sker genom rekommenderat

brev, medan däremot förfrågningar i allmänhet tillställes de skattskyldiga

i vanliga lösbrev. Inte sällan inhämtas också upplysningar från den skattskyldige

genom telefonsamtal eller vid personliga sammanträffanden. Mot

en sådan utveckling synes ingenting vara att invända. Med hänsyn härtill

bör en jämkning vidtagas i den föreslagna författningstexten.

Som de sakkunniga framhållit är sorteringen ett mycket omfattande

arbetsmoment. Jag har tidigare också uttalat mig för att detta

arbete skall utföras av de lokala skattemyndigheterna. Sorteringen torde

redan från och med taxeringsåret 1958 böra övertagas av de lokala skattemyndigheterna

i samtliga taxeringsdistrikt, varvid som förut påpekats i

allmänhet torde få anlitas tillfällig personal. Då det kan möta svårigheter

att verkställa sorteringen i sin helhet på häradsskrivarkontoren,

torde länsstyrelserna böra lämnas en viss frihet att organisera arbetet.

Hinder bör således inte möta att, där överenskommelse därom kan träffas,

sorteringen mot vederbörlig gottgörelse anförtros kommunala myndigheter

etc.

Längdföringen, som från och med taxeringsåret 1958 bör åvila den lokala

skattemyndigheten, erbjuder, då särskilda taxeringsdistrikt inrättas, vissa

svårigheter. Genom att all längdföring, utom såvitt angår bolagsnämnderna,

centraliseras till den lokala skattemyndigheten torde likväl kunna undvikas

att speciella taxeringslängder upprättas för dessa distrikt. I samband

med att de deklarationer utskiljes, som skall handläggas av särskild

nämnd, kan i taxeringslängdens stomme genom stämpel utmärkas att

så skett. Av taxeringslängden, som alltså är gemensam för den särskilda

och den vanliga lokala nämnden, framgår då av vilken nämnd taxeringarna

handlagts. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga

bestämmelser härom.

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om underskrift av tax eringslängder

finner jag mig i princip böra tillstyrka. För att markera

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

taxeringsnämndens ansvar för taxeringen torde emellertid längden böra

undertecknas av ordföranden och de ledamöter, som utsetts att justera

protokollet. I de distrikt där tjänstemannataxering införts torde längden

härjämte böra kontrasigneras av taxeringsassistenten.

Vad angår den av vissa remissinstanser upptagna frågan om rätt för

taxeringsnämnden till s. k. självrättelse hänvisar jag till vad jag

senare kommer att anföra i avsnittet om besvärsreglerna. Där upptas även

till behandling de sakkunnigas förslag att besvärsrättens förlust

vid deklarations försummelse utbytes mot andra sanktioner.

— I specialmotiveringen behandlas spörsmålet om var självdeklarationerna

må avlämnas.

Vid den begränsade förlängning av taxeringsperioden som nu föreslås

och då tjänstemannataxering endast kommer att införas i ett mindre antal

taxeringsdistrikt än vad de sakkunniga räknat med bortfaller de huvudsakliga

skälen för att förvara deklarationsmaterialet hos de

lokala skattemyndigheterna. Då det emellertid av olika anledningar kan

finnas önskvärt att hos de lokala skattemyndigheterna förvara t. ex. det löpande

årets wch nästföregående års deklarationer föreslås att länsstyrelserna

erhåller befogenhet att förordna härom. Där sådant förordnande meddelas

torde jämväl de lokala skattemyndigheterna åläggas att omhänderha

komplettering av besvär till prövningsnämnden med deklarationer och taxeringslängdsutdrag.

Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit beträffande fördelningen av arbetsuppgifter

mellan biträde och taxeringsassistent m. m. finner jag mig kunna

tillstyrka med de avvikelser som följer av vad förut uttalats rörande ordförandens

granskningsskyldighet in. m. I taxeringsdistrikt där assistent ej

anställts kommer arbetet att i huvudsak bedrivas som hittills.

Som tidigare framhållits skall taxeringsassistenterna under tiden mellan

taxeringsperioderna sysselsättas med taxeringsrevision och annat liknande

arbete, i första hand inom den stad eller det fögderi där de är anställda.

På detta sätt kommer de att utgöra en avsevärd förstärkning av revisionspersonalen

på taxeringssektionen. Deras utbildning får anses vara tillräcklig

för att genomföra taxeringsrevision hos de flesta enskilda näringsidkare.

De större eller mer invecklade granskningarna bör å andra sidan

förbehållas den högre kvalificerade personalen vid revisionsdetaljen, eventuellt

med biträde av taxeringsassistenten. Genom att taxeringsassistenterna

i denna sin verksamhet får tillfälle att koncentrera sig på beståndet av

rörelseidkare inom det fögderi eller den stad, där de är placerade, bör det

ställa sig lättare att systematisera denna verksamhet så att varje bokföringspliktig

näringsidkare med vissa års mellanrum blir föremål för

granskning.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

181

IV. Taxeringssektionema inom landskontoren

T axer ingssakkunniga

De sakkunniga har lämnat ingående redogörelser för den nuvarande organisationen

(s. 114), arbetsuppgifterna för taxeringssektionens personal (s.

114—119) och taxeringsintendentens ställning (s. 119—123) i förhållande

till landskamrerare och länsstyrelse. Till dessa redogörelser torde här få

hänvisas.

Till särskild behandling har de sakkunniga upptagit frågan om

taxeringssektionema bör ombildas till fristående

taxeringsavdelningar inom länsstyrelserna eller om de i princip

bör behållas i sin nuvarande form som sektioner inom landskontoret. De

sakkunniga har ansett det ligga utanför sitt uppdrag att framlägga förslag

om att utbryta taxerings- och uppbördssektionerna samt häradsskrivarorganisationen

ur länsförvaltningen och låta dem bilda särskilda skatteverk.

De sakkunniga har inte heller ansett sig böra närmare ingå på möjligheten

att från länsstyrelsens taxeringssektion skilja taxeringsintendenten

och viss honom underställd personal.

När 1950 års skattelagssakkunniga hade föreslagit att en särskild taxeringsavdelning

skulle inrättas inom länsstyrelsen, fristående från landskontoret,

hade detta motiverats med att det skulle möjliggöra en rationell organisation

av taxeringsarbetet i första instans och av taxeringskontrollen.

Vidare hade som grund för förslaget åberopats skillnaden i arbetsuppgifter

mellan taxeringssektionen och landskontoret i övrigt ävensom de med den

nuvarande organisationen oundvikliga olägenheterna. Omorganisation hade

också ansetts påkallad med hänsyn till samordningen med det centrala organ

för taxeringsväsendet som de sakkunniga hade föreslagit skola inrättas.

Taxeringssakkunniga framhåller att den av dem föreslagna organisationen

av första instans i och för sig inte fordrar att taxeringssektionen utbrytes

utan tvärtom — för samordnandet av taxeringsorganisationens arbete

med de lokala skattemyndigheternas — förutsätter tillhörighet till samma

verk.

Uttalandet att en självständig taxeringsavdelning skulle vara en förutsättning

för en rationellt anordnad taxeringskontroll synes enligt taxeringssakkunniga

sammanhänga med skattelagssakkunnigas åsikt att landskamrerarens

chefskap över taxeringsintendenten medfört att arbetet med besvären

i prövningsnämnden fått gå i första rummet, varigenom bl. a. eftergranskning

och taxeringskontroll blivit eftersatta. Härtill anför taxeringssakkunniga.

Arbetsbördan på taxeringssektionen hänför sig huvudsakligen till de skattskyldigas

besvär och till taxeringsintendentsyrkanden om ändring i taxeringar.

Båda slagen av ärenden måste av prövningsnämnden avgöras före

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

utgången av juni månad året efter taxeringsåret och det åligger taxeringsintendenten

att sörja för utredningen. Över antalet besvär av skattskyldiga

kan taxeringsintendenten självfallet inte råda; däremot kan den av dessa

besvär föranledda arbetsbördan påverka möjligheterna till eftergranskning

och annan taxeringskontroll. Den närmast till hands liggande förklaringen

till att revisionspersonal utnyttjats till andra uppgifter än bokgranskning

synes därför vara den, att antalet besvär stigit så att eftergranskning och

taxeringskontroll måst med hänsyn till personalresurserna eftersättas.

Vad skattelagssakkunniga anfört i fråga om eftergranskning och taxeringskontroll

synes enligt taxeringssakkunnigas uppfattning därför närmast

vara att föra tillbaka på brister, som bör botas genom förstärkning av arbetskrafterna

å taxeringssektionerna.

Skillnaden i arbetsuppgifter mellan taxeringssektionen och landskontoret

i övrigt syntes i och för sig knappast motivera ett utbrytande av taxeringssektionen.

I så fall skulle även andra av länsstyrelsens sektioner av liknande

skäl böra bilda särskilda avdelningar.

De sakkunniga finner vidare att samordningen med ett centralt taxeringsorgan

inte behöver förutsätta en fristående taxeringsavdelning och detta i

vart fall inte då — som nu föreslås — det centrala organet inte skall erhålla

någon direktivrätt gentemot taxeringsmyndigheterna.

Skattelagssakkunnigas uttalanden om de övriga olägenheter som är oundvikliga

med den nuvarande organisationen får enligt taxeringssakkunniga

föras tillbaka på landskamrerarens förmansställning i vissa hänseenden till

taxeringsintendenten. Hit hörde vad som anförts rörande landskamrerarens

inflytande på anslagsfrågor och hans rätt att disponera över personal å taxeringssektionen

ävensom spörsmålet om den inverkan på taxeringsintendentens

självständighet som landskamrerarens inflytande på hans befordran

ansetts kunna innebära.

De sakkunniga anför härutinnan.

I fråga om dispositionen av personalen torde böra anmärkas, att det endast

mycket sällan torde ha förekommit att personal å taxeringssektion disponerats

för andra uppgifter än sådana som avsett taxering eller beskattning.

Det bör observeras att — såsom ovan visats — landskamreraren inte ensam

kan företaga sådana åtgärder med personalen; detta fordrar beslut av

länsstyrelsen. Härvidlag bortses från att landskanslister på taxeringssektionerna

förordnats som vikarier på häradsskrivartjänst. Detta är emellertid

en företeelse som — om man till denna sektion önskar rekrytera eller där

behålla dugliga landskanslister — sannolikt skulle komma att kvarstå även

om taxeringssektionerna utbröts. Däremot torde det i stor utsträckning

förekomma att landskamreraren tillfälligt eller mera stadigvarande uppdragit

åt personal på andra sektioner att fullgöra uppgifter vid taxeringssektionen.

Vad av skattelagssakkunniga anförts om landskamrerarens möjligheter

att påverka taxeringsintendentens befordran och den inverkan detta kunde

ha på den senares självständighet, synes taxeringssakkunniga överdrivet

och icke böra tillmätas större hetvdelse i detta sammanhang.

V O

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

För att bibehålla den nuvarande organisationen talar enligt taxeringssakkunniga

till eu början, att den visat sig funktionsduglig och vunnit en

viss hävd. De sakkunniga anför vidare.

När det gäller att bedöma värdet av organisationen bör man främst se till

under vilka villkor den fått fungera. Det bör då beaktas att tiden från dess

tillkomst år 1943 utmärkts av en utomordentlig livaktighet på beskattningsväsendets

område. Nya uppgifter, tillfälliga och mera bestående, har snart

sagt varje år tillkommit. Hit hör t. ex. arbetet med kngskonjunkturskatt,

konjunkturskatt, investeringsskatt, investeringsavgifter och fondskatt. Vidare

kan erinras om de talrika ändringarna i den permanenta skattelagstitt
Samtidigt

som arbetet komplicerats och ändrats genom ny lagstiftning har

av andra orsaker arbetsbördan visat en stark ansvällning. I detta hänseende

torde det vara tillräckligt att hänvisa till att antalet allmänna självdeklarationer

år 1940 uppgick till 2 831 489, medan det år 1953 utgjorde 4 148 130,

vilket innebär en ökning med 1 316 641. År 1955 utgjorde antalet 4 250 018,

vilket jämfört med 1940 utgör en ökning med 1 418 529. ^

Den organisation, som tillkom genom 1943 ars reform, måste under sadana

omständigheter sägas ha utsatts för en stark påfrestning. Att vissa

brister därvid uppenbarats är otvivelaktigt; dessa torde emellertid i huvudsak

vara att hänföra till att organisationen i förhållande till arbetsuppgifterna

är för knappt tilltagen samt att — i någon utsträckning — brister

förekommer i den principiella uppbyggnaden av organisationen.

Andra skäl att bibehålla den nuvarande organisationen ligger enligt de

sakkunniga i de uppenbara fördelar som följer med möjligheterna att

kunna tillfälligt förstärka personalen på en sektion med personal ur en

annan. De sakkunniga påpekar vidare, att sambandet mellan taxering och

uppbörd är sådant att en utbrytning av enbart taxeringssektionen skulle bil

till nackdel för de båda verksamhetsgrenarna.

De sakkunniga gör härefter vissa uttalanden i utbildningsfrågan.

Inom taxeringsväsendet finns behov av såväl jurister — i huvudsak för

bedömande av vissa rättsliga frågor — som tjänstemän med examen vid

handelshögskola — i huvudsak för gransknings- och utredningsarbete. De

sistnämnda anställes vid taxeringssektionerna och tillbringar regelmässigt

sin tjänstetid där. Då de i allmänhet utnyttjas för bokföringsgranskningar

och utredningar av taxeringar avseende rörelseidkare, blir resultatet ime

sällan att deras erfarenhet blir begränsad till vissa sidor av taxeringsarbetef.

Som länsstyrelsen i Stockholms län framhållit kommer de i stor utsträckning

att sakna allmän administrativ erfarenhet. För att råda hot på deda

vore det önskvärt att de någon tid finge tjänstgöra vid de Övriga sektionerna,

något som knappast vore möjligt om taxeringssektionen utbröts ur landskontoret.

Allvarligare än detta utbildningsproblem finner de sakkunniga emellertid

juristernas vara. Eu jurist börjar efter tingstjänstgöring nästan undantagslöst

som aspirant å tjänst som länsnotarie vid kameral- eller uppbördssektionen

för att efter några år övergå till taxeringssektionen som taxeringsinspektör.

Han passerar härefter en befordringsgång på tjänster å kameral
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

sektionen, uppbördssektionen och taxeringssektionen för att så småningom,

om han därtill visar sig lämpad, bli taxeringsintendent och landskamrerare.

Under tider, då han inte är anställd å taxeringssektionen, har han genom

taxeringsuppdrag eller genom tillfälliga förordnanden å denna sektion möjlighet

att i viss utsträckning hålla sig å jour med utvecklingen i fråga om

taxering. Som en utbildning för de högsta posterna inom landskontoret,

taxeringsintendent och landskamrerare, torde denna »saxande» befordringsgång

— ursprungligen rekommenderad av beskattningsorganisationssakkunniga

vara ytterst värdefull, dels därför att den tillåter vederbörande

vinna erfarenhet inom hela det ämnesområde, som landskontorets arbetsuPP§Hler

omfattar — något som med hänsyn till bl. a. det intima sambandet

mellan folkbokföring, taxering och uppbörd torde vara i hög grad

önskvärt — dels därför att den allmänt administrativa skolning, som härigenom

erhalles, på ett värdefullt sätt kompletterar de erfarenheter, som

vinnes vid tjänstgöringen på taxeringssektionen.

Före omorganisationen år 1943 hade de yngre juristerna automatiskt erhållit

utbildning på alla landskontorets arbetsområden, eftersom någon

egentlig uppdelning av dessa ännu ej genomförts. Hittills utnämnda landskamrerare

har därför undantagslöst erhållit sin grundläggande utbildning

inom det gamla odelade landskontoret. Genom tillkomsten av taxeringsavdelningen

1944 och uppbördsavdelningen 1946 har emellertid genomförts

den uppdelning av landskontoret som sedan genom sektionssystemets införande

1953 blivit konfirmerad. Under senare delen av 1940-talet och under

1950-talet har svårigheterna att bereda de yngre juristerna en utbildning,

som kunde tjäna som underlag för en befordran till landskamrerare, visserligen

varit större än tidigare på grund av landskontorets uppdelning, men

likväl kunnat övervinnas genom den s. k. saxningen.

De sakkunniga finner, att om man utbryter taxeringssektionen ur landskontoret

torde denna befordringsgång ännu mer försvåras, t. o. m. omöjliggöras.

I detta hänseende hänvisas till att något utbyte av tjänstemän

mellan landskansli och landskontor icke förekommer, ehuru ett sådant åtminstone

i vissa avseenden skulle vara till förmån för båda avdelningarna.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar de sakkunniga att

taxeringssektionens nuvarande organisation bibehålies.

I avseende å åtgärder i syfte att förstärka taxering sintendentens

ställning anföres i betänkandet bl. a. följande.

Taxeringssakkunniga erinrar, att den till taxeringsintendenten koncentrerade

arbetsbelastningen berörts av både 1950 års skattelagssakkunniga och

i de däröver avgivna remissyttrandena. Därvid framkom bl. a. följande.

I skatteförfattningarna uppdelas de arbetsuppgifter som taxeringen i andra

instans för med sig mellan länsstyrelsen, landskamreraren samt taxeringsintendenten.

På taxeringsintendenten faller såväl svåra och arbetskrävande

uPPgifter, främst att bevaka det allmännas rätt i skattemål, som en mängd

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

detalj uppgifter. Åtskilligt av vad som åligger honom kan han fördela på

underlydande personal men måste likväl själv taga ställning till varje

ärende om man undantar sådana som överlåtits på biträdande taxeringsintendent

för självständig handläggning.

1950 års skattelagssakkunniga hade föreslagit att av de nuvarande arbetsuppgifterna

skulle endast de som sammanhängde med chefskapet för taxeringsavdelningen

förbehållas taxeringsintendenten, som huvudsakligen

skulle ha att ägna sig åt att samordna och leda arbetet på taxeringsavdelningen.

Samma behov att helt frigöra taxeringsintendenten för chefsuppgiften

torde -— enligt taxeringssakkunniga — inte föreligga, om taxeringssektionen

kvarstår inom landskontoret. Han borde alltjämt fungera som högste

bevakare av det allmännas intresse i skattemål inom länet. Delegation borde

emellertid få förekomma i betydligt större omfattning än hittills varit

möjligt.

Om — som föreslagits — ett särskilt prövningsnämndskansli, knutet till

landskontorets kameralsektion, inrättas och taxeringssektionen därigenom

befrias från en icke oväsentlig arbetsbörda anser de sakkunniga möjligt att

utnyttja andra tjänstemän -— främst taxeringsinspektörer —- för uppgifter,

formellt åvilande taxeringsintendenten och då framför allt såsom allmänt

ombud i taxeringsmål. För dessa uppgifter borde utom biträdande taxeringsintendenter

främst taxeringsinspektörer med juridisk utbildning utnyttjas.

Då det var av vikt att revisionspersonalen ostört fick ägna sig åt revisionsuppgifter,

låg det i linje härmed att skatteprocesserna -—• även i de

fall då utredning verkställts av revisionspersonal —- fördes av den juridiskt

skolade personalen.

På taxeringsintendenten själv skulle huvudsakligen falla dels de viktigare

skattemålen, däri inbegripna sådana som han funnit anledning övertaga från

underordnade allmänna ombud, dels de länsstyrelseärenden, som genom arbetsordning

uppdragits åt honom, dels ledningen och övervakningen av arbetet

i första instans och på taxeringssektionen.

Enligt gällande bestämmelser åligger det taxeringsintendenterna att närmast

under landshövdingen vaka över att taxeringsarbetet ordnas och bedrives

på ändamålsenligt sätt. Frågan om att befria landshövdingen från

det formella ansvaret för detta arbete hade diskuterats vid utfärdandet av

den nya länsstyrelseinstruktionen år 1953 men ej föranlett någon ändring.

De sakkunniga framför ej heller något förslag i sådan riktning.

I avseende å personaldispositionen å taxeringssektionen anföres.

Det är viktigt att personalen på taxeringssektionen hålles intakt för de

arbetsuppgifter, vartill den är avsedd. Det bör icke råda någon tvekan om

att det är taxeringsintendenten, som i princip skall disponera personalen

på sektionen. Föreskriften i 14 § 2 mom. länsstyrelseinstruktionen betager

också landskamreraren möjligheten att genom tillfälliga ändringar av arbetsordningen

disponera över personalen. Emellertid har landskamreraren

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr i50 år 1956

— som ovan framhållits — dels som föredragande i sådana länsstyrelseärenden,

som avser taxerings- och beskattningsfrågor, dels för fullföljande

av arbetsuppgifter, som direkt ålagts honom enligt skatte- och taxeringsförfattningarna,

rätt att anlita tjänstemän vid taxeringssektionen. I och med

att särskilt kansli för prövningsnämndsärenden inrättas vid kaineralsektionen

torde vissa av de landskamreraren direkt åvilande uppgifterna kunna

beredas av befattningshavare vid dessa. I andra fall åter — exempelvis vid

allmän fastighetstaxering — torde medverkan av personal vid taxeringssektionen

fortfarande vara nödvändig. Klart torde det däremot vara att landskamreraren

icke för andra på honom ankommande uppgifter skall äga

anlita personal på taxeringssektionen. För att så skall få ske erfordras

beslut av länsstyrelsen.

De sakkunniga finner inte skäl att förorda att landskamreraren fråntages

all dispositionsrätt över personalen på taxeringssektionen. Ett sådant förbud

skulle vara svårt att upprätthålla och vålla en i och för sig onödig omgång

i sådana fall, där samarbetet hittills gått smidigt. Det föreslås emellertid att

taxeringsintendenten skall befrias från den omedelbara skyldigheten att biträda

landskamreraren i dennes uppgifter enligt skatte- och taxeringsförfattningarna.

En sådan skyldighet skulle endast kunna åläggas honom av

länsstyrelsen.

De sakkunniga anför vidare.

Föreskrifterna i 28 § länsstyrelseinstruktionen om skyldighet för befattningshavare

att handlägga ärenden inom annan sektion av avdelningen eller

att tillfälligtvis utföra göromål på den andra avdelningen torde jämväl

kunna vara av en viss betydelse för taxeringsintendentens ställning. Endast

i enstaka undantagsfall torde föreligga något behov av att på detta sätt

utnyttja taxeringsintendenten på annan sektion eller på den andra avdelningen.

Denne torde därför utan nackdel kunna undantagas, varigenom

vinnes att taxeringsintendenten inte utan beslut av Kungl. Maj :t kan belastas

med andra göromål än sådana som handlägges å taxeringssektionen.

Däremot har de sakkunniga inte funnit anledning att föreslå att anslagsposter

till icke-ordinarie personal skall särskilt beräknas och utgå för taxeringssektionen

och särskilt för landskontoret i övrigt. 1950 års skattelagssakkunniga

hade för sin del funnit det önskvärt. En sådan ordning hade,

framhåller taxeringssakkunniga, tidigare tillämpats men vissa invändningar

kunde riktas mot en återgång och frågan syntes dessutom vara av relativt

underordnad betydelse.

De sakkunniga föreslår vidare ändring i länsstyrelseinstruktionen av innebörd

att därest landskamrerare och taxeringsintendent vid handläggning av

ärende, som föredrages för den förstnämnde (avdelningschefsärende), stannar

i olika meningar, ärendet skall underställas landshövdingen för avgörande.

I fråga om det inflytande på taxeringsintendentens självständighet, som

landskamrerarens möjlighet att påverka intendentens befordran kunde innebära,

anför taxeringssakkunniga följande.

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Dessa farhågor har synts oss överdrivna. Med hänsyn till det avseende,

som bl. a. de på området verksamma personalföreningarna fäst vid förhållandet,

har vi emellertid övervägt en åtgärd av innebörd att i befordringsärenden

införa visst inflytande från annat håll.

Inrättas det centrala organ som nedan föreslås — riksskattestyrelsen —

torde ganska snart inom denna styrelse samlas avsevärda erfarenheter

rörande ifrågavarande befattningshavares skicklighet och lämplighet för befordran

till landskamrerare. Det synes önskvärt att utnyttja denna erfarenhet

och vi vill därför föreslå att riksskattestyrelsen skall ha att yttra sig

vid tillsättning av landskamreraretjänster. Någon ändring av länsstyrelseinstruktionen

synes inte erforderlig. Däremot torde böra övervägas att i

instruktionen för riksskattestyrelsen ange att styrelsen har att på anfordran

inkomma med yttrande i dessa befordringsärenden. Det må tilläggas att

sådant yttrande enligt vår mening bör ankomma på styrelsen utan medverkan

av den dit anknutna nämnden.

De sakkunniga anför vidare att taxeringsintendentens huvudsakliga arbetsuppgifter

är sådana som sammanhänger med hans skyldighet att företräda

det allmänna i skattemål. Han intar i dessa ärenden en ställning som

principiellt är oberoende av landskamreraren och länsstyrelsen. Det synes

därför enligt de sakkunnigas mening också riktigt att taxeringsintendenten

själv skall ha att bestämma om fördelningen av dessa arbetsuppgifter. Detta

blir så mycket angelägnare som flera allmänna ombud —- enligt de sakkunnigas

förslag taxeringsintendent, biträdande taxeringsintendent och taxeringsinspektörer

— skall kunna fungera vid varje prövningsnämnd. Det

kunde då tänkas inträffa att omfördelning av arbetsuppgifter inte alltför

sällan kunde behöva göras eller att en generellt bestämd arbetsfördelning i

enstaka fall behövde frångås, t. ex. därför att visst mål, som skulle omhänderhafts

av taxeringsinspektör, visat sig vara av sådan art att det borde

övertagas av biträdande taxeringsintendent.

Vad nu sagts innebär icke att taxeringsintendenten ensam skulle handha

all arbetsfördelning inom taxeringssektionen. I fråga om de ärenden, som

enligt skatte- och taxeringsförfattningarna åvilar länsstyrelsen, skulle självfallet

föredragningsskyldigheten liksom hittills fördelas och fastställas genom

arbetsordning.

Den fördelning av uppgifter som allmänt ombud vilken taxeringsintendenlen

avses skola verkställa torde, framhåller de sakkunniga, med hänsyn till

framför allt ansvarsfrågan böra ges en generell och otvetydig form, varvid

uppdelningen kan ske efter målens art, efter geografisk eller annan grund.

Vad sålunda föreslås medför ändring i 18 § länsstyrelseinstruktionen. Det

förutsattes att som legitimation i överinstanserna skall vara tillräckligt att

vederbörande kan åberopa av taxeringsintendenten utfärdat förordnande.

Enligt de sakkunniga medför av dem framlagda förslag inte sådan förändring

av taxeringsintendentens ställning att revidering av den 1953 prövade

löneställningen behöver ske.

De sakkunniga anför vidare.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Inte heller titelfrågan skulle för taxeringsintendenternas del under sådana

omständigheter ha någon aktualitet. Emellertid har från olika håll framförts

önskemål att titeln biträdande taxeringsintendent om möjligt borde

ändras. Efter övervägande av olika alternativ får vi föreslå att titeln taxeringsintendent

i länen utbytes mot förste taxeringsintendent och titeln biträdande

taxeringsintendent mot taxeringsintendent. I Stockholm, där tjänster

som biträdande taxeringsintendenter icke finnes och förste taxeringsintendent

utgör en till lönegraden högre tjänst än taxeringsintendentstjänsterna

i länen, skulle den nuvarande titulaturen bibehållas. Att titlarna kommer

att beteckna tjänster i olika lönegrader i Stockholm och i länen synes

vara av mindre betydelse. Sakligt sett nås genom den föreslagna ändringen

överensstämmelse mellan titulaturen i Stockholm och i länen.

I fråga om övriga tjänstemän och deras arbetsuppgifter uttalar de sakkunniga

till en början att på de biträdande taxeringsintendenterna kommer

att falla huvudparten av arbetsbördan i fråga om viktigare skattemål. Åt

biträdande taxeringsintendent borde liksom nu kunna uppdragas alla de

uPP»ifter, som i skatte- och taxeringsförfattningarna ålåg taxeringsintendent.

Den enda inskränkningen härutinnan, som borde gälla, är att han

icke skulle ha befogenhet att förordna om taxeringsrevision.

Taxeringsinspektörerna — häri inbegripet förste taxeringsinspektörer —- hade hittills i huvudsak utnyttjats till att verkställa utredningar i andra

mål än sådana där utredningen gått ut på bokföringsgranskning, att avfatta

taxeringsintendentsyttranden i besvärsmål och att uppsätta yrkanden. För

dessa tjänstemän skulle tillkomma två nya arbetsuppgifter, nämligen dels

uppgifter i samband med ledningen och övervakningen av taxeringsorganisationen

i första instans, dels uppgiften att i tjänsten företräda det allmänna

i skattemål i enlighet med vad taxeringsintendenten härom bestämde.

Den senare uppgiften innebär att taxeringsinspektörerna själva i viss utsträckning

kommer att få ta ansvaret för vad de tidigare utfört åt taxeringsintendenten.

De sakkunniga finner självfallet att taxeringsintendenten

vid fördelningen av hithörande uppgifter har att ta hänsyn till vederbörandes

kvalifikationer och förmåga. I regel borde sålunda en förste taxeringsinspektör

i Ca 29 erhålla högre kvalificerade uppgifter än en i Ca 27 etc. Det

förutsättes som normalt att den taxeringsinspektör, som handhaft målet i

prövningsnämnden, skall ha att självständigt föra processen i högre instans.

Dock torde alltid åt taxeringsintendenten böra förbehållas rätten att besluta

om fullföljd till kammarrätten och regeringsrätten. En sådan regel skulle

innebära att taxeringsinspektör, som finner besvär böra anföras, skall underställa

taxeringsintendenten denna fråga. Beslutar taxeringsintendenten att

besvär skall anföras, och finner han icke sådana särskilda skäl föreligga att

han själv bör övertaga målet, skall taxeringsinspektören anföra besvär och

i vanlig ordning vidare förfara med målet.

De sakkunniga anser inte otänkbart att antalet taxeringsinspektörer kan

behöva utökas på grund av de båda nya arbetsuppgifterna. Förslaget om

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

189

inrättande av ett särskilt prövningsnämndskansli kunde emellertid beräknas

komma att medföra en viss lättnad. Framför allt kom härigenom att

frigöras biträdes- och landskanslistpersonal men också i någon utsträckning

taxeringsinspektörer. Den förstärkning som härigenom uppkom på taxcringssektionen

torde enligt de sakkunniga helt kunna utnyttjas för de uppgifter

som avses skola åvila biträdande taxeringsintendenter och taxeringsinspektörer.

Först när den föreslagna ordningen fungerat någon tid torde

frågan om ytterligare förstärkning böra upptagas.

För landskanslists- och biträdespersonal föreslås ingen ändring i avseende

å ställning och arbetsuppgifter med undantag för att några befattningshavare,

framför allt sådana som sysslar med utskriftsarbete, kan behöva

överföras till det föreslagna prövningsnämndskansliet.

I fråga om revisionspersonalen framhåller de sakkunniga att

mot skattelagssakkunnigas förslag att låta denna personal bilda en särskild

avdelning inom taxeringssektionen under ledning av länsrevisorn har vid remissbehandlingen

icke riktats någon egentlig kritik. En sådan organisation

torde redan vara genomförd på åtskilliga länsstyrelser. I själva verket torde

det, uttalar taxeringssakkunniga, vara en dylik ordning som åsyftas då i 21 §

länsstyrelseinstruktionen om länsrevisorn föreskrives att det åligger honom

»att enligt av länsstyrelsen meddelade föreskrifter och taxeringsintendentens

närmare anvisningar leda och fördela arbetet bland revisionspersonalen».

De sakkunniga fortsätter.

Det kan synas tveksamt huruvida härutöver bör givas en bestämmelse

som definitivt avgränsar revisionspersonalen från övrig personal på taxeringssektionen;

härigenom skulle komma att bildas en sektion inom sektionen.

I och för sig synes en sådan åtgärd vara ägnad att låsa fast den inre

organisationen av taxeringssektionen, något som under vissa förhållanden

kan vara till nackdel. Å andra sidan torde genom en fixerad uppdelning

av personalen på detta sätt revisionsdetaljen erhålla en effektivitet, som

den skulle sakna vid en lösligare organisation. Det skulle härigenom bli

lättare att tillse att denna personal verkligen sysslar med de uppgifter, vartill

den är avsedd, nämligen bokföringsgranskningar och annat utredningsarbete

beträffande taxeringen av jordbrukare, som deklarerar efter bokföringsmässiga

grunder, rörelseidkare och huvudparten av de juridiska personerna.

Erhåller revisionsdetaljen en sådan fastare organisation är därmed

klarare markerat att hithörande tjänstemän ej bör engageras för andra

uppgifter.

Slutligen skulle en sådan organisation på ett annat sätt än hittills möjliggöra

för taxeringsintendentcn att avlasta arbetsuppgifter å länsrevisorn och

därför ligga i linje med vad som föreslagits till underlättande av taxeringsintendentens

arbetsbörda. På grund av det anförda får vi föreslå att en särskild

revisionsdetalj, förslagsvis benämnd taxeringsrevisionen, med där fast

placerade tjänstemän anordnas inom taxeringssektionen.

Vidare framhålles, att under utredningens gång såsom önskemål uttalats,

att befattningshavare inom taxeringsrevisionen, som utfört granskning, jäm
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

väl skulle äga att som allmänt ombud föra ett eventuellt mål om den ifrågavarande

taxeringen i prövningsnämnden och skattedomstolarna. Som skäl

härför hade åberopats att det fick anses rationellt att den tjänsteman som

var insatt i målet också i fortsättningen fick handlägga det.

Motiveringen har emellertid inte synts de sakkunniga helt hållbar. Till

en början torde i åtskilliga fall någon större svårighet att, sedan vederbörlig

utredning i form av taxeringsrevision skett och redovisats, sätta sig in i

målen knappast föreligga. Detta var merendels fallet då som mycket ofta

händer den egentliga svårigheten ligger i bevisningen. I övriga fall — då

målets svårighetsgrad beror av mer eller mindre invecklade rättsliga bedömanden

— torde det enligt de sakkunnigas mening knappast kunna förnekas,

att en dubbel genomgång av målen i regel är till fördel. En sådan

ordning var ägnad att tillgodose de krav på rättssäkerhet, som de skattskyldiga

med fog kunde ställa. Då denna ordning dessutom innebar att de

olika personalkategorierna kom att utnyttjas på det efter deras särskilda

utbildning lämpligaste sättet, syntes endast rent undantagsvis och då särskilda

skäl därtill föranledde böra förekomma att åt revisionspersonal uppdrogs

att processa i skattemål.

Länsrevisorn skulle vara föreståndare för taxeringsrevisionen och som

sådan leda och fördela revisionspersonalens arbete, fungera som sambandsman

i förhållande till den föreslagna riksskattestyrelsens byrå för taxeringskontroll

ävensom uppgöra och för taxeringsintendenten framlägga plan

över bokgranskningsarbetets bedrivande.

Däremot finner sig de sakkunniga inte kunna föreslå att åt länsrevisorn

uppdrages att själv besluta om taxeringsrevision. Härutinnan anföres.

Man bör hålla i minnet att vad taxeringsrevisionen skall utföra är ett

viktigt led i taxeringsintendentens arbetsuppgifter. Det är taxeringsintendentens

uppgift att verkställa utredning i skattemål och att undersöka, huruvida

åsatta taxeringar överensstämmer med skattelagstiftningen. Håller

man detta klart, torde vara uppenbart att det inte ens från organisatorisk

synpunkt kan vara lämpligt att tillägga länsrevisorn befogenhet att själv

besluta om taxeringsrevision. Att sådant beslut bör fattas av taxeringsintendenten

i länet och att denne därvid bör göra valet av granskningsman med

största urskillning underströks starkt av riksdagen i samband med 1955

års ändringar i gällande taxeringsförordning.

Med hänsyn till bl. a. de nya arbetsuppgifter som tilldelas länsrevisorn

och hans ställning som en föreståndare för en skarpare än hittills avgränsad

detalj föreslås att tjänsterna som länsrevisorer, nu placerade i Ca 32 (tre

län) och Ca 31, uppflyttas i Ca 33. Samtidigt förordas, att det för taxeringsintendent

och biträdande taxeringsintendent gällande förbudet att inneha

uppdrag vid taxeringen i första instans utvidgas att gälla jämväl länsrevisorer.

De sakkunniga föreslår en viss förstärkning av revisionspersonalen. Som

skäl härtill framhålles att den förekommande underdeklarationen i jämfö
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

relsevis stor utsträckning hänför sig till förvärvskällan rörelse. Såväl det

rent ekonomiska utbytet som den omständigheten att de i allmänhetens ögon

mest stötande exemplen på skatteflykt regelmässigt uppdagas genom bokföringsgranskningar

motiverar enligt de sakkunniga en sådan förstärkning.

Till frågan om vilka kategorier av tjänstemän en förstärkning bör omfatta

anföres följande.

Granskningsuppgifterna är av mycket skiftande slag. Vissa granskningar

torde inte kräva så kvalificerad personal som taxeringsrevisorer. Granskningen

av större företag, där redovisningen inte sällan sker genom hålkortssystem

och med tillämpning av komplicerade kontoplaner, kräver emellertid

merendels högskoleutbildad personal, som helt behärskar bokföringstekniken.

Emellertid avser många granskningsuppdrag skattskyldiga med

i allmänhet ganska enkel bokföring. Vid flera länsstyrelser har också med

gott resultat därtill lämpade landskanslister anlitats för granskningar av

enklare eller medelsvår art. Det synes därför föreligga anledning att pröva

en sammansättning av revisionspersonalen, som innefattar även sådana

tjänstemän.

Under utredningens gång har önskemål uttalats därom att i stället för

landskanslisttjänster borde inrättas tjänster, vilkas innehavare skulle benämnas

taxeringskontrollanter och för vilka särskild befordringsgång skulle

anordnas. Som kompetenskrav för dessa tjänster har föreslagits examen

vid handelsgymnasium eller likvärdig teoretisk utbildning. Lämpligheten av

att för mellantjänster av det slag, som här avses, föreskriva särskilda

kompetenskrav torde emellertid enligt vår mening starkt kunna ifrågasättas.

För de ifrågavarande uppgifterna torde i själva verket de landskanslister,

som efter tjänstgöring på länsstyrelse genomgått s. k. häradsskrivarkurs

och därvid erhållit undervisning i såväl taxering som bokföring, mången

gång kunna vara väl lämpade. Att genom en kompetensföreskrift som den

ifrågasatta utestänga dessa tjänstemän synes icke böra ske. Vi förordar

därför inrättande av landskanslisttjänster inom taxeringsrevisionen.

De sakkunniga framhåller härjämte att anställande av ytterligare högskoleutbildad

personal jämväl är motiverat med hänsyn till att de skattskyldiga

i allt högre grad börjat anlita personal med sådan utbildning och

till att även tekniskt sett enklare granskningar kan vara av så grannlaga

natur, att de kräver särskilt kvalificerad personal.

Ett lämpligt antal biträdestjänster för rutinuppgifter föreslås därjämte

för att befria den högre personalen från rutinuppgifter, som lämpligen kan

anförtros åt biträden.

Sitt förslag om förstärkning av revisionspersonalen redovisar de sakkunniga

i särskild tablå.

I fråga om avvägningen av förstärkningens storlek anföres.

En viss försiktighet torde vara av nöden vid avvägningen av den förstärkning

som hör vidtagas. Den påvisade storleksordningen av den förekommande

underdeklarationen gör det troligt att den gräns, där lönsamheten

för det allmänna att tillsätta ytterligare granskningspersonal upphör, torde

vara avlägsen. Trots detta är det — i avvaktan på den verkan den föreslagna

organisationen i första instans kan ha och på vad genom riksskatte
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

styrelsens verksamhet kan ernås — tillrådligt att beträffande storleken av

förstärkningen pröva sig fram genom var för sig jämförelsevis små upprepade

utbyggnader av organisationen. Genomföres den jämförelsevis begränsade

förstärkning som här nedan föreslås kan genom fortlöpande statistiska

undersökningar, förslagsvis utförda genom riksskattestyrelsens för
-

Län

Län srevisorer

Ca 33

Taxeringsrevisorer

Ca 29

T axeringsrevisorer

Ca 27

T axeringsrevisorer

Cf 19—Ce 25

Landskanslister

Ca 21

Landskanslister

Cf 13—Ce 19

Kanslibiträden

Ca 11

Kontorsbiträden

Cf 4—Ca 8

Summa

Grupp I

Stockholms......

1

1

2

3

1

1

2

11

Malmöhus.......

1

1

4

4

1

1

1

4

17

Göteborgs o. Bohus

1

1

4

4

1

2

1

4

18

Grupp II

Älvsborgs.......

1

1

2

3

1

1

2

11

Västernorrlands. .

1

1

2

2

1

1

1

9

Grupp III A

Östergötlands.. . .

1

2

3

1

1

1

9

Kristianstads....

1

1

3

1

1

1

8

Värmlands.......

1

1

3

1

1

1

8

Kopparbergs.....

1

1

3

1

1

1

8

Gävleborgs......

1

1

3

1

1

1

8

Grupp III B

Västerbottens. ...

1

1

3

1

1

1

8

Norrbottens.....

1

1

3

1

1

1

8

Grupp III C

Jönköpings......

1

1

3

1

1

1

8

Kalmar.........

1

1

3

1

1

1

8

Skaraborgs......

1

1

3

1

1

1

8

Örebro..........

1

1

3

1

1

1

8

Grupp IIID

Södermanlands.. .

1

1

3

1

1

1

8

Västmanlands . ..

1

1

3

1

1

7

Jämtlands.......

1

1

3

1

1

7

Grupp IV

Uppsala.........

1

1

3

1

1

7

Kronobergs......

1

1

3

1

1

7

Blekinge........

1

1

3

1

1

7

Hallands........

1

1

3

1

1

7

Grupp V

Gotlands........

1

1

1

3

24

5

33

71

2

18

24

31

208

Nuvarande tjäns-

ter (bortsett fr.

länsrevisorernas

löneställning)....

24

5

31

48

15

20

143

Ökning

0

0

2

23

5

35

65

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

193

sorg, erhållas god ledning vid ett bedömande av om ytterligare utbyggnad

bör ske och i vilken omfattning. Som utgångspunkt kan härvid tagas de

av 1950 års skattelagssakkunniga och av oss infordrade uppgifterna angående

bokgranskningsverksamhetens omfattning och resultat. Ytterligare

anledningar att tills vidare föreslå endast en relativt måttlig utökning av

revisionspersonalen ligger i de rådande svårigheterna att anskaffa lokaler

och lämplig arbetskraft.

Slutligen redovisar de sakkunniga vissa överväganden rörande taxeringsrevisorernas

och förste taxeringsrevisorernas löneställning.

Frågan hade bragts på tal av skattelagssakkunniga, som motiverat en

upp flyttning av dessa tjänster i lönegrad med att en sådan vore nödvändig

för att förhindra att revisionspersonalen på grund av sina tjänsters lägre

löneplacering lockades att söka över på tjänster av annan karaktär — särskilt

taxeringsinspektörstjänster — där deras speciella erfarenhet och utbildning

inte kunde utnyttjas.

Den av skattelagssakkunniga påtalade utvecklingen anser taxeringssakkunniga

knappast kunna hejdas genom att t. ex. ett antal förste taxeringsrevisorstjänster

i lönegraden Ca 29 inrättas, motsvarande det nuvarande antalet

förste taxeringsinspektörstjänster i samma lönegrad. Så länge som

examen vid handelshögskola berättigade till erhållande av förste taxeringsinspektörstjänst

torde alltid inträffa fall då revisionspersonal lockades att

söka sådan tjänst. För att förhindra detta skulle ett radikalt medel kunna

vara att förbehålla nyssnämnda tjänster åt personal med juridisk utbildning.

Åtminstone för närvarande finner emellertid de sakkunniga inte anledning

att framlägga förslag i denna riktning.

Remissyttrandena

De sakkunnigas uttalande atttaxeringssektionerna alltjämt

bör ingå som sektioner inom landskontoren biträdes av huvudparten

av de remissinstanser som yttrat sig i frågan, nämligen riksskattenämnden,

statens organisationsnämnd, nitton länsstyrelser, Sveriges

juristförbund och Föreningen Sveriges landskamrerare. Utbrytning av taxeringssektionerna

till särskilda avdelningar förordas av en länsstyrelse,

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer,

Svensk industriförening och — mera tveksamt -—■ Kooperativa

förbundet.

Argumenteringen i frågan göres huvudsakligen efter ungefärligen samma

linjer som i yttrandena över 1950 års skattelagssakkunnigas förslag till

effektivare taxering. Från de nu avgivna yttrandena i denna del återges här

allenast följande.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter anför.

13 •—■ Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 150

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Föreningen vill hävda, att de skäl som tala för en utbrytning äro bärande.

Föreningen vill till att börja med betona att den s. k. saxande befordringsgången,

vilken i betänkandet bedömes såsom värdefull, bör kunna säkras,

även om taxeringsavdelningen utbrytes. Utsäges det att befordran och utnämning

normalt skall ske i följande ordning: länsnotarie — taxeringsinspektör

— länsassessor — biträdande taxeringsintendent — taxeringsintendent

— landskamrerare, kan något hinder för denna befordrings- och

utnämningsgångs genomförande knappast ligga i att taxeringsavdelningen

göres till en särskild avdelning. Föreningen ser icke något hinder för att

taxeringsintendenten, ehuru han är avdelningschef, må kunna övergå till

annan avdelning — chefstjänst — i detta fall landskamrerartjänst i samma

löneställning. Genom en utbrytning säkerställes taxeringssektionens anspråk

på särskilda anslag till löner åt extra personal och till expenser. Del

är en icke så betydelselös fråga, som de sakkunniga förmena, att t. ex. löneanslaget

för personal, som skall arbeta med taxering, verkligen användes

för detta sitt ändamål. Men framför allt må understrykas, att en utbrytning

av taxeringssektionerna till särskilda avdelningar är det enda rationella

om man verkligen vill giva taxeringsintendenten ställning såsom ledare för

en effektivt arbetande tjänstemannastab.

För övrigt torde det icke vara förmätet uttala att utvecklingen måste gå

mot ett system, där uppbördsärenden och taxeringsärenden sammanföras

under gemensam ledning — detta må nu ske i den formen att särskilda

skatteverk, helt fristående från länsstyrelsen, bildas eller så att taxeringssektionen

och uppbördssektionen sammanföras till en gemensam avdelning

inom länsstyrelsen. Som en förberedelse härför synes föreningen taxeringssektionernas

utbrytande från landskontoren vara en ändamålsenlig åtgärd.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer yttrar bl. a.

När det gäller utbildning av goda taxeringsmän är det nödvändigt, att

dessa genom lång kontinuerlig tjänstgöring inom taxeringsväsendet erhålla

tillräckliga kunskaper och erfarenheter av praktiskt taxeringsarbete. Den

saxande befordringsgången leder icke fram till ett godtagbart utbildningsresultat.

Även ett kortare avbrott i utbildningen genom tjänstgöring på annan

sektion medför, att tjänstemannen förlorar kontakten med det praktiska

taxeringsarbetet och att hans duglighet som taxeringsman avtager i betydande

grad. Den erfarenhet han erhåller genom arbete på andra sektioner

uppväger icke detta.

De svårigheter beträffande juristernas utbildning, som de sakkunniga påvisa

äro helt beroende av att man sätter utbildningen av landskamrerare i

förgrunden samt att man låter befordringsgången till denna befattning gå

över taxeringsintendent stjänsten.

Om taxeringssektionen utbrytes ur landskontoren, bör taxeringsintendentstjänsten

normalt bli slutljänst. För en sådan ordning tala tungt vägande

skäl. Det kan icke vara lämpligt, att landskamreraren tillträder sin

befattning såsom föredragande och opartisk ordförande i prövningsnämnden

omedelbart efter en som regel mångårig tjänst som taxeringsintendent.

Denne har närmast en åklagares ställning inför prövningsnämnden. De sakkunniga

ha också i sitt betänkande understrukit, att ett partsförhållande

verkligen föreligger. Den till landskamrerare utnämnde taxeringsintendenten

kommer att få svårt att frigöra sig från sin tidigare fiskaliska inställning.

Ett sådant förhållande är oförenligt med de skattskyldigas krav på

rättssäkerhet.

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Beträffande den nuvarande organisationens allmänna ändamålsenlighet

framhåller föreningen.

Den nuvarande organisationen är icke ändamålsenlig. Detta beror framför

allt på att landskamreraren är såväl prövningsnämndens ordförande som

taxeringsintendentens närmaste överordnade. Detta förhållande medför allvarliga

olägenheter. En taxeringsintendent, som för sin befordran är beroende

av landskamreraren, kan icke uppträda så självständigt, som man

måste kräva av en person i hans ställning. De sakkunniga ha bagatelliserat

detta. Bland annat ha de framhållit, att liknande förhållanden förekomma

inom andra delar av statsförvaltningen utan att förorsaka större olägenheter.

Förhållandena inom taxeringsväsendet äro emellertid så speciella, att man

icke kan göra jämförelser med statsförvaltningen i övrigt. Förslaget att

riksskattestyrelsen skall ha att yttra sig vid tillsättande av landskamrerare,

torde vara utan större värde. Vidare synes det olämpligt, att landskamreraren

är personalchef och därigenom äger bestämma över taxeringsintendenten

underställd personal.

Vid sist berörda förhållande uppehåller sig utförligt länsstyrelsen i Uppsala

län.

Till rätta proportioner ha de sakkunniga reducerat det tidigare mycket

diskuterade spörsmålet om taxeringsintendentens osjälvständighet främst i

förhållande till landskamreraren. De ha nämligen konstaterat, att taxeringsintendenten

i fråga om sina huvudsakliga arbetsuppgifter intar en i förhållande

till länsstyrelsen och landskamreraren oberoende ställning samt att

han i fråga om personaldispositionen intar en särställning jämfört med övriga

sektionschefer men att han likväl icke är helt oberoende av landskamreraren.

Denna av landskamreraren beroende ställning anses ha sin grund i

följande förhållanden. Tillsättning av befattningshavare å taxeringssektionen

sker på landskamrerarens föredragning och anställande av tillfällig

personal beslutas av landskamreraren. Landskamreraren anses inverka på

taxeringsintendentens befordran till landskamrerare. Härtill kommer, att

landskamreraren i viss omfattning anlitar taxeringssektionens personal.

Sålunda är förste taxeringsinspektören föredragande inför landskamreraren

— såvitt angår detta län — i ärenden rörande bevis enligt arvskatteförordningen,

taxeringsarvoden, vitesförelägganden och de mycket sällan förekommande

övriga taxeringsärenden, varmed länsstyrelsen har att taga befattning.

Taxeringsintendenten deltager i handläggningen av de ärenden, som

avse taxeringsarvoden, och utseende av taxeringsnämndsordförande.

Ifråga om tillsättning av personal har landskamreraren icke annan ställning

än som föredragande inför landshövdingen och taxeringsintendenten

deltager i handläggningen av dessa ärenden. Några kontroverser härvidlag

mellan landskamreraren och taxeringsintendenten har icke förekommit. Beträffande

anställande av tillfällig personal är det lika mycket i landskamrerarens

som taxeringsintendentens intresse alt taxeringssektionen tillföres

behövliga arbetskrafter för arbetets utförande i föreskriven tid och ordning.

Ej heller härvidlag har några meningsskiljaktigheter rått. I fråga om taxeringsarvodena

och utseende av taxeringsnämndsordförande ha taxeringsintendentens

förslag legat till grund vid ärendenas avgörande. Övriga taxeringssektionsärcnden

ha icke varit av den omfattning eller det antal, att

det egentliga taxeringsarbetet kan anses ha blivit lidande på att taxeringsinspektör

berett dessa ärenden åt landskamreraren.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Huruvida landskamrerare utan skäl menligt inverkat på taxeringsintendents

befordran till landskamrerare är icke för länsstyrelsen känt. För övrigt

tillsättes ju landskamrerartjänst av Kungl. Maj :t efter förslag av landshövdingen.

Av de åtgärder som föreslagits till stärkande av taxeringsintendentens

ställning har utökningen av möjligheterna till delegation

av arbetsuppgifter till lägre personal inte mött någon principiell

invändning. I en del detaljer har emellertid vissa påpekanden gjorts

och skiftande uppfattningar uttalats.

Statskontoret förutsätter, att en dylik delegering icke skall medföra, att

vederbörande kommer i åtnjutande av särskild gottgörelse i form av vikariatsersättning

eller vikariatslön.

Länsstyrelsen i Jönköpings län hävdar i följande uttalande en motsatt

uppfattning.

Den av de sakkunniga förordade decentraliseringen av nu på taxeringsintendenten

ankommande uppgifter till befattningshavare i lägre grad är i

och för sig av omständigheterna framtvingad. Länsstyrelsen ifrågasätter

emellertid om denna rimligen kan ske utan att löneställningen för härav

berörda upptages till förnyad omprövning. Skulle de sakkunnigas förslag

om förbud att utnyttja taxeringspersonal i taxeringsuppdrag å fritid genomföras,

äventyras taxeringssektionernas rekrytering och personalens fortbildning

i sådan grad, att för befattningshavarnas bibehållande inom sektionen

kan komma att krävas betydande lönelyftning.

En liknande ståndpunkt intas av länsstyrelsen i Uppsala län.

Riksskattenämnden och sex länsstyrelser ifrågasätter förstärkning av antalet

taxeringsinspektörstjänster på grund av de nya uppgifter — tillsynen

av arbetet i första instans och övertagandet av vissa taxeringsintendentsuppgifter

— som skall åläggas dessa tjänstemän. Länsstyrelserna i Jönköpings,

Skaraborgs och Jämtlands län yrkar att tjänster som biträdande taxeringsintendenter

inrättas i dessa län.

Justitiekanslersämbetct framhåller följande.

Med anledning av förslaget, att taxeringsintendent skall kunna fördela

uppgifter som allmänt ombud å underordnade, synes kunna framhållas vikten

av att vid utformningen av bestämmelserna härom i den utsträckning

så kan ske tillses, att de svårare och betydelsefullare målen alltjämt bibehållas

hos intendenten. I den mån bestämmelserna lägga i intendentens hand

att verkställa fördelningen, skulle möjligen någon form av kontroll häröver

vara önskvärd, så att befogenheten i fråga handhades på ett fullt anmärkningsfritt

sätt både ur det allmännas och de underordnade befattningshavarnas

synpunkt. Tillräcklig kännedom, hur fördelningen sker, vinnes

emellertid måhända vid prövningsnämndens handläggning av taxeringsmålen.

Olika meningar råder om de sakkunnigas uttalande att delegation av uppgifter,

ankommande på taxeringsintendenten, främst bör ske till biträdande

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

taxeringsintendenter och till taxeringsinspektörer med juridisk utbildning.

Uttalandet biträdes eller lämnas utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms,

Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Göteborgs och

Bohus, Skaraborgs, Västmanlands och Gävleborgs län, Föreningen Sveriges

landskamrerare, Sveriges juristförbund och Skånes handelskammare.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att länsrevisorer och

förste taxeringsinspektörer hittills fått vid sidan av sin ordinarie tjänst

fungera som biträdande taxeringsintendenter mot särskild vikariatsersättning,

samt anför vidare.

Genom de sakkunnigas förslag beträffande taxeringsrevisionens konsolidering

och länsrevisorns höjda löneställning samt delegation av taxeringsintendents

uppgifter torde det vara sörjt för att förordnanden av dylikt slag

med åtföljande splittring i arbetsuppgifterna icke vidare skall förekomma

beträffande länsrevisor. I övrigt kan nog sägas, att taxeringsinspektörs arbete

som biträdande taxeringsintendent varit nära sammanfallande med

tjänstens normala uppgifter. Om delegation bör lämpligen äga rum till den

ena eller andra arbetskraften — jurist eller civilekonom — kan näppeligen

avgöras generellt utan hellre böra bero på reglering från fall till fall enligt

grunder, som av länsstyrelsen bestämmes.

Sveriges juristförbund vill till mönster ta förhållandena vid de allmänna

domstolarna.

Genom den principiellt betydelsefulla ändring av nuvarande organisation,

som omdanandet av den nuvarande prövningsnämnden till en skattedomstol

innebär bör följden bli, att även principerna för utövandet av de fiskaliska

funktionerna hos prövningsnämnden omprövas. Den ordning som gäller

vid våra allmänna domstolar bör därvid vara vägledande. En avgränsning

bör i möjligaste mån göras mellan införskaffandet av utredningen i skattemålen

samt bedömningen av utredningen och bevisningen. Utredningen bör

väsentligen företagas av taxeringsassistenterna och taxeringsrevisionen.

Förbundet delar de sakkunnigas uppfattning att revisionspersonalen bör

bilda en särskild arbetsenhet med huvudsaklig uppgift att handhava räkenskapsgranskningar.

Å andra sidan bör skatteprocesserna uteslutande ombesörjas

av personal som bar särskild utbildning för hithörande uppgifter.

Då de sakkunnigas förslag i väsentlig mån tillgodoser dessa synpunkter får

förbundet tillstyrka förslaget i denna del.

Skånes handelskammare finner tanken att uppgiften att företräda det allmänna

i skattemål främst bör anförtros taxeringsinspektörer med juridisk

utbildning obetingat riktig. För dylika uppgifter anses tingsmeriterade jurister

företrädesvis böra anlitas.

Vissa av remissinstanserna intar i den förevarande frågan en ståndpunkt

som endast obetydligt skiljer sig från vad de sakkunniga uttalat. Ett exempel

härpå utgör länsstyrelsen i Hallands län, som anför följande.

De sakkunniga utgå ifrån, att revisionspersonalen uteslutande skall ägna

sig åt taxeringsrevision. Länsstyrelsen delar i princip denna uppfattning

och anser, alt revisionspersonalen i första band skall ägna sig åt (len viktiga

uppgiften alt utföra räkenskapsgranskningar. Men detta får icke utgöra

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

hinder för att en därför lämpad revisor tillfälligtvis får i uppdrag att föra

talan i skattemål. Länsstyrelsen tänker därvid närmast på länsrevisorn.

Det är icke betydelselöst, att han såsom ledare för revisionsarbetet kan få

inblick i skatteprocessen och komma i kontakt med ärendenas handläggning

i prövningsnämnden. Det kan dessutom verka stimulerande för hans arbete.

Därtill kommer att han skall kunna vinna befordran till taxeringsintendent.

En liknande ståndpunkt intas av länsstyrelsen i Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Kalmar län finner det lämpligt att, såsom på många håll

lärer förekomma, taxeringsrevisionen, åtminstone då det gäller mål av

större och vidlyftigare beskaffenhet, jämväl får biträda med uppsättande av

taxeringsintendentens yttrande eller besvär, vilka av taxeringsintendenten

sedan genomgås och av honom undertecknas. Att draga upp en strikt gränslinje

mellan revisionen och den övriga delen av taxeringssektionen anser

länsstyrelsen icke vara lämpligt. Det bör tvärtom där råda ett sådant samarbete,

som möjliggör för det allmänna att på bästa sätt tillvarataga sina

intressen i taxeringsprocessen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län intar en mindre deciderad hållning och

yttrar.

De sakkunniga torde, fastän detta ej utsagts i förslaget, ha utgått från

att inspektörerna äro juridiskt utbildade och därför mera skolade än ekonomerna

att processa i skattemål. Till taxeringsinspektörer utnämnas emellertid

i tillsynes ökad omfattning civilekonomer eller därmed jämställda. Vid

denna länsstyrelse äro exempelvis inspektörerna i såväl 29 :e som 27 :e

lönegraden icke jurister. Det kan ifrågasättas om ej en civilekonom å revisionsdetaljen

har samma förutsättningar att företräda det allmänna i skattemål

som en tjänsteman med samma eller lägre examen med inspektörstjänst.

Denna åsikt, som enligt länsstyrelsens mening ej saknar fog, har från företrädare

för revisionspersonalen framförts till länsstyrelsen, varför länsstyrelsen

ansett sig böra omnämna densamma i detta yttrande.

Taxeringsintendenten i Kopparbergs län framhåller i ett vid länsstyrelsens

yttrande fogat särskilt uttalande att ehuru åtskilliga av inspektörerna icke

äger juridisk utbildning, delegationsrätten torde böra omfatta även sådana

befattningshavare. Eljest skulle den föreslagna möjligheten för taxeringsintendenten

att vinna lättnad i arbetsbördan i vissa län bli mer eller mindre

illusorisk.

Följande remissinstanser uttalar mera bestämt att rätten att delegera

uppgiften att som allmänna ombud föra process i skattemål bör omfatta

jämväl revisionspersonal, nämligen riksskattenämnden, länsstyrelserna i

Uppsala, Blekinge, Kristianstads, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västernorrlands,

Jämtlands och Västerbottens län, Föreningen Sveriges taxeringsintendenter,

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Sveriges köpmannaförbund

och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.

Av dessa yttranden torde få återges följande.

Riksskattenämnden anför.

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

De sakkunniga synas i fråga om uppdelningen av arbetsuppgifterna inom

taxeringssektionerna mellan processförande och utredande personal ha

fäst alltför stort avseende vid att processföringen skall anförtros endast åt

personer, som avlagt juridisk examen, medan civilekonomer föreslås icke

skola kunna erhålla dylika uppgifter. Erfarenheten torde dock visa, att det

avgörande härvidlag icke är allenast om vederbörande är jurist eller civilekonom

utan att mycket beror på de personliga kvalifikationerna. Icke sällan

torde det sålunda vara lämpligt att lägga processföringen i visst mål på

den befattningshavare som ombesörjt bokföringsgranskning i detsamma.

Det må vidare framhållas att man av en skicklig bokföringsgranskare bör

kräva att han är eu rutinerad taxeringsman och äger god erfarenhet av hur

en skatteprocess föres. Vid tillsättning av tjänst som taxeringsintendent,

vartill såväl jurister som civilekonomer äro formellt behöriga, bör därför

vederbörandes lämplighet för uppgiften vara avgörande, oavsett om meriterna

förvärvats genom tjänstgöring inom taxeringsrevisionen eller på

annat sätt.

Liknande synpunkter framhålles av länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge,

Jämtlands och Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar följande.

De sakkunniga ha gjort vissa uttalanden, vilka ge vid handen att de ej

anse det lämpligt att personer med taxeringsrevisors kompetens kunna erhålla

taxeringsinspektörs- och taxeringsintendentsbefattning. Länsstyrelsen

anser det fördelaktigt att nu gällande behörighetsvillkor gör det möjligt att

bland jurister och civilekonomer välja de för ledande poster bäst lämpade,

när nämnda tjänster skola besättas. Förefintliga befordringsmöjligheter äro

även av stort värde, när det gäller att förvärva och behålla dugliga civilekonomer

i taxeringsarbetet. Ett klarläggande uttalande i kompetensfrågan

synes vara påkallat.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, som anser att de sakkunniga

gått för långt i sina uttalanden i detta ämne, yttrar.

Vid bedömandet av denna fråga måste hållas i minnet att taxeringssektionerna

äro hårt trängda av arbete. Det gäller att ekonomisera med personalresurserna

på bästa sätt. Den som är bäst lämpad för en uppgift bör användas

för denna. Det är icke utan vidare givet att en man med examen

från handelshögskola och lång erfarenhet om taxering och bokgranskning

skulle vara mindre skickad att föra processer i skattemål än en jurist, som

efter tingsutbildning skaffat sig taxeringsmeriter. Visserligen bör revisionspersonalen

i första hand utnyttjas i den för det allmänna så viktiga bokgranskningsverksamheten.

Men detta bör icke hindra att en revisor, om

han är därtill lämplig, tilldelas uppdrag att föra talan i skattemål. Detta

överensstämmer även med att länsrevisor instruktionsmässigt skall kunna

vinna befordran till taxeringsintendentbefattning. Liksom hittills torde en

balans böra hållas mellan juristernas och civilekonomernas befordringsanspråk

och hänsyn tagas till att ett tillräckligt antal jurister böra befordras

till taxeringsintendenter för att sedermera kunna övergå till landskamreraret

jänst.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer anför.

Bortsett från de taxeringsinspektörer, som tidigare sysslat med revisionsarbete,

har taxeringsinspektörerna i regel aldrig på egen band utfört eu

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

taxeringsrevision eller andra mera omfattande utredningar avseende näringsidkares

taxeringar. De sakna för övrigt i allmänhet kompetens att utföra

dylika. Hittills ha sålunda taxeringsinspektörerna huvudsakligen varit

sysselsatta med mål utanför företagsbeskattningens område. Det framstår

därför ur rättssäkerhetssynpunkt som synnerligen vådligt, att dessa befattningshavare

regelmässigt skola tilldelas uppdrag som allmänt ombud på

områden, där de sakna kunskaper och erfarenheter.

Som de sakkunniga framhållit har en alltmer tydlig tendens visat sig hos

de skattskyldiga att såsom ombud anlita auktoriserade revisorer eller personer

med motsvarande fackkunskap. Det är därför viktigt, att det allmännas

ombud besitter samma kvalifikationer. Under avsevärd tid har också

ett stort antal befattningshavare med taxeringsrevisors kompetens innehaft

förordnande att som biträdande taxeringsintendenter föra talan i taxeringsmål\De.

ha fullgj°rt dessa åligganden på ett tillfredsställande sätt. Det finnes

därför icke anledning att nu frångå den praxis som hittills varit gällande.

EU genomförande av de sakkunnigas förslag i denna del skulle för övrigt

innebära en icke motiverad ändring av de av riksdagen fastställda kompetenskraven.

Liknande synpunkter framhålles av Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation.

Till vad de sakkunniga anfört rörande landshövdingens ansvar

för taxeringsarbetets bedrivande har länsstyrelsen i Uppsala

län anfört att med den självständiga ställning taxeringsintendenten har

och även i fortsättningen avses skola få i fråga om taxeringsarbetets ordnande

och bedrivande, det inte förefaller nödvändigt, att landshövdingen

har kvar det formella ansvaret för denna del av taxeringsintendentens

arbete.

Förslaget att det centrala taxeringsorganet skall höras vid tillsättning av

landskamrerartjänster mötes av delade meningar, speciellt på länsstyrelsehåll.

Redogörelse för vad som yttrats i denna del torde få lämnas i anslutning

till de sakkunnigas förslag om ett centralt organ för taxeringsväsendet.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar om förslaget alt taxeringsintendenten

skall undantagas från den övriga befattningshavare å länsstyrelsen ålagda

skyldigheten att handlägga ärenden tillhörande annan sektion inom avdelningen

eller tillfälligtvis utföra göromål å den andra avdelningen, att

detta förslag synes vara opraktiskt och onödigt. Denna skyldighet tages icke

i anspråk utan särskilt tvingande skäl och det torde enligt länsstyrelsens

uppfattning vara förutseende att behålla den även beträffande taxeringsintendenten.

Vid krigstillstånd eller under andra extraordinära förhållanden

bör nämligen taxeringsintendenten kunna omedelbart tagas i anspråk

för andra än hans vanliga arbetsuppgifter.

I frågan om ändrad titel för taxeringsintendenter na

anför överståthållarämbetet.

Med föranledande av vad de sakkunniga anfört angående ändrad titel för

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

201

de nuvarande taxeringsintendenterna i länen vill överståthållarämbetet

slutligen anmärka att förslaget härom, ehuru i sig av underordnad betydelse,

icke innebär en rättvisande bedömning av intendenternas vid överståthållarämbetet

uppgifter och ställning. Förslaget kan ock få en icke avsedd

verkan, nämligen om detsamma tages till utgångspunkt för en omprövning

av löneställningen för de förordade förste taxeringsintendenterna

och taxeringsintendenterna. Uppkommer en sådan situation kunna taxeringsintendenterna

vid ämbetets skatteavdelning tänkas bli försatta i ett

försämrat löneläge. Ämbetet vill i detta sammanhang erinra om det uttalande

i frågan, som gjordes av vederbörande departementschef i propositionen

angående omorganisation av överståthållarämbetet (nr 192/1947,

sid. 63). I enlighet med angivna uttalande torde taxeringsintendenterna vid

ämbetets skatteavdelning böra i lönehänseende alltjämt jämställas med de

föreslagna förste taxeringsintendenterna i länen.

Statens lönenåmnd finner ej tillräckliga skäl föreligga för att tillstyrka

den föreslagna förändringen i tjänstebenämningen.

F rågan om möjlighet att till taxeringsinspektörer delegera

uppgifter ankommande på taxeringsintendenten ävensom

behovet av ytterligare personal har förut berörts. I anslutning till nämnda

fråga har riksskattenämnden och flera länsstyrelser framhållit, att den lättnad

som kan bli en följd av att ett kansli för prövningsnämnden inrättas

inte kan väntas bli sådan att den uppväger merbelastningen genom de nya

uppgifter, som skall åläggas taxeringsinspektörerna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför.

Enligt de sakkunniga bör biträdande taxeringsintendent liksom nu kunna

fullgöra alla de uppgifter, som enligt skatte- och taxeringsförfattningarna

åligger taxeringsintendent, dock med den inskränkningen att biträdande

taxeringsintendent icke bör ha befogenhet att förordna om taxeringsrevision.

Länsstyrelsen finner praktiska skäl tala för en sådan uppmjukning

i vad som föreslagits, att taxeringsintendent må kunna åt biträdande taxeringsintendent

eller länsrevisor delegera rätten att förordna om taxeringsrevision

och att i samband härmed utse granskningsman. Härigenom begränsas

inte taxeringsintendentens möjligheter att fortlöpande följa arbetet

å revisionsdetaljen.

De sakkunnigas förslag att skarpare än hittills avgränsa revisionsdetaljen

möter kritik i några yttranden.

Länsstyrelserna i Kalmar och Våsternorrlands län påpekar att det visserligen

kan vara riktigt att hålla revisorerna samlade i en grupp under

länsrevisorerna men knappast rationellt att instruktionsmässigt begränsa

möjligheterna till fritt utnyttjande av taxeringspersonalen inom sektionens

hela arbetsfält.

Beträffande arbetsuppgifterna på taxeringsrevisionen framhåller Föreningen

Sveriges taxeringsrevisorer bl. a. följande.

Erfarenheten från vissa länsstyrelser visar, att taxeringsintendent låtit

meddela beslut om taxeringsrevision utan att underrätta vederbörande läns
-

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

revisor. Härigenom har arbetet på taxeringsrevisionen icke kunnat bedrivas

enligt på förhand uppgjorda planer.

För att åstadkomma en effektivt arbetande taxeringsrevision är det därför

nödvändigt, att trygghet skapas för att beslut om taxeringsrevision endast

får meddelas efter samråd med länsrevisorn. Verkställigheten härav

och valet av granskningsman bör hänskjutas till länsrevisorn. En sådan

lösning kan icke motverka det syfte som riksdagen velat tillgodose med det

av de sakkunniga å sidan 138 åberopade uttalandet. Länsrevisorn är nämligen

den befattningshavare som genom sin ställning och erfarenhet torde

ha de bästa förutsättningarna att i varje särskilt fall bedöma arbetets svårighetsgrad

och olika revisorers kvalifikationer. Taxeringsintendenterna vid

flertalet länsstyrelser torde aldrig själva ha utfört någon taxeringsrevision

och ha icke heller möjlighet att på samma sätt som länsrevisorerna på nära

håll följa revisionspersonalens arbete.

En annan viktig arbetsuppgift för revisorerna är värdering av icke börsnoterade

aktier. Med hänsyn till arten av detta arbete är denna personal

mest lämplig härför. Enligt fastställda arbetsordningar för länsstyrelserna

är länsrevisorn i regel föredragande i ärende rörande aktievärdering. Det

framstår därför som anmärkningsvärt, att rätten att infordra uppgifter till

ledning vid värdesättning av aktier endast tillkommer taxeringsintendenten.

Föreningen hemställer, att åtminstone länsrevisorn tillägges sådan rätt.

Upp flyttningen av länsrevisorstjänsterna i lönegrad

33 tillstyrkes eller lämnas utan erinran i länsstyrelsernas yttranden.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför emellertid följande.

Vad angår förslaget att avskilja taxeringsrevisionspersonalen till en särskild

arbetsdetalj under länsrevisorn har väl denna fråga icke någon större

betydelse, då taxeringsrevisionen i allt fall skall vara underordnad taxeringsintendenten.

Förslaget att uppflytta länsrevisorn till lönegrad Ca 33 är

däremot ägnat att inge vissa betänkligheter med hänsyn till löneställningen

för länsstyrelsernas sektionschefer, som äro placerade i Ca 32. Det torde

komma att göras vägande invändningar emot att placera en detaljföreståndare

högre än en sektionschef och en sådan uppflyttning skulle med säkerhet

föra med sig krav på uppflyttning från andra håll. Om det befinnes

nödvändigt för att kunna rekrytera revisionspersonalen att bereda länsrevisorn

bättre lön — vilket icke av länsstyrelsen bestrides då rekryteringssvårigheterna

av kända skäl äro stora — bör detta ske på annat sätt (genom

särskilt arvode eller dylikt).

Länsstyrelsen i Värmlands lån anlägger liknande synpunkter men anser

sig i och för sig intet att ha erinra mot att länsrevisorn hänföres till lönegrad

Ca 33. Vid bifall härtill förutsätter länsstyrelsen, att frågan om biträdande

taxeringsintendenters och länsassessorers lönegradsplacering upptages

till omprövning.

Föreningen Sveriges ta.reringsrevisorer anför.

De sakkunniga ha framhållit nödvändigheten av att skattemyndigheterna

ha tillgång till personal, som i utbildningshänseende är jämbördig med de

ombud — auktoriserade revisorer och personer med motsvarande fackkunskap

— som anlitas av de skattskyldiga. Nu utgående löner — med den

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungi. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

jämkning, som föreslagits beträffande länsrevisorn — äro icke tillräckliga

för att rekrytera och behålla dugande civilekonomer för det viktiga arbetet

inom revisionsavdelningarna. Befordringsförhållandena skulle också avgjort

bli sämre för revisionspersonalen än för den övriga kvalificerade personalen

å länsstyrelsernas taxeringssektioner.

Föreningen hävdar vidare att möjligheterna till extrainkomster genom

taxeringsuppdrag hittills möjliggjort en viss rekrytering, vilken nu fick antas

bli omöjlig, samtidigt som många av de nuvarande revisorerna skulle

komma att söka andra anställningar. Det måste —- enligt föreningen — konstateras,

att revisorerna fortfarande är för lågt placerade. För närvarande

är tjänster med annat, mindre fordrande arbete ofta placerade i högre lönegrad

än de mera krävande tjänsterna på revisionsavdelningarna.

Föreningen yrkar, att chefen för revisionsavdelningen, vars arbetsuppgifter

är desamma som åvilar revisionsintendenten vid överståthållarämbetet,

placeras i samma lönegrad som denne eller Ca 37. Under inga förhållanden

får enligt föreningen chefen för revisionsavdelningen placeras i lägre lönegrad

än den vari biträdande taxeringsintendent kan komma att bli placerad.

Statskontoret och statens lönenämnd har ej funnit bärande skäl anförda

för den föreslagna lönegradsuppflyttningen.

Den av de sakkunniga föreslagna förstärkningen av taxeringsrevisionen

anses av huvudparten av länsstyrelserna för snävt

tilltagen. Åtskilliga av länsstyrelserna hemställer om ytterligare förstärkning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför.

Mot förslaget att omdana taxeringsrevisionen till en särskild revisionsdetalj

framställer länsstyrelsen icke någon erinran. Enligt förslaget skulle

revisionspersonalen vid härvarande länsstyrelse utökas med en taxeringsrevisor

i Cf 19—Ce 25. Samtidigt förutsättes emellertid, att utgående bidrag

till lön åt kommunalt anställda taxeringsrevisorer icke längre skulle vara

behövligt. Detta torde emellertid kunna ifrågasättas. Sedan några år tillbaka

har Eskilstuna stad en sådan revisor anställd i sin tjänst, en anordning,

som befunnits särskilt lämplig med hänsyn till det stora antalet

rörelseidkare i staden. Därest bidraget från staten indrages, kan det tänkas

att tjänstemannen ifråga avdelas till andra uppgifter och således icke

längre sysselsättes med taxering, vilket skulle vara till skada. Det skulle

för Södermanlands län innebära, att antalet granskare icke utökades.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar en liknande åsikt beträffande den

för detta län angivna förstärkningen.

Beträffande de kategorier av tjänstemän förstärkningen avser och deras

löneställning anför Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer följande.

Tjänsterna i den reglerade befordringsgången vid länsstyrelsernas taxeringsrevisioner,

som föreslagits utökade till 71, stå icke i rimlig proportion

till antalet befordringstjänster, som inklusive de föreslagna tjänsterna som

förste taxeringsassistent uppgå till 88. Detta innebär, att befordringstjäns
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1956

terna för revisionspersonalen utgöra endast 45 procent. För övriga grupper

av kvalificerade tjänstemän äro förhållandena betydligt förmånligare. Föreningen

kan därför icke tillstyrka, att de av de sakkunniga föreslagna 23

nya tjänsterna som taxeringsrevisorer skola placeras i den reglerade befordringsgången.

Beträffande de föreslagna landskanslisttjänsterna yttrar länsstyrelsen i

Örebro län.

De sakkunniga gör gällande, att landskanslister, som genomgått häradsskrivarkurs

och därvid bibringats vissa kunskaper i bokföring, skulle vara

lämpliga som bokföringsgranskare. Därvid synes de sakkunniga utgått från

att de kunskaper i bokföring landskanslisterna bibringats på sådan kurs

vore likvärdiga med de kunskaper, som förvärvats av landskanslist, som

genomgått handelsgymnasium. Detta är emellertid enligt länsstyrelsens erfarenhet

icke riktigt. Landskanslister, som avlagt väl vitsordad examen från

handelsgymnasium, har visat sig synnerligen användbara för bokgranskningsuppdrag

även av invecklad art, medan övriga landskanslister i regel

icke kan anförtros självständiga granskningsuppgifter. Det synes länsstyrelsen

angeläget att organisationen på taxeringssektionen upplägges så att

den möjliggör att de mera meriterade landskanslisternas speciella kvalifikationer

tages i anspråk för svårare uppgifter såsom taxeringsrevisioner. Om

så ej sker, kan ej denna personal för framtiden bibehållas som bokföringsgranskare

utan kommer att inrikta sig på häradsskrivarekarriären.

Liknande synpunkter anlägges av Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer,

som föreslår att landskanslisttjänsterna skall utgå och ersättas av taxeringskonsulenter

med handelshögskoleutbildning och avsedda för tjänstgöring

i första instans och på taxeringsrevisionen.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anför i samma fråga.

Den ekonomiska skolning de landskanslister, vilka skall handha denna

granskning, har undergått är kanske blott en s. k. häradsskrivarkurs, vid

vilken de erhållit viss mycket elementär undervisning i taxerings- och

bokföringsfrågor. Denna teoretiska utbildning kan uppenbarligen icke vara

tillräcklig. Granskningen av mindre företag kommer emellertid att skötas

av dessa tjänstemän. Detta kommer med säkerhet att medföra otillfredsställande

taxeringsåtgärder i form av felaktiga skönstaxeringar, felbedömningar

av rörelsernas räntabilitet på grund av bristande ekonomiskt omdöme

etc. Just för bedömningen av dessa kategorier skattskyldiga krävs

ofta en mycket stor erfarenhet och ett mycket gott omdöme av vederbörande

granskare. Kvalifikationskravet på dessa granskare kan och får ej

ställas lägre än på den personal, som handhar övrigt granskningsarbete.

Organisationen vill således bestämt påyrka, att granskning av mindre företags

bokföring handhaves av lika kvalificerad personal som betr. övriga

företags bokföring.

Föreningen Sveriges landskanslister hävdar däremot att landskanslistpersonal

bör ytterligare utnyttjas inom taxeringsrevisionen och yttrar.

Fn särskild fråga, som i detta sammanhang förtjänar uppmärksamhet, är

— enligt föreningens mening — landskanslisternas insatser i det krävande

arbetet å taxeringssektionerna, icke minst inom revisionsavdelningarna därstädes.

Redan nu anlitas landskanslister i stor utsträckning för speciellt ar
-

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

bete inom dessa sektioner. Föreningen vågar påstå, att det arbete, som härvid

utförts —- även sådant av mera komplicerad art — varit tillfredsställande.

För föreningen framstår det helt naturligt att landskanslisterna utnyttjas

även för taxeringsarbetet inom länsstyrelserna och vill härvid erinra

om att dessa befattningshavare byggt på sin grundläggande utbildning

med specialutbildning i bl. a. taxeringsfrågor, enär de i allmänhet deltagit

i s. k. häradsskrivarkurser. Föreningen vill därför föreslå, att tillgänglig

taxeringsexpertis inom landskanslistkåren ytterligare utnyttjas inom taxeringssektionerna.

Tjänstemännens centralorganisation är inne på en liknande tankegång,

då organisationen anför.

1950 års skattelagssakkunniga har påtalat den utvecklingen, att revisionspersonalen

på grund av sina tjänsters låga löneplacering lockas att söka

tjänster av annan karaktär —- särskilt taxeringsinspektörstjänster. För att

hämma denna utveckling måste enligt TCO:s mening befordringsmöjligheterna

inom taxeringsrevisionen ökas. I syfte att nå en ökad rekrytering till

taxeringsrevisionen bör man därjämte överväga att låta revisionspersonalen

innefatta även landskanslistpersonal. Det vitsordas att, vid flera länsstyrelser

därtill lämpade landskanslister med gott resultat anlitats för

granskning även av mer kvalificerad art. Det torde även vara möjligt att

uppmjuka kompetensbestämmelserna beträffande förste taxeringsrevisorstjänsten

i 27 lönegraden, så att för uppgifterna särskilt väl lämpade landskanslister

beredes möjlighet att vinna befordran inom revisionsarbetet.

Frågan om inrättande av tjänster i 29 lönegraden för taxeringsrevisorer

beröres av åtskilliga länsstyrelser, som förordar antingen att föreslagna nya

tjänster inrättas i denna lönegrad eller att sådana tjänster därutöver inrättas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför sålunda följande.

De sakkunniga beröra avslutningsvis i föreliggande avsnitt taxeringsrevisorernas

placering i lönegrader. Vad de sakkunniga här anfört föranleder

ej erinran från länsstyrelsens sida så till vida, att förslaget i och lör

sig icke motiverar ändrad lönesättning för taxeringsrevisorerna jämfört med

taxeringsinspektörerna. Med hänsyn till det stora antalet taxeringsrevisorstjänster,

som kommer att inrättas sedan organisationen byggts ut, är det

emellertid av vikt att redan från början befordringsförhållandena göras

tillfredsställande. Det måste ur rekryteringssynpunkt anses oförsvarligt att

inrätta ett stort antal taxeringsrevisorstjänster i befordringsgången utan att

skäligt antal befordringstjänster inrättas. Enligt länsstyrelsens mening bör

antalet tjänster i befordringsgången icke vara större än vad som med normal

avgång erfordras för rekrytering av tjänster i lönegrad Ca 27 och högre

lönegrader.

Departementschefen

Vad de sakkunniga anfört under detta avsnitt finner jag mig i huvudsak

kunna biträda. Som jag förut framhållit bör emellertid frågor rörande

lönegradsplaceringar och vad därmed sammanhänger inte prövas nu utan

först i ett senare sammanhang.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Jag ansluter mig sålunda liksom flertalet remissinstanser till vad som

uttalats om taxeringssektionernas bibehållande inom landskontoren. Att

den med gällande ordning avsedda eftergranskning av deklarationsmaterialet

på flertalet håll inte kunnat utföras i åsyftad omfattning synes mig

otvivelaktigt sammanhänga med den ansvällning, arbetsbördan undergått

under senare år. En utbrytning av taxeringssektionen torde härvidlag i

och för sig inte kunna medföra någon ändring. Däremot synes den förstärkning,

som tidigare föreslagits i avseende å organisationen i första instans,

ävensom de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna för stärkande

av taxeringsintendentens ställning och förstärkning av revisionspersonalen

liksom förslaget att inrätta ett prövningsnämndskansli vara ägnade att

åvägabringa en avgjord förbättring i detta avseende.

Av de åtgärder som föreslagits till stärkande av taxeringsintendentens

ställning torde den viktigaste vara att taxeringsintendenten i betydande

omfattning skall ha möjlighet att åt underordnad personal uppdraga göromål

som enligt skatte- och taxeringsförfattningarna åvilar honom. Häremot

har rests invändningar endast i vissa detaljer.

Ehuru de sakkunniga ingenting anfört därom, torde man få utgå från

att skyldighet att mottaga sådan delegation avsetts skola ingå i taxeringsinspektörernas

tjänsteåligganden och att sålunda vikariatsersättning regelmässigt

inte skall utgå då delegation sker. Häremot har jag intet att erinra.

Utredningen och avfattandet av taxeringsintendentens yttrande i de skattemål,

som taxeringsinspektörerna enligt förslaget skulle överta för självständig

handläggning, torde nämligen för närvarande till mycket stor del

handhas av dessa tjänstemän. I ett stort antal fall torde taxeringsintendentens

genomgång av målen endast inskränka sig till en jämförelsevis

summarisk granskning av taxeringsinspektörernas arbete. Å andra sidan

kan man inte bortse från att enligt den nuvarande ordningen åtskilliga

taxeringsinspektörer, efter tillstånd av Kungl. Maj:t, brukar tillfälligt —

ibland dock för ganska lång tid — förordnas att utföra på taxeringsintendenten

ankommande göromål och därvid erhålla vikariatsersättning. Uppdrages

nu åt dessa befattningshavare som ett tjänsteåliggande att utföra

sådana göromål, innebär detta att en löneförmån, som nu utgår, bortfaller.

Att medge vikariatsersättning i vanlig ordning torde emellertid vara uteslutet.

Det skulle förutsätta att man för varje ifrågakommande befattningshavare

finge halla reda på hur stor del av arbetstiden som åtgått för taxeringsintendentsgöromål,

vilket får antas vålla åtskilliga svårigheter. Vidare

bör bemärkas att de mål eller andra uppgifter, som avses skola överlåtas, åtminstone

i regel skall vara av mindre invecklad natur och anpassade efter

vederbörandes kunskaper och förmåga. Under sådana omständigheter torde

användning av vikariatsersättning för utmätande av ersättning knappast

vara tillfredsställande. Under hänvisning till vad sålunda anförts vill jag

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

föreslå att de uppgifter, varom här är fråga, ålägges taxeringsinspektörerna

som ett tjänsteåliggande.

De sakkunniga har föreslagit att fördelningen på underordnade befattningshavare

av de göromål, som författningsenligt åvilar taxeringsintendent,

skall ankomma på denne. Häremot har justitiekanslersämbetet invänt

att någon form av kontroll häröver kunde vara önskvärd, så att befogenheten

i fråga handhades på ett fullt anmärkningsfritt sätt både från

det allmännas och de underordnade befattningshavarnas synpunkt. Jag har

ingenting att erinra mot att en sådan kontroll anordnas. Fördelningen av

dessa arbetsuppgifter får sägas vara en uppgift som i vart fall till typen

ganska mycket närmar sig länsstyrelsens uppgift att tillse att taxeringsarbetet

ordnas och bedrives på ett ändamålsenligt sätt. För den skull får

jag föreslå att det skall åligga länsstyrelsen att fastställa generella föreskrifter

om fördelningen samt att sådant ärende skall handläggas i samma

ordning som ärenden om taxeringsarbetets ändamålsenliga ordnande. På

detta sätt kommer inte landskamreraren att deltaga i dessa avgöranden. Att

taxeringsintendenten bör ha befogenhet att där så erfordras göra vissa

avsteg från de generella föreskrifterna synes mig självklart.

I olika sammanhang har framhållits att revisionspersonalen utnyttjats

för annat än taxeringsrevision och att härigenom dessa uppgifter blivit

eftersatta. För att motverka detta har de sakkunniga föreslagit att revisionsdetaljen

skall bilda en skarpare avgränsad enhet inom taxeringssektionen.

Härtill återkommer jag närmare i det följande. De sakkunnigas

uttalande, att uppdrag att företräda det allmänna i skatteprocesser främst

borde uppdragas åt den juridiskt skolade personalen och att revisionspersonalen

endast undantagsvis borde anlitas härför sammanhänger klart

med denna fråga. På detta sätt skulle nämligen revisionspersonalen kunna

hållas intakt för de viktiga bokgranskningsuppgifterna, inte minst de av

mer offensiv karaktär beträffande vilka med nuvarande ordning ett icke

godtagbart eftersättande ägt rum.

Uttalandet att annan än revisionspersonalen i första hand borde utnyttjas

för processföringen biträdes av åtskilliga remissinstanser men har hos andra

väckt gensagor. På grund härav och då vissa uttalanden av de sakkunniga

ansetts kunna ge vid handen, att de ej funnit det lämpligt att personer med

taxeringsrevisors kompetens erhöll taxeringsinspektörs- och taxeringsintendenlsbefattning,

har ett klarläggande uttalande i denna kompetensfråga

efterlysts.

Såvitt jag kunnat finna torde inte ur betänkandet kunna utläsas något,

som kan tolkas därhän, att de sakkunniga velat rubba de gällande kompetensföreskrifterna.

Något förslag i den riktningen har inte heller framlagts.

Enligt min mening har de sakkunniga endast eftersträvat att så

långt detta är möjligt den kvalificerade personalen skall bli utnyttjad i

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

den allmänna riktning som de olika befattningshavarnas utbildning i första

hand gör dem lämpade för.

I princip kan jag biträda de sakkunnigas ståndpunkt. Det synes mig självklart

att befattningshavarna bör utnyttjas så alt deras utbildning kommer

till sin rätt. Det kan uppenbarligen inte vara ändamålsenligt att för utförande

av taxeringsrevision anställa personal med särskild utbildning härför och

sedan utnyttja den för ändamål, beträffande vilka annan personal allmänt

sett måste antagas ha bättre utbildning. I vad de sakkunniga anfört rörande

utnyttjande av revisionspersonalen för revisionsuppgifter kan jag därför

inte annat än instämma. Med denna uppfattning följer att de processuella

uPP§ifterna i allmänhet, i den mån de skall delegeras, bör anförtros åt

taxeringsinspektörer. I den mån personal med handelshögskoleutbildning

innehar tjänst som taxeringsinspektörer, bör emellertid enligt min mening

sådana uppgifter kunna anförtros också dem. Vad jag nyss anfört om revisionspersonalens

utnyttjande för revisionsuppgifter får i princip gälla hela

denna personal, således även länsrevisorn. Det skall ingalunda bortses från

att enligt gällande kompetensföreskrifter befattningshavare med examen vid

handelshögskola kan utnämnas å taxeringsintendenttjänst. Härutinnan har

jag inte för avsikt att föreslå någon ändring. Detta vore för övrigt inte heller

lämpligt med tanke på att denna befordringsmöjlighet har sin givna betydelse

när det gäller en god rekrytering till läns- och taxeringsrevisorstjänsterna.

En avvägning måste emellertid ske och denna synes lämpligen

böra resultera i att taxeringsintendenten, där särskilda skäl föreligger, skall

äga uppdraga åt länsrevisorn, undantagsvis möjligen även åt taxeringsrevisor,

att utföra det allmännas talan i taxeringsmål. Att därvid i huvudsak

ifrågakommer mål, däri taxeringsrevision ägt rum, ligger i sakens natur.

Åtminstone f. n. torde taxeringsväsendet vara i behov av allt det stöd,

som kan vinnas därigenom att landshövdingen har att deltaga i beslut om

taxeringsarbetets ändamålsenliga bedrivande. På denna grund finner jag

mig, i likhet med de sakkunniga, inte böra föreslå någon ändring härutinnan.

Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit i avseende å taxeringsintendentens

ställning torde vara av den art att härigenom endast föranledes ändringar

i länsstyrelseinstruktionen. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t

att fatta beslut härutinnan.

Mot vad statens lönenämnd anfört torde inte förslaget om ändring av

taxeringsintendents och biträdande taxeringsintendents tjänstebenämning

böra upptagas.

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om biträdande taxeringsintendenter

och taxeringsinspektörer anser jag mig kunna godtaga. Eftersom tjänste
-

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

mannaorganisationen i första instans i huvudsak kominer att inriktas på

taxering av rörelseidkare bör emellertid den omedelbara ledningen och tillsynen

av arbetet i första instans i dessa distrikt i viss omfattning även kunna

uppdragas åt länsrevisorn. Med anledning av vad länsstyrelsen i Älvsborgs

län anfört angående delegation till biträdande taxeringsintendent eller länsrevisor

av befogenhet att förordna om taxeringsrevision får jag framhålla,

att med hänsyn till vad riksdagen uttalat i samband med behandlingen av

1955 års ändringar i taxeringsförordningen det inte torde böra ifrågakomma

med sådan delegation.

De sakkunnigas förslag i fråga om taxeringsrevisionen finner jag mig

jämväl i övrigt kunna i huvudsak biträda.

Till vad några länsstyrelser anfört om vådan av att instruktionsmässigt

begränsa möjlighetei-na till fritt utnyttjande av revisionspersonalen inom

sektionens hela arbetsfält vill jag framhålla, att även om denna personal

får bilda en särskild detalj under ledning av länsrevisorn, möjligheterna alltjämt

bör kvarstå att utnyttja personalen för andra ändamål än taxeringsrevision

där förhållandena så oundgängligen kräver. Arbetet med taxeringsrevisioner

är emellertid av sådan vikt och har för uppdagande av försök till

skatteflykt sådan betydelse, att hänsyn härtill bör tagas vid den inre organisationen

av taxeringssektionen. Om revisionspersonalen får bilda en enhet,

bestående av såväl kvalificerade tjänstemän som biträden, inom vilken

allt hithörande arbete kan utföras, torde det finnas större anledning att anta

att personalen verkligen kommer att utnyttjas för sitt ändamål. Detta hindrar

självfallet inte att taxeringsintendenten alltjämt skall ha befogenhet att

där så behövs tillfälligt anvisa denna personal andra arbetsuppgifter. Det

finns inte skäl att anta att revisionspersonalen — även om man medräknar

den förstärkning de sakkunniga föreslagit — skulle komma att lida brist

på arbetsuppgifter inom sitt område. Tvärtom hävdas från många håll att

den föreslagna förstärkningen tilltagits för snävt. Fäster man i likhet med

mig det största avseende vid att bokgranskningsarbetet bedrives i tillräcklig

omfattning, så ges merendels knappast något utrymme för att utnyttja revisionspersonalen

för andra uppgifter inom taxeringssektionen. Visar det sig

föreligga ett mera permanent behov härför så innebär detta närmast underorganisation

i fråga om övrig personal.

Vad Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer föreslagit rörande befogenhet

för länsrevisor att utse granskningsman m. m. finner jag mig inte kunna

förorda av samma skäl som föranlett mig att inte biträda hemställan om rätt

för annan än taxeringsintendenten att besluta om taxeringsrevision.

Vad de sakkunniga föreslagit i avseende å förstärkning av revisionspersonalen

har från några håll rönt kritik såväl i avseende å förstärkningens omfattning,

vilken ansetts vara för ringa, som i fråga om däri ingående personal.

Genom den nu föreslagna organisationen i första instans, som innebär att

14 — Bihnng till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

taxeringsassistenter anställes för granskning just av de mer svårkontrollerade

deklarationerna samt dessa assistenter under tiden mellan taxeringsperioderna

eller sålunda mer än halva året kommer att utnyttjas för taxeringsrevision

och liknande uppgifter, har frågan om förstärkning av länsstyrelsernas

revisionspersonal emellertid kommit i ett annat läge. Med hänsyn

härtill bör man, vad gäller den direkt till länsstyrelsen knutna revisionspersonalen,

godta en förstärkning i den av de sakkunniga angivna omfattningen.

Vad de sakkunniga uttalat om att det centrala taxeringsorganet genom

fortlöpande statistiska undersökningar bör söka bedöma det aktuella behovet

av revisionspersonal finner jag mig också böra biträda. Med anledning

av vad några länsstyrelser anfört om den försvagning av taxeringsväsendet

som skulle inträda därest kommunalt anställda taxeringsrevisorer — sådana

finnes i vissa städer med egen uppbördsförvaltning — avskaffades, får jag

framhålla att, oaktat de sakkunniga uttalat att behov av statsbidrag till de

kommunala taxeringsrevisorerna efter omorganisationen inte längre torde

föreligga, i förslaget till lagtext likväl upptagits en bestämmelse som möjliggör

sådant bidrag. Utbyggnaden av organisationen i första instans sådan den

här föreslagits måste som jag förut framhållit ta en avsevärd tid i anspråk.

Vid sådant förhållande bör de kommunala taxeringsrevisorerna bibehållas

åtminstone övergångsvis. Jag vill därför förorda att statsbidrag till deras

avlöning fortfarande skall kunna utgå.

Den av de sakkunniga föreslagna förstärkningen omfattar 25 taxeringsrevisorer,

varav en i vartdera av Malmöhus och Östergötlands län i lönegraden

Ca 27 och de övriga med avlöning enligt den reglerade befordringsgången

(Cf 19—Ce 25). De sakkunniga har inte ansett sig böra föreslå någon

ändring av taxeringsrevisorernas lönegradsplacering. I och för sig har inte

efter den sista löneregleringen någonting inträffat som motiverar en sådan

ändring. Inrättas emellertid som föreslagits ytterligare taxeringsrevisorstjänster,

kan det emellertid vara motiverat att ett större antal tjänster än för

närvarande blir befordringstjänster, då eljest tjänsterna i befordringsgången

skulle bli för många för att möjliggöra normala befordringsförhållanden.

I detta sammanhang inskränker jag mig till att förorda att 25 nya tjänster

av nu antytt slag inrättas. Frågan om och i vilken utsträckning dessa

tjänster skall bli befordringstjänster synes böra prövas senare.

Med anledning av vad vissa remissinstanser anfört angående särskilda

kompetensföreskrifter för landskanslisttjänster inom taxeringsrevisionen

får jag uttala att enligt min mening särskilda formella föreskrifter härom inte

bör uppställas. I den mån fråga är om ordinarie landskanslisttjänster skall

de allmänna kompetensföreskrifterna för sådana tjänster gälla; i fråga om

icke-ordinarie landskanslisttjänster bör det ankomma på länsstyrelserna att

tillse att personal som antages på sådana tjänster är i besittning av tillfredsställande

kunskaper, framför allt i bokföring.

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Det är känt — och åtskilliga exempel härpå kan anföras — att tjänstemän,

som inte genomgått särskild utbildning, likväl på grund av särskild

fallenhet för revisionsarbete visat stor duglighet och kunnat avancera till

mycket höga poster inom taxeringsväsendet. Detta har möjliggjorts genom

personliga dispenser. För att bredda rekryteringen till taxeringsrevisionerna

och för att bereda för dessa uppgifter särskilt väl lämpade landskanslister

möjlighet att vinna ytterligare befordran kan ifrågasättas, såsom Tjänstemännens

centralorganisation också gjort, att ändra kompetensföreskrifterna

så att jämväl annan utbildning än examen vid handelshögskola berättigar

till innehav av tjänster inom taxeringsrevisionen. Då emellertid från andra

synpunkter invändningar kan framställas häremot samt ordningen med

personliga dispenser synes ha fungerat tillfredsställande, förordar jag ingen

ändring i gällande regler.

V. Prövningsnämndema

Taxeringssakkunniga

De sakkunniga föreslår, att prövningsnämndens ställning

ändras därhän, att nämnden blir en renodlad besvärsinstans. Härvid erinras

till en början om den i skattelagssakkunnigas betänkande antydda möjligheten

att prövningsnämndema — om taxeringsarbetet i första instans utvecklades

på ett tillfredsställande sätt — skulle i en framtid kunna undvaras

såsom mellaninstans i taxeringsmål, varigenom antalet instanser skulle

nedbringas från nuvarande fyra till tre. Taxeringssakkunniga anför härom

bl. a.

Man kan ställa sig frågande inför denna tanke. Av prövningsnämndema

handlagda ärenden uppgick år 1954 till omkring 125 000. Även om taxeringsarbetet

i första instans utbygges och förbättras så långt detta rimligen kan

ske, är det troligt att denna stora mängd av ärenden inte kan nedbringas på

ett sådant sätt, att ärendena skulle kunna sammanföras centralt hos en

skattedomstol. En lokalt inrättad mellaninstans av prövningsnämndernas

typ lär därför knappast kunna undvaras.

Enligt taxeringssakkunnigas uppfattning kan det emellertid knappast bestridas

att den nuvarande ordningen med fyra instanser i taxeringsmål kan

te sig i viss mån överdimensionerad och att skäl kan anföras för en begränsning

i någon form. Ett steg på väg mot en reform av sådan innebörd

skulle vara att — i samband med en förbättring av det grundläggande arbetet

bos taxeringsnämnderna — prövningsnämndema ges en starkare ställning

och inrättas som i verklig mening dömande instanser. Därigenom uppnås

nämligen att man redan i andra instans får en sådan besvärsprövning, som

måhända framstår som en förutsättning för en begränsning i vissa fall av

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

rätten att fullfölja talan till högsta instans. De sakkunniga erinrar om att

frågan om eu sådan begränsning är föremål för särskild utredning.

I detta sammanhang ingår taxeringssakkunniga på den kritik, som emellanåt

riktats mot prövningsnämnderna i deras nuvarande funktioner. Till

viss del utgör prövningsnämndens verksamhet, framhåller de sakkunniga,

en fortsättning av det arbete som utförts hos taxeringsnämnderna. Arbetet

har inte ansetts avslutat i och med att taxeringarna fastställts av taxeringsnämnderna.

En eftergranskning på prövningsnämndsstadiet är förutsatt och

när det gällt mera invecklade frågor, som taxeringsnämnderna på grund av

tidsnöd inte kunnat lösa, har det hänt att frågorna fått skjutas över till

prövningsnämnden för slutlig behandling där. Prövningsnämnderna har härigenom

en dubbelställning av på en gång granskande och dömande organ.

I allmänhetens ögon har detta föranlett den uppfattningen att prövningsnämnderna

är så nära knutna till taxeringsnämnderna att man inte där kan

vänta sig ett opartiskt bedömande av taxeringsnämndernas beslut. De sakkunniga

understryker, att även om en sådan uppfattning saknar grund,

den redan genom sin förekomst är ägnad att menligt påverka allmänhetens

förtroende för prövningsnämnderna såsom besvärsprövande instanser. I betänkandet

anföres vidare.

Det är inte endast prövningsnämndernas granskningsverksamhet —

markerad av initiativrätten vid bedömningen av taxeringsfrågorna — som

kan ge anledning till en kritik av detta slag. En iögonenfallande omständighet

är också taxeringsintendentens närvaro vid nämndens sammanträden.

För allmänheten måste taxeringsintendenten framstå som en motpart

i taxeringsprocessen. Att han är närvarande vid prövningsnämndens handläggning

av ärendena och har tillfälle att i den skattskyldiges frånvaro påverka

nämnden genom muntlig utveckling av sin talan måste för de skattskyldiga

te sig som ett obehörigt gynnande av det allmännas representant.

En annan omständighet som kan inverka menligt på förtroendet till prövningsnämndernas

självständighet är att nämnden till viss del utgöres av

personer som samtidigt är ledamöter av taxeringsnämnd. Slutligen kan

sägas att mängden av ärenden hos prövningsnämnden kan medföra eller i

varje fall inge den uppfattningen att handläggningen där alltid måste bli

tämligen summarisk. Ur denna synpunkt kan ifrågasättas om icke enklare

ärenden — där en summarisk handläggning verkligen är på sin plats —

borde behandlas i enklare ordning än genom formell föredragning inför

nämnden.

I anslutning härtill hänvisas till den principdiskussion som fördes i anledning

av skattelagssakkunnigas betänkande. Skattelagssakkunniga hade

gjort gällande, att det skulle saknas grund för att i princip konstruera taxeringsförfarandet

som ett förfarande för avgörande av tvister mellan två

parter med motstridiga intressen. I propositionen nr 160 till 1955 års riksdag

hade emellertid departementschefen, i vad angår prövningsnämnderna,

inte godtagit skattelagssakkunnigas ståndpunkt utan framhållit, att förfarandet

i prövningsnämnden i allt väsentligt, om än med vissa modifikationer,

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

är och för framtiden bör vara gestaltat som ett förfarande för avgörande av

tvister mellan parter. Taxeringssakkunniga finner, att även detta principuttalande

synes ge fog för att man nu söker renodla prövningsnämndens

ställning som dömande instans och i samband därmed utrensar de moment

i dess verksamhet som inte överensstämmer med ett partsförhållande av

förevarande slag.

Taxeringssakkunniga framhåller vidare, att en dylik omläggning också

väl ansluter sig till den utveckling prövningsnämnderna efterhand undergått.

Genom 1943 års taxeringsreform togs ett första steg i riktning mot

att göra prövningsnämnderna till en domstolsinstans i taxeringsprocessen.

Att tanken då inte kunde fullföljas berodde närmast på att verksamheten

hos taxeringsnämnderna, även med de förbättringar som genomfördes, alltjämt

ansågs behäftad med sådana brister att man inte fann sig kunna avstå

från den efterföljande granskningen hos prövningsnämnderna. De sakkunniga

konstaterar emellertid att den självständiga initiativrätt beträffande

taxeringarna, som på grund härav bibehölls för prövningsnämnden och dess

ledamöter, alltmera mist i betydelse.

Den föreslagna omläggningen av taxeringsarbetet i första instans bör enligt

de sakkunniga ge förutsättningar för att slopa prövningsnämndernas

självständiga granskningsrätt.

Det tillfogas emellertid, att förslaget inte innebär någon ändring i den för

speciella fall, bl. a. vid tillämpningen av reglerna om ackumulerad inkomst,

föreskrivna ordningen att prövningsnämnden tjänstgör som första instans.

De sakkunniga påpekar, att förslaget att konstruera prövningsnämnderna

som besvärsinstanser bl. a. innebär, att prövningsnämnden har att vid sina

avgöranden hålla sig inom ramen för partsyrkandena eller m. a. o. alt

prövningsnämndens initiativrätt liksom rätten för enskilda ledamöter av

nämnden att ställa yrkanden bortfaller.

Beträffande nämndens sammansättning torde här få erinras

om att nämnden för närvarande består av landskamreraren såsom ordförande

samt minst fyra och högst åtta ledamöter jämte suppleanter för

dem, en för varje ledamot. Ledamöter och suppleanter utses av Kungl. Maj :t

för en lid av fyra år.

Taxeringssakkunniga föreslår — i likhet med skattelagssakkunniga — att

antalet ledamöter skall minskas. Nämnden skall sålunda utgöras av landskamreraren

som ordförande samt fyra andra ledamöter. Taxeringssakkunniga

anför.

En vidlyftigare sammansättning synes icke lämplig, när nämnden övergår

från beskattningsnämnd till enbart besvärsinstans. För att tillgodose

särskilda behov, som kan uppkomma i vissa prövningsdistrikt, bör emellertid

Kungl. Maj:t efter framställning av länsstyrelsen ha möjlighet att utöka

antalet ledamöter till åtta, varvid dock såsom villkor bör gälla att arbetet

bedrives på två avdelningar, vardera bestående av landskamreraren såsom

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 dr 1956

ordförande och fyra ledamöter. Någon indelning av länet i flera prövningsdistrikt

skulle däremot inte ifrågakomma. Det skulle alltjämt vara fråga

om endast en prövningsnämnd. Den nuvarande bestämmelsen i 97 § sista

stycket taxeringsförordningen, om att i särskilda fall ärende skall kunna

hänskjutas till nämnden i dess helhet, torde härvid böra bibehållas. Som

exempel på dylikt ärende kan nämnas fastställandet av länsanvisningarna

för den årliga taxeringen.

Då det i vissa fall visat sig svårt att med nuvarande antal suppleanter

åstadkomma fulltalig prövningsnämnd, torde vidare antalet suppleanter

böra ökas till två för varje ledamot. Uttryckligen bör dock gälla att suppleant

icke får inkallas annat än vid förfall för ledamot. Suppleanterna torde

inte behöva vara personliga.

I fråga om valbarheten förordas i överensstämmelse med skattelagssakkunnigas

förslag att ledamot eller suppleant i prövningsnämnd inte samtidigt

får vara medlem i taxeringsnämnd. I betänkandet erinras om att detta

kan medföra vissa svårigheter i en del fall att i prövningsnämndsarbetet

få med de för uppdraget lämpligaste personerna. För den ändrade ställning,

som prövningsnämnden nu avses skola få, finnes dock detta villkor vara

så betydelsefullt, att det får anses väga mer än de invändningar som här

kan möta.

Med tanke på jäv eller annat oförmodat hinder förordar de sakkunniga,

att nämnden skall vara beslutför när ordföranden och tre ledamöter eller

suppleanter är närvarande.

I fråga om förfarandet när vid omröstning inom nämnden rösterna utfaller

så att majoritetsbeslut ej erhålles föreslås att ordföranden skall ha

utslagsröst.

De sakkunniga förordar, att ett särskilt prövningsnämndens

kansli inrättas inom länsstyrelsen. I denna fråga anföres följande.

Arbetet med beredning av besvären hos prövningsnämnden, uppsättning

av föredragningspromemorior, protokoll m. m. utföres för närvarande mestadels

inom taxeringssektionerna. Det har ansetts praktiskt och arbetsbesparande

att en kortfattad redogörelse för ärendet upprättas samtidigt med

taxeringsintendentens yttrande samt att den därigenom erhållna promemorian

användes vid föredragningen hos prövningsnämnden och sedermera i

oförändrad form, med tillägg för prövningsnämndens beslut, begagnas som

protokoll.

Förhållandet har ur olika synpunkter givit anledning till kritik. Det har

gjorts gällande att förberedandet av besvären hos prövningsnämnden på

ett obehörigt sätt inkräktar på taxeringssektionernas egentliga arbetsuppgifter,

vilka närmast bör bestå i ledning och understödjande av taxeringsarbetet

i första instans samt eftergranskning och taxeringskontroll. Vidare

har — främst ur de skattskyldigas synpunkt — påtalats det samröre som

här föreligger mellan prövningsnämndens och taxeringssektionens verksamhet.

I princip har ansetts olämpligt att det förberedande arbetet hos den

dömande instansen utföres under taxeringsintendentens — den ena partens

— överinseende.

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956 215

Taxeringssakkunniga har funnit denna fråga vara av särskild betydelse

samt anför.

Det är av vikt att här få till stånd en åtskillnad mellan prövningsnämndernas

och taxeringssektionernas verksamhet. Vi är medvetna om att den

nuvarande arbetsgången ur praktisk synpunkt har mycket som talar för

sig och att man på länsstyrelsehåll kan finna det mindre rationellt att frångå

det nu tillämpade och invanda systemet. För att taxeringssektionerna

skall kunna rätt fullgöra sina uppgifter i den framtida taxeringsorganisationen

och för att prövningsnämnderna skall kunna erhålla den renodlade

ställning av besvärsinstanser som åsyftas är det dock ett villkor att en omläggning

sker, varigenom det förberedande och expeditionella arbetet hos

prövningsnämnden överföres till ett nämndens kansli, friställt från taxeringssektionen.

En sådan omläggning synes också kunna genomföras utan

att den ur praktisk synpunkt skall behöva vålla alltför stora olägenheter i

form av dubbelarbete o. dyl.

Prövningsnämndens kansli skall enligt förslaget förläggas till landskontorets

kameralsektion. Kansliet kommer då att lyda under vederbörande

sektionschef, länsassessorn å kameralsektionen. I de fem län, där på kameralsektionen

dessutom finnes anställd en länsassessor i lönegraden 31, skall

dock denne närmast handha chefskapet för prövningsnämndens kansli. De

sakkunniga anmärker, att personalbehovet i övrigt inom prövningsnämndens

kansli kommer att variera efter arbetsbördan inom de olika länen. För

arbetet med referat av besvären erfordras biträde av personal i landskanslists

ställning. Dessutom skall kansliet vara utrustat med biträden för diarieföring,

skrivarbete m. m. Den förstärkning av arbetskraften inom kameralsektionerna,

som härvid kan erfordras, torde i någon utsträckning få tillgodoses

genom överflyttning av arbetskrafter från de nuvarande taxeringssektionerna.

De sakkunniga understryker emellertid att taxeringssektionerna

inte bör försvagas genom en sådan överflyttning, utan att samtidigt

en utfyllnad där sker så att de bibehålies i stort sett vid nuvarande kapacitet.

Arbetsuppgifterna för prövningsnämndens kansli skulle i huvudsak bli

följande: diarieföring av besvär till prövningsnämnden; åtgärder för besvärens

komplettering med deklaration och utdrag av taxeringslängd; uppsättning

av kortfattade referat av besvären, vilka referat sedermera skall

ingå i de promemorior som tillställes prövningsnämndens ledamöter samt

i nämndens protokoll; utremittering av besvärsakterna för yttrande avvederbörande

taxeringsassistent; överlämnande av besvären till taxeringssektionen

för yttrande av vederbörande taxeringsintendent; ordnande avmaterialet

för prövningsnämndens handläggning samt utskrift av föredragningspromemorior;

uppsättning, utskrift och expedition av prövningsnämndens

protokoll; utredningsarbete åt prövningsnämnden exempelvis vid förberedelserna

för länsanvisningarna; diarieföring och expedition av besvär

till kammarrätten och regeringsrätten.

Beträffande den i anslutning till skattelagssakkunnigas betänkande diskuterade

frågan om förenklingar i föredragningspromemoriorna och proto
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216 Kungl. Maj.ts proposition nr ISO år 1956

kollen hos prövningsnämnderna betonar taxeringssakkunniga, att det finns

anledning att iaktta varsamhet när det gäller förenklingssträvanden på detta

område. Före 1943 års taxeringsreform var prövningsnämndernas protokoll

ofta mycket knapphändiga. På grund av den — ingalunda obefogade — kritik

som riktades häremot har de numera gjorts utförligare. Detta har legat

i linje med 1943 års taxeringsreform och får enligt taxeringssakkunnigas

uppfattning anses som en klar vinning, särskilt ur de skattskyldigas synpunkt.

Självfallet hör dock inte protokollet — liksom ej heller föredragningspromemoriorna

hos prövningsnämnden — göras vidlyftigare än som

fordras för att ge en klar bild av vad ärendet gäller.

Taxeringssakkunniga yttrar vidare.

De system, som användes på länsstyrelserna för att bygga upp prövningsnämndsakterna

och prövningsnämndens protokoll, är något varierande.

Olika praktiska synpunkter har här kunnat göra sig gällande. Utan att

direkt vilja fastlåsa förfarandet vid någon viss metod har vi funnit det

önskvärt att större likformighet här kommer till stånd. Det torde bli en

uPPgift för det blivande centrala organet inom taxeringsväsendet att närmare

studera förhållandena på detta område och verka härför. För att

belysa de nu avhandlade frågorna skall dock i huvuddrag anges hur vi

tänkt oss gången av arbetet med besvärens iordningställande för föredragning

och protokollföring. Sedan besvären diarieförts hos prövningsnämndens

kansli översändes de av kansliet till vederbörande lokala skattemyndighet,

som har att komplettera dem med deklarationshandlingar och utdrag av

taxeringslängd. Utdraget införes på framsidan av en aktkappa, där utrymmen

även bör finnas för besvärsreferat samt yttranden. I samband härmed

infordras yttrande från taxeringsassistenten. Yttrandet tecknas på aktkappans

framsida. Akten insändes därefter till prövningsnämndens kansli,

som på detta stadium gör ett referat av besvärens innehåll. I allmänhet

kommer referatet endast att i koncentrerad form innehålla uppgift om i

vilket eller vilka avseenden taxeringsnämnden frångått klagandens deklaration

samt om klagandens yrkanden. Referatet utskrives med maskin på

aktkappan. Akten överlämnas därefter — utan formlig remiss — till taxeringssektionen

för yttrande av vederbörande taxeringsintendent (taxeringsinspektör).

Även intendentens yttrande tecknas på aktkappans framsida

(eventuellt, om utrymmet där inte förslår, med fortsättning på kappans

andra sida). Härefter går akten åter till prövningsnämndens kansli. De

ärenden som, enligt vad i det följande föreslås, skall kunna avgöras av landskamreraren

på prövningsnämndens vägnar, uttages nu för handläggning i

sådan ordning. Beträffande övriga ärenden — som skall föredragas i prövningsnämnden

— uppsättes föredragningspromemorior genom kansliets försorg.

I dessa intages från aktkapporna taxeringslängdsutdraget, referatet och

i mån av behov innehållet i taxeringsintendentens yttrande. Promemoriorna

utskrives med genomskrift i så många exemplar att man samtidigt erhåller

ett exemplar för stomme till prövningsnämndens protokoll samt exemplar

för expedition av protokollsutdrag. De exemplar, som skall användas som

föredragningspromemorior i prövningsnämnden, häftas och tillställes nämndens

ledamöter. Sedan prövningsnämnden avgjort ärendena kompletteras

protokollsexemplaren med nämndens beslut, varefter protokollet justeras

och utdragen expedieras.

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

De sakkunniga förordar även, att ändringslängderna slopas. Debiteringsmyndigheten

föreslås i stället skola få underrättelse om prövningsnämndens

beslut genom protokollsutdrag. Motsvarande bör gälla fastighetstaxeringen.

Taxeringssakkunniga framhåller, att prövningsnämndernas ombildning

till besvärsinstanser aktualiserar åtskilliga frågor rörande förfarandet

hos nämnderna.

Enligt 97 § fjärde stycket taxeringsförordningen har taxeringsintendenten

för närvarande icke endast rätt utan även skyldighet att övervara prövningsnämndens

sammanträden. Föreskriften rimmar enligt de sakkunnigas

uppfattning illa med det partsförhållande, som får anses föreligga mellan

den skattskyldige och taxeringsintendenten redan på prövningsnämndsstadiet.

De sakkunniga finner angeläget att partsförhållandet erkännes och får

sitt tydliga uttryck i processen. Taxeringsintendenten bör därför inte vara

närvarande vid prövningsnämndens sammanträden annat än i sådana fall

då jämväl den andra parten kallats att närvara. Vid dylika tillfällen bör

å andra sidan intendentens närvaro vara obligatorisk.

I enlighet härmed föreslås en utformning av bestämmelserna, som innebär

att taxeringsintendenten icke äger övervara prövningsnämndens

sammanträden under annan förutsättning än att den skattskyldige kallats

till muntlig förhandling. I praktiken torde, framhåller de sakkunniga, en

sådan ordning inte behöva medföra komplikationer för prövningsnämndens

arbete. Möjligen kunde invändas att intendentens skriftliga yttranden i

målen, som hittills kunnat kompletteras muntligen, nu ibland får göras

något fylligare, vilket skulle innebära ett merarbete. Utan att vilja förringa

en sådan invändning anser de sakkunniga dock denna punkt i förslaget

vara av så väsentlig betydelse att den inte kan frånfallas av dylik grund.

Principen föreslås genomförd fullt ut att gälla även vid fastighetstaxering.

Förslaget hindrar dock inte att intendenten tillkallas av prövningsnämnden

i ärenden där något utbildat partsförhållande inte föreligger,

exempelvis vid fastställande av länsanvisningarna för taxeringen.

Med det nu avhandlade förhållandet bör enligt de sakkunniga även följa

att taxeringsintendenten i författningstexten innefattas under benämningen

part och att hans yrkanden om påförande eller ändring av taxeringar framgent

får karaktär av besvär. För att inte arbetet med yrkandenas uppsättning

respektive uppsättningen av protokollen i dessa ärenden skall behöva onödigt

tyngas genom en sådan omläggning finnes dock intendentens anförande av

besvär kunna ske i tämligen enkel form. De sakkunniga anmärker, att något

hinder inte synes föreligga för att detta sker på sätt som hittills varit brukligt

vid hans framställningar till prövningsnämnden, genom signering av

en utskrift som samtidigt genom mångfaldigande begagnas för kommunikation

med den skattskyldige och sedermera för uppsättning samt utskrift

av protokoll. Beträffande föredragningen av ärendena i prövningsnämnden

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

föreslås icke någon ändring i vad som nu gäller. De sakkunniga anmärker

emellertid, att deras — i det följande återgivna — förslag om förenklad

handläggning av vissa mål medför minskning av antalet promemorior.

Huruvida den förgranskning av besvärsakterna, som nu i allmänhet utföres

av nämndens ledamöter efter fördelning mellan dem, bör bibehållas

finner de sakkunniga tveksamt. Förfarandet saknar motsvarighet i annan

process. Den muntliga föredragningen inför nämnden med stöd av promemoriorna

bör också enligt de sakkunnigas uppfattning i och för sig vara

tillräcklig. De sakkunniga förordar emellertid att det nu tillämpade förfarandet

bibehålies, åtminstone såsom en möjlighet för nämndens ordförande

att förordna därom i den mån han så finner lämpligt. Emellertid framhålles,

att en dylik inläsning av handlingarna på förhand inte får ersätta den muntliga

föredragning som skall vara nämndens arbetsform.

De sakkunniga anför vidare.

Utredningen i målen hos prövningsnämnden bör liksom hittills normalt

förebringas i samband med de yttranden som skall avges. Det blir i första

hand taxeringsassistenten och därefter taxeringsintendenten, som får anledning

att klarlägga ärendena för att kunna yttra sig däri på ett tillräckligt

uttömmande sätt. Att yttrande därutöver regelmässigt skulle infordras

från taxeringsnämndens ordförande är icke tänkt. I åtskilliga fall

kan det dock finnas anledning för taxeringsassistenten att samråda med

ordföranden när yttrande skall avges. Det är givet att såväl taxeringsassistenten

som taxeringsintendenten skall genom direkt kommunikation med den

skattskyldige kunna inhämta kompletterande uppgifter och eljest verka

för infordrande av all den utredning som kan bidraga till att målet klarlägges.

Intendentens yttrande över besvär av den skattskyldige bör sålunda

översändas till denne i den mån en sådan åtgärd inte framstår som överflödig.

Man torde få räkna med att på detta sätt målen är så utredda, när

de av taxeringsintendenten återredovisas till prövningsnämndens kansli,

att en föredragning i regel kan ske på det föreliggande materialet.

Från prövningsnämndens sida bör emellertid utövas en aktiv processledning.

Främst kommer detta att vara en uppgift för nämndens ordförande.

Häri ligger att nämnden har att tillse att utredningen i målen är tillfredsställande

och, om brister härutinnan anses föreligga, sörja för dessas

avhjälpande. I sådant avseende kan ifrågakomma inhämtande av upplysningar

i vissa angivna punkter, kommunikation av yttranden och inlagor

med parterna, föranstaltande om muntlig förhandling o. s. v. I denna verksamhet,

som bör äga rum genom prövningsnämndens kansli, bör ordföranden

ha befogenhet att handla på nämndens vägnar. Givetvis skall detta icke

utesluta att prövningsnämnden som sådan, när den så finner erforderligt,

kan bordlägga ett ärende och besluta om infordrande av ytterligare utredning

i en eller annan form.

Det är dock att märka att prövningsnämnden, sedan dess självständiga

granskningsrätt bortfallit, kommer att i sitt dömande vara begränsad avparternas

yrkanden. Den aktiva processledningen kommer därför att röra

sig inom en ram, som i huvudsak uppdrages av dessa yrkanden. Prövningsnämnderna

bör i detta avseende följa samma praxis som skattedomstolarna.

Med prövningsnämndens ändrade ställning följer även att parternas dis
-

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

positionsrätt över processen blir fullständigare än tidigare. Även i detta avseende

torde de vid skattedomstolarna tillämpade principerna böra följas.

De sakkunniga påpekar, att prövningsnämndens nuvarande granskningsoch

initiativrätt innebär, att nämnden, ehuru de skattskyldigas besvärsrätt

går till ända den 31 juli, likväl är skyldig att taga hänsyn till därefter inkommande

besvärsskrivelser under förutsättning att besvären inkommit

senast den 31 december under taxeringsåret. Denna ordning — som på sätt

och vis inneburit en förlängd besvärstid för de skattskyldiga — kommer i

och med granskningsrättens bortfall att försvinna. Den ordinarie besvärstiden,

som enligt förslaget kommer att för de skattskyldiga anknytas till

dagtecknandet av taxeringsnämndernas beslut, blir ensamt gällande.

De sakkunnigas förslag upptar även en möjlighet för ordföranden

att ensam avgöra vissa mål.

I betänkandet framhålles, att ett betydande antal ärenden avser rättelser

av misstag och förbiseenden hos taxeringsnämnderna samt att dessa ärenden,

även om behandlingen kan göras summarisk, genom sitt antal medför

en belastning av prövningsnämnden. Enligt de sakkunnigas uppfattning

blir det, i och med att prövningsnämnderna ges en mera domstolsmässig

karaktär, angeläget att deras tid inte upptages av andra frågor än sådana

som verkligen är tvistiga.

Taxeringssakkunniga finner —- i motsats till skattelagssakkunniga —

inte lämpligt att, med tanke på de fall varom nu är fråga, införa en befogenhet

för taxeringsnämnderna att själva rätta ett en gång fattat beslut, detta

med hänsyn till det samröre mellan taxeringsnämndens och prövningsnämndens

verksamhet och befogenheter som skulle följa därav. Emellertid anser

taxeringssakkunniga då än mera angeläget att man som ersättning inrättar

en möjlighet till enklare handläggning hos prövningsnämnden av rättelser,

som eljest skulle kunnat ske hos taxeringsnämnden på ett tämligen formlöst

sätt. En annan av skattelagssakkunniga anvisad utväg — att landskamreraren

ges befogenhet att avgöra dylika ärenden på prövningsnämndens

vägnar — finnes härvid vara den mest lämpliga. De sakkunniga yttrar vidare.

I fråga om avgränsningen av de mål, som skulle kunna behandlas i dylik

enklare ordning, har olika alternativ övervägts. En möjlighet är att välja

den av skattelagssakkunniga angivna bestämningen: besvär av den skattskyldige

som avser rättelse av uppenbar felaktighet eller därmed jämförlig

ändring i taxering. Vi har emellertid ansett gruppen böra vidgas något

så att den kommer att omfatta över huvud taget mål av icke tvistig natur,

d. v. s. i allmänhet sådana i vilka den skattskyldige, taxeringsintendenten

och, i förekommande fall, kommunen är ense.

De sakkunniga påpekar, att landskamreraren alltid, när han med hänsyn

till ett måls betydelse finner det påkallat, kan hänskjuta det till nämndens

avgörande. Ytterligare anföres.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

En komplettering av den nu uppställda regeln blir dock erforderlig.

Manga av dessa mål kommer att utgöras av besvär, anförda av taxeringsintendenten,

beträffande rättelser mot vilka den skattskyldige rimligen

inte kan ha någon erinran. Så är förhållandet när besvären avser en formell

ändring till den skattskyldiges förmån; någon kommunikation med

denne behöver då inte äga rum. Men det kan även förekomma rättelser

till den skattskyldiges nackdel, exempelvis av ett för högt ortsavdrag, beträffande

vilka meningsmotsättningar inte kan råda. Om man begränsar

sig till den nyss angivna kategorien skulle det vara nödvändigt att infordra

ett formellt godkännande av den skattskyldige för att målet skulle

kunna handläggas som enmansärende. Ett sådant förfarande skulle innebara

onödig omgång och te sig svårförståeligt för den skattskyldige, som

i allmänhet torde anse sig ha godkänt taxeringsintendentens besvärsyrkande

redan genom att han underlåtit att inkomma med bemötande. För

att undvika detta och likväl få in mål av detta slag under den enklare formen

av handläggning föreslår vi den kompletteringen att besvär, som innebär

endast yrkande om rättelse av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart

förbiseende, alltid skall kunna handläggas i sådan ordning.

Den sovring av besvären, som måste ske genom att vissa av dem skall

behandlas i enklare form, föreslås ordnad på följande sätt. Beträffande

besvär av skattskyldiga sker sovringen genom prövningsnämndens kansli,

sedan besvären återkommit från taxeringsintendenten, i samband med upprättandet

av föredragningspromemoriorna. Några dylika promemorior göres

inte i de mål, beträffande vilka förutsättning för den enklare handläggningen

föreligger, utan dessa uttages och överlämnas till landskamreraren

för avgörande. Målen skall dock redovisas i prövningsnämndens protokoll,

a ilket i allmänhet bör kunna ske i samlingsparagrafer. Någon expedition av

protokollsutdrag till den skattskyldige skulle inte förekomma; i sådant avseende

bör vara tillräckligt att han i ett brev enligt tryckt formulär erhåller

underrättelse, i allmänhet av innehåll att hans besvär bifallits.

Beträffande besvär av taxeringsintendenten torde sovringen enligt de

sakkunniga kunna ske redan i och med att besvären inkommer till prövningsnämndens

kansli. Även här torde i ärenden, som handlagts av landskamreraren

ensam, den skattskyldige kunna underrättas om prövningsnämndens

beslut i brev enligt tryckt formulär.

Slutligen erimas om att den nu avhandlade möjligheten för landskamreraren

att träffa avgöranden för prövningsnämnden avses skola omfatta även

åtgärder av processuell natur, såsom infordrande av yttranden och andra

åtgärder för komplettering av utredningen i målen, utsättande av mål till

muntlig förhandling o. dyl.

Taxeringssakkunniga finner det motiverat att icke blott bibehålla det inslag

av in u n 11 i g h e t som nu finnes i prövningsnämndsförfarandet utan

även främja användningen av muntliga förhandlingar i mål där sådana kan

vara påkallade. Om prövningsnämnderna blir renodlade besvärsinstanser

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

221

och särskilda kanslier inrättas för dem, skapas enligt de sakkunniga naturliga

förutsättningar härför.

I betänkandet framhålles, att förfarandet inför prövningsnämnderna

även i fortsättningen regelmässigt måste vara skriftligt. Den skriftliga utredningen

torde också vara tillfyllest i flertalet mål. Vidare är det tydligt att

en övergång mera allmänt till muntligt förfarande skulle medföra starkt

ökade kostnader såväl för det allmänna som för de skattskyldiga.

Taxeringssakkunniga finner emellertid — liksom åtskilliga av de myndigheter

och organisationer som yttrat sig över skattelagssakkunnigas betänkande

— att den muntliga handläggningen utgör ett för alla parter

värdefullt inslag i prövningsnämndernas arbete. Det torde numera vara erkänt,

yttrar taxeringssakkunniga, att ett muntligt förfarande — vid vilket

framkomna uppgifter omedelbart kan bli bemötta eller närmare belysta och

materialet kan kompletteras med frågor direkt till parterna — i allmänhet

ger ett långt säkrare underlag för tvistefrågors bedömande än ett skriftligt

sådant. Härvidlag erinras om erfarenheterna från rättegångsreformen vid de

allmänna domstolarna. Inom olika delar av förvaltningsprocessen konstateras

en tydlig tendens att bereda utrymme för ett ökat mått av muntlighet.

Att möjligheter finnes till muntlig förhandling torde enligt de sakkunniga

med skäl uppfattas som en rättssäkerhetsgaranti.

De sakkunniga anför vidare.

De nuvarande bestämmelserna om muntliga förhandlingar är mycket

knapphändiga. A andra sidan är det uppenbarligen varken nödvändigt eller

ens lämpligt att tillskapa ett regelsystem av tillnärmelsevis den omfattning

som upptas i rättegångsbalken beträffande förhandling inför allmän

domstol. Vad som behövs torde vara att ge prövningsnämnderna och inför

dem agerande parter vägledning i sådana procedurfrågor som normalt kan

förväntas uppstå. Härvid ifrågakommer — utom regler om rätt att påkalla

muntlig förhandling — bestämmelser om skyldighet för part eller annan att

inställa sig, om kallelser och tvångsmedel, om offentlighet vid förhandlingar,

protokollföring samt i vissa kostnadsfrågor.

Reglerna om rätt att ta initiativ till muntlig förhandling föreslås bli tämligen

lika de nuvarande. Den skattskyldige och kommun, som anfört besvär,

skall enligt förslaget liksom nu kunna begära att få muntligen utveckla sin

talan inför nämnden. Även taxeringsintendenten föreslås få befogenhet att

ta initiativ till muntliga förhandlingar. Var och en som uppträder som part

inför nämnden skall sålunda äga påkalla förhandling. Vidare skall, i överensstämmelse

med vad nu gäller, nämnden även utan yrkande kunna förordna

om sådan förhandling.

Rätten att påkalla muntlig förhandling göres emellertid inte ovillkorlig.

Inom ramen för den prövningsnämnden tillkommande processledningen

skall nämnden både kunna ta initiativ till sådan förhandling och avvisa en

framställning därom. De sakkunniga yttrar.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. 3Iaj:ts proposition nr 150 ur 1956

Om det exempelvis står klart att en part begärt muntlig förhandling enbart

för att styrka en omständighet, som är utan betydelse för målets avgörande,

bör nämnden kunna vägra att anordna muntlig förhandling. Det

bör även tillses att det råder rimlig proportion mellan kostnaderna för muntlig

förhandling och processföremålets värde (jfr 50 kap. 21 § rättegångsbalken).

På grund härav föreslås en regel av innebörd att parts framställning

om muntlig förhandling skall kunna lämnas utan bifall, om sådan förhandling

uppenbarligen skulle vara utan gagn eller av andra skäl framstår

såsom opåkallad. Av bestämmelsens formulering torde framgå, att en begäran

från skattskyldig om muntlig förhandling i allmänhet inte bör avslås.

Till muntlig förhandling skall enligt förslaget i första hand kallas vederbörande

taxeringsintendent och den skattskyldige. Har målet anhängiggjorts

genom besvär av kommunen, skall jämväl denna få kallelse. Den skattskyldige

skall äga anlita ombud eller rättegångsbiträde. Då de uppgifter som

den skattskyldige kan lämna ofta utgör den viktigaste delen av utredningsmaterialet,

föreslås att den skattskyldige i allmänhet skall kallas att inställa

sig personligen.

De föreslagna bestämmelserna har vidare utformats så att parterna är

oförhindrade att medta sakkunniga och vittnen. Att prövningsnämnden

inom ramen för sin processledning äger avvisa utredning, som uppenbarligen

saknar betydelse för målets avgörande (jfr 35 kap. 7 § rättegångsbalken),

finnes uppenbart. Särskilt stadgande härom har inte ansetts behövligt.

De sakkunniga föreslår även en möjlighet för prövningsnämnden att i

viss utsträckning ålägga annan än den skattskyldige att komma tillstädes

för att lämna upplysningar. Härom anför de sakkunniga bl. a. följande.

Att utredningen i allmänhet förebringas av parterna utesluter inte behov

av att prövningsnämnden själv inom ramen för sin processledande funktion

sörjer för att materialet fullständigas. Vidare är att beakta, att parterna i

allmänhet — här bortses från tjänstemän och sakkunniga som anlitas av

taxeringsintendenten — är beroende av att sakkunniga och vittnen, som de

önskar åberopa, frivilligt ställer sig till förfogande. En möjlighet för prövningsnämnden

att ålägga person, som icke är part, att inställa sig för att

höras inför nämnden synes därför böra införas. Det vore givetvis tänkbart

att, liksom i rättegång vid allmän domstol, stadga en allmän vittnesplikt inför

prövningsnämnd. Detta torde emellertid vara att gå för långt.

Det kunde också ifrågasättas att efter mönster av vissa sociala lagar

låta prövningsnämnden förordna om vittnesförhör vid domstol. Vi anser oss

emellertid inte böra förorda regler med sådan innebörd. Anordningen skulle

bli skäligen komplicerad och endast kunna användas i extrema undantagsfall.

Frågan synes kunna lösas efter följande riktlinjer. En skyldighet bör

införas att inställa sig för att höras inför prövningsnämnd i mål om annans

taxering, men den bör endast gälla den som är pliktig att, efter anmaning

eller utan att sådan föregått, lämna uppgifter till ledning vid den

ifrågavarande taxeringen. Någon ovillkorlig rätt för part att få tillgodosett

sitt anspråk på att sådan person inkallas synes inte böra stadgas. Det

bör i stället ankomma på prövningsnämnden att i varje särskilt fall pröva,

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

huruvida vederbörande bör höras. Nämnden bör härvid vara obunden av

om förhöret begärts av part eller ej.

När skattskyldig kallas att inställa sig personligen, skall enligt förslaget,

i överensstämmelse med vad som gäller huvudförhandling vid allmän domstol,

vara huvudregel, att vite förelägges. Inkallas annan uppgiftsskyldig för

att höras upplysningsvis, skall jämväl vite kunna användas.

Ytterligare föreslås att nämnden, i likhet med vad nu gäller, skall äga att

utan hinder av skattskyldigs eller annans utevaro avgöra målet på förhandenvarande

skäl. En sådan regel innebär enligt de sakkunniga en ytterligare

garanti för att de skattskyldiga inte uteblir.

Beslut om muntlig förhandling, kallelser, viten m. m. meddelas enligt

förslaget av prövningsnämndens ordförande.

De muntliga förhandlingarna föreslås liksom nu i allmänhet skola hållas

inom stängda dörrar. Utom nämnden och dess tjänstemän skall endast parterna

och övriga till förhandlingen kallade personer, ombud för eller biträde

åt den skattskyldige och av parterna anmodade sakkunniga äga rätt att

vara närvarande. Därutöver föreslås emellertid att prövningsnämnden skall

kunna tillåta även annan person att övervara förhandlingen, exempelvis

någon som av part medtagits för att höras upplysningsvis.

Förslaget innebär emellertid, att den skattskyldige skall kunna begära,

att muntlig förhandling skall vara offentlig. De sakkunniga erinrar om att

den slutna handläggningen främst är ett den skattskyldiges intresse. Situationen

kan emellertid vara den att den skattskyldige avstår från denna

förmån och önskar att behandlingen av hans skattefråga blir föremål för

allmänhetens insyn. Att så kan ske bör, framhåller de sakkunniga, rimligtvis

även vara till fördel från myndigheternas synpunkt.

Protokoll över muntliga förhandlingar skall enligt förslaget liksom nu

kunna intas i prövningsnämndens ordinarie protokoll. Särskilt protokoll

skall emellertid också kunna upprättas och inläggas i akten, varvid hänvisning

göres i det ordinarie protokollet.

Beträffande protokollet anför de sakkunniga vidare.

Protokollen över muntliga förhandlingar bör inte göras vidlyftigare än

nödvändigt. Det torde kunna förutsättas att grunderna för parternas talan

anges under skriftväxlingen. Därför bör liksom vid huvudförhandling inför

allmän domstol gälla, att parts utveckling av talan i allmänhet inte skall

protokolleras. Anteckning bör endast ske, när part gör ändring, komplettering

eller förtydligande i fråga om grunderna.

I viss mån annorlunda ställer sig saken beträffande anteckning av sakuppgifter,

som vid muntlig förhandling lämnas av den skattskyldige, sakkunnig

eller person som höres upplysningsvis, med andra ord utsagor som

har karaktär av muntlig bevisning. Att åtminstone det huvudsakliga innehållet

i sålunda lämnade uppgifter blir antecknat torde vara ofrånkomligt.

Vi föreslår skyldighet för prövningsnämnden att låta föra anteckningar

härom. Det bör emellertid framhållas, att någon motsvarighet till de fullständiga

anteckningar som sker exempelvis vid vittnesmål inför allmän

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

domstol inte är avsedd. Överensstämmer lämnade uppgifter med innehållet

i självdeklaration eller annan skriftlig handling torde det räcka med en

hänvisning, eventuellt kompletterad med väsentligare nya eller ändrade

uppgifter, som lämnas vid förhandlingen.

Prövningsnämndens protokoll är liksom besvärsskrifter o. dyl. offentliga.

Däremot får den skattskyldiges självdeklaration och inkomna kontrolluppgifter

inte utlämnas till allmänheten. De uppgifter, som vid muntlig

förhandling framkommer från den skattskyldige eller annan uppgiftsskyldig

skulle, om de direkt infördes i protokollet, bli offentliga. Beträffande

dessa uppgifter synes emellertid samma skäl för sekretesskydd föreligga

som i fråga om deklarationer och kontrolluppgifter. Det synes därför önskvärt

att sådant skydd införes för protokollsanteckningarna över vid muntlig

förhandling lämnade uppgifter. Skapas ett sådant skydd, skulle detta kunna

bidraga till att förhören kan hållas i friare former än eljest varit möjligt.

Nu angivna önskemål torde kunna tillgodoses så, att prövningsnänmden vad

angår uppteckningar från muntliga förhandlingar äger på framställning av

part förordna att protokollet i sådan del skall vara hemligt.

De sakkunniga erinrar om att det torde ligga utanför deras uppdrag att

behandla frågan om rättegångskostnad i taxeringsmål. Någon ändring föreslås

alltså inte i hittills tillämpade grundsatser, enligt vilka parterna var för

sig får svara för sina kostnader. Med tanke på förslaget att annan än den

skattskyldige skall kunna inkallas för att höras inför prövningsnämnd, förordas

emellertid att denne kan få ersättning för sin inställelse. Det föreslås

— i överensstämmelse med vad som gäller bl. a. enligt 30 § lagen om nykterhetsvård

— att bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittnen

göres tillämpliga i nu nämnda fall. Kostnaden föreslås skola stanna på statsverket.

Ersättningen skall bestämmas av prövningsnämnden men utbetalas

av länsstyrelsen.

Ersättningsrätten anknytes i förslaget till det förhållandet att vederbörande

i egenskap av uppgiftsskyldig rörande annans taxering inkallas

av prövningsnämnden. Detta kan, såsom framgår av det föregående, bli fallet

hl. a. med person som åberopas av den skattskyldige. Enligt de sakkunniga

bör viss återhållsamhet iakttagas härvidlag. Möjligheten att inkalla

en uppgiftsskyldig bör, framhåller de sakkunniga, inte användas enbart

i syfte att bespara den skattskyldige kostnaden för den uppgiftsskyldiges

inställelse.

Taxeringssakkunniga förordar att den in e 11 a n k o m in u n a 1 a prövningsnämnden

bibehålies. De sakkunniga finner, i likhet med åtskilliga instanser

som yttrat sig över förslaget till effektivare taxering, att denna

nämnd svårligen kan undvaras. Härvid erinras bl. a. om det värde som visat

sig ligga i att de mellankommunala företagen varit sammanförda hos en och

samma prövningsnämnd, där speciell kunskap om deras förhållanden varit

representerad.

Det förordas vidare, att området för den mellankommunala prövningsnämndens

verksamhet lämnas i huvudsak oförändrat.

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 150 är 1956

225

Vad angår frågan om hur denna nämnd skall infogas i den föreslagna

organisationen anför de sakkunniga bl. a.

Vid taxering av mellankommunala företag kommer den egentliga deklarationsgranskningen

att utföras hos taxeringsnämnden i företagets hemortskommun.

Företaget har där lämnat allmän självdeklaration och det

ligger i sakens natur att det blir på grundval av denna som dess taxering

bedömes. Det kan inte vara praktiskt att mera ingående undersökningar

igångsättes även i andra kommuner, där viss del av företagets inkomst skall

taxeras med ledning av särskilda självdeklarationer. Taxeringsnämnden i

annan kommun än hemortskommunen torde därför vanligen nöja sig med

att avvakta underrättelse om hur taxeringen utfallit i hemortskommunen

och sedan besluta i enlighet därmed, varvid det egentliga intresset knyter

sig till den kommunala taxeringens fördelning.

Det visar sig emellertid att det underrättelsesystem, på vilket taxeringen

av de mellankommunala företagen i första instans bygger, ingalunda fungerar

perfekt. Av detta och andra skäl är det inte ovanligt att de mellankommunala

företagens taxeringar i olika kommuner visar ojämnheter. När

materialet samlas hos mellankommunala prövningsnämnden sker en genomgång

i detta hänseende, varvid rättelser av huvudsakligen formell natur

sammanföres i förteckningar, vilka fogas som bilagor till mellankommunala

prövningsnämndens protokoll. Detta sker på ett så tidigt stadium att rättelserna

kan iakttagas vid utskrift av debetsedlarna å slutlig skatt. Enligt

vad som inhämtats har man hos mellankommunala prövningsnämnden

gjort den erfarenheten att det vidlyftiga underrättelseförfarandet mellan

taxeringsnämnderna, när det gäller större mellankommunala företag, har

ringa värde och väl skulle kunna ersättas med den sammanjämkning av

taxeringarna som sker hos nämnden.

Om tiden för taxeringsarbetet förlänges till den 1 oktober är det emellertid

fara värt att de mellankommunala företagens taxeringar kommer att

förskjutas på ett sådant sätt att mellankommunala prövningsnämnden inte

skulle kunna påbörja sitt arbete förrän vid en betydligt senare tidpunkt än

för närvarande.

De sakkunniga har övervägt att till undanröjande av nämnda olägenheter

föreslå en mellankommunal taxeringsnämnd men har avvisat denna

tanke. Den utväg som förordas är i stället följande.

Mellankommunala prövningsnämndens kansli tillställer i början av taxeringsperioden

— förslagsvis under mars månad — länsstyrelserna fögderivis

uppställda förteckningar över skattskyldiga inom myndigheternas verksamhetsområden,

som föregående år tillhört den mellankommunala kategorien.

Efter det taxering skelt översändes med ledning av dessa förteckningar

i samband med längdföringen ifrågavarande deklarationer jämte

taxeringslängdsutdrag till mellankommunala prövningsnämndens kansli.

Om ändrade förhållanden föranleder därtill göres tillägg eller strykningar i

förteckningarna. Arbetet med den sammanjämkning av taxeringarna inom

olika kommuner, som kan vara erforderlig, ombesörjes av mellankommunala

prövningsnämndens kansli. Några underrättelser mellan de olika taxeringsnämnderna

synes då ej vara erforderliga såvitt rör mellankommunala

skattskyldiga. Under sådana förhållanden torde de särskilda självdcklarationerna,

där taxcringsfrågan väsentligen inskränker sig till eu fördelnings
15

— llihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 150

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

fråga, kunna översändas till kansliet redan på ett tidigt stadium, i de flesta

fall före utgången av maj.

Under nu angivna förutsättningar bör materialet kunna samlas hos mellankommunala

prövningsnämndens kansli i sådan tid, att det bör vara

möjligt att åstadkomma den erforderliga sammanjämkningen innan debetsedlar

å slutlig skatt utfärdas. Ändringarna skulle i den mån de är av formell

eller eljest enklare natur inte behöva föredragas i mellankommunala

prövningsnämnden utan, i enlighet med vad vi föreslagit, kunna avgöras av

ordföranden på nämndens vägnar.

Beträffande mellankommunala prövningsnämndens organisation i övrigt

föreslås att i fråga om antal ledamöter, processförfarande o. s. v. samma bestämmelser

skall gälla som för länsprövningsnämnderna. I ett avseende

skulle emellertid nämnden komma att intaga en särställning, nämligen däruti

att dess kansli — liksom för närvarande — kommer att lyda under allmänna

ombudet hos nämnden. Även om invändningar av principiell natur

kan riktas mot ett sådant arrangemang finnes detta dock vara det i praktiken

lämpligaste när det gäller en fristående institution av detta speciella

slag.

Remissyttrandena

Nämndens ställning som besvärsinstans

I de yttranden, som ingår på frågan om prövningsnämnderna bör bibehållas

som mellaninstans i skattemål, har man allmänt anslutit sig till

de sakkunnigas ståndpunkt att behov alltjämt finnes av denna instans.

Sveriges lantbruksförbund yttrar.

Om prövningsnämndens granskningsrätt på sätt nu föreslagits skall upphöra,

synes det icke i och för sig vara erforderligt med ett bibehållande av

prövningsnämnden som allenast besvärsinstans utan besvär från taxeringsnämnden

skulle kunna anföras direkt till kammarrätten. Det torde emellertid

måhända i vart fall för närvarande vara ogörligt att uppbygga kammarrätten

så att den skulle kunna mottaga och avgöra samtliga de besvär, som

anförs till prövningsnämnderna. Om prövningsnämnderna skulle slopas,

komme säkerligen att uppstå ett behov av flera skattedomstolar av kammarrättens

karaktär på samma sätt som fallet är med hovrätterna, utbyggda

för att möta den ökning av arbetsbördan och ändring av arbetsförhållandena

som föranledes av ett — på sätt föreslagits beträffande prövningsnämnderna

— muntligt förfarande. Huruvida någon större vinst genom en

sådan omorganisation skulle uppstå, kan vara synnerligen tveksamt.

Sveriges juristförbund påpekar, att redan mängden av besvärsärenden

nödvändiggör bibehållandet av prövningsnämnderna. Härtill kommer emellertid

även andra synpunkter. Den lokala anknytningen till länet gör det

möjligt, att på ett helt annat sätt åvägabringa utredning än vad som är fallet

vid koncentration av besvärsförfarandet till centrala skattedomstolar.

Taxeringsrevisionen kan sättas in i omedelbar anslutning till besvären och

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

227

i nära kontakt med de skattskyldiga. Besiktningar i mål rörande exempelvis

byggnadsunderhåll kan med lätthet anordnas. Personlig inställelse och

muntlig process torde, framhåller förbundet vidare, av praktiska skäl icke

kunna anordnas annat än hos prövningsnämnden.

Taxeringssakkunnigas förslag att konstruera prövningsnämnderna som

besvärsinstanser har biträtts i flertalet yttranden, däribland dem

som avgivits av kammarrätten, de sakkunniga för utredning av frågan om

begränsning av fullföljdsrätten i taxeringsmål, besvärssakkunniga, riksskattenämnden,

överståthållarämbetet, fjorton länsstyrelser, Sveriges lantbruksförbund,

Riksförbundet landsbygdens folk, näringslivets skattedelegation,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks-

och småindustriorganisation, Sveriges juristförbund och Sveriges

advokatsamfund.

Riksskattenämnden finner det önskvärt, att förfarandet i prövningsnämnden

blir helt kontradiktoriskt.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att prövningsnämnden under de

senare åren alltmer utvecklats till att enbart vara besvärsinstans, där taxeringsintendenten

i allmänhetens ögon framstått som motpart till de skattskyldiga.

Den eftergranskning av taxeringsnämndernas beslut, som enligt

taxeringsförordningen åvilar prövningsnämnden, har av olika skäl icke kunnat

komma till utförande. Ett av skälen härtill har varit att taxeringsintendenten

i mån av tid och personaltillgång i viss omfattning företagit eftergranskningen,

ett annat att ökningen av antalet besvärsmål i prövningsnämnderna

omöjliggjort för nämnden att verkställa sådan granskning. Då

föreslagen omläggning av taxeringsarbetet i första instans onödiggör en

eftergranskning i prövningsnämnden, anser länsstyrelsen tiden vara inne

att i princip konstruera prövningsnämnden som instans för avgörande av

tvister mellan parterna i taxeringsmål. Skall prövningsnämnden vara skattedomstol

synes det länsstyrelsen att den bör befrias, icke endast från nyssnämnda

eftergranskningsverksamhet, utan även från fastställande av anvisningar

för värdesättningar och avdrag vid taxeringen i första instans och

för fastighetstaxeringen.

I det av styrelsen för Sveriges advokatsamfund avgivna yttrandet uttalas

följande.

Taxeringssakkunniga ha anfört att i allmänhetens ögon prövningsnämndernas

opartiskhet kunnat ifrågasättas. Styrelsen kan vitsorda att detta i

stor utsträckning är fallet. Till det förhållandet har bidragit icke endast

nämndens sammansättning och taxeringsintendentens närvaro vid sammanträdena

m. in. utan även det ofta förekommande förhållandet att nämnden

vid avfattande av beslut i fråga, där tvist råder mellan den skattskyldige

och taxeringsintendenten, vid bifall till intendentens talan icke lämnar

någon egen motivering för sitt beslut utan endast blankt beslutar i enlighet

med taxeringsintendentens yrkande, även om motiven för detsamma

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

kunna vara oklara eller knapphändiga. Taxeringssakkunnigas förslag att

prövningsnämnderna skola bliva verkligt dömande, opartiska instanser är

att hälsa med tillfredsställelse.

Även länsstyrelsen i Kalmar län finner att prövningsnämndens dubbelställning

av på en gång granskande och dömande organ föranlett den uppfattningen,

att prövningsnämnderna är så knutna till taxeringsnämnderna

att man inte hos prövningsnämnderna kan vänta sig ett opartiskt bedömande

av taxeringsnämndernas beslut.

Näringslivets skattedelegation konstaterar med tillfredsställelse, att dess

kritik mot den nuvarande ordningen och dess önskemål rörande prövningsnämndernas

organisation och verksamhet i huvudsak blivit beaktade.

Riksförbundet landsbygdens folk framhåller såsom förtjänstfullt, att de

sakkunniga uppenbarligen strävat efter att åt den enskilde skattskyldige

skapa en mera jämbördig ställning i skatteprocessen.

Sveriges lantbruksförbund finner, att den känsla av bristande objektivitet

i bedömningen av taxeringarna icke endast på taxeringsnämndsstadiet utan

jämväl på prövningsnämndsstadiet som ofta förefunnits med nuvarande förfarande

kan förväntas försvinna genom förslaget att göra prövningsnämnderna

till från taxeringsorganisationen i övrigt fristående nämnder av närmast

domstolskaraktär. Förbundet yttrar vidare.

Processen i prövningsnämnden är under nuvarande förhållanden en typiskt

administrativ process, där fiscus’ representant samtidigt handhar all

utredning i målet och följaktligen helt kan dirigera utredningen i viss riktning

och därigenom även i viss mån påverka bedömningen i prövningsnämnden.

Denna fiskala påverkan kommer att elimineras. Taxeringsintendenten

blir helt jämställd med den skattskyldige i processen i prövningsnämnden.

Han företräder det allmänna men får icke tillfälle att — utan att

den skattskyldige samtidigt är närvarande — med sin närvaro dirigera prövningsnämndens

arbete och beslut. Visserligen kan sägas, att den omständigheten,

att taxeringsintendenten och prövningsnämndens kansli arbetar inom

samma lokaler, i viss mån kanske kan medgiva ett influerande från taxeringsintendenten

på prövningsnämndsarbetet men sannolika skäl talar för

att farhågorna härför icke behöver överdrivas.

Sveriges juristförbund uttalar att prövningsnämndernas ställning bör förstärkas

samt att nämnderna bör utbyggas till verkliga skattedomstolar där

kontradiktoriska principer ges största möjliga utrymme och där muntlig

process inte hör till undantagen. Då de sakkunnigas förslag i väsentliga

avseenden tillgodoser dessa synpunkter, tillstyrkes det av förbundet.

I flera av de förut nämnda yttrandena förordas, att prövningsnämnden

såtillvida skall behålla sin initiativrätt att nämnden skall äga sänka en taxering,

även om detta inte yrkats av part. Sålunda framhåller länsstyrelsen

i Malmöhus län, att de skattskyldigas yrkanden ofta inte är siffermässigt

fixerade och att en skattskyldig, som är obevandrad i skattelagstiftningen,

inte förmår överblicka konsekvenserna av sitt yrkande. Det

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

påpekas också, att en skattskyldig stundom avsiktligt önskar en högre taxering

än den riktiga. Som ytterligare stöd för en befogenhet för prövningsnämnderna

att sänka taxeringar av eget initiativ åberopas att nämnderna

skall avsluta sin verksamhet inom bestämd tid och att man därför inte på

prövningsnämndsstadiet automatiskt kan tillämpa en regel, som förutsätter

att ett överlämnat mål är fullt utrett före avgörandet.

I samma riktning uttalar sig länsstyrelserna i Kalmar, Kronobergs, Gotlands,

Kristianstads, Kopparbergs och Västerbottens län samt Sveriges köpmannaförbund.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län förordar, att en enhällig

prövningsnämnd bör kunna erhålla befogenhet att sänka en taxering utöver

vad i besvären yrkats.

Länsstyrelsen i Kalmar län föreslår ytterligare, att initiativrätten kvarstår

i nuvarande form vid fastighetstaxeringen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län förordar, att initiativrätten bibehålies

helt, även om prövningsnämnden konstrueras som besvärsinstans. Därvid

anför länsstyrelsen bl. a.

Det är ägnat att inge tillfredsställelse, att de sakkunniga — i motsats till

1950 års skattelagssakkunniga — godtagit principen att ett verkligt partsförhållande

föreligger i andra instans mellan företrädaren för statens fiskaliska

intresse och den enskilde skattskyldige. Den organisation, som de sakkunniga

med tillämpning av nämnda princip byggt upp, kommer därigenom

att vila på en fastare grundval, som bör kunna utgöra en stark garanti för

den enskilda rättssäkerheten.

Länsstyrelsen erinrar emellertid, i likhet med länsstyrelsen i Malmöhus

län, om svårigheterna för den enskilde att rätt bemästra taxeringsmaterialet

samt fortsätter.

Genom den hittillsvarande initiativrätten d. v. s. rätten för ledamot av

prövningsnämnden att ställa yrkande har detta förhållande haft mindre

betydelse. På yrkande av ledamot av prövningsnämnden i mål, där klaganden

saknat förutsättningar att framställa ett riktigt yrkande, har nämligen

materiell rättvisa ändock kunnat skipas. Även andra fall kunna påvisas, där

initiativrätten haft stor betydelse t. ex. när det gällt att verkställa särskilda

utredningar i syfte att fullständiga processmaterialet. Skulle man i sådana

och liknande fall vara hänvisad att hålla sig inom ramen för parternas yrkanden,

vore detta till förfång för den enskildes rättssäkerhet. Däremot är

det riktigt som de sakkunniga påstå, att initiativrätten mist sin betydelse i

vad det gäller ren granskningsverksamhet.

Med hänsyn sålunda till de särskilda förhållanden, som äro rådande på

beskattningsväsendets område, synas starka skäl tala för ett bibehållande

av initiativrätten.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att initiativrätten bör

bibehållas. Därvid vänder sig länsstyrelsen mot de sakkunnigas jämförelser

med processen vid de allmänna domstolarna samt anför.

Nödvändigheten att snabbt avgöra den stora massan av ärenden utan sakligt

oväsentliga formalistiska hinder är en sak. Eu annan är det faktum, att

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1056

civilprocessen rör sig med helt olika innehåll och mindre storleksordning å

processföremålet än vad skatteprocessen gör. Att staten påverkar processen

genom att för undantagsfall skapa möjlighet till prövning av en taxeringsfråga,

därest intendenten av något skäl icke skulle vilja taga initiativ till

ändringsyrkande beträffande en taxering, anser länsstyrelsen vara enbart

en säkerhetsventil, som normalt icke skall behöva begagnas men dock bör

finnas där såsom en möjlighet, närmast med psykologisk verkan.

En mera tveksam hållning inför förslaget att ombilda prövningsnämnderna

till besvärsinstanser intar justitiekanslersämbetet, länsstyrelserna i

Stockholms och Örebro län, Kooperativa förbundet, Svenska landstingsförbundet

och Föreningen Sveriges landskainrerare.

Justitiekanslersämbetet yttrar, att ämbetet har svårt att taga ställning

till detta förslag. Från de mera teoretiska utgångspunkter ämbetet bedömer

betänkandet anser sig ämbetet dock böra ifrågasätta, om tiden är inne för

en så pass vittgående reform. Ämbetet finner mindre tilltalande, att prövningsnämnden

skulle vara förhindrad att vid upptäckande av fel rätta

dessa. Enligt ämbetets uppfattning synes den frågan kunna ställas om inte

de sakkunniga gått för långt i sin strävan att likställa prövningsnämnden

med en verklig domstol.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner att förslaget principiellt ter sig

mycket tilltalande, och länsstyrelsen vill gärna betyga att de sakkunniga på

ett skickligt sätt angivit lösningen av de problem, som skulle föranledas av

en sådan omläggning. Emellertid synes det länsstyrelsen mycket tveksamt,

huruvida det är lämpligt att redan nu vidtaga en så genomgripande reform.

Länsstyrelsen anför vidare bl. a.

Om prövningsnämnden bleve en ren besvärsinstans, skulle nämligen prövningsnämnden

icke på sätt nu sker i största tänkbara utsträckning kunna

verka för att materiell rättvisa skipas. De skattskyldiga är själva ofta okunniga

om hur talan bäst skall föras och föga förfarna överhuvud taget beträffande

skattereglerna. En besvärsskrift innehåller icke sällan endast

några uttryck för missnöje med den höga skatten och begäran om »omprövning».

Prövningsnämnden låter för närvarande utreda alla sådana besvär

och tillser alt rättelse sker då så befinnes påkallat.

Det vore icke tillfredsställande om reformen skulle medföra att de många,

i processande oförfarna skattskyldiga, som nu hjälpas till rätta av prövningsnämnden,

skulle komma i ett sämre läge än nu. Kanske vore det mest

tilltalande om viss befattningshavare vid varje länsstyrelse hade att meddela

avgiftsfri rättshjälp åt medellösa skattskyldiga i skattefrågor. Att en

eventuell reform bör kombineras med åtgärder, som möjliggöra för de

skattskyldiga att i samma utsträckning som hittills få sin rätt prövad på

statens bekostnad synes tydligt. Kan detta ej ske, synes den nuvarande ordningen

tills vidare böra bibehållas.

Liknande synpunkter anföres av Föreningen Sveriges landskainrerare.

Enligt länsstyrelsen i Örebro län har det hittills visat sig lämpligt, att

ledamöterna i prövningsnämnden och då framförallt ordföranden haft möjlighet

till initiativ. Härigenom har på taxeringsintendenten utövats en

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

mången gång värdefull press. Det kan nämligen, framhåller länsstyrelsen,

icke för en taxeringsintendent anses lämpligt, att prövningsnämnden intar

en strängare hållning än han själv.

Svenska landstingsförbundet ansluter sig i princip till de sakkunnigas

förslag och finner det utifrån allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser nödvändigt

att prövningsnämndens initiativrätt bortfaller. Förbundet är å

andra sidan icke helt övertygat om att tiden ännu är inne för ett förverkligande

av förslaget om prövningsnämndernas ändrade funktioner. De vägande

principiella synpunkter som talar för förslagets realiserande hindrar

enligt förbundets mening icke, att skäl kan anföras för att med en slutgiltig

utformning av reglerna om prövningsnämndernas verksamhet bör

anstå, till dess säker erfarenhet vunnits av den föreslagna taxeringsorganisationen

i första instans.

I det av Kooperativa förbundet avgivna yttrandet framhålles att de sakkunniga

anfört övertygande argument för sitt förslag att ombilda prövningsnämnderna

till enbart dömande organ. Förslaget finnes dock i vissa

avseenden kunna ge anledning till betänkligheter. Sålunda befarar förbundet

att taxeringsintendentens inställning kan bli väl fiskalisk. I anslutning

därtill framhålles, att det i framtiden främst torde komma att åvila prövningsnämndens

ordförande att tillvarata de skattskyldigas intressen.

I huvudsakligen avstyrkande riktning uttalar sig fem länsstyrelser,

Svenska landskommunernas förbund och Föreningen Sveriges taxeringsintendenter.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län är sålunda nuvarande ordning bättre,

inte minst ur de skattskyldigas synpunkt. Länsstyrelsen finner den möjlighet

till efterföljande granskning hos prövningsnämnden som nu föreligger vara

av sådan betydelse för rättssäkerheten att den bör bibehållas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bygger förslaget i nu berörda delar i

alltför hög grad på en fiktion nämligen det förmenta motsatsförhållandet

mellan taxeringsintendenten och den skattskyldige. Härav har skapats konstruktioner,

som — såvitt länsstyrelsen kan finna — icke innebära någon

förbättring av nu tillämpat förfarande. Länsstyrelsen vill jämväl ifrågasätta

om det främsta syftet — en likformig och rättvis taxering — därigenom

främjas.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar, att mycket visserligen torde tala

för att man i en kanske ej alltför avlägsen framtid kommer därhän att inrättandet

av en länsskattedomstol är påkallat, men tiden synes länsstyrelsen

ännu icke mogen därför.

I det av länsstyrelsen i Jönköpings län avgivna yttrandet framhålles, att

prövningsnämndens karaktär av på samma gång taxeringsorgan och besvärsinstans

har föranlett berättigade erinringar. Dessa har, säger länsstyrelsen,

ytterligare accentuerats genom prövningsnämndens nära anknyt
-

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

ning till länsstyrelsen. I yttrandet påpekas emellertid också att de sakkunniga

inte konsekvent följt den inslagna linjen att lösgöra prövningsnämnden

från sambandet med länsstyrelsen och att renodla dess arbetsuppgifter.

Länsstyrelsen anför vidare.

Hopkopplingen med länsstyrelsen kvarstår med landskamrerarens ordförandeskap

i domstolen och det särskilda honom underställda prövningsnämndskansliet.

Invändningarna mot gällande system, bl. a. ur synpunkten

av rättssäkerheten, synes sålunda med fog kunna åberopas jämväl mot den

av de sakkunniga föreslagna anordningen. En i alla avseenden tillfredsställande

ordning torde icke kunna vinnas med mindre än att från länsstyrelserna

helt fristående skattedomstolar upprättas, länsvis eller för större

distrikt.

Mot de sakkunnigas förslag i denna del talar tillika den omständigheten,

att man därmed icke råder bot på det skeva förhållande, som nu karaktäriserar

taxeringssektionens ställning i länsstyrelsen och som synes bli än

mer framträdande, om förslaget genomföres.

Svenska landskommunernas förbund uttalar, att förslaget att göra prövningsnämnderna

till endast besvärsinstanser knappast synes vara ägnat att

bidraga till att rättssäkerheten ökas.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter yttrar.

Föreningen finner det i och för sig riktigt, att taxeringsfrågorna redan på

länsstadiet skola kunna bli föremål för ett bedömande i domstolsmässiga

former. Emellertid måste ifrågasättas, om tiden ännu är mogen för en så

långt gående reform, som de sakkunniga åsyfta. Skall ett domstolsliknande

förfarande införas, bör detta avse prövning av vad en underordnad nämnd

beslutat. Många frågor — och stundom betydelsefulla sådana — väckas nu

direkt hos prövningsnämnden. Den som väcker en beskattningsfråga behöver

icke sällan samråda med opartiska nämndsrepresentanter, innan slutlig

ställning kan tagas till hur långt beskattningsanspråket skall drivas. Till

den nuvarande ordningens förtjänst må även räknas, att prövningsnämnden

helt allmänt kan utöva en lämplig kontroll på taxeringsintendentens verksamhet

i prövningsnämnden.

Att taxeringsintendenten snarare är en det allmännas förtroendeman än

en åklagare hos prövningsnämnden betyder, att arbetet i nämnden kan bedrivas

i praktiska men samtidigt ur rättssäkerhetssynpunkt betryggande former.

Kravet på rättssäkerhet innefattar även ett krav på att statens och

kommunernas beskattningsanspråk i tillbörlig mån skall tillgodoses. Vid ett

domstolsmässigt förfarande kan företrädaren för det allmänna frestas att

icke driva ett yrkande tillräckligt långt, emedan han är osäker på om detta

kan vinna bifall vid den domstolsmässiga prövningen. Detta är naturligen

icke tillfredsställande. Lika otillfredsställande vore den motsatta utvecklingen

att yrkanden, och då främst sådana som anginge uppskattningsfrågor,

skulle tagas till i överkant för att därefter godkännas vid den domstolsmässiga

prövningen, emedan motparten icke förmått visa, att bedömningen

eller uppskattningen vore oriktig. Taxeringsintendenten lämnar i

sin dagliga gärning råd och upplysningar till allmänheten i skattearigelägenheter.

Denna rådgivning är i stor utsträckning icke fiskaliskt präglad. Därest

taxeringsintendentens partsställning renodlas, kan ifrågasättas om denna

betydelsefulla serviceverksamhet kan fortgå.

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 ur 1956

Det är föreningens mening att frågan om prövningsnämndens omvandling

till ren förvaltningsdomstol icke bör upptagas till övervägande, förrän taxeringsförfarandet

i första instans vuxit i styrka. Även den på utredning beroende

frågan om begränsning av fullföljdsrätten träder här i blickpunkten.

Länsstyrelsen i Kalmar län förordar, att den föreslagna ändringen i prövningsnämndens

verksamhet också kommer till uttryck i benämningen på

prövningsnämnden. Länsstyrelsen har stannat för att föreslå benämningen

»länsskatterätt».

Samma förslag göres av Sveriges juristförbund.

Nämndens sammansättning

De sakkunnigas förslag att minska antalet ledamöter i prövningsnämnden

har biträtts av länsstyrelserna i Uppsala samt Göteborgs

och Bohus län ävensom av näringslivets skattedelegation.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar, att förslaget motsvarar

vad erfarenheten inom länsstyrelsen visat vara behövligt och önskvärt. Länsstyrelsen

finner emellertid, att prövningsnämndens ordförande bör äga

möjlighet att kalla suppleant, även om hinder inte föreligger för ledamot

att närvara. Suppleantens närvaro kan nämligen vara önskvärd med tanke

på hans sakkunskap beträffande visst ärende eller viss grupp av ärenden.

Riksskattenämnden, som inte biträder förslaget i vad angår inkallande av

suppleanter, yttrar bl. a. följande.

Med hänsyn till att prövningsnämnderna i många län sammanträda ofta,

på sina håll regelbundet en gång i veckan, måste svårigheter föreligga att

förvärva kvalificerade, inom näringslivet verksamma ledamöter, som kunna

disponera sin tid så, att de ha tillfälle att regelbundet deltaga i sammanträdena.

Suppleant för ledamot bör därför kunna inkallas ej endast då,

såsom föreslagits, hinder möter för ledamot att deltaga, utan även i andra

fall för att bereda ledamöter lättnad i arbetsbördan. Vidare torde möjlighet

även böra öppnas för ordföranden att kalla suppleant, då så finnes påkallat

med hänsyn till målens art eller för att erhålla tillgång till särskild ortskännedom.

Länsstyrelsen i Hallands län finner tveksamt om antalet ledamöter bör

nedskäras. Länsstyrelsen anser inte oviktigt att tämligen stor lokalkännedom

blir företrädd i nämnden.

Några länsstyrelser förordar en något mindre nedskärning av ledamotsantalet

än de sakkunniga föreslagit.

Länsstyrelsen i Kalmar län finner, alt det bl. a. med hänsyn till länets

långsträckta form skulle vara önskvärt att länet hade två prövningsdistrikt.

I varje fall bör enligt länsstyrelsens mening möjlighet föreligga att sammanträda

på annan ort än residensstaden. Enligt länsstyrelsens uppfattning

torde den av kommittén föreslagna sammansättningen med ordförande

och fyra ledamöter i flertalet fall vara tillräcklig. Med hänsyn till de svårigheter

som föreligger att bedöma skönsmässiga taxeringar finner läns
-

s. 234 Kontrollera mot PDF

234 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 ur 1956

styrelsen emellertid angeläget att söka få garantier för att dessa taxeringar

varken blir för höga eller för låga. Tanken ledes härvidlag, yttrar länsstyrelsen,

in på frågan om kvalificerad majoritet för åsättande av sådana taxeringar.

För att möjliggöra ett sådant majoritetsbeslut borde prövningsnämnden

bestå av ordförande och fem ledamöter.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar att ledamöterna utom ordföranden

skall vara sex. Härvid framhålles bl. a. betydelsen av att ledamöterna

äger kännedom om de levnadsförhållanden in. in. som råder i olika delar

av ett län med sådan storlek och utsträckning som Kopparbergs län.

Ett likartat förslag framföres av länsstyrelsen i Kristianstads län.

Flertalet länsstyrelser samt Föreningen Sveriges landskamrerare avstyrker

emellertid den föreslagna minskningen av ledamotsantalet, varvid man

i allmänhet dock inte ingår på frågan om ordningen för inkallande av suppleanter.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner sig böra avstyrka förslaget med

hänsyn till vikten av att prövningsnämnden erhåller en sådan sammansättning

att däri ingår representanter för skilda delar av länet och olika

yrkesgrupper. Därjämte vill länsstyrelsen framhålla betydelsen av ett starkt

lekmannaelement jämväl i andra instans.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs,

Skaraborgs och Örebro län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att det beträffande prövningsnämndens

sammansättning synes helt obefogat att vinna likformighet med

hovrätter och kammarrätt. Enligt länsstyrelsens uppfattning utvisar erfarenheten

att den nuvarande lekmannarepresentationen — åtta ledamöter

— är lämpligt avvägd för att särskilt i uppskattningsfrågor få partsyrkandena

så allsidigt belysta som möjligt. Länsstyrelsen finner, att den föreslagna

begränsningen måste antagas bli till nackdel för rättssäkerheten.

I det av länsstyrelsen i Älvsborgs län avgivna yttrandet framhålles, att

det inte synes riktigt att fastlåsa antalet ledamöter i prövningsnämnden

vid en bestämd siffra. Länsstyrelsen anser vidare angeläget att det inslag

av lekmän som nu finnes i prövningsnämnden inte begränsas. Emellertid

konstaterar länsstyrelsen med tillfredsställelse att de sakkunniga förordar

bibehållande av nu föreliggande möjlighet till plenarsammanträden i län,

där prövningsnämnden sammanträder på två avdelningar.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län avstyrker förslaget av i huvudsak

samma skäl som förut återgivits. I länsstyrelsens yttrande anföres ytterligare.

Anledning att utöka antalet suppleanter till två för varje ledamot synes

icke föreligga. Icke heller kan länsstyrelsen tillstyrka förslaget, att suppleanterna

icke skola behöva vara personliga. Har emellertid såväl ledamot

som dennes suppleant anmält förfall, vilket icke sällan förekommer, bör

länsstyrelsen dock vara oförhindrad inkalla annan suppleant.

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1950

Mot förslaget att suppleant ieke skall få inkallas annat än vid förfall för

någon ledamot finnes däremot enligt länsstyrelsens mening intet att erinra.

Föreningen Sveriges landskamrerare anför.

Att inskränka antalet ledamöter i nämnden synes icke tillrådligt. Om

lämpliga, intresserade lekmän skola tå tid att syssla med ifrågavarande uppdrag

böra de icke tilldelas alltför stort antal mål för inläsning. I regel deltaga

prövningsnämndsledamöterna livligt i länets och ortens kommunala

angelägenheter och den tid de kunna disponera för prövningsnämndsarbetet

får utmätas med hänsyn härtill. Sättes antalet ledamöter för lågt riskeras

att de lämpligaste — som också på grund av allmän lämplighet inneha

många andra förtroendeuppdrag — nödgas avböja ledamotskap i prövningsnämnden.

Det i betänkandet föreslagna förbudet för ledamot i prövningsnämnd att

vara ledamot av taxeringsnämnd har endast behandlats i ett

fåtal yttranden.

Förslaget tillstyrkes av länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands och Kristianstads

län samt näringslivets skattedelegation.

Justitiekanslersämbetet yttrar att den föreslagna grundsatsen, ehuru till

synes i princip riktig, kanske likväl bör få vidkännas inskränkningar, om så

av praktiska skäl förefaller önskvärt samt någon verklig och således ej

blott teoretisk olägenhet skäligen icke skulle kunna anses förenad därmed.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön uttalar, att förslaget väcker gensaga

med tanke på önskvärdheten av att allsidig sakkunskap inom prövningsnämnden

bör säkras.

I det av länsstyrelsen i Västernorrlands län avgivna yttrandet anföres.

Taxeringssakkunniga ha — trots den kritik som riktades mot detsamma

__ tagit upp skattelagssakkunnigas förslag om förbud för ledamot eller

suppleant i prövningsnämnd att samtidigt vara ledamot i taxeringsnämnd.

Av taxeringssakkunniga anförda skäl härför äro icke bärande. Särskilt

gäller detta det av taxeringssakkunniga anförda exemplet att i något mål

tillämpning kan förekomma av en principfråga, i vilken en prövningsnäinndsledamot

tidigare som taxeringsnämndsledamot intagit viss ståndpunkt.

Nämnda situation kan väl också uppkomma, om prövningsnämndsledamoten

tidigare varit ledamot i taxeringsnämnd men lämnat nämnda

uppdrag. Avsevärda svårigheter måste uppkomma att som prövningsnämndsledamöter

förvärva i taxering erfarna och kunniga personer om förslaget

genomföres. Under erinran tillika att tidigare ett av beskattningsorganisationssakkunniga

framlagt förslag av samma innehåll icke godtagits (se

prop. 345/1943 sid. 123—124), avstyrker länsstyrelsen ändring av nu gällande

bestämmelser på denna punkt.

Även länsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län avstyrker förslaget

i förevarande del.

1 några yttranden framföres tanken att förstärka prövningsnämnderna

med ytterligare en lagfaren ledamot.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

De sakkunniga för utredning av frågan om begränsning av fullföljdsrätten

i taxeringsmål yttrar.

Det förefaller tveksamt, om länsprövningsnämnderna i den föreslagna

sammansättningen av fyra förordnade ledamöter med landskamreraren såsom

självskriven femte ledamot, tillika ordförande, komma att inom sig

rymma tillräcklig insikt och erfarenhet för att de skola motsvara anspråken

på ett prövningsorgan, vilket skall fungera såsom en domstolsinstans. En

förstärkning av det juridiskt bildade elementet i dessa nämnder synes oss

önskvärd, antingen på det sättet att en av de fyra förordnade ledamöterna

ersättes med en tjänsteman hos länsstyrelsen med juridisk examen eller så,

att minst en av dessa ledamöter skall besitta erfarenhet i domarvärv. En

dylik förstärkning av prövningsnämndernas kompetens att bedöma juridiska

spörsmål torde vara ägnad att stärka tilltron till nämndernas förmåga

att döma i skattemål och förebygga farhågor för att nämnderna komma att

fungera huvudsakligen såsom lekmannaorgan utan förmåga att hävda sig

mot taxeringsintendenten med dennes förmenta större insikt i skatterättsliga

frågor.

Samma förslag framföres av besvärssakkunniga.

Sveriges juristförbund förordar, att ordförandeskapet i de mål, som föreslagits

skola avgöras av ordföranden ensam, överflyttas från landskamreraren

till annan tjänsteman. Enligt förbundets mening skulle en sådan ordning

utan olägenheter kunna genomföras i vart fall i de län där taxeringsassessor

nu finnes.

I detta sammanhang må nämnas att Sveriges advokatsamfund vänder sig

emot att landskamreraren förutsättes alltjämt skola vara ordförande i prövningsnämnden.

Samfundets styrelse påpekar att taxeringsintendenten i vissa

hänseenden är underställd landskamreraren samt anför vidare.

Ehuru taxeringsintendenten ej skall få vara tillstädes vid prövningsnämndens

sammanträden, har man anledning att antaga att överläggningar

komma att hållas mellan landskamreraren och den honom underställde taxeringsintendenten.

Då prövningsnämndernas hittills gällande åliggande att

oberoende av besvär pröva taxeringar skall upphöra och de bliva rena besvärsinstanser,

bortfaller den tidigare föreliggande särskilda anledningen

att såsom ordförande i nämnden ha chefen för landskontoret.

Styrelsen får erinra om de muntliga förhandlingar, eventuellt med vittnesförhör,

som förutsättas skola komma att äga rum. Om prövningsnämndens

funktion som domstol skall bliva tillfredsställande, är det nödvändigt

att den som skall leda förhandlingarna är fullt kompetent härtill. Vidare

måste man kräva att prövningsnämnder och skattedomstolar giva fullständiga

och klara motiveringar för sina beslut.

De krav som måste ställas på ordförande i prövningsnämnd göra att härtill

måste utses person med stor erfarenhet som domare vid allmän domstol.

Beträffande de nuvarande landskamrerarna har styrelsen funnit att i de

fall, där över huvud teoretisk utbildning för domarbefattningar föreligger,

den erforderliga erfarenheten i domarvärv torde saknas. Om de till ordförandena

utgående arvodena sättas till rimliga belopp, torde det ej möta

svårigheter att till ordförande erhålla skickliga och erfarna domare, vilket

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956 237

för övrigt skulle höja prövningsnämndernas anseende som dömande instanser.

Under hänvisning till det sagda vill styrelsen föreslå att ordförande i

länsprövningsnämnd liksom i mellankommunala prövningsnämnden förordnas

av Kungl. Maj :t och att till ordförande skall utses endast den som

i domarämbete må nyttjas och i sådant värv ådagalagt skicklighet och erfarenhet.

Till ordförande skall ej få utses tjänsteman vid länsstyrelse.

Prövningsnämndens kansli

Taxeringssakkunnigas förslag att inrätta ett särskilt prövningsnämndens

kansli inom länsstyrelsen har i princip godtagits i flertalet yttranden, däribland

dem som avgivits av riksskattenämnden, statens organisationsnämnd,

överståthållarämbetet, tolv länsstyrelser och näringslivets skattedelegation.

I åtskilliga av dessa yttranden understrykes angelägenheten av att dubbelarbete

undvikes. Det framhålles också, att viss personalförstärkning blir

erforderlig. Utöver den personal som föreslagits av de sakkunniga anser

flera instanser erforderligt att kansliet tillföres en kvalificerad jurist, assessor

eller förste länsnotarie.

Fem länsstyrelser ger uttryck för tveksamhet inför förslaget.

I avstyrkande riktning uttalar sig statskontoret, fyra länsstyrelser samt

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter.

Riksskattenämnden yttrar.

I och för sig är det enligt riksskattenämndens mening önskvärt att förfarandet

i prövningsnämnden blir helt kontradiktoriskt.

Det dubbelarbete, som blir följden av att två organ — ett mera fiskaliskt

och ett opartiskt beslutande — skola behandla ärendena, kommer emellertid

att framtvinga en personalökning. De sakkunniga föreslå också en sådan.

Den personal, som skall finnas vid de tilltänkta kanslierna hos prövningsnämnderna,

föreslås sålunda till stor del skola nyanställas. Enligt riksskattenämndens

mening torde kansliet emellertid komma att kräva mera kvalificerad

arbetskraft för förberedandet och föredragningen av målen än som

föreslagits av de sakkunniga. Det torde sålunda bliva erforderligt att anställa

juridiskt utbildad arbetskraft åtminstone vid de stora och medelstora

länens prövningsnämndskanslier, medan förslaget anger att förutom skiivbiträden

endast landskanslistpersonal är erforderlig.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att de sakkunnigas förslag

ansluter sig till vid länsstyrelsen redan gjorda försök att upprätta ett

prövningsnämndens kansli. Därtill bär, framhåller länsstyrelsen, måst användas

arbetskrafter, som eljest varit välbehövliga på taxeringssektionen.

Om för andra län anvisas tjänster härtill, finner länsstyrelsen angeläget att

så sker även beträffande Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar.

Länsstyrelsen anser, att de sakkunniga anfört mycket starka skäl för inrättande

av ett prövningsnämndens kansli, friställt från taxeringssektionen.

Visserligen måste man räkna med, att det smidiga arbetssätt, som nu tilllämpas

vid taxeringssektionens handläggning av prövningsnämndsärendena,

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

icke går att genomföra hos prövningsnämndens kansli, men olägenheterna

bliva säkert icke större än att de uppvägas av de fördelar, som uppkomma

för taxeringssektionen, därigenom att dess personal då helt kan sysselsättas

med egentligt taxeringsarbete.

Då, åtminstone i detta län, länsassessorn redan nu har fullt tillräckliga

arbetsuppgifter, torde man icke kunna räkna med några större arbetsinsatser

från hans sida i prövningsnämndens kansli.

I likhet med de sakkunniga anser länsstyrelsen, att referat av besvär bör

kunna uppsättas av landskanslister. Vilken personal, som skall upprätta

föredragningspromemorior och avfatta prövningsnämndens protokoll, nämnes

icke i betänkandet. Skall man i fråga om utformning och innehåll kunna

godtaga promemoriorna och protokollet, är det nödvändigt, att för arbetet

därmed i stor utsträckning anlitas befattningshavare med bättre kvalifikationer

för uppgiften än den landskanslisterna ha. För detta läns vidkommande

torde därför inrättande av en ny tjänst i länsnotariegraden bliva

ofrånkomlig.

Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslaget men framhåller, att

de sakkunniga synes ha betänkligt underskattat behovet av befattningshavare

å ett sådant kansli. Särskilt i de större länen, där antalet prövningsnämndsbesvär

är stort, måste man enligt länsstyrelsens mening räkna med

att juridiskt utbildad arbetskraft erfordras å kansliet.

I yttrandet från länsstyrelsen i Östergötlands län uttalas tillfredsställelse

med förslaget. Emellertid torde — med den arbetsbelastning som redan nu

åvilar länsassessorn å kameralsektionen — denne icke kunna medhinna

detta arbete. Länsstyrelsen finner det därför ofrånkomligt att för ifrågavarande

ändamål en särskild tjänst inrättas, avsedd att besättas med en

väl kvalificerad jurist.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att förslaget är att se som

ett led i strävandena att åt den dömande myndigheten skapa en fri och oberoende

ställning. Förslaget tillstyrkes därför i princip, även om dess genomförande

medför åtskilliga praktiska nackdelar i form av dubbelarbete och

ökade kostnader. Länsstyrelsen motsätter si^ emellertid att personalen till

kansliet tages från taxeringssektionen.

Överståthållarämbetet yttrar.

Att ett kansli för prövningsnämndsarbetet inrättas torde i princip vara

riktigt. En sådan anordning synes dock medföra dubbelarbete i viss utsträckning

och vad särskilt Stockholm angår bli mycket personalkrävande med

hänsyn till det stora antalet prövningsnämndsmål (13—15 000 mål årligen).

Tiden har icke medgivit en närmare beräkning av personalbehovet; för att

kanslierna skola kunna fullgöra sina omfattande och viktiga arbetsuppgifter

är det av betydelse att personalbehovet icke utmätes för knappt. För överståthållarämbetets

vidkommande synes det i vart fall erforderligt att inrätta

en ny juristtjänst i assessors lönegrad såsom chef för kansliet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län, som i princip stöder förslaget, meddelar

att ett enligt de sakkunnigas uppläggning inrättat kansli torde i länet

kräva en förste länsnotarie i Ca 27 för den omedelbara ledningen av kansliets

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

arbetsuppgifter samt tre landskanslister. Länsstyrelsen anser emellertid

att försiktighet bör iakttagas med användning av landskanslistpersonal. Därför

kan länsstyrelsen tillstyrka inrättandet av ett prövningsnämndens kansli

endast under den förutsättningen att till kansliet icke förlägges mer arbete

än nödvändigt för personal i landskanslists ställning och att arbetet med

uppsättande av referat över besvären och uträknandet av taxeringarna vid

taxeringsintendentens förslag till ändring därav i varje fall icke obligatoriskt

förlägges till kansliet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar, att genom det föreslagna kansliet

skapas en naturlig motvikt mot det fiskaliska intresset. Med hänsyn till

kansliets tilltänkta uppgifter måste emellertid enligt länsstyrelsens mening

en länsassessor eller i varje fall en länsnotarie placeras på denna detalj.

Denne tjänsteman bör ha en kvalificerad medhjälpare i förste landskanslists

ställning. Slutligen understryker länsstyrelsen, att dubbelarbete måste

till varje pris förhindras, varvid det främst gäller att inte vid någon viss

metod fastlåsa förfarandet för uppläggning av prövningsnämndsakterna och

protokollet.

Statens organisationsnämnd tillstyrker förslaget i vad gäller organisatoriska

och liknande frågor. Även i detta yttrande understrykes att dubbelarbete

bör undvikas. Tillika framhålles att arbetsgången inte bör skilja sig

från den ena länsstyrelsen till den andra. Gemensamma blanketter och ensartad

kontorsutrustning bör kunna användas.

Av de länsstyrelser, som ställer sig tveksamma till förslaget yttrar länsstyrelsen

i Hallands län, att den ur principiell synpunkt delar de sakkunnigas

uppfattning om att det kan vara av en viss vikt att få till stånd en

åtskillnad mellan prövningsnämndens och taxeringssektionens verksamhet.

Många praktiska skäl talar emellertid enligt länsstyrelsens uppfattning föi

det nu tillämpade systemet. Genomföres förslaget erfordras i Hallands län

för kansliet en jurist — eller i varje tall en förste landskanslist samt två

landskanslister, ett kanslibiträde samt minst tre kontorsbiträden. Länsstyrelsen

finner icke hållbart att, som de sakkunniga föreslagit, till tre femtedelar

rekrytera personalen för kansliet från taxeringssektionen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län är tveksam inför förslaget med hänsyn

till det mer- och dubbelarbete, bl. a. i fråga om diarieföringen, som länsstyrelsen

befarar.

Av samma skäl avstyrkes förslaget av Föreningen Sveriges taxeringsintcndentcr.

Statskontoret finner sig svårligen kunna stödja förslaget om särskilda

kanslier med hänsyn till de betydande merutgifter som synes vara förenade

med förslagets realiserande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter om inrättandet av ett prövningsnämndens

kansli är alldeles nödvändigt, även om de sakkunnigas

s. 240 Kontrollera mot PDF

240 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

motivering för ett dylikt arrangemang kan tyckas bestickande. Länsstyrelsen

vill i detta sammanhang framhålla att i beskrivningen på de arbetsmoment,

som ingår i ett ärendes behandling i prövningsnämnden, icke

nämns något om det tidsödande arbetet att vid ändringar uträkna den taxerade

inkomsten. För att icke försinka utsändandet av prövningsnämndens

protokoll inom de fastställda expeditionstiderna bör detta arbete i huvudsak

vara klart redan före prövningsnämndens sammanträde. Då taxeringsintendenten

bereder ett ärende, som skall föreläggas prövningsnämnden, är

det redan ur processuell synpunkt önskvärt att han siffermässigt fixerar sin

talan. Detta kan uppnås genom ordförandens processledning. Det är emellertid

ur arbetssynpunkt så viktigt att uträkningen även i fortsättningen sker

redan före sammanträdet att en bestämmelse häroin enligt länsstyrelsens

uppfattning bör intagas i taxeringsförordningen. Härvidlag torde taxeringsassistenterna

kunna medverka. Om det däremot förutsättes att prövningsnämndens

kansli skall medhinna uträkningsarbetet i andra fall än då

nämnden avviker från intendentens yrkande, finner länsstyrelsen att dubbelarbete

blir det normala, varigenom ytterst stora merkostnader utan egentlig

nytta kan förväntas uppkomma.

Enligt länsstyrelsen i Örebro län kan inrättandet av ett prövningsnämndens

kansli icke medföra annat än en komplicering av arbetet. Nuvarande

ordning har, yttrar länsstyrelsen, vunnit hävd och visat sig ändamålsenlig.

Att göra ändring häri synes helt omotiverat och innebär slöseri med dyrbar

arbetskraft. Endast om taxeringssektionen utbrytes ur landskontoret och

göres till en självständig avdelning finner länsstyrelsen en dylik anordning

rimligen kunna bliva aktuell.

Förfarandet i prövningsnämnden

I fråga om förfarandet har det i betänkandet föreslagna förbudet för

taxeringsintendenten att vara närvarande vid nämndens slutna

handläggning av besvärsmål tilldragit sig den största uppmärksamheten.

Detta förslag har i princip biträtts i flertalet yttranden. Riksskattenämnden,

länsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs län, näringslivets skattedelegation,

Sveriges lantbruksförbund, Sveriges juristförbund och Sveriges köpmannaförbund

ansluter sig helt till förslaget.

Riksskattenämnden yttrar.

I fråga om taxeringsintendenten innebär den nuvarande ordningen, att

taxeringsintendenten, trots att han ostridigt i den hos prövningsnämnden

anhängiggjorda processen är den skattskyldiges motpart, tillåtes att i dennes

frånvaro vara närvarande vid sammanträdena och agera inför prövningsnämnden.

Detta missförhållande blir än påtagligare, eftersom prövningsnämnderna

enligt förslaget skola ges starkare ställning och inrättas

som i verklig mening dömande instanser. Riksskattenämnden finner en

dylik ordning stridande mot de grundläggande principerna för det processuella

förfarandet i ett rättssamhälle och kan icke förorda densamma. Den

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

nuvarande ordningen har vid upprepade tillfällen föranlett befogad kritik

och torde vara den främsta anledningen till att allmänhetens tilltro till

prövningsnämnderna såsom opartiska instanser icke vunnit önskvärd styrka.

Att taxeringsintendenten jämväl har till uppgift att verka för att taxeringarna

bli likformiga och rättvisa utgör enligt riksskattenämndens mening

intet försvar för att tillåta denne att i sin egenskap av den skattskyldiges

motpart i efter besvär anhängiggjorda mål få plädera och utveckla sin talan

i den andra partens frånvaro. Riksskattenämnden hyser visserligen den uppfattningen,

att det är av värde, att taxeringsintendenten liksom hittills blir

i tillfälle att rådgöra med erfarna lekmän, men detta bör kunna ske utan

att man därför åsidosätter grundläggande processuella principer.

Liknande synpunkter anföres av näringslivets skattedelegation.

Länsstgrelsen i Uppsala län framhåller, att den nuvarande ordningen har

för allmänheten framstått som egendomlig och att den har varit ägnad

att skapa misstro mot prövningsnämndens opartiskhet. Vidare påpekas, att

intendentens förslag till taxering till minst 95 procent följes av prövningsnämnden.

Därav torde, yttrar länsstyrelsen, kunna inses, vilken stor och

onödig tidsspillan taxeringsintendentens närvaro i prövningsnämnden

innebär.

Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län kan visserligen ifrågasättas huruvida

icke den nuvarande ordningen av praktiska skäl bör bibehållas. Länsstyrelsen

anser sig emellertid av principiella skäl böra tillstyrka de sakkunnigas

förslag.

Sveriges köpmannaförbund påpekar att för de skattskyldiga framstår

taxeringsintendenten enbart som representant för de fiskala intressena. Under

sådana förhållanden finner förbundet det riktigt, att han icke bör få

övervara nämndens sammanträden annat än då den skattskyldige kallats

till muntlig förhandling.

Åtskilliga länsstyrelser, som i huvudsak biträder förslaget, förordar den

jämkningen att prövningsnämnden skall äga tillkalla taxeringsintendenten

för att lämna upplysningar. Yrkanden av sådan innebörd framföres av länsstyrelserna

i Östergötlands, Kalmar, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands,

Västernorrlands och Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar, efter att ha framhållit att den nuvarande

ordningen visserligen inte varit till nackdel för den skattskyldige,

följande.

Tvärtom kunna många fall påvisas där taxeringsintendentens närvaro

varit till fördel för denne i det att taxeringsintendenten — efter att ha tagit

del av upplysningar som lämnats inom prövningsnämnden — ansett sig

böra ändra sitt yrkande i eu för den skattskyldige fördelaktig riktning. Med

hänsyn till den kritik, som framkommit mot nuvarande anordning från

de skattskyldiga — för vilka taxeringsintendentens närvaro tett sig som ett

obehörigt gynnande av det allmännas representant — och då i förslaget nu

gjorts en markerad skillnad mellan statens dömande och fiskaliska funktion,

vill länsstyrelsen emellertid tillstyrka, att bestämmelse meddelas där
16

— Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 150

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

om att taxeringsintendenten icke skall äga rätt att närvara vid prövningsnämndens

sammanträden i sådana fall där motparten icke är representerad.

Däremot bör hinder icke möta att i enstaka fall taxeringsintendenten

tillkallas av prövningsnämnden för meddelande av upplysningar.

Länsstyrelsen i Kalmar län finner att den nuvarande föreskriften på området

illa rimmar med det partsförhållande, som får anses föreligga mellan

den skattskyldige och taxeringsintendenten redan på prövningsnämndsstadiet.

Av praktiska skäl förordar emellertid länsstyrelsen en rätt för prövningsnämnden

att inkalla taxeringsintendenten, då behov föreligger av en

upplysning om något faktiskt förhållande.

Uttalanden med samma innebörd göres av länsstyrelserna i Kopparbergs,

Västernorrlands och Västerbottens län.

I några yttranden förordas, att prövningsnämnden skall erhålla större

frihet att avgöra om taxeringsintendenten bör få vara närvarande.

En minoritet inom riksskattenämnden anför.

Man synes här som eljest i liknande frågor böra väga de principiella skälen

mot de praktiska synpunkterna. En konsekvens av att taxeringsintendenten

eller representant för denne icke vidare skulle få närvara vid prövningsnänmdens

sammanträden skulle bli, att intendenten icke på samma

enkla sätt som för närvarande skulle få del av prövningsnämndsledamöternas

synpunkter och av deras lokalkännedom. Det har otvivelaktigt varit av

värde för strävandena att nå en riktig taxering att taxeringsintendenten på

sätt hittills varit fallet haft tillfälle att rådgöra med ledamöterna. Då intendenten,

om förslaget genomföres, icke kommer i tillfälle att på dylikt sätt

rådgöra med prövningsnämndens ledamöter, är det att befara att han kommer

att i uppskattningsfrågor, för att vara på säkra sidan, taga till sina yrkanden

i överkant och att utgången i prövningsnämnden till följd härav

mången gång kan bliva ofördelaktigare för den skattskyldige än fallet skulle

varit om intendenten ägt vara närvarande i prövningsnämnden.

Det anförda gör att vi äro tveksamma, om det verkligen är klokt att

generellt förbjuda intendenten att närvara vid prövningsnämndens sammanträden.

Det kan sålunda ifrågasättas om man icke borde inskränka sig till

att föreskriva dels att intendenten icke får vara närvarande vid överläggning

i mål, där muntlig förhandling ägt rum — och där alltså den enskilda

parten har att avträda före överläggningens påbörjande — och dels att intendenten

i övrigt skall avträda då prövningsnämnden vill överlägga enskilt.

Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar under åberopande av likartade skäl att

taxeringsintendenten även framdeles bör få vara närvarande vid prövningsnämndens

sammanträden. I vart fall bör han enligt länsstyrelsens mening

kunna inkallas för att lämna upplysningar.

Överståthållarämbetet förklarar att ämbetet med hänsyn till de praktiska

konsekvenserna sätter ett frågetecken till de sakkunnigas förslag att förbjuda

taxeringsintendenten att vara närvarande vid prövningsnämndens

överläggningar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det onödigt och verklig
-

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

hetsfrämmande att, på sätt de sakkunniga gjort, betona principiella hinder.

Det har enligt länsstyrelsens uppfattning stor praktisk betydelse för föredragningens

fortgång att intendenten, som ofta förhandlat med skattskyldiga

vid personligt besök, kan komplettera därifrån gjorda anteckningar

med någon upplysning för att tillrättalägga sammanhangen. Länsstyrelsen

föreslår, att denna praktiska arbetsdetalj ordnas utan att föreslaget förbud

stadgas mot intendentens närvaro.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser betänkligheterna emot intendentens

närvaro överdrivna, över huvud taget bör det enligt länsstyrelsens uppfattning

anses önskvärt att partsställningen mellan taxeringsintendenten

och de skattskyldiga icke onödigtvis accentueras.

Länsstyrelsen i Örebro län avstyrker de sakkunnigas förslag på förevarande

punkt, då detta enligt länsstyrelsens uppfattning endast kommer att

medföra ett mera tungrott förfarande än hittills.

Samma ståndpunkt intar länsstyrelserna i Västmanlands, Norrbottens och

Blekinge län. Sistnämnda länsstyrelse anser dock att förslaget bör bifallas

såtillvida, att efter muntlig förhandling taxeringsintendenten liksom den

skattskyldige skall avträda, innan prövningsnämnden beslutar i målet.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter framhåller att den i betänkandet

föreslagna regeln kan medföra rättsförlust för de skattskyldiga. Härom

anföres.

Det förekommer icke sällan att taxeringsintendent i samband med föredragningen

låter förstå, att han i ett mål visserligen ansett sig tvungen intaga

viss restriktiv ståndpunkt men att det syntes honom böra diskuteras,

om icke prövningsnämndens beslut borde bliva för den skattskyldige mera

tillmötesgående. Detta innebär följaktligen att taxeringsintendentens närvaro

vid prövningsnämndens sammanträden långt ifrån enbart utövar en

fiskalisk påverkan på nämndens ledamöter.

Beträffande förfarandet i övrigt har i några yttranden upptagits de sakkunnigas

uttalanden rörande den förgranskning av målen genom

nämndens ledamöter som nu är föreskriven. I dessa yttranden hävdas i allmänhet,

att en skyldighet att utlämna målen till sådan granskning alltjämt

bör vara föreskriven.

Justitiekansler sämbetet uttalar, att det ur rättssäkerhetssynpunkt lärer

få anses utgöra en trygghet, att någon ledamot tager del av akten, men att

alla ledamöter naturligtvis måste få saken framlagd för sig fullständigt vid

nämndens sammanträde, om förgranskningen ej sker av alla. Enligt justitiekanslersämbetets

mening skulle det vara en fördel, om förgranskningen

bibehölles oförändrad.

Överståthållarämbetet yttrar.

Mot det av de sakkunniga föreslagna förfarandet hos prövningsnämnden

bör måhända icke riktas någon principiell erinran. Vid genomförandet i

praktiken av förslaget uppkommer emellertid med hänsyn till den stora

mängd mål, som handlägges i Stockholms stads prövningsnämnd — årligen

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

omkring 8 000 besvär av kvalificerad beskaffenhet — åtskilliga frågor, vilka

kräva särskild uppmärksamhet. Sålunda må framhållas att därest i enlighet

med förslaget muntlig föredragning införes i prövningsnämnden nämndens

sammanträdestider komma att högst väsentligt öka, även om — vilket överståthållarämbetet

förutsätter såsom ofrånkomligt — ledamöterna förgranska

besvärsakterna.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att aktiv medverkan av lekmän

är synnerligen värdefull även i prövningsnämndsarbetet, icke minst

därför att förtroendet för prövningsnämndens arbete på så sätt stärkes. Sådan

medverkan uppnås, yttrar länsstyrelsen, bäst, om varje ledamot självständigt

får genomgå ett avdelat antal mål. Den personliga insatsen kommer

då till sin rätt på helt annat sätt än genom åhörande av föredragning.

I det av länsstyrelsen i Västernorrlands län avgivna yttrandet anföres.

Värdet av att prövningsnämndsakterna förgranskas av ledamöterna är

stort. Även med en utförlig muntlig föredragning, vilket system uppenbarligen

jämväl i fortsättningen liksom hittills bör, såsom de sakkunniga uttrycka

det, vara prövningsnämndens arbetsform, kan full säkerhet icke vinnas

att alla i målen relevanta förhållanden komma till samtliga ledamöters

kännedom. Det synes angeläget att vidmakthålla den garanti — särskilt

för de skattskyldiga — för målens rätta avgörande som ligger i att prövningsnämndsakterna

före sammanträdena varit fördelade bland prövningsnämndens

ledamöter för kontrolläsning. Enligt taxeringssakkunnigas förslag

skall möjlighet föreligga för prövningsnämndens ordförande att förordna

om kontrolläsning av akterna. Länsstyrelsen anser i stället att nu

gällande system bör bibehållas, d. v. s. kontrolläsning bör vara huvudregeln

och undantag härifrån bör gälla allenast enklare mål.

I samma riktning uttalar sig Föreningen Sveriges landskamrerare.

Å andra sidan finner länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att verklig

föredragning inom nämnden i detta län har ansetts vara av större vikt än

att dela upp materialet mellan nämndens medlemmar till läsning — med

större eller mindre omsorg.

Beträffande förfarandet i prövningsnämnden har ytterligare några frågor

upptagits i enstaka yttranden.

Sålunda framhåller besvärssakkunniga, att ordföranden inte bör vara

föredragande i nämnden.

Besvärssakkunniga ävensom länsstyrelserna i Kalmar och Västernorrlands

län vänder sig emot de sakkunnigas förslag att yttrande över besvär skall

avges av taxeringsassistenten. I stället förordas, att yttrandet skall inhämtas

från taxeringsnämndens ordförande, som vid yttrandets utformning bör

kunna erhålla hjälp av assistenten. Vidare påpekas, att ett yttrande från

taxeringsnämndens ordförande kan vara värdefullt även i mål, vari besvär

anförts av taxeringsintendenten.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar vidare, att taxeringsintendenten

inte själv bör få äga infordra yttranden utan att detta skall ombesörjas av

prövningsnämndens kansli eller landskamreraren.

s. 245 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

245

Länsstyrelsen i Kalmar lån framför tanken att prövningsnämnderna

skulle meddela utslag i besvärsmålen i stället för att upptaga sina beslut i

protokollet och giva parterna del därav genom protokollsutdrag. Härigenom

kunde protokollet förenklas. Länsstyrelsen uttalar vidare, att den tillstyrker

de sakkunnigas förslag att avskaffa ändringslängderna.

Möjlighet för ordföranden att avgöra vissa mål

Den i betänkandet föreslagna möjligheten för ordföranden att ensam avgöra

vissa mål har överlag tillstyrkts vid remissbehandlingen.

I avstyrkande riktning uttalar sig endast länsstyrelsen i Malmöhus län,

som yttrar.

Det kan ifrågasättas om man vinner någon fördel genom förslaget att

enkla mål får avgöras av ordföranden ensam. Redan för närvarande kan

dylika rättelser ske i enkla former, till och med av lokal skattemyndighet,

och sanktioneras i efterhand av prövningsnämnden efter en anmälan. Viktigare

synes vara att finna en enklare form än hittills för behandling av de

s. k. extraordinära besvärsmålen. En möjlighet härtill är att införa den ordning,

som för närvarande tillämpas vid häradsrätterna i fråga om handläggning

av bagatellmål. Särskild ordförande bör kunna förordnas för

handläggning av enklare ärenden även i prövningsnämnden, i vilka fall det

synes tillräckligt att endast ordförande och fyra övriga ledamöter deltager.

Länsstyrelsen i Blekinge lån kan tillstyrka förslaget endast i vad det avser

rättelse av uppenbar felaktighet eller därmed jämförlig ändring i taxering på

besvär av skattskyldig och jämväl efter yrkande av taxeringsintendenten,

när skattskyldig ej framställt erinran mot yrkandet. Ordföranden bör vidare

enligt denna länsstyrelse ensam få besluta i alla mål, som gäller rättelse av

felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende, även om skattskyldig

ej hörts över yrkande om sådan rättelse. I övrigt avstyrkes förslaget,

då länsstyrelsen förutsätter att prövningsnämnden alltjämt skall äga att

pröva taxeringsfråga utan att vara helt beroende av i målet framställda

yrkanden.

I huvudsak samma ståndpunkt intas av länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Å andra sidan ifrågasätter kammarrätten om icke gruppen av mål, som

skall behandlas i enklare ordning, kunde utvidgas. Sålunda torde till exempel

ärenden av fullt likartad beskaffenhet med av prövningsnämnden tidigare

avgjorda lämpligen kunna avgöras av ordföranden ensam, om icke ny utredning

förebringas eller anmäles.

Muntlighet i prövningsnämnden

Vad de sakkunniga föreslagit om muntliga förhandlingar i prövningsnämnden

har i allmänhet biträtts i yttrandena.

Sveriges lantbruksförbund hälsar med synnerlig tillfredsställelse, att den

föreslagna muntliga handläggningen verkligen blir en processuell hand
-

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

läggning i egentlig mening, där den skattskyldige icke endast får framträda

för att svara på frågor, utan framlägga sina synpunkter och plädera för

desamma. Icke minst rätten att anlita ombud finner förbundet vara synnerligen

betydelsefull.

En i huvudsak avvisande hållning intas däremot av länsstyrelserna i Blekinge

och Örebro län.

Några särskilda frågor har upptagits under remissbehandlingen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att psykologiska skäl talar emot

införande av bestämmelser om att parts begäran om muntliga förhandlingar

skall kunna avvisas.

I anslutning härtill må nämnas, att länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter,

huruvida inte besvärsrätt bör tillerkännas part i avseende å beslut varigenom

begäran om muntlig förhandling avvisats.

Justitiekanslersämbetet finner det osäkert, om det är nödvändigt att regelmässigt

förelägga vite, när skattskyldig kallas att inställa sig personligen

inför prövningsnämnd. Uteslutet är väl icke, framhåller ämbetet, att en

dylik åtgärd i mångas ögon ter sig brysk, och den torde icke bidraga till att

skapa en gynnsam inställning från allmänhetens sida gent emot nämnden.

En kallelse kommer väl i allmänhet att föregås av överläggning med den

skattskyldige om lämplig tid för inställelse, och därvid lärer vanligen

kunna bedömas, om anledning finnes att befara, att den skattskyldige ej

kommer tillstädes. En jämförelse med de allmänna domstolarna finner ämbetet

icke helt bärande, eftersom den olägenhet som vållas av kallades utevaro

där regelmässigt är vida större.

Inte heller länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att vite regelmässigt

bör föreläggas den skattskyldige.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar, att det i skatteprocess

inte torde vara nödvändigt eller lämpligt att förelägga skattskyldig vite vid

kallelse till muntlig förhandling. En processuell påföljd synes länsstyrelsen

riktigare.

Uttalanden i samma riktning göres av länsstyrelserna i Uppsala och Kristianstads

län samt näringslivets skattedelegation och Sveriges köpmannaförbund.

Sveriges advokatsamfund föreslår att den skattskyldige skall kallas personligen

endast om det kan antagas att hans närvaro kan vara av betydelse

för målets avgörande.

I några yttranden hävdas, att prövningsnämnden bör ha möjlighet att tillerkänna

även den skattskyldige ersättning av allmänna medel för personlig

inställelse inför prövningsnämnden. Sålunda anför besvärssakkunniga, att

det måhända förtjänar övervägas att införa en regel att, då synnerliga skäl

föreligger, ersättning även skall kunna utbetalas till skattskyldig, som inkallats

till muntligt förhör i anledning av besvär av taxeringsintendenten,

om prövningsnämnden ogillat besvären.

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956 247

I samma riktning uttalar sig länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt

Kalmar län.

Sistnämnda länsstyrelse samt Sveriges köpmannaförbund, Svensk industriförening

och Sveriges företagares riksförbund framför tanken att ersättning

för rättegångskostnad skall kunna utgå till skattskyldig även i andra fall.

Utredning i ämnet förordas.

I detta sammanhang må även nämnas, att besvärssakkunniga uttalat att

frågan om en allmän vittnesplikt i skattemål bör övervägas. Länsstyrelsen i

Uppsala län ifrågasätter huruvida inte »vittne» eller sakkunnig bör avgiva

sanningsförsäkran, innan han höres av prövningsnämnden.

De sakkunnigas uttalanden om protokollföringen vid muntliga förhandlingar

har berörts i några yttranden. Sålunda förordar länsstyrelsen i Uppsala

län en uppmjukning av den föreslagna bestämmelsen att parts utveckling

av talan endast skall protokollföras, då part gör ändring, komplettering

eller förtydligande i fråga om grunderna för sin talan. Enligt länsstyrelsens

uppfattning skulle en sådan regel för part, som inte har förmåga eller tillfälle

att skriftligen utföra sin talan, kunna lända till men vid målets prövning

i högre rätt.

Betydelsen av att fullständiga protokollsanteckningar upptas har även

understrukits av länsstyrelsen i Örebro län och riksarkivet.

Beträffande det föreslagna sekretesskyddet för protokollsanteckningar

rörande utsagor uttalar justitiekanslersämbetet att detta skydd inte torde,

åtminstone formellt sett, vara lika starkt som det som gäller för deklarationer

m. m. Det kommer nämligen an på prövningsnämnden att besluta, om

protokollet i sådan del skall vara hemligt, och vederbörande råder icke principiellt

över sekretessen. Enligt ämbetets mening bör det möjligen på något

sätt komma till uttryck, att protokollet skall vara hemligt i ifrågavarande

del, om den som har intresse av sekretess så önskar.

Sveriges advokatsamfund uttalar, att sådana anteckningar inte bör få

offentliggöras utan den skattskyldiges medgivande.

Mellankommunala prövningsnämnden

Även de sakkunnigas förslag beträffande mellankommunala prövningsnämnden

har allmänt tillstyrkts i yttrandena.

Kammarrätten uttalar sin tillfredsställelse över att de sakkunniga lyckats

inpassa mellankommunala prövningsnämnden i organisationen.

Besvärssakkunniga yttrar, att det synes principiellt oriktigt att mellankommunala

prövningsnämndens kansli skall stå under ledning av allmänna

ombudet, som är part i målen hos denna nämnd.

Även kammarrätten framhåller, att invändningar av principiell natur kan

riktas mot att prövningsnämndens kansli även i fortsättningen kommer att

lyda under allmänna ombudet. Enligt kammarrättens mening är emellertid

denna anordning icke ägnad att medföra några olägenheter.

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Sveriges advokatsamfund finner i likhet med kammarrätten, på grund av

de särskilda förhållanden som råder med avseende å taxeringar vilka faller

under mellankommunala nämnden, att det föreslagna arrangemanget synes

kunna accepteras.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar, att den redogörelse för svårigheterna

att inpassa den mellankommunala prövningsnämnden i den

föreslagna organisationen som taxeringssakkunniga lämnat ger stöd för

länsstyrelsens tidigare uttalade uppfattning att en mellankommunal taxeringsnämnd

erbjuder den mest rationella lösningen av svårigheterna. Den

behövliga orts- och personkännedomen bör enligt länsstyrelsens uppfattning

kunna tillgodoses genom skriftväxling med länsstyrelsernas taxeringssektioner.

Departementschefen

Prövningsnämnderna är för närvarande på en gång besvärsprövande instanser

och beskattningsnämnder av samma typ som taxeringsnämnderna.

Skattskyldiga och kommuner anför hos prövningsnämnden besvär över taxeringsnämndernas

beslut. Taxeringsintendenten som det allmännas företrädare

tar initiativ till en omprövning hos prövningsnämnden av taxeringsnämndens

beslut genom att ställa ett yrkande; detta betecknas inte såsom

besvär. Prövningsnämnden skall, åtminstone formellt, granska samtliga

taxeringar inom länet och kan på eget initiativ företa ändringar i såväl

höjande som sänkande riktning och detta även i det fall, då varken den

skattskyldige, taxeringsintendenten eller vederbörande kommun haft något

att erinra mot den av taxeringsnämnden åsatta taxeringen. I ett tidigare

skede spelade prövningsnämndens självständiga granskningsrätt en större

roll än nu. Deklarationsmaterialet var då mindre omfattande, och antalet

skattskyldiga som anförde besvär var lägre, varigenom helt andra möjligheter

fanns för en successiv genomgång och omprövning i andra instans

av de utav taxeringsnämnderna beslutade taxeringarna.

Utvecklingen efter 1943 har gått i den riktningen att prövningsnämndernas

granskningsskyldighet och initiativrätt alltmera sjunkit i betydelse.

Namnderna har väsentligen blivit dömande organ, som har att taga ställning

till besvär från skattskyldiga och kommuner samt yrkanden från taxeringsintendenten.

Taxeringssakkunniga har dragit konsekvenserna av denna utveckling och

föreslår, att prövningsnämnderna skall bli renodlade besvärsinstanser, inför

vilka taxeringsintendenten och den skattskyldige skall processa såsom

likaberättigade parter. Härav skulle följa, att nämndernas granskningsskyldighet

och initiativrätt skulle bortfalla. Även de övriga förslag som de sakkunniga

framlägger beträffande prövningsnämnderna är i huvudsak till
-

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

komna för att ge förfarandet en mera domstolsmässig karaktär. De sakkunniga

framhåller, att allmänhetens förtroende för den rättsprövning,

som äger rum inom nämnderna, härigenom kan förväntas öka. Bättre förutsättningar

skapas också enligt de sakkunniga för att i vissa fall begränsa

rätten att fullfölja talan till högsta instans, en fråga som funnits angelägen

att pröva och som numera är hänskjuten till utredning genom särskilda

sakkunniga.

Förslagen har i det stora hela fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen.

Många remissinstanser ger uttryck för tillfredsställelse över

förslagen och framhåller, att deras genomförande skulle innefatta väsentliga

förbättringar i rättsskyddet för de skattskyldiga.

På några håll ställer man sig emellertid mera tveksam. Därvid varnas

för åtgärder, som accentuerar partsförhållandet mellan den skattskyldige

och taxeringsintendenten. Det har också hävdats, att det nuvarande förfarandet

i prövningsnämnderna tillgodoser alla rimliga anspråk på rättssäkerhet

och att ett strängt åtskiljande av den dömande och den fiskaliska

verksamheten i vissa fall skulle kunna vara till nackdel för de skattskyldiga.

Häremot vill jag framhålla, att det inte kan vara likgiltigt under vilka

former avgörandena i prövningsnämnderna träffas. I första hand är det av

vikt att formerna är sådana att verksamheten omfattas med förtroende

av allmänheten. Det kan —- flera yttranden bekräftar detta — inte bortses

från att avgörandena i prövningsnämnderna på vissa håll mötes av en,

i och för sig säkerligen i huvudsak oberättigad, misstro. Men även för det

dömande organet självt är formerna av betydelse, inte minst som ett uttryck

för de anspråk som samhället ställer på verksamheten.

I anslutning till varningarna för att accentuera taxeringsintendentens

partsställning kan framhållas att intendenten redan nu, enligt vad som understrukits

i flera yttranden, i allmänhetens ögon framstår som motpart

till den skattskyldige. Förslaget innebär emellertid inte att taxeringsintendenterna

skall upphöra med den verksamhet till förmån för de skattskyldiga

som de nu utövar. Även om tyngdpunkten i deras verksamhet i huvudsak

ligger och för framtiden kommer att ligga på att tillvarata det allmännas

intressen, skall detta liksom hittills ske med sikte på att i möjligaste måtto

främja en rättvis och likformig taxering. Det kan i detta sammanhang

också nämnas, att förslaget upptar regler, varigenom på ett klarare sätt

än hittills framhäves, att det understundom är en plikt för intendenterna

att anföra besvär till den skattskyldiges förmån.

Jag finner således att de sakkunniga förebragt goda skäl för sin ståndpunkt.

Deras förslag innebär i nu förevarande hänseende huvudsakligen endast

att man uttryckligen accepterar en utveckling som redan ägt rum.

Från ett förfarande, som i huvudsak består i att avgöra skattetvister, utrensas

olika från ett äldre skede härrörande moment, som kunnat fram
-

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

kalla tvivel om det dömande organets ställning och ge allmänheten anledning

att ifrågasätta dess objektivitet.

Jag vill i anledning av ett uttalande i något remissyttrande framhålla,

att om prövningsnämnderna i det väsentliga anordnas såsom renodlade

besvärsinstanser, detta enligt min mening inte är oförenligt med den nuvarande

ordningen enligt vilken varje läns prövningsnämnd fastställer vägledande

anvisningar för värderingen i taxeringsnämnderna av naturaförmåner

m. m. Dessa icke bindande anvisningar är ej ett utflöde av en fiskalisk

verksamhet utan åsyftar att uppnå ett enhetligt bedömande inom länet

redan i första instans. Man skulle svårligen kunna avstå från dessa anvisningar.

I enlighet med dessa principiella överväganden förordar jag de sakkunnigas

förslag att prövningsnämndernas granskningsskyldighet

och initiativrätt skall bortfalla. Detta innebär, att prövningsnämnderna

inte skall ta befattning med andra mål än som av skattskyldig, taxeringsintendenten

eller vederbörande kommun dras inför nämndens prövning.

Vidare blir nämnden förhindrad att höja en taxering utöver vad som

yrkats och att företa höjning i anledning av besvär, i vilka den skattskyldige

yrkat sänkt taxering.

En mindre jämkning av förslaget synes dock vara påkallad. Det torde,

som i vissa remissyttranden understrukits, få räknas med att åtskilliga

skattskyldiga är oförmögna att på rätt sätt tillvarata sina intressen i nämnden.

Även om man i likhet med de sakkunniga kan utgå från att taxeringsintendenten

i flertalet nu avsedda fall tar erforderliga initiativ, skulle

det enligt min mening innebära en ytterligare rättssäkerhetsgaranti om

prövningsnämnden i sådana fall utan att stödja sig på ett direkt yrkande

ägde åsätta den lägre riktigare taxeringen. Jag förordar därför att bestämmelserna

utformas så, att nämnden även utan yrkande kan ändra en taxering

till den skattskyldiges förmån.

I övrigt skulle nämnden bli bunden av den ram som uppdrages av parternas

yrkanden. Till undvikande av missförstånd bör, i anslutning till vad

som anförts i några remissyttranden, framhållas att de föreslagna reglerna

icke innebär någon egentlig dispositionsrätt för parterna. Även om taxeringsintendenten

och den skattskyldige är ense om en ändring i taxeringsnämndens

beslut, skall nämnden pröva om ändringen är befogad. Nämnden

är därvid självfallet oförhindrad att fastställa det överklagade beslutet.

För den i betänkandet föreslagna begränsningen av antalet ledamöter

talar vissa skäl, bl. a. intresset av att ge prövningsnämnderna en

fastare struktur och samtliga nämnder en likartad sammansättning. Förslaget

har emellertid mött motstånd i ett flertal yttranden, däribland åtskilliga

avgivna av länsstyrelser, varvid man framhållit att ett större antal

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

lekinannaledamöter än fyra kan vara erforderligt för att erhålla en allsidig

representation från länets olika delar och för att säkerställa lekmannaelementets

inflytande. Vidare har åberopats den ökade arbetsbörda som

skulle föranledas för det reducerade antalet lekinannaledamöter. Oaktat

goda skäl kan åberopas för sakkunnigförslaget, finner jag att vad som anförts

till stöd för att nuvarande bestämmelser på området bibehålies bör

vara avgörande.

Däremot har de sakkunnigas förslag om förbud mot att tillkalla suppleant

annat än vid förfall för ledamot endast föranlett erinringar i ett fåtal

yttranden. Då förslaget synes ägnat att tillgodose önskemålet om koncentration

i prövningsnämndsarbetet, tillstyrker jag detsamma.

Det föreslagna förbudet att förena uppdrag som ledamot i prövningsnämnd

med sådant uppdrag i taxeringsnämnd har väckt kritik i några yttranden,

i vilka framhållits att förbudet kunde leda till svårigheter att rekrytera

nämnderna med lämpliga personer. Enligt min uppfattning är dessa

farhågor väsentligt överdrivna. Då det nu praktiserade förfarandet att i

betydande utsträckning till ledamöter i prövningsnämnderna utse ordförande

och ledamöter i taxeringsnämnder inte är förenligt med på jämförbara

områden godtagna principer och då förfarandet är ägnat att inverka

menligt på förtroendet för prövningsnämndernas obundenhet i sin dömande

verksamhet, anser jag mig böra förorda de sakkunnigas förslag.

Vid remissbehandlingen har framkommit ytterligare förslag till ändrade

regler rörande nämndens sammansättning. Sålunda har i några yttranden

framförts tanken att tillföra nämnden ytterligare en lagfaren ledamot.

Advokatsamfundet anser för sin del, att ordförandeskapet i nämnden bör

uppdragas åt domare vid allmän domstol.

Tanken att tillföra prövningsnämnderna ytterligare kvalificerad juridisk

arbetskraft är självfallet värd att pröva. Fördelen med anordningen skulle

vara ökad säkerhet för ett juridiskt riktigt bedömande av den många gånger

invecklade skattelagstiftningens innebörd i det särskilda fallet. Å andra

sidan kan mot anordningen invändas, att densamma vore ägnad att försvaga

lekmannaelementets inflytande. Vid de allmänna domstolarna är det

vidare en genomgående princip, att endast en lagfaren domare har säte i

rätten, när nämnd medverkar. Det synes även möjligt att på ett annat och

närmare till hands liggande sätt tillgodose syftet med förslaget. Jag återkommer

till denna fråga i samband med de sakkunnigas förslag att inrätta

särskilda kanslier för prövningsnämnderna.

Vad härefter angår frågan om ordförandeskapet i prövningsnämnden och

dettas ifrågasatta överförande från landskamreraren till domare vid allmän

domstol inskränker jag mig här till att erinra om den mycket ingående

diskussion i detta ämne som ägde rum i samband med 1943 års taxeringsreform.

Det torde inte ha förekommit något sedan det tillfället, som motiverar

ett ändrat ställningstagande.

s. 252 Kontrollera mot PDF

252 Kungl. Maj.ts proposition nr i50 år 1956

Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit i hithörande delar kan jag godtaga.

Förslaget om prövningsnämndskanslier uppbäres främst av

intresset att göra en åtskillnad mellan den dömande och den fiskaliska

verksamheten. Genom den föreslagna anordningen vill emellertid de sakkunniga

även tillgodose ett viktigt effektivitetsintresse, nämligen det att

taxeringssektionernas personal inte skall kunna tagas i anspråk för annat

än sina egentliga uppgifter, d. v. s. att utöva taxeringskontroll och bevaka

det allmännas intressen i skattemål.

Förslaget har i princip godtagits i flertalet yttranden. Beträffande de

praktiska konsekvenserna har dock uttalats att visst dubbelarbete torde

bli följden därav samt att personalförstärkningar erfordras i större omfattning

än de sakkunniga räknat med. Därvid har särskilt framhållits att

en kvalificerad juristbefattning måste inrättas för ledningen av kansliets

arbete. De sakkunnigas tanke att härför anlita assessorn på kameralsektionen

anses inte kunna realiseras med tanke på denne befattningshavares

övriga arbetsuppgifter.

För egen del finner jag, att den nuvarande ordningen, ehuru vissa arbetstekniska

fördelar kan vara förenade därmed, i längden synes kunna

bli till förfång för både den dömande och den fiskaliska verksamheten.

För prövningsnämndens ställning som dömande organ måste det framstå

som mindre lämpligt att kansligöromålen ombesörjes av den ena partens

personal. Vad angår den fiskaliska verksamheten vill det synas som om

denna på sina håll fått stå tillbaka för arbetet med att biträda prövningsnämnden.

Härpå tyder bl. a. den synnerligen ojämna frekvensen av s. k.

offensiva bokföringsgranskningar. Förslaget innebär indirekt en förstärkning

av taxeringssektionerna.

Att den föreslagna ändringen kan medföra dubblering av enstaka arbetsdetaljer

torde i och för sig vara ofrånkomligt. Genom en rationell arbetsordning

synes emellertid dubbelarbete i allt väsentligt kunna undvikas.

Frågan om diarieföringen av inkommande mål — en arbetsuppgift

som man särskilt pekat på i detta sammanhang — torde exempelvis kunna

lösas på det sättet att diarierna föres på lösblad med genomslagskopior.

Beträffande övriga göromål synes den i betänkandet angivna arbetsgången

i huvudsak vara lämplig. Enhetlighet bör eftersträvas i den mån detta kan

ske, t. ex. i fråga om blanketter, kontorsutrustning o. dyl. Jag vill tillägga,

att, eftersom det tilltänkta kansliet och taxeringssektionen ytterst tillhör

samma verk, särskilda förutsättningar bör finnas för att arbetsfördelningen

skall kunna lösas på ett smidigt sätt utan att de med reformen förenade

fördelarna går förlorade. Inom åtminstone en länsstyrelse har man f. ö.

redan inom ramen för nuvarande organisation med framgång praktiserat

ett system av den typ de sakkunniga föreslagit.

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Av nu anförda skäl tillstyrker jag, att särskilda kanslier inrättas för

prövningsnämnderna. Kanslierna bör i enlighet med vad som förutsatts

i betänkandet organisatoriskt tillhöra kameralsektionerna.

I de län, där särskild taxeringsassessor finnes anställd, bör denne, såsom

de sakkunniga föreslagit, kunna under landskamreraren handha ledningen

av kansliets arbete. Däremot synes man, med hänsyn till vad som anförts

i yttrandena, inte kunna räkna med att i flertalet övriga län kameralassessorn

skall hinna med att utöva ledningen av kansliet vid sidan av övriga

arbetsuppgifter. Därför bör i dessa län en särskild juristtjänst inrättas för

prövningsnämndsarbetet. Därmed tillgodoses även det förut nämnda önskemålet

att tillförsäkra prövningsnämnderna juridiskt skolad arbetskraft vid

sidan av landskamrerarna. Frågan om de län som bör tillföras den antydda

förstärkningen ävensom spörsmålet om de ifrågavarande befattningshavarnas

tjänsteställning torde få närmare bedömas i samband med prövningen

av länsstyrelsernas anslagsäskanden för budgetåret 1957/58. Ytterligare synes,

såsom överståthållarämbetet framhållit, en kvalificerad juristtjänst

böra inrättas för Stockholms vidkommande.

Övrig personal på prövningsnämndskanslierna — befattningshavare i

landskanslists ställning och biträden — synes, i enlighet med vad de sakkunniga

förordat, till viss del kunna hämtas från taxeringssektionerna.

Härvid får emellertid inte släppas ur sikte att åtgärden indirekt skall innebära

en förstärkning av taxeringssektionerna. Nyanställning av personal

synes därför i viss utsträckning oundviklig. Hur stor denna bör vara är

beroende av olika faktorer. Intresset av att erhålla en tillfredsställande

personaluppsättning både på prövningsnämndskanslierna och taxeringssektionerna

får vägas mot såväl kostnadssynpunkterna som den begränsade

tillgången på personal, särskilt sådan i landskanslists ställning. Med tanke

på att sistnämnda personalkategori i hög grad kommer att tas i anspråk

vid utbyggnaden av taxeringsorganisationen bör länsstyrelserna åtminstone

de första åren erhålla relativt stor frihet att fördela personalen. I detta

sammanhang förtjänar anmärkas, att bland de arbetsuppgifter, som tillkommer

prövningsnämndskanslierna och taxeringssektionerna, finnes ett

ganska stort gränsskikt, som utan olägenhet kan läggas på det ena eller det

andra organet, t. ex. uppsättning av referat samt uträkning av skatt i fall

där taxeringsintendent yrkat ändring eller biträtt besvär av den skattskyldige.

Med hänsyn härtill kan, där så finnes påkallat, en successiv uppbyggnad

av kanslierna äga rum.

Det torde inte böra ifrågakomma att här ta slutlig ställning till omfattningen

av den nu senast omnämnda personalförstärkningen. Även denna

fråga svnes lämpligen kunna prövas i samband med anslagsberäkningarna

för budgetåret 1957/58.

Enligt beräkningar, som verkställts inom finansdepartementet, skulle

inrättandet av prövningsnämndskanslierna och därav följande förstärkning

s. 254 Kontrollera mot PDF

254 Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

av taxeringssektionerna kunna antas medföra nyanställning av inemot 40

tjänstemän i landskanslistkarriären och omkring 35 befattningshavare i biträdesställing.

Frågorna om lönegradsplaceringen torde emellertid närmare

få prövas i samband med anslagsberäkningarna för budgetåret 1957/58.

De sakkunnigas förslag att taxeringsintendenten inte skali

äga närvara vid prövningsnämndens överläggningar i besvärsmål har i princip

biträtts i de flesta yttrandena. Vissa remissinstanser, däribland flera

länsstyrelser, intar emellertid en avvisande hållning och åberopar bl. a. att

intendentens närvaro vid överläggningarna innebär en praktisk form för

samarbetet mellan prövningsnämnden och denne befattningshavare samt att

den nuvarande ordningen ofta visat sig vara till fördel för de skattskyldiga.

Denna fråga äger enligt min uppfattning särskild betydelse för allmänhetens

uppfattning om prövningsnämndernas ställning som opartiska dömande

organ. Mot den nuvarande ordningen har inte utan fog framhållits

att intendenten, som av den skattskyldige regelmässigt uppfattas som motpart,

har möjlighet att vid överläggningarna göra ytterligare uttalanden

vilka kan påverka nämnden utan att det därvid anförda kan bemötas från

den skattskyldiges sida. Olägenheterna med intendentens närvaro i nämnden

framträder särskilt i de fall då muntlig förhandling ägt rum. I flera

yttranden, där man i huvudsak ställer sig avvisande till förslaget, förordas

också att intendenten i sådana fall skall avträda. Man skulle då slippa det

stötande förhållandet, att när båda parter närvarit vid förhandlingarna

och enskild överläggning vidtar, den ena men inte den andra parten avträder.

Men tager man detta steg, finner jag konsekvensen bjuda, att man

genomför principen även i andra fall. Det måste nämligen te sig egendomligt

om intendentens rätt att närvara under överläggningarna skulle vara beroende

av om motparten utvecklat sin talan muntligen eller skriftligen. Vad

som vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag kan vinnas i form av

ökat förtroende för prövningsnämnderna synes mer än väl uppväga de fördelar

som den nuvarande ordningen på en del håll anses innebära. Emellertid

synes en viss eftergift kunna övervägas. Jag åsyftar det förhållandet

att taxeringsintendenten kan ha att lämna en viss faktisk uppgift, som

handlingarna i ärendet inte upptar. Det kan då synas vara en onödig omgång

att bordlägga ärendet för inhämtande genom prövningsnämndens kansli av

uppgiften i fråga. Jag anser mig därför kunna förorda att taxeringsintendenten

må för sådant fall kallas att infinna sig. Undantagsbestämmelsen bör

emellertid givas en påtagligt restriktiv utformning och inte lämna möjlighet

för intendentens närvaro under målets föredragning i dess helhet och

än mindre under prövningsnämndens direkta överläggningar.

Som av det anförda framgår förordar jag att de sakkunnigas förslag

genomföres med nyss angivna modifikation.

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Beträffande förfarandet i övrigt har i åtskilliga yttranden hävdats, att

den förgranskning av besvärsakterna som utföres av lekmannaledamöterna

är av särskild betydelse för dessa ledamöters inflytande och

känsla av ansvar för besluten. I dessa uttalanden kan jag i och för sig instämma.

Då jag förordat att antalet ledamöter i princip skall bibehållas

oförändrat, bör också förutsättningar finnas för att förgranskning regelmässigt

skall kunna ske i fortsättningen.

När de sakkunniga förordat att förgranskning inte skall vara obligatorisk,

har emellertid syftet varit att vinna garanti för att en verklig föredragning

av målen äger rum i nämnden. Att så sker är även enligt min

mening angeläget. Eljest skulle ju förhållandet bli det, att det reella avgörandet

träffades av ordföranden och den ledamot som läst målet. En sådan

ordning, som ingalunda kan vara ägnad att befrämja lekmannaledamöternas

inflytande, synes inte godtagbar. Regeln bör vara att i möjligaste

mån såväl föredragning som förgranskning äger rum. Jag vill tillägga, att

i prövningsnämnder med stor arbetsbörda, denna, i vad angår ledamöterna,

kan lättas genom att nämnden sammanträder på avdelningar, ett förfarande

som lämpligen synes kunna användas i större utsträckning än hittills.

De sakkunnigas övriga förslag i fråga om förfarandet kan jag — till

den del de inte berörts tidigare — i huvudsak biträda. Vad angår yttranden

i besvärsmål bör dessa liksom hittills avges av taxeringsnämndens ordförande.

I de taxeringsnämnder, som åtnjuter biträde av taxeringsassistent,

bör denna utarbeta och till ordföranden överlämna förslag till yttrande.

Den i betänkandet föreslagna möjligheten för ordföranden att e n s a in

avgöra vissa mål har allmänt tillstyrkts vid remissbehandlingen. Då förslaget

synes väl avvägt kan jag förorda detsamma. Det kan mahända förtjäna

påpekas, att den förenklade handläggningsformen endast bör användas,

när ordföranden finner sig kunna helt bifalla ändringsyrkandet. I annat

fall bör målet avgöras i nämnden. Särskilt stadgande härom torde emellertid

inte vara erforderligt.

De föreslagna reglerna om muntliga förhandlingar i de fall,

då sådana ifrågakommer, synes ägnade att ge förfarandet ökad stadga utan

att likväl tynga detsamma med detaljföreskrifter. Jag kan därför i likhet

med flertalet remissinstanser i huvudsak tillstyrka detsamma.

En jämkning synes emellertid böra företas såtillvida, att det inte bör

vara regel att vite förelägges den skattskyldige, när han kallas till förhandling.

Det bör vara tillräckligt att en möjlighet till vitesföreläggande

finnes. Jag vill också i likhet med några remissinstanser förorda, att den

skattskyldige alltid skall ha rätt att kräva alt uppteckningar av muntliga

utsagor skall hållas hemliga.

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Från något hall har gjorts gällande, att protokollen över muntliga förhandlingar

borde göras fullständigare än de sakkunniga förutsatt. Enligt

min mening bör emellertid viss återhållsamhet iakttagas vid protokollföringen

för att denna inte skall bli alltför betungande. De föreslagna bestämmelserna

innebär, att protokollet göres så utförligt som erfordras för att

det skall kunna ligga till grund för målets prövning i skattedomstolarna.

För detta ändamål erfordras inte att man refererar parternas utveckling

av talan eller plädering, i den mån denna överensstämmer med vad handlingarna

innehåller. Detsamma gäller i stor utsträckning utsagor av part.

En hänvisning till handlingarna torde i många fall vara tillräcklig.

Slutligen vill jag i detta sammanhang med några ord beröra det vid

remissbehandlingen framförda förslaget att ersättning av allmänna medel

i vissa fall skulle kunna utgå till skattskyldig, som kallats till muntlig

förhandling. Detta spörsmål synes, som de sakkunniga framhållit, inte

kunna lösas annat än i sammanhang med övriga kostnadsfrågor i skattemålen.

Härvid skulle möta ett flertal svårbemästrade problem. Någon möjlighet

att nu pröva dessa frågor föreligger inte. En ytterligare förutsättning

torde f. ö. vara att motsvarande frågor på jämförbara rättsområden

blir mera klarlagda än vad nu är fallet.

I likhet med de sakkunniga anser jag att den mellankommunala

prövningsnämnden bör bibehållas. Det sätt på vilket de sakkunniga

inpassat nämnden i den nya organisationen synes godtagbart. Att

kansligöromålen hos nämnden utföres under ledning av det allmänna ombudet

kan förefalla oegentligt från principiell synpunkt. Anordningen betingas

emellertid av särskilda förhållanden och bör därför kunna godtagas.

Jag biträder således de sakkunnigas förslag i denna del.

VI. Centralt organ för taxeringsväsendet

Nuvarande förhållanden m.m.

När riksskattenämnden tillkom den 1 juli 1951 var detta resultatet av

en länge förd diskussion om att inrätta ett centralt organ för taxeringsväsendet.

Frågan härom hade förts på tal redan i slutet av 1800-talet och däreftei

ventilerats i samband med olika utredningar om taxeringsorganisationen

samt i riksdagsmotioner.

Vad man från början önskade vinna med ett dylikt centralt organ var

en större enhetlighet vid taxeringen. Den centrala myndigheten borde

verka för mera likformiga normer vid uppskattningen av naturaförmåner,

vid fastställande av värdeminskningsavdrag, vid värdesättningen av vissa

förmögenhetsobjekt o. s. v. samt befrämja en likformig tillämpning av beskattningsreglerna.

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj:Is proposition nr 150 ur 1956

Det blev vidare en allt tydligare brist att skattelagstiftningen inte kände

något institut, som gav den enskilde möjlighet att på förhand med säkerhet

bedöma de skatterättsliga konsekvenserna av affärstransaktioner o. dyl.

Behovet av att i särskilda fall kunna erhålla bindande förhandsbesked i

taxeringsfrågor kunde lämpligen inte tillgodoses annorledes än genom ett

centralt organ.

Genom kravet på en förbättrad taxeringskontroll blev även en centralisering

på beskattningsområdet aktuell från fiskalisk synpunkt.

Vid diskussionen rörande ett centralorgan för beskattningen har, såvitt

angår annan organets verksamhet än meddelande i vissa fall åt de skattskyldiga

av föx-handsbesked, såsom en grundprincip fasthållits att den lokala

självbestämmanderätt, som är utmärkande för det svenska skattesystemet,

inte borde inskränkas.

Riksskattenämnden består av ordförande och ytterligare sex ledamöter.

Av dessa är en förordnad att vara vice ordförande. Ordföranden skall vara

lagfaren. Av de övriga sex ledamöterna skall hälften vara jurister eller civilekonomer

samt erfarna i domarvärv eller administrativ verksamhet. Den

andra hälften skall företräda kännedom om förhållandena inom olika områden

av förvärvslivet.

För ordföranden och de tre ledamöter, som skall vara jurister eller

civilekonomer, finnes fyra suppleanter. För de tre ledamöterna från förvärvslivet

finnes sex suppleanter, vilka inkallas enligt ordförandens bestämmande.

Ordförande, övriga ledamöter samt suppleanterna utses av Kungl. Maj :t

för fyra år i sänder.

Varken ordföranden eller någon av ledamöterna är heltidstjänstgörande.

För beredning, föredragning och expeditionsgöromål är till nämnden knutet

ett kansli, som förestås av en byråchef i lönegraden Cr 13 och där i

övrigt tjänstgör en bokföringssakkunnig i lönegraden Cg 33 samt, mot särskilt

arvode, ytterligare en person med högre kvalifikationer, f. n. en kammarrättsassessor.

Vidare består kansliet av två assistenter i lönegraden

Ce 25 (huvudsakligen för arbetet med källskattetabellerna samt med ärenden

enligt handräckningsavtalen med de nordiska länderna), två kanslibiträden

i lönegraden 11 samt två kontorsbiträden i lönegraden 8. I män

av behov anlitas därutöver tillfällig arbetskraft och biträdande sakkunniga.

En av nämndens huvuduppgifter enligt dess instruktion är att genom

rådgivande och vägledande verksamhet främja en riktig och likformig

taxering. En form av dylik verksamhet — som i vissa fall kunnat vara att

föredraga framför direkta anvisningar — har varit att man från de olika

länen samlat in uppgifter om praxis i vissa avseenden och sedan framlagt

detta material i lämplig sammanställning för taxeringsmyndigheterna

med någon kommentar.

17 — Biliang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 150

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

I allmänhet har dock riksskattenämndens rådgivande verksamhet haft

formen av direkta anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna.

Anvisningarna har vanligen gällt frågor om tillämpning av författningsbestämmelser,

främst ny lagstiftning.

Inom nämndens rådgivande verksamhet har också fallit dess skyldighet

att på framställning av landskamrerare eller taxeringsintendent avge utlåtanden

i taxeringsfrågor.

Riksskattenämndens kontakt med taxeringsmyndigheterna i länen har i

övrigt uppehållits genom — i allmänhet en gång om året — anordnade

möten med landskamrerarna, taxeringsintendenterna m. fl. Kanslipersonalen

har i viss utsträckning besökt länsstyrelserna.

Även i förhållande till andra statliga myndigheter har riksskattenämnden

tillhandagått med upplysningar och lämnat sin medverkan till lösningen

av skattespörsmål inom myndigheternas verksamhetsområden. Det har

här kunnat gälla skattefrågor, som uppkommit genom ny eller påtänkt

civillagstiftning eller blivit aktuella ur beredskapssynpunkt, liksom även

mera rutinmässiga spörsmål om skyldigheten att lämna löneuppgifter

för taxering o. s. v. På samma sätt har nämnden, när det gällt framställningar

från privata organisationer, sammanslutningar inom näringslivet

m. fl. i skattefrågor av mera omfattande eller principiell natur, funnit det

ligga inom sin uppgift att lämna vederbörligt bistånd. I en del fall har dylika

framställningar resulterat i anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna.

En viss begränsning av den allmänt konsulterande verksamheten har

dock legat däri att nämnden i princip haft att lämna utlåtanden i taxeringsfrågor

till enskilda skattskyldiga endast i den lagligt reglerade formen av

förhandsbesked.

En avsevärd del av nämndens verksamhet har bestått i meddelande av

sådana förhandsbesked. Antalet ansökningar om dylika besked har varit

betydande (228 under år 1953, 295 under år 1954, 187 under första halvåret

1955). Besvärsfrekvensen över meddelade förhandsbesked har varit omkring

10 procent.

Riksskattenämnden har vidare enligt författningsföreskrifter haft att

handlägga dispensansökningar av olika slag, ofta i anslutning till ny lagstiftning,

exempelvis lagstiftningen om konjunkturskatt, om beskattningen

av familj ebolag samt om fondskatt.

Av uppgifter som författningsenligt åligger nämnden kan vidare nämnas

fastställande årligen av värden å djur och inventarier i jordbruk i och för

taxering av jordbruksinkomst enligt bokföringsmässiga grunder.

Nämnden har i stor utsträckning tagits i anspråk som remissinstans i

frågor rörande ny skattelagstiftning.

I enlighet med vad som förutsattes vid riksskattenämndens tillkomst har

dess verksamhet efter hand utökats med nya uppgifter. Sålunda har nämn
-

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

den från finansdepartementet övertagit en del arbetsuppgifter, till största

delen rutinmässiga men dock tämligen omfattande. Sålunda ankommer

det numera på nämnden att fastställa de årliga källskattetabellerna med

däri angivna värden på naturaförmåner samt vidare alla formulär till självdeklarationer,

meddelanden, längder, debetsedlar m. m. som användes för

taxeringen och skatteuppbörden. Likaså bär till nämnden och dess kansli

överförts sådana ärenden enligt dubbelbeskattnings- och handräckningsavtalen

med de nordiska länderna som tidigare handlagts inom finansdepartementet.

Det rör sig i dessa fall om ett betydande antal ärenden, i fråga om

handräckningsavtalen omkring 5 000 om året.

Nämndens anvisningar liksom dess uttalanden och beslut i ärenden av

mera principiell art har fortlöpande offentliggjorts i skriftserien »Meddelanden

från riksskattenämnden».

För taxeringskontrollen har riksskattenämnden tillagts mycket begränsade

befogenheter och resurser. Nämnden har också varit bunden av vissa

aktuella större uppgifter. Den har emellertid utövat viss service gentemot

länsstyrelserna genom att tillhandahålla centralt insamlat kontrollmaterial

m. m.

I sitt förslag till effektivare taxering uttalade 1950 års skattelagssakkunniga

den meningen att taxeringsverksamheten endast i ringa mån kunde

främjas enbart genom en central myndighets rådgivning och vägledning

av mera allmän art. För att taxeringsarbetet skulle kunna tillräckligt effektiviseras

borde enligt deras uppfattning det centrala organet överta ledningen

och samordningen av taxeringsavdelningarnas arbete. Härvid utgick

de sakkunniga från att länsstyrelsernas taxeringssektioner skulle ombildas

till självständiga, från landskontoren fristående taxeringsavdelningar

inom länsstyrelserna.

Skattelagssakkunniga föreslog, att riksskattenämndens kansli skulle ombildas

och utbyggas till en taxeringsstyrelse. Riksskattenämnden skulle därvid

bibehållas såsom beslutande myndighet i fråga om förhandsbesked,

anvisningar rörande skatteförfattningarnas tillämpning, fastställande av

deklarationsblanketter o. d. Den verksamhet, som nämnden och dess tjänstemän

förutsatts skola utöva genom rådgivning åt taxeringsavdelningarna

o. d., skulle däremot övertagas av taxeringsstyrelsen. Denna skulle ombesörja

riksskattenämndens kansligöromål.

Förslaget tillstyrktes i några yttranden, bl. a. av Landsorganisationen och

Tjänstemännens centralorganisation. På många håll, inte minst från riksskattenämndens

sida, anfördes emellertid kritik mot förslaget, varvid man

i allmänhet förordade en mindre långt gående utbyggnad.

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

T axeringssakkunniga

De sakkunniga liar, som tidigare nämnts, avböjt tanken att ombilda taxeringssektionerna

till fristående taxeringsavdelningar inom länsstyrelsen.

Härav bör enligt de sakkunniga också följa att sektionerna icke kan vara

direkt underordnade det centrala organet på det sätt att detta organ skulle

ha att utfärda bindande direktiv eller ha inspektionsrätt i förhållande till

dem. De sakkunniga är icke heller övertygade om behovet av en dylik

centralisering.

Taxeringssaklcunniga är av den uppfattningen att ett auktoritativt centralt

organ, även om det icke intar en formellt överordnad ställning till lokalorganen

och även om dess anvisningar icke är bindande för dessa, har tillräckliga

möjligheter att följa och påverka utvecklingen inom taxeringsväsendet.

över huvud taget har, enligt vad de sakkunniga kunnat finna,

den hittills praktiserade metoden för central verksamhet, nämligen genom

anvisningar av vägledande och rådgivande art, visat sig väl lämpad för sitt

ändamål. När det gäller tillämpning av skatteförfattningar och rättsfrågor

lär enligt de sakkunniga någon annan metod knappast komma i fråga med

hänsyn till intresset av beskattningsnämndernas och skattedomstolarnas

obundna prövningsrätt.

Beträffande taxeringskontrollen finner taxeringssakkunniga, att bokgranskningsarbetet

liksom annan taxeringskontroll i allt väsentligt måste

ledas och handhavas lokalt, under taxeringsintendenternas överinseende.

Den erfarenhet, som finns på länsstyrelserna om hur bokgranskningsarbetet

i länet bör läggas upp och bedrivas, måste alltid bilda grunden för denna

verksamhet och bör icke ersättas av central dirigering. Vad som kan och

bör tillhandahållas centralt blir enligt de sakkunniga en kompletterande

medverkan, dels i form av tillhandahållande av kontrollmaterial, eventuellt

biträde av viss kvalificerad personal, och dels i form av planläggning och

samordning av speciella bokgranskningsaktioner.

Taxeringssakkunniga avvisar den av skattelagssakkunniga framförda

tanken om en centralt bedriven upplysningsverksamhet i förhållande till

allmänheten. Sådan verksamhet bör, framhåller taxeringssakkunniga, bedrivas

lokalt av de föreslagna taxeringsassistenterna samt av länsstyrelsernas

taxeringssek tioner.

Däremot finner taxeringssakkunniga, såsom även uttalats i deras direktiv,

att med det centrala organet borde kunna förenas annan central verksamhet

inom beskattningsväsendet som nu bedrives av särskilda organ, bl. a.

centrala uppbördsnämnden.

I fråga om det centrala organets struktur uttalar taxeringssakkunniga,

att man bör gå fram på den väg som anvisats i yttrandena över skattelagssaldtunnigas

förslag, nämligen att utbygga riksskattenämndens kansli,

främst i syfte att vidga kontrollverksamheten. Närmast till hands ligger

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

enligt de sakkunniga att inrätta en särskild byrå inom riksskattenämndens

kansli och därigenom utvidga den verksamhet på taxeringskontrollens område

som hittills, ehuru i mindre omfattning, bedrivits av kansliet i samråd

med nämndens ordförande. Inom denna byrå skulle även anställas ett

antal granskningsmän, som genomgick centralt tillgängligt granskningsmaterial

för att vidarebefordra detta till de ifrågakommande länen in. in.

och som även vid behov kunde skickas ut för särskilda granskningsuppgifter

i länen.

Med en sådan utvidgning följer emellertid, framhåller taxeringssakkunniga,

att nämndens uppgifter inom det centrala organet måste på visst sätt

avgränsas. En kontrollverksamhet av detta slag finnes icke förenlig med

de uppgifter som åligger nämnden såsom sådan. Denna verksamhet bör

såsom en fiskalisk uppgift inte åligga nämnden. Även ur andra synpunkter

anser de sakkunniga emellertid nödvändigt att begränsa nämndens bestämmanderätt.

Härutinnan påpekas bl. a. att det redan bland verkets nuvarande

uppgifter finnes åtskilligt — exempelvis fastställande av blankettformulär,

upprättande av källskattetabeller, avgöranden av dubbelbeskattningsärenden

m. in. — som med fördel bör kunna avlyftas från nämnden

och handläggas som tjänsteärenden. Den tyngre och kostsamma beslutandeformen

inför nämnden bör enligt de sakkunniga reserveras för de områden

där en domstolsmässig handläggning är påkallad. I denna del anföres

vidare.

Något hinder för att på detta sätt avgränsa nämndens uppgifter torde

inte föreligga. Riksskattenämnden har också i sitt nyssnämnda yttrande

ansett detta vara möjligt. Den fråga som då närmast inställer sig är om

denna av nämnden oberoende verksamhet skall kunna — liksom hittills

i viss omfattning förekommit — utföras av kansliet i samråd med nämndens

ordförande. Med den omfattning som göromålen kommer att få lär

detta inte vara tänkbart. Redan under nuvarande förhållanden har — enligt

vad vi erfarit — ordförandeskapet i nämnden krävt en arbetsinsats

vida utöver vad som normalt kan räknas som en bisyssla. Om nu det centrala

organet tillföres nya uppgifter, inte bara inom kontrollverksamheten

utan också genom övertagande av uppgifter från andra organ och genom

en mera intensifierad insats på taxeringsområdet, kan ordförandeskapet

inte längre bibehållas som ett deltidsarbete. En förutsättning för den av

oss föreslagna utbyggnaden är därför att ordförandeskapet i riksskattenämnden

göres om till en heltidsanställning. Det kan t. ö. erinras om att

redan i det sakkunnigbetänkande, som låg till grund för riksdagsbeslutet

om riksskattenämndens tillskapande, förutsatts en heltidsanställd ordförande,

oavsett i sagda betänkande nämndens verksamhet skulle ha den nu

gällande begränsade omfattningen. Anordningen med ordförandeskapet

som en deltidssyssla valdes såsom er. försöksanordning i avvaktan på vidare

erfarenheter.

Summerar man de olika uppgifter som enligt vad förut sagts skall tillkomma

det centrala organet är det vidare tydligt att riksskattenämndens

kansli måste utvidgas och omgestaltas. Huvuddelen av det nuvarande

kansliet bör inrättas som eu byrå inom organet. Härtill kommer den nyss
-

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

nämnda byrån för kontrollverksamheten samt — närmast såsom en följd

av centrala uppbördsnämndens införlivning med organet — en byrå för

uppbördsärenden. Den organisation som då framträder är ett centralt verk

med tre byråer och en till verket hörande nämnd. En dylik organisationsform

är inte främmande för svensk administration. För ifrågavarande ändamål

torde den vara väl lämpad. Vi förutsätter emellertid att chefen för

verket tillika skall vara ordförande i nämnden. Detta är enligt vår mening

ett villkor för att verksamhetsformen i detta fall skall fungera tillfredsställande.

Om vid en sådan utformning verket såsom sådant eller den till verket

hörande nämnden kommer att utgöra det huvudsakliga inslaget i det centrala

organet blir beroende av hur nämndens uppgifter avgränsas. Sker

denna avgränsning relativt snävt så att nämnden tages i anspråk endast

för vissa ärenden, särskilt lämpade för dylik handläggning, är det knappast

längre riktigt att säga att det nya centrala organet vuxit fram genom en

utbyggnad av riksskattenämndens kansli. Vad som skett är då snarare att

man omhildat riksskattenämndens kansli till ett centralt verk, vari den nuvarande

nämnden inbyggts. Frågan har egentligen betydelse endast för

det nya organets benämning. Om detta i stor utsträckning skall fungera

utan nämndens medverkan kan det synas mest lämpligt att beteckningen

ändras till riksskattestyrelsen. Benämningen riksskattenämnden skulle då

inte längre behållas, eftersom fråga endast är om ett statligt organ. Någon

särskild beteckning för nämnden erfordras emellertid inte; utåt kommer

verket att framträda endast som riksskattestyrelsen och dess beslut — sålunda

även de som fattats under medverkan av riksskattestyrelsens nämnd

— kommer att meddelas i styrelsens namn. Vi har stannat för den nu

angivna benämningen, vilken synes bäst överensstämma med den uppläggning

av organets verksamhet, som föreslås och som närmare redovisas

i det följande.

Bland de nya uppgifter som skulle tillkomma det centrala organet —

enligt det nyss återgivna kallat riksskattestyrelsen — nämnes i första hand

att mera än hittills följa utvecklingen av taxeringsarbetet på olika håll

i landet. De sakkunniga finner angeläget, om en tjänstemannaorganisation

inom taxeringsväsendet nu bygges upp, att det centrala organet håller sig

underrättat om hur denna uppbyggnad sker och fungerar i de olika länen.

Organet bör vidare ha tillgång till aktuell statistik från taxeringssektionerna

rörande arbetsbelastning, resultat av granskningsverksamheten in. in.

Härom yttrar de sakkunniga vidare.

För att vinna dessa syften bör det centrala organet dels från tid till annan

infordra och sammanställa uppgifter från taxeringssektionerna och dels

genom sina tjänstemän besöka länsstyrelserna. Om härvid brister anses

föreligga eller förbättringar anses kunna åstadkommas genom omläggning

av arbetsmetoder o. dyl. bör sådana frågor tagas upp till diskussion med

vederbörande. I vissa fall torde härav kunna föranledas centrala anvisningar

från organet rörande någon viss organisationsdetalj. Det är emellertid

att märka att verksamheten nu liksom tidigare skall utgöra en del av

det centrala organets vägledande och rådgivande verksamhet, vilken härigenom

i högre grad än tidigare kommer att inriktas även på organisatoriska

spörsmål.

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

De sakkunniga erinrar vidare om sitt i annat sammanhang återgivna

förslag att riksskattestyrelsen skall yttra sig i frågor om utnämning av

landskamrerare.

Beträffande det centrala organets vidgade uppgifter i fråga om taxeringskontrollen

anför de sakkunniga.

Vad som då avses är främst att organet skall göra de aktiva insatser

inom bokgranskningskontrollen, varom ofta talats i detta sammanhang.

Det finns anledning att pröva om inte centralt planlagda kategorigranskningar

och andra kontrollaktioner skulle utgöra ett värdefullt komplement

till den taxeringskontroll som eljest utövas. Det är emellertid därvid av vikt

— såsom också tidigare påpekats — att taxeringssektionerna är utrustade

med tillräcklig personal för att kunna genomföra de centralt väckta förslagen.

Om detta villkor uppfylles bör även denna verksamhet kunna

komma till stånd i samförstånd med taxeringsintendenterna och utan att

inkräkta på deras självständighet som sektionschefer.

Det centrala organet skulle vidare bidraga till en effektiv taxeringskontroll

bl. a. genom" att insamla och distribuera kontrollmaterial, genom att

tillhandahålla statistiskt material, genom att besöka länsstyrelsernas bokgranskningsdetaljer

för jämförelse av deras organisation och effektivitet

samt genom att utarbeta blankettformulär. I detta sammanhang kan erinras

om de upplysningar för taxeringskontrollen, som kan erhållas hos valutakontoret,

statens sakrevision in. fl. myndigheter. Endast genom ett centralt

organ med erforderliga fullmakter torde dylika upplysningar kunna utvinnas

och vidarebefordras till de lokala taxeringsmyndigheterna.

Inom den byrå hos det centrala organet, som handhar taxeringskontiollen,

bör vidare finnas anställd granskningspersonal som kan tas i anspråk

dels för uppgifterna inom byrån och dels för arbetsuppgifter ute hos de

olika taxeringssektionerna. Denna personal bör — såsom skattelagssakkunniga

föreslagit — under vissa perioder tjänstgöra på taxeringssektionerna

och därvid förmedla erfarenheter av betydelse för taxeringskontrollen.

Den kan även begagnas för att utföra granskningar, som kräver

särskild erfarenhet eller som, exempelvis av diskretionsskäl, fordrar speciell

handläggning.

Såsom tidigare antytts föreslår de sakkunniga, att det nya centrala organet

skall överta de uppgifter som nu handlägges av centrala uppbördsnämnden.

I denna del yttrar de sakkunniga följande.

Denna nämnd har alt efter framställning från länsstyrelse, lokal skattemyndighet,

arbetsgivare eller skattskyldig eller när anledning därtill eljest

uppkommer meddela bindande förklaring beträffande frågor om sättet för

uttagande av preliminär skatt samt om verkställande av skatteavdrag.

Nämnden har vidare att yttra sig och lämna anvisningar i frågor rörande

uppbörden samt att, när anledning därtill föreligger, till Kungl. Maj .t avgiva

förslag till tillämpningsföreskrifter rörande skatteuppbörden.

Centrala uppbördsnäinnden består av ordförande och fyra ledamöter, av

vilka en förordnas till vice ordförande. Ordföranden och vice ordföranden

skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv, allmänna eller administrativa,

eller eljest väl kvalificerade för sin uppgift. Av övriga ledamöter skall

en äga särskild insikt och erfarenhet i upphördsfragor och två vara ci farna

och kunniga i arbetsförhållanden. Av de två sistnämnda förordnas en

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kangl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

efter förslag av Svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och en

efter förslag av Landsorganisationen i Sverige.

Någon heltidsanställd personal finnes inte hos centrala uppbördsnämnden.

Dess kansligöromål ombesörjes av en sekreterare såsom bisyssla.

Nämndens arbete har varit tämligen omfattande, särskilt under tider då

ny lagstiftning på skatteuppbördens område trätt i tillämpning. Antalet

sammanträden har varit omkring 20 per år. Antalet diarieförda ärenden

var 118 år 1953 och 172 år 1954. Utanför nämndssammanträdena har nämndens

sekreterare haft att i förhållande till de lokala skattemyndigheterna

och allmänheten besvara frågor i stor utsträckning.

Frågor om verkställande av skatteavdrag är ofta beroende av huruvida

skattskyldighet för den ifrågavarande inkomsten föreligger eller icke.

Centrala uppbördsnämndens uttalanden kan dock endast gälla inkomstens

behandling i uppbördshänseende medan frågan om skattskyldigheten, alltså

den efterföljande taxeringen av inkomsten, närmast tillhör riksskattenämndens

ämnesområde. Det finns därför i många fall ett nära sammanhang

mellan de båda nämndernas verksamhet. Detta sammanhang markeras ytieiligare

av alt riksskattenämnden har att fastställa källskattetabellerna

med däri meddelade anvisningar samt formulär till debetsedlar och andra

lormulär som begagnas för skatteuppbörden.

Även kupongskattekontoret och kupongskattenämnden föreslås överförda

till det centrala organet. De sakkunniga anför.

Kupongskattekontoret är ett under överståthållarämbetet lydande organ

(Öl äienden lörande kupongskatt, å kontoret finnes anställda en föreståndare

i lönegraden Ca 32 samt omkring 14 kontorsbilräden. Beslutanderätten

i ärenden rörande kupongskatt utövas av kupongskattenämnden, som består

av ordförande och två ledamöter. Verksamheten för kontoret och

nämnden är reglerad i förordningen den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt.

Kupongskattekontorets arbete är till största delen av rutinmässig

natur. Nämndens • verksamhet består huvudsakligen i prövning av ansökningar

om restitution av kupongskatt. Antalet sammanträden brukar

vara omkring 20 om året. Då verksamhetsområdet är av speciell art och

tämligen avgränsat från taxeringen och skatteuppbörden i övrigt, kan det

synas ganska betydelselösi om kontoret — med nämnden — bibehålies under

öyertåthållarämbetet eller överföres till det nya centrala organet. Ett

överförande torde inte behöva medföra någon större merbelastning för

detta organ. Kupongskattekontoret kan därvid bibehållas med den organisation

och inrymt i den lokal som kontoret nu har. I stort sett skulle en införlivning

inskränka sig till att kontorets personal överfördes på det centrala

organets stat samt att kupongskattenämnden uppginge i det centrala organeCs

nämnd. Då det kan ha vissa fördelar ur organisatorisk synpunkt att

förlägga även ärendena rörande kupongskatt under det centrala organet och

då det överhuvud måste anses önskvärt med ett sammanförande i största

omfattning å ett håll av centralt handlagda beskattningsärenden, har vi

funnit oss böra föreslå detta. Vi får härvid erinra om att detta förslag möjliggör

vissa besparingar.

Innan de sakkunniga går närmare in på organisationen av den föreslagna

riksskattestyrelsen, upptas frågan om vilka ärenden som bör avgöras under

med\erkan av riksskattestyrelsens nämnd och vilka ärenden som anses

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

kunna behandlas utan sådan medverkan. De sakkunnigas uppfattning är,

att endast ärenden, som kräver en domstolsmässig eller kollegial handläggning,

bör hänskjutas till nämnden. Hit hör ansökningar om förhandsbesked

samt dispensansökningar. Vidare torde nämnden regelmässigt böra

deltaga i de remissyttranden som verket har att avgiva.

De sakkunniga föreslår i enlighet härmed, att ärenden rörande förhandsbesked,

dispenser och remissyttranden regelmässigt avgöres i nämnden medan

i övrigt det skall ankomma på styrelsens chef att förordna om nämndens

medverkan. Sådan medverkan torde i allmänhet inte bli erforderlig i

ärenden angående fastställande av källskattetabeller, formulär för blanketter,

värden på djur och inventarier i jordbruk, utarbetande av handledning

för taxeringsarbetet eller i ärenden rörande tillämpningen av dubbelbeskattnings-

och handräckningsavtal. Riksskattestyrelsens granskning av landskamrerarnas

förslag till länsanvisningar för taxeringen torde enligt de

sakkunniga ej heller fordra nämndens medverkan annat än i särskilda frågor,

vari styrelsens chef kan finna lämpligt inhämta nämndens mening.

I riksskattestyrelsens medverkan vid taxeringskontrollen, vid det praktiska

taxeringsarbetet, vid utnämningsfrågor o. s. v. skall nämnden inte

engageras.

Enligt förslaget skall de anvisningar, som nu utfärdas av centrala uppbördsnämnden,

i det följande komma att utfärdas av riksskattestyrelsen.

I många fall förutsättes dessa ärenden bli hänslcjutna till riksskattestyrelsens

nämnd. De sakkunniga finner inte erforderligt att riksskattestyrelsens

nämnd — i varje fall inte i sin helhet — tages i anspråk för sådana

ärenden som hittills handlagts av kupongskattenämnden.

Med hänsyn till de anspråk som måste ställas på riksskattestyrelsens

chef — vilken tillika skall vara ordförande i dess nämnd — föreslås att

denne inte får lägre ställning än generaldirektörs. Detta finnes motiverat

främst av uppgiftens utomordentligt kvalificerade art och angelägenheten

av att kunna förvärva för uppdraget väl lämpad person. De sakkunniga

erinrar om att i den utredning, som låg till grund för riksskattenämndens

inrättande, förordats att nämndens ordförande skulle ha samma ställning

som ordföranden i arbetsdomstolen.

I fråga om nämndens sammansättning föreslås detsamma som för närvarande

gäller om riksskattenämnden. Till vice ordförande i nämnden skall

eu av dess lagfarna ledamöter vara förordnad; det är alltså inte meningen

att vid förfall för ordföranden någon av riksskattestyrelsens byråchefer

skall inträda i hans ställe. Antalet suppleanter för de ledamöter — ordföranden,

vice ordföranden och två ytterligare ledamöter — vilka skall vara

lagfarna eller ha avlagt examen vid handelshögskola, skall enligt förslaget

ökas från nuvarande fyra till åtta, detta bl. a. med hänsyn till de nya uppgifter,

som avses skola överföras till riksskattestyrelsen från centrala uppbördsnämnden

och kupongskattenämnden. För nämndens återstående tre

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

ledamöter, vilka representerar olika områden av förvärvslivet, finns redan

nu hos riksskattenämnden dubbelt antal suppleanter.

Förslaget innebär vidare, att vid förfall för generaldirektören den, som

upprätthåller tjänsten såsom chef för riksskattestyrelsen, i regel någon av

byråcheferna, träffar avgöranden rörande vilka ärenden som skall handläggas

av nämnden.

Av de tre byråerna inom riksskattestyrelsen skall enligt förslaget den

första övertaga huvudparten av de ärenden som för närvarande handlägges

inom riksskattenämndens kansli, främst ärenden rörande verket och dess

organisation, ärenden rörande förhandsbesked samt ärenden i allmänhet

rörande taxeringen, däri inbegripet även fastställande av formulär för taxeringsväsendet.

Även ärenden rörande tillämpning av dubbelbeskattningsavtal

skall handläggas här. Byråchefen skall — liksom riksskattenämndens

nuvarande byråchef — vara placerad i lönegraden Cr 13. Denna löneplacering

motiveras främst av angelägenheten att för befattningen kunna förvärva

en taxeringsinlendent eller ett kammarrättsråd. På byrån skall —

lämpligen som arvodist — finnas anställd en kammarrättsassessor eller annan

med likvärdig utbildning. Vidare skall finnas en registrator samt erforderlig

skrivhjälp.

Den andra byrån avses skola ombesörja riksskattestyrelsens uppgifter

beträffande taxeringskontrollen. Byrån kommer även att ha till uppgift

att tillhandahålla riksskattestyrelsens nämnd den bokföringsexpertis, som

kan erfordras vid handläggning av ärenden rörande förhandsbesked in. m.

Chef för verksamheten föreslås bli en byråchef i lönegraden 37. Antalet

granskningsmän, som enligt vad tidigare sagts skall vara anställda på byrån

och bl. a. kunna skickas ut till länsstyrelsernas taxeringsavdelningar,

beräknas till fyra eller fem. De föreslås bli placerade i samma lönegrad

som länsrevisor, d. v. s. Ca 33. På byrån skall vidare finnas erforderlig

skrivhjälp.

Den tredje byrån slutligen avses skola handhava ärenden rörande skatteuppbörden.

Hit hör bl. a. på centrala uppbördsnämndens sekreterare nu

vilande uppgifter samt vidare arbetet med källskattetabellerna och med

fastställande av blanketter, debetsedlar m. in. för uppbördsväsendet. Till

denna byrå skall även hänföras den av handräckningsavtalen med de nordiska

länderna beroende verksamheten samt ärenden rörande kupongskatt.

Byrån bör enligt de sakkunniga förestås av en byråchef i lönegraden 37.

På byrån bör vidare finnas anställda en föreståndare för kupongskattekontoret

i lönegraden 27 samt därutöver två byråsekreterare i lönegraden

25 (motsvarande de hos riksskattenämnden nu anställda assistenterna i

samma lönegrad) ävensom biträden för diarieföring av handräckningsärendena,

för skrivgöromål m. in.

s. 267 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

267

Remissyttrandena

I yttrandena tillstyrkes allmänt att en särskild byrå för taxeringskontroll

skapas inom riksskattenämnden eller den i betänkandet föreslagna riksskattestyrelsen.

De sakkunnigas förslag att med den nuvarande riksskattenämnden förena

centrala uppbördsnämnden, kupongskattenämnden och kupongskattekontoret

samt att i samband därmed ombilda riksskattenämnden till en riksskattestyrelse

har tillstyrkts eller lämnats utan principiell erinran av statskontoret,

statens organisationsnämnd, fem länsstyrelser, Sveriges lantbruksförbund,

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, Föreningen Sveriges

taxeringsrevisorer, Sveriges advokatsamfund och Svensk industriförening.

Kammarrätten, justitiekanslersämbetet, sex länsstyrelser, Svenska landstingsförbundet,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation och Kooperativa

förbundet ger uttryck för tvekan inför förslaget i denna del.

I huvudsakligen avstyrkande riktning uttalar sig riksskattenämnden, överståthållarämbetet,

tio länsstyrelser, Föreningen Sveriges landskamrerare,

Svenska landskommunernas förbund, näringslivets skattedelegation, Sveriges

köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund.

Centrala uppbördsnämnden och kupongskattenämnden avstyrker var för

sig att de införlivas med den tilltänkta riksskattestyrelsen.

Statens organisationsnämnd förklarar, att nämnden biträder de sakkunnigas

förslag i vad det gäller organisatoriska och liknande frågor.

Statskontoret framhåller, att om väsentligt bättre möjligheter skapas för

den lokala skattekontrollen, detta givetvis är ägnat att minska behovet av

ett centralt kontrollorgan. Å andra sidan finner statskontoret skäl tala för

att ett auktoritativt centralt organ upprättas med större förutsättningar än

de nu förefintliga att — utan centraldirigering av länsstyrelsernas taxeringsarbete

— verka för en effektivisering av taxeringskontrollen samt för en

samordning av utvecklingen på beskattningsområdet. Med hänsyn härtill

och då förslaget om att inlemma centrala uppbördsnämnden och kupongskattekontoret

i det nya verket framstår som en rationaliseringsåtgärd, vill

statskontoret inte motsätta sig inrättandet av det tilltänkta centralorganet

inom beskattningsväsendet. Statskontoret finner emellertid, att den nuvarande

benämningen, riksskattenämnden, är lämpligare.

Vidare förordar statskontoret vissa nedskärningar i lönesättningen för

tjänstemännen i det föreslagna centrala organet. Sålunda bör enligt statskontorets

mening den tilltänkta tredje byrån för ärenden angående skatteuppbörden

m. m. utan olägenhet kunna ingå som en avdelning under någon

av de två övriga byråerna med en byrådirektör i Öl lönegraden som chef.

Vidare förordas att verkschefen placeras som överdirektör i Cp 17. Vid eu

jämförelse med löneställningen för cheferna för centrala ämbetsverk kan

statskontoret nämligen icke finna, att de å nu ifrågavarande verkschef be
-

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

löpande göroinålen kan anses mera maktpåliggande och krävande än dem

som åvilar verkschefer med ställning som överdirektörer i 17 lönegraden å

löneplan nr 2, såsom cheferna för fångvårdsstyrelsen och kontrollstyrelsen.

En högre lönesättning framstår som så mycket mindre påkallad, därest

verket i enlighet med statskontorets förslag organiseras på två byråer. Beträffande

revisor stjänsterna på andra byrån kan statskontoret, som inte

anser sig kunna bedöma behovet av antalet sådana tjänster, ej tillstyrka,

att de hänföres till högre lönegrad än den 32 :a. Den i 27 lönegraden placerade

byråsekreterartjänsten bör enligt statskontorets mening åsättas beteckningen

förste byråsekreterare. Ytterligare framhålles, att en av de två

tjänsterna som byråsekreterare i Ca 23 bör ersättas med befattning inom

den för amanuenspersonalen gällande reglerade befordringsgången. Den för

registratorsgöromålen föreslagna kansliskrivartjänsten i Ca 15 bör enligt

statskontorets åsikt uppföras som kontoristtjänst i 13 lönegraden. Statskontoret

förordar även, att den icke-ordinarie anställningsformen bör komma

till användning. Beträffande kontorsbiträdestjänsterna finnes ordinariesättning

endast böra ifrågakomma, därest dessa befattningar enligt för denna

personalkategori tillämpade befordringsgrunder skall upptas i Ca 8.

Statskontoret upptager i sitt yttrande jämväl de sakkunnigas förslag beträffande

chefskapets utövande under tid, då verkschefen åtnjuter ledighet

eller då chefstjänsten är vakant. Härom anföres följande.

Enligt utredningsmännen borde verkschefen tillika vara ordförande i

den till styrelsen knutna nämnden. Häremot finnes intet att erinra. De sakkunniga

ha emellertid ansett, att vid förfall för ordföranden (verkschefen)

särskild nämndsledamot — vice ordföranden — borde tjänstgöra som ordförande

i nämnden. Uttryckligen bär angivits, att avsikten icke vore, att

någon av riksskattestyrelsens byråchefer skulle inträda såsom ordförande

i hans ställe. Av de sakkunnigas uttalanden under förevarande avsnitt i betänkandet

framgår vidare, att meningen jämväl varit, att annan befattningshavare,

i regel någon av byråcheferna, vid ledigheter m. in. för verkschefen

skulle upprätthålla chefstjänsten. Under dessa tider kommer således

den situationen att inträda, att i verket ingår såväl en t. f. ordförande

(vice ordföranden) som en t. f. generaldirektör (enligt statskontorets förslag

överdirektör), av vilka den sistnämnde icke synes komma att deltaga

i avgörandet av nämndärendena. Statskontoret måste finna starka betänkligheter

möta mot en dylik ordning, enligt vilken den tillförordnade generaldirektören

(överdirektören) icke skulle ha något ansvar för i nämnden

fattade beslut. Ämbetsverket kan för sin del icke finna hinder möta mot

att den tillförordnade verkschefen — oavsett om denne är någon av byråcheferna

inom centralorganet eller annan befattningshavare, exempelvis

inom landsstaten — övertager samtliga de arbetsuppgifter, som ankomma

på verkschefen och således även ordförandeskapet i nämnden. Någon särskild

arvodespost för vice ordföranden skulle i så fall icke erfordras.

Statens lönenämnd, som icke tagit ställning till den av utredningen föreslagna

organisationen med en uppdelning på tre relativt små byråer, ifrågasätter,

om tillräckliga skäl föreligger att placera en av de föreslagna byrå
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

2C9

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1056

chefstjänsterna å löneplan nr 2. Ifrågavarande tjänst skulle för övrigt komma

att placeras på den i fråga om personaluppsättning minsta byrån. Beträffande

de föreslagna revisor stjänsterna på andra byrån uttalar lönenämnden,

att högre placering än 31 lönegraden (byrådirektör) icke synes böra

komma i fråga för dessa tjänster. De av utredningen förordade kontorsbiträdestjänsterna

bör enligt nämndens mening inrättas såsom skriv- och

kontorsbiträden i reglerad befordringsgång. Nämnden ifrågasätter, om icke

tjänstebenämningen assistent borde bibehållas för de två tjänster i 25 lönegraden,

som enligt utredningens förslag skulle överföras till byråsekreterartjänster

på tredje byrån. Storleken av de till vice ordföranden och fem ledamöter

i nämnden utgående årsarvodena bör enligt nämnden bli beroende

av det beräknade antalet sammanträden per år. I avsaknad av uppgifter

härom kan lönenämnden icke taga ställning till utredningens förslag på

denna punkt.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön finner den föreslagna organisationen

väl avvägd och tillstyrker de sakkunnigas förslag.

I yttrandet från länsstyrelsen i Jönköpings län anföres.

Det nu föreslagna verket, riksskattestyreisen, som skulle upptaga även

den ämbetsbefattning, som utövas av centrala uppbördsnämnden och kupongskattenämnden

med kupongskattekontoret, är icke av samma betydande

omfattning, som den tidigare föreslagna taxeringsstyrelsen. Det nya verket

torde närmast avses att vara en sådan utbyggnad av riksskattenämndens

kansli, som av länsstyrelsen bland andra remissinstanser föreslogs i stället

för taxeringsstyrelsen. Genom sammanförandet med förut angivna myndigheter

har verket emellertid utbyggts så mycket, att detsamma kan befaras

överskugga riksskattenämnden. I betraktande av den goodwill, som denna

nämnd lyckats förvärva synes det vara av vikt, att nämnden kan få fortbestå

med bibehållet namn och hög grad av självständighet i organisationen

i förhållande till ämbetsverket. Under sådan förutsättning synes de sakkunnigas

förslag kunna tillstyrkas.

Sveriges lantbruksförbund yttrar.

Den av de sakkunniga nu föreslagna utbyggnaden av riksskattenämnden

till en riksskattestyrelse synes såvitt förbundet kan bedöma vara ändamålsenlig.

Som utformningen har blivit av dels riksskattestyrelsens organisation

och" dels dess förhållande till taxeringsmyndigheterna ute i landet synes

berättigad anledning föreligga till den förhoppningen, att därigenom erhålles

såväl ett effektivt instrument för en mera enhetlig ledning av och översyn

över taxeringsarbetet i landet som fortblivande lokal självständighet för

taxeringsorganen ute i landet. Efter tillkomsten av det nya uppbördsförfarandet

(prel. skatten) har behovet av en samverkan mellan taxerings- och

uppbördsmyndighcter uppstått. Med hänsyn härtill synes förslaget att låta

de arbetsuppgifter, som numera handlägges av centrala uppbördsnämnden,

ingå i den nya riksskattestyrelsens verksamhet böra tillstyrkas. Mot överförande

av jämväl kupongskattenämndens verksamhet till den nya riksskattestyreisen

torde icke heller vara någon erinran att göra. Förbundet anser

sig därför kunna dela de sakkunnigas inställning till behovet utav ett

centralt taxcringsorgan ävensom kunna förorda en lösning i enlighet med

de riktlinjer, som de sakkunniga föreslagit.

s. 270 Kontrollera mot PDF

270 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Landsorganisationen konstaterar med tillfredsställelse, att taxeringssakkunniga

inte ansluter sig till skattelagssakkunnigas uppfattning, att det

centrala organet bör ägna sig åt upplysningsverksamhet i förhållande till

allmänheten. Dylik verksamhet bör i stället bedrivas lokalt. Landsorganisationen

ifrågasätter emellertid lämpligheten av att överföra den centrala

uppbördsnämnden till en blivande riksskattestyrelse. Nämnden har enligt

samstämmiga uppgifter fungerat väl och endast dragit mycket obetydliga

kostnader. Genom arbetsmarknadsorganisationernas representation i nämnden

har frågorna kunnat få en allsidig och sakkunnig bedömning. Enär organisationerna

knappast torde kunna beredas motsvarande representation i

riksskattestyrelsen kan det befaras, att arbetsmarknadsparternas speciella

sakkunskap inte i full utsträckning kan göra sig gällande vid behandling

av dylika ärenden. Enligt landsorganisationens uppfattning borde den centrala

uppbördsnämnden utan olägenhet kunna bestå i sin hittillsvarande

självständiga form.

Kammarrätten kan icke uttala någon bestämd mening om behovet av

att inrätta den av de sakkunniga föreslagna riksskattestyrelsen. Kammarrätten

fäster dock särskilt avseende vid den fördel, som riksskattenämnden

erbjuder ur synpunkten av allmänhetens förtroende. Bestämmelsen att riksskattestyrelsens

chef skall vara ordförande i nämnden och att nämnden skall

inordnas under ett organ med i huvudsak fiskaliska uppgifter torde enligt

kammarrättens mening komma att menligt inverka på detta förtroende.

Vidare anföres följande.

Med hänsyn till den omfattning göromålen torde komma att få finna de

sakkunniga icke tänkbart, att den av nämnden oberoende taxeringskontrollen

skall kunna utföras av kansliet i samråd med riksskattenämndens ordförande.

Detta torde måhända i och för sig vara riktigt, men kammarrätten

ifrågasätter om det är ett tillräckligt skäl för införande av den föreslagna

riksskattestyrelsen. Det synes nämligen kammarrätten som om frågan borde

kunna lösas genom en lämplig fördelning av arbetsuppgifterna mellan

nämnden och en särskild byrå eller en särskild avdelning inom riksskattenämnden.

Nämnden skulle därvid bevaras med bibehållande i huvudsak

av sin nuvarande karaktär med arbetsuppgifterna begränsade till att meddela

förhandsbesked i taxeringsfrågor och anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna

i frågor om tillämpning av författningsbestämmelser.

Övriga uppgifter, som åvila eller komma att åvila riksskattenämnden, skulle

ankomma å den nya byrån eller avdelningen under självständig ledning av

byråchef eller överdirektör i samråd med riksskattenämndens ordförande.

Om ordförandens arbetsbörda på detta sätt begränsades synas förutsättningar

finnas för att posten som ordförande i riksskattenämnden även i

fortsättningen skulle kunna besättas med innehavare av annan befattning.

Förslaget att sammanföra riksskattenämnden med centrala uppbördsnämnden

möter i och för sig ingen erinran från kammarrättens sida utan

kammarrätten anser, att det är en fullt riktig princip att sammanföra arbetsuppgifter,

som har intimt samband med varandra. Såvitt kammarrätten

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kiingl. Maj.ts proposition nr 150 är 1956

har sig bekant har den nuvarande anordningen emellertid fungerat tillfredsställande

och några olägenheter av sådan art, att en snar ändring därav är

påkallad, har icke försports.

Justitiekanslersåmbetet framhåller, att den åtskillnad, som de sakkunniga

varit angelägna att upprätthålla mellan befattningshavare, vilka har

att utöva dömande funktioner, och dem, som främst är satta att tillvarataga

statens skatteanspråk, icke synes ha mera strängt upprätthållits beträffande

den föreslagna riksskattestyrelsen.

Länsstyrelsen i Kalmar län ställer sig i viss mån tveksam till förslaget

om en riksskattestyrelse. Enligt denna länsstyrelse kan det diskuteras, huruvida

icke uppgifterna att följa utvecklingen av taxeringsarbetet och att bidraga

till ökad taxeringskontroll bör bedrivas inom en vidgad ram för

riksskattenämnden. Vad som där behövs finner länsstyrelsen framför allt

vara en utökning av personalbeståndet, så att riksskattenämnden blir bättre

rustad att taga itu med sådana uppgifter. I fråga om övertagandet av de

uppgifter, som hittills handhafts av den centrala uppbördsnämnden och

kupongskattekontoret, ifrågasättes, huruvida ett sådant överförande av uppgifterna

är lämpligt. Länsstyrelsen erinrar om att centrala uppbördsnämnden

innehåller representanter för arbetsmarknadens huvudorganisationer.

En sådan representation i riksskattestyx-elsen finner länsstyrelsen

knappast lämplig. Om emellertid arbetsmarknadens parter skall inrymmas

i riksskattestyrelsen, måste antalet ledamöter utökas.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads,

Västmanlands och Kopparbergs län.

Kooperativa förbundet ifrågasätter, om det icke är tillräckligt att göra

ordförandetjänsten i riksskattenämnden till heltidstjänst och att förse riksskattenämnden

med ett kansli, som skulle omhänderha de utvidgade uppgifterna

för riksskattenämnden, speciellt taxeringskontrollen. Beträffande

övriga i förslaget nämnda centrala organ borde däremot den nuvarande ordningen

bibehållas.

Riksskattenämnden återger till en början, i likhet med flera andra remissinstanser,

följande uttalande av den kommitté, på vars förslag nämnden

tillskapades (SOU 1949: 62 s. 47).

Frågan om vilken av dessa former för centralorganets organisation som

bör föredragas sammanhänger i viss mån med de uppgifter, som skola anförtros

organet. Lägges huvudvikten vid de fiskaliska synpunkterna att

skattekontrollen må bliva rigoröst genomförd och att största möjliga likformighet

i tillämpningen av beskattningsreglerna åstadkommes, skulle

möjligen företräde böra givas åt en ämbetsmannamässig organisation. Anses

däremot viktigt, att taxeringsarbetet, utan eftersättande av effektiviteten

och likformigheten, liedrives främst i syfte att ernå materiell rättvisa

under tillgodogörande av den skattetekniska och allmänt medborgerliga erfarenheten,

synes alternativet med en nämnd vara att föredraga.

Mot ett verk av nu föreslagen konstruktion måste enligt riksskattenämn
-

s. 272 Kontrollera mot PDF

272 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1956

dens mening riktas den invändningen att verkets chef kommer att intaga en

dubbelställning som av principiella skäl om möjligt bör undvikas. Å ena

sidan är han såsom ordförande i verkets nämnd opartisk domare i ärenden

angående förhandsbesked m. m. Å andra sidan är han chef för skattekontrollen

i riket och har att i denna sin egenskap tillgodose fiskaliska intressen.

Invändningen finnes vara analog med den kritik som taxeringssakkunniga

riktat exempelvis mot taxeringsintendentens närvaro vid prövningsnämndens

sammanträden; samtidigt är situationen mera tillspetsad,

eftersom generaldirektörens mening måste antagas väga tungt i nämnden.

Riksskattenämnden anser det angeläget att ett centralt organ för taxeringskontrollen

tillskapas samt att detta organ anknytes till nämnden. I

denna del anföres ytterligare.

Därvid bör dock beaktas den redan anförda invändningen att åt nämnden

eller dess ordförande icke bör givas sken av att företräda ensidigt fiskaliska

intressen. Detta synes vara möjligt om vid sidan av riksskattenämndens

nuvarande kansli inrättas en kontrollbyrå, vars byråchef intager en relativt

självständig ställning i förhållande till riksskattenämnden och dennas ordförande,

så att den sistnämnde endast i personalfrågor och dylikt har chefskapet

över kontrollbyråns byråchef och denne underställd personal. Vidare

skulle byråchefen eventuellt kunna åläggas skyldighet att, innan åtgärder

för taxeringskontroll av större omfattning vidtages, anmäla frågan för riksskattenämnden

eller dess ordförande. Däremot synes det inte vara möjligt

att om ett centralt verk inrättas, giva byråchefen vid kontrollbyrån en motsvarande

självständig ställning i förhållande till generaldirektören.

I yttrandet framhålles vidare, att en del av de frågor, som centrala uppbördsnämnden

har att handlägga, har nära samband med spörsmålet huruvida

skattskyldighet föreligger i visst fall eller ej, men att den större delen

av uppbördsnämndens uppgifter avser rent praktiska problem rörande källskatten,

vilka icke har närmare anknytning till riksskattenämndens verksamhet.

Några egentliga olägenheter av att centrala uppbördsnämnden varit

ett fristående organ bär enligt riksskattenämndens uppfattning icke förmärkts.

Samarbete mellan nämndernas kanslier förekommer givetvis när så

är påkallat.

Beträffande kupongskattekontoret instämmer riksskattenämnden i de

sakkunnigas uttalande, att det synes ganska betydelselöst om kontoret bibehålies

under överståthållarämbetet eller överföres till ett centralt organ.

Snarast anser riksskattenämnden att kontorets säsongmässigt växlande personalbehov

bäst tillgodoses genom den nuvarande anknytningen till överståthållarämbetet

med dess större personalresurser.

Det mest vägande av de av de sakkunniga anförda skälen för tillskapande

av en riksskattestyrelse finner riksskattenämnden vara, att ordförandeskapet

i nämnden är en mycket arbetskrävande bisyssla och att det på längre

sikt kan bli svårt att finna lämpliga personer, som har möjlighet att påtaga

sig uppdraget. Å andra sidan anser nämnden detta dock icke vara helt

omöjligt.

s. 273 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts proposition nr 150 år 1956 273

De skäl, som talar mot inrättande av en riksskattestyrelse, är enligt riksskattenämndens

mening så vägande, att nämnden icke är beredd att förorda

förslaget.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands

län, näringslivets skattedelegation, Sveriges köpmannaförbund och

Sveriges grossistförbund.

Överståthållarämbetet anser att bärande skäl inte förebragts för en utbyggnad

och omvandling av den nuvarande riksskattenämnden till en riksskattestyrelse.

Förslaget att med den föreslagna riksskattestyrelsen förena

kupongskattekontoret och kupongskattenämnden avstyrkes av ämbetet.

Länsstyrelsen i Stockholms län erinrar — i likhet med vad som skedde i

yttrande över skattelagssakkunnigas förslag — om att riksskattenämnden

nyligen inrättats för åtgärder i syfte att förbättra taxeringskontrollen och

effektivisera taxeringsväsendet. Den omständigheten att riksskattenämnden

hittills på grund av andra göromål icke kunnat ägna så stor uppmärksamhet

åt dessa frågor som från början avsetts, synes icke i och för sig utgöra

något skäl för tillskapande av ett nytt organ för dessa ärenden. Närmast

till hands ligger enligt länsstyrelsens mening att ställa erforderliga arbetskrafter

till riksskattenämndens förfogande för de ifrågavarande göromålen,

eventuellt också att ändra nämndens instruktion därhän att nämnden tillerkännes

ökade befogenheter gentemot de lokala myndigheterna beträffande

kontrollverksamheten. Först om det skulle visa sig att denna väg, som ur

kostnadssynpunkt måste ställa sig gynnsammare, icke skulle medföra

önskat resultat, finner länsstyrelsen frågan om andra åtgärder för att nå

det åsyftade ändamålet böra upptagas till prövning. Länsstyrelsen finner

vidare att den nya delen i förslaget, inrättande av en särskild byrå för uppbörds-

och kupongskatteärenden m. in., synes komma att medföra väsentligt

ökade kostnader i jämförelse med vad nu gäller. Några motsvarande fördelar

genom centralisering synes icke kunna vinnas.

Uttalanden med likartad innebörd göres av länsstyrelsen i Skaraborgs

län och Föreningen Sveriges landskamrerare.

Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län är tiden ännu inte mogen för

inrättande av en riksskattestyrelse, utan länsstyrelsen anser en utbyggnad

av riksskattenämnden vara att föredraga. Länsstyrelsen finner, att under

det fåtal år nämnden fungerat har dess verksamhet visat sig framgångsrik

samt att nämnden fortfarande bör inta samma framskjutna ställning som

hittills.

Ett ämbetsverk av föreslagen art utan direktivrätt mot underordnade

myndigheter förefaller länsstyrelsen i Örebro län oformligt. Däremot anser

länsstyrelsen, att riksskattenämndens kansli bör utbyggas för att kunna

bidraga till en effektivare taxeringskontroll än hittills varit möjlig.

Länsstyrelsen i Vusternorrlands län framhåller, att om pensionsutredningens

förslag föranleder lagstiftning, kan denna komma att medföra upp18

— Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150

s. 274 Kontrollera mot PDF

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

komsten av nya speciella frågor rörande arbetsgivar- och arbetstagarförhållanden

i samband med uppbörden ävensom eljest angående avgiftsuppbörden,

för vilkas lösande centrala uppbördsnämnden med dess redan vunna

erfarenheter synes böra komma i fråga. Länsstyrelsen avstyrker bestämt

taxeringssakkunnigas förslag att låta riksskattenämnden övertaga centrala

uppbördsnämndens arbetsuppgifter. Det synes i stället finnas anledning

övervaga att från riksskattenämnden till centrala uppbördsnämnden överföra

de arbetsuppgifter med fastställande av källskattetabeller samt blanketter

och formulär i uppbördsfrågor m. m., vilka för närvarande ombesörjes

av riksskattenämnden.

Centrala uppbördsnämnden erinrar om att nämnden fått en för sin verksamhet

speciellt anpassad sammansättning, där de tre partsintressena i

uppbördsförfarandet, nämligen det allmännas intresse av en effektiv uppbörd,

arbetsgivarintresset och arbetstagarintresset, är företrädda med var

sin representant. I praktiken har denna sammansättning enligt nämndens

uppfattning visat sig vara mycket värdefull. Den har möjliggjort den snabba

och smidiga handläggning av ärendena som är nödvändig på uppbördsområdet.

Därtill har också medverkat att antalet ledamöter begränsats till

fem och att ledamöterna är bosatta i Stockholm eller dess närhet. Sammanträdena

med nämnden har sålunda kunnat utsättas med kort varsel. Nämndens

sammansättning och ringa antal ledamöter har vidare, uttalar nämnden,

varit till fördel vid de många överläggningar i speciella uppbördsfrågor,

som hållits med arbetsmarknadens parter. I nämndens yttrande anföres

ytterligare bl. a. följande.

För överförandet till riksskattestyrelsen av centrala uppbördsnämndens

arbetsuppgifter måste enligt nämndens mening uppställas såsom förutsättning,

att uppbörds-, arbetsgivar- och arbetstagarintressena erhålla var sin

representant i riksskattestyrelsens nämnd, när nämnden har att behandla

uppbördsärenden. Fråga är emellertid, om detta lämpligen låter sig göra

med den konstruktion av nämnden som föreslagits. Med hänsyn till att

nämndens huvuduppgift kommer att ligga inom riksskattenämndens ämnesområde,

torde — såsom de sakkunniga även synas ha förutsatt — de tre

ledamöterna i riksskattestyrelsens nämnd, som icke behöva vara lagfarna

eller ha avlagt examen vid handelshögskola, komma att utses för denna

huvuduppgift. Uppbörds-, arbetsgivar- och arbetstagarintressenas representanter

synas sålunda endast kunna bli suppleanter i nämnden. Dessa representanter

behöva ha var sin suppleant, som vid förfall för huvudrepresentanten

kan inträda i nämnden. För ifrågavarande representanter skulle således

krävas sex suppleantplatser eller samtliga som stå till buds enligt de

sakkunnigas förslag.

Skola nämndens uppgifter överföras till den föreslagna riksskattestyrelsen,

måste det anses vara mera ändamålsenligt att förse styrelsen med

två nämnder, nämligen en för beskattningsfrågor och en för uppbördsfrågor.

Därvid bör nämnden för uppbördsfrågor göras lika stor och få samma

sammansättning som centrala uppbördsnämnden.

Centrala uppbördsnämnden finner emellertid, att tungt vägande skäl talar

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

emot att överföra nämndens arbetsuppgifter till den föreslagna riksskattestyrelsen.

Härvid åberopar nämnden i stort sett samma argument som

riksskattenämnden. Centrala uppbördsnämnden tillägger.

Såsom ytterligare ett skäl för den föreslagna överföringen skulle kunna

åberopas att det för allmänhetens del skulle vara enklare om man endast

hade en nämnd att vända sig till i beskattnings- och uppbördsfrågor. Gentemot

detta må erinras att centrala uppbördsnämnden varit verksam i närmare

10 år och att allmänheten vant sig vid att i uppbördsfrågor vända sig

till centrala uppbördsnämnden. Ej heller detta skäl synes därför vägande.

Kupongskattenämnden lämnar i sitt yttrande en redogörelse för kupongskattekontorets

arbetsuppgifter och organisation samt anför därefter bl. a.

följande.

Kupongskattenämnden har i realiteten enahanda funktion som en beskattningsnämnd;

dess beslut innefattar avgörande huruvida kupongskatt

skall utgöras eller icke (6 §, 11 § 3 st., 12 § resp. 13 § förordningen om

kupongskatt). Kupongskattenämnden synes därför på samma skäl som de

sakkunniga uttalat i fråga om mellankommunala prövningsnämnden och

gemensamma nämnden principiellt icke böra ingå i det föreslagna nya

centrala organet, överföres beslutanderätten angående kupongskatt till den

föreslagna riksskattestyrelsens nämnd synes nämligen denna komma att

fungera såsom en beskattningsnämnd och därtill en beskattningsnämnd i

första instans.

Ett överförande av kupongskattenämnden och kupongskattekontoret till

det nya centrala organet måste föranleda nya regler om besvärsrätt. Sådana

omnämnas icke i förslaget. De nuvarande besvärsreglerna rörande kupongskatt

överensstämma icke med förslagets besvärsförfarande.

Förslaget, att taxeringsintendenten hos överståthållarämbetet alltjämt

skulle bevaka det allmännas rätt, synes administrativt oegentligt, när nämnden

icke längre anknytes till överståthållarämbetet. Principiellt borde nämnda

uppgift tillkomma taxeringsintendenten i vederbörande län. En sådan

konsekvens av förslaget synes dock synnerligen opraktisk, då den skulle

föranleda en omständlig apparat med infordrande av förklaringar i kammarrättsmål

rörande kupongskatt från olika taxeringsintendenter samt delgivning

av alla beslut med olika taxeringsintendenter.

En annan konsekvens av förslaget, som ej berörts av de sakkunniga, gäller

frågan om medelsförvaltningen och återbetalning av för mycket erlagd

kupongskatt. Sådan återbetalning verkställes nu inom överståthållarämbetets

skatteavdelnings allmänna avdelning. Antalet utbetalningsposter uppgick

1954 till 7 880 och 1955 till 6 591.

Om kupongskattekontoret överföres till det centrala organet bör i följd

härav jämväl återbetalning av kupongskatt verkställas av detta organ. Att

allt fortfarande låta överståthållarämbetet verkställa återbetalning synes

administrativt oegentligt. Att på detta sätt ålägga det centrala organet, som

i övrigt icke ansetts skola ha någon kassarörclse, medelsförvaltning och utbetalningsverksamhet

förefaller icke lämpligt.

De sakkunnigas förslag att yttrande skulle inhämtas från den tillämnade

riksskattestyrelsen vid utnämningar av lands kamrer are har upptagits

i några yttranden.

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungi. Maj.ts proposition nr ISO år 1956

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför.

Uppenbarligen måste en blivande landskamrerare besitta mycket god

kännedom om vår skattelagstiftning och dess tillämpning i rättspraxis. Lika

självfallet är emellertid, att detta enbart icke är tillräckligt. I själva verket

är det jämväl en mångfald andra personliga kvalifikationer som konstituera

skickligheten till ett chefskap — i stor utsträckning som länschefens ställföreträdare

— för en avdelning inom länsstyrelsen med ett stort antal befattningshavare

i olika grader och med mycket skiftande arbetsuppgifter.

Det saknas, enligt länsstyrelsens uppfattning, anledning att göra någon

ändring i hittillsvarande ordning.

Liknande uttalanden göres av länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Kronobergs,

Hallands, Våsternorrlands och Jämtlands län.

Även länsstyrelsen i Stockholms län anför liknande synpunkter men uttalar

att det synes önskvärt att de påpekade omständigheterna understrykes,

om de sakkunnigas förslag upptages. Samma ståndpunkt intas av

Föreningen Sveriges landskamrerare.

Statskontoret uttalar, under åberopande av likartade skäl, att mycket

starka skäl måste föreligga för att en så exceptionell åtgärd skall tillgripas

i och för ett objektivt bedömande av sökandenas skicklighet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att det ofta torde vara en ren

slump, om riksskattenämnden haft tillfälle bilda sig en uppfattning huruvida

viss sökande lämpligen bör befordras till landskamrerare.

I yttrandet från länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalas, att det synes som

om kammarrätten hade större anledning yttra sig i befordringsärenden avseende

taxeringsintendenterna än den föreslagna riksskattestyrelsen.

De sakkunnigas förslag tillstyrkes av Föreningen Sveriges taxeringsintendenter,

som finner att intresset av att rekrytering av landskamreraretjänsterna

regelmässigt sker från taxeringsintendentkåren härigenom får antas

bli i önskvärd grad beaktat.

Departementschefen

De sakkunnigas förslag om en utbyggnad av riksskattenämnden och om

ett sammanförande där av vissa centralt handlagda uppgifter, i samband

varmed det centrala organet givits formen av en riksskattestyrelse, har till

synes blivit föremål för en stark kritik vid remissbehandlingen. Den kritik

som riktats mot förslaget får emellertid inte undanskymma att fullständig

enighet råder på den viktigaste punkten, nämligen i fråga om tillskapandet

av en central byrå för taxeringskontroll. Av de kostnadsökningar, som ett

genomförande av de sakkunnigas förslag skulle medföra, föranledes omkring

tre fjärdedelar av denna byrå. Enighet råder också om att kontrollbyrån

i en eller annan form bör anknytas till den nuvarande riksskattenämndens

kansli.

Vad diskussionen närmast gäller är vilka konsekvenser kontrollbyråns

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

inrättande bör få i fråga om ställningen för riksskattenämndens ordförande

samt de organisatoriska förändringar i övrigt som kan vara lämpliga.

Ur kostnadssynpunkt är dessa frågor av förhållandevis ringa storleksordning.

De kostnadsökningar, som skulle föranledas av de sakkunnigas

förslag i denna del, rör sig omkring 50 000 kronor årligen och motväges

delvis av besparingar på andra håll. Denna merkostnad skulle möjliggöra

en fastare organisation och ledning av verksamheten.

De sakkunniga har konstaterat — och detta har inte bestritts från något

håll -— att ordföranden i riksskattenämnden i denna sin egenskap redan för

närvarande har en arbetsbörda som går vida utöver vad som kan anses

normalt för en bisyssla. Lägges härtill de nya uppgifter, som följer med

kontrollbyråns inrättande, har de sakkunniga för sin del funnit att anordningen

med deltidsanställd ordförande knappast kan bibehållas. I och med

att ordföranden göres heltidsanställd, aktualiseras ett redan tidigare framfört

önskemål att i rationaliserande syfte sammanföra riksskattenämndens

arbetsuppgifter med de uppgifter som nu omhänderhaves av centrala uppbördsnämnden,

kupongskattenämnden och kupongskattekontoret. Då åtskilliga

av de ärenden, som efter eu sådan utbyggnad och omorganisation

skulle tillkomma det centrala organet, knappast lämpar sig för handläggning

inom en nämnd, har de sakkunniga föreslagit, att det centrala organet

ombildas till en riksskattestyrelse med en därtill knuten nämnd, vilken

skulle utöva beslutanderätten i dömande och därmed jämförliga uppgifter.

Invändningarna mot förslaget kan sammanfattas så, att centrala uppbördsnämnden,

kupongskattenämnden och kupongskattekontoret dragit

små kostnader, att de löst sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt samt

att någon kostnadsbesparing inte anses uppkomma genom att införliva dessa

organ med riksskattenämnden. Man har vidare ansett att den centrala verksamheten

på taxeringsväsendets område alltjämt lämpligen bör handhavas

av en nämnd. Slutligen har man framhållit att den föreslagna styrelsens

chef skulle få en dubbelställning såsom ordförande i ett dömande organ

och målsman för den fiskaliska verksamheten och att denna dubbelställning

inte är invändningsfri från principiella utgångspunkter.

Jag vill till en början uppehålla mig något vid den sist återgivna synpunkten.

Redan nu har riksskattenämnden vissa uppgifter på taxeringskontrollens

område — principiellt av samma karaktär som de föreslagna

uppgifterna — låt vara alt de hittills av olika skäl inte kunnat utföras

i avsedd omfattning. Anordningen har inte mött någon kritik. Inrättas

den föreslagna byrån för taxeringskontroll, kommer ordförandens befattning

med dylika uppgifter alt öka. Jag finner nämligen uteslutet att, såsom

antytts i några yttranden, byrån skulle kunna i huvudsak helt självständigt

handlägga på den ankommande frågor. Dessa är nämligen till stor del

nya och delvis av så utomordentligt ömtålig art, att eu kvalificerad ledning

och övervakning är nödvändig. För egen del skulle jag inte finna

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

olämpligt om ledningen och övervakningen på föreslaget sätt lades i händerna

på en verkschef med väsentligen dömande funktioner. En sådan

ordning skulle kunna sägas ligga i linje med strävandena på olika rättsområden

att ställa användningen av utredningsmedel under domstolsmässig

kontroll. Jag vill understryka att dessa problem i huvudsak blir

desamma, vare sig man bibehåller riksskattenämnden i nuvarande form

eller i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag bygger in nämnden

i en riksskattestyrelse.

Frågan om centrala uppbördsnämnden, kupongskattekontoret och kupongskattenämnden

bör förenas med riksskattenämnden blir enligt min

uppfattning väsentligen beroende av huru man löser spörsmålet om riksskattenämndens

ordförande. Bibehålies anordningen med en deltidsanställd

ordförande måste tanken på en införlivning förfalla. Göres åter ordföranden

heltidsanställd, synes lämpligt att utnyttja hans kapacitet för de uppgifter

som nu tillkommer centrala uppbördsnämndens och kupongskattenämndens

ordförande. Härför talar också att det måste anses rationellt och att

det åtminstone på längre sikt bör medföra besparingar att så långt möjligt

sammanföra centralt handlagda uppgifter på beskattningsväsendets område

hos ett organ. Om man vid eu sådan omorganisation bör låta verksamheten

drivas i riksskattenämndens namn eller ge organet karaktär av ämbetsverk

med därtill knuten nämnd är, som de sakkunniga framhållit, i mycket en

namnfråga.

För de sakkunnigas ståndpunkt att göra riksskattenämndens ordförande

heltidsanställd kan åtskilliga skäl anföras. Redan vid den utredning, som

föregick riksskattenämndens inrättande, förutsattes för övrigt, att ordföranden

skulle vara heltidsanställd. Vid frågans vidare behandling ansågs

emellertid möjligt att pröva ordningen med ordförandeskapet som en deltidssyssla.

Erfarenheten har visat att arbetsuppgifterna ingalunda blivit

mindre än beräknat. De nya uppgifter som följer med inrättandet av en

kontrollbyrå kommer att ställa ökade krav på ordföranden, och det är ett

viktigt samhällsintresse att dessa uppgifter fylles på ett tillfredsställande

sätt. På längre sikt är det därför sannolikt ofrånkomligt att den centrala

verksamheten på taxeringsväsendets område ledes av en heltidsanställd befattningshavare

och att en omorganisation i huvudsaklig överensstämmelse

med sakkunnigförslaget företages.

Det synes emellertid inte nödvändigt att nu ta slutlig ståndpunkt i frågan.

Bland remissinstanserna är det en ganska allmän uppfattning att med

ett genomförande av de sakkunnigas förslag i denna del bör tills vidare

anstå i avvaktan på erfarenhet av riksskattenämndens utbyggnad. Jag anser

mig kunna ansluta mig till denna uppfattning och har härvid fäst särskilt

avseende vid att riksskattenämnden uttalat att verksamheten även

efter kontrollbyråns inrättande, i allt fall under vissa förutsättningar, bör

kunna ledas av en deltidsanställd ordförande.

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Det sagda innebär, att jag förordar att en byrå för taxeringskontroll inrättas

inom riksskattenämndens kansli, medan den slutliga prövningen

av de sakkunnigas övriga förslag på förevarande område får anstå tills

vidare. Därmed förfaller också tanken på att regelmässigt utnyttja det

centrala organet som remissinstans i frågor om utnämning av landskamrerare,

vilket självfallet å andra sidan inte behöver innebära att man i dessa

viktiga utnämningsfrågor avstår från att hos det centrala organet i en eller

annan form inhämta tillgängliga upplysningar om sökandenas kvalifikationer.

Kontrollbyrån bör i enlighet med de sakkunnigas förslag förestås av en

byråchef i Ca 37, vilken träder i stället för riksskattenämndens nuvarande

bokföringssakkunnige. Vidare bör där finnas anställda fyra revisorer, beträffande

vilkas lönestälining ståndpunkt torde få tas i ett senare sammanhang.

Den erforderliga förstärkningen av biträdespersonalen kan beräknas till

tre befattningshavare, varjämte det torde bli erforderligt att inrätta en tjänst

såsom expeditionsvakt. Även i dessa fall torde lönegradsplaceringarna få

övervägas senare.

Av olika skäl bör byrån för taxeringskontroll vara underställd riksskattenämndens

ordförande, däremot inte nämnden såsom sådan. Detta torde

få regleras i instruktionen för riksskattenämnden.

Frågan om en höjning av arvodet för nämndens ordförande, för närvarande

6 000 kronor, i anledning av de nytillkomna uppgifterna torde få

prövas i samband med övriga anslagsfrågor för budgetåret 1957/58.

Vad jag här förordat beträffande riksskattenämndens utbyggnad torde

böra tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1957.

VII. Taxeringsbesvär

Gällande bestämmelser

överinstanser i taxeringsfrågor är prövningsnämnderna, kammarrätten

och regeringsrätten. Hos prövningsnämnderna kan de skattskyldiga och

kommunerna anföra besvär över taxeringsnämndernas beslut. Prövningsnämnderna

äger emellertid också upptaga taxeringsfrågor på eget eller

någon dess ledamots initiativ eller efter framställning av taxeringsintendent.

Formellt behandlar prövningsnämnderna samtliga taxeringar, var och en

inom sitt prövningsdistrikt. Däremot kommer taxeringsfrågorna under kammarrättens

bedömande endast i den mån taxeringsintendent, kommun eller

skattskyldig överklagar prövningsnämnds beslut. Kammarrättens utslag

får genom besvär bringas under regeringsrättens prövning.

s. 280 Kontrollera mot PDF

280 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Taxeringar, som beslutats i taxeringsnämnd eller i högre instans och

som inte överklagats, vinner i princip rättskraft. Den skattskyldige kan

emellertid i vissa fall anföra besvär i extraordinär ordning. Det allmännas

intresse av att skatt uttas på inkomst- och förmögenhetsbelopp, som blir

kända först i efterhand, tillgodoses genom bestämmelser om eftertaxering.

Beträffande målens anhängiggörande i prövningsnämnderna

gäller följande.

Skattskyldiga och kommuner äger enligt 118 § taxeringsförordningen

anföra besvär över taxeringsnämnds beslut hos vederbörande prövningsnämnd.

Besvären inges till länsstyrelsen i det län, där den överklagade

taxeringsåtgärden vidtagits, eller, om mellankommunala prövningsnämnden

är behörig, till denna nämnd. Besvär till mellankommunala prövningsnämnden

får även inges till länsstyrelsen i något av de län, där den skattskyldige

taxerats eller bort taxeras till statlig inkomstskatt eller statlig

förmögenhetsskatt eller dit av klaganden innehavd, till två eller flera prövningsdistrikt

hörande förvärvskälla är att hänföra.

Skattskyldigs besvär skall ingivas senast den 31 juli under taxeringsåret.

För kommunerna utgår besvärstiden den 15 augusti samma år.

För att de skattskyldiga skall kunna bevaka sina intressen genom att

anföra besvär föreskrives i 90 § taxeringsförordningen skyldighet för taxeringsnämndens

ordförande att ofördröjligen i rekommenderat brev underrätta

de skattskyldiga om avvikelser från självdeklaration och beslut av

därmed jämförlig innebörd. I detta sammanhang torde även få erinras om

att taxeringsnämnds arbete enligt 88 § taxeringsförordningen i allmänhet

skall vara avslutat den 15 maj under taxeringsåret. Vissa nämnder kan få

längre tid till sitt förfogande. Den yttersta tidsgränsen är den 15 juni. Underrättelser

om beslut som fattats under nämndernas sista sammanträden

torde regelmässigt komma de skattskyldiga tillhanda senast under slutet

av juni manad. Åtskilliga skattskyldiga får emellertid sina underrättelser

redan i maj. Har den skattskyldige inte mottagit underrättelse om avvikelse

senast den 30 juni under taxeringsåret, äger han enligt 123 § 2 mom. taxeringsförordningen

anföra besvär i extraordinär ordning.

Vill taxeringsintendent framställa yrkande hos prövningsnämnden, skall

han enligt 97 a § taxeringsförordningen göra detta före taxeringsårets utgång.

Yrkandet får göras reservationsvis och kan senare närmare preciseras.

Samma regler gäller, om medlem av prövningsnämnden vill framställa

yrkande. Har skattskyldig eller kommun anfört besvär hos prövningsnämnden,

avklippes emellertid rätten för intendenten och nämndens ledamöter

att framställa yrkanden i och med att nämnden avgör besvären. Intendenten

måste sålunda, innan han överlämnar besvärsmålet till avgörande, ta ställning

till frågan om han själv skall framställa yrkande rörande den ifrågavarande

taxeringen.

s. 281 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

281

Besvär över prövningsnämnds beslut får enligt 121 § 2 mom. taxeringsförordningen

anföras hos kammarrätten av taxeringsintendenlen,

den skattskyldige eller kommunen. Klaganden är härvid bunden av den

ståndpunkt som han intagit i prövningsnämnden. Av 122 § framgår att

besvären skall inges inom sextip dagar — av kommun inom nittio dagar —

vilka för den skattskyldiges vidkommande räknas från det han erhållit del

av det överklagade beslutet samt för intendenten och kommunen från det

beslutet justerades. Besvären skall inges till länsstyrelsen resp. den mellankommunala

prövningsnämnden men kan också insändas direkt till

kammarrätten. Beredningen av målen genom skriftväxling o. dyl. handhaves

av länsstyrelsen, resp. den mellankommunala prövningsnämnden.

Handlingarna skall överlämnas till kammarrätten inom sex månader efter

det besvären inkommit.

Besvär till regeringsrätten skall enligt 127 § taxeringsförordningen

inges till finansdepartementet inom sextio dagar efter den då klaganden

erhållit del av kammarrättens utslag.

Enligt 39 § taxeringsförordningen förlorar den skattskyldige sin rätt

att anföra besvär hos kammarrätten och regeringsrätten, om han inte inkommer

med självdeklaration inom rätt tid eller om han gör sig skyldig till

därmed jämförlig försummelse.

Enligt 123 § taxeringsförordningen i dess ursprungliga lydelse fick besvär

i extraordinär ordning anföras av skattskyldig, om denne inte

fått underrättelse om avvikelse. Vidare kunde vissa felaktigheter av mera

kvalificerad art rättas genom extraordinära besvär. Så var fallet om taxering

skett i strid med bestämmelserna om objektiv skatteplikt och subjektiv

skattskyldighet eller om rätt beskattningsort samt när taxering blivit

felaktig genom felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende.

Taxeringsförordningen medgav ytterligare att överinstanserna vid prövning

av besvärsmål i enstaka starkt begränsade fall företog rättelse i annan taxering

än den som var föremål för prövning. Detta kunde ifrågakomma, när

taxering skett å orätt ort eller å rätt ort underlåtits. Ävenledes kunde, om

någon av regeringsrätten eller kammarrätten befriats från taxering på den

grund att annan person i stället bort taxeras, regeringsrätten eller kammarrätten

överflytta taxeringen på denne. — Vad nu sagts gäller alltjämt, varjämte,

såsom av det följande framgår, bestämmelserna i vissa hänseenden

utbyggts.

Reglerna om extraordinära besvär har inte ansetts betaga regeringsrätten

möjlighet att på ansökan bevilja resning eller återställa försutten tid.

Möjligheterna till eftertaxering var tidigare snävt begränsade. Sådan

taxering fick endast åsättas för att rätta fel, som visades ha direkt

föranletts av oriktiga uppgifter från den skattskyldiges sida. I enlighet härmed

har eftertaxering inte betraktats som ett rättsmedel. Reglerna om

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

eftertaxering inskrevs inte heller i taxeringsförordningen utan i kommunalskattelagen

och övriga skatteförfattningar.

Förutsättningarna för extraordinära besvär samt eftertaxering har tid

efter annan jämkats och delvis avsevärt utvidgats. Förhållandevis tidigt

skapades möjlighet att anföra besvär i extraordinär ordning, om fastighets

taxeringsvärde legat till grund för taxering av inkomst eller förmögenhet

och taxeringsvärdet ändrats genom utslag av regeringsrätten eller kammarrätten

eller i vissa fall genom beslut av prövningsnämnd.

Ännu större betydelse har emellertid två författningsändringar från senare

år.

Den ena, tillkommen år 1950, avsåg att möjliggöra rättelse av väsentligt

för höga taxeringar, som åsatts när den skattskyldige inte avgivit självdeklaration

eller av uppenbart förbiseende lämnat oriktig uppgift. I dessa

fall är den skattskyldige ofta på grund av sin försummelse avskuren från

vanlig besvärsrätt hos skattedomstolarna. Enligt de år 1950 införda reglerna

får han emellertid anföra besvär hos prövningsnämnden i extraordinär ordning.

Tiden för dessa besvär är, efter en av 1955 års riksdag beslutad ändring,

två år från det den skattskyldige erhållit debetsedel å slutlig skatt på

grund av den ifrågavarande taxeringen. Någon ovillkorlig rätt att få besvären

prövade föreligger inte. Det ankommer på prövningsnämnden att

överväga skäligheten av att taxeringen upptas på nytt. Besvären får endast

prövas, när det med hänsyn till de omständigheter som föranlett underlåtenheten

eller den oriktiga uppgiften skulle vara obilligt att besvären inte

upptogs. Prövningsnämndens bedömning av denna fråga får inte överklagas.

Extraordinära besvär får inte heller anföras, om den ursprungliga taxeringen

är eller varit föremål för prövning hos kammarrätten.

Vidare skedde vid 1955 års riksdag en översyn av reglerna om eftertaxering.

Möjligheterna till eftertaxering blev härvid utvidgade. Även om eftertaxering

alltjämt i huvudsak skall användas för att rätta direkt påvisbara

fel, föreligger nu under vissa omständigheter möjlighet att ompröva den

ursprungliga taxeringen i dess helhet. Detta får ske, om det konstateras

att den skattskyldige lämnat en oriktig uppgift, som föranlett att taxeringen

blivit väsentligt för låg, och det tillika på grund av vad sålunda och i övrigt

förekommit kan antagas att av den skattskyldige lämnade uppgifter inte

varit av beskaffenhet att kunna läggas till grund för en riktig taxering. Även

i övrigt har bestämmelserna jämkats, bl. a. på det sätt att kravet på

orsakssammanhang mellan den skattskyldiges oriktiga uppgift och det felaktiga

taxeringsresultatet gjorts något mindre strängt än tidigare. Tiden,

inom vilken eftertaxering får åsättas, är i princip densamma som förut

eller i allmänhet fem år efter det år, då taxeringen rätteligen bort av beskattningsnämnd

i första instans verkställas.

I 131—135 §§ nuvarande taxeringsförordning upptas slutligen vissa ge
-

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

mensamma bestämmelser rörande besvär. Vad angår inkomst- och förmögenhetstaxeringen

avser dessa bestämmelser bl. a. rätt att kostnadsfritt

erhålla utdrag av taxeringslängd och protokoll, skyldighet för ordförande i

taxeringsnämnd att avge yttrande i besvärsmål, befogenhet att återförvisa

mål till prövningsnämnd samt expedition av skattedomstols utslag för

ändring i debitering. Därjämte anges att församling och annan samfällighet

med beskattningsrätt är likställd med kommun i fråga om rätt att

anföra besvär.

Taxeringssakkunniga

De sakkunniga anför till en början vissa allmänna synpunkter rörande

besvärsreglerna samt yttrar därvid.

Taxeringsprocessen kan sägas i viss mån inta en mellanställning mellan

processen vid de allmänna domstolarna och den egentliga förvaltningsprocessen.

Det torde emellertid vara ett allmänt omfattat önskemål att införa

ett ökat mått av domstolsmässighet i förfarandet. En reform i denna riktning

har ansetts påkallad främst från rättssäkerhetssynpunkt.

De för taxeringsprocessen gällande bestämmelserna får ses mot bakgrunden

av den stora mängd ärenden som årligen måste behandlas och

den speciella, i sina särdrag historiskt betingade organisation som byggts

upp för att behandla dessa. Vårt uppdrag omfattar i första hand att framlägga

förslag till reformer inom taxeringsorganisationen. Tydligt är emellertid,

att varje mera betydande ändring i fråga om organisationen måste

få återverkningar på bestämmelserna om överinstansernas befattning med

taxeringsfrågor. Å andra sidan måste man självfallet utforma taxeringsorganisationen

så, att besvärsfrågorna, vilka utgör ett viktigt led i taxeringsförfarandet,

kan handläggas på ett tillfredsställande sätt. Vi har därför

redan i tidigare sammanhang måst ta ställning till några frågor av grundläggande

betydelse för besvärsförfarandet.

Sålunda har vi bl. a. föreslagit, att prövningsnämnderna skall ombildas

till renodlade besvärsinstanser. Härav följer att dessa nämnder och deras

ledamöter mister sin hittillsvarande initiativrätt. Taxeringarna skall, bortsett

från vissa specialfrågor, upptas till prövning, endast i den mån taxeringsnämndens

beslut överklagas av taxeringsintendent, kommun eller

skattskyldig, och prövningsnämnden skall inte kunna gå utanför de i besvären

framställda yrkandena. Förfarandet gestaltas kontradiktoriskt såsom

redan nu är fallet i kammarrätten och regeringsrätten liksom vid de

allmänna domstolarna.

Taxeringsförordningen reglerar endast i vissa hänseenden taxeringsprocessen

i kammarrätten och regeringsrätten. Den anger i vilka fall besvär

får anföras hos dessa instanser. Därjämte meddelas bestämmelser om skriftväxlingen

i kammarrättsmål. I det förslag till ny taxeringsförordning som

bilägges vårt betänkande har samma begränsning iakttagits. Även om det

från vissa synpunkter kunde vara önskvärt att förfarandet i skattedomstolarna

blev närmare reglerat i en ny taxeringsförordning och möjligen i några

avseenden reviderat, torde det få anses falla utom ramen för vårt uppdrag

alt närmare ingå på denna fråga. Vi får även erinra om alt särskilda sakkunniga

tillsatts för att utreda frågan om begränsningar i rätten att full
-

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

följa skattemål till regeringsrätten. Först sedan ställning tagits till detta

spörsmål och erfarenheter vunnits av den förestående omorganisationen

av de lägre instanserna, torde för övrigt böra ifrågakomma att ta upp skatteprocessen

i kammarrätten och regeringsrätten till omprövning.

Beträffande fullföljd av talan till prövningsnämnderna erinrar

de sakkunniga om sitt förslag att förlänga taxeringsnämndernas arbetsperiod

till utgången av september månad under taxeringsåret samt om det

därmed sammanhängande förslaget att besvär över taxeringsnämndernas

beslut skall anföras, allteftersom taxeringsnämnderna avarbetar sitt material.

De sakkunniga framhåller, att en sådan ordning förutsätter att besvärstiderna

för skattskyldiga och kommuner beräknas på annat sätt än

hittills. De måste i en eller annan form anknytas till tidpunkten för taxeringsnämndens

beslut. Härvid får, understryker de sakkunniga, även

tillses att de skattskyldiga erhåller kännedom om besluten, så att de kan

begagna sin besvärsrätt.

De sakkunniga har i första hand övervägt möjligheten att använda samma

system som vid besvär över prövningsnämnds beslut. Besvärstiden för skattskyldig

skulle börja löpa, när han fått del av vad taxeringsnämnden beslutat.

De sakkunniga påpekar emellertid, att denna metod skulle förutsätta att

taxeringsnämndernas underrättelser till de skattskyldiga om avvikelse från

självdeklaration utsändes i annan form än hittills. De sakkunniga yttrar.

Om besvärstiden skulle räknas från den dag då den skattskyldige erhållit

del av beslutet, fordras i varje särskilt fall bevis om dagen för delfåendet.

Vanliga rekommenderade brev skulle därför inte längre kunna användas.

Underrättelserna om avvikelse fick i stället utsändas i rekommenderat brev

med mottagningsbevis eller delgivas på samma sätt som vid domstolsdelgivning

enligt rättegångsbalken. Härigenom skulle emellertid taxeringsnämnderna

åsamkas ett merarbete av mycket stor omfattning.

De sakkunniga förordar i stället, att på underrättelserna om avvikelse

anges den dag då de expedieras samt att besvärstiden räknas från nämnda

dag. Underrättelserna utsändes i övrigt som hittills, d. v. s. i rekommenderat

brev och snarast möjligt efter det taxeringsnämnden meddelat sitt beslut.

Besvärstiden bör enligt de sakkunniga vara förhållandevis lång men likväl

inte hindra att besvären behandlas och prövas tämligen snart efter det

taxeringsnämnden meddelat sitt beslut. Den bör därjämte beräknas så, att

både myndigheterna och den skattskyldige lätt kan se, när den går ut. Dessa

olika intressen kan, framhåller de sakkunniga, lämpligen tillgodoses på det

sättet, att besvärstiden löper under hela kalendermånaden efter den då avvikelsen

expedierats. Räknar man med att högst en vecka kan åtgå för postbehandlingen,

får den skattskyldige under alla förhållanden drygt tre veckor

på sig att anföra besvär. Inom förvaltningsförfarandet tillämpas i allmänhet

besvärstider om tre veckor, och den nu ifrågasatta tiden skulle i

praktiken bli obetydligt kortare än den tid av en månad från delfåendet som

s. 285 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 ur 1956 285

den skattskyldige minst skall ha till sitt förfogande enligt gällande taxeringsförordning.

De sakkunniga föreslår i enlighet härmed, att besvärstiden skall löpa

till och med utgången av kalendermånaden efter den, under vilken underrättelse

om avvikelse expedierats. I anslutning härtill anföres bl. a. följande.

Kommer försändelsen inte den skattskyldige tillhanda —- vilket visar

sig genom att den återkommer som obeställbar — kan i enlighet med vad

förut antytts ett förnyat utsändande äga rum med utsättande av ny expeditionsdag.

För dylika fall torde det vara lämpligt att man väljer annan

form för försändelsen än vanligt rekommenderat brev. Vi har i annat sammanhang

förordat att taxeringsnämnderna skall äga delgiva anmaningar

genom posten eller genom polismyndighet. Då det i nu aktuella, förhållandevis

fåtaliga fall oftast är av intresse att adressaten sökes på effektivast

möjliga sätt och att formligt bevis om delgivning erhålles, föreslås att

sådan delgivning skall användas i dessa fall.

Kan föreskriven underrättelse om avvikelse inte nå den skattskyldige,

bör han liksom hittills äga extraordinär besvärsrätt. Detsamma bör gälla om

han väl mottagit underrättelsen men så sent att han inte fått skäligt rådrum

före den ordinarie besvärstidens utgång. Vi har i det föregående räknat

med att de skattskyldiga bör kunna få underrättelserna minst tre veckor,

innan tiden utlöper. I enlighet härmed synes böra stadgas att extraordinär

besvärsrätt skall föreligga, om den skattskyldige mottagit underrättelse om

avvikelse senare än tre veckor före besvärstidens utgång.

Beträffande besvärstiden för kommunerna framhåller de sakkunniga,

att expeditionsdagen för underrättelse till den skattskyldige inte kan tas till

utgångspunkt. Kommunerna anses emellertid inte såsom de skattskyldiga beroende

av att få särskild underrättelse om taxeringsnämndens beslut. I gällande

taxeringsförordning är visserligen besvärstiden beräknad så, att kommunerna

får en avskrift av taxeringslängden en månad före besvärstidens utgång.

Den granskning av taxeringarna som kan äga rum på grundval av längden

torde emellertid enligt de sakkunnigas uppfattning inte ha någon större

betydelse. Kommunernas intressen vid taxeringarna tillvaratas huvudsakligen

av de kommunvalda ledamöterna i taxeringsnämnden. Dessa kan,

påpekar de sakkunniga, fortlöpande följa taxeringarna och anmäla för

vederbörande kommunala instans, om något taxeringsnämndens beslut

påkallar kommunens uppmärksamhet.

De sakkunniga föreslår, att besvärstiden för kommunerna i stället skall

beräknas med utgångspunkt från dagen för taxeringsnämndens beslut.

Under erinran om att kommunerna i princip bör erhålla något längre rådrum

än enskilda personer men att någon tidsåtgång för utskrivning av avvikelser

samt för postbefordran inte behöver beräknas, föreslår de sakkunniga,

att kommunernas besvär skall anföras under kalendermånaden efter

den, under vilken den överklagade taxeringen beslutats. Har taxering ej

åsatts, kan det, påpekar de sakkunniga, stundom vara oklart när taxeringsnämndens

beslut kan anses fattat. För dessa fall förordas, att kommu
-

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

nerna skall äga anföra besvär till och med utgången av oktober månad

under taxeringsåret.

Förslaget att göra prövningsnämnderna till renodlade besvärsinstanser

bör enligt de sakkunniga föranleda att taxeringsintendenten, liksom den

skattskyldige, får söka ändring i taxeringsnämndens beslut genom besvär.

Detta innebär bl. a. att intendenten anger sina yrkanden och grunderna

för dessa i skriftlig form. I betänkandet anmärkes, att taxeringsintendenten

härvid — som på sina håll praktiseras — bör kunna ange sina yrkanden i

ett oavslutat, av intendenten signerat prövningnämndsprotokoll, vilket

mångfaldigas och användes bl. a. till delgivning med den skattskyldige.

Beträffande taxeringsintendentens besvärstid yttrar de sakkunniga.

Taxeringsintendenten kan inte iaktta samma besvärstider som de skattskyldiga

och kommunerna. De planmässigt utförda undersökningar rörande

olika branscher eller olika grupper av skattskyldiga, som ingår och i

ökad omfattning kommer att ingå i taxeringssektionernas kontrollarbete,

omöjliggör att intendenten på någon månad kan ta ställning till om viss

taxering skall överklagas eller ej. Snarast föreligger, såsom skattelagssakkunniga

funnit, anledning att något förlänga den tid som för närvarande

står till förfogade. Å andra sidan äger den skattskyldige ett berättigat

intresse av att inte alltför länge behöva sväva i okunnighet om intendenten

tänker överklaga hans taxering eller ej. Vi föreslår att tidsfristen för intendenten

utsträckes med fyra månader eller till och med utgången av april

månad året efter taxeringsåret. Men skälig hänsyn till den skattskyldige

kräver enligt vår mening att den nuvarande rätten för intendenten att anföra

besvär reservationsvis samtidigt blir avskaffad. Intendentens yrkanden

skall sålunda enligt vårt förslag ha preciserats och grunderna för dessa ha

angivits senast den 30 april.

Enligt förslaget skall vidare, i överensstämmelse med nuvarande bestämmelser,

gälla, att om prövningsnämnden avgjort besvär över viss skattskyldigs

taxering, får intendenten inte därefter föra talan hos nämnden

rörande samma taxering. Besvärsrätten avklippes sålunda i realiteten då

intendenten avger yttrande över den skattskyldiges besvär och överlämnar

målet till prövning.

De sakkunniga har även upptagit frågan om skyldighet bör föreligga

för taxeringsintendenten att anföra besvär till den skattskyldiges förmån.

I denna del yttrar de sakkunniga.

Det ligger i sakens natur att intendenten i sitt arbete främst måste tillvarata

det allmännas intressen. Han är emellertid samtidigt ansvarig för

att taxeringarna överhuvudtaget blir så riktiga som möjligt. Även om

taxeringsförordningen inte innehåller uttrycklig föreskrift om att intendenten

är behörig att framställa yrkanden till den skattskyldiges förmån

torde det vara allmänt erkänt att sådan behörighet föreligger. I vilken utsträckning

han även kan anses skyldig att göra detta, torde inte vara helt

klart. Det måste givetvis i första hand ankomma på den skattskyldige att

själv tillvarata sina intressen. Situationen kan emellertid stundom vara

sådan att ett initiativ från intendentens sida är påkallat. Den skattsky’dige

kan vara okunnig om att ett fel begåtts eller av olika skäl — t. ex. att på
-

s. 287 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

287

förda skatter inte kan indrivas hos honom — sakna intresse för att få rättelse.

I sist antydda fall kan det även inträffa, att vederbörande kommun,

som ju uppbär kommunalskatten av statsverket, skulle bli obehörigt gynnad

på statens bekostnad om besvär inte anfördes. Att ett uteblivet initiativ

från intendentens sida stundom kan leda till stötande resultat är uppenbart

och bekräftas av erfarenheten.

Det torde inte vara möjligt att i en författningstext angiva i vilka fall

intendenten bör framställa yrkanden till den skattskyldiges förmån. Att en

sådan skyldighet stundom föreligger kan emellertid markeras genom en uttrycklig

bestämmelse att intendenten äger anföra besvär även till den skattskyldiges

förmån. I detta sammanhang kan erinras om att de allmänna

åklagarna i nya rättegångsbalken tillagts en formlig befogenhet att i högre

rätt fullfölja talan även till den misstänktes förmån. Att åklagaren stundom

är skyldig använda denna befogenhet torde inte vara föremål för

delade meningar.

I fråga om förfarandet vid anförande av besvär förordas i betänkandet,

att besvärsinlagorna, som nu i allmänhet skall tillställas länsstyrelsen, i

fortsättningen inges eller insändes direkt till kansliet hos den prövningsnämnd

som skall pröva besvären. Om besvären skall avgöras av mellankommunala

prövningsnämnden, får de för närvarande inges till någon av

de länsstyrelser, som har med den skattskyldiges taxering att göra. En

liknande möjlighet bör enligt de sakkunniga finnas även i fortsättningen.

Goda skäl talar emellertid enligt de sakkunnigas mening för att man på

samma sätt även i andra fall förebygger att rättsförluster uppstår på grund

av okunnighet om vilken prövningsnämnd som är behörig. För att erhålla

en enkel och för alla lättförståelig regel föreslås, att besvär alltid skall

kunna inges eller insändas till någon prövningsnämnd, som har att upptaga

besvär rörande den skattskyldiges taxering. Detta innebär bl. a. att

besvär alltid kan tillställas prövningsnämnden i det län, där den skattskyldige

taxerats till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt. Om

olika prövningsnämnder är behöriga, förutsättes att särskilda besvärsskrifter

upprättas. Den besvärsskrift, som skall behandlas i annat län, översändes

till den behöriga prövningsnämnden. Det kan emellertid också inträffa

att den skattskyldige inte förstått att han skall besvära sig hos olika

prövningsnämnder utan upprättat gemensam besvärsskrift, som ingivits till

någon behörig prövningsnämnd. Även i detta fall föreslås, att besvären skall

anses behörigen ingivna också i vad de avser taxeringsfråga som skall prövas

av annan prövningsnämnd. I sådant fall skall det ankomma på myndigheterna

att översända avskrift av besvären.

I fråga om besvär till k a m m arrätten och regeringsrätten

har de sakkunniga, som tidigare nämnts, förordat, att rätten att anföra

besvär till dessa instanser inle längre skall förloras genom deklarationsförsummelse.

Såvitt angår besvärstiderna föreslås, alt dessa skall anges omfatta två

månader i stället för som för närvarande sextio dagar. Därjämte innebär

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

förslaget, att den tid som är stadgad för kommuns besvär till kammarrätten

skall bli densamma som för taxeringsintendenten, d. v. s. två månader

från det prövningsnämndens beslut justerats.

Ytterligare förordas vissa ändringar beträffande besvär till kammarrätten.

Sålunda skall enligt förslaget beredningen av kammarrättsmålen ombesörjas

av de föreslagna prövningsnämndskanslierna.

De sakkunniga påpekar, att den tid av ett halvt år, som står till förfogande

för skriftväxlingen i kammarrättsmålen, inte alltid iakttages. Vid vissa länsstyrelser

har denna tid enligt de sakkunniga avsevärt överskridits. I betänkandet

anföres vidare.

Även om förhållandena bättrats under senare år, är de på sina håll inte

tillfredsställande. I sin mån medverkar detta till den avsevärda tidsutdräkt,

som är förenad med processen i skattedomstolarna. Kan man uppnå att

den föreskrivna halvårsfristen allmänt iakttas, skulle den genomsnittliga

väntetiden på kammarrättsutslagen — och indirekt även väntetiden på utslag

av regeringsrätten — kunna på längre sikt inte obetydligt nedbringas.

Genom den av oss i annat sammanhang förordade förstärkningen av taxeringssektionerna

erhålles emellertid bättre möjligheter att sköta dessa åligganden

än tidigare. Eftersom de nuvarande bristerna, såvitt på myndigheterna

ankommer, främst är att tillskriva de otillräckliga personalresurserna

på taxeringssektionerna, finns det därför anledning anta att den här

nämnda frågan i stor utsträckning löses av sig själv.

Vad som hittills förekommit gör det dock önskvärt att förhållandena

bringas under viss kontroll. Samtidigt bör det hållas i minne, att omständigheterna

i enstaka fall — med hänsyn till målens storlek eller pågående utredningar

— kan göra ett uppskov med taxeringsintendentens — eller den

skattskyldiges — ställningstagande motiverat. Den nuvarande, efter ordalagen

ovillkorliga tidsbestämmelsen synes med tanke härpå mindre rationell.

Av dessa skäl föreslås att bestämmelsen ges den innebörden att halvårsfristen

får överskridas, när särskilda omständigheter föreligger, men att

den föreslagna riksskattestyrelsen skall hållas underrättad om de mål,

beträffande vilka tiden överskridits. I vilken form och omfattning uppgifter

härom skall lämnas synes lämpligen böra bestämmas av riksskattestyrelsen.

Beträffande kammarrättsmålens förberedande förordas ytterligare, att

avskrift av inkomna förklaringar alltid skall översändas till klaganden.

Slutligen påpekar de sakkunniga, att det även beträffande beslut av prövningsnämnden

stundom torde vara påkallat att taxeringsintendenten fullföljer

talan till den skattskyldiges förmån, exempelvis om han får kännedom

om nya fakta och den skattskyldige inte kunnat eller haft intresse

för att på tillfredsställande sätt framlägga sin sak inför prövningsnämnden.

I fråga om eftertaxering uttalar de sakkunniga, att bestämmelserna

i ämnet torde, i vad angår förutsättningarna för åsättande av sådan

taxering, få anses ha fått en ändamålsenlig utformning genom 1955

års riksdagsbeslut. En mindre jämkning i förtydligande syfte finnes dock

påkallad.

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Även i övrigt lämnas bestämmelserna om eftertaxering i stort sett oförändrade.

Eftertaxering skulle sålunda alltjämt ha karaktär av en särskild

taxering, som innefattar tillägg till den ursprungligen åsatta. Emellertid

har, framhåller de sakkunniga, förutsättningarna för eftertaxering blivit

avsevärt utvidgade bl. a. så, att en eftertaxering i vissa fall kan i själva

verket komma att innebära en fullständig omprövning av grunderna för

den skattskyldiges taxering. Den prövning som äger rum vid en sådan

eftertaxering kan enligt de sakkunnigas uppfattning i vissa hänseenden

sägas vara jämförbar med den prövning som sker, när en taxering omprövas

i anledning av extraordinära besvär. Med tanke härpå förordas, att

eftertaxering inte skall få beslutas av taxeringsnämnd utan av en besvärsinstans.

Beslutet bör enligt de sakkunniga därjämte föregås av ett processuellt

förfarande, jämförbart med ett besvärsförfarande. I enlighet härmed

föreslås, att prövningsnämnden skall vara första instans beträffande eftertaxering

samt att fråga om sådan taxering skall anhängiggöras av taxeringsintendent.

Härvid förutsättes att taxeringsassistenten i förekommande

fall gör anmälan till taxeringsintendenten. De sakkunniga anmärker, att i

praktiken torde flertalet eftertaxeringar redan nu åsältas av prövningsnämnderna.

Ytterligare förordas den ändringen, att beloppet av den statliga inkomstskatt

och förmögenhetsskatt som skall utgå på grund av eftertaxeringar

inte längre skall behöva anges i beslutet om eftertaxering.

I anslutning till dessa ändringar föreslås, att eftertaxeringsbestämmelserna

flyttas från de särskilda skatteförfattningarna till den nya taxeringsförordningen.

I fråga om bestämmelserna rörande extraordinära besvär finner

de sakkunniga mera genomgripande ändringar vara erforderliga. Härom

uttalas följande.

Det torde vara allmänt erkänt, att dessa bestämmelser är alltför snäva.

Från flera håll har uttalats, att den år 1950 tillskapade möjligheten att i

efterhand få alltför höga taxeringar nedsatta borde utbyggas och bilda

en motsvarighet till eftertaxering, och dessa önskemål har stöd av uttalanden

i propositionen nr 160 till 1955 års riksdag. Även i övrigt har kritik

anförts mot de år 1950 införda reglerna. Man har därvid särskilt vänt

sig emot att prövningsnämndens bedömning av frågan om besvären bör

upptas till prövning inte kan underställas skattedomstol. Att möjligheterna

till rättelse genom sådana besvär bortfaller, om taxeringen i något hänseende

är eller varit föremål för kammarrättens prövning, har även ansetts

otillfredsställande.

Enligt vår mening är denna kritik berättigad. Mot de år 1950 införda

reglerna kan ytterligare anföras, att de i viss mån gynnar sådana skattskyldiga

som gjort sig skyldiga till underlåtenhet att avlämna deklaration

eller till liknande försummelse. Även för andra skattskyldigas vidkommande

kan situationer uppkomma, där en rättelse i efterhand av en materiellt

sett för hög taxering framstår såsom befogad.

19 — llihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 150

s. 290 Kontrollera mot PDF

290 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

En inte helt tilltalande konsekvens av den nuvarande lagstiftningen har

ansetts vara att det allmänna under fem år efter taxeringsåret genom eftertaxering

kan åvägabringa rättelse i för låga taxeringar, medan den skattskyldige,

för att få en oriktig taxering undanröjd eller en för hög taxering

sänkt, måste väcka denna fråga inom ett eller — i de fall som avses med

1950 års lagstiftning — två år från det han fått debetsedel å slutlig skatt i

anledning av den ifrågavarande taxeringen. Självfallet kan man inte utan

vidare jämföra den extraordinära besvärsrätten med rätten att åsätta eftertaxering.

Tillgripes eftertaxering, föreligger alltid en försummelse från den

skattskyldiges sida, låt vara att den kan vara helt ursäktlig. Skälighetshänsyn

talar emellertid för att fristen för extraordinära besvär förlänges.

De sakkunniga föreslår i enlighet med det anförda vissa utvidgningar

av möjligheterna att anföra extraordinära besvär. Härvid framhålles, att

de fall där sådan rätt nu kan ifrågakomma — bortsett från den besvärsrätt

som grundas på att underrättelse om avvikelse från självdeklaration

inte erhållits — i huvudsak är sådana i vilka fel av mera speciell beskaffenhet

har uppkommit. Taxering har beslutats i strid med reglerna om

objektiv skatteplikt eller subjektiv skattskyldighet, den skattskyldige har

taxerats för en och samma inkomst på mer än en ort, eller också har felräkning,

misskrivning eller annat uppenbart förbiseende förelupit. Genom

de år 1950 införda reglerna har tillkommit en möjlighet att åberopa fel av

delvis annan beskaffenhet, nämligen sådana där en taxering blivit oriktig

genom att den grundats på bristfälligt eller felaktigt material. Den skattskyldige

kan här i vissa fall få ändring, om han åberopar omständigheter och

bevis som inte varit kända vid taxeringen. Det är i sistnämnda hänseende

som de sakkunniga finner en utvidgning av förutsättningarna för extraordinära

besvär i främsta rummet påkallad. Vid en sådan utvidgning synes

enligt de sakkunniga viss vägledning kunna hämtas från rättegångsbalkens

regler om resning, låt vara att förutsättningarna bör vara mindre stränga

och att hänsyn även i övrigt måste tas till de särskilda förhållandena inom

taxeringsväsendet. Reglerna finnes böra utformas så att en prövning i efterhand

kan ske, om en taxering blivit väsentligt för hög och omständigheterna

i övrigt är sådana att en rättelse synes skälig.

Såsom en gemensam förutsättning för rätten att anföra extraordinära

besvär i nu avsedda fall kan enligt de sakkunniga tagas att den för höga

taxeringen grundats på ett bristfälligt eller felaktigt material. Detta är

fallet om deklaration eller annan uppgift inte avgivits eller om felaktighet

förekommit i deklaration eller annan uppgift från den skattskyldige.

Dessa fall omfattas av de 1950 införda reglerna. Med dem bör enligt förslaget

jämställas att fel förekommit i handling som legat till grund för

deklaration eller annan uppgift från den skattskyldige, t. ex. i handelsbok.

Detsamma skall gälla om man i efterhand konstaterar felaktighet i sådan

kontrolluppgift, som av myndigheterna följts vid taxeringen, eller i handling

som legat till grund för dylik kontrolluppgift. Även annan omständighet

eller annat bevis, som bort föranleda väsentligt lägre taxering, skall

s. 291 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956 291

få åberopas. Detta innebär en avsevärd utvidgning. Den avser emellertid,

enligt vad de sakkunniga framhåller, i huvudsak endast fall där en förnyad

prövning kan motiveras med att nya omständigheter eller bevis tillkommit.

Däremot rubbas inte principen att avgöranden i uppskattningsfrågor eller

rättsfrågor, som inte påverkas av nytillkommen bevisning, bör vara slutgiltiga.

De sakkunniga finner uppenbart, att extraordinär besvärsrätt inte bör

föreligga, så snart en felaktighet av nu nämnt slag kan konstateras. Vissa

begränsningar måste uppställas. En sådan ligger däri att felet skall ha

föranlett att taxeringen blivit väsentligt för hög, d. v. s. det skall röra

sig om ett skattebelopp, som absolut sett inte är ringa och som inte heller

framstår såsom mindre betydelsefullt i förhållande till den skattskyldiges

samlade skattebörda. Därjämte föreslås — i viss anslutning till bestämmelserna

om resning i rättegångsbalken —- att extraordinära besvär inte

skall få anföras med mindre de kan grundas på omständighet eller bevis

som inte varit känt vid den överklagade taxeringen och den skattskyldiges

underlåtenhet att åberopa omständigheten framstår som ursäktlig.

Alltför stora krav bör enligt de sakkunniga inte ställas i sistnämnda hänseende.

Det anmärkes, att i det valda uttryckssättet torde ligga att det

inte skall behöva visas »giltig» ursäkt (jfr 39 § taxeringsförordningen och

58 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken).

Däremot bör enligt de sakkunnigas mening den skattskyldige utan sådana

inskränkningar vara berättigad att erhålla rättelse av taxering, som

strider mot reglerna om objektiv skatteplikt och subjektiv skattskyldighet,

samt av dubbeltaxering. Detsamma bör gälla, när felräkning, misskrivning

eller annat uppenbart förbiseende förelupit hos taxeringsmyndigheterna.

I betänkandet framhålles att såsom uppenbart förbiseende bör bl. a. räknas

det fält att taxering påförts med ledning av kontrolluppgift som avser

annan person.

Vidare föreslås — alltjämt bortses från det fall att besvärsrätten grundas

på att underrättelse om avvikelse ej erhållits -— en förlängning av den

tid som står till förfogande för att anföra besvär i extraordinär ordning.

Det är enligt de sakkunnigas mening skäligt alt denna tid i princip blir

densamma som den, inom vilken eftertaxering kan ske. Det föreslås därför

att besvären skall få anföras inom fem år efter taxeringsåret.

De sakkunniga påpekar, att förslaget inte innebär någon ändring i fråga

om regeringsrättens befogenhet att efter ansökan bevilja resning eller återställa

försutten lid. Behovet av sådana åtgärder kan emellertid enligt de

sakkunniga förväntas minska efter genomförandet av de nya reglerna om

extraordinär besvärsrätt.

Av instansordningens princip anser de sakkunniga följa, att rättelse

genom extraordinära besvär liksom nu bör sökas hos högre instans än den

som meddelat det överklagade beslutet eller — om detta tillkommit i den

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

högsta instansen — hos regeringsrätten. Har sålunda taxeringen en gång

behandlats av prövningsnämnden, bör dess beslut inte få omprövas av

nämnden själv, utan frågan bör gå till kammarrätten, vare sig nämndens

beslut vunnit laga kraft eller är föremål för prövning i kammarrätten. Det

nuvarande förbudet i vissa fall mot att anföra extraordinära besvär, om

den ifrågavarande taxeringen prövats av kammarrätten, föreslås avskaffat.

I stället förordas, att det skall ankomma på regeringsrätten att avgöx-a, om

ett mål som en gång avgjorts av kammarrätten eller av regeringsrätten

skall få prövas på nytt.

Det föreslås vidare att beslut, som prövningsnämnd eller kammarrätten

meddelat i mål om extraordinära besvär, skall få överklagas i vanlig ordning.

Det nuvarande förbudet för skattskyldig att föra talan mot beslut,

varigenom prövningsnämnd avvisat extraordinära besvär enligt de år

1950 införda reglerna, föreslås sålunda bli avskaffat.

För att kammarrätten och regeringsrätten inte skall behöva såsom första

instans pröva de frågor om uppskattning, bokföringstransaktioner m. in.

som kan uppkomma i samband med extraordinära besvär, föreslås att

skattedomstolarna, om besvären finnes böra tagas upp till sakprövning,

skall kunna förordna att målet skall upptagas och vidare behandlas av

vederbörande prövningsnämnd. Skattedomstolens beslut innebär då, liksom

ett resningsbeslut, endast att den en gång laga kraftvunna taxeringen skall

prövas på nytt. Något hinder för att skattedomstolen själv vidtager den rättelse

som finnes påkallad skall emellertid inte föreligga (jfr 58 kap. 7 §

första stycket rättegångsbalken).

Extraordinära besvär till den skattskyldiges förmån bör enligt de sakkunniga

få anföras såväl av den skattskyldige själv som av taxeringsintendenten.

De sakkunniga framhåller att det stundom bör vara en skyldighet

för taxeringsintendenten att anföra extraordinära besvär till den skattskyldiges

förmån. Har exempelvis ett väsentligt fel begåtts utan den skattskyldiges

förvållande, bör initiativ till rättelse tas av taxeringsintendenten

utan avbidan på att den skattskyldige själv klagar.

Liksom hittills skall enligt förslaget gälla, att taxeringsintendenten skall

kunna genom extraordinära besvär åvägabringa rättelse av misskrivning,

felräkning eller annat uppenbart förbiseende, även om resultatet skulle

bli till nackdel för den skattskyldige.

Taxeringssakkunniga erinrar om att skattelagssakkunniga förordat avsevärda

utvidgningar i de nuvarande möjligheterna att vid prövning av besvär

göra ändring i annan taxering än den som avses med besvären. Taxeringssakkunniga

förordar emellertid, att reglerna i ämnet får oförändrat

innehåll, varvid de sakkunniga yttrar.

Vissa praktiska fördelar skulle utan tvivel kunna vinnas, om skattelagssakkunnigas

förslag genomföres. Mot dessa fördelar måste emellertid vägas

de invändningar som bl. a. från rättssäkerhetssynpunkt kan riktas mot

s. 293 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

293

förslaget. Det må erinras om att de av skattelagssakkunniga föreslagna

reglerna innebär att prövningsnämnderna och skattedoinstolarna i stor

utsträckning skulle ex officio upptaga och ändra redan laga kraftvunna

taxeringar. För vår del har vi funnit dessa betänkligheter avgörande. I förslaget

till laxeringsförordning har därför nuvarande regler upptagits med

oförändrat innehåll.

De sakkunniga föreslog vidare ett förfarande, varigenom en ändring i

fastighets taxeringsvärde skulle bli omedelbart tillämpat i fråga om redan

åsatt taxering för inkomst och förmögenhet.

Vad skattelagssakkunniga sålunda föreslagit innebär att rättelse i ett

stort antal fall ex officio skulle företas i redan laga kraftvunna taxeringar.

Både av principiella och praktiska skäl synes de nuvarande reglerna, vilka

förutsätter ett initiativ från part, vara att föredra. Vi förordar därför att

dessa regler bibehålls med smärre jämkningar.

De i 131—135 §§ taxeringsförordningen upptagna särskilda bestämmelserna

rörande besvär har med i huvudsak oförändrat innehåll upptagits

i förslaget.

Vad angår bestämmelsen i 134 § andra stycket om återförvisning till prövningsnämnd

påpekar de sakkunniga att vad däri utsäges i och för sig

torde gälla utan särskilt stadgande. Bestämmelsen får emellertid enligt

de sakkunniga betydelse på det sätt att därav indirekt framgår att återförvisning

till taxeringsnämnd inte får äga rum. Vidare innefattar stadgandet

en erinran om att beslut av prövningsnämnd skall kunna undanröjas

på grund av rättegångsfel. Att införa uttryckliga bestämmelser i sistnämnda

ämne anser de sakkunniga å andra sidan onödigt. Bestämmelserna härom

i rättegångsbalken torde enligt de sakkunniga kunna tillämpas analogt.

De sakkunniga föreslår vidare några nya föreskrifter.

Sålunda förordas en uttrycklig bestämmelse om att skattskyldig i besvärsskrifter

och övriga inlagor skall lämna fullständig uppgift om sin postadress.

Därjämte bör enligt de sakkunniga stadgas, att klagande må föreläggas att

fullständiga besvärsskrift i fråga om yrkande eller grunderna för besvärstalan

eller i annat hänseende. Efterkommes ej föreläggande och är besvärsskriften

så ofullständig, att den inte innehåller bestämt yrkande eller grunderna

för besvärstalan ej är tydligt angivna, eller föreligger eljest så väsentlig

brist att skriften är otjänlig som grund för prövning av målet, bör

enligt förslaget gälla att besvären skall avvisas (jfr 52 kap. 6 § rättegångsbalken).

Föreläggandet avses kunna göras av varje myndighet som infordrar

yttrande i besvärsmål. Däremot skall ett eventuellt avvisningsbeslut

meddelas av den instans som har att pröva besvären. Avvisningsbeslutet kan

självfallet överklagas.

Ytterligare har upptagits ett av skattelagssakkunniga framlagt förslag om

anslutningsbesvär, d. v. s. om rätt för part som själv inte besvärat sig

inom föreskriven tid att yrka ändring i prövningsnämnds beslut eller kammarrättens

ulslag, när han avger yttrande över besvär från motparten. Det

föreslås, i viss anslutning till vad som gäller anslutningsvad enligt rätte
-

s. 294 Kontrollera mot PDF

294 Kiingl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

gångsbalken, att anslutningsbesvär skall anföras inom en månad efter det

talan senast skolat fullföljas av motparlen. Någon tvekan om när tiden utgår

behöver enligt de sakkunniga i så fall inte råda. Det kan visserligen invändas,

att en part som vill begagna rätten till anslutningsbesvär inte alltid

före tidens utgång blir underrättad om att motparten fullföljt talan. Att

så kan bli fallet, bör emellertid enligt de sakkunnigas uppfattning inte

väcka betänkligheter. Av en part, som överväger att anföra anslutningsbesvär,

bör man nämligen äga fordra att han själv håller reda på om motparten

fullföljt.

Enligt rättegångsbalken förfaller talan, som anförts genom anslutningsvad,

om motpartens vadetalan återkallas eller eljest förfaller. Motsvarande

regel föreslås gälla anslutningsbesvär i taxeringsmål.

I samband med nu ifrågavarande bestämmelser upptas även motsvarighet

till stadgandet i 93 § sista stycket taxeringsförordningen, enligt vilket taxeringsintendenterna

bör samråda för att åvägabringa likformig taxering i sådana

fall då skattskyldig skall taxeras till statlig inkomstskatt i ett län och

till kommunal inkomstskatt i ett annat utan att likväl taxeringarna skall

prövas av mellankommunala prövningsnämnden.

Slutligen föreslås att den nuvarande skyldigheten för länsstyrelserna och

mellankommunala prövningsnämnden att insända besvärsförteckningar till

kammarrätten avskaffas. Enligt förslaget kommer taxeringsnämnderna och

prövningsnämnderna att avarbeta sitt material successivt, och deras arbetsperioder

kommer åtminstone delvis att sammanfalla. Genomföres detta

förslag, torde de nuvarande anhopningarna av prövningsnämndsbeslut i

november och vid arbetsperiodens slut komma att försvinna. De sakkunniga

finner på grund härav, att besvärsförteckningarna i fox-tsättningen inte

skulle få nämnvärd praktisk betydelse.

Remissyttrandena

Vad först angår besvär, som av skattskyldig anföres hos prövningsnämnden,

har de sakkunnigas förslag i allmänhet tillstyrkts. Några

remissinstanser, däribland riksskattenämnden, generalpoststyrelsen, Sveriges

lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, näringslivets

skattedelegation och Sveriges köpmannaförbund, har emellertid förordat en

förlängning av den föreslagna besvärstiden. Därvid föreslås i allmänhet, att

besvär skall få anföras under de två kalendermånader som infaller närmast

efter det underrättelse om avvikelse expedierats. Kooperativa förbundet och

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer uttalar sig för att den nuvarande

ordningen med en gemensam besvärstid för samtliga skattskyldiga bibehålies.

Besvärssakkunniga, som i princip tillstyrker de sakkunnigas förslag,

framhåller att en särskild bestämmelse om besvärstid erfordras med tanke

på det fall att en skattskyldig önskar överklaga en taxering, som skett i en
-

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

lighet med hans deklaration. Besvärssakkunniga avstyrker förslaget att besvären

skall tillställas prövningsnämndens kansli. I stället förordas att besvären

liksom nu skall ingivas eller insändas till länsstyrelsen.

I sist angivna del intager länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samma

ståndpunkt som besvärssakkunniga.

Kammarrätten uttalar å andra sidan, att de föreslagna bestämmelserna

om till vilken myndighet skattskyldig skall ingiva sina besvär innebär en

förbättring. De nuvarande bestämmelserna har, yttrar kammarrätten, ofta

medfört rättsförlust för den skattskyldige.

De sakkunnigas förslag att införa en rörlig besvärstid även för kommunernas

vidkommande har väckt gensagor från besvärssakkunniga, nio länsstyrelser

och Föreningen Sveriges taxeringsintendenter. Härvid vänder man

sig i allmänhet emot de sakkunnigas uttalanden att de kommunvalda ledamöterna

i taxeringsnämnden kunde till vederbörande kommunala instanser

lämna uppgift om taxeringar, som kunde påkalla intresse från kommunens

sida. Man pekar därvid på den tystnadsplikt som åvilar taxeringsnämndens

ledamöter. I stället förordas, att besvärstiden anknytes till den tidpunkt då

kommunerna erhåller del av taxeringslängden.

Förslaget att utsträcka taxeringsintendentens besvärstid till utgången

av april månad året efter taxeringsåret samt att slopa intendentens rätt att

anföra besvär reservationsvis har i allmänhet godtagits i yttrandena. Länsstyrelserna

i Södermanlands, Gotlands, Blekinge, Kristianstads och Älvsborgs

län förordar emellertid att besvärstiden skall utgå först den 31 maj

året efter taxeringsåret, medan länsstyrelsen i Jämtlands län förordar att

intendenten skall äga anföra besvär t. o. m. den 15 juni samma år. Riksskattenämnden

föreslår, att taxeringsintendenten skall äga längre klagotid

än de sakkunniga föreslagit i fråga om taxeringarna för sådana skattskyldiga

som själva anfört besvär men vilkas besvär inte hunnit behandlas vid

den föreslagna tidens utgång.

I några yttranden kritiseras de sakkunnigas uttalande att taxeringsintendenten

före den föreslagna besvärstidens utgång skall ha preciserat sina

yrkanden och angivit grunderna för dessa.

Justitiekansler sämbetet uttalar, att ehuru ämbetet icke vet, om några

olägenheter är förenade med ett sådant stadgande, säger erfarenheten från

andra rättsområden, att en dylik absolut regel åtminstone i undantagssituationer

kan vara till förfång. Måhända bör därför någon jämkning vidtagas

i förslaget.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län påpekar, att de sakkunnigas uttalande

på denna punkt icke kommit till uttryck i författningsförslaget och

att motsvarande uttalande icke heller göres beträffande skattskyldigs eller

kommuns besvär. Länsstyrelsen yttrar vidare.

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj :ts proposition nr 150 år 1956

I praxis förekommer mycket ofta att skattskyldig före besvärstidens utgång

anför besvär utan varje precisering av sin" talan men med hemställan

att besvären senare måtte få fullföljas. Länsstyrelsen finner det icke motiverat

att för taxeringsintendent skulle gälla strängare regler än för annan

part i taxeringsprocessen. I frånvaro av uttrycklig författningsföreskrift

härom torde för övrigt de sakkunnigas uttalande icke vara bindande. Tillräckligt

korrektiv mot att genom missbruk av angivna förfarande besvärstiden

i realiteten utsträckes torde länsstyrelsen ha i det förhållandet, att

part kan åläggas att inom viss kortare tid fullfölja sin talan vid äventyr

att besvären avgöras i befintligt skick eller avvisas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför liknande synpunkter, varvid länsstyrelsen

framhåller, att vid talans fullföljd till skattedomstolarna parterna

inte är bundna annat än av yrkandets beloppsmässiga ram. Angående taxeringsintendents

besvär finner länsstyrelsen därför, att det endast bör stadgas

skyldighet att angiva hur stor ändring som yrkas i åsatt taxering. Däremot

bör enligt länsstyrelsens uppfattning stadgas, att avskrift av besvär, som

taxeringsintendent anför, omedelbart skall tillställas därav berörd skattskyldig

för kännedom.

Ett uttalande i samma riktning göres av Föreningen Sveriges taxeringsintendenter.

Kammari ätten yttrar å andra sidan, att taxeringsintendentens nuvarande

möjlighet att anföra reservationsbesvär, enligt vad kammarrättens erfarenhet

visar, är ägnad att inge de skattskyldiga en känsla av rättsosäkerhet.

Ur denna synpunkt finner kammarrätten förslaget att avskaffa denna möjlighet

välbetänkt.

Länsstyrelsen i Uppsala län förordar, att taxeringsintendentens besvärstid

skall utgå den 30 april men att han till och med maj månad skall äga

fullständiga besvären.

I detta sammanhang må nämnas, att Sveriges advokatsamfund förklarar

sig inte kunna godtaga det av de sakkunniga rekommenderade förfarandet

att taxeringsintendenten angiver sina yrkande i ett oavslutat, av honom

signerat prövningsnämndsprotokoll.

I flera yttranden förordas, att taxeringsnämnden skall äga befogenhet till

självrättelse.

Riksskattenämnden finner det ur praktisk synpunkt lämpligt att taxeringsnämnd,

efter det underrättelse om avvikelse utsänts, kan rätta upptäckta

felaktigheter.

Även justitiekansler sämbetet uttalar att taxeringsnämnderna bör kunna

anförtros befogenhet att rätta klara fel i samma utsträckning som de allmänna

domstolarna.

I samma riktning uttalar sig länsstyrelserna i Västmanlands och Västernorrlands

län.

Såvitt angår fullföljd av talan till kammarrätten och r e g e
-

s. 297 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

297

rings rätten har remissinstanserna främst uppehållit sig vid de sakkunnigas

förslag att rätten till sådan fullföljd inte längre skall förloras

genom underlåtenhet att avge självdeklaration eller genom annan därmed

jämförlig försummelse.

Förslaget har tillstyrkts av riksskattenämnden, de sakkunniga för utredning

av frågan om begränsning av fullföljdsrätten i taxeringsmål, riksräkenskapsverket,

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Norrbottens län,

näringslivets skattedelegation, Kooperativa förbundet och Sveriges advokatsamfund.

Åtskilliga andra remissinstanser lämnar förslaget utan erinran.

Här må ytterligare erinras om att i flera över skattelagssakkunnigas betänkande

avgivna yttranden, bl. a. från besvärssakkunniga, framställts yrkanden

om att besvärsrättens förlust inte skulle utgöra sanktion mot deklarationsförsummelser.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och en minoritet inom riksskattenämnden

ställer sig tveksamma till taxeringssakkunnigas förslag i denna del.

I avstyrkande riktning uttalar sig kammarrätten, överståthållarämbetet,

tio länsstyrelser och Föreningen Sveriges taxeringsintendenter.

De sakkunniga för utredning av frågan om begränsning av fullföljdsrätten

i taxeringsmål har med tillfredsställelse antecknat att taxeringssakkunniga

funnit sig kunna borttaga den hittills gällande påföljden för deklarationsförsummelser,

vilken påföljd otvivelaktigt i åtskilliga fall verkat

obillig.

Riksskattenämnden omtalar att nämnden har kännedom om fall där

mycket ringa förseelser i fråga om tiden för avlämnandet av deklaration lett

till betydande materiella rättsförluster för de skattskyldiga. Nämnden anför

vidare.

Likväl har tveksamhet uttalats om det lämpliga i att borttaga ifrågavarande

bestämmelse. Den har nämligen ansetts vara av avsevärd vikt när

det gäller att få in deklarationerna från de kategorier skattskyldiga, som

ha svårbedömbara deklarationer och som därför genom sin underlåtenhet att

deklarera i rätt tid förorsaka särskilda besvärligheter vid taxeringsarbetet.

Det har gjorts gällande, att en sådan skattskyldig, som vill ha uppskov med

sin deklaration utan att äga laga anledning härtill, utan större betänkligheter

komme att taga risken av det förhållandevis obetydliga bötesbelopp han

eventuellt ådrager sig genom att icke deklarera i tid. Innan vite hunne föreläggas

och tiden för utdömandet av detta utgått, komme avsevärd tid att förflyta,

varför även ett vitesföreläggande ofta bleve verkningslöst.

Riksskattenämnden finner de sålunda uttalade farhågorna för en ökning

av antalet för sent avlämnade deklarationer överdrivna. Bötespåföljden och

möjligheten att få eif vitesföreläggande å avsevärt belopp kommer säkerligen

att utgöra verksamma påtryckningsmedel. De olägenheter för taxeringsarbetet

som framdeles uppkomme, om vissa av de såsom svårbedömda

betecknade deklarationerna icke skulle avlämnas förrän efter anmaning,

måste under alla förhållanden bli vida mindre framträdande än vad för

närvarande är fallet. De svårbedömbara deklarationerna äro till övervägande

del sådana som avlämnas av bokföringspliktiga rörelseidkare och

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1956

dessa äga åtnjuta anstånd med avlämnandet till den 31 mars under taxeringsåret.

Eftersom särskild taxeringsnämnd i länet för närvarande skall

ha avslutat sitt arbete senast den 31 maj (efter särskild ansökning senast

den 15 juni) eller sålunda två månader därefter är det uppenbart, att taxeringsarbetet

allvarligt förryckes, om ett flertal dylika deklarationer icke

kunna framtvingas förrän t. ex. i slutet av april, då endast en månad återstår

för taxeringsarbetets avslutande. Men om detta arbete i enlighet med

de sakkunnigas förslag får fortgå till den 30 september eller sålunda under

ytterligare fyra månader, ligger det i öppen dag, att situationen i förevarande

avseende helt förändras.

Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar, att skattskyldiga, som år efter år

försummar sig i förevarande avseende eller av särskild anledning kan antagas

undandraga sig deklarationsskyldigheten, strax efter deklarationstidens

utgång kan genom högt vite förmås att lämna deklaration.

I yttrandet från länsstyrelsen i Norrbottens län uttalas att de av taxeringssakkunniga

anförda skälen är bärande. Länsstyrelsen framhåller emellertid,

att antalet åtalsfall inom länet kan bli stort. Det förutsättes, att

åklagarna, i varje fall under de första åren, i betydande omfattning meddelar

åtalseftergift.

Riksräkenskapsverket finner inte förslaget om bötesstraff helt tilltalande

utan ifrågasätter om inte vitesföreläggande är att föredraga.

En minoritet inom riksskattenämnden uttalar följande.

Det kan icke bestridas alt fall förekommit, där mycket ringa förseelser

i fråga om tiden för avlämnandet av deklaration lett till betydande materiella

rättsförluster för de skattskyldiga. Bestämmelsen bör därför icke bibehållas

i sin nuvarande lydelse. Ehuru densamma icke har någon betydelse

för den stora allmänhetens sätt att fullgöra sin deklarationsplilct är den emellertid

av avsevärd vikt när det gäller att få in deklarationer från de kategorier

skattskyldiga som ha svårbedömbara deklarationer och som därför

genom sin underlåtenhet att deklarera i rätt tid förorsaka särskilda besvärligheter

i taxeringsarbetet.

Vi äro därför tveksamma om det lämpliga i att helt borttaga bestämmelsen

om förlust av klagorätt till kammarrätten vid underlåtenhet att deklarera

i rätt tid. För att icke obilliga materiella rättsförluster skola uppstå är det

dock nödvändigt att uppmjuka bestämmelsen så att ett mål skall, trots

desertationsinvändning från taxeringsintendenten, upptagas till prövning

ehuru deklaration icke avgivits i rätt tid, om försummelsen är ringa eller

om prövning eljest finnes böra komma till stånd med hänsyn till att billighetsskäl

tala därför. Därest bestämmelsen bibehålies i sålunda jämkat skick,

skulle man vinna betydande praktiska fördelar samtidigt som man skulle

vinna tillräcklig garanti för att obilliga rättsförluster icke skulle uppstå.

I detta sammanhang bör vidare beaktas, att ett slopande av ifrågavarande

bestämmelse kan medföra en sådan ökning av antalet strafförelägganden

och vitesutdömanden att administrativ olägenhet härav blir följden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar.

Även om man ser saken i samband med det föreslagna nya sättet för

vitesföreläggande, ställer sig länsstyrelsen tveksam till lämpligheten att

borttaga nu stadgad påföljd för deklarationsförsummelse. Påföljden inträ
-

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 ur 1956

der ju icke om den skattskyldige haft skälig anledning för underlåtenheten

och beaktas av skattedoinstolarna endast om taxeringsintendenten, som har

att verka för rättvis taxering, framställer direkt yrkande om desertation.

Normalt är det alltså endast besvär vilka, om de prövades, icke skulle föranleda

ändring i överklagade beslutet, som stoppas genom detta stadgande.

Slopas stadgandet kommer arbetsbelastningen att öka för skattedomstolarna.

Skattskyldiga som underlåtit att avlämna deklaration äga vidsträckt

möjlighet, som nu föreslås ytterligare utökad, att genom besvär i särskild

ordning få taxeringen sakligt prövad av länsprövningsnämnden och högre

instanser. Förslaget synes ej ur rättssäkerhetssynpunkt vara av behovet

påkallat.

Kammarrätten vill ifrågasätta, om de sakkunnigas förslag i förevarande

del är lämpligt och praktiskt, samt anför bl. a.

1950 års skattelagssakkunniga uppgiva, att under 1953 års taxeringsarbete

utfärdades omkring 425 000 anmaningar att deklarera till skattskyldiga,

som varit skyldiga att avgiva självdeklaration utan anmaning. Vidare

beräknades, att beskattningsnämnderna nödgades årligen åsätta taxeringar

utan tillgång till deklaration beträffande 100 000 å 200 000 skattskyldiga.

Sammanlagt utsändes omkring 900 000 anmaningar att deklarera eller att

fullständiga självdeklaration.

Med dessa siffror för ögonen synes det förklarligt, att förslaget att ersätta

förlusten av besvärsrätt såsom påföljd vid deklarationsförsummelse

med bötesstraff, kan ingiva betänkligheter. Det torde i första hand kunna

ifrågasättas om böter till så relativt ringa belopp, som det här närmast kan

bli fråga om, hava avsedd effekt, men även om medvetandet om att ett

bötesstraff kan riskeras, kan vara tillräckligt för det stora flertalet skattskyldiga

att behörigen fullgöra sin deklarationsskyldighet, förefaller det

sannolikt, att taxeringsintendenten måste i ett mycket stort antal tall taga

ställning till om anmälan till åtal skall ske eller ej. Om taxeringsintendenten

därvid finner sig böra göra anmälningar i större omfattning, kommer detta

att medföra en avsevärd belastning för åklagare och domstol. Om taxeringsintendenten

däremot anser sig böra anmäla endast grava fall, synes detta i

sin tur medföra, att sanktionen åtminstone efter hand kommer att förlora i

effektivitet. För taxeringsintendenten torde anordningen under alla förhållanden

medföra ett betydande merarbete, åtminstone om han i varje särskilt

fall skall ingå i närmare prövning, huruvida anmälan till åtal bör ske.

Kammarrätten förordar i likhet med vad som skett i det nyss återgivna

minoritetsuttalandet från riksskattenämnden, att de nuvarande bestämmelserna

bibehålies med vissa uppmjukningar.

Överståthållarämbetet påpekar, att det av de sakkunniga förordade systemet

med straff och vite vid den årliga taxeringen måste — förutom att det

är ägnat att uppväcka ovilja bos de skattskyldiga och misskreditera hela

beskattningsväsendet — i synnerlig grad tynga ej blott taxeringsmyndigheterna

utan även polis- och åklagarmyndigheterna samt länsstyrelserna

och domstolarna, överståthållarämbetet förordar att den nu inträdande förlusten

av besvärsrätt såsom påföljd vid försummelse att i tid avlämna

deklarationer och andra uppgifter alltjämt bibehålies.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser visserligen att principiella skal

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

kan tala för de sakkunnigas förslag men finner risk föreligga, att antalet

skattskyldiga — särskilt sådana med svårkontrollerade deklarationer —

som inte i tid avlämnar deklaration skulle komma att väsentligt öka. Länsstyrelsen

förordar därför att nuvarande bestämmelser på området får gälla.

Länsstyrelsen i Våsternorrlands län anför liknande synpunkter samt

håller före, att antalet besvär till skattedomstolarna och antalet fall, då dit

anförda besvär skulle prövas i sak, kommer att icke oväsentligt ökas vid

den föreslagna ändringen av besvärsreglerna. Även med beaktande av de

principiella skäl mot förbud att överklaga förvaltningsmyndighets beslut,

vilka anförts av besvärssakkunniga och åberopas av taxeringssakkunniga,

finner länsstyrelsen så starka praktiska skäl tala mot det framlagda förslaget

att länsstyrelsen anser sig böra bestämt avstyrka detta.

Synpunkter av samma art framföres av länsstyrelserna i Gotlands, Hallands,

Älvsborgs, Örebro och Västerbottens län samt Föreningen Sveriges

taxeringsintendenter.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner under åberopande av likartade skäl,

att en något uppmjukad regel om förlust av besvärsrätt torde vara att föredraga

framför de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser att den nuvarande påföljden för deklarationsförsummelser

har en betydligt starkare effekt än det system med

vitesföreläggande som föreslagits av de sakkunniga.

Enligt besvärssakkunniga har tillräckliga skäl ej förebragts för att vid

besvär till kammarrätten eller regeringsrätten bibehålla längre besvärstid

än som eljest numera gäller inom förvaltningen, d. v. s. tre veckor för parter

i allmänhet samt fem veckor för menighet, allt räknat från delgivningsdagen.

Besvärssakkunniga finner det synnerligen önskvärt, att de allmänna

besvärstiderna kan bringas i tillämpning på ett så centralt förvaltningsområde

som beskattningsväsendet.

De sakkunnigas förslag att den tillämnade riksskattestyrelsen skulle utöva

kontroll över att besvär till kammarrätten i tid expedieras från länsstyrelserna

kritiseras av länsstyrelsen i Våsternorrlands län, som finner att förslaget

i denna del saknar samband med styrelsens övriga arbetsuppgifter.

Enligt länsstyrelsens uppfattning får den övervakning av gällande reglers

tillämpning, som utövas av länsstyrelsen och justitiekanslern, anses tillfyllest.

Länsstyrelsen i Kristianstads län vill fästa uppmärksamheten vid att orsaken

till att den föreskrivna tidsfristen överskrides ofta är den att akten

behövs hos prövningsnämnden för att belysa följande års taxering, som är

föremål för besvär hos nämnden.

I vissa yttranden förordas att prövningsnämnden skall äga företa självrättelse

såvitt angår uppenbara felaktigheter. Uttalanden i sådan riktning

göres av länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Västmän
-

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kungl. ftlaj:ts proposition nr 150 år 1956

tands, Västernorrlands och Jämtlands län samt Föreningen Sveriges taxeringsintendenter.

I detta sammanhang anmärker länsstyrelsen i Malmöhus län, att av allmänna

regler om instansordning följer att prövningsnämnd icke kan på

besvär av kommun till prövning upptaga taxering, som redan varit föremål

för prövningsnämnds beslut. I förtydligande syfte kunde måhända detta

uttryckligen lagfästas.

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om eftertaxering, besvär

i extraordinär ordning samt särskilda taxeringsåtgärder

i samband med prövning av besvär har över lag

godtagits vid remissbehandlingen.

Sålunda tillstyrkes allmänt, att bestämmelserna om eftertaxering flyttas

från kommunalskattelagen och övriga slcatteförfattningar till taxeringsförordningen.

Kammarrätten framhåller att i den föreslagna bestämmelsen att eftertaxering

skall prövas av prövningsnämnd framhäves bättre än i nuvarande

taxeringsförordnings 115 §, att frågan om eftertaxering alltid skall väckas

hos prövningsnämnden och icke hos kammarrätten eller regeringsrätten.

Förslaget att beloppet av den statliga inkomstskatt och förmögenhetsskatt,

som skall utgå på grund av eftertaxering, icke längre skall anges i beslut

om eftertaxering, innebär enligt kammarrättens mening en icke oväsentlig

lättnad i de beslutande myndigheternas arbete. Då de nu föreslagna bestämmelserna

måste anses innebära en skärpning av eftertaxeringsinstitutet,

finner emellertid kammarrätten att de icke såsom föreslagits bör erhålla

retroaktiv tillämpning. Kammarrätten förordar därför införande av bestämmelser

av innebörd, att tidigare för eftertaxering gällande bestämmelser

skall tillämpas i fråga om eftertaxeringar för år 1957 och tidigare år.

I motsats till kammarrätten ifrågasätter länsstyrelsen i Kristianstads län

behovet av en ändring i den nuvarande bestämmelsen att beloppet av den

statliga inkomstskatt och den statliga förmögenhetsskatt, som skall utgå på

grund av eftertaxering, skall anges i beslut om sådan taxering. Länsstyrelsen

påpekar, att den beslutande myndigheten, om förslaget genomföres, i

stället måste lämna nödiga uppgifter till ledning för den lokala skattemyndighet

som skall uträkna skatten.

Länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Hohus län ävensom Föreningen

Sveriges taxeringsrevisorer förordar, att taxeringsnämnd i likhet

med vad hittills gällt skall äga uppta fråga om eftertaxering. Härvid erinrar

länsstyrelsen i Malmöhus län om att eftertaxering numera kan komma att

innebära en fullständig omprövning av grunderna för den skattskyldiges

taxering, d. v. s. åsättande av en helt ny taxering. Länsstyrelsen anför vidare.

Med hänsyn härtill synes förslaget knappast förenligt med principen att

taxeringarna skall i första instans handläggas av en lekmannanämnd med

s. 302 Kontrollera mot PDF

302 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

lokal- och personkännedom så konstruerad att ett partsförhållande icke

uppkommer mellan den skattskyldige och det allmänna. Härtill kommer

att den pågående utredningen om begränsning av skattemåls fullföljande

till regeringsrätten kanske får till följd att vissa eftertaxeringar skulle kunna

överklagas allenast hos en instans, nämligen kammarrätten. Ur rättssäkerhetssynpunkt

är ett dylikt resultat icke tillfredsställande. Visserligen torde

kunna framhållas att taxeringsnämnderna hittills visat en viss obenägenhet

att åsätta eftertaxeringar. Detta har nog till största delen haft sin grund i

de svårigheter, som är förknippade med de uträkningar av skattebeloppen,

som hittills skolat ske. Härvidlag har ju nu ändring skett. Härtiil kommer

att den tjänstemannakår, som skall stå nämnderna till buds, torde utgöra

garanti för att försummelse härvidlag icke är att befara. Även om länsstyrelsen

i och för sig icke har något att invända mot de sakkunnigas motivering

för sitt ställningstagande anser den dock övervägande skäl tala för bibehållande

av hittillsvarande ordning.

Länsstyrelsen i Uppsala län har däremot intet att erinra mot de sakkunnigas

förslag att eftertaxeringar skall, på yrkande av taxeringsintendent,

upptagas och beslutas av prövningsnämnd.

Besvärssakkunniga vill ifrågasätta, om tiden icke nu är inne att radikalt

omskapa eftertaxeringsinstitutet till ett rättsmedelsinstitut av samma karaktär

som extraordinära besvär.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter förordar den jämkningen i den

år 1955 antagna tidsbestämmelsen att yrkande om eftertaxering skall prövas

om det väckts och delgivits den skattskyldige inom fem år efter taxeringsåret.

Samma förslag göres av länsstyrelsen i Västernorrlands län.

I fråga om den extraordinära besvärsrätt, som skall tillkomma skattskyldig

vilken inte alls eller inte i tid erhållit underrättelse om avvikelse

förordar länsstyrelsen i Malmöhus län att besvärstiden i dylika fall begränsas

t. ex. till utgången av månaden efter den som eljest gäller.

Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår, att om den skattskyldige erhåller

underrättelse om avvikelse senare än tre veckor före den vanliga besvärstidens

utgång, bör besvär få anföras under kalendermånaden efter den då

underrättelsen erhållits.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar endast en mindre jämkning

i den av de sakkunniga föreslagna tidsbestämmelsen, vilken överensstämmer

med den nu gällande. Härom anför länsstyrelsen.

Vid tillämpningen av sistnämnda bestämmelse har icke sällan tvekan

uppkommit huruvida besvär anförts inom ettårsfristen eller kort efter dess

utgång. Detta gäller det icke obetydliga antal fall då besvär över ett års

taxering anföras under december månad året därefter. Ofta torde dessa

besvär vara föranledda av att skattskyldig vid jämförelse med sin senast

mottagna debetsedel å slutlig skatt funnit, att hans året innan mottagna

debetsedel utvisar att den först åsatta taxeringen är oriktig. Om de bägge

debetsedlarna mottagits vid samma tidpunkt respektive år blir vid en strikt

tolkning av reglerna om besvärstiden resultatet att besvären äro för sent

anförda. Till undvikande i möjligaste mån härav förordar länsstyrelsen,

s. 303 Kontrollera mot PDF

303

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

att besvärstiden i 92 § bestämmes till utgången av året efter taxeringsåret,

dock att om skattskyldig visar eller gör sannolikt att debetsedeln mottagits

efter taxeringsårets utgång besvär må anföras inom ett år efter det debetsedeln

mottagits.

Beträffande möjligheterna i andra fall att föra besvärstalan i extraordinär

ordning uttalar kammarrätten att de i betänkandet föreslagna utvidgningarna

torde vara av beskaffenhet att tillgodose rimliga anspråk på att

få rättelse i en för hög taxering. Därest kammarrättens förslag om bibehållande

av gällande bestämmelser om påföljd vid deklarationsförsummelse

följes, finner kammarrätten dock en viss omarbetning av bestämmelserna

böra ske. Härom anföres.

Det synes önskvärt bland annat, att i 93 § införes en vidgad möjlighet

till rättelse, då deklarationsförsummelse föranlett en orimligt hög taxering.

I sådana fall synes icke böra fordras att vid taxeringen kännedom saknats

om de av klaganden åberopade omständigheterna. Det kan vara fråga om

en mindre rörelseidkare, som underlåtit att föra räkenskaper och som icke

kan åberopa något annat skäl än att taxeringen med hänsyn till rörelsens

omfattning är uppenbart för hög. Ej heller synes det böra fordras, att

underlåtenheten att tidigare åberopa den ifrågavarande omständigheten

framstår såsom ursäktlig. Påföljden bör ändock icke bliva oskälig. Det bör

vidare beaktas att förlust av besvärsrätt kan inträda även i fall då den

skattskyldige ingivit självdeklaration i vederbörlig ordning, men deklarationen

sedermera förkommit.

Förslaget att klagan skall få ske över prövningsnämndens beslut i de

fall som avses i 123 § 3 mom. gällande taxeringsförordning finner kammarrätten

välbefogat. Vidare anser kammarrätten tillfredsställande, att rätt

att anföra extraordinära besvär föreslås införd även i sådana fall, då taxeringen

är eller varit föremål för kammarrättens prövning. Kammarrätten

kan även vitsorda behovet av den besvärsgrund, som angives i den föreslagna

93 § 7).

Besvärssakkunniga yttrar.

Därest i enlighet med förslaget i taxeringsförordningen bestämmelser intagas

om besvär i särskild ordning hos regeringsrätten över kammarrättens

och regeringsrättens utslag i vissa fall, är innebörden härav den, att vissa

av de i regeringsformen § 19 avsedda situationerna, i vilka särskilda rättsmedel

kunna komma till användning inom förvaltningen, bli föremål för

laglig reglering. Om en sådan lagstiftnings värde är det vanskligt att säkert

uttala sig. Måhända blir det enklare för en skattskyldig i ett givet

fall att anföra besvär i särskild ordning enligt taxeringsförordningen än

alt eljest ansöka om resning eller om återställande av försutten tid. I och

för sig utgör regeringsformen intet hinder mot att i en särskild författning

intaga en specialreglering av ifrågavarande natur. En sådan har sedan länge

funnits för rättegångsmålens del, numera intagen i 58—59 kap. rättegångsbalken.

Denna är emellertid uttömmande. Eu specialreglering av det slag,

som taxeringssakkunniga föreslå, bör utformas så, alt därav tydligt framgår

dels att den avser ett grundlagsbestämt område, dels ock att den ej uttömmande

behandlar de situationer, då rättelse i laxeringsmål kan sökas hos

regeringsrätten i särskild ordning.

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

Den i betänkandet föreslagna utsträckningen av tiden för extraordinära

besvär i förevarande fall till fem år efter taxeringsåret har föranlett gensagor

från länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Blekinge, Västernorrlands

och Jämtlands län. Dessa förordar att tiden begränsas till två

år efter taxeringsåret.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner att längre besvärstid än två år i regel

inte torde vara behövlig. Skulle emellertid fall uppkomma, där rättelse av

taxering efter denna tid påkallas av särskilda förhållanden, finner länsstyrelsen

sådan rättelse kunna ske resningsvägen. Resningsinstitutet borde

för övrigt, uttalar länsstyrelsen, överses med tanke på att detsamma bör

vara fullt användbart även i taxeringsmål.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det stötande, om den, som utan

skäl underlåter att avgiva självdeklaration, skulle äga åtnjuta längre besvärstid

än två år efter taxeringsåret.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter riktigheten av att i flertalet

fall av extraordinär besvärsrätt utsträcka besvärstiden så långt som

fem år. Parallellen med tiden för eftertaxering finnes föga bärande med

hänsyn till att förutsättningarna för eftertaxering är väsentligt strängare

än vad som fordras för att extraordinär besvärsrätt skall föreligga. Enligt

länsstyrelsens mening måste all skälig hänsyn till de skattskyldigas intressen

anses iakttagen om besvärstiden för de fall, som avses i 93 § av förslaget

till taxeringsförordning, fastställes till två år efter utgången av det år, då

taxeringen fastställdes i första instans.

I det av länsstyrelsen i Blekinge län avgivna yttrandet anföres kritik såväl

mot den föreslagna tidsbestämmelsen som mot de föreslagna utvidgningarna

i övrigt av möjligheterna till extraordinära besvär. Länsstyrelsen yttrar.

Anledning att sammankoppla frågan om extra ordinär besvärsrätt med

bestämmelserna om eftertaxering synes icke föreligga.

Författningsförslagets 93 § punkterna 6 och 7 synas ha givits sådan formulering

att den extraordinära besvärsrätten blir onödigt omfattande. Att

motsvarande besvärsrätt nu är begränsad till de fall, då självdeklaration

ej avgivits eller då i deklaration lämnats oriktig uppgift, torde bero på

att det i efterhand är förenat med mycket stora svårigheter att fastslå om

och i vad mån en självdeklaration verkligen redovisat för stor inkomst

eller förmögenhet på grund av brister i det bakomliggande materialet. Det

förekommer att skattskyldig med otillförlitliga räkenskaper söker få fram

en kassaavstämning eller ett rimligt resultat av rörelsen genom att i inkomsthöjande

riktning verkställa felräkningar eller införingar av fiktiva

intäkter eller genom att utelämna kostnadsposter av olika slag. Att i efterhand

klarlägga de verkliga förhållandena är många gånger svårt eller omöjligt.

I den mån det kan anses tillrådligt att över huvud taget i detta sammanhang

beakta underlaget för deklaration torde bestämmelserna få utformas

så, att det otvetydigt framgår att en bevisskyldighet här åvilar den

skattskyldige, samt att giltig ursäkt finnes för uraktlåtenheten att tidigare

åberopa till stöd för besvären anförda omständigheter. En besvärstid av

två år efter taxeringsåret torde i allmänhet vara fullt tillräcklig. En ut
-

s. 305 Kontrollera mot PDF

305

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 dr 1956

sträckning av denna besvärstid torde dock böra stadgas av innebörd att

som besvärstid för skattskyldig, som icke inom två år efter taxeringsåret

avkrävts på taxeringen belöpande skatt, bör gälla två år efter den tidpunkt,

då vederbörande avfordrats skatten. Sådana skattskyldiga som sjömän

torde eljest komma att lida rättsförluster eller få hänvisas till att

söka återställande av försutten besvärstid.

Mot förslaget att i flertalet fall utsträcka den extraordinära besvärstiden

till fem år har Föreningen Sveriges taxeringsintendenter intet att erinra.

Däremot vill föreningen framföra betänkligheter beträffande utvidgningen

av besvärsrätten i de fall, som regleras av 123 § 3 mom. taxeringsförordningen

i nu gällande lydelse. Härom anför föreningen.

Redan tillämpningen av de genom 1950 års lagstiftning tillkomna reglerna

ha inneburit betydande svårigheter. Dessa regler torde emellertid

medgiva prövning av besvär i de fall, då skattskyldig kan anses ha befogade

anspråk härpå. Den av de sakkunniga föreslagna författningstexten

torde komma alt bli svårtillämpad och kan möjligen antagas komma att

medföra åtskilliga obefogade besvär. Med hänsyn till de alltjämt mycket

snäva reglerna för eftertaxering finner föreningen den av de sakkunniga

åberopade parallellen med eftertaxeringsreglerna icke böra föranleda

till annan ändring av hittills gällande regler i 123 § 3 mom. taxeringsförordningen

än att besvärstiden förlänges. I övrigt avstyrker föreningen förslaget

i denna del. Däremot är intet att erinra mot att beslut av prövningsnämnd

att icke upptaga till prövning besvär av ifrågavarande slag må överklagas

hos kammarrätten.

Länsstyrelsen i Örebro lån har inte något emot att väsentligt utsträcka

den tid, inom vilken skattskyldig kan anföra extraordinära besvär, men

finner att de nya bestämmelserna inte bör få gälla taxeringar, påförda

före det taxeringsår under vilket bestämmelserna träder i kraft.

Besvärssakkunniga, näringslivets skattedelegation, Sveriges köpmannaförbund

samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation motsätter sig

att taxeringsintendenten inom fem år från taxeringsåret skall genom extraordinära

besvär kunna påkalla rättelse till den skattskyldiges nackdel av

misskrivning, felräkning eller annat uppenbart förbiseende. Besvärssakkunniga

finner inte tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt att intendenten

skall kunna göra framställning härom under så lång tid. Hänsynen

till den skattskyldiges trygghet kräver, uttalar besvärssakkunniga, att ett

beslut, som vunnit laga kraft, icke skall kunna rivas upp på talan av motpart

utan att mycket starka skäl föreligger. Taxeringsintendentens möjlighet

att yrka rättelse till skattskyldigs nackdel finnes icke så stötande för

närvarande, då besvärstiden är blott två år, men en bestämmelse av sådant

innehåll kan icke tillstyrkas, om besvärstiden förlänges.

Näringslivets skattedelegation anför, att i de fall, då taxeringen på grund

av fel från taxeringsmyndigheternas sida blivit för låg, är det ofta obilligt

mot den skattskyldige och kan bringa denne i likviditetssvårigheter, om

taxeringsintendenten fem år efter taxeringens åsättande äger framställa

20 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 150

s. 306 Kontrollera mot PDF

306 Kung!. Maj.ts proposition nr 150 är 1956

yx-kande om höjning. Besvärstiden finnes i dylika fall böra bestämmas till

högst ett år efter det, då taxeringen beslutats i första instans.

I några yttranden förordas, att möjligheterna till särskilda taxeringsåtgärder

i samband med prövning av besvär utvidgas.

Kammarrätten, som i motsats till de sakkunniga finner en viss utvidgning

av överinstansernas möjlighet att i vissa fall vid prövning av besvär

göra ändring i annan taxering än den, som avses med besvären, motiverad,

vill dock icke avstyrka förslaget att bibehålla de nuvarande bestämmelserna

oförändrade.

Justitiekanslersåmbetet anser sig böra ifrågasätta ett fortsatt övervägande

av de skattelagssakkunnigas förslag om utvidgning av möjligheterna

att vid prövning av besvär göra ändring i annan taxering än den som avses

med besvären. Det borde, uttalar ämbetet, vara möjligt att vidtaga åtgärd

i angivna syfte utan att den i förevarande betänkande åberopade rättssäkerhetssynpunkten

trädes för nära. Ämbetet föreställer sig, att i praktiken

många fall uppkommer, där det framstår såsom onödigt formellt att

vara förhindrad att på ett enkelt sätt göra ändring i annans taxering.

Riksskattenämnden finner, att om den skattskyldige yrkar nedsättning

av den överklagade taxeringen på grund av att viss inkomst hänför sig

till annat beskattningsår än det varom fråga är, synes rättssäkerhetsskäl

knappast tala emot ett överflyttande av inkomsten till rätt år. Det förhållandet

att möjlighet härtill nu icke finnes har för övrigt, tillfogar nämnden,

missbrukats på så sätt att den skattskyldige först i högsta instans

gjort invändning beträffande beskattningsåret och därigenom obehörigen

undgått beskattning.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser sig i rättssäkerhetens intresse böra

tillstyrka de skattelagssakkunnigas förslag om ökad rätt för överinstans

att vid prövning av besvär verkställa ändring av annan taxering än den,

som avses med besvären. Länsstyrelsen anför.

Ur det allmännas synpunkt är det av intresse att hindra att skatteflykt

sker på sådant sätt att skattskyldig genom bevisning, som förebringas på

så sent stadium av skatteprocessen att eftertaxering ej kan ske, hänför

inkomst till annat beskattningsår eller till annan honom närstående person.

För de skattskyldiga åter är det ofta mycket svårt att i skattemål, som

gälla periodiska understöd och dylika frågor, bevaka inblandade parters

rätt.

På liknande sätt uttalar sig länsstyrelsen i Jämtlands län, som även påpekar

olägenheterna av att taxeringsintendenterna med nuvarande ordning

ser sig nödsakade att anföra reservationsbesvär för att täcka alla tänkbara

fall, som kan uppkomma därest det ursprungliga besvärsmålet får den

ena eller andra utgången i högre instans, och fullfölja dessa reservationsbesvär

om så erfordras genom alla instanserna.

Även länsstyrelserna i Kristianstads och Västernorrlands län samt För
-

s. 307 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956 307

eningen Sveriges taxeringsintendenter förordar skattelagssakkunnigas förslag

i denna del.

Näringslivets skattedelegation finner det vara ett berättigat önskemål

från de skattskyldigas sida att vederbörande prövningsnämnd, även om

besvär icke anförts över inkomsttaxeringen eller förmögenhetstaxeringen,

ålägges att efter anmälan av den skattskyldige vidtaga den ändring i taxeringarna,

som kan föranledas av att fastighets taxeringsvärde nedsatts. Då

dylika ärenden regelmässigt torde komma att behandlas i den ordning som

föreskrives i 68 § andra stycket torde, uttalar delegationen, förfarandet bli

föga betungande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lån biträder däremot taxeringssakkunnigas

förslag att bibehålla gällande bestämmelser i denna del.

De föreslagna bestämmelserna om anslutningsbesvär har upptagits

i några yttranden.

Kammarrätten uttalar att det knappast föreligger tillräckliga skäl att

i taxeringsprocessen införa detta institut, som i olika avseenden kan missbrukas.

I det av länsstyrelsen i Uppsala län avgivna yttrandet framhålles, att

taxeringsintendents rätt till anslutningsbesvär synes utgöra en onödig press

på de skattskyldiga.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lån tillstyrker däremot de sakkunnigas

förslag på denna punkt.

Besvärssakkunniga finner det vara lika påkallat med rätt till anslutningsbesvär

vid klagan hos prövningsnämnd som vid klagan hos högre instanser.

Behov av anslutningsbesvär föreligger enligt besvärssakkunniga vid

besvär hos prövningsnämnd för skaltskyldig, då taxeringsintendent eller

kommun klagar, samt för taxeringsintendent, då skattskyldig klagar i fall

som avses i 92 §. Besvärssakkunniga yttrar vidare.

Det synes icke rationellt att bestämma tiden för anslutningsbesvärs anförande

till en månad efter utgången av den tid, inom vilken de först anförda

besvären skola anföras. Det är dels en alltför lång tid, dels en mindre

lämplig beräkningsgrund. Till utgångspunkt för tidens beräkning bör i

stället tagas dagen för besvärens delgivning. Detta förutsätter visserligen,

att delgivningen sker på sådant sätt, att bevis finnes om delgivningsdagen,

men sådant bevis torde kunna skaffas utan större svårigheter. Tiden

för anslutningsbesvärens anförande bör på sin höjd vara lika lång som

besvärstiden, d. v. s. enligt besvärssakkunnigas förslag vid talan mot beslut

av besvärsinstans högst tre veckor för annan än menighet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner, att den i betänkandet

föreslagna tidsfristen för anförande av anslutningsbesvär är för knapp.

Länsstyrelsen föreslår förlängning av denna tid till tre månader.

Justitiekanslersämbetet yttrar.

Den ståndpunkt de sakkunniga intagit att låta rätten till anslutningsbesvär

avse jämväl kammarrättens utslag synes i och för sig ej böra föran
-

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

leda erinran. Så länge den frågan emellertid står öppen, om i samband med

berörda utredning en eventuellt nyinförd rätt till anslutningsbesvär i fråga

om kammarrättens utslag kommer att borttagas, vill det synas lämpligast,

att utgången av berörda utredning avvaktas, innan anslutningsbesvär medgivas

i fråga om kammarrättens utslag. Detta förefaller betingat av önskvärdheten

att upprätthålla stabilitet i lagstiftningen och vikten av att

rättsförluster för parterna i skatteprocessen förekommas.

Riksskattenämnden finner att bestämmelsen om anslutningsbesvär synes

böra kompletteras med avseende å det fall att huvudklaganden endast

anför reservationsbesvär eller eljest yrkar att sedermera få närmare precisera

sin talan. Nämnden anför.

I dessa fall kan det nämligen vara svårt för motparten att inom den angivna

tiden av en månad taga definitiv ställning till frågan om han skall

anföra anslutningsbesvär. Vidare synes böra stadgas, att tid för anförande

av anslutningsbesvär skall räknas från den dag, då parten erhållit del av

huvudklagandens besvär. Det förhållandet att besvär över en prövningsnämnds

beslut kan ingivas direkt till kammarrätten kan eljest medföra,

att tiden för anförande av anslutningsbesvär icke kan iakttagas på grund

av att motparten icke i tid får kännedom om att huvudklaganden anfört

besvär.

I taxeringsförordningen torde böra uttryckligen stadgas, att anslutningsbesvär

ofördröjligen skola delges motparten. Motsvarande gäller med avseende

å intendents besvär i andra fall.

Sveriges köpmannaförbund föreslår, att skattskyldig skall äga anföra

anslutningsbesvär inom en månad från det han erhållit del av motpartens

besvär.

Kammarrätten yrkar bestämt att bestämmelser om b e s v ä r s f 5 r teckningar

motsvarande de nu gällande införes i den nya taxeringsförordningen.

Kammarrätten finner, att besvärsförteckningarna är en förutsättning

för att arbetet å kammarrättens aktuariekontor skall kunna löpa

friktionsfritt och smidigt. Vad de sakkunniga nu anfört ändrar icke kammarrättens

ståndpunkt, särskilt som de av de sakkunniga anförda omständigheterna

icke minskar behovet av de i 122 § 2 mom. första stycket sista

meningen angivna månadsrapporterna. De synpunkter som talar för att

besvärsförteckningarna bibehålies vid inkomsttaxeringen gör sig enligt kammarrättens

uppfattning i förstärkt grad gällande vid fastighetstaxeringen.

Härom anföres.

I syfte att så långt möjligt iaktta kravet på jämnhet och likformighet

i fastighetstaxeringen sammanföras redan innan fastighetstaxeringsdivisionens

session tager sin början för beredning och föredragning av olika ledamöter

av divisionen fastighetstaxeringsmålen i grupper med hänsyn till

fastigheternas art (jordbruksfastigheter, skogsfastigheter, hyresfastigheter,

villafastigheter o. s. v.) och till deras geografiska belägenhet. En sådan sammanföring

på ett tidigt stadium av fastighetstaxeringsdivisionens arbetsmaterial

på olika grupper av mål med hänsyn till dessas art är även av betydelse

med hänsyn till att de tidsperioder under vilka medverkan av de

s. 309 Kontrollera mot PDF

309

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

olika särskilda ledamöter, varom förmäles i 158 § 2 mom. av förslaget,

påkallas, måste fastställas i mycket god tid. Vid en så tidig tidpunkt brukar

emellertid, enligt vad erfarenheten visat, en betydande del av besvärsmålen

icke vara till kammarrätten inkomna. Av sådan anledning har förenämnda

sammanföring av målen med hänsyn till deras art måst verkställas med

ledning av besvärsförteckningarna. Kammarrätten finner det därför synnerligen

angeläget, att den nu gällande ordningen i fråga om insändande

av besvärsförteckningar över fastighetstaxeringsmål bibehålies. Ur nu antydda

synpunkter kunde det vara av värde, att den länsstyrelserna sålunda

ålagda uppgiftsskyldigheten tvärtom vidgades i så måtto, att i besvärsförteckningarna

beträffande varje mål rörande fastighetstaxering angavs,

vilket slag av fastighet besvären i huvudsak avse. För den händelse

tidsfristen för länsstyrelsernas redovisning till kammarrätten av mål rörande

fastighetstaxering komme att utsträckas, på sätt föreslagits, skulle

behovet av en sådan komplettering av uppgifterna i besvärsförteckning ökas.

Länsstyrelsen i Våsternorrlands län tillstyrker däremot de sakkunnigas

förslag men tillfogar, att besvärsförteckningarna möjligen kunde ersättas

med att kammarrätten efter utgången av varje kvartal eller månad erhåller

uppgift om antalet anförda besvär.

Länsstyrelsen i Kristianstads lån ställer sig åtminstone för prövningsnämndens

del tveksam till förslaget att besvärstalan i vissa fall skall kunna

avvisas på grund av brister i besvärsinlagan. Länsstyrelsen anför

härom.

Ur rättsskyddets synpunkt torde även en tämligen svagt manifesterad

viljeyttring, som kan tydas såsom besvär över taxering, böra föranleda en

saklig omprövning av taxeringen. Man har anledning att slå vakt om det

förtroende, som kan finnas hos de skattskyldiga, att hos prövningsnämnden

själva och utan bistånd av medhjälpare framlägga sina bekymmer för

att där få dem prövade. Erfarenheten visar att understundom även ett mycket

dunkelt framlagt besvärsyrkande vid närmare efterforskande kan vara

uttryck för en riktig tanke att taxeringen i något avseende bör omprövas.

Därest förslaget om avvisande av besvär över huvud taget skall genomföras,

anser länsstyrelsen att förfarandet i varje fall endast undantagsvis bör

komma till användning.

Departementschefen

De ändringar i besvärsreglerna, som föreslås av de sakkunniga, är till en

del att se som ett led i strävandena att åstadkomma förbättringar i rättsskyddet

för den enskilda medborgaren. Viktigast härvidlag är förslaget att

deklarationsförsummelse inte längre skall föranleda förlust av besvärsrätt

samt de utvidgningar som föreslås i fråga om möjligheterna att efter den

vanliga besvärstidens utgång vinna rättelse i materiellt sett för höga taxeringar.

1 andra hänseenden innebär de framlagda förslagen närmast en följd av

den tillämnade omläggningen beträffande förfarandet i taxeringsnämnderna

och prövningsnämnderna.

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1956

När de sakkunniga föreslår, att de nuvarande fasta tiderna för skattskyldigas

och kommuners besvär över beslut av taxeringsnämnd skall

ersättas med ett system av rörliga besvärstider, anknutna till tidpunkten för

taxeringsnämndens beslut, är detta sålunda huvudsakligen en konsekvens

av den i betänkandet förordade avsevärda förlängningen av taxeringsperioden

i första instans. Såsom framgår av det förut anförda har jag inte ansett

mig kunna, åtminstone för närvarande, biträda de sakkunnigas förslag i

denna del. I stället har jag förordat en mera begränsad förlängning eller till

utgången av juni månad under taxeringsåret. Härav följer inte utan vidare

att de sakkunnigas förslag om rörliga besvärstider behöver frångås. Detta

förslag, som i huvudsak vunnit anslutning vid remissbehandlingen, är förenat

med åtskilliga fördelar. Bl. a. skulle man slippa en eljest oundviklig

försening av prövningsnämndsarbetet. Vissa förutsättningar skulle t. o. m.

iinnas för att prövningsnämndernas arbete skulle kunna påbörjas något

tidigare än nu och att ett ökat antal mål sålunda skulle bli färdiga i så god

tid att besluten kan beaktas vid debiteringen av slutlig skatt. Till förmån för

det nuvarande systemet med fasta tider talar emellertid att detta är invant

och mycket enkelt i tillämpningen. En omläggning av tiderna torde alltid

vara förenad med viss risk för rättsförluster, innan de nya bestämmelserna

blivit allmänt kända. Dessa skäl bör enligt min mening överväga i ett läge,

där reformerna av arbetsordningen i första instans begränsas i förhållande

till sakkunnigförslaget på sätt jag i det föregående förordat.

Jag föreslår alltså att fasta besvärstider alltjämt skall gälla för skattskyldiga

och kommuner vid överklagande av taxeringsnämndernas beslut. Förskjutningen

av tidpunkten för avslutandet av arbetet i första instans föranleder

emellertid en motsvarande förlängning av besvärstiderna. De skattskyldiga

bör i enlighet härmed anföra besvär senast den 15 augusti under

taxeringsåret. För kommunerna bör tiden utgå den 31 i samma månad.

Ytterligare bör gälla, att skattskyldig skall äga extraordinär besvärsrätt, om

han inte fått föreskriven underrättelse om avvikelse från självdeklaration

senast den 15 juli under taxeringsåret.

Såsom de sakkunniga föreslagit bör taxeringsintendentens yrkanden om

ändring i taxeringsnämnds beslut få formen av besvär.

De sakkunniga föreslår vidare att den tid, inom vilken intendenten äger

överklaga beslut av taxeringsnämnd, skall förlängas till utgången av april

månad året efter taxeringsåret. I gengäld skulle intendentens nuvarande befogenhet

att framställa yrkanden reservationsvis bortfalla.

Dessa förslag har i allmänhet godtagits. I flera yttranden har man emellertid

vänt sig mot de sakkunnigas uttalande att intendenten inom den angivna

tiden skulle precisera sina yrkanden och ange grunderna för dessa.

De sakkunnigas uttalande går, såsom jämväl påpekats, längre än vad den

föreslagna författningstexten ger vid handen. I och för sig torde av denna

endast följa att den beloppsmässiga ramen för intendentens talan skall an
-

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

givas. Att jämväl grunderna för besvärstalan redovisas bör dock enligt min

mening eftersträvas. Detta får i allmänhet anses höra till god ordning och

kan även vara en förutsättning för att prövningsnämnden skall få erforderlig

tid till förfogande för målens prövning. Men jag anser i likhet med de

sakkunniga, att någon förbindande bestämmelse härom ej bör meddelas.

Några remissinstanser förordar en ytterligare förlängning av intendentens

besvärstid. För arbetsgången på taxeringssektionerna kan detta måhända

synas önskvärt. Mot intressen av sådan art måste emellertid vägas skäliga

anspråk från de skattskyldiga att i rimlig tid erhålla kännedom om de

skattekrav som framställes från företrädaren för det allmänna. Härtill

kommer intresset av att undvika anhopningar av mål mot slutet av prövningsnämndens

arbetsperiod. De sakkunnigas förslag innebär enligt min

mening en lämplig avvägning mellan dessa olika intressen.

I enlighet med det anförda tillstyrker jag de i betänkandet föreslagna bestämmelserna

om taxeringsintendentsbesvär hos prövningsnämnden. Jag

vill i samband därmed understryka de sakkunnigas uttalande att det stundom

bör vara en plikt för taxeringsintendenten att anföra besvär till den

skattskyldiges förmån. Behov av sådana initiativ kommer att föreligga

även om prövningsnämnden själv, såsom jag tidigare förordat, får befogenhet

att i där anhängiga mål utan yrkande göra ändring till förmån för den

skattskyldige.

Enligt nuvarande regler skall besvärsskrifterna inges till länsstyrelsen.

De sakkunniga har förordat att skrifterna i stället skall adresseras till de

nyinrättade prövningsnämndskanslierna. Anordningen har väckt kritik på

några håll. Då densamma emellertid på ett åskådligt sätt ger uttryck för

den avsedda åtskillnaden mellan den dömande och den fiskaliska verksamheten

på länsplanet, vill jag även i denna del följa de sakkunniga. Härvid

förutsätter jag, att om besvärsskrifter likväl adresseras till länsstyrelsen,

skrifterna genast överlämnas till prövningsnämndens kansli så att rättsförluster

inte skall behöva uppkomma. Att så sker står i god samklang med

de regler, som förordats av de sakkunniga i syfte att undvika att den skattskyldige

blir lidande genom att han misstagit sig i fråga om vilken prövningsnämnd

som är behörig att pröva hans taxering.

I flera yttranden har föreslagits att en möjlighet till självrättelse skulle

införas för taxeringsnämnderna. Denna fråga har kommit i ett ändrat läge

i och med att den i betänkandet avsedda successiva, delvis parallella prövningen

i de båda lägre instanserna inte kommer till stånd. Det kan alltså

förutsättas att taxeringsnämndernas beslut och utsändandet av underrättelser

om avvikelser liksom hittills förlägges till eu senare del av taxeringsperioden

och alt inkomna kontrolluppgifter och underrättelser från andra

taxeringsnämnder regelmässigt skall kunna beaktas dessförinnan. Felaktigheter

som upptäckes i samband med längdföringen torde också i allmänhet

kunna rättas till. Uppenbara fel, som konstateras senare, kan, såsom de

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

sakkunniga påpekat, korrigeras på ett enkelt sätt av prövningsnämndens

ordförande. Jag finner därför inte erforderligt att införa bestämmelser i

ämnet.

Vad de sakkunniga i övrigt förordat rörande besvär hos prövningsnämnden

kan jag biträda.

Den nuvarande bestämmelsen att rätten till besvär hos kammarrätten

och regeringsrätten skall förloras, om den skattskyldige inte i

tid inkommer med självdeklaration eller gör sig skyldig till liknande försummelse,

har länge varit föremål för befogad kritik från rättssäkerhetssynpunkt.

Redan i direktiven för skattelagssakkunniga framhölls att man borde

ompröva huruvida förlust av besvärsrätt är någon lämplig sanktion för försummelser

av detta slag. Ett uttalande av liknande innebörd gjordes i propositionen

nr 160 till 1955 års riksdag, och riksdagen tog fasta på detta uttalande.

I betänkandet föreslås också att bestämmelserna om förlust av

besvärsrätt skall upphävas. Intresset av att självdeklarationerna inkommer

i tid vill de sakkunniga i stället tillgodose genom effektiviserade bestämmelser

om böter och viten.

De sakkunniga har enligt min mening på ett övertygande sätt klarlagt

olägenheterna av de nuvarande bestämmelserna på området. I många fall

har dessa bestämmelser, såsom också vitsordats under remissbehandlingen,

kunnat leda till stötande resultat. Å andra sidan kan det fastslås, att sanktionen

i fråga, såvitt angår det stora flertalet skattskyldiga, är tämligen ineffektiv.

Den vilar, som de sakkunniga påpekat, på den orimliga förutsättningen

att taxeringsnämnden och prövningsnämnden medvetet skulle begagna

sig av den skattskyldiges situation till att åsätta honom en för hög

taxering.

I några av de yttranden, där de sakkunnigas förslag i förevarande del blivit

föremål för kritik, har förordats att den nuvarande sanktionen bibehålies i

uppmjukad form. Man har härvid närmast tänkt sig att öppna ökade möjligheter

att taga hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet samt att i

särskild ordning undanröja orimligt höga taxeringar, som på grund av besvärsrättens

förlust inte kunnat överklagas i vanlig ordning. Genom dylika

åtgärder skulle utan tvivel de mest stötande resultaten av de nuvarande

bestämmelserna kunna undvikas. Kvar står emellertid att skattedomstolarna

varje gång frågan blir aktuell måste avgöra, om den skattskyldiges talan

skall tagas upp till fullständig prövning eller helt avvisas. Något mellanting

mellan dessa båda ytterligheter torde inte vara tänkbart. Med en uppmjukning

av leglerna skulle man vidare sta inför möjligheten att försummelser

av samma svårighetsgrad i ett fall skulle kunna leda till förlust av besvärsrätt

men i ett annat — där större ekonomiska värden står på spel — skulle

lämnas utan varje påföljd. De invändningar om rättsosäkerhet som med fog

kan anföras mot den nuvarande ordningen skulle enligt min mening med

icke mindre skärpa kunna riktas mot en på antytt sätt uppmjukad regel om

förlust av besvärsrätt.

s. 313 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1956

313

Jag kan därför inte förorda en sådan lösning. Valet måste enligt min mening

stå mellan att följa de sakkunnigas förslag och att bibehålla de nuvarande

bestämmelserna oförändrade.

Mot sakkunnigförslaget har invänts att detta skulle leda till att böter

kunde komma att ådömas ett synnerligen stort antal skattskyldiga utan att

likväl det förordade systemet med böter och viten skulle ha nödig effekt i

fall där effektiva sanktioner framstår som önskvärda.

I fråga om den förstnämnda invändningen må framhållas, att deklarationsförseelserna

i förslaget undantagits från allmänt åtal. Avsikten härmed

är att en sovring skall ske hos taxeringsmyndigheterna. Härvid bör i första

hand avskiljas de fall i vilka skäl skulle finnas för påföljdseftergift enligt

den föreslagna straffbestämmelsen, d. v. s. när den skattskyldiges försummelse

finnes ursäktlig eller eljest ringa. Detta får i regel anses vara förhållandet,

när deklaration inkommit blott någon eller några dagar för sent eller

när det kan antagas att den skattskyldiges försummelse beror av okunnighet

eller oförmåga eller att svårigheter förelegat att fullgöra deklarationsplikten.

Hänsyn kan också tas till den större eller mindre olägenhet som åsamkas

taxeringsarbetet genom försummelsen. Är omständigheterna vidare sådana

att den skattskyldige lever under synnerligen små inkomstförhållanden och

med hänsyn härtill utgått från att någon skatt ej skall uttagas på hans inkomst,

kan merendels saken få bero. Åberopar den skattskyldige en ursäkt,

som förefaller rimlig, bör detta också i regel kunna vara tillräckligt skäl för

att underlåta åtalsanmälan.

Sovringen av de fall som skall lämnas till åklagaren bör enligt min mening

i första hand ske hos taxeringsnämnderna. Prövningen får ankomma på ordföranden

eller, i distrikt med taxeringsassistent, på ordföranden med assistentens

medverkan. Till taxeringsintendenten bör sålunda endast rapporteras

sådana fall som ordföranden ansett böra beivras. Taxeringsintendenten

har härefter att företa den ytterligare sovring som kan vara påkallad.

Som de sakkunniga framhållit, kommer en ytterligare prövning att ske hos

åklagaren eller, om åtal väckes vid domstol, av denna.

Med hänsyn till det anförda synes man kunna räkna med att böter kommer

att ådömas endast i ett förhållandevis ringa antal fall samt att de nya

reglernas tillämpning inte kommer att betunga taxeringsintendenterna,

åklagarna och domstolarna i större omfattning än som får anses acceptabelt

med hänsyn till angelägenheten att undslippa den nuvarande sanktionen

mot deklarationsförsuinmelse.

I de fall åter där eif snabbt och effektivt ingripande finnes påkallat erbjuder

förslaget goda möjligheter härtill. Detta gäller främst skattskyldiga,

som år efter år underlåter att avge deklaration eller som endast med svårighet

kan förmås därtill, och framför allt sådana, som kan misstänkas för att

vilja spekulera i möjligheten av att bli åsatta en skönstaxering som är för

låg i förhållande till deras verkliga inkomster. Dessa skattskyldiga bör omedelbart

efter sorteringsarbetets avslutande tillställas anmaning med ett

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 ur 1956

efter omständigheterna anpassat, inte alltför lågt vite. Genom den föreslagna

och av mig förordade anordningen med postdelgivning blir sörjt för att anmaningen

snabbt kommer den skattskyldige tillhanda och att taxeringsnämnden

inom några dagar får bevis om mottagandet. Samtidigt bör deklarationsförsummelsen

rapporteras till taxeringsintendenten för åtalsanmälan.

Det i betänkandet föreslagna systemet med böter och viten synes sålunda

kunna verka mer effektivt än den nuvarande påföljden för deklarationsförsummelse.

Det skulle möjligen kunna göras gällande att arbetet med vitesföreläggande

och åtalsanmälan kommer att onödigt inkräkta på den tid,

som står till förfogande för det egentliga taxeringsarbetet. Jag vill då erinra

om den väsentliga arbetsbesparing för ordföranden, som åsyftas med förslaget

att sorterings- och längdföringsarbetet in. m. dylikt överföres på biträdespersonal.

Såsom ytterligare skäl mot sakkunnigförslaget har åberopats att dettas

genomförande skulle kunna medföra en ökning av antalet besvär till skattedomstolarna.

Denna invändning finner jag inte bärande. Att de nuvarande

bestämmelserna kan innebära en återhållande faktor på besvärsfrekvensen

är en indirekt och ofta stötande konsekvens av att man använt förlust av

besvärsrätt som påföljd för deklarationsförsummelse. Vill man försöka begränsa

skattedomstolarnas arbetsbörda, bör detta ske på andra vägar.

Under åberopande av det anförda tillstyrker jag de sakkunnigas förslag i

förevarande del.

I fråga om sättet för fullföljd av talan till skattedomstolarna föreslår de

sakkunniga vissa jämkningar av huvudsakligen teknisk natur. Dessa förslag

kan jag biträda.

Jag vill i detta sammanhang anmärka att det med hänsyn till arbetsförhållandena

på länsstyrelsernas taxeringssektioner inte torde vara praktiskt genomförbart

att — såsom besvärssakkunniga påyrkat — nedbringa den för

taxeringsintendenten gällande tiden för anförande av besvär hos skattedomstolarna.

Härav bör även följa att i princip lika lång tid får gälla för de

skattskyldiga och kommunerna.

En i sak mera angelägen reform i samma riktning är enligt min mening

att tillse att tiden för kammarrättsmålens beredning i länsstyrelserna inte

utan tvingande skäl överskrides. Genom de förestående förstärkningarna av

taxeringssektionerna torde emellertid denna fråga, som de sakkunniga framhållit,

i huvudsak lösa sig av sig själv. En viss garanti mot obehöriga förseningar

ligger f. ö. däri att skriftväxlingen i kammarrättsmålen kommer att

stå under ledning av prövningsnämndernas kanslier, för vilkas verksamhet

landskamrerarna ytterst blir ansvariga. Jag vill framhålla att besvärsprövningen

i kammarrätten utgör ett viktigt led i åtgärderna för erhållande avriktiga

taxeringar samt att vad som sammanhänger med denna besvärsprövning

inte bör få stå tillbaka för övriga arbetsuppgifter. Med tanke härpå

s. 315 Kontrollera mot PDF

315

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

kunde den särskilda kontroll över tidsfristens iakttagande som de sakkunniga

velat tillägga den föreslagna riksskattestyrelsen i och för sig synas önskvärd.

Då jag emellertid inte ansett mig kunna förorda den av de sakkunniga

förordade utbyggnaden av riksskattenämnden, synes den föreslagna kontrollverksamheten

inte kunna genomföras.

I detta sammanhang torde slutligen få upptagas de önskemål om befogenhet

för prövningsnämnderna att företaga självrättelse, som framförts i några

yttranden. Dessa önskemål vinner enligt min mening starkt stöd i det förhållandet

att besvärsförfarandet i kammarrätten är förenat med avsevärd

tidsutdräkt. Jag förordar därför att en möjlighet till självrättelse införes

för prövningsnämndernas vidkommande. Sådan rättelse bör kunna komma

i fråga beträffande felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende.

Därvid bör i överensstämmelse med 17 kap. 15 § rättegångsbalken

föreskrivas alt parterna skall erhålla tillfälle att yttra sig innan beslutet

om rättelse meddelas.

Beträffande efter taxering föreslår de sakkunniga vissa ändringar

av innebörd bl. a. att bestämmelserna i ämnet flyttas från kommunalskattelagen

och övriga skatteförfattningar till den nya taxeringsförordningen. Vidare

förordas, att frågor om eftertaxering skall väckas i prövningsnämnd

och att förfarandet utformas i anslutning till besvärsförfarandet. Dessa förslag,

som endast mött få erinringar, kan jag tillstyrka. Den av besvärssakkunniga

väckta tanken att sammanarbeta eftertaxering och extraordinära besvär

till ett enhetligt extraordinärt rättsmedel kan i och för sig synas tilltalande.

De i betänkandet föreslagna reglerna innebär också att instituten

i fråga, som båda reglerar möjligheterna att i efterhand vinna rättelse i laga

kraftvunna taxeringar, närmas till varandra. Att helt sammanarbeta de nu

ifrågavarande bestämmelserna synes dock ej böra ske.

I kammarrättens yttrande har framhållits att de föreslagna bestämmelserna

måste anses innebära en skärpning av eftertaxeringsinstitutet samt

att de därför inte bör erhålla retroaktiv tillämpning. Denna mening kan jag

inte biträda. Oavsett huruvida förslaget kan anses innebära någon skärpning,

bör hållas i minne att eftertaxeringsbestämmelserna i sak är av processrättslig

natur. De reglerar, som nyss antytts, möjligheterna för det allmänna

att i särskild ordning vinna rättelse i taxeringar, som blivit oriktiga,

därför att de grundats på felaktiga uppgifter från den skattskyldige

eller på ett material, som eljest genom åtgöranden eller underlåtenhet från

hans sida blivit oriktigt eller ofullständigt. Av allmänna rättsgrundsatser

torde följa, att ny processlagstiftning skall äga tillämpning även på förhållanden

som i tiden ligger före lagstiftningens ikraftträdande. Undantag

från denna regel föreskrives i allmänhet endast på grund av processtekniska

eller därmed jämförliga skäl. Jag får i detta sammanhang erinra om att

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

lagen den 27 juni 1939 om särskilda rättsmedel gjordes tillämplig även på

domar och beslut, som meddelats före denna lags ikraftträdande, och alltså

även till den del lagen öppnade ökade möjligheter att få till stånd en prövning

i efterhand av domar och beslut som vunnit laga kraft. Motsvarande

är fallet med de ändringar i eftertaxeringsinstitutet som beslöts vid 1955

års riksdag.

De föreslagna utvidgningarna i de skattskyldigas möjligheter att anföra

extraordinära besvär har i allmänhet hälsats med tillfredsställelse.

För egen del finner jag betydelsefullt — inte minst med tanke på att

många skattskyldiga har bristfällig kännedom om bestämmelserna och därför

inte kan bevaka sin rätt på tillfredsställande sätt — att regler skapas,

som möjliggör rättelse efter den vanliga besvärstidens utgång i fall där

detta med hänsyn till omständigheterna framstår som befogat. Det är visserligen

sannolikt att man, såsom taxeringsintendentsföreningen påpekat,

får räkna med att åtskilliga svårbedömda gränsfall skall uppkomma, men

denna olägenhet får vägas mot de fördelar som kan uppnås i materiellt

avseende. Vad föreningen i övrigt anfört föranleder mig till det påpekandet

att det givetvis bör ankomma på den skattskyldige att visa, att förutsättningar

för extraordinär besvärsprövning föreligger. Inte heller utsträckningen

av tidsfristen till fem år synes böra väcka allvarligare betänkligheter.

Som de sakkunniga påpekat föreligger här inte de särskilda skäl till

återhållsamhet som kan ligga däri att den skattskyldige inte alltför länge

skall behöva sväva i ovisshet om vad han har att betala i skatt för visst år.

Under åberopande av argument, likartade med de sist antydda, har några

remissinstanser motsatt sig att taxeringsintendenten under så lång tid

som fem år efter taxeringsåret skall kunna till den skattskyldiges nackdel

påkalla rättelse av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende.

Jag finner inte anledning att på denna punkt frångå de sakkunnigas

förslag. Detta är att se som en konsekvens av den föreslagna förlängningen

till fem år av den tid som står till den skattskyldiges förfogande

för extraordinära besvär. Vidare bör ihågkommas att taxeringsintendentens

ifrågavarande besvär skall avse rättelse av uppenbara fel. Att sådan rättelse

kan åstadkommas även under tämligen lång tid synes inte behöva inge betänkligheter.

Som de sakkunniga påpekat, innebär förslaget inte någon ändring i fråga

om regeringsrättens i regeringsformen inskrivna befogenhet att efter ansökan

bevilja resning eller återställa försutten tid. Att, såsom besvärssakkunniga

förordat, särskilt markera att de nya reglerna delvis berör ett

grundlagsbestämt område synes, då dessa regler i och för sig är väl förenliga

med grundlagens bestämmelser, knappast vara erforderligt.

I fråga om den rätt för skattskyldig att anföra extraordinära besvär,

som grundas på att föreskriven underrättelse om avvikelse ej erhållits eller

s. 317 Kontrollera mot PDF

317

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

att sådan mottagits för sent, föreslår länsstyrelsen i Västernorrlands län

den jämkningen att besvärstiden inte i något fall skall gå till ända förrän

med utgången av året efter taxeringsåret. Då detta förslag synes ägnat att

förebygga rättsförluster samt även är förenat med vissa praktiska fördelar,

tillstyrker jag detsamma.

Med sist angivna jämkning biträder jag vad de sakkunniga föreslagit

i fråga om extraordinära besvär.

I likhet med de sakkunniga finner jag mig böra förorda, att nuvarande

bestämmelser om befogenhet för överinstanserna att vid besvärsprövning

ändra annan taxering än den besvären angår, bibehålies i princip

oförändrade. Även om vissa skäl kan tala för alt i anslutning till skattelagssakkunnigas

förslag avsevärt vidga dessa befogenheter, skulle sådana utvidgningar

kunna leda till svåröverskådliga konsekvenser. På en punkt

synes dock så starka skäl kunna anföras för en utvidgning att de här antydda

betänkligheterna bör få vika. Jag åsyftar det fall, att man vid prövning

av besvär över ett års taxering finner att en inkomst- eller avdragspost

är att hänföra till annat beskattningsår än det besvären avser. Om taxeringen

för det andra året vunnit laga kraft, skulle den situationen kunna

uppkomma, att den skatlskyldige fick betala dubbel skatt för inkomstbeloppet

i fråga eller helt undgick att skatta för detsamma. Motsvarande

skulle kunna förekomma beträffande en avdragspost. Jag vill därför förorda

att bestämmelserna kompletteras så att en överflyttning till rätt beskattningsår

kan äga rum.

De skäl som anförts för att öppna möjlighet till anslutningsbesvär

finner jag bärande. Såsom de sakkunniga föreslagit bör emellertid

sådana besvär endast få anföras hos skattedomstolarna. I fråga om

prövningsnämnderna föreligger nämligen knappast något behov av detta

institut. Taxeringsintendentens besvärstid är så utmätt att han alltid bör

ha möjlighet att anföra besvär i vanlig ordning, när han har att taga ställning

till besvär från den skattskyldige. Vad den sistnämnde angår synes

prövningsnämndens befogenhet att av eget initiativ göra ändring till den

skattskyldiges förmån innebära tillräcklig garanti för att hans intressen

inte blir åsidosatta. Beträffande anslutningsbesvär hos regeringsrätten kan

det visserligen, såsom justitiekanslersämbetet framhållit, synas tveksamt,

om inte denna fråga kunde anstå i avbidan på resultatet av den pågående

utredningen om inskränkningar i fullföljdsrätten till nämnda instans.

Framhållas bör emellertid att ett väsentligt syfte med förslaget om anslutningsbesvär

är att förebygga att besvärstalan anhängiggöres enbart därtör

att eu part befarar att motparten skall besvära sig. Förslaget kan således i

viss man sägas ligga i linje med strävandena att nedbringa fullföljden till

den högsta instansen. På grund härav och då de sakkunniga, som verkstäl
-

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

ler utredning i denna fråga, inte haft någon erinran mot taxeringssakkunnigas

förslag, anser jag mig böra förorda att anslutningsbesvär får anföras

även i regeringsrätten.

Tiden för anslutningsbesvär utgår enligt sakkunnigförslaget en månad

efter den ordinarie besvärstiden. I några yttranden har förordats att tiden

i stället skulle räknas från det de först anförda besvären kommit motparten

tillhanda. Detta skulle emellertid förutsätta att bevis om dagen härför

regelmässigt skulle behöva upptagas. Vidare skulle följden kunna bli, att

om vederbörande inte kan anträffas, denne utan tidsbegränsning skulle

kunna påkalla prövning av anslutningsbesvär. Jag finner under sådana omständigheter,

att den i betänkandet föreslagna regeln är att föredraga.

De sakkunnigas förslag att parterna skall kunna föreläggas att fullständiga

besvärsskrifter har i allmänhet godtagits och jag kan tillstyrka

detsamma. I anslutning till vad som anförts i något yttrande torde

få framhållas att den föreslagna bestämmelsen bör begagnas med urskillning

och i huvudsak bör betraktas som en yttersta utväg att komma till

rätta med parter, som inte kan förmås att, där detta är av betydelse för

målets avgörande, precisera sin ståndpunkt. Däremot bör bestämmelsen

självfallet inte tillämpas så att prövningsnämnderna underlåter att vidtaga

en befogad ändring i taxeringen därför att den skattskyldige saknat förmåga

att mera klargörande precisera sina yrkanden.

Frågan om besvärsförteckningar har kommit i ett ändrat läge

genom att den i betänkandet åsyftade successiva och delvis samtidiga prövningen

i olika instanser inte kommer till stånd. Jag förordar därför att besvärsförteckningar

alltjämt skall lämnas till kammarrätten. I vad angår

fastighetstaxeringsmål kan vara av värde att förteckningarna kompletteras

på sätt kammarrätten ifrågasatt. Någon uttrycklig föreskrift i en ordningsfråga

av denna typ synes dock inte böra intagas i taxeringsförordningen.

Vad de sakkunniga i övrigt förordat på hithörande områden föranleder

ingen erinran från min sida.

VIII. Om straff och viten

Taxeringssakkunniga

I förslaget återfinnes med vissa jämkningar de i 140 § och 141 § 1, 3 och 4

mom. gällande taxeringsförordning meddelade bestämmelserna om straff för

brott mot tystnadsplikt och för vissa falskdeklaration och vårdslös deklaration

närstående förfaranden. Smärre jämkningar föreslås även i 143 § såvitt

angår taxeringsmyndigheternas befattning med fall av falskdeklaration och

vårdslös deklaration.

Beträffande påföljderna för underlåtenhet att i tid avge självdeklaration

innebär förslaget, att förlust av besvärsrätt inte längre skall inträda som

s. 319 Kontrollera mot PDF

319

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

påföljd för sådan försummelse. Den som gör sig skyldig till dylik försummelse

skall i stället kunna dömas till böter, högst 300 kronor. Denna påföljd

skall, i analogi med vad numera gäller enligt 39 § taxeringsförordningen,

även kunna inträda, om självdeklaration har så bristfälligt innehåll att

den uppenbarligen inte är ägnad att ligga till grund för taxering. För att

böter inte skall ådömas i ursäktliga fall förordas att allmänt åtal får äga

rum endast efter anmälan av taxeringsintendent. Därjämte föreslås, att om

den skattskyldiges försummelse finnes ursäktlig eller eljest ringa, skall

domstolen äga fria honom från straff. Denna befogenhet kan begagnas t. ex.

om rätten skulle finna att taxeringsintendenten bort medge den skattskyldige

sökt uppskov med deklarationens avgivande. Betydelsen av ett sådant

stadgande torde emellertid, enligt vad de sakkunniga framhåller, främst

ligga däri att åklagarna inte kommer att väcka åtal i de fall där bötesstraff

skäligen inte bör ådömas.

Enligt förslaget skall vite regelmässigt föreläggas i anmaningar att avge

självdeklaration. Därvid kan det nuvarande dagsbotsstraffet i 141 § 2 mom.

för underlåtenhet att efterkomma sådan anmaning bortfalla. De sakkunniga

påpekar, att enligt numera vedertagna principer böter och vite inte bör kunna

ifrågakomma samtidigt (jfr 9 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken).

Ett val mellan de båda sanktionsformerna bör alltså ske. Härvid har de

sakkunniga funnit vitet vara att föredraga, icke minst från effektivitetssynpunkt.

De principer som föreslagits i fråga om deklarationsförsummelser förordas

även beträffande uraktlåtenhet att avge kontrolluppgifter till ledning vid

annans taxering. Vid försummelse att inkomma med kontrolluppgift, som

skall lämnas utan anmaning, skall, i överensstämmelse med vad redan nu

gäller enligt 142 § taxeringsförordningen, böter om högst 300 kronor kunna

ådömas. Allmänt åtal för sådan förseelse göres beroende av anmälan från

taxeringsintendent, och domstolen kan fria från straff i ursäktliga eller

helt bagatellartade fall. År det däremot fråga om uppgifter som skall lämnas

först efter anmaning bör enligt de sakkunnigas mening endast vite ifrågakomma

som sanktion. Detsamma bör vara fallet om den, som försummat

att avge kontrolluppgift utan anmaning, därefter anmanats att fullgöra

denna sin skyldighet.

De nuvarande bestämmelserna i 138 och 139 §§ taxeringsförordningen om

straff för vissa försummelser av ordförande i taxeringsnämnd m. fl. föreslås

avskaffade.

För närvarande gäller enligt 144 § 2 mom. att försuttet vite utdömes av

länsstyrelsen. Av 3 mom. framgår att talan mot sådant länsstyrelsens beslut

kan föras hos kammarrätten och vidare till regeringsrätten. Ett vitesföreläggande

som sådant kan inte överklagas, men vid prövning av besvär över

utdömande av vite må jämväl fråga, huruvida vitet bort föreläggas, komma

under bedömande.

I dessa regler föreslås smärre jämkningar. Med hänsyn till vitesfrågornas

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 dr 1956

vanligen brådskande natur förordas sålunda att besvärstiderna överlag begiänsas

till tre veckor. Att ett vitesföreläggande inte kan överklagas torde

enligt de sakkunniga vara välgrundat. Det ligger i sakens natur, uttalar de

sakkunniga, att vitesföreläggandena som regel skall lända till skyndsam

efterrättelse. Om den som mottar föreläggandet önskar göra gällande att

föreläggandet är obefogat, bör han vara hänvisad till att på egen risk underlåta

att efterkomma detsamma samt att hävda sin uppfattning i samband

med vitets utdömande.

I 9 kap. 8 § rättegångsbalken stadgas, att vite enligt nämnda balk ej må

bestämmas under fem eller över 5 000 kronor. Har vite utdömts och förelägges

nytt vite, får vitet bestämmas till högre belopp dock ej över 10 000

kronor. Vite får inte föreläggas kronan.

Motsvarande bestämmelser har upptagits i förslaget till ny taxeringsförordning

med den jämkningen, att lägre vite än 100 kronor ej må bestämmas.

Med hänsyn till de stora ekonomiska intressen, varom ofta är fråga, bör

enligt de sakkunniga ytterligare tillses att vitena inte blir för låga. Sålunda

böi viten mellan 5 000 och 10 000 kronor kunna föreläggas oavsett om vite

tidigare förelagts. Kommun, landsting och annan myndighet samt tjänstemän

i tjänsteutövning föreslås undantagna från dem som kan få vitesföreläggande.

Vissa ytterligare bestämmelser föreslås om förfarandet vid utdömande av

viten. Sålunda föreslås, att anmälan om uttagande av vite skall göras av

taxeringsintendent. Denne kan härigenom företa en preliminär sovring, så

att utdömande av vite inte påkallas annat än när det framstår som befogat.

De sakkunniga finner uppenbart, att länsstyrelsens prövning inte bör

inskränkas till att konstatera, huruvida förelagt vite försuttits. Länsstyrelsen

bör kunna pröva huruvida vitet bort föreläggas och vilket vitesbelopp

som kan vara skäligt. Den skall sålunda kunna nedsätta vitet eller helt avstå

fiån att utdöma detsamma. Detta torde enligt de sakkunniga följa redan av

allmänna regler men bör i tydlighetens intresse komma till uttryck i författningstexten.

I enlighet härmed föreslås, att länsstyrelsen — liksom

skattedomstolarna — vid prövning av anmälan om uttagande av vite får

ta under bedömande huruvida och med vilket belopp vitet bort föreläggas.

\ tteiligare förordas, att taxeringsintendenten skall äga anföra besvär över

länsstyrelsens beslut.

Enligt 9 kap. 8 § rättegångsbalken gäller, att vite ej må utdömas, om

det, då fråga uppkommer om uttagande av vitet, finnes att ändamålet med

detsamma har förfallit. Ett stadgande av samma innebörd föreslås upptagen

i den nya taxeringsförordningen.

Remissy tf rand ena

För vad som yttrats i anledning av de sakkunnigas förslag att förlust av

besvärsrätt inte längre skall inträda som påföljd för deklarationsförsum
-

s. 321 Kontrollera mot PDF

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

melser har redogörelse lämnats i samband med besvärsreglerna. Likaså har

där behandlats det system av böter och viten som enligt de sakkunnigas

förslag skall användas för att förmå de skattskyldiga att avlämna deklarationer

och andra uppgifter i rätt tid.

De sakkunnigas förslag i övrigt beträffande straff och viten har endast

föranlett erinringar i ett fåtal yttranden.

Kammarrätten kan inte godtaga de sakkunnigas förslag att vid fortsatt

underlåtenhet att avge deklaration endast vite skall få begagnas. Kammarrätten

anför.

Den nuvarande valfriheten mellan utdömande av förelagt vite och dagsböter,

synes vara både effektivare och mera praktisk än det av de sakkunniga

föreslagna vitesförfarandet. Effektiviteten av vitesföreläggande kan

för övrigt starkt ifrågasättas. Att det så sällan för närvarande tillämpas i

taxeringsprocessen, tyder på att förfarandet anses föga praktiskt och av

ringa effektivitet. Man torde för närvarande kunna räkna med, att besvär

angående utdömande av vite i taxeringsmål kunna bliva slutligen avdömda

inom ett å två år från anhängiggörandet. Om antalet dylika besvär skulle

komma att ökas mera avsevärt, vilket torde bliva en följd av ett genomförande

av de sakkunnigas förslag, synes man få räkna med längre tid för

målens avgörande.

Vidare anser kammarrätten att bestämmelserna om straff och viten för

underlåtenhet att avgiva uppgift till ledning för annans taxering kräver särskild

uppmärksamhet. Kammarrätten finner nämligen varken rimligt eller

praktiskt att medelst vite försöka framtvinga fullgörande av skyldighet att

lämna kontrolluppgifter. Det kan förhålla sig så, att den skattskyldige

försatt sig i en sådan situation, att han omöjligen kan fullgöra nämnda

skyldigheter. I ett dylikt fall, oavsett om det skett uppsåtligen eller inte, är

ett vitesföreläggande verkningslöst. För övrigt kan dessa bestämmelser i

vissa fall innefatta en skyldighet att uppträda som angivare, vilket torde

betraktas med stor ovilja. Enligt kammarrättens mening synes vid sådant

förhållande straff vara den riktiga påföljden.

Kammarrätten är även tveksam om lämpligheten av att åt taxeringsnämnd

anförtro uppgiften att förelägga viten.

Besvärssakkunniga har intet att erinra mot att taxeringsnämnd gives befogenhet

att förelägga vite. Det förekommer allmänt att kommunala nämnder

äger besluta härom. En förutsättning för att taxeringsnämnd skall kunna

tillerkännas denna befogenhet är emellertid, enligt besvärssakkunniga,

att vitesföreläggandena blir överklagbara. Det är, framhåller besvärssakkunniga,

ur rättssäkerhetssynpunkt icke tillfyllest att den enskilde kan få vitesföreläggandet

omprövat i ett mål om vitets utdömande genom att underlåta

att ställa sig föreläggandet till efterrättelse. Om möjlighet öppnas att klaga

hos prövningsnämnden får rättssäkerhetskraven anses vara tillgodosedda.

Ett överklagande behöver då icke heller, om klagotiden göres kort, nämnvärt

fördröja taxeringsarbetet. För den händelse taxeringsnämnds vitesföre21—Bihang

till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150

s. 322 Kontrollera mot PDF

322 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

lägganden anses icke kunna bliva överklagbara, måste besvärssakkunniga

avstyrka, att taxeringsnämnd gives befogenhet att stadga vite. — Taxeringsintendenten

bör enligt besvärssakkunnigas mening icke erhålla rätt att meddela

vitesföreläggande. Visserligen har åklagare i brottmål vissa tvångsmedel

till sitt förfogande. Att märka är emellertid, framhåller besvärssakkunniga,

att de mera kvalificerade tvångsmedel, som står till buds i straffprocessen,

skall beslutas av domstol. På samma sätt bör enligt besvärssakkunnigas

mening taxeringsintendent, som finner att behov föreligger av vite för framtvingande

av en deklaration, komplettering av en deklaration, en uppgift

eller ett tillhandahållande av böcker vid taxeringsrevision etc., hänvända

sig till prövningsnämnden och hemställa om vitesföreläggande.

Besvärssakkunniga anser sålunda, att befogenhet att förelägga vite bör tillkomma

prövningsnämnden icke vid kallelse till muntlig förhandling utan

även i sådana situationer då enligt taxeringssakkunnigas förslag taxeringsintendenten

skall kunna utsätta vite. Även vid utredning, som prövningsnämnden

företager på eget initiativ, bör nämnden kunna bruka vite

som tvångsmedel. Med hänsyn till prövningsnämndens kvalifikationer och

de garantier dessa erbjuder för en grundlig och objektiv handläggning finnes

möjlighet till överklagande av dess beslut i vitesärende kunna undvaras.

— Beträffande tjänsteman, som skall verkställa taxeringsrevision, bör enligt

besvärssakkunniga gälla att han liksom taxeringsintendenten vid behov av

vitesföreläggande skall ha att hänvända sig till prövningsnämnden.

Besvärssakkunniga uttalar vidare, att rätt bör tillkomma prövningsnämnd

och annan myndighet att göra anmälan hos länsstyrelsen om försuttna

viten, som förelagts av myndigheten. Ytterligare anmärkes — om

de föreslagna bestämmelserna att vite ej må utdömas om ändamålet med

vitet förfallit samt att vid prövning av fråga om utdömande av vite jämväl

må bedömas huruvida och med vilket belopp vitet bort föreläggas — att

dessa bestämmelser berör allmänna icke alldeles lättlösta spörsmål om vite.

Det synes enligt besvärssakkunniga icke föreligga anledning att giva dessa

frågor en författningsmässig reglering just i detta begränsade sammanhang.

De bör i stället bedömas med ledning av allmänna regler.

Även riksskattenämnden är inne på frågan om möjlighet att överklaga

vitesföreläggande. Nämnden yttrar.

Det synes önskvärt, att någon anordning träffas för förhindrande av att

rätten till vitesföreläggande missbrukas. Utvägen att medgiva besvärsrätt

över beslut, varigenom vite förelagts, torde dock icke vara framkomlig.

Det syfte man med vitesbestämmelserna vill tillgodose synes emellertid

icke äventyras om länsstyrelsen berättigades att, efter framställning från

den som erhållit vitesföreläggandet eller eljest, upphäva ett vitesföreläggande,

om detta framstår såsom uppenbart oskäligt eller eljest särskilda

skäl för föreläggandets hävande finnas föreligga.

Näringslivets skattedelegation framför samma förslag, varvid delegationen

yttrar.

s. 323 Kontrollera mot PDF

323

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Det är enligt vår mening nödvändigt, att någon anordning träffas för förhindrande

av att rätten till vitesföreläggande missbrukas, ehuruväl utvägen

att medgiva besvärsrätt över beslut, varigenom vite förelagts, av praktiska

och måhända även av principiella skäl icke torde vara framkomlig. Situationer

kunna eljest uppkomma, som icke minst i taxeringsmyndigheternas

eget intresse böra undvikas, såsom exempelvis att en åldring eller en skattskyldig,

som drabbats av allvarlig sjukdom, tilläventyrs utan att ha fått del

av något föregående krav från taxeringsmyndigheternas sida erhåller ett

vitesföreläggande, avseende ett för honom mycket betydande belopp. Att ett

under dylika förhållanden meddelat vitesföreläggande icke omedelbart kan

hävas utan först i samband med prövningen av vitets utdömande är uppenbart

otillfredsställande.

Delegationen framhåller vidare att det beträffande de belopp, till vilka

vite må bestämmas, synes föreligga desto mindre anledning att gå utöver de

i 9 kap. 8 § rättegångsbalken meddelade bestämmelserna som den rätt till

vitesföreläggande, varom här är fråga, kommer att utövas av myndigheter

med mycket skiftande kvalifikationer.

Sveriges advokatsamfund har inte något att erinra mot taxeringssakkunnigas

förslag om rätt för taxeringsnämnderna att utsätta vite i samband

med anmaning att inkomma med självdeklaration. Inte heller har samfundet

någon erinran emot att taxeringsintendenten i vissa fall skall äga förelägga

vite.

Länsstgrelsen i Våsternorrlands lön påpekar, att vite, som förelagts av

prövningsnämnd, bör utdömas efter anmälan från nämnden och inte på

talan av taxeringsintendent. — Länsstyrelsen anser vidare, att taxeringsintendent

bör åläggas att till åtal anmäla sådana fall som avses i 117 § förslaget

till taxeringsförordning.

Länsstgrelsen i Uppsala län förordar, att vitesföreläggande till belopp intill

100 kronor bör få utfärdas av taxeringsassistenten. Då högre vitesbelopp

kan ifrågakomma, finnes däremot saken böra hänskjutas till länsstyrelsens

avgörande.

Länsstgrelsen i Kristianstads län uttalar, att de föreslagna reglerna om

straff och viten vid deklarationsförsummelse måhända är påkallade och

ändamålsenliga. Länsstyrelsen vill dock uttala farhågor för att förfarandet

blir omständligt och tyngande.

Länsstgrelsen i Blekinge län kan ej helt dela de sakkunnigas uppfattning

om vitet som en särskilt effektiv sanktionsform. Med de undersökningar,

som måste verkställas av länsstyrelsen, innan vite utdömes, tar det ofta så

lång tid mellan föreläggande av vite och dettas utdömande att vitets verkan

blir ringa eller ingen. Vitesföreläggande torde vidare ej bliva av åsyftad

verkan på grund av överklagande •— kanske i rent förhalningssyfte — av de

senare meddelade besluten om vitens utdömande. Anses emellertid beskattningsnämnderna

böra tillerkännas rätt att förelägga vite, finner länsstyrelsen,

att denna rätt i fråga om taxeringsnämnderna bör förbehållas nämnd,

som biträdes av taxeringsassistent.

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Departementschefen

I samband med besvär sreglerna har jag tagit ställning till de sakkunnigas

förslag att förlust av besvärsrätt inte längre skall inträda som påföljd

för deklarationsförsummelse. Detta förslag har jag biträtt, och jag

har därvid även förklarat mig kunna godtaga det system av vites- och bötespåföljder

som de sakkunniga förordat för att tillgodose kravet på att självdeklarationer

och andra uppgifter från de skattskyldiga avges i vederbörlig

ordning.

Detta system förutsätter att taxeringsnämnderna erhåller befogenhet att

förelägga viten. Häremot har i allmänhet inte riktats någon invändning vid

remissbehandlingen. Beslutanderätten bör som de sakkunniga föreslagit

utövas av ordföranden. Det ligger i sakens natur, att ordföranden, där han

så finner vara av värde, före fattande av beslut angående vite tar kontakt

med nämndens övriga ledamöter för att utnyttja förefintlig personkännedom.

I flertalet yttranden konstateras vidare, att om vitesbestämmelserna inte

skall bli helt ineffektiva, möjlighet att överklaga föreläggandena inte kan

införas. Detta är också enligt min mening uppenbart. Om ett föreläggande

att avge självdeklaration skulle kunna överklagas, skulle detta — särskilt

med tanke på att taxeringsperioden enligt vad jag förordat skall avslutas

redan den 30 juni — innebära, att den skattskyldige hade möjlighet att

förhala saken så länge att förfarandet blev meningslöst. Den olägenhet

som kan ligga i att föreläggandena inte kan överklagas uppväges mer än

väl av att anordningen möjliggör att förlust av besvärsrätt inte längre skall

inträda som påföljd för deklarationsförsummelser.

Samma invändning måste enligt min uppfattning riktas mot det i några

yttranden framförda förslaget att länsstyrelsen skulle tillerkännas en befogenhet

att på särskild framställning undanröja ett vitesföreläggande.

Denna anordning torde nämligen i regel förutsätta, att om framställningen

avslagits av länsstyrelsen, den skattskyldige måste få ny tid för att ställa

sig föreläggandet till efterrättelse.

Vad som åsyftats i nämnda yttranden synes emellertid i allt väsentligt

kunna tillgodoses inom ramen för det i betänkandet föreslagna förfarandet.

Den som mottagit ett föreläggande, som han inte anser sig kunna

iakttaga, kan givetvis vända sig till taxeringsnämndens ordförande och,

där så finnes befogat, få föreläggandet upphävt eller jämkat. I regel torde

en för båda parter tillfredsställande lösning kunna vinnas på detta sätt.

Skulle så inte bli fallet, kan taxeringsintendenten inkopplas på saken. En

särskild garanti mot obilliga resultat ligger i den föreslagna anordningen

att det skall ankomma på intendenten att avgöra, om framställning skall

ske rörande utdömande av försuttet vite. Dessa framställningar skall sedan

prövas av länsstyrelsen som, när omständigheterna ger anledning därtill,

s. 325 Kontrollera mot PDF

325

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

kan nedsätta vitet eller förordna att vitet inte skall uttagas. Länsstyrelsens

beslut om uttagande av vite kan, liksom nu är fallet, överklagas hos kammarrätten

och därifrån hos regeringsrätten.

Att taxeringsintendenterna får befogenhet att förelägga viten är starkt

motiverat från effektivitetssynpunkt. Med hänsyn till de höga kvalifikationer,

som dessa befattningshavare måste antagas besitta, bör förslaget i

denna del inte heller ge utrymme för berättigade invändningar.

Prövningsnämnderna bör, som besvärssakkunniga påpekat, erhålla befogenhet

att förelägga vite även i andra fall än vid kallelse till muntlig

förhandling.

I och för sig kunde det vara tänkbart att, i enlighet med vad några

remissinstanser påyrkat, låta prövningsnämnderna själva utdöma viten

eller göra anmälan om vites utdömande. De sakkunnigas förslag, som innebär

att samtliga frågor om utdömande av vite anhängiggöres hos länsstyrelsen

av taxeringsintendenten, synes emellertid på lämpligt sätt tillgodose

intresset av enhetlighet och enkelhet i förfarandet.

Som de sakkunniga påpekat är det numera en vedertagen princip att en

och samma förseelse inte skall vara belagd med såväl böter som vitespåföljd.

Jag kan därför inte biträda kammarrättens uppfattning att valfriheten

mellan de båda påföljderna bör bibehållas. I anledning av vad kammarrätten

anfört får jag vidare erinra om att vitesföreläggande beträffande

kontrolluppgifter redan nu kan äga rum enligt 40 § taxeringsförordningen.

Att vite såväl från effektivitetssynpunkt som från andra synpunkter

är ett lämpligare medel än böter för att i ett särskilt fall framtvinga

fullgörandet av en skyldighet, är en uppfattning som står i överensstämmelse

med de bedömanden som gjorts inom andra lagstiftningsområden.

Då de sakkunnigas förslag i övrigt inte blivit föremål för någon väsentlig

erinran, får jag med förut angiven jämkning tillstyrka detsamma.

IX. Vissa med inkomst av tjänst sammanhängande frågor

Såsom inledningsvis omtalats, har riksskattenämnden meddelat vissa anvisningar

i anslutning till det av nämnden fastställda formuläret för

kontrolluppgifter från arbetsgivare enligt 33 § 1 mom. punkt 1 taxeringsförordningen.

Nämnden har tillika anfört, att den inte ansett frågan om uppgiftsskyldighetens

omfattning slutgiltigt löst genom dessa anvisningar, varför

nämnden anmält ärendet för den utredning och de vidare åtgärder, vartill

kunde finnas anledning.

Jag har förut haft anledning att något ingå på hithörande frågor, nämligen

i samband med ett den 23 november 1055 i andra kammaren lämnat

svar på interpellation av herr Strandh. Jag skall nu närmare behandla dessa

spörsmål.

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Gällande bestämmelser m.m.

Nuvarande bestämmelser om skyldighet för arbetsgivare att avlämna

kontrolluppgifter har tillkommit efter beslut av 1955 års riksdag. Enligt

33 § 1 mom. punkterna 1 och 2 taxeringsförordningen i dess då antagna lydelse

åligger uppgiftsskyldighet statlig och kommunal myndighet, aktiebolag,

ekonomisk förening, fond, stiftelse och annan juridisk person än

dödsbo. Uppgift skall vidare lämnas av fysiska personer och dödsbon, i den

mån de bedrivit rörelse, jordbruk eller skogsbruk eller innehaft annan fastighet.

Uppgiftsskyldighet har också särskilt föreskrivits för fysiska personer

som varit skyldiga att verkställa skatteavdrag enligt uppbördsförordningen.

Uppgift skall lämnas angående var och en som hos den uppgiftsskyldige

innehaft anställning eller uppdrag eller utfört tillfälligt arbete eller

som av den uppgiftsskyldige åtnjutit pension, livränta eller periodiskt utgående

ersättning. Vidare skall uppgift lämnas om den som åtnjutit förmån

från personalstiftelse eller annan stiftelse. Den, som är uppgiftsskyldig på

den grund att han varit skyldig verkställa skatteavdrag, skall lämna uppgift

om den å vars inkomst skatteavdrag verkställts.

Beträffande uppgifternas innehåll föreskrives, att de skall avse avlöning,

arvode eller annan ersättning, oavsett huruvida denna utgått kontant eller

såsom naturaförmån samt oavsett om den utgjort ersättning för kostnader,

som mottagaren haft att bestrida. Har mottagaren haft att erlägga vederlag

för naturaförmån, skall uppgift lämnas såväl om förmånen som om vederlaget.

Från den sålunda föreskrivna uppgiftsskyldigheten gäller vissa undantag.

Uppgift skall inte lämnas om folkpension, inte heller om utbetalningar

till rörelseidkare, som enligt lag varit bokföringsskyldiga, av ersättning för

tillfälligt arbete. Undantag gäller vidare för sådan av statlig myndighet utgiven

förmån, som icke utgör skattepliktig intäkt för mottagaren. Slutligen

är vissa gränser uppställda med hänsyn till värdet av de förmåner

som en arbetsgivare utgivit till en och samme arbetstagare. Beträffande

ersättning och förmån för tillfälligt arbete skall sålunda uppgift inte lämnas,

om det som mottagaren sammanlagt åtnjutit haft lägre värde än 100

kronor för hela året. En ännu högre värdegräns gäller för innehavare av annan

fastighet, som utgivit ersättning eller förmån till någon för tillfälligt

arbete å fastigheten, i den mån vad som utgivits inte utgör avdragsgill omkostnad

i rörelse. I sist angivna fall behöver uppgift inte lämnas om ersättningen

haft lägre värde än 500 kronor.

Enligt 33 § 2 mom. skall, om utgiven förmån avser endast en del av året,

upplysning meddelas om den tidrymd, för vilken förmånen utgått. Vidare

föreskrives, att om särskild resekostnads- och traktamentsersättning utgått

från annan arbetsgivare än statlig myndighet, skall i kontrolluppgiften anges

beloppet av dels resekostnadsersättning och dels traktamentsersättning

s. 327 Kontrollera mot PDF

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

jämte antalet dagar, för vilka sistnämnda ersättning utgått. Därest vid avlönings

utbetalande avdrag skett för löntagares eller hans efterlevandes

pensionering, skall i kontrolluppgiften upptas bruttolön, vad som avdragits

och efter avdraget återstående belopp. Har arbetsgivare uppburit den anställde

tillkommande ersättning på grund av försäkring i allmän sjukkassa,

skall jämväl det sålunda uppburna beloppet anges. Slutligen skall i kontrolluppgiften

särskilt anges skatteavdrag, som skett för uttagande av preliminär

A-skatt.

De av riksskattenämnden meddelade anvisningarna rörande kontrolluppgifterna

innehåller följande.

Vad angår naturaförmåner bör, för att obligatorisk uppgiftsskyldighet

skall anses föreligga, krävas

1) att förmånen icke är bagatellartad.

Vidare bör i allmänhet krävas

2) att förmånen kan anses innebära att mottagaren besparas en kostnad,

som eljest skulle uppstått för honom (jfr dock nedan).

Till förtydligande av det sagda må anföras. De angivna villkoren innebära

att en förmån, som allenast består däri att arbetsgivaren hyresfritt ställer

lokal till förfogande för servering av lunch, som den anställde själv betalar,

icke behöver redovisas å kontrolluppgift. Ej heller behöver redovisning ske

av sådan förmån, som endast innebär att den anställde hos arbetsgivaren

erhåller lunch till dennes självkostnadspris eller för ett pris, som endast

med ett mindre belopp (50 å 75 öre för dag) understiger det värde för fri

lunch, som fastställts i vederbörande prövningsnämnds anvisningar till ledning

för 1956 års taxering. Redovisning behöver icke heller ske av sådan

förmån, t. ex. en kopp te eller kaffe på eftermiddagen, som i huvudsak har

karaktären av en uppmuntran i arbetet och som sålunda icke innebär en

besparad levnadskostnad för den anställde. Förmånen att hos arbetsgivaren

köpa av denne saluförda varor till billigare pris än som eljest av arbetsgivaren

tillämpas behöver ej heller redovisas å kontrolluppgift, därest fråga är

allenast om anställd sedvanligen tillkommande rabatt.

Emellertid bör förmån av större ekonomiskt värde redovisas i kontrolluppgift

och detta även om det kan göras gällande, att mottagaren icke därigenom

besparats en kostnad, t. ex. av det skälet att han överhuvud icke

skulle ha förskaffat sig förmånen om han icke erhållit den kostnadsfritt

eller till nedsatt pris från arbetsgivaren. Beskattningsmyndigheterna böra

generellt beredas tillfälle att pröva, efter vilket värde dylik förmån skall beskattas.

Typiska exempel på nu åsyftade förmåner äro t. ex. semesteriesor,

som arbetsgivaren bekostar, bilar som de anställda få köpa till reducerat

pris, förmånen att få använda företagets bil för privata resor o. s. v.

Ersättning för representationskostnader har tidigare skolat uppges tillsammans

med övriga löneförmåner i en klumpsumma men skall numera

redovisas särskilt för sig. Uppgift behöver emellertid icke lämnas om sådana

till den anställde gjorda utbetalningar för representation utom hemmet vid

ett eller annat enstaka tillfälle, som exakt motsvara av den anställde gjorda

utlägg för representation och som enligt vedertaget affärsbruk bokföras å

arbetsgivarens omkostnadskonto.

Beträffande resekostnadsersätlning bör, för att obligatorisk uppgiftsskyl
-

s. 328 Kontrollera mot PDF

328 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

dighet skall anses föreligga, krävas att fråga är om belopp som icke äro

bagatellartade. I kontrolluppgift behöver sålunda icke redovisas uppburen

resekostnadsersättning i t. ex. det fall, att den anställde i sin tjänst företagit

resor inom tjänstgöringsorten eller dess omgivningar medelst buss,

taxibil eller liknande och sedermera av arbetsgivaren erhållit ersättning härför

med belopp motsvarande de faktiska resekostnaderna.

Resekostnader, som betalats direkt av arbetsgivaren, såsom då arbetsgivaren

tillhandahållit färdbiljett för resan, skola överhuvud icke upptagas i

kontrolluppgift; här är det nämligen icke fråga om en till den anställde

utbetalad ersättning för resekostnader.

Med hänsyn till att den ifrågavarande förordningen om ändring i taxeringsförordningen

utkommit relativt sent under beskattningsåret 1955 kan

det för vissa större arbetsgivare med hänsyn till bokföringens uppläggning

vara förenat med synnerliga svårigheter att redan för beskattningsåret 1955

lämna uppgifter enligt de nya bestämmelserna. I dylika fall bör vederbörande

taxeringsintendent på begäran av arbetsgivaren lämna de anvisningar angående

sättet för uppgiftsskyldighetens fullgörande, som med hänsyn till

förhållandena må finnas påkallade. Sålunda torde kunna ifrågakomma att

låta arbetsgivaren, i stället för att specifikt ifylla varje kontrolluppgift, allenast

på varje uppgift medelst tilltryck eller på annat sätt lämna en redogörelse

för de principer, efter vilka resp. förmåner eller ersättningar utgå

inom företaget ifråga.

Skyldigheten enligt nyss återgivna bestämmelser i taxeringsförordningen

att lämna kontrolluppgifter rörande arbetstagare, pensionärer in. fl. har

utformats på grundval av kommunalskattelagens stadganden om vad som

vid taxeringen skall upptas som intäkt av tjänst.

Enligt 32 § 1 mom. nämnda lag hänföres till intäkt av tjänst avlöning,

arvode, traktamente, sportler och annan förmån i penningar, bostad eller

annat som utgått för tjänsten. Vidare hänföres hit pensioner, livräntor, undantagsförmåner

och periodiska understöd ävensom vissa andra på grund

av försäkring uppburna belopp än de förut nämnda.

I 3 mom. av samma paragraf stadgas bl. a. att vad staten anvisat till bestridande

av särskilda med vissa tjänster förenade kostnader inte skall upptagas

såsom intäkt av tjänst. Hit hör t. ex. resekostnads- och traktamentsersättningar.

Vidare undantas i princip från skatteplikt förmån av fri sjukvård

eller fri tandvård.

Av 33 § framgår, att den skattskyldige äger åtnjuta avdrag för kostnader

för intäkternas förvärvande. Hit hör bl. a. kostnader för resor i tjänsten,

där ej, vad angår statstjänst, särskild ersättning varit därför anvisad.

Ytterligare bestämmelser är

dessa bestämmelser må här återges följande. Enligt punkten 2 gäller, att

som skattepliktig intäkt räknas bl. a. beklädnadsförmån eller ersättning

därför. I punkten 3 angives, att hyresvärdet av bostad, som kan vara anvisad

åt den anställde, skall upptagas såsom intäkt av tjänst. Vidare skall

såsom intäkt upptagas värdet av andra utav den skattskyldige åtnjutna förmåner,

därest han icke skulle varit berättigad åtnjuta avdrag för utgifterna

s. 329 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

329

för förmånernas förvärvande för den händelse, att han själv förskaffat sig

dem. Såsom intäkt skall således, under nyss angivna förutsättning, upptagas

exempelvis värdet av fri kost och fria resor ävensom skatter, försäkringsavgifter

o. dyl., som arbetsgivaren betalat för den anställde. Dock gäller

enligt punkten 8, att om någon på grund av anställning eller särskilt uppdrag

åtnjutit förmån av fria resor, denna förmån skall, försåvitt den ej är att

anse som ersättning för kontant avlöning, icke utgöra skattepliktig intäkt.

Av punkten 6 av anvisningarna framgår, att värnpliktig personal tillkommande

naturaförmåner in. m. inte skall upptas som skattepliktig intäkt.

I fråga om den skattemässiga bedömningen av naturaförmåner och liknande

föreligger åtskilliga avgöranden i regeringsrätten. Nämnas kan bl. a.,

att förmån av fri telefon, som tillkommit befattningshavare vid telegrafverket,

har beskattats, då det fick antagas, att den skattskyldige, om förmånen

ej utgått, skulle ha abonnerat på telefon (R. 1947: ref. 4). Däremot har

dylik förmån inte beskattats i fall, då det ej kunde antagas, att den skattskyldige

frivilligt skulle ha hållit sig med telefon (R. 1947: not. 123, 124 och

127). Skillnaden mellan hyresvärdet enligt ortens pris å tjänstebostad och av

befattningshavare erlagd hyra för bostaden har i regel ansetts utgöra skattepliktig

intäkt. I vissa fall har taxering av mellanskillnaden ägt rum, oaktat

denna uppgått till ett. allenast obetydligt belopp (R. 1949: not. 451). Vidare

har som intäkt i visst fall taxerats förmån av rabatt å varuinköp från arbetsgivare

(R. 1947: not. 1353). Å andra sidan har förmån av s. k. dagdricka,

som tillkommit arbetare vid ett bryggeri, ansetts ej utgöra skattepliktig inkomst

(R. 1946: ref. 19).

Remissyttrandena

Ifrågavarande spörsmål har även upptagits i vissa yttranden över taxeringssakkunnigas

förslag till ny taxeringsförordning, i vilket de år 1955

antagna reglerna om uppgiftsskyldighet för arbetsgivare m. fl., såvitt nu är

i fråga, upptagits med oförändrad lydelse.

Riksskattenämnden erinrar om sin förut omtalade skrivelse, vari nämnden

anmält behov av ändringar i bestämmelserna på området, samt anför i

anslutning härtill följande.

Eventuellt bör detta ske i samband med en översyn av de materiella skattepliktsreglerna

i kommunalskattelagen. Svårigheter ha även befunnits föreligga

i fråga om tolkningen av bestämmelserna om stiftelses uppgiftsskyldighet,

i det att ovisshet råder huruvida stiftelse skall uppgiva samtliga i

enlighet med sitt ändamål beviljade förmåner eller om endast skattepliktiga

sådana skola uppgivas samt i det senare fallet huru det skall förfaras när,

såsom ofta är förhållandet, svårighet föreligger att avgöra, om eu förmån

från stiftelse är för mottagaren skattepliktig inkomst eller ej. Även på denna

punkt torde författningstexten lämpligen böra överses.

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Näringslivets skattedelegation yttrar.

Vi förutsätta att förslag till ändring av ifrågavarande författningsrum,

trots att detta oförändrat framlägges i föreliggande betänkande, snarast

kommer att underställas riksdagen. Enligt vår mening torde frågan icke

kunna vinna en tillfredsställande lösning med mindre än att jämväl vissa

bestämmelser i kommunalskattelagen rörande beskattning av naturaförmåner

m. m. bli föremål för omarbetning. I frågans nuvarande läge vilja

vi allenast framhålla de ändringar rörande ifrågavarande uppgiftsskyldighet,

som enligt vår mening i främsta rummet äro påkallade. Uppburen ersättning

för biljettkostnader för tjänsteresor böra icke upptagas i kontrolluppgiften

och ej heller ersättning för de utlägg en tjänsteman kan ha haft för

representation i tjänsten. För den händelse det på grund av intressegemenskap

mellan arbetsgivaren och den anställde eller av andra skäl finnes anledning

att i visst fall undersöka karaktären av dylika utgifter, bör uppgift

därom infordras genom anmaning. Vi motsätta oss sådana bestämmelser,

varigenom skyldighet ålägges arbetsgivarna att lämna uppgifter, som icke

äro direkt erforderliga för taxeringskontrollen. Det föreskrives att, därest

vid avlöningens utbetalande avdrag skett för löntagarens eller hans efterlevandes

pensionering, i kontrolluppgiften skall upptagas bruttolön, vad

som avdragits och efter avdraget återstående belopp. Vi hemställa, att denna

bestämmelse måtte utgå. Den synes lämpligen kunna ersättas med det före

1955 års författningsändring gällande stadgandet: »Därest vid avlönings

utbetalande avdrag skett för löntagarens eller hans efterlevandes pensionering,

skall i uppgiften upptagas endast den återstående avlöningen men upplysning

lämnas om att sådant avdrag skett.» Additioner och subtraktioner

böra ankomma på den skattskyldige, icke på arbetsgivaren. Föreskriften att

i kontrolluppgift särskilt för sig skall upptagas sådant skatteavdrag, som

skett för uttagande av preliminär A-skatt, bör utgå. Taxeringsmyndigheterna

ha andra möjligheter att erhålla uppgift härom.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, om inte bestämmelserna

bör förtydligas så, att även utgivet understöd omfattas av uppgiftsskyldighet

utan anmaning.

Departementschefen

De ändringar i taxeringsförordningen som beslöts vid 1955 års riksdag

avsåg i främsta rummet att skapa ökade möjligheter till kontroll av inkomstlagargrupper,

som tidigare var bristfälligt kontrollerade, t. ex. rörelseidkare

och s. k. fria näringsutövare. Ett flertal betydelsefulla åtgärder beslöts

i detta syfte. Det må här allenast erinras om de befogenheter som tilllades

taxeringsmyndigheterna att granska skriftligt material hos myndigheter

och enskilda samt att infordra uppgifter rörande köp, försäljningar

och andra affärstransaktioner.

Samtidigt genomfördes vissa ändringar beträffande de löneuppgifter som

arbetsgivare m. fl. har att lämna till taxeringsmyndigheterna. Dessa ändringar

var i och för sig föga genomgripande. Uppgift skall numera lämnas

i några fall där detta inte skett tidigare, t. ex. beträffande utbetalningar från

s. 331 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

331

fonder och stiftelser samt om ersättningar till vicevärdar, portvakter och

— under vissa förutsättningar — till i hushåll anställda. I andra fall, där

uppgift skolat avges redan förut, har bestämmelserna ändrats i syfte att

erhålla en tillförlitligare redovisning av sådana ekonomiskt betydelsefulla

naturaförmåner som fri bil och liknande, vilka förut ofta undandragits

taxering.

De ökade kontrollmöjligheter som sålunda skapats även på området för

inkomst av tjänst har föranletts av erfarenheter från taxeringsarbetet och

torde i och för sig vara väl motiverade. Att utbetalningar från stiftelser och

sådana naturaförmåner som rätt att nyttja arbetsgivarens bil för privatbruk

blir vederbörligen beskattade, är — därom torde inte mer än en mening

råda — i hög grad önskvärt.

Under de diskussioner som förts i anledning av riksskattenämndens formulär

till arbetsgivaruppgifter har emellertid framkommit viss kritik mot

de nya bestämmelserna. Denna kritik har i många fall skjutit över målet

och har bl. a. riktat sig mot bestämmelser, som varit gällande under en lång

följd av år utan att större olägenheter framträtt. Det synes å andra sidan

inte kunna bestridas, att arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet, därest ett rigoröst

och i alla detaljer fullständigt iakttagande av densamma påkallas, blir

betungande. Det kan också tagas för visst, att den i huvudsak tekniska omredigeringen

1955 av nu ifrågavarande stadgande i taxeringsförordningen

inte skedde i syfte att ändra den praxis som tidigare utbildat sig, nämligen

att uppgiftsskyldigheten ej ansågs behöva iakttagas beträffande mer bagatellartade

naturaförmåner och liknande. Detta antagande stödes av de många

skattereformer under senare år, som — med avstående från en taxering

efter millimeterrättvisan som mall — gått ut på mer schabloniserade beräkningsgrunder.

Självfallet blir verkan i praktiken av taxeringsförordningens

bestämmelser emellertid till icke ringa del beroende av hur det för ändamålet

fastställda formuläret utformas. I ett interpellationssvar i andra kammaren

hösten 1955 gav jag uttryck för den meningen att formuläret i fråga

fått en mindre lyckosam utformning. Genom anvisningar, som riksskattenämnden

därefter utfärdade, klargjordes sedermera att uppgifter inte behövde

lämnas rörande bagatellartade förmåner. Det finns emellertid enligt

min mening — inte minst med tanke på de olika uppfattningar som framkommit

rörande de nuvarande bestämmelsernas innebörd — anledning att

gå ett steg längre och överväga om inte den i taxeringsförordningen föreskrivna

uppgiftsskyldigheten lämpligen kan uttryckligen inskränkas.

Under senare år har, som nyss framhållits, en markerad strävan från

statsmakternas sida varit att i görligaste mån förenkla skattereglerna för de

stora grupperna av inkomsttagare, främst löntagare. Härvidlag kan hänvisas

till de förenklingar i beskattningsreglerna som beslöts vid 1955 års riksdag

på grundval av propositionen nr 59 och som innebär alt vissa omkostnader

för dessa inkomsttagare skall beräknas efter schablonmässiga grunder. Den

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

tidigare införda schablontaxeringen av egna hem och bostadsrättslägenheter

verkar i samma riktning. I linje härmed bör ligga, att smärre förmåner i

natura och liknande inte skall behöva rapporteras till taxeringsmyndigheterna,

vilka inte heller bör ägna sin uppmärksamhet åt detaljer av detta

slag. Överhuvudtaget bör det vara en målsättning för taxeringsarbetet att i

mindre mån än vad hitintills varit fallet ägna uppmärksamhet åt bagatellfrågor

berörande löntagardeklarationer, för att i stället inrikta ansträngningarna

på kontrollen av de deklarationer, där de stora odeklarerade inkomstbeloppen

erfarenhetsmässigt i vida större omfattning återfinnes.

För att nå det här antydda syftet är det inte tillräckligt att vidtaga ändringar

i 33 § taxeringsförordningen. Omfattningen av arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet

har ett klart samband med hur de materiella reglerna om

beskattning av inkomst av tjänst är utformade. Med ett bibehållande av nuvarande

regler i detta hänseende och med en inskränkning av uppgiftsskyldigheten

enligt taxeringsförordningen, skulle följden blott bli att taxeringsnämnderna

skulle anse sig förpliktade att i annan ordning inhämta

upplysningar om förmåner utgått som i princip är av beskattningsbar natur.

Om något skall vara att vinna genom att inskränka arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet,

är alltså ofrånkomligt att parallellt härmed ändra de materiella

reglerna.

Det möter emellertid åtskilliga svårigheter att på ett lämpligt sätt avväga

de materiella bestämmelserna i ämnet, så att den önskade förenklingen

erhålles. Dessa bestämmelser, som i huvudsak återfinnes i 32 § kommunalskattelagen

och anvisningarna till nämnda paragraf, bygger på den i och

för sig riktiga tanken, att värdet av alla förmåner som utgår i tjänsten,

oavsett deras beskaffenhet, skall upptas som intäkt. Det ligger också i sakens

natur att lika stora löneförmåner bör drabbas av lika hög skatt, vare sig de

i sin helhet utgår i pengar eller delvis i pengar och delvis i form av naturaförmåner.

Redan de nuvarande bestämmelserna innefattar dock vissa undantag från

denna huvudregel. Kost och logi för värnpliktiga skall sålunda inte upptas

som intäkt. Förmåner av fri sjukvård och fri tandvård är vidare i princip

undantagna från skatteplikt. Ytterligare må nämnas, att vissa förmåner,

som betingas av särskilda förhållanden på arbetsplatsen, på denna grund

eller på grund av förmånernas ringa värde i praxis har ansetts ej böra beskattas.

Exempel på sådana förmåner är fria bad, fria tvättmedel, fri hårvård

in. in. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har vidare

den bryggeriarbetare tillkommande förmånen av s. k. dagdricka ansetts inte

böra tas till beskattning. Detsamma är fallet med fri telefon, när det kunnat

antas att den skattskyldige inte skulle ha skaffat sig telefon på egen bekostnad.

Inte heller beskattas förmån av fria resor som tillkommer medlemmar

av järnvägsmäns familjer. I övrigt upprätthålles emellertid huvudregeln

ganska strängt. Om hyran för tjänstebostad understiger det vanliga hyres
-

s. 333 Kontrollera mot PDF

333

Kungl. Maj:is proposition nr 150 år 1956

priset på orten, skall mellanskillnaden upptas till beskattning, även om

denna skillnad uppgår till obetydligt belopp. Till beskattning har också i

särskilda fall upptagits varurabatter, som överstigit vad som beviljas andra

kunder. Tillhandahåller arbetsgivaren kost till nedsatt pris, torde värdet

härav i princip böra beskattas, i varje fall om de anställda därigenom inbesparar

levnadskostnader.

Det ligger i sakens natur, att mera väsentliga avsteg rimligen inte kan

göras från principen om naturaförmåners likställighet med lön i pengar. Om

naturaförmåner i större utsträckning undantogs från beskattning, skulle

detta leda till uppenbara orättvisor. Man behöver här bara tänka på företaget,

som håller sin chef eller annan med fri bostad, eller hembiträdet med

fritt vivre. Vidare kan inte bortses från risken att regler av sådan innebörd

skulle framkalla en benägenhet att låta arbetslöner i ökad utsträckning utgå

i form av naturaförmåner. Avsevärda inkomstbelopp skulle på denna väg

undandragas beskattning samtidigt som en markerad orättvisa skulle uppkomma

mellan anställda i olika företag.

Vissa förenklingar synes emellertid likväl möjliga. En naturlig utgångspunkt

erbjuder härvid de fall i vilka praxis inte ansett skatteplikt föreligga.

Gemensamt för dessa fall torde vara att fråga är om förmåner, som i själva

verket inte, eller i vart fall inte i första hand, är avsedda att utgöra ersättning

för utfört arbete. De har fastmera karaktär av åtgärder, som arbetsgivaren

vidtar för att skapa trivsel i arbetet, eller också kan det röra sig om

förmåner som utgår på grund av sedvana inom yrket eller liknande. Förmånerna

har i regel varit av ganska ringa ekonomiskt värde eller har i varje

fall inte inneburit någon nämnvärd besparing av levnadskostnader för mottagaren.

Det bör enligt min mening inte väcka betänkligheter att genom uttryckliga

föreskrifter från beskattning undanta förmåner av nu angivet och därmed

likartat slag. Fasthåller man vid att det skall röra sig om förmåner som

inte kan antagas vara avsedda att utgöra direkt vederlag för utfört arbete,

synes cn godtagbar spärr erhållas mot försök att undandra skatt genom

att ersätta kontant lön med naturaförmåner. För att ytterligare motverka

försök i sådan riktning synes böra gälla, att förmånen skall vara av mindre

värde.

Med så utformade regler göres till en början ingen ändring i de fall då

praxis nu medger skattefrihet. Men därjämte erhålles en inte obetydlig utvidgning

av det skattefria området. Därunder kommer att inbegripas åtskilliga

fall i vilka den anställde har att erlägga ett vederlag som något understiger

det motsvarande marknadspriset. Exempel härpå är subventionerade

luncher o. d., varurabatter som är något större än för andra kunder,

tjänstebostäder med en hyra något understigande hyrespriset i orten

samt rätt att privat använda arbetsgivaren tillhörig bil för en ersättning

som endast är obetydligt lägre än de verkliga kostnaderna. Det blir också

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

klarlagt, att skatt inte skall utgå för värdet av förfriskningar o. d., som utan

ersättning tillhandahålles i samband med arbetet.

Det må tilläggas att en reglering av skatteplikten efter nyss antydda

linjer, oaktat något bättre alternativ inte synes stå till buds, självfallet inte

är invändningsfri. En rad gränsfall uppkommer och tvistiga frågor måste

emotses innan en fast praxis utvecklats. Detta är emellertid det oundvikliga

priset för frågans lösning. Det torde få ankomma på riksskattenämnden att

med vägledande uttalanden verka för en enhetlig tillämpning.

Jag förordar alltså, att regler av nyss angiven innebörd upptas i 32 §

3 mom. kommunalskattelagen.

För att underlätta tillämpningen av de föreslagna reglerna förordar jag

vidare, att innebörden av dessa närmare belyses genom ett tillägg till anvisningarna

till nämnda paragraf. Härvid bör i första hand anges exempel

på de förmåner som avses. Vidare bör det närmare utvecklas vad som

åsyftas, när det kräves att förmånerna är av mindre värde och att det skall

kunna antagas att förmånen icke är avsedd att utgöra direkt vederlag för

utfört arbete. Beträffande värdet bör anges, att hänsyn skall tas till det sammanlagda

värdet av de förmåner av ifrågavarande slag som den skattskyldige

åtnjutit från arbetsgivaren. Frågan huruvida förmånens värde kan

anses utgöra skattepliktig intäkt bör bedömas jämväl med hänsyn till den

besparing i normala levnadskostnader som förmånen kan ha inneburit för

den skattskyldige. En jämförelsevis värdefull förmån, t. ex. fri telefon, bör

liksom enligt nuvarande praxis kunna vara skattefri, om det kan antas att

den skattskyldige inte skulle ha skaffat sig telefon på egen bekostnad. I anslutning

till kravet på att förmånen inte skall framstå som en direkt ersättning

för utfört arbete bör bl. a. påpekas, att förmånen i regel bör beskattas,

om den skattskyldige kan få ersättning i pengar mot avstående av förmånen.

De här diskuterade spörsmålen blir främst aktuella i fråga om egentliga

tjänsteförhållanden, men bestämmelserna bör utformas så att de blir tilllämpliga

även när det gäller pensionstagare och dem som utför tillfälligt

arbete.

Godtages vad jag här förordat, möjliggöres att arbetsgivarnas uppgiftsplikt

enligt nuvarande 33 § taxeringsförordningen kan i fråga om naturaförmåner

väsentligt inskränkas. Jag förordar att uppgift inte skall behöva lämnas om

förmåner i annat än pengar, när det som mottagaren i sådant hänseende

sammanlagt åtnjutit, efter avdrag för vederlag från mottagaren, uppenbarligen

haft ett lägre värde än 400 kronor för helt år räknat. Det förtjänar understrykas

att det nu angivna beloppet är valt med tanke på vad som enligt

de nya bestämmelserna i kommunalskattelagen i åtskilliga fall kan tänkas

bli bedömt som skattefritt. Å andra sidan bör framhållas att detta belopp

i och för sig inte innebär någon norm för värdet på de intäkter som genom

de föreslagna bestämmelserna i kommunalskattelagen undantages

från beskattning. Vad som är att anse som skattefritt enligt de nya reglerna

s. 335 Kontrollera mot PDF

335

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

bör förbehållas praxis att avgöra med hänsyn till omständigheterna i det

särskilda fallet. Understundom kan förmåner med sammanlagt lägre värde

än 400 kronor helt eller delvis böra beskattas. I andra fall är det tänkbart

att förmåner med ett sammanlagt högre värde än 400 kronor kan bedömas

såsom icke skattepliktiga.

Ytterligare bör påpekas, att befrielsen från uppgiftsskyldighet endast avser

fall där det är uppenbart att nettovärdet av samtliga nu ifrågavarande naturaförmåner

understiger 400 kronor för hela året. Föreligger anledning till

tvekan därutinnan, är arbetsgivaren skyldig att lämna uppgift om förmånerna.

Har en anställning endast pågått en del av året, innebär den föreslagna

regeln, att arbetsgivaren skall överslagsvis beräkna vad den anställde

skulle ha åtnjutit om han varit i arbetsgivarens tjänst hela året. Uppgår det

sålunda framkomna beloppet till 400 kronor eller därutöver, skall uppgift

lämnas om naturaförmånerna.

Från arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet synes vidare kunna undantas vissa

smärre, från beskattningssynpunkt i regel betydelselösa reseersättningar,

traktamenten och ersättningar för representationskostnader. Härvid bör

emellertid fordras, att det beträffande rese- och representationsersättningar

inte skall vara fråga om annat än ersättningar för gjorda utlägg samt, i vad

angår traktamenten, att dessa utgått vid vistelse i tjänsten utom den vanliga

tjänstgöringsorten. Under nu angivna förutsättningar förordar jag, att uppgift

inte skall behöva lämnas om resekostnader, som sammanlagt inte överstiger

500 kronor. Motsvarande bör gälla traktaments- resp. representationsersättningar.

Att utgifter av ifrågavarande slag överhuvudtaget inte föranleder

uppgiftsskyldighet, om kostnaderna kan sägas hava betalats av arbetsgivaren

direkt, har redan klarlagts genom riksskattenämndens anvisningar.

I anslutning härtill synes vissa ytterligare mindre jämkningar i förenklande

syfte böra företas i bestämmelserna om arbetsgivares uppgiftsskyldighet.

De här förordade reglerna bör tillämpas fr. o. m. 1957 års taxering.

X. Kostnadsberäkningar

Taxeringssakkunniga

Statsverkets totala årliga kostnader för taxeringsväsendet hade av skattelagssakkunniga

-—- med bortseende från lokalkostnader och kostnader för

postförsändelser — angivits till något över 20 milj. kronor. Taxeringssakkunniga

har icke ansett erforderligt att verkställa någon motsvarande beräkning

utan inskränkt sig till att söka beräkna den kostnadsökning för

statsverket, som skulle bli en följd av de utav dem framlagda förslagen.

Den största kostnadsökningen skulle helt naturligt falla på omorganisationen

av taxeringsväsendet i första instans. Den föreslagna

successiva utbyggnaden under en tid av fem år av organisationen

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

skulle emellertid medföra att den slutliga merkostnaden för taxeringsväsendet

i första instans inte omedelbart blev aktuell. Överslagsvis beräknades

merkostnaden för första utbyggnadsåret till en femtedel av den slutliga

merkostnaden; för andra utbyggnadsåret till två femtedelar o. s. v.

Taxeringssakkunniga har inte haft möjlighet att vid beräkningen av merkostnaderna

ta hänsyn till vissa kostnader av delvis engångsnatur såsom för

utrustning, lokaler in. m.

Kostnaderna för taxeringsarbetet i första instans under taxeringsåret

1955 hade i de avseenden som berördes av förslagen varit i avrundade tal

följande.

kronor

Arvoden åt taxeringsnämndsordförande och kronoombud .......... 7 806 000

Arvoden åt taxeringskonsulenter ................................ 535 000

Gottgörelse åt städer med egen uppbördsförvaltning för längdföring

m. m......................................................... 691 000

Arvoden åt taxeringsnämndsordförande och kronoombud i Stockholms

stad .......................................................... 768 000

Bidrag av staten till kostnader, som kommun åtagit sig för särskilda

anstalter för taxeringsarbetet1 .................................. 166 000

9 966 000

Härtill torde få läggas av Stockholms stad begärd gottgörelse för vissa

sekreterargöromål, som av stadens tjänstemän utförts åt taxeringsnämnderna

(framställningen är föremål för Kungl. Maj :ts prövning) 206 000

10 172 000

Efter genomförd omorganisation skulle i stället framkomma följande

ungefärliga kostnader.

Avlöningar till: kronor kronor

30 förste taxeringsassistenter; Ca 27: 27 ................ 552 000

470 taxeringsassistenter; Ce 19:19 ..................... 5 550 000

325 taxeringsbiträden; Ca 8: 8 ......................... 2 481 000 8 583 000

tillfällig personal, huvudsakligen för sortering.................... 450 000

Förhöjda avlöningskostnader med anledning av ökat antal befordrings
tjänster

för biträden inom häradsskrivarorganisationen............ 176 000

Arvoden åt taxeringsnämndsordförande .......................... 3 000 000

Gottgörelse till städer med egen uppbördsförvaltning:

för avlöningar till 175 biträden som under 8 månader tillhanda
hålles

taxeringsnämnderna................................... 930 000

för kostnader för tillfällig personal, huvudsakligen för sortering . . 235 000

Kostnader för delgivning genom postverket ........................ 100 000

13 474 000

1 Häri ingår 90 600 kronor, utgörande ersättning till Göteborgs stad för sekreterargöromål,

som utförts åt taxeringsnämnderna av stadens tjänstemän.

s. 337 Kontrollera mot PDF

337

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Beträffande det belopp å 206 000 kronor som upptagits som gottgörelse

till Stockholms stad för vissa sekreterargöromål hävdades av staden att

detta skulle utgöra en direkt motsvarighet till det belopp å 90 600 kronor

som tillerkänts Göteborgs stad. Bidraget för särskilda anstalter för taxeringsväsendet

å 166 000 kronor utgick för kommunalt anställda taxeringsrevisorer

och ansågs av de sakkunniga efter den förstärkning av revisionspersonalen,

som föreslagits, inte längre vara behövligt.

Av taxeringsbiträdena skulle 30 vara anställda å länsstyrelserna; av de

återstående 470 hade — efter förhållandet mellan antalet allmänna självdeklarationer

i fögderikommuner och i städer med egen uppbördsförvaltning

-— 295 beräknats komma att anställas å häradsskrivarkontor och övriga

å uppbördsverken. De senare hade icke ansetts komma att bli sysselsatta

med taxeringsgöromål under mer än åtta månader av året. Även om

förarbetena till taxeringen kom att ta sin början omkring den 1 februari

och efterarbetena kunde pågå till omkring den 1 november, syntes man

kunna utgå från att dessa biträden under framför allt senare delen av taxeringsperioden

kunde i så stor utsträckning tas i anspråk för debiteringsarbete

att den årliga effektiva arbetstiden för taxeringsuppgifter ej kunde

antagas uppgå till mer än åtta månader.

Frågan om städernas särskilda skyldigheter och rättigheter gentemot

staten är för närvarande föremål för utredning genom särskilda sakkunniga.

Då de sakkunniga icke avsett att genom de framlagda förslagen ålägga

städerna någon skyldighet utan däremot svarande motprestation av staten,

förutsättes att till grund för en kommande prövning av statens och städernas

ekonomiska och rättsliga mellanhavanden med varandra lägges förhållandena

före genomförandet av de föreslagna ändringarna.

Trots att genom omorganisationen av taxeringsväsendet i första instans

ordförandena föreslås befriade från det betungande arbetet med ordnande

och detaljgranskning av deklarationerna ävensom från föredragningsskyldigheten

i taxeringsnämnden har med hänsyn till angelägenheten av att för

dessa uppdrag kunna påräkna dugande och kunniga personer kostnaderna

för arvoden åt ordförandena inte ansetts böra beräknas till lägre belopp än

3 000 000 kronor.

Särskilda kostnader för staten har icke beräknats uppkomma genom att

den kommunala förvaltningsapparaten föreslagits skola tas i anspråk för

mottagande av deklarationer. Det var här fråga om en kommunernas serviceåtgärd

gentemot de enskilda kommunmedlemmarna.

Merkostnaderna i lönehänseende för taxeringsarbetet i första instans

skulle sålunda vid en fullt utbyggd organisation uppgå till 13 474 000 —■

10 172 000 eller i runt tal 3 302 000 kronor.

22 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 150

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Den föreslagna förstärkningen av taxeringsrevisionerna

på länsstyrelserna syntes enligt de sakkunniga föranleda följande

kostnader.

kronor kronor

2 taxeringsrevisorer; Ca 27: 27 .......................... 36 792

23 taxeringsrevisorer; Cf 19:19 .......................... 271 584 308 376

2 landskanslister; Ca 21:21 ............................ 26 184

3 landskanslister; Ce 19:19 ............................ 35 424 61 608

24 kanslibiträden; Ca 11:11 .............................. 210 240

11 kontorsbiträden; Ce 6:6 .............................. 75108 285 348

655 332

Utbyggnaden av taxeringsrevisionerna förutsattes kunna verkställas på

en gång redan under år 1958. Beräkningen hänför sig därför till detta år.

Den föreslagna utökningen av revisionspersonalen avser endast länen.

Detta sammanhänger bl. a. med att organisationen i Stockholm syntes ha

vunnit en viss stadga och en effektivitet, som ännu icke i allmänhet uppnåtts

inom länen. De sakkunniga anser emellertid inte uteslutet att förstärkning

kan vara behövlig också i Stockholm. Det anses enligt de sakkunniga böra få

ankomma på överståthållarämbetet att i samråd med riksskattestyrelsen

uppmärksamma denna fråga samt ta vederbörliga initiativ.

Merkostnaderna i anledning av den föreslagna förstärkningen kalkyleras,

om man räknar med visst behov av tillfällig personal, till 670 000 kronor

eller — om härtill jämväl lägges kostnaderna för den föreslagna uppflyttningen

i lönegraden 33 av länsrevisorerna — till 710 000 kronor.

Prövningsnämndernas kanslier som anses skola sammansättas

av förste landskanslister — i Stockholm och i de fem största länen —•

ävensom av icke-ordinarie landskanslister, kanslibiträden och kontorsbiträden,

synes enligt de sakkunniga till inemot tre femtedelar kunna rekryteras

ur personal från taxeringssektionerna utan att den indirekt som en förstärkning

verkande effekten på dessa sektioner av att vissa arbetsuppgifter

överflyttas till kanslierna uteblir.

Då det med hänsyn bl. a. till den överflyttning som sålunda skulle ske

mötte avsevärda svårigheter att detaljerat angiva de merkostnader som sålunda

uppkommer har de sakkunniga endast överslagsvis beräknat dessa

och därvid uppskattat dem till 550 000 kronor.

Kostnaderna för utbyggnaden av riksskattenämnden till en rik sskattestyrelse

redovisas på följande sätt.

s. 339 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

339

kronor

kronor

1 generaldirektör; Cp 19 ...........................

. 39180

1 vice ordförande .................................

4 000

5 ledamöter .........................................

. .. 15 000

58 180

Första byrån

1 byråchef; Cr 13 ...................................

. . . 31 884

1 kansliskrivare (registrator); Ca 15:15 ...............

... 10 968

2 kontorsbiträden; Ca 8: 8 ...........................

. . . 16 608

59 460

Andra byrån

1 byråchef; Ca 37: 37 ...............................

. . . 28 836

4 revisorer; Ca 33: 33 ............................

. . . 102 144

1 kanslibiträde; Ca 11:11 ...........................

9 516

2 kontorsbiträden; Ca 8: 8 ...........................

. .. 16 608

157 104

Tredje byrån

1 byråchef; Ca 37: 37 .................................

. . . 28 836

1 byråsekreterare, föreståndare för kupongskattekontoret;

Ca

27:27 ..........................................

... 19 740

2 byråsekreterare; Ca 25: 25 .........................

. . . 35 568

1 kanslibiträde; Ca 11: 11 ...........................

9 516

2 kontorsbiträden; Ca 8: 8 ...........................

. .. 16 608

110 268

1 expeditionsvakt; Ca 10 ..............................

9 108

394 120

Genom den föreslagna omorganisationen av det centrala organet syntes

följande häremot svarande kostnader böra avräknas.

Kostnader för riksskattenämnden

Arvode åt ordföranden ..................

Arvode åt vice ordföranden ............

Arvoden åt 5 ledamöter ..................

Avlöning åt 1 byråchef; Cr 13 ............

Arvode åt 1 bokföringssakkunnig; Cg 33: 33

Avlöning åt 2 assistenter; Ce 25: 25 ........

Avlöning åt 2 kanslibiträden; Ce 11:11

Avlöning åt 2 kontorsbiträden; Ce 8: 8

Kostnader för tillfälliga biträden ..........

Kostnader för centrala uppbördsnämnden

Arvoden ................................

Resor ..................................

Skrivhjälp m. m..........................

kronor kronor

6 000

3 000

10 000

31 884

25 536

35 568

19 032

16 608

10 000 157 628

11 400

400

400 12 200

Kostnader för kupongskattenämnden och kupongskattekontoret

Arvoden ................................................ 1 800

Avlöning åt 1 föreståndare; Ca 32: 32 ...................... 24 720 26 520

196 348

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Första byrån inom den föreslagna riksskattestyrelsen motsvarar i huvudsak

riksskattenämndens nuvarande kansli med undantag av att tjänsten

som bokföringssakkunnig överförts till tjänst på andra byrån som byråchef

i 37 lönegraden samt att två assistenttjänster i lönegraden Ce 25 överförts

till tjänster som byråsekreterare i samma lönegrad på tredje byrån.

Det förutsättes att inom första byrån skulle mot arvode finnas anställd

en kammarrättsassessor eller befattningshavare med liknande kompetens

såsom nu är fallet inom riksskattenämndens kansli samt att sakkunniga

skulle kunna anlitas i ungefär samma utsträckning som f. n.

Såsom kostnader för centrala uppbördsnämnden har i avrundade tal

upptagits vad som åtgått under budgetåret 1954/55.

I den inre organisationen av kupongskattekontoret föreslås den ändringen

att befattningen som föreståndare, vilken skulle erhålla en mindre

självständig ställning än hittills, placeras i lönegraden 27 i stället för i

lönegraden 32. Biträdeskostnaderna blev desamma som för närvarande och

kunde därför utelämnas i denna beräkning.

Merkostnaden för det centrala organet beräknas med ledning av vad nu

anförts till 198 000 kronor.

Av övriga kostnader antages kostnaden för resor som skall företagas

för taxeringsrevision m. m. av länsstyrelsernas och riksskattestyrelsens

personal komma att stiga, ökningen i medelsbehov uppskattas till

100 000 kronor. Kostnaderna för utbildning av taxeringsassistenter beräknas

under ett vart av de fyra första åren till 60 000 kronor.

Vissa besparingar, ehuru med mindre belopp, antages uppkomma genom

den föreslagna begränsningen av antalet ledamöter i prövningsnämnderna.

Likaså förväntas en viss besparing i avseende å avlöningar åt tillfällig personal

å häradsskrivarkontoren.

Under förutsättning att avlöningskostnaderna för taxeringsrevisionerna,

prövningsnämndskanslierna och riksskattestyrelsen skulle stiga med i genomsnitt

30 000 kronor om året under de första fem åren på grund av i

huvudsak lönegrads- men också löneklassuppflyttningar kunde merkostnaderna

under denna tid schematiskt och ungefärligt anges på följande sätt.

Merkostnader varje år i förhållande till läget före taxeringsreformen

för

under

l:a året

2:a året

3:e året

4:e året

5:e året

taxeringsorganisationen i första instans

660 400

1 320 800

1 981 200

2 641 600

3 302 000

taxeringsrevisionerna................

710 000

710 000

710 000

710 000

710 000

prövningsnämndskanslierna..........

550 000

550 000

550 000

550 000

550 000

riksskattestyrelsen..................

198 000

198 000

198 000

198 000

198 000

resor ..............................

100 000

100 000

100 000

100 000

100 000

kurser.............................

60 000

60 000

60 000

60 000

—

lönegrads- och löneklassuppflyttningar

—

30 000

60 000

90 000

120 000

Summa

2 278 400

2 968 800

3 659 200

4 349 600

4 980 000

s. 341 Kontrollera mot PDF

341

Knncjl. Maj.ts proposition nr 150 år 1056

Remissyttrandena

De remissinstanser, som särskilt yttrat sig rörande kostnadsberäkningarna,

har i allmänhet framhållit att de sakkunniga synes ha uppskattat kostnaderna

för lågt. Antalet taxeringsassistenter anses därvid vara för lågt

beräknat, varjämte krav på högre lönegradsplacering framföres. I anslutning

härtill erinras om de sakkunnigas uttalande att beräkning av kostnader

för lokaler och vissa kostnader av engångsnatur ej verkställts varjämte

påpekas att hänsyn till pensioneringskostnader inte tagits.

Statskontoret yttrar bl. a.

Vid den i ärendet gjorda kostnadsjämförelsen må vidare uppmärksammas,

att hänsyn jämväl bör tagas till pensioneringskostnaderna för nyinrättade

pensionsgrundande tjänster, vilka motsvaras av arvodesbefattningar i

gällande organisationsform. Dessa utgifter torde kunna uppskattas till

lägst cirka 20 procent av lönekostnaderna för de nya tjänsterna.

Statskontoret vill även understryka de sakkunnigas uttalande, att till

grund för städernas särskilda skyldigheter och rättigheter gentemot staten,

vilka frågor för närvarande utredes av tillkallade sakkunniga, bör läggas

förhållandena före genomförandet av den föreslagna omorganisationen av

taxeringsväsendet.

I anslutning till kostnadsberäkningarna kommer även Svenska stadsförbundet

in på frågan om fördelningen av kostnaderna mellan staten och

städerna.

När det gäller frågan om fördelningen av kostnaderna för taxeringsväsendet

mellan staten och kommunerna har de sakkunniga utgått från att den

nuvarande ordningen icke bör rubbas. I anslutning därtill har föreslagits, att

gottgörelse skall lämnas uppbördsstäderna för det biträde som lämnas vid

taxeringsarbetet i första instans inom staden. Om kommun åtagit sig särskilda

anstalter för taxeringsarbetet kan bidrag till kostnaderna lämnas av

statsmedel därest dessa anstalter finnes äga särskilt värde för det allmänna.

Såsom styrelsen framhöll i sitt yttrande över 1950 års skattelagssakkunnigas

förslag bör med begreppet gottgörelse förstås full täckning för de kommunala

kostnaderna. Emellertid bör, såsom styrelsen då framhöll, ersättning

av statsmedel utgå för all den medverkan som från kommunalt håll de facto

lämnas vid taxeringsarbetet. Jämlikt de föreslagna bestämmelserna skulle

det åligga länsstyrelsen att enligt de närmare bestämmelser Kungl. Maj :t

utfärdar meddela beslut om de ersättningar och bidrag som skall utgå till

kommunerna. Styrelsen önskar nu liksom tidigare understryka vikten av att

skälig ersättning för kommunernas taxeringsarbete säkerställes. Det är således

angeläget att de bestämmelser som kommer att utfärdas utformas så

att detta syfte verkligen nås.

Departementschefen

Som framgår av vad jag tidigare anfört torde det inte vara möjligt att

i alla hänseenden exakt ange den nu föreslagna organisationens slutliga

omfattning. Man får nämligen utgå från att de erfarenheter, som göres

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

under utbyggnadstiden, kan komma att inverka på antalet taxeringsassistenter,

biträden hos de lokala skattemyndigheterna m. m. dyl. Vidare erinras,

att ställning ej tagits till vissa lönegradsfrågor, som inverkar på kostnaderna

för taxeringsreformen.

Härav följer att en detaljerad kostnadsberäkning inte kan för närvarande

framläggas. Den ungefärliga storleksordningen av de årliga merkostnaderna

kan emellertid anges, och detta torde få anses utgöra tillräcklig

grund för ett ställningstagande. Jag vill här erinra om det av flera

remissinstanser gjorda uttalandet, att kostnaderna för en taxeringsreform

inte i och för sig får betraktas soin en i första hand avgörande faktor. Mitt

instämmande i detta uttalande är inte enbart betingat av att omorganisationen

får antagas komma att medföra en sådan ökning av skatteintäkterna

att merutgifterna måste te sig som oväsentliga. I lika hög grad fäster jag

nämligen avseende vid att den enskilde skattskyldige kommer att beredas

ett avsevärt bättre rättsskydd än hittills. Detta sker inte bara genom de

ändringar som föreslagits i fråga om prövningsnämndens arbetssätt och

skatteprocessen utan också genom förstärkningen av taxeringsorganisationen

i första instans, varigenom en grundligare prövning av taxeringarna

där kan komma till stånd.

I remissyttrandena har anmärkts att de sakkunniga beräknat kostnaderna

för omorganisationen väl lågt, varvid särskilt framhållits, att den

av dem föreslagna förstärkningen av organisationen i första instans och

av personalen på taxeringssektionerna i fråga om tjänstemännens antal och

löneställning måste anses otillräcklig. Kritik har vidare riktats mot att

kalkyler rörande kostnader för utökade lokaler o. likn. ej framlagts, och

mot att hänsyn till pensioneringskostnader ej tagits vid personalkostnadsberäkningarna.

Den framförda kritiken riktar sig alltså huvudsakligen mot de sakkunnigas

beräkningar av antalet erforderliga taxeringsassistenttjänster samt

mot den föreslagna lönesättningen för dessa. Godtages vad jag i det föregående

förordat i detta hänseende saknas anledning att nu ytterligare ingå

på kritiken i denna del. I övrigt kommer jag att något beröra de gjorda invändningarna

till den del anledning härtill föreligger. Jag vill emellertid

först meddela följande.

Inom finansdepartementet har verkställts vissa överslagsberäkningar rörande

de årliga merkostnader, som skulle uppkomma, om vad jag i det

föregående föreslagit genomföres. Ej heller härvid har emellertid hänsyn

kunnat tagas till lokalkostnader o. likn. Med reservation tillika för de ändrade

beräkningar, som ett slutligt ställningstagande till de ännu öppna lönegradsfrågorna

samt erfarenheterna under utbyggnadstiden för den nya organisationen

kan föranleda, har merkostnaderna i förhållande till kostnaderna

för nuvarande organisation i runt tal kalkylerats till 10 milj. kronor. Här
-

s. 343 Kontrollera mot PDF

343

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

av belöper på organisationen i första instans drygt 7,5 milj. kronor, på taxeringssektionerna

inemot en milj. kronor, på prövningsnämndskanslierna

ca 1,2 milj. kronor och på riksskattenämnden 0,15 milj. kronor. Beräkningarna

är grundade på den lönenivå som föreslagits skola gälla fr. o. m.

1956.

I det angivna beloppet ingår inte pensioneringskostnader, som kan uppskattas

till omkring 1,7 milj. kronor, och inte heller lokalkostnader m. m.

vilka överhuvud inte låter sig för närvarande beräknas. Med den av mig

föreslagna, partiella omorganisationen av taxeringsväsendet i första instans

kommer de ökade lokalkostnaderna emellertid att bli av relativt begränsad

storleksordning. Den jämförelsevis långsamma takt, i vilken omorganisationen

måste äga rum, medför också att dessa kostnader inte blir på en

gång aktuella. Vid vissa häradsskrivarkontor och uppbördsverk torde för

övrigt arbetsplats kunna utan nämnvärd kostnad beredas det fåtal nya

tjänstemän, som skall placeras där.

De förslag, som i det föregående framlagts, skiljer sig från de sakkunnigas

framför allt därutinnan att organisationen i högre grad inriktats

på granskning av de svårkontrollerade deklarationerna. Detta medför att

genomsnittligt sett mer kvalificerade tjänstemän måste anställas; organisationen

ställer sig därigenom dyrare. Vidare kunde de sakkunniga med sitt

förslag om förlängning av taxeringsperioden överföra huvudparten av arbetet

i första instans på heltidsanställda tjänstemän. Vad jag föreslagit

innebär att det stora antalet taxeringsnämnder kommer att bedriva sitt

arbete som hittills, d. v. s. arbetet utföres av ordförande och kronoombud

såsom bisyssla. Häri ligger i förhållande till sakkunnigförslaget en relativt

sett avsevärd fördyring, då arbete som utföres som bisyssla under kvällar

och söndagar självfallet måste ställa sig betydligt dyrare än arbete, som utföres

av heltidsanställd personal. Beträffande merkostnaden för organisationen

i första instans bör också vid en jämförelse mellan det av de sakkunniga

angivna beloppet, ca 3,3 milj. kronor, och det inom finansdepartementet

framräknade, d. v. s. drygt 7,5 milj. kronor, uppmärksammas att

taxeringsassistenterna och de fast anställda taxeringsbiträdena enligt det

överarbetade förslaget under ungefär halva året avses skola sysselsättas

med taxeringsrevision, vilket inte var fallet i den av de sakkunniga föreslagna

organisationen. Härigenom uppnås en förstärkning av länsstyrelsernas

taxeringsrevisioner utöver den de sakkunniga föreslagit, ehuru kostnaderna

i den gjorda kalkylen kommer att belasta taxeringsorganisationen i första

instans.

Då jag i fråga om det centrala taxeringsorganet inskränkt mig till att

föreslå en utbyggnad av riksskattenämnden med en byrå för taxeringskontroll

kommer kostnaderna härför att ställa sig omkring 50 000 kronor lägre

än vad de sakkunniga beräknat för den av dem föreslagna riksskattestyrelsen.

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

För utbildning av taxeringsassistenter avses de s. k. häradsskrivarkurserna

skola utnyttjas. Även om någon utvidgning av kursverksamheten kan

behöva företagas synes inte längre samma skäl föreligga att hänföra kurskostnaderna

till kostnader för taxeringsväsendet, som varit fallet om på

sätt de sakkunniga föreslagit särskilda kurser skulle ha anordnats för att

utbilda sådana assistenter. I de inom finansdepartementet verkställda kostnadsberäkningarna

ingår därför inte kostnader för kursverksamhet.

XI. Speciella frågor

Taxeringssakkunniga

Det förslag till ny taxeringsförordning som bilägges betänkandet innehåller

i huvudsak inte andra egentliga nyheter än som angivits i det föregående.

Förslaget innefattar i övrigt närmast en teknisk revision av den

nuvarande taxeringsförordningen, sådan denna föreligger efter de av 1955

års riksdag beslutade ändringarna i densamma. I vissa hänseenden, särskilt

i fråga om dispositionen, har vid revisionen 1950 års skattelagssakkunnigas

förslag varit till vägledning.

Ett särskilt problem vid författningsförslagets utformning har varit i

vilken utsträckning de principer, som föreslås beträffande taxeringen för

inkomst och förmögenhet, bör genomföras i fråga om fastighetstaxering.

Härom anföres följande:

Bestämmelserna om särskild fastighetstaxering har ansetts, såsom tidigare,

i huvudsak böra följa reglerna för inkomst- och förmögenhetstaxeringen.

Beträffande allmän fastighetstaxering har vi i huvudsak byggt på

nuvarande regler. En mera radikal ändring av organisationen för taxeringsarbetet

i denna del har synts oss böra anstå i avvaktan på erfarenheter av

den av oss förordade organisationsreformen beträffande det övriga taxeringsarbetet.

Beträffande förfarandet i överinstanserna har vi emellertid funnit

oss böra i viss utsträckning föreslå ändrade regler. Sålunda förordas att

fastighetsprövningsnämnderna skall bli enbart besvärsinstanser. De skall

sålunda inte ta befattning med taxeringarna annat än efter initiativ av

taxeringsintendent, skattskyldig eller annan part. De nuvarande gemensamma

tiderna för besvär till fastighetsprövningsnämnden, liksom även

förfarandet med utläggning av fastighetslängderna har bibehållits i förslaget.

Av praktiska skäl synes oss böra gälla, att taxeringsintendenten inte

ålägges att formligen anföra besvär då han anser att beslut av fastighetstaxeringsnämnd

bör ändras; han bör liksom nu kunna ta initiativ till ändring

genom en formlös framställning, vilken i förekommande fall bör kunna

avse flera fastigheter eller grupper av fastigheter samtidigt. Däremot bör

han, såsom redan framhållits i kapitlet om prövningsnämnderna, inte äga

vara närvarande vid fastighetsprövningsnämnds slutna handläggning av

besvärsmål eller mål som anhängiggjorts av intendenten genom framställning.

Även i övrigt bör vad som föreslagits rörande prövningsnämndernas

verksamhet, bl. a. i fråga om muntliga förhandlingar, i stort sett kunna

s. 345 Kontrollera mot PDF

345

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1956

tillämpas på allmän fastighetstaxering. Ytterligare bör vad som föreslagits

beträffande plats för avlämnande av deklarationer, vitesförelägganden

in. m. kunna genomföras i fråga om allmän fastighetstaxering.

Den föreslagna nya taxeringsförordningen upptar särskilda avdelningar

för taxering för inkomst och förmögenhet, för allmän fastighetstaxering och

för särskild fastighetstaxering. Även om denna metod föranleder att hänvisningar

i viss utsträckning får göras från den ena avdelningen till den

andra samt att antalet paragrafer ökar, har den likväl synts de sakkunniga

innefatta en mer överskådlig disposition, ägnad att väsentligt underlätta

användningen av en ny förordning.

Vid förslaget har fogats förslag till särskild promulgationsförordning. Enligt

sistnämnda förslag skall de nya bestämmelserna i princip träda i kraft

den 1 januari 1958.

Vad angår frågan i vilken utsträckning taxeringar, som före ikraftträdandet

beslutats i första instans, skall följa de nya reglerna anför de sakkunniga

följande.

Ikraftträdandet kommer enligt förslaget att ske, medan prövningsnämnderna

håller på med att behandla 1957 års taxeringar för inkomst och förmögenhet.

Med tanke härpå synes det knappast kunna komma i fråga att

låta de nya reglerna bli tillämpliga på prövningsnämndens behandling av

nämnda års taxeringar. Däremot bör den nya förordningen kunna tilllämpas

på besvär till kammarrätten och regeringsrätten, i den mån besvären

anföres efter den 1 januari 1958. Likaså talar övervägande skäl för att

de föreslagna nya bestämmelserna om extraordinära besvär, vilka är avsevärt

fördelaktigare för de skattskyldiga än de hittillsvarande, tillämpas

på sådana besvär, i den mån de anföres efter ikraftträdandet. Detta står i

överensstämmelse med vad som föreskrevs vid den provisoriska utvidgning

av möjligheterna till extraordinära besvär enligt 123 § 3 mom. taxeringsförordningen,

som beslöts vid 1955 års riksdag.

Den föreslagna promulgationsförordningen upptar även särskilda regler

om vad som bör gälla beträffande taxeringsnämnder, som står kvar på den

gamla ordningen under den period då taxeringsorganisationen i första instans

utbygges. Dessa regler innebär bl. a. att taxeringskontrollen samt sortering

och längdföring utföres på samma sätt som nu. Även tiden för taxeringsarbetet

skulle bli densamma som hittills. I övrigt skulle emellertid den nya

förordningens bestämmelser i stort sett göras tillämpliga även på dessa

taxeringsnämnder.

Förslag till följdförfattningar har inte utarbetats men de sakkunniga har

erinrat om att åtskilliga sådana författningar blir erforderliga.

Departementschefen

Såsom tidigare framhållits har jag — i likhet med åtskilliga remissinstanser

som uttalat sig i frågan — funnit alt de sakkunnigas förslag till

ny taxeringsförordning är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Knngl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Därmed blir det möjligt att realisera ett sedan länge uttalat önskemål om

en lagteknisk revision av den nuvarande, efter talrika ändringar alltmera

ohanterliga förordningen.

Vad jag i det föregående förordat medför, att vissa ändringar måste företas

i de sakkunnigas förslag. Härvidlag må särskilt framhållas, att medan

de sakkunniga kunnat utforma sitt förslag med sikte på att taxeringsassistent

skulle finnas i alla taxeringsnämnder, det nu blir nödvändigt att i

själva förordningen införa bestämmelser såväl för nämnder med assistent

som för nämnder med nuvarande organisation. Å andra sidan kan övergångsbestämmelserna

göras avsevärt mindre omfattande än i sakkunnigförslaget.

I likhet med de sakkunniga finner jag lämpligt att uppta särskilda avdelningar

för taxering av inkomst och förmögenhet, för allmän fastighetstaxering

och för särskild fastighetstaxering. Vissa mindre jämkningar

bör, delvis i anslutning till påpekanden från besvärssakkunniga, vidtagas i

dispositionen av den förstnämnda avdelningen.

Beträffande de nya principernas genomförande på området för fastighetstaxering

finner jag mig i huvudsak kunna godta de sakkunnigas förslag.

Likasa biträder jag vad de sakkunniga föreslagit om den nya förordningens

ikraftträdande — den 1 januari 1958 — och om förordningens tillämplighet

på taxeringar, som beslutats dessförinnan.

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet utarbetats förslag

till ny taxeringsförordning. Till detta ansluter sig ett förslag till ändring

i kommunalskattelagen, upptagande de ändrade regler om skattskyldighet

för naturaförmåner, som föreslagits i det föregående, samt ett därav

föranlett förslag till ändringar i den nuvarande taxeringsförordningen.

Förslag till sådana följdförfattningar som kräver riksdagens medverkan

torde få underställas 1957 års riksdag.

Beträffande motiveringen för de nu framlagda författningsförslagen kan

i huvudsak hänvisas till det förut anförda och till den i betänkandet upptagna

specialmotiveringen. Vissa jämkningar i förslaget till taxeringsförordning

har föranletts av påpekanden i olika remissyttranden, främst dem

som avgivits av kammarrätten, besvärssakkunniga och länsstyrelsen i Västernox-rlands

län.

Rörande de föreslagna bestämmelserna torde ytterligare få anmärkas

följande.

Förslaget till taxeringsförordning

6 §•

De sakkunnigas förslag om fyraåriga mandatperioder för vald ledamot

av taxeringsnämnd har mött erinringar i en del yttranden, varvid bl. a.

framhållits att indelningen i taxeringsdistrikt sker varje år. Med hänsyn

s. 347 Kontrollera mot PDF

347

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 dr 1956

härtill och då den nuvarande ordningen, enligt vilken ledamöterna väljes

för ett år i sänder, inte synes vara förenad med nämnvärd olägenhet, förordar

jag att denna ordning bibehålies.

18 §.

I 107 § 2 mom. gällande taxeringsförordning stadgas, att då så finnes

lämpligt, möten med landskamrerarna eller med taxeringsintendenterna må,

på kallelse av riksskattenämnden, avhållas för överläggningar rörande taxeringsarbetet.

Till möte med taxeringsintendenterna må jämväl taxeringsrevisorerna

kallas att närvara. Riksskattenämnden har i sitt yttrande hemställt

att denna bestämmelse, som inte återfinnes i de sakkunnigas förslag,

måtte bibehållas. Jag vill härtill framhålla, att riksskattenämnden självfallet

skall även fortsättningsvis äga rätt att kalla till sådana möten. De

sakkunnigas mening torde även ha varit att bestämmelser om befogenheten

i fråga skulle meddelas men i en i administrativ ordning utfärdad författning.

Så synes ock böra ske.

35 §.

De sakkunnigas förslag i fråga om plats för avlämnande av självdeklarationer

och arbetsgivarnas kontrolluppgifter innebär att dessa handlingar

skulle få lämnas eller insändas till vilken länsstyrelse eller lokal skattemyndighet

som helst.

Såsom framgår av redogörelsen för remissyttrandena, i vad angår taxeringsarbetet

i första instans, har detta förslag i allmänhet lämnats utan erinran.

Från överståthållarämbetets sida har emellertid framförts betänkligheter

varvid framhållits att myndigheterna i Stockholm skulle få mottaga

och vidaresända en stor mängd deklarationer och kontrolluppgifter som

skall behandlas ute i länen.

Ehuru de sakkunnigas förslag skulle medföra en i och för sig önskvärd

lättnad för de skattskyldiga och arbetsgivarna, finner jag mig böra beakta

vad ämbetet anfört. Jag förordar därför en sådan utformning av bestämmelserna

att deklarationer och arbetsgivaruppgifter skall lämnas till länsstyrelsen

eller någon lokal skattemyndighet i det län där taxering varom

fråga är skall äga rum. Ä andra sidan vill jag föreslå, att självdeklarationer

och arbetsgivaruppgifter skall få lämnas till landsfiskal inom länet. Av

dessa ändringar föranledes även att man bibehåller den nuvarande regeln

att enskilda arbetsgivare med mindre än 25 arbetstagare skall lämna löneuppgifter

och därtill hörande sammandrag till någon myndighet som är behörig

att mottaga hans egen deklaration.

Såsom de sakkunniga förordat bör självdeklarationer kunna avlämnas

även hos vederbörande taxeringsnämndsordförande. Kommunerna skall

också som en serviceåtgärd mot sina medlemmar kunna i samråd med länsstyrelsen

vidta särskilda anordningar för mottagande av deklarationer.

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

39 §.

Ett förtydligande har gjorts i 1 mom. första punkten. Därjämte har, på

hemställan av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, punkten 7 i samma

moment kompletterats, så att därav framgår, att uppgift kan genom anmaning

infordras om verkställda likvider i där avsedda fall.

50 §.

Denna paragraf, som motsvarar 56 § i gällande förordning, innehåller

bestämmelser om sekretesskydd för deklarationer och andra taxeringshandlingar.

I några yttranden har upptagits frågan i vilken utsträckning deklarationer

och andra sekretesskyddade taxeringshandlingar bör få tillhandahållas

annan myndighet än taxeringsmyndighet. Härom stadgas såväl i den

nu gällande som i den föreslagna bestämmelsen att deklarationer och därmed

ur sekretessynpunkt jämställda handlingar skall tillhandahållas de

myndigheter, vilka i och för sin befattning bör erhålla del därav. Detta

stadgande kompletteras av en föreskrift av innebörd att, utöver de fall som

angives i paragrafen, handlingarna i fråga inte får vara tillgängliga för

någon utan medgivande från den skattskyldige. I riksskattenämndens yttrande

hemställes, att innebörden av nämnda bestämmelser måtte belysas

genom ett klarläggande uttalande. Från besvärssakkunnigas sida har förordats,

att frågan blir föremål för närmare reglering. Även länsstyrelsen

i Västernorrlands län anser bestämmelser i ämnet påkallade, varvid särskilt

framhållits indrivningsmyndigheternas behov av att få ta del av ifrågavarande

handlingar.

Såsom framhölls i propositionen nr 160 till 1955 års riksdag torde, i fråga

om myndighets rätt att få ta del av hemliga handlingar hos annan myndighet,

såsom en huvudregel gälla att den myndighet, som innehar sådan

handling, skall äga från fall till fall pröva i vad mån ett tillhandahållande

till annan myndighet är förenligt med det sekretesskyddade intresset. De

nyss återgivna bestämmelserna i taxeringsförordningen står i överensstämmelse

med denna huvudregel. Att närmare än där skett angiva i vilken utsträckning

deklarationer och därmed i sekretesshänseende jämställda handlingar

bör tillhandahållas annan myndighet skulle vara förenat med särskilda

problem. Det synes nämligen knappast kunna komma i fråga att

uppställa så snäva begränsningar som exempelvis gäller allmänna straffregistret.

Det är förutsatt att självdeklarationer skall kunna utlämnas till

polismyndigheter och åklagare, i varje fall såvitt angår fall av falskdeklaration

eller vårdslös deklaration. Domstolarna äger en ovillkorlig rätt att förordna

att hemliga taxeringshandlingar skall företes i rättegång. I två under

senare år meddelade utslag av regeringsrätten har — såsom jämväl påpekats

av länsstyrelsen i Västernorrlands län — indrivningsmyndighet

tillerkänts rätt att erhålla upplysningar ur självdeklarationer. Man torde

s. 349 Kontrollera mot PDF

349

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

även i vissa andra fall kunna räkna med att en avvägning mellan å ena

sidan det sekretesskyddade intresset samt å andra sidan angelägenheten

av ett utlämnande kan leda till att ett utlämnande finnes kunna äga rum.

Det bör emellertid hållas i minne att taxeringsmyndigheterna tillagts förhållandevis

stora befogenheter att erhålla insyn i eljest sekretesskyddade

förhållanden och att därför en tämligen restriktiv hållning från taxeringsmyndigheternas

sida torde vara motiverad. Enligt min mening bör det åtminstone

till vidare liksom hittills överlämnas åt praxis att träffa avgöranden

i hithörande frågor utifrån de allmänna principer, som framgår av

det föregående, och även med ledning av omständigheterna i de särskilda

fallen.

56 §.

Bestämmelserna om taxeringsrevision har på förslag av riksskattenämnden

i förtydligande syfte kompletterats med en föreskrift att kassainventering

må äga rum vid sådan revision hos bokföringspliktig skattskyldig i

och för kontroll av dennes bokföring.

73 §.

I denna paragrafs tredje stycke har, på hemställan av allmänna ombudet

hos mellankommunala prövningsnämnden, vidtagits en jämkning i syfte

att utmärka att ombudet äger taga initiativ till prövning av de där avsedda

frågorna.

100 §.

Avfattningen av förevarande paragraf innebär viss jämkning av motsvarande

bestämmelse i de sakkunnigas förslag (93 §). Av den ändrade

lydelsen torde något klarare framgå att avgörande för om extraordinär

besvärsrätt enligt 6) eller 7) skall anses föreligga i första hand är, om den

myndighet, som inom ramen för det vanliga taxerings- eller besvärsförfarandet

senast haft att taga ställning till den aktuella taxeringsfrågan, saknat

kännedom om de nya omständigheter som åberopas i de extraordinära

besvären. I detta sammanhang får jag, med föranledande av vad som anförts

i ett yttrande, såsom min mening uttala följande. Beror den skattskyldiges

underlåtenhet att i den ordinära taxeringsprocessen framlägga

en omständighet eller bevis på att han inte varit insatt i gällande skatterättsliga

bestämmelser, kan detta stundom framstå som ursäktligt, och en

prövning av extraordinära besvär, vari omständigheten eller beviset åberopas,

bör alltså kunna ske. Det låter sig emellertid knappast göra att uppställa

några generella grundsatser i detta hänseende, utan en prövning

får ske från fall till fall. Härvid är det naturligt att viss hänsyn även tages

till vilka krav som skäligen kan ställas på den skattskyldige i fråga om

förmåga att tillvarata sina intressen i en skatteprocess.

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

105 §.

I förslaget saknas motsvarighet till 124 a § 2 mom. gällande taxeringsförordning.

Enligt detta stadgande bör besvär enligt paragrafen — dessä

besvär avser rättelse av inkomsttaxering i anslutning till ändrad fastighetstaxering

i vissa fall — i allmänhet inte anföras av taxeringsintendent med

mindre besvären avser rättelse av avsevärt missförhållande, orsakat av den

ändrade fastighetstaxeringen. Bestämmelsen synes föga rationell med tanke

på att någon motsvarande inskränkning inte är eller bör vara föreskriven för

skattskyldiga och kommuner. Den bör därför kunna utgå. Någon ändring

i sak är emellertid i och för sig inte åsyftad därmed. Att taxeringsintendenten

icke bör använda ifrågavarande möjlighet för att i efterhand få till stånd

rättelser som avser allenast mindre belopp torde vara klart utan att särskilt

stadgande härom upptas i taxeringsförordningen.

114 §.

I bestämmelserna om eftertaxering har företagits några jämkningar av

redaktionell natur, delvis föranledda av påpekanden från kammarrätten.

16G §.

I paragrafen, som avser extraordinära besvär över fastighetstaxering, har

upptagits två nya fall i vilka sådana besvär må anföras.

Sålunda föreskrives, i enlighet med ett i kammarrättens yttrande väckt

förslag, att extraordinära besvär får anföras, om taxering ägt rum av annan

egendom än som skall taxeras som fastighet. Motsvarande bestämmelse

har införts i 181 § 2 mom. såvitt angår särskild fastighetstaxering.

Vidare har på förslag av riksskattenämnden öppnats möjlighet att anföra

extraordinära besvär, om någon mottagit felaktigt skriftligt besked om

ifrågasatt eller beslutat taxeringsvärde. Dessa besked är visserligen inte

avsedda att innebära annat än en serviceåtgärd från myndigheternas sida.

Om emellertid en skattskyldig kan åberopa att han fått ett besked med felaktigt

innehåll — och sålunda hade kunnat bli vilseledd genom en åtgärd

lrån myndigheternas sida — synes det skäligt att han kan tillvarataga sin

rätt genom extraordinära besvär. Däremot finner jag inte skäl att, såsom

jämväl föreslagits av riksskattenämnden, införa sådan rätt för den händelse

nu avsett besked inte kommit den skattskyldige tillhanda. Har den

skattskyldige inte mottagit något besked bör han liksom enligt tidigare

gällande ordning begagna möjligheten att taga del av de utlagda taxeringslängderna.

Förslaget till ändring i den nuvarande taxeringsförordningen

Genom de föreslagna ändringarna kommer, såsom tidigare nämnts, de

inskränkningar i arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet, som förordats i det

föregående, att tillämpas redan vid 1957 års taxering.

s. 351 Kontrollera mot PDF

351

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Vidare upptas, i överensstämmelse med 37 § förslaget till ny taxeringsförordning,

en föreskrift av innebörd att kontrolluppgifter från uppköpare

av jordbruks- och skogsprodukter samt från artistförmedlingar skall avlämnas

till länsstyrelsen i det län där uppgiftslämnaren är bosatt.

Det föreslagna tillägget till 52 § i gällande taxeringsförordning är föranlett

därav att kontrollbyrån inom riksskattenämndens kansli är avsedd att

träda i verksamhet redan under 1957.

XII. Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och med framhållande att

det inte torde vara något att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas

senare än under innevarande vårsession hemställer jag, att Kungl.

Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till

1) taxeringsförordning;

2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370); samt

3) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928

(nr 379);

dels ock godkänna de riktlinjer för en ändrad taxeringsorganisation som

förordats i det föregående.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Harald Häggquist

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 1

Författningsförslag..................................................... 4

Förslag till taxeringsförordning.................................... 4

Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370).................................................... 83

Förslag till förordning om ändring i iaxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379)................................................ 85

I. Inledning........................................................ 88

II. Allmänna synpunkter............................................. 92

översikt över taxeringssakkunnigas förslag...................... 92

Remissyttrandena............................................ 95

Departementschefen.......................................... 101

III. Taxeringsarbetet i första instans..................................... 104

Taxeringssakkunniga............................................ 104

Allmänna synpunkter......................................... 104

Taxeringsorganisationen i första instans......................... 105

Tiden för taxeringsarbetet..................................... 114

Arbetsgången i första instans................................... 118

Remissyttrandena............................................... 125

Allmänna synpunkter......................................... 125

Taxeringsorganisationen i första instans......................... 127

Taxeringsorganisationens lokala placering........................ 146

Antalet tjänstemän........................................... 147

Den nya organisationens genomförande.......................... 150

Rekrytering, utbildning, löneplacering, befordran m. m............. 152

Tiden för taxeringsarbetet..................................... 155

Arbetsgången i första instans................................... 159

Departementschefen............................................. 164

IV. Taxeringssektionerna inom landskontoren............................ 181

Taxeringssakkunniga.......................................... 181

Remissyttrandena............................................ 193

Departementschefen.......................................... 205

V. Prövningsnämnderna.............................................. 211

Taxeringssakkunniga............................................ 211

Remissyttrandena............................................... 226

Nämndens ställning som besvärsinstans.......................... 226

Nämndens sammansättning.................................... 233

Prövningsnämndens kansli..................................... 237

Förfarandet i prövningsnämnden............................... 240

Möjlighet för ordföranden att avgöra vissa mål.................... 245

Muntlighet i prövningsnämnden................................ 245

Mellankommunala prövningsnämnden........................... 247

Departementschefen............................................. 248

s. 353 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956 353

VI. Centralt organ för taxeringsväsendet................................. 256

Nuvarande förhållanden m. m.................................. 256

Taxeringssakkunniga.......................................... 260

Remissyttrandena............................................ 267

Departementschefen.......................................... 276

VII. Taxeringsbesvär.................................................. 279

Gällande bestämmelser........................................ 279

Taxeringssakkunniga.......................................... 283

Remissyttrandena............................................ 294

Departementschefen.......................................... 309

VIII. Om straff och viten............................................... 318

Taxeringssakkunniga.......................................... 318

Remissyttrandena............................................ 320

Departementschefen.......................................... 324

IX. Vissa med inkomst av tjänst sammanhängande frågor.................. 325

Gällande bestämmelser m. m................................... 326

Remissyttrandena............................................ 329

Departementschefen.......................................... 330

X. Kostnadsberäkningar.............................................. 335

Taxeringssakkunniga.......................................... 335

Remissyttrandena............................................ 341

Departementschefen.......................................... 341

XI. Speciella frågor................................................... 344

Taxeringssakkunn ig a............................................ 344

Departementschefen............................................. 345

Förslaget till taxeringsförordning............................... 346

Förslaget till ändring i den nuvarande taxeringsförordningen....... 350

XII. Departementschefens hemställan.................................... 351

23 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150

Doktrin (4)

  1. Arne Rundlöf, Sekretessmyndigheter emellan, FT 1976 nr 2 s. 95 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Rättvisa vid taxering., SvJT 1971 s. 560, på s. 562 · Fritt tillgänglig
  3. Birger Wennberg, Om förfarandet i prövningsnämnd, FT 1963 nr 1–2 s. 42, på s. 53 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  4. Birger Wennberg, Om muntliga förhandlingar i prövningsnämnd, FT 1961 nr 5 s. 262, på s. 273 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

10 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. BevU 1956:56 Betänkande i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till taxeringsförordning, m. m., jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. BevU 1956:52 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till taxeringsförordning, m. m., jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. KU 1956:12 Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om taxeringsmäns straffrättsliga ansvar m. m. s. 2 i texten
  4. BevU 1956:47 Bevillningsutskottets memorial nr 47 år 1956 s. 1 i texten

Rättsfall (2)

2 kopplingar.

  1. RÅ 2010 ref. 104 ur registret · dokumentnivå
  2. RÅ 1996 ref. 94 ur registret

Doktrin (4)

4 kopplingar.

  1. FT 1976 s. 95 Arne Rundlöf, Sekretessmyndigheter emellan s. 95 i texten
  2. SvJT 1971 s. 560 Rättvisa vid taxering. s. 562 i texten
  3. FT 1963 s. 42 Birger Wennberg, Om förfarandet i prövningsnämnd s. 53 i texten
  4. FT 1961 s. 262 Birger Wennberg, Om muntliga förhandlingar i prövningsnämnd s. 273 i texten