Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vattenlagen m. m

1956-04-13 · 76 sidor, varav 75 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 75 av 76 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:173, Med förslag till lag om ändring i vattenlagen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1936

1

Nr 173

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vattenlagen m. m.; given Stockholms slott

den 13 april 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i vattenlagen; samt

2) lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås skärpning i vissa hänseenden av reglerna i 8 kap.

vattenlagen om de förutsättningar under vilka avloppsvatten får utsläppas

i vattendrag, sjö eller annat vattenområde. Sålunda upptager förslaget en

mera rigorös avfattning än för närvarande av det allmänna stadgandet i

8 kap. 23 § angående reningsplikt beträffande kloakvatten, så att det klart

framhäves att höga krav regelmässigt skall ställas på vattenvården. Vidare

föreslås, att kloakvatten som regel ej skall få utsläppas utan slamavskiljning.

Skärpta bestämmelser föreslås också beträffande villkoren för utsläppande

av vissa särskilt svårrenade avfallsämnen, nämligen pressaft från

siloanläggning, urin från djurstall, vassle och s. k. galvaniskt bad. Befogenheten

för Kungl. Maj:t alt meddela föreskrifter om förprövning av frågan

om åtgärder till motverkande av vattenförorening skall enligt förslaget utvidgas

alt gälla icke blott, såsom nu är fallet, industriellt avloppsvatten utan

även kloakvatten.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 173

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

De nya reglerna skall träda i kraft den 1 januari 1957. I fråga om tillämpningen

å avledande som påbörjats före ikraftträdandet göres emellertid det

förbehållet, att med vidtagande av erforderliga åtgärder till motverkande av

vattenförorening skall få åtnjutas det anstånd, som med hänsyn till omständigheterna

är oundgängligen påkallat.

Den föreslagna nya tillsynslagen överensstämmer i huvudsak med den

hittills gällande lagen i ämnet. För tillsynsorganet — som för närvarande

utgöres av fiskeristyrelsens tillsynsavdelning — föreslås benämningen statens

vatteninspektion. Förslaget upptager bemyndigande för Kungl. Maj:t

att bestämma vilken myndighet som skall utöva funktionen som statens

vatteninspektion.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

3

Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas, att 8 kap. 23, 32, 34, 37 och 38 §§, 10 kap. 43, 44,

68 och 74 §§, 11 kap. 36 och 59 §§ samt 13 kap. 8 och 11 §§ vattenlagen

den 28 juni 1918 (nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 KAP.

23 §.

Den, som avleder eller ämnar avleda

kloak vatten till vattendrag, sjö

eller annat vattenområde, vare skyldig

att, i den mån det kan anses skäligt,

vidtaga erforderliga åtgärder till

motverkande av förorening.

Den, som avleder eller ämnar avleda

kloakvatten till vattendrag, sjö

eller annat vattenområde, vare skyldig

att vidtaga de åtgärder till motverkande

av förorening, som med

hänsyn till beskaffenheten av vattenområdet

och förhållandena i övrigt

kunna anses påkallade ur allmän

eller enskild synpunkt.

Kloakvatten som innehåller avloppsvatten

från vattenklosett eller härrör

från tätbebyggelse 1och som ej

undergått behandling, varigenom avsättningsbar

förorening frånskilts,

ävensom pressaft från siloanläggning

och urin från djurstall må ej avledas

till vattendrag, sjö eller annat vattenområde,

med mindre det uppenbarligen

kan ske utan olägenhet. 1

1 Senaste lydelse, se beträffande 8 kap. 23, 32, 34, 37 och 38 §§ samt 13 kap. 8 och 11 §§

SFS 1941: 614 samt beträffande 10 kap. 43, 44, 68 och 74 §§ ävensom 11 kap. 36 och 59 §§

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

32

Ej må---kunna fordras.

Kan avloppsvattnet — — — ej

möter.

34

Kan utsläppandet av industriellt

avloppsvatten i vattendrag, sjö eller

annat vattenområde antagas medföra

avsevärt men för fiske, må ägaren

av den fabrik eller inrättning, varifrån

avloppsvattnet härrör, förpliktas

att till befrämjande av fisket

inom landet erlägga en årlig avgift

med minst tjugufem och högst tretusen

kronor.

Avgift, som---mindre kost
nad.

Huru avgift — -— — förordnar

Konungen.

37

Konungen äger meddela förbud,

för hela riket eller viss del av riket,

mot att anlägga vissa fabriker eller

andra industriella inrättningar, innan

frågan om erforderliga åtgärder

till motverkande av vattenförorening

blivit prövad enligt denna lag, eller

mot att, innan sådan prövning verkställts,

utsläppa industriellt avloppsvatten

i vattendrag, sjö eller annat

vattenområde till större mängd, med

§■

Ej må---• kunna fordras.

Kan avloppsvattnet — — — ej

möter.

Vassle samt galvaniskt bad eller

från dylikt bad härrörande koncentrerat

sköljvatten må ej utsläppas i

vattendrag, sjö eller annat vattenområde,

med mindre det uppenbarligen

kan ske utan olägenhet eller medgivande

lämnats i den ordning som i

andra stycket sägs.

§•

Kan utsläppandet av industriellt

avloppsvatten i vattendrag, sjö eller

annat vattenområde antagas medföra

avsevärt men för fiske, må ägaren

av den fabrik eller inrättning, varifrån

avloppsvattnet härrör, förpliktas

att till befrämjande av fisket

inom landet erlägga en årlig avgift

med minst femtio och högst tiotusen

kronor.

Avgift, som----mindre kost
nad.

Huru avgift — — — förordnar

Konungen.

§•

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

5

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

annan sammansättning eller på annat

sätt än förut.

Konungen må ock, där det med Konungen må, där det med hänhänsyn

till landets djur- eller växt- syn till landets djur- eller växtvärld

värld eller eljest ur naturskyddssyn- eller eljest ur naturskyddssynpunkt

punkt finnes vara av särskild bety- finnes vara av särskild betydelse,

delse, med avseende å visst område med avseende å visst område medmeddela

förbud mot all förorening dela förbud mot all förorening gegenom

industriellt avloppsvatten, så- nom industriellt avloppsvatten, såvitt

det prövas kunna ske utan att vitt det prövas kunna ske utan att

innehavaren av fabrik eller inrättning innehavaren av fabrik eller inrättsom

anlagts innan förbudet medde- ning, som anlagts innan förbudet

lats, lider oskäligt intrång. meddelats, lider oskäligt intrång.

38 §.

Vill någon — — — företagets

huvudsakliga.

Ansökan, som------- 32 § sägs.

Synemännens utlåtande —--

företagets utförande.

Konungen äger meddela förbud

mot att, innan frågan om åtgärder till

motverkande av vattenförorening blivit

prövad enligt denna lag, utföra

avloppsledning för kloakvatten eller

anlägga vissa slag av fabriker eller

andra industriella inrättningar eller

i vattendrag, sjö eller annat vattenområde

utsläppa kloakvatten eller

industriellt avloppsvatten av viss

mängd, art eller sammansättning.

10 KAP.

43 §.

för fisket. År fråga---för fisket.

— — avgiva ut- Kan yttrande —---avgiva utlå
tande.

Kan företag, som i första stycket

sägs, antagas leda till ökad vattenförorening,

skall avskrift av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen

Är fråga ---—

Kan yttrande —

låtande.

Vill någon — — — företagets

huvudsakliga.

Ansökan, sonr---32 § sägs.

Synemännens utlåtande -— — -—

företagets utförande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

(Gällande lydelse)

44

Beträffande företag, som avses i

32 § 4 inom., skall avskrift av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen

utan dröjsmål avsändas till fiskeristyr

elsen.

Avskrift av kungörelsen skall tilllika

utan dröjsmål översändas till ortens

hälsovårdsmyndighet och förste

provinsialläkaren i länet samt, om företaget

är av betydelse för byggnadsverksamheten

eller ordnandet av avlopp

inom orten, till byggnadsnämnd,

där sådan finnes, och länsarkitekten.

Förste provinsialläkaren och länsarkitekten

hava att, om anledning därtill

förekommer, hos Konungens befallningshavande

göra anmälan om

företaget för den åtgärd, som enligt

42 § sista stycket eller eljest må ankomma

på Konungens befallningshavande.

68

Har i---angående företaget.

Har fiskeritjänsteman---av

företaget.

I fråga om företag enligt 8 kap.

skall ock avskrift av förslaget till utlåtande

översändas till fiskeristyrelsen.

74

Avskrift av----nämnda stäl
len.

(Föreslagen lydelse)

utan dröjsmål av förrättningsmannen

översändas till statens vatteninspektion.

Beträffande företag, som avses i

32 § 4 inom., skall avskrift av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen

utan dröjsmål avsändas till statens

vatteninspektion.

Avskrift av kungörelsen skall tilllika

utan dröjsmål översändas till ortens

hälsovårdsmyndighet, förste provinsialläkaren

i länet och distriktsingenjören

för vatten och avlopp

samt, om företaget är av betydelse

för byggnadsverksamheten eller ordnandet

av avlopp inom orten, till

byggnadsnämnden och länsarkitekten.

Förste provinsialläkaren, distriktsingenjören

för vatten och avlopp

och länsarkitekten hava att, om

anledning därtill förekommer, hos

Konungens befallningshavande göra

anmälan om företaget för den åtgärd,

som enligt 42 § sista stycket eller eljest

må ankomma på Konungens befallningshavande.

§•

Har i---angående företaget.

Har fiskeritjänsteman---av
företaget.

Har statens vatteninspektion avgivit

yttrande angående företag, som

avses i i3 § tredje stycket, eller är

fråga om företag enligt 8 kap., skall

ock avskrift av förslaget till utlåtande

översändas till vatteninspektionen.

§•

Avskrift av----nämnda stäl
len.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

I andra —--avskrift därav.

Har fiskeritjänsteman---av

företaget.

1 fråga om företag enligt 8 kap.

skall avskrift av utlåtandet eller meddelande

jämte underrättelse, som i

första stycket sägs, översändas till

fiskeristyrelsen.

I andra--- -—- avskrift därav.

Har fiskeritjänsteman ----av

företaget.

Har statens vatteninspektion avgivit

yttrande till förrättningsmannen

angående företag, som avses i 43 §

tredje stycket, eller är fråga om företag

enligt 8 kap., skall avskrift av utlåtandet

eller meddelande jämte underrättelse,

som i första stycket sägs,

översändas till vatteninspektionen.

11 KAP.

36 §.

I mål---- till vattenrättsdo
maren.

Vad nu —- --röna inverkan.

Kan yttrande —--45 § sägs.

Är fråga om företag enligt 8 kap.,

skall vad i 10 kap. 44 § är stadgat

äga motsvarande tillämpning. Avskrift

av kungörelsen skall ock tillställas

Konungens befallningshavande.

I mål----till vattenrättsdoma
ren.

Vad nu----röna inverkan.

Kan yttrande---45 § sägs.

Är fråga om företag enligt 8 kap.,

skall vad i 10 kap. 44 § är stadgat

äga motsvarande tillämpning. Avskrift

av kungörelsen skall ock tillställas

Konungens befallningshavande.

Beträffande annat företag, som

kan antagas leda till ökad vattenförorening,

skall ett exemplar av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen

utan dröjsmål översändas till statens

vatteninspektion.

59 §.

Av de---angivna ställen. Av de---angivna ställen.

Är fråga om företag enligt 8 kap., Är fråga om företag enligt 8 kap.,

skall avskrift av utslaget utan dröjs- skall avskrift av utslaget utan dröjsmål

översändas till fiskeristyrelsen. mål översändas till statens vatten
inspektion.

13 KAP.

8 §.

Bygger någon---— olagligen Bygger någon--— olagligen

skett. skett.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1936

(Gällande lydelse)

Där byggande----— rätt krän
kes.

Vad ovan i första och andra styckena

är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning, där någon utan föregången

prövning vid vattentäkt tillgodogör

grundvatten till myckenhet,

som han icke utan medgivande i laga

ordning är berättigad att tillgodogöra,

eller någon nyttjar vattentäkt, vartill

medgivande inhämtats, i strid mot

därvid givna föreskrifter. Lag samma

vare, där någon utsläpper industriellt

avloppsvatten i vattendrag, sjö eller

annat vattenområde i strid mot föreskrift,

som meddelats av Konungen

jämlikt 8 kap. 37 §, eller någon, sedan

prövning enligt denna lag ägt

rum angående villkoren för utsläppande

av kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten, utsläpper avloppsvatten

i strid mot föreskrift, som därvid

meddelats.

I fråga -----avsedda fall.

11

Den, som----sex månader.

Till samma straff dömes den, som

utsläpper industriellt avloppsvatten i

vattendrag, sjö eller annat vattenområde

i strid mot föreskrift, som av

Konungen meddelats jämlikt 8 kap.

37 §.

(Föreslagen lydelse)

Där byggande---rätt krän
kes.

Vad ovan i första och andra styckena

är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning, där någon utan föregången

prövning vid vattentäkt tillgodogör

grundvatten till myckenhet,

som han icke utan medgivande i laga

ordning är berättigad att tillgodogöra,

eller någon nyttjar vattentäkt, vartill

medgivande inhämtats, i strid mot

därvid givna föreskrifter. Lag samma

vare, där någon utsläpper kloakvatten

eller industriellt avloppsvatten i

vattendrag, sjö eller annat vattenområde

i strid mot föreskrift, som

meddelats av Konungen jämlikt 8

kap. 37 § eller 38 § fjärde stycket,

eller någon, sedan prövning enligt

denna lag ägt rum angående villkoren

för utsläppande av kloakvatten eller

industriellt avloppsvatten, utsläpper

avloppsvatten i strid mot föreskrift,

som därvid meddelats.

I fråga---avsedda fall.

§•

Den, som-----sex månader.

Till samma straff dömes den, som

utsläpper kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten i vattendrag, sjö eller

annat vattenområde i strid mot

föreskrift, som av Konungen meddelats

jämlikt 8 kap. 37 § eller 38 §

fjärde stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1957.

Har fråga om villkoren för avledande

av kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten före ikraftträdandet

blivit av vattendomstol eller syne
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 ur 1936

9

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

män slutligen prövad, skall vid fullföljd

av talan eller vid underställning

äldre lag äga tillämpning.

Ändå att avledande påbörjats före

ikraftträdandet, skola 8 kap. 23 och

32 §§ i nya lydelsen gälla, därest frågan

om åtgärder till motverkande av

vattenförorening icke blivit prövad i

ansöknings- eller underställningsmål

före ikraftträdandet och ej heller

därefter med tillämpning av äldre lag

eller ock, då dylik prövning skett, förutsättningar

föreligga för sådan omprövning,

som avses i 40 § samma

kapitel. Vattendomstolen eller synemännen

må, då i fall, som nu sagts,

fråga uppkommer om åtgärd till motverkande

av vattenförorening, medgiva

det anstånd med åtgärdens genomförande,

som med hänsyn till

omständigheterna är oundgängligen

påkallat.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

(Gällande lydelse)

Lag den 20 juni 1941 om tillsyn över

vattendrag, sjöar och andra

vattenområden

Inledande bestämmelse.

1 §•

Över vattendrag, sjöar och andra

vattenområden inom riket skall till

motverkande av vattenförorening utövas

tillsyn efter vad nedan stadgas.

Om tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt.

2 §•

Tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt

skall utövas av fiskeris ty - r elsen.

Om tillsyn av fiskeritjänstemän

gälle vad särskilt är stadgat.

3 §■

Finner tillsynsmyndigheten, att industriellt

avloppsvatten eller kloakvatten

genom förorening medför olägenhet

av någon betydelse, äger den

meddela råd och anvisningar angående

lämplig åtgärd till motverkande

därav.

(Föreslagen lydelse)

Förslag

till

Lag

om tillsyn över vattendrag, sjöar och

andra vattenområden

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Över vattendrag, sjöar och andra

vattenområden inom riket skall till

motverkande av vattenförorening utövas

tillsyn av statens vatteninspektion.

Konungen bestämmer vilken

myndighet som skall vara statens vatteninspektion.

Om tillsyn av hälsovårdsmyndigheter

och fiskeritjänstemän gäller vad

särskilt är stadgat.

2 §•

Finner vatteninspektionen, att industriellt

avloppsvatten eller kloakvatten

genom förorening medför olägenhet

av någon betydelse, äger den

meddela råd och anvisningar angående

lämplig åtgärd till motverkande

därav.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1936

11

(Gällande lydelse)

4 §•

När omständigheterna därtill föranleda,

äger tillsynsmyndigheten hos

länsstyrelsen göra framställning om

förbud mot utsläppande av avloppsvatten

utan erforderlig rening eller

angående åtgärd till motverkande av

olägenhet genom utsläppande därav.

Med avseende å länsstyrelsens

prövning skall vad i hälsovårdsstadgan

föreskrives äga motsvarande tilllämpning.

5 §•

Finnes vattendomstols prövning erforderlig,

äger tillsynsmyndigheten

hos vattendomstolen föra talan om

förbud eller åtgärd, varom i 4 § sägs,

efter vad i vattenlagen är stadgat.

Tillsynsmyndigheten må ock eljest

i ärende angående vattenförorening

föra talan hos vattendomstol ävensom

vid syneförrättning enligt 10 kap.

vattenlagen.

6 §.

Konungen äger meddela erforderliga

föreskrifter om skyldighet att göra

anmälan hos tillsynsmyndigheten

i ärenden som beröra dennas verksamhet.

Om tillsyn ur hälsovårdssynpunkt.

7 §•

Tillsyn ur hälsovårdssynpunkt utövas

av hälsovårdsmyndigheterna enligt

vad därom särskilt stadgas.

1 den mån så lämpligen kan ske

skall ock fiskeristyrelsen utöva tillsyn

ur hälsovårdssynpunkt. Om sty
-

(Föreslagen lydelse)

3 §•

När omständigheterna därtill föranleda,

äger vatteninspektionen hos

länsstyrelsen göra framställning om

förbud mot utsläppande av avloppsvatten

utan erforderlig behandling

eller angående åtgärd till motverkande

av olägenhet genom utsläppande

därav.

Med avseende å länsstyrelsens prövning

skall vad i hälsovårdsstadgan

föreskrives äga motsvarande tillämpning.

4 §.

Finnes vattendomstols prövning erforderlig,

äger vatteninspektionen

hos vattendomstolen föra talan om

förbud eller åtgärd, varom i 3 § sägs,

efter vad i vattenlagen är stadgat.

Vatteninspektionen må ock eljest i

ärende angående vattenförorening föra

talan hos vattendomstol ävensom

vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen.

5 §•

Konungen äger meddela erforderliga

föreskrifter om skyldighet att göra

anmälan hos vatteninspektionen i

ärenden, som beröra dennas verksamhet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

relsens befogenheter gälle vad i 3 och

t §§ är stadgat.

8 §■

Länsstyrelsen äger uppdraga åt

lämplig person att ur hälsovårdssynpunkt

föra talan som i 5 § sägs.

Har ej särskild person förordnats,

äger fiskeristyrelsen föra sådan talan.

Om särskilda tillsvningsmän.

9 §•

Finnes anledning till antagande, att

genom utsläppande av avloppsvatten

från samhälle eller från fabrik, sjukhus

eller annan inrättning kan uppkomma

avsevärd olägenhet, äger länsstyrelsen

förordna särskild person

att tillse, att sådan olägenhet förebygges.

Förordnandet må av länsstyrelsen

återkallas.

Närmare bestämmelser angående

tillsyningsmannens åligganden meddelas

av länsstyrelsen.

10 §.

Ersättning till tillsyningsman skall

gäldas av det samhälle eller innehavaren

av den fabrik eller inrättning,

varifrån avloppsvattnet utsläppes,

enligt grunder som Konungen bestämmer.

Gemensamma bestämmelser.

11 §■

Fiskeristyrelsen äger, i den mån

för utförande av dess uppdrag så erfordras,

rätt att vinna tillträde till

fabrik eller annan anläggning, evad

6 §•

Finnes anledning till antagande att

genom utsläppande av avloppsvatten

från tätbebyggelse eller från fabrik,

sjukhus eller annan inrättning kan

uppkomma avsevärd olägenhet, äger

länsstyrelsen efter framställning av

vatteninspektionen eller då fråga därom

eljest uppkommer förordna särskild

person att tillse, att sådan olägenhet

förebygges. Förordnandet må

av länsstyrelsen återkallas.

Närmare bestämmelser angående

tillsyningsmannens åligganden meddelas

av länsstyrelsen.

Ersättning till tillsyningsman skall,

enligt grunder som Konungen bestämmer,

gäldas av den som är ansvarig

för att åtgärder till motverkande

av vattenförorening företagas.

7 §.

Vatteninspektionen äger, i den mån

för utförande av dess uppdrag så erfordras,

rätt att vinna tillträde till

fabrik eller annan anläggning, vare

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1956

13

(Gällande lydelse)

den är i bruk eller ej, ävensom att

företaga undersökningar inom område

som liör till anläggningen eller å

annan plats där undersökning kan

vara erforderlig.

Vad nu sagts skall jämväl gälla

fiskeritjänsteman eller annan som biträder

styrelsen ävensom sådan särskild

tillsyningsman som avses i 9 §.

12 §.

Innehavare av anläggning, från vilken

avloppsvatten utsläppes i vattendrag,

sjö eller annat vattenområde,

är skyldig att på begäran lämna fiskeristyrelsen

eller den som biträder

denna eller särskild tillsyningsman

erforderliga upplysningar angående

anläggningen.

13 §.

Vad i denna lag är stadgat om avloppsvatten

skall i tillämpliga delar

gälla jämväl fast avfall eller annat

som kan vålla vattenförorening.

14 §.

Det åligger polismyndighet att lämna

den handräckning som erfordras

för utövande av tillsyn enligt denna

lag.

15 §.

Den som tagit befattning med tillsyn

enligt denna lag må ej röja yrkeshemlighet

eller, där det ej kan

anses påkallat av hans åligganden,

yppa driftanordning eller affärsförhållande

vid anläggning, i avseende

å vilken han tagit sådan befattning.

Gör han sig skyldig till dylik förse
-

(Föreslagen lydelse)

sig den är i bruk eller ej, ävensom

att företaga undersökningar inom

område, som hör till anläggningen,

eller å annan plats, där undersökning

kan vara erforderlig.

Vad nu sagts skall jämväl gälla fiskeritjänsteman

eller annan, som biträder

vatteninspektionen, ävensom sådan

särskild tillsyningsman, som avses

i 6 §.

8 §.

Innehavare av anläggning, från vilken

avloppsvatten utsläppes i vattendrag,

sjö eller annat vattenområde, är

skyldig att på begäran lämna vatteninspektionen

eller den, som biträder

denna, eller särskild tillsyningsman

erforderliga upplysningar angående

anläggningen.

9 §.

Vad i denna lag är stadgat om avloppsvatten

skall i tillämpliga delar

gälla jämväl fast avfall eller annat,

som kan vålla vattenförorening.

10 §.

Det åligger polismyndighet att lämna

den handräckning, som erfordras

för utövande av tillsyn enligt denna

lag.

11 §•

Den som tagit befattning med tillsyn

enligt denna lag må ej röja yrkeshemlighet

eller, där det ej kan anses

påkallat av hans åligganden, yppa

driftanordning eller affärsförhållande

vid anläggning, i avseende å

vilken han tagit sådan befattning.

Gör han sig skyldig till dylik förse
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

(Gällande lydelse)

else, straffes med dagsböter eller

fängelse.

16 §.

Underlåter någon att fullgöra vad

enligt 12 § åligger honom, straffes

med dagsböter.

17 §.

Åtal för förseelse mot denna lag

anhängiggöres vid allmän domstol.

Förseelse som i 15 § sägs må ej åtalas

av allmän åklagare, där den ej av

målsägande angives till åtal.

18 §.

Böter som ådömas enligt denna

lag tillfalla kronan.

(Föreslagen lydelse)

else, straffes med dagsböter eller

fängelse.

12 §.

Underlåter någon att fullgöra vad

enligt 8 § åligger honom, straffes

med dagsböter.

13 §.

Åtal för förseelse mot denna lag

väckes vid allmän domstol.

Förseelse, som i 11 § sägs, må ej

åtalas av allmän åklagare, där den

ej av målsägande angives till åtal.

Denna lag träder i kraft d. 1 jan.

1942.

Genom denna lag upphäves förordningen

d. 30 juni 1937 (nr 598) angående

särskilda åtgärder till motverkande

av skada å fiske genom vattenförorening.

Förbud som meddelats enligt 7 §

nämnda förordning vare gällande intill

dess annorlunda förordnas, överträder

någon efter lagens ikraftträdande

sådant förbud, straffes med

dagsböter. Äro omständigheterna försvårande,

må till fängelse i högst sex

månader dömas.

Med avseende å den som vid lagens

ikraftträdande innehar förordnande

att vara tillsyningsman jämlikt 5 §

i förordningen skall så anses som om

han utsetts enligt 9 § i denna lag.

Begår den, som tagit befattning

med tillsyn enligt förordningen, efter

lagens ikraftträdande förseelse som i

15 § sägs, skall vad i lagen är stadgat

angående sådan förseelse äga

motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1957.

Genom denna lag upphäves lagen

den 20 juni 1941 (nr 615) om tillsyn

över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Med avseende å den, som vid lagens

ikraftträdande innehar förordnande

att vara tillsyningsman jämlikt

9 § i den upphävda lagen, skall

så anses, som hade han utsetts enligt

6 § i denna lag.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

15

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 februari 1956.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Torsten

Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson,

Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om åtgärder

till motverkande av vattenförorening samt anför därvid följande.

Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 9 januari 1953 uppdrog statsrådet

Hjalmar Nilson åt vattenrättsdomaren G. U. Schirén, direktören i Sveriges

industriförbund T. C. Andersson, ledamoten av riksdagens första kammare

sekreteraren T. S. Bengtsson, docenten G. Laurell, ledamöterna av riksdagens

andra kammare chefredaktören G. S. Netzén och greve T. G. A. von

Seth, distriktsingenjören O. Svensson, överinspektören i fiskeristyrelsen S. A.

Vallin samt dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare direktören

E. G. Åqvist att såsom sakkunniga Arerkställa utredning och avgiva förslag

om åtgärder till motverkande av förorening av sjöar och vattendrag. Åt

Schirén uppdrogs att i egenskap av ordförande leda utredningsarbetet. De

sakkunniga, vilka antagit benämningen vattenvårdskommittén, har biträtts

av hovrättsfiskalen B. G. K.-G. Cars och professorn vid Lunds universitet

S. G. Thunmark såsom särskilt tillkallade experter.

Kommittén avgav den 1 december 1954 betänkande (SOU 1955:6) innefattande

av motiv åtföljda förslag angående organisations- och lagstiftningsfrågor

m. m. Kommittén har anmält, att den avser att sedermera framlägga

betänkande angående möjligheten att anordna sammanslutningar för vården

av särskilda vattendrag eller vattenområden (vattenvårdsförbund) samt angående

skyddsbestämmelser för grundvattentillgångar.

Yttranden över de sakkunnigas nu föreliggande förslag har efter remiss

inkommit från vattenöverdomstolen och samtliga vattendomstolar, kammarkollegiet,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, 1951 års

byggnadsutredning, bostadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, 1954 års fastighetsbildningskommitté,

lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen, medicinalstyrelsen,

styrelsen för statens institut för folkhälsan, folkhälsoinstitutsutredningen,

kommerskollegium, 1951 års oljeutredning, 1951 års strålskyddskommit
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

té, fortifikationsförvaltningen, försvarets sjukvårdsstyrelse, statskontoret,

statens lönenämnd, överståthållarämbetet och länsstyrelserna, vetenskapsakademien,

ingenjörsvetenskapsakademien, lantbruksakademien, föreståndaren

för Uppsala universitets limnologiska institution, styrelsen för svenska

stadsförbundet, styrelsen för svenska landskommunernas förbund, svenska

kommunal-tekniska föreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges

lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges fiskares riksförbund,

svenska fiskevårdsförbundet, fiskefrämjandet, föreningen för vattenhygien,

svenska naturskyddsföreningen, svenska teknologföreningen, distriktsingenjörers

förening, svenska väg- och vattenbyggares riksförbund,

svenska konsulterande ingenjörers förening och Sveriges lantmätareförening.

Lantmäteristyrelsen har överlämnat yttranden av överlantmätarna i Stockholms,

Blekinge, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Västernorrlands

och Västerbottens län. överlantmätaren i Göteborgs och Bohus

län har bifogat yttranden från distriktslantmätarna i Göteborgs norra, Uddevalla

samt Orusts och Tjörns distrikt. Medicinalstyrelsen har vid sitt yttrande

fogat yttranden från förste provinsialläkarnas förening samt medlemmen

av styrelsens vetenskapliga råd, professorn G. Fiseher. Kommerskollegium

har överlämnat yttranden från bergmästarna samt handelskamrarna i

Malmö, Norrköping, Örebro, Gävle, Jönköping, Sundsvall, Karlstad, Luleå

och Visby. Överståthållarämbetet har överlämnat yttrande från Stockholms

stadskollegium, till vilket fogats yttranden av stadens hälsovårds- och gatunämnder.

Länsstyrelserna har bifogat yttranden från förste provinsialläkare,

distriktsingenjörer för vatten och avlopp, länsarkitekter, hälsovårdsnämnder

och andra kommunala organ in. fl. Vetenskapsakademien har vid sitt yttrande

fogat yttrande av akademiens naturskyddskommitté ävensom till akademien

och kommittén avgivna yttranden av enskilda ledamöter. Vid Sveriges

lantbruksförbunds yttrande har fogats yttrande från svenska mejeriernas

riksförening.

Sedan denna fråga, såvitt den avser ändrad lagstiftning om vattenförorening,

varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet, anhåller jag

att i nämnda del få upptaga densamma.

I. översikt av gällande bestämmelser till motverkande av vattenförorening
Den

huvudsakliga regleringen av frågor som har avseende å vattenförorening

har skett i S kap. vattenlagen. Detta kapitel i vattenlagen har erhållit

helt ny lydelse genom lag den 20 juni 1941. Genom denna lagstiftning infördes

i svensk rätt för första gången — bortsett från en år 1937 såsom provisorium

genomförd lagstiftning — mera preciserade regler beträffande de

förutsättningar under vilka avloppsvatten må utsläppas i vattendrag, sjö eller

annat vattenområde.

Spillvatten och annan flytande orenlighet — avloppsvatten — indelas i 8

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1953

17

kap. vattenlagen allt efter ursprunget i två huvudgrupper. Spillvatten och

orenlighet, som härrör från bostäder eller från verksamhet, vilken icke är att

hänföra till industriell rörelse, benämnes kloakvatten, medan spillvatten

och orenlighet, som härrör från industriell rörelse, benämnes industriellt

avloppsvatten (1 §).

Beträffande åtgärder till motverkande av vattenförorening gäller i flera

hänseenden olika bestämmelser för kloakvatten, å ena, samt industriellt avloppsvatten,

å andra sidan. Den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten

till vattenområde är skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga

erforderliga åtgärder till motverkande av förorening (23 §). Några detaljerade

föreskrifter om vad som i varje fall skall iakttagas, meddelas icke i lagen.

I förarbetena till 1941 års lagstiftning har betonats, att man i fråga

om kloakvatten får taga till utgångspunkt, att vederbörande över huvud taget

icke skäligen kan förvägras att avleda kloakvatten till lämplig närliggande

recipient; lagstiftningens uppgift är väsentligen endast att meddela

bestämmelser som syftar till att motverka olägenheter genom avledandet.

Vidare har i förarbetena uttalats, att det minimum, som under alla förhållanden

bör fordras, är att alla grövre beståndsdelar i kloakvatten avskiljes.

I fråga om industriellt avloppsvatten har lagen icke på samma sätt som

beträffande kloakvatten erkänt nödvändigheten av att avloppsvatten från ett

visst företag skall få avledas till någon närliggande recipient. Industriellt

avloppsvatten må sålunda icke avledas så, att genom förorening av recipienten

ur allmän eller enskild synpunkt uppkommer olägenhet av någon betydelse,

med mindre föroreningens förebyggande prövas kräva åtgärder, som

ej skäligen kan fordras (32 § första stycket). Kan avloppsvattnet från fabrik

eller annan industriell inrättning befaras genom förorening av recipienten

medföra, att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller

att eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas, må medgivande till

utsläppande av avloppsvattnet lämnas allenast såframt Kungl. Maj:t, efter

hemställan av vattendomstolen, förklarat, att med hänsyn till fabrikens eller

inrättningens betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från

allmän synpunkt hinder däremot ej möter (32 § andra stycket). Kungl.

Maj :t äger meddela förbud mot att anlägga vissa fabriker eller andra industriella

inrättningar, innan frågan om erforderliga åtgärder till motverkande

av vattenförorening blivit prövad enligt vattenlagen, eller mot att, innan

sådan prövning verkställts, utsläppa industriellt avloppsvatten till större

mängd eller med annan sammansättning eller på annat sätt än förut (37 §

törsta stycket).

Ansvaret för skada genom utsläppande av industriellt avloppsvatten och

skyldigheten att vidtaga erforderliga reningsåtgärder åvilar principiellt den

industriella anläggningens ägare. Avledes emellertid avloppsvattnet till samhälles

allmänna ledningsnät, övertar samhället ansvaret och skyldigheten

men äger a andra sidan föreskriva villkor för att det industriella avloppsvattnet

skall få tillföras samhällets ledningsnät, såsom att det dessförinnan

2 Itihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 173

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

skall ha undergått den särskilda rening, som på grund av avloppsvattnets

beskaffenhet skäligen kan anses erforderlig eller att ägaren av anläggningen

skall bestrida sådan merkostnad för samhällets reningsåtgärder, som må

uppkomma på grund av det industriella avloppsvattnets beskaffenhet (36 §).

Ägaren av fabrik eller inrättning, varifrån utsläppes industriellt avloppsvatten,

kan förpliktas att, om utsläppandet kan antagas medföra avsevärt

men för fiske, utgiva årlig avgift till främjande av fisket inom landet med

minst 25 och högst 3 000 kronor (34 §).

Prövning av frågan om villkoren för utsläppande av avloppsvatten sker

hos vattendomstolen. Målet kan i vissa fall behandlas vid syneförrättning,

varvid emellertid synemännens utlåtande i regel skall underställas vattendomstolens

prövning (38 §).

Har frågan om villkoren för utsläppande av avloppsvatten varit föremål

för domstolens beslut, finns likväl ganska vidsträckta möjligheter till förnyad

prövning (40 §). Föreskrift, som efter ansökan meddelats angående

villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten,

kan, efter det tio år förflutit från det beslutet därom vann laga kraft eller

när dessförinnan väsentligt ändrade förhållanden inträtt, av vattendomstolen

ändras efter vad som befinnes skäligt. Vidare kan domstolen, om genom

vattnets utsläppande vållas betydande olägenhet, som vid beslutets eller utlåtandets

meddelande icke förutsetts, meddela sådana ändrade föreskrifter,

som är ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska olägenheten

för framtiden. Vattendomstols beslut eller synemäns utlåtande utgör icke

hinder för länsstyrelsen att, när särskilda omständigheter föreligger, meddela

de föreskrifter, som föranledes därav. Motivet för sistnämnda regel är,

att det icke skall föreligga formellt hinder för länsstyrelsen såsom hälsovårdsmyndighet

att ingripa exempelvis vid en epidemi, oaktat frågan om

villkoren för utsläppandet blivit prövad av vattendomstol eller synemän.

Bestämmelser om tillsyn till motverkande av vattenförorening finnes i en

samtidigt med 1941 års ändringar i vattenlagen antagen särskild lag om tillsyn

över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Enligt denna lag skall

tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt utövas av fiskeristyrelsen (2 §).

I den män så lämpligen kan ske skall vid sidan av hälsovårdsmyndigheterna

fiskeristyrelsen även utöva tillsyn ur hälsovårdssynpunkt (7 §). Finner tillsynsmyndigheten

att industriellt avloppsvatten eller kloakvatten genom förorening

medför olägenhet av någon betydelse, äger den meddela råd och anvisningar

angående lämplig åtgärd till motverkande härav (3 §). När omständigheterna

därtill föranleder, äger tillsynsmyndigheten vidare hos länsstyrelsen

göra framställning om förbud mot utsläppande av avloppsvatten

utan erforderlig rening eller angående åtgärd till motverkande av olägenhet

genom utsläppande därav (4 §). Finnes ur fiske- eller naturskyddssynpunkt

vattendomstols prövning erforderlig, äger tillsynsmyndigheten hos vattendomstolen

föra talan om förbud eller åtgärd som nyss sagts (5 §). Ur hälsovårdssynpunkt

föres sådan talan av person, som länsstyrelsen förordnar. Har

ej särskild person förordnats, äger fiskeristyrelsen föra talan jämväl ur häl
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 195G

19

sovårdssynpunkt (8 §). Lagen innehåller därjämte bestämmelser om förordnande

av särskilda tillsyningsmän med uppgift att utöva tillsyn över visst

samhälle eller viss fabrik eller annan inrättning. Kungl. Maj:t äger meddela

erforderliga föreskrifter om skyldighet att göra anmälan hos tillsynsmyndigheten

i ärenden som berör dess verksamhet (6 §).

Med stöd av det förut berörda stadgandet i 8 kap. 37 § första stycket vattenlagen

samt 6 § tillsynslagen har i kungörelsen den 1 november 1946 om

förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m.

stadgats, att vissa uppräknade slag av fabriker och inrättningar med ur föroreningssynpunkt

särskilt farligt avloppsvatten icke må anläggas, innan föroreningsfrågan

blivit prövad enligt vattenlagen och att vissa andra slag

av fabriker och inrättningar med generellt sett något mindre farligt avloppsvatten

må anläggas först efter det anmälan i god tid gjorts hos fiskeristyrelsen

(1 och 2 §§). Motsvarande gäller vid ökning av avloppsvattenmängden

eller ändring av avloppsvattnets sammansättning eller av sättet för

dess utsläppande (3 §). Skyldighet att göra anmälan till fiskeristyrelsen föreligger

även innan kloakvattenledning påbörjas, om ledningen är avsedd

för mer än 100 hushåll, eller för kasern, hotell eller därmed jämförlig inrättning

beräknad för mer än 300 personer (4 §). Utsläppande av avloppsvatten

utan föregående prövning enligt vattenlagen, där sådan prövning enligt

kungörelsen är obligatorisk, är belagt med ansvar i nämnda lag. Uraktlåtenhet

att fullgöra anmälningsplikt är straffbelagd i kungörelsen.

Utöver de sålunda gällande föreskrifterna finns i hälsovårdsstadgan den

19 juni 1919 bestämmelser som ger hälsovårdsmyndigheterna befogenhet att

ingripa till skydd mot vattenförorening, som kan vålla olägenhet ur sanitär

synpunkt. Vållas sådan olägenhet genom driften av fabrik eller näring, skall

hälsovårdsnämnden tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder för

dess avhjälpande. Verkställes ej anbefalld åtgärd inom tid som nämnden

föreskrivit, och är den anmärkta olägenheten svår, äger nämnden tills vidare

förbjuda fabrikens eller näringens drivande. Har enligt vattenlagen

prövats under vilka villkor avloppsvatten må utsläppas, skall dock, enligt

uttrycklig erinran, om verkan därav gälla vad i nämnda lag är stadgat (hälsovårdsstadgan

24 § 1 mom. och 50 § 1 inom.). Till vattenlagen hänvisas

i hälsovårdsstadgan även i fråga om befogenhet för länsstyrelse att i dylikt

fall meddela ändrade föreskrifter (55 § 2 mom. andra stycket; jfr 8 kap.

40 § vattenlagen).

Slutligen må erinras om att i lagen den 3 juni 1955 om allmänna vattenoch

avloppsanläggningar finns vissa föreskrifter om tillgodoseende av sanitära

intressen. Allmän vatten- och avloppsanläggning skall utföras med tillbörlig

hänsyn till allmänna sanitära intressen och i övrigt på det sätt dess

ändamål kräver (4 §). Då den upplåtes till begagnande skall den vara försedd

med de anordningar, som erfordras för alt den skall på ett tillfredsställande

sätt tjäna sitt ändamål; lagen nämner därvid bl. a. reningsverk (7 §).

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kung!. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

TI. Nuvarande föroreiiingsförhållnnden in. in.

För att få en överblick av det nuvarande läget i fråga om vattenföroreningens

omfattning och olägenheterna därav har vattenvårdskommittén

från länsstyrelserna inhämtat uppgifter till belysning av situationen. På

grundval av de inkomna redogörelserna lämnar kommittén följande allmänna

översikt över förhållandena i de olika länen.

Stockholms stad och län. I Stockholm finns för närvarande sex anläggningar

för slamavskiljning, till vilka avlopp är anslutna för omkring 750 000

personer. Från en sammanlagd befolkning om 70 000 personer utsläppes

emellertid avloppsvattnet utan föregående behandling. Generalplan finns

för en utbyggnad av stadens och vissa grannkommuners avloppsnät och

behandlingsanläggningar. Arbetena härpå beräknas kosta 130 milj. kronor

och har föreslagits skola utföras under en tid av femton år.

Flertalet städer och tätorter inom Stockholms län saknar tillfredsställande

behandlingsanläggningar för avloppsvattnet. En summarisk uppskattning av

det totala investeringsbehovet för behandlingsverk jämte avskärande ledningar

ger ett kostnadsbelopp av 100 milj. kronor. Det totala investeringsbeloppet

för de vatten- och avloppsanläggningar, som behövs för att förse

nuvarande och planerad tätbebyggelse med vatten- och avloppsanläggningar

beräknas till närmare 400 milj. kronor för hela länet.

Föroreningsförhållandena i Stockholm och dess grannkommuner kan betecknas

som svårartade, varför omfattande åtgärder är behövliga. Även i

Stockholms län i övrigt är på flera håll vattenföroreningen besvärande.

Uppsala län. Om de allmänna förutsättningarna för en tillfredsställande

lösning av avloppsfrågan anföres att de tillgängliga recipienterna för ed

mycket stor del av tätbebyggelseområdena har under stora delar av året

ringa vattenföring i förhållande till den tillförda mängden av avloppsvatten.

1 de fall Mälaren tjänstgör som recipient är stränderna ofta långgrunda och

nyttjas för bad eller i övrigt som fritidsområden. Dalälven nyttjas som recipient

för vissa områden inom länet; klagomål över vattenbeskaffenheten

i älven har framförts av Älvkarleby kommun, som hos länsstyrelsen gjort

framställning om åtgärder för motverkande av vattenföroreningen. Andra

orter, där avloppsfrågan betecknas som särskilt aktuell, är Uppsala stad,

Tierps köping, Björklinge och Skoby-Jönninge.

Södermanlands län. Då ett stort antal sjöar inom länet är naturligt näringsrika,

säges avsevärda sanitära och andra olägenheter uppkomma redan

vid måttliga tillflöden av avloppsvatten från samhällen och industrier. Den

pågående och planerade utbyggnaden av avloppsnäten kan därför komma

att ogynnsamt påverka sjöarna och vattendragen. Höggradig behandling av

avloppsvatten anses därför behövlig i alla större samhällen, där icke en synnerligen

god recipient är tillgänglig.

Östergötlands län. Förste provinsialläkaren i länet har beträffande åtskilliga

orter påtalat allvarliga sanitära olägenheter som följd av otillfredsställande

avloppsförhållanden. Särskilt framhålles att råvattnen vid en hel del

vattenverk är starkt fekalt förorenade.

Jönköpings län. Kloakvattenutsläpp har i flera vattendrag och vattenområden

medfört förorening, som vållat olägenhet särskilt ur badsynpunkt.

Detta är således fallet bland annat i fråga om Vätternstranden vid Jönköping

och Huskvarna, Svartån och Sömmen, Lagan och Vidöstern, Nissan

samt Emån. Närmast som följd av industriella föroreningar har fiskdöd

förekommit i Nissan och Lillån. Avloppsutsläpp från mejerier uppgives ha

medfört olägenheter på ett flertal platser i länet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

21

Kronobergs lön. Förste provinsialläkaren i länet uttalar, alt om alla kända

föroreningsfall med olägenheter skulle registreras skulle knappast något

område inom länet kunna undantagas. I flera sjöar och vattendrag, där förhållandena

är som sämst, säges bland annat bad ha omöjliggjorts och svår

stank förekomma från .slambankar vid kloakutlopp. Klagomål har framförts

över att sjöar och diken ej kunnat användas till vattning av djur. Sjösänkningsföretagen

anses ha en dryg andel i nuvarande otillfredsställande förhållanden.

Femton orter uppges vara särskilt besvärade av vattenförorening,

i allmänhet till följd av kommunala avloppsvatten. Vissa industrier, såsom

slakteri, pappersbruk, fruktfabrik och linberedningsverk, har förorsakat

eller förvärrat föroreningen på en del orter. Beträffande de olika vattendragen

påtalas av länsstyrelsen särskilt föroreningen av Lagan, där Ljungby

stad samt Lagans, Traryds och Strömsnäsbruks samhällen tömmer sitt avloppsvatten

utan föregående behandling av detsamma.

Kalmar län. Förste provinsialläkaren lämnar en förteckning, upptagande

aderton särskilt svåra föroreningspunkter. Mindre framträdande olägenheter

säges förekomma även i andra orter. Markinfiltrationer och förorening

av brunnar genom enskilda avlopp uppges förekomma ganska allmänt i länets

tätorter.

Gotlands län. Distriktsingenjören erinrar om att de speciella markförhållandena

på Gotland — ett relativt tunt lager lösa jordarter direkt på sprickigt

kalkberg — utgör ett ur föroreningssynpunkt dåligt skydd för grundvattnet.

De små tätorterna i de inre delarna av Gotland saknar vidare oftast

avloppsledningar med behandlingsanläggningar. Det är därför synnerligen

vanligt att avloppen förorenar grundvattnet. Recipienterna utgöres i de inre

delarna av ön huvudsakligen av diken och endast i undantagsfall av verkliga

vattendrag. Vid samhällena längs kusten medför avloppen förorening

vid badplatser. Då kustsamhällena som regel är badorter, är det av betydelse

att få till stånd anläggningar för behandling av avloppsvattnet.

Blekinge län. Samtliga städer i länet, liksom också Olofströms köping och

en de! andra större samhällen uppges ha otillfredsställande avloppsförhållanden.

Anmärkningar om flytande orenlighet i recipienter och luktobehag

göres i åtskilliga fall. Även bad i havsfjärdar har fått avstängas på grund

av förorening från avlopp. De åar, som genomflyter länet, är under en kortare

eller längre del av sitt lopp förorenade. Karlskronas vattentäkt i Lyckebyån

säges sålunda lämna ett alltför förorenat råvatten. Bland särskilda föroreningskällor,

för vilka erforderliga åtgärder icke vidtagits, nämnes —

förutom kommunala avlopp — avloppsvatten från sjukhus och stärkelsefabriker.

Kristianstads län. Distriktsingenjören anför efter samråd med förste provinsialläkaren

nio aktuella föroreningsfall, avseende del av Laholmsbukten,

del av Skälderviken, Rönneå med vissa tillflöden, Vegeån, Välabäcken samt

fyra vattendrag inom Helgeåns vattenområde. Vattenföroreningen säges i

dessa fall ha vållat allmänna olägenheter i form av osnygghet, vantrevnad

och stank, försämrade möjligheter till bad och friluftsliv. Vidare har förorening

skett av vattentäkter för såväl människor som djur, varjämte i vissa

iall vattendragen tidvis icke heller kunnat utnyttjas för bevattningsändamål.

Fisket har även lidit men. Skador har också uppkommit genom slamavsättning

och igenväxning med åtföljande kostnader för rensning av dränerings-

och torrläggningskanaler, bäckar, diken och åar. Som särskilt besvärande

industriella föroreningskällor nämnes stärkelsefabrikerna. Vidare

anföres som en försvårande omständighet, då det gäller att komma till rätta

med industriförorening, att vederbörande kommuner enligt tidigare ingångna

avtal med företagen ifråga ofta åtagit sig alt svara för den framtida behandlingen

av industriavloppsvattnet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Knngl. Ma j:Is proposition nr 173 år 1956

Malmöhus län. Distriktsingenjören framhåller att vattendragen i länet är

förhållandevis små och har få eller inga regleringsmagasin. Vidare har bostadsstandarden

höjts, utan att däremot svarande åtgärder för motverkande

av vattenförorening vidtagits. Varhelst ett mera koncentrerat utsläpp av avloppsvatten

sker, har man därför i Malmöhus län att räkna med föroreningsfall.

Icke blott industrier och tätorter, utan även glesare bebyggelse vållar på

sina håll besvärande förorening i vattendragen.

Efter samråd med förste provinsialläkaren redovisar distriktsingenjören

femton fall, som betecknas som särskilt besvärande. Fyra av dessa fall gäller

avloppsutsläpp vid kusten, nämligen i Östersjön från Trelleborg, i Flommen

från Skanör och Falsterbo, i Lommabukten från Malmö stad. Lomma köping

och Arlövs municipalsamhälle samt i Öresund från Landskrona och Höganäs.

De elva särskilt förorenade vattendragen i inlandet är Vegeån, Kävlingeån,

Råå-ån, Säbydiket, Saxån, Höjeån, Segeån, Näsbvholmsdiket, Skivarpsån, Nvbroån

och Ringsjön. Samma olägenheter anföres som nämnts beträffande

föroreningarna i Kristianstads län. Olägenheterna synes emellertid vara än

mer besvärande i Malmöhus län än i grannlänet. Särskilt påtagliga i detta

hänseende synes de försämrade badmöjligheterna vid olika platser utmed

Öresund och Ringsjön vara. Badförbud har tidvis utfärdats vid Lommabukten,

utanför Landskrona och vid Ringsjön.

Vad gäller möjligheterna att komma till rätta med föroreningen av särskilt

vissa vattendrag i inlandet framhålles behovet av att få till stånd samverkan

i någon form av vattenvårdsförbund för de särskilda vattendragen.

Hallands län. Större delen av tätorterna saknar planmässigt utförda avloppssystem.

Även i de fall gemensamt avloppsnät finnes har föroreningsriskerna

icke tillräckligt beaktats. Distriktsingenjören uppger att den i stora

delar av länet lättgenomsläppliga marken ofta utsättes för infiltration av avloppsvatten,

vilket medför risker för vattenförsörjningen. Vidare har badstränderna,

särskilt invid städerna, icke tillräckligt skyddats mot vattenförorening.

Bland vattendragen i länet uppges Nissan vara svårast förorenad,

vilket främst anses bero på avlopp från sulfitfabriker. En hög grad av förorening

förefinnes vidare i Lindome-Kungsbackaån, Åsabäcken, Himleån, Tvååkers

kanal och Smedjeån. Även i fråga om andra vattendrag i länet nämnes

föroreningspunkter, där reningsåtgärder hör vidtagas. Som en särskilt besvärande

industriell föroreningskälla i länet nämnes mejeriavloppen.

Göteborgs och Bohus län. För att belysa förhållandena i Göteborgs stad har

till kommittén överlämnats av stadens gatu- och vägförvaltning utarbetat

förslag till behandling av Göteborgs avloppsvatten. Av motiveringen till förslaget

framgår att huvuddelen av stadens avloppsvatten föres utan föregående

behandling ut i Göta älv. Älvvattnet anses nu så starkt förorenat att det icke

tål någon ytterligare föroreningsbelastning. Det förorenade älvvattnet utbreder

sig vid utloppet på havsytan och föres av strömmar och vindar utmed

kusten och till öarna i skärgården. För att få till stånd bättre förhållanden

har förslag om anläggande av behandlingsverk utarbetats. Enligt detta förslag

skulle under en första byggnadsperiod av 10—15 år pumpverk och ledningar

samt slamavskiljningsanläggning'' utföras till eu kostnad av 126 milj.

kronor. Anläggningarna förutsättes skola sedermera utbyggas för biologisk behandling

till en total kostnad av 198 milj. kronor.

Beträffande förhållandena i övrigt i länet har distriktsingenjören utarbetat

en särskild redogörelse. Därav framgår att de allvarligaste föroreningsfallen

förekommer i Göteborgs omgivningar. Mölndalsån och dess tillflöde Ävabäcken,

Säveån och Kvillebäcken är sålunda i betydande grad förorenade. Inom

detta område av länet anses vidare särskilda skyddsåtgärder böra vidtagas

för att förhindra förorening av Kålsjön och Rådasjön, vilka utnyttjas som

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

vattentäkter för Parlille och Mölndal. För att kunna bevara badmöjligheterna

i Askimsviken anser distriktsingenjören det vara angeläget att avloppsvattnen

från Askims och Hovås samhällen överföres till Göteborgs stads behandlingsanläggning

i Västra Frölunda, i stället för att som nu är fallet genom

allmänna eller enskilda ledningar direkt eller via mindre bäckar avledas i

viken.

Inom länets inland i övrigt redovisas föroreningspunkter vid bland annat

Nordre älv (Kungälv och Ytterbv) och örekilsbäcken (Munkedal). Mejeriavlopp

uppges vidare förorsaka besvärande olägenheter på en del håll, där recipienterna

har liten vattenföring.

Även i många orter, där avloppsvattnet kan avledas direkt till havet, förekommer

avsevärda olägenheter. I Strömstad, Lysekil och Marstrand har badplatser

i närheten av utsläppen måst avstängas. Fiskkonservindustrierna i

kustsamhällena förorsakar på grund av avloppsvattnens innehåll av fett och

äggviteämnen speciellt besvärlig förorening. Då sedvanlig fett- och slamavskiljning

i dessa fall icke ger tillräcklig effekt, har frågan upptagits till diskussion

med Svenska institutet för konserveringsforskning. En allvarlig sanitär

olägenhet inom de mindre kustsamhällena i Bohus län är att avloppsvattnet

ofta avledes från de enskilda fastigheterna till bergsskrevor, öppna

diken o. dyl. Detta medför ofta förorening av brunnar.

Älvsborgs län. Länsstyrelsen i Älvsborgs län redovisar efter samråd med

distriktsingenjören och förste provinsialläkaren en summarisk förteckning,

upptagande mer än ett tjugutal svåra föroreningspunkter. Enligt denna förteckning

förorenas Säveån från Lerum, Floda samhälle, Skallsjö kommun

och Alingsås stad och Viskan från Borås, Rydboholm, Viskafors, Svaneholm,

Rydal, Ivinna och Skene. På åtskilliga håll har badmöjligheterna begränsats

eller helt spolierats. Beträffande Vänersborg säges att bad praktiskt taget är

uteslutna även på de badplatser, som anordnats av staden. I Ulricehamn har

badförbud utfärdats. Avloppen från Åmål uppgives ha medfört stark förorening

av Åmålsån och Åmålsviken. Risk säges föreligga för förorening av stadens

nära sjöstranden belägna grundvattentäkt.

Skaraborgs län. Länsstyrelsen erinrar om att stora delar av länets tätbefolkade

bygder endast har tillgång till små recipienter, varför vattenföroreningen

blivit ganska betydande i vattendragen och sjöarna inom länet. Inom

många orter kompliceras frågan om skyddsåtgärder genom förekomsten av

mejerier och slakterier, vilkas avloppsvatten på grund av sin mängd och art

medför särskilda svårigheter. Länsstyrelsen har såsom en förberedande åtgärd

i skrivelse till hälsovårdsnämnderna i länet begärt deras medverkan till

att lokalisera de vattendrag i länet, som används för avlopp för ett större antal

fastigheter och som förorenats.

Värmlands län. Distriktsingenjören i länet uttalar, att inga större vattendrag

är i sin helhet förorenade, men att mer eller mindre lokala föroreningspunkter

finnes på olika håll, särskilt invid städerna. Kemiska industriföroreningar

har gjort Nysockensjön och Glafsfjorden olämpliga som vattentäkter.

Detta har medfört att cn 5 km lång vattenledning fått anläggas till Arvika.

Klarälvens vatten nedströms Deje är förorenat av industriellt och kommunalt

avloppsvatten. Denna förorening är även påtaglig i Hammarösjön.

Örebro län. Distriktsingenjören redovisar förhållandena i länets tre avrinningsområden,

till respektive Vänern, Vättern och Hjälmaren, på följande

sätt. ...

Svartälven inrinner i länet, delvis förorenad av sulfit- och sulfatindustrier,

förorenas därefter starkt vid Hällefors kommunala och industriella avlopp,

varefter dock eu god självrening av älvens vatten sker i sjön Torrvarpen. I

sitt fortsatta lopp förorenas älven ånyo starkt i Karlskoga och i sjön Möckeln.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Mcij.ts proposition nr 113 år 1956

Föroreningen består av kommunalt avlopp och avfallsvatten från metallindustri.

En viss självrening äger emellertid rum i älvens fortsatta lopp, där

ingen mera betydande ny förorening tillkommer.

För avrinningsområdet till Vättern redovisas förorening av Löknabäcken

på grund av trädestillat, som under kriget uthällts på marken och infiltrerat

denna. Vattnet avrinner till Åmmelängen, som mottager avlopp från Zinkgruvan.

Åmmelångens vatten är f. ö. på grund av dess fenolhalt olämpligt

som råvatten till ytvattenverk och förorenas vid sitt utlopp i Vättern av metallslam

från Åmmebergs anrikningsverk. Andra föroreningspunkter inom

området är Aspa bruk (sulfatindustri) vid Vättern och Mariedamm (kommunalt

avlopp och mejeriavlopp) vid Björnfalls kanal.

Inom Hjälmarebäekenet betecknas Rale-Täljeån som en ren avloppskanal.

Vattendraget mottar kommunala avlopp från en rad samhällen och från skifferoljeverken

i Kvarntorp. Svartån är i övre delen av sitt lopp ett sltogsbygdsvattendrag

med god strömhastighet. En ständig påspädning av förorenat vatten

sker, särskilt sedan vattendraget på slättlandet får ett lugnare lopp. Nära

åmynningen i Hjälmaren utsläppes Örebro stads avloppsvatten. Åtgärder har

emellertid nu vidtagits av Örebro för behandling av stadens avloppsvatten.

Andra föroreningspunkter vid Örebro är ett slakteri, vars utlopp säges »trotsa

all beskrivning», och Lillån, som bland annat mottar avlopp från statens

järnvägars verkstäder. Slakteriet och statens järnvägar har av vattendomstol

ålagts vidtaga åtgärder mot vattenföroreningen. Andra allvarliga föroreningsfall

är Rastälven—Järleån—Dyltaån från Norasjön och Arbogaån.

Sammanfattningsvis anföres att flera av länets vattendrag är kraftigt förorenade.

Detta säges på slättbygden gälla ej blott de större vattendragen utan

snart sagt varje bäck och dike. I bergslagen är det gruv-, metall- och massaindustrien,

som vållar bekymmer. På slättbygden åstadkommes olägenheterna

främst av samhällenas kloakvatten med inblandade avlopp från mejerier

och läderindustri.

Västmanlands län. Enligt distriktsingenjörens yttrande försvåras avloppsfrågan

av den särskilt under sommaren ringa vattenföringen i recipienterna.

I de fall, då Mälaren är recipient, måste hänsyn tagas till att stränderna skall

kunna utnyttjas för had och som fritidsområden. Svåra missförhållanden ur

föroreningssynpunkt har konstaterats i Kolbäeksån och Arbogaån. Sanitära

olägenheter föreligger särskilt vid Nyckelön i Kolbäcks kommun, Tillberga

stationssamhälle och Hökåsen samt Morgongåva stationssamhälle. Inom Hökåsen

har byggnadsförbud utfärdats i avvaktan på vatten- och avloppsförhållandenas

ordnande.

Kopparbergs län. Länsstyrelsen uttalar att vattenföroreningens nuvarande

omfattning i länets sjöar och vattendrag är synnerligen allvarlig och därtill

visar en fortgående ökning, som måste inge oro. Enligt länsstyrelsens mening

måste kraftiga åtgärder vidtagas för att få till stånd anläggningar för behandling

av avloppsvatten i betydligt större omfattning än hittills.

Bland aktuella föroreningsfall framhåller länsstyrelsen förhållandena i

Falu stad. I Falun utsläppes allt avloppsvatten från staden och från Falu

lasarett, epidemisjukhuset och Högbo sanatorium utan rening i sjön Tisken,

som har relativt stillastående vatten, samt i Faluån, vilka vattendrag är omgivna

av tätbebyggelse. En lösning av frågan om avloppsvattnets behandling

måste ske i samverkan med Stora Kopparbergs socken och förutsätter därjämte

stora avskärande avloppsledningar utefter Faluån. Stadens resurser

har emellertid under de senare åren varit ianspråktagna för genomförandet

av en större vattenledning för att kunna utbyta den tidigare, mindre tillfredsställande

Aattentäkten mot en ny.

Ett annat aktuellt föroreningsfall är Säterdalen. Genom det vattendrag, som

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition nr 173 år 1956

25

flyter genom dalen och tvärs igenom den där liggande och mycket besökta

festplatsen, bortföres utan behandling praktiskt taget allt avloppsvatten från

stadsbebyggelsen i Säter. Detta medför synnerligen stora olägenheter ur hygienisk

synpunkt, då vattnet är i hög grad förorenat. Planer för anläggande

av avloppsledning med behandlingsverk är emellertid relativt långt framskridna.

I Ludvika stad utsläppes allt stadens avloppsvatten, inbegripet avloppsvattnet

från länslasarettet och epidemisjukhuset, utan behandling i sjön

Gårlången, som har relativt stillastående vatten, varför förhållandena är i hög

grad otillfredställande ur sanitär synpunkt, särskilt med hänsyn till den bebyggelse,

som finns i närheten av utloppet i sjön. Planer finns emellertid

utarbetade för behandling av avloppsvattnet från staden.

I länets övriga städer finns i stort sett ej heller några anordningar för behandling

av avloppsvatten. Detsamma gäller länets köpingar och municipalsamhällen.

Bebyggelsen på länets landsbygd utmärkes av förekomsten av ett stort antal

byar, som ofta är relativt betydande tätortsbildningar. Inom många av

dessa byar är frågorna om vatten och avlopp synnerligen trängande. 1 vissa

byar är även grundvattnet i stor utsträckning utsatt för föroreningar från

avloppsbrunnar och liknande anläggningar.

Gävleborgs län. Särskild sammanfattande redogörelse har ej avlämnats.

Av bifogade handlingar framgår att avloppsförhållandena i Hudiksvall, Söderhamn,

Gävle, Bollnäs och Sandviken medför påtagliga olägenheter.

Våsternorrlands lån. Länsstyrelsen uttalar att länets avloppsfrågor är i betydande

omfattning olösta. De mest omfattande föroreningarna hänför sig

till Sundsvalls- och örnsköldsviksområdena. Vid Sundsvall mottar Selångerån

stadens avloppsvatten utan någon form av behandling. I ån utsläppes vidare

avfallsvatten från ett av landets största mejerier, från ett slakteri och från

länslasarettet. Föroreningsgraden i åns nedre del och i den del av hamnen,

som benämnes Finska viken, anges som mycket svårartad. Inom örnsköldsviksområdet

mottar en grund insjö, Höglandssjön, avlopp från en omfattande

bebyggelse och från ett mejeri. Åtgärder häremot kommer dock att vidtagas

under 1954. Skador på fisket vållas av föroreningar i Moälven, Nätraån

och vid mynningarna av Eideälven, Husumån samt Ångermanälven.

Jämtlands län. Länsstyrelsen anger som den enda vattenföroreningen i

större skala avloppen från Östersund och Frösön i Storsjön. Förste provinsialläkaren

framhåller dock olägenheterna av att ytvatten sedan gammalt i

stor utsträckning användes som hushållsvatten. Sedan vattenklosetter i allt

större utsträckning införts blir ytvattnet i mindre recipienter ofta förorenat.

Det påpekas också att samtliga sjukinrättningar i länet ej har någon som

helst behandling av avloppsvattnet.

Västerbottens län. Bakteriell förorening redovisas av förste provinsialläkaren

på ett tjugotal lokalt begränsade punkter. Större olägenheter synes endast

föreligga i fråga om ett par råvattenintag, där vattenverken icke erbjuder

fullgott skydd mot förorening.

Norrbottens län. Distrildsingenjören anför att förhållandena i länet i allmänhet

är mycket gynnsamma till följd av den glesa bebyggelsen och rikedomen

på vattendrag och sjöar. Fn del tätorter, Kiruna, Gällivare-Malmberget,

Boden in. fl., har emellertid mycket obetydliga vattendrag som recipienter.

Även på andra håll kan olägenheter konstateras ur hälsovårds- och vattenförsörjningssynpunkt.

Infiltration av avloppsvatten i grusavlagringar,

som används för vattentäkt, förekommer. Industriell förorening, som vållat

skador på fisket, förefinnes vid Karlsborgsverken (talloljefabrikation >, Norrbottens

järnverk och vid ett mejeri.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

Sammanfattningsvis har kommittén uttalat, att föroreningen av vattendragen

nått en mycket betydande omfattning i praktiskt taget alla bebyggda

områden i landet. Flertalet vattendrag i de södra och mellersta delarna avlandet

utnyttjas som recipienter på ett sätt, som kommittén finner medföra

uppenbara olägenheter. I de nordligaste länen är vattenföroreningen visserligen

mera koncentrerad till vissa orter, men den medför enligt kommittén

även där olägenheter, eftersom föroreningen av naturliga skäl lokaliseras

till bebyggelsecentra. Den stigande föroreningen av vattendragen förorsakas

av såväl kommunala kloakvattenutsläpp som industriella avloppsutsläpp.

Den ökade utsläppningen av kloakvatten belyses i betänkandet av följande

uppgifter från bostads- och byggnadsstatistiken:

Under åren 1941—45 byggdes närmare 175 000 lägenheter i hela landet.

Med hänsyn till gällande bestämmelser för statsbidrag torde man kunna räkna

med alt praktiskt taget samtliga dessa bostäder var försedda med vatten

och avlopp samt vattenklosett. Motsvarande uppgifter för senare år finnes

icke, men enbart i de 53 städer, som den fortlöpande byggnadsstatistiken omfattar,

färdigställdes åren 1946—53 över 210 000 lägenheter. Man kan för närvarande

räkna med att bortåt 60 000 lägenheter, praktiskt taget alla försedda

med vattenklosett, tillkommer årligen. Det bör i detta sammanhang erinras

om att sådana bekvämligheter som vattenklosett för endast ett par årtionden

sedan ej förekom på landsbygden och endast sällan i samhällen, men har

successivt genom bostadsstandardens höjning blivit allt vanligare i hela landet.

Under det att förorening genom kommunala avlopp tidigare främst vållades

av städer och stadsliknande samhällen, har man alltmera att räkna

med förorening från hela landets bebyggelse som en belastning på vattendragen.

Industriens betydelse ur föroreningssynpunkt är enligt kommittén svårare

att belysa. Antages produktionens omfattning vara ett uttryck också för avloppsvattnens

belastning på vattendragen, har enligt kommitténs beräkningar

föroreningen från anläggningar som avses i den gällande förprövningskungörelsen

visat en påtaglig genomsnittlig ökning. Åsättes föroreningsgraden

år 1938 indextalet 100, kommer föroreningen från berörda fabriker

och inrättningar år 1951 att ligga vid tal i huvudsak varierande mellan

120 och 220.

I ett till vattenvårdskommittén avgivet utlåtande, vilket fogats vid betänkandet,

bar kommitténs tekniske expert professorn Tbunmark från vetenskapliga

utgångspunkter behandlat vattenföroreningens — företrädesvis

kloakvattenföroreningens — natur och närmare redogjort för vissa av de

olägenheter, vartill vattenföroreningen ger upphov. I anslutning härtill har

kommittén i betänkandet anfört följande:

Avloppsutsläppen från vattenklosetter, vissa livsmedelsindustrier in. in.

medför risker för sjukdomsspridning bland såväl människor som djur. Vanligen

är det visserligen svårt att direkt visa att sjukdomar spritts genom förorenat

vatten. I några fall har detta dock kunnat konstateras. Dessa risker

har lett till att under senare år badförbud utfärdats vid ett stort antal badplatser

på olika håll i landet. Vid lokala undersökningar bar konstaterats in
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

27

filtration av förorenat avloppsvatten i brunnar och andra vattentäkter. Särskilda

skyddsåtgärder har måst vidtagas vid vattenverk, som använder sig

av ytvatten. I detta sammanhang må nämnas, att redan en sådan verkan

av vattenföroreningen som ökad algvegetation till följd av avloppsvattnens

gödningseffekt kan försvåra ytvattnets användande som råvatten till vattenverk.

Såsom förut nämnts, har särskilt på en del håll i de södra delarna

av landet svårigheter uppstått att från vattendragen erhålla tillfredsställande

dricksvatten för husdjuren.

Vattenföroreningens inverkan på fisket är mest påtaglig vid de fall av

fiskdöd, som alltemellanåt förekommer och som kan härledas till utsläpp av

industriella eller andra föroreningar. Skadorna av sådan fiskdöd är emellertid

i vårt land begränsade. Vattenföroreningen torde dock även härutöver

i många vattendrag ha en menlig inverkan på fiskbeståndets utvecklingsmöjligheter

och sammansättning. Det bör också erinras om att skadorna

på fisket icke blott är till men för det yrkesmässigt bedrivna insjö- och kustfisket,

utan även för det omfattande binärings- och fritidsfiske, som utövas

i vårt land och som för eif ständigt växande antal människor både i städerna

och på landsbygden är en viktig rekreationsinöjlighet.

Vattendragens användande för fritidssysselsättning har även i övrigt avsevärt

begränsats på grund av förorening. Redan förut har nämnts, att allt

flera förbud mot badning måste utfärdas av myndigheterna. Luktobehag,

osnygghet i form av flytande orenlighet, nedskräpning av stränder samt nedsmutsning

av båtar är vidare uppenbara olägenheter, som icke kan tillåtas.

Sådana företeelser, vållade antingen direkt av kloakutsläppens innehåll eller

indirekt av processer, som uppkommer i vattendragen till följd av kloakvattnet,

är numera synnerligen vanligt förekommande i närheten av både större

och mindre samhällen.

Vattenföroreningen inverkar slutligen på vattendragens natur och på landskapsbilden.

Avloppsvattnen tillför vattendragen stora mängder näringsämnen,

som kan helt förändra ett vattenområdes ursprungliga karaktär och

vålla uppslamning och igenväxning. Detta är redan nu påtagligt i ett stort

antal sjöar och vattendrag i södra och mellersta Sverige. På längre sikt blir

dessa förändringar av vattendragens natur ett speciellt naturskyddsproblem.

Igenväxningen av stränderna med täta vassar och överhuvudtaget den ökade

vegetationen i vattendragen begränsar också deras användbarhet för bad

och friluftsliv.

För att få en uppfattning om den utsträckning, i vilken åtgärder till motverkande

av vattenförorening redan vidtagits, planerats eller ytterligare erfordras,

har kommittén inhämtat uppgifter från samtliga kommuner i riket.

Av det insamlade materialet framgår, att vid redovisningstillfället i hela

iandet fanns endast 29 anläggningar för höggradig behandling av kommunalt

avloppsvatten. Härvid är dessutom att märka, att åtskilliga av dessa

anläggningar hade relativt ringa kapacitet och att de i flera fall endast kunde

betjäna eu mindre del av vederbörande kommuns bebyggelse. Endast

följande nio släder hade anläggning för höggradig behandling av allt avloppsvatten,

nämligen Enköping, Nässjö, Nybro, Eslöv, Uddevalla, Borås, Skara,

Skövde och Kumla. I Jönköping och Lund skedde höggradig behandling av

en betydande del av avloppsvattnet. Bortåt ett hundratal nya anläggningar

för höggradig behandling var projekterade och kan väntas komma till utförande

inom eu mer eller mindre nära framtid. Ytterligare mer än 590

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1956

anläggningar av detta slag ansågs emellertid enligt distriktsingenjörernas

bedömande vara erforderliga.

Enklare anläggningar för enbart slamavskiljning fanns i 470 kommuner

och var projekterade i något över 650 kommuner. För ytterligare mer än

800 kommuner redovisades emellertid behov föreligga av anläggningar för

slamavskiljning. I hela riket uppgick vid 1950 års utgång den till befintliga

anläggningar för låggradig rening anslutna folkmängden till inemot 1,5 milj.

Anläggningar för höggradig rening fanns vid samma tid för i runt tal

283 000 personer. Anläggningar hade samtidigt projekterats för respektive

0,8 och 1,9 milj. personer. Totalkostnaden för de projekterade anläggningarna

har uppskattats till drygt en halv miljard kronor. Enligt gjorda uppskattningar

erfordras ytterligare anläggningar för drygt 1 milj. personer

i fråga om låggradig rening och för omkring 1,2 milj. personer såvitt avser

höggradig rening. Kostnaden härför har beräknats till samma belopp som

för de redan projekterade anläggningarna, alltså drygt en halv miljard kronor.

Häri ingår dock även kostnaden för s. k. avskärande ledningar i många

fall samt för andra till avloppsutbyggnaden hörande arbeten. Å andra sidan

avser nu berörda investeringsbehov endast åtgärder från kommunernas

sida. Därutöver erfordras anläggningar för behandling av industriellt avloppsvatten

innan det inledes i kommunalt avloppsnät eller utsläppes direkt

i recipient.

III. Huvuddragen av förslaget

Betänkandet. Olägenheterna av den fortskridande vattenföroreningen bär

enligt kommitténs mening nu nått sådan omfattning, att snara och ingripande

åtgärder från samhällets sida är ofrånkomliga. Särskild vikt har med

hänsyn till behovet av att trygga dessa åtgärders planmässighet och effektivitet

av kommittén lagts vid frågan om v a 11 e n t i 11 s y n e n s framtida

organisation och verksamhetsformer. Enligt kommitténs

mening måste den i stort sett uteblivna effekten av 1941 års lagstiftning

mera tillskrivas otillräckliga resurser för övervakning och tillsyn

i*v lagbestämmelsernas efterlevnad än brister och ofullständigheter i dessa

bestämmelser. För en tillfredsställande utövning av tillsynen förutsättes

enligt kommittén, att tillsynsmyndigheten äger möjlighet att under beaktande

av teknikens utveckling och av föreliggande ekonomiska faktorer bedöma

frågor om erforderliga behandlingsåtgärder med hänsyn till förhållandena

inom samtliga berörda områden, bl. a. hygienen, naturskyddet, friluftslivet,

fisket, jordbruket och industrien. På grund härav har kommittén

ansett det nödvändigt, att tillsynen utövas av ett centralt organ. Kommittén

har föreslagit, att en helt fristående myndighet, benämnd statens vatteninspektion,

skall inrättas för vattenvårdens centrala administration. Till

vatteninspektionen skall enligt förslaget vid full utbyggnad överföras fiskeristyrelsens

tillsynsavdelning samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vat
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1956 29

ten- och avloppsbvrå jämte distriktsingenjörsorganisationen för vatten och

avlopp. Vattentillsynens lokala administration har i förslaget förutsatts i

törsta hand ankomma på distriktsingenjörerna för vatten och avlopp, vilka

härvid särskilt skulle ha att övervaka skötseln av behandlingsverk för kloakvatten.

Genom anknytning av distriktsingenjörerna till vatteninspektionen

har kommittén vidare velat skapa möjlighet att redan vid planeringen inom

länsförvaltningen av vatten- och avloppsanläggningar förebygga, att menlig

förorening uppkommer. Den lokala övervakningen har kommittén förutsatt

skola såsom för närvarande ske även genom bl. a. förste provinsialläkarna

och hälsovårdsnämnderna.

Med hänsyn till de med saneringens genomförande förenade mycket höga

kostnaderna har kommittén utgått från att i rådande samhällsekonomiska

läge den omfattning, i vilken saneringsåtgärderna kan komma till utförande,

måste bli en fråga om avvägning mellan vatten vårdsintresset

och andra allmänna intressen, vilka jämte vattenvårdsintresset

kräver tillgodoseende inom en gemensam, begränsad investeringsvolym.

icke minst takten i saneringsarbetet måste enligt kommittén bil

beroende av denna avvägning. Under förutsättning av lämplig behandling av

avloppsvattnen bör vattendragen i regel kunna på en gång såväl fullgöra

uppgiften att föra bort och i huvudsak oskadliggöra dessa som även tjäna

andra nyttiga ändamål såsom vattenförsörjning, fiske och rekreation. En

viktig principiell fråga är fördenskull vilken grad av behandling som bör

krävas. Enligt kommittén torde det, i vart fall icke för närvarande, vara

möjligt att ange några generella normer för avloppsvattnens beskaffenhet,

vilket bl. a. från kommunalt håll angivits såsom önskvärt. I sakens natur

ligger, att olika anspråk får ställas på vattendragens renhet, allt efter deras

belägenhet och de olika hygieniska eller ekonomiska uppgifter, som lägges

på dem. Vattenvårdens verkställande myndigheter bör i varje särskilt fall

ställa kraven på vattnets renhet så högt, som med ett rimligt beaktande av

berörda förhållanden är möjligt.

Såsom tidigare nämnts har kommittén i fråga om de praktiskt tillgängliga

behandlingsmetoderna — i överensstämmelse med gängse tekniska distinktioner

— skilt mellan lå ggr adi g och höggradig behandling.

Den förra och enklare metoden innebär, att fasta beståndsdelar och

avsättningsbart slam, fett och olja frånskiljes kloakvattnet genom s. k.

slamavskiljning. Höggradig eller biologisk behandling sker vid större anläggningar

på så sätt, att avloppsvattnet efter slamavskiljning får passera

s. k. biologisk bädd eller behandlas i luftningsbassänger. Behandlingen innebär,

att de organiska ämnena nedbryles av mikroorganismer.

Om den låggradiga reningen — slamavskiljningen — har kommittén anfört,

att den är otillräcklig ur medicinsk synpunkt. Genom sådan rening

kan icke förhindras att smittämnen föres ut i vattendragen, i vart fall icke

därest ej klorering äger rum. Vidare avlägsnas endast omkring en tredjedel

av den syrgasförbrukande substansen. För att man skall kunna nöja

sig med enbart slamavskiljning förutsättes därför, att rccipienten har myc
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

ket god självreningsförmåga. Under den biologiska reningen däremot reduceras

i stor omfattning även bakteriemängden i avloppsvattnet. Denna metod

ger sålunda betydligt mera tillfredsställande resultat. Metoden ställer

sig emellertid avsevärt dyrare än slamavskiljning i fråga om både anläggnings-

och driftskostnader. Den biologiska reningen kan allt efter avloppsvattnets

beskaffenhet kompletteras med andra metoder. Sådan komplettering

är stundom erforderlig. Även efter biologisk rening innehåller nämligen

normalt kommunalt avloppsvatten betydande mängder näringssalter,

främst kväve och fosfat. Där recipienten är känslig för näringstillförsel, kan

fördenskull också biologiskt behandlat kloakvatten medföra skador i form

av rikare växtlighet i vattendraget och vid stränderna.

Ehuru kommittén funnit, att höga krav måste ställas på avloppsvattnets

rening, har kommittén främst av ekonomiska skäl icke ansett det möjligt att

generellt fordra höggradig rening. Kommitténs förslag till ändrade författningsbestämmelser

beträffande vattenförorening innebär likväl i viktiga hänseenden

skärpningar av nuvarande regler om villkoren

för utsläppande av avloppsvatten. Viktigast i detta avseende

är ett tillägg till det allmänna stadgandet i 8 kap. 23 § vattenlagen angående

åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten, innebärande i

huvudsak att kloakvatten från samlad bebyggelse eller eljest från avlopp,

vartill vattenklosett är ansluten, icke skall få utsläppas med mindre slamavskiljning

skett. Det är enligt förslaget avsett, att bestämmelsen skall gälla

även befintliga utsläpp, ehuru ikraftträdandet skall uppskjutas under en

femårsperiod. Med bestämmelsen har kommittén avsett att i lagen fastställa

en allmän minimistandard. En fullständigare behandling bör enligt

kommittén eftersträvas och skall enligt förslaget liksom hittills kunna föreskrivas,

där förhållandena därtill föranleder. Till understrykande härav har

kommittén samtidigt föreslagit en mera rigorös utformning än för närvarande

av det grundläggande allmänna stadgandet. En nyhet i förslaget utgör

stadganden beträffande såväl kloakvatten som industriellt avloppsvatten om

rätt för Kungl. Maj :t att meddela förbud mot utsläppande av avloppsvatten

av viss art eller sammansättning, oavsett deras ursprung i det särskilda

fallet.

Den förprövningsskyldighet, som för närvarande gäller, avser blott nyanläggningar.

Kommittén har emellertid föreslagit upptagande i vattenlagen

av bemyndigande för Kungl. Maj :t att i fråga om kloakvatten från samlad

bebyggelse samt industriellt avloppsvatten föreskriva, att frågan under vilka

villkor avloppsvattnet må avledas till vattenområde skall före viss tidpunkt

påkallas i den ordning vattenlagen stadgar.

I ett utkast till förbudskungörelse har kommittén upptagit förbud mot

utsläppande av vissa ämnen av starkt förorenande beskaffenhet, nämligen

pressaft från siloanläggning, urin från djurstall, vassle samt s. k. galvaniskt

bad. Möjlighet skall dock föreligga för vattendomstol att medgiva undantag

i särskilda fall. Enligt förslaget — som förutsatt beslut vid 1955 års

riksdag — skall förbudet träda i kraft för vassle den 1 juli 1958 och för de

övriga ämnena den 1 juli 1957. Utkastet innehåller vidare bestämmelser

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

31

om skyldighet att beträffande redan pågående utsläpp av kloakvatten från

samlad bebyggelse med mera än 3 000 invånare samt av industriellt avloppsvatten

från vissa uppräknade slag av fabriker och andra inrättningar

inom fem år efter bestämmelsernas ikraftträdande påkalla prövning av frågan

om villkoren för fortsatt utsläppande. Kommittén har uttalat, att dylik

prövning efter hand borde ske av alla föroreningskällor av någon betydenhet.

Det är alltså enligt förslaget avsett, att bestämmelserna i kungörelsen

skall successivt givas en mera vidsträckt tillämpning.

I förslag till ny förprövningskungörelse, som är avsedd att gälla nya anläggningar,

har kommittén utökat de kategorier av fabriker och andra industriella

inrättningar beträffande vilka för närvarande förprövnings- och

anmälningsskyldighet föreligger. För de fall, där obligatorisk förprövningsskyldighet

icke föreligger utan allenast skyldighet att göra anmälan till tillsynsmyndigheten,

har i förslaget såsom en nyhet upptagits en föreskrift av

innehåll att, om anmälaren icke vill efterkomma vad tillsynsmyndigheten

i anledning av anmälan finner för gott föreskriva beträffande villkoren för

utsläppande av avloppsvattnet, utsläppandet icke må ske förrän vattendomstolen

meddelat tillstånd därtill.

Ett av kommittén framlagt förslag till ny tillsvnslag bygger

i huvudsak på och är till övervägande del likalydande med den nu gällande

lagen.

I syfte att underlätta tillvaratagandet av vattenvårdsintresset vid bebyggelseplanering

har kommittén förslagit vissa tillägg till fastighet sbildningslagstiftningen

och byggnadsförfattninga

r n a, berörande bl. a. förhållandet mellan de å resp. områden verksamma

myndigheterna.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att kommittén i skrivelse till statsrådet

Hjalmar Nilson den 10 oktober 1953 fäst uppmärksamheten på vissa

omständigheter, som enligt kommitténs mening är ägnade att motverka saneringen.

Kommittén har därvid särskilt framhållit angelägenheten av att

vid fortsatt byggnadsreglering anläggningar för behandling av avloppsvatten

undantages därifrån eller att i vart fall största möjliga hänsyn tages

till de föreliggande trängande behoven av dylika anläggningar. Vidare har

kommittén föreslagit, att statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar

ej skall beviljas, med mindre i företaget samtidigt ingår erforderlig behandlingsanläggning.

Kommittén har jämväl ifrågasatt, om icke förbättrade lånemöjligheter

bör beredas kommunerna såvitt avser investeringar i anläggningar

för motverkande av vattenförorening.

Yttrandena. Vad i betänkandet anföres om u t b r ed ningen och o mfattningen

av vattenföroreningen har allmänt vitsordats

i yttrandena och ytterligare illustrerats med mer eller mindre utförliga redogörelser

för olika lokala missförhållanden. Kommitténs och dess tekniske

expert professorn Thumnarks uttalanden om de olägenheter, som i olika

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kiingl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

hänseenden följer av vattenföroreningen, har vunnit anslutning bl. a. från

de med särskild sakkunskap på området utrustade remissinstanserna.

Jämsides med de allmänt understrukna olägenheterna ur samhällssynpunkt

framhåller vattenöverdomstolen i detta sammanhang särskilt betydelsen

av vattenföroreningen också för den enskilde och anför härom:

En förorening av vattnet kan för den enskilda strandägaren medföra avsevärt

avbräck och ekonomisk förlust på grund av minskat fastighetsvärde.

Om en grund sjö är recipient för förorenat vatten, kan detta utgöra ett hinder

för en eljest lönande torrläggning av intilliggande marker. Den stigande

efterfrågan på elektrisk kraft har till påföljd att kraftverksföretagen —

särskilt i de södra delarna av landet — söka effektivt utnyttja de naturliga

möjligheterna till korttidsreglering av vattenframrinningen, men om vattnet

är alltför förorenat kan föroreningen leda till att en åtstramning av

minimiframsläppningen icke kan tolereras. På liknande sätt kan en förorening

av vattnet bereda svårigheter för elkraftproduktionen i de ofta

återkommande fall, då en företagare för att få bästa möjliga kraftutvinning

önskar genom kanal eller tunnel avleda vattnet från en naturlig strömfåra

till ett kraftverk och sedan åter utsläppa detsamma längre nedströms; är

vattnet starkt förorenat, kan domstolen bli nödsakad föreskriva att en större

vattenmängd måste framgå i den naturliga vattenfåran än vad som erfordrats,

om vattnet varit mindre förorenat. Ännu många exempel skulle

kunna anföras på fall, i vilka en förorening av ytvattnet direkt återverkar

på enskilda rättsägares intressen.

I likhet med kommittén har remissinstanserna överlag, merendels i mycket

bestämda ordalag, understrukit nödvändigheten av att vattenvårdsintresset

blir bättre tillgodosett än hittills. Medicinalstyrelsen har sålunda funnit

den reaktion, som uppstått mot den fortskridande vattenföroreningen i

praktiskt taget hela landet — vid något tillfälle uttryckt med orden »den

fortskridande latriniseringen av våra ytvatten» — böra mana statsmakterna

att vidtaga snabba, kraftiga och rationella åtgärder. Liknande uttalanden

föreligger från bl. a. lantmäteristyrelsen, överståthållarämbetet, flera länsstyrelser.

riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruks förbund och

Sveriges industriförbund. Svenska naturskyddsföreningen har kraftigt betonat,

att det är en grov misshushållning att utan förutseende skämma vattendragen

så som skett. Om åtgärder icke planeras och vidtages i god tid,

kan det bli omöjligt att senare återställa vattendragen i deras ursprungliga

skick och i allt fall förenat med flerdubbla kostnader att nå ett nöjaktigt

resultat. Föreståndaren för Uppsala universitets limnologiska institution

har funnit kommitténs redogörelse giva ett påtagligt intryck av lägets allvar

och vattenfrågans vitala betydelse för hela vårt land och folk.

Om orsakerna till de rådande missförhållandena har

allmänt uttalats, att de icke i första hand hänför sig till bristande eller ofullständig

lagstiftning utan fastmera till investeringsbegränsningar och byggnadsrestriktioner,

vilka medfört hinder för uppförande av reningsanläggningar

i erforderlig omfattning. Att otillräckliga personella och ekonomiska

resurser för tillsynsverksamheten bidragit till att utvecklingen fått leda fram

till nuvarande situation har också framhållits i yttrandena, ehuru dessa för
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

33

hållanden i allmänhet icke tillmätts samma betydelse som nyssberörda faktorer.

Som den huvudsakliga orsaken till att nuvarande lagbestämmelser

på området icke lett till avsett resultat har dock av bl. a. vattenöverdomstolen

och kommerskollegium angivits den icke tillräckligt effektiva tillsynen

av bestämmelsernas efterlevnad. Av vissa remissinstanser har som bidragande

orsak tillika angivits ett alltför ringa intresse för vattenvården

från industriföretags och kommunala myndigheters sida, så bl. a. av länsstyrelsen

i Malmöhus län, hälsovårdsnämnden i Malmö och distriktsingenjören

för vatten och avlopp i Västernorrlands och Jämtlands län. I andra

yttranden har däremot betygats, att svårigheter icke mött att vinna förståelse

för behovet av effektiva åtgärder mot vattenförorening. Enligt länsstyrelsen

i Jönköpings län har kommittén ej tillräckligt beaktat den otvivelaktigt

överallt positiva inställningen till vattenvårdsproblemen.

Beträffande möjligheterna att råda bot på missförhållandena kommer i

remissyttrandena — i nära överensstämmelse med uppfattningarna om orsakerna

till det rådande läget — den uppfattningen till klart uttryck, att

föga är att vinna genom skärpta lagbestämmelser, därest icke de hinder som

vållas av kostnadshänsyn samt rådande investering sbegränsningar

och kreditrestriktioner kan övervinnas.

Allmänt har emellertid uttalats förståelse för att det är nödvändigt att göra

en avvägning i fråga om angelägenhetsgraden mellan vattenvårdsintresset

och sådana andra allmänna intressen, som jämte detta kräver beaktande.

Kostnads-, finansierings- och arbetsmarknadsfrågorna tillmätes av de flesta

remissinstanserna en avgörande betydelse och behandlas i allmänhet ingående

i yttrandena.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i kostnadsfrågan anfört:

Enligt av kommittén redovisade uppskattningar ha projekterade nya eller

kompletterande reningsanläggningar för 2,69 milj. invånare beräknats i anläggning

kosta 540 milj. kronor eller i genomsnitt 200 kr./person. Därutöver

erfordras ytterligare anläggningar för mer än 2 milj. invånare, av vilka anläggningar

hälften bedömts böra utföras för höggradig och hälften för låggradig

behandling. Ovannämnda liksom i det följande angivna kostnadsuppgifter

avse reningsanläggningar enligt nuvarande praxis beträffande reningseffekten.

Skall kravet på denna sättas högre än vad som hittills är fallet vid lågoch

höggradiga anläggningar i allmänhet, bli kostnaderna sannolikt jämväl

större.

Som jämförelse med ovan angivna, ur betänkandet hämtade kostnadsuppgifter

må nämnas, att för Stockholms stad ytterligare erforderliga anordningar,

sådant behovet bedömes för närvarande, enligt framlagd generalplan

drager en anläggningskostnad, som utslagen på nuvarande invånareantal

ligger vid ca 170 kr ./person. Generalplanen för Göteborg, där i motsats

till Stockholm reningsåtgärder hittills vidtagits endast för en ringa del av

avloppsvattnet, upptar kostnader motsvarande ej mindre än 560 kr./person,

vilka dock sjunka till drygt 350 kr./person vid beräknad framtida ansluten

folkmängd. Exempel på kostnad av sistnämnda slorlck finnes även i

Stockholms närhet.

Kostnaden för avloppsrcning varierar väsentligt beroende på dels graden

av behandling, dels anläggningens storlek, dels ock den omfattning i vilken

3 Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 173

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

omläggning eller nyanläggning av ledningar erfordras för att leda allt avloppsvatten

till den eller de platser, där behandlingen skall ske. Dessa tre

faktorer kunna påverka kostnaden inom vida gränser. Ungefärligt kunna följande

gränsvärden angivas, nämligen för slamavskiljning 50 å 350 kr./person

och för biologisk rening 100 å 500 kr./person vid nuvarande metoder.

Som mycket approximativa genomsnittsvärden kan anges 200 resp. 300 kr./

person. Skall behandlingen drivas längre än vad som nu i allmänhet sker

vid biologisk rening — t. ex. för att reducera halten av salter i det renade

vattnet — medför delta ökade kostnader.

De anläggningskostnader som i städer och samhällen hittills nedlagts på

att lösa såväl vatten- som avloppsfrågan — utan att tillräckliga avloppsreningsverk

byggts annat än i undantagsfall — variera från några hundra

kronor per person vid äldre anläggningar i städer till upp emot 2 000 kr.

och i vissa fall ännu mera i mindre orter, som utfört anläggningar under

senare år. Skulle kostnaden för förräntning, underhåll, drift och förnyelse

av dessa anläggningar i sin helhet uttagas genom avgifter, kunna dessa bedömas

variera från mindre än 100 upp till 400 (eller undantagsvis mera)

kr. per »normal»-hushåll eller -lägenhet och år. Antas hushållet bebo en

lägenhet om ca 65 in2 motsvarar således vatten- och avloppskostnaden ett

årsbelopp från mindre än 1: 50 kr./m" upp till ca 6: — kr./m2 lägenhetsyta.

Årskostnaderna för enbart avloppsreningsanläggningar kunna, beräknade

på motsvarande sätt, sägas variera från i gynnsammaste fall ungefär 15 till

upp emot 150 kr./hushåll och år. Under samma antaganden som förut motsvarar

detta i runda tal från 25 öre upp till 2: 50 kr. per in2 lägenhetsyta

och år.

Styrelsen har ansett delade meningar icke kunna råda om det lämpliga

och berättigade i att, på sätt kommittén föreslagit, föreskriva slamavskiljning

som minimikrav i det alldeles övervägande antalet fall. Styrelsen har

emellertid räknat med alt de slamavskiljningsanläggningar, som kräves för

förverkligande av kommitténs förslag i denna del, kommer att bli synnerligen

omfattande. Härom har styrelsen anfört:

Kommittén har icke gjort något försök att beräkna storleken av ifrågavarande

investeringsvolym, men på grundval av den i betänkandet redovisade

behovsinventeringen och i det föregående angivna genomsnittskostnader

per invånare, kan dock en om än mycket ungefärlig uppskattning göras.

Enligt sammanställningen i betänkandet finnas slamavskiljare projekterade

för en folkmängd av närmare 800 000 personer. Höggradiga anläggningar

eller utbyggnad från låggradig till höggradig behandling har samtidigt

projekterats för 1 900 000 personer, vilka anläggningar i detta sammanhang

kunna antagas fördelade på anläggningar av det förra slaget för

700 000 och av det senare för 1 200 000 personer. Den sammanlagda kostnaden

för projekterade anläggningar anges till 540 milj. kronor. Behövliga

men ännu icke projekterade anläggningar för minst låggradig behandling

anges därutöver erforderliga för över 2 000 000 personer. Enligt kommittén

skulle alltså anläggningar för minst låggradig behandling för över (800 000

4- 700 000 + 2 0ÖÖ 000) 3 500 000 personer vara utförda före den 1 januari

1961. Kostnaden härför kan efter medelvärdet 200 kr./person uppskattas till

ca 700 milj. kronor. Härtill kommer dels att vissa anläggningar samtidigt

måste utbyggas för höggradig behandling, dels ock att förbättrade åtgärder

mot industriell förorening även torde vara angelägna i betydande omfattning.

Även om beloppet 700 milj. kronor----möjligen skulle vara uppskat
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956 35

tat något i överkant, är därför ändock den investering i behandlingsanläggningar,

som sålunda skulle erfordras för realiserande av kommitténs program

i ifrågavarande avseende, uppenbarligen av sådan storlek, att den

knappast kan tänkas genomförd på fem år. Detta skulle nämligen tarva en

ökning av investeringarna i vatten och avlopp, vilka under senare tid totalt

uppgått till mellan 200 och 250 milj. kronor per år, med i genomsnitt mer

än 50 procent. En investeringsökning av denna omfattning torde möta svårigheter,

i all synnerhet som den säkerligen icke skulle bli jämnt fördelad

över femårsperioden utan i väsentlig grad koncentrerad till dess senare del.

Också länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållit, att ifrågakommande

investeringar torde vara av den storleksordning, att de av praktiskt-ekonomiska

skäl endast till mycket ringa del kan komma till stånd inom den

av kommittén tänkta femårsperioden. På liknande sätt har styrelsen för

statens institut för folkhälsan uttalat sig.

Kommerskollegium har uttalat, att även mycket stora utgifter måste godtagas

för att lösa vattenvårdsproblemen. Åtgärder i sådant syfte måste enligt

kollegiet intaga en framskjuten plats på investeringsprogrammet. Enligt

länsstyrelsen i Hallands län är den föreliggande frågan av sådan vikt,

att även kostnader, som förefaller enorma, är motiverade för ändamålet.

Sveriges lantbruks förbund har framhållit, att — vid beaktande av de nationalekonomiska

och privata förluster en fortsatt försämring av våra vatten

troligen skulle innebära — de stora kostnader saneringsarbetet måste medföra

i stort sett torde vara ofrånkomliga.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har anfört, att anledning

icke föreligger att ifrågasätta, att kostnaderna blir lägre än vad kommittén

räknat med. Snarare torde man kunna förutse stegrade kostnader

för tillgodoseende av behoven på detta område. Styrelsen tänker därvid närmast

på de krav, som vid tätbebyggelse kan komma att ställas på vattenvården.

Grundvattentillgångarna i landet är begränsade och torde icke kunna

tillgodose en ständigt ökad efterfrågan på vatten för olika ändamål.

Skall vattenbehovet tillfredsställande kunna tillgodoses, kan man icke bortse

från att recipienterna jämväl skall kunna tjäna såsom ytvattentäkter. Detta

innebär, att stränga krav måste ställas på behandlingen av avloppsvatten,

som utsläppes i sjöar och vattendrag. Med sådana krav följer betydande utgifter.

Under framhållande av att vattenvårdsintressets tillgodoseende förutsätter

avvägningar, där de ekonomiska synpunkterna får tillmätas en betydelse,

som ofta kan vara avgörande, har styrelsen vidare uttalat, att de

kostnader, med vilka kommittén räknat, är av den storleksordning, att de

icke synes kunna försvaras endast med en hänvisning till att takten i saneringsarbetet

får bli en fråga om avvägning mellan vad som är ekonomiskt

möjligt och ur vattenvårdssynpunkt önskvärt. Enbart kostnaderna för slamavskiljning

torde komma alt röra sig om betydande belopp, åtskilliga hundratal

miljoner kronor. Styrelsen har påpekat, att i betänkandet icke angivits

någon siffra härför.

Även i andra yttranden har beklagats, att kommittén icke gjort några närmare

beräkningar av investeringsbehovet och investeringsmöjligheterna.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

Sålunda har ingenjörsvetenskapsakademien funnit det vara av väsentlig betydelse

för en riktig bedömning av vattenvården, att de ekonomiska faktorer,

som sammanhänger med denna, utredes mera ingående än som nu skett

och att hänsyn härvid även tages till den framtida utveckling, som kan

förväntas i fråga om samhällsbildning och bostadsbyggande. Vattenvårdsproblemets

komplexa natur måste beaktas, så att en verklig samordning erhålles

av alla de faktorer som sammanhänger med både vattenförsörjning

och vattenrening. Först sedan man klarlagt problemets verkliga omfattning

och visat i vilken grad resurser finnes för att lösa det, kan man börja angripa

frågan om vilka vägar man lämpligen bör välja för att på effektivaste

sätt lösa problemet.

Tre reservanter i fiskeristgrelsen, överdirektören Hult, ledamoten Högström

samt föredraganden, byråchefen Wikland, har i anslutning till kommitténs

uttalande att takten i saneringsarbetet måste bli en fråga om avvägning

mellan det ekonomiskt möjliga och ur vattenvårdssynpunkt önskvärda,

anfört:

Vattenvårdskommitténs här återgivna uttalanden har som redogörelsen utvisar

mera karaktären av allmänt hållna önskemål än konkreta förslag till

investeringsfrågans lösning. Eftersom denna fråga som flera gånger tidigare

betonats är den avgörande vattenvårdsfrågan, vid sidan av vilken såväl

organisationen av vattentillsynen som lagstiftningsspörsmålen är sekundära

och beroende av huvudfrågans lösning, så är det alldeles nödvändigt att kommittéförslaget

kompletteras med en angelägenhetsgraderad investeringsplan

för såväl kommunala som industriella vattenvårdsanläggningar, som fastställes

av Kungl. Maj :t och riksdagen till ledning för de kommunala beslutsorganen

och industrien. Först genom en sådan investeringsplan för vattenvården

blir det möjligt för de beredande och beslutande myndigheterna —- Kungl. Maj :ts kansli och riksdagen — att företa en rimlig och rättvis avvägning

mellan vattenvårdens högst betydande och trängande investeringsbehov,

å ena sidan, och investeringsramen för bostadsbyggande, uppförande

av sjukhus, skolor och andra ur social och kulturell synpunkt angelägna

investeringsobjekt, å andra sidan.

Länsstyrelsen i Uppsala lån har betonat, att avvägningen mellan vad som

är behövligt, å ena, och ekonomiskt försvarbart, å andra sidan, icke får leda

till ett sådant resultat, att vad man vinner för stunden förloras i framtiden.

Enligt länsstyrelsen torde det nämligen med sannolikhet kunna sägas, att

det på vattenområdet blir billigare att på en gång betala effektiva åtgärder,

även om kostnaderna för dessa ter sig stora, än att i framtiden sota för följderna

av en planlös eller ofullständig utformning.

Flera andra remissinstanser har framhållit angelägenheten av att de åtgärder

som vidtages till förebyggande av vattenförorening allmänt sett är

lämpliga så att felinvesteringar till betydande belopp icke riskeras, så bl. a.

kammarkollegiet, statens institut för folkhälsan och handelskammaren i

Malmö.

Medicinalstyrelsen har uttalat att, i avbidan på att hela det gigantiska vatten-

och avloppsproblemet bringas till en fullt godtagbar lösning, redan nu

vissa åtgärder bör vidtagas, även med risk att man senare måste vidtaga

omdispositioner.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

37

Beträffande möjligheterna ur arbetsmarknadssynpunkt till snar utbyggnad

av reningsanläggningarna framhåller länsstyrelsen i Kopparbergs län, att det

är angeläget, att behandlingsanläggningar för kloakvatten i fortsättningen

gives en viss prioritet och i varje fall upptages som nödvändiga redan vid

en första byggnadsetapp av kloakledningar. Liknande synpunkter har framförts

av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Å andra sidan har överståthållarämbetet

funnit sig av praktiska skäl böra sätta ett frågetecken för

kommitténs förslag att anläggningar för behandling av avloppsvatten skulle

vara undantagna från byggnadsreglering. Enligt ämbetets uppfattning torde

en avvägning i fråga om angelägenhetsgraden av sådana och andra anläggningar

bli ofrånkomlig. Behovet av en angelägenhetsgradering inom ramen

för byggnadsregleringen såväl av olika reningsanläggningar sinsemellan som

av sådana i jämförelse med andra anläggningar har också framhållits i några

andra yttranden, bl. a. av svenska kommunal-tekniska föreningen och

svenska väg- och vattenbyggares riksförbund.

I anslutning till kostnads- och arbetsmarknadsfrågorna har i några yttranden

upptagits frågan om målet för vattenvården och det därmed

sammanhängande spörsmålet om normerna för reningen. Sålunda

har styrelsen för svenska landskommunernas förbund efterlyst ett

mera bestämt mål för vattenvården än som kan utläsas av det föreliggande

förslaget. Därmed har styrelsen dock icke velat ifrågasätta, att generella

normer skulle tillskapas för hur avloppsvattnet borde vara beskaffat, innan

det utsläppes i vattendrag. Styrelsen har betonat, att det här är fråga om

avvägningsproblem, vilkas lösning väsentligen är beroende av ekonomiska

överväganden, och att lagstiftningen på detta område måste tillbörligen beakta

vattenvårdsfrågans ekonomiska sida. Styrelsen har i detta sammanhang

erinrat om att enligt betänkandet en skälighetsprövning skall föregå vattendomstolens

avgörande rörande reningsgraden men att inga som helst anvisningar

för en sådan skälighetsprövning lämnats. Även 1951 års byggnadsutredning

har beklagat, att i betänkandet icke mera tydligt klargjorts, vilka

intressen som den förbättrade vattenvården i särskilda fall skall fullfölja

Utredningen har yttrat:

Närmast synes frågan — liksom i nuvarande författningar på området —

ha betraktats såsom ett allmänt hälsovårds-, naturskydds- och fiskevårdsproblem.

De särskilda spörsmål, som sammanhänger med den tillväxande

bebyggelsen, har setts uteslutande ur den synpunkten, att bebyggelsen är ägnad

att öka föroreningen av sjöar och vattendrag. Däremot har icke beaktats,

att en växande bebyggelse också ställer krav på vattenvården, vilka i

vissa fall kan gå vida utöver vad som är motiverat ur de nyss angivna synpunkterna

och vad som är möjligt att generellt eftersträva. Särskilt bör nämnas

kravet på speciellt skydd för sådana vattenområden, som utnyttjas eller

kan beräknas framdeles bli utnyttjade till vattentäkter, vilken fråga — som

dock har ett mycket nära samband med övriga hithörande spörsmål — kommittén

funnit sig kunna i delta sammanhang förbigå.

Med det anförda sammanhänger att målet för vattenvården icke blivit

klart definierat. I delta hänseende har vattenvårdskommittén uttalat, att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1936

vattenvårdens verkställande myndigheter borde i varje särskilt fall ställa

kraven på vattnets renhet så högt, som med ett rimligt beaktande av sociala

och ekonomiska synpunkter vore möjligt. Men bedömningen av vilka fordringar,

som därvid borde uppställas, måste som hittills ske från fall till fall

med beaktande av förhållandena på varje ort. — Byggnadsutredningen delar

vattenvårdskommitténs mening, att det i nuvarande läge är omöjligt att

uppställa ens schematiska normer i fråga om den grad av vattenförorening,

som i det särskilda fallet kan och måste tolereras. I brist på sådana normer

måste emellertid även bland fackmän komma att i det särskilda fallet råda

stor osäkerhet angående arten och omfattningen av de reningsåtgärder, som

kan komma att påfordras. Olägenheterna härav framträder särskilt tydligt

i fråga om den mera långsiktiga bebyggelseplaneringen.

Väg- och vattenbyggnads styrelsen har i denna fråga framhållit, att när

samhället påfordrar en investeringsverksamhet i reningsanläggningar av

storleksordningen en miljard kronor — vilken kostnad till helt övervägande

del skall bestridas av kommuner och enskilda — framstår det såsom nödvändigt,

att någon ledning lämnas beträffande den avsedda tillämpningen

av vad som skall anses vara skäliga reningskostnader. Även om det tills

vidare icke är möjligt att uppställa närmare preciserade riktlinjer för vattenvårdens

praktiska tillämpning, hade det dock varit till fördel, om i betänkandet

angivits exemplifierade grunder för bedömning av hur långtgående

reningskrav som borde resas och hur reningskravet borde avvägas i förhållande

till andra intressen. Svenska kommunat-tekniska föreningen har

anfört, att eftersom de ekonomiska resurserna icke medger en sådan rening av

allt avloppsvatten, att alla vattendrag kan bibehålla sin naturliga beskaffenhet,

en klassindelning måste ske av landets vattendrag efter den grad av

rening, som borde krävas beträffande avloppsvattnet. En sådan klassindelning

förutsätter emellertid generella normer för vattenbeskaffenheten i olika

slag av vattenområden. De skäl kommittén åberopat mot uppställande av

dylika normer synes föreningen icke relevanta.

Fiskeristyrelsen har ansett vissa normer böra övervägas som komplement

till författningsbestämmelserna att tjäna till ledning för bedömandet av åtminstone

minimikraven på vattenbeskaffenheten hos recipienterna. Dylika

normer skulle dock icke omedelbart fastställas, utan kraven skulle så att säga

växa fram organiskt ur det fortsatta vattenvårdsarbetet i landet. Sveriges

lantbruksförbund har uttalat farhågor för att frånvaron av normer för reningen

kan komma att leda till att vederbörande myndigheter eller deras

befattningshavare föreskriver eller föreslår olika långt gående reningsåtgärder.

Gatunämnden i Stockholm har ansett risk föreligga för att utan klara

normer den av kommittén föreslagna vatteninspektionens verksamhet kan

komma att få något av godtycke över sig. Liknande farhågor har uttalats av

svenska kommunal-tekniska föreningen.

Ett annat, med frågan om normerna för reningen i viss mån besläktat

spörsmål har berörts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Med de inom vida

gränser varierande reningskostnaderna kan enligt styrelsen kravet på en så

lullständig behandling, som är tekniskt och ekonomiskt möjlig, i många fall

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Moj.ts proposition nr 173 år W5<>

leda till väsentliga skillnader såväl i fråga om det faktiska reningsresultatet

som beträffande de ekonomiska bördorna på samhällen, fastighetsägare och

industrier. Styrelsen har vidare anfört:

Som ett exempel må nämnas, att medan den gräns, då kostnaden för rening

av kommunalt avloppsvatten blir »orimligt hög», alltid kommer att

vara tänjbar, kan beträffande en industri, som förorenar ett vattendrag, tillverkningens

lönsamhet sätta ett mycket bestämt och i vissa fall lågt gränsvärde

för industriens möjlighet att vidtaga reningsåtgärder.

Det kan således bli vanskligt att, när flera förorenare finnas vid ett och

samma vattendrag eller vattenområde, mot den ena rikta långtgående reningskrav,

medan däremot en annan tillätes utsläppa avsevärda mängder föroreningar.

Frågan är med andra ord om alla förorenare i princip skola åläggas

rening till samma renhetsgrad hos det utgående avloppsvattnet, eller om

någon skall ges företrädesrätt till utnyttjande av den självreningsförmåga,

som recipienten besitter. En annan frågeställning är hur man skall förfara,

när eftergift mot någon förorenare av ekonomiska skäl blir erforderlig i sådan

utsträckning, att effekten på recipienten av en långtgående behandling

av de andra förorenarnas avloppsvatten inte står i skäligt förhållande till

behandlingskostnaderna. Ett delvis likartat problem uppträder, om det t. ex.

uppströms ett vid ett vattendrag beläget större samhälle är angeläget, att

reningskravet sättes mycket högt, därför att samhället använder vattendraget

som råvattentäkt och för friluftsbad. Skola då förorenare på uppströmssidan

åläggas att helt på egen bekostnad vidtaga långtgående åtgärder eller

skall bidrag lämnas av den eller dem, i vars intresse åtgärderna påkallas?

Här ovan berörda frågor har kommittén icke behandlat, men det synes

närmast ofrånkomligt, att någon vägledning lämnas för bedömning av dessa

avvägningsproblem. I annat fall torde en betydande osäkerhet och ojämnhet

i bedömningen komma att råda beträffande lagtillämpningen under den

jämförelsevis långa tid som måste förflyta, innan en något så när enhetlig

praxis hunnit utbildas prejudikatvägen.

De allmänna synpunkter som sålunda framkommit avspeglar sig vid remissinstansernas

ställningstagande till utformningen av en skärpt

lagstiftning beträffande vattenförorening. Det av kommittén framlagda

förslaget har överlag i princip hälsats med tillfedsställelse men kritik har

framkommit särskilt mot förslaget om en bestämd tidrymd av fem år för

genomförande av slamavskiljning. Länsstyrelsen i Malmöhus län har med

hänsyn till de betydande investeringar, som erfordras för ändamålet, ifrågasatt

möjligheten att åstadkomma rättelse i rådande förhållanden inom den

angivna tidrymden. Länsstyrelsen har fördenskull förordat en utsträckning

av anståndet. Åtminstone borde möjlighet skapas alt meddela dispens för förelag,

som kan anses vara mindre brådskande. Härigenom skulle man på ett

lämpligt sätt kunna angelägenhetsgradera företagen och möjliggöra en utbyggnad

etappvis. Också länsstyrelsen i Uppsala län har förordat införande

av dispensmöjlighet och därvid anfört, att förslagets genomförande kommer

att tvinga till investeringar så stora att de skäligen borde fördelas på

längre tid än fem år. Väg- och vattenhyggnadsstyrelsen har framhållit, att

projekteringsresurserna icke torde förslå för en tekniskt och ekonomiskt rationell

framställning av erforderliga reningsanläggningar på så kort tid. Lik
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

nande synpunkter har utvecklats av länsstyrelserna i Göteborg och Bohus,

Skaraborgs och Jönköpings län, styrelsen för statens institut för folkhälsan,

svenska stadsförbundet, Stockholms förorters samarbetsnämnd, gatunämnderna

i Malmö och Hälsingborg, distriktsingenjören för vatten och avlopp i

Skaraborgs län samt svenska kommunal-tekniska föreningen.

Det av kommittén i utkastet till förbudskungörelse föreslagna stadgandet

om skyldighet att inom fem år påkalla prövning rörande villkoren för fortsatt

utsläppande av kloakvatten från samlad bebyggelse med mera än 3 000

invånare har föranlett väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att i förevarande

sammanhang påpeka, att slamavskiljning icke borde behöva inrättas, innan

denna prövning ägt rum. Då slamavskiljning förutsättes bli en obligatorisk

minimiåtgärd, måste nämligen berörda prövning komma att avse frågan huruvida

en längre gående rening är av nöden. Styrelsen finner det mindre

lämpligt, att man generellt påfordrar, att ett samhälle skall före viss tidpunkt

utföra slamavskiljning, vilken vid en efterföljande prövning av vattendomstolen

kan komma att förklaras otillräcklig och fördenskull måste kompletteras

med anordningar för höggradig rening. Styrelsen har därvid erinrat om

de betydande merkostnader och andra olägenheter, som kan vara förenade

med en övergång från låggradig till höggradig rening åtminstone i fall, där

slamavskiljning inrättats i övertygelsen att denna obligatoriska behandling

skulle vara tillfyllest. Länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatt, om

det icke vore mest rationellt, att tillsynsmyndigheten verkställer en inventering

av de områden med samlad bebyggelse, för vilka prövning borde äga

rum, och därefter successivt efter angelägenhetsgradering anmanar vederbörande

att påkalla prövning med hänsyn därvid tagen även till den tid, inom

vilken det är möjligt att genomföra erforderliga åtgärder. Liknande uppfattning

har tillkännagivits av kammarkollegiet och distriktsingenjören för vatten-

och avlopp i Östergötlands lån. Handelskammaren i Norrköping har föreslagit

motsvarande tillvägagångssätt även med avseende å den föreslagna

prövningen beträffande befintliga fabriker och andra industriella inrättningar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har funnit det lämpligaste vara att tillsynsmyndigheten

själv påkallar prövning beträffande befintliga anläggningar

i de fall, där myndigheten anser det erforderligt. Länsstyrelsen har därvid

hänvisat till den befogenhet i detta avseende, som tillsynsmyndigheten äger

enligt den nuvarande tillsynslagen och enligt förslaget skall äga jämväl enligt

den nya. Svenska teknologföreningen har givit uttryck åt samma uppfattning.

Kommerskollegium har förordat, att för skyldigheten att påkalla

prövning beträffande befintliga anläggningar bestämmes en tid av tio år.

I detta sammanhang må även nämnas, att länsstyrelsen i Stockholms län

pekat på den rådande splittringen på skilda författningar av olika med vattenföroreningen

och vattenvården sammanhängande frågor och därvid uttalat,

att möjligheten till en samordning och en förenkling borde undersökas. Med

en mera genomgripande översyn borde dock enligt länsstyrelsens mening

anstå till dess kommittén avslutat sitt återstående arbete. Liknande uppfattning

har tillkännagivits av länsstyrelserna i Östergötlands och Kalmar län,

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

41

förste provinsialläkaren i Östergötlands län samt distriktsingenjören för

vatten och avlopp i Våsternorrlands och Jämtlands län.

De ändringar, som kommittén föreslagit i fastighetsbildning slagstiftningen

och byggnadsförfattningarna, tillstyrkes

uttryckligen av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna i

Jämtlands och Västerbottens län. I stort sett utan erinran lämnas förslaget

också av svenska stadsförbundet samt förutnämnda reservanter i fiskeristyrelsen.

Bostadsstyrelsen anser det angeläget, att sådana ändringar vidtages i

jorddelningslagen och byggnadsstadgan, att distriktsingenjörerna och hälsovårdsnämnderna

gives möjligheter att följa fastighetsbildnings- och bebyggelseplaneringsärenden

och bevaka de intressen de företräder.

I flera yttranden kritiseras emellertid förslaget i förevarande del. Lantmäteristyrelsen

förklarar med utförlig motivering, att den finner de föreslagna

ändringarna i fastighetsbildningslagstiftningen obehövliga och åberopar

jämväl den pågående revisionen av fastighetsbildningslagstiftningen,

vid vilken frågan om samarbetet mellan fastighetsbildningsmyndigheterna

och de myndigheter, som på andra områden har att bevaka allmänna angelägenheter

är avsett att lösas. Även 195b års fastighetsbildningskommitté

avstyrker, att de i betänkandet ifrågasatta ändringarna i jorddelningslagen

och fastighetsbildningslagen kommer till stånd i förevarande sammanhang.

Kommittén anför, att det i stället torde få ankomma på fastighetsbildningskommittén

att vid utarbetande av förslag till ny fastighetsbildningslagstiftning

taga under övervägande vad vattenvårdskommittén anfört och i övrigt

förekommit i detta ärende. Liknande uppfattning hävdas av lantbruksstyvelsen,

vattenöverdomstolen, länsstyrelsen i Jönköpings län samt flera överlantmätare.

I fråga om de föreslagna ändringarna i byggnadsstadgan anser lantmäteristyrelsen

en viss komplettering av gällande regler måhända böra övervägas.

1951 års byggnadsutredning anför emellertid, att förslagen synes

svåra att genomföra med hänsyn till den arbetsbörda, de skulle lägga på

byggnads-, vattenvårds- och hälsovårdsmyndigheterna samt den avsevärda

förlängning av proceduren vid meddelande av byggnadslov, som skulle bli

en följd av deras genomförande. I allt fall torde det, enligt utredningen,

vara olämpligt att genom partiella ändringar i byggnadsstadgan av den innebörd

kommittén skisserat föregripa den mera omfattande reform, som

byggnadsutredningen avser att föreslå. I huvudsak liknande synpunkter utvecklas

av byggnadsstyrelsen. Att förslaget kan, om det genomföres, vålla

onödig omgång beträffande byggnadslovsärendena, framhålles jämväl av

kammarkollegiet, svenska teknologföreningen, svenska kommunal-tekniska

Iöreningen samt svenska väg- och vattenbyggares riksförbund. De båda sistnämnda

påpekar därvid särskilt, att föreskrift om remittering av sådana

ärenden till vatteninspektionen synes onödig, eftersom vattenvårdens intressen

i detta sammanhang tillvaratages genom förprövningsförlarandet.

Av samma mening är gatunämnden i Stockholm.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

Den diskussion som i remissyttrandena förts angående tillsynens

organisation skall icke i detta sammanhang närmare beröras. Det må

emellertid nämnas, att den av kommittén föreslagna lagstiftningen i några

yttranden helt avstyrkts med hänsyn till frågan om tillsynen. Länsstyrelsen

i Kopparbergs län har sålunda — framför allt med hänsyn till att kommittén

enligt länsstyrelsens mening icke på ett tillfredsställande sätt löst frågan

om vattenvårdsärendenas handläggning på det lokala och regionala

planet — ansett förslaget icke utan grundlig omarbetning böra upptagas till

lagstiftning. Vidare har vetenskapsakademien avstyrkt förslaget på den

grund att kommittén enligt akademiens uppfattning icke tillräckligt beaktat

forskningens betydelse och vikten av att forskningen bleve behörigen

företrädd vid vattentillsynen. I huvudsak samma mening har uttalats av

föreståndaren för Uppsala universitets limnologiska institution.

Vidare må i detta sammanhang anmärkas, att i flera yttranden framhållits,

att de nya uppgifter, som i den föreslagna lagstiftningen kommer att

läggas på vattendomstolarna, nödvändiggör en betydande förstärkning av

deras kapacitet, om icke en allvarlig eftersläpning i handläggningen skall

bli följden. Vattenöver domstolen har i detta hänseende fäst uppmärksamheten

också på att en ytterligare arbetsökning kan väntas inom det område,

som tillhör nästa etapp av kommitténs arbete, nämligen skyddet av grundvattentillgångarna.

Västerbygdens vattendomstol har påpekat, att särskilt

tillämpningen av de föreslagna reglerna om prövningen inom en femårsperiod

av redan befintliga avloppsutsläpp torde komma att medföra en oerhörd

belastning för vattendomstolarna — åtminstone i den sydliga delen av

landet — under tiden till dess alla ansökningar enligt kungörelsen inkommit

och blivit avgjorda. Detsamma har betonats av länsstyrelsen i Kronobergs

län. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har funnit det kunna starkt

ifrågasättas, om vattendomstolarna inom rimlig tid skall kunna avverka

ens de till omkring 200 uppgående ansökningsinål, som i anledning av den

föreslagna lagstiftningen komme att anhängiggöras av städer och tätorter.

I några yttranden har framförts förslag att vissa av de av kommittén till

vattendomstol hänförda avgörandena i stället skall anförtros administrativ

myndighet. Förutnämnda reservanter i fiskeristyrelsen har sålunda ansett

den frågan kunna uppställas om icke laglighetsprövning liksom övriga nu

på vattendomstolarna ankommande åtgärder enligt 8 kap. vattenlagen skulle,

för att vinna erforderlig snabbhet i avgörandena, kunna överflyttas på

länsstyrelserna med regeringsrätten som överinstans. Liknande mening har

uttalats av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. 1951 års byggnadsntredning

har ifrågasatt, om icke den praktiskt mest framkomliga vägen, därest

man vill upprätthålla den önskade höga standarden i fråga om vattenvården,

vore att tillståndsfrågor avgöres i enkla former genom ett administrativt

förfarande och frågor av typiskt privaträttslig natur — t. ex. ersättningsfrågor

— i efterhand prövas av domstol. Till förmån för en dylik lösning

talar även det förhållandet, att tillståndsfrågorna, ehuru även dessa har

en viss privaträttslig aspekt, dock till övervägande del representerar konflikter

mellan allmänna intressen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

43

Frågan liar även berörts av länsstyrelsen i Malmöhus län som därvid anfört,

att ett tungrott domstolsförfarande är ägnat att hindra en ändamålsenlig

utveckling på ifrågavarande område samt att ärendena ej torde kunna

anses vara av den beskaffenhet, att domstolsbehandling kräves. Länsstyrelsen

anser sålunda för sin del, att det ur såväl allmän som enskild synpunkt

skulle A7ara bättre, om länsstyrelserna finge större befogenheter, än

vad som föreslagits. I samma riktning har svenska väg- och vattenbyggares

riksförbund uttalat sig. Spörsmålet har slutligen diskuterats av en reservant

i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byråchefen Petrelius, vilken på grund

av de med vattenvården förknippade avvägningsfrågornas allmänt samhälleliga

och ekonomiska natur finner det böra prövas, huruvida avväganden

och bedömningar, som måste läggas till grund för den omfattning, den takt

och den ordning, i vilken reningsåtgärder bör komma till stånd, icke lämpligare

borde göras i administrativ ordning. Detta gäller icke minst i de fall,

då åtgärder skall framtvingas. I administrativ ordning, genom samverkan

mellan å ena sidan länsstyrelserna och å andra sidan tillsynsmyndigheten

och dess lokalorgan i länen, kan man lättare och snabbare åvägabringa erforderlig

enhetlighet i tillämpningen. Samtidigt torde härvid avvägningen

mellan olika samhällsintressen kunna ske på ett friare och efter skiftande

omständigheter mera anpassbart sätt, än därest sådana avvägningsfrågor

skall avgöras i judiciell ordning.

Departementschefen. Den nuvarande lagstiftningen till motverkande av

vattenförorening genomfördes år 1941. Frånsett vissa vid 1937 års riksdag

antagna provisoriska bestämmelser i ämnet hade vi tidigare inga närmare

preciserade regler i vår rätt angående åtgärder till förhindrande av förorening

i sjöar och vattendrag. Med 1941 års lagstiftning avsågs att förebygga

uppkomsten av nya vattenföroreningar samt att skapa en legislativ grundval

för den nödvändiga saneringen av den redan då oroväckande långt fortskridna

föroreningen. En särskild organisation tillskapades för att vid sidan av

hälsovårdsmyndigheterna utöva erforderlig kontroll och rådgivning.

Den höjning av den allmänna bostadsstandarden som skett under de senaste

årtiondena har bl. a. inneburit en högst avsevärd förbättring i fråga

om anordningar för god hygien och bekvämlighet. Härigenom har antalet vattenklosetter

och andra sanitära anordningar i bostäderna väsentligt ökat, vilket

efter hand medfört stark ökning av mängden kloakvatten som utsläppes

i sjöar och vattendrag. Åtgärder till förhindrande av vattenförorening genom

kloakvattnet har dock icke blivit utförda i större utsträckning. Därjämte har

utsläpp av otillfredsställande renat avfall från industrier ägt rum i betydligt

ökad omfattning. Såsom förhållandena hittills utvecklat sig nödgas man —

även med beaktande av den nyttiga effekt som 1941 års lagstiftning otvivelaktigt

haft i många fall — konstatera, att denna lagstiftning likväl icke

lett till sådant resultat som man vid dess tillkomst räknade med. Orsaken

härtill torde främst vara det begränsade utrymme för ifrågavarande slag

av investeringar som under senare år förelegat till följd av omfattande in
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1956

vesteringskrav inom en rad andra områden av samhällslivet. Vad kommittén

i sitt betänkande anfört klargör angelägenheten av att effektiva åtgärder

vidtages för att i tid bringa situationen under kontroll. I första hand måste

tillses att nedsmutsningen icke förvärras, men det gäller även att inom rimlig

tid sanera de redan svårt förorenade vattnen.

För att komma till rätta med vattenvårdsfrågan, som numera utan överdrift

kan sägas ha utvecklat sig till ett av våra viktigaste samhällsproblem,

skulle det givetvis vara värdefullt om ett till omfattningen och i fråga om

takten för genomförandet klart bestämt saneringsprogram kunde utformas

av statsmakterna. Problemet är emellertid av sådan räckvidd och av så komplicerad

beskaffenhet, att en dylik långsiktig planering bereder mycket stora

svårigheter. Man får ha klart för sig, att genomförandet av en sanering innebär

en kraftig belastning på samhällsekonomien. Enligt gjorda beräkningar

kräver den sanering av våra vattendrag, som bör eftersträvas, investeringar

som springer upp till miljardbelopp. Samtidigt föreligger krav på insatser

inom många andra viktiga samhällsområden, där utvecklingen släpar efter.

Frågan i vilken omfattning och takt vattenvården kan förbättras är sålunda

i väsentlig mån en samhällsekonomisk avvägningsfråga, som icke kan på eu

gång få sin lösning på längre sikt. Uppenbart är under alla förhållanden, att

de synnerligen omfattande investeringar, som erfordras för att åstadkomma

de nödiga förbättringarna, måste fördelas över en jämförelsevis lång tid, om

icke vattenvårdsåtgärdernas belastning på samhällsekonomien skall bli större

än förhållandena medger. Detsamma gäller om de stora anspråk på arbetskraft

som ett förverkligande av saneringen måste antagas medföra. En angelägenhetsgradering

måste från tid till annan ske såväl av erforderliga vattenvårdsåtgärder

i jämförelse med andra samhällsnyttiga kapital- och arbetskrävande

företag som av olika vattenvårdsåtgärder inbördes. För påskyndande

av saneringsarbetet har framförts krav på att reningsanläggningar

generellt skall undantagas från byggnadsregleringen. Detta torde ej vara

möjligt i rådande läge, men det är anledning att understryka vikten av att

sådana anläggningar beredes ett så stort utrymme i investeringarna som

överhuvud är möjligt utan eftersättande av andra viktiga samhällsintressen.

Likaväl som det är vanskligt att uppställa ett klart utformat allmänt saneringsprogram

är det svårt att fastställa generellt gällande, detaljerade normer

för de villkor, som i särskilda fall bör gälla för utsläppande av avloppsvatten.

Det är i vårt moderna samhälle ofrånkomligt, att sjöar och vattendrag

i stor utsträckning användes såsom recipienter för avfall från bebyggelse

och industrier, och med hänsyn till de i hög grad varierande förhållanden,

under vilka detta sker, måste frågan vad som skall anses tillåtligt bedömas

från fall till fall, varvid de olika intressen, som gör sig gällande, får

beaktas och vägas mot varandra. Det är dock givet, att det allmänna riktmärket

bör vara minsta möjliga förorening, och vissa normer torde så

småningom utbildas i praxis.

Bland förutsättningarna för att vattenvården skall kunna förbättras ingår

även som ett viktigt led rådgivning vid planeringen av reningsanläggningar

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

45

m. m., kombinerad med viss kontroll från det allmännas sida. Som nyss

nämndes tillskapades i samband med 1941 års lagstiftning en särskild organisation

för att jämte hälsovårdsmyndigheterna utöva den erforderliga kontrollen.

Jag skall här icke gå närmare in på spörsmålet om förstärkning av

organisationen, vilket i annat sammanhang är föremål för prövning vid årets

riksdag. I statsverkspropositionen (bilaga 11, nionde huvudtiteln, s. 327)

har i syfte att bereda ökade möjligheter för en mera effektiv vattenvård före-slagits

viss utbyggnad av fiskeristyrelsens tillsynsavdelning och inrättande

av en rådgivande nämnd vid avdelningen. Det föreligger, som förut

nämnts, ett förslag av vattenvårdskommittén om inrättande av en särskild

myndighet, benämnd statens vatteninspektion, för vattenvårdens centrala

.administration, vilket förslag dock icke nu upptagits. Oavsett hur organisationen

i framtiden kommer att utformas, synes det emellertid praktiskt att i

lagstiftningen för det organ, som utövar tillsynen, använda beteckningen

statens vatteninspektion, varvid förutsättes, att det får ankomma på Kungl.

Maj :t att förordna vilken myndighet som skall fungera i detta avseende. Tills

vidare kommer enligt det i statsverkspropositionen framlagda förslaget

fiskeristyrelsens tillsynsavdelning att utöva funktionen såsom statens vatteninspektion.

Med en i erforderlig grad förstärkt tillsynsorganisation torde 1941 års

lagstiftning till motverkande av vattenförorening alltjämt erbjuda ett ändamålsenligt

legislativt underlag för en rationell vattenvård. Lagen ger i sin

gällande utformning klart uttryck åt kravet på att vattendragen ej får allmänt

förstöras genom utsläpp av avfall, men den lämnar samtidigt utrymme

för beaktande av olika intressen och omständigheter, som enligt vad

förut anförts ej kan lämnas ur räkningen. Det är således ej aktuellt att vidtaga

någon genomgripande revision av lagstiftningen. Erfarenheterna under

den tid som de gällande lagreglerna varit i tillämpning visar emellertid,

att vissa jämkningar och tillägg är påkallade för att klarare inskärpa vikten

av en god vattenvård. De förslag härom, som framlagts av kommittén,

har i det stora hela vunnit gillande vid remissbehandlingen, och de synes

ägnade att läggas till grund för lagstiftning.

Till en början torde, såsom kommittén föreslagit, det allmänna stadgandet

i 8 kap. 23 § vattenlagen om reningsplikt beträffande kloakvatten böra formuleras

något skarpare, så att det klart framhäves, att höga krav regelmässigt

skall ställas på vattenvården. Därjämte bör införas uttryckligt

stadgande till förhindrande av att kloakvatten från bebyggelse utsläppes utan

föregående s. k. slamavskiljning, d. v. s. borttagande av avsättningsbar förorening.

Härigenom erhålles en ändamålsenlig precisering av minimikravet

på reningen, vilket således bortsett från sällsynta undantagsfall under alla

omständigheter måste uppfyllas. Det bör starkt understrykas, att det är

fråga om ett minimikrav. Med hänsyn till recipientens beskaffenhet och

omständigheterna i övrigt kan längre gående åtgärder ofta, kanske regelmässigt,

visa sig erforderliga för åstadkommande av fullt tillfredsställande

förhållanden. Den allmänna regeln om reningsplikten innefattar uppenbar
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

ligen krav på att i dylika fall en kraftigare rening än slamavskiljning skall

äga rum. Beaktas bör även, att en anläggning bör inrättas så, att den i

möjligaste mån kan utnyttjas för den fullständigare rening som kan komma

att krävas i framtiden.

Det grundläggande stadgandet i 8 kap. 32 § vattenlagen om villkoren för

utsläppande av industriellt avloppsvatten torde i sin hittillsvarande utformning

i allmänhet medgiva tillräckligt kraftigt ingripande mot förorening

genom sådant avloppsvatten. Kommittén har ej heller föreslagit någon ändring

i denna del.

I likhet med kommittén finner jag det erforderligt att, vid sidan av de

allmänna stadgandena om villkoren för utsläppande av kloakvatten och industriellt

avloppsvatten, skärpta föreskrifter meddelas beträffande särskilt

farliga och svårrenade avloppsvatten. Utöver det nyssberörda stadgandet till

förhindrande av att kloakvatten avledes utan slamavskiljning torde sålunda

skärpta regler böra meddelas beträffande de till kloakvatten hänförliga ämnena

pressaft från siloanläggning och urin från djurstall samt de industriella

avfallsämnena vassle och s. k. galvaniskt bad.

De föreslagna nya lagreglerna angående villkoren för utsläppande av avloppsvatten

bör utan särskilda reservationer bli tillämpliga på sådana kloaklednings-

och andra avloppsföretag som påbörjas efter ikraftträdandet. För

att det skall bli möjligt att inom rimlig tid få till stånd den nödvändiga saneringen

av våra sjöar och vattendrag bör de emellertid gälla jämväl för redan

befintliga anläggningar. Detta är ofrånkomligt ur allmän synpunkt, och

några invändningar mot en sådan ordning med hänsyn till rättssäkerheten

kan uppenbarligen icke framställas, då de nya reglerna icke kan anses innebära

annat än en närmare precisering av grundsatser, som redan kommit till

uttryck i den gällande lagstiftningen. Det står dock alldeles klart, att en tämligen

långvarig övergångstid är påkallad för genomförande av saneringen.

Kommittén har såvitt angår de skärpta kraven beträffande slamavskiljning

och utsläppande av vissa ur föroreningssynpunkt särskilt farliga ämnen

tänkt sig, att bestämda tidpunkter skulle fastställas. För genomförande av

slamavskiljning skulle sålunda enligt förslaget gälla en övergångstid av fem

år och beträffande de farliga ämnena vissa kortare tider. Med hänsyn till de

mångahanda faktorer, som inverkar på möjligheterna att genomföra saneringen,

synes det emellertid vanskligt att i lagen fastslå bestämda tidpunkter.

Utvecklingen i fråga om investeringsbegränsningar och byggnadsrestriktioner

kan svårligen överblickas för någon längre tid framåt. Vad särskilt beträffar

slamavskiljningen bör även, såsom påpekats vid remissbehandlingen,

beaktas att längre gående åtgärder än slamavskiljning ej sällan torde komina

att krävas. Risk kan föreligga att — om i lagen föreskrives en bestämd kortare

tidsfrist, inom vilken slamavskiljning skall vara genomförd — för sådant

ändamål måste utföras anläggning, vilken sedermera förklaras otillräcklig

och fördenskull måste ersättas med anläggning för grundligare rening,

något som kan föranleda merkostnader och andra olägenheter. Den

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956 47

lämpligaste lösningen synes vara, att de föreslagna nya reglerna angående

villkoren för utsläppande av avloppsvatten göres tillämpliga på befintliga anläggningar

med ett i en övergångsbestämmelse upptaget allmänt förbehåll

att för vidtagande av erforderliga reningsåtgärder må åtnjutas det anstånd,

som i det särskilda fallet finnes oundgängligen påkallat. Den närmare tilllämpningen

bör ankomma på vattendomstolen, som i den mån anläggningarna

kommer under dess prövning har att i varje särskilt fall, med beaktande

bl. a. av det allmänna investeringsläget, bestämma, vilka åtgärder

som skall vidtagas och inom vilken tid de skall vara fullgjorda.

Den som utsläpper avloppsvatten har att i första hand själv bedöma vilka

åtgärder som erfordras till förhindrande av förorening i strid mot tillämpliga

lagstadganden. Eftersätter han sin skyldighet i detta hänseende och

uppkommer härigenom skada eller olägenhet, kan han på talan av den som

därav drabbats — enskild sakägare eller det allmänna — av vattendomstol

förpliktas att vidtaga av domstolen bestämda åtgärder. I sådana fall då

fara föreligger för betydande förorening, kan det emellertid finnas förenat

med alltför stor risk att överlåta åt den enskilde att själv, vid äventyr blott

av eventuellt efterföljande ingripande, avgöra vilka åtgärder som enligt lagen

erfordras till motverkande av förorening. På denna tankegång vilar det

i samband med 1941 års lagstiftning införda förprövningsförfarandet. Genom

föreskrift i vissa särskilt angivna fall om obligatorisk domstolsprövning

såsom villkor för att utsläppande över huvud skall få ske har i dessa

fall en säkrare garanti vunnits för att reningsåtgärder vidtages i tillräcklig

omfattning. Kommittéförslaget innebär att förprövningsskyldigheten skall

väsentligt utvidgas. Av särskild betydelse i detta avseende är att enligt förslaget

redan befintliga större föroreningskällor skall underkastas obligatorisk

domstolsprövning. Det är givet att en dylik skärpning av förprövningsskyldigheten

ger ökade möjligheter till förbättring av vattenvården.

Det torde dock icke vara erforderligt att i detta sammanhang taga närmare

ställning till kommitténs förslag i nu ifrågavarande avseenden. I likhet med

vad som för närvarande gäller bör det få ankomma på Kungl. Maj :t att

inom ramen för ett i lagen givet bemyndigande i administrativ ordning närmare

bestämma förprövningsförfarandets omfattning.

Kommittén har utan att framlägga preciserad lagtext föreslagit vissa lagstiftningsåtgärder

för tillgodoseende av vattenvårdsintresset vid fastighetsbildning

och planläggning av bebyggelse. Såsom framgår av yttranden vid

remissbehandlingen är del emellertid avsett, att frågan om samarbetet mellan

fastighetsbildningsmyndigheterna och de myndigheter, som på andra

områden — däribland vattenvårdens — har att bevaka allmänna angelägenheter,

skall lösas i samband med den pågående revisionen av fastighetsbildningslagstiftningen,

och frågan om tillvaratagandet av vattenvårdens intressen

i samband med planläggningen av bebyggelse torde bli föremål för

behandling vid en kommande reform av byggnadsförfattningarna. Jag anser

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

mig därför icke i detta sammanhang böra upptaga nämnda frågor till behandling.

Den nu föreslagna lagstiftningen berör icke spörsmålet om vem som i det

särskilda fallet skall gälda kostnaderna för erforderliga åtgärder till motverkande

av vattenförorening. Såvitt angår de kommunala reningsverken vill

jag erinra om att den år 1955 genomförda lagstiftningen om allmänna vatten-

och avloppsanläggningar ger kommunerna större möjligheter än tidigare

att uttaga avgifter för avloppsväsendet av de särskilda fastigheterna,

Enligt det nu anförda vill jag i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs

förslag förorda vissa ändringar i vattenlagens regler till motverkande

av vattenförorening. Vad beträffar den formella utformningen av förslaget

torde det vara lämpligast att liksom i den gällande lagstiftningen konsekvent

genomföra den ordningen, att man i själva lagen upptager sådana

regler som hänför sig till villkoren för utsläppande av avloppsvatten. Detta

föranleder en viss omarbetning av författningsmaterialet i jämförelse med

kommitténs förslag. Förutom ändringarna i vattenlagen föreslås en ny tillsynslag,

som är avsedd att ersätta 1941 års lag i ämnet men i sak nära överensstämmer

med denna. Den nya lagstiftningen synes icke behöva föranleda

några ändringar i 1919 års hälsovårdsstadga, men den bör beaktas vid överarbetningen

av det föreliggande förslaget till ny hälsovårdsstadga (SOU

1953:31).

IT. De särskilda lagförslagen

I enlighet med vad förut anförts har upprättats förslag till lag om ändring

i vattenlagen och lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Beträffande innehållet i de särskilda stadgandena får jag, utöver

vad som framgår av den tidigare framställningen, anföra följande.

Förslaget till lag om ändring i vattenlagen

8 KAP.

23 §.

Betänkandet. Bestämmelsen i nuvarande 23 § om skyldighet att vidtaga

reningsåtgärder beträffande kloakvatten har i kommitténs betänkande upptagits

såsom första stycke i det nya stadgandet med vissa ändringar,

närmast i förtydligande syfte. Uttrycket »att, i den mån det kan anses skäligt,

vidtaga erforderliga åtgärder till motverkande av förorening» har sålunda

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956 49

utbytts mot formuleringen »att vidtaga de åtgärder till motverkande av

vattenförorening som---skäligen kunna påfordras». Genom denna

ändring vill kommittén framhäva skyldigheten att vidtaga åtgärder. En så

fullständig behandling av kloakvattnet, som är tekniskt möjlig, synes enligt

kommittén böra eftersträvas i alla fall, där det icke är uppenbart, att

andra åtgärder är tillräckliga och där icke kostnaderna blir orimligt höga.

Enligt kommitténs uppfattning kommer prövningen enligt stadgandet som

regel att röra sig om frågan huruvida slamavskiljning skall vara tillfyllest

eller om jämväl höggradig rening skall krävas. Genom föreskrift om hänsynstagande

vid prövningen även till beskaffenheten av det vattenområde,

till vilket avloppsvattnet skall ledas, har kommittén velat uttrycka vad som

redan i motiven till gällande lag framhållits om den betydelsefulla roll, som

recipientens art spelar för valet av behandlingsåtgärder. Mängden och beskaffenheten

av det kloakvatten, som skall utsläppas, ävensom arten av

förekommande bebyggelse och de större eller mindre svårigheterna att anlägga

reningsverk är väl även av vikt för frågans lösning. Dessa omständigheter

är emellertid, enligt kommitténs uppfattning, av underordnad betydelse

i jämförelse med recipientens karaktär. En liten mängd avloppsvatten

av relativt ofarlig art kan exempelvis vålla stora olägenheter, om utsläppandet

sker till ett stillastående vattenområde. I ett dylikt fall kan krav böra

ställas på en längre gående behandling än vid utsläppande av en större

mängd kloakvatten med tämligen svår föroreningsverkan i en recipient med

hastig vattenomsättning.

Vid bedömandet av recipientens beskaffenhet bör, uttalar kommittén,

hänsyn som regel icke tagas till förhållanden som har sin orsak i att ofullständigt

behandlat avloppsvatten utsläppes i vattenområdet från annat håll,

utan prövningen bör i princip ske med utgångspunkt i det aktuella företagets

föroreningsverkningar i förhållande till vattenområdet i dess naturliga

skick. Är det uppenbart, att en viss kvarstående förorening alltid kommer

att förefinnas från något eller några andra företag, bör dock hänsyn tagas

härtill.

I den föreslagna bestämmelsens andra stycke har upptagits förbud

mot utsläppande av helt obehandlat kloakvatten. Kommittén har i denna del

föreslagit, att kloakvatten från samlad bebyggelse med mera än 200 invånare

ej i något fall skall få utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde,

med mindre vattnet undergått sådan behandling, att avsättningsbar

förorening frånskilts, s. k. slamavskiljning. Innehåller kloakvatten från

samlad bebyggelse av mindre omfattning eller från enskild fastighet avloppsvatten

från vattenkloselt, skall enligt förslaget kloakvattnet ej få utsläppas

utan föregående slamavskiljning, med mindre hälsovårdsnämnden

efter hörande av distriktsingenjören för vatten och avlopp prövat detta kunna

ske utan olägenhet.

Med den angivna definitionen av slamavskiljning kommer detta reningsförfarande

att avse frånskiljande icke blott av sådana föroreningspartiklar,

4 Bihang till riksdagens protokoll 195G. i samt. Nr 173

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

som sjunker till botten och bildar bottenslam, utan även av s. k. ytslam innehållande

fettämnen m. m. Med »samlad bebyggelse» avses enligt kommittén

bebyggelse bestående av ett flertal fastigheter eller bostadshus inom ett

till ytvidden jämförelsevis begränsat område. »Samlad bebyggelse med mera

än 200 invånare» skulle närmast anses motsvara byggnadslagens begrepp

»tätbebyggelse», alltså sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda

anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov. Det torde

i framtiden bli alltmera sällsynt, att kloakvatten från sådan bebyggelse utsläppes

annorledes än genom gemensam ledning. I den mån så likväl icke

sker, bör slamavskiljning ändock vara obligatorisk för allt utsläpp av kloakvatten

från bebyggelsen. Föroreningsverkan är nämligen densamma.

Det föreslagna stadgandet torde, framhåller kommittén, medföra eu avsevärd

förbättring av nu rådande förhållanden både vid havsstränderna

och i inlandet. Vad särskilt angår utsläpp i havet blir det i fortsättningen

otillåtet bl. a. att utsläppa obehandlat kloakvatten även där det äger rum

genom långt utdragna undervattensledningar. Huru gynnsamma förhållandena

i havet som recipient än kan synas vara, medför ofta även på detta sätt

utsläppt avloppsvatten, att besvärande orenlighet med strömmen föres in

mot stränderna eller, då avloppsvattnet utsläppes på stort djup, att olägenheter

uppkommer för fisket eller skador vållas på fiskredskap samt att eu

allmän otrevnad skapas. Att till undvikande av dylika olägenheter åtminstone

slamavskiljning måste ske, då kloakvatten utsläppes i annan recipient

än havet, är än mera uppenbart. Den föreslagna dispensmöjligheten är avsedd

att komma till användning endast i klara undantagsfall, såsom då kloakvatten

från enstaka boningshus eller mindre bebyggelse utsläppes i havet

eller annat större vattenområde på betryggande avstånd från bebyggelseområden,

badstränder eller andra platser, som borde hållas fria från förorening.

Kravet på slamavskiljning bör även kunna eftersättas, då avloppsvatten

från enstaka fastighet avledes till vattendrag, som över lång sträcka

framrinner genom obebyggda trakter av sådan karaktär, att den förorening

som kan uppstå är utan betydelse. Då det enligt kommitténs mening skulle

innebära ett alltför omständligt förfarande att lägga dispensprövningen i

händerna på den centrala tillsynsmyndigheten eller länsstyrelsen, finner

kommittén -— med beaktande av att hälsovårdsnämnd på landet även har

att pröva huruvida vattenklosett må inrättas — det lämpligast, att hälsovårdsnämnd

göres till dispensmyndighet.

I sitt förslag till förbudskungörelse har kommittén upptagit förbud mot

utsläppande i vattendrag av två närmast till kloakvatten hänförliga avfallsvatten,

nämligen pressaft från siloanläggning och urin från djurstall. Dessa

medför enligt kommittén särskilt allvarliga skador i vattendragen och är av

den art, att alldeles speciella svårigheter föreligger att före utsläppandet

begränsa de skadliga verkningarna. Från förbudet skall enligt förslaget undantag

kunna medgivas av vattendomstol, där så är möjligt utan att allmänna

intressen eller enskild rätt förnärmas.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

51

Yttrandena. Beträffande första stycket i den föreslagna paragrafen

har svenska naturskyddsföreningen anfört, att avfattningen borde jämkas

så, att det kominer att åligga den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten

till vattendrag, sjö eller annat vattenområde att till motverkande av att

kloakvattnet genom förorening vållar olägenheter ur allmän eller enskild

synpunkt vidtaga de åtgärder, som skäligen föranledes av vattenområdets

beskaffenhet och övriga förhållanden.

Med anledning av kommitténs uttalande, att vid bedömande av recipientens

beskaffenhet hänsyn som regel ej bör tagas till sådana förhållanden som

förorsakas av att ofullständigt behandlat avloppsvatten utsläppes i samma

recipient från annat avlopp, har kammarkollegiet anfört, att en konsekvent

tillämpning av denna princip synes kunna leda till det icke avsedda resultatet

att otillräckliga reningsanordningar föreskrives. Skäl kan nämligen understundom

föreligga att, med hänsyn till recipientens belastning från andra

avlopp, föreskriva reningsanordningar, även om den nya anläggningen har

ringa eller obetydliga förorenande verkningar i förhållande till recipientens

naturliga kapacitet.

I övrigt har beträffande det föreslagna lagrummets första stycke i vissa

yttranden pekats på svårigheten att utan en mera preciserad beskrivning avgöra

vilka reningsåtgärder som i det särskilda fallet skall krävas.

Beträffande andra stycket i det föreslagna lagrummet har det som

huvudregel uppställda kravet på slamavskiljning regelmässigt vunnit anslutning

hos remissinstanserna.

I flera yttranden har emellertid yppats tvekan inför eller riktats anmärkningar

mot förslaget om särbehandling av bebyggelse med 200 invånare eller

mindre samt enskilda fastigheter. Sålunda har lantbruksakademien hävdat,

att den föreslagna gränsdragningen mellan bebyggelseområden med mera än

200 invånare och sådana med lägre invånarantal icke är sakligt grundad

och för enskilda fall berättigad. Akademien har härom vidare anfört:

De hygieniska förhållandena inom ett vattenområde, dit kloakvatten skall

ledas, bli givetvis beroende av å ena sidan den totala mängden sådant vatten

som skall mottagas, och å andra sidan vattenområdets beskaffenhet, såsom

dess ytvidd, vattendjup, strömningsförhållanden, växtnäringstillstånd m. m.

För att kunna bedöma effekten inom ett vattenområde av visst kloakvatten,

som avses dit skola avledas, fordras i varje enskilt fall undersökning av

limnologiskt utbildad fackman. En lag i enlighet med vattenvårdskommitténs

förslag utesluter sålunda icke heller, att framdeles kloakvattentillförsel

från spridd bebyggelse med relativt litet invånarantal i varje bebyggelseområde

omkring en sjö kan medföra ur skilda synpunkter ogynnsamma och

förkastliga verkningar inom vattenområdet och detta även långt från föroreningshärdarnas

utloppsställen.

Länsstyrelsen i Hallands län har ifrågasatt lämpligheten av den föreslagna

möjligheten till dispens i vissa fall beträffande avloppsvatten från bebyggelse

med 200 invånare eller mindre samt enskild fastighet. Liknande

uttalanden har gjorts av distriktsingenjörerna för vatten och avlopp i Göte
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

borgs och Bohus, Hallands samt Västerbottens län. Medicinalstyrelsen har

understrukit kommitténs uttalande att dispensmöjligheten borde utnyttjas

sparsamt. Samma uppfattning har uttryckts av distriktsingenjören för vatten

och avlopp i Skaraborgs län. Distriktsingenjören för vatten och avlopp i

Uppsala och Västmanlands län har ansett det diskutabelt om utsläppande av

avloppsvatten från vattenklosetter över huvud taget borde medgivas utan

slamavskiljning. Förste provinsialläkaren i Uppsala län har funnit slamavskiljning

böra utgöra en minimifordran i fråga om vatten från Aattenklosetter.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett kostnaderna för en anordning

för slamavskiljning vara förhållandevis så obetydliga, att kravet på en sådan

åtgärd icke i något fall borde få eftersättas. Samma uppfattning har tillkännagivits

av länsstyrelsen i Kopparbergs län. Gatunämnden i Stockholm befarar,

att de föreslagna bestämmelserna kan öppna väg för subjektivt betingat

godtycke; sannolikt är det därför bäst om slamavskiljning göres obligatorisk.

I några yttranden har diskuterats behovet av längre gående krav på reningen

än förslaget innehåller. Västerbygdens vattendomstol ifrågasätter sålunda

om icke stadgandet bör formuleras så, att skyldighet att anordna slamavskiljning

föreligger, om icke längre gående åtgärder kan påfordras. Länsstyrelsen

i Stockholms län har yttrat:

Länsstyrelsen är ense med kommittén om nödvändigheten av att regelmässigt

förbud snarast stadgas mot utsläppande av obehandlat avloppsvatten

från vattenklosetter. Då emellertid kommittén generellt blott anser sig kunna

kräva låggradig rening, vill länsstyrelsen framhålla den synnerliga önskvärdheten

av, att i motiveringen till lagstiftningen uttryckligen framhålles,

att man i det långa loppet måste räkna med en höggradig rening. Utvecklingen

måste nämligen förr eller senare leda till att den höggradiga reningen

blir regel. Den psykologiska effekten av en sådan deklaration skulle säkerligen

vara av stor betydelse för den kommande utvecklingen. Detta framstår

särskilt tydligt, om man betänker, att samtidigt som statsmakterna nu tar

ställning till denna fråga en mångfald kommuner och företag i landet står

inför det avgörande valet, om de skola planera sina blivande reningsverk för

låggradig eller höggradig rening.

Sveriges konsulterande ingenjörers förening har hävdat, att det riktigaste

vore att generellt föreskriva höggradig rening. Också försvarets sjukvårdsstyrelse

har räknat med att höggradig rening i regel borde bli erforderlig.

Av vissa remissinstanser har förordats en mera elastisk reglering än den

förslaget i förevarande del innefattar. Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar

har sålunda anfört:

Även för kloakvatten från samhälle med mer än 200 invånare torde--

■— i vissa undantagsfall dispensmöjlighet vara erforderlig. Det förekommer

sålunda ibland, att ett samhälle såsom recipient för obehandlat kloakvatten

utnyttjar en sjö eller annat mindre vattenområde, som redan skadats

så genom utsläppning av industriellt avloppsvatten, att någon ytterligare

olägenhet icke uppkommer genom utsläppande av samhällets kloakvatten.

Exempel härpå utgöra sjöar, som så förorenats genom avloppsvatten från

anrikningsverk, att ersättning för fullständig skada utgått och strandfastig
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

53

heterna inlösts. Genom att i sådant fall utsläppa kloakvatten från gruvsamhället

i sjön uppkommer icke någon ytterligare skada eller olägenhet, även om

kloakvattnet är helt obehandlat. Dispens från slamavskiljning bör däremot

icke kunna ifrågakomma av enbart ekonomiska skäl. Skyldighet att anordna

slamavskiljning bör därför alltid föreligga, då kloakvatten skall utsläppas

i sjö eller annat vattenområde, där annan föroreningskälla icke finns. Vidare

bör slamavskiljning alltid finnas, då kloakvattnet skall utsläppas i havet.

Befogenheten att medge dispens i sådana fall bör anförtros åt vattendomstolarna

eller möjligen åt vatteninspektionen.

I yttrandet förordas därjämte, att det krav på slamavskiljning, som skall

gälla oavsett huruvida avloppsvatten från vattenklosett ingår i kloakvattnet

eller icke, begränsas till det fall, då kloakvattnet avledes genom gemensam

ledning.

Hälsovårdsnämnden i Malmö har ifrågasatt, om ej dispens borde kunna

givas oekså i fall, då kloakvatten avledes från bebyggelse med mera än 200

invånare, såvida ldoakvattnet icke innehåller avloppsvatten från vattenklosett.

Hälsovårdsnämnden har särskilt framhållit betydelsen av sådan dispensmöjlighet

beträffande samhällen med huvudsakligen sommarbostadsbebyggelse.

Jämväl gatunämnden i Malmö har anfört, att det ovillkorliga kravet

på slamavskiljning i fråga om bebyggelse med mera än 200 invånare borde

kunna inskränkas till fall, då avloppsvattnet innehåller vatten från vattenklosett.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har yttrat, att förbudet mot utsläppande av

kloakvatten utan slamavskiljning skulle komma att träffa bebyggelseagglomerationer

med sinsemellan högst varierande angelägenhetsgrad i fråga om

rening av avloppsvattnet. Bortsett från recipientens betydelse i detta avseende

skiftar såväl mängden som beskaffenheten av avloppsvatten från olika

små och även stora tätorter avsevärt, främst beroende på bebyggelsens ålder

och därmed sammanhängande olika omfattning av sanitära bekvämligheter.

Det föreslagna generella förbudet skulle därför säkerligen komma att förrycka

en mera allsidig angelägenhetsgradering. I den mån ett förbud skulle

komma till användning bör det inordnas som ett led i arbetet för en successivt

fortgående förbättring och ej konstrueras så att arbeten av relativt ringa

betydelse onödigtvis tävlar med synnerligen angelägna företag. Om ett förbud

införes, bör det därför göras fakultativt och dess tillämpning bli beroende

av särskilda beslut.

Det i förslaget upptagna begreppet »samlad bebyggelse» har diskuterats i

några yttranden. Lantmätcristyrelscn har i detta avseende anfört:

Styrelsen kan icke dela kommitténs uppfattning att »samlad bebyggelse

med mera än 200 invånare» skulle vara identiskt med begreppet »tätbebyggelse»,

vilket bland annat återfinnes i 10 kap. 13 § 3 mom. jorddelningslagen

och motsvarande stadgande i fastighetsbildningslagen. Begreppet tätbebyggelse

synes i betraktande av domstolarnas och övriga myndigheters tillämpning

av nämnda bestämmelser icke vara identiskt med sådan samlad bebyggelse

som kommittén avsett. Tätbebyggelse lärer många gånger föreligga

långt innan bebyggelsen fått den omfattning som kommittén förutsatt för

»samlad bebyggelse». Det är givetvis önskvärt att, såvitt möjligt är, enhet
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

lig terminologi tillämpas i berörda avseende i förevarande lagstiftning samt

i byggnadslagen och fastighetsbildningslagstiflningen. Där sålunda »tätbebyggelse»

i byggnadslagens mening avses, bör i lagtexten också användas

nämnda begrepp. Styrelsen ifrågasätter för övrigt om ett lagstadgande, fixerat

till visst antal invånare, i tillämpningen icke kommer att bliva alltför

stelt och opraktiskt.

Också väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ifrågasatt lämpligheten av att

införa ytterligare ett tätortsbegrepp utöver de båda sinsemellan olika, som

upptagits i resp. byggnadslagen och förslaget till ny hälsovårdsstadga. Det

av kommittén föreslagna tredje begreppet finner styrelsen dessutom svårdefinierbart;

det lämnar exempelvis icke besked huruvida kommittén avsett,

att även sommarbebyggelse skulle omfattas därav, vilket styrelsen

anser skulle, åtminstone i vissa fall, innebära alltför långt gående fordringar.

Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar ifrågasätter, om icke

hänsyn bör tagas till sådan regelbundet återkommande ökning av befolkningen,

som förekommer t. ex. i fiskelägen under sommartid. Gatunämnden

i Malmö har uttalat, att vad som gäller för samlad bebyggelse också

borde vara tillämpligt på ensamliggande byggnad av mera betydande storlek

såsom hotell eller kasern.

Beträffande den av kommittén föreslagna möjligheten till dispens i vissa

fall från kravet på slamavskiljning yppar sig — bortsett från frågan om

lämpligheten av själva dispensmöjligheten såsom sådan — delade meningar

i frågan om vilken myndighet dispensbefogenheten bör anförtros och om

formerna för dess handhavande. Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter,

om det kan vara erforderligt att skicka alla ärenden angående enskilda

fastigheter till distriktsingenjören. Denne bör i första hand syssla med de

större problemen. Det torde vara tillräckligt att dessa ärenden prövas enbart

av hälsovårdsnämnderna, under förutsättning att dessa till ledning för

ärendenas behandling erhåller centralt utfärdade anvisningar. I tveksamma

fall bör dock hälsovårdsnämnd vara befogad att inhämta yttrande från

distriktsingenjör och förste provinsialläkare. Beträffande samhällen med

200 eller mindre antal invånare kan det ifrågasättas, om det är lämpligt att

lämna avgörandet av avloppsfrågorna helt i hälsovårdsnämndernas händer.

Enligt länsstyrelsens mening bör i dylika fall yttrande över avloppsfrågan

inhämtas ej blott av distriktsingenjören utan även av förste provinsialläkaren

i länet, innan dispensfrågan avgöres av hälsovårdsnämnden. Om frågan

är av större betydelse eller dispensansökan avstyrkts av någon av experterna,

bör ärendet underställas länsstyrelsens prövning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, i likhet med distriktsingenjören för

vatten och avlopp i Kopparbergs och Gävleborgs län, att skyldighet icke bör

föreskrivas för hälsovårdsnämnden att i dispensärenden höra distriktsingenjören.

Av länsstyrelsen i Jämtlands län, förste provinsialläkarna i Stockholms,

Gotlands och Västerbottens län samt föreningen för vattenhygien hävdas å

andra sidan, att hälsovårdsnämnden bör vara skyldig att i de på nämnden

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1950 55

enligt förslaget ankommande ärendena angående dispens inhämta —- förutom

distriktsingenjörens — jämväl förste provinsialläkarens yttrande.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner det vara tvivelaktigt, om hälsovårdsnämnderna

kan betros med att ovillkorligt besluta i dessa frågor, och anser

fördenskull säkrast, att man för dispens fordrar distriktsingenjörens

samtycke.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, om det icke vore lämpligt,

att skyldighet föreskreves för hälsovårdsnämnd att underställa länsstyrelsen

beslut om dispens, där beslutet fattats i strid med distriktsingenjörens yttrande.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att befogenheten att meddela

dispens — om sådan anses böra tillerkännas hälsovårdsnämnd — icke

bör få av nämnden begagnas, med mindre dispensansökan tillstyrkts av

såväl distriktsingenjören som förste provinsialläkaren. I första hand gör

emellertid länsstyrelsen gällande, att dispensrätten är av sådan betydelse, att

den bör anförtros länsstyrelserna. Detta hävdas också av länsstyrelserna i

Kalmar och Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det angeläget, att i vattenlagen intages

en uttrycklig föreskrift att anläggning för slamavskiljning skall så underhållas

och skötas, att effektiv slamavskiljning äger rum. Av samma mening

är distriktsingenjören för vatten och avlopp i Kopparbergs och Gävleborgs

län.

Den i lagrummet givna definitionen på slamavskiljning finner länsstyrelsen

i Uppsala län icke vara tillräcklig för den praktiska tillämpningen,

i synnerhet icke för hälsovårdsnämndernas kontroll av att slamavskiljningen

blir effektiv. Bestämmelsen synes därför länsstyrelsen böra kompletteras

— genom anvisningar, cirkulär eller på annat sätt — med upplysningar om

vilka åtgärder, som bör vidtagas för uppnående av den avsedda effekten.

Svenska naturskyddsföreningen finner andra stycket innehålla en alltför

långtgående detaljreglering för att lämpligen böra förekomma i vattenlagen.

Föreningen framhåller, att behov av ändring lätt kan uppkomma och att

sådan bör kunna ske med mindre omgång än en lagändring förutsätter.

Dessutom kan det, enligt föreningen, måhända vara lämpligt att ha olika

föreskrifter för olika delar av landet. Föreningen vill därför förorda, att bestämmelser

av nu ifrågavarande natur intages i en kungörelse och att såsom

andra stycke i 23 § upptages allenast ett stadgande, som bemyndigar Kungl.

Maj:t att giva föreskrifter om vissa minimikrav, som under alla omständigheter

bör uppfyllas. Förslag till bestämmelser av dylik natur finner föreningen

lämpligen kunna underställas riksdagen för yttrande.

Det av kommittén — i förslag till förbudskungörelse — upptagna förbudet

mot utsläppande av pressaft från siloanläggning och urin från djurstall

har i regel icke mött några invändningar i yttrandena. Förslaget har uttryckligen

tillstyrkts av förste provinsialläkaren i Kronobergs län, distriktsingenjören

för vatten och avlopp i Älvsborgs län och förutnämnda reservanter

i fiskeristyrelsen. Förste provinsialläkaren förklarar, att erfarenhc
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1956

terna från länet visat, att denna bestämmelse ej är överflödig. Distriktsingenjören

framhåller, att t. o. m. mycket små mängder av ifrågavarande avloppsvatten

har en förödande inverkan på vattendragen. Visserligen kan

förbudet bli betungande för jordbruket; beträffande siloanläggningar är det

emellertid möjligt att med enkla medel tillvarataga och använda pressaften

till nytta för jordbruket i stället för att leda ut den i vattendrag. Reservanterna

i fiskeristyrelsen förklarar, att förbudet helt överensstämmer med de

synpunkter styrelsens tillsynsavdelning tidigare hävdat.

Sveriges lantbruksförbund har i princip icke något att erinra mot förbudet,

eftersom erfarenheten visat, att de ifrågavarande föroreningarna medför

betydande olägenheter vid stora utsläpp. Förbundet anser det emellertid

nödvändigt, att en närmare precisering sker av bestämmelsens innebörd. En

sådan precisering hoppas förbundet skola leda till att mindre mängder av

spillkaraktär undantages från förbudet.

Lantbruksstgrelsen erinrar om att i jordbruket för närvarande torde finnas

ett avsevärt antal siloanläggningar samt att det övervägande flertalet

av landets jordbruk torde sakna urinbrunn. I landet fanns vid 1951 års

jordbruksräkningar 282 140 brukningsenheter med en åkerareal av minst

2 ha samt 96 000 mindre brukningsenheter. Å de förra fanns den 15 september

1951 inalles 12 921 tornsilo och 19 498 gropsilo. Å de mindre

brukningsenheterna fanns blott 143 siloanläggningar. I allmänhet torde

tornsilo vara försedda med avledning eller dränering för avledning av pressvattnet,

varjämte sådana anordningar torde förekomma vid ett icke obetydligt

antal gropsilo. Mer eller mindre fullständigt anordnad gödselvård

fanns vid tiden för jordbruksräkningen endast å 111 998 brukningsenheter

omfattande 2 ha åkerjord eller mera samt å 14 841 mindre brukningsenheter,

medan återstoden c:a 170 000 respektive 81 200 saknade sådan anläggning.

För såväl siloanläggningar med avledningsanordningar som för

gödselvårdsanläggningar med brädavlopp från urinbrunn och för andra avrinnings-

och dräneringsanordningar från gödselvårdsanläggningar och stallar

skulle ett genomförande av förslaget nödvändiggöra investering av stora

kapitalbelopp i ombyggnader. Ombyggnaderna skulle emellertid leda till

att det skadliga avloppsvattnet tvingas att stanna och tränga ned i jordlagren

och möjlighet skulle icke föreligga att hindra den kvarhållna vätskan

att — åtminstone där terrängförhållandena medger det -—■ genom jordlagren

tränga ut i lägre belägna diken och avlopp. Styrelsen anser det visserligen

angeläget, att åtgärder vidtages för att motverka den fortgående

vattenföroreningen. Såväl pressaft från siloanläggningar som urin från

djurstallar torde även i och för sig böra betraktas som avloppsvatten av

sådan beskaffenhet, att åtgärder till förhindrande av att desamma skall få

förorena vattendragen är påkallade. De regler, som kommittén föreslagit

beträffande dylikt avloppsvatten, är dock avsevärt strängare än de, som förordats

i vissa andra fall, där skadeverkningarna dock kan väntas i realiteten

bli betydligt större. Det svnes nödvändigt, att man vid bedömningen

av frågan i vad mån förbud bör gälla mot avledande av pressaft från silo
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

57

anläggningar och urin från djurstallar, i högre grad än vad kommittén gjort

tager hänsyn till vilka olägenheter ett dylikt avledande kan medföra ur det

allmännas synpunkt och ställer dessa olägenheter i relation till de kostnader

ett genomförande av förbudet skulle medföra för den enskilde. Sålunda synes

det exempelvis rimligt, att vid bedömningen av förbudsfrågan beaktas, vilka

kvantiteter avloppsvatten det gäller, vilken kapacitet recipienten har och vilken

risk, som med hänsyn till dessa omständigheter föreligger för att ett utsläppande

av pressaft eller urin från fastigheten i fråga skall medföra förorening

av närliggande vatten. Likaså synes böra beaktas, hur stora olägenheter

en förorening skulle medföra i det konkreta fallet och om vinsten av

åtgärder till förhindrande av föroreningen står i rimligt förhållande till kostnaderna

för åtgärderna. I detta sammanhang må påpekas, att särskilt i de

mera glest bebodda delarna av landet det i ett stort antal fall förhåller sig så,

att ett avledande av de obetydliga kvantiteter urin det gäller överhuvud taget

ej medför någon risk för förorening eller att, även om sådan risk skulle

föreligga, vattnet i allt fall icke tages i anspråk för bad, dricksvatten eller

liknande ändamål. Det kan för övrigt påpekas, att med den successiva nedgång

i kreatursbeståndet, som skett, risken för förorening genom utsläppande

av urin nu snarast torde vara mindre än tidigare, och man torde sålunda

ej ha anledning att betrakta detta utsläppande som en av orsakerna

till den ökade föroreningen i vattendragen. Med hänsyn till vad sålunda anförts

hemställer lantbrukstyrelsen, att bestämmelser av ifrågavarande art

icke nu införes utan att frågan om vad som bör föreskrivas beträffande

pressaft från siloanläggningar och urin från djurstallar göres till föremål

för förnyat övervägande.

Riksförbundet landsbygdens folk gör beträffande pressaft gällande, att

andra möjligheter än avledande vanligen icke står till buds. Får sådant icke

äga rum, ställes man inför nödvändigheten att upphöra med foderkonservering

i siloanläggning. Under alla förhållanden måste frågan om presssaften

skall tillvaratagas eller bortföras lösas praktiskt, innan ett totalförbud

av den art kommittén föreslagit kan genomföras. Vad angår urin från

djurstall hävdar förbundet, att sådan icke i nämnvärd omfattning — i varje

fall icke i större omfattning nu än under lång tid tillbaka — utsläppes i

vattendrag, varför det nuvarande tillståndet i våra sjöar och vattendrag

icke kan ha gödselvården till upphov.

I likhet med lantbruksstyrelsen befarar österbygdens och Söderbygdens

vattendomstolar, att det kategoriska förbudet mot utsläppande av pressaft

och urin kan medföra, att dessa avloppsvatten i stället avledes till brunn

för infiltration i marken, varigenom uppenbar risk uppkommer för förorening

av grundvattnet.

Mellanbygdens vattendomstol betonar såsom lantbruksstyrelsen de i många

fall vittgående ekonomiska konsekvenserna för jordbrukets utövare av förbudet

mot utsläppande av urin från djurstall. Särskilt framhålles svårigheterna

för de små brukningsenheter, som finnes i Norrland.

Lantbruksakademien finner förbudet framstå som oproportionerligt

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

strängt. Under förutsättning av en effektiv vatteninspektion torde, enligt

akademien, ifrågavarande problem kunna lösas från fall till fall under beaktande

av föroreningens mängd och beskaffenhet samt recipientens storlek

och egenskaper i övrigt. Också svenska landskommunernas förbund och

1951 års byggnadsutredning anser förbudet vara väl strängt. Förbundet betonar,

att hänsyn bör tagas till de skiftande förhållandena i olika delar av

landet.

En särskild, i flera yttranden berörd fråga beträffande det föreslagna

förbudet gäller den på vattendomstol ankommande dispensprövningen.

Lantbruksstyrelsen finner — i betraktande av den enligt förslaget i 8 kap.

23 § vattenlagen åt hälsovårdsnämnd överlämnade dispensrätten — det vara

ägnat att förvåna, att kommittén föreslagit, att dispensfrågorna i förevarande

fall skall prövas och avgöras av vattendomstol. Styrelsen påpekar

därvid bl. a., att anordningen för de dispenssökande jordbrukarna skulle

medföra ett alltför omständligt förfarande. Uppgiften att pröva sådana dispensansökningar

som här avses är enligt styrelsens mening av sådan natur,

att den utan olägenhet kan anförtros administrativ myndighet. Styrelsen

vill därför bestämt avstyrka, att dispensprövningen i dessa ärenden lägges

till vattendomstolarna. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter,

om icke ansökningar om sådan dispens lämpligen borde handläggas av länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Uppsala län befarar, att vattendomstolarna kommer

att belastas med ett stort antal mindre betydelsefulla ärenden, och föreslår

därför ett stadgande av innebörd att undantag från förbudet må —

där så prövas kunna ske utan olägenhet — beträffande djurstall intill viss

storlek medges av hälsovårdsnämnden efter samtycke av distriktsingenjören

för vatten och avlopp. Jämväl länsstyrelsen i Stockholms län och förste provinsialläkaren

i samma län anser en uppmjukning av bestämmelsen önskvärd,

så att frågor om utsläppande av urin från mindre ladugård kan prövas

av hälsovårdsnämnden.

Kammarkollegiet framhåller, att förslaget bör kompletteras med en föreskrift

om möjlighet att i administrativ väg meddela eftergift från förbudet

i vad det berör allmänna intressen.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län påpekar, att det föreslagna förbudet

mot utsläppande av urin icke överensstämmer vare sig med gällande

hälsovårdsstadga eller det föreliggande förslaget till ny hälsovårdsstadga,

enligt vilka urin må avledas till »underjordsledning» respektive »allmän

avloppsledning».

Föreningen för vattenhygien ävensom förutnämnda reservanter i fiskeristyrelsen

hävdar, att till de förbjudna typerna avloppsvatten också bör hänföras

sådant som innehåller avfall från s. k. avfallskvarn, vilket har karaktären

av sopor.

Departementschefen. Som jag redan uttalat i den allmänna motiveringen

måste en skärpning av den generella regeln i 8 kap. 23 § om rening av kloakvatten

anses befogad. Enligt den gällande lydelsen av detta lagrum är den

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1956

59

som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till vattendrag, sjö eller annat

vattenområde skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga erforderliga

åtgärder till motverkande av vattenförorening. För att framhäva att

åtgärder för rening regelmässigt bör vidtagas bör — med en mindre jämkning

av kommitténs förslag —■ stadgas, att han är skyldig att vidtaga de åtgärder

till motverkande av förorening, som kan anses påkallade ur allmän

eller enskild synpunkt. Såsom kommittén föreslagit bör därjämte angivas,

att hänsyn skall tagas till beskaffenheten av vattenområdet och förhållandena

i övrigt.

Enligt vad som betonats i förarbetena till 1941 års lagstiftning kan man

i fråga om kloakvatten i regel icke vägra avledande till lämplig närliggande

recipient. Men all förorening, varav uppkommer olägenhet av beskaffenhet

att icke skäligen böra tolereras, bör förhindras intill måttet av vad som är

tekniskt och ekonomiskt möjligt. Härvid har man att beakta sanitära intressen,

naturskyddssynpunkter, friluftslivets behov — särskilt badmöjligheterna

—- fiskevårdens krav och allmänna trevnadssynpunkter. Hänsyn

måste även tagas till olägenheter, som i det särskilda fallet uppkommer för

enskilda.

Såsom klart kommer till uttryck i den föreslagna nya lydelsen av stadgandet

är recipientens beskaffenhet av särskild betydelse Aid bedömandet

av vilka reningsåtgärder som bör krävas. Intensiteten i de olägenheter, som

kan framkallas av ett till mängd och beskaffenhet givet avloppsvatten är

uppenbarligen i väsentlig grad beroende av recipientens natur, dess storlek,

djup, belägenhet, vattenomsättning, självreningsförmåga etc. Frågan i vad

mån vid bedömande i det särskilda fallet av recipientens beskaffenhet hänsyn

bör tagas till förekomsten av förorening från annat håll synes icke kunna generellt

besvaras. Enligt kommittén bör som regel hänsyn icke tagas till sådan

redan existerande förorening utan prövningen ske med utgångspunkt

i det aktuella företagets föroreningsverkningar i förhållande till vattenområdet

i dess naturliga skick. Såsom framhållits vid remissbehandlingen

skulle emellertid en sådan tillämpning understundom kunna leda till att

otillräckliga saneringsåtgärder kräves, eftersom den aktuella föroreningsverkan

kan te sig tämligen obetydlig, om den sättes i relation till recipienten

i föroreningsfritt skick, men framstå som mycket allvarlig, om hänsyn tages

till recipientens redan föreliggande belastning från andra avlopp. Ett vattenområde

kan å andra sidan, såsom i ett yttrande påpekats, vara så förstört

genom viss förorening, att en sanering måste te sig helt utsiktslös. I fall som

de anförda torde det vara nödvändigt att beakta redan existerande förorening.

Under alla förhållanden bör emellertid riktmärket vara vattenområdets

bibehållande eller återställande så långt möjligt i ofördärvat skick. Ingår

prövningen av frågan om erforderliga reningsåtgärder beträffande visst

företag såsom led i ett mera omfattande saneringsprogram, innefattande

motsvarande prövning beträffande andra avloppsutsläpp i samma recipient,

får det bli eu avvägningsfråga i vad mån olika förorenare skall få taga i anspråk

recipientens självreningsförmåga. I viss utsträckning torde dylika

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

frågor kunna regleras inom ramen för vattenvårdsförbund. Att utreda möjligheterna

för införandet av en dylik organisationsform tillhör uppgifterna

för kommitténs fortsatta arbete. I detta sammanhang må jämväl erinras

om regeln i 8 kap. 28 §, vari stadgas att, om två eller flera samhällen avleder

kloakvatten till samma recipient och något samhälle vidtagit reningsåtgärder,

samhälle som alltjämt förorenar recipienten kan förpliktas att

intill dess det vidtager motsvarande reningsåtgärder deltaga i kostnaden för

förstnämnda åtgärder.

Även andra omständigheter än recipientens beskaffenhet måste beaktas

vid avgörande av vilka reningsåtgärder som bör föreskrivas till förhindrande

av att allmänna och enskilda intressen lider intrång genom förorening.

Hit hör, såsom kommittén framhållit, mängden och beskaffenheten av

det kloakvatten som utsläppes, arten av förekommande bebyggelse, som kan

beröras av föroreningsverkningarna, samt de med anläggande av reningsverk

förbundna svårigheterna, I sistnämnda hänseende träder bl. a. den

ekonomiska frågan i förgrunden. Givet är, att en rimlig relation måste krävas

mellan utgifterna för reningen och det resultat, som därmed kan uppnås.

Några närmare riktlinjer för denna avvägning torde nu lika litet som

vid tillkomsten av gällande bestämmelser kunna angivas. Allmänt torde

dock kunna sägas, att åtminstone beträffande kloakvatten från tätbebyggelse

utgifterna för långtgående rening regelmässigt väl uppväges av de förbättringar

den därigenom minskade vattenföroreningen medför ur allmän

och enskild synpunkt.

De svårigheter, som sammanhänger med gällande investeringsbegränsningar

och byggnadsrestriktioner, berör i främsta rummet redan befintliga

föroreningskällor och får beaktas vid utformningen av övergångsbestämmelserna

till den nya lagstiftningen. Även beträffande nya utsläpp kan det

dock måhända undantagsvis bli nödvändigt att vid bestämmande av reningspliktens

omfattning taga hänsyn till att den erforderliga anläggningen

icke kan beredas utrymme inom tillgänglig investeringsvolym. Detta bör

dock givetvis icke leda till befrielse från skyldighet att vidtaga de reningsåtgärder,

som bedömes såsom nödvändiga, utan i förekommande fall endast

till det uppskov, som finnes oundgängligen påkallat. Uppenbarligen är det i

hög grad angeläget, att man icke tillåter betydande utsläpp av otillfredsställande

renat kloakvatten från nya bebyggelseområden.

Den allmänna regeln om skyldighet att rena kloakvatten ger enligt det

anförda, även i sin nu föreslagna något skärpta form ett tämligen vidsträckt

utrymme för beaktande av olika föreliggande omständigheter. Det

torde vara påkallat att komplettera regeln genom bestämmelse om en minimigräns,

som inskärper att helt obehandlat kloakvatten som regel ej skall

få utsläppas i sjöar och vattendrag. Kommittén har i detta hänseende föreslagit,

att kloakvatten från samlad bebyggelse med mera än 200 invånare i

intet fall skall få avledas till vattenområde utan s. k. slamavskiljning samt

att kloakvatten från mindre bebyggelse ävensom från enstaka fastighet, därest

det innehåller avloppsvatten från vattenklosett, icke skall få utsläppas,

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

61

med mindre hälsovårdsnämnden finner det kunna ske utan olägenhet. Jag

vill i princip ansluta mig till detta förslag, som också i det stora hela tillstyrkts

i remissvaren. Att utan en sådan jämförelsevis enkel åtgärd som

slamavskiljning utsläppa kloakvatten bör, såsom uttalats redan under förarbetena

till gällande lag, så gott som alltid anses vara otillåtet.

I fråga om den närmare utformningen av den minimiregel beträffande

slamavskiljning som sålunda bör gälla har vid remissbehandlingen riktats

kritik mot kommittéförslaget ur olika synpunkter. Vad som anförts i remissvaren

synes böra föranleda vissa modifikationer i förslaget. Sålunda

torde uttrycket »samlad bebyggelse med mer än 200 invånare» lämpligen

böra utbytas mot »tätbebyggelse». Härigenom vinnes överensstämmelse med

den terminologi som användes i fastighetsbildnings- och byggnadslagstiftningen.

I sak innebär detta samtidigt en ur vattenvårdssynpunkt påkallad

sänkning i förhållande till kommitténs förslag av gränsen mellan sådana bebyggelseområden,

för vilka slamavskiljningsskyldigheten i princip bör gälla

oavsett kloakvattnets sammansättning, och bebyggelse, beträffande vilken

sagda skyldighet skall vara beroende av om avloppsvatten från vattenklosett

ingår i kloakvattnet. Såsom lantmäteristyrelsen framhållit, torde nämligen

tätbebyggelse med den innebörd detta begrepp givits i rättstillämpningen ofta

föreligga långt innan bebyggelsen omfattar mer än 200 invånare. Anledning

att göra skillnad mellan avledande genom gemensam ledning och avledande

genom separata ledningar synes ej föreligga. Spörsmålet härom bär för övrigt

ringa praktisk betydelse, om bestämmelsen anknytes till begreppet tätbebyggelse.

Med anledning av de synpunkter, som framkommit vid remissbehandlingen,

torde vidare böra eftersträvas en något mera elastisk reglering än kommittén

föreslagit utan att man fördenskull uppger kravet på slamavskiljning

som regelmässig minimiåtgärd. Någon gång kan det även i fråga om mera

omfattande bebyggelse föreligga skäl att icke strikt hålla på kravet, t. ex.

om recipienten redan är helt förstörd av annan förorening och sanering inom

överskådlig tid icke är tänkbar. I ett remissyttrande har såsom exempel

anförts att ett anrikningsverk utsläpper avfall under sådana förhållanden,

att ersättning för fullständig skada utgått och strandfastigheterna inlösts.

I dylikt fall bör undantag kunna medgivas. Likaså bör, såsom också kommittén

tänkt sig, undantag kunna medgivas i fråga om utsläpp av mindre

omfattning, även om avloppsvatten från vattenklosett ingår i kloakvattnet,

t. ex. då fråga är om enstaka fastigheter på långt avstånd från bebyggelseområden.

Lagregeln torde kunna utformas så, att undantag från kravet på

slamavskiljning må göras, om det uppenbarligen kan ske utan olägenhet.

Jag vill starkt understryka vikten av ett restriktivt utnyttjande av undantagsmöjligheten.

Det är icke — såvitt angår nya utsläpp — avsett att

restriktioner i avseende å investeringar skall kunna åberopas såsom undantag

från minimiregeln.

Den som är skyldig att vidtaga reningsåtgärder är givetvis, såväl då fråga

är om enbart slamavskiljning som då längre gående åtgärder kräves, även

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

pliktig att tillse, att den anläggning, som nyttjas för ändamålet, vederbörligen

underhålles. Någon särskild bestämmelse härom synes ej vara erforderlig.

I anslutning till minimiregeln om slamavskiljning av kloakvatten torde

även böra upptagas en skärpt regel beträffande utsläpp av pressaft från

siloanläggning och urin från djurstall. Sådant utsläpp förekommer enligt

uppgift i ökad omfattning särskilt i landets södra delar. De skador som uppkommer

härav karakteriseras såsom elakartade. Ehuru utsläppen i regel

ej är av betydande omfattning, blir skadeverkningarna allvarliga genom

att utsläppen ofta sker i mindre vattendrag. Ännu torde förfarandet ej vara

så utbrett att det inger mycket allvarliga farhågor, men det är angeläget att

denna utveckling hejdas. De vid remissbehandlingen från några håll framförda

farhågorna för att ett beskärande av möjligheterna att utnyttja vattendragen

såsom recipienter för pressaft och urin skulle innebära en alltför

stark belastning för jordbruksnäringen synes överdrivna. Det bör vara möjligt

att utan större ekonomiska uppoffringar finna andra vägar att lösa problemet

hur dessa avfallsämnen från jordbruket skall behandlas. Givetvis

bör det tillses, att icke utvecklingen i stället går i riktning mot ökad förorening

av grundvattnet. Jag förutsätter, att denna fråga uppmärksammas

av kommittén under dess fortsatta arbete, som bl. a. avser åtgärder till beredande

av erforderligt skydd för grundvattentillgångarna.

Liksom i fråga om icke slambehandlat kloakvatten torde emellertid förbudsregeln

ej böra utformas alltför rigoröst. Möjlighet till undantag bör beredas

i sådana fall då det är uppenbart att utsläppandet icke medför någon

olägenhet. Så kan stundom vara fallet exempelvis då fråga är om ett mindre

omfattande utsläpp i mindre damm eller dike inom fastigheten eller recipient

med stark vattenomsättning.

Enligt det anförda vill jag föreslå, att såsom andra stycke av 23 § införes

ett stadgande av innebörd att kloakvatten, som innehåller avloppsvatten

från vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse och som ej undergått

slamavskiljning, ävensom pressaft från siloanläggning och urin från

djurstall ej må avledas till vattendrag, sjö eller annat vattenområde, med

mindre det uppenbarligen kan ske utan olägenhet. Det är givetvis av vikt,

att det tillses att stadgandet verkligen efterleves. Detta torde lämpligast ske

genom förprövningsskyldighet, eventuellt med dispensmöjlighet i viss utsträckning

för hälsovårdsnämnd. Frågan härom kan regleras i administrativ

ordning.

32 §.

Betänkandet. Kommittén har — i förslag till förbudskungörelse — upptagit

förbud mot utsläppande i vattenområde av de industriella avloppsvattnen

vassle samt galvaniskt bad och från sådant bad härrörande koncentrerat

sköljvatten, med befogenhet för vattendomstol att medgiva undantag

från förbudet, där så finnes kunna ske utan att allmänna intressen eller

enskild rätt förnärmas. Dessa slag av avloppsvatten anställer enligt kom
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

mittén så allvarliga skador i vattendragen, att de i fortsättningen icke bör

annat än i undantagsfall få avledas till vattenområde.

Yttrandena. Mot det föreslagna förbudet i vad det gäller galvaniskt bad

och från sådant bad härrörande koncentrerat sköljvatten har någon erinran

icke framställts.

Beträffande förbudet mot utsläppande av vassle har av Sveriges lantbruksförbund,

riksförbundet landsbygdens folk och svenska mejeriernas

riksförening anförts, att detta icke borde omfatta mindre mängder av spillkaraktär.

Riksföreningen har därvid framhållit, att om icke vid osttillverkningen

spillvassle utgörande högst 5 procent av totala vasslemängden får

avledas med det övriga avloppsvattnet antingen hela osttillverkningstekniken

måste ändras eller också en fullständig omläggning ske av avloppssystemen

inom ysterierna. Detta kommer att medföra mycket stora kostnader.

Riksföreningen medger dock, att förhållandena understundom kan

vara sådana, att icke ens spillvassle borde få utledas i recipient.

Departementschef en. I enlighet med kommitténs förslag vill jag förorda,

att skärpta regler upptages i fråga om utsläppande i vattenområde av vassle

samt galvaniskt bad och från sådant bad härrörande koncentrerat sköljvatten.

Dessa ämnen har mycket kraftig föroreningsverkan, och en begränsning

av möjligheterna att utsläppa dem i vattendragen torde vara av stor

betydelse för saneringen. Möjligheter torde föreligga att behandla dessa

avfallsämnen på annat sätt än att släppa ut dem i vattendragen. Regeln —

som lämpligen kan upptagas såsom ett nytt tredje stycke i förevarande pagraf

— bör liksom motsvarande bestämmelse beträffande pressaft från siloanläggning

och urin från djurstall avfattas så, att utsläppande ej må äga

rum med mindre det uppenbarligen kan ske utan olägenhet. Den dispensbefogenhet,

som föreligger för Kungl. Maj :t enligt paragrafens andra stycke,

bör dock vara tillämplig jämväl beträffande dessa avfallsämnen.

34 §.

Betänkandet. Kommittén har föreslagit en höjning av maximi- och minimibeloppen

— från 25 resp. 3 000 kronor till 50 resp. 6 000 kronor — för

den avgift, som enligt första stycket i denna paragraf må till befrämjande

av fisket inom landet åläggas ägaren av fabrik eller inrättning, varifrån utsläppes

industriellt avloppsvatten, som kan antagas medföra avsevärt men

för fiske. Kommittén har samtidigt framhållit såsom önskvärt, att de influtna

medlen, bl. a. i fiskets intresse, användes för tillgodoseende icke

blott av fisket utan också av andra mera allmänna vattenvårdsintressen.

Yttrandena. Den av kommittén föreslagna höjningen av maximibeloppet

bär i flera yttranden ansetts otillräcklig. Sålunda har Norrbygdens vattendomstol

med instämmande av länsstyrelsen i Västerbottens län anfört, att

avgiflslatituden för industriellt avloppsvatten borde ligga mellan 100 och

30 000 kronor. Distriktsingenjörers förening har ansett maximibeloppet böra

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kangl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

höjas till minst 50 000 kronor. Enligt distriktsingenjören för vatten och avlopp

i Västernorrlands län bör den övre gränsen ligga lägst vid 100 000

kronor. Också länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett en högst avsevärd

höjning av maximibeloppet erforderlig. Förutnämnda reservanter i fiskeristyrelsen

har hävdat, att maximeringen av avgiften bör slopas så att avgiften

kan fastställas till vad som på såväl kvantitativa som kvalitativa bedömningsgrunder

(avloppsvattnets mängd och farlighet) är befogat.

Kravet på högre avgiftsmaximum har i flera yttranden motiverats med

den mångsidigare användning av de influtna medlen som kommittén föreslagit.

V attenöverdomstolen har visserligen också funnit, att den övre gränsen

för avgiften måhända borde höjas, men har samtidigt framhållit, att av

lagtexten framgår, att avgiftsmedlen icke kan få användas till främjande av

andra vattenvårdsintressen än det, för vilket de är avsedda, d. v. s. fisket.

Även kammarkollegiet har avrått från att medlen användes för annat än

fisket. Kollegiet har emellertid uttalat, att med lagrummets nuvarande avfattning

hinder icke torde möta mot att medlen disponeras för åtgärder,

som endast indirekt främjar fisket inom landet. Sveriges fiskares riksförbund

och svenska fiskevårdsförbundet har motsatt sig, att medlen användes

för andra ändamål än främjande av fisket.

Sveriges industriförbund har hävdat, att avgift icke borde få åläggas för

utsläppande av industriellt avloppsvatten, så länge motsvarande avgiftsskyldighet

icke stadgas för kloakvatten. Förbundet finner fördenskull, att

antingen stadgandet borde upphävas eller ock avgiftsskyldighet införas för

den, som utsläpper kloakvatten. Att någon åtskillnad i fråga om avgiftsplikten

icke borde göras mellan förorening genom industriellt avloppsvatten

och kloakvatten har uttalats också av handelskamrarna i Karlstad,

Gävle och Sundsvall samt av svenska teknologföreningen. Också Norrbygdens

vattendomstol har ifrågasatt införande av avgift för den, som utsläpper

kloakvatten. Avgiftslatituden borde i fråga om sådant avloppsvatten ligga

mellan 500 och 500 000 kronor.

Departementschefen. I betraktande av penningvärdeförsämringen och med

hänsyn till omfattningen av de skador, som visat sig kunna uppkomma

genom förorening av industriellt avloppsvatten, torde maximibeloppet för

den i förevarande paragraf föreskrivna avgiften böra höjas till 10 000 kronor.

Minimibeloppet bör samtidigt höjas till det av kommittén föreslagna

beloppet 50 kronor.

Med hänsyn till den stora omfattning i vilken staten bidrager till kostnaden

för anläggande av avloppsledningar för kloakvatten skulle en avgiftsplikt

i fråga om sådant avledande ofta icke komma att innebära annat

än att en del av statsanslagen återginge till det allmänna i form av avgifter.

Det synes fördenskull föga rationellt att införa avgiftsskyldighet för

kloakvattenutsläpp. Något förslag härom har jag följaktligen icke ansett

mig böra framlägga.

Vad angår frågan om de genom avgifterna influtna medlens användning

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

65

torde med paragrafens nuvarande avfattning dessa icke kunna disponeras

annorledes än för främjande av fisket inom landet. Någon ändring i detta

avseende torde icke för närvarande böra ske. 1 likhet med kammarkollegiet

finner jag emellertid hinder icke möta mot att medlen användes för

ändamål, som mera indirekt främjar fisket.

37 §.

Bestämmelserna i första stycket i denna paragraf har — i samband med

att möjlighet att stadga förprövningsskyldighet införts jämväl i fråga om

avledande av kloakvatten — överförts till 38 §. Härav föranledes jämväl

en mindre redaktionell jämkning i andra stycket.

38 §.

Departementschefen. Vid utformningen av den nya lagstiftningen har

följts den grundsatsen, att skärpta regler om villkoren för avledande av

avloppsvatten upptagits i själva lagen, varjämte förutsatts, att tillämpningen

av de skärpta reglerna skall säkras bl. a. genom förprövningsskyldighet.

Möjlighet torde böra föreligga för Kungl. Maj :t att föreskriva dylik skyldighet

ej blott — såsom nu är fallet — beträffande industriellt avloppsvatten

utan jämväl i fråga om kloakvatten. Stadgandet i 37 § första stycket

bör därför utsträckas till att gälla också kloakvatten. Med denna komplettering

får bestämmelsen en lämpligare plats i förevarande paragraf. Såsom

ett nytt fjärde stycke har alltså i 38 § införts en bestämmelse av innebörd,

att Kungl. Maj :t äger meddela förbud mot att, innan frågan om åtgärder

till motverkande av vattenförorening blivit prövad enligt vattenlagen,

anlägga avloppsledning för kloakvatten eller vissa slag av fabriker och andra

industriella inrättningar eller mot att i vattendrag, sjö eller annat vattenområde

utsläppa kloakvatten eller industriellt avloppsvatten av viss

mängd, art eller sammansättning.

10 KAP.

43 §.

Betänkandet. Kommittén har föreslagit, att i 10 kap. skall införas en ny

paragraf, betecknad 43 a §, av innebörd att vatteninspektionen skall erhålla

avskrift av ansökningshandlingar jämte kungörelse, såvitt fråga är om syneförrättning

beträffande vattenreglering eller annat företag, som icke hänför

sig till 8 kap. men som kan antagas leda till ökad vattenförorening. Till

motivering av förslaget anför kommittén:

Sjösänkningar och vattenregleringar medför ofta sådana förändringar i de

berörda vattenområdena, att helt andra förutsättningar än tidigare uppkommer

för dessas utnyttjande som recipienter för avloppsvatten. Om avloppsvatten

ledes till dylikt vattenområde, kan därför det planerade företaget få

till följd en väsentligt ökad förorening inom området. Samma synpunkter

kan i vissa fall gälla även i fråga om dikningsförelag och andra företag enligt

5 liihang till riksdagens protokoll 1D!>6. 1 samt. Nr 173

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

7 kap. Det är således av vikt, att vatteninspektionen vid syneförrättning rörande

sjösänkning eller vattenreglering samt rörande annat företag, som kan

medföra ökad förorening, beredes tillfälle att följa syneförrättnmgen och

framhålla de synpunkter, som bör iakttas med hänsyn till vattenvårdsintresset.

Yttrandena. Enligt kammarkollegiets uppfattning är det endast undantagsvis

som reglering av sjö i syfte att bereda ökad möjlighet att tillgodogöra

vattenkraft, leder till ökad vattenförorening genom försämrad kapacitet hos

recipienten. En annan sak är att sjöregleringar kan medföra att befintliga

avloppsledningar måste byggas om eller förlängas. Skadeverkningarna i dessa

avseenden framgår mera sällan av ansökningshandlingarna utan framkommer

först genom erinringar och vid sammanträden och synegång samt

föranleder yrkanden från motparterna till sökanden. Däremot torde säkerligen

mera än hittills böra beaktas verkningarna av defensiva sjösänkningai

och regleringar samt andra vattenavledningars inverkan på recipienternas

kapacitet. I allmänhet finns det ej några enskilda parter, som i dylika mål

har anledning att bevaka dessa intressen, och talan för det allmänna föres

endast beträffande större och mera vittutseende förelag. Kollegiet ifrågasätter

därför behövligheten av översändande av andra ansökningshandlingar

än sådana, som avser företag enligt 7 och 8 kap. vattenlagen. \ id företag

enligt 3 kap. vattenlagen synes den bevakning, som företages av kollegiet

eller berörda kommunala eller enskilda parter, vara till fyllest. Skulle inspektionens

sakkunskap visa sig behövlig för målets handläggning, kommer

den säkerligen att påkallas av synemännen, vattendomstolen, kollegiet

eller annan part.

Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar anser det till undvikande

av missförstånd böra påpekas, att den föreslagna bestämmelsen icke får tolkas

så, att därigenom tagits ställning till frågan om vem som skall svara för

erforderliga åtgärder eller kostnader till följd av att företaget eventuellt orsakar

ökad vattenförorening.

Departementschefen. Såsom kommittén anfört kan även andra företag än

sådana som är hänförliga till 8 kap. medföra ökad vattenförorening, och det

synes påkallat att införa en bestämmelse om att vatteninspektionen skall få

underrättelse om sådana företag. I främsta rummet är detta påkallat beträffande

företag enligt 7 kap. Bestämmelsen torde dock böra omfatta även vattenregleringsföretag

för kraftändamål, ehuru sådana företag endast undantagsvis

kan antagas leda till ökad vattenförorening.

För undvikande av en särskild a-paragraf har bestämmelsen upptagits såsom

ett nytt tredje stycke i 10 kap. 43 §.

44 §.

I denna paragraf har vidtagits vissa smärre jämkningar i överensstämmelse

med kommitténs förslag. Utöver vad kommittén föreslagit har den

formella ändringen vidtagits, att uttrycket »byggnadsnämnd, där sådan finnes»

utbytts mot »byggnadsnämnden».

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

68 och 74 §§.

Betänkandet. I sista stycket av dessa båda paragrafer stadgas i den gällande

lydelsen, att i fråga om företag enligt 8 kap. avskrift av förslag till

utlåtande resp. avskrift av utlåtande eller visst meddelande jämte underrättelse

skall översändas till fiskeristyrelsen — enligt förslaget vatteninspektionen.

Som en följd av det vid 10 kap. 43 § föreslagna stadgandet bör enligt

kommittén föreskrivas, att dylik avskrift skall tillställas vatteninspektionen

jämväl i fråga om företag, som avses i sistnämnda lagrum, dock endast om

vatteninspektionen funnit påkallat att till förättningsmannen avgiva yttrande

rörande företaget.

Yttrandena, österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar framhåller,

att kommittén icke synes ha tänkt sig, att vatteninspektionen alltid skall

vara skyldig att yttra sig i de fall underrättelse om ett torrläggningsföretag

översänts från förrättningsmannen. Det är emellertid antagligt, att inspektionen

likväl i många fall kommer att avge yttrande, som icke innehåller annat

än en förklaring att inspektionen icke har något att erinra mot företaget.

Det synes vara onödigt att även för sådant fall tillställa inspektionen ett

många gånger vidlyftigt förslag till utlåtande in. m. I överensstämmelse med

den nuvarande lydelsen av 10 kap. 68 § andra stycket och 10 kap. 74 §

tredje stycket vattenlagen synes därför skyldigheten att översända förslag

till utlåtande m. in. lämpligen kunna göras beroende av om vatteninspektionen

haft något att erinra med anledning av företaget.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör dessa båda paragrafer

kompletteras som en följd av det föreslagna tillägget till 10 kap. 43 §.

Härvid synes riktigast att likställa företag enligt 3 eller 7 kap., som kan antagas

leda till ökad förorening, med företag enligt 8 kap. översändande av

avskrift till vatteninspektionen bör alltså ske, även om vatteninspektionens

yttrande icke innefattar någon erinran med anledning av företaget.

11 KAP.

36 §.

Denna paragraf har kompletterats på sannna sätt som 10 kap. 43 §. Därvid

har den av kommittén föreslagna 36 a § inarbetats i 36 §.

59 §.

I förevarande paragraf har endast vidtagits den formella ändringen, att

»fiskeristyrelsen» utbytts mot »statens vatteninspektion».

13 KAP.

8 och 11 §§.

De i dessa båda paragrafer föreslagna ändringarna avser endast att anpassa

stadgandena efter den nya lydelsen av 8 kap.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

övergångsbestämmelserna

Betänkandet. Kommitténs förslag till övergångsbestämmelser till ändringarna

i vattenlagen innefattar till en början föreskrift om att det i 8 kap.

23 § av kommittén föreslagna förbudet mot utsläppande av kloakvatten utan

slamavskiljning ävensom motsvarande ansvarsbestämmelse i 13 kap. icke

skall äga tillämpning inom en femårsperiod efter ikraftträdandet.

Vidare upptages i förslaget en särskild övergångsbestämmelse för det fall,

att talan fullföljes mot sådant beslut angående avgift enligt 8 kap. 34 § som

meddelas före ikraftträdandet.

Yttrandena. Beträffande remissinstansernas ställningstagande till övergångsförhållandena

kan i huvudsak hänvisas till den redogörelse som lämnats

i anslutning till den allmänna motiveringen.

Här må tilläggas, att medicinalstgrelsen anmärker, att det med den avkommittén

föreslagna lydelsen av7 övergångsstadgandet skulle bli tillåtet

att under femårsperioden anordna nya avloppsledningar utan slamavskiljning,

vilket styrelsen finner ägnat att väcka betänkligheter.

Österbggdens och Söderbggdens vattendomstolar anför, att undantag från

bestämmelsernas tillämpning synes böra stadgas beträffande sådana fall, då

genom lagakraftvunnen dom före lagens ikraftträdande tillstånd erhållits

att utsläppa kloakvatten på villkor, som är lindrigare än den nya lagens

föreskrifter. Domstolarna framhåller, att på grund av bestämmelsen i 8

kap. 40 § vattenlagen möjlighet föreligger att ompröva ett tidigare meddelat,

mot den nya lagstiftningen eventuellt stridande tillstånd sedan tio år

förflutit från det tillståndet vunnit laga kraft.

1951 års byggnadsutredning — som finner det kunna övervägas, huruvida

de föreslagna bestämmelser, vilka möjliggör totalt förbud mot utsläppande

av kloakvatten från redan befintlig bebyggelse, är alltför långtgående — anser

tillämpningen av dessa stadganden i praktiken ofta komma att innebära,

att bebyggelsen slås ut. Utredningen ifrågasätter om icke stadgandena

bör kompletteras med bestämmelser om rätt i vissa fall till ersättning för

ägare och andra sakrättshavare med avseende å fastighet, som drabbas av

sådant förbud. Liknande bestämmelser anses också kunna övervägas för

det fall, att föreskrift meddelas om mera kostsamma reningsåtgärder.

Departementschefen. Enligt vad jag närmare utvecklat i den allmänna

motiveringen bör de nya lagreglerna om villkoren för utsläppande av avloppsvatten

i princip äga tillämpning å avledande, som påbörjats före ikraftträdandet.

Vissa inskränkningar måste emellertid göras. Har fråga om villkoren

för avledande före ikraftträdandet blivit av vattendomstol eller synemän

slutligen prövad, bör sålunda, till en början, vid fullföljd av talan

eller underställning äldre lag äga tillämpning. Beaktas måste vidare bestämmelserna

i 8 kap. 40 § vattenlagen om de förutsättningar, under vilka

ändring må ske av lagakraftvunnen föreskrift, som efter ansökan medde
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

69

lats av vattendomstol eller synemän. Har sådan föreskrift meddelats före

ikraftträdandet eller därefter med tillämpning av äldre lag enligt vad nyss

sagts, synes de nya bestämmelserna böra äga tillämpning å det avledande,

som därvid varit under bedömande, allenast i den mån i målet meddelade

föreskrifter må ändras enligt reglerna i 8 kap. 40 §. Bestämmelser i nu angivna

hänseenden bör upptagas i övergångsstadgandet.

Såsom jag vidare uttalat i den allmänna motiveringen måste i fråga om

de nya reglernas tillämpning å avledande, som påbörjats före ikraftträdandet,

också det allmänna förbehållet göras, att för vidtagande av erforderliga

åtgärder till motverkande av vattenförorening må, enligt vattendomstolens

(.eller synemännens) bestämmande, åtnjutas det anstånd, som med hänsyn

till omständigheterna är oundgängligen påkallat. Jämväl härom bör bestämmelse

upptagas i övergångsstadgandet. Vid tillämpningen härav är det givetvis

icke avgörande, om den ledning, varigenom avledandet sker, anlagts och

nyttjats före ikraftträdandet. I den mån efter ikraftträdandet sker klart

märkbar ökning av eller ur föroreningssvnpunkt betydelsefull ändring i

sammansättningen av avloppsvatten, som tidigare utsläppts genom viss ledning,

är nya lagen tillämplig utan reservationer.

Någon anledning att — såsom ifrågasatts i ett remissyttrande — överväga

att införa möjlighet till ersättning, om befintlig bebyggelse enligt nya lagen

skulle drabbas av förbud mot att utsläppa kloakvatten eller om mera kostsamma

åtgärder föreskrives, torde ej föreligga. Som jag anfört i den allmänna

motiveringen innebär den nya lagstiftningen icke något principiellt

avsteg från de grundsatser, som redan är fastslagna i den gällande lagstiftningen.

Förslaget till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden

Betänkandet. Det av kommittén framlagda förslaget till tillsynslag bygger

på och är till övervägande del likalydande med den hittills gällande lagen i

ämnet. Den enda mera väsentliga förändring, som föreslås av kommittén,

innebär att vatteninspektionen — som enligt kommitténs förslag skall övertaga

fiskeristyrelsens uppgift som tillsynsmyndighet — skall utöva tillsyn

ur alla de synpunkter, som kan komma i fråga. Härom anför kommittén:

Enligt den gällande lagen utövar tillsynsmyndigheten tillsyn »ur fiskeoch

naturskyddssynpunkt». Denna uppgift skall således nu tillkomma vatteninspektionen.

Den primära tillsynen ur hälsovårdssynpunkt utövas däremot

av hälsovårdsmyndigheterna, medan tillsynsmyndigheten endast »i

den mån så lämpligen kan ske» har att bevaka detta intresse. Vatteninspeklionen

föreslås nu bliva utrustad även med medicinsk och bakteriologisk

sakkunskap. Den bör därför handha den allmänna tillsynen även ur hälsovårdssynpunkt.

Hälsovårdsmyndigheterna skall dock givetvis enligt hälsovårdsstadgans

bestämmelser alltfort utöva sådan tillsynsverksamhet. Liksom

hittills bör tillsyn enligt vad därom särskilt är stadgat utövas av fiskeritjänstemän.

För tillsynsmyndigheten (vatteninspektionen) måste det vara

av stort värde alt kunna tillgodogöra sig den erfarenhet, som besittes av

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

länsfiskeritjänstemännen, vilka i sitt arbete har ständig kontakt med vattendragen.

Ett närmare samarbete mellan dessa tjänstemän och en enligt

hälsovårdsstadgesakkunnigas förslag utbyggd organisation av hälsovårdsinspektörer,

å ena, samt vatteninspektionen, å andra sidan, kan bli av stor

betydelse för den lokala tillsynen mot vattenförorening. Anordningen med

särskilda tillsyningsmän bör jämväl bibehållas.

Kommittén lämnar härefter följande redogörelse för innehållet i lagförslaget:
I

1 § av lagförslaget bär de ovan nämnda principerna för tillsynens utövande

angivits. Vattenvårdskommittén vill i detta sammanhang påpeka, att

— därest distriktsingenjörerna för vatten och avlopp icke skulle komma att

ingå som en del av vatteninspektionen — dessa på annat sätt bör infogas

i tillsynsverksamheten vid sidan av hälsovårdsmyndigheter, fiskeritjänstemän

och särskilda tillsyningsmän. Det är nämligen angeläget, att distriktsingenjörernas

sakkunskap och särskilda kännedom om förhållandena inom

respektive distrikt tages i anspråk för åstadkommande av en ändamålsenlig

vattentillsyn.

2—5 §§ i lagförslaget är av samma innehåll som den gällande lagens

3—6 §§. Dessa paragrafer avhandlar vatteninspektionens befogenheter att

meddela råd och anvisningar till motverkande av förorening, att göra framställning

till länsstyrelsen om förbud mot utsläppande av avloppsvatten

utan erforderlig rening in. in. samt att föra talan i föroreningsmål ävensom

Kungl. Maj :ts rätt att meddela föreskrifter om skyldighet att göra anmälan

hos vatteninspektionen i ärenden, som berör dennas verksamhet.

Den gällande lagens i 7 och 8 §§ intagna bestämmelser om tillsyn ur hälsovårdssynpunkt

är med den ståndpunkt, som intages i förslaget, icke längre

erforderliga. I den mån bestämmelserna alltjämt bör gälla, har de införts i

förslagets 1 §.

I förslagets 6 § har sammanförts de i 9 och 10 §§ av den gällande lagen

meddelade föreskrifterna i fråga om särskilda tillsyningsmän. För närvarande

gäller, att tillsyningsmän må förordnas av länsstyrelsen, då anledning

finnes till antagande, »att genom utsläppande av avloppsvatten-------kan

uppkomma avsevärd olägenhet». Vattenvårdskommittén föreslår endast den

förändringen i förhållande till det nuvarande stadgandet, att länsstyrelsen

äger förordna tillsyningsmän »efter framställning av vatteninspektionen eller

då fråga därom eljest uppkommer». Anordningen med särskilda tillsyningsmän

har hittills utnyttjats endast i några få fall, ehuru behov därav

sannolikt förelegat vid åtskilligt flera anläggningar. Därest vatteninspektionen

vid behov av särskild tillsyningsmän fäster länsstyrelsens uppmärksamhet

därpå genom en dylik framställning, kan man räkna med, att denna

möjlighet till kontroll tillvaratages bättre, än vad hittills varit fallet. — Det

framlagda förslaget rörande tillsyningsmännen torde föranleda viss formell

ändring i Kungl. kungörelsen den 17 oktober 1941 om ersättning åt tillsyningsmän,

varom förmäles i 9 § lagen den 20 juni 1941.

De i den gällande lagen under rubriken »Gemensamma bestämmelser»

upptagna 11—18 §§ har utan annan ändring, än att »fiskeristyrelsen» utbytts

mot »vatteninspektionen» överförts till lagförslaget såsom 7—14 §§.

Paragraferna innehåller i huvudsak bestämmelser om rätt för vatteninspektionen

och dess biträden att vinna tillträde till anläggning m. in. för verkställande

av undersökningar om skyldighet för anläggnings innehavare att

lämna erforderliga upplysningar angående anläggningen — härunder innefattas

alla tillgängliga uppgifter, som är av värde för vatteninspektionens un
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

71

dersökning av avloppsförhållandena vid anläggningen — om förbud för den

som tagit befattning med tillsyn enligt lagen att röja yrkeshemlighet in. in.

samt om straffpåföljder för förseelser mot vissa stadganden i lagen.

Yttrandena. Såvitt angår tillsynslagens utformning förekommer i yttrandena

kritik mot kommittéförslaget på skilda punkter.

1951 års byggnadsutredning anser förslaget icke ha erhållit en utformning,

som tillgodoser utredningens mening om verksamhetens inriktning.

Särskilt 2 § — vilken utredningen finner kunna i den föreslagna lydelsen

utgå ur förslaget utan att dettas innebörd ändras -— bör enligt utredningens

uppfattning erhålla sådan avfattning, att den rådgivande verksamheten klart

fastslås som en skyldighet och rentav en huvuduppgift för vattenvårdsmyndigheten.

I samband därmed anser utredningen att, antingen i tillsynslagen

eller i en blivande instruktion för myndigheten, skyldighet bör föreskrivas

för denna att i frågor rörande kommunala avloppsvatten och andra frågor

av beskaffenhet att påverka byggnadsverksamheten samråda med byggnadsstyrelsen,

länsarkitekterna och byggnadsnämnderna. På samma sätt

föreslår Sveriges lantbruksförbund, att vatteninspektionen skall vara skyldig

att, vid handläggning av mera ingripande frågor berörande jordbruket,

inhämta yttrande från lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen eller statens

mejeriförsök.

I fråga om vatteninspektionens och länsstyrelsernas uppgifter enligt tillsynslagen

har medicinalstyrelsen fäst sig vid att bestämmelserna — t. ex.

2, 3, 4 och 6 §§ — konstruerats så att de stadgar rättighet men icke skyldighet

för de nämnda myndigheterna att vidtaga åtgärder, då missförhållanden

yppar sig. Enligt styrelsens mening bör dessa uppgifter tillkomma vederbörande

myndighet såsom skyldigheter. Därest bestämmelserna icke anses

kunna omredigeras i sådan riktning, föreslår styrelsen, att i vederbörande

instruktioner motsvarande bestämmelser intages såsom åligganden.

Länsstyrelsernas befogenhet på vattenvårdens område anses av länsstyrelsen

i Kalmar län böra göras mera omfattande. Icke blott vatteninspektionen

utan även länsstyrelserna bör, hävdar länsstyrelsen, äga möjlighet att

hos vattendomstol påkalla prövning rörande åtgärd till motverkande av olägenhet

genom utsläppande av avloppsvatten.

Gatunämnden i Malmö befarar, att ett genomförande av förslaget kan

komma att leda till en viss dubbelkontroll i hälsovårdsavseende. Nämnden

förordar en omarbetning för åstadkommande av bättre samordning mellan

tillsynslagen och den nya hälsovårdsstadgan, därvid tillika bör beaktas

möjligheten att utnyttja de lokala hälsovårdsmyndigheterna för fältarbetet.

Behovet av en samordning med hälsovårdsstadgan betonas också av

svenska väg- och vattenbyggares riksförbund.

Vidkommande föreskriften i 4 § om befogenhet för vatteninspektionen

att föra talan inför vattendomstol anför kammarkollegiet, alt det fortfarande,

liksom hittills, måste vara lämpligt, alt vid förande av talan i större eller

mera invecklade föroreningsmål anlitas den mera kvalificerade och erfarna

personal, som finnes att tillgå på kollegiets advokatfiskalskontor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

Föreskriften i 6 § första stycket om förordnande i vissa fall av tillsyningsman

anses av Sveriges industriförbund samt handels kamrar na i Gävle

och Sundsvall böra kompletteras med ett stadgande av innebörd att, innan

tillsyningsman tillsättes i andra fall än efter framställning av inspektionsmyndigheten,

yttrande bör inhämtas från denna. Industriförbundet framhåller

särskilt, att förordnande av tillsyningsman, vilket hittills skett endast

i ett fåtal fall, kan för den som utsläpper avloppsvatten utgöra ett så allvarligt

ingripande, att den på området sakkunniga tillsynsmyndigheten bör ha

tagit del av ärendet, innan åtgärd vidtages.

I fråga om den i 6 § tredje stycket stadgade skyldigheten för samhälle att

gälda ersättning till tillsyningsman befarar länsstyrelsen i Norrbottens län,

att svårigheter kommer att uppstå vid tillämpningen i de fall då samhällets

— varmed länsstyrelsen antager böra förstås bebyggelse med mera än

200 invånare — avgränsning på marken icke bestämts. Länsstyrelsen föreslår

därför, att berörda stadgande gives en formulering, varav klart framgår,

att envar, som utnyttjar samhällets avloppsledning, är skyldig att deltaga

i kostnaderna för tillsyningsman.

Bestämmelserna i 7 § om tillträdesrätt för vatteninspektionen samt fiskeritjänsteman

och annan som biträder inspektionen föranleder fortifikationsförvaltningen

att erinra om det stora antalet anläggningar av hemlig natur

vid försvaret. Styrelsen anser det önskvärt, att stadgandet så utformas, att

av detta klart framgår skyldigheten för vederbörande myndighet eller tjänsteman

att iakttaga de militära säkerhetsföreskrifter, som kan finnas utfärdade.

Försvarets sjukvårdsstyrelse föreslår av liknande skäl, att tillsynen

över militära anläggningar får ankomma på försvarets centrala förvaltningsmyndigheter.

Vattenöverdomstolen föreslår, att ordet »tillsyningsman» utbytes mot det

i annan modern lagstiftning (14 kap. 6 § vattenlagen, 37 och 39 §§ lagen om

rätt till fiske samt 34 § fiskeristadgan) brukade ordet »tillsynsman».

Departementschefen. Såsom framgår av den allmänna motiveringen kan

jag ej i detta sammanhang taga ställning till frågan om tillsynsorganets

framtida organisation. Enligt det i årets statsverksproposition framlagda förslaget

är det avsett, att den centrala tillsynen tills vidare som hittills skall

utövas av fiskeristyrelsen. Vid utformningen av lagen bör likväl, som jag

förut uttalat, för tillsynsorganet användas beteckningen statens vatteninspektion.

Lagen bör innehålla bemyndigande för Kungl. Maj :t att bestämma

vilken myndighet som skall utöva denna funktion.

Innan organisationsfrågan blivit slutgiltigt löst, är det icke möjligt att

taga ställning till om det centrala tillsynsorganet, såsom kommittén tänkt

sig, skall handha den allmänna tillsynen även ur hälsovårdssynpunkt. Denna

fråga får alltså nu lämnas öppen. För att ett ställningstagande till organisationsfrågan

skall kunna ske oberoende av lagstiftningen torde det vara

lämpligast att icke i lagtexten närmare precisera omfattningen av tillsynen.

Ehuru lagtexten alltså i detta avseende synes kunna utformas enligt kom
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mctj.ts proposition nr 173 år 1956

73

mitléns förslag, 1''örulsättes att vatteninspektionen tills vidare utövar tillsyn

ur hälsovårdssynpunkt allenast i den mån detta med hänsyn till inspektionens

resurser kan ske.

Vad angår utformningen av lagen i övrigt har i en del remissyttranden

efterlysts en närmare precisering av tillsynsorganets skyldigheter i vissa avseenden.

En sådan precisering torde emellertid ej böra ske i förevarande lag,

som närmast avser att giva ett legislativt underlag för tillsynsverksamheten,

utan den bör i den mån den finnes erforderlig ske instruktionsvägen. Frågan

om länsstyrelsernas och hälsovårdsnämndernas verksamhet i avseende

å vattentillsynen torde icke nu kunna närmare prövas, utan en översyn i

detta avseende får ske vid utarbetandet av den nya hälsovårdsstadgan.

Beträffande den i gällande tillsynslag stadgade möjligheten för länsstyrelse

att förordna särskild tillsyningsman har kommittén föreslagit det tillägget,

att förordnande må ske efter framställning av vatteninspektionen eller

då fråga därom eljest uppkommer. I några remissyttranden har ifrågasatts,

om icke länsstyrelsen bör vara skyldig att i sådana fall, då tillsyningsman

tillsättes utan sådan framställning, inhämta yttrande från vatteninspektionen.

Med hänsyn till att det kan vara fråga om brådskande åtgärder synes

dock sådan skyldighet icke böra föreskrivas. Beträffande gäldandet av kostnaderna

för tillsyningsman torde tillräcklig tydlighet ernås, om det stadgas,

att kostnaderna skall gäldas av den som är ansvarig för behövliga åtgärder

till motverkande av vattenförorening. Såvitt angår allmänna vatten- och avloppsanläggningar

kommer därvid ansvarigheten att åvila anläggningens

huvudman. Frågan i vad mån denne kan utkräva beloppet av dem som nyttjar

ledningen får bedömas enligt de regler som gäller om avgiftsplikt. Eftersom

uttrycket »tillsyningsman» begagnas i den år 1955 antagna lagen om

allmänna vatten- och avloppsanläggningar, torde detta uttryck användas

även i förevarande lag i stället för »tillsynsman». Det i gällande lag i förevarande

sammanhang använda uttrycket »samhälle» är mindre lämpligt

med hänsyn till den speciella innebörd som detta begrepp numera har i 8

kap. vattenlagen (se 8 kap. 2 § i lydelse enligt lag den 3 juni 1955). Uttrycket

torde böra utbytas mot »tätbebyggelse».

Särskild bestämmelse torde icke vara erforderlig beträffande skyldigheten

för vatteninspektionen, fiskeritjänsteman eller annan, som biträder inspektionen,

att iakttaga gällande militära säkerhetsföreskrifter.

Bortsett från alt 14 § i förslaget kan utgå såsom onödig — jfr lagen den

20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter och viten — synes i övrigt

ej vara anledning till erinran mot kommitténs förslag.

Enligt vad i det föregående anförts föreligger nu förslag till

1) lag om ändring i vattenlagen; samt

2) lag om tillsgn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Det är avsett, att den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 januari

1957.

(! ltihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. AV 173

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 regeringsformen

avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Vid protokollet:

Ulla Larsson

1 Förslagen, vilka frånsett vissa redaktionella jämkningar är likalydande med de vid propositionen

fogade lagförslagen, har här uteslutits.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

75

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 april

1956.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 6 april 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 23 februari 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om ändring i vattenlagen; samt

2) lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Clas Nordström.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 13 april 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,

Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson,

Lindell, Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 12 april

1956 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 23 februari 1956 remitterade

förslagen till

1) lag om ändring i vattenlagen; samt

2) lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Med förmälan att lagförslagen av lagrådet lämnats utan erinran hemställer

föredraganden att desamma måtte, med vissa redaktionella ändringar,

jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande, varjämte

föredraganden framhåller, att det icke torde vara något att erinra mot att

propositionen av riksdagen behandlas senare än under innevarande vårsession.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Fischier

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

530222

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. SU 1956:225 Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av professurer i vattenrätt m. m. s. 6 i texten
  2. Rskr. 1956:370 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vattenlagen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  3. 3LU 1956:27 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vattenlagen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  4. 3LU 1956:24 Tredje lagutskottets memorial nr 24 år 1956 s. 1 i texten