Med förslag till lag om ändring i vattenlagen m. m
1956-04-13 · 76 sidor, varav 75 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 75 av 76 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1956:173, Med förslag till lag om ändring i vattenlagen m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1936
1
Nr 173
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vattenlagen m. m.; given Stockholms slott
den 13 april 1956.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i vattenlagen; samt
2) lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.
GUSTAF ADOLF
Herman Zetterberg
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås skärpning i vissa hänseenden av reglerna i 8 kap.
vattenlagen om de förutsättningar under vilka avloppsvatten får utsläppas
i vattendrag, sjö eller annat vattenområde. Sålunda upptager förslaget en
mera rigorös avfattning än för närvarande av det allmänna stadgandet i
8 kap. 23 § angående reningsplikt beträffande kloakvatten, så att det klart
framhäves att höga krav regelmässigt skall ställas på vattenvården. Vidare
föreslås, att kloakvatten som regel ej skall få utsläppas utan slamavskiljning.
Skärpta bestämmelser föreslås också beträffande villkoren för utsläppande
av vissa särskilt svårrenade avfallsämnen, nämligen pressaft från
siloanläggning, urin från djurstall, vassle och s. k. galvaniskt bad. Befogenheten
för Kungl. Maj:t alt meddela föreskrifter om förprövning av frågan
om åtgärder till motverkande av vattenförorening skall enligt förslaget utvidgas
alt gälla icke blott, såsom nu är fallet, industriellt avloppsvatten utan
även kloakvatten.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 173
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956
De nya reglerna skall träda i kraft den 1 januari 1957. I fråga om tillämpningen
å avledande som påbörjats före ikraftträdandet göres emellertid det
förbehållet, att med vidtagande av erforderliga åtgärder till motverkande av
vattenförorening skall få åtnjutas det anstånd, som med hänsyn till omständigheterna
är oundgängligen påkallat.
Den föreslagna nya tillsynslagen överensstämmer i huvudsak med den
hittills gällande lagen i ämnet. För tillsynsorganet — som för närvarande
utgöres av fiskeristyrelsens tillsynsavdelning — föreslås benämningen statens
vatteninspektion. Förslaget upptager bemyndigande för Kungl. Maj:t
att bestämma vilken myndighet som skall utöva funktionen som statens
vatteninspektion.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
3
Förslag
till
Lag
om ändring i vattenlagen
Härigenom förordnas, att 8 kap. 23, 32, 34, 37 och 38 §§, 10 kap. 43, 44,
68 och 74 §§, 11 kap. 36 och 59 §§ samt 13 kap. 8 och 11 §§ vattenlagen
den 28 juni 1918 (nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8 KAP.
23 §.
Den, som avleder eller ämnar avleda
kloak vatten till vattendrag, sjö
eller annat vattenområde, vare skyldig
att, i den mån det kan anses skäligt,
vidtaga erforderliga åtgärder till
motverkande av förorening.
Den, som avleder eller ämnar avleda
kloakvatten till vattendrag, sjö
eller annat vattenområde, vare skyldig
att vidtaga de åtgärder till motverkande
av förorening, som med
hänsyn till beskaffenheten av vattenområdet
och förhållandena i övrigt
kunna anses påkallade ur allmän
eller enskild synpunkt.
Kloakvatten som innehåller avloppsvatten
från vattenklosett eller härrör
från tätbebyggelse 1och som ej
undergått behandling, varigenom avsättningsbar
förorening frånskilts,
ävensom pressaft från siloanläggning
och urin från djurstall må ej avledas
till vattendrag, sjö eller annat vattenområde,
med mindre det uppenbarligen
kan ske utan olägenhet. 1
1 Senaste lydelse, se beträffande 8 kap. 23, 32, 34, 37 och 38 §§ samt 13 kap. 8 och 11 §§
SFS 1941: 614 samt beträffande 10 kap. 43, 44, 68 och 74 §§ ävensom 11 kap. 36 och 59 §§
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
32
Ej må---kunna fordras.
Kan avloppsvattnet — — — ej
möter.
34
Kan utsläppandet av industriellt
avloppsvatten i vattendrag, sjö eller
annat vattenområde antagas medföra
avsevärt men för fiske, må ägaren
av den fabrik eller inrättning, varifrån
avloppsvattnet härrör, förpliktas
att till befrämjande av fisket
inom landet erlägga en årlig avgift
med minst tjugufem och högst tretusen
kronor.
Avgift, som---mindre kost
nad.
Huru avgift — -— — förordnar
Konungen.
37
Konungen äger meddela förbud,
för hela riket eller viss del av riket,
mot att anlägga vissa fabriker eller
andra industriella inrättningar, innan
frågan om erforderliga åtgärder
till motverkande av vattenförorening
blivit prövad enligt denna lag, eller
mot att, innan sådan prövning verkställts,
utsläppa industriellt avloppsvatten
i vattendrag, sjö eller annat
vattenområde till större mängd, med
§■
Ej må---• kunna fordras.
Kan avloppsvattnet — — — ej
möter.
Vassle samt galvaniskt bad eller
från dylikt bad härrörande koncentrerat
sköljvatten må ej utsläppas i
vattendrag, sjö eller annat vattenområde,
med mindre det uppenbarligen
kan ske utan olägenhet eller medgivande
lämnats i den ordning som i
andra stycket sägs.
§•
Kan utsläppandet av industriellt
avloppsvatten i vattendrag, sjö eller
annat vattenområde antagas medföra
avsevärt men för fiske, må ägaren
av den fabrik eller inrättning, varifrån
avloppsvattnet härrör, förpliktas
att till befrämjande av fisket
inom landet erlägga en årlig avgift
med minst femtio och högst tiotusen
kronor.
Avgift, som----mindre kost
nad.
Huru avgift — — — förordnar
Konungen.
§•
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956
5
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
annan sammansättning eller på annat
sätt än förut.
Konungen må ock, där det med Konungen må, där det med hänhänsyn
till landets djur- eller växt- syn till landets djur- eller växtvärld
värld eller eljest ur naturskyddssyn- eller eljest ur naturskyddssynpunkt
punkt finnes vara av särskild bety- finnes vara av särskild betydelse,
delse, med avseende å visst område med avseende å visst område medmeddela
förbud mot all förorening dela förbud mot all förorening gegenom
industriellt avloppsvatten, så- nom industriellt avloppsvatten, såvitt
det prövas kunna ske utan att vitt det prövas kunna ske utan att
innehavaren av fabrik eller inrättning innehavaren av fabrik eller inrättsom
anlagts innan förbudet medde- ning, som anlagts innan förbudet
lats, lider oskäligt intrång. meddelats, lider oskäligt intrång.
38 §.
Vill någon — — — företagets
huvudsakliga.
Ansökan, som------- 32 § sägs.
Synemännens utlåtande —--
företagets utförande.
Konungen äger meddela förbud
mot att, innan frågan om åtgärder till
motverkande av vattenförorening blivit
prövad enligt denna lag, utföra
avloppsledning för kloakvatten eller
anlägga vissa slag av fabriker eller
andra industriella inrättningar eller
i vattendrag, sjö eller annat vattenområde
utsläppa kloakvatten eller
industriellt avloppsvatten av viss
mängd, art eller sammansättning.
10 KAP.
43 §.
för fisket. År fråga---för fisket.
— — avgiva ut- Kan yttrande —---avgiva utlå
tande.
Kan företag, som i första stycket
sägs, antagas leda till ökad vattenförorening,
skall avskrift av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen
Är fråga ---—
Kan yttrande —
låtande.
Vill någon — — — företagets
huvudsakliga.
Ansökan, sonr---32 § sägs.
Synemännens utlåtande -— — -—
företagets utförande.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
(Gällande lydelse)
44
Beträffande företag, som avses i
32 § 4 inom., skall avskrift av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen
utan dröjsmål avsändas till fiskeristyr
elsen.
Avskrift av kungörelsen skall tilllika
utan dröjsmål översändas till ortens
hälsovårdsmyndighet och förste
provinsialläkaren i länet samt, om företaget
är av betydelse för byggnadsverksamheten
eller ordnandet av avlopp
inom orten, till byggnadsnämnd,
där sådan finnes, och länsarkitekten.
Förste provinsialläkaren och länsarkitekten
hava att, om anledning därtill
förekommer, hos Konungens befallningshavande
göra anmälan om
företaget för den åtgärd, som enligt
42 § sista stycket eller eljest må ankomma
på Konungens befallningshavande.
68
Har i---angående företaget.
Har fiskeritjänsteman---av
företaget.
I fråga om företag enligt 8 kap.
skall ock avskrift av förslaget till utlåtande
översändas till fiskeristyrelsen.
74
Avskrift av----nämnda stäl
len.
(Föreslagen lydelse)
utan dröjsmål av förrättningsmannen
översändas till statens vatteninspektion.
Beträffande företag, som avses i
32 § 4 inom., skall avskrift av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen
utan dröjsmål avsändas till statens
vatteninspektion.
Avskrift av kungörelsen skall tilllika
utan dröjsmål översändas till ortens
hälsovårdsmyndighet, förste provinsialläkaren
i länet och distriktsingenjören
för vatten och avlopp
samt, om företaget är av betydelse
för byggnadsverksamheten eller ordnandet
av avlopp inom orten, till
byggnadsnämnden och länsarkitekten.
Förste provinsialläkaren, distriktsingenjören
för vatten och avlopp
och länsarkitekten hava att, om
anledning därtill förekommer, hos
Konungens befallningshavande göra
anmälan om företaget för den åtgärd,
som enligt 42 § sista stycket eller eljest
må ankomma på Konungens befallningshavande.
§•
Har i---angående företaget.
Har fiskeritjänsteman---av
företaget.
Har statens vatteninspektion avgivit
yttrande angående företag, som
avses i i3 § tredje stycket, eller är
fråga om företag enligt 8 kap., skall
ock avskrift av förslaget till utlåtande
översändas till vatteninspektionen.
§•
Avskrift av----nämnda stäl
len.
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
I andra —--avskrift därav.
Har fiskeritjänsteman---av
företaget.
1 fråga om företag enligt 8 kap.
skall avskrift av utlåtandet eller meddelande
jämte underrättelse, som i
första stycket sägs, översändas till
fiskeristyrelsen.
I andra--- -—- avskrift därav.
Har fiskeritjänsteman ----av
företaget.
Har statens vatteninspektion avgivit
yttrande till förrättningsmannen
angående företag, som avses i 43 §
tredje stycket, eller är fråga om företag
enligt 8 kap., skall avskrift av utlåtandet
eller meddelande jämte underrättelse,
som i första stycket sägs,
översändas till vatteninspektionen.
11 KAP.
36 §.
I mål---- till vattenrättsdo
maren.
Vad nu —- --röna inverkan.
Kan yttrande —--45 § sägs.
Är fråga om företag enligt 8 kap.,
skall vad i 10 kap. 44 § är stadgat
äga motsvarande tillämpning. Avskrift
av kungörelsen skall ock tillställas
Konungens befallningshavande.
I mål----till vattenrättsdoma
ren.
Vad nu----röna inverkan.
Kan yttrande---45 § sägs.
Är fråga om företag enligt 8 kap.,
skall vad i 10 kap. 44 § är stadgat
äga motsvarande tillämpning. Avskrift
av kungörelsen skall ock tillställas
Konungens befallningshavande.
Beträffande annat företag, som
kan antagas leda till ökad vattenförorening,
skall ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen
utan dröjsmål översändas till statens
vatteninspektion.
59 §.
Av de---angivna ställen. Av de---angivna ställen.
Är fråga om företag enligt 8 kap., Är fråga om företag enligt 8 kap.,
skall avskrift av utslaget utan dröjs- skall avskrift av utslaget utan dröjsmål
översändas till fiskeristyrelsen. mål översändas till statens vatten
inspektion.
13 KAP.
8 §.
Bygger någon---— olagligen Bygger någon--— olagligen
skett. skett.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1936
(Gällande lydelse)
Där byggande----— rätt krän
kes.
Vad ovan i första och andra styckena
är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning, där någon utan föregången
prövning vid vattentäkt tillgodogör
grundvatten till myckenhet,
som han icke utan medgivande i laga
ordning är berättigad att tillgodogöra,
eller någon nyttjar vattentäkt, vartill
medgivande inhämtats, i strid mot
därvid givna föreskrifter. Lag samma
vare, där någon utsläpper industriellt
avloppsvatten i vattendrag, sjö eller
annat vattenområde i strid mot föreskrift,
som meddelats av Konungen
jämlikt 8 kap. 37 §, eller någon, sedan
prövning enligt denna lag ägt
rum angående villkoren för utsläppande
av kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten, utsläpper avloppsvatten
i strid mot föreskrift, som därvid
meddelats.
I fråga -----avsedda fall.
11
Den, som----sex månader.
Till samma straff dömes den, som
utsläpper industriellt avloppsvatten i
vattendrag, sjö eller annat vattenområde
i strid mot föreskrift, som av
Konungen meddelats jämlikt 8 kap.
37 §.
(Föreslagen lydelse)
Där byggande---rätt krän
kes.
Vad ovan i första och andra styckena
är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning, där någon utan föregången
prövning vid vattentäkt tillgodogör
grundvatten till myckenhet,
som han icke utan medgivande i laga
ordning är berättigad att tillgodogöra,
eller någon nyttjar vattentäkt, vartill
medgivande inhämtats, i strid mot
därvid givna föreskrifter. Lag samma
vare, där någon utsläpper kloakvatten
eller industriellt avloppsvatten i
vattendrag, sjö eller annat vattenområde
i strid mot föreskrift, som
meddelats av Konungen jämlikt 8
kap. 37 § eller 38 § fjärde stycket,
eller någon, sedan prövning enligt
denna lag ägt rum angående villkoren
för utsläppande av kloakvatten eller
industriellt avloppsvatten, utsläpper
avloppsvatten i strid mot föreskrift,
som därvid meddelats.
I fråga---avsedda fall.
§•
Den, som-----sex månader.
Till samma straff dömes den, som
utsläpper kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten i vattendrag, sjö eller
annat vattenområde i strid mot
föreskrift, som av Konungen meddelats
jämlikt 8 kap. 37 § eller 38 §
fjärde stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957.
Har fråga om villkoren för avledande
av kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten före ikraftträdandet
blivit av vattendomstol eller syne
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 ur 1936
9
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
män slutligen prövad, skall vid fullföljd
av talan eller vid underställning
äldre lag äga tillämpning.
Ändå att avledande påbörjats före
ikraftträdandet, skola 8 kap. 23 och
32 §§ i nya lydelsen gälla, därest frågan
om åtgärder till motverkande av
vattenförorening icke blivit prövad i
ansöknings- eller underställningsmål
före ikraftträdandet och ej heller
därefter med tillämpning av äldre lag
eller ock, då dylik prövning skett, förutsättningar
föreligga för sådan omprövning,
som avses i 40 § samma
kapitel. Vattendomstolen eller synemännen
må, då i fall, som nu sagts,
fråga uppkommer om åtgärd till motverkande
av vattenförorening, medgiva
det anstånd med åtgärdens genomförande,
som med hänsyn till
omständigheterna är oundgängligen
påkallat.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956
(Gällande lydelse)
Lag den 20 juni 1941 om tillsyn över
vattendrag, sjöar och andra
vattenområden
Inledande bestämmelse.
1 §•
Över vattendrag, sjöar och andra
vattenområden inom riket skall till
motverkande av vattenförorening utövas
tillsyn efter vad nedan stadgas.
Om tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt.
2 §•
Tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt
skall utövas av fiskeris ty - r elsen.
Om tillsyn av fiskeritjänstemän
gälle vad särskilt är stadgat.
3 §■
Finner tillsynsmyndigheten, att industriellt
avloppsvatten eller kloakvatten
genom förorening medför olägenhet
av någon betydelse, äger den
meddela råd och anvisningar angående
lämplig åtgärd till motverkande
därav.
(Föreslagen lydelse)
Förslag
till
Lag
om tillsyn över vattendrag, sjöar och
andra vattenområden
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Över vattendrag, sjöar och andra
vattenområden inom riket skall till
motverkande av vattenförorening utövas
tillsyn av statens vatteninspektion.
Konungen bestämmer vilken
myndighet som skall vara statens vatteninspektion.
Om tillsyn av hälsovårdsmyndigheter
och fiskeritjänstemän gäller vad
särskilt är stadgat.
2 §•
Finner vatteninspektionen, att industriellt
avloppsvatten eller kloakvatten
genom förorening medför olägenhet
av någon betydelse, äger den
meddela råd och anvisningar angående
lämplig åtgärd till motverkande
därav.
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1936
11
(Gällande lydelse)
4 §•
När omständigheterna därtill föranleda,
äger tillsynsmyndigheten hos
länsstyrelsen göra framställning om
förbud mot utsläppande av avloppsvatten
utan erforderlig rening eller
angående åtgärd till motverkande av
olägenhet genom utsläppande därav.
Med avseende å länsstyrelsens
prövning skall vad i hälsovårdsstadgan
föreskrives äga motsvarande tilllämpning.
5 §•
Finnes vattendomstols prövning erforderlig,
äger tillsynsmyndigheten
hos vattendomstolen föra talan om
förbud eller åtgärd, varom i 4 § sägs,
efter vad i vattenlagen är stadgat.
Tillsynsmyndigheten må ock eljest
i ärende angående vattenförorening
föra talan hos vattendomstol ävensom
vid syneförrättning enligt 10 kap.
vattenlagen.
6 §.
Konungen äger meddela erforderliga
föreskrifter om skyldighet att göra
anmälan hos tillsynsmyndigheten
i ärenden som beröra dennas verksamhet.
Om tillsyn ur hälsovårdssynpunkt.
7 §•
Tillsyn ur hälsovårdssynpunkt utövas
av hälsovårdsmyndigheterna enligt
vad därom särskilt stadgas.
1 den mån så lämpligen kan ske
skall ock fiskeristyrelsen utöva tillsyn
ur hälsovårdssynpunkt. Om sty
-
(Föreslagen lydelse)
3 §•
När omständigheterna därtill föranleda,
äger vatteninspektionen hos
länsstyrelsen göra framställning om
förbud mot utsläppande av avloppsvatten
utan erforderlig behandling
eller angående åtgärd till motverkande
av olägenhet genom utsläppande
därav.
Med avseende å länsstyrelsens prövning
skall vad i hälsovårdsstadgan
föreskrives äga motsvarande tillämpning.
4 §.
Finnes vattendomstols prövning erforderlig,
äger vatteninspektionen
hos vattendomstolen föra talan om
förbud eller åtgärd, varom i 3 § sägs,
efter vad i vattenlagen är stadgat.
Vatteninspektionen må ock eljest i
ärende angående vattenförorening föra
talan hos vattendomstol ävensom
vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen.
5 §•
Konungen äger meddela erforderliga
föreskrifter om skyldighet att göra
anmälan hos vatteninspektionen i
ärenden, som beröra dennas verksamhet.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
relsens befogenheter gälle vad i 3 och
t §§ är stadgat.
8 §■
Länsstyrelsen äger uppdraga åt
lämplig person att ur hälsovårdssynpunkt
föra talan som i 5 § sägs.
Har ej särskild person förordnats,
äger fiskeristyrelsen föra sådan talan.
Om särskilda tillsvningsmän.
9 §•
Finnes anledning till antagande, att
genom utsläppande av avloppsvatten
från samhälle eller från fabrik, sjukhus
eller annan inrättning kan uppkomma
avsevärd olägenhet, äger länsstyrelsen
förordna särskild person
att tillse, att sådan olägenhet förebygges.
Förordnandet må av länsstyrelsen
återkallas.
Närmare bestämmelser angående
tillsyningsmannens åligganden meddelas
av länsstyrelsen.
10 §.
Ersättning till tillsyningsman skall
gäldas av det samhälle eller innehavaren
av den fabrik eller inrättning,
varifrån avloppsvattnet utsläppes,
enligt grunder som Konungen bestämmer.
Gemensamma bestämmelser.
11 §■
Fiskeristyrelsen äger, i den mån
för utförande av dess uppdrag så erfordras,
rätt att vinna tillträde till
fabrik eller annan anläggning, evad
6 §•
Finnes anledning till antagande att
genom utsläppande av avloppsvatten
från tätbebyggelse eller från fabrik,
sjukhus eller annan inrättning kan
uppkomma avsevärd olägenhet, äger
länsstyrelsen efter framställning av
vatteninspektionen eller då fråga därom
eljest uppkommer förordna särskild
person att tillse, att sådan olägenhet
förebygges. Förordnandet må
av länsstyrelsen återkallas.
Närmare bestämmelser angående
tillsyningsmannens åligganden meddelas
av länsstyrelsen.
Ersättning till tillsyningsman skall,
enligt grunder som Konungen bestämmer,
gäldas av den som är ansvarig
för att åtgärder till motverkande
av vattenförorening företagas.
7 §.
Vatteninspektionen äger, i den mån
för utförande av dess uppdrag så erfordras,
rätt att vinna tillträde till
fabrik eller annan anläggning, vare
Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1956
13
(Gällande lydelse)
den är i bruk eller ej, ävensom att
företaga undersökningar inom område
som liör till anläggningen eller å
annan plats där undersökning kan
vara erforderlig.
Vad nu sagts skall jämväl gälla
fiskeritjänsteman eller annan som biträder
styrelsen ävensom sådan särskild
tillsyningsman som avses i 9 §.
12 §.
Innehavare av anläggning, från vilken
avloppsvatten utsläppes i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde,
är skyldig att på begäran lämna fiskeristyrelsen
eller den som biträder
denna eller särskild tillsyningsman
erforderliga upplysningar angående
anläggningen.
13 §.
Vad i denna lag är stadgat om avloppsvatten
skall i tillämpliga delar
gälla jämväl fast avfall eller annat
som kan vålla vattenförorening.
14 §.
Det åligger polismyndighet att lämna
den handräckning som erfordras
för utövande av tillsyn enligt denna
lag.
15 §.
Den som tagit befattning med tillsyn
enligt denna lag må ej röja yrkeshemlighet
eller, där det ej kan
anses påkallat av hans åligganden,
yppa driftanordning eller affärsförhållande
vid anläggning, i avseende
å vilken han tagit sådan befattning.
Gör han sig skyldig till dylik förse
-
(Föreslagen lydelse)
sig den är i bruk eller ej, ävensom
att företaga undersökningar inom
område, som hör till anläggningen,
eller å annan plats, där undersökning
kan vara erforderlig.
Vad nu sagts skall jämväl gälla fiskeritjänsteman
eller annan, som biträder
vatteninspektionen, ävensom sådan
särskild tillsyningsman, som avses
i 6 §.
8 §.
Innehavare av anläggning, från vilken
avloppsvatten utsläppes i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde, är
skyldig att på begäran lämna vatteninspektionen
eller den, som biträder
denna, eller särskild tillsyningsman
erforderliga upplysningar angående
anläggningen.
9 §.
Vad i denna lag är stadgat om avloppsvatten
skall i tillämpliga delar
gälla jämväl fast avfall eller annat,
som kan vålla vattenförorening.
10 §.
Det åligger polismyndighet att lämna
den handräckning, som erfordras
för utövande av tillsyn enligt denna
lag.
11 §•
Den som tagit befattning med tillsyn
enligt denna lag må ej röja yrkeshemlighet
eller, där det ej kan anses
påkallat av hans åligganden, yppa
driftanordning eller affärsförhållande
vid anläggning, i avseende å
vilken han tagit sådan befattning.
Gör han sig skyldig till dylik förse
-
14
Kungi. Maj.ts proposition nr 173 år 1956
(Gällande lydelse)
else, straffes med dagsböter eller
fängelse.
16 §.
Underlåter någon att fullgöra vad
enligt 12 § åligger honom, straffes
med dagsböter.
17 §.
Åtal för förseelse mot denna lag
anhängiggöres vid allmän domstol.
Förseelse som i 15 § sägs må ej åtalas
av allmän åklagare, där den ej av
målsägande angives till åtal.
18 §.
Böter som ådömas enligt denna
lag tillfalla kronan.
(Föreslagen lydelse)
else, straffes med dagsböter eller
fängelse.
12 §.
Underlåter någon att fullgöra vad
enligt 8 § åligger honom, straffes
med dagsböter.
13 §.
Åtal för förseelse mot denna lag
väckes vid allmän domstol.
Förseelse, som i 11 § sägs, må ej
åtalas av allmän åklagare, där den
ej av målsägande angives till åtal.
Denna lag träder i kraft d. 1 jan.
1942.
Genom denna lag upphäves förordningen
d. 30 juni 1937 (nr 598) angående
särskilda åtgärder till motverkande
av skada å fiske genom vattenförorening.
Förbud som meddelats enligt 7 §
nämnda förordning vare gällande intill
dess annorlunda förordnas, överträder
någon efter lagens ikraftträdande
sådant förbud, straffes med
dagsböter. Äro omständigheterna försvårande,
må till fängelse i högst sex
månader dömas.
Med avseende å den som vid lagens
ikraftträdande innehar förordnande
att vara tillsyningsman jämlikt 5 §
i förordningen skall så anses som om
han utsetts enligt 9 § i denna lag.
Begår den, som tagit befattning
med tillsyn enligt förordningen, efter
lagens ikraftträdande förseelse som i
15 § sägs, skall vad i lagen är stadgat
angående sådan förseelse äga
motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957.
Genom denna lag upphäves lagen
den 20 juni 1941 (nr 615) om tillsyn
över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.
Med avseende å den, som vid lagens
ikraftträdande innehar förordnande
att vara tillsyningsman jämlikt
9 § i den upphävda lagen, skall
så anses, som hade han utsetts enligt
6 § i denna lag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956
15
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 februari 1956.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Torsten
Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson,
Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om åtgärder
till motverkande av vattenförorening samt anför därvid följande.
Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 9 januari 1953 uppdrog statsrådet
Hjalmar Nilson åt vattenrättsdomaren G. U. Schirén, direktören i Sveriges
industriförbund T. C. Andersson, ledamoten av riksdagens första kammare
sekreteraren T. S. Bengtsson, docenten G. Laurell, ledamöterna av riksdagens
andra kammare chefredaktören G. S. Netzén och greve T. G. A. von
Seth, distriktsingenjören O. Svensson, överinspektören i fiskeristyrelsen S. A.
Vallin samt dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare direktören
E. G. Åqvist att såsom sakkunniga Arerkställa utredning och avgiva förslag
om åtgärder till motverkande av förorening av sjöar och vattendrag. Åt
Schirén uppdrogs att i egenskap av ordförande leda utredningsarbetet. De
sakkunniga, vilka antagit benämningen vattenvårdskommittén, har biträtts
av hovrättsfiskalen B. G. K.-G. Cars och professorn vid Lunds universitet
S. G. Thunmark såsom särskilt tillkallade experter.
Kommittén avgav den 1 december 1954 betänkande (SOU 1955:6) innefattande
av motiv åtföljda förslag angående organisations- och lagstiftningsfrågor
m. m. Kommittén har anmält, att den avser att sedermera framlägga
betänkande angående möjligheten att anordna sammanslutningar för vården
av särskilda vattendrag eller vattenområden (vattenvårdsförbund) samt angående
skyddsbestämmelser för grundvattentillgångar.
Yttranden över de sakkunnigas nu föreliggande förslag har efter remiss
inkommit från vattenöverdomstolen och samtliga vattendomstolar, kammarkollegiet,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, 1951 års
byggnadsutredning, bostadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, 1954 års fastighetsbildningskommitté,
lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen, medicinalstyrelsen,
styrelsen för statens institut för folkhälsan, folkhälsoinstitutsutredningen,
kommerskollegium, 1951 års oljeutredning, 1951 års strålskyddskommit
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956
té, fortifikationsförvaltningen, försvarets sjukvårdsstyrelse, statskontoret,
statens lönenämnd, överståthållarämbetet och länsstyrelserna, vetenskapsakademien,
ingenjörsvetenskapsakademien, lantbruksakademien, föreståndaren
för Uppsala universitets limnologiska institution, styrelsen för svenska
stadsförbundet, styrelsen för svenska landskommunernas förbund, svenska
kommunal-tekniska föreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges
lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges fiskares riksförbund,
svenska fiskevårdsförbundet, fiskefrämjandet, föreningen för vattenhygien,
svenska naturskyddsföreningen, svenska teknologföreningen, distriktsingenjörers
förening, svenska väg- och vattenbyggares riksförbund,
svenska konsulterande ingenjörers förening och Sveriges lantmätareförening.
Lantmäteristyrelsen har överlämnat yttranden av överlantmätarna i Stockholms,
Blekinge, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Västernorrlands
och Västerbottens län. överlantmätaren i Göteborgs och Bohus
län har bifogat yttranden från distriktslantmätarna i Göteborgs norra, Uddevalla
samt Orusts och Tjörns distrikt. Medicinalstyrelsen har vid sitt yttrande
fogat yttranden från förste provinsialläkarnas förening samt medlemmen
av styrelsens vetenskapliga råd, professorn G. Fiseher. Kommerskollegium
har överlämnat yttranden från bergmästarna samt handelskamrarna i
Malmö, Norrköping, Örebro, Gävle, Jönköping, Sundsvall, Karlstad, Luleå
och Visby. Överståthållarämbetet har överlämnat yttrande från Stockholms
stadskollegium, till vilket fogats yttranden av stadens hälsovårds- och gatunämnder.
Länsstyrelserna har bifogat yttranden från förste provinsialläkare,
distriktsingenjörer för vatten och avlopp, länsarkitekter, hälsovårdsnämnder
och andra kommunala organ in. fl. Vetenskapsakademien har vid sitt yttrande
fogat yttrande av akademiens naturskyddskommitté ävensom till akademien
och kommittén avgivna yttranden av enskilda ledamöter. Vid Sveriges
lantbruksförbunds yttrande har fogats yttrande från svenska mejeriernas
riksförening.
Sedan denna fråga, såvitt den avser ändrad lagstiftning om vattenförorening,
varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet, anhåller jag
att i nämnda del få upptaga densamma.
I. översikt av gällande bestämmelser till motverkande av vattenförorening
Den
huvudsakliga regleringen av frågor som har avseende å vattenförorening
har skett i S kap. vattenlagen. Detta kapitel i vattenlagen har erhållit
helt ny lydelse genom lag den 20 juni 1941. Genom denna lagstiftning infördes
i svensk rätt för första gången — bortsett från en år 1937 såsom provisorium
genomförd lagstiftning — mera preciserade regler beträffande de
förutsättningar under vilka avloppsvatten må utsläppas i vattendrag, sjö eller
annat vattenområde.
Spillvatten och annan flytande orenlighet — avloppsvatten — indelas i 8
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1953
17
kap. vattenlagen allt efter ursprunget i två huvudgrupper. Spillvatten och
orenlighet, som härrör från bostäder eller från verksamhet, vilken icke är att
hänföra till industriell rörelse, benämnes kloakvatten, medan spillvatten
och orenlighet, som härrör från industriell rörelse, benämnes industriellt
avloppsvatten (1 §).
Beträffande åtgärder till motverkande av vattenförorening gäller i flera
hänseenden olika bestämmelser för kloakvatten, å ena, samt industriellt avloppsvatten,
å andra sidan. Den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten
till vattenområde är skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga
erforderliga åtgärder till motverkande av förorening (23 §). Några detaljerade
föreskrifter om vad som i varje fall skall iakttagas, meddelas icke i lagen.
I förarbetena till 1941 års lagstiftning har betonats, att man i fråga
om kloakvatten får taga till utgångspunkt, att vederbörande över huvud taget
icke skäligen kan förvägras att avleda kloakvatten till lämplig närliggande
recipient; lagstiftningens uppgift är väsentligen endast att meddela
bestämmelser som syftar till att motverka olägenheter genom avledandet.
Vidare har i förarbetena uttalats, att det minimum, som under alla förhållanden
bör fordras, är att alla grövre beståndsdelar i kloakvatten avskiljes.
I fråga om industriellt avloppsvatten har lagen icke på samma sätt som
beträffande kloakvatten erkänt nödvändigheten av att avloppsvatten från ett
visst företag skall få avledas till någon närliggande recipient. Industriellt
avloppsvatten må sålunda icke avledas så, att genom förorening av recipienten
ur allmän eller enskild synpunkt uppkommer olägenhet av någon betydelse,
med mindre föroreningens förebyggande prövas kräva åtgärder, som
ej skäligen kan fordras (32 § första stycket). Kan avloppsvattnet från fabrik
eller annan industriell inrättning befaras genom förorening av recipienten
medföra, att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller
att eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas, må medgivande till
utsläppande av avloppsvattnet lämnas allenast såframt Kungl. Maj:t, efter
hemställan av vattendomstolen, förklarat, att med hänsyn till fabrikens eller
inrättningens betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från
allmän synpunkt hinder däremot ej möter (32 § andra stycket). Kungl.
Maj :t äger meddela förbud mot att anlägga vissa fabriker eller andra industriella
inrättningar, innan frågan om erforderliga åtgärder till motverkande
av vattenförorening blivit prövad enligt vattenlagen, eller mot att, innan
sådan prövning verkställts, utsläppa industriellt avloppsvatten till större
mängd eller med annan sammansättning eller på annat sätt än förut (37 §
törsta stycket).
Ansvaret för skada genom utsläppande av industriellt avloppsvatten och
skyldigheten att vidtaga erforderliga reningsåtgärder åvilar principiellt den
industriella anläggningens ägare. Avledes emellertid avloppsvattnet till samhälles
allmänna ledningsnät, övertar samhället ansvaret och skyldigheten
men äger a andra sidan föreskriva villkor för att det industriella avloppsvattnet
skall få tillföras samhällets ledningsnät, såsom att det dessförinnan
2 Itihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 173
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
skall ha undergått den särskilda rening, som på grund av avloppsvattnets
beskaffenhet skäligen kan anses erforderlig eller att ägaren av anläggningen
skall bestrida sådan merkostnad för samhällets reningsåtgärder, som må
uppkomma på grund av det industriella avloppsvattnets beskaffenhet (36 §).
Ägaren av fabrik eller inrättning, varifrån utsläppes industriellt avloppsvatten,
kan förpliktas att, om utsläppandet kan antagas medföra avsevärt
men för fiske, utgiva årlig avgift till främjande av fisket inom landet med
minst 25 och högst 3 000 kronor (34 §).
Prövning av frågan om villkoren för utsläppande av avloppsvatten sker
hos vattendomstolen. Målet kan i vissa fall behandlas vid syneförrättning,
varvid emellertid synemännens utlåtande i regel skall underställas vattendomstolens
prövning (38 §).
Har frågan om villkoren för utsläppande av avloppsvatten varit föremål
för domstolens beslut, finns likväl ganska vidsträckta möjligheter till förnyad
prövning (40 §). Föreskrift, som efter ansökan meddelats angående
villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten,
kan, efter det tio år förflutit från det beslutet därom vann laga kraft eller
när dessförinnan väsentligt ändrade förhållanden inträtt, av vattendomstolen
ändras efter vad som befinnes skäligt. Vidare kan domstolen, om genom
vattnets utsläppande vållas betydande olägenhet, som vid beslutets eller utlåtandets
meddelande icke förutsetts, meddela sådana ändrade föreskrifter,
som är ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska olägenheten
för framtiden. Vattendomstols beslut eller synemäns utlåtande utgör icke
hinder för länsstyrelsen att, när särskilda omständigheter föreligger, meddela
de föreskrifter, som föranledes därav. Motivet för sistnämnda regel är,
att det icke skall föreligga formellt hinder för länsstyrelsen såsom hälsovårdsmyndighet
att ingripa exempelvis vid en epidemi, oaktat frågan om
villkoren för utsläppandet blivit prövad av vattendomstol eller synemän.
Bestämmelser om tillsyn till motverkande av vattenförorening finnes i en
samtidigt med 1941 års ändringar i vattenlagen antagen särskild lag om tillsyn
över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Enligt denna lag skall
tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt utövas av fiskeristyrelsen (2 §).
I den män så lämpligen kan ske skall vid sidan av hälsovårdsmyndigheterna
fiskeristyrelsen även utöva tillsyn ur hälsovårdssynpunkt (7 §). Finner tillsynsmyndigheten
att industriellt avloppsvatten eller kloakvatten genom förorening
medför olägenhet av någon betydelse, äger den meddela råd och anvisningar
angående lämplig åtgärd till motverkande härav (3 §). När omständigheterna
därtill föranleder, äger tillsynsmyndigheten vidare hos länsstyrelsen
göra framställning om förbud mot utsläppande av avloppsvatten
utan erforderlig rening eller angående åtgärd till motverkande av olägenhet
genom utsläppande därav (4 §). Finnes ur fiske- eller naturskyddssynpunkt
vattendomstols prövning erforderlig, äger tillsynsmyndigheten hos vattendomstolen
föra talan om förbud eller åtgärd som nyss sagts (5 §). Ur hälsovårdssynpunkt
föres sådan talan av person, som länsstyrelsen förordnar. Har
ej särskild person förordnats, äger fiskeristyrelsen föra talan jämväl ur häl
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 195G
19
sovårdssynpunkt (8 §). Lagen innehåller därjämte bestämmelser om förordnande
av särskilda tillsyningsmän med uppgift att utöva tillsyn över visst
samhälle eller viss fabrik eller annan inrättning. Kungl. Maj:t äger meddela
erforderliga föreskrifter om skyldighet att göra anmälan hos tillsynsmyndigheten
i ärenden som berör dess verksamhet (6 §).
Med stöd av det förut berörda stadgandet i 8 kap. 37 § första stycket vattenlagen
samt 6 § tillsynslagen har i kungörelsen den 1 november 1946 om
förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m.
stadgats, att vissa uppräknade slag av fabriker och inrättningar med ur föroreningssynpunkt
särskilt farligt avloppsvatten icke må anläggas, innan föroreningsfrågan
blivit prövad enligt vattenlagen och att vissa andra slag
av fabriker och inrättningar med generellt sett något mindre farligt avloppsvatten
må anläggas först efter det anmälan i god tid gjorts hos fiskeristyrelsen
(1 och 2 §§). Motsvarande gäller vid ökning av avloppsvattenmängden
eller ändring av avloppsvattnets sammansättning eller av sättet för
dess utsläppande (3 §). Skyldighet att göra anmälan till fiskeristyrelsen föreligger
även innan kloakvattenledning påbörjas, om ledningen är avsedd
för mer än 100 hushåll, eller för kasern, hotell eller därmed jämförlig inrättning
beräknad för mer än 300 personer (4 §). Utsläppande av avloppsvatten
utan föregående prövning enligt vattenlagen, där sådan prövning enligt
kungörelsen är obligatorisk, är belagt med ansvar i nämnda lag. Uraktlåtenhet
att fullgöra anmälningsplikt är straffbelagd i kungörelsen.
Utöver de sålunda gällande föreskrifterna finns i hälsovårdsstadgan den
19 juni 1919 bestämmelser som ger hälsovårdsmyndigheterna befogenhet att
ingripa till skydd mot vattenförorening, som kan vålla olägenhet ur sanitär
synpunkt. Vållas sådan olägenhet genom driften av fabrik eller näring, skall
hälsovårdsnämnden tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder för
dess avhjälpande. Verkställes ej anbefalld åtgärd inom tid som nämnden
föreskrivit, och är den anmärkta olägenheten svår, äger nämnden tills vidare
förbjuda fabrikens eller näringens drivande. Har enligt vattenlagen
prövats under vilka villkor avloppsvatten må utsläppas, skall dock, enligt
uttrycklig erinran, om verkan därav gälla vad i nämnda lag är stadgat (hälsovårdsstadgan
24 § 1 mom. och 50 § 1 inom.). Till vattenlagen hänvisas
i hälsovårdsstadgan även i fråga om befogenhet för länsstyrelse att i dylikt
fall meddela ändrade föreskrifter (55 § 2 mom. andra stycket; jfr 8 kap.
40 § vattenlagen).
Slutligen må erinras om att i lagen den 3 juni 1955 om allmänna vattenoch
avloppsanläggningar finns vissa föreskrifter om tillgodoseende av sanitära
intressen. Allmän vatten- och avloppsanläggning skall utföras med tillbörlig
hänsyn till allmänna sanitära intressen och i övrigt på det sätt dess
ändamål kräver (4 §). Då den upplåtes till begagnande skall den vara försedd
med de anordningar, som erfordras för alt den skall på ett tillfredsställande
sätt tjäna sitt ändamål; lagen nämner därvid bl. a. reningsverk (7 §).
20
Kung!. Maj.ts proposition nr 173 år 1956
TI. Nuvarande föroreiiingsförhållnnden in. in.
För att få en överblick av det nuvarande läget i fråga om vattenföroreningens
omfattning och olägenheterna därav har vattenvårdskommittén
från länsstyrelserna inhämtat uppgifter till belysning av situationen. På
grundval av de inkomna redogörelserna lämnar kommittén följande allmänna
översikt över förhållandena i de olika länen.
Stockholms stad och län. I Stockholm finns för närvarande sex anläggningar
för slamavskiljning, till vilka avlopp är anslutna för omkring 750 000
personer. Från en sammanlagd befolkning om 70 000 personer utsläppes
emellertid avloppsvattnet utan föregående behandling. Generalplan finns
för en utbyggnad av stadens och vissa grannkommuners avloppsnät och
behandlingsanläggningar. Arbetena härpå beräknas kosta 130 milj. kronor
och har föreslagits skola utföras under en tid av femton år.
Flertalet städer och tätorter inom Stockholms län saknar tillfredsställande
behandlingsanläggningar för avloppsvattnet. En summarisk uppskattning av
det totala investeringsbehovet för behandlingsverk jämte avskärande ledningar
ger ett kostnadsbelopp av 100 milj. kronor. Det totala investeringsbeloppet
för de vatten- och avloppsanläggningar, som behövs för att förse
nuvarande och planerad tätbebyggelse med vatten- och avloppsanläggningar
beräknas till närmare 400 milj. kronor för hela länet.
Föroreningsförhållandena i Stockholm och dess grannkommuner kan betecknas
som svårartade, varför omfattande åtgärder är behövliga. Även i
Stockholms län i övrigt är på flera håll vattenföroreningen besvärande.
Uppsala län. Om de allmänna förutsättningarna för en tillfredsställande
lösning av avloppsfrågan anföres att de tillgängliga recipienterna för ed
mycket stor del av tätbebyggelseområdena har under stora delar av året
ringa vattenföring i förhållande till den tillförda mängden av avloppsvatten.
1 de fall Mälaren tjänstgör som recipient är stränderna ofta långgrunda och
nyttjas för bad eller i övrigt som fritidsområden. Dalälven nyttjas som recipient
för vissa områden inom länet; klagomål över vattenbeskaffenheten
i älven har framförts av Älvkarleby kommun, som hos länsstyrelsen gjort
framställning om åtgärder för motverkande av vattenföroreningen. Andra
orter, där avloppsfrågan betecknas som särskilt aktuell, är Uppsala stad,
Tierps köping, Björklinge och Skoby-Jönninge.
Södermanlands län. Då ett stort antal sjöar inom länet är naturligt näringsrika,
säges avsevärda sanitära och andra olägenheter uppkomma redan
vid måttliga tillflöden av avloppsvatten från samhällen och industrier. Den
pågående och planerade utbyggnaden av avloppsnäten kan därför komma
att ogynnsamt påverka sjöarna och vattendragen. Höggradig behandling av
avloppsvatten anses därför behövlig i alla större samhällen, där icke en synnerligen
god recipient är tillgänglig.
Östergötlands län. Förste provinsialläkaren i länet har beträffande åtskilliga
orter påtalat allvarliga sanitära olägenheter som följd av otillfredsställande
avloppsförhållanden. Särskilt framhålles att råvattnen vid en hel del
vattenverk är starkt fekalt förorenade.
Jönköpings län. Kloakvattenutsläpp har i flera vattendrag och vattenområden
medfört förorening, som vållat olägenhet särskilt ur badsynpunkt.
Detta är således fallet bland annat i fråga om Vätternstranden vid Jönköping
och Huskvarna, Svartån och Sömmen, Lagan och Vidöstern, Nissan
samt Emån. Närmast som följd av industriella föroreningar har fiskdöd
förekommit i Nissan och Lillån. Avloppsutsläpp från mejerier uppgives ha
medfört olägenheter på ett flertal platser i länet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
21
Kronobergs lön. Förste provinsialläkaren i länet uttalar, alt om alla kända
föroreningsfall med olägenheter skulle registreras skulle knappast något
område inom länet kunna undantagas. I flera sjöar och vattendrag, där förhållandena
är som sämst, säges bland annat bad ha omöjliggjorts och svår
stank förekomma från .slambankar vid kloakutlopp. Klagomål har framförts
över att sjöar och diken ej kunnat användas till vattning av djur. Sjösänkningsföretagen
anses ha en dryg andel i nuvarande otillfredsställande förhållanden.
Femton orter uppges vara särskilt besvärade av vattenförorening,
i allmänhet till följd av kommunala avloppsvatten. Vissa industrier, såsom
slakteri, pappersbruk, fruktfabrik och linberedningsverk, har förorsakat
eller förvärrat föroreningen på en del orter. Beträffande de olika vattendragen
påtalas av länsstyrelsen särskilt föroreningen av Lagan, där Ljungby
stad samt Lagans, Traryds och Strömsnäsbruks samhällen tömmer sitt avloppsvatten
utan föregående behandling av detsamma.
Kalmar län. Förste provinsialläkaren lämnar en förteckning, upptagande
aderton särskilt svåra föroreningspunkter. Mindre framträdande olägenheter
säges förekomma även i andra orter. Markinfiltrationer och förorening
av brunnar genom enskilda avlopp uppges förekomma ganska allmänt i länets
tätorter.
Gotlands län. Distriktsingenjören erinrar om att de speciella markförhållandena
på Gotland — ett relativt tunt lager lösa jordarter direkt på sprickigt
kalkberg — utgör ett ur föroreningssynpunkt dåligt skydd för grundvattnet.
De små tätorterna i de inre delarna av Gotland saknar vidare oftast
avloppsledningar med behandlingsanläggningar. Det är därför synnerligen
vanligt att avloppen förorenar grundvattnet. Recipienterna utgöres i de inre
delarna av ön huvudsakligen av diken och endast i undantagsfall av verkliga
vattendrag. Vid samhällena längs kusten medför avloppen förorening
vid badplatser. Då kustsamhällena som regel är badorter, är det av betydelse
att få till stånd anläggningar för behandling av avloppsvattnet.
Blekinge län. Samtliga städer i länet, liksom också Olofströms köping och
en de! andra större samhällen uppges ha otillfredsställande avloppsförhållanden.
Anmärkningar om flytande orenlighet i recipienter och luktobehag
göres i åtskilliga fall. Även bad i havsfjärdar har fått avstängas på grund
av förorening från avlopp. De åar, som genomflyter länet, är under en kortare
eller längre del av sitt lopp förorenade. Karlskronas vattentäkt i Lyckebyån
säges sålunda lämna ett alltför förorenat råvatten. Bland särskilda föroreningskällor,
för vilka erforderliga åtgärder icke vidtagits, nämnes —
förutom kommunala avlopp — avloppsvatten från sjukhus och stärkelsefabriker.
Kristianstads län. Distriktsingenjören anför efter samråd med förste provinsialläkaren
nio aktuella föroreningsfall, avseende del av Laholmsbukten,
del av Skälderviken, Rönneå med vissa tillflöden, Vegeån, Välabäcken samt
fyra vattendrag inom Helgeåns vattenområde. Vattenföroreningen säges i
dessa fall ha vållat allmänna olägenheter i form av osnygghet, vantrevnad
och stank, försämrade möjligheter till bad och friluftsliv. Vidare har förorening
skett av vattentäkter för såväl människor som djur, varjämte i vissa
iall vattendragen tidvis icke heller kunnat utnyttjas för bevattningsändamål.
Fisket har även lidit men. Skador har också uppkommit genom slamavsättning
och igenväxning med åtföljande kostnader för rensning av dränerings-
och torrläggningskanaler, bäckar, diken och åar. Som särskilt besvärande
industriella föroreningskällor nämnes stärkelsefabrikerna. Vidare
anföres som en försvårande omständighet, då det gäller att komma till rätta
med industriförorening, att vederbörande kommuner enligt tidigare ingångna
avtal med företagen ifråga ofta åtagit sig alt svara för den framtida behandlingen
av industriavloppsvattnet.
22
Knngl. Ma j:Is proposition nr 173 år 1956
Malmöhus län. Distriktsingenjören framhåller att vattendragen i länet är
förhållandevis små och har få eller inga regleringsmagasin. Vidare har bostadsstandarden
höjts, utan att däremot svarande åtgärder för motverkande
av vattenförorening vidtagits. Varhelst ett mera koncentrerat utsläpp av avloppsvatten
sker, har man därför i Malmöhus län att räkna med föroreningsfall.
Icke blott industrier och tätorter, utan även glesare bebyggelse vållar på
sina håll besvärande förorening i vattendragen.
Efter samråd med förste provinsialläkaren redovisar distriktsingenjören
femton fall, som betecknas som särskilt besvärande. Fyra av dessa fall gäller
avloppsutsläpp vid kusten, nämligen i Östersjön från Trelleborg, i Flommen
från Skanör och Falsterbo, i Lommabukten från Malmö stad. Lomma köping
och Arlövs municipalsamhälle samt i Öresund från Landskrona och Höganäs.
De elva särskilt förorenade vattendragen i inlandet är Vegeån, Kävlingeån,
Råå-ån, Säbydiket, Saxån, Höjeån, Segeån, Näsbvholmsdiket, Skivarpsån, Nvbroån
och Ringsjön. Samma olägenheter anföres som nämnts beträffande
föroreningarna i Kristianstads län. Olägenheterna synes emellertid vara än
mer besvärande i Malmöhus län än i grannlänet. Särskilt påtagliga i detta
hänseende synes de försämrade badmöjligheterna vid olika platser utmed
Öresund och Ringsjön vara. Badförbud har tidvis utfärdats vid Lommabukten,
utanför Landskrona och vid Ringsjön.
Vad gäller möjligheterna att komma till rätta med föroreningen av särskilt
vissa vattendrag i inlandet framhålles behovet av att få till stånd samverkan
i någon form av vattenvårdsförbund för de särskilda vattendragen.
Hallands län. Större delen av tätorterna saknar planmässigt utförda avloppssystem.
Även i de fall gemensamt avloppsnät finnes har föroreningsriskerna
icke tillräckligt beaktats. Distriktsingenjören uppger att den i stora
delar av länet lättgenomsläppliga marken ofta utsättes för infiltration av avloppsvatten,
vilket medför risker för vattenförsörjningen. Vidare har badstränderna,
särskilt invid städerna, icke tillräckligt skyddats mot vattenförorening.
Bland vattendragen i länet uppges Nissan vara svårast förorenad,
vilket främst anses bero på avlopp från sulfitfabriker. En hög grad av förorening
förefinnes vidare i Lindome-Kungsbackaån, Åsabäcken, Himleån, Tvååkers
kanal och Smedjeån. Även i fråga om andra vattendrag i länet nämnes
föroreningspunkter, där reningsåtgärder hör vidtagas. Som en särskilt besvärande
industriell föroreningskälla i länet nämnes mejeriavloppen.
Göteborgs och Bohus län. För att belysa förhållandena i Göteborgs stad har
till kommittén överlämnats av stadens gatu- och vägförvaltning utarbetat
förslag till behandling av Göteborgs avloppsvatten. Av motiveringen till förslaget
framgår att huvuddelen av stadens avloppsvatten föres utan föregående
behandling ut i Göta älv. Älvvattnet anses nu så starkt förorenat att det icke
tål någon ytterligare föroreningsbelastning. Det förorenade älvvattnet utbreder
sig vid utloppet på havsytan och föres av strömmar och vindar utmed
kusten och till öarna i skärgården. För att få till stånd bättre förhållanden
har förslag om anläggande av behandlingsverk utarbetats. Enligt detta förslag
skulle under en första byggnadsperiod av 10—15 år pumpverk och ledningar
samt slamavskiljningsanläggning'' utföras till eu kostnad av 126 milj.
kronor. Anläggningarna förutsättes skola sedermera utbyggas för biologisk behandling
till en total kostnad av 198 milj. kronor.
Beträffande förhållandena i övrigt i länet har distriktsingenjören utarbetat
en särskild redogörelse. Därav framgår att de allvarligaste föroreningsfallen
förekommer i Göteborgs omgivningar. Mölndalsån och dess tillflöde Ävabäcken,
Säveån och Kvillebäcken är sålunda i betydande grad förorenade. Inom
detta område av länet anses vidare särskilda skyddsåtgärder böra vidtagas
för att förhindra förorening av Kålsjön och Rådasjön, vilka utnyttjas som
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
vattentäkter för Parlille och Mölndal. För att kunna bevara badmöjligheterna
i Askimsviken anser distriktsingenjören det vara angeläget att avloppsvattnen
från Askims och Hovås samhällen överföres till Göteborgs stads behandlingsanläggning
i Västra Frölunda, i stället för att som nu är fallet genom
allmänna eller enskilda ledningar direkt eller via mindre bäckar avledas i
viken.
Inom länets inland i övrigt redovisas föroreningspunkter vid bland annat
Nordre älv (Kungälv och Ytterbv) och örekilsbäcken (Munkedal). Mejeriavlopp
uppges vidare förorsaka besvärande olägenheter på en del håll, där recipienterna
har liten vattenföring.
Även i många orter, där avloppsvattnet kan avledas direkt till havet, förekommer
avsevärda olägenheter. I Strömstad, Lysekil och Marstrand har badplatser
i närheten av utsläppen måst avstängas. Fiskkonservindustrierna i
kustsamhällena förorsakar på grund av avloppsvattnens innehåll av fett och
äggviteämnen speciellt besvärlig förorening. Då sedvanlig fett- och slamavskiljning
i dessa fall icke ger tillräcklig effekt, har frågan upptagits till diskussion
med Svenska institutet för konserveringsforskning. En allvarlig sanitär
olägenhet inom de mindre kustsamhällena i Bohus län är att avloppsvattnet
ofta avledes från de enskilda fastigheterna till bergsskrevor, öppna
diken o. dyl. Detta medför ofta förorening av brunnar.
Älvsborgs län. Länsstyrelsen i Älvsborgs län redovisar efter samråd med
distriktsingenjören och förste provinsialläkaren en summarisk förteckning,
upptagande mer än ett tjugutal svåra föroreningspunkter. Enligt denna förteckning
förorenas Säveån från Lerum, Floda samhälle, Skallsjö kommun
och Alingsås stad och Viskan från Borås, Rydboholm, Viskafors, Svaneholm,
Rydal, Ivinna och Skene. På åtskilliga håll har badmöjligheterna begränsats
eller helt spolierats. Beträffande Vänersborg säges att bad praktiskt taget är
uteslutna även på de badplatser, som anordnats av staden. I Ulricehamn har
badförbud utfärdats. Avloppen från Åmål uppgives ha medfört stark förorening
av Åmålsån och Åmålsviken. Risk säges föreligga för förorening av stadens
nära sjöstranden belägna grundvattentäkt.
Skaraborgs län. Länsstyrelsen erinrar om att stora delar av länets tätbefolkade
bygder endast har tillgång till små recipienter, varför vattenföroreningen
blivit ganska betydande i vattendragen och sjöarna inom länet. Inom
många orter kompliceras frågan om skyddsåtgärder genom förekomsten av
mejerier och slakterier, vilkas avloppsvatten på grund av sin mängd och art
medför särskilda svårigheter. Länsstyrelsen har såsom en förberedande åtgärd
i skrivelse till hälsovårdsnämnderna i länet begärt deras medverkan till
att lokalisera de vattendrag i länet, som används för avlopp för ett större antal
fastigheter och som förorenats.
Värmlands län. Distriktsingenjören i länet uttalar, att inga större vattendrag
är i sin helhet förorenade, men att mer eller mindre lokala föroreningspunkter
finnes på olika håll, särskilt invid städerna. Kemiska industriföroreningar
har gjort Nysockensjön och Glafsfjorden olämpliga som vattentäkter.
Detta har medfört att cn 5 km lång vattenledning fått anläggas till Arvika.
Klarälvens vatten nedströms Deje är förorenat av industriellt och kommunalt
avloppsvatten. Denna förorening är även påtaglig i Hammarösjön.
Örebro län. Distriktsingenjören redovisar förhållandena i länets tre avrinningsområden,
till respektive Vänern, Vättern och Hjälmaren, på följande
sätt. ...
Svartälven inrinner i länet, delvis förorenad av sulfit- och sulfatindustrier,
förorenas därefter starkt vid Hällefors kommunala och industriella avlopp,
varefter dock eu god självrening av älvens vatten sker i sjön Torrvarpen. I
sitt fortsatta lopp förorenas älven ånyo starkt i Karlskoga och i sjön Möckeln.
24
Kungl. Mcij.ts proposition nr 113 år 1956
Föroreningen består av kommunalt avlopp och avfallsvatten från metallindustri.
En viss självrening äger emellertid rum i älvens fortsatta lopp, där
ingen mera betydande ny förorening tillkommer.
För avrinningsområdet till Vättern redovisas förorening av Löknabäcken
på grund av trädestillat, som under kriget uthällts på marken och infiltrerat
denna. Vattnet avrinner till Åmmelängen, som mottager avlopp från Zinkgruvan.
Åmmelångens vatten är f. ö. på grund av dess fenolhalt olämpligt
som råvatten till ytvattenverk och förorenas vid sitt utlopp i Vättern av metallslam
från Åmmebergs anrikningsverk. Andra föroreningspunkter inom
området är Aspa bruk (sulfatindustri) vid Vättern och Mariedamm (kommunalt
avlopp och mejeriavlopp) vid Björnfalls kanal.
Inom Hjälmarebäekenet betecknas Rale-Täljeån som en ren avloppskanal.
Vattendraget mottar kommunala avlopp från en rad samhällen och från skifferoljeverken
i Kvarntorp. Svartån är i övre delen av sitt lopp ett sltogsbygdsvattendrag
med god strömhastighet. En ständig påspädning av förorenat vatten
sker, särskilt sedan vattendraget på slättlandet får ett lugnare lopp. Nära
åmynningen i Hjälmaren utsläppes Örebro stads avloppsvatten. Åtgärder har
emellertid nu vidtagits av Örebro för behandling av stadens avloppsvatten.
Andra föroreningspunkter vid Örebro är ett slakteri, vars utlopp säges »trotsa
all beskrivning», och Lillån, som bland annat mottar avlopp från statens
järnvägars verkstäder. Slakteriet och statens järnvägar har av vattendomstol
ålagts vidtaga åtgärder mot vattenföroreningen. Andra allvarliga föroreningsfall
är Rastälven—Järleån—Dyltaån från Norasjön och Arbogaån.
Sammanfattningsvis anföres att flera av länets vattendrag är kraftigt förorenade.
Detta säges på slättbygden gälla ej blott de större vattendragen utan
snart sagt varje bäck och dike. I bergslagen är det gruv-, metall- och massaindustrien,
som vållar bekymmer. På slättbygden åstadkommes olägenheterna
främst av samhällenas kloakvatten med inblandade avlopp från mejerier
och läderindustri.
Västmanlands län. Enligt distriktsingenjörens yttrande försvåras avloppsfrågan
av den särskilt under sommaren ringa vattenföringen i recipienterna.
I de fall, då Mälaren är recipient, måste hänsyn tagas till att stränderna skall
kunna utnyttjas för had och som fritidsområden. Svåra missförhållanden ur
föroreningssynpunkt har konstaterats i Kolbäeksån och Arbogaån. Sanitära
olägenheter föreligger särskilt vid Nyckelön i Kolbäcks kommun, Tillberga
stationssamhälle och Hökåsen samt Morgongåva stationssamhälle. Inom Hökåsen
har byggnadsförbud utfärdats i avvaktan på vatten- och avloppsförhållandenas
ordnande.
Kopparbergs län. Länsstyrelsen uttalar att vattenföroreningens nuvarande
omfattning i länets sjöar och vattendrag är synnerligen allvarlig och därtill
visar en fortgående ökning, som måste inge oro. Enligt länsstyrelsens mening
måste kraftiga åtgärder vidtagas för att få till stånd anläggningar för behandling
av avloppsvatten i betydligt större omfattning än hittills.
Bland aktuella föroreningsfall framhåller länsstyrelsen förhållandena i
Falu stad. I Falun utsläppes allt avloppsvatten från staden och från Falu
lasarett, epidemisjukhuset och Högbo sanatorium utan rening i sjön Tisken,
som har relativt stillastående vatten, samt i Faluån, vilka vattendrag är omgivna
av tätbebyggelse. En lösning av frågan om avloppsvattnets behandling
måste ske i samverkan med Stora Kopparbergs socken och förutsätter därjämte
stora avskärande avloppsledningar utefter Faluån. Stadens resurser
har emellertid under de senare åren varit ianspråktagna för genomförandet
av en större vattenledning för att kunna utbyta den tidigare, mindre tillfredsställande
Aattentäkten mot en ny.
Ett annat aktuellt föroreningsfall är Säterdalen. Genom det vattendrag, som
Kungl. Maj.ls proposition nr 173 år 1956
25
flyter genom dalen och tvärs igenom den där liggande och mycket besökta
festplatsen, bortföres utan behandling praktiskt taget allt avloppsvatten från
stadsbebyggelsen i Säter. Detta medför synnerligen stora olägenheter ur hygienisk
synpunkt, då vattnet är i hög grad förorenat. Planer för anläggande
av avloppsledning med behandlingsverk är emellertid relativt långt framskridna.
I Ludvika stad utsläppes allt stadens avloppsvatten, inbegripet avloppsvattnet
från länslasarettet och epidemisjukhuset, utan behandling i sjön
Gårlången, som har relativt stillastående vatten, varför förhållandena är i hög
grad otillfredställande ur sanitär synpunkt, särskilt med hänsyn till den bebyggelse,
som finns i närheten av utloppet i sjön. Planer finns emellertid
utarbetade för behandling av avloppsvattnet från staden.
I länets övriga städer finns i stort sett ej heller några anordningar för behandling
av avloppsvatten. Detsamma gäller länets köpingar och municipalsamhällen.
Bebyggelsen på länets landsbygd utmärkes av förekomsten av ett stort antal
byar, som ofta är relativt betydande tätortsbildningar. Inom många av
dessa byar är frågorna om vatten och avlopp synnerligen trängande. 1 vissa
byar är även grundvattnet i stor utsträckning utsatt för föroreningar från
avloppsbrunnar och liknande anläggningar.
Gävleborgs län. Särskild sammanfattande redogörelse har ej avlämnats.
Av bifogade handlingar framgår att avloppsförhållandena i Hudiksvall, Söderhamn,
Gävle, Bollnäs och Sandviken medför påtagliga olägenheter.
Våsternorrlands lån. Länsstyrelsen uttalar att länets avloppsfrågor är i betydande
omfattning olösta. De mest omfattande föroreningarna hänför sig
till Sundsvalls- och örnsköldsviksområdena. Vid Sundsvall mottar Selångerån
stadens avloppsvatten utan någon form av behandling. I ån utsläppes vidare
avfallsvatten från ett av landets största mejerier, från ett slakteri och från
länslasarettet. Föroreningsgraden i åns nedre del och i den del av hamnen,
som benämnes Finska viken, anges som mycket svårartad. Inom örnsköldsviksområdet
mottar en grund insjö, Höglandssjön, avlopp från en omfattande
bebyggelse och från ett mejeri. Åtgärder häremot kommer dock att vidtagas
under 1954. Skador på fisket vållas av föroreningar i Moälven, Nätraån
och vid mynningarna av Eideälven, Husumån samt Ångermanälven.
Jämtlands län. Länsstyrelsen anger som den enda vattenföroreningen i
större skala avloppen från Östersund och Frösön i Storsjön. Förste provinsialläkaren
framhåller dock olägenheterna av att ytvatten sedan gammalt i
stor utsträckning användes som hushållsvatten. Sedan vattenklosetter i allt
större utsträckning införts blir ytvattnet i mindre recipienter ofta förorenat.
Det påpekas också att samtliga sjukinrättningar i länet ej har någon som
helst behandling av avloppsvattnet.
Västerbottens län. Bakteriell förorening redovisas av förste provinsialläkaren
på ett tjugotal lokalt begränsade punkter. Större olägenheter synes endast
föreligga i fråga om ett par råvattenintag, där vattenverken icke erbjuder
fullgott skydd mot förorening.
Norrbottens län. Distrildsingenjören anför att förhållandena i länet i allmänhet
är mycket gynnsamma till följd av den glesa bebyggelsen och rikedomen
på vattendrag och sjöar. Fn del tätorter, Kiruna, Gällivare-Malmberget,
Boden in. fl., har emellertid mycket obetydliga vattendrag som recipienter.
Även på andra håll kan olägenheter konstateras ur hälsovårds- och vattenförsörjningssynpunkt.
Infiltration av avloppsvatten i grusavlagringar,
som används för vattentäkt, förekommer. Industriell förorening, som vållat
skador på fisket, förefinnes vid Karlsborgsverken (talloljefabrikation >, Norrbottens
järnverk och vid ett mejeri.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956
Sammanfattningsvis har kommittén uttalat, att föroreningen av vattendragen
nått en mycket betydande omfattning i praktiskt taget alla bebyggda
områden i landet. Flertalet vattendrag i de södra och mellersta delarna avlandet
utnyttjas som recipienter på ett sätt, som kommittén finner medföra
uppenbara olägenheter. I de nordligaste länen är vattenföroreningen visserligen
mera koncentrerad till vissa orter, men den medför enligt kommittén
även där olägenheter, eftersom föroreningen av naturliga skäl lokaliseras
till bebyggelsecentra. Den stigande föroreningen av vattendragen förorsakas
av såväl kommunala kloakvattenutsläpp som industriella avloppsutsläpp.
Den ökade utsläppningen av kloakvatten belyses i betänkandet av följande
uppgifter från bostads- och byggnadsstatistiken:
Under åren 1941—45 byggdes närmare 175 000 lägenheter i hela landet.
Med hänsyn till gällande bestämmelser för statsbidrag torde man kunna räkna
med alt praktiskt taget samtliga dessa bostäder var försedda med vatten
och avlopp samt vattenklosett. Motsvarande uppgifter för senare år finnes
icke, men enbart i de 53 städer, som den fortlöpande byggnadsstatistiken omfattar,
färdigställdes åren 1946—53 över 210 000 lägenheter. Man kan för närvarande
räkna med att bortåt 60 000 lägenheter, praktiskt taget alla försedda
med vattenklosett, tillkommer årligen. Det bör i detta sammanhang erinras
om att sådana bekvämligheter som vattenklosett för endast ett par årtionden
sedan ej förekom på landsbygden och endast sällan i samhällen, men har
successivt genom bostadsstandardens höjning blivit allt vanligare i hela landet.
Under det att förorening genom kommunala avlopp tidigare främst vållades
av städer och stadsliknande samhällen, har man alltmera att räkna
med förorening från hela landets bebyggelse som en belastning på vattendragen.
Industriens betydelse ur föroreningssynpunkt är enligt kommittén svårare
att belysa. Antages produktionens omfattning vara ett uttryck också för avloppsvattnens
belastning på vattendragen, har enligt kommitténs beräkningar
föroreningen från anläggningar som avses i den gällande förprövningskungörelsen
visat en påtaglig genomsnittlig ökning. Åsättes föroreningsgraden
år 1938 indextalet 100, kommer föroreningen från berörda fabriker
och inrättningar år 1951 att ligga vid tal i huvudsak varierande mellan
120 och 220.
I ett till vattenvårdskommittén avgivet utlåtande, vilket fogats vid betänkandet,
bar kommitténs tekniske expert professorn Tbunmark från vetenskapliga
utgångspunkter behandlat vattenföroreningens — företrädesvis
kloakvattenföroreningens — natur och närmare redogjort för vissa av de
olägenheter, vartill vattenföroreningen ger upphov. I anslutning härtill har
kommittén i betänkandet anfört följande:
Avloppsutsläppen från vattenklosetter, vissa livsmedelsindustrier in. in.
medför risker för sjukdomsspridning bland såväl människor som djur. Vanligen
är det visserligen svårt att direkt visa att sjukdomar spritts genom förorenat
vatten. I några fall har detta dock kunnat konstateras. Dessa risker
har lett till att under senare år badförbud utfärdats vid ett stort antal badplatser
på olika håll i landet. Vid lokala undersökningar bar konstaterats in
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
27
filtration av förorenat avloppsvatten i brunnar och andra vattentäkter. Särskilda
skyddsåtgärder har måst vidtagas vid vattenverk, som använder sig
av ytvatten. I detta sammanhang må nämnas, att redan en sådan verkan
av vattenföroreningen som ökad algvegetation till följd av avloppsvattnens
gödningseffekt kan försvåra ytvattnets användande som råvatten till vattenverk.
Såsom förut nämnts, har särskilt på en del håll i de södra delarna
av landet svårigheter uppstått att från vattendragen erhålla tillfredsställande
dricksvatten för husdjuren.
Vattenföroreningens inverkan på fisket är mest påtaglig vid de fall av
fiskdöd, som alltemellanåt förekommer och som kan härledas till utsläpp av
industriella eller andra föroreningar. Skadorna av sådan fiskdöd är emellertid
i vårt land begränsade. Vattenföroreningen torde dock även härutöver
i många vattendrag ha en menlig inverkan på fiskbeståndets utvecklingsmöjligheter
och sammansättning. Det bör också erinras om att skadorna
på fisket icke blott är till men för det yrkesmässigt bedrivna insjö- och kustfisket,
utan även för det omfattande binärings- och fritidsfiske, som utövas
i vårt land och som för eif ständigt växande antal människor både i städerna
och på landsbygden är en viktig rekreationsinöjlighet.
Vattendragens användande för fritidssysselsättning har även i övrigt avsevärt
begränsats på grund av förorening. Redan förut har nämnts, att allt
flera förbud mot badning måste utfärdas av myndigheterna. Luktobehag,
osnygghet i form av flytande orenlighet, nedskräpning av stränder samt nedsmutsning
av båtar är vidare uppenbara olägenheter, som icke kan tillåtas.
Sådana företeelser, vållade antingen direkt av kloakutsläppens innehåll eller
indirekt av processer, som uppkommer i vattendragen till följd av kloakvattnet,
är numera synnerligen vanligt förekommande i närheten av både större
och mindre samhällen.
Vattenföroreningen inverkar slutligen på vattendragens natur och på landskapsbilden.
Avloppsvattnen tillför vattendragen stora mängder näringsämnen,
som kan helt förändra ett vattenområdes ursprungliga karaktär och
vålla uppslamning och igenväxning. Detta är redan nu påtagligt i ett stort
antal sjöar och vattendrag i södra och mellersta Sverige. På längre sikt blir
dessa förändringar av vattendragens natur ett speciellt naturskyddsproblem.
Igenväxningen av stränderna med täta vassar och överhuvudtaget den ökade
vegetationen i vattendragen begränsar också deras användbarhet för bad
och friluftsliv.
För att få en uppfattning om den utsträckning, i vilken åtgärder till motverkande
av vattenförorening redan vidtagits, planerats eller ytterligare erfordras,
har kommittén inhämtat uppgifter från samtliga kommuner i riket.
Av det insamlade materialet framgår, att vid redovisningstillfället i hela
iandet fanns endast 29 anläggningar för höggradig behandling av kommunalt
avloppsvatten. Härvid är dessutom att märka, att åtskilliga av dessa
anläggningar hade relativt ringa kapacitet och att de i flera fall endast kunde
betjäna eu mindre del av vederbörande kommuns bebyggelse. Endast
följande nio släder hade anläggning för höggradig behandling av allt avloppsvatten,
nämligen Enköping, Nässjö, Nybro, Eslöv, Uddevalla, Borås, Skara,
Skövde och Kumla. I Jönköping och Lund skedde höggradig behandling av
en betydande del av avloppsvattnet. Bortåt ett hundratal nya anläggningar
för höggradig behandling var projekterade och kan väntas komma till utförande
inom eu mer eller mindre nära framtid. Ytterligare mer än 590
28
Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1956
anläggningar av detta slag ansågs emellertid enligt distriktsingenjörernas
bedömande vara erforderliga.
Enklare anläggningar för enbart slamavskiljning fanns i 470 kommuner
och var projekterade i något över 650 kommuner. För ytterligare mer än
800 kommuner redovisades emellertid behov föreligga av anläggningar för
slamavskiljning. I hela riket uppgick vid 1950 års utgång den till befintliga
anläggningar för låggradig rening anslutna folkmängden till inemot 1,5 milj.
Anläggningar för höggradig rening fanns vid samma tid för i runt tal
283 000 personer. Anläggningar hade samtidigt projekterats för respektive
0,8 och 1,9 milj. personer. Totalkostnaden för de projekterade anläggningarna
har uppskattats till drygt en halv miljard kronor. Enligt gjorda uppskattningar
erfordras ytterligare anläggningar för drygt 1 milj. personer
i fråga om låggradig rening och för omkring 1,2 milj. personer såvitt avser
höggradig rening. Kostnaden härför har beräknats till samma belopp som
för de redan projekterade anläggningarna, alltså drygt en halv miljard kronor.
Häri ingår dock även kostnaden för s. k. avskärande ledningar i många
fall samt för andra till avloppsutbyggnaden hörande arbeten. Å andra sidan
avser nu berörda investeringsbehov endast åtgärder från kommunernas
sida. Därutöver erfordras anläggningar för behandling av industriellt avloppsvatten
innan det inledes i kommunalt avloppsnät eller utsläppes direkt
i recipient.
III. Huvuddragen av förslaget
Betänkandet. Olägenheterna av den fortskridande vattenföroreningen bär
enligt kommitténs mening nu nått sådan omfattning, att snara och ingripande
åtgärder från samhällets sida är ofrånkomliga. Särskild vikt har med
hänsyn till behovet av att trygga dessa åtgärders planmässighet och effektivitet
av kommittén lagts vid frågan om v a 11 e n t i 11 s y n e n s framtida
organisation och verksamhetsformer. Enligt kommitténs
mening måste den i stort sett uteblivna effekten av 1941 års lagstiftning
mera tillskrivas otillräckliga resurser för övervakning och tillsyn
i*v lagbestämmelsernas efterlevnad än brister och ofullständigheter i dessa
bestämmelser. För en tillfredsställande utövning av tillsynen förutsättes
enligt kommittén, att tillsynsmyndigheten äger möjlighet att under beaktande
av teknikens utveckling och av föreliggande ekonomiska faktorer bedöma
frågor om erforderliga behandlingsåtgärder med hänsyn till förhållandena
inom samtliga berörda områden, bl. a. hygienen, naturskyddet, friluftslivet,
fisket, jordbruket och industrien. På grund härav har kommittén
ansett det nödvändigt, att tillsynen utövas av ett centralt organ. Kommittén
har föreslagit, att en helt fristående myndighet, benämnd statens vatteninspektion,
skall inrättas för vattenvårdens centrala administration. Till
vatteninspektionen skall enligt förslaget vid full utbyggnad överföras fiskeristyrelsens
tillsynsavdelning samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vat
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1956 29
ten- och avloppsbvrå jämte distriktsingenjörsorganisationen för vatten och
avlopp. Vattentillsynens lokala administration har i förslaget förutsatts i
törsta hand ankomma på distriktsingenjörerna för vatten och avlopp, vilka
härvid särskilt skulle ha att övervaka skötseln av behandlingsverk för kloakvatten.
Genom anknytning av distriktsingenjörerna till vatteninspektionen
har kommittén vidare velat skapa möjlighet att redan vid planeringen inom
länsförvaltningen av vatten- och avloppsanläggningar förebygga, att menlig
förorening uppkommer. Den lokala övervakningen har kommittén förutsatt
skola såsom för närvarande ske även genom bl. a. förste provinsialläkarna
och hälsovårdsnämnderna.
Med hänsyn till de med saneringens genomförande förenade mycket höga
kostnaderna har kommittén utgått från att i rådande samhällsekonomiska
läge den omfattning, i vilken saneringsåtgärderna kan komma till utförande,
måste bli en fråga om avvägning mellan vatten vårdsintresset
och andra allmänna intressen, vilka jämte vattenvårdsintresset
kräver tillgodoseende inom en gemensam, begränsad investeringsvolym.
icke minst takten i saneringsarbetet måste enligt kommittén bil
beroende av denna avvägning. Under förutsättning av lämplig behandling av
avloppsvattnen bör vattendragen i regel kunna på en gång såväl fullgöra
uppgiften att föra bort och i huvudsak oskadliggöra dessa som även tjäna
andra nyttiga ändamål såsom vattenförsörjning, fiske och rekreation. En
viktig principiell fråga är fördenskull vilken grad av behandling som bör
krävas. Enligt kommittén torde det, i vart fall icke för närvarande, vara
möjligt att ange några generella normer för avloppsvattnens beskaffenhet,
vilket bl. a. från kommunalt håll angivits såsom önskvärt. I sakens natur
ligger, att olika anspråk får ställas på vattendragens renhet, allt efter deras
belägenhet och de olika hygieniska eller ekonomiska uppgifter, som lägges
på dem. Vattenvårdens verkställande myndigheter bör i varje särskilt fall
ställa kraven på vattnets renhet så högt, som med ett rimligt beaktande av
berörda förhållanden är möjligt.
Såsom tidigare nämnts har kommittén i fråga om de praktiskt tillgängliga
behandlingsmetoderna — i överensstämmelse med gängse tekniska distinktioner
— skilt mellan lå ggr adi g och höggradig behandling.
Den förra och enklare metoden innebär, att fasta beståndsdelar och
avsättningsbart slam, fett och olja frånskiljes kloakvattnet genom s. k.
slamavskiljning. Höggradig eller biologisk behandling sker vid större anläggningar
på så sätt, att avloppsvattnet efter slamavskiljning får passera
s. k. biologisk bädd eller behandlas i luftningsbassänger. Behandlingen innebär,
att de organiska ämnena nedbryles av mikroorganismer.
Om den låggradiga reningen — slamavskiljningen — har kommittén anfört,
att den är otillräcklig ur medicinsk synpunkt. Genom sådan rening
kan icke förhindras att smittämnen föres ut i vattendragen, i vart fall icke
därest ej klorering äger rum. Vidare avlägsnas endast omkring en tredjedel
av den syrgasförbrukande substansen. För att man skall kunna nöja
sig med enbart slamavskiljning förutsättes därför, att rccipienten har myc
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
ket god självreningsförmåga. Under den biologiska reningen däremot reduceras
i stor omfattning även bakteriemängden i avloppsvattnet. Denna metod
ger sålunda betydligt mera tillfredsställande resultat. Metoden ställer
sig emellertid avsevärt dyrare än slamavskiljning i fråga om både anläggnings-
och driftskostnader. Den biologiska reningen kan allt efter avloppsvattnets
beskaffenhet kompletteras med andra metoder. Sådan komplettering
är stundom erforderlig. Även efter biologisk rening innehåller nämligen
normalt kommunalt avloppsvatten betydande mängder näringssalter,
främst kväve och fosfat. Där recipienten är känslig för näringstillförsel, kan
fördenskull också biologiskt behandlat kloakvatten medföra skador i form
av rikare växtlighet i vattendraget och vid stränderna.
Ehuru kommittén funnit, att höga krav måste ställas på avloppsvattnets
rening, har kommittén främst av ekonomiska skäl icke ansett det möjligt att
generellt fordra höggradig rening. Kommitténs förslag till ändrade författningsbestämmelser
beträffande vattenförorening innebär likväl i viktiga hänseenden
skärpningar av nuvarande regler om villkoren
för utsläppande av avloppsvatten. Viktigast i detta avseende
är ett tillägg till det allmänna stadgandet i 8 kap. 23 § vattenlagen angående
åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten, innebärande i
huvudsak att kloakvatten från samlad bebyggelse eller eljest från avlopp,
vartill vattenklosett är ansluten, icke skall få utsläppas med mindre slamavskiljning
skett. Det är enligt förslaget avsett, att bestämmelsen skall gälla
även befintliga utsläpp, ehuru ikraftträdandet skall uppskjutas under en
femårsperiod. Med bestämmelsen har kommittén avsett att i lagen fastställa
en allmän minimistandard. En fullständigare behandling bör enligt
kommittén eftersträvas och skall enligt förslaget liksom hittills kunna föreskrivas,
där förhållandena därtill föranleder. Till understrykande härav har
kommittén samtidigt föreslagit en mera rigorös utformning än för närvarande
av det grundläggande allmänna stadgandet. En nyhet i förslaget utgör
stadganden beträffande såväl kloakvatten som industriellt avloppsvatten om
rätt för Kungl. Maj :t att meddela förbud mot utsläppande av avloppsvatten
av viss art eller sammansättning, oavsett deras ursprung i det särskilda
fallet.
Den förprövningsskyldighet, som för närvarande gäller, avser blott nyanläggningar.
Kommittén har emellertid föreslagit upptagande i vattenlagen
av bemyndigande för Kungl. Maj :t att i fråga om kloakvatten från samlad
bebyggelse samt industriellt avloppsvatten föreskriva, att frågan under vilka
villkor avloppsvattnet må avledas till vattenområde skall före viss tidpunkt
påkallas i den ordning vattenlagen stadgar.
I ett utkast till förbudskungörelse har kommittén upptagit förbud mot
utsläppande av vissa ämnen av starkt förorenande beskaffenhet, nämligen
pressaft från siloanläggning, urin från djurstall, vassle samt s. k. galvaniskt
bad. Möjlighet skall dock föreligga för vattendomstol att medgiva undantag
i särskilda fall. Enligt förslaget — som förutsatt beslut vid 1955 års
riksdag — skall förbudet träda i kraft för vassle den 1 juli 1958 och för de
övriga ämnena den 1 juli 1957. Utkastet innehåller vidare bestämmelser
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
31
om skyldighet att beträffande redan pågående utsläpp av kloakvatten från
samlad bebyggelse med mera än 3 000 invånare samt av industriellt avloppsvatten
från vissa uppräknade slag av fabriker och andra inrättningar
inom fem år efter bestämmelsernas ikraftträdande påkalla prövning av frågan
om villkoren för fortsatt utsläppande. Kommittén har uttalat, att dylik
prövning efter hand borde ske av alla föroreningskällor av någon betydenhet.
Det är alltså enligt förslaget avsett, att bestämmelserna i kungörelsen
skall successivt givas en mera vidsträckt tillämpning.
I förslag till ny förprövningskungörelse, som är avsedd att gälla nya anläggningar,
har kommittén utökat de kategorier av fabriker och andra industriella
inrättningar beträffande vilka för närvarande förprövnings- och
anmälningsskyldighet föreligger. För de fall, där obligatorisk förprövningsskyldighet
icke föreligger utan allenast skyldighet att göra anmälan till tillsynsmyndigheten,
har i förslaget såsom en nyhet upptagits en föreskrift av
innehåll att, om anmälaren icke vill efterkomma vad tillsynsmyndigheten
i anledning av anmälan finner för gott föreskriva beträffande villkoren för
utsläppande av avloppsvattnet, utsläppandet icke må ske förrän vattendomstolen
meddelat tillstånd därtill.
Ett av kommittén framlagt förslag till ny tillsvnslag bygger
i huvudsak på och är till övervägande del likalydande med den nu gällande
lagen.
I syfte att underlätta tillvaratagandet av vattenvårdsintresset vid bebyggelseplanering
har kommittén förslagit vissa tillägg till fastighet sbildningslagstiftningen
och byggnadsförfattninga
r n a, berörande bl. a. förhållandet mellan de å resp. områden verksamma
myndigheterna.
Det må i detta sammanhang anmärkas, att kommittén i skrivelse till statsrådet
Hjalmar Nilson den 10 oktober 1953 fäst uppmärksamheten på vissa
omständigheter, som enligt kommitténs mening är ägnade att motverka saneringen.
Kommittén har därvid särskilt framhållit angelägenheten av att
vid fortsatt byggnadsreglering anläggningar för behandling av avloppsvatten
undantages därifrån eller att i vart fall största möjliga hänsyn tages
till de föreliggande trängande behoven av dylika anläggningar. Vidare har
kommittén föreslagit, att statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar
ej skall beviljas, med mindre i företaget samtidigt ingår erforderlig behandlingsanläggning.
Kommittén har jämväl ifrågasatt, om icke förbättrade lånemöjligheter
bör beredas kommunerna såvitt avser investeringar i anläggningar
för motverkande av vattenförorening.
Yttrandena. Vad i betänkandet anföres om u t b r ed ningen och o mfattningen
av vattenföroreningen har allmänt vitsordats
i yttrandena och ytterligare illustrerats med mer eller mindre utförliga redogörelser
för olika lokala missförhållanden. Kommitténs och dess tekniske
expert professorn Thumnarks uttalanden om de olägenheter, som i olika
32
Kiingl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956
hänseenden följer av vattenföroreningen, har vunnit anslutning bl. a. från
de med särskild sakkunskap på området utrustade remissinstanserna.
Jämsides med de allmänt understrukna olägenheterna ur samhällssynpunkt
framhåller vattenöverdomstolen i detta sammanhang särskilt betydelsen
av vattenföroreningen också för den enskilde och anför härom:
En förorening av vattnet kan för den enskilda strandägaren medföra avsevärt
avbräck och ekonomisk förlust på grund av minskat fastighetsvärde.
Om en grund sjö är recipient för förorenat vatten, kan detta utgöra ett hinder
för en eljest lönande torrläggning av intilliggande marker. Den stigande
efterfrågan på elektrisk kraft har till påföljd att kraftverksföretagen —
särskilt i de södra delarna av landet — söka effektivt utnyttja de naturliga
möjligheterna till korttidsreglering av vattenframrinningen, men om vattnet
är alltför förorenat kan föroreningen leda till att en åtstramning av
minimiframsläppningen icke kan tolereras. På liknande sätt kan en förorening
av vattnet bereda svårigheter för elkraftproduktionen i de ofta
återkommande fall, då en företagare för att få bästa möjliga kraftutvinning
önskar genom kanal eller tunnel avleda vattnet från en naturlig strömfåra
till ett kraftverk och sedan åter utsläppa detsamma längre nedströms; är
vattnet starkt förorenat, kan domstolen bli nödsakad föreskriva att en större
vattenmängd måste framgå i den naturliga vattenfåran än vad som erfordrats,
om vattnet varit mindre förorenat. Ännu många exempel skulle
kunna anföras på fall, i vilka en förorening av ytvattnet direkt återverkar
på enskilda rättsägares intressen.
I likhet med kommittén har remissinstanserna överlag, merendels i mycket
bestämda ordalag, understrukit nödvändigheten av att vattenvårdsintresset
blir bättre tillgodosett än hittills. Medicinalstyrelsen har sålunda funnit
den reaktion, som uppstått mot den fortskridande vattenföroreningen i
praktiskt taget hela landet — vid något tillfälle uttryckt med orden »den
fortskridande latriniseringen av våra ytvatten» — böra mana statsmakterna
att vidtaga snabba, kraftiga och rationella åtgärder. Liknande uttalanden
föreligger från bl. a. lantmäteristyrelsen, överståthållarämbetet, flera länsstyrelser.
riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruks förbund och
Sveriges industriförbund. Svenska naturskyddsföreningen har kraftigt betonat,
att det är en grov misshushållning att utan förutseende skämma vattendragen
så som skett. Om åtgärder icke planeras och vidtages i god tid,
kan det bli omöjligt att senare återställa vattendragen i deras ursprungliga
skick och i allt fall förenat med flerdubbla kostnader att nå ett nöjaktigt
resultat. Föreståndaren för Uppsala universitets limnologiska institution
har funnit kommitténs redogörelse giva ett påtagligt intryck av lägets allvar
och vattenfrågans vitala betydelse för hela vårt land och folk.
Om orsakerna till de rådande missförhållandena har
allmänt uttalats, att de icke i första hand hänför sig till bristande eller ofullständig
lagstiftning utan fastmera till investeringsbegränsningar och byggnadsrestriktioner,
vilka medfört hinder för uppförande av reningsanläggningar
i erforderlig omfattning. Att otillräckliga personella och ekonomiska
resurser för tillsynsverksamheten bidragit till att utvecklingen fått leda fram
till nuvarande situation har också framhållits i yttrandena, ehuru dessa för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
33
hållanden i allmänhet icke tillmätts samma betydelse som nyssberörda faktorer.
Som den huvudsakliga orsaken till att nuvarande lagbestämmelser
på området icke lett till avsett resultat har dock av bl. a. vattenöverdomstolen
och kommerskollegium angivits den icke tillräckligt effektiva tillsynen
av bestämmelsernas efterlevnad. Av vissa remissinstanser har som bidragande
orsak tillika angivits ett alltför ringa intresse för vattenvården
från industriföretags och kommunala myndigheters sida, så bl. a. av länsstyrelsen
i Malmöhus län, hälsovårdsnämnden i Malmö och distriktsingenjören
för vatten och avlopp i Västernorrlands och Jämtlands län. I andra
yttranden har däremot betygats, att svårigheter icke mött att vinna förståelse
för behovet av effektiva åtgärder mot vattenförorening. Enligt länsstyrelsen
i Jönköpings län har kommittén ej tillräckligt beaktat den otvivelaktigt
överallt positiva inställningen till vattenvårdsproblemen.
Beträffande möjligheterna att råda bot på missförhållandena kommer i
remissyttrandena — i nära överensstämmelse med uppfattningarna om orsakerna
till det rådande läget — den uppfattningen till klart uttryck, att
föga är att vinna genom skärpta lagbestämmelser, därest icke de hinder som
vållas av kostnadshänsyn samt rådande investering sbegränsningar
och kreditrestriktioner kan övervinnas.
Allmänt har emellertid uttalats förståelse för att det är nödvändigt att göra
en avvägning i fråga om angelägenhetsgraden mellan vattenvårdsintresset
och sådana andra allmänna intressen, som jämte detta kräver beaktande.
Kostnads-, finansierings- och arbetsmarknadsfrågorna tillmätes av de flesta
remissinstanserna en avgörande betydelse och behandlas i allmänhet ingående
i yttrandena.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i kostnadsfrågan anfört:
Enligt av kommittén redovisade uppskattningar ha projekterade nya eller
kompletterande reningsanläggningar för 2,69 milj. invånare beräknats i anläggning
kosta 540 milj. kronor eller i genomsnitt 200 kr./person. Därutöver
erfordras ytterligare anläggningar för mer än 2 milj. invånare, av vilka anläggningar
hälften bedömts böra utföras för höggradig och hälften för låggradig
behandling. Ovannämnda liksom i det följande angivna kostnadsuppgifter
avse reningsanläggningar enligt nuvarande praxis beträffande reningseffekten.
Skall kravet på denna sättas högre än vad som hittills är fallet vid lågoch
höggradiga anläggningar i allmänhet, bli kostnaderna sannolikt jämväl
större.
Som jämförelse med ovan angivna, ur betänkandet hämtade kostnadsuppgifter
må nämnas, att för Stockholms stad ytterligare erforderliga anordningar,
sådant behovet bedömes för närvarande, enligt framlagd generalplan
drager en anläggningskostnad, som utslagen på nuvarande invånareantal
ligger vid ca 170 kr ./person. Generalplanen för Göteborg, där i motsats
till Stockholm reningsåtgärder hittills vidtagits endast för en ringa del av
avloppsvattnet, upptar kostnader motsvarande ej mindre än 560 kr./person,
vilka dock sjunka till drygt 350 kr./person vid beräknad framtida ansluten
folkmängd. Exempel på kostnad av sistnämnda slorlck finnes även i
Stockholms närhet.
Kostnaden för avloppsrcning varierar väsentligt beroende på dels graden
av behandling, dels anläggningens storlek, dels ock den omfattning i vilken
3 Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 173
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956
omläggning eller nyanläggning av ledningar erfordras för att leda allt avloppsvatten
till den eller de platser, där behandlingen skall ske. Dessa tre
faktorer kunna påverka kostnaden inom vida gränser. Ungefärligt kunna följande
gränsvärden angivas, nämligen för slamavskiljning 50 å 350 kr./person
och för biologisk rening 100 å 500 kr./person vid nuvarande metoder.
Som mycket approximativa genomsnittsvärden kan anges 200 resp. 300 kr./
person. Skall behandlingen drivas längre än vad som nu i allmänhet sker
vid biologisk rening — t. ex. för att reducera halten av salter i det renade
vattnet — medför delta ökade kostnader.
De anläggningskostnader som i städer och samhällen hittills nedlagts på
att lösa såväl vatten- som avloppsfrågan — utan att tillräckliga avloppsreningsverk
byggts annat än i undantagsfall — variera från några hundra
kronor per person vid äldre anläggningar i städer till upp emot 2 000 kr.
och i vissa fall ännu mera i mindre orter, som utfört anläggningar under
senare år. Skulle kostnaden för förräntning, underhåll, drift och förnyelse
av dessa anläggningar i sin helhet uttagas genom avgifter, kunna dessa bedömas
variera från mindre än 100 upp till 400 (eller undantagsvis mera)
kr. per »normal»-hushåll eller -lägenhet och år. Antas hushållet bebo en
lägenhet om ca 65 in2 motsvarar således vatten- och avloppskostnaden ett
årsbelopp från mindre än 1: 50 kr./m" upp till ca 6: — kr./m2 lägenhetsyta.
Årskostnaderna för enbart avloppsreningsanläggningar kunna, beräknade
på motsvarande sätt, sägas variera från i gynnsammaste fall ungefär 15 till
upp emot 150 kr./hushåll och år. Under samma antaganden som förut motsvarar
detta i runda tal från 25 öre upp till 2: 50 kr. per in2 lägenhetsyta
och år.
Styrelsen har ansett delade meningar icke kunna råda om det lämpliga
och berättigade i att, på sätt kommittén föreslagit, föreskriva slamavskiljning
som minimikrav i det alldeles övervägande antalet fall. Styrelsen har
emellertid räknat med alt de slamavskiljningsanläggningar, som kräves för
förverkligande av kommitténs förslag i denna del, kommer att bli synnerligen
omfattande. Härom har styrelsen anfört:
Kommittén har icke gjort något försök att beräkna storleken av ifrågavarande
investeringsvolym, men på grundval av den i betänkandet redovisade
behovsinventeringen och i det föregående angivna genomsnittskostnader
per invånare, kan dock en om än mycket ungefärlig uppskattning göras.
Enligt sammanställningen i betänkandet finnas slamavskiljare projekterade
för en folkmängd av närmare 800 000 personer. Höggradiga anläggningar
eller utbyggnad från låggradig till höggradig behandling har samtidigt
projekterats för 1 900 000 personer, vilka anläggningar i detta sammanhang
kunna antagas fördelade på anläggningar av det förra slaget för
700 000 och av det senare för 1 200 000 personer. Den sammanlagda kostnaden
för projekterade anläggningar anges till 540 milj. kronor. Behövliga
men ännu icke projekterade anläggningar för minst låggradig behandling
anges därutöver erforderliga för över 2 000 000 personer. Enligt kommittén
skulle alltså anläggningar för minst låggradig behandling för över (800 000
4- 700 000 + 2 0ÖÖ 000) 3 500 000 personer vara utförda före den 1 januari
1961. Kostnaden härför kan efter medelvärdet 200 kr./person uppskattas till
ca 700 milj. kronor. Härtill kommer dels att vissa anläggningar samtidigt
måste utbyggas för höggradig behandling, dels ock att förbättrade åtgärder
mot industriell förorening även torde vara angelägna i betydande omfattning.
Även om beloppet 700 milj. kronor----möjligen skulle vara uppskat
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956 35
tat något i överkant, är därför ändock den investering i behandlingsanläggningar,
som sålunda skulle erfordras för realiserande av kommitténs program
i ifrågavarande avseende, uppenbarligen av sådan storlek, att den
knappast kan tänkas genomförd på fem år. Detta skulle nämligen tarva en
ökning av investeringarna i vatten och avlopp, vilka under senare tid totalt
uppgått till mellan 200 och 250 milj. kronor per år, med i genomsnitt mer
än 50 procent. En investeringsökning av denna omfattning torde möta svårigheter,
i all synnerhet som den säkerligen icke skulle bli jämnt fördelad
över femårsperioden utan i väsentlig grad koncentrerad till dess senare del.
Också länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållit, att ifrågakommande
investeringar torde vara av den storleksordning, att de av praktiskt-ekonomiska
skäl endast till mycket ringa del kan komma till stånd inom den
av kommittén tänkta femårsperioden. På liknande sätt har styrelsen för
statens institut för folkhälsan uttalat sig.
Kommerskollegium har uttalat, att även mycket stora utgifter måste godtagas
för att lösa vattenvårdsproblemen. Åtgärder i sådant syfte måste enligt
kollegiet intaga en framskjuten plats på investeringsprogrammet. Enligt
länsstyrelsen i Hallands län är den föreliggande frågan av sådan vikt,
att även kostnader, som förefaller enorma, är motiverade för ändamålet.
Sveriges lantbruks förbund har framhållit, att — vid beaktande av de nationalekonomiska
och privata förluster en fortsatt försämring av våra vatten
troligen skulle innebära — de stora kostnader saneringsarbetet måste medföra
i stort sett torde vara ofrånkomliga.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har anfört, att anledning
icke föreligger att ifrågasätta, att kostnaderna blir lägre än vad kommittén
räknat med. Snarare torde man kunna förutse stegrade kostnader
för tillgodoseende av behoven på detta område. Styrelsen tänker därvid närmast
på de krav, som vid tätbebyggelse kan komma att ställas på vattenvården.
Grundvattentillgångarna i landet är begränsade och torde icke kunna
tillgodose en ständigt ökad efterfrågan på vatten för olika ändamål.
Skall vattenbehovet tillfredsställande kunna tillgodoses, kan man icke bortse
från att recipienterna jämväl skall kunna tjäna såsom ytvattentäkter. Detta
innebär, att stränga krav måste ställas på behandlingen av avloppsvatten,
som utsläppes i sjöar och vattendrag. Med sådana krav följer betydande utgifter.
Under framhållande av att vattenvårdsintressets tillgodoseende förutsätter
avvägningar, där de ekonomiska synpunkterna får tillmätas en betydelse,
som ofta kan vara avgörande, har styrelsen vidare uttalat, att de
kostnader, med vilka kommittén räknat, är av den storleksordning, att de
icke synes kunna försvaras endast med en hänvisning till att takten i saneringsarbetet
får bli en fråga om avvägning mellan vad som är ekonomiskt
möjligt och ur vattenvårdssynpunkt önskvärt. Enbart kostnaderna för slamavskiljning
torde komma alt röra sig om betydande belopp, åtskilliga hundratal
miljoner kronor. Styrelsen har påpekat, att i betänkandet icke angivits
någon siffra härför.
Även i andra yttranden har beklagats, att kommittén icke gjort några närmare
beräkningar av investeringsbehovet och investeringsmöjligheterna.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
Sålunda har ingenjörsvetenskapsakademien funnit det vara av väsentlig betydelse
för en riktig bedömning av vattenvården, att de ekonomiska faktorer,
som sammanhänger med denna, utredes mera ingående än som nu skett
och att hänsyn härvid även tages till den framtida utveckling, som kan
förväntas i fråga om samhällsbildning och bostadsbyggande. Vattenvårdsproblemets
komplexa natur måste beaktas, så att en verklig samordning erhålles
av alla de faktorer som sammanhänger med både vattenförsörjning
och vattenrening. Först sedan man klarlagt problemets verkliga omfattning
och visat i vilken grad resurser finnes för att lösa det, kan man börja angripa
frågan om vilka vägar man lämpligen bör välja för att på effektivaste
sätt lösa problemet.
Tre reservanter i fiskeristgrelsen, överdirektören Hult, ledamoten Högström
samt föredraganden, byråchefen Wikland, har i anslutning till kommitténs
uttalande att takten i saneringsarbetet måste bli en fråga om avvägning
mellan det ekonomiskt möjliga och ur vattenvårdssynpunkt önskvärda,
anfört:
Vattenvårdskommitténs här återgivna uttalanden har som redogörelsen utvisar
mera karaktären av allmänt hållna önskemål än konkreta förslag till
investeringsfrågans lösning. Eftersom denna fråga som flera gånger tidigare
betonats är den avgörande vattenvårdsfrågan, vid sidan av vilken såväl
organisationen av vattentillsynen som lagstiftningsspörsmålen är sekundära
och beroende av huvudfrågans lösning, så är det alldeles nödvändigt att kommittéförslaget
kompletteras med en angelägenhetsgraderad investeringsplan
för såväl kommunala som industriella vattenvårdsanläggningar, som fastställes
av Kungl. Maj :t och riksdagen till ledning för de kommunala beslutsorganen
och industrien. Först genom en sådan investeringsplan för vattenvården
blir det möjligt för de beredande och beslutande myndigheterna —- Kungl. Maj :ts kansli och riksdagen — att företa en rimlig och rättvis avvägning
mellan vattenvårdens högst betydande och trängande investeringsbehov,
å ena sidan, och investeringsramen för bostadsbyggande, uppförande
av sjukhus, skolor och andra ur social och kulturell synpunkt angelägna
investeringsobjekt, å andra sidan.
Länsstyrelsen i Uppsala lån har betonat, att avvägningen mellan vad som
är behövligt, å ena, och ekonomiskt försvarbart, å andra sidan, icke får leda
till ett sådant resultat, att vad man vinner för stunden förloras i framtiden.
Enligt länsstyrelsen torde det nämligen med sannolikhet kunna sägas, att
det på vattenområdet blir billigare att på en gång betala effektiva åtgärder,
även om kostnaderna för dessa ter sig stora, än att i framtiden sota för följderna
av en planlös eller ofullständig utformning.
Flera andra remissinstanser har framhållit angelägenheten av att de åtgärder
som vidtages till förebyggande av vattenförorening allmänt sett är
lämpliga så att felinvesteringar till betydande belopp icke riskeras, så bl. a.
kammarkollegiet, statens institut för folkhälsan och handelskammaren i
Malmö.
Medicinalstyrelsen har uttalat att, i avbidan på att hela det gigantiska vatten-
och avloppsproblemet bringas till en fullt godtagbar lösning, redan nu
vissa åtgärder bör vidtagas, även med risk att man senare måste vidtaga
omdispositioner.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
37
Beträffande möjligheterna ur arbetsmarknadssynpunkt till snar utbyggnad
av reningsanläggningarna framhåller länsstyrelsen i Kopparbergs län, att det
är angeläget, att behandlingsanläggningar för kloakvatten i fortsättningen
gives en viss prioritet och i varje fall upptages som nödvändiga redan vid
en första byggnadsetapp av kloakledningar. Liknande synpunkter har framförts
av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Å andra sidan har överståthållarämbetet
funnit sig av praktiska skäl böra sätta ett frågetecken för
kommitténs förslag att anläggningar för behandling av avloppsvatten skulle
vara undantagna från byggnadsreglering. Enligt ämbetets uppfattning torde
en avvägning i fråga om angelägenhetsgraden av sådana och andra anläggningar
bli ofrånkomlig. Behovet av en angelägenhetsgradering inom ramen
för byggnadsregleringen såväl av olika reningsanläggningar sinsemellan som
av sådana i jämförelse med andra anläggningar har också framhållits i några
andra yttranden, bl. a. av svenska kommunal-tekniska föreningen och
svenska väg- och vattenbyggares riksförbund.
I anslutning till kostnads- och arbetsmarknadsfrågorna har i några yttranden
upptagits frågan om målet för vattenvården och det därmed
sammanhängande spörsmålet om normerna för reningen. Sålunda
har styrelsen för svenska landskommunernas förbund efterlyst ett
mera bestämt mål för vattenvården än som kan utläsas av det föreliggande
förslaget. Därmed har styrelsen dock icke velat ifrågasätta, att generella
normer skulle tillskapas för hur avloppsvattnet borde vara beskaffat, innan
det utsläppes i vattendrag. Styrelsen har betonat, att det här är fråga om
avvägningsproblem, vilkas lösning väsentligen är beroende av ekonomiska
överväganden, och att lagstiftningen på detta område måste tillbörligen beakta
vattenvårdsfrågans ekonomiska sida. Styrelsen har i detta sammanhang
erinrat om att enligt betänkandet en skälighetsprövning skall föregå vattendomstolens
avgörande rörande reningsgraden men att inga som helst anvisningar
för en sådan skälighetsprövning lämnats. Även 1951 års byggnadsutredning
har beklagat, att i betänkandet icke mera tydligt klargjorts, vilka
intressen som den förbättrade vattenvården i särskilda fall skall fullfölja
Utredningen har yttrat:
Närmast synes frågan — liksom i nuvarande författningar på området —
ha betraktats såsom ett allmänt hälsovårds-, naturskydds- och fiskevårdsproblem.
De särskilda spörsmål, som sammanhänger med den tillväxande
bebyggelsen, har setts uteslutande ur den synpunkten, att bebyggelsen är ägnad
att öka föroreningen av sjöar och vattendrag. Däremot har icke beaktats,
att en växande bebyggelse också ställer krav på vattenvården, vilka i
vissa fall kan gå vida utöver vad som är motiverat ur de nyss angivna synpunkterna
och vad som är möjligt att generellt eftersträva. Särskilt bör nämnas
kravet på speciellt skydd för sådana vattenområden, som utnyttjas eller
kan beräknas framdeles bli utnyttjade till vattentäkter, vilken fråga — som
dock har ett mycket nära samband med övriga hithörande spörsmål — kommittén
funnit sig kunna i delta sammanhang förbigå.
Med det anförda sammanhänger att målet för vattenvården icke blivit
klart definierat. I delta hänseende har vattenvårdskommittén uttalat, att
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1936
vattenvårdens verkställande myndigheter borde i varje särskilt fall ställa
kraven på vattnets renhet så högt, som med ett rimligt beaktande av sociala
och ekonomiska synpunkter vore möjligt. Men bedömningen av vilka fordringar,
som därvid borde uppställas, måste som hittills ske från fall till fall
med beaktande av förhållandena på varje ort. — Byggnadsutredningen delar
vattenvårdskommitténs mening, att det i nuvarande läge är omöjligt att
uppställa ens schematiska normer i fråga om den grad av vattenförorening,
som i det särskilda fallet kan och måste tolereras. I brist på sådana normer
måste emellertid även bland fackmän komma att i det särskilda fallet råda
stor osäkerhet angående arten och omfattningen av de reningsåtgärder, som
kan komma att påfordras. Olägenheterna härav framträder särskilt tydligt
i fråga om den mera långsiktiga bebyggelseplaneringen.
Väg- och vattenbyggnads styrelsen har i denna fråga framhållit, att när
samhället påfordrar en investeringsverksamhet i reningsanläggningar av
storleksordningen en miljard kronor — vilken kostnad till helt övervägande
del skall bestridas av kommuner och enskilda — framstår det såsom nödvändigt,
att någon ledning lämnas beträffande den avsedda tillämpningen
av vad som skall anses vara skäliga reningskostnader. Även om det tills
vidare icke är möjligt att uppställa närmare preciserade riktlinjer för vattenvårdens
praktiska tillämpning, hade det dock varit till fördel, om i betänkandet
angivits exemplifierade grunder för bedömning av hur långtgående
reningskrav som borde resas och hur reningskravet borde avvägas i förhållande
till andra intressen. Svenska kommunat-tekniska föreningen har
anfört, att eftersom de ekonomiska resurserna icke medger en sådan rening av
allt avloppsvatten, att alla vattendrag kan bibehålla sin naturliga beskaffenhet,
en klassindelning måste ske av landets vattendrag efter den grad av
rening, som borde krävas beträffande avloppsvattnet. En sådan klassindelning
förutsätter emellertid generella normer för vattenbeskaffenheten i olika
slag av vattenområden. De skäl kommittén åberopat mot uppställande av
dylika normer synes föreningen icke relevanta.
Fiskeristyrelsen har ansett vissa normer böra övervägas som komplement
till författningsbestämmelserna att tjäna till ledning för bedömandet av åtminstone
minimikraven på vattenbeskaffenheten hos recipienterna. Dylika
normer skulle dock icke omedelbart fastställas, utan kraven skulle så att säga
växa fram organiskt ur det fortsatta vattenvårdsarbetet i landet. Sveriges
lantbruksförbund har uttalat farhågor för att frånvaron av normer för reningen
kan komma att leda till att vederbörande myndigheter eller deras
befattningshavare föreskriver eller föreslår olika långt gående reningsåtgärder.
Gatunämnden i Stockholm har ansett risk föreligga för att utan klara
normer den av kommittén föreslagna vatteninspektionens verksamhet kan
komma att få något av godtycke över sig. Liknande farhågor har uttalats av
svenska kommunal-tekniska föreningen.
Ett annat, med frågan om normerna för reningen i viss mån besläktat
spörsmål har berörts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Med de inom vida
gränser varierande reningskostnaderna kan enligt styrelsen kravet på en så
lullständig behandling, som är tekniskt och ekonomiskt möjlig, i många fall
39
Kungl. Moj.ts proposition nr 173 år W5<>
leda till väsentliga skillnader såväl i fråga om det faktiska reningsresultatet
som beträffande de ekonomiska bördorna på samhällen, fastighetsägare och
industrier. Styrelsen har vidare anfört:
Som ett exempel må nämnas, att medan den gräns, då kostnaden för rening
av kommunalt avloppsvatten blir »orimligt hög», alltid kommer att
vara tänjbar, kan beträffande en industri, som förorenar ett vattendrag, tillverkningens
lönsamhet sätta ett mycket bestämt och i vissa fall lågt gränsvärde
för industriens möjlighet att vidtaga reningsåtgärder.
Det kan således bli vanskligt att, när flera förorenare finnas vid ett och
samma vattendrag eller vattenområde, mot den ena rikta långtgående reningskrav,
medan däremot en annan tillätes utsläppa avsevärda mängder föroreningar.
Frågan är med andra ord om alla förorenare i princip skola åläggas
rening till samma renhetsgrad hos det utgående avloppsvattnet, eller om
någon skall ges företrädesrätt till utnyttjande av den självreningsförmåga,
som recipienten besitter. En annan frågeställning är hur man skall förfara,
när eftergift mot någon förorenare av ekonomiska skäl blir erforderlig i sådan
utsträckning, att effekten på recipienten av en långtgående behandling
av de andra förorenarnas avloppsvatten inte står i skäligt förhållande till
behandlingskostnaderna. Ett delvis likartat problem uppträder, om det t. ex.
uppströms ett vid ett vattendrag beläget större samhälle är angeläget, att
reningskravet sättes mycket högt, därför att samhället använder vattendraget
som råvattentäkt och för friluftsbad. Skola då förorenare på uppströmssidan
åläggas att helt på egen bekostnad vidtaga långtgående åtgärder eller
skall bidrag lämnas av den eller dem, i vars intresse åtgärderna påkallas?
Här ovan berörda frågor har kommittén icke behandlat, men det synes
närmast ofrånkomligt, att någon vägledning lämnas för bedömning av dessa
avvägningsproblem. I annat fall torde en betydande osäkerhet och ojämnhet
i bedömningen komma att råda beträffande lagtillämpningen under den
jämförelsevis långa tid som måste förflyta, innan en något så när enhetlig
praxis hunnit utbildas prejudikatvägen.
De allmänna synpunkter som sålunda framkommit avspeglar sig vid remissinstansernas
ställningstagande till utformningen av en skärpt
lagstiftning beträffande vattenförorening. Det av kommittén framlagda
förslaget har överlag i princip hälsats med tillfedsställelse men kritik har
framkommit särskilt mot förslaget om en bestämd tidrymd av fem år för
genomförande av slamavskiljning. Länsstyrelsen i Malmöhus län har med
hänsyn till de betydande investeringar, som erfordras för ändamålet, ifrågasatt
möjligheten att åstadkomma rättelse i rådande förhållanden inom den
angivna tidrymden. Länsstyrelsen har fördenskull förordat en utsträckning
av anståndet. Åtminstone borde möjlighet skapas alt meddela dispens för förelag,
som kan anses vara mindre brådskande. Härigenom skulle man på ett
lämpligt sätt kunna angelägenhetsgradera företagen och möjliggöra en utbyggnad
etappvis. Också länsstyrelsen i Uppsala län har förordat införande
av dispensmöjlighet och därvid anfört, att förslagets genomförande kommer
att tvinga till investeringar så stora att de skäligen borde fördelas på
längre tid än fem år. Väg- och vattenhyggnadsstyrelsen har framhållit, att
projekteringsresurserna icke torde förslå för en tekniskt och ekonomiskt rationell
framställning av erforderliga reningsanläggningar på så kort tid. Lik
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
nande synpunkter har utvecklats av länsstyrelserna i Göteborg och Bohus,
Skaraborgs och Jönköpings län, styrelsen för statens institut för folkhälsan,
svenska stadsförbundet, Stockholms förorters samarbetsnämnd, gatunämnderna
i Malmö och Hälsingborg, distriktsingenjören för vatten och avlopp i
Skaraborgs län samt svenska kommunal-tekniska föreningen.
Det av kommittén i utkastet till förbudskungörelse föreslagna stadgandet
om skyldighet att inom fem år påkalla prövning rörande villkoren för fortsatt
utsläppande av kloakvatten från samlad bebyggelse med mera än 3 000
invånare har föranlett väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att i förevarande
sammanhang påpeka, att slamavskiljning icke borde behöva inrättas, innan
denna prövning ägt rum. Då slamavskiljning förutsättes bli en obligatorisk
minimiåtgärd, måste nämligen berörda prövning komma att avse frågan huruvida
en längre gående rening är av nöden. Styrelsen finner det mindre
lämpligt, att man generellt påfordrar, att ett samhälle skall före viss tidpunkt
utföra slamavskiljning, vilken vid en efterföljande prövning av vattendomstolen
kan komma att förklaras otillräcklig och fördenskull måste kompletteras
med anordningar för höggradig rening. Styrelsen har därvid erinrat om
de betydande merkostnader och andra olägenheter, som kan vara förenade
med en övergång från låggradig till höggradig rening åtminstone i fall, där
slamavskiljning inrättats i övertygelsen att denna obligatoriska behandling
skulle vara tillfyllest. Länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatt, om
det icke vore mest rationellt, att tillsynsmyndigheten verkställer en inventering
av de områden med samlad bebyggelse, för vilka prövning borde äga
rum, och därefter successivt efter angelägenhetsgradering anmanar vederbörande
att påkalla prövning med hänsyn därvid tagen även till den tid, inom
vilken det är möjligt att genomföra erforderliga åtgärder. Liknande uppfattning
har tillkännagivits av kammarkollegiet och distriktsingenjören för vatten-
och avlopp i Östergötlands lån. Handelskammaren i Norrköping har föreslagit
motsvarande tillvägagångssätt även med avseende å den föreslagna
prövningen beträffande befintliga fabriker och andra industriella inrättningar.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har funnit det lämpligaste vara att tillsynsmyndigheten
själv påkallar prövning beträffande befintliga anläggningar
i de fall, där myndigheten anser det erforderligt. Länsstyrelsen har därvid
hänvisat till den befogenhet i detta avseende, som tillsynsmyndigheten äger
enligt den nuvarande tillsynslagen och enligt förslaget skall äga jämväl enligt
den nya. Svenska teknologföreningen har givit uttryck åt samma uppfattning.
Kommerskollegium har förordat, att för skyldigheten att påkalla
prövning beträffande befintliga anläggningar bestämmes en tid av tio år.
I detta sammanhang må även nämnas, att länsstyrelsen i Stockholms län
pekat på den rådande splittringen på skilda författningar av olika med vattenföroreningen
och vattenvården sammanhängande frågor och därvid uttalat,
att möjligheten till en samordning och en förenkling borde undersökas. Med
en mera genomgripande översyn borde dock enligt länsstyrelsens mening
anstå till dess kommittén avslutat sitt återstående arbete. Liknande uppfattning
har tillkännagivits av länsstyrelserna i Östergötlands och Kalmar län,
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
41
förste provinsialläkaren i Östergötlands län samt distriktsingenjören för
vatten och avlopp i Våsternorrlands och Jämtlands län.
De ändringar, som kommittén föreslagit i fastighetsbildning slagstiftningen
och byggnadsförfattningarna, tillstyrkes
uttryckligen av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna i
Jämtlands och Västerbottens län. I stort sett utan erinran lämnas förslaget
också av svenska stadsförbundet samt förutnämnda reservanter i fiskeristyrelsen.
Bostadsstyrelsen anser det angeläget, att sådana ändringar vidtages i
jorddelningslagen och byggnadsstadgan, att distriktsingenjörerna och hälsovårdsnämnderna
gives möjligheter att följa fastighetsbildnings- och bebyggelseplaneringsärenden
och bevaka de intressen de företräder.
I flera yttranden kritiseras emellertid förslaget i förevarande del. Lantmäteristyrelsen
förklarar med utförlig motivering, att den finner de föreslagna
ändringarna i fastighetsbildningslagstiftningen obehövliga och åberopar
jämväl den pågående revisionen av fastighetsbildningslagstiftningen,
vid vilken frågan om samarbetet mellan fastighetsbildningsmyndigheterna
och de myndigheter, som på andra områden har att bevaka allmänna angelägenheter
är avsett att lösas. Även 195b års fastighetsbildningskommitté
avstyrker, att de i betänkandet ifrågasatta ändringarna i jorddelningslagen
och fastighetsbildningslagen kommer till stånd i förevarande sammanhang.
Kommittén anför, att det i stället torde få ankomma på fastighetsbildningskommittén
att vid utarbetande av förslag till ny fastighetsbildningslagstiftning
taga under övervägande vad vattenvårdskommittén anfört och i övrigt
förekommit i detta ärende. Liknande uppfattning hävdas av lantbruksstyvelsen,
vattenöverdomstolen, länsstyrelsen i Jönköpings län samt flera överlantmätare.
I fråga om de föreslagna ändringarna i byggnadsstadgan anser lantmäteristyrelsen
en viss komplettering av gällande regler måhända böra övervägas.
1951 års byggnadsutredning anför emellertid, att förslagen synes
svåra att genomföra med hänsyn till den arbetsbörda, de skulle lägga på
byggnads-, vattenvårds- och hälsovårdsmyndigheterna samt den avsevärda
förlängning av proceduren vid meddelande av byggnadslov, som skulle bli
en följd av deras genomförande. I allt fall torde det, enligt utredningen,
vara olämpligt att genom partiella ändringar i byggnadsstadgan av den innebörd
kommittén skisserat föregripa den mera omfattande reform, som
byggnadsutredningen avser att föreslå. I huvudsak liknande synpunkter utvecklas
av byggnadsstyrelsen. Att förslaget kan, om det genomföres, vålla
onödig omgång beträffande byggnadslovsärendena, framhålles jämväl av
kammarkollegiet, svenska teknologföreningen, svenska kommunal-tekniska
Iöreningen samt svenska väg- och vattenbyggares riksförbund. De båda sistnämnda
påpekar därvid särskilt, att föreskrift om remittering av sådana
ärenden till vatteninspektionen synes onödig, eftersom vattenvårdens intressen
i detta sammanhang tillvaratages genom förprövningsförlarandet.
Av samma mening är gatunämnden i Stockholm.
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956
Den diskussion som i remissyttrandena förts angående tillsynens
organisation skall icke i detta sammanhang närmare beröras. Det må
emellertid nämnas, att den av kommittén föreslagna lagstiftningen i några
yttranden helt avstyrkts med hänsyn till frågan om tillsynen. Länsstyrelsen
i Kopparbergs län har sålunda — framför allt med hänsyn till att kommittén
enligt länsstyrelsens mening icke på ett tillfredsställande sätt löst frågan
om vattenvårdsärendenas handläggning på det lokala och regionala
planet — ansett förslaget icke utan grundlig omarbetning böra upptagas till
lagstiftning. Vidare har vetenskapsakademien avstyrkt förslaget på den
grund att kommittén enligt akademiens uppfattning icke tillräckligt beaktat
forskningens betydelse och vikten av att forskningen bleve behörigen
företrädd vid vattentillsynen. I huvudsak samma mening har uttalats av
föreståndaren för Uppsala universitets limnologiska institution.
Vidare må i detta sammanhang anmärkas, att i flera yttranden framhållits,
att de nya uppgifter, som i den föreslagna lagstiftningen kommer att
läggas på vattendomstolarna, nödvändiggör en betydande förstärkning av
deras kapacitet, om icke en allvarlig eftersläpning i handläggningen skall
bli följden. Vattenöver domstolen har i detta hänseende fäst uppmärksamheten
också på att en ytterligare arbetsökning kan väntas inom det område,
som tillhör nästa etapp av kommitténs arbete, nämligen skyddet av grundvattentillgångarna.
Västerbygdens vattendomstol har påpekat, att särskilt
tillämpningen av de föreslagna reglerna om prövningen inom en femårsperiod
av redan befintliga avloppsutsläpp torde komma att medföra en oerhörd
belastning för vattendomstolarna — åtminstone i den sydliga delen av
landet — under tiden till dess alla ansökningar enligt kungörelsen inkommit
och blivit avgjorda. Detsamma har betonats av länsstyrelsen i Kronobergs
län. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har funnit det kunna starkt
ifrågasättas, om vattendomstolarna inom rimlig tid skall kunna avverka
ens de till omkring 200 uppgående ansökningsinål, som i anledning av den
föreslagna lagstiftningen komme att anhängiggöras av städer och tätorter.
I några yttranden har framförts förslag att vissa av de av kommittén till
vattendomstol hänförda avgörandena i stället skall anförtros administrativ
myndighet. Förutnämnda reservanter i fiskeristyrelsen har sålunda ansett
den frågan kunna uppställas om icke laglighetsprövning liksom övriga nu
på vattendomstolarna ankommande åtgärder enligt 8 kap. vattenlagen skulle,
för att vinna erforderlig snabbhet i avgörandena, kunna överflyttas på
länsstyrelserna med regeringsrätten som överinstans. Liknande mening har
uttalats av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. 1951 års byggnadsntredning
har ifrågasatt, om icke den praktiskt mest framkomliga vägen, därest
man vill upprätthålla den önskade höga standarden i fråga om vattenvården,
vore att tillståndsfrågor avgöres i enkla former genom ett administrativt
förfarande och frågor av typiskt privaträttslig natur — t. ex. ersättningsfrågor
— i efterhand prövas av domstol. Till förmån för en dylik lösning
talar även det förhållandet, att tillståndsfrågorna, ehuru även dessa har
en viss privaträttslig aspekt, dock till övervägande del representerar konflikter
mellan allmänna intressen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956
43
Frågan liar även berörts av länsstyrelsen i Malmöhus län som därvid anfört,
att ett tungrott domstolsförfarande är ägnat att hindra en ändamålsenlig
utveckling på ifrågavarande område samt att ärendena ej torde kunna
anses vara av den beskaffenhet, att domstolsbehandling kräves. Länsstyrelsen
anser sålunda för sin del, att det ur såväl allmän som enskild synpunkt
skulle A7ara bättre, om länsstyrelserna finge större befogenheter, än
vad som föreslagits. I samma riktning har svenska väg- och vattenbyggares
riksförbund uttalat sig. Spörsmålet har slutligen diskuterats av en reservant
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byråchefen Petrelius, vilken på grund
av de med vattenvården förknippade avvägningsfrågornas allmänt samhälleliga
och ekonomiska natur finner det böra prövas, huruvida avväganden
och bedömningar, som måste läggas till grund för den omfattning, den takt
och den ordning, i vilken reningsåtgärder bör komma till stånd, icke lämpligare
borde göras i administrativ ordning. Detta gäller icke minst i de fall,
då åtgärder skall framtvingas. I administrativ ordning, genom samverkan
mellan å ena sidan länsstyrelserna och å andra sidan tillsynsmyndigheten
och dess lokalorgan i länen, kan man lättare och snabbare åvägabringa erforderlig
enhetlighet i tillämpningen. Samtidigt torde härvid avvägningen
mellan olika samhällsintressen kunna ske på ett friare och efter skiftande
omständigheter mera anpassbart sätt, än därest sådana avvägningsfrågor
skall avgöras i judiciell ordning.
Departementschefen. Den nuvarande lagstiftningen till motverkande av
vattenförorening genomfördes år 1941. Frånsett vissa vid 1937 års riksdag
antagna provisoriska bestämmelser i ämnet hade vi tidigare inga närmare
preciserade regler i vår rätt angående åtgärder till förhindrande av förorening
i sjöar och vattendrag. Med 1941 års lagstiftning avsågs att förebygga
uppkomsten av nya vattenföroreningar samt att skapa en legislativ grundval
för den nödvändiga saneringen av den redan då oroväckande långt fortskridna
föroreningen. En särskild organisation tillskapades för att vid sidan av
hälsovårdsmyndigheterna utöva erforderlig kontroll och rådgivning.
Den höjning av den allmänna bostadsstandarden som skett under de senaste
årtiondena har bl. a. inneburit en högst avsevärd förbättring i fråga
om anordningar för god hygien och bekvämlighet. Härigenom har antalet vattenklosetter
och andra sanitära anordningar i bostäderna väsentligt ökat, vilket
efter hand medfört stark ökning av mängden kloakvatten som utsläppes
i sjöar och vattendrag. Åtgärder till förhindrande av vattenförorening genom
kloakvattnet har dock icke blivit utförda i större utsträckning. Därjämte har
utsläpp av otillfredsställande renat avfall från industrier ägt rum i betydligt
ökad omfattning. Såsom förhållandena hittills utvecklat sig nödgas man —
även med beaktande av den nyttiga effekt som 1941 års lagstiftning otvivelaktigt
haft i många fall — konstatera, att denna lagstiftning likväl icke
lett till sådant resultat som man vid dess tillkomst räknade med. Orsaken
härtill torde främst vara det begränsade utrymme för ifrågavarande slag
av investeringar som under senare år förelegat till följd av omfattande in
-
44
Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1956
vesteringskrav inom en rad andra områden av samhällslivet. Vad kommittén
i sitt betänkande anfört klargör angelägenheten av att effektiva åtgärder
vidtages för att i tid bringa situationen under kontroll. I första hand måste
tillses att nedsmutsningen icke förvärras, men det gäller även att inom rimlig
tid sanera de redan svårt förorenade vattnen.
För att komma till rätta med vattenvårdsfrågan, som numera utan överdrift
kan sägas ha utvecklat sig till ett av våra viktigaste samhällsproblem,
skulle det givetvis vara värdefullt om ett till omfattningen och i fråga om
takten för genomförandet klart bestämt saneringsprogram kunde utformas
av statsmakterna. Problemet är emellertid av sådan räckvidd och av så komplicerad
beskaffenhet, att en dylik långsiktig planering bereder mycket stora
svårigheter. Man får ha klart för sig, att genomförandet av en sanering innebär
en kraftig belastning på samhällsekonomien. Enligt gjorda beräkningar
kräver den sanering av våra vattendrag, som bör eftersträvas, investeringar
som springer upp till miljardbelopp. Samtidigt föreligger krav på insatser
inom många andra viktiga samhällsområden, där utvecklingen släpar efter.
Frågan i vilken omfattning och takt vattenvården kan förbättras är sålunda
i väsentlig mån en samhällsekonomisk avvägningsfråga, som icke kan på eu
gång få sin lösning på längre sikt. Uppenbart är under alla förhållanden, att
de synnerligen omfattande investeringar, som erfordras för att åstadkomma
de nödiga förbättringarna, måste fördelas över en jämförelsevis lång tid, om
icke vattenvårdsåtgärdernas belastning på samhällsekonomien skall bli större
än förhållandena medger. Detsamma gäller om de stora anspråk på arbetskraft
som ett förverkligande av saneringen måste antagas medföra. En angelägenhetsgradering
måste från tid till annan ske såväl av erforderliga vattenvårdsåtgärder
i jämförelse med andra samhällsnyttiga kapital- och arbetskrävande
företag som av olika vattenvårdsåtgärder inbördes. För påskyndande
av saneringsarbetet har framförts krav på att reningsanläggningar
generellt skall undantagas från byggnadsregleringen. Detta torde ej vara
möjligt i rådande läge, men det är anledning att understryka vikten av att
sådana anläggningar beredes ett så stort utrymme i investeringarna som
överhuvud är möjligt utan eftersättande av andra viktiga samhällsintressen.
Likaväl som det är vanskligt att uppställa ett klart utformat allmänt saneringsprogram
är det svårt att fastställa generellt gällande, detaljerade normer
för de villkor, som i särskilda fall bör gälla för utsläppande av avloppsvatten.
Det är i vårt moderna samhälle ofrånkomligt, att sjöar och vattendrag
i stor utsträckning användes såsom recipienter för avfall från bebyggelse
och industrier, och med hänsyn till de i hög grad varierande förhållanden,
under vilka detta sker, måste frågan vad som skall anses tillåtligt bedömas
från fall till fall, varvid de olika intressen, som gör sig gällande, får
beaktas och vägas mot varandra. Det är dock givet, att det allmänna riktmärket
bör vara minsta möjliga förorening, och vissa normer torde så
småningom utbildas i praxis.
Bland förutsättningarna för att vattenvården skall kunna förbättras ingår
även som ett viktigt led rådgivning vid planeringen av reningsanläggningar
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
45
m. m., kombinerad med viss kontroll från det allmännas sida. Som nyss
nämndes tillskapades i samband med 1941 års lagstiftning en särskild organisation
för att jämte hälsovårdsmyndigheterna utöva den erforderliga kontrollen.
Jag skall här icke gå närmare in på spörsmålet om förstärkning av
organisationen, vilket i annat sammanhang är föremål för prövning vid årets
riksdag. I statsverkspropositionen (bilaga 11, nionde huvudtiteln, s. 327)
har i syfte att bereda ökade möjligheter för en mera effektiv vattenvård före-slagits
viss utbyggnad av fiskeristyrelsens tillsynsavdelning och inrättande
av en rådgivande nämnd vid avdelningen. Det föreligger, som förut
nämnts, ett förslag av vattenvårdskommittén om inrättande av en särskild
myndighet, benämnd statens vatteninspektion, för vattenvårdens centrala
.administration, vilket förslag dock icke nu upptagits. Oavsett hur organisationen
i framtiden kommer att utformas, synes det emellertid praktiskt att i
lagstiftningen för det organ, som utövar tillsynen, använda beteckningen
statens vatteninspektion, varvid förutsättes, att det får ankomma på Kungl.
Maj :t att förordna vilken myndighet som skall fungera i detta avseende. Tills
vidare kommer enligt det i statsverkspropositionen framlagda förslaget
fiskeristyrelsens tillsynsavdelning att utöva funktionen såsom statens vatteninspektion.
Med en i erforderlig grad förstärkt tillsynsorganisation torde 1941 års
lagstiftning till motverkande av vattenförorening alltjämt erbjuda ett ändamålsenligt
legislativt underlag för en rationell vattenvård. Lagen ger i sin
gällande utformning klart uttryck åt kravet på att vattendragen ej får allmänt
förstöras genom utsläpp av avfall, men den lämnar samtidigt utrymme
för beaktande av olika intressen och omständigheter, som enligt vad
förut anförts ej kan lämnas ur räkningen. Det är således ej aktuellt att vidtaga
någon genomgripande revision av lagstiftningen. Erfarenheterna under
den tid som de gällande lagreglerna varit i tillämpning visar emellertid,
att vissa jämkningar och tillägg är påkallade för att klarare inskärpa vikten
av en god vattenvård. De förslag härom, som framlagts av kommittén,
har i det stora hela vunnit gillande vid remissbehandlingen, och de synes
ägnade att läggas till grund för lagstiftning.
Till en början torde, såsom kommittén föreslagit, det allmänna stadgandet
i 8 kap. 23 § vattenlagen om reningsplikt beträffande kloakvatten böra formuleras
något skarpare, så att det klart framhäves, att höga krav regelmässigt
skall ställas på vattenvården. Därjämte bör införas uttryckligt
stadgande till förhindrande av att kloakvatten från bebyggelse utsläppes utan
föregående s. k. slamavskiljning, d. v. s. borttagande av avsättningsbar förorening.
Härigenom erhålles en ändamålsenlig precisering av minimikravet
på reningen, vilket således bortsett från sällsynta undantagsfall under alla
omständigheter måste uppfyllas. Det bör starkt understrykas, att det är
fråga om ett minimikrav. Med hänsyn till recipientens beskaffenhet och
omständigheterna i övrigt kan längre gående åtgärder ofta, kanske regelmässigt,
visa sig erforderliga för åstadkommande av fullt tillfredsställande
förhållanden. Den allmänna regeln om reningsplikten innefattar uppenbar
-
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956
ligen krav på att i dylika fall en kraftigare rening än slamavskiljning skall
äga rum. Beaktas bör även, att en anläggning bör inrättas så, att den i
möjligaste mån kan utnyttjas för den fullständigare rening som kan komma
att krävas i framtiden.
Det grundläggande stadgandet i 8 kap. 32 § vattenlagen om villkoren för
utsläppande av industriellt avloppsvatten torde i sin hittillsvarande utformning
i allmänhet medgiva tillräckligt kraftigt ingripande mot förorening
genom sådant avloppsvatten. Kommittén har ej heller föreslagit någon ändring
i denna del.
I likhet med kommittén finner jag det erforderligt att, vid sidan av de
allmänna stadgandena om villkoren för utsläppande av kloakvatten och industriellt
avloppsvatten, skärpta föreskrifter meddelas beträffande särskilt
farliga och svårrenade avloppsvatten. Utöver det nyssberörda stadgandet till
förhindrande av att kloakvatten avledes utan slamavskiljning torde sålunda
skärpta regler böra meddelas beträffande de till kloakvatten hänförliga ämnena
pressaft från siloanläggning och urin från djurstall samt de industriella
avfallsämnena vassle och s. k. galvaniskt bad.
De föreslagna nya lagreglerna angående villkoren för utsläppande av avloppsvatten
bör utan särskilda reservationer bli tillämpliga på sådana kloaklednings-
och andra avloppsföretag som påbörjas efter ikraftträdandet. För
att det skall bli möjligt att inom rimlig tid få till stånd den nödvändiga saneringen
av våra sjöar och vattendrag bör de emellertid gälla jämväl för redan
befintliga anläggningar. Detta är ofrånkomligt ur allmän synpunkt, och
några invändningar mot en sådan ordning med hänsyn till rättssäkerheten
kan uppenbarligen icke framställas, då de nya reglerna icke kan anses innebära
annat än en närmare precisering av grundsatser, som redan kommit till
uttryck i den gällande lagstiftningen. Det står dock alldeles klart, att en tämligen
långvarig övergångstid är påkallad för genomförande av saneringen.
Kommittén har såvitt angår de skärpta kraven beträffande slamavskiljning
och utsläppande av vissa ur föroreningssynpunkt särskilt farliga ämnen
tänkt sig, att bestämda tidpunkter skulle fastställas. För genomförande av
slamavskiljning skulle sålunda enligt förslaget gälla en övergångstid av fem
år och beträffande de farliga ämnena vissa kortare tider. Med hänsyn till de
mångahanda faktorer, som inverkar på möjligheterna att genomföra saneringen,
synes det emellertid vanskligt att i lagen fastslå bestämda tidpunkter.
Utvecklingen i fråga om investeringsbegränsningar och byggnadsrestriktioner
kan svårligen överblickas för någon längre tid framåt. Vad särskilt beträffar
slamavskiljningen bör även, såsom påpekats vid remissbehandlingen,
beaktas att längre gående åtgärder än slamavskiljning ej sällan torde komina
att krävas. Risk kan föreligga att — om i lagen föreskrives en bestämd kortare
tidsfrist, inom vilken slamavskiljning skall vara genomförd — för sådant
ändamål måste utföras anläggning, vilken sedermera förklaras otillräcklig
och fördenskull måste ersättas med anläggning för grundligare rening,
något som kan föranleda merkostnader och andra olägenheter. Den
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956 47
lämpligaste lösningen synes vara, att de föreslagna nya reglerna angående
villkoren för utsläppande av avloppsvatten göres tillämpliga på befintliga anläggningar
med ett i en övergångsbestämmelse upptaget allmänt förbehåll
att för vidtagande av erforderliga reningsåtgärder må åtnjutas det anstånd,
som i det särskilda fallet finnes oundgängligen påkallat. Den närmare tilllämpningen
bör ankomma på vattendomstolen, som i den mån anläggningarna
kommer under dess prövning har att i varje särskilt fall, med beaktande
bl. a. av det allmänna investeringsläget, bestämma, vilka åtgärder
som skall vidtagas och inom vilken tid de skall vara fullgjorda.
Den som utsläpper avloppsvatten har att i första hand själv bedöma vilka
åtgärder som erfordras till förhindrande av förorening i strid mot tillämpliga
lagstadganden. Eftersätter han sin skyldighet i detta hänseende och
uppkommer härigenom skada eller olägenhet, kan han på talan av den som
därav drabbats — enskild sakägare eller det allmänna — av vattendomstol
förpliktas att vidtaga av domstolen bestämda åtgärder. I sådana fall då
fara föreligger för betydande förorening, kan det emellertid finnas förenat
med alltför stor risk att överlåta åt den enskilde att själv, vid äventyr blott
av eventuellt efterföljande ingripande, avgöra vilka åtgärder som enligt lagen
erfordras till motverkande av förorening. På denna tankegång vilar det
i samband med 1941 års lagstiftning införda förprövningsförfarandet. Genom
föreskrift i vissa särskilt angivna fall om obligatorisk domstolsprövning
såsom villkor för att utsläppande över huvud skall få ske har i dessa
fall en säkrare garanti vunnits för att reningsåtgärder vidtages i tillräcklig
omfattning. Kommittéförslaget innebär att förprövningsskyldigheten skall
väsentligt utvidgas. Av särskild betydelse i detta avseende är att enligt förslaget
redan befintliga större föroreningskällor skall underkastas obligatorisk
domstolsprövning. Det är givet att en dylik skärpning av förprövningsskyldigheten
ger ökade möjligheter till förbättring av vattenvården.
Det torde dock icke vara erforderligt att i detta sammanhang taga närmare
ställning till kommitténs förslag i nu ifrågavarande avseenden. I likhet med
vad som för närvarande gäller bör det få ankomma på Kungl. Maj :t att
inom ramen för ett i lagen givet bemyndigande i administrativ ordning närmare
bestämma förprövningsförfarandets omfattning.
Kommittén har utan att framlägga preciserad lagtext föreslagit vissa lagstiftningsåtgärder
för tillgodoseende av vattenvårdsintresset vid fastighetsbildning
och planläggning av bebyggelse. Såsom framgår av yttranden vid
remissbehandlingen är del emellertid avsett, att frågan om samarbetet mellan
fastighetsbildningsmyndigheterna och de myndigheter, som på andra
områden — däribland vattenvårdens — har att bevaka allmänna angelägenheter,
skall lösas i samband med den pågående revisionen av fastighetsbildningslagstiftningen,
och frågan om tillvaratagandet av vattenvårdens intressen
i samband med planläggningen av bebyggelse torde bli föremål för
behandling vid en kommande reform av byggnadsförfattningarna. Jag anser
48 Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
mig därför icke i detta sammanhang böra upptaga nämnda frågor till behandling.
Den nu föreslagna lagstiftningen berör icke spörsmålet om vem som i det
särskilda fallet skall gälda kostnaderna för erforderliga åtgärder till motverkande
av vattenförorening. Såvitt angår de kommunala reningsverken vill
jag erinra om att den år 1955 genomförda lagstiftningen om allmänna vatten-
och avloppsanläggningar ger kommunerna större möjligheter än tidigare
att uttaga avgifter för avloppsväsendet av de särskilda fastigheterna,
Enligt det nu anförda vill jag i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs
förslag förorda vissa ändringar i vattenlagens regler till motverkande
av vattenförorening. Vad beträffar den formella utformningen av förslaget
torde det vara lämpligast att liksom i den gällande lagstiftningen konsekvent
genomföra den ordningen, att man i själva lagen upptager sådana
regler som hänför sig till villkoren för utsläppande av avloppsvatten. Detta
föranleder en viss omarbetning av författningsmaterialet i jämförelse med
kommitténs förslag. Förutom ändringarna i vattenlagen föreslås en ny tillsynslag,
som är avsedd att ersätta 1941 års lag i ämnet men i sak nära överensstämmer
med denna. Den nya lagstiftningen synes icke behöva föranleda
några ändringar i 1919 års hälsovårdsstadga, men den bör beaktas vid överarbetningen
av det föreliggande förslaget till ny hälsovårdsstadga (SOU
1953:31).
IT. De särskilda lagförslagen
I enlighet med vad förut anförts har upprättats förslag till lag om ändring
i vattenlagen och lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.
Beträffande innehållet i de särskilda stadgandena får jag, utöver
vad som framgår av den tidigare framställningen, anföra följande.
Förslaget till lag om ändring i vattenlagen
8 KAP.
23 §.
Betänkandet. Bestämmelsen i nuvarande 23 § om skyldighet att vidtaga
reningsåtgärder beträffande kloakvatten har i kommitténs betänkande upptagits
såsom första stycke i det nya stadgandet med vissa ändringar,
närmast i förtydligande syfte. Uttrycket »att, i den mån det kan anses skäligt,
vidtaga erforderliga åtgärder till motverkande av förorening» har sålunda
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956 49
utbytts mot formuleringen »att vidtaga de åtgärder till motverkande av
vattenförorening som---skäligen kunna påfordras». Genom denna
ändring vill kommittén framhäva skyldigheten att vidtaga åtgärder. En så
fullständig behandling av kloakvattnet, som är tekniskt möjlig, synes enligt
kommittén böra eftersträvas i alla fall, där det icke är uppenbart, att
andra åtgärder är tillräckliga och där icke kostnaderna blir orimligt höga.
Enligt kommitténs uppfattning kommer prövningen enligt stadgandet som
regel att röra sig om frågan huruvida slamavskiljning skall vara tillfyllest
eller om jämväl höggradig rening skall krävas. Genom föreskrift om hänsynstagande
vid prövningen även till beskaffenheten av det vattenområde,
till vilket avloppsvattnet skall ledas, har kommittén velat uttrycka vad som
redan i motiven till gällande lag framhållits om den betydelsefulla roll, som
recipientens art spelar för valet av behandlingsåtgärder. Mängden och beskaffenheten
av det kloakvatten, som skall utsläppas, ävensom arten av
förekommande bebyggelse och de större eller mindre svårigheterna att anlägga
reningsverk är väl även av vikt för frågans lösning. Dessa omständigheter
är emellertid, enligt kommitténs uppfattning, av underordnad betydelse
i jämförelse med recipientens karaktär. En liten mängd avloppsvatten
av relativt ofarlig art kan exempelvis vålla stora olägenheter, om utsläppandet
sker till ett stillastående vattenområde. I ett dylikt fall kan krav böra
ställas på en längre gående behandling än vid utsläppande av en större
mängd kloakvatten med tämligen svår föroreningsverkan i en recipient med
hastig vattenomsättning.
Vid bedömandet av recipientens beskaffenhet bör, uttalar kommittén,
hänsyn som regel icke tagas till förhållanden som har sin orsak i att ofullständigt
behandlat avloppsvatten utsläppes i vattenområdet från annat håll,
utan prövningen bör i princip ske med utgångspunkt i det aktuella företagets
föroreningsverkningar i förhållande till vattenområdet i dess naturliga
skick. Är det uppenbart, att en viss kvarstående förorening alltid kommer
att förefinnas från något eller några andra företag, bör dock hänsyn tagas
härtill.
I den föreslagna bestämmelsens andra stycke har upptagits förbud
mot utsläppande av helt obehandlat kloakvatten. Kommittén har i denna del
föreslagit, att kloakvatten från samlad bebyggelse med mera än 200 invånare
ej i något fall skall få utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde,
med mindre vattnet undergått sådan behandling, att avsättningsbar
förorening frånskilts, s. k. slamavskiljning. Innehåller kloakvatten från
samlad bebyggelse av mindre omfattning eller från enskild fastighet avloppsvatten
från vattenkloselt, skall enligt förslaget kloakvattnet ej få utsläppas
utan föregående slamavskiljning, med mindre hälsovårdsnämnden
efter hörande av distriktsingenjören för vatten och avlopp prövat detta kunna
ske utan olägenhet.
Med den angivna definitionen av slamavskiljning kommer detta reningsförfarande
att avse frånskiljande icke blott av sådana föroreningspartiklar,
4 Bihang till riksdagens protokoll 195G. i samt. Nr 173
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
som sjunker till botten och bildar bottenslam, utan även av s. k. ytslam innehållande
fettämnen m. m. Med »samlad bebyggelse» avses enligt kommittén
bebyggelse bestående av ett flertal fastigheter eller bostadshus inom ett
till ytvidden jämförelsevis begränsat område. »Samlad bebyggelse med mera
än 200 invånare» skulle närmast anses motsvara byggnadslagens begrepp
»tätbebyggelse», alltså sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda
anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov. Det torde
i framtiden bli alltmera sällsynt, att kloakvatten från sådan bebyggelse utsläppes
annorledes än genom gemensam ledning. I den mån så likväl icke
sker, bör slamavskiljning ändock vara obligatorisk för allt utsläpp av kloakvatten
från bebyggelsen. Föroreningsverkan är nämligen densamma.
Det föreslagna stadgandet torde, framhåller kommittén, medföra eu avsevärd
förbättring av nu rådande förhållanden både vid havsstränderna
och i inlandet. Vad särskilt angår utsläpp i havet blir det i fortsättningen
otillåtet bl. a. att utsläppa obehandlat kloakvatten även där det äger rum
genom långt utdragna undervattensledningar. Huru gynnsamma förhållandena
i havet som recipient än kan synas vara, medför ofta även på detta sätt
utsläppt avloppsvatten, att besvärande orenlighet med strömmen föres in
mot stränderna eller, då avloppsvattnet utsläppes på stort djup, att olägenheter
uppkommer för fisket eller skador vållas på fiskredskap samt att eu
allmän otrevnad skapas. Att till undvikande av dylika olägenheter åtminstone
slamavskiljning måste ske, då kloakvatten utsläppes i annan recipient
än havet, är än mera uppenbart. Den föreslagna dispensmöjligheten är avsedd
att komma till användning endast i klara undantagsfall, såsom då kloakvatten
från enstaka boningshus eller mindre bebyggelse utsläppes i havet
eller annat större vattenområde på betryggande avstånd från bebyggelseområden,
badstränder eller andra platser, som borde hållas fria från förorening.
Kravet på slamavskiljning bör även kunna eftersättas, då avloppsvatten
från enstaka fastighet avledes till vattendrag, som över lång sträcka
framrinner genom obebyggda trakter av sådan karaktär, att den förorening
som kan uppstå är utan betydelse. Då det enligt kommitténs mening skulle
innebära ett alltför omständligt förfarande att lägga dispensprövningen i
händerna på den centrala tillsynsmyndigheten eller länsstyrelsen, finner
kommittén -— med beaktande av att hälsovårdsnämnd på landet även har
att pröva huruvida vattenklosett må inrättas — det lämpligast, att hälsovårdsnämnd
göres till dispensmyndighet.
I sitt förslag till förbudskungörelse har kommittén upptagit förbud mot
utsläppande i vattendrag av två närmast till kloakvatten hänförliga avfallsvatten,
nämligen pressaft från siloanläggning och urin från djurstall. Dessa
medför enligt kommittén särskilt allvarliga skador i vattendragen och är av
den art, att alldeles speciella svårigheter föreligger att före utsläppandet
begränsa de skadliga verkningarna. Från förbudet skall enligt förslaget undantag
kunna medgivas av vattendomstol, där så är möjligt utan att allmänna
intressen eller enskild rätt förnärmas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
51
Yttrandena. Beträffande första stycket i den föreslagna paragrafen
har svenska naturskyddsföreningen anfört, att avfattningen borde jämkas
så, att det kominer att åligga den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten
till vattendrag, sjö eller annat vattenområde att till motverkande av att
kloakvattnet genom förorening vållar olägenheter ur allmän eller enskild
synpunkt vidtaga de åtgärder, som skäligen föranledes av vattenområdets
beskaffenhet och övriga förhållanden.
Med anledning av kommitténs uttalande, att vid bedömande av recipientens
beskaffenhet hänsyn som regel ej bör tagas till sådana förhållanden som
förorsakas av att ofullständigt behandlat avloppsvatten utsläppes i samma
recipient från annat avlopp, har kammarkollegiet anfört, att en konsekvent
tillämpning av denna princip synes kunna leda till det icke avsedda resultatet
att otillräckliga reningsanordningar föreskrives. Skäl kan nämligen understundom
föreligga att, med hänsyn till recipientens belastning från andra
avlopp, föreskriva reningsanordningar, även om den nya anläggningen har
ringa eller obetydliga förorenande verkningar i förhållande till recipientens
naturliga kapacitet.
I övrigt har beträffande det föreslagna lagrummets första stycke i vissa
yttranden pekats på svårigheten att utan en mera preciserad beskrivning avgöra
vilka reningsåtgärder som i det särskilda fallet skall krävas.
Beträffande andra stycket i det föreslagna lagrummet har det som
huvudregel uppställda kravet på slamavskiljning regelmässigt vunnit anslutning
hos remissinstanserna.
I flera yttranden har emellertid yppats tvekan inför eller riktats anmärkningar
mot förslaget om särbehandling av bebyggelse med 200 invånare eller
mindre samt enskilda fastigheter. Sålunda har lantbruksakademien hävdat,
att den föreslagna gränsdragningen mellan bebyggelseområden med mera än
200 invånare och sådana med lägre invånarantal icke är sakligt grundad
och för enskilda fall berättigad. Akademien har härom vidare anfört:
De hygieniska förhållandena inom ett vattenområde, dit kloakvatten skall
ledas, bli givetvis beroende av å ena sidan den totala mängden sådant vatten
som skall mottagas, och å andra sidan vattenområdets beskaffenhet, såsom
dess ytvidd, vattendjup, strömningsförhållanden, växtnäringstillstånd m. m.
För att kunna bedöma effekten inom ett vattenområde av visst kloakvatten,
som avses dit skola avledas, fordras i varje enskilt fall undersökning av
limnologiskt utbildad fackman. En lag i enlighet med vattenvårdskommitténs
förslag utesluter sålunda icke heller, att framdeles kloakvattentillförsel
från spridd bebyggelse med relativt litet invånarantal i varje bebyggelseområde
omkring en sjö kan medföra ur skilda synpunkter ogynnsamma och
förkastliga verkningar inom vattenområdet och detta även långt från föroreningshärdarnas
utloppsställen.
Länsstyrelsen i Hallands län har ifrågasatt lämpligheten av den föreslagna
möjligheten till dispens i vissa fall beträffande avloppsvatten från bebyggelse
med 200 invånare eller mindre samt enskild fastighet. Liknande
uttalanden har gjorts av distriktsingenjörerna för vatten och avlopp i Göte
-
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956
borgs och Bohus, Hallands samt Västerbottens län. Medicinalstyrelsen har
understrukit kommitténs uttalande att dispensmöjligheten borde utnyttjas
sparsamt. Samma uppfattning har uttryckts av distriktsingenjören för vatten
och avlopp i Skaraborgs län. Distriktsingenjören för vatten och avlopp i
Uppsala och Västmanlands län har ansett det diskutabelt om utsläppande av
avloppsvatten från vattenklosetter över huvud taget borde medgivas utan
slamavskiljning. Förste provinsialläkaren i Uppsala län har funnit slamavskiljning
böra utgöra en minimifordran i fråga om vatten från Aattenklosetter.
Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett kostnaderna för en anordning
för slamavskiljning vara förhållandevis så obetydliga, att kravet på en sådan
åtgärd icke i något fall borde få eftersättas. Samma uppfattning har tillkännagivits
av länsstyrelsen i Kopparbergs län. Gatunämnden i Stockholm befarar,
att de föreslagna bestämmelserna kan öppna väg för subjektivt betingat
godtycke; sannolikt är det därför bäst om slamavskiljning göres obligatorisk.
I några yttranden har diskuterats behovet av längre gående krav på reningen
än förslaget innehåller. Västerbygdens vattendomstol ifrågasätter sålunda
om icke stadgandet bör formuleras så, att skyldighet att anordna slamavskiljning
föreligger, om icke längre gående åtgärder kan påfordras. Länsstyrelsen
i Stockholms län har yttrat:
Länsstyrelsen är ense med kommittén om nödvändigheten av att regelmässigt
förbud snarast stadgas mot utsläppande av obehandlat avloppsvatten
från vattenklosetter. Då emellertid kommittén generellt blott anser sig kunna
kräva låggradig rening, vill länsstyrelsen framhålla den synnerliga önskvärdheten
av, att i motiveringen till lagstiftningen uttryckligen framhålles,
att man i det långa loppet måste räkna med en höggradig rening. Utvecklingen
måste nämligen förr eller senare leda till att den höggradiga reningen
blir regel. Den psykologiska effekten av en sådan deklaration skulle säkerligen
vara av stor betydelse för den kommande utvecklingen. Detta framstår
särskilt tydligt, om man betänker, att samtidigt som statsmakterna nu tar
ställning till denna fråga en mångfald kommuner och företag i landet står
inför det avgörande valet, om de skola planera sina blivande reningsverk för
låggradig eller höggradig rening.
Sveriges konsulterande ingenjörers förening har hävdat, att det riktigaste
vore att generellt föreskriva höggradig rening. Också försvarets sjukvårdsstyrelse
har räknat med att höggradig rening i regel borde bli erforderlig.
Av vissa remissinstanser har förordats en mera elastisk reglering än den
förslaget i förevarande del innefattar. Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar
har sålunda anfört:
Även för kloakvatten från samhälle med mer än 200 invånare torde--
■— i vissa undantagsfall dispensmöjlighet vara erforderlig. Det förekommer
sålunda ibland, att ett samhälle såsom recipient för obehandlat kloakvatten
utnyttjar en sjö eller annat mindre vattenområde, som redan skadats
så genom utsläppning av industriellt avloppsvatten, att någon ytterligare
olägenhet icke uppkommer genom utsläppande av samhällets kloakvatten.
Exempel härpå utgöra sjöar, som så förorenats genom avloppsvatten från
anrikningsverk, att ersättning för fullständig skada utgått och strandfastig
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956
53
heterna inlösts. Genom att i sådant fall utsläppa kloakvatten från gruvsamhället
i sjön uppkommer icke någon ytterligare skada eller olägenhet, även om
kloakvattnet är helt obehandlat. Dispens från slamavskiljning bör däremot
icke kunna ifrågakomma av enbart ekonomiska skäl. Skyldighet att anordna
slamavskiljning bör därför alltid föreligga, då kloakvatten skall utsläppas
i sjö eller annat vattenområde, där annan föroreningskälla icke finns. Vidare
bör slamavskiljning alltid finnas, då kloakvattnet skall utsläppas i havet.
Befogenheten att medge dispens i sådana fall bör anförtros åt vattendomstolarna
eller möjligen åt vatteninspektionen.
I yttrandet förordas därjämte, att det krav på slamavskiljning, som skall
gälla oavsett huruvida avloppsvatten från vattenklosett ingår i kloakvattnet
eller icke, begränsas till det fall, då kloakvattnet avledes genom gemensam
ledning.
Hälsovårdsnämnden i Malmö har ifrågasatt, om ej dispens borde kunna
givas oekså i fall, då kloakvatten avledes från bebyggelse med mera än 200
invånare, såvida ldoakvattnet icke innehåller avloppsvatten från vattenklosett.
Hälsovårdsnämnden har särskilt framhållit betydelsen av sådan dispensmöjlighet
beträffande samhällen med huvudsakligen sommarbostadsbebyggelse.
Jämväl gatunämnden i Malmö har anfört, att det ovillkorliga kravet
på slamavskiljning i fråga om bebyggelse med mera än 200 invånare borde
kunna inskränkas till fall, då avloppsvattnet innehåller vatten från vattenklosett.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har yttrat, att förbudet mot utsläppande av
kloakvatten utan slamavskiljning skulle komma att träffa bebyggelseagglomerationer
med sinsemellan högst varierande angelägenhetsgrad i fråga om
rening av avloppsvattnet. Bortsett från recipientens betydelse i detta avseende
skiftar såväl mängden som beskaffenheten av avloppsvatten från olika
små och även stora tätorter avsevärt, främst beroende på bebyggelsens ålder
och därmed sammanhängande olika omfattning av sanitära bekvämligheter.
Det föreslagna generella förbudet skulle därför säkerligen komma att förrycka
en mera allsidig angelägenhetsgradering. I den mån ett förbud skulle
komma till användning bör det inordnas som ett led i arbetet för en successivt
fortgående förbättring och ej konstrueras så att arbeten av relativt ringa
betydelse onödigtvis tävlar med synnerligen angelägna företag. Om ett förbud
införes, bör det därför göras fakultativt och dess tillämpning bli beroende
av särskilda beslut.
Det i förslaget upptagna begreppet »samlad bebyggelse» har diskuterats i
några yttranden. Lantmätcristyrelscn har i detta avseende anfört:
Styrelsen kan icke dela kommitténs uppfattning att »samlad bebyggelse
med mera än 200 invånare» skulle vara identiskt med begreppet »tätbebyggelse»,
vilket bland annat återfinnes i 10 kap. 13 § 3 mom. jorddelningslagen
och motsvarande stadgande i fastighetsbildningslagen. Begreppet tätbebyggelse
synes i betraktande av domstolarnas och övriga myndigheters tillämpning
av nämnda bestämmelser icke vara identiskt med sådan samlad bebyggelse
som kommittén avsett. Tätbebyggelse lärer många gånger föreligga
långt innan bebyggelsen fått den omfattning som kommittén förutsatt för
»samlad bebyggelse». Det är givetvis önskvärt att, såvitt möjligt är, enhet
-
54 Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
lig terminologi tillämpas i berörda avseende i förevarande lagstiftning samt
i byggnadslagen och fastighetsbildningslagstiflningen. Där sålunda »tätbebyggelse»
i byggnadslagens mening avses, bör i lagtexten också användas
nämnda begrepp. Styrelsen ifrågasätter för övrigt om ett lagstadgande, fixerat
till visst antal invånare, i tillämpningen icke kommer att bliva alltför
stelt och opraktiskt.
Också väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ifrågasatt lämpligheten av att
införa ytterligare ett tätortsbegrepp utöver de båda sinsemellan olika, som
upptagits i resp. byggnadslagen och förslaget till ny hälsovårdsstadga. Det
av kommittén föreslagna tredje begreppet finner styrelsen dessutom svårdefinierbart;
det lämnar exempelvis icke besked huruvida kommittén avsett,
att även sommarbebyggelse skulle omfattas därav, vilket styrelsen
anser skulle, åtminstone i vissa fall, innebära alltför långt gående fordringar.
Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar ifrågasätter, om icke
hänsyn bör tagas till sådan regelbundet återkommande ökning av befolkningen,
som förekommer t. ex. i fiskelägen under sommartid. Gatunämnden
i Malmö har uttalat, att vad som gäller för samlad bebyggelse också
borde vara tillämpligt på ensamliggande byggnad av mera betydande storlek
såsom hotell eller kasern.
Beträffande den av kommittén föreslagna möjligheten till dispens i vissa
fall från kravet på slamavskiljning yppar sig — bortsett från frågan om
lämpligheten av själva dispensmöjligheten såsom sådan — delade meningar
i frågan om vilken myndighet dispensbefogenheten bör anförtros och om
formerna för dess handhavande. Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter,
om det kan vara erforderligt att skicka alla ärenden angående enskilda
fastigheter till distriktsingenjören. Denne bör i första hand syssla med de
större problemen. Det torde vara tillräckligt att dessa ärenden prövas enbart
av hälsovårdsnämnderna, under förutsättning att dessa till ledning för
ärendenas behandling erhåller centralt utfärdade anvisningar. I tveksamma
fall bör dock hälsovårdsnämnd vara befogad att inhämta yttrande från
distriktsingenjör och förste provinsialläkare. Beträffande samhällen med
200 eller mindre antal invånare kan det ifrågasättas, om det är lämpligt att
lämna avgörandet av avloppsfrågorna helt i hälsovårdsnämndernas händer.
Enligt länsstyrelsens mening bör i dylika fall yttrande över avloppsfrågan
inhämtas ej blott av distriktsingenjören utan även av förste provinsialläkaren
i länet, innan dispensfrågan avgöres av hälsovårdsnämnden. Om frågan
är av större betydelse eller dispensansökan avstyrkts av någon av experterna,
bör ärendet underställas länsstyrelsens prövning.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, i likhet med distriktsingenjören för
vatten och avlopp i Kopparbergs och Gävleborgs län, att skyldighet icke bör
föreskrivas för hälsovårdsnämnden att i dispensärenden höra distriktsingenjören.
Av länsstyrelsen i Jämtlands län, förste provinsialläkarna i Stockholms,
Gotlands och Västerbottens län samt föreningen för vattenhygien hävdas å
andra sidan, att hälsovårdsnämnden bör vara skyldig att i de på nämnden
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1950 55
enligt förslaget ankommande ärendena angående dispens inhämta —- förutom
distriktsingenjörens — jämväl förste provinsialläkarens yttrande.
Länsstyrelsen i Uppsala län finner det vara tvivelaktigt, om hälsovårdsnämnderna
kan betros med att ovillkorligt besluta i dessa frågor, och anser
fördenskull säkrast, att man för dispens fordrar distriktsingenjörens
samtycke.
Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, om det icke vore lämpligt,
att skyldighet föreskreves för hälsovårdsnämnd att underställa länsstyrelsen
beslut om dispens, där beslutet fattats i strid med distriktsingenjörens yttrande.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att befogenheten att meddela
dispens — om sådan anses böra tillerkännas hälsovårdsnämnd — icke
bör få av nämnden begagnas, med mindre dispensansökan tillstyrkts av
såväl distriktsingenjören som förste provinsialläkaren. I första hand gör
emellertid länsstyrelsen gällande, att dispensrätten är av sådan betydelse, att
den bör anförtros länsstyrelserna. Detta hävdas också av länsstyrelserna i
Kalmar och Malmöhus län.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det angeläget, att i vattenlagen intages
en uttrycklig föreskrift att anläggning för slamavskiljning skall så underhållas
och skötas, att effektiv slamavskiljning äger rum. Av samma mening
är distriktsingenjören för vatten och avlopp i Kopparbergs och Gävleborgs
län.
Den i lagrummet givna definitionen på slamavskiljning finner länsstyrelsen
i Uppsala län icke vara tillräcklig för den praktiska tillämpningen,
i synnerhet icke för hälsovårdsnämndernas kontroll av att slamavskiljningen
blir effektiv. Bestämmelsen synes därför länsstyrelsen böra kompletteras
— genom anvisningar, cirkulär eller på annat sätt — med upplysningar om
vilka åtgärder, som bör vidtagas för uppnående av den avsedda effekten.
Svenska naturskyddsföreningen finner andra stycket innehålla en alltför
långtgående detaljreglering för att lämpligen böra förekomma i vattenlagen.
Föreningen framhåller, att behov av ändring lätt kan uppkomma och att
sådan bör kunna ske med mindre omgång än en lagändring förutsätter.
Dessutom kan det, enligt föreningen, måhända vara lämpligt att ha olika
föreskrifter för olika delar av landet. Föreningen vill därför förorda, att bestämmelser
av nu ifrågavarande natur intages i en kungörelse och att såsom
andra stycke i 23 § upptages allenast ett stadgande, som bemyndigar Kungl.
Maj:t att giva föreskrifter om vissa minimikrav, som under alla omständigheter
bör uppfyllas. Förslag till bestämmelser av dylik natur finner föreningen
lämpligen kunna underställas riksdagen för yttrande.
Det av kommittén — i förslag till förbudskungörelse — upptagna förbudet
mot utsläppande av pressaft från siloanläggning och urin från djurstall
har i regel icke mött några invändningar i yttrandena. Förslaget har uttryckligen
tillstyrkts av förste provinsialläkaren i Kronobergs län, distriktsingenjören
för vatten och avlopp i Älvsborgs län och förutnämnda reservanter
i fiskeristyrelsen. Förste provinsialläkaren förklarar, att erfarenhc
-
56
Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1956
terna från länet visat, att denna bestämmelse ej är överflödig. Distriktsingenjören
framhåller, att t. o. m. mycket små mängder av ifrågavarande avloppsvatten
har en förödande inverkan på vattendragen. Visserligen kan
förbudet bli betungande för jordbruket; beträffande siloanläggningar är det
emellertid möjligt att med enkla medel tillvarataga och använda pressaften
till nytta för jordbruket i stället för att leda ut den i vattendrag. Reservanterna
i fiskeristyrelsen förklarar, att förbudet helt överensstämmer med de
synpunkter styrelsens tillsynsavdelning tidigare hävdat.
Sveriges lantbruksförbund har i princip icke något att erinra mot förbudet,
eftersom erfarenheten visat, att de ifrågavarande föroreningarna medför
betydande olägenheter vid stora utsläpp. Förbundet anser det emellertid
nödvändigt, att en närmare precisering sker av bestämmelsens innebörd. En
sådan precisering hoppas förbundet skola leda till att mindre mängder av
spillkaraktär undantages från förbudet.
Lantbruksstgrelsen erinrar om att i jordbruket för närvarande torde finnas
ett avsevärt antal siloanläggningar samt att det övervägande flertalet
av landets jordbruk torde sakna urinbrunn. I landet fanns vid 1951 års
jordbruksräkningar 282 140 brukningsenheter med en åkerareal av minst
2 ha samt 96 000 mindre brukningsenheter. Å de förra fanns den 15 september
1951 inalles 12 921 tornsilo och 19 498 gropsilo. Å de mindre
brukningsenheterna fanns blott 143 siloanläggningar. I allmänhet torde
tornsilo vara försedda med avledning eller dränering för avledning av pressvattnet,
varjämte sådana anordningar torde förekomma vid ett icke obetydligt
antal gropsilo. Mer eller mindre fullständigt anordnad gödselvård
fanns vid tiden för jordbruksräkningen endast å 111 998 brukningsenheter
omfattande 2 ha åkerjord eller mera samt å 14 841 mindre brukningsenheter,
medan återstoden c:a 170 000 respektive 81 200 saknade sådan anläggning.
För såväl siloanläggningar med avledningsanordningar som för
gödselvårdsanläggningar med brädavlopp från urinbrunn och för andra avrinnings-
och dräneringsanordningar från gödselvårdsanläggningar och stallar
skulle ett genomförande av förslaget nödvändiggöra investering av stora
kapitalbelopp i ombyggnader. Ombyggnaderna skulle emellertid leda till
att det skadliga avloppsvattnet tvingas att stanna och tränga ned i jordlagren
och möjlighet skulle icke föreligga att hindra den kvarhållna vätskan
att — åtminstone där terrängförhållandena medger det -—■ genom jordlagren
tränga ut i lägre belägna diken och avlopp. Styrelsen anser det visserligen
angeläget, att åtgärder vidtages för att motverka den fortgående
vattenföroreningen. Såväl pressaft från siloanläggningar som urin från
djurstallar torde även i och för sig böra betraktas som avloppsvatten av
sådan beskaffenhet, att åtgärder till förhindrande av att desamma skall få
förorena vattendragen är påkallade. De regler, som kommittén föreslagit
beträffande dylikt avloppsvatten, är dock avsevärt strängare än de, som förordats
i vissa andra fall, där skadeverkningarna dock kan väntas i realiteten
bli betydligt större. Det svnes nödvändigt, att man vid bedömningen
av frågan i vad mån förbud bör gälla mot avledande av pressaft från silo
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
57
anläggningar och urin från djurstallar, i högre grad än vad kommittén gjort
tager hänsyn till vilka olägenheter ett dylikt avledande kan medföra ur det
allmännas synpunkt och ställer dessa olägenheter i relation till de kostnader
ett genomförande av förbudet skulle medföra för den enskilde. Sålunda synes
det exempelvis rimligt, att vid bedömningen av förbudsfrågan beaktas, vilka
kvantiteter avloppsvatten det gäller, vilken kapacitet recipienten har och vilken
risk, som med hänsyn till dessa omständigheter föreligger för att ett utsläppande
av pressaft eller urin från fastigheten i fråga skall medföra förorening
av närliggande vatten. Likaså synes böra beaktas, hur stora olägenheter
en förorening skulle medföra i det konkreta fallet och om vinsten av
åtgärder till förhindrande av föroreningen står i rimligt förhållande till kostnaderna
för åtgärderna. I detta sammanhang må påpekas, att särskilt i de
mera glest bebodda delarna av landet det i ett stort antal fall förhåller sig så,
att ett avledande av de obetydliga kvantiteter urin det gäller överhuvud taget
ej medför någon risk för förorening eller att, även om sådan risk skulle
föreligga, vattnet i allt fall icke tages i anspråk för bad, dricksvatten eller
liknande ändamål. Det kan för övrigt påpekas, att med den successiva nedgång
i kreatursbeståndet, som skett, risken för förorening genom utsläppande
av urin nu snarast torde vara mindre än tidigare, och man torde sålunda
ej ha anledning att betrakta detta utsläppande som en av orsakerna
till den ökade föroreningen i vattendragen. Med hänsyn till vad sålunda anförts
hemställer lantbrukstyrelsen, att bestämmelser av ifrågavarande art
icke nu införes utan att frågan om vad som bör föreskrivas beträffande
pressaft från siloanläggningar och urin från djurstallar göres till föremål
för förnyat övervägande.
Riksförbundet landsbygdens folk gör beträffande pressaft gällande, att
andra möjligheter än avledande vanligen icke står till buds. Får sådant icke
äga rum, ställes man inför nödvändigheten att upphöra med foderkonservering
i siloanläggning. Under alla förhållanden måste frågan om presssaften
skall tillvaratagas eller bortföras lösas praktiskt, innan ett totalförbud
av den art kommittén föreslagit kan genomföras. Vad angår urin från
djurstall hävdar förbundet, att sådan icke i nämnvärd omfattning — i varje
fall icke i större omfattning nu än under lång tid tillbaka — utsläppes i
vattendrag, varför det nuvarande tillståndet i våra sjöar och vattendrag
icke kan ha gödselvården till upphov.
I likhet med lantbruksstyrelsen befarar österbygdens och Söderbygdens
vattendomstolar, att det kategoriska förbudet mot utsläppande av pressaft
och urin kan medföra, att dessa avloppsvatten i stället avledes till brunn
för infiltration i marken, varigenom uppenbar risk uppkommer för förorening
av grundvattnet.
Mellanbygdens vattendomstol betonar såsom lantbruksstyrelsen de i många
fall vittgående ekonomiska konsekvenserna för jordbrukets utövare av förbudet
mot utsläppande av urin från djurstall. Särskilt framhålles svårigheterna
för de små brukningsenheter, som finnes i Norrland.
Lantbruksakademien finner förbudet framstå som oproportionerligt
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956
strängt. Under förutsättning av en effektiv vatteninspektion torde, enligt
akademien, ifrågavarande problem kunna lösas från fall till fall under beaktande
av föroreningens mängd och beskaffenhet samt recipientens storlek
och egenskaper i övrigt. Också svenska landskommunernas förbund och
1951 års byggnadsutredning anser förbudet vara väl strängt. Förbundet betonar,
att hänsyn bör tagas till de skiftande förhållandena i olika delar av
landet.
En särskild, i flera yttranden berörd fråga beträffande det föreslagna
förbudet gäller den på vattendomstol ankommande dispensprövningen.
Lantbruksstyrelsen finner — i betraktande av den enligt förslaget i 8 kap.
23 § vattenlagen åt hälsovårdsnämnd överlämnade dispensrätten — det vara
ägnat att förvåna, att kommittén föreslagit, att dispensfrågorna i förevarande
fall skall prövas och avgöras av vattendomstol. Styrelsen påpekar
därvid bl. a., att anordningen för de dispenssökande jordbrukarna skulle
medföra ett alltför omständligt förfarande. Uppgiften att pröva sådana dispensansökningar
som här avses är enligt styrelsens mening av sådan natur,
att den utan olägenhet kan anförtros administrativ myndighet. Styrelsen
vill därför bestämt avstyrka, att dispensprövningen i dessa ärenden lägges
till vattendomstolarna. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter,
om icke ansökningar om sådan dispens lämpligen borde handläggas av länsstyrelserna.
Länsstyrelsen i Uppsala län befarar, att vattendomstolarna kommer
att belastas med ett stort antal mindre betydelsefulla ärenden, och föreslår
därför ett stadgande av innebörd att undantag från förbudet må —
där så prövas kunna ske utan olägenhet — beträffande djurstall intill viss
storlek medges av hälsovårdsnämnden efter samtycke av distriktsingenjören
för vatten och avlopp. Jämväl länsstyrelsen i Stockholms län och förste provinsialläkaren
i samma län anser en uppmjukning av bestämmelsen önskvärd,
så att frågor om utsläppande av urin från mindre ladugård kan prövas
av hälsovårdsnämnden.
Kammarkollegiet framhåller, att förslaget bör kompletteras med en föreskrift
om möjlighet att i administrativ väg meddela eftergift från förbudet
i vad det berör allmänna intressen.
Förste provinsialläkaren i Värmlands län påpekar, att det föreslagna förbudet
mot utsläppande av urin icke överensstämmer vare sig med gällande
hälsovårdsstadga eller det föreliggande förslaget till ny hälsovårdsstadga,
enligt vilka urin må avledas till »underjordsledning» respektive »allmän
avloppsledning».
Föreningen för vattenhygien ävensom förutnämnda reservanter i fiskeristyrelsen
hävdar, att till de förbjudna typerna avloppsvatten också bör hänföras
sådant som innehåller avfall från s. k. avfallskvarn, vilket har karaktären
av sopor.
Departementschefen. Som jag redan uttalat i den allmänna motiveringen
måste en skärpning av den generella regeln i 8 kap. 23 § om rening av kloakvatten
anses befogad. Enligt den gällande lydelsen av detta lagrum är den
Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1956
59
som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till vattendrag, sjö eller annat
vattenområde skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga erforderliga
åtgärder till motverkande av vattenförorening. För att framhäva att
åtgärder för rening regelmässigt bör vidtagas bör — med en mindre jämkning
av kommitténs förslag —■ stadgas, att han är skyldig att vidtaga de åtgärder
till motverkande av förorening, som kan anses påkallade ur allmän
eller enskild synpunkt. Såsom kommittén föreslagit bör därjämte angivas,
att hänsyn skall tagas till beskaffenheten av vattenområdet och förhållandena
i övrigt.
Enligt vad som betonats i förarbetena till 1941 års lagstiftning kan man
i fråga om kloakvatten i regel icke vägra avledande till lämplig närliggande
recipient. Men all förorening, varav uppkommer olägenhet av beskaffenhet
att icke skäligen böra tolereras, bör förhindras intill måttet av vad som är
tekniskt och ekonomiskt möjligt. Härvid har man att beakta sanitära intressen,
naturskyddssynpunkter, friluftslivets behov — särskilt badmöjligheterna
—- fiskevårdens krav och allmänna trevnadssynpunkter. Hänsyn
måste även tagas till olägenheter, som i det särskilda fallet uppkommer för
enskilda.
Såsom klart kommer till uttryck i den föreslagna nya lydelsen av stadgandet
är recipientens beskaffenhet av särskild betydelse Aid bedömandet
av vilka reningsåtgärder som bör krävas. Intensiteten i de olägenheter, som
kan framkallas av ett till mängd och beskaffenhet givet avloppsvatten är
uppenbarligen i väsentlig grad beroende av recipientens natur, dess storlek,
djup, belägenhet, vattenomsättning, självreningsförmåga etc. Frågan i vad
mån vid bedömande i det särskilda fallet av recipientens beskaffenhet hänsyn
bör tagas till förekomsten av förorening från annat håll synes icke kunna generellt
besvaras. Enligt kommittén bör som regel hänsyn icke tagas till sådan
redan existerande förorening utan prövningen ske med utgångspunkt
i det aktuella företagets föroreningsverkningar i förhållande till vattenområdet
i dess naturliga skick. Såsom framhållits vid remissbehandlingen
skulle emellertid en sådan tillämpning understundom kunna leda till att
otillräckliga saneringsåtgärder kräves, eftersom den aktuella föroreningsverkan
kan te sig tämligen obetydlig, om den sättes i relation till recipienten
i föroreningsfritt skick, men framstå som mycket allvarlig, om hänsyn tages
till recipientens redan föreliggande belastning från andra avlopp. Ett vattenområde
kan å andra sidan, såsom i ett yttrande påpekats, vara så förstört
genom viss förorening, att en sanering måste te sig helt utsiktslös. I fall som
de anförda torde det vara nödvändigt att beakta redan existerande förorening.
Under alla förhållanden bör emellertid riktmärket vara vattenområdets
bibehållande eller återställande så långt möjligt i ofördärvat skick. Ingår
prövningen av frågan om erforderliga reningsåtgärder beträffande visst
företag såsom led i ett mera omfattande saneringsprogram, innefattande
motsvarande prövning beträffande andra avloppsutsläpp i samma recipient,
får det bli eu avvägningsfråga i vad mån olika förorenare skall få taga i anspråk
recipientens självreningsförmåga. I viss utsträckning torde dylika
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956
frågor kunna regleras inom ramen för vattenvårdsförbund. Att utreda möjligheterna
för införandet av en dylik organisationsform tillhör uppgifterna
för kommitténs fortsatta arbete. I detta sammanhang må jämväl erinras
om regeln i 8 kap. 28 §, vari stadgas att, om två eller flera samhällen avleder
kloakvatten till samma recipient och något samhälle vidtagit reningsåtgärder,
samhälle som alltjämt förorenar recipienten kan förpliktas att
intill dess det vidtager motsvarande reningsåtgärder deltaga i kostnaden för
förstnämnda åtgärder.
Även andra omständigheter än recipientens beskaffenhet måste beaktas
vid avgörande av vilka reningsåtgärder som bör föreskrivas till förhindrande
av att allmänna och enskilda intressen lider intrång genom förorening.
Hit hör, såsom kommittén framhållit, mängden och beskaffenheten av
det kloakvatten som utsläppes, arten av förekommande bebyggelse, som kan
beröras av föroreningsverkningarna, samt de med anläggande av reningsverk
förbundna svårigheterna, I sistnämnda hänseende träder bl. a. den
ekonomiska frågan i förgrunden. Givet är, att en rimlig relation måste krävas
mellan utgifterna för reningen och det resultat, som därmed kan uppnås.
Några närmare riktlinjer för denna avvägning torde nu lika litet som
vid tillkomsten av gällande bestämmelser kunna angivas. Allmänt torde
dock kunna sägas, att åtminstone beträffande kloakvatten från tätbebyggelse
utgifterna för långtgående rening regelmässigt väl uppväges av de förbättringar
den därigenom minskade vattenföroreningen medför ur allmän
och enskild synpunkt.
De svårigheter, som sammanhänger med gällande investeringsbegränsningar
och byggnadsrestriktioner, berör i främsta rummet redan befintliga
föroreningskällor och får beaktas vid utformningen av övergångsbestämmelserna
till den nya lagstiftningen. Även beträffande nya utsläpp kan det
dock måhända undantagsvis bli nödvändigt att vid bestämmande av reningspliktens
omfattning taga hänsyn till att den erforderliga anläggningen
icke kan beredas utrymme inom tillgänglig investeringsvolym. Detta bör
dock givetvis icke leda till befrielse från skyldighet att vidtaga de reningsåtgärder,
som bedömes såsom nödvändiga, utan i förekommande fall endast
till det uppskov, som finnes oundgängligen påkallat. Uppenbarligen är det i
hög grad angeläget, att man icke tillåter betydande utsläpp av otillfredsställande
renat kloakvatten från nya bebyggelseområden.
Den allmänna regeln om skyldighet att rena kloakvatten ger enligt det
anförda, även i sin nu föreslagna något skärpta form ett tämligen vidsträckt
utrymme för beaktande av olika föreliggande omständigheter. Det
torde vara påkallat att komplettera regeln genom bestämmelse om en minimigräns,
som inskärper att helt obehandlat kloakvatten som regel ej skall
få utsläppas i sjöar och vattendrag. Kommittén har i detta hänseende föreslagit,
att kloakvatten från samlad bebyggelse med mera än 200 invånare i
intet fall skall få avledas till vattenområde utan s. k. slamavskiljning samt
att kloakvatten från mindre bebyggelse ävensom från enstaka fastighet, därest
det innehåller avloppsvatten från vattenklosett, icke skall få utsläppas,
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
61
med mindre hälsovårdsnämnden finner det kunna ske utan olägenhet. Jag
vill i princip ansluta mig till detta förslag, som också i det stora hela tillstyrkts
i remissvaren. Att utan en sådan jämförelsevis enkel åtgärd som
slamavskiljning utsläppa kloakvatten bör, såsom uttalats redan under förarbetena
till gällande lag, så gott som alltid anses vara otillåtet.
I fråga om den närmare utformningen av den minimiregel beträffande
slamavskiljning som sålunda bör gälla har vid remissbehandlingen riktats
kritik mot kommittéförslaget ur olika synpunkter. Vad som anförts i remissvaren
synes böra föranleda vissa modifikationer i förslaget. Sålunda
torde uttrycket »samlad bebyggelse med mer än 200 invånare» lämpligen
böra utbytas mot »tätbebyggelse». Härigenom vinnes överensstämmelse med
den terminologi som användes i fastighetsbildnings- och byggnadslagstiftningen.
I sak innebär detta samtidigt en ur vattenvårdssynpunkt påkallad
sänkning i förhållande till kommitténs förslag av gränsen mellan sådana bebyggelseområden,
för vilka slamavskiljningsskyldigheten i princip bör gälla
oavsett kloakvattnets sammansättning, och bebyggelse, beträffande vilken
sagda skyldighet skall vara beroende av om avloppsvatten från vattenklosett
ingår i kloakvattnet. Såsom lantmäteristyrelsen framhållit, torde nämligen
tätbebyggelse med den innebörd detta begrepp givits i rättstillämpningen ofta
föreligga långt innan bebyggelsen omfattar mer än 200 invånare. Anledning
att göra skillnad mellan avledande genom gemensam ledning och avledande
genom separata ledningar synes ej föreligga. Spörsmålet härom bär för övrigt
ringa praktisk betydelse, om bestämmelsen anknytes till begreppet tätbebyggelse.
Med anledning av de synpunkter, som framkommit vid remissbehandlingen,
torde vidare böra eftersträvas en något mera elastisk reglering än kommittén
föreslagit utan att man fördenskull uppger kravet på slamavskiljning
som regelmässig minimiåtgärd. Någon gång kan det även i fråga om mera
omfattande bebyggelse föreligga skäl att icke strikt hålla på kravet, t. ex.
om recipienten redan är helt förstörd av annan förorening och sanering inom
överskådlig tid icke är tänkbar. I ett remissyttrande har såsom exempel
anförts att ett anrikningsverk utsläpper avfall under sådana förhållanden,
att ersättning för fullständig skada utgått och strandfastigheterna inlösts.
I dylikt fall bör undantag kunna medgivas. Likaså bör, såsom också kommittén
tänkt sig, undantag kunna medgivas i fråga om utsläpp av mindre
omfattning, även om avloppsvatten från vattenklosett ingår i kloakvattnet,
t. ex. då fråga är om enstaka fastigheter på långt avstånd från bebyggelseområden.
Lagregeln torde kunna utformas så, att undantag från kravet på
slamavskiljning må göras, om det uppenbarligen kan ske utan olägenhet.
Jag vill starkt understryka vikten av ett restriktivt utnyttjande av undantagsmöjligheten.
Det är icke — såvitt angår nya utsläpp — avsett att
restriktioner i avseende å investeringar skall kunna åberopas såsom undantag
från minimiregeln.
Den som är skyldig att vidtaga reningsåtgärder är givetvis, såväl då fråga
är om enbart slamavskiljning som då längre gående åtgärder kräves, även
62 Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
pliktig att tillse, att den anläggning, som nyttjas för ändamålet, vederbörligen
underhålles. Någon särskild bestämmelse härom synes ej vara erforderlig.
I anslutning till minimiregeln om slamavskiljning av kloakvatten torde
även böra upptagas en skärpt regel beträffande utsläpp av pressaft från
siloanläggning och urin från djurstall. Sådant utsläpp förekommer enligt
uppgift i ökad omfattning särskilt i landets södra delar. De skador som uppkommer
härav karakteriseras såsom elakartade. Ehuru utsläppen i regel
ej är av betydande omfattning, blir skadeverkningarna allvarliga genom
att utsläppen ofta sker i mindre vattendrag. Ännu torde förfarandet ej vara
så utbrett att det inger mycket allvarliga farhågor, men det är angeläget att
denna utveckling hejdas. De vid remissbehandlingen från några håll framförda
farhågorna för att ett beskärande av möjligheterna att utnyttja vattendragen
såsom recipienter för pressaft och urin skulle innebära en alltför
stark belastning för jordbruksnäringen synes överdrivna. Det bör vara möjligt
att utan större ekonomiska uppoffringar finna andra vägar att lösa problemet
hur dessa avfallsämnen från jordbruket skall behandlas. Givetvis
bör det tillses, att icke utvecklingen i stället går i riktning mot ökad förorening
av grundvattnet. Jag förutsätter, att denna fråga uppmärksammas
av kommittén under dess fortsatta arbete, som bl. a. avser åtgärder till beredande
av erforderligt skydd för grundvattentillgångarna.
Liksom i fråga om icke slambehandlat kloakvatten torde emellertid förbudsregeln
ej böra utformas alltför rigoröst. Möjlighet till undantag bör beredas
i sådana fall då det är uppenbart att utsläppandet icke medför någon
olägenhet. Så kan stundom vara fallet exempelvis då fråga är om ett mindre
omfattande utsläpp i mindre damm eller dike inom fastigheten eller recipient
med stark vattenomsättning.
Enligt det anförda vill jag föreslå, att såsom andra stycke av 23 § införes
ett stadgande av innebörd att kloakvatten, som innehåller avloppsvatten
från vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse och som ej undergått
slamavskiljning, ävensom pressaft från siloanläggning och urin från
djurstall ej må avledas till vattendrag, sjö eller annat vattenområde, med
mindre det uppenbarligen kan ske utan olägenhet. Det är givetvis av vikt,
att det tillses att stadgandet verkligen efterleves. Detta torde lämpligast ske
genom förprövningsskyldighet, eventuellt med dispensmöjlighet i viss utsträckning
för hälsovårdsnämnd. Frågan härom kan regleras i administrativ
ordning.
32 §.
Betänkandet. Kommittén har — i förslag till förbudskungörelse — upptagit
förbud mot utsläppande i vattenområde av de industriella avloppsvattnen
vassle samt galvaniskt bad och från sådant bad härrörande koncentrerat
sköljvatten, med befogenhet för vattendomstol att medgiva undantag
från förbudet, där så finnes kunna ske utan att allmänna intressen eller
enskild rätt förnärmas. Dessa slag av avloppsvatten anställer enligt kom
-
63
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956
mittén så allvarliga skador i vattendragen, att de i fortsättningen icke bör
annat än i undantagsfall få avledas till vattenområde.
Yttrandena. Mot det föreslagna förbudet i vad det gäller galvaniskt bad
och från sådant bad härrörande koncentrerat sköljvatten har någon erinran
icke framställts.
Beträffande förbudet mot utsläppande av vassle har av Sveriges lantbruksförbund,
riksförbundet landsbygdens folk och svenska mejeriernas
riksförening anförts, att detta icke borde omfatta mindre mängder av spillkaraktär.
Riksföreningen har därvid framhållit, att om icke vid osttillverkningen
spillvassle utgörande högst 5 procent av totala vasslemängden får
avledas med det övriga avloppsvattnet antingen hela osttillverkningstekniken
måste ändras eller också en fullständig omläggning ske av avloppssystemen
inom ysterierna. Detta kommer att medföra mycket stora kostnader.
Riksföreningen medger dock, att förhållandena understundom kan
vara sådana, att icke ens spillvassle borde få utledas i recipient.
Departementschef en. I enlighet med kommitténs förslag vill jag förorda,
att skärpta regler upptages i fråga om utsläppande i vattenområde av vassle
samt galvaniskt bad och från sådant bad härrörande koncentrerat sköljvatten.
Dessa ämnen har mycket kraftig föroreningsverkan, och en begränsning
av möjligheterna att utsläppa dem i vattendragen torde vara av stor
betydelse för saneringen. Möjligheter torde föreligga att behandla dessa
avfallsämnen på annat sätt än att släppa ut dem i vattendragen. Regeln —
som lämpligen kan upptagas såsom ett nytt tredje stycke i förevarande pagraf
— bör liksom motsvarande bestämmelse beträffande pressaft från siloanläggning
och urin från djurstall avfattas så, att utsläppande ej må äga
rum med mindre det uppenbarligen kan ske utan olägenhet. Den dispensbefogenhet,
som föreligger för Kungl. Maj :t enligt paragrafens andra stycke,
bör dock vara tillämplig jämväl beträffande dessa avfallsämnen.
34 §.
Betänkandet. Kommittén har föreslagit en höjning av maximi- och minimibeloppen
— från 25 resp. 3 000 kronor till 50 resp. 6 000 kronor — för
den avgift, som enligt första stycket i denna paragraf må till befrämjande
av fisket inom landet åläggas ägaren av fabrik eller inrättning, varifrån utsläppes
industriellt avloppsvatten, som kan antagas medföra avsevärt men
för fiske. Kommittén har samtidigt framhållit såsom önskvärt, att de influtna
medlen, bl. a. i fiskets intresse, användes för tillgodoseende icke
blott av fisket utan också av andra mera allmänna vattenvårdsintressen.
Yttrandena. Den av kommittén föreslagna höjningen av maximibeloppet
bär i flera yttranden ansetts otillräcklig. Sålunda har Norrbygdens vattendomstol
med instämmande av länsstyrelsen i Västerbottens län anfört, att
avgiflslatituden för industriellt avloppsvatten borde ligga mellan 100 och
30 000 kronor. Distriktsingenjörers förening har ansett maximibeloppet böra
64
Kangl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956
höjas till minst 50 000 kronor. Enligt distriktsingenjören för vatten och avlopp
i Västernorrlands län bör den övre gränsen ligga lägst vid 100 000
kronor. Också länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett en högst avsevärd
höjning av maximibeloppet erforderlig. Förutnämnda reservanter i fiskeristyrelsen
har hävdat, att maximeringen av avgiften bör slopas så att avgiften
kan fastställas till vad som på såväl kvantitativa som kvalitativa bedömningsgrunder
(avloppsvattnets mängd och farlighet) är befogat.
Kravet på högre avgiftsmaximum har i flera yttranden motiverats med
den mångsidigare användning av de influtna medlen som kommittén föreslagit.
V attenöverdomstolen har visserligen också funnit, att den övre gränsen
för avgiften måhända borde höjas, men har samtidigt framhållit, att av
lagtexten framgår, att avgiftsmedlen icke kan få användas till främjande av
andra vattenvårdsintressen än det, för vilket de är avsedda, d. v. s. fisket.
Även kammarkollegiet har avrått från att medlen användes för annat än
fisket. Kollegiet har emellertid uttalat, att med lagrummets nuvarande avfattning
hinder icke torde möta mot att medlen disponeras för åtgärder,
som endast indirekt främjar fisket inom landet. Sveriges fiskares riksförbund
och svenska fiskevårdsförbundet har motsatt sig, att medlen användes
för andra ändamål än främjande av fisket.
Sveriges industriförbund har hävdat, att avgift icke borde få åläggas för
utsläppande av industriellt avloppsvatten, så länge motsvarande avgiftsskyldighet
icke stadgas för kloakvatten. Förbundet finner fördenskull, att
antingen stadgandet borde upphävas eller ock avgiftsskyldighet införas för
den, som utsläpper kloakvatten. Att någon åtskillnad i fråga om avgiftsplikten
icke borde göras mellan förorening genom industriellt avloppsvatten
och kloakvatten har uttalats också av handelskamrarna i Karlstad,
Gävle och Sundsvall samt av svenska teknologföreningen. Också Norrbygdens
vattendomstol har ifrågasatt införande av avgift för den, som utsläpper
kloakvatten. Avgiftslatituden borde i fråga om sådant avloppsvatten ligga
mellan 500 och 500 000 kronor.
Departementschefen. I betraktande av penningvärdeförsämringen och med
hänsyn till omfattningen av de skador, som visat sig kunna uppkomma
genom förorening av industriellt avloppsvatten, torde maximibeloppet för
den i förevarande paragraf föreskrivna avgiften böra höjas till 10 000 kronor.
Minimibeloppet bör samtidigt höjas till det av kommittén föreslagna
beloppet 50 kronor.
Med hänsyn till den stora omfattning i vilken staten bidrager till kostnaden
för anläggande av avloppsledningar för kloakvatten skulle en avgiftsplikt
i fråga om sådant avledande ofta icke komma att innebära annat
än att en del av statsanslagen återginge till det allmänna i form av avgifter.
Det synes fördenskull föga rationellt att införa avgiftsskyldighet för
kloakvattenutsläpp. Något förslag härom har jag följaktligen icke ansett
mig böra framlägga.
Vad angår frågan om de genom avgifterna influtna medlens användning
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
65
torde med paragrafens nuvarande avfattning dessa icke kunna disponeras
annorledes än för främjande av fisket inom landet. Någon ändring i detta
avseende torde icke för närvarande böra ske. 1 likhet med kammarkollegiet
finner jag emellertid hinder icke möta mot att medlen användes för
ändamål, som mera indirekt främjar fisket.
37 §.
Bestämmelserna i första stycket i denna paragraf har — i samband med
att möjlighet att stadga förprövningsskyldighet införts jämväl i fråga om
avledande av kloakvatten — överförts till 38 §. Härav föranledes jämväl
en mindre redaktionell jämkning i andra stycket.
38 §.
Departementschefen. Vid utformningen av den nya lagstiftningen har
följts den grundsatsen, att skärpta regler om villkoren för avledande av
avloppsvatten upptagits i själva lagen, varjämte förutsatts, att tillämpningen
av de skärpta reglerna skall säkras bl. a. genom förprövningsskyldighet.
Möjlighet torde böra föreligga för Kungl. Maj :t att föreskriva dylik skyldighet
ej blott — såsom nu är fallet — beträffande industriellt avloppsvatten
utan jämväl i fråga om kloakvatten. Stadgandet i 37 § första stycket
bör därför utsträckas till att gälla också kloakvatten. Med denna komplettering
får bestämmelsen en lämpligare plats i förevarande paragraf. Såsom
ett nytt fjärde stycke har alltså i 38 § införts en bestämmelse av innebörd,
att Kungl. Maj :t äger meddela förbud mot att, innan frågan om åtgärder
till motverkande av vattenförorening blivit prövad enligt vattenlagen,
anlägga avloppsledning för kloakvatten eller vissa slag av fabriker och andra
industriella inrättningar eller mot att i vattendrag, sjö eller annat vattenområde
utsläppa kloakvatten eller industriellt avloppsvatten av viss
mängd, art eller sammansättning.
10 KAP.
43 §.
Betänkandet. Kommittén har föreslagit, att i 10 kap. skall införas en ny
paragraf, betecknad 43 a §, av innebörd att vatteninspektionen skall erhålla
avskrift av ansökningshandlingar jämte kungörelse, såvitt fråga är om syneförrättning
beträffande vattenreglering eller annat företag, som icke hänför
sig till 8 kap. men som kan antagas leda till ökad vattenförorening. Till
motivering av förslaget anför kommittén:
Sjösänkningar och vattenregleringar medför ofta sådana förändringar i de
berörda vattenområdena, att helt andra förutsättningar än tidigare uppkommer
för dessas utnyttjande som recipienter för avloppsvatten. Om avloppsvatten
ledes till dylikt vattenområde, kan därför det planerade företaget få
till följd en väsentligt ökad förorening inom området. Samma synpunkter
kan i vissa fall gälla även i fråga om dikningsförelag och andra företag enligt
5 liihang till riksdagens protokoll 1D!>6. 1 samt. Nr 173
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
7 kap. Det är således av vikt, att vatteninspektionen vid syneförrättning rörande
sjösänkning eller vattenreglering samt rörande annat företag, som kan
medföra ökad förorening, beredes tillfälle att följa syneförrättnmgen och
framhålla de synpunkter, som bör iakttas med hänsyn till vattenvårdsintresset.
Yttrandena. Enligt kammarkollegiets uppfattning är det endast undantagsvis
som reglering av sjö i syfte att bereda ökad möjlighet att tillgodogöra
vattenkraft, leder till ökad vattenförorening genom försämrad kapacitet hos
recipienten. En annan sak är att sjöregleringar kan medföra att befintliga
avloppsledningar måste byggas om eller förlängas. Skadeverkningarna i dessa
avseenden framgår mera sällan av ansökningshandlingarna utan framkommer
först genom erinringar och vid sammanträden och synegång samt
föranleder yrkanden från motparterna till sökanden. Däremot torde säkerligen
mera än hittills böra beaktas verkningarna av defensiva sjösänkningai
och regleringar samt andra vattenavledningars inverkan på recipienternas
kapacitet. I allmänhet finns det ej några enskilda parter, som i dylika mål
har anledning att bevaka dessa intressen, och talan för det allmänna föres
endast beträffande större och mera vittutseende förelag. Kollegiet ifrågasätter
därför behövligheten av översändande av andra ansökningshandlingar
än sådana, som avser företag enligt 7 och 8 kap. vattenlagen. \ id företag
enligt 3 kap. vattenlagen synes den bevakning, som företages av kollegiet
eller berörda kommunala eller enskilda parter, vara till fyllest. Skulle inspektionens
sakkunskap visa sig behövlig för målets handläggning, kommer
den säkerligen att påkallas av synemännen, vattendomstolen, kollegiet
eller annan part.
Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar anser det till undvikande
av missförstånd böra påpekas, att den föreslagna bestämmelsen icke får tolkas
så, att därigenom tagits ställning till frågan om vem som skall svara för
erforderliga åtgärder eller kostnader till följd av att företaget eventuellt orsakar
ökad vattenförorening.
Departementschefen. Såsom kommittén anfört kan även andra företag än
sådana som är hänförliga till 8 kap. medföra ökad vattenförorening, och det
synes påkallat att införa en bestämmelse om att vatteninspektionen skall få
underrättelse om sådana företag. I främsta rummet är detta påkallat beträffande
företag enligt 7 kap. Bestämmelsen torde dock böra omfatta även vattenregleringsföretag
för kraftändamål, ehuru sådana företag endast undantagsvis
kan antagas leda till ökad vattenförorening.
För undvikande av en särskild a-paragraf har bestämmelsen upptagits såsom
ett nytt tredje stycke i 10 kap. 43 §.
44 §.
I denna paragraf har vidtagits vissa smärre jämkningar i överensstämmelse
med kommitténs förslag. Utöver vad kommittén föreslagit har den
formella ändringen vidtagits, att uttrycket »byggnadsnämnd, där sådan finnes»
utbytts mot »byggnadsnämnden».
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
68 och 74 §§.
Betänkandet. I sista stycket av dessa båda paragrafer stadgas i den gällande
lydelsen, att i fråga om företag enligt 8 kap. avskrift av förslag till
utlåtande resp. avskrift av utlåtande eller visst meddelande jämte underrättelse
skall översändas till fiskeristyrelsen — enligt förslaget vatteninspektionen.
Som en följd av det vid 10 kap. 43 § föreslagna stadgandet bör enligt
kommittén föreskrivas, att dylik avskrift skall tillställas vatteninspektionen
jämväl i fråga om företag, som avses i sistnämnda lagrum, dock endast om
vatteninspektionen funnit påkallat att till förättningsmannen avgiva yttrande
rörande företaget.
Yttrandena, österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar framhåller,
att kommittén icke synes ha tänkt sig, att vatteninspektionen alltid skall
vara skyldig att yttra sig i de fall underrättelse om ett torrläggningsföretag
översänts från förrättningsmannen. Det är emellertid antagligt, att inspektionen
likväl i många fall kommer att avge yttrande, som icke innehåller annat
än en förklaring att inspektionen icke har något att erinra mot företaget.
Det synes vara onödigt att även för sådant fall tillställa inspektionen ett
många gånger vidlyftigt förslag till utlåtande in. m. I överensstämmelse med
den nuvarande lydelsen av 10 kap. 68 § andra stycket och 10 kap. 74 §
tredje stycket vattenlagen synes därför skyldigheten att översända förslag
till utlåtande m. in. lämpligen kunna göras beroende av om vatteninspektionen
haft något att erinra med anledning av företaget.
Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör dessa båda paragrafer
kompletteras som en följd av det föreslagna tillägget till 10 kap. 43 §.
Härvid synes riktigast att likställa företag enligt 3 eller 7 kap., som kan antagas
leda till ökad förorening, med företag enligt 8 kap. översändande av
avskrift till vatteninspektionen bör alltså ske, även om vatteninspektionens
yttrande icke innefattar någon erinran med anledning av företaget.
11 KAP.
36 §.
Denna paragraf har kompletterats på sannna sätt som 10 kap. 43 §. Därvid
har den av kommittén föreslagna 36 a § inarbetats i 36 §.
59 §.
I förevarande paragraf har endast vidtagits den formella ändringen, att
»fiskeristyrelsen» utbytts mot »statens vatteninspektion».
13 KAP.
8 och 11 §§.
De i dessa båda paragrafer föreslagna ändringarna avser endast att anpassa
stadgandena efter den nya lydelsen av 8 kap.
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956
övergångsbestämmelserna
Betänkandet. Kommitténs förslag till övergångsbestämmelser till ändringarna
i vattenlagen innefattar till en början föreskrift om att det i 8 kap.
23 § av kommittén föreslagna förbudet mot utsläppande av kloakvatten utan
slamavskiljning ävensom motsvarande ansvarsbestämmelse i 13 kap. icke
skall äga tillämpning inom en femårsperiod efter ikraftträdandet.
Vidare upptages i förslaget en särskild övergångsbestämmelse för det fall,
att talan fullföljes mot sådant beslut angående avgift enligt 8 kap. 34 § som
meddelas före ikraftträdandet.
Yttrandena. Beträffande remissinstansernas ställningstagande till övergångsförhållandena
kan i huvudsak hänvisas till den redogörelse som lämnats
i anslutning till den allmänna motiveringen.
Här må tilläggas, att medicinalstgrelsen anmärker, att det med den avkommittén
föreslagna lydelsen av7 övergångsstadgandet skulle bli tillåtet
att under femårsperioden anordna nya avloppsledningar utan slamavskiljning,
vilket styrelsen finner ägnat att väcka betänkligheter.
Österbggdens och Söderbggdens vattendomstolar anför, att undantag från
bestämmelsernas tillämpning synes böra stadgas beträffande sådana fall, då
genom lagakraftvunnen dom före lagens ikraftträdande tillstånd erhållits
att utsläppa kloakvatten på villkor, som är lindrigare än den nya lagens
föreskrifter. Domstolarna framhåller, att på grund av bestämmelsen i 8
kap. 40 § vattenlagen möjlighet föreligger att ompröva ett tidigare meddelat,
mot den nya lagstiftningen eventuellt stridande tillstånd sedan tio år
förflutit från det tillståndet vunnit laga kraft.
1951 års byggnadsutredning — som finner det kunna övervägas, huruvida
de föreslagna bestämmelser, vilka möjliggör totalt förbud mot utsläppande
av kloakvatten från redan befintlig bebyggelse, är alltför långtgående — anser
tillämpningen av dessa stadganden i praktiken ofta komma att innebära,
att bebyggelsen slås ut. Utredningen ifrågasätter om icke stadgandena
bör kompletteras med bestämmelser om rätt i vissa fall till ersättning för
ägare och andra sakrättshavare med avseende å fastighet, som drabbas av
sådant förbud. Liknande bestämmelser anses också kunna övervägas för
det fall, att föreskrift meddelas om mera kostsamma reningsåtgärder.
Departementschefen. Enligt vad jag närmare utvecklat i den allmänna
motiveringen bör de nya lagreglerna om villkoren för utsläppande av avloppsvatten
i princip äga tillämpning å avledande, som påbörjats före ikraftträdandet.
Vissa inskränkningar måste emellertid göras. Har fråga om villkoren
för avledande före ikraftträdandet blivit av vattendomstol eller synemän
slutligen prövad, bör sålunda, till en början, vid fullföljd av talan
eller underställning äldre lag äga tillämpning. Beaktas måste vidare bestämmelserna
i 8 kap. 40 § vattenlagen om de förutsättningar, under vilka
ändring må ske av lagakraftvunnen föreskrift, som efter ansökan medde
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956
69
lats av vattendomstol eller synemän. Har sådan föreskrift meddelats före
ikraftträdandet eller därefter med tillämpning av äldre lag enligt vad nyss
sagts, synes de nya bestämmelserna böra äga tillämpning å det avledande,
som därvid varit under bedömande, allenast i den mån i målet meddelade
föreskrifter må ändras enligt reglerna i 8 kap. 40 §. Bestämmelser i nu angivna
hänseenden bör upptagas i övergångsstadgandet.
Såsom jag vidare uttalat i den allmänna motiveringen måste i fråga om
de nya reglernas tillämpning å avledande, som påbörjats före ikraftträdandet,
också det allmänna förbehållet göras, att för vidtagande av erforderliga
åtgärder till motverkande av vattenförorening må, enligt vattendomstolens
(.eller synemännens) bestämmande, åtnjutas det anstånd, som med hänsyn
till omständigheterna är oundgängligen påkallat. Jämväl härom bör bestämmelse
upptagas i övergångsstadgandet. Vid tillämpningen härav är det givetvis
icke avgörande, om den ledning, varigenom avledandet sker, anlagts och
nyttjats före ikraftträdandet. I den mån efter ikraftträdandet sker klart
märkbar ökning av eller ur föroreningssvnpunkt betydelsefull ändring i
sammansättningen av avloppsvatten, som tidigare utsläppts genom viss ledning,
är nya lagen tillämplig utan reservationer.
Någon anledning att — såsom ifrågasatts i ett remissyttrande — överväga
att införa möjlighet till ersättning, om befintlig bebyggelse enligt nya lagen
skulle drabbas av förbud mot att utsläppa kloakvatten eller om mera kostsamma
åtgärder föreskrives, torde ej föreligga. Som jag anfört i den allmänna
motiveringen innebär den nya lagstiftningen icke något principiellt
avsteg från de grundsatser, som redan är fastslagna i den gällande lagstiftningen.
Förslaget till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden
Betänkandet. Det av kommittén framlagda förslaget till tillsynslag bygger
på och är till övervägande del likalydande med den hittills gällande lagen i
ämnet. Den enda mera väsentliga förändring, som föreslås av kommittén,
innebär att vatteninspektionen — som enligt kommitténs förslag skall övertaga
fiskeristyrelsens uppgift som tillsynsmyndighet — skall utöva tillsyn
ur alla de synpunkter, som kan komma i fråga. Härom anför kommittén:
Enligt den gällande lagen utövar tillsynsmyndigheten tillsyn »ur fiskeoch
naturskyddssynpunkt». Denna uppgift skall således nu tillkomma vatteninspektionen.
Den primära tillsynen ur hälsovårdssynpunkt utövas däremot
av hälsovårdsmyndigheterna, medan tillsynsmyndigheten endast »i
den mån så lämpligen kan ske» har att bevaka detta intresse. Vatteninspeklionen
föreslås nu bliva utrustad även med medicinsk och bakteriologisk
sakkunskap. Den bör därför handha den allmänna tillsynen även ur hälsovårdssynpunkt.
Hälsovårdsmyndigheterna skall dock givetvis enligt hälsovårdsstadgans
bestämmelser alltfort utöva sådan tillsynsverksamhet. Liksom
hittills bör tillsyn enligt vad därom särskilt är stadgat utövas av fiskeritjänstemän.
För tillsynsmyndigheten (vatteninspektionen) måste det vara
av stort värde alt kunna tillgodogöra sig den erfarenhet, som besittes av
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
länsfiskeritjänstemännen, vilka i sitt arbete har ständig kontakt med vattendragen.
Ett närmare samarbete mellan dessa tjänstemän och en enligt
hälsovårdsstadgesakkunnigas förslag utbyggd organisation av hälsovårdsinspektörer,
å ena, samt vatteninspektionen, å andra sidan, kan bli av stor
betydelse för den lokala tillsynen mot vattenförorening. Anordningen med
särskilda tillsyningsmän bör jämväl bibehållas.
Kommittén lämnar härefter följande redogörelse för innehållet i lagförslaget:
I
1 § av lagförslaget bär de ovan nämnda principerna för tillsynens utövande
angivits. Vattenvårdskommittén vill i detta sammanhang påpeka, att
— därest distriktsingenjörerna för vatten och avlopp icke skulle komma att
ingå som en del av vatteninspektionen — dessa på annat sätt bör infogas
i tillsynsverksamheten vid sidan av hälsovårdsmyndigheter, fiskeritjänstemän
och särskilda tillsyningsmän. Det är nämligen angeläget, att distriktsingenjörernas
sakkunskap och särskilda kännedom om förhållandena inom
respektive distrikt tages i anspråk för åstadkommande av en ändamålsenlig
vattentillsyn.
2—5 §§ i lagförslaget är av samma innehåll som den gällande lagens
3—6 §§. Dessa paragrafer avhandlar vatteninspektionens befogenheter att
meddela råd och anvisningar till motverkande av förorening, att göra framställning
till länsstyrelsen om förbud mot utsläppande av avloppsvatten
utan erforderlig rening in. in. samt att föra talan i föroreningsmål ävensom
Kungl. Maj :ts rätt att meddela föreskrifter om skyldighet att göra anmälan
hos vatteninspektionen i ärenden, som berör dennas verksamhet.
Den gällande lagens i 7 och 8 §§ intagna bestämmelser om tillsyn ur hälsovårdssynpunkt
är med den ståndpunkt, som intages i förslaget, icke längre
erforderliga. I den mån bestämmelserna alltjämt bör gälla, har de införts i
förslagets 1 §.
I förslagets 6 § har sammanförts de i 9 och 10 §§ av den gällande lagen
meddelade föreskrifterna i fråga om särskilda tillsyningsmän. För närvarande
gäller, att tillsyningsmän må förordnas av länsstyrelsen, då anledning
finnes till antagande, »att genom utsläppande av avloppsvatten-------kan
uppkomma avsevärd olägenhet». Vattenvårdskommittén föreslår endast den
förändringen i förhållande till det nuvarande stadgandet, att länsstyrelsen
äger förordna tillsyningsmän »efter framställning av vatteninspektionen eller
då fråga därom eljest uppkommer». Anordningen med särskilda tillsyningsmän
har hittills utnyttjats endast i några få fall, ehuru behov därav
sannolikt förelegat vid åtskilligt flera anläggningar. Därest vatteninspektionen
vid behov av särskild tillsyningsmän fäster länsstyrelsens uppmärksamhet
därpå genom en dylik framställning, kan man räkna med, att denna
möjlighet till kontroll tillvaratages bättre, än vad hittills varit fallet. — Det
framlagda förslaget rörande tillsyningsmännen torde föranleda viss formell
ändring i Kungl. kungörelsen den 17 oktober 1941 om ersättning åt tillsyningsmän,
varom förmäles i 9 § lagen den 20 juni 1941.
De i den gällande lagen under rubriken »Gemensamma bestämmelser»
upptagna 11—18 §§ har utan annan ändring, än att »fiskeristyrelsen» utbytts
mot »vatteninspektionen» överförts till lagförslaget såsom 7—14 §§.
Paragraferna innehåller i huvudsak bestämmelser om rätt för vatteninspektionen
och dess biträden att vinna tillträde till anläggning m. in. för verkställande
av undersökningar om skyldighet för anläggnings innehavare att
lämna erforderliga upplysningar angående anläggningen — härunder innefattas
alla tillgängliga uppgifter, som är av värde för vatteninspektionens un
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
71
dersökning av avloppsförhållandena vid anläggningen — om förbud för den
som tagit befattning med tillsyn enligt lagen att röja yrkeshemlighet in. in.
samt om straffpåföljder för förseelser mot vissa stadganden i lagen.
Yttrandena. Såvitt angår tillsynslagens utformning förekommer i yttrandena
kritik mot kommittéförslaget på skilda punkter.
1951 års byggnadsutredning anser förslaget icke ha erhållit en utformning,
som tillgodoser utredningens mening om verksamhetens inriktning.
Särskilt 2 § — vilken utredningen finner kunna i den föreslagna lydelsen
utgå ur förslaget utan att dettas innebörd ändras -— bör enligt utredningens
uppfattning erhålla sådan avfattning, att den rådgivande verksamheten klart
fastslås som en skyldighet och rentav en huvuduppgift för vattenvårdsmyndigheten.
I samband därmed anser utredningen att, antingen i tillsynslagen
eller i en blivande instruktion för myndigheten, skyldighet bör föreskrivas
för denna att i frågor rörande kommunala avloppsvatten och andra frågor
av beskaffenhet att påverka byggnadsverksamheten samråda med byggnadsstyrelsen,
länsarkitekterna och byggnadsnämnderna. På samma sätt
föreslår Sveriges lantbruksförbund, att vatteninspektionen skall vara skyldig
att, vid handläggning av mera ingripande frågor berörande jordbruket,
inhämta yttrande från lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen eller statens
mejeriförsök.
I fråga om vatteninspektionens och länsstyrelsernas uppgifter enligt tillsynslagen
har medicinalstyrelsen fäst sig vid att bestämmelserna — t. ex.
2, 3, 4 och 6 §§ — konstruerats så att de stadgar rättighet men icke skyldighet
för de nämnda myndigheterna att vidtaga åtgärder, då missförhållanden
yppar sig. Enligt styrelsens mening bör dessa uppgifter tillkomma vederbörande
myndighet såsom skyldigheter. Därest bestämmelserna icke anses
kunna omredigeras i sådan riktning, föreslår styrelsen, att i vederbörande
instruktioner motsvarande bestämmelser intages såsom åligganden.
Länsstyrelsernas befogenhet på vattenvårdens område anses av länsstyrelsen
i Kalmar län böra göras mera omfattande. Icke blott vatteninspektionen
utan även länsstyrelserna bör, hävdar länsstyrelsen, äga möjlighet att
hos vattendomstol påkalla prövning rörande åtgärd till motverkande av olägenhet
genom utsläppande av avloppsvatten.
Gatunämnden i Malmö befarar, att ett genomförande av förslaget kan
komma att leda till en viss dubbelkontroll i hälsovårdsavseende. Nämnden
förordar en omarbetning för åstadkommande av bättre samordning mellan
tillsynslagen och den nya hälsovårdsstadgan, därvid tillika bör beaktas
möjligheten att utnyttja de lokala hälsovårdsmyndigheterna för fältarbetet.
Behovet av en samordning med hälsovårdsstadgan betonas också av
svenska väg- och vattenbyggares riksförbund.
Vidkommande föreskriften i 4 § om befogenhet för vatteninspektionen
att föra talan inför vattendomstol anför kammarkollegiet, alt det fortfarande,
liksom hittills, måste vara lämpligt, alt vid förande av talan i större eller
mera invecklade föroreningsmål anlitas den mera kvalificerade och erfarna
personal, som finnes att tillgå på kollegiets advokatfiskalskontor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
Föreskriften i 6 § första stycket om förordnande i vissa fall av tillsyningsman
anses av Sveriges industriförbund samt handels kamrar na i Gävle
och Sundsvall böra kompletteras med ett stadgande av innebörd att, innan
tillsyningsman tillsättes i andra fall än efter framställning av inspektionsmyndigheten,
yttrande bör inhämtas från denna. Industriförbundet framhåller
särskilt, att förordnande av tillsyningsman, vilket hittills skett endast
i ett fåtal fall, kan för den som utsläpper avloppsvatten utgöra ett så allvarligt
ingripande, att den på området sakkunniga tillsynsmyndigheten bör ha
tagit del av ärendet, innan åtgärd vidtages.
I fråga om den i 6 § tredje stycket stadgade skyldigheten för samhälle att
gälda ersättning till tillsyningsman befarar länsstyrelsen i Norrbottens län,
att svårigheter kommer att uppstå vid tillämpningen i de fall då samhällets
— varmed länsstyrelsen antager böra förstås bebyggelse med mera än
200 invånare — avgränsning på marken icke bestämts. Länsstyrelsen föreslår
därför, att berörda stadgande gives en formulering, varav klart framgår,
att envar, som utnyttjar samhällets avloppsledning, är skyldig att deltaga
i kostnaderna för tillsyningsman.
Bestämmelserna i 7 § om tillträdesrätt för vatteninspektionen samt fiskeritjänsteman
och annan som biträder inspektionen föranleder fortifikationsförvaltningen
att erinra om det stora antalet anläggningar av hemlig natur
vid försvaret. Styrelsen anser det önskvärt, att stadgandet så utformas, att
av detta klart framgår skyldigheten för vederbörande myndighet eller tjänsteman
att iakttaga de militära säkerhetsföreskrifter, som kan finnas utfärdade.
Försvarets sjukvårdsstyrelse föreslår av liknande skäl, att tillsynen
över militära anläggningar får ankomma på försvarets centrala förvaltningsmyndigheter.
Vattenöverdomstolen föreslår, att ordet »tillsyningsman» utbytes mot det
i annan modern lagstiftning (14 kap. 6 § vattenlagen, 37 och 39 §§ lagen om
rätt till fiske samt 34 § fiskeristadgan) brukade ordet »tillsynsman».
Departementschefen. Såsom framgår av den allmänna motiveringen kan
jag ej i detta sammanhang taga ställning till frågan om tillsynsorganets
framtida organisation. Enligt det i årets statsverksproposition framlagda förslaget
är det avsett, att den centrala tillsynen tills vidare som hittills skall
utövas av fiskeristyrelsen. Vid utformningen av lagen bör likväl, som jag
förut uttalat, för tillsynsorganet användas beteckningen statens vatteninspektion.
Lagen bör innehålla bemyndigande för Kungl. Maj :t att bestämma
vilken myndighet som skall utöva denna funktion.
Innan organisationsfrågan blivit slutgiltigt löst, är det icke möjligt att
taga ställning till om det centrala tillsynsorganet, såsom kommittén tänkt
sig, skall handha den allmänna tillsynen även ur hälsovårdssynpunkt. Denna
fråga får alltså nu lämnas öppen. För att ett ställningstagande till organisationsfrågan
skall kunna ske oberoende av lagstiftningen torde det vara
lämpligast att icke i lagtexten närmare precisera omfattningen av tillsynen.
Ehuru lagtexten alltså i detta avseende synes kunna utformas enligt kom
-
Kungl. Mctj.ts proposition nr 173 år 1956
73
mitléns förslag, 1''örulsättes att vatteninspektionen tills vidare utövar tillsyn
ur hälsovårdssynpunkt allenast i den mån detta med hänsyn till inspektionens
resurser kan ske.
Vad angår utformningen av lagen i övrigt har i en del remissyttranden
efterlysts en närmare precisering av tillsynsorganets skyldigheter i vissa avseenden.
En sådan precisering torde emellertid ej böra ske i förevarande lag,
som närmast avser att giva ett legislativt underlag för tillsynsverksamheten,
utan den bör i den mån den finnes erforderlig ske instruktionsvägen. Frågan
om länsstyrelsernas och hälsovårdsnämndernas verksamhet i avseende
å vattentillsynen torde icke nu kunna närmare prövas, utan en översyn i
detta avseende får ske vid utarbetandet av den nya hälsovårdsstadgan.
Beträffande den i gällande tillsynslag stadgade möjligheten för länsstyrelse
att förordna särskild tillsyningsman har kommittén föreslagit det tillägget,
att förordnande må ske efter framställning av vatteninspektionen eller
då fråga därom eljest uppkommer. I några remissyttranden har ifrågasatts,
om icke länsstyrelsen bör vara skyldig att i sådana fall, då tillsyningsman
tillsättes utan sådan framställning, inhämta yttrande från vatteninspektionen.
Med hänsyn till att det kan vara fråga om brådskande åtgärder synes
dock sådan skyldighet icke böra föreskrivas. Beträffande gäldandet av kostnaderna
för tillsyningsman torde tillräcklig tydlighet ernås, om det stadgas,
att kostnaderna skall gäldas av den som är ansvarig för behövliga åtgärder
till motverkande av vattenförorening. Såvitt angår allmänna vatten- och avloppsanläggningar
kommer därvid ansvarigheten att åvila anläggningens
huvudman. Frågan i vad mån denne kan utkräva beloppet av dem som nyttjar
ledningen får bedömas enligt de regler som gäller om avgiftsplikt. Eftersom
uttrycket »tillsyningsman» begagnas i den år 1955 antagna lagen om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar, torde detta uttryck användas
även i förevarande lag i stället för »tillsynsman». Det i gällande lag i förevarande
sammanhang använda uttrycket »samhälle» är mindre lämpligt
med hänsyn till den speciella innebörd som detta begrepp numera har i 8
kap. vattenlagen (se 8 kap. 2 § i lydelse enligt lag den 3 juni 1955). Uttrycket
torde böra utbytas mot »tätbebyggelse».
Särskild bestämmelse torde icke vara erforderlig beträffande skyldigheten
för vatteninspektionen, fiskeritjänsteman eller annan, som biträder inspektionen,
att iakttaga gällande militära säkerhetsföreskrifter.
Bortsett från alt 14 § i förslaget kan utgå såsom onödig — jfr lagen den
20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter och viten — synes i övrigt
ej vara anledning till erinran mot kommitténs förslag.
Enligt vad i det föregående anförts föreligger nu förslag till
1) lag om ändring i vattenlagen; samt
2) lag om tillsgn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.
Det är avsett, att den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 januari
1957.
(! ltihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. AV 173
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 regeringsformen
avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Vid protokollet:
Ulla Larsson
1 Förslagen, vilka frånsett vissa redaktionella jämkningar är likalydande med de vid propositionen
fogade lagförslagen, har här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
75
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 april
1956.
Närvarande:
justitieråden Lech,
Regner,
Lind,
regeringsrådet Lorichs.
Enligt lagrådet den 6 april 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 23 februari 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till
1) lag om ändring i vattenlagen; samt
2) lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Clas Nordström.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Sverker Jonson
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 april 1956.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,
Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson,
Lindell, Lindström, Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 12 april
1956 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 23 februari 1956 remitterade
förslagen till
1) lag om ändring i vattenlagen; samt
2) lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.
Med förmälan att lagförslagen av lagrådet lämnats utan erinran hemställer
föredraganden att desamma måtte, med vissa redaktionella ändringar,
jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande, varjämte
föredraganden framhåller, att det icke torde vara något att erinra mot att
propositionen av riksdagen behandlas senare än under innevarande vårsession.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven Fischier
Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
530222
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- SU 1956:225 Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av professurer i vattenrätt m. m. s. 6 i texten
- Rskr. 1956:370 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vattenlagen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten
- 3LU 1956:27 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vattenlagen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
- 3LU 1956:24 Tredje lagutskottets memorial nr 24 år 1956 s. 1 i texten