Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 19i7 (nr 1) om allmän sjukförsäkring m. m

1956-01-04 · 41 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 41 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:22, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 19i7 (nr 1) om allmän sjukförsäkring m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

1

Nr 22

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 3 januari 19i7 (nr 1) om

allmän sjukförsäkring m. m.; given Stockholms slott

den 4 januari 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till

lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,

samt

lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

dels ock antaga härvid fogat förslag till förordning om ändrad lydelse

av 7 § förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller

prisnedsatta läkemedel.

GUSTAF ADOLF

John Ericsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av de erfarenheter, som vunnits under den tid sjukförsäkringslagen

varit i tillämpning, föreslås vissa ändringar i lagen. Sålunda

förordas en uppmjukning av stadgandena om reseersättning vid öppen

läkarvård, en kompletterande bestämmelse om beräkning av sjukhjälpstid

för nytillträdande sjukkassemedlemmar samt en regel, som syftar till att

möjliggöra en samordning mellan sjukpenning och statlig tjänstepension.

Vidare föreslås statsbidrag för gottgörelse, som sjukkassa lämnar arbetsgivare

vilken anordnar läkarvård eller vidtager andra sjukvårdande åtgärder.

Härutöver föreslås vissa, av det internationella socialpolitiska samarbetet

föranledda jämkningar i sjukförsäkringslagen, lagen om yrkesskadeförsäkring

och förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. 1

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 22

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring

Härigenom förordnas, att 11, 16, 29, 31, 41, 86, 110 och 124 §§ lagen om

allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

11 §•

Sjukkassa skall-------därav påkallas.

Ändring av------ändringen uppkommit.

Under tid, då sjukpenningförsäkrad

medlem lider av sjukdom, som i

21 § avses, må hans sjukpenningförsäkring

icke ändras, förrän hans

rätt till sjukpenning upphört till

följd av vad i 29 eller 31 § stadgas.

Beslut angående

Under tid, då sjukpenningförsäkrad

medlem lider av sjukdom, som

i 21 § avses, må hans sjukpenningförsäkring

icke ändras, förrän hans

rätt till sjukpenning upphört till

följd av vad i 29 eller 31 § stadgas.

Från vad nu sagts äger Konungen

föreskriva de undantag, som finnas

böra gälla i anledning av att medlem,

innan hans rätt till sjukpenning

upphört, blir berättigad till pension

enligt reglemente, som utfärdats eller

fastställts av Konungen eller som

gäller för riksdagens verk.

delgivas denne.

16 §.

Är försäkrad enligt 14 § berättigad

till ersättning för utgifter för läkarvård,

skall ersättning utgå jämväl

för utgifterna för resor tilloch

från läkaren, dock endast såframt

resekostnaden överstiger fyra

kronor för det första besöket hos

läkaren och en krona för varje följande

besök (återbesök). Därvid ersättes

hela den överskjutande kostnaden,

om försäkrad efter hänvis- 1

Har försäkrad åtnjutit läkarvård,

som i 14 § avses, skall ersättning

utgå för utgifter för resor till

och från läkaren, dock endast

såframt resekostnaden överstiger

fyra kronor för det första besöket

hos läkaren och en krona för

varje följande besök (återbesök).

Därvid ersättes hela den överskjutande

kostnaden, om försäkrad efter

hänvisning av läkare sökt läkarvård

1 Senaste lydelse, se beträffande It och 29 §§ SFS 1955: 397, beträffande 16, 86, 110 och

124 §§ SFS 1953: 569, beträffande 31 § SFS 1954: 244 och beträffande 41 § SFS 1955: 402.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

(Gällande lydelse)

ning av läkare sökt läkarvård vid

närmaste allmänna sjukhus, där

vården kunnat meddelas. I annat fall

utgår ersättning med tre fjärdedelar

av den överskjutande kostnaden;

dock må högre belopp ej utgivas än

som skulle hava utgått vid besök hos

den provinsialläkare eller stadsläkare,

inom vars distrikt den försäkrade

vistas, och skall vid återbesök försäkrad

svara för högst två kronor.

(Föreslagen lydelse)

vid allmänt sjukhus eller för enbart

öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning,

vilken tillhör staten eller till

vars drift statsbidrag utgår eller som

drives av landsting eller stad, som

ej deltager i landsting; dock att ersättning

icke må utgivas med högre

belopp än som skulle hava utgått,

om läkarvården sökts vid närmaste

allmänna sjukhus, där vården kunnat

meddelas. Har försäkrad sökt

läkarvård vid allmänt sjukhus för

skada, som drabbat honom genom

olycksfall, skall, såframt det skäligen

kunnat antagas att han till följd

av skadan var i trängande behov av

läkarvård vid sådant sjukhus, den

överskjutande kostnaden ersättas

enligt vad nu sagts ändå att hänvisning

av läkare ej skett. I annat fall

utgår ersättning med tre fjärdedelar

av den överskjutande kostnaden;

dock må högre belopp ej utgivas än

som skulle hava utgått vid besök hos

den provinsialläkare eller stadsläkare,

inom vars distrikt den försäkrade

vistas, och skall vid återbesök försäkrad

svara för högst två kronor.

Ersättning, som------utom riket.

Om försäkrads —------hans följeslagare.

Vid tandläkarvård--—----motsvarande tillämpning.

29 §.

Sjukhjälp i — — —---ökat belopp.

Från den i första stycket angivna

tiden om sjuhundratrettio dagar

skall avräknas det antal dagar,

varunder sjukdomen innan den försäkrade

blev omfattad av försäkringen

förorsakat förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av denna

med minst hälften.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vid tillämpning —-----nämnda tid.

31 §.

Drabbas någon------av skadan.

Omfattas skadan-----— av skadan.

Vid sjukdom — —----sådan ersättning.

Vad i nästföregående stycke sägs

41

Sjukhjälpsbidrag utgår

till centralsjukkassa med nedan angivna

procentuella andel av de utgifter

under kalenderåret, som bestritts

av centralsjukkassan och till

denna anslutna lokalsjukkassor,

nämligen för

a) läkarvård enligt 14 §

ävensom resor enligt

16 och 17 §§ ...... 50 procent;

b) grundsjukpenning

och motsvarande del

av hempenning .... 50 procent;

c) barntillägg ........ 75 procent.

Konungen äger medgiva att till

centralsjukkassa, för vilken med

hänsyn till bebyggelse och kommunikationer

särskilt stora utgifter

uppkomma för ändamål, som i första

stycket a) sägs, bidraget för ut
-

skall äga motsvarande tillämpning

vid sjukdom, som medför rätt till

ersättning enligt främmande makts

lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.

§•

Sjukhjälpsbidrag utgår

till centralsjukkassa med nedan angivna

procentuella andel av de utgifter

under kalenderåret, som bestritts

av centralsjukkassan och till

denna anslutna lokalsjukkassor,

nämligen för

a) läkarvård enligt 14 §

och 19 § första stycket

samt gottgörelse

tillarbetsgivare enligt

19 § andra stycket

för läkarvård och för

andra sjukvårdande

åtgärder än som avses

i 18 § ävensom

resor enligt 16 och

17 §§ ............ 50 procent;

b) grundsjukpenning

och motsvarande del

av hempenning .... 50 procent;

c) barntillägg ........ 75 procent.

Konungen äger medgiva att till

centralsjukkassa, för vilken med

hänsyn till bebyggelse och kommunikationer

särskilt stora utgifter

uppkomma för ändamål, som i första

stycket a) sägs, bidraget för ut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

(Gällande lydelse)

gifter till dylika ändamål skall utgå

med mer än femtio procent av de

utgifter, som bestritts av kassan och

till denna anslutna lokalsjukkassor,

dock med högst sjuttio procent av

desamma.

Angående sjukhjälpsbidrag — —

(Föreslagen lydelse)

gifter till dylika ändamål skall utgå

med mer än femtio procent av de utgifter,

som bestritts av kassan och

till denna anslutna lokalsjukkassor,

dock med högst sjuttio procent av

desamma. Därvid må föreskrivas, att

medgiven ökning av bidraget helt

eller delvis skall tillkomma lokalsjukkassa.

----- särskilt stadgat.

86 §.

Lokalsjukkassa ansvarar -------hela beloppet.

Med avseende------sålunda ansvarar.

Vid tillämpningen av bestämmelserna

i andra stycket skall vad i 29 §

andra stycket är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

no

Konungen äger träffa överenskommelse

med främmande makt om tilllämpning

av denna lag å andra dess

medborgare som vistas här i riket

än dem å vilka lagen eljest år tilllämplig.

124

Där den, som den 1 januari 1955

blir försäkrad i allmän sjukkassa

men som icke omedelbart dessförinnan

var medlem i erkänd sjukkassa,

vid utgången av december 1954 lider

av sjukdom som i 21 § avses, skall

vid beräkning av sjukhjälpstiden

medräknas den tid, varunder sjukdomen

varat före lagens ikraftträdande.

Härvid skall vad i 29 § andra

stycket stadgas äga motsvarande tilllämpning;

och skall vad som där

sägs om tid, för vilken sjukpenning

Vid tillämpningen av bestämmelserna

i andra stycket skall vad i 29 §

tredje stycket är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Konungen äger träffa överenskommelse

med främmande makt om tilllämpning

av denna lag helt eller delvis

å personer, som utan att vara

svenska medborgare vistas här i riket

och å vilka lagen ej eljest är

tillämplig.

§•

Där den, som den 1 januari 1955

blir försäkrad i allmän sjukkassa

men som icke omedelbart dessförinnan

var medlem i erkänd sjukkassa,

vid utgången av december 1954 lider

av sjukdom som i 21 § avses, skall

vid beräkning av sjukhjälpstiden

medräknas den tid, varunder sjukdomen

varat före lagens ikraftträdande.

Härvid skall vad i 29 § tredje

stycket stadgas äga motsvarande tilllämpning;

och skall vad som där

sägs om tid, för vilken sjukpenning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

(Gällande lydelse)

eller ersättning för sjukhusvård utgivits,

hava avseende å tid, under vilken

arbetsoförmåga på grund av

sjukdom förelegat.

Vad i------av sjukdomen.

(Föreslagen lydelse)

eller ersättning för sjukhusvård utgivits,

hava avseende å tid, under vilken

arbetsoförmåga på grund av

sjukdom förelegat.

Denna lag skall, såvitt angår bl §,

lända till efterrättelse från och med

den 1 januari 1956. I övrigt träder

lagen i kraft den 1 juli 1956; dock

att 29 § i dess äldre Ig delse alltjämt

skall äga tillämpning å den, som vid

ikraftträdandet är försäkrad i allmän

sjukkassa.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1956

7

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, att 30 och 58 §§ lagen om yrkesskadeförsäkring

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

30 §.

Är någon — —----av skadan.

Har skadan------—- i riket.

Från vad ovan i denna paragraf Från vad ovan i denna paragraf

är föreskrivet äger Konungen, under är föreskrivet äger Konungen medförutsåttning

av ömsesidighet, med- giva undantag,

giva undantag för medborgare i visst

land.

58

Konungen äger, under förutsättning

av ömsesidighet, träffa överenskommelse

med främmande makt om

tillämpning av denna lag eller det

andra landets lag i fall, då arbetsgivare

i det ena landet inom det andra

bedriver verksamhet, i vilken arbetstagare

användes.

§•

Konungen äger träffa överenskommelse

med främmande makt om tilllämpning

av denna lag eller det andra

landets lag i fall, då arbetsgivare

i det ena landet inom det andra bedriver

verksamhet, i vilken arbetstagare

användes, eller då arbetstagare,

vilken ådragit sig skada genom inverkan

som avses i 6 § första stycket b)

eller c) eller tredje stycket, varit

utsatt för dylik inverkan under arbete

i båda länderna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1956.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 7 § förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

Härigenom förordnas, att 7 § förordningen den 4 juni 1954 angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel skall erhålla följande ändrade

lydelse.

(Gällande lydelse)

7

Konungen äger träffa överenskommelse

med främmande makt om

tillämpning av denna förordning å

andra dess medborgare som vistas

här i riket än dem å vilka förordningen

eljest är tillämplig.

(Föreslagen lydelse)

§•

Konungen äger träffa överenskommelse

med främmande makt om

tillämpning av denna förordning

helt eller delvis å personer, som utan

att vara svenska medborgare vistas

här i riket och å vilka förordningen

ej eljest är tillämplig.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1956.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1956

9

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 december

1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans-, inrikesoch

civildepartementen anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet

Ericsson, fråga om ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m. samt

anför.

Inledning

Lagen om allmän sjukförsäkring trädde i kraft den 1 januari 1955 och

har således nu tillämpats i ungefär ett år. De erfarenheter, som härvid vunnits,

har givit riksförsäkringsanstalten, som är tillsynsmyndighet för försäkringen,

anledning att i skrivelse den 9 november 1955 föreslå vissa ändringar

i lagen, bl. a. i dess regler om reseersättning vid öppen läkarvård, om

beräkning av sjukhjälpstid för nytillträdande sjukkassemedlemmar och

om statsbidrag till sjukkassas utgifter för bidrag till sjukvård, som anordnas

av arbetsgivare.

Riksförsäkringsanstaltens förslag har remissbehandlats i sedvanlig ordning.

Därvid har önskemål framförts att sjukförsäkringslagen ändras även

i vissa andra avseenden än som föreslagits av anstalten.

I samma skrivelse har riksförsäkringsanstalten även föreslagit vissa formella

justeringar i lagen om moderskapshjälp. För egen del har jag kommit

till den uppfattningen, att det inte är erforderligt att vidtaga några sådana

justeringar. I samband med förhandlingar, som Sverige fört med andra stater,

främst våra nordiska grannländer, och som bl. a. syftat till att åstadkomma

internationella överenskommelser på socialförsäkringens område,

har det däremot visat sig behövligt att göra vissa ändringar i 1954 års lag

om yrkesskadeförsäkring och 1954 års förordning om kostnadsfria eller

prisnedsatta läkemedel.

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till behandling och

vill då först lämna en översikt över gällande bestämmelser på området.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

Gällande bestämmelser

Sjukförsäkringslagen

Försäkring enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring1 (nr

1; ändr. 733/1948, 621/1950, 569/1953, 244/1954, 267/1954, 518/1954, 397/

1955 och 402/1955) meddelas av allmänna sjukkassor, centralsjukkassor

och lokalsjukkassor. Försäkringen är till sin karaktär dels obligatorisk och

dels frivillig.

Varje svensk medborgare, som är bosatt i riket skall — med vissa undantag

—- genom medlemskap i allmän sjukkassa vara försäkrad enligt SFL

fr. o. m. kalendermånaden näst efter den, varunder han eller hon fyllt 16 år.

Detsamma gäller beträffande den, som utan att vara svensk medborgare

är bosatt och mantalsskriven i riket. Även om bosättnings- och mantalsskrivningskravet

inte är uppfyllt, kan en utlänning omfattas av försäkringen.

Enligt 110 § äger nämligen Konungen träffa överenskommelse med

främmande makt om tillämpning av lagen å andra dess medborgare som

vistas i Sverige än dem å vilka lagen eljest är tillämplig.

Den obligatoriska försäkringen består av en sjukvårdsförsäkring och en

sjukpenningförsäkring, den senare i form av försäkring för dels grundsjukpenning

och dels tilläggssjukpenning.

Samtliga sjukkassemedlemmar är sjukvårdsförsäkrade. Dessutom omfattar

sjulcvårdsförsäkringen barnen, ehuru dessa själva ej är medlemmar.

Sjukvårdsför säkringen avser att bereda ersättning för läkarvård och resor

till och från läkare samt sjukhusvård och resor till och från sjukhus.

Läkarvården ersättes med 3/* av den försäkrades utgifter för vården,

dock högst med 3/< av vad vården skulle ha kostat enligt en av Kungl. Maj :t

fastställd taxa (14 §). Efter samma grunder ersättes viss tandläkarvård.

Utgifter för resor till och från läkare ersättes endast såframt resekostnaden

överstiger 4 kr. för det första besöket hos läkaren och en krona för

varje följande besök (återbesök). Hela den överskjutande kostnaden ersättes,

om försäkrad efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid närmaste

allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas. I annat fall utgår

ersättning med 3/t av den överskjutande kostnaden; dock får högre belopp

inte utgivas än som skulle ha utgått vid besök hos den provinsialläkare

eller stadsläkare, inom vars distrikt den försäkrade vistas. Vid återbesök

skall den försäkrade själv svara för högst 2 kr. (16 § 1 st.).

För sjukhusvård lämnas i allmänhet ersättning med belopp som motsvarar

avgiften på allmän sal (15 §). Resa för intagning på sjukhus ersättes

i princip helt av försäkringen, medan återresa ersättes i vad kostnaden överstiger

visst grundbelopp (17 §). 1

1 Denna lag benämnes i det följande SFL.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

Sjukkassa kan under vissa förutsättningar besluta att för sina medlemmar

införa ersättning för sjukgymnastik och vissa andra sjukvårdande åtgärder

(18 §).

Har kommun genom att anställa eller eljest träffa avtal med läkare eller

på annat sätt vidtagit åtgärder för att bereda medellösa eller mindre bemedlade

personer läkarvård, må Konungen på framställning av kommunen

förordna, att den efter grunder som fastställes av Konungen skall vara

berättigad att av vederbörande allmänna sjukkassa erhålla ersättning för

kostnad för läkarvård, som sålunda beretts försäkrad. Sådan ersättning

må i varje särskilt fall utgivas allenast i den mån ersättning i anledning

av vården ej tillkommit den försäkrade själv samt må ej överstiga vad

som skolat utgivas till denne, därest han fått vidkännas motsvarande kostnad

(19 § 1 st.).

Sjukkassa äger med arbetsgivare, som anordnar läkarvård eller vidtar

andra sjukvårdande åtgärder så att kassans utgifter för sjukvårdsförsäkringen

kan antagas minska, överenskomma om skälig gottgörelse för arbetsgivarens

ifrågavarande kostnader, överenskommelsen skall för att vara

gällande fastställas av tillsynsmyndigheten (19 § 2 st.). Riksförsäkringsanstalten

har i en den 2 november 1954 dagtecknad promemoria utfärdat

anvisningar till de allmänna sjukkassorna rörande tillämpningen av bestämmelserna

i 19 § 2 st. I en den 5 november 1954 till socialdepartementet

inkommen framställning har Svenska arbetsgivareföreningen hemställt om

vissa ändringar av dessa anvisningar. Sedan ärendet överlämnats till utredningen

om socialförsäkring och arbetsanpassning, har utredningen den

22 augusti 1955 avgivit en promemoria i frågan, vilken underkastats remissbehandling.

Kungl. Maj :t har därefter genom brev till riksförsäkringsanstalten

den 2 december 1955 föreskrivit att vid tillämpningen av förevarande

lagrum i huvudsak skall följas de riktlinjer som föreslagits i utredningspromemorian.

Detta innebär, att en allmän sjukkassa bör kunna

gottgöra en arbetsgivare med högst 50 % av den nettokostnad arbetsgivaren

har för sjuk- och hälsovårdande åtgärder. Härvid förutsättes dock, dels

att arbetsgivarens kostnader till minst hälften hänför sig till sjukvårdande

åtgärder — någon mera detaljerad beräkning därutinnan anses inte böra

vidtagas — dels att kostnaderna inte beräknas högre än som kan anses skäligt

och dels att kostnad för åtgärder i anledning av arbetarskyddslagstiftningen

inte medräknas. Skulle i något fall förstnämnda förutsättning inte

föreligga, bör enligt de av Kungl. Maj:t föreskrivna riktlinjerna ersättningsandelen

i skälig mån jämkas nedåt. Om vid ett företag den sjukvårdande

verksamheten allenast eller huvudsakligen siktar till att konstatera

vissa förhållanden, t. ex. sjuklighetens omfattning och natur, hör något

avtal om gottgörelse inte förekomma.

De sjukkassemedlemmar, som har en årsinkomst av förvärvsarbete om

minst 1 200 kr., är tillförsäkrade grundsjukpenning med 8 kr. om dagen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 är 1956

Därjämte är vissa kvinnor grundsjukpenningförsäkrade, trots att deras

årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till detta belopp (7 §).

Till grundsjukpenningen utgår barntillägg för den, som anses vara försörjare

för barn under 16 år. Barntillägget utgör 1 kr. för ett eller två

barn, 2 kr. för tre eller fyra barn och 3 kr. för fem eller flera barn (24 §).

Varje medlem, som har en årsinkomst av tjänst om minst 1 800 kr., är

dessutom obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning, som till storleken

bestämmes av den sjukpenningklass medlemmen tillhör.

Sjukkassa skall enligt 11 § första stycket i samband med inskrivning

av medlem besluta, huruvida medlemmen skall vara sjukpenningförsäkrad,

och, om så finnes vara fallet, vilken sjukpenningklass han skall tillhöra.

När det kommit till kassans kännedom, att medlems årsinkomst av tjänst

eller annat förvärvsarbete undergått ändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen,

skall kassan utan dröjsmål meddela det beslut, som påkallas

därav (11 § 1 st.). Ändring av medlems sjukpenningförsäkring till följd

av sådant beslut får inte ske förrän vid det månadsskifte, som inträffar

närmast efter det beslutet fattats. Om medlems sjukpenningförsäkring

eljest skall ändras, skall ändringen — utom i visst undantagsfall — ske

vid månadsskiftet närmast efter det anledning till ändringen uppkommit

(11 § 2 st.). Sjukpenningförsäkrad medlems sjukpenningförsäkring får inte

ändras under tid då medlemmen lider av sjukdom, som förorsakar förlust

av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst hälften. Ändring

får dock ske sedan medlemmens rätt till sjukpenning från sjukförsäkringen

upphört till följd av att sjukhjälpstiden eller den i yrkesskadeförsäkringslagen

stadgade samordningstiden gått till ända (11 § 3 st.).

Sjukpenningklasserna och beloppet av hel sjukpenning inom varje klass

framgår av en i 22 § SFL intagen tabell.

Hel sjukpenning utgår vid sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan,

medan halv sjukpenning utgår då sjukdomen nedsätter arbetsförmågan

med minst hälften (21 §'').

Då medlem är intagen på sjukvårdsanstalt, er sättes sjukpenningen med

hempenning. Hempenningen är lika stor som sjukpenningen, minskad med

3 kr. dock med högst hälften av sjukpenningen. För kvinna, som har barn

under 10 år i hemmet, får hempenningen inte understiga 3 kr (25 §).

Inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen gäller en karenstid av

tre dagar (26 §).

Tiden för sjukhjälp i form av sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård

utgör för varje sjukdom högst 730 dagar. Sådan sjukhjälp utgår dock

vid varje sjukdom för högst 90 dagar för tid efter utgången av den månad,

varunder försäkrad fyllt 67 år. För den som åtnjuter folkpensionsförmån

i annan form än ålderspension utgår sjukhjälp för högst 90 dagar efter

utgången av den månad, varunder han börjat uppbära sådan förmån. Om

den, som är sjukpenningförsäkrad på grund av att hans årsinkomst av förvärvsarbete

uppgår till minst 1 200 kr., uppbär annan folkpensionsförmån

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1956

än ålderspension redan före sjukdomens första sjukperiod, skall ifrågavarande

tid av 90 dagar räknas från utgången av den månad, under vilken

han börjat uppbära dylik förmån med ett till följd av ändrade inkomstförhållanden

ökat belopp (29 § 1 st.).

Sjukdom, som inträffar under tid för vilken sjukpenning eller ersättning

för sjukhusvård utges, räknas som samma sjukdom som den tidigare. Om

försäkrad — frånsett arbetsoförmåga på grund av kortvarig och medicinskt

sett fristående sjukdom —- under mer än två år varit fullt arbetsför, skall

därefter inträffande sjukdomsfall anses utgöra ny sjukdom, ändå att medicinskt

samband kan påvisas med sjukdom, varav den försäkrade lidit före

nämnda tid (29 § 2 st.).

I detta sammanhang må nämnas, att 124 § SFL innehåller en övergångsbestämmelse

för personer, som den 1 januari 1955 blev försäkrade i allmän

sjukkassa men som inte omedelbart dessförinnan var medlemmar i erkänd

sjukkassa. Om en sådan person vid utgången av december 1954 led av

sjukdom, som förorsakade förlust av hans arbetsförmåga eller nedsättning

av denna med minst hälften, skall enligt ifrågavarande lagrum vid beräkning

av sjukhjälpstiden medräknas tid, varunder sjukdomen varat före

lagens ikraftträdande. Därvid skall vad som finnes stadgat i 29 § 2 st. äga

motsvarande tillämpning.

För förutvarande medlemmar i de erkända sjukkassorna finns vissa

övergångsbestämmelser i 122 §.

Den obligatoriska försäkringen finansieras genom de försäkrades avgifter,

arbetsgivarbidrag och statsbidrag, de sistnämnda i form av sjukhjälpsbidrag,

medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag

(40 §).

Sjukhjälpsbidraget utgår till centralsjukkassa med följande procentuella

andel av de utgifter under kalenderåret, som bestritts av centralsjukkassan

och till denna anslutna lokalsjukkassor, nämligen för

a) läkarvård enligt 14 § ävensom resor enligt 16 och 17 §§ 50 procent;

b) grundsjukpenning och motsvarande del av hempenning 50 procent;

c) barntillägg .......................................... 75 procent.

Konungen äger medgiva att till centralsjukkassa, för vilken med hänsyn

til! bebyggelse och kommunikationer särskilt stora utgifter uppkommer för

ändamål som avses under a), bidraget för utgifter till dylika ändamål skall

utgå med mer än 50 % av de utgifter, som bestritts av kassan och till denna

anslutna lokalsjukkassor, dock med högst 70 % av desamma (41 §).

Den frivilliga sjukförsäkringen enligt SFL har i huvudsak formen av en

försäkring för tilläggssjukpenning. Den är i princip avsedd för vissa grupper

som ej är obligatoriskt tillförsäkrade sådant skydd, nämligen 1) sjukkassemedlemmar,

vilkas inkomster av förvärvsarbete helt eller delvis härrör

av annat förvärvsarbete än tjänst, 2) gifta eller förut gifta hemmakvinnor,

som är obligatoriskt försäkrade åtminstone för grundsjukpenning,

samt 3) vissa studerande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

För den första gruppen får den frivilliga tilläggssjukpenningen uppgå

till högst så stort belopp att den, tillsammans med sjukpenning på grund

av den obligatoriska försäkringen, motsvarar det sjukpenningbelopp, för

vilket vederbörande skulle ha varit obligatoriskt försäkrad, om hela årsinkomsten

av förvärvsarbete varit inkomst av tjänst. För den andra och

den tredje gruppen får den sammanlagda sjukpenningen på grund av frivillig

och obligatorisk försäkring inte överstiga 6 kr. De båda första grupperna

har en viss valfrihet i fråga om karenstiden, som för den tredje

gruppen alltid utgör 18 dagar (47 och 48 §§).

Som huvudregel gäller, att frivillig försäkring får meddelas endast om

medlemmen ej fyllt 55 år och har god hälsa (49 §). Sjukhjälp på grund av

frivillig försäkring får i regel ej utgivas för sjukdom, som inträffat innan

försäkringen blev gällande (50 §).

Den frivilliga sjukpenningförsäkringen finansieras genom de frivilligt

försäkrades egna avgifter och ett statsbidrag.

Den allmänna sjukförsäkringen är samordnad med yrkesskadeförsäkringen.

De samordningsregler, som finns upptagna i SFL, kommer att behandlas

i det följande i samband med redogörelsen för yrkesskadeförsäkringen.

Tillsyns- och besvärsmyndighet över sjukkassorna är riksförsäkringsanstalten.

I den mån besvär över anstaltens beslut i sjukförsäkringsärenden

får anföras, skall det ske hos Kungl. Maj :t i statsrådet.

Yrkesskadeförsäkringslagen

Enligt beslut vid 1954 års riksdag har lagen den 17 juni 1916 om försäkring

för olycksfall i arbete, lagen den 14 juni 1929 om försäkring för

vissa yrkessjukdomar samt förordningen den 11 juni 1918 angående en

särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall

fr. o. m. den 1 januari 1955 avlösts av lagen den 74 maj 1954- om yrkesskadeförsäkring1

(nr 243; ändr. 399/1955). Den äldre lagstiftningen äger emellertid

som regel alltjämt tillämpning på skadefall, som inträffat före den

nya lagstiftningens ikraftträdande.

Försäkring enligt YFL sker i riksförsäkringsanstalten eller något för

ändamålet bildat ömsesidigt socialförsäkringsbolag samt är dels obligatorisk

och dels frivillig. Den obligatoriska försäkringen omfattar i princip

alla arbetstagare i allmän eller enskild tjänst och bekostas helt av arbetsgivarna.

Försäkringsskyddet avser skador till följd av olycksfall i arbetet

- varmed likställes olycksfall vid färd till eller från arbetsstället — samt

dessutom vissa skador, som annorledes än genom olycksfall orsakats av

arbetet. 1

1 Denna lag benämnes i det följande YFL.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1956

Försäkringsförmånerna utgöres av ersättning för läkarvård, tandläkarvård,

sjukhusvård, resor, läkemedel och proteser in. m. samt sjukpenning,

barntillägg och invalidlivränta ävensom, vid dödsfall, livränta till efterlevande

och begravningshjälp.

Den nya yrkesskadeförsäkringen har samordnats med sjukförsäkringen.

Samordningen innebär att personer, som är både sjukförsäkrade och obligatoriskt

yrkesskadeförsäkrade, vid yrkesskada får ersättning från yrkesskadeförsäkringen

först sedan viss tid, den s. k. samordningstiden, gått

till ända; under denna tid utgår sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt

SFL:s regler på samma sätt som vid vanlig sjukdom. Å andra sidan får

sjukhjälp enligt SFL inte utgivas efter samordningstidens slut (SFL 31 §).

Samordningstiden omfattar tiden t. o. in. 90 :e dagen efter olycksfallsdagen

eller, om yrkesskadan uppkommit på annat sätt än genom olycksfall,

efter dagen för skadans yppande. Om skadan medför rätt till livränta,

upphör dock samordningstiden senast den dag livränterätten inträder.

Den nu angivna samordningen mellan sjukförsäkringen och den obligatoriska

yrkesskadeförsäkringen avser endast yrkesskadeförsäkring enligt

YFL och alltså inte sådan försäkring enligt äldre lagstiftning. Emellertid

stadgas i 31 § sista stycket SFL att vid sjukdom, som enligt annan lag än

YFL eller enligt särskild författning eller enligt Konungens förordnande

medför rätt till ersättning som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten

eller ömsesidigt socialförsäkringsbolag, sjukhjälp utgives

enligt SFL endast i den mån sjukhjälpens belopp överstiger vad som

i motsvarande hänseende utgår i sådan ersättning.

Anledning saknas att i detta lagstiftningsärende närmare redogöra för

innehållet i YFL. Utöver vad som redan anförts är endast följande av intresse

i förevarande sammanhang.

Om en person, som inte är svensk medborgare och inte heller bosatt i

Sverige, har rätt till sjukpenning, barntillägg eller livränta enligt YFL, äger

vederbörande försäkringsinrättning enligt 30 § att med ersättningstagarens

samtycke när som helst utbyta ersättningen mot ett belopp för en

gång, motsvarande högst 50 och minst 20 % av ersättningens kapitalvärde.

Ersättningen får också, utan den ersättningsberättigades samtycke,

utbytas mot ett belopp för en gång om 50 % av kapitalvärdet. Har utbyte

ägt rum, föreligger inte rätt till vidare ersättning på grund av skadan. Om

skadan medfört döden och den avlidne inte var svensk medborgare och

inte bosatt i Sverige, utgår begravningshjälp endast om dödsfallet skett

inom 3 månader efter skadans inträffande och livränta till efterlevande,

som inte är svensk medborgare, endast om denne vid tiden för skadans

inträffande var bosatt i Sverige. Från vad sålunda föreskrivits kan Konungen,

under förutsättning av ömsesidighet, medgiva undantag för medborgare

i visst land.

I 58 § YFL stadgas rätt för Konungen att, under förutsättning av ömse
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

sidighet, träffa överenskommelse med främmande makt om tillämpning av

lagen eller det andra landets lag i fall, då arbetsgivare i det ena landet

inom det andra bedriver verksamhet, i vilken arbetstagare användes.

Förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

Enligt förordningen den 4 juni 195i om kostnadsfria eller prisnedsatta

läkemedel (nr 519) äger den, som är försäkrad enligt SFL och som lider

av långvarig och allvarlig sjukdom, rätt att, där Konungen i fråga om sjukdomen

så bestämt, kostnadsfritt erhålla vissa läkemedel (2 §). I annat fall

äger vid sjukdom den, som är försäkrad jämlikt SFL, vid inköp å apotek

av vissa läkemedel erhålla dessa till nedsatt pris. Den sistnämnda förmånen

tillkommer också den, som utan att vara försäkrad enligt SFL är i

allmän eller enskild tjänst i Sverige (3 §). Konungen äger träffa överenskommelse

med främmande makt om tillämpning av förordningen å andra

dess medborgare som vistas i Sverige än dem å vilka förordningen eljest

är tillämplig (7 §).

Riksförsäkringsanstaltens förslag till ändringar i

sjukförsäkringslagen

Riksförsäkringsanstalten har övervägt ändringar i åtskilliga avseenden

i lagen om allmän sjukförsäkring. Med hänsyn till den jämförelsevis korta

tid, som ännu förflutit från lagens ikraftträdande, har anstalten emellertid

för närvarande ansett sig böra föreslå ändringar endast i sådana fall, som

befunnits mest framträdande och där anstalten ansett ytterligare erfarenhet

inte behöva avvaktas.

I sin skrivelse behandlar anstalten först de i 16 § 1 st. SFL upptagna

reglerna om ersättning för utgifter för resor till och från läkare.

Härvid påpekar anstalten, att såsom villkor för att resekostnadsersättning

skall utgå i 16 § 1 st. 1 p. angives, att försäkrad enligt 14 § är

berättigad till ersättning för utgifter för läkarvård. Härom anföres.

Försäkrad kan i vissa fall åtnjuta läkarvård, som i 14 § avses, utan att

utgifter härför uppstå för honom. Detta är exempelvis förhållandet vid

återbesök för vård å polikliniken vid Radiumhemmet. För resekostnader

föranledda av dylik vård har ersättningsskyldighet för allmän sjukkassa

förutsatts vid utfärdandet av kungörelsen den 26 maj 1954 (nr 400) om

upphävande av kungörelsen den 5 maj 1939 angående statsbidrag till resor

för patienter vid vissa anstalter för radiumbehandling m. m. Även i övriga

fall, då meddelad vård är kostnadsfri för försäkrad, bör emellertid enligt

riksförsäkringsanstaltens mening ersättning för havda resekostnader utgå.

Den omständigheten, att utbetalning av läkarvårdsersättning till den försäkrade

i vissa fall ej blir aktuell, bör ej medföra, att rätten till resekostnadsersättning

går förlorad. För undanröjande av tveksamhet bör detta

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

komma till uttryck i lagtexten, förslagsvis genom att orden »Är försäkrad

enligt 14 § berättigad till ersättning för utgifter för läkarvård, skall ersättning

utgå jämväl för utgifterna» utbytas mot »Har försäkrad åtnjutit läkarvård,

som avses i 14 §, skall ersättning utgå för utgifter».

Vidare påpekar anstalten att enligt 16 § 1 st. 2 p. en förmånligare beräkningsgrund

tillämpas, när försäkrad efter hänvisning av läkare sökt

läkarvård vid närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas.

I fråga om detta stadgande anför anstalten.

a) En förutsättning för tillämpning av den förmånligare beräkningsgrunden

är således, att läkarvård sökts vid allmänt sjukhus. Det utmärkande

för allmänt sjukhus liksom för övriga i 4 g åsyftade sjukvårdsinrättningar

är, att sluten vård kan meddelas å inrättningen ifråga. Av landsting

eller av stad, som ej deltager i landsting, driven men enbart för öppen

vård avsedd fristående centraldispensär eller poliklinik kan därför icke

hänföras till allmänt sjukhus. Detta förhållande medför, att kostnad för

resa till dylik inrättning för åtnjutande av läkarvård i princip ej kan ersättas

enligt den förmånligare beräkningsgrunden.

Vad först beträffar fristående centraldispensär må följande framhållas.

Inom så gott som varje landstingsområde i landet finnes fristående centraldispensär

vid sidan av ansluten sådan. Den drives liksom den anslutna

centraldispensären av vederbörande landsting, och klientelet hänvisas till

närmaste centraldispensär med hänsyn till bostads- eller vistelseorten. Som

exempel kan nämnas, att i Norrbottens läns landstingsområde, inom vilket

finnas en ansluten och fyra fristående centraldispensärer, den anslutna

centraldispensären i genomsnitt har omkring 4 000 och de fristående omkring

25 000 besökande per år. För de i landsting ej deltagande städerna

finnas enbart fristående centraldispensärer, en i varje stad. Sådan dispensär

drives med kommunala medel av vederbörande kommun. Varje fristående

centraldispensär är utrustad för röntgenundersökning och förestås av

läkare med behörighet till läkarbefattning vid sanatorium. Därjämte skall

finnas sköterska med röntgenutbildning.

Vid utfärdandet av kungörelsen den 26 maj 1954 (nr 537) om upphävande

av kungörelsen den 18 maj 1945 angående statsbidrag till ambulatorislc

behandling in. m. av vissa tuberkulospatienter förutsattes, att sjukförsäkringslagens

resekostnadsbestämmelser i stort sett skulle täcka den upphävda

kungörelsens bestämmelser om resebidrag. För att såvitt möjligt

undvika de försämrade förhållanden, som upphävandet av kungörelsen

kunde medföra för vissa försäkrade, ansåg riksförsäkringsanstalten sig

därför i cirkulärskrivelse den 30 december 1954 böra föreskriva, att allmän

sjukkassa vid tillämpningen av 16 § tills vidare skulle med allmänt

sjukhus jämställa fristående centraldispensär, då fråga vore om resa för

erhållande av pneumothoraxbehandling. Sedan anstalten anmält sin nämnda

åtgärd hos chefen för Kungl. Socialdepartementet, godkändes densamma av

Kungl. Maj :t den 14 januari 1955. Fristående centraldispensär likställes

sålunda i nu angivet avseende med allmänt sjukhus.

I fråga om annan behandling vid dispensärerna än pneumothoraxbehandling

saknas bestämmelser om resebidrag av statsmedel. För resa till

och från centraldispensär (ansluten eller fristående) för undersökning utgår

enligt 7 kungörelsen den 29 juni 1951 (nr 593) om ändring i vissa

delar av kungörelsen den 18 juni 1937 angående statsbidrag till dispensär2

— Itihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 22

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1956

verksamhet för tuberkulosens bekämpande visserligen statsbidrag men endast

till medellös eller mindre bemedlad person. Varken vid annan behandling

å fristående centraldispensär än pneumothoraxbehandling eller

vid undersökning å sådan utgår för närvarande någon resekostnadsersättning

(enligt de förmånligare grunderna) från allmän sjukkassa. Det framstår

emellertid som angeläget, speciellt med hänsyn till önskvärdheten av

en effektiv vårdverksamhet för bekämpande av tuberkulosen, att samtliga

försäkrade komma i åtnjutande av ersättning för resekostnader, föranledda

av läkarvård vid dispensär. Riksförsäkringsanstalten föreslår därför,

att fristående centraldispensär ur reseersättningssynpunkt jämställes med

allmänt sjukhus även med avseende å annan behandling än pneumothoraxbehandling

(exempelvis kemoterapi) samt undersökning.

Beträffande fristående poliklinik kan följande nämnas. Med dylik poliklinik

förstås här inrättning, som ej är knuten till sjukvårdsinrättning

för sluten vård och där behandling och undersökning av sjukdom, som

ej kräver sådan vård, äger rum. Fristående polikliniker finnas för närvarande

endast i Stockholm och Göteborg och drivas där av kommunen.

Vården vid dessa polikliniker handhaves av legitimerade läkare, som till

sitt förfogande ha sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden. Poliklinikerna

äro försedda med fullt modern teknisk utrustning och äro i fråga om sjukvårdande

resurser i övrigt i klass med poliklinik vid allmänt sjukhus.

I likhet med vad som förordats beträffande fristående centraldispensär bör

enligt riksförsäkringsanstaltens mening jämväl fristående poliklinik av nu

ifrågavarande slag jämställas med allmänt sjukhus ur reseersättningssynpunkt.

b) Fn ytterligare lörutsättning för tillämpningen av den förmånligare

beräkningsgrunden synes vid en strikt tolkning av stadgandet i första stycket

andra punkten vara, att det allmänna sjukhus, vid vilket vården sökts,

varit det närmaste, där vården kunnat meddelas. Har den försäkrade efter

hänvisning av läkare väl sökt vård vid allmänt sjukhus, men sjukhuset

ifråga icke varit det närmast belägna i förhållande till den plats, varifrån

resan till sjukhuset anträddes, skulle alltså den gynnsammare beräkningsgrunden

icke kunna tillämpas. Riksförsäkringsanstalten har emellertid ansett

en dylik tolkning vara alltför snäv och knappast åsyftad. Sålunda har

anstalten i dylikt fall tillämpat den förmånligare beräkningsgrunden men

därvid begränsat ersättningen till vad som skulle ha utgått, om läkarvården

sökts vid närmaste allmänna sjukhus. Ett förtydligande av stadgandet i

enlighet härmed synes böra ske.

Med hänsyn till vad ovan vid a) och b) anförts föreslås, att en ändring

av stadgandet i första stycket andra punkten kommer till stånd. Förslagsvis

synes stadgandet kunna erhålla följande lydelse: »Därvid ersättes hela

den överskjutande kostnaden, om försäkrad efter hänvisning av läkare sökt

läkarvård vid allmänt sjukhus eller för enbart öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning,

vilken tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår

eller som drives av landsting eller stad, som ej deltager i landsting; dock

att ersättningen skall begränsas till belopp, som skulle ha utgått, om läkarvården

sökts vid närmaste här avsedd sjukvårdsinrättning, där vården kunnat

meddelas.»

Därest sådan lagändring sker, att fristående centraldispensär i nu ifrågavarande

avseende jämställes med allmänt sjukhus, bör enligt riksförsäk
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Knngl. Maj. ts proposition nr 22 år 1956

ringsanstaltens mening 7 § i förutnämnda kungörelse den 29 juni 1951

bli föremål för översyn. I likhet med vad som gällde betiäffande kungöielsen

den 26 maj 1954 (nr 516) angående statsbidrag till resor för vanföra

in. m., borde nämligen statsbidrag till resor utgå endast under föi utsättning,

att ersättning härför ej utgåves av allmän sjukkassa.

Beträffande 16 § 1 st. 2 p. SFL må vidare nämnas, att riksförsäkringsanstalten

övervägt lagändring även i anledning av det där uppställda villkoret,

att hänvisning av läkare skall föreligga för att ersättning skall

kunna utgå enligt den förmånligare beräkningsgrunden. Anstalten säger

sig vara väl medveten om de olägenheter detta villkor i vissa fall kan medföra

men är innan ytterligare erfarenhet vunnits ej beredd föreslå lagändring,

som innebär dess slopande. I avsikt att skapa en enhetlig piaxis

komme anstalten emellertid att till de allmänna sjukkassorna utfärda till—

lämpningsföreskrifter beträffande stadgandets närmare innebörd och räckvidd.

Riksförsäkringsanstalten föreslår vidare en komplettering av de ieglei

om beräkning av sjuk hjälpstid, som finns upptagna i 29 §

SFL, samt anför härom.

I motsats till vad som enligt sjukförsäkringslagen regelmässigt gäller i den

frivilliga sjukpenningförsäkringen skall i den obligatoriska försäkiingen

sjukhjälp utgivas även för sjukdom, som inträffat innan försäkringen blirit

gällande. Viss inskränkning i rätten till sjukhjälp vid sådan sjukdom

stadgas dock i övergångsbestämmelserna till lagen (122 och 124^ §§).

Inskränkningen, som innebär, att viss hänsyn skall tagas till föregående

sjuktid, gäller endast för dem, som inträdde i försäkringen i samband med

lagens ikraftträdande den 1 januari 1955. Har inträde skett senaie, skall

sålunda vid beräkningen av sjukhjälpstid bortses från tidigare sjuktid (se

prop. nr 312 år 1946, sid. 293).

I den promemoria angående framkomna förslag till ändringar i sjukförsäkringslagen,

som riksförsäkringsanstalten överlämnade till Konungen med

skrivelse den 5 februari 1954, uppmärksammades angivna förhållande och

de otillfredsställande resultat detta kunde leda till. Detta missförhållande

kan förväntas bli än mer framträdande, därest vissa utländska medborgare

— såsom sannolikt blir fallet inom en nära framtid — jämställas med

svenska medborgare vid tillämpningen av sjukförsäkringslagen. Det skulle

då kunna inträffa, att sjuk utländsk medborgare, sedan han utförsäkrats i

hemlandet, flyttar till Sverige för att där erhålla fortsatt sjukhjälp. Det må

framhållas, att vid överflyttningar mellan sjukkassor, som äga rum jämlikt

konvention den 20 juli 1953 mellan Sverige, Danmark, Island och Norge om

överflyttning mellan sjukkassor samt om sjukhjälp under tillfällig vistelse,

hänsyn tages till sjukhjälpstid i den frånflyttade kassan.

Riksförsäkringsanstalten föreslår med hänsyn till vad nu sagts, att de

allmänna sjukkassorna beredas möjlighet att vid beräkningen av sjukhjälpstid

taga viss hänsyn till sjuktid, som infallit under tid, då sjukförsäkringslagen

ej varit tillämplig å den försäkrade. I detta syfte synes i 29 § böra

intagas elt tredje stycke av förslagsvis följande lydelse.

»Har sjukdom föranlett sjukperiod under tid, då den försäkrade icke var

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

omfattad av denna lag, skall sådan sjukperiod medräknas vid beräkning av

sjukhjälpstiden. Därvid skall vad i nästföregående stycke stadgas äga motsvarande

tillämpning; och skall vad som där sägs om tid, för vilken sjukpenning

eller ersättning för sjukhusvård utgivits, hava avseende å tid, då

sjukperiod förelegat.»

I anslutning till vad sålunda föreslagits förordar anstalten, att 124 § SFL

upphäves.

Anstalten framhåller att de inskränkningar i s j u k hjälpsrätten,

som stadgas i 31 § SFL, inte avser fall, då försäkrad äger uppbära

ersättning enligt annat lands lagstiftning om yrkesskadeförsäkring. Fall

kunde därför förekomma, då för inträffad skada sjukhjälp utginge såväl

från allmän sjukkassa som från utländsk yrkesskadeförsäkring. Det kunde

t. ex. vara fråga om en svensk medborgare, som vore bosatt i Sverige men

skadade sig i arbete i Norge hos norsk arbetsgivare. Enligt anstaltens mening

borde det angivna missförhållandet rättas till genom intagande i 31 § av en

föreskrift, att sjukhjälp enligt sjukförsäkringslagen ej utginge vid sjukdom,

som medförde rätt till ersättning enligt främmande lands yrkesskadeförsäkring.

Riksförsäkringsanstalten finner det ur saklig synpunkt uppenbart, att

s j u k hjälpsbidrag enligt 41 § 1 st. SFL bör utgå för ersättning, som

sjukkassa jämlikt 19 § 1 st. utgivit till kommun. Det vore emellertid, med

hänsyn till utformningen av bestämmelserna i 41 § 1 st., tveksamt om de

medgåve, att sjukhjälpsbidrag beräknades å utgifter enligt 19 § 1 st. Anstalten

föreslår därför att bestämmelserna omformuleras, så att de klart utsäger,

att sjukhjälpsbidrag skall utgå för dessa utgifter.

I samband härmed kommer anstalten in på frågan om statsbidrag för

gottgörelse, som sjukkassa utgivit till arbetsgivare enligt 19 § 2 st. SFL,

samt anför:

Vad beträffar gottgörelse, som utgivits enligt 19 § andra stycket, ligga

förhållandena annorlunda till. Sådan gottgörelse kan hänföra sig även till

andra sjukvårdande åtgärder än läkarvård. Gottgörelsen är vidare begränsad

på annat sätt än ersättning enligt 19 § första stycket. Sålunda gäller, att

sjukkassans utgifter för sjukvårdsförsäkringen skola kunna antagas minska

genom den anordnade vården, att gottgörelsen skall vara skälig samt att

överenskommelse om gottgörelse för att vara gällande skall fastställas av

tillsynsmyndigheten. Vidare föreligger det icke någon skyldighet för sjukkassa

att ingå överenskommelse som nu sagts.

Om det, såsom förut nämnts, synes tveksamt, huruvida bestämmelserna i

41 § om sjukhjälpsbidrag äro tillämpliga å ersättning enligt 19 § första

stycket, kan det knappast råda någon tvekan om, att de icke äro tillämpliga

å gottgörelse enligt 19 § andra stycket. I meddelande till de allmänna sjukkassorna

angående överenskommelser jämlikt 19 § andra stycket har riksförsäkringsanstalten

också förutsatt, att sjukhjälpsbidrag ej utgår för gottgörelse

enligt sådan överenskommelse.

Någon överenskommelse om gottgörelse enligt 19 § andra stycket för av

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 dr 1956

arbetsgivare anordnad läkarvård har hittills icke kommit till stånd, och

detta synes huvudsakligast bero på att sjukhjälpsbidrag ej torde kunna

utgivas för sådan gottgörelse. (Däremot har ett antal överenskommelser

ingåtts ifråga om gottgörelse, då arbetsgivare vidtager andra sjukvårdande

åtgärder.) När arbetsgivare anordnar läkarvård, förfar han i stället på

sådant sätt, att ersättning från sjukkassa erhålles enligt 14 §, till följd varav

sjukhjälpsbidrag utgår. Förfaringssättet medför, att ersättningen från sjukförsäkringen

blir förhållandevis god, men detsamma är administrativt

betungande såväl för arbetsgivaren och läkaren som för sjukkassan. Enligt

anstaltens mening är det därför angeläget, att åtgärder vidtagas, som

främja ingående av överenskommelser jämlikt 19 § andra stycket i de fall,

då arbetsgivare anordnar läkarvård.

Det är självfallet, att en första förutsättning för att arbetsgivare, som

anordnar läkarvård, skall frångå systemet med ersättning enligt 14 § är, att

den gottgörelse, som sjukkassan lämnar, blir ungefär lika stor som ersättningen

skulle blivit enligt sistnämnda paragraf. En överenskommelse av

sådan innebörd skulle, när sjukhjälpsbidrag ej utgår å gottgörelsen, få till

följd, att de utgifter för läkarvården, som stannade å sjukkassan, bleve

ungefär fördubblade, medan statens bidrag helt bortfölle. Det vore mycket

förklarligt, om man från sjukkassornas sida finge svårt att förstå ett sådant

ensidigt främjande av överenskommelser enligt 19 § andra stycket och

därför icke komme att ingå några sådana överenskommelser, då fråga vore

om gottgörelse för anordnad läkarvård.

Det synes med hänsyn till vad nu sagts uppenbart, att om — såsom

önskvärt är — överenskommelser av ifrågavarande slag skola främjas,

bestämmelserna om sjukhjälpsbidrag måste ändras till att omfatta även

gottgörelse enligt 19 § andra stycket för av arbetsgivare anordnad läkarvård.

När gottgörelse enligt 19 § andra stycket avser andra sjukvårdande åtgärder

än läkarvård och åtgärderna icke äro sådana, som avses i 18 § sjukförsäkringslagen,

torde det regelmässigt vara fråga om tillhandahållande

av sjuksköterske- eller samaritvård. Genom att sådan vård tillhandahålles

kunna sjukkassas kostnader för läkarvård och därigenom även statens

kostnader för sjukhjälpsbidrag antagas minska. Det synes därför skäligt,

att sjukhjälpsbidrag utgår också å gottgörelse för sådana sjukvårdande

åtgärder.

Däremot bör sjukhjälpsbidrag icke utgå vid gottgörelse för vidtagande

av sjukvårdande åtgärder, som avses i 18 §. Vidtagandet av sådana åtgärder

får nämligen antagas huvudsakligast föranleda minskning av sjukkassas

utgifter enligt 18 §, och å dessa utgifter utgår ej sjukhjälpsbidrag.

Under hänvisning till vad sålunda anförts föreslår anstalten, att i 41 §

1 st. intages föreskrift om sjukhjälpsbidrag med 50 % av de utgifter, som

bestritts av vederbörande sjukkassa för dels läkarvård enligt 19 § första

stycket, dels gottgörelse enligt 19 g andra stycket för läkarvård och andra

än i 18 g avsedda sjukvårdande åtgärder.

Anstalten påpekar, att ett enligt 41 § 2 st. SFL lämnat medgivande att

utgiva ett förhöjt statsbidrag till läkarvård och resor endast kan medföra

minskning av avgifterna till centralsjukkassan. Anstalten anser det emellertid

angeläget, att möjlighet tillskapas att förebygga alltför höga avgifter

inom lokalsjukkassa, samt föreslår därför att förevarande stadgande kom
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

pletteras med en föreskrift, som ger Konungen rätt att föreskriva att medgiven

ökning av bidraget helt eller delvis skall tillkomma ansluten lokalsjukkassa.

Anstalten finner slutligen behov föreligga av en uppmjukning av 110 §

SFL, vilken medger Konungen rätt att träffa överenskommelse

med främmande makt angående tillämpning av SFL å vissa icke

svenska medborgare. Paragrafen borde utformas så, att en överenskommelse

med stöd av densamma kunde avse inte blott den främmande maktens

medborgare utan även annat lands medborgare, som omfattades av den

främmande maktens sjukförsäkring eller eljest vore angivna i överenskommelsen.

Vidare borde med den främmande makten kunna överenskommas,

att sjukförsäkringslagen skulle tillämpas endast delvis eller med vissa

modifikationer.

Remissyttrandena

Över riksförsäkringsanstaltens förslag har, efter remiss, yttranden avgivits

av statskontoret, medicinalstyrelsen, Svenska sjukkasseförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen

i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges läkarförbund.

Sjukkasseförbundet har i sin tur hört de allmänna centralsjukkassorna

i Stockholm och Göteborg.

Frågan om gottgörelse för resor till och från läkare har

berörts i flera yttranden. Härvid har riksförsäkringsanstaltens förslag om

sådan ändring av 16 § 1 st. 1 p. SFL, att resekostnadsersättning kan utgå

även då läkarvården är kostnadsfri, genomgående tillstyrkts. Statskontoret

förutsätter, att betryggande möjligheter föreligger för kontroll av kostnadsfritt

erhållen läkarvård.

Anstaltens förslag att fristående centraldispensär vid beräkning av resekostnadsersättning

skall jämställas med allmänt sjukhus förordas livligt av

Svenska sjukkasseförbundet. Även medicinalstyrelsen har tillstyrkt förslaget

i denna del och framhållit, att med fristående centraldispensär bör

likställas sådan dispensär underställd undersökningsstation och filialmottagning.

Med de undantag, som redovisas i det följande, har riksförsäkringsanstaltens

förslag till ändringar i SFL:s regler om resekostnadsersättning jämväl

i övrigt godtagits under remissbehandlingen.

Svenska sjukkasseförbundet anser, att frågan om att jämställa fristående

polikliniker, som ordnats av det allmänna, med sjukhus bör prövas under

hänsynstagande till att sådana polikliniker endast finnes i Stockholm och

Göteborg. Vid frågans avgörande vore det därför av vikt att ha bildat

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

sig en uppfattning om de konsekvenser för handhavandet av sjukförsäkringen

i avseende å utgivandet av resekostnadsersättningar, som ett genomförande

av riksförsäkringsanstaltens förslag kunde förutsättas medföra för

centralsjukkassorna i nämnda städer. Beträffande dessa och vissa andra

frågor hänvisar förbundet till det yttrande som avgivits av centralsjukkassorna

i Stockholm och Göteborg. I detta yttrande anföres bl. a.

Bestämmelserna om ersättning för resekostnader ha utformats speciellt

med hänsyn till landsbygdens behov. För Stockholms och Göteborgs del ha

de visat sig synnerligen svåra att tillämpa och vållat stor irritation bland de

försäkrade genom de resultat, som de ofta lett till. Detta gäller bland annat

den bestämmelsen i 16 § 1 st., att högre belopp ej må utgivas än som skulle

hava utgått vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vars

distrikt den försäkrade vistats. Enligt den praxis, som utformats och godkänts

av Riksförsäkringsanstalten, har man i såväl Stockholm som Göteborg

kommit att i stället för stadsläkare avse distriktsläkare. För att bestamma

ersättning för resa till en privatpraktiserande läkare måste man nu mäta

dels avståndet till närmaste distriktsläkare och dels avståndet till den läkare,

som besökts. Först därefter går det att taga ställning till om ersättning skall

utgå och ersättningens storlek. Med de små skillnader i avstånd, som det ofta

rör sig om, blir prövningen av ersättningsfrågan orimligt arbetskrävande

och tidsödande och för de försäkrade tyckas justeringarna nedåt av ersättningens

storlek obegripliga.

Vad beträffar anstaltens förslag till ändringar i bestämmelserna om resekostnadsersättning

kommer ett genomförande av dessa ofta icke att åstadkomma

den administrativa lättnad, som eftersträvas, men däremot att ge

resultat, som från medlemmarnas sida komma att uppfattas som en ny

form av krångel. Om t. ex. en medlem bor mellan en fristående poliklinik

och ett sjukhus och av läkare remitteras till sjukhuset, som ligger längre

bort från bostaden än polikliniken, kommer medlemmen att få resekostnadsersättning

endast för vägsträckan mellan bostaden och polikliniken.

Sjukkasseförbundet yttrar.

Vidkommande den grundläggande förutsättningen för utgivande enligt

16 § första stycket andra punkten av resekostnadsersättning enligt den förmånligare

beräkningsgrunden delar förbundet riksförsäkringsanstaltens

uppfattning att den omständigheten att läkarvard meddelats vid annan

sjukvårdsinrättning än den närmaste icke bör utesluta att resekostnadsersättning,

maximerad på sätt anstalten föreslår, utgives. Ehuru förbundet

sålunda även i denna del vill tillstyrka riksförsäkringsanstaltens förslag,

synes förbundet starka administrativa skäl tala för att i sadana i landsting

ej deltagande städer, inom vilka finnes upprättade ett fleital sadana sjukvårdsinrättningar,

som i stadgandet avses, en avvikande ordning för beräkningen

av reseersättning borde kunna komma ifråga. Med hänsyn till det

jämförelsevis begränsade område, som en dylik stad utgör, och då kommunikations-

och andra förhållanden inom staden ofta är avgörande för till

vilken sjukvårdsinrättning hänvisningen för erhållandet av läkarvården

kommer att avse, torde det mest ändamålsenliga vara, att med tillämpning

av den förmånligare beräkningsgrunden reseersättningen beräknas i förhållande

till kostnaden för resa till den sjukvårdsinrättning, där vården

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

meddelats. Vid ett dylikt förfaringssätt skulle centralsjukkassan för staden

befrias från det betydande och arbetskrävande administrativa arbete, som

skulle erfordras vid en strikt tillämpning av maximeringsregeln. Förbundet

anser sig kunna räkna med att de besparingar, som härigenom skulle uppstå

för kassan, skulle komma att visa sig vida mer än uppväga de merkostnader

för reseersättning, som ett dispenserande för kassans del från tillämpningen

av den ifrågavarande maximeringsregeln kan tänkas medföra. Kunde därför

förutsättningar skapas för ett dylikt dispensförfarande skulle detta hälsas

med tillfredsställelse av förbundet. Dispensen borde kunna meddelas av

riksförsäkringsanstalten sedan anstalten efter prövning av från vederbörande

centralsjukkassa ingiven framställning funnit skäl till dispens föreligga.

Sveriges läkarförbund finner anledning ej föreligga att för de fristående

poliklinikerna tillämpa andra reseersättningsbestämmelser än för vilken

läkarmottagning som helst. Utvecklingen hade alltmer undanröjt motiven

för att överhuvudtaget lämna reseersättning enligt gynnsammare grunder

i de fall då den sjuke efter hänvisning av läkare sökt vård vid allmänt sjukhus.

Avsikten med denna bestämmelse hade varit att underlätta för allmänpraktiserande

läkare på landsbygden att remittera patienter till undersökning

och vård, meddelad av specialister med särskilda diagnostiska hjälpmedel.

I allt större utsträckning utövade emellertid specialister enskild

läkarpraktik och hade i dessa fall ofta erforderliga diagnostiska resurser i

samma utsträckning som sjukhusmottagningarna. Det funnes därför ingen

anledning, att reseersättningsgrunderna skulle vara mindre gynnsamma i de

fall, då en patient av annan läkare hänvisas till en enskilt praktiserande

specialist.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker läkarförbundet helt den av

riksförsäkringsanstalten föreslagna ändringen av hithörande bestämmelser

i 16 § SFL samt anför.

Detta innebär icke, att läkarförbundet skulle anse att reseersättningsbestämmelserna

ej är i stort behov av översyn och ändringar. Dessa ändringar

måste emellertid — i motsats till Riksförsäkringsanstaltens förslag — leda

till, ej att bestämmelserna ytterligare kompliceras och ännu mer fjärmas

från den praktiska verkligheten, utan i stället till att de förenklas och

blir mera praktiskt lättillämpliga. För både läkare och sjukkassor medför

de nuvarande bestämmelserna besvärliga komplikationer. I syfte att bidraga

till ett undanröjande av dessa och få till stånd mera enkla och konsekventa

bestämmelser vill läkarförbundet framställa följande förslag till ändrad

lydelse av sjukförsäkringslagen § 16:

»Har föisäkrad åtnjutit läkarvård, som avses i § 14, skall ersättning utgå

för utgifterna för resor till och från läkaren, dock endast såframt resekostnaden

överstiger fyra kronor. Därvid ersättes hela den överskjutande kostnaden;

dock må i de fall försäkrad vistas inom provinsialläkardistrikt högre

belopp ej utgivas än som skulle hava utgått vid besök hos provinsialläkare

inom distriktet samt då försäkrad vistas inom stad utanför provinsialläkardistrikt

ej högre belopp än som skulle hava utgått vid besök hos läkare i

staden».

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

25

Läkarförbundet hemställer vidare att en allmän översyn av reseersättningsbestämmelserna

i deras helhet kommer till stånd.

I några remissyttranden har framförts önskemål att en uppmjukning

av kravet på hänvisning av läkare för åtnjutande av den fördelaktigare beräkningen

av resekostnadsersättning sker redan nu. Sålunda anför Landsorganisationen.

Enligt LO:s uppfattning visar erfarenheterna från tillämpningen av reseparagrafen

att en ändring i uppmjukande riktning bör komma till stånd. I

många fall, t. ex. vid olycksfall och inträffad yrkesskada, är det inte möjligt

att först uppsöka ortens läkare för att av denne erhålla remiss till allmänt

sjukhus. Den skadade söker givetvis att komma under vård på det

snabbaste och mest praktiska sättet. I alla sådana fall bör det ur den skadades

synpunkt förmånligaste beräkningssättet för fastställande av reseersättningen

tillämpas. I många andra fall kan en läkarremiss enbart medföra

ökade kostnader för både den försäkrade och för sjukkassan, bortsett

från att en byråkratisk ordning bör undvikas. LO är medveten om de praktiska

svårigheterna, när det gäller att göra gränsdragningar mellan vad som

kassan rimligen bör utbetala och vad som kan betraktas såsom onödig

kostnad, därför att vederbörande försäkrade använt sig av för dyrbart färdmedel.

LO anser, att risken för missbruk på detta område är betydligt överdriven,

eftersom en sjuk eller skadad människa väljer det färdmedel som

hon anser vara bäst för att snabbast ernå tillfrisknande. Reseersättningen

bör därför ses i första hand ur de försäkrades synpunkt. Vid användningen

av det mest praktiska färdmedlet kan tidsvinst uppstå och bekvämligheten

bli större. Försäkringen tillgodoser därvid önskemål, som det stora flertalet

försäkrade anser att försäkringen bör tillgodose. Även om kostnaderna

för en uppmjukad regel för resekostnadsersättningen blir större, är

vinsterna så pass stora att de försäkrade helt säkert är beredda att betala

uppkommande merkostnader. LO vill därför framföra önskemålet att resekostnadsersättningen

enligt § 16 blir föremål för förnyat övervägande, så

att en lagändring i mera generös och mindre byråkratisk riktning kommer

till stånd.

Svenska arbetsgivareföreningen anser det obilligt, att ersättning icke kan

utgå enligt den förmånligare beräkningsgrunden utan läkarhänvisning vid

t. ex. olycksfall i arbete med starkt blödande skada. Svenska sjukkasseförbundet

ifrågasätter om icke de nuvarande hänvisningsbestämmelserna tolkningsvägen

skulle kunna tillämpas så, att med hänvisningsfallen jämställdes

fall, då det vore uppenbart, att hänvisning till närmaste allmänna sjukhus

skulle ha skett, om stads- eller provinsialläkare först hade besökts.

Riksförsäkringsanstaltens förslag i fråga om beräkning av sj ukhjälpstid

och om sammanträffande av rätt till ersättning

enligt utländsk yr k ess k adeförsä k ringslagstiftning

och sju k hjälp enligt SFL har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Med den av riksförsäkringsanstalten föreslagna ändringen av st åt sb id

r a g s b e s t ä m m e 1 s e r n a i 41 § 1 st. bör enligt statskontoret anstå

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

tills vidare i avbidan på ytterligare erfarenheter. Förslaget har däremot förordats

av medicinalstyrelsen, Svenska sjukkasseförbundet, Landsorganisationen

och Svenska arbetsgivareföreningen. Landsorganisationen har dock

ifrågasatt, om statsbidraget för denna del av kassornas verksamhet behöver

vara lika stort som det som i övrigt utgår enligt 41 §. Sveriges läkarförbund

har i frågan anfört.

Därest sjukhjälpsbidrag kommer till stånd för gottgörelse enligt § 19,

stycket 2, — vilket läkarförbundet i och för sig icke har något att erinra

mot — kommer likväl icke överenskommelser att i någon större utsträckning

ingås rörande ersättning för egentlig läkarvård. De industriläkaravtal,

som enligt överenskommelse mellan Sveriges läkarförbund och Svenska

arbetsgivareföreningen numera ingås, innebär nämligen, att läkaren av

arbetsgivaren anställes för andra uppgifter än sjukvårdande. I sin sjukvårdsverksamhet

är industriläkaren enskild praktiker, som uppbär prestationsersättning

av patienterna, vilken återbäres enligt sjukförsäkringslagen

§ 14. Läkarförbundet kommer icke att träffa några andra överenskommelser

om industriläkarbefattningar än sådana som baseras på denna konstruktion.

Vad riksförsäkringsanstalten anfört om behovet av jämkning av bestämmelserna

i 110 § SFL rörande rätt för Konungen att träffa överenskommelse

med främmande makt har inte föranlett några erinringar

från remissmyndigheternas sida.

Statskontoret har i sitt yttrande upptagit en fråga, som inte berörts av

riksförsäkringsanstalten, nämligen spörsmålet om samordning mellan

sjukpenning och pensionsförmåner enligt statliga

m. fl. reglementen. Ämbetsverket hade i skrivelse den 9 december

1954 till chefen för finansdepartementet gjort framställning att åtgärder

måtte vidtagas i syfte att lösa denna fråga och därvid framhållit, att en

undersökning givit vid handen att avsevärd överkompensation skulle kunna

ifrågakomma vid pensionsavgång under pågående sjukhjälpsperiod med

hänsyn till att sjukpenningklass enligt 11 § 3 st. SFL icke finge ändras

under tid, då sjukpenningförsäkrad medlem lede av sjukdom och på grund

därav ägde uppbära sjukpenning. Statskontoret fortsätter.

Några åtgärder i här avsett hänseende ha, såvitt statskontoret kunnat

utröna, ännu icke vidtagits. Det må här konstateras, att enligt vad som

under hand inhämtats inom betydande delar av såväl den kommunala som

den privata sektorn av pensionsväsendet (SPP) dylik samordning genomförts

under innevarande år, därvid riskerna för överkompensation eliminerats.

Vad de statliga in. fl. pensionsreglementena angår måste framhållas,

att för ordinarie tjänstemän en dylik samordning ej kan genomföras genom

avdrag å pensionerna, enär skyldighet för sådan tjänsteman att underkasta

sig ändringar av pensionsunderlagens storlek icke föreligger. Statskontoret

måste därför med bestämdhet hävda, att samordningen sker genom ändring

av 11 § sjukförsäkringslagen. En sådan ändring hör enligt ämbetsverkets

mening givas förslagsvis den innebörden, att avgång under pågående

sjukhjälpsperiod med rätt till pension (ålders-, sjuk- eller invalidpen
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

27

sion) enligt av Kungl. Maj :t och riksdagen antagna pensionsbestämmelser

skall medföra sådan omedelbar omräkning av sjukpenningklassen, att vid

bestämmande av tilläggssjukpenningens storlek i princip icke skall tagas i

betraktande den lön, som pensionstagaren åtnjutit i sin pensionsberättigande

anställning, liksom ej heller den pension, som trätt i stället för denna

lön.

Departementschefen

Ett år har nu förflutit sedan lagstiftningen om allmän sjukförsäkring

trädde i kraft. De erfarenheter, som vunnits under denna relativt korta tid,

är alltför begränsade för att motivera en mera allmän översyn av den

mångfald av regler, som lagstiftningen inrymmer. Detta hindrar givetvis

inte, att ändring redan nu vidtages i enstaka bestämmelser, som under

lagstiftningens hittillsvarande tillämpning befunnits mindre ändamålsenliga.

Härvid bör man dock enligt min mening gå fram med försiktighet och

inte frångå vad som nu gäller med mindre ett påtagligt behov därav föreligger

och konsekvenserna kan överblickas.

Riksförsäkringsanstalten, som är tillsynsmyndighet för de allmänna sjukkassorna,

har funnit, att ett framträdande behov föreligger att redan nu

jämka vissa bestämmelser i SFL. Förslag härom har framlagts i anstaltens

förut refererade skrivelse av den 9 november 1955. Vid remissbehandlingen

av denna skrivelse har önskemål framkommit om jämkningar i SFL även

i andra avseenden än som förordats av anstalten. I det följande kommer jag

att på grundval av anstaltens förslag och de däröver avgivna yttrandena föreslå

vissa ändringar i SFL. Därjämte kommer jag att framlägga förslag till

omredigering av vissa bestämmelser i yrkesskadeförsäkringslagen och förordningen

om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

Sj ukförsäkringslagen

Lagstiftningen om försäkring i erkända sjukkassor medgav inte, att ersättning

utbetalades för resor till och från läkare. De bestämmelser

härom, som är upptagna i 16 § SFL, har således utformats utan det

stöd, som tidigare erfarenheter på området skulle ha utgjort. Det är därför

naturligt, att SFL:s regler om resekostnadsersättning erhållit en ganska

restriktiv utformning. Jag har mig bekant, att tillämpningen av dessa regler

berett de allmänna sjukkassorna vissa svårigheter, särskilt i början av år

1955 innan allmänheten ännu fått klart för sig efter vilka grunder ersättningen

beräknas.

Riksförsäkringsanstalten har nu föreslagit vissa uppmjukningar i hithörande

bestämmelser. Under remissbehandlingen har anstaltens förslag

i stort sett godtagits. Sveriges läkarförbund har dock förordat en betydligt

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

mera genomgripande omarbetning av ifrågavarande regler än anstalten

tänkt sig. Även från Svenska sjukkasseförbundets sida har önskemål framställts

om mera omfattande ändringar i dem, särskilt för de större städernas

vidkommande. Innan ytterligare erfarenheter vunnits är jag emellertid

inte beredd att föreslå annat än att hithörande bestämmelser uppmjukas

på sätt som kommer att framgå av det följande.

Enligt 16 § 1 st. 1 p. SFL utgår ersättning för resor till och från läkare

endast under förutsättning att den försäkrade enligt 14 § är berättigad

till ersättning för utgifter för läkarvård. Riksförsäkringsanstalten har ansett,

att resekostnadsersättning bör utgivas även i de undantagsfall, då läkarvård,

som eljest skulle ha ersatts enligt 14 §, är kostnadsfri. För egen del

kan jag godtaga detta förslag, som vunnit allmänt gillande under remissbehandlingen.

Jag tillstyrker därför, att 16 § 1 st. 1 p. SFL omformuleras

på sätt anstalten förordat.

Som huvudregel gäller, att resekostnaden ersättes av försäkringen endast

i den mån den överstiger 4 kr för det första besöket hos läkaren och

1 kr för återbesök. I vissa fall ersättes hela den överskjutande kostnaden,

i andra fall blott 3/4 därav; dock får i sistnämnda fall högre belopp ej utgivas

än som skulle ha utgått vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare,

inom vars distrikt den försäkrade vistas. Som villkor för att resekostnaden

skall ersättas enligt den förmånligare beräkningsgrunden stadgas i 16 § 1

st. 2 p., att den försäkrade »efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid

närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas». Riksförsäkringsanstalten

har föreslagit, att sådan fristående centraldispensär eller fristående

poliklinik, vilken tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår

eller som drives av landsting eller stad som ej deltar i landsting, i förevarande

hänseende likställes med allmänt sjukhus. Vidare har anstalten

föreslagit, att den gynnsammare beräkningsgrunden skall tillämpas i fall,

då den försäkrade inte sökt vård vid närmaste allmänna sjukhus, fristående

centraldispensär eller fristående poliklinik utan vid en längre bort belägen

inrättning av detta slag. I dylikt fall skall dock ersättningen enligt

förslaget begränsas till belopp, som skulle ha utgått om vården sökts vid närmaste

här avsedd inrättning, där vården kunnat meddelas. I dessa delar har

anstaltens förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna

och själv är jag av den uppfattningen, att förslaget bör genomföras.

För att undvika alltför stora tillämpningssvårigheter i storstäderna

bör dock den begränsningsregel, som föreslagits av anstalten för det fall

att försäkrad sökt vård vid en längre bort belägen inrättning än den närmaste,

enligt min mening utformas så, att ersättning inte får utgivas med

högre belopp än som skulle hava utgått om vården sökts vid närmaste allmänna

sjukhus, där vården kunnat meddelas. Om så sker slipper sjukkassorna

att jämföra avståndet till närmaste fristående dispensär eller

poliklinik med avståndet till närmaste sjukhus liksom också att pröva,

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1956

huruvida vården kunnat meddelas vid en fristående inrättning av det slag

varom här är fråga. I det av riksförsäkringsanstalten utarbetade förslaget till

ny lydelse av 16 § 1 st. 2 p. har som en sammanfattande beteckning på de

åsyftade centraldispensärerna och poliklinikerna använts uttrycket »för enbart

öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning, vilken tillhör staten eller till

vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landsting eller stad, som ej

deltager i landsting». Denna formulering torde täcka även sådana undersökningsstationer

och filialmottagningar, som enligt vad medicinalstyrelsen

föreslagit i sitt yttrande bör likställas med fristående centraldispensär.

Dessa undersökningsstationer och filialmottagningar behöver därför inte

särskilt omnämnas i lagtexten.

Såsom framgår av det redan anförda utgår ersättning enligt de i 16 § 1 st.

2 p. angivna grunderna endast under förutsättning, att den sjuke av läkare

hänvisats att söka läkarvård vid allmänt sjukhus. Riksförsäkringsanstalten

säger sig vara väl medveten om att detta krav på läkarremiss i vissa

fall kan medföra olägenheter men är, innan ytterligare erfarenheter vunnits,

inte beredd att föreslå, att ifrågavarande villkor slopas. Landsorganisationen

har emellertid i sitt remissyttrande förordat en uppmjukning

av stadgandet om läkarhänvisning. Även arbetsgivareföreningen har uttalat

sig i denna riktning. För egen del anser jag det rimligt, att resekostnadsersättning

i undantagsfall utgives enligt de i 16 § 1 st. 2 p. angivna

grunderna trots att hänvisning av läkare icke ägt rum. Jag tänker härvid

på den situation som föreligger, då en försäkrad drabbas av olycksfall och

den därvid uppkomna skadan, såvitt det kan bedömas, är av så svårartad

beskaffenhet, att trängande behov av läkarvård på sjukhus föreligger. I en

dylik situation framstår det som ett utslag av onödig byråkrati att uppsöka

eller tillkalla läkare för att av denne erhålla remiss till sjukhus. En sådan

omgång kan dessutom i många fall leda till ökade kostnader både för den

försäkrade och sjukkassan. Jag förordar därför, att till 16 § 1 st. fogas en

ny tredje punkt av innebörd att — därest försäkrad genom olycksfall drabbas

av skada och det skäligen kan antagas att han till följd av skadan är

i trängande behov av läkarvård å allmänt sjukhus — den överskjutande

kostnaden för resa till och från läkare vid sådant sjukhus skall ersättas

enligt vad som stadgas i 16 § 1 st. 2 p. ändå att hänvisning av läkare ej skett.

I 29 § 1 st. SFL finns bestämmelser om den längsta tid, för vilken sjukhjälp

i form av sjukpenning och ersättning för sjukhusvård utgives. Denna

s. k. sju k hjälpstid är i regel 730 dagar vid varje sjukdom. Flertalet

folkpensionärer äger dock inte uppbära sjukpenning eller ersättning för

sjukhusvård för längre tid än 90 dagar efter utgången av den månad, under

vilken vederbörande fyllt 67 år eller börjat uppbära annan folkpension än

ålderspension. För beräkningen av sjukbjälpstiden gäller dessutom vissa i

29 § 2 st. upptagna specialregler.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

Till 29 § ansluter sig vissa övergångsbestämmelser dels i 122 § för förutvarande

medlemmar i de erkända sjukkassorna och dels i 124 § för andra

personer. Enligt sistnämnda båda lagrum skall vid sjukhjälpstidens beräkning

viss hänsyn tagas till sjuktid före SFL:s ikraftträdande. Det är att

märka, att ifrågavarande båda paragrafer endast har avseende å personer,

som redan vid SFL:s ikraftträdande den 1 januari 1955 blev omfattade av

den obligatoriska försäkringen. För dem, som inträtt i försäkringen vid en.

senare tidpunkt, tages vid beräkning av sjukhjälpstid inte någon hänsyn

till sjuktid före inträdet. Riksförsäkringsanstalten har funnit detta otillfredsställande

framför allt med tanke på att vissa utlänningar inom en nära

framtid beräknas komma att likställas med svenska medborgare vid till—

lämpningen av SFL. Enligt vad anstalten påpekar kan det då inträffa, att

sjuka utlänningar, som utförsäkrats i sitt hemland, flyttar till Sverige för

att där erhålla fortsatt sjukhjälp. Riksförsäkringsanstalten har på grund

härav föreslagit att 29 § SFL kompletteras med ett stadgande, som skulle

öppna möjlighet för kassorna att vid beräkning av sjukhjälpstid taga viss

hänsyn till sjuktid som infallit under tid då SFL ej varit tillämplig å den

försäkrade. I samband härmed har anstalten föreslagit, att 124 § SFL

upphäves.

För egen del kan jag i stort sett ansluta mig till anstaltens förslag även

i denna del. Sedan en tid tillbaka pågår ett intensivt förhandlingsarbete i

syfte att åstadkomma internationella överenskommelser på socialförsäkringens

område. I vissa fall har avtal mellan Sverige och andra stater redan

slutits, i andra fall väntas sådana avtal komma till stånd inom en nära

framtid. Då dessa avtal träder i kraft kan det förväntas, att ett antal

utlänningar, som vistas här i Sverige, vinner inträde i den obligatoriska

sjukförsäkringen. Det skulle inte vara tillfredsställande, om för dessa utlänningar

komme att gälla fördelaktigare regler om beräkning av sjukhjälpstid

än som gällde för de svenskar, som vid lagens ikraftträdande den

1 januari 1955 blev omfattade av försäkringen. Visserligen kan man i viss

utsträckning komma till rätta med hithörande problem genom att i konventionerna

föreskriva, att vid överflyttning från sjukkassa i ett land till

sjukkassa i ett annat land viss hänsyn skall tagas till sjuktid, för vilken

ersättning utgått från den förra kassan. Denna möjlighet står dock inte

öppen i fall, då den flyttande inte varit medlem i sjukkassa i det land,

varifrån han kommer.

De regler om beräkning av sjukhjälpstid i fall då sjukdomen pågått innan

vederbörande vann inträde i försäkringen bör, såsom riksförsäkringsanstalten

föreslagit, intagas i 29 §. Reglerna bör få generell giltighet och alltså

ta sikte inte bara på utlänningar, som till följd av konventioner vinner inträde

i försäkringen, utan även på andra personer — t. ex. från utlandet

hemvändande svenskar — som kommer in i försäkringen. Däremot saknas

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

enligt min mening anledning att göra dessa regler tillämpliga på personer,

som redan vunnit inträde i försäkringen.

Vad härefter angår frågan hur ifrågavarande regler bör utformas anser

jag, att man i förevarande sammanhang bör kunna bortse från de speciella

bestämmelser om beräkning av sjukhjälpstid för folkpensionärer, som finnes

upptagna i 29 § 1 st., och nöja sig med en föreskrift av innebörd, att

från den i sagda stycke angivna sjukhjälpstiden om 730 dagar skall

avräknas det antal dagar, varunder sjukdomen innan den försäkrade blev

omfattad av försäkringen förorsakat förlust av arbetsförmågan eller nedsättning

av denna med minst hälften. Ifrågavarande föreskrift synes böra

inflyta som ett nytt andra stycke i 29 §.

I det följande kommer jag att föreslå, att nu förevarande ändringar i

SFL träder i kraft den 1 juli 1956. Såsom tidigare framhållits bör emellertid

de nya reglerna i 29 § icke tillämpas i fråga om personer, som redan

dessförinnan vunnit inträde i försäkringen. En föreskrift av denna innebörd

bör inflyta i övergångsbestämmelserna. Av den ståndpunkt som jag

intagit följer vidare, att 124 § — i motsats till vad riksförsäkringsanstalten

föreslagit — alltjämt bör gälla. Däremot erfordras en formell ändring i

124 § ävensom i 86 §.

Vid tillämpningen av de föreslagna nya bestämmelserna i 29 § bör alltför

stora krav inte ställas på utredningen, huruvida vederbörande varit sjuk

före inträdet i försäkringen. Hänvändelse till utländska institutioner för

erhållande av upplysningar härom bör så långt det är möjligt undvikas.

I regel bör kassorna låta sig nöja med den försäkrades egna uppgifter, även

om detta i ett eller annat fall kan leda till att sjukhjälp utgives för längre

tid än som vederbort.

Jag övergår härefter till frågan om inskränkning i rätten

till sjukhjälp enligt SFL för det fall att den sjuke

är berättigad till ersättning enligt främmande lands

lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.

131 § 3 st. SFL föreskrives att vid sjukdom, som enligt annan lag än YFL

eller enligt särskild författning eller enligt Konungens förordnande medför

rätt till ersättning, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten

eller ömsesidigt socialförsäkringsbolag, sjukhjälp enligt SFL

skall utgivas endast i den mån sjukhjälpens belopp överstiger vad som i

motsvarande hänseende utgår i sådan ersättning. Den sålunda stadgade

inskränkningen i rätten till sjukhjälp avser inte det fall, då den försäkrade

äger uppbära ersättning enligt annat lands lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.

Riksförsäkringsanstalten har påpekat att det till följd härav kan

förekomma, att för inträffad skada sjukhjälp utgår från såväl allmän sjukkassa

som utländsk yrkesskadeförsäkring. Detta missförhållande borde

enligt anstaltens mening avhjälpas genom att i 31 § intoges en föreskrift

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

av innebörd, att sjukhjälp enligt SFL inte skulle utgå vid sjukdom, som

medförde rätt till ersättning enligt främmande lands yrkesskadeförsäkring.

Under remissbehandlingen har vad anstalten sålunda föreslagit lämnats

utan erinran.

För egen del kan jag ansluta mig till den tankegång, som ligger bakom

riksförsäkringsanstaltens förslag. Emellertid synes förslaget kunna verka

väl hårt i vissa fall, nämligen då sjukhjälpen enligt den utländska lagstiftningen

är avsevärt lägre än enligt SFL. Om en svensk från gränstrakten mot

något av våra grannländer skulle skadas vid arbete i grannlandet och på

grund därav jämlikt det landets lagstiftning om yrkesskadeförsäkring tillerkännas

sjukhjälp, som understiger den vartill han normalt har rätt från

den allmänna sjukkassa han tillhör, skulle han enligt anstaltens förslag

komma i sämre läge än han skulle ha varit om han inte varit berättigad

till ersättning från grannlandets yrkesskadeförsäkring. Denna otillfredsställande

konsekvens av förslaget synes inte böra godtagas. I stället bör samma

princip tillämpas, som ligger till grund för det nuvarande stadgandet i

31 § 3 st. Vid sjukdom, som medför rätt till ersättning enligt främmande

lands lagstiftning om yrkesskadeförsäkring, bör med andra ord sjukhjälp

enligt SFL utgivas endast i den mån sjukhjälpens belopp överstiger vad som

i motsvarande hänseende utgår i sådan ersättning. Jag föreslår därför, att

till 31 § fogas ett nytt fjärde stycke, vari föreskrives, att i de här avsedda

fallen vad som sägs i tredje stycket skall äga motsvarande tillämpning.

Riksförsäkringsanstalten har i sin skrivelse även tagit upp vissa

statsbidragsfrågor.

Då läkarvård tillhandahålles medellös eller mindre bemedlad genom

läkare, som anställts eller anlitas av kommun, äger kommunen enligt 19 §

1 st. SFL rätt till gottgörelse härför av vederbörande sjukkassa efter grunder,

som av Konungen på framställning av kommunen fastställes. Såsom

riksförsäkringsanstalten påpekat torde det ha betraktats såsom självklart,

att statsbidrag skall utgå å sådan gottgörelse enligt samma grunder, som

eljest gäller med avseende å läkarvårdskostnader. I detta avseende är emellertid

lagens bestämmelser oklara. Ett förtydligande av statsbidragsbestämmelserna

i 41 § 1 st. har därför föreslagits av anstalten och detta förslag

föranleder ingen erinran från min sida.

Bestämmelserna i 19 § andra stycket SFL ger sjukkassa viss möjlighet att

i skälig mån gottgöra arbetsgivare, som anordnat läkarvård eller vidtagit

andra sjukvårdande åtgärder, för dennes ifrågavarande kostnader. Såsom

i det föregående berörts, har Konungen meddelat beslut i fråga om riktlinjerna

för beräkning av gottgörelse varom här är fråga. Någon bestämmelse

om statsbidrag till dylik gottgörelse finnes inte. Riksförsäkringsanstalten

har föreslagit att en sådan bestämmelse skall införas i 41 § 1 st.

SFL.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj ds proposition nr 22 år 1956

Under remissbehandlingen har statskontoret ansett att med frågan om

utvidgning av statsbidragsbestämmelserna borde anstå i avvaktan på ytterligare

erfarenheter. Däremot har medicinalstyrelsen, Svenska sjukkasseförbundet,

Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen tillstyrkt

förslaget i denna del.

Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit kan frånvaro av statsbidrag

till gottgörelse för arbetsgivares utgifter för sjukvårdande åtgärder göra

sjukkassorna obenägna att sluta avtal om gottgörelse till arbetsgivare, som

avser att anordna eller bibehålla sådana åtgärder. Eftersom sådan av arbetsgivare

anordnad sjukvård som här avses regelmässigt kan antagas medföra

en minst motsvarande minskning av sjukförsäkringens utgifter för sjukvård

och därutöver en betydande minskning av sjukpenningutgifterna, synes det

redan med hänsyn till sjukförsäkringens ekonomi vara önskvärt att anordnandet

av dylik sjukvård uppmuntras. Sjukvården i fråga är därutöver till

fördel såväl ur driftsekonomisk synpunkt som för de anställda, vilka genom

densamma tillförsäkras snabb och lämplig vård.

Hittillsvarande erfarenhet visar, att läkarvård, som anordnats av arbetsgivare,

regelmässigt ersättes enligt bestämmelserna i 14 § SFL, dvs. enligt

den av Kungl. Maj :t utfärdade ersättningstaxan. Härför utgår statsbidrag.

Någon ökning av statsverkets utgifter kan sålunda inte beräknas uppkomma,

om statsbidrag skulle utgå å gottgörelse till arbetsgivare för av honom enligt

19 § 2 st. anordnad läkarvård. Av läkarförbundets yttrande torde för

övrigt framgå att det är mindre sannolikt att läkarvård i större omfattning

kommer att omfattas av överenskommelse enligt 19 § 2 st. Emellertid utövas

ofta en betydande del av den ifrågavarande sjukvården genom sköterskor,

varigenom besök hos läkare undvikes i många fall. Det synes med hänsyn

härtill och till önskvärdheten av administrativ enkelhet lämpligt att, såsom

riksförsäkringsanstalten föreslagit, statsbidrag utgår för gottgörelse för

samtliga nu förevar ande sjukvårdande åtgärder, dock icke för sådana, som

avses i 18 §, dvs. sjukgymnastik, massage, bad, vissa fysikaliska behandlingar

och viss konvalescentvård. Å utgift, som bestritts av sjukkassa enligt

18 §, utgår nämligen icke något statsbidrag.

Jag förordar därför, att i 41 § 1 st. SFL intages en bestämmelse om statsbidrag

för gottgörelse till arbetsgivare enligt 19 § 2 st. för läkarvård och

för andra sjukvårdande åtgärder än sådana som avses i 18 §. Statsbidraget

bör beräknas enligt samma grund som eljest gäller beträffande statsbidrag

för läkarvård.

Enligt 41 § 2 st. SFL kan Konungen medgiva att till centralsjukkassa,

för vilken med hänsyn till bebyggelse och kommunikationer särskilt stora

utgifter uppkommer för ersättningar för läkarvård och resekostnader,

statsbidraget skall kunna utgå med mer än 50 % av de utgifter, som bestritts

av kassan och till denna anslutna lokalsjukkassor, dock med högst 70 %

av dessa utgifter. Riksförsäkringsanstalten har funnit det angeläget att

3 — Bilwng till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 22

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungi. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

möjlighet tillskapas att förebygga alltför höga avgifter i lokalsjukkassa på

grund av att kassan har särskilt stora utgifter av nämnt slag. Anstalten

har därför föreslagit att Konungen vid medgivande av ökning av statsbidraget

skall kunna föreskriva att ökningen helt eller delvis skall tillkomma

till centralsjukkassan ansluten lokalsjukkassa.

Vad av riksförsäkringsanstalten i förevarande avseende föreslagits bör

enligt min mening godtagas och jag tillstyrker därför att ett tillägg av angivna

innebörd göres till 41 § 2 st.

De av mig förordade ändringarna i 41 § bör lända till efterrättelse redan

fr. o. in. den 1 januari 1956.

Enligt 110 § SFL äger Konungen träffa överenskommelse med

främmande makt om tillämpning av lagen å andra dess medborgare

som vistas här i riket än dem å vilka lagen eljest är tillämplig. Vid de förhandlingar,

som förts med främmande stater i syfte att åstadkomma konventioner

på socialförsäkringens område, har det i vissa fall befunnits

rationellt att göra endast vissa delar av SFL tillämpliga å personer från

det främmande landet. Som exempel härpå kan nämnas att behov i regel

inte föreligger av att inordna här i riket bosatta diplomatiska och konsulära

befattningshavare samt hos dem anställda personer under den svenska

sjukpenningförsäkringen, medan det kan vara önskvärt att lata dem omfattas

av sjukvårdsförsäkringen. Med den utformning som 110 § nu har

torde det inte vara möjligt att på detta sätt låta endast en del av lagen bli

tillämplig å personer, som genom konventioner inordnas under den svenska

försäkringen. Det är vidare att märka att 110 § endast tar sikte på det andra

landets medborgare. I vissa fall kan det emellertid vara lämpligt att låta

en sjukförsäkringskonvention omfatta inte bara de fördragsslutande ländernas

medborgare utan samtliga personer —- oavsett nationalitet — som

är anslutna till ländernas sjukförsäkringssystem.

I anledning av vad som nu anförts föreslår jag att 110 § SFL ändras på

så sätt, att Konungen bemyndigas att träffa överenskommelse med främmande

makt om tillämpning av lagen helt eller delvis å personer, som utan

att vara svenska medborgare vistas här i landet och å vilka lagen eljest

ej är tillämplig. En så generellt utformad fullmakt torde ge utrymme för

alla de variationer, som kan befinnas ändamålsenliga.

Förda förhandlingar med främmande makter har aktualiserat frågan om

utlandssvenskarnas skydd genom socialförsäkringen under tider, då de

mer eller mindre tillfälligt vistas i Sverige utan att vara bosatta här. Det

skulle nämligen te sig egendomligt, om t. ex. en engelsman på grund av en

konvention skulle vid tillfällig vistelse i Sverige vara tillförsäkrad vissa förmåner,

som inte skulle tillkomma en i England bosatt svensk då han tillfälligt

besökte Sverige. Det är därför min avsikt att låta utreda den i tekniskt

avseende ganska besvärliga frågan om utlandssvenskarnas försälc
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

ringsskydd vid tillfällig vistelse här i riket. Jag torde därför få återkomma

till denna fråga vid ett senare tillfälle.

Statskontoret har i sitt remissyttrande tagit upp spörsmålet om ensamordning

mellan sjukpenning enligt SFL och statlig

tjänstepension.

Enligt SFL äger sjukpenningförsäkrad arbetstagare, som avgår från

anställning med rätt till pension, i princip icke längre vara sjukpenningförsäkrad

i den mån han icke vid sidan av pensionen åtnjuter en årsinkomst

av minst 1 200 kr. av förvärvsarbete. Till följd av stadgandet i

11 § 3 st. nämnda lag, att sjukpenningförsäkring icke må ändras under

den s. k. sjukhjälpstiden (i allmänhet högst 2 år), kommer emellertid den,

som är sjuk vid pensionsavgången, att efter avgången vid sidan av pensionen

uppbära sjukpenning efter den omedelbart före avgången gällande

sjukpenningklassen.

Någon motsvarighet till den samordning, som den 1 januari 1955 genomfördes

beträffande statstjänstemännens avlöningsförmåner vid sjukdom

och förmåner enligt den då ikraftträdda sociallagstiftningen, finnes f. n.

icke beträffande statlig pension och sjukpenning. Detta förhållande får,

såsom framgår av följande tabell, den mindre tillfredsställande konsekvensen,

att statstjänsteman, som avgått med pension under sjukhjalpstid,

totalt sett erhåller högre behållen inkomst per månad efter pensionsavgången

än omedelbart dessförinnan.

Lönegrad

och

löneklass

Behållen inkomst efter källskatteavdrag (ogift person i Stockholm)

Vid

tjänst-

göring

Vid sjukdom

l:a—90:e dagen

91:a—730:e dagen

Lön —

A-avdrag

Lön —

A-avdrag

— sjukp.

avdrag

-j- sjuk- penning

Pension

+ sjuk- penning

Lön —

A-avdrag

Lön —

A-avdrag

— sjukp.

avdrag

+ sjuk- penning

Pension

+ sjuk- penning

Ca 10: 13

Ca 17: 20

Ca 37: 40

696: —

897: —

1 786: —

591: —

750: —

1 430: —

535: —

719: —

1 275: —

926: —

1 115: —

1 868: —

591: —

750: —

1 430: —

597: —

763: —

1 486: —

746: —

905: —

1 628: —

Vissa undersökningar har företagits i syfte att utröna i vilken omfattning

det förekommer att statlig tjänstepension utgår jämsides med sjukpenning

beräknad efter inkomsten från den tjänst, från vilken vederbörande

avgått med pension. Härvid har det visat sig, att i ett hundratal fall

arbetstagare på grund av sjukdom, för vilken sjukpenning utgått under

den aktiva tiden, efter avgången ur tjänst uppbär oförändrad sjukpenning

vid sidan av statlig pension. Det förekommer i ett motsvarande antal fall,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungi. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

att arbetstagare med statlig pensionsrätt, vilken lider av sjukdom som i

och för sig motiverar ett entledigande, kvarstår i tjänst i avbidan på att

rätten till sjukpenning skall upphöra.

Ur principiell synpunkt vore det enligt min mening önskvärt att anpassa

pensionerna efter den allmänna sjukförsäkringens dagersättningar på sätt

som skett med lönerna. Detta är emellertid f. n. inte möjligt. Enligt flertalet

statliga tjänstepensionsreglementen är nämligen ordinarie tjänsteman icke

skyldig underkasta sig ändringar i bestämmelserna om bl. a. beloppet av

tjänstepensionsunderlag och bestämmande av tjänstepensions grundbelopp.

Beträffande ordinarie tjänstemän underkastade dessa reglementen föreligger

således, så länge de kvarstår i nuvarande tjänster, ej möjlighet att

jämka grundbeloppen med hänsyn till samtidigt utgående sjukpenning.

Syftet med den avsedda samordningen kan ej heller beträffande nämnda

tjänstemän tillgodoses genom en minskning eller indragning av det rörliga

tillägget a pensionen. Detta tillägg erbjuder nämligen inte tillräckligt utrymme

för en tillfredsställande samordning.

Möjlighet föreligger således inte att ernå en enhetlig reglering av samordningsfrågan

genom ändring i pensionsbestämmelserna. Den önskvärda

samordningen torde därför i stället få genomföras på försäkringssidan. Det

synes emellertid inte lämpligt att i SFL intaga detaljerade bestämmelser

i detta ämne. Möjlighet till samordning bör i stället beredas genom att i 11 §

3 st. SFL intages ett bemyndigande för Konungen att föreskriva de undantag

från vad som sägs i nämnda stycke, vilka finnes böra gälla i anledning

därav att medlem, innan hans rätt till sjukpenning upphört, blir berättigad

till pension enligt reglemente, som utfärdats eller fastställts av Konungen

eller som gäller för riksdagens verk.

De konkreta samordningsbestämmelserna — som sålunda skulle komma

att meddelas vid sidan av SFL — bör helt naturligt utformas först sedan

berörda myndigheter och sammanslutningar hörts i ärendet. Följande riktlinjer

må dock skisseras. I anslutning till att pension börjar utgå skall medlems

sjukpenningförsäkring omprövas även om han vid nämnda tidpunkt

åtnjuter sjukpenning. Denna omprövning bör i princip ta sikte på att från

underlaget för sjukpenningförsäkringen undantaga inkomsten från den

tjänst, som föranlett pensioneringen. Rätten till sjukpenning under sjukhjälpstiden

skall således upphöra för medlem, som omedelbart före pensionsavgången

ej åtnjutit annan inkomst från förvärvsarbete än från den

tjänst, från vilken avgången skett. För den, som utöver inkomsten från

avgångstjänsten haft inkomst av bisyssla av beskaffenhet att böra beaktas

vid placering i sjukpenningklass, skall ny sjukpenningklass fastställas,

därvid inkomsten av bisysslan lägges till grund för klassplaceringen. I de

fall, där pensionen är avkortad, skall dock vid omprövningen, oavsett om

vederbörande har inkomst av bisyssla eller ej, hänsyn tagas till den del

av senast åtnjuten inkomst från avgångstjänsten, som återstår sedan sist
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956 37

nämnda inkomst minskats med så stor del därav som svarar mot förhållandet

mellan den utgående pensionen och motsvarande pension utan avkortning.

Utgår pension exempelvis med tre fjärdedelar av full pension,

skall sålunda en fjärdedel av inkomsten från avgångstjänsten alltjämt

beaktas vid placering i sjukpenningklass. Vidare skall möjlighet finnas

att i det särskilda fallet beakta på tillfredsställande sätt styrkt uppgift om

inkomst av förvärvsarbete, som skall taga sin början vid tidpunkten för

pensionsavgången, eller av anställning, som skulle ha tillträtts vid nämnda

tidpunkt, därest ifrågavarande sjukdom ej mellankommit. Sedan ny, lägre

sjukpenningklass sålunda fastställts, skall densamma tillämpas i stället

för den sjukpenningklass, som i samband med pensioneringen blivit icke

längre tillämplig.

I syfte att underlätta för sjukkassan att fastställa ny sjukpenningklass

från tidpunkten för pensionsavgången bör anställningsmyndigheten i här

avsedda fall lämna kassan besked om det inkomstbelopp för avgångstjänsten,

till vilket vid avkortad pension hänsyn skall tagas vid bestämmandet

av sjukpenningklass. Härvid erforderliga uppgifter förutsättes komma att

tillhandahållas anställningsmyndigheten av den pensionsbeviljande myndigheten,

där denna icke samtidigt är anställningsmyndighet.

Helt naturligt är det inte avsett, att beviljandet av familjepension skall

påverka sjukpenningförsäkringen.

Y rkesskadeför säkringslagen

Enligt YFL är i princip varje arbetstagare obligatoriskt försäkrad för

yrkesskada. Någon skillnad göres härvid inte mellan arbetstagare av svensk

nationalitet och andra arbetstagare. Emellertid innehåller 30 § YFL vissa

bestämmelser, som i speciella hänseenden ställer vissa utlänningar i en

sämre ställning än svenska medborgare. Från vad som föreskrives i paragrafen

äger dock Konungen under förutsättning av ömsesidighet medgiva

undantag för medborgare i visst land (sista st.). Sådant undantag har medgivits

för medborgare i ett stort antal länder.

Vid internationella förhandlingar rörande ömsesidighet i fråga om sociala

förmåner strävar man numera efter att åstadkomma konventioner,

som spänner över så stort fält som möjligt. Den princip, som man härvid

söker förverkliga, kan uttryckas så, att medborgare i ett land skall

under vistelse i ett annat land såvitt möjligt vara likställda med det landets

egna medborgare i förhållande till hela lagstiftningen om social trygghet.

Denna princip har kommit till uttryck i den nordiska konvention om

social trygghet, som undertecknats i Köpenhamn den 15 september 1955

och som torde komma att underställas riksdagen innan ratifikation sker.

1 denna konvention föreligger inte ömsesidiga utfästelser i fråga om varje

särskild socialförmån; i somliga länder finns nämligen förmåner som sak
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

nar direkt motsvarighet i de andra länderna. Kravet på ömsesidighet anses

i stället tillgodosett genom att varje land utfäst sig att — utom i vissa

undantagsfall — vid tillämpningen av sin sociallagstiftning likställa medborgare

från de andra länderna med sina egna medborgare.

På grund av vad som nu anförts anser jag, att det villkor om ömsesidighet,

som uppställes i 30 § sista st. YFL och som endast tar sikte på

en speciell förmån, bör slopas.

Enligt ifrågavarande bestämmelser äger Konungen medgiva undantag

»för medborgare i visst land». Då det kan vara önskvärt att medgiva undantag

även för vissa kategorier statslösa personer, bör det citerade uttrycket

uteslutas ur lagtexten.

I 58 § YFL bemyndigas Konungen att, under förutsättning av ömsesidighet,

träffa överenskommelse med främmande makt om tillämpning

av YFL eller det andra landets lag i fall, då arbetsgivare i det ena landet

inom det andra bedriver verksamhet, i vilken arbetstagare användes. Det

ligger i sakens natur att överenskommelser av denna art måste vara ömsesidiga,

men av samma skäl som anförts i fråga om 30 § anser jag, att

ömsesidighetsvillkoret bör utmönstras ur lagtexten. Det förtjänar framhållas,

att något dylikt villkor inte uppställes i motsvarande lagrum i

SFL (110 §).

Enligt 58 § äger Konungen, såsom framgår av det nyss anförda, träffa

överenskommelse med främmande stat om tillämpning av den svenska lagen

eller den främmande statens lag i fall, då arbetsgivare i det ena landet

inom det andra bedriver verksamhet, i vilken arbetstagare användes,

t. ex. då en svensk arbetsgivare sysselsätter från Sverige utsända arbetstagare

utomlands eller en utländsk arbetsgivare använder arbetstagare till

arbete här i riket. Det har emellertid visat sig önskvärt att kunna genom

överenskommelse med främmande stat reglera även ett annat fall, som

inte är förutsett i lagtexten. Somliga yrkesskador uppkommer endast om

vederbörande under en längre tid i sitt arbete utsättes för skadlig inverkan

av visst slag. Som exempel härpå kan nämnas yrkessjukdomen silikos. Om

en arbetstagare, som ådragit sig en dylik sjukdom, varit sysselsatt i farlig

verksamhet i mer än ett land, kan det på grund av innehållet i de olika

ländernas interna lagstiftning inträffa, att han inte blir berättigad till

ersättning från någotdera landet, men det kan också inträffa, att han får

ersättning från mer än ett land. Den enda framkomliga vägen att undvika

dylika situationer är att genom överenskommelse fastslå, vilket lands lag

som skall tillämpas. Med anledning härav föreslår jag, att 58 § YFL kompletteras

så att Konungen bemyndigas att träffa avtal med främmande

makt om tillämpning av YFL eller det andra landets lag jämväl i fall, då

arbetstagare, vilken ådragit sig skada genom inverkan som avses i 6 §

1 st. b) eller c) eller 3 st. YFL, varit utsatt för dylik inverkan under arbete

i båda länderna. Den här använda formuleringen ansluter nära till

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

ordalagen i 42 § YFL, som innehåller regler för det fall att den skadade

varit försäkrad i mer än en svensk försäkringsinrättning under den tid

han varit utsatt för skadlig inverkan.

Förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

Enligt 7 § i förevarande förordning äger Konungen träffa överenskommelse

med främmande makt om tillämpning av förordningen å andra dess

medborgare som vistas här i riket än dem å vilka förordningen eljest ar

tillämplig. Ifrågavarande stadgande bör ändras på samma sätt som i det

föregående föreslagits beträffande 110 § SFL.

De av mig föreslagna ändringarna i SFL, YFL och förordningen om

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel bör — ändringarna i SFL med

undantag som angivits i det föregående — träda i kraft den 1 juli 1956.

En del av de i SFL föreslagna ändringarna torde komma att verka i

kostnadsökande, andra i kostnadsminskande riktning. Narmare beräkning

är inte möjlig men det torde inte röra sig om större belopp.

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom socialdepartementet

upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

s jukför säkring,

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

och

3) förordning om ändrad lydelse av 7 § förordningen den 4 juni 1954

(nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

Av dessa förslag, vilka har den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,

är de under 1) och 2) upptagna av den natur, att lagrådets utlåtande

över dem bör inhämtas.

Jag hemställer fördenskull, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

båda lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Alf Björnelid * i

1 Denna bilaea, som — frånsett en redaktionell jämkning i förslaget till lag om ändring

i sfl _ är likalydandc med de vid propositionen fogade författningsförslagen, har har

uteslutits.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 december

1955.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 20 december 1955 tillhandakommet utdrag av protokollet

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 9 december 1955, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring; samt

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet, hovrättsrådet G. Engström.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1956

41

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 4 januari

1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans-, inriltesoch

civildepartementen anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet

Ericsson, lagrådets den 28 december 1955 avgivna utlåtande över de till

lagrådet den 9 december 1955 remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring; samt

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring.

Föredragande departementschefen hemställer, att ifrågavarande lagförslag,

vilka av lagrådet lämnats utan erinran, ävensom det i statsrådsprotokollet

för den 9 december 1955 omförmälda förslaget till förordning om

ändrad lydelse av 7 § förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel måtte — de båda lagförslagen

jämlikt § 87 regeringsformen — genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Alf Björnelid

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 22

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. 2LU 1956:56 Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1956 s. 1 i texten
  2. 2LU 1956:51 Skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om sådan ändring i 2 och 3 §§ i kungörelsen den 10 december 1954 s. 1 i texten
  3. Rskr. 1956:118 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 a1 i texten
  4. 2LU 1956:10 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 19^7 s. 1 i texten