Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 19i3 (nr Hi) om tillståndstvång för byggnadsarbete samt angående fortsatt giltighet av samma lag
1956-03-02 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1956:85, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 19i3 (nr Hi) om tillståndstvång för byggnadsarbete samt angående fortsatt giltighet av samma lag
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1956
1
Nr 85
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 19i3
(nr Hi) om tillståndstvång för byggnadsarbete samt
angående fortsatt giltighet av samma lag; given Stockholms
slott den 2 mars 1956.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete samt angående
fortsatt giltighet av samma lag.
GUSTAF ADOLF
John Ericsson
Propositionens huvudsakliga innehåll
Lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete föreslås skola erhålla förlängd
giltighet t. o. in. den 30 juni 1958.
Det förutsättes, att vid prövningen av byggnadstillståndsärenden, som berör
de större tätorterna, större vikt än tidigare lägges vid en sådan bedömning
av ärendena, som främjar en ur samhällets synpunkt lämplig förläggning
av företagen.
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 85
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Kungi. Maj.ts proposition nr 85 år 1956
F örslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete samt angående fortsatt giltighet av samma lag
Härigenom förordnas, dels att 1 § lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång
för byggnadsarbete1 skall erhålla följande ändrade lydelse, dels ock
att lagen, vilken enligt lag den 15 april 1955 (nr 127) gäller till och med
den 30 juni 1956, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1958.
(Gällande lydelse:)
1
Vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden,
äger Konungen, i den mån
det finnes erforderligt för att upprätthålla
ett fast penningvärde och
befrämja en ändamålsenlig användning
av förnödenheter och arbetskraft,
förordna, att 2—7 §§ i denna
lag skola äga tillämpning.
(Föreslagen lydelse:)
I den mån det finnes erforderligt
för att upprätthålla ett fast penningvärde
och befrämja en ändamålsenlig
användning av förnödenheter och
arbetskraft, äger Konungen förordna,
att 2—7 §§ i denna lag skola äga
tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1956.
1 Senaste lydelse av lagen i vissa delar, se SFS 1948: 186 och 749.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1956
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 januari
1956.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Torsten Nilsson, Sträng,
Ericsson, Andersson, Norup, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell,
Nordenstam, Lindström, Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga angående förlängd
giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete samt anför.
Lagen den 30 juni 1943 (nr 444; ändr. nr 186/1948 och 749/1948) om tillståndstvång
för byggnadsarbete utgör ett led i statsmakternas strävan att
upprätthålla ett fast penningvärde och främja en ändamålsenlig användning
av förnödenheter och arbetskraft. Lagen gäller — sedan dess giltighetstid
vid olika tillfällen blivit förlängd, senast genom lag den 15 april 1955 (nr
127) — till och med den 30 juni 1956.
Enligt 1 § i lagen äger Konungen under vissa förutsättningar förordna,
att 2—7 §§ i lagen skall äga tillämpning. Har dylikt förordnande meddelats,
följer därav att byggnadsarbete icke får bedrivas utan särskilt tillstånd
(byggnadstillstånd). Sådant tillstånd meddelas av Konungen eller, i den
mån Konungen förordnar därom, av myndighet, åt vilken Konungen uppdrager
att utöva tillsyn över tillämpningen av lagen, eller myndighet, som
är underordnad tillsynsmyndigheten.
Genom kungörelse den 29 juli 1943 (nr 640) med tillämpningsföreskrifter
till lagen, vilken kungörelse trätt i kraft den 1 augusti 1943, har Kungl.
Maj :t förordnat, att 2—7 §§ i lagen skall äga tillämpning samt meddelat
tillämpningsföreskrifter till lagen.
Enligt dessa tillämpningsföreskrifter, vilka ändrats vid flera tillfällen,
får åtskilliga slag av byggnadsarbeten bedrivas utan byggnadstillstånd.
Härom ävensom beträffande frågan hur tillståndsgivningen är ordnad torde
jag få hänvisa till propositionen nr 181 till 1954 års riksdag. Den där lämnade
redogörelsen är alltjämt aktuell; sedan byggnadsregleringen dryftades
vid 1954 års riksdag har således ej vidtagits någon ändring i hithörande
bestämmelser.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1956
I nuvarande läge med ett investeringstryck, som vida överstiger resurserna
av arbetskraft och material, är byggnadsregleringen ett effektivt och
nödvändigt instrument i den ekonomiska politiken.
För att belysa investeringsönskemålen må hänvisas till följande sammanställning:
-
Tablå 1. Till länsarbetsnämnderna inkomna ansökningar om
byggnadstillstånd och igångsättningstillstånd för bostadshus.
Kostnad i milj. kr.
Byggnadsarbetets art
1953
1954
1955
Bostadshus....................
1 915,21
2 319,3
2 497,7
Jordbruk, skogsbruk och fiske____
2,6
1,5
5,3
Industri .................
Kraft- och belysningsverk (ej stat-
282,9
625,2
522,9
liga)........................
Samfärdsel (ej de statliga kommu-
168,3
184,0
76,6
nikationsverkens investeringar)
124,1
162,9
205,9
Handel .................
243,4
383,7
247,5
Förvaltning, sociala ändamål m.m.
Skolor, kyrkor, samlingslokaler
273,9
211,9
196,2
m. m...............
Vägar och gator (ej statliga), vat-
332,2
380,1
383,6
ten och avlopp ..............
377,4
422,9
471,1
Militära arbeten...............
16,4
37,3
48,7
3 736,4
4 728,8
4 655,5
1 Uppgifterna för 1953 avser såväl flerfamiljshus som egnahem
men uppgifterna för 1954 och 1955 endast flerfamiljshus.
Som framgår av tablån var det belopp, som avsågs med inkomna ansökningar
om byggnadstillstånd, avsevärt större år 1954 än år 1953. Den höga
nivån har i stort sett bibehållits under 1955 även om en viss avmattning
kunnat förmärkas under senare delen av året. Investeringsönskemålen är
alltfort av en sådan storleksordning att de vida överstiger det beräknade
investeringsutrymmet. Detta framgår bl. a. av följande tablå.
Tablå 2. Tillståndsbudget samt anmälda investeringsönskemål.
Kostnad i milj. kr.
Byggnadsarbetets art
Tillstånds-
budget
1956
Anmälda
investerings- önskemål för
1956
Jordbruk, skogsbruk och fiske......
3
ingen uppgift
Industri..........................
200
570
Kraft- och belysningsverk (ej statliga)
100
300
Samfärdsel (ej de statliga kommuni-
kationsverkens investeringar) ....
100
233
Handel..........................
81
446
Förvaltning, sociala ändamål m.m...
175
645
Skolor, kyrkor, samlingslokaler m. m.
273
920
Vägar och gator (ej statliga), vatten
och avlopp ....................
240
370
Militära arbeten..................
90
220
Diverse arbeten ..................
120
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1956
Byggnadsarbetarkåren har även under 1955 företett en ökning, vilket
framgår av följande sammanställning över det beräknade antalet medlemmar
i byggnadsfackförbunden vid slutet av åren 1951—1955.
Tablå 3. Antal medlemmar i byggnadsfackförbunden
1951
1952
1953
1954
1955
Byggnadsarbetareförbundet..........
115 000
119 500
122 000
129 000
132 400
därav träarbetare ................
42 000
41 500
41 000
42 900
43 700
grovarbetare m. fl...........
52 000
56 000
58 500
62 000
64 700
rörarbetare m.fl...........
16 000
16 000
16 000
16 700
16 800
anläggningsarbetare........
5 000
6 000
6 500
7 400
7 200
Murareförbundet ..................
14 500
15 100
15 100
15 400
15 800
Målareförbundet....................
18 200
18 800
18 500
18 800
19 700
ökningen av byggnadsarbetarkåren har, såsom framgår av sammanställningen,
varit störst för byggnadsgrovarbetarna, men även för träarbetarna
noteras en icke obetydlig stegring i antalet. Antalet murare har ökat med 400
och antalet målare med närmare tusentalet. Ett visst mindre tillskott av utländska
byggnadsarbetare har erhållits. Antalet sådana arbetare var den 1
oktober 1955 2 705 mot 2 323 samma tid 1954.
Byggnadsarbetskraften har under 1955 varit fullt sysselsatt. En säsongnedgång
i byggnadsverksamheten under de kallaste vintermånaderna har
liksom tidigare år ej helt kunnat undvikas. Säsongarbetslösheten vintern
1955 blev dock relativt låg. I detta sammanhang åberopar jag följande
sammanställning1.
De åtgärder för säsongutjämning och överflyttning av byggnadsarbetskraft
mellan överskotts- och underskottsorter, för vilka min företrädare i
ämbetet redogjorde i propositionen nr 75 till 1955 års riksdag, har även under
det senast gångna året fullföljts. Särskilt har aktiviteten inriktats på att
genom utbildningskurser söka tillgodose det stora behovet av träarbetare.
Som riktpunkt för tillståndsgivningen har för år 1956 liksom för tidigare
år inom byggnadsberedningen upprättats en investeringsbudget, som
anger ramen för tillstånd under detta år för byggnads- och anläggningsverksamhet
inom olika huvudområden. I bihang 2 av inkomstbilagan till
årets statsverksproposition bar lämnats en redogörelse för denna budget.
Ett sammandrag av tillståndsbudgeten återfinnes även i den förut åberopade
såsom tablå 2 betecknade sammanställningen.
Tillståndsbudgeten för år 1956 skiljer sig från 1955 års budget främst i
följande avseenden. Den för icke statliga kraft- och belysningsverk upptagna
kvoten har nedsatts från 120 till 100 miljoner kronor samt civilförsvarets
kvot från 20 till 10 miljoner kronor. Vidare har åtgärder vidtagits för att
nedbringa ålderdomshemsbyggandet under 1956 att motsvara en kostnad
1 Se s. 6.
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1956
Tablå 4. Arbetslösheten bland byggnadsarbetare på ett 70-tal större orter1
Arbetslösa i % av medlemsantalet i fackförbunden
1948
1949
1950
1951
1952
1953
1954
1955
1956
Jan. 1 ................
12,4
9,9
5,2
5,0
12,0
8,1
6,1
7,9
» 15 ................
14,0
12,3
6,0
5,4
11,2
9,0
7,9
7,9
Febr. 1 ................
14,1
14,3
13,0
5,8
5,7
10,5
10,5
7,8
» 15 ................
14,0
13,9
12,4
5,7
6,2
12,2
12,5
7,9
Mars 1 ................
14,4
13,9
11,0
5,0
6,4
10,5
12,5
9,0
» 15 ................
13,5
13,5
9,2
4,3
5,5
8,3
8,8
7,0
April 1 ................
12,1
11,5
7,2
5,1
5,9
7,1
6,5
6,1
» 15 ................
8,3
10,0
5,5
3,9
5,3
5,6
5,7
5,8
Maj 1 ................
5,0
7,7
3,6
2,8
3,3
3,6
3,7
3,7
» 15 ................
3,8
4,6
1,8
1,8
2,5
2,7
2,6
2,6
Juni 1 ................
2,4
3,0
1,2
1,0
1,7
2,2
1,7
2,1
» 15 ................
1,9
2,2
0,8
0,7
1,2
1,5
1,4
1,5
Juli 1 ................
1,9
1,8
0,7
0,5
1,3
1,4
1,0
1,1
» 15 ................
1,2
1,4
0,6
0,4
0,9
1,0
0,8
0,52
Aug. 1 ................
1,1
1,3
0,5
0,5
1,0
1,1
0,8
0.6
» 15 ................
1,4
1,2
0,6
0,4
1,1
1,1
1,0
0,8
Sept. 1 ................
1,7
1,6
0,7
0,6
1,4
1,2
0,9
1,0
» 15 ................
2,3
1,8
0,6
0,6
1,5
1,3
0,9
1,1
Okt. 1 ................
2,9
2,0
0,7
0,8
2,0
1,3
1,0
1,1
. 15 ................
3,6
2,6
1,0
0,8
2,4
1,7
1,1
1,4
Nov. 1 ................
4,8
3,4
1,2
1,4
3,3
2,2
1,6
1,9
» 15 ................
6,2
4,3
1,4
1,7
4,3
2,9
1,9
2,4
Dec. 1 ................
7,2
5,0
1,9
2,3
5,4
3,7
2,7
3,3
» 15 ................
8,2
6,0
2,5
2,9
7,2
4,6
3,4
4,7
1 Tiden febr. 1948—okt. 1949 endast 48 orter.
2 Före 15 juli 1955: Arbetslösa medlemmar inom fackförbunden i procent av medlemsantalet
Efter 15 juli 1955: På arbetsförmedlingarna anmälda arbetslösa kassamedlemmar i procent av
antalet medlemmar i byggnadsfackförbundens arbetslöshetskassor.
av 25 miljoner kronor mot omkring 40 miljoner kronor år 1955. I stället
har hälso- och sjukvårdskvoten förstärkts med 30 miljoner kronor till 120
miljoner kronor, varjämte ecklesiastikdepartementets kvot ökats från 210
till 220 miljoner kronor för att möjliggöra en utökning av byggnader för
yrkesskole- och gymnasieutbildning samt akademisk utbildning. Med
hänsyn till angelägenheten av att motverka en överansträngning av byggnadsmarknaden
under våren och sommaren har föreskrivits, att de olika
bygSnadskvoterna under första halvåret 1956 med vissa undantag endast
må utnyttjas till 25 procent. Beträffande den omfattning, i vilken återstoden
av de olika byggnadskvoterna må tagas i anspråk, kommer sedermera
beslut att meddelas.
Det bör anmärkas, att tillståndsbudgeten är att betrakta som enbart ett
arbetsinstrument, som ger riktlinjer för tillståndsgivningen. Ändringar i
tillståndsbudgeten kan företagas i den mån så erfordras för att i varje läge
ernå en snabb anpassning av planerna efter de ekonomiska förändringarna
och arbetsmarknadsläget.
Som närmare framgår av finansplanen i årets statsverksproposition råder
alltfort ett övertryck i ekonomin och situationen ger ökat eftertryck
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1956
åt kravet på återhållsamhet i den inhemska hushållningen med stöd av en
restriktiv ekonomisk politik. Såsom tidigare anförts är byggnadsregleringen
ett instrument i den återhållsamma politiken. De uppgifter jag anfört i det
föregående ger ett klart uttryck såväl för det bestående höga investeringstrycket
som arbetskraftsresursernas fulla utnyttjande. Jag anser det därför
nödvändigt att byggnadsregleringen vid sidan av de finans- och kreditpolitiska
åtgärderna tills vidare bibehålies i syfte att i nuvarande läge
begränsa investeringarna.
Med hänsyn till det anförda tillstyrker jag, att lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete erhåller förlängd giltighet. Beträffande tiden för förlängningen
vill jag hänvisa till att chefen för finansdepartementet den 12
september 1955 tillkallat särskilda sakkunniga för utredning av spörsmål
sammanhängande med den fulla sysselsättningens ekonomi in. in. Frågan
om byggnadsregleringen som ett instrument i den ekonomiska politiken
torde i samband härmed komma att bli föremål för de sakkunnigas överväganden.
I avvaktan härpå synes lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete
böra erhålla förlängd giltighet till och med den 30 juni 1958.
I lagens 1 § anges, att Konungen »vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden»
äger — i den mån det finnes erforderligt för att upprätthålla ett
fast penningvärde och befrämja en ändamålsenlig användning av förnödenheter
och arbetskraft — förordna att 2—7 §§ i lagen skola äga tillämpning.
Det synes mig lämpligt att de citerade ordalagen i nu förevarande sammanhang
uteslutes ur lagtexten.
Jag övergår nu till att behandla en speciell fråga, som delvis berör byggnadsregleringslagens
tillämpning, nämligen spörsmålet om näringslivets
lokalisering.
Byggnadsregleringens främsta uppgift har varit att tjäna som ett investeringsbegränsande
instrument i en samhällsekonomi, där efterfrågan
på varor och tjänster tenderat att överstiga tillgångarna. Vid prövningen
av ansökningar om byggnadstillstånd har bl. a. tillgången på arbetskraft
såväl för byggnadsarbete som för annan produktiv verksamhet tillmätts
stor betydelse. Behovet av ett differentierat näringsliv, nödvändigheten av
följdinvesteringar m. in. har också varit synpunkter som beaktats vid
byggnadstillståndsgivningen. Härigenom har byggnadsregleringen i vissa
fall kommit att användas även i lokaliseringspolitiskt syfte.
Under senare år har frågan om näringslivets lokalisering blivit alltmer
aktuell icke endast i vårt land utan även i andra länder. Sålunda finnes
från de stora industriländerna, bl. a. England och Frankrike, exempel på
att staten medelst särskild lagstiftning tvingats ingripa för att hindra
en ur samhällets synpunkt olämplig koncentration av näringslivet.
Även i vårt land har statliga åtgärder vidtagits, som direkt eller indirekt
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1956
haft inflytande på valet av förläggningsort icke endast för vissa grenar
av förvaltningen utan även för vissa enskilda företag. Utöver den lokaliseringspolitiska
verksamhet, som bedrivits i samband med byggnadsregleringen,
må följande nämnas. Vissa statliga industriföretag har grundats
bl. a. med hänsyn till önskemålet att förbättra försörjningsmöjligheterna
i vissa delar av landet. Kommunikationspolitiken har utformats med hänsyn
till önskvärdheten av att förutsättningar skapas för ett differentierat
och mångsidigt näringsliv i olika delar av landet. Företagarföreningarna,
som i stor utsträckning driver sin verksamhet med statsmedel, har tillkommit
med samma önskemål för ögonen. De skall eftersträva att till landsbygden
och dess tätorter samt till områden med outvecklat näringsliv
förlägga sådan företagsamhet som har förutsättningar att med framgång
bedrivas där. Den sedan år 1954 existerande statliga lånegarantien till hantverks-
och småindustriföretag är också ett viktigt instrument i denna verksamhet.
Vid prövningen av varje ärende om statlig lånegaranti tillmätes
lokaliseringssynpunkterna stor vikt.
Till 1952 års riksdag framlades på grundval av lokaliseringsutredningens
år 1951 avgivna förslag (SOU 1951:6) proposition angående samhällets
åtgärder för näringslivets lokalisering (prop. 1952:127). Riksdagens beslut
i frågan blev i huvudsak följande. Behovet av samhällets inflytande på
företagens val av förläggningsort vitsordades. Den statliga verksamheten
på lokaliseringsområdet skulle tills vidare vara en försöksverksamhet och
förläggas till arbetsmarknadsstyrelsen, där en särskild byrå för lokaliseringsärenden
inrättades. Dess uppgift skulle i huvudsak vara att göra utredningar
ägnade att skapa bättre förutsättningar för bedömandet av de
aktuella näringspolitiska problemen i vissa orter och inom vissa områden,
att insamla material av betydelse för verksamheten samt att lämna företagen
direkt rådgivning.
Den av arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna försöksverksamheten, som
nu pågått i ett antal år, har utan tvekan varit av betydelse. Man kan peka
på flera konkreta exempel, där genom arbetsmarknadsstyrelsens åtgärder
företag förlagts till platser, som ur samhällelig synpunkt varit lämpliga,
men där utan ingripande av styrelsen något företag sannolikt ej skulle
kommit till stånd. Ett nära samarbete har etablerats med industriens organisation
för lokaliseringsfrågor, industriens produktionsråd, såväl som med
byggnadsberedningen, närmast i syfte att därmed komma i kontakt med
företag som har för avsikt att nyetablera eller utvidga sin verksamhet.
Samhällets möjligheter att ingripa har emellertid varit begränsade, enär
den lokaliseringspolitiska verksamheten huvudsakligen endast har rådgivande
karaktär. Samma erfarenhet av den rådgivande verksamhetens
otillräcklighet har gjorts i England.
Att samhället bör skaffa sig ett större inflytande över näringslivets lokalisering
har under senare år kommit till uttryck på flera olika sätt bl. a.
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1956
motionsvägen i riksdagen och i den allmänna debatten. Detta har främst
motiverats med att den nuvarande utvecklingen mot en koncentration av
näringslivet till större befolkningscentra och som följd härav ett ständigt
vikande befolkningsunderlag inom andra områden av vårt land är betänklig
och att samhället på detta område har ett ansvar, som det icke kan
undandraga sig. Uttunningen av befolkningen har i vissa landsändar redan
hunnit gå så långt, att utkomstmöjligheterna för den kvarvarande befolkningen
torde ha försämrats. Samtidigt anföres exempel på att i dessa
områden gjorda investeringar i av samhället uppförda lokaler eller i industri-
och serviceanläggningar står outnyttjade. Å andra sidan har storstädernas
starka dragningskraft med åtföljande starka tillströmning av
arbetskraft medfört svårigheter och torde i framtiden komma att skapa
än större problem, om ingenting göres för att påverka utvecklingen.
De svårigheter som i de större tätorterna möter på det samhälleliga planet
hänför sig bl. a. till de stora krav på offentliga investeringar av olika
slag, som följer med stora befolkningscentra, såsom bostäder, transportanordningar,
vägar och gator, vatten och avlopp, skolor, sjukhus etc. Kraven
på dylika investeringar är nu så stora att svårighet uppstått att tillgodose
dem i den takt som i och för sig vore önskvärd. De spelar också så
stor roll i den totala investeringsverksamheten på de större orterna, att de
kan inverka oförmånligt på t. ex. industriens möjligheter att tillgodose
sina produktiva investeringar. Arbetskraftsanhopningen i de större städerna
är icke heller utan olägenheter. Genom de långa avstånd mellan hem och
arbetsplats, som ofta uppstår i storstäderna, måste relativt lång tid anslås
åt resor, vilket torde betyda en mindre rationell användning av fritiden.
Ur samhällets synpunkt är det ett primärt intresse att arbetskraftsresurserna
utnyttjas så effektivt som möjligt. Varje ort har sitt optimum, men
det är givetvis omöjligt att angiva detta i exakta siffror. Så mycket torde
dock stå klart att en tätorts ständiga befolkningstillväxt ingalunda är ett
kriterium på att dess produktiva resurser utnyttjas på bästa möjliga sätt.
Tvärtom tyder allt på att vissa tätortsområden i vårt land nått en sådan
storleksordning att risk förefinnes för uppkomsten av desorganisationsföreteelser,
som kan leda till ett mindre effektivt utnyttjande av våra
totala produktiva resurser. Om samhället påverkar lokaliseringen så att
näringslivets expansionstakt minskar i de större tätorterna men ökar i de
områden, som nu har stora utflyttningar, underlättas möjligheterna att
komma tillrätta med tidigare nämnda problem. De större tätorternas expansion
hejdas och flykten från landsbygden kan minska. Det skapas därvid
också förutsättningar för en bättre befolkningsbalans mellan tätorterna
och den egentliga landsbygden genom att befolkningen i större utsträckning
än annars kan bo kvar på landsbygden och ha sitt arbete i närliggande
tätorter. Härtill medverkar även de snabba och förbättrade kommunikationer,
som motorismens och vägnätets utveckling skapat.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1956
Om det sålunda ur hela samhällets synpunkt kan betraktas som angeläget
att vidtaga åtgärder för att hejda den ytterligare tillväxten av främst
de största tätorterna, är det även angeläget att motverka orealistiska och
överdrivna föreställningar om fördelar av näringslivets spridning som icke
sällan gör sig gällande. Uppfattningen att så gott som varje kommun skall
kunna industrialiseras är verklighetsfrämmande. Det primära i strävandena
till ett i skilda delar av landet allsidigt utvecklat näringsliv är givetvis
att företagsekonomiska förutsättningar finnes för företagens förläggning
till en viss ort eller viss del av landet.
Samhällets strävanden på detta område kan inriktas på två vägar. Å ena
sidan kan positiva åtgärder vidtagas för att stimulera företag att etablera
sig inom områden där det ur samhällets synpunkt anses angeläget att
stödja utvecklingen av ett allsidigare näringsliv. Som jag tidigare anfört
har flera dylika åtgärder i syfte att förlägga företag till vissa områden redan
vidtagits, såsom den rådgivande lokaliseringsverksamheten, företagarföreningarnas
verksamhet och kreditgarantin till hantverk och småindustri.
Dessa grenar kan och bör ytterligare utvidgas. Kommunikationspolitiken
kan hedrivas med särskilt hänsynstagande till de områden i landet där
det av samhälleliga synpunkter anses motiverat att stimulera näringslivets
utveckling. Statens egen företagarverksamhet dikteras redan nu ofta av
dessa motiv, vilket allt framgent bör ske. Å andra sidan talar starka skäl
för att samhällets åtgärder även bör inriktas på att motverka ytterligare
expansion i de större tätorterna. Med hänsyn till den utveckling, som pågått
de senare åren och alltjämt pågår mot en allt starkare befolkningskoncentration
till de större städerna, och med hänsyn till de stora problem
denna utveckling skapar synes det nödvändigt att samhället nu ingriper
med effektivare åtgärder än hittills.
Vid valet av medel för att motverka den icke önskvärda expansionen i vissa
orter kan givetvis flera utvägar tänkas. För närvarande synes det ligga närmast
till hands att anknyta till byggnadsregleringen, som enligt vad jag
tidigare anfört redan i viss utsträckning kommit till användning i syfte att
främja den eftersträvade utvecklingen. Någon ändring av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete synes för detta ändamål ej erforderlig. Vid
prövningen av byggnadstillståndsärenden som berör de större tätorterna
bör emellertid större vikt än tidigare läggas vid en sådan bedömning av
ärendena, som främjar en ur samhällets synpunkt lämplig förläggning av
företagen.
Anknytningen av den statliga lokaliseringspolitiken till den nuvarande
byggnadsregleringen får ses som ett praktiskt arrangemang under nuvarande
förhållanden. Därigenom undvikes bl. a. en dubbelprövning av ärendena,
då de nämligen på samma gång kan prövas såväl ur byggnadstillståndssynpunkt
som lokaliseringssynpunkt. Det förhållandet att sistnämnda
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1956
synpunkt beaktas inom ramen för byggnadsregleringen bör givetvis icke
vara ett hinder för att byggnadsregleringen avskaffas, när den ur andra
synpunkter ej längre bedömes behövlig. Behovet av en samhällelig lokaliseringspolitik
torde kvarstå även sedan byggnadsregleringen avskaffats.
Man kan nämligen ganska bestämt utgå från, att det under icke överskådlig
tid framåt kommer att finnas vissa orter, främst de nuvarande stora
befolkningscentra, i vilka tendensen till en icke önskvärd befolkningslconcentration
kommer att kvarstå. När byggnadsregleringen avskaffas,
torde därför en ny lagstiftning, som ger samhället möjlighet att öva ett
avgörande inflytande på näringslivets lokalisering inom vissa orter och
områden, bliva erforderlig.
I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom socialdepartementet
upprättats förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1943 (nr 44-4-) om
tillståndstvång för byggnadsarbete samt angående fortsatt giltighet av samma
lag.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över lagförslaget,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl
lan bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Alf Björnelid
1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
utelämnats.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1956
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 23 februari
1956.
Närvarande:
justitieråden Lech,
Regner,
Gösta Lind,
regeringsrådet Lorichs.
Enligt lagrådet den 18 februari 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
27 januari 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1943
(nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete samt angående fortsatt giltighet
av samma lag.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet G. Engström.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Sverker Jonson
Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1956
13
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 mars
1956.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, lagrådets den 23 februari
1956 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 27 januari 1956 remitterade
förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni
19k3 (nr H4-) om tillståndstvång för byggnadsarbete samt angående fortsatt
giltighet av samma lag samt hemställer, att förslaget, som av lagrådet
lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Karin Wickström
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1956:232 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Muj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av lagen den 30 juni 1943 a1 i texten
- 3LU 1956:15 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av lagen den 30 juni 19t3 s. 1 i texten
- BU 1956:25 Skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om vidtagande av åtgärder i enlighet härmed. Motionen II: 454 utmynnar i yrkande att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj s. 3 i texten