Sök i Ratio Lex

Angående anslag för budgetåret 1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen m. m

1957-03-01 · 160 sidor, varav 160 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 160 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:100, Angående anslag för budgetåret 1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

1

Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag för budgetåret

1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen

m. m.; given Stockholms slott den 1 mars 1957.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

John Ericsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av bostadspolitiska utredningens betänkande om riktlinjer

för bostadspolitiken och däröver avgivna utlåtanden behandlas frågan om

en minskning av de olika subventioner av allmän art, som f. n. utgår till

statsbelånade bostadshus, och om en samtidig ökning av de behovsprövade

bostadsrabatterna, i första hand familjebostadsbidragen till barnfamiljer.

Förslag framlägges om en minskning av de generella subventionerna. Sålunda

förordas att räntan på tertiärlån och egnahemslån skall höjas från i

allmänhet 3 till 4 procent och alt den av staten »garanterade» räntan på

primär- och sekundärlån skall höjas med 0,5 procent. Vidare föreslås i detta

sammanhang dels alt amorteringstiden för tertiärlån skall förkortas, dels

att hyreskontrollen i fråga om kommunala och därmed jämställda bostadsföretag

samt kooperativa företag skall slopas, dels ock att viss del av de

under åren 1951—57 beviljade tilläggslånen skall amorteras fr. o. m. den

1 januari 1958. Förslag framlägges om räntesubvention till byggnadsföretag,

som finansieras utan hjälp av statliga lån.

Familjebostadsbidragen, som f. n. kan beviljas endast familjer med minst

två minderåriga barn, föreslås utgå också till familjer och ensamstående

med ett minderårigt barn och relativt låga inkomster. Familjebostadsbidragen

till familjer med minst två barn föreslås böjda.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. nr 100

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 mars

1957.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Lindström,

Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, anför efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan under

femte huvudtiteln, punkterna 75—82, samt under kapitalbudgeten: socialdepartementet

föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i

ämnet, för budgetåret 1957/58 beräkna följande anslag:

A. Driftbudgeten

Bostadsstyrelsen: Avlöningar, förslagsanslag................

Bostadsstyrelsen: Omkostnader, förslagsanslag..............

Länsbostadsnämnderna: Avlöningar, förslagsanslag..........

Länsbostadsnämnderna: Omkostnader, förslagsanslag

Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån,

förslagsanslag ................................

Bostadsrabatter, förslagsanslag............................

Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet, reservationsanslag

................................................

Bidrag till inrättande av pensionärshem, reservationsanslag . .

Kronor

4 215 000

555 000

3 490 000

729 000

85 000 000

119 000 000

20 000 000

10 000 000

B. Kapitalbudgeten

Under statens utlåningsfonder:

Lånefonden för bostadsbyggande, investeringsanslag ........ 700 000 000

Lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien,

investeringsanslag .................................... 1 500 000

Under fonden för låneunderstöd:

Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, investeringsanslag
-

100 000 000

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Anledningen till att anslagen upptogs med endast preliminärt beräknade

belopp var, att ställning vid ifrågavarande tidpunkt icke tagits till ett av

bostadspolitiska utredningen1 avgivet, den 9 oktober 1956 dagtecknat betänkande

angående riktlinjer för bostadspolitiken (SOU 1956:40).

över bostadspolitiska utredningens betänkande har efter remiss utlåtande

avgivits av överståthållarämbetet efter hörande av stadsfullmäktige i Stockholm,

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, samtliga efter hörande av

kommuner i den utsträckning länsstyrelsen funnit lämpligt, arbetsmarknadsstyrelsen,

konjunkturinstitutet, statens hyresråd, statskontoret, socialstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,

bostadsstyrelsen efter hörande av länsbostadsnämnderna, fullmäktige

i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Svenska bostadskreditkassan, Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska

stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges fastighetsägareförbund,

Hyresgästernas riksförbund, Sveriges industriförbund, Svenska

arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens

centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation

(SACO), Svenska arkitekters riksförbund (SAR), Svenska byggnadsentreprenörföreningen,

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund

u. p. a. (HSB), Svenska riksbyggen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag

(SABO), Folkpartiets kvinnoförbund och Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund.

Bankföreningen, Försäkringsbolagens riksförbund, Fastighetsägareförbundet,

Industriförbundet, Arbetsgivareföreningen och Byggnadsentreprenörföreningen

åberopar som eget utlåtande ett av Näringslivets byggnadsdelegation

utarbetat yttrande.

Inom socialdepartementet har utarbetats en promemoria angående lån

och bidrag till studentbostadshus. Efter remiss har utlåtande över promemorian

avgivits av bostadsstyrelsen, stadskollegiet i Stockholm samt stadsfullmäktige

i Göteborg, Uppsala och Lund ävensom av Sveriges förenade

studentkårer (SFS).

Jag hemställer att nu få upptaga hithörande frågor till behandling.

1 Utredningen liar bestått av ledamöterna av riksdagens andra kammare Erik Severin i Gävle

(ordförande), Leif Cassei, Henning Gustafsson i Skellefteå och Gunnar Larsson i Luttra, ledamoten

av riksdagens första kammare Dagmar Ranmark, direktören Börje Skarstedt i Hälsingborg,

kanslirådet Gunnar Ekdahl samt byråchefen Lennart Eriksson.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Allmänna grunder för bostadspolitiken

Bostadspolitiska utredningens betänkande

I de fem första kapitlen av sitt betänkande har bostadspolitiska utredningen

behandlat hittillsvarande riktlinjer för bostadspolitiken, omfattningen

av statens stöd åt bostadsförsörjningen, bostadsförhållanden och

bostadsmarknad under efterkrigstiden ävensom framfört allmänna synpunkter

på den framtida bostadspolitiken samt prövat frågan om införandet

av ett kreditgarantisystem.

I det följande lämnas en redogörelse för vad utredningen har anfört i

nämnda frågor. Vissa närmare uppgifter om den statliga låne- och bidragsgivningens

omfattning återges dock först i avsnitten angående lån och

bidrag till bostadshus och angående bostadsrabatter.

Hittillsvarande riktlinjer för bostadspolitiken

I sin redogörelse för den hittillsvarande bostadspolitiken erinrar utredningen

om att i direktiven för utredningen frågan om en omfördelning av

samhällets ekonomiska stöd åt bostadsförsörjningen till förmån för hushåll

med små inkomster — speciellt barnfamiljer — har ställts i förgrunden.

I direktiven har vidare framhållits, att ekonomiska insatser från det allmännas

sida av generell karaktär i syfte att mera allmänt påverka relationen

mellan hyror och inkomster bör få vika för ingripanden, som avser att

förhjälpa hushåll med små ekonomiska resurser till en godtagbar bostad.

Utredningen anför att de principfrågor, som sålunda har ställts i utredningsdirektiven,

ända sedan 1930-talet intagit en central plats i den bostadspolitiska

diskussionen. Vad angår diskussionen i dessa frågor under

1930-talet återger utredningen uttalanden av bostadssociala utredningen

samt anför härvid följande.

Da bostadssociala utredningen i ett år 1935 avgivet betänkande (SOU

1935: 2) framlade förslag om åtgärder till stöd för flerbarnsfamiljernas bostadsförsörjning

anförde utredningen argument av samma slag som de vilka

återfinnes i våra direktiv. Bostadssociala utredningen framhöll sålunda, att

en enhetlig allmänt hyresreducerande subvention å ena sidan icke kunde ge

tillräckligt stöd åt de mest behövande och att den å andra sidan kunde förväntas

till stor del komma hushåll tillgodo, vilka i själva verket icke hade

behov av det allmännas omsorger om bostadsförsörjningen. Den faktiska

hjälpeffekten skulle därför komma att fördelas på ett socialpolitiskt föga rationellt

sätt. I konsekvens med den uppfattning som bostadssociala utredningen

här gav uttryck åt, kom också de olika former av statligt ekonomiskt

stöd åt bostadsförsörjningen som tillkom under 1930-talet — bostadsförbättringsbidragen,

bostadsanskaffningslånen och familjebidragen, statsbidraget

till pensionärshem, etc. — att koncentreras till vissa hushållsgrupper med

särskilda bostadsbehov och låga inkomster. Däremot påverkade de statliga

stödåtgärderna icke nämnvärt den allmänna utvecklingen på bostadsmarknaden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

5

Utredningen fraiphåller att utvecklingen under krigsåren ställde den statliga

bostadspolitiken inför nya uppgifter. Statsmakterna måste försöka att

förhindra att bostadsbyggandet nedgick så starkt, att risk för arbetslöshet

och försämrad bostadsförsörjning uppstod. Ur allmänt prispolitiska synpunkter

blev det därjämte angeläget att motverka en ytterligare skärpning

av de tendenser till hyreshöjning, som snart började göra sig gällande. Utredningen

erinrar om vissa av byggnadskostnadssakkunniga år 1941 framförda

synpunkter på hyrespolitiken, som kom att bli vägledande för prövningen

av statens ekonomiska engagemang i bostadsbyggandet. Enligt de

sakkunniga borde målet för hyrespolitiken vara en omedelbar anpassning

av de för de årliga bostadskostnaderna bestämmande faktorerna på sådant

sätt, att en tillräcklig nyproduktion av bostäder till priser, som ej väsentligt

översteg de för likvärdiga bostäder då gällande, blev möjlig. Beträffande

innebörden av en sådan anpassning framhöll de sakkunniga bl. a. följande.

Stegrade driftkostnader och i viss mån även ökade räntekostnader kunde

tillåtas slå igenom i hyresnivån i den mån de påverkade såväl äldre som

nyare fastigheter. Vid utformningen av åtgärder som syftade till paritet i

avseende på de årliga fastighetskostnaderna för äldre och nyproducerade

fastigheter kunde i enlighet med de sakkunnigas tankegång de löpande

driftkostnaderna, som förändrades lika mycket för gamla och nya fastigheter,

lämnas utanför problemet, medan de kostnadsbestämmande faktorer

vilkas verkan på fastighetsekonomin vore definitiv — d. v. s. byggnadskostnader

och tomtpriser — i görligaste mån borde från början anpassas. Räntekostnadernas

anpassning kunde däremot avse en kortare period -— fem å

tio år — inom vilken det allmänna räntelägets förändringar hunnit genomsyra

större delen av fastighetsbeståndet.

På byggnadskoslnadssakkunnigas förslag infördes 1941 en statlig räntegaranti

i fråga om primär- och sekundärlån. Följande år infördes en särskild

kapitalsubvention i form av tilläggslån. Utredningen konstaterar att

det därmed uppbyggda systemet för lån och bidrag till bostadsproduktionen

-— förmånliga statslån, räntegaranti och kapitalsubventioner — i sina

huvuddrag förblev oförändrat till krigets slut.

Utredningen erinrar därefter om att vid riksdagarna åren 1946 och 1947

det under krigsåren utbyggda systemet för statligt stöd åt bostadsförsörjningen

ägnades en allmän översyn med utgångspunkt från de synpunkter

och förslag, som framlagts av bosladssociala utredningen (SOU 1945:63).

I fråga om långivningen och den generella subventioneringen av bostadsbyggnadsföretag

gav, framhåller bostadspolitiska utredningen, denna översyn

till resultat de regler, som i huvudsak ännu gäller. Vad angår frågan om

det statliga stödets inriktning på enhetliga eller med hänsyn till olika bostadsbehov

differentierade bidrag erinras bl. a. om av bostadssociala utredningen

gjorda uttalanden, vilka sammanfattas på följande siilt.

Utredningen kom, med beaktande av utsikterna till förskjutningar i förhållandet

mellan inkomstnivå och bostadskostnader till följd av utveck
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

lingen av allmän produktivitet, realinkomster, byggnadsmaterialpriser och

rationalisering av husbyggandet, samt av proportionerna mellan det vid då

givna förutsättningar beräknade subventionsbeloppet och effekten härav,

till den uppfattningen, att en subvention syftande till en generell och likformig

hyressänkning icke vore att förorda såsom en huvudlinje för de

följande årens bostadspolitik. I konsekvens med denna principståndpunkt

förordade utredningen också, att tilläggslånesystemet borde bibehållas endast

tillsvidare. Utredningen höll för sin del för sannolikt, att behovet av

tilläggslån skulle praktiskt taget helt försvinna under år 1946. Skulle så ej

bli fallet, borde frågan om ytterligare åtgärder för tilläggslånens avveckling

tagas upp till förnyad prövning. Till denna ståndpunkt anslöt sig statsmakterna

vid 1946 års riksdag. Tilläggslån borde tillsvidare kunna utgå endast

på sådana orter där hyresläget vore lågt och inkomstläget tillika sådant, att

risk förelåg att nyproduktionen helt hämmades, om icke dylik subvention

lämnades.

Beträffande den närmare utformningen av differentierade bostadssubventioner

ansåg bostadssociala utredningen, att ett ensidigt tillämpande av principen

att koncentrera det ekonomiska stödet till de minst betalningskraftiga

hushållen kunde få följder, som vore föga önskvärda ur såväl bostadspolitisk

som allmänt socialpolitisk synpunkt. Subventioner borde icke förbindas

med en rigorös, individualiserad inkomstprövning. Hänsynstagande till

de starkt varierande behoven av ekonomiskt stöd för bostadsförsörjningsändamål

vid utmätandet av subventionsåtgärder borde i största möjliga

män gälla grupper med på visst sätt definierade egenskaper — såsom familjer

av viss storlek, pensionärer, egnahemsbyggare på landsbygden — beträffande

vilka mera allmän oförmåga att bekosta en fullvärdig bostad vore

känd, och i minsta möjliga grad ske genom individuell inkomstprövning.

Bostadssociala utredningen fann en väsentlig utbyggnad av det ekonomiska

stödet åt familjebostäder för barnfostrande familjer vara särskilt

angelägen. Den ansåg att det i och för sig vore önskvärt, att en sådan utbyggnad

kunde omfatta alla familjer med minderåriga barn, alltså även

ettbarnsfamiljer. Bidragen borde dock tillsvidare begränsas till familjer med

två eller flera minderåriga barn.

I propositionen nr 235 till 1947 års riksdag anslöt sig föredragande departementschefen

i allt väsentligt till de principiella synpunkter som hävdats

av bostadssociala utredningen i frågan om avvägningen mellan generella

och olika typer av behovsprövade bidrag. Vad särskilt angår frågan om

bidraget till barnfamiljer borde vara förbundet med inkomstprövning ansåg

departementschefen, att vissa skäl talade för att bidraget till en början

icke borde utgå till familjer med jämförelsevis höga inkomster. Vissa inkomststreck

borde införas. Förslag härom godkändes av riksdagen.

Bostadspolitiska utredningen erinrar vidare i sin översikt över bostadspolitiken

om den omprövning av det bostadspolitiska programmet, som

företogs åren 1951—53. Utredningen framhåller att den avveckling av de

generella kapitalsubventionerna, som hade eftersträvats i de första efter
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

krigsårens bostadspolitiska program, till följd av den fortsatta byggnadskostnadsstegringen

icke kom till stånd. I stället genomfördes på grund av en

stark kostnadsstegring i samband med Koreakrisen i slutet av 1951 en betydande

utökning av tilläggslånen till flerfamiljshus och den räntefria stående

delen av egnahemslån. Redan år 1953 beslöts emellertid en minskning

av tilläggslånen samt återbetalning av viss del av de före 1951 beviljade

tilläggslånen. I samband därmed utvidgades familjebostadsbidragen.

Vad angår utvecklingen efter 1953 framhåller bostadspolitiska utredningen,

att såväl tilläggslånen som den räntefria stående delen av egnahemslånet

successivt minskats. För byggnadsföretag färdigställda efter den

1 april 1957 kommer sålunda såväl tilläggslånen till flerfamiljshus som de

räntefria stående delarna av egnahemslån att ha reducerats till de belopp,

som kunde utgå före de provisoriska höjningarna 1951. Det förtjänar att

beaktas, framhåller utredningen, att de beslut om ytterligare reduktion av

det förhöjda tilläggslånet, som fattades vid 1955 och 1956 års riksdagar,

icke som de tidigare fattade motiverats med utsikterna till sänkta byggnadskostnader

utan närmast under åberopande av realinkomsternas stegring.

Slutligen erinrar utredningen i detta sammanhang om ett av statsutskottet

i utlåtande nr 127 till 1956 års riksdag gjort uttalande beträffande behovet

av ett skydd mot tillfälligt höga räntor, samt lämnar härför följande

redogörelse.

Utskottet betonade särskilt, att det skydd mot tillfälligt höga räntor å

primär- och sekundärlån som lämnas i ränteeftergiftens form vore av största

betydelse för bostadsbyggandet. Utskottet fann det angeläget att understryka,

att även om den ekonomiska och sociala utvecklingen under efterkrigstiden

inneburit, att allt större medborgargrupper fått sådana ekonomiska

resurser att de själva kunde bära hela kostnaden för en relativt rymlig,

modernt utrustad bostad kunde det för framtiden ändå föreligga behov

av insatser från samhällets sida för att neutralisera verkningarna på hyror

och bostadskostnader av tillfälligt höga räntor. Ett slopande av det nuvarande

ränteskyddet i fråga om nya bostadshus skulle framför allt medföra

risk för ett allvarligt avbräck i bostadsbyggandet. Krav på en stabilisering av

ränteutgifterna för nya hus på en relativt låg nivå måste därför enligt utskottets

mening alltfort ställas.

Omfattningen au statens stöd åt bostadsförsörjningen

I ett särskilt kapitel (kap. II) lämnar bostadspolitiska utredningen en

närmare redogörelse för omfattningen av statens lån- och bidragsgivning på

bostadsområdet. I detta sammanhang skall endast återges vissa av utredningen

redovisade sammanfattningar av statens stöd åt bostadsförsörjningen.

I följande tabell är intagna nettoutgifter och anvisade anslag under

budgetåren 1950/51—1956/57 (för budgetåret 1956/57 har av riksdagen å

tilläggsstat anvisade anslag till lånefonden för bostadsbyggande och till

tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet medräknats).

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Nettoutgifter och anvisade anslag budgetåren 1950f51—1956/57

Anslagstitel

Låne- och bidragsform

Nettoutgifter, milj. kr

An-

visade

an-

slag

milj.

kr

1950/

51

1951/

52

1952/

53

1953/

54

1954/

55

1955/

56

1956/

57

Kapitalmedelsförlus- ter och ränteefter-

Kapitalmedelsförluster

och ränteeftergifter

0,4

2,4

7,1

11,4

14,6

22,1

60

gifter1

Bostadsrabatter1 2

Familjebostads- och brän- slebidrag, pensionärs- bostadsbidrag samt

trekronorsbidrag

32,1

43,9

49,7

62,9

77,6

91,6

100

Bidrag till viss bo- stadsförbättrings- verksamhet3

Räntefria, stående (delar

av) förbättringslån,

lantarbetarbostadsbi- drag, statsbidrag till

fiskarbostäder m. m.

9,9

9,9

15,0

21,4

22,6

24,8

25

Bidrag till inrättande

av pensionärshem1

Bidrag till inrättande av

pensionärshem

6,8

5,9

7,7

8,9

9,6

8,6

0

Summa driftbudgeten..................

49,2

62,1

79,5

104,6

124,4

147,1

185

Lånefonden för bo- stadsbyggande1

Tertiärlån, egnahemslån

och räntebärande (de- lar av) förbättringslån

273

380

450

487

548

740

725

Tilläggslån till vissbo-

Tilläggslån

20,4

33,7

108,7

150,0

211,2

269,2

200

stadsbyggnads-

verksamhet1

Lån till uppförande

Lantarbetarbostadslån

1,9

1,8

1,9

2,2

2,5

2,2

0

och förbättring av

lantarbetarbostä- der3

Summa kapitalbudgeten....................

295,3

415,5

560,6

639,2

761,7

1012,1

925

1 Anslaget anvisas med belopp som erfordras för utbetalning av bidrag resp. lån.

2 Under denna anslagstitel har även redovisats nettoutgifterna under anslaget Särskilda

bostadsrabatter för de s. k. trekronorsbidragen, vilka utgifter under budgetåren 1950/51—1954/55

uppgick till sammanlagt 5,3 milj. kronor.

3 Anslaget anvisas med belopp som erfordras för beslut om bidrag resp. lån.

Beträffande ifrågavarande uppgifter framhåller utredningen bl. a., att

uppgifterna för investeringsanslagen till lånefonden för bostadsbyggande

och till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet innefattar nettoutgifterna

för förskottsvis utlämnade lån. Medel som inflyter till lånefonden

för bostadsbyggande genom amorteringar och inlösen av lån får tagas i anspråk

för ny långivning, varför nettoutgifterna uppgår till mindre belopp

än summan av utbetalda lån och nettobelastningen för förskottsgivningen.

I följande tabell har utredningen redovisat uppgifter angående statens

kapitalfordran, vilka ger ett sammanfattande uttryck för statens hittillsvarande

långivning till bostadsbyggandet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

9

Statens kapitalfordran avseende bostadslån vid slutet av budgetåren

1949f50—1954l55, milj. kr1

1954/55

1949/50

1950/51

1951/52

1952/53

1953/54

totalt

därav

förskott

på egna- hemslån

Lån avseende flerfamiljs-

981

1 326

1 639

2 043

Enfamiljs- och tvåfamiljs-

848

1 035

1 292

1 616

475

Totalt

1 183

1 444

1 829

2 361

2 931

3 659

475

Därav räntefria lån2.....

Ökning av kapitalfordran

403

554

644

999

185

från slutet av föregående

+ 157

+ 261

+ 385

+ 532

+ 570

+ 728

1 Uppgifterna avser lån förvaltade av bostadsstyrelsen samt vissa äldre tilläggslån förvaltade

av riksbanken. Härutöver kommer vissa av riksbanken förvaltade, äldre typer av lån till nybyggnad,

ombyggnad och förbättring av egnahem, som den 31 december 1950 uppgick till 130

milj. kronor och den 31 december 1955 till 92 milj. kronor.

2 Med räntefria lån avses räntefria tilläggslån samt räntefria, stående delar av dels egnahemslån,

dels tertiärlån till enfamiljs- och tvåfamiljshus dels ock bostadsanskaffningslån till egnahem.

I kommentarer till tabellen framhåller utredningen, att uppgifterna hänför

sig till olika typer av lån utlämnade sedan slutet av 1930-talet. Uppskattningsvis

torde 5 å 10 procent av kapitalfordran avse lån till ombyggnad

och förbättring. Från den 30 juni 1950 till den 30 juni 1955 har statens

kapitalfordran något mer än tredubblats, och den uppgick sistnämnda tidpunkt

till 3 659 milj. kronor, varav 475 milj. kronor avsåg utlämnade förskott

å egnahemslån. Under budgetåret 1955/56 har statens kapitalfordran

ökat med 981 milj. kronor och uppgick sålunda till 4 640 milj. kronor vid

utgången av nämnda budgetår. Till ungefär 55 procent utgöres kapitalfordran

av lån till flerfamiljshus och till återstående del av lån till enfamiljsoch

tvåfamiljshus. De räntefria lånens andel av den samlade kapitalfordran

har ökat från 22 procent den 30 juni 1952 till 27 procent vid motsvarande

tidpunkt 1955. Utredningen konstaterar, att denna ökning sammanhänger

med de ökade subventionerna under senare år, men att den

också är en konsekvens av att de räntefria lånen är stående medan de

räntebärande lånen amorteras. Den 30 juni 1954 uppgick andelen räntefria

lån till 22 procent jämfört med 24 procent året innan. Denna tillbakagång

i de räntefria lånens andel sammanhänger med att under budgetåret 1953/54

121 milj. kronor av tidigare räntefria tilläggslån överfördes till räntebärande

tilläggslån och 54 milj. kronor av tidigare utlämnade räntefria tillläggslån

avskrevs.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Bostadsförhållanden och bostadsmarknad under efterkrigstiden

Beträffande bostadsförhållandena vid slutet av år 1945 lämnar utredningen

bl. a. följande uppgifter.

Vid slutet av år 1945 — den tidpunkt då den senaste allmänna bostadsräkningen

genomfördes i Sverige — fanns det sammanlagt ca 2,1 miljoner bostadslägenheter

i landet. Av dessa var inemot 1,2 miljoner belägna i tätorter

med minst 1 000 invånare, medan 0,9 miljoner var belägna på den egentliga

landsbygden (vari i detta sammanhang inräknas tätorter med mindre än

1 000 invånare). Flertalet av lägenheterna (58 procent) fanns i hus med

högst två lägenheter. På landsbygden gällde detta för 91 procent av lägenheterna

och för tätorterna var motsvarande tal 31 procent.

Av tätorternas lägenheter var 88 procent utrustade med vatten och avlopp

inom lägenheten. Centralvärme fanns i 62 procent av dessa lägenheter,

57 procent var utrustade med WC och 34 procent med enskilt badrum. På

den egentliga landsbygden var den genomsnittliga utrustningsstandarden

väsentligt sämre. Där hade endast 37 procent av lägenheterna vatten och

avlopp, 24 procent centralvärme och 6 procent enskilt badrum.

I anslutning härtill framhåller utredningen, att utmärkande för bostadssituationen

i Sverige jämfört med flertalet andra västeuropeiska länder sedan

gammalt har varit lägenheternas förhållandevis ringa storlek. Vid slutet

av 1945 omfattade 38 procent av alla lägenheter i landet högst ett rum och

kök. Ungefär 31 procent av lägenheterna hade två rum och kök, 16 procent

hade tre rum och kök och 15 procent fyra eller flera rum och kök.

Utredningen konstaterar alt särskilt lägenheterna om ett rum och kök

var överbefolkade i betydande omfattning. Trångboddheten var helt naturligt

vanligast bland barnfamiljerna. Medan av de barnlösa hushållen i landet

endast 7 procent bodde i överbefolkade lägenheter (d. v. s. lägenheter

med mer än två boende per boningsrum) gällde detsamma för 35 procent

av samtliga hushåll med ett barn under 15 år och likaså 35 procent av samtliga

hushåll med två barn. Av samtliga hushåll med tre eller fyra barn var

ungefär 58 procent trångbodda, av hushåll med fem eller flera barn inte

mindre än 82 procent.

Beträffande utvecklingen av bostads- och boendeförhållandena under

åren 1946—55 framhåller utredningen, att under decenniet 1946—55 i hela

landet genom nyproduktion tillkommit ca 500 000 bostadslägenheter. Samtidigt

har minst 16 000 lägenheter avgått ur beståndet genom rivning, varjämte

ett okänt men sannolikt ganska betydande antal lägenheter avgått

genom att tagas i anspråk för andra ändamål än bostad och ett likaså okänt

antal lägenheter övergivits i samband med flyttningar från den egentliga

landsbygden till städer och tätorter. Minst 75 000 lägenheter har varit föremål

för mera genomgripande ombyggnad eller modernisering. Beträffande

produktionens fördelning på tätorter och landsbygd framhåller utredningen.

Huvuddelen av nyproduktionen har varit förlagd till tätorterna. Det kan

sålunda beräknas att antalet lägenheter i tätorter med minst 1 000 invånare

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

ökat med ungefär 375 000 — eller från ca 1,2 till 1,6 miljoner — medan

nettoökningen av antalet lägenheter på den egentliga landsbygden icke torde

vara större än ca 100 000. Antalet lägenheter på den egentliga landsbygden

skulle sålunda högst ha ökat från drygt 900 000 till drygt 1 miljon.

Utredningen konstaterar att den bostadsproduktion, som har ägt rum

under efterkrigsåren, har inneburit en icke oväsentlig förändring av lägenhetsbeståndets

struktur. Praktiskt taget samtliga nytillkomna lägenheter

har varit utrustade med exempelvis centralvärme, WC och vatten och avlopp,

medan de lägenheter som avgått genom rivning eller övergivits i samband

med flyttning från landsbygden till tätorter i regel har varit dåligt

utrustade. Man torde enligt utredningen kunna räkna med att andelen

lägenheter med centralvärme under perioden 1946—55 har ökat från 62 till

70 ä 75 procent i tätorterna och från 24 till 35 å 40 procent på den egentliga

landsbygden. Relativa andelen lägenheter med enskilt badrum, som vid

slutet av år 1945 var 34 procent i tätorterna och 6 procent på den egentliga

landsbygden, torde ha ökat till närmare 50 procent i tätorterna och 15 å 20

procent på landsbygden. Vidare erinrar utredningen om att nyproduktionen

av bostadslägenheter i väsentligt högre grad än som gällde före kriget

har varit inriktad på lägenheter om minst två rum och kök. Resultatet

härav har i tätorterna blivit att andelen lägenheter om högst ett rum och

kök minskat från ungefär 45 till omkring 40 procent av samtliga lägenheter.

Utredningen framhåller att antalet rumsenheter i bostadsbeståndet har

vuxit väsentligt snabbare än folkmängden och till följd därav har också

den genomsnittliga boendetätheten i lägenheterna minskat. I anslutning

härtill anför utredningen uppgifter beträffande utrymmesstandarden i vissa

städer, som utvisar att barnfamiljerna i hög grad blivit delaktiga av den

standardstegring som har ägt rum på bostadsmarknaden.

Utredningen framhåller emellertid att kännetecknande för efterkrigstidens

utveckling på bostadsmarknaden har varit icke blott en fortskridande

förbättring av olika hushållsgruppers bostadsstandard utan även en

successivt skärpt hrist på balans mellan tillgång och efterfrågan på bostadslägenheter.

För de därav drabbade har, understryker utredningen, denna

marknadsmässiga bostadsbrist i många fall inneburit synnerligen otillfredsställande

bostadsförhållanden — såväl barnfamiljer som andra bostadssökande

hushåll har tvingats leva splittrade, som inneboende hos

andra familjer eller i utdömbara lägenheter. Beträffande bostadsunderskottets

storlek hänvisar utredningen till av hostadsstyrelsen inhämtade uppgifter,

avseende förhållandena i början av år 1956, vilka intagits som

bilaga till statsutskottets utlåtande nr 127 till 1956 års riksdag.

Beträffande de omständigheter, som har medverkat till den fortgående

skärpningen av bostadsbristen, framhåller utredningen å ena sidan att

statsmakterna ansett det nödvändigt att begränsa bostadsproduktionen, å

andra sidan att efterfrågan på bostäder i tätorterna har kraftigt stegrats till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

följd av de demografiska, ekonomiska och sociala förändringar som har inträffat

under efterkrigsåren.

Utredningen understryker att befolkningsutvecklingen under perioden

1946—55 bl. a. har karakteriserats av att städer och andra tätorter genom

den inrikes omflyttningen och befolkningsutbytet med utlandet erhållit ett

större befolkningstillskott än under något tidigare decennium. Samtidigt

framhåller utredningen att det befolkningsmässiga underlaget för bostadsefterfrågan

i städer och andra tätorter icke ger en tillräcklig förklaring till

den starka tillväxt av bostadsefterfrågan, som faktiskt har ägt rum. Efterfrågan

på självständiga bostadslägenheter har inom stora befolkningsgrupper

ökat även relativt sett.

Under 1960-talet torde man enligt utredningen få räkna med att det befolkningsmässiga

underlaget för bostadsefterfrågan kommer att ytterligare

förstärkas i och med att 1940-talets stora barnkullar då inträder i hushållsbildande

åldrar. Även om tätorternas årliga flyttningsvinster framdeles icke

blir större än under de senaste åren måste man därför räkna med att den

i tätorter bosatta befolkningen i hushållsbildande åldrar från och med mitten

av 1960-talet årligen kommer att tillväxa avsevärt snabbare än under

den hittills gångna delen av 1950-talet. Om icke samtidigt andra förändringar

inträffar, som verkar dämpande på bostadsefterfrågans tillväxt,

måste följden härav — såvida icke bostadsproduktionen ökas — ofrånkomligen

bli en skärpning av bristläget.

Beträffande byggnadskostnadernas utveckling lämnar utredningen uppgifter,

som visar att kostnadsnivån efter den i samband med Koreakrisen

kraftiga stegringen varit relativt stabil. Även driftkostnaderna har under de

senaste åren endast undergått små förändringar.

Vad angår utvecklingen av hyrorna för bostadslägenheter i nyproducerade,

statligt belånade flerfamiljshus lämnar utredningen bl. a. följande

uppgifter.

Under åren 1945—1947 förblev hyresnivån för lägenheter i nyproducerade

flerfamiljshus i stort sett stabil. Årshyran inberäknat uppvärinningskostnader

enligt förkrigspris (»fredsbränsle») torde då i genomsnitt för hela landet

ha uppgått till 24 å 25 kronor per kvm nettovåningsyta. Under tiden

fr. o. m. 1948 t. o. in. första halvåret 1950 ökade hyrorna med 5 å 10 procent,

eller 1 å 2 kronor per kvm nettovåningsyta.

Den kraftiga stegring av byggnads- och driftkostnaderna som satte in

åren 1950—1951 gav, trots ökade kapitalsubventioner, en icke obetydlig

hyresstegring till resultat. Hyreshöjningen, som fram till år 1952 kan beräknas

till i genomsnitt ungefär 15—20 procent av 1950 års hyror, motsvarade

i huvudsak driftkostnadernas stegring. Hyresutvecklingen under tiden

fr. o. in. andra halvåret 1949 t. o. in. år 1955 för nyproducerade statligt belånade

lägenheter belyses av följande serie, vilken grundar sig på uppgifter

från flerfamiljshusföretag, för vilka slutligt beslut om tertiärlån meddelats.

Uppgifterna för företag färdigställda 1954 och 1955 har beräknats under

antagande, att kostnaden för uppvärmning enligt förkrigspris kan uppskat
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

13

tas till 2 kronor per kvm lägenhetsyta, och är såtillvida något mera ungefärliga

än övriga uppgifter.

Företag

färdigställda

Ursprunglig årshyra (inkl.

kostnad för »fredsbränsle»)

i kronor per kvm lägen- hetsyta

2:a halvåret 1949

26,30

l:a halvåret 1950

27,10

år 1952

31,50

1953

32,70

1954

ca 32,00

1955

32,50—33,00

Med anledning av ifrågavarande hyresuppgifter framhåller utredningen

att hyresnivån för nyproducerade lägenheter har förblivit jämförelsevis

stabil sedan år 1952. Den minskning av kapitalsubventionerna till statsbelånade

flerfamiljshus, som ägde rum åren 1954 och 1955, skulle, såvitt kan

bedömas med ledning av dessa uppgifter, icke ha resulterat i någon däremot

svarande hyreshöjning. Den splittring av hyresnivån, som uppkom genom

att lägenheter färdigställda efter 1950 åsatts väsentligt högre hyror än tidigare

färdigställda lägenheter, har i huvudsak utjämnats genom hyreshöjningar.

Det kan sålunda enligt utredningen beräknas att årshyran inklusive

»fredsbränsle» för lägenheter färdigställda åren 1946—1950 numera i genomsnitt

uppgår till 29 å 30 kronor per kvm lägenhetsyta och sålunda endast

med 2—3 kronor per kvm lägenhetsyta skiljer sig från genomsnittshyran

för senare färdigställda lägenheter.

Utredningen understryker att den redovisade hyresutvecklingen innebär,

att hyrorna för de nyproducerade statligt belånade flerfamiljshusen under

efterkrigsåren har stigit i långsammare takt än levnadskostnaderna i genomsnitt.

Medan sålunda levnadskostnaderna mellan 1945 och 1952 ökade

med 39 procent, ökade hyrorna för nyproducerade statsbelånade lägenheter

med genomsnittligen 25—30 procent, och medan levnadskostnaderna därefter

fortsatte att öka, har hyresnivån för de nyproducerade lägenheterna

sedan 1952 varit jämförelsevis stabil.

Eftersom efterkrigstidens utveckling karakteriserats av en oavbruten

stegring av reallönerna innebär det sagda, framhåller utredningen, att hushållens

»hyresbetalningsförmåga» genomsnittligt sett förbättrats högst avsevärt.

Härom anför utredningen ytterligare följande.

I tidigare bostadspolitisk diskussion har det varit vanligt att jämföra hyrorna

för nyproducerade lägenheter med den genomsnittliga industriarbetarelönen.

Sålunda tog bostadssociala utredningen den år 1945 rådande relationen

mellan hyran i stora och medelstora orter för eu nybyggd lägenhet

om två rum och kök och genomsnittslönen för en vuxen manlig industriarbetare

(i de dåvarande dyrortsgrupperna D—I) till utgångspunkt för sin

diskussion av den fortsatta hyrespolitiken. Enligt utredningens beräkningar

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

kunde denna relation anges till 25—26 procent, om värmekostnader enligt

förkrigspris inräknades i hyran. De närmaste årens bostadspolitik borde ta

sikte på att nedbringa denna hyresprocent till ca 20.

I sitt betänkande »Samhällets stöd åt bostadsförsörjningen» ansåg sig 1951

års bostadsutredning kunna konstatera, att det sålunda definierade hyresprocenttalet

år 1950 nedgått till 18—20.

Utredningen har bl. a. med hänsyn till svårigheterna att erhålla ett statistiskt

fullt jämförbart material icke funnit det lämpligt att föra den angivna

beräkningen vidare till senare år. Utredningen redovisar i stället en

jämförelse mellan hyror och inkomster, som är grundad på den genomsnittliga

årshyran inklusive alla uppvärmningskostnader för en nybyggd statligt

belånad tvårumslägenhet av numera gängse storlek samt den för samtliga

dyrortsgrupper beräknade genomsnittliga årslönen för en vuxen manlig

industriarbetare. Hyrans andel av inkomsten enligt denna beräkningsmetod

blir enligt utredningen ca 25 procent år 1950, 20 ä 21 procent år 1954 och

något under 20 procent år 1955.

För att närmare bedöma i vad mån olika kategorier av hushåll bör anses

ha förmåga att utan subvention bära kostnaderna för nyproducerade lägenheter

har, framhåller utredningen, de redovisade genomsnittstalen ett mycket

begränsat värde. I syfte att mera konkret illustrera hushållens ekonomiska

förutsättningar att förhyra nyproducerade lägenheter har bostadsstyrelsen

för utredningens räkning i samarbete med vederbörande kommunala

förmedlingsorgan utfört en statistisk undersökning rörande hushåll i

flerfamiljshus färdigställda 1953 i städerna Stockholm, Göteborg, Malmö,

Örebro, Linköping och Skellefteå och avseende förhållandena år 1954 och

första kvartalet 1955.

Beträffande undersökningens resultat framhåller utredningen, att för

samtliga städer gäller att flertalet familjer betalar mindre än en femtedel

av inkomsten i hyra. Beaktas i förekommande fall utgående familjebostadsbidrag

uppgick i Stockholm andelen familjer, som betalade mer än en femtedel

av inkomsten i hyra, till 29 procent av samtliga. För Göteborg var motsvarande

tal 20 procent, för Malmö 6 procent, för Örebro 21 procent, för Linköping

16 procent och för Skellefteå 32 procent.

För att belysa även egnahemsbyggarnas bostadskostnader med några

konkreta exempel har bostadsstyrelsen för utredningens räkning inhämtat

uppgifter rörande statligt finansierade egnahem färdigställda åren 1953 och

1954 inom 13 över hela landet spridda landskommuner. Beträffande undersökningsresultatet

framhåller utredningen att i förhållande till familjeinkomsten

(mannens, hustruns och barnens sammanräknade nettoinkomst

år 1955) årskostnaderna för de undersökta egnahemmen i åtskilliga fall

är tämligen höga. »Bostadskostnadsprocenten», dvs. årskostnaderna uttryckta

i procent av familjeinkomsten, har — räknad brutto — inom flertalet

undersökta kommuner ett medianvärde varierande mellan 25 och 30 för

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

egnahem om tre rum och kök. Räknas årskostnaderna i stället netto — dvs.

om hänsyn tages till ränteeftergifter, familjebostadsbidrag och eventuella

intäkter av uthyrning — reduceras nämnda medianvärde till 15 ä 25 procent.

Allmänna synpunkter på den framtida bostadspolitiken

Beträffande resultatet av efterkrigstidens bostadspolitik framhåller utredningen

inledningsvis följande.

Efterkrigsårens bostadspolitik har utan tvivel verksamt bidragit till en förbättring

av bostadsförhållandena för en stor del av befolkningen. Det allmännas

finansiella stöd åt bostadsbyggandet har möjliggjort en omfattande

produktion av lägenheter, vilka kunnat ställas till förfogande till priser som

varit överkomliga för det stora flertalet hushåll. Stödet till ombyggnads- och

förbättringsverksamheten har inneburit en stimulans till en omfattande upprustning

och modernisering av äldre lägenheter, speciellt på landsbygden.

Utredningen erinrar emellertid om att den bostadsbrist, som uppkom i

tätorterna redan under krigsåren, icke har kunnat avvecklas vid den bostadsproduktion

som statsmakterna ansett möjlig, utan tvärtom skärpts —- åtminstone i de större orterna. Delvis till följd härav har en välbehövlig

sanering av äldre, ur kvalitativa synpunkter otillfredsställande lägenheter

icke kunnat komma till stånd i den omfattning som eljest varit önskvärd.

Stora grupper av hushåll bebor därför fortfarande lägenheter, som icke uppfyller

nutida anspråk på kvalitet, och en betydande trångboddhet förekommer

alltjämt, särskilt bland familjer med barn.

Efterkrigstidens utveckling har också inneburit, understryker utredningen,

att stora befolkningsgrupper kommit att ställa större anspråk på

bostaden. Önskan om bostad i egethem eller lägenhet om minst tre rum

och kök gör sig allt starkare gällande och motiverar en omfattande, efter

hand i allt högre grad på småhus och relativt stora lägenheter inriktad bostadsproduktion.

Frågan om att skapa förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande

är därför enligt utredningen alltjämt den centrala i den aktuella

bostadspolitiska debatten. I denna fråga framhåller utredningen ytterligare

bl. a. följande.

Uppgiften att öka de reala resurser i form av arbetskraft och material som

kan ställas till bostadsproduktionens förfogande, respektive att tillgodose

bostadsbyggandets anspråk på krediter måste i huvudsak lösas genom åtgärder

av allmän ekonomiskt-politisk natur, beträffande vilka det faller

utom ramen för vårt uppdrag alt framlägga några speciella rekommendationer.

Vi vill dock i detta sammanhang betona angelägenheten av att bostadsförsörjningens

intressen tillinätes hög prioritet vid de inbördes avvägningar

av olika behov som den allmänna ekonomiska politiken kan komma alt

aktualisera. Vidare har vi ansett del vara viktigt att undersöka i vad mån det

inom bostadspolitikens ram kan vidtagas åtgärder som är ägnade alt bidraga

lill lösningen av nyssnämnda uppgift. De åtgärder som därvid kan komma

i fråga är av två slag — dels åtgärder i syfte att rationalisera och förbilliga

bostadsproduktion och förvaltning, dels åtgärder som syftar till alt under
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

lätta bostadsbyggandets kapitalförsörjning genom att åstadkomma ett ökat

sparande inom bostadsförsörjningens sektor av samhällsekonomin.

Utredningen anför härefter allmänna synpunkter på förbilligandet av bostadsbyggandet,

på bostadssparande, på avvecklingen av de generella subventionerna

och på bostadsrabatterna.

Utredningen framhåller att det beträffande önskvärdheten av att bostadsproduktionen

förbilligas genom rationalisering och mekanisering knappast

kan råda några delade meningar. Ett sådant förbilligande innebär icke blott

att de nya bostäderna kan upplåtas till lägre årskostnader, utan även att ett

ökat tillskott av bostäder kan erhållas inom ramen för en given investering.

I fråga om möjligheterna till rationalisering av byggandet framhåller utredningen

följande.

Det torde numera vara allmänt erkänt, att några snabba resultat vad beträffar

nedbringandet av bostadskostnaderna icke kan väntas varken av de

experiment med nya mekaniserade bvggnadsmetoder och nya material som

särskilt under senare år kommit att tilldraga sig så stor uppmärksamhet,

eller av det i mindre skala från dag till dag fortgående rationaliseringsarbete

som försiggår på byggnadsplatserna landet runt. Delvis ligger detta i sakens

natur — att inhämta erfarenheter från experimenthusbyggandet är en tidskrävande

process och tillämpningen i större skala av nya produktionsmetoder

kräver en omställning av byggnadsindustrin som kan genomföras endast

på längre sikt. De insatser i rationaliseringsarbetet som görs av byggande

och projekterande företagare och tekniker blir därför inte mindre värdefulla

och nödvändiga. Vad vi emellertid i detta sammanhang vill särskilt understryka

är angelägenheten av att det allmänna — stat och kommun — söker

skapa förutsättningar för en rationell planläggning på relativt lång sikt av

bostadsproduktionen, och att icke blott byggnadsföretagarna utan även de

kommunala organen ägnar planläggnings- och projekteringsfrågorna ökad

uppmärksamhet.

All erfarenhet visar, framhåller utredningen, att frågan om att förbilliga

bostadsproduktionen till väsentlig del är en fråga om omsorgsfull planering

av byggnadsföretagen, och att det är av allra största betydelse, att stadsplanerna

är väl genomarbetade ur tekniskt-ekonomiska synpunkter. Brist på

samordning av olika organs — kommunala såväl som statliga — handläggning

av byggnadsärendena har i alltför många fall medfört onödigt dubbelarbete

och forcering av planläggning och projektering, vilket i sista hand

inneburit att bostadsproduktionen i onödan fördyrats. Angelägenheten av

att stat och kommun medverkar till en bättre ordning understrykes av utredningen,

som härom framhåller följande.

Stat och kommun kan här medverka till en bättre lingens ordning, dels

mera allmänt genom att söka främja en stabilisering av bostadsproduktionen,

dels genom att främja rationalisering och samordning av olika administrativa

organs arbete. Inom kommunerna är det särskilt angeläget, att

samarbetet mellan byggnadsnämnden och de för bostadsbyggandet ansvariga

organen stärkes, så att en effektiv samordning av bostadsområdenas detaljplanläggning

och projektering kan komma till stånd. Icke mindre viktigt

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Knngl. Mnj:ts proposition nr 100 är 1957

är, all berörda statliga planmyndigheter, lånebeviljande organ, arbetsmarknadsmyndigheter

in. fl. gör vad på dem ankommer för att främja en snabb

och smidig handläggning av plan- och byggnadsärendena, så att icke enskilda

byggherrars och kommuners planläggning förryckes, med fördyring

av bostadsbyggandet till följd.

I anslutning härtill understryker utredningen betydelsen av att handläggningstiden

för ansökningar om statliga lån nedbringas. Det är, anför utredningen,

regel att mycket lång tid förflyter mellan den tidpunkt då bostadslägenheterna

färdigställts och den tidpunkt då de statliga lånen kan

utanordnas. Under denna tid belastas bostadsföretagen i onödan med höga

kostnader för kreditivräntor, vilka i sista hand drabbar de boende i form

av ökade bostadskostnader. Problemet att nedbringa denna tid bör därför

ägnas största möjliga uppmärksamhet. Insatser krävs här icke blott av de

statliga lånebeviljande organen själva utan även av de kommunala förmedlingsorganen

och låntagarna.

Vad härefter angår frågan om bostadssparande erinrar utredningen om

att på senare tid möjligheterna att stimulera ett »målsparande» för bostadsanskaffning

har diskuterats i olika sammanhang. Frågan har bl. a. aktualiserats

genom motioner i riksdagen. Initiativ till åtgärder i sytte att främja

ett till bostadsanskaffningen knutet målsparande har tagits bl. a. av vissa

sparbanker samt HSB.

Betydelsen för bostadsbyggandets kapitalförsörjning av ett målsparande

av här nämnt slag bör enligt utredningen icke överdrivas. Denna form av

målsparande har bl. a. en given begränsning däri, att den kan få större betydelse

endast i fråga om egnahem och lägenheter upplåtna med bostadsrätt.

Den omständigheten att egnahemsinnehavarens resp. bostadsrättsinnehavarens

egna insats regelmässigt endast utgör en jämförelsevis liten del av det

1 bostaden investerade kapitalet innebär ytterligare en begränsning av denna

sparforms betydelse. Det är självfallet också omöjligt att vinna garantier för

att ett målsparande till insatser i bostadslägenheter kommer att innebära

ett verkligt nysparande.

Även om åtgärder syftande till att stimulera målsparande för bostadsanskaffning*sålunda

icke kan förväntas resultera i mer än ett relativt ringa

bidrag till lösningen av bostadsbyggandets kapitalanskaffningsproblem är

ett sådant målsparande enligt utredningens mening väl värt att uppmuntras

av det allmänna icke minst som ett led i strävandena att främja ökat sparande

bland ungdomen. Då det gäller att finna lämpliga former för organiserandet

av detta sparande bör emellertid enligt utredningen i varje fall till

en början — fältet lämnas fritt för enskildas, organisationers och kommuners

initiativ och uppfinningsrikedom. Några fastare regler härför bör

sålunda icke nu uppdragas av statsmakterna. Utredningen anför emellertid

följande allmänna synpunkter på uppläggningen av detta målsparande.

Det synes oss självklart, att ett organiserat målsparande lör egnahem eller

2 - Iiihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. nr 100

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

bostadsrättslägenheter icke kan bedrivas med framgång, såvida icke däri

engagerade bostadssökande kan beredas viss förtur framför övriga bostadssökande.

Det är därför angeläget, att kommunerna, i den män så låter sig

göra utan att övriga bostadssökandes skäliga anspråk otillbörligt eftersätles,

medverkar härtill. Möjligheter föreligger också att favorisera den målsparande

genom att tillerkänna honom större valfrihet vid tillgodoseendet av

bostadsönskemålen än andra bostadssökande. Kooperativa bostadsorganisationer,

vilkas medlemmar engagerat sig för målsparande, bör därvid enligt

vissa regler själva kunna svara för fördelningen av de lägenheter de producerar.

Det måste emellertid med skärpa betonas, att enbart beredvilligheten

att prestera en insats för erhållande av en bostadsrättslägenhet eller ett egethem

icke bör berättiga en bostadssökande till förtur i bostadsförmedlingarnas

köer. Ett villkor för sådan förtur bör vara, att insatsen presterats genom

ett långsiktigt sparande i organiserade former, exempelvis ett lönsparande,

och att den motsvarar ca 10 procent av lägenhetens produktionskostnad.

Kommunerna kan också på andra sätt stöda initiativ till målsparande för

bostadsändamål, exempelvis genom att organisatoriskt medverka vid planläggning

och projektering av egnahemsområden avsedda att upplåtas såväl

till målsparande som till andra grupper. Genom att på sådant sätt medverka

vid produktion i större skala av egnahem kan kommunerna därjämte främja

egnahemsbyggandets rationalisering.

Utredningen övergår härefter till huvudfrågan, som är huruvida generella

subventioner till bostadsproduktionen nu kan undvaras. Inledningsvis understryker

utredningen att om man ser frågan om de generella subventionerna

ur socialpolitiska synpunkter det inte finns någon anledning att nu

frångå den princip, som hittills varit vägledande för svensk bostadspolitik,

nämligen att en allmän förbättring av relationen hyra/inkomst i första hand

bör åstadkommas med andra medel än genom generella subventioner, och

att det stöd av subventionskaraktär, som det allmänna lämnar åt bostadsförsörjningen,

bör ges i former differentierade med hänsyn till olika behov.

Frågan i vad mån det nu kan anses möjligt att avveckla de generella subventionerna

till bostadsproduktionen kan därför enligt utredningen ses som

en fråga om huruvida den höjning av bostadskostnaderna, som ett bortfall

av generella subventioner skulle innebära, kan anses försvarbar från socialpolitiska

utgångspunkter. Utredningen understryker att den finner det önskvärt,

att den standardstegringsprocess som inletts under efterkrigsåren kan

fortsätta, speciellt vad beträffar familjernas utrymmesstandard. Det är angeläget,

att lägenheter om minst tre rum och kök i ökad utsträckning ekonomiskt

bringas inom räckhåll för barnfamiljerna och i första hand för flerbarnsfamiljerna.

Vidare bör, hävdar utredningen, småhusbyggandet uppmuntras

och de bostadspolitiska stödåtgärderna få en sådan omfattning,

att de främjar familjernas bosättning i egnahem, radhus och kedjehus. Utredningen

anser emellertid att de generella subventionerna i huvudsak kan

avvecklas och anför härom följande.

Med hänsyn till den betydande förbättring av relationen hyra/inkomst

som inträffat under efterkrigsåren och den allmänna höjning av levnads
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

standarden som samtidigt ägt rum anser vi emellertid, att stora grupper av

hushåll med ordinära inkomster bör kunna efterfråga moderna lägenheter

av godtagbar standard, även om en hyreshöjning åstadkommes genom att de

generella subventioner som nu utgår i huvudsak avvecklas. I en utveckling

karakteriserad av stigande penninginkomster och reallöner kan den omständigheten,

att en subventionsaweckling tillfälligt ger upphov till en försämring

av den allmänna relationen mellan ordinära inkomster och hyran för

nyproducerade lägenheter icke i och för sig tjäna som ett argument lör ett

bibehållande av generella subventioner. Den avveckling av de generella subventionerna

som redan inletts genom den fortgående reduktionen av de provisoriska

kapitalsubventionerna bör sålunda enligt vår mening följas av en

avveckling jämväl av de ortsdifferentierade tilläggslånen till flerfamiljshus.

Däremot har vi ännu icke funnit tiden vara inne för en fullständig avveckling

av kapitalsubventionerna till enfamiljs- och tvåfamilj shus. Önskemålet att

särskilt främja egnahemsbyggandet och att ge hushåll med ordinära inkomster

ekonomiska möjligheter att bebo lägenheter i egnahem motiverar att

sådana subventioner tillsvidare bibehålies.

Med den reservation som ovan antytts beträffande småhusen bör sålunda

hänsynen till förhållandet mellan bostadskostnader för nyproducerade lägenheter

och de genomsnittliga hushållsinkomsterna icke hindra en fortsatt

successiv avveckling av de generella subventionerna.

Utredningen anser emellertid att frågan om de generella subventionernas

vara eller icke vara inte kan reduceras till enbart en fråga om förhållandet

mellan bostadskostnader och inkomster. Då de olika formerna av generell

subvention på sin tid första gången infördes, motiverades detta bl. a. av hänsyn

till intresset att främja en ostörd bostadsproduktion och en såvitt möjligt

enhetlig hyresnivå för lägenheter av likvärdig beskaffenhet.

Vad speciellt gäller kapitalsubventionerna — tilläggslånen och de räntefria

stående delarna av egnahemslån — har, framhåller utredningen, dessa

väsentligen motiverats av önskemålet att undvika en splittring av bostadskostnadsnivån

för lägenheter av likvärdig standard. I denna fråga anför

utredningen bl. a. följande.

För en sund utveckling på bostadsmarknaden är det otvivelaktigt av stor

betydelse, att en mera avsevärd hyressplittring undvikes. Olägenheterna av

en sådan har upprepade gånger starkt understrukits i tidigare bostadspolitisk

diskussion. Det har framhållits, att hyresskillnader mellan nyproducerade

lägenheter och äldre lägenheter av likvärdig standard icke hlott innebär

orättvisor mot de hushåll som är hänvisade att bo i de nya lägenheterna.

De medför även risker för bostadsproduktionen och kan snedvrida utvecklingen

på bostadsmarknaden. Om en mera betydande hyressplittring tillätes

bestå under lång tid, kan den icke undgå alt hämma omflyttningen och därmed

också ett fritt konsumtionsval på bostadsmarknaden. Bostadsproduktion

vid tillfälligt starkt uppdrivna kostnader kan också innebära stora

risker på längre sikt.

Utredningen anser därför att kapitalsubventioner i kombination med

andra åtgärder i vissa lägen kan vara ett lämpligt medel att motverka den

hyressplittrande effekten av en såsom tillfällig bedömd kraftig stegring av

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

kostnaderna för bostadsproduktion. En tillfällig kapitalsubvention, som

så att säga skär av en »topp» i en produktionskostnadskurva, kan innebära

en relativt obetydlig statsfinansiell uppoffring, då det gäller att främja en

ostörd bostadsproduktion och hindra uppkomsten av hyressplittring. Annorlunda

blir förhållandet, framhåller utredningen, om stegringen av bostadsproduktionens

kostnader måste bedömas såsom mera permanent — exempelvis

som ett resultat av en under längre tid fortskridande stegring av prisnivån.

Att genom generella subventioner söka hindra en sådan kostnadsstegring

från att slå igenom på årskostnaderna för nya lägenheter skulle

enligt utredningen uppenbarligen kunna leda till orimliga statsfinansiella

konsekvenser. Problemet att undvika hyresskillnader mellan äldre och

nyare lägenheter aktualiserar därför i ett sådant läge förr eller senare en

anpassning uppåt av hyrorna för äldre lägenheter.

Enligt utredningens mening kan därför icke heller de tendenser till hyressplittring,

som blir resultatet av en fullständig avveckling av nu utgående

tilläggslån, i nuvarande läge motivera att dessa subventioner bevaras. Utredningen

förutsätter, att i anslutning till en avveckling av tilläggslånen till

nyproducerade flerfamiljshus en viss anpassning uppåt av hyrorna för lägenheter

i flerfamiljshus byggda under 1950-talet kommer till stånd i

samband med en uppsägning till förräntning och amortering av beviljade

tilläggslån. Emellertid betonar utredningen också angelägenheten av alt

hyrorna för äldre fastigheter justeras uppåt i sådan grad, att eftersatta reparationsbehov

kan tillgodoses och en ytterligare hyresutjämning komma till

stånd.

Slutligen framför utredningen i detta sammanhang vissa allmänna synpunkter

på ränteeftergifterna och den subvention, som de låga räntorna

för statslån f. n. innebär, vilken snart kommer att spela den största rollen ur

statsfinansiella synpunkter. Utredningen framhåller i denna fråga i huvudsak

följande.

Eu höjning av räntorna för tertiärlån och egnahemslån verkar i likhet

med kapitalsubventionernas avveckling splittrande på hyres- och bostadskostnadsnivån.

Beträffande möjligheterna att helt avveckla nyssnämnda

typer av räntesubvention delar vi statsutskottets vid 1956 års riksdag deklarerade

uppfattning, att ett skydd mot tillfälligt höga räntor å bostadskrediter

är av största betydelse för ett ostört bostadsbyggande. Om tillfälliga

räntestegringar får slå igenom på kostnaderna för nyproducerade lägenheter

skulle detta innebära att bostadsbyggandet utsattes för spekulativa inflytelser

som kunde effektivt hämma dess stabilisering. Vidare skulle frånvaron

av ett särskilt ränteskydd för bostadsbyggandet också kunna innebära en

irrationell hämsko på räntepolitiken. Vi anser därför, att ett skydd mot tillfälligt

höga räntor alltfort bör ingå som ett led i systemet av statliga stödåtgärder

för bostadsbyggandet. En viss justering uppåt av räntorna för de

statliga bostadslånen samt av de »garanterade» räntesatserna för primäroch

sekundärlån bör dock ske.

Vad angår bostadsrabntterna erinrar utredningen om att — såsom fram
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

hålles i dess direktiv — vissa medborgargrupper med små inkomster alltjämt

har svårt att skaffa sig godtagbara bostäder. Många barnfamiljer med

begränsade inkomster, liksom åtskilliga pensionärer, invalider och ensamstående

mödrar kan icke utan särskilt stöd från samhällets sida lösa sin

bostadsfråga på ett tillfredsställande sätt. Utredningen framhåller att svårigheterna

för dessa hushållsgrupper att efterfråga moderna och rymliga

bostäder skulle ytterligare skärpas, om de icke på något sätt kompenserades

för den stegring av årskostnaderna för nyproducerade lägenheter, som en

avveckling av de generella subventionerna medför. Utredningen finner det

därför angeläget att i lämpliga former försöka ge ett vidgat stöd åt dessa

gruppers bostadsförsörjning. I detta sammanhang förutskickar utredningen

förslag om dels en utbyggnad av systemet med familjebostadsbidrag till att

avse även vissa hushåll med ett minderårigt barn, dels vissa höjningar av

bidragens belopp. Vidare framhålles att utredningen har för avsikt att i en

följande etapp av sitt arbete pröva frågan om vidgat stöd åt vissa andra hushållskategorier,

såsom pensionärer och invalider. Beträffande de synpunkter

som för utredningen varit vägledande vid övervägande av fainiljebostadsbidragens

storlek framhålles följande.

Vi anser det vara särskilt angeläget att öka stödet till barnfamiljerna i de

lägsta inkomstskikten. Våra förslag om höjning av familjebostadsbidragens

belopp innebär sålunda, att i huvudsak de hushåll vilka hittills med

hänsyn till sina inkomster varit berättigade till förhöjt familjebostadsbidrag

kompenseras för den hyreshöjning som blir följden av de generella

subventionernas avveckling, medan däremot de familjer vilka kan

komma i åtnjutande av helt eller reducerat familjebostadsbidrag icke

fullt kompenseras för denna hyreshöjning. Vi föreslår vidare, alt familjer

med ett minderårigt barn i de lägsta inkomstskikten skall kunna

erhålla ett familjebostadsbidrag som för deras del i stort sett kan

beräknas ersätta de bortfallande generella subventionerna. Till ensamstående

med ett barn skall enligt våra förslag bostadsrabatler kunna utgå

efter mera generösa grunder än som föreslås för fullständiga familjer med

ett barn.

Det bör betonas, att huvudsyftet med de familjebostadsbidrag vi föreslår

är att tillförsäkra barnfamiljer med låga inkomster en tillfredsställande

bostadsstandard. Vi räknar därför med att behovet av denna bostadsrabatt

skall komma att minska i samma mån som realinkomsterna stiger. Stigande

realinkomster bör sålunda icke föranleda någon omprövning av de inkomststreck

vi föreslår för familjebostadsbidraget.

Frågan om införandet av ett kreditgarantisystem

I sin behandling av frågan om införandet av ett kreditgarantisystem på

bostadsområdet — dvs. frågan om att ersätta de statliga bostadslånen med

statliga garantier i fråga om viss del av det i öppna marknaden upplånade

fastighetskapitalet — lämnar bostadspolitiska utredningen en redogörelse

för frågans hittillsvarande behandling. Bl. a. återges huvudpunkterna i den

av landshövding Mats Leinne i november 1955 avgivna promemorian angå
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

ende införandet av ett kreditgaranlisystem på bostadsområdet. Vidare anför

utredningen skäl för och emot införandet av ett kreditgarantisystem och

finner sig icke kunna f. n. förorda ett dylikt system. Sammanfattningsvis

framhåller utredningen härom följande.

Efter våra underhandskontakter med representanter för sparbankerna och

x-iksbanken har vi kommit till den uppfattningen, att förutsättningarna för

införande av ett kreditgarantisystem är så ogynnsamma i rådande kreditmarknadsläge,

att därmed bör anstå. Systemet med statlig långivning bör

sålunda bibehållas.

Med hänsyn till de administrativa fördelar ett konsekvent genomfört kreditgarantisystem

kan tänkas innebära, bör emellertid frågan om dess införande

icke definitivt avföras ur diskussionen. Det bör ankomma på riksbanken

att ånyo aktualisera denna fråga, när läget på kreditmarknaden

erbjuder större möjligheter.

I vad det gäller bostadspolitiska utredningens behandling av de allmänna

riktlinjerna för bostadspolitiken har två ledamöter av utredningen i särskilda

frågor anfört avvikande mening. Sålunda har herr Skarstedt icke

ansett sig kunna godtaga vad majoriteten anfört i fråga om målsparande

för bostad. Herr Cassel har gjort erinringar beträffande majoritetens ställning

till dels resultatet av det allmännas finansiella stöd åt bostadsbyggandet,

dels målsparandet för bostad dels ock frågan om införandet av ett

kreditgarantisystem. Enligt reservanten borde sistnämnda fråga ha penetrerats

mera ingående än som skett och med utgångspunkt icke så mycket från

nu rådande krisförhållanden som från en normalt fungerande kapitalmarknad,

varför han anser det angeläget att problemet snarast tas upp till förnyad

och ingående behandling.

Yttrandena

Utredningens allmänna uttalanden om önskvärdheten av åtgärder

syftande till att skapa förutsättningar för ett

ökat — och efter hand i allt högre grad på stora lägenheter

och egnahem inriktat — bostadsbyggande har understrukits

av bl. a. bostadsstyrelsen. Styrelsen framhåller att trots förbättringen

av boendeförhållandena för stora grupper av befolkningen under det senaste

decenniet i form av minskad trångboddhet och bättre lägenhetsutrustning

bostadsnöden dock fortfarande är en av de viktigaste orsakerna till missanpassning

av skilda slag i samhället. Utvecklingen mot bättre bostadsförhållanden

är enligt styrelsens mening en angelägenhet som måste ses ur

en vidare synvinkel än den begränsat bostadspolitiska eller finanspolitiska.

Styrelsen framhåller vidare att förskjutningen i produktionens inriktning

på lägenhetstyper liksom dess fördelning på hustyper icke torde ha mot
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr tOO år 1957

svarat den efterfrågeinriktning, som har blivit resultatet av det fortsatta

ekonomiska framåtskridandet. Enligt styrelsens uppfattning föreligger det

eu betydande uppdämd efterfrågan på lägenheter större än två rum och

kök. Den tendens till ökat småhusbyggande, som gjort sig gällande under de

föregående åren, kan nu ha vänts i motsatt riktning. Härpå kan enligt styrelsens

mening tillgängliga uppgifter om inkomna ansökningar om egnahemslån

till nybyggnad tyda.

I fråga om bostadsbyggandets omfattning framhåller styrelsen

vidare, att den erforderliga ökningen av bostadsbyggandet torde kunna

nås med ett tillskott av arbetskraft, som i förhållande till arbetsmarknaden

i dess helhet kan betraktas som skäligen ringa. Med tillfälliga undantag

torde ej heller materialförsörjningen ställa några problem. Avgörande är

sålunda enligt styrelsens mening anspråken på finansiella resurser. Styrelsen

framhåller, att det svåra läge som rått under senare delen av 1956 för

finansieringen av flerfamiljshus väsentligen betingas av en till följd av

starkt minskad förskottsgivning reducerad utbetalning av statliga krediter

för bostadsändamål samt därav, att postsparbanken avsevärt reducerat sin

fastighetskreditgivning. Styrelsen understryker, att åstadkommandet av

förutsättningar för ökning av bostadsproduktionen måste vara en uppgift

för den ekonomiska politiken.

Näringslivets bgggnadsdelegation anser, att den ekonomiska politiken i

första hand bör inriktas på att söka förbättra förutsättningarna för en ökning

av den totala investeringsvolymen, så att bostadsbyggandet såväl som

andra investeringsbehov kan tillgodoses i större utsträckning. Om bostadsinvesteringarna

anses böra beredas ökat utrymme genom inskränkning av

annan investeringsverksamhet bör en sådan komma i fråga endast beträffande

den offentliga sektorn. Enligt delegationens mening kan en sådan

inskränkning utan olägenhet åstadkommas bl. a. genom en sänkning av

standardkraven för offentliga husbyggnader. Delegationen hänvisar i detta

sammanhang till statens byggnadsbesparingsutrednings betänkande (SOU

1956:39). Delegationen framhåller vidare, att bostadsbyggandet inom ett

friare samhällsekonomiskt system på längre sikt skulle ernå en naturlig

anpassning till konsumenternas önskemål inom ramen för tillgängliga

resurser.

Landsorganisationen understryker, att det ur såväl bostads- som arbetsmarknadspolitiska

synpunkter är nödvändigt att bostadsbristen nu bekämpas

effektivare än hittills och att ett bostadsmässigt underlag för en rörligare

arbetsmarknad skapas snarast möjligt, bostadsbristen hör enligt

Landsorganisationens mening angripas även från efterfrågesidan, även om

främsta förutsättningen för bristavveckling är ett ökat bostadsbyggande.

Konjunkturinstitutet finner det utopiskt alt tänka sig bostadsproduktionen

ökad tillräckligt för att man enbart på detta sätt skall kunna sanera bostadsmarknaden.

Eu på lämpligt sätt genomförd uppjustering av hyrorna är

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

enligt institutets mening en nödvändig förutsättning för skapande av balans

på bostadsmarknaden.

Vad utredningen anfört angående förutsättningarna för rationalisering

och förbilligande av bostadsproduktionen

har understrukits i ett stort antal yttranden. Vikten av att statsmakterna

i syfte att underlätta ett förbilligande av bostadsbyggandet medverkar till

att skapa förutsättningar för en långsiktig planering av bostadsbyggandet

understrykes särskilt i yttranden av bl. a. bostadsstyrelsen, HSB, Svenska

riksbyggen, SABO, Landsorganisationen, Näringslivets byggnadsdelegation

ocn länsstyrelsen i Malmöhus län samt av stadsfullmäktige i Linköping och

drätselkammaren i Luleå. Enligt bostadsstijrelsens mening vore mycket att

vinna, om man kunde undvika de störningar, som blir följden av alltför

täta ändringar av villkoren för den statliga långivningen. Det skulle också

vara önskvärt, att kommuner och byggnadsföretagare kunde planera och

projektera med hänsyn till ett program fastställt på längre sikt och icke som

för närvarande endast för ett halvår eller budgetår. Härför krävs enligt

styrelsen icke blott mera långsiktiga program utan även att anskaffningen

av byggnadskrediter och hypotekslån för dessas avlyftande skall kunna planeras

i förväg. Även HSB betonar vikten av en långsiktig planering av bostadsproduktionen.

De statliga lånevillkoren och bestämmelserna måste

enligt förbundets mening utformas så, att projektören verkligen vet hur

husen tår se ut i framtiden. Även om en ändring av belåningsregler i och för

sig av olika anledningar kan vara motiverad bör den genomföras på ett

sådant sätt, att nyligen avslutad och pågående projekteringsverksamhet icke

förlorar aktualitet. Förbundet understryker vidare bl. a. betydelsen av att

staten ekonomiskt stöder byggforskningen och hävdar, att ordentliga åtgärder

måste vidtagas då det gäller att reformera tillämpningen av byggnadslagstiftningen.

Förbundet finner det vara viktigt, att generell befrielse från

gällande lagstiftning möjliggöres i fråga om experimenthus.

Svenska riksbyggen anser det vara orimligt att i dagens läge vänta stora

rationaliseringsresultat av en industri, som fått arbeta under så osäkra

och planlösa förhållanden som byggnadsindustrin gjort inte minst under

de två senaste åren. Organisationen anför i övrigt bl. a. följande.

Det allmänna läget har hindrat varje form av planering på längre sikt.

Svårigheten att skaffa pengar har hindrat igångsättning på för arbetet avsedda

eller lämpliga tider. Har pengar funnits har det inte funnits byggnadstillstånd

eller har man fått så liten kvot att arbetskraft och maskiner inte

kunnat rationellt utnyttjas. Jämsides härmed lägges ökade kostnader på

byggandet utan att hänsyn härtill tagits i »iånetaket», statliga myndigheter —

brand-, hälsovård-, civilförsvarsmyndigheter an. fl. ställer stora krav. Genom

bilismen kräves allt flera parkerings- och garageutrymmen etc. Detta

är riktiga krav, men det måste däremot vara oriktigt att lägga kostnaderna

på byggandet utan att taga hänsyn till dessa kostnader vid fastigheternas

värdering. I detta läge av ständigt nya, tidsödande och förvirrande krav,

skapas inga naturliga förutsättningar för rationellt arbete. Däremot lägges

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1957

bördor på industrin, som alltför många inte orkar bära. De många och ofta

stora konkurserna under senare tid vittnar vältaligt härom. Byggnadsindustrin

arbetar under helt andra och mera komplicerade förhållanden än

till viss ort förlagda storindustrier. Till detta måste hänsyn tagas vid bedömning

av takten i pågående rationalisering.

Svenska rik sbyggen framhåller vidare, att rationaliseringens värde trots

det sagda inte får underskattas. För att nå resultat kräves emellertid ett

långt och mödosamt arbete inom såväl byggnads- som materialindustrin.

Rationaliseringsarbetet måste börja vid stadsplanerandet och ett intensivt

samarbete etableras mellan stadsplanerare, projektorer och byggare. Långt

gående rationalisering förutsätter enligt organisationen dyra investeringar

i maskiner och fabriker. Med hänsyn till arbetets art förslites maskinparken

fort, med kort avskrivningstid som följd. Vill man på längre sikt nå goda

resultat får rationaliseringsvinsterna sålunda inte tagas ut i förskott. Enligt

organisationens mening kan det inte nog starkt understrykas att industrin

måste givas arbetsro och möjlighet till kontinuerlig och rationell produktion.

Bostadsinvesteringarna måste fastställas för längre perioder för att

arbetet skall kunna planeras riktigt, krav måste ställas att hänsyn skall

tagas till skiftande ekonomiska förutsättningar vid byggandet beträffande

grundförhållanden, tomtpriser och stadsplanering. Organisationen finner det

orimligt att låsa fast byggnadskostnaderna till fasta normer oavsett stadsplaner,

hustyper, grundförhållanden och tomtpriser och anser att gällande

föreskrifter i dessa avseenden måste justeras. Fonden för maskinanskaffning

bör utökas att gälla fabriker för byggnadselement, för att därigenom

underlätta industrins rationaliseringssträvanden. Organisationen finner,

att det knappast rimmar med myndigheternas uttalade önskemål om

forcerad rationalisering att i dagens läge belasta byggnadsindustrin med

investeringsskatt.

SABO understryker betydelsen av att statsmakterna bestämmer sig för

ett långsiktigt program för bostadsproduktionen och framhåller att det endast

härigenom är möjligt att få eu stabiliserad bostadsproduktion och förutsättningar

för rationell planering och projektering. Organisationen understryker

att ändringar i de administrativa föreskrifterna för statens stöd icke

bör vidtagas alltför brådstörtat.

Liknande synpunkter anföres av Landsorganisationen som finner det

lämpligt att bostadsbyggandets företrädare i högre grad än hittills får möjlighet

alt medverka vid utformningen av praktiska bestämmelser.

Även Näringslivets bgggnadsdelegation finner det synnerligen önskvärt

alt eu omsorgsfull långtidsplanering av bostadsbyggandet kommer till

stånd. I första hand är det enligt delegationens mening nödvändigt att byggnadsföretagen

anvisas mark och meddelas byggnadstillstånd på ett mycket

tidigare stadium än som nu är fallet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker betydelsen av att planlägg
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

nings- och projekteringsarbeten ägnas ökad uppmärksamhet från statsmakternas

sida. Enligt länsstyrelsens mening måste behovet av effektiv sakkunnig

hjälp åt de kommunala organ som har att taga befattning med bostadsbyggandet

tillgodoses. Framför allt bör en bättre samordning mellan

byggnadsnämndernas och förmedlingsorganens insatser eftersträvas. En

lösning av frågan om sakkunnig hjälp, som speciellt tar fasta på ledningen

av planläggningsarbetet och beaktar de möjligheter till förenkling av planoch

byggnadsärendenas handläggning som en reform av byggnadslagstiftningen

kan komma att erbjuda, bör inte längre uppskjutas.

Stadsfullmäktige i Linköping framhåller, att det ytterst är på statsmakternas

direktiv och intentioner och framför allt egen planläggning som den

enskilda likaväl som den kommunala projekteringen och planläggningen

står och faller. Enligt stadsfullmäktiges mening kunde det övervägas om

inte kommunerna, framför allt de större och medelstora städerna med väl

utvecklade för bostadsförsörjningen ansvariga organ, borde erhålla större

befogenheter än nu är fallet att bestämma över egna investeringar i form av

hl. a. gatu- och ledningsarbeten.

Drätselkammaren i Luleå framhåller att en nödvändig förutsättning för

att åtgärder på området skall ge effekt är, att vederbörande också på sikt

vet vad som verkligen får byggas. Drätselkammaren finner det därför vara

nödvändigt att statsmakterna med giltighet för åtminstone några år i

sänder gör upp program, som talar om hur mycket som kommer att få

byggas inom respektive kommuner.

Drätselkammaren i Luleå understryker vidare vad utredningen anfört om

angelägenheten av att utbetalningen av statliga lån kan ske i

snabbare takt än hittills. Drätselkammaren anför att utbetalningen

av statslånen nu i regel sker åratal efter det husen färdigställts. Beträffande

vissa under senare år uppförda hus i staden har det konstaterats,

att de ökade kostnader som eftersläpningen i utbetalningen av statslånen

medfört motsvarat ett belopp av nära 7 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta

och år under den tid dröjsmålet varat.

Vad utredningen anfört om möjligheterna att inom bostadspolitikens

ram vidtaga åtgärder som syftar till att underlätta bostadsbyggandets

kapitalförsörjning genom att åstadkomma ett ökat

sparande har kommenterats i ett stort antal yttranden. Utredningens uttalanden,

att en avveckling av de generella subventionerna, en sänkning av

belåningsgränserna för statliga lån samt en skärpning av amorteringsvillkoren

för bostadslånen kan tjäna detta syfte har sålunda understrukits i

yttranden av bl. a. fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,

styrelserna för Stadshypotekskassan och Bostadskreditkassan, statskontoret,

statens hyresråd, överståthållarämbetel samt länsstyrelserna i

Östergötlands, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län.

Fullmäktige i riksbanken anser, alt med det perspektiv långtidsutred
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

ningen i sitt nyligen avgivna betänkande (SOU 1956:53) rullat upp det

måste stå klart, att frågan om en ökning av bostadsbyggandet eller andra

investeringar inte i första rummet är en fråga om prioritering av krediter

utan om att på ena eller andra sättet dämpa såväl den privata som den

offentliga konsumtionsutvecklingen. Åtgärder för ett större sparande även

på bostadsområdet är därför påkallade. Från denna utgångspunkt instämmer

fullmäktige i utredningens allmänna syfte. Fullmäktige framhåller

vidare, att genom sänkta belåningsgränser och därigenom framkallade

ökade egna insatser och genom amorteringarna på tilläggslånen och de

skärpta amorteringarna på tertiärlånen ett tillskott till bostadsfinansieringen

kommer att erhållas som inte bör förringas. På samma sätt verkar

enligt fullmäktiges mening på indirekt väg höjningen av räntorna på tertiär-

och egnahemslånen och av de garanterade räntorna på underliggande

lån. I huvudsak enahanda synpunkter har framförts av styrelserna för

Stadshijpotekskassan och Bostadskrcditkassan.

Fullmäktige i riksgäldskontoret förklarar sig ha fäst särskilt avseende vid

den avlastning på budgeten, som ett genomförande av utredningens förslag

skulle få till följd och hävdar att den av utredningen rekommenderade omläggningen

av statens stöd åt bostadsförsörjningen bör göra det möjligt att

vidga ramen för investeringar av hög angelägenhetsgrad, varvid produktion

av nya bostäder bör intaga en prioritetsställning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att en skärpning av amorteringskraven

och en sänkning av övre belåningsgränserna för bostadslån

samt ökat frivilligt bostadssparande jämte förslaget till reducering av de

generella subventionerna innebär möjlighet till finansiering av ett ökat bostadsbyggande.

Länsstyrelsen tillstyrker därför dessa åtgärder, men med

den bestämda reservationen att det större samhällsekonomiska investeringsutrymme,

som erhålles genom de förordade åtgärderna, får leda till ökat

bostadsbyggande och icke konsumeras genom andra investeringar.

I motsats till de nyssnämnda remissorganen finner bostadsstgrelsen det

värde en minskning av de generella subventionerna kan ha för underlättande

av bostadsbyggandets kapitalförsörjning vara tvivelaktigt. Styrelsen

påpekar, att hyreshöjningen delvis kompenseras av ökade bostadsrabalter

och att man i övrigt icke kan veta något om den utsträckning i vilken de

ökade bostadskostnaderna drabbar det reguljära sparandet resp. konsumtionen,

dvs. i vad mån de leder till nysparande. Styrelsen framhåller vidare,

att de angivna åtgärderna inte heller innebär garanti för förbättrad kapitalförsörjning

med mindre och i den mån de statsfinansiella besparingarna till

följd av subventionsminskningen reserveras för investering i bostäder. Delvis

likartade synpunkter har anförts av Hyresgästernas riksförbund, som

framhåller alt utredningen icke visal hur den besparing av 100 miljoner

kronor som eventuellt skulle uppstå för statsverket vid ett genomförande av

utredningens förslag skulle kunna reserveras för nyproduktion av lägen
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

heter eller vilka garantier härför som skulle kunna uppställas från statsmakternas

sida.

Utredningens synpunkter på målsparande för bostad har understrukits

i flera yttranden. Bostadsstijrelsen framhåller att vad utredningen

anfört härom i allt väsentligt sammanfaller med styrelsens yttrande

till bankoutskottet över motioner om bostadssparande till vårriksdagen

1956. Fullmäktige i riksbanken anser i likhet med utredningen, att

målsparande för bostad bör uppmuntras av det allmänna. Fullmäktige finner

det icke vara någon avgörande invändning mot ett sådant sparande, att

en del av det kapital som därvid ställes till förfogande icke kommer att bestå

av ökat nysparande, eftersom det under alla omständigheter måste anses

önskvärt att sparkapital kanaliseras till bostadsbyggandet och därigenom

hindras från att eventuellt komma till annan mindre angelägen användning.

Sparbanksföreningen erinrar om att bostadssparandet fått särskild aktualitet

i samband med försöken att genom seriebyggen av egnahem nedbringa

byggnadskostnaderna. Vid dessa byggen kan som regel den egna insatsen

icke ske i form av arbete utan måste göras genom kontant insats av sparade

medel. Föreningen framhåller, att ett stort antal sparbanker för att

stimulera till bostadssparande och samtidigt vinna nyssnämnda möjligheter

att förbilliga byggnadskostnaderna inlett samarbete med kommuner

och andra markägare i syfte dels att bostadsspararna skall tillförsäkras

egnahem och dels att skapa intresse för seriebyggandets fördelar och metoder.

Några sparbanker har dessutom själva genom särskilda organ igångsatt

en byggnadsverksamhet av här ifrågavarande slag och ett därmed förbundet

bostadssparande.

I anslutning till det sagda understryker sparbanksföreningen starkt att

bostadssparande av angivet slag borde kunna få uppmuntran av statsmakterna.

Föreningen erinrar om, att den i skrivelse till chefen för finansdepartementet

framfört bostadssparande såsom en av de sparformer för

vilka rätt till avdrag i inkomstdeklarationerna borde kunna medgivas, och

hemställer om alt hithörande frågor snarast upptages till övervägande.

Även Näringslivets byggnadsdelegation anser, att statsmakterna bör vidtaga

åtgärder för att beskattningsvägen uppmuntra målsparande för bostad.

Delegationen framhåller i detta sammanhang, att inköp av bostadsrätt

enbart i egenskap av kapitalplacering knappast anses förmånlig ens om

utredningens förslag om partiell subventionsavveckling genomföres. Dels

är den hyressänkning som härigenom kan uppnås synnerligen ringa eller

helt obefintlig i jämförelse med hyresnivån i flertalet statsbelånade fastigheter,

dels är placeringen ej skyddad mot försämring av penningvärdet,

eftersom gällande lagstiftning förhindrar försäljningen av bostadsrätter till

marknadspris. Delegationen anser att i den mån orsakerna till dessa förhållanden

kommer att bestå även framgent bostadssparandet måste göras

attraktivt genom direkta åtgärder från det allmännas sida, vilket kan ske i

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 ur 1957

första hand genom att de bostadssparande på något sätt beredes förtur i

bostadsförmedlingarnas köer. Enligt delegationens uppfattning bör kommunerna

i samråd med berörda kreditinstitut lämnas tillfälle att dra upp

riktlinjer för bostadssparandet inom skilda regioner.

HSB anser, att ett målsparande till bostad borde vara både möjligt och

attraktivt speciellt bland den ogifta ungdomen med avsikt att bilda familj.

Förbundets hittillsvarande erfarenhet är dock, att bostadssparandet främst

koncentreras till medelålders hushåll med relativt ordnade bostadsförhållanden.

Det borde emellertid enligt förbundets uppfattning finnas utsikter

för ett mycket betydande bostadssparande bland ungdomen, om förutsättningar

därför skapades. Förbundet erinrar om att under de mer än 30 år

som HSB verkat organisationens medlemmar genom grundavgifter och

amorteringar på lånen presterat ett sparande som kan beräknas uppgå till

120 miljoner kronor. Förbundet framhåller, att sparandet under de senaste

åren ökat mycket kraftigt och att insatsspararnas antal ökar varje dag. En

betydande del av dessa är småsparare, som endast avsätter 10—25 kronor

per månad. Förbundet framhåller, att praktiskt taget vem som helst oberoende

av inkomst kan delta i insatssparandet och hävdar att krav på väsentligt

större regelbundna avsättningar skulle utestänga betydande befolkningsgrupper

från deltagande och ge mindre total effekt. Enligt förbundets mening

skulle insatssparandet sannolikt komma att öka ytterligare, när bostadssparandet

helhjärtat accepterats av alla kommuner. Förbundet hävdar,

att bostadssparande nu omöjliggöres i en del fall på grund av att samtliga

lägenheter skall fördelas genom den kommunala bostadsförmedlingen, ett

förhållande som förbundet även ur kooperativ synpunkt finner otillfredsställande.

Även länsbostadsnämnden i Örebro län understryker, att krav på alltför

höga insatser kan få en menlig inverkan på målsparandet för bostad. Nämnden

framhåller sålunda, att begränsningen av belåningsvärdena medfört eu

betydande höjning av de egna insatserna i egnahem och bostadsrättslägenheter.

Framför allt för större hushåll med begränsade inkomster erfordras

därför numera så höga kontantinsatser, att sparmålen sällan kan uppnås

under rimlig tidrymd. Nämnden framhåller att många sparbanker inom

länet nyligen organiserat en sparverksamhet — sparlånen — som beaktar

just detta förhållande. Härom anför nämnden vidare följande.

Villkoren för sparlånen är att sparandet skall avse nysparande och pågå

under minst två år. Insättningarna skall utgöra lägst 150 kronor och högst

400 kronor under varje tremånadersperiod. Då sparprestationen är fullgjord

äger spararen erhålla lån till samma belopp som sparsumman, dock

högst 5 000 kronor. Sparlåneavtalen förutsätter, att lånet från banken kan

utlämnas utan säkerhet. En person, som exempelvis under tre år på här

angivet sätl nysparar 3 000 kronor, skulle sålunda utöver uttaget av sparmedlen

erhålla sparlån med motsvarande belopp.

Med tanke på att denna sparverksamhet är nystartad har den rönt rätt

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

stor anslutning. Emellertid har nämnden erfarit, att sparbankerna på grund

av gällande lagbestämmelser endast i begränsad omfattning kan uppmuntra

detta målsparande med kreditgivning utan säkerheter. Inom många kommuner

överväges att genom kommunalt engagemang i form av visst borgensåtagande,

sparpremierande differentiering av kommunala subventioner

in. m. uppmuntra till deltagande i denna sparverksamhet. Såvitt nämnden

kan bedöma vore det möjligt och motiverat att även staten genom ändring

av lånevillkoren eller på annat sätt understödde bostadssparandet. I varje

fall vore en dylik åtgärd genomförbar i fråga om villkoren för egnahemslån

till enfamiljshus. Andra sparstimulerande villkor för de statliga bostadslånen

kan också tänkas.

Bland de organisationer, som ansett att möjligheterna för staten att stödja

bostadssparandet bör närmare undersökas, märks folkpartiets kvinnoförbund

och SACO. Folkpartiets kvinnoförbund anser, att det varit önskvärt

att utredningen framlagt ett mera preciserat förslag till statliga åtgärder

avsedda att uppmuntra kommuner, sparbanker, bostadsrättsföreningar in. fl.

att organisera målsparande och ge vägledande riktlinjer för dess utformning.

SACO anser, att målsparande för bostad bör uppmuntras genom förtur.

Förturen måste vara så stor, att lojala byggnadsföretag får möjlighet

att konkurrera med svartabörsmarknaden. För den som har möjlighet att

medverka till bostadsbyggandets finansiering får med andra ord väntetiden

inte vara så lång, att det faller sig naturligt för vederbörande att söka förvärva

en bostadslägenhet genom betalning »under bordet». Enligt förbundets

mening visar den nuvarande illegala handeln med bostäder att insatsernas

storlek icke är sådan att en bostadsrättslägenhet ligger utom räckhåll

för en normal familj. Förbundet finner det klart orättvist, att människor

som genom träget sparande ökar samhällets kapitalresurser skall

nödgas urholka sin fönnögenhetsställning genom att söka lägenhet på den

illegala marknaden. Möjligheterna för staten att stödja bostadssparandet

bör därför undersökas och därvid bör bland annat övervägas huruvida förtursbehandling

av kreditansökningar för företag som till viss del finansieras

medelst insats från de bostadssökande är möjlig.

Till de remissorgan som i likhet med utredningen ansett att målsparande

för bostad bör kunna premieras med viss förtur till bostad hör också överståthållaråmbetet.

Ämbetet anser, att det icke ligger något stötande i sådan

premiering, om en bostadssökande genom att på detta sätt avstå från annan

konsumtion främjar den samhälleligt angelägna uppgiften att öka kapitaltillgången

för bostadsbyggandet. Enligt ämbetets mening vore det icke

otänkbart att finna någon form varigenom en bostadssökandes sparmedel

skall kunna bindas direkt vid bostadsproduktionen utan att detta sker

genom direkt insats i en viss bestämd fastighet. Sålunda kunde sparandet

ske genom inköp av räntebärande obligationer i ett av kommunen upplagt

bostadslån och de därigenom inflytande medlen användas till toppinsatsen

i de kommunala och allmännyttiga bostadsföretagen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

31

I likhet med utredningen anser överståthållarämbetet att det i första hand

bör ankomma på kommunerna att stödja eller själva taga initiativ till målsparande

för hostad. Enligt ämbetets mening skulle det emellertid vara av

värde om genom statsmakternas försorg praktikabiliteten av olika former

för målsparande närmare undersöktes samt i anslutning därtill vissa rekommendationer

utfärdades.

Av de fullmäktige i kommuner som i sina yttranden berört bostadssparandet

har bl. a. stadsfullmäktige i Borås, Falun, Göteborg, Hedemora,

Lidingö, Linköping och Nacka, liksom drätselkammaren i Katrineholm uttalat

sig till förmån för ett sådant sparande. Bl. a. stadsfullmäktige i Motala

och Nässjö har däremot ifrågasatt lämpligheten av att premiera målsparande

bostadssökande genom någon form av förtur. Svenska stadsförbundet

säger sig icke vara övertygat om att kommunerna i gemen är beredda att

utfästa sig att lämna sådan förtursrätt. Oavsett de praktiska svårigheterna

finner styrelsen åtskilligt vara att invända häremot från bostadssociala synpunkter.

Styrelsen förklarar att den i frågan vidhåller den principiella inställning,

som den redovisat i sitt yttrande till riksdagens bankoutskott över

motion i ämnet vid 1956 års riksdag. Betänkligheter från bostadssociala utgångspunkter

mot att medge bostadssparande förtur till bostad anföres

också i yttranden av SABO samt Socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Vissa principiella betänkligheter mot att genom förtur premiera målsparande

för bostad redovisas också i yttrande av sparbanksinspektionen, som

i frågan anför bl. a. följande.

Ett sparande för att den bostadssökande skall få ihop till en ej alltför

liten insats till ett eget hem är givetvis en högst angelägen sak. Därmed

lägges en sund grund för den blivande fastighetens ekonomi, som senare

kan ytterligare förbättras genom sparande i form av amorteringar enligt

vad sparbanksinspektionen anfört därom. Bestämmelserna om övre gränser

för den statliga belåningen av bostadshus ha jämväl sin betydelse för

framtvingande av sådan egen kapitalinsats från låntagarens sida. Såvitt

denna angår synes det ock naturligt, att dess åstadkommande genom sparande,

och icke genom upplåning — så långt detta går alt fastställa — bör

medföra en förtursrätt till hjälp från samhällets sida vid anskaffandet av

bostad. Mera tveksamt är det enligt inspektionens mening om ett såsom

bostadssparande betecknat målsparande i organiserade former bör medföra

enahanda förtursrätt. Målsparande såsom propagandamedel för att

över huvud taget väcka lusten till sparande kan ha sin betydelse. Därvid är

det målet som sådant, det vill säga hopsamlandet av det föresatta kapitalbeloppet,

som utgör belöningen. Tanken att samhället i visst fall skall

ytterligare belöna sparprestationen bör utföras med försiktighet. Det torde

vara utomordentligt vanskligt att åstadkomma ett samlat större sparande

vilket dock är det viktiga — genom att indela sparandet i olika fack,

vilka tilldelas varierande förmåner alltefter angelägenhetsgraden för tillfället

av respektive målsättningar. De som därvid anser sig missgynnade i

sina speciella sparsträvanden kunna genom uppgivande av målet dra ner

den samlade insatsen i motsvarande grad som den förbättras av andra, som

finna sig gynnade. Uppmuntran av sparande bör därför enligt sparbanks
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

inspektionens mening företrädesvis ske efter generella linjer, som innebära

samma fördelar för alla sparare. Vad bostadssparandet beträffar är det att

märka, såsom ock utredningen påpekar, att byggföretagarens eller bostadsrättsinnehavarens

egen insats endast utgör en bråkdel av det kapital, som

erfordras för bostadens förverkligande. Ur samhällelig synpunkt är det av

väsentlig betydelse att även lånemedlen motsvaras av sparmedel. Den som

utan angivet sparmål genom insättningar i bank ställt från konsumtion

undandragna medel till produktionens, i detta fall bostadsbyggandets, förfogande

synes knappast, därest han en gång vill använda sitt banktillgodohavande

för anskaffande av egen bostad, därvid böra ställas i sämre tur än

en organiserad målsparare.

Vad nu sagts gäller inom gränserna för den egna insats, som erfordras

enligt lånebestämmeiserna. Det torde ligga i bostadsstödets natur, att den

som sparat mer än minimiinsatsen icke på grund härav skall ha någon

förtursrätt till samhällelig hjälp för tillgodoseende av bostadsbehovet.

Vad utredningen anfört om önskvärdheten av att de generella

subventionerna avvecklas och att samhällets stöd till

bostadsförsörjningen i stället inriktas på behovsprövade rabatter har understrukits

eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissorgan. Bl. a.

länsstyrelsen i Östergötlands län hävdar, att sociala skäl icke kan anföras

för att såsom bestående inslag i bostadspolitiken bibehålla generella subventioner.

Enligt länsstyrelsens mening kan det i dagens samhälle, karakteriserat

av full sysselsättning och för stora arbetstagargrupper stigande

reallönenivå, icke med skäl göras gällande, att personer i produktiv ålder

ofta med begränsad försörjningsbörda, skulle vara ur stånd att med egna

medel bestrida hela kostnaden för en modern bostad. En motsatt uppfattning

skulle — framhåller länsstyrelsen — innebära, att levnadsstandarden

för det stora flertalet arbetsföra i vårt land bedömdes vara så låg, att hyror

och bostadskostnader allmänt måste reduceras för att folk skulle kunna bo

tillfredsställande. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner för sin del, att det

icke kan anses rimligt att som fallet nu är det allmännas stödåtgärder på

bostadsförsörjningens område omfattar även sådana personer, som icke är

i behov av ekonomiskt stöd för att ordna sin bostadsfråga. Länsstyrelsen

framhåller, att subventionerna för sådana personers del — i en tid av flödande

varutillgång — möjliggör en ökad konsumtion av varor och tjänster,

som direkt motverkar bostadspolitikens allmänna målsättning med avseende

på ett ökat bostadsbyggande.

Utöver vad utredningen anfört om de generella subventionerna anför

Näringslivets byggnadsdelegation att sådana subventioner leder till en irrationell

förskjutning av konsumtionsinriktningen och därmed till en till

vissa delar mindre ändamålsenlig investeringsstruktur. Detta har enligt

delegationens mening i sin tur menlig inverkan såväl på produktionsutvecklingen

som på den samhällsekonomiska balansen.

En principiellt avvisande inställning till utredningens förslag om avveckling

av de generella subventionerna redovisas av bl. a. Hyresgästernas riks
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

förbund, Landskommunernas förbund och konjunkturinstitutet. Hyresgästernas

riksförbund anser, att grundad anledning saknas att försämra den

hittills förda bostadspolitiken, då dels de bostadspolitiska målen ännu icke

uppnåtts och dels hittills använda metoder för att nå dessa mål visat sig

framgångsrika. Landskommunernas förbund hävdar, att det med nuvarande

brist på bostäder inte kan få vara ett förstahandsintresse att avveckla

statens ekonomiska stöd åt bostadsproduktionen, som i stället bör bibehållas

och i än högre grad inriktas på produktionsstimulerande åtgärder.

Konjunkturinstitutet anser, att den väsentliga innebörden av utredningens

förslag är ökad hyressplittring och att den samlade effekten av dessa förslag

kan förväntas bli att rådande missförhållanden på bostadsmarknaden

skärpes.

Utredningens uttalande angående önskemålet att särskilt

främja egnahem sbyggandet och ge hushåll med ordinära inkomster

ekonomiska möjligheter att bebo lägenheter i egnahem har understrukits

eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissorgan.

Landsorganisationen, Hyresgästernas riksförbund, SACO samt bankoch

fondinspektionen ifrågasätter dock lämpligheten av att särskilt premiera

egnahemsbyggandet. Svenska stadsförbundet instämmer med utredningen

i att egnahem och radhus erbjuder fördelar speciellt för barnfamiljerna,

men framhåller att därmed icke är sagt, att ett ökat egnahemsbyggande

alltid är önskvärt eller ens möjligt från de synpunkter kommunerna

har att beakta vid sin planering av bostadsproduktionen. Förbundet hänvisar

i detta sammanhang till den begränsade tillgången på mark inom

många kommuner och de krav på stora investeringar i gator och ledningar

som ett ökat egnahemsbyggande innebär. Förbundet framhåller vidare, att

den vid bostadslångivningen godtagna prissättningen på mark som av kommunerna

upplåtes för egnahemsbebyggelse ofta är så låg, att den i själva

verket innebär betydande kommunala subventioner. Inriktningen av nyproduktionen

på ökat egnahemsbyggande får därför enligt förbundets mening

inte betraktas som något så angeläget, att kommunerna bör engagera

sig härför utan att ta tillbörlig hänsyn även till andra faktorer. Härtill kommer

— hävdar förbundet — att familjer med minderåriga barn och ekonomi

som tillåter anskaffande av egnahem knappast gynnas av utredningens förslag

beträffande subventioner och bostadsrabatter.

Vad utredningen anfört om vikten av att ett skydd mot tillfälligt

höga räntor ingår i systemet av statliga stödåtgärder har understrukits

i ett stort antal yttranden och i övrigt lämnats utan erinran.

I några yttranden efterlyses den långsiktiga bedömning av

ränteutvecklingen som utredningen förklarat böra ligga till grund

för fastställandet av bostadslånens räntesatser. HSB anmärker sålunda, att

utredningen icke anfört några som helst motiv varför räntan under de

närmaste 10—20 åren skulle komma alt ligga på t. ex. 4 procent. Förbun3

— Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. nr 100

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

det finner, att utredningen räknar med ett bestående högre ränteläge än det

som varit det normala under snart 25 år. För sin del anser HSB, att det ännu

är för tidigt att uttala sig om huruvida den nuvarande höga räntan blir beslående.

Enligt HSB:s mening talar tvärtom flera faktorer för att den högre

räntan är att betrakta som tillfällig. Av denna anledning bör man för närvarande

inte taga ställning till en förändring av ränteeftergifterna.

Näringslivets byggnadsdelegation finner det beklagligt, att utredningen

underlåtit att redovisa den långsiktiga bedömning av ränteutvecklingen som

utredningen lagt till grund för sina förslag. För egen del finner delegationen

många tecken tyda på att det nuvarande allmänna ränteläget inte kommer

att sjunka till väsentligt lägre nivå under lång tid framåt.

Landsorganisationen erinrar om de synpunkter på kredit- och finanspolitiken

som framförts i finansplanen till 1956 års statsverksproposition

och framhåller, att räntepolitiken inte får betraktas som en isolerad faktor

utan måste sättas in i det allmänna konjunkturpolitiska sammanhanget.

Enligt organisationens mening är det väsentliga inte att man har en låg

eller hög räntenivå utan att denna tillätes fluktuera i den mån hänsyn till

betalningsmedelsförsörjningen anses kräva detta. Med hänsyn till att statsmakterna

uttalat sin vilja att sänka räntan, respektive hålla den låg, finns

det enligt Landsorganisationens mening knappast anledning att räkna med

övergång till en mycket högre räntenivå än den nuvarande under överskådlig

framtid. I frågan huruvida det är sannolikt att man mera varaktigt kan

återvända till den låga räntenivå som rådde åren före och efter det andra

världskrigets slut anför organisationen bl. a. följande.

1930-talets låga räntenivå återspeglade en penningriklighet, som framkallades

av stora överskott i våra utländska betalningar och inte utnyttjades

för investeringar vare sig inom landet eller i främmande länder. Bortsett

från kraftiga fluktuationer under enstaka år har vi sedan 1944 nominellt sett

haft jämvikt men reellt sett underskott i våra utlandsbetalningar; realvärdet

av våra nominellt oförändrade reserver av utländska betalningsmedel

har nämligen sjunkit, så att en mindre mängd importvaror kan betalas med

dem nu än ett tiotal år tidigare. Det betyder att vi inte längre som t. ex. på 30- talet haft någon mer eller mindre automatisk tendens till penningriklighet

och fallande räntenivå utan snarare tvärtom på grund av de stora inhemska

investeringsbehoven. Dessa har som bekant nyligen vitsordats av 1955 års

långtidsutredning. Om man för överskådlig framtid räknar med full sysselsättning

i vårt land, kan man närmast vänta sig en fortsatt knapphet på

kreditmarknaden, och detta även om staten i samband med en skärpt

finanspolitik kan inskränka sin långfristiga upplåning. Att döma av vissa

ovan återgivna uttalanden i statsverkspropositionen 1956 kan man inte

heller förvänta en återgång — i strid mot fullsysselsättningsekonomins

naturliga förutsättningar — till den stela lågräntepolitik, som var förhärskande

fram till 1952. Skulle däremot mot förmodan en allmän depression

åter inträffa, får givetvis räntepolitiken lika väl som den ekonomiska politiken

i allmänhet och även bostadspolitiken snabbt omprövas.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Av de nu citerade allmänna övervägandena drar Landsorganisationen

den slutsatsen, att man kan emotse fluktuationer av räntefoten kring en

relativt hög medelnivå. Den framhåller i sammanhanget även, att den nuvarande

räntenivån ingalunda återspeglar förhållandet mellan tillgång och

efterfrågan på kapitalmarknaden. I den aktiva kreditpolitik som förts sedan

1952 har huvudvikten lagts vid en reglering av kreditgivningen genom

överenskommelser mellan riksbanken och instituten. Även om man för

framtiden måhända kan förvänta att kreditpolitiken inte utnyttjas i samma

utsträckning som ekonomiskt-politiskt vapen, kan själva ränteförändringarna

väl tänkas bli minst lika stora som 1955—56, om man nämligen i framtiden

söker påverka kreditgivningen mer genom räntejusteringar och

mindre genom direkt reglering. Enligt Landsorganisationens mening finns

det därför knappast skäl att betrakta den nuvarande räntenivån som vare

sig särskilt hög eller endast tillfällig. Av det sagda drar organisationen den

praktiska slutsatsen, att den räntenivå som tillämpas på bostadsförsörjningens

område nu bör successivt anpassas efter den allmänna ränteutvecklingen.

Bland remissorganen råder delade meningar om i vilken takt de

generella subventionerna bör avvecklas. Statskontoret

och Näringslivets byggnadsdelegation anser, att en mera långtgående och

något snabbare avveckling av de generella subventionerna än den som utredningen

förutsatt nu bör komma till stand. Det stora flertalet övriga

remissorgan har förordat en långsammare avveckling.

Dostadsstgrelsen konstaterar, att bortfallet av två kronor av det provisoriska

tilläggslånet icke har medfört någon mot subventionsminskningen svarande

höjning av hyrorna för lägenheter i nyproducerade hus. Den redan

beslutade fortsatta avvecklingen av de provisoriska tilläggslånen, minskade

överskott — till följd av räntehöjning och bortfall av ränteeftergift — från

lokalhyror, de till följd av räntehöjningarna ökade kreditivkostnaderna

samt det allmänna ekonomiska läget innebär enligt styrelsens mening att

hyrorna för lägenheter i nybyggda hus vid oförändrade lånevillkor kan

komma att icke oväsentligt överstiga hyrorna i hus uppförda under senare

år, även om hänsyn tages till effekten av en fortskridande rationalisering.

Styrelsen förklarar sig icke ha något att invända mot att de generella subventionerna

avvecklas i en takt som framstår som bostadspolitiskt försvailig

med hänsyn till den sannolika effekten pa bostadskostnadei na. Styrelsen

finner emellertid, att den samlade effekten av ett omedelbart genomförande

av utredningens förslag kan befaras innebära en chockartad höjning av

bostadskostnaderna, som skulle komma att medföra ett avbrytande av den

standardhöj ningsprocess, vars fortsättande utredningen sagt sig vilja

främja. Styrelsen finner, att denna risk framstår som ännu större med hänsyn

till vad styrelsen anfört om de omständigheter, som talar för att eu

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kiingl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

hyreshöjning under det närmaste året kan befaras redan oberoende av om

utredningens förslag genomföres. Styrelsen avstyrker därför en minskning

av de generella subventionerna på det sätt utredningen har föreslagit.

Efter att ha redogjort för vissa erfarenheter från krigs- och efterkrigsårens

bostadspolitik framhåller styrelsen vidare bl. a. följande.

Erfarenheterna från de två tillfällen, då generella subventioner av kapitalsubventionens

typ har måst tillgripas och därefter kunnat stegvis avvecklas,

talar alltså starkt till förmån för en avvecklingsmetod, som innebär,

att samtliga kostnadsförutsättningar hinner anpassa sig till en hyresnivå för

nybyggda hus, som ur såväl socialpolitisk som bostadsmarknadspolitisk synpunkt

kan accepteras. Avvecklingen av tilläggslånen är, med undantag för de

s. k. ortsdifferentierade, redan beslutad och såtillvida knappast ett större

aktuellt problem. Den fråga som nu är ställd gäller, huruvida räntan för de

statliga bostadslånen och den s. k. garanterade räntan för underliggande krediter

nu skall anpassas till en räntenivå, som ligger väsentligt högre än den

som har varit rådande under senaste kvartssekel och under hela den tid, då

den aktiva bostadspolitiken här i landet har byggts upp. Utan alt här ingå på

en diskussion av vare sig de i vissa hänseenden annorlunda beskaffade

problem, som ställes för bostadspolitiken vid en varaktig höjning av räntenivån,

jämfört med dem vid en byggnadskostnadsstegring, eller allmänt

räntepolitiska spörsmål vill styrelsen i detta sammanhang hävda angelägenheten

av eu successiv anpassning i tillräckligt långsam takt för att byggnadsindustrins

förmåga att tillgodogöra sig tekniska och organisatoriska

rationaliseringsmöjligheter skall kunna utnyttjas till bevarande av hyresnivån.

Bostadsslyrelsen framhåller vidare, att beräkningar utförda inom styrelsens

hyrå för tekniskt ekonomiska utredningar synes ge vid handen, att ralionaliseringstakten

inom bostadsbyggandet under åren 1950—1955 har

uppgått till 2 å 3 procent per år. Styrelsen finner ingen anledning att räkna

med att rationaliseringstakten skulle komma att minska under följande år;

ges bostadsbyggandet förutsättningar för en långsiktig planering och jämnt

produktionsförlopp finner styrelsen att en påskyndad rationaliseringsutveckling

icke är utesluten. Enligt styrelsens mening vore under sådana förhållanden

en brysk försämring av bostadsbyggandets ekonomiska villkor

en oklok och utvecklingshämmande åtgärd.

HSB befarar, att en avveckling av de generella subventionerna i den takt

och den omfattning som utredningen förordat kommer att hämma bostadsproduktionen

och ogynnsamt påverka produktionens inriktning på lägenhetskategorier.

I denna fråga anför organisationen bl. a. följande.

Uppenbarligen innebär förslaget om hyreshöjning på 18—24 % en

betydande risk för att efterfrågan på lägenhetstyper ändrar karaktär och i

anslutning till detta ändras även nyproduktionen med avseende på lägenhetstyper.

Enligt Riksförbundets mening vore en dylik utveckling med hänsyn

till att bostaden skall göra tjänst under kanske minst en mansålder ytterst

olycklig, särskilt med tanke på att levnadsstandarden och därmed även

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

bostadsstandarden i framtiden förmodligen kommer att fortsätta att stiga

med kanske nära nog oförändrad stegringstakt. Med tanke på att ■vårt nuvarande

bostadsbestånd i tätorterna dessutom till ca 70 % torde bestå av smålägenheter

om högst 2 r. o. k. (varav ca 40 % består av lägenheter om max.

1 r. o. k.) måste i dagens läge en relativt ökad produktion av smålägenheter,

mindre än 3 r. o. k. framstå som en uppenbar felinvestering, som av den

anledningen självfallet ej kan rekommenderas ur samhällsekonomisk synpunkt.

Farhågor att en avveckling av de generella subventionerna i den omfattning

och den takt utredningen förutsatt kan komma att verka störande på

bostadsproduktionen kommer till uttryck även i de yttranden, som avgivits

av fullmäktige, drätselkammare och kommunalnämnder i flera kommuner

samt vissa länsbostadsnämnder. Stadsfullmäktige i Malmö betonar angelägenheten

av att den av utredningen förordade omfördelningen av statens

stöd åt bostadsförsörjningen med hänsyn till den framför allt i de större

städerna rådande bostadsbristen icke genomföres på sådant sätt och i sådan

utsträckning, att det kan verka hämmande på bostadsproduktionen.

Stadsfullmäktige i Norrköping anser, att ett genomförande i dess helhet

av utredningens förslag skulle skjuta stadens möjligheter att åstadkomma

drägliga bostadsförhållanden för sina invånare ytterligare på framtiden.

Stadens bostadsbestånd och dess invånares inkomstförhållanden skulle här

kunna samverka till ett konserverande av de dåliga och små bostadslägenheterna

och försvåra de ansträngningar mot större lägenhetstyper som

måste fortsätta om inte utvecklingen skall helt snedvridas och felinvesteringar

göras.

Stadsfullmäktige i Borås ställer sig bestämt avvisande till utredningens

tidsschema för subventionsavvecklingen och framhåller bland annat, att

genomförandet av utredningens förslag skulle kunna komma att verka

hämmande speciellt på enskilda initiativ till bostadsproduktion.

Kommunalfullmäktige i Tenhult anser, att en avveckling i alltför snabb

takt av de generella subventionerna kan få förödande verkan för en landskommun,

som för sin bostadsförsörjning i huvudsak är hänvisad till egnahemsbyggande.

Kommunalfullmäktige tillägger, att för en landskommun,

där flerfamiljshusbyggandet begränsats till ett fåtal enskilda fastighetsägare,

den samlade verkan av de olika åtgärder som utredningen föreslår

torde bli fullständig stagnation, då det gäller nybyggnad av flerfamiljshus.

Kommunalnämnden i Gällivare anför, att för övre Norrlands del och

framför allt för dess inland det statliga stödet till bostadsförsörjningen icke

bör minska utan tvärtom öka.

Drätselkammaren i Luleå anser, att bostadskostnadernas anpassning efter

Iöne- och prisutvecklingen i övrigt måste ske betydligt smidigare än utredningen

föreslagit, därest inte situationen på hyresmarknaden skall bli rent

katastrofal. Enligt kammarens mening bör man inte heller bortse från att en

avveckling av stödet åt hyresgästerna i redan uppförda hus enligt så hårda

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

regler som utredningen föreslagit skulle utsätta de enskilda byggherrarnas

och hyresgästernas förtroende till statsmakterna för en synnerligen allvarlig

påfrestning.

Länsbostadsnämnden i Älvsborgs län anser, att det måste beaktas att den

genomsnittliga inkomsten inom vissa delar av landet fortfarande är så låg,

att även en begränsad höjning av hyran kommer att innebära minskad

efterfrågan. Nämnden befarar, att den genom de ortsdifferentierade subventionernas

slopande höjda hyran åtminstone i de mindre orterna kan

skapa en sådan situation att det allmänna tvingas inlösa fastigheter och

därigenom riskerar att åsamkas förluster.

De sociala olägenheterna av en alltför snabb hyresstegring betonas även

i yttranden av Folkpartiets kvinnoförbund och Socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Folkpartiets kvinnoförbund uttrycker sålunda farhågor att ett

genomförande av förslagen skall leda till alltför stora och plötsliga hyreshöjningar,

så att hyresgästerna inte hinner anpassa sin ekonomi därefter.

Förbundet föreslår en mjukare övergång till en högre hyresnivå. Även Socialdemokratiska

kvinnoförbundet ifrågasätter om det är socialt försvarbart

att genomföra omläggningen i den föreslagna takten. I likhet med ett

stort antal andra remissinstanser befarar förbundet likaså att ett genomförande

av subventionsavvecklingen i den av utredningen föreslagna takten

kan komma att påverka kommande löneförhandlingar och därmed bli ogynnsamt

för den fortsatta ekonomiska utvecklingen.

Landsorganisationen finner det vara nödvändigt att vid avvecklingen av

de generella subventionerna gå ytterst försiktigt fram, så att individuella fall

av mera betydande standardförsämring förebygges, samtidigt som stödet till

de i bostadshänseende sämst ställda kan förbättras. Enligt organisationens

mening fordras det längre tid för genomförandet av subventionsavvecklingen

än två år — måhända det dubbla. Huvudsynpunkten vid subventionsavvecklingen

bör vara, att den årliga bostadskostnadsstegringen inte bör

göras avsevärt större än under de senaste åren och att byggnadsföretagen

får tid att anpassa sig efter förändringarna. Första etappen bör genomföras

fr. o. in. 1958 eller — om prisstegring till följd av den internationella utvecklingen

anses lägga hinder i vägen — snarast möjligt därefter. Räntestegringen

bör förverkligas successivt, dels såtillvida att man nu binder sig

för en höjning av bostadslånens räntor endast från 3 till 3,5 procent och företar

en omprövning av de allmänna ränteutsikterna sedan 3,5 procentsnivån

nåtts över hela linjen. Finns det då skäl att bedöma ränteutsikterna på samma

sätt som nu, fortsättes uppjusteringen tills 4-procentsnivån nåtts, varefter

räntefrågan för bostadsområdet får prövas om på nytt.

Förändringar i bostadskostnaderna och därav betingade förändringar i

hyresregleringen bör enligt Landsorganisationens mening inträda vid kalenderårsskiftena

med hänsyn till eventuella fackliga kompensationsförhandlingar.

Organisationen erinrar om, att en bostadskostnadsstegring med i

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

genomsnitt 10 procent enligt tidigare beräkningar medför endast ca 1 procents

ökning av konsumentprisindex.

I några yttranden bl. a. av fullmäktige i vissa kommuner understrykes

särskilt riskerna för att en avveckling av de generella subventionerna på

det sätt utredningen föreslagit skall medföra en ytterligare splittring av

hyres- och bostadskostnadsnivån. Synpunkter av detta slag framkommer

sålunda bl. a. i yttranden av stadsfullmäktige i Borlänge, Stockholm, Göteborg

och Karlskoga samt kommunalfullmäktige i Sollentuna. Stadsfullmäktige

i Stockholm förordar sålunda en sådan justering av räntegarantin i

fråga om 1940-talshusen, att hyrorna där kommer att stiga med ungefär

3 kr/m2. Med hänsyn till att hyrorna i 1950-talshusen redan nu är högre

än i 1940-talets kan fullmäktige icke tillstyrka någon större hyreshöjning

beträffande förstnämnda hus. Fullmäktige förklarar sig därför icke kunna

tillstyrka någon ändring i fråga om räntegarantin beträffande dessa hus.

Stadsfullmäktige i Göteborg betonar, att avvecklingen av de generella subventionerna

i görligaste mån bör göras på sådant sätt, att förändringarna ej

resulterar i att väsentligt olika hyresnivåer uppstår för olika årgångar av

statsbelånade hus. Stadsfullmäktige i Borlänge liksom kommunalfullmäktige

i Sollentuna anser, att en rimligare verkan av subventionsavvecklingen

skulle ernås, om räntegarantin avvecklades endast för hus uppförda under

1940-talet, medan man för 1950-talets hus nöjde sig med att genomföra

ulredningens förslag om återkrav av tilläggslån och för nyproduktionen

endast genomförde de föreslagna ändrade amorteringsvillkoren för tertiärlån.

Stadsfullmäktige i Karlskoga framhåller, att skillnaden i hyresläget

mellan äldre fastigheter uppförda utan statliga lån och hus uppförda med

statliga lån i viss mån överbryggats genom beviljande av generella hyreshöjningar

för de äldre fastigheterna. Den ökning av hyrorna i statligt

belånade hus som utredningen föreslår kommer, framhåller stadsfullmäktige,

ånyo att skapa ett dylikt svalg i hyreshänseende, som statsmakterna

under de senaste åren velat eliminera. Om de av utredningen föreslagna

hyreshöjningarna med tiden skulle framtvinga avsevärda generella hyreshöjningar

även i äldre icke statligt belånade hus synes avsevärda olägenheter

uppkomma i städer med betydande äldre bebyggelse, där sanering av större

stadspartier är aktuell.

Problemet att undvika splittring av hyresnivån har diskuterats även i

yttranden av konjunkturinstitutet, fullmäktige i riksgäldskontoret, bankoch

fondinspektionen, Landsorganisationen, TCO, Näringslivets byggnadsdelegation,

statens hyresråd, HSB, Hyresgästernas riksförbund samt länsstyrelserna

i Älvsborgs och Örebro län.

Konjunkturinstitutet finner det otillfredsställande att utredningen inte

närmare preciserat utformningen av en hyreshöjning för äldre lägenheter

och inte visat i vilken mån den av utredningens förslag faktiskt följande

ökade hyressplittringen går att motverka. Vid den omprövning av bostadspo
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

litiken som institutet finner påkallad — och för vilken en snabb förbättring

av förhållandet mellan tillgång och efterfrågan måste vara den centrala

riktpunkten — kan det enligt institutets mening mycket väl komma att visa

sig, att inte en sänkning utan en ökning av de generella subventionerna kan

vara önskvärd för att utjämna hyressplittringen. Institutet framhåller i detta

sammanhang också, att starka skäl föreligger att till förnyad prövning uppta

den av 1951 års bostadsutredning framförda tanken på en hyresskatt. Ej

heller fullmäktige i riksgäldskontoret finner det tillräckligt klarlagt i vilken

utsträckning och på vad sätt det efter ett genomförande av utredningens

förslag skall bli möjligt att undvika splittring av hyresnivån. Fullmäktige

finner det vara av vikt, att frågan om en utjämning av hyresnivåerna

närmare utredes. Liknande synpunkter framföres av bank- och fondinspektionen,

som hävdar, att paritetsproblemet, om byggnadskostnadsutvecklingen

under den närmaste tiden skulle bli ogynnsam, kan få sådan tillspetsning

att särskilda åtgärder i syfte att utjämna hyrorna kan te sig motiverade.

Hyreshöjningar i det äldre fastighetsbeståndet i syfte att tillgodose

eftersatta reparationsbehov kan därvid visa sig otillräckliga. Enligt inspektionens

mening bör dock en avgift på de äldre lägenheterna därvid icke utgöra

det enda alternativet.

Landsorganisationen konstaterar, att det redan för närvarande föreligger

en viss splittring av hyresnivån. Den aktuella omfattningen av denna hyressplittring

kan inte fastställas i detalj, men bör inte överdrivas. Hyressplittringen

kan emellertid väntas öka såtillvida, att bostadskostnaderna i framdeles

tillkommande fastigheter kommer att stiga oavsett utredningens rekommendationer

— bl. a. till följd av redan inträffad byggnadskostnadsstegring.

En väsentligt lägre hyresnivå i 1930-talets och många tidigare uppförda

hus i förhallande till hyran för jämförliga lägenheter i nvare fastigheter

skulle i en del fall innebära en klar orättvisa mot de unga familjer,

som är bosatta i det nyare lägenhetsbeståndet. Enligt Landsorganisationens

mening måste den ökade hyressplittring, som troligen uppkommer om

bostadspolitiska utredningens förslag genomföres, motverkas genom att

boendekostnaderna i äldre fastigheter höjes på annat sätt än genom en

hyresstegring. Ett sådant arrangemang skulle dessutom göra innehav av

äldre fastigheter mindre fördelaktigt och därför driva på den länge eftersatta

saneringen av bostadsbeståndet, under det att en hyresstegring tvärtom

skulle förbättra äldre fastigheters räntabilitet och därmed ytterligare fördröja

saneringen.

Enligt Landsorganisationens mening bör principerna för förekommande

av en hyressplittring snabbutredas, så att de första åtgärderna skall kunna

genomföras samtidigt som minskningen av de generella subventionerna påbörjas.

Ett liknande yrkande framställes av TCO.

Näringslivets byggnadsdelegation understryker utredningens uttalande

om angelägenheten av att hyrorna för äldre fastigheter justeras uppåt, så att

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

eftersatta reparationsbeliov kan tillgodoses. Delegationen finner en friare

hyressättning påkallad även ur marknadsmässiga synpunkter och framhåller

vikten av att hyresnivån differentieras med hänsyn till konsumenternas

önskemål beträffande läge, ålder, standard och belägenhet. Genom

en sådan hyresdifferentiering erhålles också en önskvärd större rörlighet

hland bostadskonsumenterna, en rimligare avvägning mellan hyresnivån för

möblerade och omöblerade rum och lägenheter samt ett utbud på de nu i icke

obetydlig utsträckning »hamstrade» lägenheterna.

Enligt delegationens mening aktualiserar utredningens förslag än mer en

höjning av hyrorna i äldre fastigheter med hänsyn till den ännu starkare

hyresspliltring som eljest skulle uppstå. Delegationen framhåller i detta

sammanhang, att en stor del av de väsentliga olägenheterna på bostadsförsörjningens

område skulle kunna elimineras om hyresregleringen avvecklades

i snabbare takt och efter grunder, som ej i varje särskilt fall påverkades

av bedömningen hos skilda politiska organ. Delegationen finner det synnerligen

önskvärt att statsmakterna snarast utarbetar en plan för en successiv

total avveckling av hyresregleringen. Även statens hyresråd betonar angelägenheten

av att hyrorna i äldre fastigheter justeras uppåt. Hyresrådet

erinrar i detta sammanhang om att det i sin framställning den 20 juni 1956

med förslag om generell hyreshöjning för hyresåret den 1 oktober 1956—

den 1 oktober 1957 framhållit de hittills medgivna hyreshöjningarnas otillräcklighet

för täckande av reparationsbehovet. Enligt hyresrådets mening

bör det vidare övervägas om icke de nu tillämpade grunderna för medgivande

av generell hyreshöjning borde vidgas för möjliggörande av sådan

hyreshöjning i hyresutjämnande syfte.

Hyresgästernas riksförbund anser för sin del, att talet om den låga hyressättningen

i gamla hus måste avvisas. Förbundet hävdar vidare, att ett fullföljande

av utredningens förslag skulle innebära oskäliga vinster för fastighetsägarna.

Även HSB utgår från att utredningens mening är att hyrorna

oavsett kostnaderna skall tillåtas stiga i det gamla bostadsbeståndet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att vid den hyreshöjning, som skulle

följa av subventionernas avveckling och som väl — på det ena eller andra

sättet — skulle komma att medföra hyreshöjningar även för äldre lägenheter,

hyresgästernas berättigade anspråk på reparationer skulle kunna tillgodoses

i en helt annan utsträckning än som f. n. sker. Härigenom skulle

denna hyreshöjnings inverkan på de verkliga hyrorna i betydande grad

minskas, då nu i stor utsträckning — i synnerhet vid omflyttning — hyresgästerna

får betala även nödvändiga reparationer. Länsstyrelsen i Örebro

län ifrågasätter ytterligare utredning angående möjligheterna att införa något

slags hyresclearing mellan gamla och nya hus. Länsstyrelsen föreslår,

att det upptages till prövning om man inte tills vidare bör införa eu kommunal

bostadsskatt avseende dels äldre hus med jämförelsevis låga hyror, dels

bostadslägenheter som i storlek överstiger en viss gräns i fråga om antal rum

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

eller kvadratmeter golvyta. Intäkterna av denna skatt skulle användas för

att hålla hyrorna nere i nya hus med höga hyror.

Vad utredningen anfört beträffande syftet med statens stöd till

barnfamiljernas bostadsförsörjning har lämnats utan

erinran av det stora flertalet remissorgan.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet redovisar dock en från utredningens

något avvikande principiell ståndpunkt, då förbundet framhåller att familjebostadshidragets

huvudsyfte icke enbart bör vara att tillförsäkra barnfamiljer

med låga inkomster en tillfredsställande bostadsstandard. Enligt

förbundets mening bör bidraget verka standardutjämnande även i något

högre inkomstskikt. Vidare hävdar TCO, att principen för familj ebostadsbidragen

bör vara, att de skall utgå utan inkomstprövning. Då nu enligt utredningens

förslag ettbarnsfamiljerna kan omfattas av systemet, är tidpunkten

enligt organisationens mening inne att samtidigt slopa inkomststrecken i

enlighet med den ursprungliga intentionen. En förnyad utredning rörande

utformingen av familjebostadsbidragssystemet bör sålunda enligt organisationens

mening komma till stånd.

Folkpartiets kvinnoförbund har i sitt yttrande särskilt framhållit de barnrika

familjernas problem. Förbundet ifrågasätter om inte en specialutredning

borde göras angående bostadsförhållandena för familjer med fyra eller

flera barn och de åtgärder som måste vidtagas för att påskynda lösandet

av deras bostadsproblem. Särskild uppmärksamhet bör enligt förbundets

mening ägnas uppgiften att snabbt skaffa fram rymliga bostäder åt de verkligt

barnrika familjerna, som ofta är mycket trångbodda.

Frågan om den statliga långivningens ersättande med ett k r e d i t g arantisystem

har berörts endast i ett fåtal yttranden. Fullmäktige i

riksbanken framhåller, att en sådan omläggning av bostadskreditgivningen

sannolikt blott skulle ge upphov till ytterligare problem inom kreditpolitiken.

Bank- och fondinspektionen erinrar om att den tidigare i olika sammanhang

uttalat sig till förmån för en övergång. För att de administrativa fördelarna

av ett kreditgarantisystem skall göra sig gällande är det enligt inspektionens

mening nödvändigt att jämka subventionsformerna och förenkla

sättet för utbetalning av subventionerna. Inspektionen finner det

för sin del sannolikt, att det skulle vara mest rationellt att garantilånen blev

helt fria från subventionsmoment och att subventionsbehovet tillgodosågs

i annan ordning. Inspektionen finner det ligga nära till hands, att den

nyligen tillsatta enmansutredningen rörande den statliga bostadslångivningens

administration uppmärksammar frågan. I likhet med utredningen

hävdar inspektionen i övrigt, att frågan om införandet av ett kreditgarantisystein

ånyo bör upptagas till prövning när läget på kreditmarknaden icke

utgör hinder. En reservant inom inspektionen, byråchefen Algott, förklarar,

att han finner det tvivelaktigt om kreditgarantisystemet innebär några admi
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

nistrativa fördelar jämfört med nuvarande system. Samma uppfattning kommer

till uttryck i yttrande av SABO.

Sparbanksinspektionen förklarar sig icke hysa någon från utredningens

avvikande mening i kreditgarantifrågan och hänvisar i övrigt till vad inspektionen

anfört härom i sitt yttrande över 1945 års bankkommittés betänkande

(SOU 1947: 86). Inspektionen understryker i detta sammanhang de svårigheter

som f. n. föreligger på kreditmarknaden och framhåller bl. a., att sparbankernas

tilltagande karaktär av hypoteksinstitutioner vad utlåningen beträffar

inte kan undgå att framkalla betänkligheter med hänsyn till inlåningens

kortfristiga beskaffenhet. Inspektionen framhåller vidare, att ett

definitivt ställningstagande till kreditgarantisystemet — under förutsättning

att situationen på kreditmarknaden vore gynnsam — ej kan ske utan

att villkoren för detsamma blivit närmare angivna.

Sparbanksföreningen instämmer i vad utredningen anfört om kreditgarantisystemet

och förklarar att i avvaktan på införandet av detta system förenklingar

i det nuvarande samarbetet mellan statliga och kommunala låneorgan

och bankerna bör genomföras.

Kommunalfullmäktige i Undersåker instämmer i vad herr Cassel i sitt

särskilda yttrande anfört beträffande kreditgarantisystemet. Kommunalfullmäktige

framhåller i övrigt angelägenheten av att det rent organisatoriska

arbetet på kapitalmarknaden blir så rationellt och samordnat som

möjligt. Tillgängliga kapitalresurser för bostadsbyggandet bör på något sätt

samordnas, så att inte sådana situationer inträder, att en lånesökande inte

kan utnyttja eljest beviljat statligt lån, därför att bottenlån inte kan erhållas

från de inom det aktuella området befintliga bankinstituten.

Departementschefen

Det är nu tjugufem år sedan bostadsfrågan i vårt land fick verklig aktualitet

som ett politiskt spörsmål. Dåvarande chefen för socialdepartementet

Gustav Möller tog år 1933 initiativet till en omfattande utredning av bostadsförhållandena

och av behovet av åtgärder från samhällets sida för att

tillförsäkra dem, som hade små ekonomiska resurser, en tillfredsställande

bostad. Som eu central fråga angavs att bereda flerbarnsfamiljerna en något

så när rymlig, modernt utrustad bostad. Några år senare aktualiserades frågan

om samhällets direkta stöd för anskaffande av lämpliga bostäder åt

åldringar. Härmed var grunden lagd till en bostadspolitik i vårt land i syfte

att mera allmänt och varaktigt höja bostadsstandarden.

Under det andra världskriget kom statens och kommunernas engagemang

i bostadsförsörjningen att utvidgas högst avsevärt. Efter krigsutbrottet nedgick

bostadsbyggandet kraftigt och efter någon tid botade bostadsbrist och

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

betydande hyresstegringar. Ären 1941 och 1942 vidtogs därför åtgärder i

syfte dels att förhindra av bostadsknapphet betingade hyresstegringar dels

att stimulera bostadsproduktionen. Hyresreglering infördes 1942. Statliga

lån och bidrag till bostadsbyggandet infördes och utvidgades åren 1941

och 1942.

Efter krigets slut verkställdes en översyn av bostadspolitiken. Den gav till

resultat att statliga lån på förmånliga villkor skulle ställas till bostadsbyggandets

förfogande även framöver. Lånevillkoren utformades så att produktion

av goda bostäder genom kommunala och kooperativa bostadsföretags

försorg stimulerades. Vidare föranledde översynen en utbyggnad av de år

1935 tillkomna bostadsbidragen till barnfamiljer.

Under de senaste tio åren har vissa smärre jämkningar vidtagits i låneoch

bidragsgivningen för bostadsändamål. Bostadsbidragen till barnfamiljerna

har fått allt större betydelse. Pensionärernas bostadsfråga har ytterligare

beaktats. Stödet åt nyproduktionen av bostäder har tid efter annan

jämkats främst beroende på förändringar i byggnadskostnader och räntor.

Den kraftiga kostnadsstegringen i samband med Koreakrisen föranledde

sålunda beslut om betydande kapitalsubventioner till nya hus. Avsikten

därmed var att förhindra i första hand att bostadsbyggandet bromsades

upp men också att stegringen av byggnadskostnaderna gav upphov till väsentliga

hyreshöjningar i hela bostadsbeståndet. Sedermera har dessa kapitalsubventioner

i form av räntefria stående lån såtillvida avvecklats som

subventionerna för hus, vilka färdigställes efter den 31 mars i år, icke blir

större än vad de var före Koreakrisen. Slutligen bör nämnas att den höjning

av räntenivån, som genomfördes i april 1955, medfört att de av staten för

primär- och sekundärlån i statsbelånade bostadshus garanterade räntorna

visserligen höjts något men också att de statliga räntesubventionerna ökat

kraftigt.

Bostadspolitiken har under och efter det andra världskriget givit mycket

betydelsefulla resultat. Produktionen av modernt utrustade, relativt rymliga

familjebostäder har haft långt större omfattning än under någon tidigare

period. Enbart under efterkrigsåren har tillkommit omkring 500 000

fullgott utrustade familjebostäder på minst två rum och kök. Hy ror och bostadskostnader

har visserligen stigit, men inte så mycket som övriga levnadskostnadcr

och avsevärt mindre än penninginkomsterna har stigit. På

grund härav har en god bostad, som ännu på 1930-talet i huvudsak var förbehållen

de välsituerade, kommit inom räckhåll för den alldeles övervägande

delen av familjerna. För familjer med minst två barn har genom

familjebostadsbidragen en snabb förbättring av bostadsstandarden kunnat

åstadkommas. På i huvudsak tio år har drygt hälften av vårt lands familjer

med minst två barn och normala eller relativt små inkomster kunnat flytta

in i nybyggda familjebostäder. Åldringarnas bostadsfråga har — som utvecklats

i proposition till årets riksdag om åldringsvården — avsevärt för
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

bättrats dels genom tillkomsten av pensionärshem och pensionärsbostäder

dels genom utbyggnad av folkpensionerna.

Den förbättring av bostadsförhållandena för mycket stora grupper av

familjer, åldringar och andra, som har ägt rum under efterkrigstiden och

»om här endast har kunnat antydas, svarar väl mot de förhoppningar om

höjning av bostadsstandarden, som på vitt skilda håll hystes vid krigets slut.

Bostadspolitiken har varit framgångsrik. Man kan också konstatera att resultaten

står sig gott i förhållande till vad som presterats i vårt land under

tidigare skeden samt i andra länder. Men härav följer inte att allt är väl

beställt. Hur imponerande de uppnådda förbättringarna av bostadsförhållandena

än är, så kommer man vid en realistisk bedömning av det aktuella

läget på bostadsmarknaden fram till att ännu kvarstående brister i vår

bostadsförsörjning är stora och behovet av ytterligare förbättringar betydande.

Det finns ännu så mycket kvar av bostadsnöden, att bostadsfrågans

lösning alltjämt är en fråga på ganska lång sikt.

Utvecklingen av bostadsmarknaden under efterkrigstiden kännetecknas

sålunda inte endast av ett långt större tillskott av goda familjebostäder än

under någon tidigare period av samma längd utan också av en allmän, kraftig

ökning av efterfrågan på goda bostäder. Därmed har avslöjats vilka

ofantliga brister i vår bostadsförsörjning, som förelåg ännu i slutet av 1930- talet. Inte endast familjerna utan också ensamstående, såväl åldringar som

yngre, har ställt allt större krav i fråga om bättre bostadsförhållanden. Ett

flertal omständigheter har medverkat härtill. Den fulla sysselsättningen,

de starkt stigande realinkomsterna och sociala reformer har betytt mycket

vid sidan av de bostadspolitiska åtgärderna. Genom att bidra till ett relativt

förbilligande av bostäderna har bostadspolitiken mera allmänt drivit på

bostadsefterfrågan. De goda ekonomiska konjunkturerna har medverkat

till hög giftermålsfrekvens och stor inflyttning från landsbygden till städerna.

Den relativt betydande immigrationen under efterkrigstiden bör

också nämnas.

Den stora efterfrågan på bostäder, som nu föreligger, liksom tendenserna

till ytterligare stegring av efterfrågan kan alltså förklaras. Mera allmänt

sett är denna efterfrågan ett uttryck för den avsevärda förbättring i levnadsvillkoren

för det stora flertalet arbetare, tjänstemän och jordbrukare,

som den ekonomiska och sociala utvecklingen under efterkrigstiden har

skapat. Det finns inte heller anledning förvåna sig över alt denna ökade

efterfrågan på bostäder i långa stycken överstigit våra möjligheter att skaffa

fram nya bostäder och förbättra redan befintliga. Denna ökning har emellertid

fått betydande, icke önskvärda konsekvenser. Om efterfrågan på bostäder

överstiger tillgången, och alltså eu marknadsmässig brisl på bostäder

är för handen, skapas missförhållanden och uppkommer sociala problem

av mycket allvarlig natur. Familjer med barn slår utan egen lägenhet

och tvingas stundom bo splittrade. Den som erbjudes eu förmånligare an
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

ställning på annan ort, kan mången gång inte acceptera erbjudandet, därför

att en bostad inte kan anskaffas på den nya orten. Upplåtelse eller byte

av bostäder kommer i växande utsträckning att ske på otillbörliga villkor.

Det allvarliga problem, som vi står inför, kan därför beskrivas på följande

sätt. Ingen kan bestrida att den utbyggnad och förbättring av vårt bostadsbestånd,

som krävs för att alla anspråk på bättre bostad skall kunna tillgodoses,

kan åstadkommas först så småningom. Man måste med nödvändighet

räkna med en ganska lång tid, även om man anser utsikterna till en

betydande ökning av bostadsbyggandet goda. För att snabbt avveckla bostadsbristen

krävs emellertid att balans uppnås mellan tillgång och efterfrågan

på bostäder. Hur man skall åstadkomma en större bostadsproduktion

blir då under alla förhållanden en central fråga. Även om man på lång

sikt helt och fullt godtar alla föreliggande krav på bättre bostäder, måste

man emellertid, om man verkligen snabbt vill få bukt med bostadsbristen,

tillse att inte efterfrågan på bostäder fortsätter att öka i alltför snabb .lalct.

Att lösa bostadsfrågan genom att tillåta kraftiga hyresstegringar, som skär

ned den synliga efterfrågan på bostäder, kan enligt min mening icke rekommenderas.

Men den som kräver både att man genom bostadspolitiken

skall mera allmänt ytterligare driva på efterfrågan och att man skall snabbt

avveckla bostadsbristen begär helt enkelt för mycket. Man måste göra ett

val mellan att å ena sidan något hålla igen bostadsefterfrågans ökning för att

snabbt bli kvitt bostadsbristen, och alt å andra sidan för ganska lång tid

framöver ha kvar bristen med alla de svåra olägenheter som detta skulle

föra med sig.

Problemet är inte nytt eller för bostadsmarknaden speciellt. I ett samhälle

med full sysselsättning uppkommer helt naturligt tendenser till ökning

av konsumtionen i en sådan takt, att balansen mellan tillgång och efterfrågan

kan rubbas. Åtgärder i syfte att förhindra en alltför snabb ökning

av konsumtionen är därför motiverade på olika områden. Det bör också beaktas,

att en alltför stor efterfrågan på konsumtionsvaror försvårar eller förhindrar

genomförandet av en rad sådana viktiga investeringar inom näringslivet

och inom den offentliga sektorn, som utgör en förutsättning för

en ökad konsumtion och en höjd levnadsstandard på längre sikt.

De här anförda synpunkterna på bostadspolitiken under efterkrigstiden

och på utvecklingen av bostadsmarknad och bostadsstandard leder fram till

den uppfattningen, att de skilda bostadspolitiska åtgärderna tid efter annan

kan behöva omprövas och jämkningar i desamma behöva vidtagas. Statens

finansiella stöd åt bostadsbyggandet skall i första hand fylla uppgiften att

medverka till största möjliga bostadsproduktion. Bostadsbidragens uppgift

är att särskilt underlätta för barnfamiljer och åldringar att skaffa sig en

lämplig bostad. Den fråga man tid efter annan bör ställa blir då, huruvida

de bostadspolitiska åtgärderna på ett ändamålsenligt sätt fyller dessa upp
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 47

gifter eller om de till följd av den ekonomiska och sociala utvecklingen behöver

ändras.

Härmed har jag angivit bakgrunden till beslutet i december 1955 att tillkalla

särskilda sakkunniga för att verkställa en översyn av bostadspolitiken.

Såsom framgår av det föregående har de sakkunniga, som antagit benämningen

bostadspolitiska utredningen, i oktober 1956 avgivit ett betänkande

om riktlinjerna för den framtida bostadspolitiken över vilket numera utlåtande

avgivits av olika myndigheter och organisationer.

Utredningen understryker, att frågan om att skapa förutsättningar för ett

ökat bostadsbyggande är den centrala frågan i den bostadspolitiska debatten.

För att lösa den frågan måste, framhåller utredningen, i första hand

vidtas åtgärder av ekonomiskt-politisk natur men också åtgärder inom bostadspolitikens

ram i syfte att rationalisera och förbilliga bostadsbyggande

och bostadsförvaltning. Viktigt är vidare att underlätta bostadsbyggandets

kapitalförsörjning genom att åstadkomma ett ökat sparande inom bostadsförsörjningens

sektor av samhällsekonomien.

Vad angår förbilligandet av bostadsbyggandet understryker

utredningen betydelsen av att stat och kommun söker skapa förutsättningar

för en rationell planläggning på relativt lång sikt av bostadsproduktionen.

Vidare betonar utredningen att olika kommunala och statliga

organs handläggning av byggnad särenden måste samordnas. Såsom framgår

av det föregående har ett stort antal remissorgan särskilt framhållit

vikten av en långsiktig planering av bostadsbyggandet.

I den mån bostadsproduktionen kan förbilligas, vinnes inte endast lägre

hyror och bostadskostnader utan också utrymme för en ökning av bostadsbyggandet.

I detta sammanhang vill jag erinra om att från samhällets sida

under de senaste åren vidtagits en rad åtgärder i syfte att främja ett effektivare

och billigare byggande. År 1953 inrättades statens nämnd för byggnadsforskning,

som gavs betydande ekonomiska resurser. Redan året innan

hade tillskapats en statlig lånefond för att understödja anskaffandet av

moderna byggnadsmaskiner, kranar m. m. Från den 1 januari 1956 genomfördes

i fråga om statligt belånade bostadshus en maximering av belåningsvärdena.

Avsikten därmed var att pressa ned byggnadskostnaderna eller

förhindra en ytterligare uppdrivning av dem. I slutet av förra året genomfördes

en betydande förenkling av handläggningen av statliga bostadslåneärenden.

Samtidigt tillkallades en utredningsman med uppgift att undersöka

i vad mån ytterligare förenklingar i långivningen kan göras. Den statliga

regleringen av igångsättningen av bostadsbyggnadsföretag har undan

för undan förenklats.

Delade meningar gör sig ibland gällande i frågan huruvida bostadsbyggandet

bedrives effektivt och rationellt. Man gör jämförelser med den egentliga

industrin, som på grund av internationell konkurrens anses vara

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

tvungen att på ett helt annat sätt än byggnadsindustrin satsa på forskning

och rationaliseringsarbete. Enligt min mening har en dylik jämförelse föga

värde, överhuvudtaget framstår det som tämligen meningslöst att diskutera,

i vad mån byggnadsindustrin hittills motsvarat rimliga krav i fråga

om rationalisering och produktivitetsförbättring. Viktigt är att i stället

konstatera, att under senare år en rad initiativ tagits i fråga om forskning

och rationaliseringsarbete på byggnadsområdet. Dessa initiativ har ännu

inte hunnit ge mera påtagliga resultat, men mycket talar för att under de

närmaste åren betydande framsteg kan komma att redovisas. Det råder ett

allmänt intresse för att genom omsorgsfull planering, nya byggnadsmetoder

och nya byggnadsmaterial pressa ned byggnadskostnaderna.

Vad särskilt angår det på många håll starkt framhävda önskemålet om

en mera långsiktig bedömning av bostadsbyggandets storlek vill jag framhålla,

att det i ett samhälle med full sysselsättning och mycket stora investeringsbehov

på en rad områden knappast är möjligt eller ens rimligt att

utarbeta och fastställa definitiva planer för bostadsbyggandets storlek och

fördelning på olika orter under en längre följd av år. Man kan inte bortse

från att sådana förändringar i samhällsekonomien kan inträffa tid efter

annan, som gör det nödvändigt att överväga ändringar i bostadsbyggandets

storlek. På samma sätt kan för en enskild ort — då t. ex. en utbyggnad av

en industri eller startandet av en ny industri aktualiseras — bedömningen

av bostadsbyggandet på orten bli en annan än tidigare.

Mera allmänt sett måste programmet för bostadsbyggandet under de närmaste

åren vara att såvitt möjligt successivt öka tillskottet av lägenheter.

Understundom görs gällande — vilket också framgår av vissa yttranden

över bostadspolitiska utredningens betänkande — att den statliga regleringen

av bostadsbyggandet har varit ryckig. Byggnadsföretagarnas möjligheter

att rationellt planera och genomföra byggnadsprojekt skulle härigenom

ha försvårats. I anledning härav vill jag erinra om att från 1951

till 1954 en successiv ökning av bostadsbyggandet skett. Produktionen steg

från ca 40 000 lägenheter år 1951 till närmare 60 000 lägenheter år 1954.

Under såväl 1955 som 1956 har bostadsbyggandet bibehållits vid den år

1954 uppnådda nivån. Bostadsbyggandet har med andra ord stabiliserats vid

en nivå strax under 60 000 lägenheter per år. Om man ser framåt bör kommunernas

och byggnadsföretagarnas planering av nya projekt ske med utgångspunkt

från ett bostadsbyggande av denna omfattning men med beaktande

av att strävan är att successivt, i den mån praktiska möjligheter

därtill yppar sig, öka produktionen.

Om man således inte rimligen kan begära en ytterligare precisering av

den allmänna bedömningen av bostadsbyggandets storlek på längre sikt

föreligger det, som också bostadspolitiska utredningen starkt understrukit,

ett behov av samordning av skilda kommunala och statliga organs handläggning

av byggnadsärenden. Ett kontinuerligt samråd mellan olika myn
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 är 1957

digheter och byggnadsföretagarnas organisationer bör äga rum. Jag har för

avsikt att taga initiativ till ett sådant samråd.

Bostadspolitiska utredningen anser, att ett målsparande för b ostadsanskaffning

är väl värt att uppmuntras av det allmänna. Då

det gäller att finna lämpliga former för detta sparande bör fältet enligt utredningen

i varje fall till en början lämnas fritt för enskildas, organisationers

och kommuners initiativ och uppfinningsrikedom. Ett flertal remissorgan

har ställt sig positiva till ett målsparande för bostadsanskaffning,

bl. a. bostadsstyrelsen, fullmäktige i riksbanken, sparbanksföreningen och

HSB. Vissa remissorgan har tillstyrkt att konkreta sparstimulerande åtgärder

vidtages. Andra har ställt sig tveksamma eller kritiska till tanken att

stimulera sparandet genom att ge den som systematiskt sparar förtur till

en bostad.

Ett målsparande för bostadsanskaffning bör enligt min mening uppmuntras.

Inte minst betydelsefullt är, att ungdomen deltager i ett dylikt

sparande. Att spara till en bostad — det må vara fråga om ett egethem eller

en bostadsrättslägenhet —- är ingen ny tanke. Såväl egnahemsbyggandet

som den kooperativa byggnadsverksamheten har stor omfattning, och årligen

sätter enskilda in stora belopp i sådana bostadsfastigheter. Jag har

inte blivit övertygad om det lämpliga i att nu genom åtgärder från statens

sida försöka binda bostadssparandets former. Behov torde inte föreligga

att genom rekommendationer i konkret form stimulera sparandet. Jag delar

alltså bostadspolitiska utredningens uppfattning att man i varje fall till en

början bör låta olika initiativ fritt växa fram. Erfarenheten får utvisa om

ingripanden i stimulerande och reglerande syfte från statens sida kan

behövas.

Bostadspolitiska utredningen anser, att generella subventioner

i huvudsak kan undvaras och att en relativt snabb minskning av desamma

bör kunna genomföras. Utredningen hävdar emellertid att behov alltjämt

föreligger dels av en kapitalsubvention till småhus dels av ett skydd mot

tillfälligt höga räntor.

Till stöd för sin ståndpunkt i subventionsfrågan anför utredningen i

första hand, att förhållandet mellan bostadskostnader och inkomster betydligt

förbättrats under efterkrigstiden. Det anses därför, att stora grupper

av hushåll med ordinära inkomster bör kunna efterfråga moderna lägenheter

av godtagbar standard, även om en hyreshöjning åstadkommes genom

att de generella subventioner, som nu utgår, i huvudsak avvecklas. Utredningen

anser inte heller att eu avveckling av de generella subventionerna

bör hindras av intresset att främja en ostörd bostadsproduktion och att upprätthålla

en såvitt möjligt enhetlig hyresnivå för lägenheter av likvärdig

beskaffenhet.

Det stora flertalet remissorgan har godtagit utredningens ståndpunkt beträffande

önskvärdheten av att avveckla de generella subventionerna. Vad

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. nr 100

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

gäller den takt, i vilken en avveckling av subventionerna lämpligen bör ske,

har ett stort antal remissorgan ansett att försiktighet bör iakttagas. Såsom

skäl för att avvecklingen bör ske i långsammare takt än utredningen förordat

anföres främst risken för att bostadsproduktionen hämmas. Man befarar

också att resultatet av en snabb avveckling skulle bli en relativt ökad

produktion av lägenheter om högst två rum och kök. Uttalanden av denna

innebörd har gjorts bl. a. av bostadsstyrelsen, HSB och vissa kommuner.

Andra remissorgan, bland vilka märkes konjunkturinstitutet, statens hyresråd,

Landsorganisationen och TCO, påtalar särskilt de risker för en splittring

i hyresnivån, som en snabb avveckling av subventionerna skulle

innebära.

I detta sammanhang anser jag det angeläget understryka, att bostadspolitiken

i vårt land utformats utan tanke på att generella subventioner skulle

tillgripas såsom en permanent åtgärd i syfte att reducera bostadskostnaderna.

Bostadspolitiska utredningens ståndpunkt i denna fråga överensstämmer

sålunda med den som dåvarande chefen för socialdepartementet

gav uttryck åt, då det bostadspolitiska programmet år 1947 förelädes riksdagen.

En nödvändig förutsättning för alt bostadsbidrag skulle kunna förordas

ansågs vara, att det visats att bostadskostnaderna var så höga att de

boende inte rimligen kunde bestrida dessa kostnader utan hjälp från det

allmänna. Man kom därför vid prövningen av subventionsfrågan år 1947

fram till att generella subventioner icke borde utgöra ett permanent inslag

i bostadspolitiken.

Såsom bostadspolitiska utredningen påvisat har bostadskostnaderna sedan

krigets slut relativt sett sjunkit avsevärt. Dessa kostnader har sålunda stigit

mycket mindre än penninginkomsterna. Att använda generella subventioner

såsom ett bestående eller varaktigt led i bostadspolitiken framstår fördenskull

som opåkallat. En dylik ordning skulle, som bl. a. länsstyrelsen

i Östergötlands län framhållit, betyda att levnadsnivån för det stora flertalet

arbetsföra i vårt land bedömes vara så låg, att bostadskostnaderna

mera allmänt måste reduceras för att folk skall kunna bo tillfredsställande.

Den som accepterar en dylik bedömning gör sig otvivelaktigt en vrångbild

av de nuvarande levnadsförhållandena i vårt land. Bostadsfrågans lösning

är alltså inte nu — liksom den ej heller tidigare har varit det — beroende

av ett genom subventioner åstadkommet allmänt förbilligande av bostadskostnaderna.

Jag kan därför godtaga bostadspolitiska utredningens uppfattning, som

delas av det övervägande antalet remissorgan, nämligen att de generella

subventionerna i huvudsak kan undvaras. Liksom utredningen anser jag

dock att tills vidare en viss subvention bör utgå till småhus. Vidare bör

skydd finnas mot tillfälligt höga räntor. Jag finner det angeläget understryka

betydelsen av detta skydd, som, även om man så småningom på grund

av en ytterligare förbättring av förhållandet mellan bostadskostnader och

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

51

inkomster finner varje form av generell subvention obehövlig, ändock bör

bibehållas för att garantera stabilitet i fastighetsförvaltningen.

Härefter övergår jag till frågan om den takt i vilken nuvarande generella

subventioner bör avvecklas. Jag vill då först erinra om att subventionerna

är av två slag: kapitalsubventioner och räntesubventioner. Syftet med kapitalsubventionerna

har i första hand varit att överbrygga de svårigheter bostadsbyggandet

eljest skulle kunna råka in i vid en tillfällig, mera betydande

stegring av byggnadskostnaderna. En dylik kostnadsstegring drabbar självfallet

endast de hus, som uppföres till de högre kostnaderna. Om kostnadsstegringen

är tillfällig, kommer enbart de hus, som uppförs till de högre

kostnaderna, att bli särskilt dyra. Häri ligger såväl risken för en dämpning

av bostadsbyggandet som motivet för tillgripande av kapitalsubventioner

i ett läge, kännetecknat av stigande byggnadskostnader.

Såsom framgår av det föregående har kapitalsubventionerna f. n. en tämligen

ringa betydelse utom i fråga om småhus.

Räntesubventionernas uppgift är en helt annan än kapitalsubventionernas.

Förändringar i ränteläget påverkar de årliga omkostnaderna för alla hus,

låt vara att förändringarna inte omedelbart slår igenom över hela linjen. I

den mån en fastighet är finansierad med räntebundna lån, fördröjes sålunda

verkan av en höjning eller sänkning av räntenivån längre eller kortare tid

beroende på när lånen löper ut eller kan sägas upp. Ett av staten tillhandahållet

skydd mot tillfälliga ränteförändringar är motiverat av att även relativt

små ändringar i räntesatserna ger betydande utslag på hyrorna. Man

kan sålunda beräkna, att en höjning av räntan med 1 procent omedelbart

ökar hyran med i genomsnitt 10 procent. Den höjning av räntorna för inteckningslån

med drygt 1 procent, som inträffade i april 1055, har hittills föranlett

en ökning av hyrorna i privatfinansierade bostadshus med nära 10 procent.

För statsbelånade hus, som tillkommit under åren 1941—50, har

fr. o. in. den 1 oktober 1955 hyrorna höjts med 5 procent på grund av en

höjning av den av staten i fråga om primär- och sekundärlån »garanterade»

räntan med 0,5 procent. För statsbelånade hus, som tillkommit efter år

1950, har räntestegringen på grund av oförändrade garantiräntor icke föranlett

någon hyreshöjning.

Om man nu — på det sätt som bostadspolitiska utredningen förordar —

minskar statens räntesubventioner genom en allmän höjning av de »garanterade»

räntorna och alltså låter statsbelånade fastigheter bära en ökad del

av räntestegringen, betyder detta visserligen, att huvuddelen av de sedan

1941 tillkomna bostäderna blir relativt sett dyrare. Härav följer dock inte

att det skapas eu hyressplitlring, som aktualiserar frågan om eu hyreshöjning

för tidigare tillkomna hus. Såsom nyss nämndes har för de tidigare

byggda husen på grund av räntestegringen redan medgivits en hyresökning

på nära 10 procent. Vad frågan nu gäller är huruvida och i vad mån den

redan påbörjade anpassningen av hyror och bostadskostnader till en något

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

högre räntenivå bör fortsätta. Det är alltså inte fråga om en isolerad höjning

av räntor och hyror i de nyaste husen. Med anledning av vad några

remissorgan har anfört beträffande nödvändigheten av att undvika hyressplittring

vill jag understryka, att jag finner det helt obefogat att uppställa

som ett villkor för godtagande av förslaget om höjning av de »garanterade»

räntesatserna för statsbelånade bostadshus, att en däremot svarande höjning

av hyrorna åvägabringas i äldre hus. Liksom hittills bör hyrorna i

äldre hus få höjas endast om det visas, att fastighetsomkostnaderna för

dessa hus har stigit.

En relativt snabb avveckling av de generella subventionerna aktualiserar

därför enligt min mening inte några särskilda åtgärder för en utjämning av

hyresnivån. Inte heller har jag blivit övertygad om att det finns risker för

rubbningar i bostadsproduktionen eller för en återgång till en stor produktion

av smålägenheter. Uppgifter som lämnats av bostadspolitiska utredningen

och vitsordats av bl. a. bostadsstyrelsen visar, att efterfrågan på moderna,

relativt rymliga bostäder har tenderat att oavbrutet öka. En höjning av

hyrorna i statsbelånade hus av den storlek, som det nu kan bli fråga om,

torde visserligen något dämpa den takt i vilken kraven på bättre bostäder

stiger men det behöver inte befaras att den skär ner efterfrågan.

Farhågor som anförts för störningar i bostadsproduktionen, för sänkt

bostadsstandard och för hyressplittring bör alltså inte tillmätas betydelse i

detta sammanhang. Emellertid talar andra skäl av allmän natur för att

förändringar i låne- och bidragsvillkoren inte genomföres brådstörtat. Såsom

Landsorganisationen framhållit bör man förebygga individuella fall av

mera betydande standardförsämring. På sätt som jag kommer att närmare

utveckla i det följande vill jag därför förorda en något långsammare takt i

avvecklingen av de generella subventionerna än utredningen föreslagit.

Bostadspolitiska utredningens principiella synpunkter på bostadsrabatterna

har i allt väsentligt godtagits av remissorganen. Bidrag till

familjer och ensamstående med ett minderårigt barn anses sålunda böra

införas. Även förslaget om ökat stöd åt familjer med minst två minderåriga

barn tillstyrkes.

Den positiva inställning till ett vidgat bostadspolitiskt stöd åt barnfamiljerna,

som sålunda har kommit till uttryck, finner jag glädjande. Under

överskådlig tid förblir uppgiften att bereda barnfamiljerna rymliga familjebostäder

av god klass en huvuduppgift för bostadspolitiken. Resultatet av

bidragsgivningen har — som jag inledningsvis antytt — varit enbart goda.

En snabb förbättring av ett mycket stort antal barnfamiljers bostadsförhållanden

har skett.

Under senare tid har emellertid åtgärder för att ytterligare förbättra barnfamiljernas

ekonomiska förhållanden aktualiserats. Bostadsbidragens storlek

bör bestämmas med tanke härpå. Tillika bör man hålla fast vid att bostadsbidraget

inte är av allmän natur utan är knutet till modernt utrustade

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

bostäder på minst två rum och kök. Bidragets uppgift är sålunda att helt

eller delvis täcka den högre kostnad, som modernt utrustade relativt rymliga

familjebostäder betingar i förhållande till mindre och enklare lägenheter.

I likhet med utredningen anser jag, att familjebostadsbidrag bör

kunna beviljas också familjer och ensamstående med ett barn och att de

bidrag, som nu utgår till familjer med minst två barn, bör höjas. I det följande

kommer jag att framlägga de förslag till ändringar i bostadsbidragen,

som i anledning härav framstår som påkallade.

Vad i detta sammanhang slutligen angår frågan om att införa ett kreditgarantisystem

på bostadsområdet har jag övertygats av

de skäl för att inte nu ta ställning till frågan, som utredningen har anfört.

Jag anser således att statens finansiella stöd åt nyproduktionen av bostäder

alltjämt bör ha formen av lån.

Lån och bidrag till bostadshus

Gällande bestämmelser

Den statliga långivningen till ny- och ombyggnad av bostadshus regleras

genom dels kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 587) om tertiärlån och tillläggslån

för flerfamiljshus, dels ock kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 546)

om egnahemslån och förbättringslån.

Enligt kungörelsen om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus kan

tertiärlån beviljas för ny- eller ombyggnad av flerfamiljshus, medan tillläggslån

i regel endast beviljas för nybyggnad. Kommun eller allmännyttigt

bostadsföretag kan jämväl beviljas tertiärlån för förvärv av flerfamiljshus,

som uppförts med stöd av tertiärlån och tilläggslån. Ett allmänt villkor för

såväl tertiärlån som tilläggslån är, att låneobjektets våningsyta till minst

hälften upptages av bostadslägenheter.

Såsom villkor för egnahemslån till ny- eller ombyggnad av en- och tvåfamiljshus

gäller bl. a. vissa krav beträffande lägenhetens storlek och standard.

Vid nybyggnad av enfamiljshus får sålunda lägenhetens yta inte överstiga

125 kvm. Har huset inredningsbar vind skall lägenheten i bottenvåningen

omfatta minst två rum och kök, eljest skall lägenheten omfatta minst

tre rum och kök och ha en yta av minst 70 kvm. Huset skall vidare i regel

vara försett med vatten- och avloppsledningar och bostadslägenheten skall

förses med tillräckliga biutrymmen och tillfredsställande köksutrustning.

Som villkor för beviljande av egnahemslån till ny- eller ombyggnad av

tvåfamilj shus gäller, att åtminstone en av lägenheterna omfattar minst två

rum och kök. I övrigt gäller villkor beträffande husets standard motsvarande

dem för egnahemslån till enfamiljshus.

Samtliga här nämnda statslån beviljas endast under förutsättning att

lånesökanden iakttar de föreskrifter rörande byggnadsföretagets utförande

som det lånebeviljande organet meddelar samt att han vid uthyrning av

lägenhet icke uttager högre hyra än det lånebeviljande organet medger.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

Tertiärlån utgår, då låntagaren är kommun eller allmännyttigt företag,

normalt med högst 30 procent av det avkastningsvärde det lånebeviljande

organet åsätter fastigheten. För kooperativt organiserade företag, som står

under betryggande kommunal kontroll, motsvarar lånet normalt högst 25

procent av avkastningsvärdet, och enskilda kan beviljas lån motsvarande

högst 15 eller i vissa fall 20 procent av avkastningsvärdet. Om låntagaren

icke lyckas i öppna marknaden erhålla primär- och sekundärlån till 70 procent

av avkastningsvärdet, kan dock tertiärlånet efter särskild prövning

»fördjupas», dvs. utgå med större belopp än här nämnts.

Innebörden av dessa bestämmelser om lånets storlek är, att normalt kommunala

och allmännyttiga bostadsföretag kan erhålla belåning till 100 procent

av fastighetens värde, kooperativa företag till 95 procent och enskilda

till 85, undantagsvis 90 procent.

Tertiär lånets ränta utgör 3 procent. För den del av lånet, som avser

andra lokaler än bostäder, är dock i fråga om lån, som beviljas fr. o. in. den

1 juli 1956, räntan 4 procent. Amorteringstiden är för hus av sten 40 år,

för hus av trä 30 år. Amortering sker med lika stora belopp årligen. Eftergift

i fråga om ränta och amortering å tertiärlån kan medgivas, därest låntagaren

nödgas erlägga högre ränta än 3 procent å primärlån och däremot

svarande ränta å sekundärlån. För hus som tillkommit före 1951 inedgives

dock ränteeftergift endast om primärlånets ränta överstiger i vissa fall 3,5

och eljest 4 procent. I fråga om lån, som beviljas fr. o. m. den 1 juli 1956, beviljas

icke eftergift för ränteutgifter, som avser andra lokaler än bostäder.

Tilläggslån (s. k. orlsdifferentierat lilläggslån) beviljas i fråga om byggnadsföretag,

som färdigställes tidigast den 1 april 1957, endast å orter som

inplacerats i någon av följande fyra ortsgrupper, där tilläggslån beviljas

med det kapitaliserade värdet av ett bidrag av i ortsgrupp 1: 40 öre per

kvm lägenhetsyta, grupp 2: 80 öre per kvm, grupp 3: 1 krona 20 öre per

kvm och ortsgrupp 4: 1 krona 60 öre per kvm lägenhetsyta. För hus som

färdigställts före den 1 april 1957 utgår därjämte tilläggslån, s. k. provisoriskt

tilläggslån, med belopp som motsvarar det kapitaliserade värdet av ett

bidrag av 1—4 kronor per kvm lägenhetsyta. Jämsides med tilläggslån utgår

regelmässigt ett kommunalt bidrag motsvarande 10 procent av tilläggslånets

belopp.

Egnahemslån beviljas normalt mot inteckningssäkerhet mellan 50 och

90 procent av fastighetens belåningsvärde. Även beträffande sådana lån

föreligger emellertid möjlighet till fördjupning, dvs. statslån kan erhållas

även till större belopp än som motsvarar 40 procent av belåningsvärdet.

Egnahemslånets ränta utgör 3 procent, dock är 4 000 kronor av lånet tills

vidare räntefritt och stående. För företag som färdigställts under tiden

1 april 1956—31 mars 1957 uppgår den räntefria stående delen till 6 000

kronor och för företag som färdigställts före den 1 april 1956 8 000 kronor.

Egnahemslånet skall amorteras, då fråga är om nybyggnad, på 25 år och

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957 55

beträffande ombyggnad på högst 25 år. Ränta och amortering erlägges med

en fast annuitet.

Eftergift i fråga om ränta och amortering å egnahemslånet kan medgivas,

därest låntagaren nödgas erlägga högre ränta än 3 procent för bottenlån.

För småhus, som tillkommit före 1951, utgör den »garanterade» räntan dock

3,5 eller 4 procent.

Genom beslut den 16 december 1955 och den 7 juni 1956 har Kungl. Maj :t

föreskrivit en maximering av belåningsvärdena för såväl flerfamiljshus som

småhus. Med belåningsvärde förstås i fråga om flerfamiljshus avkastningsvärdet

ökat med tilläggslån och därtill knutet kommunalt bidrag.

I fråga om flerfamiljshus påbörjade efter den 1 juli 1956 gäller sålunda,

att belåningsvärdet maximerats till 585 kronor per kvm bostadslägenhetsyta

samt, om huset inrymmer kommersiella lokaler, 900 och i vissa fall 300

kronor per kvm av dessa lokalers yta. Nämnda maximibelopp justeras uppåt

eller nedåt efter produktionskostnaderna på varje enskild ort och även med

hänsyn till vissa andra faktorer, såsom lägenheternas storlek, bostadsläget,

värmeisoleringen.

För en- och tvåfamiljshus har belåningsvärdet i fråga om byggnadsföretag

i Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län samt i

Stockholm och Göteborg med vissa grannkommuner fastställts till högst

50 000 kronor för enfamiljshus och lägenhet i rad- eller kedjehus samt till

högst 83 000 kronor för tvåfamiljshus. För övriga delar av landet är motsvarande

värden 45 000 resp. 75 000 kronor. Om lånesökanden är familjeförsörjare

med minst två barn under 16 år, kan belåningsvärdet höjas med

högst 5 000 kronor.

Lån- och bidragsgivningens hittillsvarande omfattning

Bostadspolitiska utredningen lämnar i sitt betänkande uppgifter om lånoch

bidragsgivningen för bostadshus fr. o. in. budgetåret 1948/49. I detta

sammanhang torde följande uppgifter få återges.

Tertiär- och tilläggslån. I följande tabell redovisas för budgetåren 1948/49

—1955/56 dels antalet lägenheter i de företag för vilka preliminärt beslut

om tertiär- och tilläggslån har meddelats, dels de disponerade beloppen, dels

ock de utbetalda lånebeloppen.

Uppgifterna om disponerade belopp avser nettoförändringar i medelsdispositionen

under resp. budgetår genom preliminära beslut, ändringar i

samband med slutligt beslut av tidigare fattade preliminära beslut samt

återtagande av lån. Vid redovisningen av de utbetalda beloppen bar hänsyn

inte tagits till de förskottsutbetalningar av tertiär- och tilläggslån, som i

varierande omfattning har skett sedan budgetåret 1951/52. De stora skillnaderna

mellan disponerade och utbetalda belopp betingas av att lång tid

förflyter från det medel disponeras för långivning intill dess lånen utbetalas.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Tertiär- och tilläggslångivningen budgetåren 1948/49—1955/56

Tertiärlån

Tilläggslån

Budgetår

Preliminära

Disponerat

Utbetalt

Preliminära

Disponerat

Utbetalt

beslut, antal

belopp,

belopp,

beslut, antal

belopp,

belopp,

lägenheter

milj. kr

milj. kr

lägenheter

milj. kr

milj. kr

1948/49

20 800

127

48

16 200

27

7

1949/50

24 100

157

53

17 700

36

9

1950/51

28 600

199

99

19 400

33

17

1951/52

27 700

217

153

20 500

in

27

1952/53

45 300

324

180

46 200

369

71

1953/54

43 000

336

224

42 900

270

160

1954/55

47 900

415

304

47 600

216

231

1955/56

48 500

510

427

47 600

169

276

Uppgifterna avser endast lån beviljade och utbetalda i enlighet med bestämmelserna

i 1946 och 1948 års författningar.

Egnahemslån. I följande tabell redovisas egnahemslångivningens omfattning

under budgetåren 1948/49—1955/56. Uppgifterna om utbetalda belopp

inkluderar inte förskottsutbetalningar.

Egnahemslångioningen budgetåren 1948/49—1955/56

Budgetår

Egnahemslån

Därav räntefri, stående del

Preliminära

beslut, antal

lägenheter

Disponerat

belopp,

milj. kr

Utbetalt

belopp,

milj. kr

Disponerat

belopp,

milj. kr

Utbetalt

belopp,

milj. kr.

1948/49

6 300

112

12

4

1949/50

13 600

226

58

61

21

1950/51

11 900

193

115

43

36

1951/52

8 100

154

139

53

39

1952/53

11 600

232

161

95

52

1953/54

13 800

268

149

102

54

1954/55

21 800

437

189

156

67

1955/56

18 600

417

301

100

100

Såsom framgår av tabellen har egnahemslångivningens omfattning varierat

starkt under de gångna budgetåren. Lånen till ombyggnad har under

de senaste budgetåren motsvarat ungefär en femtedel av samtliga preliminärt

beviljade lån.

Det genomsnittliga egnahemslånebeloppet per lägenhet har successivt

ökat på grund av förändringar i fråga om egnahemmens storlek och standard

samt ökade produktionskostnader. Härtill har också bidragit, att egnahemslånen

under senare år i allt större utsträckning »fördjupats», dvs. beviljats

även mot inteckningssäkerhet nedanför 50 procent av belåningsvärdet.

Genomsnittliga beloppet per lägenhet för slutligt beviljade egnahemslån

har ökat från 10 000 kronor under budgetåret 1948/49 till 22 500 kronor

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

under budgetåret 1955/56. För lån utbetalade under budgetåret 1955/56 motsvarade

»fördjupningen» ca 8 procent av belåningsvärdet.

Ränteeftergifter. Storleken av eftergifter i fråga om ränta och amortering

å tertiärlån och egnahemslån under budgetåren 1948/49—1955/56 framgår

av följande tabell.

Budgetår

Milj.

kr

Budgetår

Milj.

kr

1948/49 ____

... 0,2

1952/53 .....

. . 7,1

1949/50 ____

. .. 0,3

1953/54 .....

.. 11,4

1950/51 ....

... 0,4

1954/55 .....

. . 14,6

1951/52 ____

... 2,4

1955/56 .....

.. 22,1

T. o. in. budgetåret 1950/51 var som framgår av tabellen utgifterna för

ränteeftergifter av ringa omfattning. En stark utgiftsökning har emellertid

föranletts av räntehöjningarna hösten 1950 och våren 1955. Effekten av

sistnämnda räntehöjning har emellertid icke helt slagit igenom på utgifterna

under budgetåret 1955/56. Med nu gällande utbetalningsregler blir

detta inte heller fallet under budgetåret 1956/57.

Det särskilda stöd till bostadsbyggande och bostadsförbättring, som lämnas

i form av förbättringslån, statsbidrag till pensionärshem och pensionärsbostadsbidrag,

är inte föremål för behandling i detta sammanhang.

Bostadspolitiska utredningens förslag

Bostadspolitiska utredningen framlägger ett flertal förslag om ändringar

av bestämmelserna angående tertiärlån, tilläggslån, egnahemslån och eftergifter

i fråga om ränta och amortering å tertiärlån och egnahemslån. Beträffande

de allmänna synpunkter, som härvid har varit vägledande för utredningen,

framhålles bl. a. följande.

Tilläggslånen till flerfamiljshus bör nu kunna avvecklas, medan däremot

en kapitalsubvention alltfort bör förknippas med egnahemslånet. Den statliga

långivningen till bostadsbyggandet bör även fortsättningsvis vara förbunden

med ett skydd mot tillfälligt höga räntor. Detta innebär, att en viss

generell subvention i ränteeftergiftens form icke torde kunna undvaras

under den närmaste tiden samt att räntan på statslånen tillsvidare bör hållas

på en lägre nivå än som det allmänna ränteläget eljest kunde motivera.

I detta sammanhang framhåller utredningen ytterligare, att en skärpning av

amorteringsvillkoren för bostadslånen i syfte att få till stånd ett ökat bostadssparande

ter sig mindre angelägen än en avveckling av de generella

subventionerna. Beträffande utredningens skilda förslag till ändringar i

låne- och bidragsvillkoren må följande framhållas.

Räntevillkoren för statslån. Utredningen erinrar om alt nu gällande räntesats

för tertiärlån och egnahemslån, då den infördes 1946—48, motsvarade

bottenlåneräntan på den öppna marknaden. Till följd av räntestegringen

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.is proposition nr 100 år 1957

hösten 1950 fick emellertid räntan på statslånen karaktär av underränta,

och efter räntestegringen våren 1955, då bottenlåneräntan stigit till 4,6 procent

för bundna och 4,75 procent för obundna primärlån, har de för statslånen

gällande räntevillkoren i än högre grad kommit att innebära subvention.

Utredningen anser att såväl räntan å tertiärlån som räntan å egnahemslån

bör höjas.

Med hänvisning till att bostadsbyggandet även framdeles bör beredas

skydd mot tillfälligt höga räntor anser utredningen att räntesatserna inte

bör anknytas till den aktuella marknadsräntan för inteckningslån utan fastställas

med ledning av en mera långsiktig bedömning av ränteutvecklingen.

Utredningen föreslår därför att räntan för såväl tertiärlån som egnahemslån

tillsvidare fastställes till 4 procent, dvs. den räntesats som f. n. tillämpas

som normalränta för statens utlåningsfonder. Räntan föreslås vara obunden.

Utredningen anser sålunda att räntan icke bör kontraktmässigt bindas

vid 4 procent under hela lånets löptid utan bör kunna ändras, när statsmakterna

finner skäl föreligga härför. Det understrykes emellertid, att

frågan om räntesatserna för bostadslån bör prövas utifrån bostadspolitiska

och samhällsekonomiska utgångspunkter och att dessa räntesatser sålunda

icke automatiskt bör anpassas till normalräntan för statens utlåningsfonder.

Vidare föreslår utredningen att räntan för den del av tertiärlånet, som

med hänsyn till kostnaderna beräknas belöpa sig på kommersiella lokaler,

höjes från 4 till 5 procent. I räntefrågan anför utredningen ytterligare

följande.

Till den del tertiärlånet fördjupats under 70 procent av avkastningsvärdet

bör det alltfort löpa med en ränta motsvarande den för underliggande kredit

garanterade räntan. En motsvarande bestämmelse bör emellertid — med

hänsyn till vad vi i det följande kommer att föreslå beträffande räntegarantin

för underliggande krediter —- införas även i fråga om egnahemslån. Den

fördjupade delen av egnahemslånet bör sålunda i princip icke belastas med

högre ränta än den som garanterats för bottenlånet. Av administrativa skäl

bör dock fördjupad del av egnahemslån mot inteckningssäkerhet mellan 40

och 50 procent av belåningsvärdet, för vilken amortering föreskrivits, löpa

med samma ränta som återstoden av egnahemslånets amorteringsdel. Däremot

bör fördjupad del av egnahemslån mot inteckningssäkerhet under 40

procent av belåningsvärdet löpa med den ränta som garanteras för bottenlån.

Beträffande tidpunkten för införandet av de nya räntesatserna föreslår

utredningen, att dessa skall tillämpas i fråga om byggnadsföretag för vilka

det lånebeviljande organet i samband med meddelande av preliminärt lånebeslut

förutsatt igångsättning tidigast den 1 juli 1957. Detsamma anses

böra gälla övriga av utredningen framlagda förslag till ändringar i lånevillkoren.

Räntegarantin. Vad gäller nuvarande bestämmelser om eftergift i fråga

om ränta och amortering å tertiärlån och egnahemslån erinrar bostadspolitiska

utredningen om att dessa icke innebär någon ovillkorlig garanti för

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

låntagaren att under tio år erhålla ränteeftergift utan endast ett bemyndigande

för det lånebeviljande organet att bevilja sådan eftergift. Vidare

erinras om att ränteeftergifter till en- och tvåfamiljshus beräknas enligt

vissa schablonregler. Fr. o. m. den 1 juli 1956 gäller också att ränteeftergift

i samband med tertiärlån till flerfamiljshus, som tidigare beräknats halvårsvis

med utgångspunkt från uppgifter om den vid varje tillfälle återstående

kapitalskulden, kan schablonmässigt fastställas att utgå med ett

visst belopp per halvår för en kommande längre period.

Utredningen framhåller att enligt hittills gällande praxis ränteeftergifterna

tillgodoförts låntagaren ett halvår i efterskott.

I fråga om ränteeftergifterna föreslår utredningen följande ändringar.

Av samma skäl som motiverar en höjning av räntan för statslånen anser

utredningen, att den garanterade räntan för underliggande krediter nu bör

höjas. I avvaktan på erfarenheter av den fortsatta ränteutvecklingen och

med hänsyn till önskemålet att undvika en alltför drastisk hyresstegring

föreslås, att höjningen tills vidare begränsas till 0,5 procent. Höjningen

bör avse såväl bostadsföretag, vilka framdeles kommer att statligt belånas,

som företag, vilka tidigare erhållit statligt lån, och höjningen bör tillämpas

fr. o. in. hyresåret 1 oktober 1957—30 september 1958. Vidare föreslår utredningen

en ytterligare höjning med 0,5 procent fr. o. m. hyresåret

1 oktober 1959—30 september 1960.

På grundval av dåvarande ränteläge föreslår utredningen följande

schablonbelopp för eftergift i fråga om småhus, avsedda att tillämpas

fr. o. in. den 1 oktober 1957.

Byggnadsföretaget avser

Enfamiljs- hus, kronor

per år

Tvåfamiljs- hus, kronor

per år

Nybyggnad

160

färdigställd före den 1 januari 1951

100

färdigställd senare................

250

370

Ombyggnad

100

färdigställd före den 1 januari 1951

60

färdigställd senare................

150

210

I fråga om en- och tvåfamiljshus, som belånats enligt äldre lånekungörelser,

blir, konstaterar utredningen, den ökade räntekostnad, som vid den av

utredningen föreslagna höjningen av den garanterade bottenlåneräntan

skulle berättiga till ränteeftergift, i dåvarande ränteläge i allmänhet obetydlig.

Ränteeftergift föreslås under sådana förhållanden icke utgå till

dylika företag.

Vidare föreslår utredningen, att bestämmelserna om räntegaranti utformas

på sådant sätt att av dem klart framgår att utfästelsen om ränteeftergift

varken är ovillkorlig eller till tiden bestämd. I likhet med räntan å

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungi. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

statslånen bör denna utfästelse göras beroende av statsmakternas prövning

tid efter annan.

Vad angår metoderna för beräkning av ränteeftergift anser utredningen,

att med ytterligare förenklingar bör anstå. Vidare anser utredningen, att

låntagarna bör gottgöras ränteeftergift så vitt möjligt samtidigt med att de

har att erlägga lånekostnaderna för underliggande krediter. Huruvida den

åsyftade ändringen i utbetalningen av ränteeftergifter kan verkställas budgetåret

1957/58 lämnar utredningen dock öppet. Den erinrar om att en

omläggning under budgetåret 1957/58 kan beräknas medföra en utgiftsökning

med 45 miljoner kronor jämfört med utgifterna vid oförändrad

utbetalningspraxis.

Utredningen upptar vidare till behandling frågan, huruvida bostadsföretag,

som finansieras utan hjälp av statliga lån, skall kunna erhålla ränteeftergift.

I denna fråga anför utredningen följande.

Enligt gällande bestämmelser kan räntesubvention för bottenlån erhållas

endast till statligt belånade företag. Detta innebär givetvis, att även företag

som icke har behov av statligt lån likväl lockas att söka sådant för att kunna

tillgodogöra sig räntesubventionen. Vill man i vidgad omfattning försöka

kanalisera den öppna marknadens kreditmedel till bostadsbyggandet ter sig

detta förhållande i nuvarande läge på kapitalmarknaden föga rationellt.

Exempelvis vissa större industriföretag, vilka i samband med utbyggnad av

sina anläggningar ställts inför svårigheter att erbjuda bostäder åt sina anställda,

torde ha jämförelsevis stora möjligheter att utan anlitande av statliga

lån ordna finansieringen av den därför erforderliga bostadsproduktionen.

Då finansieringen därigenom väsentligt fördyras ter sig emellertid

dessa möjligheter nu föga lockande. Enligt vår mening bör därför en möjlighet

öppnas för bostadsstyrelsen att bevilja ränteeftergift även till företag,

vilka icke är statligt belånade. Ifrågavarande bidragsgivning bör bedrivas

såsom en försöksverksamhet och mera detaljerade regler bör därför icke

uppställas, förrän erfarenhet vunnits. Bidragsgivningen bör avse flerfamiljshus,

vilka efter den 1 juli 1957 uppföres främst i syfte att tillgodose bostadsbehovet

för anställda vid för folkförsörjningen betydelsefulla industrier

och bör tillsvidare ske endast i begränsad omfattning. Såsom villkor

för bidrag bör gälla följande.

Minst 75 procent av ytan i våningsplan bör upptagas av bostäder. Lägenheterna

i företaget bör upplåtas mot hyror icke överstigande dem som skulle

ha tillämpats, därest statliga lån beviljats. De villkor beträffande kontroll

av hyror, upplåtelse till anställda in. in., som gäller i fråga om tertiärbelånade

företag bör i tillämpliga delar gälla även företag till vilka endast

räntesubvention utgår.

Beträffande ränteeftergiftens storlek för privatfinansierade flerfamiljshus

anser utredningen, att denna bör avse samtliga lån mot inteckning inom

75 procent av det belåningsvärde, som bostadsstyrelsen kan godkänna, varigenom

delvis skulle kompenseras även den förmån den låga räntan å statligt

tertiärlån innebär. Härigenom bör, framhåller utredningen, om vederbörande

industriföretag begränsar sina anspråk på avkastning av toppinsatsen,

möjliggöras hyror, som inte blir högre än för statligt belånade

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungi. Maj ds proposition nr 100 år 1957

lägenheter. I övrigt anser utredningen att räntesubventionen bör beräknas

enligt samma grunder, som tillämpas vid beräkning av ränteeftergift för

statligt belånade flerfamiljshus.

Amorteringsvillkoren. Vad först angår flerfamiljshus anser utredningen

eu mera betydande skärpning av amorteringsvillkoren för statsbelånade

flerfamiljshus vara svår att förena med önskemålet att statligt belånade

lägenheter skall kunna upplåtas mot hyror, som motsvarar självkostnaderna.

Däremot anser utredningen att en mindre ökning av den för tertiärlån

till flerfamiljshus av sten fastställda amorteringen är motiverad. Skäl

härtill är, framhåller utredningen, önskemålen att förstärka företagens

fastighetsekonomiska ställning och att få till stånd ett ökat bostadssparande

och därigenom vidga möjligheterna att tillgodose bostadsbyggandets kreditbehov.

Utredningen föreslår därför, att den årliga amorteringen å tertiärlån

till flerfamiljshus av sten fastställes till en trettiofemtedel av lånets ursprungliga

belopp, då fråga är om lån till nybyggnad, och till lägst detta belopp

i fråga om lån till ombyggnad. Vidare föreslås att samma amorteringsregler

skall gälla för de olika företagsformerna och den föreskrivna extra

amorteringen beträffande enskilt företag sålunda slopas. Även för flerfamiljshus

av trä, för vilka amorteringstiden nu är 30 år, föreslås amortering

med en trettiofemtedel av lånets ursprungliga belopp.

Vad gäller småhus anser utredningen under hänvisning till att dess förslag

beträffande räntevillkor kommer att medföra en icke obetydlig ökning

av egnahemsägarnas årskostnader en skärpning av gällande regler för egnahemslånets

amortering icke försvarbar.

Kapitalsubventionerna. Enligt utredningens mening föreligger icke några

starkare skäl för att bibehålla det ortsdifferentierade tillägg slånet. I denna

fråga anför utredningen ytterligare följande.

De principer som ursprungligen tillämpades vid uppdelningen av kommunerna

i subventionsortsgrupper ter sig icke längre rationella. En avveckling

av de ortsdifferentierade tilläggslånen kommer i första hand att

innebära högre hyror för de flerfamiljshus som uppföres i landsbygdens

små tätorter. Att särskilt subventionera byggandet av flerfamiljshus i dylika

orter, där enfamiljs- och tvåfamilj shus — till vilka ortsdifferentierade

subventioner icke utgår — utgör en mera naturlig och eftersträvansvärd

bebyggelseform, synes svårligen kunna förenas med principerna för en god

samhällsplanering. I enlighet med vår allmänna ståndpunkt, att generella

subventioner så vitt möjligt bör avvecklas, föreslår vi därför, att ortsdifferentierade

til läggslån hädanefter icke skall kunna utgå. Vissa skäl skulle

givetvis kunna anföras för eu etappvis avveckling av de ortsdifferentierade

tilläggslånen, men då en sådan dels torde innebära administrativa komplikationer,

dels icke synes ofrånkomligen påkallad, föreslår vi att avvecklingen

genomföres i ett sammanhang samtidigt med att ränte- och amorteringsvillkoren

för tertiärlån ändras.

Vidare anser utredningen att möjligheten att bevilja särskild kapitalsubvention

till vintertid uppförda flerfamiljshus — vilken tillkommit i sylte

alt främja eu säsongutjämning inom bostadsbyggandet — bör bibehållas.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts propositioa nr 100 år 1957

Utredningen förordar att en räntefri slående del alltjämt skall vara knuten

till egnahemslånet. Den bör utgöra 3 000 kronor, då fråga är om lån till

nybyggnad, och 15 procent av ombyggnadskostnaden eller högst 3 000

kronor, då fråga är om lån till ombyggnad.

Övre belåningsgränser. I fråga om tertiårlånets övre gräns framhåller

utredningen, att en revision kan motiveras med hänsyn till önskemålet att

begränsa anspråken på statliga lånemedel och därigenom underlätta en utvidgning

till flera objekt av den statliga bostadskreditgivningen. Även angelägenheten

att främja ett ökat bostadssparande anses utgöra motiv för

sänkta belåningsgränser.

En mera betydande sänkning av övre belåningsgränsen för kommunala

och allmännyttiga bostadsföretag kan enligt utredningen inte komma i

fråga, eftersom en sådan skulle onödigt hämma kommunernas initiativ till

bostadsproduktion. Ett krav på en begränsad toppinsats torde emellertid

icke få denna effekt, men vara ägnat att stärka kommunernas känsla av

ekonomiskt ansvar för de allmännyttiga företagen. Om kravet på toppinsats

begränsas till 3 procent av belåningsvärdet skulle, framhåller utredningen,

det genomsnittligt sett icke komma att innebära ett större ekonomiskt engagemang

i bostadsproduktionen än som krävdes av kommunerna under åren

1952 54, då dessa hade att bidraga till finansieringen av samtliga nypro
ducerade

flerfamiljshus med ett belopp motsvarande en tiondel av det då

mycket stora provisoriska tilläggslånet. Utredningen föreslår därför, att

tertiärlån till kommunala och allmännyttiga bostadsföretag hädanefter skall

kunna lämnas mot inteckning inom högst 97 procent av belåningsvärdet.

Vidare föreslår utredningen, att det kapital (förlagskapital, grundfond),

som ett allmännyttigt företag skall förfoga över då det inleder sin verksamhet,

skall utgöra lägst 1 procent av det vid varje tid förvaltade fastighetskapitalet

mot f. n. lägst 0,5 procent.

Även för kooperativa bostadsföretag föreslår utredningen en sänkningav

övre belåningsgränsen, nämligen från högst 95 till högst 92 procent. För

enskilda företag anser utredningen att tertiärlån överstigande 85 procent

av belåningsvärdet inte bör medges.

I fråga om småhus anser utredningen att liksom hittills bör gälla en övre

belåningsgräns för egnahemslån motsvarande 90 procent av belåningsvärdet.

Kalkyler beträffande hyror och årskostnader. Verkan på de framdeles

producerade lägenheternas kapitalkostnader och hyror av de ändringar

utredningen föreslagit i fråga om finansieringsvillkoren belyses med några

exempel. I följande tabell anges den samlade effekten av de föreslagna

ändringarna vad gäller hyrorna för flerfamiljshus. Den föreslagna höjningen

av den garanterade räntan för underliggande krediter med ytterligare

0,5 procent fr. o. m. den 1 oktober 1959 medför en ytterligare hyreshöjning

med 1,75 till 2,25 kronor per kvm lägenhetsyta.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

63

Subventionsorts-

grupp.

Produktionskost- nad i kronor per

kvm lägenhetsyta

Årshyra (exkl. bränsle) i kronor

per kvm lägenhetsyta

ökning av årshyra enligt

föreslagna villkor

enligt gällande

villkor

enligt föreslagna

villkor

kronor per kvm

lägenhetsyta

i procent av års- hyra enligt

gällande villkor

Grupp 0

500.............

30,75

34,25

3,50

11,4

575.............

33,65

37,70

4,05

12,0

650.............

36,55

41,10

4,55

12,4

Grupp 1

500.............

30,30

34,25

3,95

13,0

575.............

33,20

37,70

4,50

13,6

650.............

36,10

41,10

5,00

13,9

Grupp 2

500.............

29,85

34,25

4,40

14,7

575.............

32,75

37,70

4,95

15,1

650.............

35,65

41,10

5,45

15,3

Grupp 3

500.............

29,40

34,25

4,85

16,5

575.............

32,30

37,70

5,40

16,7

650.............

35,20

41,10

5,90

16,8

Grupp 4

500.............

28,95

34,25

5,30

18,3

575.............

31,85

37,70

5,85

18,4

650.............

34,75

41,10

6,35

18,3

För småhus har utredningen beräknat ökningen av kapitalkostnaderna

enligt de föreslagna villkoren i fråga om ett egethem med ett belåningsvärde

av 45 000 kronor. Beräkningen redovisas i följande tabell. Den ytterligare

höjning av den garanterade räntan med 0,5 procent fr. o. m. den

1 oktober 1959, som har föreslagits, ökar kapitalkostnaderna med ytterligare

100 kronor.

Förräntning och amortering av tidigare beviljade kapitalsubventioner.

Vad först angår de provisoriska tilläggslånen framhåller utredningen, att

ett återkrav synes kunna motiveras med hänsyn till önskemålet att utjämna

hyresnivåerna mellan de flerfamiljshus som byggts under den hittills gångna

delen av 1950-talet och de hus som härefter kommer att byggas. Å andra

sidan skulle, understryker utredningen, en av ett sådant återkrav motiverad

hyreshöjning komma att vidga klyftan mellan hyrorna för 1950-talets hus

och hyrorna för tidigare byggda hus.

Med hänvisning till dels att hyrorna i hus färdigställda 1955—57 torde

komma att överstiga hyrorna i hus färdigställda 1954, dels att den av utredningen

förordade höjningen av räntan och förkortning av amorteringstiden

för tertiärlån kan beräknas öka de framdeles byggda lägenheternas

årliga kapitalkostnader med 1,75 ä 2,25 kronor per kvm lägenhetsyta föreslår

utredningen, att en viss del av det provisoriska tilläggslånet återkräves.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

Låne-

belopp,

kronor

Ränta,

procent

Annuitet,

kronor

Ränte-

eftergift,

kronor

Kapital-

kostnad

(netto),

kronor

Gällande villkor

Bottenlån

stående del............

18 000

4 500

14 000

4 000

4,75

4,75

3,00

855

310

800

I

1

amorteringsdel...................

\ 350

\ 815

Egnahemslån

amorteringsdel.................

J

J

800

räntefri. stående del..........

Summa

40 500

1 965

350

1 615

Föreslagna villkor

Bottenlån

stående del............

18 000

4 500

15 000

3 000

4,75

4,75

4,00

855

310

955

1

1

amorteringsdel....................

\ 250

[ 915

Egnahemslån

amorteringsdel...................

J

J

955

räntefri. stående del..........

Summa

40 500

2 120

250

1 870

Utredningen anser att återkravet bör begränsas på sådant sätt, att de årliga

kapitalkostnaderna ökar med högst 3 kronor per kvm lägenhetsyta, eller

om även det kommunala bidraget återkräves med 3,30 kronor per kvm.

Vidare anser utredningen att en definitiv reglering av lånen nu bör ske. De

delar av tilläggslånen, som inte säges upp till förräntning och amortering,

bör sålunda efterskänkas. För den del av tilläggslånet som skall återkrävas

föreslås en amorteringstid av 35 år och en ränta av 4 procent.

Utredningen beräknar att förslaget innebär, att av utlämnade provisoriska

tilläggslån på ca 550 milj. kronor ca 245 milj. kronor skulle efterskänkas.

Även i fråga om de ortsdifferentierade tilläggslånen föreslås att en del

skall återkrävas. Förslaget innebär att ortsdifferentierat tilläggslån intill

högst 22 kronor per kvm lägenhetsyta bör återkrävas men i övrigt efterskänkas.

För del som återkräves förordas en ränta av 4 procent och en

amorteringstid av 35 år.

Utredningen beräknar att av beviljade ortsdifferentierade tilläggslån ca

195 milj. kronor skulle återkrävas och ca 85 milj. kronor efterskänkas.

Såväl de provisoriska som de ortsdifferentierade tilläggslånen föreslås

skola sägas upp att löpa med ränta fr. o. in. den 1 oktober 1957 och amorteras

fr. o. in. den 1 januari 1958.

Utredningen förutsätter vidare att vederbörande fastighetsägare genom

generella hyreshöjningar beredes täckning för de ökade kapitalkostnader,

som blir följden av återkrav av provisoriska och ortsdifferentierade tilläggs»

lån. Genom hyreshöjningar bör utrymme jämväl beredas för återkrav på

motsvarande villkor av de till tilläggslån knutna kommunala bidragen.

Beträffande de räntefria stående delarna av tidigare utlämnade egnahems
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

lån gäller, framhåller utredningen, att de icke kan återkrävas förrän lånen

har utestått i tio år. Frågan om återkrav av dylik kapitalsubvention blir

sålunda icke aktuell förrän under budgetåret 1958/59.

För räntefria stående delar av tertiärlån enligt äldre kungörelser till enoch

tvåfamilj shus samt tilläggslån till egnahem gäller däremot att denna

tioårsfrist redan löpt ut eller kommer att löpa ut under budgetåren 1957/58

och 1958/59. Utredningen förordar att dessa lånedelar skall efterskänkas

och anför härom följande.

Otvivelaktigt kan det, med hänsyn till den fördyring som genom de av

oss föreslagna ändringarna i lånevillkoren drabbar de framdeles nyproducerade

egnahemmen, ur vissa synpunkter te sig motiverat att nu återkräva

dessa äldre kapitalsubventioner. I allmänhet torde emellertid de egnahemsägare

som erhållit dessa subventioner — vilka i flertalet fall varierar mellan

2 000 och 3 000 kronor — ha räknat med att subventionerna icke skulle

komma att återkrävas. Med hänsyn dels härtill, dels till att årskostnaderna

för ifrågavarande egnahem likväl kommer att öka till följd av bland annat

ökade räntekostnader vill vi icke föreslå ett återkrav. De kapitalsubventioner

varom här är fråga — och vilka uppgår till ett sammanlagt belopp om

ca 60 miljoner kronor — bör sålunda nu definitivt efterskänkas.

Hijreskontrollen. Utredningen erinrar om att den med de statliga bostadslånen

förbundna hyreskontrollen syftar till att garantera, att de förmåner

som är förknippade med den statliga långivningen skall komma de boende

till godo i form av låga hyror. I fråga om två typer av statligt belånade företag,

nämligen dels bostadsrättsföreningar, dels kommunala och allmännyttiga

bostadsföretag synes det utredningen uppenbart att nämnda hyreskontroll

är överflödig. Särskilt beträffande bostadsrättsföreningarna ter

sig en hyreskontroll, som försvårar uttagandet av erforderliga avgifter, enligt

utredningen helt irrationell. Utredningen förordar därför att statligt

belånade kommunala, med kommun jämställda samt allmännyttiga och

kooperativa bostadsföretag befrias från skyldighet att underkasta sig nyssnämnda

hyreskontroll. Tidigare byggda statligt belånade flerfamiljshus

förvaltade av kommunala och allmännyttiga förelag föreslås bli befriade

från såväl hyreskontroll enligt hyresregleringslagen som de långivande organens

hyreskontroll.

Särskilda frågor. I detta sammanhang berör utredningen slutligen några

särskilda frågor. Tilläggslån föreslås alltjämt böra beviljas till studentbostäder.

För att skillnaden mellan lån och kapitalsubventioner till bostadsbyggandet

skall framträda klarare bör övervägas, att under en särskild

anslagstitel under fonden för låneunderstöd på kapitalbudgeten sammanföra

utgifterna för räntefria stående delar av egnahemslån, tilläggslån till

studentbostäder och kapitalsubventioner i samband med vinterbyggande.

Reservationer. Herrar Gasset och Gustafsson föreslår, att statliga tertiärlån

skall lämnas mot inteckningar upp till 85 procent av belåningsvärdet

till 4 procents ränta samt att topplån till 5 procents ränta skall lämnas mot

5 llihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. nr 100

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

inteckningar, som ligger mellan 85 och 97 procent för kommunala och allmännyttiga

bostadsföretag samt mellan 85 och 92 procent för kooperativa

företag underkastade kommunal kontroll. De föreslår vidare att tertiärlånet

skall amorteras på 35 år och topplånet på 25 år.

Herr Skarstedt finner det i likhet med majoriteten angeläget att låntagarna

gottgöres ränteeftergifter så vitt möjligt samtidigt med att de har att erlägga

lånekostnaderna för underliggande krediter. Han ansluter sig därför

till majoritetens uttalande att nuvarande praxis bör ändras men anser att

utredningen bort föreslå att denna ändring genomföres under budgetåret

1957/58.

Herr Cassel anser att det villkor som uppställts i tertiärlånekungörelsens

4 §, att bostadsrättsförenings stadgar skall innehålla föreskrift om att bostadsrättsinnehavare

icke utan medgivande av föreningens styrelse får överlåta

sin andel, är direkt stridande mot lagen om bostadsrättsföreningar och

därför bör utgå ur låneförfattningen.

Yttrandena

Utredningens förslag beträffande räntevillkoren för de statliga

bostadslånen har i princip godtagits av flertalet remissorgan. I

vad mån remissorganen velat förorda ett omedelbart genomförande av utredningens

förslag har dock betingats av deras inställning i frågan om tidsschemat

för avveckling av de generella subventionerna.

Frågan om räntevillkoren för tertiärlånen till den del de avser kommersiella

lokaler beröres endast av bostadsstyrelsen, Näringslivets byggnadsdelegation,

länsbostadsnämnden i Jönköpings län samt stadsfullmäktige i

Örebro.

Bostadsstyrelsen, som i övrigt anser att prövning av frågan om höjning

av räntan för tertiärlån bör anstå till en senare tidpunkt, tillstyrker utredningens

förslag att höja räntan för den del av tertiärlånet som beräknas

belöpa sig på kommersiella lokaler från 4 till 5 procent. Styrelsen framhåller

i detta sammanhang att enligt dess erfarenhet de förmåner som statlig

belåning innebär under de sista åren kommit att medföra en spekulativ

utveckling av tomtpriserna för sådana tomter där en större mängd lokaler

kan komma att byggas, särskilt inom saneringsområden. Denna spekulativa

utveckling bör enligt styrelsens mening kraftigt motarbetas och en åtgärd

i den riktningen är den föreslagna räntehöjningen för lokalkostnader.

Ett ytterligare skäl är enligt styrelsens mening att vissa tendenser till snedvridning

och överdimensionering av andelen lokaler har visat sig som följd

av att företagarna därigenom kunnat få vissa fördelar i fråga om det maximerade

belåningsvärdet. Styrelsen anser, att när den ifrågasatta räntehöjningen

än genomföres även denna ränta bör vara obunden i fråga om lån som

beviljats efter den 1 juli 1957. Näringslivets byggnadsdelegation anser, att

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1957

den här diskuterade räntan bör motsvara gällande marknadsränta för likvärdigt

placerade lån i öppna marknaden. Länsbostadsnämnden i Jönköpings

län och stadsfullmäktige i Örebro, som i övrigt motsatt sig den av utredningen

föreslagna höjningen av tertiärlåneräntan, har i likhet med bostadsstyrelsen

tillstyrkt utredningens förslag i den nu behandlade frågan.

Bland de remissorgan, som uttalat sig i frågan o in huruvida

räntan för statslånen i enlighet med utredningens förslag i princip

bör vara obunden, råder delade meningar. Utredningens förslag

tillstyrkes i denna del av bostadsstyrelsen, som anser att övergången till

obunden ränta bör förläggas till den 1 juli 1957 och avse alla de statliga

lån som slutligt beviljas därefter. Länsbostadsnämnden i Södermanlands

län anser, att förslaget kan tillstyrkas under förutsättning att räntesättningen

omsorgsfullt prövas utifrån bostadspolitiska synpunkter. Förslaget

tillstyrkes eller lämnas utan erinran av länsstyrelsen i Kopparbergs län,

länsbostadsnämnderna i Uppsala och Blekinge län, fullmäktige i Stora Kopparberg,

Lidingö och Nacka, TCO samt — ehuru med viss tvekan — av

Socialdemokratiska kvinnoförbundet.

En viss tvekan beträffande förslaget kommer även till uttryck i yttranden

av statskontoret, länsstyrelsen i Älvsborgs län, länsstyrelsen och länsbostadsnämnden

i Jämtlands län samt stadsfullmäktige i Borås och Vänersborg.

Statskontoret hävdar, att principiellt beslut om övergång till ett system

med obunden ränta icke bör ske utan ytterligare överväganden. Denna uppfattning

delas av länsstyrelsen i Älvsborgs län, som anser, att skäl visserligen

kan anföras för en rörlig ränta, men också starka invändningar, vilka

icke har tillräckligt beaktats av utredningen. Länsstyrelsen understryker

särskilt frågans stora betydelse för egnahemsägarna. Då avsikten med utredningens

förslag i övrigt är att stimulera egnahemsbyggandet finner länsstyrelsen

det vara desto mera betänkligt att man på en så avgörande punkt

som det här gäller skapar ett nytt osäkerhetsmoment för egnahemsägaren.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att om utredningens förslag genomföres,

en maximigräns för räntehöjningar bör fastställas. Stadsfullmäktige

i Borås betonar angelägenheten av att ränteförändringar ej sker vid tillfälliga

fluktuationer och att då en räntehöjning företages låntagarna erhåller

god tid — helst ett år — för att anpassa sig till det nya kostnadsläget.

Stadsfullmäktige i Vänersborg anser, att bestämmelserna om räntan bör

erhålla en fastare utformning än utredningen har föreslagit.

Svenska stadsförbundet samt stadsfullmäktige i Falun och Örebro har,

liksom HSB, uttalat sig i avstyrkande riktning om förslaget. Stadsförbundet

framhåller sålunda, att ett så stort moment av osäkerhet som förslaget innebär

skulle rubba förutsättningarna för trygghet i fastighetsförvaltningen

och motverka den stabilitet som av naturliga skäl är önskvärd. Om likväl

förslaget om obunden ränta skulle genomföras, förutsättef styrelsen att betryggande

garantier skapas för att ändringar inte genomföres utan långt

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

varsel. Liknande synpunkter anföres av stadsfullmäktige i Falun och Örebro.

HSB finner förslaget innebära en ytterligare politisering av bostadsfrågan.

Förbundet befarar, att den rörliga räntan kommer att bli föremål för ständigt

återkommande politiska tvister.

Vad utredningen föreslagit beträffande räntan för fördjupad

del av tertiärlån och egnahemslån finner bostadsstyrelsen

vara lämpligt.

Mot den höjning av den för underliggande krediter

garanterade räntan som föreslagits av utredningen har det stora

flertalet remissorgan icke haft några principiella erinringar. Liksom i frågan

om räntan för statslånen har dock remissorganens ståndpunkter i fråga

om tidpunkten för och omfattningen av denna höjning betingats av deras

allmänna inställning til! subventionsfrågan och deras bedömning av den

allmänna räntenivåns framtida utveckling. Bl. a. bostadsstyrelsen anser,

att frågan om höjning av den garanterade räntan bör prövas först någon

tid efter det en höjning av statslånens ränta genomförts, och bl. a. vissa

länsbostadsnämnder har uttalat att en höjning av den garanterade räntan

med 0,5 procent bör kunna genomföras nu, medan statsmakterna däremot

icke bör binda sig för att i enlighet med utredningens förslag företaga en

ytterligare höjning den 1 oktober 1959.

En i snabbare takt genomförd anpassning av den garanterade räntan till

marknadsräntan förordas däremot av statskontoret, som finner den mångdubbling

av statsverkets utgifter för räntegaranti som de senaste årens utveckling

medfört vara betänklig ur statsfinansiella synpunkter. Enligt

statskontorets mening hör den garanterade räntan höjas med ytterligare

0,5 procent redan fr. o. in. den 1 oktober 1958.

Näringslivets byggnadsdelegation, som funnit det försvarbart att tills vidare

bibehålla räntegarantisystemet, anser att detta system ånyo bör prövas,

sedan bostadsmarknaden anpassat sig till verkningarna av utredningens

förslag om partiell avveckling av de generella subventionerna. Enligt

delegationens mening måste riktmärket vara att dessa avvecklas helt.

Utredningens förslag, att bestämmelserna om räntegaranti utformas på

sådant sätt, att det av dem klart framgår att utfästelsen om ränteeftergift

varken är ovillkorlig eller till tiden bestämd finner Hyresgästernas riksförbund

innebära att räntegarantiregeln sättes ur spel. Svenska stadsförbundet

anser, att ändringar beträffande ränteeftergifternas innehåll bör beslutas

i så god tid, att deras genomförande icke försvårar en beräkning för flera

år av kapitalkostnaderna. Förbundet förklarar vidare, att det i fråga om

företag färdigställda före den 1 oktober 1957 icke kan biträda utredningens

förslag om höjning av den garanterade räntan i vidare mån än i fråga om

tid efter utgången av den första tioårsperioden efter det att bottenlånen

upptagits.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet motsätter sig en höjning av den

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

garanterade räntan med motiveringen, att räntegarantin skänkt säkerhet åt

bostadsplaneringen och länsstyrelsen i Älnsborgs län finner icke den närmare

utformningen av räntegarantin vara tillräckligt utredd.

Den differentiering av den för bottenlån till hus av olika årgångar garanterade

räntan, som utredningens förslag innebär, finner HSB vara inkonsekvent

med hänsyn till principerna för bestämmandet av den garanterade

räntan. Näringslivets bgggnadsdelegation anser, att det numera saknas skäl

att på längre sikt bibehålla denna differentiering.

Utredningens förslag om ändring av hittills tillämpad

praxis för utbetalning av ränteef ter gifter har tillstyrkts

av samtliga de remissorgan som uttalat sig därom. Bl. a. Svenska stadsförbundet,

Landskommunernas förbund och SABO har i denna fråga anslutit

sig till vad ledamoten Skarstedt anfört i sitt till utredningens betänkande

fogade särskilda yttrande.

Utredningens förslag om räntesubvention i vissa fall till

bostadsbyggnadsfö retag finansierade utan statligt

1 å n tillstyrkes av Näringslivets byggnadsdelegation, Landsorganisationen,

arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska stadsförbundet, länsstyrelserna i Örebro

och Jämtlands län, länsbostadsnämnderna i Uppsala och Östergötlands län

samt av fullmäktige i Skärblacka och Örebro. Förslaget avstyrkes av statskontoret,

bostadsstyrelsen, Socialdemokratiska kvinnoförbundet och SABO.

Näringslivets byggnadsdelegation ifrågasätter lämpligheten av att industriföretag

annat än i speciella fall ställer medel till bostadsbyggandets förfogande

i större utsträckning än som nu sker, men anser dock att de industriföretag

som så önskar bör kunna erhålla ränteeftergift. Enligt delegationens

mening saknas emellertid anledning att på det sätt utredningen

föreslår begränsa subventioneringen till för folkförsörjningen viktiga industriföretag.

Samtliga företag måste kunna komma i fråga. Delegationen

framhåller, att det endast godtyckligt kan bedömas huruvida ett företag kan

anses nyttigare för folkförsörjningen än ett annat. Delegationen hävdar vidare,

att en fast regel måste utformas för verksamheten, även om den endast

skall bedrivas försöksvis. Villkoren för bidragsgivningen bör enligt

delegationens mening endast avse kontroll av fastighetens huvudsakliga användning

samt kontroll av hyressättningen. Andra villkor skulle enligt delegationens

mening sannolikt vara ägnade att motverka det av utredningen

redovisade syftet, att stimulera industriföretagen till ökad finansiering av

bostadsbyggande för de anställdas räkning.

Svenska stadsförbundet ifrågasätter om inte möjligheten till räntesubvention

också borde ställas i utsikt för andra än industriföretag. Det vore enligt

förbundets mening icke uteslutet att en sådan sak skulle kunna främja

initiativ till ökad sanering. Stadsfullmäktige i Örebro tillstyrker utredningens

förslag med motivering alt det torde kunna leda till ökat intresse

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

för byggnadsverksamhet genom industriföretag och därigenom minska belastningen

på kommunernas eget byggande.

Statskontoret finner, att utredningen anfört beaktansvärda synpunkter

till stöd för sitt förslag. Statskontoret ställer sig emellertid betänksamt till

förslaget, eftersom det stämmer mindre väl överens med de allmänna strävanden

till avveckling av generella subventioner som bör vara grundläggande

för den framtida bostadspolitiken. Ur dessa synpunkter är enligt

statskontorets mening en smidigare anpassning av de garanterade räntesatserna

till rådande ränteläge att föredraga framför ett skapande av nya

subventionsformer. Enligt statskontorets mening kan man ej heller bortse

från de konsekvenser ett accepterande av förslaget skulle kunna medföra

för tillgodoseende av andra behov vid »för folkförsörjningen betydelsefulla

industrier». Genom anslag å riksstaten skulle man på detta sätt kunna motverka

eller i allt fall förringa värdet av riksbankens räntepolitik. Då förslaget

därtill innebär gränsdragningsproblem och nackdelar ur administrativ

synpunkt, icke minst i kontrollhänseende, har statskontoret avstyrkt

detsamma.

Bostadsstijrelsen anser i likhet med Näringslivets byggnadsdelegation att

förslaget, om det genomföres, bör utvidgas till att omfatta bostadshus för

anställda vid industrier av alla slag. Styrelsen finner det emellertid vara

ovisst om ett sådant nytt slag av subvention kan få någon nämnvärd betydelse

så länge industrin har svårighet att anskaffa kredit. Om subventionen

får nämnvärd betydelse uppkommer å andra sidan, framhåller styrelsen,

de svårigheter som denna utpräglade typ av kategoribebyggelse kan

visa sig medföra. Styrelsen framhåller, att den i sin långivning haft anledning

att vara återhållsam i fråga om sådana projekt och anser att det icke

skulle vara lyckligt, om metoden att lösa de anställdas bostadsfråga med

kategorihus bleve uppmuntrad framför andra. Socialdemokratiska kvinnoförbundet

anser, att tanken att uppmuntra industriföretag att bygga bostäder

åt sina anställda i princip innebär ett accepterande av en form för bostadsförsörjning

som bör tillhöra en gången tid, även om den rådande bostadssituationen

framtvingat provisoriska arrangemang av detta slag.

SABO understryker, att de ifrågavarande bostadsbyggnadsföretagen icke

bör få så expandera, att utrymmet på arbetskrafts- och kapitalmarknaden

blir alltför begränsat för de i vanlig ordning statsfinansierade företagen.

SABO framhåller vidare den fara som ligger i förekomsten av alltför många

industriberoende företag, därigenom att många anställda — trots villkor

och kontroll från de långivande myndigheternas sida — endast får en lägenhet

om de undertecknar ett s. k. slavkontrakt.

Utredningens förslag om sänkning av amorteringstiden

för flerfamiljshus av sten från 40 till 35 år har tillstyrkts

av sparbanksinspektionen, Näringslivets byggnadsdelegation, SABO, Socialdemokratiska

kvinnoförbundet och statskontoret. Svenska riksbyggen

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1957

har förklarat sig i princip godtaga förslaget. Förslaget har vidare uttryckligen

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av överståthållarämbetet samt

länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Örebro och Jämtlands län.

Förslaget har avstyrkts av bostadsstyrelsen, Hyresgästernas riksförbund,

HSB och Svenska stadsförbundet. Av de länsbostadsnämnder som särskilt

kommenterat förslaget har nämnderna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands,

Kronobergs, Blekinge, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands

län tillstyrkt detsamma, medan nämnderna i Södermanlands, Jönköpings,

Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län uttalat sig i avstyrkande

riktning. Stadsfullmäktige i Norrköping och Örebro samt drätselkamrarna

i Kiruna och Östersund har tillstyrkt förslaget, medan stadsfullmäktige i

Nynäshamn, Nässjö och Solna avstyrkt detsamma.

Sparbanlcsinspektionen anser, att det vore i hög grad önskvärt att förkortningen

av amorteringstiden kunde drivas längre än utredningen föreslagit,

åtminstone ned till 30 år. Inspektionen påpekar, att den årliga amorteringen

för enskilda företag med tertiärlån intill 85 procent av avkastningsvärdet

likväl icke skulle komma att bli högre än 0,83 procent av samma

värde, vilket inspektionen anser närmast vara att betrakta som ett minimum

ur avskrivningssynpunkt. Näringslivets bgggnadsdelegation finner, att om

penningvärdet antas förbli oförändrat den nuvarande amorteringstiden är

alltför lång med hänsyn till den avskrivningstid som tekniskt sett vore påkallad

för nybyggda fastigheter. Den av utredningen föreslagna skärpningen

av amorteringskraven representerar därför enligt delegationens

mening ett minimum. Stadsfullmäktige i Norrköping anser, att en förkortning

av amorteringstiden ligger i linje med utvecklingen inom stadsbyggandet

och bättre svarar mot önskemålen om en amortering motsvarande

byggnadernas livslängd. Drätselkammaren i Kiruna understryker, att de

skärpta amorteringskraven är ägnade att stärka bostadsföretagens ekonomiska

ställning.

Bostadsstyr elsen hävdar, att det ännu icke har påvisats vara nödvändigt

att räkna med en kortare livslängd för de fastigheter som nu byggs än för

dem som har byggts under hittills gällande amorteringsvillkor. Enligt styrelsens

mening torde tvärtom den alltmer utvecklade stadsplanekonsten

möjliggöra en ökad livslängd för de hus som byggs nu. Styrelsen hävdar

vidare, att utredningens förutsättning att en förkortning av amorteringstiden

för de statliga tertiärlånen icke skulle medföra någon ändring beträffande

amorteringsvillkoren för underliggande krediter är något osäker.

Styrelsen erinrar om att sekundärlånegivare ofta ger uttryck för uppfattningen,

att deras största säkerhet ligger i att staten har ett lån med sämre

säkerhet än sekundärlånet.

Styrelsen ställer i samband därmed frågan om vilken amorteringstid som

skall räknas för den del av tertiärlånet som i förekommande fall är »fördjupad»

ned i sekundärlåneläge. Styrelsen påpekar, att det saknar betydelse

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

ur kameralt administrativ synpunkt om amorteringstiden för denna lånedel

råkar sammanfalla med den som gäller lånet i övrigt, eftersom denna lånedel

ändå löper med annan ränta än tertiärlånet i övrigt. Enligt styrelsens

mening bör, även om amorteringstiden för tertiärlån minskas till 35 år,

amorteringstiden beträffande fördjupade delar av sådana lån behållas vid

40 år, så länge amorteringstiden för sekundärlån är 40 år.

Hyresgästernas riksförbund motsätter sig utredningens förslag om skärpta

amorteringsvillkor med hänvisning till att det bör råda ett bestämt samband

mellan amorteringstidens längd och fastighetens livslängd. Förbundet anser,

att förslaget saknar betydelse ur kapitalförsörjningssynpunkt och hävdar,

att vad utredningen anfört om att förkortad amorteringstid framdeles

medför sänkta hyror saknar annat än teoretiskt intresse.

HSB betonar, att svårigheterna att erhålla bottenlån upp till 60 procent

av avkastningsvärdet under den allra senaste tiden börjat bli alltmera normala.

Önskemålet att bostadsmarknaden i ökad utsträckning skall bidraga

till sin egen kapitalförsörjning genom ökade amorteringar har sålunda enligt

förbundets mening genom en olycklig utvecklingsgång redan kommit

att i hög grad tillgodoses. HSB finner det orimligt att under sådana förhållanden

kräva en kortare amorteringstid för de statliga tertiärlånen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att genomförandet av utredningens

förslag kan uppskjutas tills vidare, om så befinnes lämpligt för att begränsa

den hyreshöjning som eljest blir ett resultat av att utredningens förslag om

ändrade lånevillkor genomföres.

Utredningens förslag om förlängning från 30 till 35 år av

amorteringstiden för tertiärlån till flerfamiljshus av

trä har avstyrkts av sparbanksinspektionen och statskontoret, medan

Näringslivets byggnadsdelegation och bostadsstyrelsen förklarat sig icke

ha något att erinra däremot.

Sparbanksinspektionen betecknar den föreslagna förlängningen som ett

steg i felaktig riktning, framför allt med hänsyn till att nu gällande amorteringstid

måste betraktas som ett minimum ur avskrivningssynpunkt. Inspektionen

anser, alt det står utom tvivel, att det är svårare att underhålla

trähus än stenhus, och att de förra därför bör göras till föremål för snabbare

avskrivning än de senare. Inspektionen hänvisar i detta sammanhang

till vad som i betänkandet sagts om avskrivningsprocenten för flerfamiljshus

av trä vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Inspektionen

framhåller vidare, att det vid ifrågavarande utlåning icke endast är

fråga om statens förlustrisker utan även om de risker den kreditgivare löper

som lämnat underliggande lån. Enligt inspektionens mening är fördröjningen

av slutbetalningen av sekundärlånet och förskjutningen av tidpunkten

för bottenlånets ställande på amortering med fem år långtifrån

betydelselös för denne kreditgivare.

Även bostadsstyrelsen framhåller, att trähusen — när det gäller fler
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

familj shus — med hänsyn till kvaliteten sannolikt kommer att falla snabbare

i värde än stenhusen.

Statskontoret anser, att mot de skäl som talar för en avkortning av amorteringstiden

den av utredningen åberopade hänsynen till administrativ förenkling

väger lätt. Om denna synpunkt anses böra tillmätas större betydelse

bör enligt statskontorets mening amorteringstiden för lån i samtliga

flerfamilj sfastigheter sättas till 30 år. Statskontoret anmärker, att härigenom

för övrigt bättre överensstämmelse skulle ernås med de principer

som tillämpas vid Kungl. Maj :ts tillståndsgivning för den kommunala

upplåningen.

Mot utredningens förslag att slopa kravet på extra amortering

under de första sex åren av tertiär lånets löptid

för enskilda företag har bostadsstyrelsen icke haft något att erinra.

Förslaget har däremot avstyrkts av länsbostadsnämnderna i Kronobergs och

Älvsborgs län.

Mot utredningens förslag om oförändrad amorteringstid för

egnahemslånet har remissorganen icke haft något att erinra. Vissa

allmänna synpunkter på amortering av såväl egnahemslånet som underliggande

krediter utvecklas emellertid i yttrande av sparbanksinspektionen.

Inspektionen förklarar sig anse amorteringstiden för egnahemslån i och

för sig vara tillfredsställande. Inspektionen framhåller emellertid, att det

ej sällan inträffar alt bottenlångivaren finner det av vederbörande statsorgan

på fastigheten satta belåningsvärdet väl högt med hänsyn till marknadsförhållandena,

till exempel på grund av fastighetens läge. Härav härledes

ofta ett krav på omedelbart följande amortering å jämväl någon del

av bottenlånet. Inspektionen erinrar om att detta under senare år accepterats

av de statliga bostadskreditorganen och att utredningen icke föreslår

någon ändring av den praxis som sålunda tillämpas. Inspektionen finner det

emellertid vara angeläget att understryka den stora vikten av att någon

bestämd gräns icke sättes för sådan extra amortering, ulan att det må stå

kreditgivaren fritt att i varje särskilt fall betinga sig den amortering å bottenlånet,

som han ur säkerhetssynpunkt finner nödig. Inspektionen finner

det troligt, åtminstone vad sparbankerna beträffar, att sparbankerna härvidlag

skall taga all den hänsyn till egnahemsägarens antagliga betalningsförmåga

som säkerhetskravet medgiver.

Länsbostadsnämnden i Blekinge län framhåller, att egnahemsägare på

flera håll i Blekinge är nödsakade att prestera ett tvångssparande genom

amorteringar på bottenlånet till belopp som vida överstiger det som utredningen

omnämner. Enligt nämndens uppgifter fordrar vissa banker regelmässigt

amortering å bottenlånet med 500 kronor per år.

Frågan om a mortering av bottenlån till f 1 e r f a m i 1 j sh

u s behandlas i yttrande av Svenska sparbanksföreningen. Föreningen

framhåller, att enligt gällande praxis någon amortering i allmänhet icke

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

sker på bottenlånet, som i allmänhet motsvarar 60 procent av belåningsvärdet,

i varje fall icke så länge amortering av överliggande krediter pågår.

Föreningen anför vidare följande.

Detta förhållande har, såvitt Sparbanksföreningen har sig bekant, icke

någon motsvarighet i andra länder och är från flera synpunkter betänkligt.

Det grundar sig på sedvaneregler, som utformades i ett tidsläge, då kapitalet

flödade, och har trots ändrade förhållanden konserverats genom hyresregleringen

och grunderna för den statliga bostadspolitiken; i båda fallen torde

redan utrymmet för reparationer och underhåll vara alltför begränsat och

an mindre gives något utrymme för en amortering på bottenlånen. För uppehållande

av fastighetsbeståndets kvalitet — av intresse ej mindre för de

boende än även ur säkerhetssynpunkt för kreditgivare — är detta en mycket

allvarlig sida av rådande förhållanden; i själva verket kompenseras kreditriskerna

endast i den mån tomtvärdena stiga antingen formellt på grund

av penningvärdets försämring eller reellt på grund av värdestegring av tomter

med god belägenhet el. dvl. Stora delar av nuvarande nybebyggelse ske

emellertid i samhällenas ytterområden, och där äro riskerna mvcket påtagliga.

Även från en helt annan synpunkt skulle det emellertid vara synnerligen

angeläget att få till stånd amortering på bottenlån i flerfamiljshus. Dessa

lån lämnas numera nästan helt av institutioner, som ha bostadskreditgivning

såsom enda eller främsta ändamål. Sådana amorteringar skulle alltså

praktiskt taget helt få användning för nya krediter till nya bostadshus och

sålunda kunna lämna ett väsentligt bidrag till bostadsproduktionens finansiering.

I anslutning till det anförda hemställer sparbanksföreningen, att nybyggnader

med statliga lån kalkyleras så, att i kalkylerna inräknas även viss

årlig amortering av bottenlånet, samt att hindren för en motsvarande amortering

i redan färdiga flerfamiljshus undanröjs. I andra hand föreslår föreningen,

att de belopp som enligt nuvarande normer amorteras på de statliga

tertiärlånen till hälften får disponeras för amorteringar på bottenlånen.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser att frågan om amortering av

bottenlån bör övervägas, eventuellt i annat sammanhang. Enligt länsstyrelsens

mening kan förekomsten av stående bottenlån bl. a. tänkas medverka

till att hålla priset uppe på saneringsmogna fastigheter.

I fråga om utredningens förslag att orts differentierat t i 11- läggslån icke skall kunna utgå till flerfamiljshus avsedda

att påbörjas efter den 1 juli 195 7, råder delade

meningar bland remissorganen. Bl. a. stadsfullmäktige i Malmö, Norrtälje,

Vänersborg och Örebro har tillstyrkt förslaget medan bl. a. fullmäktige i

Frösö, Munkedal, Nässjö, Ragunda och Tenhult, drätselkammaren i Vmeäi

och kommunalnämnden i Övertorneå motsatt sig detsamma. Drätselkammaren

i Östersund motsätter sig icke en successiv avveckling i takt med

rationaliseringen av bostadsbyggandet. Av de länsbostadsnämnder som särskilt

kommenterat förslaget har länsbostadsnämnden i Södermanlands län

framhållit, att ett uppskov med avvecklingen av det ortsdifferentierade till
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

läggslånet kan medverka till en mjukare övergång till en högre hyresnivå.

Förslaget har tillstyrkts av länsbostadsnämnderna i Uppsala, Jönköpings,

Gotlands, Kopparbergs och Jämtlands län. Länsbostadsnämnden i Norrbottens

län anser, att avvecklingen bör ske etappvis, när förutsättningar därför

föreligger. Kommunalfullmäktige i Munkedal anser att det ortsdifferentierade

tilläggslånet bör behållas med hänsyn till skillnaden i lönenivå mellan

landsbygd och städer, drätselkammaren i Umeå åberopar de höga byggnadskostnaderna

i Norrland och kommunalnämnden i Övertorneå finner

en ökad ortsdifferentiering önskvärd, så att skillnaderna i bostadskostnad

mellan landets norra och södra delar kan ytterligare utjämnas.

Medan länsbostadsnämnden i Gotlands län konstaterar, att en avveckling

av det ortsdifferentierade tilläggslånet på landsbygden kan medföra en i

och för sig önskvärd övergång till egnahemsbebyggelse framhåller länsbostadsnämnden

i Blekinge län, att flerfamiljshus ibland är nödvändiga

även i små samhällen och att det ortsdifferentierade tilläggslånet såvitt

nämnden kan finna ej utgör hinder för god samhällsplanering.

Medan Svenska stadsförbundet vill ge avvecklingen av de ortsdifferentierade

tilläggslånen företräde framför utredningens övriga förslag om slopande

av generella subventioner motsätter sig Landskommunernas förbund

den föreslagna avvecklingen. Förbundet framhåller, att lämpligheten av

enfamiljs- och tvåfamiljshus inte i och för sig är något motiv att beröva

landsbygden de ortsdifferentierade tilläggslånen. Förbundet framhåller i

detta sammanhang, att med nuvarande belåningsregler möjligheterna för

landsbygdens befolkning att bygga egnahem av önskvärd storlek och standard

är ytterst små.

Hyresgästernas riksförbund framhåller, att en avveckling av de ortsdifferentierade

tilläggslånen på sätt som föreslagits av utredningen måste bli

kännbar bl. a. för Norrlands städer. Förbundet vill däremot icke motsätta

sig en avveckling i takt med rationaliseringen. Förbundet finner dock, att

speciella bidrag för bostadsbyggandet i Norrland torde vara nödvändiga

inom överskådlig framtid. Liknande synpunkter anföres av HSB.

Bostadsstyrelsen har icke funnit anledning att erinra mot utredningens

förslag, men ifrågasätter om icke arbetsmarknadsskäl kan tala för att avvecklingen

genomföres för företag färdigställda efter den 31 mars 1958.

Utredningens förslag om bibehållande av en särskild kapitalsubvention

för flerfamiljshus vilka uppföres

vintertid har tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Näringslivets byggnadsdelegation ifrågasätter dock, om icke denna subvention

borde utvidgas till att omfatta även egnahem. Fn sådan utvidgning

finner delegationen nödvändig, eftersom egnahemsbyggandet kan väntas

öka i avsevärd utsträckning och egnahemmen f. n. i allmänhet uppföres

sommartid. Delegationen befarar, att betydande svårigheter skall upp
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj :ts proposition nr 100 år 1957

komma för egnahemsproduktionen, om säsongutjämning icke kommer till

stånd även för detta byggande.

Även bostadsstyrelsen har diskuterat tanken på en särskild subvention

till egnahem som uppföres vintertid. En dylik subvention är enligt styrelsens

mening motiverad särskilt för egnahem som uppföres i större grupper. Styrelsen

framhåller att vinterkostnaderna är relativt större för enfamiljshus

än för flerfamiljshus och att många skäl talar för att en spridning över hela

året av egnahemsbyggandet bör eftersträvas. Styrelsen framhåller, att byggandet

av enfamiljshus i grupp närmast är att jämställa med byggande av

flerfamiljshus. Mot den diskuterade utvidgningen av tilläggslångivningen

talar emellertid enligt styrelsens mening de administrativa svårigheterna,

varför styrelsen icke nu framlagt något förslag.

Mot utredningens förslag, att en räntefri stående del alltfort

skall vara knuten till egnahemslån har erinringar

riktats av statskontoret, bank- och fondinspektionen samt länsbostadsnämnden

i Västernorrlands län.

Statskontoret finner det tveksamt om inte skälen för en egnahemssubvention

måste vika för de alltmera trängande kraven på begränsning av de medel

som disponeras för konsumtionsändamål. Ur denna synpunkt låter det

sig enligt statskontorets mening icke försvara, att statsmakterna ställer

subventionsmedel till förfogande och därigenom gör ett sparande av motsvarande

storlek onödigt. Den av utredningen föreslagna sänkningen av den

räntefria stående delen från 4 000 till 3 000 kronor bör enligt statskontorets

mening betraktas som första steget i en successivt fortskridande avveckling.

Bank- och fondinspektionen finner det diskutabelt att med särskild kapitalsubvention

premiera egnahemsbyggandet, som ställer större krav på

mark och material än byggandet av flerfamiljshus.

Länsbostadsnämnden i Västernorrlands län ifrågasätter om icke den

räntefria stående delen lämpligen kan slopas och ersättas med ett däremot

svarande högre familjebostadsbidrag till egnahemslåntagare.

Till de remissorgan som i likhet med utredningen ansett, att egnahemsbyggandet

tills vidare bör stödjas med en kapitalsubvention hör bl. a. bostadsstijrelsen,

flertalet länsbostadsnämnder, fullmäktige i flertalet kommuner

som yttrat sig i frågan, och Näringslivets byggnadsdelegation. Delegationen

framhåller, att egnahemsbyggandet erbjuder större möjligheter

till bostadssparande än bebyggelse av annan typ, och att en viss kapitalsubvention

lämpligen kan bibehållas, särskilt med hänsyn till den korta

amorteringstiden för egnahemslån.

Bl. a. bostadsstyrelsen, flertalet länsbostadsnämnder, Landskommunernas

förbund och fullmäktige i flertalet kommuner som uttalat sig därom, har

avstyrkt den sänkning av den räntefria stående delen

av egnahemslån till nybyggnad från 4 000 till 3 000 kronor som utredningen

föreslagit. Bostadsstyrelsen föreslår i detta sammanhang att ränte
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

fri stående del av egnahemslån skall förfalla till förräntning och amortering

vid varje försäljning. Länsbostadsnämnden i Södermanlands län erinrar

om, att en hastig sänkning av denna kapitalsubvention från 8 000 till

4 000 kronor f. n. pågår. Samtidigt har maximeringen av belåningsvärdena

införts och skärpts under 1956. Innan ytterligare åtgärder vidtages bör

enligt nämndens mening egnahemsbyggandets utveckling under någon tid

avvaktas. Länsbostadsnämnden i Blekinge län anser att, därest höjning av

nuvarande räntesatser anses vara nödvändig, skäl föreligger att som kompensation

i vissa fall för ökade räntekostnader införa en bestämmelse om

att den räntefria stående delen av egnahemslån må efter behovsprövning

kunna höjas med högst 2 000 kronor.

Till dem som icke haft något att erinra mot den av utredningen föreslagna

sänkningen hör bl. a. stadsfullmäktige i Borås, som uttalar den förhoppningen,

att det inom staden föreliggande programmet för enskilt sparande

till egnahem kommer att få till resultat att sänkningen av den räntefria,

stående delen icke skall verka hämmande på intresset för egnahemsbebyggelse.

Utredningens förslag om sänkning av de övre belåningsgränserna

för tertiär lån till flerfamiljshus förvaltade i

olika företagsformer har i huvudsak tillstyrkts av statskontoret, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus

och Kopparbergs län, Näringslivets byggnadsdelegation, länsbostadsnämnderna

i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs och Kalmar län samt

fullmäktige i vissa kommuner. Förslagen har i huvudsak avstyrkts av bostadsstyrelsen

och länsbostadsnämnderna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings,

Blekinge, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Norrbottens län

samt vidare av Hyresgästernas riksförbund, HSB, Svenska riksbyggen,

SABO, Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Landsorganisationen, Svenska

stadsförbundet, Landskommunernas förbund samt av fullmäktige i flertalet

hörda kommuner.

Statskontoret förklarar sig ha svårt att föreställa sig, att kommunernas

intresse för bostadsförsörjningen skulle nämnvärt rubbas, om något större

insats än den utredningen föreslagit krävdes vid finansieringen av kommunala

och allmännyttiga företag. Strävandena i fråga om helåningsgränserna

bör helst gå mot ett enhetligt procenttal eller i varje fall mot en ytterligare

minskning av antalet belåningsgränser. Liknande synpunkter anföres av

länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Jönköpings och Kopparbergs

län. Sistnämnda båda länsstyrelser har, liksom även Näringslivets byggnadsdelegation,

anslutit sig till de förslag beträffande belåningsvillkoren för olika

företagsformer som reservationsvis framförts av ledamöterna Cassel och

Gustafsson.

Näringslivets byggnadsdelegation anser, att en av de viktigaste möjligheterna

till att fördela de statliga lånemedlen på fler projekt är att bereda

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO år 1957

enskilda företagare ökat utrymme. Den nu tillämpade differentieringen av de

övre belåningsgränserna för tertiärlån på skilda företagsformer innebär

enligt delegationens mening att de enskilda bostadsföretagen trängts tillbaka

genom att de tvingats in i ett ogynnsamt konkurrensläge beträffande såväl

kapitalanskaffning som hyresnivå. Ett sätt att undanröja denna diskriminering,

som enligt delegationens mening har medfört en minskning av de

enskildas villighet alt ställa kapital till förfogande för byggnadsproduktion

och fastighetsmarknad, är att de övre belåningsgränserna sättes lika för alla

företagsformer. Delegationen förklarar sig emellertid vara medveten om att

en sådan förändring omedelbart av de övre belåningsgränserna på kort sikt

skulle kunna verka störande på produktionen. För att de allmännyttiga

och kooperativa företagen skall kunna beredas tillfälle att anpassa sig till

de nya villkoren finner delegationen sålunda en mera successiv utjämning

mellan belåningsgränserna ofrånkomlig, varvid dock genom åtgärder av det

slag som herrar Cassel och Gustafsson reservationsvis föreslagit, de olika

företagsformerna under övergångstiden skulle erhålla större likställighet

i konkurrenshänseende. Delegationen föreslår, att övre belåningsgränserna

för kommunala och allmännyttiga företag sänkes från 100 till 95 % samt

för bostadsrättsföreningar med kommunal representant i styrelsen från

95 till 90 % av belåningsvärdet. De av utredningen i övrigt föreslagna sänkningarna

av belåningsgränserna accepteras av delegationen.

Byggnadsentreprenörföreningen, som i övrigt anslutit sig till vad Näringslivets

byggnadsdelegation anfört, framhåller att de nuvarande förhållandena

på kapitalmarknaden skapat ett oundgängligt behov av ökade finansieringsmöjligheter

inom den enskilda sektorn. De åtgärder som i den

rådande situationen enklast kan vidtagas är enligt föreningens mening dels

att medge marknadsmässig avkastning på enskilt investerat eller upplånat

fastighetskapital, dels att — eventuellt temporärt — höja lånegränserna

för enskilda företag. En ökad avkastning i enskilda fastigheter kan vid fortsatt

enhetlig hyressättning för alla företagsformer enligt föreningens mening

enklast erhållas på det sätt herrar Cassel och Gustafsson anvisat i sin reservation.

På sikt skulle en dylik omläggning lösa den enskilda bostadssektorns

finansieringsproblem i fråga om toppkrediterna. Under en övergångstid

skulle emellertid de enskilda företagen enligt föreningens mening behöva en

ökad andel av de tertiärlånemedel som anvisas. Föreningen erinrar i detta

sammanhang om att regeringens beslut att fastställa vissa högsta belåningsvärden

samt de senaste årens avveckling av de generella subventionerna

medfört ett alltmer ökat behov av toppkapital inom speciellt den enskilda

sektorn. Föreningen erinrar om att de generella subventionerna under den

tid då de uppgick till 4 kronor kvm lägenhetsyta motsvarade 20—25 procent

av produktionskostnaden, och avkastningsvärdet sålunda endast 75—80

procent av produktionskostnaden. Enbart sänkningen av subventionerna

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 ur 1957

beräknas sålunda ha medfört att behovet av toppkapital ökat med 3—4

procent. Härutöver anför föreningen vidare följande.

Berörda förhållanden sammantagna med den rådande kapitalbristen och

svårigheten att försälja de allt större byggnadsobjekten har aktualiserat ett

behov av höjda lånegränser för enskilda företag. Föreningen har tidigare i

olika sammanhang hävdat likställighet i produktionshänseende mellan

olika företagsformer och därvid bl. a. framfört krav på återgång till den

före 1946 gällande 90 % belåningen av enskilda företag. En sådan höjning

skulle dock nu motverka utredningens syfte att åstadkomma en lättnad i

statens låneengagemang genom i övrigt sänkta lånegränser. Det ökade kapitalbehovet

torde emellertid kvarstå endast till dess att balans uppnåtts på

fastighetsmarknaden. Ett oeftergivligt krav blir i denna situation, att åtgärder

omgående vidtagas, vilka möjliggöra en marknadsmässig upplåning av

toppkapital.

Föreningen framhåller vidare bl. a., att en av den rådande situationen

frampressad minskning av den enskilda sektorn skulle medföra en ytterligare

expansion av den kommunsociala sektorn, vilket i sin tur skulle medföra

ännu större krav på statliga lånemedel utan en däremot svarande ökad

produktion. Även ur statligt ekonomisk synpunkt måste det därför enligt

föreningens uppfattning vara ett primärt intresse att underlätta det enskilda

bostadsbyggandet.

Länsbostadsnämnden i Kalmar län, som tillstyrkt utredningens förslag

om sänkta belåningsgränser, anser att även härutöver en skärpning av kommunernas

ekonomiska ansvarstagande bör komma till stånd. Nämnden anser

sålunda, att 33 § tertiärlånekungörelsen bör omarbetas så, att kommunen

ensam får bära alla förluster uppkommande vid förvaltningen av allmännyttiga

företag. I fråga om bostadsrättsföreningarna framhåller nämnden,

att dessa i allmänhet är den kreditsvagaste låntagarkategorin. Enligt

nämndens uppfattning är det inte alltid efterfrågan på bostäder som utgör

drivfjädern vid kooperativa företags tillkomst utan fastmer byggnadsföretagares

och projekteringsfirmors i och för sig vällovliga intresse att få kunder

till sin verksamhet. Det föreligger därför enligt nämndens mening goda

skäl att stärka kommunernas känsla av ekonomiskt ansvar även för de

kooperativa företagen. Det bör därför stadgas, att förlust å lån till bostadsrättsföreningar

som drabbar statsverket skall till hälften ersättas av kommunen.

Enligt bostadsstyrelsens mening måste det belopp som vid finansiering av

kommunala och allmännyttiga bostadsföretag överstiger det maximala belåningsvärdet

bedömas vara den maximala utgift kommunerna anser sig

vara i stånd till, och styrelsen befarar afl kommunerna om kraven på insats

ökas kan bli obenägna att ta ansvaret för bostadsförsörjningen i denna form.

Styrelsen finner det vidare obilligt om kommunerna inte skulle få anlita

befintliga bostadsfonder o. dyl. för finansiering av toppinsatserna.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

Stadsförbundet framhåller, att kommunernas känsla av ekonomiskt ansvar

för de allmännyttiga företagen ej behöver sättas ifråga. Skyldighet för

de allmännyttiga företagens huvudmän att av kommunala skattemedel tillskjuta

3 procent skulle komma att medföra stora påfrestningar på den kommunala

budgeten. Förbundet påpekar även, att de sakkunniga ej synes ha

beaktat att den kapitalkostnad som uppkommer genom topplånets förräntning

och amortering även måste leda till ökade hyror, om nämnda lån

— vilket förefaller förbundet rimligt och rättvist — skall löpa med högre

ränta och amorteras på kortare tid än enligt nu för tertiärlån gällande regler.

Stadsförbundet hävdar vidare, att ett genomförande av utredningens

förslag kommer att minska efterfrågan på bostadsrättslägenheter.

Av samma mening är HSB, som vidare anför, att de ökade utgifter för

kommunerna som skulle bli följden av att utredningens förslag genomfördes,

med tanke på att den kommunala budgeten i regel är hårt ansträngd,

icke torde kunna täckas om icke betydande skattehöjningar vidtages. Förbundet

anser, att syftet att omfördela samhällets stöd till bostadsförsörjningen

till förmån för de lägre inkomsttagarna i viss mån motverkas genom

en sålunda ökad finansiering av bostadsbyggandet via kommunalskatterna.

Samma synpunkt kommer till uttryck i yttrande av Socialdemokratiska

kvinnoförbundet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter om det vore förenligt med nuvarande

principer för den kommunala hushållningen att utgå från att toppinsatserna

till allmännyttiga företag skall finansieras med skattemedel.

Länsstyrelsen hänvisar i detta avseende till tidigare utredningar med förslag

om tvångsvis skattefinansiering av en del av kommunernas investeringsutgifter.

Enligt länsstyrelsens mening torde man därför få räkna med att

något minskat totalt upplåningsbehov icke skulle följa med ett genomförande

av utredningens förslag. Om kommunerna tvingades att finansiera

just en del av bostadsbyggandet med skattemedel skulle enligt länsstyrelsens

mening i stället skatteandelen i övriga investeringar minskas. Liknande synpunkter

anföres av stadsfullmäktige i Nynäshamn.

Hyresgästernas riksförbund anser, att en toppfinansiering genom de

boende av allmännyttiga företag skulle innebära ett principiellt avsteg från

én sund bostadspolitik och leda till liknande krav från privata fastighetsägare.

Svenska riksbyggen anser, att man genom att av de allmännyttiga

företagens hyresgäster begära insatser på 1 200—1 300 kronor skapar ett

mellanting mellan hyresrätt och bostadsrätt, dock utan att ge de förmåner

som tillkommer bostadsrättshavare. Svenska riksbyggen anser, att intet

vore att erinra mot förslaget beträffande övre lånegränserna för kooperativa

företag om icke insatsen till följd av belåningsvärdets maximering redan nu

vore 7—10 procent av produktionskostnaden. SABO anser, att en grundligare

utredning av frågan om finansiering genom de boende av toppinsatsen

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957 81

i allmännyttiga företag erfordras, innan ställning kan tagas till detta

alternativ.

Utredningens förslag om höjning av de allmännyttiga företagens

grundkapital från 0,5 till 1,0 procent av det förvaltade

fastighetskapitalet torde enligt bostadsstyrelsens mening

knappast möta gensaga, om inte den övre belåningsgränsen för allmännyttiga

företag sänkes. Skulle däremot krav resas på kommunal toppinsats

blir enligt styrelsens mening kostnaderna så stora, att de kan komma

att te sig avskräckande för vissa kommuner. Styrelsen finner det under alla

förhållanden skäligt, att kravet endast skall gälla för den del av kapitalet

som belöper sig på nytillkommande byggnader. Utredningens förslag lämnas

utan erinran av SABO, som emellertid anser att det på vissa orter skulle

vara opraktiskt och orealistiskt att kräva att kommunerna skall tillskjuta

kapitalet genom teckning av aktier eller andelar. Samma syftemål kan enligt

SABO:s mening uppnås, om kommunerna blir skyldiga att till företagens

disposition ställa rörelsekapital, att lyftas när företagen kan vara i

behov av medel. SABO framhåller, att denna anordning redan tillämpas i

vissa kommuner som funnit den ändamålsenlig. Om villkor beträffande företagens

grundkapital skall uppställas bör det enligt SABO:s mening överlåtas

åt kommunerna att bestämma i vilken form kapitalet skall ställas till disposition,

och det bör ankomma på bostadsstyrelsen att utfärda normer. Utredningens

förslag avstyrkes av bl. a. Stadsförbundet samt av fullmäktige i flertalet

av de kommuner som särskilt uttalat sig därom. Stadsförbundet anför,

att det med fog kan invändas att kommunerna i annan ordning bör kunna

medverka till att företagen har tillräckligt rörelsekapital. Stadsfullmäktige

i Göteborg finner det vara ovedersägligen riktigt, att de allmännyttiga företagen

i sin verksamhet har behov av större rörelsekapital än som motsvarar

den nu gällande regeln. Stadsfullmäktige anser emellertid, att det i Göteborg

tillämpade förfarandet, som innebär att kommunen till företagen utlämnar

räntebärande förlagslån, är alt föredraga framför en obligatorisk ökning av

grundfond resp. aktiekapital.

Utredningens förslag om avskaffande av den för vissa bostadsrättsföreningar

och enskilda bostadsföretag nu

tillämpade belåningsgränsen 90 procent tillstyrkes av bostadsstyrelsen

i vad det avser lån till bostadsrättsföreningar utan kommunal

representation. Styrelsen anser dock, alt denna belåningsgräns bör behållas

vid belåning av radhus och kedjehus, som byggs av bostadsrättsföreningar.

Vid belåning av mindre flerfamiljshus — vilka ofta uppföres av småhantverkare

som bor i huset eller har rörelse där — bör enligt styrelsens mening

möjligheten att bevilja lån intill 90 procent av belåningsvärdet bibehållas.

Stadsförbundet anser, alt förslaget om sänkning av belåningsgränsen från

90 till 85 procent av belåningsvärdet för andra bostadsrättsföreningar än

0 —Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. nr 100

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj. ts proposition nr JOO år 1957

dem som har kommunal representation i styrelsen är ännu mera betänkligt

än förslaget att sänka belåningsgränsen för de i egentlig mening kooperativa

företagen. Enligt förbundets mening är det ur kommunal synpunkt ej önskvärt

att enbart främja tillkomsten av bostadsrättsföreningar som är kooperativa

i låneteknisk mening.

Utredningens förslag om oförändrad övre belåningsgräns

för egnahemslån har icke föranlett några erinringar från remissorganens

sida.

Utredningens förslag beträffande tidigare beviljade kapitalsubventioner

har i regel icke närmare berörts i yttrandena. Förslaget

om återkrav av provisoriska och ortsdifferentierade tilläggslån har i

huvudsak tillstyrkts av de remissinstanser som i övrigt tillstyrkt utredningens

förslag beträffande avvecklingen av de generella subventionerna.

Näringslivets byggnadsdelegation anser dock, att de ortsdifferentierade tillläggslånen

bör återkrävas till större del än utredningen föreslagit. Fr. o. in.

den 1 januari 1960 bör sålunda utöver det belopp utredningen föreslagit,

återkrävas ett belopp motsvarande högst det kapitaliserade värdet av 80 öre

per kvm lägenhetsyta i ortsgrupp 4. I likhet med fullmäktige i riksbanken

och fullmäktige i riksgäldskontoret anser delegationen vidare, att icke återkrävda

delar av tilläggslånet tills vidare bör kvarstå som en ränte- och

amorteringsfri skuld till staten.

Bostadsstgrelsen, som icke har godtagit utredningens program för avveckling

av de generella subventionerna, framhåller att det f. n. icke med

säkerhet kan bedömas huruvida hyrorna i hus som blivit färdigställda 1956

och 1957 kan komma att motivera paritetsbevarande åtgärder i form av uppjustering

av hyrorna i dessförinnan färdigställda hus. Denna osäkerhet

motiverar ett uppskjutande av paritetsbevarande åtgärder till dess det blir

möjligt att statistiskt konstatera om sådana blir nödvändiga med hänsyn till

de hyror som faktiskt uppkommer under här avsedd tid.

Hgresgästernas riksförbund och HSB motsätter sig återkrav av tidigare

beviljade tilläggslån, varvid HSB åberopar samma motivering som utredningen

anfört för sitt förslag att efterskänka kapitalsubventioner till äldre

egnahem. Drätselkammaren i Östersund anser, att skälig hänsyn bör tagas

till de produktionskostnader och den standard de fastigheter har, som

skulle komma att belastas med aterbetalningsskyldighet. Drätselkammaren

framhåller, att staden hittills icke har ansett det lämpligt att återkräva de

kommunala tilläggslånen, då en sådan generellt beräknad återbetalningsskyldighet

hl. a. skulle medföra synnerligen ojämnt fördelade kostnader för

de olika fastighetsobjekten. Drätselkammaren anser, att utredningen, då

den framlagt sitt förslag, alltför mycket bortsett från värdet av att bostadsproducenter

och hyresgäster liksom kommunerna bör ha förtroende för

statsmakternas deklarationer under en lång följd av år.

Utredningens förslag att efterskänka kapitalsubvention till

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

tidigare byggda egnahem avstyrkes av bl. a. bostadsstyrelsen, statskontoret,

bank- och fondinspektionen och Näringslivets byggnadsdelegation.

Bostadsstyrelsen framhåller i detta sammanhang, att de egnahemsägare som

byggde under 1940-talet med stöd av tertiärlån nu har förhållandevis mycket

låga bostadskostnader och stora möjligheter att göra törtjänster vid

försäljningar. Med hänsyn härtill bör kapitalsubventionen tills vidare kvarstå

som ränte- och amorteringsfri skuld till staten. Liknande synpunkter

anföres av övriga här ovan nämnda remissorgan.

Utredningens förslag att undantaga kommunala, allmännyttiga

och kooperativa bostadsföretag från hyres kontroll

genom statliga organ, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna i Uppsala, Östergötlands

och Älvsborgs län, stadsfullmäktige i Lidingö, Nässjö och Örebro, drätselkammaren

i Umeå samt Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Förslaget

har avstyrkts av statens hyresråd, Hyresgästernas riksförbund, överståthållarämbetet,

stadsfullmäktige i Malmö samt Landsorganisationen, varjämte

TCO uttalat tveksamhet.

Bostadsstyrelsen förklarar sig finna förslaget lämpligt med hänsyn till

vad som redan genomförts i hyresregleringssammanhang. Styrelsen framhåller

dock, att när det gäller allmännyttiga företag det stundom finns ett

sådant samröre mellan kommunen, förmedlingsorganet och det allmännyttiga

företaget, att man ej alltid kan räkna med såsom självklart, att statliga

subventioner till fullo kommer de boende tillgodo, om icke någon form

av statlig tillsyn utövas. Styrelsen framhåller att detta kan gälla, t. ex. om

kommunen är markförsäljare, vid genomförandet av sanering där många

olika intressen gör sig gällande eller slutligen vid avvägningen av hyror för

bostäder och kommersiella lokaler.

Statens hyresråd erinrar om att frågan om att befria hus ägda av kommunala

och allmännyttiga företag från kontroll enligt hyresregleringslagen

behandlats vid 1956 års riksdag och att riksdagen därvid, på av departementschefen

anförda skäl, begränsat sig till att upphäva kontrollen för

lägenheter i hus för vilka statligt lån slutligt beviljats efter årets utgång.

Med hänsyn härtill avstyrker hyresrådet utredningens förslag i förevarande

del.

Hyresrådet finner det icke heller vara motiverat att från de långivande

myndigheternas kontroll undantaga byggnader ägda av kommunala, allmännyttiga

eller kooperativa företag. Rådet anser att ifrågavarande byggnader

icke bör behandlas annorlunda än andra. Hyresrådet framhåller

vidare bl. a., att det har erfarenhet av att dylika företag baserat yrkanden

om grundhyror på kalkyler som icke kunnat godtagas av de hyresreglerande

myndigheterna.

Bostadsstyrelsen och flera länsbostadsnämnder samt fullmäktige i vissa

kommuner har i sina yttranden berört frågan om en revision av de

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 ur 1957

maximerade belåningsvärdena för småhus. Bostadsstyrelsen

har i denna fråga anfört följande.

Länsbostadsnämndernas erfarenheter av de maximerade belåningsvärdena

för småhus har inhämtats under hand, och de har varit övervägande

positiva, men i en del avseenden även negativa. Invändningar har gjorts

mot att reglerna inte tar hänsyn till tomtkostnadernas starka växlingar

olika orter emellan. Det har också framhållits, att belåningstaket är för

lågt för att motsvara behovet inom en del områden. Några nämnder har

framhållit, att den nuvarande begränsningen av lånemöjligheterna gör det

svårt för en del befolkningsgrupper att tillfredsställande lösa sin bostadsfråga

i form av ett egethem. Att småhusproduktionen till följd av maximibestämmelserna

har utvecklats mot mindre och enklare hustyper är slutligen

en allmän iakttagelse. Man får det intrycket av nämndernas uttalanden

i dessa frågor, att bestämmelserna om högsta belåningsvärde för egnahem

samt för rad- och kedjehus behöver jämkas i en del avseenden.

I en betydelsefull fråga synes länsbostadsnämnderna redan ha en bestämd

uppfattning. Det gäller det nuvarande sambandet mellan låntagarens

barnantal och belåningstaket. Allmänheten har svårt att förstå, att identiskt

lika hus på likvärdiga tomter kan komma att åsättas väsentligt olika belåningsvärden.

Då det gäller gruppbyggandet, och särskilt då fråga är om

råd- eller kedjehus, vållar detta besvärligheter och skapar ovisshet vid uppläggningen

och planeringen av företagen. För övrigt bör i regel utrymmesbehovet

i ett egethem bedömas från huvudsakligen andra utgångspunkter

än familjens storlek med avseende på antalet minderåriga barn just vid

byggnadstillfället. Inemot två tredjedelar av de egnahemsbyggare som söker

statliga lån redovisar minst två minderåriga barn. Tar man med även ettbarnsfamiljerna,

representerar familjerna med minderåriga barn ca 85 procent

av de lånsökande. Bostadsstyrelsen får föreslå, att bestämmelserna

ändras så att, oberoende av familjens storlek, 55 000 kronor blir högsta

belåningsvärde i Stockholms- och göteborgsområdena samt i övre Norrland

och att på samma sätt 50 000 kronor blir högsta belåningsvärde i övriga

delar av landet.

Styrelsen förklarar, att den i övrigt icke är beredd att nu framlägga preciserade

förslag till jämkningar i bestämmelserna om lånetak. Styrelsen

förklarar sig emellertid ha för avsikt att i den mån styrelsen finner sådana

påkallade anmäla detta, och understryker angelägenheten av att Kungl.

Maj:t förblir oförhindrad att utan att behöva avvakta en riksdagsbehandling

av frågan vidtaga erforderliga ändringar av bestämmelserna.

Styrelsen förklarar, att den i avsikt att förhindra att villkoren för tertiärlån

resp. egnahemslån blir avgörande för valet av förvaltningsform vid

uppförandet av rad- och kedjehus har övervägt att framlägga förslag om

en enhetlig belåningsform för dessa hustyper. Styrelsen har emellertid

funnit, att frågan behöver utredas ytterligare. Enligt styrelsens mening kan

emellertid styrelsens förslag om ett enhetligt belåningstak utan hänsyn till

familjens storlek som omedelbart genomförbar åtgärd väntas få stor betydelse

i nämnda syfte. Härom anför styrelsen vidare följande.

Den omständigheten att en bostadsrättsförening enligt nu gällande be
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

stämmelser endast kan komma upp till det lägre belåningstaket har onekligen

i en del fall fått till följd, att man har valt att söka egnahemslån, med

därav följande förvaltningsform, där en bostadsrättsförening ur andra synpunkter

hade varit att föredra. Genomföres styrelsens förslag om enhetligt

belåningstak, kommer bostadsrättsföreningen i ett något bättre läge än

egnahemsägaren, då det gäller frågan om egen insats, men i gengäld skall

egnahemslånet alltjämt innehålla en kapitalsubvention, vilket torde väga

lika tungt ur psykologisk synpunkt.

Departementschefen

I det föregående har jag intagit den ståndpunkten att övervägande skäl

talar för en minskning av de generella subventioner, som nu utgår till

statsbelånade bostadshus. Jag har vidare uttryckt den meningen, att man

bör gå fram något försiktigare än bostadspolitiska utredningen förordat.

Till en början skall jag behandla med flerfamiljshusbyggandet sammanhängande

problem och därefter frågor som rör småhusbyggandet.

Bostadspolitiska utredningen har i fråga om villkoren för tertiärlån

till flerfamiljshus förordat en höjning av räntan med 1 procent,

dvs. till i allmänhet 4 procent men för den del av lånet som avser andra

lokaler än bostäder 5 procent. Vidare har utredningen föreslagit att räntan

skall vara obunden och att amorteringstiden för lånet skall sättas till

35 år mot f.n. i allmänhet 40 år.

Detta förslag torde tillgodose rimliga krav på anpassning av villkoren

för tertiärlån till statens faktiska utgifter för ifrågavarande långivning.

Visserligen överstiger f. n. räntesatsen för statens fasta upplåning 4 procent

och räntesatsen för inteckningslån i öppna marknaden ligger rätt

betydligt högre, varför en ränta av 4 procent på tertiärlånet innebär en

indirekt subvention av ganska stor omfattning. Såsom jag i det föregående

framhållit bör emellertid bostadsbyggandet skyddas mot tillfälligt höga

räntor^ En fullständig anpassning till de räntesatser för inteckningslån,

som f. n. gäller, synes därför inte böra komma i fråga. Jag tillstyrker alltså

utredningens förslag beträffande räntan på tertiärlån för nybyggda hus.

Vad särskilt angår förslaget, att denna ränta icke skall vara fast under

lånets hela löptid utan obunden, kan anföras att en rörlig ränta på tertiärlånet

inför ett ovisshetsmoment, som kan förefalla att strida mot önskemålet

om stabilitet i fastighetsförvaltningen. Vissa remissorgan har också

anfört betänkligheter mot detta förslag. Att räntan på statslånet skall

vara obunden i vedertagen mening och alltså till sin höjd beroende av

förändringarna i räntesatserna för vanliga inteckningslån finner jag icke

tillfredsställande. Utredningens förslag har ej heller denna innebörd. Så

länge stödet till bostadsbyggandet inbegriper ett visst skydd mot förändringar

i räntesatserna för primär- och sekundärlån, framstår det som

naturligt, alt räntan på statslånet såvitt möjligt hålles oförändrad. Man

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungl. Maj:ts proposition nr JOO är 1957

bör emellertid räkna med att förhållandena på bostads- och fastighetsmarknaderna

framdeles kan bli sådana, att i första hand en sänkning av

räntan å statslånet blir motiverad. Bestämmelserna angående räntan på

lånet bör fördenskull utformas så, att hinder för en ändring av räntesatsen

icke föreligger. Utredningens förslag i denna del tillstyrkes alltså.

Vad angår amorteringstiden för tertiärlån anser jag att skäl talar för

en förkortning av densamma. Det är synnerligen svårt att bilda sig en

klar föreställning om hur hyror och fastighetsvärden framdeles kommer

att utveckla sig. Såväl den tekniska som ekonomiska och sociala utvecklingen

kan emellertid bli sådan, att klokheten bjuder att man räknar

med en i förhållande till tidigare gängse föreställningar relativt kort avskrivningstid

för i bostadsfastigheter investerat kapital. Jag delar sålunda

statskontorets och sparbanksinspektionens uppfattning, att amorteringstiden

bör förkortas något mera än utredningen förordat, och vill föreslå

att den generellt fastställes till 30 år. Under sådana förhållanden kan jag

godtaga utredningens förslag, att det för enskilda företag nu uppställda

kravet på en viss extra amortering skall slopas.

I en del fall utgår tertiärlån med större belopp än normalt på grund

av att primär- och sekundärlån icke kan erhållas till belopp motsvarande

70 procent av fastighetens avkastningsvärde. I dylika fall medges en s. 1c.

fördjupning av tertiärlånet, vilket därigenom delvis kommer att tillgodose

ett kreditbehov, som normalt antages täckt med sekundärlån. Bostadsstyrelsen

har förordat att för sådan del av tertiärlån skall gälla den för

sekundärlån sedvanliga amorteringstiden. Starka skäl talar emellertid för

att amorteringstiden för hela tertiärlånet är enhetlig och jag anser att

amorteringstiden undantagslöst bör vara 30 år och amortering av hela

tertiärlånet alltså ske med en trettiondel om året.

Vad gäller tertiärlånets storlek har bostadspolitiska utredningen förordat

en sänkning av tertiärlånets övre gräns. För kommunala och allmännyttiga

bostadsföretag föreslås en sänkning av gränsen från 100 till 97

procent av avkastningsvärdet och för kooperativa företag från 95 till 92

procent. För enskilda företag förordas att nuvarande möjligheter att bevilja

lån över 85 procent av avkastningsvärdet skall slopas. Såsom skäl

för förslaget har utredningen bl. a. åberopat önskvärdheten av att bostadssparandet

stimuleras och att eu utvidgning av den statliga långivningen till

flera objekt främjas.

Dessa av utredningen anförda skäl för en sänkning av övre belåningsgränsen

finner jag värda beaktande. Emellertid förefaller det tveksamt,

om en sänkning av den övre belåningsgränsen bör företagas i nuvarande

läge. Såsom flera remissorgan framhållit får man lov att beakta, att de

fr. o. in. den 1 januari 1956 införda högsta belåningsvärdena för bostadshus

inneburit en begränsning i den statliga långivningen. Visserligen kan det

sägas, att syftet med maximeringen av belåningsvärdena icke har varit

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

att minska statens lån i förhållande till de kreditbehov som föreligger, utan

att avsikten har varit att främja ett billigare byggande. De högsta belåningsvärden,

som har fastställts, skall sålunda täcka de produktionskostnader,

som uppstår vid ett rationellt byggande. Man kan emellertid icke

bortse från att införandet av högsta belåningsvärden för bostadshus inneburit

vissa anpassningssvårigheter. I olika fall har sålunda produktionskostnaderna

kommit att överstiga belåningsvärdena, vilket har ökat byggnadsföretagens

kapitalinsats. På grund härav anser jag att en sänkning av

övre belåningsgränsen för tertiärlånet inte bör företas nu. Däremot vill jag

förorda utredningens förslag, att de allmännyttiga bostadsföretagens grundkapital

skall motsvara minst 1 procent av det förvaltade fastighetskapitalet

mot f. n. endast 0.5 procent.

Bostadspolitiska utredningen har föreslagit, att de nya bestämmelserna om

tertiärlån skall tillämpas i fråga om byggnadsföretag, som i samband med

preliminärt beslut om lån förutsatts bli igångsatta tidigast den 1 juli 1957.

Med hänsyn till den överenskommelse ifråga om tvååriga löneavtal, som

Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen nyligen träffat, anser jag

att ändringarna bör genomföras först fr. o. m. den 1 januari 1958.

Bostadspolitiska utredningen har föreslagit att den för primär- och

sekundärlån »garanterade» räntan höjes med 0,5 procent. Innebörden

av förslaget är att staten skulle täcka räntekostnaden i vad den

överstiger för primärlån 4,5 procent för hus byggda åren 1941—45, 4 procent

för hus byggda åren 1946—50 och 3,5 procent för därefter byggda

hus. I det föregående avsnittet har jag tagit ställning till de kritiska synpunkter

på detta förslag, som vissa remissorgan har framfört. I detta

sammanhang torde böra understrykas att en höjning av de garanterade

räntorna icke innebär en principiell nyhet eller ett avsteg från de riktlinjer

för bostadspolitiken, som har gällt under efterkrigstiden. De bostadspolitiska

åtgärderna har inte varit grundade på föreställningen, att en

garanterad ränta av 3 procent i fråga om primärlån är ett absolut villkor

för en störningsfri bostadsproduktion eller för en allmän förbättring av

bostadsstandarden. Bl. a. visar beslutet år 1955 om höjning av den garanterade

räntan för en stor del av de statsbelånade bostadshusen, att så icke

är fallet. Det är här fråga om en viss anpassning av ränteutgifterna för

statsbelånade hus till ränteläget på marknaden i övrigt. Ej heller kan en

generell höjning av den garanterade räntan med 0,5 procent föranleda en

ökad hyresspittring. Fråga blir om en ökning av ränteutgifterna för alla

statsbelånade hus med ett belopp, som motsvarar 5 å 6 procent å hyrorna. I

anledning av att vissa remissorgan anfört farhågor för att denna anpassning

av ränteutgifterna till del faktiska lägel skulle driva upp de allmänna levnadskostnaderna

och ge upphov till krav på ökade löner må erinras om att

en höjning av hyrorna i statsbelånade hus med 5 a 0 procent medför eu

obetydlig ökning av konsumentprisindex.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

På grund av det anförda tillstyrker jag utredningens ifrågavarande förslag.

De nya garantiräntorna torde böra gälla fr. o. in. den 1 juli 1957.

Bostadspolitiska utredningen har föreslagit att låntagarna skall gottgö

r a s ränteeftergifter i snabbare takt än som f. n. är

fallet. Denna fråga behandlades i förra årets statsverksproposition. Det

föreslogs då att ändring inte borde ske i utbetalningstakten men att

Kungl. Maj :t, om synnerliga skäl förelåg, i särskilda fall skulle äga medgiva

en snabbare utbetalning av ränteeftergift. Förslaget godtogs av riksdagen.

Kungl. Maj :t har sedermera medgivit, att utbetalning av eftergifter

för småhus får ske halvårsvis mot tidigare en gång om året. I övrigt har

något medgivande av detta slag hittills icke lämnats. Jag är icke beredd

att nu intaga en ändrad ståndpunkt i denna fråga.

Bostadspolitiska utredningen har föreslagit att det s. k. o r t s d i f f erentierade

tilläggslånet skall slopas. Ett flertal remissorgan

har tillstyrkt förslaget, medan andra framhållit att detta lån är av betydelse

för flerfamiljshusbyggandet på mindre orter och att ett omedelbart

slopande av lanet skulle medföra svårigheter för bostadsbyggandet

på dessa orter. Under de senaste åren har det provisoriska tilläggslånet,

som infördes i slutet av år 1951, successivt avvecklats. För företag, som

färdigställes efter den 31 mars i år, kan provisoriskt tilläggslån icke beviljas.

Det kan under sådana förhållanden synas naturligt att nu besluta

om en avveckling av det ortsdifferentierade tilläggslånet. Om man vill

undvika störningar i bostadsbyggandet på de mindre orterna kunde man

tänka sig att genomföra denna avveckling i två etapper. Den principiella

inställning till generella subventioner, som jag i det föregående givit uttryck

åt, gör att jag inte kan finna det nödvändigt att under längre tid

behålla det ortsdifferentierade tilläggslånet. Det av flera remissorgan framförda

önskemålet, att avvecklingen av de generella subventionerna skall

ske successivt, motiverar emellertid att prövningen av frågan om det ortsdifferentierade

tilläggslånets slopande får anstå.

Enligt gällande bestämmelser utgår ortsdifferentierat tilläggslån med ett

belopp motsvarande det kanitaliserade värdet av ett årligt bidrag på 0.40—

LM. kronor per kvmimstadslägenhetsvta. Kapitaliseringsfaktor är för hus

av sten 3,7o procent och för hus av trä 4,00 procent. Om de ändringar av

villkoren för statligt lån och bidrag, som jag har föreslagit, genomföres,

kommer dessa kapitaliseringsfaktorer att sakna anknytning till finansieringsvillkoren

i övrigt. Det kommer då inte längre att finnas skäl att beräkna

tilläggslån efter skilda grunder för stenhus och trähus. Då det vidare

är önskvärt, att reglerna för beräkning av tilläggslån blir så enkla som

möjligt, förordar jag, att tilläggslån i huvudsaklig överensstämmelse med

vad som hittills gällt beviljas med ett belopp motsvarande 10 kronor i subventionsgrupp

1, 20 kronor i ortsgrupp 2, 30 kronor i ortsgrupp 3 och 40

kronor i ortsgrupp 4, allt räknat per kvm bostadslägenhetsyta. Till lånet

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

bör liksom hittills knytas ett kommunalt bidrag motsvarande 10 procent

av lånets belopp. De av mig förordade reglerna bör tillämpas på företag,

vilka erhåller tertiärlån enligt de villkor jag har förordat i det föregående.

Utredningens uppfattning, att särskilt tilläggslån även framdeles bör

kunna beviljas för byggnadsföretag, som utföres under

vintern, kan jag godtaga. Att utsträcka denna subvention också till

småhus, såsom Näringslivets byggnadsdelegation ifrågasatt, finner jag ur

bl. a. administrativ synpunkt icke lämpligt.

Bostadspolitiska utredningen har föreslagit, att kommunala, med kommun

jämställda samt allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag icke

längre skall vara underkastade b y r e s k o n t r o 11 från det lånebeviljande

organets sida. Vidare har förordats att ifrågavarande bostadsföretag,

i den mån de är underkastade hyreskontroll enligt hyresregleringslagen,

skall befrias jämväl från denna kontroll.

Ett godtagande av detta förslag skulle medföra en betydande förenkling

av handläggningen av låneärenden. Även den fortlöpande hyreskontrollen

skulle reduceras. Mot förslaget skulle kunna anföras, att ett slopande av

hyreskontrollen för vissa bostadsföretag kunde innebära en orättvisa. Särskilda

skäl kan dock åberopas för att bibehålla hyreskontrollen i fråga

om enskilda bostadsföretag så länge bostadsbrist är för handen. Risk

skulle annars föreligga, att dessa företag på grund av den otillräckliga

tillgången på bostäder skulle ta ut hyror, som överstiger vad som motsvarar

fastighetsomkostnaderna. Beträffande kommunala och därmed jämställda

företag kan det icke antagas föreligga ett ekonomiskt intresse av

att uttaga högre hyror än som erfordras för att täcka omkostnaderna.

Förslaget att för dessa företag slopa hyreskontrollen har också tillstyrkts

av bl. a. Sveriges fastighetsägareförbund.

Jag anser att hyreskontrollen bör inskränkas på det av utredningen föreslagna

sättet. Därvid förutsätter jag, att de berörda fastigheternas ägare är

beredda att taga all rimlig hänsyn till hyresgästernas berättigade intressen

och att eventuella tvister kommer att lösas genom förhandlingar mellan

parterna.

Frågan om sådan ändring av hyresregleringslagen, som erfordras i anledning

härav, har tidigare denna dag anmälts av chefen för justitiedepartementet.

Jag övergår nu till att behandla vissa med långivningen till småhus

sammanhängande frågor.

Bostadspolitiska utredningen har föreslagit att räntan_å egna
hemslån

skall höias från 3 till 4 procent. Förslaget överensstämmer

med vad utredningen förordat i fråga om tertiärlån. I fråga om de skäl,

som talar för eu dylik justering av räntan för egnahemslån, får jag hänvisa

till vacl jag förut anfört beträffande räntan å tertiärlån. Utredningen

har vidare föreslagit att räntan å s. k. fördjupad del av egnahemslån till

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

den del det tryggas av inteckningssäkerhet, som ligger över 40 procent

av belåningsvärdet, tills vidare skall vara 4 procent. I övrigt skall vid fördjupning

av lånet enligt utredningens förslag räntan motsvara den, som

bär garanterats för bottenlån. Utredningen har slutligen i detta sammanhang

förordat att räntan på egnahemslån — liksom i fråga om tertiärlån

— skall vara obunden.

I överensstämmelse med mitt ståndpunktstagande i det föregående beträffande

räntevillkoren för tertiärlån tillstyrker jag utredningens förevarande

förslag.

Utredningen har vidare föreslagit att den rån tefria stående

delen av egnahemslånet skall sänkas från 4 000 till 3 000 kronor. Vid

den föregående behandlingen av de allmänna grunderna för bostadspolitiken

har jag ansett, att kapital subventionen till småhusbyggandet skall

bibehållas. Visserligen följer icke härav att en ändring av subventionens

storlek icke skulle kunna ifrågakomma. I likhet med flera remissorgan

anser jag det dock tveksamt, huruvida i nuvarande läge en minskning av

denna kapitalsubvention är tillrådlig. Subventionen har de två senaste

åren successivt sänkts från 8 000 till 4 000 kronor. Småhuset är den för

barnfamiljer många gånger lämpligaste bostadsformen. Den alldeles övervägande

delen av småhusproduktionen sker också för familjer med minderåriga

barn. Även om kostnaderna för ett egethem håller sig inom de för

egnahemslån fastställda belåningsvärdena, alltså 45 000 å 50 000 kronor,

blir de årliga utgifterna för barnfamiljer med vanliga inkomster rätt betungande.

På grund härav föreslår jag att kapitalsubventionen tills vidare

förblir oförändrad.

En fråga som vid skilda tidpunkter och i olika sammanhang tilldragit

sig uppmärksamhet är, huruvida icke kapitalsubventionen till småhus

borde vara behovsprövad. Om man anser, att generella subventioner till

bostadsproduktionen nu i huvudsak kan undvaras, kan det framstå som

inkonsekvent att bibehålla en ganska stor generell subvention till småhus.

Bostadspolitiska utredningen har emellertid icke funnit det lämpligt att

förorda en behovsprövning av kapitalsubventionen.

I syfte att undvika en behovsprövning av sedvanligt slag har sedan

länge den bestämmelsen gällt, att egnahemslån och därtill knutna subventioner

kan beviljas endast för egnahem, som icke har en lägenhetsyta

överstigande ett visst antal kvadratmeter, f. n. 125 kvm.

Om man önskar förbehålla kapital- och räntesubventionen i huvudsak

dem, som är i behov av ekonomisk hjälp från samhällets sida för att lösa

sin bostadsfråga, ligger det närmast till hands att sänka denna maximiyta.

Det synes rimligt antaga att egnahem, som uppföres av familjer med

vanliga inkomster, i regel har en yta icke överstigande 100 kvm. Fall

torde dock förekomma, där ylan är något större beroende på hustypen

eller behovet av ett särskilt arbetsrum eller med hänsyn till stort barnantal.

Jag föreslår därför att egnahemslån med räntefri stående del samt

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

ränteeftergift skall kunna beviljas för nybyggnad av enfamiljshus, vilkas

läaenhetsvta inte överstiger 110 kvm. För hus vilkas lägenhetsyta överstiger

110 kvm men inte 125 kvm, bör egnahemslån inom 90 procent av belåningsvärdet

kunna beviljas men inte vare sig kapital- eller räntesubvention. Motsvarande

bestämmelser bör gälla i fråga om tvåfamilj shus. I anslutning till

vad som f. n. gäller bör i särskilda fall lån utan subvention kunna beviljas

även om lägenhetsytan överstiger 125 kvm. I fråga om lån till ombyggnad av

småhus torde någon ändring av gällande bestämmelser i denna del inte böra

företagas nu.

De av mig föreslagna ändringarna i villkoren för egnahemslån bör avse

byggnadsföretag, beträffande vilka det lånebeviljande organet i samband

med meddelande av beslut om lån förutsätter igångsättning tidigast den 1

januari 1958.

I detta sammanhang torde jag få upptaga frågan om en ändring i föreskrifterna

angående högsta belåningsvärden för småhus.

Enligt dessa föreskrifter kan lånesökande, som är familjeförsörjare och

har minst två minderåriga barn, erhålla egnahemslån på grundval av ett

belåningsvärde, som med 5 000 kronor överstiger det värde som eljest

gäller. I vanliga fall kan en dylik familj för ett enfamiljshus få ett belåningsvärde

av högst 50 000 kronor fastställt, medan för andra lånesökande

värdet icke kan sättas högre än 45 000 kronor. I det följande

kommer jag att förorda att familiebostadsbidrag skall kunna beviljas icke

endast som hittills familjer med minst två barn under. 16 år.utan också

familjer med ett minderårigt barn. Skäl talar därför för att de högsta

belåningsvärdena icke för framtiden differentieras såsom nu sker. De f. n.

för familjer med minst två barn gällande värdena torde därvid böra tilllämpas

även i fråga om andra lånesökande.

Vad härefter angår den garanterade räntan i fråga om bottenlån

har bostadspolitiska utredningen — i överensstämmelse med vad

som förordats beträffande flerfamiljshus — föreslagit att räntesatsen höjes

med 0,5 procent. Jag vill emellertid erinra om att ränteeftergiften för

småhus icke beräknas från fall till fall utan har fastställts till vissa schablonbelopp.

De belopp som f. n. gäller har beräknats med utgångspunkt

från eu ränta på bottenlån av 4,75 procent och under förutsättning att

den garanterade räntan för hus färdigställda 1941-48 utgör 4 procent,

för hus färdigställda 1949—50 3,5 procent och för senare färdigställda

hus 3 procent. I slutet av förra året höjdes räntan på bottenlån i allmänhet

med 0,25 procent. En däremot svarande omräkning av schablonbeloppen

torde bl. a. av administrativa skäl inte böra ifrågakomma. I överensstämmelse

med den ståndpunkt till ränteskyddet, som jag intagit i det

föregående, förordar jag alt den garanterade räntan i fråga om bottenlån

till småhus höjes med 0.5 procent. Ändringen bör dock företagas först

fr. o. in. den 1 januari 1958. Nya schablonbelopp bör alltså beräknas och

gälla fr. o. in. nämnda dag.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

I detta sammanhang torde jag slutligen få behandla ett par frågor som

berör såväl flerfamiljshus som småhus.

Bostadspolitiska utredningen har föreslagit att möjlighet skall finnas

att bevilja ränteeftergift för byggnadsföretag, som

icke finansieras med statligt lån. Syftet med detta förslag

har angetts vara att i ökad utsträckning kanalisera den öppna marknadens

kreditmedel till bostadsbyggandet. Utredningen har närmast tänkt

sig en försöksverksamhet avseende enbart flerfamiljshus och i huvudsak

endast sådana hus, som tillkommer på vissa industriföretags initiativ.

Förslaget har tillstyrkts av bl. a. Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen.

Såsom jag förut framhållit är det en central fråga hur

bostadsbyggandet skall kunna ökas. Jag har pekat på skilda åtgärder för

effektivisering och förbilligande av bostadsbyggandet. Vidare har jag tillstyrkt

åtgärder, som innebär ett ökat bostadssparande. Möjligheten att

stimulera den bostadsproduktion, som äger rum utan anlitande av statliga

lån, är värd att prövas. Det torde inte kunna förnekas att åtskilliga fall

förekommit, där ansökan om statligt lån icke varit beroende av lånesökandens

behov av att få statens hjälp för att täcka kreditbehovet utan

sammanhängt med en önskan att bli delaktig av de subventioner, i första

hand räntesubventionerna, som är förbundna med de statliga lånen. En

dylik ordning kan inte anses rationell. Överhuvudtaget torde det för framtiden

finnas anledning att hålla isär å ena sidan det behov av finansiellt

stöd åt bostadsbyggandet, som i första hand betingas av önskan att främja

produktionen av bostäder genom allmännyttiga och kooperativa bostadsföretags

försorg och att underlätta för barnfamiljerna att skaffa sig egnahem

och å andra sidan behovet av subventioner i syfte att reducera bostadskostnaderna.

På grund härav anser jag, att möjlighet bör finnas att under nästa

budgetår till bostadshus,_sgm tiljkominer utan hjälp av statliga lån, bevilja

en viss ränteeftergift. Såsom villkor för ränteeftergift bör i huvudsak

gälla vad som föreskrives beträffande tertiärlån och egnahemslån med

räntefri stående del. Bl. a. bör sålunda lägenheterna icke få upplåtas till

hyror, som väsentligt överstiger vad som medges i fråga om statsbelånade

företag. I fråga om flerfamiljshus bör dessutom det villkoret uppställas

att ytan i våningsplan till minst 75 procent upptages av bostäder. Räntesubventionen

bör beräknas på grundval av en garanterad ränta av 4 procent

och lämpligen avse lån mot inteckning inom för flerfamiljshus högst

75 procent och för småhus högst 50 procent av det belåningsvärde, som

det hidragsbeviljande organet kan godkänna. Verksamheten bör bedrivas

på försök.

Slutligen kommer jag till frågan, huruvida tidigare beviljade

kapitalsubventioner skall återkrävas eller icke. Jag vill erinra

om att tidigare beviljade tilläggslån för flerfamiljshus, som tillkommit

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Ilungl. Maj. ts proposition nr 100 ur 1957

åren 1942—50, slutligt reglerats genom beslut av 1953 års riksdag. Huvudparten

av dessa lån har återkrävts, medan lånen i övrigt efterskänkts.

Motsvarande kapitalsubventioner till småhus har ännu icke definitivt reglerats.

Enligt uttalande av 1953 års riksdag skall emellertid före 1957 års

utgång slutlig ställning tagas till frågan om återbetalning av dessa subventioner,

vilka lämnats i form av tilläggslån eller räntefri stående del av

tertiärlån.

Bostadspolitiska utredningen har förordat, att de nämnda lånen till

småhus skall efterskänkas. Jag anser denna ståndpunkt rimlig. De hus

det gäller kommer att belastas med jämförelsevis höga ränteutgifter på

grund av en relativt hög garanterad ränta. Behovet av reparations- och

förbättringsarbeten torde också för dessa hus redan i stor utsträckning

ha börjat göra sig gällande, vilket ökar bostadskostnaderna. Jag tillstyrker

därför utredningens förslag i denna del.

Vad gäller tilläggslån till flerfamiljshus, beviljade fr. o. m. år 1951, har

bostadspolitiska utredningen föreslagit att huvuddelen av lånen skall återkrävas,

medan återstoden skall efterskänkas. Jag anser emellertid övervägande

skäl tala för att dessa lån inte slutligt regleras nu. Beslut bör

dock nu fattas om en begränsad amortering av dessa lån. Jag finner det

sålunda lämpligt att fr. o. in. den 1 januari 1958 amortering skall verkställas

av ett belopp motsvarande det kapitaliserade värdet av ett årligt

bidrag av 1 krona per kvm bostadslägenhetsyta. Därvid bör tillämpas den

kapitaliseringsprocent, som har gällt vid lånets beviljande. Amorteringstiden

torde böra fastställas till 25 år. I övrigt bör lånen tills vidare vara såväl

ränte- som amorteringsfria.

Utredningen har ansett, att kommunerna bör beredas möjlighet att åter
kräva

av k o in in u n e n i a n 1 e d n i n g_a_v tillägg sl åne t b e
viliat

bidrag till ifrågavarande bostadshus. I detta sammanhang vill

jag erinra om att Svenska stadsförbundet tidigare gjort framställning om

åtgärder för att bereda kommunerna möjlighet att återkräva motsvarande

bidrag beträffande tidigare färdigställda, med statligt tilläggslån finansierade

bostadshus. För att sådana kommunala bidrag skall kunna återkrävas

erfordras medgivande om viss hyreshöjning för ifrågavarande fastigheter.

Enligt min mening är det rimligt att kommunerna får möjlighet

att återkräva sina bidrag i samma utsträckning och på samma villkor,

som staten återkräver sina bidrag. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t

att besluta om den hyreshöjning, som på grund härav kan visa sig erforderlig.

Familjebostadslmlrag

Gällande bestämmelser

Gällande bestämmelser angående familjebostadsbidrag jämte bränslebidrag

återfinnes i kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 547) om familjebostadsbidrag

och bränslebidrag.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

Familjebostadsbidrag jämte bränslebidrag infördes fr. o. m. budgetåret

1948/49 och ersatte då det sedan 1935 i kombination med bostadsanskaffningslån

till mindre bemedlade, barnrika familjer utgående familjebidraget.

Familjebostadsbidrag kan beviljas till familjer med minst två minderåriga

barn under förutsättning att lägenheten uppfyller vissa standardkrav och

att familjens inkomst icke överstiger vissa belopp. Ett villkor för bidrag

är vidare att lägenheten ny- eller ombyggts tidigast år 1942. Lägenheten

skall omfatta minst två rum och kök men får å andra sidan icke ha en yta

som för lägenhet i flerfamiljshus överstiger 100 kvm och för lägenhet i småhus

125 kvm. Lägenheten skall vara utrustad med vatten- och avloppsledningar

samt anordningar för centraluppvärmning ävensom bereda nöjaktig

möjlighet till bad.

Bidrag utgår i form av helt, förhöjt och reducerat bidrag beroende på

inkomstens storlek. Helt bidrag beviljas under förutsättning att familjeförsörjarens

eller, i förekommande fall, mannens och hustruns sammanlagda

till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst icke överstiger för

familj med två barn 6 000 kronor och för familj med flera barn nämnda

belopp ökat med 1 000 kronor för varje barn utöver två. Förhöjt bidrag kan

utgå om den beskattningsbara inkomsten inte överstiger hälften av inkomststrecket

för helt bidrag, dvs. för en tvåbarnsfamilj 3 000 kronor, för en trebarnsfamilj

3 500 kronor osv. Förhöjt bidrag kan dock inte utgå om den

beskattningsbara inkomsten överstiger 5 000 kronor. Denna bestämmelse

innebär att inkomststrecket för dylikt bidrag är lika för familjer med sex

eller flera barn. Förhöjt bidrag kan inte utgå om familjeförsörjaren eller

dennes make taxerats till statlig förmögenhetsskatt. Reducerat bidrag kan

beviljas om den beskattningsbara inkomsten med högst 1 500 kronor överstiger

inkomststrecket för helt bidrag. För familj med flera än nio barn

kan reducerat bidrag dock inte utgå.

Varje år skall prövas om utgående bidrag med hänsyn till ändrade inkomst-

och förmögenhetsförhållanden skall indragas eller utgå med ändrat

belopp. Om den beskattningsbara inkomsten vid vartdera av två på varandra

följande årliga prövningstillfällen överstiger gällande inkomststreck

skall bidraget indragas eller minskas. Inkomstprövningen är alltså, såvitt

gäller en eventuell försämring av bidragsförmånerna, tvåårig. Förmögenhetsprövningen

är i sin helhet ettårig.

Helt familjebostadsbidrag utgår med ett årligt belopp av 150 kronor för

varje bidragsberättigat barn. Det med familjebostadsbidraget kombinerade

bränslebidraget utgår med lägst 150 och högst 300 kronor per år och familj.

Den hustyp och den del av landet familjen bor i bestämmer närmare bidragets

belopp. Familjer i enfamiljshus får högre bränslebidrag än familjer i

övriga hus. Bidraget är vidare högst i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands

län (zon III), lägre i Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och

Värmlands län (zon II) och lägst i övriga delar av landet (zon I). Familjer,

som är berättigade till förhöjt bidrag, erhåller utöver helt bidrag ett belopp

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 95

av 210 kronor per familj och år. Reducerat bidrag utgör hälften av helt

bidrag.

Bidragsgivningens hittillsvarande omfattning

Antalet beviljade familjebostadsbidrag under budgetåren 1948/49—1955/56

framgår av följande tabell. Under de tre senaste budgetåren har antalet

beviljade bidrag i genomsnitt uppgått till 28 000 per budgetår. Av de under

budgetåret 1955/56 beviljade bidragen utgjorde 25 procent förhöjda bidrag,

58 procent hela bidrag och 17 procent reducerade bidrag. Under samma

budgetår avsåg 36 procent av bidragen familjer i egnahem.

Vid utgången av budgetåret 1955/56 torde uppskattningsvis ca 140 000

familjer ha åtnjutit bidrag. Detta innebär att inemot 30 procent av samtliga

familjer med två eller flera barn då åtnjöt bidrag.

Familjebostads- och bränslebidrag budgetåren 1948j49—1955156

Budgetår

Antal preliminära beslut och

slutliga beslut utan föregående

preliminärt beslut

Nettoutgifter,

milj. kr

1948/49.........

10 400

15,5

1949/50.........

16 500

22,9

1950/51.........

16 200

31,1

1951/52.........

12 600

42,7

1952/53.........

18 400

48,5

1953/54.........

28 500

61,1

1954/55.........

28 900

77,2

1955/56.........

26 500

91,4

Bostadspolitiska utredningens förslag

Standardkraven. Utredningen har prövat frågan huruvida bl. a. på grund

av önskemålet om förenkling av bidragsgivningen nuvarande till familjebostadsbidraget

knutna villkor beträffande bostadens storlek och utrustning

kan undvaras. Ett slopande av ifrågavarande standardkrav finner utredningen

icke vara aktuellt men understryker att möjligheter till förenkling

av bidragsgivningen ändock föreligger. Härom anför utredningen.

Ett slopande av de för familjebostadsbidragen gällande standardkraven

skulle i realiteten innebära att familjebostadsbidraget bleve en inkomstprövad

del av det allmänna barnbidraget. Familjebostadsbidraget skulle därmed

i stort sett förlora det bostadspolitiska syfte som det nu har. Även om

administrationen skulle avsevärt förenklas genom eu sådan omläggning,

anser vi dock behovet av ett bidrag, vartill knytes vissa villkor i fråga om

bostadens standard, alltfort vara så stort alt denna omläggning icke nu kan

vara aktuell. Ett allmänt konsumtionsbidrag kommer icke tillnärmelsevis

att få samma effekt på en höjning av barnfamiljernas bostadsstandard som

ett bidrag av nuvarande typ. Garantier bör även i fortsättningen finnas för

alt bidraget kommer barnen till del genom alt familjen bebor eu god familjebostad.

Först när den övervägande delen av barnfamiljerna med begränsade

inkomster åtnjuter familjebostadsbidrag, bostadsbeståndet till betydligt

större del än för närvarande utgöres av för barnfamiljer tillfredsstäl
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

lande lägenheter och bostadsmarknaden inte präglas av bostadsbrist, torde

standardkraven kunna slopas. Men även om ett slopande av standardkraven

icke nu bör ske, finnes möjligheter till ändringar i de uppställda kraven

som kan medföra en förenkling av bidragsgivningen. Vi kommer i det

följande att pröva dessa möjligheter.

Vad angår kraven på lägenheternas storlek framhåller utredningen, att

barnfamiljernas utrymmesstandard av tillgängliga uppgifter att döma

har väsentligt förbättrats sedan år 1945. Förskjutningen mot större lägenheter

torde vara något kraftigare för familjer med tre eller flera barn än

för familjer med två barn. Alltjämt bor dock en betydande del av familjerna

med två eller flera barn i lägenheter om högst ett rum och kök.

Utredningen anser att utrymmesstandarden för familjer med två eller

flera barn bör ytterligare främjas. Ännu flera år framöver blir, hävdar utredningen,

den viktigaste uppgiften att förhjälpa de barnfamiljer, som är

mest trångbodda och som bor i de kvalitativt sämsta lägenheterna, till större

och bättre lägenheter. Frågan om att möjliggöra för familjer med flera

barn att få en bostad om minst tre rum och kök blir emellertid allt mera

brännande. Förutsättningarna för en allmän höjning av barnfamiljernas

utrymmesstandard är enligt utredningen dels att det finns tillgång på

rymliga och för barnfamiljer tillfredsställande bostäder, dels att barnfamiljerna

har ekonomiska möjligheter att bestrida kostnaderna för sådana

bostäder. Härom anför utredningen ytterligare följande.

Den förstnämnda förutsättningen är för närvarande icke uppfylld. Först

när så blir fallet torde det vara möjligt att skärpa nuvarande villkor beträffande

lägenhetens storlek, dvs. som villkor för bidrag uppställa t. ex. tre

rum och kök i stället för två rum och kök, vare sig ett sådant villkor skall

gälla alla barnfamiljer eller endast familjer med flera barn. Givetvis bör

dock kommunerna alltfort söka hjälpa barnfamiljerna att anskaffa lägenheter

av tillfredsställande storlek. Nu gällande praxis beträffande bostadens

storlek i förhållande till familjens bör sålunda tillsvidare upprätthållas.

Vi har i stället anknutit till den andra förutsättningen, nämligen den att

barnfamiljerna skall ha ekonomiska möjligheter att bestrida kostnaderna

för en tillräckligt stor lägenhet. I det följande framlägges därför förslag till

en differentiering av bidragsbeloppen som syftar till att ge familjer med

tre eller flera barn en ekonomisk stimulans att flytta till en större lägenhet

än den som nätt och jämnt uppfyller minimikravet. Enligt vårt förslag

skall sålunda familjer med tre eller flera minderåriga barn få ett högre bidrag

om de bor i lägenheter om tre eller flera rum och kök än om de bor i

lägenheter om två rum och kök.

I anledning härav föreslår utredningen, att för familjer med minst tre

barn ett högre bidrag skall kunna utgå om lägenheten icke blott omfattar tre

rum och kök utan även har en lägenhetsyta om minst 65 kvm.

Utredningen, som anser att familjebostadsbidrag skall utgå även till ettbarnsfamiljer,

föreslår som villkor för bidrag till dylika familjer att lägenheten

skall omfatta minst två rum och kök. För ensamstående med ett barn

bör, om hushållet består av endast två personer, kunna godtagas även en

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1957

lägenhet om ett rum och kök eller ett rum och kokvrå. Lägenhetsytan bör

dock inte få understiga 30 kvm.

Vidare förordar utredningen dels en skärpning, dels en förenkling av

bestämmelserna angående uthyrning av rum i bidragsberättigande lägenhet.

Det föreslås att uthyrning i uppenbart förvärvssyfte icke får förekomma

om lägenheten är mindre än fyra rum och kök. Sådan uthyrning anses däremot

böra kunna medges om lägenheten omfattar minst fyra rum och kök

och under förutsättning att det antal boningsrum (köket oräknat), som

familjen för egen del disponerar, motsvarar minst halva antalet familjemedlemmar.

Uthyrning i lägenhet om tre rum och kök bör dock kunna medges

när fråga är om familj bestående av högst tre personer.

I fråga om kraven på lägenhetens utrustning och kvalitet föreslår utredningen

i syfte att administrativt förenkla bidragsgivningen, att kraven på

tillfredsställande köksutrustning och tillräckliga biutrymmen slopas.

Vidare föreslår utredningen att villkoret att lägenheten skall ha ny- eller

ombyggts tidigast 1942 skall slopas. I denna fråga anför utredningen bl. a.

följande.

En gräns, var den än sättes, måste för många framstå som irriterande

och oförståelig. Angelägenheten av att slopa tidsgränsen kan givetvis sägas

bli successivt mindre, ju större beståndet blir av nyproducerade, godtagbara

lägenheter. Men det synes önskvärt att lätta på efterfrågetrycket från barnfamiljernas

sida på de nyproducerade lägenheterna genom att på detta sätt

utvidga beståndet av bidragsberättigande lägenheter. För de äldre lägenheterna

bör gälla samma standardkrav som i det föregående förordats. Den

förenkling av dessa krav, som vi har föreslagit, kommer att underlätta förmedlingsorganens

prövning av om lägenheterna kan berättiga till bidrag.

Någon större skillnad i hyresnivån mellan lägenheter med likartad standard

"färdigställda under olika perioder före den 1 januari 1942 och åren

därefter föreligger icke.

Bidragets konstruktion och bidragsbelopp. Utredningen anför inledningsvis

vissa allmänna synpunkter på syftet med familjebostadsbidraget och bidragsgivningens

omfattning. Den erinrar därvid om att den vid sin allmänna

omprövning av statens stöd till bostadsförsörjningen ansett att de

generella subventionerna bör minskas och att stödet i form av behovsprövade

bostadsrabatter bör utvidgas till nya grupper och göras mera effektivt

i synnerhet för de minst betalningskraftiga hushållen. I anledning härav föreslår

utredningen att bidragsbeloppen skall höjas och höjas mest för familjer,

som på grund av låga inkomster är berättigade till förhöjt bidrag. Vidare

anser utredningen att det finns skäl att ge ökad vikt åt den del av det totala

bidraget, som utgår per familj. Sålunda framhålles att en sådan konstruktion

av bidraget bäst svarar mot dess primära bostadspolitiska syfte och

bl. a. innebär att även familjer med lågt barnantal genom bidraget kan få

ett effektivt stöd till sin bostadsförsörjning. Utredningen förordar därför att

7—Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 saml. nr 100

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Kungl. Maj. ts proposition nr JOO år 1957

den del av bidraget, som utgår per familj, skall höjas mera än den del som

utgår per barn.

Utredningen förordar tillika att bidraget till familjer med minst tre barn

skall utgå med större belopp, om lägenheten omfattar minst tre rum och kök

än om lägenheten omfattar tva rum och kök. Differentieringen av bidragsbeloppet

mellan lägenheter i enfamiljshus å ena sidan och lägenheter i

övriga hustyper å andra sidan anses böra slopas. Slutligen föreslås att

bränslebidraget, enär det får anses ha förlorat sin tillfälliga karaktär och då

det i praktiken betraktas som en lika betydelsefull del av stödet till barnfamiljerna

som familjebostadsbidraget, blir en del av familjebostadsbidraget

och att sålunda stödet till barnfamiljerna i sin helhet benämnes familjebostadsbidrag.

Förslag till bidragsbelopp. Med utgångspunkt från de här berörda allmänna

synpunkterna på familjebostadsbidragen har utredningen upprättat

ett förslag i fråga om bidragets konstruktion och storlek. Vikt har därvid

tillmätts den hyreshöjning för nyproducerade lägenheter, som kan beräknas

bli följden av utredningens förslag till ändringar av lånevillkoren. Utredningen

erinrar om att hyreshöjningen för en tvårumslägenhet om ca 56 kvm

lägenhetsyta kan beräknas till inemot 300 kronor om året, antaget en »garanterad»

ränta av 3,5 procent i fråga om primärlån. För en trerumslägenhet

beräknas hyreshöjningen till drygt 350 kronor om året.

Utredningen föreslår följande bidragsbelopp för familjer med minst två

minderåriga barn:

Helt familjebostadsbidrag utgår med ett årligt belopp av

a) 180 kronor för varje bidragsberättigat barn; för familj med tre eller

flera barn dock endast för två barn om familjen bor i en lägenhet om två

rum och kök, jämte

b) 360 kronor per familj, om bostaden är belägen i zon III, 330 kronor för

familj, om bostaden är belägen i zon II, och 300 kronor för familj, om

bostaden är belägen i zon I.

Förhöjt familjebostadsbidrag utgöres av helt familjebostadsbidrag jämte

därutöver ett belopp enligt b) ovan.

Reducerat familjebostadsbidrag utgår med hälften av helt familjebostadsbidrag.

De föreslagna bidragsbeloppens storlek för olika familjetyper redovisas

i följande tabell (sid. 99).

Beträffande innebörden av förslaget till bidragssystem framhåller utredningen

följande.

Vårt förslag till bidragssystem bygger på ett något högre bidragsbelopp

per barn än det nuvarande; 180 kronor för förhöjt och helt bidrag och 90

kronor för reducerat bidrag. Bidraget per familj, vilket ersätter det nuvalande

bränslebidraget, är liksom detta differentierat på tre zoner med samma

differentiering som nu för helt och reducerat bidrag, dvs. + 30 kronor

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

99

Bidragstyp

Zon

Bidrag

per

familj

Bidrag

per

barn

Sammanlagt bidrag för

familj med 2

barn och fa- milj med 3 el.

flera barn i

lägenhet om

2 rum o. kök

familj med 3 el. fl. barn i

lägenhet om minst 3 r. o. k.

3 barn

4 barn

5 barn

I

600

960

1 140

1 320

1 500

II

660

180

1 020

1 200

1 380

1 560

III

720

1 080

1 260

1 440

1 620

I

300

660

840

1 020

1 200

II

330

180

690

870

1 050

1 230

III

360

720

900

1 080

1 260

I

150

330

420

510

600

II

165

90

345

435

525

615

III

180

360

450

540

630

Förhöjt bidrag

Helt bidrag

Reducerat bidrag

respektive + 15 kronor. För det förhöjda bidraget ökar dock differentieringen

till ± 60 kronor, vilket sammanhänger med att förhöjningen av bidraget

motsvarar det hela bidrag som utgår per familj.

Den väsentligaste skillnaden mellan vårt förslag till bidragssystem och nu

gällande hänför sig till differentieringen efter lägenhetsstorlek. En familj

med tre eller flera barn boende i en tvårumslägenhet förutsättes få samma

bidragsbelopp som en tvåbarnsfamilj. Om den större familjen däremot bor i

en lägenhet om minst tre rum och kök utgår utan begränsning ett bidrag

per barn av 180 respektive 90 kronor. Den stimulans till uppflyttning till trerumslägenheter

som denna differentiering efter lägenhetsstorlek innebär

utgör för familjer med förhöjt och helt bidrag 180 kronor för en trebarnsfamilj,

360 kronor för en fyrabarnsfamilj och 540 kronor för en fembarnsfamilj.

Stimulansen ökar alltså med stigande barnantal. Skillnaden i hyra

mellan en tvårumslägenhet och en trerumslägenhet kan beräknas utgöra

i runt tal 500 kronor.

I följande tabell redovisas hur enligt förslaget bidragsbeloppen för olika

familjetyper skulle komma att öka eller minska i jämförelse med nuvarande

belopp. Jämförelsen avser bidragsbeloppen för familjer boende i flerfamiljshus

i zon II.

Ökning (minskning) av bidrag för familjer med

Bidragstyp

3 barn

4 barn

5 barn

2 barn

i 2 r. o. k.

i 3 el. fl.

r. o. k.

i 2 r. o. k.

i 3 el. fl.

r. o. k.

i 2 r. o. k.

i 3 cl. fl.

r. o. k.

+ 330

+ 180

+ 360

+ 30

+ 390

— 120

+ 420

Helt...................

+ 210

+ 60

+ 240

— 90

+ 270

— 240

+ 300

Reducerat..............

+ 105

+ 30

+ 120

— 45

+ 135

— 120

+ 150

Inkomststrecken. Utredningen anser att bestämmelserna om att behovsprövningen

skall anknytas till den beskattningsbara inkomsten bör bibehållas.

Den framhåller vidare att såsom sker vid taxering till statlig in
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

komstskatt hänsyn bör tagas till huruvida äkta makar sammanbor eller

lever åtskilda. Har makarna taxerats var för sig och sammanlever de icke

stadigvarande, när endera eller båda söker bidrag för barn som försörjes

av sökanden, bör sålunda enbart bidragssökandens beskattningsbara inkomst

läggas till grund för behovsprövningen.

Vad angår inkomststreckens höjd erinrar utredningen om att i propositionen

nr 128 till 1952 års riksdag departementschefen som grundval för

höjning av inkomststrecken förordade, att i första hand penningvärdeförsämringen

borde beaktas. Samtidigt vore det emellertid ett önskemål, att

i stort sett de, vilka dittills hade åtnjutit förmånen, finge behålla densamma,

även om en mindre realinkomsthöjning skulle ha ägt rum. Inkomststrecken

för helt bidrag höjdes sålunda i stort sett i anslutning till stegringen i levnadskostnadsindex.

Inkomststrecken för reducerade bidrag fastställdes till

belopp, som ungefär motsvarade den nominella inkomsthöjningen.

Beträffande utvecklingen från 1952, då de nuvarande inkomststrecken

fastställdes, framhåller utredningen att såväl de nominella inkomsterna som

realinkomsterna samt levnadskostnaderna bär stigit. Beskattningsreglerna

har också ändrats, varigenom relationen mellan årsinkomsten och den beskattningsbara

inkomsten har ändrats. Detta har medfört att inkomststrecken

i dag har en annan innebörd än då de fastställdes.

Utredningen anser att den tidigare godtagna principen att inkomststrecken

skall kunna höjas endast på grund av penningvärdeförsämring och icke till

följd av realinkomststegringar bör bibehållas. De faktorer som nu bör

beaktas vid en omprövning av inkomststrecken blir därför, framhåller

utredningen, levnadskostnadernas förändringar och sådana förändringar i

beskattningsreglerna, som påverkar relationen mellan årsinkomsten och

den beskattningsbara inkomsten.

Utredningen konstaterar att levnadskostnaderna kan antagas komma att

stiga med inemot 20 procent mellan åren 1951 och 1956, att inkomststrecket

för helt bidrag till tvåbarnsfamilj, dvs. 6 000 kronor i beskattningsbar inkomst,

kan beräknas ha motsvarat en årsinkomst av i runt tal 10 000 kronor

år 1951 och att levnadskostnaderna sålunda skulle motivera en höjning med

ej fullt 2 000 kronor. Emellertid beräknar utredningen att förändringar i

beskattningsreglerna medfört en höjning av inkomststrecken, som närapå

motsvarat den höjning som motiverats av levnadskostnadernas ökning. I

anledning härav anser utredningen att någon ändring icke bör ske i fråga

om inkomststrecket för helt bidrag till tvåbarnsfamilj er. Beträffande systemet

av inkomststreck förordar dock utredningen vissa jämkningar. Innebörden

av detta förslag samt en jämförelse med nuvarande inkomststreck

redovisas i följande tabell (sid. 101).

Förmögenhetsstreck. Bestämmelsen att såsom villkor för förhöjt bidrag

skall gälla att familjeförsörjaren eller dennes make icke är taxerad till statlig

förmögenhetsskatt föreslår utredningen skall slopas med hänvisning till

att densamma medfört vissa administrativa besvär för förmedlingsorganen.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

101

Antal

barn

Inkomststreck i beskattningsbar inkomst

Förhöjt bidrag

Helt bidrag

Reducerat bidrag

För

närvarande

Förslag

För

närvarande

Förslag

För

närvarande

Förslag

2

3 000

4 000

6 000

6 000

7 500

7 000

3

3 500

4 500

7 000

6 500

8 500

7 500

4

4 000

5 000

8 000

7 000

9 500

8 000

5

4 500

5 500

9 000

7 500

10 500

8 500

6

x5 000

6 000

10 000

8 000

11 500

9 000

7

5 000

6 500

11 000

8 500

12 500

9 500

8

5 000

27 000

312 000

29 000

413 500

210 000

1 Gäller för familjer med sex eller flera barn.

2 » » » » åtta * » » »

3 Ökar med 1 000 kronor för varje tillkommande barn.

4 ökar med 1 000 kronor för varje tillkommande barn till och med totalt nio barn. För familjer

med 10 eller flera barn kan reducerat bidrag ej utgå.

Den fortlöpande behovsprövningen. Utredningen erinrar om att på grund

av att behovsprövningen anknutits till en vid taxeringen fastställd inkomst

avseende inkomsten under närmast föregående år bidrag icke utgår med

hänsyn till det aktuella behovet av bidrag. Inkomsten under t. ex. år 1955,

fastställd vid 1956 års taxering, blir sålunda bestämmande för om och med

vilket belopp bidrag skall utgå under år 1957. Utredningen konstaterar att

en betydande men ofrånkomlig eftersläpning i förhållande till det aktuella

behovet sålunda kan uppkomma.

Den tvååriga inkomstprövningen bör enligt utredningen ersättas med en

ettårig prövning. Härom anför utredningen.

Vi vill emellertid ifrågasätta om det finns tillräckliga skäl att ytterligare

förlänga denna eftersläpning med ett år i fall av stigande inkomster. Sannolikheten

av i regel successivt stigande inkomster och det förhållandet att bidraget

är differentierat efter inkomst talar mot den nuvarande tvååriga

inkomstprövningen. Denna regel kan medföra att bidrag under en relativt

lång tid ntgår till en familj som har en mycket hög inkomst. För att så långt

som möjligt reducera antalet dylika fall, som för många framstår som stötande,

och för att få bidragsgivningen något bättre anpassad till det faktiska

behovet av bidrag föreslår vi, att den tvååriga inkomstprövningen slopas och

ersättes med en ettårig prövning. Fn viss administrativ förenkling torde

även bli följden av en sådan ändring.

Bidrag till familjer och ensamstående med ett barn. Utredningen erinrar

om att anledningen till att familjebostadsbidragen hittills har begränsats till

familjer med minst två barn är, att det varit dessa familjer, som har haft de

sämsta bostadsförhållandena och som det har varit angeläget att i första

hand hjälpa till en bättre bostad. Med hänsyn till familjebostadsbidragets

syfte — alt ge barnfamiljer ekonomiska resurser att bestrida kostnaden för

en tillfredsställande bostad — finns, framhåller utredningen, inga skäl att

dra eu gräns mellan familjer med ett barn och familjer med två eller flera

barn. Tillika understryker utredningen att förutsättningarna för att ut
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Mnj:ts proposition nr 100 är 1957

sträcka bidragsgivningen till ettbarnsfamiljer numera är annorlunda, därigenom

att en relativt stor del av familjerna med två eller flera barn åtnjuter

bidrag. Utredningen anser dock att behovet av ett särskilt stöd till bostadsförsörjningen

är något mindre för ettbarnsfamiljerna, då deras behov

av en större bostad inte är lika angeläget och de också har en mindre försörjningsbörda

än familjerna med två eller flera barn.

Vidare anför utredningen att med hänsyn till dagens bostadsmarknadsläge

och förutsättningarna för en snabb förbättring därav invändningar kan

riktas mot utvidgning av bidragsgivningen till ettbarnsfamiljer. Om ettbarnsfamiljerna

får bidrag, kommer efterfrågan på nyproducerade, ur standardsynpunkt

godtagbara lägenheter alt öka. Utredningen anser sig därför

icke f. n. kunna förorda familjebostadsbidrag till ettbarnsfamiljer i samma

utsträckning som till familjer med två eller flera barn. Den förordar sålunda

att familjer med ett minderårigt barn i de lägsta inkomstskikten skall

kunna få ett familjebostadsbidrag, som i stort sett kan beräknas komma att

kompensera dem för den av subventionsavvecklingen betingade ökningen

av de nyproducerade bostädernas kostnader. Sedan erfarenhet vunnits bör

man enligt utredningen pröva om bidragsgivningen till ettbarnsfamiljer behöver

ytterligare utbyggas.

Förslaget innebär, framhåller utredningen, att icke blott familjer utan

även ensamstående med ett barn kan få familjebostadsbidrag. Det vid olika

tillfällen framförda önskemålet om särskilt stöd till de ensamståendes bostadsförsörjning

skulle sålunda kunna tillgodoses. Med hänsyn till de ensamståendes

större behov av bidrag anser utredningen, att familjebostadsbidrag

till ensamstående bör kunna utgå även i något högre inkomstskikt och

med högre belopp än för fullständiga familjer.

Beträffande behovet av bidrag till ettbarnsfamiljer och ensamstående med

ett barn framhåller utredningen ytterligare följande.

Behovet av bidrag till familjer och ensamstående med ett minderårigt

barn bör prövas efter samma grunder som behovet av bidrag till familjer

med två eller flera barn. Sålunda bör vissa inkomststreck fastställas. Den

beskattningsbara inkomsten för en familj med ett barn anser vi böra uppgå

till högst 4 000 kronor för att bidrag skall kunna utgå. Detta inkomststreck

överensstämmer med det av oss föreslagna inkomststrecket för förhöjt bidrag

för en tvåbarnsfamilj. Med ledning av en konstruerad inkomstfördelning

avseende 1956 års inkomster kan uppskattas, att i runt tal 30 procent

av ettbarnsfamiljerna med hänsyn till inkomsten skulle bli berättigade

till bidrag vid detta inkomststreck. För ensamstående med ett barn bör —

likaså i anslutning till vårt förslag beträffande tvåbarnsfamiljerna — två

inkomststreck fastställas: dels 4 000 kronor beskattningsbar inkomst, dels

6 000 kronor beskattningsbar inkomst. Ensamstående med inkomster under

4 000 kronor bör få högre bidrag än sådana med inkomster mellan 4 000

kronor och 6 000 kronor.

Beträffande bidragsbeloppens storlek anser utredningen att dessa för

familjer och ensamstående med ett barn bör fastställas i anslutning till de

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

av utredningen för tvåbarnsfamiljer föreslagna beloppen. Då ettbarnsfamiljer

i stort sett bör kompenseras för den av subventionsavvecklingen föranledda

ökningen av de nyproducerade bostädernas kostnader, anser utredningen

att ett belopp till storleken motsvarande det föreslagna reducerade

bidraget till en tvåbarnsfamilj är väl avpassat. I anslutning härtill föreslås

att bidragen för ensamstående med ett barn bestämmes till belopp motsvarande

helt resp. reducerat bidrag för en tvåbarnsfamilj. Utredningens förslag

beträffande inkomststreck och bidragsbelopp för familjer och ensamstående

med ett barn sammanfattas i följande tabell.

Beskattningsbar

inkomst, kr

Zon

Bidrags- belopp

per år, kr

Familj.........

högst 4 000

I

330

II

345

III

360

Ensamstående.. .

högst 4 000

I

660

II

690

III

720

över 4 000 men

I

330

högst 6 000

II

345

III

360

Beträffande vad som i detta sammanhang skall förstås med familj resp.

ensamstående framhåller utredningen följande.

Med »ensamstående» bör avses såväl ensamstående moder som fader. Med

»familj» bör förutom man och hustru även avses ogift eller förut gift person,

som sammanbor med annan person under äktenskapsliknande förhållanden.

Den föreslagna, mera generösa bidragsgivningen är nämligen motiverad endast

beträffande de verkligt ensamstående. För en »samboende» icke-gift

med ett barn kommer sålunda att gälla det inkomststreck och det bidragsbelopp

som ovan har föreslagits för en familj med ett barn. Vid behovsprövningen

måste vidare båda parternas inkomstförhållanden beaktas på samma

sätt som nu sker beträffande »samboende» med två eller flera barn. Den

kontroll som erfordras för att konstatera om samboende föreligger eller

icke kan givetvis i vissa fall bli en grannlaga fråga. Denna kontroll bör

emellertid i de flesta fall på ett relativt enkelt sätt kunna utövas av förmedlingsorganen

i samråd med socialvårdsmyndigheterna.

I anledning av förslaget om bidrag till familjer och ensamstående med ett

barn föreslår utredningen vissa jämkningar i nuvarande bestämmelse om

bidrag till familj, där barnantalet har minskat till ett. Enligt utredningens

förslag skall sådan familj, om den tidigare åtnjutit förhöjt bidrag, under

ett år få åtnjuta helt bidrag. Har familjen tidigare erhållit helt bidrag, skall

den under ett år erhålla reducerat bidrag och har familjen åtnjutit reducerat

bidrag skall detta bidrag upphöra att utgå.

Bidrag för barn över 10 år. Enligt gällande bestämmelser kan familjebostadsbidrag

i vissa fall utgå för barn, som har fyllt 16 år. Enligt av bostadsstyrelsen

utfärdade tillämpningsföreskrifter kan bidrag icke åtnjutas

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

för längre tid än till utgången av det kalenderår, varunder barnet fyller

18 år. Bestämmelsen har hittills i huvudsak endast tillämpats för barn, som

erhåller fortsatt skolutbildning.

Utredningen föreslår att ifrågavarande bestämmelse skall slopas. Som

skäl härför anför utredningen att bidragsgivningen skulle förenklas och att

samhällets stöd till studerande, sjuka och arbetslösa bör helt lämnas i de

härför särskilt avsedda stödformerna.

Administrativa frågor. Vad först angår tillgodoföringen av familjebostadsbidrag

anser utredningen icke skäl föreligga föreslå någon ändring av

de nuvarande ulbetalningsreglerna i fråga om hyres- och bostadsrättslägenheter.

Däremot förordar utredningen att bidrag i fråga om en- och tvåfamilj

shus skall kvittas mot kostnaderna för statligt lån men i övrigt — till

skillnad från vad som f. n. gäller — utbetalas kontant till bidragstagaren.

Vidare föreslås slopande av bestämmelsen att på orter där hyresregleringslagen

icke gäller vederbörande hyresvärd skall förbinda sig att under tre år

fr. o. in. ingången av det kvartal varunder sökanden av bidrag blivit berättigad

till sådant, dock längst så länge sökanden kvarbor, icke höja hyran

för lägenheten eller uppsäga sökanden till avflyttning annat än efter prövning

av kommunen. Såsom skäl härför hänvisar utredningen till det i propositionen

nr 168 till 1956 års riksdag framlagda förslaget till lag om rätt

i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal.

Bestämmelsen om preliminärt beslut om bidrag föreslås slopad. Vidare

förordas en begränsning av möjligheten att retroaktivt bevilja bidrag. Bidrag

bör sålunda enligt utredningen utgå fr. o. m. kalendermånaden närmast

efter den under vilken villkoren i fråga om barnantal och lägenhetens standard

är uppfyllda, dock icke för månad som gått till ända innan ansökan

om bidrag inkommit. En förenkling av bestämmelserna om tidpunkten för

ändring av bidragsbeloppen föreslås jämväl. Sålunda förordas den regeln,

att bidraget till följd av ökning av barnantalet skall kunna höjas först

fr. o. m. nästföljande kalenderårsskifte.

De nya reglernas ikraftträdande. Utredningen anser att de nya bidragsbestännnelserna

bör träda i kraft vid ett kalenderårsskifte, vid vilket ändå

bidragsbeloppen enligt nuvarande bestämmelser skall omprövas med hänsyn

till minskning av barnantal och inkomstförändringar. Utredningen föreslår

därför, att de föreslagna ändrade bestämmelserna genomföres fr. o. m. den

1 januari 1958.

I syfte att undvika en minskning av bidraget för vissa familjer har utredningen

övervägt att införa en övergångsbestämmelse. Utredningen har

dock stannat för att icke föreslå en sådan övergångsbestämmelse framför

allt därför att den skulle komma att bli besvärlig vid tillämpningen. I anledning

av förslaget att bestämmelsen om rätt till bidrag för barn som fyllt

16 år skall slopas förordas dock att för barn, som har fyllt 16 år 1956 och

som åtnjuter bidrag under år 1957, bidrag bör kunna utgå enligt nuvarande

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

villkor. Återstående familjebidrag enligt äldre bestämmelser bör enligt utredningen

överföras till familjebostadsbidrag.

Reservationer. Herr Ekdahl anser, att familjebostadsbidrag för fullständiga

familjer med ett barn bör utgå med samma belopp som av utredningen

förordats beträffande ensamstående med ett barn. Herr Gustafsson föreslår,

att bestämmelsen om rätt till familjebostadsbidrag för barn som fyllt 16 år

tills vidare bibehålies.

Yttrandena

De remissorgan som uttalat sig därom, delar utredningens principiella

uppfattning att som villkor för erhållande av familjebostadsbidrag alltfort

bör gälla vissa krav beträffande lägenhetens standard.

Socialstyrelsen ger dock uttryck för viss tvekan på denna punkt med hänsyn

till att de barnfamiljer som på grund av bostadsbristen icke kan erhålla

en lägenhet av godtagbar standard och därför utestänges från bidrag kommer

att drabbas särskilt hårt om hyrorna höjes i anslutning till en minskning

av det generella bostadsstödet i enlighet med utredningens förslag.

Styrelsen ifrågasätter sålunda om man icke blir nödsakad att reducera eller

helt uppge standardkraven därest utredningens förslag skulle leda till en

väsentlig hyreshöjning. Delvis likartade synpunkter kommer till uttryck i

yttrande av TCO, som utgår från att hyresstegringen kommer att träffa

även äldre fastigheter. TCO anser, att fördyringen av bostadskostnaden bör

kompenseras för barnfamiljerna oberoende av bostadens beskaffenhet och

familjens inkomstförhållanden. I avvaktan på den grundliga översyn av

villkoren för familjebostadsbidrag, som TCO yrkat på, bör kompensation

ges i form av särskild höjning av det allmänna barnbidraget.

Vad beträffar kraven på storleken av de lägenheter som

skall berättiga till bidrag hävdar socialstyrelsen att — därest

standardkraven skall bibehållas —- ett rum och kokvrå i intet fall bör godkännas

som bostad för vuxen med barn. Minimikravet för familjebostadsbidrag

till ensamstående med barn bör sålunda vara att lägenheten omfattar

ett rum och kök. Ej heller stadsfullmäktige i Malmö anser, att en lägenhet

om ett rum och kokvrå är lämpad som lägenhet för ensamstående med barn.

Stadsfullmäktige föreslår, att för sådant hushåll skall uppställas krav på

att lägenheten skall omfatta minst 35 kvm lägenhetsyta — mot av utredningen

föreslagna 30 kvm. Länsbostadsnämnden i Södermanlands län

finner det önskvärt, att krav uppställes på att lägenheten skall omfatta två

rum och kök även då fråga är om bidrag till ensamstående med ett barn.

Nämnden anser, alt bidragsgivningen eljest till stor del förlorar sin karaktär

av bostadspolitisk åtgärd. Nämnden finner emellertid, att ett rum och kök

i brist på andra lämpliga stödformer för de ofullständiga familjerna bör

kunna godtagas under eu icke alltför lång övergångstid, varpå krav på bosättning

i lägenhet om två rum och kök bör uppställas.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1957

Utredningens förslag om förenkling och skärpning av de

regler enligt vilka bidragstagare äger rätt hyra ut viss

del av lägenheten har tillstyrkts av bl. a. bostadsstyrelsen, länsstyrelsen

i Jämtlands län, länsbostadsnämnden i Jönköpings län samt av stadsfullmäktige

i Avesta. Mot förslaget har vissa erinringar framförts av bl. a.

Svenska stadsförbundet. Stadsförbundet framhåller, att bestämmelserna

skulle leda till att en familj på fyra personer boende i en fyrarumslägenhet

finge möjlighet att hyra ut två rum och således för egen del disponera två

rum. En lika stor familj boende i en trerumslägenhet skulle icke tillåtas

hyra ut ett rum, trots att även denna familj efter uthyrningen komine att

själv förfoga över två rum. En dylik inkonsekvens finner Stadsförbundet

vara mindre önskvärd, varför undantagsbestämmelsen bör erhålla en annan

utformning. Förbundet ifrågasätter även, om man vid en omprövning icke

borde särskilt uppmärksamma rätten till uthyrning av rum i s. k. elastiska

lägenheter. Fullmäktige i Vänersborg, Älvdalen och Örebro anser att uthyrning

regelmässigt bör kunna medges även i de fall då lägenheten omfattar

tre rum och kök, förutsatt att familjen icke omfattar mer än fyra personer.

Drätselkammaren i Östersund anser, att utredningens förslag skulle bli

svårt att praktiskt tillämpa. Tillämpningen skulle enligt stadsfullmäktiges

uppfattning förutsätta prövning av hyrans storlek och uppgifter om i hyran

ingående förmåner (städning o. dyl.).

Länsbostadsnämnden i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om icke en

längre gående uppmjukning av villkoren för uthyrning bör genomföras avseende

de fall då innehavare av egnahem i kustbandet delvis upplåter sina

hem åt sommargäster. Skyldigheten att anmäla den tillfälliga uthyrningen

samt framför allt kontrollen av att denna skyldighet efterleves, anses skapa

så mycket besvärligheter och irritation, att undantag från regeln om familjebostadsbidragets

indragande bör vara motiverat. En förutsättning härför bör

dock vara, att uthyrningen av bostaden omfattar en tid icke överstigande

två månader per år.

Utredningens förslag att i administrativt förenklingssyfte slopa kraven

på att lägenheten skall vara försedd med tillfredsställande

köksutrustning och tillräckliga biutrymmen

har godtagits av bl. a. länsbostadsnämnderna i Uppsala, Östergötlands,

Kronobergs, Kalmar och Älvsborgs län samt Socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Förslaget har avstyrkts av bl. a. bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna

i Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus och Värmlands

län, Hyresgästernas riksförbund samt överståthållarämbetet och länsstyrelserna

i Kopparbergs och Norrbottens län.

Bostadsstyrelsen förklarar, att de ifrågavarande kraven är specificerade

i styrelsens anvisningar och att det ej kan vara särskilt betungande för ett

förmedlingsorgan att undersöka om de är uppfyllda. Styrelsen erinrar om,

att krav på dessa detaljer även utgör villkor för statliga lån; förmedlingsorganens

prövning av dessa begränsas således till de med statslån icke

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

finansierade husen och är beträffande varje ifrågasatt lägenhet en engångsföreteelse.

Styrelsen anser, att prövningen lämpligen kan förekomma i samband

med den besiktning, som ändock skall utföras första gången fråga

uppkommer om lägenheten är bidragsberättigande. Styrelsen föreslår att

de nuvarande standardkraven bibehålies och utökas med krav på varmvatten.

Länsbostadsnämnden i Hallands län understryker att standardkraven

bör vara lika, oavsett om den bidragsberättigande lägenheten finansierats

med egnahemslån eller ej. Länsbostadsnämnden i Göteborgs och Bohus län

anser, att den föreslagna uppmjukningen av standardkravet knappast innebär

den administrativa förenkling som utgör motivet för ändringen. Ett

frångående till en del av kravet på likvärdighet i standard med vad som

gäller vid egnahemsbelåningen torde tvärtom kunna befaras vålla svårigheter

vid förmedlingsorganens bedömning av olika bidragsärenden. Nämnden

föreslår, att det får anstå med denna ändring till dess utredningen verkställt

sin översyn av reglerna för förbättringslån. På så sätt skulle enligt

nämndens mening en bättre samordning kunna ske av bidrags- och låneverksamheten

överhuvud. Länsbostadsnämnden i Värmlands län har icke

funnit slopandet av de allmänt formulerade kraven på tillfredsställande

köksutrustning och tillräckliga biutrymmen i och för sig föranleda erinran.

Nämnden ifrågasätter dock huruvida några olägenheter av verklig betydelse

verkligen skulle uppkomma för den händelse jämväl dessa stadganden bibehölls.

Nämnden understryker i detta sammanhang betydelsen av en »bostadsmedveten»

granskning av de enskilda projekten.

Överstäthållarämbetet förklarar sig visserligen i princip biträda utredningens

uppfattning om önskvärdheten av att prövningen av lägenhetens

standard icke bindes vid alltför detaljerade föreskrifter men ifrågasätter,

huruvida det är rätta tidpunkten att slopa de nuvarande föreskrifterna omedelbart

efter bidragsgivningens decentralisering, då behovet av enhetliga

normer torde vara större än tidigare. Även utredningens förslag om att

familjer med bostäder i hus uppförda före 1942 skulle kunna erhålla bidrag

talar enligt ämbetets uppfattning mot en sådan åtgärd, eftersom den

föreslagna utvidgningen, om den skulle genomföras, komme att medföra

alt lägenheter av mera skiftande art än tidigare skulle standardprövas.

Svenska stadsförbundet finner att den förenkling av standardkraven, som

utredningen föreslagit, får ses mot bakgrunden av det samtidigt framlagda

förslaget om slopande av tidsgränsen den 1 januari 1942. I anslutning härtill

anför förbundet följande.

En i detalj gående kvalitetsprövning av lägenheterna skulle nämligen bli

alltför betungande för förmedlingsorganen. Den ofrånkomliga konsekvensen

av att de förstnämnda kraven slopas lär emellertid, såsom utredningen

också själv framhåller, bli alt lägenheter, som är bristfälliga ur kvalitetsoch

planlösningssynpunkt, i större utsträckning än för närvarande komma

alt berättiga till bidrag. Styrelsen anser sig icke böra framföra någon direkt

erinran mot vad utredningen i dessa avseenden föreslagit. Styrelsen kan

dock ej underlåta att påpeka, att familjebostadsbidragens syfte att befordra

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

en förbättring av bostadsstandarden väl skulle i någon mån förfelas, om

bidragsgivningen icke vore inriktad på modernt utrustade bostäder. Under

alla förhållanden bör därför enligt styrelsens mening såsom allmän förutsättning

för bidrag gälla, att lägenheten skall vara — för att använda ordalagen

i 1947 års bostadsförsörjningslag — »en fullvärdig bostad».

Frågan om förenkling av standardkraven sättes i samband med utredningens

förslag om slopande av tidsgränsen 1 januari 1942 även i yttranden

av fullmäktige i Avesta och Ström, drätselkamrarna i Falun och Östersund

samt länsbostadsnämnden i Jämtlands län. Stadsfullmäktige i Avesta

anför följande beträffande dessa förslag.

Man kan icke frigöra sig från den känslan, att detta förslag kommer att

verka konserverande i fråga om den icke önskvärda, gamla bebyggelsen i

speciellt städernas centrala delar och förhindra en eftersträvad, nyttig sanering

av dessa. I Avesta liksom i andra städer förekommer i rätt stor omfattning

en i och för sig vällovlig upprustning av det gamla bostadsbeståndet

inom sådana delar av staden, som anses saneringsmogna. Det torde bli

svårt att övertyga de hyresgäster, som nu bor i dessa lägenheter för en billig

hyra och enligt utredningen få bidrag, då lägenheterna efter standardförbättringarna

fyller föreskrivna minimifordringar, om fördelen att skaffa sig

en fullt modern bostad.

Liknande synpunkter anföres av drätselkammaren i Falun och kommunalfullmäktige

i Ström samt av länsbostadsnämnden i Jämtlands län. Dessa

remissorgan anser, att antingen tidsgränsen eller standardkravet bör bibehållas.

Drätselkammaren i Östersund finner å andra sidan, att ett slopande av

tidsgränsen med samtidigt bibehållande av standardkraven är tveksamt ur i

första hand administrativa synpunkter. Kammaren finner, att utredningens

förslag skulle medföra att det bidragsbeviljande organet i praktiskt

taget varje nytt bidragsärende skulle vara tvingat att anskaffa ritningar,

mäta ytor och göra hembesök för att kontrollera att samtliga villkor i fråga

om standard på lägenheten är uppfyllda. Även om de anförda arbetsmomenten

förekommer endast då nytt bidrag för lägenheten sökes, bör man enligt

drätselkammarens mening försöka undvika att skapa regler som nödvändiggör

dem. Drätselkammaren anför, att stadens kostnader för bidragsgivningens

administration f. n. motsvarar ca 4 procent av utbetalade bidrag.

Drätselkammaren föreslår, att villkoren för bidrag radikalt inskränkes till

att lägenheten skall vara så stor att antalet boende familjemedlemmar skall

vara högst två per rum och att lägenheten icke utdömts av hälsovårdsnämnden

eller av nämnden förklarats olämplig såsom bostad för familjer med

barn. Även Folkpartiets kvinnoförbund föreslår en revision av standardkraven,

som innebär lägre krav på lägenhetens utrustning. Förbundet anser

sålunda, att om barnfamilj har möjlighet att flytta från en dålig bostad till

en bra och rymlig som dock saknar värmeledning men är utrustad med

kaminer och kakelugnar, så bör detta ej hindra bidrag.

Förslaget om slopande av tidsgränsen den 1 januari 1942

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

har oreserverat tillstyrkts av bl. a. bostadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

Socialdemokratiska kvinnoförbundet, länsstyrelsen i Kopparbergs län, stadsfullmäktige

i Linköping och Malmö, kommunalnämnden i Bureå och drätselkammaren

i Luleå. Förslaget har avstyrkts av bl. a. överståthållarämbetet

samt länsbostadsnämnderna i Kronobergs och Kalmar län.

Bostadsstyrelsen framhåller, att den nuvarande tidsgränsen vållat svårigheter

och irritation, och lantbruksstyrelsen finner att slopandet av denna

gräns måste väntas komma att kraftigt påverka intresset för att förbättra

standarden på sådana bostäder som nu ej fyller standardkraven. Lantbruksstyrelsen

finner det särskilt från landsbygdens synpunkt vara angeläget att

man från statsmakternas sida underlättar en sådan upprustning.

Övcrståthållarämbetet konstaterar, att förslaget om slopande av tidsgränsen

icke äger något sakligt samband med förslaget om de generella

subventionernas avskaffande, eftersom sistnämnda förslag icke berör de

fastigheter, som uppförts före 1942. Att överståthållarämbetet avstyrker

den nuvarande tidsgränsens slopande betingas främst av att förslaget enligt

ämbetets mening icke framstår som motiverat från bostadskostnadssynpunkt.

Överståthållarämbetet framhåller i detta sammanhang vidare

följande.

Utredningen har visserligen åberopat, att någon större skillnad icke skulle

föreligga mellan lägenheter med likartad standard färdigställda under olika

perioder före den 1 januari 1942 och åren därefter. Den omständigheten

att man av ett särskilt skäl, sammanhängande med frågan om återbetalning

av tilläggslån, fastställt tidsgränsen så att den omfattade vissa år med lägre

bostadskostnader än under efterkrigstiden bör dock — icke minst från de

synpunkter som i övrigt varit bestämmande för bostadspolitiska utredningens

ställningstaganden — ej föranleda, att decenniers fastighetsbestånd, som

utbjudes till hyror väsentligt under efterkrigshyrorna, inordnas bland de

fastigheter, vilka kvalificera för familjebostadsbidrag. Ses saken som ett

rättviseproblem, kan anmärkas, att genom den föreslagna åtgärden generellt

sett icke skipas större rättvisa än förut. Med hänsyn till den ringa omsättningen

på hyresmarknaden torde slutligen det föreslagna slopandet av tidsgränsen

endast obetydligt komma att påverka efterfrågetrycket från barnfamiljernas

sida på de nyproducerade lägenheterna. Skulle den nuvarande

splittringen i hyresnivån mellan efterkrigstidens och förkrigstidens fastighetsbestånd

bli överbryggad, kommer frågan givetvis i ett nytt läge, men

vilka åtgärder som då böra företagas torde det icke vara tillrådligt att i dagens

läge taga ställning till.

Remissorganens ställningstaganden i frågan om avvägningen av

bidragsbeloppen för familjer med två eller flera barn har i flera fall

betingats av deras ställningstagande i frågan om avvecklingen av de generella

subventionerna. Hyresgästernas riksförbund förklarar sig sålunda

med hänsyn till sin avvisande hållning till utredningens förslag om avveckling

av de generella subventionerna sakna anledning att förorda en genomgripande

ändring av bidragssystemet. Liknande synpunkter anföres av

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Kiingl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

HSB, som dock finner en viss uppjustering av bidragsbeloppen vara motiverad

med hänsyn till penningvärdets försämring.

Bostadsstyrelsen har i princip icke haft något att erinra mot den bidragskonstruktion

utredningen föreslagit. Styrelsen konstaterar emellertid, att

skäl till höjning av familjebostadsbidragets belopp i den utsträckning som

utredningen föreslagit icke torde föreligga, därest styrelsens förslag beträffande

avvecklingen av de generella subventionerna skulle vinna beaktande.

Styrelsen erinrar emellertid om att sedan de nu utgående bidragsbeloppen

fastställdes med hänsyn till den hyreshöjning, som blev en följd av den då

beslutade återbetalningen av tidigare beviljade tilläggslån, vissa ytterligare

hyreshöjningar uppgående till sammanlagt högst 9 procent inträffat. En

viss ökning av familjebostadsbidraget är enligt styrelsens mening motiverad

av denna anledning.

Styrelsen framhåller i detta sammanhang, att det av olika skäl är önskvärt

att bidragets belopp ej skall bero på om familjen bebor ett enfamiljshus

eller ett annat hus. Styrelsen föreslår sålunda att till varje till helt

bidrag berättigad familj med minst två barn skall utgå dels ett fast årligt

bidrag om 240 kronor i zon I, 270 kronor i zon II och 300 kronor i zon III

och dels ett årligt bidrag om 180 kronor för varje barn. Familj berättigad

till förhöjt bidrag skall härutöver erhålla ett mot det fasta bidraget svarande

belopp, och familj som är berättigad till reducerat bidrag skall

erhålla bidrag med belopp som utgör hälften av helt bidrag. Styrelsen

förutsätter, att för den händelse den framtida hyresutvecklingen skulle

medföra hyreshöjningar som nu ej kan förutses, bidragsbeloppen då skall

omprövas.

Bland de remissorgan som bedömt utredningens förslag mot bakgrunden

av den av utredningen föreslagna avvecklingen av de generella subventionerna

har Näringslivets bgggnadsdelegation, Folkpartiets kvinnoförbund

och överståthållarämbetet förklarat sig icke finna något att erinra mot

bidragsbeloppen. Ej heller statskontoret har i stort sett funnit anledning

till erinran. Ämbetsverket anser dock, att den av utredningen föreslagna

höjningen av bidragets med barnantalet varierande del från 150 till 180

kronor per barn bör ytterligare övervägas.

Flera remissorgan, däribland socialstyrelsen, några länsbostadsnämnder

och länsstyrelser, Landskommunernas förbund samt fullmäktige i vissa

kommuner har mot utredningens förslag riktat den erinran, att det icke

ger barnfamiljerna tillräcklig kompensation för de genom subventionsavvecklingen

ökade bostadskostnaderna. Sålunda konstaterar socialstyrelsen,

att en jämförelse mellan de föreslagna höjningarna av bidragsbeloppen

och hyreshöjningarna ger vid handen att det huvudsakligen är fyrbarnsfamiljer

med högsta beskattningsbar inkomst av 4 000 kronor och

boende i lägenheter med tre eller flera rum och kök som erhåller nämnvärd

förbättring. Styrelsen hävdar, att utredningen icke har lyckats att

s. 111 Kontrollera mot PDF

111

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

i enlighet med sin föresats ge ett mera effektivt stöd i form av behovsprövade

rabatter till flerbarnsfamiljerna.

I yttranden av lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Södermanlands län,

länsbostadsnämnden i Hallands län och stadsfullmäktige i Lidingö ifrågasättes

en differentiering av familjebostadsbidraget med hänsyn till de faktiska

bostadskostnaderna. Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det

vara en svaghet att bidraget ej differentierats på detta sätt och framhåller

att detta medför att familjebostadsbidragets värde som regel blir större

för familjer i äldre bostäder än för familjer i nyare bostäder. Enligt länsstyrelsens

mening blir denna skillnad särskilt framträdande om man i

enlighet med utredningens förslag utvidgar bidragsrätten till att gälla

även bostäder som färdigställts före år 1942 och alldeles särskilt i sådana

fall då de äldre bostäderna utgöres av egnahem eller bostäder å jordbruksfastigheter.

Länsstyrelsen finner det vara önskvärt, att bidragssystemet

utformas så att dylika olikheter utjämnas eller i vart fall minskas. Länsbostadsnämnden

i Hallands län anser, att när det är fråga om egen bostad

en indexreglering av familjebostads- och bränslebidrag anpassad efter årsomkostnadernas

utveckling skulle vara lämplig. I fråga om hyreslägenheter

bör enligt nämndens mening ett förfaringssätt tillämpas, där en

viss på förhand fixerad minimihyra fastställes. Kommunalfullmäktige i

Undersåker anser, att skillnaden i fråga om bidragsbelopp mellan de tre

zonerna bör vara större än utredningen föreslagit och minst motsvara

skillnaderna i kostnader för uppvärmning.

Utredningens förslag, att familj med tre eller flera barn

skall kunna erhålla familj ebostadsbidrag för mer

än två barn endast om familjen bor i en lägenhet

0 in minst tre rum och kök tillstyrkes av bostadsstyrelsen, som

dock anser att den minimiyta för trerumslägenhet, som i detta sammanhang

skall kunna godtagas för bidrag, bör fastställas till 60 kvm i stället

för av utredningen föreslagna 65 kvm. Även länsbostadsnämnden i Gävleborgs

län anser, att minimigränsen 65 kvm bör jämkas nedåt eller eventuellt

utgå och ersättas med bestämmelse om att lägenheten skall uppfylla

de i byggnadsstadgan intagna minimikraven på rumsytor i trerumslägenhet.

Utredningens förslag har vidare oreserverat tillstyrkts av länsstyrelsen

1 Jämtlands län samt fullmäktige i Solna, Nynäshamn, Nässjö och Ström.

Näringslivets byggnadsdelegation ställer sig tveksam till förslaget och bl. a.

drätselkammaren i Falun, kommunalfullmäktige i Finspång samt kommunalnämnderna

i Ilureå och Övertorneå finner förslaget olämpligt.

SABO anser att den av utredningen förordade differentieringen av bidraget

med hänsyn till lägenhetens storlek kan leda till svåra komplikationer

i de större städerna. SABO finner förslaget vara principiellt riktigt

men oskäligt med hänsyn till den svårartade bristen på rymliga bostäder.

Organisationen finner det vidare vara betänkligt att ange en bestämd

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

lägenhetsyta som villkor för bidrag och framhåller att boendevärdet långtifrån

alltid är avhängigt av om en lägenhet har några kvadratmeters yta

mer eller mindre. SABO framhåller, att moderna arkitekter eftersträvar

att på en begränsad yta få största möjliga effektivitet. SABO anser att bestämmelser,

som utgör hinder för fortsatt verksamhet i denna riktning,

bör undvikas.

Svenska stadsförbundet anser, att man med den rådande bristen på

lägenheter om minst tre rum och kök knappast kan räkna med att »stimulansbidraget»

skall leda till någon mera påtaglig uppflyttning av familjer

med tre eller flera barn till trerumslägenheter. Den ifrågasatta regeln

kommer enligt stadsförbundets mening i praktiken i stället att uppfattas

som ett »straff». Förbundet förklarar, att det skulle ha haft lättare att

acceptera utredningens förslag, om stimulansbidraget för den stora gruppen

familjer med tre barn närmare anslöt sig till skillnaden i hyra mellan

en tvårums- och en trerumslägenhet. Förbundet ifrågasätter vidare huruvida

icke syftet att stimulera barnfamiljerna till större lägenheter bleve

bättre tillgodosett om man i stället valde någon form av premiering,

exempelvis genom att låta familjer med tre eller flera barn, vilka eljest

skulle vara berättigade endast till helt bidrag få förhöjt bidrag om de

skaffade sig en större lägenhet än en på två rum och kök.

Vissa remissorgan, däribland Socialdemokratiska kvinnoförbundet och

stadsfullmäktige i Malmö, anser att den av utredningen föreslagna differentieringen

efter lägenhetsstorlek av bidraget till familjer med tre eller

flera barn i princip är riktig men att den med hänsyn till rådande bostadsbrist

icke bör införas nu. Andra remissorgan har förordat en viss uppmjukning

av utredningens förslag genom övergångsbestämmelser eller på

annat sätt. Stadsfullmäktige i Stockholm anför sålunda, att antalet familjer

med tre eller flera barn i staden, vilka bor i tvårumslägenheter eller

tre- och fyrarumslägenheter med en yta understigande 65 kvm och som

åtnjuter bidrag för varje barn, enligt nuvarande bestämmelser f. n. uppgår

till omkring 2 600. Stadsfullmäktige konstaterar, att vid ett genomförande

av utredningens förslag i vad det gäller bidragets differentiering, dessa

familjer endast kan få bidrag som tvåbarnsfamiljer. De härigenom uppkommande

anspråken från dessa familjer skulle i nuvarande bekymmersamma

läge på bostadsmarknaden, framhåller stadsfullmäktige, kunna

förväntas bli tillgodosedda endast i mycket ringa omfattning. Under sådana

omständigheter anser stadsfullmäktige, att det synes motiverat att

genom övergångsbestämmelser åstadkomma en sådan ordning, att flerbarnsfamiljerna

i varje fall icke får mindre bidrag än vad som nu utgår.

Även stadsfullmäktige i Borås, som anser den föreslagna differentieringen

av bidraget välbetänkt, finner det angeläget att viss övergångstid stadgas

för familjer, vilka eljest skulle drabbas av bidragssänkning.

Folkpartiets kvinnoförbund, som likaså tillstyrkt utredningens förslag

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

på denna punkt, anser att man för att uppmjuka övergången borde låta

de trebarnsf amil jer, som nu bebor lägenheter om två rum och kök och

som nu får bidrag för varje barn, behålla bidraget i exempelvis två år

för att underlätta anskaffandet av en ny bostad. Förbundet framhåller,

att de av utredningen föreslagna bestämmelserna förutsätter att energiska

åtgärder vidtages från kommunernas sida för att skaffa tillräckligt många

större lägenheter för flerbarnsfamiljerna.

Utredningens förslag till ändrade inkomststreck för familjebostadsbidraget

har föranlett erinringar från ett stort antal remissorgan.

Statskontoret ifrågasätter sålunda om höjningen av inkomststrecket för

förhöjt bidrag icke borde begränsas till 500 kronor, ett belopp, som närmare

överensstämmer med den hyreshöjning som skulle bli följden av

att de generella subventionerna avvecklas. Vidare anser statskontoret, att

differensen mellan inkomststrecken för helt och reducerat bidrag enligt

utredningens förslag blir väl liten. Nu gällande skillnad, 1 500 kronor, bör

enligt ämbetsverkets mening i varje fall icke minskas.

Bostadsstyrelsen har med tvekan tillstyrkt utredningens förslag att bibehålla

oförändrat inkomststreck för helt bidrag till familj med två barn.

Styrelsen föreslår vidare, att den nuvarande höjningen av inkomstgränserna

med stigande barnantal för helt bidrag bibehålies. Styrelsen anser

dock, att en stoppgräns bör införas, vilken bör bestämmas till 10 000

kronor beskattningsbar inkomst. Styrelsen har i princip intet att erinra

mot utredningens förslag beträffande inkomststreck för reducerat bidrag,

men styrelsen framhåller att i anslutning till dess förslag rörande inkomststreck

för helt bidrag det högsta inkomststrecket för reducerat bidrag bör

jämkas uppåt från föreslagna 10 000 till 11 000 kronor. Styrelsen tillstyrker

utredningens förslag rörande inkomststrecken för förhöjt bidrag.

Hyresgästernas riksförbund, Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Folkpartiets

kvinnoförbund, socialstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län,

Stadsförbundet, Landskommunernas förbund samt fullmäktige i ett stort

antal kommuner har funnit utredningens förslag om sänkta inkomststreck

för helt bidrag till familjer med tre eller flera barn resp. för reducerat

bidrag vara otillfredsställande. Stadsförbundet och Landskommunernas

förbund framhåller även, att de höjda bidragsbeloppen innebär att tröskelproblemen

får större betydelse.

Utredningens förslag att slopa för in ögen hetsstreck et för

förhöjt bidrag har tillstyrkts av bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna

i Uppsala och Kronobergs län, Stadsförbundet samt drätselkammaren

i Falun. Förslaget har avstyrkts av länsbostadsnämnderna i Jönköpings

och Jämtlands län samt länsstyrelsen i Jämtlands län.

Förslaget att ersätta den tvååriga inkomstprövningen

med eu ettårig har tillstyrkts av bostadsstyrelsen, Stadsförbundet,

stadsfullmäktige i Malmö samt drätselkamrarna i Falun och Östersund.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. nr 100

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Förslaget har avstyrkts av Hyresgästernas riksförbund, socialstyrelsen samt

kommunalfullmäktige i Axberg.

Utredningens förslag att enbart den bidragssökandes beskattningsbara

inkomst skall läggas till grund för

inkomstprövningen, om två makar taxeras var för

sig och icke sammanlever, har tillstyrkts av bostadsstyrelsen.

Stadsfullmäktige i Linköping efterlyser en supplementär bestämmelse

för inkomstprövning av beskaffenhet att möjliggöra för förmedlingsorganet

att neka resp. indraga bidrag i vissa fall, då förmedlingsorganet förskaffat

sig kännedom att vederbörandes aktuella inkomstförhållanden påtagligt

förbättrats.

Det stora flertalet remissorgan har tillstyrkt eller lämnat utan erinran

utredningens förslag att ensamstående med ett barn

resp. fullständiga familjer med ett barn skall kunna

komma i åtnjutande av bidrag. Några av de remissorgan,

vilka i allt väsentligt avstyrkt utredningens förslag om avveckling av de

generella subventionerna, däribland Hyresgästernas riksförbund och stadsfullmäktige

i Malmö, anser dock, att i nuvarande läge en utvidgning av

bidragsgivningen endast till ensamstående med ett barn är motiverad.

Erinringar mot utredningens förslag på denna punkt har i övrigt riktats

även av bl. a. Näringslivets byggnadsdelegation, statskontoret, länsbostadsnämnden

i Kronobergs län, SACO samt kommunalfullmäktige i Tenhult.

Näringslivets byggnadsdelegation finner det skäligt, att ensamstående

med ett barn kommer i åtnjutande av bidrag men förklarar sig däremot

ej kunna biträda förslaget om bidrag till fullständiga ettbarnsf amil jer.

Delegationen anser det icke vara rimligt att i nuvarande bristläge stimulera

denna grupp att öka sin bostadsefterfrågan. Ettbarnsfamiljerna bör enligt

delegationens mening anses vara i stånd att klara sig utan samhällets hjälp.

Statskontoret finner att skäl från vilka man icke bör bortse föreligger för

bidrag till ettbarnsf amil jer. Att införa ett sådant bidrag kan emellertid i

nuvarande labila läge på bostadsmarknaden medföra påtagliga nackdelar.

Statskontoret finner det därför välbetänkt att icke f. n. realisera förslaget.

Om åtgärder i stödjande sylte likväl skulle anses böra vidtagas anser

statskontoret att samma bidragsskalor bör gälla för såväl ettbarnsfamiljerna

som för ensamstående med ett barn. Enligt ämbetsverkets mening

bör bidragsskalorna nämligen icke vara så konstruerade, att de kan verka

hindrande för familjebildningen.

Länsbostadsnämnden i Kronobergs län förklarar sig av besparingsskäl

icke vilja förorda bidrag till ettbarnsfamiljer. Nämnden anser däremot,

att ensamstående mödrar med ett barn bör ha stöd men då i annan form

exempelvis som bostadstillägg till folkpensionärer och i samband med allmänna

barnbidraget. SACO anser att vad ensamstående mödrar beträffar

det är alldeles klart, att bostadsbehovet icke kan skiljas från övriga för
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

sörjningsbehov. Det behov av stöd från samhällets sida som här kan föreligga

hör icke täckas inom bostadspolitikens ram utan genom andra stödåtgärder.

Samma resonemang gäller —- om än i något mindre grad —

enligt organisationens mening om de fullständiga ettbarnsfamiljerna.

Kommunalfullmäktige i Tenhult anför följande om utredningens förslag.

Det redovisade förslaget innebär — förutom att bestämmelserna måst

få ytterligare kategoriklyvning med åtföljande mera svårhanterade bestämmelser

och risker för felaktig handläggning — att »tröskelproblemet» nu

flyttats till gränsen mellan 0- och 1-barnsfamiljerna. Det finns otvivelaktigt

familjer utan barn, som sakna möjligheter att förhyra en fullgod bostad

men där kanske behovet av en sådan bostad på grund av hustruns sjukdom

el. dyl. är lika stort som för 1-barnsfamiljen. De generella subventionernas

slopande medför där ökade bostadskostnader oavsett betalningsförmågan.

Kommunalfullmäktige ifrågasätter därför, om icke familjebostadsbidragen,

knutna till antalet barn, borde begränsas till familjer

med två eller flera barn och att, därest vägen med generella subventioner

icke i fortsättningen skall väljas, ett särskilt bidrag till övriga familjer

med små inkomster utredes och beslutas. EU ytterligare motiv för att

utredningens förslag i denna del ej f. n. följes synes vara, att efterfrågan

på tvårumslägenheter från ettbarnsfamiljerna kommer att ytterligare skärpas.

En avvaktande inställning, tills efterfrågan från tvåbarnsfamiijerna

i någon mån kunnat täckas, verkar välmotiverad.

Vad beträffar den närmare utformningen av utredningens förslag har

vissa remissorgan, däribland bostadsstgrelsen, länsbostadsnämnden i Uppsala

län samt överståthållarämbetet ifrågasatt det skäliga i att vid behovsprövningen

behandla ensamstående gynnsammare än fullständiga familjer

med ett barn. Bostadsstyrelsen föreslår sålunda, att bidrag skall utgå till

fullständiga familjer med ett barn enligt samma bidragsskala som för ensamstående

med ett barn. Styrelsen tillstyrker i övrigt förslaget om bidragets

konstruktion med den ändring som följer av att styrelsens förslag om bidragsbelopp

för tvåbarnsfamilj avviker från utredningens.

Överståthållarämbetet framhåller, att även om hjälpbehovet är störst för

de ensamstående som grupp betraktade, kan detta icke gälla vid en jämförelse

mellan en ensamstående och en fullständig familj i samma inkomstläge.

Ämbetet förklarar att det tvärtom icke sällan torde förhålla sig så, att,

om den ensamståendes inkomst utgöres av pension eller av underhåll från

frånskild make, bidrag vid sidan därom utgår också till barnet utan alt

detta bidrag påverkar vårdnadshavarens taxering. Ämbetet ansluter sig

därför i denna fråga till den av herr Ekdahl anförda reservationen. Till

herr Ekdahls reservation har vidare anslutit sig TCO, länsstyrelsen i Älvsborgs

län samt kommunalnämnderna i Gällivare och Övertorneå.

Utredningens förslag att slopa rätten till familjebostadsbidrag

för barn i åldern 1 6—1 Sår har tillstyrkts av bostadsstyrelsen,

länsbostadsnämnden i Kronobergs län samt fullmäktige i Avesta

och Nässjö. Förslaget godtages även av länsstyrelsen och länsbostadsnämn
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

den i Jämtlands län samt kommunalfullmäktige i Ströms kommun, dock

med den reservationen, att bidrag skall kunna utgå för sjuka hemmavarande

barn i ifrågavarande åldrar.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att en eventuell avveckling av bidraget

bör samordnas med åtgärder för att i annan ordning stödja ifrågavarande

familjer.

Förslaget har avstyrkts av socialstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands,

Kopparbergs och Norrbottens län, TCO, Socialdemokratiska kvinnoförbundet,

holkpartiets kvinnoförbund, länsbostadsnämnderna i Södermanlands,

Gotlands och Göteborgs och Bohus län, fullmäktige i Linköping, Sollentuna,

Stockholm, Vallentuna och Älvdalen, drätselkammaren i Skellefteå samt

kommunalnämnden i Övertorneå. Länsbostadsnämnden i Södermanlands

län anser, att önskemålet att ge familjer i de lägre inkomstklasserna möjlighet

att låta skolungdomar av olika kön ha skilda rum kan betraktas mera

som en bostadspolitisk fråga än som en fråga om studiehjälp. Det bör därför

övervägas att åtminstone ännu under någon tid bibehålla möjligheten

till bidrag i de här avsedda fallen. Kommunalnämnden i Övertorneå framhåller,

att slopandet av bidraget skulle medföra kännbara påverkningar i

de orter där ungdomsarbetslöshet förekommer. Nämnden framhåller vidare,

att många familjer, där de äldre barnen redan blivit vuxna och lämnat

hemmet och där familjeförsörjaren på grund av åldrandet och ofta också

genom tungt skogsarbete är tämligen utsliten, har oerhört stort behov av

att kunna tillgodoräkna sig bidraget för familjens sista barn intill 18 år,

om familjen över huvud skall kunna behålla bostaden.

De av utredningens förslag som avser att förenkla det administrativa

handhavandet av bidragsgivningen — förslaget

rörande tillgodoförandet av bidraget, förslaget om avskaffandet av hyreskontrollen

för bidragsberättigande lägenheter, förslaget om slopandet av

det preliminära beslutet om bidrag, förslaget om inskränkningen i rätten

att retroaktivt erhålla bidrag samt förslaget om omprövning ettårsvis av

bidragsbeloppet — har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av de remissorgan som yttrat sig därom. Landskommunernas förbund

konstaterar sålunda, att utredningen föreslagit vissa förenklingar av formerna

för bidragsgivningen särskilt beträffande familjebostadsbidrag till

familjer i egnahem. Förbundet hälsar utredningens förslag i dessa avseenden

med tillfredsställelse och framhåller att de nuvarande reglerna för

utbetalning av familjebostadsbidrag till familjer i egnahem medför en

onödig och mycket betungande administration. Det bör enligt förbundets

mening övervägas om inte bidragsgivningen kan förenklas ytterligare, utan

att den bostadspolitiska målsättningen går förlorad. SABO anser, att det bör

prövas om icke bidragsbeloppen kan göras jämnt delbara med 12.

Även bostadsstyrelsen understryker att ändringarna i reglerna om utbetalning

av bidrag till familjer i egnahem och av retroaktivt bidrag till familjer

i hyreslägenheter innebär förenklad administration och även att många

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 117

orsaker till irritation och missförstånd elimineras. Länsbostadsnämnden i

Jönköpings län föreslår, att familjebostadsbidrag skall kunna utgå retroaktivt

för det kvartal under vilket ansökan om bidrag inkommit samt ett kvartal

dessförinnan, dock högst för tid under vilken förutsättningar för bidrag

i övrigt varit uppfyllda.

I fråga om utbetalningen av familjebostadsbidraget bär stadsfullmäktige

i Nyköping och drätselkammaren i Östersund föreslagit, att denna skall

samordnas med utbetalningen av det allmänna barnbidraget och handhas

av barnavårdsnämnderna. Vissa remissorgan har däremot ställt sig tveksamma

till utredningens förslag om kontant utbetalning av bidraget under

vissa förhållanden. Uetta gäller länsbostadsnämnden i Gotlands län, länsbostadsnämnden

och länsstyrelsen i Jämtlands län samt kommunalfullmäktige

i Axberg, vilka samtliga anser att eventuellt överskjutande belopp

av bidrag till egnahemsägare liksom hittills bör tillgodoföras bidragstagaren

i form av extraamortering på egnahemslånet.

Vad särskilt angår utredningens förslag att med hänvisning till den vid

1956 års riksdag antagna lagen om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt

hyresavtal slopa bestämmelsen i bidragskungörelsens 16 § om förbindelse

från hyresvärden rörande hyreskontroll har vissa erinringar framförts av

Hyresgästernas riksförbund och överståthållarämbetet. Överståthållarämbetet

framhåller, att nyssnämnda lag icke bereder hyresgästen skydd mot

varje hyreshöjning och att det föreligger en viss skillnad mellan det skydd

som den nuvarande kungörelsen om familjebostadsbidrag bereder hyresgäst

och skyddet enligt förenämnda lag, nämligen dels däri att lagen bereder

skydd endast mot hyreshöjningar som bringar upp hyran till en nivå avsevärt

över nivån för jämförliga lägenheter i orten, dels ock i det avseendet

att hyresgästen för att få åtnjuta oförändrad hyra måste anlita den omständliga

vägen med process vid allmän domstol. Därtill kommer, framhåller

ämbetet, att lagen endast är tidsbegränsad, och att det är beroende på

resultatet av en ännu ej igångsatt utredning vilka bestämmelser som skall

efterfölja densamma. Med hänsyn därtill finner överståthållarämbetet att

den berörda bestämmelsen i kungörelsen om familjebostadsbidrag tillsvidare

bör bibehållas.

Departementschefen

Jag delar bostadspolitiska utredningens uppfattning, att vissa krav

beträffande lägenhetens standard alltfort bör uppställas som

villkor för familjebostadsbidrag. Bidragets syfte bör alltjämt vara att underlätta

för barnfamiljerna att efterfråga och inneha välutrustade och rymliga

lägenheter. Bidraget bör inte ges karaktär av ett allmänt konsumtionsstimulerande

bidrag. I likhet med utredningen anser jag dock, att vissa ändringar

av standardkraven bör genomföras i syfte att förenkla bidragsgivningen.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 är 1957

För att en fullständig familj med barn skall kunna erhålla bidrag bör alltjämt

krävas, att lägenheten omfattar minst två rum och kök och har en

lägenhetsyta av minst 50 kvm. Jag kan godtaga utredningens förslag att

lägenheten i fråga om ensamstående med ett barn bör omfatta minst 30 kvm.

Utredningens förslag i fråga om rätt för bidragstagaren att

uthyra viss del av lägenheten, kan jag i huvudsak godta. Vissa

av de erinringar mot förslaget, som gjorts av remissorganen, hl. a. av Svenska

stadsförbundet, torde böra beaktas. Det bör ankomma på bostadsstyrelsen

att utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter i ämnet.

Utredningen har föreslagit att villkoret, att lägenheten skall vara

färdigställd tidigast den 1 januari 194 2, skall slopas. Frågan

om en dylik tidsgräns prövades av 1953 års riksdag. Man fann då lämpligt

att flytta gränsen från den 1 januari 1948 till den 1 januari 1942. Föredragande

departementschefen framhöll i denna fråga (prop. nr 138) att besvärliga

bedömningsproblem måste uppstå om bidragsgivningen knöts enbart

till bestämmelser rörande lägenheternas standard. Sattes standardkraven

högt och tillämpades de rigoröst, förelåg risk att tidsgränserna ersattes

med nya betydligt mera svårförståeliga och irriterande gränser mellan

bidragsberättigande och icke bidragsberättigande lägenheter. De lägenheter

som färdigställts efter 1941 kunde förutsättas förete sådana likheter i standardhänseende,

att gränsdragningssvårigheterna blev mindre. Antalet

gränsfall förorsakade av själva tidpunkten kunde vidare beräknas bli litet

på grund av den ringa byggnadsverksamheten under år 1941.

Dessa skäl för bibehållandet av en tidsgräns gäller alltjämt. De skäl som

kan tala för ett slopande av tidsgränsen har också försvagats i och med att

beståndet av nyproducerade, för bidrag godtagbara lägenheter ökat för

varje år. Den nu gällande tidsgränsen 1 januari 1942 bör därför bibehållas.

Under denna förutsättning kan jag biträda bostadspolitiska utredningens

förslag att slopa kraven på att lägenheten skall vara försedd med tillfredsställande

köksutrustning och tillräckliga biutrymmen.

Vad härefter angår frågan om bidragets konstruktion och

storlek biträder jag utredningens förslag, att bidraget skall utgå med

sajnma belopp oavsett om familjen bor i c»ethem eller i flerfamiljshus.

Bidraget bör vidare liksom hittills kunna utgå såsom förhöjt, helt eller

reducerat bidrag.

Förslaget att benämningen bränslebidrag för bidragets av barnantalet

oberoende del skall slopas, kan jag godta. Vidare förordar jag, att denna del

av bidraget liksom hittills skall utgå med skilda belopp i södra, mellersta

och norra Sverige (zonerna I—III).

Mina förslag om avveckling av de generella subventionerna innebär, som

jag tidigare framhållit, i fråga om statligt belånade lägenheter ett fullföljande

av en redan påbörjad anpassning av den allmänna hyresnivån till

ett högre allmänt ränteläge än det tidigare rådande. Ett betydande antal

hushåll med begränsade inkomster — däribland åtskilliga barnfamiljer,

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

vilka till följd av brist på för bidrag godtagbara lägenheter icke kunnat

erhålla familjebostadsbidrag — har redan tidigare på grund av räntestegringen

fått vidkännas ökade bostadskostnader. Särskilda åtgärder i syfte

att kompensera dem för denna kostnadsstegring har icke ansetts nödvändiga.

På grund härav och då jag förordat en försiktigare avveckling av de generella

subventionerna än utredningen, anser jag att familjebostadsbidragen

icke bör höjas fullt så mycket som utredningen föreslagit. Höjningen bör

avse endast den del av familjebostadsbidraget, som är oberoende av barnantalet,

det fasta bidraget. En ökning med 120 kronor per år för bidragstagare

i flerfamiljshus anser jag vara lämplig. Förslaget i det föregående

att bidraget skall vara lika stort för familjer i egnahem som för familjer

i flerfamiljshus innebär, att bidraget för familjer i egnahem bör uppräknas

med 30 kronor. En familj i zon I, som med hänsyn till inkomsten

är berättigad till helt bidrag, skulle härvid erhålla ett fast bidrag på 270

kronor per år. Därutöver skulle familjen liksom hittills få ett bidrag per

barn av 150 kronor per år. För en familj med två barn i zon I skulle bidraget

sålunda komma att utgöra sammanlagt 570 kronor per år. Helt bidrag

bör liksom hittills öka med 30 kronor för varje zon. Såsom bostadspolitiska

utredningen föreslagit bör- hushåll, som är berättigade till förhöjt

bidrag, utöver ett bidrag av 150 kronor per barn, erhålla ett dubbelt så stort

fast bidrag som de bidragstagare, vilka åtnjuter helt bidrag. Vidare bör

reducerat bidrag utgöra hälften av helt bidrag. För bidragstagare i flerfamiljshus

i zon I innebär mitt förslag sålunda en ökning av förhöjt bidrag

med 180 kronor per år, av helt bidrag med 120 kronor per år och av reducerat

bidrag med 60 kronor per år.

Förslagets innebörd framgår av följande tabell.

Sammanfattning av förslaget om familjebostadsbidrag till familjer med minst två

minderåriga barn

Bidragstyp

Zon

Fast bidrag

Bidrag per

barn

Sammanlagt bidrag för

familjer med

2 barn

3 barn

4 barn

Förhöjt bidrag. .. .

I

540

840

990

1 140

11

600

150

900

1 050

1 200

III

660

960

1 no

1 260

Helt bidrag ......

I

270

570

720

870

II

300

150

600

750

900

in

330

630

780

930

Reducerat bidrag. .

I

135

285

360

435

II

150

75

300

375

450

III

165

315

390

465

Zon III omfattar Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, zon II Västcrnorrlands,

Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län och zon I övriga delar av landet.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

Bostadspolitiska utredningen har föreslagit, att familjer med tre eller

flera barn skall erhålla högre bidrag än familjer med två barn endast under

förutsättning alt lägenheten omfattar minst 3 rum och kök och har en yta

av minst 65 kvm. Ehuru jag i likhet med utredningen finner det angeläget

att i första hand familjer med mer än två barn beredes möjlighet att bosätta

sig i lägenheter om minst tre rum och kök, anser jag att detta förslag icke

bör genomföras nu. Enligt den praxis, som hittills tillämpats, kan hushåll

med mer än 4 barn i regel erhålla familjebostadsbidrag endast om lägenheten

omfattar minst tre rum och kök. Det synes obilligt att i rådande läge

på bostadsmarknaden införa regler, som innebär en skärpning av denna

praxis och en avsevärd ökning av bostadskostnaderna för de många famil*- jer med tre eller fyra barn, vilka nu åtnjuter bidrag i lägenheter om två rum

och kök. Kommunerna bör emellertid verka för att familjer med flera barn

får tillgång till lägenheter på minst tre runyoch kök.

Bostadspolitiska utredningen har föreslagit att inkomststrecket

för helt bidrag till familj med två barn icke ändras. Uttryckt i till statlig

inkomstskatt beskattningsbar inkomst skall detta streck sålunda enligt utredningens

förslag alltjämt vara 6 000 kronor. Jag biträder detta förslag.

Som utredningen närmare utvecklat överensstämmer detta ställningstagande

med principen, att man vid omprövningar av inkomststrecken endast bör

beakta levnadskostnadernas förändringar och sådana ändringar i beskattningsreglerna,

som påverkar relationen mellan årsinkomsten och den beskattningsbara

inkomsten, men däremot icke höjda realinkomster.

Jag är emellertid inte beredd att förorda utredningens förslag att överlag

sänka inkomststrecken för helt bidrag till familjer med tre eller flera barn

liksom ej heller förslaget att sänka inkomststrecken för reducerat bidrag.

Inkomststrecket för förhöjt bidrag till tvåbarnsfamiljer bör i enlighet

med utredningens förslag höjas från 3 000 till 4 000 kronor beskattningsbar

inkomst. Detta streck bör därutöver stiga med 1 000 kronor för varje barn

utöver två. Såsom bostadsstyrelsen föreslagit bör dock en stoppgräns för

inkomststrecken införas. Denna gräns kan för helt bidrag lämpligen sättas

vid 10 000 kronor, för reducerat bidrag vid 11 500 kronor och för förhöjt

bidrag vid 8 000 kronor beskattningsbar inkomst. Innebörden av mitt förslag

framgår av följande tabell.

Antal barn

Inkomststreck i beskattningsbar

inkomst (kronor)

Förhöjt

bidrag

Helt bidrag

Reducerat

bidrag

2 ..................

4 000

6 000

7 500

3 ..................

5 000

7 000

8 500

4 ..................

6 000

8 000

9 500

5 ..................

7 000

9 000

10 500

6 ..................

8 000

10 000

11 500

7 ..................

8 000

10 000

11 500

8 ..................

8 000

10 000

11 500

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

Bostadspolitiska utredningens förslag att slopa det för förhöjt bidrag nu

gällande villkoret, att familjeförsörjaren eller dennes make inte är taxerad

till statlig förmögenhetsskatt, kan jag godtaga. Jag biträder likaså förslaget

att slopa den tvååriga inkomstprövningen och ersätta densamma med

en ettårig prövning, ävensom förslaget att enbart den bidragssökandes beskattningsbara

inkomst skall läggas till grund för inkomstprövningen, om

två makar taxeras var för sig och icke sammanlever.

Utredningen har föreslagit, att familjer och ensamstående

med ett barn i viss utsträckning skall kunna beviljas familjebostadsbidrag.

Jag kan i huvudsak tillstyrka detta förslag. Som villkor för bidrag

bör enligt min mening gälla, att den beskattningsbara inkomsten icke överstiger

4 000 kronor. Bidrag bör lämpligen utgå med samma belopp som

för tvåbarnsf amil jer, som är berättigade till reducerat bidrag, alltså i zon I

med 285 kronor. I zon II bör bidraget utgöra 300 kronor och i zon III 315

kronor. Utredningens förslag att ensamstående med ett barn skall erhålla

större bidrag än fullständiga familjer med ett barn kan jag inte tillstyrka.

Såsom bl. a. överståthållarämbetet framhållit kan det inte vid en jämförelse

mellan en ensamstående och en fullständig familj i samma inkomstläge

göras gällande, att hjälpbehovet är störst för den ensamstående. Särbestämmelser

beträffande bidrag till ensamstående med ett barn skulle komplicera

bidragsgivningen. Jag förordar därför, att bidrag till ensamstående med

ett barn skall utgå med samma belopp och i ungefär samma inkomstlägen

som bidrag till fullständiga familjer med ett barn.

Utredningens förslag till lösning av det problem, som uppstår då antalet

barn i bidragsberättigad familj nedgår till ett kan jag godtaga.

I likhet med utredningen anser jag, att det behov av särskilt stöd, som

på grund av studier, sjukdom eller arbetslöshet kan föreligga beträffande

barn i åldern 1 6—1 7 å r, bör tillgodoses genom de härför särskilt avsedda

stödformerna och sålunda inte genom familjebostadsbidrag. Jag vill

erinra om det förslag till generella grundstipendier till studerande i dessa

åldrar, som har förelagts årets riksdag. Bestämmelsen om rätt i vissa fall

till familjebostadsbidrag för barn över 16 år bör alltså slopas. Såsom utredningen

föreslagit bör dock övergångsvis gälla, att barn som fyllt 16 år

under 1956 och som enligt gällande bestämmelser åtnjuter bidrag under

1957 även under år 1958 bör kunna åtnjuta bidrag under de förutsättningar

som nu gäller.

De förslag, som utredningen framlagt i sylte att förenkla det administrativa

handhavandet av bidragsgivningen, kan jag

godtaga.

Likaså biträder jag utredningens förslag att slopa bestämmelsen i

bidrags kungörelsens 16 § om förbindelse från hyresvärden att

inte utan medgivande av kommunen höja hyran för bidragstagares lägenhet.

De erinringar mot förslaget, som överståthållarämbetet och Hyresgästernas

riksförbund framfört, anser jag inte hållbara. Syftet med bestämmelsen i

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

fråga har inte varit att möjliggöra en hyreskontroll, som i fråga om de bidragsberättigande

lägenheterna ersätter den kontroll, som nu utövas enligt

hyresregleringslagens bestämmelser, sedan denna sistnämnda hyreskontroll

bringats att upphöra för andra lägenheter.

De av mig förordade ändrade villkoren för familjebostadsbidrag bör träda

i kraft den 1 januari 1958.

Lån och bidrag till uppförande av studentbostäder

Departementspromemorian

I den förut nämnda departementspromemorian om lån och bidrag till

uppförande av studentbostäder erinras om att genom beslut av 1950 års

riksdag regler fastställdes för beviljande av tertiär- och tilläggslån för byggnad

inrymmande studentbostadsrum (prop. nr 99, rskr. nr 314). Enligt dessa

regler kan för uppförande av studentbostadshus beviljas tertiärlån enligt

gällande bestämmelser i kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 587) om tertiärlån

och tilläggslån för flerfamiljshus. Vidare kan tilläggslån beviljas i den utsträckning,

som krävs för att hyrorna för studentbostadsrum skall bli låga.

Beslut om lån meddelas av Kungl. Maj :t efter förslag av bostadsstyrelsen.

I departementspromemorian redovisas vissa av bostadsstyrelsen lämnade

uppgifter om hittills beviljade lån till bostadshus. Det erinras om att Kungl.

Maj :t vid prövning av frågan om tilläggslån till studentbostadshus icke

medgivit lån till högre belopp än vad som motsvarar 50 procent av den av

bostadsstyrelsen godkända byggnadskostnaden.

Enligt bostadsstyrelsens uppgifter utgör byggnadskostnaden i fråga om

slutligt belånade studentbostadshus, som uppförts efter byggnadskostnadsstegringen

1950—51, drygt 16 000 kronor i genomsnitt per rum och det

beviljade tilläggslånet icke fullt 7 500 kronor per rum. Bostadsstyrelsen

framhåller i anslutning härtill att av förefintligt material torde framgå, att

normalkostnaden för ett studentrum med den standard, studentsociala utredningen

förordade, icke behöver bli högre än 14 500 kronor.

Beträffande behovet av studentbostäder framhålles i departementspromemorian

inledningsvis att situationen på bostadsmarknaden är den, att

särskilt i de största städerna ett betydande underskott på bostäder föreligger.

Bristen på omöblerade bostadslägenheter är sålunda avsevärd. Även tillgången

på möblerade rum är otillräcklig. I promemorian framhålles att

detta synes vara fallet icke minst i de städer — Stockholm, Göteborg, Uppsala

och Lund — där ökningen av antalet studerande vid universitet och

högskolor medfört en kraftig stegring av efterfrågan på möblerade rum.

Till departementspromemorian är fogad en skrivelse från 1955 års universitetsutredning

angående åtgärder för att få till stånd ytterligare studentbostäder.

I skrivelsen har närmare belysts det framtida behovet av student
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

bostäder. Utredningen, som understryker vanskligheten i att göra beräkningar

rörande det framtida antalet universitets- och högskolestuderande,

anser följande utveckling för de närmaste 15 å 20 åren sannolik.

Universitetsutredningen har kommit till den uppfattningen, att man

måste räkna med att det totala antalet universitets- och högskolestuderande

kommer att stiga från icke fullt 23 000 år 1955 till drygt 40 000 år 1965,

varefter skulle följa en period av fortsatt expansion, som kan bli mer eller

mindre stark, i varje fall fram till 1970-talets första år, och ingenting talar

nu för att man därefter har att vänta någon tillbakagång.

Universitetsutredningen har sålunda måst inrikta sitt arbete på att föreslå

åtgärder varigenom universiteten och högskolorna redan inom de närmaste

tio åren skulle ges en fördubblad utbildningskapacitet, en kapacitet som

vidare under åren efter år 1965 troligen kommer att behöva ytterligare

ökas.

Universitetsutredningen anser att en så stark och så snabb utbyggnad av

de högre läroanstalterna rimligen måste innefatta åtgärder för säkerställande

av ett tillräckligt antal bostäder för dessa läroanstalters studenter.

Utan särskilda åtgärder från det allmännas sida torde man enligt utredningen

näppeligen kunna hoppas på att universitets- och högskolestäderna

under de närmaste tio åren skall kunna ge bostäder åt kanske ytterligare

20 000 studerande, ett mer än dubbelt så stort nettotillskott som under den

senaste tioårsperioden.

I anslutning härtill understryker utredningen att en universitetsupprustning

i fråga om lärarkrafter och undervisningslokaler för ett dubbelt så

stort antal studerande helt naturligt blir meningslös eller från början misslyckad,

om tillströmningen till de högre läroanstalterna hålles tillbaka till

följd av brist på bostäder för de studerande.

För tillgodoseende av behovet av bostäder för de högre läroanstalternas

snabbt stigande antal studenter, lärare och övriga tjänstemän fordras enligt

utredningens bestämda mening under minst tio år framåt en nyproduktion

av bostäder inom en minimiram av 30 miljoner kronor årligen.

Universitetsutredningen upptager i sin skrivelse också frågan hur man

snabbt skall få till stånd speciella studentrum i universitets- och högskolestäderna.

Av denna framgår bl. a. följande.

Man bör överväga åtgärder i syfte att i ökad utsträckning få till stånd

för universitetsstuderande lämpliga bostadsrum i nyuppförda flerfamiljshus.

Åtgärder krävs jämväl för att få till stånd studentbostäder av kategorihuskaraktär.

I anslutning härtill framhåller utredningen att då man nu

måste få till stånd kategorihusbyggen i eu helt annan omfattning än man

tidigare räknade med och då det därtill är synnerligen angeläget att detta

omfattande byggnadsprogram genomföres mycket snabbt, det är uppenbart

att studentbostadsbyggandet under de närmaste åren kommer att ställa icke

obetydliga krav på samhällets resurser. För att inom en given investeringsram

nå en optimal produktion av studentbostäder synes man därför enligt

utredningens uppfattning böra särskilt utreda möjligheterna att nedbringa

byggnadskostnaderna för studentrum i kategorihus och även pröva nya

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

hustyper och bebyggelseformer för dessa kategorihus än de hittills gängse.

Utredningen understryker emellertid att detta bör ske utan att avkall göres

på en rimlig standard, t. ex. den normalstandard som skisserats av studentsociala

utredningen och accepterats av 1950 års riksdag.

Med utgångspunkt från dels bostadsstyrelsens redogörelse för den hittillsvarande

långivningen till studentbostadshus dels universitetsutredningens

bedömning av det framtida behovet av studentbostäder framlägges i departementspromemorian

vissa förslag till ökad produktion av studentbostadsrum.

I promemorian erinras sålunda om att universitetsutredningens redogörelse

för utvecklingen av antalet studerande vid universitet och högskolor

visar, att behov föreligger av åtgärder ägnade att snabbt åstadkomma en

betydande produktion av studentbostadsrum. Vidare erinras om att studentbostadsbyggandet

hittills har haft formen av kategorihus och att bostadsstyrelsens

redogörelse för detsamma visar, att kostnaderna är höga, icke

mindre än i genomsnitt 16 000 kronor per rum. I departementspromemorian

behandlas i anslutning härtill två åtgärder, som skulle kunna bidra till en

ökad produktion av studentbostäder:

1) Även andra former av studentbostadsbyggande än den hittills tillämpade

måste komma till användning.

2) Kostnaderna för studentbostadsrum måste minskas.

I dessa frågor framhålles i departementspromemorian följande.

Vad gäller den första frågan må erinras om att Uppsala stads drätselkammare

i skrivelse den 15 maj 1956 till socialdepartementet framlagt

resultatet av utredningar rörande dels kostnaderna för studentbostadsrum

inlagda i vanliga flerfamiljshus dels kostnaderna för dylika rum i källarlösa

tvåvåningshus. Drätselkammaren framhåller i skrivelsen att av de verkställda

utredningarna framgår, att den statliga subventionen, därest studentbostadsbebyggelsen

utformas på sätt, som däri redovisas, borde kunna

väsentligt begränsas, ett förhållande som i sin tur borde kunna föranleda

nedsättning av de hyresbelopp på vilka statsbidrag nu utgår.

Av den nämnda utredningen framgår att kostnaderna för rum, inlagda

i vanliga flerfamiljshus, blir relativt låga. Utredningen ger också vid banden

att produktion i stor skala av lämpliga typer av kategorihus kan tänkas

ske till kostnader, som avsevärt understiger de kostnader för kategorihus

man hittills haft att räkna med.

Skäl föreligger därför att stimulera anordnandet av enkelrum i vanliga

flerfamiljshus, avsedda för studerande. Vidare är det angeläget att initiativ

tages till en serieproduktion av billiga studentbostadshus. Hur mycket man

härvid kan pressa kostnaderna är svårt att bestämt uttala sig om. Det synes

dock rimligt antaga att kostnaderna, utan att väsentliga standardkrav eftersättas,

kan begränsas till 10 000 å 12 000 kronor per rum.

I anslutning härtill framhålles i departementspromemorian att statens

stöd åt studentbostadsbyggande bör omprövas i syfte att öka byggandet

och särskilt stimulera former av billigt byggande.

I promemorian föreslås därför att den statliga långivningen till studentbostäder

utvidgas till att avse inte enbart kategorihus utan också student
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

bostadsrum i vanliga flerfamiljshus. Vidare bör subventionen utgå icke som

hittills varit vanligt i procent av den godtagbara byggnadskostnaden utan

som ett fast bidrag per rum, varigenom det statliga stödet blir förmånligast

beträffande sådan bebyggelse där kostnaderna hålles låga.

Vad gäller den närmare utformningen av stödet åt kategorihus erinras i

promemorian om att enligt bostadsstyrelsens uppgifter beträffande byggnadskostnader

och tilläggslån för slutligt belånade studentbostadshus den

genomsnittliga byggnadskostnaden utgör 16 000 kronor per rum och det

genomsnittliga tilläggslånet 7 500 kronor per rum. Det konstateras att det

kapitalbelopp, som skall förräntas och amorteras för dessa hus utgör drygt

(16 000 — 7 500) 8 000 kronor per rum. Med beaktande härav och av vad i

det föregående anförts beträffande möjligheterna att sänka byggnadskostnaderna

torde enligt departementspromemorian för framtiden subventionen

i form av tilläggslån till kategorihus böra fastställas till 5 000 kronor per

rum.

I fråga om studentbostadsrum, inlagda i vanliga flerfamiljshus, synes

det, framhålles i departementspromemorian, i varje fall till en början

lämpligt att begränsa subventionen till rum i sådana hus, som förvaltas av

kommunen, kommunalt bostadsföretag eller s. k. allmännyttigt bostadsföretag.

Med hänsyn till att kostnaderna för rum, inlagda i vanliga flerfamiljshus,

i regel torde bli lägre än kostnaderna för rum i kategorihus, föreslås att

subventionen till rum i vanliga flerfamiljshus sättes lägre än i fråga om

kategorihus. En subvention av 3 000 kronor anses vara lämpligt avvägd.

Beträffande formen för subvention till rum i vanliga flerfamiljshus

framhålles i departementspromemorian följande.

En särskild fråga beträffande subvention till rum i vanliga flerfamiljshus

är, huruvida subvention skall lämnas i form av tilläggslån, d. v. s. ha karaktär

av engångsbidrag, eller ges i form av ett löpande bidrag. En engångssubvention

är att föredraga, därest det kan förutsättas att de rum för vilka

subvention beviljas under lång tid kommer att upplåtas enbart åt studenter.

För det fall åter rummen endast tidvis upplåtes åt studerande vore ett

löpande bidrag den naturliga subventionsformen.

Man torde kunna utgå från att om ett kommunalt eller allmännyttigt

bostadsföretag skall tillhandahålla enkelrum åt studenter företaget är

berett att permanent reservera dessa rum för dylikt ändamål. Under sådana

förhållanden bör tilläggslån vara den lämpliga subventionsformen. Såsom

villkor för dylikt lån torde böra föreskrivas, att detsamma återkräves,

därest rum som avses med subventionen inte längre upplåtes åt studerande

vid universitet eller högskola.

I departementspromemorian understrykes till sist att en snabb ökning

av studentbostadsbyggandet torde förutsätta, utöver en omläggning av statens

långivning, lokaln initiativ av olika slag. I promemorian erinras om

vad universitetsutredningen i sin förut nämnda skrivelse framhållit i denna

fråga. Utredningen uttalar härom bl. a. följande.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungi. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

För att snabbt få till stånd en studentbostadsproduktion av tillräcklig

omfattning torde sålunda fordras ett finansiellt stöd från det allmännas

sida för uppförande av studentrum både i flerfamiljshus och i olika slags

kategorihus. Vidare torde fordras en icke obetydlig central utrednings- och

rådgivningsverksamhet. Vid byggenskapens planerande och genomförande

synes man vidare böra eftersträva en lokal samordning under aktiv medverkan

av vederbörande läroanstalter, kommuner och studentorganisationer.

Slutligen erfordras positiva beslut av stadsplane-, bostads- och arbetsmarknadsmyndigheter

liksom säkerligen även beslut beträffande marköverlåtelser

och fastighetsbildning. Med hänsyn till uppgiftens omfattning

och angelägenhetsgrad anser universitetsutredningen, att någon form av

prioritering för studentbostadsärenden i dessa olika sammanhang är

motiverad.

I anslutning härtill framhålles i departementspromemorian att det, då

det gäller att lösa de av universitetsutredningen berörda problemen beträffande

planering och genomförande av studentbostadsbebyggelse, torde bli

av särskild betydelse, att vederbörande kommun medverkar till att en tillräckligt

stor produktion kommer till stånd i former, som främjar en nedpressning

av kostnaderna. I den mån statsmakternas medverkan krävs för

att snabbt få fram ett erforderligt antal studentbostäder anses dylik böra

lämnas.

Yttrandena

Vad universitetsutredningen anfört om ökningen av antalet

studerande vid universitet och högskolor och därav

betingat behov av studentbostäder har icke föranlett erinran från remissorganen.

Bostadsstyrelsen, SFS och Stockholms stadskollegium har särskilt

understrukit de gifta studenternas bostadsproblem.

Förslaget i departementspromemorian om en utvidgning av statens stöd

till att omfatta också rum i vanliga flerfamiljshus, förvaltade

av kommunalt eller allmännyttigt bostadsföretag, har godtagits av remissorganen.

Bostadsstyrelsen samt stadsfullmäktige i Göteborg förordar att

även av andra än kommunala och allmännyttiga bostadsföretag förvaltade

hus skall kunna ifrågakomma. Bostadsstyrelsen anför sålunda att också

ideella företag och organisationer, som har intresse av att i sina hus

inrymma studentbostäder, bör medräknas. Stadsfullmäktige i Göteborg

anser att det inte bör vara uteslutet att sådana arrangemang kan träffas

att vissa för ändamålet lämpliga enkelrum i av bostadsrättsföreningar eller

av privata fastighetsägare förvaltade flerfamiljshus på ett permanent sätt

reserveras för studenter.

Vad angår uttalandet i departementspromemorian att det borde vara

möjligt att sänka kostnaderna per studentbostadsrum

till 10 000 å 12 000 kronor har erinringar framställts av SFS och Stockholms

stadskollegium. Även stadsfullmäktige i Göteborg och Uppsala ställer sig

tveksamma till möjligheten att sänka kostnaderna till angivna belopp. Bo
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

127

stadsstyrelsen har utfört beräkningar för olika hustyper och anser att byggnadskostnaderna

för studentrum med den av studentsociala utredningen

förordade normalstandarden torde variera mellan ca 12 000 och 14 000

kronor.

Förslaget att tilläggslånet skall få formen av ett fast bidrag per

r u in har godtagits av remissorganen. SFS anser dock att bidraget bör förändras

vid förändringar i byggnadskostnadsindex och förordar i likhet med

stadsfullmäktige i Uppsala att därutöver tilläggslån bör kunna beviljas för

att täcka grundförstärkningskostnader. Även bostadsstgrelsen och stadsfullmäktige

i Göteborg förutsätter att bidragsbeloppet skall jämkas vid

ändringar i byggnadskostnaderna.

Vad angår förslaget att tilläggslånet skall utgöra 5000 kronor per

rum i fråga om kategori hus och 3000 kronor per

rum för vanliga hus har vissa erinringar gjorts. Bostadsstgrelsen

anser sålunda att lånet för kategorihus bör fastställas till 6 200 kronor per

rum, medan SFS anser 5 000 kronor f. n. orimligt lågt. Stadsfullmäktige i

Göteborg föreslår 7 500 resp. 5 500 kronor, medan stadsfullmäktige i Uppsala

anser att 5 000 kronor per rum i fråga om kategorihus förefaller för

lågt medan 3 000 kronor per rum i fråga om vanliga hus torde vara tillfyllest.

Stadsfullmäktige i Lund anser att frågan om det statliga stödets

omfattning bör bli föremål för en noggrann utredning av bostadsstyrelsen.

SFS och stadsfullmäktige i Uppsala förordar att nya hustyper

och planlösningar skall utarbetas lämpligen genom bostadsstyrelsens

försorg.

Bostadsstgrelsen, SFS och stadsfullmäktige i Uppsala förordar att

g rundförstärknings kostnaderna icke skall belasta studentbostadsföretagen

utan täckas enligt bostadsstyrelsen genom bidrag från

vederbörande kommun och enligt stadsfullmäktige i Uppsala genom bidrag

från staten.

Bostadsstgrelsen anser att enbart en begränsning av subventionen icke

torde vara tillräcklig för att åstadkomma den förordade nedpressningen av

byggnadskostnaderna, varför styrelsen föreslår att högsta belåningsvärden

för studentbostadsrum införes. Med utgångspunkt från kostnadsläget

i Uppsala och Lund föreslår styrelsen ett högsta belåningsvärde för

rum i kategorihus av 16 000 kronor och för rum i vanliga flerfamiljshus av

12 500 kronor.

Bostadsstgrelsen föreslår tillika att till familjebostäder avsedda

för gifta studerande skall utgå tilläggslån med 6 000

kronor per lägenhet. Styrelsen förordar vidare en höjning av belåningsvärdet

för enfamiljshus med 5 000 kronor för det

fall enkelrum för studerande inredes. Även stadsfullmäktige i Lund anser,

att möjligheten att lägga in studentrum i enfamiljs- och tvåfamiljshus bör

utnyttjas.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

Departementschefen

Under de senaste åren har ett betydande antal studentbostadshus uppförts

i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund med hjälp av statliga lån

och bidrag. Det är fråga om ett viktigt tillskott av enkelrum för studerande

vid universitet och högskolor i de nämnda städerna. Tillgången på rum för

studerande är ändock alldeles otillräcklig. Såsom universitetsutredningen

visat kommer under de närmaste tio åren antalet studerande vid universitet

och högskolor att öka mycket kraftigt. Man kan emotse en fördubbling av

antalet studerande. Till följd härav kommer behovet av studentbostäder att

stiga mycket starkt. Produktionen av dylika bostäder måste öka avsevärt,

om icke den avsedda utbyggnaden av universiteten och högskolorna skall

äventyras.

Detta är bakgrunden till de i det föregående redovisade förslagen om

utbyggnad och ändringar i den statliga långivningen till studentbostäder.

Två frågor står i förgrunden. Å ena sidan avses en sådan utformning av

lånestödet att det stimulerar till ett billigare byggande. Å andra sidan eftersträvas

en utvidgning av stödet att omfatta icke endast som hittills särskilda

kategorihus för studenter utan också enkelrum i vanliga flerfamiljshus.

Möjligheterna att pressa kostnaderna för studentbostäder har bedömts

något olika av remissorganen. Bostadsstyrelsen beräknar att en betydande

sänkning av kostnaderna ligger inom räckhåll. Även stadsfullmäktige i

Uppsala anser utsikterna goda, medan såväl SFS som stadskollegiet i Stockholm

och stadsfullmäktige i Göteborg och Lund antar att möjligheterna

är små.

Kravet på att pressa ned kostnaderna för studentbostäder kan enligt min

mening inte avvisas. Det blir då nödvändigt att tillvarataga alla möjligheter,

som finns att genom val av lämpliga hustyper, omsorgsfull planering och

ett rationellt byggnadssätt komma fram till betydligt lägre kostnader än

som nu är gängse.

Ett ökat kategorihusbyggande i lämpliga former är alltså en förutsättning

för att det stora behovet av studentbostäder skall kunna tillgodoses.

Men såsom framhållits i departementspromemorian och understrukits av

remissorganen bör jämväl tillvaratagas möjligheterna att i vanliga flerfamiljshus

inreda enkelrum för studenter. Enligt förslaget skall särskilt

stöd kunna lämnas för anordnande av dylika rum i flerfamiljshus, som

förvaltas av kommunala eller allmännyttiga bostadsföretag. Jag tillstyrker

detta förslag. Vissa remissorgan har ansett att man här borde kunna gå

något längre och särskilt stödja tillkomsten av rum också i flerfamiljshus,

som förvaltas av andra än de nämnda företagen. Några principiella betänkligheter

torde inte kunna anföras mot en dylik utvidgning av stödet, men

det torde å andra sidan inte vara praktiskt att nu generellt medge att

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

stödet avser också andra än kommunala och allmännyttiga bostadsföretag.

I varje fall torde tillsvidare, innan erfarenhet vunnits av den nya stödformen,

i huvudsak icke böra ifrågakomma andra än sådana hus, som förvaltas

av kommunala eller allmännyttiga bostadsföretag. Kungl. Maj :t torde

dock böra äga att efter prövning av omständigheterna i varje enskilt fall

medge att stödet får avse också rum i flerfamiljshus, som förvaltas av

andra företag.

Förslaget i departementspromemorian, att tilläggslånet i fråga om kategorihus

skall fastställas till 5 000 kronor per rum, anser jag rimligt, närmast

med hänsyn till vad nyss anförts beträffande möjligheterna att sänka

byggnadskostnaderna. Flera remissorgan har visserligen hävdat att beloppet

är väl lågt. Om man emellertid utgår från som realistiskt att kostnaderna

per rum kan sänkas från nuvarande ungefär 16 000 kronor till 13 000 kronor,

blir det kapitalbelopp per rum, som skall förräntas och amorteras,

vid ett tilläggslån av 5 000 kronor per rum lika stort som enligt nuvarande

kostnader och bidragsvillkor. Bostadsstyrelsen har också, som framgår av

det föregående, beräknat att kostnaderna kan pressas till 12 000 ä 14 000

kronor per rum utan att skäliga standardkrav eftersättes. Därest en ytterligare

sänkning av kostnaderna kan åstadkommas, betyder detta vid ett

fast tilläggslån av 5 000 kronor per rum, att hyrorna för studentrummen

kan sättas lägre än f. n. För studentbostadsföretag, som påbörjats tidigast

den 1 juli 1957, bör alltså tilläggslånet fastställas till 5 000 kronor per rum.

Förslaget i departementspromemorian om ett tilläggslån av 3 000 kronor

per rum i fråga om vanliga flerfamiljshus har i huvudsak godtagits av

remissorganen. Jag finner beloppet lämpligt avvägt och tillstyrker således

förslaget.

I utlåtandena över departementspromemorian har förordats, att tilläggslånets

storlek skall automatiskt ändras vid förändringar i byggnadskostnadsindex,

ävensom att utöver det fasta lånet subvention skall kunna beviljas

för täckande av extra grundförstärkning. Om man på sätt jag förordat

i syfte att pressa kostnaderna för studentbostadshus fastställer tilläggslånet

till ett visst belopp per rum, bör enbart det förhållandet, att enligt en indexberäkning

byggnadskostnaderna förändras, icke föranleda en ändring av

Bubventionsbeloppet. Ej heller anser jag det förenligt med principen om

ett fast lånebelopp per rum att i särskild ordning subventionera kostnader

för extra grundförstärkning.

Bostadsstyrelsens förslag om extra lån till enfamiljshus, vari inredes

enkelrum för studenter, om subvention till familjebostäder för gifta studenter

och om införandet av högsta belåningsvärde för studentbostadsrum

anser jag mig icke kunna tillstyrka. Vad angår belåningsvärdena bör det,

sedan erfarenhet vunnits av nya former för kategorihusbyggande, ankomma

på Kungl. Maj:t att avgöra, huruvida skäl föreligger att fastställa högsta

belåningsvärden för studentbostäder. I fråga om enkelrum i vanliga fler9—

Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. nr 100

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

familj shus bör belåningsvärdet beräknas på sedvanligt sätt utan särskilt

hänsynstagande till att rummen skall upplåtas till studerande.

De av mig förordade ändringarna i villkoren för lån till studentbostäder

bör gälla fr. o. m. den 1 juli 1957.

Handläggningen av ansökningar om egnahemslån och förbättringslån

Bostadsstyrelsens förslag

I detta sammanhang torde få anmälas att bostadsstyrelsen (skr. 17/1

1957) överlämnat en promemoria med förslag till vissa ändringar i kungörelsen

den 30 juni 1948 om egnahemslån och förbättringslån i vad avser

förfarandet vid beviljande av lån i syfte särskilt att åstadkomma administrativa

förenklingar. Förslaget går ut på att ersätta de två lånebeslut — det

preliminära innan byggnadsarbetena sättes igång och det slutliga när

arbetena är färdiga -— som enligt nu gällande bestämmelser erfordras, med

ett enda beslut, som då skall meddelas vid tidpunkten för det preliminära

beslutet.

I fråga om egnahemslån anföres i promemorian bl. a. följande.

Denna anordning med två beslut fyllde en praktisk uppgift så länge som

produktionskostnaden bestämde fastighetens belåningsvärde, och den var i

princip nödvändig under perioder med stigande byggnadskostnader. De för

ett år sedan utfärdade bestämmelserna om högsta belåningsvärde har minskat

behovet av dubbla beslut. Några länsbostadsnämnder uppger att belåningsvärdet

i nio fall av tio överensstämmer med maximibeloppet. Även

inom län med relativt låga byggnadskostnader torde sådan överensstämmelse

råda i minst hälften av fallen. Genomsnittligt bör man kunna räkna med att

tre fjärdedelar av antalet egnahemslåneärenden är sådana för vilka utrymmet

under belåningstaket blir helt utnyttjat. Där kan alltså inte bli fråga

om någon höjning av belåningsvärdet för det färdiga huset, och då det

enligt numera tillämpad praxis skall vara avgjort redan från början om

eventuell fördjupning av egnahemslånet skall beviljas, bortfaller i en stor

mängd ärenden de två väsentliga anledningarna till ändring av ett ursprungligt

lånebeslut. Samtidigt bidrar den ökande förståelsen för en omsorgsfull

planering av byggnadsföretagen till att stabilisera förutsättningarna för lånebeslutet

även i övriga fall av egnahemslån.

Beträffande förbättringslån framhålles att i de fall förbättringen är mera

omfattande det kan vara svårt att på förhand beräkna kostnaderna med tillräcklig

noggrannhet. Mer än hälften av alla ärenden avser emellertid sådana

arbeten av mindre omfattning som gäller vatten och avloppsledningar eller

elektriska._installationer. I sju fall på tio understiger lånebeloppet 3 000

kronor. De räntefria stående förbättringslånen är i klar majoritet och dessas

storlek avgörs ofta på förhand av maximibestämmelserna.

De nu redovisade omständigheterna motiverar enligt styrelsens mening

att man övergår till att meddela endast ett beslut om lån i varje ärende rörande

egnahemslån och förbättringslån. Till detta beslut skulle fogas erfor
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

derliga föreskrifter om bygget och de ytterligare villkor som skall gälla för

utbekommande och tillgodonjutande av lånet. Utbetalning skulle ske pa

framställning av låntagaren sedan företaget blivit slutfört och förmedlingsorganet

efter besiktning intygat detta samt tillstyrkt utbetalningen. I det begränsade

antal fall där det kan bli fråga om att höja ett fastställt belåningsvärde

eller eljest ändra beslut om lån bör givetvis detta kunna ske på samma

sätt som hittills. För de lånebeviljande organens del bortfaller det biträdesarbete

som hittills har krävts för utskrivning och expediering av de slutliga

lånebesluten. För allmänheten och förmedlingsorganen bortfaller ett av tre

ansökningsförfaranden. Dessutom kan lånen utbetalas tidigare.

Bostadsstyrelsen förutsätter slutligen att det skall bli möjligt att tillämpa

den nya ordningen redan från den 1 juli 1957. Redan från början bör därvid

det slutliga beslutet kunna utelämnas beträffande egnahemslån som har

preliminärt beviljats fr. o. m. 1956 samt i alla ärenden som gäller förbättringslån.

Departementschefen

Bostadsstyrelsens förslag tar sikte på en väsentlig förenkling av den

mycket omfattande bostadslånegivningen i fråga om småhus. Förutom att

de lånesökande, förmedlingsorganen och de lånebeviljande organen enligt

förslaget avlastas arbete, kan lånen utbetalas snabbare, vilket i nu rådande

allmänna ränteläge är av stor ekonomisk betydelse för låntagarna. Jag

biträder därför styrelsens förslag, att vid beviljande av egnahemslån och

förbättringslån de två lånebeslut, som enligt gällande bestämmelser erfordras

i varje sådant ärende, skall ersättas med ett enda lånebeslut. Den nya

ordningen bör genomföras fr. o. m. den 1 juli 1957.

Medelsbehovet för låne- och bidragsverksamheten

Bostadsstyrelsens förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1957/58

Bostadsstyrelsen har (skr. 30/8 1956) framlagt förslag beträffande anslagen

till förbättrande av bostadsförhållandena. Ifrågavarande anslag upptogs

i statsverkspropositionen med endast preliminärt beräknade belopp,

enär, såsom förut anförts, slutlig ställning då icke tagits till bostadspolitiska

utredningens betänkande angående riktlinjerna för bostadspolitiken.

Sistnämnda belopp framgår av sammanställningen på sid. 2. Jag ber

att nu få lämna en redogörelse för bostadsstyrelsens anslagsberäkningar.

Vad först angår anslaget till kapitalmedels förluster och ränteeftergifter

å vissa bostadsbyggnadslån framhåller bostadsstyrelsen, att tillgodoföringen

av ränteeftergifter under budgetåret 1957/58 kommer att avse perioden

1 juli 1956—30 juni 1957, varför hela beloppet av eftergifter för den avsedda

perioden kommer alt bli beroende av det högre ränteläget och

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1957

nuvarande bestämmelser. I anledning härav beräknar styrelsen anslagsbehovet

till 85 000 000 kronor. Styrelsen framhåller vidare, att från anslaget

liksom under innevarande budgetår torde få bestridas uppkommande

förluster å förskotterade projekteringsarbeten enligt 32 § kungörelsen

om egnahemslån och förbättringslån.

I fråga om anslaget till bostadsrabatter anför bostadsstyrelsen, att med

utgångspunkt från utgifterna under budgetåret 1955/56 och med ledning

av utgiftsökningen mellan de två sistförflutna budgetåren nettoutgifterna

under budgetåret 1956/57 kan beräknas till i runt tal 105 000 000 kronor.

För budgetåret 1957/58 uppskattas utgiftsökningen till 14 000 000 kronor,

vilket innebär att nettoutgifterna skulle komma att uppgå till 119 000 000

kronor.

Bostadsstyrelsen framhåller vidare, att i pensionärsbostadsbidrag under

budgetåret 1955/56 utbetalades ca 160 000 kronor, avseende bidrag beviljade

i huvudsak under budgetåret dessförinnan. Styrelsen beräknar att

bidrag under budgetåret 1955/56 har beviljats för ca 3 000 lägenheter med

ett belopp av 330 000 kronor och att sistnämnda belopp kommer att utbetalas

under budgetåret 1956/57. För budgetåret 1957/58 beräknar styrelsen

att ca 500 000 kronor kommer att erfordras för utbetalning av beviljade

bidrag avseende budgetåret 1956/57. Sistnämnda båda belopp anser

styrelsen icke vara av den storlek, att de behöver föranleda någon uppräkning

av de för familjebostads- och bränslebidrag beräknade utgifterna.

Styrelsen beräknar sålunda anslagsbehovet till 119 000 000 kronor för budgetåret

1957/58.

Beträffande anslaget till bidrag till viss bostadsförbättringsverksamliet

erinrar bostadsstyrelsen om att från anslaget bestrides utgifterna för förbättringslån

i den mån de är ränte- och amorteringsfria, lantarbetarbostadsbidrag,

statsbidrag till fiskarbostäder samt förvaltningsbidrag till förmedlare

av bostadsegnahemslån.

Bostadsstyrelsen lämnar följande uppgifter angående långivningen under

budgetåret 1955/56.

Antalet ansökningar om förbättringslån minskade under budgetåret

1955/56 jämfört med föregående år med 10 procent till 10 922. Antalet

preliminära beslut minskade med 5 procent till 9 314. Det preliminärt

beviljade beloppet ökade emellertid med 2 procent till 38 881 198 kronor,

varav 25 134 855 kronor utgjorde räntefria (delar av) lån. Det genomsnittliga

räntefria beloppet per beslut ökade från 2 604 till 2 699 "kronor

eller med 4 procent. Under budgetåret disponerades totalt 25 426 158 kronor

för räntefria förbättringslån. Den försöksbetonade förbättringslånegivning

avseende hus med tre eller flera lägenheter, som inleddes under

budgetaret 1954/55, har hittills haft ringa omfattning. Under förra budgetåret

underställdes styrelsens prövning endast två ärenden avseende dylika

hus med tillhopa 8 lägenheter. I ytterligare ett fåtal fall, där det varit

fråga om pensionärsbostäder av mera varaktig natur, har vederbörande

hänvisats till den för ny- och ombyggnad av pensionärshem avsedda stöd
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

formen. För lantarbetarbostadsbidrag disponerades 70 500 kronor, för

statsbidrag för fiskarbostäder 13 260 kronor samt för förvaltningsbidrag

73 706 kronor. Under budgetåret disponerades sålunda tillhopa 25 583 624

kronor.

Angående medelsbehovet för innevarande och nästa budgetår framhåller

styrelsen, att länsbostadsnämnderna beräknat behovet av medel för räntefria

förbättringslån under budgetåret 1956/57 till 32 060 000 kronor och

under budgetåret 1957/58 till 33 550 000 kronor. Styrelsen räknar för sin

del med att förbättringslångivningen för vart och ett av de båda budgetåren

kommer att omfatta ca 10 000 lånebeslut. Då det genomsnittliga

räntefria lånebeloppet per beslut kan förväntas öka ytterligare något till

i runt tal 2 800 kronor, skulle ett belopp av 28 000 000 kronor vara tillfyllest

för vart och ett av budgetåren 1956/57 och 1957/58. Med hänsyn

till att den särskilda lån- och bidragsgivningen till lantarbetarbostäder

skall avvecklas under innevarande budgetår beräknar styrelsen att under

året skall beviljas nya lantarbetarbostadsbidrag med ca 50 000 kronor.

Statsbidrag till fiskarbostäder beräknas av länsbostadsnämnderna komma

att beviljas med 49 000 kronor under budgetåret 1956/57 och 69 000 kronor

under budgetåret 1957/58. För förvaltningsbidrag till förmedlare av

bostadsegnahemslån beräknar styrelsen högst 70 000 kronor för vart och

ett av budgetåren.

Enligt styrelsens beräkningar skulle sålunda medelsbehovet under budgetåret

1956/57 uppgå till 28 169 000 kronor och under budgetåret 1957/58

till 28 139 000 kronor. Då vid utgången av innevarande budgetår ett odisponerat

belopp av 6 200 000 kronor beräknas kvarstå, uppskattas anslagsbehovet

för nästa budgetår av styrelsen till 22 000 000 kronor.

Vad härefter angår anslaget till bidrag till inrättandet av pensionärshem

framhåller bostadsstyrelsen, att under budgetåret 1955/56 ansökningar om

bidrag inkom till ett sammanlagt belopp av ca 14 500 000 kronor. Under

samma tid beviljade Kungl. Maj:t bidrag med tillhopa icke fullt 10 000 000

kronor. Den ram för beslut om bidrag på 10 000 000 kronor, som gällt

för budgetåret, har, framhåller styrelsen, därigenom nästan helt tagits i

anspråk. Vid utgången av budgetåret förelåg hos styrelsen ansökningar

till ett sammanlagt belopp av 10 500 000 kronor. Styrelsen framhåller att,

då ramen för innevarande budgetår fastställts till 10 000 000 kronor, har

styrelsen inga möjligheter att tillstyrka ansökningar som kan väntas inkomma

under budgetåret.

I anledning härav föreslår bostadsstyrelsen att ramen för bidragsgivningen

skall höjas till 15 000 000 kronor för såväl innevarande som nästa

budgetår.

Vad gäller utbetalningen av beviljade bidrag framhåller bostadsstyrelsen

att den vid utgången av förra budgetåret förefintliga reservationen å

knappt 10 000 000 kronor torde komma att helt tagas i anspråk under

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

innevarande budgetår. För nästa budgetår beräknar styrelsen medelsbehovet

och därmed anslagsbehovet till 10 000 000 kronor.

I fråga om lånefonden för bostadsbyggande, från vilken utbetalas tertiärlån,

egnahemslån samt räntebärande förbättringslån, lämnar bostadsstyrelsen

en beräkning av den preliminära långivningen under nästa budgetår

med utgångspunkt från antagandet om igångsättning under budgetåret av

sammanlagt 58 000 statsbelånade lägenheter, varav ca 41 000 i flerfamiljshus

och 17 000 i småhus. För ifrågavarande beräkning lämnar styrelsen

i huvudsak följande redogörelse.

Under förutsättning att balansen av låneärenden har avarbetats vid utgången

av innevarande budgetår, erfordras under budgetåret 1957/58 preliminära

beslut om tertiärlån endast för igångsättningen under budgetåret,

vilken enligt styrelsen har beräknats avse 45 000 lägenheter, varav drygt

90 procent eller ca 41 000 lägenheter i tertiärbelånade företag. En minskning

i andelen tertiärbelånade lägenheter har konstaterats i 1955 års produktionstillskott.

Sannolikt sammanhänger den med den successiva sänkningen

av tilläggslånet vilken gjort byggnadsföretagare, i synnerhet i Stockholm

och Göteborg, mera benägna att helt söka lösa finansieringsproblemet

på andra vägar. Genomsnittsbeloppet per lägenhet har för innevarande

budgetår beräknats till 9 000 kronor. Med hänsyn till en väntad ytterligare

utveckling mot större lägenhetsyta och ökad lokalandel beräknar styrelsen

genomsnittsbeloppet under budgetåret 1957/58 till 9 200 kronor. Styrelsen

bör icke vägra belåning av projekt med lokaler så länge lokalandelen håller

sig inom den numera i tertiärlånekungörelsen inskrivna gränsen. Den

totala ramen för preliminära beslut om tertiärlån kan således beräknas till

i runt tal (41 000 X 9 200) 380 000 000 kronor.

Antalet lägenheter i nybyggda en- och tvåfamilj shus har antagits komma

att uppgå till 19 000, varav 17 000 i företag finansierade med egnahemslån.

Det genomsnittliga lånebeloppet har beräknats till 22 500 kronor eller i

stort sett oförändrat belopp jämfört med beräkningarna för innevarande

budgetår. Detta förutsätter att fördjupningen av egnahemslån icke behöver

ökas. Ramen för egnahemslån till nybyggnad kan i enlighet härmed beräknas

till avrundat 385 000 000 kronor.

Med utgångspunkt från ifrågavarande beräkning och under antagande

att för ombyggnad av småhus samt räntebärande förbättringslån beräknas

ett belopp av 60 000 000 kronor uppskattar bostadsstyrelsen den preliminära

långivningen under nästa budgetår till (380 000 000 + 385 000 000 +

60 000 000) i runt tal 825 000 000 kronor.

Beträffande anslaget till lånefonden för bostadsbyggande för nästa budgetår

lämnar bostadsstyrelsen följande beräkning.

Under budgetåret 1957/58 kan utbetalningarna av tertiärlån antagas

komma att avse företag med sammanlagt 40 000 lägenheter. Då dessa

företag i huvudsak kommer att ha påbörjats i sådan tid att de icke påverkats

av bestämmelserna om högsta belåningsvärde, räknar styrelsen

med en ytterligare höjning av genomsnittsbeloppet per lägenhet jämfört

med budgetåret 1956/57. Nämnda belopp beräknar styrelsen för budgetåret

1957/58 till 9 000 kronor. Utbetalningarna av tertiärlån skulle således

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

komma att uppgå till 360 000 000 kronor. Egnahemslån antages komma

att utbetalas till företag med tillhopa 19 000 lägenheter med ett genomsnittsbelopp

per lägenhet av 22 400 kronor. De totala utbetalningarna för

detta ändamål skulle således uppgå till 425 000 000 kronor. Det utbetalda

förbättringslånebeloppet har uppskattats till 15 000 000 kronor och amoi teringar

och inlösen av lån till 86 000 000 kronor. Sammanlagt skulle nettoutbetalningarna

av lån således uppgå till i runt tal (360 000 000 +

425 000 000 + 15 000 000 — 86 000 000) 715 000 000 kronor.

Något belopp för utbetalning av förskott å tertiär- och tilläggslån har

icke beräknats. För utbetalning av förskott å egnahemslån och förbättringslån

beräknar styrelsen medelsbehovet till ett belopp motsvarande ca

80 procent av den preliminära långivningen eller 350 000 000 kronor. Då

inbetalningarna av sådana förskott kan beräknas till ett belopp motsvarande

ca 75 procent av utbetalningarna av egnahemslån eller 325 000 000

kronor, skulle nettoutgifterna för förskott komma att uppgå till 25 000 000

kronor.

På grundval av ifrågavarande beräkning uppskattar bostadsstyrelsen

anslagsbelastningen och tillika anslagsbehovet för budgetåret 1957/58 till

740 000 000 kronor.

Bostadsstyrelsen föreslår i detta sammanhang att för förskottsgivningen

beträffande såväl tertiär- och tilläggslån som egnahemslån och förbättringslån

inrättas en särskild lånefond och att beloppet av utestående förskott

per den 1 juli 1957 överföres till densamma. I anledning härav

föreslår styrelsen att anslaget till lånefonden för bostadsbyggande anvisas

med ett belopp av 715 000 000 kronor och att till förenämnda särskilda

lånefond för förskottsgivningen anvisas ett anslag av 25 000 000 kronor.

Beträffande lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien

från vilken utlämnas lån till anskaffande av byggnadsmaskiner in. m.,

framhåller bostadsstyrelsen, att under budgetåret 1955/56 till styrelsen

inkommit ansökningar om lån för 303 maskiner med en sammanlagd anskaffningskostnad

av drygt 8 600 000 kronor. Jämfört med budgetåret

dessförinnan har ansökningsfrekvensen, räknad efter antalet maskiner,

mer än fördubblats. I de under det senaste budgetåret inkomna ansökningarna

har, framhåller bostadsstyrelsen, ett ökat intresse förmärkts för

elementbyggande och i samband härmed mekaniserade formbyggen och

vissa transportanordningar ävensom för större helautomatiska betongstationer.

De tidigare dominerande kranarna har minskat något.

Beträffande långivningen under innevarande budgetår framhåller bostadsstyrelsen

följande.

Under budgetåret 1955/56 disponerades 5 002 850 kronor och inflöt i

form av amorteringar och inlösen av lön 1 161 947 kronor. Med inräknande

av det för budgetåret 1956/57 anvisade anslaget fanns den 1 juli 1956 å

anslaget ett odisponerat belopp av 1 960 000 kronor. Jämte under året inflytande

amorteringar uppgående till ett belopp av ca 1 300 000 kronor

skulle för innevarande budgetår finnas ett disponibelt belopp av ca

3 260 000 kronor.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

Hos styrelsen den 1 juli 1956 inneliggande ansökningar avsåg ett sammanlagt

belopp av 1 084 440 kronor. Om dessa ansökningar bifalles, återstår

för beslut om lån i ärenden som inkommer under budgetåret endast

2 175 000 kronor.

Då enligt styrelsens mening skäl saknas att under innevarande budgetår

räkna med en lägre ansökningsfrekvens än under budgetåret 1955/56, kan

balansen av ärenden som icke har kunnat prövas på grund av brist på

medel vid utgången av innevarande budgetår beräknas bli väsentligt större

än vid dess början.

För beslut i nämnda ärenden och i de ytterligare ärenden, som kan

antagas inkomma under budgetåret 1957/58, beräknar bostadsstyrelsen

medelsbehovet till 7 000 000 kronor. Då inflytande amorteringar under

nämnda budgetår kan beräknas uppgå till ca 1 700 000 kronor, uppskattar

styrelsen anslagsbehovet till (7 000 000 — 1 700 000) 5 300 000 kronor.

Vad slutligen angår anslaget till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet

beräknar bostadsstyrelsen under förutnämnda antagande beträffande

bostadsbyggandets storlek den preliminära långivningen under

nästa budgetår till 58 000 000 kronor. I fråga om utbetalningen av tilläggslån

under nästa budgetår antager styrelsen att lån kommer att betalas ut

för företag med 40 000 lägenheter och att lånebeloppet per lägenhet i genomsnitt

kommer att utgöra 2 600 kronor. I anledning härav beräknar styrelsen

anslagsbehovet till i runt tal 105 000 000 kronor.

Yttrande

Statskontoret framhåller i yttrande över bostadsstyrelsens här ifrågavarande

anslagsäskanden att ämbetsverket inte har blivit övertygat om

fördelarna av att en särskild fond för förskottsgivning inrättas. Statskontoret

anser förslaget härom vara av beskaffenhet att böra tagas under

övervägande i samband med utredningen av de frågor, som sammanhänger

med handläggningen av ansökningar om tertiär- och tilläggslån.

Vidare framhåller statskontoret att i vilken utsträckning förslagen om

vidgade ramar för bidrags- eller låneverksamheten bör vinna tillmötesgående

lärer vara beroende av det rådande investeringsläget. I vad mån

detta lämnar utrymme för ökade investeringar på förevarande område

undandrar sig, framhåller statskontoret, ämbetsverkets bedömande.

Departementschefen

Vad först angår anslaget till kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter

å vissa bostadsbyggnadslån vill jag erinra om att ränteeftergift kan beviljas

under högst tio år från det att det statliga lånet har utanordnats. Genom

beslut åren 1953—56 har dock medgivits, att räntegarantin förlänges beträffande

lån, som har utestått i tio år. I det föregående har jag anfört, att

det föreligger ett permanent behov av skydd mot tillfälligt höga räntor och

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

att staten även framdeles bör lämna ett sådant skydd. Garantitiden bör därför

inte vara begränsad till tio år utan garantin bör gälla tills vidare.

Den av mig förordade höjningen av den garanterade räntan på primäroch

sekundärlån påverkar icke utbetalningarna av eftergifter under nästa

budgetår. Dessa utbetalningar kommer nämligen att avse gottgörelse åt

låntagarna för ränteutgifter, som belöper på perioden 1 juli 1956—30 juni

1957. Den i slutet av förra året genomförda höjningen av räntan på primäroch

sekundärlån med 0,25 procent kommer att öka utbetalningarna av ränteeftergifter

under nästa budgetår med ungefär 5 000 000 kronor. På grund

härav bör det preliminärt beräknade beloppet — 85 000 000 kronor — höjas

med 5 000 000 kronor och anslaget upptagas med ett belopp av 90 000 000

kronor.

Anslaget till bostadsrabatter har preliminärt beräknats till 119 000 000

kronor under antagande att bidragsvillkoren blir oförändrade. I det föregående

har jag föreslagit, att familjebostadsbidrag skall kunna beviljas också

familjer och ensamstående med ett barn. Vidare har förordats att bidragsbeloppen

för familjer med minst två barn skall höjas. De nya bestämmelserna

har föreslagits skola träda i kraft den 1 januari 1958.

Den föreslagna utvidgningen av bidragsgivningen kan beräknas öka medelsbehovet

för ett första helt år med 30 000 000 kronor. Med beaktande av

att bidragen delvis utbetalas i förskott till kommunerna kan beräknas att

för nästa budgetår medelsbehovet ökar med drygt 20 000 000 kronor. Anslaget

torde därför böra upptagas med ett belopp av (119 000 000 +

21 000 000) 140 000 000 kronor.

Till bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet har preliminärt upptagits

ett belopp av 20 000 000 kronor. Ett anslag av denna storlek är tillräckligt

för att långivningen skall kunna fortgå i ungefär oförändrad omfattning.

Jag föreslår därför, att anslaget uppföres med 20 000 000 kronor.

Vad gäller bidrag till inrättande av pensionärshem har såsom ram för

bidragsgivningen under innevarande budgetår fastställts ett belopp av

10 000 000 kronor. Bostadsstyrelsens förslag om ökning av ramen kan jag

inte tillstyrka. Jag förordar därför, att ramen för nästa budgetår fastställes

till oförändrat 10 000 000 kronor. Anslaget för nästa budgetår torde i överensstämmelse

med den preliminära beräkningen böra upptagas med

10 000 000 kronor.

Vad härefter angår lånefonden för bostadsbyggande vill jag inledningsvis

lämna en redogörelse för bostadsbyggandets storlek.

Bostadsbyggandet har under 1950-talet ökat kraftigt och de senaste åren

legat på en hög nivå. Från år 1951, då tillskottet av nya bostäder utgjorde

endast 40 000, ökade bostadsbyggandet t. o. in. år 1954 successivt. Sistnämnda

år färdigställdes inte mindre än 58 000 lägenheter. Åren 1955 och

1956 har tillkommit ungefär lika många lägenheter. Antalet påbörjade lägen
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

heter har under de nämnda åren något överstigit antalet färdigställda lägenheter.

Den nu pågående bostadsproduktionen är därför osedvanligt stor.

Frågan om bostadsbyggandets storlek under budgetåret 1956/57 behandlades

i statsverkspropositionen till 1956 års riksdag (prop. nr 1, bilaga 26,

punkt 1). Jag framhöll därvid att svårigheter då förelåg att överblicka

storleken av de resurser, som kunde ställas till bostadsbyggandets förfogande.

Spänningar i samhällsekonomien gjorde att försiktighet borde iakttagas

vid bedömning av storleken av det bostadsbyggande, som kunde

komma till stånd utan att en överansträngning av resurserna behövde

inträffa. Knappheten på krediter för bostadsbyggnadsändamål utgjorde en

annan omständighet av allmän karaktär, som talade för att bostadsbyggandet

inte kunde få den omfattning, som eljest med hänsyn till föreliggande

angelägna bostadsbehov vore befogad.

Under dessa förhållanden ansåg jag, att enda möjligheten var att fastställa

ett minimiprogram för bostadsbyggandet, som -— om de allmänna

förutsättningarna blev gynnsammare än då kunde förutses — skulle kunna

utökas. Jag föreslog därför, att såsom program för igångsättning av nya

bostadsbyggnadsföretag under budgetåret 1956/57 borde fastställas 36 000

lägenheter i statsbelånade flerfamiljshus och 14 000 lägenheter i statsbelånade

en- och tvåfamilj shus inkl. sådana rad- och kedjehus, som finansierades

med egnahemslån. Totalt avsåg alltså programmet 50 000 statsbelånade

lägenheter. Om i annan ordning finansierade företag beräknades

komma att avse ca 3 000 lägenheter, skulle hela igångsättningen under budgetåret

uppgå till ca 53 000 lägenheter. Vidare förutsatte jag, att om förutsättningarna

för ett större bostadsbyggande framdeles skulle visa sig föreligga,

det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga de åtgärder, som

i anledning därav kunde finnas påkallade.

Riksdagen godkände detta minimiprogram för bostadsbyggandet men

underströk (SU 127) att allt borde göras för att inom ramen för tillgängliga

resurser öka programmet.

I propositionen till 1957 års riksdag angående utgifter å tilläggsstat II

till riksstaten för budgetåret 1956/57 (prop. nr 2, bilaga 12) upptog jag frågan

om en utökning av programmet för bostadsbyggandet under budgetåret

1956/57. Jag framhöll därvid, att i fråga om flerfamiljshus under den senaste

tiden betydande svårigheter förelegat att tillgodose behovet av såväl byggnadskreditiv

under byggnadstiden som primär- och sekundärlån till färdigställda

hus. Igångsättningen av statsbelånade flerfamiljshus borde därför

beräknas få i stort sett den omfattning, som hade angivits i minimiprogrammet.

Vidare framhöll jag, att tillgången på krediter till småhus för

ett år sedan var långt ifrån tillfredsställande men att den under 1956 hade

avsevärt förbättrats till följd av i första hand en ökad långivning från sparbankernas

sida. Då det gällde förbättring av bostadsförhållandena intog,

underströk jag, barnfamiljernas behov av större bostäder en framskjuten

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

plats. För många familjer tillgodosågs detta behov bäst genom produktion

av egnahem, rad- eller kedjehus. Starka skäl talade därför enligt min mening

för en ökning av småhusbyggandet. Utvecklingen under 1956 gav också

fog för en optimistisk bedömning av möjligheterna att öka småhusbyggandet.

Jag ansåg därför, att den preliminära långivningen i fråga om småhus

under första halvåret 1957 borde ökas från ursprungligen planerade

7 000 lägenheter till 9 000 lägenheter. En förutsättning för att denna ökning

skulle komma till stånd ansågs dock vara, att erforderliga krediter

under byggnadstiden kunde erhållas och att en utökning av förskotten i

fråga om egnahemslånen inte skulle komma i fråga.

I anledning härav föreslog jag, att igångsättningen av statsbelånade bostadsföretag

under budgetåret 1956/57 skulle omfatta ca 53 000 lägenheter,

varav ca 37 000 lägenheter i flerfamiljshus och 16 000 lägenheter i småhus.

Under antagande att privatfinansierade företag avseende 5 000 lägenheter

skulle komma att igångsättas under budgetåret beräknade jag, att den totala

igångsättningen av bostadsbyggnadsföretag skulle komma att omfatta

i runt tal 58 000 lägenheter.

Den av mig förordade ökningen av bostadsbyggnadsprogrammet för innevarande

budgetår har godkänts av riksdagen (SU 17, rskr 54).

I det föregående har jag vid behandling av frågan om allmänna grunder

för bostadspolitiken understrukit bl. a., att programmet för bostadsbyggandet

under de närmaste åren måste vara att såvitt möjligt successivt öka tillskottet

av lägenheter. Jag har också framhållit, att kommunernas och byggnadsföretagens

planering av nya projekt bör ske med utgångspunkt från

ett bostadsbyggande av nära 60 000 lägenheter om året men med beaktande

av att strävan är att successivt, i den mån praktiska möjligheter yppar

sig, öka produktionen.

Under de senaste åren har flera åtgärder vidtagits från statsmakternas

sida i syfte att öka bostadsproduktionen. En del av dessa åtgärder har tagit

sikte på att främja rationalisering och förbilligande av byggandet, medan

andra varit avsedda att tillgodose bostadsbyggandets behov av krediter.

Mina förslag i det föregående angående ändrade villkor för statliga lån till

bostadshus bör ses som ett fullföljande av denna strävan. Justeringen uppåt

av räntorna samt förkortningen av amorteringstiden i fråga om tertiärlån

kan antagas underlätta finansieringen av bostadsbyggandet. Ett ökat målsparande

för bostadsanskaffning har samma verkan. Mitt förslag om att

ränteeftergift skall kunna beviljas inte endast för statsbelånade bostadshus

utan också för privatfinansierade hus bör kunna medverka till en ökning

av bostadsproduktionen.

En viktig förutsättning för att bostadsproduktionen skall kunna ökas

och byggnadskostnaderna hållas nere är, att planeringen av nya byggnadsprojekt

blir omsorgsfull. För att så skall bli fallet krävs, att arbetsmarknads-

och bostadsorganen på ett tidigt stadium kan lämna besked till kom
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

muner och byggnadsföretagare om bostadsbyggandets storlek inom varje

län och på de större och medelstora orter, där en kontinuerlig produktion

av flerfamiljshus förekommer. Även om man måste räkna med att omfattningen

av den statliga långivningen till bostadshus liksom hittills får bestämmas

för endast ett budgetår i sänder, bör det vara möjligt att med utgångspunkt

från den allmänna bedömning av bostadsbyggandet, som jag

bär har gjort, för en period av två ä tre år framåt ange den ungefärliga

omfattningen av bostadsbyggandet inom varje län och på de större och

medelstora orterna. I varje fall krävs icke för den lokala planeringen, att

bostadsbyggandets omfattning exakt anges. De problem, som här möter

kommunerna, byggnadsföretagen och de statliga arbetsmarknads- och bostadsorganen,

sammanhänger nämligen i första hand med att behovet av

bostäder på en ort snabbt kan förändras till följd av ändringar i ortens näringsliv.

Den lokala planeringen av bostadsbyggandet förutsätter därför,

att näringslivets utveckling noga följes. Då utbyggnad av en industri på

en ort aktualiseras, måste det därav föranledda behovet av bostäder beaktas

på ett tidigt stadium av såväl företagarna som myndigheterna. En samordning

bör med andra ord eftersträvas mellan utbyggnad av industrianläggningar

och planering av bostadsbyggandet.

En planering på några års sikt av bostadsbyggandets storlek bör därför

verkställas. Jag förutsätter, att arbetsmarknadsstyrelsen och bostadsstyrelsen

tar initiativ till en dylik planering.

Igångsättningen av nya bostadsbyggnadsföretag under nästa budgetår

bör ta sikte på i första hand att bevara den nuvarande höga byggnadsverksamheten.

I den mån tillgången på arbetskraft och krediter gör det möjligt,

bör en ökning av bostadsbyggandet komma till stånd. Tills vidare torde

följande beräkning böra gälla för igångsättningen under budgetåret.

Vad först angår det statsbelånade bostadsbyggandet räknar jag med att

flerfamiljshus omfattande 36 000 lägenheter skall påbörjas. Antalet egnahem

och rad- och kedjehus uppskattar jag till 16 000. Dessa antaganden innebär

att det statsbelånade bostadsbyggandet under nästa budgetår skulle

få ungefär samma omfattning som under innevarande budgetår. Beträffande

det i annan ordning finansierade bostadsbyggandet räknar jag med

att pensionärshem inrymmande drygt 1 000 lägenheter skall påbörjas. Övrigt

bostadsbyggande antar jag kommer att omfatta minst 4 000 lägenheter.

Totalt skulle alltså igångsättningen av nya bostadsbyggnadsföretag under

nästa budgetår avse minst 57 000 lägenheter. Jag vill emellertid erinra om

att jag i det föregående har föreslagit, att till privatfinansierade bostadshus

skall kunna beviljas ränteeftergift. Om detta förslag bifalles, får man räkna

med att det privatfinansierade bostadsbyggandet ökar. Hur stor ökningen

kan bli nästa budgetår, är det inte möjligt att nu säga. Med beaktande av de

möjligheter till en ökning av denna del av bostadsbyggandet, som kan visa

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1957

141

sig föreligga, bör ett bostadsbyggande utöver de nämnda 57 000 lägenheterna

kunna komma till stånd.

I fråga om det statsbelånade bostadsbyggandet förutsätter jag, att fr. o. m.

den 1 juli 1957 för såväl flerfamiljshus som småhus enbart den fastställda

medelsramen skall bli avgörande för byggandets storlek. De hittills för ett

halvår i sänder uppställda lägenhetskvoterna för flerfamiljshus bör alltså

slopas. I så fall kan emellertid risk föreligga, att enskilda bostadsföretag,

till vilka statslån beviljas med mindre belopp än till allmännyttiga och

kooperativa bostadsföretag, kommer att favoriseras i syfte att öka det bostadsbyggande,

som kan finansieras inom den fastställda medelsramen. Det

torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda sådana bestämmelser angående

dispositionen av medelsramen, som i anledning härav kan visa sig

erforderliga.

Vid ingången av budgetåret 1956/57 förelåg en avsevärd balans av ärenden

avseende lån till flerfamiljshus. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 november

1956 har handläggningen av låneärenden förenklats. Man torde

därför kunna räkna med att balansen av låneärenden skall vara helt avvecklad

vid utgången av budgetåret.

På grundval av de redovisade beräkningarna av bostadsbyggandets storlek

kan följande uppskattning av den preliminära långivningen under nästa

budgetår göras. Långivningen torde komma att avse tertiärlån till ett belopp

av 325 000 000 kronor och egnahemslån för nybyggnad till ett belopp av

360 000 000 kronor. För egnahemslån till ombyggnadsföretag och för räntebärande

förbättringslån beräknar jag oförändrat 45 000 000 kronor. Långivningen

kan alltså uppskattas komma att avse ett sammanlagt belopp av

(325 000 000 + 360 000 000 + 45 000 000) 730 000 000 kronor.

I det följande kommer jag att föreslå, att räntefria stående delar av egnahemslån

samt tilläggslån till flerfamiljshus skall sammanföras under en

särskild anslagstitel under fonden för låneunderstöd. Här ifrågavarande

medelsram bör därför inte avse räntefria stående delar av egnahemslån. Jag

beräknar att under nästa budgetår beslut kommer att meddelas om räntefria

stående delar av egnahemslån intill ett belopp av 75 000 000 kronor. På

grund härav bör medelsramen för tertiärlån samt räntebärande egnahemslån

och förbättringslån fastställas till (730 000 000 — 75 000 000) 655 000 000

kronor.

Bostadsstyrelsens beräkning av medelsramen för nästa budgetår slutar

på ett belopp av 825 000 000 kronor, dvs. betydligt mer än vad jag förordat

även om hänsyn tages till att min beräkning inte avser räntefria stående

delar av egnahemslån. Differensen sammanhänger i första hand med att styrelsen

räknat med en igångsättning under nästa budgetår av 58 000 statsbelånade

lägenheter mot av mig beräknade 52 000 lägenheter.

Anslaget till lånefonden för bostadsbyggande för nästa budgetår bör be
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

räknas under antagande att tertiärlån kommer att utbetalas för företag med

sammanlagt 40 000 lägenheter och att egnahemslån för nybyggnad kommer

att utbetalas för 15 000 lägenheter. Tertiärlånet torde i genomsnitt per lägenhet

kunna beräknas till 9 000 kronor och egnahemslånet till i genomsnitt

24 000 kronor. De nämnda utbetalningarna skulle i så fall avse ett belopp

av (40 000 X 9 000 + 15 000 X 24 000) 720 000 000 kronor. Egnahemslån

för ombyggnad och räntebärande förbättringslån torde komma att utbetalas

med ett belopp av 50 000 000 kronor.

Utbetalningarna av tertiärlån, egnahemslån och förbättringslån under

nästa budgetår kan alltså uppskattas till (720 000 000 + 50 000 000)

770 000 000 kronor.

Under antagande att liksom innevarande budgetår förskott på egnahemslån

och förbättringslån skall medges med ett sammanlagt belopp av högst

230 000 000 kronor kan beräknas, att förskottsgivningen under nästa budgetår

resulterar i en behållning av ca 25 000 000 kronor. Några förskott på

tertiär- och tilläggslån räknar jag inte med.

I enlighet med bostadsstyrelsens uppskattning antages vidare, att under

nästa budgetår 86 000 000 kronor kommer att inflyta i form av amorteringar

och genom inlösen av lån.

Resultatet av den redovisade anslagsberäkningen för budgetåret 1957/58

blir alltså, att ett belopp av (770 000 000 — 25 000 000 — 86 000 000) ca

660 000 000 kronor erfordras.

Bostadsstyrelsen har uppskattat medelsbehovet för nästa budgetår till

740 000 000 kronor. Styrelsen har beräknat, att utbetalningarna av egnahemslån

skall få större omfattning än jag antagit samt förutsatt att förskott

på egnahemslån skall beviljas till betydligt högre belopp än jag ansett

erforderligt.

Bostadsstyrelsens förslag att för förskottsgivningen skall inrättas en särskild

lånefond kan jag inte biträda. Bostadspolitiska utredningen har i sitt

förenämnda betänkande ansett, att det bör övervägas att under en särskild

anslagstitel under fonden för låneunderstöd på kapitalbudgeten sammanföra

utgifterna för räntefria stående egnahemslån och tilläggslån. Härigenom

skulle skillnaden mellan lån och kapitalsubventioner framträda

klarare i statsbudgeten. Vad utredningen sålunda anfört kan jag godtaga.

De nämnda kapitalsubventionerna bör sammanföras under ett anslag till

räntefria lån till bostadsbyggande. Jag beräknar att utbetalningarna av

räntefri stående del av egnahemslån under nästa budgetår kommer att

omfatta ca 100 000 000 kronor.

I anledning härav bör anslaget till lånefonden för bostadsbyggande för

nästa budgetår uppföras med ett belopp av (660 000 000— 100 000 000)

560 000 000 kronor.

Till lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien har preliminärt

beräknats ett belopp av 1 500 000 kronor. Jag anser att denna be
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 143

räkning bör godtagas och föreslår alltså att anslaget upptages med 1 500 000

kronor.

I det föregående har jag föreslagit, att under ett nytt anslag till räntefria

lån till bostadsbyggande skall sammanföras räntefria stående delar

av egnahemslån och tilläggslån. Vad angår den preliminära långivningen

har jag förut beräknat, att under nästa budgetår beslut om räntefri stående

del av egnahemslån kommer att meddelas intill ett belopp av 75 000 000

kronor. Med antagande av en igångsättning under nästa budgetår av 36 000

statsbelånade lägenheter i flerfamiljshus uppskattar jag den preliminära

långivningen i fråga om tilläggslån till 50 000 000 kronor. Medelsramen för

nästa budgetår bör därför fastställas till (75 000 000 + 50 000 000)

125 000 000 kronor.

Vad beträffar anslaget till räntefria lån till bostadsbyggande har jag

förut beräknat, att räntefria stående delar av egnahemslån kommer att

utbetalas med ett belopp av 100 000 000 kronor. Under antagande av att

tilläggslån kommer att utbetalas för 40 000 lägenheter beräknar jag ett belopp

av 140 000 000 kronor för detta ändamål. Anslaget bör därför uppföras

med ett belopp av (100 000 000 + 140 000 000) 240 000 000 kronor.

Bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna

Bostadsstyrelsen: Avlöningar

Anslag Nettoutgift

1955/56 ........................ 3 671 400 3 749 947

1956/57 (statsliggaren s. 351) .... 3 983 800

1957/58 (förslag) .............. 4 111000

Bostadsstyrelsen har (skr. 30/8 1956) erinrat om, att styrelsen efter beslut

av 1956 års riksdag bemyndigats verkställa en omfattande utflyttning

av låneärenden rörande flerfamiljshus från styrelsen till

länsbostadsnämnderna i överensstämmelse med ett av styrelsen framlagt

förslag. I detta förslag beräknades, att utflyttningen skulle genomföras

successivt under innevarande budgetår så, att i genomsnitt halva antalet

ärenden från de kommuner, som berördes av utflyttningen, skulle komma

att handläggas av styrelsen och återstående hälft handläggas av nämnderna

efter utflyttningen. Vissa omständigheter medför enligt styrelsen, att detta

tidsprogram icke kan hållas. Styrelsen erinrar härvid om införandet av

högsta belåningsvärden för bostadshus samt framhåller att nämnderna ej

har någon arbetskapacitet i reserv. Vidare erinras om Kungl. Maj:ts beslut

den 15 juni 1956 att beträffande byggnadsföretag avseende flerfamiljshus,

som är avsett att påbörjas efter den 31 december 1956, preliminärt lånebeslut

—■ liksom tidigare genomförts i fråga om en- och tvåfamiljshus —■

må, om ej synnerliga skäl föranleder till annat, meddelas endast under

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

förutsättning att företaget ej dessförinnan påbörjats. Ett stort antal ärenden

avseende flerfamiljshus, som före nämnda tidpunkt fått påbörjas utan

att preliminärt lånebeslut meddelats, utgör en balans, som snarast måste

avarbetas. Denna balans i förening med den nya bestämmelsen om lånebeslut

före igångsättningen, som kommer att föranleda en stark ökning av

antalet låneansökningar, ställer krav på försiktighet med en så arbetskrävande

omställning som utflyttningen innebär. Med utgångspunkt från styrelsens

beräkning, att flerfamiljshus, som skall finansieras med tertiärlån,

kommer att påbörjas i en omfattning motsvarande 38 000 lägenheter under

innevarande och 40 000 lägenheter under nästa budgetår antages att av dessa

9 000 resp. 16 500 lägenheter skall falla på nämnderna.

Vad gäller behandlingen hos bostadsstyrelsen av ärenden rörande flerfamiljshus

räknar styrelsen med att hela den förenämnda balansen skall

avarbetas där. Under de förutsättningar styrelsen räknade med i sina petita

för innevarande budgetår skulle balansen kunna försvinna under nästa budgetår

utan att styrelsens kapacitet behövde tagas helt i anspråk. Emellertid

torde bl. a. de omständigheter, som anförts som skäl för en tidsförskjutning

i utflyttningsprogrammet, komma att medföra, att styrelsens kapacitet blir

otillräcklig under nästa budgetår. Enär styrelsen anser att utgångspunkterna

för beräkningar av arbetsbelastningen är osäkra och då en utökning

av personalen bör undvikas det år huvuddelen av utflyttningen till nämnderna

äger rum, framlägger styrelsen icke något förslag om förstärkning av

personalen för lånebehandlingen inom styrelsen under nästa budgetår.

Yrkanden

Bostadsstyrelsen har hemställt, att anslaget höjes med (avrundat)

436 600 kronor.

Personalförstärkningar

1. Planeringsbyrån:

1 amanuens ............................................ 14 784

1 biträde i reglerad befordringsgång........................ 8 724

1 förste aktuarie Ce 27 .................................... 20 532

2. Lånebyrån:

1 förste byråingenjör Ce 27 ................................ 20 532

2 ingenjörer Ce 23 ........................................ 33 168

1 amanuens ............................................ 14 784

3. Byrån för teknisk-ekonomiska utredningar:

2 ingenjörer Ce 23 ........................................ 33 168

1 ingenjör högst Ce 21 .................................... 14 784

4. Sociala sektionen:

2 kontorsskrivare Ce 19 .................................. 26 664

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

Löneregleringar

5. Vissa lönegradsfrågor m. in.......................

Omräkningar in. in.

6. Löneklassuppflyttningar och reglerad befordringsgång

7. Rörligt tillägg....................................

160 000

18 693

70 799

+ 436 632

8. En arvodestjänst och sju extra ordinarie tjänster föreslås ombildade till

ordinarie befattningar. Åtta extra tjänster föreslås ombildade till extra

ordinarie tjänster.

Motivering

1. En del arbete släpar efter på den statistiska sektionen, och därutöver

erfordras en översyn av den löpande statistiken, såsom månadsstatistiken

över bostadsbyggandet och årsstatistiken över lån- och bidragsgivningen.

Även nya, löpande arbetsuppgifter har tillkommit, liksom även en del mera

tillfälliga uppgifter, t. ex. att utarbeta förslag till bostadsundersökningar

för hela landet. Viss statistik kan dock med fördel överflyttas till annat

verk. De planerade omläggningarna bör på längre sikt medföra en reduktion

av biträdespersonalen och besparingar på anslaget för maskinbearbetningar

samt innebära en icke oväsentlig avlastning för de uppgiftslämnande

organen, i första hand länsbostadsnämnderna. Behovet av en amanuens är

stadigvarande, medan behovet av ett biträde är övergående.

En förstärkning av planeringsbyråns utredningssektion med en förste

aktuarie i Ce 27 skulle möjliggöra en ändamålsenlig fördelning på sektionens

befattningshavare av bostadspolitiskt motiverade undersökningar.

2. Sedan några år har intresset för småhusbyggande ökat och styrelsen

saknar nu resurser att på detta område motsvara de behov som ådagalagts

när det gäller hjälp åt länsbostadsnämnderna direkt eller att inför kommuner

vid kurser eller konferenser lämna råd och anvisningar samt att för

allmänheten utarbeta och ge spridning åt material i form av skrifter och

ritningar.

3. Ifrågavarande förstärkning av byrån för teknisk-ekonomiska utredningar

erfordras under nästa budgetår för att det arbete med styrelsens s. k.

typhus, som ankommer på byrån (konstruktions- och arbetsritningar m. in.)

och som nu är eftersatt, skall kunna inhämtas. Det är ytterst angeläget, att

personalen förstärkes så, att man kan underlätta för byggmästare och självbyggare

att bygga småhus till lägre kostnad.

4. På grund av överflyttningen den 1 januari 1957 av bidragsgivningen

från styrelsens sociala sektion resp. länsbostadsnämnderna till landskom10

— Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. nr 100

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. ftlaj.ts proposition nr 100 år 1957

munerna (betr. städer och köpingar är bidragsgivningen utflyttad tidigare)

kommer sektionens åliggande att fullständigt granska en del bidrag att bortfalla.

Däremot kommer antalet kommuner, från vilka redovisningar skall

stickprovsgranskas, att öka med ca 800. Från länsbostadsnämnderna övertar

styrelsen även uppgiften att tillhandahålla dessa kommuner medel i förskott

för bidragsgivningen. Om de föreslagna befattningarna inrättas, kan

granskningsarbetet bedrivas effektivare än med den förstärkning med ett

större antal biträden, som eljest skulle vara erforderlig.

5. Styrelsens förslag till löneregleringar avser för kanslibyråns vidkommande

uppflyttning av en kontoristtjänst i Ce 13 till kansliskrivartjänst i

Ce 15 och en kanslibiträdestjänst i Ce 11 till kontoristtjänst i Ce 13. I fråga

om planeringsbyrån föreslås uppflyttning av två kanslibiträdestjänster i

Ce 11 till kontoristtjänster i Ce 13 samt inrättande av en kanslibiträdestjänst

i Ce 11 i stället för vikariatslöneförordnande. På tekniska byrån bör

en arkitekt i Ce 29 uppflyttas i Ce 31, en ingenjörstjänst i Cg 21 uppflyttas

till byråingenjör stjänst i Ce 25 och en befattning i reglerad befordringsgång

ersättas med kanslibiträdestjänst i Ce 11. På lånebyrån bör fem ingenjörstjänster

i högst Ce 21 resp. Cg 21 uppflyttas till Ce 23 och en biträdesbefattning

i reglerad befordringsgång till kanslibiträdestjänst i Ce 11. I fråga

om byrån för teknisk-ekonomiska utredningar föreslås uppflyttning av

en byrådirektörstjänst från Ce 31 till Cp 10, en förste byråingenjörstjänst

i Ce 27 till Ce 29 och en kanslibiträdestjänst i Ce 11 till kansliskrivartjänst

i Ce 15. Slutligen föreslås uppflyttning på sociala sektionen av en kanslibiträdestjänst

i Ce 11 till kontoristtjänst i Ce 13.

8. En till marksektionen knuten lantmätare, vilken sedan flera år är

tjänstledig från sin befattning i lantmäteristyrelsen, där han tillhör lönegrad

Ca 31, bör beredas motsvarande ordinarie anställning hos bostadsstyrelsen.

Den föreslagna ordinariesättningen av extra ordinarie tjänster avser

två förste kansliskrivare i Ce 17, två förste byråsekreterare i Ce 29 samt tre

byrådirektörer, varav två i Ce 31 och en i Ce 33. Vidare föreslås, att till

extra ordinarie tjänster ombildas en assistenttjänst i Cg 19, två ingenjörstjänster

i Cg 21 samt fem tjänster som ingenjör i högst Cg 21.

Yttranden

Statens lönenämnd vill icke framställa erinran mot förslagen om personalförstärkning.

Beträffande förslagen om löneregleringar har lönenämnden

icke funnit anledning till erinran mot uppflyttning av en kontoristtjänst

i Ce 13 till kansliskrivartjänst i Ce 15 och av en kanslibiträdestjänst i Ce 11

till kontoristtjänst i Ce 13 å kanslibyråns ombudsmannasektion samt av

en förste byråingenjörstjänst i Ce 27 till Ce 29 å sektionen för övervakning

av experimentverksamheten, byrån för teknisk-ekonomiska utredningar.

Nämnden har icke heller funnit anledning till erinran mot att planeringsbyråns

statistiska sektion erhåller ytterligare en kanslibiträdestjänst i Ce 11

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 är 1957

i utbyte mot ett kanslibiträde med vikariatslön samt att en kansliskrivartjänst

i Ce 15 inrättas å byrån för teknisk-ekonomiska utredningar i utbyte

mot en tjänst som kanslibiträde i Ce 11 å byråns sektion för driftskostnadsundersökningar

och byggnadskostnadsindex. Nämnden vill icke motsätta

sig uppflyttning av en kanslibiträdestjänst i Ce 11 till kontoristtjänst i Ce 13

å planeringsbyråns utredningssektion (biblioteket). Däremot föreligger enligt

nämnden ej tillräckliga skäl för förhöjd lönegradsplacering för en

tjänst som kanslibiträde i Ce 11 å planeringsbyråns planeringssektion, en

tjänst som arkitekt i Ce 29 och en tjänst i reglerad befordringsgång å tekniska

byråns arkitektsektion, en tjänst som ingenjör i Cg 21 å sistnämnda

byrås tvätterisektion, en tjänst som biträde för skriv- och kontorsgöromål

i reglerad befordringsgång å lånebyråns juridiska sektion och två tjänster

som ingenjör i högst Ce 21 å denna byrås flerfamiljshussektion, tre tjänster

som ingenjör i högst Ce 21 å lånebyråns värderingssektion, en tjänst som

byrådirektör i Ce 31 å byrån för teknisk-ekonomiska utredningar samt en

tjänst som kanslibiträde i Ce 11 å sociala sektionens bidragsavdelning. Emot

förslagen att vissa tjänster ombildas till ordinarie resp. extra ordinarie

tjänster har nämnden icke något alt invända.

Statskontoret framhåller att en översyn av bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas

organisation länge har varit aktuell men har fatt anstå,

på senare tid med anledning av den under år 1955 beslutade utredningen

rörande vissa bostadspolitiska frågor, vilken utredning väntas få återverkningar

jämväl på det organisatoriska planet. Då utredningen numera framlagt

förslag till riktlinjer för bostadspolitiken, förutsätter statskontoret att

den tilltänkta översynen kommer till stånd inom en nära framtid. Enligt

bostadsstyrelsens framställning har de år 1955 genomförda bestämmelserna

om maximerade belåningsvärden medfört, att handläggningen av låneärenden

blivit betydligt mera tidskrävande än tidigare. En utveckling i sådan

riktning är enligt statskontorets mening ägnad att ingiva starka betänkligheter

och bör givetvis i möjligaste mån undvikas. Nyligen har också en

sakkunnig tillkallats för att utreda med handläggningen av ansökningar

om tertiär- och tilläggslån sammanhängande frågor. Enligt givna direktiv

har denna utredning, vars syfte är att möjliggöra en snabb och smidig handläggning

av dylika låneärenden, att beakta föreliggande administrativa och

organisatoriska problem, särskilt behovet av sådan förenkling av föreskrifterna

på förevarande område, som erfordras för att länsbostadsnämnderna

skall kunna handlägga ärendena i fråga. Vad särskilt bostadsstyrelsen angår

hade det kunnat förväntas, att den fortgående decentraliseringen av låneärenden

skulle skapat förutsättningar för en minskning av styrelsens personaluppsättning.

Med hänsyn till pågående och planerade utredningar

vill statskontoret dock ej påyrka alt någon ändring nu överväges vare sig

beträffande bostadsstyrelsens eller länsbostadsnämndernas personalorganisation.

Däremot kan statskontoret givetvis ej till någon del biträda de

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

framlagda förslagen om personalförstärkning och lönereglering. Med den

tilltänkta upprustningen av planeringsbyråns statistiska sektion bör anstå

i avvaktan på resultatet av pågående utredning rörande den officiella statistikens

omfång, utformning och grad av centralisering. På grund av den

beslutade centraliseringen till bostadsstyrelsen av granskningen i bidragsärenden

förstärktes sociala sektionen från och med innevarande budgetår

med ett kontorsbiträde i reglerad befordringsgång. Innan erfarenheter vunnits

av granskningsverksamheten sådan denna framdeles kommer att bedrivas,

lärer någon ytterligare utökning av den härför avsedda personalen

ej böra ifrågakomma. Framhållas må likväl, att de arbetsuppgifter, som

skulle åvila innehavarna av de för ändamålet föreslagna båda tjänsterna, ej

i och för sig synes motivera högre löneställning än 15 lönegraden. Då det

är angeläget att tillvarataga alla möjligheter till personalminskning som

den decentraliserade lånegivningen borde medgiva, torde det belopp, som

beräknas för tillfälliga personalförstärkningar, alltjämt böra disponeras av

Kungl. Maj:t, som bör äga att efter närmare prövning av anmälda behov

ställa medel till styrelsens förfogande.

Departementschefen

Såsom statskontoret framhåller har en översyn av bostadsstyrelsens och

länsbostadsnämndernas organisation länge varit aktuell men av olika skäl

fått anstå, senast i avvaktan på resultatet av bostadspolitiska utredningens

överväganden rörande den statliga bostadslångivningen. Dessa överväganden

har förutsatts bli av betydelse även för utformningen av den framtida

bostadspolitiska organisationen. Utredningens uppdrag är emellertid

ännu ej slutfört. Vidare har den utredningsman, som enligt Kungl. Maj:ts

bemyndigande den 30 november 1956 tillkallats för att utreda med handläggningen

av ansökningar om tertiär- och tilläggslån sammanhängande

frågor i syfte att möjliggöra en snabb och smidig handläggning av dylika

låneärenden, också att beakta föreliggande administrativa och organisatoriska

problem. Denna utredning berör ett stort avsnitt av bostadsstyrelsens

och länsbostadsnämndernas verksamhet och organisation. Innan

nu nämnda utredningar slutförts torde någon allmän översyn av organisationen

icke böra inledas.

Jag övergår härefter till att behandla bostadsstyrelsens anslagsframställning.

Vad först angår behovet av personal för behandlingen av låneärenden

rörande flerfamiljshus må följande anföras. I samband med att den förenämnde

utredningsmannen tillsattes beslöt Kungl. Maj:t, efter hörande

av bostadsstyrelsen, att vid prövningen av ansökningar angående preliminärt

beslut om tertiärlån och tilläggslån ej skall utföras beräkning av

byggnadskostnad, förvaltningsutgifter och hyror för lägenheter i byggnad,

som avses med ansökningen. Enligt vad jag erfarit har denna förenklings
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

åtgärd medverkat till — förutom en avsevärt förkortad behandlingstid

beträffande låneansökningar på det preliminära stadiet — att den av

styrelsen omnämnda ärendesbalansen kan avarbetas i betydligt snabbare

takt än vad styrelsen förutsatte i sin anslagsframställning. Det bör vidare

erinras om att i det föregående framlagts förslag om slopande av hyreskontrollen

från de långivande organens sida beträffande kommunala,

allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag. Härigenom vinnes en avsevärd

förenkling av behandlingen även på det slutliga stadiet av låneansökningar

avseende nu nämnda företag, vilka enligt uppgift representerar

ca halva antalet låneärenden rörande flerfamiljshus. Ytterligare

må erinras om den pågående utflyttningen till länsbostadsnämnderna av

låneärenden avseende sådana hus.

Nu anförda omständigheter finner jag böra föranleda att de medel, som

anvisats för tillfälliga förstärkningar av lånebyrån och som med inräknande

av rörligt tillägg numera uppgår till ca 197 000 kronor, indrages.

Bostadsstyrelsen har emellertid framlagt förslag till vissa personalförstärkningar

för arbetsuppgifter, som icke har direkt samband med behandlingen

av låneärenden, nämligen vad angår planeringsbyrån bl. a. översyn

av viss statistik och i fråga om lånebyrån och byrån för teknisk-ekonomiska

utredningar upplysningsverksamhet och utarbetande av typritningar för

främjande av småhusbyggandet. Jag kan icke biträda styrelsens förslag

i vidare mån än att för tillfälliga förstärkningar för nu nämnda ändamål

bör anvisas ett belopp av 90 000 kronor för nästa budgetår. Av de skäl

statskontoret anfört är jag icke beredd att nu taga ställning till styrelsens

förslag till förstärkning av sociala sektionen.

Vad angår bostadsstyrelsens förslag till löneregleringar tillstyrker jag

att på kanslibyrån en kontoristtjänst i Ce 13 uppflyttas till kansliskrivartjänst

i Ce 15, samt att två kanslibiträdestjänster i Cell, en på kanslibyrån

och en på planeringsbyråns utredningssektion, uppflyttas till kontoristtjänster

i Ce 13. Vidare bör på byrån för teknisk-ekonomiska utredningar

en förste byråingenjör stjänst i Ce 27 uppflyttas till Ce 29 och en

kansliskrivartjänst i Ce 15 inrättas i utbyte mot en kanslibiträdestjänst

i Ce 11.

Styrelsens beräkning av medelsbehovet under omräkningsposterna torde

böra godtas.

I anslutning till styrelsens förslag förordar jag, att extra ordinarie

tjänster inrättas för en assistent i Ce 19 på planeringsbyrån samt två

ingenjörer i Ce 21 och två ingenjörer i högst Ce 21 på tekniska byrån.

Styrelsens förslag till ordinariesättning av tjänster är jag icke beredd

att nu upptaga.

De av mig i det föregående förordade förslagen medför eu ökning av

medelsbehovet under anslaget med 127 200 kronor. Anslaget bör sålunda

uppföras med 4 111 000 kronor.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

Jag beräknar de olika anslagsposterna sålunda:

avlöningar till ordinarie tjänstemän 757 900 (+ 4 000) kronor;''

arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, 73 000

kronor;

avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 2 357 200 (— 26 000) kronor;

ersättningar till experter och sakkunniga 15 000 kronor;

rörligt tillägg 907 900 (+ 149 200) kronor.

Bostadsstyrelsen: Omkostnader

Anslag

Nettoutgift

1955/56 .......................

..... 555 000

530 803

1956/57 (statsliggaren s. 353) . .

..... 555 000

1957/58 (förslag) .............

..... 670 000

Yrkanden

Bostadsstgrelsen har (skr. 30/8 1956)

143 000 kronor.

hemställt, att anslaget höjes med

Ökning Minskning

1. Sjukvård m. m...................

10 000

2. Reseersättningar..................

10 000

3. Övriga expenser för eget behov......

116 000

4. Bearbetning av statistiskt material

37 000

5. Särskilda uppbördsmedel

10 000

163 000 20 000

+ 143 000

Motivering

1. Sjukvård. Utgifter 1955/56 18 158; anslag 1956/57 25 000. — Utgifterna

har minskat efter sjukförsäkringsreformen. För nästa budgetår torde

medelsbehovet icke böra beräknas till mera än 15 000 kronor.

2. Reseersättningar. Utgifter 1954/55 57 328, 1955/56 73 837; anslag

1956/57 70 000. — Under innevarande och nästa budgetår kommer långivningen

till flerfamiljshus att i stor utsträckning överföras till länsbostadsnämnderna.

Vidare kommer beviljandet av familjebostadsbidrag att handhas

av förmedlingsorganen. Dessa organisatoriska förändringar kommer att

medföra flera resor av styrelsens tjänstemän till länsbostadsnämnder och

förmedlingsorgan för handledning och granskning. Styrelsen beräknar

medelsbehovet till 80 000 kronor.

3. Övriga expenser för eget behov. Utgifter 1954/55 383 408, 1955/56

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

351 704; anslag 1956/57 369 000. — Den nuvarande metoden för redovisning

av de av styrelsen och länsbostadsnämnderna utlämnade lånen bygger

på multiplicerande bokföringsmaskiner. För att kunna bemästra den

snabbt växande lånestocken — ca 20 000 lån tillkommer varje år — måste

årligen minst två kontorsbiträden nyanställas och minst en ny bokföringsmaskin

för en kostnad av ca 25 000 kronor anskaffas vartannat år. Därjämte

måste för slitna maskiner bytas ut. Då dessutom nuvarande redovisningssystem

medför vissa nackdelar för styrelsens arbete i övrigt samt för

förmedlingsorganen, har styrelsen (skr. 29/2 1956) föreslagit övergång till

redovisning medelst en hålkortsanläggning, som styrelsen skulle förhyra,

övergången avses ske i samarbete med statistiska centralbyråns maskincentral,

som även i fortsättningen skulle mot ersättning utföra viss del av

ifrågavarande redovisningsarbete. Härigenom kan en av de dyraste maskinerna

i en komplett anläggning undvaras för bostadsstyrelsens del. Engångskostnaden

för omläggning av redovisningssystemet uppskattas till

105 000 kronor och årshyran för hålkortsmaskinerna till 61 000 kronor,

vartill kommer vissa kostnader för förbrukningsmateriel jämte ersättning

för statistiska centralbyråns arbete. Den nya redovisningsmetoden, som beräknas

helt kunna tillämpas ca 15 månader efter det hålkortsmaskinerna

beställts, skulle komma att kräva ett tjugotal befattningshavare mindre än

den nu använda. Av kostnaderna för övergången till den nya metoden beräknar

styrelsen (skr. 30/8 1956) ca 50 000 kronor belöpa på innevarande

budgetår och 110 000 kronor på nästa. Då därjämte lönerna för städpersonalen

beräknas öka med 6 000 kronor, bör anslagsposten uppräknas med

116 000 kronor.

4. Bearbetning av statistiskt material. Utgifter 1954/55 49 629, 1955/56

55 000; anslag 1956/57 55 000. — Statistiska centralbyrån har från och med

förra budgetåret betingat sig högre ersättning för sitt arbete och har varskott

om ytterligare höjning fr. o. m. innevarande budgetår. Serviceverksamheten

åt kommunerna i samband med upprättandet av lokala bostadsförsörjningsplaner

har under senare tid ökat väsentligt. Kostnaderna för

egnahemslånestatistiken och bostadsbyggnadsstatistiken har ökat mycket

snabbt. Angivna förhållanden gäller även nästa budgetår. Visserligen kan

väntas, att antalet lokala bostadsundersökningar då kommer att minska,

men i stället bör en undersökning avseende familjebostadsbidragsgivningen

utföras. Den tidigare statistiken avbröts, sedan redogörelser över bidragsgivningen

fram till 1942 utarbetats. Styrelsen har beräknat medelsbehovet

för nästa budgetår till 92 000 kronor.

5. Särskilda uppbördsmedel. Inkomst 1954/55 83 515, 1955/56 66 986;

beräknat 1956/57 70 000. — Priset för de typritningssatser, som tillhandahålles

av bostadsstyrelsen, har fr. o. m. den 1 april 1956 höjts från 75 till

100 kronor. Inkomsterna av försäljningen torde med anledning härav

kunna beräknas lil 1 80 000 kronor under nästa budgetår.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

Yttranden

Statskontoret anser, att minskningen av anslagsposten till sjukvård m. m.

torde med hänsyn till belastningen böra begränsas till 5 000 kronor. Av

samma skäl synes posten till övriga expenser för eget behov böra uppföras

med oförändrat belopp. Statskontoret har därvid utgått från att, därest

bostadsstyrelsen anses böra erhålla egen hålkortsanläggning, kostnaderna

härför komma att bestridas från en för ändamålet uppförd särskild post.

På grund av de stegrade rese- och traktamentskostnaderna vill ämbetsverket

ej motsätta sig en uppräkning av reseanslaget med 10 000 kronor. Posten till

bränsle, lyse och vatten synes böra höjas med 5 000 kronor. I betraktande av

medelsåtgången (utgift 1954/55 6 517, 1955/56 3 465; anslag 1956/57

16 000) kan ifrågasättas om icke posten till publikationstryck borde sänkas

med 6 000 kronor.

I avvaktan på resultatet av pågående statistikutredning torde några nya

former av statistiska undersökningar ej böra igångsättas inom bostadsstyrelsen.

Medelsbehovet under anslagsposten till bearbetning av statistiskt

material lärer även påverkas av om bostadsstyrelsen får tillgång till egen

hålkortsanläggning. Därest styrelsen under nästkommande budgetår helt

måste lita till statistiska centralbyrån för denna verksamhet, vill statskontoret

icke motsätta sig en till 5 000 kronor begränsad uppräkning av posten

i fråga.

Statens organisationsnämnd anser det lämpligt, att bostadsstyrelsen nu

övergår till hålkortsredovisning av lånestocken. Statistiska centralbyrån tillstyrker

styrelsens förslag att förhyra en egen, ej fullt komplett hålkortsanläggning

och att redovisningsarbetet delvis bedrives i samarbete med

centralbyråns maskincentral.

Departementschefen

I enlighet med statskontorets förslag bör anslagsposten till sjukvård

in. m. minskas med 5 000 kronor, posten till reseersättningar höjas med

10 000 kronor samt posten till bränsle, lyse och vatten höjas med 5 000

kronor.

På de av bostadsstyrelsen anförda skälen förordar jag, att styrelsen

förhyr en hålkortsanläggning för låneredovisningen och att redovisningsarbetet

därefter bedrives i samarbete med statistiska centralbyråns maskincentral.

Hålkortsanläggningen kan även användas för bearbetning av statistiskt

material. Enligt vad jag inhämtat beräknas anläggningen kunna

levereras tidigast under våren 1958 och börja användas för nyssnämnda

ändamål ca ett år senare, varefter styrelsens kostnader för maskinell

bearbetning av statistiskt material torde kunna nedbringas väsentligt.

Kostnaderna för hålkortsanläggningen under nästa budgetår beräknas numera

uppgå till ca 120 000 kronor. Enär vissa kostnader för den nu
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

varande anläggningen bortfaller, kan kostnadsökningen beräknas till ca

97 000 kronor. Av detta belopp bör 7 000 kronor hänföras till posten övriga

expenser för eget behov, soin därigenom och inberäknat ökade kostnader

för löner till städpersonalen bör höjas med 10 000 kronor. Återstoden av

kostnadsökningen för hålkortsanläggningen, 90 000 kronor, bör belasta

posten till bearbetning av statistiskt material, vilken i fortsättningen torde

benämnas hyra för hålkortsmaskiner m. in. Jag förutsätter, att kostnaderna

för bearbetning av statistiskt material under nästa budgetår icke

skall överstiga 70 000 kronor, vilket belopp är 15 000 kronor högre än

det för innevarande budgetår anvisade. Jag tillstyrker sålunda att ifrågavarande

anslagspost höjes med (90 000 + 15 000) 105 000 kronor.

Beträffande den av statskontoret ifrågasatta nedräkningen av anslagsposten

till publikationstryck har jag inhämtat, att en sedan några år

planerad större publikation kommer att utgivas under nästa budgetår.

Under sådana förhållanden vill jag icke föreslå en nedräkning av anslagsposten.

Såsom bostadsstyrelsen föreslagit bör inkomstposten Särskilda uppbördsmedel

höjas med 10 000 kronor.

Anslaget bör alltså å ena sidan höjas med (10 000 + 5 000 + 10 000 +

105 000) 130 000 kronor och å andra sidan minskas med (5 000 + 10 000)

15 000 kronor och sålunda uppföras med (555 000 + 130 000 — 15 000)

670 000 kronor.

Bostadsstyrelsen har (skr. 30/8 1956) beträffande arbetsmängden hos

länsbostadsnämnderna anfört i huvudsak följande. Antalet preliminära

ansökningar om egnahemslån, som under budgetåret 1954/55 ökade med

ca 2 700 till 21 683, har under budgetåret 1955/56 minskat avsevärt och

utgjorde 16 292. I gengäld har antalet slutliga ansökningar ökat från

ca 11 900 till 21 731. ökningen av sistnämnda ansökningar och beviljade

lån medför att det arbete, som äger samband med utanordning och förvaltning

av lån och som främst åvilar kamreraren och den personal som

biträder honom, ökar i omfång. Antalet preliminära ansökningar om förbättringslån

har nedgått något på det preliminära stadiet (från 12 146 till

10 914) men ökat ungefär lika mycket på det slutliga (från 7 913 till

9 069). Det totala antalet ansökningar (preliminära och slutliga) om egnahemslån

och förbättringslån har ökat med över 4 000 från 53 641 under

Länsbostadsnämnderna: Avlöningar

1955/56 ....................

1956/57 (statsliggaren s. 353)

1957/58 (förslag) ..........

Anslag Nettoutgift

2 905 000 3 204 470

3 291 700

3 566 000

s. 154 Kontrollera mot PDF

154 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

budgetåret 1954/55 till 58 006 under budgetåret 1955/56. Arbetsbalansen

har ökat starkt och omfattade vid sistnämnda budgetårs utgång totalt i

fråga om egnahemslån och förbättringslån 20 148 ärenden. Antages styrelsens

förslag att påbörjandet av enfamiljs- och tvåfamilj shus under nästa

budgetår skall omfatta 19 000 lägenheter, kommer arbetet med preliminär

långivning att återigen öka samtidigt som antalet slutliga ärenden kommer

att kvarbli på sin nuvarande höga nivå. Antalet av nämnderna preliminärt

beviljade lån till flerfamiljshus avsåg under budgetåret 1955/56 8 251

lägenheter. Med den takt utflyttningen till nämnderna av ärenden rörande

flerfamiljshus beräknas få, uppskattas de preliminära besluten komma att

avse ca 9 000 lägenheter under innevarande budgetår och ca 16 500 under

nästa. Trots att nämndernas befattning med familjebostads- och bränslebidrag

upphör fr. o. m. 1957, kommer deras totala arbetsbörda att öka

väsentligt genom utflyttningen av flerfamiljshusärendena.

Yrkanden

Bostadsstyrelsen hemställer, att anslaget höjes med (avrundat) 383 600

kronor.

1. Personalförstärkningar

Tillfällig personal ...................................... ISO 000

2. Löneregleringar

2 förste byråingenjörer Ce 27—Ce 29 .................... 2 031

2 kamrerare Ce 25—Ce 27 .............................. 2 094

3. Omräkningar

Löneklassuppflyttningar och reglerad befordringsgång . 66 523

Rörligt tillägg ........................................ 133 000

+ 383 648

4. 26 extra ordinarie tjänster föreslås uppförda på ordinarie stat.

Motivering

1. Nämndernas kapacitet är f. n. till fullo utnyttjad. Skall utflyttningen

av flerfamiljshusärenden kunna genomföras, är därför en ytterligare,

väsentlig personalförstärkning ofrånkomlig. Särskilt besvärlig är situationen

vid de sju länsbostadsnämnder, vid vilka endast en tekniker tjänst

finnes inrättad. Även åtskilliga andra nämnder behöver förstärkning med

ingenjörer. Nämnderna har begärt en sammanlagd förstärkning, som kan

anses motsvara 17 tekniker och ett biträde. Då nämnderna har utgått från

att utflyttningen av flerfamiljshusärendena kommer att få full effekt

under nästa budgetår — vilket enligt styrelsen ej blir fallet — beräknar

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

styrelsen medel för personalförstärkning med 13 tekniker, för vilka lönerna

beräknas enligt 21 lönegraden.

2. Bostadsstyrelsens förslag överensstämmer med vad vederbörande personalorganisation

förklarat sig ämna föreslå vid kommande löneförhandlingar.

4. Enligt grunderna för reglerad befordringsgång bör antalet kontorsbiträdestjänster

i Ca 8 ökas med 2 till 38, av vilka 13 beräknas belasta

ordinarieposten. Styrelsen upprepar sitt förslag i sina petita för innevarande

budgetår om ordinariesättning av samtliga länsbostadsdirektörstjänster.

Yttranden

Statens lönenämnd framhåller, att det vill förefalla nämnden som om

lön enligt 19 lönegraden vore tillräcklig för de föreslagna teknikerna.

Nämnden har icke funnit anledning föreligga för bifall till förslaget under

punkt 2.

Statskontoret erinrar om att det belopp, som för tillfälliga personalförstärkningar

anvisats under icke-ordinarieposten, med hänsyn till den beslutade

utflyttningen från bostadsstyrelsen till länsbostadsnämnderna av

vissa låneärenden för innevarande budgetår har höjts från 50 000 till

160 000 kronor, rörligt tillägg däri inberäknat. I avbidan på resultaten av

i det föregående berörda utredningar lärer någon ytterligare förstärkning

av icke-ordinarieanslaget för sagda ändamål ej böra ifrågakomma. I fråga

om anställandet av tekniker vill statskontoret framhålla, att löneställningen

för dessa bör anpassas efter för dylika befattningshavare inom

statsförvaltningen tillämpade lönesättningsnormer.

Departementschefen

Beträffande det av bostadsstyrelsen anmälda medelsbehovet för tillfälliga

personalförstärkningar får jag erinra om vad jag förut vid prövning

av styrelsens personalbehov anfört rörande dels pågående utredningar om

bostadslångivningen och dels förenklingar beträffande behandlingen av

låneansökningar avseende flerfamiljshus. Ytterligare må framhållas den

förenkling i handläggningen av ansökningar om egnahemslån och förbättringslån,

som jag i det föregående har förordat. Å andra sidan bör beaktas

att den under förra året beslutade utflyttningen av flerfamiljshusärenden

till nämnderna kan beräknas i mera avsevärd mån belasta nämnderna

först under nästa budgetår. På grund härav och med hänsyn till

den planerade ökningen av egnahemsbyggandet anser jag en viss förstärkning

av nämndernas personalorganisation vara erforderlig under nästa

budgetår. Jag föreslår därför, att det belopp av — inberäknat rörligt tillägg

— ca 180 000 kronor, som innevarande budgetår finnes disponibelt under anslaget

för tillfälliga personalförstärkningar, höjes med 75 000 kronor till

255 000 kronor. Då det är angeläget att uppkommande möjligheter till

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957

inskränkning i länsbostadsnämndernas personalorganisation till följd av

de nyss berörda förenklingarna i handläggningen av låneärenden tillvaratages

utan dröjsmål, bör beloppet disponeras av Kungl. Maj :t, som bör äga

att efter närmare prövning av anmälda behov ställa medel till bostadsstyrelsens

förfogande.

Bostadsstyrelsens förslag till löneregleringar kan jag icke biträda.

Styrelsens beräkning av medelsbehovet under omräkningsposterna torde

böra godtas.

I enlighet med bostadsstyrelsens förslag tillstyrker jag, att länsbostadsdirektörstjänsterna,

varav 9 i Ce 33 och de övriga 15 i Ce 31, inrättas som

ordinarie och att antalet kontorsbiträdestjänster i Ca 8 ökas med 2 till 38.

På grund av de av mig förordade förslagen ökas medelsbehovet under

anslaget med 274 300 kronor. Anslaget bör sålunda uppföras med 3 566 000

kronor. Jag beräknar anslagsposterna sålunda:

avlöningar till ordinarie tjänstemän 564 000 (+ 474 200) kronor;

arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, 75 000

kronor;

avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 1 920 400 (—364 400) kronor;
ersättningar

till experter och sakkunniga 280 000 kronor;

rörligt tillägg 726 600 (+ 164 500) kronor.

Länsbostadsnämnderna: Omkostnader

Anslag Nettoutgift

1955/56 ............................ 677 000 669 433

1956/57 (statsliggaren s. 354)...... 729 000

1957/58 (förslag) .................. 753 000

Yrkanden

Bostadsstyrelsen har (skr. 30/8 1956) hemställt, att anslaget höjes med

48 000 kronor.

1. Lokalkostnader

2. Expenser

+ 48 000

4 000

44 000

Motivering

1. Utgift 1955/56 188 294; anslag 1956/57 186 000. —- En uppräkning av

anslagsposten med 4 000 kronor är erforderlig på grund av utbyten av

lokaler i Visby och Kristianstad.

2. Utgifter 1954/55 214 360, 1955/56 231 442; anslag 1956/57 246 000. —

Det har under senare år visat sig icke vara möjligt att inom ramen för

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

expensposten förse nämnderna med erforderlig utrustning på grund av

att kostnaderna för städning och telefoner samt för underhåll av maskiner

har ökat. Oundgängligen erforderlig anskaffning av möbler och maskiner

ävensom nämnda ökade kostnader föranleder att posten bör räknas upp

med 44 000 kronor.

Yttrande

Statskontoret erinrar om att anslagsposten till expenser för de båda

senaste budgetåren har uppräknats med sammanlagt 30 000 kronor. På

föreliggande utredning kan statskontoret icke nu tillstyrka uppräkning

med högre belopp än 14 000 kronor eller till 260 000 kronor.

Departementschefen

I överensstämmelse med styrelsens förslag bör till lokalkostnader beräknas

ytterligare 4 000 kronor. Beträffande anslagsposten till expenser

tillstyrker jag en med 20 000 kronor ökad medelsanvisning. Anslaget bör

sålunda uppföras med (729 000 + 24 000) 753 000 kronor.

Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer

jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

I. godkänna av mig förordade ändringar i olika avseenden

av grunderna för den statliga låne- och bidragsverksamheten

till förmån för bostadsförsörjningen;

II. medgiva, att under budgetåret 1957/58

dels preliminära beslut angående lån, som skall utgå från

lånefonden för bostadsbyggande, må meddelas intill ett belopp

av 655 000 000 kronor,

dels preliminära beslut angående lån, som skall utgå från

anslaget till räntefria lån till bostadsbyggande, må meddelas

intill ett belopp av 125 000 000 kronor,

dels beslut om bidrag till inrättande av pensionärshem

må meddelas intill ett belopp av 10 000 000 kronor;

III. för budgetåret 1957/58 anvisa

a) å driftbudgeten under femte huvudtiteln

1) till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å vissa

bostadsbgggnadslån ett förslagsanslag av 90 000 000 kronor;

2) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag av 140 000 000

kronor;

3) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhct elt

reservationsanslag av 20 000 000 kronor;

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957

4) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag

av 10 000 000 kronor;

b) å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag

av 560 000 000 kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien

ett investeringsanslag av 1 500 000 kronor;

c) å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd

till Räntefria lån till bostadsbyggande ett investeringsanslag

av 240 000 000 kronor;

IV. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i

personalförteckningen för bostadsstyrelsen, som föranledes

av vad jag i det föregående förordat;

V. godkänna följande avlöningsstat för bostadsstyrelsen,

att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret 1957/58:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis

............................... 757 900

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj :t, förslagsvis .............. 73 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 2 357 200

4. Ersättningar till experter och sakkunniga,

förslagsvis .............................. 15 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis ................ 907 900

Summa kronor 4 111 000;

VI. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i

personalförteckningen för länsbostadsnämnderna, som föranledes

av vad jag i det föregående förordat;

VII. godkänna följande avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,

att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret

1957/58:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, för
-

slagsvis ................................ 564 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj :t, förslagsvis .............. 75 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 1 920 400

4. Ersättningar till experter och sakkunniga, förslagsvis

.............................. 280 000''

5. Rörligt tillägg, förslagsvis ................ 726 600

Summa kronor 3 566 000;

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 159

VIII. under femte huvudtiteln för budgetåret 1957/58 anvisa
1)

till Bostadsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av

4 111 000 kronor;

2) till Bostadsstgrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag

av 670 000 kronor;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar ett förslagsanslag

av 3 566 000 kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader ett förslagsanslag

av 753 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karin Wickström

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Allmänna grunder för bostadspolitiken.................................... 4

Bostadspolitiska utredningens betänkande................................ 4

Yttrandena........................................................... 22

Departementschefen.................................................... 43

Lån och bidrag till bostadshus........................................... 53

Gällande bestämmelser................................................. 53

Lån- och bidragsgivningens hittillsvarande omfattning..................... 55

Bostadspolitiska utredningens förslag.................................... 57

Yttrandena........................................................... 66

Departementschefen.................................................... 85

Familjebostadsb idrag.................................................... 93

Gällande bestämmelser................................................. 93

Bidragsgivningens hittillsvarande omfattning............................. 95

Bostadspolitiska utredningens förslag.................................... 95

Yttrandena........................................................... 105

Departementschefen.................................................... 117

Lån och bidrag till uppförande av studentbostäder........................... 122

Departementspromemorian............................................ 122

Yttrandena......................................................... 126

Departementschefen.................................................. 128

Handläggningen av ansökningar om egnahemslån och förbättring slån.......... 130

Bostadsstyrelsens förslag............................................. 130

Departementschefen.................................................. 131

Medelsbehovet för låne- och bidragsverksamheten............................ 131

Bostadsstyrelsens förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1957/58........ 131

Yttrande.............................................................. 136

Departementschefen.................................................... 136

Bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna................................. 143

Bostadsstyrelsen: Avlöningar............................................ 143

Departementschefen.................................................. 148

Bostadsstyrelsen: Omkostnader.......................................... 150

Departementschefen.................................................. 152

Länsbostadsnämnderna: Avlöningar...................................... 153

Departementschefen.................................................. 155

Länsbostadsnämnderna: Omkostnader.................................... 156

Departementschefen.................................................. 157

Hemställan............................................................ 157

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLN 57

702856

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1957:272 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1956/57, såvitt a1 i texten
  2. SU 1957:102 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret 1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen m. m. jämte i ämnet väckta moti s. 1 i texten
  3. 3LU 1957:20 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 19 juni 1942 s. 20 i texten