Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623), m. m

1958-01-10 · 96 sidor, varav 95 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 95 av 96 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:32, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

1

Nr 32

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen

den 23 november 1956 (nr 623), m. m.; given Stockholms

slott den 10 januari 1958.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga

dels bilagda förslag till förordning om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen

den 23 november 1956 (nr 623);

dels ock — under förutsättning av slutligt godkännande av det av 1956

års riksdag såsom vilande antagna förslaget till ändrad lydelse av § 22 mom.

2 regeringsformen — härvid fogat förslag till lag angående tillägg till lagen

den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

Antalet till regeringsrätten fullföljda taxeringsmål har under åtskilliga år

starkt stegrats. Regeringsrättens balans av oavgjorda sådana mål har till

följd härav ökat betydligt och utgjorde vid årsskiftet 1957—1958 5 450 mål.

Under flera år har, trots stegrad avarbetning, en avsevärd eftersläpning med

taxeringsmålens avgörande blivit oundviklig.

Mot bakgrunden härav föreslås i propositionen att fullföljd av talan i

skattemål från kammarrätten till regeringsrätten skall begränsas i viss anslutning

till vad som nu gäller vid fullföljd av talan till högsta domstolen.

Fullfölj dsbegränsningen skall ernås genom en beloppsspärr, summa revisibilis,

differentierad med hänsyn till målets ekonomiska betydelse för den

skattskyldige. Fullföljdsspärren tar sikte på sådana mål, där kammarrättens

utslag, såvitt det gått klaganden emot, avser enbart fråga om höjning

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 32

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

eller sänkning av inkomst- eller förmögenhetstaxering. Besvärstalan i inkomsttaxeringsmål

får icke, utan att regeringsrätten meddelat parten tillstånd

därtill, upptagas till prövning, om vad parten tappat i fråga om taxerad

inkomst icke uppgår antingen till minst 500 kronor och tillika minst en

tiondedel av den taxerade inkomsten eller också till minst 5 000 kronor. I mål

om förmögenhetstaxering skall vad parten tappat uppgå till minst 50 000

kronor.

Prövningstillstånd för mål som ligger under beloppsgränsen skall enligt

förslaget kunna meddelas om det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning

är av synnerlig vikt, att talan prövas av regeringsrätten (prejudikatdispens),

eller parten visar, att talans prövning eljest skulle ha synnerlig

betydelse utöver det ifrågavarande målet (intressedispens).

Från fullfölj dsbegränsning undantas eftertaxeringsmålen samt huvudparten

av de mål, i vilka klaganden kan åberopa omständigheter som grundar

extraordinär besvärsrätt.

De nya fullföljdsreglerna skall enligt förslaget träda i kraft den 1 januari

1959 men skall inte tillämpas på taxeringar, som verkställts enligt den äldre

taxeringsförordningen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 32 år 1958

3

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen den 23 november

1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, att 98 § taxeringsförordningen den 23 november

1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

98 §.

1 mom. Talan mot kammarrättens utslag i mål rörande taxering föres hos

Kungl. Maj :t genom besvär, vilka skola vara inkomna till finansdepartementet

inom två månader efter det klaganden erhållit del av kammarrättens utslag.

2 mom. Talan rörande höjning eller sänkning av skattskyldigs till statlig

inkomstskatt eller kommunal inkomstskatt taxerade inkomst må ej, utan

att Kungl. Maj :t meddelat klaganden tillstånd därtill, komma under Kungl.

Maj :ts prövning, om vad klaganden i sådant hänseende tappat i kammarrätten

uppenbarligen icke uppgår antingen till 5 000 kronor eller ock till

en tiondedel av den enligt kammarrättens utslag taxerade inkomsten, i senare

fallet dock minst till 500 kronor.

Utan tillstånd som i första stycket sägs må ej heller talan rörande höjning

eller sänkning av skattskyldigs till statlig förmögenhetsskatt beskattningsbara

förmögenhet komma under Kungl. Maj :ts prövning, om vad klaganden

i sådant hänseende tappat i kammarrätten uppenbarligen icke uppgår

till 50 000 kronor.

Prövningstillstånd må meddelas allenast om det för enhetlig lagtolkning

eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att besvären prövas av Kungl.

Maj :t, eller parten visar, att besvärens prövning eljest skulle hava synnerlig

betydelse utöver det mål, varom är fråga. Prövningstillstånd skall gälla

utslaget i dess helhet, såvitt parten anfört besvär däröver. Meddelas ej tillstånd,

där sådant skolat erfordras för besvärens prövning, skall utslaget std

fast; erinran härom skall intagas i Kungl. Maj :ts beslut.

3 mom. Avser vad klaganden tappat i kammarrätten jämväl annat än

höjning eller sänkning av skattskyldigs taxerade inkomst eller beskattningsbara

förmögenhet eller kan besvärstalan eljest i något hänseende utan

prövningstillstånd komma under Kungl. Maj:ts prövning, skall vad som

stadgas i 2 mom. icke utgöra hinder mot att'' besvären prövas även i övriga

delar.

4. mom. Upplages parts talan till prövning, skola bestämmelserna i 2 mom.

icke utgöra hinder mot samtidig prövning av besvär, som anförts av motpart

eller, om samtaxerade makar fullföljt talan, av make.

Återkallas eller förfaller eljest besvärstalan, av vilken prövningen av annan

talan enligt första stycket är beroende, skall vad där stadgas icke gälla.

5 mom. Bestämmelserna i 2—4 mom. skola ej gälla besvär rörande eftertaxering.

Vad där stadgas skall vidare icke avse besvär över att taxering med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

tillämpning av 105 § överflyttats å klaganden, ej heller talan om ändring i

kammarrättens utslag på den grund att taxeringen blivit oriktig i något

hänseende, varom förmäles i 100 § första stycket under 1)—5).

6 mom. Kunna besvär över kammarrättens utslag ej komma under Kungl.

Maj :ts prövning med mindre prövningstillstånd meddelats, skall kammarrätten

i samband med underrättelse om besvärs anförande giva det tillkänna.

Därvid skall angivas på vilka grunder sådant tillstånd må meddelas, så ock

eljest de villkor, under vilka parts besvärstalan må komma under Kungl.

Maj :ts prövning.

Anser klagande, att underrättelse, som kammarrätten enligt första stycket

meddelat, är oriktig, äge han i samband med besvär över utslaget påkalla

prövning av frågan.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om besvär rörande taxering, som verkställts

eller bort verkställas i första instans år 1957 eller tidigare år.

Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)

om Kungl. Maj:ts regeringsrätt

Härigenom förordnas, att i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt

skall införas en ny paragraf, benämnd 1 a §, av nedan angiven lydelse.

1 a §.

Vid behandling av fråga huruvida talan må komma under regeringsrättens

prövning, där enligt författningarna särskilt tillstånd därtill kräves,

skola tre regeringsråd deltaga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 32 år 1958

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 december

1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om f ullföljdsbegrånsning

i skattemål samt anför därvid följande.

I. Inledning

Den stora ökningen av regeringsrättens arbetsbelastning under senare år

har i flera olika sammanhang varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.

Åtgärder har tid efter annan vidtagits för att komma till rätta med

den växande balansen av oavgjorda mål. Hittills har dessa åtgärder främst

syftat till att genom tillfällig utvidgning av antalet ledamöter i regeringsrätten

skapa de nödvändiga förutsättningarna för att målbalansen skall kunna

nedbringas. Vid sidan härom har diskuterats bl. a. möjligheten att genom

en begränsning av fullföljdsrätten minska tillströmningen av taxeringsmålen,

vilka utgör den helt dominerande parten av balanserade mål.

En förberedande undersökning angående en reglering av fullfölj dsrätten

i taxeringsmål verkställdes på sin tid, på anmodan av chefen för justitiedepartementet,

av numera landskamreraren Harry Sterner. Undersökningen,

som redovisades i en den 5 juni 1952 dagtecknad promemoria, granskades

sedermera av regeringsrättens ledamöter, vilka den 5 oktober 1954 yttrade

sig över densamma.

I promemorian gjordes bl. a. en allmän hänvisning till möjligheten att i

analogi med vad nu gäller för fullföljd till högsta domstolen låta fullföljden

till regeringsrätten bli beroende av särskilt tillstånd av rätten. Denna tanke

utvecklades närmare i regeringsrättsledamöternas yttranden. I flertalet av dessa

anmäldes en positiv inställning till en närmare undersökning av denna möjlighet.

Beträffande utformningen av eventuella regler angående prövningstillstånd

yppades emellertid i viss mån divergerande meningar. De olika

uppslag, som sålunda framkom, måste emellertid bli ytterligare utredda

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 32 år 1958

och belysta till sina konsekvenser, innan det var möjligt att taga slutlig

ställning till lämpligheten av de ifrågasatta åtgärderna.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 6 maj 1955 tillkallade dåvarande

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, regeringsrådet

F. A. I. Lundevall samt verkställande direktören i Svenska bankföreningen,

f. d. regeringsrådet S. J. M. Strömberg för att verkställa utredning angående

möjligheterna att begränsa tillströmningen av taxeringsmål till regeringsrätten.

Tillika uppdrogs åt Lundevall att såsom ordförande leda utredningens

arbete.

Utredningen antog benämningen Utredningen om fullföljdsrätt i skattemål.

Utredningsmännen har med skrivelse den 28 december 1956 avgivit betänkande

»Fullföljdsbegränsning i skattemål» (SOU 1957:3). I betänkandet

framlägges förslag om att besvär över kammarrättens utslag i mål om

inkomst- eller förmögenhetstaxering skall få komma under regeringsrättens

prövning endast efter särskilt prövningstillstånd. Prövningstillstånd skall,

frånsett vissa fall då speciellt intresse av prövning föreligger, icke kunna

lämnas vid beloppstvister, med mindre den fullföljda talan går ut på ändring

till belopp, som överstiger ett efter särskilda grunder beräknat belopp

(summa revisibilis). De föreslagna bestämmelserna ansluter sig nära till

motsvarande regler för fullföljd av talan till högsta domstolen. Förutom

bestämmelserna om prövningstillstånd föreslår utredningen bl. a. vissa föreskrifter

om det processuella förfarandet i regeringsrätten.

I betänkandet framlägges följande författningsförslag, nämligen

1) förslag till förordning med särskilda bestämmelser om fullföljd i regeringsrätten

av talan i vissa skattemål;

2) förslag till lag om ändring i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts

regeringsrätt; samt

3) förslag till förordning om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen

den 23 november 1956 (nr 623).

Utredningens författningsförslag torde få som bihang fogas vid detta protokoll.

Över utredningens betänkande har, efter remiss, yttranden avgivits av

regeringsrättens ledamöter, statskontoret, justitiekanslersämbetet, kammarrätten,

riksräkenskapsverket, riksskattenämnden, generalpoststyrelsen, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i samtliga län, allmänna ombudet hos mellankommunala

prövningsnämnden, besvärssakkunniga, Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund, Föreningen Sveriges taxeringsintendenter,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges

akademikers centralorganisation, Riksförbundet Landsbygdens folk,

Sveriges lantbruksförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges grossistförbund, Svensk industriförening, Sveriges hantverks-

och småindustriorganisation, Sveriges redareförening, Svenska bankföreningen,

Sveriges advokatsamfund, Föreningen Auktoriserade revisorer,

Svenska revisorssamfundet och Skånes handelskammare.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 32 är 1958

Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund och Svenska bankföreningen

åberopar ett av näringslivets skattedelegation för nämnda organisationer

jämte vissa andra upprättat gemensamt yttrande. Detta yttrande

betecknas i fortsättningen såsom avgivet av skattedelegationen. Gemensamt

yttrande har även avgivits av Sveriges köpmannaförbund och Sveriges hantverks-

och småindustriorganisation.

Innan frågan om en fullföljdsreglering närmare tages upp till diskussion

skall i det följande något redogöras för regeringsrättens nuvarande organisation

och arbetsformer.

II. Regeringsrättens organisation och arbetsformer

De grundläggande föreskrifterna angående regeringsrättens sammansättning

och verksamhet återfinnes i §§ 18, 22, 23 och 25 regeringsformen samt

i lagen den 26 mcij 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt (regeringsrättslagen).

Konungens rätt att pröva och avgöra besvär, som jämlikt författningarna

må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen, d. v. s. besvär över administrativa

myndigheters beslut, skall enligt § 18 regeringsformen i den omfattning,

som bestämmes i särskild lag, uppdragas åt minst sju av Konungen

utnämnda personer, som förvaltat civil beställning samt däruti ådagalagt

insikt, erfarenhet och redlighet. De kallas regeringsråd och utgör Konungens

regeringsrätt. Minst två tredjedelar av hela antalet regeringsråd skall ha

fullgjort vad författningarna föreskriver dem, som uti domareämbeten må

nyttjas. En av regeringsrättens lagfarna ledamöter skall enligt § 21 regeringsformen

tjänstgöra i lagrådet. I § 22 regeringsformen stadgas, att i

regeringsrätten mål kan prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av

fyra, där tre av dem är om slutet ense.

Om regeringsrättens organisation och verksamhet stadgas vidare i 1 §

regeringsrättslagen, att regeringsrätten skall utgöras av sju regeringsråd.

Såsom redan nämnts bar det, med hänsyn till den under årens lopp ökade

tillströmningen av mål till regeringsrätten och arbetsbalansens därav

föranledda ökning, befunnits nödvändigt att provisoriskt förstärka arbetskrafterna

i regeringsrätten. År 1946 bestämdes att antalet regeringsråd skulle

ökas till tio från och med den 1 oktober samma år. Från och med den

1 oktober 1952 ökades antalet ytterligare med tre ledamöter. Även denna

förstärkning har emellertid befunnits otillräcklig. I enlighet med förslag

av Kungl. Maj :t genom proposition nr 52 till 1956 års riksdag beslöt riksdagen

att regeringsrätten från och med den 1 oktober 1956 till och med den

30 september 1960 eller, om särskilda förhållanden föranleder därtill, den

tidigare dag som Kungl. Maj :t bestämmer, skall utgöras av sexton regeringsråd.

Därefter skall antalet regeringsråd åter nedbringas till sju, i den mån

så kan ske till följd av inträffade ledigheter. Bestämmelserna härom har

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

upptagits i lagen den 23 mars 1956 (nr 73) om tillfällig ökning av regeringsrådens

antal.

Efter den senaste utökningen av ledamöternas antal arbetar regeringsrätten

på tre avdelningar. De i regeringsrätten tjänstgörande ledamöterna äger

sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten med iakttagande av att regeringsrättens

arbete skall fortgå minst fyrtio veckor om året. Föredragning

på de tre avdelningarna sker sammanlagt 40 timmar i veckan mot sammanlagt

32 timmar i veckan enligt den indelning, som var rådande närmast därförut.

Måndagen användes till återställning av mål, som föredragits under

den föregående veckan, och då justeras beslutade utslag.

Jämlikt § 25 regeringsformen skall ärendena beredas till föredragning och

avgörande i regeringsrätten i det departement, vartill de hör enligt Kungl.

Maj :ts stadga den 29 juni 1950 (nr 401) angående statsdepartementen.

Förordnande att inom vederbörande departement bereda och inför regeringsrätten

föredraga ärende meddelas enligt 6 § regeringsrättslagen av

Kungl. Maj:t. I vissa departement har för beredningen och föredragningen av

dessa ärenden förordnats särskilda regeringsrättssekreterare. I ettvart av

social-, ecklesiastik- och inrikesdepartementen finns en regeringsrättssekreterare

samt i kommunikationsdepartementet två. Finansdepartementets

ärenden föredrages av ett kansliråd, som tillika är chef för departementets

regeringsrättsbyrå, samt av 18 regeringsrättssekreterare. De till de övriga

departementen hörande ärendena föredrages av därtill förordnade departementstjänstemän.

Dessutom anlitas i vissa fall särskilda föredragande.

Närmare föreskrifter angående behandlingen inom statsdepartementen

av ärenden, som tillhör regeringsrätten, meddelas i en av Kungl. Maj :t den

18 juni 1926 (nr 227) utfärdad stadga.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

9

III. Behovet av fullföljdsbegränsande åtgärder

Utredningen

Utredningens synpunkter på behovet av fullföljdsbegränsande åtgärder

underbygges av visst i betänkandet redovisat statistiskt material. Utredningens

material har i det följande kompletterats med uppgifter för året 1956.

Ökningen av regeringsrättens arbetsbelastning under senare år framgår

av följande uppgifter rörande antalet inkomna, avgjorda och balanserade

mål. I antalet avgjorda mål inbegripes återkallade, till annan myndighet

överlämnade eller eljest avförda mål.

År

Under året

Vid årets

utgång

balanserade

inkomna

avgjorda

1940

1888

2 081

792

1941

2 206

2 068

933

1942

2 283

2 207

1009

1943

2 664

2 592

1082

1944

3 009

2 473

1618

1945

3 027

2 368

2 281

1946

3 333

2 466

3150

1947

3171

2 898

3425

1948

2 937

2 703

3657

1949

3 012

2 633

4 036

1950

3 221

2 668

4 589

1951

3 022

2 708

4 909

1952

3 380

2 643

5 646

1953

3 912

3 466

6 091

1954

3 658

3 744

6 005

1955

3 865

3 768

6102

1956

4 382

3 862

6 622

De särskilda departementens andel i målfrekvensen och målbalansen framgår

av följande sammanställning för åren 1949—1956. Uppgifterna är hämtade

från arbetsberättelserna för nämnda år.

1949

1960

1951

1952

1953

1954

1955

1956

Justitiedep:t Ink.

68

80

78

95

122

145

148

177

Avg.

67

82

80

85

113

150

154

167

Bal.

12

10

8

18

26

21

15

25

Utrikesdepit Ink.

1

Avg.

1

Bal.

0

Försvarsdep:t Ink.

19

20

19

13

11

11

5

2

Avg.

19

23

21

13

8

9

9

3

Bal.

7

4

2

2

5

7

3

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

1949

1950

1951

1952

1953

1954

1955

1956

Socialdcp:t

Ink.

201

184

183

168

167

173

175

281

Avg.

195

181

202

152

167

177

171

231

Bal.

45

48

29

45

45

41

45

95

Inrikesdep:t

Ink.

284

355

339

309

313

335

320

269

Avg.

274

331

326

331

326

315

276

227

Bal.

99

123

136

114

101

121

165

207

Komm.dep:t

Ink.

361

383

392

493

630

689

856

963

Avg.

331

400

377

405

615

646

807

880

Bal.

119

102

117

205

220

263

312

395

Finansdep:t

Ink.

1809

1968

1813

2 016

2 454

2 021

2108

2 431

Avg.

1433

1388

1496

1434

1959

2 176

2123

2 098

Bal.

3 603

4183

4 504

5 086

5 581

5 426

5 411

5 744

Eckl.dep:t

Ink.

89

94

96

135

95

125

99

84

Avg.

no

95

91

82

149

115

in

70

Bal.

45

44

49

102

48

58

46

60

Jordbr.dep:t

Ink.

72

72

33

52

25

28

50

32

Avg.

82

87

49

46

36

34

25

38

Bal.

55

40

24

30

19

13

38

32

Handelsdep:t

Ink.

108

55

68

82

86

103

87

103

Avg.

121

78

61

79

82

91

76

113

Bal.

50

27

36

39

43

55

66

56

Folkhush.dep:t

Ink.

1

1

Avg.

1

2

Bal.

1

—

Civildep:t

Ink.

Avg.

8

1

5

17

16

9

11

28

31

17

16

40

35

Bal.

8

4

5

3

—

1

6

Summa

ink.

3 012

3 221

3 022

3 380

3 912

3 658

3 865

4 382

avg.

2 633

2 688

2 708

2 643

3 466

3 744

3 768

3 862

bal.

4 036

4 589

4 909

5 646

6 091

6 005

6102

6 622

Av sammanställningen framgår, att den ojämförligt största gruppen av

mål utgöres av den som ankommer på finansdepartementets töredragning.

Endast i finansdepartementet överstiger balansen vad som erfordras för en

jämn fortgång av föredragningen. Även antalet årligen inkommande mål

är avsevärt större i detta departement än i de andra. Utredningen har funnit

det tydligt att en undersökning om vad som kan göras för att minska

regeringsrättens arbetsbörda främst måste inriktas på de till finansdepartementet

hörande målen, vilka i huvudsak utgöres av taxeringsmål.

Såsom framgår innebar åren 1954 och 1955 en tillfällig förbättring såtillvida

som antalet avgjorda taxeringsmål då kom upp i nivå med antalet inkomna

mål och t. o. m. något översteg detta antal. Den vid dessa års utgång

kvarstående balansen representerade enligt utredningens mening något över

två års avverkning med tolv i regeringsrätten arbetande ledamöter. 1956

medförde emellertid en avsevärd ökning av tillströmningen av taxeringsmål

och balansen steg åter.

Utredningen erinrar om det nära samband, som råder mellan den arbetsbelastning

som i regeringsrätten orsakas av finansmålen, främst taxeringsmålen,

och kammarrättens arbetsbalans. Antalet inkomna, avgjorda och ba
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

lanserade skattemål inom kammarrätten, vilka ej avser fastighetstaxering,

har under de sex senaste åren varit följande.

År

Under året

Vid årets

utgång

balanserade

inkomna

avgjorda

1951

8116

9 306

9 463

1952

7 712

9 367

7 808

1953

8 996

8 972

7 832

1954

13 213

8 085

12 960

1955

10 836

9 918

13 874

1956

10 217

11260

12 831

Den stora ökningen av antalet inkomna mål under år 1954 torde bero

på att särskilda åtgärder då vidtogs för att från länsstyrelserna infordra till

kammarrätten ej tidigare insända mål. Detta har återverkat på de följande

två årens utgående balans.

Det redovisade siffermaterialet visar, att antalet årligen inkommande mål

hos regeringsrätten sedan förra hälften av 1940-talet i stort sett oavbrutet

ökat (från 1 888 år 1940 till 4 382 år 1956). Denna tendens fortfar, ökningen

hänför sig huvudsakligen till skattemålen. Antalet dylika mål uppgick

år 1956 till något över 2 400. I övrigt föreligger i stort sett ökning endast

av mål som ankommer på kommunikationsdepartementets föredragning, huvudsakligen

byggnadsmål och mål om indragning av körkort. Sådana mål

inkom år 1951 till ett antal av 392 och år 1956 till ett antal av 963. ökningen

kommer främst på körkortsmålen. Av de vid 1956 års utgång oavgjorda

målen i regeringsrätten, 6 622 mål, var 5 744 skattemål eller närmare 90

procent av hela antalet.

Den förhållandevis stora balansen av skattemål sammanhänger, anför utredningen,

med det förhållandet, att mål av annat slag merendels ansetts

böra ha företräde vid föredragningen. Dylika mål är i allmänhet av sådan

natur, att de icke tål längre uppskov med avgörandet. Skattemålen är oftast

icke av samma brådskande natur; i händelse besvären leder till restitution av

erlagd skatt erhåller den skattskyldige ränta å restituerat belopp.

För att för framtiden säkerställa önskvärd snabbhet i avgörandet av skattemålen

är det enligt utredningens mening icke nog att den befintliga balansen

nedbringas. Utredningen anser, att en begränsning av tillströmningen

av sådana mål måste övervägas, om man vill förhindra, att arbetsbalans

åter uppstår, sedan antalet i regeringsrättens arbete deltagande ledamöter

enligt gällande bestämmelser nedgått. Det är att märka att utredningen vid

sin bedömning icke kunnat beakta den betydande ökningen av måltillströmningen

under år 1956. Utredningen utvecklar sin syn på regeringsrättens

arbetskapacitet framdeles sålunda.

Balansen av oavgjorda skattemål har numera stigit till sådan storlek,

att — såsom redan nämnts — regeringsrättens arbetskapacitet ansetts böra

ökas för att möjliggöra balansens nedbringande till rimlig storlek. Den år

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 32 år 195S

1956 genomförda ökningen av antalet ledamöter i regeringsrätten med tre

bär medfört, att antalet föredragningstimmar i veckan stigit från 32 till

40 eller således med 25 procent; stegringen kommer uteslutande skattemålen

till godo. Om arbetseffekten antages öka i motsvarande mån eller således

med ungefär 900 mål om året och tillströmningen av mål icke ökar

väsentligt, kan balansen av skattemål intill utgången av år 1960 beräknas

nedgå till omkring 1 500 mål. Med hänsyn till den tid, som åtgår för målens

kommunicering och beredning till föredragning, kan en balans av denna

storlek icke anses större än som erfordras för en jämn föredragning å två

avdelningar av regeringsrätten.

I detta sammanhang må erinras om vad som i Kungl. Maj :ts prop. nr 52

till 1956 års riksdag uttalats om regeringsrättens sannolika arbetsbörda sett

på längre sikt. Enligt chefens för justitiedepartementet mening är det

knappast sannolikt att man framdeles skall kunna nedbringa antalet regeringsråd

så långt som till det ursprungligen bestämda antalet eller sju.

Denna uppfattning delas av utredningen. Även om den senast vidtagna tillfälliga

ökningen av regeringsrådens antal möjliggör, att balansen av skattemål

under de närmaste åren kommer att nedgå enligt nyss meddelade beräkningar,

torde det bli nödvändigt att i framtiden bibehålla så stort antal

ledamöter i regeringsrätten att den kan arbeta på minst två avdelningar.

Utredningen understryker i detta sammanhang olägenheterna av ett längre

uppskov med skattemålens avgörande i regeringsrätten och hänvisar till

de synpunkter, som chefen för justitiedepartementet i propositionen nr 52

till 1956 års riksdag utvecklade till motivering för den senaste utvidgningen

av antalet regeringsråd. Ur propositionen må följande uttalande återgivas.

Anhopningen av oavgjorda taxeringsmål medför att det för närvarande

förflyter i genomsnitt ungefär tre år från dagen för kammarrättens utslag

till dess målet hinner avgöras i regeringsrätten. Denna eftersläpning i arbetet

medför stora olägenheter såväl för den enskilde som för det allmänna.

Den enskilde får vänta många år på besked i sin taxeringsangelägenhet och

måste under tiden ofta ligga ute med stora skattebelopp. För taxeringsarbetet

i dess helhet är det till allvarlig nackdel att regeringsrättens utslag kommer

så sent. Eftersläpningen medför även rent ekonomiska olägenheter för

det allmänna. I de talrika fall, då regeringsrättens avgörande innebär att den

skattskyldige berättigas återfå större eller mindre del av vad han erlagt, har

staten att utge ränta å det restituerade beloppet beräknad efter fem procent

för år från det skatten guldits. Verkställda beräkningar ger vid handen, att

statsverkets utgift för ränta å skattebelopp, som restituerats enligt regeringsrättens

beslut under år 1954, uppgår till omkring 1 390 000 kronor. Motsvarande

utgift för år 1955 har beräknats till 960 000 kronor. I den mån åter

regeringsrätten höjer taxeringen och den skattskyldige alltså får utge ett

större skattebelopp, innebär dröjsmålet med avgörandet, att stat och kommun

gått miste om dispositionen av det felande beloppet under flera år ulan

någon räntegottgörelse. Den skattskyldige är icke skyldig att utge ränta.

Remissyttrandena

I remissyttrandena framhålles allmänt de olägenheter som är förbundna

med den nuvarande balansen av skattemål i regeringsrätten. I flera yttranden

understrykes behovet av åtgärder till lindring av regeringsrättens arbetsbelastning.

Betydelsen av lättnader betonas bl. a. av de hörda löntagarorganisationerna.

Landsorganisationen i Sverige uttalar, att den nuvarande

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Iiungl. Maj.ts proposition nr 32 år 1958

stora målbalansen i regeringsrätten är synnerligen otillfredsställande med

hänsyn både till de skattskyldigas berättigade krav på ett slutgiltigt avgörande

och till statsverkets ekonomiska intressen.

Riksskattenämnden understryker, att regeringsrättens möjligheter att genom

skapande av prejudikat giva ledning i taxeringsfrågor i hög grad

minskat när såsom nu är fallet avgörandena icke kan förväntas förrän flera

år efter det behovet av sådan vägledning uppkommit. Det förekommer ofta

att en viss fråga samtidigt blir aktuell för ett stort antal skattskyldiga.

Varje dröjsmål med avgörandet i en sådan fråga leder därför enligt riksskattenämndens

mening till ojämnhet i beskattningen och till ytterligare ökning

av antalet mål i överinstanserna.

Flera länsstyrelser understryker det angelägna i att åtgärder vidtages för

att minska måltillströmningen till regeringsrätten. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län framhåller, att den långa tid, som numera regelmässigt förflyter innan

ett taxeringsmål hunnit avgöras i regeringsrätten, medför för det praktiska

taxeringsarbetet bl. a. den olägenheten, att samma tvistefråga kan stå

olöst vid flera följande års taxeringar och att parterna kan nödgas anföra besvär

rörande samma sak ett flertal år. Regeringsrättens avgöranden blir icke

heller alltid tillgängliga förrän förhållandena ändrats genom ny lagstiftning

eller av andra orsaker. Snabbare avgöranden i skattedomstolarna skulle

komma att ge ökad ledning och mera stadga åt taxeringsarbetet i första instans

och därmed också kunna föranleda att antalet överklaganden sjunker.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar, att de nu rådande förhållandena

får anses innebära ett ur rättssäkerhetssynpunkt så otillfredsställande

läge att det ingalunda kan göras gällande, att ens en tämligen radikal begränsning

av fullföljdsrätten till högsta instans skulle innebära en försämring

av rättssäkerheten.

En mera tveksam ståndpunkt intar juslitiekanslersämbetet, som ifrågasätter

huruvida balansen av taxeringsmål i regeringsrätten nu påkallar några

speciella åtgärder. Möjligen är enligt ämbetets mening på längre sikt åtgärder

oundvikliga för att minska regeringsrättens arbetsbörda. Det vill

emellertid förefalla, anför ämbetet, som om någon bestämd ställning till detta

spörsmål icke nu skulle behöva tagas. Enligt ämbetets mening föreligger

särskild anledning till uppskov med sådana åtgärder i den pågående undersökningen

om vilka besvärsmål som bör tillhöra regeringsrättens prövning.

Ämbetet uttalar att man, oavsett 1956 års stegring av antalet oavgjorda

finansmål, synes kunna kalkylera med att balansen till största delen

är avarbetad intill utgången av år 1960. Något trängande behov av att med

hänsyn till inneliggande balans av taxeringsmål inskränka fullföljdsrätten

till högsta instans i nämnda mål finner ämbetet följaktligen icke föreligga.

Behovet av åtgärder ifrågasättes även i särskilt yttrande av regeringsrådet

Thelander. Däri erinras med hänsyftning på utvecklingen under 1954

och 1955 om att regeringsrättens arbetsbalans synes vara i avtagande. Ledamoten

förordar, att man avvaktar mera pålitliga utslag av den nyligen

genomförda förstärkningen av regeringsrätten, innan man bedömer domsto
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 32 år 1958

lens avverkningsförmåga. Såsom motiv för en avvaktande attityd anföres

slutligen att det är omöjligt att nu avgöra hur 1956 års taxeringsreform

kommer att utfalla men att det väl kan tänkas att dess inverkan på besvärsfrekvensen

blir gynnsam.

Departementschefen

Regeringsrätten utgör sedan ett halvsekel tillbaka den högsta dömande

instansen på förvaltningens område. Den tid, som förflutit sedan dess tillkomst

år 1909, har Varit präglad av en genomgripande samhällsutveckling.

Det behöver icke närmare beskrivas hur denna utveckling på snart sagt alla

områden ställt krav på en utvidgad och mera förgrenad administration. Expansionen

på den offentliga förvaltningens område har i sin tur medfört

ökade fordringar på de organ som har till uppgift att till skydd främst för

den enskilde medborgarens rättssäkerhet pröva riktigheten av de förvaltande

myndigheternas avgöranden. För den högsta rättskipande instansen

har förändringarna i samhällsstrukturen inneburit vidgade uppgifter, varjämte

helt naturligt de spörsmål, som besvärsvägen bringats under regeringsrättens

bedömande, i mycket återspeglat samhällslivets alltmer invecklade

natur. Alldeles särskilt gäller det nu sagda regeringsrättens befattning

med skattemålen.

En tillbakablick på regeringsrättens verksamhetstid ger vid handen att

domstolen redan kort tid efter sin tillkomst visade sig icke vara dimensionerad

för att möta en mera avsevärd ökning av måltillströmningen. De påfrestningar

i detta hänseende som det första världskriget medförde föranledde

sålunda en betydande arbetsbalans, som icke utan speciella åtgärder

kunde avarbetas. Först sedan man under 1920-talet tillfälligt utökat antalet

regeringsråd samt i olika etapper befriat domstolen från handläggningen

av vissa mål och ärenden, kunde målbalansen nedbringas till normal nivå.

Härtill bidrog även viss rationalisering av föredragningen i regeringsrätten.

Redan i början av 1940-talet visade emellertid åter måltillströmningen

till regeringsrätten en tendens att öka i en takt, som översteg domstolens

avverkningsförmåga. Antalet inkommande mål, som för året 1940 icke uppgick

till 2 000, steg så hastigt att siffran redan 1944 översteg 3 000. Samtidigt

balanserades allt fler mål år från år. ökningen av regeringsrättens arbetsbörda

har visat sig icke vara ett förhållande som kan sägas vara begränsat

till krigsperioden och de närmast följande åren. Målströmmen till

regeringsrätten visar tvärtom en tydlig tendens att svälla ytterligare. Under

1950-talet har sålunda antalet inkomna mål ökat från något över 3 000 år

1951 till i runt tal 4 400 år 1956. I huvudsak hänför sig ökningen till mål

som ankommer på finansdepartementets föredragning, närmast skattemål.

Men även mål, som föredrages genom kommunikationsdepartementets försorg,

har under de senaste åren undergått en väsentlig ökning. Antalet inkommande

sådana mål, i stort sett byggnadsmål och mål om indragning av

körkort, har under åren 1949—1956 ökat från 361 till 963, därvid ökningen

väsentligen hänför sig till körkortsmålen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

15

Den ökade måltillströmningen medförde, såsom nyss antytts, att balansen

av oavgjorda mål började tillta. Från att balansen under 1940-talets första

år utgjort omkring 1 000 mål eller därunder steg den till 2281 mål vid utgången

av 1945. Vid årsskiftet 1951/52 balanserades 4 909 mål. De följande

åren har — bortsett från åren 1954 och 1955 under vilka balansen var förhållandevis

konstant -—- medfört en fortsatt betydande ökning av balansmålen,

vilkas antal vid utgången av 1956 uppgick till 6 622. Av dessa mål utgjorde

5 744 mål finansmål, d. v. s. balansen bestod i huvudsak av taxeringsmål.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har den ökade arbetsbelastningen

lett till att regeringsrätten efter hand blivit provisoriskt förstärkt

med ytterligare ledamöter. Redan 1946 befanns nödvändigt att tillföra regeringsrätten

tre nya ledamöter. Förstärkningen visade sig otillräcklig, och

fr. o. m. hösten 1952 utökades antalet regeringsråd med ytterligare tre ledamötex-,

från tio till inalles tretton. Trots dessa åtgärder — som medfört att

antalet avdömda mål ökat betydligt — fortsatte balansen av oavgjorda mål

att växa. Den senaste utökningen av ledamotsantalet till sexton, vilken kom

till stånd den 1 oktober i fjol, är att se mot bakgrunden härav.

De åtgärder, som under senare år vidtagits i syfte att bemästra balansen

i regexångsrätten, har såsom framgått av det nu sagda enbart bestått i att

antalet ledamöter i domstolen utökats. Även om det torde vara för tidigt

att mera bestämt yttra sig om verkningarna på längre sikt av den senaste

förstärkningen, synes dock vissa slutsatser redan nu kunna dragas

om regeringsrättens möjligheter att under de närmaste åren komma till

rätta med målbalansen. Härvid kan utredningens beräkningar tjäna såsom

utgångspunkt.

Utredningen har utgått från en fortsatt måltillströmnmg vid 1955 års

nivå, d. v. s. att antalet varje år inkommande mål utgör omkring 3 900, varav

något över 2 000 mål är taxeringsmål. Den ökning av regeringsrättens arbetseffekt

som 1956 års förstärkning beräknats medföra, motsvarar enligt

utredningens uppskattning en målavverkning av ungefär 900 mål om året.

Eftersom antalet avdömda mål år 1955 endast i ringa mån understeg antalet

inkommande mål, räknar utredningen med att nytillskottet i arbetseffekt

så gott som helt skall komma avarbetningen av balansen till godo. Detta

skulle innebära att balansen av skattemål intill utgången av år 1960 kunde

antagas nedgå till omkring 1 500 mål, vilket finge betecknas såsom en normal

nivå.

Det måste emellertid enligt min mening bedömas såsom ytterst tvivelaktigt

om den av utredningen gjorda beräkningen är hållbar. Det har nämligen

visat sig, att under år 1956, jämfört med år 1955, en ökning skett av

det totala antalet inkommande mål med mer än 500. Av dessa var drygt

300 taxeringsmål. Tages hänsyn till denna stegring i besvärsfrekvensen,

måste den av utredningen beräknade avverkningstakten skäras ned till åtminstone

hälften och — förutsatt att ytterligare stegring icke inträffar —

den tidpunkt, då måleftersläpningen kan beräknas vara hävd, förläggas till

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

senare hälften av 1960-talet. Redan en ytterligare ökning av fullföljdsfrekvensen

med ett par procent medför, att möjligheterna att nedbringa målbalansen

praktiskt taget helt bortfaller.

Svårigheterna att förutsäga hur fullföljdsfrekvensen kommer att bli under

de närmaste åren är självfallet stora, och bedömningen är beroende av

en rad osäkra faktorer. Det måste dock, bl. a. mot bakgrunden av den hittillsvarande

utvecklingen, bedömas såsom osannolikt att fullfölj dsfrekvensen

hos regeringsrätten skall komma att nedgå. Snarare torde flera omständigheter

tala för att man måste räkna med en ytterligare stegring av besvärsfrekvensen.

Utsikterna att inom någorlunda rimlig tid bli kvitt den nuvarande

anhopningen av taxeringsmål ter sig därför ytterst osäkra.

Det har tidigare, senast vid 1956 års förstärkning av regeringsrätten, understrukits

vilka allvarliga olägenheter såväl för den enskilde som för samhället,

som är förbundna med anhopningen av oavgjorda taxeringsmål. Det

må vara tillräckligt att erinra om den långa tid som den skattskyldige regelmässigt

har att vänta innan han får slutgiltigt besked om sin taxering.

Dröjsmålen med regeringsrättens avgöranden i skattefrågor medför på grund

av de täta förändringarna i skattelagstiftningen att domstolens ståndpunktstaganden

ofta avser lagstiftning som inte längre är aktuell i det årliga taxeringsarbetet.

Detta förhållande minskar regeringsrättens möjligheter att

fylla sin viktiga uppgift såsom prejudikatinstans. Såsom bl. a. riksskattenämnden

framhållit leder dröjsmålen med viktiga prejudicerande avgöranden

till ojämnhet i beskattningen och ytterligare ökning av antalet i

överinstanserna fullföljda mål. I detta sammanhang må också erinras om

att eftersläpningen medför ekonomiska olägenheter för det allmänna. I de

fall, då enligt regeringsrättens utslag erlagd skatt skall restitueras, har staten

att utge ränta å det restituerade beloppet efter fem procent för år från

det skatten guldits. Utgifterna i detta hänseende torde röra sig mellan eu

och två miljoner kronor om året. I de fall åter, där utgången i regeringsrätten

medför skyldighet för den skattskyldige att inbetala felande skatt, innebär

dröjsmålet med avgörandet att det allmänna under flera år utan räntegottgörelse

gått miste om dispositionen av ifrågavarande belopp.

De skäl, som vid den senaste förstärkningen av regeringsrättsledamöternas

antal anfördes för att snarast möjligt nedbringa balansen av oavgjorda

taxeringsmål, gäller självfallet fortfarande. Det djupt otillfredsställande i

den nuvarande ordningen har också allmänt understrukits vid remissbehandlingen

av det föreliggande betänkandet. I flertalet remissyttranden har

framhållits behovet av att åtgärder vidtages för att nedbringa arbetsbalansen.

Från bl. a. justitiekanslersämbetets sida uttalas emellertid viss tvekan

huruvida målbalansen nu påkallar några speciella åtgärder utöver de redan

vidtagna. Ämbetet ser en särskild anledning till uppskov med sådana åtgärder

i den sedan en tid tillbaka pågående utredningen angående kompetensfördelningen

mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten, vid vilken

ju skall undersökas vilka besvärsmål, som bör tillhöra regeringsrättens prövning.

En av regeringsrättens ledamöter framhåller, att man bör avvakta er
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 32 år 1958

farenheterna av 1956 års taxeringsreform innan frågan om fullföljdsbegränsningar

prövas.

Det är emellertid att märka att, enligt vad jag under hand inhämtat, det

förslag, som är att vänta från utredningen rörande kompetensfördelningen,

icke lär komma att som helhet betyda någon avlastning från regeringsrätten

Den i fjol beslutade taxeringsreformen innebär visserligen en förbättrad

rättssäkerhet för den skattskyldige och detta kan i förening med det

nya mera ändamålsenliga taxeringsförfarandet antagas i många fall minska

behovet att överklaga underinstansernas taxeringsbeslut. Genom den nya

taxeringsförordningen har emellertid också skapats en ökad effektivitet i

taxeringsarbetet med en mer ingående deklarationsgranskning för rörelseidkare,

fria näringsutövare m. fl. Den skärpta taxeringskontrollen kan

inte undgå att avsätta spår i form av tvister rörande taxeringens riktighet.

Det synes därför knappast kunna förväntas, att 1956 års förändringar på

taxeringsväsendets område skall ge till samlat resultat att besvärsfrekvensen

i taxeringsmål sjunker.

Vid en allsidig bedömning av det läge, som uppkommit för regeringsrätten,

ter det sig enligt min mening otillräckligt att förlita sig enbart till de

åtgärder som hittills blivit vidtagna. Jag finner det därför angeläget, att

man icke lämnar något oprövat när det gäller att åstadkomma snabbare

avgöranden av taxeringsmålen i regeringsrätten. I det följande avser jag

att närmare behandla de förslag, som framlagts av utredningen.

IV. Olika utvägar att minska måltillströmningen till regeringsrätten

Utredningen

En lindring av regeringsrättens arbetsbörda kan tänkas komma till stånd

på flera olika vägar. Åtskilliga uppslag har diskuterats under frågans tidigare

behandling och de viktigaste av dem har av utredningen tagits upp

till förnyat övervägande.

Utredningen diskuterar först lämpligheten av att helt avföra skattemålen

från regeringsrättens domvärjo, antingen så att man låter dessa mål stanna

i kammarrätten, som alltså därigenom skulle göras till sista instans i taxeringsmålen,

eller ock på det sättet att man inrättar en särskild högsta skattedomstol,

som i stället för regeringsrätten skulle utgöra sista instans för

dessa mål.

Utredningen avvisar härvid till en början tanken på kammarrätten

såsom sista instans i taxeringsmål. Det erinras om att en

reform i denna riktning övervägts vid ett par tillfällen, senast i beskattningsorganisationssakkunnigas

betänkande SOU 1942: 18, men avvisats. Ehuru

förhållandena ändrats i åtskilliga hänseenden sedan dess och många av de

2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 32

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

brister, som tidigare vidlådde taxeringsprocessen i underinstanserna och

som åberopades bland skälen mot en sådan ändring, sedermera avhjälpts,

så kvarstår enligt utredningens mening alltjämt ofullkomligheter i taxeringsförfarandet.

Ehuru ytterligare förbättringar kan förväntas bli resultatet

av den nya taxeringsorganisationen, lärer densamma icke kunna motivera

en så genomgripande åtgärd som ett fullständigt avskärande av rätten

att föra talan mot kammarrättens utslag. Även från mera allmänna synpunkter,

bl. a. nödvändigheten att sörja för en enhetlig rättstillämpning,

måste det enligt utredningen anses tillhöra en god rättegångsordning att en

högsta instans finnes över kammarrätten. Utredningen utvecklar den sistnämnda

synpunkten ytterligare.

Ändringsprocenten hos regeringsrätten utgjorde för inkomsttaxeringsmålen

under år 1954 32 procent och under år 1955 26 procent (motsvarande

tal för åren 1950 och 1951 enligt Sterners utredning 27 respektive 28 procent).

Att ändringsprocenten hållit sig på denna rätt höga nivå torde svårligen

kunna förklaras enbart av brister i taxeringsförfarandet i underinstanserna.

Procenttalen i fråga bör även ses mot bakgrunden av det förhållandet

att kammarrätten sedan ett flertal år arbetar på inte mindre än åtta

avdelningar. En så månghövdad domstol kan svårligen garantera enhetlighet

i rättstillämpningen och därmed motsvara anspråken på en prejudikatbildande

högsta instans. I kammarrättens dömande verksamhet deltager

och måste bland annat av rekryteringsskäl — liksom fallet är hos hovrätterna

— deltaga jämväl förordnade ledamöter; även denna omständighet

gör den mindre lämpad som högsta instans. Mot ett generellt avskärande

av möjligheten att fullfölja talan hos rikets högsta administrativa domstol

talar ock den stora betydelse beskattningsfrågorna över huvud taget har i

samhället och de krav på rättssäkerhet detta förhållande ställer. Det lärer

icke heller på allvar numera ifrågasättas att överväga en dylik åtgärd. Det

kan nämnas, att första lagutskottet i sitt betänkande nr 34 år 1955 i anledning

av prop. nr 167/1955, på tal om tanken att göra kammarrätten till

sista instans, uttalat att varje försök att genom generella regler avskära

vissa målgrupper från fullföljdsrätt måste väcka betänkligheter.

Utredningen finner även övervägande skäl tala mot att en särskild

högsta skattedomstol inrättas för prövning i högsta instans av

skattemål.

Under hänvisning till bl. a. vissa uttalanden av principiell natur som under

förarbetena till rättegångsbalken gjordes rörande anordnandet av speciella

domstolar framhåller utredningen, att inrättandet av specialdomstolar

städse ökar svårigheterna att åstadkomma jämn arbetsfördelning mellan

olika domstolar och ett fullständigt utnyttjande av tillgängliga arbetskrafter;

huru man än ordnar gränsdragningen mellan regeringsrättens och

skattedomstolens arbetsuppgifter, riskerar man en snedbelastning och förlorar

den smidighet, som med den nuvarande kompetensregleringen för regeringsrätten

kan vinnas. Utredningen anför.

Om man bortser från det särskilda problem som arbetsbalansen i regeringsrätten

innebär — den år 1956 skedda ökningen av regeringsrådens

antal åsyftar, såsom redan nämnts, att möjliggöra balansens snabba avarbetande

— och utgår från att den ifrågasatta särskilda skattedomstolen

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

19

skulle börja verka vid den tidpunkt, då arbetsbalansen nedgått till omkring

1 500 mål eller det antal som erfordras för en jämn avverkning av inkommande

mål, lärer antalet ledamöter böra avpassas med hänsyn till en årlig

avverkning av omkring 2 200 mål. Skulle antalet inkommande mål ytterligare

stiga, måste antalet ledamöter sättas något högre, om icke balans på

nytt skall uppkomma. Med sex ledamöter torde vid pass 2 200 mål hinna

avgöras av en avdelning. Ett lägre antal ledamöter skulle äventyra möjligheten

att hålla den arbetstakt, som behövs för att årligen avgöra detta antal.

Stiger målfrekvensen över detta tal, måste ytterligare en avdelning inrättas.

Med hänsyn till möjligen inträffande sjukdomsfall eller anuat tillfälligt

hinder för tjänstgöring i domstolen bör sammanlagda antalet ledamöter i

så fall icke gärna sättas lägre än tio. Med detta antal ledamöter skulle en

årlig avverkning av omkring 3 200 mål kunna uppnås, således något mer

än som motsvarar under ett år inkommande mål. Enligt dessa beräkningar

måste en specialdomstol för skattemål alltså bestå antingen av ett färre

antal ledamöter eller av ett något större antal ledamöter än som svarar

mot den antagliga arbetsbördan.

I viss mån liknande situation kan befaras inträda i regeringsrätten efter

skattemålens överflyttande till annat forum. I sådan händelse skulle antalet

till regeringsrättens avgörande hörande mål med ledning av siffrorna för

de sistförflulna två åren kunna beräknas till omkring 1 700 om året med

tendens till någon ökning. Huru stor ökningen kan bli, därest, såsom är

antagligt, pågående översyn av enumerationsreglerna i regeringsrättslagen

leder till att ytterligare målgrupper tillföres regeringsrätten, är omöjligt

att med någon säkerhet nu bedöma. Sannolikt skulle de mål, som i dylikt

sammanhang kommer att överföras till regeringsrättens handläggning, tarva

genomsnittligt något längre tid för föredragningen än den som kan beräknas

i genomsnitt åtgå för nuvarande målgrupper. Antalet föredragningstimmar

för andra mål än finansmål kan med ledning av arbetsstatistiken

för år 1955, under förutsättning att arbetsbelastningen icke ökar, beräknas

till omkring 580 för år, motsvarande 145 föredragningsdagar av omkring

155 dagar för helt år. Det behövs således blott en obetydlig ökning av antalet

inkommande mål, för att arbetsbördan i regeringsrätten efter inrättandet

av en särskild skattedomstol skulle överstiga vad som kan medhinnas

på en sexmannaavdelning utan att dock tillfyllest motivera bildandet

av en andra avdelning i rätten.

Utredningen tar även upp synpunkten att skattemålen skulle särskilt lämpa

sig för en specialdomstol, som företrädesvis borde besättas med specialister

i skatterätt. Utredningen utgår härvid från framställningen i en vid

1955 års riksdag av herr Branting i första kammaren väckt motion nr 115

med yrkande om utredning rörande eu särskild högsta skattedomstol. Enligt

utredningens mening kan det väl ej bestridas att med den specialisering,

som lagstiftningen i allt större utsträckning erhållit, för rättsskipningens

handhavande inom vissa speciella rättsområden kräves särskild förtrogenhet

med den rättsliga regleringen inom dessa. Denna synpunkt anser utredningen

dock vara otillräcklig som grund för inrättandet av specialdomstolar,

önskemålet att den domstol, vilken som sista instans skall avdöma skattemål,

besitter särskild förtrogenhet med skattefrågor bör icke tillgodoses med

åsidosättande av det icke mindre viktiga kravet att sambandet med den

allmänna rättskipningen upprätthålles även j)å detta speciella rättsområde
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

I skattemål förekommer ej sällan frågor, som för sitt rätta avgörande förutsätter

kännedom om den allmänna rätten. En rättshandling, som enligt civilrättsliga

regler skall bedömas på visst sätt, måste även skatterättsligt

så bedömas, därest icke skattelagstiftningen uttryckligen reglerar frågan annorlunda.

Vidare är att märka att bestämmelserna om processen i skattemål

är knapphändiga. I sådana mål liksom i allmänhet är fallet inom övrig

administrativ process skall rättegångsbalkens regler i tillämpliga delar

lända till efterrättelse. I vissa stycken, där ledning icke kan hämtas från

rättegångsbalken, som avfattats närmast med hänsyn till förfarandet hos

de allmänna domstolarna, har utbildats en för den administrativa processen

lämpad, av det skriftliga förfarandet betingad tämligen fast praxis.

Även en specialdomstol för skattefrågor måste äga kännedom om dessa

processuella normer. Om den ifrågasatta skattedomstolen skulle besättas

företrädesvis eller uteslutande med specialister i skatterätten, vilka icke

äger förtrogenhet med övriga rättsområden, kan domstolens rättskipning

komma att behärskas av andra rättsgrundsatser än som gäller i fråga om

rättskipningen i övrigt. Detta måste undvikas; eljes kan det allmänna förtroendet

för domstolen och dess rättskipning taga allvarlig skada. I detta

sammanhang diskuteras även den i nyssnämnda motion framskymtande

uppfattningen, att regeringsrätten i sin nuvarande sammansättning icke

inrymmer tillräcklig skatteexpertis. Utredningen anför.

Det är möjligt att en sådan uppfattning äger fog. Vare härmed hur som

helst. Den berättigar dock icke att frånkänna de regeringsråd, som före sin

utnämning icke särskilt sysslat med skattefrågor, förmåga att döma i skattemål.

Till detta ämbete kan endast den ifrågakomma, som ådagalagt framstående

skicklighet i domarevärv eller administrativ befattning. För den som

fyller det kompetenskravet bör det icke vara svårare att tolka skattelag än

andra lagar, som han haft att tillämpa i sin tidigare gärning; det kollegiala

arbetssättet i regeringsrätten ger dessutom tillfälle till samråd med kolleger,

som har större erfarenhet på detta område. Det ligger även i sakens natur,

att ett regeringsråd liksom andra domare måste följa med lagstiftningens utveckling.

Även den som före inträdet i regeringsrätten visat sig besitta förtrogenhet

med skattelagstiftningen måste så göra; ingen kan rätt fullgöra

en honom anförtrodd syssla som domare, om han slår sig till ro med de

kunskaper, som han förvärvat före utnämningen till sysslan. Att skattelagstiftningen

ofta ändras är en sak för sig; förhållandet accentuerar angelägenheten

av uppmärksamhet på lagstiftningens fortgående omgestaltning

men utgör icke grund för misstro till de ledamöters kompetens, som icke

särskilt utbildats till skattejurister. — Skulle fog finnas för uppfattningen

att de med skatterätten speciellt förtrogna ledamöterna i regeringsrätten

är alltför fåtaliga, bör denna brist på speciell sakkunskap kunna avhjälpas

vid blivande ledigheter inom regeringsrätten. En dylik brist på sakkunskap

— om den nu föreligger — räcker icke som grund för kravet på en särskild

skattedomstol.

Utredningen erinrar slutligen om att inrättandet av en särskild högsta

skattedomstol medför kostnader — förutom för avlöning till ledamöterna

och erforderlig betjäning — för lokal, bibliotek, expenser in. in. En detalje
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

råd beräkning av dessa kostnader har utredningen i frågans nuvarande läge

icke ansett sig böra göra; det synes emellertid utredningen uppenbart, att

motsvarande kostnader för regeringsrätten icke tillnärmelsevis kan nedbringas

med motsvarande belopp.

Såsom längre fram kommer att närmare redovisas hyser utredningen

den uppfattningen, att fullföljdsbegränsning i någon form måste föreskrivas,

om man vill förebygga ytterligare ökning av antalet skattebesvär till

den högsta instansen med därav följande ökad belastning av denna och

stegrade kostnader för prövning av målen. Detta gäller enligt utredningens

mening även om en särskild skattedomstol skulle övertaga regeringsrättens

befattning med skattemålen.

Statsrevisorerna har i sin år 1954 avgivna berättelse tagit upp frågan om

ett snabbare avgörande i regeringsrätten av skattemål och därvid ifrågasatt

att dessa mål skulle koncentreras till en särskild avdelning i regerings

rätten.

Enligt utredningens uppfattning är det högeligen tvivelaktigt om på detta

sätt skulle kunna åvägabringas ett snabbare avgörande av skattemål än

som kan ske, när regeringsrättens båda avdelningar handlägger sådana mål.

Möjligen kan uppslaget böra tagas under övervägande av regeringsrätten,

sedan denna under oktober 1956 blivit förstärkt med tre ledamöter och

förut knappast tänkbar möjlighet till skattemålens koncentrering till viss

eller vissa avdelningar därigenom vunnits. Det erinras att enligt regeringsrättslagen

regeringsrättsledamöterna äger mellan sig fördela tjänstgöringsskyldigheten

i regeringsrätten. Emellertid talar mot en sådan specialisering

av arbetet i regeringsrätten samma skäl som föranlett högsta domstolen att

avstå från varje slag av uppdelning av rättegångsmålen efter deras beskaffenhet

på olika avdelningar; högsta domstolen lägger vikt vid att dess olika

avdelningar skall äga behörighet att, oberoende av sakens beskaffenhet,

upptaga till högsta domstolen fullföljda mål och ärenden. Detta skäl kan

icke antagas vara annat än omsorg för rättsskipningens enhetlighet. En

uppdelning av målen på olika avdelningar efter sakens beskaffenhet kan

lika väl som en fördelning av ledamöterna på olika avdelningar efter dessas

speciella förtrogenhet med vissa slags mål innebära ett frö till olikformighet

i domstolens rättstillämpning. Samma strävan alt undvika olikformighet

i rättstillämpningen ligger till grund för den ständigt fortgående växlingen

av ledamöter på regeringsrättens olika avdelningar, som praktiserats

under hela den tid, under vilken regeringsrätten arbetat på mer än en avdelning;

vid indelningen har jämväl tillsetts, att varje avdelning kommer

att bestå av äldre och yngre ledamöter i så långt varit möjligt jämn blandning.

i samband med att 1928 års riksdag på sin tid förelädes förslag till särskilda

åtgärder för att begränsa regeringsrättens arbetsbörda redovisades i

den ifrågavarande propositionen (nr 232) vissa inom finansdepartementet

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

verkställda undersökningar rörande möjligheten att begränsa tillströmningen

av beskattningsmål till regeringsrätten. Utredningen erinrar om att bland

de förslag til! åtgärder i detta syfte, som då var föremål för undersökning

inom finansdepartementet ingick också förslag om införande av rättegångsavgifter,

såsom viss fullföljdsavgift eller stämpelavgift för

rätt att fullfölja talan hos Kungl. Maj :t. I propositionen framhöll föredragande

departementschefen, att avgifter förekom i rättegångsmålen vid fullföljd

till högsta domstolen, och att deras uppgift i den judiciella processen t

första hand var att lägga en hämsko på processlystnaden. Vidare beredde

de bidrag till kostnaderna för processen. De ändamål ifrågavarande avgifter

fyllde vid fullföljd till högsta domstolen vore dock ej utan vidare tillämpliga

å beskattningsmålen. Det torde sålunda, anförde föredraganden, te sig

föga tilltalande, att staten uppställde krav på utbekommande av vissa avgifter

för att tillåta prövning av rättmätigheten av det allmännas skatteanspråk

eller för att täcka statens kostnader för prövningen. Därest avgifterna

fastställdes till fixa belopp, skulle de ock tynga skattskyldiga med

lägre inkomst vida hårdare än sådana med högre inkomst. Om avgifterna

gjordes beroende av den skattskyldiges ekonomiska bärkraft eller tvisteföremålets

värde, komme fastställandet av avgifternas belopp att komplicera

skatteprocessen. Dessutom torde, såvitt någon mera betydande begränsning

av tillströmningen av skattemål till regeringsrätten på denna väg skulle

ernås, avgifterna böra fastställas till jämförelsevis höga belopp.

Sammansatta stats- och första lagutskottet, som i sitt utlåtande nr 4 behandlade

förenämnda proposition, framhöll, att införande av dylik avgift

vore en åtgärd, som skulle vara ägnad att synnerligen kraftigt beskära tillströmningen

av mål till regeringsrätten. Att staten skulle uppställa krav

på utbekommande av vissa avgifter för att tillåta prövning av det allmännas

skatteanspråk eller för att täcka statens kostnader för prövningen, svntes

emellertid utskottet så föga tilltalande, att utskottet lika litet som departementschefen

ansett sig böra förorda en dylik åtgärd.

Varken beskattningsorganisationsscikkunniga eller 1957 års taxeringssakkunniga,

som därefter behandlat frågan om upptagande av en fullföljdsavgift,

har ansett sig kunna förorda införande av sådan avgift. Beskattningsorganisationssakkunniga

erinrade bl. a. om att ändringsprocenten såväl i

kammarrätten som i regeringsrätten var förhållandevis hög. 1947 års taxeringssakkunniga

ansåg det icke gärna kunna sättas i fråga att begränsa

de skattskyldigas rätt att fullfölja talan till högsta instans genom upptagande

av fullföljdsavgift, därför att åtgärden skulle framstå såsom enbart

eller i varje fall huvudsakligen betingad av det allmännas

Under hänvisning till bl. a. de nyssnämnda ställningstagandena och den

därvid förda diskussionen anför utredningen, att de skäl, som vid dessa tidigare

tillfällen anförts mot införande av rättegångsavgifter, fortfarande

torde kunna åberopas. Utredningen tillägger såsom sin åsikt, att införandet

av stämpelavgift för regeringsrättsutslagen med hänsyn till den ökade ekonomiska

betydelse skattemål^! numera fått och till penningvärdets fall mås
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

te antas få eu mycket begränsad verkan. En fullföljdsavgift vore en mera

effektiv åtgärd ur fullföljdsbegränsningssynpunkt men måste för den skattskyldige

te sig som en orimlig straffbeskattning för att få rättmätigheten

av det allmännas skatteanspråk gentemot honom prövad.

Bland åtgärder som tidigare varit på tal nämner utredningen även möjligheten

att avskilja vissa målkategorier, vilka icke skulle

få föras vidare till regeringsrätten. Beträffande finansmålen, vilka här närmast

kommer i fråga, har sålunda ifrågasatts att nöjesskattemålen och tullmålen

skulle avföras från regeringsrätten. Dessa målkategorier är de största

till antalet efter de vanliga taxeringsmålen, även om de icke på långt när

kommer upp till dessa senares antal.

Beträffande nöjesskattemålen erinrar utredningen om, att 1954 års nöjesskatteutredning

i sitt den 29 juni 1956 avgivna betänkande (SOU 1956:

23) föreslagit, att länsstyrelsens utslag eller beslut i nöjesskattemål skulle

få överklagas hos kammarrätten i stället för hos regeringsrätten samt att

klagan icke skulle få föras över kammarrättens utslag i anledning av sådana

besvär. Även anmärkningsmålen skulle stanna i kammarrätten.

Rörande den närmare innebörden av nöjesskatteutredningens förslag och

de åberopade skälen därför anföres i det nu föreliggande betänkandet bl. a.

följande.

Syftet med detta förslag är att minska regeringsrättens arbetsbörda. Vid

borttagandet av fullföljdsrätten måste regeringsrätten — anför nöjesskatteutredningen

— som sista instans ersättas av något annat organ, och att

kammarrätten härvidlag finge träda i regeringsrättens ställe förefölle naturligt

med hänsyn till att i anmärkningsväg uppkomna nöjesskattemål, som

ju oftast rörde frågor av samma art som de övriga, redan av kammarrätten

handlades. För övrigt vore det över huvud taget svårt att tänka sig någon

annan domstol eller myndighet, som utan större organisatoriska förändringar

lämpligen skulle kunna övertaga regeringsrättens roll som sista instans

i nöjesskattemålen. Efter att ha framhållit bl. a., att nöjesskattemålen

till stor del vore av enkel beskaffenhet och rörde jämförelsevis små

belopp, samt uttalat, att för vinnande av enhetlig rättstillämpning målen

borde koncentreras till viss division i kammarrätten och föredragningen

anförtros åt viss eller vissa föredragande, anför nöjesskatteutredningen

vissa omständigheter, som föranlett den till tveksamhet om ändamålsenligheten

av förslaget i fråga. Sålunda vore målen av relativt ringa betydelse

för regeringsrättens arbete och deras avlyftning från regeringsrätten innebure

en minskning av arbetsbördan med allenast någon procent. Dessutom

kunde besvärsfrekvensen antagas ytterligare nedgå, därest nöjesskatteutredningens

förslag i övriga delar, bl. a. om befrielse från nöjesskatt för vissa

föreställningar, genomfördes. Mot överflyttning till kammarrätten av nöjesskattemål,

som tidigare ej handlagts av denna domstol, talade ock, att kammarrätten

redan hade en icke obetydlig arbetsbelastning. Härtill komme,

att utredningen om fullföljdsrätt i skattemål övervägde att föreslå fullföl

jdsbcgränsning genom införande av tillståndsprövning, summa revisibilis

eller dylikt. Frågan om åtgärder för vinnande av lättnad i regeringsrättens

arbetsbörda kunde i så fall komma i annat läge.

I det nu föreliggande betänkandet intar utredningen samma ståndpunkt

till frågan om slutinstans för nöjesskattemålen som intogs i det yttrande

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

den 8 november 1958, som utredningen efter remiss avgav över nöjesskatteutredningens

betänkande. I detta yttrande — vartill utredningen nu hänvisar

— anfördes att utredningen visserligen ej ville avstyrka förslaget om

kammarrätten som sista instans i nöjesskattemålen, därest åtgärden vore

erforderlig för vinnande av lättnad i regeringsrättens arbetsbörda. Emellertid

syntes denna fråga få ändrat läge, därest utredningens i förevarande

betänkande framlagda förslag om begränsning av fullföljdsrätten i skattemål

genom prövningstillstånd bleve genomfört. Med frågans avgörande borde

därför anstå, till dess ståndpunkt tagits till utredningens förslag. Utredningen

tilläde, att den övervägt, huruvida en framkomlig utväg vore att,

med godtagande av nöjesskatteutredningens förslag om kammarrätten som

besvärsinstans över länsstyrelsen i förut angivna, av länsstyrelsen handlagda

nöjesskattemål, tillåta fullföljd mot kammarrättens utslag hos regeringsrätten,

möjligen med begränsning av talerätten genom prövningstillstånd.

Något förslag av sådan innebörd hade fullföljdsutredningen dock icke ansett

sig böra framställa. Den ifrågasatta omläggningen av instansordningen

syntes nämligen icke böra komma till stånd utan starka skäl. Sådana syntes

icke föreligga. Fullföljdsutredningen hänvisade till att nöjesskattemålen för

närvarande vore tämligen få och att antalet sådana mål finge antagas i

framtiden bliva än färre. Någon nämnvärd belastning för regeringsrätten

kunde således nöjesskattemålen icke gärna medföra, om målen ginge direkt

dit från länsstyrelserna. Det vore ock angeläget att icke öka kammarrättens

redan nu stora arbetsbörda. Mot begränsning av fullföljdsrätten i sådana

mål genom prövningstillstånd av regeringsrätten talade ock, att en tillståndsprövning,

som icke gärna kunde anordnas enligt summa revisibilismetoden,

antagligen skulle draga nära nog lika lång tid som målets prövning

i sak.

Beträffande tullmålen upplyser utredningen, att i motionen 1: 307 vid

1928 års riksdag ifrågasatts, att mål om införd varas hänförande till viss

rubrik i tulltaxan skulle slutgiltigt stanna i generaltullstyrelsen. Något annat

konkret uppslag för minskning av regeringsrättens arbetsbörda i fråga

om tullmålen känner utredningen icke till. Utredningen anför, att flertalet

tullmål visserligen rör införd varas hänförande till viss rubrik i tulltaxan.

Emellertid kan även mål om annat hänföras till denna grupp, exempelvis

om beräkning av varas tullvärde, om rätt till tullfrihet eller rätt till tullfri

återutförsel, om restitution av erlagd tull i vissa fall, om varas behandling

å nederlag, om avgifter för transitupplag, om tullbehandlingsavgifter, om

beslag å och straffavgift för vara som införts under oriktig ursprungsbeteckning,

om tullböter, om utbekommande av vara eller rätt till in- och

utförsel av vara av visst slag, om ersättning för skada å vara under den

tid varan varit under tullverkets vård in. m. dyl.

Tullmålen står, anför utredningen, nära mål om varuskatt såtillvida, att

varuslag som drabbas av varuskatt definieras i viss omfattning genom hänvisning

till tulltaxerubriker.

Enligt av utredningen verkställd undersökning avgjordes i regeringsrät
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 32 år 1958

25

ten under åren 1950, 1951, 1954 och 1955 följande antal mål om tullbeliandling

och om varuskatt:

1950 1951 1954 1955

Tullbehandling .............................. 20 40 67 45

Varuskatt.................................... — 2 2 5

Antalet sådana mål är således ganska ringa. Någon större betydelse har

dessa mål enligt utredningens uppfattning icke för regeringsrättens arbetsbörda.

Regeringsrätten är enda domstolsinstans över generaltullstyrelsen

resp. kontrollstyrelsen. Utredningen anser det svårt att tänka sig någon

domstol eller förvaltningsmyndighet, som skulle kunna ifrågakomma i stället

för regeringsrätten såsom sista instans i dessa mål, och med god rättegångsordning

kan det icke anses förenligt att avskära möjlighet till fullföljd

mot ämbetsverkens beslut. Någon tidsvinst för regeringsrätten av betydelse

genom föreskrift om prövningstillstånd för fullföljd av talan finner

utredningen knappast vara att räkna med.

Icke heller beträffande andra grupper finansmål finns enligt utredningens

mening för närvarande anledning att överflytta prövningen i sista instans

från regeringsrätten till annat forum eller att — utom beträffande mål om

taxering för inkomst eller förmögenhet — begränsa fullföljdsrätten till regeringsrätten

genom tillståndsprövning. Målens ringa antal gör detta obehövligt

eller ock är det fråga om skatter, som numera upphört att ulgå.

Till sistnämnda fråga återkommer utredningen i samband med frågan om

i vilka fall tillståndsprövning för fullföljdsrätt bör föreskrivas.

Utredningen har även ställt sig avvisande till tanken att från regeringsrättens

prövning avskilja vissa uppskattningsfrågor i

taxeringsmål. Vad som närmast varit i åtanke är mål rörande vissa

uppskattningar, vilka vanligtvis brukar normeras av föreskrivna schabloner,

såsom värdet av hyresfri bostad i egen fastighet, värdet av fri kost

och logi och andra anställningsförmåner, värdet av naturaförmåner o. s. v.

Dessa uppskattningsfrågor ter sig ofta mera bagatellartade i förhållande till

andra skattefrågor och det skulle, anför utredningen, med hänsyn härtill

kunna anses motiverat att man icke betungade regeringsrätten med mål

angående sådana frågor. En verkställd genomgång av de under åren 1954

och 1955 avgjorda målen visar emellertid att förekomsten av dylika frågor

i själva verket är ytterst ringa. Oftast förekommer dessa frågor för övrigt

icke isolerade utan jämte andra större tvistefrågor. I den mån den schablonmässiga

uppskattningsgrunden direkt föreskrivits i författningarna, såsom

skett t. ex. i fråga om uppskattningen av intäkt av en- och tvåfamiljsfastigheter

samt avdrag för utgifter i förvärvskällan tjänst enligt 33 § 2 mom.

kommunalskattelagen, försvinner också dessa uppskattningsfrågor såsom

tvisteämnen och en särskild reglering av dessa frågor i fullföljdshänseende

blir då obehövlig.

En större verkan skulle enligt utredningens mening uppnås om fullföljdsbegränsningen

utsträcktes till att avse alla skönsnrässiga uppskattningar

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

och alltså icke endast de nyssnämnda uppskattningarna av det mera bagatellartade

slaget. Regeringsrättens bedömanden skulle då inskränkas till att

huvudsakligen avse rättsfrågor. Rättens uppgift skulle därmed i högre grad

än hittills bliva att vara en prejudikatinstans i skattemålen.

Utredningen utvecklar sina skäl mot en dylik form av fullföljdsbegränsning

på följande sätt.

Emellertid torde det vara svårt att i praktiken effektivt avskilja en sådan

kategori som skönsuppskattningsfrågorna. Det förekommer ofta mål som

avser förutom en uppskattningsfråga jämväl en rättsfråga. Vidare förekommer

frågor av blandad karaktär, i vilka gränsen är oklar. Mål angående

en rättsfråga kan innefatta också bedömningen av en beloppsfråga,

såsom t. ex. storleken av den inkomst, om vilken det tvistas huruvida den

är skattepliktig eller icke. Försöker man hålla sig till mål, som enbart gäller

ren skönsuppskattning av inkomsten, finner man att antalet dylika

mål, som föres upp i regeringsrätten, är förhållandevis ringa. En undersökning

utvisar, att detta antal för åren 1954 och 1955 understigit 10 % avhela

målantalet (8,3 % resp. 9,6 %). Något större målbortfall skulle det

därför icke bliva med en dylik avgränsning. Vidare kan framhållas att,

medan ändringsprocenten för samtliga de i regeringsrätten under de nämnda

åren avgjorda inkomsttaxeringsmålen utgjorde 32 % respektive 26 %, ändringsprocenten

i skönstaxeringsmålen uppgick till 40 % respektive 37 %

och alltså i dessa mål låg betydligt över genomsnittet. Detta visar att det

för de skattskyldiga förelegat ett stort behov av att kunna anföra besvär

hos regeringsrätten även i fråga om skönstaxeringar. För den skattskyldige

kan intresset att få föra talan till den högsta instansen för övrigt vara

minst lika starkt beträffande en skönstaxering som beträffande en rättsfråga.

Skönstaxeringsmålen torde väl visa sig oftare gälla högre skattebelopp

än rättsfrågorna.

I skönstaxeringsmålen ligger tyngdpunkten i regel på utredningen. I den

mån en förbättrad taxeringsorganisation och ett bättre utbyggt besvärsförfarande

i de lägre prövningsinstanserna kan säkerställa en bättre utredning

i detta slags mål, kan en generell begränsning av rätten att fullfölja

dessa mål till den högsta instansen möjligen övervägas. För närvarande

torde förutsättningarna för en dylik begränsning icke föreligga.

Utredningen tillägger, att det över huvud taget icke torde gå att inom

gruppen taxeringsmål avskilja någon målkategori efter materiella grunder

och på det sättet inskränka fullföljdsrätten. Man måste därför enligt utredningens

mening tillgripa andra utvägar. Då fullföljdsrätten icke lämpligen

bör göras beroende av omständigheter, som omedelbart hänför sig till den

fullföljda talans materiella beskaffenhet, har utredningen sökt finna regler

för fullföljdsbegränsning av en mer allmän innebörd, vilka principiellt skall

äga tillämpning oavsett tvistefrågornas beskaffenhet. Utredningen har härvid

stannat för en allmän fullföljdsbegränsning i taxeringsmål.

Dess förslag till den närmare utformningen av en dylik ordning

skall redovisas i det efterföljande kapitlet.

Remissyttrandena

I valet mellan olika tänkbara åtgärder till lindring av regeringsrättens

arbetsbörda har flertalet remissinstanser godtagit utredningens principiella

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

27

ståndpunkt att en allmän fullföljdsbegränsning utgör den lämpligaste lösningen.

Denna mening företrädes sålunda av regeringsrättens ledamöter

utom en ledamot, statskontoret, riksräkenskapsverket, riksskattenämnden,

överståthållarämbetet, flertalet länsstyrelser, Landsorganisationen i Sverige.

Tjänstemännens centralorganisation, Riksförbundet Landsbygdens folk och

Skånes handelskammare. Till denna grupp torde även få hänföras ett antal

remissinstanser, vilka icke velat avvisa utredningens linje men av olika

skäl ställt sig tveksamma. Bland dessa märkes kammarrätten (en reservant

uttalar sig mot en fullföljdsbegränsning), ett par länsstyrelser, besvärssakkunniga,

näringslivets skattedelegation och Svensk industriförening. —

Fyra ledamöter i regeringsrätten anser sig icke kunna förorda en lagstiftning

om fullföljdsbegränsning utan att närmare klargöres den vinst, mätt

i reell minskning i regeringsrättens arbetsbörda, som är att påräkna.

Ett helt avvisande ställningstagande till utredningens linje redovisas i

yttranden från en ledamot av regeringsrätten, en reservant i kammarrätten,

länsstyrelserna i Malmöhus, Gävleborgs och Norrbottens län, Sveriges akademikers

centralorganisation, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges advokatsamfund,

Föreningen Auktoriserade revisorer och Svenska revisorssamfundet.

En övervägande kritisk hållning intar även länsstyrelserna i Jönköpings,

Södermanlands, Kalmar samt Göteborgs och Bohus län.

Justitiekanslersämbetet uttalar sig för ett uppskov med ställningstagandet

till frågan om fullföljdsbegränsande åtgärder och hänvisar härvid till

den pågående undersökningen om vilka besvärsmål som bör tillhöra regeringsrättens

prövning. För ett anstånd med det slutliga ståndpunktstagandet

uttalar sig även bl. a. länsstyrelsen i Malmöhus län, Sveriges köpmannaförbund

och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation samt Sveriges

redareförening.

De kritiska synpunkter mot utredningens principiella ståndpunktstagande

som kommit till synes i remissyttrandena kan sägas följa två huvudlinjer.

I en del remissyttranden lägges sålunda huvudvikten vid principiella

betänkligheter mot att över huvud för taxeringsmålen begränsa den skattskyldiges

rätt att föra talan i högsta instans. I andra yttranden åter formar

sig kritiken närmast till ett avståndstagande från den metod, som utredningen

valt för att inskränka fullföljdsrätten.

De mera allmänna betänkligheterna från rättssäkerhetssynpunkt

mot en fullföljdsbegränsning i skattemål — vilka kommer

till uttryck även i yttranden från remissinstanser som funnit sig kunna

stödja utredningens ståndpunkt — understrykes särskilt av bl. a. de fyra

nyssnämnda ledamöterna av regeringsrätten, kammarrätten, justitiekanslersämbetet,

besvärssakkunniga, Sveriges advokatsamfund och näringslivets

skattedelegation.

Kammarrätten sammanfattar de föreliggande betänkligheterna sålunda.

Bent principiellt föreligger, enligt kammarrättens mening, betänkligheter

emot eu reform, som inskränker rätten att i den högsta instansen föra talan

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

i skattemål. Det är i dessa mål fråga om ett det allmännas skatteanspråk,

och den högsta skatteinstansens uppgift är ej enbart att verka för en enhetlig

rättstillämpning utan ock att skipa rättvisa i det enskilda fallet. Det

kan med hänsyn härtill och särskilt i betraktande av det höga skattetrycket

och den invecklade skattelagstiftningen synas som om de skattskyldiga

borde ha en oinskränkt rätt att få sina taxeringar prövade av den högsta instansen.

En reform sådan som den föreslagna med bortfall av mål genom

en spärr och utgallring av mål genom ett summariskt processförfarande kan

möjligen uppfattas som ett tillvaratagande av det allmännas intresse på

bekostnad av de skattskyldigas intresse och således mötas med misstro.

Kammarrätten tillägger, att betänkligheterna mot reformen blir mindre

om reformen kan förväntas medföra, att en avsevärd vinst i tid uppkommer

för de rättssökande. Den stora arbetsbalansen i regeringsrätten, vilken balans

för övrigt visar tendens till ökning, medför så stort dröjsmål i skatteprocessen,

att härigenom en allvarlig brist i vårt beskattningsväsen måste

anses föreligga. Ett avsteg från principen om oinskränkt rätt för de skattskyldiga

att föra talan i den högsta instansen, varigenom skatteprocessen

skulle kunna förväntas betydligt förkortas i tiden, synes därför enligt kammarrättens

mening böra från de rättssökandes synpunkt övervägas trots

de framförda olägenheterna av en fullföljdsbegränsning.

Såsom ett allmänt omdöme om det remitterade förslaget uttalar kammarrätten

den meningen att, innan åtgärder vidtages för fullföljdsrättens begränsning,

ytterligare erfarenhet är önskvärd i fråga om effekten av den

utökning av regeringsrådens antal, som ägt rum. Därest denna utökning icke

ger möjlighet för regeringsrätten att inom en jämförelsevis snar framtid

nedbringa regeringsrättens balans av oavgjorda mål, anser kammarrätten

att, enär avarbetningen av balansen är en angelägenhet av utomordentlig

vikt, jämväl andra åtgärder än införande av fullföljdsbegränsning bör övervägas.

Regeringsrådet Hedborg har, med instämmande av regeringsråden Wilkens,

Rudewatl och Björkholm, anfört, att förutom att man genom en fullföljdsbegränsning

berövar vissa skattskyldiga den dem för närvarande tillkommande

rätten att föra sina taxeringsmål under Kungl. Maj :ts prövning

bör särskilt uppmärksammas dels de försämrade möjligheterna för regeringsrätten

att leda beskattningspraxis’ utveckling, som med en sådan begränsning

svårligen kan undvikas, och dels den ytterligare komplicering

av lagstiftningen på beskattningsområdet, som — hur lagstiftningen än utformas

— uppenbarligen är ofrånkomlig. Dessa invändningar är emellertid

enligt ledamöternas mening icke utan vidare avgörande. Befinnes en

fullföljdsbegränsning, utformad enligt de linjer till vilka regeringsrättens

flesta ledamöter anslutit sig, medföra en påtaglig minskning i regeringsrättens

arbetsbörda och därigenom möjliggöra ett avarbetande av den stora

arbetsbalansen samt för framtiden skapa förutsättningar för snabbare avgöranden

av till regeringsrätten hänskjutna mål, är detta något som väger

tyngre än de med anordningen förenade nackdelarna.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

29

Kammarrättsrådet Björne har i reservation till kammarrättens yttrande

anfört, att det för likformighet och rättvisa i beskattningen synes vara av

största betydelse att avgörandena i sista hand beträffande taxeringsmål av

samma art förlägges till blott en instans. En uppdelning härvidlag på två

instanser kan leda till olikheter vid bedömningen, som åstadkommer osäkerhet

om vilka linjer som bör följas vid taxeringsfrågors behandling. Reservanten

förordar ett förnyat övervägande av de olika av utredningen diskuterade

utvägarna att åstadkomma snabbare avgöranden i skattemål och

nämner såsom exempel möjligheten att inrätta en särskild högsta instans

och tanken att kammarrätten skall vara sista instans i skattemål, eventuellt

i vissa grupper sådana mål. De skäl, på grund varav utredningen avvisat

dessa uppslag, synes reservanten icke övertygande, och enligt hans mening

bör undersökas, i vad mån genom organisatoriska förändringar förutsättningar

för uppslagens förverkligande kan skapas.

Svenska revisorsförbundet menar att frågan om minskningen av mållillströmningen

till regeringsrätten bör göras till föremål för ny utredning med

sikte på en fullföljdsbegränsning så avvägd att endast obetydliga mål undantages

från prövning i högsta instans.

Sveriges advokatsamfund anför, att dess ställningstagande är betingat av

vikten av att rättssäkerheten för de skattskyldiga ej äventyras. Samfundet

anser att, om man i den rådande situationen finner att trots vägande invändningar

något slag av fullföljdsbegränsning måste införas, denna bör i första

hand gälla statens och kommunernas talan.

Vid redovisningen av de principiella betänkligheterna mot en fullföljdsbegränsning

anföres i en del yttranden, att taxeringsförfarandet alltjämt lider

av brister och understrykes behovet av förbättringar av det

process uella förfarandet i taxeringsmål.

Besvärssakkunniga framhåller såsom angeläget att taxeringsförfarandet

snarast tages upp till ett samlat bedömande. De sakkunniga ifrågasätter

även om icke det förevarande problemet angripits från alltför snäva utgångspunkter.

Balansen av skattemål i regeringsrätten har nämligen setts

som ett isolerat regeringsrättsspörsmål och lösningarna har sökts enbart på

regeringsrättsplanet. För sin del betonar besvärssakkunniga starkt betydelsen

av vissa andra frågeställningar som framträder i detta sammanhang.

De sakkunniga anför.

Den ökade tillströmningen av mål till regeringsrätten torde nämligen

icke enbart bero på att antalet taxeringsmål ökat hos underinstanserna utan

även sammanhänga med alt dessa icke äro tillräckligt rustade att handlägga

och pröva målen. Härpå tyder bl. a. den höga ändringsprocenten i regeringsrätten.

Möjligen kan den omläggning av förfarandet hos taxeringsnämnd

och prövningsnämnd, som enligt 1956 års reform skall komma till stånd,

resultera i minskad fullföljd till högre instanser genom att möjligheterna

att redan i de båda lägre instanserna göra utredningen relativt fullständig

avsevärt förbättras. Förfarandet hos kammarrätten har emellertid hittills

icke blivit föremål för eu motsvarande översyn. Det kan ifrågasättas, om

ej åtgärder för förbättring av nämnda förfarande, t. ex. omorganisation av

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 32 år 1958

föredragningen, införande av en kraftigare processledning, förbättring av

möjligheterna till bevisupptagning etc., torde vara väl så viktiga, när det

gäller att minska regeringsrättens arbetsbelastning, som regler om fullföljdsbegränsning.

De förtjäna i allt fall i lika hög grad som fullföljdsbegränsningen

att allvarligt övervägas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län betonar behovet av att man inför muntlighet

redan vid deklarationsgranskningen. En bestämmelse om att en deklarationsgranskare

icke skall få föreslå frångående av deklarationen förrän han

haft ett muntligt samtal med den skattskyldige — om det nu inte endast

gäller rättelse av en klar felaktighet eller den skattskyldige skriftligen medgivit

avvikelse — skulle enligt länsstyrelsens mening kanske medföra en

sådan reducering av besvärsfrekvensen att ytterligare åtgärder för eliminerande

av balansen av skattemål hos regeringsrätten bleve obehövliga. Förutsättning

för införande av en sådan bestämmelse torde vara, att deklarationsgranskningen

kan fullgöras av tjänstemän och ske på vanlig arbetstid.

Införandet från och med 1958 av ett antal särskilda taxeringsassistenttjänster

utgör enligt länsstyrelsen uppenbarligen första ledet i en tänkt utveckling

mot övervägande tjänstemannataxering. Länsstyrelsen ifrågasätter, om

man icke i stället för att nu genomföra en så olustig sak som fullföljdsbegränsning

i skattemålen borde fullfölja den utvecklingen och i övrigt avvakta,

om icke den kommer att medföra att fullfölj dsbegränsningen visar

sig onödig.

Önskemål om förbättring av taxeringsprocessen föres även fram av riksskattenämnden,

Sveriges lantbruksförbund, Sveriges advokatsamfund, revisorsorganisationerna,

Sveriges redareförening m. fl.

Regeringsrådet Thelander framhåller såsom obestridligt att brister i skatteprocessen

ogynnsamt påverkat besvärsfrekvensen. Ledamoten framhäver

även betydelsen av det växande skattetrycket, vilket haft till följd att även

relativt små felaktigheter i taxeringen kunnat bli kännbara. Skattetryckets

betydelse för besvärsfrekvensen utvecklas även av näringslivets skattedelegation.

I flera yttranden framhålles behovet av att prövningsnämnderna och

kammarrätten motiverar sina beslut.

Näringslivets skattedelegation anför att vare sig en fullföljdsbegränsning

genomföres eller ej är det angeläget att det vid upprepade tillfällen påtalade

missförhållandet att ingen eller ofullständig motivering lämnas för kammarrättens

beslut blir avhjälpt i enlighet med vad utredningen förutsätter. Enligt

delegationens mening bör emellertid icke överlåtas åt skattedomstolarna

själva att taga ståndpunkt till denna fråga. Delegationen hemställer att riksdagen

förelägges förslag till föreskrifter rörande innehållet i och utformningen

av skattedoinstolarnas utslag.

Sveriges akademikers centralorganisation förordar att processen i skattedomstolarna

blir föremål för en förutsättningslös utredning i syfte att göra

processen där både säker och snabb.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 32 år 1958

31

I detta sammanhang framhålles från ett par håll behovet av processledning

från de taxerande instansernas sida.

Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter om man icke, med hänsyn till

att ett nytt skede inom taxeringsväsendet inom kort tager sin början, bör

låta anstå med att införa en fullföljdsbegränsning. Eftersom snara åtgärder

i allt fall finnes vara påkallade, anser länsstyrelsen det tveksamt om man

icke i stället borde utöka antalet ledamöter i regeringsrätten.

— Ett mera bestämt yrkande om ytterligare förstärkning av regeringsrätten

framföres av Sveriges akademikers centralorganisation, som

anför.

Avarbetandet av nu föreliggande balans är ett så trängande krav, att de

sakkunnigas förslag till hur detta skall ske icke kan anses vara till fyllest.

En eventuell fullföljdsreform lär icke få någon verkan förrän om tre till

fyra år. SACO anser därför att snara åtgärder måste vidtagas i syfte att

tillföra regeringsrätten ytterligare några ledamöter med den utbildning och

erfarenhet som angivits i det föregående i syfte att möjliggöra att två avdelningar

av domstolen kan i huvudsak helt ägna sig åt skattemål avdömande.

Mot en sådan utökning kan näppeligen några bärande statsfinansiella

skäl anföras. Det bör vara tillräckligt att erinra om att enligt verkställda

beräkningar statsverkets utgift för ränta å skattebelopp, som restituerats

enligt regeringsrättens utslag under t. ex. år 1954 uppgick till ca

1 400 000 kronor.

En positiv inställning till tanken att tillföra regeringsrätten ytterligare

ledamöter kommer till uttryck i bl. a. uttalanden av Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation samt Föreningen

Auktoriserade revisorer.

Överståthållarämbetet uttalar häremot som sin bestämda mening, alt

någon utökning av antalet regeringsråd icke bör ifrågakomma. Detta sammanhänger

med att regeringsrättens främsta uppgift enligt ämbetets mening

bör vara att såsom högsta instans leda rättsutvecklingen inom sitt område.

— Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar sig i samma riktning och menar,

att den nuvarande utökningen av antalet regeringsråd icke bör bestå

längre än nödvändigt. En minskning av antalet ledamöter är dock endast

möjlig om arbetsbördan kraftigt minskar.

Jämte de nu redovisade mera allmänna synpunkterna i frågan om lämpliga

åtgärder för att komma till rätta med målbalansen i regeringsrätten

har i åtskilliga yttranden närmare diskuterats de olika av utredningen

prövade utvägarna att lindra domstolens arbetsbelastning.

Utredningens avvisande hållning gentemot tanken att för taxeringsmålen

inrätta en särskild högsta skattedomstol vinner mer eller

mindre oreserverad anslutning hos riksskattenämnden, besvärssakkunniga,

länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs

och Västernorrlands län, Sveriges akademikers centralorganisation,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Knngl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

Lantbruksförbundet, Skånes handelskammare samt Föreningen Sveriges

taxeringsintendenter.

Länsstyrelsen i Uppsala län befarar att en organisation med en särskild

högsta domstol för skattemål skulle kunna medföra en isolering av skatterätten

från övriga rättsområden som icke skulle vara lycklig.

Länsstyrelsen i Jönköpings län vänder sig emot det av utredningen framförda

skälet mot inrättande av en särskild skattedomstol, att en sådan skulle

äventyra sambandet i skattemål med den allmänna rättskipningen. Länsstyrelsen

finner detta skäl icke vara alltför tungt vägande och anför bl. a.

Regeringsrätten är ju på sätt och vis själv en specialdomstol, som handlägger

olika sinsemellan starkt artskilda målgrupper. Utredningsmännens argumentering

i denna del synes i själva verket icke så mycket tala för skattemålens

bibehållande hos regeringsrätten som deras överförande till de allmänna

domstolarna. I den allmänna processen och skatteprocessen förekommer

onekligen en del gemensamma frågor, som bör bedömas lika, t. ex.

huruvida en rättshandling är att betrakta som skentransaktion, när ett köpeavtal

kommit till stånd etc. Däremot synes skattemålen ha föga gemensamt

med körkortsmål, byggnadsmål, kommunalmål eller vilken annan

målgrupp som helst, som hör under regeringsrättens domvärjo. Detta synes

gälla även om man tänker på den rent formella sidan av processen, vilken

sida utredningsmännen särskilt trycker på.

Behovet av samordning med den allmänna rättsskipningen synes kunna

tillgodoses genom att en speciell skattedomstol icke sammansättes av enbart

skattejurister utan även tillföres jurister, som fått sin utbildning vid

de allmänna domstolarna. Blir inblandningen av sådana »allmänjuristers

tillräckligt stark torde risken för att den högsta skattedomstolen skulle

komma att tillämpa alltför speciella principer vid målens bedömande icke

bli stor.

Länsstyrelsen fäster däremot större vikt vid ett annat av utredningen anfört

motiv mot en särskild skattedomstol, nämligen att en sådan reform

skulle medföra svårigheter att åstadkomma en jämn arbetsfördelning. Om

man spaltar upp den nuvarande regeringsrätten i två domstolar, är risken

för att det för vardera av dem vid en viss organisation uppstår överskott på

arbete eller brist på arbete enligt länsstyrelsens mening onekligen större

än att en sådan situation uppkommer för den nuvarande regeringsrätten.

Detta jämte den omständigheten att det resultat man vill nå genom inrättande

av en särskild högsta skattedomstol i stort sett synes kunna åstadkommas

genom att beskattningsmålen koncentreras till en eller två avdelningar

av regeringsrätten i dess nuvarande organisation, synes föranleda

till att det är denna sistnämnda väg man bör välja.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län ställer sig i viss mån kritisk till den

av utredningen anförda motiveringen mot inrättande av specialdomstolar

men förklarar sig å andra sidan ingalunda vara främmande för att starka

skäl talar emot en sådan anordning, särskilt om den organiseras som en

helt fristående domstol. Utövandet av den högsta domsrätten bör enligt länsstyrelsens

mening vara samlat på så få domstolar som möjligt och skattemålen

bör därför i högsta instans helst handläggas av den domstol, på vil
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

33

ken det i allmänhet ankommer att i sista hand avgöra administrativa mål

och ärenden. Ett system med en särskild högsta skattedomstol skulle vidare

i sin tur få den konsekvensen att skattemålen jämväl i den näst högsta instansen

borde handläggas av en renodlad skattedomstol, men en så genomgripande

reform kan i varje fall ej på grundval av den nu föreliggande utredningen

genomföras.

Besvärssakkunniga understryker bl. a. att det för bevarandet av enhetligheten

inom den administrativa rättskipningen är av synnerligt värde att

administrativa mål i görligaste mån handlägges av en och samma domstol

i sista instans. Det bör över huvud taget icke utan tungt vägande skäl komma

i fråga att avgörandet i sista instans överlåtes till annat organ än högsta

domstolen resp. regeringsrätten. Icke minst på beskattningens område vore

eu särskild domstol — med en måhända ensidig rekrytering — som slutinstans

ägnad att ur rättssäkerhetssynpunkt ingiva betänkligheter.

En positiv ståndpunkt till tanken att inrätta en särskild högsta skattedomstol

redovisas i yttrandena från länsstgrelserna i Kalmar, Örebro, Gävleborgs

och Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Kalmar län, vars synpunkter i det väsentliga sammanfaller

med de sistnämnda tre länsstyrelsernas uttalanden, anser följande skäl

tala för inrättandet av en från regeringsrätten skild skattedomstol. En sådan

domstol skulle kunna sammansättas med hänsyn till skattelagstiftningens

speciella beskaffenhet. Genom en dylik anordning skulle snabbare handläggning

av skattemålen kunna uppnås utan att någon form av fullfölj dsbegränsning

skulle behöva tillgripas. Enligt länsstyrelsens mening får den

av utredningen framförda synpunkten rörande sambandet med den allmänna

rättskipningen icke överdrivas. Det torde, anför länsstyrelsen, vara angeläget

för Kungl. Maj :t att vid tillsättandet av regeringsråd tillse, att vederbörande

icke blott är skattespecialist utan även i sin tidigare gärning innehaft

sådan syssla eller bedrivit sådan verksamhet, att han blivit förtrogen

med den allmänna rätten. Farhågorna för det bristande sambandet med

den allmänna rättskipningen borde kunna försvinna, om en klok utnämningspolitik

bedrives. Länsstyrelsen anser det även ligga i sakens natur,

att, om en skattedomstol inrättas med samma antal ledamöter som regeringsrätten

nu består av, handläggningen av skattemålen kommer att gå

fortare än för närvarande. Länsstyrelsen menar vidare, att de kostnader

som är förenade med inrättandet av en särskild högsta skattedomstol icke

i och för sig får vara av avgörande betydelse under förutsättning, att eu

sådan domstol ur rättssäkerhetssynpunkt och av andra skäl skulle vara att

föredraga framför den nuvarande ordningen.

Beträffande kostnadsfrågan anför länsstyrelsen i Örebro län, att de ökade

kostnaderna för en högsta skattedomstol väl torde uppvägas av de räntevinster

som skulle göras genom ett snabbare avgörande av skattemålen.

Utredningens mening att tanken på kammarrätten s å s o in sista

instans i taxe ringsmål icke erbjuder eu framkomlig utväg delas

a Dihang titt riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 32

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

allmänt av de remissinstanser som behandlat detta uppslag. Sålunda ansluter

sig såväl riksskattenämnden som ett par länsstyrelser till de av utredningen

anförda synpunkterna.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför att kammarrättens nuvarande organisation

å åtta särskilda avdelningar icke möjliggör enhetlig rättstillämpning.

Ändringsprocenten beträffande kammarrättsmålen är också så stor, att även

av den anledningen behov av en överinstans framstår som oavvisligt.

Kammarrätten påpekar, att de till domstolen fullföljda taxeringsärendena

tidigare handlagts i två lägre instanser, taxeringsnämnden och prövningsnämnden,

av vilka den senare numera erhållit en med skattedomstol i egentlig

mening åtminstone besläktad karaktär. Detta förhållande kan, anföres

det, tala för att kammarrätten göres till sista instans. Enligt kammarrättens

mening bör ändringsprocenten i de till regeringsrätten fullföljda målen icke

i och för sig åberopas mot denna tanke. Det ligger nämligen i sakens natur

att åtskilliga avgöranden utfaller annorlunda, så snart en ytterligare instans

är inkopplad i systemet, och detta gäller i särskilt hög grad uppskattningsfrågor,

där fasta utgångspunkter för beräkningen ofta saknas. Vidare tillhandahålles

ofta för målets utgång avgörande utredning först i den instans,

som är den sista. Slutligen är att märka, att av kammarrätten avgöres årligen

cirka 10 000 taxeringsmål, av vilka omkring 2 000 fullföljes till regeringsrätten,

och att i de sålunda fullföljda målen ändringsprocenten torde

böra angivas till i medeltal omkring 25. Detta innebär, att kammarrättens

avgöranden blir faktiskt beslåndande till cirka 95 procent.

Kammarrätten anser sig dock icke våga förorda ett generellt avskaffande

av fullföljdsrätten. Såsom huvudsakliga skäl härför anföres.

Utvecklingen av prövningsnämnden mot karaktären av verklig domstolsinstans

har åtminstone än så länge icke hunnit så långt, att icke kammarrätten

alltjämt måste betraktas som den första verkliga skattedomstol, inför

vilken parterna hava att utföra sin talan. Fullföljden till Kungl. Maj:t

torde dessutom av många rättssökande betraktas som en rättighet, från vilken

man icke vill avstå. Vidare ger synpunkten av enhetlighet i rättstilllämpningen

och vägledning för författningstolkningen anledning till stora

betänkligheter mot att som sista instans antaga en domstol, som i likhet

med kammarrätten arbetar på numera icke mindre än åtta olika avdelningar.

Även andra förhållanden, vilka åtminstone för närvarande med hänsyn till

bland annat rekryteringsmöjligheterna äro svåra att reformera, utgöra anledning

till invändningar mot kammarrätten som sista instans. Kammarrätten

syftar därvid främst på antalet i varje mål dömande ledamöter och

den relativt snabba befordringsgången från antagningen i kammarrätten

fram till förordnandet att uppehålla domartjänst. Åtminstone från principiell

synpunkt kunna knappast dessa förhållanden godkännas för en domstol,

som generellt skall utöva domsrätt i sista instans.

Flera av de remissinstanser, som vid ett närmare övervägande icke anseLt

sig böra förorda inrättandet av särskild högsta skattedomstol, har såsom av

den tidigare redovisningen delvis framgått, ställt sig positiva till tanken

att inom regeringsrätten tillskapa en särskild avdelning för

skattemål.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

35

Riksskattenämnden ifrågasätter sålunda om icke skattemålen lämpligen

kunde handläggas av en ev. två särskilda avdelningar inom regeringsrätten.

Riksskattenämnden anför.

Den invändning, som enligt utredningen främst kan resas emot en sådan

uppdelning av regeringsrätten, synes vara principen att domstolens ledamöter

sinsemellan böra äga lika behörighet. Man kan emellertid tänkas

komma till rätta med detta problem genom att ledamöternas tjänstgöring

växlar mellan den del av regeringsrätten, som avgör skattemål, och den som

handlägger övriga mål. Denna cirkulation måste emellertid i så fall, för alt

önskad enhetlighet i rättstillämpningen, skall vinnas, vara relativt långsam,

exempelvis så att icke mer än en eller två ledamöter årligen byta avdelning.

Reglerna om regeringsrättens organisation torde böra utformas så att regeringsrätten

beredes möjlighet att införa en uppdelning av antydd beskaffenhet.

Fortsatt uppmärksamhet torde jämväl böra ägnas åt frågan om att

i tillräcklig omfattning besätta regeringsrådsämbetena med personer representerande

skatterättslig expertis.

Länsstyrelsen i Jönköpings lön anför att en omorganisation utav regeringsrätten

så att beskattningsmålen koncentreras till en eller två avdelningar

är en betydligt mera angelägen åtgärd än införande av fullföljdsbegränsning.

Därigenom skulle säkerligen kunna åstadkommas en snabbare

målavverkning men framför allt — det synes viktigare — en större enhetlighet

i rättstillämpningen. Det synes länsstyrelsen som om en sådan ändring

också kunde åvägabringas med mycket små medel. Eftersom regeringsrättsledamöterna

själva äger fördela tjänstgöringsskyldigheten sig emellan,

synes icke ens någon särskild lagstiftning erforderlig. Behövligt antal avdelningar

för skattemålen torde f. n. vara två men torde, när den nuvarande

balansen blir avvecklad, kunna nedbringas till en.

Uttalanden i huvudsakligen samma riktning göres av bl. a. länsstyrelserna

i Uppsala, Älvsborgs och Örebro län.

Sveriges akademikers centralorganisation vänder sig mot det av utredningen

åberopade skälet mot skattemålens förläggning till en särskild avdelning,

nämligen att man inom högsta domstolen i möjligaste mån undviker

specialisering bland ledamöterna. Förhållandena i sistnämnda domstol

är enligt SACO:s mening helt andra än de i regeringsrätten rådande,

i det att justitieråden under sin tidigare domstolstjänstgöring merendels

inom skilda instanser vunnit ingående förtrogenhet med alla slags mål

som fullföljes i den högsta instansen. SACO framhåller som ett oavvisligt

krav atl beskattningsmålen i högre grad än nu är fallet bör bli avdömda

av regeringsråd med tidigare erfarenhet från arbetet i underinstanserna.

Tanken att inom regeringsrätten koncentrera skattemålen till viss eller

vissa avdelningar möter invändningar i yttranden, avgivna av länsstyrelserna

i Kalmar och Västernorrlands län samt av Skånes handelskammare.

Länsstyrelsen i Kalmar län hänvisar till utredningens uppfattning alt det

är högeligen tvivelaktigt, om på detta sätt ett snabbare avgörande av skattemålen

skall kunna åvägabringas än som kan ske när regeringsrättens samtliga

avdelningar handlägger sådana mål.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

Tanken att för skatteprocessen införa någon form av rättegångsavgifter,

såsom viss fullföljdsavgift eller stämpelavgift har i

remissyttrandena i allmänhet förbigåtts eller ock mött kritik. De synpunkter

som utredningen anfört mot sådana avgifter vinner gillande av bl. a.

riksskattenämnden och ett par länsstyrelser.

I ett par yttranden har emellertid uppslaget att införa rättegångsavgifter

mött en mera positiv inställning.

Överståthållarämbetet förklarar sig icke vara helt övertygat om att man

icke genom eu måttlig fullföljdsavgift skulle kunna åstadkomma en avsevärd

minskning av måltillströmningen till regeringsrätten. Principiella

skäl mot en sådan anordning föreligger enligt ämbetets mening näppeligen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län -— som i huvudsak ansluter sig till

det förslag till frågans lösning som utredningen framlagt — anser sig kunna

konstatera att den väntade effekten av utredningens förslag på regeringsrättens

arbetsbelastning är anmärkningsvärt liten. Länsstyrelsen delar

i viss mån de betänkligheter av principiell natur som gjorts mot ett

system med fullföljdsavgifter men ifrågasätter om icke en sådan anordning

borde ytterligare övervägas. Länsstyrelsen har därvid närmast i sikte

att en fullföljdsavgift skulle kunna innebära en effektiv spärr mot fullföljd

av besvär, som i viss mån kan karakteriseras såsom okvnnesbesvär.

Länsstyrelsen utvecklar sin tanke sålunda.

Om man införde en fullföljdsavgift, vars storlek ställdes i relation till

tvistebeloppets storlek efter en enkel skala med ett fåtal avgiftsklasser och

lämnade möjlighet för mindre bemedlade att eftei särskild prövning helt

befrias från avgiftsplikt, synes de invändningar, som rests mot detta system,

i mycket förlora sin praktiska betydelse. Kammarrätten kunde då i sitt

utslag i beskattningsmålet bestämma fullföljdsavgiften. Frågan om befrielse

från avgiftsplikten skulle kunna prövas av länsstyrelsen i det län där klagandens

hemortskommun är belägen.

Även justitiekanslcrsämbetet anser sig böra ifrågasätta om de skäl som

anförts mot en fullföljdsavgift i taxeringsmål äger sådan styrka, att en sådan

avgift icke skulle kunna övervägas såsom ett led i strävandena att

minska tillströmningen av taxeringsmål till regeringsrätten. Ämbetet nämner

såsom exempel en avgift på 300 kronor.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter menar att ett system med fullföljdsavgifter

synes erbjuda betydande praktiska fördelar framför det av

utredningen föreslagna prövningsförfarandet och föreningen förordar att

avgiftslinjen i första hand väljes. Föreningen tänker sig närmast ett system

med fullföljdsavgifter för andra än dem, som för det allmännas talan, och

utvecklar sin tanke på följande sätt.

Fullföljdsavgifterna skulle kunna verka inom ett större fält än en beloppsregel.

Redan en ganska liten avgift torde komma att bliva en betydelsefull

spärr mot onödiga besvärsmål och effekten torde i stort sett komma

att få lämpligare verkningar än en bestämmelse om summa revisibilis.

Avgiftens storlek torde kunna varieras med hänsyn till tvisteföremålets värde,

exempelvis så att kammarrätten finge fastställa avgiftsbeloppet enligt en

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

37

mycket enkel skala, anslutande sig till de ekonomiska värden, som den

skattskyldige tappat i denna instans. Förslagsvis kunde man tänka sig tre

avgiftsklasser. Nödvändigt synes dock vara, att regeln om fullföljdsavgifter

förses med vissa undantag. Personer i små förhållanden borde i förekommande

fall kunna påkalla befrielse från avgiftsplikten. Frihet från

fullföljdsavgift borde även gälla, om taxeringen blivit oriktig i något hänseende,

varom talas i 100 § under 1)—5) nya taxeringsförordningen, eller

om besvärens prövning vore av betydelse för fråga om åtal mot skattskyldig

för brott mot skattestraff lagen. Rätten att befria från fullföljdsavgift i

nu angivna fall torde utan egentlig olägenhet kunna delegeras till exempelvis

länsstyrelsen. Besvär över länsstyrelsens beslut i regeringsrätten av endera

parten — den skattskyldige eller taxeringsintendenten -— torde böra

tillåtas. Sådana besvär behöva nog icke bliva allt för vanliga. Om institutet

utformas efter dessa linjer, synes det icke lika angeläget att införa regler

om prejudikat- eller intressedispens.

Sveriges lantbruksförbund framhåller, att en fullföljdsavgift kan användas

såsom en tillfällig åtgärd för att minska belastningen på regeringsrätten,

i varje fall i avvaktan på resultatet av omorganisationen av taxeringsoch

prövningsnämnderna och av övriga åtgärder för en bättre skatteprocess.

Det av utredningen diskuterade uppslaget att avskilja vissa må 1- kategorier från regeringsrättens prövning behandlas ingående av regeringsrättens

flesta ledamöter. Utöver de två av utredningen nämnda målgrupperna,

nämligen nöjesskattemålen samt tull- och varuskattemålen.

fäster ledamöterna uppmärksamheten på ytterligare tre kategorier, som bär

kan komma i fråga. Dessa är dels körkortsmål, dels vissa kommunala

löne- och pensionsmål, vissa tjänstebostadsmål och vissa statsbidragsmål,

dels slutligen målen om straffuppskov. Ledamöterna förordar alt regeringsrätten

befrias från nöjesskattemålen. Beträffande övriga nu nämnda målgrupper

uttalar sig ledamöterna för att dessa, med undantag av tull- och

varuskattemålen, avskiljes från regeringsrättens handläggning samt hemställer

om utredning i detta syfte. — Regeringsrådet Hjärne, med instämmande

av regeringsrådet Thclander, ansluter sig till hemställan om utredning

men förklarar sig icke på förevarande stadium beredda att förorda att

någon av målkategorierna undantages från regeringsrättens upptagande.

Innan de speciella synpunkter vilka från remisshåll anförts med avseende

på de olika målgrupperna redovisas, må återges några för den kommande

bedömningen viktiga påpekanden, som regeringsrättens flesta ledamöter

gjort i detta sammanhang. Ledamöterna anför.

Allmänt må beträffande förevarande mål framhållas, att ehuru de uppräknade

grupperna — med undantag för körkortsmålen — var för sig icke

äro särskilt omfattande det dock ej är anledning underskatta den avlastning,

som ell frånskiljande av desamma skulle medföra. Det rör sig här om

mål, vilka — ehuru de emellanåt ur individens synpunkt kunna te sig mycket

viktiga - dock regelmässigt icke äro av den svårbedömda eller allvarliga

beskaffenhet, att de ej med lika fördel kunna slutligt avgöras annorstädes

än i den högsta förvaltningsdomstolen. I eu lid, då Regeringsrätten

bar eu så betydande balans av taxeringsmål, för vilkas del en fullföljds
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 32 år 1958

begränsning endast långsamt får effekt, är det vidare anledning påpeka, att

ett avskärande av dessa andra målkategorier har förtjänsten att raskare

giva resultat i form av minskad måltillströmning. En avlastning från Kungl.

Maj:t i Regeringsrätten av en del mindre väsentliga målkategorier skulle

f. ö. stå i god överensstämmelse med de strävanden som under det gångna

decenniet inom statsdepartementen gjort sig gällande att — genom delegation

och decentralisering — befria Kungl. Maj :t i statsrådet från olika

smärre ärendegrupper och därigenom bereda bättre tid och utrymme för

viktigare mål och ärenden. Erinras må slutligen att — även bortsett från

den allmänna tendensen mot ökning i måltillströmningen — ytterligare arbetsuppgifter

för Regeringsrätten äro att vänta som resultat av den f. d.

justitierådet Ekberg anförtrodda utredningen om kompetensfördelningen

mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och Regeringsrätten.

Sammanfattningsvis framhålles, att om de ifrågavarande målen — utom

tull- och varuskattemålen — skulle överflyttas till annan slutinstans rillhopa

minst 45 föredragningsdagar om året (av för närvarande ungefär 380)

skulle frigöras.

Beträffande nöj ess kattemålen anför regeringsrättens flesta ledamöter,

att det här rör sig om till stor del enkla mål, gällande små belopp,

och att det saknas anledning antaga, att icke ett slutligt bedömande i kammarrätten

skulle vara till fyllest; för vinnande av enhetlig rättstillämpning

kunde målen lämpligen koncentreras till en division av kammarrätten. Under

1956 har för dessa mål åtgått ungefär 4 hela föredragningsdagar, men

under 1957 antages minst dubbla tiden bliva erforderlig. Vad angår fullföljdsutredningens

synpunkt att med frågans avgörande borde anslå, invänder

ledamöterna, att i vilken form än utredningens förslag genomföres

det knappast är anledning att avstå från den rationalisering av regeringsrättens

arbete, som frånskiljandet av så enkla och förhållandevis oviktiga

mål som nöjesskattemålen utgör, i varje fall ej om målens behandling kräver

en så pass stor del av domstolens arbetstid som under den närmaste

liden synes bli fallet.

En länsstyrelse uttalar sig i samma riktning som regeringsrättens flesta

ledamöter.

En motsatt ståndpunkt kommer till uttryck i bl. a. yttrandet från länsstyrelsen

i Södermanlands län, som menar, att mot den ifrågasatta förändringen

talar den omständigheten att även kammarrätten har en avsevärd

balans att avverka.

Tull- och varuskattemålen har icke i något yttrande föreslagits

skola undantagas från regeringsrättens handläggning. Regeringsrättens

flesta ledamöter anför, alt målen i fråga under 1956 tagit i anspråk 6—7

hela föredragningsdagar, och att en viss ökning är sannolik. Mot en förändring

av instansordningen framhålles, att bedömningen av målen stundom

är relativt krävande; hela målgruppen kan i varje fall ej anses lika enkel

som nöjesskattemålen.

Kör kortsmålen utgör, anför regeringsrättens flesta ledamöter, en

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

betydande de] av regeringsrättens arbetsbörda. Samtliga mål om återkallelse

av körkort upptog under 1955 23 föredragningsdagar och under 1956 26

dagar. En ytterligare stark ökning förefaller oundviklig. Belysande är sålunda,

att antalet under tiden januari—april innevarande år inkomna körkortsmål

är ungefär dubbelt så stort som antalet motsvarande besvär under

de fyra första månaderna 1955 och 1956. Ledamöterna hänvisar i detta

sammanhang till ett år 1954 i yttrande över den Sternerska promemorian av

tio regeringsråd framlagt förslag angående utredning om överflyttning till

allmän domstol av körkortsåterkallelser i de fall som avses under 1. och 2.

i 33 § 1 mom. vägtrafikförordningen. Det framhålles, att det ur arbetsbalansens

synpunkt skulle vara av stort praktiskt värde, om dessa mål —

måhända även fallen under 3. och 4. i det anförda momentet — kunde frånskiljas.

Till förmån för ett avskiljande av åtminstone vissa körkortsmål uttalar

sig vidare riksskattenämnden och en länsstyrelse.

Mot överflyttning av körkortsmål till de allmänna domstolarna uttalar sig

länsstyrelsen i Södermanlands län samt anför, att länsstyrelserna har större

material än domstolarna vid avgörandet av ifrågavarande mål och att länsstyrelserna

därför måste anses bättre skickade att handlägga dessa mål.

I varje fall bör enligt länsstyrelsens uppfattning de i betänkandet avsedda

syftena icke få vara avgörande för frågan om körkortsindragningsfrågornas

inpassande i det rättsliga systemet.

Vad gäller vissa mål o in lön, pension samt bidragsförskott och statsbidrag

därtill anföres i det av regeringsrättens flesta ledamöter avgivna yttrandet

följande.

En översyn av fullföljdsreglerna för de löne- och pensionsmål, som nu

behandlas i regeringsrätten, torde vara påkallad, oavsett att handläggningen

av dylika mål icke för närvarande tager någon större tid i anspråk (2 1/2

ä 3 föredragningsdagar för civil- och ecklesiastikdepartementen). Huvudskälet

är att under senare år för ett flertal grupper befattningshavare i

statsunderstödd och liknande verksamhet, som här avses, löner och pensioner

reglerats i nära anslutning till de för statens befattningshavare gällande

reglementena. Statens allmänna avlöningsreglemente liar gjorts tilllämpligt

å lärare vid högre kommunala skolor och lärare vid vissa statsunderstödda

privatläroverk, särskolor och epileptikerskolor samt å tjänstemän

vid hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser. Vidare lia särskilda

avlöningsreglementen utfärdats för folkskolan, för folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter,

för kyrkomusiker, för präster och för poliser.

Bestämmelserna i" dessa reglementen äro delvis konforma med stadgandena

i statens allmänna avlöningsreglemente, vars tillämpning såvitt gäller de

statsanställda i sista instans prövas av kammarrätten. Då det framstår såsom

olämpligt, att besvärsprövningen rörande tillämpningen av förut angivna

reglementen eller av statens allmänna avlöningsreglemente såvitt gäller

icke statsanställda, lägges hos annan domstol, och då samma principiella

skäl, som tidigare föranlett att mål om de statsanställdas löner och pensioner

i sista instans förlagts till kammarrätten, synas tala för att så sker beträffande

ifrågavarande befattningshavargrupper, bör en överflyttning av

dessa mål från regeringsrätten upptagas till prövning. Vid utredningen tor
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

de jämväl böra prövas, om icke samma instansordning kan gälla i fråga om

motsvarande statsbidragsmål. (Se 2 § 4: o regeringsrättslagen.)

Mål om bidragsförskott och om statsbidrag till sådana förskott, vilka för

närvarande beräknas tillhopa taga omkring 2 föredragningsdagar i anspråk

årligen, torde lämpligen kunna avskiljas från regeringsrätten och förslagsvis

få fullföljas till socialstyrelsen.

Även statskontoret ifrågasätter att regeringsrätten bör befrias från vissa

löne- och statsbidragsmål. Ämbetsverket anför.

Vid en eventuell förstärkning av kammarrättens organisation synes sålunda

böra övervägas, om icke denna domstol kan tjäna som slutinstans

beträffande mål om statligt reglerade löner och pensioner till kommunala

befattningshavare, lielst som kammarrätten nu är sista instans i dylika

mål när det gäller statliga tjänstemän. Även prövningen av vissa statsbidragsfrågor,

exempelvis till polisväsendet, synes kunna överföras till kammarrätten

som slutinstans, försåvitt besvärsrätt överhuvudtaget anses böra

linnas över länsstyrelses eller annan myndighets beslut i dylika frågor.

Beträffande slutligen målen om straff uppskov anför regeringsrättens

flesta ledamöter.

överklaganden med stöd av 83 § lagen om verkställighet av frihetsstraff

m. m. av länsstyrelses beslut rörande straffuppskov utgöra den största delen

av de från justitiedepartementets område härrörande målen. Ifrågavarande

mål äro i allmänhet av ytterst enkel beskaffenhet och i ett betydande

antal fall framstår överklagandet som helt utsiktslöst. Under 1956 åtgingo

lör målen i fråga 4—5 hela föredragningsdagar. Det synes knappast möta

betänklighet att befria regeringsrätten från behandlingen av desamma. Därest

det överhuvud anses erforderligt att vidmakthålla möjligheten till klagan

över länsstyrelses beslut i dessa fall, synes en utväg vara att låta klagan

föras till fångvårdsstyrelsen i den särskilda sammansättning, som angives

i 84 § verkställighetslagen (sakkunnig med domareerfarenhet deltager

i beslutet). Styrelsen borde självfallet bliva sista instans i dylika mål.

Riksskattenämnden tar upp en speciell fråga rörande nämndens möjligheter

att främja taxeringsarbetet och föreslår en utvidgning av förutsättningarna

för meddelande av förhandsbesked. Nämnden

anför.

Det åligger riksskattenämnden att genom rådgivande och vägledande

verksamhet främja en riktig och likformig taxering. De anvisningar till

ledning för taxeringsmyndigheterna, som riksskattenämnden utfärdar såsom

ett led i fullgörandet av denna uppgift, torde hava varit av betydelse

för vinnandet av ökad likformighet inom beskattningen. Dessa anvisningar

äro emellertid icke bindande för beskattningsnämnderna och skattedomstolarna,

varför risk alltid finnes för att en anvisning i vissa fall icke följes.

Däremot har riksskattenämnden i förhandsbeskedsinstitutet en möjlighet

att meddela för skattemyndigheterna bindande beslut. Förhandsbesked

kan emellertid endast gälla en viss skattskyldigs egen taxering och

kan vidare endast meddelas om det för denne är av synnerlig vikt att i

förväg erhålla klarhet om hur en för honom aktuell skattefråga skall bedömas.

Till följd härav kan förhandsbesked som regel endast meddelas om

sökandens framtida handlande är beroende av skattefrågans utgång. Enbart

det förhållandet att frågan gäller ett stort belopp berättigar icke en

sökande att erhålla förhandsbesked. För åstadkommandet av enhetlighet i

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

41

taxeringen vore det emellertid, enligt vad erfarenheten från riksskattenämndens

hittillsvarande verksamhet utvisar, av stor betydelse om nämnden

kunde meddela förhandsbesked i anledning av ett föreliggande prejudikatintresse.

Det är exempelvis vanligt, att organisationer av skilda slag

höra sig för hos riksskattenämnden om skattefrågor som röra deras medlemmar.

Om i sådana fall förhandsbesked beträffande en medlems taxering

kunde meddelas i prejudikatsyfte, skulle utan tvivel mycket arbete inbesparas

för samtliga taxeringsinstanser. Regeringsrättens utslag i mål angående

besvär över förhandsbesked meddelas i regel så snabbt att den aktuella

beskattningsfrågan definitivt hunnit klarläggas redan innan taxering

sker i första instans. Riksskattenämnden har — i syfte att på angivet

sätt främja taxeringsarbetet — meddelat förhandsbesked i några fall, där

prejudikatintresset varit det verkliga motivet. Regeringsrätten bar emellertid

undanröjt beskeden i dessa fall, eftersom formella förutsättningar för

förhandsbesked icke förelegat. Riksskattenämnden föreslår därför, att förordningen

den 1 juni 1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla

förhandsbesked i taxeringsfrågor ändras så att förhandsbesked kan

meddelas även när riksskattenämnden finner det vara av vikt för enhetlig

lagtolkning eller rättstillämpning. Den utvidgning av förhandsbeskedsinstitutet,

som riksskattenämnden sålunda förordar, har nära samband med

nu föreliggande förslag om fullföljdsbegränsning i skattemål, men bör genomföras

oavsett hur sistnämnda fråga löses.

Departementschefen

Utredningen har redovisat och övervägt ett flertal olika möjligheter att

åstadkomma en begränsning av måltillströmningen till regeringsrätten. Den

har därvid stannat för att förorda en allmän fullföljdsbegränsning i taxeringsmål.

Beträffande övriga i sammanhanget diskuterade uppslag intar

utredningen en avvisande hållning. Remissbehandlingen visar, att denna

ståndpunkt i allmänhet godtagits.

För egen del bar jag kommit till den uppfattningen, att de av utredningen

avvisade uppslagen, på något undantag när, inte synes ägnade att ligga till

grund för praktiska åtgärder. De skäl som utredningen anfört härvidlag

synes bärande. Jag kan därför inskränka mig till några korta anmärkningar.

En av de möjligheter utredningen diskuterat är att överföra taxeringsmålen

från regeringsrätten till en särskild högsta skattedomstol. Den fördel

som därmed kunde vinnas skulle närmast vara alt specialiseringen till

skattemålen skulle möjliggöra ett snabbare avdömande av dessa mål.

Frågan om värdet av specialdomstolar behandlades ingående i samband

med rättegångsreformen vid de allmänna domstolarna. Resultatet av de då

gjorda övervägandena blev, alt de dömande uppgifterna i tvistemål och

brottmål så långt möjligt borde samlas bos dessa domstolar. Samma skäl

talar enligt min mening för att den administrativa rättskipningen i högsta

instans liksom hittills är samlad bos regeringsrätten. Vad angår möjligheterna

att åstadkomma ett snabbare avgörande av taxeringsmålen får jag

i likhet med utredningen erinra om att inrättandet av specialdomstolar

städse ökar svårigheterna att åstadkomma en jämn arbetsfördelning mel
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

lan domstolarna och ett fullständigt utnyttjande av tillgängliga arbetskrafter.

Den eftersträvade snabbare handläggningen av taxeringsmål skulle

vid sådant förhållande synbarligen endast kunna vinnas, om det sammanlagda

antalet domare i regeringsrätten och den tilltänkta högsta skattedomstolen

blev större än i den nuvarande regeringsrätten. Inrättandet av en

särskild högsta skattedomstol skulle med andra ord väsentligen få samma

innebörd som en utökning av antalet regeringsråd, och det synes med hänsyn

till vad utredningen anfört sannolikt att den sistnämnda åtgärden i och

för sig skulle kunna ge samma resultat i fråga om snabbheten i taxeringsmålens

handläggning för en mindre kostnad. Då en förstärkning av regeringsrådens

antal nyligen genomförts, saknar emellertid denna fråga för

närvarande aktualitet.

Av nyss angivna skäl synes det även tveksamt, om något är att vinna

genom att taxeringsmålen koncentreras till någon eller några av regeringsrättens

avdelningar. Därest en sådan anordning skulle befinnas praktiskt

fördelaktig, är emellertid regeringsrätten oförhindrad att själv besluta

därom.

Ett annat uppslag, som framförts i diskussionen och som förordats av

några remissinstanser, är att införa fullföljdsavgifter i taxeringsmålen. Härmed

skulle utan tvivel viss effekt kunna uppnås på regeringsrättens arbetsbörda.

En anordning med fullföljdsavgifter möter emellertid enligt min

mening så starka principiella betänkligheter, att den inte bör förordas. Den

skulle rikta sig enbart mot de skattskyldiga. Då en differentiering av avgifternas

storlek i förhållande till de skattskyldigas inkomster av praktiska

skäl svårligen kan genomföras, skulle avgifterna vidare främst drabba mindre

inkomsttagare. Från de skattskyldigas synpunkt torde en fullföljdsavgift

innebära ett hårdare ingrepp än en fullföljdsbegränsning, som tar sikte på

att sålla bort mindre väsentliga mål. I detta sammanhang kan det ha visst

intresse att göra en jämförelse med brottmålsprocessen, som i här aktuella

sammanhang har vissa beröringspunkter med taxeringsprocessen. I brottmål

är en tilltalad, som för talan i högsta domstolen om honom ådömt ansvar,

inte skyldig erlägga fullföljdsavgift men är däremot underkastad fullföljdsbegränsning

enligt regler likartade med dem som gäller tvistemålen.

Riksskattenämnden har i sitt remissyttrande framfört förslag att vidga

nämndens möjligheter att meddela förhandsbesked i fall av prejudicerande

karaktär. Detta förslag synes värt att pröva närmare. Frågan torde, sedan

densamma ytterligare beretts, kunna upptas i särskild ordning.

I detta sammanhang skall till slut med några ord beröras möjligheterna

att avskilja vissa andra mål än taxeringsmål från regeringsrättens prövning.

Regeringsrättens flesta ledamöter har uttalat sig till förmån för åtgärder

i denna riktning. Härvid synes närmast nöjesskattemålen och körkortsmålen

komma i blickpunkten.

Vad nöjesskattemålen angår framlade nöjesskatteutredningen på sin tid

ett förslag av innebörd, att dessa mål skulle fullföljas från länsstyrelserna

till kammarrätten, vilken skulle bli sista instans. I propositionen nr 66 till

1957 års riksdag, vari denna utrednings betänkande anmäldes, uttalade

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 32 år 1958

43

jag, att nämnda fråga inte borde prövas förrän ståndpunkt tagits till den

större frågan om fullföljdsbegränsning i taxeringsmålen. Sedan denna fråga

vunnit sin lösning, avser jag att upptaga spörsmålet om fullföljd i nöjesskattemålen.

Inte heller frågan om körkortsmålen och övriga av regeringsrättens ledamöter

nämnda målgrupper kan upptagas utan närmare utredning.

I nuvarande läge kan emellertid verkligt betydelsefulla lättnader i regeringsrättens

arbetsbörda endast åstadkommas genom inskränkningar i fullföljden

av taxeringsmål. Den enda praktiskt framkomliga vägen synes därvid,

såsom framgår av det anförda, vara att införa en allmän fullföljdsbegränsning

av något slag.

Mot en sådan begränsning har i några yttranden anförts betänkligheter

ur rättssäkerhetssynpunkter. Det har gjorts gällande att den skattskyldige

borde ha en oinskränkt rätt att få sina taxeringar prövade av den högsta

instansen och att en reform sådan som den föreslagna är att betrakta som

ett avsteg från denna princip och därför kan rättfärdigas endast av mycket

starka praktiska skäl.

Enligt min mening kan ett sådant resonemang icke godtagas. Det kan ej

med skäl hävdas att varje skattskyldig har någon principiell rätt att få alla

skattefrågor, även de obetydligaste, prövade i den högsta instansen. Ur rättssäkerhetssynpunkt

avgörande är att samhället tillhandahåller de skattskyldiga

en prövningsorganisation, som i alla instanser arbetar tillfredsställande

och som erbjuder betryggande möjligheter till en rättslig prövning av

beskattningsfrågorna. Ur denna synpunkt kan det icke försvaras att den

högsta instansen är så överhopad med mål, att den icke hinner avverka målen

inom godtagbar tid. Den högsta instansens uppgift bör vara att svara

för rättsutvecklingen främst genom vägledande prejudikat. Fullföljdsbegränsningar

som ger regeringsrätten möjligheter att tillfredsställande fullgöra

sin uppgift inom instanssystemet kan alltså icke anses betänkliga ur

rättssäkerhetssynpunkt; de är tvärtom motiverade av hänsyn till rättssäkerheten.

Till frågan hur en allmän fullföljdsbegränsning i taxeringsmålen lämpligen

bör anordnas skall jag återkomma i det följande.

Y. Utformningen av en allmän fullföljdsbegränsning

Utredningen

Utredningen tar upp vissa principiella huvudfrågor som möter vid utformningen

av en fullföljdsbegränsning av generell karaktär.

Först undersökes huruvida en fullföljdsbegränsning enligt den s. k.

konformitetsprincipcn bör skapas. Detta skulle innebära att

man, i likhet med ett förslag, som diskuterats i motiven till processlagberedningens

förslag till rättegångsbalk (SOU 1938: 44 s. (il), gjorde fullfölj

dsrätten beroende av det i kammarrätten träffade avgörandets karaktär.

Är detta avgörande samstämmigt med prövningsnämndens, skulle fullföljd

cj tillåtas. I motsatt fall skulle det stå parten öppet all fullfölja talan.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

Utredningen anser, att de skäl som för skatteprocessens vidkommande talar

emot den nu diskuterade utvägen i själva verket torde vara betydligt starkare

än de skäl som förmådde processlagberedningen att förkasta motsvarande

anordning för den allmänna processens del. Utredningen anför.

Till grund för den här åsyftade tanken ligger att ett kammarrättens avgörande,

som innebär fastställelse av prövningsnämndens beslut, skulle utgöra

större garanti för ett riktigt bedömande än då kammarrättens utslag

medför ändring av prövningsnämndens beslut. Härav skulle följa att behovet

av fullföljd vore mindre vid avgöranden av det förra slaget än vid

de andra avgörandena. Ett sådant antagande synes emellertid icke överensstämma

med det verkliga förhållandet. En statistisk stickprovsundersökning

omfattande första halvåret 1954 visar att regeringsrättens ändringsprocent

är ungefär lika stor, vare sig kammarrätten gjort ändring i prövningsnämndens

beslut eller ej (36,2 % resp. 35,5 %). Den här antydda

grunden för fullföljdsbegränsning måste därför redan av detta skäl anses

olämplig, även om den i och för sig skulle medföra en ganska effektiv

minskning av antalet fullföljda mål. Enligt den nyssnämnda stickprovsundersökningen

skulle man kunna räkna med en minskning av besvärsfrekvensen

av över 60 %. Vidare förutsätter den ifrågavarande principen framför

allt ett väl utvecklat processuellt förfarande i underinstanserna. Härutinnan

torde — såsom redan framhållits — alltjämt föreligga alltför stora

brister.

Utredningen har stannat för den metod, som processlagberedningen slutligen

valde och som lagfästes i den gällande rättegångsbalken, nämligen

fullföljdsbegränsning genom prövningstillstånd. Utgångspunkten

för ett sådant system för fullföljdsbegränsning är att i varje

fullföljt mål regeringsrättens prövning skall bero av särskilt tillstånd. Härigenom

kan enligt utredningen åt fullföljdsreglerna ges en smidigare och

efter förhållandena i varje särskilt fall mera anpassbar utformning. De huvudsakliga

grunderna för prövningstillstånd bör dock under alla omständigheter

vara angivna i författningen. Genom alt använda en metod för

fullföljdsbegränsning liknande den som tillämpas för fullföljd till högsta

domstolen, vinner man, anför utredningen, den stora fördel som enhetlighet

inom de olika processområdena måste anses innebära. Enhetligheten

får å andra sidan icke bliva ett självändamål, utan hänsyn måste också

tagas till de särskilda synpunkter som beskattningssystemet ger anledning

till.

Eu viktig utgångspunkt vid utformningen av fullföljdsreglerna har för

utredningen varit att dessa skall bygga på en öppen belopp sspärr,

en s. k. summa revisibilis. Utredningen har härvid haft att taga ställning till

den alternativa ordningen att man, med hänsyn till skattemålens särart,

utan någon sådan beloppsgräns överlåter åt regeringsrätten att mera fritt

efter vissa angivna grunder besluta om prövningstillstånd.

I den diskussion inom regeringsrätten, som utmynnade i de av ledamöterna

den 5 oktober 1954 avgivna yttrandena, vann det senare alternativet

den största anslutningen.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

Såsom skäl härför anfördes bland annat, att vad man i allmänhet hade

emot metoden med en summa revisibilis (liksom även förslagen om stämpelavgift

och om fullföljdsavgift) vore, att rätten till fullföljd skulle bero

på hur stort värde, uttryckt i absoluta tal, som målet gällde, medan målets

betydelse för den enskilde rimligtvis borde mätas på annat sätt, i relation

till hans ekonomiska förhållanden. Att mindre inkomsttagare i princip skulle

vara utestängda från fullföljd till högsta instans vore icke tilltalande.

Om någon sådan metod för begränsning av fullfölj dsrätten skulle införas,

vore det därför antagligt, att gränsen skulle sättas ganska lågt, så att endast

sådana mål skulle avskäras, som även för mindre inkomsttagare kunde

anses mindre betydelsefulla, alltså bagatellmål i egentlig mening. I så

fall bleve begränsningen av mycket liten betydelse för frågan om regeringsrättens

arbetsbelastning. Om återigen gränsen sattes tämligen högt, så högt

att den finge verklig betydelse i fråga om belastningen, vore det nödvändigt

att stadga betydelsefulla undantag, så att efter dispens även mål under

värdegränsen skulle kunna fullföljas på särskilda skäl. Då man undersökte,

huru sådana dispensregler borde utformas, komme man emellertid

osökt in på tanken, om icke värdegränsen hellre borde slopas och dispensreglerna

göras till huvudsak, eller med andra ord om icke rätten till fullföljd

borde göras beroende av ett i varje särskilt fall meddelat prövningstillstånd.

Det kunde icke vara något tvivel om att av de olika metoder för

begränsning av tillströmningen, som varit diskuterade, denna vore den mest

effektiva, samtidigt som den ginge fri från den kritik, som alltid kunde

riktas mot stela värdegränser.

I stället för en summa revisibilis föreskrevs alltså i det förslag tdl fullfölj

dsbestämmelser, som framfördes på grundval av den nu redovisade

meningen, att prövningstillstånd finge meddelas bland annat, om särskilda

skäl förekomme för talans prövning med hänsyn till att målet hade synnerlig

vikt för klaganden. Den intressebedömning som därvid komme i fråga

sades fullfölja samma syfte som en summa revisibilis men toge icke som

denna sikte på ett i absoluta tal angivet värde utan ställde spörsmålet i relation

till klagandens ekonomiska förhållanden: hans inkomster, utgifter,

tillgångar och skulder, för en jordbrukare fastighetens storlek, för en rörelseidkare

företagets omsättning o. s. v. Med formuleringen »synnerlig vikt»

åsyftades, att från fullföljd skulle avskäras icke endast bagatellmål, utan

alla mål, som ej för klaganden hade ett betydande intresse. Givet vore,

anförde man, att vid tillämpning av detta stadgande i regeringsrättens

praxis komme att utbilda sig vissa principer för bedömandet av frågan, i

vilket förhållande ett omtvistat värde borde stå till klagandens årsinkomst,

förmögenhet eller årsomsättning för att prövningstillstånd skulle meddelas.

Men det låge i sakens natur, att dessa principer icke skulle vara stela utan

giva rum för ett hänsynstagande till omständigheterna i det enskilda fallet.

Utredningen har efter övervägande av de båda nämnda alternativen föi

sin del anslutit sig till systemet med en fast summa revisibilis. Utredningen

förklarar sig vara medveten om systemets nackdelar men anser av flera

skäl den ifrågavarande metoden vara att föredraga framför metoden med

en friare tillståndsprövning. I första hand är utredningens ställningstagande

i denna fråga betingat av utredningens, i det följande närmare redovisade,

förslag rörande grunderna för meddelande av prövningstillstånd. Utredningen

anför.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

Skälet till att utredningen valt summa-revisibilismetoden är närmast, att

en summa revisibilis av utredningen anselts vara en naturlig konsekvens

av en av de alternativa förutsättningar för meddelande av prövningstillstånd,

som utredningen uppställt i sitt förslag. Frånsett möjligheterna till

fullföljd av talan på grund av prejudikat- och intressedispens, vilka icke

gjorts beroende av någon värdegräns och som kommer att närmare behandlas

i ett senare sammanhang, har utredningen nämligen såsom förutsättning

för prövningstillstånd i övriga fall uppställt, att anledning förekommer

till ändring i det slut, vartill kammarrätten kommit, eller eljest med

hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekommer för talans prövning.

Det är här alltsa, i likhet med motsvarande regel i rättegångsbalken, främst

fråga om fullföljd på grund av ändringsdispens. Utredningen har av skäl,

till vilka utredningen senare skall återkomma, föredragit denna grund för

prövningstillstånd framför en sådan allmän klausul om prövningstillstånd

med hänsyn till målets synnerliga vikt för klaganden, varom förut talats.

Men då den av utredningen valda grunden icke, såsom fallet är med den

andra klausulen, innefattar någon bedömning av den fullföljda talans betydelse

i förhållande till klagandens ekonomiska förhållanden, har det blivit

nödvändigt att komplettera den angivna grunden med en spärr av något

slag. Det har ansetts naturligt, att denna spärr, för att effektivt tjäna syftet

att åstadkomma en minskad måltillströmning, skolat utformas enligt summa-revisibilismetoden.

Visserligen medger, anför utredningen vidare, eu sådan fast värdegräns

inte alltid samma smidighet i tillämpningen som den förut omtalade friare

metoden men å andra sidan är denna senare metod behäftad med vissa olägenheter

som man torde ha svårt att bortse från. Man får nämligen enligt

utredningens mening antaga, att regeringsrätten vid en bedömning enligt

den friare metoden utan någon fastställd värdegräns internt korame att

i äkna med vissa värdegränser för olika inkomstlägen. I vissa fall kunde regeringsrätten

med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet tillåta

sig att frångå dessa värdegränser. Vilka dessa värdegränser skulle vara och

under vilka förutsättningar man kunde räkna med ett frångående av värdegränserna

skulle undandra sig de skattskyldigas och andra utomståendes

bedömande. För dessa skulle tillståndsprövningen enligt den friare metoden

därför vid en jämförelse mellan förhållandevis likartade fall med olika

utgång lätt kunna ge intryck av en viss godtycklighet, vilket icke är tilltalande.

I ovisshet om var värdegränserna ginge och när dessa kunde frångås,

skulle de skattskyldiga kanske oftare än eljest frestas att fullfölja sin talan

även i bagatellmål i förhoppning om att prövningstillstånd ändock skulle

medges. Därmed skulle också den eftersträvade minskningen av besvärsfrekvensen

i någon mån motverkas. Med hänsyn till de anförda omständigheterna

synes därför enligt utredningens uppfattning en i författningen uttryckligen

angiven värdegräns till ledning för såväl de skattskyldiga som

övriga berörda parter vara en mera tillfredsställande anordning. Genom en

differentiering av summa revisibilis kan hänsyn tagas till den ofta framförda

invändningen att en fast värdegräns missgynnar de lägsta inkomsttagarna,

så att de därigenom hindras från att fullfölja sin talan i fall, då

tvistebeloppet är lågt men likväl av ekonomisk betydelse för klaganden.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 32 år 1958

47

I fråga om belopp sspärrens anknytning anför utredningen,

att det vore mest konsekvent att beloppsspärren i skattemål anknötes till

en viss summa uträknad skatt, eftersom tvisten till sist går ut på ett bedömande

av hur mycket den skattskyldige har att erlägga i skatt. Det skulle

emellertid enligt utredningens mening ställa sig för komplicerat att i varje

särskilt fall räkna ut det omtvistade skattebeloppet. Särskilt för den skattskyldige

skulle det vara svårt att bedöma när summa revisibilis vore uppnådd.

Utredningen har i stället förordat metoden att anknyta spärren till

storleken av ett i inkomst- eller förmögenhetsuppskattningen ingående omtvistat

belopp såsom betydligt enklare och mera praktisk att tillämpa för

alla parter.

Utredningens förslag företer i förhållande till rättegångsbalkens motsvarande

föreskrifter den olikheten, att fullföljd enligt det förra medges under

förutsättning att ändringsyrkandet uppgår till visst belopp, under det att

fullföljdsrätten enligt rättegångsbalken är beroende av om värdet av vad

parten tappat i hovrätten uppgår till summan i fråga. Utredningen erinrar

om, att den i rättegångsbalken gjorda anknytningen till värdet av vad vederbörande

tappat i hovrätten innebar vid regelns införande ett frångående

av ett tidigare förslag, i vilket man anknutit till ändringssökandet.

Detta förklarades med att man därigenom bl. a. ville vinna den fördelen,

att hovrätten redan i samband med utslaget i målet kunde ge till känna, huruvida

målet finge fullföljas. För civilmålens del är nämligen mera utförliga

besvärshänvisningar betingade bl. a. av att flera parter kan uppträda i processen

med skilda yrkanden och av att det gäller att reglera överklagandet

i fråga om moment i processen, till vilka skattemålen icke har någon motsvarighet,

såsom i fråga om rättegångskostnaderna. Mot fördelen av att i

hovrättens utslag kunna ge anvisningar om fullföljdsrätten ansågs det väga

lätt, om parten undantagsvis skulle fullfölja sin talan i mindre omfattning

än han gjort den gällande i de lägre instanserna. I skattemålen föreligger

enligt utredningens mening icke samma behov av för det särskilda fallet

utformade speciella besvärshänvisningar. En generell besvärshänvisning i

kammarrättens utslag, i vilken förutsättningarna för erhållande av prövningstillstånd

anges, torde vara tillräcklig. Och i motsats till vad som nyss

sagts om civilmålen kan man befara att en anknytning av summa revisibilis

i skattemålen till vad parten tappat i kammarrätten i betydligt högre grad

komme att lämna vägen öppen för fullföljd av jämväl smärre beloppstvister.

Taxeringsmålen rör nämligen ofta ett flertal poster, som var för sig kan

vara obetydliga men tillsammans uppgår till ett jämförelsevis högt belopp.

Det framstår därför som mera angeläget att i fråga om skattemålen låta

ändringsyrkandets omfattning vara avgörande för fullföljdsrätten, om man

vill uppnå syltet, att endast mål av viss betydenhet skall få föras upp till den

högsta instansen. Mot eu sådan anordning kan möjligen invändas, att ordalagen

skulle tillåla parten alt under alla förhållanden yrka ändring med

belopp överstigande summa revisibilis för att därigenom bevara möjligheten

till fullföljd av sin talan. Enligt utredningens uppfattning bör farhågor
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

na för ett missbrukande av summa revisibilis-regeln på detta sätt icke överdrivas.

I den mån ändringsyrkandet saknar täckning genom att omfatta

mera än vad som yrkats i underinstanserna, bör således frågan om prövningstillståndet

bedömas som om parten endast fullföljt sitt tidigare yrkande.

Däremot är parten givetvis oförhindrad att inom ramen för sina

tidigare yrkanden hos den högsta instansen yrka ändring med belopp som

uppgår till eller överstiger summa revisibilis, även om hans intresse att

överklaga närmast hänför sig till något belopp som understiger nämnda

summa. Detta finner utredningen emellertid icke böra tillmätas alltför stor

betydelse.

Vid bedömningen av storleken av det belopp, som skall utgöra

summa revisibilis har utredningens tanke varit, att partens talan

hos regeringsrätten för erhållande av prövningstillstånd i allmänhet skall

gå ut på ändring i taxeringen till ett belopp av minst 2 000 kronor, såvitt

angår inkomsttaxering, och minst 50 000 kronor, såvitt angår förmögenhetstaxering.

Endast om den enligt kammarrättens utslag för statlig eller

kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten understiger 10 000 kronor

skall summa revisibilis beräknas till ett lägre belopp, nämligen en femtedel

av den taxerade inkomsten. Denna lägre summa revisibilis har valts

med tanke på de mindre inkomsttagarna. I praktiken kommer den vanligaste

spärrgränsen alltså att gå vid 2 000 kronor. Utredningen anför.

Vid valet av beloppsspärr har utredningen sökt förbehålla rätten att fullfölja

talan till sådana mål, i vilka utgången kan anses vara av verklig ekonomisk

betydelse för de skattskyldiga. I den mån det icke är fråga om mål

som föranleder prejudikats- eller intressedispens bör nämligen tyngdpunkten

läggas på målets ekonomiska intresse för klaganden. Detta intresse får

enligt utredningens mening icke vara för obetydligt, om det skall kunna

motivera igångsättandet av hela den dyrbara apparat, som ett fullföljande

till den högsta instansen innebär. Vad som skall anses vara ett tillräckligt

betydande ekonomiskt intresse kan givetvis bedömas olika för skattskyldiga

i olika inkomstlägen. Ur denna synpunkt kunde det vara befogat med en

serie beloppsspärrar för de olika inkomstlägena. Med det nämnda undantaget

för inkomsttaxeringar under 10 000 kronor har utredningen emellertid

föredragit att, såsom skett i rättegångsbalken, uppställa en gräns, vid

vilken det helt allmänt kan sägas, att tvistebelopp ovanför gränsen representerar

ett så pass betydande intresse att besvärsrätt i högsta instans är befogad

och att tvistebelopp under gränsen icke motiverar sådan besvärsrätt.

Utredningen har, såsom redan framgått, ansett den ur de angivna synpunkterna

lämpliga gränsen böra gå vid 2 000 kronor vid inkomsttaxeringen,

frånsett taxeringarna under 10 000 kronor.

Beloppet 2 000 kronor är visserligen högre än den summa revisibilis, som

enligt rättegångsbalken gäller för de civila tvistemålen, eller 1 500 kronor,

men med hänsyn till att det senare beloppet bör jämföras med den skatt,

som i det särskilda fallet belöper på tvåtusenkronorsbeloppet i skattemålen,

blir summa revisibilis i skattemålen i själva verket normalt lägre än motsvarande

summa i civilmålen. Räknar man med 30—50 procent marginalskatt

som mera normalt, rör det sig alltså om en skatt på 600—1 000 kronor

på ett tvistebelopp av 2 000 kronor. Med hänsyn till skatteskärpningen i de

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

49

högre inkomstskikten och med tanke på att det här gäller att reglera ett förhållande

av så känslig natur, som det allmännas skatteanspråk mot den enskilde

skattebetalaren utgör, lärer den allmänna spärren icke gärna kunna

sättas högre i inkomsttaxeringsmålen än utredningen föreslagit. Å andra

sidan har utredningen icke ansett sig kunna sätta denna gräns lägre, bortsett

från taxeringarna under 10 000 kronor, om fullföljdsbegränsningen skall

kunna få den mera påtagliga effekt som man eftersträvar.

I utredningens förslag angives grunderna för meddelande av

prövningstillstånd, i nära överensstämmelse med vad som föreskrivits

för fullföljd av talan till högsta domstolen, i två huvudpunkter.

Enligt den första punkten skall prövningstillstånd meddelas om för enhetlig

lagtolkning eller rättstillämpning är av vikt, att talan prövas av regeringsrätten,

eller parten visar, att talans prövning eljest skulle hava synnerlig

betydelse utöver det mål, varom är fråga. Här åsyftas s. k. prejudikat-

och intressedispens.

I den andra huvudpunkten angives såsom grund för prövningstillstånd att

anledning förekommer till ändring i det slut, vartill kammarrätten kommit,

s. k. ändringsdispens, eller att eljest med hänsyn till omständigheterna

i målet skäl förekommer för talans prövning. Den senare grunden betecknas

av utredningen som en allmän reservbestämmelse.

Fullföljdsrätt enligt första punktens första led (prejudikatdispens)

förutsätter att talans prövning i regeringsrätten är av vikt i prejudikathänseende.

Beträffande enhetligheten i rättstillämpningen erinrar

utredningen om att det inom skatteområdet icke är ovanligt att bedömningen

av en viss fråga berör ett mycket stort antal skattskyldiga. Detta kan

ofta ge upphov till serier av mål i de olika instanserna. Vid övervägande av

frågan om prövningstillstånd torde därför hänsyn böra kunna tagas till

att den högsta instansens avgörande i ett typfall kan vara till vägledning för

de övriga likartade fallen och förhindra att dessa i onödan föres vidare genom

instanserna. Utredningen framhåller, att man enligt den angivna grunden

icke, såsom enligt rättegångsbalken, för erhållande av prövningstillstånd

kräver att prövningen har »synnerlig» vikt. Skillnaden motiveras av

att processmaterialet har en annan struktur inom skatterätten än inom

rättegångsbalkens tillämpningsområde.

Med den nyss berörda grunden har i utredningens förslag jämställts det

fall, att parten visar, att talans prövning har synnerlig betydelse utöver det

mål, varom är fråga, d. v. s. att skäl föreligger till intressedispens.

Liksom i det förra fallet är talans prövning betingad av omständigheter,

som ligger utom det föreliggande målet. Såsom exempel på dylika omständigheter

anför utredningen, att regeringsrättens avgörande i ett taxeringsmål

återverkar på utgången i ett vid allmän domstol anhängigl mål angående

falskdeklaration. Vidare nämnes fall då inkomsttaxeringens slutliga

bestämning är av betydelse för tillämpningen av andra skatteförfattningar,

såsom t. ex. enligt 2 § förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt

för ackumulerad inkomst eller 26 § förordningen om arvsskatt och gå
1

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml.Nr 32

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 32 år 1958

voskatt. Ett ytterligare exempel är att målet rör en fråga som kan väntas

återkomma vid den skattskyldiges taxeringar flera år i följd. Däremot får

enligt utredningens mening hänsyn icke tagas till sådant som att taxeringens

fastställande medför ekonomiska svårigheter för den skattskyldige. Ej

heller är det, anför utredningen, vid intressedispens såsom vid prejudikatdispens

erforderligt att skäl föreligger att göra ändring i kammarrättens utslag.

Vad som fordras är att talans prövning har betydelse för vederbörande

i visst avseende i den meningen att utgången har rättsliga återverkningar.

Det villkor för prövningstillstånd, som enligt den andra huvudpunkten

hänför sig till utsikten till ändring i kammarrättens utslag (ändringsdispens)

har, såsom av det tidigare anförda redan framgått, i utredningens

förslag sammankopplats med en summa revisibilis-spärr, så att frågan om

möjligheten att erhålla prövningstillstånd är beroende av ändringsyrkandets

beloppsmässiga storlek. Detta gäller emellertid enligt förslaget endast i sådana

fall, då den fullföljda talan omedelbart hänför sig till en inkomst- eller

avdragspost, som direkt påverkar beräkningen av den skattskyldiges sammanräknade

nettoinkomst eller beräkningen av den skattskyldiges behållna

förmögenhet och som alltså kan till beloppet fixeras. I åtskilliga skattemål

är en dylik beloppsmässig avgränsning av yrkandets storlek icke möjlig eller

lämplig, såsom när tvisten rör frågan huruvida makar skall sam- eller särtaxeras.

För dylika fall skall någon summa revisibilis icke gälla; ej heller

när tvisten rör andra allmänna avdrag vid inkomsttaxering än avdrag för underskott

å förvärvskälla.

Utredningens förslag till närmare utformning av summa revisibilis skall

behandlas i ett följande avsnitt i samband med detalj motiveringen.

Till sitt förslag om ändringsdispens knyter utredningen följande mera allmänna

reflexion.

Att utsikten till ändring i det överklagade utslaget uppställts såsom dispensgrund

innebär ett direkt erkännande av att den högsta administrativa

instansens främsta uppgift är att skipa rätt i det enskilda fallet och att, i

fall av behov, ändra underinstansernas beslut. Hur grunderna för prövningstillstånd

än utformas, torde man icke kunna undgå att vid dispensprövningen

på ett eller annat sätt taga hänsyn till omständigheten att riktigheten

av det utslag som överklagas kan ifrågasättas i något avseende. Ur

rent praktisk synpunkt torde utsikten till ändring i det aktuella fallet

komma i förgrunden vid bedömningen. Utredningen har därför ansett detta

böra komma till uttryck i reglerna om prövningstillstånd. Samma synpunkter

torde för övrigt ha gjort sig gällande vid utformningen av motsvarande

regler i rättegångsbalken. Processlagberedningen hade nämligen såsom dispensskäl

föreslagit, att med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomrne

till alt talan borde prövas av högsta domstolen. Därmed avsågs

enligt processlagberedningen i första hand, att det kunde antagas, att högsta

domstolen komme att i anledning av partens talan göra ändring i hovrättens

dom eller slutliga beslut. Utskottsbehandlingen i riksdagen ledde

till att det sistnämnda skälet direkt inskrevs i bestämmelserna i fråga och

därmed sköts i förgrunden. Att för skatteprocessens del intaga en annan

ståndpunkt torde knappast vara befogat. I vart fall finns ingen anledning

att på denna punkt uppställa strängare förutsättningar för fullföljd av talan

än enligt rättegångsbalken.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

51

Den möjlighet att meddela dispens med hänsyn till omständigheterna

i målet, vilken utredningens förslag innefattar, har förestavats

av behovet att ha en allmän reservbestämmelse. Utredningen anför,

att fall kan tänkas uppkomma, då utan att anledning föreligger till ändring

i det överklagade utslaget, det likväl med hänsyn till omständigheterna kan

finnas skäl för talans prövning.

I rättegångsbalkens förarbeten har som exempel på dylika omständigheter

nämnts, att ett viktigt allmänt eller enskilt intresse påkallade, att

talan prövades av högsta domstolen. Detta kunde inträffa t. ex. då starkt

delade meningar yppats i de lägre instanserna eller målet vore av stor social

betydelse, liksom då målet rörde grovt brott eller betydande ekonomiska

värden eller då en förut ostraffad person dömts till ansvar för vanärande

brott. Man synes in. a. o. ha tagit sikte på att det skall vara fråga om mål

av mera uppseendeväckande slag. Enligt utredningens mening lärer detta

skäl endast sällan kunna bli aktuellt inom skatteprocessen. Däremot träder,

anför utredningen, en annan, rent praktisk synpunkt i förgrunden. Om ett

mål är mycket stort och invecklat, måste en föredragning för ett bedömande

huruvida prövningstillstånd kunde medges enligt någon av de vanliga dispensgrunderna

i allmänhet vara så utförlig, att särskild dispensföredragning

skulle framstå som dålig arbetsekonomi med tanke på den förnyade

föredragning som kanske ändå måste ske inför en dömande avdelning. I mål

av åsyftad art bör därför prövningstillstånd kunna beviljas så gott som omedelbart.

Utredningen betonar emellertid, att den bär berörda grunden för

prövningstillstånd är avsedd för tillämpning endast i enstaka undantagsfall

och icke får missbrukas.

Ett annat skäl som inom ramen för den nu behandlade dispensgrunden

enligt utredningens åsikt kan tänkas tala för prövningstillstånd är den omständigheten

att dylikt tillstånd meddelats annan part i målet. I enlighet

härmed kan alltså taxeringsintendent meddelas prövningstillstånd, om den

skattskyldige erhållit sådant tillstånd eller omvänt. Härigenom kan regeringsrätten

beredas möjlighet att pröva målet i vidare omfattning och mera

allsidigt än eljest.

I samband med behandlingen av de olika grunderna för prövningstillstånd

tar utredningen upp den principiella frågan om omfattningen av

meddelad dispens och uttalar den meningen att, därest prövningstillstånd

meddelats, detta bör omfatta kammarrättens utslag i dess helhet,

såvitt parten fullföljt talan däremot. Om skattskyldig erhållit prövningstillstånd

med hänsyn till önskvärdheten av enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning

beträffande viss fråga och den skattskyldige klagat jämväl beträffande

annan fråga, kommer sålunda enligt utredningens förslag tillståndet

att gälla även denna andra fråga, även om grund för prövningstillstånd

icke kunnat åberopas beträffande den senare frågan. Det har nämligen, med

tanke på att olika frågor i ett mål ofta kan sammanhänga med varandra på

ett eller annat sätt, synts utredningen angeläget att undvika en olämplig

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition, nr 32 år 1958

uppdelning av målet. Man tillgodoser därmed också, så långt det är möjligt

inom ramen för den fullföljda talan, önskemålet att åstadkomma en riktig

och rättvis taxering. Det må nämnas, att de av utredningen föreslagna fulllöljdsbestämmelserna

bygger på den allmänna förutsättningen, att den talan

som föres i den högsta instansen icke är en annan än den, som förts i underinstanserna.

Beträffande dom för heten i regeringsrätten vid behandling av frågor

om prövningstillstånd erinrar utredningen om att enligt reglerna för

den allmänna domstolsprocessen högsta domstolen vid sådan handläggning

är beslutför med tre ledamöter. Utredningen anser övervägande skäl tala för

att motsvarande regel får gälla beträffande regeringsrätten. Det anmärkes

att riksdagen den 18 maj 1956 såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling

antagit sådan ändring av 22 § 2 mom. regeringsformen att hinder

icke skall möta mot att i allmän lag bestämma regeringsrådens antal till

lägre än fyra vid handläggning av fråga om fullföljdstillstånd. Under förutsättning

att grundlagsändring kommer till stånd föreslår utredningen, att

1 regeringsrättslagen skall införas föreskrift att i behandling av frågor om

prövningstillstånd tre ledamöter skall deltaga. Vidare föreslås omröstningsbestämmelser

motsvarande dem som finns i 3 kap. 7 § rättegångsbalken.

Förslaget innebär att, då fråga är om prejudikat- eller intressedispens, prövningstillstånd

skall beviljas, om två ledamöter är ense därom. Då det gäller

fullföljd på grund av den andra huvudregeln, d. v. s. om anledning förekommer

till ändring i det slut, vartill kammarrätten kommit, eller eljest med

hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekommer för talans prövning,

skall det för erhållande av tillstånd vara tillräckligt att någon ledamot röstar

härför.

Utredningen har i olika avseenden undersökt verkan av de föreslagna

reglerna om fullföljdsbegränsning. Utredningen

framhåller att varje förhandsberäkning av målbortfallet och den motsvarande

tidsvinsten för regeringsrätten av naturliga skäl måste bliva ganska

osäker.

För att i någon mån belysa verkningarna av en summa revisibilis, motsvarande

ett lägsta tvistebelopp av 2 000 kronor, upplyser utredningen att

det vid en verkställd genomgång av mål, vilka avgjorts i regeringsrätten

under åren 1954 och 1955, befunnits att antalet mål, i vilka tvistebeloppet

understigit 2 000 kronor, under 1954 uppgått till 360 av 1 007 undersökta

mål eller omkring 36 procent och under 1955 till 512 av 1 287 undersökta

mål eller omkring 40 procent. Målen avseende tvistebelopp överstigande

2 000 kronor uppgick alltså till omkring 64 procent respektive 60 procent.

Sättes gränsen vid ett lägsta tvistebelopp av 2 000 kronor, synes man således

kunna räkna med ett automatiskt målbortfall av omkring en tredjedel, vilket

utredningen anser innebära en ganska tillfredsställande minskning av

regeringsrättens arbetsbelastning. Målen tillhörande den högsta undersökta

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

53

beloppskategorien, d. v. s. mål avseende tvistebelopp om 5 000 kronor och

däröver, uppgick för båda de undersökta åren till omkring 36 procent och

omfattade således ungefärligen lika stor andel av det totala antalet undersökta

mål som målen under 2 000 kronor. Följande uppställning visar undersökningens

resultat beträffande tvistebeloppens storlek.

Tvistebelopp

1954

1955

Bolag

Andra

Summa

Bolag

Andra

Summa

5 000—

103

262

365

132

330

462

3 000—4 999

25

119

144

45

129

174

2 500-2 999

6

50

56

18

43

61

2 000-2 499

5

77

82

7

71

78

1 500—1 999

3

66

69

9

64

73

1000-1499

11

78

89

16

127

143

500- 999

10

94

104

27

102

129

- 499

8

90

98

9

158

167

171

836

1007

263

1024

1287

Av uppställningen framgår hur tvistebeloppen fördelar sig mellan bolag

och andra skattskyldiga med avseende å beloppens storlek.

Då det möjligen kunde vara av intresse att också få en uppfattning om

de i målen gjorda yrkandenas beloppsmässiga relation till de taxeringar det

gällde, gjordes vid den förenämnda undersökningen även följande uppställning.

Procent av tax.

1954

1955

Bolag

Andra

Summa

%

Bolag

Andra

Summa

%

100-76

72

146

218

21

16

183

199

16

75—51

11

81

92

9

25

105

130

10

50-26

15

173

188

19

39

187

226

18

25—21

10

72

82

8

12

66

78

6

20-16

8

69

77

8

8

48

56

4

15-11

11

67

78

8

31

125

156

12

10- 6

16

87

103

10

63

85

148

11

5-

28

141

169

17

69

225

294

23

171

836

1 007

263

1024

1287

Av sammanställningen framgår bl. a. att de mål i vilka tvistebeloppen

uppgick till It) procent och därunder av taxeringen utgjorde omkring 27

procent under 1954 och omkring 34 procent under 1955. För tydlighetens

skull bör kanske framhållas att de olika gränserna i de båda ovanintagna

uppställningarna icke på något sätt sammanfaller. Undersökningarna har

emellertid, framhåller utredningen, icke givit vid handen att tvistebeloppets

relation till taxeringen borde tagas till utgångspunkt för bestämmande

av summa revisibilis även i fråga om taxeringar över 10 000 kronor.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungi. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

Beträffande mål angående förmögenhetstaxering har utredningen såsom

förutsättning för prövningstillstånd uppställt ett lägsta tvistebelopp av

50 000 kronor. Beloppet är alltså lika stort som det vid betänkandets avgivande

skattefria bottenskiktet samt vart och ett av de två lägsta skikten

i den vid denna tidpunkt för förmögenhetsbeskattningen gällande skatteskalan.

Med hänsyn till skattesatserna enligt nämnda skala innebär den sålunda

föreslagna summa revisibilis i själva verket en betydligt lägre spärr än

den som gäller vid inkomsttaxeringsmålen. Beloppsspärren i fråga kan därför

enligt utredningens uppfattning knappast anses för hög.

För att få eu uppfattning om i vilken utsträckning prövningstillstånd

kan komma att vägras och beviljas har utredningen undersökt, huru eu

dispensprövning efter de föreslagna grunderna kunde antagas ha utfallit

beträffande de mål, som avgjorts i regeringsrätten under de fem första månaderna

av 1954. Det befanns därvid att prövningstillstånd sannolikt skulle

vägrats i 267 mål och beviljats i 201 mål av 468 mål angående inkomst- och

förmögenhetstaxering, vilka prövades av regeringsrätten under sagda period.

Detta innebär således ett bortfall av inte mindi''e än 57 procent. Därvid

har räknats med en summa revisibilis, innebärande att tvistebeloppet måste

avse minst 2 000 kronor. Den inbesparing i tid som kan vinnas för regeringsrättens

vidkommande blir, anför utredningen, givetvis betydligt mindre

än nämnda procenttal. Beräkningen av tidsvinsten är beroende av flera

osäkra faktorer. Utredningen har i följande kalkyl gjort ett försök till eu

dylik beräkning. Kalkylen utgår från att antalet fullföljda mål utan någon

fullföljdsbegränsning uppgår till 2 000 mål per år. Antalet mål i vilka föreskriven

summa revisibilis icke uppnåtts, skulle i enlighet med en för åren

1954 och 1955 gjord undersökning kunna beräknas till omkring en tredjedel.

Då emellertid talan sannolikt kommer att fullföljas i vissa fall, oaktat

summa revisibilis icke uppnåtts, har i kalkylen det automatiska målbortfallet

antagits till allenast en fjärdedel. Det totala målbortfallet, inberäknat

det bortfall, som sker genom vägrat prövningstillstånd, har beräknats till

omkring 50 procent (jämför procenttalet 57 ovan) enligt följande.

Totalt målantal .......................................... 2 000

Automatiskt bortfall 25 %.................................. 500

Mål att föredragas för prövningstillstånd .................. 1 500

Bortfall genom vägrat » .................. 500

Återstår efter totalt bortfall .............................. l 000

Tidsberäkningen utgår från en genomsnittlig föredragningstid av 7,5 minuter

per mål om prövningstillstånd, vilket innebär att 32 dylika mål medhinnes

varje föredragningsdag om fyra timmar. Vid den fullständiga föredragningen

efter erhållet prövningstillstånd beräknas en målavverkning av

10 mål per dag, enär de mål för vilka prövningstillstånd medgives sannolikt

kräver något längre genomsnittlig föredragningstid än som i genomsnitt

åtgick under åren 1954 och 1955, då omkring 12 mål hann föredragas under

en dag. Med dessa antaganden fås följande resultat.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

Föredragn. av 1 500 mål (32/dag)................ = ca 47 dagar

» » 1 000 » (10/dag)................ = ca 100 »

ca 147 dagar

Fullst. föredr. av 2 000 mål (12/dag) ............ = ca 167 »_

Skillnad = tidsvinst............................ ca 20 dagar

Den sålunda försiktigt beräknade tidsvinsten motsvarar omkring 12 procent

av föredragningstiden för 2 000 mål under åren 1954 och 1955. Utredningen

anför ytterligare om de gjorda beräkningarna.

Då det i kalkylen räknats med en genomsnittlig föredragningstid av 7,5

minut per dispensärende (d. v. s. mellan 5 och 10 minuter), har det alltså

förutsatts, att föredragningen av sådana ärenden skall vara snabb. Föredragningen

skall endast avse att besvara frågan, huruvida förutsättning för

prövningstillstånd föreligger. Fullständig föredragning skall därför i det

stora flertalet fall icke behöva ske på detta stadium, och till sådan föredragning

skall föredraganden icke heller behöva vara beredd. I de fall, då dispensprövningen

skall avse utsikten till ändring i målet, d. v. s. den vanligaste

dispensgrunden, kan emellertid ofta inträffa att bedömningen av om

sådan utsikt föreligger ställer sig svår utan en något mera utförlig föredragning.

För föredraganden kan det då av praktiska skäl vara lämpligt att ha

utarbetat en fullständigare promemoria. Genom praktisk erfarenhet torde

tämligen snart kunna utrönas, huru mycket som kan krävas i fråga om föredragning

och promemorior. Det bör emellertid betonas, att dispensprövningen

såtillvida bör vara mera summarisk än en vanlig prövning, att man

i mera tveksamma fall hellre bör medge prövningstillstånd än vägra dylikt

tillstånd. Man återkommer här till synpunkten, att behandlingen av

dispensfrågor måste göras relativt snabb. I betraktande av att den genomsnittliga

föredragningstiden vid föredragning av vanliga mål utgör omkring

20 minuter, kan den vinst i tid och arbete som eftersträvas genom systemet

med prövningstillstånd lätt bli alltför obetydlig i den mån dispensföredragningen

överstiger 10 minuter.

Den snabba handläggning av ansökningar om prövningstillstånd, som sålunda

förutsättes, innebär att förhållandet mellan förberedelsetid och handläggningstid

(föredragningstid) blir ett annat i dispensärendena än i de mål

som behandlas i sak. Beredningen av dispensärendena kommer otvivelaktigt

att medföra en väsentlig ökning av föredragandenas arbetsbörda med

hänsyn till de krav som den starka koncentrationen av föredragningen kommer

att fordra. Det kommer att erfordras längre tid att förbereda en timmes

föredragning inför regeringsrätten av dispensärenden än att förbereda en

timmes föredragning i sak. Därför måste man också räkna med ett något

större antal föredragande än vad som eljest behöves. Antagligen torde man

få räkna med ytterligare tre föredragande. Möjligen kan ökningen göras

efter hand, tills man vunnit erfarenhet om det behövliga antalet.

Dispensärendena bör självfallet behandlas med förtur. Så snart den erforderliga

skriftväxlingen avslutats, bör ärendet beredas samt föredragas

för dispens. Att dröja med föredragning av dispensärenden i avbidan på

föredragning av äldre mål bör ej förekomma. Vikten av att klaganden inom

rimlig tid får besked om huruvida hans mål må prövas av den högsta instansen

måste understrykas.

Dispensföredragningen bör, såsom för närvarande är fallet med den ordinära

föredragningen, grunda sig på skriftlig promemoria. För de i dispensprövningen

deltagande ledamöterna underlättas härigenom i väsentlig grad

ärendenas bedömning.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 32 år 1958

Någon kontrolläsning av målen efter dispensföredragningen bör i allmänhet

icke erfordras, särskilt icke om prövningstillstånd anses böra lämnas.

Att kontrollera mål, som med hänsyn till tvistefrågans beskaffenhet eller

målets vidlyftighet finnes böra prövas i sak, är dålig arbetsekonomi. Ej heller

finnes anledning att kontrolläsa mål, beträffande vilka ej finnes tvekan

om att prövningstillstånd bör vägras. Någon granskning av taxeringsbeloppen

i sistnämnda mål erfordras uppenbarligen icke.

Utredningen påpekar, att den föreslagna fullföljdsbegränsningen kommer

att få återverkan på kammarrätten. Den av utredningen

föreslagna fullföljdsspärren kommer att innebära att åtskilliga mål, som eljest

skulle ha förts upp till regeringsrätten, kommer att stanna i kammarrätten.

Detta innebär att kammarrätten i fortsättningen kommer att få en

långt större betydelse som slutinstans än hittills. Det är därför, anför utredningen,

av vikt att kammarrätten i organisatoriskt och kvalitativt hänseende

kan uppfylla de anspråk som vid ett genomförande av det förevarande

förslaget kommer att ställas på kammarrätten. Det framhålles, att kammarrättens

ökade betydelse såsom slutinstans bland annat kan antagas medföra

en något minskad målavverkningstakt. Utredningen anser sig icke ha anledning

att närmare gå in på det antydda spörsmålet i detta sammanhang.

Utredningen vill endast fästa uppmärksamheten på att utredningens förslag

kan aktualisera frågan om organisationen m. in.

Till de föreslagna reglerna om fullföljdsbegränsning har utredningen fogat

vissa föreskrifter om det processuella förfarandet

i regeringsrätten. Bestämmelserna, som har sin motsvarighet i rättegångsbalkens

regler om rättegången i högsta domstolen, åsyftar att på ett liknande

sätt för taxeringsmålens del ge förfarandet i regeringsrätten en större

fasthet och koncentration än hittills. Sålunda har föreskrivits skyldighet

för klagande part att i besvären precisera sin talan samt förbud för honom

att åberopa nya omständigheter eller bevis, med mindre han gör sannolikt,

att han icke tidigare kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han

eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. Utredningen föreslår vidare förbud

att i regeringsrätten föra talan om något, som icke varit föremål för eller

äger samband med talan i kammarrätten. Härigenom skall det alltså icke

vara möjligt att, såsom för närvarande är tillåtet, inom den beloppsmässiga

ramen för yrkandet i lägre instans påyrka exempelvis ett avdrag av

helt annat slag än som begärts i kammarrätten. Förbudet att ändra talan

genom anförande av nya grunder utgör dock ej hinder för en ändrad argumentation

beträffande en och samma inkomst- eller avdragspost eller för

framställandet av ett alternativt yrkande som nära sammanhänger med det

fullföljda yrkandet.

Beträffande den närmare innebörden av utredningens förslag i denna del

må hänvisas till betänkandet (s. 70—79).

Utredningen har vidare föreslagit den ändringen i regeringsrättslagen,

att regeringsrådens antal där bestämmes till tretton. I sin moti
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

57

vering anför utredningen bl. a. att det icke förefaller troligt, att man framdeles

skall kunna nedbringa antalet regeringsråd så långt som till det ursprungliga

antalet sju. Därest den av utredningen föreslagna fullföljdsbegränsningen

genomföres, kan man visserligen hoppas på att detta skall föranleda

en viss minskning av regeringsrättens arbetsbörda. Den allmänna

utvecklingen på förvaltningsrättens område, som innebär att administrationen

får allt flera och allt viktigare uppgifter, talar likväl för att regeringsrättens

arbetsbelastning även i fortsättningen kommer att bliva omfattande

genom en fortsatt stegring av besvärsfrekvensen på andra områden än

skatteområdet. Såsom av utredningen redan framhållits bör antalet ledamöter

avpassas så att regeringsrätten, efter den avarbetning av den inneliggande

balansen som beräknas vara gjord fram till slutet av år 1960, i fortsättningen

normalt kan arbeta på två avdelningar.

Med utgångspunkt från antalet under 1955 inkommande mål beräknar utredningen

antalet erforderliga föredragningstimmar till 1 210. Utredningen

anför.

För en avdelning av regeringsrätten, bestående av sex regeringsråd, utgör

antalet föredragningsdagar under 35 veckor med fyra föredragningsdagar i

veckan och under 5 veckor på grund av helgdag eller annat hinder med tre

föredragningsdagar i veckan sammanlagt 155 dagar. Då den dagliga föredragningstiden

utgör fyra timmar, motsvarar 1 210 föredragningstimmar i

det närmaste full årlig föredragningstid för två avdelningar med sammanlagt

tolv regeringsråd.

Skulle däremot antalet under ett år inkommande mål mera påtagligt öka,

kan det sättas i fråga, om detta antal i regeringsrätten tjänstgörande regeringsråd

blir tillräckligt för att hålla målavverkningen flytande, sedan

arbetsbalansen nedgått till sin såsom normal, enligt vad i det föregående

nämnts, betecknade storlek. Det är nämligen icke uteslutet, att den år 1955

beslutade omläggningen av företagsbeskattningen och andra ändringar i

skattelagarna skall föranleda ökning av antalet till regeringsrätten inkommande

skattemål. Även pågående översyn av regeringsrättslagens förteckning

över mål, som skall handläggas av regeringsrätten, kommer förmodligen

att tillföra regeringsrätten nya målgrupper. Att nu beräkna storleken

av regeringsrättens framtida arbetsbörda är vanskligt; så mycket är dock

tydligt, att tolv i regeringsrätten tjänstgörande regeringsråd kommer att

behövas, dessutom skall ett regeringsråd tjänstgöra i lagrådet. Utredningen

föreslår därför att regeringsrådens antal bestämmes till tretton.

Remissyttrandena

De synpunkter utredningen anfört mot att man lägger konformitet

s p r i n c i p e n till grund vid utformningen av reglerna om fullföljdsbegränsning

gendrives inte från något remisshåll. — Besvurssukkunniga

anför, att inom besvärssakkunniga funnits viss sympati för en fullföljdsbegränsning

enligt nämnda princip. De sakkunniga är emellertid ense med

utredningen om att det processuella förfarandet i underinstanserna för närvarande

icke är av den kvalitet, alt en dylik ordning är tänkbar. Den höga

ändringsprocenten hos regeringsrätten även i konforma mål bär vittne

härom.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

Remissinstansernas intresse har av naturliga skäl i första hand inriktats

på regleringen av besvärsrätten i mål om inkomsttaxering. I de

remissyttranden, vari utformningen av en fullföljdsbegränsning närmare

behandlats, kommer huvudsakligen två skilda ståndpunkter till uttryck.

Enligt den ena meningsyttringen godkännes i princip den av utredningen

föreslagna ordningen med en beloppsspärr kombinerad med en generell tillståndsprövning.

Bland företrädarna för denna mening märkes flera länsstyrelser,

Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet Landsbygdens folk

samt Sveriges köpmannaförbund och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.

— Från landsorganisationen göres dock den reservationen, att

summa revisibilis-regeln fått en alltför litet differentierad utformning.

Såsom i det följande närmare skall redovisas, gör organisationen — liksom

även Tjänstemännens centralorganisation — vissa uttalanden till förmån

för att beloppsspärren ersättes av en fri prövning av regeringsrätten.

I ett flertal yttranden riktas emellertid stark kritik mot utredningens

tanke att låta fullföljden av mål, som ej hindras av beloppsspärren, bero

av en tillståndsprövning. Besvärsrätten i skattemål bör enligt denna incningsriktning

begränsas enbart genom en summa revisibilis-regel. Denna

ståndpunkt intages mer eller mindre oreserverat av bl. a. regeringsrättens

ledamöter, kammarrätten, riksskattenämnden, överståthållarämbetet och

ett par länsstyrelser, Sveriges akademikers centralorganisation, näringslivets

skattedelegation samt Skånes handelskammare.

Sveriges advokatsamfund finner sig, i händelse en fullföljdsbegränsning

mot samfundets avstyrkande skall genomföras, i princip icke ha något att

invända mot förslaget om tillståndsprövning men motsätter sig en fullföljdsspärr

av summa revisibilis-typ.

Regeringsrättens flesta ledamöter redovisar utförligt skälen mot att låta

begränsningen av besvärsrätten ske genom tillståndsprövning med sikte på

ändringsdispens. Enligt ledamöternas mening har utredningen på

denna punkt följt rättegångsbalken utan att tillräckligt beakta de väsentliga

olikheterna i högsta domstolens och regeringsrättens arbetssätt. De beräkningar

av det arbetsekonomiska resultatet av en sådan reform, som utredningen

gjort, visar enligt ledamöternas mening att intet står att vinna på

denna väg.

Ledamöterna anför.

Ett system med dispens som villkor för fullföljd kan tydligen innebära

en arbetsbesparing endast om dispensprövningen är väsentligt enklare och

snabbare än en slutlig prövning i sak. Detta kan vara fallet, antingen om

dispensprövningen gäller en mera begränsad fråga, exempelvis målets ekonomiska

betydelse, eller om förfarandet eljest är mycket olika i det ena och

det andra fallet. Om, såsom beträffande ändringsdispens, de båda prövningarna

gälla detsamma, nämligen om underinstansens resultat i sak bör

ändras, kan en besparing vinnas endast om de båda procedurerna ställa väsentligt

olika krav på tid och arbete. Så är fallet i Högsta domstolen, där

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

i regel huvudförhandling är formen för målets handläggning i sak. I Regeringsrätten

däremot är läget ett helt annat. Det säger sig självt, att ingen

besparing av betydelse är möjlig, om först dispensfrågan skall avgöras av

tre ledamöter och därefter eventuellt sakfrågan avgöras av fyra ledamöter,

i båda fallen på exakt samma material och genom ett helt likartat förfarande.

Utredningen har i detta sammanhang antytt, att en tidsvinst likväl skulle

vara möjlig genom att föredragningen i dispensmål gjordes mera summarisk.

Detta är emellertid möjligt endast i de fall, där dispens beviljas, men innebär

ingen tidsvinst, endast att det dubbelarbete, som systemet skulle medföra,

något begränsas. En verklig tidsvinst kan endast uppkomma om dispens

vägras efter en handläggning, som är kortare än den som nu ägnas

ett mål. Det måste dock anses mindre sannolikt, att någon väsentlig förkortning

här är möjlig. Vare sig man ser saken teoretiskt eller praktiskt måste

det anses vara identiska arbetsuppgifter att konstatera, att »anledning ej

förekommer till ändring i det slut, vartill Kammarrätten kommit», och att

— såsom vid ordinär prövning i sak — »ej finna skäl att göra ändring i

Kammarrättens utslag». Man måste utgå ifrån att samma material måste

föredragas i ena och andra fallet och att arbetet i det hela kräver samma tid.

Regeringsrådet Quensel framhåller i särskilt yttrande att tidsvinsten av

ett system med ändringsdispens —■ om sådan över huvud taget uppkommer

— torde bli mycket obetydlig och att det därför icke kan löna sig att införa

dylikt dispenssystem. Den föreslagna summa revisibilis torde däremot medföra

en icke oväsentlig arbetsbesparing utan att någon menlig påföljd för

rättssäkerheten synes behöva befaras.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter huruvida den statistik, utredningsmännens

beräkningar bygger på, är rättvisande och menar, att det föreligger

uppenbar risk för att den föreslagna fullföljdsbegränsningen visar sig

icke medföra någon arbetsbesparing alls eller rent av resulterar i en ökad

tidsåtgång för avverkande av de till regeringsrätten inströmmande beskattningsmålen.

Uttalanden i samma riktning göres av bl. a. kammarrätten, länsstyrelserna

i Uppsala, Västernorrlands och Västerbottens län samt av Skånes handelskammare.

Även riksskattenämnden finner att den tidsvinst man tänker sig göra genom

regeln om prövningstillstånd förefaller ganska problematisk. Vid bedömandet

av tidsvinsten kan man enligt riksskattenämndens mening icke

helt bortse från den kostnadsökning, som föranledes av att antalet föredragande

i regeringsrätten blir större eller från den merbelastning av kammarrätten,

som blir följden av att denna i ett mycket stort antal fall blir sista

instans.

Enligt riksskattenämndens mening skulle införande av prövningstillstånd

sannolikt innebära att regeringsrättens arbete komine att läggas mera på

rättsfrågorna än på bevisfrågorna. Enligt nämndens uppfattning är bevisupptagning

i prövningsnämnd och kammarrätt ännu icke tillräckligt utvecklad

för att man skall kunna i skattemålen acceptera en dylik koncentration

i rättsfrågorna till regeringsrätten. Enligt riksskattenämndens me
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

ning är det ett känt förhållande att regeringsrätten i uppskattningsfrågor

(skönstaxeringar), i vilka huvudvikten regelmässigt ligger på prövning av

bevisningen, mycket ofta frångår underinstansernas uppfattning. Det är,

anför nämnden, angeläget att regeringsrätten utövar en vägledande verksamhet

även när det gäller bevisfrågor, över huvud taget finner riksskattenämnden

ett system med prövningstillstånd vara ur principiella synpunkter

betänkligt, i vart fall när målen icke i underinstanserna föregåtts av sådana

muntliga förhandlingar, vid vilka målen kunnat noga klarläggas.

Till frågan om införande av en summa revisibilis regel anknyter

regeringsrättens flesta ledamöter vissa principiella synpunkter och

berör de betänkligheter, som kan anföras mot tanken att från fullföljd utesluta

mål av mindre ekonomisk betydelse. Ledamöterna anser det inte särskilt

behöva framhållas, att en process, även om den formellt avser ett penningvärde,

kan ha en betydelse som inte mätes lika lätt som en penningsumma.

Frågan om en orätt vederfarits en medborgare är inte ett kvantitativt

spörsmål, och från den enskildes synpunkt kan saken mera gälla

hans heder, hans anspråk på att bli trodd på sitt ord. Emellertid lär det inte

kunna bestridas, anför ledamöterna, att beträffande alla livets förhållanden

rent kvantitativa faktorer blir huvudsakligen avgörande för hur mycket intresse

och arbete man rimligen kan och vill lägga ner på en angelägenhet,

och detta måste gälla både den enskilde och samhället. Ledamöterna hänvisar

till hur både förvaltnings- och domstolsapparaten är uppbyggd i pyramidform

och anför att det viktiga i detta sammanhang är, att det bortfall

av mindre betydande ärenden, som sker från den lägre instansen till

den högre, i allmänhet äger rum helt av sig självt, alltså genom att sakägarna

självmant avstår från att fullfölja. Det kan inte vara något tvivel

om att vid detta naturliga bortfall av ärenden skälet ofta är deras obetydlighet.

Ledamöterna framhåller att de i kammarrätten avdömda målen endast

i begränsad mån fullföljes i regeringsrätten och framhåller att om man

nu genom en ny lagregel avskiljer ytterligare måhända några hundra av

de obetydligaste målen bland de fullföljda, betyder detta alltså inte, att

man i fråga om fullföljdsfrekvensen beträffande obetydliga mål inför något

väsentligt nytt. Att sådana mål i regel faller bort av sig själva ligger i sakens

natur; det nya är enligt ledamöternas mening att denna faktiska regel

göres tillämplig även på den relativt ringa del av denna kategori, som

trots allt blivit fullföljd.

Vad särskilt angår taxeringsmålen framhäver ledamöterna ytterligare ett

par särskilda omständigheter. Bl. a. framhålles att taxeringsmålen i jämförelse

med andra kategorier mål i utpräglad grad är av rent ekonomisk karaktär.

Av naturliga skäl bygger skattesystemet i stor omfattning på schabloner

och andra ungefärliga bedömningar. I en situation där man inte anser

sig kunna bygga ut skatteväsendet organisatoriskt mera än som skett,

ehuru stora vinster säkerligen kunde göras därmed, kan det enligt ledamöternas

mening inte vara rimligt att organisationen till ej obetydlig del skall

nödgas syssla med småsummor.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 32 år 1958

61

Ledamöterna framhåller, att även om man begränsar sig till de direkta

kostnaderna för handläggningen i regeringsrätten, är missförhållandet mellan

dessa kostnader och processföremålets värde stundom direkt stötande.

Enbart domstolens egna kostnader per mål utgör i genomsnitt över 300

kronor. Ledamöterna erinrar även om att för taxeringsmålens del antalet

instanser normalt är fyra. Fullt jämförligt är detta visserligen ej med andra

instansföljder. Likväl är det befogat alt reagera mot det stundom hörda talet

att en begränsning av rätten att fullfölja talan i regeringsrätten skulle

innebära att vederbörande »hindras att komma till sin rätt». Den som fått

sin sak behandlad i en instansföljd av nu beskrivet slag fram till och med

kammarrätten, med dess genomfört domstolsmässiga förfarande, kan inte

med fog anses rättslös.

Ledamöterna vänder sig även mot talet att ändringsprocenten vid fullföljden

från kammarrätten är stor och att detta tillmätes betydelse i detta

sammanhang. Ledamöterna anför bl. a., att om det över huvud taget gäller

att en ändringsfrekvens röner inverkan av olika faktorer och inte utan vidare

får ses som en mätare på kvaliteten i underinstansernas dömande verksamhet,

är detta i särskilt hög grad fallet inom skatteprocessen. Ett skäl

härtill är det stora inslaget av rena uppskattningar och allehanda skönsmässiga

bedömningar, vilka väl kan spela stor roll för ändringsfrekvensen

men vilka det ej rimligen är lika angeläget att kunna överpröva i flera instanser

som vad gäller rättsfrågor och egentlig bevisprövning.

Ledamöterna understryker till sist att det från intet håll torde ifrågasättas

att i detta hänseende införa en stel värdegräns så att mål avseende skatt

upp till visst belopp alltid skulle vara avskurna från fullföljd. Då man på

förevarande område övervägde en anordning för fullföljdsbegränsning med

hänsyn till målets ekonomiska vikt, torde alltid avses dess relativa vikt,

således hur betydelsefullt målet kan anses vara för den person det angår,

med hänsyn tagen till hans ekonomiska förhållanden.

Riksskattenämnden anför, att de skäl som tidigare i skilda sammanhang

åberopats emot införande av en summa revisibilis enligt riksskattenämndens

mening icke längre har samma bärkraft i och med att utredningens

förslag upptagit en föreskrift som tager särskild hänsyn till de mindre inkomsttagarna.

Nämnden anser sig därför kunna tillstyrka att bestämmelser

om summa revisibilis enligt i förslaget angivna principer åtminstone försöksvis

införes.

Remissinstanserna har i allmänhet uttalat sig för att de ekonomiskt

mindre betydande målen avskiljes genom eu öppen beloppsspä r r.

Regeringsrättens flesta ledamöter diskuterar i sitt gemensamma yttrande

närmare valet mellan att reglera rätten till fullföljd medelst vissa angivna

beloppsspärrar och att låta regeringsrätten — obunden av siffergränser

— pröva om målet kan anses äga sådan betydelse för den skattskyldige att

1''ullföljdsrätt bör medges. Ledamöterna finner så avsevärda praktiska fördelar

vara förenade med en öppen spärr att detta system är att föredraga

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

framför en mera fri prövning. Ledamöterna utvecklar sin syn enligt följande.

Den fria värdeprövningen ger tydligen de största möjligheterna att låta

bedömningen bero av den enskildes förhållanden och taga hänsyn till individuella

omständigheter av skilda slag. Den löser också på ett enkelt sätt

vissa komplikationer, som åtfölja ett mera sifferbundet system och som i

fortsättningen skola beröras i anslutning till frågor om särskild intressedispens

och om fullföljdsrätt för den klagandes medparter och motparter.

Slutligen erbjuder den möjlighet att ur reformen utvinna en effektiv arbetsbesparing,

med en följsam anpassning till fullföljdsfrekvcnsen i stort,

till penningvärdets förändringar och andra växlande faktorer av betydelse.

Att beloppsspärren i stället är »öppen», d. v. s. på ett eller annat sätt bestämd

i siffror, har å andra sidan uppenbara praktiska fördelar. Om fullföljdsrätt

föreligger kan angivas redan i Kammarrättens utslag, och varken

den skattskyldige eller Regeringsrätten behöver betungas med ett dispensförfarande

i varje mål. Vad angår den kvantitativa effekten, tyder den

av utredningen anförda statistiken på att den fria prövningen måhända inte

skulle kunna giva en så avsevärt mera effektiv begränsning av fullföljden,

som tidigare antagits.

En i viss mån avvikande ståndpunkt intar Landsorganisationen i Sverige

och Tjänstemännens centralorganisation, som från principiella utgångspunkter

ser kritiskt på utredningens förslag till beloppsspärr och uttalar

vissa sympatier för det av vissa regeringsråd i yttranden den 5 oktober 1954

framförda förslaget att regeringsrätten själv skulle mera fritt efter vissa

angivna grunder besluta om prövningstillstånd. Landsorganisationen ifrågasätter

om det är riktigt att såsom grund för meddelande av prövningstillstånd

använda en beloppsspärr i så stor utsträckning som föreslås av utredningen.

Visserligen förutsättes, anför organisationen, en differentiering

av beloppsspärren med hänsyn till de lägre inkomsttagargrupperna. Spärren

kommer ändå att ligga så högt att fullföljdsmöjligheterna enligt Landsorganisationens

mening för mindre inkomsttagare försvåras. Landsorganisationen

hänvisar även till skattemålens karaktär av tvist mellan det allmänna

och den enskilde skattebetalaren.

Beträffande beloppsspärrens anknytning avstyrker regeringsrättens

flesta ledamöter utredningens förslag att summa revisibilis

skall anknytas till vad parten yrkar i regeringsrätten. I stället förordas att

anknytning sker till vad parten tappat i kammarrätten. Enligt ledamöternas

mening är de praktiska fördelarna med den senare metoden betydande under

det att intet står att vinna med den förra. I de fall när skillnaden skulle

äga betydelse, nämligen då vad parten tappat når över gränsen men vad han

reellt avser att fullfölja inte når denna, måste man räkna med att han alltid

formellt fullföljer så mycket som fordras för att komma över det föreskrivna

minimum, även om hans verkliga syfte med fullföljden är mera begränsat.

Även kammarrätten anser att, därest bestämmelser om summa revisibilis

skall utfärdas för taxeringsmålens del, beloppsspärren bör anknytas till vad

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

63

den klagande tappat i kammarrätten. Härigenom kan kammarrätten redan

i samband med utslaget giva till känna antingen att målet får fullföljas eller

att med hänsyn till beloppsspärren i det särskilda fallet målet icke får fullföljas

men att regeringsrätten kan meddela prejudikat- eller intressedispens.

Utredningens förslag till avvägning av summa revisibilis

lämnas i flertalet yttranden utan erinran. Förslaget att kombinera ett fast

belopp med en glidande skala vinner på något undantag när allmänt gillande.

Riksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår att

den glidande skalan slopas och att summa revisibilis endast utgöres av ett

fast belopp. I motsats härtill ifrågasätter länsstyrelsen i Västernorrlands län

att summa revisibilis bestämmes helt i relation till den taxerade inkomsten.

Enligt denna tanke skall målet prövas endast under förutsättning att talan

går ut på ändring beträffande den sammanräknade nettoinkomsten till ett

belopp av minst en femtedel av den taxerade inkomsten. Detta innebär att

summa revisibilis icke blott — såsom skett i utredningens förslag — då den

taxerade inkomsten understiger 10 000 kronor utan även då den taxerade

inkomsten överstiger detta tal bestämmes till ett relativt belopp. Härigenom

skulle enligt länsstyrelsens mening sannolikt ett icke obetydligt antal tämligen

tidsödande mål avskäras från fullföljdsrätt.

Även från ett par andra håll framlägges förslag till en större differentiering

av summa revisibilis. Erinras må även om de synpunkter i denna riktning,

som enligt vad redan redovisats blivit framförda av Landsorganisationen

i Sverige.

I några remissyttranden har föreslagits en skärpning av utredningens summa

revisibilisregel.

Regeringsrättens flesta ledamöter framhåller, att valet mellan olika metoder

att utforma en öppen spärr erbjuder svårigheter. Mot tanken på ett

absolut tal som enda spärr talar den omständigheten, att för flertalet skattskyldiga

progressionens differentierande effekt inträder först vid inkomstbelopp

över 10 000 kr och att spärren därför ända upp till denna gräns skulle

verka alldeles »stelt». Den motsatta ytterligheten, att enbart eller i huvudsak

gå efter en procentuell gräns — i praktiken väl alltid kompletterad med

en tämligen hög, fix summa, vid vilken fullföljdsrätt alltid skulle inträda

__har, enligt vad som vidare framhålles, vissa skäl för sig men torde alltför

mycket skilja sig från vad som följer av sakens natur. I yttrandet erinras

om att det i varje instansordning sker ett naturligt bortfall av mål

vid vandringen upp genom instanserna, och i fråga om mål angående penningvärden

torde detta bortfall ske i huvudsak efter målets ekonomiska

vikt, mätt i absoluta tal, sannolikt endast i mindre mån efter deras relativa

vikt för den klagande. Då lagstiftningen genomför en ytterligare begränsning,

vilken kan ses som en konsekvens av det bortfall, som redan äger rum

självmant, är det, uttalas det vidare, av vikt att de självverkande och de

lagliga bortfallsgrunderna inte skilja sig åt allt för mycket.

I yttrandet framhålles särskilt, alt eu procentregel av detta slag i förening

opaginerad Kontrollera mot PDF

(34

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 195S

med progressionen i skattesatser skulle innebära, att två differentieringsgrunder

lades på varandra, med en sammanlagd effekt som åtminstone i

vissa fall skulle bli alldeles orimlig. Det torde därtill ställa sig svårt att finna

ett procenttal, som är lämpligt för olika inkomstlägen: om den skala,

utefter vilken talet skall tillämpas, blir mycket lång, torde komma att väljas

ett så lågt tal, att ovanför spärren alltjämt skulle komma ett stort antal

mål angående bagatellbelopp.

Ledamöterna finner, att en lämplig avvägning torde vinnas, om man, såsom

utredningen gjort, kombinerar ett absolut tal med en glidande skala,

den senare tillämplig i de lägre inkomstgrupperna.

Ledamöterna fortsätter.

Utredningen har vid valet av absolut gräns, 2 000 kr., tagit till utgångspunkt

den gräns som satts i rättegångsbalken, 1 500 kr., och därmed jämfört

de skattebelopp varom nu skulle bli fråga i olika inkomstlägen. Det är

obestridligt, att om hinder resas för fullföljd till högsta instansen av beloppstvister

mellan det allmänna och den enskilde, det är oegentligt att

draga gränsen snävare än som skett beträffande sådana tvister enskilda

emellan. Emellertid måste beträffande den i rättegångsbalken dragna gränsen

göras en viktig erinran. Den här gällande beloppsspärren tillkom år

1915 och betydde i den tidens penningvärde det flerdubbla mot vad samma

summa nu innebär. Förklaringen till att den inte senare blivit höjd torde

ligga däri, att numera tyngdpunkten i begränsningen av fullföljd till Högsta

Domstolen inte ligger i beloppsspärren utan i kravet på ändringsdispens.

Prövningen i detta hänseende anses allmänt vara sträng, och så länge detta

är fallet, har beloppsspärren ringa betydelse. Om, såsom i annat sammanhang

förordas, något krav på ändringsdispens inte stadgas för Regeringsrättens

del, kommer begränsningen här i huvudsak att bero av beloppsspärren,

och det blir av avgörande betydelse att denna verkligen drabbar sådana

mål, vilka i nutida penningvärde måste sägas angå obetydliga summor. I

varje fall bör jämförelsen med rättegångsbalken inte vara utslagsgivande.

I det av ledamöterna avgivna yttrandet ifrågasättes om ej den av utredningen

valda gränsen 20 procent är för låg. Enligt ledamöternas mening

är en höjning till 25 procent motiverad. Det bör nämligen enligt ledamöternas

mening uppmärksammas, att marginalbeskattningen här i de flesta fall

stannar vid 25 procent i runt tal, varför det skattebelopp som är i fråga oftast

inte utgör mer än 5 procent av årsinkomsten. Det kan med skäl ifrågasättas,

anför ledamöterna vidare, om detta är tillräckligt för att anse målet

kvalificerat för handläggning i högsta instans. För det här ifrågavarande ändamålet,

d. v. s. att skapa en mjuk övergång från de lägre inkomsterna till

dem där den absoluta gränsen tager vid, kan det inte vara nödvändigt att

skalan börjar så lågt som utredningen föreslagit.

Ledamöterna föreslår, att det fasta beloppet bestämmes till 3 000 kronor.

Till motivering härför anföres att beloppet betingas av ledamöternas förslag

rörande procenttalet och en bedömning av var den glidande skalan skall börja.

I sistnämnda hänseende anmärkes att progressionen inträder för ensamstående

skattskyldiga ungefär vid 6 000 kronor och för gifta skattskyldiga

vid 12 000 kronor eller något därunder. Då såsom förut framhållits, den gli
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 32 år 1958

65

dande skalan bör anknytas till progressionen, synes det vara lämpligt att

gränsen sättes till 12 000 kronor, eller det belopp, vid vilket progressionen

för alla kategorier skattskyldiga blir effektiv. Ledamöterna anför vidare.

Med den bär föreslagna ordningen, eu summa revisibilis av 3 000 kronor,

för inkomster under 12 000 kronor ersatt med en glidande gräns vid 25 %,

skulle de skattebelopp, som kunde komma i fråga, röra sig om följande. Om

man i stort sett räknar med marginalskatter på 25 å 70 %, skulle skattebeloppet

i regelfallet röra sig mellan 750 och 2 100 kronor för olika inkomstlägen,

medan med tillämpning av den glidande skalan beloppet skulle kunna

vara lägre. Genomföres det i annat sammanhang framlagda förslaget om

en dubbel spärr, varvid även den beskattningsbara inkomsten skulle komma

i betraktande, kommer det lägsta skattebelopp, som kan stå på spel i ett fullföljt

mål, att utgöra omkring 150 kronor.

Om man ser till den arbetsbesparande effekten — något som dock enligt

vad förut framhållits inte bör vara ensamt utslagsgivande — kunde det vara

skäl att draga gränserna betydligt högre. Något försök att beräkna det siffermässiga

resultatet av en begränsning, sådan den här. föreslagits, skall

dock ej göras i detta sammanhang; alla sådana beräkningar äro mycket

vanskliga. Det bör emellertid framhållas, att utredningen statistiskt undersökt

dels hur en fast summa revisibilis skulle verka, dels effekten av en glidande

skala, men att ingen kombination gjorts av dessa båda undersökningar.

Man saknar således hållpunkter för att bedöma verkan av vad utredningen

i detta hänseende föreslagit, d. v. s. en fast summa revisibilis i kombination

med en glidande skala.

Riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Kronobergs och Gotlands län

ifrågasätter huruvida icke den fasta beloppsgränsen bör höjas till 3 000

kronor. I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Jämtlands län, som

framhåller att ett belopp å 2 000 kronor ingående i en år 1958 eller senare

åsatt taxering (i vissa fall år 1957) med hänsyn till penningvärdets fall har

ett väsentligt lägre värde omvandlat till 1948—1950 års penningvärde. Anledning

synes därför föreligga att närmare överväga, huruvida icke beloppsspärren

bör bestämmas till åtminstone 2 500 eller 3 000 kronor för taxeringar

över 10 000 kronor och för lägre taxeringar till en fjärdedel eller en tredjedel

av den taxerade inkomsten. Det kan enligt länsstyrelsens mening tagas

för visst att en spärr i enlighet med utredningens förslag redan vid den tidpunkt

då tillståndsprövningen skall börja tillämpas, förlorat åtskilligt av

möjligheten att påverka regeringsrättens arbetsbörda.

En skärpning i förhållande till vad utredningen förordat innefattar även

riksråkenskapsverkets förslag, som innebär en höjning utav det fasta beloppet

till 4 000 kronor och ett slopande av den procentuella skalan. Därigenom

skulle enligt verkets mening betydande förenkling och bättre gallringseffekt

vinnas, utan att likväl sakligt vägande erinringar skulle kunna framställas,

såframt man över huvud godtar en summa revisibilis på förevarande

område.

Även del av länsstyrelsen i Västernorrlands län framförda förslaget om

:,tt femtedelsregeln skall givas verkan även för inkomsttagare över 10 000

kronorsstrecket innebär en betydande begränsning av besvärsrätten i förhållande

till utredningens förslag.

Uihang till riksdagens protokoll 1''J''iS. I samt. AV 32

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter huruvida den differentiering

av summa revisibilis, som utredningen föreslagit, fyller något praktiskt ändamål.

Länsstyrelsen vill erinra om att inkomsterna för rörelseidkare, jordbrukare

och andra företagare icke sällan variera avsevärt från ett år till ett annat,

varför den omständigheten att taxeringen ett år varit låg icke behöver

innebära att den skattskyldiges ekonomiska ställning är sådan, att skäl föreligger

för en lägre summa revisibilis. Även för övriga inkomsttagare torde

taxeringens storlek vara en alltför schablonmässig grund för bedömande av

vederbörandes ekonomiska ställning. Med hänsyn till det anförda och då en

öppen beloppsspärr torde vara att föredraga framför en intressebedömning

in casu vill länsstyrelsen för sin del förorda, att summa revisibilis utan undantag

bestämmes till ett lägsta tvistebelopp av 1 500 kronor. Detta belopp

synes tillräckligt för att avsevärt minska Regeringsrättens arbetsbörda. Med

ledning av uppgifterna i betänkandet skulle man sålunda vid denna värdegräns

kunna räkna med ett målbortfall av omkring 30 procent.

I ett par yttranden föreslås en uppmjukning av den av utredningen föreslagna

summa revisibilis-regeln.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför sålunda att en beloppsspärr vid 2 000

kronor skulle innebära, att ett stort antal skattskyldiga skulle förlora sin

hittillsvarande rätt till fullföljd i fråga om skattebelopp av omkring 650 kronor.

Detta processföremålets värde förefaller länsstyrelsen vara så pass

högt, att länsstyrelsen vill ifrågasätta huruvida icke, i varje fall försöksvis,

summa revisibilis kunde sättas till 1 000 kronor, varvid bortfallet av målen

kan beräknas till 20 procent.

Riksförbundet Landsbygdens folk anför att den nya taxeringsförordningen

— bl. a. genom den ändrade funktion som däri tilldelas prövningsnämnd

— sannolikt kan förväntas eliminera åtskilliga av de olägenheter, som motiverar

införandet av en fullföljdsbegränsning. Som följd härav bör enligt

förbundets uppfattning av utredningen föreslagna beloppsspärrar kunna

sänkas i varje fall i viss omfattning. Motiv för en sådan sänkning utgör

också den omständigheten, att införandet över huvud av beloppsspärrar är

ägnat att inge principiella betänkligheter med hänsyn till skattelagstiftningens

generellt sett utpräglat fiskala karaktär.

Svenska revisorssamfundet förordar att beloppsgränsen sänkes till 1 000

kronor.

Även Köpmannaförbundet och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

anser den av utredningen föreslagna beloppsspärren å 2 000 kronor

alltför hög. Den bör för de skattskyldigas del sättas till 1 000 kronor åtminstone

tills erfarenhet vunnits av fullföljdsbegränsning bl. a. med tanke

på förekomsten av s. k. seriemål.

Den från löntagarhåll framförda kritiken mot utredningens förslag till

summa revisibilis-regel för att den skulle vara alltför litet differentierad efter

den skattskyldiges ekonomiska förhållanden återfinnes även i ett par yttranden,

där regelns konstruktion närmare behandlats.

Regeringsrådet Quensel anför i särskilt yttrande att något hinder icke

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 32 år 1958

67

bör anses föreligga mot att man låter en sådan summa revisibilis-bestämmelse,

som den utredningens förslag upptar beträffande de allra minsta

inkomstlagarna, få tillämpning i mycket större omfattning. Någon rent

matematisk rättvisa kan naturligtvis icke fordras, och systemet får ej göras

för svårhanterligt. Det bör emellertid utformas så att även de stora inkomsttagarna

och deras i allmänhet mera tidsödande mål nås av regeln

att den skattskyldige ej får fullfölja talan i mål som för honom är utan avsevärd

betydelse. Ledamoten ifrågasätter att man stadgar visst lågt minimum,

t. ex. ett tvistebelopp av 500 kronor, under vilket fullföljd regelmässigt

ej finge äga rum, och visst högt maximum, t. ex. 50 000 kronor, över

vilket fullföljd vore tillåten, samt mellan dessa gränser gjorde frågan beroende

av huruvida tvistebeloppet uppginge till fem procent av den i överklagade

taxeringen bestämda taxerade inkomsten.

Sveriges akademikers centralorganisation anför att även om man, såsom

de sakkunniga gjort, gör summa revisibilis relativ i så måtto, att vid taxeringar

understigande 10 000 kronor en prövning skulle vara möjlig om det

omtvistade värdet uppgår till en femtedel av den taxerade inkomsten, kan

man icke helt bortse ifrån att en höjning av en taxering med 1 500 kronor

eller ett vägrat avdrag å enahanda belopp för den mindre inkomsttagaren

är avsevärt mycket kännbarare än för de stora inkomsttagare, bolag och

andra, som enligt förslaget oberoende av inkomstens storlek alltid skall äga

söka fullfölj dstillstånd så snart det omtvistade värdet uppgår till 2 000

kronor. Enligt organisationens mening bör det ytterligare övervägas om

icke summa revisibilis bör göras relativ även »uppåt».

Även länsstyrelsen i Västerbottens län för fram tanken på en utbyggd differentiering

av summa revisibilis.

Beträffande besvärsrätten i mål om förmögenhetstaxering

ifrågasätter länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Jämtlands län en

höjning av den av utredningen föreslagna beloppsspärren till 80 000 kronor.

Härvid hänvisas till den ändring av skattepliktsgränsen vid förmögenhetstaxering

som skett sedan utredningens betänkande avlämnats.

Regeringsrättens flesta ledamöter anför, att om en summa revisibilis av

3 000 kronor väljes för inkomsttaxeringen, kan det vara tveksamt vad som

bör gälla för förmögenhetstaxeringen. Skatteskalorna är inte fullt jämförbara,

och det kan även anföras, att förmögenhetsskatten så tillvida drabbar

hårdare än inkomstskatten, som den dels i regel måste bäras vid sidan av

denna, dels utgår även på förmögenhet som inte lämnar någon avkastning.

Även med beaktande av den sistnämnda synpunkten talar emellertid, enligt

ledamöternas mening, vissa skäl för någon höjning av summa revisibilis

utöver vad utredningen föreslagit även vid förmögenhetstaxeringen.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter om icke någon jämkning nedåt

även beträffande beloppsspärren för förmögenheten med hänsyn till den

relativt snabba stegringen i beskattningen för förmögenheter är befogad.

— Även Riksförbundet Landsbygdens folk uttalar sig för en sänkning av beloppsspärren

vid förmögenhetstaxering.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

De remissinstanser, som uttalat sig för att begränsningen av fullföljden

till regeringsrätten sker genom en summa revisibilis har i allmänhet föreslagit

att denna beloppsspärr kombineras med en möjlighet att lämna prejudikat-

och intressedispens. En avvikande mening företrädes av regeringsrättens

flesta ledamöter såtillvida som de motsätter sig att möjlighet införes

att meddela intressedispens. Det övervägande flertalet remissinstanser

lorde godtaga, att regeringsrätten skall kunna meddela dispens när särskilda

omständigheter talar därför.

I flera remissyttranden understrykes regeringsrättens betydelse för prejudikatbildningen.

Riksskattenämnden framhåller att möjligheten att meddela

p r e j u d i k a t d i s p e n s kommer att bliva av stor betydelse med hänsyn

till att man på beskattningens område ofta har att samtidigt taga ställning

till ett mycket stort antal likartade fall. I de anvisningar riksskattenämnden

i olika ämnen utfärdat till ledning för taxeringsmyndigheterna är det ofta

fråga om att reglera dylika massfall. Det synes därför enligt riksskattenämndens

mening angeläget att när ett mål rör en fråga, i vilken riksskattenämnden

utfärdat anvisning, kammarrätten icke till följd av regeln om summa

revisibilis kommer att bliva den sista instans som prövar målet. I en dylik

fråga bör prejudikatdispens därför alltid medgivas.

Även regeringsrättens flesta ledamöter understryker vikten av att prejudikatdispens

kan meddelas. Ledamöterna förklarar sig dela utredningens

mening att begreppet prejudikat har en annan valör i skatterätten än inom

t. ex. privaträtten. Ej sällan är inom skatterätten förhållandena sådana, att

det för en effektiv vägledning i betydelsefulla specialfrågor är otillräckligt

med ett eller ett par prejudikat utan det kräves en hel serie avgöranden

under något varierande förutsättningar.

Ledamöterna avstyrker emellertid helt utredningens förslag om intressedispens.

Ledamöterna framhåller, att medgivande till intressedispens

kan väsentligt minska den arbetsbesparande effekt, som vinnes med en

summa revisibilis. I sämsta fall kan dispensen helt urholka effekten. Frågan

är särskilt viktig beträffande taxeringsmål, eftersom dessa ordinärt gäller

avgörandet för blott ett år, men den uppdragna tvistefrågan ofta måste

väntas återkomma ett eller flera följande år. Om därför intressedispens i

princip skulle medgivas på denna grund, skulle, anför ledamöterna, verkan

av summa revisibilis säkerligen ej i ringa mån upphävas. Enligt ledamöternas

mening synes det därför vara nödvändigt att en summa revisibilis i taxeringsmål

undantagslöst anslutes till det årliga belopp, som tvisten gäller,

utan hänsyn till att frågan kan äga betydelse för flera år. Ledamöterna anför

att en bestämmelse av annan innebörd skulle vara utomordentligt svårtillämpad.

Härom anföres.

Ofta kan man i hithörande fall endast antaga, att tvistefrågan kommer

att äga betydelse för två eller flera år framåt, men någon verklig beräkning

av dess totala siffermässiga betydelse är i allmänhet inte möjlig. Det principiellt

oriktiga i en intressedispens i dessa fall framträder särskilt om man

bestämmer summa revisibilis till viss procentuell andel av det för året taxerade

beloppet. Från en på dylikt sätt bestämd summa revisibilis kan man

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 32 år 1938

69

uppenbarligen inte dispensera på den grund att tvistefrågan kan återkomma

följande år, men då måste detsamma gälla i de högre inkomstlägen, där

summa revisibilis går över från ett relativt tal till ett absolut; åtminstone

i gränsfallen vore det omöjligt att förfara annorlunda.

En motsatt ståndpunkt till frågan om intressedispensen utvecklas av riksskattenämnden,

som anför att denna dispensform sannolikt kommer att bliva

erforderlig i ett stort antal fall med hänsyn till att det vid taxeringsarbetet

är vanligt att för en och samme skattskyldig samma spörsmål återkommer

år efter år. Riksskattenämnden anför.

I dessa fall kan det — även om frågan sedd ett år för sig förefaller tämligen

obetydlig — mycket ofta inträffa att densamma totalt sett är av betydligt

större vikt än ett mål, vari tvisteföremålet i och för sig överstiger

summa revisibilis. Det är sannolikt att dessa fall av intressedispens bliva så

talrika att den tidsvinst, med vilken man i förslaget räknat såsom en konsekvens

av fullföljdsbegränsningen, kommer att i icke oväsentlig mån reduceras.

Det förutsättes härvid att intressedispensen icke skall begränsas

endast till så kallade seriemål utan avse även enstaka mål, i vilka föreligger

en fråga, som för den skattskyldige återkommer i stort sett oförändrad under

flera år.

Riksräkenskapsverket anser det vara av stort värde för den enskilde, att

en summa revisibilisspärr kombineras med en möjlighet att få intressedispens,

om denne visar att talans prövning skulle ha synnerlig betydelse utöver

det mål varom är fråga.

Utredningens förslag att regeringsrätten i vissa fal! skall kunna meddela

dispens med hänsyn till omständigheterna i målet

lämnas utan erinran i de flesta remissyttrandena. Regeringsrättens flesta

ledamöter och länsstyrelsen i Uppsala län reser dock invändningar mot förslaget

i denna del. Om ändringsdispens ej införes och frågorna om fullfölj

dsrätt för klagandens medpart och motpart löses genom särskilda undantagsbestämmelser,

bortfaller enligt regeringsrättens flesta ledamöter utredningens

motiv för en allmänt formulerad reservregel om dispens med

hänsyn till omständigheterna. Ledamöterna finner det även angeläget att

undvika en så vagt formulerad dispensregel, då den inte ger den klagande

någon som helst vägledning om vilka skäl som kan motivera dispens. Regeln

skulle därför kunna ge anledning till ett planlöst och fruktlöst dispenssökande

i stor utsträckning. Uttalanden i huvudsakligen samma riktning

göres av länsstyrelsen i Uppsala län.

Regeringsrådet Qnensel uttalar sig dock för att regeringsrätten skall ges

möjlighet att, när summa revisibilis icke uppnåtts, meddela dispens när

så påkallas av särskilda omständigheter. Ledamoten nämner ett par exempel

på fall, där behov av en sådan dispensregel kan föreligga. I vissa

situationer kan sålunda den sammanräknade nettoinkomsten och taxerade

inkomsten ge en alldeles felaktig bild av tvistebeloppets ekonomiska betydelse

utan att därför förslagets bestämmelse om intressedispens kan träda

i funktion, såsom t. ex. där den skattskyldige är svårt skuldsatt. Det kan

vidare utan någon egentlig prövning vara uppenbart, att kammarrättens ut
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungi. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

slag blivit felaktigt i en för den skattskyldige menlig riktning, t. ex. genom

en felräkning. Gäller det således blott att med ett enkelt penndrag rätta till

saken, skulle ett ovillkorligt förbud häremot verka formalistiskt och motbjudande.

Möjlighet att dispensera bör enligt ledamoten även finnas, så

snart det påstådda felet är av sådan beskaffenhet att, om klaganden har men

icke finge rätt i målet, resningsskäl förelåge.

Regeringsrättens flesta ledamöter påpekar att behovet av en särskild

domförhetsregel vid dispensprövning uppenbarligen minskar

om frekvensen av dispensmål blir låg. Ledamöterna finner dock ändamålsenligt

att möjlighet öppnas för regeringsrätten att, om så finnes lämpligt,

behandla dispensfrågor i sammansättning av tre ledamöter.

Utredningens förslag till föreskrifter om det process uella

förfarandet i regeringsrätten tillstyrkes av bl.a. riksräkenskapsverket,

flera länsstyrelser och Föreningen Sveriges taxeringsintendenter. Förslaget

möter emellertid från åtskilliga håll kritik. Från rättssäkerhetssynpunkt

riktas sålunda invändningar mot de föreslagna förbuden för part att

i regeringsrätten ändra talan eller införa ny bevisning. Uttalanden av detta

innehåll göres bl. a. från länsstyrelsehåll, av näringslivets skattedelegation,

Sveriges advokatsamfund, Skånes handelskammare, Sveriges redareförening

och Svenska revisorssamfundet.

Näringslivets skattedelegation utvecklar skälen till sitt avstyrkande av

förslaget till bestämmelser om taleändring och ny bevisning sålunda.

De båda stadgandena ger uttryck för utredningens strävan att i förevarande

hänseende åstadkomma överensstämmelse mellan processen vid de

allmänna domstolarna och skatteprocessen i regeringsrätten. De allmänna

processuella bestämmelserna kan emellertid icke tjäna till mönster för skatteprocessens

del. Medan rättegången vid de allmänna domstolarna är muntlig

och omedelbar och dessa utövar en processledande verksamhet, föres

skatteprocessen skriftligt och praktiskt taget utan någon processledning.

Vad den skattskyldige avser att vinna med sin talan är regelmässigt att en

enligt hans mening för hög taxering blir nedsatt. Icke sällan torde det inträffa,

att han under skatteprocessens gång finner, att taxeringen blivit

oriktig av annan anledning än han i besvären gjort gällande.

Regeringsrättens flesta ledamöter och besvärssakkunniga reser från mera

principiella synpunkter invändningar mot att man i detta sammanhang

inför processregler för skattemålens del. — Regeringsrättens flesta ledamöter

anför bl. a.

Frågan om rättegångsregler för förvaltningsdomstolarna är ett problem

av stora mått, som är föremål för utredning av särskilda sakkunniga, och

det är all anledning att för den mest omfattande av förvaltningsprocessens

områden, skatteprocessen, ställa sig avvaktande till denna utrednings resultat.

En huvudfråga vid dess behandling kommer att vara, om det över huvud

taget är ändamålsenligt med detaljerade processregler på detta område eller

om inte den frihet, som nu råder i fråga om förfarandets gestaltning, är en

styrka. Särskilt är detta av vikt enär inom förvaltningsprocessen och ej

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 32 år 1958 71

minst inom skatteprocessen parterna ofta föra sin talan själva utan sakkunnigt

biträde.

Om åtskilligt av vad som föreslås i dessa paragrafer kan visserligen sägas,

att det som föreskrives hör till god ordning och bör gälla, men å andra

sidan torde i stort sett denna ordning likväl iakttagas och särskilda föreskrifter

inte vara erforderliga. I andra delar åter skulle vad som föreslås

innebära nyheter, vilkas tillämpning skulle ställa sig vansklig. Särskilt är

det anledning framhålla, att 16 och 17 §§ innebära viktiga nyheter, beträffande

vilka med fog kan ifrågasättas behovet och värdet av en reform. Något

ställningstagande till dessa spörsmål synes emellertid av nyss anförda

skäl ej påkallat eller lämpligt i förevarande sammanhang.

Be svär ssakkunniga anför.

Rättegångsbalken har alltsedan regeringsrättens tillkomst ansetts i tilllämpliga

delar gälla för förfarandet hos domstolen. Även nya RB bär i

princip tillämpats av regeringsrätten. I lagstiftningen har hittills den praxis

vunnit hävd, att regler icke givas om förfarandet i regeringsrätten. Vill man

frångå denna praxis, står man inför valet mellan två lösningar: antingen

att åstadkomma en allmän reglering av förfarandet hos regeringsrätten eller

att antaga regler för varje särskilt förvaltningsområde för sig. Besvärssakkunniga

ha för sin del vid arbetet med en allmän besvärslagstiftning syftat

till en i princip uttömmande reglering av förfarandet i regeringsrätten att

gälla för alla slag av där handlagda besvärsmål. Den föreslagna författningen

innehåller bestämmelser om sådana allmänna, för förvaltningsförfarandet

gemensamma frågor som besvärssakkunniga sålunda avsett att lösa generellt.

Med lagstiftning i dylika ämnen synes böra anstå till dess en allmän

reglering kan komma till stånd. Det bör dock icke anses uteslutet att, om vid

den utredning angående taxeringsprocessen i samtliga instanser, som besvärssakkunniga

efterlyst, ur taxeringssynpunkt specialregler om förfarandet

i regeringsrätten befinnas erforderliga, sådana införas i en ny taxeringslagstiftning.

Ett genomförande av en reglering av den art utredningen nu föreslagit

kräver under alla omständigheter ställningstagande till vissa allmänna

problem.

Den första frågan är i vad mån rättegångsbalken i fortsättningen skall

vara tillämplig för förfarandet hos regeringsrätten i taxeringsmål. Därest

intet utsäges därom i lagen, torde det ligga närmast till hands att tolka rättsläget

så, att rättegångsbalken får anses satt ur kraft endast i den män den

föreslagna lagstiftningen innehåller regler, som avvika från balkens motsvarande

stadganden. Besvärssakkunniga skulle, eftersom fråga är om en

specialreglering, för sin del närmast vilja förorda en lösning efter denna

linje, varigenom rättegångsbalken alltjämt skulle i vart fall. subsidiärt äga

giltighet i taxeringsmålen. Införandet av en allmän lagstiftning av den typ,

som besvärssakkunniga hålla på att utarbeta, torde däremot böra utesluta

fortsatt tillämpning av rättegångsbalken, eftersom en reglering av sådan

art i princip bör göras fullständig.

Departementschefen

Utredningen har valt att utforma den föreslagna fullföljdsbegränsningen

efter principer, som nära ansluter sig till dem, som följts vid motsvarande

reglering på den allmänna processens område. Detta innebär att enligt utredningens

förslag talan mot kammarrättens utslag icke far komma under

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

regeringsrättens prövning med mindre regeringsrätten meddelat parten

tillstånd därtill. Prövningstillstånd kan meddelas endast på särskilt angivna

grunder. Såsom sådana upptages dels att det för enhetlig lagtolkning

eller rättstillämpning är av vikt, att talan prövas av regeringsrätten (prejudikatdispens),

eller att parten visar, att talans prövning eljest skulle ha

synnerlig betydelse utöver det ifrågavarande målet (intressedispens) och

dels att anledning förekommer till ändring i det slut, vartill kammarrätten

kommit (ändringsdispens), eller det eljest med hänsyn till omständigheterna

i målet förekommer skäl för talans prövning.

De föreslagna bestämmelserna om allmän tillståndsprövning har kombinerats

med en regel om summa revisibilis. Denna har givits verkan för mål,

där talan i regeringsrätten endast rör storleken av en i inkomst- eller förmögenhetsuppskattningen

ingående post. Om parts talan i sådana mål icke

går ut på ändring i taxeringen till ett belopp, som beträffande inkomsttaxering

bestämts till minst 2 000 kronor eller, när den taxerade inkomsten

understiger 10 000 kronor, minst en femtedel av den taxerade inkomsten

eller i fråga om förmögenhetstaxering angivits till minst 50 000 kronor, är

talans prövning beroende av om prejudikat- eller intressedispens meddelas.

Sammanfattningsvis innebär utredningens förslag, att prövningstillstånd

skall erfordras i alla taxeringsmål. Om beloppsspärren inte inträder, är frågan

om tullföljdstillstand i allmänhet beroende av om det förekommer

anledning till ändring i kammarrättens utslag. Är det fråga om en beloppstvist

och uppnås inte beloppsgränsen, meddelas prövningstillstånd endast i

prejudikatfall eller därmed jämförliga fall.

Utredningen har med sitt förslag övergivit den tidigare diskuterade metoden

att begränsa fullföljden i taxeringsmål genom att åt regeringsrätten

överlämna att mera fritt, bl. a. från synpunkten av målets relativa betydelse

för den skattskyldige, pröva i vilken mån fullföljd talan skall upptagas av

regeringsrätten.

Det stora flertalet remissinstanser har givit sin anslutning till principen

att en fullföljdsbegränsning bör taga sikte på att sålla bort mål, som för

den enskilde framstår såsom mindre betydelsefulla. Remissyttrandena ger

även starkt stöd åt utredningens mening att begränsningarna i rätten att få

talan prövad i högsta instans bör uttömmande angivas i författningstexten.

För egen del finner jag i likhet med utredningen att övervägande skäl

talar emot metoden att överlåta sovringen av taxeringsmålen till ett mera

fritt bedömande från regeringsrättens sida. Begränsningarna i fullföljdsrätten

bör anges på sådant sätt att deras innebörd står klar för den enskilde.

Utredningens förslag att införa en allmän tillståndsprövning,

alltså även i mål som inte träffas av den föreslagna beloppsspärren, står

som antytts i överensstämmelse med vad som gäller högsta domstolen. I

flera yttranden har emellertid framhållits, att en sådan prövning för regeringsrättens

vidkommande inte skulle medföra någon vinning ur arbetssynpunkt.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kurigl. Maj. ts proposition nr 32 år 1958

73

Enligt min mening är den härutinnan anförda kritiken befogad. Såsom

framhållits av bl. a. regeringsrättens flesta ledamöter kan ett system med

dispens som ett mera allmänt villkor för fullföljd innebära en arbetsbesparing

endast om dispensprövningen är väsentligt enklare och snabbare än en

slutlig prövning i sak. I fråga om ändringsdispens gäller båda prövningarna

detsamma, nämligen om underinstansens materiella avgörande bör ändras.

En besparing kan här vinnas endast om de båda förfarandena ställer väsentligt

olika krav på tid och arbete. Så är fallet i högsta domstolen, där en

avslagen dispensansökan ofta besparar domstolen en arbetstyngande huvudförhandling.

I regeringsrätten är däremot läget ett annat i det att såväl

dispensprövningen som den handläggning, vilken följer sedan talan upptagits

till prövning, innefattar en bedömning av sakläget på grundval av samma

skriftliga material.

Redan utredningens egna siffror visar, att den tidsvinst som skulle kunna

erhållas genom den allmänna dispensprövningen är helt obetydlig. Den

1''ramräknade tidsvinsten av 20 föredragningsdagar faller nämligen så gott

som helt på det automatiska målbortfallet till följd av beloppsspärren. Härtill

kominer emellertid, att utredningen vid sina beräkningar av tidsvinsten

har förutsatt, att dispensfrågorna skall kunna avgöras efter en i regel endast

summarisk föredragning, vid vilken varje ärende skulle ta i anspråk

en genomsnittlig föredragningstid av 7,5 minuter. Från flera håll har påpekats

att så snart fråga är om att vägra ändringsdispens, kravet på omsorgsfull

prövning medför alt någon nämnvärd begränsning av den ordinära

föredragningstiden inte låter sig genomföra. Även om detta måhända är all

gå något för långt, synes det sannolikt att den dubbelföredragning som skulle

bli nödvändig i åtskilliga mål skulle komma att leda till att den avsedda

vinsten i föredragningstid förbyttes i sin motsats.

Det bör givetvis beaktas, att dispensprövningen enligt utredningens förslag

är avsedd att äga rum på särskild avdelning med tre ledamöter, medan regeringsrättsmålen

eljest normalt prövas av fyra ledamöter. Härigenom kan

utan tvivel en viss arbetsbesparing uppnås. Nämnas må att en allmän dispensprövning

av motsvarande art infördes i högsta domstolen under de

sista åren före nya rättegångsbalkens ikraftträdande, då alltså processen i

denna domstol alltjämt var helt skriftlig. Avsikten var att nedbringa då

förefintlig balans, innan den nya rättegångsordningen skulle börja tillämpas.

Åtgärden torde ha fått åsyftad effekt. Att märka är emellertid, att målen

i högsta domstolen normalt avgöres av minst fem ledamöter och att den

arbetsbesparing som vanns genom alt dispensföredragningen skedde på

tremannaavdelning sålunda var betydligt större än den som enligt utredningens

förslag skulle kunna uppnås i regeringsrätten.

Väges mot varandra den begränsade arbetsbesparing som kan uppnås

genom alt dispensprövningen förlägges till eu avdelning med tre ledamöter

och den ökning av föredragningstiden som enligt vad nyss nämnts är all

befara, synes man böra draga den slutsatsen att någon nämnvärd samlad

vinst i lid och arbete inte är att påräkna, om eu allmän dispensprövning

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

införes. Jag anser mig därför inte kunna förorda utredningens förslag i denna

del.

I motsats till förslaget om en allmän dispensprövning har utredningens förslag

om en summa r e v i s i b i 1 i s i taxeringsmål i princip vunnit anslutning

i de allra flesta yttrandena. Därvid har man på många håll givit

uttryck åt den åsikten, att en fullföljdsbegränsning av denna art bör genomföras.

Såsom torde framgå av det förut sagda har jag kommit till den uppfattningen,

att en beloppsspärr i dagens läge är den enda kvarstående möjligheten

att åstadkomma en någorlunda effektiv begränsning av måltillströmningen

till regeringsrätten och därmed ett snabbare avgörande av taxeringsmålen.

Vid de diskussioner, som föregick den nu aktuella utredningen, framhölls

att motsvarande spärregel vid fullföljd till högsta domstolen gjorde fullföljdsrätten

beroende av en absolut beloppsspärr och icke medgav hänsynstagande

till den enskildes ekonomiska förhållanden. En följd härav menade

man skulle bli att beloppsspärren antingen fick sättas högre än som i många

fall framstod som skäligt eller ock fick sättas så lågt att någon verkligt

arbetsbesparande effekt knappast skulle åstadkommas. Utredningen har

emellertid i sitt förslag anvisat en utväg att undgå dessa olägenheter. För

inkomsttagare med en taxerad inkomst understigande 10 000 kronor har utredningen

nämligen icke låtit den fixa beloppsgränsen vid 2 000 kronor bli

avgörande, utan fullföljdsrätten skall enligt förslaget i stället bero av förhållandet

mellan det tvistiga beloppet och den skattskyldiges taxerade inkomst.

Uppgår tvistebeloppet i dessa fall till en femtedel av den taxerade

inkomsten, skall enligt utredningsförslaget fullföljdsrätt föreligga. Beloppsspärren

skall alltså variera alltefter den ekonomiska betydelse, som målet

kan anses ha för den skattskyldige.

Mot konstruktionen av regeln kan måhända invändas, att den tager hänsyn

blott till en faktor av flera, som tillhopa bestämmer den skattskyldiges

ekonomiska intresse i målet, nämligen enbart till hans taxerade inkomst.

Det saknas t. ex. möjlighet att beakta en skattskyldigs större eller mindre

försörjningsbörda. Det är å andra sidan tydligt, att regeln måste verka schablonmässigt

om den inte skall bliva alltför invecklad och svårtillämpad. En

gräns bestämd i relation till den taxerade inkomsten torde i vart fall på ett

någorlunda tillfredsställande sätt tillgodose önskemålet att beloppsspärren

inte skall huvudsakligen drabba de lägre inkomsttagarna. I det stora flertalet

fall torde dessutom relationen mellan det tvistiga beloppet och den

taxerade inkomsten vara en god mätare på det faktiska intresse den skattskyldige

har i målet. Frågan blir då endast vilket relationstal som bör väljas

och vilken räckvidd som den variabla gränsen bör ha.

I denna fråga har i remissyttrandena olika meningar kommit till uttryck.

Några remissinstanser föreslår en skärpning av utredningens regler för att

därmed nå en bättre fullföljdsbegränsande effekt. Till dessa hör bl. a. rege
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

75

ringsrättens flesta ledamöter, vilka förordat att den fasta beloppsgränsen

höjes till 3 000 kronor samt att relationstalet bestämmes till en fjärdedel.

För skattskyldiga med en taxerad inkomst understigande 12 000 kronor skall

målet alltså avse ändring i taxeringen till ett belopp motsvarande minst en

fjärdedel av inkomsten för att prövning skall äga rum. Liknande yrkanden

bär framställts även från andra håll. Från icke få remissinstanser har i

motsats härtill begärts, att utredningens förslag till summa revisibilisregel

skall mildras. Till dessa meningsyttringar ansluter sig krav, bl. a. från

löntagarhåll, på en större differentiering av regeln så att den relativa gränsen

tillämpas icke enbart för de mindre inkomsttagarna. Ett förslag i denna

riktning har även framlagts av en ledamot av regeringsrätten. Enligt detta

förslag skulle fullföljd tillåtas om tvistebeloppet uppgår till minst 500 kronor

och därtill motsvarar minst fem procent av den taxerade inkomsten.

Om det inkomstbelopp som tvisten gäller överstiger en viss gräns, förslagsvis

bestämd vid 50 000 kronor, skulle fullföljd dock alltid kunna äga rum

oavsett tvistebeloppets förhållande till den taxerade inkomsten.

Enligt min uppfattning talar starka skäl för att i anslutning till dessa

förslag låta den relativa beloppsspärren få ett vidare tillämpningsområde

och att icke kräva att så stor del av den taxerade inkomsten som utredningen

tänkt sig skall vara tvistig. Men man synes härvidlag inte böra gå alltför

långt. Det måste å ena sidan tillses att fullföljdsbegränsningen blir någorlunda

effektiv. Å andra sidan bör den relativa beloppsspärren inte få ett så

vidsträckt tillämpningsområde, att absolut sett betydande belopp avskäres

från prövning i regeringsrätten, medan tvister om bagatellbelopp tillåtes gå

upp i högsta instans.

I enlighet med dessa överväganden har jag funnit mig böra förorda en regel

om summa revisibilis av den innebörden, att mål som rör mindre belopp än

tio procent av den skattskyldiges inkomst avskäres från fullföljd. Dock skall

prövning ske, om det tvistiga beloppet uppgår till eller överstiger 5 000 kronor.

Å andra sidan skall mål, i vilka tvisten rör lägre belopp än 500 kronor,

vara avskurna från fullföljd. Det sagda innebär, att den relativa beloppsgränsen

får betydelse för taxerade inkomster upp till 50 000 kronor.

Vad beträffar förmögenhetstaxering finner jag utredningens förslag att

låta fullföljdsrätten bero av en fast värdegräns vid 50 000 kronor erbjuda en

lämplig lösning.

Summa revisibilis bör — i principiell överensstämmelse med vad som

gäller vid fullföljd av talan i högsta domstolen — vara anknuten till vad

parten tappat i kammarrätten. De skäl härför, som anförts av regeringslättens

flesta ledamöter och av kammarrätten, finner jag bärande.

De bedömanden som i det föregående gjorts angående utformningen av

eu summa revisibilisregel har närmast haft i sikte taxeringen av fysiska personer.

Förhållandena kan delvis vara annorlunda, när fråga är om beskattningen

av juridiska personer. Att tillämpa olika fullföljdsreglcr beroende på

(/in den skattskyldige är fysisk eller juridisk person skulle emellertid medföra

onödigt invecklade regler och dessutom i vissa fall kunna leda till

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kangl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

mindre tilltalande resultat. Det synes därför kunna godtagas, att eu fullfölj

dsbegränsning i enlighet med förut angivna principer får tillämpning

även beträffande juridiska personer.

Övervägande skäl — bl. a. intresset av enkelhet och av likställighet mellan

parterna i taxeringsmålen — synes även tala för att fullföljdsspärren bör

vara densamma för såväl den skattskyldige som för hans motpart, d. v. s.

taxeringsintendenten eller vederbörande kommun. Den mätare på intresset

av fullföljd som valts för den skattskyldiges del, nämligen tvistebeloppets

storlek och dess förhållande till hans taxerade inkomst, bör sålunda vara

utslagsgivande även för det allmännas representanter.

Liksom fallet är beträffande högsta domstolen bör den avsedda beloppsspärren

inte vara ovillkorlig, utan regeringsrätten bör äga befogenhet att bevilja

fullföljdstillstånd i vissa fall. Sådant tillstånd bör kunna ges i fall där

det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av vikt att talan prövas

av regeringsrätten. Det kan förtjäna framhållas, att utrymmet för sådan

p r e j udikatdispens torde vara något större inom skalteprocessen än

på den allmänna processens område. Samma skattefråga berör nämligen ofta

ett mycket stort antal skattskyldiga och kan föranleda serier av mål i de olika

instanserna. Såsom framhållits av såväl utredningen som regeringsrättens

flesta ledamöter bör i sådana lägen ett typfall kunna avgöras av den högsta

instansen för att tjäna till vägledning vid bedömningen i lägre instanser av

likartade fall. Icke sällan kräver intresset av en enhetlig lagtolkning eller

rättstillämpning att regeringsrätten tager upp en hel serie mål, där avgörandena

är ägnade att mångsidigt belysa de föreliggande spörsmålen. Såsom

riksskattenämnden erinrat kan ett skäl för fullföljdstillstånd vara alt

talan rör fråga beträffande vilken nämnden utfärdat anvisning för taxeringsmyndigheterna.

Även om utrymmet för prejudikatdispens sålunda är något

större i taxeringsprocessen än inom den allmänna processen, bör man emellertid

fasthålla vid att det skall röra sig om ett kvalificerat prejudikatintresse.

Detta bör komma till uttryck i författningstexten på det sätt att

talans prövning skall vara av synnerlig vikt från de angivna utgångspunkterna.

Utredningen har såsom dispensgrund även upptagit det fall att parten visar,

alt talans prövning i annat hänseende har synnerlig betydelse utöver

det mål, varom är fråga. Även i fråga om sådan dispens, s. k. intressedispens,

gäller att talans prövning är betingad av omständigheter, som

ligger utanför det föreliggande målet. Behovet av en möjlighet att medge

intressedispens kan i och för sig synas vara mindre utpräglat. Regeringsrättens

flesta ledamöter har, såsom framgått av det tidigare sagda, intagit en

avvisande ståndpunkt till denna dispensgrund. övriga remissinstanser har

emellertid i stort sett godtagit utredningens förslag på denna punkt.

För egen del finner jag inte tillrådligt att helt utesluta möjligheten att

medge dispens på ifrågavarande grund. Det kan nämligen i enstaka fall vara

betydelsefullt att regeringsrätten utan hinder av summa revisibilis kan prö
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

77

va ett mål, där avgörandet visserligen inte liar särskilt intresse från prejudikatsynpunkt,

men vari utgången ändock får betydande verkningar utöver

det föreliggande målet. Å andra sidan ligger det i sakens natur, att

den ifrågavarande dispensgrunden bör tillämpas restriktivt. En intressedispens

bör sålunda t. ex. inte kunna grundas på att taxeringens fastställande

i enlighet med kammarrättens utslag skulle medföra ekonomiska

svårigheter för den skattskyldige. Icke heller bör intressedispens kunna beviljas

av den anledningen att den aktuella taxeringsfrågan för den skattskyldige

kan antagas återkomma under ett flertal år.

Utredningen har ytterligare föreslagit att prövningstillstånd skall kunna

meddelas om anledning förekommer till ändring i det slut, vartill kammarrätten

kommit, eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl

förekommer för talans prövning. Den föreslagna regeln har nära samband

med förslaget om en allmän tillståndsprövning och är avsedd att gälla sådana

mål som icke träffades av den föreslagna beloppsspärren. Då jag inte

ansett mig kunna biträda förslaget om allmän dispensprövning, saknar den

ifrågavarande regeln i huvudsak aktualitet. Utredningen har i detta sammanhang

berört frågan om behandling av sådana situationer, där parts

talan finnes böra upptagas till prövning närmast av det skälet att annan

part i målet erhållit dispens. Dessa spörsmål synes dock lämpligen böra

få sin lösning i annan ordning än med anlitande av dispensvägen. Jag återkommer

härtill i detaljmotiveringen.

I betänkandet, liksom i vissa remissyttranden, har antytts, att eu begränsning

i fullföljdsrätten skulle kunna inverka på arbetsförhållandena i kammarrätten.

Denna domstol blir ju med en sådan ordning i viss utsträckning

sista instans. Några förslag har emellertid inte framlagts på detta område.

För egen del finner jag att ett ställningstagande i frågan bör kunna anstå.

Den av mig förordade fullföljdsbegränsningen kan i vart fall icke få några

följdverkningar för kammarrättens vidkommande under budgetåret 1958/

59. Huruvida densamma senare kan göra organisatoriska förändringar i

kammarrätten påkallade torde böra prövas tidigast vid den nästfoljande

budgetbehandlingen och under hänsynstagande till de förhållanden som i

övrigt då föreligger.

Inom finansdepartementet har verkställts en statistisk undersökning i

syfte att ge eu ungefärlig uppfattning om den verkan på regeringsrättens

arbetsbörda, som kan påräknas, om eu fullföljdsreglering genomföres enligt

nu angivna principer. Det undersökta materialet har utgjorts av samtliga

i regeringsrätten anhängiga taxeringsmål, varvid dock icke medräknats mål,

som varit under kommunikation eller av annan speciell orsak icke varit

tillgängliga. Undersökningen har givit till resultat att av inalles 2 934 taxeringsmål

665 mål skulle avskäras från regeringsrättens prövning. Delta skulle

motsvara ett målbortfall av 23 procent av de undersökta målen. Vid undersökningen

har emellertid hänsyn icke kunnat tas till förekomsten av dispens
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

grundande omständigheter i de bortgallrade målen. Antalet bortfallande mål

torde därför kunna antagas bliva något mindre än vad här angivits. Självfallet

tillkommer åtskilliga andra osäkerhetsmoment när det gäller att bedöma

utfallet i praktiken av den tillämnade fullföljdsbegränsningen. Bl. a.

får beaktas, att de bortfallande målen genomsnittligt torde vara mindre

tidskrävande än de kvarstående. Det torde dock vara befogat att räkna med

att den föreslagna fullföljdsbegränsningen på det undersökta materialet

skulle medföra en inbesparing av 40—50 föredragningsdagar. Detta skulle

innebära en årlig inbesparing av 35—45 föredragningsdagar, motsvarande 10

å 13 arbetsveckor för en av regeringsrättens avdelningar. Till jämförelse

må nämnas, att det förslag som framlagts av regeringsrättens flesta ledamöter

enligt den verkställda undersökningen skulle innebära ett målbortfall

av 881 mål, motsvarande 30 procent av de undersökta målen.

Det av mig förordade alternativet innebär en icke obetydlig arbeislättnad

och kan sålunda anses ge ett rimligt utbyte av en reform på området. Å

andra sidan bör framhållas, att det inte är anledning att ställa alltför stora

förhoppningar på att reformen skall leda till att arbetsbalansen snabbt avverkas.

Det kommer att förflyta avsevärd tid innan verkningarna kan visa

sig. Därtill kommer, att den framtida fullföljdsfrekvensen, som tidigare

framhållits, är beroende av en rad osäkra faktorer.

Utredningen har, vid sidan av fullföljdsbegränsningarna, utarbetat bestämmelser,

avsedda att närmare reglera det processuella förfarandet

hos regeringsrätten i taxeringsmål. Beträffande detta förslag har bl. a. regeringsrättens

flesta ledamöter och besvärssakkunniga rest principiella invändningar.

De skäl som därvid framlagts finner jag bärande. Besvärssakkunnigas

arbete med en allmän besvärslagstiftning syftar sålunda till en i

princip uttömmande reglering av förfarandet i regeringsrätten att gälla för

alla slag av där handlagda besvärsmål. Det synes därför riktigast att låta

med lagstiftning i dylika ämnen anstå till dess en generell reglering kan

komma till stånd.

Därest någon författningsreglering av processförfarandet i regeringsrätten

icke nu genomföres, synes övervägande skäl tala för att bestämmelserna

om fullföljdsbegränsning får sin plats i taxeringsförordningen, där redan

förut stadganden om besvär i taxeringsmål är upptagna.

Enligt utredningens förslag skall frågor om prejudikat- och intressedispens

kunna prövas på avdelning med endast tre ledamöter. Ett häremot svarande

förslag till ändring i regeringsformen har såsom vilande antagits av 1956

års riksdag. För genomförande av en sådan domförhetsregel erfordras dessutom

en ändring i regeringsrättslagen. Jag återkommer härtill i den följande

detalj motiveringen.

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet utarbetats förslag

till

1) förordning om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen den 23

november 1956 (nr 623) samt

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

79

2) lag angående tillägg till lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.

Maj:ts regeringsrätt.

Det är min avsikt att i det följande närmare behandla detalj spörsmålen

i dessa förslag, vilka torde såsom bilaga1 få fogas till delta protokoll.

VI. Detaljutformningen av författningsförslagen

98 § taxeringsförordningen

1 mom.

Detta moment motsvarar nuvarande 98 § taxeringsförordningen. Den nu

gällande lydelsen av författningsrummet torde böra redaktionellt jämkas

1 syfte att bättre anpassa detta till de stadganden om fullföljdsbegränsning

som föreslås upptagna i de följande momenten.

2 mom.

Utredningen har i princip velat begränsa beloppsspärrens tillämpning till

sådana fall, då den fullföljda talan omedelbart hänför sig till en inkomsteller

avdragspost eller tillgångs- eller skuldpost som direkt påverkar den

sammanräknade nettoinkomstens respektive den behållna förmögenhetens

storlek.

I fråga om inkomsttaxeringen medför utredningens förslag att knyta spärrregelns

verkan till viss i taxeringen ingående post av betydelse för beräkningen

av den sammanräknade nettoinkomsten, att regeln skulle vara tilllämplig

bl. a. på frågor om avdrag för underskott å förvärvskälla. Tvister om

övriga allmänna avdrag vid inkomsttaxeringen liksom om garantibelopp för

fastighet skulle däremot utan begränsning kunna bringas under regeringsrättens

prövning. Det framstår vidare såsom tveksamt, om regeln blir tilllämplig,

när den skattskyldiges inkomst i sin helhet uppskattats skönsmässigt

och sålunda någon fördelning på olika inkomst- och avdragsposter icke

sker.

I det av regeringsrättens flesta ledamöter avgivna yttrandet förordas i

stället den lösningen att regeln om summa revisibilis anknytes till den höjning

eller sänkning av den skattskyldiges taxerade inkomst eller beskattningsbara

förmögenhet som klaganden yrkat. Härigenom blir regeln direkt

tillämplig i de nyss angivna fallen, vilket enligt min mening är önskvärt.

Den i yttrandet föreslagna regeln synes även vara enklare och, jämväl i

andra hänseenden än de nyss antydda, otvetydigare. Jag förordar därför,

alt regeln utformas i enlighet med detta förslag. Under regeln inbegripcs

självfallet talan om helt undanröjande av åsatt inkomsttaxering och om påförande

av taxering i fall då sådan ej åsatts i lägre instans. — Däremot finner

jag inte skäl att, såsom jämväl föreslagits i ledamöternas yttrande, införa

ytterligare en spärr, anknuten till den av kammarrätten åsatta beskattningsbara

inkomsten. En sådan spärr skulle komplicera reglernas tillämpning

utan att något mera väsentligt synes vara att vinna därmed.

1 Förstnämnda förslag, vilket överensstämmer med motsvarande, vid propositionen fogade

förslag, har här uteslutits.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

För att fullföljdsspärren skall kunna tillämpas fordras att vad parten tappat

i kammarrätten enbart avser fråga om höjning eller sänkning av taxeringen.

Detta innebär å ena sidan att fullfölj dsbegränsningen gäller oavsett

arten av det spörsmål, varav taxeringens jämkning uppåt eller nedåt

beror. Summa revisibilisregeln skall sålunda tillämpas även i sådana mål,

där jämkningen är avhängig av en rent juridisk bedömning, såsom kan vara

fallet när talan gäller om viss i och för sig ostridig försäljningsvinst skall

beskattas såsom realisationsvinst. På samma sätt är den föreslagna regeln

om summa revisibilis avsedd att gälla, där talan t. ex. avser taxering vid omläggning

av räkenskapsår. Å andra sidan utesluter spärregelns utformning

dess tillämpning å mål, där tvisten icke gäller den taxerade inkomstens eller

skattepliktiga förmögenhetens storlek, exempelvis fråga om äkta makar skall

samtaxeras eller ej. Utanför regelns tillämpningsområde faller även sådana

spörsmål som huruvida bestämmelserna om ortsavdrag tillämpats riktigt,

om avdrag må åtnjutas för nedsatt skatteförmåga och om dödsbos befrielse

från erläggande av skatt.

I överensstämmelse med motsvarande bestämmelser för processen vid de

allmänna domstolarna bör, såsom regeringsrättens flesta ledamöter förordat,

gälla, att de avsedda inskränkningarna i fullföljdsrätten skall inträda

även i sådana fall där kammarrätten icke ingått i saklig prövning av partens

talan utan avvisat densamma.

Beträffande grunderna för meddelande av prövningstillstånd må hänvisas

till vad som anförts i den allmänna motiveringen. För att undvika en olämplig

uppdelning av målet bör meddelat prövningstillstånd avse kammarrättens

utslag i dess helhet, såvitt det är överklagat. Det visar sig nämligen ofta

att de olika frågor, som en tvist kan gälla, nära sammanhänger med varandra.

Men även när så inte är fallet, framstår det som angeläget att regeringsrätten

i ett där prövat fall så långt det är möjligt inom ramen för den

fullföljda talan kan åstadkomma en riktig och rättvis taxering.

3 mom.

Skäl liknande de nyss anförda talar även för att, om skattskyldigs taxering

i något hänseende kan komma under regeringsrättens prövning utan

tillstånd, taxeringen skall kunna prövas i dess helhet. Detta innebär, att om

klaganden i kammarrätten tappat såväl i en samtaxeringsfråga som i eu beloppsfråga,

även den sistnämnda skall prövas fastän motgångsvärdet understiger

summa revisibilis. Vidare torde av den föreslagna regeln framgå att

besvär, som avser flera samma år åsatta taxeringar, t. ex. taxering av en

inkomst till statlig inkomstskatt i en kommun och till kommunal inkomstskatt

i en annan, i sin helhet upptages till prövning så snart med avseende

å någon av taxeringarna kravet på summa revisibilis är uppfyllt. Å andra

sidan ligger det i sakens natur att en part icke genom att framställa ett uppenbart

ogrundat yrkande i de lägre instanserna, t. ex. om avdrag för nedsatt

skatteförmåga, bör kunna sätta fullfölj dsbegränsningen ur spel. Särskilt

stadgande härom torde emellertid icke vara erforderligt.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

81

h inom.

Den skattskyldige intar i taxeringsprocessen en fullt självständig ställning.

Det har härvidlag ingen betydelse om flera skattskyldiga genom omständigheter

som ligger till grund för taxeringen, t. ex. samäganderätt till en fastighet,

har gemensamma intressen i den skattemässiga bedömningen. I enlighet

härmed bör huvudregeln vara, att bestämmelserna om fullföljdsbegränsning

— bortsett från de undantagsfall då intressedispens kan meddelas — tillämpas

utan beaktande av intressegemenskap mellan olika skattskyldiga.

I ett fall, nämligen i fråga om samtaxerade makar, föreligger emellertid

ofta sådant samband mellan parternas talan att deras rätt att få talan prövad

i regeringsrätten bör bedömas enhetligt. Lämpligast synes vara, att båda

makarnas talan skall upptagas till prövning så snart någon av makarna har

fullföljdsrätt.

Beträffande andra fall av intressegemenskap skulle i och för sig skäl

kunna anföras för en motsvarande behandling. Dessa skäl synes dock icke

äga samma styrka som i det nyss avsedda fallet. Det bör även framhållas,

att en närmare reglering av hithörande förhållanden med nödvändighet synes

behöva bli tämligen komplicerad. Av dessa skäl har jag inte ansett mig

kunna förorda, att ytterligare undantag göres från den förut angivna huvudprincipen.

I detta sammanhang bör emellertid uppmärksammas det fall att såväl det

allmännas ombud som den skattskyldige önskar fullfölja talan över kammarrättens

utslag. En strikt tillämpning av regeln om summa revisibilis skulle

i enskilda fall kunna medföra att taxeringsintendenten ägde få sin talan

prövad i högsta instans, medan den skattskyldige blev avskuren från fullföljdsrätt,

och vice versa. En sådan konsekvens av regeln synes inte tilltalande.

Därför föreslås, att om ena partens besvärstalan upptages till prövning,

även motpartens besvär skall prövas oaktat hans besvärstalan icke

ensam kunnat komma under regeringsrättens prövning.

Parts möjlighet att få sin talan prövad enligt bestämmelserna i detta moment

bör — i analogi med vad som gäller anslutningsbesvär — bortfalla i den

mån den part, vars talan ensam kunnat komma under bedömande, återkallar

sin talan eller denna eljest förfaller.

5 mom.

I överensstämmelse med utredningens förslag torde de föreslagna fullfölj dsreglerna

böra begränsas att avse endast mål rörande inkomst- eller förmögenhetstaxering.

I och för sig kunde det vara tänkbart att utsträcka desamma till

exempelvis mål om ersättningsskatt och utskiftningsskatt, vilka skatter på

vissa områden ersätter den statliga inkomstbeskattningen. Härigenom skulle

emellertid reglerna, utan att något väsentligt skulle vinnas därmed, bli åtskilligt

komplicerade.

Beträffande kupongskatten och sjömansskatten må erinras om att de till

regeringsrätten fullföljda målen varit föremål för behandling i endast två

underinstanser. Detta talar emot en begränsning av fullföljdsrätten i dylika

(> Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 32

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. May.ts proposition nr 32 år 1958

mål. Detsamma gäller mål om tillämpning av förordningen angående beräkning

av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst.

Bestämmelserna om fullföljdsbegränsning i 2 mom. har därför begränsats

till mål om inkomst- och förmögenhetstaxering. Å andra sidan bör

härav följa, att om någon för talan rörande någon annan skatt, detta icke

ger klaganden möjlighet att enligt reglerna i 3 mom. få en samtidigt förd

talan om inkomst- och förmögenhetstaxering prövad utan hinder av reglerna

om summa revisibilis.

Ett särskilt spörsmål är om inskränkningen i fullfölj dsrätten bör ha avseende

på mål om eftertaxering. Dessa mål anhängiggöres först i prövningsnänmden

och skulle sålunda i många fall komma att prövas av ytterligare endast

en instans, därest fullfölj dsrätten begränsades. Vidare lärer en regel om

summa revisibilis för dessa mål icke kunna utformas lika enkel som för övriga

taxeringsmål. Bl. a. fick hänsyn tas till vad som förekommit i samband

med den ursprungliga taxeringen. Det är även av vikt att om det gäller

en serie eftertaxeringar avseende flera på varandra följande taxeringsår, de

olika taxeringarna prövas gemensamt i samtliga instanser. Härtill kommer,

att det i mål om eftertaxering —- där fråga är om ett extraordinärt förfarande

efter den vanliga besvärstidens utgång — framstår som särskilt angeläget att

den skattskyldige inte betages möjligheten att få sin talan prövad i högsta

instans. I enlighet härmed förordar jag, att eftertaxeringsmålen undantas

från fullföljdsbegränsningen.

Från tillämpningsområdet för de fullföljdsbegränsande reglerna bör vidare

undantas besvär över att taxering, med tillämpning av 105 § taxeringsförordningen,

överflyttats på klaganden från annan skattskyldig. Sådan fråga

upptas i regel först i kammarrätten, och dennas beslut, som sålunda oftast

träffats i första instans, bör självfallet alltid kunna överklagas.

Fullföljdsbegränsningen bör icke utgöra hinder för regeringsrätten att efter

besvär i vanlig ordning pröva talan om sådan oriktighet i taxeringen, som

ger parten rätt att anföra extraordinära besvär enligt 100 § 1)—5) taxeringsförordningen.

Härav torde bl. a. följa, att besvär i mål som avser tillämpning

av mellan Sverige och andra länder ingångna avtal till undvikande

av dubbelbeskattning regelmässigt kan bringas under regeringsrättens prövning.

För att regeringsrätten trots fullföljdsspärren skall kunna upptaga

sådan talan till prövning bör självfallet fordras detsamma som för prövning

av i särskild ordning anförda besvär, nämligen att oriktighet i taxeringen

på den angivna grunden blivit konstaterad. Enbart yrkande från part om

ändring i nu ifrågavarande avseende bör således icke vara tillfyllest. Vidare

bör gälla, att regeringsrättens prövning i dessa fall begränsas till huruvida

och i vilken utsträckning rättelse av kammarrättens utslag bör ske på ifrågavarande

grund.

Enligt 100 § 6) och 7) föreligger extraordinär besvärsrätt om den skattskyldige,

till följd av underlåtenhet att avgiva deklaration eller annan uppgift

eller på grund av felaktighet i deklaration in. m. taxerats till väsentligt högre

belopp än som svarar mot hans inkomst eller förmögenhet, eller om den skatt
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

83

skyldige eljest kan åberopa omständighet eller bevis som bort föranleda väsentligt

lägre taxering. Även beträffande dessa fall förutsättes för prövning att

taxeringen i efterhand visat sig vara behäftad med fel. Oriktigheten är emellertid

av annan natur än i de nyss avsedda fallen. Det är här fråga om mål,

som är mera jämförbara med ordinära mål om höjning eller sänkning av

taxering. För övrigt har fullföljdsbegränsningen en motsvarighet i den nyss

angivna förutsättningen för extraordinär besvärsrätt att den skattskyldiges

taxering skall ha blivit väsentligt för hög. Det synes därför vara bäst i överensstämmelse

med fullföljdsbegränsningens ändamål och de allmänna principerna

för dess tillämpning att talan i dessa fall följer samma regler som

besvär i allmänhet. Besvär grundade på förhållanden som avses i 100 § 6)

och 7) bör således icke kunna komma under regeringsrättens prövning där

kravet på summa revisibilis ej är uppfyllt.

6 mom.

Genom att fullfölj dsbegränsningens inträde beror av vad parten tappat i

kammarrätten kan redan kammarrätten bedöma huruvida prövningstillstånd

är erforderligt för att parts talan mot utslaget skall kunna komma under regeringsrättens

prövning.

I de fall där besvär över utslaget icke kan komma under regeringsrättens

prövning utan tillstånd bör detta därför till parternas ledning tillkännagivas i

samband med att kammarrätten meddelar fullföljdshänvisning. Därvid bör

angivas de grunder, på vilka prövningstillstånd må meddelas, liksom — alltefter

målets beskaffenhet — de övriga villkor, under vilka parts talan kan

komma under regeringsrättens prövning. Det sist sagda syftar bl. a. på de

speciella stadganden som gäller samtaxerade makars talan och talan, som

fullföljes av parterna å ömse sidor.

Har kammarrätten i samband med fullföljdshänvisning meddelat underrättelse

om begränsning i rätten att påkalla prövning av utslaget, bör part som

anser underrättelsen oriktig kunna begära att frågan härom prövas. Detta

skall ske samtidigt med att han söker ändring i utslaget och han har sålunda

att iakttaga de regler som gäller beträffande talans fullföljande.

Bestämmelsen om ikraftträdandet

De nya fullföljdsreglerna synes lämpligen böra träda i kraft den 1 januari

1959. En förutsättning för deras tillämpning bör dock vara alt målet i prövningsnämnden

handlagts enligt bestämmelserna i nya taxeringsförordningen.

Mål, som behandlats i sådan nämnd enligt äldre ordning, bör sålunda få fullföljas

utan inskränkningar. Detta innebär alt besvär rörande taxering, som

verkställts eller bort verkställas i första instans år 1957 eller tidigare, skall

undantagas från tillämpningen av fullföljdsbestämmelserna. De mål som hänför

sig till 1958 års taxering blir följaktligen de första som beröres av fullfölj

dsinskränkningen. Dessa mål kan väntas bli aktuella för avgörande i kammarrätten

tidigast mot slutet av år 1959.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj. ts proposition nr 32 år 1958

Regeringsrättslagen

I det föregående har erinrats om att 1956 års riksdag såsom vilande antagit

ett förslag till ändring i de domförhetsregler för regeringsrätten som

upptas i § 22 mom. 2 regeringsformen. Enligt detta stadgande i dess nu

gällande lydelse kan mål i regeringsrätten prövas och avgöras av fem ledamöter,

så ock av fyra, där tre är om slutet ense. Till detta stadgande skulle

enligt det såsom vilande antagna förslaget läggas en föreskrift av innehåll,

att i den ordning § 87 mom. 1 stadgar skulle bestämmas antalet regeringsråd

som skall deltaga vid behandling av fråga, huruvida talan må komma

under regeringsrättens prövning, där enligt författningarna särskilt tillstånd

därtill kräves.

Om en fullföljdsbegränsning genomföres i enlighet med vad jag tillstyrkt

i det föregående, synes prövningen av dispensfrågorna böra kunna

äga rum å avdelning med tre ledamöter. Den härför erforderliga bestämmelsen

i regeringsrättslagen torde på grundval av ett av fullföljdsutredningen

upprättat förslag lämpligen böra upptagas i en ny paragraf, benämnd

1 a §.

I fullföljdsutredningens betänkande har jämväl föreslagits vissa ytterligare

bestämmelser, som skulle införas i regeringsrättslagen. Förslaget bygger

i denna del på ett antagande att målbalansen i regeringsrätten efter

några år skulle kunna nedbringas till sådan nivå, att regeringsrätten, som

nu har 16 ledamöter och arbetar på tre avdelningar, därefter skulle arbeta

på två avdelningar, varvid ledamotsantalet skulle nedbringas till 13. Förslaget

innebär, att permanenta bestämmelser rörande uppdelning på avdelningar

m. m. skulle, baserade på denna organisation, införas i regeringsrättslagen.

De nya bestämmelserna skulle ersätta lagen den 23 mars 1956

(nr 73) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal.

Av vad jag tidigare anfört framgår, att det måste bedömas såsom synnerligen

tvivelaktigt om den i betänkandet gjorda beräkningen rörande möjligheterna

att nedbringa målbalansen är hållbar. Det torde i dag vara ogörligt

att med någon säkerhet bedöma om och när det kan bli möjligt att nedbringa

antalet regeringsråd. Vid sådant förhållande kan jag inte tillstyrka,

att de föreslagna bestämmelserna nu införes i regeringsrättslagen.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

85

VII. Departementschefens hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer föredragande departementschefen,

att lagrådets utlåtande över det förut omförmälda förslaget till lag

angående tillägg till lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj.ts

regeringsrätt måtte för det i § 87 regeringsfoi-men omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Åke Gustafsson

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj. ts proposition nr 32 år 1958

Bilaga

Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)

om Kungl. Maj:ts regeringsrätt

Härigenom förordnas, att i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts regeringsrätt

skall införas en ny paragraf, benämnd 1 a §, av nedan angiven

lydelse.

1 a §.

Fråga huruvida talan må komma under regeringsrättens prövning, där

enligt författningarna särskilt tillstånd därtill kräves, kan avgöras av tre

regeringsråd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

87

Bihang

Utredningens förslag

till

Förordning

med särskilda bestämmelser om fullföljd i regeringsrätten av talan

i vissa skattemål

1 §■

Denna förordning äger tillämpning å besvär, vilka jämlikt taxeringsförordningen

anföras över utslag av kammarrätten i mål rörande inkomsttaxering

eller förmögenhetstaxering.

2 §•

Besvär, varom förmäles i 1 §, må ej komma under regeringsrättens prövning,

med mindre regeringsrätten meddelat parten tillstånd därtill.

3 §•

Prövningstillstånd må meddelas allenast

1. om för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av vikt, att talan

prövas av regeringsrätten, eller parten visar, att talans prövning eljest

skulle hava synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga; eller

2. om anledning förekommer till ändring i det slut, vartill kammarrätten

kommit, eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma

för talans prövning.

Meddelas ej prövningstillstånd, skall kammarrättens utslag stå fast; erinran

därom skall intagas i regeringsrättens beslut.

4 §■

Ej må i anledning av talan, som allenast rör inkomst- eller avdragspost

av betydelse för beräkningen av skattskyldigs sammanräknade nettoinkomst

eller tillgångs- eller skuldpost av betydelse för beräkningen av skattskyldigs

behållna förmögenhet, prövningstillstånd enligt 3 § 2 meddelas

part med mindre hans talan går ut på ändring i sådant avseende till belopp

av minst,

såvitt angår taxering för statlig inkomstskatt, en femtedel av den enligt

kammarrättens utslag taxerade inkomsten eller om denna överstiger tiotusen

kronor, tvåtusen kronor,

såvitt angår taxering för kommunal inkomstskatt i hemortskommunen

eller i annan kommun, en femtedel av den inom kommunen taxerade inkomsten

eller, om denna överstiger tiotusen kronor, tvåtusen kronor, eller,

såvitt angår taxering för statlig förmögenhetsskatt, femtiotusen kronor.

Vad i första stycket sägs skall icke gälla i fråga om klagan över att taxeringen

blivit oriktig i något hänseende, varom förmäles i 100 § under 1)—5)

taxeringsförordningen.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

5 §•

Meddelas prövningstillstånd, gälle det utslaget i dess helhet, såvitt parten

för talan däremot.

6 §•

Kammarrätten give i samband med underrättelse om talans fullföljande

till känna, att talan mot kammarrättens utslag ej må komma under regeringsrättens

prövning, med mindre regeringsrätten meddelat parten tillstånd

härtill. Kammarrätten meddele ock innehållet i 3, 4 och 5 §§.

7 §•

I besvären skall klaganden uppgiva:

1. det utslag, mot vilket talan föres;

2. i vilken del utslaget överklagas, den ändring i utslaget som klaganden

yrkar och grunderna för sin talan; samt

3. fullständig uppgift om sin postadress.

Anser klaganden, att prövningstillstånd skall meddelas enligt 3 § 1, bör

han i besvären närmare angiva de omständigheter han åberopar till stöd

härför.

Vill klaganden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han vid

besvären foga beviset i huvudskrift eller styrkt avskrift; uppgive ock i besvären

vad han vill styrka med beviset samt anledningen till att detsamma

ej tidigare förebragts.

Besvären skola vara egenhändigt undertecknade av klaganden eller hans

ombud.

8 §.

Vid besvären bör fogas det överklagade utslaget i huvudskrift eller styrkt

avskrift.

9 §•

Uppfyller besvärsskriften ej föreskrifterna i 7 § eller är den eljest ofullständig,

må klaganden föreläggas att avhjälpa bristen.

Efterkommes ej föreläggandet och är besvärsskriften med avseende å

klagandens yrkande, angivandet av grunderna för besvärstalan eller i annat

hänseende så bristfällig att den är otjänlig som grund för regeringsrättens

prövning av målet, må besvären avvisas.

10 §.

För målets beredande skola besvären med därvid fogade handlingar delgivas

klagandens motpart och föreläggande meddelas honom att inkomma

med skriftligt genmäle.

11 §•

Genmälet skall, om ej klagandens yrkande medgives, innehålla yttrande

rörande de anförda grunderna för besvärstalan och angivande av de omständigheter

motparten vill anföra.

Vill motparten åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han vid genmälet

foga beviset i huvudskrift eller styrkt avskrift; uppgive ock i genmälet

vad han vill styrka med beviset samt anledningen till att detsamma

ej tidigare förebragts.

Genmälet skall vara egenhändigt undertecknat av motparten eller hans

ombud.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

89

12 §.

Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas klaganden.

13 §.

Finnes ytterligare skriftväxling erforderlig, äge regeringsrätten förordna

därom. Regeringsrätten äge tillika meddela närmare föreskrifter om skriftväxlingen

och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.

14 §.

Sedan skriftväxlingen avslutats, bestämme regeringsrätten om prövningstillstånd

skall meddelas. När skäl äro därtill må frågan upptagas,

ehuru skriftväxling ej ägt rum.

15 §.

I regeringsrätten må talan icke föras om inkomst- eller avdragspost, tillgångs-

eller skuldpost eller annat, som icke varit föremål för eller äger

samband med talan i kammarrätten.

16 §.

Part må ej i regeringsrätten till stöd för sin talan åberopa omständighet

eller bevis, som ej tidigare förebragts, med mindre han gör sannolikt att han

icke tidigare kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han eljest

haft giltig ursäkt att ej göra det.

17 §.

Har besvärsinlaga eller genmäle icke genom partens försorg delgivits motparten,

skall regeringsrätten eller i den omfattning, Kungl. Maj :t bestämmer,

föredragande hos regeringsrätten föranstalta om delgivningen med

motparten.

Delgivning skall, där så ske kan, verkställas genom posten. Om sådan

delgivning skall vad i rättegångsbalken stadgas om delgivning av annan

handling än stämning äga motsvarande tillämpning. Närmare bestämmelser

om delgivning genom posten meddelas av Kungl. Maj :t.

Kan delgivning ej ske genom posten, må polismyndighet anlitas för delgivningens

verkställande.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958; dock att förordningen

icke skall tillämpas i fråga om mål rörande taxering, som verkställts eller

hort verkställas i första instans år 1957 eller tidigare år, med mindre målet

handlagts av prövningsnämnden efter den 31 december 1957.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

Utredningens förslag

till

Lag

om ändring av lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt

Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ lagen den 26 maj 1909 om Kungl.

Maj:ts regeringsrätt skall hava följande ändrade lydelse samt att i lagen

skola införas sex nya paragrafer, betecknade la§, lb§, 1 c §, 1 d §, le§

och 5 a §, av nedan angivna lydelse.

1 §•

Kungl. Maj :ts regeringsrätt skall utgöras av tretton regeringsråd, av vilka

en, enligt vad därom är stadgat särskilt, tjänstgör i lagrådet.

Regeringsrätten skall vara delad i två avdelningar.

1 a §.

Å envar av regeringsrättens avdelningar skall arbetet fortgå minst fyrtio

veckor om året.

1 b §.

Regeringsrättens avdelningar äro lika behöriga att upptaga till regeringsrättens

handläggning hörande mål och ärenden.

Arbetet skall, såvitt möjligt, jämnt fördelas mellan avdelningarna.

1 c §.

I behandling av fråga rörande tillstånd, att talan, enligt vad därom stadgas

särskilt, må komma under regeringsrättens prövning, skola tre ledamöter

deltaga.

1 d §.

Med iakttagande av vad som ovan är föreskrivet äga de i regeringsrätten

tjänstgörande regeringsråden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

1 e §.

Vad om måls handläggning i vissa fall av högsta domstolen i dess helhet

finnes föreskrivet skall i tillämpliga delar gälla i fråga om regeringsrätten.

5 a §.

Förekomma skiljaktiga meningar, huruvida tillstånd som sägs i 1 c § skall

meddelas, vare tillstånd beviljat, om två ledamöter äro ense därom eller i

fall, då prövningstillstånd är beroende av att anledning förekommer till

ändring i det slut, det överklagade utslaget innehåller, eller att eljest med

hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma för talans prövning,

någon ledamot finner tillstånd böra meddelas.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 32 år 1958

91

6 §•

Förordnande att inom vederbörande departement bereda och inför regeringsrätten

föredraga ärende meddelar Konungen. Konungen må ock efter

regeringsrättens hörande bestämma, i vilken omfattning åtgärd, som avser

allenast ärendes beredande, må vidtagas av föredragande.

Om anmälan--- — regeringsrättens hörande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

I samband med ikraftträdandet skall följande iakttagas.

1. Genom lagen upphäves lagen den 23 mars 1956 (nr 73) om tillfällig

ökning av regeringsrådens antal.

2. Intill den 1 oktober 1960 eller, om särskilda förhållanden föranleda

därtill, den tidigare dag som Kungl. Maj:t bestämmer skall regeringsrätten

utgöras av sexton regeringsråd. Därefter skall antalet regeringsråd, i den

mån så till följd av inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till tretton.

3. Så länge regeringsrätten utgöres av mer än tretton regeringsråd, må

regeringsrätten vara delad i tre avdelningar.

Utredningens förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen den 23 november 1956

(nr 623)

Härigenom förordnas, att 98 § taxeringsförordningen den 23 november

1956 (nr 623) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

98 §.

Den som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i mål rörande inkomsttaxering

eller förmögenhetstaxering äger hos Kungl. Maj :t söka ändring

genom besvär, vilka skola vara inkomna till finansdepartementet inom två

månader efter det klaganden erhållit del av kammarrättens utslag.

Angående meddelande av tillstånd till prövning av sådana besvär så ock

angående rättegången är särskilt stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958; dock att i fråga om

besvär rörande taxering, som verkställts eller bort verkställas i första instans

år 1957 eller tidigare år, äldre bestämmelser fortfarande skola gälla

med följande undantag:

Besvär, som anföras efter den 31 december 1957, skola beredas och handläggas

enligt den nya lydelsen, såframt talan rör taxering, varom provningsnämnd

meddelat beslut efter den 31 december 1957.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 januari

1958.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 7 januari 1958 tillhandakommet utdrag av protokol,

över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 6

december 1957, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående tillägg till lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)

om Kungl. Maj. ts regeringsrätt.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i finansdepartementet Sten Walberg.

Lagrådet yttrade:

Enligt 22 § 2 mom. regeringsformen kunna i regeringsrätten mål prövas

och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där tre av dem äro om slutet

ense. Det har sålunda givits en särskild regel om domförheten för det fall

att antalet ledamöter nedgår till fyra. Det av 1956 års riksdag såsom vilande

antagna förslaget till ändrad lydelse av samma moment innehåller ett tillägg,

enligt vilket i den ordning 87 § 1 mom. stadgar skall bestämmas antalet regeringsråd

som skola deltaga vid behandling av fråga, huruvida talan må

komma under regeringsrättens prövning, där enligt författningarna särskilt

tillstånd därtill kräves.

Nu föreliggande förslag till lag angående tillägg till regeringsrättslagen angiver

allenast att fråga om prövningstillstånd kan avgöras av tre regeringsråd.

Hinder föreligger sålunda icke att upptaga dylik fråga på avdelning med

flera ledamöter. Om fyra ledamöter deltaga i handläggningen och majoritet

ej vinnes för den ena eller andra meningen torde äldste ledamotens röst bli

utslagsgivande. Det synes dock icke tillfredsställande att prövningstillstånd

skall vid lika röstetal kunna med äldste ledamotens utslagsröst vägras, oaktat

två röstat därför.

Lagrådet vill ifrågasätta, om det överhuvud är lämpligt och ändamålsenligt

att antalet ledamöter som skola avgöra fråga om prövningstillstånd må väx
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 32 år 1958

93

la. Beträffande högsta domstolen gäller enligt rättegångsbalken, att fråga om

prövningstillstånd städse skall avgöras av tre ledamöter. En motsvarande

fast ordning synes vara att föredraga även för regeringsrättens del. I så fall

skulle prövningstillstånd alltid meddelas, när två ledamöter röstat därför.

Ur protokollet:

Clas A milon

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 januari

1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén,

Kjellin, Johansson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler lagrådets den

9 januari 1958 avgivna utlåtande över ett enligt protokollet för den 6 december

1957 till lagrådet remitterat förslag till lag angående tillägg till lagen

den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Föredraganden

anför följande.

Den av lagrådet förordade ändringen i det remitterade förslaget anser jag

mig böra biträda.

Förslagets genomförande förutsätter, att det av 1956 års riksdag såsom vilande

antagna förslaget till ändrad lydelse av § 22 mom. 2 regeringsformen

blir slutgiltigt godkänt. Här torde få erinras om att 1957 års riksdag bifallit

Kungl. Maj:ts i propositionen nr 168 till samma riksdag framlagda förslag,

att beslut över det såsom vilande antagna förslaget skulle uppskjutas

till 1958 års riksdag.

I anslutning till det vid protokollet för den 6 december 1957 fogade förslaget

till förordning om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen den

23 november 1956 (nr 623), som upptar huvudbestämmelserna om den förordade

fullföljdsbegränsningen i taxeringsmål, torde få nämnas att antalet

under 1957 till regeringsrätten inkomna finansmål utgjort 2 324 eller ett

hundratal mindre än under 1956. Under år 1957 avgjordes 2 618 sådana mål,

och balansen av finansmål utgjorde vid årets utgång 5 450. Siffrorna innebär

en ökning av antalet avgjorda finansmål med över 500 och en minskning

av balansen med omkring 300 sådana mål. Detta överensstämmer i stort

sett med de antaganden om möjligheterna att nedbringa målbalansen som

jag gjort i protokollet för den 6 december 1957. Med ledning av siffrorna för

år 1957 kan sålunda antagas, att om de förordade begränsningarna i fullföljdsrätten

inte genomföres, det skulle dröja mer än tio år innan målbalansen

kunde nedbringas till lämplig nivå. Om antalet inkomna besvär ånyo

ökar, skulle det dröja ännu längre.

Under åberopande av det nu anförda och under hänvisning till vad som

uttalats i protokollet för den 6 december 1957 hemställer föredragande departementschefen,

att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

95

att antaga förut nämnda båda författningsförslag, förslaget till lag angående

tillägg till lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts regeringsrätt — med däri

nu vidtagen ändring — under förutsättning att det av 1956 års riksdag såsom

vilande antagna förslaget till ändrad lydelse av § 22 mom. 2 regeringsformen

varder slutligen godkänt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lennart Skoglund

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1958

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................... 1

Författningsförslag ........................................................ 3

Statsrådsprotokoll den 6 december 1957

I. Inledning ........................................................ 5

II. Regeringsrättens organisation och arbetsformer .................... 7

III. Behovet av fullföljdsbegränsande åtgärder .......................... 9

IY. Olika vägar att minska måltillströmningen till regeringsrätten ........ 17

V. Utformningen av en allmän fullföljdsbegränsning .................. 43

VI. Detaljutformningen av författningsförslagen ........................ 79

VII. Departementschefens hemställan .................................. 85

Lagrådets yttrande ........................................................ 92

Statsrådsprotokoll den 10 januari 1958 .................................... 94

571527 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. BevU 1958 A:35 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958 s. 23 i texten
  2. Rskr. 1958 A:155 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning m. m. s. 8 i texten
  3. Rskr. 1958 A:107 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om avskaffande av statsrådseden. a1 i texten
  4. BevU 1958 A:17 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen den 23 november 1956 s. 1 i texten