Sök i Ratio Lex

Angående hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m

1961-10-20 · 172 sidor, varav 170 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 170 av 172 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1961:181, Angående hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

1

Nr 181

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående hälsovård och

öppen sjukvård i landstingsområdena m. m.; given

Stockholms slott den 20 oktober 1961.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Majestäts

Min allernådigste Konung och Herres frånvaro

BERTIL

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Mot bakgrunden av en översikt över utvecklingen under de senaste årtiondena

inom hälsovård och sjukvård framlägges i propositionen förslag

till olika åtgärder för upprustning och effektivisering av hälsovården och

den öppna sjukvården i landstingsområdena.

Förslag framlägges om att landstingens ansvar som sjukvårdshuvudmän

skall utvidgas att i princip omfatta även den öppna sjukvården utanför

sjukhus. I anslutning härtill föreslås på grundval av resultaten av

överläggningar och förhandlingar mellan företrädare för staten, de kommunala

sjukvårdshuvudmännen och berörda personalorganisationer, att

huvudmannaskapet för provinsialläkarväsendet skall överföras till landstingen

den 1 juli 1963. Även städer med mindre än 15 000 invånare avses

skola ingå i provinsialläkardistrikt. Genom överföringen avses en samordning

komma till stånd mellan olika grenar av sluten och öppen vård,

som bedrives av landstingen. En upprustning av tjänsteläkarorganisationen

förutsättes skola äga rum i de nya huvudmännens regi, bl. a. genom

en utbyggnad med två- och flerläkarstationer. Provinsialläkare avses även

efter huvudmannaskapsändringen skola utnämnas av Kungl. Maj :t medelst

fullmakt. Förslag framlägges om statsbidrag till landstingen för de1

— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. 181

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

ras kostnader för tjänsteläkarväsendet. Bidrag föreslås skola utgå med

belopp motsvarande årslönen till provinsialläkare med viss förhöjning till

täckande av vikariatskostnader m. m. Provinsialläkarna avses även efter

landstingsövertagandet skola tills vidare pensioneras genom statens försorg.

Antalet statsbidragsberättigande tjänster skall bestämmas efter förhandlingar

mellan staten och svenska landstingsförbundet. För tiden den

1/7 1963—31/12 1967 har antalet statsbidragsberättigande tjänster bestämts

till högst 760. Härav föranledes merkostnader för statsverket å högst cirka

9 milj. kronor årligen under nyssnämnda period.

Vidare föreslås i propositionen, att fr. o. m. den 1 januari 1962 nya grunder

skall tillämpas för provinsialläkares taxeersättning, innebärande en

anslutning till sjukkassetaxan. De statliga provinsialläkarna skall enligt

förslaget inbetala viss del av taxeinkomsterna till staten. Dessa medel avses

bli sammanförda till en fond för bestridande av vissa kostnader för

vidareutbildning av provinsialläkare m. m.

I propositionen uppdrages även riktlinjer för en förstärkning av den allmänna

hälsovårdstillsynen i landstingsområdena, varvid rådande ansvarsfördelning

mellan staten och primärkommunerna förutsättes i princip förbli

oförändrad. I fråga om den lokala tillsynen föreslås — utöver den förstärkning,

som enligt den nya hälsovårdsstadgan är avsedd att komma

till stånd — vissa bestämmelser och rekommendationer för att tillgodose

behovet av medicinskt-hygienisk expertis i städer och andra kommuner

med mer än 15 000 invånare. På länsplanet föreslås fr. o. m. den 1 juli

1962 en successiv utbyggnad av en länsläkarinstitution, avsedd att ersätta

den nuvarande förste provinsialläkarinstitutionen. Länsläkaren, som träder

i stället för nuvarande förste provinsialläkaren, förutsättes i flertalet

län till sin hjälp få en biträdande länsläkare samt en hälsovårdskonsulent.

Vidare föreslås vissa åtgärder för att förbättra samarbetet mellan

hälsovårdsexperterna på länsplanet, i första hand ett sammanförande till

gemensamma lokaler i anslutning till länsstyrelsen. Denna förutsättes även

tillhandahålla erforderlig skrivhjälp m. m.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

å Stockholms slott den 20 oktober 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om hälsovård och

öppen sjukvård i landstingsområdena samt anför.

I. Inledning

Medicinalstyrelsen avgav den 29 september 1947 ett betänkande med utredning

och förslag rörande den öppna läkarvården i riket (SOU 1948: 14).

Enligt styrelsens uppfattning var den dåvarande organisationen för öppen

hälso- och sjukvård otillräcklig. Styrelsen ansåg vidare, att tillfredsställande

samordning icke rådde mellan olika grenar av öppen och sluten

vård. I betänkandet framlades dels en allmän organisationsplan för den

öppna läkarvården och dels ett antal aktuella detalj förslag samt vissa principförslag

avsedda att efter remissbehandling ytterligare utredas.

Några av de i betänkandet upptagna frågorna har sedermera helt eller

delvis blivit lösta, t. ex. frågor om ökning av läkarutbildningsresurserna

och huvudmannaskapet för den öppna sjukvården vid sjukhus. En reviderad

provinsialläkartaxa utfärdades år 1953. I övrigt har betänkandet vilat.

Medicinalstyrelsen har sedermera — genom skrivelse till Konungen den

13 december 1958 — framlagt förslag om ersättande av 1953 års provinsialläkartaxa

med en ny taxa.

Efter det att medicinalstyrelsens öppnavårdsutredning företogs har utvecklingen

inom hälso- och sjukvårdsväsendet fortskridit, varvid resurserna

på vissa områden betydligt utvidgats. Landstingskommuner och

landstingsfria städer har gjort stora investeringar inom sin sektor av organisationen,

och riksdagen har antagit planer för upprustning av den statliga

mentalsjukvården. Tillgången på läkare och sjuksköterskor har ökat.

Emellertid finns i organisationen alltjämt brister, vilka delvis blivit större

med åren. Sålunda har inom sjukvården utvecklingens tyngdpunkt nästan

helt legat på den vid sjukvårdsanstalter meddelade slutna och öppna vår
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

den. Provinsialläkarinstitutionen har däremot på senare år utbyggts i ett betydligt

blygsammare tempo än tidigare och har haft betydande rekryteringssvårigheter.

Vidare har sjukhusens vårdplatser i stor omfattning kommit

att beläggas med patienter, vilka ur medicinsk synpunkt icke behövt sjukhusvård

utan skulle kunnat omhändertagas i den öppna vården utanför

sjukhus, om denna haft tillräckliga resurser. Jämväl eftervården, inklusive

rehabiliteringen, är otillräckligt utbyggd. Också andra vårduppgifter föreligger,

vilka fordrar en ökad insats. Vad hälsovården angår finns stora eftersatta

behov. Åtgärder krävs bl. a. i anledning av den tilltagande föroreningen

av våra vattendrag. Även i övrigt har samhällsutvecklingen, ej

minst på grund av teknikens framåtskridande, medfört nya problem av omgivningshygienisk

art. Inom den förebyggande vården har bl. a. frågor om

utökad hälsokontroll för olika grupper av medborgare en fortgående aktualitet.

Härtill kommer, att någon generell översyn av hälso- och sjukvården

i dess helhet hittills icke ägt rum. Mot bakgrunden av detta områdes stora

sociala och ekonomiska betydelse måste detta betraktas som en allvarlig

brist i samhällsplaneringen.

På grund av de förhållanden, som i det föregående i korthet omnämnts,

tillkallade min företrädare i ämbetet, med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande

den 30 april 1954, särskilda sakkunniga för översyn av hälso- och

sjukvården i riket med särskild hänsyn till den öppna vården.

I direktiven angavs, att det allmänna målet för utredningen skulle vara

att för landets olika delar trygga en nöjaktig tillgång till effektiv hälsooch

sjukvård. Beträffande den av tjänsteläkarna meddelade öppna vården

uttalades, att frågorna härom behövde lösas snabbt, varför de sakkunniga

borde överväga, om icke dessa frågor borde brytas ut för särbehandling

och prövas i första hand.

De sakkunniga antog benämningen kommittén för översyn av hälsooch

sjukvården i riket (ÖHS-kommittén). En delegation inom kommittén,

vilken sysslade med mentalsjukvården, har sedermera i samband

med rekonstruktion av kommittén erhållit ställning som självständig utredning.

Kommittén har den 18 mars 1958 avgivit betänkande med förslag rörande

hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena (SOU 1958: 15).1

1 Kommittén bestod vid betänkandets avgivande av generaldirektören Rich. Sterner, ordförande,

generaldirektören Arthur Engel, ledamoten av riksdagens första kammare, sedermera

landshövdingen E. Gust. Andersson, ledamöterna av riksdagens andra kammare med.lic. Bertil

von Friesen, folkskollärarinnan Eva Karlsson, första distriktssköterskan Edith Liljedahl, lantbrukaren

Per Svensson och numera borgarrådet Inga Thorsson samt f.d. kontorschefen Knut

Hj. Anderson, numera professorn Gunnar Biörck, förbundsordföranden Karin Collin, överläkaren

Bo Gerle, provinsialläkaren Göran Gerner, landstingsassistenten tillika första distriktssköterskan

Elin Hakeman, numera professorn Gunnar Inghe, förste underläkaren Olof Johansson,

fru Jenny Täckholm, landstingsdirektören K. G. Viklund samt medicinalrådet, numera överläkaren

Curt Åmark.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

Kommitténs förslag avser i huvudsak, att förste provinsialläkarinstitutionen,

den lokala tjänsteläkarorganisationen (provinsial- och kominunalläkarkårerna)

och distriktsvårdsorganisationen i landstingsområdena skall

utbyggas samt att huvudmannaskapet för den lokala tjänsteläkarorganisationen

skall överflyttas till landstingen. Vidare framföres önskemål om förstärkta

utbildningsresurser för vissa personalkategorier inom hälso- och

sjukvården.

Fem av ledamöterna har i särskilda yttranden framfört invändningar

mot vissa delar av förslaget.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,

socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, statens organisationsnämnd,

kanslern för rikets universitet — efter hörande av de medicinska fakulteterna

vid universiteten i Uppsala och Lund samt vid Göteborgs högskola

ävensom lärarkollegiet vid karolinska institutet — skolöverstyrelsen,

veterinärstyrelsen, statens vatteninspektion, styrelsen för statens institut

för folkhälsan, styrelsen för centrala sjukvårdsberedningen, överståthållarämbetet

— efter hörande av förste stadsläkaren i Stockholm — länsstyrelserna

i samtliga län — efter hörande av förste provinsialläkaren i länet —

statens lönenämnd, överbefälhavaren, svenska landstingsförbundet, svenska

stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska sjukkasseförbundet,

samtliga läns landstings förvaltningsutskott, Sveriges läkarförbund

— med representation av förste provinsialläkarnas förening, svenska

lasarettsläkarföreningen, svenska provinsialläkarföreningen, svenska stadsläkarföreningen,

Sveriges praktiserande läkares förening och Sveriges yngre

läkares förening — Sveriges veterinär förbund, distriktsingenjörers förening,

svensk sjuksköterskeförening, svenska barnmorskeförbundet, Sveriges

hälsovårdskonsulenters förening, svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet,

kvinnliga legitimerade sjukgymnasters riksförbund, svenska legitimerade

sjukgymnasters riksförbund, svensk kuratorsförening, föreningen

Sveriges arbetsterapeuter, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund,

svenska kommunalarbetareförbundet, föreningen för allmän hälsovård samt

överstyrelsen för svenska röda korset. Medicinalstyrelsen har vid sitt remissvar

fogat yttranden från överläraren vid barnmorskeläroanstalten i

Stockholm och medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd jämte protokollsutdrag

innehållande särskilt yttrande av dåvarande medicinalrådet

R. Bergman. Medicinska fakulteten i Lund har bilagt särskilt yttrande angående

industrihälsovård, yrkesmedicin och yrkeshygien, avgivet av överläkaren

vid yrkesmedicinska avdelningen vid lasarettet i Lund. Ett antal länsstyrelser

har — utom yttrande från vederbörande förste provinsialläkare —

bifogat yttranden av distriktsingenjörer och länsveterinärer. Slutligen har

ett antal yttranden ingivits från vissa länshälsovårdsförbund, länsavdelningar

av landskommunernas förbund, städer m. fl.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

De flesta remissinstanserna har i princip tillstyrkt kommitténs förslag.

Vissa erinringar av mera allmän innebörd har dock gjorts. Väsentligen från

läkarhåll har anmälts betänkligheter mot överförande av huvudmannaskapet

för den lokala tjänsteläkarorganisationen till landstingen. Från de avsedda

nya huvudmännens sida har förutsatts en godtagbar ekonomisk uppgörelse

med staten. Också städernas ställning i den framtida organisationen

har tagits upp till debatt.

Vid departementsberedningen av ärendet har överläggningar hållits med

representanter för landstings- och stadsförbunden, Sveriges akademikers

centralorganisation, Sveriges läkarförbund och Tjänstemännens centralorganisations

statstjänstemannasektion. På grundval av de preliminära ställningstaganden

som därvid gjorts har förhandlingsöverenskommelser träffats

dels angående anställnings- och avlöningsvillkoren för provinsialläkare

vid ett överförande av huvudmannaskapet till landstingen, dels angående

statsbidragsvillkoren vid ett sådant överförande dels ock angående anställnings-

och avlöningsvillkoren för befattningshavarna inom en statlig länsläkarinstitution.

Ett genomförande av kommitténs förslag förutsätter ändring i sjukhuslagstiftningen

och vissa andra lagstiftningsåtgärder. Jag avser att anmäla

lagstiftningsfrågan senare. Nu vill jag upptaga de grundläggande organisatoriska

och ekonomiska spörsmålen.

II. Översikt av nuvarande organisation

Den efterföljande framställningen är disponerad med utgångspunkt från

en tredelning av det verksamhetsområde, vilket sammanfattningsvis benämnes

allmän hälso- och sjukvård. De tre delområdena är omgivningshygien,

förebyggande vård och sjukvård. Inom sjukvården skiljes mellan sluten

och öppen vård. I vardera sjukvårdsgrenen kan inrymmas, förutom mera

kvalificerad sjukvård, även eftervård (konvalescentvård, rehabilitering).

I hälsovårdsstadgan och andra författningar förekommer begreppet »allmän

hälsovård». Enligt vad jag uttalade i propositionen B 46/1958 med förslag

till hälsovårdsstadga ansluter sig det i stadgan använda begreppet allmän

hälsovård nära till vad som numera betecknas som omgivningshygien.

Under hälso- och sjukvårdsorganisationen upptages i riksstaten under

elfte huvudtiteln centrala undersökningsanstalter av olika slag. Institutioner

för utbildning och forskning på området kan hänföras till hälsooch

sjukvården i en vidare bemärkelse. Denna del av organisationen kommer

dock icke att närmare behandlas i det följande.

Omgivningshygienen omfattar åtgärder, som avser att skapa

yttre betingelser för ett gott hälsotillstånd eller undanröja och oskadliggöra

miljöfaktorer, som är ett hot mot hälsan. Hit räknas bl. a. teknisk hygien

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

(t. ex. i fråga om vattenförsörjning, avlopp och renhållning), bostads-, skoloch

industrihygien, livsmedelshygien samt skyddsåtgärder i övrigt mot

smitta eller annan hälsofara, vilka icke är av individuellt förebyggande natur.

Den tekniska utvecklingen under senare år har medfört, att nya miljöfaktorer

tillkommit vilka måste beaktas, t. ex. buller, luftföroreningar och

radioaktiv strålning.

Enligt hälsovårdsstadgan åvilar ansvaret för de omgivningshygieniska

uppgifterna i första hand de primärkommunala hälsovårdsnämnderna.

Olika slag av uppgifter har pålagts hälsovårdsnämnderna även i andra författningar,

t. ex. i epidemilagen och karantänskungörelsen, som ålägger

hälsovårdsnämnd att vidtaga åtgärder för att förebygga eller förhindra utbredning

av smittsamma sjukdomar, samt livsmedelsstadgan, enligt vilken

hälsovårdsnämnderna har att, envar inom sitt område, utöva livsmedelskontrollen.

Om hälsovårdsnämnds sammansättning bestämmes i hälsovårdsstadgan

bl. a., att om möjligt läkare och veterinär bör vara ledamöter i nämnden.

Därest så icke är fallet, är tjänsteläkaren resp. tjänsteveterinären skyldig

att på ordförandens kallelse närvara vid sammanträde, om han icke hindras

av andra tjänsteåligganden. Förste provinsialläkaren, länsveterinären,

tjänsteläkare och tjänsteveterinär äger att närvara vid hälsovårdsnämnds

sammanträde även om de icke är ledamöter eller suppleanter. Läkare och

veterinär, som icke är ledamöter, äger deltaga i överläggningarna och få

sina meningar antecknade till protokollet.

Till hälsovårdsnämnds biträde skall i regel finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer.

Ärenden, vari omgivningshygieniska synpunkter bör beaktas, kan handläggas

även av andra kommunala nämnder än hälsovårdsnämnden, t. ex.

byggnadsnämnd, socialnämnd, nykterhetsnämnd och barnavårdsnämnd.

Bestämmelser har meddelats om tjänsteläkares rätt resp. skyldighet att deltaga

i nykterhetsnämnds och barnavårdsnämnds arbete.

Kommunala organ är verksamma även inom skolhälsovården. Man brukar

här till de omgivningshygieniska uppgifterna räkna tillsynen över lokalerna

och skolmåltiderna, medan de medicinska skolbarnsundersökningarna

hänföres till den förebyggande vården. Det kommunala förvaltningsorganet

på skolans område är skolstyrelsen. Enligt allmänna skolstadgan skall vid

handläggning inom skolstyrelse av ärende rörande skolhälsovård eller skolhygieniska

förhållanden i övrigt skolläkare, om denne ej är ledamot eller

suppleant, äga att närvara såsom fackrepresentant. I denna egenskap äger

han deltaga i överläggningarna och få sin mening antecknad till protokollet.

Skolläkare skall vara anställd vid varje folkskola, fortsättningsskola och

försöksskola (det obligatoriska skolväsendet) samt vid högre kommunal

skola, kommunalt allmänt gymnasium och allmänt läroverk. Dessutom skall

skolsköterskor finnas. I kommun med högst 20 000 invånare åligger det

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kiingl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

distriktssköterska att inom ramen för sin tjänstgöringsskyldighet vara

skolsköterska vid det obligatoriska skolväsendet. Bestämmelser i dessa ämnen

har meddelats i allmänna skolstadgan, folkskolestadgan, stadgan för

högre kommunala skolor och läroverksstadgan.

Skolhälsovård förekommer även vid vissa andra skoltyper än de förut

nämnda, t. ex., högre tekniska läroverk, folkskoleseminarier, statsunderstödda

folkhögskolor och skolor för blinda och döva.

Om kommunernas medverkan vid omgivningshygienen må slutligen

nämnas, att enligt arbetarskyddslagen hälsovårdsnämnd skall utse kommunala

tillsynsman för tillsynen å efterlevnaden av arbetarskyddslagen

och med stöd av denna meddelade föreskrifter.

På statliga organ ankommer bl. a. att utöva tillsyn över den allmänna

hälsovården, varav omgivningshygienen är en del. Högsta tillsynsorgan är

medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen. För vissa områden inträder också

andra centrala myndigheter såsom kontrollerande, t. ex. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

statens institut för folkhälsan, statens vatteninspektion

och arbetarskyddsstyrelsen. Omgivningshygieniska frågor kan även

uppkomma i exempelvis stadsplane-, husbyggnads- och fastighetsbildningsärenden,

vilka handlägges av byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen.

På det regionala planet åligger det, enligt hälsovårdsstadgan, länsstyrelsen

att vaka över den allmänna hälsovården i länet. Då länsstyrelsen erhåller

kännedom om missförhållande i hälsovårdshänseende, skall länsstyrelsen

tillse, att tjänliga åtgärder vidtages till undanröjande därav. Motsvarande

bestämmelser om länsstyrelsens kontrollfunktioner finnes i livsmedelsstadgan.

Länsstyrelsen är besvärsinstans i fråga om beslut av hälsovårdsnämnd.

I sin hälsovårdsövervakande verksamhet biträdes länsstyrelsen av bl. a.

förste provinsialläkaren. Denne har, enligt allmänna läkarinstruktionen, att

med oavlåtlig uppmärksamhet vaka över iakttagandet av de för allmänna

hälso- och sjukvården meddelade föreskrifter och jämväl i övrigt ägna

tillsyn åt hälsovårdsförhållandena i allmänhet. Det åligger honom att övervaka,

att åtgärder vidtages för att hindra spridning av uppkomna smittsamma

sjukdomar. Han har vidare att utöva tillsyn över vissa sjukvårdsinrättningar

och över personalen vid det civila medicinalväsendet i länet.

Gentemot medicinalstyrelsen har förste provinsialläkaren bl. a. att i frågor

angående allmän hälso- och sjukvård avgiva infordrade förslag och utlåtanden

samt, om anledning därtill förekommer, själv göra framställning;

han skall ock fullgöra vad medicinalstyrelsen i övrigt uppdrager åt honom

i tjänsten. Inom länsstyrelsen är förste provinsialläkaren föredragande i

sådana mål och ärenden angående hälsovårdsförhållandena i länet, som

länsstyrelsen bestämmer; han skall vidare även eljest då så påkallas deltaga

i handläggningen av sådana mål och ärenden samt i rådgivande egenskap

biträda länsstyrelsen i hälsovårdsangelägenheter m. m.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

I varje län skall finnas en biträdande förste provinsialläkare, vilken

åligger att, då förste provinsialläkaren är i tjänsteärende frånvarande från

residensstaden under mer än ett dygn, handlägga denne åliggande löpande

ärenden, vilka icke tål uppskov.

Beträffande Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg

är stadgat, att förste provinsialläkares tjänsteåligganden skall fullgöras

av ifrågavarande stads förste stadsläkare.

Förutom förste provinsialläkaren finnes på länsplanet andra experter

med likartad ställning såsom på en gång föredragande i länsstyrelsen och

företrädare för vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. Hit hör länsveterinären,

som sorterar under veterinärstyrelsen, och distriktsingenjören,

vilken är underställd väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Även länsarkitekten

(lydande under byggnadsstyrelsen) och överlantmätaren (lydande under

lantmäteristyrelsen) behandlar frågor, vari omgivningshygieniska synpunkter

kan kräva beaktande.

En annan statlig organisation, som bör omnämnas i detta sammanhang,

är yrkesinspektionen.

De statliga lokala tjänsteläkarna utgöres främst av provinsialläkarna. Enligt

allmänna läkarinstruktionen omfattar provinsialläkardistrikt det område,

som Kungl. Maj:t bestämmer. Inom provinsialläkardistrikt belägen

stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare anses, där

Kungl. Maj :t ej annorlunda bestämmer, icke tillhöra distriktet, dock att

dylik ort med mindre invånarantal än 2 500 anses tillhöra distriktet under

tid, då läkartjänsten i orten är ledig.

Provinsialläkaren har uppgifter både på hälsovårdens och sjukvårdens

område. Bland uppgifterna må följande nämnas.

Provinsialläkaren har att utöva det närmaste inseendet över den allmänna

hälso- och sjukvården inom distriktet. Han skall bl. a. ägna tillsyn åt efterlevnaden

av de för allmänna hälso- och sjukvården meddelade föreskrifterna

samt, där försumlighet eller sanitära missförhållanden iakttages av honom,

söka bereda rättelse eller ock anmäla förhållandet hos förste provinsialläkaren.

Provinsialläkaren skall vidare följa den sjukvårdande verksamhet,

som inom distriktet yrkesmässigt utövas av enskilda personer, samt öva tillsyn

över sjuksköterskor och barnmorskor. Då smittsam sjukdom utbrutit,

skall provinsialläkaren vid behov besöka sjukdomsorten eller meddela råd

och anvisningar ävensom inhämta upplysningar rörande omständigheter av

betydelse för bekämpandet. Provinsialläkaren har dessutom att själv meddela

enskild sjukvård, varvid även bör anordnas regelbundna mottagningar

i kommuner utanför stationeringsorten, vilka är avlägset belägna. Han är

skyldig att inom distriktet bestrida befattning eller uppdrag såsom läkare

vid vissa sjukvårdsanstalter och inrättningar samt biträda vid förebyggande

mödra- och barnavård.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

På provinsialläkare ankommer ytterligare att verkställa rättsmedicinska

undersökningar och andra tjänsteförrättningar.

Provinsialläkare är pliktig att efter vederbörligt förordnande verkställa

extra tjänsteförrättning utanför distriktet inom annan del av länet samt

under högst femton dagar i följd jämte egen tjänst bestrida provinsialläkartjänst

i angränsande distrikt.

Det må framhållas, att åtskilliga av författningsbestämmelserna rörande

provinsialläkares uppgifter är av äldre datum och till sitt innehåll delvis

föråldrade.

Provinsialläkare tillsättes av Kungl. Maj :t genom fullmakt. Förslag, upptagande

tre behöriga sökande, upprättas av medicinalstyrelsen; styrelsen förordar

bland de föreslagna den, som med avseende å tjänstens eller därtill

anslutna åliggandens beskaffenhet anses vara bäst ägnad för tjänsten.

Antalet inrättade ordinarie provinsialläkartjänster uppgick den 1 juli

1961 till 595.

Fr. o. m. år 1956 finnes tjänster som biträdande provinsialläkare. Tjänsterna

inrättades för att man skulle kunna försöksvis pröva en organisation

med gemensamma mottagningslokaler m. m. för tjänsteläkare. Biträdande

provinsialläkare skall i tillämpliga delar ställa sig till efterrättelse de för

provinsialläkares tjänsteutövning givna stadganden. Tjänsterna tillsättes

av medicinalstyrelsen. Den 1 juli 1961 fanns 10 tjänster som biträdande provinsialläkare,

varjämte Kungl. Maj :t medgivit, att ytterligare en tjänst

finge inrättas fr. o. m. dag, som medicinalstyrelsen bestämde.

Sedan några år anvisas anslag till avlönande av civila reservläkare. Engällande

instruktion anställes sådan läkare av medicinalstyrelsen medelst

kontrakt för högst två år. Reservläkare är skyldig att årligen på av medicinalstyrelsen

föreskriven tid tjänstgöra under 60 dagar; dock må tjänstgöringsskyldighet

motsvarande större del av kontraktstiden kunna fullgöras

under ett och samma ar. Tjänstgöringen skall i regel avse tjänstgöring

som provinsialläkare eller eljest inom den civila öppna sjukvården. Antalet

reservläkarbefattningar är 45.

Vad angår de kommunala tjänsteläkarna må nämnas, att stadsläkare

är ålagd bl. a. att ägna sorgfällig uppmärksamhet åt den allmänna hälsooch

sjukvården inom staden och att lämna läkarvård åt stadens invånare.

Han har att ställa sig till efterrättelse i tillämpliga delar de för provinsialläkares

tjänsteutövning givna stadgandena. För stadsläkare kan utfärdas särskild

instruktion, som skall prövas och godkännas av medicinalstyrelsen. I

sådan instruktion bör intagas stadgande angående villkoren för åtnjutande

av läkarvård och läkemedel på stadens bekostnad.

När flera tjänsteläkare är anställda i stad, brukar huvudparten av de

omgivningshygieniska uppgifterna anförtros åt förste stadsläkaren eller

däremot svarande läkare, vilken alltså får egenskap av stadshygieniker.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961 11

Vid ingången av år 1960 hade 97 av de 127 städer, som ingår i landstingskommun,

anställt läkare; hela antalet av dessa läkartjänster var 181.

Beträffande köpings- och municipalläkare skall, enligt allmänna läkarinstruktionen,

i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om stadsläkares

uppgifter.

Också landstingskommunerna fullgör vissa omgivningshygieniska uppgifter,

ehuru tyngdpunkten i deras verksamhet ligger inom sjukvården

och den förebyggande vården. Till sammanträde med landstingets hälsooch

sjukvårdsstyrelse skall förste provinsialläkaren kallas med rätt för

honom att deltaga i överläggningarna och få sin mening antecknad till protokollet.

Jämlikt allmänna läkarinstruktionen kan Kungl. Maj :t medgiva landstingskommun

att för sjukvården inom en eller flera kommuner anställa

extra provinsialläkare med rätt till tjänstårsberäkning lika med civila läkare

i statens tjänst. Extra provinsialläkare åligger att inom det honom anvisade

tjänstgöringsområdet besörja provinsialläkare tillkommande göromål,

varvid allmänna läkarinstruktionens föreskrifter om provinsialläkare

skall gälla i tillämpliga delar. Organisationen har dock successivt minskat

i omfattning, och den 1 juli 1961 utgick statsbidrag endast för fem extra

provinsialläkare.

I landstingskommunernas hälsovårdsverksamhet ingår distriktsvård. Enligt

gällande statsbidragskungörelse skall tjänstgöringen för distriktssköterska

i allmänhet omfatta bl. a. upplysande och rådgivande verksamhet i

avseende å bostadsvård. Tyngdpunkten hos distriktssköterskans uppgifter

ligger dock såsom framgår av det följande inom den förebyggande vården

och hemsjukvården.

Sedan 1930-talets början har i flertalet län på frivillig väg bildats sammanslutningar

för gemensamt hälsovårdsarbete, hälsovårdsförbunden, vilka

i första hand består av länets hälsovårdsnämnder. Förbunden ägnar sig

åt olika former av upplysningsverksamhet, bl. a. anordnande av utbildningskurser

för hälsovårdsnämndernas ledamöter och tjänstemän.

I ett flertal län har hälsovårdsförbunden anställt hälsovårdskonsulenter

för att tillgodose kommunernas behov av vägledning i hälsovårdsfrågor.

I vissa fall bidrager landstinget till konsulentens avlönande. Hälsovårdskonsulenter

har även anställts av landsting och kommunalförbund.

Den förebyggande vården avser åtgärder av hälsobevarande

karaktär, vilka är direkt inriktade på individerna, t. ex. sådana tjänster som

hälsokontroll, hälsorådgivning och tidigdiagnostik; härtill kan ofta ansluta

sig rent terapeutiska åtgärder, som står i nära samband med verksamheten

fråga.

Denna vård handhas väsentligen av landstingskommunerna och städerna

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

utanför landsting. Obligatorisk är uppgiften att tillhandahålla vård genom

distriktsbarnmorskor. I övrigt är verksamheten frivillig. För flera vårdgrenar

föreligger möjlighet att erhålla statsbidrag. Såsom villkor för statsbidrag

gäller i regel, att medicinalstyrelsen godkänt plan för verksamheten.

Även primärkommunerna har vissa uppgifter, bl. a. skolhälsovården. Från

statens sida utövas viss tillsyn, varvid under medicinalstyrelsen förste provinsialläkare

och likställda stadsläkare samt provinsial-, extra provinsial-,

stads-, köpings- och municipalläkare deltager. De statliga tjänsteläkarna

är i vissa fall skyldiga att direkt medverka i den förebyggande vården.

Enligt kungörelsen angående statsbidrag till distriktsvård kan landstingskommun

erhålla sådant bidrag till distriktssköterskas avlöning.

Distriktssköterskas tjänstgöring skall i allmänhet omfatta såväl upplysande

och rådgivande verksamhet i avseende å barnavård, bostadsvård och

hälsovård jämte övriga grenar av förebyggande vård som ock all sådan sjukvård,

som kan utövas i hemmen. Distriktssköterskorna brukar merendels

biträda tjänsteläkarna vid deras mottagningar i förebyggande vård. De tjänstgör

ofta som skolsköterskor.

Landstinget må anställa distriktssköterska för att biträda vid landstingets

tillsyn över verksamheten.

Till städerna utanför landsting utgår ej statsbidrag för anordnande av

distriktsvård. De hälso- och sjukvårdsuppgifter, som inom landstingskommunerna

tillkommer distriktssköterskorna, är i dessa städer i regel delade

mellan sjuksköterskor med rent sjukvårdande arbetsuppgifter och sjuksköterskor

med hälsovårdsutbildning, vilka uteslutande ägnar sig åt vissa

hälsovårdsgrenar. Även i de större städerna inom landsting förekommer en

likartad differentiering.

Enligt förordningen om distriktsbarnmorskor skall i regel varje landstingskommun

samt varje stad, som icke tillhör landstingskommun, utgöra

ett barnmorskedistrikt. I varje distrikt skall finnas det antal distriklsbarnmorskor,

som medicinalstyrelsen föreskriver.

Disti iktsbarnmorska åligger — förutom att biträda vid hemförlossningar

m. in. — att biträda i förebyggande mödravård, tjänstgöra å förlossningsanstalt,

biträda i förebyggande barnavård och biträda i sådan sjukvård, som

kan utövas i hemmen.

Förebyggande mödra- och barnavård avser rådgivande verksamhet, havandeskapsdiagnos,

mödragymnastik, behandling under havandeskap och

viss tid därefter av sjukdomar, som föranletts av havandeskapet eller förlossningen,

ävensom skyddskoppympning av barn. Lokala organ för verksamheten

är centraler av olika typer, stationer och filialer. Ledningen utövas

vid central typ I av specialutbildade läkare, vid central typ II av legitimerad

läkare, vid station av tjänsteläkare samt vid filial av läkare vid

central eller station. I arbetet medverkar barnmorskor och sjuksköterskor;

vid station lämnas biträde av distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

Landstingskommuner och städer utanför landstingskommun driver

vidare i viss utsträckning verksamhet för stöd och rådgivning åt havande

kvinnor i abortförebyggande syfte. Verksamheten utövas vid rådgivningsbyråer,

till vilka är knutna legitimerade läkare och kvinnliga kuratorer.

En verksamhet, som åsyftar att på ett tidigt stadium upptäcka sjukdom,

är dispensärverksamheten för tuberkulosens bekämpande. Den nu bedrivna

verksamheten på detta område omfattar uppspårande av tuberkulosfall,

sanering av den sjukes omgivning, hälsorådgivning samt kura tiv behandling,

i den mån sluten vård ej erfordras. Lokala organ är centraldispensärer

(under ledning av sanatoriekompetent läkare) jämte undersökningsstationer

och filialmottagningar, distriktsdispensärer typ I (i regel under

ledning av den tjänsteläkare, som är distriktssköterskas förman, och med

biträde av distriktssköterska) samt distriktsdispensärer typ II (i regel under

ledning av tjänsteläkare och med särskild dispensärsköterska).

För att systematiskt kunna uppspåra de tidiga fallen av tuberkulos i bröstorganen

har sedan slutet av 1940-talet pågått en undersökning av befolkningen

genom skärmbildsfotografering (röntgenfotografering). Bildmaterialet

har även gett möjlighet att konstatera vissa andra sjukdomar inom

bröstorganen. Enligt gällande bestämmelser bör undersökningarna organiseras

efter sjukvårdsområden. Medicinalstyrelsen bestämmer undersökningsområdena

i samråd med huvudmännen. Fotografering sker vid centraldispensärer

och genom särskilda skärmbildspatruller. Diagnostisering

av bilderna verkställes inom en skärmbildscentral hos medicinalstyrelsen

i den mån granskning ej utföres vid centraldispensär.

I fråga om skolhälsovården hänvisas till vad tidigare anförts.

Till den förebyggande vården kan även räknas folktandvården, vilken

är organiserad efter sjukvårdsområden.

Beträffande de psykiska vårduppgifterna må erinras om den psykiska

barna- och ungdomsvården. Verksamheten, vilken drives av sjukvårdshuvudmännen,

innefattar undersökning och behandling av psykiska rubbningar

hos barn och ungdom samt rådgivning i uppfostringsfrågor. Inom varje

verksamhetsområde skall finnas minst en central (rådgivningsbyrå för uppfostringsfrågor)

samt, i den mån så prövas erforderligt, en eller flera filialstationer.

För ändamålet skall vara anställda en eller flera läkare med viss

specialutbildning samt en eller flera assistenter med lämplig utbildning.

Slutligen må anmärkas, att hälsokontroller och andra förebyggande åtgärder

förekommer utan att härför tillskapats särskilda organisationer.

Härunder faller exempelvis läkarundersökningar av minderåriga arbetstagare,

vilka undersökningar utföres av bl. a. besiktningsläkare, som länsstyrelsen

förordnar, läkarundersökningar av arbetstagare, som är utsatta

för risk att drabbas av vissa yrkessjukdomar, för vilka undersökningar

medicinalstyrelsen på framställning av arbetarskyddsstyrelsen förordnar

läkare, ävensom läkarundersökningar i vissa fall av livsmcdelsarbetare,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

sjukvårdspersonal och personal i radiologiskt arbete. Skyldighet att förrätta

besiktning av minderåriga arbetare åvilar enligt allmänna läkarinstruktionen

förste provinsialläkare. Vidare finns bestämmelser om skyddsympningar

mot bl. a. smittkoppor, difteri och polio under medverkan av

bl. a. tjänsteläkare ävensom befattningshavare vid skolhälsovården samt

vid den förebyggande mödra- och barnavården. Förste provinsialläkare

åligger enligt allmänna läkarinstruktionen att med uppmärksamhet följa

skyddskoppsympningen i länet och medverka till dess behöriga handhavande.

Till förebyggande vård kan ytterligare hänföras en del av den vård,

varom stadgas i lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Närmaste befattningen med dessa åtgärder ankommer under hälsovårdsmyndighetens

(länsstyrelsens, hälsovårdsnämndens) inseende på

förste provinsialläkaren resp. förste stadsläkaren eller särskild sundhetsinspektör.

Skyldighet att härutinnan verkställa undersökning och behandling

åvilar provinsial-, extra provinsial-, stads-, köpings- och municipalläkare.

Gränsen mellan sluten och öppen sj u k vård dragés i princip så, att

till den förstnämnda räknas vård av patienter, som är intagna, d. v. s. upptager

vårdplatser på sjukhus, medan öppen vård avser all annan sjukvård

vare sig den lämnas vid eller utanför sjukhus.

Beträffande den slutna sjukvården må erinras, att enligt nya sjukhuslagen

landstingskommun och stad, som ej tillhör landstingskommun, utgör

ett sjukvårdsområde. Det åligger landstingskommun och sådan stad, som

nyss nämndes, att för dem, vilka är bosatta inom sjukvårdsområdet, ombesörja

sadan vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd, som fordrar

intagning å anstalt, i den mån icke annan drager försorg härom. Med denna

formulering faller under de kommunala sjukvårdshuvudmännen all anstaltsvård,

både kroppssjukvård och mentalsjukvård, i den mån icke behovet

tillgodoses på annat sätt.

För närvarande handhaves den slutna kroppssjukvården väsentligen av

de kommunala sjukvårdshuvudmännen, medan staten endast driver vissa

undervisningssjukhus. Den egentliga mentalsjukvården ombesörjes till större

delen av staten; en ganska stor sektor lyder dock under städerna Stockholm,

Göteborg och Malmö, vilka enligt avtal med staten själva svarar för

sin mentalsjukvård. Förslag om överförande av de statliga mentalsjukhusen

till landstingens huvudmannaskap har framlagts av mentalsjukvårdsdelegationen

och är f. n. föremål för beredning inom inrikesdepartementet.

För lättskötta psykiskt sjuka har landstingskommunerna på senare tid

anordnat platser i växande utsträckning. Vidare finns psykiatriska kliniker

vid landstingslasarett. Av de psykiskt efterblivna vårdas en mindre del på

statliga anstalter; återstoden får sitt vårdbehov tillgodosett genom landstingskommuner,

landstingsfria städer, stiftelser och enskilda.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

Vad angår den öppna sjukvården har tidigare angivits, att sådan vård

meddelas inom den lokala tjänsteläkarorganisationen. Till omfattningen är

tjänsteläkarnas sjukvårdande uppgifter de dominerande. Vidare finns av

det allmänna anställda läkare för öppen mentalsjukvård, t. ex. hjälpverksamhetsläkare

i den statliga mentalsjukvården samt läns- eller landstingspsykiater.

En väsentlig del av den öppna sjukvården meddelas av privatpraktiserande

allmänläkare och specialister.

Jämlikt nya sjukhuslagen skall öppen vård lämnas även vid sjukhus, som

befinnes lämpligt för ändamålet. Denna verksamhet skall företrädesvis

avse sådan vård, som icke lämpligen kan erhållas annorstädes än på sjukhuset,

och må bedrivas endast i den utsträckning, som med hänsyn till den

slutna vården och övriga omständigheter bedömes skälig. Utan inskränkningar

som nu sagts må vid sjukhus eller i anslutning till sjukhus inrättas

särskild avdelning avsedd enbart för öppen vård.

Sjukhuslagens föreskrift, att kommunal sjukvårdshuvudman skall ombesörja

vård för sjukdom, skada och kroppsfel, får anses innefatta skyldighet

att tillhandahålla också de vårdresurser, som lämpligen bör stå till

förfogande i syfte att bevara, återställa eller förbättra patienternas funktions-

och arbetsförmåga, d. v. s. rehabilitering. Egentliga rehabiliteringsavdelningar

har dock hittills inrättats endast i mindre omfattning. Eftervård

i övrigt för patienter, som icke längre behöver kvalificerad sjukhusvård,

tillhandahålles av kommunala sjukvårdshuvudmän och vissa organisationer

m. fl.

III. Allmänna synpunkter på reformbehovet m. m.

Kommittén

Kommittén lämnar till stöd för sina förslag en rikt dokumenterad framställning

angående utvecklingen och läget inom både hälso- och sjukvården.

Av framställningen, vilken i betänkandet återfinnes i huvudsak å s.

84—265, återges i det följande vissa huvuddrag. Därefter meddelas en

översikt över förslagen.

Allmänna utvecklingstendenser

Kommittén lämnar vissa uppgifter rörande storleken av de offentliga utgifterna

för hälso- och sjukvården under tiden från år 1928 (tabeller å bl. a.

s. 155, 158 och 163). Härav framgår, att statens, kommunernas och sjukkassornas

konsumtions- och investeringsutgifter för nämnda ändamal under

åren 1928, 1938/39, 1946, 1954 och 1955 uppgick till 89, 197, 429, 1 228

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

resp. 1 451 milj. kronor. I förhållande till bruttonationalprodukten utgjorde

utgifterna 1,0, 1,5, 1,8, 2,7 resp. 3,0 procent. Investeringarnas andel i

bruttonationalprodukten motsvarade åren 1938/39, 1946, 1954, 1955 och

1956 resp. 0,3, 0,2, 0,4, 0,4 och 0,4 procent. I relation till de totala investeringarna

(offentliga och privata) erhålles för investeringarna inom hälsooch

sjukvård procentserien 2,1, 1,2, 1,8, 1,9 och 1,9; för 1957 beräknas preliminärt

2,4 procent.

Kommittén framhåller, att expansionen inom hälso- och sjukvården sannolikt

skulle ha tett sig något svagare, om även de enskilda medborgarnas

direkta utgifter för ändamålet och deras medverkan i hemsjukvård medräknats.

Det finnes nämligen goda skäl att antaga, att särskilt den sistnämnda

posten minskat i betydelse. Detta förhållande torde dock endast något

modifiera utvecklingsbilden.

Om orsakerna till expansionen anför kommittén bl. a.

Av grundläggande betydelse är givetvis folkökningen och de äldre åldersgruppernas

ökade betydelse inom befolkningen. Uppenbart är emellertid,

att expansionen till alldeles övervägande del har karaktär av standardhöjning.

Tillsammantaget mångdubbelt viktigare än befolkningsutvecklingen

är sålunda en råd andra faktorer: kommunikationernas utveckling och urbaniseringen,

som gör sjukvårdsresurserna mera lättillgängliga; den fulla

sysselsättningen och levnadsstandardstegringen i övrigt; den socialpolitiska

upprustningen; den medicinska forskningen, som starkt medverkat till att

vidga marknaden för hälso- och sjukvårdsorganisationens tjänster; den stigande

upplysningen; den tillväxt i förtroendet till sjukvårdsresurserna som

kommer till stånd, när tillgången på goda sådana resurser ökas; ökade svårigheter

att vårda patienter i hemmen på grund av högre frekvens av kvinnligt

förvärvsarbete och av åldringar som bor för sig själva.

En del av dessa faktorer har visserligen verkat i olika riktningar. Framsteg

inom medicinsk vetenskap och praktiskt hälso- och sjukvårdsarbete,

tillsammans med en allmän förbättring av miljöförhållanden, har också tjänat

till att minska sjukvårdsbehoven. Det mest slående exemplet på en sådan

utveckling representeras av tuborkulosens och vissa epidemiska infektionssjukdomars

tillbakagång. Men samtidigt har framstegen gjort det möjligt

att behandla sjukdomstillstånd, som tidigare var terapeutiskt opåverkbara

eller för vilka det förr saknades effektiva vårdresurser. Dessutom har

vissa sjukdomar, såsom hjärt- och kärlsjukdomar och kräfta, ökat i betydelse

på grund av befolkningens åldrande eller av andra anledningar. Den

ökade folkmängden i högre åldersgrupper medför allmänt stegrat behov

av geriatrik vård. Slutligen har den allmänna utvecklingen i vissa avseenden,

t. ex. genom den ökade vattenföroreningen, medfört avsevärt skärpta

hälsovårdsproblem.

Enligt kommitténs mening finnes ännu ingenting, som tyder på att stegringstendensen

skulle vara på väg att försvagas.

Kommittén anför vidare, att landsbygdens och småsamhällenas behov

av vårdresurser är relativt sett mindre väl tillfredsställt. Detta visas bl. a. av

att sjukvårdskostnaden per sjukkassemedlem är väsentligt lägre på lands
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

bygden och i småsamhällena än i de större städerna. Kommittén lämnar

vissa sifferuppgifter härom i tabeller å s. 150 och 151, till vilka torde få

hänvisas. I anslutning härtill påpekar kommittén, att visserligen flertalet

poster i sjukkassetaxan är högre för Stockholmsområdet än för landet i

övrigt och att provinsialläkartaxan ligger lägre än sjukkassetaxan. Det är

likväl av intresse att konstatera, att t. ex. den sjukkassefinansierade sjukvården

i Malmö kostar över 60 procent mer per medlem än i Dalarna, större

delen av Norrland och Småland samt i Skåne exklusive vissa storstäder. Till

väsentlig del måste sådana skillnader bero på olikheter i sjukvårdsvolymens

relativa omfattning.

Av andra siffror, som kommittén anfört, framgår, att konsultationsantalet

i öppen vård är väsentligt högre i de större städerna än å övriga orter.

Siffrorna grundar sig på en av riksförsäkringsanstalten för perioden 1/7

1955—30/6 1956 utförd samplingsundersökning, därvid konsultationerna

fördelats på områden efter den utbetalande sjukkassans lokalisering (tabell

å s. 249). Antalet besök (patientbesök på läkarens mottagning och läkarbesök

i patientens hem) var, räknat per 100 sjukkassemedlemmar, för

Stockholm, Göteborg, Malmö och återstående centralsjukkassestäder sammantagna

391, 395, 362 resp. 269, medan för följande områden exklusive

de nämnda städerna antalet uppgick till, för Skåne 216, Götaland utom

Skåne 234, Svealand 252, nedre Norrland 224 och övre Norrland (Västerbottens

och Norrbottens län) 217.

Det förefaller kommittén rimligt att räkna med starkt ökade vårdanspråk

från landsbygdsbefolkningens sida.

Riksförsäkringsanstaltens samplingsundersökning ger även belägg för

vilken betydelse som tillkommer befolkningens koncentration till högre

åldersgrupper (tabeller å s. 250). Som exempel må nämnas, att av samtliga

konsultationer i öppen vård 16,9 procent hänförde sig till åldersgruppen

50—59 år och 22,5 procent till åldersgruppen 60 år och däröver. Kommittén

har själv utfört en beräkning av antalet den 8 december 1954 inneliggande

patienter på sjukhus, dock ej hem för långvarigt sjuka. Beräkningen visar,

att de nämnda åldersgrupperna representerade 16,5 resp. 29,4 procent av

hela antalet inneliggande patienter. Dessa åldersgrupper utgjorde av hela

befolkningen den 31 december 1954 12,2 resp. 15,7 procent.

Utveckling och behov inom olika verksamhetsgrenar

Kommittén anför beträffande omgivningshygienen, att utvecklingen

medfört ökade hygieniska risker genom ökning av folktäthet, produktion,

levnadsstandard och avsättningsmarknader. Mängden av avfallsprodukler

från tillverkning och konsumtion har därigenom mångdubblats,

och sanitära missförhållanden, som förr kunde vara lokalt avgränsade,

kan nu mycket lättare få omfattande och ödesdigra konsekvenser.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. 181

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

Ett av de största problemen är vatten- och avloppsfrågan. Samtidigt med

en oerhörd ökning i vattenförbrukningen har skett en tilltagande förorening

av de vattendrag, vilka tjänstgör som recipienter för avloppsvattnet. Man

måste räkna med att avloppsvattnet från en större bebyggelse alltid är smittförande.

Med avloppsvatten sprides sådana sjukdomar å människa som tyfus,

paratyfus, dysenteri, polio, epidemisk hepatit, andra virussjukdomar

och åtskilliga masksjukdoinar samt sådana sjukdomar å djur som muloch

klövsjuka, mjältbrand, tbc, flera parasitära smittor in. m. Föroreningar,

som med avloppsvatten transporterats till vattendrag och vattensamlingar,

kan framkalla sjukdom hos badande, de kan åstadkomma smitta hos vattendjur,

som sedan förtärs av människor, och de kan vid bevattning infektera

grönsaker och dylikt. Den viktigaste väg, på vilken smittämnen från

förorenade vatten överföres, anses vara dricksvattnet. Ett flertal dricksvattenburna

epidemier har under de senaste årtiondena förekommit i vårt

land. För en förbättrad hygien krävs enligt kommittén en väsentlig utbyggnad

av reningsverken. Det är emellertid också nödvändigt, att de anläggningar,

som kommer till stånd, skötes på ett sakkunnigt sätt.

Även renhållningen är otillfredsställande ordnad i många samhällen,

på fritidsområden och i hamnar. Goda livsbetingelser skapas härigenom

för råttor och insekter, som kan överföra smitta till ladugårdar, spannmålslager,

slakterier, konservfabriker, bagerier m. m. Råttor räknas särskilt

såsom bärare och spridare av Weils sjukdom, paratyfus, tbc, mjältbrand,

rödsjuka, tularemi, trikinos och råttbettssjuka; både människor och

djur kan smittas. I hamnarna är av vikt bl. a. att förhindra införande av

skadedjur utifrån. För att råda bot på missförhållandena erfordras, framhåller

kommittén, ökad hygienisk kontroll och omfattande upplysningsverksamhet

jämte praktiska råd och anvisningar in. m.

Beträffande livsmedelshygienen påpekar kommittén, att bristande kontroll

medfört, att vid flera tillfällen under senare år till landet införts sjukdomsalstrande

bakterier av stammar, som tidigare varit okända i Sverige.

Även från inhemska härdar, t. ex. slakterier, har bakteriesmitta utgått, varvid

otillfredsställande förhållanden under förvaring och transport medverkat.

Nya risker inom livsmedelshanteringen har uppkommit bl. a. genom

användningen av antibiotica och joniserande strålning vid konservering.

Kommittén anser klart visat att behov föreligger av en effektiv hygienisk

kontroll på alla stadier av produktion och distribution av livsmedel. Därjämte

framhåller kommittén, att livsmedelshygienen även bör syfta till att

genom positiva åtgärder befordra en kvalitativt god näringsstandard.

Med avseende å bostadshygienen finner kommittén särskilt angeläget, att

genom effektiv tillsyn förhållandena i äldre hus blir förbättrade.

Rörande skolväsendet framhåller kommittén, att anhopningen av ett stort

antal barn med låg eller ingen immunitet mot flertalet smittsamma sjukdomar

medför stora risker för häftiga epidemier, som från skolbarnen kan

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

spridas till den övriga befolkningen. En god hygienisk standard — ett gott

dricksvatten, en välskött renhållning in. ni. -— är enligt kommittén av betydelse

för att minska riskerna för smittspridning och för att i allmänhet

skapa ett gott hälsotillstånd bland eleverna. Med skolbarnsbespisningen följer

särskilda hygieniska problem i fråga om livsmedelskontroll in. m. Enligt

kommitténs uppfattning lämnar de omgivningshygieniska förhållandena vid

skolorna fortfarande ofta mycket övrigt att önska. Skolläkarna (oftast tilllika

tjänsteläkare) förfogar i allmänhet över alltför liten tid för rådgivning

och tillsyn. Då som skolsköterskor ofta fungerar distriktssköterskor med

omfattande arbetsuppgifter på andra områden, har även de svårt att hinna

med sin del av hälsoupplysningen. I många fall skulle även erfordras tillgång

till mera tekniskt betonad expertis.

Beträffande industrien och arbetslivet i övrigt framhåller kommittén, att

organen för arbetarskydd och yrkesinspektion har att bevaka de ai betshygieniska

förhållandena. Utanför dessa organs verksamhet torde falla sådana

allmänhygieniska frågor som avser vatten, avlopp och renhållning, om de

ej har direkt betydelse för de anställdas hälsa och trivsel. Sistnämnda frågor

borde närmast beaktas av hälsovårdsnämnderna. Dessa känner sig dock

ofta sakna kompetens och auktoritet för uppgiften, särskilt i fråga om de

större industriföretagen, önskvärt är, att de på länsplanet verksamma hygieniska

experterna beredes möjlighet att i större utsträckning mera aktivt

medverka inom denna del av industrihygienen. Även i övrigt erfordras ökade

insatser för förbättrade hygieniska förhallanden på arbetsplatserna. Detta

gäller också av stat och kommun drivna anstalter och företag, vilka faller

utanför den tillsyn, varom stadgas i arbetarskyddslagen.

Kommittén erinrar ytterligare i fråga om omgivningshygienen, att insatser

krävs till förebyggande av de hälsorisker, vartill luftföroreningar, trafik

och buller givit upphov.

Slutligen aktualiseras nya problem genom atomkraftens utnyttjande.

Kontroll behöves icke blott i fråga om anläggningar för alstrande av atomkraft

och atomdriven verksamhet. Även transporter och — i särskilt hög

grad — den slutliga dispositionen av radioaktiva avfallsprodukter påkallar

uppmärksamhet med hänsyn till risken för vatten- och luftföroreningar.

I avvaktan på en säkrare vetenskaplig grund för bedömande av hälsoriskerna

är det svårt alt riktigt avväga kraven på skyddsåtgärder. Det torde dock,

enligt kommitténs uppfattning, komma att framstå såsom angeläget, att

den allmänna hälsovården också på detta område har erforderlig tillgång

— centralt, regionalt och lokalt — till läkare, radiofysiker, ingenjörer och

andra experter samt assisterande personal med ingående kännedom om

risker och skyddsmöjligheter.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén beträffande omgivningshygienen,

att åtskilliga frågor — främst kanske sådana som berör vatten, avlopp och

renhållning samt livsmedelshygicn — sedan länge uppmärksammats av det

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

allmänna. Under senare år har emellertid de omgivningshygieniska problemen

på dessa och andra områden såväl till art som omfattning undergått

så genomgripande förändringar, att de åtgärder i fråga om tillsyn och

kontroll, som tidigare ansågs till fyllest, inte längre kan skapa tillräckliga

garantier till skydd för folkhälsan.

Rörande den förebyggande vården yttrar kommittén, att

denna vård både i Sverige och jämförliga länder är starkt underdimensionerad

i förhållande till den kurativa vården. En av anledningarna härtill

anser kommittén vara att man särskilt tidigare underskattat och på en del

håll fortfarande underskattar de förebyggande insatsernas relativa betydelse.

Det är även i och för sig naturligt, att allmänheten anser fördelningen

av resurserna icke böra avvägas så, att den akut sjuke skall i vårdhänseende

behöva sta tillbaka för den, som ännu icke blivit utsatt för allvarlig sjukdom.

Slutligen är flertalet läkare nästan enbart utbildade för behandling av sjukdom

och har i sin yrkesutövning kommit att helt lägga tonvikten på den

direkta relationen till de sjuka men i betydligt mindre grad blivit inriktade

på mera långsiktigt liälsovårdsarbete.

Utvecklingen inom distriktsvården belyses av kommittén genom vissa

uppgifter avseende perioden 1946—1955 (tabell å s. 103). Under perioden

har bl. a. antalet hembesök för sjukvård ökat från 625 000 till 1,2 milj. och

antalet besök för sjukvård å mottagningarna från 407 000 till 662 000

d. v. s. med 92 resp. 60 procent. Däremot har antalet besök i hemmen för

hälsovård stigit endast med 8 procent från 521 000 till 562 000. Antalet mottagna

besök för hälsovård och antalet mottagningar i skolor samt det antal

läkarmottagningar inom hälsovården, vid vilka distriktssköterskor medverkar,

har i stort sett icke alls stigit. Detsamma torde enligt kommittén gälla

icke siffermässigt belysta arbetsuppgifter, t. ex. hostadsvård, sociala utredningar

och annan socialhygienisk verksamhet.

Att sålunda hälsovården kommit att sättas åt sidan beror enligt kommitténs

mening sannolikt till stor del på de ökade krav på öppen sjukvård, som sammanhänger

med befolkningens ändrade ålderssammansättning, varvid också

distriktssköterskorna fått mer arbete. Vidare torde hälsovårdsuppgifter

inom exempelvis förebyggande mödra- och barnavård, skolhälsovård och

dispensärvård numera i viss utsträckning ombesörjas av andra sjuksköterskor

med samma eller likartad hälsovårdsutbildning.

Beträffande distriktsbarnmorskorna må endast framhållas, att kommittén

för tiden 1946—1956 konstaterar en kraftig förskjutning av arbetsuppgifterna.

Sålunda har värden av mödrarna under och efter graviditeten i

form av besök å barnmorskornas mottagningar intensifierats, medan antalet

av distriktsbarnmorska utförda förlossningar väsentligt minskat (tabeller

å s. 104 och 105).

Den statsunderstödda förebyggande mödra- och barnavården tillkom år

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

1937 och har under tiden därefter utvecklats kraftigt (tabell å s. 109). Den

omfattade år 1955 cirka 82 000 av 108 000 barnaföderskor (75,8 procent).

Av antalet levande födda barn övervakades år 1955 101 000 av 107 000 (94

procent); av ettåringar övervakades samma år 80 000 av 103 000 (83,3

procent) och av två—sexåringarna 148 000 av 555 000 (26,7 procent).

För bedömande av den förebyggande mödravårdens betydelse hänvisar

kommittén till att antalet dödsfall i havandeskaps- och förlossningssjukdomar

därigenom nedbringats (tabell å s. 110). Vården avser även att begränsa

frekvensen och varaktigheten av sjukdomar på grund av havandeskap

och förlossning. Den kan vidare motverka för tidig förlossning, nedbringa

antalet barn, som drabbas av bildningsfel m. in., och antalet missfall

samt minska barnadödligheten i anslutning till förlossning (se tabeller

ås. 108 och 112). Kontrollen av barnen medför minskad dödlighet och

ökad hälsa. Vitaminbristsjukdomar t. ex. engelska sjukan, som orsakas av

otillräcklig D-vitamintillförsel, samt blodbrist och barnkramper förebyggs i

stor utsträckning. Mot flera sjukdomar används skyddsympning. Enligt

undersökningar av vissa läkare har spädbarnsdödligheten hos barn, som

icke står under övervakning av barnavårdsorgan, varit sex å sju gånger

större än bland de övervakade. Spädbarnsdödligheten är icke oväsentligt

högre på landsbygden än i städerna.

Kommittén anser, att inom den förebyggande mödravården antalet besök

hos läkare, sjuksköterska och barnmorska bör ökas. Genom hembesök hos

barn, vilkas mödrar icke på eget initiativ anlitar den förebyggande barnavården,

eftersträvar man att bereda också denna kategori av barn en bättre

omvårdnad. Småbarnsvården har ännu icke utbyggts i på långt när samma

omfattning som spädbarnsvården. Denna mycket väsentliga brist beror

främst på otillräckliga personalresurser. Genom en mera utbyggd småbarnsvård

skulle enligt kommittén ytterligare människoliv kunna sparas samt

många sådana fysiska och psykiska hälsobrister, som kan grundläggas i

småbarnsåldern, kunna förebyggas. Av vikt för den förebyggande barnavården

är, att den utvidgas till mentalhygienisk omvårdnad samt till kontroll

av sinnesorganen för att t. ex. syn-, hörsel- och talrubbningar skall kunna

botas på ett tidigt stadium eller verkningarna därav lindras.

I samband med en kort redogörelse för den abortförebyggande verksamheten

(s. 107) erinrar kommittén om att 1955 års familjerådgivningskommitté

i ett betänkande om allmän familjerådgivning (SOU 1957:33) föreslagit,

att en i landstingskommunernas och storstädernas regi driven allmän

familjerådgivning skulle komma till stånd och att rådgivningen i

abortfrågor skulle ingå som eu del av denna verksamhet.

I fråga om dis pensurverksamheten lämnar kommittén uppgifter, som belyser

nedgången av dödlighet och morbiditet på tuberkulosens område (s.

124—125). Kommittén framhåller, att de nya kemoterapeutiska metoderna

och den lungkirurgiska behandlingen spelat en väsentlig roll för sänkningen

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

av dödligheten. Då behandlingen emellertid, även om den leder till påtaglig

förbättring, i många fall icke medför definitiv läkning, erhålles ett växande

antal fall av tuberkulos i högre åldrar. Vi har alltjämt och under avsevärd tid

framåt att räkna med ett stort klientel långvariga tuberkulosfall, som kräver

omvårdnad och rehabilitering för egen del och som nödvändiggör observation

med hänsyn till risken för smittspridning. Kommittén anser, att

dispensärorganisationen är i behov av en översyn.

Den hälsovårdande verksamheten vid skolorna omfattade läsåret 1955/56

nästan alla skoldistrikt och lärjungar vid folkskolorna, samtliga elever vid

nomadskolorna samt flertalet elever vid högre folkskolor och folkhögskolor

(siffror å s. 118).

Kommittén erinrar, att enligt gällande bestämmelser de regelbundna undersökningarna

av det allmänna hälsotillståndet skall avse minst varannan

klass årligen vid läroverken och utgöra minst tre under den tid, som ett

barn tillbringar i folkskolan. Klena barn, som bedömes behöva tätare undersökning,

de s. k. kontrollbarnen, inkallas till särskilda undersökningar

enligt läkarens bestämmande. Även eljest kan extra undersökning ske.

Kommittén framhåller emellertid, att övervakningens effektivitet i hög grad

beror på den tid och det intresse skolläkaren kan ägna åt uppgiften. Antalet

kontrollbarn växlar t. ex. i olika skolor mellan ett par procent och mer än

en tredjedel av alla. Enligt kommitténs mening utgör skolåldern en period

av livet, då förebyggande och konstruktiva medicinska åtgärder är av särskild

betydelse och kan förväntas ge rikt utbyte. Det är därför angeläget, att

man på längre sikt inriktar sig på en väsentlig utbyggnad av vården med

regelbunden hälsokontroll under medverkan av specialister. En rationell

övervakning bör ske av syn- och hörselrubbningar, hållningsfel, talrubbningar,

utvecklingsstörningar av skilda slag, menstruationsbesvär samt

framför allt psykiska rubbningar.

Kommittén påpekar, att behovet av hälsovård vid anstalter för olika slag

av yrkesutbildning hittills varit ofullständigt täckt samt att hälsokontrollen

för studenter och andra elever vid högre undervisningsanstalter är föga

utvecklad.

Kommittén upptager i detta sammanhang frågan om hälsokontroll för

tiden mellan skolåldern och värnpliktsåldern. Härvid erinras bl. a. om att

vid värnpliktsbesiktningarna år 1955 omkring 6 500 eller 16,1 procent av

de rättåriga var endast i begränsad mån dugliga eller helt odugliga till krigstjänst

(tabell å s. 121). En del av sjukdomarna torde enligt kommitténs

mening ha uppstått eller förvärrats efter skoltidens slut. Det förefaller kommittén

sannolikt, att denna utveckling i åtskilliga fall skulle ha kunnat förebyggas

genom en mera utbyggd medicinsk kontroll under perioden mellan

skoltidens slut och värnpliktsåldern än den, som nu förekommer.

Slutligen framhåller kommittén, att för den kvinnliga ungdomen icke

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961 23

finnes någon generell hälsoundersökning motsvarande läkarbesiktningen av

de värnpliktiga.

Vad angår hälsovården på arbetslivets område anför kommittén, att hälsokontrollen

för minderåriga arbetstagare på senare tid på många håll mer

och mer fått karaktär av allmän hälsoundersökning. Värdet av dessa undersökningar

sammanhänger självfallet med den noggrannhet och omsorg, med

vilken de utföres. Förste provinsialläkare är skyldig att i sista hand svara

för uppgiften; dessa läkare har dock stundom av tidsnöd varit nödsakade

att bedriva kontrollen på ett alltför rutinmässigt sätt. Där särskild industriläkare

funnits, har uppgiften i regel kommit att ingå i dennes åligganden.

Fortfarande föreligger ett stort behov av en mera utbyggd och effektiv hälsoövervakning

för den ungdom, som tidigt kommer ut i arbetslivet.

Om industrihälsovården i allmänhet framhåller kommittén, att tidigare

den rent tekniska kontrollen, avsedd att undanröja risker för olycksfall och

yrkessjukdomar, tillmätts den största betydelsen; även den medicinska

kontrollen var från början — i den mån den förekom — huvudsakligen

inriktad på förebyggande och vård av sådana fall. På senare tid har emellertid

arbetsgivarna uppmärksammat den periodiska hälsokontrollens betydelse

även ur företagens egen synpunkt.

Kommittén anser, att man bör överväga, hur industrihälsovården på bästa

sätt skall kunna integreras i den allmänna hälsovårdsorganisationen. Vid

en integrering kan bl. a. beredas ökade möjligheter att rationellt utnyttja

de olika kategorierna av medicinalpersonal. Av det allmänna anställda läkare

skulle vidare kunna ägna en del av sin tid åt läkarvård i de mindre

företagens tjänst. Behovet av förbättrad hälsovårdstillsyn vid de mindre

arbetsplatserna är enligt kommitténs mening minst lika eller mera trängande

än vid de större företagen.

Beträffande den förebyggande psykiska vården har kommittén hänvisat

till mentalsjukvårdsdelegationens betänkande om psykisk barna- och ungdomsvård.

Av betänkandet finner kommittén klart framgå, att ett omfattande

utbyggnadsbehov föreligger, vilket kräver betydande personalförstärkningar.

Kommittén går till sist in på spörsmålet om olika slag av hälsoundersökningar

för vuxna. Kommittén avser att i ett kommande betänkande behandla

detta spörsmål mera ingående. I föreliggande betänkande konstateras,

att en fullt utbyggd periodisk hälsoövcrvakning för hela befolkningen förutsätter

så stora personalresurser m. m., att dess fulla realiserande icke kan

bli aktuellt under de närmaste åren. Det är dock angeläget, att en så utbyggd

förebyggande vård som ett framtidsmål bevaras i sikte vid prognoser

rörande behovet av medicinalpersonal och andra resurser för hälso- och

sjukvård. Den största uppmärksamheten hör alltjämt ägnas den typ av

hälsoundersökningar, som särskilt är inriktad på hälsotillståndet inom

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

vissa grupper, vilka antingen är utsatta för speciella hälsorisker eller vilkas

hälsa är av särskild betydelse ur allmän hälsosynpunkt.

Utvecklingen inom den slutna sjukvården belyses i betänkandet

genom sammanställningar över platsantal, vårddagar, intagningar och

medelvårdtider under tiden 1920—1956, för vilket sistnämnda år siffrorna

dock är preliminära (s. 172 och 173).

Beträffande kroppssjukvårdcn må följande nämnas. Platsantalet inom

hela kroppssjukvårdcn har under perioden 1930—1956 stigit från 42 100 till

63 700, varvid dock platserna för epidemivård och lungluberkulosvård samt

å enskilda sjukhem nedgått. Antalet intagningar under samma period har

ökat från 355 000 till 911 000. Medelvårdtiden har pressats avsevärt nedåt

utom beträffande långvarigt kroppssjuka. År 1930 och år 1956 utgjorde

medelvårdtiden i dagar för lasarettsvård 24,8 resp. 14,8, för epidemivård

46,4 resp. 17,3 och för lungtuberkulosvård 166,2 resp. 112,6; för de långvarigt

kroppssjuka var siffrorna 98,7 resp. 245,6. För hela kroppssjukvården

skedde en reducering från 35,0 till 20,7 dagar.

Förkortningen av vårdtiderna inom akutsjukvården, vilken möjliggjorts

genom nya behandlingsformer och behandlingsmedel, har enligt kommitténs

mening i vissa fall gått för långt, så att patienter fått utskrivas för tidigt

och ibland måst återintagas. Om utsikterna att ytterligare nedbringa vårdtiderna

yttrar kommittén, att medelvårdtiden varit ungefär oförändrad under

tiden 1950—1956. De möjligheter till ytterligare sänkning, som fortfarande

kan föreligga, torde vara svårare att förverkliga och torde alltmer

motvägas av andra faktorer, t. ex. de bättre möjligheterna att behandla fall,

som förut varit terapeutiskt opåverkbara men som kräver långa vårdtider;

vidare förändringar i sjuklighetsstrukturen, t. ex. de degenerativa sjukdomarnas

ökade frekvens i den totala sjukdomsbilden; de högre åldersgruppernas

ökade betydelse inom befolkningen; den stigande frekvensen av

åldringar, som bor för sig själva och sålunda inte har någon som sköter om

dem i hemmet; den fulla sysselsättningen och det ökade kvinnliga förvärvsarbetet,

som likaledes begränsar hemvårdsmöjligheterna.

Om orsaken till att medelvårdtiden stigit för de långvarigt kroppssjuka

yttrar kommittén, att intagningarna i väsentligt mindre grad än tidigare

kommit att avse personer med hög omedelbar dödsrisk.

Kommittén framhåller, att bakom den slutna sjukvårdens starka utbyggnad

legat en fortgående kraftig efterfrågestegring. ökningen i efterfrågan

i förening med investeringsbegränsningar har på flera håll vållat

trängsel och köbildning. Kommittén har genom en enkät i slutet av år 1956

inhämtat vissa uppgifter härom. De erhållna svaren vittnar, enligt vad

kommittén anför, om mycket varierande förhållanden vid olika sjukhus och

olika specialiteter. Uppgifterna anses icke kunna ge någon preciserad bild

av omfattningen av föreliggande platsbrist men kan däremot stödja ett

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

kvalitativt omdöme om att brist i stor utsträckning förefinnes. En sammanfattning

av enkätresultatet lämnas i betänkandet å s. 184—185.

Kommittén återger vidare ur medicinalstatistiken uppgifter om beläggningsprocenten

år 1956 för lasarettsavdelningar och lasarett (tabell å s. 190).

Härav kan inhämtas, att omkring en tredjedel av lasarettsavdelningarna

hade en beläggningsprocent av 90 och högre; åtskilliga hade över 100 procents

beläggning. Härvid bör beaktas, att redan en beläggning om 95—100

procent torde betyda en mycket stark överbeläggning med hänsyn till behovet

av platsreserv m. m.

Rörande platsbehovet inom kroppssjukvården återger kommittén vissa

uppskattningar, som på dess begäran verkställts på landstingshåll. Enligt

uppgifter från 22 landsting skulle inom deras verksamhetsområden erfordras

en ökning av det totala platsantalet i sluten kroppssjukvård från 1956

till 1966 med 35 procent. Hänsyn hade härvid tagits till den väntade befolkningsutvecklingen.

Vidare hade beaktats, att en del av behovet skulle kunna

tillgodoses genom omvandling av befintliga platser, vilka inrättats för andra

ändamål.

För hela riket skulle en 35-procentig uppräkning av platsantalet under

nämnda 10-årsperiod innebära en ökning med drygt 22 000 platser. Från

delvis andra beräkningsgrunder, vilka nu icke längre har full aktualitet,

gör kommittén en bedömning av utbyggnadsbehovet, som icke mera påtagligt

avviker från landstingens uppskattningar. Beträffande möjligheterna

att tillgodose det sålunda uppskattade behovet uttalar kommittén, att det

synes föga sannolikt att en sådan ökning av platstillgången skulle kunna

komma till stånd under perioden.

I ett avsnitt om möjligheterna till investeringsbesparing framhåller kommittén

bl. a., att en icke ringa del av det mera kvalificerade utrymmet på

kroppssjukhusen tages i anspråk för andra ändamål än som avsetts. En av

kommittén verkställd undersökning avseende förhållandena den 8 december

1954 (tabell å s. 192) gav vid handen, att, enligt vederbörande läkares

bedömande, 81,6 procent av de inneliggande patienterna å lasarett, sjukstugor

och liknande anstalter (exklusive avdelningar för långvarigt sjuka

m. fl.) var »klara sjukhuisfall». Av de återstående 18,4 procenten betecknades

6,2 procent såsom kroniker, 4,7 procent såsom konvalescenter, 6,8 procent

såsom behandlings- och utredningsfall och 0,7 procent såsom »övriga»

icke-sjukhusfall. Av de 10,9 procenten kroniker och konvalescenter hänfördes

4 procent till hemvårdsfall, medan de återstående ansågs böra vårdas

å särskilda hem för långvarigt sjuka resp. konvalescenter.

I absolut tal motsvarar siffran 18,4 procent mer än 5 000 platser. På grund

av det stora antalet gränsfall m. in. kan man dock enligt kommittén icke

räkna med att ett så stort antal platser skulle kunna inbcsparas, även om

andra vårdresurser funnes i tillräcklig omfattning. Hur stor den praktiskt

möjliga vinsten kan vara, vågar dock kommittén icke säga.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

Kommittén understryker, att för en avlastning från de kvalificerade sjukhusen

fordras bl. a. stärkta resurser i hemsjukvård och öppen vård. En del

av huvudmännen har under senare år alltmer intresserat sig för möjligheterna

att ge vård i hemmen åt långvarigt sjuka och åt eftervårdsfall och

därvid uppnått lovande resultat. Ofta är en sådan vårdform också enligt

kommitténs uppfattning synnerligen lämplig både ur medicinsk synpunkt

och med hänsyn till människornas önskemål. Men den kräver bl. a. bättre

tillgång »ute på fältet» på läkare, distriktssköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter,

samariter och hemvårdarinnor — och dessutom ett intimt samarbete

mellan läkare vid och utanför sjukhus.

Härutöver behövs, påpekar kommittén, bl. a. fler platser på hem för konvalescenter

och långvarigt sjuka. Vad särskilt den sistnämnda gruppen beträffar

erinrar kommittén om det ökade vårdbehovet på grund av ändringarna

i befolkningens åldersstruktur. Kommittén fäster uppmärksamheten vid

att ett stort antal kroppsligt och psykiskt sjuka åldringar finnes på ålderdomshemmen

(tabell å s. 194). Enligt kommitténs mening är det särskilt

angeläget, att de åldringar, som är svårskötta eller kan verka deprimerande

på miljön i ett ålderdomshem, beredes vårdmöjligheter inom den egentliga

sjukvården. En utbyggnad av resurserna för vård av långvarigt sjuka är

sålunda trängande nödvändig och framstår som så mycket mer krävande,

eftersom även denna vård bör inbegripa all sådan aktiv behandling och

rehabilitering, som i de särskilda fallen befinnes lämplig och erforderlig.

Inom mentalsjukvården har enligt kommitténs uppgifter antalet platser

på statens och storstädernas mentalsjukhus ökat från 14 100 år 1930 till

23 700 år 1955 (tabell å s. 172). Relativt sett har ökningen, räknat per årtionde,

under 1930-, 1940- och 1950-talen utgjort 44, 12 resp. 9 procent.

Även platsantalet på vårdhem för lättskötta psykiskt sjuka och andra mentalsjukvårdsanstalter

har stigit.

Kommittén framhåller, att det varit möjligt också inom mentalsjukvården

att genom förbättrade behandlingsmetoder och bättre utrustning nå gynnsammare

resultat per sjukhusplats. Av det statistiska materialet kan man få

upplysning om antalet förstagångsintagna patienter på de egentliga mentalsjukhusen,

tillhörande staten och de tre storstäderna. Detta antal steg

under 1930-, 1940- och 1950-talen med 50, 63 resp. 51 procent per årtionde,

vilken stegring alltså varit betydligt högre än ökningen i platsantal. Emellertid

anser kommittén, att omsättningshöjningen under hela tiden efter 1930- talet säkerligen till stor del varit betingad av patienttryck. Liksom inom

kroppssjukvården förekommer det nämligen vid mentalsjukhusen, att patienter

får utskrivas i förtid. Kommittén fäster uppmärksamheten vid att antalet

vårddagar per plats och år vid de egentliga mentalsjukhusen under åren

1930, 1940, 1950 och 1955 legat mellan 415 och 429. Enligt kommitténs

mening föreligger likväl utsikter till fortsatt omsättningsökning. En kvalitativ

förbättring förutsätter dock omfattande investeringar. I den mån

knappheten på läkare och kvalificerad medhjälpande personal kan över
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

vinnas, borde det vara möjligt att genom bättre resultat i sluten vård och

utveckling av öppen vård begränsa stegringen i investeringsbehov.

Beträffande omfattning och struktur av den öppna sjukvården

framhåller kommittén, att det är ytterst sparsamt med säkra och ens tillnärmelsevis

fullständiga upplysningar.

Rörande utvecklingens gång åberopar kommittén vissa specialundersökningar

i fråga om den sjukkassefinansierade öppna vården, vilka verkställts

av riksförsäkringsanstalten och som, om än icke exakta, dock torde ge en

rimlig föreställning om utvecklingen. Det framgår härav, att antalet konsultationer

(patientbesök å mottagning och läkarbesök i hemmen) under

åren 1942, 1944, 1949, 1952 och 1/7 1955—30/6 1956, räknat per 100 sjukvårdsförsäkrade

medlemmar, utgjorde resp. 135, 149, 202, 229 och 266. Det

totala konsultationsantalet under perioden 1/7 1955—30/6 1956 uppgick till

14,4 milj. (tabeller å s. 242 och 243).

Efter erinran om att den årliga absoluta ökningen i konsultationsantalet

under hela perioden varit omkring 10 per 100 medlemmar, anför kommittén,

att, om man utgår från att sistnämnda ökning skulle fortsätta och med

utgångspunkt från föreliggande befolkningsprognoser — räknar med att

antalet medlemmar stiger med omkring 45 000 per år till år 1970, skulle den

fortsatta konsultationsökningen komma att uppgå till omkring 700 000 per

år. För att tillgodose en sådan efterfrågestegring skulle erfordras ett årligt

nettotillskott av 140 inom dylik vård heltidssysselsatta läkare med 5 000

konsultationer per år.

För lasarettens öppna vård lämnar kommittén vissa uppgifter, som dock

anses icke vara alldeles exakta (sammanställning å s. 244). Under åren

1947—1950 steg antalet besök — inberäknat besök å röntgen- och radiologiska

kliniker — från 3,43 till 4,73 milj., motsvarande 10—13 procents

ökning per år. För åren 1951 och 1952 ökade antalet till 4,88 och 4,99 milj.

(relativ ökning 2—3 procent). I statistiken för åren 1953 1956 ingår icke

röntgen- eller radiologiska kliniker; konsultationsantalet det förstnämnda

året var 3,99 och det sistnämnda året 4,32 milj. (relativ ökning för de olika

åren 1_5 procent). Försvagningen i den öppna lasarettsvårdens expansion

under de senare åren beror enligt kommitténs mening säkerligen åminstone

till stor del på trängsel- och köbildningsföreteelser.

Kommittén har inhämtat vissa uppgifter om trängsel och köbildning inom

den öppna vården vid kroppssjukhusen genom eu enkät år 1956. De inkomna

svaren vittnar enligt kommittén om mycket varierande förhållanden

beträffande såväl trycket på vårdresurserna som metoderna att registrera

efterfrågan. Det anses även framgå av svaren, att man på många, för att

inte säga de flesta, håll endast kan lämna ofullständiga uppgifter rörande

omfattningen av'' ett eventuellt otillfredsställt vårdbehov. Ofta icgistieras

nämligen ej sökande, som man saknar möjlighet att ta emot.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

Kommittén lämnar ett referat av enkätens resultat (s. 245—247). Däri

uppmärksammas särskilt de svar, som vittnar om svårigheter att möta

efterfrågan. Kommittén understryker också, att läkare och andra ansvariga

systematiskt söker låta allvarliga och akuta fall erhålla »förtur»; de väntetider

som anges kan sålunda icke vara representativa för dylika fall. Rörande

de närmare resultaten torde få hänvisas till betänkandet. Framhållas må,

att de refererade svaren utvisar, att på många håll antalet väntande är betydande

och väntetiderna långa.

Enligt en av kommittén år 1957 verkställd enkät om väntetider i öppen

vård utanför sjukhus får patienterna ofta sitta och vänta vid själva mottagningarna

hos läkare. Detta är särskilt vanligt i fråga om provinsialläkare.

I flertalet fall är det fråga om högst 2—3 timmars väntetid, men en tredjedel

av de provinsialläkare, som besvarat enkäten, rapporterade, att väntetiderna

kan uppgå till 4—5 timmar eller mer; i Norrland var det 46 procent

av provinsialläkarna, som uppgav att så långa väntetider kan förekomma.

Väntetider på upp till 7 timmar eller mer har uppgetts förekomma å 22

provinsialläkarmottagningar, därav 11 i Norrland. Kommittén anför, att,

även om det i många fall låter sig göra att förkorta väntetiderna på provinsialläkarmottagningarna

genom bättre organisation och genom att vänja

allmänheten vid denna bättre organisation, det dock dessutom fordras en

ökning i antalet tjänsteläkare samt rikligare personella och andra resurser

till deras hjälp, om det skall bli möjligt att undanröja de svårigheter

av olika slag, som allmänheten nu utsättes för.

Väntetider till mottagningen har enligt den nämnda enkäten i stort sett

icke redovisats av provinsialläkare men däremot av varannan privatpraktiker

och drygt varannan kommunalläkare; dylika väntetider rörde sig i

flertalet fall om någon dag eller högst en vecka, men även längre väntetider

kunde stundom förekomma.

Rörande fördelningen av antalet konsultationer på olika läkarkategorier

framgår av betänkandet, att av antalet konsultationer 1955/56 enligt riksförsäkringsanstaltens

undersökning — tillhopa 14,4 milj. — de flesta eller

5,3 milj. belöpte på sjukhusens över- och underläkare. Därefter följde privatpraktiker

3,8, provinsialläkare 2,6, polikliniker 1,6, kommunalläkare 1,0

och övriga läkare 0,1 milj. (tabell å s. 240).

Angående konsultationernas fördelning på regioner visar betänkandet

bl. a., att år 1956 besöken i öppen lasarettsvård, räknade per 1 000 invånare,

utgjorde i de tre största städerna 686,1—1 041,0, i övriga Skåne 631,9, i övriga

Götaland 460,1, i övriga Svealand 583,3, i nedre Norrland 430,7 och i

övre Norrland 414,7 (tabell å s. 256). En av Sveriges läkarförbund år 1954

verkställd enkät angående antalet konsultationer i öppen vård utanför sjukhus

och polikliniker (tabell å s. 252) ger vid handen, att i nedre och övre

Norrland provinsialläkarna svarade för 59,8 resp. 60,3 procent av konsultationerna,

medan deras konsultationer inom övriga delar av landet låg mel
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

lan 25,8 och 38,9 procent. Kommunalläkarna hade i nedre resp. övre Norrland

10,6 resp. 12,1 samt i övriga delar av landet 6,8—17,7 procent av konsultationsantalet.

För privatpraktikerna var motsvarande siffror 17,1, 17,1

och 33,5—78,7.

Kommittén påpekar, att konsultationsantalet i riket i dess helhet räknat

per invånare uppgår till cirka 2 om året. Denna frekvens synes internationellt

sett framstå såsom låg. Enligt uppgifter avseende år 1949 torde motsvarande

relationstal i USA, där läkarvården dock i vida mindre utsträckning

än i Sverige är skatte- och sjukförsäkringsfinansierad, ligga väsentligt

högre — kanske till och med vid det dubbla eller ännu högre.

Sjukdomsbekumpandets ekonomiska betydelse

Kommittén har gjort en approximativ uppskattning av vad sjukdomarna

kostar samhället (s. 139—147). Att i ekonomiska termer fullständigt beräkna

vilka förluster, som direkt och indirekt vållas av sjukdom, är enligt

vad kommittén framhåller icke möjligt. Även om man begränsar uppmärksamheten

till poster, som på ett eller annat sätt är mera direkt ekonomiskt

mätbara, kan det föreligga svårigheter att få fram realistiska uppskattningar

eller råda delade meningar om vad man skall taga med. Kommittén

begränsar sina beräkningar till två huvudposter.

Den ena huvudposten är produktionsminskningar på grund av arbetsbortfall.

Denna kostnad beräknas för år 1957 ha överstigit 3,7 miljarder

kronor. Summan inbegriper icke de enligt kommitténs mening säkert mycket

talrika sjukdomsfall, som ej överskrider karenstiden eller som av andra

skäl ej blir registrerade i sjukkassestatistiken, och ej heller produktionsminskningar

när en person får sin arbetsförmåga hämmad av sjukdom

men likväl icke tager ledighet från arbetet.

Den andra huvudposten är utgifterna för själva sjukdomsbekämpandet.

Kommittén har vid sin beräkning endast tagit hänsyn till de ändamål, som

traditionellt anses höra till hälso- och sjukvården i trängre bemärkelse,

d. v. s. vad som omfattas av den tidigare anförda kostnadsstatistiken. Sålunda

har icke medtagits exempelvis hälso- och sjukvård, som förekommer

å ålderdomshem eller inom nykterhetsvård och fångvård, ej heller kostnader

för veterinärväsendet, distriktsingenjörsväsendet, arbetarskyddsstyrelsens

arbetshygieniska verksamhet, anläggning av vattenreningsverk och

avloppsledningar in. m. Ytterligare har uteslutits de kostnader, som i sista

hand betalas av patienterna själva eller av privata försäkringsinrättningar

in. m., samt värdet av anhörigas vårdarbete.

Den kostnadssumma, som kommittén framlägger, är alltså den tidigare

nämnda summan för hälso- och sjukvårdsutgifterna år 1955, cirka 1,5

miljarder kronor. Denna summa anses ha stigit till 1,7 miljarder år 1957.

Den totala kostnaden blir alltså minst (3,7 +1,7) 5,4 miljarder kronor.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

Kommittén framhåller, att sammanhanget mellan de två komponenterna

i denna kalkyl icke kan vara sådant, att en minskning av hälso- och sjukvårdsposten

utan vidare betyder en minskning av totalbeloppet. Tvärtom

blir totalbeloppet mindre, om hälso- och sjukvårdsinsatserna göres mer

omfattande och leder till en begränsning i arbetsbortfallet, som har större

värde än som svarar mot ökningen i hälso- och sjukvårdsinsatserna. Enbart

att köbildningar och väntetider minskas för patienterna kan under vissa

förutsättningar medföra en besparing i arbetsbortfall, som vida överstiger

kostnaden för de rikligare sjukvårdsresurser som erfordras för ändamålet.

Även om man helt bortser från individens lyckomöjligheter och behov

och ser saken ur snävt samhällsekonomiska synpunkter, representerar sålunda

hälso- och sjukvårdskostnaderna enligt kommitténs mening till stor

del en lönande investering.

Kommittén anför vidare, att det givetvis i stor utsträckning förekommer

också sjukvårdsinsatser, som icke direkt motverkar produktionsbortfall.

Sådana insatser ingår t. ex. bland de faktorer, som medfört en ökning i livslängden

(angående livslängdssiffror se tabell å s. 145). Emellertid är dessa

sammanhang enligt vad kommittén påpekar långt ifrån ensartade. I varje

fall är det en öppen fråga, huruvida och i så fall i vilken grad den ökade

proportionen åldringar nödvändigtvis behöver medföra någon nettoökning i

den »tärande» andelen av befolkningen. Ty ungefär samma faktorer, som

åstadkommit sänkt dödlighet, måste också ha höjt gränsen för åldersinvaliditeten.

Även denna förändring har sannolikt varit betydande, låt vara att

den är svår att statistiskt dokumentera och mäta. Onekligen föreligger dock

ett allvarligt problem av växande betydelse i den mån det på grund av t. ex.

vanetänkande eller institutionella förhållanden på arbetsmarknaden och

inom pensionsväsendet föreligger hinder för sådana äldre personer, som

annars både skulle kunna och vilja fortsätta att arbeta, att få detta önskemål

tillgodosett. Även om en åldring eller invalid inte kan återföras till produktionen,

är det värdefullt också rent ekonomiskt, ifall det lyckas att göra

honom mindre beroende av skötsel.

På vinstsidan i den ekonomiska balansen antecknar kommittén vidare,

att den sänkta dödligheten och minskade invalidiseringen avsevärt ökat

den andel av varje årskull av barn och ungdomar, som uppnår och fullständigt

genomlever en produktiv period av normal längd, och att den

höjda livslängden måste ha ökat utbildningens lönsamhet.

Kommittén uttalar till sist, att det naturligtvis är omöjligt att enbart

på grundval av så allmänna sifferuppgifter, som här lämnats, säga i vilka

fall och på vilket sätt det kan komma till stånd en fortsatt utveckling av

hälso- och sjukvården, som kan sägas vara »lönande» också ur en mera

begränsad ekonomisk synpunkt. Vidare framhåller kommittén som självklart,

att hälso- och sjukvården i första hand är till för människornas

behov, oavsett om den samtidigt tjänar produktiva intressen eller ej.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

31

Hämmande faktorer

I ett avsnitt om de eftersläpande sjukvårdsinvesteringarna (s. 162—167)

erinrar kommittén, att byggnadsregleringen, vilken tidigare avsevärt hämmat

investeringarna inom hälso- och sjukvården, från ingången av år

1958 i avsevärd mån lättats. Särskilt för staten och en del större städer gör

sig i stället starka finansiella begränsningar gällande. De ackumulerade

investeringsbehoven har nått avsevärd storlek. På grund härav behövs alltjämt

en investeringsbesparande sjukvårdsorganisation.

En annan avgörande begränsningsfaktor är enligt vad kommittén framhåller

den otillräckliga tillgången på läkare och annan kvalificerad medicinalpersonal

(se bl. a. s. 197—226, 261—265, 350—368).

I absoluta tal har medicinalpersonalen sedan länge uppvisat en fortgående

ökning. Läkarkåren har ökat från 2 400 år 1930 till 6 200 år 1957. Den

genomsnittliga årliga ökningen var 187 under perioden 1951—1957 och

230 under perioden 1954—1957. Utländska läkare har inkommit främst

under 1940- och 1950-talen. Deras antal motsvarade vid utgången av år

1956 cirka 10—12 procent av samtliga läkare.

Antalet aktiva sjuksköterskor inklusive sjuksköterskebarnmorskor och

utländska sjuksköterskor har ökat från cirka 7 100 år 1930 till mer än

19 000 vid utgången av år 1957. Många sjuksköterskor är dock verksamma

endast periodiskt eller partiellt. Av sjuksköterskorna tjänstgjorde i distriktsvård

1 283 år 1950 och 1 549 år 1956.

De yrkesverksamma sjukgymmnasterna var 981 år 1947 och 1 363 år

1955.

Trots antalsökningen är emellertid enligt kommitténs uppfattning personalen

i praktiskt taget alla kategorier fortfarande knapp.

Vad angår läkarna framhåller kommittén, att lasaretten under åren

1951—55 ökat sitt läkarantal i en takt motsvarande 95 läkare per år eller

med 61 procent per årtionde. Detta är avsevärt mer än som svarar mot den

samtidiga ökningen i intagningen i sluten lasarettsvård, 31 procent per

årtionde. Förhållandet förklaras till stor del av expansionen inom lasarettens

öppna vård och av en ständigt pågående kvalitetshöjning, som bl. a.

tar sig uttryck i inrättande och utbyggnad av specialavdelningar.

Å andra sidan har mentalsjukvården och provinsialläkarorganisationen

fått mycket litet av läkartillskottet. Antalet läkartjänster vid statens mentalsjukhus

och anstalter för psykiskt efterblivna samt de tre storstädernas

mentalsjukhus var 216 år 1950 och 229 år 1955. För provinsialläkarna noteras

för perioden eu uppgång från 560 till 597 tjänster.

Förste provinsialläkarorganisationen tillfördes år 1958 eu ny förste provinsialläkartjänst,

i det att Gotlands län, som tidigare saknat egen ämbetsläkare,

då erhöll en sådan.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

Antalet kommunalläkartjänster har under åren 1950—1956 ökat från

219 till 257.

Kommittén framhåller, att läkarbristen visar sig i bl. a. vakanser å befintliga

tjänster. I april 1957 var inom provinsialläkarverksamhet samt

vid undervisningssjukhus, lasarett, epidemisjukhus, sanatorier och statens

och storstädernas mentalsjukhus 410 läkartjänster lediga (12 procent).

I oktober 1957 hade vakanserna ökat till 480.

Särskilda svårigheter har, påpekar kommittén, förelegat i fråga om

provinsialläkarna. Av de nyssnämnda 480 vakanserna belöpte 79 på den

ordinarie provinsialläkarkåren. Om till detta tal lägges antalet tjänster, å

vilka fanns behörig (svensk eller utländsk) vikarie, blir de vakanta tjänsterna

118, varav 98 vakanta i vanlig mening och 20 lediga på grund av sjukdom,

tjänstledighet o. d. I Norrland var ledighetsprocenten särskilt hög (30 procent

mot 20 procent för landet i dess helhet). I Norrbottens län var 18 av

37 tjänster lediga, och 15 av dessa 18 tjänster uppehölls antingen genom

dubbelförordnande eller av vikarie utan allmän behörighet. Ehuru antalet

provinsialläkartjänster i riket ökats något under åren 1950—1957, har man

icke lyckats att utöka själva provinsialläkarkåren utan denna har t. o. in.

nedgått i storlek.

Beträffande kommunalläkarna motsvarade vakanserna i slutet av år

1955 12 procent av kårens antal.

Såsom en konsekvens av att ökningen i antalet tjänsteläkarbefattningar

inom hälsovård och öppen vård utanför sjukhus varit jämförelsevis obetydlig

framhåller kommittén, att vissa arbetsuppgifter fått stå tillbaka. Förste

provinsialläkarna, vilkas åligganden efter hand tillväxt både på grund av

nya bestämmelser och efter frivilliga åtaganden, har svårigheter att medhinna

sina uppgifter, och deras insatser är mycket varierande. För de lokala

tjänsteläkarna har det tilltagande sjukvårdsarbetet kommit att undanskjuta

övriga uppgifter. Enligt en av Sveriges läkarförbund år 1954 gjord

enkät använde provinsialläkarna endast 14,1 och stadsläkarna m. fl. endast

12,6 procent av arbetstiden till hälso- och socialvård (tabell å s. 233). En

av kommittén år 1955 företagen enkät avseende stadsläkare utom sådana

i landstingsfria städer visar, att dessa läkare använde 11,7 procent av arbetstiden

åt hälsovård, därav 6,4 procent omgivningshygien och 5,3 procent förebyggande

vård; det normala timantalet per vecka var mycket växlande (tabeller

å s. 233—235).

Enligt olika i betänkandet redovisade prognoser rörande läkartillgången,

vilka alla förutsätter ett intag till de medicinska läroanstalterna av 408 studenter

årligen och ingen immigration, skulle antalet yrkesverksamma läkare

under 70 års ålder stiga till 7 800 å 7 900 år 1965, 8 500 år 1968 och 9 000 år

1970 (tabell å s. 207, diagram å s. 209). En av arbetskraftsutredningen

framlagd prognos visar, att den årliga ökningen av antalet läkare under

perioden 1958—1970 skulle uppgå till i genomsnitt 235 per år. Räknar

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 181 år 1961 33

man endast med läkare under 65 år blir tillgången 7 400 år 1965 och 8 400

år 1970.

Kommittén framhåller, att en tillgångsökning med 235 läkare per år icke

är väsentligt mer än den faktiska ökning, som redan — delvis tack vare immigration

— uppnåtts åren 1954—1957 (230) och som visat sig vara otillräcklig

för att hindra en fortsatt skärpning av bristen. Efterfrågeexpansionen

har hittills följt en procentuell skala och sålunda inneburit krav på en

accelererad ökning i den absoluta mängden av resurser. Denna omständighet

får visserligen icke fattas såsom något bindande bevis för att accelerationen

kommer att fortsätta i oförminskad takt i all framtid. Mänskligt

att döma måste den i varje fall någon gång upphöra eller åtminstone försvagas.

Men man kan inte veta när en sådan ändring i utvecklingstakten

inträffar. Att den skulle vara omedelbart eller nära förestående synes enligt

kommitténs mening svårt att hävda, så länge man icke kan peka på något

som visar, att hittillsvarande praktiska erfarenhet om efterfrågans utvecklingsbenägenhet

icke längre skulle vara tillämplig.

Kommittén redogör vidare för vissa prognoser rörande behovet av läkare.

I detta hänseende må här endast nämnas, att medicinalstyrelsen och

arbetskraftsutredningen beräknat, att år 1965 skulle behövas sammanlagt

8 500 läkare.

Kommittén anmärker, att vid de hittills utförda beräkningarna hänsyn

icke tagits till att inslaget av kvinnliga läkare snabbt ökas och att en del

av dessa läkare kan komma att begränsa sin yrkesverksamhet under en del

av sitt normala arbetsliv. Ej heller har beaktats, att läkarna, av vilka många

har ytterst tunga arbetsbördor, kan komma att framställa önskemål om viss

arbetstidsbegränsning.

Kommittén erinrar om att det är vanligt att i dessa sammanhang hänvisa

till att läkartätheten i Sverige internationellt sett är osedvanligt låg. Sålunda

har vi relativt sett ett mindre antal läkare än som registrerats i alla

de länder, med vilka vi brukar jämföra oss, utom Finland. Enligt en i betänkandet

intagen tabell avseende läkartätheten i 37 länder (s. 213) kommer

Sverige först på tjugofemte plats. Kommittén påpekar emellertid, att

vissa siffror är osäkra eller icke jämförbara. Vidare och framförallt understrykes,

att det icke endast är kvantiteten, som är relevant, utan även kvaliteten

och dessutom den »socialekonomiska effektiviteten» i användningen av

läkarkrafterna samt tillgången på kvalificerade medhjälpare till läkarna.

Sverige har en internationellt sett kvalitativt högtstående läkarkår. Å andra

sidan medför den jämförelsevis höga standarden i Sverige och den utbyggda

socialpolitiken, att även mindre bemedlade kan efterfråga sjukvård i större

relativ omfattning än i vissa andra länder. Likaså kan, enligt kommitténs

mening, en hög kvalitativ standard bidra till att efterfrågan blir större än

eljest.

Kommittén uttalar slutligen, att stora regionala olikheter förefinnes i

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. 181

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

fråga om läkartätheten. Bortser man från städerna Stockholm, Göteborg,

Malmö och Norrköping, växlade läkartillgången i länen år 1955 mellan 3,8

och 15,8 per 10 000 invånare (tabell å s. 216). Högst låg Uppsala och Malmöhus

län med 15,8 resp. 11,5, lägst Norrbottens och Västerbottens län med

3,8 resp. 4,1 läkare per 10 000 invånare. En läkartäthet på högst 5 redovisas

för hela Norrland samt Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Göteborgs

och Bohus, Skaraborgs och Kopparbergs län. Beträffande olika läkarkategorier

framgår av Sveriges läkarförbunds enkät år 1954, att privatpraktikerna

— vilkas totala antal uppgick till omkring 1 100 — procentuellt fördelade

sig sålunda: Stockholm, Göteborg och Malmö 53,0, Skåne utom

Malmö 9,2, övriga delar av Svea- och Götaland 34,0 samt Norrland 3,8 procent

(tabell å s. 251). Därest till kategorien specialister hänföres — förutom läkare

som av Sveriges läkarförbund erhållit rätt att annonsera specialitet —

även överläkare och därmed jämställda läkare, som på grund av sin ställning

anses äga motsvarande kompetens, skulle år 1956 ungefär 40 procent

av läkarkåren ha bestått av specialister. Bäknat per 10 000 invånare fanns

i Lund, Uppsala, Stockholm, Göteborg och Malmö 24,38, 9,54, 9,14, 6,94

resp. 5,39 specialister, i övriga Skåne 1,77, i övriga Götaland 1,90, i övriga

Svealand 1,91, i nedre Norrland 1,80 och i övre Norrland 1,66 (tabell å s.

217).

Om sjuksköterskorna framhåller kommittén, att oaktat kårens tillväxt

alltjämt en besvärande knapphet kvarstår på flera håll. Sjukhusavdelningar

har tidtals fått stå oanvända på grund av brist på sköterskor och annan personal.

Vidare har sjuksköterskorna fått otillräcklig tid för sina huvudsakliga

uppgifter inom patientvården och för arbetsledningen å avdelningarna. Ett

ökat antal sjuksköterskor erfordras, om tjänsteläkarna skall förses med sjuksköterskeutbildad

personal i vidgad utsträckning. Då sjuksköterskekåren är

rekryteringsbas för distriktssköterskorna, bidrager också utbyggnad av

distriktssköterskekåren till att öka anspråken på sjukskötersketillgången.

I detta sammanhang påpekas att mentalsjukvårdsdelegationen överväger att

föreslå, att distriktssköterskor i ökad utsträckning skall tagas i anspråk

för den öppna psykiska vården. Behovet av sjuksköterskor påverkas även

av arbetstidsförkortning. Kommittén betonar, att en god tillgång på sjuksköterskor

är en av förutsättningarna för ett effektivt utnyttjande av materiella

vårdresurser och läkararbetskraft.

För att tillgodose behovet erfordras enligt kommittén utbyggnad av utbildningsresurserna,

rationalisering av sjuksköterskearbetet och anordningar

som underlättar för sjuksköterskorna att fortsätta yrkesarbetet även

efter giftermål.

Beträffande det behövliga antalet sjuksköterskor med hälsovårdsutbildning

erinrar kommittén om att enligt en inom medicinalstyrelsen uppgjord

prognos, som framlagts av arbetskraftsutredningen, det är önskvärt, att en

hälsovårdsutbildad sjuksköterska finnes på 2 000 alternativt 2 500 invå
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

nare. Antalet invånare per sådan sjuksköterska den 1 januari 1957 uppgick

enligt landstingens uppgifter till 3 218. Kommittén anser normen på

längre sikt böra vara 1: 2 000.

Slutligen må nämnas, att kommittén angiver även vissa andra personalkategorier,

som behöver förstärkas. Hit hör bl. a. sjukgymnasterna, vilkas

insatser under senare år kommit att tillmätas allt större betydelse på

flera områden. Vidare råder brist på kvalificerade socialarbetare, vilket kan

bli ytterst besvärande för utbyggnaden av vissa vårdområden. Kommittén

räknar med växande behov av psykologer inom hälso- och sjukvården. Sysselsättnings-

och arbetsterapeuter behövs i ökad omfattning både inom

sluten och inom öppen vård. Slutligen är gruppen skötare och sköterskor

vid anstalter för mentalsjukvård icke tillräcklig.

Förslagens huvudsakliga innebörd

I en sammanfattning av motivering och förslag (s. 23—44) framför kommittén

bl. a. följande synpunkter på behovet av reformåtgärder.

På olika områden föreligger ett stort antal omfattande problem, av vilka

åtskilliga är mycket angelägna. I detta första huvudbetänkande har det

emellertid varit nödvändigt att i stort sett koncentrera uppmärksamheten

till vissa av dem. Vid sidan av mentalsjukvårdens problem, som behandlas

av en särskild delegation, har det härvid synts speciellt angeläget att i första

hand ta ut de frågor, som har anknytning till tjänsteläkar- och distriktsvårdsorganisationen

i landstingsområdena. Denna organisation har nämligen

en särskild »strategisk» betydelse ur ett flertal synpunkter: för omgivningshygienen,

den förebyggande vården, den kurativa vården utanför

sjukhus, hemsjukvården och eftervården.

Det starka efterfrågetrycket i det kurativa vårdarbetet har hittills gjort

det utomordentligt svårt att i tillräcklig grad utveckla förebyggande insatser

av olika slag, d. v. s. omgivningshygien och förebyggande vård.

Mycket återstår ännu, särskilt i mera landsbygdsbetonade delar av landet,

innan lasarettens specialistresurser för sluten och öppen vård byggts ut i

erforderlig utsträckning. Den öppna specialistvården vid lasaretten utnyttjas

emellertid i stor utsträckning för fall, som borde kunna behandlas i

öppen vård utanför sjukhus — förutsatt att här funnes tillräckligt med läkare,

medverkande personal och utrustning. Därigenom skärpes knappheten

på specialistvårdresurser ytterligare. Samtidigt kan det starka efterfrågetrycket

på de öppna avdelningarna medföra risk för att vården av

inneliggande patienter blir eftersatt.

Även antalet platser på kroppssjukhusen behöver öka väsentligt. Detta

är så mycket mer angeläget, som möjligheterna att genom sänkning av

vårdtiderna tillgodose ökad efterfrågan numera i stort sett uttömts. Dessutom

är angeläget, att andra vårdmöjligheter kan erbjudas åtminstone åt

en väsentlig del av de inneliggande patienter å lasarett o. d., som icke är i

behov av A-sjukliusens resurser. Detta förutsätter bl. a. eu utveckling av

hemsjukvården och rikligare resurser för detta ändamål samt allmänt

bättre kvantitativ och kvalitativ kapacitet inom öppen vård utanför sjukhus.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

Vidare är det nödvändigt att söka hejda den ökning i investeringsbehov,

som gör sig gällande, om den allmänna stegringen i efterfrågan på sjukvård

i allt för hög grad koncentreras till de dyrbara sjukhusbyggnaderna. Också

med hänsyn härtill är det ofrånkomligt, att resurserna i den öppna vården

utanför sjukhus och inom hälsovården förstärkes.

Till de nu angivna omständigheterna kommer, enligt vad kommittén ytterligare

anför, att provinsialläkarverksamheten stagnerat sedan omkring

1950 och att hela institutionen inom vissa landsdelar till och med börjat

hotas till sin existens. Det är givetvis läkarbristen, som utgör den allmänna

bakgrunden till provinsialläkarkrisen. Men eftersom provinsialläkarnas antal

icke alls kunnat öka sedan omkring år 1950, medan sjukhusläkarkåren

ökat väsentligt, är det tydligt, att provinsialläkarverksamheten har särskilt

svårt att konkurrera om den knappa läkararbetskraften. Att en vändning

åstadkommes är så mycket mera oundgängligt, som det är tjänsteläkarna

som i de mera landsbygdsbetonade delarna av landet svarar för den ojämförligt

större delen av den öppna vården utanför sjukhus. Samtidigt gäller,

att befolkningen i dessa landsdelar har väsentligt sämre tillgång till

öppen vård än vad stadsbefolkningen har.

Kommittén framhåller, att en förbättring av den öppna vården förutsätter

bl. a. ett mera intimt samarbete och en mera rationell arbetsfördelning

mellan sjukhusen och den öppna vården utanför sjukhus än som nu äger

rum. Häri ligger ett skäl för att ställa de olika vårdorganisationerna under

enhetligt huvudmannaskap.

Kommittén anser vidare, att i detta sammanhang också kräves en

utbyggnad av förste provinsialläkarinstitutionen. Förste provinsialläkaren

har bl. a. — tillsammans med andra tjänsteläkare samt länsveterinär,

distriktsingenjör m. fl. — ett stort ansvar för den omgivningshygieniska

tillsynen. Och eftersom tjänsteläkarna i distrikten liksom hittills måste

ägna den övervägande delen av sin tid åt öppen vård, behöver de i detta

avseende stödet av en specialiserad expertis på länsplanet.

Kommittén föreslår, att förste provinsialläkarna, vilka anses böra benämnas

länsläkare, till sin hjälp får biträdande länsläkare samt i allmänhet

dessutom hälsovårdskonsulent och länssköterska. Länsläkarinstitutionen,

länsveterinären och distriktsingenjören samt vid behov andra statliga

befattningshavare förutsättes bilda en samarbetsgrupp. Med hänsyn till

föreliggande begränsningar ifråga om utbildnings- och rekryteringsmöjligheter

bör länsläkarinstitutionens utbyggnad ske successivt.

Stad med minst 40 000 invånare föreslås bli skyldig att anställa minst en

stadsläkare för uppgifter väsentligen inom hälsovård och socialmedicin.

Kommittén anser sig härjämte böra rekommendera, att i kommun med

20 000—40 000 invånare skall finnas en kommunalläkare, som ägnar tillräcklig

tid åt uppgifter av nämnda slag.

Provinsialläkarna och de kommunalläkare i landstingsområdena, som

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

skall ägna sin huvudsakliga arbetstid åt öppen vård, förutsättes successivt

bli förenade till en enhetlig kår under landstingens huvudmannaskap. Antalet

befattningar bör under en tioårsperiod ökas från nuvarande cirka 750

till 1 050. De skall i lämplig omfattning sammanföras till två- och flerläkardistrikt

och erhålla erforderlig hjälppersonal.

Antalet tjänster för sjuksköterskor med hälsovårdsutbildning i landstingskommunerna

föreslås ökat från nuvarande cirka 2 050 till 2 900 i slutet

av 1960-talet. Vidare föreslås 300 nya sjukgymnasttjänster skola inrättas

för den öppna vården i landstingsområdena.

För att motverka läkarbristen inom den öppna vården förordas, med

tanke på de kortsiktiga behoven, bl. a. begränsning av antalet nya läkartjänster

vid lasaretten och fortsatt immigration. För att behovet av läkare i

landet skall kunna tillgodoses på längre sikt erfordras en utbyggnad av

läkarutbildningskapaciteten utöver vad som hittills planerats. Utbyggnadens

storlek bör prövas på grundval av nya tillgångs- och behovsprognoser.

Slutligen föreslås utredningar eller omedelbara åtgärder för att i övrigt

tillgodose utbildningsbehov eller öka personaltillgången.

Reservationer

Mot kommitténs förslag rörande den lokala tjänsteläkarorganisationen

har reservationer anförts av vissa ledamöter.

Docenten, numera professorn Gunnar Biörck anser, att frågan om tjänsteläkarorganisationen

icke borde ha isolerats från övriga problem inom

hälso- och sjukvården. Planeringen för framtidens sjukvård borde ha

byggt på sakkunniga analyser rörande arten och omfattningen av de faktiska

hälso- och sjukvårdsproblemen under t. ex. de närmaste tjugo åren.

Frågan om den öppna vårdens organisation borde ha baserats på en analys

av det framtida sjukhusets uppgifter samt formerna för samordningen

mellan sjukhusets verksamhet och den öppna vården utanför sjukhus.

Reservanten tror icke, att ett upphävande av läkarbristen eller dess vändande

i ett överskott med någon större grad av sannolikhet kommer att

leda till att läkarbristen i glesbygdsområdena upphör. Misslyckas man med

att på sedvanligt sätt förse glesbygderna med familjeläkare, måste sjukhusen

sträcka ut sin organisation i det regionala upptagningsområdet, t. ex.

genom mindre framskjutna enheter bemannade med personal, vilken tillhör

sjukhuset och alternerar med baspersonalen. Det är för reservanten

icke utan vidare självklart, att i områden, där befolkningen har nära till

sjukhus, eu mer väsentlig del av den fortsatta utbyggnaden av den öppna

sjukvården bör ske i provinsialläkarväsendets form. Reservanten tror, att

man i första hand borde undersöka vilken samordning av befintliga och

planerade resurser, som kan åstadkommas på frivillighetens väg — bl. a.

genom avtal med läkarorganisationer och enskilda läkare — innan man

tillgriper en så genomgripande åtgärd som en huvudmannaskapsreform,

vilken under överskådlig tid kommer att medföra två tjänsteläkarorganisationer

sida vid sida. Då vederbörande läkarorganisationer bestämt avböjt

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

den föreslagna huvudmannaskapsreformen, finner reservanten det svårt

att tro, att denna för närvarande skulle kunna medföra en verklig lösning

av problemen, och kan därför icke biträda kommittéförslaget i denna punkt.

Även förste underläkaren Olof Johansson och provinsialläkaren Göran

Gerner anmäler betänkligheter mot att frågan om tjänsteläkarorganisationen

brutits ut ur det totala sjukvårdssammanhanget. Det framhålles, att

frågan om provinsialläkarnas uppgifter inom hälso- och sjukvård icke kan

lösas, förrän hela hälso- och sjukvårdens organisation kartlagts, och att

den nuvarande öppnavårdsorganisationen vid en närmare analys av de

samlade sjukvårdsproblemen kan komma att te sig föga ändamålsenlig.

Reservanterna anför även andra skäl mot en huvudmannaskapsändring,

bl. a. följande. Rimlig arbetsbelastning och mera tillfredsställande arbetsformer

bör kunna åstadkommas även utan ändring av huvudmannaskapet.

En ändring skulle kunna genomföras endast successivt. Risk föreligger för

att läkarutnämningarna icke skulle bli objektiva och för att läkarna skulle

bli landstingsbundna; härigenom äventyras rekryteringen av provinsialläkare

särskilt till de nordliga länen. Tjänsteläkarna komme efter en huvudmannaskapsändring

sannolikt att än mera än för närvarande ägna sig

åt rent sjukvårdsarbete, vilket vore till olägenhet särskilt för städerna. Finansieringsfrågan

är ej löst. Mentalsjukvårdens överförande till landstingen

bör ges prioritet.

Med. lic. Bertil von Friesen och överläkaren Bo Gerle har i princip inga

anmärkningar mot majoritetens motiveringar och slutsatser men anser, att

genomförandet av en huvudmannaskapsreform bör ställas på framtiden.

Härvid uttalas, att en övervägande del av provinsialläkarkåren är emot

förslaget, att även från landstingshåll yppats tveksamhet, att ett överförande

av mentalsjukvården bör ha företräde och att ett successivt genomförande

av reformen skulle medföra svåra olägenheter.

Remissyttrandena

Vad kommittén anfört angående utvecklingstendenser och

behov har med få undantag lämnats oemotsagt eller föranlett instämmande.

Gjorda invändningar avser kommitténs bedömanden av de framtida

behovens storlek.

Socialstyrelsen framhåller, att det är av stor betydelse inte minst för

socialvården att den förebyggande hälsovården liksom den öppna och slutna

sjukvården får en ändamålsenlig utformning och tillräcklig kapacitet. På

grund av bristande resurser på sjukvårdssidan måste f. n. socialvården ta

hand om ett direkt sjukvårdsbehövande klientel. Styrelsen finner, att kommittén

vid sin kartläggning av rådande förhållanden och problem på

kroppssjukvårdens område beaktat i direktiven angivna sociala synpunkter.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför, att sjukvården är ett av de mest expansiva

områdena på arbetsmarknaden och att allt talar för att hälso- och sjukvården

kommer att ställa ytterligare ökade anspråk på arbetskraft.

Statskontoret finner vad som anförts om eftersatta behov inom hälsovård

och förebyggande vård värt största beaktande och ställer sig principiellt

icke avvisande till en förstärkning av resurserna på detta område.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

Medicinalstyrelsen instämmer i kommitténs uppfattning, att det är nödvändigt

att organisatoriskt förbättra samhällets möjligheter att ingripa mot

de delvis svåra missförhållanden, som föreligger på omgivningshygienens

område. Även beträffande den förebyggande hälsovården instämmer styrelsen

i kommitténs synpunkter och konstaterar, att behovet av ytterligare

arbetskraft ute på fältet är utomordentligt stort.

Svenska landstingsförbundet uttalar, att kroppssjukvården för närvarande,

sedan begränsningarna på grund av läget på arbetsmarknaden släppt,

utbygges i en omfattning, vartill tidigare motstycke saknas. För att kunna

bemanna de nya sjukhusen och sjukhusavdelningarna åtgår ett betydande

läkarantal. Mentalsjukvården kräver enligt en allmänt omfattad mening

en betydande upprustning med bl. a. ett mångdubbelt antal läkare. Även

regionsjukvårdens ordnande ställer nya krav. Den nuvarande bristsituationen

inom den öppna sjukvården utanför sjukhusen har medfört, att anspråken

på sjukhusen och den till dem knutna öppna vården i betydande

omfattning stegrats och av allt att döma kommer att ytterligare stegras, om

icke effektiva motåtgärder sättes in. Det är därför ett starkt önskemål, att

provinsialläkarväsendet erhåller en sådan omfattning och organisation, att

trycket på sjukhusen lättas.

Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation, vars yttrande i denna del

åberopas av förbundet, pekar beträffande bristområden på mentalsjukvården,

socialmedicinen och den öppna sjukvården inom åtskilliga glest befolkade

områden samt på vissa mera exklusiva medicinska specialiteter. Delegationen

kommer till den slutsatsen, att den medicinska utvecklingen jämsides

med en fortskridande välståndsutveckling kommer att ytterligare

accentuera hälso- och sjukvårdens efterfrågeexpansion.

Generella uttalanden om eftersatta behov och otillräckliga resurser inom

sjukvårdens olika grenar har gjorts av bl. a. Värmlands och Örebro läns

landstings förvaltningsutskott samt svenska kommunalarbetareförbundet.

Samma uppfattning ligger otvivelaktigt till grund för bl. a de många yrkanden,

som framställts om förstärkning av utbildningsresurserna för olika

personalkategorier.

En maning till viss försiktighet i bedömandena framföres i vissa andra

yttranden.

Sålunda anser centrala sjukvårdsberedningen visserligen, att kommitténs

uppskattningar av det ytterligare vårdplatsbehovet är tillfyllest för den

uppgift, som kommittén haft att lösa i nu föreliggande betänkande. Beredningen

understryker emellertid, att vi trots bristsituationen nalkas den

tidpunkt, då tillgång och efterfrågan närmar sig varandra.

Blekinge läns landstings förvaltningsutskott finner dagens ekonomiska

situation och utsikterna i detta avseende åtminstone för de närmaste åren

icke ge belägg för en så optimistisk syn på expansionen som kommittén

hyser. Möjligt är, att den planläggning, som nu innefattas i de olika sjuk
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

vårdshuvudmännens program, kan fullföljas, men därefter torde en viss

återhämtnings- och konsolideringsperiod följa. Inom lasarettsvården torde

man snart vara inne på de gränsområden, där behov och tillgång i fråga

om vårdplatser möts.

Icke heller förste provinsialläkaren i Kristianstads län anser sig kunna

reservationslöst dela kommitténs prognostiska huvudtes, att sjukvårdsbehovet

under överskådlig framtid kommer att expandera i accelererad takt.

Sveriges läkarförbund uttalar, att en rad av de krav på snar förbättring,

som framförts i betänkandet, måste med kraft understrykas, men

att det av kommittén framlagda materialet kastar obetydligt ljus över

den framtida utvecklingen. Förbundet kritiserar tanken att utan vidare

lägga efterfrågan på sjukvård till grund för utbyggnadsplanerna. Säkra

slutsatser för framtiden kan icke dragas på grundval av den hittillsvarande

expansionstakten. Redan det faktum, att sjukvårdens utgiftsandel

av bruttonationalprodukten ökat synnerligen snabbt, ger snarast upphov

till misstanken, att den relativa stegringen snart kan komma att upphöra.

Rörande hälso- och sjukvårdens investeringsbehov är det enligt förbundets

mening föga rimligt att hävda, att detta behov bör stå i en fast

relation till de totala investeringarna i landet.

Frågan om lämpligheten att till särbehandling upptaga

i betänkandet angivna delproblem har i allmänhet

icke särskilt berörts i yttrandena. Emellertid förekommer vissa uttalanden

härom, i såväl positiv som negativ riktning.

Positivt uttalar sig socialstyrelsen, som konstaterar, att kommittén härutinnan

handlat i enlighet med sina direktiv.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför, att den finner det riktigt, att

man utan uppskov söker lösa de i betänkandet behandlade delproblemen,

åtminstone på kortare sikt. En positiv ställning intages även av bl. a.

länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings och Gävleborgs län, svenska

landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas

förbund samt förvaltningsutskotten i Hallands, Skaraborgs, Örebro

och Norrbottens läns landsting.

Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation, till vars synpunkter förbundet

gett sin anslutning, säger sig instämma i kommitténs uppfattning,

att de mest angelägna av hälso- och sjukvårdens nuvarande problem utgöres

av frågor, som sammanhänger med den öppna sjukvården utanför

sjukhus och inom hälsovården. Uppgiften att på dessa områden förstärka

resurserna synes delegationen så angelägen, att den väl försvarar

åtgärden att framlägga de begränsade förslag, som kommittén gjort.

Svensk sjuksköterskeförening finner det fullt konsekvent att angripa

problemen på sätt som skett och påpekar att, om hälsovården intensifieras,

detta helt visst i sin tur påverkar sjukhusens framtida uppgifter.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

Å andra sidan anses av vissa remissinstanser, att ytterligare utredning

hade bort ske. Om förslagen i allmänhet uttalar sålunda statskontoret,

att ett bedömande försvåras av att förslagen utbrutits ur ett större sammanhang,

från vilket de egentligen icke kunnat isoleras.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län liksom Södermanlands och Jönköpings

läns landstings förvaltningsutskott ger uttryck åt en liknande uppfattning

och anser, att framför allt klarare linjer för gränsdragningen mellan

den öppna vården vid sjukvårdsinrättningar och den övriga öppna

läkarvården skulle ha möjliggjort säkrare bedömanden av vissa av de i

betänkandet behandlade frågorna.

Förste provinsialläkarna i Malmöhus, Hallands och Värmlands län finner

ett tillförlitligt bedömande av tjänsteläkarfrågorna icke kunna ske,

om de isoleras från det totala sjukvårdssammanhanget.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott efterlyser en utredning

om tjänsteläkarorganisationen i större sjukvårdssammanhang och rekommenderar

en försöksverksamhet för prövning av olika former av öppen

vård.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott, som uttalar sin uppskattning

av kommitténs arbete, anser likväl en överarbetning av förslaget påkallad

i syfte att bereda huvudmännen större frihet i fråga om formerna

för ordnandet av den öppna läkarvården.

Karolinska institutets lärarkollegium anser, att den framlagda utredningen

i vad gäller förslag till åtgärder för avhjälpande av vissa brister

inom den öppna sjukvården icke ger tillräckligt underlag för bedömande

av dessa åtgärders effekt, främst emedan kommittén vid anförandet av

orsakerna till dessa brister synes ha förbigått väsentliga fakta samt det

icke visats hur ett samordnande skall ske med andra starkt integrerande

delar av öppen och sluten sjukvård. Enligt lärarkollegiet måste därför

en förnyad utredning komma till stånd.

Länsstyrelsen i Uppsala län berör i sitt yttrande särskilt huvudmannaskapet

för den lokala tj änsteläkarorganisationen och finner, att före ett

beslut i denna fråga bör avvaktas bl. a. en fullständigare överblick över

organisationen för öppen sjukvård.

Sveriges läkarförbund anser, att man före ett överförande av huvudmannaskapet

bör avbida de fortsatta utredningarna inom kommittén.

Ett uppskov med överflyttning av huvudmannaskapet förordas även

under motivering, att mentalsjukvårdens överförande till landstingen bör

äga företräde eller att i allt fall frågorna bör lösas gemensamt. Denna

ståndpunkt intages av länsstyrelserna i Uppsala och Jönköpings län, förste

provinsialläkarna i Stockholms, Blekinge, Kristianstads och Västmanlands

län samt Sveriges läkarförbund.

Såsom ett ytterligare skäl för uppskov anföres av länsstyrelsen i Värmlands

län och förste provinsialläkaren i Blekinge län, att man bör avvakta

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungi. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

bl. a. en förbättrad allmän läkartillgång. Enligt förste provinsialläkaren

i Gävleborgs län bör med rådande läkarmotstånd en lösning ej forceras.

En del remissinstanser, vilka i princip är positivt inställda till ett överförande

av tjänsteläkarorganisationen under landstingens huvudmannaskap,

anser, att man likväl bör skjuta på förändringen med hänsyn till

vissa svårigheter eller olösta problem inom organisationens ram, t. ex.

av den anledningen, att ett överförande av provinsialläkarna endast kan

ske successivt, att finansieringsfrågan icke är löst m. m. En sådan ståndpunkt

intager bl. a. svenska landstingsförbundet.

Av några remissinstanser framhålles uttryckligen, att det bör anstå

jämväl med införande av en länsläkarinstitution. Detta gäller exempelvis

förste provinsialläkaren i Malmöhus lön, vilken anser, att i samband

med av honom påyrkad total översyn av hälso- och sjukvården bör planläggas

en lämplig arbetsfördelning inom såväl den öppna sjukvården som

hälsovården.

Enligt svenska landskommunernas förbund bör man, intill dess läkarbristen

blivit hävd, söka utnyttja läkarkrafterna på platser inom den

egentliga sjukvården och tills vidare avvakta med att inrätta tjänster som

biträdande länsläkare. Liknande synpunkter anföres av Södermanlands

och Örebro låns landstings förvaltningsutskott.

Svenska landstingsförbundet, i vars yttrande ett flertal förvaltningsutskott

instämt, synes närmast anse, att en länsläkarorganisation ej bör

inrättas förrän huvudmannaskapet för de lokala tjänsteläkarna överförts

till landstingen. Förbundet tillstyrker dock, att biträdande läkare ställs

till förfogande för förste provinsialläkarna.

Rörande läkarbristen och åtgärder mot denna uttalar sig ett

flertal remissinstanser, varvid behovet av ökad läkartillgång i allmänhet

starkt understrykes.

Sålunda yttrar medicinalstyrelsen, att möjligheterna att realisera den

önskade utbyggnaden inom hälso- och sjukvården under avsedd tidrymd

synes små med nuvarande tillgång på läkare. Hittills tillgängliga beräkningar

av behovet måste revideras med hänsyn till kommitténs förslag

om utbyggnad av tjänsteläkarorganisationen, regionvårdsutredningens förslag

om utbyggande av den slutna vården med regionsjukhus samt det

blivande förslaget av mentalsjukvårdsdelegationen, vilket även väntas

ställa ökade krav på läkare. Å andra sidan har antalet nyexaminerade

läkare under de senaste åren blivit betydligt högre än man förut räknat

med.

Även socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och statens organisationsnämnd

understryker behovet av ett ökat läkarantal. Riksförsäkringsanstalten

anser behov föreligga av fler läkare utanför sjukhus.

Statskontoret finner, att bakgrunden till svårigheterna att tillgodose hälso-

och sjukvårdens behov utgöres av »den notoriska svåra bristen på läkare

och annan utbildad personal».

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

Den otillräckliga tillgången på läkare framhålles också med större eller

mindre skärpa i yttrandena från bl. a. överståthållaråmbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Kronobergs, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund och svenska sjukkasseförbundet

samt förvaltningsutskotten i Uppsala, Södermanlands, Kalmar

norra, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens läns landsting. Även en rad förste

provinsialläkare konstaterar, att en uttalad läkarbrist föreligger, däribland

förste provinsialläkarna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Älvsborgs,

Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län. Bland dem

som påtalat läkarbristen må slutligen nämnas svensk sjuksköterskeförening,

svenska kommunalarbetareförbundet och svenska röda korset.

Sveriges läkarförbund framhåller bl. a., att antalet vakanser utan vikarier

är så relativt litet i förhållande till det antal nya läkare, som varje

år vinner legitimation eller allmän behörighet, att de kan komma att försvinna

mycket snabbt. Det kräves bara en obetydlig avsaktning i tillskapandet

av nya tjänster för att de skall kunna försvinna helt. Orsaken till

provinsialläkarkrisen är enligt förbundets uppfattning att söka mindre

i en allmän läkarbrist än i provinsialläkaryrkets otillräckliga konkurrenskraft.

De internationella jämförelser, som göres i betänkandet, är

högst missvisande, då läkarna i Sverige har ett efter internationella förhållanden

exceptionellt stort antal kvalificerade och specialiserade hjälpkrafter

till förfogande. Förbundets önskemål beträffande sjukvårdens expansion

fram till år 1965 skiljer sig knappast från kommitténs målsättning.

Denna målsättning har dock av nödtvång fått grunda sig på allt för

lösa kalkyler, och det är enligt förbundets mening ett ofrånkomligt krav,

att den långsiktiga planeringen grundas på ett helt annat material än

det som nu står till förfogande.

I samband med frågan om läkarbristen framhålles i flertalet yttranden

behovet av ökade utbildningsresurser. Medicinalstyrelsen anser dock

en ökning av utbildningskapaciteten icke böra ifrågakomma förrän nya

behovsberäkningar verkställts.

Universitetskanslern finner, att någon säker vägledning för bedömning

av kapacitetsökningsbehovet knappast lämnats i betänkandet. Innan nya

läkarlicentiater utbildas måste man även lösa frågan om vidareutbildningen

och platserna härför.

Ett stort antal myndigheter tillstyrker uttryckligen immigration av utländska

läkare under en övergångstid. Den såsom provisorisk åtgärd förordade

restriktiviteten vid inrättande av sjukhusläkartjänster har med

få undantag accepterats för en övergångstid.

I fråga om övriga personalgrupper har de remissinstanser,

som yttrat sig härutinnan, i allmänhet tillstyrkt utredning eller andra

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

åtgärder. Om sjuksköterskorna anför svenska landstingsförbundet, att en

ökning av distriktsskötersketjänsterna knappast kan komma till stånd utan

att den grundläggande sjuksköterskeutbildningen ej oväsentligt vidgas.

Förbundet finner en undersökning av sjuksköterskebehovet angelägen.

Departementschefen

Hälso- och sjukvården i vårt land har under de senaste årtiondena företett

en fortlöpande kraftig expansion. Såväl kvantitativt som kvalitativt har

vårdorganisationen byggts ut under denna tid och nya betydelsefulla vårdformer

och vårdgrenar har tillkommit i samband härmed. Samtidigt har emellertid

det moderna samhällets alltmera komplicerade natur medfört nya medicinska

och hygieniska problem, vilka i förening med den allmänna standardhöjningen,

förskjutningar i befolkningssammansättningen, tätortsbildningen

och andra förändringar i samhällsstrukturen bidragit till att kraven

på hälso- och sjukvårdsorganisationens resurser successivt ökat. På många

områden inom vår hälso- och sjukvård motsvarar därför de nuvarande resurserna

icke de krav som med fog kan ställas.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket (ÖHS-kommittén)

har i sitt betänkande framlagt ett omfattande siffermaterial till belysande

av utvecklingen på området fram till mitten av 1950-talet. I huvudsak har

den av kommittén skildrade utvecklingen därefter fortsatt i oförminskat

tempo.

Av läkarprognosutredningens våren 1961 avgivna betänkande om läkarbehov

och läkartillgång (SOU 1961: 8) framgår sålunda, att de offentliga utgifterna

för hälso- och sjukvård (exklusive tandvård) uppgick, år 1955 till

1 405 och år 1958 till 1 962 milj. kronor. Kostnadsökningen mellan åren 1955

och 1958 är procentuellt av ungefär samma storlek som kostnadsökningen

för åren 1952—1955. Ökningen uppgår för vardera treårsperioden till omkring

39 procent. I förhållande till bruttonationalprodukten utgjorde utgifterna

åren 1955 och 1958 2,87 resp. 3,30 procent. Investeringarnas andel av

de totala offentliga utgifterna för hälso- och sjukvård har enligt samma

källa stigit från 13,7 procent år 1955 till 15,4 procent år 1958.

I den inom medicinalstyrelsen utarbetade medicinalstatistiken redovisas

statens, landstingens, de landstingsfria städernas och de allmänna sjukkassornas

nettoutgifter för hälso- och sjukvård för år 1958 till 2 033 och för år

1959 till preliminärt 2 180 milj. kronor, ökningen mellan nämnda två år

motsvarar cirka 7 procent. Om utgifterna sätts i relation till bruttonationalprodukten

åren 1958 och 1959, får man relationstalen 3,42 resp. 3,45 procent.

Det allmännas nettokostnad för investeringar inom hälso- och sjukvården

anges i nämnda statistik till 189 milj. kronor år 1955, 313 milj. kronor år

1958 och 345 milj. kronor år 1959.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

Vid sin bedömning av den framtida kostnadsutvecklingen räknar läkarprognosutredningen

enligt två olika modeller. Vid den första modellen uppställes

det antagandet, att utgifterna fortsätter att öka sin andel av bruttonationalprodukten

med i genomsnitt samma antal procentenheter per år som

under tiden 1955—1958. Resultatet blir, att utgifterna år 1980 skulle motsvara

cirka 6,4 procent av bruttonationalprodukten och i absolut tal uppgå

till ungefär fyra gånger 1958 års belopp, mätt i fasta priser. Vid den andra

modellen göres ett schematiskt överslag beträffande den kostnadsmässiga

innebörden av den framtida arbetskraftsutvecklingen, beräknad genom fortskrivning

av vissa trender under efterkrigstiden. Resultatet blir, att utgifterna

år 1980 skulle motsvara 5,2—8,6 procent av bruttonationalprodukten

och i absoluta tal uppgå till ungefär 3,5—5,5 gånger 1958 års belopp, mätt

i fasta priser.

Det må vidare nämnas, att riksförsäkringsanstalten numera verkställt en

ny samplingsundersökning rörande de allmänna sjukkassornas utgifter för

läkarvård m. m., avseende år 1958. Undersökningsmaterialet omfattar läkarvårdskvitton,

vilka föranlett utbetalning till ett belopp motsvarande 1,24

procent av den under året utbetalade totala läkarvårdsersättningen. Undersökningen

ger vid handen bl. a., att antalet läkarvårdskonsultationer (patientbesök

på läkarnas mottagning och läkarbesök i hemmen) i hela riket,

efter vederbörlig uppräkning, uppgick till 15,3 milj.; för den tidigare undersökningsperioden

1/7 1955—30/6 1956 var antalet 14,4 milj. Av undersökningen

framgår tillika, att konsultationsfrekvensen inom den öppna sjukvården

alltjämt är väsentligt lägre på landsbygden än i städerna. Antalet

besök var sålunda, räknat per 100 sjukkassemedlemmar, för Stockholm,

Göteborg, Malmö resp. återstående centralsjukkassestäder sammantagna

378, 408, 363 resp. 315. För länen i övrigt var antalet lägst 193 (Gotlands län)

och högst 290 (Uppsala län); i Västerbottens och Norrbottens län förekom

207 resp. 232 besök.

I anslutning till de anförda siffrorna vill jag uttala, att — även om en viss

nedgång i stegringstakten kan noteras för år 1959 — kostnadsutvecklingen

inom hälso- och sjukvården under de senare åren likväl i stort får anses ha

ytterligare understrukit varaktigheten av den redan förut konstaterade expansionstendensen.

Vid en granskning av de behov, som föreligger, har man

anledning uppmärksamma det faktum, att landsbygdsbefolkningen fortfarande

söker öppen läkarvård i betydligt mindre utsträckning än stadsinvånarna.

Någon större förskjutning i detta hänseende har icke skett efter det

kommitténs undersökningar gjordes. Även i övrigt är inom sjukvård och

förebyggande vård samma efterfrågestegrande faktorer för handen, som

kommittén angivit, t. ex. fortgående allmän standardhöjning, stigande antal

åldringar in. m. Teknikens fortgång och andra förhållanden skapar alltjämt

hygieniska miljöproblem. Utvecklingen i framtiden inom hela det berörda

området undandrager sig givetvis ett säkert bedömande. Enligt min mening

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

föreligger dock redan nu påtagliga och angelägna behov i en sådan oinfattning,

att expansionen inom hälso- och sjukvården som helhet måste antagas

förbli kraftig.

Vad angår de särskilda vårdområdena har kommittén beträffande o mgivningshygienen

erinrat om förhållandena inom bl. a. vattenvård,

renhållning och livsmedelshygien, vilka förhållanden av kommittén bedömts

som mycket otillfredsställande. Jag vill med avseende å vattenvården uttala,

att det visserligen alltjämt förekommer, att samhällen och industrier utsläpper

avloppsvatten i sjöar och floder utan föregående rening. Ej sällan infiltreras

kloakvatten och olja direkt i marken, varigenom grundvattnet och

därmed vattentäkterna blir utsatta för föroreningsrisk. Å andra sidan bör

framhållas, att under senare år ett stigande intresse för vattenvårdande åtgärder

kunnat förmärkas hos både kommuner och industriföretag. Sålunda

har takten för utbyggandet av vatten- och avloppsanläggningar ökat, vilket

kunnat konstateras bl. a. vid statsbidragsgivningen för detta ändamål. Investeringsbehoven

på detta område är emellertid alltjämt mycket stora. Beträffande

renhållningen är det uppenbart, att bristfälligheter vid uppsamling,

bortforsling eller slutbehandling av avfall m. m. innebär hygieniska

yådor. Även vattentäkter kan härigenom infekteras. Förste provinsialläkarnas

och andra hälsovårdsfunktionärers rapporter vittnar om att förhållandena

på många håll fortfarande är otillfredsställande. Rörande livsmedelshygienens

problem må erinras om att tillverkning och förädling av livsmedel

alltmer kommit att ske i storindustriell skala. Smittämnen — virus,

bakterier in. in. — som inkommer i en sådan beredningsprocess kan åstadkomma

omfattande skador och vara svåra att uppspåra. Tillsatser till livsmedel

samt moderna behandlingsmetoder, t. ex. användning av joniserande

strålning i konserveringssyfte, kan också göra livsmedlen hälsovådliga eller

i allt fall förstöra däri ingående näringsämnen.

Till belysande av de risker, som här föreligger, må nämnas, att under de

senaste två decennierna i vårt land inträffat åtminstone ett tjugutal dricksvattenburna

epidemier av tyfus och paratyfus (salmonellainfektioner),

dysenteri, hepatit och polio. Vid en av de mera omfattande paratyfusepidemierna,

som inträffade år 1947, drabbades ett flertal orter i Örebro län. I

ett samhälle var sjukdomsfallen cirka 3 000. Det totala antalet salmonellafall

nådde år 1953 den höga siffran av 8 800. Vissa av salmonellainfektionerna

har spritts med livsmedel, som i en del fall införts utifrån. Den epidemiska

hepatiten har under tiden 1948—1959 haft en frekvens motsvarande

omkring 2 500 fall årligen. År 1948 inträffade inte mindre än 11 700 fall.

Poliofrekvensen har tidigare varit betydande. År 1953 drabbades 5 000

personer av sjukdomen, varav 3 000 erhöll förlamning. Sjukdomen har dock

de senaste åren gått tillbaka högst avsevärt, vilket i första hand torde få

tillskrivas skyddsympningen av stora delar av befolkningen med ett effek
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

tivt poliovaccin. Bland förskole- och skolbarnen har majoriteten numera

blivit ympade. Även hos den vuxna befolkningen har yinpningen, framför

allt sedan denna från och med våren 1961 lämnats helt kostnadsfritt för

årsgrupperna upp till 50-årsåldern, vunnit en kraftigt vidgad anslutning.

Totalt har omkring 3,9 miljoner av befolkningen under åren 1957—1961 erhållit

minst två injektioner med avdödat poliovaccin. Med hänsyn härtill

kan man hoppas, att poliofrekvensen även i framtiden kommer att bli låg.

I detta sammanhang må framhållas, att på nuvarande medicinska stadium

vaccinering som förebyggande medel i praktiken icke kan komma till användning

för befolkningen i dess helhet i fråga om alla smittsamma sjukdomar,

mot vilka vacciner finnes, då den åstadkomna immuniteten ofta är

av alltför kort varaktighet.

Det torde få anses stå utom tvivel, att för bekämpande av här antydda

hälsorisker fordras kraftigt ökade insatser av olika slag. Ytterligare investeringar

krävs för t. ex. vattenreningsverk. Forskning är en oundgänglig förutsättning

för ett tillförlitligt bedömande av de nya risker, som framkallats

och framkallas av utvecklingen, och för valet av skyddsåtgärder mot dessa.

Härjämte erfordras en fortlöpande praktisk profylax genom tillsyn över anläggningar

och verksamhet, rådgivning, provtagning å varor, vatten och

andra objekt, fältundersökning av smittkällor in. in. För åtskilliga uppgifter

torde det vara nödvändigt, att teknisk och medicinsk expertis samverkar.

Åtgärder av omgivningshygienisk art är behövliga också beträffande bostäder,

skolor och arbetsplatser. Dåliga och trånga bostäder bidrager till att

öka frekvensen av olika sjukdomar och att försvåra sjukdomsförloppen i

den mån ej sjukhusvård beredes. Ofta blir barnen mest utsatta för dessa

risker. Alltjämt nyttjas många bristfälliga bostäder, av vilka icke så få torde

vara i sådant skick, att de borde utdömas. I en del äldre skolbyggnader får

de sanitära anordningarna anses vara mindre tillfredsställande. Här behövs

tillsyn och råd för att åstadkomma rättelse. Också åtskilliga arbetsplatser

torde finnas, där de allmänna hygieniska förhallandena icke är av den

standard, som bör kunna påfordras. Det är av vikt, att personal och övriga

resurser inom hälsovården är tillräckliga för en effektiv övervakning inom

nu nämnda områden.

Efter det att ÖHS-kommitténs betänkande avgavs har den nya hälsovårdsstadgan

tillkommit. Under det alt den tidigare stadgan hade särskilda materiella

bestämmelser för stadsplanelagda områden och för landet i övrigt,

gäller de allmänna materiella bestämmelserna i den nya stadgan inom riket

som helhet utan åtskillnad mellan stadssamhällen och landsbygd. Därjämte

har vissa strängare föreskrifter meddelats för hälsovårdstätorter. Stadgan

innebär en skärpning av de omgivningshygieniska kraven både för landsbygden

och för hälsovårdstätorterna.

Betydande uppgifter inom omgivningshygienen kan i framtiden väntas

beträffande huller, luftföroreningar och radioaktiv strålning.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

Med avseende å den förebyggande vården torde jag beträffande

distriktsvården få erinra om att distriktssköterskans arbetsuppgifter

omfattar såväl sjukvård som hälsovård, väsentligen spädbarns- och småbarnsvård,

skolhälsovård, dispensärarbete och bostadstillsyn. Hälsovårdsverksamheten

utövas genom att distriktssköterskan avlägger besök i hemmen,

mottager besök samt arbetar vid stationer och andra lokaler inom

de särskilda organisationerna för förebyggande mödra- och barnavård,

skolhälsovård och dispensärvård m. in. Såsom kommittén anfört har distriktssköterskornas

hälsovårdsarbete relativt sett gått tillbaka under senare

tid. Det kan nämnas, att antalet hembesök för hälsovård, vilket år 1955

var 562 000, år 1959 hade sjunkit även absolut sett. Siffran för sistnämnda

år var 496 000, vilken siffra är den lägsta under hela tiden fr. o. m. år 1946.

Också distriktssköterskornas medverkan vid läkarmottagningar i hälsovård

har, mätt i antalet mottagningar, minskats: 54 000 år 1946, 53 000 år 1955

och 49 000 år 1959. Då den institutionella vården beträffande hithörande

klientel är långt ifrån fullständigt utbyggd, måste det betraktas såsom olyckligt,

att distriktssköterskornas tid för hälsovårdande verksamhet nedgått.

Den förebyggande mödra- och barnavården har med tiden vunnit allt

större anslutning. Av barnaföderskorna övervakades 66,4 procent år 1950,

75,8 procent år 1955 och 82 procent år 1959. Procentsiffran för antalet övervakade

spädbarn har mellan 1950 och 1959 stigit från 90 till 97. Hela antalet

övervakade barn var år 1950 cirka 321 000 och år 1959 cirka 413 000. Oaktat

den expansion, som sålunda ägt rum, finns emellertid fortfarande ett icke

obetydligt antal mödrar och barn, som står utanför den ifrågavarande hälsokontrollen.

Beträffande barnen gäller detta redan ettåringarna men framförallt

barnen i åldern 2—6 år. Inom de sistnämnda åldersgrupperna motsvarar

anslutningen mindre än hälften av hela barnantalet. Den väsentliga

orsaken till att verksamheten avstannat på detta sätt är bristen på läkare

och sköterskor. Om betydelsen för både moder och barn av en god förebyggande

mödravård och för barnens hälsa av en kontroll, som fortgår upp till

skolåldern, vill jag endast erinra om den kraftiga nedgång av antalet dödsfall

i havandeskaps- och förlossningssjukdomar samt minskning i barnadödlighet,

missfall och bildningsfel m. m. hos barn, som ägt rum efter den

förebyggande vårdens införande. Jag vill vidare understryka, att det i och

för sig kan vara önskvärt, att kontrollen intensifieras i fråga om det klientel,

som står under övervakning. En förbättring av mödravården beslöts av

1955 års riksdag på förslag av min företrädare i ämbetet (prop. nr 129).

Härigenom tillgodosågs dock icke helt de önskemål, som framförts av den

sakkunnigutredning, vars betänkande låg till grund för statsmakternas

beslut.

Inom de skolformer, för vilka skolhälsovård införts, är det, såsom kommittén

anfört, främst de s. k. kontrollbarnen, som på många håll icke kommer

i åtnjutande av den övervakning som är angelägen för dem. Även i öv
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

rigt torde kontrollen ofta vara väl rutinbetonad. En effektivering av densamma,

så att hittills endast i mindre mån beaktade hälsobrister, exempelvis

syn-, hörsel- och talrubbningar samt psykiska störningar, kan bli föremål

för en mera noggrann kontroll, synes vara starkt motiverad. 1957 års

skolberedning har i sitt den 10 juni 1961 dagtecknade betänkande om grundskolan

(SOU 1961: 30) upptagit vissa hithörande frågor. Beredningen föreslår,

att antalet reguljära läkarundersökningar under tiden för grundskolans

genomgång ökas från nuvarande tre till fyra. För att kontrollbarnen —- vilka, enligt vad beredningen anför, vid mindre skolor ofta tas som ströfall

vid läkarnas allmänna mottagningar —- skall få en bättre tillsyn, anser kommittén

angeläget, att regelbundet återkommande mottagningar kommer till

stånd i ökad utsträckning. Bland skolor, sorterande under skolstyrelsen, tillkommer

enligt beredningens förslag tvååriga fackskolor. Beredningen finner

berättigat, att skolhälsovård blir obligatorisk även i dessa skolor. Slutligen

förordar beredningen, att bl. a. de kommunala yrkesskolorna införlivas

i det kommunala skolhälsovårdssystemet.

Av betydande värde skulle enligt min mening vara, om skolhälsovården

fullföljdes genom anordnande av hälsokontroll för ungdomar, som lämnat

skolan, och, än viktigare, om regelbundna läkarundersökningar komme till

stånd för medelålders och äldre persongrupper samt partiellt arbetsföra och

liknande speciella grupper.

I de förnyade direktiven till ÖHS-kommittén i anledning av dess rekonstruktion

angav jag, att spörsmålet om en allmän hälsokontroll icke nu

borde behandlas av kommittén. Resurser för införande av en sådan kontroll

syntes nämligen icke komma att föreligga under de närmaste åren. Den utvidgning

av möjligheterna att förebygga sjukdom, som en allmän hälsokontroll

innebär, bör dock realiseras så snart förutsättningar härför blir för

handen och bör därför komma i betraktande vid en bedömning av vårdbehoven.

Understrykas må den utomordentliga vikten av förebyggande åtgärder

och tidigdiagnostik när det gäller de stora folksjukdomarna såsom cancer,

hjärt- och kärlsjukdomar, sockersjuka och reumatiska åkommor.

Utöver vad kommittén uttalat angående behov inom olika grenar av omgivningshygien

och förebyggande vård vill jag i detta sammanhang ytterligare

något beröra frågan om mentalhygien. Uppgiften för denna kan sägas

vara att söka skydda människorna för sådana skadliga inflytanden av olika

slag, vilka ger upphov till psykiska rubbningar. Dylika inflytanden kan förekomma

i familjelivet, på arbetsplatsen och inom andra områden av samhällslivet,

vilka innebär en nära kontakt mellan människor. Mentalsjukvårdsdelegationen

har i sina betänkanden om mentalsjukvården samt den

psykiska barna- och ungdomsvården upptagit hithörande problem. Härvid

har framhållits, att de psykiska sjukdomarna har en sådan utbredning, att

det är utsiktslöst att under överskådlig tid kunna frambringa vårdresurser,

vilka möjliggör individuell terapi för alla som bar nytta därav. Desto vik4

— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. 181

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

tigare anses det därför vara, att man vidtager åtgärder för att förebygga

psykisk sjukdom. Delegationen har understrukit, att allmänläkarna — bl. a.

tjänsteläkarna — och distriktssköterskorna har viktiga funktioner att fylla

på detta område. Även länsläkarna (förste provinsialläkarna) bör enligt

delegationens mening vara väl insatta i mentalhygieniska frågeställningar.

Jag vill framhålla, att mentalhygieniska synpunkter redan nu torde i viss

mån beaktas i fall, där det allmännas organ har närmare kontakter med

olika persongrupper, t. ex. inom den förebyggande mödra- och barnavården,

den abortförebyggande verksamheten samt skolhälsovården. önskvärt är

emellertid, att förekommande verksamhet av detta slag intensifieras och att

den mentalhygieniska aspekten skänkes beaktande också i andra sociala

sammanhang. Härigenom kan psykiska sjukdomar sannolikt i viss utsträckning

komma att förebyggas.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att det i ÖHS-kommitténs betänkande

omnämnda förslaget av 1955 års familjerådgivningskommitté om införande

av en allmän familjerådgivning numera föranlett beslut av statsmakterna.

I propositionen nr 135/1960, vilken godkänts av riksdagen, har sålunda

framlagts ett principförslag med riktlinjer för en framtida familjerådgivningsverksamhet

under huvudmannaskap av landstingskommunerna och

städerna utanför landsting. Verksamheten avses till en början skola ha försökskaraktär.

Enligt i ämnet utfärdad statsbidragsförfattning skall verksamheten

vara anordnad enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan och utövas

vid öppen mottagning antingen vid särskilda familjerådgivningsbyråer

eller i anknytning till lasarettsklinik, central för psykisk barna- och ungdomsvård

eller rådgivningsbyrå inom den abortförebyggande verksamheten.

Till verksamheten bör knytas dels såsom konsulter två eller flera läkare, av

vilka minst en skall vara gynekolog och minst en psykiater, och dels två eller

flera kuratorer. Verksamheten skall stå under tillsyn centralt av medicinalstyrelsen

och lokalt av förste provinsialläkaren (förste stadsläkaren) eller

av medicinalstyrelsen förordnad läkare.

I fråga om hälsovårdens nuvarande resurser torde, utöver vad som framgår

av vad jag förut anfört, få erinras om att tjänsteläkarnas insatser är

relativt begränsade. I ÖHS-kommitténs betänkande upplyses, att provinsialoch

stadsläkare ägnar sig åt hälsovård och närstående sociala uppgifter i genomsnitt

endast under 12—14 procent av arbetstiden. Några direkta uppgifter

om hur arbetsinsatserna på detta område förändrats med åren lämnas

icke. Att provinsialläkarnas prestationer gått ned under senare år synes dock

antagligt i betraktande av att deras sjukvårdsarbete ökat alltmera. Antalet

konsultationer, som gavs av provinsialläkarna, uppgick för de tolv

månaderna juli 1955—juni 1956 till 2,66 milj.; på grundval av riksförsäkringsanstaltens

senaste samplingsundersökning kan beräknas att konsultationerna

år 1958 var omkring 2,85 milj. Antalet tillsatta läkartjänster

har under denna tidsperiod varit praktiskt taget oförändrat.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

Den slutna kroppssjukvården har, såsom i betänkandet visas,

under flera årtionden utvecklats kraftigt. Expansionen har fortsatt

även de senaste åren. Antalet vårdplatser inom hela kroppssjukvården, vilket

kommittén angav till 51 500 för år 1940, till 58 600 för år 1950 och till

62 400 för år 1955, hade år 1959 stigit till 66 800. Räknat per 10 000 invånare

var vårdplatsantalet 86,7 år 1956 och 89,4 år 1959. Antalet intagningar,

som 1950 utgjorde cirka 830 000, har under åren 1956—1959 ökat från

910 000 till 965 000. Medelvårdtiden har under sistnämnda period nedgått

från 20,7 till 20,0 dagar. För de långvarigt sjuka redovisas för tiden 1955—

1959 en viss ökning av vårdtiden (från 240,1 till 249,7 dagar).

Vad gäller platsbehovet inom kroppssjukvården vill jag särskilt hänvisa

till läkarprognosutredningens och regionsjukvårdsutredningens beräkningar,

vilka tyder på ett totalt platsbehov inom sådan vård av i runt tal 94 000

år 1970, eller en ökning med 26 000 platser utöver det 1960 befintliga antalet.

Av detta ökade platsbehov skulle icke mindre än 23 000 avse långtidssjukvården.

Platsantalet inom detta vårdområde uppgick 1960 till omkring

17 000.

Läkarprognosutredningen har vid sina beräkningar av platsbehovet för

långtidssjukvård utgått från en tidigare icke tillämpad behovsnorm, nämligen

55 platser per 1 000 invånare i åldern 70 år och däröver. Denna beräkningsnorm

torde — med den pågående förändringen i befolkningens åldersfördelning

-— vara mera realistisk än den tidigare tillämpade, enligt vilken

behovet mätts efter totalbefolkningens storlek. Av de (17 000 + 23 000)

40 000 platser, som enligt beräkningarna skulle erfordras 1970, skulle 2 000

tillhöra kliniker för långvarigt kroppssjuka samt 12 000 centrala sjukhem

och 26 000 perifera sjukhem för långtidssjuka. Det har förutsatts att även

hemsjukvården skulle avsevärt förstärkas.

Mot bakgrunden av de sålunda gjorda behovsuppskattningarna för långtidssjukvården

vill jag starkt understryka angelägenheten av att en väsentlig

ökning av vårdresurserna på detta område snarast kommer till

stånd. Sådana ökade vårdresurser kan väntas efter hand medföra en betydande

lättnad i trycket på den övriga sjukhusvården. De utgör sålunda en

viktig förutsättning för att den reella platsökningen i övrigt fram till 1970

skall kunna begränsas till cirka 3 000. Jag vill emellertid framhålla, att det

betydande antal platser, som kräves för länsspecialiteter och regionsjukvård

samt för att tillgodose de krav, som folkomflyttningen ställer, under alla

förhållanden kommer att vida överstiga detta antal. Den ytterligare ökning,

som sålunda erfordras, kan dock i stort sett antagas komma att motvägas av

antalet nedlagda eller omvandlade platser på epidemisjukhus, tuberkulosanstalter

och äldre lasarettsavdelningar. Som framgår av vad här anförts,

torde lasarettsvården även framdeles komma att utmärkas av en stark kvalitativ

utveckling och därmed sammanhängande snabb ökning av personalbehovet.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungi. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

De anförda beräkningarna ger vid handen, att det fortfarande finns ett

icke tillgodosett vårdplatsbehov inom kroppssjukvården. Att en betydande

upprustning inom detta vårdområde är behövlig framgår vidare av de investeringsplaner

avseende husbyggnads- och anläggningsarbeten, som —- enligt

en av medicinalstyrelsen gjord undersökning för 1959 års långtidsutredning

— anmälts av staten och kommunerna för tiden 1961—1965. De anmälda

behoven uppgår till sammanlagt 1 590 milj. kronor, d. v. s. 320 milj.

kronor per år. Beloppets storlek torde få ses mot bakgrunden av att förutsatt

upprustning icke endast avser ett större eller mindre nettotillskott av vårdplatser

utan även en omvandling av vårdplatser i krympande vårdgrenar

till nya ändamål och en kvalitetsförbättring genom inrättande av avdelningar

för nya kliniska specialiteter och förstärkning av serviceorganisationen.

Den senast framlagda medicinalstatistiken anger för den 31/12 1959 antalet

vårdplatser vid mentalsjukhus — bortsett från platser för psykiskt

efterblivna — till 26 800, varav 26 200 å statens och storstädernas mentalsjukhus.

För sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka redovisas 5 900 platser.

Medelbeläggningen år 1959 vid de statliga mentalsjukhusen, storstädernas

mentalsjukhus och andra kommunala mentalsjukhus var resp. 105, 96 och

96 procent. Mentalsjukvårdsdelegationen har i sitt betänkande om mentalsjukvården

uppskattat vårdplatsbehovet till 30 100 vid mentalsjukhus och

7 600 vid mentalsjukhem, vilka siffror grundar sig på rikets invånarantal

vid 1957 års ingång. Nämnas må, att delegationen för de psykiatriska lasarettsklinikernas

del föreslår en ökning från cirka 900 till 3 100 platser. Läkarprognosutredningen

har vid sin uppskattning av läkarbehovet för mentalsjukvården

utgått från delegationens förslag om mentalsjukvårdens

organisation.

Vad till sist beträffar den öppna sjukvården har denna, såsom

kommittén anfört, fortgående ökat. Vid kroppssjukhusen har den öppna

vården, mätt i antal besök, utvecklat sig hastigare än antal vårdplatser och

intagna inom den slutna vården. Av medicinalstatistiken framgår, att antalet

besök i lasarettens öppna vård — exklusive röntgen och radiologi —• år 1947

uppgick till 104,5 och år 1959 till 125,9 per vårdplats. Räknat per intagen

utgjorde besöken 5,2 år 1947 och 5,9 år 1959. Att också provinsialläkarnas

sjukvårdsarbete tillväxt framgår av siffror som jag förut lämnat. Trots

den stegrade konsultationsvolymen förekommer långa väntetider och köbildning

på många håll inom den öppna sjukvårdsorganisationen. Konsultationsantalet

per invånare i vårt land anses internationellt sett ligga ganska

lågt.

Rörande den fortsatta utvecklingen av den öppna sjukvården har kommittén,

utgående från förutsättningen att antalet konsultationer per 100

sjukkassemedlemmar komme att stiga med samma antal per år som genomsnittet

för tiden 1942—1955/56, gjort en uppskattning av konsultationsantal

och läkarbehov fram till år 1970. Konsultationsökningen skulle bli 700 000

per år och kräva ett årligt nettotillskott av 140 läkare.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

53

Mentalsjukvårdsdelegationen föreslår bl. a., att särskilda öppna mottagningar

för mentalsjukvård av samma karaktär som den nuvarande hjälvverksamheten

skall anordnas i vidgad omfattning (mentalvårdsdispensärer).

Lättare psykiska åkommor förutsättes bli behandlade av tjänsteläkare med

hjälp av distriktssköterskor; delegationen erinrar härvid om betydelsen

av tjänsteläkarnas (allmänläkarnas) lokal- och personkännedom.

Läkarprognosutredningen framhåller, att allmänläkarnas medverkan såväl

vid de perifera sjukhemmen för långtidsvård som i den öppna vården

kommer att bli av största betydelse. Utredningen anser, att den öppna vården

kommer att undergå en kraftig ökning under 1970-talet och att den kanske

t. o. m. kommer att dominera hälso- och sjukvårdens expansion under denna

period. Utredningen tager härvid hänsyn även till uppgifterna på det hälsovårdande

området.

Sammanfattningsvis torde om den öppna sjukvården kunna sägas, att

vårdorganisationen uppenbarligen redan har svårt att täcka nuvarande efterfrågan.

För det icke tillgodosedda latenta behov, som kan antagas vara för

handen, och för de ytterligare krav, som utvecklingen måste komma att

ställa, förslår organisationen i sin nuvarande omfattning icke alls.

Ur både humanitär och samhällsekonomisk synpunkt måste det vara en

riktig målsättning vid planeringen på hälso- och sjukvårdens område, att

verksamheten så långt möjligt inriktas på förebyggande av sjukdom. Detta

är uppgiften för omgivningshygienen och den personliga förebyggande vården.

En inriktning av de samhälleliga insatserna på detta mål skapar förutsättningar

för en begränsning av sjukvårdsorganisationen. Vidare är det

inom sjukvården ett intresse, att sjukhusen icke, såsom nu i stor omfattning

sker, för öppen eller sluten vård mottager fall som, bedömda efter medicinska

grunder, icke kräver sjukhusens dyrbara resurser. En förstärkning

av den öppna sjukvården utanför sjukhus ter sig ur denna synpunkt som

angelägen. För att erhålla en rationell ordning inom den sjukvårdande verksamheten

är det dessutom viktigt, att den öppna vården utanför sjukhus

såvitt möjligt samordnas med sjukhusvården. En sådan samordning torde

lättast kunna genomföras, om hela organisationen ställes under enhetlig

ledning.

Av vårdinstitutioner utanför sjukhusen har provinsialläkarorganisationen

särskilt betydelsefulla uppgifter. Provinsialläkarna är verksamma på både

hälsovårdens och den öppna sjukvårdens områden. Inom vissa delar av landet

svarar de för huvudparten av den öppna sjukvården utanför sjukhus.

Emellertid har organisationen under senare tid på grund av rekryteringssvårigheter

icke kunnat utbyggas i samma takt som hälso- och sjukvårdsväsendet

i övrigt. Av befintliga tjänster är åtskilliga utan kompetenta innehavare.

Enligt senaste uppgifter var sålunda av de den 1 oktober 1961 inrättade

595 ordinarie provinsialläkartjänsterna 87 eller 15 procent vakanta,

varav mer än hälften i Norrland. Av de vakanta tjänsterna uppehölls 22

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

av läkare i granndistrikt, vilka alltså samtidigt bestred egen tjänst, och

lika många uppehölls av utländsk vikarie. Angivna förhållanden gör det

ytterligare motiverat att nu överväga reformåtgärder inom den icke sjukhusanslutna

delen av hälso- och sjukvårdsorganisationen.

Provinsialläkarkrisen har flera speciella orsaker, och jag skall i ett senare

sammanhang gå in på några av dem. Den allmänna bakgrunden till krisen

är den rådande generella läkarbristen i vårt land. Läkarbristen och vad

därmed sammanhänger har utförligt behandlats av kommittén. Då hithörande

spörsmål är av väsentligt intresse för utformningen av reformåtgärder

inom hälso- och sjukvården, vill jag komplettera betänkandet med några

ytterligare uppgifter.

Först må nämnas, att det nuvarande antalet yrkesverksamma läkare kan

beräknas till omkring 7 000. Läkarprognosutredningen har uppskattat behovet

år 1970 till omkring 11 300 heltidsarbetande läkare. Uppskattningen

har skett enligt en programmatisk metod, men resultatet överensstämmer

tämligen väl med en kalkylering på grundval av hittills observerade utvecklingstendenser.

Enligt utredningens mening är det angivna programmet

möjligt att genomföra med hänsyn till de allmänna ekonomiska och arbetskraftsmässiga

resurserna. Utredningen har ej funnit sig ha anledning att

närmare granska ÖHS-kommitténs resultat i fråga om behovet av provinsial-

och kommunalläkare utan har utgått från kommitténs förslag, att

av de behövliga allmänläkarna 1 050 skall vara tjänsteläkare. Även läkarbehovet

år 1980 har bedömts av utredningen, som härvid angivit en behovssiffra

å i runt tal 15 500 yrkesutövare. Bakom denna bedömning ligger icke

något allmänt program för hälso- och sjukvårdsorganisationen. Utredningen

har i stället utgått från vissa riktlinjer för utvecklingen under 1970-talet.

Sålunda har ansetts, att vissa mentalhygieniska och psykiatriska frågeställningar

samt omgivningshygien och personlig förebyggande vård kommer att

tillvinna sig ökad uppmärksamhet. En växande del av sjukvårdens utbyggnad

har förutsatts böra komma på den öppna vården och på förstärkning av

forskningens resurser. Tillgången på läkare skulle enligt utredningens beräkningar

uppgå till 8 960 år 1970 och 11 220 år 1980, om intaget av medicine

studerande förbleve oförändrat (453 per år). Om därjämte skulle ske

en nettoinflyttning av 50 läkare årligen under tiden 1960—1970, bleve tillgångssiffrorna

9 505 resp. 11 740. Full behovstäckning år 1980 skulle ernås,

därest intaget till medicinska studier ökades till 800 fr. o. m. höstterminen

1961.

Vissa åtgärder har numera vidtagits för att öka läkartillgången. Sålunda

har i propositionen 93/1959 föreslagits vissa engångsåtgärder, vilka avser att

ge ett tillskott av 360 läkare. Sedermera har av en inom ecklesiastikdepartementet

tillsatt expertgrupp — läkarutbildningsberedningen — framlagts ett

betänkande »Program för ökad läkarutbildning» (stencilerat), vilket föranlett

proposition till 1961 års riksdag (nr 108). I enlighet med ett av beredningen

framlagt alternativ har i propositionen föreslagits, att såsom en

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

första etapp för ökning av läkarutbildningen intagningen vid de medicinska

lärosätena höjes från 453 till 560 nybörjare per år i de teoretiska ämnena.

Den ökade intagningen skulle vid vissa av lärosätena kunna komma i gång

redan vårterminen 1962. Enligt vad föredragande departementschefen uttalade

borde emellertid den aktuella utbildningsplaneringen inte begränsas

till en årlig nybörjarintagning av storleksordningen 560. Departementschefen

ansåg angeläget, att utrednings-, förhandlings- och planeringsarbete

omedelbart påbörjades i syfte att en ytterligare ökning av utbildningskapaciteten

skulle kunna genomföras. Arbetet borde inriktas på att i första hand

planera för en ökning upp till åtminstone 650. Frågan om takten i ett genomförande

av en sådan ökning bleve dock självfallet beroende av det utrymme,

som med hänsyn till budgetläge och arbetskraftstillgång bedömdes tillgängligt

för ändamålet.

Utredningen beträffande förutsättningarna att ytterligare öka läkarutbildningens

kapacitet har uppdragits åt läkarutbildningsberedningen, som

helt nyligen framlagt vissa förslag i syfte att förkorta tiden för genomförande

av den hittills beslutade ökningen av utbildningen. Enligt vad jag inhämtat

kan beredningen senare denna höst väntas framlägga förslag angående

en ytterligare ökning av intagningen vid vissa av de medicinska lärosätena.

I detta sammanhang torde jag även få i korthet beröra läget beträffande

vårdpersonal i allmänhet inom hälso- och sjukvårdsorganisationen. Totalt

uppgick vårdpersonalen — läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, sjukgymnaster,

arbetsterapeuter, kuratorer, skötare och sköterskor på mentalsjukhus,

sjukvårdsbiträden, laboratriser, skrivbiträden på läkarexpeditioner

m. fl. — år 1959 till omkring 75 000. Härav utgjorde sjuksköterskorna ungefär

27 procent. Prognosutredningen har verkställt beräkningar enligt olika

alternativ, av vilka framgår att vårdpersonalen skulle omfatta, år 1970 cirka

120 000—140 000 och år 1980 cirka 150 000—200 000 befattningshavare. Utredningen

anser motiverat, att man snarast tager upp till närmare undersökning

frågan om rekryterings- och utbildningsbehov beträffande sjuksköterskor,

läkarsekreterare, kuratorer, psykologer, arbetsterapeuter, sjukgymnaster,

laboratriser m. fl.

Vad särskilt angår sjuksköterskorna är det allmänt bekant, att bristsituationen

för närvarande är besvärande, trots att olika åtgärder de senaste åren

vidtagits i syfte att öka tillgången. Antalet elevplatser vid sjuksköterskeskolorna

har sålunda ökat från 1 600 år 1955 till i det närmaste 2 000 våren

1961. Efter tillkomst av vissa planerade skolor beräknas intagningen inom

kort komma att stiga till 2 300 elever. Undersökningar pågår också rörande

möjligheterna att öka de statliga sjuksköterskeskolornas utbildningskapacitet.

Försök har vidare gjorts alt genom tillskapande av en reservkår av sjuksköterskor

och genom inrättande av deltidstjänster in. in. förmå icke aktiva

sjuksköterskor att i begränsad utsträckning återgå i tjänst.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 februari 1959 har sär
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

skilda sakkunniga tillkallats för att utreda spörsmålet om ett förbättrat tillvaratagande

av den utbildade sjuksköterskearbetskraften. Denna utredning,

vars förslag kan väntas inom den allra närmaste tiden, kommer enligt vad

jag inhämtat att föreslå, att vissa medicinska och expeditionella uppgifter

avlastas sjuksköterskorna och överföres till undersköterskor, vilkas utbildning

härför skulle kompletteras.

Jag vill ytterligare erinra om att Kungl. Maj:t den 30 juni 1961 uppdragit

åt medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning

att i samråd med vederbörande kommunförbund snarast möjligt

anordna utbildning för eller i förekommande fall utöka befintlig utbildning

för laboratoriepersonal, röntgenpersonal och annan sjukvårdspersonal, som

kan avlasta eller ersätta personal med sjuksköterskeutbildning. Enligt vad

jag erfarit kan som resultat av denna utredning redan under första delen av

år 1962 emotses en väsentligt ökad utbildningsverksamhet för berörda personalgrupper.

Slutligen vill jag framhålla, att jag dels den 13 oktober 1961 erhållit bemyndigande

att tillsätta en expertgrupp, bestående av företrädare för sjukvårdshuvudmännen

m. fl., med uppgift att bl. a. överväga sådana åtgärder

inom sjukvården, som kan vara ägnade att motverka bristen på vårdpersonal

m. in., dels inom den närmaste tiden ämnar föreslå tillkallande av

särskilda sakkunniga för utredning rörande sjuksköterskeutbildningen och

därmed sammanhängande spörsmål.

De hälsovårdsutbildade sjuksköterskorna — distriktssköterskorna — förvärvar

sin hälsovårdskompetens vid statens distriktssköterskeskola. Hälsovårdsutbildning

meddelas därjämte vid centralskolan för specialutbildning

av barnsjuksköterskor. Sammanlagt intages vid dessa anstalter cirka 130

elever årligen. Då en ändrad förläggning av ifrågavarande utbildning inom

kort kommer att genomföras, räknar jag med att en kapacitetsökning skall

bli möjlig.

Beträffande vissa viktiga kategorier vårdpersonal är läget sådant, att en

reformering av den öppna vården i enlighet med ÖHS-kommitténs förslag

endast kan genomföras successivt. Häri ligger dock enligt min mening icke

något skäl att skjuta på besluten i de organisatoriska frågorna. Med avseende

å förslaget, att huvudmannaskapet för tjänsteläkarna skall överföras till

landstingen, är det snarare så, att en dylik reform med syfte att främja

samordning och samarbete mellan vård vid sjukhus och vård utanför sjukhus

framstår som särskilt trängande i ett läge med personalbrist. I

I reservationer till betänkandet och i några remissyttranden har framförts

uppfattningen, att det borde anstå med ett beslut om överflyttning till landstingen

av huvudmannaskapet för tjänsteläkarorganisationen. Skäl härför

skulle vara bl. a., att vissa frågor rörande den tilltänkta organisationen icke

lösts i betänkandet och att vissa olägenheter vore förbundna med själva organisationen.

Sålunda har uttalats, särskilt från landstingshåll, att finansie
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

ringsfrågan måste få en tillfredsställande lösning. Från läkarhåll har befarats,

att tillsättningen av läkartjänster i en landstingskommunal organisation

icke skulle ske objektivt och att läkarna skulle bli landstingsbundna.

Vidare har anförts, att ett landstingsövertagande av tjänsteläkarna endast

kan ske efter hand, allteftersom de nuvarande fullmaktshavarna blir pensionsmässiga

eller frivilligt övergår till den landstingskommunala organisationen.

Man finge därigenom under lång tid två parallellorganisationer, den

ena under statligt och den andra under landstingskommunalt huvudmannaskap.

Slutligen har ifrågasatts, huruvida det vore möjligt eller lämpligt att

för den öppna vården överallt anlita en organisation av samma utformning

som den nuvarande provinsialläkarorganisationen.

Med anledning härav vill jag framhålla, att — såsom närmare skall framgå

av följande avsnitt — finansierings- och tjänstetillsättningsfrågorna numera

lösts i samförstånd med de olika intresserepresentanterna. Vidare har

huvudparten av de nuvarande ordinarie provinsialläkarna avgivit förbindelser

att övergå i landstingstjänst. Jag vill för övrigt i fråga om genomförandet

av en huvudmannaskapsändring uttala, att bibehållande övergångsvis

av ett begränsat antal provinsialläkare i statens tjänst icke, såvitt

jag kan finna, skulle medföra några väsentliga olägenheter i jämförelse med

nuvarande tillstånd. Vad till sist angår utformningen av öppnavårdsorganisationen

må endast påpekas, att möjligheterna att anpassa organisationen

efter växlande lokala behov och efter utvecklingens krav icke skulle försämras

genom ett ändrat huvudmannaskap utan att tvärtom ett enhetligt

huvudmannaskap måste anses förbättra betingelserna för en sådan anpassning.

Ett uppskov i berörda fråga har vidare förordats med hänvisning till att

man borde avbida både fortsatta utredningar rörande sjukvårdssammanhangen

i stort och ett genomförande av ifrågasatt överflyttning på landstingen

av huvudmannaskapet för mentalsjukvården.

I anledning av dessa invändningar torde först få framhållas, att även om

vissa väsentliga sjukvårdsproblem återstår att lösa, detta icke torde kunna

leda till längre gående slutsats, än att man nu icke bör vidtaga åtgärder,

vilka kan försvåra öppnavårdsorganisationens utformning enligt de

jnya riktlinjer, som må bli resultatet av fortsatt utredningsarbete. I betraktande

av vad jag i det föregående uttalat, anser jag emellertid en huvudmannaskapsreform

icke föra med sig några omställningssvårigheter av här

antydd art utan tvärtom underlätta organisationsändringar.

Mentalsjukvårdsdelegationen har, såsom tidigare anförts, understrukit,

att tjänsteläkarna — liksom övriga allmänläkare — har viktiga funktioner

att fylla inom mentalhygienen och att de bör utföra behandlingsuppgifter

inom den öppna mentalsjukvården. Med hänsyn till denna delegationens

uppfattning, vilken jag för min del i princip biträder, och då åtminstone till

en början icke torde kunna förväntas någon större ökning av antalet mentalvårdsspecialister,

synes det mig vara av vikt, att allmänläkarna inom så

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

snar framtid som möjligt får tagas i anspråk för ökade uppgifter inom

mentalsjukvården. Med den rationalisering av tjänsteläkarverksamheten,

som kunde erhållas genom huvudmannaskapets överförande till landstingen,

skulle tjänsteläkarnas arbetskraft kunna utnyttjas bättre för olika ändamål

än under nuvarande förhållanden, bl. a. även för sådan vård. Landstingens

ansvar för tjänsteläkarna synes icke heller kunna väntas bli en så betungande

uppgift, att ett övertagande av mentalsjukvården, därest ett sådant

beslutes, därigenom skulle bli försinkat. Med hänsyn till det ur många

synpunkter trängande reformbehovet på den öppna vårdens område synes

det mig därför icke finnas anledning att avvakta vad som kan komma att

ske i fråga om huvudmannaskapet för mentalsjukvården.

Det från några håll framförda förslaget, att man med bibehållet statligt

huvudmannaskap skulle försöka få till stånd samordning och samarbete på

frivillighetens väg, innefattar enligt min mening icke några garantier för

en tillfredsställande lösning av här förevarande problem.

I några remissyttranden förordas särskild försöksverksamhet före ett

beslut om huvudmannaskapets överförande. Jag vill i anledning härav

erinra om att sedan år 1956 inom provinsialläkarväsendet i viss omfattning

prövas en organisation med gemensamma lokaler m. m. för flera tjänsteläkare.

Vidare är sedan någon tid tillbaka provinsialläkardistriktsindelningen

föremål för en ingående översyn under medicinalstyrelsens ledning. Styrelsen

samråder härvid med representanter för landsting, lokala menigheter,

läkare m. fl. Hittills förvärvade erfarenheter och resultatet av översynen

torde ge ett tillräckligt underlag för bedömande av hur en öppnavårdsorganisation

i landstingsregi bör uppbyggas i inledningsskedet. Anledning

att uppskjuta ett beslut i huvudmannaskapsfrågan för att möjliggöra ytterligare

försöksverksamhet föreligger således icke enligt min åsikt.

Också beträffande den föreslagna länsläkarinstitutionen har från några

håll förordats, att man skulle dröja med inrättandet, varvid bl. a. åberopats

behov av ytterligare planläggning och hänvisats till rådande läkarbrist. Jag

vill för egen del framhålla, att den nya länsläkarinstitutionen är avsedd att

träda i stället för nuvarande förste provinsialläkarorganisation och att det

för institutionen beräknade personalantalet både absolut och relativt sett

är ganska obetydligt. Institutionen har därjämte förutsatts skola utbyggas

endast successivt. På grund härav och då det är viktigt att hälsovårdsorganisationen

så skyndsamt som ske kan förstärkes finner jag ett dröjsmål

med ett ställningstagande i denna fråga olämpligt.

Såsom en sammanfattning av det föregående vill jag uttala, att såväl

hälsovården som den öppna sjukvården kräver betydligt ökade insatser. Den

bästa lösningen härvid synes stå att vinna, om man både utbygger den

lokala tjänsteläkarinstitutionen jämte organen för omgivningshygienisk

tillsyn och inlemmar de lokala tjänsteläkarna i den landstingskommunala

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

organisationen. De skäl, som anförts för att uppskjuta avgörandet i fråga

om huvudmannaskapet för de lokala tjänsteläkarna och inrättandet av en

länsläkarinstitution, kan jag icke finna bärande. Genom en förstärkning på

detta sätt av den öppna vården skulle tillika ernås en önskvärd avlastning

av patienter från sjukhusens öppna och slutna vård. På grund av rådande

personalbrist kan dock utbyggnaden endast ske successivt. Med hänsyn till

läget inom de vårdområden, som beröres, och bristerna inom provinsialläkarväsendet

är det angeläget, att beslut i frågorna fattas skyndsamt. Då

verkställandet av ett sådant beslut kräver omfattande förberedelser, fordras

skyndsamhet i avgörandet också för att det praktiska förverkligandet skall

kunna påbörjas i en nära framtid. Jag upptager därför i det följande kommitténs

olika förslag till närmare övervägande.

IV. Den lokala tjänsteläkarorganisationen

A. Kommitténs förslag jämte remissyttranden

Under detta avsnitt behandlas kommitténs förslag med undantag av

frågan om läkarnas taxeersättning, vilken fråga upptages i det följande

under B. 1

1. Organisationens behövlighet

Kommittén

Kommittén erinrar (s. 303—304) om de försämrade möjligheterna att

nyrekrytera provinsialläkare och framhåller, att, om denna utveckling får

fortsätta, provinsialläkarinstitutionen hotas till sin existens, i varje fall

i vissa landsdelar. I denna situation reser sig spörsmålet, om institutionen

över huvud taget kan och skall räddas.

Kommittén har berört problemet i en promemoria den 19 november

1957, ur vilken må citeras bl. a. följande.

I södra och mellersta Sverige har kommunikationernas utveckling nu

nått så långt, att nästan hela befolkningen befinner sig inom ett avstånd

från lasarett, som inte överstiger en timmes bilresa. Detsamma gäller

om större delen av befolkningen i det norrländska kustlandet och även

om en mindre, men växande, del av den norrländska inlandsbefolkningen.

Vid ett första betraktande kunde det då förefalla rimligt att överväga om

man inte — i stället för att stärka tjänsteläkarvården — borde arbeta helt

i linje med gällande utvecklingstendenser, som bestämts av att lasaretten

utövar en synnerligen stark attraktion på både läkare och patienter.

Hela kroppssjukvården skulle då mera fullständigt byggas upp i anslutning

till lasarettsorganisationen.

Men börjar man tänka från sådana förutsättningar, gör sig snart också

andra synpunkter gällande. Eftersom lasarettens kapacitet är helt otillräcklig

även om man utgår från att det skall finnas en väl organiserad

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

tjänsteläkarvård utanför sjukhusen, skulle denna otillräcklighet framstå

såsom mycket mer utpräglad i en organisation, där tjänsteläkarvården

efterhand avvecklades. Behovet av att bygga ut lasarettsvården skulle då

framstå såsom ännu mycket större. Och därmed skulle den frågan resa

sig, varför hela denna utbyggnad nödvändigtvis skulle behöva anknytas

till de stora centrala byggnadskomplex, som de egentliga lasaretten utgör

— och varför icke en del av behovet kunde tillgodoses genom att sjukvårdsresurser

av något slag ställdes till förfogande också utanför lasaretten

■ ■ detta bl. a. för att hindra att de egentliga lasarettens mera avancerade

specialistservice tages i anspråk för ändamål, för vilka den icke

är avsedd. Härtill kommer — och detta är en avgörande synpunkt —- hänsynen

till människornas behov av att läkarvårdsresurserna skall spridas

och icke koncentreras mer än som är nödvändigt.

Har man kommit så långt, har man emellertid också funnit skäl att

ompröva den ursprungliga frågeställningen. Varför skall man, då det

under alla förhållanden behövs läkarvårdsresurser i offentlig regi utanför

lasaretten, avveckla sådana vårdresurser, som redan finns? Skall man

icke i stället bevara och stärka dem och söka få till stånd en integration

eller mera intim samverkan mellan läkare vid och utanför sjukhus?

Till den frågan vill vi för vår del ge ett bestämt jakande svar. Vår

svenska provinsialläkarinstitution, som har anor från 1600-talet, äger positiva

värden av sådan betydelse, att den oundgängligen måste bevaras och

stärkas. På landsbygden och i småsamhällena är det väsentligen den som

ger garanti för att en allmänläkarvård och en familjeläkarinstitution finns

tillgänglig. Och det är ju icke brist på efterfrågan som hotar dess existens.

Det är ju tvärtom så, att institutionen sviktar under trycket av en efterfrågan

som vuxit mycket snabbt.

Kommittén anförde ytterligare i promemorian, att investeringsbehoven

i sjukvårdsorganisationen måste i görligaste mån begränsas. Vidare måste

provinsialläkarnas funktioner inom allmän hälsovård och socialmedicin

tillgodoses bättre än som kunde ske med rådande arbetsbelastning för

provinsialläkarna. Flera av dessa funktioner vore av sådan karaktär, att

de icke lämpligen borde övertagas av en lasarettsansluten organisation. I

stora delar av Norrland vore det redan av avståndsskäl olämpligt att bygga

en organisation enbart på lasaretten. Däremot borde man låta lasarettsvården

och provinsialläkarvården närma sig varandra organisatoriskt, systematisk

arbeta bort onödiga skiljemurar mellan sjukhus- och tjänsteläkarkårerna

och efterhand åstadkomma en integration dem emellan.

Av tidigare redogörelse framgår, att i en reservation till kommitténs

förslag professorn Gunnar Biörck ifrågasatt möjligheten och lämpligheten

att i alla delar av landet lita till en organisation av det nuvarande

provinsialläkarväsendets form.

Remissyttrandena

Frågan om behovet av en lokal tjänsteläkarorganisation av samma typ

som den nuvarande provinsialläkarorganisationen beröres direkt endast

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

av några få remissinstanser. I de talrika yttranden, vilka tillstyrker en

utbyggnad av tjänsteläkarkåren, förutsattes givetvis behövligheten av en

sådan organisation.

Förste provinsialläkaren i Stockholms län uttalar, att det vore olyckligt,

om tjänsteläkarinstitutionen raserades och ersattes med praktikerverksamhet

samt från sjukhusen dirigerad öppen vård.

Svensk sjuksköterskeförening ser i tjänsteläkarorganisationens bibehållande

en nödvändig förutsättning för att för landets olika delar trygga

en nöjaktig tillgång till effektiv hälsovård och sjukvård.

Några remissinstanser anser, att nuvarande organisation kan behöva

modifieras. Sålunda yttrar Örebro läns landstings förvaltningsutskott, att

utskottet blivit alltmer tveksamt om lämpligheten att behålla provinsialläkarorganisationen

i nuvarande utformning. Landstingen bör lämnas

frihet att tillgodose behovet av öppen läkarvård antingen genom utbyggnad

av de öppna mottagningarna vid lasaretten eller genom inrättande

av distriktsläkartjänster. Sjukvårdsorganisationen bör så utformas, att till

en gemensam anläggning kan knytas såväl allmänpraktiker som specialister.

Lämpliga lokaler, god teknisk utrustning och lämpliga hjälpkrafter

bör finnas, så att läkarna kan konkurrera med sjukhusens öppna mottagningar.

Utskottet anser mera radikala och långt syftande förändringar

än kommitténs förslag vara påkallade. Kommitténs förslag bör därför

överarbetas.

Enligt Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott behöver organisationen

för öppen vård icke nödvändigtvis baseras på den nuvarande

tjänsteläkarorganisationen utan bör kunna tillåtas att av landstingen fritt

organiseras upp enligt föreliggande behov.

Det av reservanten Biörck framförda förslaget om framskjutna sjukhusenheter

understödes av medicinska fakulteten i Lund.

Medicinska fakulteten i Uppsala, som anser extraordinära åtgärder

nödvändiga för att få de svårbesatta provinsialläkardistrikten i de nordligaste

delarna av landet besatta, uttalar, att det även är möjligt, att lösningen

för dessa områden måste sökas efter andra linjer, t. ex. med ambulerande

läkare eller läkargrupper arbetande från sjukhus eller större

flerläkarstationer.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län avstyrker reservationens förslag

såsom synnerligen orealistiskt.

2. Huvudmannaskapet

Kommittén

Kommittén lämnar för sitt förslag om huvudmannaskapets

överförande till landstingen motivering av i huvudsak följande

innehåll (betänkandet s. 26—28, 40—42, 104, 369—378).

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

Den tidigare gränsdragningen mellan landstingens hälso- och sjukvårdsverksamhet,

å ena, samt tjänsteläkarnas uppgifter inom hälsovård och

öppen sjukvård, å andra sidan, har under utvecklingens gång kommit att

te sig allt mindre självklar och rationell. Vid sjukhusen bedrives numera

öppen kurativ vård i betydande omfattning. Inom den förebyggande vården,

t. ex. förebyggande mödra- och barnavård, delas läkaruppgifterna i

stor utsträckning mellan tjänsteläkarna och sjukhusens specialister. Tjänsteläkarna

har numera att i såväl den kurativa som den förebyggande vården

samarbeta med distriktssköterskor, dispensärsköterskor och distriktsbarnmorskor

m. fl., vilka är anställda hos landstingen. Härjämte är landstingen

på väg att inom och utanför sjukhusen bygga ut verksamhet för

eftervård och rehabilitering. På alla dessa områden föreligger ett alltmer

påtagligt behov av samordning.

Vad särskilt beträffar den öppna sjukvården har bedrivandet av sådan

vård vid sjukhusen visserligen medfört betydande fördelar. Läkarna

har till sitt förfogande fått goda personella och tekniska resurser. De underordnade

läkarnas deltagande i den öppna vården ger dem ett värdefullt

tillskott till utbildningen och ökade inkomster. För allmänheten har

behovet av specialistvård blivit bättre tillgodosett, vilket varit av särskilt

stor betydelse i landsdelar, där tillgången till privatpraktiserande specialister

är knapp. Ekonomiskt ställer sig vården vid sjukhus fördelaktig

för patienterna, särskilt i de tätorter, där annan taxebunden vård ej finnes

att tillgå. Ur huvudmännens och de inneliggande patienternas synpunkt

är det värdefullt, att läkarna finns disponibla på sjukhuset hela

dagen. Vidare kan många sjukdomsfall, som eljest måhända skulle ansetts

kräva för samhället dyrbar sluten vård, i stället bli föremål för observation

och behandling vid den öppna mottagningen.

Denna utveckling har emellertid även medfört olägenheter. Den öppna

lasarettsvården har kommit att belastas med fall, som icke behöver lasarettens

specialistvård eller som endast delvis, t. ex. beträffande analyser eller

förstabesök, kräver sjukhusresurser men i övrigt kan behandlas utanför

sjukhus. Den öppna lasarettsvården kan även i viss mån inkräkta på den

slutna vården, i varje fall såtillvida att patienter, som dras till lasaretten

med deras bättre resurser, inte sällan läggs in för undersökning eller behandling,

ehuru något rent medicinskt behov av sluten vård icke föreligger;

de tages in t. ex. därför att de har långt till hemorten och att det

icke finns någon utvecklad hemsjukvård eller tillräckliga öppnavårdsresurser

i närheten av hemmet. Härigenom och på grund av det starka efterfrågetrycket

på de öppna avdelningarna blir specialistvården mera svårtillgänglig

för sådana patienter, som verkligen kräver dylik vård, än vad

den eljest behövde.

Vissa nya behandlingsmetoder, framförallt inom kemoterapien, bidrager

till att många fall, som tidigare måst intagas på sjukhus, nu kan vår
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

das i hemmen, varvid behandling enligt läkares föreskrift kan meddelas

av distriktssköterska. En kvantitativt och kvalitativt förstärkt läkarvård

utanför sjukhus bör också kunna taga hand om mera komplicerade

fall än som med hittillsvarande resurser varit möjligt. Eftervård av sjukhusfall

skulle många gånger kunna övertagas av läkare och personal utanför

sjukhus. En läkare utanför sjukhus har ofta större möjligheter än

en specialist att vinna en helhetsuppfattning av patienten och att ge en

med hänsyn härtill lämplig vård.

Det är oekonomiskt och irrationellt, att sjukhusens specialister samt

sjukhusens diagnostiska och övriga resurser i sådan utsträckning som förekommer

anlitas för fall, som borde kunna tagas om hand av tjänsteläkare

och andra läkare utanför sjukhus, överbelastningen medför krav

på stora investeringar.

För att råda bot på angivna olägenheter erfordras enligt kommittén

organiserade åtgärder för ett mera intimt samarbete och en mera rationell

arbetsfördelning mellan sjukhusen och den öppna sjukvården utanför

sjukhus. Samordning behövs även i övrigt inom området för landstingens

och tjänsteläkarorganisationens verksamhet för sjukvård och förebyggande

vård.

Vad angår möjligheterna att få till stånd en mera rationell arbetsfördelning

mellan sjukhusvård och öppen sjukvård utanför sjukhus berör

kommittén frågan om remisstvång för erhållande av vård å sjukhus. Kommittén,

som avser att i ett följande betänkande upptaga denna fråga, gar

emellertid i detta sammanhang icke närmare in härpå. Kommittén har i

det framlagda betänkandet i huvudsak inskränkt sig till att behandla de

grundläggande förutsättningarna för att sjukhusens specialistvård skall

kunna reserveras för fall, där den verkligen erfordras. En sådan förutsättning

är enligt kommitténs mening, att vården utanför sjukhus utbygges.

En annan förutsättning anser kommittén vara att ett enhetligt

huvudmannaskap införes. I praktiken kan härvid endast det alternativet

ifrågakomma, att landstingen övertager ansvaret för öppnavårdsorganisationen

utanför sjukhus.

Erfarenheten har visat, att det utan enhetlighet i ledningen är ytterst

vanskligt att få till stånd en rationell samdimensionering mellan olika

grenar av kroppssjukvården. Varje gång utbyggnadsbehov föreligger inom

de olika vårdformerna inom ett sjukvårdsområde, gäller det att från synpunkten

av de medicinska behovens olika intensitet i skilda fall och med

hänsyn till sjuk vårdsorganisatoriska och samhällsekonomiska synpunkter

liksom till allmänhetens bekvämlighet avgöra, vilken fördelning av

tillgängliga resurser, som är mest ändamålsenlig. Härvid skall också beaktas

vilka resurser, som finns eller som kan förväntas komma till stånd

utöver den av det allmänna organiserade vården. En sådan avvägning

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

måste i praktiken ställa sig synnerligen svår, när prövningen får gå helt

olika vägar beroende på vem som är huvudman för verksamheten. Även

i fråga om förläggningen av olika slag av sjukvårdsenheter i förhållande

till varandra måste det enligt kommittén vid ett enhetligt huvudmannaskap

vara väsentligt lättare att få till stånd en rationell ordning. Utsikterna

att maximalt utnyttja samarbetsmöjligheterna mellan sjukhus- och

tjänsteläkare bör kunna bli avsevärt större vid enhetligt än vid delat huvudmannaskap.

Sjukhusen bör på olika sätt kunna medverka i arbetet

utanför sjukhus, och sjukhusläkarna skulle ha gagn av att vinna erfarenhet

av öppen vård. Läkarna utanför sjukhus har behov av att under

periodiska tjänstgöringar å sjukhus återuppliva kontakten med det kliniska

arbetet. Arbetskonferenser mellan de olika läkarkategorierna behöver

förekomma oftare än som sker. Det gäller överhuvudtaget att bryta

onödiga skiljemurar mellan kårerna och få till stånd en integration emellan

dem. En sådan utveckling främjas enligt kommitténs förmenande i

hög grad av ett gemensamt huvudmannaskap.

Såsom ett skäl att överföra huvudmannaskapet till landstingen anföres

vidare, att det inom de vårdområden där staten har ansvaret ofta visat

sig svårare att undgå allvarliga eftersläpningar än inom de områden

där landstingen är huvudmän. Det beror på att landstingen har närmare

till behoven och problemen ute på fältet och att större delen av deras verksamhet

avser sjukvården. I den statliga verksamheten däremot har ett

behov av att bygga ut tjänsteläkarverksamheten i ett landstingsområde

svårt att konkurrera med alla andra olikartade anspråk. Det är vidare

svårt för en central ledning att snabbt och elastiskt anpassa verksamheten

efter växlingar i behovet. Landstingen, som redan nu utövar huvudmannaskapet

för den allra största delen av kroppssjukvården, har visat

sig väl skickade för denna uppgift.

En anledning för landstingen att övertaga huvudmannaskapet är, att

de genom en tillräcklig förstärkning av tjänsteläkarverksamheten kan

tillgodogöra sig en inbesparing av utbyggnadsbehov på sjukhussidan.

Kommittén upptager härefter spörsmålet om huvudmannaskap sreformens

avgränsning (s. 378—387). Reformen avses enligt

förslaget icke skola omfatta de kommunalläkare, som i första hand erfordras

för omgivning shygien och annan allmän hälsovård. Däremot skall

den inbegripa övriga kommunalläkare, d. v. s. de kommunalläkare som

väsentligen ägnar sig åt sjukvård. Då kommittén icke räknar med att

landstingen skulle betinga sig någon ersättning från vare sig staten eller

städerna för de kommunalläkare, som överföres till landstingstjänst, skulle

för de städer och andra kommuner, som berörs av reformen, en besparing

uppkomma. Något tvång för dem att avveckla kommunalläkartjänster,

som blir lediga, skall dock icke föreligga. Vill en kommun behålla en väsentligen

för öppen vård avsedd kommunalläkartjänst, föreligger inget skäl

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

att hindra den. Landstinget får i sådant fall vid dimensioneringen av sin

öppna vård ta hänsyn härtill.

På samma sätt som andra tjänsteläkare skall, enligt vad kommittén

förutsätter, de tjänsteläkare, som arbetar i sådana stadsdistrikt, där det

inte finns särskilda stadsläkare för uppgiften, ägna viss del av sin tid åt

omgivningshygienisk tillsyn o. d.

Såsom särskild motivering för huvudmannaskapsreformen i vad avser

kommunalläkare, anför kommittén till en början, att allmänna läkarinstruktionen

saknar föreskrift om hur hälso- och sjukvården skall ombesörjas

i det fall, att en stad underlåter att tillsätta en inrättad tjänst

som stadsläkare. Då skyldighet för stad att hålla stadsläkare icke föreligger,

har i vissa fall uppkommit långvariga vakanser på stadsläkartjänster.

Härvid har det blivit en extra hård press på lasarettens öppna vård;

i en del fall har även provinsialläkare fått en ökad belastning.

Kommittén framhåller vidare, att även befolkningen i städer och stadsliknande

samhällen allmänt bör ha tillgång till taxebunden vård och detta

också utanför sjukhus.

Många av de kommunalläkare i landstingsområdena, vilka huvudsakligen

ägnar sig åt öppen vård, arbetar till stor del som privatpraktiker.

Av en av kommittén gjord undersökning framgår, att för 49 av 86 kommunalläkare

med minst 100 konsultationer under veckan den 8—14 december

1955 mindre än en fjärdedel av konsultationerna avsåg socialvårdsfall

eller andra fall, för vilka arvode fick utgå efter högst sjukkassetaxa

(tabell å s. 236).

Det skäl för anställning av särskilda kommunalläkare på orter inom

landstingsområdena, som tidigare flerstädes legat i behovet att stödja privatpraktiserande

verksamhet, anser kommittén i hög grad ha förlorat i

betydelse genom sjukförsäkringsreformen, som medfört att den totala

läkarvårdsersättning, som betalas av sjukkassor, ökat från 46 milj. kronor

år 1954 till cirka 135 milj. kronor år 1957. I den mån, såsom kommittén

förutsätter, verksamma åtgärder vidtages för att mildra läkarbristen,

hör det ytterligare tjäna till att säkerställa tillgången på privatpraktiker.

Även behovet att inom ramen för kommunalläkarväsendet ha

speciella föranstaltningar för socialvårdsfall — vilka dock tar en mycket

obetydlig del av kommunalläkarnas tid i anspråk — måste starkt

minska i betydelse på grund av sjukförsäkringsreformen.

Kommittén påpekar, att det väsentliga motiv av mera allmän betydelse,

som finns kvar för att för sjukvården inom landstingsområdena vidmakthålla

en kommunalläkarinstitution, ligger i jourtjänstskyldigheten.

Härtill kommer bl. a. viss intygsgivning samt en del uppgifter tillhörande

social- och rättsmedicin, epidemivård m. m.

Kommittén anser emellertid, att en separat tjänsteläkarkår för ifrågavarande

samhällen icke är behövlig, och anför härom.

5 ■—- Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. 181

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

När det gäller att tillgodose behovet av taxebunden öppen vård genom

tjänsteläkare med jourtjänstskyldighet, måste det innebära en onödig komplikation,

om det finns två grupper av tjänsteläkare, som arbetar under

olika villkor och under olika huvudmän. Om en huvudmannaskapsreform

för provinsialläkare förbindes med en ökning av tjänsteläkarkåren

och en successiv anknytning av en stor del av tjänsteläkarna till två- och

flerläkarstationer, kommer det att framstå såsom ändamålsenligt att även

ta in kommunalläkare med huvudsakligen sjukvårdande uppgifter i samma

organisation. Det kan t. ex. i åtskilliga fall underlätta en fördelning av

jourtjänsten, vilket bör bli till båtnad för alla parter. När en provinsialläkare

och en kommunalläkare har sin mottagning i samma samhälle,

kan det vidare ofta visa sig lämpligt att de också anknytes till samma

läkarstation, som då t. ex. kan vara avsedd för dels en mindre stad och

dels ett kringliggande landsbygdsområde. En sådan ordning blir väsentligt

underlättad, om de sorterar under samma huvudman och arbetar under

samma villkor.

Kommittén framhåller slutligen, att det inte sällan framträtt motsättningar,

när det gällt att utnyttja kommunalläkarinstitutionen för ändamål

inom den förebyggande mödra- och barnavården, epidemivården och

dispensärvården. Särskilt med hänsyn till det starka behovet av fortsatt

utveckling i fråga om förebyggande insatser är det enligt kommitténs

uppfattning angeläget, att det inte skall föreligga några hinder för att,

där så erfordras, kunna utnyttja tjänsteläkarinstitutionen i dess helhet

för detta ändamål. Även detta talar för att organisationen bör bli enhet
lig
Kommittén

anser det. naturligt, att skolhälsovården skall omfattas av

huvudmannaskapsreformen. Kommittén kan icke finna några skäl för

att landstingen skall ha ansvaret för förebyggande vård av spädbarn och

småbarn men primärkommunerna ansvaret för skolbarnen, överförandet

torde dock lämpligen kunna begränsas till de skolformer, som kommer

under länsskolnämnderna. På landsbygden uppehälles skolläkarbefattningarna

i regel (nästan 100-procentigt) av vederbörande provinsialläkare.

Om landstingen får hand om skolhälsovården, kommer liksom i

regel nu samma läkare att få ombesörja vården av såväl barnen i förskoleåldern

som skolbarnen. Landstingen förfogar också i stort sett över

de specialistvårdsresurser, som kan erfordras.

Huvudmannaskapsreformen skall enligt vad kommittén framhåller icke

medföra, att skolöverläkaren, som fortfarande bör vara anknuten till skolöverstyrelsen,

kommer att få mindre inflytande. Såsom nu bör han ha

den högsta tillsynen över skolhälsovården i den mån denna icke för vissa

skolformer bör tillkomma en särskild skolöverläkare i överstyrelsen för

yrkesutbildning.

Kommittén tar vidare upp frågan om tillsättningen av tjänsteläkare

(s. 387—388). Kommittén anser, att en huvudmannaskapsreform

icke bör föranleda annan väsentlig ändring i gällande tillsättnings
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

förfarande än att även vederbörande landsting skall beredas tillfälle att

avge förord. Liksom hittills skall sålunda medicinalstyrelsen upprätta förslag

upptagande de tre mest meriterade sökandena. Sedan landstinget beretts

tillfälle att avge förord för en av dessa tre sökande, vidarebefordras

ärendet till Kungl. Maj:t med angivande av vilken sökande som förordas

av dels medicinalstyrelsen och dels landstinget.

Såsom skäl för den nuvarande ordningens bibehållande anför kommittén.

För en bedömning av sökandes meriter erfordras i första hand medicinsk

sakkunskap. Tjänsteläkare skall även framdeles utöva funktioner

inom omgivningshygien och annan sådan allmän hälsovård, över vilken

erfordras en statlig tillsyn. Även vad gäller lasarettsläkare tillämpas för

övrigt ett liknande utnämningsförfarande.

Dessutom har medicinalstyrelsen att vaka över att ojämnheter i tillgången

på tjänsteläkare i största möjliga grad motverkas. Detta betyder

bl. a., att principen om dubbla tjänsteår smeriter för vissa distrikt i Norrland

måste kunna upprätthållas, och att det medinflytande, som landstingen

kan utöva på tillsättningsförfarandet, sålunda icke äventyrar denna

princip och inte heller eljest vållar hinder för läkares transport från ett

sjukvårdsområde till ett annat.

Beträffande finansieringen av en landstingskommunal

tjänsteläkarorganisation (s. 388—393) uttalar kommittén,

såsom förut nämnts, att den förutsätter, att landstingen icke erhåller

ersättning från vare sig staten eller primärkommunerna för den kostnadsökning,

som vållas landstingen genom att kommunalläkartjänster

överföres i landstingsregi. Däremot är det enligt kommitténs mening naturligt,

att landstingen i huvudsak icke vill genom huvudmannaskapsreformen

utsättas för en tyngre finansiell belastning än om provinsialläkarväsendet

fortfarande drivits i statlig regi. Det betyder bl. a., att de vill

ha bidrag även till kostnadsökningen i anledning av en utbyggnad. Staten

å sin sida måste bl. a. ha det intresset, att det inte uppstår någon ny anledning

till automatiska statsutgiftsökningar, som staten icke kan utöva

inflytande över. Utbyggnaden bör därför ske enligt planer som göres upp

landstingsvis men vid vilkas fastställande statliga organ medverkar.

Kommittén framhåller vidare, att, om statsbidraget skulle direkt baseras

på kostnaden och kostnadsutvecklingen för den del av tjänsteläkarorganisationen,

som motsvarar nuvarande provinsialläkarverksamhet, en

utveckling av tjänsteläkarverksamheten alltid komme att framstå såsom

ekonomiskt fördelaktig för ett landsting i jämförelse med en alternativ

utbyggnad av sjukhusvården. Avvägningen mellan olika alternativ bör

emellertid icke störas genom en olikhet i statsbidragens utformning i skilda

fall.

Såsom en annan möjlighet att utforma statsbidraget nämner kommittén,

att bidraget skulle kunna bestämmas på grundval av relationen mel
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

lan provinsialläkarkostnaden och landstingets nettoutgifter för den somatiska

sjukvårdsdriften sådan denna relation tedde sig omedelbart innan

ändringen i huvudmannaskap kommer till stånd. Det mest rationella skulle

vara, om statsbidraget till en landstingens tjänsteläkarorganisation kunde

inarbetas i ett allmänt statsbidrag avseende all somatisk vård. En utredning

härom måste dock omfatta även de landstingsfria städernas problem

och skulle draga lång tid. Kommittén har gjort vissa beräkningar för att

visa till vilka resultat de angivna statsbidragsalternativen skulle leda (tabell

å s. 391).

I enlighet med givna underhandsdirektiv har kommittén icke framlagt

något slutgiltigt förslag angående statsbidragssystemet.

Kommittén gör i annat sammanhang (s. 346) ett uttalande om kostnaderna

för tjänsteläkarbostäder. Enligt kommittén får det förutsättas, att

primärkommunernas möjlighet att, där behov föreligger, medverka till

lösningen av tjänsteläkarnas bostadsfråga blir större, när stat och landsting

på sätt kommittén föreslår svarar för en väsentlig upprustning av

tjänsteläkarmottagningarna. Om landstingen i vissa fall hjälper till, bör

detta enligt kommittén icke föranleda några statsbidrag.

Eu huvudmannaskapsreform kan, enligt vad kommittén framhåller, g enomföras

endast successivt (s. 393—410) under en övergångstid,

som i många fall kan bli lång. Provinsialläkarna är tillsatta medelst

fullmakt och har sålunda grundlagsenlig rätt att sitta kvar på sina

tjänster till pensionsåldern.

Kommittén upplyser, att svenska provinsialläkarföreningen i början av

år 1955 gjorde en förfrågan hos provinsialläkarna om deras inställning

till en huvudmannaskapsändring, varvid föreningens styrelse i sin skrivelse

till läkarna framförde viss kritik mot tanken. Av 473 tillfrågade läkare

lämnade 369 svar med eller utan motivering. Endast 16 tillstyrkte

överflyttning av huvudmannaskapet, 4 förklarade sig icke intaga någon

bestämd ståndpunkt och 349 avstyrkte. Kommittén har själv genom en

enkät år 1955 inhämtat uppgifter om kommunalläkarnas uppfattning (tabell

å s. 394). Av 123 svarande ansåg 37, att en huvudmannaskapsändring

skulle vara till nackdel för städerna, 53 bedömde en ändring såsom fördelaktig,

16 fann fördelar och nackdelar väga ungefär lika eller ingen

väsentlig skillnad föreligga, medan 17 svarade »vet ej».

Vad beträffar de skäl, som anfördes av de negativt inställda läkarna,

uttalades från provinsialläkarhåll motvilja mot att komma i beroendeställning

till landstingen. Härvid skulle bl. a. objektiviteten vid tjänstetillsättningen

äventyras, och risk förelåge för inblandning i rent medicinska

frågor. Mellan landstingen skulle kunna uppstå en för hälso- och

sjukvården mindre lycklig konkurrens, när det gällde att få provinsialläkartjänsterna

besatta. Rekryteringen till banan, särskilt till tjänsterna

i Norrland, och förflyttning mellan olika huvudmannaområden skulle

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

försvåras. Ytterligare befarades en försämring i anställningsvillkoren. Från

kommunalläkarsidan sades bl. a., att den nya organisationen skulle bli

mera tungrodd, t. ex. beträffande jourtjänsten, att samarbetet med de kommunala

myndigheterna skulle försämras, att landstingen icke hade tillräcklig

lokalkännedom och vore alltför sjukhussinnade samt att taxebundenheten

vore svår att acceptera.

Kommittén påpekar, att enligt en verkställd undersökning, avseende

100 städer och samhällen, hade 29 städer i sin stadsläkarinstruktion en

klausul av innehåll, att huvudmannen ägde påfordra att, då statsmakternas

blivande beslut i fråga om de civila tjänsteläkarnas ställning i städerna

trätt i kraft, stadsläkaren skulle omfattas av de av statsmakterna

sålunda fastställda bestämmelserna.

Kommittén har slutligen redogjort för och kommenterat innehållet i två

skrivelser från Sveriges läkarförbund, som kommittén mottagit. Enligt

skrivelserna ställde sig förbundet avvisande till tanken på en huvudmannaskapsändring.

Av tidigare redogörelse framgår, att i reservationer vissa av kommitténs

läkarrepresentanter på anförda skäl förklarat sig icke kunna biträda

kommittémajoritetens förslag beträffande huvudmannaskapsreformen

samt jämväl anmält vissa betänkligheter i fråga om tillsättningsförfarandet.

Remissyttrandena

Frågan om huvudmannaskapets överförande till landstingen

har utförligt behandlats i flertalet remissyttranden. Såsom framgår

av min tidigare redogörelse har ett fåtal remissinstanser ansett en dylik

överföring böra anstå, till dess att landstingen övertagit ansvaret för mentalsjukvården,

eller förordat ett uppskov med avgörandet i avbidan på ytterligare

utredning rörande bl. a. de totala sjukvårdssammanhangen samt förbättrad

tillgång på läkare in. fl. I övrigt har de flesta remissinstanserna ställt

sig i princip positiva. Beträffande det praktiska förverkligandet kommer

dock mer varierande uppfattningar till uttryck.

I princip positiva till tanken på ett överförande av huvudmannaskapet

ställer sig medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen,

statskontoret, statens organisationsnämnd, medicinska fakulteten

i Uppsala, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,

Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens samt Norrbottens län,

förste provinsialläkarna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar,

Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs,

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

Jämtlands och Norrbottens län, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, svenska sjukkasseförbundet,

förvaltningsutskotten i samtliga läns landsting utom Malmöhus och

Värmlands samt svenska kommunalarbetareförbundet.

Ur de anförda motiveringarna må följande återges. Av de statliga myndigheterna

yttrar medicinalstyrelsen, att fördelarna av ett enhetligt huvudmannaskap

på kroppssjukvårdens område kan väntas bli så stora, att

de klart överväger nackdelarna. De från läkarhåll framförda farhågorna

av olika slag är överdrivna.

Överståthållarämbetet finner det ställt utom tvivel, att ett gemensamt

huvudmannaskap bör bli till gagn för sjukvården i dess helhet. Ett enhetligt

huvudmannaskap är enligt ämbetets övertygelse förutsättningen för

att det allmännas sjukvårdsutgifter skall bli fördelade på det mest rationella

sättet.

Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län är en sammanföring synnerligen

ändamålsenlig. Länsstyrelsen åberopar i detta sammanhang, att länet har

14 sjukstugor, där poliklinisk verksamhet redan bedrives av vederbörande

provinsialläkare.

Förste provinsialläkaren i Kristianstads län anser det svårt att tänka sig

en förstärkt tjänsteläkarorganisation (lokaler, utrustning, personal m. in.)

administrerad centralt. Förste provinsialläkaren i Norrbottens län finner

det starkaste motivet i möjligheterna till en samdimensionering av olika

vårdgrenar, vilken för närvarande saknas. Den sistnämnda synpunkten

framträder även i andra yttranden, som går i positiv riktning.

Av företrädarna för landstingsintressena anser svenska landstingsförbundet

det utan vidare klart, att förutsättningarna för en samordning

mellan sjukhusens slutna och öppna vård å ena sidan och den öppna vården

utanför sjukhusen å andra sidan är bäst, om båda formerna sorterar

under samma huvudman, varvid det icke kan bli fråga om någon annan

huvudman än landstingen. Förbundets yttrande åberopas av förvaltningsutskotten

i flera landstingskommuner. Att ett enhetligt huvudmannaskap

är en nödvändig förutsättning för en tillfredsställande samdimensionering

betonas vidare av t. ex. Hallands och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott.

Det sistnämnda förvaltningsutskottet anser, att det förordade

successiva överförandet av huvudmannaskapet bör ske så snart som

möjligt och för så stora områden som möjligt på samma gång.

Även de i princip positiva remissinstanserna redovisar emellertid flera

betänkligheter mot ett omedelbart genomförande av reformen. Ävenså

framföres vissa önskemål i anslutning till förslaget. Invändningarna hänför

sig väsentligen till frågor, som berörts i föregående avsnitt, och avser

sålunda bl. a. att finansieringsfrågan skall vara klarlagd, att förfarandet

vid läkartillsättningen skall vara objektivt och ej göra läkarna landstingsbundna,

att samförstånd bör ha nåtts med läkarna samt att lands
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

tingen skall ha viss frihet att själva bestämma om organisationens utformning.

Från flera håll framhålles samtidigt, att för blivande provinsialläkare

bör föreskrivas skyldighet att övergå i landstingstjänst. Svenska landstingsförbundet

— i vars synpunkter flera förvaltningsutskott instämt —

anser, såsom förut nämnts, att samordning bäst åstadkommes genom ett

enhetligt huvudmannaskap. Enligt förbundets mening kan emellertid beslut

om huvudmannaskapets överflyttande icke fattas nu med hänsyn till

att för närvarande endast enstaka läkartjänster kan överföras. Om ett

successivt överförande skall komma till stånd, bör det omfatta hela landstingsområden.

Svenska landskommunernas förbund konstaterar, att en huvudmannaskapsreform

kräver en kostnadsuppgörelse icke blott mellan

staten och landstingen utan även mellan landstingen och primärkommunerna.

En mera tveksam hållning i huvudmannaskapsfrågan kännetecknar

yttrandet från styrelsen för statens institut för folkhälsan. Styrelsen

bedömer frågan med hänsyn till tjänsteläkarnas insatser i det omgivningshygieniska

arbetet och uttalar, att en förändring av huvudmannaskapet

kommer att inverka på kårens möjligheter att utöva tillsyn i detta hänseende.

Kommittén har ej anvisat någon lösning på detta problem. Vidare

uttalar styrelsen, att provinsialläkarens ställning som en av lokala intressen

oberoende statlig representant också i många fall varit en tillgång,

i andra fall en förutsättning för denna verksamhet.

En i huvudsak negativ inställning intager bl. a. länsstyrelserna

i Malmöhus, Hallands, Skaraborgs och Gävleborgs län. Dessa

myndigheter hänvisar väsentligen till den långa övergångstiden på grund

av läkarmotståndct och den olösta statsbidragsfrågan. Länsstyrelsen i Skaraborgs

län anser förbättrad samverkan mellan öppen och sluten vård

böra kunna ernås även utan huvudmannaskapets överflyttande. Under

anförande av liknande synpunkter intar jämväl förste provinsialläkarna

i Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,

Värmlands, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län

en avvisande hållning. Förste provinsialläkaren i Örebro län gör även

gällande, att reformen skulle medföra en nedgång av läkarnas prestanda.

Förste provinsialläkaren i Västernorrlands län anser, att antalet aspiranter

till läkartjänsterna skulle minskas med risk för ytterligare läkarbrist

i de nordligaste länen. Förste provinsialläkaren i Västerbottens län tror

icke, att man kan vänta ökad rekrytering genom reformen; den upprustning,

som nu i stor utsträckning skett genom primärkommunerna, kan

övertagas av landstingen utan att huvudmannaskapet skall gälla även

själva läkartjänsterna.

Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott (hälso- och sjukvårdsstyrelsen)

förklarar sig icke kunna förorda, att förslaget nu lägges till

grund för beslut. Styrelsen uttalar emellertid, att den har goda erfaren
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

heter av samverkan med läkare i skiftande ställningar samt givetvis anser,

att frågan om huvudmannaskapet bör följas med uppmärksamhet

och att anordningar bör vidtagas för att underlätta framtida åtgärder i

ärendet. Sålunda förordas förbehåll för ändrat huvudmannaskap i utnämningsbrev

för nya provinsialläkare.

Även i andra yttranden förordas, att huvudmannaskapets överförande

skall underlättas genom intagande av förbehåll i de provinsialläkarfullmakter,

som kommer att utfärdas.

Värmlands läns landstings förvaltningsutskott kan icke dela kommitténs

uppfattning, att den föreslagna förstärkningen måste kräva en huvudmannaskapsreform.

Utskottet åberopar härvid förhållandena inom

mentalsjukvården i länet, vilka ger klart belägg för att staten kan åstadkomma

väl så goda resultat som landstingen. En rationell arbetsfördelning

mellan sjukhus och tjänsteläkarverksamhet bör alltså väl kunna

ernås inom nuvarande organisation. Utskottet erinrar härjämte, att kommittén

icke framlagt förslag till kostnadsfördelning.

Sveriges läkarförbund anför bl. a. följande synpunkter.

Förbundet finner det icke dokumenterat, att staten har svårare att undgå

allvarliga eftersläpningar än landstingen. Förbundet finner det icke

sakna betydelse, om ansvaret för planeringen och initiativen rörande den

öppna sjukvården utanför sjukhusen åvilar en instans, som befinner sig

nära problemen, men anser detta snarast vara ett argument för att överföra

huvudmannaskapet till primärkommunerna.

Det oenhetliga huvudmannaskapet som sådant behöver icke försvåra

arbetsfördelning och samarbete mellan sjukhus och tjänsteläkare.

Det torde vara riktigt, att ett enhetligt huvudmannaskap underlättar

planeringen av sjukhusvård och tjänsteläkarverksamhet. Även efter en

huvudmannaskapsreform skulle dock kvarstå behov av översiktlig planering

och tillsyn på riksplanet i fråga om provinsialläkarnas åligganden

beträffande omgivningshygien. Då staten till betydande del skulle stå

för kostnaderna, undginge man icke att åtskilliga frågor måste behandlas

i verk, departement och riksdag. Vinsten av decentraliseringen skulle

till stor del gå förlorad, om till landstingen fördes såväl kropps- som mentalsjukvård

och öppen vård.

Reformen skulle kräva betydande organisatorisk förstärkning inom landstingen

särskilt i fråga om medicinsk expertis. För den händelse en topporganisation

icke skapas inom landstingen, skulle reformen få till konsekvens,

att provinsialläkarna komme att stå utan samlad tillsyn för de

olika verksamhetsgrenarna.

Besvärliga subordinationsproblem kan uppstå för provinsialläkarna, om

de blir underordnade landstinget i vissa frågor, medicinalstyrelsen i andra

samt i viss utsträckning primärkommuner i åter andra.

Förbundet konstaterar, att vissa landsting redan nu visat vilja och förmåga

att upprusta tjänsteläkarvården samt att systemet med vissa provinsialläkare

såsom landstingsanställda sjukstuguläkare fungerat väl.

Förbundet anser icke de administrativa tekniska fördelar, som kan vinnas

genom ett överförande, uppväga de försämringar, som förslaget kan

befaras leda till. En huvudmannaskapsreform för provinsialläkarnas del

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

bör icke övervägas förrän landstingen övertagit mentalsjukvården. Vidare

bör de fortsatta utredningarna inom ÖHS-kommittén avvaktas.

Vad angår re formens avgränsning har beträffande kommunalläkarna

olika meningar framkommit. Att reformen bör omfatta

kommunalläkare, som väsentligen sysslar med sjukvårdsuppgifter, understrykes

av bl. a. länsstyrelserna i Uppsala och Kalmar län samt förste provinsialläkarna

i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands

och Norrbottens län. Samma uppfattning torde även kunna utläsas av yttrandena

från länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Gotlands,

Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län.

Även svenska stadsförbundet uttalar sig till förmån för en överflyttning.

Förbundet anser dock, att förslaget är i viss mån oklart. I vad det

innebär att landstingens ansvar för den öppna vården skall gälla utan

någon inskränkning beträffande städerna har förbundet intet att invända.

Det bör dock överlämnas åt primärkommunerna att avgöra, huruvida de

för vissa ändamål inom socialvården önskar anställa särskilda läkare.

Tveksamma till förslaget ställer sig länsstyrelsen i Stockholms län och

förste provinsialläkaren i Gävleborgs län.

Förste provinsialläkaren i Uppsala län och Sveriges läkarförbund avstyrker

förslaget. Härvid anföres av den nämnde ämbetsläkaren, att ett

överförande av kommunalläkarna till landstingen skulle innebära en försämring

för kommunerna. Icke heller finner han sig kunna acceptera en

taxebindning för kommunalläkarna.

Sveriges läkarförbund uttalar, att ett överförande — vilket skulle innebära

en centralisering — skulle försämra kommunernas möjlighet att adekvat

sörja för sitt sjukvårdsbehov. Kommittén har åberopat sjukförsäkringsreformen

såsom skäl mot att hålla en separat tjänsteläkarkår i städer

inom landsting. Förbundet finner detta närmast vara ett argument

för att helt slopa städernas tjänsteläkarkår i den mån den icke fullgör

uppgifter inom hälsovård m. m. och i den mån ett tillräckligt antal privatpraktiker

finnes. Förbundet kan icke tillstyrka taxebindning för kommunalläkarna,

enär härigenom skulle försvåras för privatpraktiker att arbeta

sida vid sida med kommunala tjänsteläkare samt risk uppstå för

sådan anhopning av patienter hos tjänsteläkarna, att deras uppgifter inom

hälsovård och socialmedicin äventyrades.

Att skolhälsovården bör omfattas av landstingens huvudmannaskap

tillstyrkes uttryckligen av förste provinsialläkaren i Gotlands

län.

De direkta uttalanden, som i övrigt gjorts beträffande kommitténs förslag

i denna del, går i avstyrkande riktning.

Sålunda uttalar skolöverstyrelsen bl. a.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

Det framlagda förslaget skulle medföra en centralisering. Genom allmänna

skolstadgan har skolstyrelserna möjlighet att efter överenskommelse

med skolläkarna organisera skolhälsovården på det sätt, som skolstyrelserna

finner lämpligt med hänsyn till förhållandena i distrikten.

Denna möjlighet torde bli i hög grad begränsad, om landstingen övertager

skolhälsovården, och risker torde finnas att därigenom det stora intresse

som skolstyrelserna visat för skolhälsovården skulle minskas.

Överstyrelsen vill understryka, att skolhälsovården icke går att direkt

jämföra med den förebyggande barnavården. I skolhälsovården måste alla

bedömningar och åtgärder ske under hänsynstagande till barnets hela situation

i skolan, och förslag från läkarnas sida kommer därför att få återverkningar,

som berör undervisningen och till vilka lärare, skolledare och

skolstyrelser har att ta ståndpunkt.

Några olägenheter av att läkarna i skolhälsovården och vården av barn

i förskoleåldern har olika huvudmän har, såvitt överstyrelsen känner till,

icke förekommit.

Det framgår icke klart av betänkandet, huruvida en huvudmannaskapsreform

skulle innebära, att provinsialläkarna skulle åläggas att vara skolläkare.

Enligt allmänna skolstadgan skall vid tillsättandet av skolläkartjänst

den lämnas företräde, som besitter erfarenhet och skicklighet i

fråga om skolhygien och allmän hälsovård. Med hänsyn härtill anser överstyrelsen

det icke lyckligt att genom åläggande för tjänsteläkarna att vara

skolläkare binda skolstyrelserna. Med stigande läkartäthet på landsbygden

kan man antaga, att även andra läkare med högre speciell kompetens

kan vilja arbeta som skolläkare.

Överstyrelsen vill vidare fästa uppmärksamheten på, att de större kommunerna

rekommenderats att tillsätta förste skolläkare för samordning

av skolhälsovården inom kommunen. Så har också skett i åtskilliga kommuner.

Denne läkare fungerar som en kommunens förtroendeman, och ett

ändrat huvudmannaskap skulle alltså innebära att förste skolläkaren och

de övriga skolläkarna skulle få skilda huvudmän, vilket förefaller skolöverstyrelsen

mindre lämpligt.

Det bör även framhållas, att vid oförändrat huvudmannaskap landstingen

kan främja skolhälsovården genom de statliga länsskolnämnderna,

där landstinget utser fyra av sju ledamöter. Länsskolnämnderna har enligt

Kungl. Maj :ts instruktion bl. a. att främja skolväsendets utveckling,

att verka för att arbetet vid skolorna bedrives ändamålsenligt och för att

erforderlig samverkan mellan kommunerna kommer till stånd.

De specialistresurser, över vilka landstingen förfogar, torde komma att

stå till förfogande för skolornas elever, även om huvudmannaskapet icke

överföres. Lösandet av problemet torde i de flesta fall bli en samarbetsfråga

mellan skolstyrelserna och de specialister, som skolstyrelserna kan

vilja anlita.

Skolöverstyrelsen anför sammanfattningsvis, att inga vägande skäl förebragts

för antagandet, att skolhälsovårdens effektivitet skulle ökas genom

ett överförande av huvudmannaskapet. Tvärtom kan ett dylikt överförande

beräknas medföra betydande nackdelar.

Lämpligheten av skolhälsovårdens övertagande av landstingen ifrågasättes

även av svenska landstingsförbundet, som finner övervägande skäl tala

för att man icke gör någon ändring, samt förvaltningsutskotten i Blekinge,

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands

läns landsting.

En avgränsning av huvudmannaskapet till att endast gälla den sjukvårdande

verksamheten föreslås av Södermanlands läns landstings

förvaltningsutskott. Enligt utskottets mening bör den omgivningshygieniska

verksamhetens behov tillgodoses genom en särskild härför avsedd

statlig organisation.

Beträffande tillsättningen av de landstingskommunala

tj änsteläkarna anför länsstyrelserna i Gotlands och Örebro län,

att bekymren för tjänsteläkarnas oavhängighet saknar stöd i förslagets innehåll.

Svenska landstingsförbundet och flertalet förvaltningsutskott har anslutit

sig till kommitténs förslag eller lämnat det utan erinran.

Svenska stadsförbundet anser det visserligen i princip felaktigt, att annan

än huvudmannen anställer läkare för den öppna vården, men \ill icke

motsätta sig kommitténs förslag såsom en kompromiss.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och förste provinsialläkaren i Kronobergs

län finner det bästa och enklaste vara, om tillsättning sker som hittills.

Förste provinsialläkaren i Södermanlands län anser, att Kungl. Maj:t bör

tillsätta efter hörande av medicinalstyrelsen.

Enligt förste provinsialläkarna i Östergötlands och Kristianstads lan bör

landstinget avgiva yttrande och medicinalstyrelsen förord.

Sveriges läkarförbund ansluter sig till vad kommittéledamöterna Gerner

och Johansson anfört.

Några remissinstanser uttalar helt allmänt, att man bör ha ett tillsättningsförfarande,

som minskar läkarmotståndet och som icke försvårar

transportmöjligheterna. I en del yttranden framläggs detaljförslag, t. ex.

om inrättande av särskilda förordsnämnder vid landstingen.

Medicinalstyrelsen, som ställer sig tveksam till förslaget om dubbla forord,

rekommenderar alternativt samma förfarande som vid lasarettslåkartillsättning

med den kompletteringen, att länsläkaren skall obligatoriskt

deltaga i sjukvårdsstyrelsens överläggningar med rätt att få avvikande

mening antecknad till protokollet; därjämte bör medicinalstyrelsen

äga möjlighet att, då särskilda skäl därtill föranleder, i samband med

ärendets vidarebefordran till Kungl. Maj :t yttra sig i förordsfrågan. Även

förvaltningsutskotten i Stockholms och Örebro läns landsting föreslår, att

förfarandet blir i stort sett likartat med vad som gäller sjukhusens läkare.

Förste provinsialläkaren i Stockholms län finner rimligt, att förvaltningsutskottet

avger förord — efter hörande av en förordsnämnd bestående

av vissa läkare inom länet — och medicinalstyrelsen yttrande.

En än starkare ställning för landstingen förordas av Uppsala och Södermanlands

läns landstings förvaltningsutskott, som anser landstingen

böra betros med tillsättningen. Sistnämnda förvaltningsutskott uttalar yt
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

terligare, att kommitténs förslag i varje fall bör kompletteras med en be.

stämmelse, att, därest huvudmannen icke anser sig kunna avgiva förord

för någon av de å medicinalstyrelsens förslag upptagna, tjänsten skall på

nytt kungöras; det är enligt förvaltningsutskottet orimligt att påtvinga

landstinget en läkare, för vilken landstinget som arbetsgivare icke kan

hysa förtroende.

I fråga om finansieringen av en landstingskommunal

tj änsteläkarverksamhet anmäler statskontoret starka betänkligheter

mot att provinsialläkarna skulle erhålla mottagningslokaler genom

det allmännas försorg. Ämbetsverket framhåller, att avlöningssystemet för

provinsialläkarna är avvägt med hänsyn till att vederbörande läkare själv

bekostar sin mottagningslokal. Anskaffning av utrustning till tjänsteläkarmottagningarna

bör ej heller finansieras med statsmedel.

Också länsstyrelsen i Gävleborgs län har uppmärksammat avlöningssystemet.

Länsstyrelsen uttalar, att ett landstingsövertagande av lokalkostnaderna

förutsätter ändring i provinsialläkartaxan.

Om kostnaderna för de kommunalläkare, som överföres till anställning

hos landstingen, framhåller förste provinsialläkaren i Stockholms län, att,

om primärkommunerna skall avlastas från kostnaden för läkartjänster

för rena sjukvardsändamål, staten och landstingen gemensamt bör bära

kostnaden enligt samma normer som för provinsialläkarkåren. Samma uppfattning

har Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott.

Även i övrigt anger en del av landstingens förvaltningsutskott, hur de

önskar sig den ekonomiska uppgörelsen med staten. Härvid ställs bl. a.

krav på att statsbidraget icke skall fixeras till summan utan sättas i full

relation till den verkliga kostnaden, att statsbidraget skall avse icke endast

läkarlönerna utan också kostnaderna för hjälppersonal, lokaler och

utrustning, att bidrag skall utgå även för den framtida upprustningen, att

pensioneringsfrågan skall ordnas och att realvärdet av utgående bidrag bör

behållas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län finner angeläget, att man beaktar relationerna

mellan utgifter och skatteunderlag i olika län och tager hänsyn

till kostnaderna i län av olika struktur.

Beträffande kommitténs alternativa förslag, enligt vilket statsbidraget

skulle bestämmas på grundval av relationen mellan provinsialläkarkostnaden

och landstingets nettokostnad för den somatiska sjukvården, invänder

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott, att denna beräkningsmetod

är felaktig och icke ägnad att läggas till grund för statsbidragets

bestämmande.

Flera remissinstanser uttalar sig till förmån för en allmän översyn av

statsbidragen till landstingen.

Vad till sist angår kommitténs yttrande om att primärkommunerna

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

skulle kunna bidraga till kostnaderna för bostäder åt tjänsteläkare hos

landstingen, har detta föranlett gensagor från svenska stadsförbundet och

svenska landskommunernas förbund. Det förstnämnda förbundet anför, att

städernas inordnande i en tjänsteläkarorganisation under landstingens

huvudmannaskap icke bör medföra några anspråk på ekonomisk medverkan

från deras sida för anskaffning av mottagningslokaler, tjänstebostad

eller dylikt för läkarna. Nuvarande otillfredsställande anordningar med

kommunala engagemang i dessa avseenden för provinsialläkarnas vidkommande

bör enligt styrelsens mening ej bibehållas, än mindre utbyggas.

Svenska landskommunernas förbund anför.

Genom att låta huvudmannaskapet omfatta även mottagningslokaler

och i förekommande fall bostäder skulle det såvitt styrelsen kan bedöma

också vara möjligt att i större utsträckning än hittills stävja den »saxningspolitik»

mellan primärkommunerna, som provinsialläkarna för närvarande

i icke ringa utsträckning bedriver i syfte att betinga sig förmåner

av olika slag, t. ex. i fråga om bostadssubventioner. Styrelsen vill i

detta sammanhang framhålla, att styrelsen icke delar kommitténs uppfattning,

att primärkommunerna även efter en huvudmannaskapsreform

skulle vara beredda att t. o. m. i ökad utsträckning tillhandahålla bostäder

åt provinsialläkarna. Enligt styrelsens mening bör dessa läkare själva

i största möjliga utsträckning kunna ordna sin bostadsfråga inom ramen

för kommunernas normala bostadsförsörjningspolitik. Därest undantagsvis

bostäder av tjänstebostadskaraktär skall komma i fråga, bör huvudmännen,

d. v. s. landstingen, svara härför och inte primärkommunerna.

I två remissyttranden framlägges förslag om statsbidrag till

primärkommuner för tjänsteläkare. Sålunda uttalar svenska stadsförbundet,

att, i den mån anställande av kommunalläkare skall ifrågakomma

för uppgifter inom den öppna sjukvården, styrelsen förutsätter såsom

självfallet, att primärkommunerna skall ha samma statsbidragsmöjligheter

som befinnes böra erbjudas landstingen. Man torde dessutom få ifrågasätta,

om icke statsbidrag bör utgå jämväl till kostnaderna för omgivningshygieniska

och liknande uppgifter, för vilkas fullgörande kommunalläkare

anställes. Förbundets sjukvårdsdelegation anför härutöver såsom

motiv för statsbidrag, att därförutan städernas frihet att själva bestämma,

huruvida de vill behålla eller anordna en egen tjänsteläkarorganisation,

skulle bli mer eller mindre illusorisk av ekonomiska skäl.

Sveriges läkarförbund förordar likaledes — med anförande av ungefär

samma motivering som svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation —

att vid en huvudmannaskapsreform, som komrne att omfatta även kommunalläkare,

städer med egen tjänsteläkarorganisation bör få full ekonomisk

kompensation. Förbundet framhåller vidare, att i städer med mer

än 20 000 invånare tjänsteläkarna ofta fått speciella uppgifter inom bl. a.

socialvård, åldringsvård och alkoholistvård; förbundet anser icke riktigt

att i dylika fall efter en huvudmannaskapsreform staden ensam skall bekosta

dessa läkares insats.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

Kommitténs uppfattning, att huvudmannaskapsreformen endast kan g enomföras

successivt, har icke blivit bestridd i remissyttrandena.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar emellertid, att den anser övergångstiden

böra förkortas genom att tjänsterna, speciellt på landsbygden,

göres mera eftertraktade, exempelvis genom att landstingen eller kommunerna

förser distrikten med ändamålsenliga mottagningar och förstklassig

utrustning.

På några håll betonas åter, att genomförandet bör ske med försiktighet

och med hänsynstagande även till de psykologiska faktorerna.

3. Organisationens förstärkning

Kommittén

Kommittén föreslår såsom förut nämnts en förstärkning av den lokala

tjänsteläkarorganisationen. Innan en närmare redogörelse lämnas för förslagen

torde böra beröras vissa av kommittén påtalade brister inom

den nuvarande provinsialläkarorganisationen (betänkandet

s. 29—30, 224—231).

Kommittén framhåller, att flertalet provinsialläkare är synnerligen arbetstyngda.

Utöver arbetet i det egna distriktet måste de dessutom ofta

åtaga sig förordnanden i granndistrikt, t. ex. på grund av vakanser eller

för att möjliggöra semester för granndistriktsläkare. Enligt enkätuppgifter,

vilka lämnats i augusti—september 1957, hade endast 7 procent av

provinsialläkarna mindre än 270 praktikdagar per år, mer än hälften (56

procent) arbetade 300 dagar eller däröver och nära 9 procent minst 330

dagar. Det höga antalet praktikdagar förklaras delvis av jourtjänsten,

som i hög grad begränsar söndagsledigheten. Kommunalläkarna redovisade

i genomsnitt ett lägre antal praktikdagar men var dock även de arbetstyngda.

Enkäten omfattade icke Stockholm.

Vid enkäten uppgav trots angivna förhållanden vissa provinsialläkare,

att de både kunde och ville åtaga sig ytterligare konsultationer.

Vidare påpekar kommittén, att för många unga läkare sjukhuskarriären

framstår som mer lockande än provinsialläkarbanan. Den praktiska utbildningen

både före och efter legitimationen är i de flesta fall uteslutande

sjukhusinriktad. Sjukhusarbetet ger möjligheter till vetenskapligt arbete

och till erhållande av specialistkompetens. Läkaren har i sjukhusarbetet

resurser av alla slag att förfoga över samt tillgång till råd och ledning från

äldre kolleger, som representerar olika specialiteter. Även yngre underläkare

får för sin medverkan i den öppna vården uppbära ersättning enligt

den s. k. lasarettsläkartaxan. För utnyttjandet av sjukhusets alla materiella

och personella resurser behöver han endast erlägga återbäring till huvudmannen

med en krona per besök. Underläkare har numera rätt till ålders
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

pension. Karriärmöjligheterna på sjukhusen är dessutom — på grund av

vakanser m. m. — goda.

I motsats härtill är provinsialläkaren ofta medicinskt isolerad. Han får

själv till stor del svara för att han får lämpliga arbetsbetingelser i sin

praktik. I ett betydande antal fall är mottagningslokalerna för små eller

olämpligt anordnade för att bereda plats för sådan arbetshjälp och utrustning,

som han skulle kunna behöva. Om också flertalet provinsialläkare

icke i första hand klagar över inkomsten, så kan de ändå känna sig

irriterade av att till och med sådana yngre läkare vid lasarett, som ännu

icke är fullt kompetenta att erhålla ordinarie tjänst såsom provinsialläkare,

i sitt arbete i öppen lasarettsvård erhåller ersättning efter en taxa, som enligt

vad kommittén uttalar i genomsnitt ligger omkring 46 procent högre

än provinsialläkartaxan. Likaledes inverkar andra omständigheter, som

är gemensamma för alla som har sin verksamhet förlagd till landsbygd och

småsamhällen —- icke minst att högre utbildning för barn ofta ej kan erhållas

på hemorten. Kommittén betonar, att åtskilliga av de angivna olägenheterna

skärpts genom bristen på läkare inom organisationen, vilket förhållande

i sin tur ytterligare minskat banans attraktivitet.

Vad härefter angår kommitténs förslag till åtgärder för att komma tillrätta

med de påtalade bristerna avser dessa bl. a. dimensioneringen

av tjänsteläkarorganisationen (s. 308—317).

Kommittén gör en beräkning av utbyggnadsbehovet för de närmaste tio

åren. Beräkningen är icke avsedd att vara bindande, utan kommitténs mening

är, att utbyggnaden efter huvudmannaskapsreformens genomförande

skall komma till stånd genom en landstingsvis verkställd planering, som

utföres under samverkan mellan vederbörande landsting samt medicinalstyrelsen

och dess länsrepresentant länsläkaren. Denna planering skall resultera

i stomplaner för hela sjukvården, avseende bl. a. distriktsindelningen

och antalet läkarstationer av olika slag m. m. Fullständig uniformitet i organisationsplanerna

skall dock enligt vad kommittén framhåller icke eftersträvas,

utan de enskilda landstingen bör få frihet att rätta organisationen

efter olikheter i fråga om lokala förutsättningar och behov samt i rimlig

utsträckning pröva skilda organisationsuppslag.

Förstärkningen av den öppna vården utanför sjukhus bör enligt kommitténs

mening tillgodoses genom en utveckling av både tjänsteläkar- och privatpraktikerverksamhet.

Då det är helt orealistiskt att föreställa sig, att de

stora lokala och regionala ojämnheter i privatpraktikernas fördelning, som

belysts i tidigare sammanhang, i framtiden kommer att försvinna, är det

emellertid oundgängligt, att tjänsteläkarverksamheten får expandera kraftigt.

För att ett fritt konsumtionsval skall åstadkommas bör också i städer

och även vad gäller läkarvård utanför sjukhus finnas möjlighet att välja

mellan taxebunden och icke taxebunden vård. En av förutsättningarna för

alt den öppna vården utanför sjukhus skall bli tillräckligt konkurrenskraf
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

tig för att hålla tillbaka ökningen i efterfrågan på öppen specialistvård vid

lasaretten ligger enligt kommittén i att denna öppna vård utanför sjukhus

överallt erbjuder även ett taxebundet alternativ, som är tillräckligt dimensionerat.

Kommittén prövar härefter olika utgångspunkter för beräkningen av

antalet erforderliga tjänsteläkare. Om konsultationsantalet på landsbygden

och i småsamhällena skulle föras upp till samma relativa nivå som i storstäderna,

skulle härför fordras bortåt 600 nya tjänster för den del av organisationen,

som motsvarar de nuvarande provinsialläkarna. Man kan vidare

göra vissa jämförelser med ökningen av antalet lasarettsläkartjänster.

Ett av de viktigaste motiven för tjänsteläkarorganisationens förstärkning

är, att en ökad andel av den totala öppnavårdsvolymen skall kunna tas om

hand av läkare utanför sjukhus. Det kunde därför förefalla, som om tjänsteläkarkåren

borde byggas ut i en takt, som minst motsvarar den aktuella

tillväxtbenägenhet, vilken iakttagits beträffande lasarettens läkarkår. Detta

skulle innebära en ökning med mer än 80 procent per årtionde. Sådana

höga dimensioneringsalternativ som de nämnda får emellertid enligt kommitténs

mening omedelbart lämnas åsido, då det redan från början är klart,

att en så omfattande utbyggnad icke kan åstadkommas på tio år.

Å andra sidan anser kommittén det kravet rimligen böra ställas, att ökningen

i antalet tjänsteläkarbefattningar skall vara procentuellt minst lika

stor som den procentuella ökningen av hela läkarkåren. Denna ökning uppskattar

kommittén för det närmaste årtiondet till i varje fall 40 procent.

Räknat efter 750 tjänsteläkarbefattningar (drygt 600 provinsialläkare- och

nära 150 kommunalläkartjänster, som här är i fråga) skulle det betyda

300 nya tjänster. Detta alternativ betecknar kommittén såsom synnerligen

måttligt. Det förefaller föga sannolikt, att det kan räcka för att mera avsevärt

minska skillnaden mellan land och stad i fråga om sjukvårdskonsumtion

per invånare. Inte heller synes det kommittén antagligt, att det kan

tillgodose önskemålet om att arbetsfördelningen mellan sjukhus och tjänsteläkare

skall förskjutas på sådant sätt, att tjänsteläkarna får hand om en

väsentligt ökad andel av vårdvolymen; däremot kan det åtminstone hämma

en fortsatt förskjutning i motsatt riktning.

Kommittén framhåller, att de angivna siffrorna avser antalet tjänster.

Med beaktande av vakanserna bör antalet läkare ökas med 400. Under den

tidigare delen av tioårsperioden bör i första hand vakansproblemet bemästras.

Särskilt under de första åren bör utbyggnaden framför allt avse Norrland

samt de delar av Göta- och Svealand, som icke ligger i närheten av

städer med relativt god läkartillgång.

Kommittén ingår vidare på frågan om åtgärder för att stärka

tjänsteläkarbanans relativa konkurrenskraft och

höja tjänsteläkarorganisationens effektivitet (s. 326_

350). Kommittén framhåller, att en förbättring i förhållandet mellan total

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungi. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

tillgång och total efterfrågan på läkare är grundläggande för möjligheterna

att lätta tjänsteläkarnas arbetsbörda och därmed höja banans attraktivitet.

Vid sidan därav är det emellertid oundgängligt att vidtaga andra åtgärder

i samma syfte. Åtskilliga av dessa åtgärder skall därjämte bidraga till att

höja organisationens effektivitet. Kommittén upptager i betänkandet frågor

om lokaler, arbetshjälp och utrustning.

Av vissa av kommittén åren 1955 och 1957 inhämtade uppgifter angående

tjänsteläkarnas mottag ning slokaler (tabeller å s. 327 och 330) framgår, att

av 423 provinsialläkarmottagningar 196 hade en golvyta understigande 90

kvm och 307 en yta understigande 115 kvm. Det normalförslag till enläkarmottagning,

som kommittén presenterar, mäter omkring 115 kvm. Av 149

kommunalläkarmottagningar hade 81 en yta understigande 90 kvm, medan

124 var mindre än 115 kvm. Av mottagningslokalerna för provinsialläkare

var 322 tillhandahållna av lokala myndigheter. I allmänhet var mottagningshyran

starkt subventionerad.

Enligt en av kommittén år 1957 verkställd enkät (tabell å s. 330) sysselsattes

å 539 provinsial- och 158 kommunalläkarmottagningar sammanlagt

470 heltids- och 266 deltidsarbetande medhjälpare (sjuksköterskor, mottagningsbiträden,

sekreterare). Vid antagande, att de deltidsanställda i genomsnitt

arbetar på halvtid, representerar den medverkande personalen å

provinsialläkarmottagningarna i medeltal 0,8 personenheter per tjänsteläkare,

medan motsvarande tal för kommunalläkarna ligger vid 1,0. Räknat

från samma utgångspunkt befinnes sjuksköterskornas andel av personalen

utgöra 28 procent hos provinsialläkarna och 30 procent hos kommunalläkarna.

Vad gäller tjänsteläkarmottagningarnas utrustning visar läkarförbundets

enkät år 1954, att särskilt provinsialläkarna var mindre väl tillgodosedda i

detta hänseende (tabell å s. 332).

Kommittén anser uppenbart, att beträffande lokaler, personal och utrustning

ett behov av upprustning föreligger. Kommitténs förslag är följande.

Enligt kommitténs uppfattning bör tjänsteläkarverksamheten, där så

lämpligen kan ske, förläggas till två- och flerläkarstationer. Härigenom

åstadkommes lättnader i tjänsteläkarnas arbete samt bättre möjligheter för

upprustning i fråga om lokaler, utrustning och medverkande personal. Vid

en två- eller flerläkarstation är det enligt kommitténs mening ofta lämpligast,

att en av läkarna fungerar såsom chef och att den eller de övriga är

biträdande provinsialläkare. Dock behöver någon ensartad ordning i detta

avseende icke genomföras. Det bör inte möta något hinder att låta specialister,

som i övrigt är anknutna till kroppssjukhus, mentalsjukhus eller

privatpraktik, tjänstgöra som konsulter på stationer.

Om en läkarstation får sin plats på lasarettsområde eller intill sådant område,

skall stationen likväl icke ingå i den lasarettsadministrativa enheten,

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. 181

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

utan den bör ha samma självständiga ställning som andra tjänsteläkarstationer.

I syfte att ange den ungefärliga storleksordningen av den förändring,

som enligt kommitténs mening bör komma till stånd under loppet av en

10-årsperiod, har kommittén gjort en beräkning, enligt vilken vid utbyggnadsperiodens

slut skulle finnas 500 enläkarstationer, 125 tvåläkarstationer

och 75 flerläkarstationer även kallade läkarcentraler. Denna beräkning ligger

till grund för kommitténs kostnadskalkyler. Kommittén understryker

emellertid, att den relativa frekvensen av en-, två- och flerläkarstationer

icke nu skall fastlåsas utan bestämmas på grundval av den fortsatta planering,

som förutsatts skola ske.

Mottagningslokalerna för en- och tvåläkarstationerna bör, enligt vad kommittén

uttalar, avpassas efter vissa normalstandardkrav. I betänkandet har

intagits förslag till typritningar avseende sådana stationer.

Vad angår personalen å tjänsteläkarstationerna skulle enligt kommitténs

beräkningar läkarna å en-, två- och flerläkarstationerna uppgå till ett antal

av 500, 250 och 300, tillhopa 1 050. I fråga om personalen i övrigt utgår

kommittén i sina kostnadskalkyler från att vid enläkarstationerna skall

finnas 125 sjuksköterskor och 375 mottagningsbiträden, vid tvåläkarstationerna

125 sjuksköterskor och 250 mottagningsbiträden samt vid flerläkarstationerna

150 sjuksköterskor, 300 mottagningsbiträden och 75 skrivbiträden.

Sammanlagt skulle sålunda den biträdande personalens numerär

uppgå till (125 + 375 + 125 + 250 + 150 + 300 + 75) 1 400, räknat efter heltidssysselsättning,

mot nuvarande 600 heltidskrafter. Andelen av sjuksköterskor

skulle bli ungefär densamma som nu (cirka 29 procent).

Kommittén förutsätter, att mottagningsbiträdena rekryteras bland sjukvårdsbiträden

med några års praktisk erfarenhet och kompetens motsvarande

sjukhusens undersköterskor. Vidare räknar kommittén med att utbildningsbehovet

kommer att tillgodoses genom åtgärder från landstingens sida.

I det sammanhanget bör även frågan om kompletteringsutbildning för läkarsekreterare

övervägas.

Vad gäller tjänsteläkarlokalernas utrustning har kommittén i sina kostnadskalkyler

förutsatt, att vid 125 enläkarstationer skall finnas — förutom

vissa instrument — röntgenapparat, elektrocardiograf och kortvågsapparat,

medan för övriga 375 enläkarstationer räknas med en mindre omfattande

apparatutrustning enligt olika alternativ. För tvåläkarstationerna upptages

samma apparatutrustning som för de mer välförsedda enläkarstationerna

samt något fler instrument. Med avseende å flerläkarstationerna tillägges

visst belopp för varje läkare utöver två.

Rörande den allmänna betydelsen av föreslagna åtgärder

yttrar kommittén (s. 37, 343), att man genom utbyggnaden och

upprustningen och dessutom tack vare de möjligheter till fördelning av

arbetsbelastning och jourtjänst, som föreligger vid två- och flerläkarsta
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

tioner, kan förvänta, att det efterhand skall bli möjligt att underlätta arbetet

för tjänsteläkarna och minska deras bundenhet samt allmänt skapa

mera tillfredsställande arbetsförhållanden för dem, så att rekryteringsmöjligheterna

kan förbättras. Dessutom bör tjänsteläkarna bli i stånd att åtaga

sig även en del mera kvalificerade arbetsuppgifter, som de på grund av

hög arbetsbelastning eller otillräcklig utrustning och arbetshjälp nu måste

låta lasaretten ta hand om. Genom mer utvecklat samarbete med lasaretten,

vilket bl. a. skall främjas genom huvudmannaskapsreformen, bör de bl. a.

kunna mera allmänt medverka i eftervården. Det förutsättes också, att

tjänsteläkarna — så snart deras arbetsbelastning minskar och möjligheter

skapats att lösa vikarieproblemet — skall under periodiska tjänstgöringar

å sjukhus återuppliva sina kontakter med det kliniska arbetet. Vidare skall

det mera regelbundet anordnas arbetskonferenser mellan tjänste- och sjukhusläkare.

Även dessa förhållanden bör bidraga till att uppluckra gränsen

mellan de båda läkarkategorierna och ytterligare stärka samarbetet mellan

dem. Dessutom skulle den isolering motverkas, vilken ofta kännetecknar

tjänsteläkarnas arbete.

I detta sammanhang må nämnas, att kommittén även föreslår ökning

av antalet sjuksköterskor med hälsovårdsutbildning

och antalet sjukgymnaster (s. 350—363). En förstärkning av

dessa två personalkategorier är enligt kommitténs mening angelägen.

Kommittén utgår från att 3 400 hälsovårdsutbildade sjuksköterskor behövs

i hela landet. För landstingsområdena skulle, om man räknar med

en sådan sjuksköterska per 2 000 invånare och befolkningssiffran for år

1965, erfordras 2 900 befattningshavare. Detta behov förutsättes vara tillgodosett

i slutet av 1960-talet. I början av år 1958 fanns i landstingsområdena

omkring 2 050 tjänster för hälsovårdsutbildade sjuksköterskor, av

vilka cirka 1 800 var besatta eller uppehållna av kompetenta vikarier. Ökningen

från 1 800 till 2 900 är procentuellt ungefär densamma som den

ökning kommittén räknat med för tjänsteläkarna (57 resp. 56 procent).

Det skulle enligt kommittén vara i hög grad önskvärt, att antalet hälsovårdsutbildade

sjuksköterskor ökades proportionsvis mera än antalet tjänsteläkare.

Men med hänsyn till att det ändå krävs en mycket omfattande

utvidgning av utbildningskapaciteten och att tjänsteläkarna dessutom enligt

kommitténs förslag skall erhålla en väsentlig förstärkning i fråga om

biträden och sjuksköterskor å mottagningarna, har kommittén icke ansett

sig böra ta hänsyn till ett sådant önskemål. Kommittén föreslår, att åt medicinalstyrelsen

uppdrages att utarbeta planer — som eventuellt anknyts

till det nya institutet för högre sjuksköterskeutbildning — för en snabb,

väsentlig utökning av utbildningsresurserna.

I fråga om sjukgymnasterna uttalar kommittén, att dessa yrkesutövares

insatser på senare år kommit att tillmätas allt större betydelse pa allt flera

områden, t. ex. inom mentalsjukvården, inom den förebyggande mödravår
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

den, i olika former av rehabiliteringsverksamhet — såsom reumatiker-,

polio- och spastikervård — inom åldringsvården och vården av långtidssjuka

samt inom den slutna vården. Kommittén erinrar om att enligt tidigare beräkning

av medicinalstyrelsen — redovisad i propositionen nr 160/1957 —

behovet av nya sjukgymnasttjänster under de närmaste 15 åren skulle uppgå

till 630, varav 400 för öppen vård. Av det sistnämnda antalet skulle drygt

300 belöpa på landstingsområdena. Om alla dessa 300 befattningar bleve

heltidstjänster, skulle 400 av de 700 förutsatta läkarstationerna få vara

utan sjukgymnast. Emellertid räknar kommittén med att i stor utsträckning

deltidstjänstsystem kommer att användas. Kommittén understryker

angelägenheten av att frågan om behovet att öka sjukgymnastutbildningens

kapacitet framdeles prövas vid lämpligt tillfälle.

Vad angår kostnaderna för organisationen (s. 42—44,343

—363) beräknas i löner för tjänsteläkare — med utgångspunkt från den

statliga provinsialläkarlöneplanen — 24,0 milj. kronor samt för sjuksköterskor

(lönegrad A 9), mottagningsbiträden (A 4) och skrivbiträden (A 5)

13,5 milj. kronor eller tillhopa 37,5 milj. kronor per år. Kostnadsökningen

utgör 21,5 milj. kronor. Lönekostnaden för (2 900—2 050) 850 nya tjänster

för hälsovårdsutbildade sjuksköterskor beräknas — vid placering i lönegrad

11: 13 i ortsgrupp 3 — till 11,5 milj. kronor per år, varav enligt gällande

statsbidragsbestämmelser landstingen och staten skulle betala hälften

var. Den årliga kostnaden för distriktssköterskornas resor beräknas

vid utbyggnadsperiodens slut ha stigit med approximativt 2 milj. kronor,

varav på statsverket skulle falla 0,5 milj. kronor. För 300 nya sjukgymnaster

(A 12) beräknas en årlig lönekostnad å 4,1 milj. kronor.

Under investeringar upptages för uppförande av tvåläkarstationer

(125 x 250 000) 31,2 och för flerläkarstationer (75 x 425 000) 31,9 eller

tillhopa 63,1 milj. kronor, vilket sistnämnda belopp med hänsyn till möjligheten

att använda befintliga sjukstugor samt att tillbygga enläkarstationer

reduceras till 50 milj. kronor. Upprustning av befintliga enläkarstationer

anses komma att draga en kostnad av (100 X 100 000) 10 milj. kronor.

Slutligen beräknas till inventarier 15,1 milj. kronor för enläkar-, 6 milj.

kronor för tvåläkar- och likaledes 6 milj. kronor för flerläkarstationer,

sammanlagt cirka 27 milj. kronor, varifrån för befintlig utrustning avräknas

13 milj. kronor. Nettokostnaden för inventarieanskaffning belöper sig

alltså till 14 milj. kronor. Summan av investeringskostnaderna för hela tioårsperioden

skulle alltså bli (50 + 10 + 14) 74 milj. kronor eller i genomsnitt

per år 7,4 milj. kronor.

Kommittén har icke räknat med tomtkostnader för mottagningslokaler.

Ej heller har investeringskostnad för tjänsteläkarbostäder medtagits. Såsom

tidigare anförts har kommittén förutsatt, att primärkommunerna skulle

kunna medverka till lösningen av bostadsfrågan.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungi. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

Remissyttrandena

Vad kommittén anfört om brister i nuvarande provinsialläkarorganisation

har icke i något väsentligt hänseende föranlett

gensaga från remissinstanserna. Förste provinsialläkaren i Kronobergs lån

ifrågasätter, om icke också provinsialläkarnas mångsyssleri — med uppgifter

inom både hälsovård och sjukvård —- har skuld till den rådande

krisen.

I fråga om kommitténs förslag är den allmänna inställningen

bland de remissinstanser, som icke — enligt förut lämnad redogörelse —

vill avvakta ytterligare utredning, till övervägande del mycket positiv. Endast

i ett mindre antal yttranden uttryckes på olika punkter en mera allmänt

kritisk hållning. Statskontoret anser —- med hänsyn bl. a. till att de

ekonomiska mellanhavandena mellan staten och landstingen icke närmare

behandlats — förutsättningarna att i nuläget förstärka organisationen vara

tämligen små.

Vad angår förslaget om tjänsteläkarkårens dimensionering

har en utbyggnad tillstyrkts av bl.a. följande remissinstanser, vilka

dock icke alla gått in på spörsmålet om utbyggnadens storlek, nämligen

medicinalstyrelsen, som emellertid ifrågasätter möjligheten att realisera förslaget

under avsedd tid med hänsyn till läkarbristen, medicinalstyrelsens

sjukvårdsberedskapsnämnd, arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,

överbefälhavaren, som anser förstärkningen böra komma

till stånd med hänsyn till dess värde ur beredskapssynpunkt, medicinska

fakulteten i Uppsala, som dock även understryker vikten att stödja den

av privatpraktikerna bedrivna verksamheten, och medicinska fakulteten i

Göteborg. Likaledes tillstyrkes en utbyggnad eller lämnas förslaget härom

utan erinran av det stora flertalet länsstyrelser, nämligen överståthållaråmbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,

Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs

och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Våsternorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län konstaterar härvid, att provinsialläkarkrisens lösning

ytterst blir beroende av den allmänna läkartillgången.

I positiv riktning uttalar sig också förste provinsialläkarna i Östergötlands,

Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands,

Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län. Flera av dessa läkare

understryker nödvändigheten av att öka läkartillgången, om den angivna

utbyggnaden skall kunna ske. Förste provinsialläkaren i Kristianstads län

framhåller, att utbyggnaden torde komma att medföra en reell minskning

av samhällets totalutgifter för sjukvården, enär den slutna vården är

mångdubbelt dyrare än den öppna.

Av tillstyrkande innehåll är vidare yttrandet av svenska landstingsförbundet,

som betonar, att koncentrationen av sjukvården till sjukhusen inne
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

bär en snedvridning och att det därför är ett starkt önskemål, att provinsialläkarväsendet

erhåller en sådan omfattning och organisation, att trycket

på sjukhusens både slutna och öppna vård kan lättas. En upprustning är

dock icke möjlig utan bättre tillgång på läkare. Jämväl svenska stadsförbundet

och svenska sjukkasseförbundet understödjer kommitténs förslag.

Av landstingens förvaltningsutskott har 18 yttrat sig i denna fråga.

Bland dem ansluter sig förvaltningsutskotten i Kopparbergs, Gävleborgs,

Västernorrlands och Västerbottens läns landsting helt till vad landstingsförbundet

uttalat, medan förvaltningsutskotten i Östergötlands, Kronobergs,

Kalmar läns norra, Kalmar läns södra, Kristianstads, Älvsborgs, Skaraborgs,

Västmanlands, Jämtlands och Norrbottens läns landsting i andra ordalag

ger sin anslutning till en utbyggnad, ofta med starkt understrykande av

dess nödvändighet. Många av dessa förvaltningsutskott uttrycker dock oro

för läkarbristens inverkan på målets förverkligande. Kristianstads läns

landstings förvaltningsutskott betonar, att utbyggnaden av den öppna sjukvården,

trots de kostnader den skulle kräva, likväl torde medföra en reell

minskning av samhällets totalutgifter för sjukvård.

Sveriges läkarförbund anser, att sådana av kommittén beskrivna missförhållanden

som t. ex. missbruk av lasarettens specialistvård främst beror

på de bristande resurserna inom den öppna vården utanför sjukhusen.

Förbundet understryker därför kommitténs krav på att den öppna, icke

institutionaliserade vårdens resurser förstärkes, bl. a. genom en relativ

ökning av antalet läkare i öppen vård. Förbundet finner emellertid denna

förstärkning kunna ske även genom ett ökat antal privatpraktiker. En förutsättning

härför är enligt förbundets mening, att privatpraktikerna beredes

möjlighet att konkurrera på lika villkor med tjänsteläkarna.

En mera kritisk hållning intages av bl. a. statens organisationsnämnd.

Nämnden anser, att det är svårt att bedöma behovet av ett ökat antal

tjänsteläkare på längre sikt. Det är därför lämpligt att en prövning år från

år företages, var tillgängliga resurser skall sättas in.

T. f. förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län förmodar, att

varken lasarettens eller tjänsteläkarnas öppna vård är underdimensionerad

utan sannolikt endast fruktansvärt illa organiserad.

Förvaltningsutskotten i Södermanlands, Örebro och Malmöhus läns landsting

yppar farhågor för att reformen skall medföra ett överförande av läkare

från sluten till öppen vård eller strypa läkartillförseln till den slutna

vården. De två förstnämnda förvaltningsutskotten uttalar, att resurserna

bör sättas in så, att de ger den största effekten i vårdhänseende.

Förslaget om inrättande av två- och flerläkarstation

e r har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av det alldeles övervägande flertalet remissinstanser.

Beträffande motiveringarna må endast omnämnas vad medici
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

nalstyrelsen anför. Enligt styrelsen bör utbyggnaden i möjligaste mån taga

sikte på att inrätta två- och flerläkarstationer, då organisationen främst

därigenom kan förväntas vinna i effektivitet och konkurrenskraft. Styrelsen

anser sig dock icke för närvarande kunna bedöma i vilken omfattning

dylika stationer bör inrättas, särskilt som behovet av utbyggnad inom provinsialläkarorganisationen

i viss mån torde bli beroende av de framtida

utredningsresultaten i fråga om förhållandet mellan sluten och öppen vård.

I övrigt framträder i de tillstyrkande yttrandena vissa skiftningar i uppfattningen

angående systemets detaljutformning. Så anser exempelvis länsstyrelsen

i Uppsala län, att den minsta enheten bör vara tvåläkarstation;

dylika stationer borde sålunda inrättas även i glesbebyggelseområden, om

de avsedda fördelarna skulle uppnås. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings län

kan systemet med läkarstationer i princip godtagas, därest vid utformningen

av områdena hänsyn tages till kravet på måttliga reseavstånd. Länsstyrelsen

i Jämtlands län utgår ifrån att stationer med mer än en läkare skall

kunna komma till stånd men anser, att tvåläkarstationer kan anläggas endast

i mycket begränsad omfattning i det norrländska inlandet med dess

stora avstånd och glest utspridda befolkning. Svenska landskommunernas

förbund yttrar, att i fråga om glesbygder och landsbygd utan accentuerad

tätortsbebyggelse enläkarstationerna bör bibehållas. Vid planeringen bör

man gå fram med största försiktighet med beaktande av kommunikationsförhållanden,

den lokala folkopinionen m. m. Förvaltningsutskottet i Kalmar

läns norra landsting reserverar sig mot avskaffandet av befintliga

läkarstationer och förutsätter, att tillkomsten av två- och flerläkarstationer

skall innebära en rent numerär förstärkning. Hallands läns landstings förvaltningsutskott

finner försiktighet påkallad vid upprättande av två- och

flerläkarstationer, i synnerhet för de delar av landsbygden som skulle

kunna få relativt sett längre avstånd än nu till läkare. Det psykologiska

momentet i att en kommun eller bygd har »sin läkare» bör icke negligeras.

Förste provinsialläkaren i Västerbottens län understryker, att inrättandet

av två-, tre- eller eventuellt flerläkarstationer icke far leda till en dragkamp

om klientelet; en lösning på detta problem vore, att läkarna på tva- och

flerläkarstationerna hade specialutbildning så att de kompletterade varandra.

Svenska landstingsförbundet finner övervägande skäl tala för att en läkare

blir chef och att biträdande läkare anställes i erforderlig utsträckning.

Svenska stadsförbundet understryker kommitténs uttalande, att de enskilda

landstingen bör få frihet att rätta organisationen efter de lokala förutsättningarna

och pröva skilda organisationsuppslag.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller vikten av att läkarstationerna lokaliseras

så, att invånarna i det område, som skall betjänas, lätt kan nå dem.

Då förekomsten av sjukvårdsinrättningar är av betydelse för rekrytering

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

av arbetskraft och därigenom vid valet av lokaliseringsplats för industrier,

bör läkarstationernas lokalisering bli föremål för noggrann prövning under

medverkan av samhällsplanerande myndigheter.

Av de remissinstanser, som gör erinringar mot kommitténs förslag, tar

förste provinsialläkaren i Örebro län bestämt avstånd från anordnandet av

dubbelläkarmottagningar och anser, att i första hand de stora provinsialläkardistrikten

bör uppdelas. En övervägande negativ inställning torde även

kunna utläsas ur yttrandet från t. f. förste provinsialläkaren i Göteborgs och

Bohus län.

Sveriges läkarförbund, som anser det vara av vikt, att tjänsteläkarnas medicinska

isolering motverkas, förordar, att den inledda försöksverksamheten

med tvåläkarstationer intensifieras, varvid olika organisationsformer

bör prövas. Förste provinsialläkaren i Uppsala län ansluter sig till Sveriges

läkarförbunds yttrande.

Också med avseende å upprustningen av lokalerna samt

deras förseende med personal och utrustning är remissinstanserna

med få undantag ense med kommittén.

Medicinska fakulteten i Uppsala framhåller, att det enda riktiga sättet

att garantera besättandet av de svårbesatta provinsialläkartjänsterna i de

nordligaste delarna av landet måste vara att med effektiva åtgärder, t. o. m.

extraordinära stödåtgärder av ekonomisk eller annan art, göra dem mer

åtråvärda och konkurrenskraftiga.

Sveriges läkarförbund uttalar.

Förbundet räknar med att provinsialläkarna i händelse av en taxehöjning

i större utsträckning skall kunna hålla sig med kvalificerat mottagningsbiträde.

Utbildningsmöjligheter för sådana biträden måste enligt förbundets

mening skapas. Möjligheterna för provinsialläkare att konsultera

laboratorier samt tillgången till andra serviceorgan måste också förbättras.

Förbundet anser, att det vore värdefullt om kommunerna fortsätter upprustningen

av provinsialläkarnas mottagningslokaler.

Kalmar läns södra landstings förvaltningsutskott anför, att tiden för

öppethållande av tjänsteläkarinottagningarna i allmänhet torde vara avsevärt

kortare än tiden för motsvarande mottagningar vid lasaretten. Det kan

därför ifrågasättas, om, i synnerhet vid enläkarstationerna, heltidsanställd

personal är erforderlig.

Svensk sjuksköterskeförening framhåller, att legitimerad sjuksköterska,

som anställes för att biträda provinsialläkaren på dennes enskilda mottagning,

ej bör deltaga i det hälsovårdsarbete, som tillkommer distriktssköterska.

Utbildningen för mottagningsbiträde bör, såsom kommittén föreslagit,

motsvara kommunförbundens undersköterskekurs.

Svenska kommunalarbetareförbundet förmenar, att det allvarligen bör

prövas, huruvida icke sjukvårdsbiträden och undersköterskor, som genom
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

gått den nya och förbättrade utbildning, som numera anordnats, eller som

genom praktik förskaffat sig motsvarande kunskaper, i större utsträckning

kan användas inom den öppna vården.

Karolinska institutets lärarkollegium betonar i fråga om den instrumentella

utrustningen, att det är nödvändigt att läkarna har kompetens att avläsa

instrumentens utslag samt bedöma såväl vad iakttagelserna utvisar

som vilka slutsatser dessa berättigar till. Att ge allmänläkarna kompetens

härtill och till att fortlöpande följa framstegen blir allt svårare med nutidens

starka utveckling på området. — Även andra remissinstanser framhåller

vikten av att läkarna kan utnyttja instrumenten rätt.

Av de myndigheter, som ställer sig mera allmänt kritiska mot

kommitténs förslag, erinrar statskontoret, att provinsialläkarnas

avlöningssystem är avvägt med hänsyn till att provinsialläkare själv skall

betala sin mottagningslokal. Vad kommittén anfört rörande tjänsteläkarmottagningarnas

nuvarande utrustning är i och för sig ägnat att väcka

förvåning, varför en komplettering framstår som i hög grad påkallad. Anskaffningen

bör emellertid ej finansieras med statsmedel. Länsstyrelsen i

Gävleborgs län påpekar, att om landstingen skulle övertaga mottagningslokalerna

jämte utrustning samt tillhandahålla hjälppersonal, provinsialläkartaxan

måste omarbetas, enär den nu är så uppbyggd att den ersätter

kostnaderna för utrustning och personal.

Förslaget om utbyggnad av organisationen för hälsovårdsutbildade

sjuksköterskor har vunnit allmän anslutning från de

remissinstanser, som uttalat sig härutinnan. Frågans samband med en

breddning av den grundläggande sjuksköterskeutbildningen understrykes i

flera yttranden.

Endast ett fåtal remissinstanser har uttalat sig om behovet av distriktsgymnaster

i landstingsområdena. Svenska landstingsförbundet

anför, att kommitténs förslag härom synes vara i behov av en närmare

utredning; i avvaktan härå göres intet uttalande. Vissa förvaltningsutskott

— däribland förvaltningsutskotten i Kalmar läns norra landsting

samt Norrbottens läns landsting — ställer sig emellertid positiva, varvid

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott dock förutsätter en närmare

utredning av frågan. Kvinnliga legitimerade sjukgymnasters riksförbund

och svenska legitimerade sjukgymnasters riksförbund finner det angeläget,

att en distriktsgymnastorganisation kommer till stånd.

I kostnadsfrågan erinrar svensk sjuksköterskeförening, att legitimerad

sjuksköterska vid provinsialläkarmottagning med dubbel specialutbildning

— såväl röntgen som laboratorium — med då gällande avtal

skulle vara placerad i lönegrad A 10.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

B. Taxefrågan

1. ÖHS-kommittén jämte remissyttranden

Kommittén

Frågan om provinsialläkarnas taxeersättning berördes av kommittén redan

i dess förutnämnda promemoria den 19 november 1957. Vid samma

tidpunkt begärde även Sveriges läkarförbund att få upptaga förhandlingar

angående reglering av provinsialläkartaxan. Frågan återupptages i det nu

förevarande betänkandet. Kommittén anför här angående gällande bestämmelser

m. m. bl. a. (s. 67 ff, 259 f).

Provinsialläkare har att vid debitering av arvode för läkarvård, som lämnas

inom distriktet eller i vissa fall inom granndistrikt, följa en av Kungl.

Maj:t fastställd taxa (provinsialläkartaxan). För kommunalläkare gäller

icke någon generell taxebundenhet. I den mån sådan bundenhet föreligger

(t. ex. i förhållande till socialvårdsklientelet) stipuleras i regel, att sjukkassetaxan

ej får överskridas. I lasarettsläkares åligganden ingår enligt

gällande sjukhuslagstiftning1 att utan särskild ersättning hålla mottagning

för intagning och utskrivning av patienter samt att, därest icke annan

läkare står till förfogande, mottaga olycksfall och andra akuta fall. Annan

öppen vård vid lasarett, sanatorier och andra landstingsanstalter är, vare

sig den meddelas av lasarettsläkare eller underordnad läkare, till övervägande

delen taxebunden enligt därom särskilt träffad, av medicinalstyrelsen

godkänd överenskommelse. Denna taxa överensstämmer i stort sett

med sjukkassetaxan med det undantag att arvodet för vissa specialiståtgärder

fastställts till något högre belopp. Lasarettsläkartaxan plägar tillämpas

även för underordnade läkare utan specialistkompetens. Vid lasarettsmottagningarna

disponerar läkarna sjukhusets lokaler samt dess personella och

tekniska resurser mot en ersättning av en krona per besök. Motsvarande

gäller för andra landstingsanstalter.

Enligt riksförsäkringsanstaltens samplingsundersökning för år 1955/56 är

läkararvodet per konsultation i genomsnitt för provinsialläkare 6 kronor

90 öre, för kommunalläkare 11 kronor 50 öre, för underläkare vid sjukhus

11 kronor 70 öre samt för lasaretts- och överläkare 13 kronor 80 öre. Att

provinsialläkararvodet per konsultation ligger så lågt beror på —- förutom

själva taxesättningen — att provinsialläkarnas arbete (eller debitering) är

starkt koncentrerat till lägre taxegrupper. På grund av högt konsultationsantal

i provinsialläkarverksamheten blir dock den genomsnittliga arvodesinkomsten

ganska hög, 30 000 å 35 000 kronor om året, varifrån likväl bör

avdragas vissa praktikkostnader. Den av staten betalade lönen är i genomsnitt

omkring 23 000 kronor; från landstings- och primärkommuner utges

ersättning för provinsialläkarnas arbete inom hälsovården, ej fullt 5 000

kronor per år.

Kommittén framlägger icke i betänkandet något förslag beträffande provinsialläkartaxan.

Kommittén erinrar emellertid om att den i förenämnda

promemoria avvisat tanken på en isolerad förändring av provinsialläkar
1

Härmed avses 1940 års nu upphävda lagstiftning.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

taxan till överensstämmelse med sjukkassetaxan. En sådan förändring

kunde, enligt vad som anfördes i promemorian, föranleda en kostnadsökning

på 8 milj. kronor eller 14 000 kronor per provinsialläkare. Det konstaterades

dock samtidigt, att det onekligen förelåge ojämnheter i taxehanseende,

i det att även sådana yngre läkare vid lasarett, vilka ännu icke uppnått

de kliniska tjänstemeriter, som ordinarie provinsialläkare i allmänhet

kunde redovisa, och till och med medicine kandidater, som tjänstgjorde på

sjukhus, icke sällan kunde erhålla ersättning efter sjukkassetaxan, vilket

bidroge till att försämra möjligheterna att rekrytera provinsialläkare. Kommittén

förordade därför, att frågan om att undanröja sådana ojämnheter

skulle upptagas i sitt samband med andra läkartaxefrågor på grundval av

då pågående undersökningar inom medicinalstyrelsen och riksförsäkringsanstalten.

Remissyttrandena

Flertalet av de remissmyndigheter, som uttalat sig i taxefrågan, tillstyrker

förbättring av taxegrunderna eller ytterligare utredning härom.

Medicinalstyrelsen erinrar om sitt utlåtande över kommitténs promemoria

den 19 november 1957, i vilket uttalades, att det bl. a. av rekryteringsskäl

syntes bli nödvändigt att taga frågan om revision av provinsialläkartaxan

under övervägande inom den närmaste tiden. Därest en höjning av taxan

komme till stånd, kunde provinsialläkarna i väsentligt större utsträckning

än som då skedde förse sig med diagnostisk och annan apparatur ävensom

med mottagningshjälp med tillräckliga kvalifikationer.

Till förmån för en översyn uttalar sig även länsstyrelsen i Uppsala lån

och Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott. Förvaltningsutskottet

anser sig —- delvis mot kommitténs bedömande —- vilja hävda, att också

ekonomiska faktorer medverkat till det besvärliga rekryteringsläget inom

provinsialläkarväsendet.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför, att, om skillnaden mellan de olika

taxorna i verkligheten skulle innebära, att den vid lasarettet tjänstgörande

underläkarens inkomster ligger väsentligt över provinsialläkarens, en utjämning

av taxorna sannolikt måste komma till stånd för att provinsialläkartjänster

— även vid en ökad tillgång på läkare överallt skall bli

tillräckligt lockande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län förordar, att provinsialläkartaxan ersättes

med sjukkassetaxan. En sådan övergång tillstyrkes också av förste provinsialläkarna

i Uppsala, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Örebro, Vastmanlands

och Västerbottens län. Förste provinsialläkaren i Kalmar län anser, att

provinsialläkartjänsterna bör göras attraktiva, speciellt för underläkare; de

senare bär fått för goda ekonomiska villkor. Förste provinsialläkaren i

Västmanlands län understryker, att det förhållandet, att underläkare utan

specialistkompetens får ersättning enligt taxor, som vida överstiger pro
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

vinsialläkarnas, och därvid har tillgång till lasarettets resurser för en ringa

betalning, givetvis bidrager till provinsialläkarkrisen. Förste provinsialläkaren

i Västerbottens län är emellertid av den uppfattningen, att det icke

torde vara några taxeproblem, som vållat krisen. Förste provinsialläkaren

i Gävleborgs län finner tendensen gå mot en integration av sjukkassetaxan

och provinsialläkartaxan.

Sveriges läkarförbund uttalar, att provinsialläkartaxan måste anslutas

till inom annan sjukvård gällande normer för arvodessättning. En taxehöjning

bör kunna möjliggöra för provinsialläkarna att i större utsträckning

hålla sig med kvalificerat mottagningsbiträde.

En nedsättning av taxebeloppen förordas av länsstyrelsen i Gävleborgs

län. Såsom tidigare anförts anser länsstyrelsen, att, om landstingen vid ett

övertagande av huvudmannaskapet för tjänsteläkarna skall svara för lokaler

m. in., provinsialläkartaxan måste omarbetas, enär denna nu är uppbyggd

så, att den ersätter kostnaderna för utrustning och personal. Även

statskontoret erinrar om det gällande avlöningssystemets konstruktion och

uttalar, att en upprustning icke bör bekostas av staten allra minst vid en

av medicinalstyrelsen annonserad förhöjd taxa.

2. Förslag av medicinalstyrelsen i skrivelse den 13 december 1958 jämte

remissyttranden

Medicinalstyrelsen

I skrivelsen erinrar medicinalstyrelsen om svårigheterna att besätta provinsialläkartjänsterna

och refererar vad ÖHS-kommittén i förevarande betänkande

anfört i denna del. Styrelsen framhåller, att vissa åtgärder redan

vidtagits för att i någon mån förbättra tillgången på såväl ordinarie

provinsialläkare som vikarier: restriktivitet vid tilldelning av nya tjänster

inom den slutna vården, inrättande av reservläkartjänster, anlitande avvärnpliktiga

läkare såsom vikarier å svårbesatta provinsialläkartjänster

i de fyra nordligaste länen m. in. Styrelsen fortsätter.

Det kan emellertid klart konstateras, att dessa åtgärder hittills ej i tillfredsställande

utsträckning medfört åsyftat resultat. Ytterligare åtgärder

synes därför vara erforderliga, icke minst för att på längre sikt stimulera

rekryteringen till provinsialläkarbanan. Ett förhållande, som härvid träder

i-förgrunden, är den av kommittén berörda olikheten i taxeersättningen

för provinsialläkare och andra läkare, särskilt underläkarna vid lasaretten.

Det är naturligt, om provinsialläkarna frågar sig, varför de skall lämna

sjukvård till en lägre taxa än dessa underläkare, som ej sällan har kortare

utbildning och mindre erfarenhet än provinsialläkarna samt dessutom åtnjuter

goda fasta förmåner från vederbörande huvudman.

Förhållandena i detta avseende har blivit väsentligt mer markerade sedan

provinsialläkartaxan fastställdes år 1953. Underläkarna deltog då i

mera begränsad omfattning i lasarettsläkarnas öppna mottagningar, ej heller

hade de rätt till ålderspension. Vid lasarettsläkartaxans omläggning i

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungi. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

samband med den allmänna sjukförsäkringens tillkomst utgick man från

att överläkarna och biträdande överläkarna alltjämt skulle ombesörja den

alldeles övervägande delen av den taxebundna öppna vården vid lasaretten,

och man ansåg sig därför sakna anledning att göra några modifikationer

i taxan med hänsyn till underläkarnas medverkan. Den fortsatta tillströmningen

till lasarettens öppna mottagningar har emellertid nödvändiggjort

en betydande utökning av underläkarnas deltagande i desamma, samtidigt

som bristen på läkare medfört, att allt yngre underläkare måst anlitas som

vikarier i denna vård.

Styrelsen har låtit undersöka provinsial- och sjukhusläkares taxerade inkomster

under inkomståret 1956. Undersökningen omfattar icke läkare vid

karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, lasarett i Stockholm, Hälsingborg,

Norrköping och Gävle, akademiska sjukhuset i Uppsala, Sahlgrenska

sjukhuset i Göteborg, allmänna sjukhuset i Malmö och Lunds

lasarett. Vissa läkare har icke återfunnits i taxeringskalendern och har därför

icke kunnat medtagas. Undersökningen visar bl. a., att medelinkomsten

för läkare i åldern 35—50 år var, för provinsialläkare 41 040 kronor, för

lasarettsunderläkare 45 330 kronor och för lasarettsöverläkare 55 990 kronor;

provinsialläkare i åldern 50—65 år hade en medelinkomst å 42 930

kronor.

I anslutning till siffermaterialet uttalar styrelsen, att, även om planerade

åtgärder vidtages för att underlätta provinsialläkarnas arbetsförhållanden

och minska deras medicinska isolering, för det stora flertalet provinsialläkare

torde komma att kvarstå så stora olägenheter med tjänstens bestridande

i rena landsbygdsdistrikt, att banan måste göras mera ekonomiskt

lockande för att kunna draga till sig dugande underläkarkrafter från sjukhusen.

Beträffande frågan i vilken omfattning och på vad sätt inkomstförbättringen

bör ske yttrar styrelsen, att vissa skäl talar för att man i tillämpliga

delar söker uppnå överensstämmelse mellan provinsialläkartaxan och

sjukkassetaxan. Man skulle härigenom undanröja missförhållandet, att ofta

mindre meriterade sjukhusläkare kan betinga sig högre arvoden än erfarna

provinsialläkare för sådan sjukvård, som kan meddelas av envar läkare.

Detta förhållande bär ej sällan ingivit allmänheten den felaktiga föreställningen,

att provinsialläkarnas sjukvårdande verksamhet i princip vore av

lägre kvalitet än den vid lasarettens öppna mottagningar, och därigenom

på sina håll bidragit till att i onödan öka tillströmningen till dessa mottagningar.

Den låga provinsialläkartaxan bar medfört svårigheter att engagera

andra läkare i provinsialläkares jour. Slutligen skulle en gemensam taxa

leda till förenkling av visst kontrollarbete, som nu — dock utan att skyldighet

föreligger därtill — utföres av åtskilliga sjukkassor.

Styrelsen framhåller, att av den beräknade årliga inkomstökningen för

provinsialläkarna å genomsnittligen 14 000 kronor ett belopp av drygt 6 000

kronor motsvaras av levnadskostnadsstegringen — beräknad på en taxe
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94 Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

inkomst av 30 000—35 000 kronor — efter den nuvarande taxans tillkomst.

Ett visst utrymme för reducering av inkomsthöjningen borde likväl finnas

utan att rekryteringen äventyrades. Styrelsen anser en reducering lämpligen

kunna anknytas till ett av kommittén i dess förut nämnda promemoria framlagt

förslag om statsbidrag med 4 000 kronor för avlöning åt kvalificerad

mottagningshjälp hos vissa provinsialläkare. Därest taxan höjes, bör provinsialläkarna

kunna förse sig med mottagningshjälp med tillräckliga kvalifikationer

och det föreslagna statsbidraget bli obehövligt. De högre taxeinkomsterna

bör därjämte möjliggöra anskaffning av diagnostisk och annan

apparatur i ökad utsträckning. I den mån kommunala organ framdeles

skulle komma att tillhandahålla lokaler, instrumentarium och mottagningshjälp

bör vederbörande läkare enligt styrelsens mening lämna ersättning

härför.

Styrelsen framhåller, att rekryteringen till provinsialläkarbanan till övervägande

delen torde komma att ske från lasarett och mentalsjukhus. Det

kan befaras, att genom taxehöjningen för provinsialläkarna läkarbristen vid

sjukhusen kommer att stegras. Vid utarbetandet av sitt taxeförslag har styrelsen

därför utgått från att den slutna sjukvårdens behov av läkare skall

tillgodoses genom ökad punktimport av utländska läkare.

Slutligen framhåller styrelsen, att vid genomförande av ett av en särskild

utredningsman avgivet förslag om vissa ändringar i sjukkassetaxan kostnadsberäkningarna

beträffande provinsialläkarinkomsterna måste justeras

uppåt. Den i detta sammanhang mest betydelsefulla ändringen i sjukkassetaxan

avser höjning av arvodet för läkarvård vid sjukbesök. Om höjningen

genomföres, kommer kostnaderna för det allmänna vid en övergång för

provinsialläkarna till sjukkassetaxan att öka med ytterligare 425 000 kronor,

motsvarande en genomsnittlig inkomstökning per provinsialläkare av

omkring 750 kronor. Styrelsen tillstyrker, att provinsialläkarna erhåller en

sådan ökning, vilken förklaras stå i full överensstämmelse med styrelsens

nyss återgivna förslag.

Remissyttrandena

Yttrande över medicinalstyrelsens förslag har avgivits av riksförsäkringsanstalten.

Vidare har ÖHS-kommittén i yttrande över det i det föregående

berörda förslaget till ändringar i sjukkassetaxan även berört medicinalstyrelsens

taxeförslag.

Riksförsäkringsanstalten förklarar sig dela medicinalstyrelsens uppfattning,

att tillgången på provinsialläkare och vikarier för dem bör förbättras.

Anstalten anför dock vissa omständigheter, som finge anses tala emot att

för det dåvarande genomföra styrelsens förslag. Härutinnan anföres i huvudsak

följande.

Om huvudmannaskapet överföres till landstingen, torde därigenom avsevärt

förbättrade förutsättningar erhållas för en lämplig avvägning av pro
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

vinsialläkarnas gottgörelse i förhållande till bl. a. lasarettsunderläkarnas.

Vidare föreligger proposition till 1959 års riksdag med förslag till sjukhuslag

in. in., innefattande bl. a. förslag beträffande den öppna vården vid sjukhusen

och huvudmannaskapet för denna. Därvid beröres även frågan om

gottgörelse till de i vården medverkande läkarna. Oklarhet råder sålunda

för närvarande i viktiga avseenden beträffande såväl provinsialläkarnas

som lasarettsunderläkarnas framtida ställning inom den öppna vården. Vidare

bör beaktas, att Kungl. Maj :t ännu icke fattat ståndpunkt till det

hösten 1958 framlagda förslaget om ändringar i sjukkassetaxan. Med hänsyn

till angivna omständigheter finner anstalten uppenbart, att tidpunkten

nu icke är lämplig för en så genomgripande förändring som den av medicinalstyrelsen

föreslagna.

Beträffande förslagets konsekvenser för allmänna sjukförsäkringen framhåller

riksförsäkringsanstalten, att visserligen en viss förenkling skulle uppstå

vid handläggningen av läkarvårdsersättningsärenden i sjukkassorna å

landsbygden; ävenså torde en viss administrativ lättnad uppkomma för provinsialläkarna.

Dessa förenklingar är emellertid ingalunda av sådan betydelse,

att de i och för sig motiverar provinsialläkartaxans anknytning till

sjukkassetaxan. Den ökade kostnadsbelastningen å allmänna sjukförsäkringen

skulle med säkerhet i ett stort antal sjukkassor leda till avgiftshöjning,

särskilt betydande i Norrland. I detta sammanhang får ej heller bortses

från att jämväl den försäkrades direkta kostnad för vården skulle stiga

genom att en fjärdedel av arvodesökningen lagenligt komme att stanna å

denne.

ÖHS-kommittén har på grundval av medicinalstyrelsens material gjort

vissa ytterligare beräkningar rörande läkarnas inkomster och anför i anslutning

till en sammanställning häröver bl. a.

Underläkarnas medelinkomst, 41 300 kronor, var föga lägre än provinsialläkarnas,

42 000 kronor. En fjärdedel av underläkarna nådde till och med

inkomster, minst 49 000 kronor, som översteg inkomsterna för den sämst

ställda fjärdedelen av överläkare. Vidare befann sig en stor del av underläkarna

i åldern under 35 år, medan nästan samtliga provinsialläkare passerat

denna åldersgräns. I åldersgruppen 35—49 år, inom vilken både provinsial-

och underläkare var talrikt företrädda, uppvisade underläkarna en

högre inkomst, 44 800 kronor, än provinsialläkarna, 41 000 kronor. För de

senare visade inkomsten endast svag tendens att stiga med växande ålder,

medan de läkare, som stannat kvar i sjukhuskarriären, hade goda möjligheter

att med högre ålder nå avsevärt större inkomst. En fjärdedel av överläkarna

nådde inkomster om 70 000 kronor och däröver.

Kommittén påpekar, att, då det här gäller statlig beskattning, kommunalskatten

avdragits.

Angående förslaget, att sjukkassetaxan skulle tillämpas på provinsialläkarna,

anser kommittén, att det icke finns någon grund för ett antagande

att medicinalstyrelsens förslag skulle föranleda avsedd ökning av antalet

mottagningsbiträden. Den upprustning i fråga om personal, utrymmen och

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

utrustning, som erfordras i fråga om tjänsteläkarmottagningarna, är så angelägen,

att det som samhället kan offra för tjänsteläkarverksamheten i

första hand bör direkt tjäna detta syfte. Kommitténs förslag rörande mottagningshjälp

på tjänsteläkarstationer syftar till en vida större ökning än

den som teoretiskt skulle åstadkommas enligt medicinalstyrelsens förslag.

Vidare framhålles, att den upprustning av tjänsteläkarstationerna, som kommittén

i detta och andra hänseenden föreslagit, bör sätta tjänsteläkarna i

stånd att erhålla lättnad i arbetet utan att minska vårdvolymen och till och

med kan resultera i ökat vårdresultat och därmed något ökad taxeinkomst.

Kommittén varnar för förändringar, som medför större finansiella ökningar

för sjukförsäkringen, särskilt när, såsom i detta fall, det föreligger risk för

att dessa ökningar ytterligare skärpes till följd av saxningseffekter. Med

hänsyn till bristen på läkare betyder inkomstökningar, som mildrar bristen

på ett håll, att ökad brist uppkommer på andra håll. Åtgärder för att förbättra

läkartillgången är på flera sätt av grundläggande betydelse.

Vad kommittén sålunda anfört anser dock kommittén icke hindra, att

vissa justeringar i provinsialläkartaxan kan befinnas erforderliga — bl. a.

sådana som har samband med nya justeringar i sjukkassetaxan. över huvud

taget synes dessa båda taxor böra bearbetas i ett sammanhang. Kommittén

föreslår följaktligen fortsatt utredningsarbete.

Två av kommitténs läkarledamöter har anmält avvikande mening

och anser, att skäl numera saknas att behålla en särskild taxa för provinsialläkarna.

C. Departementsberedningen

I anledning av de från olika håll framförda invändningarna mot ÖHSkommitténs

förslag togs omedelbart efter remissbehandlingens slut från

inrikesdepartementets sida underhandskontakt med berörda parter. Under

ärendets fortsatta beredning i departementet har sedermera fortlöpande

hållits överläggningar med företrädare för svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO)

och Sveriges läkarförbund. Överläggningarna har resulterat i förhandlingsöverenskommelser

angående dels anställnings- och avlöningsvillkoren för

provinsialläkarna m. in., dels ock angående statsbidrag till tjänsteläkarväsendet

efter ett landstingsövertagande.

Vidare uppdrogs under departementsberedningen åt justitierådet Yngve

Söderlund att i samarbete med byråchefen K. E. Uhlin företaga en utredning

om provinsialläkarnas rättsliga ställning såsom statliga befattningshavare

och om möjligheterna att överföra dem till landstingstjänst.

Resultatet av överläggningar och utredning redovisas i det följande, varvid

jag börjar med frågan om provinsialläkarnas rättsliga ställning.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

97

1. Provinsialläkarnas rättsliga ställning

Justitierådet Söderlund har med skrivelse den 30 september 1959 överlämnat

en i samarbete med byråchefen Uhlin utarbetad »P. M. angående

vissa statliga och kommunala befattningshavares rättsliga ställning». De

i promemorian anförda slutsatserna in. m. kan sammanfattas sålunda.

Enligt den uppfattning, som numera i allmänhet är rådande, är syftet

med bestämmelserna i regeringsformen § 36 angående oavsättlighet och förbud

mot tvångsförflyttning av ämbets- och tjänstemän — varvad avses innehavare

av fullmaktstjänst — att giva tjänstemännen en oberoende ställning

och därigenom söka trygga oväld och rättssäkerhet i förvaltningen.

Tjänstemannens trygghet tillgodoses genom att han tillförsäkras rätt till

avlöningsförmåner och gives skydd mot att utan eget medgivande förflyttas

till annan befattning. Oavsättligheten anses däremot icke utgöra hinder

mot att organisatoriska förändringar genomföres i förvaltningen och att i

samband därmed befattningshavare, vilkas arbetskraft icke längre behöver

tagas i anspråk, försättes ur tjänstgöring och avföres från aktiv stat. Tjänsteman

anses vidare äga disponera över den rätt att åtnjuta med befattningen

förenade löneförmåner, som oavsättlighetsprincipen innefattar, och

över skyddet mot tvångsförflyttning. Sådant förfogande anses kunna ske

bl. a. genom att bestämmelser i avlöningsreglementen blir gällande för

honom. Långt gående inskränkningar har numera skett i fråga om rätten

till avlöningsförmåner genom övergångsbestämmelserna i punkt 5 till statens

löneförordning, enligt vilka befattningshavarna underkastas generell

ändringsskyldighet beträffande avlönings- och pensionsförmåner, samt i

fråga om förbudet mot tvångsförflyttning genom bestämmelserna i Saar

om skyldighet för befattningshavare att låta sig förflyttas till annan stationeringsort,

annan ordinarie tjänst vid verket, eller, där Kungl. Maj:t så

prövar lämpligt, ordinarie tjänst vid annat verk, å vilket Saar är tillämpligt.

Med hänsyn till under utvecklingens gång vidtagna ändringar i tjänstevillkoren

råder stor osäkerhet om fullinaktshavares rättsliga ställning. Fråga

huruvida tjänsteman tillförsäkrat rättsligt intresse åsidosatts genom statlig

åtgärd kan dragas under domstols prövning, varvid tjänstemannen kan

göra anspråk på ersättning för ekonomisk skada.

För provinsialläkarna skulle en ändring av huvudmannaskapet icke medföra

ändring av läkarnas rättsliga ställning såvitt gäller oavsättlighet och

förflyttningsskydd, då anställningen avses alltjämt skola ske genom av

Kungl. Maj :t utfärdad fullmakt.

Enligt särskilda bestämmelser i Saar skall provinsialläkare, om han därtill

med medicinalstyrelsens medgivande förordnas, vara skyldig att mot

särskild ersättning bestrida befattning eller uppdrag såsom läkare vid sådan

sjukvårdsanstalt inom distriktet, vilken tillhör eller åtnjuter bidrag av

staten, landsting eller kommun, vid distriktsdispensär samt vid annan

statsunderstödd inrättning för förlossningsvård inom distriktet än barnbördsavdelning

vid lasarett. Under enahanda förutsättning är provinsialläkare

jämväl skyldig att biträda vid förebyggande mödra- och barnavård

inom distriktet. Kan överenskommelse ej träffas om ersättning för befattning

eller uppdrag, varom här är fråga, skall ersättningen bestämmas av

medicinalstyrelsen.

Enligt utredningsmannen kan provinsialläkarnas åligganden enligt gäl7

— llihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. 181

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

lande bestämmelser icke anses innefatta skyldighet för dem att låta sig förflyttas

till kommunal befattning. För en dylik förflyttningsskyldighet erfordras

ändrade bestämmelser i Saar eller i annan ordning. Har i samband

med tjänstetillsättning gjorts förbehåll, som intagits i fullmakten, av innebörd

att fullmaktshavaren skall vara skyldig att låta sig förflyttas till en

med den statliga tjänsten jämförlig kommunal befattning, torde denne

städse vara pliktig underkasta sig sådan förflyttning.

Rörande den ersättning, som skulle utgå till provinsialläkare, vilken fråntoges

de med befattningen förenade göromålen, uttalar utredningsmannen,

att befattningshavaren med hittills tillämpade normer i allt fall icke bör

tillerkännas avlöningsförmåner med lägre belopp än det som skulle ha tillkommit

honom, därest han avgått från tjänsten vid uppnådd pensionsålder.

Ersättningsfrågan kan prövas av domstol.

Utredningsmannen uttalar slutligen, att det synes kunna sättas i fråga,

om icke den på oavsättlighetsprincipen grundade ekonomiska garantien

kunde från statens sida gentemot befattningshavaren få fullgöras även på

annat sätt än genom hans överförande å särskild stat. Därest vid en omorganisation,

som ur allmän synpunkt är angelägen, befattningshavaren erbjudes

ny tjänst, som giver honom samma rättsliga ställning såvitt gäller

oavsättlighet och förflyttningsskyldighet, som följde med det tidigare tjänsteinnehavet,

samt samma arbetsuppgifter, stationeringsort och ekonomiska

förmåner, borde — kan det göras gällande — staten ha fullgjort vad på

den ankommer till garantiens uppfyllande. Utredningsmannen hänvisar

härvid till vissa privaträttsliga förhållanden. Ett rättskraftigt avgörande

angående riktigheten av den angivna uppfattningen kan emellertid endast

erhållas domstolsvägen.

2. Provinsialläkarnas anställnings- och avlöningsvillkor m. m.

Vid överläggningar den 16 juni 1961 mellan representanter för inrikesoch

civildepartementen samt landstingens centrala lönenämnd, å ena, samt

för SACO och Sveriges läkarförbund, å andra sidan, framlades från arbetsgivarsidan

förslag angående anställnings- och avlöningsvillkor för provinsialläkare.

Förhandlingarna fördes mot bakgrunden av en förklaring från

företrädarna för inrikesdepartementet att i kommande proposition till riksdagen

om provinsialläkarväsendet skulle föreslås, bl. a., att en utbyggnad

och upprustning av provinsialläkarväsendet skulle ske, att huvudmannaskapet

för provinsialläkarna skulle övertagas av landstingen den 1 juli

1963, att det skulle ankomma på landstingskommun att ombesörja öppen

sjukvård jämväl utanför sjukhus i den mån den icke ombesörjdes av annan,

att vid upprättandet av plan för provinsialläkarväsendet inom landstingskommun

hänsyn skulle tagas till samtliga befintliga resurser för öppen vård

i landstingskommunen, varvid städer med mindre än 15 000 invånare skulle

omfattas av distriktsindelningen, att vid upprättandet av sådan plan samråd

skulle äga rum med tjänsteläkarnas lokala organisationer i landstingskommunen,

att provinsialläkare skulle tillsättas av Kungl. Maj:t medelst

fullmakt, sedan medicinalstyrelsen upprättat förslag och, efter det landstinget

beretts tillfälle att yttra sig över förslaget, avgivit förord samt att

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961 99

provinsialläkares förflyttningsskyldighet skulle begränsas till landstingskommunen.

Förslaget framlades under förbehåll för dels vederbörande huvudmäns

godkännande, dels att läkarförbundet före den 20 september 1961 företedde

till chefen för inrikesdepartementet ställda förbindelser från utnämnda

provinsialläkare, varigenom de utfäste sig att den 1 juli 1963 övergå i landstingstjänst.

Det av parterna godkända förslaget angående anställnings- och avlöningsvillkor

för provinsialläkare innefattar bestämmelser om provinsialläkarnas

taxeförmåner såväl beträffande tid före ett landstingsövertagande

den 1 juli 1963 som för tiden därefter. Vidare regleras provinsialläkarnas

tjänstgöringsförhållanden, löne- och pensionsförmåner samt anställningsvillkor

i övrigt efter övergång i landstingstjänst.

Avskrift av det vid överläggningarna förda protokollet torde få fogas som

bilaga A till statsrådsprotokollet.

3. Statsbidrag till tjänsteläkarväsendet

Vid överläggningar den 26 september 1961 mellan företrädare för berörda

departement och svenska landstingsförbundet angående statsbidrag till

tjänsteläkarväsendet efter ett landstingsövertagande från och med den 1

juli 1963 framlades av statens representanter ett förslag till avtal om statsbidragets

allmänna utformning m. m. av huvudsakligen följande innebörd.

Någon utökning av provinsialläkarnas nuvarande uppgifter av statlig

natur förutsättes i princip icke komma att ske. Provinsialläkare, som den

30 juni 1963 är sjukledig och måste antagas icke kunna återinträda i tjänst,

omfattas icke av landstingsövertagandet. Kostnaderna för sådan specialutbildning

och vidareutbildning för provinsialläkare, för vilken staten för

närvarande i princip har att svara, skall icke överflyttas å landstingen.

Staten skall i princip svara för kostnaderna för provinsialläkarnas löner

och pensioner, dock att antalet tjänster, för vilka statsbidrag skall utgå,

skall bestämmas efter förhandlingar mellan landstingsförbundet och staten.

För tiden fr. o. m. den 1 juli 1963 tills vidare till och med utgången av år

1967 skall statsbidrag utgå för högst 760 provinsialläkartjänster (inklusive

av landsting övertagna kommunalläkartjänster), som fördelas på de särskilda

landstingskommunerna enligt föreskrifter, som Kungl. Maj:t utfärdar

efter samråd med landstingsförbundet, och till vilkas inrättande medicinalstyrelsen

lämnat medgivande. Vid bestämmandet av nyssnämnda

maximiantal statsbidragsberättigande tjänster skall fråndragas de provinsialläkartjänster,

vilkas innehavare tills vidare kommer att kvarstå i statlig

tjänst.

Antalet statsbidragsberättigande tjänster för tiden efter år 1967 skall

bestämmas efter nya förhandlingar mellan parterna, därvid antalet icke

må sättas lägre än 760.

Statsbidrag, vilket skall utbetalas kalenderårsvis i efterskott, utgår endast

för tjänst, som uppehållits av ordinarie innehavare eller vikarie under minst

halva året.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

Statsbidrag utgår med dels ett belopp per år motsvarande årslönen i lönegrad

21 löneklass 23 å löneplan A i statens löneförordning ökat med 20

procent till täckande av vikariatskostnader under sjukdom och semester,

kompensation för höjda folkpensionsavgifter, på provinsialläkarna fallande

avgifter till ATP, m. m., dels i förekommande fall det belopp, som enligt

den förutnämnda överenskommelsen angående anställnings- och avlöningsvillkoren

för provinsialläkarna m. m., utgår i lönetillägg till läkare i grupperna

II—V å löneplan C i statens löneförordning.

Skulle sådana väsentliga förändringar inträda i fråga om olika pensionsavgifter,

socialförsäkringsavgifter in. in., som kan anses rubba förutsättningarna

för avtalet, må förhandlingar upptagas mellan landstingsförbundet

och staten angående ersättning för tiden efter 1967 års utgång.

Provinsialläkarna skall tills vidare pensioneras genom statens försorg,

dock att om pågående SPA-utredning leder till ändrade grunder beträffande

den nuvarande SP A-pensioneringens omfattning frågan om provinsialläkarnas

pensionering skall upptagas till förnyad prövning.

I skrivelse den 16 oktober 1961 har landstingsförbundets styrelse härefter

förklarat sig godkänna det framlagda förslaget samt förutsatt, att den

punkt i avtalsförslaget, som avser rätt till förhandlingar vid rubbade förutsättningar

för avtalet, kan tolkas så, att i vederbörlig ordning vidtagna

ändringar i provinsialläkarnas lönegradsplacering skall kunna föranleda

upptagande av förhandlingar om modifiering av avtalet.

Departementschefen

Provinsialläkarinstitutionen, vilken tillkom på 1600-talet, har skapats

och bibehållits i syfte bl. a. att tillförsäkra befolkningen, särskilt på landsbygden,

möjlighet att relativt bekvämt och till överkomlig kostnad erhålla

behövlig läkarvård. Såväl provinsialläkarkåren som den parallellt med denna

framvuxna kåren av stadsläkare ålades även redan från början vissa

skyldigheter med avseende å bekämpandet av epidemier, alltså uppgifter

soin delvis hör hälsovården till. I synnerhet i glesbygderna har tjänsteläkaren

tiderna igenom varit av ovärderlig betydelse för hälso- och sjukvården

på det lokala planet. I praktiken har han ofta varit den ende för

bygdens befolkning tillgänglige läkaren. Genom sin lokal- och personkännedom

har han haft möjlighet att verksamt främja utvecklingen av liälsooch

sjukvårdsförhållandena i sitt distrikt. Denna hans nyckelställning i

den lokala sjukvårdsorganisationen får icke undanskymmas av den omständigheten,

att tjänsteläkarväsendet på grund av rekryteringssvårigheter

och otillräckliga resurser i fråga om utrustning och personella hjälpkrafter

i sin nuvarande utformning icke i alla hänseenden motsvarar dagens

krav.

Vid bedömande av behövligheten av en tjänstelä k arorganisation

i dagens läge bör först understrykas värdet för den

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

sjukvårdssökande allmänheten av en vårdorganisation med vid lokal spridning.

Provinsialläkarorganisationen är — trots att sjukhusen i många fall

utövar stor dragningskraft — hårt belastad med sjukvårdssökande. Provinsialläkarnas

konsultationer uppskattades till omkring 1,73 milj. år 1944,

medan sjukkassestatistiken för år 1958 redovisade ett antal av 2,85 milj.

Likväl anlitas läkare i betydligt mindre utsträckning av landsbygdsbefolkningen

och särskilt befolkningen i de stora glesbygderna än av städernas

invånare. Då, såvitt man vet, landsbygdsbefolkningens verkliga behov av

läkarvård ej torde väsentligt avvika från stadsinvånarnas, får det lägre konsultationsantalet

per invånare anses tyda på bl. a., att landsbygden icke har

en vårdorganisation, som i fråga om lättåtkomlighet och kapacitet motsvarar

behovet. Det är av betydelse även för själva vårdarbetet, att ett tillräckligt

antal läkare genom verksamhet ute i distrikten förvärvar den kännedom

om befolkningen och dess levnadsförhållanden, som i många fall är en viktig

förutsättning för såväl diagnostisering som behandling. Beträffande

den förebyggande vården gör sig liknande synpunkter gällande som i fråga

om den öppna sjukvården. Jämväl för den omgivningshygieniska tillsynen

är det en fördel att ha tillgång till läkare, som utan större omgång kan

göra lokala observationer och företa nödiga ingripanden på platsen.

Den sedan några årtionden tillbaka pågående expansionen i fråga om

diagnostiska och terapeutiska resurser har i allt högre grad medfört en

specialisering av läkarna, vilken självfallet avsatt goda resultat vid sjukdomsbekämpandet.

Ju längre specialiseringsprocessen fortgår, desto nödvändigare

är det, att tillgång även finnes till en kår av välutbildade och

erfarna allmänpraktiker, vilka — även ute på fältet utan tillgång till lasarettens

alla tekniska resurser -— kan ge olika sjukdomssymtom en riktig

tolkning och avgöra, om fortsatt undersökning och behandling, eventuellt

hos specialist, är påkallad. Genom hela sin inriktning samt sin person- och

miljökännedom kan dessa läkare i stor utsträckning omhändertaga inte

bara somatiska åkommor utan även lindrigare fall av psykisk sjukdom

liksom den stora mängden av fall med blandade fysiska och psykiska

symptom. Då på mentalsjukvårdens område en avsevärd brist på specialister

torde komma att bestå under lång tid framåt, framstår en stödorganisation

av allmänpraktiker i periferin som utomordentligt värdefull även för

sådan vård.

Antalet orter med lasarett eller sjukstuga uppgår för närvarande till

cirka ISO. Någon väsentlig ökning av antalet förläggningsorter för sådana

akutsjukhus torde icke vara att påräkna och synes ej heller lämplig. Provinsial-

och kommunalläkare finns nu i omkring 700 samhällen. ÖHS-kommittén

räknar för den framtida tjänsteläkarorganisationen med ungefär det

sistnämnda antalet stationsorter. Att eu organisation med förut antydda

syften måste kunna tillhandahålla vård å ett avsevärt större antal platser

än lasaretts- och sjukstuguorterna synes mig uppenbart. Eu ytterligare ut
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

veckling av kommunikationsväsendet m. m. torde icke inom överskådlig

tid komma att mera väsentligt rubba detta förhållande.

Att en sådan lokal vårdorganisation icke kan komma till stånd utan det

allmännas medverkan får anses vara ådagalagt av erfarenheterna under

gångna år. Enligt uppgifter, som lämnas i kommitténs betänkande, fanns

år 1954 av landets samtliga privatpraktiker 3,8 procent i Norrland, 15,6

procent i Svealand utom Stockholm och 27,6 procent i Götaland utom Malmö

och Göteborg. Mer än hälften av hela kåren hade sin verksamhet i de tre

största städerna. Av samtliga konsultationer i öppen vård utanför sjukhus

gavs i Norrland mer än 70 procent av provinsial- och kommunalläkare, medan

privatpraktikernas andel begränsade sig till 17 procent. Riksförsäkringsanstaltens

samplingsundersökning för år 1958 visar, att av den arvodessuinma,

som uppbars av privatpraktiserande läkare, belöpte på Norrland

3,9, på Svealand utom Stockholm 12,8 samt på Götaland utom Malmö

och Göteborg 26,1 procent. Invånarantalen i de nämnda områdena förhåller

sig till varandra ungefär som talen 2, 3 och 5. Mer än hälften av privatläkarkåren

var, liksom vid föregående undersökningstillfälle, bosatt i de

tre största städerna. Det är ur det fria läkarvalets synpunkt beklagligt, att

privatläkarkåren har så ringa spridning. Man synes emellertid icke ha anledning

antaga annat än att privatpraktikerna, även om deras numerär

skulle ökas, framdeles liksom nu kommer att väsentligen förlägga sin yrkesutövning

till större och mera centrala orter.

Genom anställande av läkare i det allmännas tjänst kan vid reglering av

lönevillkoren fastställas taxa för arvodesdebiteringen. Läkarvård kan därigenom

bjudas allmänheten mot måttligt avvägd ersättning. Det är, såsom

kommittén framhållit, av vikt, att för det klientel, som söker läkarvård

utanför sjukhus, finns möjlighet till ett fritt konsumtionsval mellan taxebunden

och icke-taxebunden vård. En särskild tjänsteläkarlcår är sålunda

även av denna anledning starkt motiverad.

Vid sidan av nu anförda synpunkter kan skäl av väsentligen sjukvårdsorganisatorisk

och ekonomisk art åberopas för att öppen vård anordnas

utanför lasaretten. Av vad som i tidigare sammanhang anförts framgår, att

den öppna lasarettsvården fått en ständigt ökad omfattning. Trots den

snabba utbyggnad, som skett för att möta de ökade behoven, förekommer på

åtskilliga håll och inom skilda specialiteter långa väntetider. En del av

detta klientel skulle med fördel kunna omhändertagas av en lokal tjänsteläkarorganisation,

särskilt om denna erhölle ökade resurser ifråga om personal

och utrustning. Det måste betraktas såsom irrationellt, att lasarettens

specialister och specialutrustning tages i anspråk för arbetsuppgifter, som

lämpligen kan omhänderhas av allmänpraktiker. Genom att engageras i dyligt

arbete kan sjukhusläkarna också få alltför begränsad tid för det sängliggande

klientelet, vars behandling dock är sjukhusens huvuduppgift. De

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

yngre läkarna vid lasaretten bör icke sysselsättas mer med öppen vård än

som krävs för deras utbildning.

Sjukhusvården erbjuder också ett annat problem, som här är av intresse,

nämligen att vårdplatser i viss utsträckning upptages av personer, som ur

medicinska synpunkter icke fordrar sluten vård. Enligt en av kommittén

företagen undersökning avseende sjukhusklientelets sammansättning viss

dag, upptogs mer än 5 000 platser å lasarett och sjukstugor samt liknande

anstalter av patienter, som icke av rent medicinska skäl behövde sluten

vård. 1 200 av dessa fall betecknades såsom hemvårdsfall, och mer än en

tredjedel var »transportfall» (behandlingsfall och utredningsfall). En förstärkt

tjänsteläkarinstitution skulle uppenbarligen möjliggöra avlastning

från den slutna sjukhusvården av dylika patienter.

Den nuvarande befolkningsutvecklingen ger anledning att i samband med

sjukhusvården särskilt uppmärksamma det snabbt växande antalet åldringar.

Man räknar med att antalet personer i åldern 70 år och däröver,

vilket den 31 december 1960 uppgick till 572 000, år 1970 skall ha ökat till

cirka 720 000. Såsom förut visats är sjukligheten betydligt större i högre

åldersklasser än i lägre. Behovet av ökat antal sjukhusplatser för åldringar

kan i viss grad nedbringas, om hemsjukvården erhåller bättre betingelser,

vilket kräver läkare och annan personal ute i orterna.

Även i samhällen med relativt god tillgång på privatpraktiserande läkare

kan det ofta vara svårt att erhålla läkarvård vid hastigt påkommande

sjukdomsfall under vissa delar av dygnet, under sön- och helgdagar samt

under sommar- och semestertid. Behovet av en organiserad jourtjänst för

sådana fall kan ofta icke tillgodoses på annat sätt än genom anställande av

tjänsteläkare, i vilkas åligganden ingår skyldighet att svara för sjukvården

även utanför den vanliga vardagsinottagningen. Det är framför allt jourtjänsten,

som jämte kravet på tillgång till taxebunden vård nödvändiggör,

att tjänsteläkare anställes även i landsdelar och orter, som är relativt välförsedda

med privatpraktiserande läkare. Särskilt gäller detta där icke lasarett

eller sjukstuga med ansluten öppen vård finns att tillgå.

Slutligen må framhållas, att det synes ofrånkomligt att tjänsteläkare har

möjlighet till transport även till tjänster i städer och andra större tätorer i

olika delar av landet. Eljest skulle organisationen sannolikt möta oöverstigliga

rekryteringssvårigheter. Det synes därför orealistiskt att tänka sig

en tjänsteläkarorganisation, begränsad till glesbygder och mindre orter, som

saknar tillgång till andra läkare.

Det nu anförda visar enligt min mening, att det i framtiden behövs en

tjänsteläkarinstitution, vilken i princip är anordnad på samma sätt som

det nuvarande provinsial- och kommunalläkarväsendet.

Vad angår huvudmannaskapet för tjänstelä k arorganisationen

har jag redan i tidigare sammanhang något berört skälen

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

för ett enhetligt huvudmannaskap för öppen och sluten vård. I likhet med

kommittén har jag funnit, att starka skäl talar för att tjänsteläkarna bör

underställas landstingen.

Härvid må till en början erinras om att landstingen sedan länge ansvarat

för den slutna kroppssjukvården inom sina områden. Genom den nya sjukhuslagen

har landstingen ålagts att svara för den öppna vården vid sjukhusen.

Landstingen är även huvudmän för den övervägande delen av den

förebyggande vården, bl. a. förebyggande mödra- och barnavård, distriktsvård

och dispensärverksamhet. Vidare är konvalescentvård och rehabiliteringsverksamhet

inom och utanför sjukhus på väg att byggas ut genom

landstingens försorg. Landstingen har sålunda redan nu uppgifter inom

hela den somatiska vården. Förslag föreligger, att landstingen skall övertaga

huvudmannaskapet för den del av mentalsjukvården — bortsett från

vissa specialanstalter — som för närvarande omhänderhas av staten. Denna

fråga beredes för närvarande inom inrikesdepartementet.

Tjänsteläkarnas arbete avser till övervägande delen sjukvård och förebyggande

vård. Inom den förebyggande vården är provinsialläkare förman

för de i distriktsvården anställda befattningshavarna samt är skyldig att,

efter medicinalstyrelsens medgivande, bestrida befattning eller uppdrag såsom

läkare vid distriktsdispensär och inom förebyggande mödra- och barnavård.

Behov föreligger att anlita provinsialläkare även för andra landstingskommunal

vårduppgifter. För att kroppssjukhusen skall -— såsom är

önskvärt -— kunna reserveras för patientkategorier, som verkligen behöver

sluten vård, måste den fristående tjänsteläkarorganisationen ha en härför

avpassad kapacitet. Jämväl mentalsjukvården behöver stöd från tjänsteläkarnas

sida.

Organisation och arbetsuppgifter på olika områden griper sålunda in i

varandra. Det synes mig uppenbart, att en rationell fördelning av uppgifter

mellan sjukhusläkare och tjänsteläkare och därmed avvägningen av de

resurser, som bör ställas till förfogande för vardera organisationen, samt

den närmare utformningen av de olika organisationsenheterna sker bäst, om

en och samma huvudman har att fatta besluten. Härvid kan bl. a. ifrågakomma

att anordna gemensamma lokaler för olika verksamhetsgrenar. Det

kan exempelvis ofta vara lämpligt att samplanera lokalerna för tjänsteläkarnas

sjukvårdsmottagningar och för mottagningarna inom den förebyggande

mödra- och barnavården. Läkarstationer kan också i många fall

med fördel förläggas i anslutning till lasarett eller vid sjukhem eller andra

mindre sjukvårdsanstalter, där eventuellt även observationsplatser kan ställas

till tjänsteläkarnas förfogande. Sådan samplanering kan medföra investeringsbesparingar

samt möjliggöra ett rationellt utnyttjande av personal

och tekniska resurser. Även när samförläggning icke kommer i fråga,

kan det vara av vikt, att lokaliseringen av olika sjukvårdsenheter sker under

beaktande av gemensamma synpunkter. Man kan vidare vinna större

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

rörlighet i det löpande arbetet vid ett enhetligt än vid ett delat huvudmannaskap

och därmed erhålla maximal nytta av samarbetsmöjligheterna. Utbyte

av personal mellan sjukhus- och tjänsteläkarorganisation underlättas.

Det bör även efter hand bli möjligt att för tjänsteläkarna ordna periodiska

lasarettstjänstgöringar, varigenom dessa läkare kan hålla kontakt med det

kliniska arbetet. En minskning av tjänsteläkarnas yrkesmässiga isolering

på detta sätt i förening med ändringar i övrigt som framstår såsom önskvärda

— tillhandahållande av moderna lokaler, ökad teknisk utrustning

och erforderlig hjälppersonal samt lindrad jourtjänst vid större stationer

m. m. — måste medföra en betydande förbättring i tjänsteläkarnas arbetsförhållanden.

Härigenom bör även rekryteringen till banan bli bättre än

hittills.

Enär överförande till staten av huvudmannaskapet för kroppssjukvården

får anses helt uteslutet och staten även, enligt framlagt förslag, förutsätts

skola avträda såsom huvudman för mentalsjukvården, måste det vara

landstingen som, om ett enhetligt huvudmannaskap för sluten och öppen

vård skall ernås, övertar tjänsteläkarorganisationen.

Ett landstingskommunalt huvudmannaskap för den nuvarande provinsialläkarorganisationen

skulle medföra en decentralisering. Detta skulle

bidraga till att underlätta samordningsarbetet genom att landstingen kan

hålla en mera intim fortlöpande kontakt med förhållandena inom sina områden

än vad staten kan göra. I jämförelse med fördelarna för landstingen

av huvudmannaskapets övertagande torde den ökade administrativa börda,

som kan föranledas härav, få anses vara av mindre betydelse.

Det må i detta sammanhang erinras om att 1958 års besparingsutredning

ansett det böra undersökas, i vad mån uppgifter, som nu åvilar medicinalstyrelsen,

skulle kunna decentraliseras till bl. a. huvudmännen för hälsooch

sjukvården. De inträdda ändringarna i fråga om dessa huvudmäns

administrativa kapacitet borde enligt utredningen föranleda en omprövning

av arbetsuppgifternas fördelning mellan dem och styrelsen.

Den nu givna framställningen torde ha ådagalagt, att betydande fördelar

skulle vara förenade med ett landstingskommunalt huvudmannaskap för

tjänsteläkarna. Några vägande skäl emot en sådan ordning synes mig icke

ha anförts. Av remissinstanserna har flertalet understrukit värdet av ett

enhetligt huvudmannaskap eller lämnat utan erinran vad kommittén anfört

i detta hänseende.

Det främsta hindret för eu sådan reform har varit det motstånd, som

förslaget väckt bland provinsialläkarna själva och dessas organisationer.

En utredning rörande provinsialläkarnas rättsliga ställning, som verkställts

av en inom inrikesdepartementet särskilt tillkallad sakkunnig, har givit

vid handen, att det i varje fall får anses tvivelaktigt, om provinsialläkarna

såsom statliga fullmaktshavare tvångsvis kan överföras till annan huvudman.

Oavsett vilka legala förutsättningar härför som må föreligga, har jag

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

emellertid ansett det avgörande för reformens framgångsrika och snabba

genomförande att vinna läkarnas frivilliga medverkan till en huvudmannaskapsändring.

Vid en rad överläggningar i departementet med företrädare

för Sveriges läkarförbund och svenska provinsialläkarföreningen har jag

därför strävat efter att undanröja de betänkligheter mot huvudmannaskapsändringen,

som i olika avseenden framförts från läkarhåll. Med stor tillfredsställelse

konstaterar jag, att det vid dessa överläggningar och därefter

mellan berörda parter förda förhandlingar blivit möjligt att utjämna förefintliga

motsättningar, så att en överenskommelse i frågan kunnat träffas.

Till grund för den träffade överenskommelsen har legat vissa förutsättningar,

som angivits i ett vid överläggningar med partsrepresentanterna

den 16 juni 1961 fört protokoll. Såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse

innebär dessa förutsättningar, att en utbyggnad och upprustning

av provinsialläkarväsendet skall ske, att huvudmannaskapet för provinsialläkarna

skall övertagas av landstingen den 1 juli 1963, att det skall ankomma

på landstingskommun att ombesörja öppen sjukvård jämväl utanför

sjukhus i den mån den icke ombesörjes av annan, att vid upprättandet

av plan för provinsialläkarväsendet inom landstingskommun hänsyn skall

tagas till samtliga befintliga resurser för öppen vård i landstingskommunen,

varvid städer under 15 000 invånare skall omfattas av distriktsindelningen,

att vid upprättandet av sådan plan samråd skall äga rum med

tjänsteläkarnas lokala organisationer i landstingskommunen, att provinsialläkare

skall tillsättas av Kungl. Maj :t medelst fullmakt, sedan medicinalstyrelsen

upprättat förslag och, efter det landstinget beretts tillfälle

att yttra sig över förslaget, avgivit förord, samt att provinsialläkares förflyttningsskyldighet

begränsas till landstingskommunen.

Förhandlingsöverenskommelsen innefattar bl. a., att provinsialläkarna

skall placeras i lönegrad A 21 och att för befattningar, som den 30 juni

1963 tillhör någon av grupperna II—V i den särskilda statliga löneplanen

för provinsialläkare, skall utöver löneplanslönen utgå ett årligt lönetillägg

med resp. 2 000, 5 000, 8 000 och 12 000 kronor. Provinsialläkare, som den

1 juli 1963 övergår till landstingsanställning, har tillförsäkrats rätt att ej

lida minskning i till honom den 30 juni 1963 utgående löneplanslön. Vidare

har provinsialläkarna garanterats i stort sett oförändrade pensionsförmåner.

Genom den träffade uppgörelsen kommer tjänsteläkarna att få en förbättring

av sina lönevillkor och arbetsbetingelser. Då de landstingskommunala

tjänsteläkarna skall tillsättas av Kungl. Maj :t medelst fullmakt — efter av

medicinalstyrelsen avgivet förslag och förord — kommer de att få samma

grundlagsskyddade ställning som de nuvarande provinsialläkarna och alltjämt

ha möjligheter till transport. Det har också förutsatts att samråd skall

ske mellan företrädare för landstinget och tjänsteläkarna i området vid

upprättandet av plan för tjänsteläkarväsendet inom landstingskommunen.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

Genom överenskommelsen har därjämte fastslagits, att landstingen

fr. o. m. dagen för huvudmannaskapets övertagande skall ha skyldighet att

ombesörja öppen sjukvård jämväl utanför sjukhus, i den mån sådan vård

icke ombesörjes av annan. Denna regel överensstämmer med vad kommittén

föreslagit och vad i sjukhuslagen är stadgat om landstingskommuns

ansvar för sjukhusvård. Då tillika förutsatts, att stad med mindre än 15 000

invånare alltid skall omfattas av provinsialläkardistriktsindelningen, har

betingelser skapats för att den landstingskommunal tjänsteläkarorganisationen

får en tillräckligt vid spridning.

Vid överläggningarna med partsrepresentanterna gjordes från arbetsgivarsidan

det förbehållet för förslagets godkännande, att läkarförbundet

före den 20 september 1961 skulle förete förbindelser från utnämnda provinsialläkare,

varigenom de utfäste sig att den 1 juli 1963 övergå i landstingstjänst.

Sådana förbindelser har hittills avgivits av drygt 330 provinsialläkare

av omkring 485 utnämnda. I 16 av förbindelserna görs vissa förbehåll,

t. ex. att hittills olösta frågor får en acceptabel lösning, att försämring

i arbets- och lönevillkor ej inträder, att vissa modifikationer beträffande

arbets- och lönevillkor sker för provinsialläkare, som endast har

kortare tid kvar till pensionsåldern m. m. Jag förutsätter, att tillfredsställande

uppgörelser skall kunna komma till stånd i det alldeles övervägande

flertalet av dessa fall. För egen del är jag också villig förorda att därest

beslut nu fattas om en huvudmannaskapsändring — redan utnämnd provinsialläkare,

som viss tid före den 1 juli 1963 anmäler sig vilja övergå till

landstingstjänst, beredes möjlighet härtill.

Nämnas må vidare, att av de provinsialläkare, som icke avgivit förbindelse,

ett stort antal uppnår pensionsåldern under de närmaste åren. Sålunda

kan beräknas, att ett fyrtiotal av dem kommer att avgå senast år 1963

och ytterligare ett trettiotal senast år 1965.

Genom att enligt överenskommelsen i fullmakter, som utfärdas å provinsalläkartjänster

intill den 1 juli 1963, skall intagas villkor, att vederbörande

är skyldig att övergå i landstingstjänst, kommer i fortsättningen alla nyutnämnda

provinsialläkare att omfattas av övergångsplikt.

Rörande kommunalläkarna vill jag framhålla, att för närvarande 76

städer har mindre än 15 000 invånare och att 27 av dessa städer ingår i

provinsialläkardistrikt. Jag vill vidare nämna, att för ett flertal stadsläkare

gäller instruktionsföreskrift, som innebär, att stadsläkaren är skyldig att

övergå i landstingstjänst efter en av statsmakterna beslutad huvudmannaskapsreform.

Av dessa stadsläkare är enligt vad som upplysts från svenska

stadsförbundet 27 anställda i 19 städer med mindre än 15 000 invånare.

Av kommunalläkartjänsterna i de återstående (76 — 27 19) 30 berörda

städerna är några vakanta. Det är alltså endast ett mindre antal stadsläkartjänstcr,

vilkas innehavare kan ha rätt att kvarstå i stadens tjänst.

Till kommunalläkarna hör även tre läkare i andra kommuner än städer.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungi. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

Kommunalläkarna är som regel placerade i högst lönegrad 14 och måste

själva i stor utsträckning bekosta lokaler, utrustning och personal. Ehuru

formellt icke taxebundna tillämpar de i regel sjukkassetaxan vid sin arvodesdebitering.

Vid en höjning av provinsialläkartaxan i enlighet med vad jag

förordar i det följande torde det därför komma att te sig fördelaktigt för

åtskilliga av dem att, vare sig de är skyldiga därtill eller ej, inträda i landstingstjänst.

Avtal har vidare träffats med svenska landstingsförbundet angående

statsbidragsvillkoren vid ett landstingsövertagande av provinsialläkarkåren.

Avtalet förutsätter, att huvudmannaskapet för provinsialläkarväsendet

skall överföras till landstingen den 1 juli 1963 i den omfattning och på de

villkor, som framgår av förutnämnda protokoll den 16 juni 1961. Enligt

avtalet skall staten i princip svara för kostnaderna för provinsialläkarnas

löner och pensioner.

De hinder mot en huvudmannaskapsreform, som tidigare förelegat på

grund av partsorganisationernas inställning, har sålunda numera undanröjts.

På grund härav och med hänsyn till vad jag förut anfört förordar jag,

att principbeslut fattas om att tjänsteläkarväsendet den 1 juli 1963 skall

överföras till landstingens huvudmannaskap i den omfattning och på de

villkor, som jag föreslår i det följande.

Jag vill härvid först närmare beröra frågan om huvudmannaskapsreform

ens avgränsning. Härutinnan må till en början nämnas,

att enligt överenskommelserna med partsorganisationerna landstingens åtagande

avser ombesörjande av öppen sjukvård. Till följd härav kommer

stadsläkare och andra kommunalläkare, som är anställda för att ombesörja

hälsovårdsuppgifter, att stå utanför reformen.

Vad angår den öppna sjukvården i städerna har jag under förhandlingarna

på tidigare anförda skäl hävdat önskvärdheten av att provinsialläkardistriktsindelningen

och därmed landstingens omedelbara ansvar för den

öppna läkarvården finge största möjliga omfattning. Läkarorganisationerna

har å sin sida ansett, att städer — eller i varje fall större städer — icke

borde ingå i området för den av tjänsteläkarna bedrivna taxebundna verksamheten,

då därigenom privatpraktikernas arbetsbetingelser skulle försvåras.

För egen del har jag bedömt det såsom mest angeläget, att sådana städer,

där taxebunden öppen vård och mottagning av jourfall ej står till buds

på annat sätt, t. ex. vid inom staden beläget sjukhus, får tillgång till tjänsteläkare.

Den överenskomna gränsdragningen vid städer med mindre än

15 000 invånare innebär, att så gott som undantagslöst alla städer, där dessa

förutsättningar ej är uppfyllda — och i vilka privatpraktiker för övrigt

som regel saknas — kommer att ingå i landstingens distriktsorganisationer.

Detta innebär, att i varje sådan stad skall finnas åtminstone en tjänsteläkare.

Som förut nämnts har till grund för den träffade överenskommelsen le
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

gat, att det skall ankomma på landstingen att ombesörja öppen sjukvård

utanför sjukhus, i den mån den icke ombesörjes av annan. Ehuru landstingen

sålunda i princip skall ha att svara för den öppna vården även i städer

med 15 000 invånare och däröver, kommer skyldigheten i dessa städer

att aktualiseras först i den mån behovet av sådan läkarvård befinnes otillfredsställande

tillgodosett.

Kommitténs förslag, att skolhälsovården skulle läggas under landstingens

huvudmannaskap, har avstyrkts av skolöverstyrelsen. Svenska landstingsförbundet

anser övervägande skäl tala för att man nu icke gör ändring

på denna punkt. De förvaltningsutskott, som uttalat sig i frågan, ställer sig

likaledes tveksamma till förslaget. Erinras må vidare, att 1957 års skolberedning

i sitt betänkande om grundskolan föreslår, att huvudmannaskapet

för hälsovården vid de allmänna läroverken och de högre tekniska läroverken,

vilket nu åvilar staten, skall överföras till primärkommunerna.

För egen del finner jag icke sådana skäl tala för en överflyttning av huvudmannaskapet

för skolhälsovården till landstingen, att en dylik åtgärd bör

övervägas för närvarande.

Av nu anförda skäl anser jag förhandlingsöverenskommelsen i här berörda

delar böra godtagas.

Beträffande tjänsteläkarnas arbetsuppgifter efter

landstingsöver tagandet vill jag anföra följande.

Såsom av det föregående framgår måste tjänsteläkare finnas bl.a. för att

täcka föreliggande behov av öppen läkarvård, häri inbegripen även förebyggande

vård. Härtill kommer uppgifter av speciell tjänsteläkarkaraktär.

Enligt gällande bestämmelser har tjänsteläkare sålunda bl. a. att ägna tillsyn

åt efterlevnaden av de för allmänna hälso- och sjukvården meddelade

föreskrifterna, att öva tillsyn över barnmorskor och sjuksköterskor i öppen

vård, att deltaga i hälsovårdsnämnds och nykterhetsnämnds sammanträden,

att medverka vid epidemibekämpningen, att på uppdrag av myndigheter

verkställa rättsmedicinska undersökningar och andra förrättningar

samt att mottaga anmälningar och till myndigheter avgiva rapporter, utlåtanden

och intyg av olika slag m. in.

I en blivande landstingskommunal tjänsteläkarorganisation är det av vikt

för de nya huvudmännen alt med utnyttjande av tjänsteläkarna få till stånd

en effektiv samordning inom öppen sjukvård och förebyggande vård. Dessa

arbetsområden kräver också ett stort mått av insatser. Med hänsyn härtill

är naturligt, att de landstingskommunala tjänsteläkarna skall ägna den

väsentliga delen av sin tid åt nämnda arbetsområden. Å andra sidan torde

icke vara möjligt att fritaga de landstingskommunala tjänsteläkarna från

egentliga tjänsteläkaruppgifter. Jag kommer i följande avsnitt — vilket

behandlar de omgivningshygieniska problemen — att föreslå en lättnad i

fråga om tjänsteläkarnas skyldighet att ägna tillsyn åt efterlevnaden av de

för allmänna hälso- och sjukvården gällande föreskrifterna. I övrigt torde

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

de landstingskommunal tjänsteläkarna böra väsentligen behålla de uppgifter

av tjänsteläkarkaraktär, vilka nu ankommer på tjänsteläkarorganisationen.

Efter huvudmannaskapsreformens ikraftträdande torde övergångsvis

kunna uppkomma vissa särskilda problem av organisatorisk

art. Jag vill härom anföra följande.

I stad med mindre än 15 000 invånare kan efter reformens ikraftträdande

förekomma att såväl stads- som provinsialläkare finnes anställda. Det kan

då frågas, huruvida och på vad sätt tjänsteläkaruppgifterna skall fördelas

mellan de olika läkarna. Det synes mig naturligt, att härvid uppgifter av

primärkommunal natur kvarligger hos stadsläkaren, medan de landstingskommunal

uppgifterna ålägges provinsialläkaren. Detta spörsmål liksom

frågan om utförandet av statliga tjänsteåligganden torde få upptagas i samband

med den författningsmässiga regleringen av tjänsteläkarverksamheten.

En mindre del av de nuvarande provinsialläkarna kan antagas övergångsvis

komma att kvarstå i statens tjänst. Samarbete mellan den statliga och

den landstingskommunal verksamheten i vissa hänseenden blir på grund

härav nödvändigt. Bl. a. kan det visa sig erforderligt att för åstadkommande

av en rationell distriktsindelning vidtaga ändringar beträffande

tjänstgöringsförhållandena för provinsialläkare, som kvarstår i statlig

tjänst. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de övergångsbestämmelser

och vidtaga de åtgärder i övrigt, som kan befinnas erforderliga

för reformens genomförande.

Även efter huvudmannaskapets överförande till landstingen bör staten

ha vissa befogenheter med avseende å organisationen.

Bl. a. bör, på motsvarande sätt som stadgats i sjukhuslagen beträffande

sjukhus och sjukvårdande verksamhet, gälla, att medicinalstyrelsen

skall utöva högsta tillsynen över tjänsteläkarverksamheten. Så länge

påtaglig läkarbrist råder, är det nödvändigt, att en omsorgsfull avvägning

sker av läkartilldelningen för olika ändamål. Med hänsyn härtill och i analogi

med sjukhuslagstiftningens regler, torde läkartjänster i den öppna vården

icke böra få inrättas utan att medicinalstyrelsen lämnar medgivande

därtill.

Vad angår distriktsindelningen ansåg kommittén, att utbyggnaden

av tjänsteläkarvården skulle komma till stånd genom en landstingsvis

genomförd planering, vilken skulle utföras under samverkan mellan

vederbörande landsting samt medicinalstyrelsen och dess länsrepresentant

länsläkaren. Planeringen skulle resultera i stomplaner för hela sjukvården,

vilka bl. a. skulle avse distriktsindelning, antal två- och flerläkarstalioner

in. m. Kommittén ansåg angeläget, att de enskilda landstingen finge frihet

alt rätta organisationen efter olikheter i fråga om lokala förutsättningar

och behov samt lämnas frihet att pröva skilda organisationsuppslag.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att Kungl. Maj :t genom beslut den

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

15 maj 1959 uppdragit åt medicinalstyrelsen att i samråd med förste provinsialläkare

samt företrädare för kommuner, landsting m. fl. göra en översyn

av rikets indelning i provinsialläkardistrikt att tjäna till ledning främst

för det fortsatta utbyggandet av stationssystemet och för bedömning av

möjligheterna att samordna tjänsteläkarverksamhet och sådan öppen sjukvård,

som bedrives vid lasarett och andra sjukvårdsinrättningar, översynen

har enligt vad jag inhämtat hittills omfattat sammanlagt 14 län. Behovet

av tjänsteläkare i landskommunerna och i städer med mindre än 15 000

invånare inom dessa län har beräknats till 644 år 1970. För samtliga län

skulle behovet efter proportionell uppräkning uppgå till drygt 900. Detta

skulle innebära, att varje tjänsteläkare — vid förutsatt befolkningsutveckling

— skulle ha att svara för i medeltal knappt 5 000 invånare.

Ehuru det i fortsättningen får anses bli landstingens uppgift att svara

för att plan för distriktsorganisationen upprättas, förutsätter jag, att det

av medicinalstyrelsen utförda översynsarbetet skall kunna tjäna till ledning

för landstingen. Styrelsen bör också enligt min mening lämna sin medverkan

vid den framtida planeringen. Härvid torde böra upprättas planer

av samma karaktär som de översiktsplaner, vilka enligt sjukhusstadgan

skall uppgöras för olika grenar av sjukhusvården i landstingskommunen.

Genomförandet av en ny organisation för den öppna vården torde endast

kunna ske successivt i den mån personaltillgång och andra omständigheter

medgiver. Översiktsplanerna bör emellertid härvid tjäna till ledning, så att

utbyggnaden sker planmässigt och med iakttagande av ekonomiska synpunkter.

Den organisatoriska grundvalen för utbyggnaden är distriktsindelningen,

för vars uppgörande översiktsplanerna alltså blir vägledande. I likhet

med vad som gäller beträffande annan statsbidragsberätligande verksamhet

bör det ankomma på medicinalstyrelsen att fastställa distriktsindelningen.

Med hänsyn till de betydande förändringar i organisationen, som

kommer att äga rum i samband med landstingsövertagandet, är det angeläget,

att en fullständig distriktsöversyn kommer till stånd före den 1

juli 1963.

Såsom jag tidigare anfört skall enligt den träffade förhandlingsöverenskominelsen

rörande provinsialläkarnas anställnings- och avlöningsvillkor

tillsättningen av de landstings kommunala provinsialläkarna

ankomma på Kungl. Maj :t. Förslag, vilket bör upptaga de

fyra mest meriterade sökandena, skall upprättas av medicinalstyrelsen, som

även skall avge förord för en av de föreslagna. Därjämte skall vederbörande

landstingskommun beredas tillfälle att yttra sig över medicinalstyrelsens

förslag. De överenskomna reglerna överensstämmer med vad som nu gäller

utom i vad avser bestämmelsen om landstingskommuns yttranderätt, vilken

bestämmelse är en nyhet. Överenskommelsen torde få anses innebära

en rimlig avvägning mellan olika intressen.

Vid överläggningarna med partsrepresentanterna har fråga uppkommit

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

om skyldighet för tjänsteläkare, som söker transport från ett till annat

landstingsområde, att förete friskbetyg. Jag vill uttala, att en transportsökande,

som är tjänsteduglig, bör kunna få förflyttning till annan landstingskommun

även om friskbetyg ej kan åberopas. Fråga härom torde böra

prövas individuellt i varje tillsättningsärende.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att Kungl. Maj :t genom skilda

beslut medgivit provinsialläkare rätt till förhöjd tjänstårsberäkning i vissa

fall. Medgivandena avser 24 distrikt inom Norrbottens, Västerbottens och

Jämtlands län. Provinsialläkare, som under en sammanhängande tid av

minst ett år med goda vitsord innehaft ordinarie tjänst i något av dessa

distrikt, äger att vid transport till annan provinsialläkartjänst tillgodoräkna

intill fem år såsom dubbel tjänstetid. Medicinalstyrelsen har i skrivelse till

Kungl. Maj :i hemställt, att antalet hithörande distrikt ökas till 53, varav

tre i Västernorrlands och ett i Gävleborgs län, och att rätten till tillgodoräknande

även i annat hänseende utvidgas. För egen del vill jag framhålla, att

jag i likhet med kommittén finner det vara av vikt, att principen om dubbel

tjänstårsberäkning bibehålies, åtminstone så länge nuvarande svårigheter

att besätta provinsialläkartjänster i övre Norrland och andra utpräglade

glesbygder består. Liksom hittills torde det böra ankomma på Kungl.

Maj :t att besluta i fråga om tillgodoräkningen.

Vad beträffar provinsialläkarorganisationens utformning

och åtgärder för att förbättra organisationen

vill jag först i likhet med kommittén framhålla, att den nuvarande organisationen

är behäftad med vissa brister. Sålunda har de flesta av tjänsteläkarna

en betungande arbetsbörda, vilken bl. a. påverkas av svårigheter

att på tillfredsställande sätt ordna jourtjänsten. Genom organisationens beskaffenhet

är de ofta medicinskt isolerade. De har att själva bestrida kostnader

för lokaler, utrustning och personal. Verksamheten subventioneras

visserligen i viss utsträckning av kommunerna, och taxeinkomsterna bör

ha berett tjänsteläkarna åtminstone vissa möjligheter att sörja för de nämnda

behoven. Systemet har likväl fört med sig, att många av tjänsteläkarna har

små och olämpliga lokaler, ringa utrustning och liten personalhjälp. Vad

beträffar taxegottgörelsen är att märka, att den för provinsialläkarna gällande

taxan ger lägre ersättning per konsultation än sjukhusläkartaxan, vilken

senare likväl tillämpas av läkare med mindre klinisk utbildning än

provinsialläkarna. Jag återkommer senare till detta ämne och skall därvid

framlägga förslag om vissa ändringar. I jämförelse med både provinsialoch

kommunalläkarbanan framstår sjukhuskarriären i flera avseenden såsom

mer lockande. Förhållandena har särskilt inom provinsialläkarväsendet

lett till omfattande vakanser och dessa har i sin tur ytterligare försvårat

arbetsförhållandena.

I fråga om den framtida utformningen av organisationen vill jag betona,

att det genom huvudmannaskapets överförande blir landstingen som —-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj ds proposition nr 181 år 1961

med de begränsningar vilka följer av statliga befogenheter — bär att bestämma

organisation och verksamhet. Då på grund härav någon detaljreglering

från statens sida icke skall ifrågakomma, vill jag här endast beröra

några huvudproblem beträffande organisationen in. in.

Enligt kommitténs uppfattning skulle det underlätta en upprustning,

om tjänsteläkarverksamheten, där så lämpligen kunde ske, förlädes till tvåoch

flerläkarstationer. För att ange en ungefärlig storleksordning av utbyggnaden

under en tioårsperiod har kommittén presenterat en plan som omfattar

700 läkarstationer, varav 125 två- och 75 flerläkarstationer. Kommitténs

förslag har i princip godtagits av flertalet remissinstanser. I praktiken

har initiativ till ett stationssystem efter dessa riktlinjer redan tagits på flera

håll. Även jag anser, att övergång till två- och flerläkarstationer bör ske

i den mån geografiska och andra förhållanden gör en sådan lösning lämplig.

Jag vill framhålla, att de överväganden, som skett i samband med medicinalstyrelsens

översyn av distriktsindelningen, antyder att två- och flerläkarstationer

kan och bör komma till stånd i något större omfattning än kommittén

förutsatt. Någon fixering av stationssystemets sammansättning torde

dock icke böra ske på nuvarande stadium.

Såsom kommittén framhållit, är det naturligt att, när två eller flera läkare

finns på en station, de har en något olika medicinsk inriktning. Det kan

även vara lämpligt, att specialister från sjukhus eller inom privatpraktikerkåren

tages i anspråk såsom konsulter ett visst antal timmar per vecka.

Ehuru jag saknar anledning att här närmare ingå på frågan om läkarnas

inbördes ställning på stationerna, vill jag erinra om att ett system med en

provinsialläkare och en biträdande provinsialläkare på tvåläkarstation redan

prövats på flera håll med gott resultat.

Såsom omförmälts i den tidigare lämnade översikten av nuvarande organisation

äger Kungl. Maj:t medgiva landstingskommun att för sjukvården

inom en eller flera kommuner anställa extra provinsialläkare med rätt till

tjänsteårsberäkning lika med civila läkare i statens tjänst. Denna anordning

blir icke behövlig, sedan landstingen övertagit huvudmannaskapet för

provinsialläkarväsendet. Medgivanden av detta slag bör därför icke meddelas

i fortsättningen.

Systemet med civila reservläkarc, som tillkommit i första hand för att

öka möjligheterna att anskaffa vikarier under semester eller vid vakans

å provinsialläkartjänster i svårbesatta distrikt, har de senaste åren endast

lockat ett ringa antal läkare. Huruvida anordningen mot denna bakgrund

bör bibehållas för framtiden kan givetvis diskuteras. .lag är emellertid i förevarande

sammanhang icke beredd att taga ställning till detta spörsmål. I

och för sig möter dock inga hinder mot att den civila reservläkarkåren bibehå!

les efter landstingens övertagande av huvudmannaskapet för provinsialläkarväsendet.

Vid de förda förhandlingarna har förutsatts att tjänsteläkarorganisatio8

— Biliang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. 181

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

nen skall upprustas genom landstingens försorg. Jag vill framhålla, att jag

betraktar en sådan upprustning — avseende lokaler, personal och apparatur

såsom en väsentlig förutsättning för att huvudmannaskapsreformen skall

ge ett fruktbärande resultat.

En fråga, som vid förhandlingarna tillmätts stor betydelse från läkarnas

sida, gäller taxeersättningen. Medicinalstyrelsen har i december

1958 avgivit förslag till ny provinsialläkartaxa, i princip innebärande en anknytning

till gällande sjukkassetaxa. Jag har för min del ansett, att denna

fråga borde lösas endast i samband med en total uppgörelse rörande tjänsteläkarorganisationen,

enär taxans höjd bör bedömas i relation till omfattningen

av de nyttigheter, som landstingen skall ställa till förfogande för läkarvården,

och den ersättning härför, som läkarna skall utgiva till landstingen.

En sådan total uppgörelse har nu nåtts. Denna innebär i fråga om

taxan, att provinsialläkare efter landstingsövertagandet, såvitt avser undersökning

eller behandling å läkarens mottagning, blir jämställd med sjukhusläkare.

Vid hembesök skall den i sjukkassetaxan intagna hembesökstaxan

tillämpas. För av landstinget tillhandahållen personal, utrustning

m. m. skall utgå återbäring med 3 kronor per betalat besök å mottagningen,

dock högst 18 000 kronor för år.

Då garantier nu vunnits för genomförande av en landstingskommunal

tjänsteläkarorganisation, har jag ansett förutsättningar jämväl föreligga för

att — med tillmötesgående av läkarnas önskemål — låta taxehöjningen

träda i kraft redan före huvudmannaskapets överflyttning. Förhandlingsöverenskommelsen

innehåller i denna del, att provinsialläkare från och med

den 1 januari 1962 intill övergång i landstingstjänst äger i tillämpliga delar

tillämpa sjukkassetaxan i stället för provinsialläkartaxan, med skyldighet

att till statsverket inbetala 1 krona 50 öre per besök, för vilket ersättning må

utgå enlig sjukkassetaxan, dock ej för besök enbart för förnyelse av recept.

Den angivna avdragsskyldigheten har ansetts påkallad med hänsyn till storleken

av den inkomstökning, som eljest skulle inträda, övergången från

provinsialläkartaxan till sjukkassetaxan har nämligen i samband med förhandlingarna

beräknats medföra en genomsnittlig inkomsthöjning per läkare

med omkring 16 000 kronor, medan en mot levnadskostnadsstegringen

svarande taxehöjning enligt medicinalstyrelsens beräkning år 1958 skulle

stannat vid drygt 6 000 kronor. Även med det överenskomna avdraget torde

läkarens behållna inkomstförstärkning komma att icke oväsentligt överstiga

stegringen av levnadskostnaderna.

Vid förhandlingarna har ytterligare överenskommits att, därest provinsialläkare

skulle kvarstå i statlig tjänst efter den 30 juni 1963, inbetalningen

till statsverket skall höjas till samma belopp som därefter skall gälla för

de landstingskommunala tjänsteläkarna eller 3 kronor per besök.

Vad angår de kostnader, som kommer att föranledas av den överenskomna

taxerevisionen, må framhållas, att av den totala inkomstökning,

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungi. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

som härigenom kommer provinsialläkarna till del en fjärdedel kommer att

falla på patienterna och tre åttondelar på vardera sjukkassorna och staten.

För statens del kan enligt nu tillgängliga uppgifter kostnaden för år räknat

uppskattas till 4 å 5 milj. kronor.

Med hänsyn till de av mig åberopade motiven för en taxerevision och då

en förbättring av nuvarande taxa utgjort en viktig förutsättning för den

träffade förhandlingsuppgörelsen med läkarna, förordar jag, att överenskommelsen

godtages även i nu angivna delar.

Det må i detta sammanhang påpekas, att den gällande provinsialläkartaxan

innehåller ersättningsbestämmelser beträffande vissa tjänsteförrättningar

m. in., vilka ej regleras genom den träffade uppgörelsen. Ersättning

för dylika förrättningar bör även efter landstingsövertagandet bestämmas

av staten. Jag föreslår, att Kungl. Maj :t erhåller bemyndigande att vidtaga

de ändringar i ifrågavarande bestämmelser, som befinnes påkallade i

samband med utfärdandet av den nya taxan.

Jämlikt förhandlingsöverenskommelsen skall de medel, som provinsialläkare

enligt det nyss nämnda förslaget inbetalar till staten, redovisas särskilt

och i första hand användas för bestridande av kostnader för vidareutbildning

m. in. av provinsialläkare.

I anledning av detta förslag må till en början erinras, att sedan budgetåret

1945/46 under åttonde huvudtiteln anvisats medel till fortsättnings- och

repetitionskurser för läkare. Enligt gällande bestämmelser avser kurserna

att bereda läkare, särskilt tjänsteläkare, tillfälle att tillägna sig de nya rönen

inom den medicinska forskningen och erhålla en allmän orientering inom

särskilda ämnesområden av vikt för deras praktiska verksamhet. Medicinalstyrelsen

fastställer kursprogram och vidtager i övrigt erforderliga åtgärder

för kursernas anordnande. I statens tjänst anställd ordinarie eller extraordinarie

läkare äger under tjänstledighet för deltagande i kurs uppbära oavkortad

lön. Har läkaren lång resväg, kan ersättning utgå för enkel resa från

hemorten till kursorten. Läkare, som icke i egenskap av statsanställd äger

uppbära oavkortad lön vid deltagande i här avsedd kurs, kan tilldelas stipendium

å högst 500 kronor.

Ifrågavarande kurser har tidigare väsentligen haft en alhnänorienterande

karaktär samt varit anordnade vid de medicinska lärosätena i Stockholm och

Göteborg. På grund av sjunkande antal sökande har kursen i Göteborg varit

nedlagd fr. o. in. år 1957. Sedan år 1956 har emellertid kursverksamhet bedrivits

även vid centrallasarettet i Linköping. Denna verksamhet avser specialkurser

i olika ämnen och har rönt stor uppskattning. En gång har dock

en sådan kurs måst inställas på grund av för litet antal sökande. Regionvårdsutredningen

framhöll i sitt betänkande om regionsjukvården (SOU

1958: 26), att det vore i hög grad motiverat att centrallasarettet i Linköping,

vilket av utredningen föreslogs bli regionsjukhus, utnyttjades för undervisningsändamål

bl. a. för alt avlasta de medicinska lärosätena. Utredningen

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

förordade utvidgad kursverksamhet i Linköping. Sjukhusets huvudman

hyste, enligt vad som inhämtats, stort intresse för en sådan plan och vore

beredd att, därest staten delade kostnaderna för undervisningslokaler, i

övrigt påtaga sig uppkommande merkostnader. Vid framläggande av propositionen

nr 159/1960 med förslag till riktlinjer för regionsjukvårdens utbyggande

m. m. anförde jag, att av utredningen föreslagen efterutbildning för

tjänsteläkare och allmänpraktiker vore viktig och förtjänade beaktande

men att förslaget förutsatte ytterligare utredning och förhandlingar.

Enligt uttalande i propositionen nr 212/1954 angående reformering av läkarutbildningen

skall i tjänsteläkares vidareutbildning ingå bl. a. särskild

tjänsteläkarkurs i hygien och socialmedicin. För budgetåret 1961/62 har

under åttonde huvudtiteln anvisats medel till en kurs i socialmedicin för

tjänsteläkare, omfattande fem och en halv veckor. Statsanställda läkare, som

deltager i denna kurs, skall ha rätt till ersättning enligt de regler som gäller

för denna läkarkategori vid deltagande i fortsättnings- och repetitionskurs.

Statens institut för folkhälsan begär i anslagsframställningen för budgetåret

1962/63 medel till hygienundervisning åt tjänsteläkare. Tiden för

en hygienkurs beräknas till fem och en halv veckor.

De medel, som enligt förhandlingsöverenskommelsen kommer att inbetalas

av provinsialläkarna till staten, skall som jag förut påpekat redovisas

särskilt. Medlen torde böra sammanföras till en fond, avsedd att, såsom

överenskommelsen anger, bestrida vissa kostnader för provinsialläkares

utbildning. Inbetalningarna till fonden för tiden den 1 januari 1962—

30 juni 1963 kommer, räknat efter 2,8 milj. provinsialläkarkonsultationer

per år, att uppgå till cirka 6,3 milj. kronor. För tiden efter den 30 juni 1963

tillföres fonden inkomster genom inbetalningar från provinsialläkare, som

alltjämt är kvar i statens tjänst. Fondmedlen skall givetvis göras räntebärande

på lämpligt sätt. Från fonden bör bestridas kostnader för sådan

vidareutbildning av provinsialläkare som ej utgöres av sjukhustjänstgöring

(kurser i hygien och socialmedicin), för efterutbildning av provinsialläkare

(fortsättnings- och repetitionskurser) samt för studieresor och andra

ändamål som kan anses ligga inom ramen för provinsialläkares förkovran

inom yrket. Vidareutbildning av angivet slag är avsedd att bli obligatorisk

för tjänsteläkare (proposition nr 212/1954). Efterutbildning av tjänsteläkare

är i hög grad önskvärd. Till provinsialläkare, som deltager i kurs, bör i

första hand utgivas ersättning för direkta kostnader i anledning av deltagandet,

d. v. s. reseersättning och traktamente under kurstiden. Lön under ledighet

för utbildningen bör betalas av arbetsgivaren. Antalet kurser och deltagare

i dessa samt kursernas inriktning och utformning torde fortlöpande

böra anpassas efter behovet. Under antagande att tills vidare årligen anordnas

2 kurser i hygien, envar med 15 deltagare, 2 kurser i socialmedicin, envar

med 15 deltagare, 1 allmän fortsättningskurs med 30 deltagare samt

10—12 specialkurser med sammanlagt 120 deltagare, skulle årliga kostna
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

den för resor och traktamenten uppgå till i runt tal 200 000 kronor. Med

växande antal provinsialläkare kommer kostnaderna att öka. Ur fondmedlen

bör vidare gäldas nödiga kostnader för kursernas anordnande. Kostnadskalkyl

i detta hänseende kan icke nu framläggas. Fonden torde emellertid

komma att inrymma en betryggande marginal för sådana kostnader,

även vid en i framtiden utökad verksamhet. Som deltagare i fortsättningsoch

repetitionskurs bör i första rummet utses provinsialläkare, Om kurs

eljest icke skulle bli fullbelagd, bör dock även annan läkare kunna medgivas

att deltaga.

Den nya fonden bör ställas under ledning av en styrelse, vars sammansättning

bestämmes av Kungl. Maj :t, som också torde böra utse ledamöterna.

Lämpligt synes vara att — förutom av Kungl. Maj :t förordnad ordförande

— fem ledamöter utses efter förslag av resp. medicinalstyrelsen, universitetskanslern,

svenska landstingsförbundet, Sveriges läkarförbund och svenska

provinsialläkarföreningen. Även en sakkunnig med särskild erfarenhet

rörande medelsförvaltning torde böra ingå i styrelsen.

Beträffande statens bidrag till landstingskommunernas

kostnader för tjänsteläkarväsendet har såsom förut

nämnts förhandlingsöverenskommelse träffats med svenska landstingsförbundet.

Överenskommelsen förutsätter hl. a. att i princip ökning icke skall

ske i provinsialläkarnas nuvarande uppgifter av statlig natur, att provinsialläkare,

som den 30 juni 1963 är sjukledig och måste antagas icke kunna

återinträda i tjänst, icke omfattas av landstingsövertagandet samt att kostnaderna

för sådan specialutbildning och vidareutbildning för provinsialläkare,

för vilken staten för närvarande i princip har att svara, icke skall

överflyttas å landstingen.

Statsbidragssystemet har ansetts böra utformas så, att det blir enkelt att

tillämpa. I enlighet härmed skall enligt förhandlingsöverenskommelsen

statsbidraget beräknas endast på kostnaderna för provinsialläkarnas löner

och pensioner, varvid antalet statsbidragsberättigande tjänster skall bestämmas

efter förhandlingar mellan staten och landstingsförbundet. I överenskommelsen

anges antalet tjänster, för vilket bidrag skall utgå till och med

utgången av år 1967, till 760. Från detta antal skall avräknas antalet provinsialläkare,

som kommer att kvarstå i statlig tjänst. För statsbidrag förutsättes,

att medicinalstyrelsen medgivit tjänsternas inrättande. Vidare skall

statsbidrag utgå endast för tjänst, som uppehållits av ordinarie innehavare

eller vikarie under minst halva året. Fördelningen av tjänsterna mellan de

olika landstingskommunerna torde få bestämmas av Kungl. Maj :t efter samråd

med svenska landstingsförbundet.

Statsbidragets storlek har i överenskommelsen bestämts så, att bidrag

utgår med dels ett belopp per år motsvarande årslönen i lönegrad 21 löneklass

23 å löneplan A i statens löneförordning ökat med 20 procent till täckande

av'' vikariatskoslnader under sjukdom och semester, kompensation

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

för höjda folkpensionsavgifter, på provinsialläkarna fallande avgifter till

ATP m. m., dels i förekommande fall det belopp, som enligt överenskommelsen

den 16 juni 1961 angående anställnings- och avlöningsvillkoren för

provinsialläkarna in. m. utgår i lönetillägg till läkare i grupperna II—V å

löneplan C i statens löneförordning. Om sådana väsentliga förändringar i

fråga om olika pensionsavgifter, socialförsäkringsavgifter m. m. skulle inträffa,

som kan anses rubba förutsättningarna för avtalet, må förhandlingar

upptagas mellan landstingsförbundet och staten angående ersättning för tiden

efter 1967 års utgång. Provinsialläkarna skall tills vidare pensioneras

genom statens försorg, dock att om pågående SPA-utredning leder till ändrade

grunder beträffande den nuvarande SPA-pensioneringens omfattning frågan

om provinsialläkarnas pensionering skall upptagas till förnyad provning
Vad

angår av landstingsförbundets styrelse uttalat önskemål om upptagande

av nya förhandlingar i händelse av ändringar i provinsialläkarnas

lönegradsplacering vill jag för egen del anföra, att jag finner det rimligt att

sådana förhandlingar kommer till stånd, om provinsialläkarnas löner framdeles

skulle undergå sådana väsentliga förändringar, att avtalet framstår

som uppenbart oskäligt.

Rörande de ekonomiska överväganden, som legat bakom förhandlingsöverenskommelsen,

må följande anföras. Landstingen kommer genom huvudmannaskapets

övertagande att påföras utgifter för avlöning och andra

förmåner till läkare och biträdande personal samt utgifter för anordnande

och underhåll av mottagningslolcaler, anskaffning av utrustning m. in.

övertagandet medför emellertid även ekonomiskt mätbara fördelar. Samordningen

av tjänsteläkarverksamheten och verksamheten vid sjukhus jämte

förutsatt upprustning av tjänsteläkarväsendet möjliggör, att både flera och

mera kvalificerade vårdfall än vid nuvarande förhållanden kan omhändertagas

av den öppna vården utanför sjukhus. En utbyggnad av tjänsteläkarkåren

betyder ytterligare reducering av de vårdbehov, som eljest skulle anmäla

sig för sjukhusen. Ekonomiskt särskilt betydelsefullt är, att den dyrbara

slutna sjukhusvården härigenom kan minska sin expansion. Vidare

är att märka, att tjänsteläkarnas återbäring för av landsting tillhandahållen

personal och lokal m. in. kommer att delvis kompensera landstingen för

utgifter för dessa ändamål. Ä andra sidan blir staten genom huvudmannaskapets

överlåtande befriad från sina hittillsvarande direkta utgifter för

provinsialläkarväsendet, vilka utgifter i huvudsak utgjorts av läkarlöner,

och från ansvar för framtida upprustning av en under statligt huvudmannaskap

kvarstående provinsialläkarorganisation. Från dessa utgångspunkter

har det förefallit rimligt, att staten skall svara för kostnader avseende löneoch

pensionsförmåner för läkarpersonal i den nya organisationen, och att

det statliga bidraget därjämte begränsas till ett visst antal läkartjänster. Anledning

har icke ansetts föreligga att från statsbidrag utesluta tjänster,

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 18t år 1961

119

som landstingen övertager från primärkommuner. Av båda parter har accepterats,

att statsbidraget i princip bör vara värdebeständigt, vilket syfte ansetts

kunna vinnas genom att bidraget anknytes till lönen i viss löneklass.

I fråga om pensioneringen har det befunnits vara enklast, att pensionsfrågan

tills vidare ordnas genom läkarnas anslutning till statens pensionsanstalt.

På sådant sätt sker även lasarettsläkarnas pensionering. För den händelse

pågående utredning rörande nytt finansieringssystem för pensioneringen

genom statens pensionsanstalt och vissa därmed sammanhängande spörsmål

skulle leda till ändrade grunder beträffande SPA-pensioneringens omfattning,

skall dock frågan om provinsialläkarnas pensionering upptagas till

förnyad prövning.

Då för närvarande 595 provinsialläkartjänster — av vilka dock en del är

vakanta — finns inrättade, skulle staten vid godtagande av den träffade

överenskommelsen under tiden den 1/7 1963—den 31/12 1967 ha att svara

för lönekostnader m. m. för ytterligare högst (760—595) 165 provinsialläkare.

Statens årliga kostnader vid en sålunda utbyggd organisation skulle,

räknat efter 1961 års löner, utgöra cirka 29 milj. kronor. Då kostnaderna för

den nuvarande statliga provinsialläkarorganisationen, därest samtliga tjänster

vore besatta, skulle uppgå till omkring 20 milj. kronor inklusive pensioneringskostnader,

skulle merkostnaden för staten uppgå till maximalt omkring

9 milj. kronor årligen. Emellertid måste ett antal provinsialläkare antagas

komma att övergångsvis kvarstå i statlig tjänst. På grund härav och då

det finns anledning att räkna med vakanser i större eller mindre omfattning

även för de närmaste åren, torde kostnaderna tills vidare bli något lägre.

I direktiven för kroppssjukvårdens statsbidragsutredning har jag uttalat,

att ett eventuellt sammanförande av ett statsbidrag till provinsialläkarväsendet

med övriga bidrag på hälso- och sjukvårdens område torde få upptagas

till övervägande i särskild ordning. Enligt vad jag inhämtat är nämnda

utredning beredd att pröva möjligheterna att inordna provinsialläkarbidraget

i ett enhetligt statsbidrag till hälso- och sjukvården. En prövning

av frågan, huruvida det nu förordade statsbidraget till landstingens tjänsteläkarorganisation

bör uppgå i ett allmänt statsbidrag till landstingens hälsooch

sjukvård, torde alltså böra ske i samband med ställningstagandet till

statsbidragsutredningens förslag.

Under åberopande av det anförda föreslår jag, att den berörda förhandlingsöverenskommelsen

godkännes.

Staten betalar icke för närvarande bidrag till städer eller andra kommuner

för kommunallä k arkostnad er. Jag är icke beredd att

tillstyrka i vissa remissyttranden framförda förslag, att statsbidrag skulle

utgå för sådana tjänster.

ÖHS-kommittén har föreslagit utbyggande av distriktssköterskeorganisationen

och anställande av sjukgymnaster i öppen

vård. Även jag finner det angeläget, alt dessa personalgrupper förstärkes.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1901

De insatser, som kan göras av dem bl. a. beträffande hemsjukvården, är av

stor betydelse. Såsom av en del remissinstanser påpekats står dock frågan

om distriktsvårdens utbyggnad i nära samband med spörsmålet om en

breddning av sjuksköterskeutbildningen. Vidare pågår inom medicinalstyrelsen

undersökning rörande distriktssköterskornas uppgifter med avseende

å den förebyggande mödravården. Innan en mera ingående utredning angående

behovet av distriktssköterskor och förutsättningarna att utbilda sådana

befattningshavare kommit till stånd, torde det icke vara möjligt att fastställa

en plan för organisationens utbyggnad. Tills vidare torde behovet av distriktssköterskor

få tillgodoses i samband med den årliga granskningen av medicinalstyrelsens

anslagsframställning rörande statsbidraget till landstingens

distriktsvårdsorganisation. Även i fråga om andra personalgrupper, t. ex.

sjukgymnaster och arbetsterapeuter, är jag i dagens bristsituation icke beredd

att upptaga spörsmål om personalorganisationernas utbyggande.

V. Den allmänna hälsovården i landstingsområdena

Kommittén

Huvudmannaskap

Kommittén förutsätter, att den omgivningshygieniska tillsynen liksom

hittills i huvudsak skall vara en statens och primärkommunernas

uppgift med länsstyrelserna och hälsovårdsnämnderna samt till

dessa organ knutna experter som viktigaste regionala och lokala företrädare.

Kommittén anser icke, att det skulle vara rationellt eller eljest önskvärt att

låta landstingen övertaga ansvaret för tillsynen, då utan tvekan de för landstingen

redan aktuella nya uppgifterna inom den individuella hälso- och

sjukvården kan väntas under avsevärd tid framåt taga alla för dem tillgängliga

resurser i anspråk.

Behovet av förstärkt hälsovårdstillsyn

I fråga om behovet av åtgärder konstaterar kommittén i anslutning till

den översikt av problemen, för vilken tidigare redogjorts, att den omgivningshygieniska

verksamheten i det moderna samhället på många områden

fordrar väsentligt ökade insatser av delvis ny karaktär, för vilka krävs

medicinsk, teknisk och annan sakkunskap i betydligt större omfattning än

vad som för närvarande står till förfogande.

Kommittén diskuterar till en början förutsättningarna för att på det

lokala planet erhålla en organisation för tillsynen, vilken kan tillgodose

moderna krav såväl i fråga om läkarinsatser som insatser av annan expertis.

Kommittén ansluter sig till de yrkanden om ökade personalresurser för

hälsovårdstillsyn i kommunerna, som ställts av medicinalstyrelsen i dess

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

yttrande över förslaget till ny hälsovårdsstadga. Även om åtgärder, ägnade

att förbättra läget — i första hand genom utfärdande av ny hälsovårdsstadga

med ökade krav på kommunerna att anställa erforderlig hälsovårdspersonal

— skulle komma till stånd inom den närmaste framtiden, är dock enligt

kommitténs mening behovet av personal för uppgifter inom den allmänna

hälsovården i såväl städer som andra primärkommuner så omfattande, att

man inte kan räkna med att det skall kunna på lång tid tillgodoses i tillnärmelsevis

önskvärd utsträckning. Med hänsyn härtill har kommittén sökt

åtminstone delvis komma till rätta med problemet genom att föreslå en förstärkning

av förste provinsialläkarinstitutionen, vilken skulle omvandlas

till en länsläkarinstitution, och en närmare samordning av denna institution

med annan expertis på regionplanet med uppgifter inom den allmänna

hälsovården. Härigenom skulle icke blott ömgivningshygienen utan även

alla de hälsovårdsuppgifter, som i övrigt ankommer på länsstyrelserna och

deras experter, kunna tillgodoses på ett mera tillfredsställande och tidsenligt

sätt än vad som för närvarande är fallet.

Den lokala tillsynen

Beträffande den omgivningshygieniska tillsynen på det lokala planet framhåller

kommittén, att krav på teknisk sakkunskap allt starkare gör sig

gällande men att det även är nödvändigt att de humanmedicinska aspekterna,

som företrädes av läkare, i erforderlig utsträckning beaktas.

(Av undersökningar, vilka tidigare redovisats, framgår, att av de primärkommunalt

anställda läkarna i de städer, som ingår i landsting, endast

ett mindre antal ägnar en mera väsentlig del av sin arbetstid åt omgivningshygienisk

tillsyn. I flertalet fall överstiger tiden härför icke någon timme

per dag. För provinsialläkarnas del synes liknande förhållanden råda. Mera

exakta uppgifter från senare år finns enligt kommittén i detta fall ej tillgängliga,

men allmänt har vitsordats, att den växande arbetsbelastningen

framför allt på sjukvårdens område medfört svårigheter för provinsialläkarna

att medhinna även en begränsad omgivningshygienisk insats.

Kommittén understryker, att dess förslag att landstingen skall övertaga

huvudmannaskapet för tjänsteläkarna i öppen vård icke får betyda, att

dessa läkare — vilka även efter ett landstingsövertagande förutsättes i sin

medicinska verksamhet vara underställda förste provinsialläkaren eller vid

ändrad organisation motsvarande befattningshavare i den nya länsläkarinstitutioncn

— generellt skulle befrias från sina hittillsvarande omgivningshygieniska

arbetsuppgifter. En annan sak är, att efter ett dylikt övertagande

några ökade insatser i sådant hänseende icke kan väntas av den öppna vårdens

tjänsteläkare på annat sätt än genom eu ökning av tjänsteläkarkåren.

Kommittén finner det med hänsyn till det anförda nödvändigt att inrikta

ansträngningarna på alt på annat sätt fylla behovet av medicinsk sakkunskap

för omgivningshygienisk tillsyn.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

I detta hänseende konstateras, att de största landstingsstäderna redan

följt exemplet från städerna utanför landsting och anställt särskilda stadsbygieniker

med omgivningshygien som huvuduppgift.

Enligt kommitténs mening bör obligatoriskt sådana läkartjänster

bibehållas eller nyinrättas åtminstone i de städer, som har ett

invånarantal överstigande 40 00 0. Dessa tjänster anser kommittén

i analogi med vad som gäller i städerna utanför landsting — i allmänhet

ej böra vara förenade med rätt att driva privatpraktik. Däremot

torde det i allmänhet vara möjligt för ifrågavarande läkare att med det

omgivningshygieniska arbetet förena vissa uppgifter i förebyggande vård

eller annan socialhygienisk verksamhet.

Även i städer med ett något mindre invånarantal liksom i vissa andra

kommuner föreligger enligt kommitténs mening i många fall behov av särskilda

tjänsteläkare för primärkommunala uppgifter, bl. a. på det omgivningshygieniska

området.

Även om man utgår ifrån att den planerade hälsovårdshögskolan i Göteborg

inom kort kommer till stånd, räknar kommittén med att tillgången på

läkare med den mera omfattande hygieniska utbildning, som är avsedd att

meddelas vid denna skola, under åtskilliga år framåt kommer att vara

mycket begränsad i förhållande till behovet. Under sådana omständigheter

måste stor återhållsamhet iakttagas vid skapandet av nya tjänster för sådana

läkare, så att det tillskott som erhålles i första hand kan utnyttjas

för bemanning av de verkliga nyckelposterna i det hygieniska arbetet på

Jänsplanet och i de största städerna. Kommittén förutsätter emellertid, att

framdeles, allteftersom läkartillgången förbättras, behovet av sådana befattningshavare

skall kunna tillgodoses bättre även i kommuner med ett invånarantal,

som understiger 40 000. Huruvida detta bör medföra en ändring

av de bestämmelser, som kommittén förordat angående skyldighet för vissa

primärkommuner att inrätta särskilda hygienikertjänster, är en fråga, som

först i sådant läge bör upptagas till övervägande. Kommittén anser sig dock

böra förorda, att en rekommendation redan nu utfärdas till s t äderoch

kommuner i stor leksgruppen 2000 0—4 0 0 0 0 invånare

att anställa läkare, som kan ägna en avsevärd —•

och i jämförelse med nuvarande förhållanden oftast väsentligt ökad — del

av sin tid åt omgivningshygien samt annan allmän

hälsovård och socialmedicinsk verksamhet.

Resurserna ifråga om annan hälsovårdspersonal än läkare samt byggnadsoch

sanitärteknisk expertis är — konstaterar kommittén — mycket olika

på skilda håll. Inom städer och andra större tätorter har i växande utsträckning

särskilda byggnadschefer anställts, i regel med viss teknisk utbildning.

Där så skett anser kommittén det självfallet, att denna sakkunskap

bör utnyttjas i sanitärtekniska frågor rörande exempelvis vatten och avlopp.

Beträffande hälsovårdsarbetet i övrigt understryker kommittén önsk
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

värdheten av att en allmän hälsovårdsinspektion, innefattande bl. a. fortlöpande

bostadsinspektion, kommer till stånd i hela riket. Tillgång till

hälsovårdsinspektörer i alla kommuner, varvid dock en

deltidsanställd tjänsteman borde vara till fyllest inom mindre kommuner,

utgör enligt kommitténs mening en förutsättning för en godtagbar hälsovårdstiUsyn

på det lokala planet och ett effektivt utnyttjande av den tid

tjänsteläkarna kan ägna denna uppgift.

Den regionala tillsynen

Kommittén anser, att genom en förstärkning av hälsovårdsorganisationen

på länsplanet råd och bistånd i ökad omfattning skulle kunna ges åt de

lokala organen i deras omgivninghygieniska verksamhet, samtidigt som de

omgivningshygieniska uppgifter, vilka åvilar länsorganen, skulle kunna

bättre tillgodoses.

Härutöver framhåller kommittén, att i de statliga uppgifterna på hälsooch

sjukvårdens område alltid torde komma att ingå medverkan i den

allmänna planeringen av olika vårdgrenar, tillhandahållandet av vissa resurser

för medicinsk undervisning och forskning, medicinska resurser föi

rättsväsendet samt medicinsk service genom speciella organ, tillsyn å den

medicinska yrkesverksamheten, sprit- och narkotikakontroll, organisationen

av hälso- och sjukvård i händelse av krig eller krigsfara m. m. Åtskilliga

av uppgifterna kan visserligen fullgöras direkt genom centrala organ, men

ofta kräves samverkan med de lokala sjukvårdshuvudmännen eller länsstyrelserna.

Behovet av medicinsk expertis vid handläggning av de ärenden, varom

här är fråga, gör sig enligt kommittén starkt gällande såväl i den centrala

förvaltningen som på läns- och landstingsplanet. Enligt kommitténs mening

är_oavsett tillgången på läkare för administrativa och därmed jämförliga

uppgifter på landstingssidan — behovet av läkarexpertis för de statliga uppgifterna

på länsplanet av sådan art och omfattning, att man snarast möjligt

bör tillmötesgå de växande kraven på förste provinsialläkarinstitutionens

ersättande med en länsläkarinstitut

i o n, på mera tidsenligt sätt dimensionerad och utrustad med hänsyn till

de krav verksamheten ställer.

Kommittén erinrar om att förste provinsialläkarna bär ett flertal arbetsuppgifter.

Svårigheten att medhinna dem alla ligger i öppen dag. Då dessutom

förste provinsialläkarna —- bortsett från den hjälp de vid handläggning

av vissa ärenden ofta erhåller av landstingens första distriktssköterskor

_ hittills praktiskt laget saknat assistans av underordnad personal, i den

mån de icke själva — delvis på egen bekostnad — förskaffat sig sådan, finner

kommittén det naturligt, att deras insatser kommit att bli i hög grad

varierande såväl inom skilda län som i fråga om särskilda ämnesområden.

Kommittén åberopar ett av 1948 års länsstyrelseutredning i dess betänkande

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

rörande länsstyrelsernas organisation och ställning inom länsförvaltningen

(SOU 1950: 28 s. 373) gjort uttalande, att angelägenhetsgraderingen mellan

olika dessa läkare åvilande uppgifter kanske inte alltid blivit den ur allmänna

synpunkter riktigaste.

Kommittén förutsätter, att innan den nya länsläkarinstitutionen träder i

funktion en instruktion utarbetas med angivande av arbetsuppgifterna. Härvid

bör tonvikten läggas på uppgiften att på länsplanet medverka i all planering

på hälso- och sjukvårdens område i syfte att nå en god samordning och

integration mellan skilda, av olika huvudmän drivna verksamhetsgrenar.

Institutionens rådgivande funktion bör understrykas och dess ansvar för

utvecklingen på det omgivningshygieniska området särskilt framhållas. Dess

skyldighet att öva tillsyn å fullgörandet av de primärkommunala uppgifterna,

bl. a. i fråga om skolhälsovård och åldringssjukvård, bör också klart

komma till uttryck. Sådana föråldrade detalj bestämmelser som de, vilka

stipulerar skyldighet för förste provinsialläkarna att verkställa besiktning

av minderåriga arbetare, bör enligt vad kommittén uttalar ej förekomma.

Åliggandet att företa årliga och mera rutinmässiga apoteksvisitationer bör

på lämpligt sätt begränsas.

Kommitténs förslag går i huvudsak ut på att till organiserad samverkan i

anknytning till länsstyrelserna samla all den medicinska och teknisk-hygieniska

expertis, som är erforderlig för fullgörandet av de statliga hälso- och

sjukvårdsuppgifterna på regionplanet. En sådan samordning framstår enligt

kommitténs mening som desto mer angelägen som dessa uppgifter på riksplanet

ofta är fördelade mellan ett flertal centrala myndigheter.

Länsläkarinstitutionen föreslås bestå av följande befattningshavare, nämligen

länsläkare (ny benämning på förste provinsialläkare, analog med den

danska, finska och norska tjänstetiteln på befattningshavare med i stort

sett motsvarande ställning och arbetsuppgifter), biträdande länsläkare,

liälsovårdskonsulent och länssköterska.

Ett nära samarbete bör enligt kommittén i fastare former etableras med i

första hand följande experter på regionplanet, nämligen länsveterinär (huvudsakligen

för livsmedelshygieniska frågor), distriktsingenjör (huvudsakligen

för frågor rörande vatten och avlopp), yrkes- och socialinspektör

(huvudsakligen för industrihygieniska och yrkesmedicinska frågor) och

socialvårdskonsulent (huvudsakligen för ärenden rörande den sociala barnavården,

olika socialvårdsanstalter etc.).

Länsläkarinstitutionens befattningshavare och de nämnda experterna

skulle sålunda bilda en »hälsovårds delegation» på länsplanet.

Expert, som har ett verksamhetsområde omfattande flera län, förutsattes

ingå i hälsovårds delegationen inom samtliga dessa län.

I vissa ärenden — t. ex. större planeringsärenden — anser kommittén

samarbetet böra omfatta även andra länsstyrelseexperter, såsom länsarkitekt,

överlantmätare etc.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

Vid sammanträde inom ifrågavarande delegation eller arbetsgrupp bör

enligt kommitténs mening även länsstyrelsen vara representerad, förslagsvis

genom avdelningschefen för socialvårdssektionen eller planeringssektionen

allt efter ärendenas art.

Vidare anser kommittén behov föreligga av visst årligt anslag för anlitande

av särskilda experter, t. ex. i fråga om mentalhygien, skolhälsovård,

tandvård eller annat medicinskt specialområde, då så erfordras för att länsstyrelsen

eller länsläkaren skall kunna taga ställning i ärende, som ankommer

på deras prövning.

Av praktiska skäl förutsättes, att en medlem av gruppen — förslagsvis

länsläkaren — utfärdar kallelse till sammanträde, men att sådant bör kunna

påkallas av vilken som helst av de sidoställda experterna respektive länsstyrelserepresentant.

Liksom tidigare länsstyrelseutredningen finner kommittén det angeläget,

att hälsovårdsexperterna på länsplanet beredes lokaler hos länstyrelserna,

där även juridiskt biträde och skrivhjälp bör ställas till förfogande. Detta

är ägnat att främja samarbetet såväl mellan experterna inbördes som mellan

dem och länsstyrelsen samt dennas övriga experter. Särskilt distriktsingenjörerna,

som nu ofta disponerar särskilda lokaler ute i samhället, ej sällan

tillsammans med vägförvaltningarna, behöver enligt kommitténs mening

ha en placering, som möjliggör en nära kontakt även med länsarkitekten

och överlantmätaren. Anordningen synes även ekonomiskt rationell.

De i hälsovårdsdelegationen ingående experterna anser kommittén lämpligen

böra avlönas genom anslag, som disponeras av de centrala ämbetsverk,

varunder de sorterar, medan kostnaderna för lokaler, arbetsbiträde,

resor in. m. i allmänhet skulle bestridas av länsstyrelserna.

Beträffande länsläkarinstitutionens uppgifter understryker

kommittén, att dessa icke bör snävt begränsas till enbart det omgivningsliygieniska

fältet utan att det är av värde, att denna medicinalväsendets

mellaninstans så vitt möjligt täcker hela området för den statliga hälso- och

sjukvårdstillsynen på länsplanet. Det kan dock icke förutsättas, att länsläkaren

och hans medhjälpare skall besitta högsta sakkunskap inom samtliga

ifrågakommande områden. Denna speciella sakkunskap torde i betydande

omfattning stå att finna bland landstingets läkare, tandläkare och

övriga befattningshavare, som således bör kunna inkopplas, där så erfordras.

Länsläkaren bör enligt vad kommittén anför framför allt besitta den

speciella utbildning, som krävs för fullgörandet av hans civila administrativa

uppgifter samt de särskilda uppgifter, som kan ankomma på honom

under krig och krigsberedskap. Han skall vara den medicinskt skolade organisatören

med förmåga att bedöma, i vilka fall mera speciell medicinsk eller

teknisk sakkunskap erfordras för att lösa en hälso- eller sjukvårdsfråga eller

handlägga ett ärende.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

Länsläkaren skall främst ha en samlad överblick över hälso- och sjukvården

i dess helhet inom länet, oavsett om verksamheten bedrivs genom statens,

landstingets, primärkommunernas eller annans försorg. Härigenom

kan denne läkare i ett flertal sammanhang medverka till att olika vårdformer

och verksamhetsgrenar utbyggs och samordnas på det mest rationella

och ändamålsenliga sättet.

På det omgivningshygieniska området skall enligt kommitténs förslag

länsläkarens verksamhet i huvudsak omfatta allmän rådgivning, medverkan

vid planeringen, kontroll och inspektion. Det är på dessa områden det intensifierade

samarbetet mellan länsläkarinstitutionen samt länsveterinärer

och distriktsingenjörer, yrkes- och socialinspektörer samt icke sällan även

länsarkitekter och överlantmätare kan väntas bli av största värde.

En annan omfattande del av länsläkarinstitutionens uppgifter anser kommittén

omfatta rådgivning, planering, tillsyn och kontroll i fråga om förebyggande

vård och annan socialmedicinsk verksamhet, varvid — utöver

den av landstingen drivna vården — särskilt nämnes skolhälsovård, industrihälsovård

samt vissa delar av åldringsvården, framför allt vården av sjuka

åldringar, i den mån den bedrivs utanför de egentliga sjukvårdsanstalterna.

Kommittén framhåller, att till dessa uppgifter nära ansluter sig den tillsyn

å annan sjukvårdande verksamhet samt å konvalescent- och eftervård, medicinsk

rehabiliteringsverksamhet och arbetsvärd, som skulle ankomma på

länsläkaren. Även här är fråga om såväl landstingsdriven som primärkommunal

och enskild verksamhet.

De biträdande länsläkarna avses av kommittén skola ersätta hittillsvarande

biträdande förste provinsialläkare. De skulle dock icke vara endast

tillfälliga ersättare för länsläkarna utan inneha verkliga tjänster.

Ett i diskussionen om länsläkarinstitutionen framfört önskemål, att däri

skulle ingå även en »länspsykiater» eller »länsskolläkare» för handläggning

av vissa barnavårdsärenden, ärenden rörande nykterhetsvård m. in., avvisas

av kommittén, som i stället förordar ökade ekonomiska möjligheter till konsultation

av särskilda experter. Kommittén erinrar om att i tidigare diskussioner

också ifrågasatts, att de biträdande länsläkarna skulle tilldelas vissa

bestämda uppgifter, t. ex. tillsyn å skolhälsovård, industrihälsovård, eventuellt

även medicinsk rehabilitering och arbetsvärd. Då befattningen som biträdande

länsläkare skall vara en utbildningstjänst för blivande länsläkare,

anser kommittén det knappast lämpligt, att från början ge den en viss

specialinriktning. Det bör enligt kommitténs mening åtminstone tills vidare

lämnas åt den praktiska tillämpningen att från fall till fall träffa den fördelning

av arbetsuppgifterna, som med hänsyn till olika omständigheter kan

befinnas lämplig. Detta utesluter ej att i större län, där måhända på ett senare

stadium anställandet av mer än en biträdande länsläkare kan bli

aktuellt, någon av tjänsterna ges en mentalhygienisk inriktning. Det anmärkes

även, att ett överförande av provinsial- och stadsläkares omgivnings
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

hygieniska uppgifter till länsläkarinstitutionen i större omfattning än vad

som i betänkandet förutsatts kan medföra behov av flera biträdande länsläkartjänster.

Kommittén erinrar om att 1948 års hälsovårdsstadgekoinmittés förslag

(SOU 1953:31), att hälsovårdskonsulenter skulle anställas av landstingen,

avvisats av såväl medicinalstyrelsen som svenska landstingsförbundet, vilka

— liksom förste provinsialläkarnas förening —- ansett dem böra anställas

av staten. Kommittén delar denna mening, då hälsovårdskonsulenterna endast

därigenom kan införlivas med det team av hälsovårdsexperter, som

enligt kommitténs uppfattning utgör en förutsättning för ett effektivt bedrivande

av den omgivningshygieniska verksamheten. Med rådande anställningsförhållanden

kan enligt vad kommittén påpekar konsulenternas sakkunskap

i allmänhet komma till användning ute på fältet endast då så direkt

påkallas av en kommun, vilket är ägnat att försvåra ett samarbete, som bör

täcka länet i dess helhet.

Enligt kommitténs mening bör hälsovårdskonsulenten vara underställd

länsläkaren och medicinalstyrelsen. Han skall i första hand ägna sig åt

samarbetet med kommunerna angående den omgivningshygieniska tillsynen

samt biträda med verkställandet av utredningar, organiserandet av

hälsovårdsupplysning i omgivningshygieniska ämnen m. m. Han bör härvid

även stå länsveterinären och -— i den mån hans kompetens gör det

lämpligt — distriktsingenjören till tjänst i deras verksamhet.

Det understrykes emellertid, att en hälsovårdskonsulent på länsplanet

icke kan utgöra en ersättning för de lokala hälsovårdsinspektörerna i kommunerna.

På länssköterska avses skola ankomma uppgifter i fråga om tillsynen

å den förebyggande vården och annan socialmedicinsk verksamhet. På

denna befattningshavare skulle i första hand ankomma att biträda länsläkaren

med tillsynen över den hälso- och sjukvård, som icke bedrivs i

landstingsregi, t. ex. av viss medicinalpersonal enskilt bedriven verksamhet

samt enskilda sjuk- och konvalescenthem och andra privata vårdanstalter

av skilda slag. Också vid tillsynen av den av primärkommun drivna

skolhälsovård^! och åldringssjukvården skulle sådan sjuksköterska kunna

biträda länsläkaren. Hon skulle också fungera som närmast verkställande

tjänsteman beträffande den informationsverksamhet på det socialmedicinska

området, för vars organisation länsläkarinstitutionen skulle svara.

Inom civilförsvaret borde det åvila länssköterskan att såsom sakkunnig

biträda civilförsvarets länsorganisation i fråga om åtgärder för sjukvård,

evakuering och utbildning av personal i den omfattning och inom

de områden, vari medverkan och tillsyn åligger länsläkaren, samt att på

länsplanet vara medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd behjälplig

med registrering och krigsplaccring av viss frivillig personal inom bcrcdskapssjukvården.

Vad slutligen angår den av landsting bedrivna verk
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

samheten inom förebyggande mödra- och barnavård ävensom andra vårdgrenar,

över vilka tillsyn utövas av länsläkaren eller länsstyrelsen, skulle

länssköterskan ofta kunna vara till hjälp i fråga om granskning av planer,

förslag till ändringar av dessa, granskning av statsbidragsrekvisitioner

in. in.

Någon ändring i de arbetsuppgifter, som bör tillkomma landstingsanställd

första distriktssköterska, skulle enligt kommittén icke ske genom tillkomsten

av länsskötersketjänslerna.

Vissa frågor rörande utbildningen av befattningshavarna

inom den föreslagna hälsovårdsorganisationen har

även behandlats av kommittén.

Vad beträffar länsläkaren erinras om att för behörighet till förste provinsialläkartjänst

kräves åtta månaders sjukhustjänstgöring av visst slag, tre

års tjänstgöring som provinsialläkare eller eljest som tjänsteläkare i öppen

vård, intyg om förvärvad skicklighet i allmän hälsovårdslära och dennas

tillämpning samt i undersökning och kontrollering av apotek liksom

även intyg om för tjänsten erforderlig författningskunskap. Härvid förvärvas

den teoretiska utbildningen i allmänhet genom fullgörande av ämbetsläkarkurs

(cirka 180 undervisningstimmar) vid statens institut för

folkhälsan.

Kommittén framhåller, att dessa utbildningskrav länge betraktats som

otillräckliga samt att i verkligheten bl. a. sjukhustjänstgöring i regel fullgjorts

under väsentligt längre tid. Rörande frågans tidigare behandling

anföres i huvudsak följande.

I skrivelse den 12 december 1951 till chefen för inrikesdepartementet

föreslog medicinalstyrelsen, att behörighetsvillkoren för förste provinsialläkare

skulle ändras. För sådan befattning borde bl. a. krävas minst tre

års sjukhusutbildning. I fråga om den teoretiska vidareutbildningen framhölls,

att motsvarande tjänstemän i andra kulturländer brukade ha ett års

specialutbildning på det akademiska planet och att i anslutning till tillkomsten

av den planerade nordiska hälsovårdshögskolan i Göteborg sådan

vidareutbildning för förste provinsialläkare borde förläggas dit. 1948 års

läkarutbildningskommitté anslöt sig i sitt betänkande (SOU 1953: 7) i

fråga om behörighet för förste provinsialläkartjänst till de av medicinalstyrelsen

framförda utbildningskraven. I propositionen nr 212 till 1954 års

riksdag förklarade sig chefen för ecklesiastikdepartementet i princip acceptera

kommitténs förslag om bl. a. ökad utbildning för tjänsteläkare. En

definitiv reglering av behörighetsvillkoren borde dock komma till stånd

först sedan medicinalstyrelsen utarbetat detalj förslag i frågan. I detta sammanhang

borde även frågan om ändrade behörighetskrav för förste provinsialläkartjänst

kunna fastställas i vad gällde sjukhusutbildning och

annan praktisk vidareutbildning.

I folkhälsoinstitutsutredningens betänkande (SOU 1957: 6) angående institutets

arbetsuppgifter och organisation anfördes, att man kunde förutse,

att om en nordisk hälsovårdshögskola inrättades i Göteborg större delen

av utbildningen för ämbetsläkare komme att övertagas av denna. För varje

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

land funnes emellertid en del författningar och speciella ämbetsläkaruppgifter,

som inte lämpligen kunde genomgås vid en samnordisk undervisning.

För Sveriges del ansågs detta komma att gälla vissa delar av statsmedicinen,

visitation av apoteksinrättningar m. m. I dessa hänseenden räknade

man med att undervisningen under alla förhållanden komme att åvila

folkhälsoinstitutet.

ÖHS-kommittén uttalar, att länsläkaren, vilken — liksom förut förste

provinsialläkaren — bl. a. förutsättes vara förman för den öppna vårdens

tjänsteläkare i frågor, som berör deras medicinska verksamhet, i första

hand bör ha förvärvat minst den vidareutbildning i form av sjukhustjänstgöring,

som är avsedd att utgöra kompetenskrav för befattning som tjänsteläkare.

Av samma skäl och då hans verksamhet även i övrigt fordrar en

ingående kännedom om arbetsuppgifterna på fältet bör krav även uppställas

på minst tre års tjänstgöring som tjänsteläkare. I teoretiskt hänseende

anser kommittén i kompetenskraven böra ingå vidareutbildning av

den art och omfattning, som är avsedd att lämnas vid den planerade nordiska

hälsovårdshögskolan i Göteborg.

Utöver nu angivna kompetensvillkor bör — säger kommittén — vid tillsättning

av länsläkartjänst särskild hänsyn tagas till utbildning i omgivningshygien,

förvärvad vid statens institut för folkhälsan eller hygienisk

universitetsinstitution, liksom till utbildning i epidemiologi och bakteriologi.

Utbildning i socialmedicin vid de blivande universitetsklinikerna liksom

praktisk socialmedicinsk verksamhet i förebyggande vård såsom socialläkare

etc. bör likaledes anses meriterande. Värdet av hälsovårdsutbildning

vid utländsk läroanstalt bör enligt kommittén bedömas från fall

till fall.

Beträffande utbildningen av andra befattningshavare i länsläkarinstitutionen

samt av stadshygieniker anför kommittén bl. a. följande.

Biträdande länsläkare. Utbildningskraven torde i princip böra vara desamma

som för länsläkarbefattning. Från den speciella teoretiska vidareutbildningen

torde dock till en början dispens kunna beviljas efter två

månaders grundutbildning vid den nordiska hälsovårdshögskolan under

förutsättning, att den fortsatta teoretiska utbildningen vid skolan fullföljes

så snart som möjligt under anställningstiden som biträdande länsläkare.

Stadshygieniker. Även dessa läkare bör ha erhållit den utbildning, som

är avsedd att meddelas vid den nordiska hälsovårdshögskolan i Göteborg.

Däremot behöver de inte ha samma förtrogenhet med tjänsteläkarväsendet,

som krävs av länsläkarna. Ett års tjänstgöring som provinsialläkare

kan därför anses vara till fyllest. Vid utbildningen i omgivningshygien och

epidemiologi-bakteriologi bör däremot snarast ställas högre krav än i fråga

om länsläkaren. Den sammanlagda utbildningen inom dessa discipliner

torde böra beräknas till två å tre år.

I fråga om socialmedicin kan lämpligen samma synpunkter läggas som

i fråga om länsläkares utbildning i detta ämne.

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. 181

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

Hälsovårdskonsulent. I fråga om hälsovårdskonsulenternas utbildning

har i betänkandet med förslag till ny hälsovårdsstadga anförts, att vederbörande

borde ha minst den utbildning, som meddelas vid kurserna för

hälsovårdsinspektörer å statens institut för folkhälsan, samt därjämte i

regel åtminstone fem års praktik genom allsidig tjänstgöring vid hälsovårdsnämnd.

Även lärarskicklighet borde dokumenteras.

De nuvarande hälsovårdskonsulenterna har i en del fall genomgått socialinstitut,

medan andra förvärvat viss teknisk utbildning. Såvitt vi kunnat

bedöma torde en mera tekniskt inriktad grundutbildning komma att

utgöra ett allt mera angeläget kvalifikationskrav för sådana befattningshavare.

Vi har dock icke i rådande läge ansett oss kunna förorda någon

form av teknisk examen som formellt kompetenskrav för dylik tjänst. Med

tanke på samarbetet på länsplanet skulle det enligt vår mening vara värdefullt,

om även hälsovårdskonsulenter kunde beredas viss utbildning vid

hälsovårdshögskolan i Göteborg, ehuru detta icke förutsatts i det föreliggande

förslaget om inrättandet av denna skola.

Länssköterska. För länsskötersketjänst bör uppställas krav på distriktssköterskeutbildning,

väl vitsordad tjänstgöring i öppen vård, ytterligare

administrativ utbildning av den omfattning, som anses erforderlig för befattning

som första distriktssköterska, samt den utbildning i allmän hälsovård,

hälsoupplysning in. in., som är avsedd att meddelas vid hälsovårdshögskolan

i Göteborg. Skulle utbildning av sist angivet slag icke stå till

förfogande, bör det ankomma på medicinalstyrelsen att träffa sådana anstalter

att ifrågavarande utbildningsbehov blir tillgodosett i annan ordning.

Beträffande organisationens utbyggnad anser kommittén,

att utöver länsläkarna, som träder i stället för nuvarande förste provinsialläkare,

behov föreligger av biträdande länsläkare i samtliga län med undantag

av Gotlands, av länssköterskor i åtminstone ett 20-tal av länen och av

hälsovårdskonsulenter i samtliga län. Kommittén finner det sannolikt, att

man relativt snart kommer att känna behov av ytterligare förstärkning inom

någon av de nämnda personalkategorierna i vissa större och mera arbetskrävande

län. Kommittén har dock ej tagit hänsyn härtill i samband med

sina överväganden om utbyggnadstakten och kostnaderna för länsläkarinstitutionen.

Med hänsyn till föreliggande rekryterings- och lokalproblem förutsätter

kommittén, att den föreslagna organisationen kommer till stånd genom en

successiv utbyggnad, vilken dock måste äga rum under de närmaste åren.

En sådan utveckling skulle underlättas genom att en principiell plan för utbyggnaden

fastställs av statsmakterna. I en del mindre län torde i vissa fall

deltidsbefattningar till en början kunna komma ifråga. Om man beträffande

de biträdande länsläkarna begränsar sig till att inrätta tre tjänster om året,

skulle det erforderliga antalet föreligga inom åtta år från utbyggnadens

början. Detta torde ge möjlighet för intresserade läkare att förvärva erforderlig

utbildning. Även beträffande länsskötersketjänsterna torde ur utbildningssynpunkt

en tid av åtta år böra beräknas för utbyggnad på planerat

sätt. I fråga om hälsovårdskonsulenterna räknar kommittén med att ut
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

byggnadstiden för organisationen i denna del torde kunna begränsas till

fem år. Den ordning, vari organisationen skall genomföras inom de olika

länen, anser kommittén böra bli föremål för särskild utredning genom medicinalstyrelsen.

Beträffande frågan om löne g radsplaceringen för länsläkare

hänvisar kommittén (s. 294—296) till förste provinsialläkarnas nuvarande

lönegradsplacering (Bo 1) samt till den omfattning, vari bisysslor och privatpraktik

förekommer. Kommittén konstaterar, att åtskilliga av bisysslorna

är av den art att de i och för sig ligger väl i linje med dessa läkares allmänna

verksamhet och medför en värdefull kontakt med det praktiska fältarbetet.

Även ur rekryteringssynpunkt anser kommittén det betydelsefullt, att länsläkarna

i viss utsträckning beredes möjlighet till en löneutfyllnad genom

bisysslor. Kommittén finner det emellertid angeläget, att vid den föreslagna

omorganisationen i syfte att rationalisera och förstärka institutionen bl. a.

genom anställande av biträdande läkarkrafter — oavsett tidigare praxis —•

till allsidig prövning upptages frågan rörande omfattningen och arten av de

uppdrag, som lämpligen bör kunna förenas med befattning som länsläkare.

Denna prövning bör kunna verkställas genom medicinalstyrelsens försorg.

I viss utsträckning torde härvid generella bemyndiganden kunna meddelas,

medan beträffande andra uppdrag en prövning från fall till fall kan vara

lämplig. Enskild praktik bör enligt kommitténs mening i allmänhet icke

förenas med tjänst som länsläkare.

Kommittén uttalar, att en ändrad reglering av här berörda förhållanden

måhända skulle kunna föranleda ökade lönekrav från befattningshavarnas

sida, men finner, att å andra sidan det nuvarande knappa expensanslagets utbytande

mot kostnadsfritt tillhandhållande av tjänstelokaler och arbetsbiträde

enligt de framlagda förslagen icke blott innebär en förbättring av

arbetsförhållandena utan även är ägnat att medföra direkta kostnadsminskningar

för vederbörande läkare. Med hänsyn härtill förordar kommittén,

alt länsläkarna erhåller en löneställning motsvarande nuvarande förste provinsialläkares.

De biträdande länsläkarna anser kommittén böra i lönehänseende ligga

något under länsläkarna. Samtidigt bör de emellertid ha möjlighet att uppnå

en inkomst, motsvarande eller något överstigande den bland provinsialläkare

vanliga, varvid hänsyn bör tagas till sistnämnda läkares kostnader för intäkternas

förvärvande. Från dessa utgångspunkter har kommittén räknat

med att biträdande länsläkare bör placeras i lägst lönegrad Ao 26. Han bör

därjämte tillförsäkras skälig del av särskilt ersatta uppdrag och förrättningar,

som lämpligen låter sig förenas med befattningen. Fördelningen av

uppdrag mellan länsläkare och biträdande länsläkare anser kommittén åtminstone

under de första åren påkalla direkta ställningstaganden från medicinalstyrelsens

sida. Enskild praktik bör i allmänhet icke få utövas av biträdande

länsläkare.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

I fråga om hälsovårdskonsulenterna framhåller kommittén — efter jämförelse

med de kommunalt eller av hälsovårdsförbund anställda hälsovårdskonsulenternas

löneställning — att man på längre sikt knappast kan tänka

sig lägre placering än lönegrad 19. Under utbyggnadsstadiet, innan verksamheten

funnit sin slutliga form och innan befattningshavarna, vilka till en

början kan antagas ha en rätt heterogen och i vissa avseenden ofullständig

utbildning för uppgifterna, blivit fullt förtrogna med dessa, anser kommittén

en något lägre lönesättning, dock icke understigande lönegrad 17, kunna

övervägas.

I sina beräkningar av kostnaderna för löner åt länssköterskor har kommittén

utgått från en placering i lönegrad 17.

Kommittén har, som förut berörts, utgått från att skrivhjälp skall ställas

till länsläkarinstitutionens förfogande. Vid full utbyggnad har kommittén

i dylikt hänseende räknat med 24 kontors- och 12 kanslibiträden för hela

riket.

Vad angår statens kostnader per år för den fullt utbyggda organisationen

har kommittén under de i det föregående angivna förutsättningarna

och enligt 1958 års löneläge uppskattat lönekostnaderna till

för 24 länsläkare ................ 870 912 kronor

» 23 biträdande länsläkare...... 693 900 »

» 20 länssköterskor............. 367 080 »

* 24 hälsovårdskonsulenter...... 439128 »

» 12 kanslibiträden............. 130 068 »

» 24 kontorsbiträden........... 229 572 »

eller tillhopa 2 730 660 kronor

innebärande en ökning i förhållande till den för 1958 beräknade lönekostnaden

för förste provinsialläkarinstitutionen med (2 730 660—981 012)

1 749 648 kronor.

Rese- och traktamentskostnader har kommittén preliminärt uppskattat till

ett sammanlagt belopp av i runt tal 650 000 kronor per år.

För anlitande av särskilda experter i hälsovårdsärenden, till vilka länsstyrelsen

eller länsläkaren har att taga ställning, räknar kommittén med ett

särskilt anslag å 50 000 kronor.

För lokaler, möbler och annan utrustning har någon kostnadskalkyl ej

upprättats, då kommittén ansett det närmast ankomma på byggnadsstyrelsen

och länsstyrelserna att verkställa härför erforderliga beräkningar i samband

med bedömandet av andra utbyggnadsbehov vid länsstyrelserna.

Det här återgivna förslaget till en länsläkarinstitution har icke tillkommit

utan meningsbrytningar inom kommittén. Sålunda har ledamoten

Biörck från början hävdat uppfattningen, att därest länet bleve den

regionala basen för all sjukvård, dess sjukvårdsledning borde placeras i

centrallasarettets byggnadskropp. I enlighet härmed borde lämpligen en

länsöverläkare och en länssjukvårdsdirektör svara för såväl länets som

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

133

centrallasarettets medicinska respektive kamerala ledning samt vara föredragande

chefstjänstemän inför länets hälso- och sjukvårdsstyrelse. Det kunde

då ifrågasättas, huruvida icke förste provinsialläkarna borde flyttas från

länsstyrelserna till centrallasaretten, där de i intim kontakt med den slutna

och halvöppna vården skulle bli förbindelselänkar till periferiens tjänsteläkare

(och andra praktiserande läkare), med särskild uppgift att intressera

sig för den hälsovårdande verksamheten. Den allmänhygieniska inspektionsverksamheten

borde kunna övertagas av tekniska specialister, ingenjörer och

specialhygieniker, inom länsstyrelse och centrala verk i samarbete med de

lokalt verksamma läkarna.

I anledning av vad Biörck anfört har förste provinsialläkaren A. Myrgård

i skrivelse till kommittén diskuterat tre olika alternativ för organisationen

av läkarverksamheten på länsplanet, nämligen

1) en uppdelning av verksamheten på en statlig länsläkartjänst med omgivnings-

och industrihygien samt epidemibekämpande som huvudsaklig

verksamhet och en landstingsläkartjänst med sjukvård och sjukdomsförebyggande

verksamhet som arbetsuppgifter;

2) en fördelning av uppgifterna på sådant sätt, att omgivningshygienen

bleve överförd till företrädarna för teknisk, biologisk och veterinärmedicinsk

sakkunskap, medan epidemibekämpandet överlätes på epidemiläkaren vid

den centrala sjukvår ds an stal ten i länet, där även länsläkaren skulle stationeras

med uppgift att ha översyn över sjukvård och sjukdomsförebyggande

verksamhet;

3) ett bibehållande av nuvarande organisation med den förstärkning, som

är erforderlig för att möta de ökade kraven inom såväl den omgivningshygieniska

som den socialmedicinska verksamheten.

Enligt Myrgård kunde alternativ 2 utan vidare avfärdas, då omgivningshygienens

uppgift att skydda människan från utifrån härrörande inflytelser,

som kan inverka skadligt på henne, samt att i övrigt för henne skapa bästa

möjliga miljöförhållanden alltid ytterst kräver en medicinsk bedömning.

Humanmedicinsk utbildning vore oundgänglig för fullgörandet av förste provinsialläkarens

uppgift att ge akt på det allmänna hälsotillståndet i länet

och olika miljöförhållanden, som kan påverka detsamma, hans uppgift att

övervaka hälsovårdsnämnderna i deras allt mer omfattande och viktiga verksamhet,

att vara länsstyrelsens expert i hälsovårdsfrågor samt slutligen att

vara medicinalstyrelsens representant på det regionala planet.

Beträffande valet mellan alternativ 1 och 3 erinrade Myrgård om den pågående

decentraliseringen från statliga topporgan till det regionala planet,

vilken på hälso- och sjukvårdens område innebure, att förste provinsialläkaren

såsom medicinalstyrelsens representant i länet borde ha översyn

över all sådan verksamhet, som är underställd medicinalstyrelsens tillsyn.

Då hälso- och sjukvård ej bör särskiljas, vore det angeläget, att förste provinsialläkarens

verksamhet vore integrerad såväl i länsstyrelsens verksamhet,

där han hl. a. hade att övervaka hälsovårdsnämndernas arbete, som i

den av landstinget drivna sjuk- och sjukdomsförebyggande vården; i själva

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Rungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

verket utgjorde han den enda förbindelselänken mellan länsstyrelsens och

landstingets verksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

Myrgård ansåg övervägande skäl tala för alternativ 3, vilket närmast

överensstämmer med kommitténs förslag.

Ledamoten Biörck gav sedermera sin anslutning till uppfattningen, att på

länsstyrelseplanet erfordras en länsläkare såsom företrädare för framför

allt omgivningshygienen men också för uppgifter som medicinalstyrelsens

administrativa kontrollorgan, vissa uppgifter vid organisationen av civilförsvaret

m. m. På landstingsplanet borde emellertid enligt Biörck finnas

en särskild läkarkraft med uppgift att planlägga, leda och i viss mån kontrollera

de medicinska uppgifterna inom landstingets hälso- och sjukvård samt

fullgöra en del av förste provinsialläkare nu åvilande uppgifter, berörande

den personliga hälso- och sjukvården. Vidare borde till honom knytas efterutbildningen

av läkare i öppen och sluten vård och den medicinska informationsverksamheten

även i vad avser den egentliga hälsovårdsupplysningen.

Under honom borde även kunna sortera allmänna hälsoundersökningar,

socialkuratorsverksamhet m. m. En sådan landstingsöverläkare borde vara

ordförande eller verkställande ledamot i ett »läkarråd» i länet, innefattande

sjukhusläkare och representanter för den öppna sjukvården, samt därjämte

vara föredragande i landstingets förvaltningsutskott för sjukvårdsplanering.

Dessa tjänster borde kunna rekryteras med välutbildade lasarettsläkaraspiranter.

Huvudvinsten med det skisserade systemet skulle enligt Biörck vara, att

man erhölle på länsstyrelsesidan skickliga hygieniker med utbildning framför

allt i bakteriologi och hygien (vatten-, närings-, bostads-, yrkes-) ävensom

viss utbildning i klinisk epidemiologi och fältepidemiologi och på landstingssidan

skickliga kliniska »socialmedicinare» med en klinisk utbildning,

där tonvikten lagts på invärtesmedicin, pediatrik och psykiatri.

Biörck förklarade sig icke vilja motsätta sig de av kommittén framlagda

förslagen såsom ett provisorium.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag i fråga om huvudmannaskapet för den

omgivningshygieniska tillsynen föranleder icke annan erinran

från remissinstansernas sida än att statskontoret ifrågasätter, om inte

den fortsatta utvecklingen inom hälso- och sjukvårdsorganisationen kan

komma att leda till att landstingen bör svara även för de omgivningshygieniska

uppgifterna.

Föreningen för allmän hälsovård och svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet

framhåller i detta sammanhang, att gränsdragningen mellan staten

och primärkommunerna å ena och landstingen å andra sidan ej får göras

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

så skarp, att landstingen av formella skäl anser sig böra dra in eller reducera

sina anslag till de frivilliga hälsovårdsorganisationernas verksamhet.

Behovet av en förstärkning av den allmänna hälsovårds

tillsynen, bl. a. på det omgivningshygieniska området, understrykes

nästan undantagslöst av de remissorgan, som yttrat sig i denna fråga.

I ett stort antal yttranden har framhållits, att förslagen i detta hänseende

innebär avsevärda framsteg i förhållande till rådande situation. Sådana

positiva uttalanden har gjorts av medicinalstyrelsen, statskontoret, karolinska

institutets lärarkollegium, medicinska fakulteten i Lund, länsstyrelserna

i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Västernorrlands och Norrbottens

län, förste provinsialläkaren i Gotlands län, Norrbottens läns landstings

förvaltningsutskott, Sveriges läkarförbund, föreningen för allmän hälsovård,

Kalmar och Malmöhus läns hälsovårdsförbund samt svenska hälsovårdst

jänstemannaförbundet.

En del invändningar mot organisationsförslagen framföres emellertid

även.

Karolinska institutets lärarkollegium anser, att utredningens analys av

rådande förhållanden beträffande omgivningshygienen väl belyser det stora

behovet av en förstärkning av resurserna i fråga om tillsyn och forskning.

Det framgår emellertid icke, huru de skilda arbetsuppgifterna inom hygienen

skall fördelas mellan centrala, regionala och lokala organ. Man har vidare

endast diskuterat behovet av en förstärkning å det lokala respektive regionala

planet men icke eventuella behov centralt, t. ex. i medicinalstyrelsen,

statens institut för folkhälsan, skilda servicelaboratorier m. m. Detta kan

komma att medföra både att en omprövning blir erforderlig redan efter kort

tid och att de centrala resurserna blir otillräckliga. De ökade resurserna

lokalt och regionalt kommer visserligen att medföra en bättre handläggning

av många, särskilt mindre ärenden, men även — i och med att väsentliga

men hittills försummade hygieniska problem tages upp lokalt och regionalt

— att tjäna som pådrivande krafter för större utredningar med ökade krav

på centrala resurser. Enligt kollegiets mening skulle emellertid ett förverkligande

av utredningens förslag utan tvekan medföra en förbättring av nu

rådande förhållanden.

Enligt medicinska fakulteten i Lund ger den av kommittén lämnade översikten

av eftersatta behov beträffande omgivningshygieniska problem starka

argument för en väsentlig upprustning och förstärkning. Ökade insatser behövs

dessutom för olycksfallsprofylaxen, där särskilt hemolycksfallen med

deras höga morbiditets- och mortalitetssiffror utgör en viktig men ännu

försummad uppgift. Vidare framhålles behovet av översyn och kontroll av

de näringsfysiologiska frågorna, t. ex. beträffande koststater för sjukhus och

anstalter samt skolbarnsbespisningarna. De framlagda förslagen till förstärkning

av den lokala och regionala tillsynen inom omgivningshygienen

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kangl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

ni. m. synes fakulteten otillräckliga med hänsyn till de stora arbetsuppgifter,

som skisseras för länsläkarinstitutionen och länets hälsovårdsdelegation.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan anför.

Den föreslagna förstärkningen av de omgivningshygieniska resurserna är

synnerligen angelägen. Styrelsen ifrågasätter dock, om den föreslagna utbyggnaden

är lämpligt avvägd med hänsyn till personalresurser och beräknade

arbetsuppgifter. Styrelsen drar för sin del i tvivelsmål om den föreslagna

utbyggnaden kan ske i den takt, som förutsatts, då inga möjligheter

f. n. föreligger att utbilda ytterligare tjänsteläkare, hälsovårdsinspektörer

och distriktssköterskor vid befintliga utbildningsanstalter på grund av personal-

och lokalbrist. Styrelsen anser, att utbildningsfrågan är av sådan

betydelse, att den i hela sin vidd bör utredas, innan organisationen fastställes.

Det må vidare påpekas, att det kan vålla svårigheter att på ett riktigt sätt

dimensionera utbyggnaden på länsplanet med hänsyn till att de centrala organens

utformning och uppgifter på området icke närmare klarlagts. Sålunda

torde enligt styrelsens mening kunna övervägas, om ej vissa av de

uppgifter, som hittills författningsenligt åvilat lokala eller regionala myndigheter,

med större fördel i stället kunde överlåtas till speciella för hela

landet gemensamma organ med tillgång till specialister och erforderliga laboratorieresurser.

Med nuvarande utvecklingstendenser i samhället kommer

allt fler hygieniska problem ej längre att kunna lösas utan tillgång till avancerade

analysmetoder. Detta är redan nu förhållandet beträffande många

problem inom yrkeshygienen samt beträffande luftföroreningsfrågor. I detta

sammanhang kunde även övervägas, om ej den lokala och regionala livsmedelskontrollen

främst skulle begränsas att gälla livsmedlens försäljning,

förvaring och transport, medan själva tillverkningskontrollen i första hand

skulle övertagas av ett särskilt centralt organ med enbart denna uppgift.

Av myndigheter, som ställt sig mindre positiva till förslagen, har länsstyrelsen

i Kopparbergs län ifrågasatt, om icke den omgivningshygieniska

tillsynen även framdeles bör vara koncentrerad till förste provinsialläkarna

och hälsovårdsnämnderna. Förste provinsialläkarna har den utbildning och

erfarenhet, som den mera komplicerade tillsynen kräver, och tillsynen i

övrigt hör hälsovårdsnämnderna kunna klara, om de får tillgång till teknisk

expertis.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet ställer sig mera tveksam till

kommitténs förslag beträffande den omgivningshygieniska verksamheten än

till förslagen i övrigt men anser det väsentligt, att förste provinsialläkaren får

i ökad utsträckning ägna sig åt de betydelsefulla omgivningshygieniska frågorna.

En förstärkning av organisationen synes under sådana förhållanden

påkallad. Ett flertal av landstingens förvaltningsutskott — däribland Stockholms,

Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Våsternorrlands, Jämtlands och

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott — ansluter sig i stort sett

till de synpunkter, som anföres av landstingsförbundet.

Förvaltningsutskotten i Södermanlands och Örebro läns landsting understryker

behovet av ökade insatser inom omgivningshygienen men anser den

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

begränsade läkararbetskraften böra i första hand anlitas för de mera påträngande

direkta sjukvårdsbehoven.

I fråga om den lokala tillsynen har förslaget om skyldighet för de

större städerna att anställa särskilda stads hygien iker

för bland annat omgivningshygieniska uppgifter av flertalet av remissorganen

mottagits positivt, men avvikande meningar har även kommit till

uttryck.

Förslaget tillstyrkes generellt av lärarkollegiet vid karolinska institutet

liksom av länsstyrelserna i Uppsala och Älvsborgs län samt förste provinsialläkarna

i Blekinge och Norrbottens län.

Även medicinalstyrelsen ger sin anslutning till förslaget men anser liksom

länsstyrelsen i Blekinge län, att gränsen för skyldighet att anställa läkare

för de omgivningshygieniska uppgifterna egentligen borde sättas betydligt

lägre än vad som föreslagits. En sänkning av denna gräns bör sålunda

enligt styrelsens mening eftersträvas så snart möjlighet därtill föreligger.

Förste provinsialläkaren i Kristianstads län tillstyrker också förslaget undei

framhållande av att behov av läkare, som huvudsakligen ägnar sig åt hälsovård

och socialmedicin, föreligger redan i stad med 20 000 invånare.

Styrelsen för svenska stadsförbundet vill icke motsätta sig förslaget, att

stad med minst 40 000 invånare skall åläggas att ha en stadsläkare med

arbetsuppgifter inom hälsovård och socialmedicin. Betänkligt komplicerad i

inotsvarande avseende skulle däremot situationen bli för mindre städer. I

denna del anser sig styrelsen ej kunna ta ställning till kommitténs förslag

utan en noggrann precisering av hur kostnaderna för en sådan läkare i dytikt

fall bör bestridas. Förbundets sjukvårdsdelegation uttalar för sm del, att

beträffande städer och kommuner med 20 000—40 000 invånare den föreslagna

rekommendationen f. n. är tillräcklig.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott

finner uttrycklig föreskrift icke heller böra ges, att heltidstjänstgörande

stadsläkare skall anställas i stad med över 40 000 invånare.

Sveriges läkarförbund tillstyrker förslaget om inrättandet av särskilda

stadshygienikertjänster. Förbundet anser, att dessa läkare eftei överenskommelse

mellan vederbörande parter bör kunna »få rätt men icke skyldighet

att utöva enskild sjukvård». Förbundet finner intet att erinra mot förslaget,

att dessa stadsläkartjänster skall kunna förenas med uppgiftei i

förebyggande vård eller annan socialmedicinsk verksamhet.

I likhet med Sveriges läkarförbund anser förste provinsialläkarna i Uppsala,

Västmanlands och Gävleborgs län, att stadshygieniker bör ha möjlighet

att utöva viss enskild sjukvård.

Förste provinsialläkaren i Västernorrlands län finner det i fråga om stadshygieniker

-— liksom i fråga om länsläkare och biträdande länsläkare ur

rekryteringssynpunkt angeläget med en löneplacering, som medför att tjäns
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungi. Maj. ts proposition nr t81 år 1961

terna kan besättas med väl kvalificerade personer, vilket i särskilt hög grad

gäller, om möjligheterna till viss begränsad privatpraktik borttages.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund motsätter sig ett lagstiftningsvis

genomfört tvång för kommunerna att anställa läkare med uppgifter

huvudsakligen inom omgivningshygienens och hälsovårdens område.

Styrelsen finner det icke uteslutet, att en stor del av de uppgifter av omgivningshygienisk

karaktär, som enligt kommitténs förslag skulle ankomma på

kommunläkare, utan men skulle kunna anförtros åt sådana hälsovårdsinspektörer,

som för detta ändamål fått genomgå viss vidareutbildning.

Beträffande övriga lokala tjänsteläkares deltagande i

det omgivningshygieniska arbetet konstaterar medicinska

fakulteten i Uppsala, att det i realiteten icke finns någon skarp gräns mellan

hälsovårdande och sjukvårdande uppgifter och att det är naturligt framför

allt ute på fältet, att dessa uppgifter kommer att åvila samma läkare. En i

och för sig önskvärd kombination av ifrågavarande uppgifter kan dock innebära

vanskligheter, om den totala arbetsbördan — såsom blivit fallet —- pressar

läkarna hårdare än som är rimligt, i vilket fall de hälsovårdande insatserna

lätt kommer att reduceras.

Karolinska institutets lärarkollegium delar utredningens uppfattning, att

tjänsteläkarna även i framtiden skall taga viss aktiv del i den omgivningshygieniska

verksamheten på det lokala planet.

Medicinalstyrelsen anför soin sin uppfattning, att provinsialläkarna icke

bör åläggas några direkta uppgifter i den omgivningshygieniska tillsynen,

enär de i flertalet fall icke har tid och knappast förutsättningar att fullgöra

dem på ett tillfredsställande sätt. Styrelsen förordar, att provinsialläkarnas

åligganden i detta hänseende begränsas till vad som närmast kan

betecknas som en allmän observationstjänst.

Liknande synpunkter anföres av förste provinsialläkarna i Stockholms,

Östergötlands, Kalmar, Kristianstads, Västmanlands, Västerbottens och

Norrbottens län. Förste provinsialläkaren i Stockholms län understryker

dock, att tjänsteläkarna alltjämt skall ha en viss funktion inom omgivningshygienen

— främst i den epidemiologiska verksamheten.

Länsstyrelserna i Älvsborgs och Norrbottens län anser det med hänsyn

till den påtalade stora bristen på läkare i hög grad angeläget, att dessa befattningshavare

i första hand inriktas på medicinska uppgifter och att omgivningshygienen

så långt möjligt överlåtes åt icke-läkare.

Sveriges läkarförbund är av liknande uppfattning och uttalar, att det

visserligen blir nödvändigt att tjänsteläkare i öppen sjukvård bibehåller en

del av sina arbetsuppgifter inom omgivningshygienen. Genom tillkomsten

av länsläkarinstitutionen bör dock välbehövlig avlastning kunna beredas

dem på vissa punkter. Sålunda bör provinsialläkarna kunna befrias från

skyldighet att verkställa tjänsteresor enligt § 26 mom. 6 allmänna läkarinstruktionen.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

En avvisande hållning till kommitténs förslag i fråga om tjänsteläkarnas

befattning med omgivningshygienen intages av förvaltningsutskottet i Södermanlands

läns landsting, som menar, att frågor om omgivnmgshygien,

förebyggande vård m. m. i dagens bristsituation bör anstå tills de mera påträngande

direkta sjukvårdsbehoven kan tillgodoses. Utskottet anser det

icke vara välbetänkt eller lämpligt, att — därest tjänsteläkarverksamheten

ställes under landstingets huvudmannaskap — tjänsteläkarna härjämte

skall ha att fullgöra vissa statliga uppgifter och i sådant avseende vara underställda

en »medicinalväsendets mellaninstans». För den statliga tillsynsverksamheten

bör till förste provinsialläkarens förfogande stallas ett tillräckligt

antal hälsovårdskonsulenter, som jämte förste provinsialläkaren

odelat kan ägna sig åt denna verksamhet. Konsulenterna skall dock givetvis

i sitt arbete kunna samråda med de lokala tjänsteläkarna eller med av landstingen

anställda läkare.

Förvaltningsutskottet i Örebro läns landsting anser det vara lämpligast,

att de nuvarande tjänsteläkarna helt frikopplas från den omgivningshygieniska

tillsynen och att i stället inom landstingsområdet anställes någon eller

några läkare med speciell uppgift att leda detta arbete inom hela området,

biträdda av tekniskt-hygieniskt utbildad personal, såsom hälsovårdsinspektörer,

hälsovårdskonsulenter, laboratoriepersonal in. fl. Syftet skulle vara

att skapa en serviceorganisation inom det omgivningshygieniska verksamhetsfältet,

vilken kunde utformas antingen som en statlig institution eller

som en regional samverkan mellan kommunerna.

Karolinska institutets lärarkollegium framhåller, att det trots den begränsade

tid tjänsteläkarna kommer att ägna åt omgivningshygienen blir

av stor vikt, att tillräcklig omsorg ägnas deras utbildning i detta ämne.

Även i fråga om den regionala omgivningshygieniska

t i 11 s y n e n har flertalet remissinstanser i princip uttalat sig för en förstärkning

av resurserna. Beträffande formerna härför har likaså de flesta

ställt sig positiva till kommitténs förslag, men en del invändningar har även

framförts.

Vad angår förslaget om förste p r o v i n s i a 11 äk a r i n s t i t u t i onens

ersättande med en länslä k arinstitution har av de

statliga myndigheterna medicinalstyrelsen understrukit, att ett genomförande

av förslaget enligt styrelsens mening framstår som nödvändigt samt

att utbyggnaden måste ske successivt. Styrelsen uttalar även, att en ytterligare

utvidgning av länsläkarinstitutionen på längre sikt torde bli behövlig.

Överbefälhavaren framhåller, att den föreslagna organisationen skulle

väsentligt förbättra möjligheterna för länsstyrelserna att i fred forbereda

sina beredskaps uppgifter. Erfarenheterna under senare år har visat, att

länsstyrelsens befattning med den planläggning, som utföres av sjukvårdshuvudmännen,

torde behöva ökas. Sedan organisationen vunnit stadga, bör

övervägas att genom ändring av krigssjukvårdsförfattningarna öka lanssty
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

relsernas skyldigheter och befogenheter i vad avser samordningen av krigssjukvårdsplanläggning

för det allmänt civila medicinalväsendet.

Socialstyrelsen påpekar, att en utbyggd länsläkarinstitution kan ge möjligheter

till ett betydligt effektivare fullgörande av de hälsovårdande funktionerna

än som nu kan ske. Styrelsen tillstyrker därför, att förslaget i

huvudsak genomföres.

Våg- och vattenbyggnadsstyrelsen erinrar om att enligt gällande författningar

länsstyrelserna har huvudansvaret för den regionala handläggningen

av vatten- och avloppsfrågor ur vattenvårds- och hälsovårdssynpunkt. I det

av vattenvårdskommittén avgivna betänkandet, vilket låg till grund för den

av riksdagen bifallna propositionen nr 133/1958, hade förordats, att den

egentliga tillsynsverksamheten, d. v. s. inspektioner av avloppsförhållanden

vid industrier och samhällen m. m., i betydande utsträckning skulle uppdragas

åt distriktsingenjörerna. Styrelsen anser ett närmare klarläggande

böra ske av arbets- och ansvarsfördelningen beträffande handläggningen av

hl. a. vatten- och avloppsfrågorna på såväl det regionala som lokala planet,

så att tillgängliga personalresurser utnyttjas på lämpligt sätt. En utvidgning

av länsläkarorganisationen i enlighet med kommittéförslaget synes

styrelsen i övrigt riktig och lillstyrkes ur de synpunkter styrelsen har att

beakta.

Statens vatteninspektion åberopar yttrande från vattenvårdsnämnden,

som redogör för den decentralisering av kommunala vattenvårdsärenden, som

genom överenskommelse fr. o. in. ingången av år 1959 försöksvis genomförts

mellan vatteninspektionen och länsstyrelserna. Decentraliseringen angives

syfta till att det stora flertalet smärre kommunala ärenden de facto, om

också icke formellt, skall handläggas av länsstyrelserna. Härvid förutsättes

att distriktsingenjören för vatten och avlopp vanligen skall vara den tjänsteman,

som handlägger ifrågavarande ärenden, men att även andra länsorgan,

hl. a. förste provinsialläkaren och fiskerikonsulenten, konsulteras.

Eftersom sådana konsidtationer måste ske med olika länsorgan i olika fall,

beroende av ärendets art, har vattenvårdsnämnden icke funnit anledning att

förorda inrättande av speciella länsråd eller liknande anordningar för ändamålet.

Enligt nämnden är det dock självfallet länsstyrelsen obetaget att där

så befinnes lämpligt framlägga vissa vattenvårdsärenden för ett dylikt länsråd.

Vattenvårdsnämnden anser det angivna systemet vara smidigare än

den av kommittén föreslagna länsläkarinstitutionen, i vart fall i vad avser

vattenvårdsärenden. Enligt nämndens mening bör under alla förhållanden

erfarenheter från den nu genomförda ordningen för vattenvårdsärendenas

handläggning avvaktas, innan dessa ärenden hänföres till en länsläkarinstitution.

Medicinska fakulteten i Uppsala säger sig med tillfredsställelse hälsa den

förbättring som kommitténs förslag innebär. Fakulteten anser det böra beaktas,

att även med denna förstärkning det kommer att kvarstå ett starkt

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

behov av sakkunnig medicinsk rådgivning från inom länet tillgängliga specialister,

inte minst beträffande den alltmera differentierade förebyggande

vården. Det synes viktigt att för detta ändamål bilda ett inom varje län verksamt,

av lämpliga specialister sammansatt rådgivande organ.

Medicinska fakulteten i Lund uttalar, att tanken att länsläkaren skall vara

»den medicinskt skolade administratören» för all hälsovårdande och socialmedicinsk

verksamhet inom länet är riktig men i praktiken torde utesluta,

att han samtidigt i tillräcklig utsträckning kan ägna sig åt omgivningshygieniska

detaljfrågor. Fakulteten kommer till den slutsatsen, att en uppdelning

av arbetsuppgifterna bör ske, och föreslår, att befattningen som

biträdande länsläkare utbytes mot en med länsläkaren jämställd tjänst såsom

»länshvgieniker», på vars kompetens samma krav skall ställas som

föreslagits för stadshygienikern. Arbetsplats för länshygienikern bör beredas

inom centrallasarettet, lämpligen i anslutning till centrallaboratorierna. Möjligheter

skapas härigenom för länshygienikern att upprätthålla erforderliga

kontakter med både de kliniska och laboratorietekniska specialisterna inom

sjukhuset. — Fakulteten framhåller slutligen, att vissa fördelar synes kunna

vinnas om universitetsinstitutionerna i hygien inordnas som remissinstans

för omgivningshygieniska specialfrågor inom resp. sjukvårdsregion. Hygieninstitutionerna

borde då förstärkas med bl. a. tjänster i laborators och laboratorieläkares

lönegrad. Laboratorieläkartjänsterna skulle därvid bli en

naturlig utbildningsväg för t. ex. läns- och stadshygienikerna.

Skolöverstyrelsen anför, att det måste hälsas med tillfredsställelse, om

genom länsläkarinstitutionen teknisk expertis kan ställas till förfogande för

omgivningshygienen vid skolorna.

Även veterinärstyrelsen konstaterar, att med hänsyn till de krävande och

mångskiftande tjänsteplikter, som åvilar förste provinsialläkarna, några

vägande skäl näppeligen torde kunna anföras mot den föreslagna personalförstärkningen.

Styrelsen finner i detta sammanhang tiden inne för att man

anförtror kontrollen av ej blott livsmedel av animaliskt ursprung utan även

andra livsmedel åt länsveterinärerna. Med den föreslagna ändringen anser

veterinärstyrelsen, att länsläkarinstitutionen bör kunna med än stöne effektivitet

handha sina maktpåliggande uppgifter i övrigt. Styrelsen tillstyrker

därför i princip förslagen härom.

överståthållarämbetet ansluter sig till förslaget om en förstärkning av

förste provin sial läkar institutionen under hänvisning till att de allmänhygieniska

frågorna kommit att få stå tillbaka med hänsyn till sjukvårdens

krav, då flertalet provinsialläkare och kommunala tjänsteläkare haft ringa

eller ingen tid över för åtgärder på det omgivningshygieniska planet. På liknande

sätt uttalar sig ett flertal länsstyrelser. Eu del av dessa — länsstyrelserna

i Södermanlands, Kristianstads och Skaraborgs län — anser länsläkarinstitutionen

liksom övriga statliga liälsovårdsexperter böra knytas fastare

till länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner tiden vara inne att

s. 142 Kontrollera mot PDF

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

inom länsstyrelsen skapa en hälsovårdssektion under chefsskap av länsläkaren.

Förste provinsialläkarna är med få undantag starkt positivt inställda till

kommitténs förslag. I många svar anföres, att länsläkarinstitutionen bör utbyggas,

oavsett hur det går med kommitténs förslag rörande den öppna

vården i övrigt, samt att en ytterligare utbyggnad kan bli erforderlig relativt

snart. Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län anser, att den av kommittén

angivna utbyggnadstiden är onödigt lång.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet anför att, då någon omedelbar

ändring i fråga om huvudmannaskapet för tjänsteläkarna ej torde kunna

ske, anledning knappast synes föreligga att omändra förste provinsialläkartjänsten

till länsläkartjänst. Styrelsen anser det dock väsentligt, att förste

provinsialläkarna får tid att i ökad utsträckning ägna sig åt de betydelsefulla

omgivningshygieniska frågorna. En förstärkning av organisationen

med en biträdande läkare synes under sådana förhållanden påkallad.

I vissa svar, bl. a. från förvaltningsutskotten i Kalmar läns norra och södra

landsting samt Kronobergs, Kristianstads och Värmlands läns landsting

uttryckes en mera positiv uppfattning till kommitténs förslag, varvid i allmänhet

behovet av en förstärkning huvudsakligen motiveras med de omgivningshygieniska

uppgifterna. Enligt tidigare lämnat referat anser Örebro

läns landstings förvaltningsutskott, att någon eller några läkare bör anställas

för den omgivningshygieniska tillsynen i landstingsområdena; denna organisation

skulle kunna vara statlig. I andra landstings yttranden avvisas vad

som anförts om länsläkarinstitutionens uppgifter som en »medicinalväsendets

mellaninstans» även inom andra områden av hälso- och sjukvården.

Sveriges läkarförbund tillstyrker ett snabbt genomförande av den förstärkning,

som är erforderlig för att möta de ökade kraven på sätt förste

provinsialläkaren A. Myrgård föreslagit i sin skrivelse till kommittén, alternativ

3. Länsläkarna måste enligt förbundet vara direkt underställda medicinalstyrelsen

och får icke komma i någon som helst beroendeställning

till lokala eller regionala kommunala instanser; deras förhållande till länsstyrelsen

bör förbli oförändrat. All den medicinska och teknisk-hygieniska

expertisen på regionplanet föreslås skola sammanföras till en organiserad

samverkan.

Även svensk sjuksköterskeförening finner förslagen om en länsläkarinstitution

synnerligen väl motiverade. En utbyggnad av förste provinsialläkarinstitutionen

tillstyrkes också av föreningen för allmän hälsovård samt

Kalmar och Malmöhus läns hälsovårds förbund.

Svenska röda korset framhåller, att man genom en länsläkarorganisation

bör kunna bättre än hittills tillgodose kraven på omgivningshygienens höjande

och den öppna sjukvården i allmänhet, vilket skulle underlätta verksamheten

för röda korset. Även den inom röda korset diskuterade anknytningen

under beredskap och krig mellan distriktsstyrelserna och länets central
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

organ skulle underlättas, om man genom länsläkarinstitutionens tillkomst

finge ett samarbetsorgan, som i huvudsak i oförändrad form komme att

fungera även under beredskapsförhållanden.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund ställer sig tveksam till

lämpligheten av att bygga ut länsläkarinstitutionen på det sätt kommittén

föreslagit och anför, att en organisation av så påfallande administrativ och

inspekterande karaktär antagligen till stor del torde kunna skapa arbetsuppgifter

åt sig själv och inom sig utan att några större praktiska resultat

blir följden.

Inrättandet av en hälsovårdsdelegation på länsplan

e t tillstyrkes oreserverat av medicinalstyrelsen.

Socialstyrelsen finner för sin del önskvärt, att tjänster för socialvårdskonsulenter

inrättas i samtliga län samt att utom dessa även barnavårdsassistenterna

vid behov ingår i hälsovårdsdelegationen.

Förslaget om en hälsovårdsdelegation har vidare lämnats utan erinran av

ett flertal länsstyrelser samt statskontoret, som emellertid avstyrker särskilt

anslag för biträde av experter åt hälsovårdsdelegationerna, tills större klarhet

vunnits om den närmare utformningen av deras verksamhet.

Veterinärstyrelsen framhåller betydelsen av ett ständigt och förtroendefullt

samarbete mellan länens hälsovårdsexperter — framför allt mellan

dem som företräder den human-medicinska och den veterinärmedicinska

sakkunskapen — och finner det antagligt, att man genom en fastare utformning

av reglerna för samarbetet skall kunna vinna åtskilligt i effekt. Styrelsen

har intet att erinra mot vad som föreslagits beträffande hälsovårdsdelegationens

sammansättning och arbetsformer men förutsätter, att bestämmelserna

härom närmare får övervägas vid den fortsatta bearbetningen

av kommittéförslaget i denna del. De befattningshavare, vilka har att grunda

sina förslag och avgöranden på medicinska synpunkter, bör få sina lokaler

sammanförda så, att minsta möjliga hinder föreligger för ett samråd

dem emellan i obundna former. Företrädaren på länsplanet för den veterinärmedicinska

expertisen bör få samma rätt till kontorsmässig hjälp som

sin kollega på humanmedicinens område. — I fråga om arbetsuppgifterna

inom delegationen har styrelsen, såsom förut omförmälts, föreslagit, att

livsmedelskontrollen i dess helhet skulle överföras till länsveterinären. På

länsläkaren skulle däremot ankomma uppgifter avseende livsmedelspersonalens

hygien. Sistberörda förslag slödes av länsveterinären i Kristianstads

län och Sveriges veterinärförbund.

Länsveterinären i Kristianstads län instämmer i vad som anförts om behovet

av ett intimt samarbete på länsplanet mellan länsläkaren, länsveterinären

och övriga länsstyrelseexperter. Han uttalar vidare, att enligt hans

mening juridiskt utbildad befattningshavare å länsstyrelsen bör vara självskriven

ordförande i samarbetsgruppen. Såväl länsläkaren som länsveterinären,

vilka alltjämt bör vara underställda sina respektive centrala ämbets
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

verk, bör — såsom föreslagits — beredas såväl tjänstelokaler som erforderlig

»kansli-, biträdes- och skrivhjälp» i länsstyrelsen. Hälsovårdskonsulenten i

länsstyrelsen bör stå till såväl länsläkarens som länsveterinärens disposition.

Även länsveterinären i Malmöhus län anser ledningen av sammanträdena

inom hälsovårdsdelegationen böra anförtros en av länsstyrelsens representaner.

Han anser emellertid samarbetet på länsplanet kunna ske på ett tillfredsställande

sätt även utan ett sammanförande av experternas tjänstelokaler,

under förutsättning att länsveterinären erhåller tillräckligt expensarvode

för att själv förskaffa sig nödvändiga utrymmen för expedition och

konferenser samt erforderlig skrivhjälp.

Länsveterinären i Norrbottens län framhåller, att tillgång till näraliggande

laboratorier för beredskap mot epidemier, kontroll av livsmedel m. m. är

nödvändig för att hälsovårdsgruppen i länsstyrelsen skall kunna arbeta

effektivt.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar sig — som tidigare berörts —

främst om arbetsfördelningen i vatten- och avloppsärenden mellan å ena

sidan länsläkaren och hälsovårdskonsulenten, vilka enligt styrelsens mening

bör öva tillsyn över förhållandena ur sanitär synpunkt, och å andra

sidan distrilctsingenjören, på vilken bör ankomma att bedöma olika åtgärder

ur teknisk-ekonomiska synpunkter och att omhänderha den byggnadstekniska

och driftstekniska kontrollen av bl. a. vatten- och avloppsanläggningar.

Distriktsingenjörers förening framhåller, att det med hänsyn till riksdagens

beslut rörande länsstyrelsernas medverkan i vattenvårdsfrågorna får

anses uteslutet, att delegationen skulle kunna erhålla beslutanderätt i dessa

frågor. Då samråd i dylika frågor f. n. regelmässigt förekommer mellan

förste provinsialläkaren och distriktsingenjören, varvid även länsveterinären,

när så är erforderligt, deltager, och då så även bör kunna ske i fortsättningen,

anser föreningen den föreslagna hälsovårdsdelegationen icke

nödvändig ur vattenvårdssynpunkt. Den tekniska kontrollen av vattenverk

och avloppsreningsverk bör enligt föreningens mening helt åvila distriktsingenjören,

varigenom förste provinsialläkarens arbetsbörda kunde lättas.

Slutligen framhålles, att den föreslagna statliga organisationen bör utformas

under hänsynstagande till pågående utbyggnad av en teknisk organisation

på det primärkommunala planet.

Distriktsingenjören i Stockholms och Gotlands län understryker, att ett

samråd mellan i första hand länsläkaren, länsveterinären och distriktsingenjören

skulle avsevärt underlättas, om de olika länsorganen finge lokaler

i varandras närhet eller helst i samma byggnad. Han anser det dock

tvivelaktigt, om i så fall samarbetet behöver göras på så formellt sätt, som

en obligatorisk hälsovårdsdelegation kan befaras innebära. Det naturliga

vore, att handläggningen av vattenfrågorna på länsplanet vid sidan av länsstyrelsen

helt överlåtes till distriktsingenjören, sålunda även dricksvattenkontrollen.

Därmed skulle bl. a. vinnas dels att distriktsingenjörernas arbets
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

145

uppgifter äntligen kunde preciseras, dels att en välkommen och icke oväsentlig

avlastning för förste provinsialläkaren (länsläkaren) skulle uppnås.

Liktartade synpunkter anföres av vissa andra distriktsingenjörer.

Av de länsstyrelser, som anfört betänkligheter mot förslaget om en speciell

hälsovårdsdelegation, har länsstyrelserna i Stockholms och Kronobergs

län ansett länsrådet utgöra en samarbetsform, som bör bibehållas även efter

inrättandet av länsläkarinstitutionen, varvid en hälsovårdsdelegation i den

fastlagda form kommittén föreslagit vore obehövlig. Länsstyrelserna i Kristianstads,

Hallands och Örebro län anser även att samarbetet kan etableras i

enklare former.

En klarare gränsdragning mellan arbetsuppgifterna för länsläkaren och

vissa andra länsst3Telseexperter förordas av länsstyrelserna i Blekinge,

Kristianstads, Malmöhus, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län.

Beträffande de arbetsuppgifter, som bör ankomma på

länsläkarinstitu tionens befattningshavare och den

speciella utbildning, som kräves härför, har särskilda synpunkter

framförts i en del remissyttranden.

Medicinska fakulteten i Lund uttalar — i anslutning till sitt förslag att

befattningarna som biträdande länsläkare utbytes mot tjänster som »länshygieniker»

— att utbildningen för dessa tjänster med hänsyn till specialistkompetenskraven

inom andra medicinska discipliner bör omfatta 2 års klinisk

sjukhusutbildning samt 3 års utbildning i omgivningshygien. Fakulteten

konstaterar vidare, att i betänkandet landets behov av speciell yrkeshygienisk

och yrkesmedicinsk service icke gjorts till föremål för någon samlad

utredning eller bedömning men att det tydligen är kommitténs mening

att de yrkeshygieniska och yrkesmedicinska problemen skall handläggas

av de blivande länsläkarna, vid behov i samråd med den yrkesinspektör,

inom vars distrikt länet ligger. Fakulteten anför, att länsläkarna och deras

biträden, hälsovårdskonsulenterna, enligt vad som anges om kompetenskraven

för dessa tjänster, kommer att sakna härför erforderlig praktisk utbildning

samt att deras teoretiska utbildning icke är tillräcklig för att göra

dem skickade att självständigt utföra yrkeshygieniska och yrkesmedicinska

arbetsplatsundersökningar. Fakulteten fäster i detta sammanhang uppmärksamheten

på vad som sagts om yrkesmedicinen i regionvårdsutredningen

(SOU 1958: 26).

Karolinska institutets lärarkollegium anser, alt med enbart den utbildning

— sjukhustjänstgöring och tjänsteläkarpraktik — för länsläkaren och

biträdande länsläkaren, som utredningen tänkt sig, högt kvalificerad hygienisk

sakkunskap på det regionala planet icke erhålles. Lärarkollegiet fortsätter.

De blivande länsläkarnas resp. biträdande länsläkarnas hygieniska erfarenhet

kommer nämligen enligt förslaget i stort sett att vara begränsad

till några månaders kurser vid den planerade nordiska hälsovårdshögskolan

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. 181

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

i Göteborg. Det förefaller kollegiet uppenbart, att den utbildning, som på

så vis erhålles, icke kan ersätta de erfarenheter som vinnas genom tjänstgöring

vid hygieniska och epidemiologiskt-bakteriologiska institutioner

eller vid hälsovårdsnämnderna i de större städerna. Som kompetenskrav

borde därför — i analogi med vad som gäller för andra specialiteter — ha

uppställts viss tids — exempelvis minst 3 års — tjänstgöring vid sådana

institutioner m. m. För de s. k. stadshygienikerna, vilkas tillkomst lärarkollegiet

tillstyrker, har utredningen på ett förtjänstfullt sätt uppmärksammat

just behovet av sådan utbildning utöver den utbildning, som avses

skola meddelas vid hälsovårdshögskolan. Enligt lärarkollegiets mening

kunna kraven på länsläkarnas och biträdande länsläkarnas utbildning icke

sättas lägre. Det vore fel att tro, att de hygieniska problemen i ett helt län

skulle bli mindre än i medelstora städer. En möjlighet vore att föreskriva

att en av läkarna inom länsläkarinstitutionen skall äga samma utbildning

som stadshygienikerna. Man kan då ifrågasätta, om det icke vore skäl att

skilja den omgivningshygieniska verksamheten från den socialmedicinska,

vilket i princip föreslagits av kommittéledamoten Biörck. Under sådana

förhållanden finge man i stället för en länsläkare och en biträdande länsläkare

ha två jämställda läkare.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan ifrågasätter möjligheterna för

länsläkare att erhålla erforderlig utbildning i såväl hygien som socialmedicin

och anför härom.

Beträffande de i betänkandet angivna kraven på utbildning i oingivningshygien

för olika befattningshavare synes det styrelsen, att den för länsläkarna

föreslagna utbildningen vid hälsovårdshögskolan i Göteborg —

varom för övrigt beslut ännu icke fattats — skulle bli otillräcklig med hänsyn

till den centrala roll, som länsläkarinstitutionen föreslås få för den omgivningshygieniska

tillsynen. Länsläkaren bör sålunda (utöver eventuella

kurser i hithörande ämnen) även ha erfarenheter från arbete och forskning

vid sådana hygieniska specialinstitutioner, som behandlar väsentliga, praktiska

omgivningshygieniska problem av olika slag. En hygienutbildning av

minst 3 år vid sådana institutioner förefaller därför vara ett minimikrav för

länsläkaren och biträdande länsläkaren. Då emellertid av länsläkaren dessutom

kommer att krävas mycket stor erfarenhet i ett flertal socialmedicinska

frågor kan det — bl. a. ur utbildnings- och rekryteringssynpunkt — övervägas,

om ej de omgivningshygieniska och socialmedicinska frågorna borde

handläggas av olika, sinsemellan jämställda läkare, knutna till länsstyrelsen.

Det är eljest fara värt, att något av dessa båda var för sig betydelsefulla och

omfattande arbetsfält blir lidande. Det förefaller dock ej möjligt att i detalj

precisera utbildningskraven för länsläkarna eller övriga berörda läkare

utan att man närmare preciserat, vilka omgivningshygieniska uppgifter,

som slutligt skall åvila lokala, regionala och centrala myndigheter.

Medicinska fakulteten i Uppsala framhåller som en förutsättning för att

länsläkarorganisationen skall kunna fylla de stora uppgifter, som avses, att

de ledande befattningarna besätts med högt kvalificerade personer, som har

tillräcklig utbildning inom hygienens olika områden. Fakulteten betonar

därför särskilt det angelägna i att den högre hygieniska utbildningen är en

realitet vid den tidpunkt förslaget skall realiseras.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

Sveriges läkarförbund finner i princip intet särskilt att anmärka ifråga

om läkarnas utbildning men förutsätter, att en samordning i detta avseende

äger rum med den av medicinalstyrelsen tillsatta specialkommittén för vidareutbildning

av tjänsteläkare.

Beträffande den föreslagna omfattningen av länsläkarorganisationen

kommer ganska divergerande meningar till uttryck.

Medicinalstyrelsen anser, att den föreslagna organisationen endast motsvarar

ett minimikrav och troligen snart behöver ytterligare utbyggas.

Statskontoret uttalar att, om en i och för sig behövlig förstärkning av

organisationen för den omgivningshygieniska tillsynen skall komma till

stånd trots ovissheten om den fortsatta utvecklingen inom hälso- och sjukvårdsorganisationen,

denna i första hand bör ske genom anställande av biträdande

länsläkare. Däremot anser ämbetsverket icke länssköterskor böra

anställas på nuvarande stadium och ställer sig tveksamt även beträffande

inrättandet av statliga befattningar för hälsovårdskonsulenter.

Såsom angivits i det föregående ifrågasätter medicinska fakulteten i

Lund, karolinska institutets lärarkollegium och statens institut för folkhälsan,

huruvida icke i stället för länsläkare och biträdande länsläkare bör

inrättas två jämställda befattningar. Veterinårstyrelsen anser en utredning

rörande den lämpligaste uppdelningen av arbetsuppgifterna mellan länsläkaren

och den biträdande länsläkaren böra företagas. Därvid bör föreliggande

olikheter mellan olika län eller i varje fall mellan olika landsdelar

vinna beaktande. Styrelsen ifrågasätter nödvändigheten av att redan från

början utrusta de minsta länen med biträdande länsläkare.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar generellt, att det är nödvändigt,

att länsläkaren åtminstone i vad avser de omgivningshygieniska uppgifterna

får hjälpkrafter enligt kommittéförslaget samt att en ytterligare utbyggnad

av institutionen utöver vad som föreslagits snart torde bli nödvändig.

Behovet av samtliga angivna tjänster vitsordas direkt eller indirekt av

länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Hallands, Skaraborgs,

Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser behov föreligga av biträdande länsläkare

åtminstone i de större länen och vitsordar även behovet av till länsläkarinstitutionen

knutna hälsovårdskonsulenter men anser med inrättandet

av länsskötersketjänster kunna tills vidare anstå. Länsstyrelsen i Jönköpings

län vitsordar — liksom länsstyrelserna i Södermanlands och Malmöhus

län — även behovet av hälsovårdskonsulenter men anser det tveksamt,

om behov föreligger av biträdande länsläkare och länssköterskor. I dylikt

avseende förordar länsstyrelsen i Jönköpings län försöksverksamhet. Länsstyrelserna

i Kalmar och Örebro län anser biträdande länsläkare behövlig

endast i de största länen, medan länsstyrelsen i Jämtlands län anser dylik

befattningshavare böra tills vidare i regel anställas med halvtidstjänstgöring.

De tre sistnämnda länsstyrelserna ställer sig samtliga posiliva till anställd*—

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. 181

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

landet av hälsovårdskonsulenter, medan länsstyrelsen i Kalmar län anser,

att anställandet av länssköterska tills vidare kan anstå. Tveksam i fråga om

behovet av länssköterskor är även länsstyrelsen i Blekinge län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker anställandet av länssköterskor

men anser biträdande länsläkare obehövlig och befarar, att statliga

hälsovårdskonsulenter skulle komma att konkurrera med de kommunalt

anställda konsulenterna. Denna farhåga delas av länsstyrelsen i Älvsborgs

län, som för sin del starkast understryker behovet av biträdande länsläkare.

Också länsstyrelsen i Norrbottens län anser biträdande länsläkare

nödvändiga redan i dagens läge samt tillstyrker — liksom länsstyrelsen i

Kristianstads län — anställandet av hälsovårdskonsulenter, underställda

länsstyrelserna och icke enbart länsläkaren. Länsstyrelsen i Gävleborgs län

framhåller i likhet med några andra länsstyrelser, att frågan om de nuvarande

hälsovårdskonsulenternas ställning ej nödvändigt behöver lösas i

detta sammanhang.

Av det föregående framgår, att nästan fullständig enighet råder mellan

länsstyrelserna om behovet av hälsovårdskonsulenter, varvid dock i vissa

fall tveksamhet om statlig anställning av sådana tjänstemän yppas med

tanke på de redan verksamma hälsovårdskonsulenterna, vilka anställts i

annan form. Beträffande förslagen om tjänster för biträdande länsläkare

och länsköterskor företräder länsstyrelserna — delvis med tanke på läkaroch

sjuksköterskebristen — mera delade meningar; antalet positivt inställda

synes dock överväga.

I den mån uttalanden göres av länsstyrelserna angående behovet av expeditionshjälp

framhålles, att sådan hjälp snarast bör ställas till förfogande;

länsstyrelserna i Gotlands och Västmanlands län understryker behovet av

kvalificerad kontorspersonal, varvid förstnämnda styrelse betonar, att lägre

placering än i kanslibiträdesgrad icke bör förekomma, medan sistnämnda

styrelse anser att utöver det kontorsbiträde, som föreslagits, bör anställas

ett kanslibiträde för huvudsakligen expeditionella uppgifter.

Beträffande tillgången till juridiskt biträde för länsläkarorganisationen

anför länsstyrelsen i Kalmar län, att dess juristpersonal är hårt arbetstyngd,

varför för tillgodoseende av önskemålet lcräves personalökning.

Av förste provinsialläkarna har tveksamhet beträffande behovet av de för

länsläkarinstitutionen föreslagna tjänsterna uttryckts av t. f. förste provinsialläkaren

i Göteborgs och Bohus län, vilken anser, att förstärkning med

skrivhjälp och telefonpassning ofta skulle vara tillräcklig, och förste provinsialläkaren

i Örebro län, som anser att hälsovårdskonsulenter behövs,

men att befattningar för biträdande länsläkare och länssköterska icke för

närvarande är behövliga. Förste provinsialläkaren i Jönköpings län anser

länssköterska böra anställas i något län på försök, medan förste provinsialläkaren

i Hallands län anser biträdande förste provinsialläkare och läns
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

sköterska umbärliga. Flertalet förste provinsialläkare är dock positiva och

flera av dem anser, att länssköterska behövs även i de mindre länen.

Ett flertal förste provinsialläkare betonar, att skrivhjälpen måste vara

kvalificerad, varvid kansliskrivartjänst förordas av somliga förste provinsialläkare,

medan andra anser, att minst kanslibiträde behövs i varje länsläkarinstitution,

vartill bör komma behövligt antal kontorsbiträden. Som

de mest angelägna önskemålen framhålles av förste provinsialläkarna kvalificerad

kanslihjälp, hälsovårdskonsulent och instrumentarium.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet anser, såsom förut anförts, att

förste provinsialläkaren bör få tid att i ökad utsträckning ägna sig åt de

betydelsefulla omgivningshygieniska frågorna, varför förstärkning av organisationen

med en biträdande läkare synes påkallad. Däremot har styrelsen

icke blivit övertygad om behovet av en länssköterska. Även den

knappa tillgången på sjuksköterskor talar enligt dess mening mot förslaget.

Härtill kommer att en viss oklarhet i fördelningen av uppgifter

mellan länssköterska och av landsting anställd första distriktssköterska

kan befaras.

Styrelsen för svenska stadsförbundet ifrågasätter med hänsyn till skiftande

struktur och storleksförhållanden inom olika län, om icke behov

av ytterligare biträdande länsläkare finnes inom vissa län.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund finner det naturligt, att

man intill dess läkarbristen hävts söker utnyttja läkarkrafterna på platser

inom den egentliga sjukvården och tills vidare avvaktar med att inrätta

tjänster som biträdande länsläkare. Styrelsen motsätter sig även inrättandet

av statliga befattningar för hälsovårdskonsulenter.

I yttrandena från landstingens förvaltningsutskott har anställande av

biträdande länsläkare direkt tillstyrkts endast av Kronobergs, Kalmar läns

norra, Västernorrlands och Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott.

I andra svar uttalar man tveksamhet eller hänvisar till landstingsförbundets

yttrande, i den mån man icke helt avstår från att diskutera frågan.

En negativ inställning deklareras av bl. a. förvaltningsutskotten i Uppsala,

Södermanlands, Örebro och Gävleborgs läns landstingsområden. Antalet

svar, vari man ställer sig negativ eller tveksam till inrättandet av länsskötersketjänster,

är ännu större. I många fall lämnas frågan öppen, medan

däremot en klart positiv inställning ingenstädes kommit till uttryck. Tveksamhet

mot anställande av biträdande länsläkare och länssköterskor motiveras

ej sällan med föreliggande brist i fråga om arbetskraft med sådan

utbildning samt i något fall — av Hallands läns landstings förvaltningsutskott

— med att en sålunda utbyggd länsläkarinstitution skulle innebära

eu överdimensionering. Flertalet förvaltningsutskott har ej yttrat sig

närmare beträffande behovet av hälsovårdskonsulenter. I den mån någon

uppfattning deklarerats är den dock i allmänhet positiv. Härvid framgår

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

dock ej alltid klart, om man ansluter sig till tanken på att dessa befattningshavare

skall vara statligt anställda eller ej. Länsläkarens förseende

med expeditionshjälp tillstyrkes i de svar, där denna fråga upptages till

behandling.

Sueriges läkarförbund anför bl. a. följande.

Utformningen av länsläkarorganisationen med länsläkare och honom underställd

personal (biträdande länsläkare, hälsovårdskonsulent och länssköterska)

tillstyrkes. Därutöver måste enligt förbundets mening oundgängligen

i varje län hos länsläkaren heltidsanställas kvalificerad kanslihjälp

samt erforderliga kontorsbiträden. Härvid skall i första hand den

kvalificerade kanslihjälpen anställas, enär länsläkaren icke bara är i behov

av skrivhjälp utan i första hand är i behov av rutinerad expeditionshjälp.

I det fortlöpande arbetet å länsläkarexpeditionen föreligger enligt

förste provinsialläkarföreningen ett stort behov av tillgång till juridisk

sakkunskap.

Med tillfredsställelse noteras kommitténs ställningstagande att hälsovårdskonsulenten

skall vara statsanställd och direkt underställd länsläkaren

och medicinalstyrelsen. Det synes dock tvivelaktigt om endast en hälsovårdskonsulent

i ett medelstort eller stort län kan täcka behovet. Likaså

tillstyrkes inrättandet av länsskötersketjänster, varvid dylika tjänster bör

inrättas i samtliga län, inte minst med tanke på arbetsuppgifterna inom

hälsovårdsupplysningen och tillsynen över den hälso- och sjukvård som

icke bedrives i landstingets regi.

Angående utbyggnadstakten erinras om tidigare framställda krav på att

kvalificerad kanslihjälp och hälsovårdskonsulenter omedelbart tillsättes.

Vad särskilt angår frågan om statsanställning skall användas

för hälsovårdskonsulenter har — såsom framgår av det föregående

— medicinalstyrelsen, ett flertal länsstyrelser och förste provinsialläkare

samt Sveriges läkarförbund ställt sig positiva till kommitténs förslag.

Från andra håll — bl. a. av veterinärstyrelsen, Sveriges veterinärförbund,

distriktsingenjörers förening, enskilda länsveterinärer och distriktsingenjörer

liksom även styrelsen för svenska landskommunernas förbund,

föreningen för allmän hälsovård och Sveriges hälsovårdskonsulenters förening

— har de positiva erfarenheterna av den hittillsvarande organisationsformen

kraftigt understrukits och inrättandet av statliga konsulentbefattningar

starkt ifrågasatts, om därigenom den nuvarande konsulentverksamheten

skulle försvinna. Då enligt vad som under hand erfarits

efter den nya hälsovårdsstadgans utfärdande en åsiktsförskjutning på denna

punkt synes ha skett på sina håll, bl. a. bland de nuvarande hälsovårdskonsulenterna

själva, har det icke ansetts erforderligt att här mera utförligt

redovisa de synpunkter på frågan, som anförts i yttrandena.

I fråga om lönesättningen för befattningshavarna i

länsläkarinstitutionen har statens lönenämnd icke funnit anledning

till erinran mot den föreslagna löneställningen för länsläkare och

biträdande länsläkare. Nämnden anser uppgifterna om kompetenskraven

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungi. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

för hälsovårdskonsulenten icke tillräckliga för att bedöma tjänstens lönegradsplacering

samt finner lönegrad 17 hög för länssköterska med hänsyn

till att flertalet första distriktssköterskor är placerade i 13 lönegraden.

Sveriges läkarförbund anför, att rekryteringsproblemen beträffande tjänsterna

för länsläkare och biträdande länsläkare kommer att på ett avgörande

sätt bli beroende av lönesättningen och möjligheterna till andra inkomster

genom arvodestjänster eller privatpraktik. Förbundet erinrar om

att den nuvarande förste provinsialläkarens arvodesinkomster skulle komma

att fördelas mellan länsläkaren och biträdande länsläkaren. För att

möjliggöra en god rekrytering bör enligt förbundets mening dessa tjänster

lönegradsplaceras vida högre än som föreslagits. Förbundet förutsätter,

att kommitténs uttalande att enskild praktik i allmänhet icke bör förenas

med tjänst som länsläkare eller biträdande länsläkare skall tolkas

så, att det måste ankomma på vederbörande läkare att själv avgöra i vad

mån enskild praktik i viss utsträckning kan förenas med tjänsten.

Av förste provinsialläkarna påpekas allmänt vikten av en lönesättning,

som garanterar en god rekrytering av befattningarna, varvid i en del fall

uttalas farhågor för att den förordade lönesättningen för läkarkrafterna

skall bli för låg. Att helt utesluta möjlighet till privatpraktik anses från

såväl rekryterings- som fortbildningssynpunkt diskutabelt.

Svensk sjuksköterskeförening, som föreslår att benämningen länssköterska

utbytes mot länssjuksköterska, anser en av kommittén gjord jämförelse

mellan länssköterska och hälsovårdskonsulent och det i betänkandet

i anslutning härtill förda »likalöns»-resonemanget falla på sin egen

orimlighet. Föreningen uttalar, att om lönegrad 19 är naturlig lönesättning

för de kvalifikationer, som kräves av hälsovårdskonsulent, en helt annan

och betydligt högre lönesättning kräves för länssjuksköterskan, om hänsyn

skall tagas till kvalifikationer och ej till kön.

Föreningen för allmän hälsovård förordar för hälsovårdskonsulenterna

i statstjänst en placering i 19 lönegraden redan vid tjänsternas inrättande.

Departementschefen

Den allmänna hälsovården har under de senaste decennierna i väsentlig

mån ändrat karaktär, och tyngdpunkten har lagts på nya områden. Kampen

mot de epidemiska sjukdomarna och andra smittsamma sjukdomar, bl. a.

tuberkulosen, har visserligen i stort sett kunnat föras framgångsrikt tack

vare en förbättrad profylaktisk verksamhet och ökade medicinska resurser.

Den fortskridande urbaniseringen och industrialiseringen, de vidgade kommunikationerna

med andra delar av världen och den starka utvecklingen

inom vetenskap och teknik har dock på många områden medfört nya och

allvarliga hygieniska risker. Dessa påkallar sådana åtgärder i fråga om tillsyn

och kontroll, att den tidigare hälsovårdsorganisationen icke längre

s. 152 Kontrollera mot PDF

152 Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

kan anses tillfyllest för att skapa tillräckliga garantier till skydd för folkhälsan.

Delvis är de nya problemen av sådan art, att de lämpligen bör hänskjutas

till speciella centrala institutioner, men åtskilliga av dem kräver

också förstärkta insatser på läns- och lokalplanet.

Den nya hälsovårdsstadgans bestämmelser innebär, att ett väsentligt

steg tagits mot en upprustning av hälsovårdstillsynen på det lokala planet.

Ytterligare åtgärder i dylikt syfte bör dock övervägas. Beträffande hälsovårdsorganisationen

på länsplanet har sedan länge i skilda sammanhang

framhållits, att den i vissa avseenden är underdimensionerad och att dess

arbetsformer behöver ses över. Detta är inte minst fallet i fråga om förste

provinsialläkarinstitutionen.

I det följande avser jag att upptaga till behandling de problem med avseende

å den allmänna hälsovårdstillsynens organisation, vilka berörts av

ÖHS-kommittén och delvis även aktualiserats i andra sammanhang.

Beträffande huvudmannaskapet för den allmänna hälsovården

viH jag erinra om att jag i propositionen med förslag till hälsovårdsstadga

underströk, att en effektiv hälsovårdsorganisation är av allra största betydelse

för den allmänna hälsovården, samt framhöll, att hälsovårdsarbetet på

det kommunala planet får anses vara av sådan grundläggande betydelse för

denna, att organisatoriska åtgärder för effektivisering av hälsovårdsarbetet

i första hand borde ha till syfte att aktivisera hälsovårdsnämndernas verksamhet.

I den nya hälsovårdsstadgan intogs en bestämmelse, enligt vilken

det ankommer på primärkommun att handha den allmänna hälsovården

inom kommunen. Det ligger emellertid i sakens natur att åtskilliga hälsovårdsfrågor

är av den art och omfattning, att de måste handläggas av statliga

myndigheter såväl centralt som på länsplanet.

Statskontoret har berört frågan om landstingens ställning inom den

omgivningshygieniska verksamheten. Ämbetsverket har uttalat, att utvecklingen

kan tänkas leda härhän, att landstingen bör svara även för de

omgivningshygieniska uppgifterna. Något förslag härom har dock icke

framlagts i yttrandet. Ej heller har från landstingshåll framställts önskemål

om ett ökat ansvar på detta område.

Farhågor har i en del remissyttranden uttryckts för att en alltför strikt

gränsdragning i fråga om det omgivningshygieniska ansvaret skulle kunna

föranleda landstingen att minska sitt nuvarande, i och för sig måttliga

ekonomiska engagemang i den omgivningshygieniska verksamheten. Ett

konstaterande av att nu rådande ansvarsfördelning bör fortbestå kan dock

enligt min mening icke utgöra motiv för landstingen att ägna mindre intresse

än hittills åt de även för dem såsom huvudmän för den personliga

hälso- och sjukvården betydelsefulla omgivningshygieniska problemen.

Jag kan sålunda ansluta mig till kommitténs uppfattning att omgivningshygienen

liksom hittills i huvudsak skall vara en statens och primärkommunernas

uppgift.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

Vad ÖHS-kommittén anfört beträffande otillräckligheten av

den omgivnings hygieniska tillsynen och behovet av

en förstärkning av insatserna av sådan art har i stort

sett bekräftats eller lämnats oemotsagt vid remissbehandlingen. I likhet med

kommittén anser jag det angeläget, att ökade resurser ställes till förfogande

för denna del av hälsovården, vilken i det moderna samhället erhållit alltmera

krävande och omfattande uppgifter. Genom tillkomsten av 1958 års

hälsovårdsstadga har åtskilliga av de problem, som berörts av kommittén,

bringats närmare en lösning. Ytterligare åtgärder är dock enligt min mening

erforderliga.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan har med hänsyn bl. a. till

otillräckliga utbildningsresurser uttalat tvivel beträffande möjligheterna

att bemanna den föreslagna hälsovårdsorganisationen lokalt och på länsplanet.

Denna fråga förtjänar stor uppmärksamhet. Jag kan dock icke dela

styrelsens uppfattning, att berörda organisationsfrågor bör ställas på framtiden

i avvaktan på att »utbildningsfrågan i hela sin vidd» blivit föremål

för utredning. Just för bedömningen av utbildningsbehovet i fråga om hälsovårdspersonal

av olika kategorier är det av värde att ha klarlagt, vilka

krav på sådan personal det moderna hälsovårdsarbetet ställer och hur

den framtida organisationen lämpligen bör vara utformad. En annan sak

är att utbyggnadstakten sedan måste bli beroende av hur snabbt eventuellt

erforderliga ökade utbildningsresurser kan ställas till förfogande. Jag återkommer

i det följande till vissa personal- och utbildningsproblem, som

aktualiseras i samband med en förstärkning av hälsovårdsorganisationen.

Styrelsen för folkhälsoinstitutet jämte vissa andra remissorgan har även

ansett det böra övervägas, om ej en del av de uppgifter, som nu handlägges

lokalt eller regionalt, i stället med fördel kunde anförtros centrala för

hela landet gemensamma organ. Härvid har pekats på ett antal hygieniska

problem, som kräver mera avancerade analysmetoder eller mera specialiserade

resurser i övrigt än som skäligen kan tillhandahållas på det lokala

planet eller länsplanet. Då kommittén enligt sitt uppdrag främst haft att

behandla hälso- och sjukvårdsorganisationen ute i landet, är det naturligt,

att den i sina förslag stannat vid att ange den organisation, som där ansetts

behövlig. Det måste härvid givetvis ha förutsatts, att till centrala myndigheter

och organ skall hänskjutas sådana frågor, som ställer anspråk på

mera specialiserad sakkunskap eller som fordrar hänsynstagande till

förhållanden, vilka ligger utanför de lokala eller regionala organens kompetensområde.

Sannolika skäl talar för att utvecklingen vid ett genomförande

av kommitténs förslag kommer att gå i den riktning, som antytts

av karolinska institutets lärarkollegium, nämligen att ökade resurser på de

lokala och regionala planen — i och med att väsentliga hygieniska problem

där tages upp till behandling — kan komma att aktualisera större utredningar,

vilka ställer ökade krav på centrala resurser. Härvid torde dock

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungi. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

knappast i större utsträckning bli fråga om en direkt avlastning av uppgifter,

som är avsedda att fullgöras av lokala eller regionala organ, utan om

krav på andra, mera kvalificerade insatser. Det torde få förutsättas, att berörda

centrala organ med uppmärksamhet följer utvecklingen härvidlag och

i sina årliga anslagsäskanden eller i andra sammanhang avger förslag till

åtgärder som befinnes påkallade.

Kommittén utgår i sina förslag från att såväl den lokala som den regionala

organisationen för tillsynen skall förstärkas. Själv har kommittén

ansett förslagen ägnade att tillgodose endast det mest överhängande behovet

av ökade insatser på hithörande områden. Flera av remissorganen,

däribland medicinalstyrelsen, vissa universitetsmyndigheter och Sveriges

läkarförbund, har ansett förslagen tilltagna i underkant och uttalat, att

de kan väntas snart komma att visa sig otillräckliga. I andra remissyttranden

har dock en motsatt uppfattning kommit till uttryck.

Med de modifikationer, som framgår av det följande, kan jag i princip

ansluta mig till de av kommittén uppdragna riktlinjerna för en förstärkning

av hälsovårdstillsynen.

Vad beträffar den lokala tillsynen är jag i fråga om tjänsteläkarnas

deltagande i det omgivningshygieniska arbetet liksom kommittén

av den uppfattningen, att ett överförande av tjänsteläkarna i öppen vård

till landstingen såsom huvudmän icke får betyda, att dessa läkare generellt

skulle befrias från sina omgivningshygieniska arbetsuppgifter. Givet är

också att det i realiteten icke finns någon skarp gräns mellan hälsovårds- och

sjukvårdsuppgifter och att det är naturligt att dessa, framför allt ute på fältet,

kommer att åvila samma läkare. Den i 1958 års hälsovårdsstadga införda

bestämmelsen, att vederbörande tjänsteläkare i princip skall vara skyldig

att närvara vid hälsovårdsnämndens sammanträden, i den mån han icke

hindras av andra tjänsteåligganden, är dikterad av uppfattningen, att

medicinsk sakkunskap knappast kan undvaras i hälsovårdsarbetet, om

detta skall bli effektivt.

Å andra sidan har erfarenheten visat, att provinsialläkarna i flertalet fall

icke har tid och knappast förutsättningar att utöva en fortlöpande detaljerad

omgivningshygienisk tillsyn i mera teknisk mening. En ökad insats av

dem på detta område torde icke heller vara att förvänta efter övergången

till landstingens huvudmannaskap. Det synes rimligt, att deras åligganden

i detta hänseende efter landstingsövertagandet begränsas till i huvudsak

en allmän observationstjänst och skyldighet att till förste provinsialläkaren

eller motsvarande regionala myndighet rapportera iakttagna missförhållanden,

som inte avhjälpes i annan ordning. En sådan utformning av skyldigheterna

på förevarande område torde vara väl förenlig med en modern,

på konstruktiv hälsovård och sjukdomsförebyggande inriktad medicinsk

verksamhet av det slag dessa läkare är avsedda att bedriva. Detta förutsätter

emellertid, att härutöver behövlig omgivningshygienisk tillsyn, som

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

kräver medverkan av bl. a. medicinsk expertis med speciella kvalifikationer,

kommer till stånd i annan ordning.

I städer, där problemen på den allmänna hälsovårdens område — trots

den förstärkning av den omgivningshygieniska tillsynen på länsplanet, som

jag i det följande kommer att föreslå — är av sådan art och omfattning, att

behov av särskild stadshygieniker föreligger, synes med tidigare förordad

ansvarsfördelning för hälso- och sjukvårdsuppgifterna sådan läkarbefattning

liksom tidigare böra inrättas av vederbörande primärkommun. I likhet

med kommittén och det stora flertalet av de remissinstanser, som yttrat

sig i frågan, anser jag det böra åligga stad med minst 40 000 invånare att

anställa särskild stadshygieniker med erforderlig utbildning i bl. a. omgivningshygien

och socialmedicin.

Härutöver har kommittén föreslagit, att för städer med 20 000—40 000

invånare skulle utfärdas en rekommendation att anställa stadshygieniker.

Den sålunda föreslagna regleringen av frågan har föranlett delade meningar

i remissyttrandena.

För egen del vill jag först erinra om att — såsom i annat sammanhang

redovisats — alla städer med ett invånarantal understigande 15 000 i anslutning

till landstingens övertagande av huvudmannaskapet för den

öppna sjukvården obligatoriskt skall ingå i provinsialläkardistrikt. För

deras del torde frågan om den hygieniska tillsynen icke behöva övervägas

särskilt.

Även om invånarantalet icke ensamt är avgörande för behovet av omgivningshygieniska

insatser, får man normalt räkna med ett stigande

sådant behov i städer med högre befolkningstal. Beträffande städer mellan

15 000 och 40 000 invånare torde man sålunda kunna förutsätta, att behov

av en heltidsanställd läkare enbart för omgivningshygieniska uppgifter och

annan hälsovård kan föreligga i vissa av de största städerna men att i de

mindre en läkare endast i begränsad omfattning skulle behöva utnyttjas

härför. Med hänsyn härtill och då under lång tid framåt antalet läkare med

av kommittén förordad hygienutbildning kan väntas vara starkt begränsat,

anser jag någon skyldighet att anställa stadshygieniker icke böra åläggas

städer av här nämnd storlek. Det är dock tillrådligt, att även i dessa städer

dylika läkartjänster, eventuellt av deltidskaraktär, inrättas i mån av behov.

Rekommendationen att anställa stadshygieniker synes mig med hänsyn

härtill böra omfatta samtliga städer med 15 000—40 000 invånare.

I detta sammanhang må erinras om att antalet folkrika landskommuner

befinner sig i stigande och genom en ny kommunreform kan komma att

ytterligare öka avsevärt. Även inom dylika större kommuner kan problemen

inom den allmänna hälsovården vara av sådan omfattning, att särskild

hygieniker är behövlig. I motsats till de städer, varom i det föregående talats,

skall dessa landskommuner alltid ingå i området för landstingens

tjänsteläkarorganisation. I enlighet med den grundläggande princip, som

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

fastslagits i den nya hälsovårdsstadgan, anser jag det, i den män andra

lösningar icke erbjuder sig, naturligt, att kommunerna själva ikläder

sig ansvaret och kostnaderna för sådana befattningar. Den allmänna rekommendationen

att i erforderlig utsträckning anställa medicinsk-hygienisk

expertis för de omgivningshygieniska uppgifterna bör sålunda även avse

andra kommuner än städer, i den mån de har mer än 15 000 invånare.

Vad angår den lokala hälsovårdstillsynen genom byggnads- och sanitärteknisk

samt annan hälsovårdspersonal vill jag erinra om att hithörande

frågor behandlats i propositionen angående den nya hälsovårdsstadgan. Vad

kommittén härutinnan förordat har genom nämnda stadgas antagande till

väsentlig del tillgodosetts.

Erinras må i detta sammanhang om att den nyligen för riksdagen framlagda

propositionen nr 180/1961 angående översyn av rikets indelning i

borgerliga primärkommuner syftar till att skapa förutsättningar för att få

till stånd mera bärkraftiga kommuner än de nuvarande. I den mån så kan

ske, kommer en förstärkning av hälsovårdsorganisationen på det lokala planet

att ytterligare underlättas.

Även om en fortsatt utbyggnad av den lokala organisationen på avsett sätt

kommer till stånd, torde det vara realistiskt att räkna med att kommunerna

allt framgent kommer att i mera komplicerade frågor vara i behov av rådgivning

och teknisk assistans genom hälsovårdsorganen på länsplanet.

Också från allmän rationaliseringssynpunkt synes det riktigt, att den mera

kvalificerade sakkunskap, som under alla förhållanden måste finnas att

tillgå för hälsovårdsuppgifter på länsplanet kan utnyttjas av de primärkommunala

myndigheterna, när det gäller lokala hälsovårdsproblem, som

bereder dem svårigheter.

Frågan om organisationen av hälsovårdstillsynen på

länsplanet har under de senaste decennierna berörts i en råd skilda

sammanhang. Sålunda har förste provinsialläkarnas ställning och arbetsuppgifter

behandlats bl. a. av medicinalstyrelsen i dess betänkande om den

öppna läkarvården i riket (SOU 1948: 14), av decentraliseringsutredningen

i två den 10 maj 1949 avgivna promemorior samt av 1948 års länsstyrelseutredning

i dess betänkande rörande länsstyrelsernas organisation och

ställning inom länsförvaltningen (SOU 1950:28). Sistnämnda utredning

behandlade även andra regionala experters och organs administrativa ställning

och uppgifter. Den proposition i ämnet (nr 155/1952), som sedermera

förelädes riksdagen innebar i huvudsak, att utredningens förslag rörande

den inre organisationen av länsstyrelsernas verksamhet genomfördes, medan

den yttre organisationen lämnades i stort sett orubbad. Någon inordning

i länsstyrelsen av fristående organ kom sålunda ej till stånd. Däremot

infördes möjlighet för länsstyrelsen att förordna flertalet av de fristående

länsexperterna — däribland förste provinsialläkare, länsveterinär, distriktsingenjör,

länsarkitekt och överlantmätare — att föredraga ärenden i läns
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

157

styrelsen och att även eljest deltaga i handläggningen där av vissa ärenden.

Vidare ålades länsstyrelsen att i erforderlig omfattning följa verksamheten

hos de statliga myndigheter i länet, vilkas arbetsuppgifter berör till

länsstyrelsens ämbetsbefattning hörande frågor. Länsstyrelsen skulle också

verka för att den statliga verksamheten inom sådana områden, med vilka

länsstyrelsen har att taga befattning, i möjligaste mån samordnades. I propositionen

framhölls, att länsstyrelserna borde beredas tillfälle att i mån av

behov utveckla och effektivisera det formellt icke närmare reglerade samarbete,

som på sina håll kommit till stånd genom s. k. länsråd. Det framhölls

särskilt, att en önskvärd samordning inom länsförvaltningen icke finge utformas

på sådant sätt att experternas fältarbete hindrades.

Frågor som berör den statliga länsförvaltningens organisation har senare

i skilda sammanhang aktualiserats, bl. a. av statsrevisorerna, varvid

behovet av en förutsättningslös och allsidig undersökning rörande grunderna

för denna förvaltnings ordnande för framtiden, speciellt i de delar som icke

berördes av den 1952 beslutade reformen, starkt kommit till uttryck. De

frågor det här gäller har jag närmare berört i direktiven för den nya länsförvaltningsutredning,

som jag enligt bemyndigande tillkallat den 26 maj

1961. Däri har jag bl. a. framhållit, att den största vikt måste fästas vid

frågan om samordningen både inom de olika verksamhetsområdena i länsförvaltningen

och mellan dessa verksamhetsområden. Som speciellt betydelsefulla

i detta hänseende nämnde jag bl. a. socialvården i vidsträckt mening

samt den allmänna hälsovården med vattenvården. På dessa områden

råder för närvarande en viss splittring i organisatoriskt avseende i länsförvaltningen,

vilket har till följd att dubbelarbete förekommer, varjämte ett

stundom tungrott samråds- och remissförfarande ej sällan måste tillgripas.

Dubbla inspektionssystein tillämpas också på vissa områden. För att förbättra

samordningen uttalade jag, att en sådan organisation måste eftersträvas,

som tillgodoser både det allmännas nytta och kommunernas och allmänhetens

intresse av en fullgod service.

I anslutning härtill vill jag även erinra om att vid remissbehandlingen av

hälsovårdskommitténs betänkande med förslag till ny hälsovårdsstadga i

flera yttranden starkt understrukits behovet av en förstärkning av de konsultativa

organen i hälsovårdsfrågor i synnerhet på länsplanet. I anledning

härav uttalade jag i propositionen i ämnet, att vad sålunda anförts borde

beaktas vid framtida behandling av de speciella tjänsternas utformning.

Jag avsåg härvid, afl detta i första hand skulle ske i samband med eu omprövning

av förste provinsialläkarnas ställning på grundval av de av ÖHSkommittén

framlagda förslagen om inrättande av en länsläkarinstitution

in. m.

Då jag nu tar upp denna fråga, är det i första hand i avsikt att ge organisationen

för hälsovårdsarbetet på länsplanet sådana resurser att effektiviteten

i dess arbete ökas och det praktiska samarbetet mellan de olika

It —Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. 181

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungi. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

liälsovårdsexperterna främjas. Ett viktigt syfte är härvid att skapa ökade

möjligheter för ifrågavarande experter att stå de lokala organen till tjänst

med råd och utredningar samt att i övrigt intensifiera sitt fältarbete. Särskilt

angeläget är enligt min mening, att förste provinsialläkarinstitutionen

erhåller en mera tidsenlig och med hänsyn till arbetsuppgifternas art och

omfattning avpassad utformning i fråga om tillgång till hjälpkrafter och

andra resurser. Jag kan därför i princip ansluta mig till förslaget, att i

varje län den nuvarande tjänsten för förste provinsialläkare skall utbyggas

till en länsläkarinstitution, bestående av en länsläkare, vilken ersätter den

nuvarande förste provinsialläkaren, och honom underställda hälsovårdsfunktionärer.

Befattningshavarna inom denna organisation bör ha till

huvudsaklig uppgift att medverka i all hälso- och sjukvårdsplanering inom

länet, att öva tillsyn å länets hälso- och sjukvårdsförhållanden, att stå länsstyrelsen

samt kommunala organ och andra sammanslutningar till tjänst

med råd och upplysningar i frågor, som rör den allmänna hälsovården, samt

att ägna särskild uppmärksamhet åt utvecklingen på det omgivningshygieniska

området.

I sin hälso- och sjukvårdande verksamhet bör dessa befattningshavare,

liksom för närvarande förste provinsialläkarna, vara underställda medicinalstyrelsen.

Huruvida de framdeles i administrativt hänseende skall knytas

fastare till länsstyrelsen är en fråga som torde böra upptagas av länsförvaltningsutredningen.

I avbidan på resultatet av utredningens överväganden

härutinnan torde befattningshavarna tills vidare böra administrativt

intaga samma ställning till medicinalstyrelsen och länsstyrelsen som förste

provinsialläkarna för närvarande gör.

När det gäller formerna för samarbetet mellan länsläkarinstitutionen och

länsstyrelsernas övriga, länsläkaren sidoställda hälsovårdsexperter har

kommittén starkt betonat betydelsen av att till organiserad samverkan i anknytning

till länsstyrelserna samla all den medicinska och tekniskt-hygieniska

expertis, som är erforderlig för att fullgöra de statliga hälso- och sjukvårdsuppgifterna

på regionplanet. För att detta syfte skall nås föreslår

kommittén, att länsläkarinstitutionens befattningshavare tillsammans med

i första hand länsveterinären, distriktsingenjören, yrkes- och socialinspektörerna

samt socialvårdskonsulenten skall bilda en hälsovårdsdelegation på

länsplanet. Detta förslag har föranlett delade meningar bland remissinstanserna,

av vilka flera i stället hänvisat till möjligheterna att i ökad utsträckning''

utnyttja länsråden.

Beträffande denna fråga vill jag först framhålla, att jag som en av de

viktigaste praktiska åtgärderna för att befordra ett intimare samarbete

mellan länsläkarinstitutionens befattningshavare och övriga hälsovårdsexperter

på länsplanet ser, att de beredes gemensamma lokaler hos eller i nära

anslutning till länsstyrelsen. De experter utanför länsläkarinstitutionen, som

jag härvid åsyftar, är främst länsveterinärerna och distriktsingenjörerna.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

159

Det synes rationellt, att även juridiskt biträde samt skriv- och expeditionshjälp

med erforderliga kvalifikationer ställes till dessa befattningshavares

förfogande genom länsstyrelsens försorg. Nyssnämnda lösning av lokalfrågan

kan självfallet icke omedelbart komma till stånd i alla eller måhända

ens i flertalet län. Det är emellertid angeläget, att lokalbehovet för detta

ändamål beaktas vid ny- eller ombyggnad eller ändrad disposition av länsstyrelsernas

lokaler.

I den mån ifrågavarande befattningshavare icke utan tidsutdräkt kan erhålla

lokaler inom länsstyrelserna, bör eftersträvas att de i varje fall snarast

möjligt sammanföres i gemensamma lokaler på icke allt för långt avstånd

från länsstyrelsen. Det informella samarbete med dagliga diskussioner

av gemensamma frågor, som därigenom kan etableras dem emellan,

anser jag vara en av de viktigaste förutsättningarna för den integration av

hälsovårdsarbetet, som med dettas allt mer komplicerade natur framstår

som nödvändig.

I regel torde denna form av samarbete vara tillfyllest. Som en komplettering

därav anser jag dock, att i större frågor, där det är av särskild vikt att

synpunkter och önskemål från flera av de i hälsovårdsproblemen engagerade

experterna blir beaktade, åt någon av dem — lämpligen länsläkaren —

uppdrages att svara för att erforderligt samråd äger rum. Initiativ härtill

bör givetvis kunna tagas även av någon av de övriga experterna eller från

länsstyrelsens sida. Det torde närmast vara behovet av en sådan samrådsform,

som föranlett kommitténs förslag om en hälsovårdsdelegation på länsplanet.

Ett samarbete i nu angivna former bör dock enligt min mening

kunna komma till stånd utan att någon särskild organisation härför tills

vidare fastlägges. För att stimulera en sådan samverkan torde det vara

lämpligt att i instruktionerna för vederbörande hälsovårdsexperter inskriva

förfarandet. I samband med länsförvaltningsutredningens överväganden om

hälsovårdsexperternas framtida ställning i den statliga länsorganisationen

förutsätter jag emellertid, att även frågan om de här berörda samarbetsformerna

prövas.

Som tidigare berörts har jag i direktiven för nyssnämnda utredning särskilt

erinrat om att arbetsfördelningen mellan de olika

hälso vårdsexperterna på länsplanet f. n. i vissa avseenden

är oklar eller mindre tillfredsställande reglerad — ett förhållande, som även

uppmärksammats i tidigare sammanhang. Sålunda har bl. a. veterinärstyrelsen

i en 1949 framlagd utredning föreslagit, att icke blott den animala

livsmedelskontrollen utan livsmedelskontrollen i dess helhet med undantag

endast för hälsokontroll av den i livsmedelshantering anställda personalen

skulle skiljas från medicinalväsendet och tilläggas veterinärväsendet. Härvid

skulle länsveterinären, med nämnda undantag, övertaga förste provinsialläkarens

uppgifter i dylikt hänseende. Medicinalstyrelsen motsatte sig detta

förslag. Dåvarande departementschefen förklarade i propositionen nr 63/1951

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

med förslag till livsmedelsstadga, att han icke var beredd att taga ställning

till frågan. Då emellertid även enligt veterinärstyrelsens förslag en viss del av

livsmedelskontrollen skulle kvarligga hos medicinalstyrelsen och läkarna,

ansåg han ej hinder föreligga för att i livsmedelsstadgan endast angåves, att

medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen båda skulle utöva högsta tillsynen

över efterlevnaden av livsmedelsstadgan med den fördelning dem emellan,

som stadgades i ämbetsverkens instruktioner. Den vidare regleringen av

frågan lämnades öppen.

Sedermera har ansvarsfördelningen i fråga om den livsmedelshygieniska

tillsynen berörts i flera sammanhang, senast i yttrandena över ÖHS-kommitténs

betänkande. Vid överläggningar med cheferna för medicinal- och

veterinärstyrelserna under departementsberedningen av nämnda betänkande

har enighet nåtts om grunderna för en reglering av detta spörsmål. Den

vägledande principen har härvid ansetts böra vara, att de berörda myndigheterna

i samverkan vid tillsynen skall främja livsmedelshygienen, varvid

den expertis, som vardera myndigheten har till sitt förfogande, centralt,

regionalt och lokalt, skall utnyttjas på lämpligaste sätt. Enighet har vidare

nåtts om att den i gällande instruktioner gjorda åtskillnaden mellan

den animala livsmedelskontrollen och annan livsmedelskontroll bör upphävas

såsom från praktisk synpunkt mindre lämplig. I stället borde instruktionerna

för de båda ämbetsverken ändras så, att det ålägges veterinärstyrelsen

att ha högsta inseende över livsmedelskontrollen, medan i medicinalstyrelsens

åliggande att som den centrala hälsovårdsmyndigheten ha

översyn över hälso- och sjukvården i dess helhet skulle ingå att med uppmärksamhet

följa och främja livsmedelshygienen liksom även den allmänna

näringsstandarden och kostvanorna i landet. De veterinära organen

skulle i enlighet härmed svara för den fortlöpande livsmedelskontrollen,

men i den mån särskilda förhållanden påkallade det skulle inspektion av

livsmedelshygieniska förhållanden även kunna ske genom medicinalpersonalen.

Den medicinska kontrollen av den personal, som yrkesmässigt

handhar livsmedel, ansågs under alla förhållanden böra utövas av läkare

och annan medicinalstyrelsen underställd personal.

Det förslag till fördelning av funktionerna inom livsmedelstillsynen mellan

veterinärväsendet och medicinalväsendet som sålunda framkommit kan jag

ansluta mig till såsom varande ägnat att rationellt utnyttja expertisen på

området. Vad särskilt angår länsläkarens befattning med ifrågavarande

uPP§ifter bör det ankomma på honom att ägna livsmedelshygienen uppmärksamhet

som ett led i hans skyldighet att öva tillsyn å den allmänna

hälsovården. Även länsstyrelsens ansvar för denna del av hälsovården förtjänar

att understrykas.

Jag vill betona, att utöver den intima samverkan mellan medicinalstyrelsen

och veterinärstyrelsen, som det nu förordade förslaget innebär, full
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1961

görandet av de livsmedelshygieniska uppgifterna även förutsätter ett nära

samarbete med särskilt statens institut för folkhälsan.

Även i fråga om tillsynen å vattenhygienen har fördelningen av arbetsuppgifterna

mellan olika hälsovårdsexperter på länsplanet varit föremål

för delade meningar. På många håll synes dock redan nu i enlighet med utfärdade

råd och anvisningar en i stort sett tillfredsställande fördelning ha

uppnåtts av arbetet inom här berörda områden. Då ytterligare förslag rörande

vattenvårdens handhavande är att förvänta från vattenvårdskommittén

och då även länsförvaltningsutredningen torde komma att ur administrativ

synpunkt behandla hithörande problem, finner jag anledning icke föreligga

att nu närmare ingå på dessa frågor.

På många håll synes redan nu i enlighet med utfärdade råd och anvisningar

en i stort sett tillfredsställande fördelning ha uppnåtts av arbetet

inom här berörda områden. Då ytterligare förslag rörande vattenvårdens

handhavande är att förvänta från vattenvårdskommittén och då även länsförvaltningsutredningen

torde komma att ur administrativ synpunkt behandla

hithörande problem, finner jag anledning icke föreligga att nu närmare

ingå på dessa frågor.

Beträffande länsläkarinstitutionens sammansättning och arbetsuppgifterna

för dess befattningshavare bör länsläkaren —- som förut nämnts •—

såsom den medicinskt skolade administratören leda länsläkarinstitutionens

arbete. Vidare bör det åligga honom — i likhet med nuvarande förste provinsialläkare

— att utöva tillsyn över den allmänna hälsovården och att ha

uppsikt över den öppna sjukvården inom länet, att verkställa de inspektioner,

undersökningar och andra tjänsteförrättningar, som enligt särskild

instruktion ankommer på honom eller vilkas utförande av myndighet uppdrages

åt honom, samt att tillhandagå länsstyrelsen och de kommunala organen

inom länet med råd och anvisningar rörande allmänna hälso- och

sjukvården och att med uppmärksamhet följa den vid det civila medicinalväsendet

inom länet anställda personalens tjänsteverksamhet. I likhet med

vad som för närvarande gäller för förste provinsialläkaren bör länsläkaren

tjänstgöra såsom rådgivande och samordnande instans i frågor, som rör

hälso- och sjukvården inom länet. Bland särskilda uppgifter må nämnas

hans åliggande som expert och föredragande i länsstyrelsen i hälsovårdsärenden

samt de uppgifter, som ålägges honom såsom medicinalstyrelsens

företrädare på länsplanet. Han har även viktiga uppgifter i samband med

organisationen av den civila sjukvården i händelse av krig eller krigsfara.

Vissa uppgifter — framför allt i fråga om rutinmässig kontroll och inspektion

av olika institutioner och förhållanden — som hittills åtminstone

formellt åvilat förste provinsialläkare men som numera förlorat i betydelse

eller fullgöres av andra organ torde emellertid icke alls eller endast i begränsad

omfattning behöva överföras på länsläkaren.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungi. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

Av det anförda framgår, att länsläkarens arbetsuppgifter till övervägande

del kommer att avse områden utanför den av landstingen bedrivna hälsooch

sjukvården. Förste provinsialläkarnas nuvarande omedelbara förmanskap

för provinsialläkarna kommer i och med landstingens övertagande av

huvudmannaskapet för dessa att upphöra, såvitt avser den sjukvårdande

verksamheten.

I likhet med flertalet remissinstanser anser jag det uppenbart, att för en

intensifiering och förbättring av den regionala hälsovårdstillsynen i flertalet

av länen kräves, att länsläkaren i väsentligt ökad utsträckning får

tillgång till assistans av bl. a. medicinskt skolad arbetskraft. Jag biträder därför

förslaget, att de nu befintliga arvodestjänsterna för biträdande förste

provinsialläkare där så erfordras utbytes mot heltidstjänster för biträdande

länsläkare. Inrättandet av sådana tjänster är motiverat framför allt av behovet

av avlastning för länsläkaren i dennes arbete men kommer därjämte

även att tjäna syftet att underlätta den framtida rekryteringen av länsläkartjänsterna.

Icke minst från utbildningssynpunkt är det enligt min mening

angeläget, att de biträdande länsläkarna får lära känna alla sidor av

länsläkarens verksamhet. Jag kan sålunda icke ansluta mig till den ståndpunkt,

som en del remissinstanser intagit, att de biträdande länsläkarna

skulle erhålla en med länsläkaren sidoordnad ställning med speciella arbetsuppgifter.

Frågan om särskilda befattningar för hälsovårdskonsulenter bör ingå i

länsläkarinstitutionen eller om anställandet av sådana konsulenter bör åligga

landstingen berördes i propositionen om ny hälsovårdsstadga, varvid jag

framhöll, att detta spörsmål borde avgöras i nu ifrågavarande sammanhang.

Med de uppgifter, som är avsedda att åvila länsläkarorganisationen, och mot

bakgrund av den utbyggnad av den lokala tillsynen, som förutsatts i den

nya hälsovårdsstadgan, anser jag det mest ändamålsenligt, att hälsovårdskonsulenter

—- under benämningen länshälsovårdskonsulenter — ingår i

länsorganisationen såsom statligt anställda tjänstemän. I vad mån därutöver

den nuvarande, på initiativ av hälsovårdsförbunden tillkomna konsulentorganisationen

behöver bibehållas torde bl. a. bli beroende av hur snabbt

de enskilda kommunerna lyckas skaffa sig egna kompetenta hälsovårdsinspektörer.

Jag vill dock betona, att även länshälsovårdskonsulenten bör ha

till huvuduppgift att tillhandagå hälsovårdsnämnderna med råd och bistånd

i omgivningshygieniska frågor och sålunda icke ha en rent kontrollerande

och inspekterande funktion. Även om länshälsovårdskonsulenten sålunda

närmast knutits till länsläkarinstitutionen, kommer denne befattningshavare

att ägna avsevärd del av sin verksamhet åt frågor, som berör livsmedelshygienen

och därmed även länsveterinärernas arbetsområde, samt vattenoch

avloppsfrågor, som faller inom området för distriktsingenjörernas verksamhet.

Han blir därigenom en förbindelselänk mellan de olika experterna,

ehuru underställd länsläkaren.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

163

Vad beträffar behovet av den av kommittén föreslagna befattningen som

länssköterska har starkt divergerande meningar gjort sig gällande under

remissbehandlingen. Med hänsyn till rådande sjuksköterskebrist och i avbidan

på närmare utredning om vilka insatser en sådan befattningshavare

skulle kunna göra inom länsläkarinstitutionen är jag icke beredd att upptaga

förslag om inrättande av dylika tjänster.

Frågan om den speciella utbildning, som bör krävas av de nu förordade

nya befattningshavarna, torde i vissa avsenden behöva ytterligare övervägas

och måste ses i sitt samband med vissa andra utbildningsfrågor.

För länsläkarnas och de biträdande länsläkarnas del har kommittén ansett,

att utgångspunkten måste vara den socialmedicinska och omgivningshygieniska

utbildning de såväl praktiskt som teoretiskt förvärvat som tjänsteläkare

samt att i kompetenskraven även bör ingå vidareutbildning av den

art och omfattning, som är avsedd att lämnas vid den nordiska hälsovårdshögskolan

i Göteborg. Dispens att inneha befattning som biträdande länsläkare

bör dock enligt kommitténs mening kunna beviljas läkare, som förvärvat

viss tids grundutbildning vid nämnda skola, under förutsättning att

utbildningen fullföljes under de närmaste åren efter tjänstens erhållande.

Vad beträffar tjänstgöring vid hygieniska och hygieniskt-bakteriologiska

institutioner har en del av de medicinska undervisningsinstitutionerna ansett

viss minimitid (minst 3 år) böra krävas för åtminstone endera av här

berörda tjänster, medan kommittén nöjt sig med att uttala, att vid tillsättande

av tjänsterna särskild hänsyn bör tagas till sådan utbildning liksom

till särskild utbildning i socialmedicin.

För egen del är jag icke beredd att -— innan närmare erfarenhet av den

utbyggda hälsovårdsorganisationen på länsplanet hunnit förvärvas -— ytterligare

skärpa de av kommittén förordade utbildningskraven. Jag förordar

sålunda — i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag — att

behörighet till tjänst såsom länsläkare skall tillkomma legitimerad läkare,

som under i regel minst tre år tjänstgjort såsom provinsialläkare eller i befattning,

likartad med provinsialläkartjänst, och som genomgått hälsovårdshögskolan

i Göteborg samt vid nämnda läroanstalt eller i annan ordning

förvärvat de insikter i författningskunskap, som erfordras för fullgörande

av uppgifterna som länsläkare. För behörighet till tjänst som biträdande

länsläkare bör i princip uppställas enahanda kvalifikationskrav,

varvid dock tills vidare torde få medgivas, att vid tillträde av tjänsten allenast

viss tids grundutbildning förvärvats vid hälsovårdshögskolan i Göteborg.

Otvivelaktigt måste tjänstgöring vid hygieniska och hygieniskt-bakteriologiska

institutioner vara av stort värde för här berörda tjänster. Jag förutsätter

därför, att särskild hänsyn till dylik meritering tages vid tillsättandet

av tjänsterna samt att i mån av behov tillfälle till komplettering av utbildning

i dylikt hänseende bcrcdes. Med hänsyn till den betydelse, som jag

tillmäter detta slag av utbildning, anser jag det böra övervägas, om icke re
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164 Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

kryteringsbasen för tjänsterna som länsläkare och biträdande länsläkare

kan utvidgas genom att kompetens för dylika tjänster tillerkännes läkare,

som i första hand genom längre tids verksamhet vid hygieniska och hygieniskt-bakteriologiska

institutioner förskaffat sig grundlig utbildning inom

dessa områden av medicinen. Som förutsättning härför torde dock få krävas

att de förskaffat sig viss kompletterande utbildning i socialmedicin, bl. a.

genom tjänstgöring i öppen hälso- och sjukvård samt deltagande i den för

länsläkare och biträdande länsläkare avsedda vidareutbildningen vid hälsovårdshögskolan

i Göteborg. Utredning rörande den närmare utformningen

av kompetenskraven för dessa läkares del bör verkställas genom medicinalstyrelsens

försorg.

Beträffande länshälsovårdskonsulenternas utbildning må framhållas, att

erfarenheterna av den verksamhet, som utövats av de nuvarande hälsovårdskonsulenterna

allmänt betecknats som goda, trots att befattningshavarna

haft en mycket varierande utbildning. På längre sikt torde man dock

för tjänsterna som länshälsovårdskonsulenter böra uppställa något fastare

kompetenskrav och eftersträva en mera tekniskt betonad utbildning. I

första hand synes böra krävas att de förvärvat minst samma utbildning

som hälsovårdsinspektörer. Jag räknar med att utbildningen för dessa i anslutning

till verkställd utredning i en nära framtid kommer att omläggas,

så att de krav på tekniska insikter, som arbetsuppgifterna i allt högre grad

ställer, bättre skall kunna uppfyllas. För befattning som länshälsovårdskonsulent

torde därutöver böra krävas dels längre tids praktisk erfarenhet

av arbete inom den allmänna hälsovården med därvid förvärvade ökade

och fördjupade insikter om problemen, dels också viss teoretisk påbyggnad,

med sikte på de administrativa och pedagogiska uppgifter, som kommer

att åvila befattningshavarna.

Som kommittén framhållit, torde man få räkna med att länshälsovårdskonsulenterna

under utbyggnadsstadiet kommer att ha en rätt heterogen och

kvalitativt ojämn utbildning. Jag finner det därför angeläget, att tillfälle till

komplettering av utbildningen i den mån så är möjligt beredes dem. Liksom

kommittén anser jag, att det skulle vara av värde, om — i varje fall längre

fram — viss utbildning vid hälsovårdshögskolan i Göteborg kunde beredas

även för blivande länshälsovårdskonsulenter tillsammans med övriga kategorier

av experter på hälsovårdens område.

I fråga om organisationens omfattning förutsätter jag, att en utbyggnad

bör ske successivt och i första hand inom de större och mera arbetskrävande

länen. Under de närmaste åren bör utbyggnaden ta sikte på att i den takt,

som befinnes möjlig, förse de större länen med såväl biträdande länsläkare

som länshälsovårdskonsulenter. Även i de mindre länen — med undantag

av Gotlands län — anser jag det angeläget, att befattningar för länshälsovårdskonsulenter

inrättas utan alltför lång tidsutdräkt. I fråga om dessa

län torde från fall till fall böra prövas, om de nuvarande arvodesbefattning
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

arna för biträdande förste provinsialläkare behöver utbytas mot heltidstjänster

för biträdande länsläkare eller om eventuellt deltidstjänster kan

vara till fyllest.

Det bör ankomma på medicinalstyrelsen att successivt i samband med sina

årliga anslagsframställningar avgiva förslag om inrättande av erforderliga

tjänster, varvid förtur bör ges åt län, där en förstärkning av hälsovåidstillsynen

framstår som särskilt angelägen, samt hänsyn i övrigt tagas till föreliggande

rekryteringsmöjligheter m. in.

Av ett flertal remissinstanser har som det för dagen mest angelägna kravet

på förstärkning av hälsovårdsorganisationen på länsplanet framförts,

att skriv- och expeditionspersonal samt juridiskt biträde i erforderlig utsträckning

ställs till hälsovårdsexperternas förfogande. Jag delar uppfattningen,

att detta är en viktig förutsättning för en effektivisering av verksamheten.

Av praktiska skäl förordar jag, att det i vad avser länsläkarinstitutionens

verksamhet skall ankomma på länsstyrelserna att tillgodose detta

behov från och med budgetåret 1962/63. I samband härmed torde nuvarande

expensmedel till förste provinsialläkare kunna indragas. Prövningen av vilken

personal, som erfordras hos länsstyrelserna för ändamålet, torde böra

ske i vanlig ordning i samband med länsstyrelsernas årliga anslagsäskanden.

I fråga om lönegradsplaceringen in. in. för länsläkare och biträdande länsläkare

har under departementsberedningen överläggningar hållits mellan

företrädare för civil- och inrikesdepartementen å ena sidan samt Sveriges

akademikers centralorganisation å andra sidan. Härvid har från statens sida

föreslagits, att tjänsterna för länsläkare skall placeras i lönegrad B 3 och

tjänsterna för biträdande länsläkare i lönegrad A 26, varjämte till befattningshavarna

å sistnämnda tjänster skall utgå avlöningsförstärkning med

6 000 kronor årligen. I fråga om arbetstiden skulle för tjänsterna gälla vad

för länsstyrelsernas befattningshavare är stadgat. Mot dessa förslag har representanterna

för personalorganisationen förklarat sig ej ha något att

erinra. Även för egen del anser jag mig böra förorda förslagen. Jag föreslår

vidare, att tjänsterna inrättas som ordinarie. Vad angår den av kommittén

berörda frågan om rätt för innehavarna av här avsedda läkartjänster att

inneha bisysslor anser jag särskilda bestämmelser utöver vad som stadgas

i 7 § Saar icke erforderliga.

För tjänst som länshälsovårdskonsulent föreslår jag placering i lönegrad

Ae 19. Mot denna lönegradsplacering har Tjänstemännens centralorganisations

statstjänstemannasektion förklarat sig icke ha nagon eiinian.

Som framhållits av kommittén kan för handläggningen av vissa hälsovårdsfrågor

på länsplanet erfordras medverkan av särskild sakkunskap,

som icke finnes företrädd inom den befintliga hälsovårdsorganisationen. För

dylikt ändamål förordar jag, att särskilda medel ställes till förfogande, att

av medicinalstyrelsen fördelas med hänsyn till föreliggande behov.

De av mig i det föregående förordade förslagen till förstärkning av hälso
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

vårdsorganisationen på länsplanet torde böra genomföras med början från

och med budgetåret 1962/63. Inrättandet av tjänster som biträdande länsläkare

och länshälsovårdskonsulenter torde dock, som tidigare framhållits,

få ske successivt i den takt som med hänsyn till rekryteringsförhållanden

m. m. befinnes lämpligt.

I jämförelse med den nuvarande förste provinsialläkarorganisationen

kan de av mig framförda förslagen om en länsläkarinstitution vid full utbyggnad

beräknas innebära en årlig merkostnad för löner och expensutgifter

m. m. av i runt tal 2 milj. kronor, varvid beräkningen av lönekostnaden

grundats på 1961 års löneläge. Härtill kommer ökade rese- och traktamentskostnader,

vilka av kommittén uppskattats till i runt tal 650 000 kronor,

samt lokalkostnader, vilka på nuvarande stadium inte kan preciseras.

VI. Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer

jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

a) besluta, att huvudmannaskapet för tjänsteläkarväsendet

skall i den omfattning och på de villkor jag i det föregående

förordat överföras till landstingen från och med

den 1 juli 1963;

b) godkänna de grunder för statsbidrag till ett landstingskommunalt

provinsialläkarväsende, som jag i det föregående

förordat;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda ny provinsialläkartaxa

enligt av mig i det föregående angivna grunder;

d) godkänna de riktlinjer för förstärkning av den omgivningshygieniska

tillsynen på det lokala och regionala

planet som förordats av mig.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.

Höghet Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Börje Alpsten

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

167

Bilaga A

Protokoll, hållet vid överläggningar den 16 juni 1961 mellan

företrädare för inrikes- och civildepartementen samt för Landstingens

centrala lönenämnd, å ena sidan, samt för Sveriges akademikers

centralorganisation och Sveriges läkarförbund, å andra

sidan, angående anställnings- och avlöningsvillkoren för provinsialläkarna

m. m.

§ I
Företrädarna

för inrikesdepartementet förklarade att avsikten var att i

den kommande propositionen om provinsialläkarväsendet förslag skulle

framläggas som bl. a. innebär,

att en utbyggnad och upprustning av provinsialläkarväsendet skall ske,

att huvudmannaskapet för provinsialläkarna skall övertagas av landstingen

den 1 juli 1963,

att det skall ankomma på landstingskommun att ombesörja öppen sjukvård

jämväl utanför sjukhus i den mån den icke ombesörjes av annan,

att vid upprättandet av plan för provinsialläkarväsendet inom landstingskommun

hänsyn skall tagas till samtliga befintliga resurser för öppen vård

i landstingskommunen, varvid städer under 15 000 invånare skall omfattas

av distriktsindelningen,

att vid upprättandet av sådan plan samråd skall äga rum med tjänsteläkarnas

lokala organisationer i landstingskommunen,

att provinsialläkare skall tillsättas av Kungl. Maj ;t medelst fullmakt,

sedan medicinalstyrelsen upprättat förslag och, efter det landstinget beretts

tillfälle att yttra sig över förslaget, avgivit förord,

samt att provinsialläkares förflyttningsskyldighet begränsas till landstingskommunen.

Företrädarna för arbetstagarparten förklarade sig ej ha något att erinra

mot att förhandlingarna om provinsialläkarnas anställnings- och avlöningsvillkor

skedde mot den sålunda angivna bakgrunden.

§ 2.

Från arbetsgivarsidan framlades det förslag, som framgår av härvid fogad

bilaga. Förslaget framlades under förbehåll för dels vederbörande huvudmäns

godkännande, dels att läkarförbundet före den 20 september 1961

företedde till chefen för inrikesdepartementet ställda förbindelser från nu

utnämnda provinsialläkare, varigenom de utfäster sig att den 1 jidi 1963

övergå i landstingstjänst.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

Företrädarna för personalorganisationerna förklarade sig tillstyrka för.

slaget.

Vid protokollet:

Bertil Persson

Godkännes:

för inrikesdepartementet:

Carl G. Persson

för Landstingens centrala

lönenämnd:

Harald Kärrlander

K. Fritzdorf

för Sveriges akademikers

centralorganisation:

G. Dahlbeck

för civildepartementet:

Gunnar Cars

för Sveriges läkarförbund:

Gösta Tunevall

Nils Broberg

Tobias Lund

Henrg Larsbg

Bilaga

FÖRSLAG

angående anställnings- och avlöningsvillkor för provinsialläkare

A. För tid före landstingsövertagandet

1. I fullmakter, som efter träffande av slutlig överenskommelse utfärdas

å provinsialläkartjänster intill den 1 juli 1963, skall intagas villkor, att vederbörande

provinsialläkare är skyldig att övergå i landstingstjänst.

2. Provinsialläkare äger från och med den 1 januari 1962 intill övergång

i landstingstjänst i tillämpliga delar tillämpa sjukkassetaxan i stället för

provinsialläkartaxan.

3. För tiden den 1 januari 1962—den 30 juni 1963 skall provinsialläkare

till statsverket inbetala 1 krona 50 öre per besök, för vilket ersättning skall

utgå enligt sjukkassetaxan, dock ej för besök enbart för förnyelse av recept.

Därest provinsialläkare efter den 30 juni 1963 skulle kvarstå i statlig

tjänst, skall efter sagda dag i föregående stycke angivet belopp höjas till

3 kronor per besök.

Sålunda inflytande medel skall redovisas särskilt och i första hand användas

för bestridande av kostnader för vidareutbildning m. m. av provinsialläkare.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

169

B. För tid från och med landstingsövertagandet

1. Tjänstereglementet

För provinsialläkare skall gälla »Tjänstereglemente för landstingens befattningshavare».

Ant. till § 4. Ordinarie provinsialläkare, som den 1 juli 1963 övergår till

landstingstjänst, är ej skyldig förete friskintyg.

Ant. till § 22. Parterna var ense om angelägenheten av att semester utlägges

även under annan tid än maj—september.

Centrala lönenämnden förklarade sig beredd att hos landstingen tillstyrka

att övergångsvis semester, som av arbetstekniska skäl icke kan utläggas före

maj månads utgång året efter kvalifikationsåret, får åtnjutas under återstående

del av samma år.

2. Lön

Befattningarna placeras i lönegrad A 21. För de befattningar, som den 30

juni 1963 tillhör någon av grupperna II—V, utgår lönetillägg utöver löneplanslönen

med resp. 2 000, 5 000, 8 000 och 12 000 kronor för år.

Ant. Provinsialläkare, som den 1 juli 1963 övergår till landstingsanställning,

skall ej lida minskning i till honom den 30 juni 1963 utgående löneplanslön,

så länge han kvarstår i samma befattning.

Anm. Vid sin accept av ovanstående lönetillägg har arbetstagarsidans

representanter utgått från en jämförelse med de lönebelopp som år 1961

utgår enligt den statliga löneplanen C.

3. Taxa

Provinsialläkare må beträffande patient, som undersökes eller behandlas

på läkarens mottagning, icke överskrida den i bilaga 2 punkt D till »Specialbestämmelser

m. in. för heltidsanställda läkare» intagna lasarettsläkartaxan,

respektive beträffande patient som läkaren besöker den i sjukkassetaxan

intagna hembesökstaxan.

Förhöjning med 50 % av i föregående stycke nämnda taxor må tillämpas

å tider, som anges i bil. 2, p. B:2 specialbestämmelserna.

I den mån huvudmannen tillhandahåller i punkt E bil. 2 till nyssnämnda

specialbestämmelser avsedda förnödenheter åligger det läkaren att på där

angivet sätt från patienterna uppbära och till landstinget redovisa ersättning

härför.

4. Återbäring

För av landstinget tillhandahållen personal, lokal in. m. skall utgå återbäring

med 3 kronor per betalat besök på mottagningen.

Provinsialläkares återbäring för år räknat maximeras till 18 000 kronor.

Ant. Här avses ej besök enbart för förnyelse av recept.

5. Jour in. m.

I de fall då de praktiska förhållandena är sådana alt utöver sedvanlig

söndagsjour vardagsjour kan anordnas, bör sådan också komma till stånd

genom landstingens medverkan.

Provinsialläkare äger vara frånvarande från distriktet 15 gånger årligen

högst 24 timmar vid varje tillfälle under förutsättning, att läkaren därvid

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungi. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

ombesörjer att annan läkare svarar för distriktet under bortovaron. I den

mån ordnat fridagssystem genomföres skall vad nu sagts icke gälla.

Ant. I den mån annan läkare än provinsialläkare deltar i jourtjänst förutsättes

särskild ersättning skola utgå.

6. Ersättning till vikarie

Till vikarie, som icke är legitimerad läkare, utgår lön enligt lönegrad A 18

med förmåner i övrigt enligt kap. 10 LTR 1960.

7. Allmänna anställningsvillkor

(Specialbestämmelser)

Semester utgår med 39 dagar per år.

Beträffande löneklassplacering skall gälla § 5 b i specialbestämmelserna

för heltidsanställda läkare, varvid med provinsialläkartjänst jämställes

kommunalläkartjänst med i huvudsak likartade arbetsuppgifter.

Då provinsialläkare förordnas att jämte egen befattning uppehålla provinsialläkarbefattning

i annat distrikt, utgår ersättning med 20 kronor för

dag enligt nu gällande grunder.

8. Pension

Provinsialläkarna garanteras i huvudsak oförändrade pensionsförmåner.

9. Giltighetstid

Dessa bestämmelser gäller från och med den 1 juli 1963 till och med den

31 december 1964 med en ömsesidig uppsägningstid av sju månader. Vid

utebliven uppsägning förlänges giltighetstiden med ett år i sänder med samma

uppsägningstid. Uppsägning skall för att vara giltig åtföljas av förslag

till ny överenskommelse.

10. övergångsbestämmelser

a) Provinsialläkare, som den 1 juli 1963 övergår i landstingstjänst, skall

för löneklassplacering i lönegrad A 21 äga tillgodoräkna den tid, han för

löneklassplacering ägt tillgodoräkna i sin statliga tjänst.

b) Semester, som under första halvåret 1963 intjänats men ej uttagits hos

staten, må åtnjutas i landstingsbefattningen.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1961

171

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Inledning .......................................................... 3

II. Översikt av nuvarande organisation .................................... 6

III. Allmänna synpunkter på reformbehovet m. m. .......................... 15

Kommittén ...................................................... 15

Allmänna utvecklingstendenser .................................. 15

Utveckling och behov inom olika verksamhetsgrenar 17

Sjukdomsbekämpandets ekonomiska betydelse ...................... 29

Hämmande faktorer .............................................. 31

Förslagens huvudsakliga innebörd ................................ 35

Reservationer .................................................. 37

Remissyttrandena .................................................. 38

Departementschefen .............................................. 44

IV. Den lokala tjänsteläkarorganisationen ................................ 59

A. Kommitténs förslag jämte remissyttranden ........................ 59

1. Organisationens behövlighet .................................. 59

Kommittén .................................................. 59

Remissyttrandena ............................................ 60

2. Huvudmannaskapet .......................................... 61

Kommittén .................................................. 61

Remissyttrandena............................................ 69

3. Organisationens förstärkning .................................. 78

Kommittén .................................................. 78

Remissyttrandena............................................ 85

B. Taxefrågan .................................................... 90

1. ÖHS-kommittén jämte remissyttranden .......................... 90

Kommittén .................................................. 90

Remissyttrandena............................................ 91

2. Förslag av medicinalstyrelsen i skrivelse den 13 december 1958

jämte remissyttranden ........................................ 92

Medicinalstyrelsen ............................................ 92

Remissyttrandena ............................................ 94

C. Departementsberedningen ........................................ 96

1. Provinsialläkarnas rättsliga ställning............................ 97

2. Provinsialläkarnas anställnings- och avlöningsvillkor in. m....... 98

3. Statsbidrag till tjänsteläkarväsendet ............................ 99

Departementschefen ................................................ 100

s. 172 Kontrollera mot PDF

172 Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1961

V. Den allmänna hälsovården i landstingsområdena ...................... 120

Kommittén ........................................................ 120

Huvudmannaskap ................................................ 120

Behovet av förstärkt hälsovårdstillsyn.............................. 120

Den lokala tillsynen .............................................. 12i

Den regionala tillsynen .......................................... 123

Remissyttrandena .................................................. 134

Departementschefen ................................................ 151

VI. Hemställan .......................................................... Igg

Bilaga A. Förhandlingsprotokoll den 16 juni 1961 .................... 167

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 61

106903

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. SU 1961:186 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. SU 1961:187 Utlåtande i anledning av väckt motion om anordnande av hälsoundersökningar, m. m. s. 9 i texten