Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående tillägg till lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar, m. m

1961-02-17 · 36 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 33 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1961:61, Med förslag till lag angående tillägg till lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961

1

Nr 61

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

tillägg till lagen den 30 juni 1943 (nr 431)

om allmänna vägar, m. m.; given Stockholms slott

den 17 februari 1961.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

samt med hänvisning till nedannämnda härvid fogade författningsförslag

vill Kungl. Maj :t härmed

dels föreslå riksdagen att antaga förslaget till

1) lag angående tillägg till lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna

vägar;

dels inhämta riksdagens yttrande över förslaget till

2) kungörelse angående ändring i vägstadgan den 30 juni 1943 (nr 437);

dels ock föreslå riksdagen att godkänna det förslag i fråga om bemyndigande

för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att avyttra fast egendom, om

Vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att reglerna om ersättning för vägrättsupplåtelser

kompletteras med vissa särskilda bestämmelser för det fall, att intrång, som

åsamkas fastighet genom byggande eller begagnande av vag, kan undanröjas

eller minskas genom ägoutbyte. I sådant syfte framlägges föreslag till lag om

tillägg till lagen om allmänna vägar av innebörd, att väghållaren i dylika fall

får vitsord att påkalla lantmäteriförrättning enligt lagen om delning av jord

å landet eller lagen om fastighetsbildning i stad. Vidare föreslås, att i vägstadgan

upptages bestämmelser, som inskärper angelägenheten av att ''väghållaren

redan i samband med upprättande av arbetsplan för vägbyggnadsföretag

utreder möjligheterna att avhjälpa eller minska intrång av vägen

genom ägoutbyte eller annan ändring i fastighetsbildningen. För att be
1

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 61

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungt. Maj.ts proposition nr 61 år 1961

främja frivilliga överenskommelser mellan vägmyndigheterna och vederbörande

markägare om undanröjande av intrång föreslås slutligen, att väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen erhåller bemyndigande att på vissa villkor ingå i

och svara för s. k. avtalsbyten utan att vara bunden vid någon viss värdegräns.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1961

3

Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen den 30 juni 1943 (nr 431)

om allmänna vägar

Härigenom förordnas, att i lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar

skall införas en ny paragraf, betecknad 19 a §, av den lydelse som nedan

sägs.

19 a §.

För att minska intrång, som åsamkas fastighet genom vägs byggande

eller begagnande, vare väghållaren berättigad pakalla ägoutbyte enligt lagen

om delning av jord å landet eller lagen om fastighetsbildning i stad.

I fråga om förrättningen skall, i tillämpliga delar, vad i dessa lagar är stadgat

om delägare gälla väghållaren.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1961

Förslag

till

Kungörelse

angående ändring i vägstadgan den 30 juni 1943 (nr 437)

,n?näri,ge,nom,f?ror^nas’ att 15> 18’ 27 och 38 §§ vägstadgan1 den 30 juni

lJ4o skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

15 §■

Vid upprättande----oväsentliga jämkningar.

Där så finnes påkallat, skall särskild

utredning verkställas rörande

möjligheterna att genom ägoutbyte

eller annan ändring i fastighetsindelningen

avhjälpa eller minska intrång

till följd av vägföretaget.

18 §.

Under förrättning---- — av vägen.

Är mark--— alla tillgänglig.

Vid utredning, som avses i 15 §

andra stycket, bär samråd äga rum

med vederbörande markägare.

27 §•

Närmare anvisningar---väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Rörande utredning, som avses i

15 § andra stycket, meddelas närmare

anvisningar av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

efter samråd med lantbruksstyrelsen

och lantmäteristyrelsen.

38 §.

Arbetsplan skall---väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Vad i 15 och 17—25 §§ samt 26 § Vad i 15 och 17—25 §§ samt 26 §

törsta stycket stadgats skall i till- första stycket och 27 § andra stycket

lampliga delar gälla jämväl med av- stadgats skall i tillämpliga delar gälla

seende å arbetsplan beträffande väg- jämväl med avseende å arbetsplan

®yggnadsföretag i stad, dock må ar- beträffande vägbyggnadsföretag i

betsplan beträffande sådan väg, som stad, dock må arbetsplan beträffande

enligt fastställd generalplan, stads- sådan väg, som enligt fastställd geSenaste

lydelse av 38 § se 1947: 392.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition

(Gällande lydelse)

plan eller byggnadsplan skall ingå i

trafikled eller annan allmän plats,

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

fastställas utan att yttranden över

planen inhämtats eller avgivits på

sätt i 20 och 22 §§ sägs.

nr 61 år 1961

(Föreslagen lydelse)

neralplan, stadsplan eller byggnadsplan

skall ingå i trafikled eller annan

allmän plats, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

fastställas utan att yttranden

över planen inhämtats eller

avgivits på sätt i 20 och 22 §§ sägs.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1961.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1961

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 10 februari 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, fråga om

ändring i lagen om allmänna vägar m. m. samt anför härvid följande.

Den 29 juni 1956 tillkallade dåvarande statsrådet Hjalmar Nilson, efter

vederbörligt bemyndigande, sakkunniga1 för att verkställa utredning angående

grunderna för bestämmande av ersättning för upplåtelse av vägmark

m. m. De sakkunniga — vilka antog benämningen vägmarksersättningskommittén

— erhöll därvid även i uppdrag att verkställa av riksdagen i

skrivelse den 7 december 1955, nr 374, begärd översyn av 19 § lagen om

allmänna vägar. Till kommittén överlämnades sedermera också en framställning

från Riksförbundet Landsbygdens folk om vissa ändringar i 23 §

samma lag.

Kommittén, som ansett sig böra, innan uppdraget i övrigt slutföres, särskilt

redovisa sin standpunkt beträffande vissa speciella frågor, har i sådant

syfte med skrivelse den 13 juni 1960 till mig överlämnat en av författningsförslag

åtföljd promemoria angående vissa ändringar i lagen den

30 juni 1943 om allmänna vägar m. m. (stencilerad). I promemorian behandlas,

närmare bestämt, dels vissa frågor om fastighetsreglering i syfte

att minska intrång genom anläggande av väg, dels frågan om kvittning av

intrång mot nytta, dels ock en del frågor om väckande av talan i vägrättsmål

och om ersättning för kostnader i dylika mål. — Författningsförslagen

torde få fogas vid protokollet i detta ärende såsom bilagor (Bilaqorna C

och D).

Över promemorian och därvid fogade författningsförslag har, efter remiss,

yttranden avgivits av hovrätten över Skåne och Blekinge, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna

i Malmöhus, Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens län,

1 Sakkunniga har varit vattenrättsdomaren G. U. Schirén, ordförande, professorn K G L

Hjelm, överlantmätaren J. H. Johansson, tf. byråchefen L. G. Kalderén, byrådirektören G.-CL

Svengren samt agronomen S. G. Zachrison. De sakkunniga har biträtts av särskilt tillkallad

expert professorn F. G. Larsson.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1961

1954 års fastighetsbildningskommitté, besvärssakkunniga, Riksförbundet

Landsbygdens folk (RLF), Svenska stadsförbundet och Sveriges lantbruksförbund.

Vid lantmäteristyrelsens yttrande bar fogats utlåtanden från flertalet

överlantmätare. Länsstyrelsen i Malmöhus län har överlämnat utlåtande

av lantbruksnämnden i länet, varjämte länsstyrelserna i Västmanlands

och Västerbottens län bifogat utlåtanden av vederbörande vägförvaltningar

och överlantmälare.

Sedan de i promemorian behandlade frågorna varit föremål för ytterligare

beredning inom kommunikationsdepartementet, anhåller jag att nu

få upptaga desamma.

Gällande bestämmelser

Grundläggande bestämmelser om det allmänna vägväsendet är meddelade

i lagen den 30 juni 19i3 (nr b31) om allmänna vågar (i det följande

kallad AVL; ang. ändringar se SFS 1947:386, 1952:236, 1960:375). En

del detalj föreskrifter har fått sin plats i vägstadgan den 30 juni 19U3 (nr

437; i det följande kallad VS; ang. ändringar se SFS 1947: 392, 1952: 238,

1954:530, 1957:91, 1960:376).

Innan allmän väg bygges, skall arbetsplan upprättas och, efter utställande

för granskning, fastställas (15 § AVL). Arbetsplan upprättas genom

väg- och vattenbyggnadsslyrelsens eller vägförvaltningens försorg (16 §

VS). Därvid skall bl. a. iakttagas att vägen med avseende å sträckning och

byggnadssätt utföres så, att kostnaderna för densamma och för eventuell

framtida förbättring i görligaste mån begränsas samt att onödigt intrång

för fastighet och ur fastighetsbildningssynpunkt olämplig sträckning undvikes

(15 § VS). Samråd beträffande vägens sträckning och vägförslagets

utformning i övrigt skall i förekommande fall ske med bl. a. överlantmätaren

(17 § VS). Tillfälle skall beredas fastighetsägarna att närvara vid terrängundersökning

och därvid framföra sina synpunkter, och bestämmelser

finns meddelade om kallelse till sådan undersökning (18 § VS). Upprättad

arbetsplan skall i regel överlämnas till länsstyrelsen, där den hålles

tillgänglig för granskning och där anmärkningar inom viss tid skall framställas

(19 och 20 §§ VS). Sedan planen slutbehandlats av länsstyrelsen,

insändes den jämte inkomna yttranden och länsstyrelsens eget utlåtande

till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (22 § VS), som antingen själv meddelar

beslut om fastställelse eller — i vissa angivna fall — hänskjuter

frågan till Kungl. Maj:t (14 och 15 §§ AVL). Beslut om fastställelse skall

delges bl. a. överlantmätaren samt kungöras (25 § VS). Närmare anvisningar

om upprättande av arbetsplan kan vid behov meddelas av väg- och

vatlenbyggnadsstyrelsen (27 § VS). — Nu redovisade bestämmelser avser

de fall då kronan är väghållare. Beträffande städer och stadsliknande samhällen,

som själva är väghållare, gäller att arbetsplan i regel skall upprättas

genom stadens resp. samhällets försorg i enlighet med anvisningar som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1961

meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. De nyss refererade bestämmelserna

är dock i huvudsak tillämpliga även beträffande sådan plan (38

och 40 §§ VS).

Lagakraftägande beslut om fastställelse av arbetsplan har bl. a. den rättsverkan

att ägare av berörd fastighet är skyldig att med nyttjanderätt, s. k.

vägrätt, upplåta för vägen erforderlig mark (18 § AVL). För markupplåtelsen

och för annat intrång som orsakas av vägens byggande eller begagnande

är fastighetens ägare berättigad till ersättning, och samma rätt till

ersättning för intrång tillkommer innehavare av sådan nyttjanderätt eller

annan särskild rätt i avseende å fastigheten, som upplåtits innan marken

togs i anspråk. Om vägens framdragande jämväl medför nytta för fastigheten

eller för särskild rätt i avseende å denna, skall ersättningen jämkas

med hänsyn härtill (19 § AVL). — Där ej överenskommelse träffats om

ersättning i anledning av upplåtelse av mark för allmän väg, skall den,

som vill framställa ersättningsanspråk, instämma sin talan till ägodelningsrätten

i den ort, där fastigheten ligger. Väghållaren står också öppet att

få frågan om ersättning prövad av ägodelningsrätten. Väghållaren är pliktig

vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såvitt ej ägodelningsrätten

med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda

förordna (23 § AVL).

Fastighetsreglering för att minska intrång genom vägs anläggande

Kommittén

Inledningsvis har kommittén framhållit, att byggande av väg ofta medför

att delar av fastighet blir avskilda från fastigheten i övrigt. Sådan

splittring av en fastighets ägor är självfallet ägnad att försvåra fastighetens

brukande. Särskilt allvarligt kan intrånget bli vid anläggande av motorvägar

eller andra större trafikleder, där av säkerhetsskäl överfarter ej

kan tillåtas. För intrång av denna art är markägaren visserligen berättigad

till ersättning. Den från såväl allmän som enskild synpunkt olämpliga ägosplittringen

kommer dock i allmänhet att kvarstå, även om intrånget skulle

kunna helt eller delvis avhjälpas genom ägoutbyte eller annan ändring i

fastighetsindelningen. Eftersom initiativ till ägoutbyte endast kan tagas av

vederbörande markägare, har väghållaren icke någon rättslig möjlighet

att få till stånd erforderlig lantmäteriförrättning, såvida han ej i undantagsfall

är ägare till någon av företaget berörd fastighet. Erfarenheten har

visat, att markägarna av hänsyn till reaktionen bland grannarna eller av

andra skäl ogärna vill ansöka om förrättning. Det har därför enligt kommittén

länge framstått som önskvärt att få till stånd en sådan ordning att

intrång genom väganläggningar i ökad utsträckning botas genom ändringar

i fastighetsindelningen.

I betänkandet har framhållits, att förslag tidigare vid olika tillfällen

framförts till åtgärder i syfte att minska nu påtalade olägenheter. Sålunda

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Mnj.ts proposition nr 61 år 1661

har de år 1945 tillkallade vägmarksersättningssakkunniga i sitt år 1948 avgivna

betänkande anlagt vissa synpunkter på frågan och framfört önskemål

om lagstiftningsåtgärder. Några av önskemålen har förverkligats genom

ändringar i jorddelningslagen, vilka trätt i kraft år 1951, men i föievarande

hänseende har uttalandena hittills icke lett till resultat. Vidare

har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen år 1955 gjort en framställning till

Kungl. Maj :t, däri styrelsen såsom sin mening framhållit, att bestämmelserna

i AVL om intrångsersättning borde jämkas så, att det för jordägarna

komme att framstå som ett omedelbart ekonomiskt intresse att ta erforderliga

initiativ till ägoutbyten. I detta syfte syntes bl. a. ersättningsbestämmelserna

i 19 § AVL böra ändras. Sistberörda framställning har — enligt

vad kommittén framhållit — efter remissförfarande överlämnats till 1954

års fastighetsbildningskommitté för att tagas under övervägande vid fullgörande

av dess uppdrag.

Enligt vägmarksersättningskommittén har vägmyndigheterna på senare

år lyckats att i samarbete med den lokala lantmäteriorganisationen i några

fall genomföra delvis omfattande ägoutbyten i samband med byggande av

motorväg. Kommittén har emellertid framhållit, att sådana regleringar kan

genomföras endast under gynnsamma omständigheter och att en fullständig

lösning av problemet icke kan åstadkommas annat än genom lagstiftning
Den

lösning, som i första hand erbjuder sig, är enligt kommittén att väghållaren

erhåller rätt att ta initiativ till ägoutbytesförrättning. Frågan

härom bör emellertid sättas in i ett större sammanhang och bör lämpligen

ankomma på 1954 års fastighetsbildningskommitté. Vägmarksersättningskommittén

har därför icke närmare inlåtit sig på hithörande spörsmål utan

begränsat sig till sådana frågeställningar, som sammanhänger med värdering

av intrång vid byggande av väg. Undersökningen har härigenom kommit

att väsentligen inriktas på frågan om rätt till ersättning för

intrång, som kan upphävas eller minskas genom fastighetsreglering.

Kommittén har framhållit, att den som tillfogas en skada, för vilken

någon annan är ansvarig, enligt allmänna rättsgrundsatser är skyldig att

i rimlig utsträckning själv vara verksam för att mildra verkningarna av

skadan och att denna princip är tillämplig även inom expropriationsrätten.

Beträffande skada av väganläggning torde detta få anses innebära att

ersättningsgillt intrång ej föreligger, om skadan kan avhjälpas genom ändring

i fastighetsindelningen och sådan åtgärd icke medför några kostnader

eller olägenheter av betydelse för fastighetsägaren. Kommittén har ansett

nämnda rättsgrundsats vara så betydelsefull, att den bör komma till

uttryck i lagtexten, samt har föreslagit, att till ersättningsbestämmelsen i

19 § AVL fogas ett nytt stadgande av innebörd att ersättning ej skall utgå

för intrång, som utan olägenhet av betydelse för ägaren kan avhjälpas genom

ägoutbyte eller annan ändring i fastighetsindelningen.

Beträffande innebörden och den närmare utformningen av den sålunda

opaginerad Kontrollera mot PDF

V Kungl. 3Iaj:ts proposition nr 61 år 1961

föreslagna bestämmelsen har kommittén anfört att uttrycket »utan olägenhet

av betydelse» bl. a. torde utmärka att markägaren icke skall belastas

med förrättningskostnader. Vidare har framhållits att enligt AVL:s terminologi

även själva markupplåtelsen räknas som intrång. Den nya bestämmelsen

bör dock utformas så, att den omfattar endast intrång av annan

art än det som markens avstående innebär. Visserligen kan enligt

kommittén goda skäl åberopas för en sådan utformning av ersättningsregeln

att markägaren ej heller får gottgörelse för markförlusten, om denna

kan kompenseras genom tillskott av jord i samband med fastighetsreglering.

Emellertid skulle en regel med sist omförmält innehåll komma att

beröra allmänna ersättningsprinciper av stor betydelse. Kommittén har

därför ansett, att principen ej bör genomföras i detta sammanhang, i all

synnerhet som kommitténs förslag i denna del är tänkt som ett provisorium.

Den av kommittén föreslagna nya bestämmelsen bör vidare gälla endast

beträffande intrång å själva fastigheten och alltså icke beträffande

intrång av personlig art. — Eftersom arrendatorer och andra innehavare

av särskilda rättigheter till fastighet saknar initiativrätt till lantmäteriförrättning,

blir det föreslagna stadgandet utan betydelse för deras del.

Mot utredningens förslag i nu förevarande del har reservation anmälts

av tre ledamöter (Hjelm, Johansson, Kalderén), vilka med ingående motivering

förklarat sig anse, att den av kommittén föreslagna regeln bör gälla

även ersättning för markupplåtelse och alltså icke blott — såsom kommittén

föreslagit — beträffande övriga former av intrång.

I anslutning till det nu omnämnda förslaget om ändring av 19 § AVL

har kommittén också gjort vissa uttalanden om skyldighet för väghållare

m. fl. att utreda möjligheterna att minska intrång

genom fastig hetsregler ande åtgärder. Därvid

har framhållits, att stadgandets användande ibland begränsas genom oöverkomliga

bevissvårigheter. Bedömandet skulle underlättas om i samband

med planeringsarbetet för väganläggningen förslag utarbetades till ägoutbyten

och andra ändringar i fastighetsindelningen. Ett sådant förslag skulle

enligt utredningens åsikt bli av värde icke bara som utredningsmaterial i

ersättningsfrågan utan även vid överläggningar med markägarna.

Enligt kommitténs uppfattning bör dessa synpunkter komma till uttryck

i VS genom att däri införes bestämmelser om skyldighet för vägmyndigheterna

att vara verksamma för att intrång så långt möjligt avhjälpes genom

ägoutbyten eller andra ändringar i fastighetsindelningen. Bestämmelserna

bör gå ut på att förslag till fastighetsreglering skall upprättas och diskuteras

med markägarna. Vem som skall upprätta förslaget torde ej behöva

närmare regleras. Det torde få ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen att i samråd utfärda närmare

anvisningar. En betydelsefull fråga, som bör regleras i anvisningarna,

avser samarbetet mellan de lokala myndigheterna, särskilt vägförvaltningen,

lantmäteriorganisationen och lantbruksnämnden, vid förslagets upprättande.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1961

Kommittén har föreslagit, att de av denna förordade nya bestämmelserna

i VS sammanföres i en ny paragraf, betecknad 27 a §, under den likaledes

nya rubriken »Om upprättande av förslag till fastighetsreglering». De får

sålunda sin plats i det avsnitt av stadgan, som rör förhållandena på landsbygden.

Eftersom det även då stad eller stadsliknande samhälle är väghållare

undantagsvis kan vara befogat att upprätta förslag till fastighetsreglering,

har vidare föreslagits att i 38 § skall för dylika fall upptagas en bestämmelse,

innefattande hänvisning till 27 a §.

I anslutning till nu berörda spörsmål har kommittén också berört frågan

om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens befogenhet att

avyttra fast egendom, som står under styrelsens förvaltning. Härvid

har framhållits, att styrelsen f. n. enligt kungl. brev den 22 april 1960

äger försälja fastigheter, vilkas taxeringsvärde eller, om taxeringsvärde

icke är åsatt, vid särskild uppskattning utrönta saluvärde icke överstiger

30 000 kronor. Då fråga uppkommer om försäljning av jordbruksfastighet

skall styrelsen höra lantbruksnämnden. Beträffande fastighet med högre

värde än nyss sagts äger Kungl. Maj :t utan riksdagens hörande besluta

om försäljning, såframt värdet uppgår till högst 70 000 kronor. Samma

regler som för försäljning gäller för byte av fast egendom.

Enligt kommittén har erfarenheten visat att vägmyndigheterna lättare får

till stånd ägoutbyten, om man förfogar över mark, som kan erbjudas sakägarna

såsom tillskottsjord. Som en komplettering till tidigare förordade

åtgärder har kommittén därför föreslagit att värdegränsen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

bemyndigande att avyttra fast egendom höjes med

avseende å sådana fall, då avyttring sker i samband med fastighetsreglering.

Eventuellt kan enligt kommitténs mening frågan ordnas på liknande sätt

som i fråga om domänstyrelsens rätt att företaga markbyte inom ramen för

jordbrukets yttre rationalisering, d. v. s. genom bemyndigande att utan värdebegränsning

ingå s. k. avtalsbyten av mark på villkor att lantbruksnämnden

och fastighetsbildningsmyndigheten tillstyrkt bytet.

Remissyttrandena

Beträffande frågan om rätt till ersättning för intrång, som

kan upphävas eller minskas genom fastighetsreglering,

har meningarna varit delade i remissyttrandena. Utredningens förslag,

att rätten till ersättning bör i viss omfattning göras beroende av att

framställning om fastighetsreglering kommer till stånd har visserligen i

princip biträtts i de flesta av yttrandena, merendels dock i den form, som

förordats av reservanterna inom utredningen. Flera av de hörda myndigheterna

och sammanslutningarna har emellertid bestämt motsatt sig förslaget.

Bland dem, som intagit en i huvudsak positiv ståndpunkt till utredningens

förslag, är att nämna väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lantbruksstyrclscn,

samtliga hörda länsstyrelser, flertalet överlantmätare och Sveriges lantbruksförbund.

Av dessa har dock samtliga utom länsstyrelserna i Västmän
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1961

lands och Västerbottens län samt lantbruksförbundet biträtt den mening

beträffande förslagets utformning, som uttalats av reservanterna inom utredningen.

Svenska stadsförbundet, som också anslutit sig till reservanterna,

har beträffande själva principfrågan framhållit, att förslagen synes ha

avfattats främst med tanke på landsbygdsförhållanden och att systemet

med fastighetsreglering bör tillämpas med viss försiktighet när det gäller

städerna, bl. a. därför att man icke får se enbart till dagens läge utan även

bör, där sa är möjligt, ta hänsyn till framtida planläggning.

En mera betänksam inställning kommer till uttryck i yttrandet från 195i

års fastighetsbildningskommitté. Kommittén har ifrågasatt, om den föreslagna

ersättningsregeln — vilken ju ej uttrycker någon ny norm för ersättningens

bestämmande utan blott innebär att en redan gällande rättsgrundsats

kommer till uttryck i lagtexten — verkligen får någon praktisk betydelse

och om den tänkta lagändringen därför är motiverad. Det förhållandet

att domstolarna hittills vid utdömandet av ersättning för intrång i endast

ringa omfattning beaktat möjligheterna att genom ägoutbyte avhjälpa intrånget

beror måhända främst på utredningssvårigheter och icke så mycket

på att tillämpning av den ifrågavarande rättsgrundsatsen underlåtits.

— Beträffande utformningen av ett eventuellt stadgande i ämnet har fastighetsbildningskommittén

framhållit, att det med hänsyn till pågående

översyn av fastighetsbildningslagstiftningen är önskvärt att undvika termen

ägoutbyte. Stadgandet torde bli tillräckligt tydligt, även om däri endast

talas om ändring i fastighetsindelningen.

Lantmäteristyrelsen har betonat, att den väsentligaste frågan i sammanhanget

icke är den större eller mindre ersättning som bestämmes för uppkommande

skador utan den positiva uppgiften att begränsa och läka skadorna.

I enkla fall kan kanske ägodelningsrätten utan närmare utredning

finna, att ett uppkommet intrång kan förebyggas genom ägoutbyte,

och bestämma ersättningen med hänsyn härtill. I mera komplicerade fall

kan däremot bestämmandet av intrångsersättningen icke utan risk för rättsförluster

grundas pa en plan för ägoutbyten och andra ändringar i fastighetsindelningen,

såvida icke denna plan utgör resultatet av en rättslig prövning

i vederbörlig ordning inom en förrättnings ram. Styrelsen har med

hänsyn härtill skisserat ett förslag av innebörd i huvudsak att vederbörande

markägare vid behov hänvisas att ansöka om lantmäteriförrättning samt

att ersättningsfrågan förklaras vilande i avbidan på genomförandet av förrättningen.

RLF har som sin mening uttalat, att flertalet jordbrukare är intresserade

av att få tillskottsjord såsom ersättning för jord, vilken tages i anspråk vid

vägbygge, men att en bestämmelse som — i enlighet med reservanternas

förslag — innebär skyldighet för fastighetsägare att mottaga ersättningsjord

innebär en fullständig ändring av hittills rådande förhållanden och

ett tvång av sådan art, som förbundet icke kan tillstyrka.

Den av remissmyndigheterna, som ställt sig mest avvisande till kommitténs

förslag, är hovrätten över Skåne och Blekinge. Enligt hovrättens me
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1961

ning är det endast med stöd av uttrycklig lagregel möjligt att nedsätta fastighetsägarens

ersättning för intrång under hänvisning till att skadan kan

avhjälpas genom ändring i fastighetsindelningen. Det kan knappast heller

antagas att den nya lagregeln i något större antal fall framkallar uppgörelser

som eljest icke skulle ha kommit till stånd. Vidare är det enligt hovrätten

en brist i förslaget att ägodelningsrätten skall ta ställning till möjligheten

att genomföra ett ägoutbyte eller annan ändring i fastighetsindelningen,

de olägenheter som kan följa därav samt kostnaderna för genomförandet,

utan att kunna lägga en i laga ordning genomförd förrättning till

grund för sitt bedömande. Denna brist botas icke genom att det föreligger

ett enligt den föreslagna 27 a § VS upprättat förslag. Resultatet blir att

ägodelningsrätten nödgas fatta sitt beslut på synnerligen osäkra förutsättningar

och kan bli nödsakad att i senare mål om fastställelse av lantmäteriförrättningen

revidera sin uppfattning i ersättningsmålet. Enligt hovrättens

mening innebär kommitténs förslag en så bakvänd ordning för frågornas

handläggning att det torde vara uteslutet att genomföra förslaget.

Utredningen visar att frågan icke kan lösas på annat sätt än att väghållaren

erhåller rätt att begära lantmäteriförrättning för att pröva och genomföra

sådana ägobyten och andra ändringar i fastighetsindelningen, som blir nödvändiga

till följd av vägens byggande. Det kan väl anföras vissa skäl för att

man bör avvakta den pågående revisionen av fastighetsbildningslagstiftningen.

Men då det ännu icke föreligger något förslag till ny lagstiftning

på detta område, kan det å andra sidan icke vara något hinder att frågan

löses särskilt beträffande vägbyggen. Det får sedan ankomma på fastighetsbildningskommittén

att inarbeta denna lösning i en generell lagstiftning.

Den av hovrätten uttalade meningen att den bästa lösningen vore en ändring

i fastighetsbildningslagstiftningen av innebörd att väghållaren finge

förrättningsvitsord till förrättning för fastighetsbildning har också framförts

av flera bland de myndigheter och sammanslutningar, som i princip

ställt sig positiva till utredningens förslag, bl. a. av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

länsstyrelserna i Malmöhus och Västmanlands län samt ett

flertal överlantmäiare.

Även beträffande kommitténs förslag till bestämmelser om skyldighet

för väghållare in. fl. att utreda möjligheterna

att minska intrång genom fastighetsregle rande åtgärder

har meningarna varit delade i remissyttrandena.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i

Malmöhus, Västmanlands och Kopparbergs län.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har också förklarat sig vara positivt

inställd till förslaget. I anslutning härtill har styrelsen betonat vikten av

att lantbruksstyrelsen och lantinäteristyrelsen förses med tillräcklig arbetskraft

för de arbetsuppgifter, som enligt förslaget ankommer på dem.

Med avseende å detaljutformningen av förslaget har styrelsen — med hän
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1961

syn till att det här gäller en författning avseende vägväsendet — ansett det

naturligt att styrelsen får bära huvudansvaret för utfärdandet av detaljanvisningar

samt har hemställt, att förslagets lydelse måtte ändras så, att

anvisningarna skall utfärdas icke av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen i samråd utan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

efter samråd med de övriga styrelserna.

Lantbruksstyrelsen har betonat, att rationaliseringsåtgärderna ibland bör

gå längre än som motiveras av syftet att disponera marken för intrångsersättningsändamål.

Visserligen torde en användning av mark för dylikt

ändamål ofta sammanfalla med strävandena till en lämplig yttre rationalisering

i området, men detta är dock icke alltid fallet. Det kan exempelvis

tänkas, att marken hellre bör användas för komplettering av ett ofullständigt

jordbruk, som länge väntat på gynnsamt belägen tillskottsjord.

Den plan, som utarbetas till stöd för ägodelningsrättens bedömande av intrångsersättningsfrågorna,

bör i enlighet härmed endast upptaga sådana

byten som låter sig väl förena med en lämplig planläggning av den yttre

rationaliseringen. Den föreslagna nya bestämmelsen i VS bör omformuleras

med hänsyn härtill.

Lantmäteristyrelsen har sagt sig vara av den uppfattningen, att en aktiv

verksamhet från det allmännas sida är ett verksamt medel då det gäller att

få till stånd de erforderliga fastighetsbildningsförrättningarna och att det är

ytterst angeläget att samarbete mellan väghållaren och lantmäteriet kommer

till stånd på ett tidigt stadium av vägplaneringsarbetet. Samarbetet, som redan

nu fortlöper på ett lämpligt sätt, torde kunna konfirmeras genom anvisningar

och råd från de berörda ämbetsverken. Men hänsyn bl. a. härtill har

lantmäteristyrelsen avstyrkt den föreslagna 27 a § och ändringen av 38 § i

VS. — 1954 års fastighetsbildningskommitté har uttalat samma mening samt

förklarat sig anse, att det måhända är mindre lämpligt om den blivande förrättningsmannen

upprättar ett formligt förslag till fastighetsreglering, eftersom

detta lätt fattas så, som om han på förhand bundit sig för en viss lösning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har framhållit att en fullständig utredning

jämte erforderliga överenskommelser och frågans behandling vid ägodelningsrätt

tar lång tid i anspråk. För bedömande av vilken vägsträckning

som i det aktuella fallet bör ifrågakomma måste man därför i realiteten nöja

sig med den utredning som kan tillhandahållas av lantmäteriet. Det kan

ifrågasättas huruvida det härför är nödvändigt med den föreslagna 27 a §

i VS.

Förslaget rörande utvidgning av väg- och vatten byggnadsstyrelsens

befogenhet att avyttra fast egendom har genomgående

tillstyrkts av dem, som yttrat sig beträffande denna fråga. Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen har ansett det i hög grad önskvärt att förslaget genomföres,

eftersom ett vidgat bemyndigande skulle väsentligt underlätta genomförande

av ägoutbyten. Länsstyrelsen i Västmanlands län har i anslut
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1961

15

ning till förslaget framhållit önskvärdheten av att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

eller lantbruksnämnden dessutom får bemyndigande att redan innan

fastställd arbetsplan föreligger inköpa fastigheter som salubjudes och

som kan beräknas bli nyckelfastigheter vid kommande ägoutbyte.

Kvittning av intrång mot nytta

Viss framställning av riksdagen

I en vid 1955 års riksdag väckt motion (II: 208) anhölls, att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning av frågan om möjlighet

för markägare att utan avdrag för båtnad enligt 19 § AVL erhålla full

ersättning för det intrång utläggandet av allmän väg åsamkar denne.

Motionen behandlades av tredje lagutskottet, som i avgivet utlåtande (nr

31) anförde bl. a. följande:

Ersättningsregeln i 19 § AVL kan leda till resultat, som ler sig anmärkningsvärda.

Ofta innebär byggandet av en väg nytta icke endast för den

eller de fastigheter, över vilka vägen framdrages, utan även för närliggande

fastigheter. Denna nytta medför en motsvarande minskning av ersättningen

för markupplåtelsen och annat intrång i fråga om de förstnämnda fastigheterna.

Däremot behöver ej ägarna av övriga fastigheter i någon form ersätta

den nytta de får av vägen. Ett sådant resultat måste framstå som mindre

tillfredsställande ur rättvisesynpunkt. Å andra sidan torde nyttan i

många, kanske i de flesta fall, vara störst för den eller de fastigheter, över

vilka vägen framdrages. Detta gäller särskilt vid nyanläggning av väg. Den

av motionärerna antydda lösningen av problemet, nämligen att helt slopa

regeln om avräkning för den nytta vägen medför, synes därför icke kunna

förordas. Härtill kommer att en sådan ändring skulle påkalla översyn jämväl

av annan i förevarande avseende besläktad lagstiftning, där nyttan beaktas,

exempelvis expropriationslagen och byggnadslagen. Starkare skäl synes

då tala för den ändring av mera begränsad räckvidd, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

föreslår, nämligen att ge regeln i allmänna väglagen

om avräkning för nyttan samma innehåll som motsvarande bestämmelse i

expropriationslagen. Enligt 9 § i sistnämnda lag skall, då en del av en fastighet

exproprieras, ersättning för skada eller intrång å den återstående delen

erläggas endast i den mån skadan eller intrånget överstiger den nytta

som kan uppkomma. Däremot får nyttan ej föranleda avdrag å löseskillingen

för själva den exproprierade marken. Situationen vid upplåtelse av vågrätt

synes så pass likartad med expropriation enligt expropriationslagen, att

det förefaller naturligt att ersättningsreglerna i princip erhåller samma innehåll.

I enlighet med det anförda hemställde utskottet, att riksdagen måtte anhålla

att Kungl. Maj:t ville låla verkställa en översyn av 19 § AVL i syfte

att bringa regeln om avräkning för uppkommen nytta i närmare överensstämmelse

med motsvarande stadgande i expropriationslagen. Denna hemställan

bifölls av riksdagen, vars beslut anmäldes i förutberörda skrivelse

den 7 december 1955, nr 374.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 dr 1961

Kommittén

Till en början har kommittén framhållit, att enligt jämkningsregeln i 19 §

sista stycket AVL den båtnad som viss fastighet har av framdragandet utav

en allmän väg skall avräknas från ersättning som tillkommer samma fastighet

i anledning av upplåtelse av mark till vägen och detta oavsett om ersättningen

hänför sig till själva markupplåtelsen eller avser annat intrång å fastigheten

till följd av företaget.

Till jämförelse med AVL har kommittén åberopat vissa stadganden i expropriationslagen,

byggnadslagen och vattenlagen. Härvid har framhållits,

att i 9 § expropriationslagen accepterats principen om kvittning av nytta

mot skada men att löseskillingen för den avstådda marken icke får tagas i

anspråk för kvittning. Byggnadslagen innehåller — enligt vad kommittén

framhållit — icke något allmänt stadgande om skyldighet att avräkna nytta

mot skada men innehåller däremot ett flertal bestämmelser (56—73 och

113 §§) om skyldighet för fastighetsägare alt gottgöra det allmänna den

nytta i form av värdestegring på marken, som genomförandet av stadsplan

bereder honom. Ej heller vattenlagen innehåller någon uttrycklig bestämmelse

om kvittning av nytta mot skada vare sig vid prövning av vattenbyggnadsföretags

tillåtlighet eller vid bestämmandet av skadeersättningar,

men i förarbetena har förutsatts att kvittning i viss omfattning skall kunna

ske, i varje fall då företaget medför nytta och skada för samma jord och

möjligen även då skada åsamkas ett jordområde och gagn beredes ett annat

område inom samma fastighet. Någon begränsning av kvittningens omfattning

så att — på motsvarande sätt som enligt 9 § expropriationslagen — den

på själva marken belöpande ersättningen privilegieras torde icke tillämpas

inom vattenrättsskipningen.

I och för sig ligger det enligt kommittén icke något för rättskänslan stötande

i att den nytta, som en markägare får av ett vägföretag, går i avräkning

mot den ersättning, som tillkommer honom på grund av samma företag.

I synnerhet när fråga är om nyanläggning av väg kan nyttan bli avsevärd

för fastighetsägaren, ofta kanske t. o. m. mångdubbelt större än det

intrång som åsamkas honom. Icke sällan upplåtes därför också mark för

allmän väg utan att någon ersättning betingas. Särskilt är detta fallet vid

anläggande av ödebygdsvägar. Omläggning av befintliga vägar medför däremot

icke samma påtagliga båtnad som nyanläggningar inom förut väglösa

områden. Vidare är det uppenbart att tillkomsten av motorvägar och andra

stora trafikleder, där överfarter och väganslutningar måste inskränkas till

minsta möjliga, sällan medför några särskilda fördelar för de enskilda

fastigheter som är belägna utmed desamma. Vidare kommer frågan i ett annat

läge om man icke inskränker bedömningen till förhållandet mellan väghållaren

och markägaren. Nytta av en väganläggning kan ju uppkomma

även för andra fastigheter än dem, som avstått mark för vägen. Ibland kan

förstnämnda fastigheter t. o. in. ha större båtnad av företaget. Någon skyldighet

för fastighet, som icke upplåter mark för vägen, att betala för den nytta

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1961

fastigheten kan ha av företaget föreligger icke. Detta kan leda till ur rättvisesynpunkt

otillfredsställande följder. Likaså är det otillfredsställande att

i princip likartade problem regleras på olika sätt inom närbesläktade rättsområden.

Efter dessa allmänna uttalanden har kommittén upptagit och granskat

olika teoretiskt tänkbara alternativ att lösa frågan om avräkning av nytta

mot skada vid beräkning av ersättning för skada genom vägföretag.

Ett alternativ är, enligt vad kommittén framhållit, att den eftersträvade

likformigheten olika markägare emellan åstadkommes icke genom att kvittningsmöjligheterna

begränsas utan genom att skyldigheten att betala för

uppkommen båtnad utsträckes till även andra fastigheter än dem, från

vilka mark för vägen tages i anspråk. En sådan utvidgning av markägarnas

betalningsskyldighet skulle icke vara unik inom lagstiftningen; bl. a. innebär

bestämmelserna i byggnadslagen en reglering efter dessa linjer. Spörsmålet

om en utvidgning av markägarnas skyldighet att betala för båtnad

av vägföretag sammanhänger emellertid med det vittomfattande problemet

rörande s. k. oförtjänt jordvärdestegring, och det bör icke komma i fråga

att på förevarande begränsade område genomföra en reglering med så omfattande

principiella konsekvenser.

En annan av kommittén diskuterad möjlighet är att helt slopa regeln om

avräkning för den nytta en väganläggning medför. Detta alternativ har

emellertid tredje lagutskottet för sin del avvisat, och kommittén har intagit

samma ståndpunkt.

En tredje möjlighet är att utforma en jämkningsregel, som går ut på att

avvägning skall ske med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

Eftersom en dylik kvittningsregel lider av den betydande olägenheten att ge

föga ledning för parterna vid underhandlingar dem emellan och kan föranleda

en ökning av antalet fall som går till domstolsprövning, har emellertid

kommittén ansett att icke heller den nu angivna lösningen bör förordas.

Till sist har kommittén gått in på det förslag till lösning av frågan, som

riksdagen i sin skrivelse den 7 december 1955 närmast uttalat sig för, nämligen

att reglerna i AVL bringas i närmare överensstämmelse med motsvarande

stadgande i expropriationslagen.

Härvid har kommittén genomgått motiven till den nuvarande bestämmelsen

i 19 § AVL och motsvarande äldre bestämmelse i 1930 års lag om

vägrätt. På grundval av undersökningen har kommittén som ett allmänt

omdöme uttalat, att den nuvarande kvittningsregelns tillkomsthistoria icke

lämnar något stöd för att bibehålla en från expropriationslagens motsvarande

bestämmelse avvikande reglering. Däremot har kommittén åberopat

vissa uttalanden, som gjordes i samband med tillkomsten av expropriationslagen.

Enligt dessa uttalanden borde jordägarens anspråk på full betalning

för den jord, som frånhändes honom, få anses vila på en fastare

grundval än de alltid i viss mån osäkra ömsesidiga fordringsanspråk, som

byggdes på beräkningen om framtida skada eller vinst, vilket borde leda till

att de senare anspråken såsom i alla hänseenden likställda med fog kunde

2 Bihang till riksdagens protokoll 1901. I samt. Nr 61

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961

kvittas mot varandra under det att de förra under alla förhållanden borde

tillgodoses utan avkortning. Detta skäl för utformning av jämkningsprincipen

kan enligt kommittén med samma fog åberopas då fråga är om ersättning

enligt AVL, oberoende av att marken icke avstås med äganderätt.

För att få en uppfattning huruvida en inskränkning av kvittningsmöjligheterna

enligt 19 § AVL kan medföra ekonomiska konsekvenser för det

allmänna har kommittén införskaffat yttranden från landets samtliga vägförvaltningar.

Något siffermässigt exakt besked har därvid icke kunnat

erhållas. Yttrandena ger emellertid vid handen att kvittning icke förekommer

i större utsträckning. Sammanfattningsvis har kommittén som sin mening

uttalat, att det införskaffade materialet ger fog för slutsatsen att en

jämkning av 19 § AVL av ifrågasatt innebörd icke kommer att för det allmänna

medföra några ekonomiska verkningar av större omfattning.

Kommittén har avslutningsvis också diskuterat frågan, om den ifrågasatta

jämkningen av 19 § kan medföra konsekvenser för lagstiftningen i

övrigt, samt har därvid kommit till den uppfattningen, att en jämkning av

lagrummet med det begränsade syftet att bringa stadgandet i närmare överensstämmelse

med motsvarande bestämmelse i expropriationslagen knappast

väcker några principiella betänkligheter av betydelse. I detta sammanhang

har utredningen bl. a. åberopat ett uttalande av tredje lagutskottet

vid 1954 års höstriksdag (utlåtande nr 32). Utskottet, som i uttalandet avstyrkte

én väckt motion om allmän överarbetning av gällande ersättningsbestämmelser,

framhöll därvid att, om det i särskilda fall kunde ifrågasättas,

huruvida ersättningsreglerna i en viss lagstiftning stode i god samklang

med motsvarande regler i annan lagstiftning, där problemen tedde sig någorlunda

likartade, en viss översyn borde komma till stånd, och att ersättningsreglerna

på så sätt kunde i mån av behov successivt genomgås.

Kommittén har med hänsyn till det anförda förordat att den av riksdagen

ifrågasatta ändringen av 19 § AVL kommer till stånd. Vid stadgandets formulering

bör enligt kommitténs mening beaktas skillnaden mellan sådant

intrång, som drabbar »restfastighet» i form av försvårade brukningsförhållanden,

överflödigt byggnadsbestånd o. d., och sådana olägenheter, som vållas

fastighetsägaren personligen. Kvittningsregeln bör begränsas att avse det

fall att nyttan och skadan uppkommer för »restfastigheten», och uppkommande

värdeökning bör alltså icke få avräknas på ägarens personliga ersättning.

I anledning av vad som sålunda anförts har kommittén upprättat och vid

sin promemoria fogat förslag till ändrad lydelse av 19 § tredje stycket AVL.

Remissyttrandena

Utredningens förslag i nu förevarande fråga har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran i flertalet yttranden. Ett undantag utgör emellertid yttrandet

från hovrätten över Skåne och Blekinge, som anfört följande:

Enligt hovrättens mening är det ur allmänna synpunkter skäligt att det

intrång som ett vägföretag innebär för viss fastighet får kvittas mot den

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961

nytta företaget medför för fastigheten. Ersättningsreglerna i 19 § AVL synes

därför ha ett riktigt innehåll i detta hänseende.

Motivet till att kommittén likväl föreslår en ändring av dessa regler är att

även andra fastigheter än de som beröres av företaget kan ha nytta av detta

och att ägaren till sådan fastighet icke kan åläggas att bidraga till företaget.

Såsom kommittén framhållit sammanhänger dock denna fråga med det

vittomfattande problemet om indragning av oförtjänt jordvärdestegring till

stat eller kommun. Det har trots omfattande utredningar hittills icke lyckats

att åstadkomma en lösning av detta problem.

Av promemorian framgår emellertid att vid vägföretag kvittning icke förekommer

i större utsträckning. De av kommittén såsom motiv till lagändringen

åberopade rättvisesynpunkterna synes därför icke kunna tillmätas

en sådan betydelse att de i övrigt lämpliga ersättningsreglerna i 19 § AVL

bör ändras. Den omständigheten att expropriationslagen har annat innehåll

utgör icke heller tillräckligt skäl för sådan ändring.

Hovrätten avstyrker därför kommitténs förslag i denna del.

Väckande av talan och ersättning för kostnader i vägrättsmål

Kommittén

I anledning av den inledningsvis omnämnda, den 4 januari 1957 dagtecknade

framställningen av RLF om vissa ändringar i AVL har kommittén

till behandling upptagit ytterligare två spörsmål, nämligen dels huruvida

det bör generellt åläggas väghållaren att ta initiativ till rättslig prövning av

frågor om ersättning i samband med vägrättsupplåtelser och dels huruvida

markägares rätt till ersättning för rättegångskostnader bör utvidgas att avse

utgifter som tillskyndats honom innan stämning utfärdats.

Beträffande frågan, vem som skall ta initiativ till rättegång rörande ersättningsfrågor,

har kommittén konstaterat, att den nuvarande regeln, enligt

vilken det regelmässigt ankommer på den, som fordrar ersättning, att göra

ansökning om stämning, gällde redan enligt 1930 års vägrättslag men i

nämnda lag var kombinerad med en regel om kort preskriptionstid för

framställande av ersättningsanspråk, vilken icke fått någon motsvarighet

i AVL. Kommittén har redovisat de bestämmelser, som i ämnet gäller på

andra närstående rättsområden, samt har framhållit, att det enligt flera expropriationsrättsliga

författningar, bl. a. expropriationslagen, vattenlagen

och lagen om enskilda vägar, ankommer på den som tar marken i anspråk

att föranstalta om rättslig prövning av ersättningsanspråken. Däremot är

frågan i vissa andra författningar, exempelvis byggnadslagen, strandlagen,

naturskyddslagen och fornminneslagen, reglerad på ungefär samma sätt som

i AVL.

Vid övervägandet av frågan om ändring av AVL:s regler måste man enligt

kommitténs mening beakta, att det största antalet ersättningsfall i samband

med vägrättsupplåtelser är av bagatellartad karaktär och att ersättningsfrågorna

till alldeles övervägande del löses genom godvilliga uppgörelser.

Enligt uppgifter, som kommittén införskaffat från vägförvaltningarna

i Stockholms, Kristianstads, Örebro och Västernorrlands län, har av 658

2f Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 61

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961

ersättningsfall 92,5 % reglerats genom godvillig uppgörelse mellan parterna,

varav 82,5 % under samma år som upplåtelsen skedde och 10 % senare.

Domstolsprövning har påkallats endast i 1 % av fallen. Ersättningssumman

har understigit 1 000 kronor i 67 % av de 609 fall, då uppgörelse träffats.

Det kan enligt kommittén icke bortses från att, om väghållaren ålägges att

vid tvist föranstalta om rättslig prövning av ersättningsfrågor, markägarna

kan bli mer obenägna för godvilliga uppgörelser. En kompromisslösning av

innebörd att väghållaren får initiativskyldighet utom i bagatellfall skulle i

vissa lägen inbjuda till över- respektive underbud vid parternas förhandlingar

eller om regeln utformas utan angivande av bestämd värdegräns_

ge upphov till ytterligare tvister. Den nuvarande ordningen synes enligt

kommittén icke innebära någon olägenhet ur rättssäkerhetssynpunkt. Den

för markägarna förmånliga regeln om ersättning för rättegångskostnader gör

att ingen av ekonomiska skäl behöver tveka att anskaffa den utredning och

utföra den talan som verkligen är nödig för tillvaratagande av hans rätt,

och goda möjligheter finns numera att erhålla behövlig rättshjälp. Man torde

vidare med fog kunna hysa den förhoppningen att ju mer fullständiga och

allmant godtagna de vanligen använda normerna för ersättningsberäkningen

kan göras och det ingår i kommitténs uppdrag att modernisera dessa

normer desto större garanti erhålles för ett rättvist resultat i varje enskilt

fall även utan domstolsprövning. Slutligen har framhållits, att vägförvaltningarna

alltid brukar på begäran tillhandahålla markägaren det utredningsmaterial

— kartor, arealuppgifter, jordregisterutdrag o. d. — som väghållaren

anskaffat i samband med upprättande av arbetsplanen. Det torde

kunna förutsättas att så kommer att bli fallet även i fortsättningen, utan

att skyldighet härutinnan behöver åläggas väghållaren i lag.

På grund av sina nu redovisade överväganden har kommittén ansett sig

icke böra förorda någon ändring på förevarande punkt av bestämmelserna

i AVL.

Beträffande frågan om ersättning för kostnader, som av markägare nedlägges

å ett vagrattsärende innan saken instämmes till domstol, har kommittén

ramhallit, att förfarandet i samband med byggande av väg omfattar två

klart skilda led, nämligen dels ett administrativt förfarande, vid vilket vägbehovet

prövas och arbetsplan upprättas, och dels ett förfarande inför domstol,

avseende prövning av ersättningsfrågor. En liknande uppdelning av för
u

fn flCTl,inneS 1 expropriationslagen, och det torde numera vara genom

lattsfal! fastslaget, att gottgorelse i allmänhet icke kan i expropriationsmål

tillerkännas markagare för utgifter, som han haft under den administrativa

elen av förfarandet. Även vid tillämpning av vattenlagen, där en liknande

ordning i vissa fall gäller, har i praxis anspråk på kostnadsersättning ogilats

till den del kostnaderna hänfört sig till ärendets administrativa behandlmglmotiven

till eu år 1953 tillkommen författning med vattenrättsligt

innehall har emellertid förutsatts, att kostnader för vissa åtgärder av administrativ

art skulle efter vattendomstolens prövning kunna hänföras till nö!g

rättegångskostnad. Regler av liknande innehåll som i AVL återfinnes

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961

vidare i byggnadslagen, lagen om enskilda vägar, strandlagen och naturskyddslagen.

Enligt utredningens mening kan en utvidgning av ersättningsbestämmelserna

i 23 § andra stycket AVL därför knappast undgå att få

konsekvenser inom ett flertal andra rättsområden, där motsvarande uppdelning

på ett administrativt förfarande och ett efterföljande domstolsförfarande

förekommer. Utredningen har vidare hänvisat till att frågan om

partskostnader i förvaltningsförfarandet f. n. är föremål för särskild utredning

genom besvärssakkunniga.

Med hänsyn till vad som sålunda anförts har kommittén föreslagit, att

förevarande framställning av RLF f. n. icke måtte föranleda någon åtgärd.

Remissyttrandena

Kommitténs uppfattning i fråga om initiativet till rättegång

i ersättningsfrågor har allmänt delats av de myndigheter och sammanslutningar,

som avgivit yttranden i ärendet. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har framhållit som sin bestämda uppfattning, att skyldighet att taga

initiativ till rättegång icke bör åvila väghållaren, bl. a. därför att en regel

av motsatt innebörd otvivelaktigt skulle medföra en icke obetydlig ökning av

antalet rättegångar främst i bagatellmål. Den nuvarande ordningen innebär

enligt styrelsens uppfattning icke någon olägenhet ur rättssäkerhetssynpunkt.

Självfallet avser styrelsen att även i fortsättningen på begäran tillhandahålla

markägarna erforderligt utredningsmaterial.

Endast i yttrandet från RLF har en avvikande uppfattning kommit till

uttryck. Förbundet har förklarat sig vidhålla uppfattningen, att det bör

åligga väghållaren att inleda stämningsförfarande i fall, då frivillig överenskommelse

ej kan träffas. Kommitténs farhåga för att antalet processer

härigenom skulle öka kan förbundet icke dela. Enligt förbundet gäller frågan

endast om fastighetsägarna skall belastas med det merarbete, som

stämningsförfarandet medför beträffande grundläggande utredningar etc.

Vad väghållarna i praktiken gjort för att tillhandagå fastighetsägarna med

erforderligt utredningsmaterial har inskränkt sig till att de överlämnat

kartor över vägens sträckning, arealuppgifter, jordregisterutdrag etc. men

någon teknisk beskrivning över fastigheterna eller grundläggande värdering

har icke presterats. Det väsentliga arbetet vid iordningställande av

material är enligt förbundet just detta utredningsarbete.

Även beträffande frågan om kostnadsersättning har flertalet

remissorgan intagit samma ståndpunkt som kommittén.

RLF har emellertid i princip vidhållit sin framställning i saken. Sett ur

fastighetsägarnas synpunkt råder enligt RLF full överensstämmelse mellan

exempelvis det arbete fastighetsägare måste nedlägga vid behandling av

arbetsplan enligt väglagen och det arbete fastighetsägare har all prestera

i samband med tillåtlighetsfrågor enligt vattenlagen. I sistnämnda fall är

fastighetsägaren berättigad till ersättning men icke i det förra. Eftersom

kommittén uttalat den uppfattningen att en utvidgning av 23 § andra stycket

i den av förbundet önskade riktningen skulle få konsekvenser inom

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1961

andra rättsområden, har förbundet icke framställt något från förslaget avvikande

yrkande men har hemställt, att förbundets skrivelse den 4 januari

1957 måtte överlämnas till besvärssakkunniga för vederbörlig utredning.

Lantbruksstyr elsen har visserligen icke funnit anledning till erinran mot

kommitténs ståndpunkt men har sagt sig vilja understryka angelägenheten

av att trågan åter tas upp till behandling så snart besvärssakkunnigas

emotsedda förslag ifråga om kostnader i förvaltningsförfarandet föreligger.

Besvärssakkunniga har anfört bl. a. följande:

Besvärssakkunniga avser för sin del att i det förslag till lag om förvaltningsförfarandet,

som de har under utarbetande, såsom huvudregel stadga,

att för part uppkommande kostnader i förvaltningsförfarandet skall bestridas

av parten själv. Härjämte ämnar de sakkunniga emellertid föreslå

en undantagsregel, som öppnar vissa möjligheter för den enskilde att få

ersättning för havda kostnader. Om synnerlig anledning därtill förekommer,

förutsättes sålunda enskild part av allmänna medel skola tillerkännas

ersättning för kostnad å ärende, vilken skäligen varit påkallad för tillvaratagande

av hans rätt.

Sistnämnda regel kan tänkas bli tillämplig i ett administrativt vägmarksärende,

då sakägaren åsamkats oproportionerligt stora kostnader. Spörsmålet

om huruvida denna regel — om den antages — kan komma att visa

sig tillfyllest för det speciella område, varom nu är fråga, kan besvaras

först sedan erfarenhet vunnits om dess tillämpning. Det synes emellertid

icke uteslutet, att en specialreglering kan komma att bli påkallad, vilken

öppnar vidare möjligheter till ersättning än förutnämnda allmänna bestämmelse.

I den mån specialreglering visar sig behövlig, bör den dock

helst taga sikte på ärenden angående tvångsförfoganden över fast egendom

i gemen och icke begränsas till vägmarksärenden.

Besvärssakkunnigas arbete å en lag om förvaltningsförfarandet bygger

på förutsättningen, att allmänna regler först skall utformas och att på olika

områden erforderlig specialreglering därefter skall fogas till desamma. Då

kommitténs utredning icke ger vid handen, att behovet av kostnadsersättning

till sakägare i vägmarksärenden är så trängande, att omedelbara åtgärder

erfordras, torde beskrivna tillvägagångssätt vara lämpligt även beträffande

en lagstiftning om berörda kostnadsfrågor. Besvärssakkunniga

ha därför icke någon erinran mot vägmarksersättningskommitténs förslag,

att RLF:s framställning icke för närvarande måtte föranleda någon åtgärd.

Departementschefen

Bestämmelserna i AVL om ersättning för markupplåtelse och annat intrång

är grundade på principen att ersättningen skall bestämmas att utgå

i penningar. Någon annan form för ersättning omtalas överhuvud icke i

AVL i detta sammanhang.

Omfattningen av det intrång, som uppkommer genom ett vägföretag, beror

emellertid icke sällan i väsentlig mån på hur arbetet utföres och kan

ibland avsevärt begränsas genom åtgärder från väghållarens sida. Vid ersättningens

bestämmande torde hänsyn i regel tagas till åtgärder, som väg
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961

hållaren vidtagit eller utfäst sig att vidtaga för att begränsa intrånget. Det

förekommer också, att den ersättningsberättigade åtager sig att själv vidtaga

åtgärd i sådant syfte. Även om något dylikt åtagande icke gjorts, framstår

det mången gång som naturligt att vid värderingen räkna med att intrånget

helt eller delvis kommer att avhjälpas av den ersättningsberättigade

samt att bestämma ersättningen med hänsyn härtill.

Sådant intrång genom vägföretag, som består i att en fastighets arrondering

försämras t. ex. genom att en eller flera delar av fastigheten skiljes

från denna, kan ibland helt eller delvis avhjälpas genom att väghållaren

ställer till förfogande annat markområde för komplettering av ifrågavarande

fastighet eller genom ägoutbyte mellan denna och andra fastigheter. Det

har vid utbyggandet av vägnätet icke sällan visat sig möjligt att astadkomma

frivilliga uppgörelser av innebörd att väghållaren i stället för att betala

intrångsersättning lämnar medverkan i olika former till sådana ändringar

av den bestående fastighetsindelningen, som är ägnade att undanröja intrång

genom vägföretagen. Det är dock tveksamt, i vad man vid ersättningsberäkningen

hänsyn kan tagas till möjligheterna att bota intrång genom

ändringar i fastighetsindelningen, därest vederbörande markägare icke vill

medverka härtill genom att göra ansökan om förrättning för ändamålet. I

praktiken lärer man, med tanke bl. a. på uppkommande bevissvårigheter,

icke böra räkna med att sådana hänsyn kan tagas annat än möjligen i

enkla och uppenbara fall.

Det är enligt min uppfattning en brist i gällande lagstiftning, att den icke

tar större hänsyn till möjligheten att bota uppkommande skador genom direkta

åtgärder utan helt inriktar sig på att ersättning skall utgå i penningar.

Penningersättning kan måhända utgöra en fullgod kompensation till den

nuvarande markägaren och andra rättsägare för deras aktuella förluster

i anledning av vägföretaget men hindrar icke att själva skadan blir bestående

för framtiden. Det förtjänar erinras, att de omfattande skador på fastighetsbeståndet,

som uppkom genom järnvägsbyggandet under 1800-talet,

ännu blott ofullständigt avhjälpts. Ur allmän synpunkt är det angeläget att

i den utsträckning, som är möjlig, verka för att den nu pågående utbyggnaden

av vägnätet icke får liknande ogynnsamma konsekvenser på längre

sikt.

Det av kommittén framlagda förslaget rörande rätten till ersättning

för intrång, som kan upphävas eller minskas

genom fastighetsreglering, är inriktat just på de fall, då vederbörande

markägare av en eller annan orsak icke vill lämna sin medverkan

till alt undanröja intrång, och går ut på att indirekt tvinga dem härtill

genom begränsning av rätten till ersättning. Förslaget har bl. a. den fördelen,

att det icke allt för radikalt bryter mot nuvarande ersättningsregler

utan i allt väsentligt innebär blott ett förtydligande och en vidare utbyggnad

av dessa. Det kan också förmodas, att regeln kan påverka markägarna

att i större utsträckning än nu är fallet acceptera förslag till frivilliga upp
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1961

görelser i ersättningsfrågorna och därmed tjäna till att nedbringa väghållarnas

utgifter för intrångsersättningar. Ur dessa synpunkter måste förslaget

sålunda sägas innebära vissa fördelar. Emellertid är förslaget behäftat

med allvarliga brister, som gör att det i allt fall icke kan accepteras

som en slutgiltig lösning av hithörande frågor.

Till en början må framhållas det prihcipiellt betänkliga i att låta en värderingsregel

av så allmän innebörd som den, varom nu är fråga, komma till

uttryck i en specialförfattning av AVL:s karaktär, utan att motsvarande

regler upptages i andra författningar med liknande innehåll. I förevarande

fall torde man icke kunna helt bortse från att avsaknaden av bestämmelser

i ämnet i t. ex. expropriationslagen kan leda till en icke avsedd motsatstolkning

med mindre tilltalande praktiska resultat.

Vidare förtjänar framhållas, att — medan jorddelningslagstiftningen behandlar

fastigheternas utformning som en fråga av stort allmänt intresse

och uppställer garantier mot uppkomsten av olämpliga fastighetsbildningar

— förslaget utgår från att frågan blott rör storleken av den kontanta

intrångsersättning, som kan utgå under olika alternativ. Enligt nutida uppfattning

bör de statliga myndigheter, som handhar planläggning och utförande

av allmännyttiga anordningar, t. ex. vägar, icke ensidigt se till statens

ekonomiska intresse av att begränsa kostnaderna för företagen utan

därjämte beakta bl. a. samspelet med näringslivet i orten samt natur- och

kulturskyddsintressen, även om vissa kostnadsökningar uppkommer som

följd härav. Även markägaren torde få anses pliktig att i skälig omfattning

underordna sig dylika allmänna intressen. Nu antydda synpunkter får

framför allt betydelse i fall, då det gäller att i ett sammanhang vidtaga ändring

i fastighetsindelningen för att undanröja uppkommande intrång på

ett flertal fastigheter och valet därvid står mellan olika alternativ, som icke

är likvärdiga för alla berörda markägare. Förslaget lämnar icke nämnvärd

ledning för lösandet av härvid uppkommande spörsmål, vilka dock i många

fall utgör mycket väsentliga moment i ersättningsfrågorna.

Överhuvud synes förslaget underskatta de svårigheter, som ofta möter

vid avgörande, om en fastighetsreglerande åtgärd kan komma till stånd

och hur fastigheterna därvid bör utformas. Dessa frågor är sällan av den

art, att de kan anses slutgiltigt avgjorda ens om medgivanden erhållits

från alla de markägare, som direkt beröres av det aktuella vägföretaget.

Oftast berör de även ett större eller mindre antal andra markägare, och

härtill kommer de restriktioner på fastighetsbildningen, som pålagts av

hänsyn till allmänna intressen. Ibland kan det t. ex. hända, att en fastighetsreglerande

åtgärd anses böra samordnas med en av andra orsaker önskvärd

yttre rationalisering av lantbruket i orten eller eljest aktualiserar

spörsmål av större räckvidd. Av nu angivna skäl måste man förutse stora

svårigheter, när det gäller att i ett givet fall avgöra, huruvida och i vad mån

möjlighet föreligger att undanröja intrång genom ändring av fastighetsbildningen.

Avgörandet kan ju endast ske genom att domstolen vid värde
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961

ringen föregriper resultatet av en blivande lantmäteriförrättning. Sker detta,

riskerar man att förrättningen, då den sedermera kommer till stånd,

ger ett annat resultat än man utgått från vid värderingen och att värderingen

sålunda kommer att framstå som uppenbart oriktig. Stora krav torde

därför i praktiken komma att ställas på den utredning, som skall förebringas,

för att det skall kunna anses utrett, att intrång kan avhjälpas genom

ändring av fastighetsindelningen. I samma mån som kraven på bevisning

skärpes, minskas betydelsen av den föreslagna nya bestämmelsen. Det kan

rentav ifrågasättas, om bestämmelsen, bortsett från dess verkan som påtryckningsmedel

för åstadkommande av frivilliga uppgörelser, i praktiken

leder till avsevärt annat resultat än nuvarande regler.

Av nu anförda skäl kan jag icke förorda, att kommitténs förslag lägges

till grund för lagstiftning.

I betänkandet och flertalet remissyttranden har emellertid diskuterats

en annan alternativ lagstiftningsåtgärd, nämligen att väghållare erhåller

vitsord att själv begära förrättning för åstadkommande

av sådana ändringar i fastighetsindelningen, som föranledes av

önskemålet att bota intrång genom vägföretag. Detta förslag synes erbjuda

åtskilliga fördelar utan att medföra samma olägenheter som kommitténs

förut omnämnda förslag.

De allmänna vägarna tjänar visserligen i första hand ett samhälleligt

kommunikationsintresse men får regelmässigt också anses ha till ändamål

att betjäna kringliggande fastigheter. Bedömandet var vägen bör läggas och

hur den bör utföras grundas till stor del på överväganden var den gör mest

nytta och medför minst skada. En befogenhet lör väghållaren att påkalla

förrättning för jämkning av fastighetsindelningen skulle betydligt öka möjligheterna

att planlägga vägföretagen på sådant sätt, att de nu angivna synpunkterna

blir tillgodosedda. Sådan befogenhet föreligger i regel i fråga

om enskild väg — som ju är en kommunikationsled av relativt sett mindre

vikt — beroende på att väghållarna tillika är markägare. Alt förrättningsvitsord

icke tillkommer väghållare beträffande allmän väg framstår också

som inkonsekvent i betraktande av att denne vid behov kan ta i anspråk

mark alldeles utan hänsyn till den bestående fastighetsindelningen och

därmed i praktiken helt rycka undan grunden för denna. Nutida vägföretag

är mycket dyrbara, och de allmänna vägarna representerar värdemässigt

en stor del av de sammanlagda investeringarna i bygden. Härtill kommer

angelägenheten av att icke onödigtvis, t. ex. på grund av en eller annan

markägares ibland mycket individuellt betonade ekonomiska intresse, låta

ett betydande fastighetsintrång kvarstå oavhjälpt. Hänsyn måste också tagas

till statens ekonomiska intresse av att intrångsersättningarna icke sättes

till högre belopp än som erfordras för att avhjälpa skadan.

Oftast torde markägarna i princip icke ha något att erinra mot att intrång

avhjälpes genom lämpliga åtgärder, t. ex. ägoutbyte, i stället för att

ersättning bestämmes att utgå i penningar. Fall kan dock givetvis förekomma,

då eu erbjuden lösning icke är sådan, att markägaren vill acceptera

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1961

den. Det nyss skisserade förslaget innebär emellertid icke annat eller mera

än att fastighetsreglerande åtgärder kan genomföras mot en eller flera

markägares bestridande, om de förutsättningar är för handen, som enligt

jorddelningslagstiftningen gäller då annan fastighetsägare påkallat åtgärden

i sitt intresse, t. ex. för att förbättra sin ägoarrondering. Väghållarens

intresse bör genomsnittligt sett icke anses vara av lägre valör än detta

maikägarintresse. Man kan salunda icke med fog påstå, att införandet av

vitsord för väghållare att påkalla lantmäteriförrättning skulle innebära ett

ensidigt betonande av allmänna intressen på bekostnad av enskilda sådana.

Det innebär i princip icke mera än att det allmänna intresset erkännes som

likaberättigat med markägarnas enskilda intressen.

Till stöd för förslaget att tillerkänna väghållare förrättningsvitsord kan

vidare åberopas, att denna metod redan införts och med gott resultat prövats

inom lagstiftningen om allmänna vägar. Enligt 31 a § AVL äger länsstyrelse

under vissa förutsättningar förordna, att enskild väg icke får anslutas

till allmän väg utan länsstyrelsens tillstånd eller att befintlig enskild

utfartsväg ej vidare får användas för ändamålet. I 31 b § samma lag finns

bestämmelser meddelade om skyldighet för väghållaren att utgiva ersättning

för skada i anledning av sådant förordnande som nu nämnts. Bland

ersättningsbestämmelserna har även intagits en föreskrift om rätt för väghållaren

att undanröja uppkommen skada genom att själv bygga utfartsväg.

Härvid äger väghållaren, i den mån det erfordras för vägföretagets utförande,

göra gällande den rätt att påkalla förrättning enligt lagen om enskilda

vägar och att föra talan vid förrättningen, som tillkommer ägare av fastighet,

för vars räkning vägen bygges. — Det fall, som åsyftas i de nu refererade

bestämmelserna, synes väl jämförbart med det fall, då ett vägföretag

vållar intrång genom menlig inverkan på fastighetsförhållandena. Större

betänkligheter torde icke behöva möta mot införande av förrättningsvitsord

för väghållaren i det senare fallet än i det förra.

Ett argument, som talar mot införande av förrättningsvitsord, är däremot

att jorddelningslagstiftningen för närvarande är i sin helhet föremål

för översyn och att det måhända kan betecknas som mindre lämpligt att

föregripa resultatet av denna översyn genom partiella lagändringar. Det

måste emellertid antagas komma att dröja ännu en del år, innan en sådan

reform kan genomföras. Jag anser därför icke den pågående allmänna utredningen

på fastighetsbildningens område böra utgöra hinder för genomförande

av den nu aktuella, enligt min mening angelägna ändringen i AVL.

Med hänsyn till det nu anförda anser jag mig böra förorda ett tillägg till

AVL av innebörd, att väghållare i vissa fall erhåller rätt att påkalla°lantmäteriförrätlning

för undanröjande eller minskande av intrång, som uppstår

genom byggande eller begagnande av allmän väg. Emellertid vill jag

framhålla, att förslaget är ett provisorium och att slutlig ståndpunkt till

frågan hur allmänna intressen skall beaktas vid lantmäteriförrättningar får

tagas i samband med ställningstagandet till fastighetsbildningskommitténs

blivande förslag.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1961

Vid utformningen av den nu förordade bestämmelsen om förrättningsvitsord

för väghållare torde böra iakttagas, att bestämmelsen icke bör sträcka

sig längre än till undanröjande eller minskande av sådant intrång, som

åsamkas fastigheten oavsett ägarens person. Förrättningsvitsord bör alltså

icke tillkomma väghållaren för undanröjande av sådant intrång, som endast

drabbar fastighetsägaren personligen, eller sådant intrång, som uppstår

för viss innehavare av nyttjanderätt eller annan sakrätt med avseende

å fastigheten. Däremot saknas anledning att göra undantag för intrång

genom själva markupplåtelsen. Ett sådant undantagande skulle i väsentlig

mån minska möjligheterna att avhjälpa de skador, som byggandet av allmän

väg kan förorsaka. De åtgärder, som kan komma i fråga för att minska

intrång genom själva markupplåtelsen, är av alldeles samma karaktär

som andra förbättringar av fastighetsindelningen. — Det kan ifrågasättas,

om förrättningsvitsordet bör avse endast ägoutbyte eller gälla även andra

lantmäteriförrättningar, t. ex. laga skifte och avstyckning. Även om vissa

skäl kan åberopas till stöd för en generellt hållen bestämmelse, torde det

dock ur praktisk synpunkt vara tillräckligt med ett vitsord till ägoutbyte.

Det torde icke vara lämpligt att utsträcka tillämpningsområdet längre än

som oundgängligen erfordras, särskilt då det ju är fråga om en provisorisk

åtgärd i avbidan på de förslag, som fastighetsbildningskommittén kan komma

att framlägga. Jag förordar därför att bestämmelsens räckvidd begränsas

på sätt sist nämnts. — Bestämmelsen bör i övrigt konstrueras så, att

väghållaren erhåller en fullt självständig rätt att oberoende av fastighetsägaren

påkalla förrättning och att därvid föra talan. Detta kommer, utan

att saken behöver närmare utvecklas i lagtexten, i förevarande sammanhang

att innebära att väghållaren äger framställa yrkanden, även om de

icke biträdes av fastighetsägaren, men att hänsyn skall tagas också till fastighetsägarens

yrkanden i enlighet med de regler, jorddelningslagen innehåller.

I princip blir vid avgörande av tvistefrågor fastighetsintresset och

icke vägintresset avgörande. Ingående av förening kommer att förutsätta

medverkan av både fastighetsägaren och väghållaren.

Den nu skisserade bestämmelsen synes böra inflyta i det avsnitt av AVL

(18—26 §§), som behandlar vägrättsupplåtelser och ersättningsfrågor i anslutning

till sådana upplåtelser. Närmare bestämt torde bestämmelsen böra

inskjutas närmast efter 19 § AVL såsom en ny paragraf med beteckningen

19 a §.

Bestämmelsen bör träda i kraft den 1 juli 1961. Några övergångsbestämmelser

synes icke erforderliga.

Vad härefter beträffar den av kommittén berörda frågan om skyldighet

för väghållare in. fl. att utreda möjligheterna

att minska intrång genom att vidtaga fasti g hets reglerande

åtgärder innehåller de inledningsvis refererade bestämmelserna

i 15 och 17 §§ VS redan nu vissa föreskrifter i hithörande ämnen.

Därest väghållaren, såsom jag nyss föreslagit, får vitsord alt begära förrättning

i syfte att minska intrång genom ägoutbyte, blir behovet av ytterligare

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961

föreskrifter måhända icke fullt lika stort som om AVL i denna del utformats

enligt kommitténs förslag. I många fall måste det emellertid antagas

^ara ägnat att befrämja samförstånd mellan väghållaren och markägaren,

om en grundlig utredning av intrångsfrågorna verkställes redan i anslutning

till upprättande av arbetsplan för vägen. Jag förordar därför att i

VS intages bestämmelser, som är ägnade att hos vägmyndigheterna inskärpa

att sådan utredning bör komma till stånd, när den kan anses påkallad. Bestämmelserna

synes emellertid icke vara av den natur, att de lämpligen bör

ta form av ett särskilt avsnitt i VS. Det synes tillräckligt att i 15 § VS, som

handlar om upprättande av arbetsplan, får inflyta en föreskrift av innebörd,

att särskild utredning i förekommande fall skall verkställas rörande

möjligheterna att genom ägoutbyten eller andra ändringar i fastighetsindelningen

avhjälpa eller minska intrång till följd av vägföretag. — Det samråd,

som vid utredningen bör äga rum med vederbörande markägare, synes

kunna regleras genom en allmänt hållen bestämmelse i 18 § VS, vilken paragraf

i övrigt innehåller föreskrifter om markägares rätt att bli kallad till

och att närvara vid terrängundersökning för upprättande av arbetsplan. —

I 27 § VS bör inflyta en bestämmelse om utfärdande av tillämpningsföreskrifter

till det nya stadgandet i 15 §. Det synes mig lämpligast, att tillämpningsföreskrifterna

— som ju i första hand riktar sig till befattningshavarna

inom vägväsendet — utfärdas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter

samråd med lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen. — Med den nu

föreslagna utformningen och placeringen av de nya bestämmelserna i VS

blir dessa i första hand tillämpliga blott på landsbygden. Till följd av hänvisningar

i 38 och 41 §§ VS kommer de emellertid i huvudsak att gälla

även inom städer och stadsliknande samhällen, vare sig väghållningen där

omhänderhaves av kommunalt rättssubjekt eller av kronan. Viss ändring

torde dock böra vidtagas i 38 § VS för att utmärka, att väg- ofch vattenbyggnadsstyrelsens

nyssnämnda föreskrifter skall tillämpas även då stad

eller stadsliknande samhälle är väghållare.

De nu föreslagna ändringarna i VS bör träda i kraft samtidigt med den

nya 19 a § AVL eller alltså den 1 juli 1961.

Vad beträffar frågan om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

befogenhet att avyttra fast egendo m, lärer, såsom

utredningen framhållit, möjligheterna att undanröja fastighetsintrång genom

utbyte av ägor ofta kunna förbättras väsentligt, om vägmyndigheterna

har möjlighet att bjuda ersättning i mark, som redan tillhör kronan. Eftersom

styrelsens rätt att förvärva fast egendom icke är begränsad på annat

sätt än genom storleken av tillgängliga anslag och de allmänt hållna

föreskrifter, som finns givna rörande medlens användning, torde vägmyndigheterna

få anses ha tillräckliga möjligheter att, när förhållandena påkallar

det ingå frivilliga avtal om markförvärv i sådant syfte. De kan, vid bedömande

av vad som härutinnan är lämpligt, påräkna stöd genom det samråd

med lantbruksnämnden, som regelmässigt bör ske i anslutning till kronans

markförvärv (prop. 1955: 165 s. 57). Med hänsyn bl. a. till önskemålet

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961

att uppgörelser i frågor om markbyten icke drar alltför mycket ut på tiden

talar vägande skäl för att styrelsen också bör få bemyndigande att avhända

kronan sådan fast egendom, som står under styrelsens förvaltning, genom

att ingå i och svara för s. k. avtalsbyten — d. v. s. sadana markbyten som

ej sker enligt jorddelningslagstiftningen — utan att styrelsen därvid bindes

vid någon viss värdegräns. Sådant bemyndigande har tidigare enligt

beslut av 1959 års riksdag givits domänstyrelsen i syfte att främja åtgärder

för yttre rationalisering inom jordbruksnäringen (jfr prop. 1959: 148 s.

214, JU 30 s. 83 och Rskr 284). Jag tillstyrker, att ett bemyndigande av

samma innebörd gives väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Såsom förutsättning

för utnyttjande av ett bemyndigande härutinnan torde böra gälla att

vederbörande fastighetsbildningsmyndighet och lantbruksnämnd tillstyrker

markbytet, dock att tillstyrkande av lantbruksnämnd ej torde erfordras i

fråga om egendom, som ingår i stadsplan eller som enligt byggnadsplan,

fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk

eller skogsbruk. Redogörelse för genomförda markbyten bör årligen

ingivas till Kungl. Maj :t.

Den av kommittén berörda frågan om kvittning av nytta mot

skada är i grunden ett spörsmål av mycket stor principiell räckvidd.

Jag biträder kommitténs uppfattning, att lagstiftningen på detta område

uppvisar åtskilliga brister. Sålunda kan — för att nämna ett exempel de

olikheter i ersättningshänseende, som råder mellan fastigheter, från vilka

mark behöver tagas i anspråk för ett allmännyttigt företag, och andra i

grannskapet belägna fastigheter, vilka på något sätt röner inverkan av företaget,

svårligen betecknas som sakligt grundade. Dessa ofullkomligheter i

värderingsreglerna bör emellertid icke ses som isolerade spörsmål, utan de

ingår i ett frågekomplex, som berör expropriationsrätten i dess helhet.

Vad särskilt angår den av kommittén föreslagna lagändringen kan till

stöd för denna åberopas jämväl att reglerna i expropriationslagen och reglerna

i AVL på förevarande punkt är av olika innehåll såtillvida som nyttan

av ett vägföretag vid tillämpning av expropriationslagen icke får avräknas

från den del av expropriationsersättningen, som utgör lösen för

själva marken, medan dylik avräkning däremot äger rum vid förvärv av

vägrätt enligt AVL. Eftersom det i princip står väghållaren fritt att välja

mellan expropriation och förvärv av vägrätt enligt AVL, måste det ur markägarens

synpunkt onekligen verka svårförklarligt, att olika ersättningsregler

skall gälla beroende på vilken metod som väljes. Argumentet förlorar

dock något i skärpa, om man betänker att markförvärven för de allmänna

vägarna i praktiken nästan alltid sker med vägrätt enligt AVL. Expropriation

kommer knappast i fråga annat än beträffande motorvägar och andra

större vägföretag, vid vilka förhållandet mellan nytta och skada regelmässigt

är sådant, att reduktion av löseskillingen med hänsyn till nyttan icke

blir aktuell.

Däremot finns en annan, betydande grupp av fall, då den av kommittén

föreslagna regeln skulle leda till väsentligt annat resultat än nuvarande

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1961

regler, nämligen då enskild väg förvandlas till allmän. Innebörden i sakligt

hänseende av att en väg sålunda intages till allmänt underhåll är i stort

sett endast att de enskilda väghållarna för framtiden helt befrias från vägliållningskostnader.

Åtgärden medför således betydande nytta men knappast

någonsin skada för vederbörande fastighetsägare. Enligt min uppfattning

finns i sådana fall som det nu angivna knappast något sakligt skäl

för att fastighetsägarna skall erhålla ersättning för vägmärken, vilken ju

i allt fall skulle ha utnyttjats för vägändamål.

Även i andra fall kan förhållandena vara sådana, att ett anspråk från

markägarnas sida på ersättning för vägmark framstår som mindre skäligt.

Ofta är markägarna i själva verket huvudintressenter i vägföretaget, även

om detta verkställes i allmän regi. Ibland förhåller det sig rentav så, att

markägarna, om den allmänna vägen icke kommer till stånd, kan antagas

komma att själva bygga enskild väg. Dylika faktiska förhållanden i förening

med den nuvarande ersättningsregeln i AVL leder f. n. till att markägarna i

många fall frivilligt utan ersättning ställer mark till förfogande för nya

vägar. En regel med det av kommittén föreslagna innehållet skulle däremot

i många fall fördyra och försvåra genomförandet av angelägna vägföretag.

En jämförelse med de motsvarande bestämmelser, som gäller för anläggande

av gator i städer och stadsliknande samhällen, ger också vid handen,

att frågan om avräkning av nytta mot skada ännu icke är så genomarbetad,

att man kan uppnå en lösning, som ur alla synpunkter framstår

som skälig och lämplig. Förvärv av mark till gator sker visserligen i stor

utsträckning medelst expropriation, varvid ersättning utgår efter huvudsakligen

samma regler som vid expropriation av vägmark. I gengäld är

emellertid tomtägarna jämlikt 56—69 §§ byggnadslagen pliktiga att i efterhand

ersätta staden eller samhället gatumarken framför tomten intill

viss bredd och i vissa fall även att betala ersättning för gatubyggnadskostnaden.

Dessa lagregler motiveras av den nytta, som anläggandet av gator

generellt antages innebära för tomtägarna. Den omständigheten att man

vad angår landsbygden icke med lika generell giltighet kan utgå från att

fastighetsägarna har sådan nytta av vägen, att de bör betala ersättning för

vägmärken eller vägbyggnadskostnaderna, bör måhända icke utesluta att

hänsyn tages till nyttan åtminstone i den begränsade omfattning, som följer

av nuvarande ersättningsregler i AVL. I allt fall kan ifrågasättas, om

skäl föreligger att ytterligare vidga den klyfta, som råder mellan landsbygden

och städerna i förevarande hänseende.

Frågan om lämpligaste utformningen av reglerna i expropriationslagen

om avräkning av nytta mot skada är f. n. föremål för utredning genom särskilda

inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga i syfte bl. a. att

undersöka, om det genom en reform av dessa regler är möjligt att i större

omfattning åt staten och kommunerna förbehålla sådan värdestegring, som

uppkommer genom allmänna företag. Det är icke möjligt att, innan resultatet

av nämnda utredning föreligger, ta definitiv ståndpunkt till frågan,

vilka principer som i dessa hänseenden bör gälla inom väglagstiftningen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961

Med hänsyn härtill och då kommitténs förslag i allt fall icke är ägnat att

utan betydande modifikationer läggas till grund för en lagstiftningsåtgärd,

anser jag mig icke kunna förorda någon ändring i AVL på förenämnda

punkt. Jag förutsätter emellertid, att frågan om en bättre anpassning av

reglerna i AVL till motsvarande regler i expropriationslagen kommer att

följas med uppmärksamhet och aktualiseras på nytt, så snart förhållandena

gör det möjligt.

Beträffande frågan om väckande av talan i vägrättsmål delar

jag kommitténs uppfattning, att någon ändring av nu gällande lagregler

icke är påkallad.

Spörsmålet om ersättning för kostnader i vägrättsmål

sammanhänger uppenbarligen med det utredningsarbete, som bedrives av

besvärssakkunniga, på sådant sätt att resultatet av nämnda utredning bör

avvaktas. Handlingarna rörande RLF:s framställning i frågan jämte inkomna

remissyttranden torde överlämnas till de sakkunniga för att tagas

i övervägande vid det fortsatta utredningsarbetet.

I enlighet med vad nu anförts har inom kommunikationsdepartementet

utarbetats förslag till följande författningar, nämligen

1) lag angående tillägg till lagen den 30 juni 194-3 (nr 431) om allmänna

vägar; samt

2) kungörelse angående ändring i vägstadgan den 30 juni 1943 (nr 437).

Förslagen torde fogas såsom bilagor vid protokollet i detta ärende (Bilagorna

A och B).1

Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över det under 1)

nämnda lagförslaget måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Vid protokollet:

Bo Järmark

1 Det under 2) omnämnda författningsförslaget — vilket är likalydande med motsvarande

vid propositionen fogade författningsförslag — har här uteslutits.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961

Bilaga A

Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om

allmänna vägar

Härigenom förordnas, att i lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar

skall införas en ny paragraf, betecknad 19 a §, av den lydelse som nedan

sägs.

19a§.

Kan intrång, som åsamkas fastighet genom vägs byggande eller begagnande,

avhjälpas eller minskas genom ägoutbyte enligt lagen om delning av

jord å landet eller lagen om fastighetsbildning i stad, äge väghållaren påkalla

förrättning för ändamålet och därvid föra talan såsom delägare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961

3a

Bilaga C

Av vägmarksersättningskommittén framlagt

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 juni 1943 (nr 431)

om allmänna vägar

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

19 §.

För upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång som orsakas av

vägens byggande eller begagnande, vare fastighetens ägare berättigad till

ersättning av väghållaren. Ersättning skall dock icke utgå, där avtalats

eller uppenbarligen förutsatts att ersättning ej skall lämnas. Ej heller

skall ersättning utgå för annat intrång å fastigheten än själva markupplåtelsen,

där intrånget utan olägenhet av betydelse för ägaren kan avhjälpas

genom ägoutbyte eller annan ändring i fastighetsindelningen. Å ersättningen

skall utgå sex procent årlig ränta från den dag, då marken togs i anspråk.

Enahanda rätt---i anspråk.

Medför vägens framdragande jämväl nytta för fastigheten eller för särskild

rätt i avseende å denna, skall ersättningen, i vad den avser annat intrång

å fastigheten eller å den särskilda rätten än själva markupplåtelsen,

jämkas med hänsyn därtill.

Denna lag träder i kraft den

Har beslut om ersättning meddelats före nämnda dag skall vid fullföljd

av talan 19 § tredje stycket i dess äldre lydelse äga tillämpning.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1961

Bilaga D

Av vägmarksersättningskommittén framlagt

Förslag

till

Kungörelse om ändring i vägstadgan den 30 juni 1943 (nr 437)

Härigenom förordnas, dels att i vägstadgan den 30 juni 1943 skola införas

en ny paragraf, betecknad 27 a §, och en ny överskrift närmast framför denna

paragraf av nedan angiven lydelse, dels ock att 38 § vägstadgan skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Om upprättande av förslag till fastighetsreglering

27 a §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller vederbörande vägförvaltning skall

föranstalta om att i samband med utarbetandet av arbetsplan eller då eljest

anses påkallat förslag upprättas till ägoutbyten eller andra ändringar i fastighetsindelningen,

som må anses erforderliga och lämpliga för att helt eller

delvis avhjälpa genom vägföretaget uppkommande intrång å fastigheter,

samt att överläggningar äga rum med berörda markägare om deras medverkan

till förslagets genomförande.

Närmare anvisningar om upprättande och framläggande av förslag som

nu sagts samt om innehållet i sådant förslag meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen i samråd.

38 §.

Arbetsplan skall--— väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Vad i 15---i 20 och 22 §§ sägs.

Om väghållarens åligganden beträffande åtgärder för fastighetsreglering

skall vad i 27 a § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna kungörelse träder i kraft den

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961

35

Utdrag av protokollet, hållet i KungL Maj:ts lagråd den 16 februari

1961«

Närvarande:

justi tierådet Regner,

regeringsrådet JarnéRUP,

justitieråden af Trollé,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 13 februari 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll

över kominunikatiönsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 10 februari 1961, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående tillägg till lagen den 30 juni 19i3 om

allmänna vägar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsrådet V. Körlof.

Lagrådet:

För att det tydligare skall framgå att, såsom måste antagas vara meningen,

väghållaren skall behandlas som delägare även i vad angår kostnader för

ägoutbyte torde slutorden i paragrafen böra jämkas. Vidare synes paragrafen

böra redaktionellt ändras så, att väghållarens behörighet icke blir villkorad

av att intrång kan minskas genom ägoutbytet. Sådan minskning bör i

stället angivas såsom ändamål, varvid av sakens natur följer att väghållarens

befogenhet att framställa yrkanden vid förrättningen blir begränsad av

det angivna ändamålet. I avseende härå vill lagrådet tillika erinra att, såsom

även departementschefen framhållit, vid prövningen enligt jorddelningslagen

och fastighetsbildningslagen de i dessa lagar angivna bedömningsgrunderna

skola vara avgörande.

Lagrådet hemställer i enlighet med det anförda, att paragrafen får den

avfattningen att väghållaren för att minska intrång, som åsamkas fastighet

genom vägs byggande eller begagnande, är berättigad påkalla ägoutbyte enligt

de berörda lagarna och att ifråga om förrättningen skall, i tillämpliga

delar, vad i dessa lagar är stadgat om delägare gälla väghållaren.

Ur protokollet:

T. Johansson

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 17 februari 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Netzén, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, lagrådets

den 16 februari 1961 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 10 februari

1961 remitterade förslaget till lag angående tillägg till lagen den 30 juni

1943 (nr 431) om allmänna vägar.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande förklarar sig föredraganden tillstyrka

lagrådets hemställan om viss jämkning av lagförslaget.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
dels

föreslå riksdagen att antaga nyssberörda lagförslag i dess nu föreliggande

jämkade skick;

dels inhämta riksdagens yttrande över det vid remissprotokollet fogade

förslaget till kungörelse angående ändring i vägstadgan den 30 juni 1943

(nr 437);

dels ock föreslå riksdagen att godkänna det förslag i fråga om bemyndigande

för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att avyttra fast egendom, som

innefattas i föredragandens yttrande till remissprotokollet.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Curt Ohrner

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

610127

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. Rskr. 1961:199 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter å tillägg sstat II. till riksstaten för budgetåret 1960161, i vad a1 i texten
  2. Rskr. 1961:168 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående anslag till byggnadsarbeten vid statens maskinprovningar. s. 1 i texten
  3. 3LU 1961:21 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående tillägg till lagen den 30 juni 19A3 s. 1 i texten
  4. 3LU 1961:16 Utlåtande i anledning av motioner angående byggande av anslutningsväg vid omläggning av allmän väg, m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väck s. 4 i texten
  5. JoU 1961:16 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående tillägg till lagen den 30 juni 19b3 s. 1 i texten