Med förslag till lag angående tillägg till lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar, m. m
1961-02-17 · 36 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 33 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1961:61, Med förslag till lag angående tillägg till lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961
1
Nr 61
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
tillägg till lagen den 30 juni 1943 (nr 431)
om allmänna vägar, m. m.; given Stockholms slott
den 17 februari 1961.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
samt med hänvisning till nedannämnda härvid fogade författningsförslag
vill Kungl. Maj :t härmed
dels föreslå riksdagen att antaga förslaget till
1) lag angående tillägg till lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna
vägar;
dels inhämta riksdagens yttrande över förslaget till
2) kungörelse angående ändring i vägstadgan den 30 juni 1943 (nr 437);
dels ock föreslå riksdagen att godkänna det förslag i fråga om bemyndigande
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att avyttra fast egendom, om
Vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
Gösta Skoglund
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att reglerna om ersättning för vägrättsupplåtelser
kompletteras med vissa särskilda bestämmelser för det fall, att intrång, som
åsamkas fastighet genom byggande eller begagnande av vag, kan undanröjas
eller minskas genom ägoutbyte. I sådant syfte framlägges föreslag till lag om
tillägg till lagen om allmänna vägar av innebörd, att väghållaren i dylika fall
får vitsord att påkalla lantmäteriförrättning enligt lagen om delning av jord
å landet eller lagen om fastighetsbildning i stad. Vidare föreslås, att i vägstadgan
upptages bestämmelser, som inskärper angelägenheten av att ''väghållaren
redan i samband med upprättande av arbetsplan för vägbyggnadsföretag
utreder möjligheterna att avhjälpa eller minska intrång av vägen
genom ägoutbyte eller annan ändring i fastighetsbildningen. För att be
1
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 61
2
Kungt. Maj.ts proposition nr 61 år 1961
främja frivilliga överenskommelser mellan vägmyndigheterna och vederbörande
markägare om undanröjande av intrång föreslås slutligen, att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen erhåller bemyndigande att på vissa villkor ingå i
och svara för s. k. avtalsbyten utan att vara bunden vid någon viss värdegräns.
Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1961
3
Förslag
till
Lag
angående tillägg till lagen den 30 juni 1943 (nr 431)
om allmänna vägar
Härigenom förordnas, att i lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar
skall införas en ny paragraf, betecknad 19 a §, av den lydelse som nedan
sägs.
19 a §.
För att minska intrång, som åsamkas fastighet genom vägs byggande
eller begagnande, vare väghållaren berättigad pakalla ägoutbyte enligt lagen
om delning av jord å landet eller lagen om fastighetsbildning i stad.
I fråga om förrättningen skall, i tillämpliga delar, vad i dessa lagar är stadgat
om delägare gälla väghållaren.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1961
Förslag
till
Kungörelse
angående ändring i vägstadgan den 30 juni 1943 (nr 437)
,n?näri,ge,nom,f?ror^nas’ att 15> 18’ 27 och 38 §§ vägstadgan1 den 30 juni
lJ4o skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
15 §■
Vid upprättande----oväsentliga jämkningar.
Där så finnes påkallat, skall särskild
utredning verkställas rörande
möjligheterna att genom ägoutbyte
eller annan ändring i fastighetsindelningen
avhjälpa eller minska intrång
till följd av vägföretaget.
18 §.
Under förrättning---- — av vägen.
Är mark--— alla tillgänglig.
Vid utredning, som avses i 15 §
andra stycket, bär samråd äga rum
med vederbörande markägare.
27 §•
Närmare anvisningar---väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Rörande utredning, som avses i
15 § andra stycket, meddelas närmare
anvisningar av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter samråd med lantbruksstyrelsen
och lantmäteristyrelsen.
38 §.
Arbetsplan skall---väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Vad i 15 och 17—25 §§ samt 26 § Vad i 15 och 17—25 §§ samt 26 §
törsta stycket stadgats skall i till- första stycket och 27 § andra stycket
lampliga delar gälla jämväl med av- stadgats skall i tillämpliga delar gälla
seende å arbetsplan beträffande väg- jämväl med avseende å arbetsplan
®yggnadsföretag i stad, dock må ar- beträffande vägbyggnadsföretag i
betsplan beträffande sådan väg, som stad, dock må arbetsplan beträffande
enligt fastställd generalplan, stads- sådan väg, som enligt fastställd geSenaste
lydelse av 38 § se 1947: 392.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj. ts proposition
(Gällande lydelse)
plan eller byggnadsplan skall ingå i
trafikled eller annan allmän plats,
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fastställas utan att yttranden över
planen inhämtats eller avgivits på
sätt i 20 och 22 §§ sägs.
nr 61 år 1961
(Föreslagen lydelse)
neralplan, stadsplan eller byggnadsplan
skall ingå i trafikled eller annan
allmän plats, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fastställas utan att yttranden
över planen inhämtats eller
avgivits på sätt i 20 och 22 §§ sägs.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1961.
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1961
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 10 februari 1961.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, af Geijerstam, Hermansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, fråga om
ändring i lagen om allmänna vägar m. m. samt anför härvid följande.
Den 29 juni 1956 tillkallade dåvarande statsrådet Hjalmar Nilson, efter
vederbörligt bemyndigande, sakkunniga1 för att verkställa utredning angående
grunderna för bestämmande av ersättning för upplåtelse av vägmark
m. m. De sakkunniga — vilka antog benämningen vägmarksersättningskommittén
— erhöll därvid även i uppdrag att verkställa av riksdagen i
skrivelse den 7 december 1955, nr 374, begärd översyn av 19 § lagen om
allmänna vägar. Till kommittén överlämnades sedermera också en framställning
från Riksförbundet Landsbygdens folk om vissa ändringar i 23 §
samma lag.
Kommittén, som ansett sig böra, innan uppdraget i övrigt slutföres, särskilt
redovisa sin standpunkt beträffande vissa speciella frågor, har i sådant
syfte med skrivelse den 13 juni 1960 till mig överlämnat en av författningsförslag
åtföljd promemoria angående vissa ändringar i lagen den
30 juni 1943 om allmänna vägar m. m. (stencilerad). I promemorian behandlas,
närmare bestämt, dels vissa frågor om fastighetsreglering i syfte
att minska intrång genom anläggande av väg, dels frågan om kvittning av
intrång mot nytta, dels ock en del frågor om väckande av talan i vägrättsmål
och om ersättning för kostnader i dylika mål. — Författningsförslagen
torde få fogas vid protokollet i detta ärende såsom bilagor (Bilaqorna C
och D).
Över promemorian och därvid fogade författningsförslag har, efter remiss,
yttranden avgivits av hovrätten över Skåne och Blekinge, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna
i Malmöhus, Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens län,
1 Sakkunniga har varit vattenrättsdomaren G. U. Schirén, ordförande, professorn K G L
Hjelm, överlantmätaren J. H. Johansson, tf. byråchefen L. G. Kalderén, byrådirektören G.-CL
Svengren samt agronomen S. G. Zachrison. De sakkunniga har biträtts av särskilt tillkallad
expert professorn F. G. Larsson.
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1961
1954 års fastighetsbildningskommitté, besvärssakkunniga, Riksförbundet
Landsbygdens folk (RLF), Svenska stadsförbundet och Sveriges lantbruksförbund.
Vid lantmäteristyrelsens yttrande bar fogats utlåtanden från flertalet
överlantmätare. Länsstyrelsen i Malmöhus län har överlämnat utlåtande
av lantbruksnämnden i länet, varjämte länsstyrelserna i Västmanlands
och Västerbottens län bifogat utlåtanden av vederbörande vägförvaltningar
och överlantmälare.
Sedan de i promemorian behandlade frågorna varit föremål för ytterligare
beredning inom kommunikationsdepartementet, anhåller jag att nu
få upptaga desamma.
Gällande bestämmelser
Grundläggande bestämmelser om det allmänna vägväsendet är meddelade
i lagen den 30 juni 19i3 (nr b31) om allmänna vågar (i det följande
kallad AVL; ang. ändringar se SFS 1947:386, 1952:236, 1960:375). En
del detalj föreskrifter har fått sin plats i vägstadgan den 30 juni 19U3 (nr
437; i det följande kallad VS; ang. ändringar se SFS 1947: 392, 1952: 238,
1954:530, 1957:91, 1960:376).
Innan allmän väg bygges, skall arbetsplan upprättas och, efter utställande
för granskning, fastställas (15 § AVL). Arbetsplan upprättas genom
väg- och vattenbyggnadsslyrelsens eller vägförvaltningens försorg (16 §
VS). Därvid skall bl. a. iakttagas att vägen med avseende å sträckning och
byggnadssätt utföres så, att kostnaderna för densamma och för eventuell
framtida förbättring i görligaste mån begränsas samt att onödigt intrång
för fastighet och ur fastighetsbildningssynpunkt olämplig sträckning undvikes
(15 § VS). Samråd beträffande vägens sträckning och vägförslagets
utformning i övrigt skall i förekommande fall ske med bl. a. överlantmätaren
(17 § VS). Tillfälle skall beredas fastighetsägarna att närvara vid terrängundersökning
och därvid framföra sina synpunkter, och bestämmelser
finns meddelade om kallelse till sådan undersökning (18 § VS). Upprättad
arbetsplan skall i regel överlämnas till länsstyrelsen, där den hålles
tillgänglig för granskning och där anmärkningar inom viss tid skall framställas
(19 och 20 §§ VS). Sedan planen slutbehandlats av länsstyrelsen,
insändes den jämte inkomna yttranden och länsstyrelsens eget utlåtande
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (22 § VS), som antingen själv meddelar
beslut om fastställelse eller — i vissa angivna fall — hänskjuter
frågan till Kungl. Maj:t (14 och 15 §§ AVL). Beslut om fastställelse skall
delges bl. a. överlantmätaren samt kungöras (25 § VS). Närmare anvisningar
om upprättande av arbetsplan kan vid behov meddelas av väg- och
vatlenbyggnadsstyrelsen (27 § VS). — Nu redovisade bestämmelser avser
de fall då kronan är väghållare. Beträffande städer och stadsliknande samhällen,
som själva är väghållare, gäller att arbetsplan i regel skall upprättas
genom stadens resp. samhällets försorg i enlighet med anvisningar som
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1961
meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. De nyss refererade bestämmelserna
är dock i huvudsak tillämpliga även beträffande sådan plan (38
och 40 §§ VS).
Lagakraftägande beslut om fastställelse av arbetsplan har bl. a. den rättsverkan
att ägare av berörd fastighet är skyldig att med nyttjanderätt, s. k.
vägrätt, upplåta för vägen erforderlig mark (18 § AVL). För markupplåtelsen
och för annat intrång som orsakas av vägens byggande eller begagnande
är fastighetens ägare berättigad till ersättning, och samma rätt till
ersättning för intrång tillkommer innehavare av sådan nyttjanderätt eller
annan särskild rätt i avseende å fastigheten, som upplåtits innan marken
togs i anspråk. Om vägens framdragande jämväl medför nytta för fastigheten
eller för särskild rätt i avseende å denna, skall ersättningen jämkas
med hänsyn härtill (19 § AVL). — Där ej överenskommelse träffats om
ersättning i anledning av upplåtelse av mark för allmän väg, skall den,
som vill framställa ersättningsanspråk, instämma sin talan till ägodelningsrätten
i den ort, där fastigheten ligger. Väghållaren står också öppet att
få frågan om ersättning prövad av ägodelningsrätten. Väghållaren är pliktig
vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såvitt ej ägodelningsrätten
med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda
förordna (23 § AVL).
Fastighetsreglering för att minska intrång genom vägs anläggande
Kommittén
Inledningsvis har kommittén framhållit, att byggande av väg ofta medför
att delar av fastighet blir avskilda från fastigheten i övrigt. Sådan
splittring av en fastighets ägor är självfallet ägnad att försvåra fastighetens
brukande. Särskilt allvarligt kan intrånget bli vid anläggande av motorvägar
eller andra större trafikleder, där av säkerhetsskäl överfarter ej
kan tillåtas. För intrång av denna art är markägaren visserligen berättigad
till ersättning. Den från såväl allmän som enskild synpunkt olämpliga ägosplittringen
kommer dock i allmänhet att kvarstå, även om intrånget skulle
kunna helt eller delvis avhjälpas genom ägoutbyte eller annan ändring i
fastighetsindelningen. Eftersom initiativ till ägoutbyte endast kan tagas av
vederbörande markägare, har väghållaren icke någon rättslig möjlighet
att få till stånd erforderlig lantmäteriförrättning, såvida han ej i undantagsfall
är ägare till någon av företaget berörd fastighet. Erfarenheten har
visat, att markägarna av hänsyn till reaktionen bland grannarna eller av
andra skäl ogärna vill ansöka om förrättning. Det har därför enligt kommittén
länge framstått som önskvärt att få till stånd en sådan ordning att
intrång genom väganläggningar i ökad utsträckning botas genom ändringar
i fastighetsindelningen.
I betänkandet har framhållits, att förslag tidigare vid olika tillfällen
framförts till åtgärder i syfte att minska nu påtalade olägenheter. Sålunda
9
Kungl. Mnj.ts proposition nr 61 år 1661
har de år 1945 tillkallade vägmarksersättningssakkunniga i sitt år 1948 avgivna
betänkande anlagt vissa synpunkter på frågan och framfört önskemål
om lagstiftningsåtgärder. Några av önskemålen har förverkligats genom
ändringar i jorddelningslagen, vilka trätt i kraft år 1951, men i föievarande
hänseende har uttalandena hittills icke lett till resultat. Vidare
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen år 1955 gjort en framställning till
Kungl. Maj :t, däri styrelsen såsom sin mening framhållit, att bestämmelserna
i AVL om intrångsersättning borde jämkas så, att det för jordägarna
komme att framstå som ett omedelbart ekonomiskt intresse att ta erforderliga
initiativ till ägoutbyten. I detta syfte syntes bl. a. ersättningsbestämmelserna
i 19 § AVL böra ändras. Sistberörda framställning har — enligt
vad kommittén framhållit — efter remissförfarande överlämnats till 1954
års fastighetsbildningskommitté för att tagas under övervägande vid fullgörande
av dess uppdrag.
Enligt vägmarksersättningskommittén har vägmyndigheterna på senare
år lyckats att i samarbete med den lokala lantmäteriorganisationen i några
fall genomföra delvis omfattande ägoutbyten i samband med byggande av
motorväg. Kommittén har emellertid framhållit, att sådana regleringar kan
genomföras endast under gynnsamma omständigheter och att en fullständig
lösning av problemet icke kan åstadkommas annat än genom lagstiftning
Den
lösning, som i första hand erbjuder sig, är enligt kommittén att väghållaren
erhåller rätt att ta initiativ till ägoutbytesförrättning. Frågan
härom bör emellertid sättas in i ett större sammanhang och bör lämpligen
ankomma på 1954 års fastighetsbildningskommitté. Vägmarksersättningskommittén
har därför icke närmare inlåtit sig på hithörande spörsmål utan
begränsat sig till sådana frågeställningar, som sammanhänger med värdering
av intrång vid byggande av väg. Undersökningen har härigenom kommit
att väsentligen inriktas på frågan om rätt till ersättning för
intrång, som kan upphävas eller minskas genom fastighetsreglering.
Kommittén har framhållit, att den som tillfogas en skada, för vilken
någon annan är ansvarig, enligt allmänna rättsgrundsatser är skyldig att
i rimlig utsträckning själv vara verksam för att mildra verkningarna av
skadan och att denna princip är tillämplig även inom expropriationsrätten.
Beträffande skada av väganläggning torde detta få anses innebära att
ersättningsgillt intrång ej föreligger, om skadan kan avhjälpas genom ändring
i fastighetsindelningen och sådan åtgärd icke medför några kostnader
eller olägenheter av betydelse för fastighetsägaren. Kommittén har ansett
nämnda rättsgrundsats vara så betydelsefull, att den bör komma till
uttryck i lagtexten, samt har föreslagit, att till ersättningsbestämmelsen i
19 § AVL fogas ett nytt stadgande av innebörd att ersättning ej skall utgå
för intrång, som utan olägenhet av betydelse för ägaren kan avhjälpas genom
ägoutbyte eller annan ändring i fastighetsindelningen.
Beträffande innebörden och den närmare utformningen av den sålunda
opaginerad Kontrollera mot PDF
V Kungl. 3Iaj:ts proposition nr 61 år 1961
föreslagna bestämmelsen har kommittén anfört att uttrycket »utan olägenhet
av betydelse» bl. a. torde utmärka att markägaren icke skall belastas
med förrättningskostnader. Vidare har framhållits att enligt AVL:s terminologi
även själva markupplåtelsen räknas som intrång. Den nya bestämmelsen
bör dock utformas så, att den omfattar endast intrång av annan
art än det som markens avstående innebär. Visserligen kan enligt
kommittén goda skäl åberopas för en sådan utformning av ersättningsregeln
att markägaren ej heller får gottgörelse för markförlusten, om denna
kan kompenseras genom tillskott av jord i samband med fastighetsreglering.
Emellertid skulle en regel med sist omförmält innehåll komma att
beröra allmänna ersättningsprinciper av stor betydelse. Kommittén har
därför ansett, att principen ej bör genomföras i detta sammanhang, i all
synnerhet som kommitténs förslag i denna del är tänkt som ett provisorium.
Den av kommittén föreslagna nya bestämmelsen bör vidare gälla endast
beträffande intrång å själva fastigheten och alltså icke beträffande
intrång av personlig art. — Eftersom arrendatorer och andra innehavare
av särskilda rättigheter till fastighet saknar initiativrätt till lantmäteriförrättning,
blir det föreslagna stadgandet utan betydelse för deras del.
Mot utredningens förslag i nu förevarande del har reservation anmälts
av tre ledamöter (Hjelm, Johansson, Kalderén), vilka med ingående motivering
förklarat sig anse, att den av kommittén föreslagna regeln bör gälla
även ersättning för markupplåtelse och alltså icke blott — såsom kommittén
föreslagit — beträffande övriga former av intrång.
I anslutning till det nu omnämnda förslaget om ändring av 19 § AVL
har kommittén också gjort vissa uttalanden om skyldighet för väghållare
m. fl. att utreda möjligheterna att minska intrång
genom fastig hetsregler ande åtgärder. Därvid
har framhållits, att stadgandets användande ibland begränsas genom oöverkomliga
bevissvårigheter. Bedömandet skulle underlättas om i samband
med planeringsarbetet för väganläggningen förslag utarbetades till ägoutbyten
och andra ändringar i fastighetsindelningen. Ett sådant förslag skulle
enligt utredningens åsikt bli av värde icke bara som utredningsmaterial i
ersättningsfrågan utan även vid överläggningar med markägarna.
Enligt kommitténs uppfattning bör dessa synpunkter komma till uttryck
i VS genom att däri införes bestämmelser om skyldighet för vägmyndigheterna
att vara verksamma för att intrång så långt möjligt avhjälpes genom
ägoutbyten eller andra ändringar i fastighetsindelningen. Bestämmelserna
bör gå ut på att förslag till fastighetsreglering skall upprättas och diskuteras
med markägarna. Vem som skall upprätta förslaget torde ej behöva
närmare regleras. Det torde få ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen att i samråd utfärda närmare
anvisningar. En betydelsefull fråga, som bör regleras i anvisningarna,
avser samarbetet mellan de lokala myndigheterna, särskilt vägförvaltningen,
lantmäteriorganisationen och lantbruksnämnden, vid förslagets upprättande.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1961
Kommittén har föreslagit, att de av denna förordade nya bestämmelserna
i VS sammanföres i en ny paragraf, betecknad 27 a §, under den likaledes
nya rubriken »Om upprättande av förslag till fastighetsreglering». De får
sålunda sin plats i det avsnitt av stadgan, som rör förhållandena på landsbygden.
Eftersom det även då stad eller stadsliknande samhälle är väghållare
undantagsvis kan vara befogat att upprätta förslag till fastighetsreglering,
har vidare föreslagits att i 38 § skall för dylika fall upptagas en bestämmelse,
innefattande hänvisning till 27 a §.
I anslutning till nu berörda spörsmål har kommittén också berört frågan
om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens befogenhet att
avyttra fast egendom, som står under styrelsens förvaltning. Härvid
har framhållits, att styrelsen f. n. enligt kungl. brev den 22 april 1960
äger försälja fastigheter, vilkas taxeringsvärde eller, om taxeringsvärde
icke är åsatt, vid särskild uppskattning utrönta saluvärde icke överstiger
30 000 kronor. Då fråga uppkommer om försäljning av jordbruksfastighet
skall styrelsen höra lantbruksnämnden. Beträffande fastighet med högre
värde än nyss sagts äger Kungl. Maj :t utan riksdagens hörande besluta
om försäljning, såframt värdet uppgår till högst 70 000 kronor. Samma
regler som för försäljning gäller för byte av fast egendom.
Enligt kommittén har erfarenheten visat att vägmyndigheterna lättare får
till stånd ägoutbyten, om man förfogar över mark, som kan erbjudas sakägarna
såsom tillskottsjord. Som en komplettering till tidigare förordade
åtgärder har kommittén därför föreslagit att värdegränsen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
bemyndigande att avyttra fast egendom höjes med
avseende å sådana fall, då avyttring sker i samband med fastighetsreglering.
Eventuellt kan enligt kommitténs mening frågan ordnas på liknande sätt
som i fråga om domänstyrelsens rätt att företaga markbyte inom ramen för
jordbrukets yttre rationalisering, d. v. s. genom bemyndigande att utan värdebegränsning
ingå s. k. avtalsbyten av mark på villkor att lantbruksnämnden
och fastighetsbildningsmyndigheten tillstyrkt bytet.
Remissyttrandena
Beträffande frågan om rätt till ersättning för intrång, som
kan upphävas eller minskas genom fastighetsreglering,
har meningarna varit delade i remissyttrandena. Utredningens förslag,
att rätten till ersättning bör i viss omfattning göras beroende av att
framställning om fastighetsreglering kommer till stånd har visserligen i
princip biträtts i de flesta av yttrandena, merendels dock i den form, som
förordats av reservanterna inom utredningen. Flera av de hörda myndigheterna
och sammanslutningarna har emellertid bestämt motsatt sig förslaget.
Bland dem, som intagit en i huvudsak positiv ståndpunkt till utredningens
förslag, är att nämna väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lantbruksstyrclscn,
samtliga hörda länsstyrelser, flertalet överlantmätare och Sveriges lantbruksförbund.
Av dessa har dock samtliga utom länsstyrelserna i Västmän
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1961
lands och Västerbottens län samt lantbruksförbundet biträtt den mening
beträffande förslagets utformning, som uttalats av reservanterna inom utredningen.
Svenska stadsförbundet, som också anslutit sig till reservanterna,
har beträffande själva principfrågan framhållit, att förslagen synes ha
avfattats främst med tanke på landsbygdsförhållanden och att systemet
med fastighetsreglering bör tillämpas med viss försiktighet när det gäller
städerna, bl. a. därför att man icke får se enbart till dagens läge utan även
bör, där sa är möjligt, ta hänsyn till framtida planläggning.
En mera betänksam inställning kommer till uttryck i yttrandet från 195i
års fastighetsbildningskommitté. Kommittén har ifrågasatt, om den föreslagna
ersättningsregeln — vilken ju ej uttrycker någon ny norm för ersättningens
bestämmande utan blott innebär att en redan gällande rättsgrundsats
kommer till uttryck i lagtexten — verkligen får någon praktisk betydelse
och om den tänkta lagändringen därför är motiverad. Det förhållandet
att domstolarna hittills vid utdömandet av ersättning för intrång i endast
ringa omfattning beaktat möjligheterna att genom ägoutbyte avhjälpa intrånget
beror måhända främst på utredningssvårigheter och icke så mycket
på att tillämpning av den ifrågavarande rättsgrundsatsen underlåtits.
— Beträffande utformningen av ett eventuellt stadgande i ämnet har fastighetsbildningskommittén
framhållit, att det med hänsyn till pågående
översyn av fastighetsbildningslagstiftningen är önskvärt att undvika termen
ägoutbyte. Stadgandet torde bli tillräckligt tydligt, även om däri endast
talas om ändring i fastighetsindelningen.
Lantmäteristyrelsen har betonat, att den väsentligaste frågan i sammanhanget
icke är den större eller mindre ersättning som bestämmes för uppkommande
skador utan den positiva uppgiften att begränsa och läka skadorna.
I enkla fall kan kanske ägodelningsrätten utan närmare utredning
finna, att ett uppkommet intrång kan förebyggas genom ägoutbyte,
och bestämma ersättningen med hänsyn härtill. I mera komplicerade fall
kan däremot bestämmandet av intrångsersättningen icke utan risk för rättsförluster
grundas pa en plan för ägoutbyten och andra ändringar i fastighetsindelningen,
såvida icke denna plan utgör resultatet av en rättslig prövning
i vederbörlig ordning inom en förrättnings ram. Styrelsen har med
hänsyn härtill skisserat ett förslag av innebörd i huvudsak att vederbörande
markägare vid behov hänvisas att ansöka om lantmäteriförrättning samt
att ersättningsfrågan förklaras vilande i avbidan på genomförandet av förrättningen.
RLF har som sin mening uttalat, att flertalet jordbrukare är intresserade
av att få tillskottsjord såsom ersättning för jord, vilken tages i anspråk vid
vägbygge, men att en bestämmelse som — i enlighet med reservanternas
förslag — innebär skyldighet för fastighetsägare att mottaga ersättningsjord
innebär en fullständig ändring av hittills rådande förhållanden och
ett tvång av sådan art, som förbundet icke kan tillstyrka.
Den av remissmyndigheterna, som ställt sig mest avvisande till kommitténs
förslag, är hovrätten över Skåne och Blekinge. Enligt hovrättens me
-
13
Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1961
ning är det endast med stöd av uttrycklig lagregel möjligt att nedsätta fastighetsägarens
ersättning för intrång under hänvisning till att skadan kan
avhjälpas genom ändring i fastighetsindelningen. Det kan knappast heller
antagas att den nya lagregeln i något större antal fall framkallar uppgörelser
som eljest icke skulle ha kommit till stånd. Vidare är det enligt hovrätten
en brist i förslaget att ägodelningsrätten skall ta ställning till möjligheten
att genomföra ett ägoutbyte eller annan ändring i fastighetsindelningen,
de olägenheter som kan följa därav samt kostnaderna för genomförandet,
utan att kunna lägga en i laga ordning genomförd förrättning till
grund för sitt bedömande. Denna brist botas icke genom att det föreligger
ett enligt den föreslagna 27 a § VS upprättat förslag. Resultatet blir att
ägodelningsrätten nödgas fatta sitt beslut på synnerligen osäkra förutsättningar
och kan bli nödsakad att i senare mål om fastställelse av lantmäteriförrättningen
revidera sin uppfattning i ersättningsmålet. Enligt hovrättens
mening innebär kommitténs förslag en så bakvänd ordning för frågornas
handläggning att det torde vara uteslutet att genomföra förslaget.
Utredningen visar att frågan icke kan lösas på annat sätt än att väghållaren
erhåller rätt att begära lantmäteriförrättning för att pröva och genomföra
sådana ägobyten och andra ändringar i fastighetsindelningen, som blir nödvändiga
till följd av vägens byggande. Det kan väl anföras vissa skäl för att
man bör avvakta den pågående revisionen av fastighetsbildningslagstiftningen.
Men då det ännu icke föreligger något förslag till ny lagstiftning
på detta område, kan det å andra sidan icke vara något hinder att frågan
löses särskilt beträffande vägbyggen. Det får sedan ankomma på fastighetsbildningskommittén
att inarbeta denna lösning i en generell lagstiftning.
Den av hovrätten uttalade meningen att den bästa lösningen vore en ändring
i fastighetsbildningslagstiftningen av innebörd att väghållaren finge
förrättningsvitsord till förrättning för fastighetsbildning har också framförts
av flera bland de myndigheter och sammanslutningar, som i princip
ställt sig positiva till utredningens förslag, bl. a. av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
länsstyrelserna i Malmöhus och Västmanlands län samt ett
flertal överlantmäiare.
Även beträffande kommitténs förslag till bestämmelser om skyldighet
för väghållare in. fl. att utreda möjligheterna
att minska intrång genom fastighetsregle rande åtgärder
har meningarna varit delade i remissyttrandena.
Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i
Malmöhus, Västmanlands och Kopparbergs län.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har också förklarat sig vara positivt
inställd till förslaget. I anslutning härtill har styrelsen betonat vikten av
att lantbruksstyrelsen och lantinäteristyrelsen förses med tillräcklig arbetskraft
för de arbetsuppgifter, som enligt förslaget ankommer på dem.
Med avseende å detaljutformningen av förslaget har styrelsen — med hän
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1961
syn till att det här gäller en författning avseende vägväsendet — ansett det
naturligt att styrelsen får bära huvudansvaret för utfärdandet av detaljanvisningar
samt har hemställt, att förslagets lydelse måtte ändras så, att
anvisningarna skall utfärdas icke av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen i samråd utan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter samråd med de övriga styrelserna.
Lantbruksstyrelsen har betonat, att rationaliseringsåtgärderna ibland bör
gå längre än som motiveras av syftet att disponera marken för intrångsersättningsändamål.
Visserligen torde en användning av mark för dylikt
ändamål ofta sammanfalla med strävandena till en lämplig yttre rationalisering
i området, men detta är dock icke alltid fallet. Det kan exempelvis
tänkas, att marken hellre bör användas för komplettering av ett ofullständigt
jordbruk, som länge väntat på gynnsamt belägen tillskottsjord.
Den plan, som utarbetas till stöd för ägodelningsrättens bedömande av intrångsersättningsfrågorna,
bör i enlighet härmed endast upptaga sådana
byten som låter sig väl förena med en lämplig planläggning av den yttre
rationaliseringen. Den föreslagna nya bestämmelsen i VS bör omformuleras
med hänsyn härtill.
Lantmäteristyrelsen har sagt sig vara av den uppfattningen, att en aktiv
verksamhet från det allmännas sida är ett verksamt medel då det gäller att
få till stånd de erforderliga fastighetsbildningsförrättningarna och att det är
ytterst angeläget att samarbete mellan väghållaren och lantmäteriet kommer
till stånd på ett tidigt stadium av vägplaneringsarbetet. Samarbetet, som redan
nu fortlöper på ett lämpligt sätt, torde kunna konfirmeras genom anvisningar
och råd från de berörda ämbetsverken. Men hänsyn bl. a. härtill har
lantmäteristyrelsen avstyrkt den föreslagna 27 a § och ändringen av 38 § i
VS. — 1954 års fastighetsbildningskommitté har uttalat samma mening samt
förklarat sig anse, att det måhända är mindre lämpligt om den blivande förrättningsmannen
upprättar ett formligt förslag till fastighetsreglering, eftersom
detta lätt fattas så, som om han på förhand bundit sig för en viss lösning.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har framhållit att en fullständig utredning
jämte erforderliga överenskommelser och frågans behandling vid ägodelningsrätt
tar lång tid i anspråk. För bedömande av vilken vägsträckning
som i det aktuella fallet bör ifrågakomma måste man därför i realiteten nöja
sig med den utredning som kan tillhandahållas av lantmäteriet. Det kan
ifrågasättas huruvida det härför är nödvändigt med den föreslagna 27 a §
i VS.
Förslaget rörande utvidgning av väg- och vatten byggnadsstyrelsens
befogenhet att avyttra fast egendom har genomgående
tillstyrkts av dem, som yttrat sig beträffande denna fråga. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har ansett det i hög grad önskvärt att förslaget genomföres,
eftersom ett vidgat bemyndigande skulle väsentligt underlätta genomförande
av ägoutbyten. Länsstyrelsen i Västmanlands län har i anslut
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1961
15
ning till förslaget framhållit önskvärdheten av att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
eller lantbruksnämnden dessutom får bemyndigande att redan innan
fastställd arbetsplan föreligger inköpa fastigheter som salubjudes och
som kan beräknas bli nyckelfastigheter vid kommande ägoutbyte.
Kvittning av intrång mot nytta
Viss framställning av riksdagen
I en vid 1955 års riksdag väckt motion (II: 208) anhölls, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning av frågan om möjlighet
för markägare att utan avdrag för båtnad enligt 19 § AVL erhålla full
ersättning för det intrång utläggandet av allmän väg åsamkar denne.
Motionen behandlades av tredje lagutskottet, som i avgivet utlåtande (nr
31) anförde bl. a. följande:
Ersättningsregeln i 19 § AVL kan leda till resultat, som ler sig anmärkningsvärda.
Ofta innebär byggandet av en väg nytta icke endast för den
eller de fastigheter, över vilka vägen framdrages, utan även för närliggande
fastigheter. Denna nytta medför en motsvarande minskning av ersättningen
för markupplåtelsen och annat intrång i fråga om de förstnämnda fastigheterna.
Däremot behöver ej ägarna av övriga fastigheter i någon form ersätta
den nytta de får av vägen. Ett sådant resultat måste framstå som mindre
tillfredsställande ur rättvisesynpunkt. Å andra sidan torde nyttan i
många, kanske i de flesta fall, vara störst för den eller de fastigheter, över
vilka vägen framdrages. Detta gäller särskilt vid nyanläggning av väg. Den
av motionärerna antydda lösningen av problemet, nämligen att helt slopa
regeln om avräkning för den nytta vägen medför, synes därför icke kunna
förordas. Härtill kommer att en sådan ändring skulle påkalla översyn jämväl
av annan i förevarande avseende besläktad lagstiftning, där nyttan beaktas,
exempelvis expropriationslagen och byggnadslagen. Starkare skäl synes
då tala för den ändring av mera begränsad räckvidd, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslår, nämligen att ge regeln i allmänna väglagen
om avräkning för nyttan samma innehåll som motsvarande bestämmelse i
expropriationslagen. Enligt 9 § i sistnämnda lag skall, då en del av en fastighet
exproprieras, ersättning för skada eller intrång å den återstående delen
erläggas endast i den mån skadan eller intrånget överstiger den nytta
som kan uppkomma. Däremot får nyttan ej föranleda avdrag å löseskillingen
för själva den exproprierade marken. Situationen vid upplåtelse av vågrätt
synes så pass likartad med expropriation enligt expropriationslagen, att
det förefaller naturligt att ersättningsreglerna i princip erhåller samma innehåll.
I enlighet med det anförda hemställde utskottet, att riksdagen måtte anhålla
att Kungl. Maj:t ville låla verkställa en översyn av 19 § AVL i syfte
att bringa regeln om avräkning för uppkommen nytta i närmare överensstämmelse
med motsvarande stadgande i expropriationslagen. Denna hemställan
bifölls av riksdagen, vars beslut anmäldes i förutberörda skrivelse
den 7 december 1955, nr 374.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 dr 1961
Kommittén
Till en början har kommittén framhållit, att enligt jämkningsregeln i 19 §
sista stycket AVL den båtnad som viss fastighet har av framdragandet utav
en allmän väg skall avräknas från ersättning som tillkommer samma fastighet
i anledning av upplåtelse av mark till vägen och detta oavsett om ersättningen
hänför sig till själva markupplåtelsen eller avser annat intrång å fastigheten
till följd av företaget.
Till jämförelse med AVL har kommittén åberopat vissa stadganden i expropriationslagen,
byggnadslagen och vattenlagen. Härvid har framhållits,
att i 9 § expropriationslagen accepterats principen om kvittning av nytta
mot skada men att löseskillingen för den avstådda marken icke får tagas i
anspråk för kvittning. Byggnadslagen innehåller — enligt vad kommittén
framhållit — icke något allmänt stadgande om skyldighet att avräkna nytta
mot skada men innehåller däremot ett flertal bestämmelser (56—73 och
113 §§) om skyldighet för fastighetsägare alt gottgöra det allmänna den
nytta i form av värdestegring på marken, som genomförandet av stadsplan
bereder honom. Ej heller vattenlagen innehåller någon uttrycklig bestämmelse
om kvittning av nytta mot skada vare sig vid prövning av vattenbyggnadsföretags
tillåtlighet eller vid bestämmandet av skadeersättningar,
men i förarbetena har förutsatts att kvittning i viss omfattning skall kunna
ske, i varje fall då företaget medför nytta och skada för samma jord och
möjligen även då skada åsamkas ett jordområde och gagn beredes ett annat
område inom samma fastighet. Någon begränsning av kvittningens omfattning
så att — på motsvarande sätt som enligt 9 § expropriationslagen — den
på själva marken belöpande ersättningen privilegieras torde icke tillämpas
inom vattenrättsskipningen.
I och för sig ligger det enligt kommittén icke något för rättskänslan stötande
i att den nytta, som en markägare får av ett vägföretag, går i avräkning
mot den ersättning, som tillkommer honom på grund av samma företag.
I synnerhet när fråga är om nyanläggning av väg kan nyttan bli avsevärd
för fastighetsägaren, ofta kanske t. o. m. mångdubbelt större än det
intrång som åsamkas honom. Icke sällan upplåtes därför också mark för
allmän väg utan att någon ersättning betingas. Särskilt är detta fallet vid
anläggande av ödebygdsvägar. Omläggning av befintliga vägar medför däremot
icke samma påtagliga båtnad som nyanläggningar inom förut väglösa
områden. Vidare är det uppenbart att tillkomsten av motorvägar och andra
stora trafikleder, där överfarter och väganslutningar måste inskränkas till
minsta möjliga, sällan medför några särskilda fördelar för de enskilda
fastigheter som är belägna utmed desamma. Vidare kommer frågan i ett annat
läge om man icke inskränker bedömningen till förhållandet mellan väghållaren
och markägaren. Nytta av en väganläggning kan ju uppkomma
även för andra fastigheter än dem, som avstått mark för vägen. Ibland kan
förstnämnda fastigheter t. o. in. ha större båtnad av företaget. Någon skyldighet
för fastighet, som icke upplåter mark för vägen, att betala för den nytta
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1961
fastigheten kan ha av företaget föreligger icke. Detta kan leda till ur rättvisesynpunkt
otillfredsställande följder. Likaså är det otillfredsställande att
i princip likartade problem regleras på olika sätt inom närbesläktade rättsområden.
Efter dessa allmänna uttalanden har kommittén upptagit och granskat
olika teoretiskt tänkbara alternativ att lösa frågan om avräkning av nytta
mot skada vid beräkning av ersättning för skada genom vägföretag.
Ett alternativ är, enligt vad kommittén framhållit, att den eftersträvade
likformigheten olika markägare emellan åstadkommes icke genom att kvittningsmöjligheterna
begränsas utan genom att skyldigheten att betala för
uppkommen båtnad utsträckes till även andra fastigheter än dem, från
vilka mark för vägen tages i anspråk. En sådan utvidgning av markägarnas
betalningsskyldighet skulle icke vara unik inom lagstiftningen; bl. a. innebär
bestämmelserna i byggnadslagen en reglering efter dessa linjer. Spörsmålet
om en utvidgning av markägarnas skyldighet att betala för båtnad
av vägföretag sammanhänger emellertid med det vittomfattande problemet
rörande s. k. oförtjänt jordvärdestegring, och det bör icke komma i fråga
att på förevarande begränsade område genomföra en reglering med så omfattande
principiella konsekvenser.
En annan av kommittén diskuterad möjlighet är att helt slopa regeln om
avräkning för den nytta en väganläggning medför. Detta alternativ har
emellertid tredje lagutskottet för sin del avvisat, och kommittén har intagit
samma ståndpunkt.
En tredje möjlighet är att utforma en jämkningsregel, som går ut på att
avvägning skall ske med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.
Eftersom en dylik kvittningsregel lider av den betydande olägenheten att ge
föga ledning för parterna vid underhandlingar dem emellan och kan föranleda
en ökning av antalet fall som går till domstolsprövning, har emellertid
kommittén ansett att icke heller den nu angivna lösningen bör förordas.
Till sist har kommittén gått in på det förslag till lösning av frågan, som
riksdagen i sin skrivelse den 7 december 1955 närmast uttalat sig för, nämligen
att reglerna i AVL bringas i närmare överensstämmelse med motsvarande
stadgande i expropriationslagen.
Härvid har kommittén genomgått motiven till den nuvarande bestämmelsen
i 19 § AVL och motsvarande äldre bestämmelse i 1930 års lag om
vägrätt. På grundval av undersökningen har kommittén som ett allmänt
omdöme uttalat, att den nuvarande kvittningsregelns tillkomsthistoria icke
lämnar något stöd för att bibehålla en från expropriationslagens motsvarande
bestämmelse avvikande reglering. Däremot har kommittén åberopat
vissa uttalanden, som gjordes i samband med tillkomsten av expropriationslagen.
Enligt dessa uttalanden borde jordägarens anspråk på full betalning
för den jord, som frånhändes honom, få anses vila på en fastare
grundval än de alltid i viss mån osäkra ömsesidiga fordringsanspråk, som
byggdes på beräkningen om framtida skada eller vinst, vilket borde leda till
att de senare anspråken såsom i alla hänseenden likställda med fog kunde
2 Bihang till riksdagens protokoll 1901. I samt. Nr 61
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961
kvittas mot varandra under det att de förra under alla förhållanden borde
tillgodoses utan avkortning. Detta skäl för utformning av jämkningsprincipen
kan enligt kommittén med samma fog åberopas då fråga är om ersättning
enligt AVL, oberoende av att marken icke avstås med äganderätt.
För att få en uppfattning huruvida en inskränkning av kvittningsmöjligheterna
enligt 19 § AVL kan medföra ekonomiska konsekvenser för det
allmänna har kommittén införskaffat yttranden från landets samtliga vägförvaltningar.
Något siffermässigt exakt besked har därvid icke kunnat
erhållas. Yttrandena ger emellertid vid handen att kvittning icke förekommer
i större utsträckning. Sammanfattningsvis har kommittén som sin mening
uttalat, att det införskaffade materialet ger fog för slutsatsen att en
jämkning av 19 § AVL av ifrågasatt innebörd icke kommer att för det allmänna
medföra några ekonomiska verkningar av större omfattning.
Kommittén har avslutningsvis också diskuterat frågan, om den ifrågasatta
jämkningen av 19 § kan medföra konsekvenser för lagstiftningen i
övrigt, samt har därvid kommit till den uppfattningen, att en jämkning av
lagrummet med det begränsade syftet att bringa stadgandet i närmare överensstämmelse
med motsvarande bestämmelse i expropriationslagen knappast
väcker några principiella betänkligheter av betydelse. I detta sammanhang
har utredningen bl. a. åberopat ett uttalande av tredje lagutskottet
vid 1954 års höstriksdag (utlåtande nr 32). Utskottet, som i uttalandet avstyrkte
én väckt motion om allmän överarbetning av gällande ersättningsbestämmelser,
framhöll därvid att, om det i särskilda fall kunde ifrågasättas,
huruvida ersättningsreglerna i en viss lagstiftning stode i god samklang
med motsvarande regler i annan lagstiftning, där problemen tedde sig någorlunda
likartade, en viss översyn borde komma till stånd, och att ersättningsreglerna
på så sätt kunde i mån av behov successivt genomgås.
Kommittén har med hänsyn till det anförda förordat att den av riksdagen
ifrågasatta ändringen av 19 § AVL kommer till stånd. Vid stadgandets formulering
bör enligt kommitténs mening beaktas skillnaden mellan sådant
intrång, som drabbar »restfastighet» i form av försvårade brukningsförhållanden,
överflödigt byggnadsbestånd o. d., och sådana olägenheter, som vållas
fastighetsägaren personligen. Kvittningsregeln bör begränsas att avse det
fall att nyttan och skadan uppkommer för »restfastigheten», och uppkommande
värdeökning bör alltså icke få avräknas på ägarens personliga ersättning.
I anledning av vad som sålunda anförts har kommittén upprättat och vid
sin promemoria fogat förslag till ändrad lydelse av 19 § tredje stycket AVL.
Remissyttrandena
Utredningens förslag i nu förevarande fråga har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i flertalet yttranden. Ett undantag utgör emellertid yttrandet
från hovrätten över Skåne och Blekinge, som anfört följande:
Enligt hovrättens mening är det ur allmänna synpunkter skäligt att det
intrång som ett vägföretag innebär för viss fastighet får kvittas mot den
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961
nytta företaget medför för fastigheten. Ersättningsreglerna i 19 § AVL synes
därför ha ett riktigt innehåll i detta hänseende.
Motivet till att kommittén likväl föreslår en ändring av dessa regler är att
även andra fastigheter än de som beröres av företaget kan ha nytta av detta
och att ägaren till sådan fastighet icke kan åläggas att bidraga till företaget.
Såsom kommittén framhållit sammanhänger dock denna fråga med det
vittomfattande problemet om indragning av oförtjänt jordvärdestegring till
stat eller kommun. Det har trots omfattande utredningar hittills icke lyckats
att åstadkomma en lösning av detta problem.
Av promemorian framgår emellertid att vid vägföretag kvittning icke förekommer
i större utsträckning. De av kommittén såsom motiv till lagändringen
åberopade rättvisesynpunkterna synes därför icke kunna tillmätas
en sådan betydelse att de i övrigt lämpliga ersättningsreglerna i 19 § AVL
bör ändras. Den omständigheten att expropriationslagen har annat innehåll
utgör icke heller tillräckligt skäl för sådan ändring.
Hovrätten avstyrker därför kommitténs förslag i denna del.
Väckande av talan och ersättning för kostnader i vägrättsmål
Kommittén
I anledning av den inledningsvis omnämnda, den 4 januari 1957 dagtecknade
framställningen av RLF om vissa ändringar i AVL har kommittén
till behandling upptagit ytterligare två spörsmål, nämligen dels huruvida
det bör generellt åläggas väghållaren att ta initiativ till rättslig prövning av
frågor om ersättning i samband med vägrättsupplåtelser och dels huruvida
markägares rätt till ersättning för rättegångskostnader bör utvidgas att avse
utgifter som tillskyndats honom innan stämning utfärdats.
Beträffande frågan, vem som skall ta initiativ till rättegång rörande ersättningsfrågor,
har kommittén konstaterat, att den nuvarande regeln, enligt
vilken det regelmässigt ankommer på den, som fordrar ersättning, att göra
ansökning om stämning, gällde redan enligt 1930 års vägrättslag men i
nämnda lag var kombinerad med en regel om kort preskriptionstid för
framställande av ersättningsanspråk, vilken icke fått någon motsvarighet
i AVL. Kommittén har redovisat de bestämmelser, som i ämnet gäller på
andra närstående rättsområden, samt har framhållit, att det enligt flera expropriationsrättsliga
författningar, bl. a. expropriationslagen, vattenlagen
och lagen om enskilda vägar, ankommer på den som tar marken i anspråk
att föranstalta om rättslig prövning av ersättningsanspråken. Däremot är
frågan i vissa andra författningar, exempelvis byggnadslagen, strandlagen,
naturskyddslagen och fornminneslagen, reglerad på ungefär samma sätt som
i AVL.
Vid övervägandet av frågan om ändring av AVL:s regler måste man enligt
kommitténs mening beakta, att det största antalet ersättningsfall i samband
med vägrättsupplåtelser är av bagatellartad karaktär och att ersättningsfrågorna
till alldeles övervägande del löses genom godvilliga uppgörelser.
Enligt uppgifter, som kommittén införskaffat från vägförvaltningarna
i Stockholms, Kristianstads, Örebro och Västernorrlands län, har av 658
2f Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 61
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961
ersättningsfall 92,5 % reglerats genom godvillig uppgörelse mellan parterna,
varav 82,5 % under samma år som upplåtelsen skedde och 10 % senare.
Domstolsprövning har påkallats endast i 1 % av fallen. Ersättningssumman
har understigit 1 000 kronor i 67 % av de 609 fall, då uppgörelse träffats.
Det kan enligt kommittén icke bortses från att, om väghållaren ålägges att
vid tvist föranstalta om rättslig prövning av ersättningsfrågor, markägarna
kan bli mer obenägna för godvilliga uppgörelser. En kompromisslösning av
innebörd att väghållaren får initiativskyldighet utom i bagatellfall skulle i
vissa lägen inbjuda till över- respektive underbud vid parternas förhandlingar
eller om regeln utformas utan angivande av bestämd värdegräns_
ge upphov till ytterligare tvister. Den nuvarande ordningen synes enligt
kommittén icke innebära någon olägenhet ur rättssäkerhetssynpunkt. Den
för markägarna förmånliga regeln om ersättning för rättegångskostnader gör
att ingen av ekonomiska skäl behöver tveka att anskaffa den utredning och
utföra den talan som verkligen är nödig för tillvaratagande av hans rätt,
och goda möjligheter finns numera att erhålla behövlig rättshjälp. Man torde
vidare med fog kunna hysa den förhoppningen att ju mer fullständiga och
allmant godtagna de vanligen använda normerna för ersättningsberäkningen
kan göras och det ingår i kommitténs uppdrag att modernisera dessa
normer desto större garanti erhålles för ett rättvist resultat i varje enskilt
fall även utan domstolsprövning. Slutligen har framhållits, att vägförvaltningarna
alltid brukar på begäran tillhandahålla markägaren det utredningsmaterial
— kartor, arealuppgifter, jordregisterutdrag o. d. — som väghållaren
anskaffat i samband med upprättande av arbetsplanen. Det torde
kunna förutsättas att så kommer att bli fallet även i fortsättningen, utan
att skyldighet härutinnan behöver åläggas väghållaren i lag.
På grund av sina nu redovisade överväganden har kommittén ansett sig
icke böra förorda någon ändring på förevarande punkt av bestämmelserna
i AVL.
Beträffande frågan om ersättning för kostnader, som av markägare nedlägges
å ett vagrattsärende innan saken instämmes till domstol, har kommittén
ramhallit, att förfarandet i samband med byggande av väg omfattar två
klart skilda led, nämligen dels ett administrativt förfarande, vid vilket vägbehovet
prövas och arbetsplan upprättas, och dels ett förfarande inför domstol,
avseende prövning av ersättningsfrågor. En liknande uppdelning av för
u
fn flCTl,inneS 1 expropriationslagen, och det torde numera vara genom
lattsfal! fastslaget, att gottgorelse i allmänhet icke kan i expropriationsmål
tillerkännas markagare för utgifter, som han haft under den administrativa
elen av förfarandet. Även vid tillämpning av vattenlagen, där en liknande
ordning i vissa fall gäller, har i praxis anspråk på kostnadsersättning ogilats
till den del kostnaderna hänfört sig till ärendets administrativa behandlmglmotiven
till eu år 1953 tillkommen författning med vattenrättsligt
innehall har emellertid förutsatts, att kostnader för vissa åtgärder av administrativ
art skulle efter vattendomstolens prövning kunna hänföras till nö!g
rättegångskostnad. Regler av liknande innehåll som i AVL återfinnes
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961
vidare i byggnadslagen, lagen om enskilda vägar, strandlagen och naturskyddslagen.
Enligt utredningens mening kan en utvidgning av ersättningsbestämmelserna
i 23 § andra stycket AVL därför knappast undgå att få
konsekvenser inom ett flertal andra rättsområden, där motsvarande uppdelning
på ett administrativt förfarande och ett efterföljande domstolsförfarande
förekommer. Utredningen har vidare hänvisat till att frågan om
partskostnader i förvaltningsförfarandet f. n. är föremål för särskild utredning
genom besvärssakkunniga.
Med hänsyn till vad som sålunda anförts har kommittén föreslagit, att
förevarande framställning av RLF f. n. icke måtte föranleda någon åtgärd.
Remissyttrandena
Kommitténs uppfattning i fråga om initiativet till rättegång
i ersättningsfrågor har allmänt delats av de myndigheter och sammanslutningar,
som avgivit yttranden i ärendet. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har framhållit som sin bestämda uppfattning, att skyldighet att taga
initiativ till rättegång icke bör åvila väghållaren, bl. a. därför att en regel
av motsatt innebörd otvivelaktigt skulle medföra en icke obetydlig ökning av
antalet rättegångar främst i bagatellmål. Den nuvarande ordningen innebär
enligt styrelsens uppfattning icke någon olägenhet ur rättssäkerhetssynpunkt.
Självfallet avser styrelsen att även i fortsättningen på begäran tillhandahålla
markägarna erforderligt utredningsmaterial.
Endast i yttrandet från RLF har en avvikande uppfattning kommit till
uttryck. Förbundet har förklarat sig vidhålla uppfattningen, att det bör
åligga väghållaren att inleda stämningsförfarande i fall, då frivillig överenskommelse
ej kan träffas. Kommitténs farhåga för att antalet processer
härigenom skulle öka kan förbundet icke dela. Enligt förbundet gäller frågan
endast om fastighetsägarna skall belastas med det merarbete, som
stämningsförfarandet medför beträffande grundläggande utredningar etc.
Vad väghållarna i praktiken gjort för att tillhandagå fastighetsägarna med
erforderligt utredningsmaterial har inskränkt sig till att de överlämnat
kartor över vägens sträckning, arealuppgifter, jordregisterutdrag etc. men
någon teknisk beskrivning över fastigheterna eller grundläggande värdering
har icke presterats. Det väsentliga arbetet vid iordningställande av
material är enligt förbundet just detta utredningsarbete.
Även beträffande frågan om kostnadsersättning har flertalet
remissorgan intagit samma ståndpunkt som kommittén.
RLF har emellertid i princip vidhållit sin framställning i saken. Sett ur
fastighetsägarnas synpunkt råder enligt RLF full överensstämmelse mellan
exempelvis det arbete fastighetsägare måste nedlägga vid behandling av
arbetsplan enligt väglagen och det arbete fastighetsägare har all prestera
i samband med tillåtlighetsfrågor enligt vattenlagen. I sistnämnda fall är
fastighetsägaren berättigad till ersättning men icke i det förra. Eftersom
kommittén uttalat den uppfattningen att en utvidgning av 23 § andra stycket
i den av förbundet önskade riktningen skulle få konsekvenser inom
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1961
andra rättsområden, har förbundet icke framställt något från förslaget avvikande
yrkande men har hemställt, att förbundets skrivelse den 4 januari
1957 måtte överlämnas till besvärssakkunniga för vederbörlig utredning.
Lantbruksstyr elsen har visserligen icke funnit anledning till erinran mot
kommitténs ståndpunkt men har sagt sig vilja understryka angelägenheten
av att trågan åter tas upp till behandling så snart besvärssakkunnigas
emotsedda förslag ifråga om kostnader i förvaltningsförfarandet föreligger.
Besvärssakkunniga har anfört bl. a. följande:
Besvärssakkunniga avser för sin del att i det förslag till lag om förvaltningsförfarandet,
som de har under utarbetande, såsom huvudregel stadga,
att för part uppkommande kostnader i förvaltningsförfarandet skall bestridas
av parten själv. Härjämte ämnar de sakkunniga emellertid föreslå
en undantagsregel, som öppnar vissa möjligheter för den enskilde att få
ersättning för havda kostnader. Om synnerlig anledning därtill förekommer,
förutsättes sålunda enskild part av allmänna medel skola tillerkännas
ersättning för kostnad å ärende, vilken skäligen varit påkallad för tillvaratagande
av hans rätt.
Sistnämnda regel kan tänkas bli tillämplig i ett administrativt vägmarksärende,
då sakägaren åsamkats oproportionerligt stora kostnader. Spörsmålet
om huruvida denna regel — om den antages — kan komma att visa
sig tillfyllest för det speciella område, varom nu är fråga, kan besvaras
först sedan erfarenhet vunnits om dess tillämpning. Det synes emellertid
icke uteslutet, att en specialreglering kan komma att bli påkallad, vilken
öppnar vidare möjligheter till ersättning än förutnämnda allmänna bestämmelse.
I den mån specialreglering visar sig behövlig, bör den dock
helst taga sikte på ärenden angående tvångsförfoganden över fast egendom
i gemen och icke begränsas till vägmarksärenden.
Besvärssakkunnigas arbete å en lag om förvaltningsförfarandet bygger
på förutsättningen, att allmänna regler först skall utformas och att på olika
områden erforderlig specialreglering därefter skall fogas till desamma. Då
kommitténs utredning icke ger vid handen, att behovet av kostnadsersättning
till sakägare i vägmarksärenden är så trängande, att omedelbara åtgärder
erfordras, torde beskrivna tillvägagångssätt vara lämpligt även beträffande
en lagstiftning om berörda kostnadsfrågor. Besvärssakkunniga
ha därför icke någon erinran mot vägmarksersättningskommitténs förslag,
att RLF:s framställning icke för närvarande måtte föranleda någon åtgärd.
Departementschefen
Bestämmelserna i AVL om ersättning för markupplåtelse och annat intrång
är grundade på principen att ersättningen skall bestämmas att utgå
i penningar. Någon annan form för ersättning omtalas överhuvud icke i
AVL i detta sammanhang.
Omfattningen av det intrång, som uppkommer genom ett vägföretag, beror
emellertid icke sällan i väsentlig mån på hur arbetet utföres och kan
ibland avsevärt begränsas genom åtgärder från väghållarens sida. Vid ersättningens
bestämmande torde hänsyn i regel tagas till åtgärder, som väg
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961
hållaren vidtagit eller utfäst sig att vidtaga för att begränsa intrånget. Det
förekommer också, att den ersättningsberättigade åtager sig att själv vidtaga
åtgärd i sådant syfte. Även om något dylikt åtagande icke gjorts, framstår
det mången gång som naturligt att vid värderingen räkna med att intrånget
helt eller delvis kommer att avhjälpas av den ersättningsberättigade
samt att bestämma ersättningen med hänsyn härtill.
Sådant intrång genom vägföretag, som består i att en fastighets arrondering
försämras t. ex. genom att en eller flera delar av fastigheten skiljes
från denna, kan ibland helt eller delvis avhjälpas genom att väghållaren
ställer till förfogande annat markområde för komplettering av ifrågavarande
fastighet eller genom ägoutbyte mellan denna och andra fastigheter. Det
har vid utbyggandet av vägnätet icke sällan visat sig möjligt att astadkomma
frivilliga uppgörelser av innebörd att väghållaren i stället för att betala
intrångsersättning lämnar medverkan i olika former till sådana ändringar
av den bestående fastighetsindelningen, som är ägnade att undanröja intrång
genom vägföretagen. Det är dock tveksamt, i vad man vid ersättningsberäkningen
hänsyn kan tagas till möjligheterna att bota intrång genom
ändringar i fastighetsindelningen, därest vederbörande markägare icke vill
medverka härtill genom att göra ansökan om förrättning för ändamålet. I
praktiken lärer man, med tanke bl. a. på uppkommande bevissvårigheter,
icke böra räkna med att sådana hänsyn kan tagas annat än möjligen i
enkla och uppenbara fall.
Det är enligt min uppfattning en brist i gällande lagstiftning, att den icke
tar större hänsyn till möjligheten att bota uppkommande skador genom direkta
åtgärder utan helt inriktar sig på att ersättning skall utgå i penningar.
Penningersättning kan måhända utgöra en fullgod kompensation till den
nuvarande markägaren och andra rättsägare för deras aktuella förluster
i anledning av vägföretaget men hindrar icke att själva skadan blir bestående
för framtiden. Det förtjänar erinras, att de omfattande skador på fastighetsbeståndet,
som uppkom genom järnvägsbyggandet under 1800-talet,
ännu blott ofullständigt avhjälpts. Ur allmän synpunkt är det angeläget att
i den utsträckning, som är möjlig, verka för att den nu pågående utbyggnaden
av vägnätet icke får liknande ogynnsamma konsekvenser på längre
sikt.
Det av kommittén framlagda förslaget rörande rätten till ersättning
för intrång, som kan upphävas eller minskas
genom fastighetsreglering, är inriktat just på de fall, då vederbörande
markägare av en eller annan orsak icke vill lämna sin medverkan
till alt undanröja intrång, och går ut på att indirekt tvinga dem härtill
genom begränsning av rätten till ersättning. Förslaget har bl. a. den fördelen,
att det icke allt för radikalt bryter mot nuvarande ersättningsregler
utan i allt väsentligt innebär blott ett förtydligande och en vidare utbyggnad
av dessa. Det kan också förmodas, att regeln kan påverka markägarna
att i större utsträckning än nu är fallet acceptera förslag till frivilliga upp
-
24
Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1961
görelser i ersättningsfrågorna och därmed tjäna till att nedbringa väghållarnas
utgifter för intrångsersättningar. Ur dessa synpunkter måste förslaget
sålunda sägas innebära vissa fördelar. Emellertid är förslaget behäftat
med allvarliga brister, som gör att det i allt fall icke kan accepteras
som en slutgiltig lösning av hithörande frågor.
Till en början må framhållas det prihcipiellt betänkliga i att låta en värderingsregel
av så allmän innebörd som den, varom nu är fråga, komma till
uttryck i en specialförfattning av AVL:s karaktär, utan att motsvarande
regler upptages i andra författningar med liknande innehåll. I förevarande
fall torde man icke kunna helt bortse från att avsaknaden av bestämmelser
i ämnet i t. ex. expropriationslagen kan leda till en icke avsedd motsatstolkning
med mindre tilltalande praktiska resultat.
Vidare förtjänar framhållas, att — medan jorddelningslagstiftningen behandlar
fastigheternas utformning som en fråga av stort allmänt intresse
och uppställer garantier mot uppkomsten av olämpliga fastighetsbildningar
— förslaget utgår från att frågan blott rör storleken av den kontanta
intrångsersättning, som kan utgå under olika alternativ. Enligt nutida uppfattning
bör de statliga myndigheter, som handhar planläggning och utförande
av allmännyttiga anordningar, t. ex. vägar, icke ensidigt se till statens
ekonomiska intresse av att begränsa kostnaderna för företagen utan
därjämte beakta bl. a. samspelet med näringslivet i orten samt natur- och
kulturskyddsintressen, även om vissa kostnadsökningar uppkommer som
följd härav. Även markägaren torde få anses pliktig att i skälig omfattning
underordna sig dylika allmänna intressen. Nu antydda synpunkter får
framför allt betydelse i fall, då det gäller att i ett sammanhang vidtaga ändring
i fastighetsindelningen för att undanröja uppkommande intrång på
ett flertal fastigheter och valet därvid står mellan olika alternativ, som icke
är likvärdiga för alla berörda markägare. Förslaget lämnar icke nämnvärd
ledning för lösandet av härvid uppkommande spörsmål, vilka dock i många
fall utgör mycket väsentliga moment i ersättningsfrågorna.
Överhuvud synes förslaget underskatta de svårigheter, som ofta möter
vid avgörande, om en fastighetsreglerande åtgärd kan komma till stånd
och hur fastigheterna därvid bör utformas. Dessa frågor är sällan av den
art, att de kan anses slutgiltigt avgjorda ens om medgivanden erhållits
från alla de markägare, som direkt beröres av det aktuella vägföretaget.
Oftast berör de även ett större eller mindre antal andra markägare, och
härtill kommer de restriktioner på fastighetsbildningen, som pålagts av
hänsyn till allmänna intressen. Ibland kan det t. ex. hända, att en fastighetsreglerande
åtgärd anses böra samordnas med en av andra orsaker önskvärd
yttre rationalisering av lantbruket i orten eller eljest aktualiserar
spörsmål av större räckvidd. Av nu angivna skäl måste man förutse stora
svårigheter, när det gäller att i ett givet fall avgöra, huruvida och i vad mån
möjlighet föreligger att undanröja intrång genom ändring av fastighetsbildningen.
Avgörandet kan ju endast ske genom att domstolen vid värde
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961
ringen föregriper resultatet av en blivande lantmäteriförrättning. Sker detta,
riskerar man att förrättningen, då den sedermera kommer till stånd,
ger ett annat resultat än man utgått från vid värderingen och att värderingen
sålunda kommer att framstå som uppenbart oriktig. Stora krav torde
därför i praktiken komma att ställas på den utredning, som skall förebringas,
för att det skall kunna anses utrett, att intrång kan avhjälpas genom
ändring av fastighetsindelningen. I samma mån som kraven på bevisning
skärpes, minskas betydelsen av den föreslagna nya bestämmelsen. Det kan
rentav ifrågasättas, om bestämmelsen, bortsett från dess verkan som påtryckningsmedel
för åstadkommande av frivilliga uppgörelser, i praktiken
leder till avsevärt annat resultat än nuvarande regler.
Av nu anförda skäl kan jag icke förorda, att kommitténs förslag lägges
till grund för lagstiftning.
I betänkandet och flertalet remissyttranden har emellertid diskuterats
en annan alternativ lagstiftningsåtgärd, nämligen att väghållare erhåller
vitsord att själv begära förrättning för åstadkommande
av sådana ändringar i fastighetsindelningen, som föranledes av
önskemålet att bota intrång genom vägföretag. Detta förslag synes erbjuda
åtskilliga fördelar utan att medföra samma olägenheter som kommitténs
förut omnämnda förslag.
De allmänna vägarna tjänar visserligen i första hand ett samhälleligt
kommunikationsintresse men får regelmässigt också anses ha till ändamål
att betjäna kringliggande fastigheter. Bedömandet var vägen bör läggas och
hur den bör utföras grundas till stor del på överväganden var den gör mest
nytta och medför minst skada. En befogenhet lör väghållaren att påkalla
förrättning för jämkning av fastighetsindelningen skulle betydligt öka möjligheterna
att planlägga vägföretagen på sådant sätt, att de nu angivna synpunkterna
blir tillgodosedda. Sådan befogenhet föreligger i regel i fråga
om enskild väg — som ju är en kommunikationsled av relativt sett mindre
vikt — beroende på att väghållarna tillika är markägare. Alt förrättningsvitsord
icke tillkommer väghållare beträffande allmän väg framstår också
som inkonsekvent i betraktande av att denne vid behov kan ta i anspråk
mark alldeles utan hänsyn till den bestående fastighetsindelningen och
därmed i praktiken helt rycka undan grunden för denna. Nutida vägföretag
är mycket dyrbara, och de allmänna vägarna representerar värdemässigt
en stor del av de sammanlagda investeringarna i bygden. Härtill kommer
angelägenheten av att icke onödigtvis, t. ex. på grund av en eller annan
markägares ibland mycket individuellt betonade ekonomiska intresse, låta
ett betydande fastighetsintrång kvarstå oavhjälpt. Hänsyn måste också tagas
till statens ekonomiska intresse av att intrångsersättningarna icke sättes
till högre belopp än som erfordras för att avhjälpa skadan.
Oftast torde markägarna i princip icke ha något att erinra mot att intrång
avhjälpes genom lämpliga åtgärder, t. ex. ägoutbyte, i stället för att
ersättning bestämmes att utgå i penningar. Fall kan dock givetvis förekomma,
då eu erbjuden lösning icke är sådan, att markägaren vill acceptera
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1961
den. Det nyss skisserade förslaget innebär emellertid icke annat eller mera
än att fastighetsreglerande åtgärder kan genomföras mot en eller flera
markägares bestridande, om de förutsättningar är för handen, som enligt
jorddelningslagstiftningen gäller då annan fastighetsägare påkallat åtgärden
i sitt intresse, t. ex. för att förbättra sin ägoarrondering. Väghållarens
intresse bör genomsnittligt sett icke anses vara av lägre valör än detta
maikägarintresse. Man kan salunda icke med fog påstå, att införandet av
vitsord för väghållare att påkalla lantmäteriförrättning skulle innebära ett
ensidigt betonande av allmänna intressen på bekostnad av enskilda sådana.
Det innebär i princip icke mera än att det allmänna intresset erkännes som
likaberättigat med markägarnas enskilda intressen.
Till stöd för förslaget att tillerkänna väghållare förrättningsvitsord kan
vidare åberopas, att denna metod redan införts och med gott resultat prövats
inom lagstiftningen om allmänna vägar. Enligt 31 a § AVL äger länsstyrelse
under vissa förutsättningar förordna, att enskild väg icke får anslutas
till allmän väg utan länsstyrelsens tillstånd eller att befintlig enskild
utfartsväg ej vidare får användas för ändamålet. I 31 b § samma lag finns
bestämmelser meddelade om skyldighet för väghållaren att utgiva ersättning
för skada i anledning av sådant förordnande som nu nämnts. Bland
ersättningsbestämmelserna har även intagits en föreskrift om rätt för väghållaren
att undanröja uppkommen skada genom att själv bygga utfartsväg.
Härvid äger väghållaren, i den mån det erfordras för vägföretagets utförande,
göra gällande den rätt att påkalla förrättning enligt lagen om enskilda
vägar och att föra talan vid förrättningen, som tillkommer ägare av fastighet,
för vars räkning vägen bygges. — Det fall, som åsyftas i de nu refererade
bestämmelserna, synes väl jämförbart med det fall, då ett vägföretag
vållar intrång genom menlig inverkan på fastighetsförhållandena. Större
betänkligheter torde icke behöva möta mot införande av förrättningsvitsord
för väghållaren i det senare fallet än i det förra.
Ett argument, som talar mot införande av förrättningsvitsord, är däremot
att jorddelningslagstiftningen för närvarande är i sin helhet föremål
för översyn och att det måhända kan betecknas som mindre lämpligt att
föregripa resultatet av denna översyn genom partiella lagändringar. Det
måste emellertid antagas komma att dröja ännu en del år, innan en sådan
reform kan genomföras. Jag anser därför icke den pågående allmänna utredningen
på fastighetsbildningens område böra utgöra hinder för genomförande
av den nu aktuella, enligt min mening angelägna ändringen i AVL.
Med hänsyn till det nu anförda anser jag mig böra förorda ett tillägg till
AVL av innebörd, att väghållare i vissa fall erhåller rätt att påkalla°lantmäteriförrätlning
för undanröjande eller minskande av intrång, som uppstår
genom byggande eller begagnande av allmän väg. Emellertid vill jag
framhålla, att förslaget är ett provisorium och att slutlig ståndpunkt till
frågan hur allmänna intressen skall beaktas vid lantmäteriförrättningar får
tagas i samband med ställningstagandet till fastighetsbildningskommitténs
blivande förslag.
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1961
Vid utformningen av den nu förordade bestämmelsen om förrättningsvitsord
för väghållare torde böra iakttagas, att bestämmelsen icke bör sträcka
sig längre än till undanröjande eller minskande av sådant intrång, som
åsamkas fastigheten oavsett ägarens person. Förrättningsvitsord bör alltså
icke tillkomma väghållaren för undanröjande av sådant intrång, som endast
drabbar fastighetsägaren personligen, eller sådant intrång, som uppstår
för viss innehavare av nyttjanderätt eller annan sakrätt med avseende
å fastigheten. Däremot saknas anledning att göra undantag för intrång
genom själva markupplåtelsen. Ett sådant undantagande skulle i väsentlig
mån minska möjligheterna att avhjälpa de skador, som byggandet av allmän
väg kan förorsaka. De åtgärder, som kan komma i fråga för att minska
intrång genom själva markupplåtelsen, är av alldeles samma karaktär
som andra förbättringar av fastighetsindelningen. — Det kan ifrågasättas,
om förrättningsvitsordet bör avse endast ägoutbyte eller gälla även andra
lantmäteriförrättningar, t. ex. laga skifte och avstyckning. Även om vissa
skäl kan åberopas till stöd för en generellt hållen bestämmelse, torde det
dock ur praktisk synpunkt vara tillräckligt med ett vitsord till ägoutbyte.
Det torde icke vara lämpligt att utsträcka tillämpningsområdet längre än
som oundgängligen erfordras, särskilt då det ju är fråga om en provisorisk
åtgärd i avbidan på de förslag, som fastighetsbildningskommittén kan komma
att framlägga. Jag förordar därför att bestämmelsens räckvidd begränsas
på sätt sist nämnts. — Bestämmelsen bör i övrigt konstrueras så, att
väghållaren erhåller en fullt självständig rätt att oberoende av fastighetsägaren
påkalla förrättning och att därvid föra talan. Detta kommer, utan
att saken behöver närmare utvecklas i lagtexten, i förevarande sammanhang
att innebära att väghållaren äger framställa yrkanden, även om de
icke biträdes av fastighetsägaren, men att hänsyn skall tagas också till fastighetsägarens
yrkanden i enlighet med de regler, jorddelningslagen innehåller.
I princip blir vid avgörande av tvistefrågor fastighetsintresset och
icke vägintresset avgörande. Ingående av förening kommer att förutsätta
medverkan av både fastighetsägaren och väghållaren.
Den nu skisserade bestämmelsen synes böra inflyta i det avsnitt av AVL
(18—26 §§), som behandlar vägrättsupplåtelser och ersättningsfrågor i anslutning
till sådana upplåtelser. Närmare bestämt torde bestämmelsen böra
inskjutas närmast efter 19 § AVL såsom en ny paragraf med beteckningen
19 a §.
Bestämmelsen bör träda i kraft den 1 juli 1961. Några övergångsbestämmelser
synes icke erforderliga.
Vad härefter beträffar den av kommittén berörda frågan om skyldighet
för väghållare in. fl. att utreda möjligheterna
att minska intrång genom att vidtaga fasti g hets reglerande
åtgärder innehåller de inledningsvis refererade bestämmelserna
i 15 och 17 §§ VS redan nu vissa föreskrifter i hithörande ämnen.
Därest väghållaren, såsom jag nyss föreslagit, får vitsord alt begära förrättning
i syfte att minska intrång genom ägoutbyte, blir behovet av ytterligare
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961
föreskrifter måhända icke fullt lika stort som om AVL i denna del utformats
enligt kommitténs förslag. I många fall måste det emellertid antagas
^ara ägnat att befrämja samförstånd mellan väghållaren och markägaren,
om en grundlig utredning av intrångsfrågorna verkställes redan i anslutning
till upprättande av arbetsplan för vägen. Jag förordar därför att i
VS intages bestämmelser, som är ägnade att hos vägmyndigheterna inskärpa
att sådan utredning bör komma till stånd, när den kan anses påkallad. Bestämmelserna
synes emellertid icke vara av den natur, att de lämpligen bör
ta form av ett särskilt avsnitt i VS. Det synes tillräckligt att i 15 § VS, som
handlar om upprättande av arbetsplan, får inflyta en föreskrift av innebörd,
att särskild utredning i förekommande fall skall verkställas rörande
möjligheterna att genom ägoutbyten eller andra ändringar i fastighetsindelningen
avhjälpa eller minska intrång till följd av vägföretag. — Det samråd,
som vid utredningen bör äga rum med vederbörande markägare, synes
kunna regleras genom en allmänt hållen bestämmelse i 18 § VS, vilken paragraf
i övrigt innehåller föreskrifter om markägares rätt att bli kallad till
och att närvara vid terrängundersökning för upprättande av arbetsplan. —
I 27 § VS bör inflyta en bestämmelse om utfärdande av tillämpningsföreskrifter
till det nya stadgandet i 15 §. Det synes mig lämpligast, att tillämpningsföreskrifterna
— som ju i första hand riktar sig till befattningshavarna
inom vägväsendet — utfärdas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter
samråd med lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen. — Med den nu
föreslagna utformningen och placeringen av de nya bestämmelserna i VS
blir dessa i första hand tillämpliga blott på landsbygden. Till följd av hänvisningar
i 38 och 41 §§ VS kommer de emellertid i huvudsak att gälla
även inom städer och stadsliknande samhällen, vare sig väghållningen där
omhänderhaves av kommunalt rättssubjekt eller av kronan. Viss ändring
torde dock böra vidtagas i 38 § VS för att utmärka, att väg- ofch vattenbyggnadsstyrelsens
nyssnämnda föreskrifter skall tillämpas även då stad
eller stadsliknande samhälle är väghållare.
De nu föreslagna ändringarna i VS bör träda i kraft samtidigt med den
nya 19 a § AVL eller alltså den 1 juli 1961.
Vad beträffar frågan om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
befogenhet att avyttra fast egendo m, lärer, såsom
utredningen framhållit, möjligheterna att undanröja fastighetsintrång genom
utbyte av ägor ofta kunna förbättras väsentligt, om vägmyndigheterna
har möjlighet att bjuda ersättning i mark, som redan tillhör kronan. Eftersom
styrelsens rätt att förvärva fast egendom icke är begränsad på annat
sätt än genom storleken av tillgängliga anslag och de allmänt hållna
föreskrifter, som finns givna rörande medlens användning, torde vägmyndigheterna
få anses ha tillräckliga möjligheter att, när förhållandena påkallar
det ingå frivilliga avtal om markförvärv i sådant syfte. De kan, vid bedömande
av vad som härutinnan är lämpligt, påräkna stöd genom det samråd
med lantbruksnämnden, som regelmässigt bör ske i anslutning till kronans
markförvärv (prop. 1955: 165 s. 57). Med hänsyn bl. a. till önskemålet
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961
att uppgörelser i frågor om markbyten icke drar alltför mycket ut på tiden
talar vägande skäl för att styrelsen också bör få bemyndigande att avhända
kronan sådan fast egendom, som står under styrelsens förvaltning, genom
att ingå i och svara för s. k. avtalsbyten — d. v. s. sadana markbyten som
ej sker enligt jorddelningslagstiftningen — utan att styrelsen därvid bindes
vid någon viss värdegräns. Sådant bemyndigande har tidigare enligt
beslut av 1959 års riksdag givits domänstyrelsen i syfte att främja åtgärder
för yttre rationalisering inom jordbruksnäringen (jfr prop. 1959: 148 s.
214, JU 30 s. 83 och Rskr 284). Jag tillstyrker, att ett bemyndigande av
samma innebörd gives väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Såsom förutsättning
för utnyttjande av ett bemyndigande härutinnan torde böra gälla att
vederbörande fastighetsbildningsmyndighet och lantbruksnämnd tillstyrker
markbytet, dock att tillstyrkande av lantbruksnämnd ej torde erfordras i
fråga om egendom, som ingår i stadsplan eller som enligt byggnadsplan,
fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk
eller skogsbruk. Redogörelse för genomförda markbyten bör årligen
ingivas till Kungl. Maj :t.
Den av kommittén berörda frågan om kvittning av nytta mot
skada är i grunden ett spörsmål av mycket stor principiell räckvidd.
Jag biträder kommitténs uppfattning, att lagstiftningen på detta område
uppvisar åtskilliga brister. Sålunda kan — för att nämna ett exempel de
olikheter i ersättningshänseende, som råder mellan fastigheter, från vilka
mark behöver tagas i anspråk för ett allmännyttigt företag, och andra i
grannskapet belägna fastigheter, vilka på något sätt röner inverkan av företaget,
svårligen betecknas som sakligt grundade. Dessa ofullkomligheter i
värderingsreglerna bör emellertid icke ses som isolerade spörsmål, utan de
ingår i ett frågekomplex, som berör expropriationsrätten i dess helhet.
Vad särskilt angår den av kommittén föreslagna lagändringen kan till
stöd för denna åberopas jämväl att reglerna i expropriationslagen och reglerna
i AVL på förevarande punkt är av olika innehåll såtillvida som nyttan
av ett vägföretag vid tillämpning av expropriationslagen icke får avräknas
från den del av expropriationsersättningen, som utgör lösen för
själva marken, medan dylik avräkning däremot äger rum vid förvärv av
vägrätt enligt AVL. Eftersom det i princip står väghållaren fritt att välja
mellan expropriation och förvärv av vägrätt enligt AVL, måste det ur markägarens
synpunkt onekligen verka svårförklarligt, att olika ersättningsregler
skall gälla beroende på vilken metod som väljes. Argumentet förlorar
dock något i skärpa, om man betänker att markförvärven för de allmänna
vägarna i praktiken nästan alltid sker med vägrätt enligt AVL. Expropriation
kommer knappast i fråga annat än beträffande motorvägar och andra
större vägföretag, vid vilka förhållandet mellan nytta och skada regelmässigt
är sådant, att reduktion av löseskillingen med hänsyn till nyttan icke
blir aktuell.
Däremot finns en annan, betydande grupp av fall, då den av kommittén
föreslagna regeln skulle leda till väsentligt annat resultat än nuvarande
30
Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1961
regler, nämligen då enskild väg förvandlas till allmän. Innebörden i sakligt
hänseende av att en väg sålunda intages till allmänt underhåll är i stort
sett endast att de enskilda väghållarna för framtiden helt befrias från vägliållningskostnader.
Åtgärden medför således betydande nytta men knappast
någonsin skada för vederbörande fastighetsägare. Enligt min uppfattning
finns i sådana fall som det nu angivna knappast något sakligt skäl
för att fastighetsägarna skall erhålla ersättning för vägmärken, vilken ju
i allt fall skulle ha utnyttjats för vägändamål.
Även i andra fall kan förhållandena vara sådana, att ett anspråk från
markägarnas sida på ersättning för vägmark framstår som mindre skäligt.
Ofta är markägarna i själva verket huvudintressenter i vägföretaget, även
om detta verkställes i allmän regi. Ibland förhåller det sig rentav så, att
markägarna, om den allmänna vägen icke kommer till stånd, kan antagas
komma att själva bygga enskild väg. Dylika faktiska förhållanden i förening
med den nuvarande ersättningsregeln i AVL leder f. n. till att markägarna i
många fall frivilligt utan ersättning ställer mark till förfogande för nya
vägar. En regel med det av kommittén föreslagna innehållet skulle däremot
i många fall fördyra och försvåra genomförandet av angelägna vägföretag.
En jämförelse med de motsvarande bestämmelser, som gäller för anläggande
av gator i städer och stadsliknande samhällen, ger också vid handen,
att frågan om avräkning av nytta mot skada ännu icke är så genomarbetad,
att man kan uppnå en lösning, som ur alla synpunkter framstår
som skälig och lämplig. Förvärv av mark till gator sker visserligen i stor
utsträckning medelst expropriation, varvid ersättning utgår efter huvudsakligen
samma regler som vid expropriation av vägmark. I gengäld är
emellertid tomtägarna jämlikt 56—69 §§ byggnadslagen pliktiga att i efterhand
ersätta staden eller samhället gatumarken framför tomten intill
viss bredd och i vissa fall även att betala ersättning för gatubyggnadskostnaden.
Dessa lagregler motiveras av den nytta, som anläggandet av gator
generellt antages innebära för tomtägarna. Den omständigheten att man
vad angår landsbygden icke med lika generell giltighet kan utgå från att
fastighetsägarna har sådan nytta av vägen, att de bör betala ersättning för
vägmärken eller vägbyggnadskostnaderna, bör måhända icke utesluta att
hänsyn tages till nyttan åtminstone i den begränsade omfattning, som följer
av nuvarande ersättningsregler i AVL. I allt fall kan ifrågasättas, om
skäl föreligger att ytterligare vidga den klyfta, som råder mellan landsbygden
och städerna i förevarande hänseende.
Frågan om lämpligaste utformningen av reglerna i expropriationslagen
om avräkning av nytta mot skada är f. n. föremål för utredning genom särskilda
inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga i syfte bl. a. att
undersöka, om det genom en reform av dessa regler är möjligt att i större
omfattning åt staten och kommunerna förbehålla sådan värdestegring, som
uppkommer genom allmänna företag. Det är icke möjligt att, innan resultatet
av nämnda utredning föreligger, ta definitiv ståndpunkt till frågan,
vilka principer som i dessa hänseenden bör gälla inom väglagstiftningen.
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961
Med hänsyn härtill och då kommitténs förslag i allt fall icke är ägnat att
utan betydande modifikationer läggas till grund för en lagstiftningsåtgärd,
anser jag mig icke kunna förorda någon ändring i AVL på förenämnda
punkt. Jag förutsätter emellertid, att frågan om en bättre anpassning av
reglerna i AVL till motsvarande regler i expropriationslagen kommer att
följas med uppmärksamhet och aktualiseras på nytt, så snart förhållandena
gör det möjligt.
Beträffande frågan om väckande av talan i vägrättsmål delar
jag kommitténs uppfattning, att någon ändring av nu gällande lagregler
icke är påkallad.
Spörsmålet om ersättning för kostnader i vägrättsmål
sammanhänger uppenbarligen med det utredningsarbete, som bedrives av
besvärssakkunniga, på sådant sätt att resultatet av nämnda utredning bör
avvaktas. Handlingarna rörande RLF:s framställning i frågan jämte inkomna
remissyttranden torde överlämnas till de sakkunniga för att tagas
i övervägande vid det fortsatta utredningsarbetet.
I enlighet med vad nu anförts har inom kommunikationsdepartementet
utarbetats förslag till följande författningar, nämligen
1) lag angående tillägg till lagen den 30 juni 194-3 (nr 431) om allmänna
vägar; samt
2) kungörelse angående ändring i vägstadgan den 30 juni 1943 (nr 437).
Förslagen torde fogas såsom bilagor vid protokollet i detta ärende (Bilagorna
A och B).1
Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över det under 1)
nämnda lagförslaget måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Vid protokollet:
Bo Järmark
1 Det under 2) omnämnda författningsförslaget — vilket är likalydande med motsvarande
vid propositionen fogade författningsförslag — har här uteslutits.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961
Bilaga A
Förslag
till
Lag
angående tillägg till lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om
allmänna vägar
Härigenom förordnas, att i lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar
skall införas en ny paragraf, betecknad 19 a §, av den lydelse som nedan
sägs.
19a§.
Kan intrång, som åsamkas fastighet genom vägs byggande eller begagnande,
avhjälpas eller minskas genom ägoutbyte enligt lagen om delning av
jord å landet eller lagen om fastighetsbildning i stad, äge väghållaren påkalla
förrättning för ändamålet och därvid föra talan såsom delägare.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961
3a
Bilaga C
Av vägmarksersättningskommittén framlagt
Förslag
till
Lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 juni 1943 (nr 431)
om allmänna vägar
Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
19 §.
För upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång som orsakas av
vägens byggande eller begagnande, vare fastighetens ägare berättigad till
ersättning av väghållaren. Ersättning skall dock icke utgå, där avtalats
eller uppenbarligen förutsatts att ersättning ej skall lämnas. Ej heller
skall ersättning utgå för annat intrång å fastigheten än själva markupplåtelsen,
där intrånget utan olägenhet av betydelse för ägaren kan avhjälpas
genom ägoutbyte eller annan ändring i fastighetsindelningen. Å ersättningen
skall utgå sex procent årlig ränta från den dag, då marken togs i anspråk.
Enahanda rätt---i anspråk.
Medför vägens framdragande jämväl nytta för fastigheten eller för särskild
rätt i avseende å denna, skall ersättningen, i vad den avser annat intrång
å fastigheten eller å den särskilda rätten än själva markupplåtelsen,
jämkas med hänsyn därtill.
Denna lag träder i kraft den
Har beslut om ersättning meddelats före nämnda dag skall vid fullföljd
av talan 19 § tredje stycket i dess äldre lydelse äga tillämpning.
34
Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1961
Bilaga D
Av vägmarksersättningskommittén framlagt
Förslag
till
Kungörelse om ändring i vägstadgan den 30 juni 1943 (nr 437)
Härigenom förordnas, dels att i vägstadgan den 30 juni 1943 skola införas
en ny paragraf, betecknad 27 a §, och en ny överskrift närmast framför denna
paragraf av nedan angiven lydelse, dels ock att 38 § vägstadgan skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Om upprättande av förslag till fastighetsreglering
27 a §.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller vederbörande vägförvaltning skall
föranstalta om att i samband med utarbetandet av arbetsplan eller då eljest
anses påkallat förslag upprättas till ägoutbyten eller andra ändringar i fastighetsindelningen,
som må anses erforderliga och lämpliga för att helt eller
delvis avhjälpa genom vägföretaget uppkommande intrång å fastigheter,
samt att överläggningar äga rum med berörda markägare om deras medverkan
till förslagets genomförande.
Närmare anvisningar om upprättande och framläggande av förslag som
nu sagts samt om innehållet i sådant förslag meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen i samråd.
38 §.
Arbetsplan skall--— väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Vad i 15---i 20 och 22 §§ sägs.
Om väghållarens åligganden beträffande åtgärder för fastighetsreglering
skall vad i 27 a § stadgas äga motsvarande tillämpning.
Denna kungörelse träder i kraft den
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961
35
Utdrag av protokollet, hållet i KungL Maj:ts lagråd den 16 februari
1961«
Närvarande:
justi tierådet Regner,
regeringsrådet JarnéRUP,
justitieråden af Trollé,
Bomgren.
Enligt lagrådet den 13 februari 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll
över kominunikatiönsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 10 februari 1961, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående tillägg till lagen den 30 juni 19i3 om
allmänna vägar.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsrådet V. Körlof.
Lagrådet:
För att det tydligare skall framgå att, såsom måste antagas vara meningen,
väghållaren skall behandlas som delägare även i vad angår kostnader för
ägoutbyte torde slutorden i paragrafen böra jämkas. Vidare synes paragrafen
böra redaktionellt ändras så, att väghållarens behörighet icke blir villkorad
av att intrång kan minskas genom ägoutbytet. Sådan minskning bör i
stället angivas såsom ändamål, varvid av sakens natur följer att väghållarens
befogenhet att framställa yrkanden vid förrättningen blir begränsad av
det angivna ändamålet. I avseende härå vill lagrådet tillika erinra att, såsom
även departementschefen framhållit, vid prövningen enligt jorddelningslagen
och fastighetsbildningslagen de i dessa lagar angivna bedömningsgrunderna
skola vara avgörande.
Lagrådet hemställer i enlighet med det anförda, att paragrafen får den
avfattningen att väghållaren för att minska intrång, som åsamkas fastighet
genom vägs byggande eller begagnande, är berättigad påkalla ägoutbyte enligt
de berörda lagarna och att ifråga om förrättningen skall, i tillämpliga
delar, vad i dessa lagar är stadgat om delägare gälla väghållaren.
Ur protokollet:
T. Johansson
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1961
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 17 februari 1961.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Netzén, af Geijerstam, Hermansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, lagrådets
den 16 februari 1961 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 10 februari
1961 remitterade förslaget till lag angående tillägg till lagen den 30 juni
1943 (nr 431) om allmänna vägar.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande förklarar sig föredraganden tillstyrka
lagrådets hemställan om viss jämkning av lagförslaget.
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
dels
föreslå riksdagen att antaga nyssberörda lagförslag i dess nu föreliggande
jämkade skick;
dels inhämta riksdagens yttrande över det vid remissprotokollet fogade
förslaget till kungörelse angående ändring i vägstadgan den 30 juni 1943
(nr 437);
dels ock föreslå riksdagen att godkänna det förslag i fråga om bemyndigande
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att avyttra fast egendom, som
innefattas i föredragandens yttrande till remissprotokollet.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Curt Ohrner
Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
610127
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (5)
5 kopplingar.
- Rskr. 1961:199 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter å tillägg sstat II. till riksstaten för budgetåret 1960161, i vad a1 i texten
- Rskr. 1961:168 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående anslag till byggnadsarbeten vid statens maskinprovningar. s. 1 i texten
- 3LU 1961:21 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående tillägg till lagen den 30 juni 19A3 s. 1 i texten
- 3LU 1961:16 Utlåtande i anledning av motioner angående byggande av anslutningsväg vid omläggning av allmän väg, m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väck s. 4 i texten
- JoU 1961:16 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående tillägg till lagen den 30 juni 19b3 s. 1 i texten