Sök i Ratio Lex

Med förslag till brandlag och brandstadga m. m

205 sidor, varav 202 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 202 av 205 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:12, Med förslag till brandlag och brandstadga m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

1

Nr 12

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till brandlag

och brandstadga m. m.; given Stockholms slott den 29

december 1961.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till brandlag,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till brandstadga,

dels ock föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad

lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753).

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att 1944 års brandlag och brandstadga skall ersättas

med en ny brandlag och en ny brandstadga. Enligt förslaget skall lagstiftningen

— i motsats till vad som gäller f. n. — genomgående vara tilllämplig

inom hela riket utan skillnad mellna stadssamhällen och landsbygd.

Författningsbestämmelserna skall liksom hittills kompletteras genom

lokala brandordningar, som antages av kommunernas fullmäktige, samt genom

råd och anvisningar från statens brandinspektion.

Brandförsvaret skall i fred alltjämt vara en angelägenhet för de borgerliga

primärkommunerna. En strävan i förslaget är att bereda kommunerna möjlighet

att i större utsträckning än hittills anpassa brandförsvarets organisation

efter de lokala förhållandena. En indelning i större kommuner än de

nuvarande kommer att underlätta önskvärda rationaliseringar och vara till

gagn för brandförsvaret men kan icke motivera att man slopar borgarbrandkårerna

och helt övergår till heltidsanställda brandkårer. De nuvarande obligatoriska

reservbrandstyrkorna skall, under benämningen brandvärn, finnas

1—Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 12.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

endast i sådana kommuner där behov av dem föreligger. Som hittills skall

uttagning ske på grundval av tjänsteplikt. Skyldigheten för uttagen personal

att deltaga i brandövning föreslås ökad från 15 till 20 timmar.

Skogsbrandförsvaret föreslås i alla kommuner bli samordnat med bygdebrandförsvaret

under brandchefens högsta befäl. I övrigt möjliggör förslaget

att skogsbrandförsvarets nuvarande organisation bibehålies.

Bättre utbildning föreslås för huvuddelen av brandbefälet. Särskilt gäller

detta brandchefer och vice brandchefer på landsbygden, vilkas utbildning

förlängs från 3 till 8 veckor. Härmed sammanhänger att brandsyneförfarandet

rationaliseras så att brandsyn förrättas av brandchefen eller annat brandbefäl

ensam samt, på eldstäder och annat som skall sotas, av den skorstensfejarmästare

som enligt förslaget skall finnas för varje kommun. Brandsynenämnderna

avskaffas sålunda. Vidare skall brandsynen koncentreras på

sådana byggnader och andra anläggningar, som utgör den största brandfaran

samt brandsynefristerna avpassas därefter.

Sotning, som är föreskriven till skydd mot brand, skall utföras genom försorg

av skorstensfejarmästaren. Förslaget innebär sålunda att ordnad sotning

genom yrkesutbildad person införes även på landsbygden.

Som en följdändring till den nya brandlagstiftningen föreslås att ur 79 g

kommunallagen utmönstras möjligheten att bilda municipalsamhälle för

brandförsvarsändamål samt att regler i samband därmed ges för avvecklingen

av nu befintliga sådana municipalsamhällen.

Den nya brandlagstiftningen samt ändringen i 79 § kommunallagen föreslås

skola träda i kraft den 1 januari 1963.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

3

Förslag

till

Brandlag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Varje kommun skall i enlighet med bestämmelserna i denna lag hålla

ett brandförsvar, som tillfredsställer skäliga anspråk på trygghet mot skada

av brand.

Förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter skall handhavas av den

kommunala nämnd, som kommunens fullmäktige bestämma (brandstyrelse).

2 §.

I kommuns brandförsvar skall ingå brandstyrka av betryggande storlek

och sammansättning. Brandstyrkan skall bestå av en brandchef, en eller

flera vice brandchefer, brandkår samt, där så erfordras, brandvärn, grundat

på tjänsteplikt.

Brandchef, vice brandchef samt personal i kommunal brandkår skall

vara heltidsanställd eller hava förbundit sig att fullgöra brandtjänst såsom

deltidsanställd vid sidan av annan sysselsättning.

För kommun skall därjämte finnas skorstensfejarmästare.

3 §•

Kommun är skyldig att anskaffa och underhålla materiel, byggnader

och andra för brandförsvaret erforderliga anordningar, skogsbrandtorn

likväl undantagna, samt draga försorg om nödig vattentillgång för släckning

av brand, allt dock endast i den mån oskälig kostnad icke åsamkas kommunen.

4 §.

Länsstyrelsen äger helt eller delvis befria kommun från skyldighet att

hålla brandkår med därtill hörande materiel, byggnader och anordningar,

såframt kommunen träffat avtal om betryggande släckningshjälp från kommunal

brandkår i annan kommun eller från annan brandkår. Sådan brandkår

skall anses som kommunal brandkår i kommunen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

5 §.

I kommun skall brandsyn hållas och sotning verkställas i enlighet med

vad som föreskrives i brandstadgan.

6 §•

Om brand tagit eller hotar att taga större omfattning eller den kommunala

brandkåren tillfälligt icke kan ingripa mot brand, är annan kommun

pliktig att lämna släckningshjälp i den utsträckning brandchefen i den

kommunen prövar möjlig utan att skälig hänsyn till dess egen säkerhet

åsidosättes. Framställning om släckningshjälp skall göras av brandchefen

eller, om hans beslut ej hinner avvaktas, av den som är i hans ställe.

För kostnad, som åsamkats kommun i anledning av framställning om

släckningshjälp, är kommunen berättigad att erhålla skälig ersättning.

Kunna kommunerna icke enas om ersättningen, skall denna fastställas av

länsstyrelsen i det län, där hjälpen lämnats.

7 §•

När så erfordras för släckning av brand är envar, som under kalenderåret

fyller lägst sexton och högst sextiofem år och som vistas i orten, pliktig

att, i den mån kroppskrafter och hälsotillstånd tillåta, medverka vid släckningen.

Bland de i kommunen bosatta sålunda tjänstepliktiga må lämpliga personer

tagas i anspråk för tjänst i brandvärnet. För sådan tjänst skola i

första hand frivilliga uttagas. Den som uttagits är skyldig att deltaga i

brandövning under högst tjugu timmar årligen samt är för medverkan vid

brandsläckning berättigad till skälig ersättning av kommunen. Uttagning

verkställes av brandstyrelsen.

8 §•

Ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning är

skyldig att anskaffa och underhålla erforderliga brand- och livräddningsredskap

ävensom att i övrigt vidtaga nödiga åtgärder för att förebygga och

bekämpa brand, i den mån de ej medföra oskälig kostnad. För tillsyn efter

brand skall ägaren eller innehavaren tillhandahålla erforderlig personal.

Sker skogsavverkning invid järnväg på kortare avstånd från närmaste

järnvägsspår än trettio meter och vidtagas ej erforderliga åtgärder för att

förhindra att ökad fara för skogsbrand uppkommer genom avverkningen, må

åtgärderna vidtagas av länsstyrelsen eller järnvägsförvaltningen. Kostnaderna

skola åvila järnvägsförvaltningen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962 5

9 §.

För det kommunala brandförsvaret erforderlig anordning må anbringas

å annan tillhörig mark eller byggnad, såframt oskäligt intrång icke orsakas

därigenom. Beslut om sådan åtgärd meddelas av brandstyrelsen.

Kommunen skall svara för kostnad och skada, som åsamkas genom åtgärd

som avses i första stycket. Vid bestämmande av ersättning härför skall

hänsyn tagas till den nytta åtgärden kan medföra för den ersättningsberättigade.

Är kostnaden eller skadan ringa, utgår ej ersättning. Kan enighet

ej nås om ersättningen, skall denna fastställas av länsstyrelsen.

10 §.

Ej må någon så handhava eld eller brandfarligt föremål att brand lätt

kan uppstå.

11 §•

Uppstår brand eller är överhängande fara därför och kan ej den, som

varsnar branden eller faran eller eljest får kunskap därom, genast släcka

branden eller undanröja faran, skall han varsko dem, vilkas liv eller egendom

är i fara, samt tillkalla hjälp.

12 §.

Den som för befälet vid brand må för släckning eller räddning företaga

sådant ingrepp i annans rätt, som bedömes nödvändigt. Han äger sålunda

bland annat bereda brandstyrka tillträde till fastighet, avspärra brandplatsen,

nyttja brunn, vattenledning, redskap, telefon, hästar och fordon,

fälla träd, anlägga moteld samt riva eller undanskaffa byggnad, upplag eller

annan egendom.

Ingrepp av ringa omfattning må jämväl företagas av annan, som deltager

i släcknings- och räddningsarbetet, därest befälhavarens föreskrift

icke lämpligen kan inhämtas.

13 §.

Den som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av

brand eller som deltagit i övning med brandstyrka må av statsmedel erhålla

ersättning för skada, som därvid åsamkats honom.

Ersättning av statsmedel må jämväl utgå för deltagande i eller annan

verksamhet för släckning av skogsbrand. Härjämte må av statsmedel belöning

tilldelas den, som vid släckning av skogsbrand visat rådighet och nit.

Närmare bestämmelser om ersättning och belöning enligt denna paragraf

meddelar Konungen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

14 §.

Underlåter någon att fullgöra vad som åligger honom enligt 8 § första

stycket första punkten, äger länsstyrelsen förelägga vite. Föreläggande må

allt efter omständigheterna riktas mot ägaren eller innehavaren eller ock

mot dem båda. Tillhandahålles icke personal för tillsyn efter vad i samma

stycke andra punkten sägs, må tillsynen på ägarens eller innehavarens bekostnad

utföras genom brandchefens försorg.

Föreläggande mot ägare må förbindas med åläggande för honom att vid

överlåtelse omedelbart meddela länsstyrelsen uppgift om den nye ägaren.

15 §.

över brandstyrelses beslut enligt 7 § och 9 § första stycket må besvär anföras

hos länsstyrelsen.

Talan mot beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelsen, föres

hos Konungen.

16 §.

Den som utan giltigt skäl uteblir från brandövning eller brandsläckning,

vartill han kallats genom brandlarm eller på annat sätt, eller lämnar honom

anvisat arbete eller eljest icke åtlyder vad brandbefäl i och för tjänsten

befallt eller som bryter mot 10 eller 11 § eller som hindrar eller söker

hindra åtgärd, som avses i 12 §, dömes till dagsböter.

Arbetsgivare eller arbetsledare, som vägrar anställd nödig ledighet för

deltagande i brandövning eller brandsläckning eller därmed sammanhängande

arbete, dömes, såframt ledigheten kunnat medgivas utan synnerlig olägenhet,

till dagsböter.

Den som genom brandlarm eller på annat sätt obehörigen åstadkommer

brandstyrkas utryckning eller samling, dömes till dagsböter eller fängelse

i högst sex månader och vare skyldig att ersätta därav föranledd kostnad.

17 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas

i brandstadgan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963, från och med vilken dag

brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521) skall upphöra att gälla.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

7

Förslag

till

Brandstadga

Härigenom förordnas som följer.

Om brandordning och brandstyrelse

1 §•

För kommun skall finnas brandordning, upptagande de bestämmelser,

som utöver vad i brandlagen och denna stadga föreskrives äro erforderliga

för ordnande av brandförsvaret i kommunen.

Brandordning må ej innehålla bestämmelse om förhållande, som regleras

genom annan allmän författning än brandlagen och denna stadga. Vid

meddelande av bestämmelse i brandordning skall tillses, att därigenom icke

lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres obefogad inskränkning

i den enskildes frihet.

2 §•

Brandordning antages av kommunens fullmäktige. Beslut om antagande

av brandordning skall underställas länsstyrelsens prövning. Vägras fastställelse,

skola skälen därtill angivas. Underlåta fullmäktige att antaga

brandordning av innehåll, som länsstyrelsen finner erforderligt, har länsstyrelsen

att förordna i ämnet men skall i så fall underställa sitt beslut Konungens

prövning.

Då brandordning fastställts, skall länsstyrelsen på kommunens bekostnad

ofördröjligen införa meddelande om fastställelsen i länskungörelserna.

Ett exemplar av brandordningen skall insändas till statens brandinspektion.

Det åligger kommunens styrelse att ombesörja, att kungörelse om

fastställelsen anslås samt införes i den eller de tidningar, där kommunala

meddelanden intagas, och att tryckta exemplar av brandordningen finnas att

tillgå för allmänheten.

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl i fråga om ändring i

eller tillägg till brandordning.

3 §.

1 mom. Ledamöter och suppleanter i särskild brandstyrelse väljas av

kommunens fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter

må dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt, därest

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles,

om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser,

ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den

ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

Beträffande särskild brandstyrelse skola bestämmelserna i 32—42 §§

kommunallagen rörande kommunens styrelse ävensom i 45 g andra och

tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande

tillämpning; dock att för särskild brandstyrelse i Stockholm skola gälla

bestämmelserna i 51 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm samt därutöver

vad stadsfullmäktige med iakttagande av stadgandena i samma lag

föreskriva.

Brandstyrelses protokoll behöver ej upptaga annat än förteckning å

närvarande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skälen därför.

2 mom. Vid sammanträde med brandstyrelsen äger brandchefen rätt

att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening antecknad

till protokollet.

Om brandstyrka och brandbefäl

4 §•

I brandordningen skola intagas bestämmelser angående bland annat

1) den kommunala brandstyrkans organisation;

2) det lägsta antal befattningshavare som skall finnas med angivande om

de skola vara heltidsanställda eller deltidsanställda;

3) det lägsta antalet frivilliga eller tjänstepliktiga i brandvärn; samt

4) det lägsta antal övningar som skall hållas med brandstyrkan.

Om kommun skall hava brandchef eller vice brandchef gemensamt med

annan kommun, skall detta framgå av brandordningen.

Har kommun jämlikt 4 § brandlagen helt eller delvis befriats från skyldigheten

att hålla brandkår, skall av brandordningen framgå i vilken utsträckning

och inom vilka områden brandsläckningen i kommunen skall

ombesörjas enligt släckningsavtal.

5 §•

Kommun skall hålla sådan brandberedskap, att första utryckning för

brandsläckning ständigt kan ske inom en efter kommunens förhållanden

godtagbar tid. I brandordningen skall denna tid angivas samt bestämmelser

intagas om det lägsta antal brandbefäl och brandmän, som erfordras

för beredskapen.

6 §.

Uttagning av tjänstepliktiga till brandvärnet skall ske namneligen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962 9

7 §.

1 mom. För heltidsanställt brandbefäl skola följande kompetensföreskrifter

gälla.

Brandchef och sådan vice brandchef, som ej tillika är brandmästare,

ävensom andra därmed jämförliga befattningshavare skola hava avlagt

brandingenjörsexamen vid statens brandskola. Länsstyrelsen äger dock,

när särskilda skäl äro därtill, för viss kommun medgiva, att till dylik befattning

må utses jämväl den som avlagt brandmästarexamen vid skolan.

Brandmästare skall hava avlagt lägst brandmästarexamen vid statens

brandskola.

Brandförman skall hava avlagt lägst brandförmansexamen vid statens

brandskola.

2 mom. För deltidsanställt brandbefäl skola följande kompetensföreskrifter

gälla.

Brandchef och vice brandchef skola hava avlagt brandingenjörs- eller

brandmästarexamen eller hava genomgått brandbefälskurs A vid statens

brandskola. Övrigt deltidsanställt befäl vid kommunal brandkår skall hava

genomgått lägst brandbefälskurs C vid statens brandskola.

Länsstyrelsen må dock för viss kommun medgiva, att krav på utbildning

vid statens brandskola uppställas endast för brandchefen och en vice

brandchef samt att därvid brandbefälskurs B är tillfyllest.

Utan hinder av vad nu sagts må kommun med länsstyrelsens medgivande

förordna lämplig person att uppehålla brandchefstjänst för tid, intill

dess tjänsten kan besättas med behörig person.

3 mom. Brandordningen skall innehålla bestämmelser om den kompetens,

som fordras för kommunens brandbefäl.

4 mom. Om utbildningen vid statens brandskola meddelas föreskrifter i

stadgan för skolan.

8 §•

1 mom. Ledningen av kommuns brandförsvar skall, närmast under

brandstyrelsen, utövas av brandchefen.

Det åligger brandchefen att vårda sig om att kommunens brandförsvar är

ändamålsenligt ordnat samt att göra de framställningar om anslag av allmänna

medel och om ändringar i eller tillägg till brandordning och reglementen,

som erfordras härför.

2 mom. Det ankommer på brandchefen

1) att biträda myndigheter och enskilda inom kommunen med råd och

anvisningar;

2) att föra befäl över kommunens brandstyrka samt tillse att den erhåller

erforderlig övning;

3) att tillse att föreskriven brandberedskap upprätthålles;

4) att tillse att kommunens brandalarmeringsanordningar fungera samt

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 12.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

att dess brand- och livräddningsredskap och övrig utrustning städse äro i

gott skick och förvaras på därför bestämda platser; samt

5) att skaffa sig god kännedom om skogarna i kommunen jämte i dem befintliga

vattentillgångar.

3 mom. Brandchefen skall i övrigt övervaka efterlevnaden av brandlagen,

denna stadga, brandordningen samt andra föreskrifter, som röra brandförsvaret.

Finner brandchefen för särskilt fall omedelbar åtgärd nödvändig för

att förhindra brand, åligger det honom att meddela föreskrift därom.

4 mom. Vice brandchef skall biträda brandchefen och vid förfall träda

i hans ställe.

9 §•

1 mom. Då släckningshjälp erhållits, skall den befälhavare som erhållit

hjälpen utöva befälet.

Brandchefen eller den som är i hans ställe äger befälsrätt över brandkår,

som jämte kommunens brandstyrka deltager i brandsläckning inom

anläggning, för vars skydd kåren är uppsatt.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må överenskommelse träffas om

vem som skall utöva befälet.

2 mom. Har brand tagit eller hotar den att taga större omfattning, äger

länsstyrelsen förordna särskild befälhavare.

3 mom. För släckning av brand, som tagit eller hotar att taga större omfattning,

skall befälhavaren, om så erfordras, göra framställning om militärhandräckning

hos länsstyrelsen eller annan myndighet som, enligt vad

därom är särskilt stadgat, är behörig att begära sådan handräckning.

4 mom. Brandchefen eller den som är i hans ställe skall underrätta polischefen

om brand eller överhängande fara därför samt vid polisutredning i

samband med brand lämna den hjälp, som är möjlig.

10 §.

I brandordningen eller i särskilt reglemente skola närmare bestämmelser

meddelas om brandpersonalens åligganden samt vad som har samband därmed.

Om vissa för brandförsvaret erforderliga anordningar

11 §■

Det åligger kommun bland annat

1) att, där till följd av bebyggelsens art och omfattning eller eljest möjligheterna

för allmänheten att genom telefon alarmera brandstyrkan icke

äro tillfyllest, träffa särskilda anordningar för alarmeringen; samt

2) att träffa särskild anordning för inkallande av brandkårspersonalen.

Närmare bestämmelser härom samt om de övriga anordningar, som äro

erforderliga för brandförsvaret i kommunen, skola införas i brandordningen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962 11

Om brandsyn

12 §.

1 mom. Regelbunden brandsyn förrättas med de tidsmellanrum brandchefen

bestämmer å sådana byggnader, upplag och andra anläggningar,

vilka äro särskilt brandfarliga eller där brand kan utgöra fara för ett större

antal människor, över dylika anläggningar skall brandchefen fortlöpande

föra förteckning, upptagande den synefrist, som skall gälla i varje särskilt

fall.

Regelbunden brandsyn förrättas av brandchefen eller av brandbefäl, som

han förordnar därtill.

Vid regelbunden brandsyn skall, med undantag av vad som är föremål för

eldstadsbrandsyn enligt 2 mom., undersökas

1) huruvida de föreskrifter blivit iakttagna, som meddelats för att förebygga

brand, för att vid brand rädda liv och egendom samt för att underlätta

brandsläckning;

2) huruvida brandfarlig felaktighet finnes å elektrisk installation eller

annorstädes åbyggnad, upplag eller anläggning; samt

3) huruvida i övrigt anordning eller förhållande förefinnes, som kan

utgöra fara för brand eller medföra svårighet att vid brand utföra släckning

samt räddning av liv och egendom.

2 mom. Eldstadsbrandsyn förrättas av skorstensfejarmästaren i samband

med föreskriven sotning.

Vid eldstadsbrandsyn skall undersökas, huruvida brandfarlig felaktighet

finnes å eldstad eller annat, som enligt gällande föreskrifter skall sotas, samt

å skorsten och tak med därtill hörande byggnadsdelar.

3 mom. Särskild brandsyn för undersökning, som avses i 1 mom. tredje

stycket, förrättas av brandchefen eller brandbefäl, som han förordnar därtill,

samt för undersökning, som avses i 2 mom. andra stycket, av skorstensfejarmästaren.

Särskild brandsyn hålles, när brandchefen eller länsstyrelsen

finner erforderligt.

A mom. Vid brandsyn å egendom, som är försäkrad mot skada av brand,

äger brandförsäkringsinrättning, hos vilken egendomen är försäkrad, på

begäran vara tillstädes genom ombud med rätt att göra erinringar men

ej att deltaga i besluten.

13 §.

1 mom. Befinnes vid brandsyn, att ägare eller innehavare av byggnad,

upplag eller annan anläggning icke iakttagit vad som jämlikt lag eller författning

åligger honom med avseende å brandförsvaret, skall föreläggande

meddelas en av dem eller båda att inom viss tid vidtaga rättelse. Föreläggande

mot ägare må förbindas med åläggande för honom att vid överlåtelse

meddela brandsyneförrättaren uppgift om nye ägaren.

Innan brandsyneföreläggande meddelas angående åtgärd av byggnads
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

teknisk art, skall samråd med byggnadsnämnden äga ruin, försåvitt icke

samråd är utan betydelse.

Har föreläggande givits, skall å förut angiven tid efterbesiktning förrättas

på föranstaltande av den, som givit föreläggandet. Befinnes därvid föreläggandet

icke hava efterkommits, skall anmälan göras hos länsstyrelsen

för den åtgärd, som kan påkallas av förhållandena.

2 mom. Befinnes vid brandsyn synnerlig fara för brand vara för handen,

åligger det brandsyneförrättare att genast meddela föreskrift om omedelbar

åtgärd för undanröjande av faran.

14 §.

Vid brandsyn och efterbesiktning skall föras protokoll. Däi-est protokollet

innefattar anmärkning, skall avskrift därav så snart ske kan tillställas

den, som anmärkningen rör.

Om sotning

15 §.

Vid sotning skola eldstad och annan kanalansluten förbränningsanordning,

vilka icke äro inrättade för eldning uteslutande med gas, jämte tillhörande

rökkanaler samt imkanaler rengöras.

Om den tid, som må förflyta från en sotning till nästa, skola bestämmelser

intagas i brandordningen. Tiden skall för olika slag av eldstäder, förbränningsanordningar,

rökkanaler och imkanaler bestämmas med hänsyn till

bränsleslag, eldningssätt och andra på sotbildning och därav föranledd

brandfara inverkande omständigheter samt må icke utsträckas längre än

till två år. Brandchefen må dock, om särskilda skäl i visst fall äro därtill,

efter skorstensfejarmästarens hörande besluta om annan sotningsfrist.

16 §.

I brandordningen skall införas bestämmelse, huruvida kommunen skall

utgöra ett eller flera sotningsdistrikt eller jämte annan kommun ingå i sådant

distrikt.

För varje sotningsdistrikt skall finnas en skorstensfejare, som avlagt mästarexamen

för skorstensfejare vid statens brandskola.

När skorstensfejare för sotningsdistrikt skall utses, skall kungörelse därom

införas i allmänna tidningarna med angivande av den tid, inom vilken

ansökan skall ingivas. Inkommer ej ansökan från skorstensfejare med

mästarexamen, äger länsstyrelsen medgiva att sökande med annan utbildning

utses.

17 §.

Föreskriven sotning skall verkställas av distriktets skorstensfejarmästare

eller på hans ansvar av skorstensfejare, som är anställd för att biträda

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

honom. Annan må ej verkställa sådan sotning, såframt icke brandchefen

efter skorstensfejarmästarens hörande för särskilt fall medgiver undantag.

18 §.

Vid föreskriven sotning skall undersökas, huruvida å byggnadsdelar, som

enligt 12 § skola bliva föremål för eldstadsbrandsyn, finnes felaktighet, som

kan utgöra brandfara, varjämte uppmärksamhet skall ägnas åt annat, som

kan utgöra föremål för undersökning vid brandsyn. Upptäckes felaktighet

eller iakttages armat missförhållande och äger skorst en sf ej ar mästaren ej

själv meddela föreläggande om rättelse, skall brandchefen ofördröjligen

underrättas.

19 §•

1 mom. Skorstensfejarmästare för sotningsdistrikt åligger bland annat

1) att på anmodan av brandchefen eller ägare eller innehavare av byggnad

och annan anläggning göra de undersökningar och besiktningar av eldstäder,

förbränningsanordningar, rökkanaler och iinkanaler, som erfordras

för att utröna brandfara;

2) att föra förteckning över de byggnader och andra anläggningar i

sotningsdistriktet, inom vilka sotning skall ske, samt att där anteckna verkställda

förrättningar, iakttagna felaktigheter och missförhållanden samt

vidtagna åtgärder, ävensom att på anfordran uppvisa förteckningen för

brandchefen;

3) att tillse att arbete, som han eller hans biträden utför, verkställes med

varsamhet och omtanke så att skada eller olägenhet ej uppstår;

4) att på anmodan biträda vid släckning av soteld; samt

5) att på kallelse av brandchefen eller den som för befälet vid brand biträda

vid annan brandsläckning.

2 mom. Angående skorstensfejarmästarens åligganden i övrigt må bestämmelser

meddelas i brandordningen eller i reglemente.

20 §.

För kommun skall finnas sotningstaxa, upptagande de avgifter som ägare

och innehavare av byggnad, annan anläggning eller lägenhet hava att erlägga

för sotnings-, undersöknings- och besiktningsarbete, som utföres av

skorstensfejare.

Sotningstaxa antages och fastställes på sätt stadgas om brandordning.

Om vissa åtgärder mot brand

21 §.

Arbetsgivare och arbetstagare böra samverka i syfte att främja brandförsvaret

på arbetsplatsen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

22 §.

Vill någon företaga kolning, tjärbränning eller hyggesbränning eller ock

svedja eller bränna gräs, halm, ris eller ljung eller för annat ändamål uppgöra

eld utomhus på plats, där elden lätt kan sprida sig och medföra brands

fara, åligger honom att dessförinnan, genom grävning eller på annat sätt,

vidtaga de särskilda åtgärder, som kunna anses erforderliga för att hindra

eldens spridning. Sådan eld må ej övergivas, förrän den blivit fullständigt

släckt.

I brandordningen må om så erfordras föreskrivas skyldighet för den som

vill uppgöra eld på plats, som avses i första stycket, att anmäla det till brandchefen.

23 §.

Envar enligt 7 § brandlagen tjänstepliktig är efter kallelse till skogsbrandsläckning

pliktig att, försedd med tillgängliga släckningsredskap, genast begiva

sig till anvisad plats och deltaga i släckningsarbetet. Befinner sig tjänstepliktig

i närheten av brandstället, skall han, så snart han fått kännedom

om branden, utan kallelse skynda dit och deltaga i arbetet.

Om tillsyn över brandförsvaret m. m.

24 §.

Länsstyrelsen skall tillse att brandförsvaret inom länet är tillfredsställande

ordnat.

Vid sin tillsyn över att kommuner, brandsyneförrättare och särskilda befattningshavare

fullgöra sina åligganden med avseende å brandförsvaret äger

länsstyrelsen förelägga vite.

Tillsyn över brandförsvaret inom riket utövas av statens brandinspektion.

25 §.

Brandchef, brandsyneförrättare, skorstensfejare och annan som har att

utöva tillsyn över brandförsvaret skall för fullgörande av tillsynen äga tillträde

till byggnad och lägenhet samt upplag och annan anläggning ävensom

rätt att där företaga undersökning eller utföra arbete, vartill hans åligganden

giva anledning. Vägras tillträde utan godtagbart skäl, skall handräckning

lämnas av polismyndigheten. Tillsyn och arbete skola utföras på sådant

sätt att minsta möjliga olägenhet vållas allmänheten.

Den som har eller haft att utöva tillsyn eller anlitats som biträde i tillsynsverksamheten

må ej obehörigen röja eller utnyttja yrkeshemlighet eller

annat förhållande, varom han fått kännedom i denna verksamhet.

Om ansvar och besvär

26 §.

Till dagsböter dömes, om ej gärningen är belagd med straff i annan för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

fattning, den som icke låter verkställa föreskriven sotning, när han enligt

17 § andra punkten fått medgivande att själv ombesörja sådan sotning, samt

den som bryter mot bestämmelserna i 23 §.

27 §.

Bryter någon mot bestämmelse i brandordning och skall förseelsen enligt

stadgande däri föranleda ansvar, dömes, om ej gärningen är belagd med straff

i annan författning, till böter, högst trehundra kronor. Har förseelsen avsett

åliggande av större vikt eller har därigenom förorsakats avsevärd skada

eller olägenhet, skola dagsböter ådömas.

28 §.

Bryter någon mot bestämmelserna i 25 § andra stycket, dömes till dagsböter

eller fängelse i högst ett år.

Förseelsen må av allmän åklagare åtalas endast efter angivelse av målsäganden.

29 §.

Över beslut vid brandsyn samt över brandchefs beslut jämlikt 15 § andra

stycket sista punkten och 17 § andra punkten må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat på grund av denna stadga

eller brandordning, må föras hos Konungen.

Särskilda bestämmelser

30 §.

Vad som föreskrives i denna stadga eller i brandordning gäller även byggnad,

upplag eller anläggning, som tillhör eller innehaves av staten.

31 §.

När kommun utsett brandchef, vice brandchef eller skorstensfejarmästare,

skall anmälan härom göras till länsstyrelsen med uppgift om hans

namn, adress och telefonnummer.

32 §.

Den som enligt 12 § är eller kan bliva behörig att förrätta brandsyn må ej

driva handel med brand- eller livräddningsredskap; eller

vara kommissionär eller agent för annan, som driver sådan handel, eller

för försäkringsinrättning i vad denna meddelar försäkringar, som hava

samband med brand; eller

vara delägare i handelsbolag eller styrelseledamot i aktiebolag eller förening,

som har till huvudsaklig uppgift att driva handel med brand- eller

livräddningsredskap.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

övergångsbestämmelser

33 §.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1963.

Genom stadgan upphävas brandstadgan den 15 juli 1944 (nr 522) samt

vad i övrigt finnes i allmän författning, brandordning eller andra särskilda

föreskrifter stridande mot bestämmelserna i denna stadga.

Förekommer i lag eller eljest hänvisning till föreskrift, som ersatts genom

bestämmelse i denna stadga, skall den bestämmelsen i stället gälla.

34 §.

1 mom. För brandbefälstjänst gällande kompetensbestämmelse, som jämlikt

denna stadga intages i brandordning, skall icke tillämpas å brandbefäl,

som innehar tjänsten vid stadgans ikraftträdande.

Den som före den 1 januari 1948 erhållit befattning som brandbefäl må

utan hinder av kompetensbestämmelserna i denna stadga kunna utses till

annan brandbefälsbefattning. Utses sådant brandbefäl till brandchef eller

vice brandchef skall beslutet underställas länsstyrelsen för prövning av

den utseddes lämplighet för tjänsten.

2 mom. Vid tillämpningen av denna stadga skall den som genomgått

brandchefskurs kategori I vid statens brandskola anses hava där avlagt

brandingenjörsexamen, den som genomgått brandmästarkurs kategori I

vid skolan anses hava där avlagt brandmästarexamen samt den som genomgått

brandförmanskurs kategori I vid skolan anses hava där avlagt

brandförmansexamen.

I övrigt skall för brandbefäl med kompetens enligt föreskrifterna i brandstadgan

den 15 juli 1944 gälla

att brandchefskurs kategori II vid statens brandskola anses motsvara

brandbefälskurs A vid skolan samt

att envar av brandchefskurs kategori III samt brandmästar- och brandförmanskurs

kategori II vid statens brandskola anses motsvara brandbefälskurs

B vid skolan.

3 mom. Har skorstensfejare före denna stadgas ikraftträdande godkänts

eller anställts för visst sotningsdistrikt, må godkännandet ej återkallas eller

anställningsavtalet hävas med mindre skorstensfejaren finnes icke vidare

vara lämplig.

Den som före den 1 januari 1948 vunnit godkännande eller anställning

såsom skorstensfejare för sotningsdistrikt må utan hinder av kompetensbestämmelserna

i denna stadga utses till skorstenfejarmästare i annat

sotningsdistrikt.

35 §.

Utan hinder av det i 32 § stadgade förbudet må den, som vid denna stadgas

ikraftträdande är anställd inom brandförsvaret och som då enligt äldre be
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

stämmelser var oförhindrad att bedriva och jämväl bedrev verksamhet, som

avses med förbudet, fortsätta därmed.

36 §.

Tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter i särskild brandstyrelse,

vilka valts med tillämpning av äldre bestämmelser, skall upphöra med utgången

av år 1963. Nya val i enlighet med denna stadga skola äga rum år

Förslag till brandordning skall med iakttagande av denna stadgas föreskrifter

hava upprättats och underställts länsstyrelsens prövning senast den

1 januari 1965. Brandordning, avsedd att träda i kraft den 1 januari 1963

eller därefter, må jämväl före sistnämnda dag antagas och fastställas i enlighet

med bestämmelserna i denna stadga.

Intill dess ny brandordning trätt i kraft, skall hittills gällande brandordning

lända till efterrättelse, i den mån den icke strider mot brandlagen eller

denna stadga.

Beslut, förordnande eller föreskrift, som meddelats med stöd av sådant

stadgande i äldre brandstadgan, vilket ersatts genom bestämmelse i nya

stadgan, skall alltjämt gälla, intill dess annorlunda förordnas.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)

Härigenom förordnas, att 79 § kommunallagen den 18 december 1953 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

79 §.

(Nuvarande lydelse)

Har Konungen förordnat, att för

område på landet, som ej utgör egen

kommun, skall lända till efterrättelse

vad om stad är föreskrivet i byggnadslagen

och byggnadsstadgan eller

i brandlagen och brandstadgan,

må Konungen, där särskilda skäl

därtill äro, besluta att området skall

utgöra ett municipalsamhälle, vilket

äger att oberoende av kommunen i

övrigt självt vårda de angelägenheter,

som föranledas av sådana bestämmelsers

tillämpning inom samhället.

Ej må

(Föreslagen lydelse)

Har Konungen förordnat, att för

område på landet, som ej utgör egen

kommun, skall lända till efterrättelse

vad om stad är föreskrivet i byggnadslagen

och byggnadsstadgan, må

Konungen, där särskilda skäl därtill

äro, besluta att området skall utgöra

ett municipalsamhälle, vilket äger

att oberoende av kommunen i övrigt

självt vårda de angelägenheter, som

föranledas av sådana bestämmelsers

tillämpning inom samhället.

särskilt municipalsamhälle.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1963.

Vad i 33 § lagen den 13 juni 1919

(nr 293) om ändring i kommunal

och ecklesiastik indelning är stadgat

skall gälla i tillämpliga delar, då municipalsamhälle

upphört eller fått

sina uppgifter inskränkta till följd

av att brandlagen den 15 juli 1944

(nr 521) och brandstadgan den 15

juli 1944 (nr 522) upphört att gälla.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

19

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 december

1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om reviderad

brandlagstiftning m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Brandförsvaret har varit reglerat ända sedan landskapslagarnas tid. I 1734

års lag upptogs i byggningabalken skilda regler om brandförsvaret i bygd

och om brandförsvaret i skog. År 1874 utfärdades dock de första bestämmelserna

rörande brandförsvaret i städerna i en brandstadga för rikets städer.

Den ersattes av 1923 års brandstadga, som innehöll bestämmelser även för

landsbygden men icke föreskrev skyldighet för landskommunerna att hålla

brandförsvar. År 1914 utfärdades en lag om förekommande och släckning av

skogseld, som förutsatte att skogsbrandförsvaret åtminstone i regel ej skulle

åsamka kommunerna kostnader. Denna lag ersattes av 1937 års lag om förekommande

och släckning av skogseld, vilken skärpte kraven på kommunerna.

1923 års brandstadga och 1937 års skogseldslag ersattes den 1 januari

1945 av brandlagen och brandstadgan den 15 juli 1944 (nr 521 och 522). Den

huvudsakliga nyheten i sistnämnda lagstiftning, vars syfte var att stärka

brandförsvaret, var införandet av ovillkorlig skyldighet även för landskommunerna

att hålla bygdebrandförsvar.

1944 års brandlagstiftning har sedan sin tillkomst endast obetydligt ändrats.

På kommunalt håll har emellertid efter hand framkommit en allmänt

omfattad åsikt, att en reform borde genomföras i syfte att begränsa kommunernas

kostnader för brandförsvaret genom att utforma detta på ett från

ekonomisk synpunkt mera ändamålsenligt sätt.

Med anledning härav tillkallade dåvarande chefen för inrikesdepartementet

under 1954 tio sakkunniga för att verkställa översyn av brandlagstiftningen

och brandförsvarets organisation jämte därmed sammanhängande

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

spörsmål. De sakkunniga, vilka antog benämningen 195k års brandlagsrevision1

och som i det följande benämnes brandlagsrevisionen, avgav den

25 oktober 1960 ett betänkande med titeln »Reviderad brandlagstiftning»

(SOU 1960: 34) med förslag till bl. a. ny brandlag och ny brandstadga. Samtidigt

överlämnades en stencilerad redogörelse för en på de sakkunnigas

uppdrag utförd s. k. operationsanalys på brandförsvarets område.

Yttranden över brandlagsrevisionens förslag har efter remiss avgivits av

chefen för försvarsstaben, fortifikationsförvaltningen, arbetarskyddsstyrelsen,

civilförsvarsstyrelsen, riksbrandinspektören, styrelsen för statens brandskola,

telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens

organisationsnämnd, domänstyrelsen, skogsstyrelsen — efter hörande

av samtliga skogsvårdsstyrelser och med bifogande av yttranden från skogsvårdsstyrelserna

i Kalmar, Gävleborgs och Norrbottens län —, statens elektriska

inspektion, överståthållarämbetet — med bifogande av yttranden från

stadsfullmäktige, polismästaren och brandchefen i Stockholm —, samtliga

länsstyrelser, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen (gemensamt

yttrande), Sveriges fastighetsägareförbund, Svenska kommunalarbetareförbundet,

Svenska brandbefälets riksförbund, Borgarbrandmännens riksförbund,

Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund och Svenska skorstensfejeriarbetareförbundet

(gemensamt yttrande), Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening, Svenska

brandskyddsföreningen och Svenska brandkårernas riksförbund (gemensamt

yttrande, Svenska brandingenjörsföreningen, Tjänstemännens centralorganisation

(TCO), Svenska petroleum institutet, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund

samt Sveriges akademikers centralorganisations

(SACO) allmänna tjänstemannaförbund. Vid länsstyrelsernas yttrande

har fogats yttranden från samtliga länsbrandinspektörer utom länsbrandinspektörerna

i Jönköpings, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Örebro och Västernorrlands

län (länsbrandinspektören i Göteborgs och Bohus län har dock

deltagit i länsstyrelsens handläggning av ärendet), från länsskogsbrandinspektörerna

i Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län

samt från tre länsarkitekter, sexton städer, fyra köpingar, sju landskommuner,

två byggnadsnämnder, fyra brandchefer, en skorstensfejaremästare,

fyra brandkårsförbund, fem länsavdelningar av Svenska landskommuner
-

1 De sakkunniga har utgjorts av landshövdingen E.A. Westling (ordförande; avliden år 1957),

landshövdingen A.V. R. Tottie (ordförande fr. o. m. den 12 november 1957), f- d. ledamoten av

riksdagens första kammare förre stationsmästaren H. Rudolf Anderberg, ledamöterna av riksdagens

första kammare förre förmannen E. Hjalmar Nilsson och lantbrukaren O. Ferdinand

Nilsson, ledamöterna av riksdagens andra kammare kammarherren James I.A. Dickson, pastorn

G. Ruben Swedberg (avliden år 1957) och folkskolläraren John R. Anderson (fr. o. m. den 5 juli

1957) samt brandchefen i Örebro K.-M. Grönlund, brandchefen i Härnösand V. Tell, brandchefen

i Kärna kommun fanjunkaren Gösta Pettersson och ombudsmannen i svenska kommunalarbetareförbundet

Axel Peterson. Rektorn vid statens brandskola civilingenjören Swen

Hultqvist har såsom expert biträtt de sakkunniga.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

nas förbund, ett brandstodsbolag samt en krets av Sveriges skorstensfejaremästares

riksförbund. Därjämte har Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna

i rikets större städer inkommit med ett yttrande över betänkandet.

I de väsentliga frågorna om brandlagstiftningen och brandförsvarets

organisation ansluter sig remissinstanserna i allmänhet till brandlagsrevisionens

förslag. I flera yttranden påpekas emellertid att förslaget i vissa

delaT torde få jämkas på grund av den förestående kommunreformen.

Sedan nu omförmälda frågor ytterligare övervägts inom inrikesdepartementet,

anhåller jag att få upptaga dem till närmare behandling.

II. Huvuddragen av gällande brandlagstiftning

Brandlagen innehåller grundläggande bestämmelser om kommuners och

enskildas skyldigheter med avseende på brandförsvaret. Brandstadgan, som

kompletterar brandlagen, är uppdelad på tre avdelningar, varav den första

innehåller bestämmelser för stad, den andra bestämmelser för landsbygd

och den tredje allmänna bestämmelser, gemensamma för stad och landsbygd.

För varje kommun skall finnas en av länsstyrelsen fastställd brandordning,

upptagande kompletterande bestämmelser för kommunens brandförsvar.

Enligt brandingen skall varje borgerlig primärkommun hålla ett brandförsvar,

som tillfredsställer skäliga anspråk på trygghet mot skada av brand.

Lagens bestämmelser för stad skall äga tillämpning å municipalsamhälle

som självt handhar sitt brandförsvar. I princip är skogsbrandförsvaret samordnat

med bygdebrandförsvaret. Anser kommun, att skogsbrandförsvaret

bör ordnas för sig, kan en sådan ordning genomföras; härför fordras länsstyrelsens

godkännande.

Högsta tillsynsmyndigheter för brandförsvaret är Kungl. Maj:t och länsstyrelserna.

Vid deras sida står en riksbrandinspektör för hela riket samt

en länsbrandinspektör för varje län jämte en särskild länsskogsbrandinspektör

för vissa län.

I varje kommun skall finnas brandstyrka av betryggande storlek och

sammansättning. I stad, köping och municipalsamhälle skall brandstyrkan

utgöras av yrkesbrandkår eller av borgarbrandkår, bestående av personer,

som förbundit sig att vid sidan av annan sysselsättning fullgöra brandtjanst,

eller, om länsstyrelsen så medgiver, av frivillig brandkår, som gentemot

kommunen åtager sig att svara för brandsläckning. I landskommun skall

brandstyrkan bestå av borgarbrandkår eller frivillig brandkår. Kommun

är under vissa förutsättningar skyldig att lämna annan kommun släckningshjälp.

Den förbindelse, som en frivillig brandkår ikläder sig, måste därför

innefatta även skyldighet att fullgöra denna kommunens förpliktelse. Till

kommuns brandstyrka skall både i stad och landskommun höra erforderlig

reservbrandstyrka, grundad på tjänsteplikt. Från skyldigheten för kommun

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

att hålla brandkår äger länsstyrelsen medge befrielse, om kommunen träffat

avtal om betryggande släckningshjälp från brandkår i annan kommun.

Förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter i kommun skall handhavas

av det kommunala förvaltningsorgan som kommunens beslutande

organ utser. Särskild brandslyrelse kan tillsättas. Närmast under detta förvaltningsorgan

skall ledningen av kommunens brandförsvar utövas av en

brandchef. Är skogsbrandförsvaret ordnat för sig, tillkommer ledningen

därav en skogsbrandfogde eller, om kommunen är uppdelad i skogsbrandrotar,

en fogde för varje rote.

Kommun är skyldig att anskaffa och underhålla materiel och andra för

brandförsvaret erforderliga anordningar, brandtorn likväl undantagna,

samt draga försorg om nödig vattentillgång för släckning av brand, dock

allenast i den mån oskälig kostnad därigenom icke åsamkas kommunen.

Vidare skall brandsyn hållas och sotning verkställas i enlighet med därom

i brandstadgan och brandordning meddelade föreskrifter.

Inom brandförsvaret föreligger medborgerlig tjänsteplikt: envar, som

under kalenderåret fyller lägst 16 och högst 65 år och som vistas i orten, är

pliktig att i den mån kroppskrafter och hälsotillstånd tillåter medverka vid

släckning av brand då så erfordras. Bland de tjänstepliktiga uttages lämpliga

personer för brandtjänst i reservbrandstyrkan. För sådan tjänst bör i första

hand frivilliga ifrågakomma. I brandlagen stadgas vidare skyldighet för

ägare av byggnad, upplag eller annan anläggning att anskaffa och underhålla

erforderliga brand- och Iivräddningsredskap samt alt vidtaga andra för

brandförsvaret erforderliga åtgärder, i den mån de ej medför oskälig kostnad,

ävensom att tillhandahålla erforderlig arbetskraft för tillsyn, röjning eller

annat dylikt arbete efter brand. Det åligger envar att handskas varsamt med

eld samt att vid inträffad eldsvåda eller brandfara, om han ej själv kan bemästra

situationen, varsko dem, vilkas liv eller egendom är i fara, samt tillkalla

hjälp. Uttrycklig bestämmelse är meddelad om befogenhet för brandbefäl

att vid släckning eller räddning göra sådana ingrepp i annans rätt, som

vid skäligt bedömande kan finnas erforderliga. Å andra sidan kan den, som

deltagit eller på annat sätt varit verksam vid släckning av brand eller som

deltagit i övning med brandkår, av statsmedel erhålla ersättning för skada,

som därvid åsamkats honom. Sådan ersättning kan också utgå för deltagande

i släckning av skogsbrand.

Åsidosätter kommun eller ägare av byggnad, upplag eller annan anläggning

sina skyldigheter enligt brandlagen, äger länsstyrelsen förordna om

rättelse, eventuellt vid äventyr av vite. överträdelser av reglerna om tjänsteplikt

eller andra i brandlagen meddelade föreskrifter om enskilds plikter

med avseende å brandförsvaret straffas med dagsböter.

Brandstadgan innehåller bl. a. kompetensföreskrifter för brandbefäl. Den

närmare innebörden av dessa framgår av stadgan den 23 januari 1942

(nr 21) för statens brandskola. Vidare ges i brandstadgan allmänna bestäm
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

melser om brandsyn, sotning och besiktning. Allmän brandsyn skall årligen

hållas av en nämnd, bestående i stad av brandchefen eller annat brandbefäl,

skorstensfejaren i sotningsdistriktet samt en av byggnadsnämnden förordnad

person, i landskommun av brandchefen eller brandbefäl som ordförande

jämte en eller två därtill lämpliga personer, som utses av den förvaltande

myndigheten. I stad med yrkesbrandkår må i brandordningen stadgas, att

brandchef eller brandbefäl ensam äger verkställa brandsyn samt att skorstensfejare

äger ensam utföra den del av brandsynen, som är eldstadsbesiktning.

I stad skall finnas yrkesutbildad skorstensfejare med ensam behörighet

att utföra föreskriven sotning. På landsbygden åligger det fastighetsägare att

tillse att föreskriven sotning verkställes, om ej annat bestämts i brandordningen.

Närmare bestämmelser om varje kommuns brandförsvar skall

intagas i den för kommunen gällande brandordningen, som på förslag av

kommunens beslutande organ fastställes av länsstyrelsen. Brandstadgan

innehåller föreskrifter om brandordnings antagande och innehåll. Däri skall

bl. a. finnas bestämmelser angående vilka slag av brandstyrkor, som skall

finnas i kommunen, antalet brandbefäl och brandmän, antalet övningar,

brandstyrkans och befälets åligganden, brandsyn, sotning m. m. Till kommunernas

och länsstyrelsernas ledning vid upprättande av brandordningar

har riksbrandinspektören med biträde av sakkunniga på Kungl. Maj :ts

uppdrag utarbetat normalbrandordningar (SOU 1945: 18—20), som bl. a.

innehåller exempel på brandkårernas och reservbrandstyrkornas numerär

och organisation i städer och landskommuner av olika storlek och karaktär,

brandchefs skyldigheter, brandredskapens omfattning i byggnader, sotningsfrister

samt åtgärder till förekommande av brandfara och bekämpande av

brand.

Tillämpningsbestämmelser till brandlagstiftningen återfinns bl. a. i instruktionerna

för riksbrandinspektören, för länsbrandinspektörerna och för

länsskogsbrandinspektörerna, kungörelsen den 30 juni 1947 om ersättning

för verksamhet vid brandsläckning m. m. och kungörelsen den 26 maj 1954

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet vid

brandsläckning m. m.

Bestämmelser rörande brandförsvaret återfinns även i andra författningar.

I lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs

drift ges föreskrifter om brandskada. Strafflagen innehåller stadganden

om mordbrand, allmänfarlig vårdslöshet och skadegörelse. Vissa regler

om handhavande av brandfarliga varor finns i förordningen den 7 oktober

1921 angående eldfarliga oljor, som den 1 juli 1962 ersätts av förordningen

den 1 december 1961 om brandfarliga varor, förordningen den 10

juni 1949 om explosiva varor samt förordningen den 3 juni 1932 med vissa

bestämmelser angående biografer och filmförevisning. Vidare märks stadgan

den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse, arbetarskyddslagen

den 3 januari 1949 och arbetarskyddskungörelsen den 6 maj 1949,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

förordningen den 31 december 1915 angående användande av militär personal

till upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläckning och

andra dylika ändamål samt cirkuläret den 5 mars 1920 till länsstyrelserna

angående ersättande av kostnader för militärhandräckning för släckning

av skogseld. Av stor betydelse för det förebyggande brandförsvaret är slutligen

byggnadslagstiftningen och byggnadsstyrelsens med stöd därav utfärdade

anvisningar.

III. Allmänna synpunkter på revision av brandlagstiftningen

B randlag srevisionen

Om brandförsvarets kostnader och effektivitet anför

brand lagsrevisionen till en början, att de värden, som skyddas av landets

brandförsvar uppgår till drygt 300 miljarder kronor. De brandskador som

ersätts genom försäkring uppgår till omkring 125 miljoner kronor per år, vartill

kommer skador på oförsäkrad egendom till okänt belopp. Produktionsbortfall

och andra olägenheter till följd av brand kan uppskattas till omkring

50 miljoner kronor årligen. Kostnaderna för att förebygga och bekämpa

brand ntgöres årligen av statsverkets kostnader, för vilka på elfte

huvudtiteln brukar upptagas 1,5 iniljon kronor, kommunernas kostnader

omkring 90 miljoner kronor, brandförsäkringsinrättningarnas administrationskostnader

ungefär samma belopp samt slutligen fastighetsägares och

andras kostnader för förebyggande brandförsvarsåtgärder, vilka ej låter sig

beräknas.

Brandlagsrevisionen konstaterar, att brandförsvarskostnadernas andel av

kommunernas sammanlagda utgifter är förhållandevis blygsam, högst 2 procent,

men att trots detta kommunernas brandförsvarskostnader ökat från

23,5 miljoner kronor år 1945 till 98,1 miljoner kronor år 1956; omräknat i

1945 års penningvärde blir kostnaden för år 1956 likväl 58,4 miljoner kronor.

Två tredjedelar av kommunernas brandförsvarskostnader belöper på

städerna och en tredjedel på köpingarna och landskommunerna. I städerna

utgör personalkostnaderna huvuddelen av brandförsvarskostnaden. Bortsett

från penningvärdesförändringen har kostnadsökningen flera orsaker: ökningen

av antalet yrkesbrandkårer och antalet heltidsanställda befattningshavare,

förändringar i löne- och tjänstgöringsförhållanden samt den år 1945

införda skyldigheten för landskommunerna att hålla brandförsvar.

Det har icke visat sig möjligt att finna det belopp, vartill brandförsvarskostnaderna

vid en viss tidpunkt bör uppgå för att summan av dem och de

totala skadorna skall bli den lägsta möjliga. Brandlagsrevisionen påvisar

emellertid, att kommunernas brandförsvarskostnader under tiden 1947—

1956 stigit i nära nog samma takt som värdet av all brandförsäkrad egendom

så att förhållandet mellan nämnda kostnader och värde hållit sig i det närmaste

konstant. Relationen mellan brandskadeersättningar och försäkringsbestånd

har under den angivna tidsperioden avsevärt förbättrats, vilket

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

brandlagsrevisionen anser tyda på att brandskadorna i landet relativt sett

minskat. Orsaken till denna förbättring får, i den mån den ej sammanhänger

med ändringar i försäkringsbeståndet och alltså endast är skenbar,

sökas — förutom i förbättrat byggnadssätt — såväl i den genom 1944 års

brandlagstiftning tillkomna upprustningen av brandförsvaret som i de insatser,

som gjorts av olika organisationer, sammanslutningar och försäkringsinrättningar.

Att närmare ange i vilken grad det kommunala brandförsvaret

här medverkat är ej möjligt.

Brandlagsrevisionen fastslår däremot, att kostnadsstegringen för det kommunala

brandförsvaret ter sig rimlig, om den sätts i samband med de värden

detta brandförsvar haft att skydda. Operationsanalysen ger ej något

kvantitativt underlag för en radikalt ny kurs inom brandförsvaret. Brandlagsrevisionen

finner de företagna undersökningarna närmast ge vid handen,

att några avsevärda förändringar i samhällets utgifter för brandförsvaret

f.n. ej är påkallade, samt utgår i sina förslag från att brandförsvarets

nuvarande effektivitet icke bör minskas men i stort sett ej heller behöver

ökas utöver vad som kan rymmas inom nuvarande kostnadsram.

Brandlagsrevisionen föreslår ej några ändringar beträffande brandförsvarets

uppgifter i stort. Dessa är förebyggande av brand samt

släckning av brand och i samband därmed stående räddning av liv och egendom.

I betänkandet redogöres ingående för sådan ambulans- och räddningstjänst,

som ej har samband med brandförsvar men som i stor utsträckning

ombesörjes av de kommunala brandkårerna. Brandlagsrevisionen uttalar,

att kommunerna enligt kommunallagen är oförhindrade att genom brandförsvaret

fullgöra sådana uppgifter, men föreslår icke någon lagstiftning i

ämnet. Det understrykes också, att brandförsvarets i brandlagstiftningen

och de med stöd därav antagna brandordningarna närmare angivna uppgifter

avser endast åtgärder mot brandfara men däremot exempelvis icke åtgärder

i hälsovårdens eller bränsleekonomins intressen.

I frågan om den lämpligaste storleken av de områden, inom vilka

brandförsvarets uppgifter bör fullgöras, erinrar brandlagsrevisionen om att

även efter 1952 års kommunreform det ofta framhållits att många av kommunerna

är för små för att inom sig tillåta en rationell organisation av

brandförsvaret. I operationsanalysen behandlas områdenas storlek främst

med hänsyn till släcknings- och brandkårsorganisatton och de ekonomiska

överväganden om risker, skador och brandförsvarskostnader som förekommer

i samband därmed. Brandlagsrevisionen påpekar emellertid, att även

det förebyggande brandförsvarets organisation har betydelse vid bedömningen

av frågan om den lämpligaste indelningen i brandförsvarsområden.

I operationsanalysen uttalas, att utredningsmaterialet icke medger någon

beräkning av den optimala utsträckningen av ett släckningsområde, att de

naturliga släckningsområdena — varmed avses ett område som erhålles vid

tillämpning av principen att brand skall släckas av den brandkår som på

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

kortaste tid kan komma till brandplatsen — för de existerande brandkårerna

väsentligen ligger innanför respektive kommungränser (med undantag

för Stockholms- och Göteborgsområdena) samt att den kommunala indelningen

därför synes böra bibehållas som grund för indelningen i släckningsområden.

En reservation göres dock för kretsbildning omkring vissa städer

och köpingar med små administrativa områden.

Brandlagsrevisionen framhåller, att operationsanalysen bygger på förhållanden,

som rådde vid mitten av 1950-talet, och att dess resultat därför

icke helt kan läggas till grund för en organisation, som är avsedd att bestå

under en tid av stark expansion och stora förändringar på samhällslivets

och samhällsplaneringens områden. Brandlagsrevisionen fortsätter.

Brandförsvaret är beroende av samhällsutvecklingen i stort och måste anpassas

efter denna. I detta hänseende märkas bl. a. förbättrade kommunikationer,

ökat fordonsbestånd, landsbygdens avfolkning samt kortare arbetstid

och ökad fritid. Operationsanalysen får emellertid anses visa, att det

i regel icke är ekonomiskt att helt övergå till brandkårer med uteslutande

heltidsanställd personal ens inom regioner bestående av ett flertal kommuner,

av vilka ingen redan tidigare har sådan brandkår. Visserligen kunna

den kortare arbetstiden, de ökade möjligheterna att utnyttja fritiden och

dennas därav föranledda större värde samt kraven på bättre och därmed

längre utbildning för brandpersonalen medföra, att den deltidsanställda

personalen kommer att bli svårare att rekrytera och allt dyrbarare. Hittillsvarande

erfarenheter tyda emellertid på att kostnaderna för den heltidsanställda

brandpersonalen öka i motsvarande grad. Brandlagsrevisionen finner

därför för sin del, att brandkårerna alltjämt i flertalet fall måste bygga

på deltidsanställd personal så länge sådan över huvud går att rekrytera.

Som framgår av operationsanalysen kunna borgarbrandkårerna icke stationeras

på de matematiskt fördelaktigaste platserna utan måste med hänsyn

just till rekryteringen förläggas till tätorterna. Det är härvid ofrånkomligt

att antalet borgarbrandkårer då stundom kan förefalla väl stort, men

särskilt i Skåne-länen har man ej heller, enligt vad som angående förhållandena

år 1954 uttalas i operationsanalysen, dragit den fulla konsekvensen

av kommunsammanslagningarna och avvecklat uppenbart överflödiga

grupper av borgarbrandmän. Till en del har detta sin förklaring i att

man ej velat upplösa de gamla frivilliga brandkårerna. Sedan år 1954 torde

ock en viss rationalisering på detta område ha ägt rum.---F. n. pågår

en utveckling mot kretsbildning omkring tätorter med brandkårer som ha

ständig vakthållning, något som bestyrker riktigheten av vad i operationsanalysen

sägs om lämpligheten av kretsar omkring vissa tätorter. I en del

sådana kretsar har man ock genom släckningsavtal skapat en gemensam

brandkår för hela kretsen. Å andra sidan äro vissa kommuner, särskilt de

största städerna, så stora att det icke är organisatoriskt lämpligt eller ekonomiskt

att till dem ansluta angränsande landsbygdsområden.

I betänkandet konstateras, att det icke är möjligt att erhålla något entydigt

svar på frågan om lämpligaste storleken för brandförsvarets verksamhetsområden.

Det förefaller emellertid som om de nuvarande kommunerna

i stor utsträckning utgör ekonomiskt rationella områden. Eftersom

det likväl förekommer att bränder släcks av annan brandkår än den

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kangl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

som har närmast till brandplatsen och då vissa uppgifter, som ej direkt

avser brandsläckning, t. ex. alarmering samt viss materielhållning och materielvård,

med fördel handhaves gemensamt, är i åtskilliga fall större

områden än de nuvarande kommunerna lämpliga som underlag för brandförsvarets

uppgifter.

Det primärkommunala huvudmannaskapet för brandförsvaret

bör enligt förslaget bibehållas. Därvid åberopas resultatet av operationsanalysen,

den nu aktuella nya kommunindelningen och omöjligheten att

anordna specialkommuner för brandförsvaret. Tanken att överföra brandförsvaret

på staten eller landstingen avvisas under hänvisning till hemortsintressets

särskilda betydelse för brandförsvaret, statsfinansiella skäl

och landstingens övriga uppgifter. Brandlagsrevisionen tillägger, att det

på vissa håll föreliggande behovet av större områden för brandförsvaret

i förening med bibehållet kommunalt huvudmannaskap förutsätter ett inom

dessa områden vidgat samarbete mellan berörda kommuner. På grund härav

och med hänsyn till den förut berörda samhällsutvecklingen och dess

betydelse för brandförsvarets organisation och verksamhet försöker förslaget

förena ett bibehållet kommunalt huvudmannaskap med möjligheten

till en fortgående utveckling och förändring inom den föreslagna lagstiftningens

ram samt undvika att låsa utvecklingen i ett snart passerat

stadium ävensom lämna utrymme för lokala olikheter.

Den statliga tillsynen över brandförsvaret skall enligt förslaget

liksom hittills främst utövas av länsstyrelserna med biträde av särskild

expertis. Såsom central rådgivande instans skall alltjämt finnas en statens

brandinspektion med en riksbrandinspektör som chef.

Den föreslagna lagstiftningens disposition överensstämmer

såtillvida med gällande författningskomplex som förslaget omfattar

en brandlag och en brandstadga samt förutsätter utfärdandet av kommunala

brandordningar. Brandstadgan skiljer sig däremot enligt förslaget

från den gällande däri, att kommunernas olika administrativa natur

icke ligger till grund för bestämmelserna. Brandlagsrevisionen anför härom.

De skilda bestämmelserna, vilka komma till uttryck i brandstadgans olika

avdelningar för stad och för landsbygd och som tidigare hade motsvarigheter

i lagstiftningen om allmän ordning och hälsovård, motiveras av att

förhållandena i stad och på landet förr voro så väsentligt olika; först genom

1944 års brandlagstiftning infördes skyldighet för landsbygden att

vidmakthålla ett brandförsvar. Den tätortsbildning, som under de senaste

decennierna uppstått inom många landskommuner, vilka tidigare i huvudsak

varit glest bebyggda, ävensom den inkorporering, som tillfört åtskilliga

städer och köpingar mycket stora områden av ren glesbygd, liksom

ock storkommunindelningen 1952 ha medfört, att i brandförsvarsavseende

skillnaden mellan städer och köpingar samt landskommuner i

viss mån utplånats. —--Inom åtskilliga av tätorterna på landet äro

förhållandena sådana, att det ur brandförsvarssynpunkt erfordras ett

brandförsvar av samma omfattning som i de mindre städerna och kö
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

pingarna, under det att för betydande delar av stadsområdena icke föreligger

behov av annat brandförsvar än sådant som anses tillräckligt för

den rena landsbygden i landskommun. Jordbrukets mekanisering samt

tendensen att förlägga industrier och höghus på landsbygden äro omständigheter,

som bidraga till att minska skillnaden mellan stadssamhällen och

landskommuner.

Då sådana förhållanden som befolknings- och bebyggelsetäthet, bebyggelsens

art samt förekomsten av särskilt brandfarliga anläggningar såsom

vissa industrier och upplag, eller med andra ord brandfaran och skyddsbehovet,

i första hand böra ligga till grund för avgörandet hur brandförsvaret

skall ordnas i en kommun, anser brandlagsrevisionen att den nuvarande

uppdelningen av bestämmelserna efter kommunernas administrativa

karaktär icke är lämplig.

Efter mönster av de nya ordnings- och hälsovårdslagstiftningarna föreslår

därför brandlagsrevisionen i brandlag och brandstadga i princip gemensamma

bestämmelser för alla kommuner. Detta förslag innefattar också

att municipalsamhällena för brandförsvar avvecklas. Revisionen har

icke funnit lämpligt eller möjligt att bygga olika författningsbestämmelser

om brandförsvaret på skillnaden mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse.

Områden för vilka fastställts stadsplan eller byggnadsplan kan, där

bebyggelse kommit till stånd inom dem, variera från de minsta tätorter

till de största städer med helt olika krav på brandförsvar. Det inom hälsovården

och byggnadsväsendet föreliggande behovet att bl. a. av ekonomiska

skäl redan på ett tidigt stadium av tätortsutvecklingen reglera förhållandena

gör sig för brandförsvaret gällande endast inom det förebyggande

brandförsvaret och då främst i fråga om bebyggelseplanering och

byggnadssätt, ämnen som icke omfattas av brandlagstiftningen. På grund

härav och då brandlagsrevisionen anser att brandlagstiftningen bör vara

en ram, inom vilken kommunerna bereds största möjliga frihet att anpassa

brandförsvaret efter de lokala förhållandena, innehåller brandlagsrevisionens

författningsförslag icke någon motsvarighet till den nya hälsovårdsstadgans

uppdelning med strängare bestämmelser för s. k. hälsovårdstätort.

Brandlagsrevisionen framhåller, att förslaget om gemensamma bestämmelser

för alla kommuner givetvis icke innebär att alla kommuner skall

ha samma eller likartat brandförsvar. Det är tvärtom angeläget att brandförsvaret

icke göres vidlyftigare eller mera kostnadskrävande än som föranledes

av förhållandena i det särskilda fallet. Brandförsvaret bör därför

utformas efter varje enskild kommuns behov. Brandlagsrevisionen föreslår,

att liksom hittills för varje kommun skall finnas en brandordning,

som innehåller bestämmelser om kommunens brandförsvar. Till ledning

för kommunernas upprättande av brandordningar bör genom statens brandinspektions

försorg utarbetas exempel på brandordningar för olika typer

av kommuner.

Vad gäller brandlagstiftningens förhållande till an
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

nan lagstiftning så berör brandlagsrevisionen icke närmare fredsbrandförsvarets

ställning och uppgifter inom civilförsvaret. Brandlagsrevisionen

anser dessa förhållanden icke böra påverka organisationen av

ett på kommunal grund vilande fredsbrandförsvar. Civilförsvarets brandtjänst

bör anpassas efter den utformning av fredsbrandförsvaret, som från

kommunala tekniska och ekonomiska synpunkter är i fredstid ändamålsenligast.

Rationaliseringar inom det kommunala fredsbrandförsvaret får

i princip icke hindras av civilförsvarets intressen.

Om förhållandet till lagstiftningen om brandfarliga varor anför brandlagsrevisionen.

Såväl gällande oljeförordning som framlagda förslag till ny förordning

om brandfarliga varor bygger på tanken, att ifrågavarande föreskrifter avse

åtgärder till skydd mot brandfara. Såtillvida är alltså denna lagstiftning att

anse som ett område av brandförsvaret, som utbrutits till särskild reglering.

-----Det pågående arbetet på ändrad lagstiftning om brandfarliga varor

avser bl. a. att göra denna speciella lagstiftning tillämplig på flera slag av

brandfarliga vätskor och varor än som för närvarande är fallet. Lagstiftningen

är likväl icke, och föreslås ej heller bli utformad sa, att den allmänna

brandlagstiftningen undantages från tillämpning i de hänseenden, som beröras

av den speciella förordningen om brandfarliga varor.

Remissyttrandena

I fråga om den allmänna inställningen till revision

av brandlagstiftningen iakttages en allmän uppfattning hos remissinstanserna,

att brandlagsrevisionens förslag speglar utvecklingen inom

brandförsvaret under de senaste 15 åren samt ej innebär några genomgripande

nyheter. Förslaget anses i stort sett tillgodose kommunernas på praktisk

erfarenhet grundade önskemål och vara väl ägnat att inom kommunerna

genom brandordningar skapa möjligheter att anpassa brandförsvaret

efter rådande lokala förhållanden. En godtagbar avvägning anses i

allmänhet ha åstadkommits mellan behovet av ett effektivt brandförsvar

och intresset av att brandförsvarskostnaderna icke blir orimligt höga.

En länsbrandinspektör och fjorton kommuner tillstyrker förslaget utan

närmare motivering, medan återstoden av remissinstanserna yttrar sig säiskilt

om eller anmäler avvikande mening i speciella frågor. Såväl myndigheterna

som kommunerna och deras förbund ävensom personalorganisationerna

och brandförsäkringsföretagen ansluter sig emellertid i allmänhet till

förslagets huvudgrunder. Förslaget anses sålunda i de flesta väsentliga hänseenden

lämpligt och väl ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning om

brandförsvaret.

Endast Örebro läns avdelning av Svenska landskommunernas förbund

anser förslaget böra överarbetas innan det lägges till grund för lagstiftning

och anför till stöd härför i huvudsak, att en förhoppning om att de många

små landsbygdsbrandkårerna skulle kunna ersättas av färre slagkraftiga

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majus proposition nr 12 år 1962

och snabba brandkårer på centrala platser icke infriats samt att förslaget

präglas av en skärpning av de bestämmelser som gäller för landskommunerna.

Ett tjugotal remissinstanser, däribland riksbrandinspektören samt sex

länsstyrelser och åtta länsbrandinspektörer, uttalar sig särskilt om betydelsen

av den förestående kommunreformen, vilken därvid allmänt anses bli

till gagn för brandförsvaret. Länsbrandinspektörerna i Stockholms och

Hallands län samt brandstyrelsen i Lidköping anser emellertid resultatet av

kommunindelningen böra avvaktas innan den nya brandlagstiflningen

genomföres, och länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att en indelning i

större kommuner skulle komma att väsentligt påverka brandförsvarets ordnande

inom de ökade kommunområdena. Norrbottens länsavdelning av

Svenska landskommunernas förbund förutsätter att de kommuner som beröres

av kommunsammanslagningar får erforderlig dispens från kostnadskrävande

brandförsvarsanordningar intill dess deras framtida kommunala

ställning blir avgjord.

Endast få remissinstanser uttalar sig om brandförsvarets kostnader

och effektivitet. Länsstyrelserna i Västmanlands och

Kopparbergs län delar brandlagsrevisionens uppfattning att effektiviteten ej

bör minskas men i stort sett ej heller behöver ökas utöver vad som kan rymmas

inom nuvarande kostnadsram, och länsstyrelsen i Jämtlands län upplyser,

att erfarenheterna från länet ger vid handen alt de kommunala insatserna

för brandförsvaret får anses stå i god relation till kravet på ett

effektivt brandförsvar. Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar, att rationaliseringsarbetet

inom brandförsvaret icke kunnat ske utan ett visst motstånd

från de mindre enheternas och även allmänhetens sida samt att detta

utgör grunden till att rationaliseringen ej kommit så långt som önskvärt

varit. Länsbrandinspektören i Hallands län finner, att några lättnader av betydelse

icke är att vänta i fråga om personalkostnaden, som är brandförsvarets

största utgiftspost, att rekommendationerna om kommunal samverkan

endast obetydligt inverkar på ekonomin samt att utredningen visar

att några påtagliga utgiftsminskningar ej är att vänta.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att brandförsvarets effektivitet

på en del håll på landsbygden tenderar att icke motsvara kostnaderna, vilket

bör ses mot bakgrunden av de helt ändrade förhållanden, som inträtt efter

brandkårernas tillblivelse. Länsstyrelsen fortsätter.

Ofta har brandkåren varit resultatet av berömvärd pionjäranda samt frivillig

insats och offervilja, såväl personellt som materiellt. Mera allmän uppslutning

kring företaget har kunnat ernås genom att den huvudsakliga

nyttan av brandkåren begränsats till den egna allra närmaste omgivningen,

såsom socknen, samhället eller grupp av byar. Först långt senare har brandförsvaret

på den egentliga landsbygden blivit en gemensam kommunal angelägenhet.

Det ligger i sakens natur, att ett anpassande av ett på detta sätt

från början uppbyggt brandförsvar efter nu som rationella ansedda prin
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

ciper är en grannlaga procedur, som helst bör få mogna fram. Efter landsbygdsbrandkårernas

kommunalisering från och med år 1945 har frivillighetens

ersättande med avtalsenliga borgarbrandmannalöner medfört avsevärt

stegrade personalkostnader; ett förhållande, som flerstädes föranlett

rationalisering bl. a. genom samordning av bygdebrandförsvaret med skogsbrandförsvaret.

Kommunreformen 1952 medförde i och för sig icke någon

större nedskärning av antalet brandkårer. Åtskilligt finns därför nu att vinna

genom rationalisering.

Frånvaron av kommunala rationaliseringsinitiativ i större utsträckning

under senare år torde icke helt bero på att man velat avvakta brandlagsrevisionens

resultat utan torde också sammanhänga med att man saknat

underlag för jämförelse med kommunens faktiska brandförsvarskostnader.

Utredning om den ungefärliga årskostnaden för ett godtagbart annat alternativ

till brandförsvarets ordnande föreligger nämligen icke.

Endast länsbrandinspektören i Östergötlands län, fullmäktige i Norrköping

och Svenska kommunalarbetareförbundet anser ambulans- och räddningstjänst

böra regleras i brandlagstiftningen som en av brandförsvarets

uppgifter. Riksbrandinspektören, länsstyrelsen i Skaraborgs län

och länsbrandinspektören i Gävleborgs län förordar med hänvisning till rådande

oklarhet att en utredning företages om samhällets olycksberedskap,

och länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter om ej kommunerna kunde

antaga särskilda, från brandordningarna fristående föreskrifter i ämnet.

Brandlagsrevisionens åsikt att brandförsvarets uppgifter icke bör omfatta

åtgärder i hälsovårdens intresse delas ej av samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna

i rikets större städer, som framhåller, att nämnda åsikt

kan komma att medföra allvarliga svårigheter i samarbetet mellan brandmyndigheterna

och hälsovårdsnämnderna, samt föreslår att brandsyneoch

sotningsbestämmelserna utformas så att även andra risker än brandfara

uppmärksammas och anmäls. Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund

och Svenska skorstensfejeriarbetareförbundet biträder däremot brandlagsrevisionens

uppfattning.

Frågan om brandförsvarets verksamhetsområden sammankopplas

i remissyttrandena med den förestående kommunindelningen.

Sålunda uttalar bl. a. riksbrandinspektören, länsstyrelsen och

länsbrandinspektören i Uppsala län samt länsbrandinspektören i Kopparbergs

län att större kommuner medför möjligheter att anställa bättre utbildat

brandbefäl. Riksbrandinspektören anför även, att antalet nu förefintliga

avtal på brandförsvarets område är mycket betydande och kan väntas

öka, om brandlagsrevisionens intentioner beaktas, samt alt större kommuner

med färre avtal skulle innebära en rationellare lösning i fråga om

brandförsvarets organisationsproblem, i vart fall för ett mycket stort antal

kommuner. Riksbrandinspektören uttalar vidare.

Av stor betydelse, då det gäller brandkårernas möjligheter att åstadkomma

en effektiv släckningsinsats, är framför allt avståndet från brandstationen

till brandplatsen. Den s. k. insatstiden bör med andra ord vara den kortast

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungi. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

möjliga. Man avser härvid det antal minuter det tar från det larm inkommer

till brandstationen till dess första vattenstrålen riktas mot branden. Insatstiden

brukar variera från dagen till natten liksom från en brandkårstyp

(t. ex. yrkesbrandkår) till en annan (t. ex. borgarbrandkår). Då det gäller

frågan om avståndet från brandstationen till brandplatsen, brukar man anse

10 å 15 km vara en övre gräns för att önskvärda insatstider skall hållas. Av

ett studium av vissa uppgifter som av indelningssakkunniga lämnats i fråga

om centralortskommunernas andel av kommunalblockens folkmängd år

1959 framgår, att nära tre fjärdedelar (72 %) av landets befolkning bor

inom 10 km från kominunalblockcentra och ytterligare 10 % bor inom 10—

15 km från dessa centra, d. v. s. på de platser inom en blivande storkommun

där brandstationen i regel kan antagas komma att finnas. Vid detta förhållande

skulle centralorten normalt kunna tillgodose behovet av släckningshjälp

inom den blivande kommunen utan att särskilda brandkårsavdelningar

(bibrandkårer) av denna orsak skulle behöva inrättas. Däremot kan koncentrationen

av ett stort antal invånare till en centralort givetvis i åtskilliga

fall (de större städerna) kräva inrättande (bibehållande) av brandkårsavdelningar,

förlagda till olika brandstationer inom centralorten. Som

indelningssakkunniga framhållit bör emellertid uppmärksammas, att angivna

befolkningsförhållanden varierar i olika delar av landet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län konstaterar, att brandförsvaret inom

länet tillfredsställande kunnat lösa sina uppgifter, men det hade synts

länsstyrelsen önskvärt, om brandförsvaret kunnat anknytas till större kommunala

enheter än de nuvarande. Länsstyrelsen och länsbrandinspektören i

Stockholms län menar, att kommunerna för närvarande icke alltid är tillräckligt

stora för att utgöra verksamhetsområde för ett rationellt brandförsvar,

och samma uppfattning hävdas av länsstyrelsen och länsbrandinspektören

i Blekinge län, länsbrandinspektören i Kristianstads län samt

länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands län.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län går på samma linje och anför.

I och för sig är emellertid brandförsvaret enligt länsstyrelsens mening

ingen självklar kommunal uppgift utan den organisationsform bör väljas

som kan väntas medföra de flesta fördelarna. Av största betydelse därvidlag

är utformningen av lämpliga områden, inom vilka brandförsvarsverksamheten

skall bedrivas. Den på brandlagsrevisionens initiativ utförda operationsanalysen

kan inte sägas utgöra någon tillförlitlig grundval för ett bedömande

av områdenas lämpliga storlek och utformning. Dels behandlade

den endast släckning sområdenas utformning och dels kunde hänsyn

icke tagas till brandbelastningen. För alt erhålla en rationell organisation

av brandförsvaret inom verksamhetsområdena, måste dessutom kostnaderna

för verksamheten beaktas. Det kan ur sistnämnda synpunkt enligt länsstyrelsens

mening ifrågasättas om inte många av de nuvarande kommunerna

utgöra för små enheter.---Antalet överenskommelser om samverkan

på brandväsendets område mellan kommunerna tyder jämväl härpå.----

Med hänsyn till vad i brandlagsrevisionens betänkande anförts om lämpligheten

av kretsbildning omkring tätorter med brandkårer som har ständig

vakthållning, synes den nu ifrågasatta kommunreformen i stor utsträckning

kunna bidraga till att skapa lämpliga verksamhetsområden, vilket synes vara

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

en förutsättning för att brandförsvaret skall i framtiden kunna bibehållas

som en primärkommunal uppgift.

Icke någon av remissinstanserna gör erinran mot förslaget att huvudmannaskapet

för brandförsvaret skall bibehållas hos primärkommunerna.

Väl diskuteras i några yttranden lämpligheten av att anförtro det

åt landstingen, varvid fördelarna med större släckningsområden, central

alarmering och samordnade inköp understryks, men med hänsyn till landstingens

huvudsakliga uppgifter på andra områden anser man sig ej kunna

förorda en sådan lösning.

Förslaget att den statliga tillsynen, utövad främst av länsstyrelserna

och med statens brandinspektion som central rådgivande instans,

skall bestå möter ej någon erinran i remissvaren.

Lagstiftningens disposition beröres av länsstyrelsen i Hallands län,

som ifrågasätter lämpligheten av att behålla systemet med särskilda brandordningar

för varje kommun samt fortsätter.

Framförallt ur den enskildes synpunkt är det dock önskvärt, om föreskrifterna

om brandförsvaret samlas i lagen och brandstadgan. De viktigaste

mera generella föreskrifterna som avses ingå i brandordningen bör

intagas i stadgan. Övriga föreskrifter torde utan olägenhet kunna överföras

till den anvisningssamling, som förutsättes utfärdas av statens brandinspektion.

En dylik ordning torde innebära en eftersträvansvärd förenkling. Länsstyrelsen

föreslår därför, att det överväges, huruvida icke möjligheter förefinnas

att konstruera brandlagstiftningen på samma sätt som exempelvis

byggnadslagstiftningen.

Liknande synpunkter anför länsbrandinspektörerna i Hallands och Skaraborgs

län, vilka påpekar att endast ett fåtal medborgare känner till förekomsten

av brandordningar och dessas innehåll.

Brandlagsrevisionens uttalande att brandlagen och brandstadgan bör utgöra

den ram, inom vilken kommunerna skall ordna sitt brandförsvar, biträdes

av remissinstanserna. Allmänt vitsordas, att utvecklingen nu medfört

att skillnaden mellan stad och landsbygd icke bör läggas till grund för författningsbestämmelsernas

närmare utformning. Någon erinran mot förslaget

att municipalsamhällena för brandförsvar skall avvecklas göres ej.

Angående förhållandet mellan brandförsvar och civilförsvar

yttrar civilförsvarsstyrelsen.

Styrelsen delar revisionens uppfattning, att civilförsvarets speciella intressen

icke bör tillåtas hindra lämpliga rationaliseringar inom det kommunala

fredsbrandförsvaret med kostnadsbesparingar som följd. Styrelsen

förutsätter därvid som självklart, att rationaliseringarna icke i något fall

kommer att medföra en effektivitetsminskning, utan räknar tvärtom med

att härigenom skall i åtskilliga fall möjliggöras ett bättre och effektivare

fredsbrandförsvar till gagn även för krigsbrandförsvaret. Vid detta sitt

ställningstagande har styrelsen icke bortsett från den eventualiteten, att

genom en rationaliserad fredsorganisation de personella och materiella

brandresurserna i kvantitativt hänseende i vissa fall kan minskas; nack
2

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 12.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungi. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

delarna härav torde emellertid för civilförsvarets del kunna uppvägas av

kvalitetsförbättringar.

Liknande synpunkter anför riksbrandinspektören. Länsstyrelsen i Gävleborgs

län anser brandlagsrevisionens åsikt, att civilförsvarets brandtjänst

bör anpassas efter den utformning av fredsbrandförsvaret som från kommunala

synpunkter är i fredstid ändamålsenligast, icke adekvat. Civilförvarets

brandtjänst måste enligt länsstyrelsen otvivelaktigt anpassas efter de

uppgifter, som denna tjänstegren skall kunna lösa i krig och som icke alltid

är desamma som i fred; att sedan civilförsvaret utnyttjar fredsbrandförsvarets

personal och materiel i sin organisation är en helt annan sak. Kan man,

utan att eftersätta kraven på effektivitet och ekonomisk bärkraft inom det

kommunala fredsbrandförsvaret, organisera detta för en snabbare övergång

till lämpliga civilförsvarsenheter, så bör detta göras, menar länsstyrelsen och

tillägger att detta ingalunda innebär att rationaliseringen inom det kommunala

fredsbrandförsvaret skulle hindras av civilförsvarets intressen.

Departementschefen

Ett för hela landet ordnat brandförsvar tillskapades först genom 1944

års alltjämt gällande brandlagstiftning. Huvudsyftet med denna lagstiftning,

som tillkom under intryck av de förhållanden som rådde under andra

världskriget, var att öka brandförsvarets effektivitet. De statistiska och

andra undersökningar, som varit tillgängliga eller utförts under brandlagsrevisionens

utredningsarbete, får också anses visa att detta syfte i allt

väsentligt nåtts.

Vad som från kommunernas sida tilldragit sig särskild uppmärksamhet

och även föranlett den genom brandlagsrevisionen företagna utredningen

är emellertid frågan huruvida denna effektivitet icke vunnits till priset

av för höga kostnader. Som brandlagsrevisionen framhåller borde brandförsvarets

totalkostnader i princip avvägas så, att summan av dem och de

totala skadorna blir den lägsta möjliga. Det får nu konstateras att, av olika

skäl, denna avvägning icke kan praktiskt genomföras. Faran för liv och lem

gör också att värdet av sådana beräkningar förringas.

Brandlagsrevisionen har kommit till den slutsatsen att någon nämnvärd

minskning av samhällets utgifter för brandförsvaret f. n. inte är

möjlig men att någon mera betydande ökning av dessa utgifter å andra

sidan inte erfordras. Denna av åtskilliga remissinstanser vitsordade uppfattning

synes under föreliggande förhållanden få godtagas såsom grund

för brandförsvarets framtida ordnande. I detta sammanhang vill jag också

framhålla, att några väsentliga anmärkningar mot det sätt på vilket brandförsvaret

ombesörj es av de därför närmast ansvariga myndigheterna, kommunerna

och deras befattningshavare, icke kommit till min kännedom.

Jag ansluter mig sålunda till brandlagsrevisionens uppfattning att brandförsvarets

nuvarande effektivitet icke bör minskas men i stort sett ej heller

behöver ökas utöver vad som kan rymmas inom nuvarande kostnadsram.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kangl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Brandlagsrevisionens förslag bygger väsentligen på den bestående brandförsvarsorganisationens

grund, och revisionen uttalar att de nuvarande kommunerna

i stor utsträckning förefaller att utgöra ekonomiskt rationella områden

för brandförsvaret. Av remissyttrandena framgår emellertid klart att

kommunerna i de södra delarna av landet anses vara för små för att bilda

underlag för ett rationellt brandförsvar. Naturligt är att en sådan uppfattning

främst kommer till synes i de landsdelar, där avstånden är korta och

vägförhållandena goda. Det anförda bestyrker emellertid också riktigheten

av brandlagsrevisionens uppfattning att det icke är möjligt att få något

entydigt svar på frågan om lämpligaste storleken för brandförsvarets verksamhetsområden.

Nödvändigheten av korta insalstider gör att man sannolikt

även i blivande storkommuner måste räkna med att ha brandstyrkan

stationerad på olika platser inom kommunen och det förefaller därvid troligt

att man av ekonomiska skäl i avsevärd omfattning alltjämt får ha

brandkårer med deltidsanställd personal.

Även om jag således, med avseende på såväl det släckande som det förebyggande

brandförsvaret, biträder den från flera håll uttalade meningen att

en indelning i större kommuner kommer att underlätta önskvärda rationaliseringar

och vara till gagn för brandförsvaret, vill jag understryka att en

ny kommunindelning icke kan motivera att man slopar borgarbrandkårerna

och helt övergår till heltidsanställda brandkårer.

Några remissinstanser har tagit upp frågan huruvida det bör anstå med

revisionen av brandlagstiftningen tills en ny kommunindelning genomförts.

Enligt den på mitt förslag nyligen framlagda propositionen 1961: 180 skall

emellertid den nya kommunindelningen komma till stånd på frivillig väg,

varför reformen inte torde kunna bli helt genomförd på åtskilliga år. Frivilligt

samgående mellan kommunerna förutsättes taga sin början med

ökat samarbete inom olika kommunala verksamhetsgrenar på grundval

av planer, som för detta ändamål skall finnas för varje län. Den föreslagna

nya brandlagstiftningen är enligt min mening ägnad att underlätta kommunalt

samarbete inom brandförsvaret. I likhet med brandlagsrevisionen

anser jag vidare, att brandlagstiftningen bör utformas som en allmän ram,

inom vilken brandförsvarets organisation skall kunna anpassas såväl efter

samhällsutvecklingen i stort och den nya kommunindelningen som efter

lokala olikheter. På grund härav och då flera av de föreslagna rationaliseringsåtgärderna,

vilka kräver omfattande författningsändringar, är så

angelägna att de ej bör uppskjutas, anser jag att den nya brandlagstiftningen

nu bör genomföras utan uppskov. Detta medför givetvis att sådana

brandförsvarsåtgärder som är direkt beroende av kommunindelningen bör

vidtagas med beaktande av den indelningsplan, som enligt förenämnda proposition

skall upprättas och fastställas för varje län.

Den vid remissbehandlingen uttalade uppfattningen att brandlagsrevi
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

sionens förslag i allt väsentligt är lämpligt att läggas till grund för ny

brandlagstiftning kan jag biträda. Jag anser sålunda att även den nya lagstiftningen

bör bygga på bibehållet primärkommunalt huvudmannaskap

samt på den befintliga organisationen. I flera viktiga avseenden föreslås

emellertid ändringar i rationaliseringssyfte. Innan jag går närmare in på

dessa särskilda frågor vill jag i detta sammanhang beröra ytterligare några

allmänna grunder för brandlagstiftningen.

Brandförsvarets uppgifter i stort bör enligt min mening liksom hittills

omfatta förebyggande av brand samt släckning av brand och i samband

därmed stående räddning av liv och egendom, och endast dessa uppgifter

bör regleras i brandlagstiftningen och brandordningarna. Kommunernas

handhavande av sådana uppgifter som ambulans- och räddningstjänst bör

bedömas efter kommunallagens bestämmelser om den kommunala kompetensen,

och frågan om vilka kommunala organ som bör ombesörja sådan

verksamhet tillhör kommunernas eget avgörande. Att nu, såsom förts på

tal i några remissyttranden, föreslå lagstiftningsåtgärder i detta ämne anser

jag ej lämpligt. Likaså ansluter jag mig till brandlagsrevisionens uppfattning,

att brandlagstiftningen och brandordningarna endast bör innehålla

sådana bestämmelser som avser åtgärder mot brand men däremot exempelvis

icke, som i ett yttrande föreslås, även åtgärder i hälsovårdens intresse. I anslutning

härtill vill jag understryka att ett förtroendefullt samarbete mellan

brandmyndigheterna och övriga kommunala myndigheter såsom hälsovårdsnämnden

och byggnadsnämnden icke får hindras av att de olika myndigheternas

uppgifter och befogenheter är avgränsade i författningarna.

Det av remissinstanserna biträdda förslaget att den statliga tillsynen

genom länsstyrelserna med särskild expertis samt genom statens brandinspektion

skall bestå överensstämmer med min uppfattning. Vissa av

dessa frågor kommer att behandlas i 1962 års statsverksproposition.

Brandlagstiftningen är till sin formella natur väsentligen en speciell kommunallagstiftning,

varigenom statsmakterna ålägger kommunerna att sörja

för ett betryggande brandförsvar. Härav följer att denna lagstiftning ånger

den nedre gränsen för vad som kan anses betryggande. Eftersom detta växlar

på grund av kommunernas olika storlek och struktur kan, såsom brandlagsrevisionen

med remissinstansernas instämmande anför, lagstiftningen

blott bli en ram, inom vilken kommunerna har att anordna sitt brandförsvar.

Brandlagstiftningen bör alltså alltjämt ha karaktären av ramlagstiftning.

Denna bör liksom hittills bestå av en brandlag, innehållande huvuddragen

av de bestämmelser som anger kommunernas och den enskildes skyldigheter

och rätten till vissa ersättningar i samband därmed, samt av en

brandstadga med närmare föreskrifter i de hänseenden som anges i lagen

och vilka kan göras gemensamma för alla kommuner. Då riksdagen hörts

angående den gällande brandstadgan förordar jag att så sker även med

den nu föreslagna, särskilt som den innehåller bestämmelser, som får anses

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

37

ingripa i enskildas förhållanden och som angår kommunerna och skall

tillämpas av kommunala myndigheter. I framtiden torde emellertid Kungl.

Maj :t utan riksdagens hörande få vidtaga ändringar av mindre räckvidd.

Enligt allmänna regler torde Kungl. Maj :t äga dispensera från föreskrift i

en författning av brandstadgans karaktär. Självfallet kan sådan dispens

komma i fråga endast i undantagsfall och efter ingående utredning i varje

särskilt ärende.

Jag delar brandlagsrevisionens av remissinstanserna biträdda uppfattning

att anledning numera ej finns att vid utformningen av dessa rambestämmelser

göra skillnad mellan kommuner av olika administrativ natur.

Av detta framgår, att jag inte heller anser det längre finnas skäl att vidmakthålla

möjligheterna till municipalsamhällsbildning för brandförsvarsändamål.

De municipalsamhällen som nu förvaltar såväl brandförsvarsangelägenheter

som byggnadsväsendet skulle då få sina uppgifter inskränkta

och de samhällen som endast har brandförsvarsuppgifter upphöra.

Gemensamma författningsbestämmelser för alla kommuner innebär

uppenbarligen ej att alla kommuner skall ha likartat brandförsvar. Detta

måste i stället utformas efter varje kommuns förhållanden och därför nödvändigtvis

bli mycket skiftande i olika kommuner och landsdelar. De

bestämmelser som gäller om brandförsvaret i varje kommun kommer i

främsta rummet att avse kommunens skyldigheter. I viss ehuru mindre

utsträckning kan även bestämmelser som endast riktar sig till allmänheten

bli olika i skilda kommuner. Vissa föreskrifter, exempelvis om sotning,

angår både de kommunala myndigheterna och de enskilda. Nu berörda bestämmelser

bör enligt min mening lämpligen återfinnas i en kommunal urkund

och jag anser därför i likhet med brandlagsrevisionen och flertalet

remissinstanser att de kommunala brandordningarna bör bibehållas. Den

tanke, som förts fram i några yttranden, att ersätta brandordningarna med

anvisningar av statens brandinspektion, kan jag ej ansluta mig till, eftersom

här är fråga om föreskrifter som måste vara bindande och brandinspektionens

anvisningar endast bör vara rådgivande. Förslaget innebär likväl

i flera hänseenden att brandordningarna kan göras betydligt mindre

omfattande än f. n. I likhet med vad nu gäller torde brandordningarna böra

underställas länsstyrelsen för fastställelse, eftersom detta är den viktigaste

formen för tillsynen över det kommunala brandförsvarets effektivitet. Exempel

på brandordningar torde få utarbetas av statens brandinspektion.

Beträffande förhållandet mellan brandförsvar och civilförsvar delar jag

brandlagsrevisionens av civilförsvarsstyrelsen och riksbrandinspektören

biträdda uppfattning, att civilförsvarets speciella intressen icke får hindra

lämpliga rationaliseringar inom det kommunala fredsbrandförsvaret. Som

anmärkes från något håll måste givetvis civilförsvarets brandtjänst anpassas

efter sina krigsuppgifter och har då att bygga på det förefintliga

fredsbrandförsvaret. I den mån brandförsvaret, utan eftersättande av vad

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

som för kommunerna i fredstid är mest rationellt, kan anpassas efter civilförsvarets

behov, bör så ske. Samarbete vid planläggningen är sålunda

på detta område önskvärt.

Jag delar slutligen även brandlagsrevisionens uppfattning om den allmänna

brandlagstiftningens tillämplighet inom det speciella område som

regleras i lagstiftningen om brandfarliga varor. Här uppkommande samarbetsfrågor

är reglerade i sistnämnda lagstiftning.

IV. Särskilda frågor

1. Samordning av bygdebrandförsvar och skogsbrandförsvar

Gällande bestämmelser m. m.

Frågan om samordning av bygde- och skogsbrandförsvar var föremål

för ingående överväganden i samband med tillkomsten av gällande brandlag,

som härutinnan utgör en kompromiss mellan skilda meningar. Dessa

överväganden måste i viss utsträckning ses mot den bakgrunden, att skogsbrandförsvaret

sedan den 1 januari 1939, då 1937 års skogseldslag trädde

i kraft, varit organiserat i alla kommuner, medan bygdebrandförsvar för

alla kommuner på landsbygden tillkom först vid gällande brandlags ikraftträdande

den 1 januari 1945.

Av 1 § gällande brandlag följer, att skogsbrandförsvaret i allmänhet ingår

som en del i det samlade kommunala brandförsvaret. Kommun äger dock

besluta, att brandförsvaret såvitt angår skydd mot skogsbrand skall ordnas

för sig. Sådant beslut skall för att vara gällande godkännas av länsstyrelsen.

Område för vilket särskilt skogsbrandförsvar avses (skogsbrandrote)

skall, om det ej omfattar kommunen i dess helhet, till gränserna anges

i beslutet, och må även, efter överenskommelse, bestå av områden av olika

kommuner. Om skogsbrandrote består av del av en kommun, bildas icke

någon specialkommun utan alla kommunmedlemmar deltar i kostnaderna

för det särskilda skogsbrandförsvaret. Någon särskild form för samverkan

mellan kommuner, som utgör eller ingår i gemensam skogsbrandrote, är

ej fastställd. Är skogsbrandförsvaret ordnat för sig, tillkommer ledningen

därav en skogsbrandfogde eller, om kommunen är uppdelad i flera skogsbrandrotar,

en fogde för varje rote. Skogsbrandfogde lyder icke under kommunens

brandchef. Där flera rotar finns, är varje skogsbrandfogde självständig

såväl i förhållande till de övriga som i förhållande till brandchefen.

Vid början av 1950-talet hade huvuddelen av kommunerna söder om linjen

Karlstad—Gävle bygdebrandförsvaret och skogsbrandförsvaret samordnade,

medan norr därom skogsbrandförsvaret i de flesta kommuner var ordnat

för sig. År 1954 förekom särskilt skogsbrandförsvar allenast i 169 kommu
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

ner i hela landet, främst i Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län. Sedan

år 1954 har blott obetydliga förändringar ägt rum, varför man kan

räkna med att samordningsfrågan f. n. berör omkring 150 kommuner.

På sina håll har emellertid framträtt en tendens att, där skogsbrandförsvaret

är ordnat för sig, utse brandchefen eller vice brandchefen att tillika

vara skogsbrandfogde. I dessa fall har man redan i praktiken tagit ett stort

steg på vägen mot samordning.

Brandlag srevisionen

Skogsbrandstatistiken, som efter 1910 är någorlunda tillförlitlig, visar att

skogsbränderna alltsedan dess avsevärt minskat i omfattning. Den genomsnittliga

årsavbränningen per 100 000 hektar skog framgår av följande i

betänkandet redovisade tablå.

30,1 ha

9.0 ha

13,6 ha

9,5 ha

7.0 ha

1910-talet

1920-talet

1930-talet

1940-talet

1950-talet (t. o. m. 1956)

Frågan om samordning av bygde- och skogsbrandförsvaret får enligt

brandlagsrevisionen främst bedömas efter i vilken utsträckning brandkår

kan antagas bli använd vid skogsbrandsläckning. Ju oftare så sker, desto

större krav bör ställas på förberedande samordning av brandkårernas och

den särskilda skogsbrandsläckningspersonalens verksamhet vid släckningen

och på såvitt möjligt enhetliga befälsförhållanden.

De tekniska betingelserna för brandkårernas medverkan vid skogsbrand

är, fortsätter brandlagsrevisionen, numera helt andra än vid 1944 års lagstiftning.

Skogsvägnätet har sålunda utbyggts avsevärt, jeepar och andra

fordon med god framkomlighet på mindre goda vägar och i terrängen har

anskaffats samt bärbara motorsprutor konstruerats och införlivats med det

kommunala brandförsvaret. Riksskogsbrandstatistiken visar även att brandkårskostnadernas

andel i den totala skogsbrandsläckningskostnaden i stort

sett ökat år från år också i skogslänen, med undantag dock för Norrbottens

län. Likaså framgår av statistiken att användningen av motorsprutor vid

skogsbrandbekämpning efter 1944 blivit allt vanligare.

Brandlagsrevisionen finner därför, att de släckningstekniska förhållandena

numera medfört, att brandkårer används vid skogsbrand i sådan

utsträckning att enhetlig organisation och ledning av allt brandförsvar

inom en kommun är påkallade. De skäl av teknisk art, som vid gällande

brandlags tillkomst anfördes mot samordning av bygde- och skogsbrandförsvar,

har numera förlorat i styrka. Härtill kommer, att från kommunalt håll

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

framkommit önskemål om den förenkling i förvaltnings- och organisationshänseende,

som skulle följa av en samordning. I Västernorrlands län, där

samtliga kommuner fattat beslut om samordning, har som skäl härför

framhållits önskvärdheten av enhetliga befälsförhållanden för att undvika

kompetenskonflikter. Det vill alltså synas som om anordningen med

särskilt skogsbrandförsvar icke alltid är ägnad att — såsom avsikten varit

— motverka svårigheter i fråga om befälsrätt och ansvar inom kommunernas

brandförsvar.

På grund härav föreslår brandlagsrevisionen samordnat bygde- och skogsbrandförsvar

inom alla kommuner samt understryker därvid, att skogsbrandförsvaret

vid bedömandet av denna organisationsfråga icke setts allenast

som en detalj i förhållande till bygdebrandförsvaret. Ehuru det kan

ligga nära till hands att vid samordning utgå från bygdebrandförsvarets

förhållanden, är det angeläget att skogsbrandförsvarets intressen i minst

lika hög grad beaktas och kanske i vissa fall sätts i främsta rummet i sådana

kommuner, där skogen såsom brandrisk är av samma vikt som annan

egendom eller t. o. m. bedömes viktigare än denna.

Allt brandförsvar inom en kommun föreslås alltså stå under enhetlig

ledning av brandchefen. Med den förbättrade utbildning, som brandlagsrevisionen

också föreslår, anser den landsbygdens brandchefer i allmänhet böra

bli mera skickade än de skogssakkunniga att leda släckning av skogsbrand,

och det särskilt i sådana allt vanligare fall där brandkår medverkar.

Sakkunskap på det skogliga området erfordras emellertid dels när det

gäller planläggning av skogsbrandförsvaret, dels när det gäller att bedöma

inom vilka områden och skogsbestånd släckningen av ekonomiska skäl

bör koncentreras. Inom kommuner, där skogen utgör den väsentliga brandrisken,

är det av dessa och liknande skäl särskilt lämpligt att söka såsom

brandchef förvärva en skogssakkunnig person. Om detta ej är möjligt, bör

brandchefen försäkra sig om medverkan från skogliga befattningshavare

vid planläggningen av skogsbrandförsvaret. För att försäkra kommunen

om sådan sakkunskap även vid skogsbrandsläckning, bör dessa befattningshavare

i vart fall tagas i anspråk såsom befäl i den för sådan släckning avsedda

organisationen, exempelvis såsom skogsbrandförmän. Utvägen att tillsätta

en skogssakkunnig vice brandchef med särskild uppgift att ägna

sig åt skogsbrandförsvaret kan stundom visa sig lämplig. Över huvud taget

bör varje kommun i den nu behandlade befälsfrågan välja den utväg som

med hänsyn till dess förhållanden är möjlig och lämplig.

I brandordningen bör framgå hur befälsförhållandena är ordnade, och

länsstyrelserna har att tillse, att skogsbrandförsvarets intressen beaktas

i lika mån som bygdebrandförsvarets. I sak medför förslaget förändring

endast på befälssidan. Organisationen med särskilt uttagen skogsbrandsläckningspersonal,

där sådan erfordras, samt dess indelning, utrustning

och arbetssätt avses icke ändras. Brandlagsrevisionen föreslår benämningen

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

skogsbrandvärn för denna personal i den mån den utgöres av för ändamålet

särskilt uttagna tjänstepliktiga. Vid bekämpning av skogsbrand kan

skogsbrandvärnet allt efter förhållandena komma att arbeta som första och

enda släckningsenhet, som komplement till brandkår eller som reserv.

Remissyttrandena

Förslaget om samordning av skogsbrandförsvaret med bygdebrandförsvaret

beröres i 21 remissyttranden. Meningarna är delade i denna fråga

och särskilt myndigheterna i Gävleborgs och Norrbottens län ställer sig

avvisande.

De myndigheter, som tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran,

är riksbrandinspektören, som understryker vikten av tillgång till skoglig

sakkunskap i ledningen för skogskommunernas brandförsvar, länsstyrelserna

i Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Västernorrlands län, vilken sistnämnda

länsstyrelse konstaterar att alla kommuner i länet beslutat om samordning

och att därför förslaget bekräftar där rådande praxis, samt skogsvårdsstyrelsen

i Kalmar län, länsskogsbrandinspektören i Kopparbergs län

samt länsbrandinspekiörerna i Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs,

Gävleborgs och Norrbottens län. Sistnämnde länsbrandinspektör anför, att

svårigheterna för ett samordnat brandförsvar ej torde vara större i Norrbottens

län än i andra samt att resultatet av samordning torde bli likvärdigt,

om ej bättre, därest brandcheferna i likhet med skogsbrandfogdarna biträdes

av praktiskt och släckningsvant skogsfolk och den nuvarande släckningsorganisationen

bibehålies.

Några myndigheter tillstyrker förslaget men med vissa önskemål om

kompletteringar. Sålunda anför domänstyrelsen.

En samordning av kommunernas brandförsvar under enhetlig ledning

är lämplig, om brandförsvaret organiseras med vederbörlig hänsyn till

skogsbrandförsvaret. Skogskommunerna äro i regel så stora till ytvidden, att

brandchefen eller annat befäl vid brandkåren i många fall icke har möjlighet

att på ett tidigt stadium ingripa och leda släckningsarbetet vid skogsbrand.

Inom skogskommunerna finns det således fortfarande behov av lokalt

skogsbrandbefäl, som kan ingripa utan allt för långa och tidsödande förflyttningar.

Därtill kommer att, även om utbildningen av landsbygdens brandchefer

förbättras, skogssakkunniga fortfarande torde vara bättre kvalificerade

som skogsbrandbefäl på grund av den grundliga träning dessa få

vid hyggesbränning. I Norrlands skogskommuner är man nämligen fortfarande

i stor utsträckning hänvisad till att släcka skogen enligt den »torra

metoden». Under katastrofår måste denna metod tillgripas överallt. Styrelsen

anser därför, att särskilda bestämmelser om skogsbrandfogdar fortfarande

böra upptagas i brandlag och brandstadga. Detta bör icke vara något hinder

för att bygde- och skogsbrandförsvaret samordnas under enhetlig ledning.

Denna samordning bör dock i första hand gälla organiserandet av

brandförsvaret. För ledning av släckningsarbetet böra i första hand skogs
2*

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 12.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

sakkunniga tagas i anspråk och organisationen med särskilt uttagen skogsbrandsläckningspersonal

under benämningen skogsbrandvärn i enlighet

med revisionens förslag bibehållas, där sådan organisation erfordras.

Skogsstyrelsen anser den föreslagna allmänna samordningen kunna accepteras

under den uttryckliga förutsättning, som brandlagsrevisionen själv

angivit, nämligen att skogsbrandförsvarets intressen i minst lika hög grad

skall beaktas och kanske i vissa fall sältas i främsta rummet i sådana kommuner,

där skogen såsom brandrisk är av samma vikt som annan egendom

eller t. o. m. bedöms viktigare än denna. Styrelsen tillstyrker i princip

förslaget men föreslår följande kompletteringar: 1) föreskrift bör finnas

att brandchef eller vice brandchef i skogskommun skall äga bestyrkt

kunnighet i och erfarenhet av skogsbrandbekämpning, 2) länsstyrelsens rätt

att avgöra tillsättning av dessa chefer bör kvarstå, 3) skogskommuns skyldighet

att organisera ett godtagbart brandvärn bör närmare preciseras i

brandlag eller brandstadga, och 4) länsbrandinspektör bör -— därest länsskogsbrandinspektörerna

utgår ur organisationen — åläggas att i frågor

rörande skogsbrandförsvaret samråda med skoglig myndighet. T. f. länsskogsbrandinspektören

i Västerbottens län tillstyrker förslaget med samma

önskemål om kompletteringar som skogsstyrelsen samt tillägger bl. a.,

att skogsvägnätet under det senaste årtiondet utbyggts i så snabb takt att

även i Norrlands inland förhållandevis stor del av skogsmarken blivit åtkomlig

med släckningsfordon.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som upplyser att samtliga 34 landskommuner

i länet har skogsbrandförsvaret ordnat för sig med sammanlagt 43

skogsbrandrotar, uttalar oro för att vid samordning skogsbrandförsvaret

skulle komma att eftersättas vid planläggningen för kommunernas brandförsvar,

samt är starkt betänksam mot den föreslagna generella samordningen;

i vart fall måste, anser länsstyrelsen, starkare författningsmässigt

reglerade garantier skapas för att skogsbrandförsvaret blir i erforderlig

mån tillgodosett vid samordning, varvid bl. a. länsstyrelsens möjlighet att

pröva valet av brandchefer och vice brandchefer bör kvarstå. Skogsvårdsstyrelscn

och t. f. länsskogsbrandinspektören i Gävleborgs län anser fara

föreligga att skogsbrandorganisationen vid samordning kommer att betraktas

som en detaljfråga, till vilken mindre hänsyn tages än till bygdebrandförsvaret,

samt fortsätter.

Även utredningen har påtalat faran av detta och sagt att skogsbrandförsvarets

intressen skall beaktas i minst lika hög grad som bygdebrandförsvarets.

Detta låter sig väl sägas i en utredning, men i praktiken torde risken

vara mycket stor, att skogsbrandförsvarets intressen åsidosättes. Enligt

styrelsens mening torde sålunda den särskilda skogsbrandorganisationen

böra bibehållas åtminstone inom de skogrika delarna av landet, där skogen

såsom brandrisk är av samma vikt som annan egendom eller t. o. m. bedömes

viktigare än denna. Skulle detta ej låta sig göra, måste garantier skapas

för att skogsbrandorganisationens intressen ej eftersättas, exempelvis genom

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

bestämmelser att skogligt fackkunnig person skall ingå i såväl kommunernas

brandstyrelse som bland brandorganisationens personal.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker förslaget och påpekar,

att detta län fortfarande intager en särställning vad gäller brandkårsmedverkan

vid skogsbrand. Förslaget att brandchef eller vice brandchef bör

vara skogligt sakkunnig anser styrelsen icke vara realistiskt, då det sannolikt

torde bli svårt att finna någon som besitter nödiga såväl skogliga

som brandtekniska kvalifikationer. Länsskogsbrandinspektören i Norrbottens

län, som likaledes ställer sig avvisande till förslaget, påpekar, att det

avgörande för länets del är vattenbristen, som nödvändiggör användning

av den torra släckningsinetoden, samt gör med bestämdhet gällande att,

oaktat länets vägnät under senare år utbyggts i rask takt, alltjämt större

delen av länets skogar ligger oåtkomliga för motorsprutor. Länsstyrelsen

i Norrbottens län anser vad skogsvårdsstyrelsen och länsskogsbrandinspektören

i länet anfört utgöra ett klart belägg för att den av brandlagsrevisionen

åberopade motiveringen för samordning icke i något avseende

är tillämplig på detta län. Skogsbrandförsvaret är ordnat för sig i

länets 25 landskommuner. Länsstyrelsen upplyser, att skogsbilvägarna utbyggts

från 38 mil år 1945 till 300 mil år 1960 men att de ännu är långt

ifrån tillräckliga. Länsstyrelsen kan ej vitsorda påståendet att samordningsförslaget

i sak medför ändring endast på befälssidan. Det kan knappast

förutsättas att brandchefer och vice brandchefer, som har sitt uppdrag

som bisyssla, skall kunna eller vilja fullgöra även de tidskrävande och

ansvarsfulla arbetsuppgifter, som ledningen av skogsbrandförsvaret medför,

och de saknar också den utbildning och erfarenhet som fordras för att

kunna taga ledande befattning med skogsbrandförsvaret. Länsstyrelsen uttalar,

att det skulle vara oförsvarligt att tillstyrka samordning i ett sådant

län som Norrbottens, där betingelserna för en sådan organisation helt saknas.

Departementschefen

Allmän enighet råder om riktigheten av brandlagsrevisionens uttalande

att skogsbrandförsvarels intressen i minst lika hög grad som bygdebrandförsvarets

måste beaktas i sådana kommuner, där skogen såsom brandrisk

är av samma vikt eller viktigare än annan egendom. Jag vill understryka,

att denna uppfattning måste ligga till grund vid prövningen av

frågan om brandförsvarets organisation. Både vid tillkomsten av nu gällande

brandlagstiftning och i förevarande ärende har såsom skäl mot ett

samordnat bygde- och skogsbrandförsvar anförts, att vid skogsbrand ofta

måste användas en speciell släckningsmetod, den s. k. torra metoden, och

särskilt uttagen personal under skogssakkunnigt befäl.

Såsom framgår av vad som anförts av brandlagsrevisionen och i remisssvaren

växlar metoderna för skogsbrandsläckning efter de lokala förhål
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

landena. En allmän tendens synes dock vara att skogsbrandsläckning med

brandkårer och motorsprutor under normala förhållanden ökar på bekostnad

av den torra metoden. Förklaringen härtill är vägnätets utbyggnad samt

tekniska framsteg på materielområdet. Att döma av skogsbrandstatistiken

är släckning med brandkårer och motorsprutor, där denna metod kan användas,

effektivare än den torra metoden. Den pågående utvecklingen är

därför i skogsbrandförsvarets intresse och bör såvitt möjligt understödjas.

A andra sidan vill jag understryka vad särskilt remissmyndigheterna i Norrbottens

län framhåller, att den torra släckningsmetoden med hänsyn till

väg- och vattenbrist icke kan överges. Jag vill emellertid framhålla att även

den torra metoden kan dra fördelar av teknikens utveckling framförallt

i fråga om alarmering, samband och maskinella hjälpmedel för grävning

och anordnande av brandgator m. m. I dessa hänseenden bör lämpligen

planläggning och materielanskaffning i stor utsträckning ske gemensamt

för kommunens hela brandförsvar.

Vad beträffar släckningspersonalen vid skogsbrand förutsätter brandlagsrevisionen

att särskilt uttagen personal — under benämningen skogsbrandvärn

— alltjämt skall finnas i skogskommunerna. Vikten härav

understrykes också av flera remissinstanser. Förslaget är, av andra skäl,

uppmjukat i förhållande till gällande lag på det sättet att särskilt uttagen

personal behöver finnas endast i kommun där så erfordras. För min del

vill jag uttala att sådant behov måste anses föreligga i alla kommuner där

skogen är av någon mera väsentlig betydelse som brandrisk.

Även om jag sålunda delar åsikten att den torra metoden alltjämt ofta

måste tillämpas och särskild personal härför organiseras, finner jag mot

bakgrunden av det anförda att behovet av planlagt samarbete mellan skogsbrandförsvar

och bygdebrandförsvar blir alltmer framträdande. I likhet

med brandlagsrevisionen anser jag denna omständighet i och för sig utgöra

skäl för enhetlig administration och ledning av skogskommunernas

brandförsvar.

Såsom domänst3''relsen anfört är skogskommunerna i regel så stora till

ytvidden att brandchefen eller annat befäl vid brandkåren i många fall ej

kan ingripa i släckningsarbetet på ett tidigt stadium. Detta kan emellertid

även gälla vid bygdebrand inom vidsträckta kommuner, där brandavdelningar

finns stationerade på skilda håll. Behovet av lokalt brandbefäl är

därför enligt min mening icke något skäl mot en enhetlig högsta ledning

av kommunens brandförsvar.

Att samordnat skogs- och bygdebrandförsvar icke medför svårigheter

i fråga om befälsrätt och ansvar bestyrkes enligt min mening av de erfarenheter

som numera föreligger från de kommuner och län, där samordning

mera allmänt förekommer. Från kommunalt håll har vid remissbehandlingen

ej gjorts någon erinran mot brandlagsrevisionens förslag. För egen

del anser jag, att anordningen med flera inbördes oberoende högsta chefer

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

45

inom en kommuns brandförsvar icke kan vara ändamålsenlig när det gäller

att på bästa sätt använda kommunens samfällda resurser.

Jag biträder alltså brandlagsrevisionens av flertalet remissinstanser tillstyrkta

förslag om total samordning av skogsbrandförsvar och bygdebrandförsvar.

Av vad jag förut anfört framgår, att denna ändring ej i och för

sig innebär något ställningstagande till frågan om vilken släckningsmetod

som i ett givet fall bör användas eller om skogsbrandvärn bör organiseras.

Ej heller möter hinder att bibehålla indelningen i skogsbrandrotar. På fältet

skulle någon ändring alltså ej behöva göras i organisationen. Endast

i fråga om det högsta centrala befälet över och ansvaret för kommunens

brandförsvar innebär förslaget någon mera väsentlig förändring. Att det

högsta befälet ligger hos brandchefen anser jag önskvärt även med tanke

på en sannolik utveckling mot heltidsanställda brandchefer, vilka förutsätts

vara yrkesmän med gedigen utbildning inom brandförsvarets alla grenar.

Jag delar vidare brandlagsrevisionens av remissinstanserna biträdda

mening att skogssakkunniga personer där så är möjligt bör anlitas som

brandchefer eller vice brandchefer i skogskommunerna. I vissa yttranden

påyrkas författningsmässiga garantier för att så sker. Då skogskommunerna

knappast kan definieras i lagstiftningen, ligger det enligt min mening

närmast till hands att i den brandordning, som enligt vad jag förordar

även framgent skall finnas i varje kommun, intaga erforderliga bestämmelser

om brandchefens kompetens. Mot en ovillkorlig bestämmelse

i brandordningen av innebörd exempelvis att en vice brandchef skall vara

skogssakkunnig talar dock att man ej kan förutsätta att någon lämplig och

villig sådan person alltid finns att tillgå. Som brandlagsrevisionen anför får

varje kommun här välja den utväg, som med hänsyn till dess förhållanden

är lämplig och möjlig. Där personer med erfarenhet av skogsbrandsläckning

icke kan anlitas som brandchefer eller vice brandchefer, är det angeläget

att sådana personer i vart fall ingår i skogsbrandvärnet.

Det i några skogliga myndigheters remissyttranden framställda förslaget

att i skogsbrandförsvarets intresse behålla nuvarande bestämmelser att

kommunalt beslut om utseende av brandchef och vice brandchef skall underställas

länsstyrelsen kan jag inte biträda. En sådan länsstyrelseprövning

skulle enligt min mening vara ett obefogat ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten

i sådana fall då kommunen utselt en befattningshavare,

som uppfyller stadgade kompetenskrav. I den utbildning, som är avsedd att

ligga till grund för dessa krav, skall även ingå skogsbrandsläckning. Några

anmärkningar mot det sätt varpå brandbefälet skött sina åligganden i sådana

skogskommuner, där brandförsvaret är samordnat, har ej kommit

till min kännedom, och jag utgår därför ifrån att kommunerna vid utseende

av brandbefäl även framdeles kommer att beakta skogsbrandförsvarets

intressen.

Såväl enligt gällande ordning som enligt vad jag förordar skall brand
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

ordningen innehålla bestämmelser om den kommunala brandstyrkans organisation

och det lägsta antal befattningshavare som skall finnas. I

brandordning bör sålunda alltjämt enligt min mening anges om skogsbrandvärn

skall förekomma, vilken personal, inbegripet befäl, som skall

ingå däri, samt de platser där brandvärnet skall vara stationerat m. m. Eftersom

brandordningen avses skola underställas länsstyrelsens prövning,

tillgodoses härigenom det av bl. a. skogsstyrelsen uttalade önskemålet om

närmare precisering av skogskommuns skyldighet att organisera ett godtagbart

skogsbrandvärn.

2. Kommunal samverkan inom brandförsvaret

A. Gällande bestämmelser m. m.

Gällande brandlag anvisar vissa samverkansformer, nämligen

kommunalförbund, avtal om betryggande släckningshjälp till kommun

som befrias från skyldighet att själv hålla brandkår samt skogsbrandrotes

bildande av områden av skilda kommuner. Däremot saknas i lagen

bestämmelser för det fall att kommun med bibehållande av egen brandkår

kompletterar denna med avtal om släckningshjälp från annan kommun.

Brandlagens 9 § — som också avser samverkan — gäller icke detta fall

utan behandlar särskild rekvisition av släckningshjälp vid redan inträffad

brand. Det sagda innebär emellertid icke att kommuner saknar möjlighet

att träffa avtal i de hänseenden, som icke regleras av lagen.

Antalet kommunalförbund för brandförsvar är f. n. endast 8. Släckningsavtal

förekommer betydligt rikligare. År 1954 var 92 kommuner jämlikt

3 § brandlagen helt befriade från skyldigheten att hålla brandkår, och

brand släckningen ombesörjdes i dem enligt avtal av brandkår i annan kommun.

Därjämte föreligger ett ej ringa antal mer eller mindre formlösa avtal

mellan kommunerna eller deras brandchefer, avseende icke blott brandsläckning

utan även åtskilligt annat samarbete, exempelvis i fråga om

alarmering, utbildning, övningar, materiel och utrustning. Enligt indelningssakkunniga

fanns år 1960 ej mindre än 166 släckningsavtal. Ett förhållandevis

stort antal av släckningsavtalen berör kommuner med yrkesbrandkår.

1944 års brandlag är ej helt främmande för tvångssamverkan.

Beslut enligt 1 § andra stycket om särskilt skogsbrandförsvar innefattar

även bestämmande av skogsbrandrotes utsträckning och sådant bestämmande

kan ankomma på länsstyrelsen. I övrigt saknas möjlighet att tvinga

kommunerna till samverkan. Den tekniska och administrativa sakkunskap

och den överblick över brandförsvarsförhållandena inom ett län, som kan

erfordras när fråga om kommunal samverkan blivit aktuell, tillgodoses ge
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

nom att länsbrandinspektörerna enligt sin instruktion har att organisera

samverkan mellan länets brandkårer.

Den interkommunala avtalsrätten är icke reglerad i lag. På detta område

anses dock allmänt gälla, att förvaltningsuppgifter, som enligt lag

eller författning skall handhavas av var kommun för sig genom dess egna

organ, icke får genom avtal överlåtas till annan kommun eller annat organ,

såvida det icke är uttryckligen medgivet. För gällande brandlagstiftning

innebär detta följande. Brandlagen är uppbyggd så att den i 1 § uppställer

en allmän skyldighet för varje kommun att hålla ett brandförsvar.

Den närmare innebörden härav klarlägges i 3, 4, 7, 8 och 9 §§. Av dem

framgår, att kommunerna skall ombesörja brandförsvaret medelst följande

egna organ: kommunal förvaltningsmyndighet för brandförsvaret, brandchef

och vice brandchef, skogsbrandfogde och vice skogsbrandfogde i förekommande

fall, brandstyrka i form av brandkår och reservbrandstyrka,

brandsyneförrättare eller brandsynenämnd samt, i stad, godkänd skorstensfejare.

Endast i ett av dessa fall medger lagen undantag: 3 § brandlagen

möjliggör befrielse från kommuns skyldighet att hålla egen brandkår, såframt

släckningsavtal träffas med brandkår i annan kommun eller med

brandkår under ledning av enskild sammanslutning eller enskilt företag

(frivillig brandkår). Sådan befrielse från skyldighet att hålla brandkår

lämnas av länsstyrelsen, och avtalet underkastas därigenom myndighetsprövning.

I den mån brandförsvarsavtal eljest kan förekomma saknas bestämmelser

om sådan prövning. Ej heller finns bestämmelser om att sådana

avtal skall intagas i brandordningen.

Bestämmelsen i 9 § brandlagen om släckningshjälp innebär att efter

framställning av brandchef i kommun, där brand tagit eller hotar att taga

större omfattning, annan kommun är pliktig lämna släckningshjälp i den

utsträckning brandchefen i den kommunen prövar möjlig utan att skälig

hänsyn till dess egen säkerhet åsidosättes. Denna bestämmelse tillkom genom

1944 års brandlagstiftning för att säkerställa inbördes hjälp mellan

kommuner i de situationer, då eld kommit lös. Den avser sålunda icke något

på förhand planerat samarbete. Motivet för dylik hjälpskyldighet är att

varje kommun icke utan oskäliga kostnader kan hålla ett brandförsvar, som

förslår i varje situation.

Föreskrifter om brandförsvarsavtals innehåll saknas f. n. helt. Riksbrandinspektören

har emellertid utfärdat anvisningar om släckningsavtal.

B. Brandlagsrevisionens förslag och yttrandena däröver

1. Samverkansbehov och samverkansformer

Brandlag srevisionen

Behov av samverkan mellan kommuner inom brandförsvaret kommer

liksom hittills att i ej ringa omfattning föreligga, därest det kommunala

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

huvudmannaskapet bibehålies, uttalar brandlagsrevisionen, som emellertid

ej närmare berör betydelsen i detta hänseende av en kommunindelningsreform.

Bibehållet kommunalt huvudmannaskap för brandförsvaret bör i största

möjliga utsträckning motsvaras av kommunal självbestämmanderätt. På

detta område torde de allmänna intressena icke vara så starka eller ha

blivit av kommunerna så illa tillgodosedda, att ett så betydande ingrepp

i den kommunala självstyrelsen, som föreskrifter om tvångssamverkan

skulle innebära, är motiverat. Brandlagsrevisionen föreslår därför icke

någon form av tvångssamverkan. Härvid har revisionen även beaktat, att

behov av eller möjlighet till samverkan i många fall icke föreligger samt

att särskilt under senare år ett ökat samarbete utvecklat sig på frivillig väg.

Särskilt gäller detta den organisation i brandförsvarskretsar, som blivit en

följd både av energiskt bedriven konsulentverksamhet i frivillig regi och av

att flera kommuner anslutit sig till en gemensam alarmeringscentral.

Brandlagsrevisionen anser att avtal för brandförsvarets del är att föredra

framför kommunalförbund men framhåller, att kommunalförbund

möjliggör skapandet av gemensam organisation med enhetlig ledning för

det i förbundet ingående området samt att denna samverkansform numera

ökat i användbarhet, särskilt för sådana ekonomiskt förhållandevis mindre

betydande förvaltningsgrenar som brandförsvaret, eftersom kommunalförbund

samtidigt kan handha flera kommunala uppgifter. Vilka typer av

avtal som bör användas måste enligt brandlagsrevisionen bli beroende av

de deltagande kommunernas inbördes storlek, art och ekonomi samt övriga

i de enskilda fallen föreliggande omständigheter.

Med hänsyn till det kommunala brandförsvarssamarbetets i många fall

stora betydelse föreslår brandlagsrevisionen, att länsstyrelsen direkt tar

befattning med denna organisationsuppgift och att länsbrandinspektören

därvid medverkar som länsstyrelsens expert. Därmed avses likväl icke någon

skyldighet för kommunerna att deltaga i eller organisera samverkan.

När fråga uppkommit om kommunal samverkan, bör länsstyrelsen, om så

erfordras, föranstalta om och leda överläggningar med berörda parter för att

vinna de från kommunernas och länets synpunkter bästa lösningarna. Länsstyrelsen

kan som grund för detta arbete ha av länsbrandinspektören uppgjorda

förslag till släcknings- och andra planer inom länet eller delar därav.

Remissyttrandena

Riksbrandinspektören uttalar att, även om en ny kommunindelning kommer

till stånd, anledning föreligger alt räkna med behov för framtiden av

brandförsvarsavtal för särskilda fall om ock i väsentligt mindre omfattning

än för närvarande. Liknande synpunkter anför länsstyrelsen i Kopparbergs

län, och länsstyrelsen och länsbrandinspektören i Gävleborgs län framhåller,

att kommunindelningsreformen automatiskt löser många av de samarbets<

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

frågor, som brandlagsrevisionen berört. Länsstyrelsen i Kristianstads län

anser att vidgad interkommunal samverkan onekligen skulle medföra ökade

möjligheter till rationalisering men konstaterar, att kommunerna icke synes

vara alltför hågade att söka sådan samverkan trots uppenbara ekonomiska

fördelar och trots att brandförsvarets effektivitet troligen skulle öka. Länsbrandinspektören

i Hallands län redovisar liknande iakttagelser sålunda.

Samarbete har sedan länge förordats av länsstyrelsen och även i viss utsträckning

genomförts. Man kan därför icke säga att revisionen här framför

något nytt, utan fastmer att lagtexten nu rekommenderar vad som varit

praxis under en följd av år, framtvingat av ekonomiska och rationella skäl.

Att samverkan icke blivit i högre grad praktiserad, beror till stor del på en

obenägenhet hos kommunerna att söka hjälp utanför egen gräns eller allmän

opposition ute i de olika kommundelarna mot att försvaga sitt brandförsvar

genom sammanslagning av två eller flera brandkårer till en. Sparsamhetsskälen

har fått vika för sådana mänskliga faktorer som trygghetskänsla

och lokalpatriotism.

Beträffande samverkansformerna anser riksbrandinspektören och styrelsen

för Svenska stadsförbundet, att avtal är att föredra framför kommunalförbund.

I ett tiotal remissvar beröres frågan om tvångssamverkan. Länsstyrelsen

och länsbrandinspektören i Uppsala län anser det betydelsefullt, att länsstyrelserna

enligt förslaget skall ägna uppmärksamhet åt erforderlig samverkan,

men konstaterar att länsstyrelsen icke har någon tvångsmöjlighet

samt anser det böra övervägas om ej länsstyrelsen härvidlag borde ha större

befogenheter. Brandchefen i Visby påpekar, att måhända många gånger mera

ekonomiska fördelar kunde vinnas genom att vissa samverkansbeståmmelser

göres obligatoriska. Länsstyrelsen och länsbrandinspektören i Blekinge

län samt länsbrandinspektören i Malmöhus län anser möjlighet böra ges

länsstyrelsen att ålägga kommunerna att deltaga i eller organisera samverkan.

Länsbrandinspektören i Kristianstads län förmodar, att avsaknaden

av tvingande lagbestämmelser på detta område kan komma att utgöra en

brist.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Västernorrlands län samt styrelsen för

Svenska stadsförbundet avvisar tanken på tvångssamverkan liksom även

länsstyrelsen i Kopparbergs län, som anför att underlåtenhet att medverka

till att ett samgående kommer till stånd, då detta är rationellt, i de flesta

fall medför ökade förpliktelser för berörda kommuner, vilket i allmänhet

torde utgöra nog kraftig påtryckning på kommunerna.

2. Brandförsvarsavtal

Brandlagsrevisionen

Brandförsvarsavtal bör enligt förslaget vara tillåtna icke blott i de fall att

lagen, såsom beträffande hållandet av brandkår, medger undantag från en

kommunen ålagd skyldighet utan även beträffande uppgifter och verksam
-

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

hetsgrenar, där avtal icke åsidosätter dylik skyldighet. I den föreslagna lagen

stadgas därför, att kommuner må träffa överenskommelser, som erfordras

för brandförsvarets ändamålsenliga ordnande, såvitt annat ej stadgas.

Sistnämnda reservation syftar på de organ som kommunen enligt brandlagen

är skyldig att själv hålla. Brandiagsrevisionen utvecklar den närmare

innebörden härav på följande sätt.

Skyldigheten för kommun att ha brandchef och vice brandchef utesluter

icke att kommuner träffa överenskommelse om att till brandchcf utse samma

person. Varje kommun måste då själv i laga ordning utse vederbörande till

sin brandchef. Motsvarande gäller i tillämpliga delar skorstensfejare.---

Det är icke möjligt att träffa avtal med annan kommun om att denna skall

hålla brandvärn. Detta bygger f. ö. på tjänsteplikt, som är anknuten till bosättning

inom kommunen. Icke heller kan genom avtal med annan kommun

dennas brandchef göras behörig att —om han ej tillika är brandchef i

kommunen -— där förrätta brandsyn och utfärda brandsyneförelägganden.

Däremot möter ej hinder att genom avtal med annan kommun försäkra sig

om tillgång till dess befattningshavare såsom sakkunniga vid brandsyn eller

andra förrättningar. Det sistnämnda gäller även vid överenskommelser om

gemensamma övningar eller gemensam utbildning. Avtal, som gå ut på

upplåtande av anläggningar eller tillhandahållande av materiel eller liknande

tjänster, äro väl förenliga med lagstiftningen. Det kan sålunda ofta

vara lämpligt med överenskommelser om rätt för landskommuner att utnyttja

en närliggande stadsbrandkårs verkstäder, reservslangförråd och

specialutrustning såsom rökskyddsmateriel, skumsläckningsanordningar och

belysningsmateriel. Även i fall där utbildning och övning ej bedrivas gemensamt,

kan det vara rationellt med gemensamma övningsanordningar såsom

övningshus, övningsfält och lektionsutrymmen. Också alarmeringens

ordnande är---väl ägnat för kommunala avtal om samverkan.

Brandiagsrevisionen erinrar om att bestämmelserna om släckningshjälp

är en minimiföreskrift om kommuns skyldighet att lämna annan

kommun sådan hjälp. Kommunerna är oförhindrade att åtaga sig längre

gående förpliktelser, vilket i flera fall skett. Ett sådant utvidgat åtagande

torde emellertid oftast få karaktären av en mer eller mindre fast överenskommelse

mellan två eller flera kommuner, och man har då att göra med ett

släckningsavtal. Annorlunda uttryckt innebär detta, att utrymmet för tillgripande

av släckningshjälpskyldigheten blir mindre ju flera på förhand

ingångna släckningsavtal som finns. En omfattande släckningshjälp enligt

9 § brandlagen kan också medföra ökade sammanlagda kostnader eller orättvis

fördelning av kostnaderna mellan kommuner. Den skulle nämligen

kunna leda till att den egna brandkåren — med oförändrade och för hela

kommunens behov beräknade fasta kostnader — blir overksam och att

kommunen i stället nödgas betala släckningsräkningar till grannkommunerna.

I de fall åter, där den egna brandkåren faktiskt är otillräcklig för

ett område av kommunen och där den utvidgade släckningshjälpen därför

skulle bli vanligen förekommande, skulle denna medföra att den hjälpande

kommunen finge betala en del av den hjälpta kommunens fasta kostnader,

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

i vart fall så länge ej dessa täcktes av släckningsersättningen, vilket f. n. ej

är fallet. Slutligen måste också undvikas, att onödigt inånga brandkårer

kommer tillstädes vid en brand. För att likväl icke ett oöverskådligt eller

svårhanterligt nät av överenskommelser och avtal skall försvåra överblicken

och göra verksamheten alltför tungrodd, bör en viss begränsning ske, varvid

hj älpskyldigheten bibehåller sin betydelse.

I betänkandet lämnas härefter en ingående redogörelse för de fall då

släckningsavtal anses böra ingås. Angående detaljerna må här hänvisas

till betänkandet s. 85—88. I sammanfattning är de angivna avtalsfallen

följande. Först märks avtal, varigenom kommun helt befrias från

skyldigheten att hålla brandkår. Denna möjlighet anses böra bibehållas såsom

medel att bilda de brandförsvarskretsar, som enligt operationsanalysen

är rationella i och omkring vissa tätorter. Därjämte bör kommun kunna

befrias från brandkårsskyldighet för viss del av kommunområdet i sådana

fall där den geografiska beskaffenheten och kommunikationsförhållandena

medför att brandkåren ej med rimliga kostnader kan så dimensioneras och

stationeras att den förmår ombesörja släckningen inom den egna kommunens

avlägset belägna delar, som ligger närmare en grannkommuns brandkår.

Nu nämnda avtalstyper innebär, att den hjälpande brandkåren skall

ombesörja all släckning inom området och medför oftast att denna kår måste

utökas. Andra typer av släckningsavtal innebär hjälp i form av en första

utryckning inom viss del av kommunen med en mindre, på förhand bestämd

styrka, eller till någon enstaka byggnad eller anläggning på långt avstånd

från kommunens egen brandkår i sådana fall där särskild snabbhet eller

tillgång till speciell materiel är av vikt. Vidare märks överenskommelser

mellan en stad, som har både yrkes- och borgarbrandkår, samt kringliggande

kommuner, innebärande att staden slopar sin borgarbrandkår och får

utnyttja grannkommunernas brandkårer för borgarbrandkårsuppgifter,

samt slutligen avtal om att betala sådan släckningshjälp, som utsändes från

gemensam kretsalarmeringscentral.

De angivna formerna av släckningsavtal bör enligt förslaget prövas i

första hand och släckningshjälp endast användas i sådana samverkanssituationer,

som ej är på samma sätt förutsebara till följd av geografiska och

andra förhållanden.

Brandförsvars a vtal anser brandlagsrevisionen böra, för att utgöra

tillfredsställande underlag för det med avtalet avsedda samarbetet, innehålla

föreskrifter om den verksamhet som samarbetet skall omfatta och,

vid släckningsavtal, det område som beröres samt om fortlöpande samråd

mellan kommunernas brandmyndigheter. Vid släckningsavtal uppmärksammas

vem som skall vara behöing att tillkalla den hjälpande brandkåren,

dennas storlek, materielhållningens fördelning mellan avtalsparterna med

hänsyn bl. a. till brandvärnets behov samt avtalets giltighet vid inträde av

civilförsvarsberedskap. Avtalen måste även reglera kommunernas ekono
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

miska mellanhavanden. Vidare kan behov föreligga att i avtal bestämma om

försäkring av brandpersonal. Om icke annat sägs, skall tvister om avtal avgöras

av allmän domstol. Det kan därför stundom vara lämpligt att uttryckligen

bestämma att sådan tvist skall avgöras av skiljemän. Av stor betydelse

är slutligen klara regler rörande den ordning i vilken avtalet kan bringas

att upphöra. Uppsägningstiden bör fastställas under beaktande av att brandförsvarets

funktionsduglighet hinner säkras i god tid före avtalets eventuella

upphörande.

Det bör enligt brandlagsrevisionen ankomma på statens brandinspektion

att i samråd med Svenska brandkårernas riksförbund och kommunförbunden

utarbeta närmare anvisningar om innehållet i olika typer av brandförsvarsavtal.

Avtal, som inverkar på organisation och sammansättning i stort av den

kommunala brandstyrkan, skall enligt förslaget framgå av brandordningen.

Därvid behöver givetvis icke i denna intagas avtalets alla bestämmelser om

materiel och ekonomiska mellanhavanden.

Remissyttrandena

De av brandlagsrevisionen föreslagna reglerna för tillåtligheten av brandförsvarsavtal

möter i allmänhet ingen erinran. Några remissinstanser uppmärksammar,

att släckningsavtal men icke andra överenskommelser enligt

förslaget till brandlag skall godkännas av länsstyrelsen, och önskar därför

bestämmelser om länsstyrelsens godkännande av

brandf örsvarsavtal.

I denna riktning uttalar sig riksbrandinspektören. Länsbrandinspektören

i Uppsala län anser viktigt att avtal underställs länsstyrelsen för juridisk

prövning. Liknande synpunkter anför länsbrandinspektörerna i Östergötlands

och Kronobergs län. I vissa yttranden förordas bestämmelse om att

avtal skall anmälas till länsstyrelsen. Hit hör länsstyrelsen i Örebro län,

länsbrandinspektören i Kopparbergs län samt länsstyrelsen i Västerbottens

län, som anför att länsstyrelsen genom en sådan anmälan får möjlighet att

bedöma organisationens lämplighet från början och kan se till att denna

blir ändamålsenlig.

Brandlagsrevisionens förslag beträffande släckningsavtal och

släckningshj älp anser länsbrandinspektören i Skaraborgs län icke

tillfredsställande. Han yttrar i denna del.

Det för en utomstående obegripliga missförhållandet, att den brandkår,

som ligger närmast till eller är bäst utrustad för en effektiv släckningsinsats,

inte har rätt att omedelbart ingripa vid eldsvåda på grund av att eldsvådan

ligger på fel sida om en kommungräns (utom eget släckningsområde), är

icke tillrättat i förslaget till ny brandlagstiftning. Lagtextens rekommenderade

samverkan torde icke kunna tolkas så att det kan förhindra de kommuner,

som anse detta fördelaktigt, att underdimensionera sitt brandförsvar

förlitande sig på i lagen fastslagna möjligheter att erhålla släckningshj älp

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

från annan kommun. Härvid utnyttjas i praktiken grannkommunens (speciellt

städers och köpingars) goda och kostsamma brandförsvar utan att

kommunen ekonomiskt behöver medverka.

Svenska petroleum institutet understryker den ömsesidiga släckningshjälpens

betydelse i samband med ett effektivt brandsläckningssystem för

oljedepåerna och anser det vara ett oeftergivligt krav att närliggande yrkesbrandkårer

får direkt alarmeras utan hänsyn till kommungränserna. Örebro

läns avdelning av Svenska landskommunernas förbund anmärker att alternativet

släckningsavtal i lagtexten endast medtagits som en undantagsbestämmelse

från huvudregeln att kommun skall hålla egen brandkår, trots

att flera hundra kommuner anlitat avtalsvägen. Länsavdelningen anser att

avtalsalternativet bör i lagtext och blivande normalbrandordning upptagas

som fullt likvärdigt med egen brandstyrka.

Angående avtal om gemensam brandchef uttalar länsbrandinspektörcn

i Kopparbergs län, att en sådan brandchef säkerligen får så

mycket att göra att han måste vara heltidsanställd samt att sådant avtal

därför bör föranleda större kompetenskrav. Örebro läns avdelning av Svenska

landskommunernas förbund föreslår med åberopande av ekonomiska skäl,

att kommuner, som befrias från att hålla brandkår, även skall befrias från

skyldigheten att utse egen brandchef. Gentemot möjligheten att i sådant fall

till brandchef utse avtalspartnerns brandchef anför avdelningen, att det från

lönesynpunkt icke är särskilt lockande för en kommun att »vid sidan om»

släckningsavtal träffa en personlig uppgörelse med en grannkommuns

brandchef. Länsstyrelsen i Örebro län uttalar i detta sammanhang, att en

brandchef icke genom avtal mellan kommuner skall kunna åläggas att vara

brandchef jämväl i annan kommun, att brandchefsbefattningen måste anses

skola tillsättas efter ansökan samt att det är naturligt att en brandchef som

åtager sig en större arbetsuppgift kompenseras härför genom löneökning.

Länsstyrelsen anmärker också, att en brandchef redan genom ett släckningsavtal

kan förorsakas större arbetsbörda utan att han därför kommer i åtnjutande

av löneförbättring.

Den i betänkandet ej berörda frågan om brandsläckning på

entreprenad upptages av fyra länsstyrelser och nio länsbrandinspektörcr

samt av Svenska brandbefälets riksförbund, som anser överlåtelse av

brandsläckningsverksamhet till privata företag olämplig för vårt land och

därvid anför.

Det synes uppenbart, att det icke är vare sig lämpligt eller möjligt att i

lagstiftning förbjuda sådan överlåtelse. I Danmark bedriver en privat firma

på ett fullt godtagbart sätt brandkårsverksamheten i flertalet av landets

städer, varvid brandchefen ofta innehar befattning som stadsarkitekt,

stadsingenjör eller dylikt. Det är dock att märka, att företaget kunnat bygga

upp sin verksamhet under en tidsperiod, då kommunerna, i likhet med

svenska förhållanden, saknade egentligt brandförsvar, vilket medfört möjlighet

till successiv och därmed ekonomisk uppbyggnad. Dylika förutsätt
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

ningar torde saknas här i landet. Då ett privatföretag självfallet drives i rent

kommersiellt syfte, och då det torde vara uteslutet att brandkårerna reellt

kan drivas billigare i privat än i kommunal regi, måste, därest sådant erbjudande

lämnas, kompenserande intäkter erhållas i samband med annan av

företaget driven verksamhet, som genom den goodwill brandkårsverksamlieten

ger kan stimuleras. Genom brandchefens dubbelanställning — som

chef i ett vinstkrävande företag och som kommunal befattningshavare med i

lagstiftning ålagda skyldigheter — torde pliktkollisioner vara oundvikliga.

Härtill kommer möjligheten av konkurs och dylikt samt brandpersonalens

privata anställningskaraktär med åtföljande konsekvenser vid arbetskonflikter.

Av de övriga remissinstanserna uttalar sig en länsstyrelse och en länsbrandinspektör

för samt en länsstyrelse och tre länsbrandinspektörer mot

entreprenadsystemet, medan de återstående efterlyser klarhet i frågan. Utöver

vad som framgår av Svenska brandbefälets riksförbunds yttrande redovisas

i remissvaren i huvudsak följande skäl mot systemets lämplighet.

B rand släckning bör i princip åvila det allmänna. Om den privata brandkårens

chef utses till kommunens brandchef, kan han icke å kommunens

vägnar kontrollera att entreprenören fullgör sina skyldigheter enligt avtalet.

Om åter till brandchef utses någon annan person, uppkommer en icke önskvärd

åtskillnad mellan förebyggande och släckande brandförsvar. Såsom

kommunal befattningshavare och brandsyneförrättare får en brandohef icke

vara anställd i ett företag, som handlar med brandmateriel. Stor omsättning

på personalen kan befaras, vilket är menligt för utbildning och släckningsresultat.

Vid krig eller beredskap kan kommunen komma att stå utan

brandkår.

Angående brandförsvar savtals innehåll anför riksbrandinspektören.

Det är ofta förenat med icke obetydliga svårigheter att i varje särskilt fall

få till stånd avtal, som på ett juridiskt oantastligt sätt täcka alla olika

förekommande samverkansformer, samt att, då det gäller de ekonomiska

uppgörelserna mellan de avtalsslutande kommunerna, det i flertalet fall är

svårt för att inte säga omöjligt att åstadkomma »rättvisa» avtal, d.v.s. avtal

som betalas exakt för vad de ge men intet därutöver. Risk föreligger att en

kommun kan få betala mer än vad tjänsten i sig själv rimligen bör anses

värd.

C. Departementschefen

Såsom anförts inledningsvis förordar jag, att det kommunala huvudmannaskapet

för brandförsvaret bibehålies. Av brandlagsrevisionens förslag

och remissyttrandena framgår klart, att behovet av samverkan mellan

kommunerna är framträdande om det bedöms med utgångspunkt i att

nuvarande kommuner kommer att bestå. Givet är att, såsom påpekas i några

yttranden, en indelning i större kommuner automatiskt skulle lösa många

av samarbetsfrågorna även på brandförsvarets område. Även vid en ny

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

kommunindelning har man dock anledning räkna med ett behov av brandförsvarsavtal.

Förut har jag nämnt, att ett första steg mot en sådan indelning

avses bli ökat samarbete mellan kommunerna under en övergångstid.

Vidare vill jag påpeka, att den planläggning som avses bilda underlag

för en ny kommunindelning har att taga hänsyn till kommunala uppgifter av

förhållandevis betydligt större omfattning och därför för indelningsfrågans

lösning mera avgörande än brandförsvaret samt att på grund härav och med

hänsyn till de speciella betingelserna för brandförsvarets verksamhet det

icke får förutsättas att storkommunernas områden överallt kan utformas på

det sätt som är lämpligast för brandförsvaret. Det är sålunda enligt min

uppfattning grundad anledning att i detta sammanhang ingående behandla

samverkansfrågorna.

I några yttranden framkommer tanken att länsstyrelserna skulle få befogenhet

att ålägga kommunerna att samverka. Som skäl härför anföres

främst att andra än ekonomiska synpunkter stundom hindrat en samverkan,

som skulle kunnat medföra ekonomiska fördelar. Jag finner ej anledning

frångå brandlagsrevisionens förslag, som bygger på åsikten att

kommunalt huvudmannaskap i möjligaste mån bör motsvaras av kommunal

självbestämmanderätt. Bestämmelser om tvångssamverkan anser jag sålunda

ej påkallade. Som länsstyrelsen i Kopparbergs län anför bör insikten om

de besparingar som kan ske genom samverkan vara tillfyllest för att stimulera

till kommunal samverkan.

Att länsstyrelserna skall ägna uppmärksamhet åt att erforderlig samverkan

kommer till stånd mellan kommunernas brandförsvar och taga direkt

befattning med denna organisationsuppgift är enligt min mening helt riktigt.

Däremot anser jag det inte motiverat, att av alla de många viktiga uppgifter,

som länsstyrelsen har på brandförsvarets område, i lagen särskilt

ange samverkansfrågorna som föremål för länsstyrelsernas tillsyn.

Brandlagsrevisionens förslag bygger på grundtanken att avtal får träffas

om alla sådana uppgifter och verksamhetsgrenar som lagen ej direkt ålägger

kommunerna att ombesörja med egna organ. Förslaget till brandlag innehåller

därför en bestämmelse att kommuner må träffa överenskommelser

för att genomföra den samverkan, som erfordras för brandförsvarets ändamålsenliga

ordnande, såvitt annat ej stadgas. De egna organ som kommunerna

enligt förslaget skall vara skyldiga att ha är brandstyrelse, brandchef,

vice brandchef, kommunal brandkår samt brandsyneförrättare och skorstensfejare.

Endast från skyldigheten att hålla kommunal brandkår föreslås

en undantagsmöjlighet, nämligen i det fall att avtal träffats om betryggande

släckningshjälp från annan brandkår. Myndighetsprövning av brandförsvarsavtal

avses liksom f. n. förekomma blott i detta sistnämnda fall. Vid

remissbehandlingen har dessa huvudlinjer för lagstiftningens utformning i

huvudsak godtagits.

För egen del anser jag nämnda grundtanke i brandlagsrevisionens förslag

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungi. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

riktig. Den överensstämmer med vad som får anses vara en allmän princip

inom kommunalrätten. På grund härav torde det icke vara nödvändigt att

i brandlagen införa en särskild bestämmelse om kommuns befogenhet

att med de av revisionen angivna inskränkningarna träffa brandförsvarsavtal.

Frånvaron av en dylik bestämmelse har icke heller hittills hindrat ingående

av en mängd praktiskt betydelsefulla brandförsvarsavtal.

Bland de viktigaste brandförsvarsavtalen märks i första hand släckningsavtalen.

En allmän princip bör enligt förslaget vara att släckningsavtal

skall träffas i sådana fall då samverkanssituationerna är förutsebara

till följd av geografiska och andra förhållanden, medan den tillfälliga släckningshjälpen,

som kommunerna är skyldiga att vid inträffad brand lämna

varandra, bör förbehållas övriga fall. Till denna princip, som bygger på en

strävan att rättvist mellan kommunerna fördela även fasta kostnader för

normala brandförsvarsåtgärder samt taga i anspråk hjälpskyldigheten blott

i särskilda fall, för vilka en kommuns brandförsvar icke utan oskälig kostnad

kan dimensioneras, ansluter jag mig. Jag vill emellertid samtidigt understryka

vikten av att avtalen inom ett område ej blir så många och oöverskådliga,

att snabbheten och effektiviteten därigenom äventyras. En utveckling

mot större kommuner minskar å andra sidan faran härför.

På grund av släckningsavtalens stora betydelse och då hållandet av kommunal

brandkår är en av de grundläggande kommunala skyldigheterna för

upprätthållande av ett betryggande brandförsvar anser jag i likhet med

hrandlagsrevisionen och remissinstanserna, att länsstyrelseprövningen av

släckningsavtal bör bibehållas såsom förutsättning för befrielse från nämnda

skyldighet. Av brandordningarna bör framgå i vilken utsträckning och

inom vilka områden brandsläckning inom en kommun skall ombesörjas enligt

släckningsavtal. Prövningen av avtalet bör därvid ske i samband med

fastställelse av brandordningen eller av ändring däri.

Ett specialfall av släckningsavtal är det av flera remissinstanser nämnda

danska systemet med överlåtelse av brandsläckning på entreprenad till ett

privat företag. Huruvida sådana avtal är förenliga med gällande svensk

brandlagstiftning är en öppen fråga. Lagens ordalydelse utgör väl i och

för sig ej hinder mot entreprenadavtal men tydligt är att lagstiftaren ej

räknat med denna möjlighet.

Systemet med entreprenadbrandkårer har icke prövats i vårt land. Att

det i stor omfattning tillämpas i Danmark sammanhänger sannolikt med

den tätare bebyggelsen, den större folktätheten och de kortare köravstånden.

I den mån entreprenadbrandkårerna i vårt land skulle bygga på heltidsanställd

personal förefaller det tveksamt om de kunde bli ekonomiskt

möjliga i sådana områden som icke anses kunna bära upp en heltidsanställd

kommunal brandkår. Det bör nämligen uppmärksammas att kravet på utryckningsberedskap

begränsar möjligheten för personalen att jämväl handha

andra räddnings- och serviceuppgifter. Något underlag för besvarande

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

av den av Svenska brandbefälets riksförbund antydda frågan huruvida

en entreprenadbrandkår reellt kan drivas billigare än en kommunal brandkår

föreligger emellertid f. n. icke.

Entreprenadsystemet medför enligt min mening lätt en viss sammanblandning

av offentliga angelägenheter och privat förvärvsverksamhet. Den

offentliga tillsynen över kommunernas brandförsvar vid detta system garanteras

visserligen därigenom, att även denna form av släckningsavtal

skulle förutsätta länsstyrelsens prövning och godkännande som villkor för

befrielse från skyldigheten att hålla egen kommunal brandkår. Olägenheterna

ligger emellertid främst på det lokala och praktiska planet och gäller

framför allt brandchefernas ställning. En grundsats i svenskt brandförsvar

är att det släckande och det förebyggande brandförsvaret såvitt möjligt

ombesörjes av samma organisation och personal. En brandsyneförrättare

med praktisk erfarenhet av brandsläckning och i samband därmed stående

räddning av liv och egendom har lättare alt rätt bedöma lämpliga

brandskyddsåtgärder, och omvänt får brandsyneförrättaren en god förhandskännedom

om de objekt i vilka han kan få släcknings- och räddningsuppgifter.

Den svenska brandbefälsutbildningen bedrives så att personalen

blir skickad att fullgöra båda dessa uppgifter. För min del anser jag den

nämnda grundsatsen alltjämt böra tillämpas. Det är då mindre lyckligt om

entreprenadavtal skulle medföra att det släckande brandförsvaret komme

att ledas av befälhavaren för den privata brandkår, som omfattas av avtalet,

medan den kommunale brandchefen endast skulle ombesörja det förebyggande

brandförsvaret. Skulle å andra sidan brandchefen i detta fall

även vara ansvarig för det släckande brandförsvaret ligger en nackdel däri

att han icke gentemot en entreprenadbrandkår kan få samma inflytande på

personalens anställning, utbildning och tjänstgöringsförhållanden som i en

av kommunen anställd brandkår. Även andra svårigheter kan uppkomma i

befälsfrågan, exempelvis när det gäller att tillkalla och föra befälet över

släckningshjälp.

För att bibehålla det önskvärda sambandet mellan släckande och förebyggande

brandförsvar kunde då i stället övervägas att till kommunal brandchef

utse den hos entreprenadföretaget anställde befälhavaren för dess

brandkår. Visserligen bör, som jag närmare utvecklar i det följande, formellt

hinder ej möta häremot, därest han uppfyller stadgade kompetenskrav

och utses i laga ordning. Emellertid måste en kommun, som sålunda överlåter

brandsläckningen på ett privat företag, utöva en fortlöpande tillsyn

över att brandförsvarets effektivitet vidmakthålles. Detta är cn skyldighet

som kommunen i brandlagen är ålagd och som den icke kan avhända sig

ansvaret för genom släckningsavtal. För att denna tillsyn i sina enskildheter

och fortlöpande skall kunna genomföras så, att kommunen får valuta

för vederlaget till entreprenören, synes erforderligt att den utföres av en

brandtekniskt sakkunnig person. Denna sakkunskap kan i en kommun

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

i allmänhet icke representeras av någon annan än brandeliefen. För min

del anser jag självklart att brandchefens skyldighet att tillse att entreprenören

fullgör sina skyldigheter gentemot kommunen enligt avtalet är oförenlig

med hans ställning såsom anställd hos entreprenören. Vidare bör uppmärksammas,

att de på detta område förekommande privata företagen driver

rörelse med försäljning av brandsläckningsmateriel m. m. Den svenska

brandlagstiftningen intar i princip den ståndpunkten att anställning i sådant

företag är oförenlig med tjänst inom brandförsvaret. Jag anser denna

princip riktig och finner särskilt angeläget att den, som i egenskap av offentlig

myndighet i samband med brandsyn har att utfärda föreskrifter om

vilka brandredskap o. dyl. som skall hållas av enskilda, intar en i detta hänseende

oberoende ställning.

Med hänsyn till det anförda förefaller det mindre troligt att kommunerna

skall finna det ändamålsenligt att överlåta brandsläckningen till privata

entreprenörer. Om likväl sådana avtal, genom att de visas vara ekonomiskt

gynnsamma för kommunerna, skulle bli aktuella, får det närmare

undersökas huruvida garantier för effektivitet, tillsyn och ojävighet föreligger.

En annan för brandförsvaret mycket betydelsefull typ av avtal är överenskommelse

mellan kommuner att till brandchef utse samma person. Här vill

jag till en början i anledning av ett remissyttrande understryka vad brandlagsrevisionen

uttalar om att sådant avtal icke innebär befrielse för någon

av kommunerna från skyldigheten att i laga ordning och enligt brandordningens

bestämmelser utse vederbörande till kommunens brandchef.

Uppenbart är enligt min mening även, att en brandchef icke genom sådant

avtal mellan kommuner kan åläggas att vara brandchef jämväl i annan

kommun samt att här som eljest ansvar, utbildning och arbetsuppgifternas

storlek får bestämma lönen.

Såsom påpekas i ett yttrande kan kompetenskraven behöva ställas högre

på en befattningshavare som är brandchef i två eller flera kommuner. Det

kan i vissa fall övervägas att heltidsanställa en sådan brandchef. Enligt

brandlagsrevisionens förslag, som jag biträder, skall brandordningen innehålla

bestämmelser om den kompetens som fordras för kommunens brandbefäl.

För att länsstyrelsen vid fastställelse av brandordning skall kunna bedöma

dessa frågor i hela deras vidd synes av brandordningen böra framgå

huruvida brandchefen skall vara gemensam för två eller flera kommuner.

Anmärkas må att enligt brandlagsrevisionens av remissinstanserna därutinnan

biträdda förslag motsvarande ordning är tänkt i fråga om skorstensfejare

så att brandordningen skall innehålla bestämmelse huruvida

kommunen skall jämte annan kommun ingå i sotningsdistrikt.

Utöver vad nu behandlats kan givetvis förekomma samverkan av stor

betydelse för brandförsvaret, exempelvis anordnande av gemensam alarmering.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Även om en sådan allmän myndighetskontroll av brandförsvarsavtalen,

som förordas i några remissyttranden, skulle medföra garantier mot avtal

i strid med gällande kommunalrättsliga bestämmelser och eljest underlätta

den statliga tillsynen över brandförsvaret, vill jag likväl icke i vidare mån

än jag tidigare anfört tillstyrka en sådan kontroll. Lagligheten av kommunala

beslut om avtal kan prövas om kommunalbesvär anföres däröver. Den

juridiska prövning av avtalen, som erfordras enligt några yttranden, anser

jag kunna undvaras, om myndigheterna står till förfogande med rådgivning.

Även kommunförbunden torde vara villiga att medverka härtill. I

övrigt vill jag ifråga om brandförsvarsavtals innehåll hänvisa till brandlagsrevisionens

detaljerade redogörelse och därvid särskilt understryka

vikten av klara regler om den ordning i vilken avtalen kan bringas att

upphöra.

3. Kommunal brandstyrka

Gällande bestämmelser

Brandlagens 3 § innehåller två definitioner: yrkesbrandkår, varmed förstås

kommunal brandkår, bestående av heltidsanställd personal,

samt borgarbrandkår, varmed förstås kommunal brandkår bestående

av personal, som förbundit sig att vid sidan av annan sysselsättning

fullgöra brandtjänst. Sistnämnda personal är alltså deltidsanställd. Enligt

1945 års normalbrandordning för städerna skall yrkesbrandkårs numerär

beräknas så att minst en utryckningsenhet, bestående av minst ett befäl

och fem man, ständigt är disponibel för omedelbar utryckning. I enlighet

härmed rekommenderas, att yrkesbrandkår i de minsta städerna, där sådan

kår erfordras, skall bestå av två brandförmän och åtta brandmän; härtill

kommer brandchef och vice brandchef, alltså inalles tolv heltidsanställda

befattningshavare. Med de tjänstgöringstider, som f. n. gäller för dessa städers

yrkesbrandkårer, är detta antal befattningshavare ett minimum, därest

nämnda utryckningsstyrka skall kunna hållas.

När det i samband med lagstiftning på brandförsvarets område gällt att

ange de faktorer, som påverkar brandförsvarets omfattning och kvalitet,

har ett av syftena varit att bestämma i vilka kommuner yrkesbrandkår erfordras.

Gällande brandlag säger härom endast, att brandstyrkan skall vara

av betryggande storlek och sammansättning. Enligt normalbrandordningen

för städerna skall i samhälle med mer än 12 000 invånare ävensom i samhälle

med mindre invånarantal, där byggnadssätt, anhopning av industrier

eller andra på brandfaran inverkande omständigheter gör sådant motiverat,

finnas yrkesbrandkår jämte borgarbrandkår.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

Övergången från borgarbrandkår till yrkesbrandkår har för de berörda

medelstora städerna visat sig medföra avsevärda kostnader. För de flesta av

dessa städer har det icke varit möjligt att på en gång åtaga sig en sådan

ökad utgift för brandförsvaret. För att komma till rätta med denna svårighet

har man anlitat olika utvägar, nämligen dels att successivt heltidsanställa

brandpersonal såsom förstärkning av borgarbrandkåren, dels att

reducera den ständigt utryckningsberedda styrkan av heltidsanställd personal

från normalbrandordningens ett befäl och fem man till ett befäl och

två, tre eller fyra man.

Brandlagen föreskriver skyldighet att medverka vid brandsläckning för

envar, som under kalenderåret fyller lägst 16 och högst 65 år och som vistas

i orten. Den på tjänsteplikt grundade reservbrandstyrkan är obligatorisk

i alla kommuner, även sådana, vilkas brandsläckning enligt avtal

fullgöres av annan kommun. Grunden härtill angavs vid lagens tillkomst

vara, att även en slagkraftig yrkes- eller borgarbrandkår under påfrestande

förhållanden kunde behöva tillgång till reservpersonal, samt att reservstyrkan

även ägde betydelse med hänsyn till beredskapen för krig.

I normalbrandordningarna rekommenderas, att reservbrandstyrkan skall

bestå av, i mindre städer och tätorter samt landskommuner 15—30 man, och

i större städer minst 40 man. Härtill kommer i vissa kommuner för skogsbrandsläckning

särskilt uttagna uppbådare, skogsbrandförmän och beredskapsmän

till erforderligt antal. Den som uttagits till reservbrandstyrka

är skyldig att deltaga i brandövning under högst femton timmar årligen.

Enligt gällande brandstadgas bestämmelser för städer och med dem jämförliga

samhällen skall i brandordningen intagas bestämmelser angående

det lägsta antal brandbefäl och brandmän, som ständigt skall vara berett till

en första utryckning. Utom för yrkesbrandkårer saknas föreskrifter om innebörden

av denna beredskapsskyldighet. Normalbrandordningen

för städerna ger likväl vissa anvisningar, i huvudsak innebärande att två

tredjedelar av brandpersonalen skall befinna sig inom visst område, t. ex. en

stads hela område, det planlagda området, släckningsområde eller annat i

särskild ordning avgränsat beredskapsområde.

Landskommuns brandordning behöver icke innehålla föreskrift om minsta

utryckningsberedda styrka. I normalbrandordningarna för landsbygden

sägs endast, att personalen bör vara bosatt så nära som möjligt intill den

plats där brandredskapen förvaras. En undersökning av förhållandena 1954

visade, att 448 kommuner på landet hade beredskap av innebörd, att en bestämd

del av personalen skulle befinna sig inom visst område.

I avlöningsreglementena för borgarbrandpersonal skiljes mellan beredskapstjänst

med skyldighet att under fritid från ordinarie anställning eller

sysselsättning befinna sig inom angivet beredskapsområde samt vakttjänst,

innebärande antingen skyldighet att under fritid vara inom hörhåll för

larmanordning i hemmet eller vakttjänstgöring på brandstationen.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

Brandlagsrevisionen

Den i operationsanalysen utförda undersökningen bestyrker uppfattningen

att i vart fall för städernas del invånarantalet icke är ett tillförlitligt mått

på förekomsten av brännbara värden och därmed ej heller kan utgöra

ensam grund för bestämmande av brandförsvarets kvalitet. Brandlagsrevisionen

hyser därför den åsikten, att det icke är möjligt att finna och i författning

ange någon schematisk faktor, efter vilken brandförsvarsbehovet

eller behovet av heltidsanställd personal kan bedömas,

och föreslår därför ej någon ändring i brandlagens nuvarande lydelse, enligt

vilken brandstyrkan skall vara av betryggande storlek och sammansättning.

Frågeställningen bör i detta sammanhang icke vara i vilka kommuner

yrkesbrandkår erfordras, varvid med yrkesbrandkår skulle förstås

någon på förhand generellt given minimistyrka, utan i stället i vilken utsträckning

heltidsanställd personal erfordras och utan oskälig kostnad för

kommunen bör anställas.

Övergången från deltidsanställda till heltidsanställda brandmän sammanhänger

dels med skillnaden i effektivitet, dels med utryckningsfrekvensen.

Vad först angår effektiviteten så kan värdet av yrkesbrandmannens gedignare

utbildning och större erfarenhet icke siffermässigt anges; det torde

också skifta allt efter den aktuella brandens art och omfattning. Man får i

allmänhet räkna med att yrkesbrandmännens insatstid blir kortare. Om i en

kommun den deltidsanställda brandpersonalen kan bibringas god utbildning

och dess insatstid göras tillräckligt kort, behöver yrkesbrandkår icke

uppsättas av effektivitetsskäl. Måhända kan man, uttalar brandlagsrevisionen,

i större utsträckning än nu är fallet nöja sig med att heltidsanställa

befäl samt viss personal för tillsyn av lokaler och materiel. Borgarbrandkårernas

användning begränsas alltså genom kravet på viss insatstid samt

kravet på utbildning och erfarenhet.

En annan begränsning av möjligheten att använda borgarbrandkår följer

av borgarbrandmännens ordinarie sysselsättning. Det har i detta hänseende

ibland ansetts, att borgarbrandmän icke bör störas i sitt ordinarie

arbete mer än högst fem gånger i månaden. Att på detta sätt ange ett bestämt

mått ställer sig givetvis svårt; det blir beroende av sysselsättningens

art och, i förekommande fall, av arbetsgivarens möjligheter och vilja att

avvara sin personal för utryckning.

Huvudsakligen inom och i anslutning till vissa tätorter är det ekonomiskt

rationellt att hålla yrkesbrandkår. Övergång från borgarbrandkår till

yrkesbrandkår sker f. n. i intervallet 10 000—20 000 invånare. I operationsanalysen

uttalas, att den omständigheten att en landskommunkrets med

20 000 invånare generellt icke kan »bära upp» en yrkesbrandkår ej visar

att det skulle vara felaktigt att inom städerna införa yrkesbrandkår vid storleksordningen

10 000—20 000 invånare. Livräddningsproblemen, värdeanhopningen

och riskförhållandena i övrigt inom städerna kan nämligen med
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

fora att även en obetydlig skillnad i utryckningstid och släckningsinsats

får ansenliga konsekvenser. Utryckningsstatistiken säges emellertid tyda

på att en noggrann granskning av städerna inom det nämnda intervallet

skulle ge till resultat att vissa yrkesbrandkårer borde bytas mot borgarbrandkårer

och omvänt.

Brandlagsrevisionens slutsats blir, att en på deltidsanställd personal

byggd brandkår är tillfyllest upp till den gräns, där antingen effektiviteten,

varmed förstås såväl insatstidens längd som den enskilde borgarbrandmannens

utbildning och erfarenhet, eller antalet utryckningar per år kräver

heltidsanställda befattningshavare i utryckningsenheterna. Allt efter

de olika kommunernas art, bestånd av brandfarliga objekt och andra förhållanden

torde än den ena, än den andra begränsningen av borgarbrandkårs

användning först sätta in. En kommun bör icke anses skyldig att på en

gång uppsätta en brandkår, vars utryckningsenheter helt består av heltidsanställd

personal. Den utveckling inom en kommun, som föranleder krav

på effektivare brandförsvar, sker i allmänhet successivt. Den på senare

tid allt vanligare utvägen att successivt i takt med de ökade brandriskerna

heltidsanställa brandpersonal bör därför godkännas och understödjas.

Brandlagsrevisionen anser kravet på borgarbrandkår i yrkesbrandkårskommun

icke böra vara oeftergivligt samt uttalar, att den kombination av

olika slags personal och släckningsenheter bör tillämpas, som i varje kommun

befinnes mest rationell med hänsyn till där rådande möjligheter och förhållanden.

Kommunerna bör därför i dessa hänseenden beredas större frihet

än som f. n. är fallet och icke bindas av så schematiska bestämmelser

som återfinns i 1945 års normalbrandordningar, även om dessa under senare

tid tillämpats mindre strikt. I stället bör till länsstyrelsernas och kommunernas

ledning utarbetas olika typfall för skilda brandförsvarsbehov,

kommuntyper och organisationsformer, varvid skillnad icke bör göras mellan

kommuner av olika administrativ natur.

Någon ändring i tjänsteplikten med avseende på dess art och

omfattning föreslås icke. Den inom brandförsvaret särskilt uttagna tjänstepliktiga

personalens eventuella betydelse med hänsyn till beredskapen för

krig bör enligt brandlagsrevisionens mening icke inverka på det här aktuella

bedömandet av kommunernas i fredstid erforderliga brandförsvar.

Att av endast civilförsvarsskäl fordra en på tjänsteplikt grundad reservorganisation

i varje kommuns fredsbrandförsvar bör därför icke komma i fråga.

De nuvarande reservbrandstyrkorna utgör dels brandförsvarsreserv i

egentlig mening, dels primära brandsläckningsenheter. Såsom reserv används

de främst i kommuner med en effektiv kommunal brandkår. Särskilt

i de större städerna, där erfarenheten visar att tillräckligt antal tjänstefria

yrkesbrandmän med relativt kort varsel kan inkallas till tjänstgöring vid

större bränder och där som reserv därjämte anses böra finnas en borgar
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

brandkår, är reservbrandstyrka enligt brandlagsrevisionens mening icke

erforderlig såsom reservorganisation.

I betänkandet anföres, att reservbrandstyrkan i flertalet kommuner kommer

till föga eller ingen användning, medan tidsåtgång och kostnader för

övningar och rullföring icke är obetydliga. År 1954 deltog reservbrandstyrkan

icke i någon utryckning i 916 av landets dåvarande 1 017 brandkommuner.

Hela antalet utryckningar utgjorde omkring 12 000 och reservbrandstyrkor

deltog blott i 328 av dessa.

Inom skogsbrandförsvaret utgör däremot den i reservbrandstyrkan enligt

gällande ordning ingående särskilda skogseldsläckningspersonalen icke någon

reserv utan en organisation för förstahandsinsats. Åtminstone är detta

tanken, även om numera brandkårerna i allt större utsträckning själva eller

jämsides med skogsbrandpersonalen ombesörjer skogsbrandbekämpning.

Brandlagsrevisionen anser skäl ej föreligga att frångå möjligheten för kommunerna

att med tjänstepliktiga organisera särskilda skogsbrandsläckningsenheter

samt finner vidare, att släckningsenheter med tjänstepliktig

personal i större utsträckning än f. n. bör kunna användas för förstahandsinsats

även mot bygdebrand. I fiskelägen, fjällbyar och andra sådana bebyggelseområden,

som icke inom rimlig tid kan nås av den i kommunens

centrala del stationerade kommunala brandkåren och i vilka en borgarbrandkårsavdelning

av ekonomiska skäl icke kan upprätthållas, utgör sådana

enheter en ekonomiskt möjlig komplettering av den kommunala brandkåren.

Eftersom intresset av den egna hemortens brandförsvar i dessa fall

kan antagas göra sig särskilt gällande, synes jordmånen för frivillig verksamhet

här vara god. Kommunerna kan stödja en sådan för dem gynnsam

utveckling genom att verka för bildande av frivilliga släckningsenheter och

förse dem med sådan släckningsmateriel, som erfordras och som kan skötas

av personal med den blygsammare utbildning, som här kan komma i

fråga. Också brandkårsförbunden kan på detta område göra en värdefull

insats.

Med hänsyn till de primäruppgifter, som kan tillkomma ifrågavarande

enheter, föreslås benämningen brandvärn. Liksom hittills bör brandvärnet

i första hand rekryteras med frivilliga. Brandlagsrevisionen föreslår en sådan

utformning av brandlagen, att möjligheten för varje kommun att uttaga

brandvärn i princip bibehålies men får bli beroende av om i det enskilda

fallet föreligger behov därav.

Undersökningen av gällande bestämmelser visar enligt brandlagsrevisionen,

att innebörden och omfattningen av beredskapsskyldighet

e n är oklara i städerna, att beredskapsskyldighet ej föreligger på landet,

att särskilda svårigheter och kostnader är förknippade med beredskap

och vakt under semestertid samt att terminologien på detta område är svävande.

Brandlagsrevisionen erinrar om att utgångspunkten vid bedömning av

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

det totala personalbehovet bör vara den erforderliga utryckningsberedskapen.

För att brandpersonal skall kunna sägas vara ständigt beredd till utryckning

måste uppenbarligen fordras dels att vederbörande befattningshavare

befinner sig inom hörhåll för larm — vare sig detta sker genom

telefon, tyfon eller särskild signalanläggning — dels att han efter att ha

hört larmet kan inställa sig på den plats, där brandredskapen förvaras,

inom sådan tid att den utryckningsenhet han tillhör kommer till brandplatsen

tillräckligt snabbt för att där kunna göra en effektiv insats. En beredskap,

som innebär, att viss del av personalen låt vara inom hörhåll för

larm vistas någonstädes inom ett vidsträckt beredskapsområde, förtjänar

icke namnet, därest icke varje brandman har möjlighet att snabbt inställa

sig. Än mindre kan man tala om beredskap om denna personal ej är inom

hörhåll för larm. Med beredskap bör sålunda från kommunens och brandkårens

synpunkt förstås att en utryckningsstyrka inom en efter varje orts

förhållanden och brandrisker m. m. rimlig tid kan rycka ut och göra en

effektiv insats. Denna insatstid kan icke generellt bestämmas, vare sig för

tätorter eller landsbygd, utan måste för varje ort bli beroende å ena sidan

av areal, bebyggelse, brandriskers belägenhet, kommunikationer och andra

på brandfaran och släckningsmöjligheterna inverkande omständigheter

samt å andra sidan de ekonomiska resurser som står till buds. Inom varje

kommun får med ledning av centralt utarbetade anvisningar och under

länsstyrelsens överinseende göras en bedömning av vad som är erforderligt

och möjligt. Från den enskilde borgarbrandmannens synpunkt bör med

beredskap förstås skyldighet att vistas på plats där han kan höra larm och

varifrån han kan inställa sig inom en tid, som medger att utryckningsenhetens

önskvärda insatstid kan hållas. Storleken av ett efter dessa grunder

bestämt beredskapsområde avgöres av larmanordningarnas effektivitet och

av kommunikationsförhållandena.

En beredskap av nu angiven innebörd bör enligt förslaget finnas i alla

kommuner oavsett deras administrativa beskaffenhet, alltså även i landskommunerna.

Detta innebär icke att alla kommuner behöver ha lika effektiv

beredskap utan att tvärtom en avvägning efter varje kommuns särskilda

förhållanden, inbegripet förekommande samverkan med andra kommuner,

här bör göras. En viss beredskap upprätthålles redan nu i större delen av

rikets landskommuner. Ehuru det för närvarande förhåller sig så att de

brandmän, som hör ett larm, skall inställa sig oavsett om de har beredskap

eller icke, och att förslaget därför icke är alltför ingripande, kan givetvis

en beredskapsskyldighet av föreslagen omfattning medföra rekryteringssvårigheter

och bli betungande för vissa kommuner. Brandlagsrevisionen

anser emellertid, att man är mera betjänt av en mindre beredskapsenhet

med relativt kort insatstid än av en större del av personalen vistande inom

ett vidsträckt beredskapsområde utan skyldighet att vara inom hörhåll för

larm. Nuvarande föreskrifter om att två tredjedelar av kåren skall befinna

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

sig inom kommunen eller motsvarande beredskapsområde bör kunna ersättas

med anvisningar om en mindre del av kåren i sådan beredskap att effektiv

insatstid ernås av den första utryckningsenheten.

Utryckningsenhetens — beredskapsenhetens — storlek blir bl. a. beroende

dels av beskaffenheten hos de tänkbara brandriskerna dels av tillgången

på släckningsmatcriel och vatten. Under semestertid bör för att

undgå alltför höga kostnader för kommunen en minskad beredskap få

medgivas så att utryckningsenheten då hålles på ett godtagbart minimum,

där så bedömes kunna ske utan allvarlig fara. I brandordningen bör anges

beredskapsenhetens eller enheternas storlek med rätt för brandchefen att

tillfälligt medge lägre beredskap.

Remissyttrandena

Brandlagsrevisionens rekommendation om successiv heltidsanställning

av brandpersonal lämnas i huvudsak utan erinran. Riksbrandinspektören

finner förslaget i dessa hänseenden både motiverat och

lämpligt och delar brandlagsrevisionens åsikt att brandkårerna alltjämt i

flertalet fall måste bygga på deltidsanställd personal så länge sådan över

huvud går att rekrytera. Styrelsen för Svenska stadsförbundet instämmer

till fullo i revisionens uttalande att frågeställningen icke bör vara i vilka

kommuner yrkesbrandkår erfordras, varvid med yrkesbrandkår skulle förstås

någon på förhand generellt given minimistyrka, utan i stället i vilken

utsträckning heltidsanställd personal erfordras och utan oskälig kostnad

för kommunen bör anställas. Styrelsen delar revisionens uppfattning att

yrkesbrandkår icke alltid av effektivitetsskäl behöver uppsättas och att man

måhända i större utsträckning än nu är fallet kan nöja sig med att heltidsanställa

befäl samt viss personal för tillsyn av lokaler och materiel.

Länsstyrelserna i Kopparbergs och Gävleborgs län framhåller de ökande

svårigheterna att rekrytera lämplig deltidsanställd personal, vilket kan leda

antingen till kvalitetsförsämring inom borgarbrandkårerna eller heltidsanställning

i fall då detta eljest ej skulle vara rationellt. Lånsbrandinspektören

i Gävleborgs län anser ej ekonomiskt möjligt eller praktiskt lämpligt

att övergå från deltids- till heltidsanställd personal vid brandkårerna på

landsbygden ens vid sammanslagning av ett flertal kommuner.

Riksbrandinspektören, länsbrandinspektörerna i Uppsala och Kopparbergs

län samt Svenska brandskyddsföreningen och Svenska brandkårernas

riksförbund anmärker, att snabbare övergång till brandkår med heltidsanställd

personal kan fordras vid höghusbyggen.

Riksbrandinspektören yttrar härom.

Dock förekommer understundom att behov kan föreligga att uppsätta en

»yrkesbrandkår» på en gång. Så är bl. a. förhållandet, då inom en kom
3

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 12.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

K un f/I. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

mun planeras ett antal höga bostadshus. En »borgarbrandkår» saknar

möjlighet att tillfredsställande klara brandsläckningen på sådana höjder

liksom framförallt livräddningen. Det måste alltså förutsättas att framdeles

krav kan framkomma om inrättande av en brandstyrka av sådan storlek

att en beredskap om t. ex. minst 1+5 ständigt kan hållas. Inrättande

av en stor och brandfarlig industri i en kommun behöver däremot inte

medföra nu angivna konsekvens. I sådant fall kan en särskild industribrandkår

inrättas.

Att organisationen för den med tjänsteplikt uttagna personalen

benämnes brandvärn i stället för reservbrandstyrka möter ej erinran i remissvaren

och Svenska brandbefälets riksförbund anser uttrycket välfunnet.

Riksbrandinspektören, som anser frivilligandan inom brandförsvaret

böra uppmuntras, uttalar att frivilliga brandkårer i gynnsamma fall kan

tänkas framväxa ur brandvärnet och att denna nya benämning måhända

skall ha lättare att draga till sig människor, särskilt ungdom, än vad reservbrandstyrkorna

haft.

Remissinstanserna ansluter sig till förslaget att brandvärnet icke skall

vara obligatoriskt i varje kommun utan uppsättas blott där så erfordras.

Riksbrandinspektören finner förslaget att använda brandvärnet i större

utsträckning än för närvarande för förstahandsinsats även mot bygdebrand

lämpligt men ifrågasätter om icke utbildningstiden bör ökas från

15 till 20 timmar. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att brandvärnet

kan göra betydelsefulla insatser i vidsträckta och glesbefolkade kommuner.

Skogsstyrelsen och t. f. länsskogsbrandinspektören i Västerbottens län

finner brandvärnet nödvändigt för skogskommunerna och efterlyser mera

koncisa föreskrifter härom än vad som återfinnes i förslaget till brandlag.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser den nuvarande åldersgränsen

65 år för hög och finner knappast lämpligt eller påkallat att den som uppnått

60 års ålder skall vara skyldig underkasta sig utbildning och tjänstgöring

i brandvärn.

Av de remissinstanser som uttalar sig angående förslaget om beredskapsskyldighet

även för landsbygdens brandkårer tillstyrker riksbrandinspektören,

länsstyrelserna i Uppsala, Hallands och Värmlands län,

lånsbrandinspektören i Uppsala län samt Svenska försäkringsbolags riksförbund

förslaget. Riksbrandinspektören yttrar.

Betydelsen av att ha fått fastslaget att en beredskap (= larmberedskap)

bör finnas i alla kommuner oavsett deras administrativa beskaffenhet kan

icke överskattas. Riksbrandinspektören hyser den uppfattningen att det

torde bli ofrånkomligt att i varje fall under »sommarhalvåret», t. ex. den

1 april—den 30 september, förstärka nu angivna beredskap. En sådan förstärkning

skulle innebära att man höll i beredskap en liten men effektiv

släckningsstyrka men med krav på skyldighet för ytterligare personal, t. ex.

V3 av hela styrkan, att, t. ex. lördagar kl. 13—måndagar kl. 07.00, alltid

vistas inom beredskapsområdet. Därest så icke sker, föreligger risk att erforderlig

förstärkning icke kan erhållas under kritiska perioder. Under

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

andra tider i veckan under sommarhalvåret samt under vinterhalvåret

torde anledning finnas anta att personalen de facto vistas inom det område

där den normalt brukar uppehålla sig.

Länsbrandinspektören i Norrbottens län anför, att den föreslagna beredskapen

i stort sett redan är ordnad i de kommuner, där den deltidsanställda

personalen är organiserad i sitt fackförbund, samt att merkostnaden för

beredskapen åtminstone indirekt i viss mån kompenseras av reducerade

försäkringskostnader. Fullmäktige i Åtvidaberg finner frågan om utökad

beredskap för landskommunerna svår att lösa på grund av svårigheterna

att på dagtid samla borgarbrandkåren vid eventuell brand men delar brandlagsrevisionens

uppfattning att de nuvarande bestämmelserna om två tredjedelar

av kåren inom kommunens beredskapsområde kan ersättas med anvisningar

om en mindre del av kåren i sådan beredskap att effektiv insatstid

ernås av den första utryckningsenheten. Svenska brandskgddsföreningen

och Svenska brandkårernas riksförbund, med vilka Landsbggdens brandförsäkringsbolags

förening instämmer, anser den föreslagna beredskapsbestämmelsen

från brandförsvarets synpunkt önskvärd men finner tänkbart

att rekryteringen av deltidsanställd personal kan komma att allvarligt försvåras

på vissa orter och bestämmelsen därigenom få motsatt verkan mot

den avsedda. Även länsbrandinspektören i Östergötlands län och brandchefen

i Södei-hamn påpekar rekryteringssvårigheterna.

Örebro läns avdelning av Svenska landskommunernas förbund anser det

föreslagna skärpta beredskapskravet icke skäligt.

Den föreslagna rätten för brandchefen att tillfälligt medge lägre beredskap

under semestertid avstyrkes av riksbrandinspektören och de sju

länsstyrelser och elva länsbrandinspektörer, som yttrar sig härom, ävensom

av Svenska brandskyddsföreningen och Svenska brandkårernas riksförbund.

Härvid anför remissinstanserna dels att brandfaran ej är mindre

under semestertid, då reparationer förekommer inom industrin och skogsbrandrisken

är störst, dels att en sänkning av beredskapen under det godtagbara

minimum, som får antagas råda under övriga delar av året, icke

är motiverad. Länsstyrelserna i Västernorrlands och Norrbottens län anser

ej lämpligt att tillerkänna en kommunal befattningshavare, brandchefen,

rätt att medge undantag från vad länsstyrelsen genom fastställelse av brandordning

förordnat om beredskapen. Brandchefen i Visby påpekar risken för

mindre önskvärda påtryckningar på brandchefen från såväl kommunala

förvaltningar som personalorganisationer. Vissa av remissinstanserna föreslår

att undantagsbestämmelsen utgår.

Departementschefen

Såväl enligt gällande lag som enligt förslaget skall kommunens brandstyrka

vara av betryggande storlek och sammansättning. Såsom allmän

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

grundsats gäller likväl att tryggheten icke får köpas till priset av oskäliga

kostnader. Från kostnadssynpunkt är det av avgörande betydelse om

brandpersonalen är heltidsanställd eller deltidsanställd. Brandlagsrevisionen

påpekar att gränsdragningen mellan städer där borgarbrandkår är tillfyllest

och städer där yrkesbrandkår erfordras medfört svårigheter av

skilda slag. Övergången från den ena formen till den andra kan innebära

stora kostnadsökningar.

Brandlagsrevisionens slutsats att en på deltidsanställd personal byggd

brandkår är tillfyllest upp till den gräns, där antingen effektiviteten eller

antalet utryckningar nödvändiggör heltidsanställda befattningshavare möter

ej någon erinran i remissbehandlingen. Enligt min mening måste i varje

särskild kommun undersökas vilka krav på snabb insats av brandkåren och

teknisk kunnighet hos personalen som föranleds av de i kommunen befintliga

brandriskerna och med hänsyn till den släckningsmateriel som erfordras

för dessa risker. Därefter bör utrönas om dessa krav kan tillgodoses med

deltidsanställd personal. Som brandlagsrevisionen anför kan därvid befinnas

att det blir erforderligt att heltidsanställa några få befattningshavare för

att brandstyrkan skall bli effektiv. Jag vill sålunda ansluta mig till brandlagsrevisionens

av remissinstanserna biträdda mening att deltidsanställd

personal av kostnadsskäl alltjämt i stor utsträckning måste anlitas så länge

sådan går att rekrytera samt att heltidsanställning i allmänhet bör ske successivt

i den mån behovet därav framträder genom utvecklingen i kommunen.

Frågeställningen yrkesbrandkår eller ej mister därvid i allmänhet sin

aktualitet. Med anledning av bl. a. riksbrandinspektörens påpekande om

brandsläckning och livräddning i höghus vill jag dock framhålla att en

snabbare övergång från borgarbrandkår till effektivare brandkårsformer

i vissa fall kan bli nödvändig.

Självfallet bör den organisation av brandstyrkan och den kombination av

olika slags personal tillämpas som i varje kommun är mest rationell. Som

brandlagsrevisionen föreslår torde det få ankomma på statens brandinspektion

att utarbeta olika typfall för skilda brandförsvarsbehov, kommuntyper

och organisationsformer. Att dessa anvisningar bör göras mindre

schematiska än nuvarande normalbrandordningar framgår enligt min mening

redan därav att dessa under senare år tillämpats mindre strikt.

I likhet med brandlagsrevisionen och remissorganen anser jag att behov

av tjänsteplikt inom brandförsvaret alltjämt föreligger, samt att möjligheten

att till vissa släckningsenheter uttaga tjänstepliktiga måste bestå.

Benämningen brandvärn i stället för reservbrandstyrka på sådan särskilt uttagen

personal har vunnit allmänt gillande och jag finner den lycklig av

både sakliga och psykologiska skäl. Förslaget att brandvärn skall organiseras

endast i kommun där behov föreligger, varvid civilförsvarets behov

icke skall inverka, biträdes av remissorganen. Angående nödvändigheten av

brandvärn i skogskommuner kan jag hänvisa till vad jag förut anfört. I

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

övrigt anser jag i likhet med brandlagsrevisionen samt riksbrandinspektören

och länsstyrelsen i Kopparbergs län att brandvärn kan vara lämpligt

i avlägsna eller svårtillgängliga kommundelar, där av ekonomiska skäl borgarbrandkårsavdelningar

ej kan uppsättas, samt att brandvärnet även bör

kunna i större utsträckning än f. n. utnyttjas för förstahandsinsats.

Så som nu gäller bör brandvärnet i första hand uttagas bland frivilliga.

I själva verket torde någon tvångsuttagning till reservbrandstyrkorna icke

hittills ha förekommit. Då man sålunda torde kunna räkna med att brandvärnet

frivilligt rekryteras bland personer, som är intresserade för hemortens

brandförsvar, anser jag hinder ej möta att i enlighet med riksbrandinspektörens

förslag öka utbildningstiden från 15 till 20 timmar årligen,

trots att ersättning för deltagande däri ej skall utgå. Med anledning av ett

yttrande om åldersgränserna för tjänsteplikten vill jag framhålla att ej

heller enligt min mening brandvärnspersonalen bör uttagas bland medborgare

som närmar sig den övre åldersgränsen 65 år. Däremot bör denna gräns,

som gäller jämväl för civilförsvarsplikt, kunna kvarstå för den inom

brandförsvaret allmänt gällande tjänsteplikten, som omfattar även annat än

att deltaga i brandvärn.

Brandlagsrevisionens förslag innebär, att varje kommun ålägges att tillse

att brandkåren har godtagbar utryckningsberedskap. Främst för landsbygden

betyder detta en skärpning av gällande bestämmelser, men remissorganen

har i allmänhet tillstyrkt förslaget ehuru på sina håll med viss tveksamhet

med hänsyn till befarade rekryteringssvårigheter. I likhet med

brandlagsrevisionen anser jag att utryckningsberedskapen är en avgörande

faktor vid bestämmande av det totala personalbehovet i den kommunala

brandstyrkan. Redan av denna orsak föreligger enligt min mening starka

skäl att i varje kommun noga pröva vilken utryckningsberedskap som med

hänsyn till de i kommunen rådande förhållandena krävs och kan åstadkommas

utan oskälig kostnad. Av vad brandlagsrevisionen anför synes framgå

att frånvaron av beredskapsföreskrifter ibland kan medföra att befintlig

organisation i form av personal och materiel icke kan göra en mot kostnaderna

svarande nytta, emedan den kommer för sent till brandplatsen. En

sådan ordning är uppenbarligen icke förenlig med god ekonomi. Utryckningsstyrkan

bör självfallet ha sådan beredskap att den kan komma till

brandplatsen tillräckligt snabbt för att kunna göra en effektiv insats. Denna

grundsats måste följas även om den leder till rekryteringssvårigheter. Dessa

kan f. ö. i viss utsträckning minskas genom att beredskapsstyrkan förses

med lämplig materiel och göres mindre än f. n.

Jag biträder förslaget att brandordningen bör innehålla bestämmelse om

det antal brandbefäl och brandmän som erfordras för godtagbar beredskap.

En sådan bestämmelse kommer uppenbarligen att ange det minimum,

som kan godtagas. På grund härav kan jag ej biträda brandlagsrevisionens

av flera remissinstanser avstyrkta förslag att den i brandordningen

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

sålunda bestämda beredskapen skulle få minskas under semestertid genom

beslut av brandchefen. Däremot bör enligt min mening hinder ej möta att

i brandordning föreskriva olika beredskapsminimum för sommar- och vinterhalvåren.

4. Brandsyn

Gällande bestämmelser

Brandlagen föreskriver, att brandsyn skall hållas i enlighet med de föreskrifter

Kungl. Maj:t meddelar, och brandsynens omfattning

regleras i brandstadgan. Enligt 11 och 34 §§ brandstadgan skall allmän

brandsyn å samtliga byggnader, upplag och andra anläggningar äga rum

årligen. Den myndighet, som förvaltar brandförsvarets angelägenheter, må

efter brandchefens hörande medge, att mindre eller avsides belägen byggnad

eller annan anläggning icke skall omfattas av den allmänna brandsynen,

varvid myndigheten tillika skall bestämma, om och huru ofta brandsyn å

sådan anläggning skall ske. De föreskrifter, för vilka nu redogjorts, gäller

för alla kommuner. I kommun med yrkesbrandkår må enligt 11 § 4 mom.

brandstadgan i brandordningen stadgas, att brandchefen äger för särskilda

fall besluta, att byggnad, upplag eller annan anläggning icke årligen skall

undergå brandsyn. Brandchefens beslutanderätt kan begränsas i brandordningen.

Normalbrandordningen gör också undantag för anläggning av industriell

beskaffenhet och för särskilt eldfarliga anläggningar samt rekommenderar

brandsyn i bostadshus inom stads centrala delar minst vart tredje år

och eljest minst vart femte år.

Stockholms stad har erhållit sådan dispens från brandstadgans brandsynebestämmelser

att allmän brandsyn — med undantag för eldstadsbesiktning

utförd av skorstensfejare — allenast omfattar eldfarliga inrättningar,

varulager och upplag i enlighet med en hos brandchefen förd och fortlöpande

kompletterad förteckning över dessa.

I fråga om brandsyneförrättare gäller likaledes skilda bestämmelser

för kommuner med yrkesbrandkår samt övriga kommuner. I de

förra må jämlikt 11 § 4 mom. brandstadgan i brandordningen stadgas, att

brandchefen eller efter hans förordnande annan av brandbefälet ensam

äger verkställa brandsyn samt att den del av brandsyn, som utgöres av s. k.

eldstadsbesiktning, må i samband med sotning utföras av skorstensfejare.

Dessa bestämmelser tillämpas i alla kommuner, där så lagligen kan ske. I

kommuner utan yrkesbrandkår skall brandsyn förrättas av en nämnd. I

stad, köping och municipalsamhälle skall denna bestå av brandchefen eller

efter hans förordnande annan av brandbefälet såsom ordförande, skorstensf

ej aren i sotningsdistriktet samt en av byggnadsnämnden förordnad person,

vilken bör ha byggnadsteknisk utbildning. I landskommuner skall nämnden

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

bestå av brandchefen eller efter hans förordnande av annan av brandbefälet

såsom ordförande samt en eller två därtill lämpliga personer, som utses av

den myndighet som förvaltar brandförsvarets angelägenheter. Har myndigheten

indelat sådan kommun i flera brandsynedistrikt, äger myndigheten

utse lämplig person, som ej är brandbefäl, till ordförande i brandsynenämnd.

Om skorstensfejare finns i landskommun, är han oftast ledamot i

brandsynenämnden.

Brandsyneförrättare äger meddela föreläggande om rättelse samt

föranstalta om efterbesiktning. Sådant föreläggande må dock ej ske vid

vite. Efterkomines ej föreläggandet, skall brandsyneförrättaren göra anmälan

hos länsstyrelsen, som äger meddela vitesföreläggande. Brandsyneförrättares

föreläggande får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.

Besvären har karaktären av förvaltningsbesvär.

B randlag srevisionen

I betänkandet redovisas en från skilda håll framförd uppfattning att kraven

på brandsyn i bostadshus är för stränga samt att brandsyn med nämnd

är en alltför tungrodd och i förhållande till effektiviteten dyrbar organisationsform.

Detta har lett till dispensframställningar och till att brandsyn

ej alltid helt sker i enlighet med brandstadgans föreskrifter: sålunda förekommer

att brandsyn förrättas av endast en person, brandbefäl eller skorstensfejare,

och att den eller de övriga ledamöterna i brandsynenämnden

medverkar blott formellt eller att ledamöterna mellan sig fördelar de objekt

som skall bli föremål för brandsyn.

Den skillnad i fråga om brandsynens omfattning som f. n.

råder mellan kommuner med och utan yrkesbrandkår bygger enligt brandlagsrevisionen

på tanken att brandsyn ej behöver ske så ofta i orter där en

slagkraftig brandkår snabbt kan ingripa mot brand. Häremot anföres, att risken

för brands spridning är större i tätorterna. Man är ense om att man

på landsbygden måste lita mera till förebyggande än till släckande brandförsvar,

eftersom de långa avstånden oftast medför att släckningen ej blir

tillräckligt effektiv i den byggnad eller anläggning där branden börjat.

Dessa synpunkter leder till förslag om i princip samma brandsynefrister

för byggnader och anläggningar av samma art, oberoende av om de är

belägna i tätort eller glesbebyggelse.

Brandsynebestämmelserna är i förslaget utformade så, att de inom sin

ram rymmer de särskilda åtgärder och föreskrifter, som kan föranledas av

brandorsakernas statistiskt och erfarenhetsmässigt kända växlande betydelse

i skilda delar av landet. Särskilt gäller detta de båda mest framträdande

brandorsakerna eldstäder och elektricitet. I enlighet härmed bör det i

första hand ankomma på kommunerna att bestämma om nämnda åtgärder

och föreskrifter.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Brandlagsrevisionen anser, att en rationellare användning av de för

brands3^nearbetet tillgängliga resurserna kan vinnas, om de olika byggnadernas

och anläggningarnas brandfarlighet i större utsträckning än f. n. lägges

till grund för bestämmande av synefristerna. I kommuner med yrkesbrandkår

har med stöd av gällande bestämmelser en sådan uppdelning redan

kommit till stånd och förslaget innebär, att detta nu blir regel för alla kommuner.

En uppdelning av byggnader och anläggningar i riskklasser bör ske

med utgångspunkt dels från faran för brands uppkomst och spridning, dels

från en eventuellt utbruten brands risker för liv och egendom. Därvid bör

vissa objekt, där brandfaran eller skaderisken är särskilt framträdande, bli

föremål för en med jämna mellanrum — årligen eller med längre frist —

återkommande brandsyn (regelbunden brandsyn). Resurserna kan härigenom

koncentreras på dessa objekt. Brandlagsrevisionen förordar, att statens

brandinspektion upprättar en sammanställning av de typer av bjrggnader

och anläggningar som — med olika brandsynefrister — bör bli föremål

för regelbunden brandsyn samt att det skall ankomma på brandchefen i

varje kommun att med ledning av denna sammanställning klassificera de

olika byggnaderna och anläggningarna i kommunen. För övriga byggnader

och anläggningar, främst huvuddelen av alla bostadshus, föreslår brandlagsrevisionen,

att de blir föremål för särskild brandsyn, när så erfordras

av speciella skäl. För dem är eljest enligt brandlagsrevisionens mening den

tillsyn tillfyllest, som skall ske i samband med sotning som utföres av

skorstensfejare. Särskild brandsyn skall enligt förslaget liksom hittills äga

rum, när brandchefen finner erforderligt. Sådan brandsyn kan avse alla

byggnader och anläggningar inom kommunen, sålunda även sådana, som är

upptagna på förteckningen för regelbunden brandsyn. Det ankommer på

brandchefen att på eget ansvar avgöra, om förhållandena i visst fall är sådana,

att särskild brandsyn är påkallad. Såsom eldstadsbrandsyn betecknar

brandlagsrevisionen undersökning, huruvida å eldstad, mur, rör, skorsten

och tak samt därtill hörande byggnadsdelar finns felaktighet, som kan medföra

brandfara. Det är här fråga om samma undersökning, som enligt gällande

bestämmelser och enligt förslaget skall utföras av skorstensfejaren

vid föreskriven sotning. Denna undersökning kommer att ske på de tider,

som följer av sotningsfristerna, d. v. s. i allmänhet åtminstone vartannat år

och i många fall mycket oftare.

Den föreslagna ordningen innebär, att regelbundet återkommande fullständig

brandsyn icke vidare kommer att ske i bostadshus i allmänhet. I

den mån sådana byggnader sotas genom skor stensfej arens försorg, vilket

enligt förslaget blir det vanliga i hus med eldstäder i alla kommuner, blir de

emellertid föremål för skorstensfejare^ ständigt återkommande undersökning

och tillsyn i förening med skyldigheten att för brandchefen anmäla

felaktigheter och missförhållanden.

Syftet med en nämnd för brandsyn är enligt brandlagsrevisionen bl. a. att

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

såvitt möjligt skapa garanti dels för att fastighetsägare och andra icke utsätts

för mera ingripande och dyrbara åtgärder än vad som med en sakkunnigt

utförd rimlig avvägning mellan risker och kostnader kan åstadkommas,

dels för att kravet på godtagbar säkerhet icke eftersättes genom

obehörig påverkan på brandsynef örrättare. Är syneförrättare

en inom brandförsvaret heltidssysselsatt person, föreligger knappast någon

risk för obehörig påverkan. Även eljest måste förutsättas, att brandbefäl och

andra till brandsyneförrättare utsedda personer icke tages bland sådana som

kan befaras vara mottagliga för ovidkommande skäl. Något fall, där sådan

påverkan förekommit, är icke bekant. Brandlagsrevisionen anser att denna

synpunkt icke behöver tillmätas någon betydelse i den praktiska tillämpningen

eller vid bedömandet huruvida enmansbrandsyn lämpligen kan förekomma

i större utsträckning än f. n.

Risken för att en ensam brandsyneförrättare skall föreskriva felaktiga

eller onödigt ingripande åtgärder är givetvis beroende av förrättningsmannens

kompetens för sin uppgift. I kommuner, där brandsyneföremål av mera

invecklad eller speciell beskaffenhet förekommer, har brandchefen och

kanske även underlydande brandbefäl merendels erforderlig kompetens. I

kommuner, där så icke är fallet, är å andra sidan svårigheterna större att få

kompetenta brandsynenämndsledamöter till brandbefälets hjälp. Härtill

kommer, att de personer som är lämpliga för sådant uppdrag ofta icke kan

ställa sig till förfogande på grund av bristande tid. De flesta åtgärder av

mera ingripande eller kostnadskrävande art, vilka kan bli föremål för

brandsynebeslut, avser ändring i byggnad eller anläggning. Brandlagsrevisionen

föreslår att byggnadsnämnden skall beredas tillfälle att yttra sig,

innan brandsyneföreläggande meddelas om sådan åtgärd, som innebär

väsentlig ändring av byggnad eller för vilken erfordras byggnadslov. Härigenom

skulle skapas en viss garanti för att brandsyneförrättare icke kräver

oriktiga eller onödiga åtgärder.

Brandlagsrevisionen föreslår på grund av de sålunda anförda skälen och

då brandsyneföreläggande icke enligt förslaget, lika litet som i gällande rätt,

kan ske vid vite eller gå i omedelbar verkställighet, att brandsyn i princip

skall ske såsom enmansförrättning. För att även i landskommunerna underlätta

ett sådant system föreslår brandlagsrevisionen en viss förbättring av

brandbefälets utbildning. Enmansbrandsynen bör nämligen med undantag

för eldstäder m. m. i princip utföras av brandchefen eller efter hans förordnande

av annan av brandbefälet. Med den reducering av den regelbundna

brandsynen, som förslaget innebär, bör kommunens brandbefäl väl hinna

med brandsyneförrättningarna.

För att likväl möjliggöra för kommun att då så av särskilda skäl finnes

önskvärt tillsätta brandsynenämnd föreslår brandlagsrevisionen, att det i

brandordningen må bestämmas, att brandsyn skall förrättas av nämnd,

bestående av brandchefen eller efter hans förordnande annan av brand3*—Bihang

till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 12.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

befälet såsom ordförande samt en eller två därtill lämpliga personer, som

utses av brandstyrelsen.

Enligt förslaget skall utbildad skorstensfejare finnas i alla kommuner.

På grund härav föreslås att den nu i yrkesbrandkårsstäder föreliggande

möjligheten att uppdraga eldstadsbrandsynen åt skorstensfejaren införes

för alla kommuner. Härigenom kan skor stensf ej arens kompetens och lämplighet

för uppgiften bli föremål för särskild prövning i varje kommun för

sig, varvid kommunen i brandordningen kan bestämma att eldstadsbrandsynen

skall förrättas av distriktets skorstensfejare i samband med föreskriven

sotning. Av praktiska skäl synes denna ordning bli den vanligast förekommande.

I behörigheten att förrätta brandsyn ingår utfärdande av förelägganden

och föranstaltande om efterbesiktning.

En av ledamöterna i brandlagsrevisionen, riksdagsmannen Ferdinand

Nilsson, biträder icke förslaget att brandsyn i princip skall förrättas av

tjänstemän och det kommunala lekmannainflytandet genom brandsynenämnden

reduceras. Reservanten anser brandsynenämnd böra vara huvudalternativ

samt föreslår, att kommunens brandstyrelse i stället för brandsyneförrättare

skall besluta de förelägganden som kan erfordras till följd av

anmärkning vid brandsyn.

Brandlagsrevisionens förslag innebär ingen ändring i vad f. n. gäller om

förelägganden och besvär.

Rem iss y 11 rand ena

Förslaget till rationalisering av brandsyneförfarandet möter i allmänhet

ingen erinran i remissvaren. Sålunda uttalar riksbr andinspektör en.

De grundläggande principerna för brandsyneverksamheten, varom brandlagsrevisionen

framlagt förslag, synes i allt väsentligt kunna godtagas. Behovet

av nya föreskrifter har ingenstans i brandlagstiftningen varit så påkallat

som i fråga om brandsynen. Den nuvarande brandsyneorganisationen

som syftar till en detaljerad, tätt återkommande kontroll av all bebyggelse

är tungrodd och onödigt kostnadskrävande. Ej heller torde verksamheten

regelmässigt bedrivas på det av lagstiftningen angivna sättet eller i avsedd

omfattning. Den nu föreslagna lösningen synes, såvitt riksbrandinspektören

kunnat finna, skapa säkrare garantier för att man till rimliga kostnader

verkligen kan -— i lämpliga former —- uppnå de mål som bör eftersträvas på

området.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund fäster sig speciellt vid

det föreslagna nya brandsynesystemet och anser brandlagsrevisionens uppfattning

i detta avseende välmotiverad. En viss tveksamhet uttalar däremot

järnvägsstyrelsen, som betraktar brandsynen som en rättighet eller förmån

för ägare av byggnad, upplag eller annan anläggning och som finner det

föreslagna ändrade brandsyneförfarandet synbarligen kunna innebära en

försämring. Genom en kvalitativt bättre brandsyn — i vissa fall kompletterad

med intern tillsyn — torde man enligt styrelsen dock kunna motverka

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962 75

de olägenheter, som eventuellt kan ligga i att brandsyn sker med längre intervaller.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter lämpligheten av att begränsa

brandsynens omfattning så kraftigt som brandlagsrevisionen förordat.

Systemet med brandsyneobjektens indelning i riskklasser godtages i princip

i yttrandena. Överståthållarämbetet redogör för den sedan 1952 jämlikt

särskild dispens i Stockholm förekommande begränsade brandsynen av

innebörd i huvudsak att i bostadsfastigheter endast eldstadsbesiktning förekommer

samt upplyser, att detta förfarande icke medfört någon olägenhet.

Några remissinstanser berör sättet för brandsynefristernas bestämmande.

Riksbrandinspektören ifrågasätter om dessa frister icke, i likhet med sotningsfristerna,

kunde intagas i blivande normalbrandordningar i förening

med en möjlighet för statens brandinspektion att efter hand göra de ändringar

som kan bli aktuella. Länsbrandinspektören i Östergötlands län understryker,

att antalet riskklasser bör starkt begränsas. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län gör ej erinran mot förslaget att brandsynefristerna ej skall intagas

i författningstexten utan bestämmas med ledning av anvisningar från statens

brandinspektion men understryker vikten av att anvisningarna får en

sådan utformning att icke andra avvikelser än sådana som betingas av lokala

förhållanden kommer i fråga. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser

önskvärt, att brandsyn å likartade byggnader och anläggningar sker med

regelbundna tidsintervaller inom alla kommuner, samt föreslår att den

längsta tid, inom vilken brandsyn skall förrättas, inskrives i brandstadgan.

Frågan om brandsynef örrättare behandlas av ett stort antal

remissinstanser. Flertalet av dem biträder majoritetsförslaget att brandsynen

i princip bör vara en enmansförrättning av fackmän utan medverkan

av lekmän. Länsstyrelsen i Örebro län tolkar den allmänna uppfattningen,

när den anför att frågan om brandsyn synes vara ett ärende av främst teknisk

art, varför skäl att kräva lekmannainflytande saknas, samt att brandsyneförrättningen,

ehuru en kommunal uppgift, ej heller torde kunna anses

vara av sådant slag att det med hänsyn till den kommunala självstyrelsen

finnes skäl för lekmannamedverkan.

Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter däremot om icke vid brandsyn

lekmannainflytandet bör behållas och även utvidgas i linje med reservantens

förslag. Samma uppfattning har Skaraborgs och Jämtlands länsavdelningar

av Svenska landskommunernas förbund.

Riksbrandinspektören, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Kopparbergs

och Gävleborgs län samt fullmäktige i Åtvidaberg går längre än förslaget

och anser brandsynenämnd över huvud taget icke böra bibehållas.

Riksbrandinspektören anför.

Brandsyn med nämnd bör under alla förhållanden anses som ett passerat

stadium. Revisionens motivering för nämndinstitutionens bibehållande

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungi. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

kan riksbrandinspektören icke finna bärande. Anmärkas bör i detta sammanhang,

att revisionen i brandsyneärenden föreslagit samråd i vissa fall med

byggnadsnämnd. Därigenom synes ytterligare skäl för bibehållande av

brandsynenämnd bortfalla. Vad reservanten för sin del framhållit i frågan

kan måhända ur vissa synpunkter anses bestickande men får likväl sägas

strida mot pågående utveckling på såväl nu föreliggande som på andra

samhällsområden. Ytterligare må här framhållas, att, enligt föreliggande

förslag till förordning om brandfarliga varor, brandchef skall vara skyldig

mottaga anmälan om innehav m. m. av sådana varor. En av brandchefen i

anledning av sådan anmälan företagen besiktning torde i formellt hänseende

vara att jämställa med särskild brandsyn. Föreläggande kan sålunda

lämnas i vanlig ordning. Skulle nu särskild brandsynenämnd förordnas,

skall sålunda nämndens övriga ledamöter tillkallas för att deltaga i brandsynen.

Detta synes inte rimligt. All brandsyn bör sålunda vara enmansbrandsyn.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län upplyser, att många kommuner

i länet framfört önskemål om att brandsyn måtte få förrättas i enlighet med

brandiagsrevisionens förslag med motiveringen att effektiviteten icke anses

minska genom enmansförrättning men att kommunerna därigenom besparas

kostnader för arvoden, förlorad arbetsförtjänst, resor och eventuella

traktamenten för personer ingående i brandsynenämnden. Länsstyrelsen i

Örebro län samt länsbrandinspektörcrnu i Älvsborgs, Kopparbergs och

Västerbottens län avstyrker uttryckligen reservantens förslag.

I fråga om eldstadsbrandsyn anser riksbrandinspektören, att skorstensfejare^

rätt att utföra denna bör framgå av brandstadgan, enär rimlig anledning

saknas att — sedan förslag nu framlagts om obligatorisk sotning

genom utbildad skorstensfejare i hela landet — göra det möjligt för kommunerna

att betaga dessa yrkesutövare den till synes självklara rätten att

utan inskränkning utföra eldstadsbrandsynen. Denna uppfattning biträdes

av styrelsen för statens brandskola, länsbrandinspektören i Hallands län

samt Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund och Svenska skorstensfejeriarbetareförbundet.

De sistnämnda organisationerna finner en kompetensjämförelse

ge vid handen, att skorstensfejaren normalt är den i kommunen

bäst kvalificerade för att verkställa eldstadsbrandsyn och framhåller

som anmärkningsvärt, att som motiv för ifrågavarande bestämmelses utformning

angivits att just skorstensf ej arens kompetens och lämplighet bör

vara föremål för särskild prövning. Organisationerna förordar också, att

möjligheten till eldstadsbrandsyn såsom enmansförrättning av brandbefäl

utgår.

Besvär över beslut vid brandsyn bör enligt brandstyrelsen i Sandviken

anföras hos brandstyrelsen. Länsstyrelserna i Örebro och Gävleborgs län

anser däremot en sådan ordning olämplig.

Departementschefen

En av de väsentliga nyheterna i brandlagsrevisionens förslag är en ra
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

tionalisering av brandsyneförfarandet, både i fråga om brandsynens omfattning

och brandsyneförrättare. Förslaget bygger på uppfattningen, att

resurserna bör koncentreras där de bäst behövs samt att brandsynen främst

omfattar tekniskt betonade åtgärder, som bör ombesörjas av härför särskilt

utbildad personal. Vid remissbehandlingen har klart framkommit, att

det nu gällande brandsynesystemet på landsbygden, som närmast beröres

av förslaget, är varken praktiskt eller ekonomiskt lämpligt samt att brandlagsrevisionens

förslag i denna del är väl ägnat att läggas till grund för en

reform. Jag kan ansluta mig till denna uppfattning.

önskemålet att koncentrera resurserna där de bäst behövs tillgodoses i

förslaget genom en indelning av brandsyneobjekten i riskklasser med regelbunden

brandsyn i sådana byggnader, upplag och andra anläggningar,

som är särskilt brandfarliga eller där brand kan medföra fara för ett

större antal människor, medan det stora flertalet bostadshus endast blir

föremål för tillsyn i samband med sotning. En sådan ordning, som redan

är genomförd helt i Stockholm och delvis i andra städer med yrkesbrandkår,

godtages i allmänhet av remissorganen. Då systemet, där det redan

tillämpas, slagit väl ut förordar jag att det nu genomföres i alla kommuner.

Tiden mellan förrättningarna i regelbunden brandsyn bör för olika byggnader

och anläggningar i enlighet med förslaget bestämmas av brandchefen

med ledning av anvisningar av statens brandinspektion.

Även behovet av särskild brandsyn skall enligt förslaget liksom enligt

gällande bestämmelser bedömas av brandchefen.

I fråga om eldstadsbrandsynens föremål och utförande i samband med

sotning förekommer i remissyttrandena inga erinringar mot förslaget, som

i huvudsak innebär att det nu i städer med yrkesbrandkår gällande systemet

genomföres i alla kommuner. I dessa hänseenden biträder jag förslaget

och finner likaledes lämpligt att skorstensfejarnas allmänna skyldighet

att ägna uppmärksamhet åt brandfara och vid behov göra anmälan till

brandchefen bibehålies såsom ett viktigt led särskilt i tillsynen över sådana

byggnader och anläggningar, som ej blir föremål för regelbunden brandsyn.

Såsom brandlagsrevisionen framhåller är brandsyn ett ärende av teknisk

art, som bör ombesörjas såsom enmansförrättning av fackman. Styrelsen

för Svenska landskommunernas förbund och så gott som samtliga övriga

remissinstanser har här ej gjort någon erinran. För egen del anser jag att

lekmannamedverkan icke krävs för en så beskaffad kommunal uppgift.

Fackkunskaperna representeras på detta område av brandbefälet, särskilt

om detta i enlighet med förslaget får bättre utbildning, samt av skorstensfejarmästaren

och byggnadsnämnden på deras områden.

Förslagets huvudregel är att all brandsyn skall förrättas av brandbefälet.

För att skorstensfejaren i sotningsdistriktet skall bli behörig att förrätta

eldstadsbrandsyn förutsättes särskild bestämmelse härom i brandordningen.

I detta hänseende delar jag skorstensfejarorganisationernas

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

uppfattning att skorstensfejarmästaren normalt blir den i kommunen

bäst kvalificerade att förrätta eldstadsbrandsyn. På grund härav och då sådan

brandsyn av praktiska och ekonomiska skäl bör ske i samband med

sotning förordar jag i likhet med även riksbrandinspektören och st3rrelsen

för statens brandskola att i den blivande brandstadgan fastslås, att eldstadsbrandsynen

skall utföras i samband med föreskriven sotning av de

utbildade skorstensfejare, som enligt vad jag i annat sammanhang förordar

skall finnas i alla kommuner. Då begreppet eldstadsbrandsyn förutsättes

bli klart definierat i brandstadgan synes icke behöva uppkomma svårigheter

med gränsdragningen mellan brandchefens och skorstensfejarens

behörighet. Det måste givetvis förutsättas att dessa båda brandsynemyndigheter

i tveksamma fall samråder. Den nämnda arbetsfördelningen bör enligt

min mening ej innebära hinder för brandchefen såsom ansvarig för kommunens

hela brandförsvar att tillse att även eldstadsbrandsyn utföres i föreskriven

ordning.

Brandlagsrevisionen föreslår ytterligare en undantagsbestämmelse från

huvudregeln, nämligen så att i brandordning skall kunna bestämmas att

brandsyn skall förrättas av en nämnd. På de skäl jag förut anfört anser

jag att brandsynenämnd överhuvudtaget icke bör bibehållas. Jag förordar

alltså att principen om enmansbrandsyn får bli allmänt gällande.

Det av några remissinstanser väckta förslaget att frångå gällande ordning

för brandsyneföreläggande och besvär däröver kan jag icke tillstyrka, då det

skulle innebära tillskapande av en mot kommunalrättsliga grunder stridande

och praktiskt olämplig kommunal besvärsinstans.

5. Sotning

Gällande bestämmelser

Brandlagen föreskriver endast att sotning skall verkställas i enlighet

med de föreskrifter Kungl. Maj :t meddelar. Föreskrifterna återfinns i brandstadgan.

När under senare delen av 1800-talet näringsfriheten genomfördes, stadgades

undantag för skorstensfejaryrkets utövande i stad. Denna undantagsbestämmelse

återfinnes i 1864 års alltjämt gällande näringsfrihetsförordning.

Yrkets utövande i stad är reglerat i brandlagstiftningen. Enligt

16 § brandstadgan skall i stad finnas en yrkesutbildad skorstensfejare, som

godkänts eller anställts av staden. I förhållande till allmänheten innebär

sådan auktorisering av skorstensfejare att annan ej får

verkställa föreskriven sotning, såframt ej i särskild ordning undantag medgivits,

att straff är stadgat för den som vägrar skorstensfejare tillträde för

utförande av sådan sotning, att skorstensfejaren är berättigad till polishandräckning

för att vinna sådant tillträde samt att ersättning för sotning

skall utgivas enligt en av offentlig myndighet fastställd sotningstaxa.

Gentemot kommunen har en auktoriserad skorstensfejare i princip en

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

tryggad ställning på det sättet att enligt 18 § andra stycket brandstadgan

godkännandet må återkallas eller anställningsavtalet hävas allenast om

skorstensfejaren finnes icke vidare vara lämplig. Denna bestämmelse har

ansetts innebära, att godkännande icke kan återtagas genom ett beslut att

kommunalisera sotningen i kommunen, varigenom godkänd skorstensfejare

skulle övergå till att bli kommunalanställd. Den särställning, som

sålunda på grund av brandsäkerhetshänsyn tillerkänts skorstensfejaren och

som har sin orsak däri att han i viss mån fullgör en myndighetsfunktion,

motsvaras av särskilda för honom gällande skyldigheter. Sålunda åligger

honom vid straffansvar att tillse att föreskriven sotning verkställes samt

att vid sotning undersöka eldstäder m. m. och underrätta brandchefen om

iakttagna felaktigheter, ävensom åtskilliga andra i brandordningarna upptagna

skyldigheter. Vidare är han bunden av sotningstaxans bestämmelser

om ersättning för utfört arbete.

Brandchefen må efter skorstensfejarens hörande för särskilda fall medge

sådant undantag från s o t n i n g s m o n o p o 1 e t, att annan än skorstensfejaren

äger verkställa föreskriven sotning, varmed förstås sådan

sotning som är bestämd i brandordningen. Omfattningen av denna undantagsrätt

framgår ej av brandstadgans förarbeten.

På landsbygden åligger det fastighetsägaren eller, om fastigheten ar utarrenderad,

arrendatorn att vid äventyr av bötesstraff tillse att föreskriven

sotning verkställes. I själva verket har emellertid även på landsbygden

införts ordnad sotning. År 1954 hade sålunda 811 landskommuner och municipalsamhällen

godkänd eller anställd skorstensfejare för hela kommunen

eller del därav, medan endast 39 landskommuner saknade sådan.

För stad gäller att i brandordningen skall införas bestämmelse huruvida

staden skall utgöra ett eller flera sotningsdistrikt. För varje distrikt

skall finnas en auktoriserad skorstensfejare.

Om den tid, som för olika slag av eldstäder jämte rökgångar må förflyta

från en sotning till nästa, skall bestämmelser intagas i brandordningen. I

samband med tidigare lagstiftning på brandförsvarets område har diskuterats

huruvida sotningsfristerna borde anges i författning eller

bestämmas lokalt. Man har därvid med hänsyn till förekommande lokala

olikheter i fråga om eldning stannat för det senare alternativet. Gällande

brandstadga föreskriver endast en maximifrist om två år för städerna, medan

för landsbygden icke gäller någon sådan frist. Anvisningar om sotningsfrister

återfinns i 1945 års normalbrandordningar. I stort sett är dessa

frister dubbelt så långa på landsbygden som i städerna. I sådana landskommuner,

som har auktoriserad skorstenfejare, tillämpas dock i stor utsträckning

de för städerna gällande kortare fristerna. Normalbrandordningarnas

sotningsfrister är av olika längd alltefter eldstädernas ändamål

och art, bränsleslag och eldningsintensitet. I städerna äger brandchefen,

efter skorstensfej arens hörande, medge undantag från stadgad sotningsfrist.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Enligt 22 § 1 mom. brandstadgan antages sotningstaxa av stadsfullmäktige

samt skall, för att vara gällande, fastställas av länsstyrelsen,

varjämte i brandordningarna stadgas, att skorstensfejaren erhåller betalning

för utfört sotnings-, besiktnings- och liknande arbete enligt antagen

och fastställd taxa. Motsvarande bestämmelser återfinns i brandordningarna

för landskommuner med auktoriserad sotning.

Brandlagsrevisionen

Brandlagsrevisionen anser, att behovet av sotning från brandförsvarssynpunkt

i princip är detsamma på landsbygden och i tätorterna, samt

föreslår därför och med hänsyn till övriga uppgifter inom det förebyggande

brandförsvaret i samband med sotning, att även för landsbygdens del föreskriven

sotning skall få utföras endast av yrkesutbildad skorstensfejare.

Av den hittillsvarande utvecklingen framgår, att ett sådant system nu är

genomförbart, och förslaget innebär i huvudsak blott ett lagfästande av

rådande förhållanden. Med föreskriven sotning förstås även i förslaget endast

sådan sotning, som föreskrives i brandordningen eller genom brandchefens

beslut om sotningsfrist i visst fall. Annan rengöring, exempelvis

värmeekonomisk eller sanitär, står det envar fritt att utföra själv eller

med hjälp av annan än skorstensfejaren eller hans biträden.

Förslaget avser, att skorstensfejaren liksom f. n. skall uppbära vissa

offentliga funktioner inom brandsynearbetet, såväl fortlöpande tillsyn i förening

med skyldighet att underrätta brandchefen om iakttagna fel och

missförhållanden som eldstadsbrandsyn. På grund av denna sin delvis

offentligrättsliga ställning bör skorstensfej aren vara auktoriserad

av kommunen samt icke utan sakliga skäl kunna berövas sin

näringsrätt. Detta innebär dels att endast skorstensfejaren — och, på hans

ansvar, hos honom anställd personal — må verkställa föreskriven sotning,

om ej undantag medgivits i särskild ordning, dels att godkännande av

skorstensfejare ej må återkallas eller anställningsavtal med skorstensfejare

hävas med mindre han på objektiva grunder finnes icke vidare vara

lämplig.

Två fall av undantag från sotningsmonopolet behandlas i

betänkandet. Det första gäller större bostadsföretag, industrier och anläggningar,

exempelvis vid försvaret, där såväl värmeekonomiska skäl som

frågor om de olika sotningsförrättarnas kompetens medfört önskemål om

att få ombesörja sotningen med egen maskinistpersonal. Brandlagsrevisionen

föreslår, att föreskriven sotning i dylika fall skall få ske genom vederbörandes

egen försorg, om blott garanti föreligger för att sotningen blir

från brandfaresynpunkt sakkunnigt utförd. Hinder bör ej heller möta mot

att i erforderliga fall ge dispensen det innehållet, att en sotningsförrättning

varje eller vartannat år skall utföras av auktoriserad skorstensfejare.

Det andra undantagsfallet avser bebyggelse av utpräglad glesbygdskarak
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

tär, stundom på stort avstånd från kommunens centrala delar, där det av

ekonomiska skäl i vissa fall kan tänkas bli mindre rationellt med auktoriserad

sotning. För sådana byggnader eller områden föreslås därför, att

föreskriven sotning skall få verkställas av annan än kommunens skorstensfejare.

Det blir här främst fråga om enstaka bostadshus, där den

enskilde själv utför sotningsarbetet. Då byggnader av denna art icke enligt

förslaget blir föremål för regelbunden brandsyn samt till följd av det nu

behandlade undantaget ej heller för skorstensfej arens tillsyn i samband med

sotning, får erforderlig kontroll av sotningen ske genom särskild brandsyn.

Den sist berörda undantagsmöjligheten är främst betingad av ekonomiska

skäl. Dess tillämpning sammanhänger med sotningsdistriktets vidsträckthet

och bebyggelseförhållanden samt med dess lönsamhet för en

skorstensfejerirörelse. Brandlagsrevisionen anser därför att rätten att medge

undantag hör, efter skorstensfejarens hörande, anförtros brandstyrelsen.

Av praktiska skäl förordas att även det första undantagsfallet handläggs

i samma ordning.

Brandlagsrevisionen utgår från att en indelning isotningsdistrikt

alltjämt skall ske och att i varje distrikt skall finnas en auktoriserad skorstensfejare.

Storleken av ett sotningsdistrikt bör enligt revisionen beräknas

med ledning av antalet eldstadsförsedda byggnader och avståndet mellan

dessa. På landsbygden kan distrikten ej göras alltför stora: avstånden blir

då för långa — och sotningen därmed dyrbar — och ortskännedom och

kontakt med andra kommunala myndigheter försvåras. Mot alltför små

distrikt talar de därav följande mindre resurserna att anskaffa och hålla

erforderlig teknisk utrustning. Mångfalden av inverkande omständigheter

medför, att indelningen i sotningsdistrikt måste grundas på en i varje särskilt

fall uppgjord ekonomisk kalkyl. Klart är att förhållandena stundom

medför att flera kommuner erfordras för att bilda ett bärkraftigt sotningsdistrikt.

I dessa fall är önskvärt, att kommunerna samverkar i ett gemensamt

sådant distrikt genom att förena sig om alt godkänna eller anställa

samma skorstensfejare. Allmänna bestämmelser om kommunal samverkan

på brandförsvarets område blir härvid tillämpliga.

I betänkandet redovisas ett flertal tidigare företagna utredningar om

sotbildning och sotningsfrister. Emellertid konstateras, att

förekommande frister till stor del grundas på erfarenhetsmässiga bedömanden

beträffande olika typer av bebyggelse, eldstäder och bränsle samt att

erfarenheten på detta område vid skilda tillfällen åberopats som skäl för än

den ena, än den andra sotningsfristen. Också utomlands grundas sotningsfristerna

främst på erfarenhet och tradition. Brandlagsrevisionen har därför

undersökt möjligheten att företaga en tekniskt-vetenskaplig och statistisk

undersökning av de faktorer, som påverkar sotningsbehovet, men har därvid

funnit att en sådan skulle bli synnerligen omfattande, tidsödande och dyrbar

samt att det är ytterst osäkert om den skulle leda till användbara re
-

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

sultat. Det förhåller sig nämligen så att ett stort antal varierande faktorer inverkar

på sotbildning och därav föranledd brandfara. Brandlagsrevisionen

nödgas därför konstatera, att något ytterligare vetenskapligt underlag för

bestämning av de sotningsfrister som erfordras från brandförsvarssynpunkt

icke f. n. synes kunna erhållas.

Brandorsakerna eldstäder och uppvärmningsanordningar svarar enligt

brandorsaksstatistiken för omkring en tredjedel av alla bränder och för en

fjärdedel av utbetalade brandförsäkringsersättningar. Dessa förhållanden

visar enligt brandlagsrevisionen att sotningen är en viktig angelägenhet i

det förebyggande brandförsvaret. Även om man på lång sikt har att emotse

väsentliga förändringar i samband med övergång till fjärrvärmeanläggningar

och till atombränsle, synes man för de närmaste decennierna böra räkna med

ett sotningsbehov för brandförsvarsändamål av i stort sett nuvarande omfattning.

Frågan om sotningsbehov och sotningsfrister har två sidor. Den ena avser

sotbildningen, som beror av bränsleslag, eldstäders och rökkanalers ändamål

och beskaffenhet samt eldningssätt och eldningsintensitet. Brandlagsrevisionen

lämnar en ingående redogörelse för hur dessa faktorer bör påverka

sotningsfristerna och upplyser i samband därmed, att statistiska undersökningar

i stort sett visar, att brandskador, som äger samband med eldstäder

och uppvärmning, är mer beroende av årstiden och temperaturen än

andra brandskador. Tillräckliga skäl att föreskriva kortare sotningsfrister

i kallare delar av landet än i övriga delar kan å andra sidan knappast statistiskt

påvisas. En annan sak är att eldningssäsongens varierande längd i

skilda delar av landet kan medföra behov av ett större antal sotningar per

år i f. ö. likartade sotningsobjekt i de kallare landsdelarna.

Sotningsfristernas andra sida sammanhänger med att sotbildningen icke

är beroende av huruvida den eldstadsförsedda byggnaden är belägen i tätort

eller på landsbygden. Risken för att sotet antändes och skadar byggnaden

är icke mindre på landsbygden än i stad eller annan tätort. Där frånvaron

av byggnadsbestämmelser och nybyggnadskontroll medfört sämre eldstadsoch

skorstensbestånd, är snarare motsatsen fallet. När det gäller den av sotbildning

föranledda brandrisken i den enskilda byggnad, om vars sotning

fråga är, synes därför skäl ej föreligga för annan sotningsfrist på landsbygden

än i tätorter. Sotningsbehovet kan emellertid bedömas med hänsyn

till faran för en skorstensbrands spridning till angränsande bebyggelse.

Denna fara är avsevärt större i tätorter, vilket är grunden till de skilda sotningsfristerna

för eljest likartade sotningsobjekt i stadssamhällen och på

landsbygden. Där större värden finns att skydda anses strängare bestämmelser

motiverade. Förekomsten av en brandkår, som snabbt kan komma

tillstädes, minskar å andra sidan farorna vid en skorstensbrand i tätorterna,

medan däremot på landsbygden de längre avstånden och utryckningstiderna

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

motiverar ett omsorgsfullare förebyggande brandförsvar, i vilket sotningen

är ett betydelsefullt led.

Brandlagsrevisionen finner de nu berörda förhållandena i princip böra

leda till att samma sotningsfrister tillämpas för tätorter och landsbygd.

Maximifristen bör därvid, i enlighet med vad som nu gäller för de förra,

bestämmas till två år, med undantagsmöjlighet för särskilda fall. Brandlagsrevisionen

har emellertid icke funnit sig i stånd att lämna några på kännedom

om sotbildningen grundade detaljerade allmängiltiga anvisningar om

sotningsfristernas längd vid olika betingelser. Något utredningsmaterial,

som från sotbildnings synpunkt motiverar rekommendationer om avsevärt

ändrade sotningsfrister, föreligger icke. Det får därför liksom f. n. överlåtas

på kommunerna att lokalt, i brandordningen, bestämma erforderliga

sotningsfrister med ledning av centralt utarbetade anvisningar.

Emellertid kan särskilda skäl föreligga såväl för frångående i visst fall av

den bestämda fristen som för medgivande av längre frist än två år. Sotbildningen

och därav föranledd brandfara kan i enskilda fall påverkas av orsaker

som ej låter sig allmänt anges i brandordning. I dylika fall kan det finnas

anledning att förkorta eller förlänga fristen. I sportstugor, sommarstugor

och annan bebyggelse, som huvudsakligen användes under den varma

årstiden och där eldning sker blott i ringa omfattning varje år, kan sotningsfristen

stundom utan fara förlängas utöver två år. För dessa och liknande

fall föreslår brandlagsrevisionen en undantagsbestämmelse. Fråga om

undantag bör på grund av dess tekniska art prövas av brandchefen, icke

av den förvaltande myndigheten, som f. n. är fallet enligt normalbrandordningarna

för landskommunerna.

Brandlagsrevisionen föreslår, att varje kommun skall vara skyldig att antaga

sotningstaxa, oberoende av om sotningen bedrives som enskild

näring eller är kommunaliserad. Eftersom sotningen i princip ej får bedrivas

av annan än auktoriserad skorstensfejare och hans biträden, erfordras

liksom hittills, att avgifterna för föreskriven sotning och andra förrättningar,

som byggnadens ägare eller innehavare är skyldig att av brandsäkerhetshänsyn

underkasta sig eller låta företaga, fastställs under medverkan av kommunens

beslutande myndighet. Numera finns för skilda kommuntyper normalsotningstaxor,

vilkas tillämpning blir föremål för förhandlingar mellan

kommunerna och skorstensfejaremästarnas organisation. Då besvärsmöjligheten

alltid står öppen, erfordras enligt brandlagsrevisionens mening däremot

icke att fullmäktiges beslut om antagande av sotningstaxa underställes

länsstyrelsen för fastställelse.

Den omständigheten att ett av skorstensfejare utfört arbete är prissatt i

sotningstaxa innebär enligt vad som anförs av brandlagsrevisionen icke, att

därmed blivit avgjort att det alltid ankommer på ägaren eller innehavaren

av eldstadsförsedd byggnad att utge ersättning för arbetet. Ej heller reglerar

sotningstaxa skorstensfej arens skyldigheter gentemot de enskilda eller kom
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

munen. Syftet med sotningstaxa är icke att besvara dylika rättsliga frågor

utan endast att med bindande verkan ange priset på olika förekommande

arbeten.

Remissyttrandena

Förslaget att sotning även på landsbygden skall få utföras blott av yrkesutbildad

auktoriserad skorstensfejare möter ej erinran i något

yttrande.

Det föreslagna starka skyddet för godkänd skorstensfejares ställning gentemot

kommunen kan enligt styrelsen för Svenska landskommunernas förbund

diskuteras, och styrelsen påpekar, att sådana skorstensfejare som är

anställda i en kommun ej bör intaga en särställning i vad gäller kommunens

möjligheter till uppsägning av anställningsavtalet samt att för flera

andra kommunala befattningshavare med lika ömtåliga arbetsuppgifter som

skorstensfejarnas endast gäller de kommunala tjänstereglementenas bestämmelser

om uppsägning och entledigande. Liknande synpunkter anför styrelsen

för Svenska stadsförbundet.

De föreslagna undantagen från sotnings monopolet beröres

ingående av några remissinstanser. Avstyrkande yttranden lämnas av

länsbrandinspektörerna i Hallands, Kopparbergs och Västerbottens län samt

av Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund och Svenska skorstensfejeriarbetareförbundet.

Några av dessa remissinstanser gör de allmänna invändningarna

att enskild fastighetsägares framställning om dispens endast

betingas av önskan att nedbringa sotningskostnaden, att skor stensf ej arens

åtgärder i egenskap av brandmyndighet kan föranleda försök att dispensvägen

undgå dennes sotningsförrättningar samt att brandbefälet ej är kompetent

att kontrollera medgiven enskild sotning, en kontroll som helst bör

ske i samband med sotningsarbete.

Vad gäller undantaget för de större anläggningarna finner Sveriges skorstensfejaremästares

riksförbund och Svenska skorstensfejeriarbetareförbundet

förslaget innebära en väsentlig men oklar utvidgning av nuvarande

dispensregel, som anses omfatta endast större friliggande värmeanläggningar

och fristående skorstenar. Dispensfrågan har enligt förbunden aktualiserats

av önskemål om bättre avvägning mellan den hela anläggningen omfattande

sotning, som erfordras från brandskyddssynpunkt och som skall verkställas

av skorstensfejaren, samt den sotning av enbart värmepannor, som bör göras

av värmeekonomiska skäl och som maskinistpersonal kan utföra. Förbunden

fortsätter.

Någon utvidgning av de dispensmöjligheter, som tidigare funnits, är icke

erforderlig och icke heller lämplig ur brandskyddssynpunkt. Problemställningen

är snarare att avväga den rätta fristen för den föreskrivna sotningen,

vilken alltid bör utföras av vederbörande skorstensfejare. Denne blir

därigenom i tillfälle att även verkställa effektiv eldstadsbrandsyn och att

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

kontrollera den av maskinistpersonalen företagna sotningen. Det är av den

allra största betydelse att klart begränsa dispensområdet, emedan det icke

kan förväntas att man lokalt äger tillräckliga insikter för att bedöma dessa

frågor. Risken för ett felaktigt handhavande av dispensrätten är i annat fall

utomordentligt stor och kan verka uppluckrande på sotningsväsendets funktion

och dess brandskyddsändamål. Ävenså måste beaktas de ekonomiska

konsekvenser ett dylikt handhavande medför för sotningsrörelserna, emedan

arbetsmängden i stort sett är statisk.

Länsbrandinspektören i Hallands län anser att kontroll genom auktoriserad

skorstensfejare i varje fall bör ske årligen eller i undantagsfall vartannat

år.

Industriella anläggningar, där sotning rimligtvis kan antagas bli från

brandskyddssynpunkt sakkunnigt utförd, bör enligt Sveriges industriförbund

och Svenska arbetsgivareföreningen däremot icke alls omfattas av sotningsmonopolet

eller i vart fall regelmässigt få dispens. Den mångfald av

eldstäder och rökgångar, som förekommer inom industrin, utgöres enligt

organisationerna till betydande del av mycket speciella och komplicerade

samt mycket stora anläggningar, för vilkas skötsel fordras kvalificerad personal,

som vanligen är kompetent att även ombesörja erforderlig sotning.

Sveriges fastighetsägareförbund anför, att alltför täta sotningar, främst vid

oljeeldning, medför indirekta kostnader genom att anläggningarnas injustering

ofta rubbas i samband med sotning. Med hänsyn härtill och då

sotbildning i pannorna sker snabbt finner förbundet önskvärt att sotning

av själva pannan får överlåtas till pannskötare eller servicefirma.

Undantaget beträffande viss glesbebyggelse avstyrkes av länsbrandinspektören

i Hallands län, som anför att ifrågavarande fastigheter skulle undandragas

kontroll, råd och anvisningar i fråga om eldning och skötsel av pannorna

samt att sotningstaxorna är så uträknade att de täcker även enstaka

byggnader i sotningsdistriktets utkanter, samt av länsbrandinspektören i

Västerbottens län, som anser förslaget i denna del vara till men för brandförsvaret.

Även Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund och Svenska

skorstensfejeriarbetareförbundet förklarar behov ej föreligga av denna undantagsmöjlighet

samt tillägger, att dess tillämpning alltid skulle bli föremål

för meningsskiljaktigheter och att här berörda fastighetsägare ej kan

utföra sotningen på godtagbart sätt.

Förslaget att undantag i de berörda fallen skall medges av brandstyrelsen

tillstyrkes av länsbrandinspektören i Stockholms län, medan riksbrandinspektören,

länsstyrelsen i Jönköpings län och länsbrandinspektören i Västmanlands

län under åberopande av dessa frågors huvudsakligen tekniska

karaktär föreslår att undantag skall beviljas av brandchefen. Sveriges industriförbund

och Svenska arbetsgivareföreningen, som anser att endast

möjligheten att utföra sotningen på ett från brandfaresynpunkt sakkunnigt

sätt får vara avgörande vid dispensprövningen, påpekar att enligt förslaget

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

endast kommunalbesvär skulle kunna anföras mot brandstyrelsens beslut,

vilket icke kan anses tillfredsställande med hänsyn till begränsningarna

i denna besvärsprövning.

Brandlagsrevisionens uttalande om indelningen i sotningsdistrikt

har lämnats utan erinran.

Endast förhållandevis få remissinstanser uttalar sig om sotningsbehov

och sotningsfrister. Riksbrandinspektören, brandchefen i

Stockholm, t. f. brandchefen i Uppsala samt länsstyrelsen och länsbrandinspektören

i Kopparbergs län ävensom Sveriges skorstens fe jure mästares riksförbund

och Svenska skorstensfejeriarbetareförbundet ansluter sig till de av

brandlagsrevisionen anförda allmänna synpunkterna och förslaget om gemensamma

sotningsfrister för alla kommuner, varvid de sistnämnda förbunden

anser de nu för städerna gällande fristerna böra vara vägledande.

Sveriges fastighetsägareförbund anser att det hade varit av stort värde

om en förnyad teknisk utredning verkställts rörande sotningsbehovet och

konstaterar, att man även i fortsättningen får räkna med att olika kommuner

i sina brandordningar kommer att intaga skiftande sotningsfrister.

Det synes förbundet lämpligare om fristernas längd fått bestämmas av riksbrandinspektören

eller länsbrandinspektör.

Förslaget om rätt för brandchefen att besluta om annan sotningsfrist än

den i brandordning bestämda möter ej erinran.

I förslaget att sotningstaxa icke skall underställas länsstyrelsen

för fastställelse instämmer länsstyrelserna i Gävleborgs och Våsternorrlands

län samt Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund och Svenska skorstens

fejeriarbetareförbundet, vilka båda sistnämnda påpekar att besvärsmöjlighet

bör föreligga för skorstensfejare med avseende å kommun, som ingår

i hans distrikt men vari han icke är medlem.

överståthållarämbetet anför däremot.

Då sotningstaxan icke plägar uppgöras efter ren självkostnadsprincip

för de olika sotningsobjekten utan viss indirekt subventionering av vissa

objekt kan förekomma, anser överståthållarämbetet en viss statlig kontroll

alltjämt påkallad. Anledning förefinnes ej heller att i detta fall avvika från

de grunder för lokal normgivning och taxebeslut, som eljest gälla (jfr t. ex.

25 § allmänna ordningsstadgan). I allt fall synes nödvändigt att grundtaxan

fastställes av länsstyrelsen. Mindre betänkligheter föreligga mot att de procentuella

tillägg, som tillkomma som följd av kostnadsförändringar, få gälla

utan underställning.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter om ej underställningen bör

bibehållas för att skapa enhetlighet i taxesättningen. Sveriges industriförbund

och Svenska arbetsgivareföreningen erinrar att länsstyrelsens nuvarande

fastställelseprövning icke är begränsad på det sätt som prövningen

av de kommunalbesvär som — i enlighet med förslaget — skulle kunna

anföras mot fullmäktiges beslut. Organisationerna, som anser skäl ej kunna

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

anföras för att inskränka länsstyrelsens prövning, hemställer därför att

gällande bestämmelse om fastställelse bibehålies.

Departementschefen

Som brandlagsrevisionen konstaterat på grundval av brandorsaks- och

brandskadestatistik är sotningen en viktig angelägenhet i det förebyggande

brandförsvaret och behovet av sotning detsamma i tätorter och glesbygd.

Regelbunden sotning bör därför ■— i enlighet med brandlagsrevisionens under

remissbehandlingen i denna del helt biträdda förslag — verkställas i alla

byggnader där brandfarlig sotbildning kan förekomma samt i princip få

ombesörjas endast av yrkesutbildad skorstensfejare och hans personal.

Föreskrifter av denna innebörd bör ingå i brandstadgan, vilket formellt

betyder en utvidgning i jämförelse med vad som nu gäller men reellt i stort

sett blott innebär ett lagfästande av rådande förhållanden. Jag vill här

tillägga, att en sådan ordning för sotningen utgör förutsättning för mitt

förslag i det föregående att eldstadsbrandsyn i alla kommuner skall förrättas

av skorstensfejare.

Efter sotningsgöromålens omfattning bör en indelning ske i sotningsdistrikt,

varvid kommunen antingen kan utgöra eget sotningsdistrikt eller

indelas i flera distrikt eller tillsammans med en eller flera kommuner ingå

i ett distrikt. För varje sotningsdistrikt bör såsom brandlagsrevisionen

— likaledes utan erinran under remissbehandlingen — förutsatt finnas en

auktoriserad skorstensfejare. I det fall att sotningsdistriktet omfattar flera

kommuner, måste dessa alltså samsas om en skorstensfejare och samverkansfrågan

synes böra lösas på det sättet att kommunerna enas om att till

skorstensfejare utse samma person.

Den auktoriserade skorstensfejaren får sålunda, vare sig han är kommunalanställd

eller enskild företagare, i viss mån en offentligrättslig ställning

med uteslutande rätt att ombesörja föreskriven sotning och eldstadsbrandsyn

m. m. samt med vissa häremot svarande i författning bestämda

skyldigheter. Härutinnan föreslås ingen principiell ändring i vad som gäller

f. n. Numera föreligger ordnad utbildning och förslaget innebär att alla

skorstensfejare för sotningsdistrikt skall ha i brandstadgan föreskriven

kompetens. Alla personer med denna kompetens blir behöriga att komma

i fråga som skorstensfejare för sotningsdistrikt. Någon särskild reglering

i näringsfrihetsförordningen rörande rätten att utöva skorstensfej aryrket

erfordras enligt min mening därför numera icke för att systemet med skorstensfejare

för sotningsdistrikt skall fungera på ett för brandförsvaret och

de berörda skorstensfejarna betryggande sätt. Vid kommande revision av

näringsfrihetsförordningen bör detta beaktas. Såsom anföres i kommunförbundens

remissyttranden bör kommunalanställda skorstensfejare ej

intaga särställning i vad gäller kommunens möjligheter till uppsägning av

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

anställningsavtalet utan jämställas med exempelvis brandchefer och andra

tjänstemän. De kommunala tjänstereglementena bör därför enligt min mening

uttömmande reglera anställda skorstensfejares tjänsteförhållanden.

Jag anser på grund av det anförda även anledning saknas att för de

skorstensfejare, som är enskilda näringsidkare, föreskriva särskild form

för deras antagande till skorstensfejare för sotningsdistrikt och att därpå

grunda en i författning bestämd rätt att bibehålla denna syssla. Det får

ankomma på brandstyrelsen att bestämma om vederbörande skall anställas

eller om avtal skall träffas med en skorstensfejare att han skall ombesörja

föreskriven sotning m. m. inom distriktet såsom enskild företagare med

därav följande rättigheter och skyldigheter. Behörigheten som skorstensfejare

för distriktet grundas i senare fallet på avtalet. Tjänstereglementenas

bestämmelser om uppsägning av anställda skorstensfejare får motsvarighet

i de villkor som kommer att gälla om avtalets upphörande och varom förhandlingar

får föras. Jag förutsätter att organisationerna på ömse sidor

kommer att genom samarbete få till stånd ett normalavtal för enskild skorstensfejare

för sotningsdistrikt. Avtalsfriheten begränsas endast av brandlagstiftningens

och brandordningens bestämmelser om sotning. Sådana skorstensfejare

som auktoriserats enligt nu gällande föreskrifter bör bibehållas

i den ställning de därigenom erhållit, vilket torde kunna ske genom särskilda

övergångsbestämmelser.

Brandlagsrevisionen föreslår två möjligheter till sådant undantag från

sotningsmonopolet att fastighetsägaren själv får ombesörja föreskriven sotning.

Det första avser vissa större anläggningar, där man kan räkna med

att sotningen genom fastighetsägarens försorg blir sakkunnigt utförd. Det

andra avser enstaka mindre byggnader, där man med hänsyn till bl. a. långa

avstånd befarar att sotning genom skorstensfejarens försorg blir oekonomisk.

I detta fall säges intet om möjligheten för fastighetsägaren att utföra

sotningen på sakkunnigt sätt; kontroll förutsätts ske genom särskild

brandsyn.

För min del anser jag brandsäkerhetshänsyn i detta avseende böra vara

avgörande. Vad gäller undantaget för enstaka, avlägset belägna bostadshus

framgår av remissyttrandena att sotningstaxorna är utformade under hänsynstagande

till även sådana sotningsobjekt, varför ekonomiska skäl ej

bör få grunda undantagsmedgivande. Viss möjlighet till undantag för objekt

som nu sagts bör dock finnas med hänsyn till de praktiska svårigheter, som

kan finnas att överallt upprätthålla sotningsmonopolet vid alla tillfällen.

Jag förutsätter att denna möjlighet behöver utnyttjas endast i sällsynta

fall. Därvid bör bestämmas att sotning genom skorstensfejarens försorg

skall ske exempelvis en gång årligen eller vartannat år. Om denna regel

tillämpas i sådana fall, där undantag medgivits, behöver det icke befaras

att framställningar om undantag föranleds av en önskan att undgå skorstensfejarens

brandsyneförelägganden.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Undantaget för större, främst industriella anläggningar är föremål för

delade meningar hos remissorganen. I princip vill jag ansluta mig till brandlagsrevisionens

uppfattning, att föreskriven sotning skall få ske genom vederbörandes

egen försorg, om blott garanti föreligger för att sotningen blir

sakkunnigt utförd. Kontroll härav måste ske med lämpliga mellanrum.

Denna bör få formen av eldstadsbrandsyn och som jag i det föregående anfört

kan sådan bäst ske i samband med sotning och bör alltså utföras av

skorstensfejaren. Av skorstensfejareorganisationernas yttrande synes framgå,

att en översyn av vissa sotningsfrister, främst för friliggande större

värmeanläggningar, kan göra utrymmet för undantagsmöjligheten mindre.

Jag vill understryka att undantag även i dessa fall bör förbindas med krav

på sotning och eldstadsbrandsyn genom skorstensfejaren exempelvis en

gång varje eller vartannat år.

Då som jag förut anfört undantagen för enstaka avlägsna byggnader lär

bli sällsynta och då det andra undantagsfallet främst är en teknisk fråga

ansluter jag mig till de remissinstanser som i motsats till förslaget förordar,

att undantag skall beviljas icke av brandstyrelsen utan såsom f. n. av brandchefen.

Då brandsäkerhetshänsyn enligt min förut uttalade mening här bör

vara avgörande är det såsom anföres i ett yttrande även angeläget att besvärsprövningen

icke begränsas enligt reglerna om kommunalbesvär.

En sedan gammalt svår och omstridd fråga är sotningsfristernas längd.

Brandlagsrevisionens ingående undersökningar ger vid handen, att något

utredningsmaterial, som motiverar från sotbildningssynpunkt avsevärt ändrade

sotningsfrister icke står till buds samt att en särskild vetenskaplig

undersökning i detta ämne av olika skäl sannolikt icke skulle leda till användbara

resultat. Vissa allmänna synpunkter på de faktorer som ligger

till grund för sotbildningen och därmed får betydelse för sotningsfristerna

anföres likväl i betänkandet jämte i vissa avseenden kritik mot det sätt på

vilket dessa frister är bestämda i nuvarande normalbrandordningar. Vid

remissbehandlingen har även framställts anmärkningar mot att sotningsfristerna

för likartade objekt är väsentligt olika i skilda kommuner.

Med hänsyn till vad som förekommit anser jag att en allmän översyn

av sotningsfristerna bör verkställas av statens brandinspektion. Till brandlagsrevisionens

av remissinstanserna biträdda förslag att sotningsfristerna

i princip bör vara lika långa för en viss anläggning, oavsett om denna är belägen

i tätort eller glesbebyggelse ansluter jag mig. Jag anser också viktigt

att sotningsfristerna bedömes enbart från synpunkten av det sotningsbehov

för brandskyddsändamål, som föreligger under eldningssäsongen. I den mån

icke de särskilda anläggningarnas skick och eldningssättet föranleder annat

bör likformighet mellan kommunernas sotningsfrister eftersträvas.

Gällande lagstiftnings ståndpunkt att sotningsfristerna icke lämpligen

kan intagas i brandstadgan finner jag i likhet med brandlagsrevisionen ej

anledning frångå. En bestämmelse om maximifrist bör dock alltjämt ingå

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

i stadgan. Med hänsyn till sotningsfristernas ekonomiska betydelse ej blott

för kommunerna utan även för allmänheten, som har att bekosta sotningen,

samt för skorstensfejerirörelserna och indelningen i sotningsdistrikt anser

jag lämpligt att fristerna som hittills bestäms i brandordningarna. Den likformighet,

som enligt vad jag nyss anfört är önskvärd, kan därvid tillgodoses

genom att efter den förut nämnda översynen rekommendationer om sotningsfrister

införs i de exempel på brandordningar, som avses bli utarbetade

av statens brandinspektion.

Brandlagsrevisionens av remissorganen biträdda förslag att varje kommun

skall vara skyldig att antaga sotningstaxa, avsedd att med

bindande verkan ange priset på olika förekommande, av skorstensfejare

utförda arbeten, kan jag biträda. Brandlagsrevisionens uttalanden om sotningstaxans

rättsliga natur, som innebär bl. a. att sådan taxa icke reglerar

frågor om betalningsskyldighet och ej heller andra skorstensfejarens skyldigheter

gentemot kommunen eller allmänheten än i fråga om prissättningen,

ansluter jag mig till.

Gällande bestämmelser om att sotningstaxa för att vara gällande skall

fastställas av länsstyrelsen är ett led i statsuppsikten. Det av brandlagsrevisionen

som skäl för slopande av denna underställning anförda förhållandet

att sotningstaxorna numera grundas på normalsotningstaxor, tillkomna

efter förhandlingar mellan kommunernas och skorstensfejaremästarnas

organisationer, anses av flera remissinstanser ej avgörande. Såsom

överståthållarämbetet anför är sotningstaxans innehåll av betydelse för sotningskostnadernas

fördelning på skilda sotningsobjekt. På grund härav och

då, såsom påpekas i några yttranden, kommunalbesvär ej medger samma

fullständiga prövning som underställning, anser jag sotningstaxorna alltjämt

böra bli föremål för statlig kontroll i form av underställning och fastställelse

av länsstyrelsen.

6. Industribrandförsvar

Gällande bestämmelser m. m.

Gällande brandlagstiftning innehåller icke särskilda föreskrifter om industribrandförsvar.

Enligt 11 § första stycket brandlagen åligger det ägare av

byggnad, upplag eller annan anläggning att anskaffa och underhålla erforderliga

brand- och livräddningsredskap ävensom att i övrigt vidtaga nödiga

åtgärder till förebyggande och bekämpande av brand, i den mån de ej medför

oskälig kostnad. Tillämpningen av denna bestämmelse skall enligt förarbetena

ske med måttfullhet och med iakttagande av att kostnaderna för

brandskyddsåtgärderna står i rimligt förhållande till de värden, som skall

skyddas. I normalbrandordningarna återfinnes en bestämmelse om skyldighet

att anskaffa och underhålla brand- och livräddningsredskap som

gäller även för fabriker och eldfarliga inrättningar och upplag. Ett av statens

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

brandinspektion år 1959 utgivet meddelande (1959: 2) om brandsläckning

inom upplag ovan jord för eldfarlig olja innehåller slutligen anvisningar om

brandförsvarets dimensionering i förhållande till brandrisker och om kostnadsfördelningen

mellan oljeupplagsägare och kommuner i fråga om brandförsvarsåtgärder.

Det har intill de senaste åren varit främst på brandförsäkringsgivarnas

tillskyndan som industrin organiserat brandkårer och anskaffat brandsläckningsanordningar.

Detaljerade försäkringsvillkor härom är utarbetade. De

innebär bl. a. att hållandet av industribrandkår kan medföra rabatt på

brandförsäkringspremien. År 1956 fanns i landet omkring 550 industribrandkårer,

huvudsakligen vid industrier på landsbygden. Inställningen till

industribrandkårerna torde f. n. vara skiftande: en del företag uppsätter

egna kårer, andra åter, som redan har sådana, finner dem trots premierabatten

—- vilken många gånger kan bli lika fördelaktig genom andra

anordningar — alltför dyrbara och önskar avveckla dem. Stundom uppstår

svårigheter att rekrytera industribrandkårer, emedan jourtjänsten anses

alltför mycket inkräkta på fritiden.

Lydelsen av 11 § gällande brandlag har i allmänhet icke ansetts möjliggöra

för länsstyrelserna att förordna om skyldighet för ägare av en

industri eller annan anläggning att för dennas brandförsvar uppsätta

industribrandkår. Frågan härom har dock icke vid något tillfälle

varit föremål för rättslig prövning. Däremot har stadgandet i praxis ansetts

möjliggöra föreläggande för ett företag att anordna brandbevakning.

Samverkan mellan industribrandkår och kommunalt

brandförsvar kan endast förekomma på frivillig väg. Enligt

3 § gällande brandlag må kommuns brandkår utgöras av brandkår under

ledning av enskilt företag, vilken gentemot kommunen åtagit sig att svara

för brandsläckning. Försäkringsvillkoren för premierabatt åt företag med

eget brandförsvar föreskriver att släckningsavtal, innebärande att företagets

brandsläckningsanordningar helt eller delvis skall användas utanför anläggningens

fabriks- och bostadsområde, icke må träffas utan försäkringsgivarens

medgivande. Dock må brandkåren och dess materiel tillfälligtvis användas

för brandsläckning även utanför detta område under förutsättning

att vid varje dylik utryckning tillses, att skydd finns kvar för anläggningen.

År 1954 utgjordes den kommunala brandkåren av enbart industribrandkår

i 20 kommuner, varav 12 landskommuner och municipalsamhällen. Avtalad

samverkan mellan kommunal brandkår och industribrandkår förekom i

ytterligare 188 kommuner. Härutöver förekommer i skilda former samarbete

och samverkan utan särskilda avtal.

Den offentliga tillsynen å industribrandförsvaret är icke

särskilt reglerad i brandlagstiftningen. Såvitt gäller skydd mot personskada,

som kan vållas genom brand eller explosion, förekommer särskild, på arbetarskyddslagstiftningen

grundad tillsyn genom yrkesinspektionen. F. ö.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

sker samhällets kontroll i form av besiktningar av brandchef och, i särskilda

fall, av länsbrandinspektör, samt framför allt genom brandsyn. Genom

brandkårsförbundens konsulenter sker vidare en viss tillsyn över industribrandförsvaret.

Enskild tillsyn sker bl. a. på grund av brandförsäkringsvillkoren. Dessa

innehåller bestämmelser om brandskyddsledare, brandskyddskommitté,

brandskyddskontrollanter, kontroll och rapportering. Syftet med brandskyddskommittéerna

är att företagare, arbetsledning och arbetare genom

samarbete skall söka undanröja brandriskerna på arbetsplatserna.

B randlag srevisionen

Antalet bränder i industrier och upplag utgör årligen omkring en sjundedel

av hela antalet. Industriernas och upplagens andel av hela antalet försäkringsobjekt

har under de senaste tjugo åren ökat med omkring 15 procent.

Denna ökning motsvaras icke av en liknande stegring av ersättningsbeloppens

andel. Brandskadorna å industrier och upplag synes sålunda

relativt sett ha minskat något. I detta sammanhang måste särskilt observeras,

att brandskadeersättningarna ingalunda täcker alla de indirekta skador

som blir följden av ett genom brand vållat avbrott eller inskränkning i

driften vid en industri. Industribrandförsvaret blir på grund härav även en

fråga om säkerhet för ostörd produktion och om arbetarskydd. Under de

senaste årtiondena har industri- och förrådsbyggnader alltmer blivit av

obrännbart slag. Samtidigt har emellertid andra förändringar skett inom

industrin, vilka i viss utsträckning motverkar förbättringarna i byggnadshänseende.

Drifts- och lagringsrationaliseringen har sålunda tillskapat nya

brandfaremoment samtidigt som risken för mycket stora förluster vid varje

enskild industribrand ökat. Storbränderna — varmed i allmänhet förstås

bränder med ersättningsbelopp överstigande 100 000 kronor -— utgör varje

år mindre än en procent av totala antalet bränder men orsakar mer än hälften

av utbetalade brandskadeersättningar. Industribrandförsvarets ekonomiska

betydelse samt det förhållandet att en stor del av våra industrier är

belägna i landskommuner och mindre städer, vilka icke med det kommunala

brandförsvarets resurser kan helt ombesörja industribrandförsvaret, har

medfört, att dess organisation och ställning tilldragit sig ökat intresse.

I betänkandet framhålles, att lagens oklarhet i fråga om vidden av de

enskildas och främst då företagens skyldigheter stundom känts som en svårighet

för sådana med blygsamma ekonomiska resurser utrustade kommuner,

inom vilka finns en större industrianläggning, vars brandförsvar kommunen

ej kunnat åtaga sig ensam utan oskälig kostnad. Särskilt i vissa

landskommuner inom industrilänen har därvid oenighet om kostnadsfördelning

och ersättning kunnat leda till att en befintlig och från kommunens

och samhällets synpunkt önskvärd industribrandkår nedlagts.

Den omständigheten att industribrandkårer huvudsakligen förekommer på

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

grund av brandförsäkringsgivarnas bestämmelser har också ansetts förenad

med nackdelar. Sålunda anses nämnda bestämmelser vagt utformade och

kontrollen över deras efterlevnad icke alltid tillfyllest. Där högsta premierabatt

redan åtnjutes på grund av förekomsten av en industribrandkår, som

från samhällets synpunkt icke är tillräckligt effektiv för anläggningens

brandförsvar, kan intresse saknas att åstadkomma en förbättring. Vidare

medför industribrandkårernas anknytning till försäkringsförhållandena

särskilda svårigheter vid oförsäkrade anläggningar.

Frågan om offentlig myndighets befogenhet att avgöra behovet och storleken

av industribrandkår gäller enligt brandlagsrevisionen främst anläggningar

på landsbygden och i mindre samhällen, där anläggningen utgör en

mera särpräglad brandrisk än vad fallet är i en större stad eller industrikommun.

Även om brandförsvaret i princip i första hand är en kommunal

angelägenhet, är det icke rimligt att det kommunala brandförsvaret i en

sådan kommun skall med avsevärda kostnader för kommunen så dimensioneras,

utrustas och utbildas, att det kan ensamt svara för brandsläckning

inom anläggningen. De släckningsanordningar m. m., som erfordras för

anläggningen, kan vara av speciell art eller ha sådan anknytning till anläggningen

att de ej kan användas inom övriga delar av kommunen. Släckningspersonalen

kan behöva utbildas särskilt med hänsyn härtill.

Brandlagsrevisionen föreslår därför, att vederbörande industriers och

anläggningars skyldigheter även bör i särskilda fall kunna omfatta, utöver

anskaffning och underhåll av materiel, hållandet av en personell organisation

för brandsläckning. Revisionen anser att 11 § gällande brandlag enligt

sin lydelse eller sina förarbeten i och för sig torde möjliggöra en sådan utvidgad

tillämpning. Den omständigheten, att anläggningen måhända representerar

en betydande del av kommunens skatteunderlag — åtminstone om

inkomsten av rörelsen redovisas inom kommunen — och alltså skattevägen

bidrager till det kommunala brandförsvaret, bör ej medföra att skyldigheten

att uppsätta en industribrandkår anses utgöra ett principiellt avsteg från

rådande ordning på detta område. 11 § gällande brandlag bygger nämligen

redan på principen, att envar ägare av byggnad, upplag eller annan anläggning

är skyldig att, oavsett sitt bidrag till kommunalskatten, själv vidtaga

nödiga åtgärder till förebyggande och bekämpande av brand, i den mån de

ej medför oskälig kostnad. Den föreslagna utvidgade tillämpningen utgör

blott en gradskillnad, betingad av varje anläggnings storlek, brandfarlighet,

belägenhet och betydelse.

En särskild bedömning förutsättes skola ske från fall till fall. Här som

eljest får iakttagas, att oskälig kostnad icke föranledes. Detta medför att

hänsyn måste tagas till företagsekonomiska synpunkter på uppsättande av

industribrandkår, vilket måhända kan medföra att samhällskravet på en

sådan ej kan förverkligas. Över huvud torde kostnadsfrågan medföra, att

blott större anläggningar kan komma i fråga. Å andra sidan kan tänkas fall,

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

där en kostnad, som icke rimligen kan bäras av kommunen, icke behöver

framstå såsom oskälig för det företag, som har en anläggning inom kommunen.

Vidare bör beaktas att uppsättande av en industribrandkår samt en

sådans verksamhet förutsätter medverkan av och positiv inställning hos de

anställda, som skall rekrytera kåren. De är nämligen icke jämlikt brandlagstiftningen

skyldiga att medverka i denna sin egenskap. Behovet av industribrandkår

skall enligt förslaget slutligen — även från samhällets synpunkt

— bedömas allenast med hänsyn till anläggningens eget brandförsvarsbehov.

Det kan sålunda exempelvis ej bli fråga om att ålägga ett företag att medelst

industribrandkår ombesörja brandsläckning inom angränsande bostadsbebyggelse,

låt vara att denna växt upp som en följd av företagets verksamhet.

Även staten såsom ägare av företag och civila och militära anläggningar

omfattas av den här föreslagna skyldigheten.

Inom brandlagsrevisionen har övervägts huruvida ej den samverkan

mellan industribrandkår och kommunalt brandförsvar,

som i skilda former förekommer redan nu, kunde breddas, till båtnad

för såväl kommuner som företag. Olika synpunkter har därvid framkommit.

I vissa kommuner utgör en industri eller motsvarande anläggning

den huvudsakliga brandrisken. Landskommunernas brandförsvar är på sina

håll dyrbart i förhållande till utryckningsfrekvensen. Genom ökad användning

av industribrandkårer skulle dessa få möjlighet till flera övningar och

större brandsläckningsvana, varvid de även skulle bättre kunna fylla sin

primära uppgift inom industrien. Redan gällande brandlagstiftning ger

kommunerna möjlighet att träffa släckningsavtal och f. ö. samverka med

industribrandförsvaret i den utsträckning som finnes rationell. För att få

närmare kännedom om varför samverkan trots detta icke kommit till stånd

i större utsträckning än som skett har brandlagsrevisionen tagit upp denna

fråga vid överläggningar med representanter för arbetsmarknadens och

industrins organisationer, försäkringsinrättningarna och brandförsvarsorganisationerna.

Residtatet härav redovisas i betänkandet på följande sätt.

Enighet visade sig därvid i stort sett råda om att samverkan borde eftersträvas

i de fall, då det ur olika synpunkter kunde te sig ändamålsenligt för

båda de berörda parterna. En del begränsande faktorer uppgåvos emellertid

föreligga. Sålunda anfördes bl. a., att industribrandförsvarets materiel och

organisation kunde vara av speciell, efter företagets art avpassad natur och

därför mindre lämplig för bygdens brandförsvar. Utryckningsfrekvensen

inom kommunen i övrigt ansågs vara av stor betydelse. Det vore vanskligt

om industribrandkåren ofta ryckte ut utanför industrin och därvid lämnade

denna med försvagat skydd. För att industrin i sådana fall skulle erhålla

erforderligt skydd måste industribrandkåren byggas ut avsevärt, vilket

kunde medföra orimliga kostnader samt personalsvårigheter. I sistnämnda

hänseende märkas framför allt de ökade krav på beredskap under icke

arbetstid som föranledas av brandförsvaret utanför industrin. Vid anläggningar

med skiftarbete föreligga särskilda förhållanden. Slutligen framhölls,

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

95

att det med hänsyn till brandförsvarsorganisationen i krigstid vore olämpligt

att binda det kommunala brandförsvaret till en industri. Från industrihåll

underströks på skäl av nu anförd art, att företagen icke kunde övertaga

eller ersätta det kommunala brandförsvaret samt att tvångsreglerad samverkan

icke under några omständigheter borde tillgripas. Samtidigt framhölls,

att industribrandkårerna i allmänhet bruka rycka ut till bistånd vid

brand utanför industriområdet utan därom i förväg träffade avtal. Samarbete

borde därför liksom hittills baseras på frivillig grund.

Vid övervägande av hithörande frågor har brandlagsrevisionen på grund

av vad sålunda förekommit och då en industribrandkår principiellt icke bör

annat än på frivillig väg dimensioneras för andra behov än anläggningens

eget skydd, stannat för att på detta område lika litet som beträffande kommuner

inbördes föreslå någon möjlighet att framtvinga släckningsavtal eller

andra former av organiserad samverkan. Länsstyrelserna bör vid fullgörande

av uppgiften att ägna uppmärksamhet åt erforderlig samverkan söka intressera

även industribrandkårernas huvudmän och företrädare för brandkårer

vid statliga anläggningar att medverka inom brandförsvaret där så befinnes

möjligt och lämpligt.

Beträffande tillsynen över industribrandförsvaret fastslås

i betänkandet, att åtskilliga brandchefer på landsbygden f. n. icke är

tillräckligt utbildade för att på ett tillfredsställande sätt kunna i förekommande

fall omhänderha det förebyggande brandförsvaret inom större industrier

och anläggningar. I fråga om den offentliga tillsynen hänvisar brandlagsrevisionen

till sina förslag om rationaliserat brandsyneförfarande.

Mot bakgrunden av att intresset för samarbete på arbetsplatserna genom

brandskyddskommittéer och andra åtgärder på sina håll är ringa uttalar

brandlagsrevisionen, att de följder av en industribrand, som drabbar egendom,

produktion och sysselsättning, i lika hög grad som risken för personskada

är något som angår den enskilde arbetstagaren, ehuru det givetvis

också är fråga om företagets ekonomiska intressen. Den till äventyrs på sina

håll förekommande uppfattningen att brandskyddet är av mindre betydelse

än arbetarskyddet bör därför ej ens från den enskildes synpunkt vara vägledande.

Eftersom den mänskliga faktorn enligt erfarenheten är orsak till

flertalet bränder, erfordras ett ständigt pågående förebyggande brandskyddsarbete

på arbetsplatserna. För att detta skall bli effektivt krävs i de flesta

fall, att arbetsgivare och arbetstagare gemensamt deltar i denna verksamhet.

Brandlagsrevisionen har kommit till uppfattningen att verksamheten

om möjligt bör intensifieras och samarbetet understödjas.

Brandlagsrevisionen upptar härefter frågan huruvida detta bör ske genom

lagstiftning och finner därvid till en början, att det interna förebyggande

industribrandförsvaret inom ramen för arbetstagarnas skydd mot personskada

genom brand kan tillgodoses av de tillsyns- och samarbetsorgan, som

skall finnas enligt arbetarskyddslagen. Arbetsgivare, skyddsombud, skyddskommittéer

och yrkesinspektörer kan sålunda, med nämnda begränsning

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

till personskyddet, taga befattning med brandskyddsfrågor inom företag,

där arbetarskyddslagen är tillämplig. Brandlagsrevisionen anser det uteslutet

att i fråga om skyddet mot skada till följd av brand tänka sig en utvidgning

av arbetarskyddslagstiftningen att avse även skada å egendom.

Ej heller är det lämpligt att i brandlagstiftningen intaga särskilda detaljerade

bestämmelser om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare för

industribrandskydd på arbetsplatserna. Svårigheter med avgränsningen mot

arbetarskyddsmyndigheternas befogenheter skulle sannolikt följa av en

sådan särskilt lagreglerad ordning. Brandlagsrevisionen har kommit till

slutsatsen, att man både av principiella och praktiska skäl bör undvika dubbelorganisation

och skilda bestämmelser för skyddsarbetet inom företagen,

och föreslår därför, att skyddskommittéerna och skyddsombuden på sätt

arbetarskyddslagstiftningen medger ägnar ökat intresse åt industribrandförsvar

samt att i den blivande nya brandstadgan intages en erinran om att

arbetsgivare och arbetstagare i erforderlig omfattning bör samverka i syfte

att befrämja brandförsvaret å arbetsplatsen.

Brandchefer och yrkesinspektörer bör enligt förslaget gemensamt verka

för att arbetsgivare, skyddsombud och skyddskommittéer i erforderlig omfattning

intresserar sig för brandförsvaret på arbetsplatserna.

Remissyttrandena

Riksbrandinspektören uttalar att brandlagsrevisionen med all rätt ägnat

stor uppmärksamhet åt industribrandförsvaret samt hälsar de härom framlagda

förslagen med tillfredsställelse. Riksbrandinspektören anser icke

lämpligt eller erforderligt att nu föreslå mera vittgående föreskrifter ifråga

om industribrandförsvaret än vad revisionen gjort. Länsstyrelsen i Kristianstads

län understryker vikten av att industriernas brandskydd icke eftersättes

samt fortsätter.

Det har i vissa sammanhang diskuterats, huruvida icke samhället borde

givas större möjligheter till effektiv kontroll av industriernas brandskydd.

För länets del vill emellertid länsstyrelsen framhålla, att det från industriernas

sida aldrig rests några hinder, då tillsynsmyndigheten önskat ökad insyn

i ett företags brandförsvar eller velat med företagsledningen diskutera brandförsvaret

och därmed sammanhängande frågor. Tvärtom kan länsstyrelsen

vitsorda, att samarbetet i dessa ärenden varit gott. Att lagstiftningsvägen

tillskapa ökade kontrollmöjligheter i förevarande hänseende synes därför

länsstyrelsen obehövligt.

Förslaget om skyldighet att hålla industribrandkår är

föremål för delade meningar. Riksbrandinspektören, järnvägsstyrelsen,

länsstyrelserna i Skaraborgs, Blekinge och Värmlands län, länsbrandinspektören

i Gävleborgs län och Svenska brandbefälets riksförbund tillstyrker

förslaget eller lämnar det utan erinran. Järnvägsstyrelsen understryker vikten

av att förordnande om skyldighet att hålla brandkår endast ges efter

ytterst noggrann prövning från fall till fall och endast då förutsättningar

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

därför verkligen är för handen samt anför vidare.

Ur materiell synpunkt torde uppsättandet av en industribrandkår på

mänga håll inte bereda alltför stora svårigheter (även om man för att nå

det verkliga syftet kan bli nödsakad att anskaffa »utryckningsfordon»),

eftersom de industrier och anläggningar det kan bli fråga om sannolikt har

skyldighet att organisera verkskydd och därmed också att anskaffa brandmateriel.

— — -— De verkliga svårigheterna torde uppstå, när man skall

ordna beredskapen. Det kan därvid komma att visa sig omöjligt att överhuvud

rekrytera personal till industribrandkåren, när det blir tal om passnings-

eller jourtjänst under icke arbetstid.

Tveksamhet huruvida det kan anses riktigt att lagstifta om skyldighet för

ägare eller innehavare av enskilt företag att hålla brandkår yppas av länsstyrelsen

i Västernorrlands län, som anför.

Brandlagsrevisionen bygger sitt ställningstagande bland annat på det

resonemanget att det »kunna tänkas fall, där en kostnad, som icke rimligen

kan bäras av kommunen, icke behöver framstå såsom oskälig för det företag,

som har en anläggning inom kommunen». Länsstyrelsen anser att

sådana fall torde vara så sällsynta att resonemanget framstår som teoretiskt

och knappast vara ägnat att ge stöd åt en lagskrivning, som för den enskilde

innebär en så väsentlig pålaga, som den brandlagsrevisionen föreslår. Länsstyrelsen

vill framhålla några ytterligare synpunkter. Brandlagsrevisionen

föreslår icke någon skyldighet för de i respektive företag anställda att ingå

i sitt företags industribrandkår. Någon garanti skapas således icke för att

en ägare av ett företag skall kunna efterkomma ett åläggande att hålla

brandkår. Vidare kan anföras, att företag hittills på brandförsäkringsgivarnas

tillskyndan organiserat brandkårer. Dessa åtgärder stimuleras därigenom

att de kan medföra rabatt å försäkringspremierna.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län hyser viss tvekan inför förslaget men

vill ej motsätta sig det med hänsyn till fördelarna för det allmänna. Också

denna länsstyrelse påpekar, att de anställda ej är skyldiga att ingå i företagets

industribrandkår och framhåller de därav följande svårigheterna.

Svenska brandskyddsföreningen och Svenska brandkårernas riksförbund,

i vilkas yttranden Svenska försäkringsbolags riksförbund och Landsbygdens

brandförsäkringsbolags förening instämmer, uttalar att hithörande frågor

hittills synes ha kunnat lösas genom frivilliga åtaganden samt att detta förfarande

också i fortsättningen bör utnyttjas i första hand och åtgärder av

författningsmässig art behöva förekomma endast i undantagsfall. Svenska

petroleum institutet anser förslaget kunna i vissa fall leda till att kommuner

skulle kunna underlåta att uppfylla sina normala förpliktelser och i stället

lita till industribrandkåren, varav också kan följa en olycklig splittring av

det brandförebyggande arbetet.

Förslaget avstyrkes av Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen,

som anför, att antalet arbetsställen inom industrin med över

100 anställda enligt senaste företagsräkning utgjorde omkring 1 570 samt

att antalet industribrandkårer, 550 år 1956, mot denna bakgrund framstår

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 12.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

som betydande. Organisationerna påpekar, att brandlagsrevisionen, som ej

undersökt behovet av industribrandkårer, ej heller synes göra gällande att

industrin i större utsträckning än f. n. borde hålla egna brandkårer. Det får

därför, säger organisationerna, förutsättas att förslaget icke syftar till någon

större ökning av antalet industribrandkårer. Även om bestämmelsen har ett

mera begränsat syfte finner de båda organisationerna likväl skälen för den

icke övertygande. Det anses ej rimligt att underlätta för kommunerna att

genom släckningsavtal flytta över brandförsvaret på en industri, och svårigheterna

i samband med kostnadsfördelningen bör därför ej utgöra skäl för

tvångsbestämmelser. Ej heller vitsordas att sambandet mellan försäkringsvillkoren

och hållandet av industribrandkår innebär några större olägenheter

eller att försäkringsgivarnas kontroll, som sker genom inspektion vartannat

år, icke är tillfyllest. Organisationerna anför vidare följande.

Brandförsvaret måste uppenbarligen, såsom brandlagsrevisionen påpekar,

i första hand vara en kommunal angelägenhet. Lika klart anser organisationerna

det emellertid vara —■ med hänsyn till industrins andel i kommunens

skatteunderlag, vilken särskilt på landsbygden och även i åtskilliga

samhällen ofta är mycket betydande — att kommunens brandförsvar måste

avpassas även efter de inom kommunen belägna industriernas behov av

brandskydd. Med den planerade storkoinmunreformen torde utvecklingen

för övrigt gå vidare mot större och mer ekonomiskt bärkraftiga enheter med

bättre möjligheter men också större behov av att hålla en välorganiserad

brandkår. Naturligtvis kan kommunen dock ej åläggas att svara för oskäliga

kostnader för sådana släckningsanordningar m. m. som erfordras för en

industri och är av speciell art eller har sådan anknytning till anläggningen,

att de ej kan användas inom övriga delar av kommunen. Någon skyldighet

för kommunen härtill torde emellertid ej heller föreligga enligt gällande

bestämmelser. — ---I de fall då kommunens brandförsvar icke erbjuder

ett fullgott skydd för en industriell anläggning på grund av dess speciella

behov, har företaget uppenbarligen ett starkt intresse av att komplettera

detta med egna brandförsvarsåtgärder i rimlig omfattning. I praktiken torde

detta också ske i erforderlig utsträckning. Något påtagligt behov av att låta

offentlig myndighet avgöra behovet och storleken av industribrandkår torde

sålunda i praktiken icke föreligga.

Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen påpekar

ytterligare, att kostnaderna för materielanskaffning, utbildning och övning

för industribrandkårer blir stora. De största svårigheterna ligger emellertid

i att få personalen att åtaga sig beredskapstjänstgöring på fritid. Att beakta

och väga dessa svårigheter vid prövning av frågan om hållande av industribrandkår

torde enligt organisationerna ställa sig nästan omöjligt för en

offentlig myndighet. Detsamma gäller den företagsekonomiska bedömningen

huruvida industribrandförsvaret bör tillgodoses genom brandkår

eller andra tänkbara anordningar. Slutligen anför organisationerna, att företagens

intresse för brandskyddet enligt vad erfarenheten visat varit av stor

betydelse för industribrandkårernas effektivitet, samt framhåller värdet av

frivillighet i detta sammanhang. Möjligheterna att med tvingande föreskrif
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 är 1962

ter och offentlig kontroll ernå samma praktiska resultat som med det nuvarande

systemet kan därför ifrågasättas.

Brandlagsrevisionens uppfattning att samverkan genom tvångsbestämmelser

icke är påkallad möter ej någon erinran i remissvaren.

Tillsynen över industribrandförsvaret beröres av några

få remissinstanser. Arbetarskyddsstijrelsen lämnar en ingående redogörelse

för förhållandet mellan brandförsvar och arbetarskydd och anför därvid i

huvudsak följande. Styrelsen vitsordar att arbetarskyddslagstiftningens bestämmelser

om åtgärder till förekommande av ohälsa och olycksfall också

avser skydd mot personskador, som kan föranledas av brand. När det gäller

inrättandet av arbetslokaler och anordnande av utrymningsvägar, brandsäkra

trappor o. d. och skyldighet att hålla brand- och livräddningsredskap

skall enligt särskilda bestämmelser i arbetarskyddslagstiftningen iakttagas

vad som stadgas i byggnads- och brandlagstiftningen. Detta utesluter ej att

åtgärder för skydd mot personskada vid eventuell brand kan påfordras av

styrelsen eller yrkesinspektör med stöd av arbetarskyddslagen; likaså kan

yrkesinspektör med stöd av samma lag kräva rättelse av missförhållande. —

Att söka draga någon bestämd gräns mellan arbetarskydd och brandförsvar,

när det gäller industribrandskyddet, torde stöta på stora svårigheter. Det är

emellertid viktigt att dubbelarbete undvikes och att därför samarbete äger

rum mellan vederbörande tillsynsmyndigheter. Redan nu förekommer ett

betydelsefullt sådant samarbete. Den föreslagna revisionen av brandlagstiftningen

föranleder i detta hänseende icke några betänkligheter från styrelsens

sida. —- Arbetarskyddsstyrelsen har intet att eiinra mot förslaget i fråga

om samarbetet på arbetsplatserna i brandförsvarssyfte men betonar att förslaget

måste betraktas endast som en rekommendation, då enligt styrelsens

mening skyddsombud och skyddskommittéer icke rimligen kan påtvingas

uppgifter som väsentligen kan hänföras till brandskyddet. Sveriges industriförbund

och Svenska arbetsgivareföreningen gör ej erinran mot förslagets

rekommendationer om ökad samverkan på arbetsplatserna i brandskyddets

intresse och de föreslagna formerna härför samt upplyser, att arbetarskyddsnämnden

f. n. förbereder åtgärder för att aktivera och informera arbetarskyddets

folk i brandskyddsfrågor och för att ge exempel på olika organisatoriska

former för samverkan.

De par t em en t sch ef en

Av vad brandlagsrevisionen anför framgår enligt min mening klart att

förebyggande av storbränder inom industrin är en av de allra angelägnaste

och kostnadsmässigt betydelsefullaste åtgärderna inom brandförsvaret. Följderna

av industribränder motiverar konstaterandet, att industribrandförsvaret

också är en fråga om säkerhet för ostörd produktion och om arbetarskydd.

Dessa förhållanden liksom en stor industribrands inverkan på ar
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

betstillgången i en ort medför därför att industribrandförsvaret i alldeles

särskilt hög grad måste anses som en angelägenhet av stor vikt för alla samhällsmedlemmar

och för kommuner och företag.

Utgående från en sådan uppfattning, som jag för min del anser riktig, diskuterar

brandiagsrevisionen skilda möjligheter till förstärkning av industribrandförsvaret

och framlägger på vissa punkter förslag härom. Till en början

vill jag i detta sammanhang påpeka, att den tidigare nämnda rationaliseringen

av brandsyneförfarandet på sådant sätt att resurserna koncentreras

på de brandfarligaste objekten är ägnad att främst komma industribrandförsvaret

till godo. Jag anser vidare ett nära samarbete mellan

brandchefen och byggnadsnämnden angeläget, och utbytet av sådant samarbete

kommer att förbättras om brandcheferna såsom jag föreslår erhåller

bättre utbildning. Den planläggning redan på ritningsstadiet som härigenom

kan komma till stånd är likaledes av stor betydelse, när det gäller

att förebygga industribränder.

Brandlagsrevisionens förslag att vissa större industrier och anläggningar

skall kunna åläggas att till sitt eget skydd uppsätta industribrandkårer är

föremål för delade meningar, varvid de remissorgan som avstyrker förslaget

anför såväl principiella som praktiska invändningar. För min del anser jag

att brandförsvaret liksom f. n. i främsta rummet bör vara en kommunal

angelägenhet. Å andra sidan bör gällande skyldighet för ägare av byggnad,

upplag eller annan anläggning att vidtaga nödiga åtgärder till förebyggande

och bekämpande av brand icke inskränkas. Detta innebär skyldighet att anskaffa

släckningsanordningar och annan utrustning som erfordras för anläggningens

speciella förhållanden. Av Sveriges industriförbunds och Svenska

arbetsgivareföreningens yttrande framgår, att företagen därutöver har ett

starkt intresse av att komplettera det kommunala brandförsvaret med egna

åtgärder i rimlig omfattning samt att så redan sker i praktiken, vilket medfört

att antalet industribrandkårer överstiger 500.

Några remissorgan understryker brandlagsrevisionens påpekande att de

i företaget anställda icke i denna egenskap är skyldiga att ingå i en industribrandkår.

Detta är enligt min mening obestridligt och jag anser ej heller

tänkbart att införa en sådan skyldighet. I några yttranden framhålles att

beredskapsskyldigheten redan nu medför rekryteringssvårigheter. Av ekonomiska

skäl skulle icke annat än i speciella undantagsfall kunna tänkas att

en industribrandkår utgjordes av annan än i företaget anställd personal.

Eftersom sålunda garanti skulle saknas för ett företags möjligheter att till

rimlig kostnad efterkomma ett myndighetsföreläggande att uppsätta indus

tribrandkår, finner jag för min del att underlag saknas för en lagstiftning

om sådan skyldighet.

Jag anser på grund av det anförda att gällande bestämmelser om de enskildas

skyldigheter i fråga om brandförsvar i nu berörda hänseenden tills

vidare bör bestå oförändrade, vilket enligt min mening innebär att enskild

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 är 1962

icke kan åläggas att hålla brandkår. Jag förutsätter dock att man, med insikt

om industribrandförsvarets stora betydelse, på industrihåll skall finna

angeläget att ge sitt bidrag till effektiviteten.

I frågan om samverkan mellan industribrandkårer och kommunalt brandförsvar

anser jag i likhet med brandlagsrevisionen och remissorganen icke

föreligga skäl att införa möjlighet att tvångsvis få till stånd släckningsavtal

eller andra former av organiserad samverkan. Tvångsvisa släckningsavtal

utan möjlighet att tvinga företag att hålla industribrandkårer skulle f. ö.

vara ägnade att motverka intresset att uppsätta eller bibehålla sådana kårer.

Vissa delar av den offentliga tillsynen har jag berört inledningsvis. Brandlagsrevisionens

detaljerade utredning om arbetarskyddslagstiftningens tilllämpning

inom industriernas brandförsvar såvitt avser personskada samt

därav följande behov av samarbete mellan brand- och arbetarskyddsmyndigheter

föranleder icke någon erinran från arbetarskyddsstyrelsen, som

vitsordar att betydelsefullt sådant samarbete redan nu förekommer. Jag vill

för min del tillstyrka att de resurser som här står till buds i möjligaste mån

utnyttjas för brandförsvaret.

I likhet med brandlagsrevisionen och remissorganen anser jag vidare

viktigt att en ständigt fortgående intern tillsyn kommer till stånd på sådant

sätt att alla anställda engageras däri. Som skäl för att icke söka vinna detta

resultat med särskild lagstiftning anför brandlagsrevisionen dels svårigheterna

med avgränsningen mot arbetarskyddet, dels dettas möjligheter att

genom skyddsombud och skyddskommittéer engagera sig även i brandskyddsuppgifter.

För att täcka även sådana arbetsplatser, där arbetarskyddslagstiftningen

ej gäller, föreslås dock även en erinran i brandlagstiftningen

om att arbetsgivare och arbetstagare i erforderlig omfattning bör samverka

i syfte att befrämja brandförsvaret på arbetsplatsen. Denna ordning för ett

förbättrat internt brandförsvar inom industrierna tillstyrkes av Sveriges

industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen. För egen del hyser jag

en viss tvekan om dessa åtgärder blir tillräckliga. Jag anser det emellertid

icke möjligt att inom brandlagstiftningen gå längre än arbetarskyddslagstiftningen

och ge bindande föreskrifter om skyldighet att i brandförsvarssyfte

samverka på arbetsplatserna. Icke heller synes det böra ankomma på

lagstiftningen att meddela detaljerade ordningsföreskrifter för olika anläggningar.

Till en viss del kan det åsyftade resultatet nås genom de allmänna

bestämmelserna om straff för vårdslöshet med eld eller brandfarliga

föremål. Jag har emellertid kommit till uppfattningen att den viktigaste

och tjänligaste åtgärden på detta område är att hos de anställda sprida upplysning

och kunskap om förekommande risker och följderna av brand. På

dessa skäl och då, såsom framgår av yttrandet från industrins och arbetsgivarnas

organisationer, parterna på arbetsmarknaden själva förbereder

åtgärder i detta syfte anser jag frivilligheten på detta område vara att föredraga

och biträder sålunda brandlagsrevisionens förslag.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Kanyl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

7. Kompetens- och utbildningsfrågor

Gällande bestämmelser

Om den utbildning, som brandbefäl skall äga, förordnar enligt brandlagen

Kungl. Maj:t. Kompetensbestämmelserna, som återfinnes i 7 och 30 §§

gällande brandstadga, bygger dels på skillnaden mellan stad och land, dels

ock, beträffande stad, på skillnaden mellan yrkesbrandkår och borgarbrandkår.

I stadssamhällen skall allt brandbefäl ha utbildning vid statens brandskola,

på landsbygden däremot endast brandchefen. Kompetensbestämmelserna

hänvisar till olika kurser vid statens brandskola, och deras närmare

innebörd framgår därför av de i skolans stadga givna föreskrifterna om

inträdeskrav till de olika kurserna och om läroämnena i dessa.

Vid yrkesbrandkår skall brandchef samt vice brandchef, som icke tilllika

är brandmästare, ävensom andra därmed jämförliga befattningshavare

(oftast benämnda brandkaptener) ha genomgått brandchefskurs kategori 1

vid statens brandskola. Inträdeskravet är i princip studentexamen med godkända

betyg i det skriftliga provet i modersmålet samt i matematik, fysik

och kemi enligt fordringarna för examen på reallinjen. För s. k. långvägare

fordras godkänt betyg i samma ämnen enligt fordringarna i nämnda examen.

Kursen, som omfattar både teoretisk utbildning vid brandskolan och

praktisk tjänst vid yrkesbrandkår, varar sammanlagt omkring 18 månader.

Brandmästare vid yrkesbrandkår skall ha genomgått brandmästarekurs

kategori I vid brandskolan. Inträdeskrav är genomgången godkänd brandförmanskurs

kategori I och kurstiden är omkring lö veckor. Brandförman

vid yrkesbrandkår skall ha genomgått brandförmanskurs kategori I, som

omfattar omkring 14 veckor. Bestämmelser om utbildning för obefordrade

brandmän saknas. Denna ombesörjes av de olika yrkesbrandkårerna själva.

Vid borgarbrandkårerna i städer och köpingar skall brandchef samt vice

brandchef, som icke tillika är brandmästare, ha genomgått brandchefskurs

kategori 1 eller kategori II vid brandskolan. Vice brandchef, som tilllika

är brandmästare, skall ha genomgått antingen någon av nämnda kurser

eller brandmästarekurs kategori I. Länsstyrelsen äger för särskilda fall

förordna om högre eller lägre kompetens. Brandchefskurs kategori II omfattar

6 veckor teoretisk undervisning och 6 veckor tjänstgöring vid yrkesbrandkår.

Brandmästare och brandförmän skall ha genomgått brandmästax-e-

och brandförmanskurs kategori II, som omfattar en veckas praktisk

tjänstgöring och tre veckors teoretisk undervisning vid brandskolan.

För landskommunerna erfordras endast, att brandchefen genomgått

lägst brandchefskurs kategori III, som omfattar två eller tre veckors regionalt

anordnad utbildning. Länsstyrelsen kan förordna om andra kompetenskrav.

Tillsynen över att brandchefer och vice brandchefer med stadgad kompetens

utses inom kommunerna sker genom att kommunalt beslut härom

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

skall underställas länsstyrelsen, som har att pröva den utseddes lämplighet.

Den som utsetts av kommunen skall förordnas av länsstyrelsen, om ej

särskilda skäl är däremot.

Brandchef och vice brandchef kan inneha sin syssla antingen såsom

kommunalt förtroendeuppdrag eller som kommunal anställning. Förtroendeuppdrag

som brandchef eller vice brandchef, varmed följer skyldighet

att genomgå föreskriven utbildning, är varje medborgare i kommunen i

princip skyldig att åtaga sig och fullgöra under bestämd tid.

Enligt brandstadgan gäller slutligen även, att skorstensfejare för sotningsdistrikt

i stad skall ha genomgått kurs för skorstensfejaremästare vid statens

brandskola. Inträdeskravet till denna kurs, som omfattar sex veckor,

är genomgången gesällkurs om 8 veckor samt två års praktisk verksamhet

i yrket.

För tillgodoseende av äldre befattningshavares rättsställning innehåller

1944 års brandstadga övergångsbestämmelser.

B randlagsre visionen

I fråga om sättet för bestämmande av kompetenskraven bör enligt brandlagsrevisionen

följande allmänna synpunkter vara vägledande.

Den utbildning och kompetens som skall krävas av brandpersonalen och

främst då brandcheferna i kommunerna måste bli beroende av de särskilda

förhållanden inom varje kommun, som inverkar på brandfara och släckningsmöjligheter.

Den nu gällande uppdelningen på stad och land kan därför

icke lämpligen läggas till grund för olika krav på utbildning. En undersökning

av förhållandena måste göras i varje kommun för sig. Kompetenskraven

bör icke anknytas till brandkårstyp. I stället bör enligt förslaget i

brandordningen bestämmas vilken kompetens kommunens brandchef och

övrigt brandbefäl skall ha. Härigenom kommer kompetensfrågan under

länsstyrelsens prövning i samband med fastställelse av eller ändring i brandordningen.

På grund av de växlande förhållandena och därav följande nödvändighet

att för varje kommun särskilt i brandordningen ange brandbefälets kompetens

kunde övervägas att i brandlagstiftningen helt slopa föreskrifterna

om kompetens. Brandlagsrevisionen anser emellertid att det särskilt för de

inom brandförsvaret heltidsverksamma befattningshavarna, som alltså har

brandförsvaret till yrke, är ett rättssäkerhetsintresse att veta att endast en

viss utbildning i princip meriterar till vissa tjänster samt att på förhand

kunna bedöma hur många sådana tjänster som står till buds. Också för länsstyrelserna,

som har att tillse att kommunerna vidmakthåller ett effektivt

brandförsvar, är vägledande författningsbestämmelser ett stöd. Kommunerna

själva får vidare genom dessa bestämmelser garantier för likformig

bedömning över hela riket av likartade kommuner. Slutligen är det för ut
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

bildningsanstalten uppenbarligen av vikt av organisatoriska och ekonomiska

skäl att kunna på förhand med någon grad av säkerhet bedöma utbildningsbehovet.

Från dessa synpunkter förefaller det brandlagsrevisionen

lämpligare att kompetensbestämmelserna liksom för närvarande åtminstone

i vissa huvuddrag anges i brandstadgan än att de skall sökas endast i de

lokala brandordningarna. Den föreslagna brandstadgans kompetensföreskrifter

anknyts till behovet av heltidsanställd eller deltidsanställd personal.

Däremot föreslås icke skilda bestämmelser för kommuner av olika administrativ

beskaffenhet.

I frågan om underställning av beslut om utseende av

brandchef och vice brandchef erinrar brandlagsrevisionen,

att det vid gällande lags tillkomst ansågs att länsstyrelsen med hänsyn till

sin tillsyn över brandförsvaret borde äga inflytande på den för dettas effektivitet

så viktiga frågan, vilka personer som skulle handha den närmaste

ledningen av brandförsvaret i kommunerna. Brandlagsrevisionen anser

emellertid att det från effektivitetssynpunkt numera icke erfordras underställning

såvitt kommunen utser en person som uppfyller de i författning

angivna formella kompetenskraven. Däremot bör i fall, då avsteg göres från

dessa krav, vare sig på grund av särskilda undantagsföreskrifter eller till

följd av äldre bestämmelsers giltighet, en prövning av den sakliga kompetensen

göras av länsstyrelsen i dess egenskap av tillsynsmyndighet. Förslaget

innebär sålunda att förordnande som brandchef och vice brandchef

skall meddelas av vederbörande kommunala organ.

Om brandchefs sysslorna som kommunala förtroendeuppdrag

uttalar brandlagsrevisionen att brandförsvarets effektivitet

icke främjas genom att dessa befattningshavare utses tvångsvis. Så har veterligen

heller aldrig skett. Allt flera av dem, även de deltidsanställda, tillsätts

numera som tjänstemän med nppsägningsrätt och har sina anställningsförhållanden

reglerade enligt centrala överenskommelser. Brandchefssysslan

blir enligt brandlagsrevisionen alltmer tekniskt betonad och därför

mindre lämpad att uppehållas som kommunalt förtroendeuppdrag. Genomföres

förslaget om längre utbildning för brandcheferna kan vidare den

medborgerliga skyldigheten att åtaga sig dessa sysslor samt att undergå utbildning

knappast längre behållas. Brandlagsrevisionen föreslår på grund av

det anförda att brandchefer och vice brandchefer i alla kommuner skall

vara heltids- eller deltidsanställda tjänstemän.

De av brandlagsrevisionen föreslagna allmänna grunderna för bestämmande

av kompetenskraven medför icke några genomgripande förändringar

för städerna och köpingarna. För huvuddelen av landskommunerna föreslås

däremot krav på väsentligt bättre utbildning för brandchefen

än för närvarande ävensom krav på viss utbildning även för övrigt brandbefäl.

Till grund för sina förslag om utbildning och kompetenskrav och

därmed sammanhängande kostnadsberäkningar har brandlagsrevisionen

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

redovisat följande ungefärliga uppdelning av kommunerna i riket, varvid

med kommun jämställts kommunalförbund eller region av två eller flera

kommuner, vilka till följd av avtal har gemensam brandchef.

I omkring 85 kommuner äro förhållandena sådana att heltidsanställda

hrandchefer och vice brandehcfer erfordras. Dessa kommuner utgöras i

huvudsak av nuvarande städer, köpingar och landskommuner med yrkeshrandkår

ävensom vissa kommuner, främst mindre städer, med heltidsanställd

brandchef men allenast borgarbrandkår. Huvuddelen av dessa

brandchefer bör ha högre brandteknisk utbildning. I de mindre av nu

ifrågavarande kommuner, nämligen sådana där brandchefen bör vara heltidsanställd

men brandkåren består av huvudsakligen deltidsanställd personal,

kan dock utbildningskravet med länsstyrelsens medgivande sättas

något lägre så att det där må anses tillfyllest att brandchefen är en yrkesman

med utbildning motsvarande i stort sett de nuvarande yrkesbrandmästarnas.

I alla övriga kommuner är det tillfyllest med deltidsanställda brandchefer

och vice brandchefer. I huvuddelen av dessa eller omkring 60 städer, 90

köpingar och 350 landskommuner böra brandchefen och vice brandchefen

äga god teoretisk utbildning i brandsläckning och i förebyggande brandförsvar,

en utbildning motsvarande den som nu gäller för brandcheferna

i städer och köpingar med borgarbrandkår. För närvarande finnas omkring

800 landskommuner. Av de återstående 450 kunna omkring 200 i framtiden

antagas ha släckningsavtal med någon av de övriga kommunerna

(år 1960 omkring 100) eller ingå i kommunalförbund eller ock bli administrativt

sammanlagda med annan kommun. 1 härefter återstående omkring

250 landskommuner kunna brandriskerna och de ekonomiska resurserna

antagas vara sådana att något lägre krav på brandchefernas utbildning där

kunna uppställas. Det gäller här främst kommuner av utpräglad glesbygdskaraktär

utan industrier eller andra särskilt brandfarliga anläggningar.

De föreslagna kompetensbestämmelserna hänvisar till olika examina och

kurser vid statens brandskola. I fråga om denna utbildning framlägger

brandlagsrevisionen vissa ändringsförslag, som i huvudsak innebär följande.

Heltidsanställd brandchef och vice brandchef samt därmed jämförliga

befattningshavare skall ha avlagt brandingenjörsexamen vid statens

brandskola. Huvuddelen av dessa brandbefäl skall vara chefer för brandkårer

bestående av heltidsanställd personal och försedda med dyrbar teknisk

utrustning, de skall svara för brandförsvaret inom större industrier, inom

oljehanteringen och vid omfattande byggnadsverksamhet, de skall utbilda

underställd personal och tjänstgöra som lärare vid brandskolans centrala

och regionala kurser samt rekrytera länsbrandinspektörstjänsterna. Få

grund härav och med hänsyn till den tekniska utvecklingen under de 20 år

som gått sedan nuvarande utbildningsbestämmelser tillkom, föreslår brandlagsrevisionen,

att undervisningen lägges på ett något högre plan än f. n.

För att detta skall kunna ske med bibehållande av samma lärotid som gäller

för den nuvarande brandcliefskurs kategori I — vilket av rekryteringsskäl

anses önskvärt — föreslås, att inträdeskraven ökas med ämnena mekanik

4* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 12.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

och hållfasthetslära och, för s. k. långvägare, ett främmande språk samt

att den teoretiska undervisningen vid brandskolan förlängs och den i utbildningen

ingående praktiska tjänstgöringen i motsvarande mån förkortas.

Heltidsanställd brandmästare skall ha avlagt brandingenjörs- eller brandmästarexamen

vid statens brandskola. Undervisningen föreslås förlängd från

16 till 20 veckor. Skälen härtill är dels att undervisning numera behövs i

vissa läroämnen som ej återfinns på gällande läroplan, nämligen arbetsledarekunskap,

arbetarskydd, yrkeshygien, radiakskydd och kommunalkunskap,

dels att enligt förslaget denna examen skall ge behörighet såsom heltidsanställd

brandchef i sådana kommuner, främst mindre städer, där chefen

men ej övrig personal anses behöva vara heltidsanställd och där brandingenjörsexamen

ej erfordras.

För heltidsanställd brandförman föreslås brandförmansexamen, som motsvarar

nuvarande brandförmanskurs kategori I. Brandlagsrevisionen har

närmare övervägt hur en från skilda håll önskad yrkesutbildning vid brandskolan

av obefordrade heltidsanställda brandmän skulle kunna ordnas och

har därvid i första hand undersökt möjligheterna att sammanslå den nuvarande

brandförmanskursen kategori I med en tilltänkt brandmannautbildning

samt i den sistnämnda meddela viss befälsutbildning. Det har därvid

visat sig, att den nuvarande undervisningstiden i förmanskursen är ett

minimum samt att man får räkna med fördubblat antal elever. I denna utbildningsfråga

har brandlagsrevisionen överlagt med företrädare för Svenska

stadsförbundet, som därvid avvisat den tänkta brandmannautbildningen och

som skäl härför anfört.

Kommunerna bekosta icke utbildning för andra kommunala tjänster. Särskilda

skäl att på förevarande område göra ett undantag föreligga ej. Risken

för prejudicerande verkan måste beaktas. Under en övergångstid av fem

till tio år bli kostnaderna särskilt höga genom att även äldre brandmän

jämsides med nyantagna måste utbildas. Kommunernas allmänna finansiella

situation är f. n. sådan att nya utgifter böra undvikas. Möjligheten av skärpta

lönekrav från den utbildade obefordrade personalen kan icke förbises ävensom

risken att vissa befattningshavare efter på kommunens bekostnad erhållen

utbildning lämna kommunens tjänst. Grunderna för befordran till

brandförman bli andra, vilket kan medföra svårigheter. En viss lokal utbildning

blir erforderlig även med utbildning vid brandskolan. Lokal utbildning

medför vinsten att eleverna under utbildningstiden kunna användas

som släckningsberedskap.

En central brandmannautbildning vid brandskolan skulle enligt brandlagsrevisionen

visserligen vara ägnad att öka brandförsvarets effektivitet.

Några vägande anmärkningar mot den nuvarande utbildningsstandarden

hos yrkesbrandkårerna torde dock ej kunna framställas och brandlagsrevisionen

anser sig icke kunna bortse från den argumentering som förts av

stadsförbundet, vilket representerar huvudparten av de kommuner som är

huvudmän för den här berörda personalen. Däremot föreslår brandlags
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

revisionen att kortare regionala kurser i brandsläekningslära för heltidsanställda

brandmän anordnas av brandskolan.

En av brandlagsrevisionens ledamöter, ombudsmannen Axel Peterson, är

icke ense med övriga ledamöter samt påyrkar att regelbunden yrkesutbildning

för heltidsanställda brandmän sker efter de av brandlagsrevisionen

övervägda grunderna.

I fråga om den deltidsanställda personalen uttalar brandlagsrevisionen

att behovet av förbättrad utbildning framför allt är angeläget för

landsbygdens brandchefer och erinrar därvid om att de nuvarande bestämmelserna

tillkom före 1952 års kommunindelning. Genom denna har varje

brandchef fått ett flera gånger större och i många fall mera differentierat

område att ansvara för. Den nya byggnadslagstiftningen och den nya lagstiftningen

om brandfarliga varor kommer att medföra ökade krav på

brandchefens medverkan i det förebyggande brandförsvaret. Den tekniska

utvecklingen i och för sig i förening med tendensen att förlägga industrier

och andra anläggningar till landskommunerna är likaledes skäl för förbättrad

utbildning. En förutsättning för att all brandsyn skall kunna ske såsom

enmansförrättning är vidare att landsbygdens brandchefer får bättre utbildning

i förebyggande brandförsvar.

Brandlagsrevisionen föreslår därför att huvuddelen av de deltidsanställda

brandcheferna och vice brandcheferna skall ha en kompetens, motsvarande

i stort sett den nuvarande brandchefskurs kategori II. För städer och köpingar

med borgarbrandkår medför detta ingen ändring i vad som gäller

f. n. För landskommunerna innebär förslaget en skärpning. Här märkes

dock att många brandchefer i sådana kommuner redan nu har genomgått

denna kurs samt att även vice brandcheferna där har erhållit någon utbildning.

Vidare innebär förslaget att kompetenskraven kan sättas lägre i vissa

kommuner med mindre brandrisker. Som en utgångspunkt för sina bedömningar

har brandlagsrevisionen som tidigare nämnts beräknat de sistnämnda

till omkring 250 stycken.

För brandchefer och vice brandchefer i huvuddelen av kommuner med

deltidsanställda sådana befattningshavare (omkring 60 släder, 90 köpingar

och 350 landskommuner, tillhopa 500 kommuner) föreslår brandlagsrevisionen

sålunda en till brandskolan förlagd brandbefälskurs A om 8 veckor.

Såsom inträdeskrav uppställs viss föregående tjänst som brandman

eller brandbefäl vid brandkår. Brandlagsrevisionen föreslår vidare att de

nuvarande brandmästare- och brandförmanskurs kategori II samt brandchefskurs

kategori III slopas och ersätts med en gemensam utbildning. För

tillträde till denna uppställs samma fordringar som för brandbefälskurs A

och den omfattar 3 veckors teoretisk undervisning vid regionalt av brandskolan

anordnade kurser. För dem soin skall bli brandchefer och vice brandchefer

vid de förut nämnda omkring 250 landskommunerna skall denna

kurs föregås av en utav brandskolan anordnad särskilt tillrättalagd brev
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

kurs i förebyggande brandförsvar. Den som tillfredsställande fullföljt såväl

denna brevkurs som den föreslagna regionala treveckorskursen vid

brandskolan skall anses ha genomgått brandbefälskurs B, medan allenast

treveckorskursen benämnes brandbefälskurs C. Sistnämnda kurs är avsedd

för lägre befäl vid de kommuner med deltidsanställd personal, där särskild

utbildning för sistnämnda befäl anses erforderlig. Detta torde liksom för

närvarande vara fallet främst i hithörande mindre städer och i köpingarna

samt i åtskilliga av de förut nämnda 350 landskommuner, där brandchefen

och vice brandchefen skall ha genomgått brandbefälskurs A.

Brandlagsrevisionen räknar med att kommunernas ökade kostnader för

brandbefälsutbildningen skall uppvägas av den kostnadsminskning som

möjliggöres genom slopande av brandsynenämnden och förenkling av brandsyneförfarandet.

Förslaget innehåller övergångsbestämmelser, som tillgodoser de nuvarande

befattningshavarnas ställning och befordringsmöjligheter.

Remissyttrandena

Förslaget att kompetensbestämmelserna för brandbefäl i sina huvuddrag

skall framgå av brandstadgan och för varje kommun anges i brandordningen

samt grundas på brandrisker och övriga brandtekniska förhållanden

inom kommunen ävensom anknytas till behovet av heltidsanställd och

deltidsanställd personal möter ej erinran i remissvaren. Tillstyrkande yttranden

i dessa avseenden lämnas av riksbrandinspektören och styrelsen för

statens brandskola, länsstyrelsen i Gävleborgs län och styrelsen för Svenska

stadsförbundet. Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund finner

förslaget i fråga om utbildning av brandpersonal välmotiverat.

Förslaget att kommunalt beslut om utseende av brandchef

och vice brandchef icke skall underställas länsstyrelsens

prövning i sådana fall där de formella kompetensbestämmelserna följts behandlas

av ett stort antal remissinstanser. Förslaget tillstyrkes eller lämnas

utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge och Västernorrlands

län, brandchefen i Stockholm, drätselkammaren i Uppsala, fullmäktige i

Löftadalen, Skene och Hedemora — medan brandstyrelserna i Skene och

Hedemora förordar bibehållande av gällande bestämmelse —, styrelsen för

Svenska stadsförbundet, som uttalar att nuvarande länsstyrelseprövning allmänt

uppfattats som ett ingrepp i kommunernas självbestämmanderätt,

samt av Borgarbrandmänncns riksförbund. Styrelsen för Svenska landskommunernas

förbund har ej yttrat sig på denna punkt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar tveksamhet om ej nuvarande

bestämmelse bör behållas, och förslaget avstyrkes av riksbrandinspektören,

länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads,

Hallands, Skaraborgs, Örebro och Västerbottens län, av de 16 länsbrandinspektörer,

som yttrar sig i denna fråga, av t.f. brandchefen i Upp
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

sala, Älvsborgs läns brandkårsförbund, Dalarnas brandkårsförbund, Svenska

brandbefälets riksförbund, Svenska brandskyddsföreningen och Svenska

brandkårernas riksförbund, TCO, Svenska petroleum institutet samt SACO:s

allmänna tjänstemannaförbund.

De skäl, som anförs av sistnämnda remissinstanser för att behålla underställningen

av tillsättningsbesluten är i huvudsak följande. Brandchefer och

vice brandchefer har vittgående befogenheter och stort ansvar och kraven

på lämplighet ökar. Att vara förordnad av länsstyrelsen ger vederbörande

styrka och stöd samt eu självständigare och mer auktoritativ ställning. Med

länsstyrelsernas ansvar för brandförsvarets effektivitet bör de ha inflytande

på tillsättningen av nämnda chefer. Frågor om samverkan och utseende av

gemensam brandchef för flera kommuner medför att kompetens- och lämplighetsfrågorna

får särskild vikt. Slutligen är det för civilförsvaret, som är

en statlig verksamhet vari brandcheferna har betydelsefulla uppgifter, ett

starkt intresse av att lämpliga personer utses.

Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar.

Det har inom detta län vid ett par tillfällen under senaste år förekommit,

att kommun till brandchef utsett person, vilken visserligen ägt formell kompetens

men av andra orsaker varit i så hög grad olämplig, att länsstyrelsen

vägrat att utfärda förordnande. Vad som i dessa fall förekommit har varit

av så graverande art, att länsstyrelsen bestämt avråder från föreslagen ändring

av 5 § i gällande brandlag. Länsstyrelsens prövning bör omfatta icke

blott granskning av den utseddes formella kompetens utan även lämplighet

i övrigt. Föreskrift om underställning av beslut om utseende av brandchef

och vice brandchef bör bibehållas som en garanti för att brandförsvarets

ledning i kommunerna utövas av därtill skolade och lämpliga personer.

Också länsstyrelsen i Kristianstads län meddelar att enstaka fall förekommit,

då länsstyrelsen icke kunnat förordna den av kommunen valde

brandchefen på grund av förhållanden rörande dennes person, om vilka

kommunen ej haft kännedom. Länsbrandinspektörerna i Hallands och Västmanlands

län upplyser, att även kommunala förtroendemän anser önskvärt

att brandcheferna förordnas av länsstyrelsen.

Den föreslagna förbättrade utbildningen för heltidsanställda

brandchefer, vice brandchefer och därmed likställda befattningshavare

tillstyrkes av styrelsen för statens brandskola, med vilken riksbrandinspektören

instämmer, samt av Svenska brandbefälets riksförbund, TCO

och SACO:s allmänna tjänstemannaförbund. Styrelsen för Svenska stadsförbundet

finner de anförda skälen för förbättrad utbildning vara av den

art att styrelsen icke, även om den ej har någon direkt erfarenhet av alt

nuvarande högre brandchefsutbildning skulle vara otillräcklig, kan bortse

därifrån och vill därför ej motsätta sig förslaget. Länsbrandinspektörerna i

Stockholms och Östergötlands län samt t. f. brandchefen i Uppsala befarar,

att de skärpta inträdeskraven kan komma att medföra rekryteringssvårigheter.

s. 110 Kontrollera mot PDF

110

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

Förbättrad brandmästareutbildning i enlighet med förslaget tillstyrkes

av riksbrandinspektören, styrelsen för statens brandskola och Svenska

brandbefälets riksförbund. Styrelsen för Svenska stadsförbundet vill ej motsätta

sig förslaget och tar därvid hänsyn dels till önskemålet om en breddning

av kunskapsstoffet, dels till att yrkesbrandmästare föreslås att i vissa

fall bli behörig såsom heltidsanställd brandchef.

Frågan om utbildning av heltidsanställda obefordrade brandmän tilldrar

sig stort intresse hos flera remissinstanser, varvid det övervägande flertalet

anser sådan utbildning av olika skäl önskvärd. Hit hör riksbrandinspektören,

styrelsen för statens brandskola, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Södermanlands, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län, länsbrandinspektörerna

i Stockholms, Uppsala, Hallands, Värmlands och Kopparbergs

län, Svenska brandbefälets riksförbund, TCO och Svenska kommunalarbetareförbundet.

De anförda skälen är i huvudsak teknikens utveckling mot

svårskött och dyrbar materiel, de personliga riskerna för brandmännen,

svårigheten att vid små brandkårer anordna motsvarande utbildning och

den relativt ringa kostnaden för en central brandmannautbildning. Styrelsen

för statens brandskola anför, att förslaget om inskränkning i brandsyneverksamheten

möjliggör en sådan förkortning av en kombinerad brandförmans-

och brandmannautbildning, att denna sannolikt kan genomföras

inom ramen för nuvarande kostnad för enbart brandförmansutbildningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om icke nuvarande

14 veckors brandförmansutbildning kunde behållas men uppdelas med 7

veckor för alla yrkesbrandmän och 7 veckor för dem som skall avlägga förmansexamen.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet finner ej anledning frångå den

ståndpunkt, som under utredningen intagits av företrädare för förbundet.

Förslaget om den deltidsanställda personalens utbildning

tillstyrkes av de flesta av de remissinstanser som yttrar sig på denna

punkt. Sålunda tillstyrker styrelsen för statens brandskola, riksbrandinspektören,

länsstyrelsen i Kopparbergs län, som särskilt påpekar sambandet

med den föreslagna enmansbrandsynen, länsstyrelsen i Gävleborgs län, styrelsen

för Svenska stadsförbundet, som konstaterar att förslaget i stort sett

ej innebär någon skärpning för städer och köpingar, samt styrelsen för

Svenska landskommunernas förbund, som finner förslaget välmotiverat.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter, med hänsyn särskilt till den

tekniska utvecklingen på brandförsvarets område, om ej brandbefälet bör

genomgå en något längre teoretisk utbildning än de föreslagna brandbefälskurserna

A och B, och länsbrandinspektören i Kronobergs län anser

uppenbart att de deltidsanställda brandcheferna icke kommer att erhålla en

tillfredsställande utbildning samt påpekar att skäl saknas att denna kategori,

som i sitt dagliga arbete ofta ställs inför kvalificerade uppgifter, skall

ha så väsentligt kortare utbildning än t. ex. skorstensfejaremästare eller

s. 111 Kontrollera mot PDF

111

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

heltidsanställda brandförmän. Liknande synpunkter anför länsbrandinspektören

i Hallands län, Älvsborgs läns brandkårsförbund, Svenska brandbefälets

riksförbund och SACO:s allmänna tjänstemannaförbund. En blivande

indelning i större kommuner kan enligt Svenska brandbefälets riksförbund

komma att medföra att den föreslagna utbildningen icke blir aktuell för

många av brandcheferna i de nuvarande mindre landskommunerna under

det att den blir otillräcklig för befattningshavarna i de blivande huvudorterna,

där utbildnings- och kompetenskrav nödvändigtvis måste skärpas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län meddelar, att det redan nu i vissa kommuner

visat sig svårt att finna personer, som är lämpliga och villiga att

vid sidan av ordinarie arbete åtaga sig uppdrag som brandchef, samt anser

det därför ej vara välbetänkt att ytterligare skärpa kompetenskraven utan

att först avvakta verkningarna av tillämpningen av övergångsbestämmelserna

till den föreslagna lagstiftningen. Rekryteringssvårigheterna påpekas

även av länsbrandinspektören i Hallands län.

Beträffande de deltidsanställda obefordrade brandmännen föreslår länsstyrelsen

i Jönköpings län att de bereds möjlighet att genomgå kortare regionala

kurser i brandsläekningslära, och Borgarbrandmännens riksförbund

anser denna kategori böra erhålla statlig yrkesutbildning i form av korrespondensundervisning

i förening med avläggande av teoretiska och praktiska

prov.

Förslaget att brandchef ssysslan icke längre skall kunna utgöra

ett kommunalt förtroendeuppdrag föranleder ingen erinran

från remissinstansernas sida.

Departementschefen

För att brandförsvaret skall bli effektivt fordras uppenbarligen att brandpersonalen

är utbildad för sina uppgifter, men här som eljest måste tillses

alt effektiviteten ej föranleder oskäliga kostnader. Utbildningskostnaderna

berör såväl staten som kommunerna. Brandlagsrevisionens av remissorganen

biträdda förslag, att kravet på personalens utbildning och kompetens skall

göras beroende av den enskilda kommunens brandrisker och andra på

brandförsvaret inverkande förhållanden, är enligt min mening ägnat att

underlätta den nämnda avvägningen. Jag anser därför i likhet med brandlagsrevisionen

och remissorganen riktigt att icke anknyta kompetenskraven

—- liksom ej heller övriga författningsbestämmelser om brandförsvaret —

till kommunernas administrativa beskaffenhet. Icke heller bör författningsföreskrifterna

bygga på olika brandkårstyper, eftersom någon bestämd gräns

mellan olika typer ofta icke kan dragas. Detta gäller även kompetensföreskrifterna.

Det blir därför enligt min mening nödvändigt och lämpligt att

såsom brandlagsrevisionen föreslår kompetenskraven för personalen i varje

kommun bestäms i brandordningen. Statsuppsikten över effektiviteten sker

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

därvid genom att brandordningen skall prövas och fastställas av länsstyrelsen.

I betänkandet anföres olika skäl för att kompetensföreskrifter, trots den

nämnda prövningen för varje särskild kommun, åtminstone i sina huvuddrag

bör återfinnas i lagstiftningen. Så är fallet f. n. och någon avsökande

mening härom anmäles ej av remissorganen. För min del anser jag på de

skäl brandlagsrevisionen närmare utvecklat, främst då behovet av vägledning

för länsstyrelserna och önskemålet om likformig bedömning av likartade

kommuner, lämpligt att denna ordning behålles.

En grundtanke i förslaget är att sådana befattningshavare, som till följd

av brandförsvarsförhållandena och därav följande arbetsuppgifter i en kommun

behöver ägna hela sin tid åt brandförsvaret, d. v. s. vara heltidsanställda,

bör ha gedignare utbildning än deltidsanställda. Om göromålens mängd

ökar lär i allmänhet på detta område även deras svårighet öka samtidigt

som de blir mera mångskiftande. Jag anser därför att denna grundtanke,

som innebär att arbetsuppgifternas art och omfång bestämmer utbildningskravet,

är riktig. Behovet av heltidsanställd eller deltidsanställd personal

återspeglar sålunda enligt min mening i de flesta fall vad som i en viss kommun

erfordras i utbildningshänseende. På grund härav finner jag förslaget

att i lagstiftningen anknyta kompetensbestämmelserna till detta behov

välgrundat. Systemet är enligt förslaget uppbyggt så att inom envar av grupperna

heltids- och deltidsanställda som huvudregel föreskrives att brandchefen

och vice brandchefen skall ha den inom gruppen förekommande

högsta utbildningen med rätt för länsstyrelsen att i särskilda fall medge att

en viss inom gruppen förekommande lägre utbildning är tillfyllest. För min

del anser jag förslaget på ett lämpligt sätt tillgodose behovet av vissa normer

i förening med möjlighet till lokal anpassning.

De skäl som av flera remissinstanser anförts för att behålla underställning

av kommunala beslut om tillsättning av tjänst som brandchef och

vice brandchef anser jag icke bärande. Om dessa befattningshavare, såsom

jag förordar, får bättre utbildning kommer deras ställning allmänt sett att

stärkas. Kompetenskraven för dessa tjänster blir som nämnt prövade av

länsstyrelsen i samband med fastställelse av brandordning, också i sådana

fall där en befattningshavare skall vara gemensam för två eller flera kommuner.

Om de formella kompetensbestämmelserna iakttagits, föreligger

därför ej skäl att med hänsyn till intresset att till tjänsten förvärva en tillräckligt

kunnig och erfaren person låta länsstyrelsen överpröva tillsättningsbesluten,

en ordning som numera icke heller förekommer i fråga om några

andra jämförbara kommunala befattningshavare. Det måste vidare förutsättas

att kommunerna själva vidtager de åtgärder, som i undantagsfall

kan visa sig nödvändiga om en brandchef eller vice brandchef på grund av

personliga förhållanden befinnes olämplig för sin syssla. Även om formella

kompetenskrav gäller för en viss tjänst kan dock avsteg därifrån få före
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

komma, om en sökande på grund av övergångsbestämmelser kan åberopa

äldre föreskrifter, som befriar honom från de formella kraven. Jag biträder

brandlagsrevisionens förslag att länsstyrelseprövningen av den faktiska

kompetensen i sådana fall bör ersätta de formella kompetenskraven.

Brandlagsrevisionen har som framgår av den förut lämnade redogörelsen

försökt att med utgångspunkt i rådande kommunindelning göra en överslagsberäkning

av behovet av heltidsanställda och deltidsanställda brandchefer

och vice brandchefer. Resullatet är i stort sett alt omkring 85 kommuner,

främst städer, behöver heltidsanställda chefer. I några yttranden

framhålles att en ny kommunindelning medför andra resultat. Som jag

tidigare anfört anser jag en väsentlig fördel av större kommuner för brandförsvarets

del ligga i möjligheten till heltidsanställning av brandchefer i

större utsträckning än f. n. Jag räknar därför med att en ny kommunindelning

kommer att medföra en förskjutning mot brandchefer med bättre utbildning.

Svårigheterna att här göra en mera detaljerad förutsägelse framgår

redan därav att enligt de gångna årens erfarenheter man icke ens vid

bestående kommunindelning kan på längre sikt helt förutse utbildningsbehovet

inom brandförsvaret. Jag finner emellertid, att brandlagsrevisionens

förslag om olika typer av brandbefälsutbildning och om sättet att bestämma

vilka kompetenskrav, som skall gälla i en viss kommun, är väl ägnat att

täcka även de förändrade förhållanden som kan följa av en indelning i

större kommuner.

De föreslagna kompetensbestämmelserna får sitt innehåll genom föreskrifterna

om den utbildning, som skall förekomma vid statens brandskola.

Såsom brandlagsrevisionen förutsätter torde det liksom hittills få ankomma

på Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser om utbildningen.

1 fråga om utbildningen av de heltidsanställda brandcheferna och vice

brandcheferna möter vid remissbehandlingen ingen annan erinran än att

man på sina håll befarar rekryteringssvårigheter på grund av förslaget om

ökade inträdeskrav. Dessa ökade krav avser främst kunskaper i ämnena

mekanik och hållfasthetslära. Efter vad jag inhämtat föreligger möjligheter

att bereda aspiranterna tillfälle att inhämta dessa kunskaper under

första delen av utbildningen och jag anser därför nämnda farhåga icke böra

hindra en enligt min mening önskvärd reform av den högsta brandbefälsutbildningen.

Med hänsyn till de föreslagna arbetsuppgifterna för heltidsanställda

brandmästare anser jag i likhet med remissorganen den föreslagna

förlängningen av deras utbildning motiverad.

I frågan om statlig utbildning av obefordrade heltidsanställda brandmän

föreligger delade meningar. Vid remissbehandlingen uttalar ett stort antal

remissorgan sin anslutning till reservantens önskemål om sådan utbildning.

Olika förslag till lösning av denna fråga framläggs i yttrandena. Jag har

föranstaltat om närmare utredning bl. a. rörande möjligheterna att få till

stånd en enhetlig utbildning av den obefordrade heltidsanställda brandperso
-

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

nalen och innan denna utredning slutförts, är jag icke beredd att taga ställning

i frågan.

Vad beträffar det deltidsanställda brandbefälet innebär förslaget ökade

krav på kommunerna, dels så att brandcheferna i huvuddelen av landskommunerna

skall undergå två månaders utbildning i stället för tre veckors, dels

så att motsvarande utbildning även fordras för vice brandchef. Det föreslås

vidare, att krav på en kortare utbildning skall införas för det lägre befälet

i vissa kommuner. Behovet av en förbättrad utbildning efter dessa grunder

vitsordas allmänt av remissorganen. Särskilt vill jag anmärka att styrelsen

för Svenska landskommunernas förbund samt den berörda personalens egen

organisation finner förslaget välmotiverat. Jag är ense med brandlagsrevisionen

om att redan 1952 års kommunindelning samt den tekniska utvecklingen

ävensom brandchefernas göromål inom byggnads- och oljeområdena

gör en sådan förbättring nödvändig. Som jag tidigare anfört anser jag också

förbättrad utbildning av denna personal angelägen för att rationalisering av

brandsyneförfarandet skall bli möjlig. De invändningar som gjorts vid remissbehandlingen

avser dels rekryteringssvårigheter, som anses motivera

lägre krav än de föreslagna, dels en ny kommunindelning, som anses böra

medföra högre krav på den deltidsanställda personalen. Enligt min mening

finns det i fråga om utbildningens längd en gräns över vilken man ej kan

räkna med att kunna rekrytera deltidsanställd personal. Den föreslagna

åttaveckorsutbildningen för deltidsanställda brandchefer och vice brandchefer

motsvarar vad som nu fordras för sådana chefer i städer med borgar - brandkår. Några rekryteringssvårigheter har där icke förmärkts. Där förhållandena

är sådana, exempelvis i blivande storkommuner, att åttaveckorsutbildningen

anses otillräcklig lär man ha kommit nära den gräns där åtminstone

brandchefen bör heltidsanställas och alltså vara en yrkesman. Jag

anser därför de av brandlagsrevisionen föreslagna utbildningskurserna till

sin längd och sitt innehåll vara väl ägnade att tillgodose de behov som kan

uppkomma både i nuvarande kommuner och i blivande storkommuner.

Med ställningstagandet till frågan om utbildning av deltidsanställda obefordrade

brandmän torde lämpligen böra anstå tills motsvarande fråga för

den heltidsanställda personalen är mogen för avgörande.

8. Ersättning för brandsläckningskostnadcr

Gällande bestämmelser m. m.

Brandsläckning är i princip en kommunal uppgift och kostnaderna därför

åvilar kommunen. Ersättning för släckningskostnad kan icke uttagas av

den som vållat branden eller av den brunna egendomens ägare. I viss utsträckning

har emellertid dels staten, dels vissa brandförsäkringsinrättningar

åtagit sig att svara för brandsläckningskostnader.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

Enligt 15 § brandlagen må den, som deltagit i eller på annat sätt -varit

verksam för släckning av brand eller som deltagit i övning med brandkår,

av statsmedel kunna få ersättning för skada, som därvid åsamkats honom.

Ersättning av statsmedel må jämväl kunna utgå för deltagande i eller annan

verksamhet för släckning av skogsbi-an d. Närmare bestämmelser i

clessa hänseenden meddelas, såvitt gäller kroppsskada, i kungörelsen den

26 maj 1954 (nr 492) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under verksamhet vid brandsläckning m. in., och, såvitt gäller sakskada

samt ersättning för verksamhet för släckning av skogsbrand, i kungörelsen

den 30 juni 1947 (nr 343) om ersättning för verksamhet vid brandsläckning

m. m. Till sistnämnda kungörelse har riksbrandinspektören utfärdat tillämpningsföreskrifter

(statens brandinspektions cirkulär nr 12). Huvudgrunderna

för dessa ersättningar är följande.

Ersättning av statsmedel utgår dels till uppbådade tjänstepliktiga, dels

till kommunal brandstyrka och frivillig brandkår. Såsom allmän inskränkning

gäller att sådan ersättning ej må utges till den som — enligt föreskrifter

i brandordning, instruktion, reglemente eller dylikt, enligt särskilt avtal

eller eljest, t. ex. på grund av försäkring — av annan än statsverket erhållit

eller är berättigad till gottgörelse för sakskada eller verksamhet. Detta

medför att de personer, som kan erhålla ersättning enligt kungörelsen, främst

är uppbådad personal, ej tillhörig kommunal brandstyrka eller frivillig

brandkår. Ersättningen för själva deltagandet i skogsbrandsläckning beräknas

därvid efter visst belopp per timme, f. n. 4 kronor 50 öre, för arbete

som pågått minst två timmar i följd. Till kommunal brandstyrka och frivillig

brandkår — egentligen till kommunen respektive den frivilliga brandkårens

huvudman -— utgår ersättning för skogsbrandsläckningskostnader,

avseende gottgörelse till personalen för utfört arbete samt ersättning för

använd släckningsmateriel m. m., enligt av riksbrandinspektören i en s. k.

normaltaxa fastställda grunder; för kostnader av ringa omfattning, f. n.

under 500 kronor, utgår dock ej ersättning.

Ytterligare en för samtliga här behandlade fall gällande inskränkning

är att ersättning av statsmedel ej må utgå till ägare av eller nyttjanderättsliavare

till skogsmark, vilken berörts eller hotats av skogsbrand, eller till

den som haft annat dylikt omedelbart intresse av brandens släckning, ej

heller till sådan persons familjemedlemmar. Detta gäller sålunda exempelvis

även när kommunal brandstyrka släckt brand i kommunägd skog men

däremot icke i annan inom kommunen belägen skog.

Enligt en inbördes överenskommelse mellan flertalet större i riket verksamma

brandförsäkringsanstalter utbetalar dessa släckningskostnadsersättning

till kommunal brandkår, som släckt bygdebrand å försäkrad egendom,

belägen i landskommun. Emedan stålens egendom icke är försäkrad,

kan kommunerna icke komma i åtnjutande av dylik ersättning vid

brand i staten tillhörig oförsäkrad egendom. Också staten är tillförsäkrad

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 11)02

det kommunala brandförsvarets tjänster. Statsverkets årliga kostnad för

brandförsvar under elfte huvudtiteln utgör numera omkring 1,5 miljon

kronor, medan kommunernas brandförsvarskostnader uppgår till omkring

90 miljoner. Bortsett från skog utgår icke allmän kommunalskatt för huvuddelen

av statlig egendom och verksamhet. Sålunda är försvarets, undervisningsväsendets,

fångvårdens och den allmänna statsförvaltningens byggnader

och anläggningar liksom statens järnvägars, postverkets och televerkets

anläggningar och rörelse undantagna från kommunalskatt. Vid brand

i dylika byggnader och anläggningar har kommunerna drabbats av stundom

höga släckningskostnader. Detta har betraktats som orättvist med tanke

på att staten icke betalar kommunalskatt samt att försäkringsinrättningarna

när det gäller landskommuner, för vilka släckningskostnaderna är mest betungande,

betalar dessa vid brand i försäkrad egendom.

Denna fråga har behandlats i motioner till 1948 och 1957 års riksdagar.

I utskottsutlåtande! uttalades 1948, att det syntes strida mot billighet att

kommunerna skulle svara för kostnader för släckning av brand i staten tillhörig

egendom. Riksdagen hemställde på förslag av utskottet om utredning

av frågan. I anledning av 1957 års motioner anfördes i ett remissyttrande,

att eftersom försäkringsgivarnas bidrag vore fullt frivilliga det icke vore

logiskt att i lag införa ersättningsskyldighet för staten; riktigare syntes

vara att de statliga verken bemyndigades att efter prövning i varje särskilt

fall utge skälig ersättning. Eftersom frågan då var föremål för utredning

av brandlagsrevisionen, ansåg utskottet något nytt initiativ icke påkallat och

riksdagen anslöt sig till denna uppfattning.

Brandlagsrevisionen

I betänkandet erinras om att statens deltagande i kostnaderna för förebyggande

och bekämpning av skogsbrand motiveras ej endast av att

skogen utgör en av landets mest betydande naturtillgångar utan även av

att det, bl. a. till följd av allemansrätten att vistas i skog och mark, för den

enskilde skogsägaren är betydligt svårare än för ägare av byggnader och

anläggningar att skydda sin egendom mot uppkomst och spridning av brand.

Det främsta skälet till statens medverkan är emellertid nu som förr risken

för att skogsbrand sprids över stora områden så att skogarna inom flera

kommuner och ofta kommuner utan större ekonomiska resurser, hotas av

branden, låt vara att detta skäl numera, när kommunerna är större till sin

yta samt skogsbrandbekämpningen blivit effektivare, måhända något förlorat

i betydelse.

När det gäller uppbådad tjänstepliktig personal har sedan gammalt ansetts,

att viss ersättning bör utgå för deltagande i skogsbrandsläckning.

Släckningsarbetet har förmenats tyngst drabba personer, som själva ej äger

skog, och som regel endast en förhållandevis liten samhällsgrupp, nämligen

de i skogen sysselsatta. Detta förhållande ävensom intresset att icke genom

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

alltför restriktiva ersättningsgrunder skapa ovillighet att biträda vid sådan

släckning har föranlelt den alltjämt gällande tjänstepliktens förening med

viss ersättningsrätt. Brandlagsrevisionen anser att, även om uppbådad personal

numera anlitas i mindre utsträckning för skogsbrandsläckning, de

sålunda anförda skälen för viss ersättning alltjämt är gällande i förekommande

fall. Revisionen föreslår sålunda icke några ändringar i vad som

nu gäller i denna del. Icke heller i fråga om ersättning till kommunal brandstyrka

och frivillig brandkår föreslår brandlagsrevisionen någon ändring i

de nuvarande huvudgrunderna. Det har blivit allt vanligare att organiserade

brandkårer ensamma ombesörjer eller i vart fall medverkar i skogsbrandsläckning.

Härigenom har skogsbränderna kunnat begränsas effektivare än

med endast uppbådad personal. Den omständigheten att släckningskostnaderna

därigenom stundom blivit högre bör därför enligt brandlagsrevisionen

icke tagas till intäkt för att nu begränsa statens medverkan. Likaså bör

alltjämt ersättning utgå även då kommunal brandstyrka släckt skogsbrand

inom den egna kommunen. Risk föreligger eljest för att man underlåter att

kalla på brandkåren eller kallar annan kommuns brandkår med därav följande

olägenheter för släckningsarbetet. Den allmänt gällande principen

om att ersättning icke bör utges till den, som deltager i släckning av brand

i sin egendom, bör likväl alltjämt iakttagas beträffande såväl fysiska personer

som kommuner och juridiska personer.

I frågan om ersättning för släckningskostnader vid brand i statens

egendom finner brandlagsrevisionen ej möjligt att avgöra huruvida statens

obeskattade egendom är av större omfattning än som motsvaras av de

statliga brandförsvarskostnadernas storlek i förhållande till de kommunala

brandförsvarskostnaderna. Vissa omständigheter anses dock tyda på att

så äx fallet. I betänkandet redogöres för bränder i statlig egendom, vid

vilka kommuner fått vidkännas avsevärda kostnader. Främst gäller detta

landskommuner, som nödgats tillkalla släckningshjälp från annan kommun.

Enligt uppgift har i ett sådant fall en kommun fått utbetala ett belopp motsvarande

50 kronor per hushåll.

Brandlagsrevisionen föreslår därför, att kommunerna i viss utsträckning

bereds ersättning av statsmedel för släckningskostnader uppkomna vid

brand i statlig egendom. Ersättningsrätten grundas enligt förslaget icke på

det förhållandet, att försäkringsinrättningarna utger släckningskostnadsersättning

till landskommunerna, utan på att staten i avsevärd omfattning

är fri från gäldande av kommunalskatt men ändock äger åtnjuta det kommunala

brandförsvarets tjänster. Bortsett från skog, där ersättning av statsmedel

redan utgår av andra skäl, är det huvudsakligen sådan statlig egendom

som ej är kommunalskattepliktig som drabbas av bränder. Ersättning

bör enligt förslaget också utgivas för släckningskostnader i städerna. Bagatellfall,

som icke är nämnvärt betungande för kommunerna, bör likväl

undantagas så som fallet är med skogsbrandsläckningskostnader. Statsver
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

kets kostnader för släckning i statlig egendom beräknas i betänkandet till

omkring en halv miljon kronor årligen.

Remissyttrandena

Om skogsbrandsläckningskostnaderna uttalar sig endast

få remissinstanser. Statskontoret ifrågasätter om icke med hänsyn till utvecklingen

mot större och bärkraftigare kommunenheter och ett enhetligare

brandförsvar ändringar i begränsande syfte bör vidtagas i de grunder som

avser statens medverkan; sålunda synes exempelvis ersättning av statsmedel

ej böra utgå till kommunal brandstyrka, som bekämpat skogsbrand inom

den egna kommunen. Den i betänkandet hävdade principen att ersättning ej

bör utges till den som deltagit i släckning av brand i sin egen egendom

delas icke av t. f. länsskogsbrandinspektören, skogsvårdsstyrelsen och länsstyrelsen

i Gävleborgs län, som anför.

Starka skäl tala mot detta ställningstagande. Med den utveckling som

skett i fråga om vägnätets utbyggnad å skogarna har allmänheten i allt

större utsträckning kommit att förlägga sin fritidsverksamhet i naturen

och skogarna, vilket i och för sig får betraktas som en lycklig utveckling.

Härigenom har emellertid riskerna för brand i skog och mark väsentligt

ökat samtidigt som skogsägarnas möjligheter att övervaka sin egendom försvårats.

Särskilt större skogsägare (bolag m. m.) med skogsmark på en

mångfald ställen tvingas att upprätthålla en ständig beredskap under för

skogsbrand riskabla perioder. Längs vissa järnvägssträckningar förekommer

exempelvis dagliga antändningar, vilka påtvinga skogsägarna en kraftig

beredskap och ständiga skogsbrandsläckningar, utan att de härför erhålla

någon ersättning. Därest icke heller i fortsättningen ersättning kommer

att utgå vid släckning av skogsbrand å egen mark torde följden bliva,

att skogsägarna i största utsträckning kommer att stänga av sina skogsbilvägar

för allmänheten, för att i viss mån eliminera riskerna för skogsbränder

och vidare kan intresset från skogsägarnas sida minska, då det gäller

att deltaga i skogsbrandsläckningsarbetet. Det torde få betraktas som ett

rättvist krav, att skogsägaren och hans folk kan erhålla ersättning för sitt

arbete även om branden råkar vara på egen mark, givetvis under förutsättning

att icke slarv eller underlåtenhet från skogsägarens sida har förorsakat

branden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller betydelsen av att man vid

översyn av hithörande ersättningsbestämmelser beaktar, att en kommun

med ett snabbt och effektivt brandförsvar icke kommer i sämre ersättningsläge

än en kommun, som på grund av en mindre ändamålsenlig brandförsvarsorganisation

redovisar större släckningskostnader.

Förslaget att kommunerna skall få ersättning av statsmedel för kostnader

för brandsläckning i statens egendom tillstyrkes

av riksbrandinspektören, länsstyrelserna i Stockholms, Kopparbergs och

Gävleborgs län samt brandchefen i Stockholm ävensom av järnvägsstyrelsen,

som upplyser att den efter prövning från fall till fall ersatt kommun,

som haft avsevärda utlägg för brandsläckning, oaktat gällande lagstiftning

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

119

måste tolkas så att formell rätt eller skyldighet att utge ersättning cj föreligger.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund gör ej erinran mot

förslaget.

överståtliållaråmbetet påpekar att enligt förslaget ersättning skulle kunna

utgå även i Stockholm, som i egenskap av administrativt centrum företer

en koncentration av statliga byggnader, samt fortsätter.

Även om det skulle kunna tänkas uppkomma fall, där släckningsarbete

i statlig egendom finge sådan omfattning att kostnaderna kunde betraktas

som betungande, även ställda i relation till stadens löpande kostnader för

brandkåren, måste överståthållarämbetet ställa sig tveksamt beträffande

lämpligheten av att isolerat på detta område lagfästa en ny statsbidragsrätt.

Erinras må att hela frågan om städernas rättigheter och skyldigheter

i förhållande till staten är föremål för särskild utredning.

Förslaget avstyrkes av statskontoret, som finner de av brandlagsrevisionen

anförda skälen ej bärande. Domänstyrelsen upplyser, att domänverkets

fastigheter icke är undantagna från kommunal skatt, att en stor del av domänverkets

byggnader är brandförsäkrade, att ersättning därför utgår från

försäkringsinrättningarna samt att brandrisken och brandfrekvensen i verkets

byggnader på grund av brandskyddsanläggningarnas goda standard är

låg. Domänstyrelsen finner med anledning härav att kommuner icke bör

beredas ersättning av statsmedel för kostnader, åsamkade genom släckning

av brand å domänfondens fastigheter med undantag av skogsbrandsläckningskostnader.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller, att

brandlagsrevisionen synes ha utgått ifrån att brandförsäkringsbolagen även

i fortsättningen kommer att lämna landskommunerna släckningskostnadsbidrag,

samt upplyser i anledning härav att frågan angående denna bidragsgivning

f. n. är under omprövning.

Departementschefen

Kostnaderna för släckning av skogsbrand drabbar kommunerna mycket

olika och rent allmänt torde kunna påstås, att de kommuner som får vidkännas

dessa kostnader är de som bäst är i behov av statligt bidrag. För

min del anser jag de skäl, som sedan gammalt anförts och av brandlagsrevisionen

närmare redovisas, alltjämt motivera statens medverkan på detta

område. Den av statskontoret påpekade utvecklingen mot större och bärkraftigare

kommuner utgör därför enligt min mening ej skäl att slopa

släckningskostnadsersättningen av statsmedel men bör beaktas vid bestämmandet

av den lägsta kostnad, under vilken ersättning till brandstyrka av

praktiska skäl ej bör utgå.

Ersättning till kommunal brandstyrka vid skogsbrandsläckning även inom

den egna kommunen är enligt min uppfattning motiverad för att icke kommuner

med ett snabbt och effektivt brandförsvar skall komma i sämre läge

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

än kommuner med mindre ändamålsenligt brandförsvar och för att en snabb

insats skall säkerställas. Jag kan sålunda på denna punkt icke biträda statskontorets

önskemål om ändring i ersättningsgrunderna. Icke heller i den

av myndigheterna i Gävleborgs län närmare berörda frågan om ersättning

till enskilda, som haft kostnader för släckning i egen skog, finner jag anledning

frångå nu gällande ersättningsgrunder.

Jag föreslår sålunda inga principiella ändringar i de grunder som f. n.

gäller för statens bidrag till kostnader i samband med brandsläckning. Liksom

hittills bör i lagstiftningen endast anges dessa grunder såsom en ram,

inom vilken ersättning av statsmedel må utgå, medan det torde få överlämnas

åt Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga tillämpningsbestämmelser.

Förslaget om kommuns rätt till släckningskostnadsersättning av statsmedel

efter brand i statlig egendom är föremål för delade meningar. I likhet

med statskontoret finner jag för min del det förhållandet att kommunalskatt

ej utgår för viss statlig egendom icke utgöra en bärande grund för sådan

ersättningsrätt. Brandlagsrevisionens motsatta tankegång har också medfört

att dess förslag går längre än vad som i och för sig erfordras för att

tillgodose de i detta sammanhang framkomna önskemålen; förslaget omfattar

nämligen även ersättningsrätt för städerna och även beträffande sådan

statlig egendom, där försäkringsinrättningarna betalar släckningskostnaderna.

Uppenbart är att grunden till de kommunala önskemålen om ersättning

av statsmedel är försäkringsinrättningarnas släckningskostnadsbidrag.

Såsom framgår av Svenska försäkringsbolags riksförbunds yttrande

är frågan om denna bidragsgivning f. n. under omprövning. Om den bortfaller

— något som det tillkommer försäkringsinrättningarna att själva avgöra

— kan icke längre en jämförelse mellan dem och staten åberopas.

Följden blir emellertid att brandförsvarskostnaderna i landskommunerna

ökar. Jag anser dock på grund av det anförda icke lämpligt att på detta

område nu lagfästa en helt ny statsbidragsform.

Endast i undantagsfall torde kostnaderna för släckning av brand i statlig

egendom bli orimligt betungande för landskommunerna, och dessa fall lär

bli allt sällsyntare i den mån kommunerna genom en ny kommunindelning

blir bärkraftigare. Likväl kan enstaka fall tänkas uppkomma där sådana

kostnader blir så betydande för kommunens ekonomi att statligt bidrag till

släckningskostnaderna får anses skäligt. Jag anser dock icke lämpligt att

meddela särskilda bestämmelser härom utan förordar att det får ankomma

på statsmakterna att efter framställning och prövning av de föreliggande

omständigheterna från fall till fall avgöra i vad mån ersättning bör utgå.

9. Brandordning

Gällande bestämmelser

Enligt brandstadgan skall för varje kommun finnas brandordning, upptagande

de bestämmelser, som utöver vad i allmän lag eller brandstadgan

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

121

eller eljest i vederbörlig ordning föreskrivits är erforderliga för ordnande av

kommunens brandförsvar. Brandordningarna, vilkas uppställning och allmänna

innehåll grundas på brandstadgans föreskrifter och på normalbrandordningarna,

upptar såväl bestämmelser som angår kommunen och dess

myndigheter som föreskrifter för allmänheten. I brandordning må för

överträdelse av dess stadganden föreskrivas bötesstraff.

Beslut av kommunens fullmäktige om antagande av brandordning skall

underställas länsstyrelsens prövning. Beslutet skall antingen oförändrat

fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse skall skäl därtill anges. Om särskild

brandstyrelse tillsättes, skall brandordningen innehålla föreskrifter

om brandstyrelsens sammansättning och arbetsformer m. m. Så har i stor

utsträckning skett och föreskrifterna skiljer sig i olika hänseenden från

motsvarande bestämmelser för kommunens styrelse i kommunallagen.

De i brandordningarna upptagna ämnen, som angår kommunerna och

brandmyndigheterna, är vidare brandstyrkans organisation och numerär,

brandchefens åligganden, vissa för brandförsvaret erforderliga anordningar

såsom brandredskap, alarmeringsanordningar och brandposter, förfarandet

vid brandsyn och sotning jämte sotningsfrister samt åtgärder vid brand.

Bestämmelserna om solningsfristerna berör emellertid även allmänheten,

främst fastighetsägare, och detsamma gäller vad som sägs om åtgärder vid

brand. Vidare finns i brandordningarna bestämmelser om allmänhetens

skyldigheter att hålla brandredskap, att tåla vissa åtgärder samt vidta åtgärder

för att förekomma brandfara och att medverka vid brandsläckning.

I anslutning till normalbrandordningarna återfinns sålunda i brandordningarna

ofta en föreskrift av innehåll att den som vill ha upplag eller

förråd utöver normalt husbehov av lätt brännbara ämnen skall inhämta

brandchefens tillstånd. Enligt 33 § 2 inom. gällande brandstadga

må i landskommuns brandordning intagas anvisningar om vad som bör

iakttagas vid byggande och underhåll av hus med eldstad

för att förebygga brand. Syftet härmed är att möjliggöra tillämpning

av byggnadstekniska brandskyddsbestämmelser inom områden och på byggnader,

som eljest icke omfattas av byggnadsstadgans motsvarande bestämmelser.

Med stöd härav innehåller landskommunernas brandordningar åtskilliga

anvisningar, som bör iakttas vid uppförande av skorstenar, eldstäder,

tak, golv m. m. I normalbrandordningen för städerna heter det, att den

som anordnar teater-, biograf- eller cirkusföreställning, konsert, basar eller

därmed jämförlig offentlig tillställning är pliktig att anordna

den brandbevakning samt att i övrigt vidtaga de åtgärder, som brandchefen

föreskriver i syfte att hindra att brand uppkommer, samt alt brandchefen

eller den han förordnar äger närvara vid sådan tillställning.

B randlags revisionen

Med hänsyn till kommunernas skiftande karaktär och andra lokala för
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

hållanden kan enligt brandlagsrevisionens mening icke komma i fråga att i

brandstadgan meddela allmängiltiga bestämmelser i sådana ämnen som

brandstyrkans storlek och sammansättning, beredskap, för brandförsvaret

erforderliga anordningar, sotningsfrister, skogsbrandförsvar m. m. Brandlagsrevisionen

föreslår därför, att varje kommun liksom enligt gällande lagstiftning

skall vara skyldig att antaga brandordning. Denna skall liksom

f. n. underställas länsstyrelsen, som har att pröva såväl de beslutade föreskrifternas

laglighet som deras lämplighet ävensom huruvida eljest skäl

föreligger att vägra fastställelse. Vid fastställelseprövningen har länsstyrelsen

att utan ändring fastställa eller också vägra fastställa den underställda

brandordningen. Det tillkommer alltså icke länsstyrelsen att fastställa en

brandordning med däri av länsstyrelsen företagna ändringar, med undantag

dock för redaktionella ändringar utan saklig betydelse. Vägras fastställelse

skall skälen därtill anges. Om fullmäktige därefter icke fattar nytt beslut i

ärendet och länsstyrelsen anser den ifrågasatta föreskriften i brandordningen

erforderlig, får länsstyrelsen enligt förslaget själv förordna i ämnet,

men förordnandet skall då underställas Kungl. Maj :ts prövning.

För brandstyrelse skall enligt förslaget gälla kommunallagens bestämmelser

om kommunens styrelse och några föreskrifter i brandordningarna

om brandstyrelses sammansättning, arbetsformer o. dyl. blir därför ej erforderliga.

Brandordning skall enligt förslaget upptaga de bestämmelser, som utöver

vad i brandlagen och brandstadgan föreskrives är erforderliga för brandförsvarets

ordnande i kommunen. Härmed avses att brandordning icke får

inskränka eller mildra lagens eller stadgans föreskrifter samt att i brandordning

ej skall återges sådana föreskrifter. Vidare får, uttalar brandlagsrevisionen,

ej intagas andra bestämmelser än sådana som erfordras för

brandförsvaret.

Ej heller får enligt förslaget i brandordning intagas bestämmelse om förhållande,

som regleras i annan allmän författning än brandlagen och brandstadgan.

Brandförsvarsåtgärder behandlas i ett flertal allmänna författningar,

främst byggnadslagstiftningen, civilförsvarslagstiftningen, stadgan

angående hotell- och pensionatrörelse, förordningarna angående eldfarliga

oljor, explosiva varor och biografer och filmförevisning. Såvitt gäller upplag

eller förråd av eldfarlig olja eller explosiv vara är genom allmänna

författningar noga reglerat, i vilken utsträckning tillstånd till eller

anmälan om förvaring erfordras och det kan enligt brandlagsrevisionen icke

anses tillåtet att genom bestämmelse i brandordning skärpa de föreskrifter

som sålunda gäller. Därest en bestämmelse av denna art bedöms erforderlig

i brandordning, bör den därför förses med reservation för upplag och förråd,

som är underkastade kontroll i allmän författning.

Byggnadsbestämmelser bör enligt förslaget icke intagas i

brandordningarna. Brandlagsrevisionen anför härom följande.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1062

123

Den nya förenklade byggnadslagstiftningen innebär, att alla författningsbestämmelser

om byggande böra såvitt möjligt återfinnas i denna lagstiftning,

varvid alla bestämmelser av mera speciell eller teknisk natur böra ha

sin plats i anvisningar till byggnadsstadgan. Gällande brandstadgas och

brandordningarnas hithörande stadganden innebära en i brandförsvarssyfte

gjord utvidgning av byggnadslagstiftningens tillämplighetsområde, åtminstone

i praktiken ehuru icke formellt genom att anvisningarna i brandordning

ej få göras bindande. Eftersom även brandskyddssynpunkterna beaktats

vid de överväganden, som ligga till grund för byggnadslagstiftningen, är det

mindre lämpligt att genom brandlagstiftningen utvidga byggnadsbestämmelsernas

tillämplighetsområde. Brandlagsrevisionen anser därför att brandlagstiftningen

icke vidare bör innehålla några byggnadsföreskrifter. De byggnadsföretag,

för vilka icke fordras byggnadslov enligt byggnadsstadgan,

torde numera i de flesta fall bli föremål för kontroll på grund av författningar

och föreskrifter om lån och om bidrag av statsmedel till uppförande

av bostäder och andra byggnader. Brandlagsrevisionens förslag till brandstadga

innehåller på grund härav icke någon mot 33 § 2 inom. gällande

brandstadga svarande bestämmelse. Eftersom byggnadsbestämmelsernas tilllämplighetsområde

är reglerat i allmän författning — byggnadsstadgan —

få brandordningarna icke vidare innehålla längre gående föreskrifter. Till

allmän författning räknas visserligen icke byggnadsstyrelsens anvisningar

till byggnadsstadgan. Brandordningarna torde likväl icke böra innehålla

detaljerade föreskrifter av teknisk natur angående byggnaders utförande

och konstruktion, helst som byggnadsstyrelsens anvisningar — som utarbetas

i samråd med riksbrandinspektören — härutinnan torde bli tillfyllest.

Angående bestämmelser om offentliga tillställningar uttalar

brandlagsrevisionen, att anordnare av sådan enligt allmänna ordningsstadgan

är pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter med avseende

å ordning och säkerhet som polismyndigheten meddelar samt att sådana

föreskrifter även kan avse brandsäkerhetsåtgärder. Då dylika föreskrifter

icke regleras i allmänna ordningsstadgan och alltså ej i allmän författning,

möter enligt brandlagsrevisionen ej hinder att intaga sådana i brandordning,

där de har sin naturliga plats.

Brandlagsrevisionen understryker vidare vikten av att icke genom bestämmelser

i brandordning göres större inskränkning i allmänhetens handlingsfrihet

än som måste anses motsvara ett verkligt behov från brandförsvarssynpunkt.

I övrigt skall enligt förslaget liksom f. n. i brandordning intagas bestämmelser

om brandstyrka och brandbefäl, om vissa för brandförsvaret erforderliga

anordningar samt om brandsyn och sotning jämte sotningsfrister.

Nyheter i förslaget är att brandordning skall innehålla bestämmelser om

brandstyrkans ulryckningsberedskap samt om den kompetens som fordras

för kommunens brandbefäl. Vissa i de nuvarande brandordningarna upptagna

bestämmelserna om vad som åligger allmänheten till förekommande

och släckning av brand har i förslaget överflyttats till brandstadgan. En

gemensam ansvarsbestämmelse för överträdelser av sådana föreskrifter i

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

brandordning, som där är särskilt straffbelagda, intages enligt förslaget i

brandstadgan.

Brandlagsrevisionen uttalar, att ett genomförande av dess förslag kommer

att kräva omarbetning av brandordningarna, samt föreslår, att statens

brandinspektion får i uppdrag att med biträde av särskilda sakkunniga och

i samverkan med kommunförbunden avge förslag till exempel på brandordningar

för olika typer av kommuner. I avbidan på att sådana förslag blir

fastställda och tills kommunerna hinner underställa länsstyrelserna förslag

till nya brandordningar får hittills gällande brandordningar lända till efterrättelse

i den mån de ej strider mot den nya lagen eller stadgan. Denna övergångstid

föreslår brandlagsrevisionen bli två år.

Remissyttrandena

Förslagen om brandordnings antagande, fastställelse och allmänna innehåll

möter ej erinran i remissvaren och detsamma gäller förslaget att kommunallagen

blir tillämplig på brandstyrelse. Länsbrandinspektören i Hallands

län anser brandordning icke böra innehålla sådant som kan medföra

rättsliga åtgärder gentemot allmänheten.

Förslaget att byggnadsbestämmelser icke vidare skall kunna

intagas i brandordning biträds av byggnadsstyrelsen, som utgår från att

byggnadsstadgan och anvisningarna till denna blir normgivande för brandmyndigheterna

även i fråga om sådana byggnader, för vilka byggnadslov ej

fordras, samt av domänstyrelsen, som anser det vara en fördel att vid projektering

av byggnad kunna återfinna samtliga byggnadsbestämmelser, även

i vad gäller brandsäkerhetshänsyn, i byggnadsförfattningarna. Riksbrandinspektören

erinrar om att byggnadslov normalt ej fordras för lantbrukets

ekonomibyggnader samt om vederbörande departementschefs uttalande vid

behandlingen av 1959 års byggnadslagstiftning alt de särskilda krav, som

måste uppställas bl.a. från brandförsvarssynpunkt även på dylika byggnader,

utan olägenhet torde kunna tillgodoses genom de speciella författningarna

på detta område. Riksbrandinspektören fortsätter i anslutning

härtill.

Därmed torde få avses brandsyneförfarande, vilket emellertid av naturliga

skäl endast kan ifrågakomma sedan den aktuella byggnaden uppförts. För

att komma till rätta med detta problem lagstiftningsvägen hade det — även

ur andra synpunkter, då det gäller bebyggelse på vissa delar av landsbygden

— varit av värde om nuvarande regler i 33 § brandstadgan kunnat bibehållas.

Sådana normer finnas i regel intagna i vederbörande kommunala

brandordning och de ha otvivelaktigt varit av visst värde ur brandförsvarets

synpunkt under de gångna 15 åren. Nu är det emellertid uppenbarligen

icke möjligt att längre förfara på hittillsvarande sätt, då alla byggnadsbestämmelser

av praktiska skäl ansetts böra återfinnas i en och samma lagstiftning.

För att åtminstone i någon mån söka komma till rätta med problemet

har statens brandinspektion, såvitt angår lantbrukets ekonomibygg
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

nader, utfärdat vissa anvisningar (1961:4). Med hänsyn till denna frågas

stora betydelse är det enligt riksbrandinspektörens mening angeläget att

finna en utväg, som gör det formellt möjligt att på den enskilde ställa åtminstone

några elementära krav i nu ifrågavarande hänseende.

För bibehållande av byggnadsbestämmelser i brandlagstiftningen eller i

brandordningarna uttalar sig länsstyrelsen och länsbrandinspektören i Södermanlands

län, styrelsen för Svenska landskommunernas förbund, som

med åberopande av nyssnämnda departementschefsuttalande anser en lucka

i lagen uppkomma beträffande lantbrukets ekonomibyggnader, därest ej

byggnadslagstiftningen ändras eller vissa byggnadstekniska bestämmelser

införes i brandordningarna, Svenska brandbefälets riksförbund, SACO:s

allmänna tjänstemannaförbund samt Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund

och Svenska skorstensfejeriarbetareförbundet, vilka båda sistnämnda

anför.

Det kan icke vara ändamålsenligt att den byggande först vid brandsyn

skall möta krav om utförandet av från brandskyddssynpunkt så väsentliga

byggnadsdelar som exempelvis eldstäder, rök- och ventilationskanaler.

Emedan brandskyddssynpunkterna övervägts vid utformningen av de byggnadstekniska

brandskyddsbestämmelserna i anvisningarna till byggnadsstadgan,

kommer föreläggande vid brandsyn att basera sig på dessa regler.

Den byggande bör därför icke minst av ekonomiska skäl kunna kräva att

det i förväg klart säges ut att han har att iakttaga dessa särskilda bestämmelser.

En annan sak är att den som erhåller beställning att uppföra här

ifrågavarande anordningar icke torde kunna göras ansvarig för ett felaktigt

utförande, därest regler för utförandet icke angives. — Det är sålunda nödvändigt

att brandförfattningarna innehåller erforderliga föreskrifter rörande

byggande, som icke omfattas av byggnadsregleringen. På samma sätt som

för närvarande kan detaljbestämmelser intagas i brandordning och lämpligast

ske genom hänvisning till kapitel i anvisningarna till byggnadsstadgan.

Departementschefen

Såsom jag tidigare anfört anser jag erforderligt att vid sidan av brandlagen

och brandstadgan även framdeles ha lokala brandordningar. Jag har

också uttalat att brandordningarna bör underställas länsstyrelsen för prövning

och fastställelse. Brandlagsrevisionens förslag om förfarandet härvidlag

ansluter sig helt till motsvarande bestämmelser i allmänna ordningsstadgan

och 1958 års hälsovårdsstadga. En sådan likformighet inom den

specialreglerade förvaltningen finner jag önskvärd. Jag biträder även förslaget

att kommunallagens bestämmelser om kommunens styrelse skall bli

tillämpliga på särskild brandstyrelse, om sådan tillsättes. Härigenom kan

brandordningarnas omfång minskas.

Ett intresse kan stundom föreligga att i brandordning ha föreskrifter,

som från teknisk eller ekonomisk synpunkt befordrar en ändamålsenlig

kommunal verksamhet men som går utöver vad som från brandförsvarssynpunkt

är påkallat. Jag vill därför i likhet med brandlagsrevisionen fram
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1!)62

hålla, att andra bestämmelser än sådana som erfordras för brandförsvaret

ej får intagas i brandordning. Likaså är det enligt min mening klart att

brandordningen icke får inskränka lagstiftningens bestämmelser. Ej heller

är det lämpligt att, såsom f. n. i ej ringa omfattning förekommer, sådana

bestämmelser återges i brandordningen. Ett eventuellt önskemål att tillhandahålla

alla för kommunen gällande brandförsvarsbestämmelser i en

enda urkund torde utan olägenheter kunna tillgodoses på annat sätt.

Enligt förslaget får i brandordning ej heller intagas bestämmelser om förhållanden

som regleras i annan allmän författning än brandlagen och brandstadgan.

Denna princip, som gäller även för hälsovårdsordningar, är enligt

min mening riktig. Principen leder till att bestämmelserna i författningarna

om explosiva och brandfarliga varor icke får skärpas i brandordning, vilket

även står i överensstämmelse med vad som förekommit under förarbetena

till den nya förordningen om brandfarliga varor (prop. 1961: 173).

Den nämnda principen innebär enligt brandlagsrevisionen även att byggnadsbestämmelser

ej har sin plats i brandordning. Eftersom byggnadslagstiftningen

ej gäller ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk och jämförliga

näringar men ett från brandskyddssynpunkt tillfredsställande byggnadssätt

där är viktigt, förordar några remissinstanser att nuvarande möjligheter

att i brandordning ge byggnadsbestämmelser bibehålls. Jag vill

emellertid för min del ansluta mig till brandlagsrevisionens av flera remissinstanser,

däribland byggnadsstyrelsen och riksbrandinspektören, biträdda

uppfattning, som grundas på att behovet av byggnadstekniska brandskyddsbestämmelser

av statsmakterna beaktats vid byggnadslagstiftningens tillkomst

och bestämmandet av dess tillämplighetsområde samt att alla

byggnadsbestämmelser av praktiska skäl bör återfinnas i en och samma

lagstiftning. En hänvisning i brandordning till byggnadsstyrelsens anvisningar

skulle enligt min mening innebära ett kringgående och en otillåten

skärpning av byggnadslagstiftningen.

På grund härav finner jag i likhet med riksbrandinspektören att endast

åtgärder vid brandsyn står till buds, om man, såsom anfördes vid tillkomsten

av 1959 års byggnadslagstiftning, inom brandlagstiftningens ram skall

tillgodose kravet på här berörda byggnaders brandskydd. Såsom påpekas i

några yttranden är det en avgörande nackdel, att krav på byggnadsåtgärder

framställs först sedan byggnaden uppförts. Svårigheten ligger sålunda i att

hos dem, som bygger utan att byggnadslov fordras, på förhand sprida

kännedom om de krav på brandsäkerhet som också i sådana fall måste

uppställas. Den enligt nuvarande brandstadga givna möjligheten att i landskommuns

brandordning intaga byggnadsanvisningar, vilka som brandlagsrevisionen

anför icke kan få bindande verkan, är att förstå som ett försök

i denna riktning. Stor betydelse har här också de villkor som stadgas

för erhållande av lån till uppförande av ekonomibyggnader för jordbruket.

Vid behandlingen av 1959 års byggnadsstadga synes man ha ansett vissa

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

127

minimifordringar i brandskyddshänseende böra gälla även för jordbrukets

ekonomibyggnader och andra byggnader, för vilka ej fordras byggnadslov,

och detta är enligt min mening oundgängligt. Mot denna bakgrund får bedömas

vad som vid brandsyn på en byggnad av nu aktuell art kan anses

som nödig åtgärd och skälig kostnad. Till en början vill jag uttala att brandchefen

på samma sätt som byggnadsnämnden i detta hänseende måste betraktas

som en kommunal myndighet, som har att tillhandagå allmänheten

med erforderlig service. Om den som ämnar uppföra en byggnad, för vilken

byggnadslagstiftningen formellt icke gäller, i enlighet härmed rådfrågar

brandchefen, bör denne givetvis i allt väsentligt söka tillse att byggnadsstyrelsens

anvisningar till byggnadsstadgan följes såvitt de har betydelse för

den planerade byggnadens brandskydd. Vid brandsyn kan däremot av kostnadsskäl

icke krävas ombyggnadsåtgärder utan huvudsakligen komma i

fråga mindre ändringar eller kompletteringar, exempelvis när det gäller

rökkanaler, eldstäder, bränsleförråd och pannrum. I den mån det är möjligt

bör givetvis även sådana åtgärder vidtagas i enlighet med byggnadsstyrelsens

anvisningar. Vidare bör vid brandsyn kunna krävas goda utrymningsmöjligheter

för människor och djur. I den mån byggnadstekniska förhållanden

gör dylika åtgärder otänkbara av kostnadsskäl blir det nödvändigt

att mera inrikta sig på sådana åtgärder, som kan vidtagas i efterhand,

vilket främst gäller alarmerings-, livräddnings- och släckningsanordningar.

Sammanfattningsvis vill jag sålunda uttala att det för den byggande allmänheten

bör klargöras att även i fall, där byggnadslov ej fordras, vissa elementära

krav på brandskyddsåtgärder kan uppställas av brandmyndigheten

och att det därför är i den byggandes intresse att i god tid utnyttja den

service som denna myndighet kan ge. En erinran härom synes kunna intagas

i brandordningarna.

Angående bestämmelser i brandordningen för att trygga brandsäkerheten

vid offentliga tillställningar vill jag understryka vikten av att de ej utformas

så att anordnaren nödgas vända sig till någon annan myndighet än

polismyndigheten för att få underrättelse om vad som åligger honom. I

första hand bör sålunda dessa frågor lösas genom samarbete mellan polisoch

brandmyndigheterna. Endast för kommunen allmängiltiga brandskyddsbestämmelser

om offentliga tillställningar, till vilka polismyndigheten kan

hänvisa, har sin plats i brandordningen.

Liksom i fråga om allmän ordning och hälsovård är det angeläget att icke

på brandförsvarets område genom bestämmelse i brandordning lägges onödigt

tvång på allmänheten eller eljest göres obefogade inskränkningar i den

enskildes frihet.

Jag ansluter mig vidare till brandlagsrevisionens ståndpunkt att sådana

bestämmelser, som f. n. återfinns i brandordningarna men som kan anses

vara av generell karaktär, i den mån de erfordras bör överflyttas till de för

brandförsvaret gällande författningarna. F. n. är överträdelse av alla i

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

brandordningarna meddelade föreskrifter straffbelagda. Detta är enligt min

mening icke lämpligt och jag ansluter mig därför till brandlagsrevisionens

förslag att det särskilt bör anges vilka brandordningsföreskrifter som skall

föranleda straff vid överträdelse samt att en för sådana fall avsedd gemensam

bötesbestämmelse meddelas i brandstadgan.

Ett genomförande av den föreslagna nya brandlagstiftningen gör som

brandlagsrevisionen påpekar omarbetning av brandordningarna nödvändig.

Vid denna omarbetning är det även nödvändigt att så långt möjligt beaktas

den planering, som enligt vad jag föreslagit, samtidigt skall ske i fråga om

kommunindelningen. Därjämte bör som brandlagsrevisionen framhåller på

statens brandinspektion ankomma att utarbeta exempel på brandordningar

för olika typer av kommuner. En övergångstid av två år, efter vilken de nya

brandordningarna skall vara fastställda, finner jag lämplig.

V. Specialmotivering till författningsförslagen

I enlighet med det anförda har på grundval av brandlagsrevisionens förslag

inom inrikesdepartementet utarbetats förslag till brandlag, brandstadga

och lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december

1953 (nr 753). Brandlagsrevisionens förfaltningsförslag torde få bifogas

detta protokoll som bilaga A. Jag övergår nu till att behandla de särskilda

bestämmelserna i departementsförslagen.

1. Förslaget till brandlag

1 §•

Paragrafens första stycke har samma lydelse som 1 § första stycket gällande

brandlag. Med kommun förstås borgerlig primärkommun. Uttrycket

brandförsvar avser såväl brandförebyggande verksamhet som släckning och

begränsning av brand och i samband därmed förekommande räddning av

liv och egendom. Till förebyggande brandförsvar räknas även föreskriven

sotning. När det gäller att fastställa vilka anspråk som skäligen kan ställas

på det kommunala brandförsvaret skall även de enskildas samt statens och

kommunernas skyldighet att trygga sin egendom mot brand beaktas. I brandlagen

och den med stöd därav utfärdade brandstadgan utvecklas närmare

vad som i olika hänseenden skall anses motsvara skäliga anspråk.

Vid total samordning av skogsbrandförsvar med bygdebrandförsvar samt

då municipalsamhällen för brandförsvar förutsätts icke vidare skola förekomma

föreligger ej längre behov av gällande lags bestämmelser i dessa

ämnen. Enligt 1957 års kommunalförbundslag skall, om kommunalförbund

handhar angelägenhet som det enligt särskild författning åligger kommunen

att vårda, författningens bestämmelser om kommun ha avseende å för
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

bundet. På grund härav erfordras icke längre i brandlagen en särskild bestämmelse

härom. Att kommuner även i andra former äger samverka för

brandförsvarets ordnande är förut nämnt.

Uttrycket brandstyrelse i andra stycket är en teknisk term för den kommunala

nämnd, som enligt kommunens fullmäktiges bestämmande skall

handha förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter. Till brandstyrelse

kan utses kommunens styrelse eller annan kommunal nämnd eller också

kan en särskild brandstyrelse tillsättas. Närmare bestämmelser om särskild

brandstyrelse ges i brandstadgan. I förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter

ingår bl. a. uppgiften att utse brandchef och vice brandchef. De i

5 § nuvarande lag upptagna bestämmelserna härom saknar därför motsvarighet

i lagförslaget.

2 §.

Paragrafen, som delvis har sin motsvarighet i 3 och 4 §§ gällande brandlag,

behandlar den personal som skall finnas inom det kommunala brandförsvaret.

Enligt den nuvarande lagen skall kommuns brandstyrka utgöras av kommunal

brandkår, bestående av yrkesbrandkår eller borgarbrandkår eller

bådadera, eller under vissa förutsättningar av frivillig brandkår; till brandstyrkan

hör även reservbrandstyrka. Därjämte skall finnas brandchef och

en eller flera vice brandchefer, vilka hör till brandstyrkan men till skillnad

mot övrigt brandbefäl ej anses ingå i de olika kårerna. Denna terminologi

tjänar syftet att underlätta beskrivningen av de olika skyldigheter

som gäller i stad och på landet i fråga om brandförsvaret. Bestämmelserna

om kompetens för brandbefäl och om behörighet att förrätta enmansbrandsyn

är sålunda anknutna till brandkårstyp. Lagstiftningen anger ej

hur många befattningshavare som skall vara heltidsanställda för att en

yrkesbrandkår skall anses föreligga.

Brandlagsrevisionen

önskemålet att göra de för yrkesbrandkårskommun gällande bestämmelserna

om enmansbrandsyn tillämpliga medför på sina håll en strävan

att anse även brandkårer med få heltidsanställda befattningshavare som

yrkesbrandkårer. Eftersom lagen ej ger någon ledning, har en viss begreppsförvirring

inträtt, särskilt sedan det blivit vanligt att kommunal brandkår

består av både heltids- och deltidsanställd personal. Brandlagsrevisionen,

som finner en enhetlig terminologi inom brandförsvaret angelägen,

föreslår att behörigheten att förrätta enmansbrandsyn anknyts till den faktiska

kompetensen och att kompetenskraven grundas icke på brandkårstyp

utan på om befattningshavaren skall vara heltidsanställd eller deltidsanställd.

Behov föreligger därför ej att i lagstiftningen upptaga begreppen

yrkesbrandkår och borgarbrandkår och det är ej heller, med hänsyn till

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 12.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

förekomsten av blandade kårer, lämpligt att bygga några rättsverkningar

på dem.

Förslaget till brandlag innehåller därför, att brandchef, vice brandchef

samt personal i kommunal brandkår skall vara heltidsanställd eller ha förbundit

sig att såsom deltidsanställd vid sidan av annan sysselsättning fullgöra

brandtjänst. Personalen, inbegripet brandchefer och vice brandchefer,

vilka är chefer för den kommunala brandkåren och brandvärnet, indelas

sålunda i heltidsanställd, deltidsanställd och tjänstepliktig. Heltidsanställd

personal benämnes även yrkesbrandpersonal och deltidsanställd personal

borgarbrandpersonal. Med brandstyrka förstås all personal i brandförsvar,

varmed kommunen'' har befattning. Kommunal brandstyrka utgöres av

brandchef, en eller flera vice brandchefer, kommunal brandkår samt brandvärn.

Brandchef och vice brandchef tillhör den kommunala brandstyrkan

men inräknas ej i någon viss i denna styrka ingående kår; de är chefer för

och står utanför de olika kårerna och brandvärnet. Om två eller flera kommuner

träffar avtal om att till brandchef utse samma person samt meningen

är att han huvudsakligen skall ägna sig åt brandtjänst, skall han

enligt förslaget anses som heltidsanställd.

Remissyttrandena

Förslaget att ur brandförfattningarna utmönstra begreppen yrkesbrandkår

och borgarbrandkår och i stället endast indela personalen i heltidsanställd,

deltidsanställd och tjänstepliktig möts med tillfredsställelse av

de remissinstanser, som berör denna fråga. Styrelsen för Svenska stadsförbundet

påpekar, att man alltjämt måste räkna med att tjänstgöringsförhållandena

ställer sig olika i kårer med endast ett fåtal heltidsanställda

jämfört med de enligt nuvarande terminologi egentliga yrkesbrandkårerna.

Riksbrandinspektören förklarar den av brandlagsrevisionen i övrigt föreslagna

terminologin sakna hävd och föreslår i stället följande terminologi.

I det kommunala brandförsvaret ingår brandstyrelsen, brandkåren (med

bl. a. däri ingående brandstyrka) samt skorstensfejareorganisationen. I

brandkåren ingår brandchef, en eller flera vice brandchefer, övrigt brandbefäl,

övrig brandpersonal, annan personal (teknisk och administrativ) samt

brandvärnet. Till brandstyrkan räknas slutligen brandbefäl utom brandchef

och vice brandchefer samt övrig brandpersonal.

Järnvägsstyrelsen anför liknande synpunkter och föreslår att ordet

brandkår får ersätta begreppet brandstyrka, varvid med brandkår skulle

förstås brandchef och vice brandchefer, släckningsstyrkor och brandvärn.

Styrelsen anser vidare, att begreppen brandchef och brandkår bör förbehållas

det kommunala brandförsvaret och de äldre frivilliga brandkårerna.

I fråga om brandcheferna föreslår länsbrandinspektören i Kristianstads

län en uttrycklig bestämmelse om att endast en brandchef skall finnas i

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

kommunen. Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund upplyser,

att det i landskommunerna är mycket vanligt med ett flertal vice brandchefer,

vilka jämte brandchefen är kårchefer. Enligt styrelsens mening är

det önskvärt att det i en kommun finns endast en vice brandchef eller T vart

fall ej flera än det antal brandbefäl som med brandchefen alternerar i fråga

om beredskapstjänstgöringen. Styrelsen efterlyser riktlinjer på denna

punkt. Styrelsen anmärker också, att den omständigheten att brandchef

och vice brandchef anses stå utanför de olika kårerna icke bör hindra dem

från att tjänstgöra som kårchefer.

Departementschefen

Till det vid remissbehandlingen biträdda förslaget att utmönstra begreppen

yrkesbrandkår och borgarbrandkår ur författningstexten och i stället

endast indela personalen i olika kategorier, som bygger på anställningsformen,

ansluter jag mig. Jag instämmer i Svenska stadsförbundets uppfattning

att en enhetlig benämning på en viss yrkesgrupp icke behöver innebära

likartade tjänstgöringsförhållanden för alla inom gruppen.

Innebörden av begreppen kommunal brandstyrka och kommunal brandkår

bygger i förslaget på gällande lag och jag finner vad riksbrandinspektören

och järnvägsstyrelsen anfört icke utgöra skäl till ändring. Ej heller finner

jag anledning förbehålla begreppet brandkår vissa huvudmän så som styrelsen

föreslår. Enligt min mening bör i författningarna endast återfinnas sådana

begreppsbestämningar som erfordras för att ange för alla kommuner

gällande skyldigheter och för att läggas till grund för övriga bestämmelser.

Jag anser därför ej erforderligt att särskilt upptaga teknisk och administrativ

personal, som på sina håll finns anställd inom brandförsvaret, eller att

uttryckligen hänföra brandstyrelsen dit.

Det synes mig lämpligt att i lagen särskilt upptages brandchef och vice

brandchef vid sidan om brandkår och brandvärn bl. a. av det skälet att, som

jag tidigare anfört, befrielse från skyldighet att hålla brandkår eller brandvärn

icke medför befrielse från att utse kommunal brandchef. Likaså finner

jag påkallat att, om enligt mitt förslag allt brandförsvar, inbegripet skogsbrandförsvaret,

i en kommun ställes under enhetlig ledning, i lagen anges

att endast en brandchef skall finnas.

Beträffande innebörden av uttrycket heltidsanställd är jag ense med

brandlagsrevisionen och erinrar i detta sammanhang om vad jag anfört i avsnittet

om kommunal samverkan om prövning av heltidsanställning i samband

med överenskommelse mellan kommuner att till brandchef utse samma

person. Med anledning av Svenska landskommunernas förbunds yttrande om

vice brandchefer och kårchefer vill jag erinra att, enligt vad jag förordar,

vice brandchefer i princip skall ha samma utbildning som brandchefer. Detta

utgör enligt min mening skäl att som vice brandchef främst beteckna den,

som genomgått sådan utbildning eller eljest avses skola kunna träda i brand
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

chefens ställe vid förfall. Hinder möter givetvis icke mot att brandchefen

och vice brandchef även tjänstgör som kårchefer. Det får emellertid ankomma

på kommunerna att själva avgöra dessa frågor.

Såsom jag förut anfört föreslår jag att utbildad skorstensfejare skall finnas

för alla kommuner. Det har synts lämpligt att i förevarande paragraf intaga

en bestämmelse härom.

3 §.

Paragrafen, som behandlar de anordningar för brandförsvaret som kommunen

skall hålla, har med undantag för en terminologisk jämkning samma

lydelse som 7 § gällande brandlag.

Av 4 § framgår att befrielse från skyldigheten att hålla brandkår även

kan avse därtill hörande materiel, byggnader och andra anordningar. Om

nödiga fasta vattentillgångar måste kommunen däremot alltid själv draga

försorg. Vid tillkomsten av gällande brandlag uttalades att åläggande för

kommun att utföra anläggningar för att trygga vattentillgången -— branddammar

och brandbrunnar —- med hänsyn till därmed förbundna kostnader

i regel icke syntes böra meddelas om ej bidrag till anläggningskostnaden

kunde erhållas av staten eller från annat håll. År 1960 upphörde ett sedan

1944 utgående statsbidrag för ändamålet. Brandlagsrevisionen anför att behovet

av branddammar på sina håll alltjämt är avsevärt samt att statsbidragets

upphörande icke kan få befria kommunerna från skyldigheten att sörja

för nödig vattentillgång, vilken är en väsentlig förutsättning för brandkårernas

verksamhet. Härutinnan delar jag brandlagsrevisionens uppfattning.

Omfattningen av denna skyldighet skall bedömas så att oskälig kostnad icke

åsamkas kommunerna, och bedömandet blir sålunda i fråga om åtgärder för

vattenförsörjningen detsamma som gäller övriga kommunen enligt denna

paragraf åvilande skyldigheter, nämligen att utgifterna för brandförsvaret

måste avvägas så att de står i rimligt förhållande till de värden som skall

skyddas och till kommunens ekonomiska bärkraft.

4 §.

Paragrafen behandlar befrielse för kommun från vissa av de skyldigheter,

som anges i föregående paragrafer. Enligt den nuvarande lagen äger länsstyrelsen

medge befrielse från skyldigheten för kommun att hålla brandkår,

såframt kommunen träffat avtal om betryggande släckningshjälp från brandkår

i annan kommun eller från brandkår under ledning av enskild sammanslutning

eller enskilt företag.

Brandlagsrevisionen

Enligt brandlagsrevisionen framgår icke av gällande lag hur befrielse i

samband med släckningsavtal från skyldigheten att hålla brandkår inverkar

på den kommunen enligt lagen åvilande skyldigheten att anskaffa och underhålla

materiel, byggnader och andra för brandförsvaret erforderliga anlägg
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

133

ningar. Syftet med släckningsavtalet är bl. a. alt åstadkomma en rationellare

organisation, varvid en gemensam släckningsorganisation — en brandkår i

stället för två eller flera — kan medföra minskat behov av nämnda materiel

m. m. jämfört med två eller flera särskilda brandkårers behov. Uppenbart

är, fortsätter brandlagsrevisionen, att den kommun som befrias från skyldigheten

att hålla brandkår, icke är skyldig att bidra till kostnad för mer

materiel o. s. v. än som belöper på dess andel i eller behov av den gemensamma

släckningsorganisationen. Rationaliseringssyftet med avtalet skulle

eljest i viss mån förfelas. I betänkandet beröres denna fråga främst beträffande

behovet av motorsprutor, varvid brandlagsrevisionen, med utgångspunkt

i att ett avtal mellan två kommuner minskar totalbehovet av sådana

sprutor och icke innebär att den befriade kommunen skall hålla sprutor i

reserv för att fylla det ursprungliga antalet, vidare yttrar.

Den befriade kommunens skyldigheter bortfalla icke, men minska till att

motsvara dess andel i det gemensamma materielbehovet, samt fullgöras

genom vederlaget till den kommun, med vilken avtalet ingås, vare sig vederlaget

utgår i pengar eller i överlämnad materiel eller på annat sätt. Detta bör

enligt sakens natur gälla all sådan materiel, som har anknytning till en utryckande

brandkårsenhet, d. v. s. förutom sprutor även fordon, brandslang,

stegar och brandstation eller redskapsförråd. Brandlagsrevisionen föreslår

att detta kommer till uttryck i 3 § förslaget till brandlag. Däremot beröres

givetvis ej av släckningsavtalet den i 7 § gällande brandlag och 6 § förslaget

nämnda skyldigheten att draga försorg om nödig vattentillgång inom kommunen.

Ej heller befriar avtalet kommunen från skyldigheten att hålla

brandvärn. Detta medför att den materiel och utrustning, som erfordras för

dettas utbildning, övning och insats, alltjämt måste anskaffas och underhållas

av kommunen.

Om de särskilda förhållandena till civilförsvaret vid släckningsavtal mellan

kommun och industribrandkår uttalar brandlagsrevisionen.

Om i en industrikommun för civilförsvarsändamål erfordras sammanlagt

åtta motorsprutor, varav hälften enligt verkskyddsplanen kräves för industriföretaget

och hälften för kommunen i övrigt, samt om fredsbehovet är fyra

sprutor, två för kommunen och två för industrien, så är industriföretaget

jämlikt civilförsvarslagen skyldigt att bekosta de fyra verkskyddssprutorna.

Om dessa anskaffats redan i fredstid, kan det ligga nära till hands, att

företaget genom släckningsavtal övertager kommunens fredsbrandsläckning

med dessa fyra sprutor samt att kommunen befrias från skyldigheten

att hålla brandkår, inbegripet sprutor. Eftersom företaget bekostat verkskyddssprutorna,

lär hinder ej möta att använda dem på detta sätt, vilket

ock skett i några fall. Kommunen å sin sida fullgör sina skyldigheter enligt

brandlagen genom att utgiva avtalat vederlag till företaget. Vid beredskap

eller krig, då behovet av sprutor fördubblas, torde icke släckningsavtalet

utan vidare upphöra att gälla, varav följer att företaget icke plötsligt kan

förbehålla sitt verkskydd alla fyra sprutorna och ställa kommunen utan.

Avtalets bestånd medför att två av de fyra verkskyddssprutorna äro undandragna

verkskyddet och att företaget på egen bekostnad måste anskaffa för

verkskyddet erforderliga ytterligare två sprutor. Detta kan icke anses oskäligt,

eftersom företaget enligt släckningsavtalet förutsättes ha fått ersättning

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

av kommunen för det antal sprutor som belöper på dennas andel i fredsbehovet.

Skulle däremot släckningsavtalet bringas att upphöra, måste kommunen

å brandförsvarets stat anskaffa de två för fredsbrandförsvaret erforderliga

sprutorna; i gengäld upphör då skyldigheten att utgiva vederlag

till företaget. De återstående två för civilförsvarsändamål i kommunen

erforderliga sprutorna skola anskaffas enligt de i civilförsvarslagen angivna

reglerna.

Remissyttrandena

Frågan om kommun kan träffa släckningsavtal med — förutom kommunal

brandkår i annan kommun — jämväl frivillig brandkår eller industribrandkår

i annan kommun upptages av riksbrandinspektören, som anser

ordalagen närmast tyda på att så icke kan ske.

Vad brandlagsrevisionen anför om materielfrågor vid släckningsavtal och

sådana avtals betydelse för civilförsvaret möter, såvitt avser avtal mellan

kommuner, ingen erinran i remissvaren. Till revisionens uttalanden om

materielen vid släckningsavtal mellan en kommun och en industri ansluter

sig riksbrandinspektören, medan däremot länsstyrelsen i Västernorrlands

län finner revisionens uppfattning helt orimlig, eftersom en ägare av anläggning

eller byggnad, vilken med stöd av 47 § civilförsvarslagen ålagts att i

fredstid anskaffa, förvara och underhålla ett visst antal motorsprutor för

verkskyddet, skulle — genom att ingå ett frivilligt avtal med en kommun —

kunna kringgå skyldigheten enligt civilförsvarslagen och med stöd av brandlagen

försätta sig i den situationen att han vid beredskap måste anskaffa

för verkskyddet erforderliga ytterligare sprutor. Även länsstyrelsen i Norrbottens

län får av det i betänkandet anförda exemplet uppfattningen, att ett

släckningsavtal mellan en industri med verkskyddsskyldighet och en kommun,

avsett att gälla även under civitförsvarsberedskap och krig, kan inverka

menligt på civilförsvarets beredskap.

Departemen tschefen

Huvudsyftet med förevarande paragraf är att ange villkoren för de släckningsavtal,

som kan medföra befrielse helt eller delvis från skyldigheten att

hålla kommunal brandkår. Olika typer av avtal samt frågor om de huvudmän,

med vilka avtal kan träffas, har jag berört i avsnittet om kommunal

samverkan.

Möjligheten att ingå släckningsavtal med industribrandkår, frivillig brandkår

eller annan liknande brandkår bör enligt min mening icke vara beroende

av om denna är belägen i den avtalsslutande kommunen utan endast av

lämpligheten med hänsyn till geografisk belägenhet och insatstid. Det

måste emellertid uppmärksammas vilka avtal en sådan brandkår kan ha

med andra kommuner, eftersom den avtalade hjälpens effektivitet kan bli

beroende härav.

Jag biträder brandlagsrevisionens och remissorganens uppfattning, att

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

befrielse från skyldigheten att hålla brandkår även bör medföra befrielse

från skyldigheten att hålla därtill hörande byggnader, materiel och anordningar.

Detta har kommit till uttryck i lagtexten.

Vad brandlagsrevisionen anfört om innebörden i nu berörda hänseende

av släckningsavtal mellan kommuner är enligt min mening riktigt. Frågan

om släckningsavtal mellan kommun och industri, som är skyldig att ha

verkskydd, har jag berört i propositionen 1960:5 med förslag till civilförsvarslag

(s. 142). Jag uttalade där, att den omständigheten att kommun

ordnat sitt brandförsvar genom avtal med enskilt företag om anlitande av

dess brandförsvarsorganisation icke bör föranleda att detta företag till

följd av civilförsvarslagens bestämmelser drabbas av längre gående skyldigheter

än andra företag, som icke är bundna av dylika avtal, samt att i flertalet

hithörande fall förutsättningar torde finnas för en gemensam organisation

för det lokala allmänna civilförsvaret och verkskyddet, varvid

problemen finge lösas genom avtal. Jag ansluter mig till de remissinstanser

som understryker att ett släckningsavtal, avsett att gälla även under civilförsvarsberedskap,

icke får minska verkskyddets effektivitet. De åtgärder

från det avtalsslutande företagets sida, som erfordras för detta syfte, exempelvis

att hålla viss ytterligare materiel för verkskyddets brandtjänst, måste

sålunda beaktas vid bestämmande av avtalsvillkoren för att icke företaget

skall drabbas av längre gående skyldigheter än andra företag.

5 §•

Paragrafen motsvarar 8 § gällande brandlag.

6 §•

Paragrafen, som motsvarar 9 § gällande brandlag, behandlar tillfällig

släckningshjälp mellan kommuner.

Den nu gällande bestämmelsen innebär, att brandchefen i den kommun,

där brand utbrutit, äger rätt att ikläda sin egen kommun kostnaden för

hjälpen i alla de situationer där omständigheterna enligt hans bedömande

är sådana som i lagen sägs. Vidare innebär stadgandet, att den hjälpande

kommunens brandchef ovillkorligen är skyldig att komma till hjälp utan

annan inskränkning än som följer av hänsyn till den egna säkerheten.

Han äger icke pröva frågor om brandens omfattning motiverar hjälp, om

hjälpen kan beräknas hinna fram i tid o. dyl. Brandens omfattning skall

sättas i relation till den hjälpbehövande kommunens resurser. Det avgörande

är alltså hjälpbehovet. Enligt lagens ordalydelse är den kommun,

hos vilken hjälp begäres, skyldig att lämna hjälp allenast på framställning

av brandchef i den hjälpsökande kommunen. Riksbrandinspektören har

emellertid uttalat, att med brandchef i detta fall borde jämställas den av

brandbefälet — vice brandchef, brandmästare eller brandförman — som i

brandchefs ställe för befälet å en brandplats.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

B randlags revisionen

Brandlagsrevisionen erinrar om att bestämmelsen om släckningshjälp

är en minimiföreskrift om kommuns skyldighet att lämna annan kommun

sådan hjälp. Detta innebär att kommunerna är oförhindrade att åtaga sig

längre gående förpliktelser, något som också i flera fall skett. Revisionen anser

emellertid att släckningshjälpen främst bör komma till användning i

sådana samverkanssituationer, som icke är förutsebara till följd av geografiska

och andra förhållanden, exempelvis storbränder och flera samtidiga

bränder i en kommun samt sådana fall, där den egna brandkåren är de

facto förhindrad att ingripa. Angående behörigheten att rekvirera släckningshjälp

samt förutsättningarna härför yttrar brandlagsrevisionen.

I fråga om behörigheten lär det vara tillfyllest att denna såsom nu tillkommer

brandchef, varmed dock i enlighet med riksbrandinspektörens tolkning

bör jämställas släckningsledaren, d. v. s. den som för befälet på en

brandplats. Lagtexten har i 8 § andra stycket förslaget till brandlag omarbetats

i enlighet härmed. I detta sammanhang bör tilläggas, att lagen icke

skall förstas sa att brandchefen eller befälhavaren personligen har att framföra

sin begäran om släckningshjälp. Den brandchef — eller jourhavande

brandbefäl — som mottager en sådan framställning måste med andra ord

i princip vara berättigad att, där ej särskilda skäl annat föranleda, godtaga

en uppgift om att framställningen beslutats av behörig befattningshavare

och sker på dennes uppdrag.

Vad härefter angår förutsättningarna för hjälpskyldigheten böra såväl

storbrand som flera samtidiga bränder rymmas inom 9 § brandlagens

gällande lydelse. Brandlagsrevisionen föreslår, att härtill läggas de fall,

där den egna brandkåren är ur stånd att ingripa mot brand. En sådan

situation kan bero av orsaker som sjukdom, olycksfall, fordons- och inaterielskador,

snöhinder, ras eller andra kommunikationshinder. Tillägget avser

däremot icke fall, där den egna brandkåren till följd av för stort avstånd

ej kan ingripa snabbt nog för att göra en effektiv insats. Dylika

fall böra lösas avtalsvägen. Den utvidgning av förutsättningarna för hjälpskyldighet,

som brandlagsrevisionen sålunda föreslår, är icke av ingripande

betydelse utan innebär närmast ett lagfästande av praxis på detta område.

Då behörigheten att göra framställning om lagstadgad släckningshjälp föreslås

bibehållen inom brandbefälets krets, föreligga garantier mot de felbedömningar

av hjälpbehovet, som kunde bli en följd av att sådan behörighet

tillädes allmänheten eller en vidare krets personer.

Det bör anmärkas, att släckningshjälp icke nödvändigt behöver omfatta

en utryckande släckningsenhet utan även bör kunna bestå i tillhandahållande

av viss materiel, t. ex. skum, reservslang eller radioapparater, eller

viss specialutbildad personal.

Remissyttrandena

Brandstyrelsen i Falköping erinrar om att behov av rekvisition av släckningshjälp

kan föreligga utan att brand inträffat. Vid extrema tillfällen,

exempelvis vid pyromanbränder, storbrand o. dyl., vid vilka den egna brandkåren

är helt engagerad och ur stånd att ingripa mot ytterligare en brand,

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

har den allmänna regeln varit att en grannkommuns brandkår inkallats

till brandstationen för att där upprätthålla beredskap och omedelbart kunna

ingripa om ytterligare bränder skulle inträffa, och brandstyrelsen anser

därför av vikt att lagen bereder möjlighet att i dylika fall rekvirera släckningshjälp.

Departementschefen

I avsnittet om kommunal samverkan har jag berört användningen av

släckningsavtal och rekvisition av släckningshjälp och därvid anslutit mig

till uppfattningen att den lagstadgade släckningshjälpen bör förbehållas

oförutsebara fall.

Brandlagsrevisionens förslag om vissa jämkningar i behörigheten att tillkalla

släckningshjälp samt om förutsättningarna för sådan hjälp biträder

jag. Den av brandstyrelsen i Falköping berörda frågan om släckningsberedskap

vid särskilda tillfällen torde i vissa fall kunna lösas avtalsvägen. Jag

tänker särskilt på sådana redan nu förekommande fall, där en stad avtalat

med kringliggande kommuner att såsom borgarbrandkår eller eljest som

reserv få anlita dessas brandkårer. Emellertid anser jag riktigt att släckningshjälp

enligt förevarande paragraf bör få rekvireras för de berörda beredskapsbehoven.

Den föreslagna lagtexten har jämkats i överensstämmelse

härmed.

Av 4 § framgår, att som kommunal brandkår skall anses brandkår, beträffande

vilken släckningsavtal träffats. Kommunen skall alltså med sådan

brandkår kunna fullgöra den hjälpskyldighet som avses i förevarande paragraf.

Detta måste uppmärksammas när släckningsavtalet ingås.

7 §•

Paragrafen, som behandlar tjänsteplikt, motsvarar 10 § gällande brandlag.

Vissa terminologiska jämkningar har företagits. Skyldigheten att deltaga

i övning med brandvärnet är ökad från nuvarande femton till tjugo timmar.

Skälen härtill är berörda i avsnittet om kommunal brandstyrka.

8 §•

Paragrafen, som motsvarar 11 § gällande brandlag, behandlar de särskilda

brandförsvarsåtgärder, som vid sidan av det kommunala brandförsvaret

erfordras vid byggnader, upplag och andra anläggningar och som

skall vidtagas av de enskilda. Åtgärdernas omfattning är begränsad så att

de ej får medföra oskälig kostnad. Närmare föreskrifter om denna avvägning

saknas.

På grundval av 11 § i nuvarande brandlag finns i normalbrandordningarna

föreskrifter om vilka brandredskap som bör finnas i olika byggnader.

I varje byggnad skall sålunda finnas redskap — pytssprutor, brandsprutor,

vattenhinkar, stegar och kemiska brandsläckningsapparater — till ett an5*—Bihang

till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 12.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

tal som gjorts beroende av byggnadens eller anläggningens brandförsäkringsvärde.

För större byggnader, sjukhus, ålderdomshem, fabriker, brandfarliga

upplag o. dyl. rekommenderas därutöver de redskap som föreskrivs

vid brandsyn. Ägare av byggnad, upplag eller annan anläggning har att

tillhandahålla erforderlig arbetskraft för tillsyn, röjning eller annat dylikt

arbete efter brand, vilket ej är hänförligt till eftersläckning. De gällande

bestämmelserna om enskildas skyldigheter gäller endast ägare, varmed

jämställes den som innehar egendom med fri förfoganderätt eller fideikommissrält

eller därmed jämförlig rätt. Föreläggande kan således icke

meddelas exempelvis nyttjanderättshavare.

B randlag srevisionen

Brandlagsrevisionen erinrar om att en brand kan släckas med relativt

enkla medel om släckningen påbörjas snabbt och anser därför att brandredskap

i enskilda byggnader alltjämt i vissa fall kan ha betydelse. Revisionen

anför om dessa redskap vidare.

De erfordras främst i sådana byggnader, dit brandkåren icke hinner anlända

inom mycket kort tid eller där en brand kan antagas utveckla sig särskilt

snabbt, d. v. s. på landsbygden och i vissa villasamhällen samt där

särskilt brandfarlig verksamhet bedrives. Redskapen måste alltså ha en

hög beredskap och förvaras på skilda, lätt tillgängliga platser i byggnaden.

Att hålla släckningsredskap i sådana byggnader, där de lätt bli utsatta för

åverkan eller där tillsynen av olika skäl är svår att ordna, medför icke

någon mot kostnaderna svarande nytta. Brandlagsrevisionen anser därför,

att brandordningarna i delta hänseende böra så utformas att de ge utrymme

för de olika bedömanden, som inom en kommun föranledas av

byggnadernas art och övriga nämnda omständigheter. Ur brandordningarna

böra uteslutas de nuvarande schematiska bestämmelserna om brandredskap

i förhållande till byggnadernas värde.

Också i fråga om redskapens art bör finnas utrymme för större variationer

än som framgår av normalbrandordningarna. Som exempel må nämnas

att en till tappkran ansluten slang med munstycke i fredstid kan för

vissa byggnader vara effektivare och billigare än handspruta och vattenhinkar,

eller att vid oljeeldning erfordras annat släckningsinedel än vatten.

Det bör ankomma på brandchef och brandsyneförrättare att tillse, att

lämpliga redskap och anordningar finnas, där sådana behövas. Genom

statens brandinspektions försorg böra utgivas anvisningar med exempel

på redskap m. in. för olika slag av byggnader. I brandordningarna behöver

då blott föreskrivas, att de brand- och livräddningsredskap skola finnas,

som föreskrivas vid brandsyn, samt lämnas allmänna riktlinjer för redskapshållningen

inom byggnaderna i kommunen.

Brandlagsrevisionen framhåller vidare, att brandredskap i fredstid icke

kommer att finnas i alla de byggnader, där sådana redskap blir erforderliga

för civilförsvaret. Ej heller är det för civilförsvarsändamål möjligt att bygga

på vattenledningsnätet, varför andra typer av redskap och anordningar än

de i fred tillräckliga kan behövas. Redskap, som är avsedda endast för ci
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

139

vilförsvarsändamål, bör förvaras särskilt för att undgå förstörelse. På dessa

skäl anser brandlagsrevisionen, att i brandlagstiftningen och brandordningarna

bör anges endast den materiel, som fordras för fredsändamål. Om sådan

materiel icke är tillräcklig eller användbar för civilförsvaret, får dess

behov tillgodoses i annan ordning.

Enligt förslaget bör i brandordning kunna föreskrivas att släckningsredskap

skall vara av godkänd typ. Sådant typgodkännande bör ankomma

på statens brandinspektion, som därvid skall hålla brandchefer

och övriga berörda underrättade om förekommande godkända typer.

Brandlagsrevisionen anser att materiella bestämmelser om fördelningen

av kostnader för brandförsvarsåtgärder mellan ägare, nyttjanderättshavare

m. fl. icke erfordras i brandlagstiftningen. För dennas del är fördelningen

så beroende av omständigheter vid sidan av de allmänna intressen,

vilka denna lagstiftning främst avser alt reglera, samt av förhållandena

i enskilda fall, att den bör överlämnas åt berörda parter och i sista

hand åt rättspraxis. Förslaget är därför efter mönster av hälsovårdsstadgan

utformat så att däri blott utsäges att redskap skall finnas och åtgärder

vidtagas. Brandlagsrevisionen anför i dessa frågor ytterligare följande.

Brandlagsrevisionen anser att fördelningen av åtgärder och kostnader

mellan ägare och nyttjanderättshavare m. fl. i första hand måste bli beroende

av avtal mellan dem. För skyldigheten att bekosta brandförsvarsåtgärder

ställer det sig alltför svårt att uppställa sådana generella regler

som i likartade ämnen återfinnas i civilförsvarslagstiftningen, låt vara att

dessa i vissa fall kunna tjäna till ledning. Inom brandförsvaret ligger det

närmast till hands att ägare av byggnad bekostar sådana åtgärder, främst

av byggnadsteknisk natur, som erfordras för byggnaden eller lokalen som

sådan, oavsett vem som nyttjar den, särskilt om åtgärderna äro ägnade att

i ägarens hand höja byggnadens värde. På bedömandet kan ock inverka om

genom åtgärden skapas fast tillbehör till byggnaden. Om däremot åtgärden

erfordras mera till skydd mot brandfara föranledd av nyttjanderättshavarens

verksamhet, synes det rimligt att denne bär det ekonomiska ansvaret,

där ej annat är avtalat eller följer av lag. Särskilda skäl för en sådan lösning

föreligga beträffande anskaffning av brandredskap eller i fråga om

bevakning, som erfordras till följd av brandfarlig verksamhet. Härvid kan

ock beaktas huruvida nyttjanderättshavaren kan medföra redskapen och

använda dem i en annan byggnad. Det låter sig icke göra att i författning

meddela bestämmelser, som på ett rättvist sätt täcka alla hithörande fall.

En annan svårighet beror på det inbördes sambandet mellan å ena sidan

en byggnadsteknisk brandskyddsåtgärd och å andra sidan en förbättring

av släckningsredskapen: den ena åtgärden minskar behovet av den andra,

och valet av åtgärd kan omedvetet påverkas av åsikten om vilken part, som

är närmast att bära kostnaden för en förbättring av brandförsvaret i det

aktuella fallet. Att generellt fastslå skyldighet för ägare att bekosta brandförsvarsåtgärderna

vore till synes enklast; ägaren finge i så fall gottgöra

sig genom högre vederlag för nyttjanderätten eller på annat liknande sätt.

En sådan ordning, som närmast motsvarar den nu gällande, har emellertid

visat sig möta praktiska svårigheter. Den skulle ock kunna få orimliga

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

konskvenser samt medföra tvister i samband med förelägganden om brandförsvarsåtgärder

efter den tidpunkt, då nyttjanderättsavtalet ingåtts.

Det anförda gäller enligt förslaget också frågan om vem som skall tillhandahålla

arbetskraft för tillsyn, röjning och dylikt arbete efter brand,

som ej är hänförligt till eftersläckning. Det kan stundom vara rimligt att

den som driver rörelse i hyrd byggnad svarar härför. Han har oftast tillgång

till personal för ändamålet genom de anställda, som till följd av branden

blir utan arbetsuppgifter.

Remissyttrandena

Förslaget att de nuvarande schematiska bestämmelserna om brandredskap

i förhållande till byggnadernas värde bör uteslutas ur brandordningarna

samt att föreskrifter härom bör ges vid brandsyn biträdes av

länsstyrelsen i Kalmar län samt länsbrandinspektören i Kopparbergs län,

som påpekar att brandrisken ej står i förhållande till byggnadens värde. Länsbrandinspektören

i Östergötlands län finner någon form av anvisningar i

ämnet erforderliga samt anser att civilförsvarets synpunkter i möjlig utsträckning

bör beaktas vid bestämmande av enskilda brandredskap i

byggnader.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län upplyser, att från brandförsvarets

företrädare och från industrier och enskilda, som har att anskaffa

brandredskap, sedan många år uttalats önskemål om att, i enlighet med

förslaget, statens brandinspektion skulle handha typgodkännande

av kemiska släckningsapparater och andra släckningsredskap. Länsstyrelsen

anser brandinspektionens handhavande av denna uppgift skapa

garanti för att effektiva och lämpliga brandredskap tillverkas.

Riksbrandinspektören, järnvägsstyrelsen, tre länsstyrelser och sju länsbrandinspektörer

efterlyser klarhet beträffande innebörden av det i gällande

lag och i förslaget förekommande begreppet eftersläckning,

som skall ombesörjas och bekostas av kommunens brandförsvar, samt

gränsdragningen mellan å ena sidan eftersläckning samt å andra sidan

tillsyn, röjning och annat dylikt arbete, som den enskilde skall ombesörja

eller bekosta. Länsbrandinspektören i Stockholms län anför följande

exempel.

Vid brand i exempelvis en kolgård ligger den brinnande grytan ofta åtskilliga

meter ner i ltolbingen. Ägaren har lastmaskiner, lyftkranar etc. lätt tillgängliga,

och det är nödvändigt att dessa användas för att komma åt eldhärden.

Det synes rimligt att detta arbete utföres och bekostas av ägaren. Förhållandet

är detsamma vid brand i halmstackar, lumplager o. dyl. Ägaren

(nyttjanderättshavaren) borde sålunda vara lagligen skyldig att medverka

vid sådant arbete utan ersättning från kommunen.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

Länsbrandinspektören i Skaraborgs län yttrar härom.

Uppfattningarna om vad som skall hänföras till eftersläckning äro olika.

Förenklat kan man kanske anse att så länge eld och rök är synlig skall

insatt arbete hänföras till eftersläckning och därmed kostnaderna härför

gäldas av kommunen. En sådan tolkning innebär att kommunerna påtaga

sig stora ekonomiska skyldigheter, som icke alltid ha med skadeavhj kipande

brandsläckning att göra. En ofarlig pyrande brand inuti t. ex. ett

avfallsupplag (bark, sågspån e. dyl.) kan vara synnerligen svårsläckt. En

mycket tidsödande arbetsinsats med maskinella hjälpmedel erfordras för

att nå ett slutgiltigt resultat. Kostnaderna kunna bliva avsevärda. Normalt

släckas icke här antydda pyrande bränder utan bevakas de och hållas under

kontroll till dess de självslocknar efter mycket lång tid. Kommunerna borde

i sådana fall, där branden icke kan vålla skada, ej vara ekonomiskt ansvariga

för eftersläckning och bevakning.

Svenska brandskyddsföreningen och Svenska brandkårernas riksförbund

anför, att sådana arbeten efter brand som lämpnings- och bortforslingsarbeten

ej är hänförliga till eftersläckning.

Departementschefen

Enligt förevarande bestämmelse är brandförsvaret såtillvida en enskild

angelägenhet som det åligger ägare eller innehavare av byggnad, upplag

eller annan anläggning att vidtaga och bekosta vissa åtgärder för att trygga

sin egendom mot brand. Detsamma gäller staten och kommunerna såsom

ägare och innehavare av byggnader och anläggningar.

På samma sätt som gäller för det kommunala brandförsvaret skall vid

bestämmande av de enskildas skyldigheter företagas en avvägning så att

åtgärderna ej medför oskälig kostnad. Grundsatsen är att åtgärd icke

föreskrives, vilken är mer betungande än som är skäligt med hänsyn till

det med åtgärden avsedda syftet. Intresset att bereda skydd mot skada

genom brand skall emellertid komma i främsta rummet vid avvägningen

och denna skall göras efter objektiva allmängiltiga normer. Begränsade

''ekonomiska resurser hos en viss anläggnings ägare eller viss grupp av

sådana personer får icke föranleda eftergifter i eljest gängse krav på brandsäkerhetsåtgärder

i fråga om sådana personers eller företags anläggningar.

Däremot kan åläggandena skifta med hänsyn till kommunernas struktur

och därav följande olika organisation av det kommunala brandförsvaret.

En viss växelverkan kan, såsom jag närmare utvecklat i avsnittet om industribrandförsvar,

förekomma mellan kommunalt och enskilt brandförsvar.

Den nu behandlade bestämmelsen om enskildas skyldigheter ligger till

grund för brandsyneförfarandet. Hithörande frågor måste i allmänhet i

samband med brandsyn och med länsstyrelsens tillsyn bli föremål för avgörande

från fall till fall efter de nämnda allmänna riktlinjerna för en

rättvis avvägning. I avsnittet om brandordningar har jag berört omfatt
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

ningen av brandsyneförelägganden i byggnadstekniska och andra avseenden

i sådana fall då en byggnad eller anläggning uppförts utan att byggnadslov

varit erforderligt.

Motsvarande fråga kan bli aktuell även vid brandsyn å byggnad som

uppförts efter byggnadslov. Vid tillkomsten av gällande lag uttalades, att

det icke borde få förekomma att ett av byggnadsnämnd godkänt byggnadssätt

skulle behöva andras till följd av föreläggande, grundat på förevarande

bestämmelse. Med hänsyn till den byggandes rättssäkerhet måste denna

uppfattning i princip anses riktig. Dess tillämpning förutsätter emellertid

enligt min mening att brandteknisk sakkunskap beretts tillfälle att i samband

med byggnadsnämndens granskning särskilt tillvarataga brandsäkerhetsintresset.

Jag vill därför erinra om att det vid tillkomsten av 1959 års

byggnadsstadga ansågs ofrånkomligt att vederbörande föredragande i byggnadsnämnden

skulle tillse att nämnden finge kännedom om bl. a. brandchefens

synpunkter på frågor inom hans verksamhetsområde. Den omständigheten

att brandchefen måhända saknar byggnadsteknisk utbildning får

enligt min mening ej utgöra skäl häremot, eftersom en sådan brandchef

har möjlighet att i sin tur vända sig till högre brandteknisk sakkunskap.

Brandsynemyndighet bör sålunda icke kräva säkerhetsåtgärder utöver vad

som är uttryckligen föreskrivet i samband med byggnadslov eller i samband

därmed prövats eller eljest är gängse, utan att behov därav föreligger

på grund av särskilda omständigheter.

Förslaget att brandredskap i byggnader skall finnas endast där så erfordras

med hänsyn till fredsbrandförsvarets organisation och resurser innebär

minskade krav på de enskilda jämfört med rådande förhållanden. Någon

erinran mot förslaget har ej gjorts vid remissbehandlingen och för min

del tillstyrker jag det. Vägledning för brandsyneförrättarna torde på detta

område få ges av statens brandinspektion.

Såsom brandlagsrevisionen anför grundas civilförsvarets behov av släckningsredskap

på i viss mån andra omständigheter än fredsbrandförsvarets

och även förvaringsförhållandena är olika. Erforderlig materiel skall såväl

enligt brandlagen som enligt civilförsvarslagen bekostas av de enskilda.

Från deras synpunkt är det därför viktigt att icke betungas med inköp som

ter sig onödiga. I propositionen med förslag till civilförsvarslag (1960:5

s. 152) uttalade jag att beträffande brandmaterielen i icke oväsentlig utsträckning

en samordning med fredsbrandförsvarets utrustningsföreskrifter

torde kunna ske så att materiel, anskaffad för detta, kunde få tillgodoräknas

i civilförsvarshänseende. En sådan samordning lär utan svårighet

kunna komma till stånd tack vare det nära samarbete som i fråga om brandmateriel

råder mellan civilförsvarsstyrelsen och statens brandinspektion.

Frågan om lämpligheten och effektiviteten av olika för byggnader och

anläggningar anskaffade släckningsredskap kan givetvis bli föremål för

prövning vid brandsyn och det kan därvid befinnas att vissa redskap ej

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

fyller måttet. Såväl för tillverkare som för allmänheten synes det därför

vara ett intresse att på förhand veta att redskapen kan godkännas för avsett

ändamål. Jag anser emellertid icke erforderligt att på detta område införa

bestämmelser om obligatoriska godkännanden. Det torde vara tillräckligt

att statens brandinspektion, såsom redan nu förekommer, i fall av behov

utfärdar anvisningar innehållande rekommendationer till brandsyneförrättare

och enskilda om vilka redskap som kan godkännas.

Det har vid tillkomsten av gällande lag ansetts lämpligt att även eftersläckning,

som utgör ett led i själva släckningsarbetet, utföres av brandpersonalen.

Härtill ansluter jag mig och vill tillägga att anledning i och för sig

saknas att särskilt ange att eftersläckning åligger den kommunala brandstyrkan.

Angående den i några yttranden diskuterade möjligheten att få

tillgång till enskild tillhöriga maskinella hjälpmedel för att underlätta

släckningsarbetet vill jag hänvisa till den i 12 § nämnda rättigheten för

brandbefäl att företaga ingrepp i enskild rätt. Vid prövning om sådant

ingrepp —- som kan förekomma även vid sådan brandsläckning som utgör

eftersläckning — är nödvändigt får givetvis inverka att de rekvirerade

hjälpmedlen tillhör den, i vars egendom brand skall släckas. I sådant fall

utgår ej ersättning till ägaren. Personal för maskinernas betjäning kan

tagas i anspråk på grundval av tjänsteplikt. För sådana fall då brandförsäkring

finns må erinras om skyldigheten för försäkringshavare att efter

förmåga sörja för avvärjande och minskning av skadan.

När det sedan gäller åtgärder efter brand anger gällande lag såsom exempel

tillsyn och röjning. Endast sådana åtgärder efter brand vilka kan ha betydelse

för förebyggande eller bekämpande av brand bör enligt min mening

regleras i brandlagstiftningen. Detta gäller för tillsyn och bevakning i sådana

fall då risken för ny brand ej kan uteslutas. Behovet av tillsyn bör avgöras

av den som fört befälet vid brandsläckningen och han är också bäst

skickad att bestämma hur tillsynen skall ordnas. Emellertid bör brandpersonal

av praktiska och ekonomiska skäl oftast icke anlitas härför. I lagen

bör därför fastslås att ägaren eller innehavaren skall tillhandahålla eller

bekosta personal som erfordras för tillsyn. Sådana åtgärder som röjning

o. dyl. på brandplatsen efter avslutad brandsläckning har till syfte att undvika

fara för ras och olyckshändelser eller trafikhinder. Åtgärderna bör därför

ej regleras i brandlagstiftningen. Av allmänna rättsgrundsatser lär följa

att ägaren eller innehavaren i första hand är skyldig att sörja härför. I

dessa fall erforderlig tillsyn över den allmänna säkerheten ankommer på

polisen; i vissa fall kan även ingripande av byggnadsnämnd förekomma.

Brandlagsrevisionens förslag att i brandlagen icke ange om ägare eller

nyttjanderättshavare slutligen skall svara för kostnaderna för erforderliga

brandförsvarsåtgärder har ej mött någon erinran vid remissbehandlingen.

För egen del biträder jag förslaget. Motsvarande system gäller inom hälsovårdens

område och har där ej medfört svårigheter vid tillämpningen. Till

opaginerad Kontrollera mot PDF

*44 Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

de processuella bestämmelser, som erfordras i detta sammanhang, återkommer

jag vid behandlingen av 14 §.

Bestämmelsen i andra stycket är oförändrad överförd från gällande lag.

9 §.

Enligt en i brandordningarna förekommande bestämmelse är fastighetsägare

skyldig att tillåta att inom fastigheten uppsättes brandskåp eller annan

för brandalarm erforderlig anordning, i den mån oskäligt intrång icke

förorsakas därigenom.

Brandlagsrevisionen

Brandlagsrevisionen anser ägare och innehavare av byggnad eller anläggning

enligt grunderna för 11 § gällande brandlag och motsvarande paragraf i

förslaget vara skyldiga att tillåta att brandskåp eller annan anordning för

brandalarm ävensom brandpostskyltar och annat dylikt uppsättes, i den

man oskälig kostnad icke förorsakas.

Remissyttrandena

Frågan beröres endast av riksbrandinspektören, som framhåller, att en

enskild icke med stöd av 11 § gällande brandlag kan åläggas att tåla sådana

åtgärder som uppsättande på byggnad eller mark av anordningar för den

kommunala brandkårsalarmeringen eller väggbrandposter, vilka av kommunen

anordnas inom enskilda fastigheter. Med upplysningen att frågan om

möjligheten att med stöd av brandlagstiftningen tvinga fastighetsägare att

tåla att alarmeringsanordning uppsättes på enskild tomtmark i praxis besvarats

nekande samt att väggbrandposter särskilt i Norrland har störa fördelar

vid kyla och snö, föreslår riksbrandinspektören att klarläggande bestämmelser

i ämnet intages i lagen.

Departementschefen

Vad riksbrandinspektören anfört visar enligt min mening, att beaktansvärda

intressen föreligger att få taga i anspråk enskild mark eller byggnad

för att där uppsätta eller bereda plats åt vissa anordningar, som erfordras

för kommunens brandförsvar. En bestämmelse härom har otvivelaktigt sin

rätta plats i brandlagen. I de flesta fall lär olägenheterna av sådant intrång

bli ringa, exempelvis då brandskåp och skyltar uppsätts. I fråga om branddammar,

väggbrandposter och larmanläggningar kan förhållandena vara

annorlunda. Oskäligt intrång får ej förorsakas. Eftersom fråga är om åtgärder,

som erfordras för det kommunala brandförsvaret — till skillnad

från åtgärder endast för byggnadens eget skydd — bör kommunen svara för

kostnad och skada som åsamkas genom åtgärden. Av samma skäl bör be
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

slutanderätten tillkomma brandstyrelsen. Brandstyrelsens beslut kan enligt

15 § överklagas genom besvär hos länsstyrelsen. På grund härav har det

synts lämpligt att uppkommande ersättningsfrågor vid oenighet mellan

parterna också prövas av länsstyrelsen. Paragrafen har i enlighet med det

sagda utformats i nära överensstämmelse med liknande stadganden i civilförsvarslagen.

10 §.

Paragrafen motsvarar 12 § gällande brandlag. Ordet brandfarlig har i

enlighet med numera gängse språkbruk fått ersätta ordet eldfarlig. Den som

bryter mot vad här stadgas straffas enligt 16 § med dagsböter. I vissa fall

kan sådant brott föranleda ansvar enligt strafflagen (t. ex. 19 kap. 5 §)

eller lagstiftningen om brandfarliga varor. De konkurrenssituationer, som

sålunda kan uppstå, får regleras enligt allmänna straffrättsliga grunder.

11 §■

Paragrafen motsvarar med oförändrad lydelse 13 § gällande brandlag.

Den som bryter mot föreskrift i denna paragraf straffas enligt 16 § med

dagsböter.

12 §.

Paragrafen motsvarar 14 § gällande brandlag och behandlar ingrepp i enskild

rätt i samband med brandsläckning. Sådana ingrepp, på vilka anges

olika exempel i lagen, får företagas av den som för befälet vid branden, om

så bedömes nödvändigt.

Brandlag srevisionen

Brandlagsrevisionen upplyser, att paragrafen stundom ansetts kunna tilllämpas

så att även industribrandkår tillhörig materiel rekvireras, samt anser

paragrafen fastslå principen att enskilda släckningsredskap får tagas i

anspråk i nödsituationer även när det gäller bekämpning av brand i egendom

som ej tillhör redskapens ägare. På grund härav och med stöd av

tjänstepliktsbestämmelserna för dem som vistas i orten kan sålunda, anser

brandlagsrevisionen, även industribrandkårens personal beordras deltaga i

släckningen. Brandlagsrevisionen föreslår, att rekvisition av industribrandkår

regleras närmare än som följer av de bestämmelser, för vilka nu redogjorts.

Förslaget innebär att reglerna om släckningshjälp mellan kommuner

göres tillämpliga även i detta fall. Brandlagsrevisionen anför även, att

det från industrihåll erinrats om att industribrandkårerna i allmänhet lämnar

släckningshjälp utan särskilda avtal, samt anser förslaget därför i huvudsak

innebära en precisering av rådande praxis.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Remissyttrandena

Åtgärder enligt denna paragraf bör släckningsledaren äga låta annan genomföra

sedan han själv fattat beslut därom, anför styrelsen för statens

brandskola, som vidare anser åtgärden att spränga hus icke böra upptagas

som exempel och anför.

Sprängning som led i brandsläckningsarbete är och kan förutses förbli

ytterligt sällsynt, vilket sammanhänger med det ur brandteknisk synvinkel

betänkliga i dylika åtgärder. Styrelsen föreslår därför att orden »riva eller

spränga hus» ersättes med orden »riva eller undanskaffa byggnad eller upplag».

Därigenom skulle lagtexten här komma att ställas i samklang med

praxis på området och komma att inkludera sådana åtgärder — med brandspridningshämmande

syften — såsom t. ex. rivning (ev. genom sprängning)

av virkesstaplar vid brand i ett virkesupplag eller tappning till annan cistern

eller skyddad plats (undanskaffning) av brandfarlig vätska vid brand inom

en cisternpark.

Uppfattningen att gällande lag medger rekvisition av släckningsmateriel,

som tillhör enskild, exempelvis industriföretag, delas av länsstyrelsen i

Kristianstads län, som vidare anser utvidgning av rekvisitionsrätten till att

avse jämväl personal och egendom utanför brandorten böra övervägas.

Departementschefen

Brandlagsrevisionens förslag om särskilda bestämmelser angående rekvisition

av industribrandkår får enligt min mening ses mot bakgrunden av

förslaget att enskilda företag skulle kunna åläggas att organisera sådan

brandkår. I avsnittet om industribrandförsvar har jag icke ansett mig kunna

förorda en sådan ordning samt även biträtt brandlagsrevisionens uppfattning

att föreskrifter om tvångssamverkan mellan kommunalt brandförsvar

och industribrandkårer icke är påkallade. På grund härav och då, såsom

framhålls i betänkandet, frivillig släckningshjälp från industribrandkårerna

i allmänhet kan påräknas anser jag för min del icke erforderligt att för

rekvisition av industribrandkår meddela särskilda bestämmelser utöver vad

som gäller om tjänsteplikt och nödrättsingripanden. För rekvisitionsrätten

föreligger enligt förevarande paragraf ingen sådan begränsning till brandorten

som gäller för tjänsteplikten.

Lagtextens lydelse har jämkats i enlighet med erinringarna från styrelsen

för statens brandskola. Uppenbart är att befälhavaren icke personligen måste

genomföra de olika åtgärder som kan komma i fråga utan att han har att

besluta och bära ansvaret för åtgärderna, vilkas utförande han äger överlåta

åt annan personal.

13 §.

Paragrafen motsvarar med oförändrad lydelse, frånsett en terminologisk

jämkning, 15 § gällande brandlag. I avsnittet om brandsläckningskostnader

har anförts att grunderna för här berörda ersättningar icke avses bli ändrade.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungi. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

14 §.

I 8 § anges icke vilka enskilda som skall vidtaga och bekosta där angivna

brandförsvarsåtgärder. På grund härav erfordras till förvaltningsmyndigheternas

och brandsyneförrättarnas ledning processuella bestämmelser som

anger mot vem ett föreläggande att vidtaga viss åtgärd eller lyda förbud skall

riktas. Till grund för sådana bestämmelser kan ligga andra synpunkter än

de som avgör fördelningen mellan de enskilda, exempelvis ägare och innehavare,

av den materiella skyldigheten. Här träder effektivitetssynpunkten

i förgrunden. Brandsyneförrättare besitter icke alltid förutsättningar för ett

mera ingående bedömande av den materiella sidan av saken. Föreläggande

bör därför kunna riktas mot den som har de bästa faktiska och rättsliga

möjligheterna att åstadkomma det önskade resultatet. Efter mönster av

hälsovårdsstadgan har därför förevarande bestämmelse fått det innehållet

att föreläggande må riktas mot ägare eller innehavare eller ock mot bådadera.

Den föreläggande myndigheten behöver ej ingå i närmare prövning av

de sak- och rättsförhållanden som bestämmer vem som slutligen skall bekosta

åtgärden. Eftersom med denna ordning utväljandet av föreläggandets

adressat i och för sig icke innebär ett ställningstagande till den materiella

frågan, kan adressaten söka sin kostnad åter av den, som slutligt skall

bära den. I de allra flesta fall torde tvekan ej behöva råda om att endast

ägaren kan komma i fråga.

Bestämmelsen i andra stycket har införts efter mönster av hälsovårdsstadgan.

15 §.

Paragrafen motsvarar 17 och 18 §§ gällande brandlag.

16 §.

Paragrafen motsvarar 19 § gällande brandlag. Första och andra styckena

är oförändrade frånsett några terminologiska ändringar. Straffsanktionerad

befälsrätt tillkommer icke brandstyrelsen utan endast brandbefäl. Om en

obefordrad brandman tilldelas befäl över annan i släckning eller räddning

deltagande personal bör han vid tillämpning av denna paragraf anses som

brandbefäl.

I tredje stycket stadgas straff för den som genom brandlarm eller annorledes

obehörigen åstadkommer brandstyrkas utryckning eller samling. Detta

innebär ingen ändring i förhållande till nuvarande lag. Brandlagsrevisionen

anför att i brottmål om sådan förseelse utryckningskostnaderna allmänt utdömes

av den skyldige. Då den som anlagt eller vållat brand icke anses

skyldig att ersätta stat eller kommun släckningskostnader, kan enligt

brandlagsrevisionen vara tveksamt om utdömande av utryckningskostnad

är förenligt med gällande rätt. I dessa fall, till skillnad från dem där gärningsmannen

själv anlagt eller vållat branden och därefter ger brandlarm,

är larmet obehörigt och den utryckande styrkans huvudman drabbas

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

därför av en onödig kostnad, låt vara oftast av ringa omfattning. På dessa

skäl har i förevarande paragraf gjorts ett tillägg om skyldighet att ersätta

av det obehöriga larmet föranledd kostnad. Eftersom här icke är

fråga om skadestånd torde ersättningen böra beräknas efter eljest inom

brandförsvaret gällande grunder för bestämmande av utryckningskostnad.

Till ledning tjänar här en av statens brandinspektion utfärdad normaltaxa.

Ersättningsfrågan bör prövas i mål om obehörigt brandlarm.

17 §.

Paragrafen motsvarar 21 § gällande brandlag.

övergångsbestämmelserna

Paragrafen innehåller bestämmelse om tid för lagens ikraftträdande.

Av skäl som förut anförts upptar föreliggande lagförslag inga bestämmelser

om skogsbrandfogdar. Kommunalt förtroendeuppdrag att vara skogsbrandfogde

eller vice skogsbrandfogde torde förfalla i och med lagens ikraftträdande.

Kommunalt anställda sådana befattningshavare får uppsägas i

vanlig ordning. I de flesta fall torde förutvarande skogsbrandfogdar, som så

önskar, kunna utses till vice brandchef eller tilldelas annan brandbefälssyssla

inom kommunens brandkår eller brandvärn.

2. Förslaget till brandstadga

Den föreslagna nya brandstadgan innehåller gemensamma bestämmelser

för alla kommuner. Någon uppdelning på olika avdelningar förekommer

icke. Innehållsrubrikerna över de skilda avsnitten har däremot i stort sett

bibehållits från gällande brandstadga. I stadgan upptages dels vissa bestämmelser,

som återfinns i nuvarande brandlag men som ansetts icke böra ha

sin plats i lag, dels bestämmelser som nu återfinns i brandordningarna men

befunnits gemensamma för alla kommuner.

Om brandordning och brandstyrelse

1 §•

Paragrafen ersätter 1 § första stycket, 22 § 3 mom., 24 § första stycket

och 39 § gällande brandstadga. En allmän redogörelse för vad som må intagas

i brandordning har lämnats i avsnittet om brandordning i den allmänna

motiveringen.

2 §•

Paragrafen, som är utformad i nära överensstämmelse med motsvarande

stadganden i allmänna ordningsstadgan och hälsovårdsstadgan, ersätter 2

och 25 §§ i gällande brandstadga.

Att brandordning skall underställas länsstyrelsen för prövning och fastställelse

är förut berört. Enligt gällande brandstadgas bestämmelser för

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

stadssamhällena skall länsstyrelsen i ärendet höra riksbrandinspektören,

medan för landskommunernas brandordningar detta icke gäller. Brandlagsrevisionen,

som anser skäl saknas att göra riksbrandinspektörens hörande

avhängigt av kommunens administrativa karaktär, finner med hänsyn till

den stadga brandförsvaret numera vunnit och till den kontinuerliga kontakten

mellan länsbrandinspektörerna och statens brandinspektion ej erforderligt

att riksbrandinspektören granskar alla brandordningar. För min

del biträder jag denna uppfattning och anser därför någon bestämmelse i

ämnet ej böra meddelas. Emellertid bör riksbrandinspektören för att erhålla

kännedom om brandförsvaret i riket och för att kunna verka för enhetlighet

och ändamålsenlighet icke helt ställas utanför arbetet med brandordningarna.

Det bör även undvikas att den centrala brandmyndighetens

uppfattning i tveksamma fall kommer till tals först efter det fastställelseprövning

skett i länsstyrelsen. Det är därför önskvärt att riksbrandinspektören

bereds tillfälle att granska brandordningar för sådana kommuner, där

brandfaran är särskilt stor eller där stridiga intressen gjort sig gällande.

Likaså bör yttrande givetvis inhämtas om de kommunala myndigheterna

och länsbrandinspektören har skilda meningar. I vissa fall av avvikelser

från de exempel på brandordningar, som enligt vad jag föreslår skall utarbetas

av statens brandinspektion, kan också finnas anledning att inhämta

yttrande. Jag förutsätter att länsstyrelserna utan särskild föreskrift härom

inhämtar yttranden i de fall så kan anses erforderligt.

Det ligger i sakens natur att brandordning icke behöver föreligga i

tryckta exemplar för allmänheten, innan beslut om fastställelse vunnit

laga kraft.

3 §•

Denna paragraf motsvarar 3 och 26 §§ gällande brandstadga samt ersätter

vissa av de bestämmelser om brandstyrelse, som f. n. återfinns i 1 och

2 §§ normalbrandordningarna.

Kommunallagens bestämmelser har efter mönster av hälsovårdsstadgan

gjorts tillämpliga på särskild brandstyrelse. 1 mom. är utformat i enlighet

härmed.

Rätten för brandchef att närvara och yttra sig vid sammanträde med

brandstyrelsen bör icke bestämmas i författning, anser styrelserna för

Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund, som därvid

åberopar att jämförbara kommunala befattningshavare ej har en sådan

särställning. Härtill vill jag erinra, att det inom den specialreglerade förvaltningen

är vanligt, att förvaltningschefen och vissa andra experter har

närvaro- och yttranderätt. Med hänsyn till den ställning som tillkommer

brandchefen enligt brandlagstiftningen och viss annan lagstiftning anser jag

för min del hans rätt att närvara och yttra sig böra liksom hittills uttryckligen

fastslås. Härom handlar 2 mom.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Gällande brandstadga innehåller bestämmelser om brandstyrelses åligganden

att övervaka efterlevnaden av brandlagstiftningen och andra föreskrifter

om brandförsvaret samt att uppgöra förslag till brandordning, reglementen

och sotningstaxa m. m. Därjämte stadgas att brandstyrelsen ej äger

taga befattning med frågor som faller under brandchefens befälsmyndighet.

I dessa hänseenden föreslår brandlagsrevisionen ingen ändring.

Skyldigheten att tillse att det kommunala brandförsvaret är betryggande

tillkommer enligt brandlagen kommunen. Brandstyrelsens uppgifter i detta

sammanhang är i lagen beskrivna så att den handhar förvaltningen av brandförsvarets

angelägenheter. Några ytterligare bestämmelser härom erfordras

enligt min mening icke. Dess uppgift att avge förslag till inkomst- och utgiftsstat

framgår av kommunallagen. I brandlagen har brandstyrelsen vidare

ålagts vissa bestämda uppgifter, nämligen att uttaga tjänstepliktiga till

brandvärnet och att besluta om anbringande av kommunala brandförsvarsanordningar

på enskild mark eller byggnad. Däremot ankommer det icke

på brandstyrelsen att tillse att de enskilda fullgör vad som åligger dem enligt

brandlagstiftningen. Detta är brandchefens och brandsyneförrättares

uppgift. Att brandstyrelsen icke äger taga befattning med frågor som enligt

allmän författning, exempelvis brandlagen och brandstadgan samt författningar

om explosiva och brandfarliga varor, ankommer på brandchefen liksom

ej heller med sådant som faller under hans befälsmyndighet är en allmänt

gällande regel, som ej behöver anges särskilt i brandlagstiftningen.

Innehållet i befälsmyndigheten får avgöras med ledning av förefintliga bestämmelser

och sakens natur. På grund av det anförda saknas i förevarande

paragraf bestämmelser om brandstyrelsens åligganden.

Om brandstyrka och brandbefäl

4 §■

Paragrafen motsvarar 4 § punkterna 1), 2) och 4) samt 27 § gällande

brandstadga. Terminologin ansluter till 2 § i förslaget till brandlag. Frågor

om brandordnings innehåll i de hänseenden, som anges i förevarande paragraf,

har tidigare berörts i olika sammanhang. De i andra och tredje styckena,

som saknar motsvarighet i den nuvarande brandlagstiftningen, upptagna

bestämmelserna om att vissa brandförsvarsavtal skall framgå av

brandordningarna är sålunda motiverade i avsnittet om kommunal samverkan.

5 §•

Om innebörden av den utryckningsberedskap, som fordras enligt denna

paragraf, har tidigare talats i avsnittet om kommunal brandstyrka.

6 §.

Paragrafen motsvarar 6 § 1 mom. och 29 § gällande brandstadga. Läns
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

brandinspektören i Södermanlands län anser möjlighet böra föreligga att

utan namnelig uttagning anordna brandvärn genom avtal med industribrandkår

eller liknande brandkår. Härtill vill jag erinra om att uttagning av

frivilliga till brandvärn genom sådant avtal icke behöver ske namneligen.

7 §•

Paragrafen ersätter de i 7 och 30 §§ nuvarande brandstadga meddelade

kompetensbestämmelserna. Allmänna synpunkter på bestämmande av kompetenskraven

samt dessas innehåll i fråga om utbildning har redovisats i

avsnittet om kompetens och utbildning.

Av 4 § framgår att brandordningen avses skola innehålla bestämmelser

om vilka befattningshavare som skall vara heltidsanställda och deltidsanställda.

3 mom. i förevarande paragraf anger att brandordningen även

skall innehålla föreskrift om den kompetens som fordras för varje särskild

tjänst. Vid den prövning, som enligt 2 § företages av länsstyrelsen i samband

med fastställelse av brandordning, kommer således hithörande frågor under

bedömande.

I fråga om det deltidsanställda brandbefälet kan komma att inträffa att

en vikarie utan stadgad kompetens måste anlitas eller att någon måste utses

till brandchef innan en för tjänsten avsedd kurs anordnats vid statens

brandskola. Man kan nämligen icke förvänta att för deltidsanställning lämpade

personer på förhand skall skaffa sig föreskriven utbildning. I paragrafens

andra moment har med tanke på dessa fall intagits en bestämmelse

som bereder kommunerna möjlighet att förordna lämplig person att uppehålla

brandchefstjänst intill dess tjänsten kan besättas med behörig person.

Det får ankomma på länsstyrelsen att tillse att sådant vikariatsförordnande

icke får längre varaktighet än nödvändigt.

Angående kompetenskraven för dem, som före de nya kompetensbestämmelsernas

ikraftträdande undergått utbildning, hänvisas till övergångsbestämmelserna.

8 §•

Paragrafen ersätter delvis 8, 31 och 40 §§ i nuvarande brandstadga samt

vissa i brandordningarna upptagna bestämmelser, som synts allmängiltiga

för alla kommuner och brandchefer.

Förhållandet mellan brandstyrelsen och brandchefen samt deras inbördes

befogenheter har berörts under 3 §.

9 §•

Paragrafen ersätter 2 mom. andra och tredje punkterna samt 3 mom. i

8 och 31 §§ ävensom 42 § sista stycket gällande brandstadga. När släckningshjälp

erhållits från annan ort skall enligt gällande bestämmelser den befäl
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

havare som erhållit hjälpen föra befälet, om ej annat överenskommes. över

brandkår, som ej ingår i kommunens brandstyrka, exempelvis industribrandkår,

har kommunens brandchef ej befälsrätt i fall då sådan brandkår

släcker brand inom anläggning för vars skydd den organiserats.

Brandlcigsrevisionen

Brandlagsrevisionen, vars förslag innebär att brandchefen skulle äga

rekvirera industribrandkår, uttalar att sådan kår om den på grund härav

deltager i brandsläckning inom kommunen men utanför den anläggning,

för vilken den är avsedd, därvid står under brandchefens befäl. Vid brand

inom sådan anläggning har brandchefen däremot icke befälsrätt över industribrandkåren

som sådan. För att undvika kompetenskonflikter bör man

därför träffa överenskommelse om vem som skall föra befälet. Brandlagsrevisionen

påpekar i detta sammanhang, att den kommunale brandchefen

alltid är berättigad och skyldig att med kommunal brandstyrka deltaga i

släckning av brand inom anläggningen, varför det torde vara lämpligt att

han utövar högsta befälet vid släckningen. Brandlagsrevisionen anför även

att befälsrätten kan regleras genom överenskommelse i samband med släckningsavtal

mellan kommun och industribrandkår samt att därvid industribrandkårens

chef kan tilldelas befälet.

Remissyttrandena

Att brandchefen icke äger befälsrätt över industribrandkår eller annan

liknande brandkår, som ej ingår i kommunens brandstyrka, i fall då sådan

brandkår släcker brand inom anläggning för vars skydd den är organiserad,

är enligt länsbrandinspektören i Östergötlands län och fullmäktige i Norrköping

oegentligt. Länsbrandinspektören i Gävleborgs län anser brandchefen

även i dylikt fall med stöd av tjänstepliktsbestämmelserna kunna taga

befälet över industribrandkår samt är tveksam huruvida kommunal brandchefs

rättigheter och skyldigheter genom avtal kan eller bör överflyttas på

chefen för en industribrandkår.

Departementschefen

Släckningsavtal med exempelvis industribrandkår innebär att industribrandkåren

skall släcka brand även utanför sin egen anläggning. Den kommer

genom avtalet att ingå i kommunens brandstyrka som kommunal brandkår

eller brandvärn, och den kommunale brandchefen utövar alltid högsta

befälet.

Om industribrandkår eller annan brandkår, som icke ingår i kommunens

brandstyrka, biträder vid släckning bör liksom vid släckningshjälp från

annan kommun gälla att den befälhavare som erhållit hjälpen för befälet,

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

om ej annat överenskommes. I dessa fall blir det kommunen som får hjälpen

och endast undantagsvis torde anledning föreligga att annan än kommunens

brandchef skall föra befälet. Vid brand inom en anläggning, som har

egen brandkår vilken ej ingår i kommunal brandstyrka, är brandchefen

uppenbarligen berättigad och skyldig att undersöka om den kommunala

brandstyrkan behöver insättas. Om så ej är fallet, saknar han anledning att

taga befälet över industribrandkåren. Svårighet uppstår först när även den

kommunala brandstyrkan under brandchefens befäl deltar i släckningsarbetet.

Enligt min mening är det uppenbart att släckningsarbete på en och

samma brandplats icke på ett effektivt sätt kan ledas av två av varandra

oberoende chefer. I de allra flesta hithörande fall lär överenskommelse kunna

träffas om att brandchefen skall föra befälet över all deltagande personal.

De olägenheter som kan uppkomma till följd av att enighet ej nås,

är enligt min mening allvarligare än det ingrepp som förorsakas huvudmannen

för industribrandkåren genom att denna ställs under brandchefens

befäl. .lag förordar därför en bestämmelse om att kommunal brandchef

i dessa fall äger befälsrätt under förutsättning att även kommunal brandstyrka,

varöver han för befälet, deltar i släckningen. Samma befälsrätt

bör tillkomma den som i brandchefens ställe för befälet över kommunal

brandstyrka.

Bestämmelser om militärhandräckning meddelas i förordningen den 31

december 1915 (nr 585) angående användande av militär personal till upprätthållande

av allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika

ändamål.

10 §.

Paragrafen motsvarar 9 och 32 §§ gällande brandstadga.

Om vissa för brandförsvaret erforderliga anordningar

11 §•

Paragrafen ersätter 5 § andra stycket, 10 §, 28 § samt 33 § 1 mom. gällande

brandstadga. Enligt nuvarande bestämmelser är kommun skyldig

att anskaffa och underhålla anordningar för brandalarmering, varmed

förstås såväl anordningar, varigenom allmänheten kan tillkalla brandstyrkan

(ingående alarmering), som anordningar för inkallande av brandpersonalen

till tjänstgöring (utgående alarmering eller brandsignalering).

Bestämmelserna om ingående alarmering är olika för stad och land. Beträffande

städer och övriga samhällen, där de för städerna gällande bestämmelserna

är tillämpliga, föreskriver brandstadgans 10 § skyldighet för

kommunen att hålla brandtelegraf eller ock på annat lämpligt sätt träffa

anordning, varigenom brandkåren kan av allmänheten alarmeras. I normalbrandordningen

för stadssamhällena anmärkes, att för alarmering av

borgarbrandkår bör brandtelegraf eller annan elektrisk alarmeringsanord
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

ning finnas, att meinbransändare (tyfoner) lämpligen kan användas som

komplettering av dylik anordning samt att alarmeringscentral bör finnas

å stadens brandstation eller polisstation. Brandstadgans bestämmelser för

landsbygden saknar särskilda föreskrifter om alarmering. I detta hänseende

gäller endast den allmänna bestämmelsen i 33 § 1 mom. att i brandordningen

bestämmelser skall införas om de särskilda anordningar, som

är erforderliga för kommunens brandförsvar. Normalbrandordningarna för

landskommuner innehåller i anslutning härtill en — f. ö. även för utgående

alarmering tillämplig — rekommendation, att för alarmering av brandstyrkan

telefon skall användas samt att dessutom skall finnas membransändare

till det antal och på de platser som brandstyrelsen bestämmer. Endast

för städerna finns bestämmelser om brandalarmeringscentral, varmed

förstås en ständigt bemannad plats, där meddelande om brand kan

mottagas varje tid på dygnet och varifrån brandstyrkan genom s. k. centralapparat

eller annan dylik anordning snabbt kan inkallas.

B randlags revisionen

På grund av den svenska telefontätheten är enligt brandlagsrevisionen

telefon tillfyllest såsom alarmeringsanordning för allmänheten i sådana

områden, där de flesta byggnader är försedda med privattelefon och där

människor vistas dygnet runt. Dessa förhållanden råder främst inom

områden med enbart bostadshus. I områden, där människor ej vistas hela

dygnet, är däremot varken de privata eller de offentliga telefonerna tillfyllest.

Dessa områden är främst industri-, hamn- och upplagsområden,

affärskvarter och större trafikstråk samt viss bostadsbebyggelse. Där fordras

enligt brandlagsrevisionen alltjämt särskilda offentliga alarmeringsanordningar.

Arten av dessa bör bli beroende av de lokala förhållandena och

den tekniska och ekonomiska utvecklingen, och det anses därför ej föreligga

skäl att i författningstexten eller eljest nu förorda något visst system

för dessa anläggningar.

Brandlagsrevisionen har övervägt att föreslå skyldighet för alla kommuner

att vidtaga sådana åtgärder att brandkåren kan alarmeras från en ständigt

bemannad alarmeringscentral. Då det emellertid visat sig att en utveckling

på detta område f. n. pågår och då det är antagligt att kommunerna

ändå skall finna sådana åtgärder ekonomiskt fördelaktiga, förordas

inga tvingande bestämmelser i ämnet.

Utformningen av den utgående alarmeringen slutligen är enligt brandlagsrevisionen

en i huvudsak teknisk fråga, som sammanhänger med brandkårsorganisation

och befintliga anordningar för ingående alarmering. Det

kravet bör dock uppställas, att anordningarna medger att personalen kan

inkallas inom godtagbar tid. Det kan därför icke anses tillräckligt att brandkårspersonalen

inkallas genom att varje befattningshavare i tur och ordning

uppringes på sin privata telefon.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

155

Remissyttrandena

Riksbrandinspektören finner vad brandlagsrevisionen uttalat om brandalarmeringen

i alla hänseenden kunna godtagas, och länsstyrelsen i Västerbottens

län, soin upplyser att stora brister i fråga om alarmcringen påpekats

i olika sammanhang, anser brandlagsrevisionens förslag och uttalanden komma

att verksamt bidraga till att de allvarligaste bristerna undanröjs. Till

brandlagsrevisionens uppfattning, att särskilda alarmeringsanordningar för

allmänheten alltjämt erfordras i industri-, hamn- och upplagsområden samt

vid större trafikstråk, ansluter sig riksbrandinspektören, som anför att det

kan tänkas att särskilt de större städerna i samband med slopande av de

tidigare föreskrivna brandtelegrafanläggningarna finner det obehövligt att

framdeles ha någon form av offentliga anordningar för ingående alarm

utan i stället helt anser sig kunna bygga på det privata telefonnätet, samt

överståthållarämbetet, polismästaren i Stockholm, t. f. brandchefen i Uppsala

och länsbrandinspektörerna i Hallands och Kopparbergs län.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet ifrågasätter däremot om ej tiden är

mogen att helt avveckla de särskilda alarmanordningarna för allmänheten,

och brandchefen i Stockholm anför.

Erfarenheterna från Stockholm tala för att samma alarmeringsmöjlighet

som för bostadsområden anses vara betryggande bör utan risker kunna

tillämpas även på industri-, hamn- och upplagsområden samt affärskvarter

inom modern bebyggelse. Brandlagsrevisionens mening, att offentliga

brandalarmeringsanordningar äro erforderliga utefter större trafikstråk,

synes icke motiverad ur brandskyddssynpunkt. Stockholms brandkårs erfarenhet

är att bränder i fordon på färd å sådana stråk eller i hus belägna

utefter dessa icke förekomma så ofta, att särskilda brandalarmeringsanordningar

erfordras för de större trafiklederna.

Till brandchefens åsikt ansluter sig fullmäktige i Stockholm.

Riksbrandinspektören finner värdet av ständigt bemannad alarmeringscentral

odiskutabelt och fortsätter.

Riksbrandinspektören vill för sin del ifrågasätta, huruvida det icke i

brandstadgan borde föreskrivas tillgång till sådan central, med möjlighet

för länsstyrelsen att, då förhållandena så påkalla, lämna dispens. Visserligen

torde de kommunala brandordningarna lämna erforderliga föreskrifter

i detta hänseende, men frågans stora vikt ur brandförsvarets synpunkt

syns enligt riksbrandinspektörens mening motivera ett intagande i brandstadgan

av krav på sådan central — med självklar dispensmöjlighet i förekommande

fall.

Ett särskilt skäl för en sådan föreskrift är enligt riksbrandinspektören

den allt vanligare förekomsten av automatiskt brandalarm.

Telestyrelsen upplyser, att en i slutet av år 1960 utförd undersökning av

telefonpassningen i befintliga SOS-områden utvisade att omkring en fjärdedel

av antalet inom dessa områden befintliga brandkårer hade sin telefonpassning

bristfälligt ordnad genom att flera alternativa larmnummer förekom

utan att jourlista tillställts vederbörande SOS-central. Styrelsen under
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

stryker att ett sådant arrangemang är behäftat med allvarliga risker för

fördröjning av viktiga larmsamtal och efterlyser föreskrifter för att förbättra

telefonpassningen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar i denna fråga.

Telefonkatalogerna anger alltjämt i många fall flera alternativa telefonnummer

för alarmering av vederbörande brandkår. Någon garanti finnes

icke för att ens något av numren svarar. Detta förhållande måste från allmänhetens

synpunkt framstå som otillfredsställande. Oavsett om SOS-tjänst

är organiserad inom telefonområdet eller icke, anser länsstyrelsen det angeläget,

att den, som så avser, skall kunna larma brandkåren via ett enda i

telefonkatalogen för vederbörande kommun angivet telefonnummer. Denna

detaljfråga synes så viktig, att 10 § brandstadgan bör kompletteras med

tvingande föreskrift för kommun att anordna sådan telefonförbindelse, där

det kan ske utan oskälig kostnad. I varje fall torde i syd- och mellansvenska

län några oskäliga kostnader icke behöva uppkomma, därest som alarmeringscentraler

utnyttjas sådana brand- eller polisstationer, vilka ändock

har passning dygnet runt.

Länsbrandinspektören i Stockholms län upplyser, att inom länet fortfarande

i några kommuner användes den tidsödande metoden med uppringning

av varje brandman, en i taget, och länsstyrelsen i Stockholms län uttalar,

att metoderna för brandpersonalens inkallande på vissa håll icke är

tidsenliga trots påstötningar från länsstyrelsen.

Departemen tschefen

I denna paragraf lämnas vissa föreskrifter om de anordningar som kommunen

skall hålla för brandförsvaret. För alarmeringen har det sedan

gammalt ansetts erforderligt att något närmare ange kommunernas skyldigheter.

Detta är enligt min mening också påkallat eftersom en godtagbar

alarmering är förutsättningen för att de medel som nedläggs inom övriga

delar av det släckande brandförsvaret skall komma till nytta.

Jag biträder uppfattningen att telefon i större utsträckning än som tidigare

varit fallet kan användas för ingående alarmering men jag är icke

beredd föreslå att, såsom i några yttranden förordas, de särskilda alarmeringsanordningarna

helt slopas. Här ansluter jag mig till vad brandlagsrevisionen

med instämmande av bl. a. riksbrandinspektören anfört om behovet

av sådana anläggningar. Om därför s. k. alarmtelefoner, som medger

talförbindelse, kommer till användning, vill jag erinra om att dessa även

kan användas för tillkallande av polis, ambulans och läkare m. m. samt

att kostnaderna då ej helt belastar brandförsvaret. Den tekniska utvecklingen

samt bebyggelsens art i varje särskilt område måste i denna fråga

bli avgörande, varvid det ankommer på kommunerna att genom föreskrifter

i brandordningarna bestämma härom. Anvisningar om alarmering har

utfärdats av riksbrandinspektören och jag förutsätter att så kommer att

ske även framgent.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Med hänsyn till de skiftande förhållandena i olika kommuner anser jag

ej lämpligt med tvingande bestämmelser om det tekniska förfarandet för

inkallande av brandpersonalen. Jag vill dock ansluta mig till brandlagsrevisionens

av remissinstanserna biträdda mening att utgående alarm genom

uppringning av varje befattningshavare på privattelefon icke kan godtagas.

För inkallande av brandvärnet bör icke krävas särskilda anordningar. Där

tyfon finnes, kan den givetvis användas för ändamålet, men f. ö. torde telefoninkallelse

vara tillfyllest.

Om brandsyn

12 §.

Paragrafen motsvarar 11 och 34 §§ gällande brandstadga. Terminologin

har anknutits till byggnadsstyrelsens anvisningar till 1959 års byggnadsstadga.

Den närmare innebörden härav redovisas under 15 §.

Såsom anförts i avsnittet om kompetens- och utbildningsfrågor äger

brandchefen förordna underlydande brandbefäl att förrätta brandsyn. Sådant

förordnande bör i allmänhet givas endast åt person, som erhållit utbildning

i förebyggande brandförsvar eller eljest av särskild orsak kan anses

skickad att göra den brandsyn som förordnandet avser. Särskild brandsyn

kan avse både sådana byggnader och anläggninagr som är föremål för

regelbunden brandsyn och sådana som ej omfattas därav.

13 §.

Paragrafen motsvarar 12 och 35 §§ gällande brandstadga. Frågor om rätt

adressat för brandsyneföreläggande samt om skyldighet att anmäla ägarbyte

är berörda i motiveringen till 14 § förslaget till brandlag.

Någon bestämmelse om samråd med byggnadsnämnden i samband med

brandsyneföreläggande finnes ej f. n.

B randlags revisionen

Brandlagsrevisionen föreslår att brandsyneförrättare skall bereda byggnadsnämnden

tillfälle att yttra sig innan brandsyneföreläggande meddelas.

Emellertid anses det alltför omständligt och tidsödande att beträffande

varje enkel åtgärd av byggnadsteknisk karaktär kräva sådant samråd med

byggnadsnämnden. Samrådet har därför i förslaget begränsats till byggnadstekniska

åtgärder av mera väsentlig art samt åtgärder som ej får vidtagas

utan byggnadslov.

Remissyttrandena

Bland de remissinstanser som behandlar förslaget att brandsyneförrättare

i vissa, i 12 § förslaget till brandstadga angivna fall, skall bereda bygg
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungi. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

nadsnämnden tillfälle att yttra sig förklarar sig länsstyrelsen i Västernorrlands

län, efter hörande av byggnadsnämnderna i Umeå och Skellefteå vilka

ej gjort erinran, biträda förslaget. Flertalet av de nämnda remissinstanserna,

nämligen riksbrandinspektören, styrelsen för statens brandskola,

länsstyrelserna i Kalmar och Hallands län, länsbrandinspektörerna i Stockholms,

Kronobergs och Hallands län, Svenska brandbefälets riksförbund,

SACO.s allmänna tjänstemannaförbund, sjunde kretsen av Sveriges skorstensfejaremästares

riksförbund, skorstensfejaremästaren i Skövde samt

Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund och Svenska skorstensfejeriarbetareförbundet,

anser emellertid det föreslagna förfarandet alltför omständligt

och föreslår i stället en föreskrift om att samråd skall sökas med

byggnadsnämnden, där så bedömes erforderligt. Skorstensfejarnas organisationer

anför.

Beträffande brandsyneförelägganden, som föranleda ett mera avsevärt

ingripande av byggnadsteknisk art, kan det vara lämpligt att brandsyneförrättaren

innan föreläggandet meddelas samråder med byggnadsnämnden.

Brandsyneförelägganden, som beröra eldstäder, rök- och ventilationskanaler,

meddelas i relativt stort antal. Erfarenheten torde icke peka på att ifrågavarande

samråd kan vara erforderligt mer än i rena undantagsfall beträffande

förelägganden till följd av eldstadsbrandsyn. En strikt tillämpning

inom hela brandsyneverksamheten av det föreslagna stadgandet skulle medföra

ett högst betydande merarbete för byggnadsnämnden, utan att däremot

svarande nytta var att vinna. Därjämte skulle brandsyneföreläggande onödigt

fördröjas — —• —. Brandsyneförrättarna erhålla skolning i byggnadstekniska

frågor i sådan utsträckning att de kan förutsättas skickade

avgöra, när samråd med byggnadsnämnden kan vara erforderligt. Det föreslagna

stadgandet bör därför uppmjukas och mera givas formen av en erinran

för brandsyneförrättare att vid behov söka erforderligt samråd.

Departementschefen

Det är av stor betydelse för allmänheten att de olika myndigheternas beslut

ej strider mot varandra samt att beslut av en myndighet ej visar sig

ogenomförbart på grund av bestämmelser, som en annan myndighet har

att följa. Sådana olägenheter undviks om myndigheterna samråder. Jag anser

därför i likhet med brandlagsrevisionen att byggnadsnämnden bör beredas

tillfälle att yttra sig i vissa fall då brandsyneföreläggande om viss åtgärd

kan få byggnadsteknisk betydelse. Emellertid biträder jag den vid remissbehandlingen

framkomna meningen att samråd endast bör ske när ett

verkligt behov föreligger. Av yttrandena framgår, att brandlagsrevisionens

förslag i detta hänseende kan föra för långt. Författningstexten har därför

jämkats så att däri sägs, att byggnadsnämnden skall beredas tillfälle att

yttra sig försåvitt samråd ej är utan betydelse. Det ankommer på brandsyneförrättaren

att här göra en objektiv bedömning. Den omfattning i vilken

han anser sig böra söka samråd kan därvid påverkas av vilken utbildning

han själv har på det byggnadstekniska området.

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

Brandsyneförrättare äger icke meddela föreläggande vid vite. Av 14 §

brandlagen följer att sådant föreläggande kan ges av länsstyrelsen.

14 §.

Paragrafen motsvarar 13 och 36 §§ gällande brandstadga. Enligt denna

skall brandsyneprotokoll, som innehåller anmärkning, vid synetillfället eller

ofördröjligen därefter tillställas den som beröres av anmärkningen. Om

samråd skall äga rum med byggnadsnämnden kan emellertid så ej ske och

bestämmelsen har därför jämkats så att protokoll skall överlämnas så snart

ske kan. Om ett föreläggande är riktat till flera personer, får protokollet

givetvis tillställas dem alla. Protokollet skall bevaras genom brandsyneförrättarens

försorg.

Om sotning

15 §.

Paragrafen motsvarar 15 och 38 §§ gällande brandstadga. Allmänna synpunkter

på sotningsbehov och sotningsfrister har anförts tidigare i avsnittet

om sotning. Begreppsbestämningarna har anknutits till byggnadsstyrelsens

anvisningar till 1959 års byggnadsstadga. Med eldstad förstås sålunda

en till byggnad hörande anordning för värmealstring genom förbränning

av fast, flytande eller gasformigt bränsle. Behov att ange elektriska värmekällor

som undantagna från föreskriven sotning föreligger därför ej. Eftersom

eldstad ej innefattar sådana kanalanslutna förbränningsanordningar,

där ändamålet med förbränningen ej i första hand är värmealstring utan

förstöring av ett mer eller mindre brännbart ämne, exempelvis avfall, har

dylika anordningar tillagts. Undantag har dock liksom i nuvarande brandstadga

gjorts för gaseldade eldstäder och förbränningsanordningar. Med

rökkanal förstås kanal för bortledande av förbränningsgaser från eldstad

för fast eller flytande bränsle. Även rökkanal till sådan i denna paragraf

nämnd förbränningsanordning, som ej är eldstad, skall sotas. Imkanal

slutligen är en utsugningskanal från kök, kokvrå eller kokskåp. Dessa

kanaler skall rengöras oberoende av eldstädernas art. Vad som i det tidigare

avsnittet om sotning anförts om att sotningsfristerna i princip bör vara

desamma i alla kommuner för likartade sotningsobjekt gäller även rengöringen

av imkanaler.

16 §.

Paragrafen motsvarar 16—18 §§ gällande brandstadga. Frågorna om antagande

av skorstensfejare för sotningsdistrikt och om hans ställning till

kommunen och allmänheten har berörts tidigare i avsnittet om sotning.

Länsstyrelsen äger enligt den nuvarande brandstadgan medge undantag

från kompetenskravet att skorstensfejare för sotningsdistrikt skall ha mäs
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungi. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

tarutbildiniing. Undan tagsrätten skall utövas med försiktighet och endast i

fall då sökanden otvivelaktigt förvärvat nödig kompetens genom sitt praktiska

arbete. Eftersom rekryteringssvårigheter ej kan uteslutas i någon enstaka

kommun, föreslår brandlagsrevisionen att denna dispensrätt bibehålies

men förutsätter att dispens medges endast då sökanden otvivelaktigt

förvärvat nödig kompetens förutom genom praktiskt arbete jämväl genom

annan teoretisk utbildning än mästarutbildning, exempelvis gesällkurs eller

annan särskild utbildning. Riksbrandinspektören är tveksam huruvida med

hänsyn till numera rådande goda tillgång på kvalificerade skorstensfejarmästare

behov verkligen föreligger av en bestämmelse, som skall göra det

möjligt för länsstyrelsen att medgiva undantag från kravet på genomgången

mästarkurs. Riksbrandinspektören, som anser hittillsvarande erfarenhet

icke tala härför, föreslår därför i första hand att undantagsmöjligheten helt

utgår samt i andra hand att i stadgetexten fastslås att undantag må göras endast

i de fall då kompetent sökande saknas. Liknande synpunkter anför

länsstyrelsen i Hallands län samt Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund

och Svenska skorstensfejeriarbetareförbundet, medan länsbrandinspektörerna

i Hallands och Kopparbergs län anser skäl för undantagsbestämmelsen

saknas.

För egen del finner jag möjligheten till dispens böra bibehållas men anser

den blott böra tillämpas i den begränsade omfattning brandlagsrevisionen

föreslagit.

17 §.

Paragrafen motsvarar 19 § gällande brandstadga. Innebörden av sotningsmonopolet

och undantagsmöjligheten har behandlats i avsnittet om sotning.

18 §.

Paragrafen, som motsvarar 20 § gällande brandstadga, anger vissa uppgifter,

som åvilar skorstensfejare vid sotning. Några andra ändringar i förhållande

till nuvarande uppgifter än en terminologisk jämkning har ej företagits.

Om upptäckt felaktighet eller missförhållande, som kan föranleda

brandfara, berör sådana i 12 § angivna delar av byggnad, som skall bli föremål

för eldstadsbrandsyn, är skorstensfejaremästaren behörig att själv utföra

sådan brandsyn och meddela erforderligt föreläggande. I dessa fall

krävs alltså ej underrättelse till brandchefen. I fråga om övriga förhållanden,

som kan föranleda brandfara, måste däremot underrättelse ske för att

brandchefen skall beredas tillfälle att föranstalta om särskild brandsyn.

19 §.

Till denna paragraf har sammanförts vissa bestämmelser om skorstensfejarmästares

skyldigheter, vilka f. n. återfinns i brandordningarna.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

20 §.

Paragrafen motsvarar 22 § 1 mom. nuvarande brandstadga. Det bör märkas

att vissa arbeten åligger skorstensfejare jämlikt byggnadslagstiftningen.

Enligt denna kan andra ersättningsbestämmelser än sotningstaxans gälla.

Om antagande av eller ändring i sotningstaxa skall gälla vad i 2 § 1 mom.

första och fjärde styckena föreskrives om brandordning.

Om vissa åtgärder mot brand

21 §.

Såsom anförts i avsnittet om industribrandförsvar utgör denna bestämmelse

en erinran till arbetsgivare och arbetstagare att samverka för att

främja brandförsvaret på arbetsplatsen. Syftet med och möjligheterna till

sådant samarbete har redovisats i nämnda avsnitt. Någon påföljd för den

som ej efterkommer denna erinran föreslås ej.

22 §.

Paragrafen ersätter delvis 41 § gällande brandstadga. De nuvarande bestämmelserna

avser endast faran för skogsbrand och innehåller förbud mot

att uppgöra eld i skog vid stark torka eller blåst. Förbudet är icke undantagslöst,

ty det omfattar ej trängande behov och ej eld för utövande av näring,

yrkeseld. Brandordningarna medger emellertid brandchefen (skogsbrandfogden)

att tillfälligt förbjuda även sådan eld. Därjämte stadgar brandordningarna

anmälningsplikt för den som under sommarhalvåret — med

skilda tider i olika landsdelar — vill uppgöra eld i skog eller så nära skog

att elden lätt kan spridas dit.

Brandlagsrevisionen

Brandlagsrevisionen föreslår att all eldning i skog utom för trängande

behov, således även yrkeseld, i brandstadgan förbjudes under tid då fara

för brand föreligger i följd av stark torka eller stark blåst. För att icke eldning

för utövande av näring skall förhindras föreslås dock att tillstånd

till eldning skall kunna medges av brandchefen. Därvid kan tillses att erforderliga

säkerhetsåtgärder vidtages. Därutöver bör liksom nu i brandordningen

få föreskrivas att brandchefens tillstånd erfordras under viss

del av året oberoende av torka och blåst.

Remissyttrandena

Riksbrandinspektören önskar en föreskrift som ger brandchefen möjlighet

att vid torka förbjuda ris- och gräsbränning även på platser, där

risk för spridning till skog ej föreligger, och i några yttranden påpekas att

halmbränning bör särskilt anges. Några remissinstanser förordar en föreskrift

om anmälningsskyldighet före varje eldning i skog.

6-—Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 12.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

Departementschefen

Såsom jag förut anfört förordar jag att straffbestämmelsen i nuvarande

brandlag för den som handhar eld eller brandfarligt föremål på sådant sätt

att brand lätt kan uppstå behålles även i en ny brandlag. Sedan gammalt

finns i brandstadgan vissa bestämmelser, som anger exempel på sådant

handhavande. Exemplen avser uppgörande av eld i skog eller på sådant sätt

att elden lätt kan sprida sig till skog. Bestämmelserna i ämnet bör enligt

min mening avse alla situationer, då uppgörande av eld kan innebära risk

för eldens spridning på sådant sätt att brand kan uppstå. Det kan vara fråga

om uppgörande av eld på andra platser än i skog eller nära skog, exempelvis

på villatomter, och det kan föreligga risk för eldens spridning till

annat än skog, exempelvis till upplag eller bebyggelse. I alla sådana fall då

eld uppgöres utomhus på plats, där elden lätt kan sprida sig och medföra

brandfara, bör därför särskilda säkerhetsåtgärder vidtagas.

Däremot kan jag ej biträda det i några yttranden framkomna förslaget

att införa en föreskrift om anmälningsskyldighet före varje eldning i skog.

Redan svårigheten att kontrollera efterlevnaden av en sådan föreskrift samt

det omfattande arbete som skulle åsamkas brandchefen för att undersöka

om eldning i alla anmälda fall finge ske talar häremot. Att i enlighet med

förslaget ha en tillståndsbestämmelse i brandstadgan för stark blåst och

torka samt därutöver i brandordningen längre gående bestämmelser om

anmälningsskyldighet, exempelvis under hela sommarhalvåret oberoende

av väderleken, kan för allmänheten verka förvirrande och är olämpligt även

av det skälet att straff förutsättes kunna ådömas för underlåten anmälan

i båda fallen.

Erfarenheten visar emellertid att en viss förhandskontroll är erforderlig.

Detta gäller dels vid vissa väderleksförhållanden såsom vid eller efter stark

torka eller vid blåst, dels vid vissa former av eldning utomhus, exempelvis

liyggesbränning i skog. Förhållandena växlar emellertid i olika delar av

landet och i olika kommuntyper. Jag finner därför lämpligast att alla föreskrifter

om skyldighet att göra förhandsanmälan till brandchefen angående

utomhuseld meddelas i brandordningen. Underlåten anmälan bör såsom

ordningsförseelse föranleda straffpåföljd enligt 27 §. Förseelser mot förevarande

paragraf blir straffbara enligt 10 § brandlagen, om de ej utgör allmänfarlig

vårdslöshet enligt strafflagen.

23 §.

Paragrafen motsvarar 42 § fjärde stycket i nuvarande brandstadga.

Om tillsyn över brandförsvaret m. m.

24 §.

Paragrafen motsvarar 2 § gällande brandlag. Bestämmelserna om tillsyn

har ansetts vara av sådan karaktär att de bör ha sin plats i stadgan i

stället för i lagen.

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

Länsstyrelsens tillsyn över att det kommunala brandförsvaret har skälig

effektivitet sker dels genom att länsstyrelsen, såsom framgår av stadgans

2 §, kontrollerar att brandordning med erforderligt innehåll antages av

kommunerna, dels genom kontroll att kommunerna fattar beslut om och

vidtager faktiska verkställighetsåtgärder för tryggheten mot brand, d. v. s.

i huvudsak att de efterlever brandordningen. I det förstnämnda fallet får

vitesföreläggande mot kommun ej förekomma utan endast de åtgärder som

anges i 2 §. I det senare fallet däremot må länsstyrelsen förelägga kommunen

vite, om mot förmodan de kommunala uppgifterna icke rätteligen skulle

fullgöras och andra åtgärder ej är tillfyllest.

25 §.

Gällande brandstadga innehåller skilda bestämmelser om rätt för brandchef,

skorstensfejare, brandsyneförrättare och riksbrandinspektören att för

fullgörande av sina åligganden inom brandförsvaret erhålla tillträde till

byggnader, upplag, lägenheter och anläggningar. Vidare finns bestämmelser

om att polismyndigheten skall lämna handräckning, om sådant tillträde

vägras, samt en för dessa fall avsedd straffbestämmelse.

I förevarande paragraf har alla hithörande bestämmelser sammanförts,

varjämte efter mönster från andra områden, där tillsyn förekommer, tilllagts

att verksamheten skall bedrivas på sådant sätt att minsta möjliga

olägenhet vållas allmänheten. Detta innebär bl. a. att tiden för önskat tillträde

då så kan ske skall anges i förväg. Till förrättningsmän, som äger tillträde,

bör utöver brandchef, brandsyneförrättare samt skorstensfejare, som

utför föreskriven sotning och besiktning, räknas länsbrandinspektör och

annan av länsstyrelsen för ändamålet förordnad person, riksbrandinspektören

och annan befattningshavare, som statens brandinspektion förordnar.

Någon särskild straffbestämmelse torde icke erfordras, eftersom i 10 kap.

12 § strafflagen stadgas straff för den som vägrar inträde som förrättningsman

äger fordra.

Slutligen har tillagts en bestämmelse om förbud mot att röja yrkeshemlighet.

överträdelse härav straffas enligt 28 §.

Om ansvar och besvär

26—28 §§.

Dessa paragrafer innehåller brandstadgans straffbestämmelser. De avser

endast enskilda, ej befattningshavare som har i brandlagen eller brandstadgan

angivna uppgifter inom brandförsvaret. För brandbefäl, brandmän

och brandsyneförrättare gäller strafflagens bestämmelse om tjänstefel, om

de åsidosätter vad som enligt brandlagstiftningen åligger dem. Detsamma

gäller skorstensfejarmästare, oavsett om han är anställd eller egen företagare

som auktoriserats av kommunen.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Om överträdelse av bestämmelse i brandordning skall föranleda straff,

skall detta utsägas i bestämmelsen och hänvisning ske till 27 § brandstadgan.

Gärningar som är straffbelagda i brandlagen, brandstadgan eller annan

författning får icke straffbeläggas på detta sätt. Icke heller får genom sådan

hänvisning straffbeläggas åsidosättande av skyldigheter, vilkas iakttagande

enligt brandlagen eller brandstadgan skall framtvingas genom vitesföreläggande.

Detta gäller exempelvis skyldigheten för enskilda att hålla viss

brandmateriel.

29 §.

Paragrafen, som ersätter 48 § gällande brandstadga, ger besvärsmöjlighet,

förutom i fråga om brandsynebeslut, vid vissa av brandchef meddelade beslut,

som är av sådan natur att de bör få överklagas. Här avses beslut om undantag

från brandstadgans och brandordnings bestämmelser om sotningsfrist

samt beslut om undantag från sotningsmonopolet. Brandchefs beslut,

som är av rent förberedande eller verkställande natur eller angår befälsutövningen,

kan däremot ej överklagas.

Särskilda bestämmelser

30 §.

Paragrafen motsvarar 50 § gällande brandstadga.

31 §.

Paragrafen ersätter 52 § gällande brandstadga, enligt vilken en sammanställning

över brandchefer och vice brandchefer årligen skall intagas i

länskungörelserna. Länsstyrelsernas intresse att äga tillgång till aktuella

uppgifter om kommunernas brandmyndigheter har ansetts kunna tillgodoses

på ett enklare och billigare sätt genom den här föreslagna uppgiftsskyldigheten.

32 §.

Paragrafen ersätter 53 § gällande brandstadga, enligt vilken tjänsteman

vid brandväsendet ej må driva handel med brandredskap eller vara kommissionär

eller agent för annan, som driver sådan handel eller vara delägare

i handelsbolag eller styrelseledamot i aktiebolag eller ekonomisk förening,

som har till huvudsaklig uppgift att bedriva verksamhet av nu nämnt

slag. Vid bestämmelsens tillkomst framhöll vederbörande riksdagsutskott,

att den endast avsåg yrkespersonal och alltså icke omfattade den som innehade

kommunalt förtroendeuppdrag inom brandförsvaret, exempelvis som

brandchef.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

165

Brandlags revisionen

Efter mönster av 1948 års polisreglemente föreslår brandlagsrevisionen

även förbud för tjänsteman inom brandförsvaret att vara kommissionär

eller agent för försäkringsinrättning i vad denna meddelar försäkringar, som

har samband med brand, samt att vara styrelseledamot i bolag eller förening,

som har till huvudsaklig uppgift att bedriva sådan försäkringsverksamhet.

Vidare föreslås motsvarande förbud gälla även livräddningsredskap, varmed

förstås sådana redskap som vanligen brukar handhavas av brandkårerna.

De skäl, som gäller för de nuvarande förbuden, är enligt brandlagsrevisionen

tillämpliga även i de föreslagna hänseendena.

Remissyttrandena

Frågan om vilka personer, som i förevarande sammanhang skall anses

som tjänstemän, tilldrar sig stort intresse. Länsbrandinspektören i Skaraborgs

län uttalar, att en tendens på sistone förmärkts bland tjänstemän

inom brandförsvaret att för egen vinning åtaga sig sådan försälj ningsverksamhet,

som här åsyftas, och Kopparbergs läns avdelning av Svenska landskommunernas

förbund anser bestämmelsen böra vidgas att avse, förutom

tjänstemän, övrig personal som beröres av brandlagstiftningen. Flera remissinstanser,

däribland överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms

och Hallands län samt Sveriges skorstensfejarmästares riksförbund

och Svenska skorstensfejcriarbetareförbundet, anser förbudet böra omfatta

skorstensfejare, oavsett om han är egen företagare, som äger förrätta eldstadsbrandsyn.

I några yttranden understrykes att förbudet bör avse personal

med rätt att utfärda föreläggande vid brandsyn. Länsstyrelsen i

Gävleborgs län anser förbudet i gällande brandstadga avse endast heltidsanställd

personal. SACO.s allmänna tjänstemannaförbund vill begränsa

förbudet och yttrar.

Självfallet bör den, som förrättar brandsyn och besiktningar eller skall

vara rådgivare åt andra beträffande inköp av brand- och livräddningsmateriel,

icke själv äga driva handel med sådan materiel. Däremot förefaller det

vara ett allvarligt intrång i den personliga friheten, att t. ex. brandbefäl

icke får vara styrelseledamot i länets brandstodsbolag eller att ett skrivbiträde

på en brandchef sexpedition icke får äga aktier i ett företag, som

tillverkar brandbilar. Det ifrågasättes, om begreppet tjänsteman entydigt

omfattar även deltidsanställd brandpersonal, frivillig brandpersonal och

skorstensfejare. Är så icke fallet, kommer den heltidsanställda brandpersonalen

i en särställning, som icke kan accepteras.

Liknande synpunkter anför Svenska brandbefälets riksförbund.

Departementschefen

Syftet med förbudsbestämmelser av här avsedd art är i främsta rummet

att hindra befattningshavare med myndighetsfunktioner att utnyttja dessa

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

för privat förvärvsverksamhet. Detta syfte nås enligt min mening om förbudet

omfattar alla som har till åliggande att förrätta brandsyn enligt

brandlagstiftningen. Det kommer sålunda att gälla brandchefer, vice brandchefer

och annat brandbefäl, som på grund av brandchefens förordnande

har nämnda åliggande, samt skorstensfej armästare. Å andra sidan bör

ett så avgränsat förbud gälla alla sådana befattningshavare oavsett deras

anställningsform, heltidsanställda och deltidsanställda och därjämte skorstensfej

armästare som är egen företagare.

När det så gäller alt bedöma vilka förvärvsverksamheter som bör förbjudas

är uppenbart, att handel med brandredskap och sådana livräddningsredskap,

som brandlagsrevisionen avsett, bör omfattas av förbudet. Det

bör även omfatta sysslor som kommissionär och agent för annan, som

driver sådan handel, samt för brandförsäkringsinrättning. Ej heller höide

nämnda befattningshavarna få vara delägare i handelsbolag eller styrelseledamot

i aktiebolag eller förening, som har till huvudsaklig uppgift att

driva handel med brand- eller livräddningsredskap. Däremot anser jag anledning

ej föreligga för ett förbud mot att vara styrelseledamot i brandförsäkringsinrättning.

Tilläggas bör, att de kommunala tjänstereglementena uppställer betydligt

mer långtgående restriktioner när det gäller tjänstemännens rätt att

utöva bisysslor eller förvärvsverksamhet vid sidan av tjänsten.

Övergångsbestämmelser

33 §.

Såsom förut anförts förutsätter de nya kompetensbestämmelserna i 7 g

ändrade bestämmelser om undervisningen vid statens brandskola och vad

därmed äger samband. Tidigare har även nämnts att en särskild utredning

pågår om dessa frågor. Det kan därför icke nu bedömas när undervisningen

enligt de nya bestämmelserna kan påbörjas. Brandlagsrevisionen framhåller,

att de nya kompetensbestämmelserna ej kan träda i kraft förrän den reformerade

undervisningen pågått under någon tid, enligt förslaget tre år.

För min del anser jag visserligen uppenbart att några personer med den

nya utbildningen ej finns att tillgå redan vid den tid då stadgan i övrigt

avses träda i kraft. Men såsom jag förut anfört är meningen att kompetenskraven

för de olika tjänsterna skall anges i brandordningen. Arbetet med

brandordningarna skall påbörjas vid stadgans ikraftträdande och de nya

kompetensföreskrifterna måste givetvis då vara vägledande. Vidare märks,

att de första nya utbildningskurserna kommer att avslutas vid olika tidpunkter

allt efter brandskolans resurser och kursernas längd. På grund av

det anförda finner jag nödvändigt att kompetensbestämmelserna i 7 §

träder i kraft samtidigt som stadgan i övrigt. Eftersom personer med den

nya utbildningen då saknas, måste emellertid stadgan ge anvisning om hur

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

brandbefäl med utbildning enligt nuvarande föreskrifter blir kompetenta

att söka och erhålla tjänster, för vilka i brandordningarna kommer att anges

kompetenskrav enligt de nya bestämmelserna. Sådana övergångsbestämmelser

ges i 34 §.

34 §.

Gällande brandstadgas kompetensföreskrifter för brandbefäl och skorstensfejare

för sotningsdistrikt trädde i kraft den 1 januari 1948. Tidigare

hade ej förekommit några i författning angivna formella kompetenskrav.

Enligt övergångsbestämmelser till 1944 års brandstadga gäller stadgans

kompetensföreskrifter ej person, som före den 1 januari 1948 erhållit befattning

som brandbefäl eller skorstensfejare för sotningsdistrikt. Syftet

med övergångsbestämmelserna är att icke försämra de personers ställning,

som redan innehade eller efter nämnda dag skulle söka sadana befattningar.

Brandlagsrevisionen

Brandlagsrevisionen föreslår att övergångsbestämmelserna i 1944 års

brandstadga alltjämt skall äga tillämpning på där avsedda personer. Bland

dem torde enligt brandlagsrevisionen finnas många dugliga personer med

lång erfarenhet av brandförsvarsarbete, vilka på annat sätt än genom teoretisk

utbildning i den form gällande brandstadga föreskriver förvärvat sig en

god kompetens. Det skulle strida mot svensk rättsuppfattning att, såsom

stundom föreslagits, nu beröva de berörda befattningshavarna rätten att

vinna befordran inom sitt yrke.

Rörande övergångsbestämmelsernas innebörd anför brandlagsrevisionen.

övergångsbestämmelsernas innebörd är enligt brandlagsrevisionens mening

till en början, att befattningshavare, som där avses, äga att utan hinder

av formella kompetenskrav i 1944 års brandstadga eller i den nu föreslagna

brandstadgan söka ifrågakommande tjänster, d. v. s. att deras ansökan

måste prövas och ej får på formella grunder avvisas. Av brandskoleutredningens

uttalande, att kompetensföreskrifterna ej böra försämra de

äldre befattningshavarnas ställning, följer å andra sidan ej att övergångsbestämmelsen

är avsedd att dispensera från varje kompetens för den sökta

tjänsten, något som väl för övrigt får anses klart framgå redan av förekomsten

av kompetenskrav över huvud taget och av den länsstyrelserna

jämlikt 2 § gällande brandlag ålagda tillsynen över att brandförsvaret är

tillfredsställande ordnat, övergångsbestämmelsens syfte har sålunda icke

varit att bereda de äldre befattningshavarna möjlighet att efter den 1

januari 1948 söka och erhålla chefstjänster, för vilka de icke ens med de

krav, som i allmänhet gällde före 1944 års brandstadgas tillkomst, voro

kvalificerade. Brandstadgans föreskrift — eller länsstyrelses för viss kommun

meddelade och lagakraftvunna beslut -— om att brandchefen i en kommun

skall ha genomgått brandchefskurs kategori I vid statens brandskola

bör alltså för en sökande, som kan åberopa övergångsbestämmelsen, innebära

att hans på annan utbildning grundade meriter skola sakligt prövas i

förhållande till den reella innebörden av detta formella kompetenskrav.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

---Principen vid tolkning och tillämpning av övergångsbestämmelsen

bör alltså vara, att de berörda befattningshavarna ej hindras i den med hänsyn

till deras utbildning och nuvarande tjänstgöring naturliga och före 1944

års brandstadgas tillkomst beräkneliga befordringsgången inom brandförsvaret.

Därest emellertid en äldre befattningshavares meriter vid en objektiv

prövning ej befinnas likvärdiga med brandstadgans kompetenskrav, torde

dessa meriter ej heller alltid före brandstadgans tillkomst ha räckt till att

förskaffa vederbörande den sökta befattningen. I sådant fall har sökanden

ej kommit i sämre ställning genom de formella kompetenskravens tillkomst.

Om övergångsbestämmelserna förstås på detta sätt, torde man---

med fog kunna påstå, att de erhållit en i förhållande till sitt syfte alltför vid

omfattning. Såsom enda exempel härpå må anföras det givetvis icke avsedda

fallet, att en person som före år 1948 erhållit brandförmansbefatlning skulle

kunna söka och erhålla brandchefstjänst i en större stad med yrkesbrandkår.

Brandlagsrevisionen anför vidare att, i sådana fall där övergångsbestämmelserna

är tillämpliga och formella kompetensbestämmelser sålunda saknas,

annan kompetensprövning ej kan förekomma än den som enligt 5 §

gällande brandlag är anförtrodd länsstyrelsen och som innebär att länsstyrelsen

skall pröva den utseddes lämplighet. Revisionen föreslår att denna

prövning skall behållas för de fall att till brandchef eller vice brandchef utsetts

ett brandbefäl som kan åberopa övergångsbestämmelserna. Denna prövningsrätt

har enligt revisionen nu och bör framgent ha den innebörden att

både personlig lämplighet och saklig kompetens för tjänsten skall prövas.

Den måste emellertid begränsas så att den ej kränker det rältssäkerhctsintresse,

som lagstiftaren genom övergångsbestämmelserna velat trygga.

Innebörden härav utvecklar brandlagsrevisionen på följande sätt.

Länsstyrelsens prövning av de sökandes kunskapsnivå i enlighet med de

riktlinjer, som ovan lämnats, försätter emellertid icke de sökande, som åberopa

övergångsbestämmelsen, i en försämrad ställning, därest de bli föremål

för ungefär samma prövning som skulle skett om 1923 års lagstiftning

alltjämt gällt —- och detta kan ju i viss mån sägas vara fallet för dem, eftersom

övergångsbestämmelserna medföra att brandstadgans kompetensföreskrifter

ej gälla. I dessa fall torde man kunna hävda, att 5 g gällande brandlag

och förevarande paragraf — liksom motsvarande bestämmelse i 1923 års

brandstadga — med hänsyn till länsstyrelsens uppgift att öva tillsyn å brandförsvarets

effektivitet bör ersätta nämnda formella kompetensföreskrifter

och utgöra en garanti för att kompetensfordringarna ej sättas för lågt. Cnvetvis

böra länsstyrelserna därvid taga största möjliga hänsyn till den kommunala

självbestämmanderätten, där denna tagit sig uttryck i en önskan att

förvärva viss person till en brandchefsbefattning, och endast där denne är

klart inkompetent för sysslan underlåta att fastställa kommunens personval.

Departementschefen

Att slopa övergångsbestämmelsen skulle framstå såsom obilligt mot dem,

som i förlitan på statsmakternas en gång givna undantagsföreskrift underlåtit

att underkasta sig den för formell kompetens stadgade utbildningen.

När nu 1944 års brandstadga och dess kompetensbestämmelser upphävs,

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

bör en bestämmelse av samma innebörd som övergångsbestämmelsen till

nämnda stadga införas i den nya stadgan.

I avsnittet om kompetens- och utbildningsfrågor har jag uttalat min anslutning

till förslaget att länsstyrelseprövning av kompetensen skall behållas

i de fall då formella kompetensföreskrifter saknas. Detta blir fallet enligt

föreliggande paragraf. Prövningen bör omfatta den sökandes kompetens

för den sökta tjänsten, varvid på det sätt som brand lagsrevisionen närmare

redovisat får iakttagas att han icke kommer i sämre ställning än vad som

skulle ha blivit fallet vid prövning enligt de kunskapskrav som uppställdes

tidigare då formella kompetensbestämmelser saknades. I annat sammanhang

har jag anfört att brandchef och vice brandchef enligt mitt förslag

skall förordnas av kommunen, icke som f. n. av länsstyrelsen. Så bör ske

även i de fall, där enligt förevarande paragraf länsstyrelseprövning skett.

Länsstyrelsens beslut bör därför blott ange huruvida hinder för förordnande

föreligger eller ej. De nya kompetensföreskrifterna skall ej medföra att

brandbefäl, som vid deras ikraftträdande innehar tjänster för vilka strängare

krav uppställs, blir skyldiga att på nytt utbilda sig för samma tjänster eller

eljest komplettera sin utbildning. Det här anförda kommer till uttryck i

1 mom.

För dem som söker nya tjänster efter denna stadgas ikraftträdande gäller

2 inom., som innebär att den som enligt 1944 års bestämmelser förvärvat utbildning

till tjänst av visst slag icke genom de nya kompetensbestämmelserna

försättes i sämre ställning.

I avsnittet om sotning har anförts, att särskilda föreskrifter om tryggande

av skorstensf ej armästares ställning gentemot kommunen framgent icke erfordras.

Skorstensfejare, som auktoriserats enligt 1944 års brandstadga eller

enligt brandordning, som grundas på samma stadga, måste emellertid bibehållas

vid sin hittillsvarande ställning så länge han är kvar i det sotningsdistrikt,

för vilket han auktoriserats. 3 mom. innehåller en bestämmelse

härom. I detta moment har även intagits en motsvarighet till nu gällande

övergångsbestämmelse för skorstensfejare, som före den 1 januari 1948 erhållit

befattning som skorstensfejare för sotningsdistrikt.

35 §.

I 53 § gällande brandstadga förbjudes tjänsteman vid brandväsendet att

bedriva viss förvärvsverksamhet. Enligt övergångsbestämmelser till stadgan

gäller detta ej personer, som före stadgans ikraftträdande erhållit anställning

inom brandväsendet. I 32 § i den nya stadgan återfinns samma förbud,

övergångsbestämmelsen bör därför alltjämt äga tillämpning. Därjämte har

i 32 § tillagts förbud mot ytterligare former av förvärvsverksamhet. Detta

nya förbuds ikraftträdande kräver en motsvarande övergångsbestämmelse.

Den i förevarande paragraf intagna övergångsbestämmelsen innefattar båda

de nämnda kategorierna.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170 Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

36 §.

För särskild brandstyrelse gäller f. n. inga författningsföreskrifter. I

brandordningen skall enligt nuvarande brandstadga intagas föreskrifter om

sådan brandstyrelses sammansättning och arbetsformer m. m. De i brandordningarna

på grund härav intagna föreskrifterna skiljer sig från motsvarande

bestämmelser i kommunallagen för kommunens styrelse. Enligt förevarande

paragraf skall nya val enligt stadgans bestämmelser ske före 1963

års utgång. Kommun, som f. n. har särskild brandstyrelse, är givetvis

oförhindrad att när mandattiden utgår för nuvarande ledamöter i särskild

brandstyrelse besluta, att brandförsvarets angelägenheter i stället skall

handhavas av kommunens styrelse eller befintlig annan kommunal nämnd

eller styrelse. I sådant fall erfordras uppenbarligen ej nya val.

37 §.

Det i denna paragraf stadgade förfarandet i samband med tillkomsten av

nya brandordningar överensstämmer med vad som föreskrivs i 1944 års

brandstadga.

3. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen

den 18 december 1953 (nr 753)

Den föreslagna brandlagen och brandstadgan saknar särskilda bestämmelser

för stad samt gäller för riket i dess helhet. Jag har inledningsvis framhållit,

att jag ej anser det längre finnas skäl att vidmakthålla möjligheterna

till municipalsamhällsbildning för brandförsvarsändamål samt att de municipalsamhällen,

som nu förvaltar såväl brandförsvarsangelägenheter som

byggnadsväsendet, därför får sina uppgifter inskränkta och de, som förvaltar

endast brandförsvarsangelägenheter, kommer att upphöra. De kommunala

uppgifterna inom brandförsvaret blir därför i alla kommuner en angelägenhet

för hela kommunen. Att i brandordningen skilda bestämmelser kan

erfordras för olika kommundelar gör ej någon skillnad. De föranleder ej

någon lokal förvaltning.

För upplösningen av de municipalsamhällen, som efter den nya brandlagstiftningens

ikraftträdande står utan förvaltningsuppgifter, torde det icke

erfordras att Kungl. Maj:t i varje särskilt fall meddelar upplösningsbeslut.

Avvecklingen av dessa municipalsamhällen torde — i överensstämmelse med

vad som föreskrevs för upplösning av sådana samhällen för ordnings- och

hälsovårdsangelägenheter — i tillämpliga delar böra ske enligt bestämmelserna

i 33 § lagen den 13 juni 1919 om ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning.

Ändringen i 79 § kommunallagen bör träda i kraft den 1 januari 1963, då

den nya brandlagstiftningen enligt vad jag föreslår skall träda i tillämpning.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

171

VI. Departementschefens hemställan

1 enlighet med vad som anförts i det föregående har upprättats förslag till

1) brandlag;

2) brandstadga; och

3) lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953

(nr 753).

Av dessa förslag, vilka har den lydelse bilaga B till detta protokoll utvisar,

är brandlagen av sådan natur att lagrådets utlåtande över den bör inhämtas.

Jag hemställer därför, att lagrådets utlåtande över förslaget till brandlag

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Ingemar Nygren

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kurigl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

Bilaga A

Brandlagsrevisionens författningsförslag

1) Förslag

till

Brandlag

1 §•

Varje kommun skall i enlighet med bestämmelserna i denna lag hålla ett

brandförsvar, som tillfredsställer skäliga anspråk på trygghet mot skada

av brand.

Om kommunalförbund är särskilt stadgat.

2 §•

Länsstyrelsen skall tillse, att brandförsvaret inom länet är tillfredsställande

ordnat och därvid ägna uppmärksamhet åt erforderlig samverkan

mellan kommunernas brandförsvar.

Tillsyn över brandförsvaret inom riket utövas av statens brandinspektion.

3 §.

I varje kommun skall finnas brandstyrka av betryggande storlek och

sammansättning. Brandstyrkan skall bestå av brandchef, en eller flera

vice brandchefer, brandkår samt, där så erfordras, brandvärn, grundat å

tjänsteplikt.

Brandchef, vice brandchef samt personal i kommunal brandkår skall

vara heltidsanställd (yrkesbrandpersonal) eller ha förbundit sig att såsom

deltidsanställd vid sidan av annan sysselsättning fullgöra brandtjänst (borgarbrandpersonal);

kommunal brandkår må ock bestå av både heltidsanställd

och deltidsanställd personal.

Länsstyrelsen äger för kommun eller del därav medgiva befrielse från

skyldigheten att hålla brandkår med därtill hörande materiel, byggnader

och anordningar, såframt kommunen träffat avtal om betryggande släckningshjälp

från kommunal brandkår i annan kommun eller från brandkår

under ledning av enskild, för ändamålet bildad sammanslutning (frivillig

brandkår) eller ock från brandkår vid anläggning som avses i 10 §

(industribrandkår). Brandkår, beträffande vilken sådant avtal träffats,

skall anses som kommunal brandkår i kommunen och vara skyldig lämna

annan kommun släckningshjälp, som avses i 8 §.

4 §•

Förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter skall handhavas av den

kommunala myndighet, som kommunens fullmäktige därtill utse (brandstyrelse).

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

173

Ledningen av kommuns brandförsvar skall, närmast under brandstyrelsen,

utövas av brandchefen.

Vice brandchef skall biträda brandchefen och vid förfall träda i hans

ställe. I mån av behov skall därjämte finnas annat brandbefäl.

Om den utbildning brandpersonal skall äga förordnar Konungen.

5 §■

Brandchef och vice brandchef utses av kommunens fullmäktige eller,

efter deras bestämmande, av brandstyrelsen.

6 §•

Kommun är skyldig att anskaffa och underhålla materiel, byggnader

och andra för brandförsvaret erforderliga anordningar, skogsbrandtorn

likväl undantagna, samt att draga försorg om nödig vattentillgång för

släckning av brand, dock allenast i den mån oskälig kostnad därigenom

icke åsamkas kommunen.

7 §■

I kommun skall brandsyn hållas och sotning verkställas i enlighet med

de föreskrifter Konungen därom meddelar.

8 §.

För genomförande av den samverkan, som erfordras för brandförsvarets

ändamålsenliga ordnande, må kommuner träffa överenskommelser, såvitt

ej i denna lag annorlunda stadgas.

Där brand tagit eller hotar att taga större omfattning eller där den

kommunala brandkåren är ur stånd att ingripa mot utbruten brand, är

annan kommun pliktig att lämna släckningshjälp i den utsträckning

brandchefen i den kommunen prövar möjlig utan att skälig hänsyn till dess

egen säkerhet åsidosättes. Framställning om släckningshjälp må göras

av brandchefen eller, där hans beslut ej hinner avvaktas, av den som vid

branden för befälet.

För kostnad, som åsamkats kommun i anledning av framställning om

släckningshjälp, är kommunen berättigad erhålla skälig ersättning. Kunna

kommunerna icke enas om ersättningen, skall denna fastställas av länsstyrelsen

i det län, där branden utbrutit.

9 §.

Då så erfordras för släckning av brand är envar, som under kalenderåret

fyller lägst sexton och högst sextiofem år och som vistas i orten,

pliktig att, i den mån kroppskrafter och hälsotillstånd tillåta, medverka

vid släckningen.

Bland de i kommunen bosatta sålunda tjänstepliktiga må lämpliga

personer tagas i anspråk för tjänst i brandvärnet. För sådan tjänst skola

i första hand frivilliga uttagas. Den som uttagits är skyldig att deltaga

i brandövning under högst femton timmar årligen samt är för medverkan

vid brandsläckning berättigad till skälig ersättning av kommunen.

Uttagning verkställes av brandstyrelsen.

10 §.

För byggnad, upplag eller annan anläggning skola, utöver kommunens

brandförsvar, finnas erforderliga brand- och livräddningsredskap även
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

som i övrigt vidtagas de åtgärder och finnas den personal, som i anseende

till anläggningens brandfarlighet och övriga omständigheter erfordras till

förebyggande och bekämpande av brand, i den mån därav ej föranledes

oskälig kostnad. För tillsyn, röjning eller annat dylikt arbete efter brand,

vilket ej är hänförligt till eftersläckning, skall nödig arbetskraft tillhandahållas.

Sker skogsavverkning invid järnväg och vidtages ej inom område på

kortare avstånd från närmaste järnvägsspår än trettio meter erforderliga

åtgärder till förhindrande av att genom avverkningen ökad fara för skogsbrand

uppkommer, må åtgärderna på järnvägsförvaltningens bekostnad

vidtagas av länsstyrelsen eller järnvägsförvaltningen.

11 §•

Ej må någon så handhava eld eller eldfarligt föremål att brand därav

lätt kan uppstå.

12 §.

Uppstår brand eller är överhängande fara därför och kan ej den, som

varsnar branden eller faran eller eljest får kunskap därom, genast släcka

branden eller undanröja faran, skall han varsko dem, vilkas liv eller egendom

är i fara, samt tillkalla hjälp.

13 §.

Den som vid brand för befälet äger, där så finnes nödigt för släckning eller

räddning, företaga sådant ingrepp i annans rätt, som efter ett skäligt

bedömande finnes nödigt. Han äger sålunda bland annat bereda brandstyrka

tillträde till fastighet, avspärra brandplatsen, undanskaffa hägnad,

nyttja brunn, vattenledning, redskap, telefon, hästar eller fordon, fälla

träd, anlägga moteld samt riva eller spi''änga hus.

Ingrepp av ringa omfattning må jämväl företagas av annan, som deltager

i släcknings- och räddningsarbetet, därest befälhavarens föreskrift

lämpligen icke kan inhämtas.

I fråga om brand- och livräddningsredskap, som tillhöra annan än kommun,

jämte erforderlig personal för dess handhavande skola 8 § andra

och tredje styckena äga motsvarande tillämpning.

14 §.

Den som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av

brand eller som deltagit i övning med brandstyrka må av statsmedel kunna

bekomma ersättning för skada, som därvid åsamkats honom.

Ersättning av statsmedel må jämväl kunna utgå för deltagande i eller

annan verksamhet för släckning av skogsbrand och brand i staten

tillhörig egendom. Härjämte må av statsmedel belöning tilldelas den, som

vid släckning av skogsbrand visat rådighet och nit.

Närmare bestämmelser i omförmälda hänseenden meddelar Konungen.

15 §.

Vid sin tillsyn över att kommunerna fullgöra sina skyldigheter enligt

denna lag äger länsstyrelsen förelägga vite.

Vad nu sagts gälle även den som icke fullgör vad honom enligt 10 §

första stycket första punkten åligger, därvid föreläggande allt efter omständigheterna

må riktas mot ägare eller nyttjanderättshavare av berörd

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

175

egendom eller ock mot båda. Tillhandahålles icke arbetskraft efter vad i

samma stycke andra punkten sägs, må arbetet på vederbörandes bekostnad

utföras genom brandchefens försorg.

Föreläggande mot ägare må förbindas med åläggande för honom att vid

försäljning omedelbart meddela länsstyrelsen uppgift om nye ägaren.

16 §.

Den som uttagits till brandvärnet äger överklaga beslutet hos länsstyrelsen.

Talan mot beslut, som enligt denna lag meddelats av länsstyrelsen, föres

hos Konungen.

17 §.

Den som utan tillstånd eller giltigt skäl uteblir från övning eller brandsläckning,

vartill han genom brandsignal eller eljest kallats, eller lämnar

honom anvisat arbete eller eljest icke åtlyder vad brandbefäl i och

för tjänsten befallt eller som bryter mot föreskrift i 11 eller 12 §§ eller

som hindrar eller söker hindra åtgärd, som i 13 § avses, straffes med

dagsböter.

Arbetsgivare eller arbetsledare, som förvägrar anställd nödig ledighet

för deltagande i övning eller brandsläckning eller därmed sammanhängande

arbete, straffes, såvitt ledigheten kunnat utan synnerlig olägenhet

medgivas, med dagsböter.

Den som genom brandsignal eller annorledes obehörigen åstadkommer

brandstyrkas utryckning eller samling straffes med dagsböter eller fängelse

i högst sex månader samt vare skyldig ersätta därav föranledd kostnad.

18 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

19 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962, från och med vilken dag

brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521) skall upphöra att gälla.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

2) Förslag

till

Brandstadga

Om brandordning samt om förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter

1 §•

För kommun skall finnas brandordning, upptagande de bestämmelser,

som utöver vad i brandlagen och denna stadga föreskrives äro erforderliga

för ordnande av brandförsvaret i kommunen.

Brandordning må ej innehålla bestämmelse om förhållande, som regleras

genom annan allmän författning. Vid meddelande av bestämmelse i

brandordning skall tillses, att därigenom icke lägges onödigt tvång på

allmänheten eller eljest göres obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

2 §•

1 mom. Brandordning antages av kommunens fullmäktige. Beslut om

antagande av brandordning skall underställas länsstyrelsens prövning. Vägras

fastställelse, skola skälen därtill angivas. Underlåta fullmäktige att

antaga brandordning av innehåll, som länsstyrelsen finner erforderligt,

äger länsstyrelsen förordna i ämnet men skall i så fall underställa sitt

beslut Konungens prövning.

Då brandordning fastställts, skall länsstyrelsen på kommunens bekostnad

ofördröjligen införa meddelande om fastställelsen i länskungörelserna.

Ett exemplar av brandordningen skall insändas till statens brandinspektion.

Det åligger kommunens styrelse att ombesörja, att kungörelse om fastställelsen

anslås samt införes i den eller de tidningar, där kommunala

meddelanden intagas, och att tryckta exemplar av brandordningen finnas

att tillgå för allmänheten.

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl i fråga om ändring

i eller tillägg till brandordning.

2 mom. För brandstyrka och skorstensfejare må kommunens fullmäktige

utfärda särskilda reglementen.

3 §.

1 mom. Där särskild brandstyrelse tillsättes, skall vad i 22 § fjärde

stycket samt 31—42 §§ kommunallagen är stadgat om kommunens styrelse

äga motsvarande tillämpning; dock att för Stockholm skall gälla vad

därom är särskilt stadgat.

Där brandförsvarets angelägenheter förvaltas av kommunens styrelse

eller av nämnd med jämväl andra förvaltningsuppgifter, skall vad i 32 §

sista punkten kommunallagen sägs ej medföra obehörighet för brandchefen

att vara ledamot eller suppleant i styrelsen eller nämnden utan alle
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962 177

nast obehörighet för honom att såsom ledamot deltaga i ärende angående

brandförsvaret.

2 mom. Vid sammanträde med brandstyrelsen äger brandchefen rätt

att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin särskilda

mening antecknad till protokollet.

3 mom. Utöver vad särskilt är stadgat åligger det brandstyrelsen att övervaka

efterlevnaden av brandlagen, denna stadga, brandordningen samt

övriga brandförsvaret rörande föreskrifter samt att uppgöra förslag till

brandordning, reglementen och sotningstaxa samt till erforderliga ändringar

i kommunens brandförsvarsorganisation.

Brandstyrelsen äger icke taga befattning med frågor, som falla under

brandchefens befälsmyndighet eller eljest jämlikt allmän författning ankomma

på honom.

Om brandstyrka och brandbefäl

4 §•

I brandordningen skola intagas bestämmelser angående bland annat

1) den kommunala brandstyrkans organisation och enheter;

2) det antal befattningshavare som skall finnas i de olika enheterna

med angivande av de befattningshavare som skola vara heltidsanställda,

deltidsanställda och tjänstepliktiga; samt

3) det lägsta antal övningar, som skall hållas med brandstyrkan.

5 §•

Kommun skall hålla sådan beredskap att en första utryckning för brandsläckning

ständigt kan ske inom en efter kommunens förhållanden godtagbar

tid. Brandordningen skall innehålla bestämmelse om det antal brandbefäl

och brandmän, som erfordras härför. Brandchefen må i särskilda

fall besluta om undantag från vad sålunda bestämts.

6 §•

Uttagning av tjänstepliktiga till brandvärnet skall ske namneligen.

7 §•

1 mom. För heltidsanställt brandbefäl skola följande kompetensföreskrifter

gälla.

Brandchef och vice brandchef, vilken ej tillika är brandmästare, ävensom

andra därmed jämförliga befattningshavare skola ha avlagt brandingenjörsexamen

vid statens brandskola. Länsstyrelsen äger dock, när särskilda

skäl därtill äro, för viss kommun medgiva, att brandmästareexamen

vid skolan må anses tillfyllest.

Brandmästare skall ha avlagt brandingenjörs- eller brandmästareexamen

vid statens brandskola.

Brandförman skall ha avlagt brandförmansexamen vid statens brandskola.

2 mom. För deltidsanställt brandbefäl skola följande kompetensföreskrifter

gälla.

Brandchef och vice brandchef skola ha avlagt brandingenjörs- eller

brandmästareexamen eller ha genomgått brandbefälskurs A vid statens

brandskola.

7—Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 12.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Övrigt deltidsanställt befäl vi kommunal brandkår skall ha genomgått

lägst brandbefälskurs C vid statens brandskola.

Länsstyrelsen må dock för viss kommun medgiva, att allenast brandchefen

och en vice brandchef skall ha genomgått kurs vid statens brandskola

samt att därvid brandbefälskurs B må anses tillfyllest.

Utan hinder av vad nu sagts må kommun med länsstyrelsens medgivande

förordna lämplig person att uppehålla brandchefstjänst för tid, intill dess

för tjänsten avsedd brandbefälskurs anordnats.

3 mom. Brandordningen skall innehålla bestämmelser om den kompetens,

som fordras för kommunens brandbefäl.

8 §•

1 mom. Det åligger brandchef att vårda sig om att kommunens brandförsvar

är ändamålsenligt ordnat, att göra erforderliga framställningar om

anslag av allmänna medel och om ändringar i eller tillägg till brandordning,

reglementen och instruktioner samt att eljest taga den befattning

med brandförsvaret i kommunen, som i brandlagen, denna stadga eller eljest

är föreskrivet.

2 mom. Det ankommer på brandchefen bland annat

1) att föra befäl över kommunens brandstyrka samt tillse att den erhåller

erforderlig övning;

2) att tillse att utryckning kan ske med föreskriven personal och redskap;
3)

att tillse att kommunens alarmeringsanordningar fungera samt att

dess brand- och livräddningsredskap och övrig utrustning städse äro i gott

skick och förvaras å därför bestämda platser.

3 mom. Brandchefen eller den som vid brand för befälet skall underrätta

polischefen samt, såvitt avser skogsbrand, vid domänverket eller hos

skogsvårdsstyrelsen anställd person om brand eller överhängande fara

därför samt vid polisutredning i samband med brand lämna den hjälp som

är möjlig.

i mom. Då släckningshjälp erhållits från annan kommun, skall den befälhavare

som erhållit hjälpen utöva befälet, där ej annat överenskommits.

5 mom. Har brand tagit eller hotar den att taga större omfattning, äger

länsstyrelsen förordna särskild befälhavare.

6 mom. Brandchefen skall i övrigt övervaka efterlevnaden av brandlagen,

denna stadga, brandordningen samt andra brandförsvaret rörande föreskrifter.

Finner brandchefen för särskilt fall omedelbar åtgärd till förhindrande

av brands uppkomst vara av nöden, åligger det honom att därom

meddela föreskrift.

9 §•

I brandordningen eller i reglemente skola närmare bestämmelser meddelas

om brandstyrkans och brandbefälets åligganden samt vad därmed

har samband.

Om vissa för brandförsvaret erforderliga anordningar

10 §.

Det åligger kommun bland annat

1) att, där till följd av bebyggelsens art och omfattning eller eljest te
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

179

lefon icke är tillfyllest, träffa särskilda anordningar, varigenom brandstyrkan

kan av allmänheten alarmeras;

2) att träffa särskild anordning för inkallande av brandkårspersonalen.

Närmare bestämmelser härom samt om de övriga anordningar, som äro

erforderliga för brandförsvaret i kommunen, skola införas i brandordningen.

Om brandsyn

11 §•

1 mom. Vid brandsyn skall noga undersökas

1) huruvida de föreskrifter, som meddelats till förebyggande av brands

uppkomst och spridning, till räddning vid brand av liv och egendom samt

till underlättande av brandsläckning och sådan räddning, blivit iakttagna;

2) huruvida å eldstad, mur, rör, skorsten och tak samt därtill hörande

byggnadsdelar finnes felaktighet, som kan medföra brandfara, samt huruvida

efter föregående brandsyn eldstad, rökgång eller ventilations- eller

avgasrör anordnats, borttagits eller ändrats;

3) huruvida å elektriska anläggningar och därtill hörande ledningar

eller annorstädes å byggnad, upplag eller annan anläggning finnes felaktighet,

som kan medföra brandfara; samt

4) huruvida i övrigt anordning eller förhållande förefinnes, som kan

medföra fara för brands uppkomst och spridning eller svårighet att vid

brand utföra släckning och räddning av liv och egendom.

2 mom. Regelbunden brandsyn för undersökning, som avses i 1 mom.

1), 3) och 4), förrättas å byggnader, upplag och andra anläggningar, vilka

äro särskilt brandfarliga eller där brand kan medföra fara för ett större

antal människor. Över sådana byggnader, upplag och anläggningar skall

brandchefen fortlöpande föra företeckning, upptagande den synefrist, som

i vart fall skall gälla.

Brandsyn, som avses i 1 mom. 2) (eldstadsbrandsyn), samt särskild

brandsyn hålles när brandchefen finner erforderligt.

3 mom. Brandsyn förrättas av brandchefen eller den av brandbefälet

han därtill förordnar.

I brandordningen må bestämmas, att brandsyn skall förrättas av en

nämnd, bestående av brandchefen eller efter hans förordnande annan av

brandbefälet såsom ordförande och en eller två därtill lämpliga personer,

som utses av brandstyrelsen, samt att eldstadsbrandsyn skall förrättas av

distriktets skorstenfejare i samband med föreskriven sotning.

4 mom. Vid brandsyn å egendom, som är försäkrad mot skada av brands

äger brandförsäkringsinrättning, hos vilken egendomen är försäkrad, vara

tillstädes genom ombud med rätt att göra erinringar men icke att deltaga

i besluten.

12 §.

Upptäckes vid brandsyn, att ägare eller nyttjanderättshavare av byggnad,

upplag eller annan anläggning icke vidtagit vad jämlikt lag eller

författning åligger honom med avseende å brandförsvaret, skall föreläggande

meddelas endera av dem eller båda att inom viss tid företaga rättelse. Föreläggande

mot ägare må förbindas med åläggande som sägs i 16 § tredje

stycket brandlagen.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Innan föreläggande meddelas om vidtagande av åtgärd, som innebär väsentlig

ändring av byggnad eller för vilken byggnadslov erfordras, skall

byggnadsnämnden beredas tillfälle att yttra sig.

Har föreläggande givits, skall å förut kungjord tid efterbesiktning förrättas

på föranstaltande av den som givit föreläggandet. Befinnes därvid

föreläggandet icke ha efterkommits, skall anmälan göras hos länsstyrelsen

för den åtgärd, som kan av förhållandena påkallas. I ärende, varom

nu är fråga, må länsstyrelsen förelägga vite.

13 §.

Vid brandsyn och efterbesiktning skall föras protokoll. Därest protokollet

innefattar anmärkning, skall avskrift av detsamma vid synetillfället

eller ofördröjligen därefter tillställas den som därav beröres.

Anteckning om vad vid brandsyn och efterbesiktning förekommit skall

införas i en för ändamålet inrättad, hos brandchefen förvarad förteckning

över byggnader, upplag och andra anläggningar inom kommunen.

14 §.

Nekar någon utan godtagbar anledning syneförrättare tillträde till byggnad

eller annan anläggning, där brandsyn eller efterbesiktning skall förrättas,

skall handräckning lämnas av polismyndigheten.

Om sotning

15 §.

I byggnad med eldstad skall sotning verkställas till förekommande av

brandfara (föreskriven sotning).

Vid sotning skola alla eldstäder, som icke äro inrättade för användning

uteslutande av gas eller elektricitet, jämte till sådana eldstäder hörande

rökgångar och rökrör noga rengöras. Rensning av imrör skall ske,

där avsättning av brandfarliga ämnen förekommer i större omfattning.

Om den tid, som med hänsyn till bränsleslag, eldningssätt och andra

på sotbildning och därav föranledd brandfara inverkande omständigheter

må för olika slag av eldstäder, rökgångar, rökrör och imrör förflyta

fr fin en sotning till nästa, skola bestämmelser intagas i brandordningen.

Denna tid får icke utsträckas längre än till två år. Brandchefen må dock,

om i visst fall särskilda skäl därtill äro, efter skorstensfejarens hörande besluta

om annan sotningsfrist.

16 §.

I brandordningen skall införas bestämmelse, huruvida kommunen skall

utgöra ett eller flera sotningsdistrikt eller jämte annan kommun ingå i

sådant distrikt. Skall uppdelning ske i flera distrikt, skola dessas gränser

angivas.

För varje sotningsdistrikt skall finnas en yrkesutbildad skorstensfejare,

som i enlighet med vad nedan sägs godkänts eller anställts såsom skorstensfejare

för distriktet.

17 §.

Den som vill vinna godkännande eller anställning såsom skorstensfejare

för sotningsdistrikt skall, där ej länsstyrelsen medgiver undantag, ha

genomgått mästarekurs för skorstensfejare vid statens brandskola.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

181

18 §.

Då skorstensfejare för sotningsdistrikt skall utses, skall kungörelse därom

införas i allmänna tidningarna med angivande av den tid inom vilken

den, som önskar vinna godkännande eller anställning såsom skorstensfejare

för distriktet, har att ansöka därom. Efter ansökningstidens utgång

utfärdar brandstyrelsen för sökande, som prövas lämplig, bevis att

han godkänts eller anställts såsom skorstensfejare för distriktet.

Finner brandstyrelsen skorstensfejaren icke vidare vara lämplig, må

den återkalla godkännandet eller häva anställningsavtalet.

19 §.

Föreskriven sotning skall verkställas av distriktets skorstensfejare eller

på hans ansvar av biträden, anställda hos honom. Annan må ej verkställa

sådan sotning, så framt icke brandstyrelsen efter skorstensfejarens hörande

för särskilda fall medgiver undantag.

20 §.

Vid föreskriven sotning skall sorgfälligt undersökas, huruvida å eldstad,

mur, rör, skorsten och tak samt därtill hörande byggnadsdelar finnes felaktighet,

som kan medföra brandfara, varjämte uppmärksamhet skall ägnas

jämväl åt annat, som kan utgöra föremål för undersökning vid brandsyn.

Upptäckes felaktighet eller iakttages annat missförhållande och äger skorstensfejaren

ej själv meddela föreläggande om rättelse, skall brandchefen

ofördröjligen underrättas därom.

21 §.

Det åligger skorstensfejaren att på anmodan av brandsyneförrättare eller

byggnads ägare eller innehavare göra de undersökningar och besiktningar

av eldstäder, rökgångar, rökrör och imrör, som erfordras till utrönande

av brandfara.

22 §.

För utförande av föreskrivet sotnings- och besiktningsarbete skall skorstensfejaren

å förut tillkännagiven tid äga tillträde till byggnad och lägenhet

ävensom, när sådant för arbetets verkställande är erforderligt, till

bredvidliggande fastighet. Vägras skorstensfejaren utan godtagbart skäl

tillträde, skall polismyndighet lämna handräckning.

23 §.

1 mom. För kommun skall finnas sotningstaxa, upptagande de avgifter

som ägare och innehavare av byggnad eller lägenhet ha att erlägga för av

skorstensfejaren utfört sotnings- och besiktningsarbete. Sotningstaxa antages

av kommunens fullmäktige.

2 mom. Angående skorstensfejare^ åligganden i övrigt må bestämmelser

meddelas i brandordningen eller i reglemente.

Om åtgärder tillförekommande och släckning av brand

24 §.

1 mom. Envar åligger, såvitt i hans förmåga står, att tillse att eldstad

med därtill hörande rökgångar, elektriska apparater och ledningar även
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

som ångpannor, motorer eller andra maskiner och anordningar, som av

honom begagnas, äro utan bristfällighet som kan medföra brandfara.

2 mom. Föremål må ej i byggnad, upplag eller anläggning förvaras på

sådant sätt att släckning eller räddning vid brand därigenom försvåras.

3 mom. Arbetsgivare och arbetstagare böra i erforderlig omfattning samverka

i syfte att befrämja brandförsvaret å arbetsplatsen.

25 §.

Vill någon företaga kolning, tjärbränning eller byggesbränning eller ock

svedja eller bränna gräs, ris, ljung eller för annat ändamål uppgöra eld i

skog eller så nära skog, att elden lätt kan spridas dit, åligger honom att

dessförinnan, genom grävning eller annorledes, vidtaga de särskilda anordningar,

som kunna anses erforderliga till förhindrande av eldens spridning.

Då stark torka eller i följd av stark blåst fara för brand föreligger,

må ej utan brandchefens tillstånd svedjning, hyggesbränning eller bränning

av gräs, ris eller ljung förehavas eller eljest, utom i fall av trängande

behov, eld uppgöras i skog eller så nära skog, att elden lätt kan spridas dit.

Eld, som uppgjorts å plats, varom ovan nämnts, må ej övergivas förrän

den blivit fullständigt släckt.

26 §.

Uppkommer skogsbrand eller är överhängande fara därför för handen

och kan ej den, som varsnar branden eller faran eller eljest får kunskap

därom, genast släcka branden eller undanröja faran, åligger det honom

dels att, om släckningsskyldiga veterligen uppehålla sig i närheten av

brandstället, genast giva dem underrättelse, dels ock att, så fort ske kan,

alarmera kommunens brandstyrka.

Kallelse till skogsbrandsläckning skall av envar utan dröjsmål fortskaffas.

Envar släckningsskyldig är efter kallelse pliktig att, försedd med tillgängliga

släckningsredskap, genast begiva sig till anvisad plats och deltaga

i släckningsarbetet. Befinner sig släckningsskyldig i närheten av

brandstället, skall han, så snart han fått kunskap om branden, utan kallelse

skynda dit och taga del i nämnda arbete.

27 §.

För släckning av brand, som tagit eller hotar taga större omfattning, skall

befälhavaren, där så erfordras, göra framställning om militärhandräckning

hos länsstyrelsen eller annan myndighet som, enligt vad därom är

särskilt stadgat, är behörig att begära sådan handräckning.

Om besiktning

28 §.

Riksbrandinspektören samt brandchef ävensom den, som länsstyrelsen

därtill förordnat, skola för besiktning av anordningar till förebyggande av

brands uppkomst och spridning äga tillträde till byggnad, upplag eller annan

anläggning å tid, som av besiktningsmannen bestämmes.

Nekar någon utan godtagbar anledning besiktningsman tillträde för

besiktning, skall handräckning lämnas av polismyndigheten.

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962 183

Om ansvar och besvär m. m.

29 §.

Den som vid brandsyn eller besiktning utan godtagbar anledning nekar

förrättningsman tillträde till byggnad, upplag eller annan anläggning, som

skall undersökas, eller som utan sådan anledning vägrar skorstensfejaren

tillträde för verkställande av föreskriven sotning och besiktning, straffes

med dagsböter.

Till samma straff vare den förfallen, som icke låter verkställa på honom

enligt 19 § andra punkten ankommande föreskriven sotning, eller som

bryter mot föreskrifterna i 24 § 1 och 2 mom. eller 26 §.

30 §.

Uraktlåter skorstenfejare vad honom enligt denna stadga åligger, straffes

med dagsböter.

31 §.

Bryter någon mot bestämmelse i brandordning och skall förseelsen föranleda

ansvar, straffes med böter, högst trehundra kronor. Har förseelsen

avsett åliggande av större vikt eller har därigenom förorsakats avsevärd

skada eller olägenhet, skola dagsböter ådömas.

32 §.

Till straff enligt denna stadga må icke dömas, om å förseelsen följer

straff enligt allmän lag.

33 §.

1 mom. över beslut vid brandsyn samt över brandchefs beslut jämlikt

15 § tredje stycket sista punkten och 25 § andra stycket må besvär anföras

hos länsstyrelsen.

2 mom. Talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat på grund av denna

stadga eller brandordning, föres hos Konungen.

34 §.

Vad i denna stadga eller brandordning föreskrives gäller även byggnad,

upplag eller annan anläggning, som tillhör eller nyttjas av staten.

35 §.

I länskungörelserna skall årligen införas en sammanställning upptagande

alla brandchefer och vice brandchefer i länet.

36 §.

Tjänsteman vid brandväsendet må ej

driva handel med brand- eller livräddningsrcdskap; eller

vara kommissionär eller agent för annan, som driver sådan handel, eller

för försäkringsinrättning i vad denna meddelar försäkringar, som ha

samband med brand; eller

vara delägare i handelsbolag eller styrelseledamot i aktiebolag eller förening,

som har till huvudsaklig uppgift att bedriva verksamhet av nu

nämnt slag.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

Övergångsbestämmelser

37 §.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1962 med undantag för 7 §,

som träder i kraft den 1 januari 1965.

Genom stadgan upphäves

brandstadgan den 15 juli 1944 (nr 522),

så ock vad i övrigt finnes i allmän författning, brandordning eller andra

särskilda föreskrifter stridande mot bestämmelserna i denna stadga.

Där i lag eller eljest förekommer hänvisning till föreskrift, som ersatts

genom bestämmelse i denna stadga, skall den bestämmelsen i stället

tillämpas.

38 §.

1 mom. För brandbefälstjänst gällande kompetensbestämmelse, som

jämlikt denna stadga intages i brandordning, skall icke tillämpas på brandbefäl,

som den 31 december 1964 innehar tjänsten.

2 mom. Vid tillämpning av denna stadga skall den som genomgått

brandchefskurs kategori I vid statens brandskola anses ha där avlagt

brandingenjörsexamen, den som genomgått brandmästarekurs kategori I

vid skolan anses ha där avlagt brandmästareexamen samt den som genomgått

brandförmanskurs kategori 1 vid skolan anses ha där avlagt brandförmansexamen.

I övrigt skall för brandbefäl med kompetens enligt föreskrifterna i brandstadgan

den 15 juli 1944 gälla

att brandchefskurs kategori II vid statens brandskola anses motsvara

brandbefälskurs A vid skolan samt

att envar av brandchefskurs kategori III och brandmästare- och brandförmanskurs

kategori II vid statens brandskola anses motsvara brandbefälskurs

B och C vid skolan.

39 §.

Å person, som före den 1 januari 1948 erhållit befattning såsom brandbefäl

eller vunnit godkännande eller anställning som skorstensfejare för

sotningsdistrikt, skola andra stycket av övergångsbestämmelserna till brandstadgan

den 15 juli 1944 samt, såvitt avser sökande till befattning som

brandchef eller vice brandchef, vad i 5 § första stycket brandlagen den 15

juli 1944 sägs om länsstyrelsens prövning alltjämt äga tillämpning.

40 §.

Vad i 36 § är stadgat om livräddningsredskap och försäkringsverksainhet

skall icke gälla den som före denna stadgas ikraftträdande erhållit

anställning inom brandväsendet. Ä person, som före den 1 januari 1945

erhållit sådan anställning, är 36 § ej heller eljest tillämplig.

41 §.

Så snart ske kan efter denna stadgas utfärdande och senast den 1 januari

1964 skall med iakttagande av stadgans föreskrifter förslag till brandordning

ha upprättats och underställts länsstyrelsens prövning. Brandordning,

avsedd att träda i kraft den 1 januari 1962 eller därefter, må

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

jämväl före sistnämnda dag antagas och fastställas i enlighet med bestämmelserna

i denna stadga.

Intill dess ny brandordning fastställts, skall hittills gällande brandordning

lända till efterrättelse i den mån den icke strider mot brandlagen

eller denna stadga.

muå

tf
-

It

sn ti

7* — Bihang till riksdagens protokoll 1962.1 saml. Nr 12

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

3) Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)

Härigenom förordnas, att 79 § kommunallagen den 18 december 1953

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

79 §.

(Nuvarande lydelse.)

Har Konungen förordnat, att för

område på landet, som ej utgör egen

kommun, skall lända till efterrättelse

vad om stad är föreskrivet i

byggnadslagen och byggnadsstadgan

eller i brandlagen och brandstadgan,

må Konungen, där särskilda

skäl därtill äro, besluta att området

skall utgöra ett municipalsamhälle,

vilket äger att oberoende av kommunen

i övrigt självt vårda de angelägenheter,

som föranledas av sådana

bestämmelsers tillämpning inom

samhället.

Ej må

(Föreslagen lydelse.)

Har Konungen förordnat, att för

område på landet, som ej utgör egen

kommun, skall lända till efterrättelse

vad om stad är föreskrivet i byggnadslagen

och byggnadsstadgan, må

Konungen, där särskilda skäl därtill

äro, besluta att området skall utgöra

ett municipalsamhälle, vilket äger

att oberoende av kommunen i övrigt

självt vårda de angelägenheter,

som föranledas av sådana bestämmelsers

tillämpning inom samhället.

särskilt municipalsamhälle.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1962.

Vad i 33 § lagen den 13 juni 1919

(nr 293) om ändring i kommunal

och ecklesiastik indelning är stadgat

skall gälla i tillämpliga delar, då

municipalsamhälle upphört eller fått

sina uppgifter inskränkta till följd

av att brandlagen den 15 juli 1944

(nr 521) och brandstadgan den 15

juli 1944 (nr 522) upphört att gälla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

18?

Bilaga B

Förslag

till

Brandlag

Härigenom förordnas som följer.

1 §.

Varje kommun skall i enlighet med bestämmelserna i denna lag hålla

ett brandförsvar, som tillfredsställer skäliga anspråk på trygghet mot skada

av brand.

Förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter skall handhavas av den

kommunala nämnd, som kommunens fullmäktige bestämma (brandstyrelse).

2§.

I kommuns brandförsvar skall ingå brandstyrka av betryggande storlek

och sammansättning. Brandstyrkan skall bestå av en brandchef, en eller

flera vice brandchefer, brandkår samt, där så erfordras, brandvärn, grundat

på tjänsteplikt.

Brandchef, vice brandchef samt personal i kommunal brandkår skall

vara heltidsanställd eller hava förbundit sig att fullgöra brandtjänst såsom

deltidsanställd vid sidan av annan sysselsättning.

För varje kommun skall därjämte finnas skorstensfejarmästare.

3 §.

Kommun är skyldig att anskaffa och underhålla materiel, byggnader

och andra för brandförsvaret erforderliga anordningar, skogsbrandtorn

likväl undantagna, samt draga försorg om nödig vattentillgång för släckning

av brand, allt dock endast i den mån oskälig kostnad icke åsamkas kommunen.

4 §•

Länsstyrelsen äger helt eller delvis befria kommun från skyldighet att

hålla brandkår med därtill hörande materiel, byggnader och anordningar,

såframt kommunen träffat avtal om betryggande släckningshjälp från kommunal

brandkår i annan kommun eller från annan brandkår. Sådan brandkår

skall anses som kommunal brandkår i kommunen.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188 Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

5 §.

I kommun skall brandsyn hållas och sotning verkställas i enlighet med

vad som föreskrives i brandstadgan.

6 §.

Om brand tagit eller hotar att taga större omfattning eller den kommunala

brandkåren tillfälligt icke kan ingripa mot brand, är annan kommun

pliktig att lämna släckningshjälp i den utsträckning brandchefen i den

kommunen prövar möjlig utan att skälig hänsyn till dess egen säkerhet

åsidosättes. Framställning om släckningshjälp skall göras av brandchefen,

eller om hans beslut ej hinner avvaktas, av den som är i hans ställe.

För kostnad, som åsamkats kommun i anledning av framställning om

släckningshjälp, är kommunen berättigad att erhålla skälig ersättning.

Kunna kommunerna icke enas om ersättningen, skall denna fastställas av

länsstyrelsen i det län, där hjälpen lämnats.

7 §•

När så erfordras för släckning av brand är envar, som under kalenderåret

fyller lägst sexton och högst sextiofem år och som vistas i orten, pliktig

att, i den mån kroppskrafter och hälsotillstånd tillåta, medverka vid släckningen.

Bland de i kommunen bosatta sålunda tjänstepliktiga må lämpliga personer

tagas i anspråk för tjänst i brandvärnet. För sådan tjänst skola i

första hand frivilliga uttagas. Den som uttagits är skyldig att deltaga i

brandövning under högst tjugu timmar årligen samt är för medverkan vid

brandsläckning berättigad till skälig ersättning av kommunen. Uttagning

verkställes av brandstyrelsen.

8 §.

Ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning är

skyldig att anskaffa och underhålla erforderliga brand- och livräddningsredskap

ävensom att i övrigt vidtaga nödiga åtgärder för att förebygga och

bekämpa brand, i den mån de ej medföra oskälig kostnad. För tillsyn efter

brand skall ägaren eller innehavaren tillhandahålla erforderlig personal.

Sker skogsavverkning invid järnväg på kortare avstånd från närmaste

järnvägsspår än trettio meter och vidtages ej erforderliga åtgärder för att

förhindra att ökad fara för skogsbrand uppkommer genom avverkningen, må

åtgärderna på järnvägsförvaltningens bekostnad vidtagas av länsstyrelsen

eller järnvägsförvaltningen.

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

9 §.

För det kommunala brandförsvaret erforderliga anordningar må anbringas

å annan tillhörig mark eller byggnad, såframt oskäligt intrång icke

orsakas därigenom. Beslut om sådan åtgärd meddelas av brandstyrelsen.

Kommunen skall svara för kostnad och skada, som åsamkas genom åtgärd

som avses i första stycket. Vid bestämmande av ersättning härför skall

hänsyn tagas till den nytta åtgärden kan medföra för den ersättningsberättigade.

Är kostnaden eller skadan ringa utgår ej ersättning. Kan enighet

ej nås om ersättningen, skall denna fastställas av länsstyrelsen.

10 §.

Ej må någon så handhava eld eller brandfarligt föremål att brand lätt

kan uppstå.

11 §.

Uppstår brand eller är överhängande fara därför och kan ej den, som

varsnar branden eller faran eller eljest får kunskap därom, genast släcka

branden eller undanröja faran, skall han varsko dem, vilkas liv eller egendom

är i fara, samt tillkalla hjälp.

12 §.

Den som för befälet vid brand må för släckning eller räddning företaga

sådant ingrepp i annans rätt, som bedömes nödvändigt. Han äger sålunda

bland annat bereda brandstyrka tillträde till fastighet, avspärra brandplatsen,

undanskaffa hägnad, nyttja brunn, vattenledning, redskap, telefon,

hästar , och fordon, fälla träd, anlägga moteld samt riva eller undanskaffa

byggnad, upplag eller annan egendom.

Ingrepp av ringa omfattning må jämväl företagas av annan, som deltager

i släcknings- och räddningsarbetet, därest befälhavarens föreskrift

icke lämpligen kan inhämtas.

13 §.

Den som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av

brand eller som deltagit i övning med brandstyrka må av statsmedel erhålla

ersättning för skada, som därvid åsamkats honom.

Ersättning av statsmedel må jämväl utgå för deltagande i eller annan

verksamhet för släckning av skogsbrand. Härjämte må av statsmedel belöning

tilldelas den, som vid släckning av skogsbrand visat rådighet och nit.

Närmare bestämmelser om ersättning och belöning enligt denna paragraf

meddelar Konungen.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

14 §.

Underlåter någon att fullgöra vad som åligger honom enligt 8 § första

stycket första punkten, äger länsstyrelsen förelägga vite. Föreläggande må

allt efter omständigheterna riktas mot ägare eller innehavare av berörd

egendom eller ock mot dem båda. Tillhandahålles icke personal för tillsyn

efter vad i samma stycke andra punkten sägs, må tillsynen på ägarens eller

innehavarens bekostnad utföras genom brandchefens försorg.

Föreläggande mot ägare må förbindas med åläggande för honom att vid

försäljning omedelbart meddela länsstyrelsen uppgift om nye ägaren.

15 §.

Över brandstyrelses beslut enligt 7 och 9 §§ må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Talan mot beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelsen, föres

hos Konungen.

16 §.

Den som utan giltigt skäl uteblir från brandövning eller brandsläckning,

vartill han kallats genom brandlarm eller på annat sätt, eller lämnar honom

anvisat arbete eller eljest icke åtlyder vad brandbefäl i och för tjänsten

befallt eller som bryter mot 10 eller 11 § eller som hindrar eller söker

hindra åtgärd, som avses i 12 §, dömes till dagsböter.

Arbetsgivare eller arbetsledare, som vägrar anställd nödig ledighet för

deltagande i brandövning eller brandsläckning eller därmed sammanhängande

arbete, dömes, såframt ledigheten kunnat medgivas utan synnerlig olägenhet,

till dagsböter.

Den som genom brandlarm eller på annat sätt obehörigen åstadkommer

brandstyrkas utryckning eller samling, dömes till dagsböter eller fängelse

i högst sex månader och vare skyldig att ersätta därav föranledd kostnad.

17 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas

i brandstadgan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963, från och med vilken dag

brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521) skall upphöra att gälla.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

191

Förslag

till

Brandstadga

Härigenom förordnas som följer.

Om brandordning och brandstyrelse

1 §•

För kommun skall finnas brandordning, upptagande de bestämmelser,

som utöver vad i brandlagen och denna stadga föreskrives äro erforderliga

för ordnande av brandförsvaret i kommunen.

Brandordning må ej innehålla bestämmelse om förhållande, som regleras

genom annan allmän författning än brandlagen och denna stadga. Vid

meddelande av bestämmelse i brandordning skall tillses, att därigenom icke

lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres obefogad inskränkning

i den enskildes frihet.

2 §•

Brandordning antages av kommunens fullmäktige. Beslut om antagande

av brandordning skall underställas länsstyrelsens prövning. Vägras fastställelse,

skola skälen därtill angivas. Underlåta fullmäktige att antaga

brandordning av innehåll, som länsstyrelsen finner erforderligt, äger länsstyrelsen

förordna i ämnet men skall i så fall underställa sitt beslut Konungens

prövning. ,

Då brandordning fastställts, skall länsstyrelsen på kommunens bekostnad

ofördröjligen införa meddelande om fastställelsen i länskungörelserna.

Ett exemplar av brandordningen skall insändas till statens brandinspektion.

Det åligger kommunens styrelse att ombesörja, att kungörelse om fastställelsen

anslås samt införes i den eller de tidnningar, där kommunala

meddelanden intagas, och att tryckta exemplar av brandordningen finnas att

tillgå för allmänheten.

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl i fråga om ändring i

eller tillägg till brandordning.

3 §•

1 mom. Ledamöter och suppleanter i särskild brandstyrelse väljas av

kommunens fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter

må dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt, därest

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

det begäres av minst så inånga väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles,

om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser,

ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den

ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

Beträffande särskild brandstyrelse skola bestämmelserna i 32—42 §§

kommunallagen rörande kommunens styrelse ävensom i 45 g andra och

tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande

tillämpning; dock att för särskild brandstyrelse i Stockholm skola gälla

bestämmelserna i 51 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm samt därutöver

vad stadsfullmäktige med iakttagande av stadgandena i samma lag

föreskriva.

Brandstyrelsens protokoll behöver ej upptaga annat än förteckning å

närvarande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skälen därför.

2 mom. Vid sammanträde med brandstyrelsen äger brandchefen rätt

att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening antecknad

till protokollet.

Om brandstyrka och brandbefäl

4 §.

I brandordningen skola intagas bestämmelser angående bland annat

1) den kommunala brandstyrkans organisation;

2) det lägsta antalet befattningshavare som skall finnas med angivande

om de skola vara heltidsanställda eller deltidsanställda;

3) det lägsta antalet frivilliga eller tjänstepliktiga i brandvärn; samt

4) det lägsta antal övningar som skall hållas med brandstyrkan.

Om kommun skall hava brandchef eller vice brandchef gemensamt med

annan kommun, skall detta framgå av brandordningen.

Har kommun jämlikt 4 § brandlagen helt eller delvis befriats från skyldigheten

att hålla brandkår, skall av brandordningen framgå i vilken utsträckning

och inom vilka områden brandsläckningen skall ombesörjas enligt

släckningsavtal.

5 §•

Kommun skall hålla sådan brandberedskap att första utryckning för brandsläckning

ständigt kan ske inom en efter kommunens förhållanden godtagbar

tid. I brandordningen skall denna tid angivas samt bestämmelser intagas

om det lägsta antal brandbefäl och brandmän, som erfordras för beredskapen.

6 §•

Uttagning av tjänstepliktiga till brandvärnet skall ske namneligen.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962 193

7 §•

1 mom. För heltidsanställt brandbefäl skola följande kompetensföreskrifter

gälla.

Brandchef och sådan vice brandchef, som ej tillika är brandmästare,

ävensom andra därmed jämförliga befattningshavare skola hava avlagt

brandingenjörsexamen vid statens brandskola. Länsstyrelsen äger dock,

när särskilda skäl äro därtill, för viss kommun medgiva, att till dylik befattning

må utses jämväl den som avlagt brandinästarexamen vid skolan.

Brandmästare skall hava avlagt lägst brandinästarexamen vid statens

brandskola.

Brandförman skall hava avlagt lägst brandförmansexamen vid statens

brandskola.

2 mom. För deltidsanställt brandbefäl skola följande kompetensföreskrifter

gälla.

Brandchef och vice brandchef skola hava avlagt brandingenjörs- eller

brandinästarexamen eller hava genomgått brandbefälskurs A vid statens

brandskola. övrigt deltidsanställt befäl vid kommunal brandkår skall hava

genomgått lägst brandbefälskurs C vid statens brandskola.

Länsstyrelsen må dock för viss kommun medgiva, att krav på utbildning

vid statens brandskola uppställas endast för brandchefen och en vice

brandchef samt att därvid brandbefälskurs B är tillfyllest.

Utan hinder av vad nu sagts må kommun med länsstyrelsens medgivande

förordna lämplig person att uppehålla brandchefstjänst för tid, intill dess

tjänsten kan besättas med behörig person.

3 mom. Brandordningen skall innehålla bestämmelser om den kompetens,

som fordras för kommunens brandbefäl.

i mom. Om utbildningen vid statens brandskola meddelas föreskrifter i

stadgan för skolan.

8 §•

1 mom. Ledningen av kommuns brandförsvar skall, närmast under brandstyrelsen,

utövas av brandchefen.

Det åligger brandchef att vårda sig om att kommunens brandförsvar är

ändamålsenligt ordnat samt att göra de framställningar om anslag av allmänna

medel och om ändringar i eller tillägg till brandordning och reglementen,

som erfordras härför.

2 mom. Det ankommer på brandchefen

1) att biträda myndigheter och enskilda inom kommunen med råd och

anvisningar;

2) att föra befäl över kommunens brandstyrka samt tillse att den erhåller

erforderlig övning;

3) att tillse att föreskriven brandberedskap upprätthålles;

4) att tillse att kommunens brandalarmeringsanordningar fungera samt

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

att dess brand- och livräddningsredskap och övrig utrustning städse äro i

gott skick och förvaras på därför bestämda platser; samt

5) att skaffa sig god kännedom om skogarna i kommunen jämte i dem

befintliga vattentillgångar.

.1 mom. Brandchefen skall i övrigt övervaka efterlevnaden av brandlagen,

denna stadga, brandordningen samt andra föreskrifter, som röra brandförsvaret.

Finner brandchefen för särskilt fall omedelbar åtgärd nödvändig för

att förhindra brand, åligger det honom att meddela föreskrift därom.

■£ mom. Vice brandchef skall biträda brandchefen och vid förfall träda

i hans ställe.

9 §•

1 mom. Då släckningshjälp erhållits, skall den befälhavare som erhållit

hjälpen utöva befälet.

Brandchefen eller den som är i hans ställe äger befälsrätt över brandkår,

som jämte kommunens brandstyrka deltager i brandsläckning inom

anläggning, för vars skydd kåren är uppsatt.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må överenskommelse träffas om

vem som skall utöva befälet.

2 mom. Har brand tagit eller hotar den att taga större omfattning, äger

länsstyrelsen förordna särskild befälhavare.

3 mom. För släckning av brand, som tagit eller hotar att taga större omfattning,

skall befälhavaren, om så erfordras, göra framställning om militärhandräckning

hos länsstyrelsen eller annan myndighet som, enligt vad

därom är särskilt stadgat, är behörig att begära sådan handräckning.

i mom. Brandchefen eller den som är i hans ställe skall underrätta polischefen

om brand eller överhängande fara därför samt vid polisutredning i

samband med brand lämna den hjälp, som är möjlig.

10 §.

I brandordningen eller i särskilt reglemente skola närmare bestämmelser

meddelas om brandpersonalens åligganden samt vad som har samband därmed.

Om vissa för brandförsvaret erforderliga anordningar

11 §•

Det åligger kommun bland annat

1) att, där till följd av bebyggelsens art och omfattning eller eljest möjligheterna

för allmänheten att genom telefon alarmera brandstyrkan icke

är tillfyllest, träffa särskilda anordningar för alarmeringen; samt

2) att träffa särskild anordning för inkallande av brandkårspersonalen.

Närmare bestämmelser härom samt om de övriga anordningar, som äro

erforderliga för brandförsvaret i kommunen, skola införas i brandordningen.

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

Om brandsyn

12 §.

1 mom. Regelbunden brandsyn förrättas med de tidsmellanrum brandchefen

bestämmer å sådana byggnader, upplag och andra anläggningar,

vilka äro särskilt brandfarliga eller där brand kan utgöra fara för ett större

antal människor, över dylika anläggningar skall brandchefen fortlöpande

föra förteckning, upptagande den synefrist, som skall gälla i varje särskilt

fall.

Regelbunden brandsyn förrättas av brandchefen eller av brandbefäl, som

han förordnar därtill.

Vid regelbunden brandsyn skall, med undantag av vad som är föremål för

eldstadsbrandsyn enligt 2 mom., undersökas

1) huruvida de föreskrifter blivit iakttagna, som meddelats för att förebygga

brand, för att vid brand rädda liv och egendom samt för att underlätta

brandsläckning;

2) huruvida brandfarlig felaktighet finnes å elektrisk installation eller

annorstädes å byggnad, upplag eller anläggning; samt

3) huruvida i övrigt anordning eller förhållande förefinnes, som kan

utgöra fara för brand eller medföra svårighet att vid brand utföra släckning

samt räddning av liv och egendom.

2 mom. Eldstadsbrandsyn förrättas av skorstensfejarmästaren i samband

med föreskriven sotning.

Vid eldstadsbrandsyn skall undersökas, huruvida brandfarlig felaktighet

finnes å eldstad eller annat, som enligt gällande föreskrifter skall sotas, samt

å skorsten och tak med därtill hörande byggnadsdelar.

3 mom. Särskild brandsyn för undersökning, som avses i 1 mom. tredje

stycket, förrättas av brandchefen eller brandbefäl, som han förordnar därtill,

samt för undersökning, som avses i 2 mom. andra stycket, av skorstensfejarmästaren.

Särskild brandsyn hålles när brandchefen eller länsstyrelsen

finner erforderligt.

-f mom. Vid brandsyn å egendom, som är försäkrad mot skada av brand,

äger brandförsäkringsinrättning, hos vilken egendomen är försäkrad, på

begäran vara tillstädes genom ombud med rätt att göra erinringar men

ej att deltaga i besluten.

13 §.

1 inom. Refinnes vid brandsyn, att ägare eller innehavare av byggnad,

upplag eller annan anläggning icke iakttagit vad som jämlikt lag eller författning

åligger honom med avseende å brandförsvaret, skall föreläggande

meddelas en av dem eller båda att inom viss tid vidtaga rättelse. Föreläggande

mot ägare må förbindas med åläggande för honom att vid försäljning

meddela brandsyneförrättaren uppgift om nye ägaren.

Innan brandsyneföreläggande meddelas angående åtgärd av byggnads
-

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungi. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

teknisk art skall samråd med byggnadsnämnden äga rum, försåvitt icke

samråd är utan betydelse.

Har föreläggande givits, skall å förut angiven tid efterbesiktning förrättas

på föranstaltande av den som givit föreläggandet. Befinnes därvid föreläggandet

icke hava efterkommits, skall anmälan göras hos länsstyrelsen

för den åtgärd, som kan påkallas av förhållandena.

2 mom. Befinnes vid brandsyn synnerlig fara för brand vara för handen,

åligger det brandsyneförrättare att genast meddela föreskrift om omedelbar

åtgärd för undanröjande av faran.

14 §.

Vid brandsyn och efterbesiktning skall föras protokoll. Därest protokollet

innefattar anmärkning, skall avskrift därav så snart ske kan tillställas

den som anmärkningen rör.

Om sotning

15 §.

Vid sotning skola eldstad och annan kanalansluten förbränningsanordning,

vilka icke äro inrättade för eldning uteslutande med gas, jämte tillhörande

rökkanaler samt imkanaler rengöras.

Om den tid, som må förflyta från en sotning till nästa, skola bestämmelser

intagas i brandordningen. Tiden skall för olika slag av eldstäder, förbränningsariordningar,

rökkanaler och imkanaler bestämmas med hänsyn till

bränsleslag, eldningssätt och andra på sotbildning och därav föranledd

brandfara inverkande omständigheter samt må icke utsträckas längre än

till två år. Brandchefen må dock, om särskilda skäl i visst fall äro därtill,

efter skorstensfejarmästarens hörande besluta om annan sotningsfrist.

16 §.

I brandordningen skall införas bestämmelse, huruvida kommunen skall

utgöra ett eller flera sotningsdistrikt eller jämte annan kommun ingå i sådant

distrikt.

För varje sotningsdistrikt skall finnas en skorstensfejare, som avlagt mästarexamen

för skorstensfejare vid statens brandskola.

Då skorstensfejare för sotningsdistrikt skall utses, skall kungörelse därom

införas i allmänna tidningarna med angivande av den tid inom vilken

ansökan skall ingivas. Inkommer ej ansökan från skorstensfejare med

mästarexamen, äger länsstyrelsen medgiva att sökande med annan utbildning

utses.

17 §.

Föreskriven sotning skall verkställas av distriktets skorstensfejarmästare

eller på hans ansvar av skorstensfejare, som äro anställda för att bi
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

träda honom. Annan må ej verkställa sådan sotning, såframt icke brandchefen

efter skorstensfejarmästarens hörande för särskilda fall medgiver

undantag.

18 §.

Vid föreskriven sotning skall undersökas huruvida å byggnadsdelar, som

enligt 12 § skola bliva föremål för eldstadsbrandsyn, finnes felaktighet, som

kan utgöra brandfara, varjämte uppmärksamhet skall ägnas åt annat som

kan utgöra föremål för undersökning vid brandsyn. Upptäckes felaktighet

eller iakttages annat missförhållande och äger skorstensfejarmästaren ej

själv meddela föreläggande om rättelse, skall brandchefen ofördröjligen

underrättas.

19 §.

1 mom. Skorstensfejarmästare för sotningsdistrikt åligger bland annat

1) att på anmodan av brandchefen eller ägare eller innehavare av byggnad

och annan anläggning göra de undersökningar och besiktningar av eldstäder,

förbränningsanordningar, rökkanaler och imkanaler, som erfordras

för att utröna brandfara;

2) att föra förteckning över de byggnader och andra anläggningar i

sotningsdistriktet, inom vilka sotning skall ske, samt att där anteckna verkställda

förrättningar, iakttagna felaktigheter och missförhållanden samt

vidtagna åtgärder, ävensom att på anfordran uppvisa förteckningen för

brandchefen;

3) att tillse att arbete, som han eller hans biträden utför, verkställes med

varsamhet och omtanke så att skada eller olägenhet ej uppstår;

4) att på anmodan biträda vid släckning av soteld; samt

5) att på kallelse av brandchefen eller den som för befälet vid brand biträda

vid annan brandsläckning.

2 mom. Angående skorstensfejarmästarens åligganden i övrigt må bestämmelser

meddelas i brandordningen eller i reglemente.

20 §.

För kommun skall finnas sotningstaxa, upptagande de avgifter som ägare

och innehavare av byggnad, annan anläggning eller lägenhet hava att erlägga

för sotnings-, undersöknings- och besiktningsarbete, som utföres av

skorstensfejare.

Sotningstaxa antages och fastställes på sätt stadgas om brandordning.

Om vissa åtgärder mot brand

21 §.

Arbetsgivare och arbetstagare böra samverka i syfte att främja brandförsvaret

på arbetsplatsen.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198 Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

22 §.

Vill någon företaga kolning, tjärbränning eller hyggesbränning eller ock

svedja eller bränna gräs, halm, ris eller ljung eller för annat ändamål uppgöra

eld utomhus på plats, där elden lätt kan sprida sig och medföra brandfara,

åligger honom att dessförinnan, genom grävning eller på annat sätt,

vidtaga de särskilda åtgärder, som kunna anses erforderliga för att hindra

eldens spridning. Sådan eld må ej övergivas förrän den blivit fullständigt

släckt.

I brandordningen må om så erfordras föreskrivas skyldighet för den som

vill uppgöra eld på plats, som avses i första stycket, att göra anmälan till

brandchefen därom.

23 §.

Envar enligt 7 § brandlagen tjänstepliktig är efter kallelse till skogsbrandsläckning

pliktig att, försedd med tillgängliga släckningsredskap, genast begiva

sig till anvisad plats och deltaga i släckningsarbetet. Befinner sig tjänstepliktig

i närheten av brandstället, skall han, så snart han fått kännedom

om branden, utan kallelse skynda dit och deltaga i arbetet.

Om tillsyn över brandförsvaret m. m.

24 §.

Länsstyrelsen skall tillse att brandförsvaret inom länet är tillfredsställande

ordnat.

Vid sin tillsyn över att kommuner, brandsyneförrättare och särskilda befattningshavare

fullgöra sina åligganden med avseende å brandförsvaret äger

länsstyrelsen förelägga vite.

Tillsyn över brandförsvaret inom riket utövas av statens brandinspektion.

25 §.

Brandchef, brandsyneförrättare, skorstensfejare och annan som har att

utöva tillsyn över brandförsvaret skall för fullgörande av tillsynen äga tillträde

till byggnad och lägenhet samt upplag och annan anläggning ävensom

rätt att där företaga undersökning eller utföra arbete, vartill hans åligganden

giva anledning. Vägras tillträde utan godtagbart skäl, skall handräckning

lämnas av polismyndigheten. Tillsyn och arbete skola utföras på sådant

sätt att minsta möjliga olägenhet vållas allmänheten.

Den som har eller haft alt utöva tillsyn eller anlitats som biträde i tillsynsverksamheten

må ej obehörigen röja eller utnyttja yrkeshemlighet eller

annat förhållande, varom han fått kännedom i denna verksamhet.

Om ansvar och besvär

26 §.

Till dagsböter dömes, om ej gärningen är belagd med straff i annan för
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

fattning, den som icke låter verkställa föreskriven sotning, när han enligt

17 § andra punkten fått medgivande att själv ombesörja sådan sotning, samt

den som bryter mot bestämmelserna i 23 §.

27 §.

Bryter någon mot bestämmelse i brandordning och skall förseelsen enligt

stadgande däri föranleda ansvar, dömes, om ej gärningen är belagd med straff

i annan författning, till böter, högst trehundra kronor. Har förseelsen avsett

åliggande av större vikt eller har därigenom förorsakats avsevärd skada

eller olägenhet, skola dagsböter ådömas.

28 §.

Bryter någon mot bestämmelserna i 25 § andra stycket dömes till dagsböter

eller fängelse i högst ett år.

Förseelsen må av allmän åklagare åtalas endast efter angivelse av målsäganden.

29 §.

Över beslut vid brandsyn samt över brandchefs beslut jämlikt 15 § andra

stycket sista punkten och 17 § andra punkten må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat på grund av denna stadga

eller brandordning, må föras hos Konungen.

Särskilda bestämmelser

30 §.

Vad i denna stadga eller brandordning föreskrives gäller även byggnad,

upplag eller anläggning, som tillhör eller innehaves av staten.

31 §.

När kommun utsett brandchef, vice brandchef eller skorstensfejarmästare,

skall anmälan härom göras till länsstyrelsen med uppgift om hans

namn, adress och telefonnummer.

32 §.

Den som enligt 12 § är eller kan bliva behörig att förrätta brandsyn må ej

driva handel med brand- eller livräddningsredskap; eller

vara kommissionär eller agent för annan, som driver sådan handel, eller

för försäkringsinrättning i vad denna meddelar försäkringar, som hava

samband med brand; eller

vara delägare i handelsbolag eller styrelseledamot i aktiebolag eller förening,

som har till huvudsaklig uppgift att driva handel med brand- eller

livräddningsredskap.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

övergångsbestämmelser

33 §.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1968.

Genom stadgan upphävas brandstadgan den 15 juli 1944 (nr 522) samt

vad i övrigt finnes i allmän författning, brandordning eller andra särskilda

föreskrifter stridande mot bestämmelserna i denna stadga.

Förekommer i lag eller eljest hänvisning till föreskrift, som ersatts genom

bestämmelse i denna stadga, skall den bestämmelsen i stället gälla.

34 §.

1 mom. För brandbefälstjänst gällande kompetensbestämmelse, som jämlikt

denna stadga intages i brandordning, skall icke tillämpas å brandbefäl,

som innehar tjänsten vid stadgans ikraftträdande.

Den som före den 1 januari 1948 erhållit befattning som brandbefäl må

utan hinder av kompetensbestämmelserna i denna stadga kunna utses till

annan brandbefälsbefattning. Utses sådant brandbefäl till brandchef eller

vice brandchef skall beslutet underställas länsstyrelsen för prövning av

den utseddes lämplighet för tjänsten.

2 mom. Vid tillämpningen av denna stadga skall den som genomgått

brandchefskurs kategori I vid statens brandskola anses hava där avlagt

brandingenjörsexamen, den som genomgått brandmästarkurs kategori I

vid skolan anses hava där avlagt brandmästarexamen samt den som genomgått

brandförmanskurs kategori I vid skolan anses hava där avlagt

brandförmansexamen.

I övrigt skall för brandbefäl med kompetens enligt föreskrifterna i brandstadgan

den 15 juli 1944 gälla

att brandchefskurs kategori II vid statens brandskola anses motsvara

brandbefälskurs A vid skolan samt

att envar av brandchefskurs kategori III samt brandmästar- och brandförmanskurs

kategori II vid statens brandskola anses motsvara brandbefälskurs

B vid skolan.

3 mom. Har skorstensfejare före denna stadgas ikraftträdande godkänts

eller anställts för visst sotningsdistrikt, må godkännandet ej återkallas eller

anställningsavtalet hävas med mindre skorstensfejare!! finnes icke vidare

vara lämplig.

Den som före den 1 januari 1948 vunnit godkännande eller anställning

såsom skorstensfejare för sotningsdistrikt må utan hinder av kompetensbestämmelserna

i denna stadga utses till skorstensfejarmästare i annat

sotningsdistrikt.

35 §.

Utan hinder av det i 32 § stadgade förbudet må den, som vid denna stadgas

ikraftträdande är anställd inom brandförsvaret och som då enligt äldre be
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962 201

stämmelser var oförhindrad att bedriva och jämväl bedrev verksamhet, som

avses med förbudet, fortsätta därmed.

36 §.

Tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter i särskild brandstyrelse,

vilka valts med tillämpning av äldre bestämmelser, skall upphöra med utgången

av år 1963. Nya val i enlighet med denna stadga skola äga rum år

1963.

37 §.

Förslag till brandordning skall med iakttagande av denna stadgas föreskrifter

hava upprättats och underställts länsstyrelsens prövning senast den

1 januari 1965. Brandordning, avsedd att träda i kraft den 1 januari 1963

eller därefter, må jämväl före sistnämnda dag antagas och fastställas i enlighet

med bestämmelserna i denna stadga.

Intill dess ny brandordning fastställts, skall hittills gällande brandordning

lända till efterrättelse, i den mån den icke strider mot brandlagen eller

denna stadga.

Beslut, förordnande eller föreskrift, som meddelats med stöd av sådant

stadgande i äldre brandstadgan, vilket ersatts genom bestämmelse i nya

stadgan, skall alltjämt gälla, intill dess annorlunda förordnas.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)

Härigenom förordnas, att 79 § kommunallagen den 18 december 1953 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

79 §.

(Nuvarande lydelse)

Har Konungen förordnat, att för

område på landet, som ej utgör egen

kommun, skall lända till efterrättelse

vad om stad är föreskrivet i byggnadslagen

och byggnadsstadgan eller

i brandlagen och brandstadgan,

må Konungen, där särskilda skäl

därtill äro, besluta att området skall

utgöra ett municipalsamhälle, vilket

äger att oberoende av kommunen i

övrigt självt vårda de angelägenheter,

som föranledas av sådana bestämmelsers

tillämpning inom samhället.

Ej må

(Föreslagen lydelse)

Har Konungen förordnat, att för

område på landet, som ej utgör egen

kommun, skall lända till efterrättelse

vad om stad är föreskrivet i byggnadslagen

och byggnadsstadgan, må

Konungen, där särskilda skäl därtill

äro, besluta att området skall utgöra

ett municipalsamhälle, vilket äger

att oberoende av kommunen i övrigt

självt vårda de angelägenheter, som

föranledas av sådana bestämmelsers

tillämpning inom samhället.

särskilt municipalsamhälle.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1963.

Vad i 33 § lagen den 13 juni 1919

(nr 293) om ändring i kommunal

och ecklesiastik indelning är stadgat

skall gälla i tillämpliga delar, då municipalsamhälle

upphört eller fått

sina uppgifter inskränkta till följd

av att brandlagen den 15 juli 1944

(nr 521) och brandstadgan den 15

juli 1944 (nr 522) upphört att gälla.

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

203

Utdrag ur protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 19 december

1961.

Närvarande:

justitierådet Regner,

regeringsrådet Jarnerup,

justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 13 december 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 1 december 1961, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till brandlag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsfiskalen C.-G. Källner.

Lagrådet fann förslaget icke föranleda annan erinran än att bestämmelsen

i 15 § första stycket i vad avsåge 9 § borde begränsas att gälla första

stycket.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 december

1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 19 december

1961 avgivna utlåtande över det den 1 december 1961 till lagrådet

remitterade förslaget till brandlag och förordar att, såsom lagrådet föreslagit,

en jämkning göres i 15 § samt att vissa smärre redaktionella ändringar

vidtages i förslaget.

Föredraganden hemställer härefter dels att förslaget till brandlag med

nu förordade ändringar, jämlikt § 87 regeringsformen, ävensom det i

statsrådsprotokollet för den 1 december 1961 omförmälda förslaget till lag

om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande, dels att genom

propositionen riksdagens yttrande måtte inhämtas över det vid nämnda

protokoll fogade förslaget till brandstadga.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Segerfalk

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

205

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen .......................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................... 1

Författningsförslag .................................................... 3

Förslag till brandlag ................................................ 3

Förslag till brandstadga .............................................. 7

Förslag till lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december

1953 (nr 753) .................................................. 18

Utdrag av statsrådsprotokollet den 1 december 1961 ........................ 19

I. Inledning ........................................................ 19

II. Huvuddragen av gällande brandlagstiftning ........................ 21

III. Allmänna synpunkter på revision av brandlagstiftningen .............. 24

IV. Särskilda frågor .................................................. 38

1. Samordning av bygdebrandförsvar och skogsbrandförsvar ........ 38

2. Kommunal samverkan inom brandförsvaret ...................... 46

3. Kommunal brandstyrka ........................................ 59

4. Brandsyn ...................................................... 70

5. Sotning ...................................................... 78

6. Industribrandförsvar .......................................... 90

7. Kompetens- och utbildningsfrågor .............................. 102

8. Ersättning för brandsläckningskostnader ........................ 114

9. Brandordning ................................................ 120

V. Specialmotivering till författningsförslagen ........................ 128

1. Förslaget till brandlag .......................................... 128

2. Förslaget till brandstadga ...................................... 148

3. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18

december 1953 (nr 753) ........................................ 170

VI. Departementschefens hemställan .................................... 171

Bilaga A. Brandlagsrevisionens författningsförslag ........................ 172

Bilaga B. Departementsförslagen till

Brandlag .......................................................... 187

Brandstadga ........................................................ 191

Lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953

(nr 753) .......................................................... 202

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd ............................ 203

Utdrag av statsrådsprotokollet den 29 december 1961 ...................... 204

Doktrin (2)

  1. Vilhelm Persson, Skäligt brandskydd, FT 2009 nr 1 s. 27, på s. 33, 34, 35, 36, 37, 41, 45, 49 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Utredningar, FT 1962 nr 4 s. 196, på s. 203 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

15 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. 1LU 1962:39 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 4:o), li:o), 16:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 s. 7 i texten
  2. Rskr. 1962:135 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 12, med förslag till brandlag och brandstadga m. m., i vad propositionen hänvisats till kon a1 i texten
  3. Rskr. 1962:127 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till brandlag och brandstadga m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutsko a1 i texten
  4. 3LU 1962:11 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till brandlag och brandstadga m. m. s. 1 i texten
  5. KU 1962:6 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till brandlag och brandstadga m. m., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet. s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 1994 ref. 24 ur registret

Doktrin (9)

9 kopplingar i 2 dokument.

  1. FT 2009 s. 27 Vilhelm Persson, Skäligt brandskydd s. 33 · s. 34 · s. 35 · s. 36 · och 4 till i texten
  2. FT 1962 s. 196 Utredningar s. 203 i texten