Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648), m.m

1962-03-09 · 57 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 46 av 57 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:155, Med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648), m.m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 155 år 1962

1

Nr 155

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september

1951 (nr 648), m.m.; given Stockholms slott

den 9 mars 1962.

Under åberopande av hilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.

Maj :t härmed

dels anhålla om riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till

1) förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september

1951 (nr 648); samt

2) förordning angående ändring av 1 och 10 §§ förordningen den 5 maj

1960 (nr 134) om mopeder;

dels föreslå riksdagen att antaga förordning om ändrad lydelse av 1 §

förordningen den 23 november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt

å motorfordon i vissa fall.

GUSTAF ADOLF

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen lämnas redogörelse för hittills bedrivna försök med temporära

hastighetsbegränsningar, varjämte beröres den fortsatta försöksverksamheten

under år 1962.

Förslag framlägges till viss ändring i vägtrafikförordningen för att

möjliggöra en förenkling av reglerna om godtagande av utländska körkort

och om utfärdande av svenskt körkort för den, som förut innehar

utländsk sådan handling.

En annan av de ändringar, som föreslås i vägtrafikförordningen, innebär

att maximihastigheten för vissa tyngre fordon höjes från 60 till 70

kilometer i timmen på vägar i allmänhet och till 90 kilometer i timmen på

motorväg.

1—3394 62 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 155

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1962

Propositionen innehåller vidare förslag om sådan ändring i mopedförordningen

att såsom invalidfordon inrättad motorcykel skall anses som moped

även om dess tjänstevikt uppgår till 100 kilogram, under förutsättning

att fordonet i övrigt uppfyller de för moped gällande villkoren. I anslutning

härtill föreslås en redaktionell ändring i förordningen angående omsättningsskatt

å motorfordon i vissa fall.

Slutligen föreslås skärpning av de i vägtrafikförordningen och mopedförordningen

stadgade förbuden för förare av motordrivet fordon att

onödigtvis åstadkomma störande buller.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 155 år 1962

3

FÖRSLAG

till

Förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas, att 37 § 1 inom., 45 § 1 inom., 56 § 1 mom. och

58 § vägtrafikförordningen den 28 september 19511 ävensom överskriften

vid 37 § sagda förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an
-

gives.

(Gällande lydelse)

Särskilda föreskrifter för personer, som

från utlandet inkommit i riket för att

tillfälligtvis här vistas

37

1 mom. Angående rätt för person,

som i främmande stat äger föra

motorfordon, att på grund av internationella

överenskommelser eller

eljest under tillfällig vistelse här i

riket föra sådant fordon gäller vad

Konungen därom förordnar.

(Föreslagen lydelse)

Särskilda föreskrifter för personer, som

från utlandet inkommit i riket

§•

1 mom. Angående rätt för person,

som i främmande stat äger föra

motorfordon, att på grund av internationella

överenskommelser eller

eljest föra sådant fordon under vistelse

här i riket gäller vad Konungen

därom förordnar.

45 §.

1 mom. Fordon bör ---— av vägen.

Vid oklar--— enkelriktad fordonstrafik.

Fordon, som — ■— •— 5 mom.

Då fordon------hastighet minskas.

I fall då fordon, vars hastighet

enligt 56 § är begränsad till 60

kilometer i timmen eller därunder,

utom tättbebyggt område föres efter

annat fordon, skall, när förhållandena

ej annat påkalla, avståndet till

det framförvarande fordonet anpassas

så, att omkörande fordon

utan fara kan föras in mellan fordonen.

I fall då fordon, vars hastighet

enligt 56 § är begränsad till 70

kilometer i timmen eller därunder,

utom tättbebyggt område föres efter

annat fordon, skall, när förhållandena

ej annat påkalla, avståndet till

det framförvarande fordonet anpassas

så, att omkörande fordon

utan fara kan föras in mellan fordonen.

1 Senaste lydelse se beträffande 45 § 1 mom. SFS 1958: 222 samt beträffande 56 g 1

mom. SFS 1959: 259.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1962

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

56 §.

1 inom. Sådan buss eller lastbil,

vars totalvikt överstiger 2,5 ton, får

icke föras med högre hastighet än

60 kilometer i timmen. Å motorväg

må dock hastigheten uppgå till 80

kilometer i timmen.

/ mom. Sådan buss eller lastbil,

vars totalvikt överstiger 3,5 ton, får

icke föras med högre hastighet än 70

kilometer i timmen. Å motorväg må

dock hastigheten uppgå till 90 kilometer

i timmen.

Har till bil kopplats fordon, få fordonen icke föras med högre hastighei,

än nedan för varje fall sägs, nämligen då fråga är om

Hastghet

km i timmen

a) en påhängsvagn samt bilens

och påhängsvagnens samtliga

hjul äro försedda med effektiva

från fotbroms eller motsvarande

anordning på bilen

manövrerbara bromsar

Hastighet

km i timmen

a) en påhängsvagn samt bilens

och påhängsvagnens samtliga

hjul äro försedda med effektiva

från fotbroms eller motsvarande

anordning på bilen

60 manövrerbara bromsar ......... 70

b) en släpvagn i annat fall, än som under a) sägs, samt släpvagnen

är försedd med effektiva från fotbroms eller motsvarande anordning

på bilen manövrerbara bromsar ................................................... 50

c) en släpvagn i annat fall, än som under a) och b) sägs, samt släpvagnen

har en bruttovikt icke överstigande bilens bruttovikt ............ 40

d) två släpvagnar samt släpvagnarna äro försedda med effektiva

från fotbroms eller motsvarande anordning på bilen manövrerbara

bromsar ................................................................................. 40

e) ett fordon på minst fyra hjul, vars ena ände medelst fast upphängningsanordning

å bilen eller medelst särskild bogseringsanordning

är upplyft på sådant sätt att minst ett av fordonets övriga hjulpar rullar

på vägen samt bilen är särskilt inrättad för bärgning och bogsering av

skadade fordon (bärgningsbil) ................................................... 40

f) en släpsläde samt släpsläden har en bruttovikt icke överstigande

bilens bruttovikt ..................................................................... 30

g) ett eller flera fordon i andra fall, än som under a—-f) sägs ...... 20

Har till----dess tjänstevild.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

58 §.

Förare av motordrivet fordon Förare av motordrivet fordon

skall i görligaste mån behandla mo- skall behandla fordonet så, att det

torn så, att den icke åstadkommer icke åstadkommer onödigt buller,

störande buller eller utsläpper rök och skall i görligaste mån tillse, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 155 år 1962

(Gällande lydelse)

eller gas i sådan mängd, att olägenhet

därav uppstår. Gaser från förbränningsmotor

få icke givas Iritt

avlopp.

Vid liandhavande--

Bränsleavfall ävensom--

(Föreslagen lydelse)

fordonet icke utsläpper rök eller gas

i sådan mängd, att olägenhet därav

uppstår. Gaser från förbränningsmotor

få icke givas fritt avlopp. Vid

färd nattetid inom område med bostadsbebyggelse

skola färdväg, hastighet

och färdsätt i övrigt anpassas

så, att de som bo eller vistas inom

området icke onödigtvis störas.

tillfredsställande sätt.

därigenom störes.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1962

FÖRSLAG

till

Förordning angående ändring av 1 och 10 §§ förordningen den 5 maj 1960

(nr 134) om mopeder

Härigenom förordnas, att 1 och 10 §§ förordningen den 5 maj 1960 om

mopeder skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

1

Med moped förstås i denna förordning

lätt motorcykel vars motor

har en cylindervolym ej överstigande

50 kubikcentimeter och vilken är

konstruerad för en hastighet av

högst 30 kilometer i timmen.

(Föreslagen lydelse)

§•

Med moped förstås i denna förordning

lätt motorcykel vars motor

har en cylindervolym ej överstigande

50 kubikcentimeter och vilken är

konstruerad för en hastighet av

högst 30 kilometer i timmen, så ock

tung motorcykel med tjänstevikt av

högst 100 kilogram, därest den är

inrättad såsom invalidfordon och i

övrigt uppfyller nyss angivna villkor.

Vid bedömande---högre hastighet.

10

Förare av moped skall i görligaste

män behandla motorn så, att den

icke åstadkommer störande buller

eller utsläpper rök eller gas i sådan

mängd, att olägenhet därav uppstår.

Gaser från förbränningsmotor få

icke givas fritt avlopp.

§•

Förare av moped skall behandla

fordonet så, att det icke åstadkommer

onödigt buller, och skall i görligaste

mån tillse, att fordonet icke

utsläpper rök eller gas i sådan

mängd, att olägenhet därav uppstår.

Gaser från förbränningsmotor få

icke givas fritt avlopp. Vid färd nattetid

inom område med bostadsbebyggelse

skola färdväg, hastighet

och färdsätt i övrigt anpassas så, att

de som bo eller vistas inom området

icke onödigtvis störas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1962

7

FÖRSLAG

till

| Förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 23 november 1956

(nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 23 november 1956 angåen
-

de omsättningsskatt å motorfordon i

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

1 §•

För motorfordon — — — till

staten.

Skattepliktiga motorfordon--

— i bilregister.

Skatt skall icke utgå

a) för bil,---eller sjuka;

b) för sådan cykel med hjälpmotor,

som avses i kungörelsen den 23

maj 1952 (nr 280); samt

c) för motorcykel, som är inrättad

såsom invalidfordon och vars

maximihastighet icke överstiger 30

kilometer i timmen.

I denna---närmare före
skrifter.

vissa fall skall erhålla ändrad lydelse

(Föreslagen lydelse)

1 §•

För motorfordon — — — till

staten.

Skattepliktiga motorfordon--

— i bilregister.

Skatt skall icke utgå

a) för bil,---eller sjuka;

b) för sådan motorcykel, som avses

i förordningen den 5 maj 1960

(nr 13å) om mopeder; samt

c) för annan motorcykel, vilken

är inrättad såsom invalidfordon och

konstruerad för eu hastighet av

högst 30 kilometer i timmen.

I denna---närmare före
skrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1962

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hdllet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott

den 9 mars 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson,

Holmqvist.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, anmäler

— efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter — fråga om

ändringar i vägtrafikförordningen m. in. samt anför därvid följande.

Efter vederbörligt bemyndigande tillkallade jag den 24 mars 1961 sakkunniga

för alt inom kommunikationsdepartementet verkställa utredning

angående tillfälliga hastighetsbegränsningar för motorfordon och därmed

sammanhängande spörsmål. De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1961

års trafiksäkerhetskommitté, har efter verkställda studier över verkningarna

av de hastighetsbegränsningar, som varit gällande under tiden maj—september

1961, till mig avgivit en redogörelse över sin nämnda verksamhet,

betitlad »Tillfällig hastighetsbegränsning i motortrafiken under år 1961»

(stencilerad).

Över nämnda redogörelse med däri innefattat förslag i fråga om fortsall

försöksverksamhet har, efter remiss, yttranden avgivits av statspolisintendenten,

generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), statens

väginstitut, statens trafiksäkerhetsråd, statistiska centralbyrån, samtliga

länsstyrelser, Folkrörelsernas motorförbund (Fomo), Föreningen Sveriges

landsfiskaler, Kungl. automobil klubben (KAK), Motorförarnas helnykterhetsförbund

(MHF), Motormännens riksförbund (M), Nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande (NTF), Näringslivets trafikdelegation,

Trafikförsäkringsföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Svenska lokaltrafikföreningen, Svenska matematikersamfundet, Sveriges

trafikbilägares riksorganisation och Svenska vägföreningen. — KAK, M,

MHF, Sveriges trafikbilägares riksorganisation och Svenska vägföreningen

— i det följande benämnda motororganisationerna — har förenat sig om

ett gemensamt yttrande. Vid länsstyrelsernas yttranden har fogats utlåtanden

från åtskilliga andra myndigheter och från sammanslutningar

inom länen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1962

9

Inom kommunikationsdepartementet har i september 1961 upprättats eu

promemoria (stencilerad), berörande vissa frågor om godtagande av utländska

körkort och om utfärdande av svenskt körkort för den, som förut

innehar utländsk sådan handling, över innehållet i promemorian har yttranden

avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, stalspolisinlendenten,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus

samt Malmöhus län, varjämte KAK, M och MHF har inkommit med ett gemensamt

yttrande.

I en den 16 januari 1958 dagtecknad skrivelse har Svenska omnibusägareförbundet

hemställt att de bestämmelser, enligt vilka hastigheten vid färd

med huss utom tättbebyggt område begränsats till 60 kilometer i timmen,

ändras därhän alt huss får framföras med en hastighet av 75 kilometer i

timmen. I en annan, den 15 februari 1958 dagtecknad framställning har

Svenska lasttrafikbilägareförbundet gjort hemställan om enahanda ändring

av bestämmelserna rörande färdhastighet för tyngre lastbil. Över nämnda

framställningar har, efter remiss, yttranden avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

den 81 mars 1958 samt statens trafiksäkerhetsråd den 9 maj

1960.

Sedermera har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i skrivelse den 18 maj

1960 hemställt om höjning av hastighetsgränsen för bussar och vissa tyngre

lastbilar till 70 kilometer i timmen.

Härefter har inom kommunikationsdepartementet upprättats en i maj

1960 dagtecknad promemoria angående ifrågasatt höjning av maximihastigheten

för tyngre lastbilar och bussar vid färd utom tättbebyggt område, över

denna promemoria har yttranden avgivits av riksåklagarämbetet, hovrätterna

för Västra Sverige och för övre Norrland, väg- och vallenbyggnadsstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd, statens biltrafiknämnd,

kommerskollegium, statspolisintendenten, överslå t hållarämbele t, samtliga

länsstyrelser, KAK, M, MHF, NTF, Stockholms handelskammare, Svenska

lasttrafikbilägareförbundet, Svenska lokaltrafiktöreningen, Svenska omnibusägareförbundet,

Svenska transporlarbetarelörbundet, Sveriges grossistförbund

och Sveriges industriförbund. Vid yttrandena har i liera tall fogats

utlåtanden av andra myndigheter och sammanslutningar.

I skrivelse den 1 december 1961 (nr 878) har riksdagen, i anledning av

väckta motioner, gjort vissa uttalanden i fråga om höjning av maximihastigheten

för tyngre fordon.

I en den 28 november 1961 dagtecknad framställning har Aktiebolaget

Cykelfabriken Monark väckt fråga om viss ändring av gällande bestämmelser

om mopeder, vilka inrättats såsom invalidtordon. över framställningen

har, efter remiss, yttrande avgivits av väg- och vallenbyggnadsstyrelsen.

Genom beslut den 25 november 1955 uppdrog Kungl. Maj:t åt statens

institut för folkhälsan att i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

skyndsamt utreda frågan om den högsta motorljudstyrka från motordrivna

2—ssoj 02 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 156

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Iiungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1962

fordon, som med avseende å fordonens utrustning och beskaffenhet kunde

ur hälsovårdssynpunkt anses tillåtlig under olika trafikförhållanden och för

skilda slag av fordon samt att inkomma till Ivungl. Maj:t med nämnda utredning

och därav föranlett förslag om fastställande av bullergränser för

motordrivna fordon. Med anledning av nämnda uppdrag och sedan den anbefallda

utredningen slutförts har institutet den 1 februari 1961 inkommit

med en promemoria i ämnet (stencilerad).

Över nämnda promemoria och däri upptagna författningsförslag har, efter

remiss, yttranden avgivits av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne

och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen,

telestyrelsen, medicinalstyrelsen, statspolisintendenten, länsstyrelserna

i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro samt Gävleborgs län, Automobilbesiktningsmännens

förening, Motorbranschens riksförbund, Föreningen

Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen

Sveriges stadsfiskaler, KAK, M, MHF, Svenska cykelfabrikant- & grossistföreningen,

Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska lokaltrafikföreningen,

Svenska motorcykelfabrikanters förening, Svenska omnibusägareförbundet,

Svenska transportarbetareförbundet, Sveriges automobilhandlareförbund,

Sveriges automobilimportörförbund, Sveriges automobilindustriförening,

Sveriges läkarförbund, Sveriges motorcykelhandlares

riksförbund och Sveriges motorcykelimportörers förbund. Vid flera yttranden

har fogats utlåtanden av andra myndigheter och sammanslutningar.

Yrkanden om åtgärder mot motorbuller har vidare framförts av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen i skrivelse den 27 okLober 1955 samt av statspolisintendenten

i skrivelse den 19 november samma år.

Sedan de här berörda frågorna varit föremål för ytterligare beredning

inom kommunikationsdepartementet och samråd i vissa skattefrågor skett

med finansdepartementet, anhåller jag att nu få taga upp frågorna till behandling.

Gällande författningar

Främst hänvisas till vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (SFS

1951:648; ang. ändringar se 1952: 164, 1953:300, 1954:338, 1955:99, 313

och 524, 1956: 122, 142 och 523, 1957: 356 och 537, 1958: 222 och 540, 1959:

259, 1960:686, 1961: 297).

1 det följande kommer jag även att beröra innehållet i bl. a. följande författningar,

nämligen

förordningen den 5 maj 1960 om mopeder (SFS 1960: 134; ang. ändring

se 1960: 688);

byggnadsstadgan den 30 december 1959 (SFS nr 612);

hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (SFS nr 662);

kungörelsen den 12 oktober 1956 (nr 522) med vissa bestämmelser i anledning

av överenskommelser mellan Sverige samt Danmark, Finland och

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1962

Norge angående ömsesidigt godkännande av körkort samt av registrering

av motorfordon m. in.;

kungörelsen den 28 november 1958 angående godkännande av körkort

som utfärdats i främmande stal (SFS 1958: 583; ang. ändring se 1960: 601):

kungörelsen den 9 december 1960 om rätt för person, som i främmande

stat äger föra motorfordon, att erhålla körkort utan att undergå förarprov

(SFS 1960:643); samt

förordningen den 23 november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt

å motorfordon i vissa fall.

Vidare åberopas den av Sverige biträdda internationella konventionen

den 24 april 1926 rörande automobiltrafik, kungörelsen den 11 oktober

1930 med anledning av Sveriges tillträde till nämnda konvention (SFS

1930:371; ang ändringar se 1932:494, 1948:475, 1952:521, 1954:796.

1956: 526), den likaledes av Sverige biträdda konventionen den 19 september

1949 rörande vägtrafik ävensom i anledning av sistnämnda konvention

utfärdad kungörelse den 30 juni 1952 (SFS 1952:520; ang. ändringar se

1954: 795, 1956: 475 och 525, 1958: 585, 1959:277, 1960: 602).

Temporära hastighetsbegränsningar såsom medel att främja trafiksäkerheten

Vissa bestämmelser om hastighetsbegränsning

Någon generell bestämmelse om hastighetsbegränsning för motorfordon

i allmänhet vid färd utom tättbebyggt område finns icke meddelad i vägtrafikförordningen.

Enligt 46 § 1 mom. nämnda förordning skall emellertid

fordons hastighet alltid anpassas till vad trafiksäkerheten och behörig hänsyn

till omständigheterna i övrigt kräver. Särskilt åligger det förare av fordon

att hålla en med hänsyn till förhållandena tillräckligt låg hastighet i

vissa uppräknade fall, bl. a. vid vägkorsning och när sikten eljest är skymd,

vid risk för bländning och då fordonet nalkas barn, som uppehåller sig på

eller invid vägen. En del ytterligare bestämmelser finns meddelade i 56 §. 1

1 mom. i nämnda paragraf finns sålunda föreskrifter om högsta tillåtna hastighet

för vissa motordrivna fordon. Iläri angives bl. a. att sådan buss eller

lastbil, vars totalvikt överstiger 2,5 lon, icke får föras med högre hastighet än

60 kilometer i limmen, ä motorväg dock högst 80 kilometer i timmen. Enligt

2 mom. i samma paragraf får fordons hastighet inom tättbebyggt område

icke överstiga 50 kilometer i limmen. Om myndighets befogenhet att göra

undantag från dessa bestämmelser stadgas i bl. a. 61 §. Enligt 61 § 1 inom.

tillkommer det länsstyrelse alt beträffande viss allmän väg, gata eller annan

allmän plats eller beträffande samtliga dylika vägar inom visst område

meddela erforderliga föreskrifter, avseende bl. a. färdhastighet. Länsstyrelsen

äger därvid föreskriva lägre eller högre hastighet än som tillåtes i 56 §.

--Jämlikt 56 § 4 inom. ankommer det på Kungl. Maj:t att meddela de ytterligare

föreskrifter angående högsta hastighet, som med hänsyn till sär
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 155 år 1902

skilda förhållanden må för viss lid finnas påkallade beträffande riket i dess

helhet eller viss del därav.

Försök med temporära hastighetsbegränsningar har förekommit alltse

dan årsskiftet 1900—1901. Enligt kungörelse den 9 december 19l>0 (nr 057)

var under tiden den 22 december 1960—den 9 januari 1961 hastigheten begränsad

till 80 kilometer i timmen. Genom kungörelse, den 3 murs 1901 (nr

31) föreskrevs för tiden den 29 mars—den 5 april 1961 en maximihastighet

av 90 kilometer i timmen. Kungörelsen den 2S april 1901 (nr 80) innehöll eu

likartad föreskrift för tiden den 19—24 maj 1961, genom kungörelse den

2 juni 1901 (nr 158) stadgades samma maximihastighet för tiden den 22

juni—den 12 juli 1961 och genom kungörelse den 10 augusti 1901 t nr 45b)

gällde detsamma för liden den 1—11 september 1961. Kungörelsen den 2 b

november 1901 (nr 52b) stadgade för tiden den 22 december 1961—den 8

januari 1962 en maximihastighet av 80 kilometer i timmen.

Redogörelse avgiven av 1961 års trafiksäkerhetskominitté

Såsom förut framhållits har 1961 års trafiksäkerhetskominitté — åt

vilken uppdragits att förbereda och följa försöken med tillfälliga hastighetsbegränsningar

samt att på grundval av vunna och bearbetade erfarenheter

lägga fram förslag till vidare försöksverksamhet — den 8 november 1961

avgivit redogörelse för erfarenheterna av hastighetsbegränsningarna under

år 1961.

Kommittén har i den angivna redogörelsen framhållit, att dess verksamhet

tagit form av en sammanhängande observationsserie under tiden den

15 maj—den 15 september 1961. Observationerna har sålunda omfattat tillhopa

124 dagar, nämligen 38 dagar med fartbegränsning och 86 dagar med

fri fart. — Undersökningen har planlagts och genomförts i nära samverkan

med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens väginstitut, statens trafiksäkerhetsråd,

SMHI, statistiska centralbyrån, statspolisintendenlen och NTF.

Rörande olycksfallsfrekvensen under observationsperioden har kommittén

meddelat bl. a. föl jande. Under de 38 dagarna med hastighetsbegränsning

uppgick hela antalet rapporterade olyckor i trafiken till 1 896. Under de 86

dagarna med fri fart rapporterades 4 939 olyckor. Räknat i genomsnitt per

dag motsvarar detta 57,4 olycksfall per fartfri dag mot 49,9 olycksfall per dag

med fartbegränsning. — Antalet dödsolyckor utgjorde under dagarna med

fri fart 163 och under dagarna med fartbegränsning 50, vilka tal, omräknade

till genomsnitt per dag, motsvarar resp. 1,9 och 1,3. — Antalet olyckor med

svår personskada (inkl. dödsfall) uppgick under dagarna med fri fart till 505

och under de fartbegränsade dagarna till 177, vilket motsvarar en minskning

under fartbegränsningsperioden av antalet sådana olycksfall per dag från

5,9 till 4,7. Antalet svårt skadade (inkl. dödade) utgjorde 637 resp. 192,

vilket innebär en nedgång av skadefrekvensen under fartbegränsningsperio■lerna

från 7,4 till 5,1 skadade per dag. — Av olyckor med lindrig person
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 155 år 1962

13

skada inträffade 1 388 under tid med fri fart och 301 under tid med fartbegränsning,

vilket per dag motsvarar resp. 10,1 och 13,2. — Antalet olyckor

med enbart egendomsskada utgjorde 3 040 under tid med fri tart mot 1 218

under fartbegränsningsperioderna, motsvarande eu minskning under fartbegränsningsperioderna

från 35,4 till 32,1 olycksfall per dag.

Kommittén har vidare meddelat, all av de till sammanlagt 505 uppgående

olyckorna med dödlig utgång eller svåra personskador under fri iart 150

inträffade på riksvägar, 89 på annan huvudled och 200 på övriga vägar. Motsvarande

olyckor under fartgränsperioderna — till antalet 177 — fördelade

sig enligt kommittén med 44 på riksvägar, 27 på andra huvudleder och 100

på övriga vägar. Räknat i genomsnitt per dag innebär detta, att under de

fartfria perioderna 1,7 svåra olyckor inträffade på riksvägarna mot 1,2 under

fartgränsperioderna. Motsvarande tal utgjorde för andra huvudleder än

riksvägar 1,0 under den fartfria tiden mot 0,7 under perioderna med fartbegränsning

samt för övriga vägar 3,0 resp. 2,8.

Förutom uppgifter rörande antalet trafikolyckor har kommittén insamlat

åtskilligt annat material rörande trafikförhållandena under observations - perioden. För att möjliggöra jämförelser mellan olyckssiffror och trafikintensitet

har fortlöpande mätningar skett av trafikflödet på vägarna. Vidare

har kontinuerliga uppgifter insamlats om väglag och väderleksförhål

landen. För att erhålla närmare kännedom om återverkningarna av en hastighetsbegränsning

i skilda hänseenden har kommittén föranstaltat om fortlöpande

iakttagelser av variationer i köbildning och framkomlighet på vägarna,

trafikrytm, trafikens sammansättning och medelresehastighet. De

lön, som härvid gjorts, finns närmare redovisade i den av kommittén avgivna

redogörelsen.

Efterlevnaden av bestämmelserna om hastighetsbegränsningar har enligt

kommittén varit mycket god.

Ehuru väderlekens och väglagets inverkan på olycksutvecklingen icke

kunnat helt klarläggas, har dock kommittén ansett sig kunna utgå från all

växlingar i väder och väglag endast i ringa mån påverkat förhållandena i

stort under observationsperioden.

Såsom eget omdöme har kommittén framhållit, all statistiken visar eu

icke obetydlig nedgång i olyeksfrekvensen under fartbegränsningsperioderna

jämfört med de mellanliggande fartfria perioderna. Denna tendens hav

givit sig till känna också som en förskjutning av olycksutvecklingen i riktning

mot mindre allvarliga olyckor. Vad dödsolyckorna angår har det visal

sig all antalet vid varje olycka dödade personer nedgått under fartbegränsningsperioderna.

Vidare har nedgången av olyeksfrekvensen haft en klar

tendens atl koncentrera sig till de vägar där höga hastigheter är vanligast.

Såsom särskilt iögonenfallande har framhållits ett bortfall helt och hållel

under fartbegränsningsperioderna av dödsolyckor på riksvägarna 1, 2 och 13

samt eu till icke mindre än 40 % beräknad nedgång per dag av antalet svåra

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1962

personskador på dessa vägar, jämfört med 30 % för riksvägnätet i dess

helhet och 10 % för vägnätet i övrigt.

Gentemot det vanliga påståendet att fartbegränsning skulle öka risken

(ör omkörningsolyckor, har kommittén framhållit, att statistiken visar en

minskning under fartbegränsningsperioderna av det genomsnittliga antalet

sådana olyckor per dag från 2,5 till 1,6 eller med nära nog en olycka om

dagen, varav mer än hälften föll på riksvägnätet. De s. k. avsvängningsolyckorna

synes ha minskat från 4,8 till 3,6 per dag. Avsevärd nedgång har

enligt kommittén också skett i fråga om antalet olyckor bestående av sammanstötningar

mellan motorfordon och cykel eller moped.

En jämförelse med förhållandena närmast föregående år — vilken dock

av flera skäl betecknas som osäker — visar enligt kommittén också en ned

gång av olycksantalet under fartbegränsningsperioderna.

Medelresehastigheten beräknas av kommittén icke ha minskat med mera

än 4 % under fartbegränsningsperioderna. Kommittén har emellertid kunnat

iakttaga en genomgående dämpning av trafikrytmen under dessa perioder.

Hastigheterna har sålunda legat inom ett tämligen smalt register —

mellan 65 och 90 kilometer i timmen — något som enligt kommittén ger

anledning till antagandet att antalet omkörningar varit mindre under fartbegränsningsperioderna

än eljest. Den jämnare trafikrytmen är enligt kommittén

också ägnad att motsäga antagandet att fartbegränsning leder till

köbildning på vägarna. Kommitténs iakttagelser tyder också på att ingen

allmän tendens till köbildning förekommit. Kommittén har vidare betonat,

att man icke har stöd för antagande, att förarna under tid med hastighetsbegränsning

skulle ha hållit högre hastighet än de eljest ansett tillrådligt

med hänsyn till trafiksäkerheten.

Undersökningen sådan den genomförts ger enligt kommitténs mening

vägande skäl för antagande att den under fartbegränsningsperioderna inträdda

förbättringen i olycksutvecklingen har sin orsak i hastighetsbegränsningarna.

Återverkningarna på trafikutvecklingen synes icke vara av beskaffenhet

att medföra någon större olägenhet ur allmän synpunkt sett

mot bakgrunden av förbättringen i olycksutvecklingen.

Kommittén har emellertid betonat, att utredningen icke är fullständig.

Det är önskvärt att iakttagelsematerialet utökas genom ytterligare försök

hl. a. för att skapa klarhet om den ändamålsenligaste utformningen av tillfälliga

hastighetsbegränsningar såsom ett reguljärt trafiksäkerhetspolitiskt

instrument alt användas under speciella förhållanden.

Kommittén har föreslagit, att försöken med tillfälliga hastighetsbegränsningar

skall fortsättas.

Remissyttrandena

Sättet för undersökningarnas planläggning och genomförande har i allmänhet

icke föranlett några väsentliga generella erinringar från remissin
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj ds proposition nr 155 år 1962

stanserna. Svenska matematikersamfundet har betygat att analysen av det

insamlade experimentella materialet är utomordentligt noggrant och skickligt

utförd och att de teoretiska härledningarna icke ger anledning till några

anmärkningar. I motsats därtill har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen— dock

utan närmare motivering — gjort gällande att kommitténs uppläggning av

försöken i viss mån präglats av brådska och att det varit önskvärt att större

hänsyn kunnat tagas till vetenskapliga synpunkter. Statens väginstitnt och

motororganisationerna har ansett att kommittén vid sin analys av fartbegränsningens

inverkan på antalet trafikolyckor bort medtaga endast sådana

olyckor på vilka hastighetsfaktorn kunnat antagas ha haft någon inverkan.

Motororganisationerna har vidare betonat att jämförelserna med olycksutvecklingen

under år 1960 ej gjorts så fullständiga som önskvärt varit. Mot

kommitténs indelning av trafikolyckorna efter vägens typ av riksväg, annan

huvudled och väg i övrigt har från några håll, hl. a. av statens väginstitnt och

länsstyrelsen i Värmlands lön, gjorts gällande att en indelning efter vägens

konkreta hastighetskapacitet skulle varit mera ändamålsenlig.

Kommitténs antagande att växlingar i väder och väglag endast i ringa

mån inverkat på olycksutvecklingen har vitsordats av SMHI.

Kommitténs bedömning av överträdelsefrekvensen har föranlett erinran

endast från några få håll. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt statens

väginstitnt har uttalat förmodan att antalet överträdelser i verkligheten varit

betydligt större än som framkommit vid verkställda kontroller.

Det stora flertalet remissinstanser har biträtt kommitténs uppfattning

att den under fartgränsperioderna inträdda förbättringen i olycksutvecklingen

har sin orsak i hastighetsbegränsningen. I ett antal yttranden uppmanas

dock till försiktighet i bedömningen. Motororganisationerna anser all

nedgången i olycksfrekvensen ingalunda helt kan hänföras till hastighetsbegränsningen

och anför såsom bidragande orsaker bl. a. trafikövervakningen

och traliksäkerhetspropagandan i press, radio och television. Länsstyrelsen

i Kristianstads län menar att hastighetsbegränsningen endast kunnat

minska olycksfrekvensen i förhållandevis liten utsträckning och betonar

att iiven andra trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder bör vidtagas.

Kommitténs slutsatser beträffande hastighetsbegränsningens dämpande

inverkan på trafikrytmen samt frånvaron av mera betydande negativa återverkningar

på de genomsnittliga restiderna och framkomligheten på vägarna

har uttryckligen biträtts av elt stort antal remissmyndigheter. Generalpoststyrelsen

har framhållit alt tidsförlusterna till följd av hastighetsbegränsningarna

icke varit av nämnvärd betydelse. Väg- och vuttenbyggnadsstyrelsen,

landsfogden i Blekinge län samt motororganisationerna har

däremot ansett alt framkomligheten på vägarna försämrats. Landsfogdarna

i Gävleborgs och Kristianstads län säger sig ha iakttagit ökad köbildning

under fartgränsperioderna. Vad den genomsnittliga restiden angår har vägoch

va 11 en byggnadss I y rclse n, statens väginstitnt, länsstyrelsen i Värmlands

opaginerad Kontrollera mot PDF

1(5

Kungl. Muj.ts proposition nr 155 dr 1902

län och motororganisationerna hävdat att kommitténs beräkningar grundas

på alltför litet material för att medgiva säkra slutsatser. Enligt motororganisationernas

bedömning har förlängningen av restiderna på längre sträckor

i vissa fall varit betydande. Eu liknande uppfattning har redovisats av landsfogden

i Blekinge län.

Kommitténs förslag all fartbegränsningsförsöken skall fortsättas har

vunnit anslutning från samtliga remissinstanser.

Vad beträffar utformningen av de fortsatta försöken har olika uppfattningar

och förslag framförts. Särskilt gäller detta frågan, vilka fartgränser

som skall tillämpas vid de fortsatta försöken. På en del håll — hl. a. av

länsstyrelsen i Kronobergs län ■— har hävdats alt hittills prövade fartgränser

är lämpliga och väl avvägda samt bör komma till användning även vid de

fortsatta försöken. Statens väginstitut har ansett atl fartgränsen tills vidare

hör ligga vid 90 kilometer i timmen men alt evenluelll även 100 kilometer i

timmen bör prövas såsom fartgräns. Stats polisintendenten, länsstyrelserna

i Malmöhus och Västerbottens lön, vägförvattningarna i Stockholms och

Skaraborgs län, Näringslivets trafikdelegation och Svenska matematikersamfundet

har ansett det vara av stor vikt att prov sker även med andra maximihastigheter

än de hittills prövade. Många remissorgan, bl. a. länsstyrelserna

i Kristianstads, Västernorrlands och Jämtlands län samt motororganisationerna,

har framhållit, att försök bör göras med högre maximihastigheter

än hittills. Statens trafiksäkerhetsråd har ansett del särskilt viktigl

att nppnå ökad klarhet i fråga om hur olika maximifarter påverkar olycksIrekvensen

och gör gällande att försök för den skull bör göras både med

högre och lägre maximihastighet än hittills.

I ganska många yttranden har den åsikten framförts, att motorvägarna

bör undantagas från hastighetsbegränsning vid de fortsatta försöken. Till

denna grupp av yttranden hör bl. a. de som avgivits av länsstyrelserna i Uppsala,

Kristianstads och Örebro län samt Fomo. Länsstyrelsen i Malmöhus

län har föreslagit högre hastighet på motorväg än på andra vägar. Landsfogden

i Gotlands län och stadsfiskalen i Umeå har också framfört tanken

att pröva olika fartgränser på skilda slag av vägar.

1 fråga om fartgränsperiodernas längd har bl. a. länsstyrelserna i Södermanlands,

Kronobergs, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län

samt Föreningen Sveriges landsfiskaler ifrågasatt om ej perioderna bör göras

längre än hittills. Å andra sidan har länsstyrelsen i Kalmar län och

statens bilinspektion i Umeå framhållit risken av alt respekten för fartbegränsningen

avtrubbas om den får gälla långa perioder.

Fartgränsperioderna bör enligt länsstyrelserna i Östergötlands och Kronobergs

län m. fl. förläggas till lider då man har att räkna med ökning i

trafiken och då orutinerade bilförare i stort antal är ute på vägarna samt

vid helger och under semestertid. Länsstyrelsen i Jämtlands län m.fl. vill

att prov med hastighetsbegränsning för jämförelsens skull skall ske både

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 155 är 1062

17

under högtrafiktid och under tid med mera normal irafikintensilet. Slutens

väginslitut har betonat att perioderna bör väljas så, att de bäst tjänar

utredningssyftet och alltså utan hänsyn till det omedelbara trafiksäkerhet sintresset.

I viss motsats härtill har länsstyrelsen i Gotlands län hävdat att

försöken icke bör göras mera omfattande än som med säkerhet påkallas av

den praktiska nyttan.

Några remissorgan, bland dessa länsstyrelserna i Södei-manlunds och

Östergötlands län samt motororganisationerna, har föreslagit att man även

gör försök med intensifierad propaganda och övervakning men utan fartbegränsning.

Också länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett det önskvärt

att propagandans och övervakningens roll närmare utreds vid de fortsatta

försöken.

De trafikekonomiska aspekterna på frågan om hastighetsbegränsningar

bör enligt statens väginstitut, vägförvaltningen i Stockholms län och Näringslivets

trafikdelegation undersökas närmare vid de fortsatta försöken.

Länsstyrelsen i Kalmar län har också framhållit att dessa spörsmål får

ökad betydelse ju längre hastighelsbegränsningsperioderna blir och ju större

nyttotrafik som beröres.

Departementschefen

Såsom framgår av det föregående har såväl kommittén som de myndigheter

m. fl., vilka hörts i saken, tillstyrkt att försöken med temporära hastighetsbegränsningar

fullföljes. För egen del har jag kommit till samma uppfattning.

Några vägande erinringar mot det sätt på vilket försöksverksamheten

hittills organiserats och bedrivits synes mig icke kunna göras. Med hänsyn

till det sagda anmodade jag i skrivelse den 14 november 1961 kommittén att

inkomma med plan för fortsatta försök under tiden till utgången av år 1962.

Kommittén avgav därefter dels en särskild framställning om temporär

hastighetsbegränsning den 22 december 1961—den 8 januari 1962 och dels

en plan för fortsatt försöksverksamhet. I enlighet med dessa förslag har

Kungl. Maj:t på min föredragning låtit utfärda kungörelser om tillfälliga

hastighetsbegränsningar dels den 24 november 1961 (nr 524) och dels den

16 februari 1962 (nr 32). 1 den första kungörelsen, vilken avsåg tiden den

22 december 1961—den 8 januari 1962, bestämdes maximihastigheten till

80 kilometer i limmen. Den senare kungörelsen avser följande perioder,

nämligen den 18 april—den 2 maj, den 8—25 juni, den 13—31 juli och den

17 augusti—den 3 september. Maximihastigheten har i enlighet med kommitténs

förslag bestämts till 100 kilometer i timmen under den första och

den sista perioden samt till 90 kilometer i timmen under de båda mellanliggande

fartgränsperioderna. Vidare har — i motsats mot tidigare — motorvägarna

nu undantagils från hastighetsbegränsningarna.

Det förtjänar framhållas, att de sist omförmälda hastighetsbegräns

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kiuigl. Maj.ts proposition nr 155 år 1962

ningarna avses skola ingå i en sammanhängande observationsserie från den

15 mars till den 15 november och omfatta även de under denna tidrymd infallande

perioderna med fri fart. Vidare bör nämnas, att kommittén sagl

sig avse att eventuellt senare inkomma med förslag till ett försök med lägre

fartgräns än 90 kilometer i timmen, eventuellt begränsat till en del av riket.

I och med slutförandet av 1902 års försök torde tillräckligt underlag

komma att föreligga för ställningstagande till användbarheten i fortsättningen

av den tillfälliga hastighetsbegränsningen såsom reguljärt trafiksäkerhetspolitiskt

instrument. Jag förutser alltså att trafiksäkerhetskommitléns

uppdrag kommer att avslutas med att kommittén avger redogörelse för

1902 års försöksverksamhet.

Jag vill här begagna tillfället alt framhålla, alt de verkställda och pågående

försöken med tillfälliga hastighetsbegränsningar blott utgör en ringa del

av det ax-bete, som f. n. nedlägges på utredning av trafikfrågor och speciellt

trafiksäkerhetsfrågor. Såväl internationellt som inom landet pågår en oavlåtlig

forsknings- och utredningsverksamhet i syfte att vidga kunskapen om

allt sådant, som har med trafik och trafiksäkerhet att göra, samt att omsätta

vunna rön i praktiska åtgärder.

I de flesta länder — bl. a. i Sverige -— grundar sig gällande bestämmelser

om motorfordon och om trafik med sådana fordon på eu inom ramen för

Förenta Nationernas verksamhet den 19 september 1949 i Geneve undertecknad

konvention angående vägtrafik och ett samtidigt undertecknat protokoll

rörande vägmärken. Efter tillkomsten av nämnda överenskommelser har

inom Förenta Nationernas ekonomiska kommission för Europa (ECB) i Geneve

pågått ett oavlåtligt och mycket omfattande arbete med att vidareutveckla

och modernisera de sålunda antagna internationella reglerna. Särskilt

förtjänar att nämnas det arbete, som genom särskilda för ändamålet tillsatta

arbetsutskott bedrives på trafiksäkerhetsområdet och för att få fram mera

enhetliga regler angående konstruktion och utrustning av motorfordon.

Delta arbete har hl. a. resulterat i de för några år sedan antagna reglerna

beträffande teknisk utformning av fordonsbromsar, strålkastare för asymmetriskt

ljus samt av reflexanordningar. F. n. ägnar man inom ECE stor

uppmärksamhet åt de svenska erfarenheterna beträffande säkerhetsbälten

i motorfordon i syfte att fastställa enhetliga internationella bestämmelser

om sådana bältens utförande och användning. Inom ECE har också nyligen

för undertecknande öppnats en efter långvarigt arbete antagen överenskommelse

om arbetsvillkor m. m. vid internationella transporter på väg, innehållande

bl. a. bestämmelser om arbetstider, körtider och vilotider för förare.

— Europeiska transportministerkonferensen (CEMT) i Paris har gett

trafiksäkerhetsfrågorna eu framträdande plats på verksamhetsprogrammet.

Inom CEMT behandlas bl. a. spörsmål om utformning och samordning av

trafiksäkerhetsarbelet inom medlemsstaterna samt rörande den vetenskapliga

forskningen på området. I anslutning härtill må nämnas att den av 1961

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 155 år 1962

19

års trafiksäkerhetskommitté utarbetade redogörelsen för de svenska försöken

med temporära hastighetsbegränsningar nu översätts till engelska

språket för att framläggas inom transportministerkonferensen. Vidare bör

framhållas att inom CEMT:s ram ett omfattande arbete pågår på utformning

av enhetliga västeuropeiska vägtrafikregler. — Frågor rörande den vetenskapliga

forskningen på trafiksäkerhetsområdet är också föremål för behandling

inom Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling

(OECD) i Paris. — Även inom Europarådet har trafiksäkerhets- och vägtrafikfrågorna

tilldragit sig uppmärksamhet. Olika förslag har behandlats

i den rådgivande församlingen och föranlett rekommendationer till regeringarna

i de till rådet anslutna länderna. För någon tid sedan har en inom

rådet verksam expertkommitté framlagt förslag till en europeisk överenskommelse

om bestraffning av trafikbrott.

Vid sidan av den nu nämnda mera vittsyftande internationella verksamheten

bedrives ett ingående samarbete i bl. a. trafiklagstiftningsfrågor med

de nordiska grannländerna. Organ för detta samarbete är — förutom Nordiska

rådet — den år 1960 tillsatta nordiska vägtrafikkommittén, vilken

har till uppgift att utarbeta förslag till en gemensam nordisk vägtrafiklagstiftning.

Samarbete med grannländerna sker givetvis också i form av överläggningar

mellan departementscheferna i respektive länder samt mellan

tjänstemän i departement och centrala myndigheter.

På forskningens område bör man icke underlåta att nämna de insatser,

som i olika länder göres av bilindustrien. Man torde kunna räkna med att

utvecklingen inom bilproduktionen alltmera inriktas på detaljer av betydelse

för trafiksäkerheten, t. ex. bättre bromsutrustning och belysning, mera

ändamålsenlig fordonsinredning in. in.

Inom Sverige har flera centrala myndigheter till uppgift att bevaka och

utreda frågor, som har med trafiken och trafiksäkerheten att göra. Främst

är att nämna väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd,

statspolisen och skolöverstyrelsen samt Sveriges meteorologiska och

hydrologiska institut (rapporter om väder och väglag). Ett betydelsefullt

forskningsarbete utföres vid statens väginstilut samt olika tekniska och

medicinska forskningscentra liksom av enskilda forskare och forskargrupper.

För upplysnings- och propagandaverksamhet i trafiksäkerhetsfrågor sörjer

i främsta rummet NTF. En betydelsefull roll i trafiksäkerhetsarbetet

spelas också av motororganisationerna samt olika fackliga och ideella organisationer

med anknytning till trafiken.

Vad beträffar statliga utredningar på trafikens och trafiksäkerhetens

område har jag i det föregående utförligt redogjort för det av 7.961 års

trafiksäkerhetskommitté hittills utförda utredningsarbetet. Vidare må nämnas

att det f. n. pågår en utredning rörande periodisk kontrollbesiktning av

motorfordon och släpfordon. Andra utredningar som kan väntas ge resultal

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1962

av betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt är 1953 års trafikutredning, 1957

års trafikngkterlxetskommittc, parkeringskommitién och 1960 års vägsaltkunniga.

Slutligen bör nämnas, att frågor, som rör trafiken och trafiksäkerheten,

givetvis följes med stor uppmärksamhet inom kommunikationsdepartementet,

vars personal i icke ringa omfattning tagits i anspråk för utredningsoch

lagstiftningsuppgifter på hithörande områden.

1’rots det intensiva arbete som läggs ned i kampen mot trafikolyckorna

bär dessa ökat i en takt som ger anledning till allvarliga bekymmer. Del

kan visserligen sägas att olyckorna inte ökat i samma takt som trafiken

och alt vårt land intar en från trafiksäkerhetssynpunkl gynnsam plats i

jämförelse med andra länder, men antalet dödade och skadade i trafiken

är dock så stort att vi redan med hänsyn till dagens trafik och i synnerhet

intör den fortsatta trafikökningen måste kraftigt öka våra ansträngningar

för större säkerhet på vägar och gator. Jag vill understryka alt hittills uppnådda

resultat och möjligheterna att lyckas i det fortsatta arbetet i särskilt

hög grad beror på eu aktiv medverkan från alla berörda parter — samhället,

organisationerna och den enskilde.

Sedan hösten 1961 är inom kommunikationsdepartementet särskild personal

avdelad för att samordna det trafiksäkerhetsarbete, som bedrivs inom

departementets verksamhetsområde. I anslutning härtill sker också en brett

upplagd inventering av de ytterligare åtgärder som kan sättas in i kampen

mot trafikolyckorna. Arbetet bedrivs i samarbete med representanter för

berörda myndigheter, forskningen och de olika organisationer som är verksamma

inom trafiksäkerhetsarbetet. Därvid har framkommit ett stort antal

förslag till åtgärder, som berör utbildning och kontroll av förare, allmän

upplysning och propaganda, trafikundervisning i skolorna, arbetstidsreglering

för yrkeslörare, besiktning och kontroll av fordon, samhällsplanering,

väghållning, trafikplanläggning, trafikregler, övervakning, forskning

samt olika organisationsfrågor. Den egentliga inventeringen beräknas bli

avslutad under vårens lopp. Givetvis beaktas också de motioner, som väckts

vid årets riksdag, och de framställningar som tidigare inkommit till Kungl.

Maj:t. Vissa förslag torde tämligen omgående kunna föranleda åtgärd bl. a.

i form av uppdrag till berörd myndighet. Vidare avses alt bilda olika arbetsgrupper

med representanter för berörda myndigheter och organisationer för

en närmare diskussion av förslagen och hur de olika frågorna skall ytterligare

bearbetas. De förslag som berör förarutbildningen och därmed sammanhängande

frågor kommer att beaktas i direktiven för den tilltänkta utredningen

om förarutbildningen.

Det finns tyvärr icke någon formel, eller vilken man kan lösa trafiksäkerhetsfrågorna

nu och i ett sammanhang. Genom den pågående inventeringen

räknar jag emellertid med att vi skall kunna få fram en samlad

överblick över vilka ytterligare åtgärder som kan sättas in på de olika fronterna

i kampen mot trafikolyckorna och erhålla ett vidgat underlag för våra

fortsatta ansträngningar på det här området.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1.5.5 år 1962

21

Utländska körkorts giltighet i Sverige m. in.

Gällande bestämmelser

Enligt 29 § 1 inom. vägtrafikförordningen får motorfordon föras endast

av den, som genom körkort, utfärdat av länsstyrelse, är berättigad att föra

fordonet. Detsamma gäller i viss utsträckning även traktor som är försedd

med gummihjul.

Villkoren för all erhålla sådant körkort, som avses i 29 § 1 mom. vägtrafikförordningen

(nationellt svenskt körkort) är angivna i 31 och 32 §§

vägtrafikförordningen. Den, som vill erhålla körkort, skall först undergå

lärarprov inför besiktningsman. Vid anmälan till förarprov skall företes

hl. a. åldersbevis. Om provet godlcännes, erhåller sökanden av besiktningsmannen

ett kompetensbevis. Sökanden har därjämte att från polismyndigheten

i sin mantalsskrivningsort införskaffa intyg rörande sin lämplighel

i personligt hänseende att föra motorfordon (lämplighetsintyg). Ansökan

om körkort ingives till länsstyrelsen.

I dessa för normala fall avsedda regler finns en del modifikationer föreskrivna

i fråga om körkortssökande, som icke vistats så lång tid i riket,

att han kan uppfylla alla de krav, som vägtrafikförordningen uppställer för

erhållande av körkort. I stället för åldersbetyg kan annan tillförlitlig utredning

om sökandens fullständiga namn och födelsetid godtagas, om sökanden

icke är kyrkobokförd i riket. 1 stället för lämplighetsintyg må —

enligt vad som angives i 32 § 1 mom. tredje stycket c) vägtrafikförordningen

— utredning kunna förebringas i annan ordning, om sökanden icke är mantalsskriven

i riket. — En möjlighet att underlätta förfarandet för körkortssökande,

som förut innehar utländskt körkort, anvisas i 31 § G mom. vägtrafikförordningen.

Enligt där given föreskrift skall angående rätt för person,

som i främmande stal äger föra motorfordon, att erhålla körkort utan

att undergå förarprov gälla vad Konungen förordnar. Med denna bestämmelse

korresponderar 32 § 1 mom. femte stycket vägtrafikförordningen, som rör

ansökan om körkort av den, vilken äger erhålla sådant utan att undergå

förarprov. Med stöd av stadgandet i 31 § 6 mom. vägtrafikförordningen har

utfärdats kungörelsen den 9 december 1960 om rätt för person, som i 1 rammande

stat äger framföra motorfordon, att erhålla körkort ulan att undergå

förarprov. Sistnämnda kungörelse är begränsad all avse innehavare av

körkort för motorfordon utfärdade i Danmark, Finland, Island och Norge,

samt avser det fall, att körkortsinnehavaren tar stadig hemvist i Sverige.

Vidare har Kungl. Maj:t genom beslut den 14 oktober 1960 medgivit liknande

befrielse för vissa utländska medborgare, som tillhör diplomatisk eller

konsulär representation i Sverige.

Den, som inkommit i riket från utlandet för att tillfälligtvis här vistas,

kan enligt 37 § 2 mom. vägtrafikförordningen av polismyndighet erhålla

särskilt s. k. turistkörkort.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kangl. Maj:ts proposition nr 155 år 1962

Härjämte finns vissa bestämmelser om att utländska körkort skall god

lagas här i riket. Enligt 37 § 1 mom. vägtrafikförordningen ankommer det

på Kungl. Maj:t att utfärda särskilda bestämmelser angående rätt för person,

som i främmande stat äger föra motorfordon, att på grund av internationella

överenskommelser eller eljest under tillfällig vistelse här i rikel

föra sådant fordon. De i det följande nämnda författningarna om godtagande

av utländska nationella och internationella körkort stödjer sig på detta

bemyndigande.

Sverige har biträtt såväl den i Paris den 24 april 1926 ingångna internationella

konventionen rörande automobiltrafik (Pariskonventionen) som den i

Geneve den 19 september 1949 undertecknade konventionen i samma ämne

(Genévekonventionen). Eftersom Genévekonventionen är avsedd att ersätta

Pariskonventionen, gäller emellertid bestämmelserna i Pariskonventionen

numera i princip blott i förhållande till de stater, vilka icke biträtt Genévekonventionen.

— Konventionslexterna har icke karaktär av nationell svensk

lag. Vad som skall iakttagas av de svenska myndigheterna framgår av de

nationella svenska regler, som utfärdats i hithörande ämnen, nämligen

1930, 1952 och 1958 års kungörelser. Med avseende å körkort, som utfärdats

i Danmark, Finland eller Norge, gäller 1956 års kungörelse.

Alla i främmande stater utfärdade och där gällande nationella körkort

för motorfordon berättigar enligt 1958 års kungörelse att under tillfällig

vistelse i Sverige föra motorfordon av det eller de slag, för vilka körkortet

gäller i hemlandet, såvida körkortet är utfärdat på något av vissa angivna

språk eller är åtföljt av särskilt intyg eller översättning till något av dessa

språk. Här angiven rätt får dock icke åtnjutas, därest körkortets innehavare

har eller tager stadig hemvist i Sverige. — Med avseende å danska,

finska och norska körkort jämte motsvarande interimistiska tillståndshandlingar

gäller särskilda regler.

Vad nu sagts om giltighet i Sverige av nationella körkort — med undanlag

av danska, finska och norska sådana — gäller enligt 1958 års kungörelse

även beträffande internationella körkort av den lydelse, som anges i

Genévekonventionen. Rörande körkort av den lydelse, som anges i Pariskonventionen,

gäller — under förutsättning att körkortet utfärdats i någon

av de stater eller områden som alltjämt är anslutna till nämnda konvention

— bestämmelserna i 1930 års kungörelse. Enligt dessa är person, som

i sådan stat eller sådant område äger föra motorfordon samt dessutom uppfyller

de i artikel 6 av konventionen angivna villkoren för rätt att föra motorfordon

och innehar sådant i kraft varande internationellt körkort, varom

förmäles i artikel 7 av samma konvention, berättigad att i Sverige föra

motorfordon av det slag körkortet avser. Jämlikt övergångsbestämmelse till

en den 18 november 1960 (nr 601) utfärdad kungörelse om ändrad lydelse

av 1 § i 1958 års kungörelse skall internationellt körkort, utfärdat i enlighet

med Pariskonventionen eller viss annan äldre konvention, även i andra fall

äga giltighet här i riket till och med den 31 december 1962.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 ur 1962

23

Framförda reformförslag

Från skilda håll — bl. a. i eu den 13 mars 1901 dagtecknad verbalnote

från belgiska ambassaden — bar önskemål framförts om reform av gällande

bestämmelser om utlänningars rätt att framföra motorfordon i Sverige

och om villkoren för erhållande av svenskt körkort i fall, då sökanden förut

innehar utländsk sådan handling. De sålunda framkomna synpunkterna har

sammanfattats i förenämnda, inom kommunikationsdepartementet i september

1961 upprättade promemoria. I promemorian bar också framlagts

vissa förslag till reformer på området.

Enligt vad som framhållits i promemorian, lämnar det i 37 § 1 mom. vägtrafikförordningen

och i 1958 års kungörelse nyttjade uttrycket »tillfällig

vistelse i Sverige» utrymme för olika tolkningar, och praxis bar varierat avsevärt

mellan olika myndigheter. I promemorian har därför framhållits som

önskvärt, att uttrycket i fråga ersättes med en i författningen angiven fast

tidsgräns. Med hänsyn bl. a. till önskemålet, att innehavare av utländskt

körkort, som ankommer till Sverige, får en icke alltför snävt tillmätt tid till

sitt förfogande för att skaffa sig svenskt körkort, har föreslagits, att innehavare

av utländskt nationellt eller internationellt körkort i princip skall

få rätt att framföra motorfordon här i landet under två år utan att skaffa

sig svenskt körkort och att detta får gälla icke blott för den, som tillfälligt

vistas i riket, utan även för den, som stadigvarande bosätter sig härstädes.

Vissa undantag har dock föreslagits i syfte att hindra kringgående av bestämmelserna

om återkallelse och omhändertagande av svenska nationella

körkort. Närmare bestämt går förslaget i dessa hänseenden ut på att utländskt

körkort icke skall få åberopas av den som har stadig hemvist i Sverige

sedan mer än två år, av den som under de sistförflutna tre åren vistats

i Sverige mer än två år eller av den som innehar gällande svenskt körkort

eller som under sistförflutna tre åren innehaft svenskt körkort, vilket återkallats

eller omhändertagits av därtill behörig svensk myndighet.

Vidare har i syfte alt minska övergångssvårigheterna för utlänning, som

bosätter sig i Sverige, i promemorian föreslagits en långtgående lättnad i

bestämmelserna om förarprov i samband med ansökan om svenskt nationellt

körkort. Förslaget går i delta hänseende ut på att den, som innehar utländskt

körkort och som med intyg av polismyndighet eller två trovärdiga

personer styrker, att han under de tolv senaste månaderna i betydande omfattning

fört motorfordon i Sverige, skall kunna erhålla svenskt körkort

utan att avlägga förarprov.

I promemorian har också diskuterats lämpligheten av att underlätta förvärvet

av svenskt körkort för den, som tidigare innehar utländskt körkort,

genom att i någon omfattning eftergiva reglerna om lämplighetsprövning

och lämpliglietsintyg. En annan fråga, som behandlats i promemorian, rör

bestämmelserna i 32 § 2 mom. vägtrafikförordningen om hinder mot utfärdande

av körkort för den, vilken straffats för olovlig körning. Något förslag

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kangl. Alaj.ts proposition nr 155 år 1962

Lill ändring av gällande bestämmelser i dessa hänseenden har emellertid

icke framlagts i promemorian.

Vid promemorian har fogats dels ett förslag till kungörelse angående

godkännande av vissa utländska körkort och dels ett förslag till kungörelse

om rätt för person, som i främmande stat äger framföra motorfordon, all

erhålla körkort utan att undergå förarprov. Förslagen är avsedda att ersätta

1958 och 1960 års kungörelser, vilka således enligt förslagen skall upphöra

att gälla, då de nya kungörelserna träder i kraft.

Remissyttrandena

De i promemorian framförda förslagen har i huvudsak tillstyrkts i remissyttrandena.

I flera av yttrandena har framhållits som angeläget, att

förslagen genomföres utan dröjsmål.

1 vissa av remissyttrandena har dock tveksamhet yppats beträffande

särskilda punkter i förslagen. Vad först angår frågan om godtagande av

utländska körkort har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt poliskamrarna

i Hälsingborg och Göteborg förklarat sig icke vara helt övertygade

om lämpligheten av att tiden för utländska körkorts giltighet utsträckes så

långt som till två år. Poliskammaren i Hälsingborg har anmält avvikande

mening i fråga om detaljutformningen av bestämmelserna om bur tiden

skall beräknas. Länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt, om icke etl

särskilt centralt register bör upprättas över bär i riket befintliga innehavare

av utländska körkort. KAK, M och MHF har ansett bestämmelserna böra

utformas så, att svensk medborgare, som under längre tid vistas utomlands,

vid besök i Sverige får använda utländskt körkort, även om han alltjämt

skulle vara mantalsskriven inom riket. — Vad beträffar villkoren för utfärdande

av svenskt körkort har överståt hällarämbetet ansett det vara tveksamt,

om förarprovet bör eftergivas i fall, då det utländska körkortet utfärdats

utan förarprov, och har därjämte ifrågasatt, om det är lämpligt att

för styrkande av körvana godtaga intyg av enskilda personer. Statspolisintendenten

har ifrågasatt, om icke intyget bör avse även kunskap i svenska

vägmärken och svenska trafikregler, medan länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län ansett det icke vara sakligt motiverat att över huvud fordra intyg

om körvana. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ansett förslagen

böra kompletteras med bestämmelser om att utländskt körkort, vilket åberopas

vid förvärv av svenskt körkort, skall förses med anteckning därom

till förhindrande av att det utländska körkortet missbrukas.

Departementschefen

På sätt framgår av vad jag anfört i ett tidigare avsnitt har utvecklingen

av den internationella samfärdseln lett till att frågorna om vägtrafikens reglering

och om trafiksäkerheten på vägarna gjorts till föremål för ett om
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 155 år 1962

25

fattande internationellt samarbete. Trafikreglerna i olika länder företer numera

så många gemensamma drag, att man icke utan fog kan tala om eu

internationell trafiklagstiftning. Visserligen finns fortfarande på en del

ganska väsentliga punkter olikheter mellan trafikreglerna i skilda länder.

Praktiskt sett är emellertid olikheterna i allmänhet icke särskilt betydande

och utvecklingen går successivt i riktning mot större likformighet. Även

de i olika länder gällande reglerna om fordon och fordonsutrustning företer

också tämligen god överensstämmelse.

Villkoren för rätt att föra motordrivet fordon, d. v. s. körkortsreglerna,

varierar däremot rätt avsevärt i olika länder, beroende på att man i en del

länder anser sig böra upprätthålla en strängare körkort spolitik än i andra.

Sverige torde höra till de länder, som har de strängaste körkortsreglerna.

— Med den omfattning, som den internationella trafiken numera har, är

det emellertid varken lämpligt eller möjligt för något land att upprätthålla

sina nationella körkortsregler även i förhållande till utländska förare.

Detta har lett till ett system av konventioner, genom vilka de olika

länderna förbundit sig att i viss omfattning godtaga körkort, utfärdade i

andra länder. Konventionerna upptager helt naturligt endast vissa minimikrav

i dessa hänseenden. I syfte att främja den internationella trafiken har,

särskilt under de sista åren, i många länder införts bestämmelser som innebär

att utländska körkort godtages i betydligt större omfattning än som

följer av konventionerna.

De i Sverige gällande reglerna om utländska körkort anslöt sig från början

strikt till de konventioner, som Sverige biträtt, och medgav inga lättnader

därutöver. Genom 1958 och 1960 års kungörelser liar emellertid giltighet

tillerkänts utländska körkort i avsevärt större omfattning än som

följer av konventionerna. Bl. a. godtages numera under vissa förutsättningar

även körkort, utfärdade i länder vilka icke anslutit sig till konventionerna.

Erfarenheterna av de hittills genomförda reformerna har i stort sett varit

goda. Ur trafiksäkerhetssynpunkt synes några olägenheter icke ha kunnat

konstateras. Däremot har klagomål förekommit över svårigheter vid bestämmelsernas

praktiska tillämpning. Dessa svårigheter beror uppenbarligen

icke på att reglerna blivit mera liberala än tidigare utan på att man

bibehållit eu del restriktiva bestämmelser i äldre författningar om maximitiden

för utländskt körkorts giltighet i Sverige och om villkoren för förvärv

av svenskt körkort i fall, då sökanden förut innehar utländsk sådan

handling. Det är alltså främst dessa bestämmelser, som bör omprövas, om

man vill komma fram till ett mera praktiskt och rationellt system för reglering

av utlänningarnas och utlandssvenskarnas körkortsfrågor.

Det i departementspromemorian framförda förslaget att ersätta del i

gällande bestämmelser använda uttrycket »tillfällig vistelse» med en bestämd

tidsgräns synes ägnat att undanröja åtskilliga av de svårigheter som

mött vid tillämpning av dessa bestämmelser och synes även i övrigt vara

3—3304 62 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 15 5

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1062

lämpligt. Jag förordar därför att förslaget Iägges till grund för en revision

av bestämmelserna i förevarande ämne.

Det anförda innebär också, att jag ansluter mig till den i promemorian

framförda åsikten, att bestämmelserna om utländska körkorts giltighet i

Sverige bör gälla ej blott turister och andra, som ankommer till landet i avsikt

att vistas här en kortare tid, utan även dem som har för avsikt all

stadigvarande bosätta sig härstädes. Det är visserligen ett önskemål, afl

den som tar stadigvarande hemvist i Sverige så snart som möjligt utbyter

sina utländska körkortshandlingar mot svenska sådana. För detta ändamål

bör han emellertid få skälig tid till förfogande. Det torde f. ö. vara svårt

att förebringa något egentligt skäl för att den, som ådagalägger sin avsikt

att stanna i landet t. ex. genom att skaffa sig fast bostad eller stadigvarande

arbete, enbart till följd därav skulle tidigare än eljest gå förlustig rätten

att nyttja sitt utländska körkort.

Vid utmätande av tidsgränsen för utländskt körkorts giltighet bör beaktas,

att icke några onödiga svårigheter vållas vid utbyte av utländskt

körkort mot svenskt sådant. Man måste räkna med att anskaffande av nödiga

handlingar för erhållande av svenskt körkort ibland kan ta åtskillig

tid i anspråk för den, som nyligen anlänt från utlandet och icke i förväg

har kännedom om de stränga regler, vilka här gäller för erhållande av

körkort. Speciellt har det visat sig svårt att förebringa utredning, som motsvarar

det svenska lämplighetsintyget. En annan omständighet, som påkallar

beaktande, är att de av Sverige biträdda konventionerna utgår från

begreppet »tillfällig vistelse» och i ett fall definierar detta begrepp sålunda,

att vistelse i landet under kortare tid än ett år alltid skall anses såsom tillfällig.

Det kan med hänsyn härtill i allt fall icke komma i fråga att sätta

tidsgränsen kortare än till ett år. För att full visshet skall uppnås, att den

fasta tidsgränsen icke kommer i konflikt med konventionerna, torde del

vara nödvändigt att sätta tiden avsevärt längre. Det finns enligt min mening

icke skäl att intaga någon särskilt restriktiv ståndpunkt härvidlag. Jag kan

även i denna del ansluta mig till den uppfattning, som uttalats i promemorian,

och förordar sålunda att tiden bestämmes till två år.

Den kritik, som i några av remissyttrandena anförts mot den i departementspromemorian

föreslagna utgångspunkten för beräknande av tiden för

utländskt körkorts giltighet, synes mig icke helt oberättigad. Framför allt

gäller detta förslaget att tiden i visst fall skall räknas från det körkortsinnehavaren

tagit stadig hemvist i Sverige. Begreppet »stadig hemvist» är

till sin innebörd lika obestämt som det nyss kritiserade begreppet »tillfällig

vistelse» och rimmar icke väl med revisionens syfte att skapa enkla och

lättillämpade regler. En bestämmelse av här avsedd innebörd är ägnad

att vålla onödiga svårigheter bl. a. för utlandssvenskar, vilka bibehållit sådan

anknytning till Sverige, att det kan ifrågasättas, om de alltjämt har

stadig hemvist härstädes. På grund härav och då en dylik bestämmelse i

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1962

27

övrigt icke torde få någon större saklig betydelse vid sidan av övriga bestämmelser

i förslaget, synes den kunna avvaras. — Mot den föreslagna

bestämmelsen om att innehav av utländskt körkort icke får åberopas av

den, som under de sist förflutna tre åren vistats i Sverige mer ån två år,

kan givetvis invändas, att kontrollen över bestämmelsens efterlevnad kan

visa sig besvärlig. Om bestämmelserna i övrigt utformas i den liberala anda,

som förslaget ger uttryck för, torde man emellertid kunna utgå från att

överträdelser blir sällsynta och att mera ingående kontroll av körkortsinnehavarnas

förhållanden icke skall visa sig behövlig annat än i undantagsfall.

Sedda som helhet innebär förslagen betydande lättnader för polismyndigheter

och andra i fråga om kontrollen över utländska körkort, och den omständigheten

att en mera ingående utredning alltjämt kan erlordras i enstaka

fall, är icke ägnad att medföra annat bedömande. Bestämmelsen om

att utländskt körkort icke får åberopas av den, som innehar gällande svenskt

körkort eller som under de tre sista åren innehaft sådant körkort men fåll

detta återkallat eller omhändertaget av därtill behörig svensk myndighet,

synes också nödvändig för att hindra kringgående av de för normala fall

avsedda svenska körkortsreglerna.

Att upprätta ett särskilt register över här i landet befintliga innehavare

av utländska körkort skulle uppenbarligen medföra kostnader och administrativ

omgång, som icke motiveras genom nyttan av åtgärden. Det i

ett remissyttrande framförda törslaget härom kan jag således icke tillstyrka.

Även vad beträffar villkoren för förvärv av svenskt körkort i tall, då sökanden

förut innehar utländsk sådan handling, kan jag i allt väsentligt ansluta

mig till den ståndpunkt, som intagits i departementspromemorian.

Såvitt känt är fordras numera överallt körkort. Den föreslagna karenstiden

om ett år jämte villkoret att vederbörande skall ha fört

motorfordon här i landet i större omfattning torde i praktiken få anses

innefatta tillräckliga garantier för att kravet på kännedom om de

svenska trafikreglerna icke blir åsidosatt. Möjligen kan tvekan låda, hui

mycket som bör fordras för att villkoret om praktisk övning i körning

under svenska förhållanden skall anses uppfyllt. Den sammanlagda

körtiden och körsträckan bör givetvis betydligt överstiga vad som i allmänhet

fordras vid utbildning i körskola. Däremot kan det icke fordras,

att vederbörande fört bil dagligen eller ens regelbundet under eltårsperio

den. 1 allmänhet torde en körsträcka om 500—1 000 mil fa anses tillfyllest,

och om praktiken till övervägande del består i daglig körning inom större

stad eller eljest under besvärliga förhållanden, bör även kortare sammanlagd

körsträcka kunna godtagas. Bäst är givetvis, om vederbörande kan

förebringa praktikintyg utfärdat av polismyndighet eller annan offentlig

myndighet. Eftersom det endast i undantagsfall är möjligt att förebringa

sådant intyg, torde det emellertid vara nödvändigt att även godtaga intyg

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1962

av enskilda, trovärdiga personer. Det förtjänar framhållas, att sådana praktikintyg

enligt 27 § 2 mom. förordningen den 25 oktober 1940 angående

yrkesmässig automobiltrafik m.m. godtages vid utfärdande av trafikkort.

I departementspromemorian bär icke framlagts något förslag till särskilda

bestämmelser om lämplighets- och läkarintyg för den, som tidigare

innehar utländskt körkort. Även enligt min uppfattning bör i princip tilllämpas

samma regler i dessa hänseenden som för körkortssökande i allmänhet.

Bestämmelserna i vägtrafikförordningen om lämplighetsintyg och

om villkoren i övrigt för utfärdande av körkort är så avfattade, att de synes

ge tillräckliga möjligheter att nå ett rimligt resultat i fall, då svårigheter

kan antagas föreligga för en körkortssökande att införskaffa utredning från

utlandet om sina personliga förhållanden. 1 praktiken bör bestämmelserna

kunna tillämpas så, att en körkortssökande, som efter ett års vistelse här i

landet kan förebringa svenskt lämplighetsintyg av positivt innehåll, i allmänhet

ej behöver införskaffa ytterligare utredning rörande sådana förhållanden,

som brukar redovisas i dessa intyg. Givet är emellertid, att bedömandet

bör bli ett annat, om allvarliga anmärkningar förekommit mot vederbörande

i lämplighetsintyget eller om anledning eljest föreligger till antagande, atl

han icke fyller lämplighetskravet.

Det kan också övervägas, om icke skäl föreligger att med tanke på utlänningar,

som gör sig skyldiga till överträdelser av bestämmelserna om

utländska körkorts giltighet i Sverige och på grund därav straffas för olovlig

körning, något uppmjuka bestämmelsen i 32 § 2 mom. första stycket

vägtrafikförordningen om att den, som sakfällts för sådan förseelse, ej

skall kunna erhålla körkort innan två år förflutit från förseelsens begående.

Det är emellertid redan nu möjligt att göra undantag från bestämmelsen

för det fall att körkortssökanden trots förseelsen är att bedöma som en

skötsam person. Denna undantagsregel synes ge tillräckliga möjligheter

att vid körkortsprövning beakta exempelvis det förhållandet, att en utlänning

överträtt körkortsbestämmelserna på grund av bristande kännedom

om vad dessa innehåller. Jag anser med hänsyn härtill icke, att någon

särbestämmelse för utlänningar är behövlig i detta hänseende.

Ur kontrollsynpunkt torde lämpligen böra föreskrivas, att utländskt körkort,

som åberopats för erhållande av motsvarande svensk handling, skall

förses med påteckning om förhållandet. Eftersom en del utländska körkorl

har sådant utförande, att de icke lämpligen kan förses med sådan påteckning,

kan föreskriften dock ej göras alldeles ovillkorlig.

Det anförda innebär, att jag i allt väsentligt biträder det i departementspromemorian

framlagda förslaget till nya regler om utländska körkorts

giltighet i Sverige och om villkoren för att innehavare av utländskt körkorl

skall tilldelas däremot svarande svenskt körkort. Jag förordar alltså, atl

det framlagda förslaget genomföres med de jämkningar, som följer av vad

jag uttalat i det föregående.

opaginerad Kontrollera mot PDF

21)

Kungl. Aluj:ts proposition nr 155 är 1962

Med hänsyn till del anförda torde ändring böra ske av bestämmelsen i

37 § 1 mom. vägtrafikförordningen, enligt vilken det ankommer på Kungl.

Maj:t att meddela föreskrifter om rätt för person som i främmande stat

äger föra motorfordon, att på grund av internationella överenskommelser

eller eljest under tillfällig vistelse här i riket föra sådant fordon. Ändringen

torde, närmare bestämt, böra gå ut på att sådana föreskrifter skall kunna

meddelas även i fråga om vistelse i riket, vilken icke kan sägas vara av

endast tillfällig natur. I anslutning härtill torde en motsvarande ändring

böra göras i överskriften till paragrafen.

Maximihastigheten för tyngre fordon

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om maximihastighet för tyngre fordon tinns meddelade i

56 § vägtrafikförordningen. 1 1 mom. av nämnda paragraf är föreskrivet, afl

sådan buss eller lastbil, vars totalvikt överstiger 2,5 ton, icke får föras med

högre hastighet än 60 kilometer i timmen. På motorväg får dock hastigheten

uppgå till 80 kilometer i timmen. Därest till bil kopplats ett eller flera andra

fordon gäller särskilda regler, som för varje fordonskombination föreskriver

viss högsta hastighet (20—60 kilometer i timmen). Från dessa regler gäller

dock undantag för det fall, att endast en släpvagn tillkopplats och dennas

totalvikt — i visst fall dess tjänstevikt — icke överstiger en tredjedel av

bilens tjänstevikt. I så fall får fordonen föras med den hastighet som är

medgiven för bilen utan släpvagn. — Enligt föreskrift i 56 § 2 mom. får

inom tättbebyggt område fordons hastighet icke överstiga 50 kilometer i

limmen. Enligt 4 mom. i samma paragraf skall bestämmelserna icke gälla

utryckningsfordon och ej heller andra fordon, då de användes för vissa

uppräknade ändamål. — Speciella bestämmelser gäller vidare för fordon

med band eller med hjulringar av järn eller annat hårt material.

Undantag från de i 56 § vägtrafikförordningen givna generella reglerna

kan göras genom lokal trafikföreskrift. Enligt 61 § 1 inom. nämnda förordning

tillkommer det länsstyrelsen att beträffande viss allmän väg, gata eller

annan allmän plats eller beträffande samtliga dylika vägar inom visst område

meddela erforderliga föreskrifter avseende bl. a. färdhastighet. Från dessa

lokala föreskrifter om färdhaslighet gäller enligt 61 § 5 mom. andra slyckel

ett liknande undantag för utryckningsfordon in. in. som det, vilket föreskrivits

med avseende å bestämmelserna i 56 §. Lokal trafikföreskrift skall

publiceras på visst sätt enligt närmare föreskrifter i 61 § 3 mom. och 62 §.

Härjämte skall, jämlikt 64 § 2 mom. andra stycket, lokal trafikföreskrift,

som icke avser enbart övningskörning eller provkörning, tillkännagivas

genom förbudsmärke resp. påbudsmärke. Närmare bestämmelser om dylika

märken är givna i kungörelsen den 7 december 1951 (nr 744) angående vägmärken

in. in.

opaginerad Kontrollera mot PDF

iso

Kungl. MajAs proposition nr 155 är 1962

Undantag från de generella reglerna i 56 § om maximihastighet kan också

ges med stöd av stadgandena i 63 § vägtrafikförordningen. Enligt 1 mom.

av nämnda paragraf äger, såvitt angår stads område, vederbörande stadsmyndighet

och eljest länsstyrelsen meddela undantag från bl. a. bestämmelserna

i 56 § 1—3 mom ävensom från lokal trafikföreskrift, som meddelats

av myndigheten. Om trafiken berör såväl stad som landsbygd inom

visst län, kan sådant undantag alltid medgivas av länsstyrelsen, och om

trafiken berör mer än ett län, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vid

meddelande av undantag skall fästas sådana villkor, som kan anses nödiga

till förebyggande av fara för trafiksäkerheten eller skada å vägen.

Vidare bör uppmärksammas den i 45 § 1 mom. femte stycket vägtrafikförordningen

förekommande bestämmelsen om skyldighet för förare av sådant

fordon, vars hastighet enligt 56 § är begränsad till 60 kilometer i timmen

eller därunder, att hålla tillräckligt avstånd till framförvarande fordon.

Syftet med detta stadgande — vilket gäller endast utom tättbebyggt

område — är att föraren skall, när förhållandena ej påkallar annat, anpassa

avståndet till framförvarande fordon så, att omkörande fordon utan fara

kan föras in mellan fordonen.

Framställningar^ från sammanslutningar av trafikutövare

1 den förut omnämnda framställningen från Svenska umnibusägarcförbundet

framhålles önskvärdheten — hl. a. med hänsyn till busstrafikens

konkurrensförmåga gentemot individuella transportmedel -— att kunna erbjuda

kunderna så korta restider som väg- och trafikförhållandena medger.

En ökad maximihastighet möjliggör också, uttalar förbundet vidare, åtskilliga

besparingar i kostnaden för trafiken samt bättre driftsekonomi beträffande

underhållskostnader och drivmedelsåtgång. Bussarnas konstruktion

med hänsyn till styrinrättning, bromsar, fjädring och skydd för passagerare

medger enligt förbundets mening betydligt högre fart än 60 kilometer

i timmen. Gällande bestämmelser, enligt vilka bussar i yrkesmässig

trafik skall undergå årlig kontrollbesiktning, anses av förbundet bjuda

ytterligare garanti för en ur säkerhetssynpunkt fullgod standard. Vidare

påpekas, att den grupp av förare, som det här är fråga om, genomsnittligt

sett har mycket god kompetens. Eftersom flertalet personbilar enligt tillgängliga

uppgifter normalt brukar på goda vägar framföras inom hastighetsintervallet

60—80 kilometer i timmen och flertalet bussar kör obetydligt

under 60 kilometer i timmen., blir hastighetsskillnaden mellan personbilar

och bussar i allmänhet icke särskilt stor, men den medför trots detla

ett stort antal omkörningsanledningar. Förbundet anser att en höjning av

bussarnas maximihastighet skulle ge möjlighet till bättre hastighetsanpassning

med åtföljande minskning av antalet omkörningar och därmed även

en minskning av trafikrisken.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kanyl. May.ts proposition nr 155 är 1962

På här angivna grunder hemställer lörbundet, alt maximihastigheten

för tyngre fordon måtte höjas till 75 kilometer i timmen.

Svenska lasttrafikbilägareförbundet uttalar inledningsvis, att höjning av

maximihastigheten för lastbilar tidigare icke ansetts tillrådlig med hänsyn

till att sådana fordon bedömts icke ha lika goda inbromsningsmöjligheter

som exempelvis personbilar. Enligt förbundet är emellertid även tyngre

lastbilar numera försedda med en bromsutrustning, som med god marginal

uppfyller gängse retardationsnormer och en tyngre lastbil har vid en hastighet

av 80 kilometer i timmen praktiskt taget samma stoppsträcka som

det är praktiskt och teoretiskt möjligt att uppnå för något annat fordon

vid 90 kilometer i timmen. Hos en tyngre lastbil tinns salunda tillräcklig

bromseffekt för en tillåten hastighet av 80 kilometer i timmen om man för

andra snabbgående fordon under samma förhållanden kan tillåta en hastighet

av 90 kilometer i timmen. Förbundet anser, alt lastbilarnas bromssystem

även ur tillförlitlighetssynpunkt kan väl hävda sig gentemot de

bromssystem, soin allmänt förekommer på de betydligt snabbare personbilarna.

Ur väghållningssynpunkt kan det enligt förbundet ifrågasättas, om

icke de tyngre lastbilarna t. o. in. är trafiksäkrare än personbilarna. De

högre förarhytterna på lastbilar ger törarna betydligt bättre sikt än man

kan uppnå i en personbil. Vidare är alla tyngre lastbilar numera utrustade

med färdskrivare, som möjliggör kontroll i efterhand av hur föraren anpassar

sin hastighet efter rådande förhållanden. Vad angår trafiksäkerheten

i stort, är det förbundets uppfattning, att eu höjning av den tillåtna

hastigheten för lastbilar kommer att få till följd att trafiken flyter jämnare

och kommer att motverka den icke ovanliga chanstagningen vid omkörningar.

Under hänvisning till det anförda hemställer även lasttrafikbilägareförbundet

om höjning av de tyngre fordonens maximihastighet till 75 kilometer

i timmen.

Yttrande frän statens trafiksäkerhetsråd över framställningarna

Statens trafiksäkerhetsråd har för att möjliggöra ett ståndpunktstagande

till de av Svenska omnibusägareförhundet och Svenska lasttrafikbilägareförbundet

gjorda framställningarna låtit verkställa tre särskilda undeisökningar.

En av undersökningarna har hall till avsikt att utröna oinkörningslrekvensen

för ett tungt fordon vid olika hastigheler men under likartade

förhållanden i övrigt. En annan undersökning har avsett frågan,

huruvida fordonsförare lar större risker vid omkörning av tunga fordon,

om dessa frainföres med högre hastighet an den nu gällande maximihastigheten.

Den tredje undersökningen har gälll hastighetsanpassningen hos

lunga fordon.

Vid undersökningen av omkörningsfrekvensen studerades den inverkan

en höjning av det tunga fordonets hastighet hade såväl på antalet »passiva»

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Muj.ts proposition nr 155 år 1962

omkörningar — omkörningar vid vilka del tunga fordonet blev omkört av

andra fordon — som på antalet »aktiva» omkörningar — omkörningar vid

''lika det tunga fordonet självt var det omkörande trafikelementet. Dessa

studier gav vid handen, att antalet passiva omkörningar vid en hastighel

lör det tunga fordonet av 70 kilometer i limmen var ungefär hälften av

antalet vid en hastighet av 00 kilometer i limmen. De aktiva omkörningarna

ökade givetvis vid höjning av det tunga fordonets hastighet, men ökningen

\ar lelativt obetydlig. Det konstaterades också, att köbildningen bakom undersökningsfordonet

minskade påtagligt redan vid en ganska liten höjning

av detta fordons hastighet.

Av undersökningen beträffande olycksriskerna vid omkörning av tunga

fordon framgick, att omkörningssträckorna blev något längre, då undersökningsbussen

ökade sin hastighet över 60 kilometer i timmen, men del

kunde samtidigt också konstateras, alt förarna av de omkörande fordonen

nästan genomgående kompenserade den längre omkörningssträckan genom

att utföra omkörningarna på därtill särskilt lämpade platser. Fall av mindre

tillbörliga omkörningar förekom emellertid såväl då undersökningsfordonet

fördes med högre som då det fördes med lägre hastighet. Någon tendens

till ökning av andelen otillbörliga omkörningar vid höjning av undersökningsfordonets

hastighet kunde icke konstateras.

Undersökningen av tunga fordons hastighetsanpassning gav vid handen,

alt på en icke hastighetsbegränsad sträcka med mycket goda siktmöjlig

heter nära 60 % av de observerade tunga fordonen fördes med högre hastighet

än 60 kilometer i timmen. I några fall var hastighetsöverskridandena

betydande. På sträcka, där begränsning av hastigheten till 50 kilometer i

limmen rådde, fördes dock endast 8 % av de tunga fordonen med högre

hastighet än 50 kilometer i timmen. I kurva med begränsade siktmöjligheler

fördes samtliga observerade tunga fordon väl till vänster på körbanan,

och icke något av fordonen fördes med högre hastighet än att det, om

så erfordrats, kunde ha stannat på den sträcka, över vilken föraren hade

fri sikt.

Trafiksäkerhetsrådet säger sig ha genom undersökningarna bibragts den

uppfattningen, att en höjning av högsta tillåtna hastigheten för tunga fordon

skulle medföra att trafiken komme att flyta lättare och att antalet omkörningssituationer

skulle minska väsentligt. Enligt rådets mening finns

icke belägg för antagande att omkörningarna skulle bli mer riskabla, då

de tunga fordonen framföres med en hastighet något överstigande 60 kilometer

i timmen. Överträdelser av gällande bestämmelser om högsta tillåtna

hastighet synes enligt rådet mestadels ske på vägsträckor, där överträdelsen

ej medför någon direkt fara ur allmän trafiksäkerhetssynpunkt, och

förarna av tunga fordon synes i regel väl anpassa hastigheten efter förhandenvarande

sikt och andra ur trafiksäkerhetssynpunkt relevanta förhållanden.

Ej heller har rådet ansett sig behöva befara att de tunga fordonen, vars

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kurigl. Maj:Is proposition nr 155 är 1962

88

högsta tillåtna hastighet liöjes, i allmänhet skulle komina att framföras

med avsevärt högre hastigheter än f. n. Enligt rådets mening saknas skäl

till antagande alt förare av tunga fordon skulle vara mindre trafiksäkra än

exempelvis förare av personbilar eller motorcyklar. — Vid tidigare tillfällen

hade rådet uttalat den meningen, att de tunga fordonens broms- och styranordningar

ej tillät en höjning av maximifarten. Enligt vad rådet har sig

bekant har emellertid de tunga fordonen fr. o. in. åren 1956—1957 i regel

utrustats med servobromsar och servostyrning. Troligen är ungefär en tredjedel

av de tunga fordonen numera utrustade med servostyrning och servobromsar,

och det kan enligt rådet antagas att hela den tunga fordonsparken

kommer att vara försedd med dylika anordningar inom 7—8 år. Även om

åtskilliga tunga fordon alltjämt icke är utrustade med de för högre farter

gynnsammaste broms- och styrningsanordningarna, kan det enligt rådets

uppfattning på goda grunder antagas, att förefintliga bristfälligheter i dessa

avseenden bliva kompenserade genom skicklighet och försiktighet hos fordonens

förare.

Med stöd av det anförda har rådet ansett sig kunna tillstyrka en måttlig

höjning av maximifarten för de lunga fordonen. Enligt rådets mening är en

höjning till 75 kilometer i timmen icke helt orealistisk, men man bör lämpligen

framgå i etapper och med stor försiktighet. Rådet har därför föreslagit,

att maximihastigheten nu höjes till 70 kilometer i timmen. Helst bör

åtgärden genomföras vid en årstid, då väglaget är som bäst och då väderleksförhållandena

är gynnsammast, t. ex. den 1 maj eller den t juni.

Väg- och vattenbyggiiadsstyrelsens framställning

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — som år 1958 i avgivna yttranden

avstyrkt framställningarna från Svenska omnibusägareförbundet och Svenska

lasttrafikbilägareförbundet — har sedermera i skrivelse den 18 maj 1960

framhållit alt vägnätet undergått avsevärda förbättringar och alt frågan om

hastigheten för tyngre lastbilar och bussar med hänsyn härtill bör upptagas

till förnyat övervägande. En höjning av hastigheten kan enligt styrelsen

medföra påtagliga fördelar ur transportekonomisk synpunkt. Ehuru styrelsen

medger att tvekan kanske kan råda, om en höjning av de tyngre fordonens

hastighet inverkar menligt på trafiksäkerheten, har styrelsen till belysning

av frågan sagt sig vilja framhålla, att en höjning av hastigheten

medför minskning av antalet omkörningar. Ehuru det enligt styrelsen icke

är lämpligt att dra några mer vittgående slutsatser härav, torde försöken

i allt fall icke ge belägg på alt en hastighetsökning skulle försämra trafiksäkerheten.

1 styrelsens skrivelse har också framhållits, att bestämmelser

inom kort torde komma att utfärdas rörande skyldighet för ytterligare

kategorier förare alt ha trafikkort och om periodisk kontrollbesiktning.

Vidare har åberopats den omständigheten att tyngre fordon numera

måste vara försedda med färdskrivare och den skärpning av trafik
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 155 år 1962

n

övervakningen, som inträtt i och med statspolisens utbyggnad under de senaste

åren. Under beaktande av dessa förhållanden säger sig styrelsen numera

ha kommit till den uppfattningen, att en måttlig höjning av maximihastigheten

för bussar och tyngre lastbilar bör kunna ske utan men för

trafiksäkerheten. Närmare bestämt har styrelsen förordat att maximihastigheten

höjes till 70 kilometer i timmen för sådan buss eller lastbil, vars totalvikt

överstiger 2,5 ton, samt för bil med tillkopplad påliängsvagn under

förutsättning att bilens och påhängsvagnens samtliga hjul försetts med

effektiv, från fotbroms eller motsvarande anordning på bilen manövrerbara

bromsar. För andra kombinationer av bil och tillkopplade fordon föreslås

däremot icke någon ändring av gällande bestämmelser.

Departementspromemorian

I den promemoria rörande maximihastigheten för tyngre lastbilar och

bussar, som i maj 1960 upprättats inom kommunikationsdepartementet, har

— för det fall att gällande hastighetsgräns anses böra höjas — diskuterats

olika tänkbara metoder att reglera frågan. I promemorian har angivits atl

detta skett för att genom remissförfarande bereda de av saken berörda myndigheterna

och sammanslutningarna tillfälle att ta ställning till flera olika

alternativ.

Till en början har i promemorian som ett tänkbart alternativ upptagits

det även från andra håll framförda förslaget att maximihastigheten generellt

höjes för alla tunga fordon till exempelvis 70 eller 75 kilometer i timmen.

Såsom eu alternativ möjlighet har angivits att differentiera hastigheten

för tyngre fordon med hänsyn till vägarnas beskaffenhet, exempelvis så,

att högre hastighet tillätes på huvudleder än på övriga vägar. Det har också

diskuterats, om icke skäl föreligger att i större utsträckning än som skett

höja maximihastigheten på vissa vägar genom lokala trafikföreskrifter.

En tredje möjlighet har angivits vara att hastighetsbestämmelserna differentieras

med hänsyn till fordonens beskaffenhet, t. ex. så, att en restriktiv

hastighetsbestämmelse bibehålies för de allra tyngsta fordonen, förslagsvis

för fordon med lotalvikt överstigande 7 ton, medan en annan, mindre

restriktiv bestämmelse införes för de något lättare fordonen. Vidare har i

promemorian aktualiserats frågan, om icke viktgränsen för de fordon, som

är underkastade hastighetsbegränsning, bör höjas från 2,5 till exempelvis

3,5 ton.

Remissyttranden över traiiksäkerlietsrådets förslag, väg- och vattenbyggnadsslyrelsens framställning

samt departementspromemorian

Av de i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna har del

övervägande flertalet tillstyrkt eller förklarat sig icke ha något att erinra

mot en måttlig höjning av maximihastigheten för tyngre fordon.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 155 är 1952

35

Statens biltrafiknämnd har ansetl, att en höjning av maximihastigheten

kommer att innebära icke oväsentliga fördelar ur transportsynpunkt. I fråga

om omnibustrafik av lokal karaktär är fördelarna visserligen icke särskilt

påtagliga. För den långväga busstrafiken däremot kommer reformen

att ge utslag i form av kortare restid. Vissa bussbolag i Norrland har redan

erhållit särskilda tillstånd att framföra sina bussar med en högsta hastighet

av 70 kilometer i timmen, och detLa har, såvitt känt är, icke inneburit

någon försämrad trafiksäkerhet. I fråga om den tunga lastbilstrafiken är

förhållandena i stort sett desamma som för bussarna. För den långväga

lastbilstrafiken kommer en ökning av maximihastigheten att få icke oväsentlig

betydelse.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har särskilt pekat på det trängda läge,

vari busslinjetrafiken f. n. befinner sig på grund av konkurrens från privatbilismen.

En förkortning av körtiderna -— framför allt för långlinjerna

— skulle vara mycket värdefull ur konkurrenssynpunkt. — Mera förbehåll

sam är järnvägsstyrelsen, som visserligen icke motsatt sig att maximihastigheten

på försök under några år höjes till 70 kilometer i timmen, men

som anfört vissa skäl emot förslaget. Styrelsen har bl. a. bedömt det såsom

tveksamt, om den transportekonomiska vinsten kompenserar den ökade

olycksrisk i oförutsedda situationer som en generell hastighetshöjning kan

innebära. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har betecknat det tveksamt om

en generell höjning av maximihastigheten kan innebära någon vinning ur

trafiksäkerhetssynpunkt. Med hänsyn till förslagets andra fördelar har

emellertid länsstyrelsen ej velat motsätta sig detsamma.

I principiellt avstyrkande riktning går yttrandet från riksåklagarämbetet.

Ämbetet har ifrågasatt om någon fördel över huvud är att påräkna genom eu

höjning av maximihastigheten annat än möjligen vissa transportekonoiniska

vinster för fjärrtrafiken. Ur trafiksäkerhetssynpunkt bör enligt ämbetet

beaktas, att omkörningarna — även om deras antal skulle minska —

kan befaras bli farligare till följd av att omkörningssträckorna blir längre

och omkörningarna koncentreras till olämpliga platser, såsom backkrön och

kurvor, där de tyngre fordonen på grund av sin vikt och svårmanövrerbarhel

måste minska farten. Även bortsett härifrån anser ämbetet det betänkligt

att tillåta, att lunga och svårmanövrerade fordon framförs på vägar av

vanlig typ med en så hög hastighet som 70—75 kilometer i timmen. —

Liknande synpunkter har anlagts av hovrätten för övre Norrland samt av

länslyrelserna i Hallands, Älvsborgs, Värmlands och Västernorrlands län,

vilken sistnämnda länsstyrelse förklarat sig icke kunna tillstyrka hastighelshöjning

annat än på riksväg 13. Länsstyrelsen i Östergötlands län

har ifrågasatt om landets vägar i genomsnitt har en sådan standard alt en

hastighetshöjning kan anses lämplig med nuvarande bilbestånd.

1 allmänhet har man uttalat sig för en generell höjning av maximihastiglielcn

från CO till 70 kilometer i timmen. Av detta innehåll är bl. a. yll
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1962

36

randena från statspolisintenclenlen, slutens trafiksäkerhetsråd, statens biltrafiknämnd,

kommerskolleginm, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,

Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands,

Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, KAK, M, Stockholms handelskammare,

Svenska transportarbetareförbundet, Sveriges grossistförbund

samt Sveriges industriförbund.

Svenska lasttrafikbilågareförbundet har ansett, att 75 kilometer i tim

men är en hastighet, som bättx-e svarar mot hilarnas och vägarnas tekniska

standard än 70 kilometer i timmen.

Länsstyrelsen i Blekinge län har betonat, att många riks- och länsvägar

nått en standard i nivå med motorvägarnas, samt har framhållit, att länsstyrelsen

bör kunna föreskriva högre maximihastighet än 70 kilometer i

limmen.

Svenska lokaltrafikföreningen har ifrågasatt om icke en höjning av den

generellt tillåtna hastigheten för tyngre motorfordon till 70 kilometer i timmen

ger anledning att se över de lokala hastighetsbestämmelser som går ul

på all 60 kilometer i timmen tillätes inom tättbebyggt område.

Endast i ett fåtal yttranden förordas differentiering av hastigheten

med hänsyn till vägarnas beskaffenhet. Hovrätten för Västra Sverige har

uttalat tvekan om en höjning av maximihastigheten bör gälla även vid färd

å vägar som ej förklarats för huvudled. Emellertid har framhållits, att

ogynnsamma verkningar också kan förhindras genom att länsstyrelserna

med stöd av 61 § 1 mom. i VTF begränsar hastigheten för viss väg eller vägsträcka.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat sig för att en höjning av

hastighetsgränsen får avse blott vägar som förklarats utgöra huvudled.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ifrågasatt om ej den högre hastigheten

—- i vart fall till en början — hör medges endast för riksvägarna och eventuellt

vissa länsvägar.

Ä andra sidan har från flera håll, bl. a. av hovrätten för Övre Norrland

och länsstyrelsen i Älvsborgs län, uttryckligen framhållits, att en hastighetshöjning,

om en sådan genomföres, bör gälla alla vägar. Stats polisintendenten

har ansett, att en differentiering av hastigheten kan te sig lockande ur

många synpunkter men att det praktiska genomförandet erbjuder så många

svårigheter att man icke hör välja den metoden. Emellertid bör hittills gällande

regler för hastighet på motorväg bibehållas, och motsvarande bestämmelser

skulle måhända också kunna tillämpas även för andra vägar med

mittskiljeremsa. En liknande åsikt beträffande utvidgning av den särskilda

hastighetsregeln för motorväg har uttalats av riksåklagarämbetet.

Meningarna är starkt delade beträffande frågan, om gränsen mellan

tyngre och lättare fordon alltjämt bör gå vid en totalvikt av 2,5 ton eller

om den bör höjas till 3,5 ton.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har sagt sig vidhålla att den nu varan
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1962

37

de gränsen vid 2,5 lon är väl avvägd. Enligt styrelsen är flertalet fordon, som

f. n. har en totalvikt understigande 2,5 ton, uppbyggda på personbilschassin

och lämpade för höga hastigheter. Antalet fordon av lastbilstyp med

en totalvikt mellan 2,5 och 3,5 ton är ganska ringa. Styrelsen har dock

icke något att erinra mot att totalviktsgränsen höjes till 3,5 ton, om höjningen

bedömes som önskvärd med hänsyn till alt nå enhetlighet i de nordiska

ländernas trafikbestämmelser. Liknande synpunkter har anlagts av

statens trafiksäkerhelsrdd, statens biltrafiknämnd, kommer skollegium,

överståthållarämbetct, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs,

Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Hallands, Örebro, Kopparbergs och

Gävleborgs län, Stockholms handelskammare, Svenska omnibusägareförlmndet,

Svenska Irans portarbetaref örbundet, Sveriges grossist förbund sand

Sveriges industriförbund.

Uttalanden för höjning av viktgränsen har gjorts av riksåklagarämbetet,

hovrätten för Västra Sverige, statspolisintendenten, järnvägsstyrelsen, statens

biltrafiknämnd, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands, Västerbottens och

Norrbottens län, KAK, M, MIIF, Svenska lasttrafikbilägareförbundet samt

Svenska lokaltrafikföreningen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ansett

att, därest en höjning av totalviktsgränsen införes, skyldighet bör stadgas

att på tyngre fordon föra skylt eller annan beteckning, angivande fordonets

maximihastighet.

I flera av remissyttrandena har också berörts frågan, huruvida en eventuell

höjning av maximihastigheten för tyngre fordon bör avse det fall, att

till sådant fordon kopplats ett eller flera släpfordon.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag att tillkoppling av påhängsvagn

med effektiva bromsanordningar icke skall föranleda sänkning av

maximihastigheten har ej föranlett erinran i något av remissyttrandena och

bär i flera fall bestämt tillstyrkts.

På flera håll har också ifrågasatts, om icke liknande bestämmelser bör

gälla för annan släpvagn än påhängsvagn, såvida den är försedd med effektiva

bromsar. Uttalanden av här avsedd innebörd har gjorts av bl. a. statens

biltrafiknämnd, statspolisintendenten, länsstyrelsen i Stockholms län

och Svenska transportarbetareförbundet. — Enligt en del andra remissorgan,

bl. a. länsstyrelsen i Malmöhus län, Svenska lasttrafikbilägareförbundet

och Sveriges industriförbund, hör för den här avsedda fordonskombinationen

lämpligen gälla en maximihastighet av 60 kilometer i timmen,

medan länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordat särskild undersökning

till utrönande huruvida hastigheten kan höjas utan risk för olycksfall.

Stockholms handelskammare har förordat alt maximihastigheten höjes

för alla slag av tyngre fordon och fordonskombinationer.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kunc/l. Maj:ts proposition nr 155 nr 1962

Viss framställning från riksdagen

Vid 1961 års riksdag väcktes två motioner (I: 280 och II: 243) med yrkande

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära sådan ändring

i vägtrafikförordningen att maximihastigheten för tnng lastbil och buss

höjdes till 70 kilometer i timmen samt för tung lastbil med släpvagn till

60 kilometer i timmen.

Andra lagutskottet, dit motionerna hänvisades, framhöll —- efter redogöielse

för gällande bestämmelser samt för väg- och valtenbyggnadsslyrelsens

skrivelse den 18 maj 1960 och trafiksäkerhetsrådets förenämnda, den

9 samma månad avgivna yttrande —■ att utskottet för sin del ansåg det

motiverat med en höjning av maximihastigheten för de lunga fordonen.

Genom en sådan höjning skulle man enligt utskottets mening dessutom

vinna att trafikströmmen på landsvägarna blev jämnare med följd alt framkomligheten

i synnerhet i närheten av tätorterna ökade. Utskottet förklarade

sig däremot icke vara berett att utan närmare utredning förorda att höjningen

generellt bestämdes till 70 kilometer i timmen. Utskottet ansåg det

nämligen icke uteslutet att höjningen beträffande vissa fordon och vissa

vägar kunde göras något större. Vidare torde frågan om höjning av maximihastigheten

för olika slag av fordonskombinationer förutsätta viss utredning

angående bl. a. utvecklingen av fordonens bromsutrustning. Eftersom

frågan om höjning av maximihastigheten för tunga fordon och fordonskombinalioner

övervägdes inom kommunikationsdepartementet, ansåg utskottet

att den erforderliga ytterligare utredningen lämpligen kunde företagas

i anslutning därtill.

Riksdagen, som godkände utskottets utlåtande, gav genom skrivelse den

1 december 1961 (nr 378) såsom sin mening till känna vad utskottet anfört.

Departementschefen

Det har av trafiksäkerhetsskäl alltid ansetts nödvändigt att ha särskilda,

restriktiva regler om maximihastighet för större och tyngre fordon. Orsaken

torde främst ha legat i alt dessa fordon tidigare icke haft sådan bromsatrustning,

som svarat mot deras totalvikt, och till följd härav icke kunnat

bedömas vara lika trafiksäkra som de lättare fordonen. Dessutom har de

varit — och är alltjämt — i många fall till följd av sin storlek väsentligt svårare

att manövrera än t. ex. vanliga personbilar. De är ofta av betydande

längd och därför svåra att köra om. Sammanstötningar och andra olyckor, i

vilka tyngre fordon är inblandade, leder icke sällan till allvarliga personskador

och materiella skador. Omsorgen om vägarnas hållfasthet och önskemålet

att hålla nere kostnaderna för vägunderhållet har också medverkat till

att hastighetsbestämmelserna för här avsedda fordon hållits inom snäva

gränser.

Broms- och styrutrustningen på moderna bussar och tyngre lastbilar är

emellertid betydligt bättre än på äldre modeller. Servobromsar och servostyr
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ls proposition nr 155 år 1962

ning — vilka innebär användande av maskinell kraft för inbromsning och

styrning—-har gjort körningen avsevärt mindre tröttande än förut och ökar

förarens möjligheter att behärska sitt fordon i kritiska situationer. Inom det

normala hastighetsregistret har bussar och lastbilar numera — även om

de är tungt lastade — praktiskt taget lika god broms- och manövreringsmöjligheter

som personbilar. Vad de äldre fordonen angår minskar deras

andel i fordonsparken med varje år och det kan f. ö. icke med tog påstås,

att de i allmänhet skulle vara underhaltiga. Bussar och lastbilar, som tillverkats

under de sista tio åren, har nästan genomgående mycket goda bromsoch

styranordningar, oavsett om systemen är av servotyp eller icke. De

äldre bilar från förkrigsåren, som utgjorde en betydande del av fordonsparken,

när de nuvarande hastighetsbestämmelserna tillkom, är numera

praktiskt taget alla utrangerade. Sammanfattningsvis kan sägas, att fordonsbeståndet

i dagens läge är av betydligt högre kvalitet än lör ett

tiotal år sedan.

De särskilda krav, som måste ställas på föraren av ett tungt fordon,

gäller mera förmågan att behärska fordonet i tät trafik och under andra

särskilt besvärliga förhållanden än förmågan att föra fordonet på ett trafiksäkert

sätt på vägar, som medger högre hastighet. Trafiksäkerhetsrådets

undersökningar visar — och detta bestyrkes från många andra håll — att

förarna av tyngre fordon är en vid kvalificerad yrkeskår, vars medlemmar

i allmänhet utmärker sig för hänsynsfull och trafiksäker körning. Givetvis

förekommer undantag men de bör icke få stå hindrande i vägen för en ändamålsenlig

utformning av bestämmelserna för hela gruppen tyngre fordon.

De försök som trafiksäkerhetsrådet låtit verkställa är ägnade alt ge stöd

åt uppfattningen att en viss höjning av de tunga fordonens maximihastighet

i varje fall icke skulle ha några påtagligt ogynnsamma verkningar med avseende

på antalet omkörningar eller trafikförhållandena i övrigt. Emellertid

synes försöken ha ägt rum endast på vägar med relativt tät tratik. Det är

också i fråga om sådana vägar, liksom motorvägar och andra vägar med

goda omkörningsmöjligheter, som de skäl ter sig starkast vilka ur trafiksynpunkt

och trafiksäkerhelssynpunkt kan anföras för en höjning av maximihastigheten.

Beträffande övriga vägar kan man icke bortse från möjligheten

att en höjning kan ha en mindre gynnsam effekt på framkomligheten.

Klart synes under alla förhållanden vara att betänkligheterna ur förevarande

synpunkter mot en ökning av maximihastigheten främst gäller

längre, sammansatta enheter, d.v.s. bilar och bussar med större släpvagnar

och givetvis även fordonståg bestående av dragfordon med två eller flera

släpvagnar. Vad beträffar övriga fordonsenheter torde däremot en måttlig

ökning av maximihastigheten icke behöva möta någon erinran.

De tyngre fordonens förbättrade konstruktion har lett till avsevärd

minskning av de risker ur trafiksäkerhelssynpunkt som sammanhänger

med fordonens tyngd. Man synes i betraktande härav ha goda skäl för an
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kurigl. Maj:ts proposition nr 155 år l!)t>c2

lagande atl en måttlig höjning av den författningsmässigt bestämda maximihastigheten

icke i och för sig behöver få någon negativ inverkan på vare

sig olycksfrekvensen eller olyckornas svårighet.

Beaktas bör också den vinst ur allmän transportekonomisk synpunkt

som kan antagas följa av en höjning av maximihastigheten. Även om hastighetsbegränsningen

föreskrivits i första hand av trafiksäkerhetsskäl, bör

detta icke hindra att en avvägning sker mot andra viktiga samhällsintressen.

Kostnaderna för väghållningen beror i övervägande grad på andra faktorer

än de tunga fordonens färdhastighet, och hänsyn till väghållningskostnaderna

bör därför icke vara avgörande vid ståndspunktstagande till färdhastigheten.

Reservation bör givetvis göras för speciella förhållanden, t. ex.

i fråga om framförande av lunga fordon på tjälskadade vägar. Hänsyn till

sådana omständigheter som tjälskador o. dyl. bör dock icke få inverka på

utformningen av de allmänna bestämmelserna om färdhastighet, utan bör

blott leda till att vederbörande länsstyrelse eller stadsmyndighet vid behov

utfärdar lokala föreskrifter i ämnet.

Jag vill i detta sammanhang också framhålla, att den kontroll över de

tunga fordonens hastighet, förarnas arbetstid m. m., som redan nu utövas

genom granskning av färdskrivaruppteckningar, i framtiden kommer att bli

betydligt mera effektiv än hittills. Bl. a. har de bestämmelser i ämnet, som

innefattas i kungörelsen den 29 juni 1956 om skyldighet att å vissa motorfordon

föra färdskrivare, enligt kungörelse den 15 december 1961 (nr 664)

undergått vissa ändringar, som bl. a. syftar till en centralisering och effektivisering

av granskningen. Vidare har i årets statsverksproposition föreslagits

en väsentlig ökning av de anslagsmedel, som står till förfogande för

kontroll av färdskrivaruppteckningar. Vid bifall till ifrågavarande förslag

kommer alltså en betydande intensifiering att ske i fråga om kontrollen av

de tyngre fordonens färdhastighet.

En jämförelse med de regler om färdhastighet för tyngre fordon, som

gäller i utlandet, ger vid handen att de svenska bestämmelserna på förevarande

område är ovanligt restriktiva. I Danmark, Finland och Norge gäller,

liksom i Sverige, att maximihastigheten för tyngre fordon utgör 60 kilometer

i timmen med det undantaget, att maximihastigheten för buss i Finland

utgör 70 kilometer i timmen. Gränsen mellan lättare och tyngre fordon

har emellertid i dessa länder dragits vid en totalvikt av 3,5 ton och icke,

som i Sverige, vid 2,5 ton. I Danmark överväges enligt förljudande en höjning

av maximihastigheten till 70 kilometer i timmen för tyngre fordon.

I länderna på kontinenten dras gränsen mellan tyngre och lättare fordon i

regel vid en totalvikt av 7,5 ton, i Frankrike t. o. m. vid 10 ton, och de vanliga

maximihastigheterna utgör 75—85 kilometer i timmen. I vissa fall,

bl. a. i Tyskland, är dock lägre hastighet föreskriven för tyngre lastbil på

vägar, som icke är av högsta klass. -— En viss höjning av den i Sverige före
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1962

41

skrivna maximihastigheten kan i belysning av det här anförda icke anses

innebära ett frångående av utan snarare en anpassning till förhållandena

utomlands.

På nu anförda skäl har jag kommit till den uppfattningen att en måttlig

höjning av maximihastigheten för tyngre fordon icke bör avvisas av trafiksäkerhetsskäl.

1 denna uppfattning styrkes jag framför allt av vad andra

lagutskottet anfört i sitt berörda yttrande och av det förhållandet att de myndigheter,

som har till uppgift att vårda sig om trafiksäkerheten, icke velal

motsätta sig en författningsändring på denna punkt.

Alla skäl talar emellertid för att man hör gå fram med stor försiktighet,

när det gäller alt jämka på bestämmelser, som huvudsakligen motiveras av

trafiksäkerhetsskäl. Även om åtgärden av formella orsaker bör ta form av

en ändring i de grundläggande hastighetsbestämmelserna i vägtrafikförordningen,

förutsätter jag att den anses vara av provisorisk karaktär och att

eu återgång till nuvarande regler omedelbart sker, om några ur trafiksäkerhetssynpunkt

påtagligt oförmånliga verkningar konstateras.

Den åtgärd, som i första hand kommer i fråga, är att jämka viktgränserna

för de fordonsgrupper, som är underkastade särskilda bestämmelser om

maximihastighet, så att de överensstämmer med vad som gäller i andra

nordiska länder. Jag förordar sålunda, att viktgränsen, som f. n. är 2,5 ton,

tiöjes till 3,5 ton.

Hastighetsgränsen bör enligt min uppfattning — vilken överensstämmer

med den som uttalats av flertalet remissorgan — åtminstone t. v. icke höjas

mera än med 10 kilometer i timmen, d. v. s. till 70 kilometer i timmen.

Som framgår av den förut lämnade redogörelsen får buss och tyngre

lastbil framföras på motorväg med en hastighet av 80 kilometer i timmen.

På motorväg av den standard, som numera finns här i landet, är de vanliga

trafikriskerna i stort sett undanröjda, så långt detta på teknikens nuvarande

ståndpunkt är möjligt. Omkörningsmöjligheterna är i allmänhet så goda,

att fordonens längd och hastighet praktiskt taget saknar betydelse i detta

hänseende. Vid sådant förhållande och med hänsyn till vad i det föregående

anförts om den moderna fordonsparkens konstruktion och utrustning föreligger

enligt min mening tillräckliga skäl att medge ytterligare höjning i

fråga om bussar och tyngre lastbilar på motorväg. Innan ytterligare erfarenheter

vunnits bör dock härvid den generellt tillåtna maximihastigheten icke

sältas högre än till 90 kilometer i timmen. Det torde emellertid få förutsättas

alt medgivande av högre hastighet undantagsvis efter särskild prövning

skall kunna lämnas för viss sträcka i fråga om bussar av modern och

dokumenterat trafiksäker konstruktion.

De nu framförda förslagen avser endast fordon, som föres utan tillkopplade

släpfordon. När det gäller sammansatta fordon och fordonståg, måste

bedömandet delvis bli ett annat. Verkställda undersökningar rörande verkningarna

av en haslighetshöjning på omkörningsmöjligheter och trafikför4—3394

02 liihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 156

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 dr 1962

hållanden i övrigt kan icke obetingat anses tillämpliga i fråga om mycket

långa transportenheter. Kombinationer av två eller flera fordon blir enligt

sakens natur otympligare att manövrera än enkla fordon, och såväl kopplingarna

mellan själva fordonen som bromskopplingarna är erfarenhetsmässigt

att anse som svaga punkter i konstruktionen. Det är därför icke

tillrådligt att utan ytterligare undersökningar vidtaga någon generell höjning

av maximihastigheten för sådana transportenheter, som består av

två eller flera sammankopplade fordon. Jag anser mig dock kunna tillstyrka,

att fartgränsen höjes med 10 kilometer i timmen, d. v. s. från 60 till 70

kilometer i timmen även i fråga om bil till vilken kopplats påhängsvagn

med s. k. sammanhängande bromssystem. För bil med sådan lättare släpvagn,

som beslcrives i 56 § 1 mom. tredje stycket vägtrafikförordningen,

d. v. s. släpvagn, vars totalvikt — eller, om släpvagnen ej är lastad, dess

tjänstevikt -— icke överstiger en tredjedel av bilens tjänstevikt, bör fortfarande

gälla samma liastighetsregler som för bilen utan släpvagn. Fartgränshöjningen

för bilar utan släpfordon slår alltså här igenom. Beträffande övriga

i 56 § 1 mom. vägtrafikförordningen omnämnda fordonskombinationer

bör däremot frågan om hastighetshöjning få anstå i avbidan på fortsatta

undersökningar, som det lämpligen torde böra uppdragas åt trafiksäkerhetsrådet

att verkställa.

De nu gjorda ståndpunktstagandena bör i författningsmässigt hänseende

komma till uttryck i form av en ändring i 56 § 1 mom. vägtrafikförordningen.

Härjämte erfordras en följdändring i 45 § 1 mom. femte styckel

samma förordning.

Vissa frågor om mopeder, inrättade såsom invalidfordon

Gällande bestämmelser

Enligt 1 § 3 mom. vägtrafikförordningen är alla motorfordon på två hjul

(medar), med eller utan sidvagn, samt alla sådana motorfordon på tre hjul

(medar), vilkas tjänstevikt uppgår till högst 400 kilogram, enligt förordningens

terminologi att räkna till motorcyklar. Om tjänstevikten uppgår

till högst 75 kilogram, anses fordonet som lätt motorcykel.

Med moped förstås enligt definition i 1 § mopedförordningen lätt motorcykel,

vars motor har en cylindervolym ej överstigande 50 kubikcentimeter

och vilken är konstruerad för en hastighet av högst 30 kilometer i timmen.

— Ett fordon, som väger mer än 75 kilogram, är således icke att anse såsom

moped, även om övriga i sistberörda paragraf uppställda villkor är uppfyllda.

Framställning om författningsändring

I sin förenämnda framställning den 28 november 1961 har Aktiebolaget

Cykelfabriken Monark åberopat en inom karolinska institutets ortopediska

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 155 ur 1952

43

klinik (Norrbackainstitutet) gjord sammanställning av de krav, som anses

böra uppställas på ett lättare motorfordon för invalider. Kraven har specificerats

sålunda: 1) Fordonet bör vara försett med en sladig och sittbekväm

stol, som helst bör vara vridbar för att underlätta förflyttning till

och från rullstol. 2) På fordonet bär finnas fotplattor. 3) Fordonet bör vara

försett med handspak, fotbroms, pakethållare och vindskydd. 4) Fordonet

bör vara så starkt och i sådant skick, att invaliderna kan åka ute i trafiken

både i stad och på land utan risk alt bli stående och sedan ej kunna förflytta

sig.

Bolaget, som uppgivit sig ha kompletterat sina standardmopeder med den

här avsedda utrustningen, har framhållit, att fordonets vikt därigenom stiger

till ca 90 kilogram och således icke får framföras med denna utrustning

enligt de bestämmelser, som gäller för moped. För att få framföra ett sådant

fordon krävs körkort. Vidare skulle fordonet enligt bolagets framställning

bli beskattat såsom tung motorcykel samt underkastat de mindre förmånliga

regler om försäkring, vilka gäller för fordon av sistnämnda kategori.

Med hänvisning till det anförda och under framhållande, att mopedbestämmelserna

i vissa främmande länder icke inrymmer några viktbegränsningar,

har bolaget hemställt om sådan ändring av mopedförordningen, att

fordon av här avsedd beskaffenhet får framföras enligt de för moped gäl

lande reglerna.

Remissyttrande

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i avgivet yttrande över framställningen

framhållit, att enligt nu gällande regler någon möjlighet icke finnes

att klassificera ifrågavarande fordon annat än som tung motorcykel. Med

hänsyn till det behjärtansvärda ändamål ell sådant fordon skulle tjäna bär

styrelsen emellertid icke velat motsätta sig en ändring av mopedförordningen

av det innehåll bolaget påyrkat.

Departementschefen

På sätt förut nämnts är bestämmelserna om mopeder utformade så, all

moped icke får ha högre tjänslevikt än 75 kilogram.

I och för sig är det givetvis icke möjligt alt från trafiksäkerhetssynpunkt

motivera uppställandet av en tjänsleviktsgräns vid just 75 kilogram. Ett

medgivande all överskrida gränsen med exempelvis ett eller annat tiotal

kilogram behöver icke innebära, att trafiksäkerheten äventyras. Emellertid

är det av principiella skäl önskvärt att upprätthålla en viss gräns med tanke

bl. a. på möjligheten att konstruera relativt tunga transportfordon, vilka

skulle falla helt utanför ramen för vad som avsetts med mopedbestämmel
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ls proposition nr 155 år 1962

serna och som icke bör undantagas från vare sig kravet på att föraren skall

inneha körkort eller från reglerna om fordonsbeskattning.

Något tekniskt hinder lorde icke möta mot alt framställa användbara

invalidfordon som håller sig inom den för mopeder i allmänhet gällande

tjänsteviktsgränsen 75 kilogram. Att fordonen är lätta, torde från användbarhetssynpunkt

vara att beteckna som en fördel. Emellertid blir det här

Iråga om specialkonstruerade fordon, byggda uteslutande för att användas

av invalider. Eftersom marknaden för sådana fordon är begränsad, blir de

relativt dyrbara och därför icke åtkomliga för alla, som har behov av dem.

Från ekonomisk synpunkt är det bättre alt utgå från någon gängse fordonstyp

och förse fordonen med sådan specialutrustning, som erfordras för att

de skall bli lämpliga invalidfordon. Kostnaden för själva fordonet blir då

den minsta möjliga, och merutgiften för invalidutrustning torde också i

regel hålla sig inom rimliga gränser. För användning såsom invalidfordon

lämpar sig emellertid i regel endast robusta mopeder, företrädesvis trehjuliga

sådana. De typer av dylika mopeder, som förekommer i marknaden,

har en tjänstevikt, som i det närmaste uppgår till den högsta tillåtna,

och det är följaktligen icke möjligt att förse fordonen med erforderlig

extrautrustning utan att överskrida tjänsteviktsgränsen.

Konsekvenserna av alt vissa invalidfordon icke får räknas som mopeder

utan blir hänförliga till tunga motorcyklar består i huvudsak i att fordonens

törare måste inneha körkort samt i alt fordonen blir registreringspliktiga.

Vidare blir delvis andra trafikregler tillämpliga, en omständighet som dock

icke torde vara av större betydelse. För beskattningen av fordonen

synes frågan om deras klassificering vara likgiltig. Förordningen om

automobilskatt innehåller nämligen en bestämmelse varigenom från

skatteplikt frikallas motorcykel, vilken är inrättad såsom invalidfordon

och vars maximihastighet icke överstiger 30 kilometer i timmen. Sådan

motorcykel är vidare fri från skatt enligt förordningen angående omsättningsskatt

å motorfordon i vissa fall. Förordningen om bidrag till vanföra

ägare av motorfordon är däremot tillämplig endast på ägare av registrerat

motorfordon och alltså icke på ägare av moped. Sådant bidrag

utgår åligen i efterskott till den som under det senaste bidragsåret varit i

bilregister antecknad såsom ägare till fordonet och avser att motsvara skatten

på den under bidragsåret förbrukade bensinen. Kostnaderna för trafikförsäkring

stiger något, om fordonet icke får betraktas som moped, men

detta förhållande beror icke på lagstiftningen i och för sig utan på utformningen

av de premietariffer, som försäkringsanstalterna tillämpar för skilda

slag av fordon.

Några starkare skäl synes icke tala för upprätthållande av ett krav på

att den, som för invalidfordon av här avsedd beskaffenhet, skall inneha

körkort eller att fordonet skall vara registrerat. Det är ju här fråga om en

kategori av fordon, som har alla de för mopeder väsentliga egenskaperna

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1962

45

och som avviker från mopedbestämmelserna endast därulinnan, att de försetts

med viss utrustning för invalidbruk. Det är vidare fråga om en förarkategori,

som kan förväntas genomgående iakttaga ett försiktigt körsätt.

Behovet för invaliderna att få tillgång till ett jämförelsevis billigt transportmedel,

som får användas utan några långtgående restriktioner, är så framträdande,

att det väl motiverar de förhållandevis obetydliga avsteg från hittillsvarande

vedertagna principer, som det kan bli fråga om. Jag anser mig

kunna tillstyrka en sådan ändring av bestämmelserna i mopedförordningen,

att förordningen i erforderlig utsträckning göres tillämplig på tunga motorcyklar,

inrättade såsom invalidfordon, förutsatt att de uppfyller de i

mopedförordningen stadgade villkoren i fråga om motorns cylindervolym

och beträffande konstruktiv hastighet. För alt man härvidlag icke skall gå

längre än som påkallas av det aktuella behovet förordar jag att ändringen

blir tillämplig allenast på fordon med en tjänstevikt av högst 100 kilogram.

Möjligen kan ifrågasättas, om det icke för att undvika missbruk är

lämpligt att i mopedförordningen införa bestämmelser om skyldighet för

förare av invalidmoped att medföra läkarintyg eller annan handling, som

utvisar att han är i behov av sådant fordon. En dylik bestämmelse skulle

emellertid kunna vålla avsevärda praktiska svårigheter l. ex. om invalidfordonets

ägare behöver hjälp med framkörning eller parkering av fordonet.

Risken för missbruk torde f. ö. bli ganska ringa, därest de nyss skisserade

bestämmelserna tillämpas på samma sätt som den nuvarande bestämmelsen

i förordningen om automobilskatt, d.v. s. så, att kraven på specialiserad

invalidutrustning icke sättes alltför lågt. Övervägande skäl synes

sålunda tala för att icke uppställa något krav på legitimation i form av

läkarintyg e. d. såsom förutsättning för brukande av invalidfordon.

Förslag till ändring av 1 § mopedförordningen har upprättats inom kommunikationsdepartementet.

I anslutning härtill har inom finansdepartementet

upprättats förslag till ändring av redaktionell karaktär i förordningen

angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall, varigenom

denna förordning formellt anpassas till mopedförordningen. Däremot

torde någon ändring av förordningen om automobilskatt ej vara påkallad

i detta sammanhang. Då bidrag till vanföra ägare av motorfordon utgår

i efterskott och nu löpande bidragsår inte berörs av den här ifrågavarande

ändringen i mopedförordningen, får frågan huruvida denna författningsändring

även hör föranleda ändrade bidragsbestämmelser upptagas till

prövning i ett senare sammanhang.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1962

4 C>

Störande motorbuller

Vissa gällande bestämmelser

Föreskrifter till förhindrande av buller oeh om skydd mot buller finns

meddelade inom byggnads-, hälsovårds- och vägtrafiklagstiftningen. Vad

speciellt angår buller från motordrivna fordon är i 3 § 1 mom. vägtrafikförordningen

stadgal, alt bil skall vara försedd med effektiv anordning för

att hindra störande ljud från avgaserna (ljuddämpare). Liknande bestämmelser

finns meddelade i 4 § 1 mom. vägtrafikförordningen för motorcykel

samt i 3 § första stycket mopedförordningen för moped. För det fall atl

fordon brukas på väg, elmru det icke överensstämmer med föreskrifterna

i nämnda paragrafer, finns straffbestämmelser givna i (55 § 1—3 mom. vägtrafikförordningen

och 11 § mopedförordningen. Även bland trafikreglerna

i vägtrafikförordningen finns några bestämmelser av intresse ur nu förevarande

synpunkter. 1 39 § nämnda förordning är föreskrivet, att vägtralikant

skall visa hänsyn mot andra väg trafikanter och mot den, som bor

eller uppehåller sig vid vägen. 1 47 § 3 mom. och 50 § 1—3 mom. vägtrafikförordningen

regleras användningen av ljudsignaler. Inom tättbebyggt område

får ljudsignal givas endast i samband med omkörning och då signal

erfordras till förebyggande av fara för person eller egendom. Enligt 58 §

vägtrafikförordningen skall förare av motordrivet fordon i görligaste mån

behandla motorn så, att den icke åstadkommer störande buller. Gaser från

förbränningsmotor får icke givas fritt avlopp.

Slutligen må erinras om atl i 11 kap. 1 l § strafflagen finns en bestämmelse

om straff för oljud och annat förargelseväckande beteende på allmän

plats.

Folkhälsoinsti tutets undersökningar och förslag

1 det betänkande som avgivits av den inom statens institut för folkhälsan

tillsatta utredningen bar till en början utförligt redogjorts för den terminologi,

som vanligen användes vid undersökningar av förevarande art, sand

för de metoder, som användes vid mätning av buller. 1 detta avseende torde

få hänvisas till betänkandet.

Inledningsvis har framhållits, att såsom mått på ljudtryck och ljudintensitet

vanligen användes enheten decibel (dB). Decibelskalan är logaritmisk

och närmare bestämt så konstruerad, att en fördubbling av ljudintensiteten

motsvarar 3 dB. Växlingar i ljudnivå och ljudintensitet ger emellertid icke

samma intryck på det mänskliga örat som vid mätning vid instrument. I betänkandet

har uppgivits, att en ökning av ljudstyrkan med 10 dB inom de

ljudtrycksnivåer som det i förevarandc sammanhang är fråga om kan —

schematiskt uttryckt — sägas motsvara en fördubbling av hörstyrkan. — Vid

ljudmätningar användes stundom särskilda filter (A- och B-filter) för atl

få fram resultat, som tar hänsyn till örats känslighet för ljud av olika

frekvenser. Allt efter den använda mätningsmeloden uttryekes mätnings
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Ma j ds proposition nr 155 år 1962

resultaten i <//i (A), dB (B) och dB (C), varvid beteckningen dli (.C) nyttjas

om mätningen skett utan filter. Utredningen har uttryckt undersökningsfynden

i enheten dB (A).

Utredningen har framhållit, all frågan om åtgärder mot tralikhuller tidigare

behandlats av en utav samarbetskommiltén lör hälsovårdsnämnderna

i rikets större städer tillsatt särskild tratikbullerkoinmitté, som avgivit en

den 26 februari 1955 dagtecknad promemoria med förslag i ämnet. Forslagen

— vilka ingående refererats i utredningens betänkande — gick bl. a.

ut på att genom ändringar i 5, 58, 65 och 67 §§ vägtrafikförordningen fastsla

en maximal nivå för tillåtligl huller Iran lordon. Utredningen har också

åberopat en av professorn II. E. Honge i anslutning till kommitténs undersökningar

verkställd särskild utredning med vissa förslag i fråga om högsta

tillåtna ljudstyrka för motorfordon, enligt vilket förslag den tillåtliga bullernivån

borde bestämmas olika för skilda slag av lordon. Vidare har utredningen

redogjort för en av samarbelskommiltén hos Kungl. Maj:t gjord

framställning om närmare utredning av bullerfrågorna ävensom för innehållet

i vissa till Kungl. Maj:t avgivna yttranden över nämnda framställning.

I betänkandet har härefter refererats vissa av Nordiska akustiska

sällskapet i maj 1958 gjorda principiella rekommendationer med avseende

ä sättet för anordnande av trafikbullerkontroll samt ett av International

Organisation for Standardizalion utarbetat utkast till internationella ljudmätningsmeloder

beträffande fordon. Också i dessa delar torde la hänvisas

till betänkandet.

Utredningen har hl. a. låtit verkställa prov med lörsökspersoner lör alt

lä fram mått på besvärsreaklionerna för inotorfordonsbuller. Proven har

verkställts sålunda, alt försökspersonerna fått göra jämförelser mellan ljuden

från två olika fordon dels vid konstant ljudnivå och dels vid varierande

ljudnivåer. Resultatet av proven kan i korthet beskrivas så, att ljudet av

moped ansåg mest besvärande och all därefter i ordning eller varandra

följde fordonslyperna motorcykel, lastbil och personbil.

Sammanfattningsvis har utredningen uttalat, att ilen mänskliga organismen

på flera si» 11 kan påverkas oförmånligt genom ljud. Ljud kan sålunda

dels åstadkomma skador på hörselorganen med övergående eller bestående

hörselnedsättning såsom följd, dels påverka andra kroppsliga funktioner,

såsom blodtryck, pulsfrekvens, magsaftavsöndring, magsäckens kontraklioner,

ämnesomsättning in. in., dels oek framkalla en mera allmän störverkan

och på så sätt lika. försvära arbete, samtal, vila och sömn.

Medicinskt konslaterhara kroppsliga funklionsändringar är —- enligt vad

ulredningen framhållit — vanliga särskilt vid kraftiga, oväntade ljud, men

verkan minskar i allmänhet i styrka eller försvinner helt, när försökspersonerna

hunnit vänja sig vid ljudet. Det är icke uteslutet, att ljudexposition

under längre tid kan ge upphov till bestående förändringar av sjukdomskaraktär.

Några fullt klarläggande undersökningar i detta hänseende torde

enligt utredningen icke ha företagits.

s. 48 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 är 1962

48

Ljudets störverkan sammanhänger enligt utredningen med dels ljudets

fysikaliska egenskaper jämte andra yttre omständigheter, dels ock personliga

faktorer. Verkställda undersökningar ger -— säger utredningen— tämligen

entydigt vid handen, alt vägtrafikbullret i stor utsträckning uppfattas

såsom störande, men de vid olika undersökningar redovisade siffermässiga

resultaten — t. ex. beträffande procenttalet störda personer — visar mindre

god överensstämmelse.

På initiativ av utredningen har bullermätningar företagits på vissa platser

i Stockholm. Enligt vad som angives i betänkandet har dessa mätningar

hl. a. visat att vid lågtratik — med 4—5 fordon passerande under loppet

av 15 minuter — ljudtrycksnivån mätt på 7 meters avstånd från fordonen

under ca 90 % av tiden ligger mellan 45 och 65 dB. Under medel- och

högtrafik — med 133—278 fordon under 15 minuter — befinner sig ljudet

nära nog hela tiden inom nivåerna 70--90 dB med enstaka högre toppar.

Undersökningar beträffande tre vanliga typer av signalhorn har visat, afl

den totala ljudtrycksnivån uppgår till 103—107 dB.

Utredningens egen uppfattning är, att man visserligen såsom ett högsta

gränsområde för ljudnivå, vilket icke bör få överskridas, kan med viss

grad av säkerhet ange nivåerna 90—100 dB, men att det under denna riskzon

ligger ett stort område, där riskbedömningen är vansklig.

Förhållandet mellan olika fordonstyper ur störsynpunkt har av utredningen

bedömts på grundval av den företagna undersökningen rörande besvärsreaktioner.

Vid undersökningen erhöll man en genomsnittlig skillnad

på ca 6 dB CA) mellan ekvivalenta störningsnivåer för personbil och

moped, vilket enligt utredningen betyder, att ljudnivån för moped bör vara

6 dB (A) lägre än ljudnivån för personbil för alt mopedljudet icke skall

uppfattas såsom mera störande än personbilsljudet. För lastbil och motorcykel

har utredningen beräknat att ljudnivån bör vara 2 resp. 4 dB (A)

lägre än lör personbil för att störverkan skall bli densamma. Under antagande

att ljudet från en personbil normalt icke verkar störande har ulredningen

ansett sig i princip böra förorda, att för personbilar tillätes eu

ljudnivå på 71 dB (A), motsvarande medelvärdet för de konstaterade ljudnivåerna

för personbilar. För mopeder har förordats elt 0 dB lägre värde

eller alltså 65 dB (A). Lastbilar och motorcyklar bör enligt utredningen

ha en ljudnivå, som är 2 resp. 4 dB lägre än för personbilar, och för dessa

fordon har utredningen i enlighet härmed förordat maximivärdena 69 resp.

67 dB (A). Buss har av utredningen jämställts med lastbil och skoter med

motorcykel.

Utredningen har framhållit, alt förslaget innebär eu betydande sänkning

av ljudnivån för motorcyklar, bussar, skotrar och lastbilar. I förhållande

till medelvärdena av de uppmätta ljudstyrkorna skulle sänkningen utgöra

21, It, 10 resp. 9 dB (A). För mopederna skulle däremot maximivärdet en
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 15~> ur 1962

ligt förslaget sammanfalla med det för dessa fordon uppmätta medelvärdet.

Man kan enligt utredningens uppfattning icke i en första omgång, utom

beträffande personbilar och mopeder fastställa så låga ljudnivåvärden. Från

praktiska utgångspunkter har utredningen därför ansett sig böra föreslå

att gränserna bestämmes för moped till 65, för personbil till 71 samt för

motorcykel, lastbil och huss till 75 dB (A). Åtgärderna bör i första hand

avse endast fordon, som nytillverkas. Vidare bör t. v. vid mätningen tillåtas

en tolerans av 3 dB (A).

Med avseende å det redan förefintliga motorfordonsbeståndet har utred

ningen föreslagit att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall — med stöd

av styrelsens befogenhet jämlikt vägtrafikförordningen och vägtrafikkungörelsen

— för olika fall pröva i vad mån en ljudnivåbegränsning kan föreskrivas.

Härvid bör också övervägas, i vad mån traktorer och arbetsmaskiner

bör ingå i regleringen.

För att möjliggöra jämförelse mellan de föreslagna reglerna och motsvarande

bestämmelser i andra länder har utredningen lämnat följande

upplysningar:

I Tyskland, där man sedan länge haft bestämmelser på området, tillämpas

— med omvandling till approximativa värden i dB (A) — följande

maximigränser för körbuller från fordon av följande kategorier, nämligen

för mopeder 71, personbilar 72, lätta motorcyklar 78, tunga lastbilar 79 och

bussar 81 dB (A). Siffran för mopeder är betydligt högre och siffran för

motorcyklar betydligt lägre än de genomsnittsvärden, som framkom vid

institutets testningar av nya fordon av dessa slag, som användes i Sverige.

1 övrigt ligger de föreskrivna maximigränserna ganska nära de svenska testresultaten.

I de nordiska länderna föreskrives bl. a. följande högsta värden,

nämligen för mopeder 67 (Danmark) och 71 (Finland, Norge), för personbilar

75 (Finland), för motorcyklar 81) (Finland) och 83 (Norge), för lastbilar

82 (Finland) samt för bussar 84 (Finland). Mätinetodiken är i stort

setl lika i de olika länderna; samma mätavstånd, 7 meter, tillämpas i samtliga

fall.

Utredningen har också framlagt förslag beträffande ljudkontroll av fordon

och till detaljföreskrifter om förfarandet vid ljudmätning.

Vad beträffar utformningen i författningstekniskt hänseende av de skisserade

nya bestämmelserna har utredningen som sin mening uttalat, alt i vägtrafikförordningen

och mopedförordningen endast bör inflyta en del grundläggande

regler och att detaljerna bör ta form av tillämpningsföreskrifter

utfärdade av Kungl. Maj:t eller väg- och vattenbyggnadstyrelsen. I 3§ 1

inom. och 4 § 1 mom. vägtrafikförordningen bör enligt utredningen vidtagas

sådana ändringar, alt bestämmelserna om att bil och motorcykel skall vara

försedda icke blott, såsom nu, med ljuddämpare för alt hindra störande

ljud från avgaser, utan även med anordningar till förhindrande av andra

störande ljud från fordonen. I konsekvens därmed har också förordats viss

ändring av 27 § 6 mom. vägtrafikförordningen. — I 58 § vägtrafikförordningen

har föreslagits en ändring, varigenom det ålägges förare av motor
-

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ls proposition nr 155 år 1962

fordon att undvika ej blod störande motorbuller utan över huvud allt stöiande

buller. Slutligen har föreslagits, att till 58 § vägtrafikförordningen

skall fogas en ny bestämmelse, som innebär att förare av motordrivet fordon

inom tättbebyggt område och i närheten av bostadsbebyggelse skall

mellan klockan 19.00 och 06.00 iakttaga särskild försiktighet vid fordonets

igångsättning och vid haslighetsökning, undvika alla åtgärder som kan

framkalla störande buller samt anpassa hastighet, färdsätt och färdväg så

att de boende icke onödigt störes. hörbud har vidare föreslagits mot onödig

upprepad körning t. ex. upptör och nedtör gator eller runt kvarter.

I konsekiens med det anförda har en del ändringar löreslagits jämväl i

moped förordningen.

höi genomförande av cle föreslagna åtgärderna erfordras enligt utredningens

bedömande att ytterligare personal tillföres väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt statens bilinspektion. Vid styrelsen bör vara anställd en

befattningshavare med särskild utbildning för alt leda och handhava verksamheten.

Denne bör vara placerad lägst i 23 lönegraden. För ljudnivåmälning

vid typbesiktningar erfordras ytterligare en heltidstjänst vid envar av

bilinspektionens stationer i Stockholm, Göteborg och Malmö. Utredningen

har icke framfört särskilt yrkande i fråga om personalen vid bilinspektionens

övriga stationer men har framhållit, att ljudkontroll bör kunna ulföias

på var och en av de 35 stationerna. — Härutöver erfordras enligt

utredningen utbildningsverksamhet för besiktningsmannapersonal och polispersonal,

lämpligen i form av kursverksamhet med ett fyrtiotal deltagare

årligen.

Erforderlig apparatur har kostnadsberäknats till 357 000 kronor.

Remissyttrandena

Remissyttrandena ger uttryck för mycket delade meningar om förslagen.

Visserligen har förslagen i huvudsak tillstyrkts i många av yttrandena, men

i åtskilliga fall har remissorganen därvid förordat jämkningar av förslagen

på vissa punkter. 1 ett icke ringa antal yttranden liar förslagen bestäml

•avstyrkts.

Vad först angår frågan om fastställande av en högsta tillåten bullernivå

för olika slag av fordon har utredningens förslag i huvudsak tillstyrkts

av hovrätten för Västra Sverige, riksåklagarämbetet, stats polisintendenten,

medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Örebro och Gävleborgs län. Föreningen Sveriges polismästare,

Föreningen Sveriges stadsfiskaler och Sveriges läkarförbund.

Bland dem, som ställt sig kritiska till utredningens förslag i förevarande

del, ma säl skilt nämnas Sveriges automobilinduslriförening. Föreningen

har i egen regi verkställt tämligen omfattande försök med mätning av fordonsbuller

samt har därvid noterat väsentligi andra resultat än dem, som

redovisats av utredningen. Vidare har föreningen vänt sig mot att utred

ningen icke undersökt de tekniska möjligheterna att åstadkomma en minsk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ls proposition nr 155 är It)62

Öl

ning av ljudnivån hos fordonen och ej heller tagit ställning till konsekvenserna

av alltför drastiska bestämmelser på området. Föreningen finner även

utredningens beräkningar bristfälliga hl. a. till följd av att utredningen icke

begagnat samma metod vid sina bullermätningar som den man rekommenderat

till praktiskt bruk. Vidare är enligt föreningens mening de av utredningen

gjorda omräkningarna av utländska normer till dB (A)-värden missvisande.

Ej heller har man, enligt föreningen, vid de av utredningen utförda

experimenten tagit hänsyn till att bilar med högre motoreffekt avger

mera buller än bilar med lägre effekt. Vid de av föreningen gjorda experimenten

har man bl. a. successivt eliminerat olika ljudkällor i fordonen och

uppmätt skillnaden i bullernivå. Det har visat sig, att en fullständig dämpning

av insugnings- och avgasljud icke sänker ljudnivån för en personbil

med mera än 2 dB (A). Försök med lastbilar har bl. a. visat, att en ljudnivå

på upp till 74 dB (A) — d.v. s. endast 1 dB under det av utredningen

föreslagna gränsvärdet 75 dB -— uppmätts redan då fordonet rullats förbi

inätplatsen med stillastående motor.

Såsom realistiska värden, möjliga att uppnå inom två år, har automobilindustriföreningen

angivit 76 dB när det gäller personbilar samt 76—84 dB

— olika för skilda fordonsklasser — när det gäller lastbilar och bussar.

KAK, M, MHF, Motorbranschens riksförbund, Svenska lasttrafikbilägareförbundet

och Svenska onmibusägareförbundet har samtliga anslutit sig

till det nu refererade yttrandet från automobilindustriföreningen med tilllägg

bl. a. att det tar ca 5 år att utveckla en ny fordonstyp. Samma mening

har uttalats bl. a. i yttrandena från Svenska lokaltrafikföreningen och

Svenska transportarbetare förbundet.

Sveriges motorcykel- och mopedimportörers förbund har uttalat kritik

mot att utredningen icke differentierat bullernivån för olika slag av motorcyklar.

Bl. a. har förbundet framhållit, att en fullt tillfredsställande ljuddämpning

är svår att åstadkomma för lätta motorcyklar beroende på all

erforderliga anordningar icke rymmes inom den för dessa fordon fastställda

viktgränsen. -— Svenska cykelfabrikant- & grossist föreningen har föranstaltat

om egna mätningar av bullernivån samt har därvid bl. a. funnit

att ljudnivån för en moped med kortsluten motor endast ligger någon dB

under det värde som erhålles, om motorn drives med fullgas. En ytterligare

sänkning av ljudnivån under den som redan uppnåtts är därför ytterst svår

att åstadkomma. Den sänkning med 18—14 dB, som föreslagits för lätta motorcyklar,

torde vara alldeles orealistisk. Rimliga värden är enligt föreningen

71 dB för moped och 84 dB för lätt motorcykel.

Även generalpoststyrelsen och järnvägsstyrelsen har som sin mening uttalat,

alt de föreslagna värdena för högsta tillåtna ljudnivån är för låga,

särskilt för lastbilar och bussar. Telestyrelsen har också manat till försiktighet,

när det gäller alt fastställa värden för tillåten bullernivå. Automobilbesiktningsmännens

förening har uttalat tvekan, om det är möjligt att fast

ställa så låga värden, som förslaget innebär.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ls proposition nr 155 år 1962

I inånga yttranden har betonats önskvärdheten av att samband sökes

med andra europeiska länder i fråga om fastställande av högsta tillåtna

bullernivå samt av att de mått, som fastslås, överensstämmer med vad som

gäller i andra länder. Detta har med särskild skärpa framhållits i yttrandena

från hovrätten över Skåne och Blekinge samt Svenska transportarbctareförbundet.

Uttalanden i samma riktning har gjorts av gencralpoststyrelsen,

järnvägsstyrelsen, Sveriges automobilindustriförening, KAK, M,

MHF, Motorbranschens riksförbund, Svenska lasttrafikbilägareförbundet,

Svenska omnibusägareförbundet, Svenska lokaltrafikföreningen samt Sveriges

motorcykel- och mopedimportörers förbund.

Beträffande frågan om kontroll av bullernivån har från flera håll

ifrågasatts möjligheten och lämpligheten av att företaga sådan kontroll

annorledes än i samband med typbesiktning och registreringsbesiktning.

Framför allt har ifrågasatts, om enskild polisman bör ha befogenhet att beordra

fordonsförare till särskilt anordnad mätplats för kontroll av bullernivån.

Tvekan på denna punkt har uttalats i bl. a. yttrandena från hovrätten

för Västra Sverige, riksåklagarämbetet, stalsdklagarna i Stockholm och

Göteborg, poliskamrarna i Malmö och Örebro, Föreningen Sveriges polismästare

och Föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Poliskummaren i Göteborg har framhållit behovet av ett särskilt förenklat

mätinstrument för polisen.

Automobilbesiktningsmännens förening har betonat de svårigheter som

möter när det gäller att anskaffa lämpliga matplatser på samtliga de orter,

där registreringsbesiktningar och kontrollbesiktningar förekommer.

Vad angår utredningens förslag till författningsändringar och

då först förslagen till ändringar i 3 och 4 §§ vägtrafikförordningen samt 10

och It §§ mopedförordningen, har hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkt

att bestämmelserna — som ju icke innefattar föreskrifter om någon

särskild utrustningsdetalj —- ej bör sammanföras med nuvarande föreskrifter

om ljuddämpare. I mopedförordningen bör, om förslagen skall genomföras,

infogas ett bemyndigande för Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl.

Maj:t förordnar att utfärda närmare bestämmelser om fordonsutrustning

in. in. Den föreslagna ändringen i 11 § mopedkungörelsen är enligt hovrättens

och riksåklagarämbetets mening överflödig.

Utredningens förslag till skärpning av bestämmelsen i 58 § första stycket

vägtrafikförordningen har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Dock har hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrkt förslaget jämväl i

denna del med förmälan, att regeln enligt sakens natur icke kan vara något

annat än eif allmänt hållet råd och att det icke är möjligt att ge stadgandet

mera absolut karaktär, så länge det icke kan fastställas vad som menas

med störande buller. — Statsåklagaren i Malmö har yrkat på skärpning av

strafflatituden.

Det av utredningen föreslagna tillägget till 54 § vägtrafikförordningen

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 155 är 1962

53

rörande särskild aktsamhet vid handhavande av motorfordon mellan

klockan 19.00 och 06.00 har livligt tillstyrkts i bl. a. yttrandena från poliskammaren

i Lund, Föreningen Sveriges stadsfiskaler och Sveriges läkarförbund.

Hovrätten för Västra Sverige har ansett, att okynnesåkning bör förbjudas

under hela dygnet och alltså ej endast mellan de av utredningen

angivna klockslagen. Hovrätten över Skåne och Blekinge har också funnit,

att tidsgränserna är orealistiska och bör borttagas. Det torde enligt hovrättens

mening också vara svårt att fastställa, vad som menas med det i förslaget

nyttjade uttrycket »onödig upprepad körning». Riksåklagarämbetet

har också ifrågasatt lämpligheten av att införa en särskild regel för kvällar

och nätter samt har som sin mening uttalat, att den allmänna bestämmelsen

i 58 § första stycket vägtrafikförordningen efter föreslagen skärpning är tillräcklig.

En liknande uppfattning har uttalats av Svenska transportarbetareförbundet.

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län är tidsgränsen i förslaget för

vid, och bestämmelsen bör begränsas att avse vad man brukar kalla »dygnets

tysta timmar». Länsstyrelsen har f. ö. ansett att ändamålet med förslaget

bättre tillgodoses om möjlighet beredes att utfärda lokala trafikföreskrifter

angående trafikbuller. KAK, M, MHF, Motorbranschens riksförbund, Svenska

lasttrafikbilägareförbundel och Svenska omnibusägareförbundet har ifrågasatt,

om icke även förevarande spörsmål hör till dem, som bör lösas genom

samgående mellan de nordiska länderna.

Med avseende å utredningens förslag i organisatoriskt hänseende har

från flera håll, bl. a. av sist omförmälda sex sammanslutningar, uttalats

den uppfattningen, att kontroll av ljudnivån i den omfattning utredningen

föreslagit fordrar en alltför stor och kostsam apparat för att kunna förverkligas.

Departementschefen

Frågan om åtgärder mot fordonsbuller tilldrar sig av många skäl stöld

intresse icke endast bland dem, vilka yrkesmässigt eller i egenskap av kommunala

förtroendemän har alt la befattning med allmänhygieniska, planläggningstekniska

eller fordonstekniska frågor, utan även hos den stora allmänhet,

som eljest på ett eller annat sätt beröres av denna negativa sida

hos bilismen.

Genom den verkställda utredningen synes trafikbullrets verkningar ur

fysiologisk synpunkt ha blivit kartlagda så långt det under nuvarande förhållanden

är möjligt. Grundval har härigenom lagts för säkrare bedömande

i framtiden av trafikbullrets betydelse ur allmänhygienisk synpunkt.

Visserligen har det icke visat sig möjligt att exakt hestämma det mått, intill

vilket buller kan och måste tolereras inom lätt bebyggda och lätt trafikerade

orter. För praktiskt ändamål torde del emellertid i regel vara tillräckligt

att ha approximativa mått på den bullernivå, som icke kan överskridas

utan att påtaglig risk för hörselskador och andra skadeverkningar

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuiujl. Maj:ts proposition nr 155 är 1962

Öl

inträder, och den nivå, under vilken man i allmänhet ej behöver räkna med

några verkningar av denna art. Mot utredningens ställningstaganden i dessa

hänseenden har icke någon gensaga rests i remissyttrandena, och jag saknar

anledning att ifrågasätta hållbarheten av de resultat, till vilka utredningen

kommit.

De åtgärder, som vidtagits och kan tänkas framdeles bli vidtagna till

skydd mot motorbullret, beslår dels i alt undanröja bullerkällor och dels

i att man vid planläggning och utförande av vägar och bebyggelse strävar

efter att lägga betryggande avstånd mellan bullerkällorna och bullerkänslig

bebyggelse samt alt ge de särskilda byggnaderna ett sådant utförande, att

bullret såvitt möjligt elimineras.

Vad angår de spörsmål, som utgör undersökningens egentliga föremål,

nämligen möjligheterna att nedbringa 1''ordonsbullret genom förbättring

av fordonen och skärpningar av bestämmelserna om sättet för deras handhavande,

har undersökningen visat, att en bullernivå, som överstiger 90—

100 dB (A), helst icke hör förekomma inom tättbebyggda orter eller eljest

i omedelbar närhet av bostadsbebyggelse och därmed jämförlig bebyggelse.

Det är emellertid myckel svårt att undvika, alt bullernivån på tätt trafikerade

leder vid vissa tillfällen kan komma alt överstiga det angivna måttet.

I varje fall lär detta icke kunna ske enbart genom åtgärder med fordonen.

En sänkning av bullernivån för de särskilda fordonen måste emellertid

i det långa loppet också föra med sig en minskning av den totala bullernivån.

Det är därför närmast självklart att man vid utformande av bestämmelser

om fordonskonstruktion och fordonsuIrustning icke bör en gång för

alla fastslå någon viss given nivå såsom önskvärd utan bör sträva till att över

huvud undvika allt onödigt huller.

En sak, som bör särskilt framhållas, är alt man icke kan lösa trafikbullerproblemet

enbart genom att redovisa de önskemål i fråga om bullernivån,

som man av allmänhygieniska och andra skäl kan vilja ställa upp.

Hänsyn måste också tagas till möjligheterna alt förverkliga önskemålen. 1

fråga om vissa arter av buller, t. ex. sådant buller som emanerar från motorernas

avgasrör, har man i praktiken redan nu kommit ganska långt,

och möjligheterna till ytterligare förbättringar är därför begränsade. Sådant

buller, som fordonen åstadkommer genom friktion mot vägbanan och

luften, torde del vara mycket svårt afl komma till rätta med. I allt fall

fordras ett tidskrävande och kostsamt forsknings- och utvecklingsarbete.

Och även i fall då del på teknikens nuvarande ståndpunkt är möjligt all

få fram anordningar, som effektivt upphäver eller dämpar en viss bullerkälla

på fordonen, måste hänsyn givetvis tagas till kostnadsfrågan. En närmare

granskning av utredningsmaterialet ger vid handen, att man för att

nedbringa bullret från ett fordon med blott ett fåtal dB i regel måste avlägsna

större delen av de många olika bullerkällor, från vilka fordonsbullret

härrör. Eftersom det icke är rimligt att lägga ned mera avsevärda kostna
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 15.5 är 1962 55

der på andra åtgärder än sådana, som kan antagas få en påtaglig et lekt,

måste man i praktiken träffa ett val — bestämt bl. a. av ekonomiska hänsyn—

mellan ett stort antal tänkbara åtgärder. Den kostnadsram, som man

härvid har till förfogande, är av naturliga skäl ganska begränsad. Det är

också möjligt, alt man i eu del fall måste ge prioritet vid gränsnyttobedömningen

åt andra åtgärder än sådana, som har till ändamål att minska fordonsbullret,

t. ex. åtgärder av stor omedelbar betydelse ur trafikekonomisk

synpunkt eller med hänsyn till trafiksäkerheten.

Vid den nu verkställda utredningen har de fordonstekniska och ekonomiska

frågeställningarna praktiskt taget helt lämnats å sido. Utredningen

ger sålunda icke något svar på frågan, vilka särskilda åtgärder som skall

vidtagas för att minska 1''ordonsbullret, och det är till följd därav ej möjligt

att på grundval av betänkandet med säkerhet bedöma förutsättningarna

i tekniskt och ekonomiskt hänseende för att i praktiken genomföra den av

utredningen föreslagna reformen. De normer för tillåtet buller som utredningen

föreslagit underskrider högst väsentligt vad som tillämpas i en del

andra länder, där man dock bygger på en längre tids erfarenhet av lagstiftning

på förevarande område. Dessa omständigheter i förening med de starkt

kritiska uttalandena från åtskilliga remissinstanser ger anledning till berättigat

tvivel på lämpligheten av att lägga utredningens förslag, i dess före

liggande skick, till grund för lagstiftningsåtgärder.

Vad jag nu anfört innebär dock icke att jag anser att förslagen bör få

förfalla. Tvärtom finner jag det angeläget att normer snarast möjligt fastställes

för vad som på teknikens nuvarande ståndpunkt bör anses utgöra

en acceptabel bullernivå för olika slag av motorfordon. Man synes därvid

kunna bygga på de erfarenheter, som man i andra länder erhållit vid till

lämpningen av där gällande bestämmelser om fordonsbuller, och till en början

fastställa den maximalt tillåtna bullernivån i nära överensstämmelse

med vad som kan anses internationellt vedertaget. Detta innebär visserligen

att man avstår från att söka i ett sammanhang nå det av utredningen

antagna, i och för sig eftersträvansvärda målet. Det är emellertid troligt

att man, allt eftersom fordonstekniken går framåt, kan efter hand skärpa

kraven och på längre sikt nå ett bättre resultat än genom en plötsligt genomförd

och otillräckligt övervägd aktion.

Över huvud är det i frågor av här avsedd art — med hänsyn bl. a. till

bilindustriens internationella karaktär — av stor vikt att försöka få till

stånd en samordning av de åtgärder, som vidtages i skilda länder, överläggningar

härom har redan upptagits inom ramen för ECE i Geneve. Del

är mycket lättare att genomföra erforderliga åtgärder, om de vidtages samtidigt

i flera länder. Det är också ägnat alt förbilliga fordonsproduktionen,

om de krav, som i olika länder uppställes på fordonen, är någorlunda likartade.

Lämpligt synes vara, att frågan, vilka normer som bör gälla för

begränsning av fordonsbullrel, får bli föremål för överläggningar även inom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 155 år 1962

50

Nordiska vägtrafikkommittén i syfte att i forsta hand uppnå enighet mellan

de nordiska länderna. Allra bäst vore givetvis, därest inom en vidare krets

av stater enighet kunde nås om ett gemensamt handlingsprogram. Eftersom

frågan får betecknas som brådskande, anser jag dock icke lämpligt att

riskera den tidsutdräkt, som en handläggning inom en dylik vidare krets

kunde väntas medföra.

I avbidan på ett ståndpunktstagande på det inlernordiska planet till frågan

om normer för tillåtet motorbuller bör även spörsmålet om de ytterligare

anordningar utöver ljuddämpare, med vilka fordon bör vara utrustade

för att minska fordonsbullret, få anstå. Detsamma gäller de förslag i organisatoriskt

hänseende, som utredningen fi-amlagt.

Däremot synes hinder icke möta att redan nu pröva de framlagda förslagen

till skärpning av bestämmelserna i vägtrafikförordningen och mopedförordningen

om förbud för motorförare alt åstadkomma störande buller.

Jag anser mig kunna biträda förslaget om alt jämka bestämmelserna i

58 § första stycket vägtrafikförordningen och 10 § mopedförordningen därhän,

att förare av motordrivet fordon blir pliktig att behandla fordonet —

och alltså ej, såsom nu, endast motorn — på sådant sätt att allt onödigt

buller undvikes. Måhända kan det göras gällande att liknande bestämmelser

är motiverade även i fråga om andra fordon än motordrivna sådana. Den

föreslagna bestämmelsen riktar sig emellertid främst emot missbruk av anordningar,

som är karakteristiska för motordrivna fordon, såsom växlings-,

bromsnings- och lastningsanordningar in. m., och skulle knappast få någon

nämnvärd praktisk betydelse i fråga om andra fordonstyper. Jag anser mig

därför kunna tillstyrka att bestämmelsernas räckvidd begränsas på sätt

lramgar av det nu anförda. — Enligt ordalydelsen skulle utredningens förslag

komma att innebära ett absolut förbud för förare av motordrivet fordon

att åstadkomma något som helst buller av beskaffenhet att kunna betecknas

såsom störande. Tolkade på detta sätt skulle bestämmelserna emellertid

uppenbarligen skjuta över målet. Jag förordar därför en jämkning

av förslagets ordalydelse, så att det tydligt framgår, att bestämmelserna

endast inebär förbud mot onödigt buller.

Liksom utredningen anser jag lämpligt att de nu föreslagna bestämmelserna

kompletteras med föreskrifter om de särskilda skyldigheter, som bör

åligga förare vid färd inom område med bostadsbebyggelse under den tysta

delen av dygnet. Utredningens förslag på denna punkt synes mig dock gå något

för långt. Det är enligt min uppfattning icke praktiskt genomförbart och

knappast heller önskvärt att utsträcka de här avsedda restriktionerna för

motortrafiken att gälla hela tidsrymden mellan klockan 19.00 och klockan

06.00. Lämpligare synes vara att den tid av dygnet, då bestämmelserna skall

äga tillämpning, angives med ordet »nattetid». Genom att nyttja detta mera

smidiga uttryckssätt är det möjligt att i någon mån anpassa tillämpningen

av bestämmelsen efter förhållandena i skilda orter. Uttrycket torde få anses

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1962 57

omfatta tiden mellan klockan 24.00 och klockan 06.00 samt därutöver de

ytterligare timmar på dygnet, då man kan räkna med att huvudparten av

ortens befolkning brukar sova. — I övrigt synes bestämmelserna böra gå ut

på alt motorförare under nyss angiven tid skall vid färd inom område med

bostadsbebyggelse anpassa sin färdväg, sin hastighet och sitt färdsätt i övrigt

så, att de som bor eller vistas inom området icke onödigtvis störes.

Den av utredningen föreslagna ytterligare bestämmelsen om att motorförare

skall iakttaga särskild försiktighet vid igångsättning och hastighetsökning

samt undvika andra åtgärder som kan framkalla störande buller

torde knappast få någon självständig betydelse vid sidan av det tidigare

föreslagna generella förbudet mot onödigt buller. Likaledes torde ändamålet

med det av utredningen föreslagna förbudet mot onödig upprepad körning

t. ex. uppför eller nedför gator eller runt kvarter i allt väsentligt vara tillgodosett

genom den nyss omförmälda bestämmelsen om vad det i allmänhet

åligger motorförare att iakttaga vid färd nattetid inom område med bostadsbebyggelse.

De här åsyftade bestämmelserna bör således av redaktionella

skäl icke belasta författningarna.

1 enlighet med vad som anförts i det föregående har upprättats förslag till

1) förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september

1951 (nr 6*8);

2) förordning angående ändring av 1 och 10 §§ förordningen den 5 maj

1951 (nr 6*8);

3) förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 23 november

1956 (nr 5*5) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall.

Körslagen är av den lydelse, som framgår av bilaga till detta protokoll.

Föredraganden hemställer

att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

dels anhålla om riksdagens yttrande över de under 1) och

2) nämnda förslagen;

dels ock föreslå riksdagen att antaga det under 3) nämnda

förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Curt O hr ner

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 3LU 1962:39 Utlåtande i anledning av motion angående översyn av bestämmelser om arbetstid för förare i yrkesmässig automobiltrafik. Tredje lagutskottet har behandlat en i r s. 7 i texten
  2. Rskr. 1962:278 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående inrättande av ett institut för långfristig krcditgivning till mindre och medelstora nä s. 14 i texten
  3. 3LU 1962:34 Utlåtande i anledning av de)ls Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 s. 1 i texten