Angående vissa frågor berörande domänverket
1962-01-26 · 30 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 28 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1962:39, Angående vissa frågor berörande domänverket
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962
1
Nr 39
-v ;''in" »V.:
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa frågor
berörande domänverket; given Stockholms slott den
26 januari 1962.
. ; ; •.'',)( !.jj-j V :..■''■■■ t t< (. .it* JA , V-nv,./.LV''/.Mi;i .0/
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Eric Holmquist
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag, som syftar till att anpassa domänverkets
uppgifter efter utvecklingen och att underlätta dess verksamhet.
Sålunda förordas, att Kungl. Ma:jt skall årligen äga avdela medel ur domänverkets
driftsinkomster för att bestrida kostnader i samband med iordningsställande
av fritidsområden inom kronoskogar. Vidare föreslås, att
de huvudsakligen i Jämtlands län liggande lappfondsskogama fastare än
tidigare skall inordnas i domänverkets förvaltning, varvid enligt vissa
närmare angivna regler alltjämt ett belopp ärligen skall tillföras statens
lappfond. Förfarandet vid försäljning av utarrenderad kronoegendom avses
skola ändras i syfte att underlätta önskvärda försäljningar. Förslag framlägges
också om att åstadkomma administrativ förenkling genom att till
domänstyrelsen under vissa förutsättningar decentralisera beslutanderätten
i fråga om markförvärv, där köpeskillingen ej överstiger 100 000 kr.
Bostadslån till fast anställda skogsarbetare vid domänverket bör enligt i
propositionen framlagt förslag kunna utgå med högre belopp än hittills,
varvid samtidigt de belopp varmed lånen må avskrivas jämkas uppåt. Slutligen
förordas, att vissa tidigare anvisade medel för att bekosta tjänstebostäder
för domänverket skall få disponeras för att då särskilda skäl föreligger
uppföra personalbostäder.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962
Utdrag av protokoll över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
26 januari 1962.
Närvarande:
Statsministern ERLANDER, ministern för utrikes ärendena UNDÉN, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter
gemensam beredning med cheferna för finans- och civildepartementen vissa
frågor berörande domänverket samt anför följande.
I. Inledning
Domänstyrelsen har i skrivelser den 24 augusti och den 16 november 1961
hemställt om befogenhet att vidtaga åtgärder som ökar kronoskogarnas
värde såsom fritidsområden för allmänheten. Yttranden har i ärendet avgivits
av riksrevisionsverket, statskontoret, länsstyrelserna i Älvsborgs,
Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, statens fritidsnämnd,
Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård, Svenska
turistföreningen, Skid- och friluftsfrämjandet, Reso samt 1960 års naturvårdsutredning.
I anslutning härtill har domänstyrelsen i skrivelse den
19 oktober 1961 hemställt om inrättande av en befattning som chef för
en natur- och fritidsavdelning.
I skrivelse den 12 januari 1959 har domänstyrelsen avgivit förslag rörande
förvaltningen av de jämtländska renbetesfjäll. Yttranden häröver
har avgivits av länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län. På grund av särskilt uppdrag har därefter 1960 års lappfondsutredning
genom en den 14 juni 1961 dagtecknad promemoria utlåtit sig angående
domänstyrelsens förslag, över promemorian har yttranden avgivits av
vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen samt länsstyrelserna i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län.
Domänstyrelsen har i skrivelse den 4 december 1961 anhållit om vidgad
rått att utbjuda kronoegendomar till försäljning i allmänna marknaden.
Med anledning av framställningen har utlåtanden avgivits av lantbruksstyrelsen,
kammarkollegiet, riksrevisionsverket, arrendelagsutredningen,
Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund.
Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962
3
I skrivelse den 14 juli 1961 har kammarkollegiet framlagt förslag om
att upphäva förordningen den 29 juni 1866 angående dispositionsrätten över
skogen d vissa skattehemman. Yttranden i ämnet har avgivits av domänstyrelsen
och lantmäteristyrelsen.
I yttrande den 15 december 1960 över betänkande med förslag till
reformering av de nuvarande statliga företagsformerna m. m. (SOU 1960:
32) har domänstyrelsen hemställt om vissa jämkningar beträffande beslutanderätten
i fråga om domänverkets markinköp. Med anledning av yttrandet
har inom jordbruksdepartementet upprättats promemoria i ämnet,
över departementspromemorian har utlåtanden avgivits av lantbruksstyrelsen,
kammarkollegiet, statskontoret, Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund.
I skrivelse den 3 november 1961 har domänstyrelsen dels föreslagit vissa
ändringar i grunderna för utlämnande av bostadslån till vid domänverket
fast anställda skogsarbetare, dels hemställt om bemyndigande att under
1962 av verkets driftsinkomster disponera 1 500 000 kr. jämte odisponerad
del av för ändamålet redan anvisade medel för sådan låneverksamhet. Yttranden
i ärendet har avgivits av riksrevisionsverket, arbetsmarknadsstyrelsen,
bostadsstyrelsen och Svenska skogsarbetareförbundet.
Slutligen torde i detta sammanhang få upptagas till behandling av
domänstyrelsen i skrivelse den 3 januari 1962 framlagt förslag rörande
dispositionen av det senast å riksstaten för budgetåret 1961/62 uppförda
investeringsanslaget Tjänstebostäder för domänverket.
II. Domänverkets natur- och fritidsverksamhet
Doinänstyreisens framställning den 24 augusti 1961, m. m. Domänstyrelsens
hemställan avser sådan ändring av grunderna för förvaltningen
av vissa kronoskogar att styrelsen erhåller befogenhet att vidtaga åtgärder,
som ökar skogarnas värde såsom fritidsområden för allmänheten.
Det är enligt styrelsens mening angeläget, att åtgärder vidtages för att
bereda allmänheten möjligheter att väl utnyttja fritiden. Camping-, parkerings-
och rastplatser bör sålunda anordnas inom lämpliga områden, där
tillfälle gives till vandringar i skog och mark, till bad och fiske m. m. Strövstigar
till naturreservat, fornminnen eller annat som kan anses sevärt bör
i samband därmed utmärkas. Styrelsen anser att det statliga skogsbruket
utan intrång på sin huvuduppgift bör kunna tjäna det allmänna fritidsintresset
och har därför verkställt en inventering av sådana kronoparker
som i första hand bör ifrågakomma för fritidsverksamhet. Styrelsen framhåller,
att en sådan verksamhet bör kunna bidraga till folkhälsan och
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962
samtidigt öka förståelsen för naturen och skogshanteringen, vilket allt
är uppgifter som är väl lämpade för statligt skogsbruk.
Kostnaderna för fritidsverksamheten beräknas i en del fall bli ganska
stora, men styrelsen räknar även med vissa inkomster. Styrelsen bör
underställa Kungl. Maj:t beräknade utgifter i sitt årliga generalförslag.
För att verksamheten skall kunna utvecklas bör åtgärder för densamma
inrymmas i domänstyrelsens befogenheter enligt förordningen 1935: 157
angående grunder för förvaltningen av vissa kronoskogar. Styrelsen hemställer
därför, att erforderlig författningsändring vidtages.
I en kompletterande skrivelse den 16 november 1961 beräknar styrelsen
kostnaderna för fritidsverksamheten under 1962 till 500 000 kr. Kostnaderna
beräknas uppgå till samma belopp även 1963 och 1964, varefter de
antages komma att sjunka till ungefärligen 200 000 kr. för år.
Yttranden. Samtliga remissinstanser tillstyrker framställningen. Av yttrandena
framgår bl. a. följande.
Riksrevisionsverket förutsätter, att fritidsverksamheten i bokföringen
redovisas över särskilt konto. Statskontoret motsätter sig inte domänstyrelsens
hemställan, även om den ifrågasatta verksamheten i viss mån
ligger vid sidan av ett affärsdrivande verks uppgifter. Investeringar,
driftskostnader och inkomster bör redovisas så, att verksamhetens ekonomi
kan överblickas.
Statens fritidsnämnd erinrar om att av 1937 års fritidsutredning framlagda
förslag i nu aktuellt syfte på grund av världskriget ej kom till utförande.
Ur fonden för friluftslivets främjande lämnas bidrag till friluftsanläggningar
av olika slag, men den knappa medelstillgången medgiver
inte en utbyggnad som svarar mot behoven.
Svenska naturskyddsföreningen påpekar, att genom upplåtelse av vissa
kronoegendomar för friluftslivets behov, pressen på andra marker minskar.
Man kan därigenom räkna med mindre spänningar mellan markägare och
fritidsfolk. Svenska turistföreningen anser, att domänstyrelsens målmedvetna
strävan att skapa en form av fritidsskogar kan få avsevärd betydelse,
inte minst som inspiration för kommuner och andra markägare. Skid- och
friluftsfrämjandet framhåller, att vid sidan av den av domänstyrelsen föreslagna
typen av områden krävs en utökning av fritidsområdena i närheten av
särskilt de stora städerna. Som förhållandena nu är uppkommer ofta
konflikter mellan stadsborna och markägarna.
1960 års naturvårdsutredning har sett som en av sina huvuduppgifter att
klarlägga, huruvida den nuvarande tillgången på naturområden för rekreationsändamål
samt samhällets markpolitiska medel att anskaffa och säkerställa
sadana områden är tillfredsställande. För att erhålla underlag för
bedömning av dessa frågor har utredningen verkställt inventering av
fritidsområden m. m. Oaktat denna inventering ännu inte blivit fullständigt
bearbetad, kan redan nu framhållas att behovet av större sammanhängande
områden för friluftsliv vida överstiger tillgången på för
ändamålet säkerställda marker. Det är uppenbart att åtgärder på kronans
skogar, som befrämjar friluftslivet, har en utomordentligt viktig funktion
att fylla.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962
Domänstyrelsens framställning den 19 oktober 1961. I skrivelsen hemställer
domänstyrelsen, att en tjänst inrättas i ABp 26 såsom chefsbefattning
vid en likaledes nyinrättad natur- och fritidsavdelning under styrelsens
andra skogsbyrå.
Styrelsen framhåller att i dess verksamhet ingår vissa uppdrag, som
ej sammanhänger med ekonomisk skogsförvaltning, såsom handläggning
av allmänna jakt- och fiskefrågor samt naturskyddsfrågor. Dessutom
är en fritidsfrämjande verksamhet under uppbyggnad. Jaktfrågorna har
tidigare handlagts av byråchefen på andra skogsbyrån. Den nuvarande
innehavaren av denna tjänst maste helt ägna sig åt förvaltningsfrågorna
i södra Sverige. Fiskefrågoma har förut handlagts av innehavaren
av en jägmästartjänst i Ae 24. Styrelsen avser inte att återbesätta denna
befattning. De nämnda verksamhetsgrenarna har många beröringspunkter
och bör därför sammanhållas i en avdelning, vid vilken utom chefen
avses att placeras två befattningshavare. Chefen bör vara en på de aktuella
områdena erfaren man, som kan leda en aktiv naturpolitik för verket och
företräda dess intressen utåt.
III. Renbetesfjällen
Nuvarande förhållanden. De marker, som i Jämtlands län särskilt avsatts
till renbete, de s. k. renbetesfjällen, omfattar, förutom fjäll med
fjällbarrskog, produktiv skogsmark om ca 127 000 ha. Av denna är en
stor del, ca 81 000 ha, belägen ovan domänverkets skogsodlingsgräns
och utnyttjas endast i obetydlig omfattning.
Skötseln av skogen handhas av domänstyrelsen. Renbetesfjällen är tillsammans
med viss annan kronomark uppdelad på två revir, Norra och
Södra renbetesfjällens revir.
Den behållna årliga avkastningen av skogen tillföres enligt beslut av
1943 års riksdag statens lappfond. Jämlikt statsmakternas beslut anvisas
medel ur denna fond för att stödja renskötseln och för andra utgifter till
fromma för samerna.
Under budgetåren 1943/44—1954/55 lämnade renbetesfjällen en nettoavkastning
av i genomsnitt drygt 220 000 kr. Under senare år har utgifterna
för skogsskötseln däremot överstigit inkomsterna.
För renbetesmarkerna i Västerbottens och Norrbottens län saknas i
stort sett motsvarighet till den ordning som gäller för renbetesfjällen i
Jämtlands län. Undantag härifrån utgör skog och skogsmark, som enligt
Kungl. Maj:ts beslut den 19 januari 1951 ställts under skogsstatens vård
och förvaltning med skyldighet för domänstyrelsen att tillföra statens
lappfond den behållna avkastningen. Beslutet avser fastigheter med en
areal av ca 7 000 ha, varav inemot 2 000 ha skogsmark, huvudsakligen
belägen ovan skogsodlingsgränsen.
6
Kungi. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962
Domänstyrelsens förslag. Domänstyrelsens förslag rörande renbetesfjällen
föranleddes av hemställan av 1953 års riksdag (1952 års statsrevisorer
§ 22; SU 102; rskr. 227) samt Kungl. Maj:ts till följd härav den
30 juni 1954 meddelade utredningsuppdrag för styrelsen.
Statsrevisorerna hade bl. a. uttalat, att vissa fördelar syntes vara att
vinna, därest renbetesreviren även i ekonomiskt hänseende helt inordnades
i domänverkets förvaltning. Därigenom skulle nämligen skogarna
i fråga om utnyttjandet av domänverkets centrala resurser, exempelvis dess
speciella expertis för olika skogliga åtgärder ävensom dess maskinpark,
bli likställda med kronoparkerna. Förutsättningar skulle också skapas
för en samordning mellan renbetesreviren och angränsande revir beträffande
försäljningar och avverkningar med ökat aktgivande på renbetesrevirens
speciella förhållanden och svårigheter.
Domänstyrelsens förslag innebär i huvudsak att renbetesfjällen helt skall
inordnas i domänverkets förvaltning och förvaltas enligt de grunder, som
gäller för kronoparkerna och kronoöverloppsmarkerna ovan odlingsgränsen
inom Norrbottens och Västerbottens län. Skogsavkastningen skall
tillföras domänverket. För att tillgodose de ändamål, för vilka avkastningen
av skogen varit avsedd att användas, bör anslag i den mån så
erfordras anvisas över riksstaten.
I sm motivering till förslaget anför domänstyrelsen i sammandrag följande.
Enligt domänstyrelsens uppfattning bör på renbetesfjällen uppbyggas
ett långsiktigt virkesproducerande skogsbruk genom betydande investeringar
under eu övergångsperiod. För den närmaste framtiden bör man
räkna med att för skogsvården erfordras en årlig investering av minst
200 000 kr. Vidare föreligger ett betydande behov av nya vägar, för vilket
ändamål under de närmaste åren i medeltal minst 200 000 kr. årligen bör
investeras. För drivningarnas rationalisering kräves en maskinpark med
ett anskaffningsvärde av ca 200 000 kr.
Ett alternativ till detta uppbyggnadsarbete är ett mera extensivt skogsbruk.
Den skogshistoriska utvecklingen i dessa trakter visar dock, att
resultatet härav flerstädes blir att ej avsättningsbar björkskog av dålig
beskaffenhet tager överhand. Styrelsen avråder bestämt från ett sådant
alternativ.
En insats med den av styrelsen förordade inriktningen utföres bäst av ett
storföretag med domänverkets målsättning, arbetsform och organisation.
Styrelsen har därför ingen erinran mot att förvaltningen av renbetesfjällens
skogar även i fortsättningen handhas av domänverket, trots att
skogarna för domänverket som affärsdrivande verk under en ej obetydlig
tidsperiod kommer att utgöra en belastning. En förutsättning är dock att
renbetesfjällen helt inordnas i domänverkets ekonomiska förvaltning.
Härigenom vinnes att området kan administreras och förvaltas på ett
rationellare sätt. Vidare kommer återuppbyggnadsarbetet att inordnas
i den verksamhet, som bedrives med anlitande av domänverkets förnvelsefond.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962
Domänstyrelsens förslag kan enligt styrelsens mening knappast innebära
några väsentliga nackdelar för lappfonden, då avkastningen från
renbetesfjällens skogar är att betrakta som ett synnerligen osäkert stöd för
fonden. Med en investeringsvolym av antydd storlek kan nämligen någon
nettoavkastning näppeligen påräknas under de närmaste tio åren.
De berörda länsstyrelserna avstyrker i sina remissyttranden domänstyrelsens
förslag.
Promemorian av 1960 års lappfondsutredning. I sin promemoria avstyrker
lappfondsutredningen domänstyrelsens förslag. Utredningen anser det
framförallt vara två förhållanden, som bör vara vägledande vid övervägandena
rörande renbetesfjällen. För det första bör skogarna skötas
så, att de på lång sikt ger bästa möjliga avkastning och en väl avvägd
sysselsättning. Å andra sidan bör de renskötande lapparnas värdebeständiga
realtillgångar inte ytterligare beskäras utöver vad som är oundgängligen
nödvändigt. Det har, anför utredningen, vid på utredningens
uppdrag utförda undersökningar framkommit, att förutsättningarna för
ett rationellt bedrivet skogsbruk kan förbättras, även om den nuvarande
organisationsformen bibehålies. Därigenom torde enligt utredningens mening
såväl kraven på bästa möjliga skogsavkastning som lapparnas önskemål
kunna tillgodoses.
I fråga om de åtgärder, som bör vidtagas för att tillgodose de nämnda
synpunkterna, anför utredningen bl. a. följande.
En primär förutsättning för en god avkastning synes vara, att en grundlig
omarrondering företages. I första hand bör alla lappfondsskogar inom
Västerbottens och Norrbottens län bytas mot mark inom Jämtlands län.
Inom detta senare län bör därefter skogsinnehavet samlas till så fa och
koncentrerade områden som möjligt. Alla önskvärda byten bör kunna
göras med kronoparker och kronoöverloppsmarker. I samband med omarronderingen
bör frågan om uppflyttning av skogsodlingsgränsen provas
Därest denna gräns uppflyttas, torde detta kunna medföra inte oväsentligt
utökad produktiv skogsmarksareal. Det förefaller vidare nödvändigt, att en
skogsuppskattningshandling upprättas för lappfondsskogarna. Handlingen
bör utformas som en fullständig skogshushållningsplan med tillhörande
åtgärdsförslag. Fortsättningsvis bör därefter årligen upprättas statforslag
av såväl teknisk som ekonomisk natur. Dessutom bör årligen förvaltningsberättelse
överlämnas till statskontoret och Svenska samernas riksförbund.
„ , T.» 1
En fullt rationell revirindelning inom de berörda trakterna bor kunna
genomföras utan att därvid hänsyn tages till om skogarnas avkastning
skall redovisas till domänfonden eller lappfonden. Fonderna kan sedan,
såsom redan nu tillämpas, bokföringsmässigt skiljas åt. Medan hänsyn till
skogarnas speciella natur bör stora ansträngningar göras for att la förvaltningskostnaderna,
för vilka domänverket bör erhålla ersättning, sä
låga som möjligt. Även beträffande investeringskostnaderna synes en viss
försiktighet böra förordas. Domänstyrelsen har för sina kapitalinsatser
haft sin förnyelsefond att tillgå. Beträffande de enskilda skogarna står
skogsvägbyggnadsanslaget, skogsförbättringsanslaget och norrländs a
8
Kungi. Maj-.ts proposition nr 39 dr 1962
skogsproduktionsanslaget till förfogande. Det synes kunna ifrågasättas,
huruvida inte lappfonden i samma utsträckning som ägare av enskilda
skogar borde beredas lättnad i fråga om investeringskostnaderna.
Enligt uti edningens uppfattning synes det bl. a. med hänsyn till principen
om bästa möjliga skogsskötsel inte lämpligt att överflytta förvaltningsansvaret
för renbetesfjällens skogar från domänverket till lapparna.
Om lappfondsskogarnas förvaltning ordnas efter de av utredningen föreslagna
formerna och med full insyn och yttranderätt för lapparna, anser
utredningen detta vara den även för lapparna bästa lösningen.
Rörande vissa från domänfonden förskotterade belopp anför utredningen
i huvudsak följande.
Såsom framgår av utredningens den 5 maj 1961 avlämnade promemoria
angaende finansieringen av vissa beräknade utgifter för lappväsendet har
domänstyrelsen förskotterat betydande belopp för statens lappfond avseende
underskott på driften av renbetesfjällens skogar under senare år.
Det uppbyggnadsarbete som framförallt varit orsaken till underskotten
är emellertid inte något speciellt utmärkande för lappfondsskogarna
Samma behov har förelegat och föreligger för de flesta skogar inom
Norrlands inland. Även med de åtgärder som utredningen förordat torde
för skogsbruket inte kunna räknas med större överskott under de närmaste
tio aren. Det kan inte nu beräknas, att lappfonden med anlitande av fondens
Övriga inkomster under de närmaste åren skall kunna återbetala
domänverkets fordran på fonden. Enligt utredningens uppfattning bör
domänverket därför tills vidare balansera denna fordran i domänfondens
räkenskaper. I den mån investeringsåtgärder och andra åtgärder för skogsforvaltningen
på lappfondsskogarna erfordrar ytterligare kapitaltillskott,
bor detta, såvida medel inte på annat sätt kan ställas till förfogande, enligt
utredningens uppfattning förskotteras av domänfonden. När i en framtid
lappfondsskogarna åter lämnar överskott, bör styrelsen mot dessa överskott
ta avrakna fordran på lappfonden. Domänstyrelsen bör därvid även äga
tillgodoräkna sig ränta för utlånat kapital.
Yttranden över Iappfondsutredningens promemoria. Domänstyrelsen vidhåller
sitt förslag till organisationsförändring. I huvudfrågan — om
skogsavkastningen från renbetesfjällen alltjämt skall tillfalla lappfonden
eller om renbetesfjällens skogar skall helt inordnas i domänverkets förvaltning
synes utredningen enligt domänstyrelsens mening inte ha
bidragit med några mera tungt vägande motiv för sin inställning. Styrelsen
anser, att de andra instanser som avstyrkt domänstyrelsens förslag ej
heller framlagt tillräckligt bärande skäl för en ändring av den ståndpunkt
till frågan, som intogs av 1952 års riksdagsrevisorer och stöddes av 1953
års riksdag.
Övriga remissinstanser biträder däremot Iappfondsutredningens uppfattning
i huvudfrågan. Sålunda förklarar sig statskontoret i allt väsentligt
dela de synpunkter utredningen anlagt. Det synes riksrevisionsverket även
framdeles vara möjligt att bestrida utgifter för lappväsendets behov vid
Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962
9
sidan av riksstaten. Därest denna synpunkt medför att nuvarande form för
redovisning av vissa utgifter för lappväsendet bibehålies, har riksrevisionsverket
ej något att erinra mot vad utredningen föreslagit.
I fråga om de allmänna synpunkter som varit vägledande för utredningen
framställer kammarkollegiet vissa erinringar.
När det talas om lappfondsskogarna såsom de renskötande lapparnas
värdebeständiga realtillgångar kan däri ej inläggas annat, än att avkastningen
av skogarna, till vilka staten är ägare, med statsmakternas medgivande
fått användas till lappväsendets fromma under så lång tid, att
anordningen — ej minst för lapparna själva — kommit att framstå såsom
hävdvunnen. Någon rätt i juridisk mening till skogsavkastningen har
lapparna däremot inte och något rättsligt hinder mot eu ändrad disposition
av skogsavkastningen möter sålunda ej.
Beträffande de åtgärder, som lappfondsutredningen föreslagit i syfte att
förbättra förutsättningarna för ett rationellt bedrivet skogsbruk, är meningarna
i remissyttrandena delade. I fråga om utredningens förord för
en omarrondering framhåller kammarkollegiet följande.
Det får ej förbises, att renbetesfjällen i främsta rummet skall utgöra renbetesmark
samt att en ur skogliga synpunkter önskvärd omarrondering
ej kan ske på bekostnad av nämnda huvudändamål. Då något förvaltningsmässigt
hinder knappast torde möta mot att under rationell skogsdrift lägga
ett antal komplex av såväl lappfonds- som rena domänskogar, synes kunna
ifrågasättas, huruvida ett byte enbart mellan dessa båda slag av skogar
över huvud utgör en förutsättning för en rationell skogsvård.
Domänstyrelsen anför följande synpunkter på spörsmålet om omarrondering.
De här avsedda skogarna inom Västerbottens och Norrbottens län är
ursprungligen avsatta för speciella ändamål. Motiven för att avkastningen
från dessa skogar skall tillföras lappfonden synes ej längre vara bärande.
Den praktiska nyttan av att byta dessa skogar mot kronoparker eller
kronoöverloppsmarker synes för övrigt vara ganska ringa, därest renbetesfjällens
skogar även i fortsättningen skall förvaltas av domänverket.
Redan nu skötes nämligen renbetesfjällen gemensamt med angränsande
kronoparker. Större arronderingsvinster torde vara att hämta genom byten
mellan renbetesfjällen och enskilda skogar, men möjligheterna härtill är
begränsade.
Lantbruksstyreisen och de hörda länsstyrelserna tillstyrker utredningens
förslag alt koncentrera lappfondsskogarna till Jämtlands län.
Frågan om förskjutning av domänverkets skogsodlingsgräns bör enligt
kammarkollegiet prövas inom domänstyrelsen. Även länsstyrelserna i Jämtlands
och Norrbottens län tillstyrker utredningens förslag om skogsodlingsgränsen.
Domänstyrelsen framhåller däremot följande.
Erfarenheten har givit vid handen att uppflyttning av skogsodlingsgränsen
inte i någon större utsträckning låter sig göra. Sedan något år överväges
dock bl. a. eu uppflyttning av gränsen inom vissa områden å renbetesfjällen.
Det skulle kunna bli fråga om en areal av högst 5 000 ha med ett
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962
virkesförråd av ca 200 000 m3sk. Härigenom kan en viss utökning av
avverkningarna vinnas, varvid dock erfordras såväl väginvesteringar som
relativt kostsamma skogsvårdsåtgärder.
Statskontoret anser det vara av värde, att utredningen föreslagit upprättandet
av statförslag och förvaltningsberättelse. Även länsstyrelserna i
Jämtlands och Norrbottens län biträder utredningens förslag i detta avseende.
Kammarkollegiet ifrågasätter emellertid, om inte nu förefintliga
skogshushållningsplaner, förvaltningsförslag, revirbudgeter och revirredovisningar
utgör en tillräcklig grundval för den insyn från lappväsendets
sida i förvaltningen av renbetesfjällens revir, som kan anses önskvärd.
Domänstyrelsen framhåller, att för renbetesfjällens revir upprättas indelningsplaner
och atgärdsplaner på samma sätt som för domänverkets
övriga revir. Därvid har de olika skogarna hållits i sär, men sammandragen
av tekniska skäl gjorts för hela reviren. Årliga förvaltningsförslag
och utsyningsförslag upprättas för vartdera reviret särskilt för renbetesfjällen
och för kronoparkema. Någon större svårighet att ur indelningsplanerna
och åtgärdsplanerna få fram önskade siffror för renbetesfjällen
torde det inte vara.
Utredningens uttalande att en fullt rationell revirindelning bör kunna
genomföras utan hänsyn till redovisningen av avkastningen, har vunnit stöd
hos statskontoret, kammarkollegiet samt länsstyrelserna i Jämtlands och
Norrbottens län. Domänstyrelsen erinrar däremot om att styrelsen upprepade
gånger framhållit olägenheterna av nuvarande system med dubbel redovisning.
Det av utredningen framlagda förslaget till finansieringsplan, innebärande
visst förskott ur domänfonden för skogarnas förvaltning, biträdes
av statskontoret, kammarkollegiet och länsstyrelsen i Jämtlands län. Det
bör enligt statskontorets mening jämväl kunna övervägas, om ej domänfonden
bör tillgodoföras skälig andel av uppkommande överskott. Med
hänsyn till lappfondens under ett redovisningsår högst varierande skuldbelopp
torde ränta böra beräknas på ett på lämpligt sätt vägt medeltal
mellan maximi- och minimibelopp. Med hänsyn till att tillgångarna i lappfonden
visat sig otillräckliga kan enligt lantbruksstyrelsen övervägas att
låta domänverket tills vidare, och intill dess från renbetesfjällens skogar
ånyo kan redovisas inkomster, förskottera visst årligt belopp till fondens
förstärkning. I motsats härtill anser domänstyrelsen åtgärder böra vidtagas
för reglering av styrelsens aktuella fordran på lappfonden.
IV. Kronoarrendators optionsrätt
Nuvarande förhållanden och tidigare framställningar i ämnet, m. m.
Efter antagandet av förordningen den 6 juni 1929 (nr 176) angående försäljning
i vissa fall av kronoegendom m. m. har vid försäljning av sådan
11
Kungl. Maj ds proposition nr 39 dr 1962
egendom stor hänsyn tagits till arrendators intressen. Enligt förordningen hade
arrendator sålunda rätt till hembud vid försäljning av kronoegendom om
han själv eller hans släkt före honom under minst tio år i följd innehaft
egendomen. I annat fall eller om arrendator inte önskade köpa på erbjudna
villkor, kunde egendomen utbjudas på öppna marknaden. Förordningen
tillämpades dock så att om arrendator inte ville förvärva egendom på erbjudna
villkor men i stället ville fortsätta att arrendera denna, egendomen
på nytt utarrenderades till honom. Den nu gällande försäljningsförordningen
av den 25 maj 1945 (nr 262), i vilken bestämmelserna om kronoarrendators
optionsrätt i huvudsak är av samma innebörd som i 1929 års förordning,
tillämpas på samma sätt.
I skrivelse den 17 januari 1952 föreslog domänstyrelsen att kronoegendom
borde kunna utbjudas till försäljning i öppna marknaden, om arrendator
innehaft densamma endast under kortare tid och inte begagnat sig av erbjudande
att köpa. Såsom motiv härför anförde styrelsen bl. a. att arrendatorer
i ett flertal fall avböjt att förvärva av dem brukade egendomar.
Domänverket tvingades därigenom att behålla egendomar som bedömts
såsom förlustbringande för verket.
I anledning av domänstyrelsens framställning uttalade föredragande departementschefen
vid anmälan av prop. 1952: 88, att det var önskvärt att
den praxis som tillämpats sedan 1929 alltjämt följdes, såvida inte speciella
skäl föranledde till annat. Jordbruksutskottet (JoU 1952:37) ansåg i likhet
med departementschefen, att den praxis som utbildat sig i fråga om hembud
till kronoarrendatorer och hänsynstagande till deras intressen fortfarande
skulle gälla. Riksdagen (rskr. 1952: 405) fattade beslut i enlighet med
utskottets uttalande.
Domänstyrelsens framställning. Domänstyrelsen hemställer om medgivande
att få försälja kronoegendom genom utbud i allmänna marknaden,
när arrendator inte velat begagna sig av erbjudande att förvärva egendomen.
Styrelsen uttalar som motiv härför att med den nuvarande tillämpningen
av reglerna försäljning blir beroende av arrendatorns vilja att köpa. Sedan
mitten av 1950-talet har ett ökat köpmotstånd från arrendatorernas sida
kunnat förmärkas. Detta har lett till att styrelsen nödgas behålla och fortsätta
alt arrendera ut ett antal egendomar som av företagsekonomiska skäl
rätteligen bör utmönstras ur förvaltningen. Härom anför styrelsen bl. a.
följande.
Den låga avkastningen från de av domänverket utarrenderade jordbruken
bär påtalats av riksdagens revisorer i deras berättelse för år 1951. Företagen
utredning visar, att ju mindre egendomarna är ju sämre blir räntabiliteten
under i övrigt likartade förhållanden. Antalet av styrelsen förvaltade egendomar
med mindre än 60 ha åker utgör f. n. omkring 475 med eu areal av i
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962
genomsnitt 3G ha åker. Under mellansvenska förhållanden uppkommer för
en sådan egendom en ej oväsentlig årlig förlust, främst till följd av de höga
byggnadskostnaderna per arealenhet. Först vid egendomar av storleksordningen
45—50 ha byts förlusten i överskott. Denna arealgräns förskjuts
nedåt för goda egendomar och uppåt för mindre goda. Även om nettoavkastningen
från jordbruksdomänerna under senare år kunnat förbättras,
så är dock resultatet inte tillfredsställande. För år 1960 redovisas sålunda
endast ett överskott av ca 2 milj. kr. från nämnda domäner, vilka representerar
ett värde av ca 150 milj. kr.
Någon nämnvärd förbättring av nettoavkastningen kan enligt styrelsen
inte väntas med mindre en utgallring kan och får ske av de förlustbringande
egendomarna. Om någon verklig förbättring av ekonomin skall
kunna uppnås, bör den omständigheten att arrendalor innehaft egendom
under längre tid inte få tillmätas avgörande betydelse vid försäljningsfrågans
prövning. Dock bör arrendatorn i första hand erbjudas att köpa egendomen.
Yttranden. Samtliga remissinstanser tillstyrker i princip domänstyrelsens
förslag. Av innehållet i yttrandena torde få återgivas följande.
Lantbruksstyrelsen anser, att det bör krävas att kronoegendom inte får
säljas till tredje man för lägre pris än det, för vilket egendomen tidigare erbjudits
arrendatorn. Tvingas domänstyrelsen reflektera på ett lägre pris än
som tidigare fastställts, bör egendomen på nytt hembjudas arrendatorn. Härigenom
vinner man att kronoarrendator inte ställes i sämre läge än den som
arrenderar jord enligt de sociala arrendelagsbestämmelserna. Bestämmelse
av angivet innehåll anser styrelsen böra infogas i 1945 års försäljningsförordning.
Även kammarkollegiet, som uttalar att ett bifall till domänstyrelsens
framställning ej kommer att återverka inom kollegiets verksamhetsområde,
anför liknande synpunkter som lantbruksstyrelsen. Arrendelagsutredningen
anser också att arrendator vid försäljning av utarrenderad kronoegendom
inte bör ställas i sämre läge än innehavare av s. k. socialt arrende.
Riksförbundet Landsbygdens folk anser att domänverket successivt bör
avveckla sitt innehav av sådana jordbruksegendomar, som lämpligen kan
förvärvas av enskilda jordbrukare. I det följande angivna förutsättningar
bör gälla vid försäljningarna.
Med den föreslagna försäljningsordningen försättes arrendatorn i ett sämre
förhandlingsläge vid hembud än nu. Detta bör inte utnyttjas för att åstadkomma
en oskälig prisnivå. Det är även nödvändigt att av arrendatorn
gjorda förbättringar blir riktigt värderade vid försäljning. Tidpunkten för
hembud bör bestämmas med hänsyn till brukarens ålder och familjesituation
samt till den sammanlagda arrendetiden. Med hänsyn till kreditmarknadsläget
anser riksförbundet, att domänverket bör åläggas att bevilja tillräckligt
långfristiga krediter till köparna. Slutligen förutsättes att domänstyrelsen
inte skall äga rätt att försälja fastighet i öppna marknaden på villkor, som
för styrelsen är mindre fördelaktiga än de som gällt för hembud till arrendatorn.
Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962
13
Sveriges lantbruksförbund understryker vikten av att vid försäljningarna
hänsyn tages till personliga omständigheter. Arrendator, som av ekonomiska
skäl inte kan utnyttja sin optionsrätt, bör sålunda inte förvägras fortsatt
arrende annat än på speciella grunder. Även lantbruksförbundet hänvisar
till den sociala arrendelagstiftningen och förutsätter, att domänstyrelsen ej
genomför den begärda arrendeavvecklingen på ett sätt som strider mot dessa
i lag fastlagda principer, som enskilda medborgare har att följa.
V. Förslag om upphävande av förordning om dispositionsrätten
över viss skog
Kammarkollegiets skrivelse. Kammarkollegiet har framlagt förslag om
att upphäva förordningen den 29 juni 1866 angaende dispositionsrätten över
skogen å sådana skattehemman, som uppkommer av nybyggen, vilka hädanefter
från kronan upplåtes, eller av sådana äldre nybyggen, för vilka föreskrivna
byggnads- och odlingsskyldigheter icke blivit behörigen fullgjorda,
i det följande benämnd dispositionsförordningen. I samband med förordningens
upphävande bör enligt kollegiet föreskrivas, att anteckningar i jordregistret,
som grundar sig på förordningen, skall utgå. Kammarkollegiet anför
som motiv för framställningen i huvudsak följande.
Dispositionsförordningen föreskriver inskränkning i ägarens rätt att disponera
skogen till vissa av kronan upplåtna fastigheter i Norrland och Kopparbergs
län. Ägarna till dessa fastigheter får enligt förordningen ur skogen
hämta erforderligt virke och bränsle till husbehov men därutöver avverka
skog endast efter utsyning och stämpling av skogstjänstemän. Förordningen
tillkom för att förebygga den skogsförödelse som ansågs råda i nämnda
trakter, där genom avvittrings- och nybyggesväsendet stora skogsområden
överfördes från allmän till enskild ägo.
Genom senare författningar rörande ägares förfoganderätt över skog har
dispositionsförordningen enligt kollegiet stegvis förlorat sin praktiska
betydelse. Sålunda miste förordningen sin verkan i Norrbottens och
Västerbottens lappmarker genom 1915 års lappmarksförordning. Genom
en 1929 genomförd ändring i skogsvårdslagen blev denna lag tillämplig
på alla landets skogar utanför lappmarkerna. Därmed hade dispositionsförordningens
bestämmelser om hur skogen må disponeras blivit
för hela det berörda området ersatta av stadganden i andra författningar.
Den administrativa föreskriften i förordningens 3 §, att i alla beslut
om skatteomföring uttryckligen skall angivas huruvida hemmansägaren
över nybyggets skog åtnjuter full skattemannarätt eller allenast den
inskränktare rätt som omförmäles i förordningens 1 §, gäller däremot
alltjämt. Då numera alla av nybyggen uppkomna hemman åtnjuter full
skattemannarätt i förordningens mening, torde nämnda föreskrift emellertid
inte fylla någon uppgift. Föreskriften efterleves ej heller längre.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962
Yttranden. Domänstyrelsen tillstyrker att dispositionsförordningen upphäves
eftersom den förlorat reell betydelse. Lantmäteristyrelsen tillstyrker
likaledes kammarkollegiets förslag och förklarar sig beredd att utfärda föreskrift
om att anteckningar i jordregister rörande inskränkt dispositionsrätt
skall utgå.
VI. Vissa jämkningar beträffande beslutanderätten i fråga om
domänverkets markinköp
Nuvarande förhållanden. De grundläggande reglerna för domänverkets
markinköp har fastställts genom beslut av 1911 och 1912 års riksdagar (prop.
1911: 214; rskr. 216 och prop. 1912: 200; rskr. 264). Enligt dessa beslut gäller
att för försålda kronoegendomar inflytande köpeskillingar skall förvaltas
och redovisas såsom tillgång på statens domäners fond, till dess de enligt
beslut av Kungl. Maj:t får disponeras för inköp av skogsmark samt för inlösen
av ströängar. Den för ändamålet avsedda delfonden benämnes markfonden.
Under senare år har beslutanderätten beträffande vissa markinköp delegerats
från Kungl. Maj:t till domänstyrelsen. Sålunda har styrelsen efter
beslut av 1958 års riksdag (prop. A 74; JoU A 14; rskr. A 209) bemyndigats
att inköpa sådan tomtmark, som är avsedd att inom en nära framtid användas
uteslutande för arbetar- och förmansbostäder. Såsom villkor för bemyndigandet
gäller att styrelsen skall samråda med vederbörande lantbruksnämnd
och länsbostadsnämnd samt med andra berörda länsorgan och kommuner.
Enligt beslut av 1959 års riksdag (prop. 148; JoU 30; rskr. 284) har styrelsen
erhållit bemyndigande att för kronans räkning ingå i och svara för
s. k. avtalsbyten, d. v. s. sådana byten, som ej sker jämlikt jorddelningslagstiftningen.
Som förutsättning för detta bemyndigande gäller, att vederbörande
lantbruksnämnd och fastighetsbildningsmyndighet tillstyrker markbytet.
Efter beslut av 1960 års riksdag (prop. 62; JoU 18 och 32; rskr. 305)
erhöll domänstyrelsen rätt att inlösa de ströängar, som med hänsyn till ämbetsverkets
företagsekonomiska intressen anses böra införlivas med omgivande
mark. Vidare beslöt samma riksdag (prop. 80; JoU 14; rskr. 179)
medgiva att domänstyrelsen bemyndigas att i viss utsträckning besluta om
förvärv av mark från lantbruksnämnd. Som förutsättning gäller, dels att
förvärven huvudsakligen innebär ur arronderingssynpunkt önskvärda marktillskott,
dels att det är fråga om ett förfarande, som är jämförbart med
markbyte, eller om avyttring av skogslotter, som uppenbarligen inte ens på
lång sikt kan utnyttjas i den fortsatta rationaliseringsverksamheten dels ock
att köpeskillingen i det enskilda fallet ej överstiger 100 000 kr.
Domänstyrelsen skall ärligen inkomma till Kungl. Maj:t med redogörelse
för utnyttjandet av bemvndigandena.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1962
Tidigare förslag om ytterligare delegering av inköpsrätt. Domänstyrelsen
har bl. a. i skrivelser 1948, 1952 och 1956 hemställt om ökade befogenheter
att företaga markinköp. I den sistnämnda skrivelsen av den 30 januari 1956
anförde styrelsen i huvudsak följande.
Inköpsärendena i fråga om skog och skogsmark kräver i regel mycket
snabb handläggning. Anbudstiden är nämligen ofta mycket kort, ibland ar
den så begränsad, att ärendet ej hinner underställas Kungl. Maj:ts provning.
Från dessa affärsmässiga synpunkter skulle ett inkopsbemyndigande medföra
stora fördelar. På grund härav hemställer styrelsen om bemyndigande
att utan medgivande av Kungl. Maj:t i varje särskilt fält f°rvarva fastigheter,
vilka var för sig betingar en köpeskilling ej överstigande 100 000 kr
Som förutsättning för att utnyttja ett sådant bemyndigande bor galla att
vederbörande lantbruksnämnd tillstyrker inköpet och att redogörelse tor
inköpen årligen ingives till Kungl. Maj:t.
Av innehållet i remissyttrandena över framställningen torde få åter
-
givas följande.
Fullmäktige i riksgäldskontoret ansåg, att en utvidgning i domänstyrelsens
befogenhet att förvärva skogsmark borde anstå tills vidare i avvaktan pa de
förslag i skogsfrågan, som vore att vänta från 1955 års skogsvardsutiedmng
och 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning.
Statskontoret uttalade, att frågan om behovet av ökade befogenheter tor
vederbörande affärsverksstvrelser skulle underkastas en ingående provning
av 1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna. I avvaktan pa
resultatet härav borde någon ändring av domänstyrelsens befogenheter inte
vidtagas.
Kammarkollegium ansåg, att tillräckliga skäl inte förelag att till doman
stvrelsen
delegera rätten att inköpa skogsmark.
Lantbrukssturelsen tillstyrkte domänstyrelsens framställning under förutsättning
att som villkor för utnyttjandet av ett bemyndigande föreskrevs,
att lantbruksstyrelsen tillstyrkt inköpet. Den föreslagna värdegränsen,
100 000 kr. i köpeskilling, ansåg styrelsen innebära en lämplig uppdelning
av inköpen mellan sådana, där endast jordbrukspolitiska intressen av mera
begränsad omfattning borde beaktas och sådana, som vore av den storleksordning
att de borde underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Sveriges lantbruksförbund avstyrkte framställningen, då det befarades att
domänverkets inköpsverksamhet mera komme att inriktas pa de mindre
skogsegendomarna och att därigenom strukturrationaliseringen av det mindre
bondeskogsbruket skulle motverkas. ......
Riksförbundet Landsbygdens folk hade intet att erinra mot domans tyr elsens
hemställan, då den föreslagna decentraliseringen av lnkopsbefogenheterna
självfallet inte kunde medföra någon ändring av de allmänna riktlinjerna
för statens jord- och skogspolitik.
1 detta sammanhang torde också böra erinras om att riksdagens revisorer
i sin berättelse för år 1957 uttalade, att under årens lopp på grund av markförsäljningar
ett betydande kapital samlats på markfonden. Enligt revisorernas
mening kunde det inte anses tillfredsställande, att så skedde utan att
återförvärv kom till stånd. Revisorerna ansåg önskvärt, att det allmännas
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962
markpolitik bedrevs efter sådana linjer, att de beträffande markfondens
handhavande fattade riksdagsbesluten kunde praktiskt fullföljas.
I sitt yttrande över revisorernas berättelse anslöt sig domänstyrelsen i allt
väsentligt tin revisorernas uttalande och hemställde om bemyndigande att
själv förvärva fastigheter i samma omfattning som yrkats i 1956 års skrivelse.
Statsutskottet anslöt sig i utlåtande (1958: B 34) över revisorernas berättelse
i huvudsak till vad i denna anförts i förevarande fråga. Rörande det i
domänstyrelsens remissutlåtande framlagda förslaget till konkret åtgärd förutsatte
utskottet, att Kungl. Maj:t ägnade förslaget en välvillig prövning och,
1 den mån det för sitt förverkligande krävde riksdagens medverkan, till riksdagen
gjorde den framställning som kunde vara påkallad. Riksdagen godkände
(rskr. B 56) vad utskottet anfört.
I proposition 1959:148 uttalade departementschefen i samband med
orenamnda förslag om vidgade befogenheter för domänstyrelsen i fråga om
avtalsbyten att han ej f. n. kunde tillstyrka någon ytterligare delegation av
in ''öpsrätten. Riksdagen (rskr. 284) hade ingen erinran mot detta uttalande.
Betänkande av 1953 års utredning angående de statliga företagsformerna.
I den 20 augusti 1960 avgivet betänkande (SOU 1960:32) behandlar 1953
års utredning rörande de statliga företagsformerna bl. a. domänverket. Utredningens
uttalanden i de hänseenden, som i förevarande sammanhang är
av intresse, innebär huvudsakligen följande.
Domänverkets huvuduppgift är att bedriva skogsbruk på statens skogsegendomar.
Enligt de riktlinjer som uppdragits för domänverkets förvaltning
av skogarna, skall skogsbruket inriktas på uthållighet och en så vitt
mojhgt jamn avverkning samt en hög avkastning i pengar Bl a det förhållandet
att domänverket dels befinner sig i konkurrens'' med andra skogsbruk,
dels ar beroende av prisläget på världsmarknaden, gör att verket har
behov av en tämligen stor frihet inte bara beträffande prispolitiska frågor
utan även i fråga om investeringarna.
Utredningen framhåller betydelsen av att affärsverken beträffande de rent
affarsmassiga dispositionerna, som har betydelse för affärsdriftens konkurrensförmåga
och lönsamhet, har en så självständig ställning att affärsverksamheten
i sina detaljer inte blir beroende av statsmakternas beslut. En följd
av affärsyerksstyrelsernas självklara uppgift att söka tillvarataga alla möjligheter
till affärsmässighet i sitt handlande bör vara att om styrelserna i sin
verksamhet finner att gällande författningsbestämmelser eller instruktioner
utgör hinder för affärsdriften, bör de taga initiativ till de åtgärder som —
under beaktande av allmänna samhälleliga synpunkter — anses böra vidtagas
för att undanröja dessa hinder.
Domänstyrelsen instämmer i remissyttrande över betänkandet i utredningens
uttalande om behovet av ökad handlingsfrihet. Styrelsen tager samtidigt
upp frågan om dess befogenhet att själv besluta om markinköp och
anför därvid i huvudsak följande.
Det är styrelsens uppfattning, att dessa befogenheter bör utvidgas ytterligare.
Statsmakterna har bestämt, att markfondens medel skall användas till
Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962
17
inköp för domänfondens räkning av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig
mark. Frågan har senast behandlats av riksdagens revisorer år 1957 och av
1959 års riksdag. Enär med vissa undantag markinköpsfrågor måste underställas
Kungl. Maj :t, händer det emellertid stundom, att inköp av enskilda
objekt ej kan slutföras på grund av den tidsåtgång avvaktan av Kungl.
Maj :ts beslut innebär. Eftersom samråd alltid sker med vederbörande lantbruksnämnd,
innan domstyrelsen tager ställning till dylika inköpsfrågor,
beaktas jordbrukets intressen. Styrelsen har tidigare i olika sammanhang
hemställt om ökade befogenheter och är alltjämt av den uppfattningen att ur
såväl administrativ förenklingssynpunkt som med hänsyn till säljarnas förklarliga
intressen av snabba avslut styrelsen bör erhålla ökade befogenheter
även i fråga om inköp av fastigheter, som tillhör enskilda personer. Det är
därför enligt styrelsens mening lämpligt, att den rätt som tillerkänts domänstyrelsen
att för högst 100 000 kr. inköpa mark, som tillhör lantbruksnämnd,
utsträckes till att avse även inköp av enskilda tillhöriga fastigheter under
förutsättning dock att vederbörande lantbruksnämnd intet har att erinra
mot förvärvet samt att redogörelse för inköpen årligen ingives till Kungl.
Maj:t.
Departementspromemorian. I promemorian har redovisats omfattningen
av de inköp av fast egendom för domänverket, varom Kungl. Maj:t meddelat
beslut under de senaste tio åren. Inköpsverksamheten framgår av följande
sammanställning.
Av Kungl. Maj:t beslutade inköp av mark med medel från
domänverkets markfond
Köpeskilling högst 100 000 kr.
År
antal
köp
areal, ha
köpeskilling
kr.
antal
köp
areal, ha
köpeskilling
kr.
inägojord
skogs-
mark
inägojord
skogs-
mark
1951
21
52
421
413 240
24
169
773
1 038 240
1952
41
132
313
823 371
46
225
1 380
2 565 501
1953
29
48
274
611 969
29
48
274
611 969
1954
46
139
410
947 090
49
144
597
1 364 065
1955
50
136
696
949 911
53
288
1 269
1 982 911
1956
43
135
701
1 130 143
45
153
5 397
6 120 143
1957
47
130
601
921 460
51
206
1 288
2 694 160
1958
50
167
850
1 342 935
57
400
3 055
5 608 935
1959
42
235
1 149
1 388 709
50
496
3 599
6 043 709
1960
52
259
944
1 416 573
54
466
1 810
4 056 573
Summa
421
1 433
6 359
9 945 401
458
2 595
19 442
32 080 206
Totalt
I promemorian anföres att av det totala antalet förvärv det helt övervägande
antalet avsett objekt, där köpeskillingen understigit 100 000 kr. Det
har endast undantagsvis förekommit, att lantbruksnämnd eller fastighetsbildningsmyndighet
ej tillstyrkt dessa förvärv. Nuvarande ordning med beslutanderätten
förlagd till Kungl. Maj:t är i dylika fall administrativt tyngande
för såväl Kungl. Maj:ts kansli som domänstyrelsen. Därtill kommer,
18
Kungi. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962
såsom framgick av domänstyrelsens remissyttrande över företagsformsutredningens
betänkande, andra olägenheter. Dessa torde bl. a. medföra att
möjligheterna att åstadkomma ur samhällsekonomisk synpunkt angelägna
arronderingsförbättringar av skogsmark försvåras på grund av tidsutdräkten.
Med hänsyn härtill samt till vad företagsformsutredningen allmänt
uttalat angående domänverkets ställning, synes det vara påkallat att befogenheten
för domänstyrelsen att själv besluta angående markförvärv vidgas.
Härför talar vidare det förhållandet att erfarenheterna av de tidigare
delegeringsbesluten varit enbart goda. En ytterligare delegering bör dock
begränsas såtillvida, att det utvidgade bemyndigandet blott avser beslut om
inköp i fråga om förvärv, där köpeskillingen för det aktuella objektet i
dess helhet ej överstiger 100 000 kr. Såsom förutsättning bör gälla, att
vederbörande lantbruksnämnd och, i förekommande fall, fastighetsbildningsmyndighet
tillstyrkt förvärvet. Det bör åligga domänstyrelsen att
årligen till Kungl. Maj:t inkomma med redogörelse rörande förvärven.
Yttranden. Lantbruks styr elsen anser, att det jordbrukspolitiska intresset
beträffande markinköpen blir tillfredsställande tillgodosett genom att bemyndigandet
endast skulle gälla, i de fall lantbruksnämnd tillstyrkt förvärvet.
Styrelsen förutsätter att, om inköpsärende av ifrågavarande slag
bringas under styrelsens behandling genom underställning eller på annat sätt,
dess tillstyrkan skall utgöra villkor för att bemyndigandet skall gälla. Styrelsen,
som finner den föreslagna anordningen väl underbyggd, tillstyrker
densamma.
Statskontoret erinrar om att de medel som står domänverket till buds för
markinköp är begränsade till på markfonden disponibla försäljningsmedel.
Därmed är ramen för inköpsverksamheten given. Med hänsyn till den värderingstekniska
och affärsmässiga kompetensen samt till kravet på enklare
och snabbare handläggning av inköpsärendena är en utsträckt handlingsfrihet
för domänstyrelsen befogad. Statskontoret har därför inte något att
erinra mot att styrelsen meddelas vidgade befogenheter i enlighet med vad
som föreslagits i promemorian.
Kammarkollegiet finner numera övervägande skäl tala för att domänstyrelsen
bör erhålla vidgad befogenhet att besluta om markinköp. Då den i
promemorian föreslagna avgränsningen av befogenheten synes lämplig, tillstyrker
kammarkollegiet förslaget.
Sveriges lantbruksförbund, som avstyrker förslaget, framhåller inledningsvis,
att förevarande fråga i och för sig är av administrativ natur och därför
inte borde föranleda annat än formell erinran. Förbundet anser emellertid,
att det framlagda förslaget inte är av rent administrativ art samt anför som
skäl för sitt avstyrkande i huvudsak följande.
Domänverkets resurser att inköpa mark ökar främst genom den vinst som
göres vid försäljning av bl. a tomtmark. Dessa ökade resurser väntas, om
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1962
förslaget genomföres, komma att alltmer inriktas pa det mindre bondeskogsbruket.
Detta skulle medföra en övermäktig priskonkurrens för skogsbehövande
grannar och motverka den strukturrationalisering av det mindre
bondeskogsbruket, som staten genom lantbruksnämnderna söker genomföra.
Lantbruksförbundet avstyrker därför det framlagda förslaget och föreslår x
stället att frågan om domänverkets markfond utredes, förslagsvis av 1960
års jordbruksutredning. Därest den föreslagna ändringen ändå genomföres,
föreslår förbundet, att bemyndigandet begränsas till att gälla endast om
lantbruksstyrelsen efter hörande av vederbörande lantbruksnämnd tillstyrkt
förvärvet.
Riksförbundet Landsbygdens folk avstyrker också förslaget samt hanvisar
till att förbundets riksstämma år 1961 uttalat bl. a. följande.
Domänverkets expansiva inköpspolitik har medfört en successiv utökning
av .statens skogsinnehav på bekostnad av det enskilda skogsbruket. Därvid
har bl. a. använts de vinstmedel, som influtit till markfonden genom försäljning
av tomtmark och liknande. Denna utveckling är inte förenlig med markfondens
ursprungliga svfte och de allmänna riktlinjerna för jordpolitiken.
Statens markinnehav i jordbruksbygderna bör successivt avvecklas och marken,
där så är lämpligt, användas för komplettering av enskilda fastigheter.
Statens aktivitet kunde i stället inriktas på områden där samhälleliga insatser
befinnes angelägna.
Riksförbundet ifrågasätter nu, om inte en omprövning av markfondens
användning bör ske. Med hänsyn till den under senare ar ökade inköpsaktiviteten
från domänverkets sida avstyrker förbundet det föreliggande förslaget.
Förbundet anför vidare..
Kravet på att vederbörande lantbruksnämnd skall ha tillstyrkt förvärvet
är inte tillfyllest. Riksförbundet motsätter sig emellertid inte en administrativ
förenkling av här ifrågavarande förvärv. Fn förutsättning är dock att
varken de lokala eller centrala jordpolitiska organens inflytande åsidosättes.
Sålunda bör såväl lantbruksnämnden som lantbruksstyrelsen höras och vara
ense om att tillstyrka förvärvet. Lantbruksstyrelsens medverkan motiveras
med att arronderingsförbättrande förvärv bör genom styrelsens förmedling
kunna kombineras med markbyten olika ägarkategorier emellan bl. a. över
länsgränserna.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund förutsätter, att en ändring av
ifrågasatt slag ej får försämra bondeskogsbrukets möjligheter till strukturrationalisering.
Även om kompletteringsbehov inte föreligger i eu trakt, där domänverket
avser att köpa mark, kan lantbruksorganisationen behöva förvärva marken
i fråga för att kunna byta till sig annan mark, som erfordras för kompletteringsändamål.
Då sådana markbyten även sker över länsgränserna, bör den
jordpolitiska prövningen göras av lantbruksstyrelsen efter hörande av berörda
lantbruksnämnder. Härigenom vinnes också en mera likformig bedömning.
Med hänsyn till att 1960 års jordbruksutredning skall behandla bl. a.
strukturfrågorna, varvid domänverkets och markfondens roll i sammanhanget
torde uppmärksammas, anser förbundet anledning ej föreligga att nu
ändra gällande bestämmelser.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962
Förbundet vilt således inte nu tillstyrka det framlagda förslaget, men förordar
att, om det ändå genomföres, lantbruksstyrelsens tillstyrkan skall
ställas såsom villkor för domänstyrelsens beslutanderätt.
VII. Bostadslån till skogsarbetare vid domänverket
Tidigare riksdagsbeslut. I syfte att giva domänstyrelsen möjlighet att
liksom de större skogsbolagen trygga sitt behov av fast anställda skogsarbetare
medgav 1955 års riksdag att ett belopp av högst 1 000 000 kr. av domänverkets
driftsinkomster fick under år 1955 disponeras för utlämnande av
bostadslån till dylika arbetstagare. Jordbruksutskottet underströk dock i sitt
av riksdagen godkända utlåtande i ämnet, att verkets arbetskraftsbehov i
första hand borde tillgodoses genom anlitande av kronotorpare, skogsjordbrukare
och därmed jämställda.
I fråga om utformningen av låneverksamheten innebar riksdagsbeslutet
att lånen skulle avses för förvärv, uppförande och förbättring av eget hem
samt att lån även skulle kunna lämnas till förvärv av tomt. Lånen, som
skulle vara avskrivningslån och beviljas efter samråd med länsbostadsnämnd
och lantbruksnämnd, skulle utgå med högst 4 000 kr. samt vara ränte- och
amorteringsfria så länge låntagaren innehade fast anställning som arbetare
vid domänverket och fullgjorde sina skyldigheter enligt anställningsavtalet.
Därest anställningen upphörde innan lånet till fullo avskrivits, skulle resterande
del av lånet förfalla till betalning sex månader efter upphörandet, såvida
ej särskild överenskommelse träffades mellan domänverket och låntagaren
om avbetalning under viss period från anställningens upphörande.
Säkerhet för lånen genom inteckningar skulle regelmässigt krävas, dock
skulle Kungl. Majd äga rätt att medgiva dispens från detta lånevillkor. Låntagare
skulle förbinda sig att fullgöra minst 100 dagsverken per anställningsår.
Lånen skulle avskrivas med 200 kr. årligen vid ett arbetsåtagande av
100—124 dagsverken per anställningsår. Ett större antal fullgjorda arbetsdagar
skulle berättiga till avskrivning med högre belopp. Vid minst 250 dagsverken
årligen skulle avskrivningsbeloppet uppgå till 500 kr. Särskilda avskrivningsregler
skulle gälla vid force majeure eller särskilt ömmande omständigheter
ävensom vissa uppsägningsregler vid underlåtelse att fullgöra
arbetsåtagande m. in. I övrigt skulle det ankomma på Kungl. Majd eller, efter
Kung1. Maj ds bemyndigande, på domänstyrelsen att meddela närmare bestämmelser
angående låneverksamheten.
Samma bestämmelser, som riksdagen godkände för långivningen under
år 1955, har gällt för den låneverksamhet som senare skett. Sammanlagt har
riksdagen för åren 1955—1961 medgivit att tillhopa 5 200 000 kr. av domänverkets
driftsinkomster fått disponeras för att bevilja bostadslån.
Domänstyrelsens förslag. Domänstyrelsen föreslår, att maximibeloppen
för bostadslån till domänverkets fast anställda skogsarbetare höjes till 8 000
kr. Grunderna i övrigt för långivningen bör kvarstå med den ändringen att
de årliga avskrivningsbeloppen höjes i proportion till maximibeloppets ök
-
21
Kungl. Mcij:ts proposition nr 39 dr 1962
ning, d. v. s. till det dubbla. De nya bestämmelserna bör enligt styrelsen få
tillämpas retroaktivt för lån beviljade efter den 1 november 1961. Under
förutsättning att ändringsförslagen genomföres, beräknar styrelsen ett totalt
medelsbehov av 2 500 000 kr. fram till den 31 december 1962. Styrelsen hemställer
därför om bemyndigande att under 1962 för bostadslån till fast anställda
arbetare få disponera dels 1 500 000 kr. av domänfondens driftmedel,
dels den till ca 1 000 000 kr. uppgående odisponerade delen av tidigare för
ändamålet avsatta medel.
Styrelsen anför beträffande behovet av skogsarbetare vid domänverket
följande.
Före andra världskriget utnyttjade skogshanteringen huvudsakligen tillfällighetsarbetare
och skogen betraktades i viss mån som reservarbetsplats
för från annan verksamhet friställd arbetskraft. Efter hand har emellertid
eu modernare syn på skogsbruket vuxit fram. Man syftar nu mera till ett
långsiktigt bedrivet uppbyggnadsarbete, vilket gör det nödvändigt att hålla
kalavverkningar och åtgärder för återväxten någorlunda konstanta år från
år. Samtidigt med denna utveckling har inom storskogsbruket eu ökad känsla
för de anställdas trygghet vuxit fram. Detta gör att antalet fast anställda
skogsarbetare har ökat starkt.
I anslutning till den sålunda redovisade utvecklingen på den skogliga arbetsmarknaden
pekar styrelsen på den pågående befolkningsomflyttningen
från landsbygden till tätorterna. Denna omflyttning kan väntas^ fortsätta,
vilket gör att domänverkets arbetskraftsfrågor under 1960-talet måste ägnas
den allra största uppmärksamhet. Enligt styrelsens mening bör skapandet
av en kår av yrkesskickliga, fasta skogsarbetare vara det huvudsakliga målet
för arbetskraftspolitiken inom verket. Härigenom tillvaratages inte endast
verkets ekonomiska intressen utan beredes även den anställda arbetskraften
en tryggad och jämn utkomst.
För att erhålla underlag för utformningen av sin arbetskraftspolitik har
styrelsen utfört en arbetskraftsutredning avseende perioden 1960—1969.
Utredningen visar att behovet av arbetskraft under perioden minskar från
3,0 milj. till 2,2 milj. dagsverken. Trots detta och oaktat att antalet fast anställda
arbetare — kronotorpare och skogsjordbrukare ej inräknade — under
den senaste femårsperioden kunnat ökas med ca 1 600 man, beräknar styrelsen
nyrekryteringsbehovet under 1960-talet av nämnda kategori arbetare
till ca 3 000 man. Huvuddelen av dessa bör ha egna bostäder. I utredningen
har styrelsen räknat med att 70 procent av alla arbeten framdeles kommer
att utföras av fast anställda. Hänsyn har tagits till den naturliga minskningen
av antalet kronotorp och skogsjordbruk.
Styrelsen påpekar i sammanhanget, att kraven på den kontrakterade arbetstidens
längd numera skärpts, så att lägre arbetsgaranti för fast anställd
arbetare än 250 dagar per år som regel inte godtages. Undantag gäller dock
för bl. a. kronotorpare och skogsjordbrukare.
Styrelsen erinrar om att domänverkets bosladslangivning nu liksom tidigare
avser alt underlätta rekryteringen av arbetskraft. Långivningen har
visat sig vara ett viktigt hjälpmedel härför. Lån har sålunda beviljats 931
arbetare under åren 1955—1960. Effekten har emellertid efter hand försvå
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962
gats, bl. a. beroende på att byggnadskostnaderna stegrats samt på att de
större enskilda skogsarbetsgivarna höjt beloppen i den motsvarande stödgivning
som de bedriver. De flesta enskilda, större skogsarbetsgivarna lämnar
nämligen någon form av bidrag och lån för uppförande eller förbättring av
eget hem. De kontanta lånebeloppen varierar starkt mellan olika företag men
ligger i de flesta fall betydligt över 4 000 kr.
Om bostadslånens effekt skall kunna bibehållas och domänverket inte
skall råka i ett försämrat konkurrensläge i fråga om arbetskraften, anser
styrelsen det nödvändigt med en väsentlig höjning av det maximala lånebeloppet.
Yttranden. Samtliga remissinstanser tillstyrker domänstyrelsens framställning.
Av yttrandena torde få återges följande.
Riksrevisionsverket erinrar om att domänverket under den senaste femårsperioden
kunnat öka antalet fast anställda skogsarbetare med ca 1 600
man. Domänverket väntas under kommande år liksom tidigare befinna sig i
ett svårt konkurrensläge, när det gäller att rekrytera skogsarbetare. Med
hänsyn till att enskilda skogsägare numera avsevärt höjt sina låne- och bidragsbelopp
till uppförande av bostäder, tillstyrker riksrevisionsverket framställningen.
Bostadsstyrelsen uttalar som sin erfarenhet, att det statliga bostadsstödet
är otillräckligt för flertalet skogsarbetare i de nordliga skogslänen. Detta beror
dels på de relativt höga byggnadskostnaderna i inlandskommunerna, dels
på skogsarbetarnas begränsade inkomster. För att kunna fylla behovet av
arbetskraft har skogsägarna tvingats att i olika former subventionera bostadskostnaderna.
Då de subventioner som andra skogsägare lämnar överstiger
det belopp som domänverket får bevilja, anser styrelsen det befogat
med en höjning av maximibeloppet för bostadslån till domänverkets fast anställda
arbetare.
Svenska skogsarbetareförbundet framhåller, att även skogsarbetarna kräver
trygghet i anställningen och årsarbete. En viktig detalj i samband med
rekryteringen av arbetskraft till skogen är att bostadsfrågan löses på ett
tidsenligt och rationellt sätt. Förbundet anser, att domänverket bör sättas i
stånd att lämna samma förmåner i detta avseende som de privata företagen.
VIII. Disposition av medel som anvisats för uppförande av
tjänstebostäder vid domänverket
Domänstyrelsens framställning. Domänstyrelsen har hemställt om bemyndigande
att utan framställning i varje särskilt fall få disponera 400 000
kr. av det ej utnyttjade beloppet under det senast för budgetåret 1961/62
anvisade investeringsanslaget till tjänstebostäder för domänverket för att
uppföra uthyrningsbostäder för domänverkets befattningshavare.
Såsom motiv för framställningen anför domänstyrelsen i huvudsak följande.
Kungl. Maj:t har den 20 oktober 1961 beslutat att domänstyrelsens framställning
den 12 december 1959 angående bemyndigande för domänverket
att fastställa egen bostadstvångsförteckning inte skall föranleda någon
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962
Kungl. Maj:ts åtgärd. Domänverkets behov av vissa bostäder för befattningshavare,
som skall vara placerade på sådan ort, där lämplig bostad inte visat
sig vara möjlig att uppbringa och där ej heller sådan byggnadsverksamhet
som kan medföra tillgång till hyresbostad är att påräkna, kvarstår likväl.
Domänstyrelsen finner det möjligt att nu begränsa anspråken på medel härför
till 400 000 kr. av det till totalt ca 833 000 kr. uppgående belopp, som
kvarstår outnyttjat av de för uppförande av tjänstebostäder anvisade medlen.
IX. Departementschefen
I det föregående har närmare redovisats ett flertal förslag som syftar till
att anpassa domänverkets uppgifter efter utvecklingen och att underlätta
dess verksamhet. Vad först angår natur- och fritidsverksamheten å kronans
skogar förtjänar det enligt min mening prövas, att, såsom domänstyrelsen
förordat, vidtaga särskilda åtgärder för fritidsbesök på kronoskogar. Att
så sker torde nämligen ofta vara erforderligt för att skydda skogarna
mot skadegörelse eller besvärande intrång av besökarna. Genom att i viss
utsträckning koncentrera åtgärderna till områden utanför tätorternas
närmare grannskap vinnes också en större spridning av fritidsbesökarna,
varigenom bör kunna undvikas att dessa verkar hindrande eller störande
på skogsbrukets rationella bedrivande. 1 sammanhanget vill jag erinra
om att större enskilda markägare, såsom skogsbolag, redan anordnar
särskilda fritidsområden på sina marker.
Kostnaderna för verksamheten bör, såsom domänstyrelsen föreslagit, bestridas
av driftmedel. Styrelsen har beräknat medelsbehovet till 500 000 kr.
under de tre första åren och därefter till omkring 200 000 kr. för år. För
egen del anser jag, att den årliga medelsdispositionen för ändamålet bör
vara av något mindre omfattning. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att bestämma beloppet i fråga i samband med ställningstagande till generalförslaget
angående domänverkets driftkostnader.
Någon ändring i förordningen den 10 maj 1935 (nr 157) angaende grunder
för förvaltningen av vissa kronoskogar synes ej vara erforderlig för
ändamålet. Kungl. Maj:t torde dock böra inhämta riksdagens bemyndigande
att årligen avdela medel ur domänverkets driftsinkomster för alt
bestrida utgifter för verksamheten.
Domänstyrelsen har vidare föreslagit att frågor rörande jakt och fiske
samt naturskydd jämte de uppgifter som föranledes av nyssnämnda anordnande
av fritidsområden skall sammanföras till eu särskild avdelning under
andra skogsbyrån. Jag finner detta förslag ändamålsenligt, men anser att
avdelningen bör vara fristående från byråindelningen. Därest riksdagen
cj har något att invända mot organisationsändringen, torde Kungl. Maj:t
senare böra besluta att för chefen för denna avdelning från och med den
1 juli 1962 inrätta en avdelningsdirektörstjänst i De 1. Samtidigt bör den i
domänstyrelsens framställning nämnda, vakanta jägmästartjänsten i Ae 24
indragas.
24
Kungi. Mcij.ts proposition nr 39 dr 1962
Frågan om förvaltningen av renbetesfjällen har, såsom framgår av den
tidigare redogörelsen, utförligt behandlats i utredningar och remissyttranden.
Domänstyrelsen har föreslagit, att renbetesfjällen helt skall inordnas under
domänverkets förvaltning och att avkastningen skall tillföras domänverket.
Därigenom kan enligt styrelsens mening en tyngande särredovisning till statens
lappfond undvikas och bättre förutsättningar för erforderliga skogliga
förnyelseåtgärder åstadkommas. Å andra sidan har 1960 års lappfondsutredning
och de flesta remissinstanserna ansett, att nettoavkastningen av såväl
renbetesfjällens skogar som andra lappfondsskogar även i fortsättningen
bör komma samerna tillgodo. Under utredningsarbetet har därjämte ifrågasatts,
om ej samerna själva skulle kunna övertaga förvaltningen av skogarna.
Den sist antydda lösningen anser jag vara förenad med uppenbara nackdelar.
Kostnaderna för en sådan förvaltning kan nämligen väntas bli väsentligt
större än om domänverkets resurser utnyttjas. Även möjligheterna att
finansiera erforderliga investeringar för skogsvårds- och vägbyggnadsåtgärder
torde vara mera begränsade. Dessutom skulle svårigheter uppkomma på
grund av variationerna i avkastningen. Starka motiv föreligger därför enligt
min mening för att förvaltningen av lappfondsskogarna alltjämt sker genom
domänverkets försorg.
Det synes mig vidare angeläget, att domänverkets förvaltning av skogarna
kan inriktas på ett rationellt och långsiktigt skogsbruk. Detta bör dock ske
utan att avkastningen undandrages statens lappfond och därigenom samerna.
överläggningar har ägt rum med domänstyrelsen och Svenska samernas riksförbund
rörande en sådan form för domänverkets förvaltning av lappfondsskogarna
att utan för domänverket betungande särredovisning lappfonden
skall kunna tillföras en jämn avkastning därifrån.
Mot bakgrunden härav vill jag förorda, att förvaltningen av lappfondsskogarna
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, innefattande jämväl
de s. k. lapprutorna men ej de s. k. lappskolborden, under 50 år, räknat
från och med den 1 juli 1962, uppdrages åt domänstyrelsen att genomföras
på de grunder som allmänt gäller för kronoparker. För investeringsåtgärder
å dessa skogar bör domänverkets förnyelsefond tagas i anspråk. Samerna
bör beredas viss möjlighet att följa skogarnas förvaltning genom den särskilda
rennäringsnämnd, som föreslagits i årets statsverksproposition (IX
ht, p.7).
Såsom förut antytts är det ofrånkomligt att nettoavkastningen från lappfondsskogarna
växlar från år till år. Med hänsyn till behovet av att en så
långt möjligt jämn avkastning tillföres lappfonden, vill jag förorda att till
fonden årligen skall inlevereras genomsnittsvärdet av den nettoavkastning
som kan beräknas uppkomma under upplåtelseperioden. Självfallet är det
ej möjligt att annat än ungefärligen uppskatta denna avkastning. Viss ledning
erhålles dock av att skoglig expertis uppgivit, att nettoavkastningen av
skogsbruk på marker med motsvarande läge i genomsnitt kan beräknas
Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962
25
till cirka två procent av taxeringsvärdet, vilket i detta fall skulle innebära
en avkastning på omkring 200 000 kr. för år. Under budgetåren 1943/44—
1954/55 lämnade renbetesfjäll en en nettoavkastning av i medeltal drygt
220 000 kr. för år. Under åren därefter har, av skäl som beröres i det följande,
underskott uppkommit. Med hänsyn till att avkastningen under budgetåren
1943/44—1954/55 ej torde vara helt representativ för avkastningen
på lång sikt ävensom till att i taxeringsvärdet för renbetesfjällen i viss omfattning
torde ingå andra värden än de som avser skogsbruket, har jag
stannat för att föreslå att det belopp, som årligen skall tillföras lappfonden,
nu bör fastställas till 150 000 kr. Vid de förut nämnda överläggningarna har
domänstyrelsen förklarat detta belopp vara alltför högt räknat. Samerna
har däremot framfört alternativa förslag med något högre belopp. Det
belopp jag förordat bör inlevereras till lappfonden den 1 juli varje år samt
anknytas till lämplig index så att realvärdet därav bibehålies under förvaltningsperioden.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att årligen i
samband med prövningen av domänstyrelsens generalförslag fastställa det
belopp som sålunda skall tillföras lapplonden. Skulle oaktat indexregleringen
uppenbart orimliga disproportioner senare uppstå mellan det enligt
förut angivna normer beräknade beloppet och skogarnas långsiktiga värde
eller under perioden inträffade organisatoriska förändringar så motiverar
bör Kungl. Maj:t äga efter framställning av rennäringsnämnden eller
domänstyrelsen även av sådant skäl jämka beloppet. Nämnda ordning
medför att någon särskild, specificerad bokföring vid domänverket beträffande
lappfondsskogarna ej skall behöva ske i fortsättningen.
Skogsbruket å renbetesfjällen har under senare år medfört underskott,
som nu totalt uppgår till cirka 1 700 000 kr. Detta beror till stor del på att
domänverket för sin ändamålsenliga skötsel av skogarna funnit erforderligt
att vidtaga vägbyggnads- och skogsvårdsinvesteringar som ej kunnat täckas
av inflytande inkomster. Under beaktande av att möjligheter ej funnits att
för dessa investeringskostnader anlita domänverkets förnyelsefond eller att
erhålla stöd från vederbörliga bidragsanslag anser jag att någon återbetalning
ej bör ske från lappfonden. Det bör i sammanhanget framhållas, att
de gjorda investeringarna är av långsiktig karaktär och att de följaktligen
till väsentlig del blir till nytta för domänverket under förvaltningsperioden.
Vid fastställande av det förut angivna beloppet av 150 000 kr. har hänsyn
också tagits till en årlig amortering av den skuld, vari lappfonden häftar till
domänfonden. Då en årlig nedskrivning av domänfonden skulle bli administrativt
otymplig, förordar jag, att denna fond nedskrives med hela det
den 30 juni 1962 såsom fordran å lapplonden i domänverkets räkenskaper
redovisade beloppet. Riksdagens godkännande torde krävas för att genomföra
den nu föreslagna ordningen för förvaltningen av lappfondsskogarna.
Den nya ordningen för förvaltningen av lappfondsskogarna gör arronderingsbyten
mellan skogarna och annan kronan tillhörig mark överflödiga.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962
Däremot torde det, såsom domänstyrelsen framhållit, i vissa fall kunna
vara till fördel ur skogsbrukssynpunkt med arronderings- och andra byten
mellan lappfondsskogama och mark i enskild ägo. Noggrann prövning bör
dock ske rörande inverkan av enventuella byten på de särskilda rättigheter
som tillkommer samerna. Enligt min mening bör därför beslutanderätten
i fråga om här avsedda markbyten i princip förbehållas Kungl. Maj:t. I fall,
då byte endast avser mindre jämkning, bör dock domänstyrelsen kunna
meddela beslut efter tillstyrkan av rennäringsnämnden. Därest försäljning
sker av område som ingår i lappfondsskogama — likaledes efter tillstyrkan
av rennäringsnämnden —- bör köpeskillingen inlevereras till lappfonden.
I detta sammanhang torde böra anmälas, att domänstyrelsen hos Kungl.
Maj:t gjort framställning om ändring av 14 § kungörelsen den 17 juni 1943
(nr 532) angående upplåtelse av kronotorp. Enligt den nuvarande lydelsen
av denna paragraf kan kronotorpare erhålla statsbidrag till vissa angivna
inre rationaliseringsåtgärder med högst de belopp, vartill bidrag till motsvarande
åtgärder kan utgå enligt kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 466) angående
statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m. Sistnämnda
författning ersattes emellertid av kungörelsen den 11 juni 1948
(nr 342) angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering
m. m. Den föreslagna ändringen, som tillstyrkts av lantbruksstyrelsen, innebär
att anknytning sker till bestämmelserna i sistnämnda kungörelse.
Härigenom skulle kronotorpare beträffande det statliga stödet till inre rationalisering
åter bli jämställda med övriga jordbrukare. Enligt min mening
bör domänstyrelsens framställning biträdas. Jag torde senare, därest riksdagen
inte har någon erinran mot den begärda ändringen, få återkomma till
Kungl. Maj:t med förslag om författningsändring.
Härefter torde jag få övergå till frågan, om kronoarrendators optionsrätt.
Enligt förordningen den 25 maj 1945 (nr 262) angående försäljning i vissa
fall av kronoegendom m. m. gäller i detta hänseende i huvudsak att då utarrenderad
egendom skall försäljas hembud skall ske till arrendatom. Antages
ej hembud äger domänstyrelsen avgöra om egendomen skall utbjudas
till salu eller disponeras på annat sätt. Sedan lång tid tillbaka har dock
praxis varit att om arrendatorn ej antagit hembudet utan i stället önskat
fortsatt arrende detta ej förvägrats honom. Denna praxis har underställts
1952 års riksdag (prop. 88; JoU 37; rskr. 405), som ej hade någon erinran
däremot.
Domänstyrelsens av samtliga remissinstanser tillstyrkta förslag innebär i
huvudsak att, om en arrendator inte antager hembud, försäljning i fortsättningen
må ske på allmänna marknaden. Även jag ansluter mig i princip
härtill. Av företagsekonomiska skäl bör nämligen, såsom domänstyrelsen
framhåller, vissa jordbruksegendomar försäljas. I en del fall torde också
Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962
27
föreliggande investeringsbehov beträffande byggnader och andra anläggningar
vara av sådan storlek att allmänt jordbruksekonomiska skäl talar
för att egendomarna ej bör bestå såsom självständiga brukningsenheter.
Vidare bör enligt de av 1947 och 1959 års riksdagar antagna jordbrukspolitiska
riktlinjerna kronan ej undandraga sig att, i den mån så kan anses
behövligt, med sin mark medverka till den yttre rationaliseringen i enlighet
med för varje annan markägare gällande principer.
Självfallet bör vid överväganden rörande försäljning stor hänsyn tagas
till arrendators personliga omständigheter. Vidare är det givet att, såsom
bland annat 1960 års arrendelagsutredning uttalat i sitt remissyttrande,
vid försäljning arrendator inte bör ställas i sämre läge än det som i motsvarande
situation tillkommer en arrendator, på vilkens upplåtelse den sociala
arrendelagstiftningen är tillämplig. Det är angeläget att arrendator beredes
möjlighet att förvärva fastighet till det lägre pris, som kan komma att
bjudas av annan person.
I anledning av vad under remissbehandlingen av domänstyrelsens framställning
anförts om önskvärdheten av att köpare kan beviljas tillräckligt
långfristig kredit vill jag erinra om att enligt gällande bestämmelser endast
två tiondelar av köpeskillingen behöver erläggas kontant och att återstoden
kan få gäldas genom avbetalningar under i regel högst tio år.
Den föreslagna ändringen i förfarandet kräver visserligen inte författningsändring
men torde likväl med hänsyn till sin betydelse böra underställas
riksdagen.
Beträffande vissa, i regel under 1800-talet av kronan till enskilda upplåtna
fastigheter i Norrland och Kopparbergs län gäller förordningen den
29 juni 1866 (nr 63 s. 1) angående dispositionsrätten över skogen å vissa
skattehemman. Förordningen tillkom i syfte att förebygga skövling av skogen
på fastigheterna. Dess bestämmelser om hur skogen må disponeras har,
såsom framgår av redogörelsen i det föregående, ersatts av stadganden i
andra författningar. Dock gäller fortfarande en i förordningen införd administrativ
föreskrift rörande anteckning i beslut om skatteomföring av
skattemannarättens omfattning. Denna föreskrift fyller numera inte någon
uppgift. Vidare är vissa anteckningar i jordregistret, som grundar sig på
förordningen, till visst besvär. Jag ansluter mig med hänsyn till det sagda
till kammarkollegiets av remissinstanserna tillstyrkta förslag om upphävande
av förordningen. Riksdagens medgivande härtill torde behöva inhämtas.
I fråga om inköp av mark för domänverkets räkning med anlitande av
markfondens medel har under senare år med riksdagens medgivande
beslutanderätten decentraliserats från Kungl. Maj:t till domänstyrelsen
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962
beträffande markförvärv för vissa ändamål och förvärv av viss omfattning
från lantbruksnämnd. I syfte att ernå önskvärd administrativ förenkling
har förslag om ytterligare överföring av beslutanderätt i inköpsärendena
till domänstyrelsen framlagts i en i det föregående i sin helhet återgiven
departementspromemoria, som varit föremål för remissbehandling.
De i promemorian närmare anförda skälen för en ytterligare decentralisering
anser jag vara bärande. Promemorieförslaget kan självfallet inte, såsom
i vissa remissyttranden befarats, medföra någon ändring i inköpsverksamhetens
inriktning till förfång för storleksrationalisering och arronderingsförbättringar
inom det enskilda skogsbruket. Förutsättning för att
domänstyrelsen skall äga besluta om inköp skall nämligen vara att vederbörande
lantbruksnämnd och, i förekommande fall, fastighetsbildningsmyndighet
tillstyrkt förvärvet. Med hänsyn till att lantbruksnämnd är tillståndsmyndighet
beträffande ärenden enligt jordförvärvslagen ävensom till
det förhållandet att tillstyrkande av denna nämnd ansetts vara tillräckligt
för att i vissa fall länsstyrelse skall äga besluta i bolagsförvärvsärenden kan
jag ej ansluta mig till den i vissa remissyttranden framförda åsikten att tillstyrkan
skall krävas av lantbruksstyrelsen. Har emellertid inköpsärende,
varom nu är fråga, enligt gällande grunder för ärendehandläggning inom
lantbruksorganisationen kommit under lantbruksstyrelsens prövning bör
dennas yttrande gälla. Under hänvisning till här och i promemorian anförda
skäl förordar jag, att Kungl. Maj:t inhämtar riksdagens medgivande att
bemyndiga domänstyrelsen att besluta om inköp i fråga om skogsmark,
där köpeskillingen för det aktuella objektet i dess helhet ej överstiger
100 000 kr. och där vederbörande lantbruksnämnd eller under i det föregående
angiven förutsättning lantbruksstyrelsen och, i förekommande fall,
fastighetsbildningsmyndigheten tillstyrkt förvärvet. Domänstyrelsen bör
årligen till Kungl, Maj:t inkomma med redogörelse rörande förvärv, som
skett med stöd av bemyndigandet.
För bostadslån till fast anställda skogsarbetare vid domänverket har enligt
riksdagens medgivande för åren 1955—1961 fått tagas i anspråk sammanlagt
o 200 000 kr. av domänverkets driftmedel. Av detta belopp var
vid 1961 års utgång cirka 1 000 000 kr. ej disponerade. Med hänsyn till
domänverkets kvarstående behov av rekrytering av fast anställda skogsarbetare
ävensom till önskvärdheten av att denna rekrytering underlättas
är det angeläget, att domänverket även i fortsättningen kan lämna ekonomiskt
stöd till skogsarbetarnas bostadsanskaffning. Jag anser även, att det
till följd av byggnadskostnadernas stegring och utvecklingen i fråga om de
enskilda, större skogsarbetsgivarnas motsvarande stödgivning är motiverat
med en viss ökning av belopp, vartill lånen högst må uppgå, och med jämkning
av de belopp, varmed lånen må avskrivas.
Bestämmelserna för långivningen vid nybyggnad och större ombyggnad
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962
29
bör enligt min mening med giltighet från den 1 januari 1962 ändras så, att
lån må beviljas med belopp motsvarande vad som skulle utgöra låntagarens
egen insats i byggnadsföretaget, dock lägst med 4 000 kr. och högst
med tio procent av belåningsvärdet, beräknat enligt grunder, som för den
statliga bostadslångivningen fastställts av Kungl. Maj:t för lån till småhus.
Vidare bör lånebeloppets storlek bero av det arbetsåtagande i domänverkets
tjänst, som angives i låntagarens anställningsavtal. Sålunda
förordar jag att minimibeloppet, 4 000 kr., skall utgå då arbetsåtagandet
omfattar 100—124 dagsverken per anställningsår och maximibeloppet vid
ett årligt arbetsåtagande om minst 200 dagsverken. Då anställningsavtalet
avser arbetsåtagande mellan 125 och 200 dagsverken för år bör lånebeloppet
för varje påbörjat 25-tal dagsverken höjas med en fjärdedel av skillnaden
mellan maximi- och minimibeloppet. Vad gäller lånens avskrivning föreslår
jag, att denna må ske med 200 kr. årligen vid ett arbetsåtagande av 100—
124 dagsverken per anställningsår samt vid åtaganden däröver med ytterligare
100 kr. för varje påbörjat 25-tal dagsverken upp till 249. Högsta avskrivningen,
som bör ske vid arbetsåtagande om minst 250 dagsverken för
år, kommer alltså att uppgå till 800 kr. I andra hänseenden bör nuvarande
allmänna grunder för lånen gälla. Liksom hittills torde det få ankomma
på Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, på domänstyrelsen
att meddela närmare bestämmelser angående låneverksamheten.
Enligt min mening är det tillfyllest att ett belopp om 2 000 000 kr. ställes
till förfogande för långivningen under år 1962. Jag föreslår därför, att
riksdagens bemyndigande inhämtas att härför anlita dels den odisponerade
delen, cirka 1 000 000 kr., av medel som tidigare avsatts för motsvarande
långivning, dels 1 000 000 kr. av årets driftsinkomster.
Slutligen vill jag upptaga till behandling frågan om disposition av vissa
tidigare anvisade medel för att bekosta uppförande av tjänstebostäder
för domänverkets befattningshavare. Denna fråga har aktualiserats sedan
Kungl. Maj:t den 20 oktober 1961 beslutat att lämna framställning från
domänstyrelsen angående fastställande av bostadstvångsförteckning för domänverket
utan åtgärd. Av beslutet följer att inga tjänstebostäder längre
skall finnas inom domänverket och att salunda samtliga verkets personalbostäder
skall vara s. k. uthyrningsbostäder. Oberoende av denna omläggning
bör domänverket ha möjlighet att uppföra personalbostad, då det med
hänsyn till arbetsuppgifterna för en befattningshavare är nödvändigt att
denne är placerad på mindre ort, där lämplig bostad ej går att uppbringa
eller kan förväntas komma att utbjudas på allmänna bostadsmarknaden.
Riksdagens medgivande torde inhämtas att få anlita det belopp av cirka
833 000 kr., som ej utnyttjats av investeringsanslag som förut anvisats till
tjänstebostäder för domänverket, för att uppföra personalbostäder. Det
opaginerad Kontrollera mot PDF
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela beslut om medelsdisposition
i varje särskilt fall.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
1) bemyndiga Kungl. Maj:t att årligen avdela vissa medel
ur domänverkets driftsinkomster för att bestrida i det föregående
berörda utgifter i samband med domänverkets naturoch
fritidsverksamhet
2) godkänna vad i det föregående föreslagits rörande
förvaltningen av lappfondsskogarna
3) medgiva i det föregående angiven nedskrivning av
domänfonden
4) godkänna i det föregående föreslagen ändring i förfarandet
vid försäljning av vissa utarrenderade kronoegendomar
5)
bemyndiga Kungl. Maj:t att upphäva förordningen den
29 juni 1866 (nr 63 s. 1) angående dispositionsrätten över
skogen å sådana skattehemman, som uppkomma av nybyggen,
vilka hädanefter från kronan upplåtas, eller av sådana
äldre nybyggen, för vilka föreskrivna byggnads- och odlingsskyldigheter
icke blivit behörigen fullgjorda
6) medgiva att domänstyrelsen må bemyndigas att i den
utsträckning som angivits i det föregående besluta om förvärv
av mark
7) medgiva att högst 1 000 000 kr. av domänverkets driftsinkomster
ma jämte odisponerad del av tidigare för ändamålet
avsatta medel under år 1962 disponeras för bostadslån
till fast anställda skogsarbetare i enlighet med de grunder
som angivits i det föregående samt
8) medgiva att outnyttjade belopp av tidigare anvisade investeringsanslag
för tjänstebostäder för domänverket må på
i det föregående angivna grunder disponeras för att uppföra
personalbostäder.
Med bifall till vad föredraganden sålunda
med instämmande av statsrådets övriga ledamöter
hemställt förordnar Hans Maj:t
Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Jan Brandt
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1962:237 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor berörande domänverket jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
- 3LU 1962:27 Utlåtande i anledning av motion angående skydd mot jordvärdestegring, m. m. Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt motion, nr 615 s. 11 i texten
- JoU 1962:8 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor berörande domänverket jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten