Sök i Ratio Lex

Angående vissa frågor berörande domänverket

1962-01-26 · 30 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 28 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:39, Angående vissa frågor berörande domänverket

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962

1

Nr 39

-v ;''in" »V.:

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa frågor

berörande domänverket; given Stockholms slott den

26 januari 1962.

. ; ; •.'',)( !.jj-j V :..■''■■■ t t< (. .it* JA , V-nv,./.LV''/.Mi;i .0/

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmquist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag, som syftar till att anpassa domänverkets

uppgifter efter utvecklingen och att underlätta dess verksamhet.

Sålunda förordas, att Kungl. Ma:jt skall årligen äga avdela medel ur domänverkets

driftsinkomster för att bestrida kostnader i samband med iordningsställande

av fritidsområden inom kronoskogar. Vidare föreslås, att

de huvudsakligen i Jämtlands län liggande lappfondsskogama fastare än

tidigare skall inordnas i domänverkets förvaltning, varvid enligt vissa

närmare angivna regler alltjämt ett belopp ärligen skall tillföras statens

lappfond. Förfarandet vid försäljning av utarrenderad kronoegendom avses

skola ändras i syfte att underlätta önskvärda försäljningar. Förslag framlägges

också om att åstadkomma administrativ förenkling genom att till

domänstyrelsen under vissa förutsättningar decentralisera beslutanderätten

i fråga om markförvärv, där köpeskillingen ej överstiger 100 000 kr.

Bostadslån till fast anställda skogsarbetare vid domänverket bör enligt i

propositionen framlagt förslag kunna utgå med högre belopp än hittills,

varvid samtidigt de belopp varmed lånen må avskrivas jämkas uppåt. Slutligen

förordas, att vissa tidigare anvisade medel för att bekosta tjänstebostäder

för domänverket skall få disponeras för att då särskilda skäl föreligger

uppföra personalbostäder.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962

Utdrag av protokoll över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

26 januari 1962.

Närvarande:

Statsministern ERLANDER, ministern för utrikes ärendena UNDÉN, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter

gemensam beredning med cheferna för finans- och civildepartementen vissa

frågor berörande domänverket samt anför följande.

I. Inledning

Domänstyrelsen har i skrivelser den 24 augusti och den 16 november 1961

hemställt om befogenhet att vidtaga åtgärder som ökar kronoskogarnas

värde såsom fritidsområden för allmänheten. Yttranden har i ärendet avgivits

av riksrevisionsverket, statskontoret, länsstyrelserna i Älvsborgs,

Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, statens fritidsnämnd,

Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård, Svenska

turistföreningen, Skid- och friluftsfrämjandet, Reso samt 1960 års naturvårdsutredning.

I anslutning härtill har domänstyrelsen i skrivelse den

19 oktober 1961 hemställt om inrättande av en befattning som chef för

en natur- och fritidsavdelning.

I skrivelse den 12 januari 1959 har domänstyrelsen avgivit förslag rörande

förvaltningen av de jämtländska renbetesfjäll. Yttranden häröver

har avgivits av länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län. På grund av särskilt uppdrag har därefter 1960 års lappfondsutredning

genom en den 14 juni 1961 dagtecknad promemoria utlåtit sig angående

domänstyrelsens förslag, över promemorian har yttranden avgivits av

vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen samt länsstyrelserna i Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län.

Domänstyrelsen har i skrivelse den 4 december 1961 anhållit om vidgad

rått att utbjuda kronoegendomar till försäljning i allmänna marknaden.

Med anledning av framställningen har utlåtanden avgivits av lantbruksstyrelsen,

kammarkollegiet, riksrevisionsverket, arrendelagsutredningen,

Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962

3

I skrivelse den 14 juli 1961 har kammarkollegiet framlagt förslag om

att upphäva förordningen den 29 juni 1866 angående dispositionsrätten över

skogen d vissa skattehemman. Yttranden i ämnet har avgivits av domänstyrelsen

och lantmäteristyrelsen.

I yttrande den 15 december 1960 över betänkande med förslag till

reformering av de nuvarande statliga företagsformerna m. m. (SOU 1960:

32) har domänstyrelsen hemställt om vissa jämkningar beträffande beslutanderätten

i fråga om domänverkets markinköp. Med anledning av yttrandet

har inom jordbruksdepartementet upprättats promemoria i ämnet,

över departementspromemorian har utlåtanden avgivits av lantbruksstyrelsen,

kammarkollegiet, statskontoret, Sveriges lantbruksförbund,

Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund.

I skrivelse den 3 november 1961 har domänstyrelsen dels föreslagit vissa

ändringar i grunderna för utlämnande av bostadslån till vid domänverket

fast anställda skogsarbetare, dels hemställt om bemyndigande att under

1962 av verkets driftsinkomster disponera 1 500 000 kr. jämte odisponerad

del av för ändamålet redan anvisade medel för sådan låneverksamhet. Yttranden

i ärendet har avgivits av riksrevisionsverket, arbetsmarknadsstyrelsen,

bostadsstyrelsen och Svenska skogsarbetareförbundet.

Slutligen torde i detta sammanhang få upptagas till behandling av

domänstyrelsen i skrivelse den 3 januari 1962 framlagt förslag rörande

dispositionen av det senast å riksstaten för budgetåret 1961/62 uppförda

investeringsanslaget Tjänstebostäder för domänverket.

II. Domänverkets natur- och fritidsverksamhet

Doinänstyreisens framställning den 24 augusti 1961, m. m. Domänstyrelsens

hemställan avser sådan ändring av grunderna för förvaltningen

av vissa kronoskogar att styrelsen erhåller befogenhet att vidtaga åtgärder,

som ökar skogarnas värde såsom fritidsområden för allmänheten.

Det är enligt styrelsens mening angeläget, att åtgärder vidtages för att

bereda allmänheten möjligheter att väl utnyttja fritiden. Camping-, parkerings-

och rastplatser bör sålunda anordnas inom lämpliga områden, där

tillfälle gives till vandringar i skog och mark, till bad och fiske m. m. Strövstigar

till naturreservat, fornminnen eller annat som kan anses sevärt bör

i samband därmed utmärkas. Styrelsen anser att det statliga skogsbruket

utan intrång på sin huvuduppgift bör kunna tjäna det allmänna fritidsintresset

och har därför verkställt en inventering av sådana kronoparker

som i första hand bör ifrågakomma för fritidsverksamhet. Styrelsen framhåller,

att en sådan verksamhet bör kunna bidraga till folkhälsan och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962

samtidigt öka förståelsen för naturen och skogshanteringen, vilket allt

är uppgifter som är väl lämpade för statligt skogsbruk.

Kostnaderna för fritidsverksamheten beräknas i en del fall bli ganska

stora, men styrelsen räknar även med vissa inkomster. Styrelsen bör

underställa Kungl. Maj:t beräknade utgifter i sitt årliga generalförslag.

För att verksamheten skall kunna utvecklas bör åtgärder för densamma

inrymmas i domänstyrelsens befogenheter enligt förordningen 1935: 157

angående grunder för förvaltningen av vissa kronoskogar. Styrelsen hemställer

därför, att erforderlig författningsändring vidtages.

I en kompletterande skrivelse den 16 november 1961 beräknar styrelsen

kostnaderna för fritidsverksamheten under 1962 till 500 000 kr. Kostnaderna

beräknas uppgå till samma belopp även 1963 och 1964, varefter de

antages komma att sjunka till ungefärligen 200 000 kr. för år.

Yttranden. Samtliga remissinstanser tillstyrker framställningen. Av yttrandena

framgår bl. a. följande.

Riksrevisionsverket förutsätter, att fritidsverksamheten i bokföringen

redovisas över särskilt konto. Statskontoret motsätter sig inte domänstyrelsens

hemställan, även om den ifrågasatta verksamheten i viss mån

ligger vid sidan av ett affärsdrivande verks uppgifter. Investeringar,

driftskostnader och inkomster bör redovisas så, att verksamhetens ekonomi

kan överblickas.

Statens fritidsnämnd erinrar om att av 1937 års fritidsutredning framlagda

förslag i nu aktuellt syfte på grund av världskriget ej kom till utförande.

Ur fonden för friluftslivets främjande lämnas bidrag till friluftsanläggningar

av olika slag, men den knappa medelstillgången medgiver

inte en utbyggnad som svarar mot behoven.

Svenska naturskyddsföreningen påpekar, att genom upplåtelse av vissa

kronoegendomar för friluftslivets behov, pressen på andra marker minskar.

Man kan därigenom räkna med mindre spänningar mellan markägare och

fritidsfolk. Svenska turistföreningen anser, att domänstyrelsens målmedvetna

strävan att skapa en form av fritidsskogar kan få avsevärd betydelse,

inte minst som inspiration för kommuner och andra markägare. Skid- och

friluftsfrämjandet framhåller, att vid sidan av den av domänstyrelsen föreslagna

typen av områden krävs en utökning av fritidsområdena i närheten av

särskilt de stora städerna. Som förhållandena nu är uppkommer ofta

konflikter mellan stadsborna och markägarna.

1960 års naturvårdsutredning har sett som en av sina huvuduppgifter att

klarlägga, huruvida den nuvarande tillgången på naturområden för rekreationsändamål

samt samhällets markpolitiska medel att anskaffa och säkerställa

sadana områden är tillfredsställande. För att erhålla underlag för

bedömning av dessa frågor har utredningen verkställt inventering av

fritidsområden m. m. Oaktat denna inventering ännu inte blivit fullständigt

bearbetad, kan redan nu framhållas att behovet av större sammanhängande

områden för friluftsliv vida överstiger tillgången på för

ändamålet säkerställda marker. Det är uppenbart att åtgärder på kronans

skogar, som befrämjar friluftslivet, har en utomordentligt viktig funktion

att fylla.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962

Domänstyrelsens framställning den 19 oktober 1961. I skrivelsen hemställer

domänstyrelsen, att en tjänst inrättas i ABp 26 såsom chefsbefattning

vid en likaledes nyinrättad natur- och fritidsavdelning under styrelsens

andra skogsbyrå.

Styrelsen framhåller att i dess verksamhet ingår vissa uppdrag, som

ej sammanhänger med ekonomisk skogsförvaltning, såsom handläggning

av allmänna jakt- och fiskefrågor samt naturskyddsfrågor. Dessutom

är en fritidsfrämjande verksamhet under uppbyggnad. Jaktfrågorna har

tidigare handlagts av byråchefen på andra skogsbyrån. Den nuvarande

innehavaren av denna tjänst maste helt ägna sig åt förvaltningsfrågorna

i södra Sverige. Fiskefrågoma har förut handlagts av innehavaren

av en jägmästartjänst i Ae 24. Styrelsen avser inte att återbesätta denna

befattning. De nämnda verksamhetsgrenarna har många beröringspunkter

och bör därför sammanhållas i en avdelning, vid vilken utom chefen

avses att placeras två befattningshavare. Chefen bör vara en på de aktuella

områdena erfaren man, som kan leda en aktiv naturpolitik för verket och

företräda dess intressen utåt.

III. Renbetesfjällen

Nuvarande förhållanden. De marker, som i Jämtlands län särskilt avsatts

till renbete, de s. k. renbetesfjällen, omfattar, förutom fjäll med

fjällbarrskog, produktiv skogsmark om ca 127 000 ha. Av denna är en

stor del, ca 81 000 ha, belägen ovan domänverkets skogsodlingsgräns

och utnyttjas endast i obetydlig omfattning.

Skötseln av skogen handhas av domänstyrelsen. Renbetesfjällen är tillsammans

med viss annan kronomark uppdelad på två revir, Norra och

Södra renbetesfjällens revir.

Den behållna årliga avkastningen av skogen tillföres enligt beslut av

1943 års riksdag statens lappfond. Jämlikt statsmakternas beslut anvisas

medel ur denna fond för att stödja renskötseln och för andra utgifter till

fromma för samerna.

Under budgetåren 1943/44—1954/55 lämnade renbetesfjällen en nettoavkastning

av i genomsnitt drygt 220 000 kr. Under senare år har utgifterna

för skogsskötseln däremot överstigit inkomsterna.

För renbetesmarkerna i Västerbottens och Norrbottens län saknas i

stort sett motsvarighet till den ordning som gäller för renbetesfjällen i

Jämtlands län. Undantag härifrån utgör skog och skogsmark, som enligt

Kungl. Maj:ts beslut den 19 januari 1951 ställts under skogsstatens vård

och förvaltning med skyldighet för domänstyrelsen att tillföra statens

lappfond den behållna avkastningen. Beslutet avser fastigheter med en

areal av ca 7 000 ha, varav inemot 2 000 ha skogsmark, huvudsakligen

belägen ovan skogsodlingsgränsen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962

Domänstyrelsens förslag. Domänstyrelsens förslag rörande renbetesfjällen

föranleddes av hemställan av 1953 års riksdag (1952 års statsrevisorer

§ 22; SU 102; rskr. 227) samt Kungl. Maj:ts till följd härav den

30 juni 1954 meddelade utredningsuppdrag för styrelsen.

Statsrevisorerna hade bl. a. uttalat, att vissa fördelar syntes vara att

vinna, därest renbetesreviren även i ekonomiskt hänseende helt inordnades

i domänverkets förvaltning. Därigenom skulle nämligen skogarna

i fråga om utnyttjandet av domänverkets centrala resurser, exempelvis dess

speciella expertis för olika skogliga åtgärder ävensom dess maskinpark,

bli likställda med kronoparkerna. Förutsättningar skulle också skapas

för en samordning mellan renbetesreviren och angränsande revir beträffande

försäljningar och avverkningar med ökat aktgivande på renbetesrevirens

speciella förhållanden och svårigheter.

Domänstyrelsens förslag innebär i huvudsak att renbetesfjällen helt skall

inordnas i domänverkets förvaltning och förvaltas enligt de grunder, som

gäller för kronoparkerna och kronoöverloppsmarkerna ovan odlingsgränsen

inom Norrbottens och Västerbottens län. Skogsavkastningen skall

tillföras domänverket. För att tillgodose de ändamål, för vilka avkastningen

av skogen varit avsedd att användas, bör anslag i den mån så

erfordras anvisas över riksstaten.

I sm motivering till förslaget anför domänstyrelsen i sammandrag följande.

Enligt domänstyrelsens uppfattning bör på renbetesfjällen uppbyggas

ett långsiktigt virkesproducerande skogsbruk genom betydande investeringar

under eu övergångsperiod. För den närmaste framtiden bör man

räkna med att för skogsvården erfordras en årlig investering av minst

200 000 kr. Vidare föreligger ett betydande behov av nya vägar, för vilket

ändamål under de närmaste åren i medeltal minst 200 000 kr. årligen bör

investeras. För drivningarnas rationalisering kräves en maskinpark med

ett anskaffningsvärde av ca 200 000 kr.

Ett alternativ till detta uppbyggnadsarbete är ett mera extensivt skogsbruk.

Den skogshistoriska utvecklingen i dessa trakter visar dock, att

resultatet härav flerstädes blir att ej avsättningsbar björkskog av dålig

beskaffenhet tager överhand. Styrelsen avråder bestämt från ett sådant

alternativ.

En insats med den av styrelsen förordade inriktningen utföres bäst av ett

storföretag med domänverkets målsättning, arbetsform och organisation.

Styrelsen har därför ingen erinran mot att förvaltningen av renbetesfjällens

skogar även i fortsättningen handhas av domänverket, trots att

skogarna för domänverket som affärsdrivande verk under en ej obetydlig

tidsperiod kommer att utgöra en belastning. En förutsättning är dock att

renbetesfjällen helt inordnas i domänverkets ekonomiska förvaltning.

Härigenom vinnes att området kan administreras och förvaltas på ett

rationellare sätt. Vidare kommer återuppbyggnadsarbetet att inordnas

i den verksamhet, som bedrives med anlitande av domänverkets förnvelsefond.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962

Domänstyrelsens förslag kan enligt styrelsens mening knappast innebära

några väsentliga nackdelar för lappfonden, då avkastningen från

renbetesfjällens skogar är att betrakta som ett synnerligen osäkert stöd för

fonden. Med en investeringsvolym av antydd storlek kan nämligen någon

nettoavkastning näppeligen påräknas under de närmaste tio åren.

De berörda länsstyrelserna avstyrker i sina remissyttranden domänstyrelsens

förslag.

Promemorian av 1960 års lappfondsutredning. I sin promemoria avstyrker

lappfondsutredningen domänstyrelsens förslag. Utredningen anser det

framförallt vara två förhållanden, som bör vara vägledande vid övervägandena

rörande renbetesfjällen. För det första bör skogarna skötas

så, att de på lång sikt ger bästa möjliga avkastning och en väl avvägd

sysselsättning. Å andra sidan bör de renskötande lapparnas värdebeständiga

realtillgångar inte ytterligare beskäras utöver vad som är oundgängligen

nödvändigt. Det har, anför utredningen, vid på utredningens

uppdrag utförda undersökningar framkommit, att förutsättningarna för

ett rationellt bedrivet skogsbruk kan förbättras, även om den nuvarande

organisationsformen bibehålies. Därigenom torde enligt utredningens mening

såväl kraven på bästa möjliga skogsavkastning som lapparnas önskemål

kunna tillgodoses.

I fråga om de åtgärder, som bör vidtagas för att tillgodose de nämnda

synpunkterna, anför utredningen bl. a. följande.

En primär förutsättning för en god avkastning synes vara, att en grundlig

omarrondering företages. I första hand bör alla lappfondsskogar inom

Västerbottens och Norrbottens län bytas mot mark inom Jämtlands län.

Inom detta senare län bör därefter skogsinnehavet samlas till så fa och

koncentrerade områden som möjligt. Alla önskvärda byten bör kunna

göras med kronoparker och kronoöverloppsmarker. I samband med omarronderingen

bör frågan om uppflyttning av skogsodlingsgränsen provas

Därest denna gräns uppflyttas, torde detta kunna medföra inte oväsentligt

utökad produktiv skogsmarksareal. Det förefaller vidare nödvändigt, att en

skogsuppskattningshandling upprättas för lappfondsskogarna. Handlingen

bör utformas som en fullständig skogshushållningsplan med tillhörande

åtgärdsförslag. Fortsättningsvis bör därefter årligen upprättas statforslag

av såväl teknisk som ekonomisk natur. Dessutom bör årligen förvaltningsberättelse

överlämnas till statskontoret och Svenska samernas riksförbund.

„ , T.» 1

En fullt rationell revirindelning inom de berörda trakterna bor kunna

genomföras utan att därvid hänsyn tages till om skogarnas avkastning

skall redovisas till domänfonden eller lappfonden. Fonderna kan sedan,

såsom redan nu tillämpas, bokföringsmässigt skiljas åt. Medan hänsyn till

skogarnas speciella natur bör stora ansträngningar göras for att la förvaltningskostnaderna,

för vilka domänverket bör erhålla ersättning, sä

låga som möjligt. Även beträffande investeringskostnaderna synes en viss

försiktighet böra förordas. Domänstyrelsen har för sina kapitalinsatser

haft sin förnyelsefond att tillgå. Beträffande de enskilda skogarna står

skogsvägbyggnadsanslaget, skogsförbättringsanslaget och norrländs a

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj-.ts proposition nr 39 dr 1962

skogsproduktionsanslaget till förfogande. Det synes kunna ifrågasättas,

huruvida inte lappfonden i samma utsträckning som ägare av enskilda

skogar borde beredas lättnad i fråga om investeringskostnaderna.

Enligt uti edningens uppfattning synes det bl. a. med hänsyn till principen

om bästa möjliga skogsskötsel inte lämpligt att överflytta förvaltningsansvaret

för renbetesfjällens skogar från domänverket till lapparna.

Om lappfondsskogarnas förvaltning ordnas efter de av utredningen föreslagna

formerna och med full insyn och yttranderätt för lapparna, anser

utredningen detta vara den även för lapparna bästa lösningen.

Rörande vissa från domänfonden förskotterade belopp anför utredningen

i huvudsak följande.

Såsom framgår av utredningens den 5 maj 1961 avlämnade promemoria

angaende finansieringen av vissa beräknade utgifter för lappväsendet har

domänstyrelsen förskotterat betydande belopp för statens lappfond avseende

underskott på driften av renbetesfjällens skogar under senare år.

Det uppbyggnadsarbete som framförallt varit orsaken till underskotten

är emellertid inte något speciellt utmärkande för lappfondsskogarna

Samma behov har förelegat och föreligger för de flesta skogar inom

Norrlands inland. Även med de åtgärder som utredningen förordat torde

för skogsbruket inte kunna räknas med större överskott under de närmaste

tio aren. Det kan inte nu beräknas, att lappfonden med anlitande av fondens

Övriga inkomster under de närmaste åren skall kunna återbetala

domänverkets fordran på fonden. Enligt utredningens uppfattning bör

domänverket därför tills vidare balansera denna fordran i domänfondens

räkenskaper. I den mån investeringsåtgärder och andra åtgärder för skogsforvaltningen

på lappfondsskogarna erfordrar ytterligare kapitaltillskott,

bor detta, såvida medel inte på annat sätt kan ställas till förfogande, enligt

utredningens uppfattning förskotteras av domänfonden. När i en framtid

lappfondsskogarna åter lämnar överskott, bör styrelsen mot dessa överskott

ta avrakna fordran på lappfonden. Domänstyrelsen bör därvid även äga

tillgodoräkna sig ränta för utlånat kapital.

Yttranden över Iappfondsutredningens promemoria. Domänstyrelsen vidhåller

sitt förslag till organisationsförändring. I huvudfrågan — om

skogsavkastningen från renbetesfjällen alltjämt skall tillfalla lappfonden

eller om renbetesfjällens skogar skall helt inordnas i domänverkets förvaltning

synes utredningen enligt domänstyrelsens mening inte ha

bidragit med några mera tungt vägande motiv för sin inställning. Styrelsen

anser, att de andra instanser som avstyrkt domänstyrelsens förslag ej

heller framlagt tillräckligt bärande skäl för en ändring av den ståndpunkt

till frågan, som intogs av 1952 års riksdagsrevisorer och stöddes av 1953

års riksdag.

Övriga remissinstanser biträder däremot Iappfondsutredningens uppfattning

i huvudfrågan. Sålunda förklarar sig statskontoret i allt väsentligt

dela de synpunkter utredningen anlagt. Det synes riksrevisionsverket även

framdeles vara möjligt att bestrida utgifter för lappväsendets behov vid

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962

9

sidan av riksstaten. Därest denna synpunkt medför att nuvarande form för

redovisning av vissa utgifter för lappväsendet bibehålies, har riksrevisionsverket

ej något att erinra mot vad utredningen föreslagit.

I fråga om de allmänna synpunkter som varit vägledande för utredningen

framställer kammarkollegiet vissa erinringar.

När det talas om lappfondsskogarna såsom de renskötande lapparnas

värdebeständiga realtillgångar kan däri ej inläggas annat, än att avkastningen

av skogarna, till vilka staten är ägare, med statsmakternas medgivande

fått användas till lappväsendets fromma under så lång tid, att

anordningen — ej minst för lapparna själva — kommit att framstå såsom

hävdvunnen. Någon rätt i juridisk mening till skogsavkastningen har

lapparna däremot inte och något rättsligt hinder mot eu ändrad disposition

av skogsavkastningen möter sålunda ej.

Beträffande de åtgärder, som lappfondsutredningen föreslagit i syfte att

förbättra förutsättningarna för ett rationellt bedrivet skogsbruk, är meningarna

i remissyttrandena delade. I fråga om utredningens förord för

en omarrondering framhåller kammarkollegiet följande.

Det får ej förbises, att renbetesfjällen i främsta rummet skall utgöra renbetesmark

samt att en ur skogliga synpunkter önskvärd omarrondering

ej kan ske på bekostnad av nämnda huvudändamål. Då något förvaltningsmässigt

hinder knappast torde möta mot att under rationell skogsdrift lägga

ett antal komplex av såväl lappfonds- som rena domänskogar, synes kunna

ifrågasättas, huruvida ett byte enbart mellan dessa båda slag av skogar

över huvud utgör en förutsättning för en rationell skogsvård.

Domänstyrelsen anför följande synpunkter på spörsmålet om omarrondering.

De här avsedda skogarna inom Västerbottens och Norrbottens län är

ursprungligen avsatta för speciella ändamål. Motiven för att avkastningen

från dessa skogar skall tillföras lappfonden synes ej längre vara bärande.

Den praktiska nyttan av att byta dessa skogar mot kronoparker eller

kronoöverloppsmarker synes för övrigt vara ganska ringa, därest renbetesfjällens

skogar även i fortsättningen skall förvaltas av domänverket.

Redan nu skötes nämligen renbetesfjällen gemensamt med angränsande

kronoparker. Större arronderingsvinster torde vara att hämta genom byten

mellan renbetesfjällen och enskilda skogar, men möjligheterna härtill är

begränsade.

Lantbruksstyreisen och de hörda länsstyrelserna tillstyrker utredningens

förslag alt koncentrera lappfondsskogarna till Jämtlands län.

Frågan om förskjutning av domänverkets skogsodlingsgräns bör enligt

kammarkollegiet prövas inom domänstyrelsen. Även länsstyrelserna i Jämtlands

och Norrbottens län tillstyrker utredningens förslag om skogsodlingsgränsen.

Domänstyrelsen framhåller däremot följande.

Erfarenheten har givit vid handen att uppflyttning av skogsodlingsgränsen

inte i någon större utsträckning låter sig göra. Sedan något år överväges

dock bl. a. eu uppflyttning av gränsen inom vissa områden å renbetesfjällen.

Det skulle kunna bli fråga om en areal av högst 5 000 ha med ett

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962

virkesförråd av ca 200 000 m3sk. Härigenom kan en viss utökning av

avverkningarna vinnas, varvid dock erfordras såväl väginvesteringar som

relativt kostsamma skogsvårdsåtgärder.

Statskontoret anser det vara av värde, att utredningen föreslagit upprättandet

av statförslag och förvaltningsberättelse. Även länsstyrelserna i

Jämtlands och Norrbottens län biträder utredningens förslag i detta avseende.

Kammarkollegiet ifrågasätter emellertid, om inte nu förefintliga

skogshushållningsplaner, förvaltningsförslag, revirbudgeter och revirredovisningar

utgör en tillräcklig grundval för den insyn från lappväsendets

sida i förvaltningen av renbetesfjällens revir, som kan anses önskvärd.

Domänstyrelsen framhåller, att för renbetesfjällens revir upprättas indelningsplaner

och atgärdsplaner på samma sätt som för domänverkets

övriga revir. Därvid har de olika skogarna hållits i sär, men sammandragen

av tekniska skäl gjorts för hela reviren. Årliga förvaltningsförslag

och utsyningsförslag upprättas för vartdera reviret särskilt för renbetesfjällen

och för kronoparkema. Någon större svårighet att ur indelningsplanerna

och åtgärdsplanerna få fram önskade siffror för renbetesfjällen

torde det inte vara.

Utredningens uttalande att en fullt rationell revirindelning bör kunna

genomföras utan hänsyn till redovisningen av avkastningen, har vunnit stöd

hos statskontoret, kammarkollegiet samt länsstyrelserna i Jämtlands och

Norrbottens län. Domänstyrelsen erinrar däremot om att styrelsen upprepade

gånger framhållit olägenheterna av nuvarande system med dubbel redovisning.

Det av utredningen framlagda förslaget till finansieringsplan, innebärande

visst förskott ur domänfonden för skogarnas förvaltning, biträdes

av statskontoret, kammarkollegiet och länsstyrelsen i Jämtlands län. Det

bör enligt statskontorets mening jämväl kunna övervägas, om ej domänfonden

bör tillgodoföras skälig andel av uppkommande överskott. Med

hänsyn till lappfondens under ett redovisningsår högst varierande skuldbelopp

torde ränta böra beräknas på ett på lämpligt sätt vägt medeltal

mellan maximi- och minimibelopp. Med hänsyn till att tillgångarna i lappfonden

visat sig otillräckliga kan enligt lantbruksstyrelsen övervägas att

låta domänverket tills vidare, och intill dess från renbetesfjällens skogar

ånyo kan redovisas inkomster, förskottera visst årligt belopp till fondens

förstärkning. I motsats härtill anser domänstyrelsen åtgärder böra vidtagas

för reglering av styrelsens aktuella fordran på lappfonden.

IV. Kronoarrendators optionsrätt

Nuvarande förhållanden och tidigare framställningar i ämnet, m. m.

Efter antagandet av förordningen den 6 juni 1929 (nr 176) angående försäljning

i vissa fall av kronoegendom m. m. har vid försäljning av sådan

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj ds proposition nr 39 dr 1962

egendom stor hänsyn tagits till arrendators intressen. Enligt förordningen hade

arrendator sålunda rätt till hembud vid försäljning av kronoegendom om

han själv eller hans släkt före honom under minst tio år i följd innehaft

egendomen. I annat fall eller om arrendator inte önskade köpa på erbjudna

villkor, kunde egendomen utbjudas på öppna marknaden. Förordningen

tillämpades dock så att om arrendator inte ville förvärva egendom på erbjudna

villkor men i stället ville fortsätta att arrendera denna, egendomen

på nytt utarrenderades till honom. Den nu gällande försäljningsförordningen

av den 25 maj 1945 (nr 262), i vilken bestämmelserna om kronoarrendators

optionsrätt i huvudsak är av samma innebörd som i 1929 års förordning,

tillämpas på samma sätt.

I skrivelse den 17 januari 1952 föreslog domänstyrelsen att kronoegendom

borde kunna utbjudas till försäljning i öppna marknaden, om arrendator

innehaft densamma endast under kortare tid och inte begagnat sig av erbjudande

att köpa. Såsom motiv härför anförde styrelsen bl. a. att arrendatorer

i ett flertal fall avböjt att förvärva av dem brukade egendomar.

Domänverket tvingades därigenom att behålla egendomar som bedömts

såsom förlustbringande för verket.

I anledning av domänstyrelsens framställning uttalade föredragande departementschefen

vid anmälan av prop. 1952: 88, att det var önskvärt att

den praxis som tillämpats sedan 1929 alltjämt följdes, såvida inte speciella

skäl föranledde till annat. Jordbruksutskottet (JoU 1952:37) ansåg i likhet

med departementschefen, att den praxis som utbildat sig i fråga om hembud

till kronoarrendatorer och hänsynstagande till deras intressen fortfarande

skulle gälla. Riksdagen (rskr. 1952: 405) fattade beslut i enlighet med

utskottets uttalande.

Domänstyrelsens framställning. Domänstyrelsen hemställer om medgivande

att få försälja kronoegendom genom utbud i allmänna marknaden,

när arrendator inte velat begagna sig av erbjudande att förvärva egendomen.

Styrelsen uttalar som motiv härför att med den nuvarande tillämpningen

av reglerna försäljning blir beroende av arrendatorns vilja att köpa. Sedan

mitten av 1950-talet har ett ökat köpmotstånd från arrendatorernas sida

kunnat förmärkas. Detta har lett till att styrelsen nödgas behålla och fortsätta

alt arrendera ut ett antal egendomar som av företagsekonomiska skäl

rätteligen bör utmönstras ur förvaltningen. Härom anför styrelsen bl. a.

följande.

Den låga avkastningen från de av domänverket utarrenderade jordbruken

bär påtalats av riksdagens revisorer i deras berättelse för år 1951. Företagen

utredning visar, att ju mindre egendomarna är ju sämre blir räntabiliteten

under i övrigt likartade förhållanden. Antalet av styrelsen förvaltade egendomar

med mindre än 60 ha åker utgör f. n. omkring 475 med eu areal av i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962

genomsnitt 3G ha åker. Under mellansvenska förhållanden uppkommer för

en sådan egendom en ej oväsentlig årlig förlust, främst till följd av de höga

byggnadskostnaderna per arealenhet. Först vid egendomar av storleksordningen

45—50 ha byts förlusten i överskott. Denna arealgräns förskjuts

nedåt för goda egendomar och uppåt för mindre goda. Även om nettoavkastningen

från jordbruksdomänerna under senare år kunnat förbättras,

så är dock resultatet inte tillfredsställande. För år 1960 redovisas sålunda

endast ett överskott av ca 2 milj. kr. från nämnda domäner, vilka representerar

ett värde av ca 150 milj. kr.

Någon nämnvärd förbättring av nettoavkastningen kan enligt styrelsen

inte väntas med mindre en utgallring kan och får ske av de förlustbringande

egendomarna. Om någon verklig förbättring av ekonomin skall

kunna uppnås, bör den omständigheten att arrendalor innehaft egendom

under längre tid inte få tillmätas avgörande betydelse vid försäljningsfrågans

prövning. Dock bör arrendatorn i första hand erbjudas att köpa egendomen.

Yttranden. Samtliga remissinstanser tillstyrker i princip domänstyrelsens

förslag. Av innehållet i yttrandena torde få återgivas följande.

Lantbruksstyrelsen anser, att det bör krävas att kronoegendom inte får

säljas till tredje man för lägre pris än det, för vilket egendomen tidigare erbjudits

arrendatorn. Tvingas domänstyrelsen reflektera på ett lägre pris än

som tidigare fastställts, bör egendomen på nytt hembjudas arrendatorn. Härigenom

vinner man att kronoarrendator inte ställes i sämre läge än den som

arrenderar jord enligt de sociala arrendelagsbestämmelserna. Bestämmelse

av angivet innehåll anser styrelsen böra infogas i 1945 års försäljningsförordning.

Även kammarkollegiet, som uttalar att ett bifall till domänstyrelsens

framställning ej kommer att återverka inom kollegiets verksamhetsområde,

anför liknande synpunkter som lantbruksstyrelsen. Arrendelagsutredningen

anser också att arrendator vid försäljning av utarrenderad kronoegendom

inte bör ställas i sämre läge än innehavare av s. k. socialt arrende.

Riksförbundet Landsbygdens folk anser att domänverket successivt bör

avveckla sitt innehav av sådana jordbruksegendomar, som lämpligen kan

förvärvas av enskilda jordbrukare. I det följande angivna förutsättningar

bör gälla vid försäljningarna.

Med den föreslagna försäljningsordningen försättes arrendatorn i ett sämre

förhandlingsläge vid hembud än nu. Detta bör inte utnyttjas för att åstadkomma

en oskälig prisnivå. Det är även nödvändigt att av arrendatorn

gjorda förbättringar blir riktigt värderade vid försäljning. Tidpunkten för

hembud bör bestämmas med hänsyn till brukarens ålder och familjesituation

samt till den sammanlagda arrendetiden. Med hänsyn till kreditmarknadsläget

anser riksförbundet, att domänverket bör åläggas att bevilja tillräckligt

långfristiga krediter till köparna. Slutligen förutsättes att domänstyrelsen

inte skall äga rätt att försälja fastighet i öppna marknaden på villkor, som

för styrelsen är mindre fördelaktiga än de som gällt för hembud till arrendatorn.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962

13

Sveriges lantbruksförbund understryker vikten av att vid försäljningarna

hänsyn tages till personliga omständigheter. Arrendator, som av ekonomiska

skäl inte kan utnyttja sin optionsrätt, bör sålunda inte förvägras fortsatt

arrende annat än på speciella grunder. Även lantbruksförbundet hänvisar

till den sociala arrendelagstiftningen och förutsätter, att domänstyrelsen ej

genomför den begärda arrendeavvecklingen på ett sätt som strider mot dessa

i lag fastlagda principer, som enskilda medborgare har att följa.

V. Förslag om upphävande av förordning om dispositionsrätten

över viss skog

Kammarkollegiets skrivelse. Kammarkollegiet har framlagt förslag om

att upphäva förordningen den 29 juni 1866 angaende dispositionsrätten över

skogen å sådana skattehemman, som uppkommer av nybyggen, vilka hädanefter

från kronan upplåtes, eller av sådana äldre nybyggen, för vilka föreskrivna

byggnads- och odlingsskyldigheter icke blivit behörigen fullgjorda,

i det följande benämnd dispositionsförordningen. I samband med förordningens

upphävande bör enligt kollegiet föreskrivas, att anteckningar i jordregistret,

som grundar sig på förordningen, skall utgå. Kammarkollegiet anför

som motiv för framställningen i huvudsak följande.

Dispositionsförordningen föreskriver inskränkning i ägarens rätt att disponera

skogen till vissa av kronan upplåtna fastigheter i Norrland och Kopparbergs

län. Ägarna till dessa fastigheter får enligt förordningen ur skogen

hämta erforderligt virke och bränsle till husbehov men därutöver avverka

skog endast efter utsyning och stämpling av skogstjänstemän. Förordningen

tillkom för att förebygga den skogsförödelse som ansågs råda i nämnda

trakter, där genom avvittrings- och nybyggesväsendet stora skogsområden

överfördes från allmän till enskild ägo.

Genom senare författningar rörande ägares förfoganderätt över skog har

dispositionsförordningen enligt kollegiet stegvis förlorat sin praktiska

betydelse. Sålunda miste förordningen sin verkan i Norrbottens och

Västerbottens lappmarker genom 1915 års lappmarksförordning. Genom

en 1929 genomförd ändring i skogsvårdslagen blev denna lag tillämplig

på alla landets skogar utanför lappmarkerna. Därmed hade dispositionsförordningens

bestämmelser om hur skogen må disponeras blivit

för hela det berörda området ersatta av stadganden i andra författningar.

Den administrativa föreskriften i förordningens 3 §, att i alla beslut

om skatteomföring uttryckligen skall angivas huruvida hemmansägaren

över nybyggets skog åtnjuter full skattemannarätt eller allenast den

inskränktare rätt som omförmäles i förordningens 1 §, gäller däremot

alltjämt. Då numera alla av nybyggen uppkomna hemman åtnjuter full

skattemannarätt i förordningens mening, torde nämnda föreskrift emellertid

inte fylla någon uppgift. Föreskriften efterleves ej heller längre.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962

Yttranden. Domänstyrelsen tillstyrker att dispositionsförordningen upphäves

eftersom den förlorat reell betydelse. Lantmäteristyrelsen tillstyrker

likaledes kammarkollegiets förslag och förklarar sig beredd att utfärda föreskrift

om att anteckningar i jordregister rörande inskränkt dispositionsrätt

skall utgå.

VI. Vissa jämkningar beträffande beslutanderätten i fråga om

domänverkets markinköp

Nuvarande förhållanden. De grundläggande reglerna för domänverkets

markinköp har fastställts genom beslut av 1911 och 1912 års riksdagar (prop.

1911: 214; rskr. 216 och prop. 1912: 200; rskr. 264). Enligt dessa beslut gäller

att för försålda kronoegendomar inflytande köpeskillingar skall förvaltas

och redovisas såsom tillgång på statens domäners fond, till dess de enligt

beslut av Kungl. Maj:t får disponeras för inköp av skogsmark samt för inlösen

av ströängar. Den för ändamålet avsedda delfonden benämnes markfonden.

Under senare år har beslutanderätten beträffande vissa markinköp delegerats

från Kungl. Maj:t till domänstyrelsen. Sålunda har styrelsen efter

beslut av 1958 års riksdag (prop. A 74; JoU A 14; rskr. A 209) bemyndigats

att inköpa sådan tomtmark, som är avsedd att inom en nära framtid användas

uteslutande för arbetar- och förmansbostäder. Såsom villkor för bemyndigandet

gäller att styrelsen skall samråda med vederbörande lantbruksnämnd

och länsbostadsnämnd samt med andra berörda länsorgan och kommuner.

Enligt beslut av 1959 års riksdag (prop. 148; JoU 30; rskr. 284) har styrelsen

erhållit bemyndigande att för kronans räkning ingå i och svara för

s. k. avtalsbyten, d. v. s. sådana byten, som ej sker jämlikt jorddelningslagstiftningen.

Som förutsättning för detta bemyndigande gäller, att vederbörande

lantbruksnämnd och fastighetsbildningsmyndighet tillstyrker markbytet.

Efter beslut av 1960 års riksdag (prop. 62; JoU 18 och 32; rskr. 305)

erhöll domänstyrelsen rätt att inlösa de ströängar, som med hänsyn till ämbetsverkets

företagsekonomiska intressen anses böra införlivas med omgivande

mark. Vidare beslöt samma riksdag (prop. 80; JoU 14; rskr. 179)

medgiva att domänstyrelsen bemyndigas att i viss utsträckning besluta om

förvärv av mark från lantbruksnämnd. Som förutsättning gäller, dels att

förvärven huvudsakligen innebär ur arronderingssynpunkt önskvärda marktillskott,

dels att det är fråga om ett förfarande, som är jämförbart med

markbyte, eller om avyttring av skogslotter, som uppenbarligen inte ens på

lång sikt kan utnyttjas i den fortsatta rationaliseringsverksamheten dels ock

att köpeskillingen i det enskilda fallet ej överstiger 100 000 kr.

Domänstyrelsen skall ärligen inkomma till Kungl. Maj:t med redogörelse

för utnyttjandet av bemvndigandena.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1962

Tidigare förslag om ytterligare delegering av inköpsrätt. Domänstyrelsen

har bl. a. i skrivelser 1948, 1952 och 1956 hemställt om ökade befogenheter

att företaga markinköp. I den sistnämnda skrivelsen av den 30 januari 1956

anförde styrelsen i huvudsak följande.

Inköpsärendena i fråga om skog och skogsmark kräver i regel mycket

snabb handläggning. Anbudstiden är nämligen ofta mycket kort, ibland ar

den så begränsad, att ärendet ej hinner underställas Kungl. Maj:ts provning.

Från dessa affärsmässiga synpunkter skulle ett inkopsbemyndigande medföra

stora fördelar. På grund härav hemställer styrelsen om bemyndigande

att utan medgivande av Kungl. Maj:t i varje särskilt fält f°rvarva fastigheter,

vilka var för sig betingar en köpeskilling ej överstigande 100 000 kr

Som förutsättning för att utnyttja ett sådant bemyndigande bor galla att

vederbörande lantbruksnämnd tillstyrker inköpet och att redogörelse tor

inköpen årligen ingives till Kungl. Maj:t.

Av innehållet i remissyttrandena över framställningen torde få åter
-

givas följande.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ansåg, att en utvidgning i domänstyrelsens

befogenhet att förvärva skogsmark borde anstå tills vidare i avvaktan pa de

förslag i skogsfrågan, som vore att vänta från 1955 års skogsvardsutiedmng

och 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning.

Statskontoret uttalade, att frågan om behovet av ökade befogenheter tor

vederbörande affärsverksstvrelser skulle underkastas en ingående provning

av 1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna. I avvaktan pa

resultatet härav borde någon ändring av domänstyrelsens befogenheter inte

vidtagas.

Kammarkollegium ansåg, att tillräckliga skäl inte förelag att till doman
stvrelsen

delegera rätten att inköpa skogsmark.

Lantbrukssturelsen tillstyrkte domänstyrelsens framställning under förutsättning

att som villkor för utnyttjandet av ett bemyndigande föreskrevs,

att lantbruksstyrelsen tillstyrkt inköpet. Den föreslagna värdegränsen,

100 000 kr. i köpeskilling, ansåg styrelsen innebära en lämplig uppdelning

av inköpen mellan sådana, där endast jordbrukspolitiska intressen av mera

begränsad omfattning borde beaktas och sådana, som vore av den storleksordning

att de borde underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Sveriges lantbruksförbund avstyrkte framställningen, då det befarades att

domänverkets inköpsverksamhet mera komme att inriktas pa de mindre

skogsegendomarna och att därigenom strukturrationaliseringen av det mindre

bondeskogsbruket skulle motverkas. ......

Riksförbundet Landsbygdens folk hade intet att erinra mot domans tyr elsens

hemställan, då den föreslagna decentraliseringen av lnkopsbefogenheterna

självfallet inte kunde medföra någon ändring av de allmänna riktlinjerna

för statens jord- och skogspolitik.

1 detta sammanhang torde också böra erinras om att riksdagens revisorer

i sin berättelse för år 1957 uttalade, att under årens lopp på grund av markförsäljningar

ett betydande kapital samlats på markfonden. Enligt revisorernas

mening kunde det inte anses tillfredsställande, att så skedde utan att

återförvärv kom till stånd. Revisorerna ansåg önskvärt, att det allmännas

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962

markpolitik bedrevs efter sådana linjer, att de beträffande markfondens

handhavande fattade riksdagsbesluten kunde praktiskt fullföljas.

I sitt yttrande över revisorernas berättelse anslöt sig domänstyrelsen i allt

väsentligt tin revisorernas uttalande och hemställde om bemyndigande att

själv förvärva fastigheter i samma omfattning som yrkats i 1956 års skrivelse.

Statsutskottet anslöt sig i utlåtande (1958: B 34) över revisorernas berättelse

i huvudsak till vad i denna anförts i förevarande fråga. Rörande det i

domänstyrelsens remissutlåtande framlagda förslaget till konkret åtgärd förutsatte

utskottet, att Kungl. Maj:t ägnade förslaget en välvillig prövning och,

1 den mån det för sitt förverkligande krävde riksdagens medverkan, till riksdagen

gjorde den framställning som kunde vara påkallad. Riksdagen godkände

(rskr. B 56) vad utskottet anfört.

I proposition 1959:148 uttalade departementschefen i samband med

orenamnda förslag om vidgade befogenheter för domänstyrelsen i fråga om

avtalsbyten att han ej f. n. kunde tillstyrka någon ytterligare delegation av

in ''öpsrätten. Riksdagen (rskr. 284) hade ingen erinran mot detta uttalande.

Betänkande av 1953 års utredning angående de statliga företagsformerna.

I den 20 augusti 1960 avgivet betänkande (SOU 1960:32) behandlar 1953

års utredning rörande de statliga företagsformerna bl. a. domänverket. Utredningens

uttalanden i de hänseenden, som i förevarande sammanhang är

av intresse, innebär huvudsakligen följande.

Domänverkets huvuduppgift är att bedriva skogsbruk på statens skogsegendomar.

Enligt de riktlinjer som uppdragits för domänverkets förvaltning

av skogarna, skall skogsbruket inriktas på uthållighet och en så vitt

mojhgt jamn avverkning samt en hög avkastning i pengar Bl a det förhållandet

att domänverket dels befinner sig i konkurrens'' med andra skogsbruk,

dels ar beroende av prisläget på världsmarknaden, gör att verket har

behov av en tämligen stor frihet inte bara beträffande prispolitiska frågor

utan även i fråga om investeringarna.

Utredningen framhåller betydelsen av att affärsverken beträffande de rent

affarsmassiga dispositionerna, som har betydelse för affärsdriftens konkurrensförmåga

och lönsamhet, har en så självständig ställning att affärsverksamheten

i sina detaljer inte blir beroende av statsmakternas beslut. En följd

av affärsyerksstyrelsernas självklara uppgift att söka tillvarataga alla möjligheter

till affärsmässighet i sitt handlande bör vara att om styrelserna i sin

verksamhet finner att gällande författningsbestämmelser eller instruktioner

utgör hinder för affärsdriften, bör de taga initiativ till de åtgärder som —

under beaktande av allmänna samhälleliga synpunkter — anses böra vidtagas

för att undanröja dessa hinder.

Domänstyrelsen instämmer i remissyttrande över betänkandet i utredningens

uttalande om behovet av ökad handlingsfrihet. Styrelsen tager samtidigt

upp frågan om dess befogenhet att själv besluta om markinköp och

anför därvid i huvudsak följande.

Det är styrelsens uppfattning, att dessa befogenheter bör utvidgas ytterligare.

Statsmakterna har bestämt, att markfondens medel skall användas till

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962

17

inköp för domänfondens räkning av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig

mark. Frågan har senast behandlats av riksdagens revisorer år 1957 och av

1959 års riksdag. Enär med vissa undantag markinköpsfrågor måste underställas

Kungl. Maj :t, händer det emellertid stundom, att inköp av enskilda

objekt ej kan slutföras på grund av den tidsåtgång avvaktan av Kungl.

Maj :ts beslut innebär. Eftersom samråd alltid sker med vederbörande lantbruksnämnd,

innan domstyrelsen tager ställning till dylika inköpsfrågor,

beaktas jordbrukets intressen. Styrelsen har tidigare i olika sammanhang

hemställt om ökade befogenheter och är alltjämt av den uppfattningen att ur

såväl administrativ förenklingssynpunkt som med hänsyn till säljarnas förklarliga

intressen av snabba avslut styrelsen bör erhålla ökade befogenheter

även i fråga om inköp av fastigheter, som tillhör enskilda personer. Det är

därför enligt styrelsens mening lämpligt, att den rätt som tillerkänts domänstyrelsen

att för högst 100 000 kr. inköpa mark, som tillhör lantbruksnämnd,

utsträckes till att avse även inköp av enskilda tillhöriga fastigheter under

förutsättning dock att vederbörande lantbruksnämnd intet har att erinra

mot förvärvet samt att redogörelse för inköpen årligen ingives till Kungl.

Maj:t.

Departementspromemorian. I promemorian har redovisats omfattningen

av de inköp av fast egendom för domänverket, varom Kungl. Maj:t meddelat

beslut under de senaste tio åren. Inköpsverksamheten framgår av följande

sammanställning.

Av Kungl. Maj:t beslutade inköp av mark med medel från

domänverkets markfond

Köpeskilling högst 100 000 kr.

År

antal

köp

areal, ha

köpeskilling

kr.

antal

köp

areal, ha

köpeskilling

kr.

inägojord

skogs-

mark

inägojord

skogs-

mark

1951

21

52

421

413 240

24

169

773

1 038 240

1952

41

132

313

823 371

46

225

1 380

2 565 501

1953

29

48

274

611 969

29

48

274

611 969

1954

46

139

410

947 090

49

144

597

1 364 065

1955

50

136

696

949 911

53

288

1 269

1 982 911

1956

43

135

701

1 130 143

45

153

5 397

6 120 143

1957

47

130

601

921 460

51

206

1 288

2 694 160

1958

50

167

850

1 342 935

57

400

3 055

5 608 935

1959

42

235

1 149

1 388 709

50

496

3 599

6 043 709

1960

52

259

944

1 416 573

54

466

1 810

4 056 573

Summa

421

1 433

6 359

9 945 401

458

2 595

19 442

32 080 206

Totalt

I promemorian anföres att av det totala antalet förvärv det helt övervägande

antalet avsett objekt, där köpeskillingen understigit 100 000 kr. Det

har endast undantagsvis förekommit, att lantbruksnämnd eller fastighetsbildningsmyndighet

ej tillstyrkt dessa förvärv. Nuvarande ordning med beslutanderätten

förlagd till Kungl. Maj:t är i dylika fall administrativt tyngande

för såväl Kungl. Maj:ts kansli som domänstyrelsen. Därtill kommer,

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962

såsom framgick av domänstyrelsens remissyttrande över företagsformsutredningens

betänkande, andra olägenheter. Dessa torde bl. a. medföra att

möjligheterna att åstadkomma ur samhällsekonomisk synpunkt angelägna

arronderingsförbättringar av skogsmark försvåras på grund av tidsutdräkten.

Med hänsyn härtill samt till vad företagsformsutredningen allmänt

uttalat angående domänverkets ställning, synes det vara påkallat att befogenheten

för domänstyrelsen att själv besluta angående markförvärv vidgas.

Härför talar vidare det förhållandet att erfarenheterna av de tidigare

delegeringsbesluten varit enbart goda. En ytterligare delegering bör dock

begränsas såtillvida, att det utvidgade bemyndigandet blott avser beslut om

inköp i fråga om förvärv, där köpeskillingen för det aktuella objektet i

dess helhet ej överstiger 100 000 kr. Såsom förutsättning bör gälla, att

vederbörande lantbruksnämnd och, i förekommande fall, fastighetsbildningsmyndighet

tillstyrkt förvärvet. Det bör åligga domänstyrelsen att

årligen till Kungl. Maj:t inkomma med redogörelse rörande förvärven.

Yttranden. Lantbruks styr elsen anser, att det jordbrukspolitiska intresset

beträffande markinköpen blir tillfredsställande tillgodosett genom att bemyndigandet

endast skulle gälla, i de fall lantbruksnämnd tillstyrkt förvärvet.

Styrelsen förutsätter att, om inköpsärende av ifrågavarande slag

bringas under styrelsens behandling genom underställning eller på annat sätt,

dess tillstyrkan skall utgöra villkor för att bemyndigandet skall gälla. Styrelsen,

som finner den föreslagna anordningen väl underbyggd, tillstyrker

densamma.

Statskontoret erinrar om att de medel som står domänverket till buds för

markinköp är begränsade till på markfonden disponibla försäljningsmedel.

Därmed är ramen för inköpsverksamheten given. Med hänsyn till den värderingstekniska

och affärsmässiga kompetensen samt till kravet på enklare

och snabbare handläggning av inköpsärendena är en utsträckt handlingsfrihet

för domänstyrelsen befogad. Statskontoret har därför inte något att

erinra mot att styrelsen meddelas vidgade befogenheter i enlighet med vad

som föreslagits i promemorian.

Kammarkollegiet finner numera övervägande skäl tala för att domänstyrelsen

bör erhålla vidgad befogenhet att besluta om markinköp. Då den i

promemorian föreslagna avgränsningen av befogenheten synes lämplig, tillstyrker

kammarkollegiet förslaget.

Sveriges lantbruksförbund, som avstyrker förslaget, framhåller inledningsvis,

att förevarande fråga i och för sig är av administrativ natur och därför

inte borde föranleda annat än formell erinran. Förbundet anser emellertid,

att det framlagda förslaget inte är av rent administrativ art samt anför som

skäl för sitt avstyrkande i huvudsak följande.

Domänverkets resurser att inköpa mark ökar främst genom den vinst som

göres vid försäljning av bl. a tomtmark. Dessa ökade resurser väntas, om

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1962

förslaget genomföres, komma att alltmer inriktas pa det mindre bondeskogsbruket.

Detta skulle medföra en övermäktig priskonkurrens för skogsbehövande

grannar och motverka den strukturrationalisering av det mindre

bondeskogsbruket, som staten genom lantbruksnämnderna söker genomföra.

Lantbruksförbundet avstyrker därför det framlagda förslaget och föreslår x

stället att frågan om domänverkets markfond utredes, förslagsvis av 1960

års jordbruksutredning. Därest den föreslagna ändringen ändå genomföres,

föreslår förbundet, att bemyndigandet begränsas till att gälla endast om

lantbruksstyrelsen efter hörande av vederbörande lantbruksnämnd tillstyrkt

förvärvet.

Riksförbundet Landsbygdens folk avstyrker också förslaget samt hanvisar

till att förbundets riksstämma år 1961 uttalat bl. a. följande.

Domänverkets expansiva inköpspolitik har medfört en successiv utökning

av .statens skogsinnehav på bekostnad av det enskilda skogsbruket. Därvid

har bl. a. använts de vinstmedel, som influtit till markfonden genom försäljning

av tomtmark och liknande. Denna utveckling är inte förenlig med markfondens

ursprungliga svfte och de allmänna riktlinjerna för jordpolitiken.

Statens markinnehav i jordbruksbygderna bör successivt avvecklas och marken,

där så är lämpligt, användas för komplettering av enskilda fastigheter.

Statens aktivitet kunde i stället inriktas på områden där samhälleliga insatser

befinnes angelägna.

Riksförbundet ifrågasätter nu, om inte en omprövning av markfondens

användning bör ske. Med hänsyn till den under senare ar ökade inköpsaktiviteten

från domänverkets sida avstyrker förbundet det föreliggande förslaget.

Förbundet anför vidare..

Kravet på att vederbörande lantbruksnämnd skall ha tillstyrkt förvärvet

är inte tillfyllest. Riksförbundet motsätter sig emellertid inte en administrativ

förenkling av här ifrågavarande förvärv. Fn förutsättning är dock att

varken de lokala eller centrala jordpolitiska organens inflytande åsidosättes.

Sålunda bör såväl lantbruksnämnden som lantbruksstyrelsen höras och vara

ense om att tillstyrka förvärvet. Lantbruksstyrelsens medverkan motiveras

med att arronderingsförbättrande förvärv bör genom styrelsens förmedling

kunna kombineras med markbyten olika ägarkategorier emellan bl. a. över

länsgränserna.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund förutsätter, att en ändring av

ifrågasatt slag ej får försämra bondeskogsbrukets möjligheter till strukturrationalisering.

Även om kompletteringsbehov inte föreligger i eu trakt, där domänverket

avser att köpa mark, kan lantbruksorganisationen behöva förvärva marken

i fråga för att kunna byta till sig annan mark, som erfordras för kompletteringsändamål.

Då sådana markbyten även sker över länsgränserna, bör den

jordpolitiska prövningen göras av lantbruksstyrelsen efter hörande av berörda

lantbruksnämnder. Härigenom vinnes också en mera likformig bedömning.

Med hänsyn till att 1960 års jordbruksutredning skall behandla bl. a.

strukturfrågorna, varvid domänverkets och markfondens roll i sammanhanget

torde uppmärksammas, anser förbundet anledning ej föreligga att nu

ändra gällande bestämmelser.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962

Förbundet vilt således inte nu tillstyrka det framlagda förslaget, men förordar

att, om det ändå genomföres, lantbruksstyrelsens tillstyrkan skall

ställas såsom villkor för domänstyrelsens beslutanderätt.

VII. Bostadslån till skogsarbetare vid domänverket

Tidigare riksdagsbeslut. I syfte att giva domänstyrelsen möjlighet att

liksom de större skogsbolagen trygga sitt behov av fast anställda skogsarbetare

medgav 1955 års riksdag att ett belopp av högst 1 000 000 kr. av domänverkets

driftsinkomster fick under år 1955 disponeras för utlämnande av

bostadslån till dylika arbetstagare. Jordbruksutskottet underströk dock i sitt

av riksdagen godkända utlåtande i ämnet, att verkets arbetskraftsbehov i

första hand borde tillgodoses genom anlitande av kronotorpare, skogsjordbrukare

och därmed jämställda.

I fråga om utformningen av låneverksamheten innebar riksdagsbeslutet

att lånen skulle avses för förvärv, uppförande och förbättring av eget hem

samt att lån även skulle kunna lämnas till förvärv av tomt. Lånen, som

skulle vara avskrivningslån och beviljas efter samråd med länsbostadsnämnd

och lantbruksnämnd, skulle utgå med högst 4 000 kr. samt vara ränte- och

amorteringsfria så länge låntagaren innehade fast anställning som arbetare

vid domänverket och fullgjorde sina skyldigheter enligt anställningsavtalet.

Därest anställningen upphörde innan lånet till fullo avskrivits, skulle resterande

del av lånet förfalla till betalning sex månader efter upphörandet, såvida

ej särskild överenskommelse träffades mellan domänverket och låntagaren

om avbetalning under viss period från anställningens upphörande.

Säkerhet för lånen genom inteckningar skulle regelmässigt krävas, dock

skulle Kungl. Majd äga rätt att medgiva dispens från detta lånevillkor. Låntagare

skulle förbinda sig att fullgöra minst 100 dagsverken per anställningsår.

Lånen skulle avskrivas med 200 kr. årligen vid ett arbetsåtagande av

100—124 dagsverken per anställningsår. Ett större antal fullgjorda arbetsdagar

skulle berättiga till avskrivning med högre belopp. Vid minst 250 dagsverken

årligen skulle avskrivningsbeloppet uppgå till 500 kr. Särskilda avskrivningsregler

skulle gälla vid force majeure eller särskilt ömmande omständigheter

ävensom vissa uppsägningsregler vid underlåtelse att fullgöra

arbetsåtagande m. in. I övrigt skulle det ankomma på Kungl. Majd eller, efter

Kung1. Maj ds bemyndigande, på domänstyrelsen att meddela närmare bestämmelser

angående låneverksamheten.

Samma bestämmelser, som riksdagen godkände för långivningen under

år 1955, har gällt för den låneverksamhet som senare skett. Sammanlagt har

riksdagen för åren 1955—1961 medgivit att tillhopa 5 200 000 kr. av domänverkets

driftsinkomster fått disponeras för att bevilja bostadslån.

Domänstyrelsens förslag. Domänstyrelsen föreslår, att maximibeloppen

för bostadslån till domänverkets fast anställda skogsarbetare höjes till 8 000

kr. Grunderna i övrigt för långivningen bör kvarstå med den ändringen att

de årliga avskrivningsbeloppen höjes i proportion till maximibeloppets ök
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Mcij:ts proposition nr 39 dr 1962

ning, d. v. s. till det dubbla. De nya bestämmelserna bör enligt styrelsen få

tillämpas retroaktivt för lån beviljade efter den 1 november 1961. Under

förutsättning att ändringsförslagen genomföres, beräknar styrelsen ett totalt

medelsbehov av 2 500 000 kr. fram till den 31 december 1962. Styrelsen hemställer

därför om bemyndigande att under 1962 för bostadslån till fast anställda

arbetare få disponera dels 1 500 000 kr. av domänfondens driftmedel,

dels den till ca 1 000 000 kr. uppgående odisponerade delen av tidigare för

ändamålet avsatta medel.

Styrelsen anför beträffande behovet av skogsarbetare vid domänverket

följande.

Före andra världskriget utnyttjade skogshanteringen huvudsakligen tillfällighetsarbetare

och skogen betraktades i viss mån som reservarbetsplats

för från annan verksamhet friställd arbetskraft. Efter hand har emellertid

eu modernare syn på skogsbruket vuxit fram. Man syftar nu mera till ett

långsiktigt bedrivet uppbyggnadsarbete, vilket gör det nödvändigt att hålla

kalavverkningar och åtgärder för återväxten någorlunda konstanta år från

år. Samtidigt med denna utveckling har inom storskogsbruket eu ökad känsla

för de anställdas trygghet vuxit fram. Detta gör att antalet fast anställda

skogsarbetare har ökat starkt.

I anslutning till den sålunda redovisade utvecklingen på den skogliga arbetsmarknaden

pekar styrelsen på den pågående befolkningsomflyttningen

från landsbygden till tätorterna. Denna omflyttning kan väntas^ fortsätta,

vilket gör att domänverkets arbetskraftsfrågor under 1960-talet måste ägnas

den allra största uppmärksamhet. Enligt styrelsens mening bör skapandet

av en kår av yrkesskickliga, fasta skogsarbetare vara det huvudsakliga målet

för arbetskraftspolitiken inom verket. Härigenom tillvaratages inte endast

verkets ekonomiska intressen utan beredes även den anställda arbetskraften

en tryggad och jämn utkomst.

För att erhålla underlag för utformningen av sin arbetskraftspolitik har

styrelsen utfört en arbetskraftsutredning avseende perioden 1960—1969.

Utredningen visar att behovet av arbetskraft under perioden minskar från

3,0 milj. till 2,2 milj. dagsverken. Trots detta och oaktat att antalet fast anställda

arbetare — kronotorpare och skogsjordbrukare ej inräknade — under

den senaste femårsperioden kunnat ökas med ca 1 600 man, beräknar styrelsen

nyrekryteringsbehovet under 1960-talet av nämnda kategori arbetare

till ca 3 000 man. Huvuddelen av dessa bör ha egna bostäder. I utredningen

har styrelsen räknat med att 70 procent av alla arbeten framdeles kommer

att utföras av fast anställda. Hänsyn har tagits till den naturliga minskningen

av antalet kronotorp och skogsjordbruk.

Styrelsen påpekar i sammanhanget, att kraven på den kontrakterade arbetstidens

längd numera skärpts, så att lägre arbetsgaranti för fast anställd

arbetare än 250 dagar per år som regel inte godtages. Undantag gäller dock

för bl. a. kronotorpare och skogsjordbrukare.

Styrelsen erinrar om att domänverkets bosladslangivning nu liksom tidigare

avser alt underlätta rekryteringen av arbetskraft. Långivningen har

visat sig vara ett viktigt hjälpmedel härför. Lån har sålunda beviljats 931

arbetare under åren 1955—1960. Effekten har emellertid efter hand försvå
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962

gats, bl. a. beroende på att byggnadskostnaderna stegrats samt på att de

större enskilda skogsarbetsgivarna höjt beloppen i den motsvarande stödgivning

som de bedriver. De flesta enskilda, större skogsarbetsgivarna lämnar

nämligen någon form av bidrag och lån för uppförande eller förbättring av

eget hem. De kontanta lånebeloppen varierar starkt mellan olika företag men

ligger i de flesta fall betydligt över 4 000 kr.

Om bostadslånens effekt skall kunna bibehållas och domänverket inte

skall råka i ett försämrat konkurrensläge i fråga om arbetskraften, anser

styrelsen det nödvändigt med en väsentlig höjning av det maximala lånebeloppet.

Yttranden. Samtliga remissinstanser tillstyrker domänstyrelsens framställning.

Av yttrandena torde få återges följande.

Riksrevisionsverket erinrar om att domänverket under den senaste femårsperioden

kunnat öka antalet fast anställda skogsarbetare med ca 1 600

man. Domänverket väntas under kommande år liksom tidigare befinna sig i

ett svårt konkurrensläge, när det gäller att rekrytera skogsarbetare. Med

hänsyn till att enskilda skogsägare numera avsevärt höjt sina låne- och bidragsbelopp

till uppförande av bostäder, tillstyrker riksrevisionsverket framställningen.

Bostadsstyrelsen uttalar som sin erfarenhet, att det statliga bostadsstödet

är otillräckligt för flertalet skogsarbetare i de nordliga skogslänen. Detta beror

dels på de relativt höga byggnadskostnaderna i inlandskommunerna, dels

på skogsarbetarnas begränsade inkomster. För att kunna fylla behovet av

arbetskraft har skogsägarna tvingats att i olika former subventionera bostadskostnaderna.

Då de subventioner som andra skogsägare lämnar överstiger

det belopp som domänverket får bevilja, anser styrelsen det befogat

med en höjning av maximibeloppet för bostadslån till domänverkets fast anställda

arbetare.

Svenska skogsarbetareförbundet framhåller, att även skogsarbetarna kräver

trygghet i anställningen och årsarbete. En viktig detalj i samband med

rekryteringen av arbetskraft till skogen är att bostadsfrågan löses på ett

tidsenligt och rationellt sätt. Förbundet anser, att domänverket bör sättas i

stånd att lämna samma förmåner i detta avseende som de privata företagen.

VIII. Disposition av medel som anvisats för uppförande av

tjänstebostäder vid domänverket

Domänstyrelsens framställning. Domänstyrelsen har hemställt om bemyndigande

att utan framställning i varje särskilt fall få disponera 400 000

kr. av det ej utnyttjade beloppet under det senast för budgetåret 1961/62

anvisade investeringsanslaget till tjänstebostäder för domänverket för att

uppföra uthyrningsbostäder för domänverkets befattningshavare.

Såsom motiv för framställningen anför domänstyrelsen i huvudsak följande.

Kungl. Maj:t har den 20 oktober 1961 beslutat att domänstyrelsens framställning

den 12 december 1959 angående bemyndigande för domänverket

att fastställa egen bostadstvångsförteckning inte skall föranleda någon

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962

Kungl. Maj:ts åtgärd. Domänverkets behov av vissa bostäder för befattningshavare,

som skall vara placerade på sådan ort, där lämplig bostad inte visat

sig vara möjlig att uppbringa och där ej heller sådan byggnadsverksamhet

som kan medföra tillgång till hyresbostad är att påräkna, kvarstår likväl.

Domänstyrelsen finner det möjligt att nu begränsa anspråken på medel härför

till 400 000 kr. av det till totalt ca 833 000 kr. uppgående belopp, som

kvarstår outnyttjat av de för uppförande av tjänstebostäder anvisade medlen.

IX. Departementschefen

I det föregående har närmare redovisats ett flertal förslag som syftar till

att anpassa domänverkets uppgifter efter utvecklingen och att underlätta

dess verksamhet. Vad först angår natur- och fritidsverksamheten å kronans

skogar förtjänar det enligt min mening prövas, att, såsom domänstyrelsen

förordat, vidtaga särskilda åtgärder för fritidsbesök på kronoskogar. Att

så sker torde nämligen ofta vara erforderligt för att skydda skogarna

mot skadegörelse eller besvärande intrång av besökarna. Genom att i viss

utsträckning koncentrera åtgärderna till områden utanför tätorternas

närmare grannskap vinnes också en större spridning av fritidsbesökarna,

varigenom bör kunna undvikas att dessa verkar hindrande eller störande

på skogsbrukets rationella bedrivande. 1 sammanhanget vill jag erinra

om att större enskilda markägare, såsom skogsbolag, redan anordnar

särskilda fritidsområden på sina marker.

Kostnaderna för verksamheten bör, såsom domänstyrelsen föreslagit, bestridas

av driftmedel. Styrelsen har beräknat medelsbehovet till 500 000 kr.

under de tre första åren och därefter till omkring 200 000 kr. för år. För

egen del anser jag, att den årliga medelsdispositionen för ändamålet bör

vara av något mindre omfattning. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t

att bestämma beloppet i fråga i samband med ställningstagande till generalförslaget

angående domänverkets driftkostnader.

Någon ändring i förordningen den 10 maj 1935 (nr 157) angaende grunder

för förvaltningen av vissa kronoskogar synes ej vara erforderlig för

ändamålet. Kungl. Maj:t torde dock böra inhämta riksdagens bemyndigande

att årligen avdela medel ur domänverkets driftsinkomster för alt

bestrida utgifter för verksamheten.

Domänstyrelsen har vidare föreslagit att frågor rörande jakt och fiske

samt naturskydd jämte de uppgifter som föranledes av nyssnämnda anordnande

av fritidsområden skall sammanföras till eu särskild avdelning under

andra skogsbyrån. Jag finner detta förslag ändamålsenligt, men anser att

avdelningen bör vara fristående från byråindelningen. Därest riksdagen

cj har något att invända mot organisationsändringen, torde Kungl. Maj:t

senare böra besluta att för chefen för denna avdelning från och med den

1 juli 1962 inrätta en avdelningsdirektörstjänst i De 1. Samtidigt bör den i

domänstyrelsens framställning nämnda, vakanta jägmästartjänsten i Ae 24

indragas.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Mcij.ts proposition nr 39 dr 1962

Frågan om förvaltningen av renbetesfjällen har, såsom framgår av den

tidigare redogörelsen, utförligt behandlats i utredningar och remissyttranden.

Domänstyrelsen har föreslagit, att renbetesfjällen helt skall inordnas under

domänverkets förvaltning och att avkastningen skall tillföras domänverket.

Därigenom kan enligt styrelsens mening en tyngande särredovisning till statens

lappfond undvikas och bättre förutsättningar för erforderliga skogliga

förnyelseåtgärder åstadkommas. Å andra sidan har 1960 års lappfondsutredning

och de flesta remissinstanserna ansett, att nettoavkastningen av såväl

renbetesfjällens skogar som andra lappfondsskogar även i fortsättningen

bör komma samerna tillgodo. Under utredningsarbetet har därjämte ifrågasatts,

om ej samerna själva skulle kunna övertaga förvaltningen av skogarna.

Den sist antydda lösningen anser jag vara förenad med uppenbara nackdelar.

Kostnaderna för en sådan förvaltning kan nämligen väntas bli väsentligt

större än om domänverkets resurser utnyttjas. Även möjligheterna att

finansiera erforderliga investeringar för skogsvårds- och vägbyggnadsåtgärder

torde vara mera begränsade. Dessutom skulle svårigheter uppkomma på

grund av variationerna i avkastningen. Starka motiv föreligger därför enligt

min mening för att förvaltningen av lappfondsskogarna alltjämt sker genom

domänverkets försorg.

Det synes mig vidare angeläget, att domänverkets förvaltning av skogarna

kan inriktas på ett rationellt och långsiktigt skogsbruk. Detta bör dock ske

utan att avkastningen undandrages statens lappfond och därigenom samerna.

överläggningar har ägt rum med domänstyrelsen och Svenska samernas riksförbund

rörande en sådan form för domänverkets förvaltning av lappfondsskogarna

att utan för domänverket betungande särredovisning lappfonden

skall kunna tillföras en jämn avkastning därifrån.

Mot bakgrunden härav vill jag förorda, att förvaltningen av lappfondsskogarna

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, innefattande jämväl

de s. k. lapprutorna men ej de s. k. lappskolborden, under 50 år, räknat

från och med den 1 juli 1962, uppdrages åt domänstyrelsen att genomföras

på de grunder som allmänt gäller för kronoparker. För investeringsåtgärder

å dessa skogar bör domänverkets förnyelsefond tagas i anspråk. Samerna

bör beredas viss möjlighet att följa skogarnas förvaltning genom den särskilda

rennäringsnämnd, som föreslagits i årets statsverksproposition (IX

ht, p.7).

Såsom förut antytts är det ofrånkomligt att nettoavkastningen från lappfondsskogarna

växlar från år till år. Med hänsyn till behovet av att en så

långt möjligt jämn avkastning tillföres lappfonden, vill jag förorda att till

fonden årligen skall inlevereras genomsnittsvärdet av den nettoavkastning

som kan beräknas uppkomma under upplåtelseperioden. Självfallet är det

ej möjligt att annat än ungefärligen uppskatta denna avkastning. Viss ledning

erhålles dock av att skoglig expertis uppgivit, att nettoavkastningen av

skogsbruk på marker med motsvarande läge i genomsnitt kan beräknas

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962

25

till cirka två procent av taxeringsvärdet, vilket i detta fall skulle innebära

en avkastning på omkring 200 000 kr. för år. Under budgetåren 1943/44—

1954/55 lämnade renbetesfjäll en en nettoavkastning av i medeltal drygt

220 000 kr. för år. Under åren därefter har, av skäl som beröres i det följande,

underskott uppkommit. Med hänsyn till att avkastningen under budgetåren

1943/44—1954/55 ej torde vara helt representativ för avkastningen

på lång sikt ävensom till att i taxeringsvärdet för renbetesfjällen i viss omfattning

torde ingå andra värden än de som avser skogsbruket, har jag

stannat för att föreslå att det belopp, som årligen skall tillföras lappfonden,

nu bör fastställas till 150 000 kr. Vid de förut nämnda överläggningarna har

domänstyrelsen förklarat detta belopp vara alltför högt räknat. Samerna

har däremot framfört alternativa förslag med något högre belopp. Det

belopp jag förordat bör inlevereras till lappfonden den 1 juli varje år samt

anknytas till lämplig index så att realvärdet därav bibehålies under förvaltningsperioden.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att årligen i

samband med prövningen av domänstyrelsens generalförslag fastställa det

belopp som sålunda skall tillföras lapplonden. Skulle oaktat indexregleringen

uppenbart orimliga disproportioner senare uppstå mellan det enligt

förut angivna normer beräknade beloppet och skogarnas långsiktiga värde

eller under perioden inträffade organisatoriska förändringar så motiverar

bör Kungl. Maj:t äga efter framställning av rennäringsnämnden eller

domänstyrelsen även av sådant skäl jämka beloppet. Nämnda ordning

medför att någon särskild, specificerad bokföring vid domänverket beträffande

lappfondsskogarna ej skall behöva ske i fortsättningen.

Skogsbruket å renbetesfjällen har under senare år medfört underskott,

som nu totalt uppgår till cirka 1 700 000 kr. Detta beror till stor del på att

domänverket för sin ändamålsenliga skötsel av skogarna funnit erforderligt

att vidtaga vägbyggnads- och skogsvårdsinvesteringar som ej kunnat täckas

av inflytande inkomster. Under beaktande av att möjligheter ej funnits att

för dessa investeringskostnader anlita domänverkets förnyelsefond eller att

erhålla stöd från vederbörliga bidragsanslag anser jag att någon återbetalning

ej bör ske från lappfonden. Det bör i sammanhanget framhållas, att

de gjorda investeringarna är av långsiktig karaktär och att de följaktligen

till väsentlig del blir till nytta för domänverket under förvaltningsperioden.

Vid fastställande av det förut angivna beloppet av 150 000 kr. har hänsyn

också tagits till en årlig amortering av den skuld, vari lappfonden häftar till

domänfonden. Då en årlig nedskrivning av domänfonden skulle bli administrativt

otymplig, förordar jag, att denna fond nedskrives med hela det

den 30 juni 1962 såsom fordran å lapplonden i domänverkets räkenskaper

redovisade beloppet. Riksdagens godkännande torde krävas för att genomföra

den nu föreslagna ordningen för förvaltningen av lappfondsskogarna.

Den nya ordningen för förvaltningen av lappfondsskogarna gör arronderingsbyten

mellan skogarna och annan kronan tillhörig mark överflödiga.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962

Däremot torde det, såsom domänstyrelsen framhållit, i vissa fall kunna

vara till fördel ur skogsbrukssynpunkt med arronderings- och andra byten

mellan lappfondsskogama och mark i enskild ägo. Noggrann prövning bör

dock ske rörande inverkan av enventuella byten på de särskilda rättigheter

som tillkommer samerna. Enligt min mening bör därför beslutanderätten

i fråga om här avsedda markbyten i princip förbehållas Kungl. Maj:t. I fall,

då byte endast avser mindre jämkning, bör dock domänstyrelsen kunna

meddela beslut efter tillstyrkan av rennäringsnämnden. Därest försäljning

sker av område som ingår i lappfondsskogama — likaledes efter tillstyrkan

av rennäringsnämnden —- bör köpeskillingen inlevereras till lappfonden.

I detta sammanhang torde böra anmälas, att domänstyrelsen hos Kungl.

Maj:t gjort framställning om ändring av 14 § kungörelsen den 17 juni 1943

(nr 532) angående upplåtelse av kronotorp. Enligt den nuvarande lydelsen

av denna paragraf kan kronotorpare erhålla statsbidrag till vissa angivna

inre rationaliseringsåtgärder med högst de belopp, vartill bidrag till motsvarande

åtgärder kan utgå enligt kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 466) angående

statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m. Sistnämnda

författning ersattes emellertid av kungörelsen den 11 juni 1948

(nr 342) angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering

m. m. Den föreslagna ändringen, som tillstyrkts av lantbruksstyrelsen, innebär

att anknytning sker till bestämmelserna i sistnämnda kungörelse.

Härigenom skulle kronotorpare beträffande det statliga stödet till inre rationalisering

åter bli jämställda med övriga jordbrukare. Enligt min mening

bör domänstyrelsens framställning biträdas. Jag torde senare, därest riksdagen

inte har någon erinran mot den begärda ändringen, få återkomma till

Kungl. Maj:t med förslag om författningsändring.

Härefter torde jag få övergå till frågan, om kronoarrendators optionsrätt.

Enligt förordningen den 25 maj 1945 (nr 262) angående försäljning i vissa

fall av kronoegendom m. m. gäller i detta hänseende i huvudsak att då utarrenderad

egendom skall försäljas hembud skall ske till arrendatom. Antages

ej hembud äger domänstyrelsen avgöra om egendomen skall utbjudas

till salu eller disponeras på annat sätt. Sedan lång tid tillbaka har dock

praxis varit att om arrendatorn ej antagit hembudet utan i stället önskat

fortsatt arrende detta ej förvägrats honom. Denna praxis har underställts

1952 års riksdag (prop. 88; JoU 37; rskr. 405), som ej hade någon erinran

däremot.

Domänstyrelsens av samtliga remissinstanser tillstyrkta förslag innebär i

huvudsak att, om en arrendator inte antager hembud, försäljning i fortsättningen

må ske på allmänna marknaden. Även jag ansluter mig i princip

härtill. Av företagsekonomiska skäl bör nämligen, såsom domänstyrelsen

framhåller, vissa jordbruksegendomar försäljas. I en del fall torde också

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962

27

föreliggande investeringsbehov beträffande byggnader och andra anläggningar

vara av sådan storlek att allmänt jordbruksekonomiska skäl talar

för att egendomarna ej bör bestå såsom självständiga brukningsenheter.

Vidare bör enligt de av 1947 och 1959 års riksdagar antagna jordbrukspolitiska

riktlinjerna kronan ej undandraga sig att, i den mån så kan anses

behövligt, med sin mark medverka till den yttre rationaliseringen i enlighet

med för varje annan markägare gällande principer.

Självfallet bör vid överväganden rörande försäljning stor hänsyn tagas

till arrendators personliga omständigheter. Vidare är det givet att, såsom

bland annat 1960 års arrendelagsutredning uttalat i sitt remissyttrande,

vid försäljning arrendator inte bör ställas i sämre läge än det som i motsvarande

situation tillkommer en arrendator, på vilkens upplåtelse den sociala

arrendelagstiftningen är tillämplig. Det är angeläget att arrendator beredes

möjlighet att förvärva fastighet till det lägre pris, som kan komma att

bjudas av annan person.

I anledning av vad under remissbehandlingen av domänstyrelsens framställning

anförts om önskvärdheten av att köpare kan beviljas tillräckligt

långfristig kredit vill jag erinra om att enligt gällande bestämmelser endast

två tiondelar av köpeskillingen behöver erläggas kontant och att återstoden

kan få gäldas genom avbetalningar under i regel högst tio år.

Den föreslagna ändringen i förfarandet kräver visserligen inte författningsändring

men torde likväl med hänsyn till sin betydelse böra underställas

riksdagen.

Beträffande vissa, i regel under 1800-talet av kronan till enskilda upplåtna

fastigheter i Norrland och Kopparbergs län gäller förordningen den

29 juni 1866 (nr 63 s. 1) angående dispositionsrätten över skogen å vissa

skattehemman. Förordningen tillkom i syfte att förebygga skövling av skogen

på fastigheterna. Dess bestämmelser om hur skogen må disponeras har,

såsom framgår av redogörelsen i det föregående, ersatts av stadganden i

andra författningar. Dock gäller fortfarande en i förordningen införd administrativ

föreskrift rörande anteckning i beslut om skatteomföring av

skattemannarättens omfattning. Denna föreskrift fyller numera inte någon

uppgift. Vidare är vissa anteckningar i jordregistret, som grundar sig på

förordningen, till visst besvär. Jag ansluter mig med hänsyn till det sagda

till kammarkollegiets av remissinstanserna tillstyrkta förslag om upphävande

av förordningen. Riksdagens medgivande härtill torde behöva inhämtas.

I fråga om inköp av mark för domänverkets räkning med anlitande av

markfondens medel har under senare år med riksdagens medgivande

beslutanderätten decentraliserats från Kungl. Maj:t till domänstyrelsen

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962

beträffande markförvärv för vissa ändamål och förvärv av viss omfattning

från lantbruksnämnd. I syfte att ernå önskvärd administrativ förenkling

har förslag om ytterligare överföring av beslutanderätt i inköpsärendena

till domänstyrelsen framlagts i en i det föregående i sin helhet återgiven

departementspromemoria, som varit föremål för remissbehandling.

De i promemorian närmare anförda skälen för en ytterligare decentralisering

anser jag vara bärande. Promemorieförslaget kan självfallet inte, såsom

i vissa remissyttranden befarats, medföra någon ändring i inköpsverksamhetens

inriktning till förfång för storleksrationalisering och arronderingsförbättringar

inom det enskilda skogsbruket. Förutsättning för att

domänstyrelsen skall äga besluta om inköp skall nämligen vara att vederbörande

lantbruksnämnd och, i förekommande fall, fastighetsbildningsmyndighet

tillstyrkt förvärvet. Med hänsyn till att lantbruksnämnd är tillståndsmyndighet

beträffande ärenden enligt jordförvärvslagen ävensom till

det förhållandet att tillstyrkande av denna nämnd ansetts vara tillräckligt

för att i vissa fall länsstyrelse skall äga besluta i bolagsförvärvsärenden kan

jag ej ansluta mig till den i vissa remissyttranden framförda åsikten att tillstyrkan

skall krävas av lantbruksstyrelsen. Har emellertid inköpsärende,

varom nu är fråga, enligt gällande grunder för ärendehandläggning inom

lantbruksorganisationen kommit under lantbruksstyrelsens prövning bör

dennas yttrande gälla. Under hänvisning till här och i promemorian anförda

skäl förordar jag, att Kungl. Maj:t inhämtar riksdagens medgivande att

bemyndiga domänstyrelsen att besluta om inköp i fråga om skogsmark,

där köpeskillingen för det aktuella objektet i dess helhet ej överstiger

100 000 kr. och där vederbörande lantbruksnämnd eller under i det föregående

angiven förutsättning lantbruksstyrelsen och, i förekommande fall,

fastighetsbildningsmyndigheten tillstyrkt förvärvet. Domänstyrelsen bör

årligen till Kungl, Maj:t inkomma med redogörelse rörande förvärv, som

skett med stöd av bemyndigandet.

För bostadslån till fast anställda skogsarbetare vid domänverket har enligt

riksdagens medgivande för åren 1955—1961 fått tagas i anspråk sammanlagt

o 200 000 kr. av domänverkets driftmedel. Av detta belopp var

vid 1961 års utgång cirka 1 000 000 kr. ej disponerade. Med hänsyn till

domänverkets kvarstående behov av rekrytering av fast anställda skogsarbetare

ävensom till önskvärdheten av att denna rekrytering underlättas

är det angeläget, att domänverket även i fortsättningen kan lämna ekonomiskt

stöd till skogsarbetarnas bostadsanskaffning. Jag anser även, att det

till följd av byggnadskostnadernas stegring och utvecklingen i fråga om de

enskilda, större skogsarbetsgivarnas motsvarande stödgivning är motiverat

med en viss ökning av belopp, vartill lånen högst må uppgå, och med jämkning

av de belopp, varmed lånen må avskrivas.

Bestämmelserna för långivningen vid nybyggnad och större ombyggnad

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962

29

bör enligt min mening med giltighet från den 1 januari 1962 ändras så, att

lån må beviljas med belopp motsvarande vad som skulle utgöra låntagarens

egen insats i byggnadsföretaget, dock lägst med 4 000 kr. och högst

med tio procent av belåningsvärdet, beräknat enligt grunder, som för den

statliga bostadslångivningen fastställts av Kungl. Maj:t för lån till småhus.

Vidare bör lånebeloppets storlek bero av det arbetsåtagande i domänverkets

tjänst, som angives i låntagarens anställningsavtal. Sålunda

förordar jag att minimibeloppet, 4 000 kr., skall utgå då arbetsåtagandet

omfattar 100—124 dagsverken per anställningsår och maximibeloppet vid

ett årligt arbetsåtagande om minst 200 dagsverken. Då anställningsavtalet

avser arbetsåtagande mellan 125 och 200 dagsverken för år bör lånebeloppet

för varje påbörjat 25-tal dagsverken höjas med en fjärdedel av skillnaden

mellan maximi- och minimibeloppet. Vad gäller lånens avskrivning föreslår

jag, att denna må ske med 200 kr. årligen vid ett arbetsåtagande av 100—

124 dagsverken per anställningsår samt vid åtaganden däröver med ytterligare

100 kr. för varje påbörjat 25-tal dagsverken upp till 249. Högsta avskrivningen,

som bör ske vid arbetsåtagande om minst 250 dagsverken för

år, kommer alltså att uppgå till 800 kr. I andra hänseenden bör nuvarande

allmänna grunder för lånen gälla. Liksom hittills torde det få ankomma

på Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, på domänstyrelsen

att meddela närmare bestämmelser angående låneverksamheten.

Enligt min mening är det tillfyllest att ett belopp om 2 000 000 kr. ställes

till förfogande för långivningen under år 1962. Jag föreslår därför, att

riksdagens bemyndigande inhämtas att härför anlita dels den odisponerade

delen, cirka 1 000 000 kr., av medel som tidigare avsatts för motsvarande

långivning, dels 1 000 000 kr. av årets driftsinkomster.

Slutligen vill jag upptaga till behandling frågan om disposition av vissa

tidigare anvisade medel för att bekosta uppförande av tjänstebostäder

för domänverkets befattningshavare. Denna fråga har aktualiserats sedan

Kungl. Maj:t den 20 oktober 1961 beslutat att lämna framställning från

domänstyrelsen angående fastställande av bostadstvångsförteckning för domänverket

utan åtgärd. Av beslutet följer att inga tjänstebostäder längre

skall finnas inom domänverket och att salunda samtliga verkets personalbostäder

skall vara s. k. uthyrningsbostäder. Oberoende av denna omläggning

bör domänverket ha möjlighet att uppföra personalbostad, då det med

hänsyn till arbetsuppgifterna för en befattningshavare är nödvändigt att

denne är placerad på mindre ort, där lämplig bostad ej går att uppbringa

eller kan förväntas komma att utbjudas på allmänna bostadsmarknaden.

Riksdagens medgivande torde inhämtas att få anlita det belopp av cirka

833 000 kr., som ej utnyttjats av investeringsanslag som förut anvisats till

tjänstebostäder för domänverket, för att uppföra personalbostäder. Det

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 dr 1962

torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela beslut om medelsdisposition

i varje särskilt fall.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att årligen avdela vissa medel

ur domänverkets driftsinkomster för att bestrida i det föregående

berörda utgifter i samband med domänverkets naturoch

fritidsverksamhet

2) godkänna vad i det föregående föreslagits rörande

förvaltningen av lappfondsskogarna

3) medgiva i det föregående angiven nedskrivning av

domänfonden

4) godkänna i det föregående föreslagen ändring i förfarandet

vid försäljning av vissa utarrenderade kronoegendomar
5)

bemyndiga Kungl. Maj:t att upphäva förordningen den

29 juni 1866 (nr 63 s. 1) angående dispositionsrätten över

skogen å sådana skattehemman, som uppkomma av nybyggen,

vilka hädanefter från kronan upplåtas, eller av sådana

äldre nybyggen, för vilka föreskrivna byggnads- och odlingsskyldigheter

icke blivit behörigen fullgjorda

6) medgiva att domänstyrelsen må bemyndigas att i den

utsträckning som angivits i det föregående besluta om förvärv

av mark

7) medgiva att högst 1 000 000 kr. av domänverkets driftsinkomster

ma jämte odisponerad del av tidigare för ändamålet

avsatta medel under år 1962 disponeras för bostadslån

till fast anställda skogsarbetare i enlighet med de grunder

som angivits i det föregående samt

8) medgiva att outnyttjade belopp av tidigare anvisade investeringsanslag

för tjänstebostäder för domänverket må på

i det föregående angivna grunder disponeras för att uppföra

personalbostäder.

Med bifall till vad föredraganden sålunda

med instämmande av statsrådets övriga ledamöter

hemställt förordnar Hans Maj:t

Konungen att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Jan Brandt

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1962:237 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor berörande domänverket jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. 3LU 1962:27 Utlåtande i anledning av motion angående skydd mot jordvärdestegring, m. m. Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt motion, nr 615 s. 11 i texten
  3. JoU 1962:8 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor berörande domänverket jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten