Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om införande av brottsbalken m. m

350 sidor, varav 341 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,4 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 341 av 350 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1964:10, Med förslag till lag om införande av brottsbalken m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1061

1

Nr 10

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

införande av brottsbalken m. m.; given Stockholms

slott den 29 november 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) lag om införande av brottsbalken,

2) lag om ändring i giftermålsbalken,

3) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken,

4) lag om ändring i rättegångsbalken,

5) lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

6) lag om verkställighet av bötesstraff,

7) lag om straff för folkmord,

8) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff

för krigsmän, _

9) lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angaende åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar,

10) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande

av havandeskap,

11) lag angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilise
12)

lag angående ändring i lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastre
13)

lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhets

vård

14) lag angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning

för brott, . oc.

15) förordning om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 18b4

(nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet,

16) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64)

om handelsbolag och enkla bolag,

17) lag angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i

vissa, bolag

18) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa

bestämmelser om sjöfynd, , .... . ,

19) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fon

kommissionsrörelse och fondbörsverksamhet,

1 Bihang till riksdagens protokoll 196k. 1 samt. Nr 10

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196b

20) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med

vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper,

21) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning

i allmän flottled,

22) lag om ändring i konkurslagen,

23) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling

utan konkurs,

24) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen

den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,

25) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt

i spannmål,

26) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)

om försäkringsavtal,

27) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116)

om tillsyn över stiftelser,

28) lag angående ändrad lydelse av 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930

(nr 115) om bostadsrättsföreningar,

29) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens

begränsning,

30) lag om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131),

31) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)

om hittegods,

32) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till

jakt,

33) lag om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350),

34) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss

panträtt i spånadslin och hampa,

35) lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313),

36) lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945

(nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

37) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff

i vissa fall då riket är i krig,

38) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

39) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 491) om ämbetsansvar

för vigselförrättare i vissa fall,

40) förordning om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen

den 10 juni 1949 (nr 340),

41) förordning angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr

341) om explosiva varor,

42) lag angående ändring i lagen den 29 december 1949 (nr 722) om

pantlånerörelse,

43) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193),

44) lag om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr

279),

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

45) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr

280), ii

46) lag om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisreglenngslagen den 1

juni 1956 (nr 236), .

47) lag om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni

1956 (nr 306), „ ,

48) lag om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 19o7 (nr

132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången

vid krig eller krigsfara m. m.,

49) lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),

50) lag angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning

för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,

51) lag om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvar slagen den 22 apn

1960 (nr 74), . . „„

52) lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 jum 1960

(nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket,

53) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960

(nr 418) om straff för varusmuggling,

54) förordning angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr

180) om tillverkning av sprit och vin,

55) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr

655) om undanförsel och förstöring, samt

56) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120)

om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

Brottsbalken, som utfärdats den 21 december 1962 (SFS 700), föreslås

genom särskild promulgationslag träda i kraft den 1 januari 1965. Med hansyn

till att brottsbalkens påföljdssystem i väsentliga punkter skiljer sig

från strafflagens, erfordras förhållandevis omfattande övergångsstadganden.

I fråga om straffbestämmelsers tillämplighet i tiden har lagförslagets

regler givits generell avfattning, som medger att de i förslaget upptagna

grundsatserna användes också utanför brottsbalkens område och vid kommande

straffrättsliga författningsändringar.

Utöver brottsbalkens promulgationslag framlägges förslag till nya lagar,

avsedda att träda i kraft samtidigt med brottsbalken. Nu gällande bestäm
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1961

melser om förfarandet i mål mot underåriga lagöverträdare och om eftergift

av åtal beträffande ungdomar har sammanförts i en lag med särskilda

bestämmelser om unga lagöverträdare. I den föreslagna lagen har också intagits

bestämmelser om ett helt nytt institut, bevistalan, som innefattar

prövning huruvida den som ej fyllt 15 år begått brottslig gärning.

Också bötesverkställighetsreglerna har gjorts till föremål för en översyn,

som på vissa punkter innebär ändringar utöver dem, som direkt föranledes

av brottsbalkens ikraftträdande. Användningen av förvandlingsstraff föreslås

ytterligare begränsad. Reglerna har samlats i ett förslag till ny lag

om verkställighet av bötesstraff.

I anslutning till vissa stadganden i brottsbalken och till en av Förenta

Nationernas generalförsamling antagen och av Sverige ratificerad konvention

om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord har utarbetats

förslag till lag om folkmord.

Övriga i propositionen framlagda lagförslag hänför sig till ändringar i

gällande författningar. Ytterligare förslag av denna karaktär är under förberedande

och avses skola framläggas för 1964 års riksdag. Viktigast bland

de nu framlagda ändringsförslagen är det, som gäller rättegångsbalken.

Beslut att ej åtala brott föreslås kunna meddelas i något större utsträckning

än f. n. Det har vidare eftersträvats att åt vissa komplicerade processuella

regler ge större fullständighet och klarhet. I övrigt är de föreslagna

ändringarna väsentligen av rent lagteknisk natur och hänför sig bl. a. till

den förändrade gränsdragningen mellan dagsböter och penningböter, till

införandet av enhetligt frihetsstraff och till den ändrade behandlingen av

psykiskt abnorma lagöverträdare.

? S u(f /■ I A f > : f, j

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964

5

1) Förslag

till

Lag

om införande av brottsbalken

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den av riksdagen år 1962 antagna och den 21 december samma år (nr 700)

utfärdade brottsbalken skall jämte vad nedan stadgas träda i kraft den 1 januari

1965; dock må dessförinnan bestämmelser meddelas av Konungen enligt

vad i balken och denna lag är för vissa fall stadgat.

2 §•

Genom brottsbalken upphävas med den begränsning som följer av vad

här nedan stadgas

strafflagen den 16 februari 1864 med undantag av 6 kap. 1—7

3 § förordningen den 16 november 1841 (nr 58) emot fylleri och drycken
Skfagen

den 22 april 1927 (nr 110) om tillsyn över dem, som utskrivits på

prov från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt;

lagen den 24 september 1931 (nr 328) med vissa bestämmelser om bötesstraff

utom strafflagens område (särskild böteslag);

lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om ungdomsfängelse;

lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om förvaring och internering i sakerhetsanstalt;
lagen

den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom;

lagen den 18 september 1943 (nr 691) om villkorlig frigivning;

lagen den 20 april 1951 (nr 175) med vissa bestämmelser om böter och viten;

samt

lagen den 30 december 1952 (nr 789) med vissa bestämmelser om pafoljd

för brott av underårig;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning eller i reglemente, instruktion

eller annan särskild föreskrift stridande mot bestämmelserna i brottsbalken

eller denna lag.

3 §.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri

lagrum, som ersatts genom bestämmelse i brottsbalken eller denna lag, skall

den bestämmelsen i stället tillämpas.

4 §.

Är i lag eller författning för brott stadgat fängelse utan angivande av

längsta tid därför, må fängelse ej ådömas på längre tid än ett år.

Till straffarbete må ej vidare dömas; i stället dömes till fängelse på tid

som är stadgad för straffarbete. Vad nu sagts skall dock ej äga tillämpning

i mål, vari domstol före den 1 januari 1965 dömt till straffarbete.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

5 §•

Ingen må dömas för gärning, för vilken ej var stadgat straff när den begicks.

Straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs.

Gäller annan lag när dom meddelas, skall den lagen tillämpas, om den leder

till frihet från straff eller till lindrigare straff; vad nu är sagt skall dock ej

gälla, när fråga är om gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund

av då rådande särskilda förhållanden.

Beträffande ådömande av annan påföljd för brott än straff skall vad i

brottsbalken stadgas äga tillämpning även å gärning som begåtts före den 1

januari 1965; dock må i sådant fall för gärning, som någon begått under inflytande

av sinnesbeskaffenhet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen, ej tillämpas

annan påföljd än överlämnande till särskild vård.

Vad i 36 kap. 1, 2, 4 och 5 §§ brottsbalken stadgas skall äga tillämpning

jämväl när fråga är om gärning, för vilken straff jämlikt andra stycket skall

bestämmas enligt äldre lag.

6 §.

Vid bedömning enligt brottsbalken skall vad i 26 kap. 3 § stadgas om återfall

i brott tillämpas utan hinder av att det förra brottet bedömts efter äldre

lag.

I annat mål än sådant, som av första domstol avgjorts före den 1 januari

1965, skola bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken, med iakttagande av vad

i 9—11 §§ denna lag sägs, tillämpas jämväl när fråga är om brott, som begåtts

före sagda dag.

7 §•

Åklagares befogenhet att tala å brott skall bedömas efter den lag som gäller

när åtal väckes. Bedömningen skall dock alltid ske efter äldre lag, om

när handlingen företogs brottet var undantaget från allmänt åtal eller för

sådant åtal var stadgat särskilt villkor och bestämmelsen härom icke upptagits

i den nya lagen.

8 §•

Förekomma till verkställighet på en gång dom, varigenom någon dömts till

straffarbete på viss tid, och annan dom, meddelad före den 1 januari 1965,

enligt vilken han har att undergå fängelse, skall fortfarande tillämpas vad

i 4 kap. 5 § andra stycket och 6 § första stycket strafflagen sägs.

9 §•

Vad i brottsbalken stadgas om fängelse skall, med de undantag som angivas

nedan, i tillämpliga delar gälla i fråga om straffarbete och beträffande

fängelse som ådömts före balkens ikraftträdande.

1. Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning från gemensamt straff,

som bestämts jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen, skall alltjämt iakttagas vad i

1 § andra stycket, 14 § andra stycket och 20 § första stycket lagen om villkorlig

frigivning sägs.

2. I fråga om den som vid brottsbalkens ikraftträdande är villkorligt frigiven

från straffarbete eller fängelse skall beträffande prövotidens längd och

innehållet i honom meddelade särskilda föreskrifter alltjämt tillämpas vad

därom stadgas i lagen om villkorlig frigivning. Vid tillämpning av 26 kap.

18 § brottsbalken må, såvitt avser förhållande som hänför sig till tiden före

balkens ikraftträdande, ej föreläggas vite. Ej heller må den som på grund av

sådant förhållande omhändertages jämlikt 26 kap. 22 § brottsbalken kvarhållas

längre än en vecka.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 ur 1064

;j. 1 fråga om bortfallande av straffarbete eller av fängelse, som ådömts foro

brottsbalkens ikraftträdande, skall gälla vad i 5 kap. 20 och22 §§ straff lagen

stadgas; i stället för tid som dar sags skall dock för bortfallande

straffarbete på kortare tid än sex månader gälla en tid av tem ar.

10 §•

Lagen om villkorlig dom skall med nedan angivna avvikelser alltjämt äga

tillämpning i fall då villkorlig dom enligt 1 § nämnda lag meddelats fore

brottsbalkens ikraftträdande. . . . , .

1. Vad i lagen om villkorlig dom sags om overvakningsdomstol skall i

stället gälla övervakningsnämnd varom förmäles i 37 kap. 1 § brottsbalken;

dock skall fråga om förverkande av villkorligt anstånd alltid avgöras av domstol.

Beträffande övervakningsnämnds och domstols handläggning och beslut

i ärenden enligt lagen om villkorlig dom skola bestämmelserna i 37 och 3ö

kap. brottsbalken äga motsvarande tillämpning, övervakningsnämnd ma

icke finnas tillsatt jämlikt 25 § lagen om villkorlig dom efter det att brottsbalken

trätt i kraft. 0 , , , ... . ,

2. Finnes den som erhållit villkorligt anstand hava begått annat brott

skail, i stället för vad i 13 § 1 mom. lagen om villkorlig dom sags, galla att

rätten må döma särskilt till påföljd för detta brott eller förklara anståndet

förverkat och, med undanröjande av vad som må hava bestamts om strait,

döma till påföljd för det brott som avsågs med den villkorliga domen och

det nya brottet eller ock, om brottet begåtts före prövotidens början, utan

att bestämma annan påföljd förordna att anståndet skall avse jamval ådomande

av straff för detta brott. I fall som nu avses skola bestämmelserna i

14 och 16 §§ lagen om villkorlig dom äga motsvarande tillämpning.

3 Förklaras villkorligt anstånd förverkat, må rätten, jämväl i annat tall

än som avses ovan under 2, under förutsättningar som angivas i 28—31 kap.

brottsbalken döma till skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller

förordna om överlämnande till särskild vård att träda i stället for stratt tor

det brott som avsågs med den villkorliga domen.

4. Vad i 34 kap. 11, 12 och 13 §§ brottsbalken stadgas om att vissa påföljder

skola träda i stället för villkorlig dom skall jämväl avse villkorlig

dom enligt 1 § lagen om villkorlig dom och straff som utsatts i domen.

11 §•

Beträffande ungdomsfängelse, ådömt enligt äldre lag, skall i tillämpliga

delar gälla vad i brottsbalken stadgas om ungdomsfängelse och beträffande

förvaring eller internering i säkerhetsanstalt vad i balken är stadgat om

internering, varvid utskrivning på prov skall anses såsom vård utom^ anstalt.

Vid tillämpning av 29 kap. 8 § och 30 kap. It § brottsbalken må, såvitt

avser förhållande som hänför sig till tiden före balkens ikraftträdande, ej foreläggas

vite. Beträffande den, som vid balkens ikraftträdande undergår ungdomsfängelse,

må icke meddelas föreskrift enligt 34 kap. 8 § andra stycket

brottsbalken om tid för vård i anstalt, när fråga är om brott som begåtts

före balkens ikraftträdande. I fråga om den som undergår förvaring eller

internering i säkerhetsanstalt och för vilken minsta tiden för påföljden gatt

till ända skall tid, varom stadgas i 30 kap. 8 § brottsbalken, räknas från

dagen för balkens ikraftträdande.

12 §.

För brott som begåtts före den 1 januari 1965 må, även om hinder ej möter

till följd av vad i 35 kap. brottsbalken sägs, påföljd ej ådömas, om straff

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196t

skulle vara att anse som förfallet vid bedömning efter lag som gällde då

brottet begicks.

Vad i 36 kap. 10 § brottsbalken stadgas skall äga motsvarande tillämpning

beträffande beslut, som meddelats angående förverkande eller annan åtgärd

enligt 2 kap. 16 eller 17 § strafflagen.

13 §.

Vad i lag eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att

straffarbete kan följa å brott skall tillämpas, när fråga är om brott varå

kan följa fängelse i mer än ett år. Stadgande om särskild rättsverkan av att

någon dömes till straffarbete skall äga tillämpning, när fängelse i minst sex

månader ådömes.

14 §.

Följande lagrum skola alltjämt äga tillämpning i deras lydelse vid brottsbalkens

ikraftträdande:

16 § 1 och 6 punkterna förordningen den 16 februari 1864 (nr Ils. 101)

om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall;

1 punkten övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni 1938 (nr 251)

om ändring i vissa delar av strafflagen;

3 punkten övergångsbestämmelserna till lagen den 12 juni 1942 (nr 378)

om ändring i vissa delar av strafflagen; ävensom

4 § a) samt 5 och 7 §§ lagen den 30 juni 1948 (nr 451) angående införande

av lagen om ändring i strafflagen m. m.

15 §.

Konungen äger förordna, att befattningshavare vid skyddsförening må

fullgöra uppgift som enligt brottsbalken eller annan lag ankommer på

skyddskonsulent.

16 §•

Vad i 26 kap. 9 § första stycket brottsbalken stadgas om att fråga angående

fakultativ villkorlig frigivning prövas av övervakningsnämnd skall

icke äga tillämpning i den mån Konungen så förordnar. I fråga om prövningen

av fakultativ villkorlig frigivning av dömda, vilka omfattas av förordnande

som nu avses, skall gälla följande.

1. Beslut om fakultativ villkorlig frigivning meddelas av den kriminalvårdsnämnd

varom förmäles i 37 kap. 3 § brottsbalken.

2 Finner den övervakningsnämnd, till vars verksamhetsområde fångvardsanstalten

hör, att den dömde bör frigivas eller gör han själv ansökan

?ka11 övervakningsnämnden med eget yttrande hänskjuta frågan

till kriminalvårdsnämndens prövning.

• a ■ ^.^P^^å^Hänmden äger besluta, att övervakning icke skall äga rum

« *nj?lvninSen- Skall den frigivne stå under övervakning, må kriminalvardsnamnden

förordna övervakare och meddela föreskrift enligt 26 kap

15 § brottsbalken. ö

... ? fråga om kriminalvårdsnämndens och övervakningsnämnds hand
aggning

av ärende som nu avses skall vad i 37 kap. 5, 6 och 11 SS brottsbalken

stadgas äga tillämpning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

9

2) Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 6 kap. 7 §, 11 kap. 11 § och 15 kap. 11 § gifter

målsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

6 KAP.

7 §•

Har make genom brottslig gärning

uppsåtligen bragt andra maken om livet,

eller har han, när annan sålunda

dräpt denne, haft sådan del i brottet,

som i 3 kap. 1—6 §§ strafflagen sägs,

vare han förlustig sin giftorätt i den

egendom, som tillhört den döde.

Har make genom brottslig gärning

uppsåtligen bragt andra maken om livet,

eller har han, när annan sålunda

dräpt denne, haft sådan del i brottet,

som i 23 köp. b och 5 §§ brottsbalken

sägs, vare han förlustig sin giftorätt i

den egendom, som tillhört den döde.

Vad nu sagts skall dock ej gälla den

som handlat under inflytande av sådan

själslig abnormitet, som avses i

33 kap. 2 § brottsbalken. 11

11 KAP.

11 §

Varder ena maken dömd till straffarbete

i tre år eller svårare straff eller

till internering i säkerhetsanstalt, äge

andra maken vinna skillnad i äktenskapet.

,, , .

Dömes ena maken till straffarbete

på viss tid understigande tre år, dock

minst sex månader, eller till förvaring

i säkerhetsanstalt eller till fängelse

eller tvångsarbete i minst ett år,

och yrkar andra maken äktenskapsskillnad,

pröve rätten, huruvida med

hänsyn till vad den dömde låtit komma

sig till last och övriga omständigheter

skillnad må ske. Samma lag

vare, om ena maken varder av utländsk

domstol dömd till frihetsstraff

i minst ett år och andra maken på

den grund vill skiljas

För straffdom--

Vill make---

i senaste lydelse, se beträffande It kap. It § SFS 1937:468 och beträffande 15 kap. 11 §

SFS 1946:822.

Varder ena maken dömd till fängelse

i tre år eller svårare straff, äge

andra maken vinna skillnad i äktenskapet.

Dömes ena maken till fängelse på

viss tid understigande tre år, dock

minst sex månader, eller till internering

eller till tvångsarbete i minst ett

år, och yrkar andra maken äktenskapsskillnad,

pröve rätten, huruvida

med hänsyn till vad den dömde låtit

komma sig till last och övriga omständigheter

skillnad må ske. Samma

lag vare, om ena maken varder av utländsk

domstol dömd till frihetsstraff

i minst ett år och andra maken på

den grund vill skiljas.

— samtyckt därtill.

— sin talan.

1+ Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 saml. Nr 10

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

15 KAP.

11

I mål om återgång av äktenskap,

hemskillnad eller äktenskapsskillnad

äge rätten, på yrkande av endera maken,

att för tiden intill dess laga kraft

ägande dom föreligger förordna, efter

vad som skäligt finnes, om sammanlevnadens

hävande och om bidrag av

ena maken till den andres underhåll,

så ock förbjuda makarna vid vite av

fängelse eller böter att besöka varandra.

Vid förordnande — -— -----

Förordnande, varom--

Beslut, varom---------

§•

I mål om återgång av äktenskap,

hemskillnad eller äktenskapsskillnad

äge rätten, på yrkande av endera maken,

att för tiden intill dess laga kraft

ägande dom föreligger förordna, efter

vad som skäligt finnes, om sammanlevnadens

hävande och om bidrag av

ena maken till den andres underhåll,

så ock förbjuda makarna vid vite av

fängelse i högst ett år eller böter att

besöka varandra.

— 5 kap. 8 § sägs.

skall bestå,

rätten återkallas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Vad 11 kap. 11 § i sin äldre lydelse stadgar om skillnad i äktenskapet skall

dock alltjämt äga tillämpning i fråga om dom som i brottmål meddelats före

denna dag.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

11

3) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken

Härigenom förordnas, att 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 KAP.

1 §•

om livet.

--dräpte levat.

Vad nu sagts skall ej gälla, om gärningsmannen

var under femton år eller

handlat under inflytande av sådan

själslig abnormitet, som avses i 33

kap. 2 § brottsbalken.

3 §.

Vad i 1 och 2 §§ är sagt om för- Vad i 1 och 2 §§ är sagt om förövare

av brottslig gärning gäller en- övare av brottslig gärning gäller envar

som medverkat till brottet såsom var som medverkat till brottet såsom

i 3 kap. 4 och 5 §§ strafflagen sägs. i 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken sags.

Ej må--

Dräper han

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

4) Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 4, 5, 11 och 12 §§, 5 kap. 1 §, 6 kap. 1 6,

9 kap. 8 och 9 §§, 20 kap. 6, 7 och 8 §§, 21 kap. 2 §, 23 kap. 7 och 22 §§, 24

kap i, 3 och 7 §§, 25 kap. 1 §, 27 kap. 2, 3 och 16 §§, 28 kap. 1, 11,12 och

14 §§, 29 kap. 2 och 3 §§, 30 kap. 6 och 9 §§, 31 kap. 1 och 10 §§, 36 kap.

5 §, 46 kap. 15 §, 48 kap. 1—3 §§, 51 kap. 21 och 25 §§, 53 kap. 2 §, 54 kap.

12 § och 58 kap. 3 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 KAP.

4 §.

I häradsrätt dömer häradshövdingen

med nämnd. Häradsrätten vare

dock domför utan nämnd vid måls

avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning, som ej

sker vid huvudförhandling eller syn

å stället, så ock i tvistemål vid huvudförhandling,

som hålles i omedelbart

samband med förberedelsen. Lag

samma vare i fråga om huvudförhandling

och syn å stället i brottmål,

om målet rör allenast ansvar för

brott, varå icke kan följa svårare

straff än böter, och i målet ej förekommer

anledning, att målsägande

finnes.

I häradsrätt dömer häradshövdingen

med nämnd. Häradsrätten vare

dock domför utan nämnd vid måls

avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning, som ej

sker vid huvudförhandling eller syn

å stället, så ock i tvistemål vid huvudförhandling,

som hålles i omedelbart

samband med förberedelsen. Lag

samma vare i fråga om huvudförhandling

och syn å stället i brottmål,

om målet rör allenast ansvar för

brott, för vilket icke är stadgat svårare

straff än böter, och i målet ej förekommer

anledning, att målsägande

finnes.

5

I tingslag-----—----

I nämnd skola sitta minst sju och

högst nio. I mål om brott, varå icke

kan följa straffarbete eller avsättning,

så ock vid syn å stället utom huvudförhandling

vare dock häradsrätten

domför med tre i nämnden.

Häradshövdingen fördele----

§•

- deras antal.

I nämnd skola sitta minst sju och

högst nio. I mål om brott, för vilket

ej är stadgat svårare straff än fängelse

i ett år och ej heller avsättning,

så ock vid syn å stället utom huvudförhandling

vare dock häradsrätten

domför med tre i nämnden.

----inom nämnden.

1 Senaste lydelse, se beträffande 1 kap. 4 och 5 §§ SFS 1958:465, beträffande 1 kap. 11 och

12 §§, 6 kap. 1 § och 29 kap. 3 § SFS 1958:8, beträffande 20 kap. 6 § SFS 1960:685, beträffande

20 kap. 8 § SFS 1948:453, beträffande 23 kap. 7 § SFS 1959:257, beträffande 30 kap.

6 § SFS 1955:56, beträffande 36 kap. 5 § SFS 1960:161 samt beträffande 48 kap. 1 § SFS

1954:432.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 106 fr

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11

Rådhusrätt vare------

Vid måls avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, så ock i tvistemål

vid huvudförhandling, som hålles

i omedelbart samband med förberedelsen,

vare rådhusrätt dock domför

med en lagfaren domare. Lag samma

vare i fråga om huvudförhandling

och syn å stället i brottmål, om

målet rör allenast ansvar för brott,

varå icke kan följa svårare straff än

böter, och i målet ej förekommer anledning,

att målsägande finnes.

§•

---och nämnd.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, så ock i tvistemål

vid huvudförhandling, som hålles

i omedelbart samband med förberedelsen,

vare rådhusrätt dock domför

med en lagfaren domare. Lag

samma vare i fråga om huvudförhandling

och syn å stället i brottmål,

om målet rör allenast ansvar för

brott, för vilket icke är stadgat svårare

straff än böter, och i målet ej

förekommer anledning, att målsägande

finnes.

I stad

I nämnd skola sitta minst sju och

högst nio. I mål om brott, varå icke

kan följa straffarbete eller avsättning,

så ock vid syn å stället utom huvudförhandling

vare dock rådhusrätten

domför med tre i nämnden.

12 §.

Konungen bestämmer.

I nämnd skola sitta minst sju och

högst nio. I mål om brott, för vilket

ej är stadgat svårare straff än fängelse

i ett år och ej heller avsättning,

så ock vid syn å stället utom huvud
-

förhandling "vare dock rådhusrätten

Borgmästaren fördele------

domför med tre i nämnden.

mellan nämndemännen.

5 KAP.

1 §•

Förhandling vid-------vara offentlig.

Kan det-------- sl

I mål om ansvar för utpressning

må rätten, om målsäganden begär det

eller rätten eljest finner det lämpligt,

förordna, att förhandling skall hållas

inom stängda dörrar. Förhandling,

som under förundersökning i brottmål

äger rum vid domstol, skall hållas

inom stängda dörrar, om den

misstänkte begär det eller rätten finner,

att offentligheten skulle vara till

men för utredningen.

alle röjas.

I mål om ansvar för utpressning

må rätten, om målsäganden begär det

eller rätten eljest finner det lämpligt,

förordna, att förhandling skall hållas

inom stängda dörrar. Förhandling,

som under förundersökning i brottmål

äger rum vid domstol, skall hållas

inom stängda dörrar, om den

misstänkte begär det eller rätten finner,

att offentligheten skulle vara till

men för utredningen. I brottmål skatt,

när skäl äro därtill, förhandling som

angår personundersökning, sinnesundersökning

eller annan utredning rörande

den tilltalades levnadsomständigheter

och personliga förhållanden

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

i övrigt, äga rum inom stängda dörrar.

Förhör med-------stängda dörrar.

Är eljest-------det gällande.

6 KAP.

1 §•

Protokoll skall-------mål särskilt.

Över handläggning-------heller protokoll.

I mål, som rör allenast ansvar för I mål, som rör allenast ansvar för

brott, må, om den tilltalade erkänt brott, må, om den tilltalade erkänt

gärningen och svårare straff än bo- gärningen och annan brottspåföljd än

ter ej ådömes, i stället för protokoll böter ej ådömes, i stället för protoföras

anteckningar enligt de närma- koll föras anteckningar enligt de närra

föreskrifter, som meddelas av mare föreskrifter, som meddelas av

Konungen. Konungen.

9 KAP.

Då enligt denna balk vite förelågges

part eller annan, bestämme rätten

vitet till belopp, som med hänsyn

till hans ekonomiska förhållanden

8 §.

Då enligt denna balk vite förelägges

part eller annan, bestämme rätten

vitet till belopp, som med hänsyn

till hans ekonomiska förhållanden

och omständigheterna i övrigt kan och omständigheterna i övrigt kan an

antagas förmå honom att iakttaga föreläggandet.

Vite må ej bestämmas

under fem kronor eller över femtusen

kronor. Har vite utdömts och förelägger

rätten nytt vite, må vitet bestämmas

till högre belopp, dock ej

tagas förmå honom att iakttaga föreläggandet.

Vite må ej bestämmas under

tio kronor eller över femtusen

kronor. Har vite utdömts och förelägger

rätten nytt vite, må vitet bestämmas

till högre belopp, dock ej

„ O rr> ^ ''-''J uiumiiiuo uogic utiupp, UUviV. Cj

over tiotusen kronor. Vitesföreläggan- över tiotusen kronor. Vitesföreläggande

skall delgivas den som föreläggan- de skall delgivas den som föreläggandet

avser. det avser.

Vite må--------föreläggas kronan.

Finnes, då---------ej utdömas.

9 §•

Är i denna balk straff utsatt i bo- Är i denna balk straff utsatt i böter,

dock ej dagsböter, vare lägsta bo- ter, dock ej dagsböter, vare lägsta

tesstraff fem kronor och högsta tre- bötesstraff tio kronor och högsta femhundra

kronor. Böter och viten, som hundra kronor.

ådömas enligt denna balk, tillfalla

kronan.

20 KAP.

6 §•

Åklagare skall tala å brott, som hör Åklagare skall, om ej annat är stadunder

allmänt åtal. Att strafföreläg- gat, tala å brott, som hör under allgande

må i visst fall tråda i stället mänt åtal.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1064

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

för åtal, stadgas i 48 kap. Om hinder

mot åtal för vissa brott, som ej äro

belagda med svårare straff än böter

omedelbart i penningar, gälle vad särskilt

är stadgat.

7

Allmänt åtal må av åklagaren eftergivas:
1.

om d brottet icke kan följa svårare

straff än böter och det är uppenbart,

att den misstänktes lagföring ej

är påkallad ur allmän synpunkt; eller

2. om brottet förövats, innan den

misstänkte dömts för annat av honom

förövat brott eller till fullo undergått

straff eller annan påföljd för sådant

brott, och det är uppenbart, att brottet

i jämförelse med det andra brottet

är med hänsyn till påföljden utan

nämnvärd betydelse.

Finnas tillräckliga skäl för eftergift

ej längre föreligga, må den återkallas.

Närmare föreskrifter om eftergift

av åtal meddelas av Konungen.

Är i lag eller författning särskild

föreskrift meddelad om eftergift av

åtal, vare den gällande.

§•

Åklagare må besluta att icke tala

å brott:

1. om det är uppenbart, att i händelse

av lagföring annan påföljd än

böter icke skulle komma att ådömas

och att den misstänktes lagföring ej

är påkallad ur allmän synpunkt; eller
2.

om brottet förövats, innan den

misstänkte dömts för annat av honom

förövat brott eller till fullo undergått

straff eller annan påföljd för

sådant brott, och det är uppenbart,

att brottet i jämförelse med det andra

brottet är med hänsyn till påföljden

utan nämnvärd betydelse; eller

3. om det i annat fall av särskilda

skäl är uppenbart, att påföljd ej erfordras

för att avhålla den misstänkte

från vidare brottslighet och att det

med hänsyn till omständigheterna ej

heller eljest är påkallat, att åtal väckes;

eller

4. om brottet uppenbarligen begåtts

under inflytande av sådan själslig abnormitet,

som avses i 33 kap. 2 §

brottsbalken, samt vård enligt sinnessjuklagen

kommer till stånd utan lagföring

och åtal ej är påkallat av särskilda

skäl.

Beslut jämlikt första stycket 3 må

meddelas endast av riksåklagaren.

Beslut att ej tala å brott må återkallas,

om tillräckliga skäl för beslutet

ej längre finnas föreligga.

Närmare föreskrifter om beslut att

ej tala å brott meddelas av Konungen.

8 §•

Målsäganden må-------— äga rum.

Har åklagare — — —----fullfölja talan.

Utan hinder — --------angående brott.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Målsägande är den, mot vilken

brott är begånget eller som därav blivit

förnärmad eller lidit skada.

21 KAP.

Den misstänkte skall vid huvudför

handling i underrätt infinna sig personligen

i mål om allmänt åtal för

brott, varå straffarbete kan följa, sä

ock i annat mål, om hans närvaro ej

kan antagas sakna betydelse för utredningen.

Vid huvudförhandling i

hovrätt skall den misstänkte infinna

sig personligen, om han av underrätten

dömts till straffarbete för brottet

eller anledning förekommer till ådömande

av sådant straff, så ock eljest,

om hans närvaro ej kan antagas sakna

betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling

i högsta domstolen

vare den misstänkte skyldig att infinna

sig personligen, om hans närvaro

finnes erforderlig för utredningen.

I underrätt skall den misstänkte

ock infinna sig personligen vid muntlig

förberedelse, om det kan antagas,

att förberedelsen därigenom främjas.

Vid annan förhandling än nu nämnts

vare han skyldig att infinna sig personligen,

om hans närvaro finnes erforderlig.

2 §.

Lider den

Är den —

Då den —

Den misstänkte vare i mål om allmänt

åtal skyldig infinna sig personligen

vid huvudförhandling i underrätt,

dock ej om anledning saknas att

ådöma annan brottspåföljd än böter

och hans närvaro tillika kan antagas

vara utan betydelse för utredningen.

I mål om enskilt åtal skall den misstänkte

infinna sig personligen vid dylik

förhandling, om hans närvaro ej

kan antagas sakna betydelse för utredningen.

Vid huvudförhandling i

hovrätt skall den misstänkte infinna

sig personligen, om han av underrätten

dömts till fängelse i minst sex

månader eller internering för brottet

eller anledning förekommer till ådömande

av sådan påföljd, så ock eljest,

om hans närvaro ej kan antagas sakna

betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling

i högsta domstolen

vare den misstänkte skyldig att infinna

sig personligen, om hans närvaro

finnes erforderlig för utredningen.

I underrätt skall den misstänkte

ock infinna sig personligen vid muntlig

förberedelse, om det kan antagas,

att förberedelsen därigenom främjas.

Vid annan förhandling än nu nämnts

vare han skyldig att infinna sig personligen,

om hans närvaro finnes erforderlig.

--sig personligen.

■ förordnande därom.

— är stadgat.

23 KAP.

7 §.

Underlåter den-------till förhöret.

Utan föregående kallelse må den Utan föregående kallelse må den

som uppehåller sig inom en väglängd som uppehåller sig inom en väglängd

*Y tr®.tt*° kilometer från den plats, av trettio kilometer från den plats

dar forhor skall hållas, hämtas till där förhör skall hållas, hämtas till

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1964

(Gällande lydelse)

förhöret, om undersökningen avser

brott, varå frihetsstraff kan följa, och

det skäligen kan befaras, att han ej

skulle hörsamma kallelse eller i anledning

av kallelse skulle genom undanröjande

av bevis eller på annat

sätt försvåra utredningen.

Är den --------------

(Föreslagen lydelse)

förhöret, om undersökningen avser

brott, varå fängelse kan följa, och det

skäligen kan befaras, att han ej skulle

hörsamma kallelse eller i anledning

av kallelse skulle genom undanröjande

av bevis eller på annat sätt

försvåra utredningen,

ör förhöret.

22

Förundersökning enligt detta kapitel

vare, om tillräckliga skäl för åtal

ändock föreligga, ej erforderlig beträffande

brott, vård icke kan följa

svårare straff än böter, eller beträffande

brott, som avses i 45 kap. 2 §

första eller andra stycket. Ej heller

vare förundersökning erforderlig i

mål, som skall upptagas omedelbart

av högre rätt, med mindre anledning

förekommer till ådömande av frihetsstraff

eller avsättning.

Vill åklagaren--------

§•

Förundersökning enligt detta kapitel

vare, om tillräckliga skäl för åtal

ändock föreligga, ej erforderlig beträffande

brott, för vilket icke svårare

påföljd än böter är stadgad, eller beträffande

brott, som avses i 45 kap.

2 § första eller andra stycket. Ej heller

vare förundersökning erforderlig i

mål, som skall upptagas omedelbart

av högre rätt, med mindre anledning

förekommer till ådömande av annan

påföljd än böter eller suspension.

—. — — ägt rum.

24 KAP.

1 §•

Är någon på sannolika skäl misstänkt

för brott, varå straffarbete kan

följa, må han häktas, om med hänsyn

till brottets beskaffenhet, den

misstänktes förhållande eller annan

omständighet skäligen kan befaras,

att han avviker eller annorledes undandrager

sig lagföring eller straff eller

genom undanröjande av bevis eller

på annat sätt försvårar sakens utredning,

eller ock anledning förekommer,

att han fortsätter sin brottsliga

verksamhet.

Är brottet----------

Kan å brottet icke följa lindrigare

straff än straffarbete i två år, skall

häktning ske, om det ej är uppenbart,

att anledning därtill saknas.

Kan det antagas, att den misstänkte

kommer att dömas allenast till böter

eller mistning av befattning på

viss tid, må häktning icke ske.

3

Kan på grund av den misstänktes

ungdom eller hans sjukdom häktning

Är någon på sannolika skäl misstänkt

för brott, för vilket är stadgat

fängelse i ett år eller däröver, må han

häktas, om med hänsyn till brottets

beskaffenhet, den misstänktes förhållande

eller annan omständighet skäligen

kan befaras, att han avviker eller

annorledes undandrager sig lagföring

eller straff eller genom undanröjande

av bevis eller på annat sätt

försvårar sakens utredning, eller ock

anledning förekommer, att han fortsätter

sin brottsliga verksamhet,

han avviker.

År för brottet icke stadgat lindrigare

straff än fängelse i två år, skall

häktning ske, om det ej är uppenbart,

att anledning därtill saknas.

Kan det antagas, att den misstänkte

kommer att dömas allenast till böter

eller suspension, må häktning icke

ske.

§•

Kan på grund av den misstänktes

ungdom eller hans sjukdom häktning

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196A

(Gällande lydelse)

antagas medföra allvarligt men för

honom och finnes sådan övervakning

kunna ordnas, att skäl till hans häktning

ej längre föreligga, må han ej

häktas. Den som är under aderton år

må ej häktas, med mindre det är uppenbart,

att betryggande övervakning

ej kan ordnas. Lag samma vare beträffande

kvinna, som är havande i

framskridet tillstånd eller som fött så

kort tid förut, att häktning kan antagas

medföra allvarligt men för henne

eller barnet. Vill den misstänkte ej

underkasta sig övervakning, som nu

nämnts, skall häktning ske.

Att reseförbud------------

(Föreslagen lydelse)

antagas medföra allvarligt men för

honom och finnes sådan övervakning

kunna ordnas, att skäl till hans häktning

ej längre föreligga, må han ej

häktas. Kvinna som är havande i

framskridet tillstånd eller som fött så

kort tid förut, att häktning kan antagas

medföra allvarligt men för henne

eller barnet, må ej häktas, med mindre

det är uppenbart, att betryggande

övervakning ej kan ordnas. Vill den

misstänkte ej underkasta sig övervakning,

som nu nämnts, skall häktning

ske.

Om ytterligare inskränkning i fråga

om häktning av den som är under

aderton år är särskilt stadgat.

— i 25 kap.

7

Förekomma mot------

Träffas den som begått brott, varå

frihetsstraff kan följa, å bar gärning

eller flyende fot, må han gripas av

envar. Envar må ock gripa den som

är efterlyst för brott. Den gripne skall

skyndsamt överlämnas till närmaste

polisman.

Då någon---------c

§•

— gripa honom.

Träffas den som begått brott, varå

fängelse kan följa, å bär gärning eller

flyende fot, må han gripas av envar.

Envar må ock gripa den som är efterlyst

för brott. Den gripne skall

skyndsamt överlämnas till närmaste

polisman.

Iler frigivas.

25 KAP.

1 §•

Är någon skäligen misstänkt för

brott, varå frihetsstraff kan följa, och

kan med hänsyn till brottets beskaffenhet,

den misstänktes förhållande

eller annan omständighet skäligen befaras,

att han avviker eller annorledes

undandrager sig lagföring eller

straff, men förekommer eljest ej anledning

att anhålla eller häkta honom,

må, om det finnes tillfyllest, i

stället förbud meddelas honom att

utan tillstånd lämna honom anvisad

vistelseort. Oberoende av brottets beskaffenhet

må ock förbud, som nu

sagts, meddelas, om skäligen kan befaras,

att den misstänkte genom att

begiva sig från riket undandrager sig

lagföring eller straff eller gäldande av

Är någon skäligen misstänkt för

brott, varå fängelse kan följa, och

kan med hänsyn till brottets beskaffenhet,

den misstänktes förhållande

eller annan omständighet skäligen befaras,

att han avviker eller annorledes

undandrager sig lagföring eller

straff, men förekommer eljest ej anledning

att anhålla eller häkta honom,

må, om det finnes tillfyllest, i

stället förbud meddelas honom att

utan tillstånd lämna honom anvisad

vistelseort. Oberoende av brottets beskaffenhet

må ock förbud, som nu

sagts, meddelas, om skäligen kan befaras,

att den misstänkte genom att

begiva sig från riket undandrager sig

lagföring eller straff eller gäldande

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse)

skadestånd eller annan ersättning till

målsägande, som kan antagas komma

att på grund av brottet ådömas

honom.

(Föreslagen lydelse)

av skadestånd eller annan ersättning

till målsägande, som kan antagas

komma att på grund av brottet ådömas

honom.

27 KAP.

2 §•

Beslag må ej läggas å skriftlig

handling, om dess innehåll kan antagas

vara sådant, att befattningshavare

eller annan, som avses i 36 kap.

5 §, ej må höras som vittne därom,

och handlingen innehaves av honom

eller av den, till förmån för vilken

tystnadsplikten gäller. Ej heller må,

med mindre fråga är om brott, varå

ej kan följa lindrigare straff än

straffarbete i två år, hos den misstänkte

eller honom närstående, som

avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å

skriftligt meddelande mellan den

misstänkte och någon honom närstående

eller mellan sådana närstående

inbördes.

Beslag må ej läggas å skriftlig

handling, om dess innehåll kan antagas

vara sådant, att befattningshavare

eller annan, som avses i 36 kap.

5 §, ej må höras som vittne därom,

och handlingen innehaves av honom

eller av den, till förmån för vilken

tystnadsplikten gäller. Ej heller må,

med mindre fråga är om brott, för

vilket ej är stadgat lindrigare straff

än fängelse i två år, hos den misstänkte

eller honom närstående, som

avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å

skriftligt meddelande mellan den

misstänkte och någon honom närstående

eller mellan sådana närstående

inbördes.

Brev, telegram eller annan försändelse,

som finnes i post- eller telegrafverkets

vård, må tagas i beslag,

allenast om d brottet kan följa straffarbete

samt försändelsen hos mottagaren

skulle vara underkastad beslag.

§•

Brev, telegram eller annan försändelse,

som finnes i post- eller televerkets

vård, må tagas i beslag allenast

om för brottet är stadgat fängelse

i ett år eller däröver samt försändelsen

hos mottagaren skulle vara underkastad

beslag.

16 §.

Kan någon skäligen misstänkas för

brott, varå icke kan följa lindrigare

straff än straffarbete i två år, och finnes

det vara av synnerlig vikt för utredningen,

att undersökningsledaren

eller åklagaren erhåller del av samtal

till och från telefonapparat, som innehaves

av den misstänkte eller eljest

kan antagas komma att begagnas

av honom, äge rätten meddela

tillstånd till deras avhörande. Fråga

därom må upptagas allenast på yrkande

av undersökningsledaren eller

Kan någon skäligen misstänkas för

brott, för vilket ej är stadgat lindrigare

straff än fängelse i två år, och

finnes det vara av synnerlig vikt för

utredningen, att undersökningsledaren

eller åklagaren erhåller del av

samtal till och från telefonapparat,

som innehaves av den misstänkte eller

eljest kan antagas komma att begagnas

av honom, äge rätten meddela

tillstånd till deras avhörande. Fråga

därom må upptagas allenast på

yrkande av undersökningsledaren eller

åklagaren.

åklagaren.

Tillstånd skall------telefonanstaltens föreståndare.

Om granskning-----omedelbart förstöras.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

28 KAP.

1

Förekommer anledning, att brott

förövats, varå frihetsstraff kan följa,

må i hus, rum eller slutet förvaringsställe

husrannsakan företagas för eftersökande

av föremål, som är underkastat

beslag, eller eljest till utrönande

av omständighet, som kan äga betydelse

för utredning om brottet.

Hos annan--—----brottet vinnas.

Ej må---------- begärt åtgärden.

Förekommer anledning, att brott

förövats, varå fängelse kan följa, må

i hus, rum eller slutet förvaringsställe

husrannsakan företagas för eftersökande

av föremål, som är underkastat

beslag, eller eljest till utrönande

av omständighet, som kan äga betydelse

för utredning om brottet.

11

Förekommer anledning, att brott

förövats, varå frihetsstraff kan följa,

må kroppsvisitation företagas för eftersökande

av föremål, som är underkastat

beslag, eller eljest till utrönande

av omständighet, som kan äga betydelse

för utredning om brottet.

Å annan----- — — — bro t

§•

Förekommer anledning, att brott

förövats, varå fängelse kan följa, må

kroppsvisitation företagas för eftersökande

av föremål, som är underkastat

beslag, eller eljest till utrönande

av omständighet, som kan äga betydelse

för utredning om brottet,

et vinnas.

12 §.

A den som skäligen kan misstänkas Å den som skäligen kan misstänför

brott, varå frihetsstraff kan följa, kas för brott, varå fängelse kan följa,

må för ändamål, som sägs i 11 §, må för ändamål, som sägs i 11 §,

kroppsbesiktning företagas. kroppsbesiktning företagas.

Vid kroppsbesiktning — ------— men, utföras.

14

Av den som är anhållen eller häktad

må fotografi och fingeravtryck

tagas; han vare ock underkastad annan

dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle

ock annan, om det erfordras för vinnande

av utredning om brott, varå

frihetsstraff kan följa.

Närmare bestämmelser — — — —

§•

Av den som är anhållen eller häktad

må fotografi och fingeravtryck

tagas; han vare ock underkastad annan

dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle

ock annan, om det erfordras för vinnande

av utredning om brott, varå

fängelse kan följa.

--av Konungen.

29 KAP.

2 §.

Över fråga,----— — röstas särskilt.

Är fråga om ansvar för flera brott,

skall, om det erfordras, först i fråga

om varje brott omröstning ske, huruvida

den tilltalade är skyldig till brottet,

och därefter straff eller annan

påföljd bestämmas. Uppkommer frå
-

Är fråga om ansvar för flera brott,

skall, om det erfordras, först i fråga

om varje brott omröstning ske, huruvida

den tilltalade är skyldig till brottet,

och därefter omröstning angående

påföljden företagas. Uppkommer frå
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 100\

(Gällande lydelse)

ga, huruvida ett eller flera brott föreligga,

skall ock därom röstas särskilt.

Förekomma vid omröstning angående

påföljden skiljaktiga meningar

om villkorligt anstånd med straffets

ådömande eller huruvida ungdomsfängelse,

förvaring eller internering i

säkerlietsanstalt eller annan skyddsåtgärd

skall ådöinas, skall, om det erfordras,

särskild omröstning ske om

varje påföljd, för vilken någon sålunda

röstat. Ådömes därvid ej sådan påföljd,

skall särskild omröstning ske

om straffet. Vad nu sagts om skyddsåtgärd

gälle ock fråga, huruvida den

tilltalade på grund av sin sinnesbeskaffenhet

är fri från straff.

Uppkommer fråga om villkorligt

anstånd med straffs verkställande,

skall, sedan straffet bestämts, särskild

omröstning därom företagas.

Har någon vid tidigare omröstning

varit emot det slut, vari de flesta stannat,

vare han skyldig att deltaga i senare

omröstning; vid omröstning angående

ådömande av annat straff än

ungdomsfängelse skall dock den som

tidigare röstat för den tilltalades frikännande

på annan grund än hans

sinnesbeskaffenhet anses hava biträtt

den för den tilltalade lindrigaste meningen.

(Föreslagen lydelse)

ga, huruvida ett eller flera brott föreligga,

skall ock därom röstas särskilt.

Förekomma vid omröstning angående

påföljden skiljaktiga meningar,

huruvida annan påföljd än straff eller

sådan påföljd jämte böter skall

ådömas eller huruvida i skyddstillsyn

skall ingå anstaltsbehandling, skall,

om det erfordras, särskild omröstning

ske om varje mening av nu angiven

innebörd, beträffande vilken

yrkande framställes av någon av de

röstande. Vad nu sagts gälle ock

fråga, huruvida påföljd skall eftergivas

eller huruvida tilltalad skall

vara fri från påföljd på den grund

att han begått brottet under inflytande

av själslig abnormitet. Blir sådan

mening ej gällande, skall särskild

omröstning ske om straff.

Föreligga skilda meningar om storleken

av böter som ådömas jämte

annan påföljd än straff, om särskilda

föreskrifter vid skyddstillsyn eller

om minsta tid för internering,

skall, om det erfordras, särskild omröstning

därom företagas.

Har någon vid tidigare omröstning

varit emot det slut, vari de flesta

stannat, vare han skyldig att deltaga

i senare omröstning; vid omröstning

angående ådömande av straff eller

beträffande fråga, huruvida påföljd

skall eftergivas eller huruvida tilltalad

skall vara fri från påföljd på

den grund att han begått brottet under

inflytande av själslig abnormitet,

skall dock den som tidigare röstat

för den tilltalades frikännande

anses hava biträtt den för den tilltalade

lindrigaste meningen.

3 §•

Yppas, då--------gälle ordförandens.

Vid omröstning, då nämnd ej har Vid omröstning, då nämnd ej har

säte i rätten, gälle den mening, som säte i rätten, gälle den mening, som

omfattats av mer än hälften av leda- omfattats av mer än hälften av ledamöterna.

Har någon mening erhållit möterna. Har någon mening erhållit

hälften av rösterna och är denna den hälften av rösterna och är denna den

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

(Gällande lydelse)

lindrigaste, gälle den meningen; vid

särskild omröstning, huruvida den

misstänkte på grund av sin sinnesbeskaffenhet

är fri från straff eller om

villkorligt anstånd med straffets ådömande

eller huruvida ungdomsfängelse,

förvaring eller internering i säkerhetsanstalt

eller annan skyddsåtgärd

skall ådömas, så ock eljest, då ej

någon mening kan anses som lindrigare,

gälle dock den mening, som erhållit

hälften av rösterna och bland

dem ordförandens.

Om omröstning-------

(Föreslagen lydelse)

lindrigaste, gälle den meningen; vid

särskild omröstning, huruvida villkorlig

dom skall meddelas eller

skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller

internering ådömas eller förordnande

meddelas om överlämnande till särskild

vård, så ock eljest, då ej någon

mening kan anses som lindrigare,

gälle dock den mening, som erhållit

hälften av rösterna och bland dem

ordförandens.

3 kap. 7 §.

30 KAP.

6

I mål, som rör allenast ansvar för

brott, må, om den tilltalade erkänt

gärningen och svårare straff än böter

ej ådömes, domen utfärdas i förenklad

form. Dom, varigenom högre rätt

fastställer lägre rätts dom, må ock utfärdas

i förenklad form. Närmare

bestämmelser därom meddelas av

Konungen.

§•

I mål, som rör allenast ansvar för

brott, må, om den tilltalade erkänt

gärningen och annan brottspåföljd än

böter ej ådömes, domen utfärdas i förenklad

form. Dom, varigenom högre

rätt fastställer lägre rätts dom, må

ock utfärdas i förenklad form. Närmare

bestämmelser därom meddelas

av Konungen.

9 §•

Sedan tid--— — —--ånyo upptagas.

Om förändring och förening av Om förändring och förening av

straff så ock om särskilda rättsmedel brottspåföljd så ock om särskilda

gälle vad därom är stadgat. rättsmedel gälle vad därom är stad
gat.

31 KAP.

1 §•

Dömes i---------p

Förklaras den tilltalade på grund

av sin sinnesbeskaffenhet fri från

straff, vare han skyldig att ersätta

kostnad, som nu sagts, om och i den

mån det med hänsyn till omständigheterna

finnes skäligt.

10

Fullföljes mål från lägre rätt, skall

skyldigheten att ersätta rättegångskostnad

i högre rätt bestämmas med

hänsyn till rättegången därstädes.

övas skäligt.

Eftergives påföljd eller finnes den

tilltalade hava begått brottet under inflytande

av sådan själslig abnormitet,

som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken,

vare han skyldig att ersätta kostnad,

som nu sagts, om och i den mån det

med hänsyn till omständigheterna

finnes skäligt.

§•

Fullföljes mål från lägre rätt, skall

skyldigheten att ersätta rättegångskostnad

i högre rätt bestämmas med

hänsyn till rättegången därstädes.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

23

(Gällande lydelse)

Högre rätts dom skall anses som fällande,

allenast då den tilltalade dömes

till straff, som är att anse såsom

svårare än det, vartill lägre rätt dömt,

eller, om han frikänts av lägre rätt,

dömes för brottet eller av honom fullföljd

talan ej föranleder ändring i

lägre rätts dom. Stadgandet i 3 § skall

avse det fall, att i högre rätt talan

utan skäl fullföljts av åklagaren.

(Föreslagen lydelse)

Högre rätts dom skall anses som fällande,

allenast då den tilltalade dömes

till påföljd, som är att anse såsom

svårare än den, vartill lägre rätt

dömt, eller, om han frikänts av lägre

rätt, finnes hava begått brottet eller

av honom fullföljd talan ej föranleder

ändring i lägre rätts dom. Stadgandet

i 3 § skall avse det fall, att i

högre rätt talan utan skäl fullföljts

av åklagaren.

Om kostnad------motsvarande tillämpning

Återförvisas mål,--------dess återupptagande.

36 KAP.

5 §•

Ämbets- eller tjänsteman

Ej heller-------

Rättegångsombud, biträde

Utan hinder av vad i andra eller

tredje stycket sägs vare annan än försvarare

skyldig att avgiva utsaga i

mål angående brott, varå icke kan

följa lindrigare straff än straffarbete

i två år.

Om tystnadsplikt------

-----iakttaga tystnad.

samtycker därtill.

må yppas.

Utan hinder av vad i andra eller

tredje stycket sägs vare annan än försvarare

skyldig att avgiva utsaga i

mål angående brott, för vilket icke är

stadgat lindrigare straff än fängelse

i två år.

— förhållanden erfarit.

46 KAP.

15 §.

Uteblir den--------senare dag.

Kan å brottet icke följa svårare

straff än fängelse, må, om saken finnes

kunna nöjaktigt utredas, målet

avgöras utan hinder av att den tilltalade

kommit tillstädes allenast genom

ombud eller uteblivit.

Har den — ----

Rättegångsfråga må

Förekommer ej anledning att ådöma

annan brottspåföljd än böter, må,

om saken finnes kunna nöjaktigt utredas,

målet avgöras utan hinder av

att den tilltalade kommit tillstädes allenast

genom ombud eller uteblivit,

delgivits honom.

— — ---tilltalades utevaro.

48 KAP.

1 §•

Skall allmänt åtal äga rum för

brott, varå allenast böter kunna följa,

dock ej normerade böter, äge åklagaren,

i stället för att väcka åtal, till

godkännande förelägga den misstänkte

det straff åklagaren anser brottet

förskylla. Ej må strafföreläggande av
-

Skall allmänt åtal äga rum för

brott, för vilket stadgas allenast böter,

dock ej normerade böter, äge

åklagaren, i stället för att väcka åtal,

till godkännande förelägga den misstänkte

det straff åklagaren anser brottet

förskylla. Ej må strafföreläggande

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse)

se dagsböter utöver fyrtio. Är brottet

förenat med egendoms förverkande

eller annan sådan påföljd, skall ock

den påföljden föreläggas den misstänkte

till godkännande. Är fråga om

flera brott, må föreläggande ej givas,

med mindre det sker gemensamt för

alla brotten.

Strafföreläggande må-----

(Föreslagen lydelse)

avse dagsböter utöver fyrtio. Är brottet

förenat med egendoms förverkande

eller annan sådan särskild rättsverkan,

skall ock denna föreläggas

den misstänkte till godkännande. Är

fråga om flera brott, må föreläggande

ej givas, med mindre det sker gemensamt

för alla brotten.

--målsägande finnes.

2 §.

Strafföreläggande skall —-------åklagaren uppgiva:

1. den misstänkte;

2. den brottsliga ---------tillämpliga; samt

3. det straff och den påföljd, som 3. det straff och den särskilda rätts
föreläggas

den misstänkte. verkan, som föreläggas den miss
tänkte.

Föreläggandet skall-------av åklagaren.

3 §•

Godkännande av strafföreläggande Godkännande av strafföreläggande

skall göras skriftligen å föreläggan- skall göras skriftligen å föreläggandet

det och skall innehålla, att den miss- och skall innehålla, att den misstänktänkte

erkänner gärningen och att te erkänner gärningen och att han unhan

underkastar sig det straff och derkastar sig det straff och den särden

påföljd, som förelagts honom. skilda rättsverkan, som upptagits i

föreläggandet.

Godkännes ej---------äga rum.

51 KAP.

21 §.

Hovrätten äge--— — — ---av motparten.

Har underrätten frikänt den tilltalade

eller eftergivit påföljd för brottet

eller funnit honom vara på grund av

själslig abnormitet fri från påföljd eller

dömt honom till böter eller fällt

honom till vite och förekommer ej anledning

till ådömande av svårare

straff än nu sagts eller att ådöma annan

påföljd, må målet avgöras utan

huvudförhandling; föres tillika talan

om annat än ansvar, må det dock ej

ske, med mindre talan därutinnan

enligt 50 kap. 21 § må prövas utan

huvudförhandling.

För prövning---------------ej erforderlig.

25 §.

Ej må hovrätten i anledning av den Ej må hovrätten i anledning av den

tilltalades talan eller talan, som av tilltalades talan eller talan, som av

Har den tilltalade av underrätten

frikänts för brottet eller dömts till

böter eller fällts till vite och förekommer

ej anledning till ådömande av

svårare straff eller annan påföljd än

nu sagts, må målet avgöras utan huvudförhandling;

föres tillika talan om

annat än ansvar, må det dock ej ske,

med mindre talan därutinnan enligt

50 kap. 21 § må prövas utan huvudförhandling.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 106b

(Gällande lydelse)

åklagare föres till hans förmån, döma

till straff, som är att anse såsom

svårare än det, vartill underrätten

dömt. Har den tilltalade av underrätten

dömts till frihetsstraff, äge

hovrätten döma till ungdomsfängelse

eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt

eller annan skyddsåtgärd

eller förordna om villkorligt anstånd

med straffs ådömande. Har underrätten

dömt till ungdomsfängelse

eller skyddsåtgärd eller meddelat förordnande,

som nu sagts, äge hovrätten

döma till annan påföljd. Är hovrätten

beträffande frågan, huruvida

den tilltalade på grund av sin sinnesbeskaffenhet

är fri från straff, av annan

mening än underrätten, äge hovrätten

göra den ändring i domen, som

föranledes därav.

(Föreslagen lydelse)

åklagare föres till hans förmån, döma

till brottspåföljd, som är att anse

såsom svårare än den, vartill underrätten

dömt. Har den tilltalade av underrätten

dömts till fängelse, äge hovrätten

förordna om villkorlig dom,

skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering

eller överlämnande till särskild

vård, så ock jämte villkorlig

dom, skyddstillsyn eller överlämnande

till vård enligt barnavårdslagen

döma till böter. Har underrätten meddelat

förordnande som nu sagts, äge

hovrätten döma till annan påföljd.

53 KAP.

2 §.

I brottmål, —--------följande avvikelser:

1. Hovrätten äge-------utfärda stämning.

2. Hovrätten äge --------yttra sig.

3. I stället------—två veckor.

4. Förekommer ej anledning till

ådömande av svårare straff än böter,

äge hovrätten företaga målet till avgörande

utan huvudförhandling; därom

gälle vad i 51 kap. 22 § stadgats.

4. Förekommer ej anledning till

ådömande av annan påföljd än böter,

äge hovrätten företaga målet till avgörande

utan huvudförhandling; därom

gälle vad i 51 kap. 22 § stadgats.

54 KAP.

12 §.

Ej må-------talans

Ej heller må i anledning av talan

rörande ansvar prövningstillstånd enligt

10 § 2 meddelas målsägande, med

mindre hans talan avser brott, varå

straffarbete eller avsättning kan följa,

eller tilltalad eller honom närstående,

som sägs i 21 kap. 1 §, med

mindre talan avser sådant brott eller

ock annat brott och den tilltalade

förklarats straffri på grund av sin

sinnesbeskaffenhet eller erhållit anstånd

med straffs ådömande eller för

brottet dömts till förvaring i säker
-

Ej heller må i anledning av talan

rörande ansvar prövningstillstånd enligt

10 § 2 meddelas målsägande, med

mindre hans talan avser brott, för vilket

är stadgat fängelse i mer än ett år

eller avsättning, eller tilltalad eller

honom närstående, som sägs i 21 kap.

1 §, med mindre talan avser sådant

brott eller ock annat brott och den

tilltalade dömts till annan påföljd än

böter eller ådömts dagsböter ej under

sextio eller böter omedelbart i penningar

ej under ettusenfemhundra

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

(Gällande lydelse)

hetsanstalt eller annan skyddsåtgärd

eller till ungdomsfängelse, fängelse,

mistning av befattning på viss tid,

dagsböter ej under sextio eller böter

omedelbart i penningar ej under etttusenfemhundra

kronor eller ock blivit

fälld till vite omedelbart i penningar

ej under nämnda belopp eller

för honom bestämts ny minsta tid för

förvaring eller internering.

(Föreslagen lydelse)

kronor eller ock blivit fälld till vite

omedelbart i penningar ej under

nämnda belopp eller för honom bestämts

ny minsta tid för internering

eller tillämpats 3b kap. 8 § andra

stycket andra punkten brottsbalken.

58 KAP.

3 §•

Sedan dom--------- resning beviljas:

1. om sådant —------tillämpas; eller

2. om a brottet kan folja straffarbete

samt omständighet eller bevis,

som ej tidigare förebragts, åberopas

och dess förebringande sannolikt

skulle hava lett till att den tilltalade

dömts för brottet eller detta hänförts

under väsentligt strängare straffbestämmelse

än den som tillämpats.

Ej må---------^

2. om för brottet är stadgat fängelse

i mer än ett år samt omständighet

eller bevis, som ej tidigare förebragts,

åberopas och dess förebringande sannolikt

skulle hava lett till att den tilltalade

dömts för brottet eller detta

hänförts under väsentligt strängare

straffbestämmelse än den som tillämpats,

ra det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Vad i 21 kap. 2 § stadgas om att den som av underrätt dömts till fängelse

i minst sex månader skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i

hovrätt, skall äga tillämpning jämväl å den som dömts till straffarbete på

samma tid.

Vid prövning huruvida häktning enligt 24 kap. 1 § första stycket eller beslag

jämlikt 27 kap. 3 § må ske, prövningstillstånd enligt 54 kap. 12 § andra

stycket må meddelas eller resning jämlikt 58 kap. 3 § 2 må beviljas, när

fråga är om brott som begåtts före den 1 januari 1965, skall hänsyn tagas

till det straff som efter brottsbalkens ikraftträdande är stadgat för brottet;

dock må beslut om häktning eller beslag ej meddelas eller prövningstillstånd

eller resning beviljas, om det ej skulle hava kunnat ske enligt äldre lag.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

27

5) Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år,

må, utöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare besluta

att ej tala å brottet,

om den underårige ställes under övervakning jämlikt 26 § barnavårdslagen,

omhändertages för samhällsvård enligt 29 § sagda lag eller blir föremål

för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller särskild

tillsyn eller lämplig sysselsättning samt det med skäl kan antagas att

härigenom vidtages vad som är lämpligast för hans tillrättaförande, eller

om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.

Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.

2 §•

Fråga om beslut jämlikt 1 § skall handläggas skyndsamt. Fattas ej sådant

beslut, skall åtal väckas utan dröjsmål.

3 §•

Föreligger skälig anledning att ej tala å brott, skall åklagaren, innan han

beslutar i ärendet, från barnavårdsnämnden i den kommun, där den underårige

vistas, inhämta yttrande, huruvida nämnden vidtagit eller avser att

vidtaga åtgärd beträffande den underårige samt huruvida enligt nämndens

mening sådan åtgärd kan anses vara lämpligast för hans tillrättaförande.

Nämndens yttrande skall, om åklagaren begär det eller nämnden finner

det erforderligt, även innefatta redogörelse för den underåriges personliga

utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt.

Det åligger nämnden att avgiva sitt yttrande skyndsamt.

År brottet ringa, må åklagaren utan att barnavårdsnämndens yttrande inhämtats

besluta att ej tala å brottet.

4 §•

Beslut att ej tala å brott skall på lämpligt sätt delgivas den underårige.

Underrättelse om beslutet skall ock, såframt åtgärd av barnavårdsnämnd

förutsättes, tillställas denna.

5 §•

Beslut att ej tala å brott må återkallas, såframt skäl äro därtill ur allmän

synpunkt.

6 §.

Angående prövning huruvida åtal bör väckas mot den som inskrivits vid

ungdomsvårdsskola eller som intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

är särskilt stadgat.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196 b

7 §■

Den som är under aderton år må ej häktas med mindre synnerliga skäl

äro därtill.

8 §•

Brottmål, vari talan föres mot någon som ej fyllt tjugoett år, skall, om å

brottet kan följa svårare straff än böter, såvitt möjligt utsättas till handläggning

i sådan ordning att målet ej tilldrager sig uppmärksamhet.

Finnes i mål mot den som ej fyllt tjugoett år, att förhandlingens offentlighet

är till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet för vilken

den underårige kan antagas bliva föremål, äger rätten förordna att målet

skall handläggas inom stängda dörrar. Anses sådant förordnande böra meddelas

och är jämväl någon som fyllt tjugoett år tilltalad i målet, skall rätten,

om det finnes kunna ske utan att utredningen avsevärt försvåras, handlägga

åtalet mot den underårige såsom särskilt mål.

Utan hinder av beslut som meddelats enligt andra stycket må rätten medgiva

tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan väntas bliva

till nytta, att övervara handläggningen.

9 §•

Ej må den som icke fyllt tjugoett år dömas till fängelse, skyddstillsyn eller

ungdomsfängelse, med mindre den som har vårdnaden om honom, där så

lämpligen kunnat ske, blivit hörd i målet. Har i sådant mål personundersökning

ägt rum, skall ock personundersökaren höras, om skäl äro därtill.

10 §.

Förekommer i mål mot den som ej fyllt tjugoett år anledning att döma

till annan påföljd än böter, böra för tjänstgöring i nämnd företrädesvis anlitas

nämndemän med insikt och erfarenhet beträffande vård och fostran av

ungdom.

11 §•

Saknar i fall, som sägs i 10 §, den underårige försvarare, skall offentlig

försvarare förordnas för honom, om det icke på grund av sakens beskaffenhet

eller eljest finnes uppenbart, att försvarare ej erfordras.

12 §.

Mål mot den som ej fyllt tjugoett år skall alltid behandlas skyndsamt.

Väckes allmänt åtal mot den som ej fyllt aderton år för brott, för vilket

är stadgat fängelse i mer än ett år, skola, ändå att han ej är häktad, de tidsfrister

iakttagas som äro föreskrivna för åtgärd i mål vari den tilltalade är

häktad. I stället för den tid av en vecka, som i 45 kap. 14 § rättegångsbalken

är föreskriven för hållande av huvudförhandling, skall dock gälla en tid av

två veckor.

13 §.

Misstänkes någon hava begått brottslig gärning innan han fyllt femton år

må, efter framställning av barnavårdsnämnd eller länsstyrelse, åklagare, om

det finnes påkallat ur allmän synpunkt, hos domstol begära prövning huruvida

den misstänkte begått gärningen (bevistalan).

14 §.

Om bevistalan skall vad som gäller beträffande allmänt åtal för brott, för

vilket är stadgat fängelse i mer än ett år, äga motsvarande tillämpning. Vad

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19tii

i 24 och 25 kap. rättegångsbalken är stadgat skall dock icke gälla beträffande

dylik talan. Sådan rättegångskostnad som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken

skall stanna å statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagarna den 19 maj 1944

(nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga och den 20 december 1946

(nr 862) med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig upphöra

att gälla.

6) Förslag

till

Lag

om verkställighet av bötesstraff

Härigenom förordnas som följer.

Betalning och indrivning av böter

1 §•

Böter, som äro förfallna till betalning, skola genast erläggas. Förmår den

bötfällde icke detta eller skulle han oskäligt betungas därav, må dock den

myndighet som har att indriva böterna bevilja honom anstånd med betalningen

eller medgiva avbetalning. Anstånd må beviljas under fyra manader

från det beslut därom meddelas. Avbetalning skall ske med visst belopp

minst en gång i månaden, om ej särskilda omständigheter föranleda annat,

och i övrigt så, att böterna äro till fullo betalda inom ett år från beslutet.

När särskilda skäl äro därtill, må tiden utsträckas, för anstånd till åtta månader

och för avbetalning till två år.

Anstånd och rätt till avbetalning må ej beviljas, om den bötfällde saknar

stadigt hemvist här i riket eller kan antagas vilja undandraga sig bötesbeslutets

verkställighet eller omständigheterna eljest giva anledning till antagande

att anstånd eller rätt till avbetalning icke kommer att leda till böternas

erläggande.

2 §•

Yppas efter det beslut angående anstånd eller avbetalning meddelats anledning

till ändring i beslutet, må sådan ändring vidtagas. Anstånd eller

rätt till avbetalning må dock ej utsträckas utöver de i 1 § för vartdera fallet

stadgade tiderna, räknat från den dag då beslut om anstånd eller avbetalning

först meddelades.

Fullgöres ej avbetalning inom föreskriven tid, skall hela det obetalda bötesbeloppet

genast erläggas. Om synnerliga skäl äro därtill, må dock anstånd

eller ytterligare avbetalning medgivas. Vad i första stycket föreskrives skall

därvid iakttagas.

3 §.

Böter som ej erläggas skola, om ej annat är föreskrivet, indrivas enligt vad

därom är särskilt stadgat.

Utom egendom som jämlikt 65 § utsökningslagen skall undantagas från

utmätning må för böter ej heller tagas i mät fast eller lös egendom, som i

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

den bötfälldes näring erfordras för att åt honom, hans make och oförsörjda

barn eller adoptivbarn bereda nödig bärgning, och ej heller nödig bostad.

4 §•

Har den bötfällde på grund av meddelat beslut intagits å allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid

förbundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader eller har han intagits

för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, må icke uttagas böter, som avse

före intagningen begånget fylleri eller förargelseväckande beteende men

ej tillika annat brott.

5 §•

Kunna böter enligt bestämmelse i denna lag icke förvandlas och skulle

deras uttagande vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon, som

är beroende av honom för sin försörjning, äger rätten förordna, att böterna

icke må uttagas. Förordnande som nu sagts må ej meddelas, därest omständigheterna

föranleda antagande, att verkställighet av bötesstraffet erfordras

för den bötfälldes tillrättaförande eller ur allmän synpunkt.

Mål som avses i första stycket upptages av rätten i den ort, där den bötfällde

finnes, på ansökan av denne eller åklagaren.

6 §•

Böter må ej indrivas, sedan beslut meddelats varigenom förvandlingsstraff

ålagts. Sedan verkställighet av förvandlingsstraffet påbörjats, må ej heller

betalning för böterna mottagas.

7 §•

Mot beslut angående anstånd eller avbetalning må talan ej föras. Bötfälld

äger dock påkalla prövning av beslutet i samband med klagan över utmätning

eller införsel.

Mot hovrätts beslut i fråga som avses i 5 § må talan ej föras.

Förvandling av böter

8 §•

Bliva böter ej betalda, skola de, om ej annat är stadgat, på talan av åklagare

förvandlas till fängelse enligt vad i denna lag sägs.

9 §.

Böter, som bestämts till högst fem dagsböter eller femtio kronor omedelbart

i penningar, må ej förvandlas. Böter såsom gemensamt straff för flera

brott må ej förvandlas med mindre de överstiga tio dagsböter eller etthundra

kronor omedelbart i penningar. När flera bötesstraff sammanträffa, skall

vad sålunda stadgas gälla de särskilda straffen.

Utan hinder av vad nu är sagt skall förvandling äga rum, såframt omständigheterna

föranleda antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar

vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att förvandling erfordras för hans

tillrättaförande eller ock böterna ådömts för fylleri samt den bötfällde under

de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller flera gånger

dömts för sådan förseelse.

10 §.

Böter som ådömts med stöd av 33 kap. 2 § brottsbalken må ej förvandlas.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kmujl. Maj.ts proposition nr 10 år 106i

31

11 §•

När någon på grund av meddelat beslut intagits å allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid förbundit

sig alt kvarstanna å anstalten sex månader eller när någon intagits å arbetsanstalt

eller för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, förfaller beslut om

förvandling som dessförinnan meddelats. Böter som ådömts före intagningen

må ej förvandlas. Böter, som ådömts efter intagningen men före utskrivningen,

må ej förvandlas med mindre anstaltens eller skolans styrelse påkallar

det.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande

den som efter förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken för vård intagits

å sjukhus samt den som intagits i fångvårdsanstalt för att undergå fängelse

som ådömts på viss tid, minst två år.

12 §.

Uppkommer fråga om förvandling av böter, som ådömts någon för gärning

varom förmäles i 15 § andra stycket lagen om nykterhetsvård eller

för sådan gärning jämte annat brott, och har den bötfällde blivit dömd för

minst tre under de två senast förflutna åren begångna gärningar som nyss

sagts, skall åklagaren, innan talan anhängiggöres om böternas förvandling,

hos nykterhetsnämnden eller, om den bötfällde ej fyllt tjugoett år, hos barnavårdsnämnden

göra anmälan om förhållandet. Har ej inom två månader

därefter nykterhetsnämnden ansökt hos länsstyrelsen om den bötfälldes intagning

å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller barnavårdsnämnden

ansökt hos socialstyrelsen om intagning av honom för samhällsvård i

ungdomsvårdsskola, skall åklagaren föra talan om böternas förvandling.

Blir på grund av anmälan varom i första stycket sägs genom lagakraftvunnet

beslut förordnat om den bötfälldes intagning å allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare eller i ungdomsvårdsskola, skall frågan om böternas

förvandling vara förfallen. Innefattar beslutet ej sådant förordnande, skall

åklagaren föra talan om böternas förvandling.

13 §.

Mål om förvandling av böter upptages av rätten i den ort, där den bötfällde

finnes, eller ock av allmän underrätt som handlagt mål vari böterna

ådömts.

14 §.

Finnes i mål om förvandling av böter ytterligare prövning vara erforderlig

i fråga om anstånd eller avbetalning eller rörande åtgärd för indrivning

av böterna, skall rätten hänskjuta saken till ny behandling av indrivningsmyndigheten.

15 §.

Vid böters förvandling till fängelse svara en till och med fem dagsböter

mot tio dagars fängelse, varje följande dagsbot till och med tjugo mot en

dags fängelse, varje följande påbörjat antal av två dagsböter till och med nittio

mot en dags fängelse samt varje därefter påbörjat antal av tre dagsböter

mot en dags fängelse, dock med iakttagande att förvandlingsstraffet ej må

sättas över nittio dagar.

Om böterna delvis erlagts, skall förvandlingen ske efter antalet obetalda

dagsböter. Därvid skall dagsbot som endast delvis erlagts anses som obetald.

Vid förvandling av böter, som ådömts omedelbart i penningar, skall varje

påbörjat belopp av tio kronor anses lika med en dagsbot.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196k

16 §.

Häftar den bötfällde, när förvandling skall ske, jämväl för andra böter

som må förvandlas, skola samtliga böter förvandlas och gemensamt förvandlingsstraff

bestämmas efter sammanräknade antalet dagsböter. Har avbetalning

skett, skall vid bestämmande av förvandlingsstraffet betalningen

i första hand avräknas å det äldsta bötesstraffet.

Har någon avtjänat förvandlingsstraff för böter och förekomma därefter

till förvandling andra böter, vilka ådömts innan förstnämnda straff till fullo

verkställts, må för dessa böter ej åläggas högre förvandlingsstraff än som

skulle hava återstått, därest gemensamt förvandlingsstraff på sätt i första

stycket sägs beräknats för samtliga böter och därifrån avräknats det förut

verkställda förvandlingsstraffet. Föreligger, när flera bötesstraff skola förvandlas,

fall som nu sagts allenast beträffande något eller några av straffen,

beräknas för sistnämnda böter och de övriga särskilda förvandlingsstraff,

varefter straffen sammanläggas med iakttagande dock att sammanlagda

strafftiden ej må överstiga nittio dagar.

17 §.

Kan med skäl antagas att den bötfällde gjort vad han förmått för att betala

böterna, må, om så prövas skäligt, förvandlingsstraffet sättas lägre än

enligt 15 och 16 §§, dock ej under sex dagar. Föreligga i fall som nu sagts

med hänsyn till den bötfälldes personliga förhållanden eller eljest synnerliga

skäl att icke ålägga förvandlingsstraff, må, om hinder härför icke möter

ur allmän synpunkt, förvandlingsstraff eftergivas.

18 §.

När förvandlingsstraff ålägges, må rätten bevilja anstånd med verkställigheten,

såframt omständigheterna ej föranleda antagande att den bötfällde av

tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att straffets

verkställighet erfordras för hans tillrättaförande.

Beviljas anstånd, skall gälla en prövotid av två år. Prövotiden räknas från

dagen för beslutet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.

19 §.

Finnes den som erhållit anstånd enligt 18 § hava begått brott före prövotidens

utgång eller ålägges honom förvandlingsstraff för böter, må anståndet

förklaras förverkat. Beslutas ej förverkande, äger rätten förlänga prövotiden

till tre år.

Åtgärd som nu sagts må ej beslutas, med mindre fråga därom uppkommer

i mål vari den bötfällde före prövotidens utgång eller, vid förverkande

på grund av brott, inom ett år från prövotidens utgång häktats eller erhållit

del av åtal eller av ansökan om böters förvandling.

Förvandlingsstraffet bortfaller, när anståndet ej längre kan förklaras förverkat.

20 §.

Talan må ej föras mot beslut enligt 14 §. Om först i hovrätt uppgives tillgång

till böters gäldande, må beslut som nyss sagts icke på den grund av

hovrätten meddelas, med mindre det finnes vara av särskild betydelse med

hänsyn till den bötfällde åvilande försörjningsskyldighet eller eljest synnerliga

skäl äro därtill.

Mot hovrätts beslut i mål om förvandling av böter må talan ej föras.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 196b

33

Allmänna bestämmelser

21 §.

Underrätt är i mål enligt denna lag domför med tre i nämnden. Finnes

i annat mål anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff böra förklaras

förverkat, må målet ej i underrätt prövas och avgöras utan nämnd.

I mål enligt denna lag skola åklagaren och den bötfällde kallas till förhör

inför rätten. Kommer den bötfällde icke tillstädes, må utan hinder härav

målet avgöras, om nöjaktig utredning i saken finnes.

Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

I övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad beträffande mål om allmänt

åtal är stadgat.

22 §.

Erlägges, sedan beslut om förvandlingsstraff meddelats men innan verkställighet

av straffet påbörjats, full betalning för böterna, bortfaller förvandlingsstraffet.

Om böterna delvis erläggas, skall förvandlingsstraffet nedsättas

till vad som enligt 15 och 16 §§ svarar mot de obetalda böterna. Har förvandlingsstraffet

med stöd av 17 § satts lägre än enligt 15 och 16 §§, må

ej på grund av betalning som nu sagts strafftiden minskas i vidare mån än

som kunnat ske, därest straffet bestämts med tillämpning av sistnämnda paragrafer.

Beslut i fråga som avses i denna paragraf meddelas, om den bötfällde åtnjuter

anstånd enligt 18 §, av den domstol som förvandlat böterna och eljest

av kriminalvårdsstyrelsen. Beslutet länder omedelbart till efterrättelse.

23 §.

Förekomma till verkställighet flera beslut, varigenom någon ålagts förvandlingsstraff

för böter, skola straffen förenas sålunda, att strafftiden motsvarar

den som skulle följt, därest böterna på en gång förvandlats.

Har någon avtjänat förvandlingsstraff och förekommer därefter till verkställighet

beslut om förvandling av böter, vilka ådömts innan förstnämnda

straff till fullo verkställts, skall straffet nedsättas efter vad i 16 § andra

stycket sägs, om det ej skett vid böternas förvandling.

Beslut som avses i denna paragraf meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

24 §.

Om verkställighet av förvandlingsstraff är särskilt stadgat.

25 §.

Meddelas, sedan tid för böters bortfallande avbrutits enligt vad i 35 kap.

7 § första stycket brottsbalken sägs, i mål om förvandling av böter beslut,

varigenom saken hänskjutes till ny behandling av indrivningsmyndigheten,

skall ny tid om tre år för böternas bortfallande räknas från dagen för beslutet.

26 §.

Ålagt förvandlingsstraff bortfaller, om beslutet ej börjat verkställas inom

tre år från det beslutet vann laga kraft.

Har meddelat anstånd med verkställigheten förklarats förverkat, skall

tid som i första stycket sägs räknas från det beslutet om förverkande vanh

laga kraft.

2 Bihang till riksdagens protokoll 196fi. 1 samt. Nr 10

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964

27 §.

Vad i denna lag är stadgat om böter skall även gälla viten.

28 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Genom lagen upphäves lagen

den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i förevarande lag, skall denna i stället tillämpas.

Vid fullföljd av mål om förvandling av böter, vari beslut av första domstol

meddelats före den 1 januari 1965, skall äldre lag äga tillämpning utom

i vad avser fråga om anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff. Förekomma

eljest till förvandling böter, vilka ådömts genom beslut som meddelats

före sistnämnda dag, skall med samma undantag äldre lag tillämpas,

om den leder till lägre förvandlingsstraff.

Vad i 19 och 26 §§ nya lagen stadgas skall gälla jämväl den som jämlikt

lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom erhållit anstånd med verkställighet

av förvandlingsstraff. Har i fall som nu sagts enligt sistnämnda lag förordnande

meddelats om övervakning, skall förordnandet jämte föreskrift som

meddelats jämlikt 8 § samma lag upphöra att gälla den 1 januari 1965.

7) Förslag

till

Lag

om straff för folkmord

Sedan Förenta Nationernas generalförsamling genom resolution den 9 december

1948 antagit konvention om förebyggande och bestraffning av brottet

folkmord samt Sverige ratificerat konventionen och den 27 maj 1952 deponerat

ratifikationsinstrumentet hos Förenta Nationernas generalsekreterare,

förordnas härigenom som följer.

1 §•

Förövar någon gärning, för vilken enligt lag är stadgat fängelse i fyra år

eller däröver, mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp

med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis, dömes för folkmord

till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

2 §■

För försök, förberedelse eller stämpling till folkmord, så ock för underlåtenhet

att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. brottsbalken

stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr JO år 1964

35

8) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff

för krigsmän

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4 och 6—14 §§ lagen den 30 juni 1948

om disciplinstraff för krigsmän1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Disciplinstraff för krigsmän äro Disciplinstraff för krigsmän äro,

arrest och disciplinbot. enligt vad i 32 kap. brottsbalken

stadgas, arrest och disciplinbot.

2 §•

Disciplinstraff ådömes, utom för

brott mot bestämmelse vari sådant

straff är utsatt, jämväl i stället för

böter såsom straff för brott av krigsman

mot 25—27 kap. strafflagen

samt för annat av krigsman förövat

brott av beskaffenhet att straff därför

kan åläggas i disciplinmål.

Där någon som icke fullgör tjänstgöring

vid krigsmakten eller vilkens

tjänstgöring är av tillfällig art finnes

förskylla arrest, dömes dock i stället

till böter, om det med hänsyn till

brottets art och övriga omständigheter

kan ske utan fara för disciplinen

och särskilda skäl ej föranleda till annat.

Böter må ock eljest ådömas, om

med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden

och brottets art

bötesstraff finnes vara lämpligare än

disciplinstraff. I fall då disciplinstraff

är utsatt ådömas böterna i

dagsböter; såvitt fråga är om brott

mot 26 kap. 15 eller 16 § ådömas

dock böterna, utan hinder av vad i

lag eljest finnes stadgat, omedelbart

i penningar, högst femhundra kronor. i

Disciplinstraff ådömes, utom för

brott mot bestämmelse vari sådant

straff är utsatt, jämväl i stället för

böter när fråga är om brott av krigsman

enligt 20—22 kap. brottsbalken

eller om annat av krigsman förövat

brott av beskaffenhet att straff därför

kan åläggas i disciplinmål.

Den som icke eller endast tillfälligt

tjänstgör vid krigsmakten skall dock

dömas till böter i stället för arrest,

om det med hänsyn till brottets art

och övriga omständigheter kan ske

utan fara för disciplinen och särskilda

skäl ej föranleda till annat. Böter

må ock eljest användas i stället för

disciplinstraff, om med hänsyn till

den brottsliges tjänstgöringsförhållanden

och brottets art bötesstraff

finnes vara lämpligare än disciplinstraff.

Vid tillämpning av andra stycket

skola böterna, i fall då disciplinstraff

är utsatt för brottet, ådömas i dagsböter;

för brott som sägs i 21 kap. 15

eller 16 § brottsbalken ådömas dock

böterna omedelbart i penningar,

högst femhundra kronor.

i senaste lydelse, se beträffande 2 § SFS 1952:121 och beträffande 14 § SFS 1949:365.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 19(U

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4

Arrest ådömes i minst tre och högst

trettio dagar, varje dag räknad till

tjugufyra timmar.

Straffet verkställes i militärhäkte.

Arrestant deltager i tjänstgöring i den

män strafftiden överstiger tio dagar.

I övrigt verkställes arrest utan tjänstgöring,

där ej i straffbeslutet på

grund av tjänstens krav eller eljest

föreliggande särskilda skäl annorlunda

förordnats. Finnes arrest utan

tjänstgöring medföra fara för arrestantens

hälsa, skall han under hela

strafftiden eller vad därav återstår

deltaga i tjänstgöring.

Under strafftiden------

6

Disciplinbot ådömes för minst en

och högst tjugu dagar. Straffet utgöres

av löneavdrag, vilket bestämmes

för dag till belopp som i 4 § sägs. Är

löneavdrag ej tillämpligt, skall den

brottslige förpliktas att för varje dag

gälda ett belopp i penningar, vilket

fastställes efter ty prövas skäligt med

hänsyn till löneavdraget för löntagare

i motsvarande ställning.

Verkställighet av------

Kan disciplinbot-------

7

Disciplinstraff såsom gemensamt

straff för flera brott ådömes med tilllämpning

av de högsta och lägsta

mått som angivas i 4 och 6 §§.

8

Såsom gemensamt straff för brott

som finnes förskylla disciplinstraff

och brott som finnes förskylla böter

skall, där ej straffet bestämmes i svårare

straffart, bötesstraff eller, om

§•

Den som undergår arrest deltager

i tjänstgöring i den mån strafftiden

överstiger tio dagar. I övrigt verkställes

arrest utan tjänstgöring, där ej i

straffbeslutet på grund av tjänstens

krav eller eljest föreliggande särskilda

skäl annorlunda förordnats. Finnes

arrest utan tjänstgöring medföra

fara för arrestantens hälsa, skall han

under hela strafftiden eller vad därav

återstår deltaga i tjänstgöring.

- gällande avlöningsföreskrifter.

Vid beräkning av tid för arrest

räknas varje dag till tjugofyra timmar.

§•

Disciplinbot utgöres av löneavdrag,

vilket bestämmes för dag till belopp

som i 4 § sägs. Är löneavdrag ej tilllämpligt,

skall den brottslige förpliktas

att för varje dag gälda ett belopp

i penningar, vilket fastställes efter tv

prövas skäligt med hänsyn till löneavdraget

för löntagare i motsvarande

ställning.

flera avlöningstillfällen.

beträffande bötesstraff.

§•

Disciplinstraff såsom gemensamt

straff för flera brott ådömes med tilllämpning

av de högsta och lägsta

mått som angivas i 32 kap. 6 § brottsbalken.

§•

Disciplinstraff må, om ej annat nedan

sägs, användas såsom gemensamt

straff för flera brott allenast när disciplinstraff

kan följa å vart och ett

av brotten.

Gemensamt straff för brott som

finnes förskylla disciplinstraff och

brott som finnes förskylla böter skall,

såframt ej svårare straff ådömes, bestämmas

i böter; om särskilda skäl

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år l!)6i

(Gällande lydelse)

särskilda skäl äro därtill, disciplinstraff

ådömas. Högsta och lägsta gemensamma

straff i allmän straffart,

då disciplinstraff är utsatt för något

av flera sammanträffande brott, beräknas

såsom om bötesstraff, som i

2 § sägs, vore utsatt i stället för disciplinstraffet.

För brott som finnes förskylla disciplinstraff

må, då flera brott sammanträffa,

disciplinstraffet ådömas

jämte straff i allmän straffart för

övriga brott, om särskilda skäl föranleda

därtill.

Har någon för skilda brott förskyllt

avsättning eller suspension och disciplinstraff,

varde straffen ådömda

jämte varandra; dock må ej jämlikt

25 kap. 1—4 §§ strafflagen dömas till

disciplinstraff, där den brottslige för

annat brott förskyllt avsättning eller

suspension och sådant straff prövas

vara tillfyllest.

(Föreslagen lydelse)

äro därtill, må dock i stället dömas

till disciplinstraff. Högsta och lägsta

gemensamma straff i böter eller fängelse

beräknas, då disciplinstraff är utsatt

för något av brotten, såsom om

böter som i 2 § tredje stycket sägs

vore stadgade i stället för disciplinstraffet.

Skall någon dömas för flera brott

må, om särskilda skäl äro därtill, för

brott varå kan följa disciplinstraff sådant

straff ådömas jämte påföljd av

annan art för brottsligheten i övrigt.

Förekomma på----

Skola på en gång verkställas dels

dom eller beslut varigenom någon

fällts till arrest, dels ock dom eller

beslut varigenom han dömts till fängelse,

vare sig det omedelbart ådömts

eller utgör förvandlingsstraff för böter,

eller till straffarbete på viss tid,

skall arreststraffet övergå till sådant

frihetsstraff. Därvid skall varje dags

arrest anses svara mot en dags fängelse.

— fyrtio dagar.

Skola på en gång verkställas dels

dom eller beslut varigenom någon

fällts till arrest, dels ock dom eller

beslut varigenom han dömts till fängelse

på viss tid, vare sig det omedelbart

ådömts eller utgör förvandlingsstraff

för böter, skall arreststraffet

övergå till fängelse. Därvid skall varje

dags arrest anses svara mot en dags

fängelse.

Förekommer till verkställighet dom

eller beslut om arrest när den dömde

skall undergå behandling varom stadgas

i 28 kap. 3 § brottsbalken, skall

denna behandling träda i stället för

arreststraffet eller vad som återstår

därav.

10 §.

Dom eller-------närmast därtill.

Om sammanläggning av arreststraff

förordnar den som har att befordra

straffbesluten till verkställighet.

Förordnande om sammanläggning

av arrest med fängelse eller

straffarbete meddelas av fångvårdsstyrelsen.

Om sammanläggning av arreststraff

förordnar den som har att befordra

straffbesluten till verkställighet.

Förordnande om sammanläggning

av arrest med fängelse meddelas

av kriminalvårdsstyrelsen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse)

11

Har arrest ålagts någon och varder

han i målet slutligen dömd till arrest

på längre tid eller till fängelse eller

straffarbete på viss tid, skall från

detta straff avräknas vad han utstått

av förstnämnda straff, därvid varje

dags arrest anses svara mot en dags

fängelse eller straffarbete. Dömes han

till arrest på kortare tid, skall vad enligt

4 § innehållits för överskjutande

tid utbetalas. Dömes han till disciplinbot,

böter eller suspension, skall

enligt 4 § innehållet belopp avräknas

å vad han enligt det nya straffbeslutet

har att vidkännas eller, i den mån

det ej kan ske, utbetalas; och skall i

övrigt det andra straffet anses verkställt

genom utstående av arreststraffet

i den mån domstolen funnit skäligt

så förordna. Dömes han annorlunda

än förut är sagt eller befrias

han från ansvar i målet, skall enligt

4 § innehållet belopp utbetalas.

Därest dom------att vi

(Föreslagen lydelse)

§•

Har arrest ålagts någon och varder

han i målet slutligen dömd till arrest

på längre tid eller till fängelse på viss

tid, skall från detta straff avräknas

vad han utstått av förstnämnda

straff, därvid varje dags arrest anses

svara mot en dags fängelse. Dömes

han till arrest på kortare tid, skall

vad enligt 4 § innehållits för överskjutande

tid utbetalas. Dömes han

till disciplinbot, böter eller suspension,

skall enligt 4 § innehållet belopp

avräknas å vad han enligt det nya

straffbeslutet har att vidkännas eller,

i den mån det ej kan ske, utbetalas;

och skall i övrigt det andra straffet

anses verkställt genom utstående av

arreststraffet i den mån domstolen

funnit skäligt så förordna. Dömes

han annorlunda än förut är sagt eller

befrias han från ansvar i målet, skall

enligt 4 § innehållet belopp utbetalas.

12

Dom eller beslut varigenom disciplinstraff

ålagts skall ej tillräknas någon

till sådan förhöjning av straff för

återfall i brott, varom i 4 kap. 14- §

strafflagen förmäles.

13

Ådömt arreststraff vare förfallet,

där verkställighet ej börjat innan tre

år förflutit från det straff beslutet

vann laga kraft.

Disciplinbot bortfaller i den mån

straffet ej verkställts inom tid som

nyss nämnts.

14

För mindre---------

Begår till vapenfri tjänst uttagen

krigsman som icke står under militärt

befäl förseelse som avses i 26

§•

Har med stöd av 27 kap. 2 § eller

28 kap. 2 § brottsbalken disciplinstraff

ådömts jämte villkorlig dom

eller skyddstillsyn, skall nöjdförklaring

enligt 38 kap. 1 § brottsbalken

avse jämväl disciplinstraffet.

§•

Arrest bortfaller, om verkställighet

ej börjat inom tre år från det arrestbeslutet

vann laga kraft. Avbry tes

påbörjad verkställighet, skall vad nu

sagts äga motsvarande tillämpning i

fråga om den fortsatta verkställigheten.

Disciplinbot bortfaller i den mån

straffet ej verkställts inom tre år

från det beslutet om disciplinbot vann

laga kraft.

§•

— lämna fartyget (landgångsförbud).

Begår till vapenfri tjänst uttagen

krigsman som icke står under militärt

befäl förseelse som avses i 21

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse)

kap. 11, 14 eller 18 § strafflagen och

är förseelsen, att anse som ringa, må

den felande i stället för straff åläggas

tillrättavisning i form av varning,

extratjänst eller utegångsförbud enligt

vad i första stycket sägs.

Ej må---------eller

(Föreslagen lydelse)

kap. 11, 14 eller 18 § brottsbalken och

är förseelsen att anse som ringa, må

den felande i stället för straff åläggas

tillrättavisning i form av varning,

extratjänst eller utegångsförbud enligt

vad i första stycket sägs.

tjänstbarhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; dock skall vad i 2 § sägs i

dess hittills gällande lydelse äga tillämpning när, enligt vad därom ar föreskrivet,

straff skall bestämmas jämlikt stadgande i strafflagen.

Vad i 9 och 10 §§ sägs om sammanläggning av arrest med fängelse skall

iakttagas även då på en gång skola verkställas dom eller beslut varigenom

någon fällts till arrest och dom eller beslut varigenom han dömts till straffarbete

på viss tid. Därvid skall viss tids arrest, ålagd genom dom eller beslut

som meddelats före den 1 januari 1965, anses svara mot straffarbete under

hälften så lång tid.

9) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot

utbredning av könssjukdomar

Härigenom förordnas, att 12, 25, 28, 29 och 30 §§ lagen den 20 juni 1918

angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar1 skola erhalla andrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

12

Finnes vid förundersökning enligt

23 kap. rättegångsbalken någon skäligen

misstänkt för brott, som omförmäles

i 14 kap. 21 §, 15 kap. 12, 13, 15

eller 15 a §, 18 kap. 7, 8, 8 a, 9, 10 eller

10 a § strafflagen, eller försök

till brott, som nu sagts, där sådant

försök är med straff belagt, eller för

gärning varom i 18 kap. 13 § samma

lag sägs och som innebär uppfordran

eller inbjudan till otukt, åligger

det åklagaren att omedelbart göra

skriftlig anmälan därom till sundhetsinspektören

i orten eller, om den

§•

Finnes vid förundersökning enligt

23 kap. rättegångsbalken någon skäligen

misstänkt för brott, som i 29 §

sägs, eller för gärning, som omförmäles

i 6 kap. 1, 2, 3, 4 eller 10 § brottsbalken,

åligger det åklagaren att omedelbart

göra skriftlig anmälan därom

till sundhetsinspektören i orten eller,

om den misstänkte är för brottet

häktad, den vid häktet anställde eller

anlitade läkaren.

i Senaste lydelse, se beträffande 12 § SFS 1946:874 och beträffande 25 § SFS 1948:138.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

misstänkte är för brottet häktad, den

vid häktet anställde eller anlitade läkaren.

Anhängiggöres talan -------anlitade läkaren.

25

Vad hos hälsovårdsmyndighet eller

sundhetsinspektör, militärläkare eller

läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt

eller häkte eller å allmänt

sjukhus eller poliklinik förekommit

i ärende, som avses i denna lag, må

ej av någon, som på grund av sin

tjänstebefattning eller sitt uppdrag

erhållit kunskap därom, yppas för

obehöriga. Protokoll och handlingar i

sådant ärende skola så förvaras, att

de icke kunna av obehöriga åtkommas.

I fall, då någon vid förundersökning

enligt 23 kap. rättegångsbalken

befunnits skäligen misstänkt för

brott som omförmäles i 14 kap. 21 §

strafflagen, äger åklagaren att, på begäran,

undfå besked, huru den föranstaltade

läkarundersökningen utfallit.

Har åtal väckts, må besked som

nu sagts efter därom gjord framställning

lämnas jämväl till domstolen.

Är på grund av anmälan, som enligt

denna lag inkommit till sundhetsinspektören,

anledning antaga, att

gärning som omförmäles i 14 kap.

21 §. strafflagen förövats, äger sundhetsinspektören,

då särskilda skäl äro

därtill, anmäla förhållandet till vederbörande

åklagare. Finnes skälig anledning

antaga, att gärning varom i

18 kaP-, 11 § strafflagen sägs blivit

övad, åligger det sundhetsinspektören

att göra anmälan därom till åklagaren.

§•

Vad hos hälsovårdsmyndighet eller

sundhetsinspektör, militärläkare eller

läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt

eller häkte eller å allmänt

sjukhus eller poliklinik förekommit i

ärende, som avses i denna lag, må ej

av någon, som på grund av sin tjänstebefattning

eller sitt uppdrag erhållit

kunskap därom, yppas för obehöriga.

Protokoll och handlingar i sådant

ärende skola så förvaras, att de

icke kunna av obehöriga åtkommas. I

fall, da någon vid förundersökning

enligt 23 kap. rättegångsbalken befunnits

skäligen misstänkt för brott

som i 29 § sägs, äger åklagaren att,

pa begäran, undfå besked, huru den

föranstaltade läkarundersökningen

utfallit. Har åtal väckts, må besked

som nu sagts efter därom gjord framställning

lämnas jämväl till domstolen.

Är på grund av anmälan, som enligt

denna lag inkommit till sundhetsinspektören,

anledning antaga, att

gärning som omförmäles i 29 § förövats,

äger sundhetsinspektören, då

särskilda skäl äro därtill, anmäla förhållandet

till vederbörande åklagare.

Finnes skälig anledning antaga, att

gärning varom i 6 kap. 7 § brottsbalken

sägs blivit övad, åligger det sundhetsinspektören

att göra anmälan

därom till åklagaren.

28

Åsidosätter ämbets- eller tjänsteman

skyldighet, som enligt denna lag

åligger honom, ansvare såsom för

tjänstefel.

Underlåter vid häkte anlitad läkare,

som ej är att till ämbets- eller

tjänsteman hänföra, att iakttaga vad

honom enligt 23 eller 24 § åligger el
-

§•

Åsidosätter ämbetsman skyldighet,

som enligt denna lag åligger honom,

ansvare såsom för ämbetsbrott.

Underlåter vid häkte anlitad läkare,

som ej är att till ämbetsman hänföra,

att iakttaga vad honom enligt 23

eller 24 § åligger eller överträder an
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 196i

(Gällande lydelse)

ler överträder annan än ämbets- eller

tjänsteman vad i 25 § första stycket

stadgas, straffes med böter, högst

femhundra kronor.

Försummar läkare att iakttaga vad

honom enligt 8, 9, 10 eller 11 § åligger

och är ej försummelsen att såsom

tjänstefel enligt första stycket anse,

böte högst tvåhundra kronor.

29

Åtal för överträdelse: varom i 28 §

sägs, anhängiggöres vid allmän domstol

och utföres av allmän åklagare.

30

Böter, som enligt denna lag ådömas,

tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de

förvandlas enligt allmän strafflag.

(Föreslagen lydelse)

nan än ämbetsman vad i 25 § första

stycket stadgas, dömes till dagsböter.

Försummar läkare att iakttaga vad

honom enligt 8, 9, 10 eller 11 § åligger

och är ej försummelsen att anse

såsom ämbetsbrott enligt första stycket,

dömes till böter, högst tvåhundra

kronor.

§•

Den som lider av könssjukdom i

smittsamt skede och med vetskap eller

misstanke därom övar samlag med

annan, dömes till böter eller fängelse

i högst två år. Detsamma skall gälla,

om någon eljest, uppsåtligen eller av

grov oaktsamhet, utsätter annan för

fara att bliva smittad av könssjukdom.

§•

Har brott som i 29 § sägs förövats

mot make, må åklagare väcka åtal

allenast om målsägande angiver brottet

till åtal eller ock åtal finnes påkallat

ur allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

2\ Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 10

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

10) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande

av havandeskap

m?oärigen01? förordnas’ att 1. 2, 4, 10, 12, 13 och 15 §§ lagen den 17 juni

1938 om avbrytande av havandeskapi skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives. r

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Havandeskap må

1) när på

2) när med

3) när kvinnan hävdats under förhållande

varom förmäles i 15 kap.

12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap.

1, 2, 3, 7, 8, 8 a eller 9 §, så ock då

hävdandet ägt rum under omständigheter

som omförmälas i 18 kap. 6 §

strafflagen samt inneburit ett grovt

åsidosättande av kvinnans handlingsfrihet;
4)

när med--------

5) när med--------

Avbrytande av-------

eller hälsa;

om barnet;

3) när kvinnan hävdats under förhållande

varom förmäles i 6 kap. 1,

2, 3 eller 5 § brottsbalken, så ock då

hävdandet ägt rum under omständigheter

som omförmälas i 6 kap. 4 §

första stycket samma balk samt inneburit

ett grovt åsidosättande av kvinnans

handlingsfrihet;

----annat slag;

----svårt lyte.

-----tjugufjärde veckan.

1 §.

enligt denna lag avbrytas:

2 §•

Har kvinnan hävdats under förhållande

varom förmäles i 15 kap.

12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap.

6 eller 8 a § strafflagen, må på grund

därav avbrytande av havandeskapet

icke äga rum, med mindre brottet,

där så kunnat ske, åtalats eller angivits

till åtal.

Avbrytande av--------

Havandeskap må------

Har kvinnan hävdats under förhållande

varom förmäles i 6 kap. 1

eller 2 § eller 4 § första stycket

brottsbalken, må på grund därav avbrytande

av havandeskapet icke äga

rum, med mindre brottet, där så kunnat

ske, åtalats eller angivits till åtal.

Vad nu sagts skall ej gälla om kvinnan

var sinnessjuk eller sinnesslö.

------tala därför.

------finnes olämplig.

4 §.

Havandeskap må ej avbrytas, med Havandeskap må ej avbrytas med

mindre den läkare som utför ingrep- mindre den läkare som utför ingreppet

samt annan läkare i den tjänste- pet samt annan läkare i den tjänste
1

Senaste lydelse, se beträffande 1 och 4 §§ SFS 1963:213, beträffande 2 8 SFS 1946-210

och beträffande 10, 12 och 13 §§ SFS 1942:392.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år J06i

(Gällande lydelse)

ställning Konungen föreskriver, i

skriftligt utlåtande, på grunder som

i utlåtandet angivas, förklarat förutsättningarna

för åtgärden vara förhanden

eller ock medicinalstyrelsen

lämnat tillstånd därtill.

Avbrytande av---------

(Föreslagen lydelse)

ställning Konungen föreskriver, i

skriftligt utlåtande, på grunder som

i utlåtandet angivas, på heder och

samvete förklarat förutsättningarna

för åtgärden vara förhanden eller

ock medicinalstyrelsen lämnat tillstånd

därtill.

-----till åtgärden.

10

Har någon efter prövning som avses

i 4 eller 7 § avbrutit havandeskap

eller gjort försök därtill, och skedde

åtgärden med iakttagande av de i 1 §

andra stycket samt 3 § givna föreskrifter,

då må ej dömas till straff

enligt U kap. 26, 27, 28 eller 28 a §

strafflagen.

12

Läkare, vilken mot bättre vetande

antingen i utlåtande som i i § sägs

förklarat förutsättningarna för avbrytande

av havandeskap vara förhanden

eller ock till myndighet eller

annan läkare avgivit falsk utsaga i

ärende angående sådan åtgärd, dömes,

om han ej är förfallen till ansvar

för fosterfördrivning eller försök

därtill, till fängelse i högst ett år

eller, där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, till dagsböter.

Har läkare vid prövning av ärende

angående avbrytande av havandeskap

eller eljest genom att överträda

eller åsidosätta vad i denna lag stadgas

visat vårdslöshet, försummelse,

oförstånd eller oskicklighet, och är

han icke underkastad ansvar för ämbetsbrott,

dömes till dagsböter eller

fängelse i högst sex månader.

13

Avgiver någon i annat fall än ovan

sägs mot bättre vetande till myndighet

eller läkare falsk utsaga i ärende

angående avbrytande av havandeskap,

och är han ej förfallen till ansvar

för fosterfördrivning eller försök

därtill, straffes med dagsböter

eller fängelse i högst sex månader.

§•

Har någon efter prövning som avses

i 4 eller 7 § avbrutit havandeskap

eller gjort försök därtill, och

skedde åtgärden med iakttagande

av de i 1 § andra stycket samt 3 §

givna föreskrifter, då må ej dömas

till ansvar enligt 3 kap. 4 eller JO §

brottsbalken.

§•

Har läkare i ärende angående avbrytande

av havandeskap eller eljest

genom att överträda eller åsidosätta

vad i denna lag stadgas visat försummelse,

oförstånd eller oskicklighet,

dömes, om ej för gärningen är stadgat

straff i brottsbalken, till dagsböter

eller fängelse i högst sex månader.

§•

Avgiver någon mot bättre vetande

till myndighet eller läkare osann utsaga

i ärende angående avbrytande

av havandeskap, dömes, om ej för

gärningen är stadgat straff i brottsbalken,

till dagsböter eller fängelse i

högst sex månader.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 §.

Förseelse mot------------till åtal.

Böter som ådömas enligt denna lag

tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

11) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilisering

Härigenom förordnas, att 3, 8 och 9 §§ lagen den 23 maj 1941 om sterilisering

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3

Sterilisering må — —-----

Å den som är i stånd att lämna

giltigt samtycke må dock, utan hinder

av vad i första stycket sägs, på

grund av kroppslig sjukdom eller

kroppsfel sterilisering enligt 1 § tredje

stycket företagas, därest den läkare

som utför ingreppet samt annan

läkare i den tjänsteställning

Konungen föreskriver, i skriftligt utlåtande,

med angivande av grunden

för åtgärden förklarat förutsättningarna

för densamma vara för handen.

8

Den som verkställer sterilisering i

strid med denna lag eller mot bättre

vetande till myndighet eller läkare

avgiver falsk utsaga i ärende angående

sterilisering eller överträder vad

i 6 § stadgas, dömes, där ej förseelsen

eljest är belagd med strängare straff,

till dagsböter eller fängelse i högst

ett år.

9

Förseelse mot---------

Böter som ådömas enligt denna lag

tillfalla kronan.

§•

------och föreståndare.

Å den som är i stånd att lämna

giltigt samtycke må dock, utan hinder

av vad i första stycket sägs, på

grund av kroppslig sjukdom eller

kroppsfel sterilisering enligt 1 § tredje

stycket företagas, därest den läkare

som utför ingreppet samt annan

läkare i den tjänsteställning

Konungen föreskriver, i skriftligt utlåtande,

med angivande av grunden

för åtgärden på heder och samvete

förklarat förutsättningarna för densamma

vara för handen.

§•

Den som verkställer sterilisering i

strid med denna lag eller mot bättre

vetande till myndighet eller läkare

avgiver osann utsaga i ärende angående

sterilisering eller överträder vad

i 6 § stadgas, dömes, om ej för gärningen

är stadgat straff i brottsbalken,

till dagsböter eller fängelse i

högst sex månader.

§•

—----till åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

45

12) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 24 inars 1944 (nr 133) om kastrering

Härigenom förordnas, att 4, 8 och 9 §§ lagen den 24 mars 1944 om kastrering

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Kastrering må-------

Å den som fyllt tjugutre år och är

i stånd att lämna giltigt samtycke må

kastrering enligt 1 § andra stycket

företagas utan medicinalstyrelsens

tillstånd, därest den läkare som utför

ingreppet samt annan läkare i

den tjänsteställning Konungen föreskriver,

i skriftligt utlåtande, med

angivande av grunden för åtgärden

förklarat förutsättningarna för densamma

vara för handen. Vad nu sagts

skall dock ej gälla den som är intagen

å fångvårdsanstalt, sinnessjukhus

eller annan dylik anstalt.

Vid prövning---------

-----och föreståndare.

Å den som fyllt tjugutre år och är

i stånd att lämna giltigt samtycke

må kastrering enligt 1 § andra stycket

företagas utan medicinalstyrelsens

tillstånd, därest den läkare som

utför ingreppet samt annan läkare i

den tjänsteställning Konungen föreskriver,

i skriftligt utlåtande, med

angivande av grunden för åtgärden

på heder och samvete förklarat förutsättningarna

för densamma vara

för handen. Vad nu sagts skall dock

ej gälla den som är intagen å fångvårdsanstalt,

sinnessjukhus eller annan

dylik anstalt.

-----punkten stadgas.

8

Den som verkställer kastrering i

strid med denna lag eller mot bättre

vetande till myndighet eller läkare

avgiver falsk utsaga i ärende angående

kastrering eller överträder vad

i 6 § stadgas, dömes, där ej förseelsen

eljest är belagd med strängare

straff, till dagsböter eller fängelse i

högst ett år.

9

Förseelse mot-------

Böter som ådömas enligt denna lag

tillfalla kronan.

§•

Den som verkställer kastrering i

strid med denna lag eller mot bättre

vetande till myndighet eller läkare

avgiver osann utsaga i ärende angående

kastrering eller överträder vad i

6 § stadgas, dömes, om ej för gärningen

är stadgat straff i brottsbalken,

till dagsböter eller fängelse i

högst sex månader.

§•

--—--till åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

13) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 15, 19, 25, 34, 45, 47, 57 och 68 §§ lagen den 27

juli 1954 om nykterhetsvård1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 §.

Den som----------

Samma lag vare, där någon, som

är hemfallen åt alkoholmissbruk,

blivit dömd för minst tre under

de två senast förflutna åren begångna

gärningar, innefattande fylleri,

brott, som i 26 kap. 13 eller 14 §

strafflagen sägs, därest han vid brottets

begående varit berusad av starka

drycker, så att det framgått av hans

åtbörder eller tal, eller brott, som

avses i 4 § lagen den 28 september

1951 om straff för vissa trafikbrott,

därest brottet varit en följd av förtäring

av starka drycker, eller

utan att söka ärligen försörja sig

för ett kringflackande liv.

Beslut om----------

■--störande levnadssätt.

Samma lag vare, där någon, som

är hemfallen åt alkoholmissbruk,

genom lagakraftvunnen dom funnits

skyldig till minst tre under de

två senast förflutna åren begångna

gärningar, innefattande fylleri, brott,

som i 21 kap. 13 eller 14 § brottsbalken

sägs, därest han vid brottets begående

varit berusad av starka drycker,

så att det framgått av hans åtbörder

eller tal, eller brott, som avses

i 4 § lagen den 28 september 1951 om

straff för vissa trafikbrott, därest

brottet varit en följd av förtäring av

starka drycker, eller

utan att söka ärligen försörja sig

för ett kringflackande liv.

--laga kraft.

19

1 mom. Ansökan om tvångsintagning

göres hos länsstyrelsen av nykterhetsnämnden.

Ansökan skall------- —

Innan polismyndigheten----

2 mom. Har någon, som är hemfallen

åt alkoholmissbruk, begått brottslig

gärning men i anseende till sin

sinnesbeskaffenhet icke fällts till ansvar,

och har han vid prövning i vederbörlig

ordning befunnits icke vara

i behov av vård å sinnessjukhus, må

länsstyrelsen, även utan att ansökan

därom gjorts, besluta om tvång sintagning,

om förutsättningar därför

eljest föreligga.

1 Senaste lydelse, se beträffande 15 § SFS 1956:

§•

Ansökan om tvångsintagning göres

hos länsstyrelsen av nykterhetsnämnden.

---- —- — omedelbar vård.

— ----ansvarig ställning.

225 och beträffande 57 § SFS 1963: 72.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196/i

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

25 §.

Föreligger, såvitt----------lämpligt sätt.

När skäl äro därtill, må länsstyrelsen

jämväl förordna, att alkoholmissbrukare,

som avses i 19 § 2

mom., i avbidan på slutligt beslut omhändertages

och vårdas på lämpligt

sått.

34 §.

Länsstyrelsen har------—------om tvångsintagning,

a) därest beslutet-----------kringflackande liv;

b) då eljest polismyndighet gjort b) då eljest polismyndighet gjort

ansökan om tvångsintagning enligt ansökan om tvångsintagning enligt

19 § 1 mom.; 19 §; samt

c) då fråga är om person som avses

i 19 § 2 mom.; samt

d) då beslutet tillkommit efter an- c) då beslutet tillkommit efter anmälan,

som avses i 10 § sista stycket, mälan, som avses i 10 § sista stycket.

I övriga____________om verkställigheten.

45

Har beslut om intagande å allmän

vårdanstalt grundats därpå, att den,

som beslutet avser, är farlig för annans

personliga säkerhet eller kroppsliga

eller själsliga hälsa eller för eget

liv, eller har beslutet meddelats jämlikt

19 § 2 mom., eller har någon,

som förut minst tre gånger varit intagen

å allmän vårdanstalt, ånyo intagits

enligt slutligt beslut, som meddelats

inom ett år från senaste utskrivningen,

då må, därest den intagne

med hänsyn till sin sinnesart

samt sitt föregående liv och förhållande

i anstalten måste antagas i

händelse av utskrivning icke komma

att föra ett nyktert liv, den i 44 §

angivna vårdtiden förlängas med två

år.

Beslut om---------

§•

Har beslut om intagande å allmän

vårdanstalt grundats därpå, att den,

som beslutet avser, är farlig för annans

personliga säkerhet eller

kroppsliga eller själsliga hälsa eller

för eget liv, eller har någon, som

förut minst tre gånger varit intagen

å allmän vårdanstalt, ånyo intagits

enligt slutligt beslut, som meddelats

inom ett år från senaste utskrivningen,

då må, därest den intagne med

hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående

liv och förhållande i anstalten

måste antagas i händelse av utskrivning

icke komma att föra ett

nyktert liv, den i 44 § angivna vårdtiden

förlängas med två år.

socialstyrelsens prövning.

47 §.

Har någon, som intagits å allmän Har någon, som intagits å allmän

vårdanstalt, blivit häktad eller över- vårdanstalt, blivit häktad eller överflyttad

till fångvårdsanstalt för att flyttad till fångvårdsanstalt för att

undergå frihetsstraff eller förvand- undergå fängelse eller annan påföljd

lingsstraff för böter, eller har han av- för brott, eller har han avvikit från

vikit från vårdanstalten, skall den vårdanstalten, skall den tid, under vil
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse)

tid, under vilken han sålunda ej vistats

å anstalten, icke inräknas i vårdtiden.

Misstänkes den, som tvångsintagits

å allmän vårdanstalt eller, på sätt

i 58 § sägs, frivilligt ingått å sådan

anstalt och därvid förbundit sig att

kvarstanna å anstalten sex månader,

att hava före utskrivning från anstalten

begått brott, varå enligt lag

icke kan följa högre straff än böter

eller fängelse i sex månader, och hör

brottet under allmänt åtal eller har

det av målsäganden angivits till åtal,

ankommer det å statsåklagaren att

efter hörande av anstaltens styrelse

avgöra, huruvida åtal lämpligen bör

ske. Har brottet begåtts innan den

intagne fyllt aderton år, skall frågan

om åtal prövas i nämnda ordning

ändå att högre straff än nyss sagts

kan följa å brottet.

68

Hjälper någon den som är intagen

å allmän vårdanstalt att avvika från

anstalten, straffes med dagsböter eller

fängelse.

Försök straffes efter vad i 3 kap.

strafflagen stadgas.

(Föreslagen lydelse)

ken han sålunda ej vistats å anstalten,

icke inräknas i vårdtiden.

Misstänkes den, som tvångsintagits

å allmän vårdanstalt eller, på sätt i

58 § sägs, frivilligt ingått å sådan

anstalt och därvid förbundit sig att

kvarstanna å anstalten sex månader,

att hava före utskrivning från anstalten

begått brott, för vilket ej år

stadgat svårare straff än fängelse i

sex månader, och hör brottet under

allmänt åtal, skall åklagaren pröva,

huruvida åtal lämpligen bör ske. Innan

åtalsfrågan avgöres, skall anstaltens

styrelse höras, om det ej finnes

obehövligt. Har brottet begåtts innan

den intagne fyllt aderton år, skall frågan

om åtal prövas i nämnda ordning

ändå att svårare straff än nvss sagts

är stadgat för brottet.

Hjälper någon den som är intagen

å allmän vårdanstalt att avvika från

anstalten, dömes till dagsböter eller

fängelse i högst ett år.

För försök dömes till ansvar enligt

vad i 23 kap. brottsbalken stadgas.

57 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

14) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning

för brott

Härigenom förordnas, att 4, 5 och 11 §§ lagen den 6 december 1957 om

utlämning för brott skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §.

Ej må någon utlämnas, med mind- Ej må någon utlämnas, med mindre

den gärning for vilken utlämning re den gärning för vilken utlämning

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1!)6i

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

begäres motsvarar brott, vård straffarbete

kan följa enligt svensk lag.

Har personen i den främmande staten

dömts för gärningen, må han utlämnas

allenast om påföljden utgör

minst frihetsstraff i fyra månader

eller annat omhändertagande på anstalt

under motsvarande tid.

5

För gärning, varom förmäles i sådan

bestämmelse i 26 eller 27 kap.

strafflagen som avser brott av krigsman,

må utlämning ej medgivas.

Vad nu-----------------

begäres motsvarar brott, för vilket

enligt svensk lag är stadgat fängelse

i mer än ett år. Har personen i den

främmande staten dömts för gärningen,

må han utlämnas allenast om

påföljden utgör minst frihetsstraff i

fyra månader eller annat omhändertagande

på anstalt under motsvarande

tid.

§•

För gärning, varom förmäles i sådan

bestämmelse i 21 eller 22 kap.

brottsbalken som avser brott av

krigsman, må utlämning ej medgivas.

---det brottet.

11 §•

Den som här i riket är åtalad för

annat brott, varå kan följa frihetsstraff,

eller som enligt dom mot honom

skall undergå sådant straff eller

eljest omhändertagas på anstalt, må

ej utlämnas så länge hindret består.

Samma lag vare, om förundersökning

inletts för brott som nyss nämnts.

Utan hinder----------

Den som här i riket är åtalad för

annat brott, för vilket är stadgat fängelse,

eller som enligt dom mot honom

skall undergå fängelse eller eljest omhändertagas

på anstalt, må ej utlämnas

så länge hindret består. Samma

lag vare, om förundersökning inletts

för brott som nyss nämnts.

— — Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

15) Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1)

angående utvidgad näringsfrihet

Härigenom förordnas, att § 18 förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad

näringsfrihet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

§ 18.

Den, som utan vederbörlig anmä- Den, som utan vederbörlig anmälan,

där sådan är föreskriven, eller lan, där sådan är föreskriven, eller

tillstånd, då sådant erfordras, idkar tillstånd, då sådant erfordras, idkar

1 Senaste lydelse se SFS 1887: 73.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

försäljning eller tillverkning av varor

eller eljest överskrider den näringsrättighet,

denna förordning i särskilda

fall bestämmer, eller i övrigt

felar mot de i dessa avseenden givna

föreskrifter, är förfallen till böter

från och med fem till och med femhundra

kronor.

försäljning eller tillverkning av varor

eller eljest överskrider den näringsrättighet,

denna förordning i särskilda

fall bestämmer, eller i övrigt felar

mot de i dessa avseenden givna föreskrifter,

dömes till dagsböter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

16) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64)

om handelsbolag och enkla bolag

Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag

och enkla bolag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

27 §.

Evad handelsbolag slutits på bestämd tid eller icke, äge bolagsman påfordra,

att bolaget genast träder i likvidation, om skäl därtill är, såsom:

att han — —---------bolagsman åligger;

att annan — ----—--------i bolaget;

att annan-------—----och försåld;

att annan---—---—----eller vårdslöshet;

att annan bolagsman genom laga att annan bolagsman genom laga

kraft ägande utslag dömts till straff- kraft ägande dom dömts till fängelarbete

eller blivit för brott ställd un- se i minst sex månader,

der framtiden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; vad i äldre lag stadgas om

den som dömts till straff skall dock tillämpas, när domen meddelats före nya

lagens ikraftträdande.

1 Senaste lydelse se SFS 1918: 327.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196/i

51

17) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa

inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller

gruva eller aktier i vissa bolag

Härigenom förordnas, dels att 15 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i

vissa bolag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att

16 § sagda lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

15 §.

(Föreslagen lydelse)

Styrelseledamot, Styrelseledamot,

med vars begivande utlämnas aktiebrev, som i strid mot föreskriften i 12 §

andra stycket första punkten ej försetts med påskrift som där sägs,

eller som mot bättre vetande låter i aktieboken göra anteckning i strid

mot bestämmelsen i 12 § andra stycket första punkten,

eller som uppsåtligen underlåter att iakttaga föreskriften i 12 § andra

stycket andra punkten,

eller som uppsåtligen låter i strid mot bestämmelsen i 12 § andra stycket

tredje punkten verkställa utdelning till aktieägare,

straffes med böter från och med J

femtio till och med tvåtusen kronor

eller fängelse.

Underlåter styrelseledamot i annat

fall än nyss är sagt att iakttaga föreskrift,

som är meddelad i 12 § andra

stycket första eller andra punkten,

straffes med böter från och med fem

till och med femhundra kronor.

Ej må straff, som ovan är stadgat,

tillämpas, om förseelsen enligt allmänna

strafflagen bär beläggas med

strängare straff.

dömes till dagsböter eller fängelse

i högst ett år.

Underlåter styrelseledamot i annat

fall än nyss är sagt att iakttaga föreskrift,

som är meddelad i 12 § andra

stycket första eller andra punkten,

dömes till dagsböter.

Ej må straff, som ovan är stadgat,

tillämpas, om för gärningen är stadgat

strängare straff i brottsbalken.

16 §.

Böter, som ådömas enligt denna

lag, skola tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola

de förvandlas enligt allmänna

strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196t

18) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa

bestämmelser om sjöfynd

Härigenom förordnas, dels att 8 § lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser

om sjöfynd skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels

ock att 9 § sagda lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

8

Underlåter bärgare-------

Lämnar bärgare, befälhavare eller

redare, i sviklig avsikt, oriktig uppgift

angående omständigheterna vid

bärgningen, eller vidtager han, i sådan

avsikt, särskild åtgärd med det

bärgade godset, eller underlåter befälhavare

eller redare att, i enlighet

med vad i 2 § stadgas, avlämna det

bärgade eller därför influtna medel,

dömes till böter från och med fem till

och med femhundra kronor, där ej

gärningen efter allmän lag bär beläggas

med strängare straff.

Ide-----------

(Föreslagen lydelse)

§•

-------allmän lag.

Lämnar bärgare, befälhavare eller

redare, i sviklig avsikt, oriktig uppgift

angående omständigheterna vid

bärgningen, eller vidtager han, i sådan

avsikt, särskild åtgärd med det

bärgade godset, eller underlåter befälhavare

eller redare att, i enlighet

med vad i 2 § stadgas, avlämna det

bärgade eller därför influtna medel,

dömes till dagsböter, om ej för gärningen

är stadgat strängare straff i

allmän lag.

—- varit skäligt.

9 §.

Böter, som ådömas enligt denna

lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de

förvandlas efter allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

53

19) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkoinmissionsrörelse

och fondbörsverksamhet

Härigenom förordnas, dels att 43, 44, 47, 48, 49 och 50 §§ lagen den 16

maj 1919 om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 45, 46 och 51 §§ sagda lag

skola upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

43

Driver någon rörelse såsom fondkommissionär

utan att vara berättigad

därtill, straffes med böter från

och med fem hundra till och med tio

tusen kronor.

Fortsätter någon under tid, då han

är ställd under tilltal för förseelse,

som nu är nämnd, samma förseelse,

skall han, när han därtill varder lagligen

förvunnen, för varje gång stämning

därför utfärdats och delgivits,

fällas till de böter, som för sådan

förseelse äro stadgade.

44

Handlar fondkommissionär i strid

emot försäkran, varav han jämlikt 7 §

är bunden, straffes med böter från

och med ett hundra till och med tio

tusen kronor.

bö §.

Underlåter fondkommissionär att

ställa sig till efterrättelse vad i 9 §

finnes stadgat, straffes med böter

från och med tjugufem till och med

fem tusen kronor.

1 Senaste lydelse av 49 § se SFS 1942: 382.

(Föreslagen lydelse)

§•

Driver någon rörelse såsom fondkommissionär

utan att vara berättigad

därtill, dömes till dagsböter.

Till dagsböter dömes fondkommissionär,

som

1) handlar i strid mot försäkran,

varav han jämlikt 7 § år bunden;

2) underlåter att ställa sig till efterrättelse

vad i 9 § finnes stadgat;

eller

3) underlåter att iakttaga föreskrift,

som är meddelad i 23 §.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

46 §.

Underlåter fondkommissionär atl

iakttaga föreskrift, som i 23 § är meddelad,

straffes med böter från och

med tio till och med fem hundra kronor.

47 §.

Fondkommissionär, som i syfte att Om fondkommissionär eller hos hovilseleda

tillsynsmyndigheten för nom anställd föreståndare för orikoriktiga

böcker eller som mot bättre tiga böcker i syfte att vilseleda tillvetande

lämnar tillsynsmyndigheten synsmyndigheten eller mot bättre

oriktiga upplysningar om sin rörelse vetande lämnar tillsynsmyndigheten

eller sin ekonomiska ställning, straf- oriktiga upplysningar om kommissiofes

med böter från och med fem närens rörelse eller hans ekonomishundra

till och med tio tusen kronor ka ställning, dömes till dagsböter eleller

med fängelse i högst ett år. ler fängelse i högst ett år.

Förbryter sig hos fondkommissionär

anställd föreståndare på sätt nu

sagts vid förandet av kommissionärens

böcker eller i fråga om upplysningar

beträffande kommissionärer

rörelse eller hans ekonomiska ställning,

straffes med böter från och med

tjugufem till och med tio tusen kronor

eller med fängelse i högst ett år.

48 §.

Den, som obehörigen yppar vad han Den, som obehörigen yppar vad

såsom företrädare för eller inneha- han såsom företrädare för eller innevare

av befattning hos tillsynsmyn- havare av befattning hos tillsynsmyndigheten

fått sig bekant om fondkom- digheten fått sig bekant om fondkommissionärs

eller annans affärsförhål- missionärs eller annans affärsförhållanden,

straffes med böter från och landen, dömes till dagsböter. Sker det

med tjugufem till och med fem tusen för egen eller annans fördel eller för

kronor. Sker det för egen eller an- att skada göra eller begagnar han sig

nans fördel eller för att skada göra eljest i sådant syfte av sin kännedom

eller begagnar han sig eljest i sådant i nämnda hänseende, då må till fängsyfte

av sin kännedom i nämnda hän- else i högst ett år dömas. Framgå

seende, då må böterna höjas till högst av omständigheterna, att hans förfalio

tusen kronor eller till fängelse i rande icke kunnat medföra skada för

högst ett år dömas. Framgår av om- den person, om vars affärsförhållanständigheterna,

att hans förfarande den fråga är, och var ej heller sådan

icke kunnat medföra skada för den skada åsyftad, må han icke fällas till

person, om vars affärsförhållanden ansvar,

fråga är, och var ej heller sådan skada

åsyftad, må han icke fällas till ansvar.

Å förseelse,-----av målsäganden.

49 §.

Med böter från och med ett hundra Till dagsböter dömes

till och med tio tusen kronor straffes

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i

55

1) den, som

2) den, som

3) den, som

4) den, som —

Sker förseelse, varom under 3) eller

4) sägs, under försvårande omständigheter

eller begår någon sådan

förseelse andra gången eller oftare,

må till fängelse i högst ett år dömas.

I fråga om förseelse, som under 3)

eller 4) avses, må ovan stadgade

straff icke tillämpas, där förseelsen

enligt allmänna strafflagen bär beläggas

med strängare straff.

50

Utslag, varigenom fondkommissionär

dömts till ansvar för förseelse,

som avses i 44 eller 49 §, skall genom

domstolens försorg ofördröj ligen insändas

till tillsynsmyndigheten.

51 §.

Böter och viten, som enligt denna

lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas

tillgång till fulla gäldandet av böter

eller vite, skall förvandling ske efter

allmänna strafflagen.

(Föreslagen lydelse)

42 § stadgas;

i fondpapper;

svikligen förfar;

anses rimligt.

Är brott som under 3) eller 4) sägs

grovt, må dömas till fängelse i högst

ett år.

I fråga om brott, som under 3) eller

4) avses, må ovan stadgade straff

icke tillämpas, om för gärningen är

stadgat strängare straff i brottsbalken.

§•

Dom, varigenom fondkommissionär

funnits hava begått gärning som

avses i 44 eller 49 §, skall genom

domstolens försorg ofördröj ligen insändas

till tillsynsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

(Gällande lydelse)

20) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med vissa

bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 16 maj 1919 med vissa bestämmelser

om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §.

Förfogar den, vilken såsom pant el- Förfogar den, vilken såsom pant eller

till förvaring eller till försäljning ler till förvaring eller till försäljning

1 Senaste lydelse se SFS 1942: 383.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse)

i kommission emottagit eller i kommission

inköpt fondpapper, utan laga

rätt för annans räkning än ägarens

däröver, dömes, där ej gärningen är

belagd med strängare straff, för olovligt

förfogande såsom i 22 kap. 4 §

strafflagen sägs.

(Föreslagen lydelse)

i kommission emottagit eller i kommission

inköpt fondpapper, utan laga

rätt för annans räkning än ägarens

däröver, dömes, om ej för gärningen

är stadgat strängare straff, för olovligt

förfogande såsom i 10 kap. 4 §

brottsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

21) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om {lottning i

allmän flottled

Härigenom förordnas, dels att 77, 78, 79 och 80 §§ lagen den 19 juni 1919

om flottning i allmän flottled1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, dels ock att 81 § sagda lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

77 §.

Idkas utan —■ — ----- — —---18 § förmäles.

Underlåter någon att vid flottning

ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,

som till skydd för allmän farled,

väg, bro eller färja blivit meddelade;

eller

underlåter flottande vad honom

åligger enligt 66 § andra stycket med

avseende å virkesjournaler och tumningslistor;

eller

bryter någon mot det i 68 § andra

stycket stadgade förbud att ur allmän

flottled upptaga omärkt eller otydligt

märkt virke; eller

bryter någon i fråga om avbarkning

mot vad som stadgas i 69 § tredje

stycket eller mot föreskrift, som meddelats

med stöd av samma stycke,

straffes med böter från och med

fem till och med femhundra kronor.

1 Senaste lydelse av 77 § se SFS 1958:188.

Underlåter någon att vid flottning

ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,

som till skydd för allmän farled,

väg, bro eller färja blivit meddelade;

eller

underlåter flottande vad honom

åligger enligt 66 § andra stycket med

avseende å virkesjournaler och tumningslistor;

eller

bryter någon mot det i 68 § andra

stycket stadgade förbud att ur allmän

flottled upptaga omärkt eller otydligt

märkt virke; eller

bryter någon i fråga om avbarkning

mot vad som stadgas i 69 § tredje

stycket eller mot föreskrift, som meddelats

med stöd av samma stycke,

dömes till dagsböter.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

57

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

78 §.

Med böter från och med tjugufem Till dagsböter dömes:

till och med ett tusen kronor straffes:

1) ledamot av-------oriktig uppgift;

2) styrelseledamot eller------må användas;

3) revisor, där--------honom granskats.

79 §.

Åsidosättes föreskrift, som i 37 § andra stycket, 41 § första stycket, 44 §,

47 § andra och tredje styckena, 51 § första stycket, 54 § sista stycket eller

76 § första och andra styckena är meddelad, eller försummar styrelseledamot

vare sig att på sätt i 56 § tredje stycket stadgas hålla den där omförmälda

förteckningen tillgänglig och översända den till flottande eller att, då flottande

enligt sjätte stycket i nämnda § påyrkat hänskjutande av visst ärende

till prövning å flottningsstämma, låta upptaga ärendet å förteckningen,

straffes den försumlige med böter dömes den försumlige till dagsböfrån

och med fem till och med fem- ter.

hundra kronor.

Förseelse mot------varje flottande.

Åtal för-------sitt säte.

80 §.

Ej må straff, som ovan är stadgat, Ej må straff, som ovan är stadgat,

tillämpas, dår förseelsen enligt all- tillämpas, om för gärningen är stadmänna

strafflagen bör beläggas med gat strängare straff i brottsbalken,

strängare straff.

81 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag,

tillfalla kronan, dock att av böter,

som ådömas enligt 77 § första stycket,

en tredjedel, dock högst femhundra

kronor, tillfaller åklagaren.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,

skall förvandling ske enligt

allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i

22) Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen

Härigenom förordnas, att 151, 160, 166 och 172 §§ konkurslagen skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

151 §.

Ackordsförslag må ej upptagas till behandling,

1) om före-------— blivit utfärdad,

2) om gäldenären-----ackordsförslags innehåll,

3) om gäldenären genom laga kraft- 3) om gäldenären genom laga kraftägande

beslut, som icke meddelats ti- ägande beslut, som icke meddelats tidigare

än två år innan konkursansök- digare än två år innan konkursansökningen

gjordes, blivit dömd för be- ningen gjordes, funnits skyldig till

drägligt eller oredligt förhållande mot oredlighet mot borgenärer,

sina borgenärer,

4) om gäldenären------avlägga bouppteckningsed.

160 §.

Är gäldenären, då ackordsförslag Är gäldenären, då ackordsförslag

förekommer till behandling, ställd un- förekommer till behandling, ställd under

tilltal för bedrägligt eller oredligt der tilltal för oredlighet mot borgenäförhållande

mot sina borgenärer, må rer, må förslaget ej antagas av borgeförslaget

ej antagas av borgenärerna, närerna, men äge de med den röstmen

äge de med den röstövervikt, övervikt, som i 159 § sägs, besluta,

som i 159 § sägs, besluta, att förslaget att förslaget skall vara vilande. Komskall

vara vilande. Kommer ej sådant mer ej sådant beslut till stånd, anses

beslut til! stånd, anses ackordsfrågan aclcordsfrågan hava förfallit,

hava förfallit.

Besluta borgenärerna, att ackords- Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget

skall vara vilande, och var- förslaget skall vara vilande, och finder

åtalet mot gäldenären ej bifallet, nes gäldenären ej hava begått den

äge han, där ej sådant fall inträffat, åtalade gärningen, äge han, där ej såsom

avses i 173 §, att inom fyra vec- dant fall inträffat, som avses i 173 §,

kor från det beslutet i målet vunnit att inom fyra veckor från det beslutet

laga kraft hos rättens ombudsman i målet vunnit laga kraft hos rättens

göra anmälan om ackordsfrågans ombudsman göra anmälan om acåterupptagande.

Göres ej sådan an- kordsfrågans återupptagande. Göres

mälan eller varder gäldenären fälld ej sådan anmälan eller finnes gäldetill

ansvar och vinner beslutet därom nären hava begått gärningen och vinlaga

kraft, skall ackordsfrågan anses ner beslutet därom laga kraft, skall

förfallen. ackordsfrågan anses förfallen.

Vid anmälan —----— i ackordsförslaget.

Göres anmälan,--------motsvarande tillämpning.

Vid det------anses förfallen.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

166 §.

Ackord må---—--för bo:

Vägras fastställelse----—

Har gäldenären blivit ställd under

tilltal för bedrägligt eller oredligt förhållande

mot sina borgenärer men

prövas i övrigt skäl vara för handen

att meddela fastställelse å ackordet,

förordne rätten, att frågan därom

skall anstå i avbidan på åtalets utgång;

skolande ombudsmannen genast

underrättas om beslutet. Varder

åtalet ej bifallet, äge förvaltaren, gäldenären

eller borgenär att inom fyra

veckor från det beslutet i målet vunnit

laga kraft hos konkursdomaren

göra anmälan om ärendets återupptagande.

Göres sådan anmälan, utsätte

konkursdomaren ofördröj ligen dag,

då ackordsfrågan skall förekomma

vid rätten; och skall i ty fall vad i

164 § tredje och fjärde styckena stadgas

äga motsvarande tillämpning. Göres

ej anmälan, som nyss sagts, eller

varder gäldenären fälld till ansvar

och vinner beslutet därom laga kraft,

anses ackordsfrågan förfallen.

172

Yppas efter fastställelse av ackord,

att gäldenären med hänsyn till konkursen

gjort sig skyldig till bedrägligt

eller oredligt förhållande mot sina

borgenärer eller att gäldenären eller

annan med hans vetskap hemligen

gynnat någon borgenär i avsikt

att inverka på ackordsfrågans avgörande,

förfalle den eftergift, som genom

ackordet må vara tillerkänd gäldenären;

dock lände sådant ej till

rubbning i borgenärernas rätt att mot

gäldenären eller löftesmän för ackordet

göra detsamma i övrigt gällande.

--i ackordsfrågan.

Har gäldenären blivit ställd under

tilltal för oredlighet mot borgenärer

men prövas i övrigt skäl vara för handen

att meddela fastställelse å ackordet,

förordne rätten, att frågan därom

skall anstå i avbidan på åtalets utgång;

skolande ombudsmannen genast

underrättas om beslutet. Finnes

gäldenären ej hava begått den åtalade

gärningen, äge förvaltaren, gäldenären

eller borgenär att inom fyra veckor

från det beslutet i målet vunnit

laga kraft hos konkursdomaren göra

anmälan om ärendets återupptagande.

Göres sådan anmälan, utsätte konkur

sdomaren ofördröj ligen dag, då

ackordsfrågan skall förekomma vid

rätten; och skall i ty fall vad i 164 §

tredje och fjärde styckena stadgas

äga motsvarande tillämpning. Göres

ej anmälan, som nyss sagts, eller finnes

gäldenären hava begått gärningen

och vinner beslutet därom laga kraft,

anses ackordsfrågan förfallen.

§•

Yppas efter fastställelse av ackord,

att gäldenären med hänsyn till konkursen

gjort sig skyldig till oredlighet

mot borgenärer eller att gäldenären

eller annan med hans vetskap

hemligen gynnat någon borgenär i

avsikt att inverka på ackordsfrågans

avgörande, förfalle den eftergift, som

genom ackordet må vara tillerkänd

gäldenären; dock lände sådant ej till

rubbning i borgenärernas rätt att mot

gäldenären eller löftesmän för ackordet

göra detsamma i övrigt gällande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

23) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om

ackordsförhandling utan konkurs

Härigenom förordnas, att 1, 10, 12, 24, 32 och 37 §§ lagen den 13 maj 1921

om ackordsförhandling utan konkurs1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Vill gäldenär,-------offentlig ackordsförhandling.

Gäldenär, som inom de två sista Gäldenär, som inom de två sista

åren blivit genom laga kraftägande åren genom laga kraftägande beslut

beslut dömd för bedrägligt eller ored- funnits skyldig till oredlighet mot

ligt förhållande mot sina borgenärer, borgenärer, äge ej den rätt, som i

äge ej den rätt, som i första stycket första stycket sägs.

sägs.

10 §.

För sättes gäldenär en----—

Samma lag vare, där under tid, som

nyss sagts, utslag, varigenom gäldenären

dömts för bedrägligt eller oredligt

förhållande mot sina borgenärer,

vinner laga kraft.

---anses förfallen.

Samma lag vare, där under tid, som

nyss sagts, dom, varigenom gäldenären

funnits skyldig till oredlighet

mot borgenärer, vinner laga kraft.

12 §.

Varder, sedan beslut om inledande

av ackordsförhandling meddelats men

innan ackordsfrågan blivit avgjord,

ansökning om gäldenärens försättande

i konkurs gjord av borgenär, som

jämlikt 34 § är, om ackord kommer

till stånd, därav bunden, må ansökningen,

där den ej av gäldenären

medgives, icke bifallas, utan så är att

sökandens fordran uppgår till mer än

en femtedel av samtliga dylika borgenärers

fordringar, så vitt de vid tiden

för ansökningens prövning äro kända.

År ackordsförslaget antaget av borgenärerna

eller eljest jämlikt 27 §

hänskjutet till rättens prövning, må

innan ackordsfrågan är avgjord kon
1

Senaste lydelse av 32 § se SFS 1946: 812.

Varder, sedan beslut om inledande

av ackordsförhandling meddelats men

innan ackordsfrågan blivit avgjord,

ansökning om gäldenärens försättande

i konkurs gjord av borgenär, som

jämlikt 34 § är, om ackord kommer

till stånd, därav bunden, må ansökningen,

där den ej av gäldenären

medgives, icke bifallas, utan så är att

sökandens fordran uppgår till mer

än en femtedel av samtliga dylika borgenärers

fordringar, så vitt de vid tiden

för ansökningens prövning äro

kända. Är ackordsförslaget antaget av

borgenärerna eller eljest jämlikt 27 §

hänskjutet till rättens prövning, må

innan ackordsfrågan är avgjord kon
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 dr 1964

Öl

(Gällande lydelse)

kursansökning av borgenärer, som

äro bundna av ackordet, icke bifallas,

så vida icke ansökningen medgivits

av gäldenären eller biträtts av minst

halva antalet av de borgenärer, som

röstat för ackordsförslagets antagande;

dock skall vad i första punkten

stadgats gälla i fall, då gäldenären är

tilltalad för bedrägligt eller oredligt

förhållande mot sina borgenärer.

24

Är gäldenären, då ackordsförslag

förekommer till behandling, ställd

under tilltal för bedrägligt eller oredligt

förhållande mot sina borgenärer,

må förslaget ej antagas av borgenärerna,

men äge de med den röstövervikt,

som i 23 § andra stycket sägs,

besluta, att förslaget skall vara vilande.

Kommer ej sådant beslut till

stånd, anses ackordsfrågan hava förfallit.

Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget

skall vara vilande, och varder

åtalet mot gäldenären ej bifallet,

äge han att inom fyra veckor från

det beslutet i målet vunnit laga kraft

hos rättens ombudsman göra anmälan

om ackordsfrågans återupptagande.

Göres ej sådan anmälan, skall ackordsfrågan

anses förfallen.

Vid anmälan-----— —----

Göres anmälan,-------

Vid det ----— —--—--

(Föreslagen lydelse)

kursansökning av borgenärer, som

äro bundna av ackordet, icke bifallas,

så vida icke ansökningen medgivits

av gäldenären eller biträtts av minst

halva antalet av de borgenärer, som

röstat för ackordsförslagets antagande;

dock skall vad i första punkten

stadgats gälla i fall, då gäldenären är

tilltalad för oredlighet mot borgenärer.

§•

Är gäldenären, då ackordsförslag

förekommer till behandling, ställd

under tilltal för oredlighet mot borgenärer,

må förslaget ej antagas av borgenärerna,

men äge de med den röstövervikt,

som i 23 § andra stycket

sägs, besluta, att förslaget skall vara

vilande. Kommer ej sådant beslut till

stånd, anses ackordsfrågan hava förfallit.

Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget

skall vara vilande, och finnes

gäldenären ej hava begått den

åtalade gärningen, äge han att inom

fyra veckor från det beslutet i målet

vunnit laga kraft hos rättens ombudsman

göra anmälan om ackordsfrågans

återupptagande. Göres ej sådan

anmälan, skall ackordsfrågan anses

förfallen.

-----i ackordsförslaget.

-------är känd.

-------anses förfallen.

32 §.

Ackord må------— —

Vägras fastställelse--------

Har gäldenären blivit ställd under

tilltal för bedrägligt eller oredligt förhållande

mot sina borgenärer, men

anser rätten i övrigt skäl vara för

handen att meddela fastställelse å ackordet,

skall frågan därom anstå i avbidan

på åtalets utgång. Bifalles ej

åtalet, skall konkursdomaren efter

det beslutet vunnit laga kraft ofördröj

ligen utsätta dag, då ackordsfrågan

skall förekomma vid rätten; och

skola därvid bestämmelserna i 29 §

för borgenärerna.

-----ej föras.

Har gäldenären blivit ställd under

tilltal för oredlighet mot borgenärer,

men anser rätten i övrigt skäl vara

för handen att meddela fastställelse å

ackordet, skall frågan därom anstå

i avbidan på åtalets utgång. Finnes

gäldenären ej hava begått den åtalade

gärningen, skall konkursdomaren

efter det beslutet vunnit laga kraft

ofördröj ligen utsätta dag, då ackordsfrågan

skall förekomma vid rätten;

och skola därvid bestämmelserna i

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse)

första och andra styckena i tillämpliga

delar lända till efterrättelse.

Är, då--—- — _____

37 §.

Yppas efter fastställelse av ackord,

att gäldenären med hänsyn till ackordsförhandlingen

gjort sig skyldig

till bedrägligt eller oredligt förhållande

mot sina borgenärer eller att gäldenären

eller annan med hans vetskap

hemligen gynnat någon borgenär

i avsikt att inverka på ackordsfrågans

avgörande, förfalle den eftergift,

som genom ackordet må vara

tillerkänd gäldenären; dock lände sådant

ej till rubbning i borgenärernas

rätt att mot gäldenären eller löftesmän

för ackordet göra detsamma i

övrigt gällande.

(Föreslagen lydelse)

29 § första och andra styckena i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse,

till efterrättelse.

Yppas efter fastställelse av ackord,

att gäldenären med hänsyn till ackordsförhandlingen

gjort sig skyldig

till oredlighet mot borgenärer eller

att gäldenären eller annan med hans

vetskap hemligen gynnat någon borgenär

i avsikt att inverka på ackordsfrågans

avgörande, förfalle den eftergift,

som genom ackordet må vara

tillerkänd gäldenären; dock lände sådant

ej till rubbning i borgenärernas

rätt att mot gäldenären eller löftesmän

för ackordet göra detsamma i

övrigt gällande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

24) Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen den 2 juni 1922

(nr 260) om automobilskatt

Härigenom för ordnas, att 11 och 12 §§ förordningen den 2 juni 1922 om

automobilskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §•

Den, som mot stadgandet i 10 § Den, som mot stadgandet i 10 §

brukar automobil, böte från och med brukar automobil, dömes till dagsbötjugufem

till och med femhundra ter.

kronor.

Där någon,--------------ansvar fri.

Har förseelse,--------—----till ansvar.

Böter, som enligt denna förordning

ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla

gäldande, skola de förvandlas enligt

allmän strafflag.

1 Senaste lydelse av 11 § se SFS 1939: 88.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

(Gällande lydelse)

12 §.

Åtal för förseelse mot denna förordning

skall anhängiggöras vid polisdomstol,

där särskild sådan är inrättad,

men eljest hos poliskammare eller,

där sådan ej finnes, vid allmän

domstol i den ort, där förseelsen

skett.

Den, som under tid, då han är

ställd under tilltal för förseelse, varom

nu är sagt, fortsätter samma förseelse,

skall, för varje gång stämning

därför utfärdats och delgivits, fällas

till de böter, som för dylik förseelse

äro bestämda.

(Föreslagen lydelse)

Om någon under tid då han är

ställd under åtal för brott mot denna

förordning fortsätter sitt brottsliga

förfarande, skall som särskilt brott

anses vad han förbrutit före varje

åtal.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

25) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss

panträtt i spannmål

Härigenom förordnas, dels att 18 § lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt

i spannmål1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock

att 19 § sagda lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

18

Den som, efter det besiktning enligt

5 § hållits och fordran på grund av

skuldebrevet uppkommit, med vetskap

härom uppsåtligen förstör eller

i strid mot det i 12 § stadgade förbudet

bortför eller utlämnar pantförskriven

spannmål, straffes som i 22

kap. i § strafflagen sägs. Lag samma

vare, där någon i uppsåt att skada

upplåter panträtt i spannmål, vari

honom veterligen panträtt redan åt

annan upplåtits.

Om innehavaren-------

1 Senaste lydelse av 18 § se SFS 1942: 386.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som, efter det besiktning enligt

5 § hållits och fordran på grund

av skuldebrevet uppkommit, med vetskap

härom uppsåtligen förstör eller

i strid mot det i 12 § stadgade förbudet

bortför eller utlämnar pantförskriven

spannmål, dömes för olovligt

förfogande såsom i 10 kap. i § brottsbalken

sägs. Detsamma skall gälla,

om någon i uppsåt att skada upplåter

panträtt i spannmål, vari honom veterligen

panträtt redan åt annan upplåtits.

-----med dagsböter.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 §.

Brott mot denna lag åtalas av allmän

åklagare.

Böter, som ådömas enligt denna

lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de

förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

26) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)

om försäkringsavtal

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

19

Var den, som framkallat försäkringsfallet

på sätt i 18 § sägs, i sådan

ålder eller i sådant sinnestillstånd

som utesluter tillräknelighet för brott,

äge vad i nämnda paragraf sägs ej

tillämpning.

Lag samma--------ar

(Föreslagen lydelse)

§•

Var den, som framkallat försäkringsfallet

på sätt i 18 § sägs, under

femton år eller i sådant sinnestillstånd

som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken,

äge vad i förstnämnda paragraf

sägs ej tillämpning,

ses försvarlig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

65

27) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116)

om tillsyn över stiftelser

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

19

Försummar styrelseledamot att

fullgöra vad enligt 3 eller 11 § honom

åligger, straffes med böter från och

med fem till och med femhundra kronor.

Förseelsen åtalas------

Böter och viten, som ådömas enligt

denna lag, tillfalla kronan. Saknas

tillgång till deras fulla gäldande, förvandlas

de enligt allmänna strafflagen.

(Föreslagen lydelse)

§■

Försummar styrelseledamot att

fullgöra vad enligt 3 eller 11 § åligger

honom, dömes till dagsböter.

skall utövas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

3 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 10

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

28) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930 (nr 115)

om bostadsrättsföreningar

Härigenom förordnas, att 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930 om bostadsrättsföreningar1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

63

Driver annan än bostadsrättsförening

verksamhet med ändamål motsvarande

det i 1 § 1 mom. angivna

straffes med böter från och med tjugufem

till och med ett tusen kronor.

Till enahanda-------

(Föreslagen lydelse)

Driver annan än bostadsrättsförening

verksamhet med ändamål motsvarande

det i 1 § 1 mom. angivna,

dömes till dagsböter.

där sägs.

64 §.

Bryter någon mot vad i 9 § 2 mom. Bryter någon mot vad i 9 § 2 mom

sags, straffes med böter från och med sägs, dömes till dagsböter,

fem till och med fem hundra kronor.

Åsidosättes föreskrift,-------1 mom. sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

29) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om

arbetstidens begränsning

Härigenom förordnas, dels att 12 och 13 §§ lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens

begränsning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives

dels ock att 14 § sagda lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

Använder arbetsgivare arbetare till Använder arbetsgivare arbetare till

arbete i strid mot vad i denna lag är arbete i strid mot vad i denna lag är

stadgat eller mot föreskrift, som med- stadgat eller mot föreskrift, som med
1

Senaste lydelse se SFS 1951: 310.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1964

(Gällande lydelse)

delats med stöd av lagen, straffes med

böter från och med tio till och med

ettusen kronor. Är arbetaren under

aderton år och har användandet skett

med faders eller målsmans vetskap

och vilja, vare fadern eller målsmannen

förfallen till böter från och med

fem till och med femtio kronor.

Den, som under tid, då han är

ställd under åtal för förseelse, varom

i denna paragraf förmäles, fortsätter

samma förseelse, skall, när han

varder därtill lagligen förvunnen, för

varje gång stämning därför utfärdats

och delgivits, fällas till det ansvar,

som är bestämt för sådan förseelse.

13

Försummar arbetsgivare att fullgöra

anmälningskyldighet, som föreskrives

i 6 §, eller att iakttaga vad enligt

8 § eller 11 § 2 mom. åligger honom,

straffes med böter från och med

fem till och med femhundra kronor.

Har arbetsgivare mot bättre vetande

lämnat oriktig uppgift i anteckning,

som avses i 8 §, straffes med

böter från och med femtio till och

med ettusen kronor.

(Föreslagen lydelse)

delats med stöd av lagen, dömes till

dagsböter. Var arbetaren under aderton

år och skedde användandet med

vårdnadshavarens vetskap och vilja,

är denne förfallen till böter från och

med fem till och med femtio kronor.

§•

Försummar arbetsgivare att fullgöra

anmälningskyldighet, som föreskrives

i 6 §, eller att iakttaga vad enligt

8 § eller 11 § 2 mom. åligger honom,

eller lämnar han mot bättre vetande

oriktig uppgift i anteckning,

som avses i 8 §, dömes till dagsböter.

U §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid

polisdomstol, där särskild sådan är

inrättad, men eljest hos poliskammare

eller, där sådan ej finnes, vid allmän

domstol.

Böter, som ådömas enligt denna

lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de

förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196t

30) Förslag

till

Lag

om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131)

Härigenom förordnas, dels att 74 § checklagen den 13 maj 19321 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 75 § sagda lag skall

upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

74

Har någon med uppsåt till annans

förfång antingen utställt check utan

täckning eller ock, före utgången av

den tid, inom vilken av honom utställd

check skall uppvisas till betalning,

utan skälig anledning återkallat

checken eller förfogat över täckningen,

straffes med dagsböter eller fängelse

i högst ett år, där ej brottet är

straffbart enligt 21 kap. strafflagen.

Har någon av vårdslöshet förfarit

på sätt i första stycket sägs, straffes

med dagsböter. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till fängelse

i högst sex månader dömas.

75 §.

Böter, som ådömas enligt denna

lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de

förvandlas efter allmän strafflag.

(Föreslagen lydelse)

§.

Har någon med uppsåt till annans

förfång antingen utställt check utan

täckning eller ock, före utgången av

den tid, inom vilken av honom utställd

check skall uppvisas till betalning,

utan skälig anledning återkallat

checken eller förfogat över täckningen,

dömes till dagsböter eller fängelse

i högst ett år, om ej för gärningen

är stadgat straff i 9 kap. brottsbalken.

Har någon av oaktsamhet förfarit

på sätt i första stycket sägs, dömes

till dagsböter. Är brottet grovt, må

dömas till fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Senaste lydelse av 74 § se SFS 1942: 388.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

69

31) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)

om hittegods

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 22 april 1938 om hittegods1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 §•

Påträffas föremål,-------är fornfynd.

Underlåter upphittaren att tillkän- Underlåter upphittaren att tillkännagiva

fyndet, straffes enligt vad i 22 nagiva fyndet, dömes till ansvar enkap.

8 § strafflagen stadgas. ligt vad i 10 kap. 8 § brottsbalken

stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

32) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas, att 28, 30 och 31 §§ lagen den 3 juni 1938 om rätt

till jakt2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

28

Jagar någon — —-------

Har han------— — —

Har olovlig jakt ägt rum inom annans

fågeldamm eller har vid dylik

jakt inom annans hägnade jaktpark

eller djurgård fällts, fångats, sårats

eller påskjutits villebråd som i andra

stycket sägs eller ren eller svan, dömes

den jagande till fängelse eller vid

(Föreslagen lydelse)

§•

--till dagsböter.

sex månader.

Har olovlig jakt ägt rum inom annans

fågeldamm eller har vid dylik

jakt inom annans hägnade jaktpark

eller djurgård fällts, fångats, sårats

eller påskjutits villebråd som i andra

stycket sägs eller ren eller svan, dömes

den jagande till fängelse i högst

1 Senaste lydelse se SFS 1942: 351.

* Senaste lydelse, se beträffande 31 § 1 mom. SFS 1955: 43 samt beträffande 31 § 2 mom.

SFS 1942: 391. 30 § och 31 § 1 mom. ha ändrats under propositionens tryckning, se SFS

1963: 606, vars text här följts vid angivande av lagens gällande lydelse.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

synnerligen förmildrande omständig- ett år eller, om brottet är ringa, till

heter till dagsböter, dock ej under dagsböter, dock ej under tjugu,

tjugu.

30

Fälles någon till ansvar för förbrytelse

varom sägs i 28 eller 29 §, vare

villebråd som han olovligt dödat,

fångat eller tillägnat sig eller fallvilt

som han tillvaratagit eller, därest det

icke kan tillrättaskaffas eller det undergått

förskämning, dess värde förverkat.

Var det--—--------

Med förverkat--------

§■

Finnes någon hava begått gärning

varom sägs i 28 eller 29 §, vare villebråd

som han olovligt dödat, fångat

eller tillägnat sig eller fallvilt som han

tillvaratagit eller, därest det icke kan

tillrättaskaffas eller det undergått

förskämning, dess värde förverkat.

--jaktberättigade personer.

-----i 5 § 2 mom.

31

1 mom. Anträffas å---— —

Å område---------

Har den som blivit dömd till ansvar

för olovlig jakt å annans jaktområde

inom två år därefter ånyo gjort sig

skyldig till sådan förseelse, vare

skjutvapen, annan jaktredskap och

hundar förbrutna; och skall därmed

förfaras på sätt föreskrives i 36 §.

Vad i----------

2 mom. Sätter i fall varom sägs i

1 mom. den brottslige sig till motvärn

mot jakträttsinnehavaren, den som

äger, innehar eller vårdar marken eller

deras folk eller mot i andra stycket

av samma moment omförmäld befattningshavare,

då någon av dem vill

hindra honom från gärningen eller av

honom taga vad han åtkommit eller

ock fråntaga honom det som må kvarhållas

till vedermäle och pant, vare

lag som i 20 kap. 6 § strafflagen sägs.

§•

— ------ för sig.

---vid lappväsendet.

Har den som genom lagakraftvunnen

dom funnits skyldig till olovlig

jakt på annans jaktområde inom två

år därefter ånyo gjort sig skyldig till

sådan förseelse, vare skjutvapen, annan

jaktredskap och hundar förbrutna;

och skall därmed förfaras på sätt

föreskrives i 36 §.

- än kronan.

2 mom. Sätter i fall varom sägs i

1 mom. den brottslige sig med våld

eller hot om våld till motvärn mot

jakträttsinnehavaren, den som äger,

innehar eller vårdar marken eller deras

folk eller mot i andra stycket av

samma moment omförmäld befattningshavare,

då någon av dem vill

hindra honom från gärningen eller av

honom taga vad han åtkommit eller

ock fråntaga honom det som må kvarhållas

till vedermäle och pant, vare

lag som i 8 kap. 8 § brottsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i

71

33) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)

Härigenom förordnas, att 9 § valutalagen den 22 juni 19391 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

9

För överträdelse av föreskrift, som

meddelas med stöd av denna lag, må

stadgas straff, högst straffarbete i två

år. Tillika må bestämmelse meddelas

om förverkande till kronan av betalningsmedel,

fordringar eller värdepapper,

som brottet avser, eller av vederlag

därför, så ock om utgivande av

däremot svarande värde.

(Föreslagen lydelse)

§■

För överträdelse av föreskrift, som

meddelas med stöd av denna lag, må

stadgas straff, högst fängelse i två år.

Tillika må bestämmelse meddelas om

förverkande till kronan av betalningsmedel,

fordringar eller värdepapper,

som brottet avser, eller av vederlag

därför, så ock om utgivande av däremot

svarande värde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

34) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt

i spånadslin och hampa

Härigenom förordnas, dels att 18 § lagen den 30 juni 1942 om viss panträtt

i spånadslin och hampa skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels ock att 19 § sagda lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

18

Den som, efter det besiktning enligt

5 § hållits och fordran på grund

av skuldebrevet uppkommit, med vetskap

härom uppsåtligen förstör eller

i strid mot det i 12 § stadgade förbu
-

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som, efter det besiktning enligt

5 § hållits och fordran på grund av

skuldebrevet uppkommit, med vetskap

härom uppsåtligen förstör eller

i strid mot det i 12 § stadgade förbu
-

1 Senaste lydelse av lagens rubrik se SFS 1959: 262.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

det bortför eller utlämnar pantförskriven

vara, straffes som i 22 kap.

4 § strafflagen sägs. Lag samma vare,

där någon i uppsåt att skada upplåter

panträtt i vara, vari honom veterligen

panträtt redan åt annan upplåtits.

Om innehavaren------

19 §.

Brott mot denna lag åtalas av allmän

åklagare.

Böter, som ådömas enligt denna

lag, tillfalla kronan.

det bortför eller utlämnar pantförskriven

vara, dömes för olovligt förfogande

såsom i 10 kap. 4 § brottsbalken

sägs. Detsamma skall gälla,

om någon i uppsåt att skada upplåter

panträtt i vara, vari honom veterligen

panträtt redan åt annan upplåtits.

----- med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

35) Förslag

till

Lag

om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313)

Härigenom förordnas, att 1, 4 och 6 §§ skattestrafflagen den 11 juni 19431

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Var som i deklaration till ledning

vid fastställande av skatt uppsåtligen

lämnar oriktig uppgift ägnad att för

honom eller den han företräder leda

till frihet från skatt eller till för låg

sådan, dömes för falskdeklaration till

böter eller fängelse eller, där omständigheterna

åro synnerligen försvårande,

till straffarbete i högst två år. Böterna

skola bestämmas till högst fem

gånger det belopp, som genom den

oriktiga uppgiften undandragits eller,

om uppgiften följts, skulle hava undandragits,

dock minst fyrahundra

kronor, där ej skattebelopp som nyss

nämnts understiger etthundra kronor.

Lika med---------

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1961: 60.

Var som i deklaration till ledning

vid fastställande av skatt uppsåtligen

lämnar oriktig uppgift ägnad att för

honom eller den han företräder leda

till frihet från skatt eller till för låg

sådan, dömes för falskdeklaration till

böter eller fängelse i högst två år. Böterna

skola bestämmas till högst fem

gånger det belopp, som genom den

oriktiga uppgiften undandragits eller,

om uppgiften följts, skulle hava undandragits,

dock minst fyrahundra

kronor, där ej skattebelopp som nyss

nämnts understiger etthundra kronor.

skriftlig försäkran.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Den som förskyllt fängelse eller

straffarbete må, efter omständigheterna,

dömas att gälda straffskatt

med högst tre gånger det belopp, som

undandragits eller kunde hava undandragits.

6

Är gärning, som avses i 1 eller 2 §,

straffbelagd i annan lag än allmänna

strafflagen eller i särskild författning,

skola bestämmelserna i denna lag icke

äga tillämpning.

§•

Den som förskyllt fängelse må, efter

omständigheterna, dömas att gälda

straffskatt med högst tre gånger

det belopp, som undandragits eller

kunde hava undandragits.

§•

Är gärning, som avses i 1 eller 2 §,

straffbelagd i annan lag än brottsbalken

eller i särskild författning, skola

bestämmelserna i denna lag icke äga

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

36) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945 (nr 118)

om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945 om ersättning

i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.1 skola erhålla ändrad ly
-

delse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

2

Har någon, som dömts till straffarbete,

fängelse eller förvandlingsstraff

för böter, helt eller till någon

del undergått straffet och meddelas

sedermera efter ansökan om resning

eller besvär över domvilla dom, varigenom

han frikännes eller fälles till

ringare straff än han redan utstått,

äge han av allmänna medel erhålla

ersättning med anledning av verkställandet

av straffet eller den del därav,

varifrån han sedermera befriats; dock

ej om han genom sanningslös bekännelse

vid eller utom rätten eller ge
1

Senaste lydelse av 3 § se SFS 1948: 467.

3| Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1

(Föreslagen lydelse)

§•

Har någon, som dömts till fängelse

eller förvandlingsstraff för böter, helt

eller till någon del undergått straffet

och meddelas sedermera efter ansökan

om resning eller besvär över domvilla

dom, varigenom han frikännes

eller fälles till ringare straff än han

redan utstått, äge han av allmänna

medel erhålla ersättning med anledning

av verkställandet av straffet eller

den del därav, varifrån han sedermera

befriats; dock ej om han genom

sanningslös bekännelse vid eller utom

rätten eller genom att falskeligen an
saml.

Nr 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nom att falskeligen angiva sig själv gåva sig själv eller eljest uppsåtligen

eller eljest uppsåtligen föranlett, att föranlett, att han blivit dömd till

han blivit dömd till straffet. straffet.

Vad ovan stadgats äge motsvarande

tillämpning, bestämmelserna i 1 §

beträffande den som utan att domen

mot honom vunnit laga kraft varit intagen

i anstalt för undergående av

tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse

eller avtjänat arrest och bestämmelserna

i 2 § beträffande den som på

grund av lagakraftägande dom varit

intagen i sådan anstalt eller avtjänat

arrest eller som varit underkastad

förvaring eller internering.

§•

Vad ovan stadgats äge motsvarande

tillämpning, bestämmelserna i 1 §

beträffande den som utan att domen

mot honom vunnit laga kraft varit intagen

i anstalt för undergående av behandling

varom stadgas i 28 kap. 3 §

brottsbalken eller ungdomsfängelse

eller avtjänat arrest och bestämmelserna

i 2 § beträffande den som på

grund av lagakraftägande dom varit

intagen i sådan anstalt eller avtjänat

arrest eller som varit intagen i anstalt

för undergående av internering.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Vad i 2 § sägs om den som dömts till fängelse skall gälla även den som

dömts till straffarbete och vad i 3 § sägs om den som undergått internering

skall gälla även den som undergått förvaring.

37) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff i vissa

fall då riket är i krig

Härigenom förordnas, att 1, 3 och 4 §§ lagen den 30 juni 1948 om dödsstraff

i vissa fall då riket är i krig skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse) 1

(Föreslagen lydelse)

1 §■

Den som, då riket är i krig, gör sig

skyldig till uppror eller försök därtill

eller begår brott, varom förmäles i 8,

26 eller 27 kap. strafflagen, må, därest

straffarbete på livstid kan följa å

brottet, dömas till dödsstraff.

Har riket-------- stycket stadgas.

Den som, då riket är i krig, gör sig

skyldig till uppror eller försök därtill

eller begår brott, varom förmäles i 19,

21 eller 22 kap. brottsbalken, må, därest

fängelse på livstid kan följa å

brottet, dömas till dödsstraff.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3

Dödsstraff må icke verkställas utan

att Konungen meddelat tillstånd därtill.

Meddelas icke tillstånd till verkställighet

av dödsstraff, skall den

dömde i stället undergå straffarbete

på livstid.

4

Dömes någon, som är underkastad

ämbetsansvar, till dödsstraff, skall

han därigenom anses avsatt. I övrigt

förfaller straff som någon, vilken blivit

dömd till dödsstraff, tillika förskyllt.

§■

Dödsstraff må icke verkställas utan

att Konungen meddelat tillstånd därtill.

Meddelas icke tillstånd till verkställighet

av dödsstraff, skall den

dömde i stället undergå fängelse på

livstid.

§•

Dömes någon, som är underkastad

ämbetsansvar, till dödsstraff, skall

han därigenom anses avsatt. Jämte

dödsstraff må ej dömas till påföljd,

som avses i 1 kap. 3 § brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

38) Förslag

till

Lag

om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 2, 3, 9, 24, 60, 84, 87, 91, 93 och 93 a §§ militära

rättegångslagen den 30 juni 19481 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §.

Med krigsman avses i denna lag Med krigsman avses i denna lag

den som är underkastad ansvar såsom den som är underkastad ansvar såkrigsman

enligt 26 kap. 21 § eller 27 som krigsman enligt 21 kap. 20 § elkap.

14 § strafflagen. ler 22 kap. 14 § brottsbalken.

3 §.

Såsom militära brottmål anses enligt denna lag:

1. mål om ansvar för sådant av 1. mål om ansvar för sådant av

krigsman förövat brott som omförmä- krigsman förövat brott som omförles

i något av följande kapitel eller mäles i något av följande kapitel eller

lagrum i strafflagen, nämligen 11 lagrum i brottsbalken, nämligen 16

kap. 10 och 11 §§ därest den brotts- kap. 15 och 16 §§ därest den brottslige

vid gärningens begående var lige vid gärningens begående var

iklädd militär tjänstedräkt, 19, 20, 21, iklädd militär tjänstedräkt, 8, 9, 10,

22 och 24 kap. därest brottet angått 12 och 13 kap. därest brottet angått

krigsmakten tillhörig eller för dess krigsmakten tillhörig eller för dess

behov avsedd egendom, 25 kap. 1—4 behov avsedd egendom, 20 kap. 1—4

och 9 §§ samt 26 och 27 kap.; och 10 §§ samt 21 och 22 kap.;

2. mål om ansvar för annat i straff- 2. mål om ansvar för annat i brotts
lagen

omförmält brott som krigsman balken omförmält brott som krigsförövat

med anledning av den förför- man förövat med anledning av den

delades eller sin egen tjänst vid förfördelades eller sin egen tjänst vid

krigsmakten eller ock mot myndighet krigsmakten eller ock mot myndighet

eller annat organ tillhörande krigs- eller annat organ tillhörande krigsmakten;

makten;

3. mål om —------— värnpliktslagen; samt

4. mål om--— — — — —- — sin tjänsteplikt.

Vad i----• — —- -—---militärt mål.

9 §.

För följande i strafflagen omför- För följande i brottsbalken omförmälda

brott må, där ej annat följer av mälda brott må, där ej annat följer

10 §, straff åläggas i disciplinmål: av 10 §, straff åläggas i disciplinmål:

1. brott som sägs i 11 kap. 10 eller 1. brott som sägs i 16 kap. 15 eller

1 Senaste lydelse, se beträffande 3 § SFS 1955: 55, beträffande 9 § SFS 1952:122, beträffande

91 § SFS 1949: 364 och beträffande 93 a § SFS 1954: 65.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

(Gällande lydelse)

11 §, därest den brottslige vid gärningens

begående var iklädd militär

tjänstedräkt;

2. brott som avses i 22 kap. 2, b eller

7 § eller 2b kap. 2 §, under förutsättning

att fråga är om krigsmakten

tillhörig eller för dess behov avsedd

egendom samt, såvitt angår brott mot

någon av nämnda paragrafer i 22

kap., att egendomen lämnats åt den

brottslige för begagnande;

3. brott som sägs i 25 kap. b § eller

26 kap. 18 §, dock ej då fråga är om

sådan förseelse vid manövrering eller

navigering av krigsmaktens fartyg

eller luftfartyg, som någon för dess

säkerhet ansvarig krigsman begått

under utövande av befäl å detsamma

eller, om fartyget var luftfartyg, såsom

förare därå, samt genom förseelsen

skada uppkommit; samt

4. brott varom förmäles i 26 kap.

1, b, 7—9 eller 11—16 §§ eller 27 kap.

*§•

(Föreslagen lydelse)

16 §, därest den brottslige vid gärningens

begående var iklädd militär

tjänstedräkt;

2. brott som avses i 10 kap. 2, b eller

7 § eller 12 kap. 2 §, under förutsättning

att fråga är om krigsmakten

tillhörig eller för dess behov avsedd

egendom samt, såvitt angår brott mot

någon av nämnda paragrafer i 10

kap., att egendomen lämnats åt den

brottslige för begagnande;

3. brott som sägs i 20 kap. b § eller

21 kap. 18 §, dock ej då fråga är om

sådan förseelse vid manövrering eller

navigering av krigsmaktens fartyg eller

luftfartyg, som någon för dess säkerhet

ansvarig krigsman begått under

utövande av befäl å detsamma eller,

om fartyget var luftfartyg, såsom

förare därå, samt genom förseelsen

skada uppkommit; samt

4. brott varom fömäles i 21 kap.

1, b, 7—9 eller 11—16 §§ eller 22 kap.

*§■

24 §.

Militärförhör skall — ---------ske kan.

Förhöret hålles-------likställd befattning.

Vid förhöret skall den misstänkte Vid förhöret skall den misstankte

få tillfälle att förklara sig; i övrigt få tillfälle att förklara sig; i övrigt

skall iakttagas vad som erfordras för skall iakttagas vad som erfordras för

utredning av brottets beskaffenhet utredning av brottets beskaffenhet

och prövning av den misstänktes och prövning av frågan om påföljd

straffbarhet. Där så ske kan, bör nå- för brottet. Där sa ske kan, bör någon

gon av den misstänktes förmän eller av den misstänktes förmän eller med

med honom jämställda närvara vid honom jämställda närvara vid förhö
förhöret.

ret
över

förhöret-------protokollets riktighet.

Närmare bestämmelser-------— av Konungen.

60 §.

Ersättningsskyldighet må ej åläggas,

därest tillika är fråga om straffansvar

för den ersåttningsskyldige

och denna fråga handlägges av åklagare

eller domstol. Prövas ansvarsfrågan

i disciplinmål, må ersättningsskyldighet

åläggas i samma mål.

Innan fråga —----— Konungen meddelar.

Militärt tvistemål------benämnes ersättningsmål.

Ersättningsskyldighet må ej åläggas,

därest tillika är fråga om ansvar

för brott och denna fråga handlägges

av åklagare eller domstol. Prövas ansvarsfrågan

i disciplinmål, må ersättningsskyldighet

åläggas i samma mål.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

84 §.

Vad i 20 kap. 7 § första stycket 1

rättegångsbalken är stadgat om eftergift

av åtal skall icke äga tillämpning,

om i det föreliggande fallet straff för

brottet må åläggas i disciplinmål.

Vad i

Vad i 20 kap. 7 § första stycket 1

rättegångsbalken är stadgat om beslut

att icke tala å brott skall ej äga tilllämpning,

om i det föreliggande fallet

straff för brottet må åläggas i disciplinmål.

----avse disciplinstraff.

87

I militärt mål som handlägges av

åklagare eller domstol skall rätt att

på begäran erhålla offentlig försvarare

tillkomma, förutom anhållen och

häktad, jämväl den som är tagen i

förvarsarrest samt annan som är

misstänkt för ämbetsbrott varå kan

följa avsättning eller för annat brott

varå kan följa straffarbete.

Den som---—--—_

§•

I militärt mål som handlägges av

åklagare eller domstol skall rätt att

på begäran erhålla offentlig försvarare

tillkomma, förutom anhållen och

häktad, jämväl den som är tagen i

förvarsarrest samt annan som är

misstänkt för brott, för vilket är stadgat

fängelse i mer än ett år eller avsättning.

--sin talan.

91 §.

Domstols dom-----laga kraft.

Dömes någon, då riket är i krig, av Dömes någon, då riket är i krig, av

hovratt till straffarbete, fängelse, för- hovrätt till fängelse eller internering,

varing eller internering, må hovrät- må hovrätten, om det finnes vara av

ten, om det finnes vara av synnerlig synnerlig vikt för krigslydnadens

vikt för krigslydnadens upprätthål- upprätthållande, förordna att domen

lande, forordna att domen skall verk- skall verkställas utan hinder av att

ställas utan hinder av att den ej vun- den ej vunnit laga kraft. Vad sålunda

mt laga kraft. Vad sålunda stadgats stadgats om hovrätts dom skall äga

om hovrätts dom skall äga motsva- motsvarande tillämpning beträffande

rande tillämpning beträffande slutligt slutligt beslut av hovrätt,

beslut av hovrätt.

93

Under tid som sägs i 92 § må hovrätt

företaga militärt brottmål till avgörande

utan huvudförhandling, förutom

i de fall som avses i 51 kap. 21 §

första och tredje styckena rättegångsbalken,

jämväl när den tilltalade av

underrätten frikänts för brottet eller

dömts'' till böter eller disciplinstraff

eller till fängelse, ej överstigande sex

månader, eller fällts till vite och anledning

ej förekommer till ådömande

av svårare straff eller annan påföljd

än nu sagts; föres tillika talan om annat

än ansvar, må det dock ej ske,

med mindre talan därutinnan enligt

50 kap. 21 § rättegångsbalken må prövas

utan huvudförhandling.

§•

Under tid som sägs i 92 § må hovrätt

företaga militärt brottmål till avgörande

utan huvudförhandling, förutom

i de fall som avses i 51 kap. 21 §

första och tredje styckena rättegångsbalken,

jämväl när underrätten frikänt

den tilltalade eller eftergivit påföljd

för brottet eller funnit honom

vård på grund av själslig abnormitet

fri från påföljd eller dömt honom till

böter eller disciplinstraff eller till

fängelse, ej överstigande sex månader,

eller fällt honom till vite och anledning

ej förekommer till ådömande

av svårare straff eller annan påföljd

än nu sagts; föres tillika talan om annat

än ansvar, må det dock ej ske.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

(Gällande lydelse)

93 a

Ej må i anledning av talan mot

hovrätts dom eller beslut, varigenom

disciplinstraff ålagts, prövningstillstånd

meddelas enligt 54 kap. 10 § 2

rättegångsbalken, med mindre talan

avser brott, varå straffarbete eller avsättning

kan följa.

Denna lag

(Föreslagen lydelse)

med mindre talan därutinnan enligt

50 kap. 21 § rättegångsbalken må prövas

utan huvudförhandling.

§•

Ej må i anledning av talan mot

hovrätts dom eller beslut, varigenom

disciplinstraff ålagts, prövningstillstånd

meddelas enligt 54 kap. 10 § 2

rättegångsbalken, med mindre talan

avser brott, för vilket är stadgat fängelse

i mer än ett år eller avsättning.

träder i kraft den 1 januari 1965.

39) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 491) om ämbetsansvar

för vigselförrättare i vissa fall

Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1948 om ämbetsansvar för

vigselförrättare i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse pa satt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Åsidosätter vigselförrättare vad honom

i sådan egenskap åligger beträffande

annat än rent kyrklig ordning,

dömes, ändå att det ej sker i utövning

av befattning varmed ämbetsansvar

är förenat, för tjänstefel till allmänt

straff som i 25 kap. 4 § strafflagen

sägs.

(Föreslagen lydelse)

Åsidosätter vigselförrättare vad honom

i sådan egenskap åligger beträffande

annat än rent kyrklig ordning,

dömes, ändå att det ej sker i utövning

av befattning varmed ämbetsansvar

är förenat, för tjänstefel till böter eller,

om brottet är grovt, fängelse i

högst ett år efter vad i 20 kap. 4 §

brottsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 196d.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i

40) Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen

den 10 juni 1949 (nr 340)

Härigenom förordnas, att 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen den 10

juni 19491 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

36 §.

(Föreslagen lydelse)

1 mom. Innehar någon skjutvapen

utan att vara berättigad därtill; eller

använder någon, med uppenbart

missbruk av sin rätt att innehava

skjutvapen, detsamma för annat ändamål

än det vartill han är berättigad

att använda vapnet; eller

ändrar någon vapen, där enligt 11 §

tillstånd härtill erfordras, utan att

hava erhållit sådant tillstånd; eller

underlåter innehavare av vapen att,

efter vad i 15, 17 eller 30 § sägs, avlämna

vapnet och ammunition till

detsamma; eller

förvärvar någon ammunition i strid

mot vad i 21 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse.

Egendom, med

Förklaras vapen

2 mom. överlåter eller upplåter nå

gon vapen eller ammunition i strid

mot vad i 5 § 2 mom., 6 § första stycket,

21 § 1 mom. eller 31 § andra stycket

sägs; eller

överlåter någon vapen utan rekvisition

som i 29 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse.

7 mom. Dömes någon för förseelse

som i denna paragraf sägs eller har

eljest högre rätt avgjort mål, vari sådan

dom meddelats, åligger det dom

1 mom. Innehar någon skjutvapen

utan att vara berättigad därtill; eller

använder någon, med uppenbart

missbruk av sin rätt att innehava

skjutvapen, detsamma för annat ändamål

än det vartill han är berättigad

att använda vapnet; eller

ändrar någon vapen, där enligt 11 §

tillstånd härtill erfordras, utan att

hava erhållit sådant tillstånd; eller

underlåter innehavare av vapen att,

efter vad i 15, 17 eller 30 § sägs, avlämna

vapnet och ammunition till

detsamma; eller

förvärvar någon ammunition i strid

mot vad i 21 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse

i högst ett år.

— värdet förklaras förverkat,

förklaras förverkad.

1 Senaste lydelse av 1 och 7 mom. se SFS 1961:40.

2 mom. överlåter eller upplåter någon

vapen eller ammunition i strid

mot vad i 5 § 2 mom., 6 § första stycket,

21 § 1 mom. eller 31 § andra stycket

sägs; eller

överlåter någon vapen utan rekvisition

som i 29 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse

i högst ett år.

7 mom. Har någon funnits skyldig

till förseelse som i denna paragraf

sägs eller har eljest högre rätt avgjort

mål, vari någon av lägre rätt funnits

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196A

(Gällande lydelse)

stolen att ofördröjligen om domen underrätta

myndighet som i 5 § 1 mom.

första stycket avses eller, där fråga är

om den som idkar handel med skjutvapen

eller ammunition, länsstyrelsen

i det län, där rörelsen utövas. Enahanda

underrättelseplikt åligger domstolen,

där någon som övertygats om

gärning som avses i denna paragraf

förklarats jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen

ej kunna fällas till ansvar, så

ock då förverkande av vapen eller

ammunition helt eller delvis eftergivits.

(Föreslagen lydelse)

skyldig till sådan förseelse, åligger det

domstolen att ofördröjligen om domen

underrätta myndighet som i 5 §

1 mom. första stycket avses eller, där

fråga är om den som idkar handel

med skjutvapen eller ammunition,

länsstyrelsen i det län, där rörelsen

utövas. Enahanda underrättelseplikt

åligger domstolen, om förverkande av

vapen eller ammunition helt eller delvis

eftergivits.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

41) Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr 341)

om explosiva varor

Härigenom förordnas, dels att 61 § 1 och 6 mom. samt 64 § förordningen

den 10 juni 1949 om explosiva varor1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives, dels ock att 62 § sagda förordning skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

61

1 mom. Tillverkar någon eller idkar

handel med explosiv vara eller

innehar eller förvärvar någon eljest

sådan vara utan att vara berättigad

därtill, eller

innehar eller förvärvar någon större

myckenhet explosiv vara än vad i

varje särskilt fall är medgivet, eller

överlåtes explosiv vara i strid mot

bestämmelse i 10 § fjärde stycket eller

24 § första stycket,

straffes med dagsböter eller fängelse.

Vara, som-------för

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Tillverkar någon eller idkar

handel med explosiv vara eller

innehar eller förvärvar någon eljest

sådan vara utan att vara berättigad

därtill, eller

innehar eller förvärvar någon större

myckenhet explosiv vara än vad i

varje särskilt fall är medgivet, eller

överlåtes explosiv vara i strid mot

bestämmelse i 10 § fjärde stycket eller

24 § första stycket,

straffes med dagsböter eller fängelse

i högst ett år.

laras förverkat.

1 Senaste lydelse av 61 § 1 mom. se SFS 1963:185.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

(Gällande lydelse)

6 mom. Yppar någon, som har eller

haft att utöva tillsyn eller kontroll

jämlikt 55 §, obehörigen affärs- eller

driftförhållande, varom han under

tillsynsverksamheten erhållit kännedom,

eller begagnar han sig obehörigen

av sådan kännedom,

straffes med dagsböter eller fängelse.

Förseelse som--------

(Föreslagen lydelse)

6 mom. Yppar någon, som har eller

haft att utöva tillsyn eller kontroll

jämlikt 55 §, obehörigen affärs- eller

driftförhållande, varom han under

tillsynsverksamheten erhållit kännedom,

eller begagnar han sig obehörigen

av sådan kännedom,

straffes med dagsböter eller fängelse

i högst ett år.

av målsäganden.

62 §.

Böter tillfalla kronan.

64

Dömes någon för förseelse som i

61 § sägs eller har eljest högre rätt

avgjort mål, vari sådan dom meddelats,

och innehar den dömde tillstånd

eller godkännande, som i denna förordning

avses, skall åklagaren ofördröj

ligen om domen underrätta myndighet

som meddelat tillståndet eller

godkännandet. Enahanda underrättelseplikt

åligger åklagaren, där någon

övertygats om gärning som avses i

nämnda paragraf men förklarats jämlikt

5 kap. 5 § strafflagen ej kunna

fällas till ansvar.

§•

Har någon funnits skyldig till förseelse

som i 61 § sägs eller har eljest

högre rätt avgjort mål, vari någon av

lägre rätt funnits skyldig till sådan

förseelse och innehar han tillstånd eller

godkännande, som i denna förordning

avses, skall åklagaren ofördröj

ligen om domen underrätta myndighet

som meddelat tillståndet eller

godkännandet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

42) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 29 december 1949 (nr 722)

om pantlånerörelse

Härigenom förordnas, dels att 22 § lagen den 29 december 1949 om pantlånerörelse

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att

26 § sagda lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 §.

Då med avseende å rörelsen före- Då med avseende å rörelsen föreligger

anledning till anmärkning, ligger anledning till anmärkning,

skall polismyndigheten göra anmälan skall polismyndigheten göra anmälan

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

(Gällande lydelse)

därom till länsstyrelsen samt föreslå

de åtgärder, som kunna vara erforderliga.

Åtalas enskild person som utövar

pantlånerörelse eller föreståndare

för sådan rörelse för brott, som

omförmäles i 12 eller 20—23 kapitlen

strafflagen, eller för förseelse mot

denna lag, skall åklagaren så snart

ske kan underrätta länsstyrelsen om

åtalet samt om utgången av målet.

26 §.

Böter enligt denna lag tillfalla kronan.

(Föreslagen lydelse)

därom till länsstyrelsen samt föreslå

de åtgärder, som kunna vara erforderliga.

Åtalas enskild person som utövar

pantlånerörelse eller föreståndare

för sådan rörelse för brott, som

omförmäles i 8—11 eller lb kap.

brottsbalken, eller för förseelse mot

denna lag, skall åklagaren så snart

ske kan underrätta länsstyrelsen om

åtalet samt om utgången av målet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

43) Förslag

till

Lag

om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)

Härigenom förordnas, att 26, 27 och 66 §§ utlänningslagen den 30 april

1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

26

Dömes utlänning till ansvar för

brott, varå straffarbete kan följa, eller

förklaras utlänning medgivet anstånd

med ådömande eller verkställande

av straff för sådant brott förverkat,

och kan det på grund av gärningens

beskaffenhet och övriga omständigheter

befaras att han kommer

att här i riket fortsätta brottslig verksamhet

eller föranleder brottet eljest

att han icke bör få kvarstanna, må

domstolen förvisa honom ur riket.

Vid bedömande------

Förvisas utlänning, skall det men

han därigenom lider beaktas vid bestämmande

av annan påföljd för

brottet. Förordnar domstol enligt b

kap. strafflagen om förändring av på
-

(Föreslagen lydelse)

§•

Finnes utlänning hava begått brott,

ö vilket fängelse i mer än ett år kan

följa, eller undanröjes villkorlig dom

eller skyddstillsyn som ådömts utlänning

för sådant brott, och kan det på

grund av gärningens beskaffenhet och

övriga omständigheter befaras att han

kommer att här i riket fortsätta

brottslig verksamhet eller föranleder

brottet eljest att han icke bör få kvarstanna,

må domstolen förvisa honom

ur riket,

äro därtill.

Förvisas utlänning, skall det men

han därigenom lider beaktas vid bestämmande

av annan påföljd för brottet.

Förordnar domstol enligt 3b kap.

brottsbalken om förändring av på
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

(Gällande lydelse)

följd, som ådömts jämte förvisning,

må ock meddelas det beslut i fråga

om förvisningen, som därav påkallas.

27

Vad i 26 § stadgas för det fall att

utlänning dömes till ansvar för brott,

varå straffarbete kan följa, skall äga

motsvarande tillämpning, om utlänning

dömes till ansvar för brott, varå

enligt denna lag eller enligt författning,

utfärdad med stöd därav, kan

följa fängelse, samt omständigheterna

vid gärningens begående äro försvårande

eller han under de före gärningen

senast förflutna två åren

dömts till ansvar för brott av samma

slag.

66

Uppehåller sig utlänning i riket,

ehuru han enligt verkställt beslut om

förvisning eller utvisning icke ägt

återvända, skall han straffas med

fängelse i högst sex månader. Till

straff skall dock ej dömas, om utlänningen

flytt hit för att undgå politisk

förföljelse.

(Föreslagen lydelse)

följd, som ådömts jämte förvisning,

må ock meddelas det beslut i fråga

om förvisningen, som därav påkallas.

§•

Vad i 26 § stadgas för det fall att

utlänning finnes hava begått brott,

varå fängelse i mer än ett år kan följa,

skall äga motsvarande tillämpning,

om utlänning finnes hava begått

brott, varå enligt denna lag eller enligt

författning, utfärdad med stöd

därav, kan följa fängelse, samt omständigheterna

vid gärningens begående

äro försvårande eller han under

de före gärningen senast förflutna

två åren funnits skyldig till brott av

samma slag.

§•

Uppehåller sig utlänning i riket,

ehuru han enligt verkställt beslut om

förvisning eller utvisning icke ägt

återvända, dömes till fängelse i högst

sex månader. Till ansvar skall dock

ej dömas, om utlänningen flytt hit för

att undgå politisk förföljelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. När anstånd med ådömande

eller verkställande av straff förklaras förverkat, skall vad i 26 § stadgas för

det fall att villkorlig dom undanröjes äga motsvarande tillämpning. Förvisning

må ej beslutas på grund av gärning, som någon före den 1 januari 1965

begått under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 5 kap. 5 §

strafflagen.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i

85

44) Förslag

till

Lag

om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279)

Härigenom förordnas, att 35, 38 och 42 §§ allmänna förfogandelagen den

26 maj 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

35

Är brott som i 31—33 §§ sägs med

hänsyn till omständigheterna vid

brottet att anse som grovt, skall dömas

till fängelse eller till straffarbete

i högst två år.

Vid bedömande-----farlii

(Föreslagen lydelse)

§•

Är brott som i 31—33 §§ sägs med

hänsyn till omständigheterna vid

brottet att anse som grovt, skall dömas

till fängelse i högst två år.

; art.

38

Bryter någon uppsåtligen eller av

oaktsamhet mot vad i 29 § är stadgat,

dömes, där han ej för brottet är underkastad

ansvar enligt allmän strafflag,

till dagsböter eller fängelse.

42

Brott varom förmäles i 38 § må ej

åtalas av allmän åklagare utan att

målsägande angivit det till åtal. Skall

brottet straffas efter allmän strafflag,

gäller vad där stadgas i fråga om rätt

till åtal.

§•

Bryter någon uppsåtligen eller av

oaktsamhet mot vad i 29 § är stadgat,

dömes, om ej för gärningen är stadgat

straff i brottsbalken, till dagsböter

eller fängelse i högst ett år.

§•

Brott varom förmäles i 38 § må ej

åtalas av allmän åklagare utan att

målsägande angivit det till åtal. Är för

gärningen stadgat straff i brottsbalken,

gäller vad där sägs i fråga om

rätt till åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

45) Förslag

till

Lag

om ändring i allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr 280)

Härigenom förordnas, att 31, 34, 36, 38 och 43 §§ allmänna ransoneringslagen

den 26 maj 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

31

Är brott som i 24—29 §§ sägs med

hänsyn till omständigheterna vid

brottet att anse som grovt, skall dömas

till fängelse eller till straffarbete

i högst två år.

Vid bedömande-------f

(Föreslagen lydelse)

§•

Är brott som i 24—29 §§ sägs med

hänsyn till omständigheterna vid

brottet att anse som grovt, skall dömas

till fängelse i högst två år.

irlig art.

34 §.

Bryter någon uppsåtligen eller av

oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat,

dömes, där han ej för brottet är underkastad

ansvar enligt allmän strafflag,

till dagsböter eller fängelse.

Bryter någon uppsåtligen eller av

oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat,

dömes, om ej för gärningen är stadgat

straff i brottsbalken, till dagsböter

eller fängelse i högst ett år.

36 §.

Har mot---- förnödenheter, beträffande vilka reglering genomförts

med stöd av 2 §.

Avsåg brottet — —-------— av

Ogillas åtalet eller upphäves fällande

dom av högre rätt, skall förbudet

omedelbart hävas av den myndighet

som meddelat förbudet.

2 §.

Finnes han ej skyldig till brottet

eller upphäves fällande dom av högre

rätt, skall förbudet omedelbart hävas

av den myndighet som meddelat

förbudet.

38

Den som uppsåtligen saluhåller,

överlåter eller använder förnödenhet i

strid mot förbud varom förmäles i

36 §, dömes till dagsböter eller fängelse.

Är brott som i första stycket avses

med hänsyn till omständigheterna vid

brottet att anse som grovt, skall dömas

till fängelse eller straffarbete i

högst två år. Vid bedömande huruvida

brottet är grovt skall särskilt beaktas,

om gärningen avsett betydande

myckenhet av förnödenhet.

Förövas gärning-----eller

§•

Den som uppsåtligen saluhåller,

överlåter eller använder förnödenhet

i strid mot förbud varom förmäles i

36 §, dömes till dagsböter eller fängelse

i högst ett år.

Är brott som i första stycket avses

med hänsyn till omständigheterna vid

brottet att anse som grovt, skall dömas

till fängelse i högst två år. Vid

bedömande huruvida brottet är grovt

skall särskilt beaktas, om gärningen

avsett betydande myckenhet av förnödenhet,

dagsböter.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse)

Brott varom förmäles i 34 § må ej

åtalas av allmän åklagare utan att

målsägande angivit det till åtal. Skall

brottet straffas efter allmän strafflag,

gäller vad där stadgas i fråga om rätt

till åtal.

(Föreslagen lydelse)

43 §.

Brott varom förmäles i 34 § må ej

åtalas av allmän åklagare utan att

målsägande angivit det till åtal. Är

för gärningen stadgat straff i brottsbalken,

gäller vad där sägs i fråga om

rätt till åtal.

Åtal för----—--Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

46) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisregleringslagen

den 1 juni 1956 (nr 236)

Härigenom för ordnas, att 12 § allmänna prisregleringslagen den 1 juni

1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

År brott som i 10 § sägs att anse År brott som i 10 § sägs att anse

som grovt, skall dömas till fängelse som grovt, skall dömas till fängelse

eller till straffarbete i högst två år. i högst två år.

Vid bedömande — — — — — farlig art.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

47) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen

den 1 juni 1956 (nr 306)

Härigenom förordnas, att 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni 19561

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

7

Bryter någon mot vad i 1 eller 2 §

stadgas eller iakttager han icke villkor

som meddelats med stöd av 4 §,

straffes med dagsböter eller fängelse

i högst sex månader eller, om brottet

är grovt, med fängelse eller straffarbete

i högst två år. Angående påföljd

för olovlig utförsel av ämne eller

annat som avses i 3 § och för försök

därtill stadgas i lagen om straff

för varusmuggling. 11

11

Den som har eller haft att utöva

tillsyn å efterlevnaden av denna lag

eller med stöd av lagen meddelade

villkor eller föreskrifter eller anlitats

som biträde vid tillsynsverksamhetens

utövande eller som eljest tagit

befattning med ärende, som avses i

denna lag, må ej röja eller obehörigen

nyttja yrkeshemlighet, som därigenom

blivit känd för honom, och ej

heller, där det ej kan anses påkallat

i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande

eller affärsförhållande, vilket

sålunda blivit honom kunnigt. Bryter

någon häremot, straffes med dagsböter

eller fängelse.

(Föreslagen lydelse)

§•

Bryter någon mot vad i 1 eller 2 §

stadgas eller iakttager han icke villkor

som meddelats med stöd av 4 §,

dömes till dagsböter eller fängelse i

högst sex månader eller, om brottet är

grovt, till fängelse i högst två år. Angående

påföljd för olovlig utförsel av

ämne eller annat som avses i 3 § och

för försök därtill stadgas i lagen om

straff för varusmuggling.

§•

Den som har eller haft att utöva

tillsyn å efterlevnaden av denna lag

eller med stöd av lagen meddelade

villkor eller föreskrifter eller anlitats

som biträde vid tillsynsverksamhetens

utövande eller som eljest tagit

befattning med ärende, som avses i

denna lag, må ej röja eller obehörigen

nyttja yrkeshemlighet, som därigenom

blivit känd för honom, och ej

heller, där det ej kan anses påkallat

i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande

eller affärsförhållande, vilket

sålunda blivit honom kunnigt. Bryter

någon häremot, dömes till dagsböter

eller fängelse i högst ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Senaste lydelse av 7 § se SFS 1960: 422.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1904

89

48) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 (nr 132)

med särskilda bestämmelser angående domstolarna och

rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas, att 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 med särskilda

bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller

krigsfara m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §•

Möter på----------finnes lämplig.

Är part på grund av förhållanden Är i tvistemål part på grund av försom

nyss nämnts förhindrad att in- hållanden som nyss nämnts förhindställa

sig personligen vid rätten, må råd att inställa sig personligen vid rätsaken

utan hinder av vad eljest gäl- ten, må saken, om den finnes kunna

ler om sådan inställelse handläggas nöjaktigt utredas, handläggas och avoch

avgöras, om saken finnes kunna göras utan hinder av vad eljest gäller

nöjaktigt utredas och, i brottmål, an- om sådan inställelse,

ledning ej förekommer att döma till

svårare straff än böter.

13 §.

Finnes det vara av synnerlig vikt Finnes det vara av synnerlig vikt

för utredningen rörande brott, varå för utredningen rörande brott, för vilej

kan följa lindrigare straff än ket ej är stadgat lindrigare straff än

straffarbete i två år, att expediering- fängelse i två år, att expedieringen

en av samtal till och från telefonappa- av samtal till och från telefonappararat,

som innehaves av den som skäli- rat, som innehaves av den som skägen

misstänkes för brottet eller eljest ligen misstänkes för brottet eller elkan

antagas komma att begagnas av jest kan antagas komma att begagnas

honom, inställes eller fördröj es eller av honom, inställes eller fördröj es elatt

telefonapparaten avstänges för ler att telefonapparaten avstänges för

samtal eller att uppgift från telefon- samtal eller att uppgift från telefonanstalt

lämnas å samtal, som expedie- anstalt lämnas å samtal, som expedierats

eller beställts till och från nämn- rats eller beställts till och från nämnda

telefonapparat, äger rätten, på yr- na telefonapparat, äger rätten, på yrkande

av undersökningsledaren eller kande av undersökningsledaren eller

åklagaren, meddela tillstånd till så- åklagaren, meddela tillstånd till sådan

åtgärd. dan åtgärd.

Giltighetstiden för----telefonanstaltens föreståndare.

Kan det---—-----eller åklagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1964

49) Förslag

till

Lag

om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att 13 kap. 1, 2, 6 och 12 §§ luftfartslagen den 6

juni 1957 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

13 KAP.

överträder någon förbud eller föreskrift

som Konungen meddelat med

stöd av 1 kap. 3 §, dömes till fängelse

eller straffarbete i högst två år eller,

om brottet är ringa, till dagsböter.

-----— -------o 7 ““ ''*“ö Ö '' ****

överträdelse av------sex månader.

Överträder någon förbud eller föreskrift

som Konungen meddelat med

stöd av 1 kap. 3 §, dömes till fängelse

i högst två år eller, om brottet är

ringa, till dagsböter.

2 §.

-----sex månader.

Lämnar någon

Framför någon luftfartyg, som är

märkt med oriktig nationalitets- och

registreringsbeteckning eller eljest

saknar i denna lag eller med stöd därav

föreskrivna märken, dömes till

fängelse eller straffarbete i högst två

år eller, om brottet är ringa, till dagsböter.

6

Den som vid förande av luftfartyg

eller utövning av annan tjänst ombord

eller vid utövning av tjänst som

avses i 6 kap. 16 § varit så påverkad

av starka drycker eller andra stimulerande

eller bedövande ämnen som

i 5 kap. 10 § sägs, dömes till fängelse

eller straffarbete i högst två år eller,

om brottet är ringa, till dagsböter,

dock ej under tjugufem.

Framför någon luftfartyg, som är

märkt med oriktig nationalitets- och

registreringsbeteckning eller eljest

saknar i denna lag eller med stöd därav

föreskrivna märken, dömes till

fängelse i högst två år eller, om brottet

är ringa, till dagsböter.

§•

Den som vid förande av luftfartyg

eller utövning av annan tjänst ombord

eller vid utövning av tjänst som

avses i 6 kap. 16 § varit så påverkad

av starka drycker eller andra stimulerande

eller bedövande ämnen som i 5

kap. 10 § sägs, dömes till fängelse i

högst två år eller, om brottet är ringa,

till dagsböter, dock ej under tjugufem.

12

Till straff enligt denna lag må ej

dömas för gärning, som är särskilt

belagd med straff i allmänna strafflagen.

§•

Till straff enligt denna lag må ej

dömas för gärning, som är särskilt

belagd med straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

91

50) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning för

brott till Danmark, Finland, Island och Norge

Härigenom förordnas, att 2, 6 och 17 §§ lagen den 5 juni 1959 om utlämning

för brott till Danmark, Finland, Island och Norge skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

2

Svensk medborgare må utlämnas,

allenast om han vid tiden för brottet

sedan minst två år stadigvarande vistats

i den stat till vilken utlämning

begäres eller den gärning för vilken

utlämning begäres motsvarar brott,

varå enligt svensk lag kan följa

straffarbete i mera än fyra år; om

gärningen i sin helhet begåtts inom

riket, må utlämning dock ej ske, med

mindre gärningen innefattar medverkan

till ett utom riket begånget brott

eller utlämning sker jämväl för gärning,

som förövats utom riket.

6

Den som här i riket är åtalad för

annat brott, varå kan följa frihetsstraff

i två år eller därutöver, eller

som enligt dom mot honom skall undergå

frihetsstraff eller eljest omhändertagas

på anstalt, må ej utlämnas

så länge hindret består. Samma lag

vare, om förundersökning inletts för

brott som nyss nämnts.

Utan hinder--------

(Föreslagen lydelse)

§•

Svensk medborgare må utlämnas,

allenast om han vid tiden för brottet

sedan minst två år stadigvarande vistats

i den stat till vilken utlämning

begäres eller den gärning för vilken

utlämning begäres motsvarar brott,

för vilket enligt svensk lag är stadgat

fängelse i mer än fyra år; om

gärningen i sin helhet begåtts inom

riket, må utlämning dock ej ske,

med mindre gärningen innefattar

medverkan till ett utom riket begånget

brott eller utlämning sker jämväl

för gärning, som förövats utom riket.

§•

Den som här i riket är åtalad för

annat brott, för vilket är stadgat

fängelse i två år eller däröver, eller

som enligt dom mot honom skall undergå

fängelse eller eljest omhändertagas

på anstalt, må ej utlämnas så

länge hindret består. Samma lag vare,

om förundersökning inletts för

brott som nyss nämnts.

----svensk myndighet.

17

Den som är efterlyst för brott, vilket

enligt denna lag kan föranleda utlämning,

må, såframt på gärningen

eller gärning av motsvarande beskaffenhet

enligt svensk lag kan följa frihetsstraff,

i avvaktan på begäran om

§•

Den som är efterlyst för brott, vilket

enligt denna lag kan föranleda utlämning,

må, såframt för gärningen

eller gärning av motsvarande beskaffenhet

enligt svensk lag är stadgat

fängelse, i avvaktan på begäran om

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i

(Gällande lydelse)

utlämning omedelbart anhållas eller

åläggas reseförbud av polis- eller

åklagarmyndighet enligt vad som i

allmänhet gäller om brottmål. Beslag

må ock i sådant fall äga rum.

Beslut om--------

Polis- eller åklagarmyndighet--

(Föreslagen lydelse)

utlämning omedelbart anhållas eller

åläggas reseförbud av polis- eller

åklagarmyndighet enligt vad som i

allmänhet gäller om brottmål. Beslag

må ock i sådant fall äga rum.

--— -— ej föras.

--— — omedelbart hävas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

51) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvarslagen

den 22 april 1960 (nr 74)

Härigenom förordnas, att 81 och 82 §§ civilförsvarslagen den 22 april 1960

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

81

Med dagsböter eller fängelse eller,

om omständigheterna äro synnerligen

försvårande och brottet begåtts under

högsta civilförsvarsberedskap, med

straffarbete i högst två år straffes

1. den som----------

Har någon---------

(Föreslagen lydelse)

§•

Till dagsböter eller fängelse i högst

ett år eller, om brottet begåtts under

högsta civilförsvarsberedskap och är

att anse som grovt, till fängelse i

högst två år dömes

— -----enligt 78 §.

---egendomens värde.

82

Vad som inhämtats genom sådan

upplysning eller sådant tillhandahållande

av handlingar som avses i 47 §

första stycket e), vid besiktning jämlikt

65 § eller vid sådan förfrågan, undersökning

eller granskning som avses

i 66 § må ej yppas i vidare mån

än som erfordras för vinnande av det

avsedda syftet. Bryter någon häremot,

straffes med dagsböter eller fängelse.

Förseelse som--------

§•

Vad som inhämtats genom sådan

upplysning eller sådant tillhandahållande

av handlingar som avses i 47 §

första stycket e), vid besiktning jämlikt

65 § eller vid sådan förfrågan, undersökning

eller granskning som avses

i 66 § må ej yppas i vidare mån

än som erfordras för vinnande av det

avsedda syftet. Bryter någon häremot,

dömes till dagsböter eller fängelse i

högst ett år.

--av målsägande^

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i

93

52) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 408)

om behörighet att utöva läkaryrket

Härigenom förordnas, att 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960 om behörighet

att utöva läkaryrket1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §•

Har legitimerad läkare genom dom,

som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts

eller suspenderats från tjänst som läkare

för brott, som han förövat under

utövning av läkaryrket,

dömts till straffarbete för annat

brott eller

fällts till ansvar för medverkan till

obehörig utövning av läkaryrket eller

för medverkan till hälsofarligt kvacksalveri

eller för medverkan till brott,

som avses i 10 § lagen om förbud i

vissa fall mot verksamhet på hälsooch

sjukvårdens område, eller ock

för obehörig utövning av tandläkaryrket

eller medverkan därtill,

äger medicinalstyrelsen återkalla

hans legitimation, om han genom

brottet visat sig icke vara skickad att

utöva läkaryrket.

11

Utövar läkare, vars legitimation är

återkallad eller vars behörighet att utöva

läkaryrket eljest upphört, likväl

läkaryrket mot ersättning eller åsidosätter

läkare, som tillagts begränsad

behörighet, under utövning av läkaryrket

mot ersättning de föreskrifter i

avseende å behörigheten som gälla för

honom, straffes för obehörig utövning

1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1963: 252.

Har legitimerad läkare genom dom,

som vunnit laga kraft,

dömts till fängelse eller avsatts eller

suspenderats från tjänst som läkare

för brott, som han förövat under

utövning av läkaryrket,

dömts till fängelse i minst sex månader

för annat brott eller

funnits skyldig till medverkan

till obehörig utövning av läkaryrket

eller till medverkan till hälsofarligt

kvacksalveri eller till medverkan till

brott, som avses i 10 § lagen om förbud

i vissa fall mot verksamhet på

hälso- och sjukvårdens område, eller

ock till obehörig utövning av tandläkaryrket

eller medverkan därtill,

äger medicinalstyrelsen återkalla

hans legitimation, om han genom

brottet visat sig icke vara skickad att

utöva läkaryrket.

§•

Utövar läkare, vars legitimation är

återkallad eller vars behörighet att utöva

läkaryrket eljest upphört, likväl

läkaryrket mot ersättning eller åsidosätter

läkare, som tillagts begränsad

behörighet, under utövning av läkaryrket

mot ersättning de föreskrifter i

avseende å behörigheten som gälla för

honom, dömes för obehörig utövning

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

av läkaryrket med dagsböter eller av läkaryrket till dagsböter eller

fängelse. fängelse i högst ett år.

Läkare, som-------------till dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; 3 § i dess äldre lydelse skall

dock tillämpas i fråga om den som dömts före denna lags ikraftträdande.

53) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 418)

om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 om straff för

varusmuggling skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §.

Är varusmuggling att anse som Är varusmuggling att anse som

grov, skall dömas till straffarbete i grov, skall dömas till fängelse i högst

högst två år eller fängelse. två år.

Vid bedömande----------farlig art.

8

Lika med---------

Hava flera medverkat till gärning,

som enligt denna lag är belagd med

svårare straff än böter, högst trehundra

kronor, skall gälla vad i 3

kap. strafflagen är stadgat.

§•

---försök därtill.

Hava flera medverkat till gärning,

som enligt denna lag är belagd med

svårare straff än böter, högst trehundra

kronor, skall gälla vad i 23

kap. brottsbalken är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196t

95

54) Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr 180)

om tillverkning av sprit och vin

Härigenom förordnas, att 7 § 1 mom. och 8 § 1 mom. samt 11 och 12 §§

förordningen den 26 maj 1961 om tillverkning av sprit och vin skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

7

1 mom. Den som — —----

År brottet grovt, vare straffet fängelse

eller straffarbete i högst två år.

Vid bedömande — —---— -

8

1 mom. Förfogar tillverkare över

tillverkad sprit på annat sätt än som

är medgivet i denna förordning eller

med stöd därav utfärdade föreskrifter,

dömes till dagsböter eller fängelse

i högst ett år. Är brottet grovt,

vare straffet fängelse eller straffarbete

i högst två år.

11

Hava flera medverkat till gärning,

som i 7 och 8 §§ sägs, gäller vad i 3

kap. 4 och 5 §§ strafflagen är stadgat.

Den, till vilken sprit avyttrats eller

eljest anskaffats, vare dock ej förfallen

till ansvar för annan medverkan

än anstiftan.

12

Vad som med stöd av denna förordning

inhämtats vid granskning av

handelsböcker med tillhörande verifikationer

eller eljest vid tillsyn över

tillverkning må ej yppas i vidare mån

än som erfordras för vinnande av det

med kontrollen avsedda ändamålet.

Bryter någon häremot, dömes till

(Föreslagen lydelse)

§•

---sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse

i högst två år.

----framställd sprit.

§•

1 mom. Förfogar tillverkare över

tillverkad sprit på annat sätt än som

är medgivet i denna förordning eller

med stöd därav utfärdade föreskrifter,

dömes till dagsböter eller fängelse

i högst ett år eller, om brottet är

grovt, till fängelse i högst två år.

§•

Hava flera medverkat till gärning,

som i 7 och 8 §§ sägs, gäller vad i 23

kap. 4 och 5 §§ brottsbalken är stadgat.

Den, till vilken sprit avyttrats

eller eljest anskaffats, vare dock ej

förfallen till ansvar för annan medverkan

än anstiftan.

§•

Vad som med stöd av denna förordning

inhämtats vid granskning av

handelsböcker med tillhörande verifikationer

eller eljest vid tillsyn över

tillverkning må ej yppas i vidare mån

än som erfordras för vinnande av det

med kontrollen avsedda ändamålet.

Bryter någon häremot, dömes till

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dagsböter eller fängelse i högst sex dagsböter eller fängelse i högst sex

månader, där ej gärningen är belagd månader, om ej för gärningen är

med straff i strafflagen. stadgat straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

55) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr 655)

om undanförsel och förstöring

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 15 december 1961 om undanförsel

och förstöring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §•

Med dagsböter eller fängelse eller, Till dagsböter eller fängelse i högst

om omständigheterna åro synnerli- ett år eller, om brottet är grovt, till

gen försvårande, med straffarbete i fängelse i högst två år dömes

högst två år straffes

1. den som--—--anmälningsskyldighet; samt

2. den som-----lagrum uppställts.

Har någon------egendomens värde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

97

56) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120)

om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 27 april 1962 om straff i vissa fall

för oriktig ursprungsdeklaration m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse)

1 §•

(Föreslagen lydelse)

Har någon i deklaration, certifikat

eller annan handling, som hos myndighet

inom eller utom riket eller hos

auktoriserad handelskammare åberopas

till bevis om varas ursprung eller

försändning för ändamål som avses i

konventionen angående upprättandet

av Europeiska frihandelssammanslutningen,

uppsåtligen lämnat oriktig

uppgift, ägnad att vid införsel av

varan i annan stat än Sverige inom

sammanslutningens område leda till

frihet från tull eller annan motsvarande

avgift eller till att för låg tull

eller avgift uttages, dömes till dagsböter

eller fängelse i högst ett år. Detsamma

skall gälla om den som tillhandahållit

den åberopade handlingen

med vetskap om att den innehåller

sådan oriktig uppgift. Är brott som

nu sagts grovt, skall dömas till straffarbete

i högst två år eller fängelse.

Begår någon

Är brott--

Har någon i deklaration, certifikat

eller annan handling, som hos myndighet

inom eller utom riket eller hos

auktoriserad handelskammare åberopas

till bevis om varas ursprung eller

försändning för ändamål som avses i

konventionen angående upprättandet

av Europeiska frihandelssammanslutningen,

uppsåtligen lämnat oriktig

uppgift, ägnad att vid införsel av

varan i annan stat än Sverige inom

sammanslutningens område leda till

frihet från tull eller annan motsvarande

avgift eller till att för låg tull

eller avgift uttages, dömes till dagsböter

eller fängelse i högst ett år.

Detsamma skall gälla om den som

tillhandahållit den åberopade handlingen

med vetskap om att den innehåller

sådan oriktig uppgift. Är brott

skall dömas till

som nu sagts grovt,

fängelse i högst två år.

till dagsböter,

straff dömas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 10

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 5 juni 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om lagstiftning angående

införande av brottsbalken m. m. och anför därvid följande.

För ikraftträdandet av den av Kungl. Maj :t och riksdagen antagna brottsbalken,

vilken utfärdats den 21 december 1962 (SFS 700), krävs förordnande

av Kungl. Maj :t med riksdagen. Såsom framhålls under riksdagsbehandlingen

av balken måste innan förordnande meddelas följ dförfattningar

till balken utarbetas. Likaså måste givetvis beaktas de problem som sammanhänger

med själva övergången från gammal till ny lag.

Förslag i nämnda avseenden var fogade Hd straffrättskommitténs förslag

till brottsbalk (SOU 1953: 14) och strafflagberedningens betänkande

om enhetligt frihetsstraff (SOU 1953: 17). Strafflagberedningen framlade

även förslag, dock ej fullständiga, till följdändringar i betänkandet Skyddslag

(SOU 1956: 55). I straffrättskommitténs betänkande upptogs också förslag

till lag om folkmord. Förslagen har i dessa delar remissbehandlats i

samband med kommittéernas huvudförslag (se prop. 1962: 10).

I särskilda framställningar har berörts frågor, vilka har anknytning till

lagstiftning som bör ändras i anledning av brottsbalken. Sålunda har riksdagens

justitieombudsman i skrivelse den 31 oktober 1947 upptagit spörsmål

angående åstadkommande av enhetligt förfarande Hd bötesindrivning,

då influtet belopp icke förslår till fulla gäldandet av samtliga den bötfällde

genom flera domar ådömda böter. Socialstyrelsen har i skrivelse den 5 januari

1962 föreslagit vissa ändringar i bötesverkställighetslagen. Vidare har

riksåklagarämbetet i skrivelse den 5 april 1961 ifrågasatt en förenkling av

reglerna om åtalsprövning enligt lagen om nykterhetsvård. Framställningarna

har remissbehandlats.

Efter ytterligare beredning har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till promulgationslag och åtskilliga andra lagar med följdändringar

till brottsbalken, och jag anhåller nu att få upptaga dessa spörsmål till behandling.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

Såsom förutsattes under riksdagsbehandlingen av brottsbalken har man

vid utarbetandet av förslagen utgått från att balken skall träda i kiaft den

1 januari 1965. Utöver de förslag som nu föreligger krävs emellertid viss

ytterligare följ dlagstiftning, innan balken träder i kraft. Då denna lagstiftning

är beroende av annan lagstiftning som bör genomföras dessförinnan,

har förslag härutinnan ännu icke upprättats. Erforderlig lagstiftning

om personundersökning och sinnesundersökning samt om behandling i fångvårdsanstalt

bör avvakta frågan om en reform av sinnessjuklagstiftningen.

Ändringar påkallas även i de nyligen av riksdagen antagna lagarna om samarbete

med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av

straff m. m. och om allmänt kriminalregister. Härutöver erfordras ändringar

i tryckfrihetsförordningen. Förslag till erforderlig lagstiftning i dessa delar

torde få framläggas i en senare etapp.

I det följande behandlas först under särskilda avsnitt förslaget till promulgationslag

och vissa andra lagförslag, som synes kräva något utförligare

motivering. Därefter behandlas, i ett gemensamt avsnitt, övriga lagförslag.

Förslag till lag om införande av brottsbalken

I sitt förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14) föreslog straffrättskommittén,

att i balken skulle upptagas bestämmelser om strafflags tillämplighet i

tiden. Dessa bestämmelser skulle gälla icke endast för ikraftträdandet av

balken utan var avsedda att utgöra allmänna regler vid förändring av

strafflag. Huvudprincipen skulle enligt förslaget förbli den som av ålder

ansetts gälla, nämligen att en gärnings straffbarhet och straffets art och

mått bestämmes efter den lag som gällde när handlingen företogs men att,

om annan lag gäller när dom meddelas, den skall tillämpas, såvitt den leder

till frihet från straff eller till lindrigare straff.

Såsom anmäldes vid lagrådsremiss av brottsbalken år 1958 har det ansetts

att regler om strafflags tillämplighet i tiden bör upptagas icke i själva

balken utan i promulgationslagstiftningen. De regler i detta hänseende

som nu bör meddelas i lag om införande av brottsbalken torde icke böra

ges vidare avfattning än som betingas av de problem som föreligger när

brottsbalken skall sättas i kraft. Såsom efter år 1864 skett beträffande

motsvarande regler i strafflagens promulgationslag torde likväl de principer

som ligger till grund för bestämmelserna i den nya promulgationslagen,

i den mån icke genom uttryckliga regler avvikelser sker härifrån, få

analogiskt tillämpas vid ändringar av kriminallagstiftningen som sker i

anslutning till brottsbalkens ikraftträdande och efter det att balken trätt

i kraft.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Mcij:ts proposition nr 10 år 196i

1 §•

Balken föreslås träda i kraft den 1 januari 1965. Liksom skedde vid införandet

av nya rättegångsbalken torde böra anges, att bestämmelser vilka

det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela må utfärdas före den dag

balken träder i kraft.

2 §.

När brottsbalken träder i kraft, skall äldre bestämmelser i avseenden

som regleras i balken upphöra att gälla. Vissa lagar, som uttryckligen anges

i förevarande paragraf, torde helt böra upphävas. Det innebär bl. a., att

en del bestämmelser som nu gäller kommer att sakna motsvarighet i balken

eller promulgationslagen. I flera fall kommer emellertid motsvarande bestämmelser

att upptagas i annan följ dlagstiftning till brottsbalken. Det gäller

stadgandet i 14 kap. 21 § strafflagen om utsättande av annan för fara

att bli smittad av könssjukdom, vilket såsom föreslås i det följande torde

få motsvarighet i bestämmelse i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående

åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Bestämmelser om villkorligt

anstånd med A-erkställighet av förvandlingsstraff för böter torde få upptagas

i lagen om verkställighet av bötesstraff, varom förslag framlägges i

det följande. Vissa frågor, som nu regleras i de särskilda lagarna om de

skilda påföljderna, avses skola upptagas i den lag om behandling i fångvårdsanstalt

som är under utarbetande inom justitiedepartementet. Såsom

anmälts vid lagrådsremiss av brottsbalken år 1960 torde i en del fall frågor,

som nu regleras i lag, få behandlas i administrativ ordning.

Strafflagens 6 kap., som upptager bestämmelser om skadestånd, bär

ingen motsvarighet i brottsbalken. Utredningen angående vissa skadeståndsrättsliga

frågor ämnar enligt vad jag inhämtat under innevarande år avlämna

betänkande med förslag till lagstiftning om vissa allmänna skadeståndsrättsliga

spörsmål. Den tillämnade lagstiftningen skulle bl. a. ersätta de bestämmelser

som nu upptages i 6 kap. strafflagen. Under dessa omständigheter

torde man kunna utgå från att ny lagstiftning om skadestånd kan ske

innan brottsbalken skall träda i kraft, och hinder synes därför icke böra

möta mot att redan nu i promulgationslagen ange, att strafflagen i sin helhet

upphör att gälla med utgången av år 1964.

I 2 kap. 14 § strafflagen stadgas nu att, om straff är beroende av värdet

av viss egendom, det värde skall gälla som egendomen hade å den tid då

brottet förövades. Motsvarighet till detta stadgande — som är oförändrat

sedan strafflagens tillkomst — har av strafflagberedningen upptagits i 17 §

i det av beredningen framlagda utkastet till lag om införande av skyddslagen.

En bestämmelse av detta slag torde emellertid knappast vara behövlig

vare sig för brottsbalkens eller för specialstraffrättens del. Sedan

de fasta värdegränser som strafflagen tidigare uppställde för tillämpning

av straffbestämmelserna för snatteri och åverkan upphävts genom 1942 års

lagstiftning, har stadgandet i 2: 14 kommit att sakna direkt betydelse för

straff lagsbrottens del. Stadgandet torde icke heller vara erforderligt för till
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

lämpningen av nu gällande specialstraffrättsliga bestämmelser om normerade

böter; vid övervägande av de värderingsprinciper som bör tillämpas

beträffande dessa torde frågan om analogisk tillämpning av stadgandet i

2: 14 icke få aktualitet. Någon bestämmelse motsvarande 2: 14 har därför

icke upptagits i den nu föreslagna promulgationslagen.

Genom 1 § särskilda böteslagen upphörde ett stort antal bestämmelser

om bötesstraff inom specialstraffrätten att äga tillämpning; straffskalorna

ändrades till att avse dagsböter i stället för penningböter. Denna verkan

av särskilda böteslagen upphör icke när lagen nu föreslås upphävd. De gamla

straffskalorna kommer icke därigenom att återuppstå. Att även eller brottsbalkens

ikraftträdande böterna skall ådömas som dagsböter framgår av

25 kap. 1 §. När det gäller minimistraffet har emellertid de äldre straffskalorna

haft betydelse på det sättet att, om minsta bot varit bestämd till

femtio kronor eller mera, lägsta antalet dagsböter skall utgöra en tiondel

av det sålunda bestämda bötesbeloppets krontal. I detta avseende har strafflagberedningen

föreslagit en regel av den innebörden att någon ändring

ej sker genom brottsbalkens ikraftträdande. Det synes emellertid knappast

vara nödvändigt att bibehålla denna reglering. I de straffbestämmelser

som numera fastställes bestämmes icke annat än i undantagsfall särskilt

minimum för antalet dagsböter. Antalet straffskalor av den typ 1931 års

lag avsåg blir efter hand allt mindre. Särskild bestämmelse i förevarande

avseende har därför icke upptagits i promulgationslagen.

De särskilda problem som sammanhänger med den ändrade gränsdragningen

mellan penningböter och dagsböter — 500 kronor, 25 kap. 1 § andra

stycket brottsbalken — kommer att behandlas i det följande i avsnittet

Övriga lagförslag.

3 §.

1 vissa författningsrum föreslås direkt ändring i syfte att ersätta hänvisning

till stadgande i strafflagen med hänvisning till motsvarande bestämmelse

i brottsbalken. Det har emellertid endast ansetts böra ske i begränsad

omfattning. I övrigt torde förändringen få genomföras genom en

i förevarande paragraf intagen generell bestämmelse.

4 §•

Sammanslagningen av fängelse och straffarbete till ett enhetligt frihetsstraff

har betydelse för utformningen av straffskalorna i åtskilliga författningar

utanför brottsbalken. Såsom skall framgå av det följande föreslås,

att erforderliga ändringar göres i flera av dessa författningar; det

gäller de bestämmelser inom specialstraffrätten som oftast tillämpas men

även bestämmelser i sådana författningar som av annan anledning bör

ändras till följd av brottsbalkens antagande. Det kan emellertid icke vara

en praktisk utväg att söka genomföra ändring av alla förekommande bestämmelser,

som är aktuella i detta sammanhang. Såsom även strafflagberedningen

föreslagit — 2 och 3 §§ i promulgationslagen i betänkandet En
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

hetligt frihetsstraff in. m. och 7 och 8 §§ i promulgationslagen i betänkandet

Skyddslag — bör generella regler ges beträffande de straffskalor i författningar

från tiden före brottsbalkens ikraftträdande som ej ändras särskilt.

Strafflagberedningen bär som huvudregel föreslagit, att straffskalor, som

nu stadgar fängelse utan utsatt maximum, efter sammanslagningen av fängelse

och straffarbete skall betyda fängelse i högst ett år och att, när det gäller

straffskalor som innehåller straffarbete, i stället för straffarbete skall

dömas till fängelse på tid som nu är stadgad för straffarbete. Förslaget avser

såväl att ange straffskalornas innebörd framgent efter frihetsstraffens

förenhetligande som att fastställa grunderna för bestämning av straff för

brott som begåtts dessförinnan men beträffande vilka lagakraftägande

dom ej föreligger. Även i sistnämnda hänseende är innebörden alltså, att

straffarbete ej i något fall skall ådömas. Sedan beredningen återgivit en av

straffrättskommittén föreslagen bestämmelse av innehåll, att straffets art

och mått skall bestämmas efter den lag som gällde när handlingen företogs

eller — om den leder till frihet från straff eller lindrigare straff — den

lag som gäller när dom meddelas (jfr 5 § i förevarande lagförslag), anför

beredningen följande:

Vid bedömandet av frågan vilket straff som är lindrigast skall hänsyn

tagas både till straffets art och dess mått, i fråga om frihetsstraff alltså

tidslängden. Sedan enhetlighet genomförts i fråga om verkställigheten

av frihetsstraffen, vilken såsom strax skall beröras torde böra genomföras

genast oberoende av när straffet ådömts, torde skillnaden mellan olika

frihetsstraff kunna bedömas endast med utgångspunkt från tidslängden.

Huruvida ny lag skall tillämpas blir då beroende allenast av om straff enligt

denna lag blir kortare än enligt gammal lag eller bortfaller. Under sådana

förhållanden synes det vara mest ändamålsenligt att frihetsstraff alltid

ådömes såsom fängelse även i de fall då, vid tillämpning av äldre lag,

straffarbete skulle ha ådömts.

I fråga om de straffskalor som nu innehåller fängelse utan utsatt maximum

anser beredningen nödvändigt med en undantagsregel för vissa fall

beträffande brott begångna före brottsbalkens ikraftträdande. Beredningen

yttrar härom följande.

I förslaget till brottsbalk har emellertid i några fall för brott, för vilka

straffet enligt strafflagen är fängelse utan utsatt maximum, stadgats fängelse

i högst två år, d. v. s. straffskalans maximum har bibehållits oförändrat.

I dessa fall synes det icke vara lämpligt att föreskriva att för brott

begångna före nya lagens ikraftträdande och beträffande vilka alltså gammal

lag i första hand skall tillämpas, fängelse utan utsatt maximum betyder

fängelse i högst ett år. En sådan föreskrift skulle innebära, att straffet

för brott, begångna före nya lagens ikraftträdande men beträffande vilka

dom ännu ej meddelats, kunde komma att sättas lägre än för både brott

av samma art, som begåtts tidigare men för vilka dom som vunnit laga kraft

meddelats, och brott, begångna efter nya lagens ikraftträdande. I stället

synes böra föreskrivas, att i de fall, då straff skall bestämmas enligt strafflagen,

fängelse utan utsatt maximum skall ådömas i enlighet med den gamla

lydelsen av SL 2:4, d. v. s. högst i två år. I 3 g promulgationslagen har

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

därför ett undantag gjorts i enlighet härmed. Detta medför, att i de fall,

där i förslaget till brottsbalk fängelses maximum satts lägre än två år, nya

lagen skall tillämpas även å brott begångna före dess ikraftträdande, om i

äldre lag fängelse stadgats utan utsatt maximum.

Mot de av beredningen föreslagna bestämmelserna har under remissbehandlingen

i huvudsak icke framförts annan anmärkning än att önskemål

uttalats, att direkt ändring i de särskilda straffskalorna vidtages i flera fall

än enligt förslaget. Viss tvekan om lämpligheten att bestämma maximum

för fängelse till ett år har emellertid uttalats av landsfogden i Norrbottens

län, varjämte polisintendenten i Hälsingborg funnit det icke vara befogat

att så som beredningen föreslagit göra skillnad mellan brott mot strafflagen

och andra brott.

Departementschefen. De av beredningen föreslagna huvudbestämmelserna

angående innebörden av straffskalorna efter brottsbalkens ikraftträdande

synes ändamålsenliga. Med hänsyn till domstolarnas straffmätningspraxis

torde man icke behöva räkna med att den föreslagna maximigränsen av ett

år för fängelse i fall, där för närvarande maximum ej är utsatt, kommer att

föranleda någon allmän sänkning av straff som ådömes.

När i paragrafen utsäges att fängelse skall ådömas på tid som är stadgad

för straffarbete innebär det, att såväl maximigränsen som minimigränsen

skall iakttagas. Det betyder bl. a., att i vissa fall den nu gällande allmänna

minimigränsen för straffarbete, två månader, skall gälla. Risken för

att detta förbises under övergångstiden torde ej vara överhängande. Några

svårigheter för de rättstillämpande myndigheterna torde icke uppkomma,

såvitt avser brott begångna efter den 1 januari 1965. Ifrågavarande äldre

straffskalor — av vilka flertalet torde böra direkt ändras — förekommer då

endast inom specialstraffrätten; i dessa straffskalor torde straffarbete nu

vara stadgat endast som alternativ till fängelse, och den enligt brottsbalken

gällande allmänna minimitiden för frihetsstraff, en månad, blir därför tilllämplig.

Bestämmelserna i förevarande paragraf är avsedda att äga tillämpning

även när straff skall bestämmas för brott, som begåtts före den 1 januari

1965. Särskild uppmärksamhet påkallar därvid brott mot strafflagen. Såsom

skall framgå av nästföljande paragraf, skall strafflagens bestämmelser fortfarande

tillämpas beträffande sådana brott, om straffet härigenom blir

lindrigare än enligt brottsbalken. Eftersom straffarbete icke skall ådömas

i något fall, får straffets svårhet bedömas efter en jämförelse mellan frihetsstraffets

längd enligt brottsbalken och enligt strafflagen. Strafflagberedningen

har föreslagit en särskild regel för de fall där fängelse stadgats

i strafflagen utan utsatt maximum. I allmänhet har dessa straffskalor i

brottsbalken erhållit ett maximum av sex månader eller i en del fall ett

år. När brottsbalken stadgar fängelse i två år för brott, vilka hittills varit

belagda med högst fängelse, har avsikten främst varit att markera ett

strängare bedömande än hittills, t. ex. vid hets mot folkgrupp (SL 11:7,

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

BrB 16: 8) och djurplågeri (SL 11: 13, BrB 16: 13), eller också har straffskalan

fatt ändrad räckvidd med hänsyn till gradindelningen av brotten,

t. ex. vid olovligt förfogande (SL 22:4, BrB 10:4), behörighetsmissbruk

(SL 22: 6, BrB 10: 6), missbruk av urkund (SL 13: 12, BrB 15: 12) och förnekande

av underskrift (SL 13: 13, BrB 15: 13). Det är enligt min mening

icke erforderligt att man, när det gäller brott begångna före brottsbalkens

ikraftträdande, ger särskilda bestämmelser för vissa fall under åberopande

av straffskalornas utformning i brottsbalken. Även när, i enlighet med

vad som föreslås i det följande i 5 §, strafflagen skall tillämpas, torde därför

huvudregeln i förevarande paragraf böra gälla och alltså fängelse utan

utsatt maximum få anses innebära fängelse i högst ett år.

5 §.

I 23 kap. 1 § i sitt förslag till brottsbalk har straffrättskommittén upptagit

generella bestämmelser om tillämpning av ny eller gammal lag, när

det gäller straff eller annan påföljd för brott som begåtts före ny lags

ikraftträdande. Kommittén förklarar sig ej ha funnit anledning frångå

den grundläggande principiella ståndpunkt som svensk rätt intager i fråga

om strafflags tillämplighet i tiden, nämligen att ny lag ej skall äga tillbakav

erkände kraft med undantag för det fall att denna lag är lindrigare

än den äldre. Kommittén anför härvid, att principen att åt ny strafflag ej

skall givas tillbakaverkande kraft när den medför straffbeläggande av förut

straffri gärning eller skärpning av förut stadgade påföljder utgör ett

skydd för den enskilde. Denna princip kommer till uttryck i Europarådets

konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna, till vilken konvention vårt land anslutit sig. I konventionen

uttalas i artikel 7, att ingen må fällas till ansvar för någon gärning

eller underlåtenhet som vid tidpunkten för dess begående icke utgjorde

ett brott enligt inhemsk eller internationell rätt samt att ej heller

högre straff må utmätas än som var tillämpligt vid tidpunkten för den

brottsliga gärningens begående. Liknande uttalanden har gjorts i artikel

11 punkt 2 i Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga

rättigheterna, antagen den 10 december 1948.

Den av kommittén föreslagna paragrafen upptar i första stycket ett stadgande

av innehåll, att en gärnings straffbarhet samt straffets art och mått

skall bestämmas efter den lag som gällde när handlingen företogs, men att,

om annan lag gäller när dom meddelas, den skall tillämpas om den leder

till frihet från straff eller till lindrigare straff. Med uttrycket en gärnings

straffbarhet avses samtliga objektiva och subjektiva förutsättningar för

straff. I uttrycket ingår, att straff för brottet icke är uteslutet på grund

av allmänna straffrihetsgrunder, minderårighet, otillräknelighet eller preskription.

Beträffande bedömningen av frågan, när en gärning begåtts, anför

kommittén:

Genom användande av ordet handlingen och ej ordet gärningen markeras

att avgörande tidpunkt är när den handlande avslutade den verksam
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:Is proposition nr 10 ur l!)6''r

het som kan sägas innefatta brottets utförande. Att en från sjalva handlingen

till tiden skild effekt inträffat först efter lagändringens ikraftträdande

är således utan betydelse. Kommer ett brott till stånd genom successivt

handlande, får det i princip anses, att om någon del av handlandet infaller

under den nya lagens tid, denna lag skall bliva tillämplig på det hela. Vid

underlåtenhetsbrott torde i regel den nya lagen bliva tillämplig då underlåtenheten

infaller under giltigheten av såväl äldre som ny lag.

I paragrafens andra stycke föreslår kommittén en särskild bestämmelse

angående gärning, som under viss tid varit straffbelagd på grund av då

rådande särskilda förhållanden. I tredje stycket upptages dels ett stadgande

att vad i första och andra styckena är sagt om straff även skall gälla om

förverkande, dels ett stadgande om påföljder som ådömes i stället för straff,

beträffande vilka föreslås som huvudregel att den lag skall tillampas som

gäller när dom meddelas.

Under remissbehandlingen av straffrättskommitténs förslag har Advokatsamfundet

riktat kritik mot den i tredje stycket föreslagna bestämmelsen

om andra påföljder än straff. I remissyttrandet anföres, att regeln möjligen

kan accepteras i fråga om villkorlig dom men icke när det gäller påföljder

av exempelvis typen internering eller förvaring. Beträffande sådana påföljder

bör tillämpas samma princip som i fråga om straff.

Departementschefen. I promulgationslagen torde, såsom jag tidigare anfört,

böra upptagas bestämmelser endast i avseenden som direkt aktualiseras

av brottsbalkens ikraftträdande. Nu ifrågavarande bestämmelser bör

med hänsyn härtill icke avfattas så generellt som straffrättskommittén

föreslagit, och anledning att upptaga någon bestämmelse motsvarande andra

stycket i kommitténs förslag föreligger icke. Den förändrade systematik,

när det gäller straff och andra påföljder, som tillämpats i brottsbalken

(1 kap. 4 §) föranleder också en ändring av kommitténs förslag.

Utgångspunkten bör vara att brottsbalken icke ges tillbakaverkande kraft,

vare sig så att påföljd ådömes för gärning som icke var belagd med ansvar

när den företogs eller så att strängare straff ådömes än som skulle

följa vid tillämpning av lag som gällde när gärningen företogs. Denna princip

överensstämmer med grundläggande riktlinjer, som fastslagits i konventionen

angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna, och har också kommit till uttryck i det nyligen av författningsutredningen

framlagda förslaget till regeringsform (2 kap. 9 §).

I den mån hinder icke möter av de hänsyn som nu nämnts, bör brottsbalken

tillämpas å gärningar som föreligger till bedömande sedan balken trätt i

kraft. En principiell avvikelse göres härigenom från den nu tillämpade

grundsatsen, som innebär att ny lag skall tillämpas endast när den är lindrigare

än den äldre. Någon saklig förändring torde emellertid icke föranledas

härav, och ur praktiska synpunkter torde fördelar vara att vinna av att

brottsbalken genast kan tillämpas i så stor utsträckning som möjligt.

4j Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 10

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

I enlighet med det anförda torde i ett första stycke av paragrafen böra

anges, att för gärning som begåtts före den 1 januari 1965 ansvar ej må

ådörnas enligt brottsbalken, om för gärningen ej var stadgat straff när den

företogs. Bestämmelsen har avseende å gärningstypen som sådan; vid

bedömningen av om för gärningen var stadgat straff skall bortses från sådan

omständighet som att straff på grund av gärningsmannens ålder eller

sinnesbeskaffenhet icke skulle ha kunnat ådömas i det enskilda fallet. Såvitt

avser gärning, som begåtts av den som icke fyllt femton år, innebär

brottsbalken icke någon förändring i förhållande till vad som nu gäller.

Så är däremot fallet i fråga om de psykiskt abnorma lagöverträdarna. De

särskilda bestämmelser som påkallas härav torde få upptagas i paragrafens

andra stycke.

Beträffande bestämmandet av påföljd när fråga är om gärningar _ be
gångna

töre den 1 januari 1965 — vilka är belagda med ansvar såväl enligt

strafflagen som enligt brottsbalken torde regler få upptagas i andra

stycket. Med utgångspunkt i vad nyss anförts torde därvid, beträffande

straffen, få anges att äldre lag alltjämt skall tillämpas, om den lagen leder

till lindrigare straff än brottsbalken. Vid bedömningen av om äldre lag leder

till lindrigare straff får hänsyn tagas även till återfallsbestämmelser och

konkurrensregler. I fråga om de sistnämnda torde emellertid särskilda bestämmelser

få meddelas för de situationer som uppkommer, när straff för

visst brott redan bestämts då annat brott föreligger till bedömande, se

6 §. De konkurrensregler, som upptagits i 1 kap. 6 §, 25 kap. 5 § och 26

kap. 2 § brottsbalken, innebär ur förevarande synpunkt icke några större

förändringar i förhållande till hittills gällande ordning; särskilda övergångsbestämmelser

torde icke erfordras för deras del.

När det gäller ådömande av andra påföljder än straffen, torde brottsbalken

kunna tillämpas genast, oberoende av när brottet begåtts. Tidigare

bär man i flera fall, när förändringar gjorts i påföljdssystemet, i övergångsbestämmelser

förklarat att den nya lagstiftningen får tillämpas endast

i fråga om brott som begåtts efter ikraftträdandet (så t. ex. vid tillkomsten

av lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse och lagen den 18 juni 1937

om förvaring och internering i säkerhetsanstalt). En sådan bestämmelse

torde icke vara erforderlig vid brottsbalkens ikraftträdande. De förändringar

som göres i påföljdssystemet torde icke i allmänhet kunna sägas leda

till kraftigare ingripande mot den dömde än vad som varit möjligt enligt

hittills gällande ordning. Då det för en ändamålsenlig anordning av behandlingen

av de dömda är önskvärt, att icke flera regelsystem samtidigt

tillämpas, bör den nya lagstiftningen genast kunna tillämpas. Såsom skall

framgå av det följande bör enligt min mening även beträffande dem, som

vid brottsbalkens ikraftträdande redan dömts till påföljd, verkställigheten

så långt möjligt anordnas i enlighet med balkens regler. Vid bedömande

av om annan påföljd än straff i det enskilda fallet skall användas skall

hänsyn alltså tagas till de förutsättningar för tillämpningen som upptages

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kangl. Maj:ts proposition nr 10 år 1004

i brottsbalken; i fråga om de förutsättningar, som anknyter till att visst

straff kan följa å brottet, skall dock givetvis beaktas, alt straff i vissa fall

skulle vara att bestämma enligt äldre lag.

Från den princip i fråga om tillämpningen av andra påföljder an straff

som lagts till grund för förslaget torde undantag få göras i ett avseende.

Lagöverträdare, som begått brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet

eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den

måste anses jämställd med sinnessjukdom, skall enligt 5 kap. 5 § strafflagen

ej fällas till ansvar. Enligt brottsbalken föres emellertid sådana lagöverträdare

i princip in under det av domstolarna tillämpade påföljdssystemet,

och som nämnts i det föregående skall påföljd kunna ådömas i

fall som nu avses även för brott som begåtts före brottsbalkens ikraftträdande.

Härvid bör emellertid annan påföljd icke kunna komma i fråga

än som motsvarar de åtgärder från samhällets sida vilka kan vidtagas enligt

gällande rätt. Av de påföljder som enligt brottsbalken kan^ tillämpas

för lagöverträdare som nu avses — överlämnande till särskild vård, böter,

skyddstillsyn — bör därför endast överlämnande till särskild vård komma

i fråga. I andra stycket av 5 kap. 5 § strafflagen stadgas om straffrihet

för den som utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd att han

är från sina sinnens bruk. Enligt brottsbalken kommer gärning, som begås

i sådant tillstånd, icke att betraktas som brott (jfr 1 kap. 2 §; prop. 1962:

10 del C s. 576 f, 596); i fall av detta slag kommer således icke någon påföljd

att ådömas efter brottsbalkens ikraftträdande.

Avgörande för frågan, om gammal eller ny lag skall tillämpas, blir enligt

det föregående i vissa fall den omständigheten, huruvida gärningen begåtts

före den° 1 januari 1965. Till vad straffrättskommittén anfört beträffande de

moment i gärningen som härvid skall tas i beaktande kan jag ge min anslutning.

Innebörden av bestämmelsen torde bli tydlig även om man icke,

såsom kommittén föreslagit, använder ordet handlingen utan anknyter till

alt gärningen begåtts före nämnda dag.

Frågan, huruvida gammal eller ny lag skall tillämpas, får avgöras i

varje mål, som är föremål för prövning efter det brottsbalken tratt i kraft,

och sålunda också vid avgörande i högre instans av mål som i lägre instans

avgjorts före denna tidpunkt. Har en före brottsbalkens ikraftträdande

meddelad dom vunnit laga kraft, skall däremot någon ändring av domen

icke ske av den anledningen att en tillämpning av brottsbalken skulle leda

till frihet från ansvar eller lindrigare straff.

De regler som i 36 kap. 1—5 §§ brottsbalken meddelas om förverkande

av egendom innebär icke några sakliga ändringar av vad som nu gäller enligt

2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen. Reglerna i brottsbalken bör därför

kunna tillämpas även när fråga är om gärningar, som begåtts före brottsbalkens

ikraftträdande. Då dessa regler — med undantag för 3 § — för sin

tillämpning förutsätter att brott som avses i brottsbalken förövats, torde

emellertid i klarhetens intresse böra uttryckligen anges, att de skall tilllämpas

också när fråga är om gärning för vilken straff skall bestämmas

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

enligt äldre lag. De i 36 kap. 6—8 §§ brottsbalken meddelade reglerna torde

genast kunna tillämpas utan särskild övergångsbestämmelse. Visserligen

kan härvid tänkas, att uttrycklig bestämmelse angående särskild rättsverkan

i något fall kan komma att saknas, när det gäller påföljd som bestämts

i dom vilken meddelats före brottsbalkens ikraftträdande. Några svårigheter

torde dock icke härigenom uppkomma för rättstillämpningen.

Det av straffrättskommittén föreslagna stadgandet i 23 kap. 1 § första

stycket avsåg att reglera även frågan om åtalspreskription. Bestämmelser

om preskription torde med den uppläggning av promulgationslagen som

nu valts få upptagas i särskild paragraf, 12 §.

6 §•

Straffrättskommittén har i 23 kap. 3 § i sitt förslag upptagit en regel,

motsvarande 12 § i 1864 års promulgationslag, av innehåll att vad i ny lag

stadgas om återfall i brott skall äga tillämpning ändå att det förra brottet

bedömts efter äldre lag.

I fråga om tillämpningen av regler om sammanträffande av brott och

förändring av påföljd har straffrättskommittén föreslagit (23 kap. 2 §),

att den lag skall tillämpas som gäller när dom härom meddelas av första

domstol; äldre lag skall dock tillämpas, då någon skall dömas allenast för

brott begångna före nya lagens ikraftträdande, om den äldre lagen leder

till lindrigare påföljd. I strafflagberedningens förslag har upptagits en övergångsbestämmelse,

som mera direkt anknyter till de i beredningens betänkande

Skyddslag framlagda förslagen. Beredningen har föreslagit (15 §),

att de nya bestämmelserna om sammanträffande av brott skall tillämpas

utan hinder av att brotten eller något av dem begåtts före lagens ikraftträdande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i sitt yttrande över straffrättskommitténs

förslag uttalat, att grundprincipen beträffande gammal eller

ny lags tillämplighet (jfr 5 §) kan tillämpas också när det gäller konkurrenssituationer.

Departementschefen. Beträffande tillämpningen av återfallsreglerna i 26

kap. 3 § brottsbalken torde böra meddelas en bestämmelse, motsvarande

vad straffrättskommittén har föreslagit. Stadgandet är framför allt avsett

för det fall, att det senare brottet förövats efter brottsbalkens ikraftträdande.

För tillämpningen av återfallsstadgandet får givetvis förutsättas

att det tidigare brottet varit av sådant slag som avses i 26 kap. 3 §. Huruvida

återfallsreglerna skall tillämpas i fall, när även det nya brottet förövats

innan brottsbalken trätt i kraft, blir beroende av utfallet av den bedömning

som domstolen skall göra jämlikt 5 § andra stycket i förevarande

lag. Leder äldre lags regler, däri inbegripet dess återfallsregler, till lindrigare

straff, skall den lagen tillämpas; eljest dömes efter brottsbalken.

Såsom framhållits vid 5 § torde frågan om tillämpningen av strafflagens

eller brottsbalkens konkurrensregler i princip böra bedömas i enlighet med

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 ur 196b

den allmänna grundsatsen, alt den lag skall tillämpas som leder till det

för den dömde lindrigaste straffet. Beträffande vissa konkurrenssituationer

torde emellertid böra meddelas särskild övergångsbestämmelse. Det gäller

de fall som föreligger, när någon, som redan dömts till påföljd, efter den 1

januari 1965 skall dömas för annat brott.

Framför allt påkallar de fall som avses i 4 kap. 3 oeh 4 §§ strafflagen

uppmärksamhet. Brottsbalkens bestämmelser i 34 kap. innebär en väsentlig

omarbetning av nuvarande regelsystem i detta avseende. Till stor del är

det emellertid fråga om en teknisk omläggning, som icke torde komma alt

medföra några nämnvärda förändringar i fråga om det eller de straff som

sammanlagt ådömes för de konkurrerande brotten, och enligt den princip

som ligger till grund för 5 § i promulgationslagen skall alltså brottsbalkens

bestämmelser tillämpas även när lråga är om äldre brott. I

hang skulle emellertid brottsbalkens regler kunna tänkas leda till ett för den

dömde mindre gynnsamt resultat än nuvarande regler, nämligen när det

gäller tidpunkten för villkorlig frigivning (se prop. 1962: 10 del C s. 396).

Å andra sidan kan väl tänkas förekomma fall, där tillämpning av strafflagens

regelsystem kan visa sig på ett senare stadium leda till ogynnsammare

resultat än brottsbalkens regler. De resultat av tillämpningen av gammal

eller ny lag som här berörts kan icke alltid bedömas vid tidpunkten

för domstolens avgörande och synes därför icke kunna influera på valet

av tillämpliga regler. Ett bibehållande av det nuvarande systemet, även om

det uteslutande gäller brott som begåtts före brottsbalkens ikraftträdande,

vid sidan av brottsbalkens regler skulle kunna vålla besvärliga komplikationer,

eftersom det kan bli fråga om att samtidigt tillämpa två system

beträffande samma person. Det synes önskvärt, att man så snabbt som

möjligt bringar de olägenheter som är förbundna med det äldre systemet

att upphöra, och jag vill därför förorda, att bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken

får tillämpas omedelbart efter balkens ikraftträdande även när fråga

är om brott som begåtts före den 1 januari 1965. En uttrycklig bestämmelse

härom bör då meddelas för att klart ange, att prövningen av tillämpligheten

icke sker enligt 5 §; bestämmelsen torde få upptagas i andra stycket av

förevarande paragraf.

Den föreslagna bestämmelsen blir tillämplig i de fall, då den tidigare

domen meddelats efter brottsbalkens ikraftträdande och sedermera annat

brott föreligger till bedömande. Bestämmelsen skall också tillämpas, när

den tidigare domen meddelats före balkens ikraftträdande. Särskilda regler

torde emellertid härvid bli erforderliga, såvitt gäller påföljder som icke

får någon motsvarighet i brottsbalken eller som ändrar karaktär. I detta

avseende föreslås bestämmelser i 9, 10 och 11 §§.

7 §•

I fråga om åklagares befogenhet att tala å brott har straffrättskommittén

föreslagit som huvudregel (23 kap. 4 §), att bedömningen skall ske efter

den lag som gäller när åtal väckes. Om brottet då handlingen företogs var

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1961

undantaget från allmänt åtal eller för allmänt åtal var stadgat särskilt villkor,

skall enligt förslaget bedömningen ske efter äldre lag, ifall sådan åtalsbestämmelse

icke upptagits i ny lag. Kommittén uttalar, att dess förslag

torde överensstämma med innebörden i gällande rätt sådan denna framträder

i 5 och 14 §§ i 1864 års promulgationslag.

De förändringar som brottsbalken medför beträffande åtalsreglerna i

förhållande till vad som tidigare gällt leder till någon utvidgning av området

för allmänt åtal. I åtskilliga fall uppställes emellertid samma begränsningar

i åtalsrätten som tidigare gällt. De av straffrättskommittén föreslagna

reglerna beträffande tillämpningen av gammal eller ny lag torde böra

godtagas. I fråga om åklagares befogenhet att åtala torde alltså bedömningen

i princip böra ske efter brottsbalken, om åtal väckes efter den 1 januari

1965, även när det är fråga om äldre brott. Undantag bör dock göras för de

fall i vilka begränsningarna av den allmänna åtalsrätten enligt hittills gällande

lag går längre än enligt brottsbalken; dessa begränsningar bör då alltjämt

iakttagas beträffande brott som begåtts före brottsbalkens ikraftträdande.

Då det icke synes vara praktiskt att beträffande varje sådan bestämmelse

ange om den alltjämt skall tillämpas, torde en generell regel med angiven

innebörd böra meddelas.

Begränsningar som nu avses förekommer icke endast i strafflagen. Även

den bestämmelse om särskild prövning av åtal som upptages i 19 § lagen

om ungdomsfängelse beröres av den föreslagna övergångsbestämmelsen.

Nämnda paragraf har icke någon motsvarighet i brottsbalken, och den hittills

stadgade prövningen skall alltså alltjämt ske beträffande äldre brott.

Såsom jag anförde vid lagrådsremissen av brottsbalken år 1960 (prop. 1962:

10 s. C 435) är avsikten, att också när det gäller brott som begåtts efter det

brottsbalken trätt i kraft prövning av åtalsfrågan skall ske. Denna prövning

skall emellertid ske enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken; härtill återkommer

jag i det följande.

Beträffande den prövning av åtalsfrågan som är stadgad i strafflagen

föreskrives i åtskilliga fall, att prövningen ankommer på statsåklagare. I

brottsbalken har för motsvarande prövning icke angivits vilken åklagare

som skall verkställa prövningen. Det har därvid förutsatts, att den åklagare

som enligt sin instruktion har att föra talan i målet också skall göra

den särskilda åtalsprövningen. Frågan om fördelningen av ålclagaruppgifterna

mellan de skilda åklagarkategorierna torde få upptagas i annat sammanhang;

vid övervägande härav måste beaktas också den reformering av

åklagarorganisationen som följer av förstatligandet av polis- och åklagarväsendet.

Oberoende av hur denna fråga löses, torde spörsmålet om vilken

åklagare som skall verkställa föreskriven åtalsprövning få avgöras efter

vad som gäller vid tidpunkten för prövningen. Den i förevarande paragraf

föreslagna regeln om att i äldre lag meddelat särskilt villkor för åtal skall

iakttagas har alltså icke avseende på regler om behörig åklagare utan endast

på de förutsättningar som gäller för att åklagare överhuvud skall få

väcka åtal.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kanyl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

8 §.

Genom sammanslagningen av straffarbete och fängelse till det enhetliga

frihetsstraffet fängelse uppkommer åtskilliga problem beträffande redan

ådömda straff. Frågor av detta slag behandlas i förevarande och nästföljande

paragraf.

I 4 kap. 5 § andra stycket strafflagen stadgas nu att, om till verkställighet

på en gång förekommer utslag varigenom någon dömts till straffarbete

på viss tid och utslag enligt vilket han har att undergå fängelse, fängelsestraffet

eller vad därav återstår skall övergå till straffarbete; beslut harom

meddelas av fångvårdsstyrelsen. Regeln gäller dock icke i de konkurrcnsfall

då enligt 4 kap. 4 § domstol skall bestämma gemensamt straff. Enligt

4 kap. 6 § första stycket skall vid tillämpning av 5 § — samt vissa

andra paragrafer i kapitlet — viss tids fängelse anses svara mot straffarbete

under hälften så lång tid.

Fråga uppkommer, hur man skall ställa sig till dessa bestämmelser när

det gäller straff, som ådömts före brottsbalkens ikraftträdande men ej då

börjat verkställas. Strafflagberedningen har föreslagit, att de hittills gällande

reglerna alltjämt skall tillämpas, om till verkställighet på en gång

förekommer dom å straffarbete på viss tid och dom å fängelse, som meddelats

före den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Enligt 4 § i förevarande lagförslag skall straffarbete icke i något fall

ådömas efter det brottsbalken trätt i kraft; fängelse skall i stället ådömas

även i fråga om äldre brott. Det torde vidare få förutsättas, att beträffande

verkställigheten av tidigare ådömda straffarbets- och fängelsestraff de

regler, som kommer att gälla för det enhetliga frihetsstraffet fängelse, omedelbart

skall tillämpas. Med hänsyn härtill skulle kunna sägas, att det knappast

finns någon anledning att upptaga en bestämmelse om reducering av

strafftiden i enlighet med hittillsvarande ordning. År fråga om sådana fall,

där den ena domen meddelats före men den andra efter brottsbalkens ikraftträdande,

torde reducering icke heller böra föreskrivas. Domstolarna kan

då vid den senare straff mätningen beakta, att påfölj dssystemet upptager

endast en art av frihetsstraff; det torde för övrigt knappast vara möjligt

att i fall av detta slag finna en användbar reduceringsmetod.

Beträffande det fall, att båda frihetsstraffen ådömts före brottsbalkens

ikraftträdande, torde däremot som strafflagberedningen föreslagit reduceringsregeln

alltjämt böra iakttagas. Den dömde synes böra få tillgodonjuta

den minskning i strafftiden som han skulle ha erhållit, om verkställigheten

påbörjats före balkens ikraftträdande. En bestämmelse härom bör

alltså upptagas i promulgationslagen. Bestämmelsen blir tillämplig, även

om straffarbetsstraffet förekommer till verkställighet efter ikraftträdandet

av balken och alltså redan från början verkställes enligt reglerna för

fängelse. Med att dom meddelats före den 1 januari 1965 avses, att den

sista prövningen i någon domstolsinstans skett; däremot förutsättes icke

i och för sig att domen vunnit laga kraft före den dagen. Tillämpningen av

bestämmelsen ankommer på den centrala fangvårdsmyndigheten. I detta

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 19Gi

sammanhang torde ställning få tagas till frågan om en ändring av fångvårdsstyrelsens

namn (se prop. 1962: 10 del C s. 606). Jag vill då förorda,

att styrelsen — såsom den själv har föreslagit — benämnes kriminalvårdsstyrelsen.

I det följande kommer detta namn att användas bl. a. i den nya

lagen om verkställighet av bötesstraff och i lagen om disciplinstraff för

krigsmän.

Uppmärksamhet kräver också den konkurrenssituation som avses i 4 kap.

4 § strafflagen, d. v. s. när någon dömts till fängelse eller straffarbete för

brott som förövats innan han börjat undergå sådant straff som ådömts för

annat brott. Såsom nämnts vid 6 § bör, när brottsbalken trätt i kraft, balkens

konkurrensregler tillämpas omedelbart även beträffande domar som

meddelats eller brott som förövats dessförinnan. Det betyder, att omprövning

enligt 34 kap. 10 § andra stycket brottsbalken — som motsvarar 4 kap.

4 § strafflagen — kan komma att ske beträffande lagakraftvunna domar

som meddelats före brottsbalkens ikraftträdande. Prövningen innebär, att

domstolen skall bestämma det straff den dömde skall undergå till följd av

den dom som sist förekommer till verkställighet; något gemensamt straff

skall däremot icke bestämmas. När verkställighet därefter sker, sammanlägges

i förekommande fall de båda straffen. Om båda de domar, som givit

anledning till prövningen enligt 34 kap. 10 § andra stycket, meddelats före

balkens ikraftträdande, är situationen likartad med den som berörts i det

föregående vid behandlingen av 4 kap. 5 § strafflagen och, om den ena domen

avser straffarbete och den andra fängelse, kunde det därför bli fråga

om tillämpning av samma regler. I och med att domstol får tillfälle att göra

en förnyad bedömning av straffmätningen, som då sker med beaktande av

att endast en art av frihetsstraff kommer i fråga, synes dock ej finnas skäl

att medge en reducering därutöver på verkställighetsstadiet. Att detta är det

föreslagna stadgandets innebörd framgår av att den i paragrafen åberopade

4 kap. 5 § strafflagen från sin tillämpning uttryckligen undantar fall som

avses i 4 kap. 4 §.

9 §.

Straffrättskommittén har i sitt förslag upptagit allmänna bestämmelser

om påföljdspreskription. Enligt 23 kap. 5 § i förslaget skall frågan, huruvida

ådömd påföljd är förfallen, bedömas efter den lag som gällde när dom

meddelades; har innan verkställighet av påföljden börjat eller efter avbrott

återupptagits ny lag trätt i kraft, enligt vilken påföljden är förfallen, skall

dock den lagen tillämpas.

I strafflagberedningens slutbetänkande med förslag till skyddslag har upptagits

vissa övergångsbestämmelser, som mera direkt anknyter till de i betänkandet

framlagda förslagen. Enligt 11 § i övergångsbestämmelserna skall

vad i skyddslagen stadgas om fängelse i tillämpliga delar gälla straffarbete

eller fängelse, som ådömts före lagens ikraftträdande. Undantag härifrån

föreslås beträffande villkorlig frigivning från gemensamt straff, som bestämts

jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen. För sådant fall skall 1 § andra styc
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19(>k

ket, 14 § andra stycket ocli 20 § törsta stycket lagen om villkorlig frigivning

alltjämt iakttagas. Beträffande dem som vid den nya lagens ikraftträdande

redan är villkorligt frigivna föreslås, bl. a. för att den nya organisationen

ej skall betungas med tillsynen över dessa frigivna, att hittills gällande

ordning fortfarande skall gälla; förklaras den villkorligt medgivna

friheten sedermera förverkad, skall dock den nya lagen tillämpas, om ny

villkorlig frigivning ifrågakommer.

Hovrätten för Västra Sverige har anmärkt, att straffrättskommitténs förslag

i visst fall kan leda till icke rimligt resultat. Om någon börjat avtjäna

straff innan ny lag, enligt vilken straffet är förfallet, trätt i kraft, skall

verkställigheten fortgå. Rymmer den dömde sedermera, kan däremot fortsatt

verkställighet sedan ej ske. Ur lagtexten bör därför orden »efter avbrott

återupptagits» utgå.

Departementschefen. I det föregående har (vid 6 och 8 §§) berörts frågan,

hur brottsbalkens bestämmelser om fängelse skall tillämpas beträffande

brott som begåtts före balkens ikraftträdande. Härigenom är emellertid icke

spörsmålet, vilka regler som skall tillämpas beträffande redan ådömda

fängelse- och straffarbetsstraff, mer än delvis löst. I brottsbalken upptages

bestämmelser om ådömda fängelsestraff bl. a. i 1 kap. 4 § andra stycket,

26 kap. 5—24 §§ och därtill anknytande bestämmelser i 37 kap., 34 kap.

samt 35 kap. 8 och 9 §§.

I allmänhet torde brottsbalkens regler om fängelse kunna användas även

när det gäller straffarbete eller fängelse, som ådömts före balkens ikraftträdande,

och detta torde böra anges som huvudregel. Regeln kommer härvid

att omfatta bl. a. bestämmelserna om villkorlig frigivning i 26 kap. Detta

innebär, att prövningen av fråga om fakultativ villkorlig frigivning i princip

ankommer på övervakningsnämnd — jag skall i det följande vid 16 §

beröra undantag härifrån — och att prövotiden alltid blir minst ett år. Det

torde icke behöva vålla betänkligheter, att för dem som friges efter brottsbalkens

ikraftträdande prövotiden härigenom i vissa fall blir längre än enligt

tidigare lag. Prövningen av fråga om fakultativ villkorlig frigivning får

ske enligt den i brottsbalken föreskrivna ordningen beträffande alla ärenden,

som ej avgjorts när balken träder i kraft; det må erinras om att sådan

frigivning icke längre skall kräva ansökan av den intagne. I de fall åter, där

beslut i ärendet meddelats före balkens ikraftträdande, torde besvär över

beslutet få anföras i enlighet med hittills gällande regler; uttrycklig bestämmelse

härom torde ej vara erforderlig.

I fråga om konkurrensreglerna innebär förslaget, att bl. a. 34 kap. 1—3

och 10 §§ skall tillämpas även när den tidigare domen meddelats före balkens

ikraftträdande. Skälen härför framgår av vad som anförts i det föregående

rid 6 §. Även i övrigt skall 34 kap. genast tillämpas beträffande äldre

domar.

Från den huvudregel som nu föreslagits torde undantag böra stadgas i

några avseenden.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

Såsom strafflagberedningen förordat torde beräkningen av tidpunkten för

villkorlig frigivning från frihetsstraff, som bestämts jämlikt 4 kap. 3 §

strafflagen, även efter brottsbalkens ikraftträdande böra ske med beaktande

av de särskilda regler som nu gäller därom enligt lagen om villkorlig

frigivning (1 § andra stycket, 14 § andra stycket, 20 § första stycket). I övrigt

bör emellertid brottsbalkens regler om villkorlig frigivning gälla även

beträffande dem som intagits för undergående av sådant straff. Likaså bör

balkens regler om ny villkorlig frigivning tillämpas om någon som villkorligt

frigivits från 4: 3-straff därefter återintagits, utan att därvid detta lagrum

åberopats.

Strafflagberedningen har föreslagit, att beträffande dem som är villkorligt

frigivna när brottsbalken träder i kraft lagen om villkorlig frigivning

— med undantag för reglerna om förverkande på grund av annat brott

— alltjämt skall gälla. Beredningen har framhållit, att den nya övervakningsorganisationen

icke borde betungas med tillsynen av dessa frigivna.

Jag anser emellertid icke lämpligt att under övergångstiden bibehålla den

gamla tillsynsorganisationen vid sidan av den ordning som tillskapas genom

brottsbalken. Enligt balken skall övervakningen handhavas av övervakningsnämnd,

vilken förordnar övervakare, meddelar erforderliga föreskrifter

och beslutar om åtgärd, däribland förverkande, om den frigivne

missköter sig. Nämndens beslut kan överklagas hos kriminalvårdsnämnden,

och den s. k. förstärkta fångvårdsstyrelsens befattning med dessa ärenden

upphör. Det skulle enligt min mening kunna leda till onödiga komplikationer,

om man låter vissa ärenden — såsom hittills — handläggas av

skyddskonsulent och fångvårdsstyrelsen med klagorätt hos Kungl. Maj :t.

Den nya övervakningsorganisationen torde därför omedelbart böra avse

även dem som vid brottsbalkens ikraftträdande är villkorligt frigivna. I

princip torde också de bestämmelser i övrigt som enligt balken gäller för

villkorligt frigivna kunna tillämpas. Då dessa bestämmelser i några avseenden

är mera ingripande än de nuvarande reglerna, torde emellertid vissa

undantag böra stadgas. Det gäller framför allt prövotidens längd, som

icke genom brottsbalkens ikraftträdande bör för dem som redan är frigivna

förlängas utöver vad som bestämts vid frigivningen. Likaså torde den

något snävare ram för meddelande av särskilda föreskrifter, som lagen om

villkorlig frigivning uppdrager, böra iakttagas. Beträffande ingripande mot

den som missköter sig torde brottsbalkens regler kunna tillämpas. Grundas

ingripandet på förhållande, som hänför sig till tiden före balkens ikraftträdande,

bör dock den nya regeln om vitesföreläggande ej få tillämpas

och bör tiden för omhändertagande enligt 26 kap. 22 § brottsbalken begränsas

till en vecka, som är längsta tiden enligt lagen om villkorlig frigivning.

De i brottsbalken upptagna reglerna om preskription av ådömt fängelse,

35 kap. 8 och 9 §§ — som ju utformats med hänsyn till sammanslagningen

av fängelse och straffarbete till en enhetlig påföljd — kan knappast

göras tillämpliga på fängelsestraff, som ådömts före brottsbalkens

ikraftträdande. Det skulle nämligen i vissa fall betyda en fördubbling av

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196\

preskriptionstidens längd, vilken för närvarande beträffande alla fängelsestraff

är fem år. När det gäller straffarbetsstraff skulle brottsbalkens pieskriptionsregler

— enligt den i förevarande paragraf föreslagna huvudregeln

att beträffande straffarbete skall gälla vad som stadgas om fängelse

__i ett icke obetydligt antal fall innebära en förkortning av preskriptionstiden.

Det är dock endast i fråga om de kortare straffarbetsstraffen —- ådömda

på kortare tid än sex månader — som preskriptionstiden skulle förkortas.

Efter brottsbalkens ikraftträdande synes ej finnas anledning att beträffande

dessa korta straffarbetsstraff tillämpa längre preskriptionstid än för

fängelsestraff, som ådömts före brottsbalkens ikraftträdande. Med hänsyn

till att bestämmelse krävs om beräkning av preskriptionstid, när förverkande

skett av villkorligt anstånd med verkställighet av fängelse eller straffarbete

— jag återkommer till frågan om förverkande i det följande vid

10 §__torde i förevarande paragraf lämpligen kunna anges, att straffla
gens

preskriptionsregler beträffande ådömt fängelse eller straffarbete alltjämt

skall gälla, med undantag för de korta straffarbetsstraffen betiäffande

vilka preskriptionstiden uttryckligen bör anges vara fem år. Har verkställigheten

av straffet börjat före brottsbalkens ikraftträdande, skall givetvis

verkställigheten fortgå, även om straffet enligt den nu föreslagna regeln

skulle ha bortfallit; om avbrott skett, kommer emellertid den föreslagna

kortare tiden, räknad från avbrottet, att gälla för återupptagande av

verkställigheten efter balkens ikraftträdande.

Med att straff ådömts före brottsbalkens ikraftträdande avses här, liksom

i motsvarande fall i 5 §, att slutlig dom i målet meddelats före den

tidpunkten, oavsett om domen då vunnit laga kraft eller ej.

10 §.

Beträffande dem som före brottsbalkens ikraftträdande erhållit villkorlig

dom har strafflagberedningen föreslagit, att den nuvarande lagen alltjämt

skall äga tillämpning. För att effektivisera tillsynen inom ramen för

nuvarande lagstiftning förordas, att de av beredningen föreslagna tillsynsnämnderna

skall äga att upptaga frågor, som enligt lagen om villkorlig dom

ankommer på övervakningsnämnd; därvid skall vad som gäller om handläggning

och beslut av övervakningsnämnd äga motsvarande tillämpning.

För vissa konkurrensfall har emellertid upptagits bestämmelser motsvarande

vad som är stadgat enligt den nya lagen; avsikten har varit att undvika

tillämpning av nuvarande 4 kap. 3 § strafflagen.

Departementschefen. Såsom strafflagberedningen funnit, skiljer sig skyddstillsyn

och villkorlig dom enligt brottsbalken så pass väsentligt från den

nuvarande villkorliga domen att det icke torde vara lämpligt att låta brottsbalkens

bestämmelser bli tillämpliga beträffande dem som redan erhållit

villkorlig dom. På samma sätt som föreslagits beträffande villkorligt frigivna

torde dock den nya övervakningsorganisationen böra genast övertaga

ansvaret för vården av dessa dömda. Vad nu sagts avser dem som erhål
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1961

lit villkorlig dom enligt 1 § lagen om villkorlig dom. De bestämmelser som

erfordras i fråga om dem som erhållit villkorligt förvandlingsstraff för

böter torde få behandlas i det följande i samband med förslaget till ny lag

om verkställighet av bötesstraff.

De nya övervakningsnämnderna bör i enlighet med det sagda fullgöra de

uppgifter som enligt lagen om villkorlig dom ankommer på övervakningsdomstol,

och sådana övervakningsnämnder som avses i lagens 25 § bör icke

längre finnas tillsatta. Beslut om förverkande av anstånd torde dock icke

böra läggas på nämnderna utan alltjämt -— liksom för motsvarande fall

gäller enligt brottsbalken — böra tillkomma domstol. Beträffande övervakningsnämnds

och domstols handläggning av ärenden enligt lagen om

villkorlig dom torde de processuella bestämmelserna i 37 och 38 kap. brottsbalken

kunna ges motsvarande tillämpning. En hänvisning till 38 kap. medför

att dess regler blir tillämpliga även i de fall, då villkorlig dom ej är

förenad med övervakning. Brottsbalkens 38 kap. har icke någon motsvarighet

till bestämmelserna i 19 § andra stycket lagen om villkorlig dom om

att åklagare och målsägande i vissa fall skall beredas tillfälle att utföra

ansvarstalan. Även utan att uttrycklig föreskrift meddelas torde det få förutsättas

att övervakningsnämnd, som anser villkorligt anstånd böra förklaras

förverkat, hemställer hos åklagare att talan föres därom. När det

gäller frågan, vem som är behörig att göra framställning om åtgärd enligt

lagen om villkorlig dom, torde vad i lagens 19 § första stycke sägs alltjämt

få gälla.

Utöver vad som framgått av det nu anförda torde några avvikelser böra

stadgas från reglerna i lagen om villkorlig dom. De bestämmelser lagens

13 § 1 mom. upptager för det fall, att den dömde finnes ha begått annat

brott, anknyter till det hittills gällande påföljdssystemet och dess konkurrensregler.

Denna ordning kan icke bibehållas utan besvärliga komplikationer.

Det är önskvärt, att man i konkurrenssituationer i så stor utsträckning

som möjligt kan tillämpa de principer som ligger till grund för brottsbalkens

reglering av dessa frågor.

Såsom huvudregel torde böra anges, att domstol i fall som nu avses har

att välja mellan att döma till påföljd särskilt för det nya brottet eller förklara

anståndet förverkat och bestämma gemensam påföljd för brotten. Härvid

är det icke möjligt att, såsom 34 kap. 1 § 3 brottsbalken föreskriver, begränsa

valet till påföljd av annan art än den tidigare ådömda. Denna tidigare

påföljd utgör ju ofta villkorlig dom beträffande frihetsstraff. Från vad eljest

iakttagits torde här få göras det avsteget, att domstolen skall kunna

döma till ett gemensamt fängelsestraff; några olägenheter torde knappast

uppkomma härigenom. Den föreslagna bestämmelsen om gemensam påföljd

torde böra tillämpas också när det villkorliga anståndet avsett ett bötesstraff.

För det fall, att domstolen icke förklarar anståndet förverkat utan

bestämmer påföljd särskilt för det nya brottet och därvid dömer till fängelse,

torde någon regel om att domstolen vid bestämmandet av straffet skall

beakta det frihetsstraff som kan ha ådömts i den villkorliga domen (jfr 34

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1''JGb

kap. 3 § andra stycket brottsbalken) icke vara erforderlig. Om det straff

som ådömts villkorligt sedermera skulle komma att verkställas, kan jämkning

av straffet ske med tillämpning av 34 kap. 10 § andra stycket brottsbalken.

När domstolen i enlighet med vad nu sagts dömer till påföljd, särskilt

för det nya brottet eller gemensamt för samtliga brott, skall brottsbalkens

påföljdssystem tillämpas i enlighet med vad som stadgas i förevarade lag

(se 4, 5 §§).

Om det brott, för vilket den dömde sist lagföres, begåtts före prövotidens

början, torde liksom för närvarande är fallet möjlighet böra finnas att förklara

att det villkorliga anståndet skall avse jämväl detta brott. Att i sådant

fall bestämma straff för brottet synes ej vara erforderligt, utan bestämmelsen

torde kunna avfattas så, att domstolen endast har att förklara att anståndet

skall avse det senast åtalade brottet. Påföljd kommer då att bestämmas

först om anståndet sedermera förklaras förverkat.

De i 14 och 16 §§ lagen om villkorlig dom meddelade bestämmelserna bör

iakttagas vid tillämpningen av de nu föreslagna konkurrensreglerna.

Om villkorligt anstånd förklaras förverkat av annan anledning än som

berörts i det föregående, d. v. s. enligt 12 § eller 13 § 3 mom. lagen om villkorlig

dom, bör liksom för närvarande kunna bestämmas annan påföljd än

straff (jfr 12 § andra stycket sista punkten och 15 § lagen om villkorlig

dom). Bestämmelse torde vidare böra upptagas om att livstids fängelse,

ungdomsfängelse och internering på sätt som föx-eskrives i 34 kap. 11, 12

och 13 §§ brottsbalken träder i stället för villkorlig dom, jämte däri utsatt

straff, som meddelats före brottsbalkens ikraftträdande. 11

11 §.

Strafflagberedningen har föreslagit, att de i dess slutbetänkande upptagna

reglerna om skyddsfostran (ungdomsfängelse) och internering i tillämpliga

delar skall gälla ungdomsfängelse respektive förvaring eller internering i

säkerhetsanstalt, som ådömts enligt hittills gällande lagstiftning. De föreslagna

nya reglerna om domstolsprövning i vissa fall beträffande kvarhållandet

i anstalt av den som dömts till internering (jfr 30 kap. 8 § brottsbalken)

bör enligt beredningen dock ej tillämpas genast; den förutsatta tidsfristen

skall enligt förslaget räknas från dagen för den nya lagstiftningens

ikraftträdande, om minsta tiden då redan gått till ända.

Den av beredningen föreslagna lösningen av övergångsproblemen beträffande

dem som före brottsbalkens ikraftträdande dömts till ungdomsfängelse

eller förvaring eller internering synes vara lämplig. Icke bara de i 29 och

30 kap. brottsbalken meddelade bestämmelserna bör tillämpas utan också

t. ex. konkurrensreglerna i 34 kap. Utöver det av beredningen föreslagna

undantaget torde emellertid tillämpningen av brottsbalkens regelsystem böra

begränsas i ett par avseenden. Minsta tid för anstaltsvård, som enligt 34 kap.

8 § andra stycket kan bestämmas för den som dömts till ungdomsfängelse,

bör ej kunna bestämmas när fråga är om brott som begåtts före brottsbal
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

kens ikraftträdande. Vidare torde liksom i förevarande lags 9 § särskild regel

meddelas beträffande vitesföreläggande. Uttryckligen torde böra anges,

att balkens regler om vård utom anstalt skall gälla dem som utskrivits på

prov från ungdomsfängelse, förvaring eller internering.

12 §.

Såsom nämnts i det föregående vid 5 § har straffrättskommittén avsett, att

kommitténs förslag i 23 kap. 1 § skall gälla även tillämpningen av preskriptionsbestämmelser

vid övergången till ny lag; innebörden härav är, att den

för den misstänkte gynnsammaste preskriptionstidsberäkningen skall tilllämpas.

Kommittén anför härom följande.

I SP 13 § stadgas att de i SL 5 kap. givna bestämmelserna, vilka bland

annat innefatta regler om preskription, skola tillämpas i avseende på gärningar

som äro förövade innan nya lagen blev gällande. I fråga om den i

SL 5 kap. stadgade tiden för åtal eller doms verkställande skall vidare avseende

göras å det straff varmed brottet i nya lagen belägges, dock så att

den som efter äldre lag är berättigad till frihet från åtal skall njuta den

frihet till godo ändå att brottet efter nya lagen kan åtalas.

Av SP 13 § första punkten framgår, att om vid ändring av preskription

sbestämmelserna i strafflagen preskriptionstiden förkortas, de nya bestämmelserna

skola gälla även beträffande brott som begåtts före lagändringens

ikraftträdande. Om preskriptionstiderna genom den nya lagen förlängas,

anses det följa av grunderna för SP 13 §, att om preskription inträtt

redan före den nya lagens ikraftträdande, straffet alltjämt skall anses

förfallet men att eljest den nya lagens preskriptionsregler skola tillämpas.

Vid ändring av straffskalorna skall enligt gällande rätt preskriptionsfrågan

bedömas med hänsyn till den nya lagens straffbestämmelser även om

dessa på grund av SP 5 § i övrigt icke få läggas till grund för straffets bestämmande.

Denna innebörd av gällande rätt kommer till uttryck i NJA

1944 s. 451, i vilket fall straffskalans maximum sänkts, och i plenimålet NJA

1941 s. 251, som avsåg ett fall då straffskalans maximum höjts. Har brottet

redan preskriberats när den nya straffsatsen träder i kraft skall dock, såsom

nyss nämnts, straffet anses förfallet.

Enligt förslaget skola de allmänna grundsatserna i 1 § första stycket gälla

även i fråga om åtalspreskription. Om preskription av ådömt straff föreslås

ett särskilt stadgande i 5 §.

Om genom ny lag tiderna för åtalspreskription förkortas, skola de alltså

liksom enligt gällande lag tillämpas även beträffande brott som begåtts

före lagändringens ikraftträdande. Sker förlängning av preskriptionstiderna

skola enligt förslaget de äldre bestämmelserna tillämpas, även om preskription

på grund av dessa ej inträtt vid lagändringens ikraftträdande. I detta

fall innebär förslaget sålunda en ändring i förhållande till vad nu anses

gälla.

Har genom ny lag straffskalans maximum sänkts för visst brott, skall liksom

för närvarande tiden för åtalspreskription bestämmas med hänsyn till

den nya straffskalan. Har straffmaximum höjts, skall preskriptionen liksom

straffbarheten i övrigt bestämmas på grund av den äldre straffskalan.

Enligt förslaget skall alltså även i preskriptionshänseende den mildare lagen

tillämpas. För det fall att straffmaximum höjts innebär förslaget en avvikelse

från avgörandet i plenimålet NJA 1941 s. 251. Det kan enligt kommitténs

mening knappast anses tillfredsställande att till grund för preskrip
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 196b

119

tionstidens bestämmande lägga en straffskala som ej får tillämpas vid utmätande

av straffet.

Strafflagberedningen har, med hänsyn till sammanslagningen av fängelse

och straffarbete till ett enhetligt frihetsstraff, föreslagit en speciell preskriptionsregel

för vissa brott, för vilka för närvarande högsta straffet är straffarbete

i ett år. Beredningen anför, att tillämpning av straffrättskommitténs

stadgande i 23 kap. 1 § i något fall kan leda till mindre nöjaktigt resultat.

För vissa brott, å vilka för närvarande kan följa högst straffarbete i ett år,

har föreslagits att efter enhetsstraffets införande skall kunna följa högst

fängelse i två år. I båda fallen är preskriptionstiden fem år. Har sådant brott

begåtts före nya lagens ikraftträdande men straff icke dessförinnan bestämts,

kan — enligt föreslagen promulgationsbestämmelse (jfr 4 § förevarande

lagförslag) — högre straff än fängelse i ett år icke ådömas. Därvid

skulle enligt eljest gällande regler preskriptionstiden bli två år. För att förhindra

detta nyckfulla resultat föreslår beredningen, att preskriptionstiden

även för brott av detta slag som förekommer till bedömande under övergångstiden

skall vara fem år.

Departementschefen. Såsom straffrättskommittén föreslagit torde ikraftträdandet

av brottsbalken och dess följdförfattningar icke böra medföra, att

preskriptionstid för brott som begåtts dessförinnan förlänges. Om ikraftträdandet

innebär en förkortning av preskriptionstiden, bör denna tillämpas

till den misstänktes fördel.

Lämpligen torde man utgå från att bestämmelserna i brottsbalkens 35

kap. skall tillämpas; motsvarande uppläggning har valts i 5 § andra stycket

i förevarande lagförslag. Avgörande för preskriptionstidens längd blir det

straff som kan följa å brottet, varvid hänsyn skall tagas till de bestämmelser

som i det föregående meddelats i 4 och 5 §§. I fråga om själva preskriptionstiderna

innebär 35 kap. i princip inga förändringar av vad som nu gäller

för brott, varå kan följa längre tids frihetsstraff. För de lindrigaste brotten

har emellertid skett en omarbetning. Preskriptionstidens längd påverkas

vidare av att straffskalorna för vissa brott förändrats. Härigenom kan det

inträffa, att reglerna i 35 kap. brottsbalken i vissa fall leder till en förlängning

av preskriptionstiden i förhållande till vad som nu gäller för motsvarande

gärningar. Det bör därför utsägas att, om — med gällande lags terminologi

— straff skulle vara att anse som förfallet därest preskriptionsfrågan

bedömdes efter den lag som, beträffande straffskalor och preskriptionsregler,

gällde när brottet begicks, påföljd ej får ådömas.

Någon specialregel av det innehåll strafflagberedningen föreslagit synes

icke vara nödvändig. Den föreslagna regeln skulle kunna få betydelse endast

beträffande några få brott, nämligen vissa fall som nu behandlas i 14 kap.

15 och 23 §§ strafflagen samt möjligen vissa brott inom specialstraffrätten.

Den omständigheten, att preskriptionstiden för brott av detta slag som begåtts

före brottsbalkens ikraftträdande men vilka ej kommit under dom
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

stols bedömande dessförinnan blir kortare än eljest, synes icke innebära

sådana olägenheter, att en speciell reglering är motiverad för dessa fall.

Den nya regeln i 36 kap. 10 § brottsbalken om preskription av ådömt förverkande

torde böra få tillämpning även beträffande förverkande, som beslutats

jämlikt 2 kap. 16 eller 17 § strafflagen. Beträffande preskription av

straff och påföljder, som eljest ådömts före brottsbalkens ikraftträdande,

blir reglerna i 9—11 §§ i förevarande lag att tillämpa.

13 §.

I åtskilliga sammanhang har i lagstiftningen viss verkan knutits till den

omständigheten, att straff eller visst slag av straff kan följa å brott eller att

straff eller annan påföljd ådömts. Brottsbalken upptager i 36 kap. 6 § bestämmelser,

som har avseende å sådana fall. Däri behandlas emellertid icke

det fallet, att verkan knutits till att straffarbete ådömts. Ej heller upptages

någon allmän regel angående vilken innebörd stadganden om verkan av att

straffarbete kan följa å brott skall anses ha efter brottsbalkens ikraftträdande.

Strafflagberedningen har föreslagit ändring i de särskilda bestämmelser

där rättsverkan sammanhänger med straffarten straffarbete och har ansett,

att därutöver någon allmän övergångsbestämmelse i detta avseende icke erfordras.

Under remissbehandlingen har justitiekanslersämbetet, som funnit att beredningen

gjort en noggrann genomgång av författningsmaterialet, emellertid

ifrågasatt, om icke försiktigheten kräver att en allmän övergångsbestämmelse

meddelas för den händelse någon av hithörande bestämmelser icke

skulle ha uppmärksammats.

Såsom skall närmare redovisas i det följande vid avsnittet Övriga lagförslag

torde de författningsrum, i vilka verkan knutits till att straffarbete

kan följa eller ådömts, böra ändras. I likhet med vad justitiekanslersämbetet

föreslagit vill jag emellertid förorda, att en allmän regel meddelas med

avseende å dessa fall, enär det icke är uteslutet att någon sådan författning

kan komma att kvarstå oförändrad. Med hänsyn till den gränsdragning i

fråga om straffskalorna som föreslagits i det föregående vid 4 § torde härvid

böra utsägas, att rättsverkan av att straffarbete kan följa å brott skall

tillämpas när fråga är om brott, varå kan följa fängelse i mer än ett år. Stadgande

om verkan av att någon dömes till straffarbete bör äga tillämpning,

när fängelse i minst sex månader ådömes. Denna sistnämnda bestämmelse

får betydelse också då det gäller att avgöra, huruvida den avsedda verkan

skall inträda när annan påföljd än straff ådömes, och fungerar härigenom

som övergångsbestämmelse även till 36 kap. 6 § brottsbalken.

14 §.

Genom upphävandet av de i 2 § nämnda lagarna torde även övergångsbestämmelser

till dessa lagar komma att upphävas, om icke annat anges (jfr

NJA II 1950 s. 157). Utan att särskilt stadgande meddelas torde dock den

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

liungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

verkan av de äldre övergångsbestämmelserna kvarstå som sammanhänger

med själva övergången från gammal till ny lag.

Straffrättskommittén har i »förslag till promulgationslag» från äldre promulgationslag

upptagit vissa bestämmelser, som enligt kommitténs mening

alltjämt bör gälla. Då åtskilliga av de stadganden i äldre övergångsbestämmelser

som alltjämt bör äga tillämpning icke är av den beskaffenhet, att de

oförändrade kan på nytt utfärdas, torde en lämpligare ordning än den av

kommittén föreslagna vara alt i förevarande paragraf genom en uppräkning

ange de äldre bestämmelser som fortfarande skall gälla.

Från promulgationslagen till 1804 års strafflag torde här böra upptagas

16 § 1 och 6. Den i 19 § 13 upptagna bestämmelsen torde kunna överföras

till administrativ författning. Vidare bär upptagas första punkten av övergångsbestämmelserna

till 1938 års lagstiftning om sammanträffande av

brott — övriga övergångsstadganden till denna lagändring torde numera icke

behöva särskilt omnämnas — samt tredje punkten av övergångsbestämmelserna

till 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten. Av bestämmelserna

i lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring i strafflagen

m. m. torde här böra anges 4 § a) samt 5 och 7 §§. 4 § b) i lagen har numera

upphävts och 6 § har ersatts av bestämmelse i 20 kap. 14 § brottsbalken.

I avvaktan på resultatet av övervägandena beträffande betänkandet Skadestånd

i offentlig verksamhet (SOU 1958: 43) torde någon ändring icke böra

företagas i 7 §.

Straffrättskommittén har föreslagit, att de i 8 § i nyssnämnda 1948 års lag

upptagna bestämmelserna överflyttas till brottsbalkens promulgationslag

med vissa ändringar, som föranledes av antagandet av den nya tryckfrihetsförordningen

och upphävandet av lagen den 26 juni 1936 angående indragning

av vissa skrifter. Något stadgande av detta slag torde emellertid icke

längre böra bibehållas. Såvitt avser tryckta skrifter, kan ansvar utöver vad

tryckfrihetsförordningen medger (se TFO 1:2, 6: 3, 10: 11, 14: 5) icke stadgas

i förevarande sammanhang. När det gäller sådana skrifter, som omfattas

av lagen den 22 april 1949 angående beslag å vissa skrifter, torde särskilda

ansvarsbestämmelser icke vara erforderliga; de bestämmelser om ansvar

som brottsbalken upptager torde vara tillfyllest (se t. ex. 21 kap. 10 §, 23

kap. 4 §).

De övergångsbestämmelser som meddelats till lagarna den 18 juni 1937 om

förvaring och internering i sälcerhetsanstalt och den 22 juni 1939 om villkorlig

dom torde numera sakna praktisk betydelse. Såsom skall framgå av

det följande föreslås ny lagstiftning om verkställighet av bötesstraff. Den i

7 § i nuvarande lag intagna hänvisningen till lagen om villkorlig straffdom

kommer därigenom att försvinna.

15 §.

Vid lagrådsremissen 1960 framhölls (prop. 1962: 10 del C s. 262) att, om

skyddsföreningar kommer att bestå med i huvudsak samma uppgifter som

för närvarande, det kunde övervägas att öppna möjlighet för Kungl. Maj:t

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

att i administrativ ordning förordna, att föreståndare för skyddsförening i

de hänseenden som avses i brottsbalken skall jämställas med skyddskonsulent.

Genom avtal mellan staten och vissa skyddsföreningar har från och med

den 1 juli 1962 på föreningarna lagts vissa uppgifter som eljest ankommer

på skyddskonsulent (jfr II ht 1962 s. 121 f, statsutskottets utlåtande 1962: 2

s. 33). Då man sålunda i den organisation som uppbygges för omhänderhavandet

av kriminalvården i frihet efter brottsbalkens ikraftträdande tillsvidare

har att räkna med medverkan av ifrågavarande skyddsföreningar, torde

bestämmelse böra upptagas som medger att befogenheter som ankommer

på skyddskonsulent anförtros befattningshavare vid skyddsförening. Paragrafen

torde böra avfattas så, att den täcker icke bara stadganden i brottsbalken

(28 kap. 12 §) utan också bestämmelser som kan bli meddelade i annan

lag, t. ex. om personundersökning.

16 §.

När frågan om beslutanderätten beträffande fakultativ villkorlig frigivning

behandlades vid lagrådsremissen av brottsbalken år 1960, uttalade jag

(prop. 1962: 10 del C s. 128 f) att en fullständig decentralisering till övervakningsnämnderna,

såsom förutsatts i 26 kap. 9 § brottsbalken, icke borde genomföras

redan vid brottsbalkens ikraftträdande; åt Kungl. Maj:t kunde anförtros

att bestämma när och i vilken takt decentraliseringen skulle ske. Jag

uttalade vidare, att i de fall, där decentralisering ej sker, avgörandet liksom

för närvarande borde ligga hos fångvårdsstyrelsen, men att man borde söka

anordna förfarandet så, att det väsentliga arbetet utföres på det lokala planet.

I promulgationslagen torde nu få meddelas de bestämmelser som erfordras

rörande ärenden om fakultativ villkorlig frigivning, vilka icke skall avgöras

av övervakningsnämnd.

Sedan numera i brottsbalken upptagits regler om att prövning av övervakningsnämnds

beslut i ärende om fakultativ villkorlig frigivning skall ankomma

på en särskild nämnd, kriminalvårdsnämnden (37 kap. 7 §), och icke på

fångvårdsstyrelsen såsom förordades vid lagrådsremissen år 1960, torde det

vara lämpligast att kriminalvårdsnämnden får bli det organ som har att besluta

om frigivning i fall, där decentralisering av beslutanderätten till övervakningsnämnd

ej skett. Det kan efter kriminalvårdsnämndens inrättande

icke vara en ändamålsenlig anordning att lägga beslutanderätten i dessa fall

hos fångvårdsstyrelsen (kriminalvårdsstyrelsen).

Vid utformandet av närmare bestämmelser om handläggningen av ifrågavarande

ärenden hos kriminalvårdsnämnden torde såsom förebild kunna tagas

vad i brottsbalken stadgas angående ärenden om övergång till vård utom

anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse eller internering (29 kap. 5

och 7 §§,30 kap. 6 och 10 §§). Vidare bör beslut enligt 26 kap. 11 §, att övervakning

ej skall äga rum i fall som nu avses, kunna meddelas av kriminalvårdsnämnden.

De bestämmelser, som i 37 kap. upptagits om kriminalvårds
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 196b

nämndens och övervakningsnämnds handläggning av ärenden om villkorlig

frigivning som enligt brottsbalken ankommer på nämnderna, hör äga tilllämpning

vid handläggning av ärende enligt förevarande paragraf.

Förslag till ändringar i giftermålsbalkcn och ärvdabalken

I 11 kap. 11 § giftermålsbalkcn stadgas, att make kan vinna äktenskapsskillnad

om andra maken dömts till straff av viss svårhetsgrad eller vissa

andra påföljder. Strafflagberedningen har i 1953 års betänkande föreslagit,

att vad i paragrafens båda första stycken nu sägs om dom till straffarbete

får gälla dom å fängelse på motsvarande tid. Beredningens förslag

torde böra följas. Vidare torde vad första stycket innehåller om interneiing

i säkerhetsanstalt få utgå. I andra stycket bör förvaring i säkerhetsanstalt

ersättas av internering, medan den nuvarande regeln om fängelse ådömt i

minst ett år bör utgå.

I enlighet med vad straff lagberedningen föreslagit synes i 15 kap. 11 §

giftermålsbalken böra stadgas maximitid för det fängelse, som kan föreskrivas

som vite.

I 6 kap. 7 § giftermålsbalken och 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken ges bestämmelser

om förverkande av giftorätt samt arv eller testamente i fall,

då någon genom brottslig gärning uppsåtligen bragt annan om livet eller

medverkat därtill. Avfattningen av paragraferna torde nu få anses innebära,

att bestämmelserna icke skall tillämpas beträffande den som på grund

av sin sinnesbeskaffenhet förklaras straffri jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen.

»Brottslig gärning» får emellertid en ändrad innebörd med brottsbalken.

De sinnessjuka lagöverträdarna föres in under det av domstolarna tillämpade

påföljdssystemet, och med den i balkens 1 kap. 1 § givna definitionen

kan brott begås även av den som är sinnessjuk eller under 15 år, under förutsättning

att gärningen begåtts uppsåtligen i fall där uppsåt krävs. Då den

av systematiska skäl vidtagna förändringen av brottsbegreppet i brottsbalken

icke synes böra medföra att giftermålsbalkens och ärvdabalkens nu

berörda paragrafer ges ett ändrat sakligt innehåll, torde undantag uttryckligen

böra stadgas beträffande paragrafernas tillämpning å nu avsedda

gärningsmän. Vidare torde i 6 kap. 7 § giftermålsbalken och 15 kap. 3 §

ärvdabalken den ändringen få göras, att hänvisning sker till brottsbalkens

i stället för strafflagens medverkansregler.

Förslag till ändring i rättegångsbalken

Åtskilliga ändringar i rättegångsbalken erfordras i anslutning till brottsbalkens

ikraftträdande. I det följande behandlas de kapitel i rättegångsbalken,

som beröres av ändringsförslagen. Vissa för rättegångsbalken och annan

lagstiftning gemensamma ändringsspörsmål skall behandlas jämväl i avsnittet

Övriga lagförslag.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

Brottsbalken föranleder även ändring i lagen den 20 december 1946 om

införande av nya rättegångsbalken. Då denna ändring i visst avseende jämväl

är beroende av utformningen av lagstiftningen om sinnesundersökning,

vilken ej upptagits till övervägande i detta sammanhang, torde förslag till

ändring i nämnda lag få framläggas i en senare etapp.

1 KAP.

Strafflagberedningen tog i sitt betänkande Enhetligt frihetsstraff m. m.

(SOU 1953: 17, s. 95 f) upp frågan hur de processrättsliga bestämmelser,

vilkas tillämpning är beroende av ett brotts svårhetsgrad, bör ändras vid en

sammanslagning av straffarbete och fängelse till ett enhetligt frihetsstraff.

Sammanslagningen hör enligt beredningen icke få den följden, att särskilda

processrättsliga verkningar av brotts svårhetsgrad kommer att inträda vid

gärningar av annan beskaffenhet än för närvarande, vare sig i de fall, då

frihetsstraffets art är avgörande för den särskilda verkans inträde, eller i de

lall, då straffskalans maximum eller minimum utgör skiljelinje. För att även

efter enhetsstraffets införande i huvudsak skilja de brott, å vilka nu kan

t Öl ja sti affarbete, trån andra brott skulle —■ i överensstämmelse med de

principer straffrättskommittén följt vid sin omarbetning av straffskalorna

i strafflagen — uttrycket »brott varå icke kan följa svårare straff än fängelse

i ett år» kunna användas för dessa senare. Stadsdomstolsutredningen har,

såvitt gäller medverkan av stor nämnd i underrätt, förordat samma gräns

(SOU 1956:28 s. 44).

Under remissbehandlingen av strafflagberedningens förslag till bestämmelser

om återfall — vilka ligger till grund för och väsentligen har samma

innehåll som de i 26 kap. 3 § första stycket brottsbalken upptagna_fram
hölls,

att de lagregler, som anknyter rättsverkningar till att fängelse antingen

i ett år eller därutöver eller ock i två år eller därutöver kan följa å

brottet, får ett avsevärt utvidgat tillämpningsområde, därest vid återfall

straffmaximum höjes från fängelse i sex månader till fängelse i två år. I

några remissyttranden anfördes, att olägenheter kan komma att uppstå därlgenom

att återfallsregeln i stor utsträckning leder till att det processuella

förfarande! även för relativt obetydliga brott skall försiggå i enlighet med

vad som gäller för de allvarligare brotten.

När det gäller reglerna om underrätts sammansättning i brottmål — 5 och

12 §§ i forevarande kapitel — måste hänsyn tagas till att varje utvidgning av

den krets av mål, som skall handläggas med stor nämnd, medför att domstolarnas

redan förut tunga målbörda ökar. Å andra sidan bör icke i detta

sammanhang övervägas inskränkningar av området för stor nämnds deltagande

i rättskipningen. Den av strafflagberedningen föreslagna gränsdragningen

synes vara väl avvägd. Det bör dock klart anges, att strafflatituden

ej skall beräknas med tillämpning också av återfallsregeln i 26 kap 3 8

första stycket brottsbalken.

I enlighet med det nu anförda föreslås, att domförhetsreglerna i 5 och

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr it) år 106b

12 §§ ändras därhän, att häradsrätt och rådhusrätt skall vara domföra med

liten nämnd, om målet gäller brott, för vilket ej är stadgat svårare straff

än fängelse i ett år. Med uttrycket att visst straff är stadgat för brottet åsyftas

i brottsbalken den straffskala, som är föreskriven i eller i anslutning till

själva bestämmelsen om brottet (prop. 1962: 10 del C s. 160). Andra på den

i det särskilda fallet tillämpliga straffskalans storlek inverkande regler

skall ej beaktas. Även om brottet utgör återfall, skall alltså hänsyn icke tagas

till det straff, som jämlikt 26 kap. 3 § brottsbalken kan följa å brottet.

Därest fråga är om flera brott, skall hänsyn tagas till varje brott för sig.

Sålunda skall ej beaktas det högsta gemensamma straff, som kan bestämmas

jämlikt 26 kap. 2 § brottsbalken. Ej heller skall beaktas de regler om

straff för ämbetsman, som ges i 20 kap. 5 och 8 §§. Det må emellertid framhållas,

att hinder icke möter att handlägga mål som nu avses med stor

nämnd.

I överensstämmelse med det uttryckssätt, som föreslås använt i 5 och 12 §§,

bör i 4 och 11 §§ »brott, varå icke kan följa svårare straff än böter» utbytas

mot »brott, för vilket icke är stadgat svårare straff än böter». Innebörden

av att å brott kan följa straff av viss svårhetsgrad behandlas i det

följande i anslutning till 24 kap. 1 §.

5 KAP.

Strafflagberedningen föreslog i sitt slutbetänkande Skyddslag (SOU 1956:

55 s. 422 f), att i 5 kap. 1 § rättegångsbalken skulle införas ett allmänt stadgande

om att förhandling angående utredning rörande den tilltalades levnadsomständigheter

och personliga förhållanden i övrigt skall kunna äga

rum inom stängda dörrar. Stadgandet skulle ersätta de nu gällande reglerna

i 6 § lagen den 18 juni 1954 om personundersökning i brottmål och 41 a §

sista stycket sinnessjuklagen den 19 september 1929 om handläggning inom

stängda dörrar. Emellertid borde stadgandet gälla även andra former av

personutredning än de som avses i de nuvarande bestämmelserna.

Såsom grund för sitt förslag anförde strafflagberedningen, att personundersökning,

sinnesundersökning och annan dylik personutredning i brottmål

ofta berör förhållanden av högst personlig art, vilkas yppande i en

offentlig rättegång kan innebära synnerligt lidande och obehag såväl för den

tilltalade själv som för andra personer. De skäl, på vilka den offentliga

handläggningen i brottmål grundas, torde enligt beredningen endast sällan

motivera, att sådana förhållanden bringas till allmänhetens kännedom. Att

så sker betecknades som särskilt otillfredsställande i de fall då den tilltalade

sedermera av domstolen frias från brottet.

Hänsynen till den misstänkte talar enligt min mening för att förhandling

angående utredning rörande hans levnadsomständigheter och personliga förhållanden

ofta äger rum inom stängda dörrar. Gällande bestämmelser i lagen

om personundersökning i brottmål och i sinnessjuklagen möjliggör, att

mål i vad angår utredning, som gäller den misstänktes sinnesbeskaffenhet

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år lOOr

eller som avses i lagen om personundersökning i brottmål, handlägges på

detta sätt. Nämnda bestämmelser tager sikte på de viktigaste formerna av

personutredning i brottmål. Även annan sådan utredning kan emellertid

komma att förebringas. Anledning saknas att därvid i större omfattning tillgodose

offentlighetsintresset än då fråga är om utredning enligt sinnessjuklagen

eller lagen om personundersökning i brottmål. På grund härav och då

detta avsteg från offentlighetsprincipen är av den betydelse, att det bör äga

stöd i rättegångsbalken, förordar jag, att ett tillägg sådant som det av strafflagberedningen

föreslagna — mot vilket ingen erinran riktats under remissbehandlingen

— göres till 5 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken. I den

särskilda lagstiftning angående personundersökning och sinnesundersökning,

varom förslag torde få framläggas i annat sammanhang, kommer då

motsvarigheter till de tidigare nämnda stadgandena i sinnessjuklagen och

lagen om personundersökning i brottmål ej att behöva upptagas.

Det torde ej vara erforderligt, att i lagtexten närmare angiva förutsättningarna

för att domstolen skall kunna förordna om handläggning inom

stängda dörrar. Avvägningen mellan offentlighetsintresset och den misstänktes

eller andras intresse av skydd mot insyn i enskilda angelägenheter torde

utan att detaljerade anvisningar skall behöva givas kunna anförtros domstolen.

6 KAP.

En av förutsättningarna för att protokoll i brottmål skall kunna ersättas

med anteckningar är enligt 1 § tredje stycket att svårare straff än böter ej

ådömes. Det finnes ej anledning att göra någon saklig ändring i vad som sålunda

nu gäller. Med den i brottsbalken nyttjade systematiken, som innebär

att påföljderna är sidoordnade med varandra och att viss påföljd ej ådömes

i stället för en annan, kan emellertid i förevarande stadgande bestämmelse

icke meddelas endast om straffen. 1 kap. 4 § brottsbalken innehåller beträffande

olika påföljders inbördes svårhetsgrad allenast att fängelse, suspension

och avsättning är att anse som svårare påföljder än böter och disciplinstraff.

övriga påföljder enligt brottsbalken — villkorlig dom, skyddstillsyn,

ungdomsfängelse, internering och överlämnande till särskild vård —- har enligt

36 kap. 6 § brottsbalken i viss utsträckning jämställts med fängelse.

Stadgandet i 1 § tredje stycket i förevarande kapitel torde kunna ändras

till att avse de fall, då annan påföljd än böter ej ådömes. Såvitt avser militära

mål blir vad som sägs om böter tillämpligt i fråga om disciplinstraff (6 §

militära rättegångslagen). Beträffande militära mål har emellertid icke i

hittills utfärdade bestämmelser ansetts böra föreskrivas, att anteckningar

ersätter protokoll (5 och 13 §§ protokollskungörelsen den 26 september

1947).

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 19Gb

127

9 KAP.

Genom brottsbalken har det allmänna bötesminimum liöjts från fem till

tio kronor (25 kap. 3 §). I överensstämmelse härmed torde det i 8 § törsta

stycket föreskrivna minimibeloppet för vite böra höjas från fem till tio kronor.

På samma sätt och i enlighet med vad som gäller enligt 25 kap. 1 §

andra stycket brottsbalken bör skalan för penningböter i 9 kap. 9 § rättegångsbalken

ändras till att omfatta 10—500 kronor. Då i brottsbalken upptagits

bestämmelser om att böter och viten tillfaller kronan (25 kap. 6 och

8 §§), erfordras ej bestämmelse härom i nyssnämnda paragraf i rättegångsbalken.

20 KAP.

I 6 § fastslås åklagares principiella skyldighet att tala å brott, som hör

under allmänt åtal. Erinran göres i lagrummet om att åtal kan ersättas av

strafföreläggande och om att vid brott, som ej är belagda med svårare straff

än penningböter, särskilda hinder mot åtal kan finnas stadgade. Sålunda kan

anmaning enligt 3 § lagen om parkeringsbot utgöra hinder mot åtal.

Den s. k. absoluta åtalsplikten är underkastad flera inskränkningar. Därvid

är främst att märka, att åtal kan bortfalla enligt särskilda lagregler om

åtalseftergift. Dessa regler återfinnes dels i förevarande kapitels 7 §, dels i

lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga, dels ock i ungdomsfängelselagen,

barnavårdslagen och lagen om nykterhetsvård. För allmänt åtal kan

vidare finnas stadgade särskilda villkor, såsom tillstånd av myndighet eller

angivelse av målsägande; sådana villkor skall iakttagas jämlikt 20 kap. 3 §

rättegångsbalken. Ärekränkningsbrotten är enligt brottsbalken i stor utsträckning

undandragna allmänt åtal. Angivelse av målsägande kräves i

princip för allmänt åtal av bl. a. hemfridsbrott, våldtäktsbrott och lindrigare

former av sådana misshandelsbrott, som ej förövats å allmän plats. Om åtal

är påkallat ur allmän synpunkt, kan dock åklagaren i många fall väcka åtal

utan att angivelse skett.

Regler om särskild åtalsprövning har i brottsbalken uppställts i ett begränsat

antal fall, där skälen att begränsa allmän åklagares rätt eller skyldighet

att anställa åtal hänför sig till visst eller vissa brott och äger samband

med brottstypen som sådan (exempelvis visst slag av olovligt förfogande

och av kvinna själv förövad fosterfördrivning).

Enligt förevarande kapitels 7 §, punkt 1, äger åklagare eftergiva allmänt

åtal, om å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är

uppenbart, att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt.

1 samma paragraf, punkt 2, lämnas möjlighet till åtalseftergift för brott, som

förövats innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott eller

till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, under förutsättning

att det är uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet

är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964-

Strafflagberedningen. Frågor angående åtals- och påföljdseftergift har behandlats

av strafflagberedningen i olika sammanhang. I sin promemoria

med förslag till lagstiftning om domstols rätt att nedsätta eller eftergiva

påföljd för brott samt om eftergift av åtal (SOU 1948: 40) framlade beredningen

utkast till en generell regel om nedsättning och eftergift av påföljd.

I fråga om åtalseftergift föreslog beredningen, att bestämmelserna

i 20 kap. 7 § rättegångsbalken skulle flyttas till strafflagen och att samtidigt

möjligheterna till åtalseftergift skulle vidgas väsentligt. Sålunda skulle åtal

kunna eftergivas i de fall, då det funnes uppenbart, att åtal icke erfordrades

vare sig för att avhålla gärningsmannen från vidare brottslighet eller med

hänsyn till den allmänna laglydnaden.

I betänkandet Enhetligt frihetsstraff m. m. (SOU 1953: 17) gav strafflagberedningen

sitt förslag om utvidgning av rätten att eftergiva åtal formen

av en omarbetning av 20 kap. 7 § rättegångsbalken. Beredningen framhöll,

att förutsättningarna för åtalseftergift icke borde göras lika för alla fall.

Gällande regel i paragrafens första stycke om åtalseftergift för mindre förseelser

behölls oförändrad i förslaget. För åtalseftergift i övriga fall -— där

svårare straff än böter kan följa å gärningen — skärpte beredningen förutsättningarna

i förhållande till 1948 års förslag. Sålunda tillädes, att för eftergift

fordrades, att »det ej heller eljest ur allmän synpunkt är påkallat att

åtal väckes». Härigenom avsåg beredningen att framhäva bl. a., att skäl att

väcka åtal kan föreligga även om åtal i och för sig knappast kan sägas vara

motiverat av individual- eller allmänpreventiva hänsyn. Det föreslogs vidare

beträffande denna form av åtalseftergift, att beslutanderätten skulle

läggas hos riksåklagaren, detta för att en mera restriktiv tillämpning skulle

vinnas genom centralisering.

Strafflagberedningen upptog i sitt slutbetänkande Skyddslag (SOU 1956:

55) väsentligen samma åtalseftergiftsregler som i betänkandet Enhetligt frihetsstraff

m. m. Ett tillägg gjordes emellertid angående eftergift av åtal

också i de fall, då den misstänkte uppenbarligen begått brottet under inflytande

av sinnessjukdom eller sinnesslöhet samt vård enligt sinnessjuklagen

kommer till stånd utan lagföring och åtal ej heller är påkallat av särskilda

skäl. Vid brott, belagda med fängelse i lägst två år, skulle beslut om eftergift

av åtal meddelas av riksåklagaren. — Inom beredningen uttalades önskemål,

att uttrycket »eftergiva åtal» måtte utbytas mot »underlåta åtal». Därvid

framhölls bl. a., att 20 kap. 7 § i dess föreslagna lydelse skulle komma

att — i motsats till vad som förutsattes vid lagrummets tillkomst — bli tilllämplig

också i fall, då den misstänktes brottslighet ej fullständigt utretts

eller då den misstänkte nekar till brottet.

Yttranden. Strafflagberedningens tre i det föregående redovisade förslag har

vart för sig varit föremål för remissbehandling. Yttrandena över 1948 års

förslag har såvitt angår åtalseftergift redovisats i SOU 1953: 17 å s. 112—120.

På motsvarande sätt har yttrandena över 1953 och 1956 års förslag i allt väsentligt

redovisats i prop. 1962: 10 del C s. 141—147. I det följande ges i hu
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Alaj.ts proposition nr 10 år 19Gb

vudsak en översiktlig sammanfattning av de i sistnämnda yttranden anförda

synpunkterna.

I yttrandena över 1953 års betänkande tillstyrkte flertalet remissorgan

törslaget om införande av ett allmänt stadgande om rätt att meddela åtalseftergift

oberoende av brottets svårhet. Riksåklagarämbetet framhöll, alt fall

finns, där åtal och dom framstår antingen som direkt stötande for rattsmedvetandet

eller som meningslösa med hänsyn till det ändamål man enligt

modern mening vill uppnå med straffet. Påföljdseftergift kan i många sådana

fall ej ersätta åtalseftergift, eftersom inställelsen vid domstol och offentligheten

där kan träffa hårdare än domen. Att åklagaren skall behöva

väcka åtal i de fall, där han med största sannolikhet kan vänta, att domstol

kommer att avstå från påföljd, fann länsstyrelsen i Kronobergs län otillfredsställande.

Statsåklagaren i Göteborg erinrade om att principen om absolut

åtalsplikt ej kan tillämpas utan modifikationer; åklagarna tvingas att

på omvägar — bl. a. genom att uppställa överdrivet starka krav på bevisningens

styrka — söka nå fram till avgöranden, som i realiteten innebär

åtalseftergift. En garanti för en restriktiv tillämpning av en vidgad rätt till

eftergift fann Suea hovrätt i riksåklagarens beslutanderätt.

Tveksamhet inför 1953 års förslag anmäldes av några remissinstanser.

Justitiekansler sämbetet ansåg vådor kunna uppstå beträffande allas likhet

inför lagen och ifrågasatte behovet av lagstiftning. Risken för att svårt psykiskt

lidande kan följa av en rättegång får enligt Föreningen Sveriges häradshövdingar

ej överskattas. Föreningen gjorde också gällande, att en upprättelse

genom påföljdseftergift, meddelad av domstol, för gärningsmannen

är mera värdefull än den han kan erhalla genom åtalseftergift. Även

hovrätten för Övre Norrland hyste betänkligheter med hänsyn till att förfarandet

vid prövning av åtalseftei''gift icke är underkastat allmänhetens

direkta tillsyn, vilket skulle kunna medföra att allmänheten tvivlade på

prövningens säkerhet och objektivitet. Advokatsamfundet tillstyrkte rätt för

riksåklagaren att meddela åtalseftergift i fall, då hänsyn till målsäganden

och till intresset av att effektivt kunna bekämpa utpressningsbrottet gjorde

det angeläget att undvika icke blott påföljden utan redan själva åtalet.

Flera remissorgan, som helt avstyrkte förslaget, framhöll likaledes, att

domstolsprövningen innebar de bästa garantierna för säkerhet och objektivitet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge underströk muntlighetens och

omedelbarhetens betydelse härvidlag. Föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalade

som sin åsikt, att något faktiskt behov av en fortsatt utvidgning av

rätten till åtalseftergift icke framkommit beträffande brott, som skall sonas

med frihetsstraff. Möjligen kunde eftergiftsinstitutet utvidgas till att omfatta

alla förseelser, där uppenbarligen endast böter kan komma i fråga. Föreningen

underströk, att det varit av utomordentligt värde för åklagarna att

vid sina åtalsbeslut kunna hänvisa till den absoluta åtalsplikten.

Beträffande de föreslagna eftergiftsreglernas utformning rekommenderades

från flera håll, att stadgandets karaktär av undantagsbestämmelse tydligare

framhäves. Justitiekanslersämbetet yttrade, att det måhända kunde

5 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 10

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

komma i fråga att såsom förutsättning för eftergift stadga, att ur allmän

synpunkt är påkallat, att åtal icke väckes. Ämbetet betonade vikten av att

riksåklagarens arbetstid ej tages oproportionerligt i anspråk av ärenden angående

åtalseftergift. Göta hovrätt ansåg det kunna vara av värde med viss

exemplifiering i lagtexten av särskilda omständigheter. Att hänsyn skall tagas

också till målsägandens inställning bör enligt hovrätten för Övre Norrtand

och statsåklagaren i Stockholm utsägas i lagtexten.

I yttrandena över strafflagberedningens år 1956 framlagda förslag framföres

huvudsakligen samma skäl för och emot en utvidgning av rätten till

åtalseftergift som i yttrandena över betänkandet Enhetligt frihetsstraff m. in.

Hovrätten för Västra Sverige anser förhandenvaron av en regel om rätt till

åtalseftergift också beträffande svårare brott kunna på ett helt annat sätt

än en regel om påföljdseftergift leda till att framtida lagstiftare ej finner det

angeläget att draga tydliga gränser mellan straffbara och straffria gärningar.

Flera remissinstanser förordar, att en utvidgning enbart får omfatta de fall,

där frihetsstraff ingår i skalan men i praktiken endast böter kommer i fråga.

Strafflagberedningens förslag av år 1956 upptog icke någon motsvarighet

till den i 19 § ungdomsfängelselagen intagna åtalsprövningsregeln. Beredningen

ansåg, att nuvarande 20 kap. 7 § punkt 2 rättegångsbalken lämnar

tillräckliga möjligheter alt underlåta åtal och i huvudsak tillgodoser också

det syfte man velat nå med 19 § ungdomsfängelselagen (se SOU 1956:55

s. 332, 397). Anstalt snämnden vid Roxtuna har i särskild skrivelse framhållit,

att nämnden starkt lutar åt den uppfattningen, att det vore önskvärt

att i de fall, då under rymning verklig brottslighet förekommit, åtalseftergift

meddelades i mindre omfattning och vederbörande i stället åtalades

och lagfördes.

Den föreslagna regeln om eftergift av åtal, då den misstänkte uppenbarligen

begått brottet under inflytande av sinnessjukdom eller annan därmed

jämförlig abnormitet tillstyrkes eller lämnas utan erinran av de remissinstanser,

som yttrat sig i denna del.

Till tanken att utbyta uttrycket »eftergiva åtal» mot »underlåta åtal»

ställer sig flera remissorgan positiva. Hovrätten över Skåne och Blekinge

och Föreningen Sveriges stadsfiskaler vänder sig dock mot uppfattningen, att

kravet på utredning i vissa fall skulle kunna eftersättas.

Från åklagarhåll göres gällande, att beslutanderätten i åtalseftergiftsfrågor

i större utsträckning än vad strafflagberedningen föreslagit skulle kunna

anförtros statsåklagare.

Departementschefen. Frågan om användningen av åtalseftergiftsinstitutet

har ingående behandlats i strafflagberedningens tre betänkanden åren 1948,

1953 och 1956 samt i remissyttrandena över dessa. När förslaget till brottsbalk

framlades, redogjorde jag för min syn på grunderna för åtalsreglernas

utformning (prop. 1962:10 del C s. 132—153) och berörde då även

något rättegångsbalkens regler om åtalseftergift. Som jag därvid uttalade,

behöver man icke hysa några större betänkligheter mot att inom vissa grän
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 100h

ser utvidga åklagarnas diskretionära åtalsprövningsrätt. Visserligen bör med

hänsyn till principen om allas likhet inför lagen avsteg från den åtalsplikt,

som alltjämt i princip bör gälla, göras med återhållsamhet och såvitt möjligt

efter enhetliga linjer. På grund av att brotlsbeskrivningarna i åtskilliga

fall måst utformas relativt allmänt, kan det emellertid inträffa, att gärningar,

som i och för sig täckes av brotlsbeskrivningarna, framstår som så

föga straffvärda, att åtal bör kunna underlåtas. I viss utsträckning har rättslig

grund för avsteg från den absoluta åtalsplikten skapats genom alt särskild

ätalsprövning föreskrivits vid en del av de i brottsbalken behandlade brotten.

Såsom jag framhållit under förarbetena till nämnda balk är det emellertid

ur lagteknisk synpunkt ej lämpligt att införa ätalsprövning vid alla

de brott, där avsteg från den absoluta åtalsplikten bör kunna få komma i

fråga. En bättre lösning av problemet synes mig kunna nås, om möjligheterna

att eftergiva åtal för i första hand mindre allvarliga brott något vidgas.

Från denna utgångspunkt har vissa i gällande strafflag upptagna bestämmelser

om ätalsprövning icke fått någon motsvarighet i brottsbalken.

Exempel härpå är brottet olovligt brukande (22 kap. 7 och 10 §§ strafflagen,

10 kap. 7 och 10 §§ brottsbalken).

För närvarande förutsättes för åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § 1 rättegångsbalken

dels att å brottet icke kan följa svårare straff än böter, dels att

det är uppenbart, att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän

synpunkt. Syftet med bestämmelsen har av processlagberedningen angivits

vara att skapa möjlighet att eftergiva åtal vid ringare brott, särskilt vid

smärre förseelser mot ordningsbestämmelser o. d. Ett undantagslöst beivrande

av varje sådant brott har ej ansetts betingat av straffrättskipningens

ändamål.

Utöver att brottet skall synas ringa bör i allmänhet krävas, att omständigheter

föreligger, som kommer den ifrågavarande gärningen att te sig

mindre straffvärd i jämförelse med de flesta andra, som faller under straffbudet.

Sådana ringa fall, som åsyftas med regeln, kan förekomma ej blott

då enbart böter ingår i straffskalan utan även då jämte böter är stadgat frihetsstraff.

Åtskilliga brottsbalksstadganden sammanfattar under en brottsbenämning

handlingssätt av så olika svårhetsgrad, att såväl bötesstraff som

frihetsstraff kan tänkas komma till ej alltför sällsynt användning. I än

högre grad gäller detta de specialstraffrättsliga stadgandena; beträffande

dem tillkommer det förhållandet, att någon planenlig fördelning av förseelsetyperna

mellan straffskalor med enbart böter och skalor innefattande både

böter och frihetsstraff ej gjorts. Det är otillfredsställande, att den lagtekniskt

icke konsekventa utformningen av straffskalorna skall lägga hinder i

vägen för beslut att underlåta åtal beträffande ringa brott av nu ifrågavarande

art i de fall, då frihetsstraff ingår i skalan.

Flera remissorgan har varit inne på tanken, att 20 kap. 7 § 1 rättegångsbalken

skulle kunna utvidgas till att avse också brott, för vilka jämte böter

är stadgat fängelse, dock under förutsättning att i händelse av lagföring

svårare straff än böter uppenbarligen icke skulle komma att ådömas. Ce
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

nom en sadan utvidgning skulle man undgå de slumpmässiga konsekvenserna

av straffskalornas tekniska gestaltning. Mot utvidgningen kan väl invändas,

att underlåtenhet att åtala härigenom skulle möjliggöras vid flera

typer av brott än för närvarande. Jag kan emellertid icke finna, att denna

invändning utgör hinder mot en utvidgning sådan som den skisserade. Även

efter utvidgningen skulle det ju endast kunna komma i fråga att tillämpa

bestämmelsen beträffande lagöverträdelser av föga allvarlig beskaffenhet.

Kravet att det skall vara uppenbart, att i händelse av lagföring annan påföljd

än böter icke skulle komma att ådömas, innebär att det skall vara helt

klart att allenast böter kan komma i fråga. Det är härigenom tydligt, att den

föreslagna bestämmelsen icke avser fall, där åklagaren anser att det kan finnas

utrymme för domstol att med tillämpning av straffnedsättningsregeln i

33 kap. 4 § andra stycket brottsbalken döma till böter för brott, för vilket

icke är stadgat lägre straff än fängelse. Såsom redan har framhållits, bär

utvidgningen avseende på brott, beträffande vilka straffskalan innehåller såväl

böter som fängelse. Föreligger någon tvekan om att annat än böter skulle

ådömas, finns ej förutsättning för tillämpning av regeln.

Eu så begränsad utvidgning som nu nämnts skulle enligt min mening innebära

väsentliga kriminalpolitiska fördelar. Jag kan icke dela den från några

håll framförda åsikten, att en i åklagarens hand lagd befogenhet att underlåta

åtal för förseelser av ifrågavarande obetydliga svårhetsgrad skulle

vara ägnad att minska tilltron till de rättsvårdande organens objektivitet.

Tvärtom torde aktioner mot enskilda för bagatellartade förseelser mången

gång ha varit mera skadliga för rättsväsendets anseende än åtalseftergifter.

Blotta existensen av målsägandens subsidiära åtalsrätt torde, trots att den

under nuvarande förhållanden ytterst sällan tages i anspråk, utgöra en garanti

för att åtalsfrågor handlägges samvetsgrant. Möjligheten att begära

överprövning hos högre åklagare, pressens kontroll och den envar till buds

stående möjligheten att vända sig till justitieombudsmannen och justitiekanslern

innebär ytterligare sådana garantier.

Givetvis ställer en regel sådan som den nu förordade vid sin tillämpning

större krav på åklagarnas bedömningsförmåga än den nuvarande. Någon

nämnvärd svårighet att med den säkerhetsmarginal som här åsyftas uppskatta,

huruvida böter kommer att utmätas i händelse av lagföring, torde

dock icke föreligga.

Några i lagtext eller eljest fixerade anvisningar om vilka omständigheter

som skall beaktas, när det gäller avgöra om åtal kan underlåtas, är enligt sakens

natur svåra att ge. Strafflagberedningen föreslog i sin år 1948 publicerade

promemoria, att i lagtexten uttryckligen skulle angivas vissa omständigheter

som särskilt skulle beaktas vid prövning av fråga om påföljdseftergift.

För åtalseftergift borde enligt beredningen krävas, att det föreligger

en speciell undantagssituation av det slag, som angivits för prövningen

av påföljdseftergift, eller en därmed jämförlig situation. I sina senare förslag

har emellertid beredningen slopat denna uppräkning av typfall. Skälet

härför är att en uppräkning i lagtexten kan medföra, att bestämmelsen

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1004

tillämpas i alltför stor omfattning, när de angivna omständigheterna föreligger,

och icke kommer alt tillämpas i andra fall, då särskilda skäl löieligger.

När det gäller den i 33 kap. 4 § brottsbalken upptagna bestämmelsen

om nedsättning och eftergift av påföljd, har en uppräkning icke ansetts

lämplig (prop. 1962: 10 del C s. 380). Några skäl att i fråga om tillämpningen

av åtalsbestämmelserna intaga en annan ståndpunkt föreligger enligt

min mening icke.

Under förarbetena till brottsbalken har jag uttalat mig för att — till dess

närmare erfarenheter vunnits rörande den praktiska tillämpningen av den

utvidgade regeln i 20 kap. 7 § 1 rättegångsbalken — lägga prövningen av

frågor om regelns användning hos statsåklagare. Närmare ställning till

detta spörsmål torde böra tagas först sedan klarhet vunnits rörande frågan,

hur åklagarorganisationen kommer att utformas på grundval av det av statsmakterna

år 1962 fattade principbeslutet om polis- och åklagarväsendets

förstatligande. Med hänsyn till att samtliga distriktsåklagare i framtiden

helt får ägna sig åt åklagaruppgifter och till att åklagardistrikten torde komma

att bli större än nu, kan antagligen åtalsprövningsuppgifter i icke ringa

utsträckning anförtros distriktsåklagare. Någon inskränkning av distriktsåklagares

nuvarande behörighet att besluta i fråga om bötesbrott bör ej öveivägas.

Å andra sidan måste givetvis beaktas, att en fördelning av prövningsuppgifterna

på alltför många händer medför risk för att praxis skall komma

att brista i enhetlighet. I vart fall torde det icke vara erforderligt att i rättegångsbalken

angiva på vilken åklagare prövningen skall ankomma; så har

ej heller skett i brottsbalken beträffande där meddelade regler om åtalsprövning.

Föreskrifter härom torde få ges i instruktionsväg.

Den åtalsregel som nu behandlats avser brott av ringa svårhetsgrad. Av en

helt annan karaktär är den av strafflagberedningen föreslagna regeln, att

riksåklagaren under vissa förutsättningar skulle äga att eftergiva åtal. Det

är här fråga om möjlighet att underlåta åtal även för brott av allvarlig art,

oberoende av svårhetsgrad. Beredningens förslag''har under remissbehandlingen

mött viss kritik men har dock fått ett övervägande positivt mottagande.

Vid remitteringen av brottsbalksförslaget till lagrådet ar 1960 uttalade

jag att, om man inför en möjlighet, som pa ett mera markant sätt än hittills

varit fallet inskränker den absoluta åtalsplikten, tillämpningsområdet uppenbarligen

bör göras synnerligen begränsat. Spörsmålet huruvida påföljd

ej skall inträda, ehuru fråga är om ett brottsligt förfarande av allvarlig art,

bör regelmässigt prövas av domstol; bestämmelse om sådan prövning har

upptagits i 33 kap. 4 § sista stycket brottsbalken. En ytterligare utvidgning

av möjligheterna att underlata atal bör därför icke sträcka sig längre än

möjligheterna för domstol att efterge påföljd. Såsom strafflagbeiedningen

framhållit torde det emellertid kunna tänkas situationer, i vilka själva domstolsprövningen

bör undvikas, och jag är därför beredd att tillstyika en regel

av det slag som föreslagits. Tillämpningen måste emellertid inskränkas

till rena undantagsfall. Vad som anförts beträffande situationer, i vilka på
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

följdseftergift kan komina i fråga (prop. 1962: 10 del C s. 378 ff), äger i

viss mån tillämpning även för åtalsprövningen. Härutöver vill jag särskilt

framhålla, att den föreslagna bestämmelsen kan tillämpas beträffande den

som utsatts för utpressning på grund av brott och hos polismyndigheten anhållit

om skydd mot utpressaren.

För att en enhetlig, restriktiv tillämpning skall kunna nås anser jag det

icke kunna ifrågakomma, att annan åklagare än riksåklagaren tillägges rätt

att meddela beslut av det slag som nu avses. Framställning om åtalsprövning

kan givetvis göras av den misstänkte, liksom underordnad åklagare

kan underställa riksåklagaren frågan. Föreskrift om att riksåklagaren skall

verkställa prövning av nu ifrågavarande slag torde böra intagas i rättegångsbalken.

I fråga om de förutsättningar, som skall föreligga för att åtal skall få underlåtas,

bör i lagtexten klart angivas, att kraven är stränga. Det torde i viss

anslutning till vad som stadgats beträffande påföljdseftergift kunna anges,

att det av särskilda skäl skall vara uppenbart, att påföljd ej erfordras för

att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet samt att det ej heller eljest

är påkallat, att åtal väckes.

Såsom framhållits vid lagrådsremissen av brottsbalksförslaget år 1960

(prop. 1962: 10 del C s. 435) torde reglerna i 20 kap. 7 § 2 rättegångsbalken

vara tillfyllest för den åtalsprövning som nu sker jämlikt 19 § ungdomsfängelselagen.

Reglerna är också tillämpliga beträffande motsvarande prövning

när det gäller den som dömts till internering. Någon ändring av dessa

regler torde ej erfordras av denna anledning. Jag är icke beredd att förorda

en mera restriktiv praxis än för närvarande i fråga om dem som dömts

till ungdomsfängelse. Vid åtalsprövningen har åklagaren emellertid att beakta

de i brottsbalken upptagna nya reglerna om minsta tid för vård i anstalt

(34 kap. 8 och 9 §§). Jag vill i förevarande sammanhang understryka

vikten bl. a. ur processekonomisk synpunkt av att de möjligheter att underlåta

åtal, som 20 kap. 7 § 2 erbjuder, i lämplig mån utnyttjas. Erfarenheterna

av lagrummets hittillsvarande tillämpning kan synas ge vid handen,

att åklagarna ej sällan visat alltför stor återhållsamhet härvidlag.

Åtal underlåtes för närvarande i viss utsträckning, när det gäller lagöverträdare

som begått straffbelagd handling under inflytande av sådan

själslig abnormitet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen. Denna praxis grundar

sig icke på någon uttrycklig bestämmelse i rättegångsbalken. Med ledning

av uttalanden under förarbetena till rättegångsbalken har emellertid riksåklagaren

i cirkulärskrivelse till statsåklagarna år 1948 utfärdat närmare

anvisningar rörande åtal i fall som nu avses. Möjlighet att underlåta åtal bör

finnas även efter brottsbalkens ikraftträdande. Enligt den i brottsbalken

nyttjade systematiken kommer — under samma förutsättningar som gäller för

andra personer — gärningar av psykiskt abnorma lagöverträdare att anses

som brott i teknisk mening, och med hänsyn härtill synes det vara påkallat

att för möjligheten att underlåta åtal finns uttryckliga bestämmelser. Den

nyss berörda allmänna regeln, som skall ge riksåklagaren möjlighet alt un
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:Is proposition nr 10 år 1061

derlåta åtal, är alltför begränsad för detta ändamål. I likhet med strafflagberedningen

vill jag därför förorda, att särskild bestämmelse meddelas som

tar sikte på de psykiskt abnorma lagöverträdarna. Bestämmelsen torde kunna

«es det av strafflagberedningen föreslagna innehållet; de abnormtillstånd

som avses bör dock anges genom hänvisning till 33 kap. 2 § brottsbalken.

Såsom förut nämnts torde i rättegångsbalken ej böra upptagas något stadgande

om behörig åklagare. Då bestämmelser härom meddelas får övervagas,

huruvida — såsom strafflagberedningen föreslagit — åtalsprövningen

bör’anförtros riksåklagaren när fråga är om mycket allvarliga brott.

I det föregående har beträffande de föreslagna utvidgningarna undvikits

gällande rätts termer eftergiva åtal och åtalseftergift. Förslag har inom

strafflagberedningen framförts om eu ändrad terminologi i syfte att möjliggöra

alt åklagare kan besluta att ej väcka åtal, trots att den misstänktes

brottslighet ej är fullständigt utredd. Därvid pekades bl. a. på att så stränga

krav på utredningens fullständighet, som förutsatts för tillämpningen av de

nuvarande reglerna, icke bör upprätthållas när det gäller sinnessjuka och

sinnesslöa lagöverträdare. Ett utbyte av uttrycket »eftergiva åtal» mot »underlåta

åtal» torde i och för sig knappast innebära en förändring i fråga om

kravet på brottmålsutredningens fullständighet. Emellertid synes uttrycket

eftergiva åtal — som närmast inger den föreställningen, att några åtgärder

över huvud icke vidtages mot den misstänkte — icke vara helt invandmngsfritt,

när bestämmelserna i 20 kap. 7 § får den nu föreslagna vidare omfattningen.

I lagtexten bör därför åklagarens ställningstagande till åtalsfrågan

i de fall som avses i 20 kap. 7 § betecknas som beslut alt icke tala å brottet.

I de fall, där brott begåtts men det är uppenbart att åtal ej kommer afl

anställas, torde av praktiska skäl utredningen icke alltid behöva göras så

fullständig som då fråga är om att anställa åtal. I viss utsträckning torde

det sagda tillämpas redan för närvarande beträffande gärningar av notoriskt

sinnessjuka och även i vissa andra fall. Med hänsyn till de verkningar

frågan om den misstänktes brottslighet kan ha när det gäller andra myndigheters

handläggning av ärenden beträffande den misstänkte som

exempel kan nämnas utskrivning från mentalsjukhus eller överförande till

vård utom anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse — är det emellertid

av vikt att åklagarens beslut ej fattas på grund av otillräcklig utredning;

det måste krävas att det blir klarlagt att brott begåtts av den misstänkte.

Givetvis förutsättes också en noggrann utredning i de fall, där tilllämpning

ifrågakommer av den nu föreslagna regeln om rätt för riksåklagaren

att undantagsvis besluta att ej väcka åtal.

Efter de relativt omfattande ändringar som nu föreslagits i 7 § i förevarande

kapitel torde i 6 §, såsom också strafflagberedningen förordat, böra

göras en allmän reservation för undantag från den absoluta åtalsplikten. De

hänvisningar paragrafen nn innehaller till bestämmelserna om strafföreläggande

och om parkeringsbot torde därvid få utgå.

Såsom anförts i det föregående vid redogörelsen för 2 § i förslaget till lag

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

om införande av brottsbalken avses ny lagstiftning angående vissa skadeståndsrättsliga

frågor komina att ersätta de nuvarande bestämmelserna i

6 kap. strafflagen. I denna nya lag torde emellertid knappast finnas anledning

att upptaga motsvarighet till den definition av målsägandebegreppet

som nu ges i 6 kap. 8 § strafflagen. Då ett sådant stadgande alltjämt torde

böra finnas, föreslås att det med endast viss redaktionell jämkning upptages

såsom ett fjärde stycke i 8 § av förevarande kapitel.

21 KAP.

Den misstänktes skyldighet att vid huvudförhandling i underrätt infinna

sig personligen i mål om allmänt åtal är enligt förevarande kapitels 2 § i

första hand beroende av huruvida straffarbete kan följa å den åtalade brottsligheten.

Med föreskrifterna om inställelseskyldighet sammanhänger nära

reglerna i 46 kap. 15 § om förutsättningarna för att brottmål skall kunna avgöras

utan hinder av den tilltalades utevaro. Hithörande problem har behandlats

av 1951 års rättegångskommitté i en den 10 oktober 1960 dagtecknad

promemoria, vilken varit föremål för remissbehandling. Eftersom brottsbalkens

ikraftträdande nödvändiggör ändringar i såväl 21 kap. 2 § som 46

kap. 15 § rättegångsbalken, synes det lämpligt att i ett sammanhang behandla

dessa ändringar och de sakligt mera betydelsefulla ändringar, som

föreslagits i nyssnämnda promemoria.

Gällande rätt. I 21 kap. 2 § rättegångsbalken stadgas, att vid huvudförhandling

i undeirätt den misstänkte skall infinna sig personligen i mål om allmänt

åtal för brott, varå straffarbete kan följa. Även i annat mål skall den

misstänkte inställa sig personligen, om hans närvaro ej kan antagas sakna

betydelse för utredningen. Under sistnämnda regel faller såväl mål om allmänt

åtal för brott, varå straffarbete ej kan följa, som mål om enskilt åtal.

Om den misstänkte lider av sinnessjukdom eller sinnesslöhet och rätten

finner, att hans hörande skulle vara utan gagn, erfordras dock ej att han

infinner sig personligen. Är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen,

skall rätten meddela förordnande därom. När den misstänkte ej är

skyldig att infinna sig personligen, må hans talan föras genom ombud.

Rättegångsbalkens 45 och 46 kap., vilka avser underrättsförfarandet, innehåller

bestämmelser om mål vari allmänt åtal föres. Enligt 45 kap. 15 §

andra stycket skall den tilltalade kallas till huvudförhandlingen i stämningen

eller genom särskild kallelse. Föreläggande skall meddelas honom vid vite

att infinna sig personligen eller, om personlig inställelse ej erfordras, att

inställa sig antingen personligen eller genom ombud. Förekommer anledning

att den tilltalade ej skulle iakttaga vitesföreläggande, må i stället förordnas

att han skall hämtas till rätten.

Uteblir den tilltalade från rättegångstillfälle för huvudförhandling eller

kommer han tillstädes allenast genom ombud, ehuru föreläggande meddelats

honom att inställa sig personligen, skall rätten i regel inställa förhand
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ta proposition nr 10 år 196t

linden och utsätta målet till annan dag samt förelägga den tilltalade nytt vite

eller förordna, att han skall hämtas till rätten (40 kap. 2 § andra punkten

och 46 kap. 15 § första stycket). I vissa fall kan mål dock handläggas och

avgöras, ehuru den tilltalade uraktlåtit att inställa sig vid huvudförhandling.

en”i föreskriven ordning. Härom stadgas i 46 kap. 15 § andra fjärde styc
-

kena:

Kan å brottet icke följa svårare straff än fängelse, må, om saken finnes

kunna nöjaktigt utredas, målet avgöras utan hinder av att den tilltalade

kommit tillstädes allenast genom omhud eller uteblivit.

Har den tilltalade avvikit, sedan stämning delgivits honom, och finnes saken

kunna nöjaktigt utredas, må ock målet avgöras utan hinder av att den

tilltalade uteblivit, även om kallelse ej delgivits honom.

Rättegångsfråga må avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.

Rörande förfarandet i mål om enskilt åtal vid underrätt ges bestämmelser

i 47 kap. av rättegångsbalken. Den tilltalade skall i sådant mål kallas till

huvudförhandlingen och därvid föreläggas vid vite att infinna sig personligen

eller, om personlig inställelse ej erfordras, att inställa sig personligen

eller genom ombud. Här liksom i mål om allmänt åtal finnes dock även möjlighet

att i vissa fall förordna om hämtning. Beträffande huvudförhandling

i mål, vari enskilt åtal föres, äger enligt 24 § reglerna i 46 kap. i princip

motsvarande tillämpning.

I fråga om skyldighet för misstänkt att komma tillstädes vid huvudförhandling

i överrätt finns särskilda bestämmelser i 21 kap. 2 § rättegångsbalken.

Likaså innehåller rättegångsbalken särskilda regler för det fall att

tilltalad, sedan talan fullföljts, uteblir från huvudförhandling i överrått; se

51 kap. 19 § (jfr 15 §) och 55 kap. 15 § första stycket. I nu angivna avseenden

har alltså icke hänvisats till vad som för motsvarande fall föreskrivits

beträffande rättegången i underrätt. Annorlunda förhåller det sig med brottmål,

som upptages omedelbart av överrätt. I sådana mål skall vad som i 45—

47 kap. stadgats om rättegången vid underrätt i princip äga motsvarande

tillämpning; se härom 53 kap. 2 § och 57 kap. 1 §.

Rättegångskommittén. Efter en redogörelse för förarbetena till rättegångsbalkens

regler om tilltalads skyldighet att komma tillstädes vid huvudförhandling

i underrätt (se processkommissionens betänkande SOU 1926:32

s 49_5i( 55j 144—147 och 160, processlagberedningens betänkande SOU

1938:44, s. 271 och 483—486 samt 492 och 493 ävensom prop. 1942:5 s.

522) anför kommittén, att det av förarbetena framgår, att det främst är det

starka allmänna intresset av att vinna ett materiellt riktigt resultat som verkat

avgörande på frågan om den tilltalades skyldighet att komma personligen

tillstädes vid huvudförhandling. Den tilltalades hörande har betraktats som

en så viktig del av förhandlingen, att hans personliga inställelse i allmänhet

fordras vid grövre brott.

Gränsdragningen mellan grövre mål och ringare mål har, framhåller kommittén

vidare, enligt nuvarande ordning skett genom anknytning till den

5-j- Dihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. AV 10

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Mnj:ts proposition nr 10 år 1964

för brottet gällande straffskalan. Emellertid förekommer vida straffskalor

där straffarbete ingår, ehuru sådant straff sällan ådömes. Fall kan även finnas,

när ett i och för sig relativt ringa brott på grund av särskilda regler

blir att hänföra till en straffskala som innefattar straffarbete. Om t. ex. en

person som fällts till ansvar för återfallsgrundande brott gör sig skyldig till

ett lindrigt bedrägligt beteende, kan med hänsyn till bestämmelsen i 4 kap.

14 § strafflagen straffarbete komma att ingå i straffskalan. Även om det för

domstolen framstår som uppenbart, att återfallsskärpning med hänsyn till

omständigheterna icke kommer att tillämpas utan alt straffet kommer att

stanna vid böter, saknas möjlighet att avgöra målet utan den tilltalades personliga

inställelse. Skulle den tilltalade utebli eller komma tillstädes genom

ombud, måste således huvudförhandlingen inställas, ehuru saken mången

gång kan vara nöjaktigt utredd och högre straff än böter icke kan ifrågakomma.

För att kunna genomföra huvudförhandlingen fordras måhända ett

tidsödande och kostnadskrävande hämtningsförfarande. De anstalter, som

domstolen sålunda kan nödgas tillgripa, står enligt kommitténs mening

stundom icke i proportion till den tilltalades brottslighet.

Kommittén påpekar att, om den tilltalade uteblir eller inställer sig genom

ombud och saken kan nöjaktigt utredas, nuvarande bestämmelser å andra

sidan medger att fängelsestraff ådömes, blott högre straff icke ingår i straffskalan.

Under förarbetena till rättegångsbalken har framhållits, att domstolen

endast undantagsvis bör ådöma fängelsestraff i mål, där den tilltalade

uteblivit. Det ligger också enligt kommittén i sakens natur att ett mål,

vari frihetsstraff anses böra ådömas, sällan kan bli nöjaktigt utrett utan att

den tilltalade iakttagit personlig inställelse vid huvudförhandlingen. Kommittén

anser starka skäl tala mot att frihetsstraff över huvud ådömes utan

att den tilltalade hörts personligen i målet.

Gällande bestämmelser kan således, fortsätter kommittén, medföra att

den tilltalades personliga närvaro är obligatorisk i ett mål, där straffet uppenbarligen

kommer att stanna vid böter, medan i ett annat mål fängelsestraff

kan ådömas utan att den tilltalade alls kommit tillstädes. Enligt kommitténs

åsikt bör i stället den tilltalades skyldighet att komma personligen

tillstädes vara beroende av brottets svårhetsgrad i det enskilda fallet. För

skyldigheten att inställa sig personligen bör vara avgörande, om anledning

förekommer till ådömande av strängare straff än böter. Om så är fallet, synes

den tilltalade böra komma personligen tillstädes, medan för ringare brott

obligatorisk personlig inställelse icke torde böra föreskrivas. För dessa brott

bör vara avgörande, om den tilltalades närvaro kan antagas sakna betydelse

för utredningen. Ifall den tilltalades skyldighet att inställa sig personligen

göres beroende av påföljden i det enskilda fallet, måste detta beaktas vid

utfärdande av kallelse till huvudförhandlingen. Så snart tvekan föreligger,

huruvida frihetsstraff kan komma att ådömas, bör uppenbarligen den tilltalade

åläggas personlig inställelse.

Under åberopande av det sagda föreslår kommittén, att i 21 kap. 2 § rättegångsbalken

stadgas skyldighet för den misstänkte att vid huvudförhand
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 196b

lin« i underrätt infinna sig personligen, om anledning förekommer till ådomande

av strängare straff än böter, så ock eljest därest hans narvaro ej kan

antagas sakna betydelse för utredningen.

Med hänsyn till att den tilltalades hörande i allmänhet ar av största betydelse

för en fullständig utredning måste enligt kommittén den naturliga

påföljden av den tilltalades utevaro bli att förhandlingen inställes. Uti lin - rmare mål, där saken finnes kunna nöjaktigt utredas, bör emellertid möjlighet

finnas att avgöra målet, även om den tilltalade uteblivit eller kommit

tillstädes genom ombud. I överensstämmelse med vad som föreslagits angående

den misstänktes skyldighet att infinna sig personligen anser kommittén

avgränsningen av de mål som kan avgöras i den tilltalades frånvaro böra

göras så, att till denna kategori hänföres mål i vilka anledning ej förekommer

till ådömande av strängare straff än böter. Härigenom införes i forhållande

till nuläget den begränsningen att fängelsestraff icke kan adomas,

om den tilltalade ej inställt sig personligen. Det synes kommittén rimligt att

för ådömande av frihetsstraff alltid kräva, att den tilltalade horts i malet,

utom för det speciella fallet att han avvikit. Den föreslagna gränsdragningen

är enligt kommitténs mening bättre än gällande bestämmelser ägnad att garantera,

att den tilltalade höres i mål som icke är bagatellartade; å andra

sidan ger den möjlighet att i den tilltalades utevaro avgöra vissa i det särskilda

fallet enkla mål, ehuru straffarbete ingår i straffskalan.

I enlighet med det nu anförda har kommittén utarbetat förslag till andrad

lydelse av 21 kap. 2 § och 46 kap. 15 § rättegångsbalken.

Efter remiss har yttranden över kommitténs promemoria avgivits av riksåklagarämbetet,

Svea hovrätt samt hovrätterna över Skåne och Blekinge, för

Västra Sverige, för Nedre Norrland och för övre Norrland ävensom av Sveriges

advokatsamfund samt Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges

stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfislcaler och Sveriges landsfiskaler.

Riksåklagarämbetet har vid sitt utlåtande fogat yttranden av statsåklagare

i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Yttrandena. Kommitténs förslag har i sina huvudlinjer vunnit allmänt gillande

hos remissinstanserna. På en del håll har emellertid uttalats sympatier

för en ordning, enligt vilken den tilltalade i vissa fall fortfarande skall

kunna dömas till frihetsstraff, oaktat han icke kommit personligen tillstädes

till huvudförhandlingen.

De flesta remissinstanser inskränker sig till att tillstyrka det framlagda

förslaget eller förklara, att det icke föranleder någon erinran. Bland dem

som närmare utvecklat sina synpunkter på frågan är hovrätten för Nedre

Norrland, i vars yttrande framhålles, att den nuvarande ordningen — enligt

vilken den tilltalades utevaro i vissa fall hindrar målets avgörande, ehuru

påföljden stannar vid böter, samtidigt som i andra fall fängelse kan ådömas

ulan att den tilltalade varit närvarande — icke är tillfredsställande. Svea hovrätt

betonar, att kravet på personlig inställelse bör knytas till brottets svår
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

hetsgrad i det enskilda fallet i stället för till straffskalan. Särskilt framhåller

ho\ rätten, att en tilltalad, innan han dömes till frihetsstraff, regelmässigt

hör ha blivit personligen hörd inför rätten. Under förarbetena synes man ha

uppehållit sig vid behovet att höra den tilltalade för utredning rörande den

brottsliga gärningen. Den ökade vikt, som personutredningen har fått, talar

i samina riktning. För valet av påföljd kan det enligt hovrätten vara av betydelse,

att rättens ledamöter haft möjlighet alt bilda sig en uppfattning om den

tilltalades person. Även riksåklagarämbetet finner det vara en fördel, att icke

straffskalan utan det straff, som brottet i det särskilda fallet kan antagas förskylla,

blir avgörande för frågan huruvida den tilltalades personliga inställelse

skall vara obligatorisk.

Ftt pal remissinstanser riksåklagarämbetet och Föreningen Sveriges

stadsdomare påpekar, att de av kommittén föreslagna reglerna förutsätter

en viss förhandsprövning från domstolens sida, men finner ej skäl att motsätta

sig förslaget av den anledningen. Riksåklagarämbetet yttrar, att förprövningen

anknyter till den skarpt markerade skiljelinjen mellan å ena

sidan böter och å andra sidan frihetsstraff eller annan därmed jämförlig

påföljd. Prövningen synes därför icke behöva möta några avgörande betänkligheter.

Som regel torde lätt kunna bedömas, om frihetsstraff eller motsvarande

påföljd kan komma i fråga. Ämbetet hänvisar härutinnan till vad

som vid 1954 års riksdag uttalats i samband med framlagt förslag rörande

behandlingen av mindre brottmål vid underrätt.

Som nämnts möter i somliga remissvar tanken att i viss utsträckning bör

behållas möjligheten att döma till frihetsstraff, även om den tilltalade ej

iakttagit personlig inställelse vid huvudförhandlingen. Två ledamöter av hovrätten

för övre Norrland anför att rättspraxis, såvitt bekant, icke givit anledning

till betänkligheter mot att denna möjlighet står öppen. Det synes dessa

ledamöter ej tillfredsställande att i mål, där utredningen såväl beträffande

själva saken som i fråga om den tilltalades person är fyllig och entydig samt

särskilt där dessutom den tilltalade biträdes av en kunnig och erfaren försvarare,

den tilltalade — om anledning är att döma honom till fängelse -_

ovillkorligen skall vara personligen tillstädes vid huvudförhandlingen. Härvidlag

är att beakta att det stundom är förenat med betydande praktiska och

ekonomiska svårigheter för den tilltalade att inställa sig personligen vid

huvudförhandlingen. I yttrandet från Svea hovrätt frainhålles, att det redan

enligt gällande ordning torde höra till undantagen, att frihetsstraff ådömes

utan att den tilltalade infunnit sig personligen. Dock förekommer detta i viss

utsträckning i t. ex. erkända rattfyllerimål, där enda utredningen är blodprovet

och där den tilltalade håller sig undan utan att kunna anses ha avvikit.

Hovrätten vill ifrågasätta om icke, bl. a. av hänsyn till den tilltalade,

viss möjlighet bör hållas öppen att även i fortsättningen kunna i dennes personliga

frånvaro ådöma frihetsstraff. Härför torde böra förutsättas att anledning

icke förekommer till strängare påföljd än ett kortare fängelsestraff,

att saken finnes kunna nöjaktigt utredas samt att den tilltalade inställt sig

genom ombud och samtyckt till att målet avgöres utan hinder av hans från
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1064

varo. Enligt Föreningen Sveriges häradshövdingar kan en del mål, där det

kan bli fråga om fängelsestraff, t. ex. rattfyllerimål, nöjaktigt utredas även

om den tilltalade ej inställt sig ens genom ombud. Föreningen ifrågasätter

därför, om ieke 46 kap. 15 § rättegångsbalken bör bibehållas i sin gällande

lydelse. Jämväl Föreningen Sveriges landsfiskaler tager sikte på rattfyllerimålen

och påpekar, att en följd av den föreslagna ändringen av 46 kap. 15 §

blir att bl. a. dessa mål icke kan avdömas utan alt den tilltalade inställt sig

vid rätten. Även om det med nuvarande bestämmelse icke har varit vanligt

att fängelsestraff för rattfylleri ådömts i den tilltalades frånvaro, har det enligt

landsfiskalsföreningen dock förekommit i sådana fall, då annan bevisning

icke åberopats än blodprovsanalys och den tilltalade vid förundersökning

oförbehållsamt erkänt brottet. Den tilltalades hörande vid rätten kan

i dylika fall sällan förväntas tillföra utredningen något nytt material. Någon

fara för rättssäkerheten torde därför icke föreligga, och med hänsyn till åklagares

och domstolars stora arbetsbelastning måste det anses angeläget att

på allt sätt tillvarataga föreliggande möjligheter till tidsbesparingar. Föreningen

ifrågasätter därför, om icke för nu avsedda fall bör bibehållas möjligheten

att döma till fängelse, även om den tilltalade icke inställt sig till

huvudförhandlingen. Slutligen erinrar statsåklagaren i Göteborg om att den

tilltalade enligt gällande lag i undantagsfall, exempelvis i misshandelsmål

där övertygande bevisning finns och där hans hörande icke är påkallat för

utredningens skull, kan ådömas fängelse. Denna ordning finner statsåklagaren

från praktisk synpunkt vara tillfredsställande.

Beträffande den närmare utformningen av kommitténs förslag har riksåklagarämbetet

invänt att därav ej framgår, hur de fall skall bedömas, där

anledning förekommer att tillämpa skyddsåtgärd. Det är enligt ämbetets mening

uppenbart, att den tilltalades personliga närvaro bör vara obligatorisk i

dylika fall. Bäst hade varit, om detta direkt framgått av lagtexten. Emellertid

finns i olika författningar föreskrifter, enligt vilka dom å skyddsåtgärd

jämställes med dom å frihetsstraff (jfr bl. a. 1 § andra stycket lagen med

vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig). Vidare föreskriver

21 kap. 2 § rättegångsbalken att den tilltalade skall inställa sig personligen,

om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. I fall, där

fråga är om tillämpning av skyddsåtgärd, torde den tilltalades personliga inställelse

praktiskt laget aldrig kunna sägas sakna betydelse. Med hänsyn

härtill vill ämbetet icke motsätta sig den av kommittén föreslagna avfattningen.

Häradshövdingeföreningen erinrar om att enligt gällande bestämmelser

skall i kallelse till huvudförhandling utsättas vite även i sådana fall, då den

tilltalades närvaro ej är påkallad. Då härigenom vållas en del onödiga och

stundom långa resor, bör enligt föreningens åsikt i detta sammanhang införas

en möjlighet att underlåta att förelägga vite och i stället meddela, att

den tilltalades utevaro ej hindrar målets avgörande.

Enligt Svea hovrätts mening kunde det vara lämpligt att i samband med

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

förevarande ärende överse bestämmelserna om den tilltalades personliga inställelse

i hovrätt.

Departementschefen. I 21 kap. 2 § rättegångsbalken meddelas bl. a. regler

om tilltalads skyldighet att infinna sig personligen vid huvudförhandling i

underrätt. Som huvudregel har uppställts, att den tilltalade är skyldig att infinna

sig personligen vid sådan huvudförhandling. Vad angår mål om allmänt

åtal för brott, varå straffarbete kan följa, göres i 21 kap. 2 § rättegångsbalken

icke annat undantag från denna huvudregel än att tilltalad,

som lider av sinnessjukdom eller sinnesslöhet och vars hörande på grund

härav skulle vara utan gagn, icke behöver infinna sig personligen. Beträffande

andra brottmål — d. v. s. mål om allmänt åtal för brott med lägre straffmaximum

än straffarbete samt mål om enskilt åtal — stadgas i nämnda

lagrum därjämte det undantaget från huvudregeln, att personlig inställelse

ej erfordras, om den tilltalades närvaro kan antagas sakna betydelse för utredningen.

Efter dessa regler avgöres, om den tilltalade skall kallas att

infinna sig personligen vid huvudförhandlingen i underrätt eller han skall

kallas på sådant sätt, att han må låta sig företrädas av ombud vid förhandlingen.

På andra ställen i rättegångsbalken regleras verkan av att den tilltalade

underlåter att efterkomma vad i kallelsen förelagts honom. Om den

tilltalade uteblivit eller, då föreläggande meddelats honom att infinna sig

personligen, kommit tillstädes endast genom ombud, skall huvudförhandlingen

i allmänhet inställas och utsättas till annan dag, varvid nytt föreläggande

meddelas den tilltalade att komma tillstädes eller förordnande

sker om hans hämtande till rätten (46 kap. 2 §, 47 kap. 24 §, 46 kap. 15 §

och 47 kap. 23 § rättegångsbalken). I vissa undantagsfall kan emellertid

målet avgöras utan hinder av att den tilltalade uteblivit eller trots föreläggande

om personlig inställelse kommit tillstädes endast genom ombud. I mål

om brott, varå icke kan följa svårare straff än fängelse, kan detta ske,

därest saken finnes kunna nöjaktigt utredas (46 kap. 15 § andra stycket

och 47 kap. 24 § rättegångsbalken). Då målet rör brott med svårare straff

än fängelse som straffmaximum, fordras därutöver, att den tilltalade avvikit

efter det han fått del av stämningen, för att målet skall få avgöras

oaktat den tilltalade icke är personligen tillstädes (46 kap. 15 § tredje stycket

och 47 kap. 24 § rättegångsbalken).

Vad först angår mål, vari allmänt åtal föres, framgår av dessa regler, att

kravet på den tilltalades personliga närvaro vid huvudförhandling i underrätt

sträcker sig olika långt allteftersom åtalet rör svårare eller lindrigare

brott. Enligt min mening är det också naturligt att på ifrågavarande område

gradera inställelsekravet efter det åtalade brottets svårhet. Vad som däremot

kan diskuteras är, hur skiljelinjen mellan mål om grövre brott och mål om

ringare brott på lämpligaste sätt bör dragas. I rättegångsbalken har gränsdragningen

skett med ledning av straffskalans höjd. Mål om brott med

straffarbete som stratfmaximum bildar sålunda en särskild grupp av mål, i

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1964

vilka (len tilltalades personliga närvaro vid huvudförhandlingen ar eu nara

nog nödvändig förutsättning för sakens handläggning och avgörande, medan

mål med lägre straffmaximum än straffarbete sammanförts till en annan

grupp, inom vilken kravet på personlig inställelse visserligen gäller som huvudregel

men möjligheter föreligger att göra avsteg härifrån beroende hl. a.

på hur utredningen i målet är beskaffad. Att på detta sätt göra gränsdragningen

mellan de båda målkategorierna med ledning av hrottets abstrakta

svårhetsgrad, är, såsom rättegångskommittén påpekat, förenat med vissa

olägenheter. Vid åtskilliga brott förekommer straffskalor, som omfattar hade

böter, fängelse och straffarbete. I mål om sådant brott leder det nuvarande

nästan ovillkorliga kravet på personlig inställelse stundom längre an som

är sakligt befogat. Om det i sådant mål står utom tvivel, att gärningen icke

rimligtvis kan föranleda annat straff än böter och att den tilltalades personliga

närvaro icke heller är påkallad ur utredningssynpunkt, förefaller det

sålunda föga motiverat att, till äventyrs medelst hämtning, tvinga den tilltalade

att mot sin vilja infinna sig personligen vid huvudförhandlingen. Vid

åtal för brott med fängelse som straffmaximum sträcker sig å andra sidan

kravet på personlig inställelse med nuvarande gränsdragning mellan de båda

målkategorierna icke alltid så långt som önskvärt är. I denna målgiupp kan

sålunda fängelsestraff ådömas i den tilltalades utevaro, så snart utredningen

kan betecknas såsom nöjaktig, ehuru krav på i princip obligatorisk mstallelseplikt

i betraktande av påföljdens ingripande natur synes ligga närmast

till hands. Med hänsyn härtill anser jag i likhet med rättegångskommittén

och flertalet remissorgan en jämkning påkallad av gränslinjen mellan brottmål

med principiellt obligatorisk inställelseplikt och övriga brottmål.

Rättegångskommittén har föreslagit sådan ändring av 21 kap. 2 § rättegångsbalken,

att den tilltalade skall komma personligen tillstädes vid huvudförhandling

i underrätt, om anledning förekommer att ådöma svarare straff

än böter, så ock eljest om den tilltalades närvaro ej kan antagas sakna betydelse

för utredningen. I anslutning härtill har rättegångskommittén förordat,

att tillämplighetsområdet för regeln i 46 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken

bestämmes så, att det kommer att omfatta fall, där anledning ej förekommer

att ådöma svårare straff än böter och saken finnes kunna nöjaktigt

utredas. Gränsdragningen mellan svårare och ringare brott har sålunda

i kommitténs förslag skett icke efter straffskalans höjd utan efter brottets

svårhet i det föreliggande fallet. Kommitténs förslag har vunnit stor anslutning

bland remissorganen. Det vill också förefalla som om en ändamålsenligare

ordning uppnås, om skiljelinjen mellan svårare och ringare brott på

förevarande område uppdrages efter mera konkreta bedömningsgrunder än

straffskalans höjd.

Vid övergång till en indelningsgrund, som tager sikte på den in concreto

länkbara reaktionen, kommer, såsom antytts under remissbehandlingen, icke

blott påföljder, som sinsemellan är graderade efter sin svårhet, utan även

övriga påföljder in i bilden. Härtill bör hänsyn tagas, när det gäller att med

den in concreto tänkbara påföljden som riktmärke uppdraga gränsen mellan

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

brottmål med i princip obligatorisk inställelseplikt samt brottmål, i vilka

möjlighet bör förefinnas att med hänsyn till utredningens beskaffenhet göra

avsteg från grundsatsen om personlig inställelse. I överensstämmelse med

grundtanken i rättegångskommitténs förslag bör denna gräns anknyta till

den i praktiken vanligen skarpt markerade skiljelinje, som vid påföljdssystemets

tillämpning förefinnes mellan böter och annan påföljd. Gränsen synes

mig också böra utformas så, att därav tydligare än som skett i rättegångskommitténs

förslag framgår att, när tvekan undantagsvis råder, huruvida

annan påföljd än böter kan tänkas komma till användning, målet är att

hänföra till den kategori, inom vilken den personliga inställelsen är i princip

obligatorisk. I enlighet härmed torde i 21 kap. 2 § rättegångsbalken böra

stadgas, att den misstänkte i mål om allmänt åtal är skyldig infinna sig personligen

vid huvudförhandling i underrätt, dock ej då anledning saknas att

ådöma annan påföljd än böter och den misstänktes närvaro tillika kan antagas

vara utan betydelse för utredningen.

Som förutsättning för tillämpning av regeln i 46 kap. 15 § andra stycket

rättegångsbalken om måls avgörande utan hinder av att den tilltalade uteblivit

eller inställt sig allenast genom ombud synes på motsvarande sätt

böra gälla, att anledning ej förekommer att ådöma annan påföljd än böter

samt att saken finnes kunna nöjaktigt utredas.

Utanför begreppet påföljd sådant detta begrepp användes i brottsbalken

taller särskild rättsverkan i anledning av brott, t. ex. förverkande av egendom.

Från eventualiteten av att sådan särskild rättsverkan kan följa har

man i enlighet med denna terminologi att bortse, när det gäller att avgöra,

om ett mål enligt de föreslagna reglerna skall hänföras till den ena eller

den andra kategorin. Att disciplinstraff för krigsmän är att jämställa med

böter vid reglernas tillämpning torde framgå av 6 § militära rättegångslagen.

Den här förordade ordningen förutsätter givetvis, att man på ett förbeiedande

stadium av processen verkställer en viss prövning av frågan,

vilken påföljd som kan tänkas ifrågakomma. En dylik förhandsprövning

ar dock obehövlig, om den misstänkte redan med hänsyn till utredningsläget

i målet skall infinna sig personligen. Den förprövning, varom här är

tråga, hai emellertid eu annan karaktär än den slutliga prövningen av

målet. Vid den förberedande prövningen har man sålunda ej att ingå på

frågan, om den misstänkte begått den åtalade gärningen eller icke. Spörsmålet,

huruvida den åtalade gärningen över huvud är straffbar, faller likaledes

utanför förprövningens ram. Vid åtal för exempelvis oaktsamhetsbrott

lämnas sålunda vid förprövningen åsido, om den gärning som åklagaren

lägger motparten till last innefattar oaktsamhet. Även bortsett från

att förprövningen icke omfattar alla de moment, som ingår i målets slutliga

provning, kan förprövningen sägas vara av summarisk natur, eftersom

den icke syftar till annat än att från övriga brottmål särskilja dem, i vilka

någon tvekan icke gärna kan råda om att påföljden i händelse av fällande

dom kommer att stanna vid böter. Med hänsyn härtill kan förprövningen

icke anses på olämpligt sätt föregripa det slutliga avgörandet i målet. °

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196i

Vad härefter angår mål om enskilt åtal framgår av den tidigare redogörelsen,

att den tilltalade i dylikt mål är skyldig att infinna sig personligen

vid huvudförhandling i underrätt, såframt hans närvaro ej kan antagas

sakna betydelse för utredningen. Någon motsvarighet till den i princip

obligatoriska inställelseskyldigheten finnes sålunda icke på det enskilda

åtalets område. Såsom framgår av förarbetena till rättegångsbalken,

har eu sådan skyldighet här ansetts kunna bli alltför betungande för den

tilltalade. Enligt min mening saknas tillräckliga skäl att frångå den ordning

som sålunda gäller på ifrågavarande område.

Den av Föreningen Sveriges häradshövdingar berörda frågan om ändring

av reglerna om vitesföreläggande är jag icke beredd att upptaga till prövning

i förevarande sammanhang.

Ej heller finner jag tillräcklig anledning att — såsom ifrågasatts i Svea

hovrätts remissyttrande — upptaga bestämmelserna om den misstänktes

personliga inställelse i hovrätt till granskning i vidare mån än som erfordras

med hänsyn till att straffarbete ej längre kommer att ådömas. För

närvarande gäller enligt 21 kap. 2 § första stycket andra punkten, att den

misstänkte vid huvudförhandling i hovrätt skall infinna sig personligen,

om han av underrätten dömts till straffarbete för brottet eller anledning

förekommer till ådömande av sådant straff. I fråga om straffskalans och

det ådömda straffets betydelse för inträdande av viss särskild verkan har

strafflagberedningen föreslagit, att den verkan, som nu knytes till ådömt

straffarbete, efter införande av ett enhetligt frihetsstraff skall följa av

fängelse i sex månader eller däröver. Såsom skäl för denna sexmånadersgräns

anfördes (SOU 1953: 17 s. 100 f), dels att en strafftid på sex månader

har betydelse i andra sammanhang, dels att majoriteten av fängelsestraff

lyder å kortare tid än sex månader, låt vara att ett icke ringa antal

domar å straffarbete med strafftider understigande sex månader också

förekommer.

Det kan självfallet diskuteras, vilken punkt på fängelseskalan som bäst

skall kunna anses svara mot gränsen mellan fängelse- och straffarbetsbrott.

Den av strafflagberedningen föreslagna sexmånadersgränsen torde

dock kunna godtagas. Med hänsyn till domstolarnas straffmätningspraxis

synes man nämligen därigenom komma att i den utsträckning det är praktiskt

möjligt bibehålla den nuvarande uppdelningen av brott, som skall

eller icke obligatoriskt skall föranleda personlig inställelse. Såsom anförts

i det föregående när det gäller inslällelseskyldigheten i underrätt, bör uppmärksammas

även andra påföljder än straff. Enligt 36 kap. 6 § brottsbalken

jämställes internering med fängelse i minst sex månader, när det gäller

särskild rättsverkan. Även i förevarande sammanhang torde internering

böra jämställas härmed. Däremot synes det icke vara erforderligt att

i 21 kap. 2 § rättegångsbalken nämna skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller

överlämnande till särskild vård, vilka efter särskilt förordnande kan jämställas

med sådant straff. Beträffande det fall, att någon av sist nämnda

påföljder ådömts, torde det få ankomma på hovrätten att, med ledning

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196''r

av stadgandet att den misstänkte skall infinna sig personligen om hans närvaro

ej kan antagas sakna betydelse, bestämma om hans inställelse.

Bestämmelsen om inställelseskyldigheten i hovrätt bör naturligen äga

tillämpning jämväl å den som vid den nya lagstiftningens ikraftträdande

dömts till straffarbete. Med hänsyn till vad som enligt 4 § i den föreslagna

promulgationslagen till brottsbalken skall gälla för hovrättens bestämmande

av straff, torde obligatorisk inställelseskyldighet böra krävas

endast om straffet är så långt som föreslagits i fråga om fängelse. Uttrycklig

föreskrift härom föreslås intagen i övergångsbestämmelserna.

23 KAP.

I 7 § andra stycket torde »frihetsstraff» böra utbytas mot »fängelse».

»Frihetsstraff» avser här enligt gällande rätt icke några andra påföljder

än straffarbete och fängelse.

I 22 § första stycket andra punkten syftar däremot »frihetsstraff» ej

blott på de tidsbestämda frihetsberövande påföljderna. En lämplig avgränsning

av de fall, då förundersökning bör krävas i mål som skall upptagas

omedelbart av högre rätt, torde kunna ske genom att i lagtexten i stället

för »frihetsstraff eller avsättning» insättes »annan påföljd än böter eller

suspension». I första punkten torde kunna användas uttrycket »icke annan

påföljd än böter är stadgad» för att utmärka den gräns som avses gälla.

24 KAP.

I överensstämmelse med vad som anförts vid 1 kap. torde i 1 § första

stycket »brott, varå straffarbete kan följa» böra ändras till »brott, varå

fängelse i mer än ett år kan följa». År det vid tillämpning av regeln i dess

ändrade utformning fråga om brott, som begåtts före brottsbalkens ikraftträdande,

torde hänsyn böra tagas till det straff, som kunnat följa å brottet,

om det begåtts efter balkens ikraftträdande. Undantag bör dock göras

för det fall, att häktning ej skulle ha kunnat meddelas enligt de regler, som

gällde före ikraftträdandet. Föreskrifter av nu angivet innehåll kan lämpligen

meddelas i form av övergångsbestämmelser till lagen om ändring i

rättegångsbalken. Det är att märka, att uttrycket, att straff av viss svårhetsgrad

»kan följa» å brottet, innebär att hänsyn skall tagas ej blott till

den straffskala, som är föreskriven i eller i anslutning till själva bestämmelsen

om brottet, utan även till andra på den i det särskilda fallet tillämpliga

straffskalans storlek inverkande regler (jfr prop. 1962: 10 del C s. 160).

Därmed åsyftas bl. a. återfallsreglerna i 26 kap. 3 § brottsbalken och den

bestämmelse om straffmaximum som upptages i 20 kap. 5 § brottsbalken.

Om fråga är om flera brott, får vid bedömningen av vad som kan följa hänsyn

tagas till varje brott för sig. Det är icke avsett att man skall beakta det

högsta gemensamma straff som kan bestämmas jämligt 26 kap. 2 § brottsbalken.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kunql. Maj.ts proposition nr JO år 196b

I 1 § tredje stycket torde den ändringen böra göras, att bestämmelsen

blir tillämplig när fråga är om brott för vilket icke är stadgat lindrigare

straff än fängelse i två år. I sista stycket bör »röstning av befattning på

viss tid» ändras till »suspension».

I det följande kommer att föreslås, att åtskilliga nu gällande bestämmelser,

som hänför sig till proceduren i mål mot unga lagöverträdare, samlas

— delvis i omarbetat skick — i en lag med vissa bestämmelser om förfarandet

beträffande underåriga lagöverträdare. Regeln i 3 § första stycket

andra punkten i förevarande kapitel om särskild förutsättning för häktning

av den som är under aderton år har samma speciella karaktär som

de förfarandebestämmelser vilka skall samlas i den föreslagna nya lagen.

Det förefaller därför lämpligt att bryta ut denna regel ur rättegångsbalken

och infoga den i denna lag, till vilken nu hänvisning torde få göras i ett nytt

andra stycke i 3 §.

I 7 § andra stycket bör »frihetsstraff» utbytas mot »fängelse».

Om tilltalad jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklaras icke kunna fällas till

ansvar, kan rätten icke med stöd av 24 kap. 21 § rättegångsbalken förordna,

att han skall häktas eller kvarbli i häkte. Enligt brottsbalken förekommer

ej längre straffriförklaringar i nuvarande mening. I flertalet fall kommer sådana

psykiskt abnorma lagöverträdare som nu avses i 5 kap. 5 § strafflagen

att dömas till påföljd, företrädesvis överlämnande till särskild vård. Eftersom

den som överlämnas till särskild vård är att anse såsom dömd för brott,

föreligger enligt 21 § i förevarande kapitel möjlighet för domstolen att förordna!°att

han skall häktas eller i häkte avbida, att domen vinner laga kraft.

Självfallet bör det så långt som möjligt undvikas, att psykiskt abnorma personer

hålles i häkte. Det torde emellertid icke vara erforderligt att nu göra

någon jämkning av lydelsen i 21 §. De särskilda problem, som sammanhänger

med intagning å sinnessjukhus när den som är häktad överlämnas till

vård enligt sinnessjuklagen, torde få övervägas ytterligare i samband med

den nya sinnessjuklagstiftning som förberedes.

Med bibehållen lydelse av 21 § kommer paragrafen icke att omfatta den

som erhållit påföljdseftergift eller den som jämlikt 33 kap. 2 § tredje stycket

brottsbalken förklarats fri från påföljd.

25 KAP.

I 1 § bör »frihetsstraff» utbytas mot »fängelse».

Ordet »påföljd» användes i 4 § liksom på åtskilliga andra ställen i rättegångsbalken

(32 kap. 6 §, 42 kap. 10 §, 43 kap. 11 §, 44 kap. 2 4 §§, 47

kap. 9, 14 och 24 §§, 48 kap. 3 § andra stycket, 50 kap. 14 §, 51 kap. 14 §,

55 kap. 2 § och 56 kap. 2 §) i en annan betydelse än i brottsbalken. Betydelseskillnaden

är emellertid så uppenbar, att någon ändring ej erfordras av

de nämnda paragraferna i rättegångsbalken.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i

27 KAP.

Den i 2 § andra punkten och 16 § första stycket förekommande avgränsningen

av svåra brott bör i överensstämmelse med principer, för vilka redogjorts

i det föregående, hänföras till brott, för vilka ej är stadgat lindrigare

straff än fängelse i två år.

Gränsdragningen i 3 § torde böra vara densamma som i 24 kap. 1 § första

stycket rättegångsbalken.

28 KAP.

I 1 § första stycket, 11 § första stycket, 12 § första stycket och 14 § första

stycket bör »frihetsstraff» utbytas mot »fängelse».

29 KAP.

Den i brottsbalken genomförda omläggningen av påföljdssystemet nödvändiggör

relativt omfattande ändringar i reglerna angående omröstning i brottmål.

Dessa regler är förhållandevis komplicerade, men med hänsyn till att de

måste täcka vitt skilda omröstningssituationer, torde någon förenkling av

dem icke vara möjlig. Reglerna har gjorts till föremål för rättsvetenskaplig

analys (Lars Welamson i Svensk .Juristtidning 1956 s. 465 ff, Per Olof Ekelöf,

Rättegång, III, s. 51 ff), som närmast synes ge vid handen, att en utbyggnad

och komplettering av dem skulle kunna undanröja viss tvekan om

deras rätta tillämpning. Då det emellertid måste anses angeläget, att reglerna

ej erhåller en vidlyftigare och därigenom mera svåröverskådlig avfattning än

lör närvarande, och då tvekan om deras innebörd icke synes behöva uppstå

annat än i sällsynta undantagsfall, föreslås i förevarande sammanhang icke

andra ändringar än som betingas av påföljdssystemets omläggning.

Enligt 2 § andra stycket skall i visst fall »straff eller annan påföljd» bestämmas

genom särskild omröstning. Med hänsyn till att regeln icke torde

kunna avse andra påföljder än de i brottsbalken såsom påföljder betecknade,

synes orden »straff eller annan» vara överflödiga.

Reglerna i 2 § tredje och fjärde styckena angående de fall, då mer än en

omröstning rörande påföljden skall företagas, bygger på tanken, att särskilda

omröstningar kan vara erforderliga, då det råder delade meningar

huruvida annan påföljd än allmänt straff skall tillgripas. Skillnad göres i

gallande lag mellan å ena sidan villkorligt anstånd med straffs verkställande

samt å andra sidan villkorligt anstånd med straffs ådömande, ungdomsfängelse,

förvaring, internering och annan skyddsåtgärd. Eftersom villkorlig

dom och skyddstillsyn enligt brottsbalken är självständiga påföljder

och icke såsom den nuvarande villkorliga domen innebär något anstånd med

ådömande av påföljd eller med verkställighet av ådömd påföjd, bör både

villkorlig dom och skyddstillsyn göras till föremål för omröstning i samma

ordning som ungdomsfängelse, internering och överlämnande till särskild

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 dr 1004

vård. Med hänsyn till att villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till

vård enligt barnavårdslagen kan kombineras med ådömande av dagsböter är

det önskvärt, att särskild omröstning om annan påföljd än straff kan utsträckas

till att omfatta också fall, då fråga uppkommit om ådömande av bötesstraff

i förening med annan påföljd. Eftersom i dylika fall valet ej sällan

torde komma att stå mellan å ena sidan annan påföljd än straff i förening

med dagsböter och å andra sidan fängelse, bör särskild omröstning om kombinerad

påföljd ske före eventuellt erforderlig omröstning om enbart straff.

Särskild omröstning torde vidare i mån av behov få ske i frågan, huruvida

dom å skyddstillsyn skall innefatta förordnande jämlikt 28 kap. 3 § första

stycket brottsbalken om behandling i anstalt, samt då fråga uppkommit om

påföljdseftergift eller frihet från påföljd i enlighet med stadgandet i 33 kap.

2 § sista stycket brottsbalken. Dylik omröstning bör då företagas före omröstning

om straff.

Regeln i nuvarande fjärde stycket om särskild omröstning, då fråga uppkommit

om villkorligt anstånd med straffs verkställande, blir såsom tidigare

berörts ej längre erforderlig.

Reglerna i nuvarande femte stycket av 2 § om röstsammanräkning beröres

likaså av ändringarna i påföljdsreglerna. Eftersom ungdomsfängelse i

brottsbalken ej betecknas som straff, behöver undantag för denna påföljd

ej längre göras i styckets senare led. Straffriförklaring av psykiskt abnorma

förekommer ej enligt brottsbalken; frikännande på grund av den tilltalades

sinnesbeskaffenhet bör därför ej längre nämnas. Vid röstsammanräkningen

torde ej röst för påföljdseftergift jämlikt 33 kap. 4 § tredje stycket brottsbalken

eller för frihet från påföljd jämlikt 2 § sista stycket samma kapitel

böra jämställas med röst för frikännande. Ledamot som avger sådan röst

anser ju den tilltalade ha begått brottslig gärning och bör därför, om han

överröstas, i motsats till den som röstat för frikännande vara beredd att deltaga

i bestämmandet av påföljd. Endast den som röstat för frikännande

skall alltså vid bestämmande av straff anses ha biträtt den för den tilltalade

lindrigaste meningen.

Enligt 1 kap. 4 § andra stycket brottsbalken är fängelse, suspension och

avsättning att anse som svårare påföljder än böter och disciplinstraff. Därutöver

ger brottsbalken icke några föreskrifter om olika påföljders inbördes

svårhetsgrad. I 36 kap. 6 § andra stycket sägs visserligen, att vid tillämpning

av föreskrifter om särskild rättsverkan av att någon dömes till straff

■skall lika med fängelse anses villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse

och internering samt, om ej i domen annorlunda förordnas, överlämnande

till särskild vård. Internering samt, om så förordnas, skyddstillsyn, ungdomsfängelse

och överlämnande till särskild vård skall därvid anses motsvara

fängelse i sex månader. Dessa regler torde emellertid icke kunna göras

tillämpliga vid röstsammanräkning. Då fråga är om sådan särskild omröstning,

som avses i 2 § tredje stycket första punkten, torde när det gäller röstning

om viss påföljd liksom för närvarande ordföranden böra äga utslagsröst

vid lika röstetal; 3 § andra stycket torde böra ändras i överensstämmel
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i

se härmed. Det synes icke nödvändigt att här särskilt nämna omröstning om

mening, enligt vilken påföljd skall kombineras med böter eller i sltyddslillsyn

skall ingå behandling i anstalt. Det torde ändå vara tydligt, att vid denna

omröstning ingen mening kan anses lindrigare än annan; sista alternativet

kan i dessa fall alltid tänkas bli visst straff. Däremot torde vid särskild

omröstning den, som uttalar sig för påföljdseftergift eller frihet från påföljd

för någon som begått brott under inflytande av själslig abnormitet,

kunna anses rösta för en lindrigare mening än den som röstar emot.

30 KAP.

I överensstämmelse med vad som anförts vid 6 kap. bör i 6 § »svårare

straff» utbytas mot »annan påföljd». I 9 § andra stycket torde »straff» böra

ersättas med »påföljd».

31 KAP.

Den som jämlikt 33 kap. 4 § sista stycket brottsbalken erhållit påföljdseftergift

torde, när det gäller återgäldande av rättegångskostnad enligt 31

kap. 1 § rättegångsbalken, icke böra jämställas med den som dömts för brottet.

Å andra sidan synes det, såsom strafflagberedningen har anfört i betänkandet

Enhetligt frihetsstraff m. m., icke vara lämpligt att jämställa honom

med tilltalad, som frikännes, med följd att han icke kan förpliktas att

återgälda något av kostnaderna. Däremot torde den regel, som nu gäller beträffande

straffriförklarade, kunna göras tillämplig beträffande dem som

erhållit påföljdseftergift. Rätten får därigenom i varje särskilt fall med hänsyn

till omständigheterna pröva, om den skall ålägga den tilltalade återbetalningsskyldighet.

Denna regel torde vidare, när brottsbalken träder i kraft,

få avse icke den som straffriförklarats utan den som begått brott under inflytande

av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken.

I 10 § stadgas för närvarande, att högre rätts dom i kostnadshänseende

skall anses som fällande bl. a. om den tilltalade dömes till straff, som är att

anse såsom svårare än det, vartill lägre rätt dömt. Utbyte av tidsbestämt frihetsstraff

mot ungdomsfängelse, förvaring eller internering eller mot annan

skyddsåtgärd anses lika litet som det omvända förhållandet utgöra någon

skärpning av den av lägre rätt ådömda påföljden. Ordalagen i 10 § synes

böra jämkas. Med hänsyn till den fasta definition som i brottsbalken givits

begreppen straff och påföljd torde det icke vara lämpligt att i förevarande

paragraf i fortsättningen endast reglera det fallet, att högre rätt ådömer svårare

straff än lägre rätt. Stadgandet torde i stället böra hänföra sig till att

svårare påföljd ådömes. Härigenom avses icke att frångå den nu intagna

ståndpunkten, att ett utbyte av straff mot annan påföljd eller omvänt i regel

ej är att anse som skärpning. För denna bedömning torde stöd kunna hämtas

i reglerna i 51 kap. 25 §. Det är dock påkallat, att bedömningen icke inskränkes

till vad som i teknisk mening utgör straff. Såsom fällande dom bör

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år J96i

t. ex. anses även det fallet, att någon som i lägre rätt erhållit påföljdseftergift

av högre rätt dömes till straff eller annan påföljd.

Om den som frikänts av underrätt i högre rätt erhåller påföljdseftergift,

torde domen i kostnadshänseende böra betraktas som fällande. Även av denna

anledning bör en omredigering ske av 10 §. Prövningen av om i det enskilda

fallet skyldighet att återgälda kostnaden skall åläggas kommer därvid

att ske jämlikt 1 § andra stycket.

36 KAP.

I 5 8 fjärde stycket bör göras en ändring, motsvarande den som föreslagits

vid 27 kap. 2 §.

46 KAP.

För den ändring som föreslås i 15 § har redogjorts i det föregående vid

21 kap.

48 KAP.

Såsom nämnts vid behandlingen av 25 kap. föreslås termen »påföljd» få

kvarstå i rättegångsbalken också på några ställen, där den ej har samma innebörd

som i brottsbalken. I 48 kap. 1—3 §§ rättegångsbalken torde den

dock böra utbytas mot »särskild rättsverkan». Detta uttryck torde liksom

det nuvarande »påföljd» böra förses med bestämningen »sådan» för att angiva,

att fråga ej är om samma vidsträckta krets av särskilda rättsverkningar,

som avses i 36 kap. 6 § brottsbalken, utan blott om förverkandelilcnande

följder av att någon fälles till ansvar, t. ex. de som nämns i 9 § förordningen

den 17 maj 1923 ang. skatt för hundar och 10 § andra stycket kungörelsen

den 23 maj 1958 ang. rätt att innehava radiomottagningsapparat.

I 48 kap. 1 § torde vidare den ändringen böra vidtagas, att paragrafen får

avse brott för vilket allenast böter är stadgade i stället för brott varå allenast

böter kan följa.

51 KAP.

Undantagen från den allmänna regeln om huvudförhandling i brottmål torde

böra utökas med de fall, att den tilltalade av underrätten erhållit påföljdseftergift

jämlikt 33 kap. 4 § tredje stycket brottsbalken eller jämlikt samma

kap. 2 § tredje stycket förklarats vara fri från påföljd.

Förbudet i 51 kap. 25 § mot ändring av dom till den tilltalades nackdel i

anledning av talan, som fullföljts av den tilltalade eller av åklagaren till

hans förmån, måste ges en till överensstämmelse med brottsbalkens påfölj

dssystem ändrad utformning. I paragrafens första punkt torde, av samma

skäl som anförts vid 31 kap. 10 §, vad nu sägs om svårare straff böra

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196b

ersättas av stadgande om svårare påföljd. En objektiv jämförelse med hänsyn

till svårhetsgrad mellan straff och övriga påföljder är i stor utsträckning

icke möjlig. Utbyte av fängelse mot villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse,

internering eller överlämnande till särskild vård föreslås därför

— på motsvarande sätt som beträffande nuvarande påföljder — kunna

ske utan hinder av det i paragrafens första punkt inskrivna förbudet mot

ändring till den tilltalades nackdel. Likaså bör hovrätten, då underrätten

meddelat villkorlig dom eller dömt till skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering

eller överlämnande till särskild vård, kunna ådöma vilken annan

påföljd som helst. Förordnar hovrätten i de fall som nu berörts om villkorlig

dom, skyddstillsyn eller överlämnande till vård enligt barnavårdslagen,

bör också för samma brott kunna dömas till böter. Med det i brottsbalken

tillämpade systemet för behandlingen av psykiskt abnorma lagöverträdare

torde någon motsvarighet till stadgandet i paragrafens sista punkt ej vara

erforderlig. Eftersom sådan lagöverträdare dömes till påföljd, blir de i paragrafen

eljest meddelade reglerna tillämpliga; har han av underrätten förklarats

fri från påföljd jämlikt 33 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken, synes

hovrätten icke böra på hans talan kunna döma till påföljd.

53 KAP.

I 2 § 4 bör göras en ändring motsvarande den som föreslagits vid 6 kap.

54 KAP.

De nya reglerna om brottspåföljder nödvändiggör vissa ändringar i 12 §

andra stycket. I avvaktan på resultaten av domstolskommitténs överväganden

om fullföljdsrätten till högsta instans torde nu icke böra vidtagas änd.

ringar i syfte att inskränka eller utvidga fullföljdsrätten. De ändringar som

föreslås avses så nära som möjligt motsvara läget enligt gällande rätt.

I uppräkningen av de ådömda påföljder m. m., som föreslås medföra att

prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § 2 kan meddelas, upptages avsättning.

Däremot saknas motsvarighet till domar å straffriförklaring. Har någon begått

brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig

abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med

sinnessjukdom, och har skyddstillsyn, dagsböter ej under 60 eller penningböter

ej under 1 500 kronor eller överlämnande till särskild vård tillämpats,

kan prövningstillstånd meddelas enligt 54 kap. 10 § 2. Har påföljden stannat

vid lägre bötesstraff eller har påföljd funnits icke böra ådömas, kan

däremot prövningstillstånd meddelas endast jämlikt 54 kap. 10 § 1, om icke

brottet är av den svårhetsgrad att fängelse i mer än ett år är stadgat.

58 KAP.

I 3 § första stycket 2 föreslås den ändringen, att resning skall kunna beviljas

om fängelse i mer än ett år är stadgat för brottet.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. M(ij:ts proposition nr 10 år 1!)C>\

153

Förslag till lag med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande

underåriga lagöverträdare

Inledning

I brottsbalken återfinnes en rad särregler beträffande underåriga lagöverträdare.

Särskilda bestämmelser eller undantag från eljest tillämpliga regler

gäller sålunda beträffande personer, som fyllt 15 år men ej 18, 21 eller

23 år. Brottsbalkens regler angående underåriga lagöverträdare ersätter ej

blott strafflagens motsvarande regler utan även lagen den 30 december 1952

med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig.

För unga lagöverträdare upptages som påföljd överlämnande till vård enligt

barnavårdslagen. För 15—17-åringar gäller enligt balken vidare följande

specialregler. Dessa unga får ej annat än då synnerliga skäl föreligger

dömas till fängelse (26: 4 första stycket). För brott, som någon begått före

18 års ålder, får ej dömas till livstids fängelse (26:4 tredje stycket) och

sådant brott får ej heller läggas till grund för straffhöjning vid återfall (26:

3 andra stycket), detta även om gärningsmannen vid domfällandet nått 18

års ålder. Vidare är förutsättningarna för nedsättning av straff för sådant

brott under straffskalans minimum icke så stränga som eljest (33:4). Beträffande

ådömande av skyddstillsyn och ungdomsfängelse gäller vissa begränsningar,

då den tilltalade ej fyllt 18 år vid tiden för domen. För tillämpning

av skyddstillsyn förutsättes att påföljden befinnes lämpligare än vård

enligt barnavårdslagen; ungdomsfängelse får ådömas endast om påföljden

är uppenbart lämpligare än annan påföljd (28: 1 andra stycket, 29: 1

andra stycket). I skyddstillsyn kan ej behandling i anstalt ingå (28: 3 första

stycket, 28: 9 andra stycket).

För 18—20-åringar gäller också vissa särbestämmelser i brottsbalken.

Fängelse må ådömas allenast när frihetsberövande är påkallat främst av

hänsyn till allmän laglydnad eller när fängelse eljest finnes lämpligare än

annan påföljd (26: 4 andra stycket). Ådömande av ungdomsfängelse ifrågakommer

i första hand beträffande dem som vid tiden för domen tillhör

denna åldersgrupp (29:1 första stycket). En särregel är tillämplig såväl

beträffande denna åldersgrupp som beträffande 21—22-åringar, nämligen

den som ger rätten befogenhet att besluta, att i dom å skyddstillsyn meddelat

förordnande om anstaltsbehandling skall gå i verkställighet omedelbart

(28:3 andra stycket). Liksom 15—17-åringar kan 21—22-åringar dömas

till ungdomsfängelse, om sådan påföljd finnes uppenbart lämpligare

än annan påföljd (29: 1 andra stycket).

Även rättegångsbalken innehåller särskilda regler beträffande unga lagöverträdare.

Är misstänkt omyndig, skall rätten, om det med hänsyn till

brottets beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt, höra vårdnadshavare^

som också har rätt att föra talan för den omyndige (21: 1 första stycket).

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

Vårdnadshavare!! utser också försvarare för misstänkt, som är under 18 år

(21: 3 andra stycket). Om häktning på grund av den misstänktes ungdom

kan antagas medföra allvarligt men för honom och sådan övervakning, att

häktningsskäl ej längre föreligger, kan ordnas, får han ej häktas. Som förutsättning

för att en 15—17-åring skall få häktas gäller att det skall vara

uppenbart, att betryggande övervakning ej kan ordnas (24: 3 första stycket).

Lagen den 19 maj 19U om eftergift av åtal mot vissa underåriga ansluter

sig till de allmänna föreskrifterna om åtalseftergift i 20 kap. 7 § rättegångsbalken.

Denna lag gäller endast brott, som kan följas av svårare straff än

böter (1 §). Enligt lagen kan för brott, som begåtts av den som vid tiden för

brottet ej fyllt 18 år, åtal eftergivas, om antingen brottet är ringa och uppenbarligen

skett av okynne eller förhastande eller också den underårige

1 ) ombändertages för samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen, eller 2)

blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd, eller 3) utan sådan åtgärd

erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning. Gemensamt för 1)—3)

gäller, att den sålunda vidtagna åtgärden med skäl skall kunna antagas vara

den lämpligaste för den underåriges tillrättaförande. Eftergift enligt denna

lag kan över huvud icke ske, om det med hänsyn till den allmänna laglydnaden

eller eljest ur allmän synpunkt finnes påkallat, att åtal väckes (2 §).

Fråga om åtalseftergift skall handläggas med största skyndsamhet. Efterges

ej åtalet, skall det väckas utan dröjsmål (3 §). Prövningen ankommer i

princip på statsåklagare men har i viss utsträckning överförts till distriktsåklagarna.

Om skälig anledning föreligger att åtalet bör eftergivas, skall åklagaren,

innan han fattar beslut i ärendet, inhämta yttrande av barnavårdsnämnden

i den kommun, där den underårige vistas. Yttrandet skall avges med största

skyndsamhet och ge upplysning, huruvida nämnden vidtagit eller kommer

att vidtaga åtgärd beträffande den underårige samt huruvida enligt nämndens

mening sådan åtgärd kan anses vara tillfyllest för hans tillrättaförande.

Om åklagaren begär det eller nämnden finner det erforderligt, skall yttrandet

också innefatta redogörelse för den underåriges personliga utveckling

och för hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt. Är brottet

ringa, får åklagaren efterge åtalet utan att nämndens yttrande inhämtats

(4 §). En förutsättning för åtalseftergift i de fall, då brottet medfört skada

av någon betydelse, är att åklagaren såvitt möjligt berett målsäganden tillfälle

alt yttra sig (5 §).

När beslut om åtalseftergift enligt 1944 års lag meddelats, skall det på

lämpligt sätt delges den underårige. Barnavårdsnämnd, som förutsättes vidtaga

åtgärd, skall underrättas om beslutet (6 §). Meddelad eftergift kan

återkallas, om skäl därtill föreligger ur allmän synpunkt (7 §).

Lagen erinrar slutligen (8 §) om de ytterligare regler om åtalseftergift,

som finns beträffande dem som dömts till ungdomsfängelse (19 § lagen den

15 juni 1935 om ungdomsfängelse) eller som för samhällsvård inskrivits vid

ungdomsvårdsskola (69 § barnavårdslagen den 29 april 1960) eller som in
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är HKil

155

tagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare (57 § lagen den 27 juli

1954 om nykterhets vård).

Lagen den 20 december 19U6 med vissa bestämmelser om mål rörande

brott av underårig har likaledes karaktär av komplement till rättegångsbalken.

I lagen ges särskilda föreskrifter beträffande domstolarnas handläggning

av mål mot lagöverträdare under 21 år. Föreskrifterna innehåller i den

underåriges intresse gjorda undantag från och skärpningar av rättegångsbalkens

regler om offentlighet, personutredning, underrätts sammansättning,

förordnande av offentlig försvarare och tidsfrister för rättegångsåtgärder.

Beträffande offentlighet föreskrives, att mål mot underårig om ansvar för

brott, varå kan följa svårare straff än böter, såvitt möjligt skall utsättas till

handläggning i sådan ordning, att målet ej tilldrar sig uppmärksamhet. Därjämte

har rätten vissa möjligheter att låta handlägga mål mot underårig

inom stängda dörrar, om den underårige kan antas bli föremål för uppenbart

olämplig uppmärksamhet (1 §).

I syfte att skapa ytterligare garantier för att domstolen erhåller god utredning

rörande den underåriges personliga förhållanden har föreskrivits,

att vårdnadshavare och personundersökare bör höras i målet (2 §). I mål,

där frihetsstraff, förvaring, villkorligt anstånd med straffs ådömande eller

överlämnande för samhällsvård kan väntas följa bör i första hand tjänstgöra

nämndemän med insikt och erfarenhet i vård och fostran av ungdom

(4 §). I sådana mål skall i princip offentlig försvarare förordnas för den underårige

(5 §).

Mål mot underårig skall alltid behandlas skyndsamt. Väckes allmänt åtal

mot 15—17-åring för brott, varå straffarbete kan följa, gäller samma tidsfrister

som för häktad. Huvudförhandling i mål mot 15—-17-åring, som ej

är häktad, behöver dock i princip hållas först inom två veckor från den dag,

då åtalet väcktes (6 §).

Departementschefen. I det föregående har redogjorts för de ändringar,

som föreslås i rättegångsbalken i samband med brottsbalkens ikraftträdande.

Utöver rena följdändringar föreslås främst en omdaning av de nuvarande

åtalsreglerna i 20 kap. 6 och 7 §§ rättegångsbalken. De vidgade möjligheter,

som åklagare sålunda föreslås erhålla att besluta att icke tala å brott,

berör också användningen av åtalseftergifter eller däremot svarande åtgärder

beträffande underåriga lagöverträdare. Även den ändring av påfölj

dssystemet för unga lagöverträdare som brottsbalken medför utgör anledning

att till förnyad behandling upptaga de regler, som för närvarande

har sin plats i 1944 års åtalseftergiftslag.

Också 1946 års lag med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig

torde böra överses i anledning av att brottsbalken föreslås träda i

kraft. I detta sammanhang torde vidare böra tagas ställning till ett av strafflagberedningen

i dess slutbetänkande framfört förslag att bereda barnavårdsorgan

möjlighet att begära domstols prövning, huruvida den som ej

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

fyllt 15 år begått viss gärning. Som jag i det följande närmare skall utveckla

synes övervägande skäl tala för att detta institut, av strafflagberedningen

benämnt bevistalan, införes i svensk rätt.

De regler, som nu finns intagna i 1944 och 1946 års lagar, har det sakliga

sambandet, att de avser förfarandet beträffande underåriga lagöverträdare.

Reglerna synes därför lämpligen kunna sammanföras i en lag, vari då också

kan infogas den regel om häktning av underåriga, vilken såsom nämnts

i det föregående föreslås utbruten ur 24 kap. 3 § rättegångsbalken. Ur lagteknisk

synpunkt torde det vara fördelaktigt att ansluta bestämmelser om

bevistalan till de regler, som gäller proceduren i mål mot unga lagöverträdare.

Särskilda inskränkningar i åtalsplikten beträffande unga lagöverträdare

I strafflagberedningens betänkande Skyddslag (SOU 1956: 55) föreslogs

en betydande omläggning av reglerna om åtal beträffande brott som förövats

av lagöverträdare i åldern 15—17 år. Enligt förslaget skall allmänt åtal

få väckas allenast om åklagaren finner, att handläggning vid domstol erfordras

för utredning om brottet, att den unge bör dömas till böter eller

att med hänsyn till brottets grova beskaffenhet eller eljest särskild anledning

föreligger att draga saken under domstols prövning. Förslaget och yttrandena

däröver har redovisats i prop. 1962: 10 del C s. 63 ff.

I olika sammanhang har inkommit framställningar med avseende å behandlingen

av unga lagöverträdare. Ordförandena i och chefstjänstemännen

hos barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg,

Örebro och Gävle har i anslutning till överläggningar i november

1961 angående aktuella barnavårdsfrågor framfört vissa synpunkter på frågan

om kompetensfördelningen mellan å ena sidan åklagare och domstolar

och å andra sidan barnavårdsnämnder. Därvid framhölls, att en grundläggande

utvecklingslinje i det kriminalpolitiska reformarbetet i Sverige under

de senaste decennierna varit att överföra ansvaret för de yngsta lagöverträdarna

— i den mån kriminalitetsyttringarna varit av allvarligare natur —

från kriminalvården till den sociala barna- och ungdomsvården. Tillkomsten

av 1944 års åtalseftergiftslag betecknades som ett betydelsefullt steg i

denna riktning. Denna lag har som given förutsättning, att fråga om åtgärd

enligt barnavårdslagen självständigt och utan obehöriga bihänsyn skall prövas

och avgöras av barnavårdsnämnd i enlighet med lag och praxis. Gränsen

mellan barnavårdsnämndernas och de judiciella organens kompetens

säges dock i praktiken ha visat sig oklar och ha förorsakat konfliktsituationer.

Att domstolarna enligt brottsbalken skall äga överlämna unga lagöverträdare

ej blott till omhändertagande för samhällsvård utan till behandling

över huvud taget enligt barnavårdslagen har antagits innebära ökade risker

för konflikter. En lösning av frågan om kompetensfördelningen bör utgå

från att de berörda organen skall kunna handla självständigt inom sina områden.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Knngl. Maj.ts proposition nr 10 år 1901

I skrivelse, som överlämnats ilen 5 april 19(53, har Svenska socialvårdsförbundct

och barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg tagit upp

lagstiftningen om åtalseftergift till behandling. Det görcs gällande, att under

de senaste fyra åren betydande förändringar ägt rum med avseende å

den kriminalpolitiska behandlingen av de yngsta lagöverträdarna. Åtalseftergifterna

anges ha, relativt sett, minskat, medan fall av villkorlig dom,

bötesstraff, överlämnande till samhällsvård och frihetsstraff ökat. I skrivelsen

framhålles, att varsamhet bör iakttagas i fråga om skärpningar av reaktionsformerna

i synnerhet beträffande åldersgrupperna närmast över den

nuvarande straffmyndighetsåldern. Gränsen mellan domstolars och barnavårdande

myndigheters kompetensområden har stundom visat sig oklar.

Mellan åklagare och barnavårdsnämnd kan uppkomma en motsatsställning,

eftersom de ju har att bedöma ärenden angående unga lagöverträdare från

skilda utgångspunkter, nämligen å ena sidan hänsyn till den allmänna laglydnaden

och å andra sidan frågan om vilka åtgärder som i det enskilda

fallet är erforderliga och de bästa för den unge och hans utveckling. I skrivelsen

anföres vidare:

När strafflagberedningen utformade förslaget till 1944 års lag om åtalseftergift

anförde den att syftet med det nya rättsinstitutet skulle vara att

förhindra de skadliga effekterna av själva lagförandet. Även om departementschefen

i propositionen uttalade sig mera återhållsamt på den punkten,

torde strafflagberedningens synpunkt varit en viktig motivering för lagen

om åtalseftergift. Ett vidare beaktande av denna synpunkt är enligt uppfattningen

bland den sociala barnavårdens representanter liksom på barnpsykiaterhåll

påkallat, i synnerhet beträffande 15—16-åringarna. Frånsett den

ogynnsamma verkan själva rättegångsförfarandet kan ha på de unga, kan

det också ifrågasättas, om inte ungdomarnas respekt för domstolarna avtrubbas,

om de blir föremål för domstolsförhandling i alltför stor utsträckning,

vanligen utan att andra reaktioner än villkorlig dom eller böter följer.

Ur barnavårdssynpunkt är det i regel önskvärt att lagföring av unga lagöverträdare

undvikes, om man frånser enklare polisiära förseelser, där straffföreläggande

kommer i fråga. En inskränkning av allmän åklagares rätt att

väcka åtal för gärning, som någon begått i åldern 15—17 år, framstår därför

som angelägen.

Med hänsyn till den såsom oroande betecknade förskjutningen av valet av

behandlingsåtgärder för kriminell ungdom, som enligt skrivelsen inträtt under

de senaste fyra åren, och med hänsyn till de allmänna uttalanden om

den sociala barna- och ungdomsvårdens ansvar för lagöverträdare i nämnda

åldrar, som gjorts i riksdagen i samband med behandlingen av förslaget

till brottsbalk, syntes det kunna ifrågasättas, om ej frågan om inskränkning

i allmän åklagares åtalsrätt borde bli föremål för förnyad prövning i samband

med tillkomsten av ny lag angående eftergivande av åtal. I skrivelsen

erinrades om de förslag som strafflagberedningen framlagt i betänkandet

Skyddslag.

Departementschefen. I det föregående har vid redogörelsen för ändringar

i rättegångsbalken redovisats de förslag till utformning av åtalsreglerna

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

som föranledes av brottsbalken. De särskilda reglerna om eftergift av åtal

mot vissa underåriga har emellertid därvid lämnats åsido. De har i gällande

rätt väsentligen en annan karaktär än rättegångsbalkens regler om åtalseftergift.

Sålunda har de tillkommit av övervägande kriminalpolitiska skäl

och hänför sig närmast till regelsystemet för de olika reaktionsformerna

mot brott. Med de utvidgningar av möjligheterna för åklagare att besluta att

ej tala å brott, som nu föreslås genomförda i rättegångsbalken, minskas i

någon mån denna skillnad mellan åtalsregler inom och utom rättegångsbalken.

Särskilda åtalsregler är emellertid alltjämt erforderliga när det gäller

de yngsta lagöverträdarna.

Mitt ståndpunktstagande till det förslag till sådana regler som strafflagberedningen

framlagt har jag redovisat vid lagrådsremissen av brottsbalken

år 1960 (prop. 1962: 10 del C s. 89 f). Med utgångspunkt från det påföljdssystem

för de unga lagöverträdarna som då föreslogs fann jag, att förutsättningarna

för att åklagare skall kunna underlåta åtal borde nära överensstämma

med dem som gäller enligt 1944 års lag om eftergift av åtal mot

vissa underåriga.

När det gäller att utforma ifrågavarande åtalsregler måste i nuvarande

läge utgångspunkten vara det påföljdssystem för de yngsta lagöverträdarna

som fastställts genom brottsbalken. Huvudprincipen i brottsbalken är, att

ansvaret för att lagöverträdare i åldern 15—17 år beredes erforderlig vård

lägges på den sociala barna- och ungdomsvården. Detta framgår av de förutsättningar

och begränsningar som balken uppställer för tillämpningen av

de olika påföljderna. Det tämligen vida register för val av påföljd som brottsbalken

erbjuder gör det emellertid tydligt, att valet ytterst måste läggas på

de judiciella organen.

Den fråga som det nu gäller att avgöra är i vilken utsträckning valet av

påföljd skall hänskjutas till domstol och alltså i vilka fall påföljdsfrågan

får avgöras genom åklagares beslut att ej väcka åtal.

En av de huvudgrunder på vilka den nuvarande åtalseftergiftslagen vilar

torde kunna uttryckas så, att åtal bör kunna underlåtas om man härigenom

åstadkommer lika goda eller bättre behandlingsåtgärder än om åtal väckts.

Denna tankegång torde alltjämt få vara grundläggande för förevarande lagstiftning.

Med den framskjutna plats överlämnande till vård enligt barnavårdslagen

intar i brottsbalkens påföljdssystem leder principen till att området

för underlåtenhet att åtala vidgas. Det blir i ett betydande antal fall

icke nödvändigt att väcka åtal med hänsyn till påföljdsfrågan, därför att

det av lagstiftningen förutsatta ingripandet mot lagöverträdaren ändå kommer

till stånd.

Från barnavårdshåll har framförts tanken att åtal mot unga lagöverträdare

bör underlåtas även av det skälet, att rättegångsförfarandet inför domstol

kan ha ogynnsam verkan på de unga. Synpunkten har berörts i det föregående

vid redogörelsen för förslaget att i 20 kap. 7 § rättegångsbalken ge

vidgade möjligheter att underlåta åtal även för grova brott. Anledning att

åberopa förevarande skäl för att ej väcka åtal kan naturligen förekomma

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år lOtib

159

oftare när det gäller de yngsta lagöverträdarna än när det gäller äldre. .lag

kan emellertid ej finna det befogat att generellt uttala, att åtal bör undvikas

av detta skäl. Det bör i detta sammanhang framhållas, att särskilda

regler föreslås för domstolens handläggning av mål mot unga lagöverträdare.

Åklagarens avgörande av om åtal skall väckas kommer med det sagda att

i väsentlig mån bero på hans bedömning av påföljdsfrågan. År åklagaren

osäker huruvida lämpligt ingripande kan komma till stånd utan åtal, torde

han böra hänskjuta avgörandet till domstols prövning.

I de skrivelser som inledningsvis berörts har uttalats farhågor för att

kompetenskonflikter kan uppkomma genom att åklagaren har alt pröva

om barnavårdsorganens åtgärder utgör lämplig påföljd för brottet. Jag vill

härtill anföra, alt barnavårdsnämnden vid bedömande av vilka åtgärder

nämnden skall vidtaga har att utgå från barnavårdslagens bestämmelser,

och även om givetvis ett utbyte av åsikter mellan nämnden och åklagaren

bör ske skall nämndens ställningstagande icke dikteras av åklagaren. Om

åklagaren vid sin bedömning — som skall ske mot bakgrunden av brottsbalkens

påföljdssystem — känner sig tveksam huruvida icke annan påföljd

än vård enligt barnavårdslagen bör väljas, torde icke barnavårdsnämnden

härigenom böra känna sig försatt i en situation som tvingar nämnden att

tillgripa åtgärder som den icke i och för sig anser motiverade. Följden av

åklagarens tvekan blir ju omedelbart endast att frågan om påföljden hänskjutes

till domstols avgörande. Det bör emellertid framhållas, att den nya

barnavårdslagen kräver att barnavårdsnämnderna verkligen ingriper med

tillrättaförande åtgärder mot den som begått brottslig gärning, när sådana

är påkallade.

Brottsbalkens påföljdssystem innebär, som redan nämnts, att domstolens

prövning ofta kommer att leda till beslut om överlämnande till vård enligt

barnavårdslagen. Under förarbetena till brottsbalken har övervägts, vilka

synpunkter som skall ligga till grund för domstolens avgörande och vilka

upplysningar om barnavårdsorganens åtgärder som domstolen behöver för

sitt ställningstagande, och ramen för domstolens val av påföljd har genom

balken slagits fast. Att åklagaren genom åtal har möjlighet att hänskjuta

påföljdsfrågan till domstolens avgörande synes i detta läge icke i och för

sig vara anledning till att risken för kompetenskonflikter mellan de socialvårdande

och de judiciella organen ökar. Utformningen av brottsbalkens

påföljdssystem torde snarare vara ägnad att minska denna risk genom att

domstolarna i så stor utsträckning får möjlighet att helt överlämna åt barnavårdsnämnden

att besluta om samhällsåtgärdernas innebörd. Jag vill i

detta sammanhang också framhålla, att de skiftningar som förekommit i

åklagarmyndigheters, barnavårdsorgans och domstolars praxis icke får tillläggas

alltför stor betydelse. Under arbetet med brottsbalken har jag givit

uttryck åt uppfattningen, att de problem som kan uppkomma skall kunna

lösas utan alltför stora svårigheter (prop. 1962: 10 del C s. 594). Det är fortfarande

min övertygelse, att förutsättningar för ett fruktbärande samarbe
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

te mellan de skilda organen föreligger. Med hänsyn till den utveckling mot

större och bättre rustade lokala enheter, som äger rum både inom domstolsväsendet

och på det kommunala området, torde situationen i dag närmast

vara mera gynnsam än då förslaget till brottsbalk lades fram.

Vad beträffar de åtalsregler, som nu återfinnes i 1944 års lag, torde ingen

invändning kunna riktas mot att, när fråga är om ringa brott som uppenbarligen

skett av okynne eller förhastande, möjlighet gives att underlåta

åtal, även om något ingripande med barnavårdande åtgärder icke sker. Kravet,

att brottet skall vara ringa, kan emellertid möjligen misstolkas därhän,

att åtal icke skulle kunna underlåtas i de fall, då särskilt straff finnes stadgat

för ringa brott, och den aktuella gärningen enligt lag och praxis ej är

hänförlig till ringa brott i denna bemärkelse. Men även eljest torde detta

krav begränsa tillämpningsområdet alltför mycket. I fall när det uppenbarligen

är fråga om gärning som är en tillfällighet och tillräcklig varning för

den unge erhålles genom polis- och åklagarmyndighetens ingripande, torde

möjlighet böra finnas att underlåta åtal även för brott som ej i och för sig

kan sägas vara ringa. Det bör, för att taga ett konkret exempel, ej vara uteslutet

att åklagaren med stöd av denna regel kan besluta att icke åtala ett

av okynne eller förhastande begånget tillgreppsbrott, även om detta skulle

vara att anse som stöld och ej som snatteri. Som förutsättning för att åtal

ej skall väckas torde därför ej böra uppställas att brottet är ringa. Tillämpningsutrymmet

för regeln begränsas alltid av föreskriften, att åtal skall väckas,

om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.

I andra fall än då fråga är om brott, som uppenbarligen begåtts av okynne

eller förhastande och som ej ur allmän synpunkt bör bli föremål för

domstolsbehandling, bör åtal få underlåtas endast under förutsättning, att

någon form av uppfostringsåtgärder vidtages. Åtgärderna skall vara lämpliga

för den unge lagöverträdarens tillrättaförande. Det är ej i och för sig

nödvändigt, att det skall vara fråga om åtgärder av barnavårdsorgan. Också

då åklagaren med säkerhet kan räkna med att enskild fostrare vidtager åtgärder,

som förefaller ändamålsenliga för den unges tillrättaförande och

godtagbara ur allmän synpunkt, bör åklagaren kunna besluta att ej åtala

brottet. År åklagaren tveksam i något av de angivna hänseendena, bör han

genom att väcka åtal överlåta ställningstagandet åt domstol.

Störst praktisk betydelse har emellertid naturligt nog de åtgärder, som

det ankommer på barnavårdens organ att vidtaga. Härvid bör uppmärksammas,

att enligt brottsbalken icke endast anstaltsbehandling inom kriminalvården

utan också vård i frihet i form av skyddstillsyn i princip bör stå tillbaka

för vård enligt barnavårdslagen. Anledning torde därför i allmänhet

finnas att ej väcka åtal, då den unge omhändertages för placering i ungdomsvårdsskola

eller eljest för samhällsvård enligt barnavårdslagen, och

ofta även då han ställes under övervakning jämlikt 26 § barnavårdslagen.

Här kan emellertid stundom önskvärdheten av att bötesstraff ådömes jämte

överlämnande till vård enligt barnavårdslagen vara skäl till att åtal väckes.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 ur 190''t

För samtliga fall bör gälla, atl åtal skall väckas, om det finnes påkallat

ur allmän synpunkt. En särskild hänvisning till den allmänna laglydnaden

är knappast nödvändig — redan gällande lags text ger vid handen, att i detta

uttryck ej rymmes annat eller mera än som ligger i att åklagaren skall

taga ställning till huruvida åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Väl kan

invändas, att också sistnämnda uttryck kan ge upphov till tolkningssvårigheter.

Jag har närmare behandlat detta uttrycks innebörd under arbetet

med brottsbalken (prop. 1962: 10 del C s. 153). Här blir det åklagarnas sak

att genom eu förnuftig tillämpning giva regeln ett sakligt tillfredsställande

innehåll. Såsom berörts i det föregående vid 20 kap. 7 § rättegångsbalken

kan det vara anledning att med hänsyn till brottets art saken handlägges inför

domstol, även om det i och för sig ej är påkallat för avgörandet av påföljdsfrågan.

Givet är alt åtal kan böra väckas med hänsyn till utredningen

om brottet. Jag är ej benägen att genom ytterligare uttalanden söka binda regelns

tillämpning men utgår från att man genom inbördes överläggningar

mellan de för tillämpningen ansvariga strävar efter att skapa så fasta riktlinjer

för den konkreta bedömningen av åtalsfrågorna, att denna form av

rättskipning ej framstår som godtycklig. Sådana överläggningar bör för övrigt

ej vara en intern åklagarangelägenhet. Det frivilliga och av författningsföreskrifter

obundna samråd, som på flera håll i landet uppstått och utvecklats,

är otvivelaktigt ägnat att minska de spänningar mellan olika rättsoch

socialvårdande organ, som understundom kommit till uttryck. I detta

sammanhang må också erinras om Kungl. Maj:ts cirkulär den 13 november

1959 till samtliga socialnämnder, barnavårdsnämnder, nykterhetsnämnder,

arbetsförmedlingsorgan, socialvårdskonsulenter och skyddskonsulenter angående

samarbete med polisen i brottsförebyggande syfte (nr 492). Däri

nämnda överläggningar torde med fördel kunna utsträckas att avse också

åtalsfrågor, varvid givetvis åklagare bör deltaga.

Vad nu anförts ligger till grund för avfattningen av 1 § i den föreslagna

nya lagen. I överensstämmelse med den terminologi, som föreslås komma till

användning i 20 kap. rättegångsbalken, har i stället för »åtalseftergift» använts

uttrycket »beslut att ej tala å brottet».

Jag har ansett lämpligt att markera att de föreslagna reglerna är subsidiära

i förhållande till 20 kap. 7 § rättegångsbalken. Begränsningen till brott,

varå kan följa svårare straff än böter, torde kunna utgå. Ej heller begränsningen

till åtal, som skolat väckas vid allmän underrätt, har förefallit nödvändig

att bibehålla. I den mån undantag bör göras för åtal, som skall väckas

vid speciella domstolar, torde detta få anges i de för dessas verksamhet

gällande lagarna. Åtal mot 15—17-åringar vid överrätt såsom första instans

förekommer i praktiken ej.

Föreskrifter om vilken åklagare som jämlikt den föreslagna lagen skall

fatta beslut att ej väcka åtal torde få meddelas i instruktionsväg. Detta överensstämmer

med vad som för motsvarande fall föreslagits vid behandlingen

av följdändringarna i rättegångsbalken. Det är uppenbart, att den prövning,

varom här är fråga, måste verkställas av en kvalificerad åklagare. För när
6

Bihang till riksdagens protokoll 196t. 1 samt. Nr 10

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1961

varande är jag dock ej beredd att taga närmare ställning till frågan, hur

kompetenskraven bör utformas.

Den föreslagna 2 § motsvarar i övrigt 3 § i 1944 års lag. Jag -sill särskilt

understryka kravet på skyndsamhet vid behandlingen av dessa ärenden. Eftersom

det i stor utsträckning blir fråga om att vidtaga barnavårdande åtgärder,

är det angeläget, att sådana åtgärder ej kommer att dröja mer än

som är oundgängligen nödvändigt.

I den föreslagna 3 §, som motsvaras av 4 § i 1944 års lag, föreslås icke annan

ändring i förhållande till vad som nu gäller, än att barnavårdsnämndens

yttrande skall avse åtgärd som nämnden vidtagit eller avser att vidtaga

samt frågan, huruvida sådan åtgärd kan anses vara lämpligast. Detta

torde icke innebära större sakliga förändringar. Det är nämligen uppenbart,

att nämnden icke i förväg kan helt binda sig beträffande den åtgärd

som kommer att vidtagas. Som jag uttalat i annat sammanhang (prop. 1962:

10 del C s. 595) måste emellertid givetvis nämnden om icke omständigheterna

förändras vara verksam för att sådana åtgärder vidtages som den har

uttalat sig för i sitt yttrande. Det synes icke vara lämpligt att kräva ett uttalande

av nämnden, huruvida nämndens åtgärder är tillfyllest för den unges

tillrättaförande. Av nämndens yttrande bör framgå, om de åtgärder

nämnden kan vidtaga är de lämpligaste eller om andra åtgärder bör komma

i fråga.

Det må framhållas att det enligt lagtexten i gällande och föreslagen lydelse

ej är erforderligt, att åklagaren inhämtar yttrande från barnavårdsnämnd

i de fall, då det redan från början är uppenbart, att åtal är påkallat

ur allmän synpunkt. Ej heller har åklagaren anledning att begära barnavårdsnämndens

yttrande, då han bedömer bevisningen såsom så svag, att

åtal ej bör väckas. Kan fråga uppkomma att ådöma yngre lagöverträdare

fängelse bör däremot, såsom första lagutskottet framhållit vid behandlingen

av förslaget till brottsbalk (uti. 1962:42 s. 72), barnavårdsnämnd alltid

beredas tillfälle att avgiva yttrande.

Att i lagtexten precisera den tid, inom vilken barnavårdsnämnd bör avgiva

sitt yttrande, har ej ansetts praktiskt görligt. Riksåklagarämbetet och socialstyrelsen

har förordat en remisstid av 14 dagar; uppenbart är att denna

tid icke utan tvingande skäl bör överskridas. Om barnavårdsnämnden — vilket

är önskvärt — får kännedom om ärendet genom åklagaren eller polisen

redan på förundersökningsstadiet, kan utredning igångsättas och eventuellt

ärendet hos nämnden avgöras utan avbidan på framställning om yttrande

jämlikt denna lag.

I sista stycket av den föreslagna 3 § talas om ringa brott. Även om 1 §

vidgar ramen för åklagarens möjligheter att besluta att ej väcka åtal utan

att tillrättaförande åtgärder vidtages, torde böra krävas att barnavårdsnämndens

yttrande inhämtas före avgörandet, när fråga är om allvarligare

brott.

Bestämmelserna i 4—7 §§ innebär inga sakliga ändringar av vad

gäller.

som nu

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19(ii

163

Häktning av underåriga

Departementschefen. I del föregående har jag vid förslaget till ändringar

i 24 kap. rättegångsbalken redovisat skälen till att den särskilda regleiing

beträffande häktning av underåriga, som för närvarande bar sin plats i 24

kap. 3 § rättegångsbalken, bör överflyttas till den föreslagna nya lagen. Det

kan helt naturligt ej bli tal om att i denna lag lämna eu fullständig häktningsreglering,

parallell med den som ges i rättegångsbalken. Föreskrifterna

om grunder för häktning, förfarandet o. s. v. i 24 kap. rättegångsbalken

skall äga giltighet också beträffande dem, som är under 18 år. Det är blott

fråga om att här ange de skärpta förutsättningarna för häktning av de yngsta

lagöverträdarna.

I 24 kap. 3 § första stycket andra punkten rättegångsbalken sägs, att den

som är under 18 år ej må häktas, med mindre det är uppenbart, att betryggande

övervakning ej kan anordnas. Vill den misstänkte ej underkasta sig

övervakning, skall enligt samma styckes sista punkt häktning ske. De nu

anförda reglerna innefattar en skärpning av vad som i allmänhet gäller, då

häktning på grund av den misstänktes ungdom kan antagas medföra allvarligt

men för honom. Då må häktning ej ske, om sadan övervakning kan ordnas,

att skäl till häktning ej längre föreligger.

Principen att övervakning av unga lagöverträdare äger företräde framför

häktning har, då det är fråga om misstänkta under 18 år, sådan styrka, att

det dels ej erfordras någon utredning om att häktning kan antagas medföra

men för den misstänkte, dels skall vara uppenbart, att betryggande

övervakning ej kan anordnas, för att häktning skall få ske. Det första ledet

är ett uttryck för uppfattningen, att häktning av så unga misstänkta alltid

får antagas innebära allvarligt men för vederbörande och därför i största

möjliga utsträckning bör undvikas. I det andra ledet ligger ett ytterligare

understrykande av att möjligheterna att ersätta häktning med annan åtgäid

skall ha grundligt prövats, innan rätten skrider till häktning.

Det synes mig finnas skäl att i stället för dessa något invecklade uttryck

för lagstiftarens intentioner välja en klar beskrivning av huvudprincipen,

att häktning av dem, som är under 18 år, blott skall få ske i undantagsfall.

Sådana häktningar, vilka framför allt torde förekomma i rikets båda största

städer — enligt vad jag inhämtat var de under år 1961 vid Stockholms rådhusrätt

81 och vid Göteborgs 78 samt under år 1962 vid Stockholms rådhusrätt

87 och vid Göteborgs 68 — torde kunna komma att nedbringas efter

hand som mottagningsavdelningarna vid ungdomsvårdsskolorna hinner byggas

ut. Det är nämligen uppenbart, att om den unge intages på sådan avdelning

de i 24 kap. 1 § rättegångsbalken angivna grunderna för häktning i

allmänhet får anses icke vara för handen. Jag vill erinra om, att antalet

platser vid mottagningsavdelningarna under den närmaste tiden kan väntas

öka väsentligt. Vid 1961 års riksdag beslöts (se V ht 1961 s. 57), att nya mottagningsavdelningar

med tillhopa 40 platser skall anordnas vid ungdomsvårdsskolor,

företrädesvis i närheten av de största städerna. Utökningen mo
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

tiverades bl. a. med att häktning icke på grund av platsbrist vid ungdomsvårdsskolornas

slutna avdelningar skall behöva tillgripas mot lagöverträdare

under 18 år. önskemålet att undvika häktning leder till att häktning i

allmänhet ej bör tillgripas, om den unge kan placeras i mottagningsavdelning.

Det bör dock framhållas, att det icke endast är omhändertagande på

sådan avdelning som medför att häktning ej bör tillgripas. Även på annat

sätt bör man söka undvika häktning. Tillsyn och övervakning i hemmet eller

på barnavårdsanstalt kommer här i betraktande, över huvud bör alla möjligheter

tillvaratagas, varigenom häktning kan undvikas.

Avfattningen av den regel, som bör gälla beträffande häktning av dem

som är under 18 år, synes kunna ansluta till vad som enligt 26 kap. 4 § första

stycket brottsbalken gäller för ådömande av fängelse. Jag föreslår därför,

att såsom 8 § i den föreslagna lagen inskrives en bestämmelse, att den som

tillhör ifrågavarande åldersgrupp ej må häktas, med mindre synnerliga skäl

är därtill.

Mål rörande brott av underårig

Departementschefen. De regler, som för närvarande finns intagna i 1946

års lag med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig, torde

med allenast smärre förändringar kunna överflyttas till den nu föreslagna

lagen. De har där placerats i 9—13 §§. I det följande skall endast beröras de

ändringar, som är av annan än rent redaktionell art. Till ändringar av sistnämnda

slag hör de som är nödvändiga för att beträffande varje särskild

bestämmelse tydligt ange, till vilken åldersgrupp den hänför sig. Vissa bestämmelser

äger tillämpning på alla under 21 år, andra endast på dem som

är under 18 år. Uttryck som »den underårige» kan användas blott där det

av uttryckets plats i texten klart framgår vilken åldersgrupp som avses.

Viktigast är de ändringar, som föreslås i den i 10 § intagna texten, motsvarande

2 § i 1946 års lag. Dessa bestämmelser gäller frågan i vilken utsträckning

vårdnadshavare och personundersökare skall höras i mål mot

underårig lagöverträdare.

När domstolen har att välja brottspåföljd, är det givetvis angeläget, att

den har tillgång till en utförlig och tillförlitlig personutredning. Den skriftliga

berättelsen över personundersökningen, eventuellt i förening med läkarintyg,

är härvidlag av central betydelse. Uppgifterna i handlingarna får

emellertid kompletteras med den tilltalades egna uppgifter om sina levnadsomständigheter

och personliga förhållanden i övrigt. Då det gäller unga lagöverträdare,

har det ansetts värdefullt att muntliga upplysningar i viss utsträckning

inhämtas jämväl av vårdnadshavare och personundersökare.

Denna uppfattning, som ligger till grund för stadgandena i 2 § av 1946 års

lag, delar jag till fullo. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke ett

hörande av vårdnadshavaren måste anses så värdefullt för påföljdsfrågans

bedömning, att i motsats till vad nu gäller föreskrift härom bör meddelas

också för andra fall än dem, då det är aktuellt att döma till ungdomsfängel
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år /.%“4

se. Också i de fall, då fråga är om så ingripande påföljder som fängelse och

skyddstillsyn, synes hörande av vårdnadshavaren regelmässigt kunna bidraga

till kännedomen om den tilltalade, hans tidigare utveckling och hans nuvarande

situation. Detta gäller särskilt tilltalade under 18 år, men också beträffande

dem som är mellan 18 och 21 år torde vårdnadshavares upplysningar

kunna förmodas ha sådan betydelse, att skäl finns att föreskriva ett

sådant hörande. En regel härom föreslås intagen i lagens 10 §. Föreskriften

om hörande av vårdnadshavare innebär en skärpning av den allmänna regeln

i 21 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken om att rätten skall höra

vårdnadshavaren, om den tilltalade är omyndig och det med hänsyn till

brottets beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt.

Den nu gällande föreskriften om hörande av personundersökare torde tilllämpas

i betydligt mindre utsträckning än som synes ha varit lagstiftarens

mening. I den mån personundcrsökningsberättelserna redovisar det inhämtade

materialet och personundersökarens omdömen klart och uttömmande,

torde ett förhör med personundersökaren ha förhållandevis litet att ge. Det

finns därför för sådana fall knappast någon anledning till invändning mot

praxis sådan den utvecklat sig. Tvärtom synes det finnas anledning att mildra

det i gällande lag uppställda kravet att personundersökare bör höras,

såframt ej särskilda skäl är däremot. Möjlighet att anordna förhör av detta

slag bör dock alltjämt finnas, och detta ej blott då personundersökningsberättelsen

är alltför knapphändig för att ej utan muntlig komplettering kunna

användas som underlag vid påföljdsbestämningen. Också då tvekan råder

om valet av påföljdsart, kan det vara av värde att personundersökaren får

yttra sig muntligen vid domstolen. Detta gäller särskilt, då personundersökningen

utförts av skyddskonsulent, skvddsassistent eller annan person med

omfattande erfarenhet och förmåga att bedöma behandlingsproblem. I lagtexten

torde böra anges att personundersökaren skall höras, om skäl är därtill.

Det torde få förutsättas, att yttrande från barnavårdsnämnden inhämtats

av åklagaren eller domstolen, innan den som är under 18 år dömes till fängelse,

skyddstillsyn eller ungdomsfängelse.

Icke heller den i 4 § 1946 års lag givna föreskriften om särskild sammansättning

av nämnden i vissa mål mot underåriga har måhända, åtminstone

vid mindre domstolar, iakttagits i den utsträckning som lagstiftaren avsett.

Jag anser den tanke, som ligger till grund för stadgandet, vara värd större

uppmärksamhet. Nämndemän med insikt och erfarenhet i vård och fostran

av ungdom torde finnas att tillgå i tillräckligt antal vid samtliga rikets domstolar.

Det är angeläget, att vid varje domstol sådana nämndemän anlitas

i mål mot ungdomar, när det ej blott är fråga om bötespåföljd. I lagförslaget

har 11 § avfattats i överensstämmelse härmed.

Det kan i detta sammanhang påpekas, att den utveckling i riktning mot

större domkretsar och större åklagardistrikt, som pågår, torde öka förutsättningarna

för att också utanför de större rådhusrätterna ungdomsmål

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196 A

handlägges med särskilda åklagare, nämndemän och domstolsordförande.

Härigenom skulle de för denna del av rättskipningen ansvariga kunna vinna

större samlad erfarenhet av detta slags mål.

Bevis talan

Strafflagberedningen. I sitt slutbetänkande Skyddslag (SOU 1956: 55 s.

401 ff) föreslog strafflagberedningen, att barnavårdsorgan skulle beredas

möjlighet att, om någon som ej fyllt 15 år misstänkes ha begått viss gärning,

hos domstol begära prövning huruvida han är skyldig till gärningen. För

sådan talan föreslog beredningen, såsom tidigare nämnts, termen bevistalan.

Strafflagberedningen motiverar sitt förslag med att barnavårdsorganens

möjligheter att erhålla tillfredsställande underlag för sina beslut i barnavårdsärenden

behöver förbättras. Beredningen konstaterar, att förfarandet

inför barnavårdsorganen icke är likvärdigt med en rättegång vid domstol,

när det gäller utredning huruvida den unge begått en brottslig gärning. Även

med en ändrad ordning för handläggning av barnavårdsärenden kan det enligt

beredningen knappast förväntas, att förfarandet anordnas så att det

blir tillfredsställande också i de sällsynta fall, då en omfattande utredning

för klarläggande huruvida en brottslig gärning blivit begången är nödvändig

för att barnavårdens organ skall kunna taga ställning till vilken åtgärd som

skall vidtagas.

Initiativet till bevistalan skall enligt strafflagberedningens förslag tagas

av barnavårdsnämnd eller länsstyrelse. Den unge eller hans vårdnadshavare

kan icke påfordra, att bevistalan föres för att det skall kunna visas, att

den unge icke begått den gärning varom fråga är; de kan endast hemställa

att nämnden eller länsstyrelsen tar initiativ till sådan talan. Förfarandet

bör i sina huvuddrag överensstämma med handläggningen av brottmål.

Barnavårdsnämnden eller länsstyrelsen har att vända sig till åklagare för

att få bevistalan anställd. Förutsättningar för att framställning om bevistalan

skall få göras bör vara, att vederbörande barnavårdsorgan finner sig

icke kunna bemästra bevissvårigheterna och att det för bestämmande av

barnavårdsorganens åtgärder beträffande den unge är av vikt att frågan huruvida

han begått gärningen klarlägges. Vidare bör fordras, att särskilda

omständigheter, såsom gärningens allvarliga art, gör det angeläget att prövning

sker inför domstol. I den föreslagna lagtexten uttryckes detta så, att

åklagaren kan begära domstolens prövning, om det finnes påkallat ur allmän

synpunkt.

Åklagaren föreslås få självständig rätt att pröva, huruvida bevistalan skall

anställas. Har åklagaren väckt sådan talan, skall domstolen enligt strafflagberedningens

förslag ej kunna avvisa framställningen under åberopande av

att den icke är påkallad ur allmän synpunkt. Talan bör enligt beredningen

utföras av statsåklagare.

Vid prövning huruvida bevistalan skall väckas har åklagaren att taga hän
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

syn till sådana omständigheter som enligt vad i det föregående anförts bör

beaktas redan av barnavårdsorganen. Då så erfordras, måste förundersökningen

fullständigas. Finnes sannolika skäl för misstanke mot den unge

ej föreligga, bör bevistalan ej anställas. Någon gång kan det likväl, om den

unge är skäligen misstänkt, finnas anledning att handlägga saken inför

domstol, även om åklagaren icke finner så starka skäl föreligga, som skulle

krävas för åtal, om den unge varit över 15 år.

Det ligger enligt strafflagberedningen i sakens natur, att talan knappast

bör anställas annat än när den unge närmar sig femlonårsåldern.

Rättegångsbalkens regler angående brottmål föreslås gälla i tillämpliga

delar. I sin begäran om prövning bar åklagaren således att ange den brottsliga

gärningen samt de bevis han vill åberopa och vad han vill styika med

varje särskilt bevis. Rättegångsbalkens forumregler skall också iakttagas.

Strafflagberedningen föreslår emellertid vissa särregler angående handläggningen.

Nämnd''anses sålunda alltid böra deltaga i prövningen. Handläggning

inom stängda dörrar föreslås kunna ske i vidsträcktaie omfattning

än enligt 5 kap. 1 § rättegångsbalken och 1 § andra stycket lagen den 20 december

1946 med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig.

Försvarare bör förordnas, om det ej finnes uppenbart, att sådan ej erfordras.

Förbud mot att förordna om häktning eller reseförbud föreslås. Beslag,

husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning bör däremot kunna

ske i enlighet med rättegångsbalkens regler. Sådana rättegångskostnader,

som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken, skall enligt beredningens förslag

alltid stanna å statsverket, oberoende av utgången av domstolens prövning.

Rättens avgörande av saken sker genom dom, i vilken skall anges, huruvida

rätten funnit, att den unge begått gärningen eller att så icke blivit utrett.

Såväl åklagaren som den unge bör kunna fullfölja talan mot dom, dock

ej längre än till hovrätt, eftersom fråga endast är om bevisvärdering. Blott

genom0 de särskilda rättsmedlen i 58 och 59 kap. rättegångsbalken bör i förekommande

fall ändring kunna sökas i hovrätts dom, liksom i lagakraftvunnen

underrättsdom. Strafflagberedningen fortsätter:

Frå°a om laga kraft är emellertid av relativt underordnad betydelse beträffande

rättens dom i förevarande fall. De barnavårdande organen blir

nämligen icke bundna av avgörandet, vare sig det är fällande eller friande.

De är oförhindrade att värdera det förebragta materialet på annat sätt an

domstolen, och kan även taga hänsyn till nytillkomna omständigheter. Att

de är obundna av domen torde emellertid, i varje fall om icke nya omständigheter

tillkommit, vara av enbart teoretiskt intresse. Det förhållandet att

det är barnavårdsnämnd eller länsstyrelse som påkallat prövning torde leda

till att nämnden eller styrelsen regelmässigt kommer att folja domstolens

uppfattning. Frågan om betydelsen av domstolens prövning uppkommer

emellertid icke enbart hos det organ som har att i första hand besluta i ärendet

Om den nämnd eller länsstyrelse som begärt prövning inför domstol,

efter det domstolen funnit utrett att den unge begått den gärning för vilken

han misstänkts, beslutar omhändertaga den unge, kan denne genom besvär,

i sista hand till regeringsrätten, föranleda prövning även av frågan om han

har begått gärningen.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

\ttrandena.

över skyddslagsbetänkandet tagit upp frågan om bevistalan, ställer sig positiva

till förslaget. Detta tillstyrkes sålunda i princip eller lämnas utan

ermran av justitiekanslersämbetet, hovrätterna över Skåne och Blekinge,

för Västra Sverige och för Nedre Norrland, socialstyrelsen, statspolisintendenten,

länsstyrelserna i Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län, Stockholms

rådhusrätt, statsfiskalen Mattsson, statsåklagarna i Göteborg och

Malmö, landsfogden i Skaraborgs län, stadsfiskalen i Skövde, socialvårdskonsulcnterna

i första och nionde distrikten, barnavårdsnämnderna i Stockholm,

Göteborg, Malmö och Karlskoga, Föreningarna Sveriges häradshövdingar,

Sveriges landsfogdar och Sveriges polismästare, Sveriges advokatsamfund

samt Stockholms nämndemannaförening.

Föreningen Sveriges landsfiskaler, som yppar viss tvekan angående förslaget

med hänsyn till att bestämmelserna blott sällan kan bringas i tilllämpning,

uttalar att bestämmelserna måhända likväl är erforderliga.

Förslaget avstyrkes av7 Svea hovrätt, Göta hovrätt, länsstyrelsen i Norrbottens

län, landsfogden i Kopparbergs län och utredningen om administrativa

frihetsberövanden.

Svea hovratt anser, att frågan hör prövas i större sammanhang, och hovrätten

erinrar om att möjligheten att inrätta särskilda barn- och ungdomsdomstolar

bör undersökas. Göta hovrätt finner icke att det i betänkandet redovisade

materialet ger vid handen, att det föreligger något verkligt behov avdomstolsprövning

i de åsyftade fallen. Syftet att underlätta för barnavårdsorganen

att erhålla tillfredsställande underlag för sina beslut bör tillgodoses

genom att utredningsförfarandet hos barnavårdsorganen själva förbättras.

Om det likväl från barnavårdsorganens sida skulle anses föreligga behov

av att få frågan, huruvida barn under 15 år begått viss brottslig gärning,

prövad av domstol, är det ett spörsmål, som lämpligen bör upptagas

under arbetet med den nya barnavårdslagstiftningen, varvid även resultatet

av utredningen angående administrativa frihetsberövanden bör beaktas.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden yttrar:

Det måste anses vara ett angeläget önskemål att utredningen i ett barnavardsarende

i möjligaste mån verkställes inför den myndighet, som har att

besluta i ärendet. Därför synes utredning inför annan myndighet böra kunna

ske endast om det föreligger ett framträdande behov av en sådan ordning

Bevistalan torde, såsom ock strafflagberedningen framhåller, erfordras endast

i sallsynta fall. Främst torde förslaget härutinnan ha föranletts av tanken

på sådana fall som det s. k. Perstorpsfallet, där bevisfrågorna voro ovanligt

besvarhga. Det synes dock knappast som om sådana fall, som uppenbarligen

aro ytterligt sällsynta, skulle motivera införandet av särskild bevistalan

vid domstol.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden avser att för handlä«ginng

av bl. a. ärenden angående omhändertagande av barn och ungdom föreslå

ett lansorgan av mera domstolsmässig karaktär än länsstyrelsen enligt

nuvarande ordning har och med mera domstolsmäsig handläggning än den

??m. . Härvarande förekommer. Utredningen kommer bl. a. "att föreslå att

förutsättningar skapas för ett i möjligaste mån kontradiktoriskt förfaran
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

161)

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 196b

de, att möjlighet beredes att förebringa vitlnesbevisning inför organet samt

att den saken rör får rätt att vid handläggning inför organet anlita ottentligt

biträde. Om en sådan ordning genomföres, synes skalen for att bereda

möjlighet till hevistalan inför domstol ytterligare minska i vikt.

Av de tillstyrkande myndigheterna har hovrutten för Nedre Norrland,

Stockholms rådhusrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar reagerat

mot uttalandet i motiven, att domstolens avgörande i målet ej skall vara bindande

för de barnavårdande organen. Hovrätten uttalar, att det ej kan vara

lämpligt att t. ex. eu barnavårdsnämnd, sedan domstolen prövat huruvida

den misstänkte begått viss brottslig gärning och därvid kommit till en friande

dom, ånyo prövar samma material och bestämmer sig för en annan

uppfattning. Nämnda förening framhåller att, om nya omständigheter skulle

framkomma efter domen, ändring i domen bör sökas i den ordning som rättegångsbalken

föreskriver, och föreningen hemställer, att lagtexten erhåller

sådan avfattning, att därav tydligt framgår, att frågan om den unges skuld

eller icke skuld till gärningen genom den lagakraftvunna domen är rättskraftigt

avgjord.

Göta hovrätt anser det vara ett oeftergivligt villkor att om institutet bevistalan

skulle införas — genom domstolens lagakraftvunna avgörande blir

definitivt fastslaget, huruvida den misstänkte begått den påstådda gärningen

eller ej. Det bör enligt hovrättens mening icke ifrågakomma, att administrativa

myndigheter skulle kunna ompröva en av domstol meddelad dom.

Beträffande avfattningen av lagtexten uttalar Svea hovrätt, att vad som

avses med »ur allmän synpunkt» icke framgår med önskvärd tydlighet. Den

allvarliga åtgärden att ställa ett barn inför domstol bör icke vidtagas, såframt

icke åtgärden är ofrånkomlig. Förutsättningarna för bevistalan bör

därför enligt hovrätten anges snävare än i förslaget. Även Sveriges advokatsamfund,

som instämmer i de synpunkter som beredningen anlagt på förutsättningarna

för bevistalan, önskar att stadgandet får en utformning, som

ger ett mera exakt uttryck för vad som åsyftas. Föreningen Sveriges landsfiskaler

anser, att åtminstone den begränsningen för anställande av bevistalan

bör komma till uttryck i lagtexten, att barnet skall ha begått brottslig

gärning »av allvarlig beskaffenhet», och landsfogden i Skaraborgs län föreslår,

att möjligheten till bevistalan inskränkes till vissa grövre brott.

Hovrätten för Nedre Norrland och utredningen om administrativa frihetsberövanden

kan icke ansluta sig till beredningens uttalande, att bevistalan

någon gång skulle kunna anställas, även om åklagaren icke finner så starka

skäl föreligga som skulle krävas för åtal om den unge varit över 15 år. Enligt

dessa remissmyndigheters mening kan det icke vara motiverat att fordra

mindre starka skäl för att ställa någon inför domstol om han är under

15 år än om han uppnått denna åldersgräns.

Stockholms barnavårdsnämnd finner det tillfredsställande, att endast barnavårdsorgan

erhållit initiativrätt till anställande av bevistalan, eftersom det

bör kunna förutsättas att dessa organ kommer att beakta de risker för vilka

barnet utsättes. För att nå enhetlighet i bedömningen och skapa ytterli
Bihang

till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 10

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 196b

gare säkerhet för att bevistalan förbehålles undantagsfallen, anser barnavårdsnämnden,

att den prövnings- och beslutanderätt, som enligt förslaget

tillkommer åklagare, bör läggas i händerna enbart på riksåklagaren. Länsstyrelsen

i Kopparbergs lån ifrågasätter, om det bör ankomma på barnavårdsnämnd

att begära anhängiggörande av bevistalan. Lämpligen bör enligt

länsstyrelsen barnavårdsnämnden ha att anmäla förhållandet till länsstyrelsen,

som med utnyttjande av sina resurser får utreda och bedöma ärendet

i hela dess vidd. Framställning till åklagaren om anställande av bevistalan

får därefter göras av länsstyrelsen, om det bedömes erforderligt. Länsstyrelsen

i Gävleborgs län anser, att statsåklagare bör ha möjlighet att anställa

bevistalan utan föregående hänvändelse från länsstyrelse eller barna\årdsnämnd.

Syftet att säkra bevisningen kan till väsentlig del motverkas

genom den fördröjning av ärendets handläggning, som orsakas av att ytterligare

en instans skall taga ställning till frågan.

I fråga om procedurbestämmelserna uttalar Stockholms barnavårdsnämnd,

att påfrestningen för ett barn att ställas inför domstol skulle kunna minskas,

om man låter rätten utgöras av en enmansdomstol. En annan utväg att

minska den psykiska pressen på barnet är att förlägga förhandlingen till

hemmet eller annan miljö, som icke är för barnet främmande. Ytterligare en

möjlighet är att hålla barnet utanför förhandlingen. Nämnden framhåller,

att barns inställelse inför domstol i de allra flesta fall kan undvikas med

lämplig enskild förhörsteknik under användande av tekniska hjälpmedel

såsom bandinspelning. Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsamfund

uttalar, att med hänsyn till de förutsättningar, under vilka bevistalan

skall kunna anställas, en undantagslös regel bör givas om att offentlig försvarare

skall förordnas. Enligt justitiekanslersämbetets mening föreligger

ej skäl att för den unge uppställa andra begränsningar i talerätten än som

eljest gäller.

Departementschefen. Enligt vad erfarenheten givit vid handen och den

kriminologiska forskningen bestyrkt begås ett mycket stort antal brott av

ungdom i de lägre åldrarna. Medan maximum för en mansålder sedan ansågs

ligga i åldersklasserna närmast över 20 år och för något mer än tjugo

år sedan i åldersklassen 15—17 år, synes man nu ha att räkna med att

den brottsliga aktiviteten når sitt maximum ännu tidigare.

Detta har medfört, att barnavårdsnämnderna i allt större utsträckning

fått syssla med kriminell ungdom under 15 års ålder. Att nämnderna har

att ingripa när sådan ungdom på grund av brottslig gärning är i behov av

särskilda tillrättaförande åtgärder framgår av 25 § barnavårdslagen. Allt

större vikt har kommit att fästas vid att barnavårdande åtgärder sättes in

på ett så tidigt stadium, att en fortsatt ökning av den unges sociala anpassningssvårigheter

förhindras. Stundom kan frågan, huruvida barnavårdande

organ skall ingripa, vara helt beroende av om den unge visas ha begått brottslig

gärning.

Främst då det gäller allvarligare brottslighet kan nackdelar uppstå av det

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 dr 196i

förhållandet, att förfarandet inför barnavårdsorganen ej i första hand är utformat

för att användas vid utredning om brott. Förfarandet är ej kontradiktoriskt,

och verklig bevisupptagning kan ej ske.

Ett uppmärksammat brottsfall för ett femtontal år sedan (regeringsrättens

årsbok 1948 not. S 131) gav anledning till en diskussion om olika utvägar

att förbättra barnavårdsorganens möjligheter att erhålla tillfredsställande

underlag för de beslut, som grundas å lagöverträdelser av icke straffmyndiga.

Strafflagberedningens förslag om bevistalan har framsprungit ur denna

diskussion.

Beredningen har eftersträvat att ge barnavårdsorganen möjlighet att, när

den utredning de kan åstadkomma icke ger klarhet i saken, hänskjuta frågan

om den unge begått brottslig gärning till domstols prövning. Spörsmålet

har samband med hur förfarandet inför barnavårdsorganen anordnas.

När frågan härom diskuterades vid nya barnavårdslagens tillkomst, fann

man det ej påkallat att utforma reglerna med särskild hänsyn till möjligheterna

att åstadkomma brottsutredning utan det förutsattes, att frågan härom

skulle behandlas i annat sammanhang (se L2U 1960: 5). Under arbetet

med brottsbalken har jag tagit avstånd från den lösning på förevarande problem

som inrättandet av särskilda barn- eller ungdomsdomstolar skulle innebära

och förklarat mig ämna ta ställning till strafflagberedningens förslag

vid ett senare tillfälle (prop. 1962: 10 del C s. 88 och 429).

Vad frågan nu främst gäller är att möjliggöra en utredning om brott av

samma beskaffenhet som i brottmål. Är en sådan möjlighet av behovet påkallad,

måste det uppenbarligen vara lämpligast att utredningen sker intör

domstol. Den ytterligare förbättring av förfarandet i barnavårdsmål som kan

bli följden av det utredningsarbete som nu bedrives av förvaltningsdomstolskommittén

— vilken även har att beakta de förslag som framlagts av utredningen

om administrativa frihetsberövanden — torde knappast kunna

förväntas helt tillgodose de krav som ställs i fråga om rena brottsutredningar.

Med hänsyn härtill och då det övervägande positiva mottagandet av

förslaget om bevistalan synes utgöra tecken på att detta institut skulle fylla

ett tillräckligt stort praktiskt behov för att förtjäna att införas i svensk rätt,

vill jag förorda att regler härom upptages i den nu föreslagna lagen.

I fråga om förutsättningarna för den prövning det här gäller och reglerna

om förfarandet torde vad strafflagberedningen föreslagit i huvudsak kunna

accepteras. Naturligt nog torde bevistalan endast ifrågakomma, då den unge

misstänkes för gärning av allvarligare beskaffenhet. Genom den föreslagna

dubbla prövningen av frågan, huruvida bevistalan skall anställas, torde något

missbruk av institutet ej behöva befaras. Vederbörande barnavårdsnämnd

eller länsstyrelse skall först från sina utgångspunkter avgöra, huruvida

det finns anledning att göra framställning om bevistalan. Åklagaren har

därefter att självständigt taga ställning till om bevisläget motiverar, att sådan

talan anställes. Jag vill understryka, att åklagaren bör iakttaga stor försiktighet

i de fall, då han finner skälen vara svagare än som skulle ha krävts

för åtal, om den unge fyllt 15 år. Att det likväl i sådant fall icke skall vara.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i

uteslutet att föra talan kan ha sitt värde, när det framstår som ett betydande

intresse att få domstols avgörande av frågan om utredningen ger vid handen

att den unge är skyldig till gärningen eller icke.

Vilka åklagare som skall verkställa prövningen och väcka talan, torde få

avgöras i instruktionsväg. Starka skäl föreligger att låta prövningen av

dessa ömtåliga och sannolikt också sällsynta ärenden anförtros åt överordnad

åklagare.

Det kan enligt min mening icke komma i fråga att formellt binda det

barnavardande organet vid den i domen uttalade uppfattningen. De remissförslag,

som framförts, bottnar säkerligen i överdrivna farhågor för att icke

domstolens efter noggrann prövning gjorda slutsatser skall väga tillbörligt

tungt vid den följande administrativa behandlingen av barnavårdsärendet.

Det bör, såsom strafflagberedningen framhållit, uppmärksammas att det är

barnavårdsorgan som på grund av sin osäkerhet om bevisläget tagit initiativ

till domstolsprövningen.

Beträffande förfarandet torde kunna hänvisas till de i den nu föreslagna

lagen upptagna reglerna om mål rörande brott av underårig. I ärenden av

detta slag torde förhandlingens offentlighet regelmässigt få anses vara till

sådan uppenbar olägenhet för den unge, att handläggningen jämlikt 9 § bör

ske inom stängda dörrar. Likaledes torde 12 § medföra, att offentlig försvarare

i praktiken alltid förordnas.

De yttre arrangemangen vid förhandling i anledning av att bevistalan

väckts kan utan särskilda föreskrifter anpassas efter vad hänsyn till den

unge kräver. Intet hinder möter mot att förhandlingen hålles utanför vanlig

rättegångslokal.

Förslag till lag om verkställighet av bötesstraff

Tid efter annan framförda önskemål om olika ändringar i lagstiftningen

om verkställighet av bötesstraff samt iakttagelser, som gjorts rörande lagstiftningens

tillämpning, har medfört att frågan om en översyn av vissa delar

därav sedan länge varit aktuell. Brottsbalken har gjort det nödvändigt

att vidtaga åtskilliga ändringar och kompletteringar i 1937 års lag om verkställighet

av bötesstraff. I samband därmed synes emellertid — i avvaktan

på den av nordiska straffrättskommittén upptagna utredningen om bötesstraffets

utformning — vissa ytterligare ändringar böra vidtagas i de nuvarande

ieglerna. Då härigenom flertalet av den gällande lagens paragrafer

kommit att beröras av ändringar och flera nya stadganden tillkommit, har

den verkställda omarbetningen av bötesverkställighetsreglerna givits formen

av ett förslag till ny lag om verkställighet av bötesstraff. Härigenom har

även blivit möjligt att vidtaga vissa önskvärda redaktionella ändringar i den

äldre lagtexten.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år It)(ii

173

Gällande regler om verkställighet av bötesstraff

Verkställighet av bötesstraff sker genom frivillig eller framtvingad betalning

eller genom böternas förvandling till fängelse. Huvudreglerna härom

finnes i lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff (bötesverkställighetslagen).

Till lagen ansluter sig kungörelsen den 18 november 1938

med vissa föreskrifter rörande tillämpning av lagen om verkställighet av

bötesstraff (tillämpningskungörelsen). I förordningen den 14 december

1917 angående indrivning och redovisning av böter (bötesindrivningsförordningen)

är — med undantag för vissa speciella fall regler meddelade

om bötesbeslutets avlämnande för verkställighet samt om indrivning och

redovisning av böter. Lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom innehåller

bestämmelser angående villkorligt anstånd med verkställande av förvandlingsstraff.

Slutligen finnes i skilda författningar stadganden, som angår

bötesverkställigheten.

Böter kan ej uttagas tvångsvis förrän beslut, varigenom böterna ådömts,

vunnit laga kraft; dock får på grund av hovrätts beslut utmätning under

vissa förutsättningar ske på ett tidigare stadium (52 § ulsökningslagen och

22 § promulgationsförordningen till denna lag). Enligt 5 kap. 20 § andra

stycket strafflagen bortfaller ådömda böter, sedan tre år förflutit från det

bötesbeslutet vann laga kraft, där ej dessförinnan talan om böternas förvandling

blivit anställd. Har förvandlingsstraff för böter ålagts, får på grund

av stadgandet i 5 § bötesverkställighetslagen böterna icke uttagas ända åt-,

preskription ej inträtt.

Bötesverkställighetslagen upptar två huvudavsnitt, det ena (1—6 §§) om

betalning och indrivning av böter samt det andra (7—19 §§) om förvandling

av böter. Härtill kommer särskilda bestämmelser samt övergångsstadganden.

Reglerna i det förstnämnda avsnittet präglas av önskemålet att

främja och underlätta en frivillig bötesbetalning. I detta syfte äger indrivningsmyndigheten

bevilja den bötfällde anstånd med betalningen eller medgiva

avbetalning (1—3 §§). Erlägges ej böterna i föreskriven ordning, skall

de indrivas. Undantag härifrån gäller i vissa fall beträffande böter avseende

fylleri eller förargelseväckande beteende. Dylika böter, som icke tilllika

avser annat brott, får nämligen icke uttagas, om den bötfällde efter

gärningens begående enligt meddelat beslut intagits a allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt och förbundit

sig att kvarstanna å anstalten sex månader. Från utmätning för böter må

utöver sådan egendom, som alltid är fri från utmätning, även undantagas

nödig bostad och egendom, som i den bötfälldes näring fordras för att bereda

nödig bärgning åt honom, hans maka och oförsörjda barn eller adoptivbarn

(4 §).

Erlägges ej böter till fullo, skall vad som återstår oguldet förvandlas till

fängelse (7 §). Från denna huvudregel är undantag stadgade för vissa fall.

Vissa låga bötesstraff, s. k. småböter, får sålunda som regel icke förvandlas

(8 §). Till dylika böter hänföres bötesstraff, som ej överstiger 5 dags
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

böter eller 25 kronor omedelbart i penningar eller vid gemensamt straff 10

dagsböter respektive 50 kronor. Även småböter skall dock förvandlas, därest

omständigheterna föranleder till antagande att den bötfällde av tredska eller

uppenbar vårdlöshet underlåtit att betala böterna eller att förvandling

erfordras för hans tillrättaförande eller bötesstraffet ådömts för fylleri och

den dömde under de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller

flera gånger fällts till ansvar för sadan förseelse (8 §). — Förvandling får

ej heller ske av böter som ådömts någon, innan han enligt meddelat beslut

intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått

å sådan anstalt, och förbundit sig att kvarstanna där sex månader, eller

intagits å tvångsarbetsanstalt eller för samhällsvård i ungdomsvårdsskola.

Har förvandlingsbeslut redan meddelats, förfaller detta. Böter, som ådömts

efter intagandet men före utskrivningen, må ej förvandlas med mindre anstaltens

styrelse påkallar detta (9 §). — Undantag från huvudregeln om

förvandling gäller vidare i vissa fall beträffande böter för fylleri och vissa

därmed jämställda alkoholbrott. Uppkommer fråga om förvandling av dylika

böter och har den bötfällde blivit dömd för minst tre under de senaste

två åren begångna gärningar av ifrågavarande slag, skall åklagaren, innan

talan om förvandling väckes, göra anmälan om förhållandet till vederbörande

nykterhetsnämnd. Därest nämnden inom två månader därefter gör ansökan

om den bötfälldes intagning å vårdanstalt för alkoholmissbrukare, får

talan om förvandling icke föras. Leder sådan ansökan till beslut om intagnmg>

förfaller frågan om böternas förvandling. Göres icke ansökan eller resulterar

den icke i ett beslut om intagning, skall däremot talan om förvandling

föras (11 §). — Föreskrifter finnes slutligen i vissa specialförfattningar,

att däri upptagna böter icke må förvandlas.

Förvandlingsstraffets längd bestämmes efter antalet dagsböter enligt en

fallande skala till lägst 10 och högst 90 dagars fängelse. Dagsbot som endast

delvis erlagts anses såsom obetald. Vid förvandling av böter, som ådömts

omedelbart i penningar, skall varje påbörjat belopp av fem kronor anses

svara mot en dagsbot (13 §). Om förvandling skall ske av något bötesstraff

och den bötfällde även häftar för andra böter som må förvandlas, skall

förvandling ske av samtliga böter och gemensamt förvandlingsstraff bestämmas

efter sammanräknade antalet dagsböter. Skall bötesstraff med olika

dagsbotsbelopp förvandlas samtidigt och har avbetalning skett, skall denna

avräknas å bötesstraff med lägre dagsbot (14 § första stycket). I några

fall när särskilt förvandlingsstraff bestämmes för vissa böter, sedan andra

böter förvandlats, skall vid förvandlingen eller verkställigheten den gemensamma

strafftiden anpassas till det straff, som skulle ha erhållits vid en

samtidig förvandling av böterna (14 § andra stycket samt 18 §).

Kan i fråga om normerade böter med skäl antagas, att den bötfällde gjort

vad han förmått för att betala böterna, må, om med hänsyn till omständigheterna

så prövas skäligt, förvandlingsstraffet sättas lägre än som följer

enligt nyssnämnda beräkningsgrunder, dock ej under sex dagar, eller den

bötfällde befrias från förvandlingsstraff. Finnes i fråga om andra böter skäl

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1964

för motsvarande antagande, må enahanda nedsättning av förvandlingsstraffet

ske, om synnerliga skäl föreligger därtill. Har böterna till huvudsaklig

del erlagts och är vad som återstår ringa, må den bötfällde befrias från

förvandlingsstraff (15 §).

Enligt lagen om villkorlig dom kan villkorligt anstånd med förvandlingsslraffets

verkställande beviljas, därest ej omständigheterna föranleder till

antagande, att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet har underlåtit

att betala böterna eller att straffets verkställighet erfordras för hans

tillrättaförande (4 §). Prövotiden skall i villkorliga domar av detta slag bestämmas

till två år (5 § samma lag). Om så prövas erforderligt, kan den

dömde ställas under övervakning och åläggas att iakttaga särskilda föreskrifter.

Vissa bestämmelser i bötesverkställighetslagen hänför sig till själva förfarandet.

Beträffande beslut angående avbetalning eller anstånd med betalning

gäller, att beslutet ej kan komma under högre myndighets prövning

annat än i samband med klagan över utmätning eller införsel (6 §).

Talan om förvandling utföres av allmän åklagare och upptages av allmän

underrätt i den ort, där den bötfällde finnes, eller av den underrätt, vid

vilken den i målet ifrågavarande ansvarstalan förts (10 §). Rätten är domfor

med tre i nämnden. Åklagaren och den bötfällde skall kallas till förhör inför

rätten; målet får dock handläggas och avgöras utan hinder av att den bötfällde

uteblivit. I övrigt gäller i tillämpliga delar samma processuella regler

som beträffande mål om allmänt åtal (16 §).

Praktiskt betydelsefull är domstolens plikt att hänskjuta saken till ny behandling

av indrivningsmyndigheten, om ytterligare prövning finnes vara

erforderlig i fråga om avbetalning eller anstånd med betalning eller åtgärd

för indrivning av böterna (12 §). Erbjuder den bötfällde betalning efter

underrättens avgörande, får beslut om sådant hänskjutande endast om synnerliga

skäl föreligger meddelas av hovrätt (19 §).

I beslut om bötesförvandling må förordnas, att beslutet skall verkställas

utan hinder av att det ej vunnit laga kraft (17 §). Sedan beslut om bötesforvandling

meddelats, får förvandlingsstraffet ej ändras på grund av betalning

(5 §). Fullfölj dsrätten är i förvandlingsmål i vissa hänseenden begränsad.

Sålunda får klagan ej föras över beslut, varigenom saken hänskjutits

till ny behandling av indrivningsmyndigheten. Hovrätts beslut i förvandlingsmål

får vidare icke överklagas (19 §).

Bötesverkställighetslagens bestämmelser är tillämpliga också på viten. Liksom

beträffande böter gäller dock, att förvandling i vissa fall icke kan komma

i fråga på grund av förbud däremot i den författning, där vitesföreskriften

meddelats (21 §).

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196i

Av brottsbalken föranledda ändringar i gällande regler

Brottsbalken medför åtskilliga, ehuru icke mera genomgripande ändringar

i bötessystemet (25 kap.). Uppdelningen i dagsböter och penningböter bibehålies.

Reglerna om lägsta och högsta dagsbotsantal överensstämmer vidare

med gällande rätt.

De belopp, vartill dagsbot lägst och högst må bestämmas, har emellertid

höjts från 1 och 300 kronor till 2 respektive 500 kronor. Gränsen mellan

penningböter och dagsböter har flyttats från 300 till 500 kronor varjämte

det belopp, som högst må utdömas vid penningböter såsom gemensamt straff,

höjts från 500 till 1 000 kronor. Bötesminimum vid såväl dagsböter som

penningböter har vidare i brottsbalken höjts från 5 till 10 kronor.

De angivna höjningarna av olika bötesbelopp återverkar i vissa hänseenden

direkt på reglerna om verkställighet av bötesstraff. Mot höjningarna

svarande ändringar i dessa regler måste därför vidtagas (9 § första stycket

och 15 § tredje stycket i förslaget).

Enligt 33 kap. 2 § brottsbalken skall under vissa förutsättningar böter

kunna ådömas för brott, som någon begått under inflytande av sinnessjukdom

eller annan därmed jämförlig abnormitet. Det har förutsatts, att förvandling

av dylika böter icke skall kunna ske. Bestämmelse därom har intagits

i förslaget till ny bötesverkställighetslag (10 §).

Vid brottsbalkens ikraftträdande upphäves lagen om villkorlig dom och

ersättes med nya, i brottsbalken intagna regler. Dessa innehåller icke några

stadganden om sådant anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff

för böter, som för närvarande kan beviljas genom villkorlig dom. Erforderliga

bestämmelser härom har i stället ansetts böra intagas bland reglerna

om verkställighet av bötesstraff. I överensstämmelse härmed har vissa stadganden

i förevarande hänseende, som finnes i lagen om villkorlig dom, upptagits

i lagförslaget (18 och 19 §§).

Enligt 35 kap. 7 § brottsbalken bortfaller ådömda böter när tre år förflutit

från det bötesbeslutet vann laga kraft, därest den dömde ej dessförinnan

delgivits ansökan om förvandling av böterna. I fråga om bortfallande

av böter, sedan sådan ansökan delgivits, samt av ålagt förvandlingsstraff

hänvisas i balken till vad särskilt finnes stadgat. De regler i sistnämnda

hänseenden som åsyftas har upptagits i det föreliggande förslaget. Därvid

har jämte frågan om bortfallande av förvandlingsstraff reglerats verkan i

preskriptionshänseende av beslut i förvandlingsmål, varigenom saken hänskjutes

till ny behandling av indrivningsmyndigheten (25 och 26 §§ i förslaget).

Övriga ändringar

Såsom inledningsvis anförts har översynen av bötesverkställighetsreglerna

givit anledning även till andra ändringar i dessa än dem som föranletts av

brottsbalken. Av förstnämnda ändringar synes några böra särskilt framhållas.

Till dessa hör att betalning av böter enligt förslaget skall kunna ske

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1961

även efter det beslut om förvandling meddelats men innan verkställighet

av det ådömda förvandlingsstraffet påbörjats och alt dylik betalning skall

kunna leda till minskning eller bortfall av förvandlingsstraffet (6 och

22 §§ i förslaget). Vidare föreslås att i fråga om böter, vid vilka enligt

föreskrift i bötesverkställighetslagen förvandling är utesluten, domstol under

vissa förutsättningar skall kunna befria den böttällde även från betalningsskyldigheten

(5 §). Slutligen torde i detta sammanhang böra

nämnas den ändring, som föreslås i reglerna om bestämmande av förvandlingsstraff

och som går ut på att vid ådömande av gemensamt förvandlingsstraff

verkställd avbetalning skall avräknas å det äldsta bötesstraffet

i stället för som för närvarande å bötesstraff med lägre dagsbot (16 §).

De övriga ändringarna kännetecknas av en strävan att ytterligare begränsa

användningen av förvandlingsstraff och innebär i detta hänseende

närmast en utbyggnad av'' vissa av de nuvarande stadgandena. I de bestämmelser,

som särskilt har avseende å verkställighet av böter vid olika alkoholbrott

(4 och 12 §§) och som i huvudsak övertagits från den gällande lagen,

har den ändringen vidtagits, att intagning för samhällsvård i ungdomsvårdsskola

jämställts med intagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

i vad avser verkningarna i bötesverkställighetshänseende. Ändringen

innebär ett beaktande av att, då fråga är om alkoholmissbruk hos ungdom,

erforderliga åtgärder skall vidtagas inom ramen för samhällets barnaoch

ungdomsvård. Det nuvarande stadgandet (9 §) om ett allmänt undantag

från förvandling av böter, som ådömts den som intagits i vissa anstalter, har

i ett par hänseenden utvidgats. Sålunda föreslås att den regel stadgandet innehåller

skall bli tillämplig även på den som enligt 31 kap. 3 § brottsbalken

överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen och på grund härav intagits å

sjukhus samt på den som intagits i fångvårdsanstalt för att undergå fängelse

i två år eller däröver (11 §). En omarbetning har slutligen skett av

de nuvarande reglerna om möjlighet för domstolen att i förvandlingsmål

nedsätta eller eftergiva förvandlingsstraff (17 §). Förslaget går i denna del

ut på att lämna utrymme för en friare prövning och att särskilt vad gäller

eftergivande av förvandlingsstraff ge domstolarna ökade möjligheter att

beakta särskilda omständigheter.

Genom det framlagda lagförslaget torde det omedelbara behovet av ändringar

och kompletteringar av de gällande bötesverkställighetsreglerna i

huvudsak ha blivit tillgodosett. På längre sikt kan emellertid en ytterligare

reformering av dessa komma att övervägas inom ramen för det nordiska

lagstiftningssamarbetet. Frågan om bötesstraffets utformning har nämligen

såsom förut nämnts ansetts böra upptagas av den nordiska straffrättskoinmittén,

som nyligen börjat utreda denna fråga.

De särskilda bestämmelserna

Liksom den gällande lagen upptar lagförslaget två huvudavdelningar,

»Betalning och indrivning av böter» (1—7 §§) och »Förvandling av böter»

(8—20 §§). Härutöver har under en särskild rubrik »Allmänna bestäm
-

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196 i
-

melser» (21—28 §§) sammanförts stadganden angående handläggningen

inför domstol, bestämmelserna om verkan av betalning av böter efter förvandlingsbeslut,

de förut berörda preskriptionsbestämmelserna samt vissa

andra stadganden.

Betalning och indrivning av böter

1 §•

Denna paragraf, som innehåller de viktigaste bestämmelserna om avbetalning

och anstånd med betalning av böter, överensstämmer i sak med 1 §

i den gällande lagen.

I fråga om förutsättningarna för anstånd och avbetalning synes den nuvarande

lydelsen icke helt täcka stadgandets avsedda innehåll. Däri föreskrives

att anstånd eller avbetalning må medgivas, därest den bötfällde

»icke utan att oskäligt betungas förmår att genast utgiva böterna». Denna

lydelse utesluter formellt sett möjligheten, att den bötfällde icke alls förmår

att genast betala böterna. Stadgandet har i detta hänseende förtydligats

i förslaget.

2 §•

I paragrafen har utan sakliga ändringar sammanförts innehållet i 2 och

3 §§ i den gällande lagen. Första stycket motsvarar nuvarande 2 § medan

det andra stycket motsvarar 3 §.

3 §•

Paragrafen motsvarar utan sakliga ändringar första meningen i första

stycket samt hela andra stycket i nuvarande 4 §. Återstoden av denna upptar

det undantag från indrivning, som gäller i vissa fall i fråga om böter

för fylleri och förargelseväckande beteende. Denna del har utbrutits till en

särskild paragraf (4 §).

4 §.

Paragrafen motsvarar i sak det stadgande, som enligt vad nyss anförts utbrutits

ur 4 § i den gällande lagen.

I förhållande till vad nu gäller har vidtagits den ändringen att det undantag

från indrivning, som stadgandet innehåller, utvidgats till att gälla även

för det fall att den bötfällde intagits i ungdomsvårdsskola. Ändringen är närmast

föranledd av en framställning därom från socialstyrelsen den 5 januari

1962. Styrelsen anför i framställningen bl. a. följande.

Enligt 25 § b) barnavårdslagen, vilken trätt i kraft den 1 januari 1961,

har barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärder, om någon som ej fyllt 21 år på

grund av missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel är i behov av särskilda

tillrättaförande åtgärder från samhällets sida. Uppstår fråga om anstaltsbehandling

av alkoholskadade barn och ungdomar, torde denna behandling,

ifall den icke skall försiggå på sjukhus, i allmänhet bättre kunna meddelas

i ungdomsvårdsskola än inom den anstaltsorganisation, som är avsedd

för vuxna alkoholskadade och där inga särskilda anordningar kan eller

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i

bör vidtagas för mottagande av underåriga. Socialstyrelsen har också under

är 1961 låtit vid ungdomsvårdsskola inskriva åtskilliga ungdomar, vilka varit

spritinissbrukarc. Vid Långanäs yrkesskola finnes en särskild avdelning

för det spritmissbrukande äldre klientelet.

Enligt 69 § barnavårdslagen må statsåklagare eftergiva åtal för brott, som

elev vid ungdomsvårdsskola begått före utskrivningen från skolan. Bestämmelsen

utgör en motsvarighet till 57 § nykterhetsvårdslagen. Däremot finnes

för närvarande, frånsett nådevägen, ingen möjlighet att eftergiva sådana

böter för fylleri och förargelseväckande beteende, som ådömts före intagningen.

Helt nyligen har elever, som utskrivits från Långanäs yrkesskola,

sedan de blivit arbetsplacerade, genom införsel fått sina löner reducerade till

betalning av böter, som ådömts före intagningen på ungdomsvårdsskolan.

En sådan åtskillnad mellan de yngre och de äldre alkoholmissbrukarna är

enligt socialstyrelsen föga tillfredsställande.

Vid remissbehandling av framställningen har icke framförts någon erinran

mot den föreslagna ändringen. Barnavårdsnämnden i Stockholm uttalar

sig vidare för en sådan ytterligare utvidgning av stadgandet, att även andra

former av omhändertagande enligt 25 § b) barnavårdslagen än inskrivning i

ungdomsvårdsskola inbegripes däri. Riksåklagarämbetet å sin sida framhåller,

att stadgandet icke bör göras tillämpligt på den som enligt 30 § barnavårdslagen

omhändertagits för utredning och i anslutning härtill placerats

i ungdomsvårdsskola.

Departementschefen. Mot den föreslagna ändringen kan göras gällande,

att den medför, att böter för enstaka fylleriförseelser bortfaller även i sådana

fall, då hemfallenhet åt alkoholmissbruk icke föreligger och grunden

för intagningen i ungdomsvårdsskola huvudsakligen varit av annan art.

Även i sådana fall torde dock det aktuella fylleriet vanligen utgöra en del av

den asocialitet, som man vill komma till rätta med genom intagningen. I

betraktande härav får anses motiverat att utan särskilda inskränkningar

låta befrielse från de berörda böterna inträda. Befrielsen bör emellertid i

överensstämmelse med vad riksåklagaren anfört avse endast bötfälld, vilken

intagits i ungdomsvårdsskola för samhällsvård.

5 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i den nuvarande lagen.

Socialstyrelsen anför i den framställning om bortfall av böter för fylleri

och förargelseväckande beteende, som berörts i det föregående vid 4 §, att

styrelsen övervägt att även föreslå, att ungdomsvårdsslcoleelever skulle befrias

från alla före intagningen i ungdomsvårdsskola ådömda böter, oberoende

av vilka brott böterna hänför sig till. Då denna fråga synts böra bedömas

i ett större sammanhang, har styrelsen emellertid inskränkt sig till att

hemställa om den angivna ändringen i 4 §.

Departementschefen. Frågan om möjligheten att generellt medgiva bortfall

av böter för vilka brott det vara må har såsom socialstyrelsen antytt betydelse

även beträffande andra bötfällda än sådana som intagits i ungdoms
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

vårdsskola. Motsvarande situation föreligger sålunda i fråga om bötfällda

i allmänhet, vilka intagits i anstalt för icke allenast kort tid, t. ex. vårdanstalt

för alkoholmissbrukare eller fångvårdsanstalt. Olika skäl kan åberopas

för att dylika bötfällda bör befrias från böter, som ådömts dem före utskrivningen

från anstalten. Den utskrivnes ekonomi har ofta som en följd

av anstaltsvistelsen och olika förhållanden i tiden före denna blivit undergrävd

och han är vanligen helt beroende av sin arbetsinkomst. Hans vilja

till återanpassning i samhället torde vidare icke sällan i hög grad påverkas

av hur han bedömer möjligheterna att ekonomiskt reda upp sin situation.

En bötesindrivning, som försämrar hans möjligheter härutinnan, kan under

sådana förhållanden få mycket ogynnsamma verkningar. Om han har

försörjningsplikt, kan böternas uttagande vidare komma att onödigt hårt

drabba dem som är beroende av honom för sin försörjning. Att införa en

generell regel om bortfall av böter i nu berörda fall är emellertid icke möjligt

utan en närmare utredning med avseende å verkningarna därav i olika

hänseenden. Frågan därom har med hänsyn härtill tills vidare lämnats

öppen. Den tillhör emellertid de spörsmål, som bör övervägas vid en vidare

reformering av bötesverkställighetsreglerna.

Då en generell regel om bortfall av böter således icke kunnat förordas men

det synts önskvärt att åtminstone i mera uttalade fall söka komma till rätta

med de ur olika synpunkter ogynnsamma verkningarna av bötesindrivning

hos dem som nyligen utskrivits från anstalt, har införandet av en möjlighet

att efter särskild prövning eftergiva betalningsskyldighet för böter i vissa

av dessa fall framstått såsom en lämplig utväg. Det förhållandet, att de

nämnda verkningarna kan variera avsevärt från fall till fall, talar över

huvud taget för en ordning, vid vilken böternas bortfallande göres beroende

av omständigheterna i det enskilda fallet. I enlighet med det anförda föreslås

i fråga om böter, vilka enligt lagförslaget icke kan förvandlas, att rätten

i den ort, där den bötfällde finnes, under vissa förutsättningar skall kunna

törordna att böter eller vad av bötesbeloppet återstår obetalat icke skall

uttagas. Såsom förutsättningar för ett dylikt förordnande har uppställts,

att böternas uttagande skulle vara till synnerligt men för den bötfällde eller

någon, som är beroende av honom för sin försörjning, samt att omständigheterna

icke ger anledning till antagande, att verkställighet av bötesstraffet

erfordras för den bötfälldes tillrättaförande eller ur allmän synpunkt. Med

hänsyn till syftet med det föreslagna stadgandet bör efterskänkande av böterna

i vissa fall kunna ske, även om den bötfällde icke gjort vad han kunnat

för att betala böterna. Något uttryckligt krav på den bötfällde i detta

hänseende torde med hänsyn härtill icke böra uppställas.

Den avgränsning som skett till böter, vilka enligt bestämmelse i lagen

icke kan förvandlas, medför att paragrafen blir tillämplig på böter, som

förekommer i fall där den bötfällde intagits i anstalt; vilka dessa fall är

framgår av lagförslagets 11 §. Men dessutom kommer förevarande paragraf

att avse även andra böter, nämligen s. k. småböter (9 §), böter som

ådömts med stöd av 33 kap. 2 § brottsbalken (10 §) samt böter i fall, då

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19(ik

efter anmälan av åklagare beslut meddelats om den bötfälldes intagning

i vårdanstalt för alkoholmissbrukare men villkorligt anstånd beviljats med

beslutets verkställande (12 §). Att paragrafens tillämpningsområde bestämts

på detta sätt sammanhänger med att det, i vad avser regler om en

domstolsprövning på verkställighetsstadiet, synes önskvärt att om möjligt

kunna göra samma regler tillämpliga på samtliga böter, vilka enligt bestämmelse

i lagen icke kan förvandlas och således icke kan förekomma

i förvandlingsmål. Någon betänksamhet häremot torde icke kunna föreligga

beträffande de av de angivna böterna, som icke avser fall där

den bötfällde intagits i anstalt. Särskilt gäller detta i betraktande av de

särskilda förutsättningar, som uppställts för att befrielse från betalningsskyldigheten

för böterna skall kunna erhållas. Dessa förutsättningar gör

att i fråga om småböter något utrymme för stadgandets tillämpning i praktiken

knappast torde finnas. Vad åter angår böter som ådömes med

stöd av 33 kap. 2 § brottsbalken och böter som avses i 12 § i lagförslaget

torde, om de nämnda förutsättningarna för paragrafens tillämpning är

för handen, icke vara anledning till erinran mot att den bötfällde kommer

i åtnjutande av samma behandling som den som varit intagen å anstalt.

Såsom framgår av det anförda föreslås, att stadgandet skall gälla böter

som ej kan förvandlas. Visserligen torde de skäl som föranlett stadgandet

kunna tillmätas betydelse också när det gäller böter som må förvandlas.

Den väsentliga förändring av gällande verkställighetsordning som förslaget

innebär bör emellertid tills vidare begränsas. En utvidgning av tilllämpningsområdet

till att omfatta alla böter kan icke komma under övervägande

förrän efter en ingående utredning om konsekvenserna. För den

föreslagna avgränsningen kan också anföras, att verkställigheten av förvandlingsbara

böter även utan det nya stadgandet kan komma under

domstols bedömande och att, om därvid villkorligt anstånd medges beträffande

verkställigheten av ådömt förvandlingsstraff, all verkställighet

av bötesstraffet inhiberas.

6 §•

Denna paragraf innehåller en i jämförelse med den nuvarande lagen ny

reglering. För närvarande gäller att böter ej må uttagas, sedan beslut om

förvandlingsstraff meddelats, och att betalning, som erlägges efter beslutet,

icke kan medföra ändring av förvandlingsstraffet. I sistnämnda hänseende

föreslås genom förevarande paragraf tillsammans med 22 § den

ändringen att bötesbetalning, som erlägges efter förvandlingsbeslutet men

innan verkställigheten av förvandlingsstraffet påbörjats, skall kunna medföra

nedsättning i eller befrielse från förvandlingsstraffet.

Möjligheten att låta betalning, som erlägges efter förvandlingsbeslutet,

inverka på förvandlingsstraffet diskuterades vid tillkomsten av den nuvarande

lagen (SOU 1935:36 s. 48). Därvid uttrycktes farhågor för att en

dylik möjlighet skulle kunna leda till att den bötfällde lockades att spekulera

i möjligheten av villkorlig dom eller straffnedsättning eller straff
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196i

befrielse enligt 16 § andra stycket i den nuvarande lagen. Beträffande de

fall, i vilka villkorlig dom meddelats och för vilka de nämnda farhågorna

följaktligen icke kunde åberopas, anfördes att den varning, som villkorlig

dom innebär, skulle komma att försvagas. Vidare anfördes, att det icke

vore tilltalande att ändring i ett meddelat förvandlingsstraff skulle kunna

åstadkommas av den bötfällde. Det påpekades slutligen, att den ordning

som upptogs i den nuvarande lagen medförde vissa praktiska fördelar

med avseende å verkställighet och registrering av förvandlingsstraff.

Att den möjlighet till bötesbetalning, som avvisats vid tillkomsten av den

nuvarande lagen, funnits böra medtagas i det föreliggande förslaget sammanhänger

med den praxis, som efter hand utvecklats i nådeärenden i

motsvarande fall och enligt vilken efter förvandlingsbeslutet erbjuden betalning

accepterats såsom skäl för ett eftergivande av förvandlingsstraffet.

Denna praxis torde få ses som ett uttryck för en i den praktiska rättstilllämpningen

naturlig strävan att så långt det är möjligt låta betalning, såsom

den primära formen för bötesverkställighet, få företräde framför förvandlingsstraff.

Då den varit gällande åtskillig tid och de därunder vunna

erfarenheterna givit anledning till en omvärdering av de i det föregående

redovisade skälen mot betalning efter förvandlingsbeslutet, har ansetts naturligt

att reglera möjligheten härtill i lagen. Erfarenheterna har ej givit belägg

för de farhågor för en spekulation i villkorlig dom, vilka främst ansetts

tala mot nämnda möjlighet. Det är i detta sammanhang anledning att

framhålla dels att bötesindrivningen kommit att bli mycket effektiv, vartill

bl. a. utformningen av reglerna om betalning och indrivning av böter torde

ha medverkat, och dels att redan det med ett förvandlingsmål förenade

obehaget är ägnat att sporra till en ytterligare betalningsprestation i de

fall, i vilka utrymme finnes för en sådan. Även om en i vissa hänseenden

annan situation inträder, om den angivna möjligheten lagfästes, torde icke

finnas tillräckliga skäl att i vart fall fram till dess verkställigheten av förvandlingsstraffet

påbörjats vägra godtaga i dess ställe erbjuden betalning.

Då ovillkorligt förvandlingsstraff är reserverat för de fall, då den uteblivna

betalningen har sin grund i tredska eller uppenbar vårdslöshet, blir detta

straff mer ett påtryckningsmedel och en bestraffning av betalningsovillighet

än en omvandling av den ursprungliga påföljden. Genom den förordade

ordningen uppnås, att förvandlingsstraffets egenskap av påtryckningsmedel

helt tillvaratages. Dess effekt i detta hänseende torde för övrigt vara starkast,

när straffet bestämts och verkställigheten väntar. Vidare tillgodoses

det eljest på olika sätt beaktade allmänna önskemålet att begränsa användningen

av förvandlingsstraff.

I de nyssnämnda nådeärendena har genomgående erbjudits full betalning

för de resterande böterna. Enligt förslaget accepteras emellertid även

delbetalning med däremot svarande avräkning å den i förvandlingsbeslutet

bestämda strafftiden. Därest möjlighet till efterbetalning med inverkan på

förvandlingsstraffet öppnas genom uttrycklig lagbestämmelse, torde såväl

från principiell synpunkt som med hänsyn till vad som anförts om önsk
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

värdheten av att till fullo kunna utnyttja förvandlingsstraffets verkan såsom

påtryckningsmedel övervägande skäl tala för att den angivna möjligheten

icke begränsas till de fall, då full betalning kan erläggas. Det anförda

kan åberopas även till stöd för att låta möjligheten till betalning stå öppen

till dess förvandlingsstraffet till fullo verkställts. Då vissa olägenheter i

verkställighetshänseende skulle vara förenade med en sådan ordning och

betalning under avtjänandet av förvandlingsstraffet måste antagas vara ett

föga praktiskt fall, har emellertid efterbetalning ansetts icke böra medgivas

längre än till dess verkställigheten av detta straff påbörjats.

Möjligheten till efterbetalning bör stå öppen även för den som erhållit

villkorligt anstånd med förvandlingsstraffets verkställande. Det måste nämligen

anses skäligt att den som måhända utan egen förskyllan försatts i den

situationen, att han icke kunnat betala böterna i tid och därför ådragit sig

ett villkorligt förvandlingsstraff, icke utestänges från nämnda möjlighet.

Härvid torde man i praktiken endast ha att räkna med det fall, att den

dömde genom betalning helt befriar sig från förvandlingsstraffet.

Den föreslagna ordningen för med sig vissa problem, när det gäller beaktandet

av betalning, som sker efter förvandlingsbeslutet. Dessa avser främst

frågorna om vilka avräkningsregler, som bör gälla vid sådan betalning, och

vilken myndighet, som skall ha att besluta om den ändring i förvandlingsstraffet,

som betalningen skall föranleda. Härtill återkommer jag i det följande

vid 22 §. Därjämte måste beaktas vissa registreringsspörsmål.

De utsträckta möjligheterna till betalning för den dömde föreslås icke

kombinerade med någon motsvarande utvidgning av möjligheten att indriva

böterna. Något praktiskt behov härav torde icke finnas.

Vid en ändring av de nuvarande reglerna i enlighet med vad här föreslagits

bör stadgandet i 17 § i den gällande lagen, att förvandlingsbeslut där

så förordnas må verkställas utan hinder av att det ej vunnit laga kraft,

utgå.

7 §•

Paragrafen motsvarar i huvudsak 6 § i den gällande lagen.

Bestämmelsen i andra stycket är föranledd av det nya stadgandet om eftergivande

av betalningsskyldighet för böter, som intagits i 5 §.

Förvandling av böter

8 §•

Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 7 § första stycket och 21 §

andra stycket.

9 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 8 §. I första stycket har dock vidtagits

de i det föregående angivna, av brottsbalken föranledda höjningarna av

småböternas belopp.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

10 §.

Paragrafen, saknar motsvarighet i den gällande lagen. Såsom framhållits

under förarbetena till brottsbalken (prop. 1962: 10 del C s. 364) bör böter

för brott, som någon begått under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet

eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste

anses jämställd med sinnessjukdom, icke kunna förvandlas.

11 §•

Paragrafens första stycke motsvarar utan sakliga ändringar nuvarande

9 §. I andra stycket föreslås två sakligt sett nya stadganden.

Det bar synts naturligt att överväga att göra reglerna i paragrafens första

stycke tillämpliga även på personer, som intagits å sinnessjukhus. En sådan

utvidgning av paragrafens tillämpningsområde torde emellertid icke

kunna ske utan begränsning. Det synes böra krävas att den omständighet

som skall utesluta förvandling av böter — om det icke är fråga om böter

som avses i den nu föreslagna lagens 10 § — utgöres av ett samhällsingripande,

varöver den enskilde icke äger disponera, eller som, om det tillkommit

på initiativ från hans sida, blir för honom bindande på samma sätt

som en tvångsvis åvägabringad åtgärd. Det kan antagas, att i den nya sinnessjuklagstiftningen

reglerna om intagning å sinnessjukhus kommer att

utformas så, att tvång i stor utsträckning elimineras. Redan för närvarande

finnes för övrigt en intagningsform, med vilken icke är förenad kvarhållningsrätt.

Under sådana förhållanden synes icke lämpligt med en allmän

regel, enligt vilken intagning å sinnessjukhus skulle få till verkan, att möjligheten

till förvandling av böter som ådömts den intagne bortföll. En tillfredsställande

avgränsning torde erhållas, om stadgandet blir tillämpligt

på dem som efter förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken intagits å

sinnessjukhus. Den situation, som föreligger för dem som i andra fall intagits

å sinnessjukhus, torde kunna beaktas inom ramen för möjligheter,

som bör ges domstolen att i förvandlingsmål efterskänka förvandlingsstraff;

detta spörsmål kommer att närmare behandlas i det följande vid 17 §.

Dessa möjligheter bör över huvud taget kunna omfatta fall, i vilka det på

grund av vederbörandes sjukdom framstår såsom väl motiverat att eftergiva

förvandlingsstraffet, och därigenom även det fall, att den bötfällde

enligt 31 kap. 4 § brottsbalken överlämnats till öppen psykiatrisk vård. Särskilda

bestämmelser som tar sikte på den sistnämnda kategorien torde icke

böra meddelas nu.

I skrivelse från riksåklagaren den 12 november 1957 har upptagits frågan

om att från förvandling undantaga även böter, vilka ådömts den som undergår

mångårigt frihetsstraff. För en sådan ordning talar framför allt vissa

praktiska skäl. Några betänkligheter däremot torde heller icke kunna antöras.

Den regel, som enligt första stycket i förevarande paragraf gäller för

böter vid annan anstaltsvistelse, föreslås därför bli tillämplig på böter varom

här är fråga. Vad angår längden av det fängelsestraff, som skall kunna

inverka på böternas förvandlingsbarhet, torde gränsen lämpligen kunna dra
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

gas vid två år. Härvid får hänsyn fagas till den lid under vilken den dömde

i ett sammanhang skall undergå fängelse, om flera domar samtidigt verkställes.

Den nämnda regeln hlir ett komplement till vad som enligt brottsbalken

gäller om verkan av andra allvarliga påföljder. Om dom å fängelse å livstid,

ungdomsfängelse eller internering förekommer till verkställighet samtidigt

med böter eller förvandlingsstraff för böter, skall nämligen de förra påföljderna

träda i stället för böterna eller förvandlingsstraffet (34 kap.

11-13 §§).

Ett spörsmål som övervägts i förevarande sammanhang är om med hänsyn

till de regler, som i brottsbalken meddelats för bestämmande av fängelse

i vissa fall när villkorlig dom eller skyddstillsyn undanröjes (27 kap.

6 §, 28 kap. 9 §, 34 kap. 5 och 6 §§), anledning kunde finnas att i fråga om

bortfall av möjligheten till förvandling av böter behandla böter, som ådömts

enligt 27 kap. 2 § och 28 kap. 2 § brottsbalken, annorlunda än andra böter.

Någon dylik särbehandling av de nämnda böterna har emellertid icke ansetts

böra förekomma.

Vid tillämpningen av vad som sägs i förevarande paragrafs första stycke

torde, i de fall som avses i andra stycket, befogenheten att påkalla förvandling

av böter, som ådömts efter intagningen men före utskrivningen, få tillkomma

sjukvårdsläkaren och fångvårdsanstaltens styresman.

12 §.

Denna paragraf motsvarar i huvudsak nuvarande 11 §.

I den skrivelse från socialstyrelsen, för vilken redogjorts i anslutning till

4 §, har styrelsen föreslagit den ändringen av nuvarande bestämmelser att

åklagaren, om den bötfällde är under 21 år, skall göra anmälan till såväl

nykterhetsnämnden som barnavårdsnämnden och att frågan om böternas

förvandling skall vara förfallen jämväl i det fall, att barnavårdsnämnden

inom två månader gör ansökan om den bötfälldes intagande i ungdomsvårdsskola

och denna ansökan leder till beslut om intagning. Socialstyrelsens

förslag har beaktats vid utformningen av stadgandet. I enlighet med

vad som förutsatts i den nya barnavårdslagen bör alkoholmissbrukare,

som ej fyllt tjugoett år, i första hand omhändertagas genom barnavårdens

försorg. Åklagaren har ålagts att beträffande dessa göra anmälan till barnavårdsnämnden.

Det torde däremot icke som socialstyrelsen tänkt sig vara

påkallat att anmälan dessutom göres till nykterhetsnämnden. Intagning i

ungdomsvårdsskola har med avseende å böternas förvandlingsbarhet jämställts

med beslut om intagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Hinder mot förvandling föreligger, därest lagakraftvunnet beslut om intagning

å vårdanstalt följt på anmälan från åklagare, även om villkorligt

anstånd beviljats med beslutets verkställande. Det är tveksamt, om tillräckliga

skäl finnes att upprätthålla den skillnad som i detta hänseende föreligger

mellan nämnda beslut och intagningsbeslut, som tillkommit i annan

ordning. Det är emellertid att anmärka, att i nykterhetsvårdslagen sär
-

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

skilda rättsverkningar har ansetts böra förbindas med att tvångsintagning

skett på grund av en anmälan från åklagaren. Sålunda skall det i dylikt fall

enligt 34 § d) nykterhetsvårdslagen alltid ankomma på länsstyrelsen att

föranstalta om verkställighet av intagningsbeslutet. Enligt 39 § samma lag

förfaller vidare tvångsintagningsbeslut, som meddelats på grund av åklagaranmälan,

efter det två år förflutit utan att verkställighet av beslutet påbörjats,

medan motsvarande tid för övriga tvångsintagningsbeslut endast

är ett år. Den längre tiden för dessa fall är avsedd att motsvara prövotiden

vid villkorligt anstånd med förvandlingsstraff. Med hänsyn härtill samt till

att en allmän utredning om fylleribrotten och med dessa sammanhängande

problem förberedes har de nuvarande reglerna i förevarande hänseende

ansetts böra lämnas oförändrade. Av samma skäl är jag icke heller beredd

att föreslå en sådan utvidgning av paragrafens tillämpningsområde, att den

kommer att omfatta även fall då vederbörande nämnds ingripande avser

åtgärder utan frihetsberövande.

13 och 14 §§.

Dessa paragrafer överensstämmer i huvudsak med nuvarande 10 och 12 §§.

15 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 13 §. Såsom förutsattes vid utarbetande

av brottsbalken (prop. 1962: 10 del C s. 230 och 554) föreslås den ändringen

i tredje stycket, att vid penningböters omräkning i dagsböter varje påbörjat

belopp av tio kronor skall anses motsvara en dagsbot.

16 §.

Problemet hur avbetalningar å böter bör avräknas, då flera bötesstraff

samtidigt skall förvandlas, har vid bötesverkställighetslagens tillämpning

vållat icke obetydliga svårigheter. Såsom redan nämnts gäller för närvarande,

att avräkningen skall ske å bötesstraff med lägre dagsbot.

Frågan om sättet för avräkning av delbetalning upptogs av justitieombudsmannen

i en framställning till Kungl. Maj:t den 31 oktober 1947. I

framställningen påpekades, att utmätningsmännen tillämpade olika principer

då de hade att avgöra å vilken eller vilka bötesposter en verkställd avbetalning

skulle redovisas. I regel hänfördes en avbetalning till det tidigast

ådömda straffet. Det förekom emellertid även, att avbetalningar fördelades

på flera bötesposter. Vissa utmätningsmän avräknade i första hand en avbetalning

å böter med lägre dagsbotsbelopp. Justitieombudsmannen framhöll,

att bötesindrivarnas förfarande ej sällan blev avgörande för längden

av det förvandlingsstraff, som kunde komma att ådömas den bötfällde. Häftade

denne för dagsböter i flera poster med olika dagsbotsbelopp eller för

penningböter jämte dagsböter med annat dagsbotsbelopp än 5 kronor, kunde

avbetalningens hänförande till den ena eller den andra bötesposten bli

helt bestämmande för det antal dagsböter, som kvarstod obetalda vid förvandlingen

och således för förvandlingsstraffets storlek. En person, som ex
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

empelvis ådömts dels 80 kronor omedelbart i penningar och dels 60 dagsböter

å eu krona och avbetalade 60 kronor, kunde sålunda erhålla ett förvandlingsstraff

av antingen 17 eller 45 dagars fängelse beroende på hur avbetalningen

avräknades.

Justitieombudsmannen påvisade vidare, huru ett flertal variationer kunde

uppkomma, när den bölfällde ådömts flera bötesstraff och gjort upprepade

avbetalningar. Som exempel anfördes, att fyra bötesstraff om respektive

30 kronor omedelbart i penningar, 30 dagsböter å en krona, 40 kronor

omedelbart i penningar och 40 dagsböter å en krona, ådömda samma person

i nu angiven ordning, kunde — under förutsättning att dels 30 kronor

avbetalats vid indrivning av de två äldsta straffen, dels dessa båda straff

blivit föremål för särskild förvandling, dels 40 kronor avbetalats vid indrivning

av de två sist ådömda straffen och dels straffet å 40 kronor omedelbart

i penningar men ej straffet å 40 dagsböter ådömts innan det vid nyssnämnda

förvandling bestämda straffet avtjänats — medföra förvandlingsstraff

av sammanlagt fängelse i 19, 34, 46 eller 65 dagar. Än större differens mellan

de möjliga förvandlingsstraffen uppstod, om etlvart av de omedelbart

i penningar ådömda straffen avsett flera brott. Jämlikt 8 § bötesverkställighetslagen

skulle dessa böter då i regel icke förvandlas. Om de båda avbetalningarna

hänförts till dagsbotsstraffen, kunde följaktligen den bötfällde

undgå varje förvandlingsstraff. Detsamma kunde inträffa eller också kunde

förvandlingsstraff et nedsättas, om de omedelbart i penningar ådömda

böterna utgjordes av normerade böter, beträffande vilka förvandlingsskalan

kunde frångås. Skulle några av bötesstraffen vara av sådan beskaffenhet,

att 9 § bötesverkställighetslagen vore tillämplig å dem, kunde också frågan

huruvida talan om bötesförvandling överhuvud skulle föras vara beroende

av den ordning, i vilken böterna indrevs.

Justitieombudsmannen anförde ytterligare:

Förfarandet vid bötesindrivningen kan emellertid inverka icke blott på

förvandlingsstraffets längd och på frågan huruvida någon talan om bötesförvandling

skall föras eller icke, utan även på avgörandet, huruvida en bötfälld

skall jämlikt 11 § i lagen, i stället för att erhålla förvandlingsstraff, underkastas

behandling enligt alkoholistlagen. Skulle utmätningsmannen, när

fylleriböter föreligga, i första hand avräkna gjord avbetalning å dessa böter,

så att de såsom till fullo guldna icke hänskjutas till förvandling, kommer någon

tillämpning av nämnda lagrum icke i fråga, medan motsatsen blir fallet

om utmätningsmannen verkställer indrivningen så, att fylleriböterna återstå

oguldna.

Av det anförda framgick enligt justitieombudsmannens mening vikten av

att bötesindrivarna erhöll bestämda direktiv rörande vilket av flera den bötfällde

ådömda bötesstraff som en gjord avbetalning i första hand skulle påföras.

Att i detta hänseende överlåta åt utmätningsmännen själva att bestämma

principerna för deras handlande eller giva dem möjlighet att förfara

efter vad i varje fall syntes dem lämpligast kunde medföra olika förvandlingsstraff

i likartade fall och kunde till och med innebära en fara för

rättssäkerheten.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i

Rörande frågan om utformningen av de bestämmelser, som kunde anses

erforderliga, yttrade justitieombudsmannen:

För bötesindrivaren måste det framstå såsom naturligast, att den tidigast

ådömda bötesposten i första hand indrives, detta med hänsyn såväl till angelägenheten

av att de äldsta ärendena bliva först avslutade och redovisade

som till undvikande av att böter, vilka synas kunna gäldas av den bötfällde,

måste hänskjutas till förvandling på grund av att den äldsta bötesposten

hotar att bliva preskriberad. Därtill kommer, att anstånd med bötesbetalning

kan medgivas endast under åtta månader och avbetalning beviljas under

högst två år, såframt indrivningen ej sker genom införsel, vilken kan

utsträckas till hela preskriptionstiden. Även för den bötfällde bör det vara

till fördel, att indrivningsmyndigheten icke tvingas att begära förvandling

av böter, som den bötfällde bär möjlighet att betala. Den bötfällde kan icke

heller sägas vara utsatt för någon orättvisa, om han nödgas betala de äldsta

böterna i första hand. Förhållandet blir ju då detsamma för honom som för

den ordentlige bötesbetalaren, vilken omedelbart erlägger honom ådömda böter

allt efter som bötesutslagen bliva meddelade. En omständighet, som även

synes mig värd ett visst beaktande, är den praktiska fördelen av att med en

sådan ordning en tillämpning av 14 § andra stycket lagen om verkställighet

av bötesstraff mera sällan kommer i fråga.

För en bötfälld, som ej förmår att med sina avbetalningar gälda samtliga

böter, kan det emellertid stundom bliva synnerligen ofördelaktigt, att avbetalningarna

avräknas å den äldsta bötesposten. Detta inträffar, om sistnämnda

bötespost har högre dagsbot än de senare ådömda böterna och bötesstraffen

gå till förvandling. Det ligger då i den bötfälldes intresse, att den äldsta

bötesposten icke blir tillfullo gulden och att de gjorda avbetalningarna till

följd därav medtagas vid bestämmandet av förvandlingsstraffet.

Det är denna omständighet, som föranlett åtskilliga utmätningsmän att

vid bötesindrivningen tillämpa samma principer, som i 14 § första stycket

lagen om verkställighet av bötesstraff ligga till grund för förvandlingen av

flera bötesstraff. Nämnda stadgande gäller emellertid uttryckligen endast

»vid bestämmande av förvandlingsstraffet» och avser icke att materiellt reglera,

a vilket bötesstraff betalningen skall redovisas. Det har också visat sig,

att de utmätningsmän, som sökt använda detta förfarande, mött svårigheter

av praktisk art. Faran för att det äldsta bötesstraffet blir preskriberat

har således ofta hindrat en konsekvent tillämpning av regeln. Härtill kommer,

att regeln i vissa fall omöjligen kan tillämpas. Vid bötesförvandlingen

kunna nämligen gjorda avbetalningar avräknas å ett bötesbelopp, som ej

ens var ådömt då avbetalningen skedde, en möjlighet som ju är utesluten vid

bötesindrivningen.

De övriga förfaringssätt i fråga om redovisningen av gjorda avbetalningar,

som berörts i de hit avgivna yttrandena, torde knappast vara lämpliga

eller ens riktiga. Det synes således få anses oriktigt att i första hand verkställa

avräkning å böter, som ej kunna förvandlas, framför äldre böter eller

böter med lägre dagsbot. Detsamma gäller fylleriböter, i anledning av vilka

den bötfällde kan underkastas alkoholistbehandling, samt normerade böter,

rörande vilka förvandlingsskalan kan frångås.

Justitieombudsmannen anförde vidare:

Enligt allmänna rättsprinciper står det en gäldenär öppet att själv avgöra

vilken av flera skuldposter, som skall likvideras genom en gjord avbetalning.

Den gängse uppfattningen torde vara, att en bötfälld har en motsvarande

rätt att bestämma ordningen för böternas gäldande, oaktat det här gäller

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:Is proposition nr It) är 196b

verkställighet av straff. I de flesta fall torde nog eu sådan rätt vara tämligen

illusorisk, enär den bötfällde på grund av sin ovetskap om verkningarna av

bötesindrivningen oftast ställer sig fullständigt likgiltig till hur bötesbetalningarna

redovisas. Med hänsyn härtill har också bötesindrivaren stora möjtigheter

att inverka på den bötfälldes beslut i för bötesindrivaren önskvärd

riktning. Stundom kan dock hötesbetalaren ha ett påtagligt intresse av att

genom eu gjord avbetalning likvidera eu bestämd bötespost. Detta kan vara

fallet exempelvis då någon önskar gälda ett visst, eu annan person ådömt

bötesbelopp eller då den bötfällde önskar att före böter, som ej kunna förvandlas,

likvidera förvandlingsbara böter. Skulle emellertid för utmätningsmännen

stadgas skyldighet att indriva böterna i viss ordning, synes det

vara mest följdriktigt, att den sålunda stadgade ordningen för böternas gäldande

skall iakttagas utan hinder av den bötfälldes egna önskemål i annan

riktning.

Även om bötesindrivarna ålägges att iakttaga en viss ordningsföljd vid

indrivningen av flera eu bötfälld ådömda bötesposter, bliva icke samtliga

nu ifrågavarande spörsmål därmed lösta. Eu bestämd ordningsföljd kan

nämligen icke alltid iakttagas vid indrivningen. Ha bötesutslagen successivt

inkommit till utmätningsmannen eller har indrivning mot en bötfälld verkställts

av utmätningsmän å skilda orter, måste det inträffa, att betalning i

första hand verkställes å ett bötesbelopp, medan en annan bötespost, som

rätteligen först bort likvideras, utestår ogulden. Genom inrättandet av ett

för hela riket gemensamt centralt bötesregister skulle denna olägenhet kunna

undanröjas. Vid tillkomsten av lagen om verkställighet av bötesstraff

framhölls emellertid med rätta, att det av praktiska skäl vore hart när omöjligt

att införa registrerat av alla ådömda böter.

Efter att ha berört möjligheten att åstadkomma större enhetlighet vid

straffbestämningen genom att med tillämpning av stadgandet i 15 § andra

stycket frångå förvandlingsskalan uttalade justitieombudsmannen slutligen:

Att förvandlingsstraffets storlek göres helt oberoende av förfarandet vid

bötesindrivningen kan emellertid icke åstadkommas ens med en sådan användning

av 15 § andra stycket, som nu antytts. Dels kan lagrummet icke

tillämpas vare sig till höjning av förvandlingsstraffet eller i alla fall för

nedsättning av detsamma och dels är lagrummets tillämpning beroende av

domarens fria skön. Därtill kommer, att de förut omförmälda osäkerhetsmomenten

i fråga om preskriberade böter och beträffande behandlingen av

dem, vilka ådömts ansvar för fylleri under omständigheter som i 11 § sägs,

icke därmed avlägsnas. Ett fullständigt undanröjande av de rådande missförhållandena

synes därför endast kunna ske genom lagbestämmelser i ämnet.

över justitieombudsmannens framställning avgavs efter remiss utlåtanden

av justitiekanslersämbetet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus,

Göteborgs och Bohus och Västernorrlands län samt Föreningen Sveriges

stadsfogdar.

I de avgivna yttrandena vitsordades behovet av bestämmelser för åstadkommande

av önskvärd enhetlighet i förfarandet vid bötesindrivningen.

Beträffande frågan, vilka böter som vid delbetalningar borde äga företräde,

uttalade överståthållarämbetet och de tre länsstyrelserna att de äldsta

böterna i första hand borde likvideras.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 dr 196b

överståthållarämbetet åberopade som skäl för sin mening, att bestämmelserna

om ordningsföljden borde vara enkla och på samma gång sådana

att deras tillämpning tedde sig naturlig för gemene man. Frågan om reglerna

i det ena eller andra fallet skulle komma att medföra, att förvandlingsstraff

bleve kortare eller längre än om ett annat förfaringssätt kom till användning,

kunde ämbetet icke finna vara av utslagsgivande betydelse. Såväl

från synpunkten av enkelhet som med avseende på den allmänna uppfattningen

om vad som tedde sig naturligt, syntes därför avbetalningar undantagslöst

böra hänföras till det tidigast meddelade bötesbeslutet. överståthållarämbetet

yttrade vidare att en konsekvens av denna metod måste bli

att till bötesstraff fälld person icke kan medgivas rätt att själv avgöra, vilket

bötesstraff avbetalning skall avse. En följdriktig tillämpning av regeln

leder vidare till att, vid införsel för gäldande av böter, influtna medel hänföras

till det tidigast meddelade bötesbeslutet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhöll, att utmätningsmannen vid bötesindrivningen

hade att tillse att åtgärder, som äventyrade straffverkställigheten,

icke företogs, och att han därvid särskilt måste beakta preskriptionsbestämmelsen.

Uppfattningen att den bötfällde skulle äga rätt att själv bestämma

ordningen för böternas gäldande syntes vidare länsstyrelsen ej förenlig

med bötesindrivningens karaktär av straffverkställighet. Liknande synpunkter

framtördes av länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Justitiekansler sämbetet förordade — under åberopande av vad justitieombudsmannen

anfört angående fördelarna med att avbetalningar avräknades

å det äldsta bötesstraffet — också ett dylikt förfarande. Ämbetet uppställde

dock såsom förutsättning dels att vissa ändringar i stadgandena om

bötestörvandlingen vidtoges så att vid bestämmande av förvandlingsstraff

verkställda avbetalningar skulle beaktas till förmån för den bötfällde i större

utsträckning än för närvarande kunde ske och dels att särskilda föreskrifter

utfärdades, genom vilka tillförlitlig utredning om verkställda avbetalningar

skulle tillföras förvandlingsdomstolen. I andra hand ifrågasatte

justitiekanslersämbetet att ge bestämmelserna om utmätningsmännens avräkningsförfarande

sådan innebörd, att avräkningen skulle göras på det för

den bötfällde förmånligaste sättet. Genom en samtidig föreskrift, att över

två år gamla böter skulle ha förtur framför senare bötesstraff, borde enligt

ämbetets mening risken att det äldsta straffet preskriberades kunna motverkas.

Under hänvisning till att indrivningsprincipen om avräkning å det äldsta

bötesstraffet kunde få mycket ofördelaktiga verkningar för den bötfällde

vid de obetalda böternas förvandling anförde ämbetet, att man för att komma

till rätta med dessa verkningar sannolikt icke kunde lita endast till en

tillämpning av 15 § andra stycket bötesverkställighetslagen. Eu samtidig

utvidgning av stadgandet i 14 § första stycket borde enligt ämbetet ske så,

att även betalningar av böter, som vid förvandlingen redan redovisats såsom

betalda, kunde bli beaktade vid denna. En dylik regel, som förutsattes

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 19(U

bli gällande även för det fall att endast ett bötesstraff skulle förvandlas, borde

enligt ämbetet dock begränsas till att avse betalningar, soin erlagts efter

ådömandet av det äldsta till förvandling föreliggande bötesstraffet.

I eu den 25 november 1955 inom justitiedepartementet utarbetad promemoria

med förslag till vissa ändringar i lagen om verkställighet av

bötesstraff behandlades förutom andra frågor även den av justitieombudsmannen

aktualiserade frågan om avräkning av betalning i samband med

förvandling av bötesstraff. 1 promemorian togs till utgångspunkt den gällande

regeln att avbetalning skall avräknas å bötesstraff med lägre dagsbot

och därmed så, att den resulterar i lägsta möjliga förvandlingsslraff. Att

upprätthålla denna förvandlingsregel även i indrivningsförfarandet bedömdes

emellertid icke vara möjligt. Då de av justitieombudsmannen påtalade

olägenheterna därför icke kunde undanröjas genom ett för indrivning

och förvandling samordnat avräkningsförfarande, ansågs det böra

överlämnas åt domstolen i förvandlingsmålet att tillse att den nämnda

regeln blev konsekvent beaktad. Detta förutsatte, att prövningen i förvandlingsmålet

icke inskränktes till de bötesstraff, för vilka den bötfällde häftade

vid tiden för förvandlingen. Domstolen borde i stället ges möjlighet

att taga hänsyn till alla bölesposter, för vilka den bötfällde häftade, när

en i förvandlingsmålet aktuell avbetalning verkställdes, oberoende av hur

betalningen redovisats vid indrivningen. I överensstämmelse härmed föreslogs

att i 14 § första stycket i 1937 års lag uttrycket »häftar den bötfällde

jämväl för andra böter» skulle utbytas mot »har den bötfällde ådömts

jämväl andra böter». Avräkningsregeln i andra punkten i samma stycke

skulle vidare anknytas till att avbetalningar skett, medan den bötfällde

häftade för flera bötesstraff. För en riktig tillämpning av den föreslagna

regeln förutsattes, att domstolen skulle tillföras en såvitt möjligt fullständig

utredning angående ådömda bötesstraff och gjorda avbetalningar.

Över det i promemorian framlagda förslaget avgavs efter remiss utlåtanden

av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Västra Sverige, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs

och Bohus och Västernorrlands län, Föreningen Sveriges häradshövdingar,

Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges stadsfogdar

samt Föreningen Sveriges landsfiskaler.

Förslaget lämnas i huvudsak utan erinringar i de utlåtanden, som avgavs

av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län. Förslaget tillstyrktes i princip även

i yttrandena från hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Malmöhus

län och Föreningen Sveriges stadsfogdar. Samtidigt framhölls emellertid i

dessa yttranden de svårigheter, som kunde visa sig förknippade med att

tillföra domstolen tillförlitlig utredning om de bötesstraff, för vilka den

bötfällde häftade då avbetalning skedde. Från stadsfogdeföreningens sida

påtalades, att även bestämmandet av tiden för betalningens verkställande

kunde bereda svårigheter, när betalningen skedde genom införsel.

De ovannämnda svårigheterna betonades med större skärpa av de remiss
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

instanser, som fann sig böra avstyrka förslaget. Till dessa hörde överståthållarämbetet,

länsstyrelsen i Västernorrlands län, Föreningen Sveriges häradshövdingar,

Föreningen Sveriges stadsdomare och Föreningen Sveriges

landsfiskaler.

Häradshövdingeföreningen anförde, att de uttalanden, som i promemorian

gjorts om det avräkningsförfarande, som skulle tillämpas enligt ändringarna

i 14 §, innebar en ofullständig och i åtskilliga hänseenden olämplig

lösning av de föreliggande problemen. Föreningen uttalade bl. a.:

Enligt den nya lydelsen kommer det att åligga domstolen att i varje förvandlingsmål

efterforska, huruvida den bötfällde tidigare ådömts annat

bötesstraff än det eller de, som avses med ansökningen, oavsett om de

ådömda böterna äro redovisade som gnidna eller ej. Så snart den bötfällde

befinnes vara tidigare dömd till böter, måste undersökas i vad mån förekommit

att bötesbetalning erlagts å tidpunkt, då vederbörande häftade för

mer än ett bötesstraff. Föreligger sådant fall skall ju — enligt vad som

också utsäges i promemorian — vid förvandlingen hänsyn tagas till varje

skedd inbetalning, som kan påverka bedömningen av huruvida den bötfällde

blivit tillgodoräknad betalning på det sätt, som till resultat ger

det lägsta möjliga förvandlingsstraffet i målet. Eftersom även bötesstraff,

som vid tidpunkten för förvandlingsmålets avgörande är preskriberat, skall

omfattas av bedömningen, kan avräkningsförfarandet teoretiskt komma att

sträcka sig mycket långt tillbaka i tiden. Det är uppenbart att detta kan

förorsaka åklagare och domstolar mycket utredningsarbete, vars nytta kan

starkt sättas i fråga så mycket mera som någon säker garanti ändock icke

finnes för att utredningen kommer att lämna uppgift om alla de bötesstraff,

som rätteligen bort beaktas, om den antagna principen skall restlöst

förverkligas. Fullständighet i detta hänseende kan ej ens med den föreslagna

fullständigare förundersökningen åstadkommas utan ett centralt bötesregister,

och knappast med hjälp av ett sådant.

Efter att ha belyst olika konsekvenser, som förslaget skulle komma att

få, anförde föreningen vidare:

Om än promemorians förslag i begränsad omfattning rättar till vissa

missförhållanden synas de i andra hänseenden leda till nya, till sina

verkningar svåröverskådliga olägenheter. Detta synes sammanhänga med

att promemorian strävat efter att ytterligare renodla principerna om att

avräkningen i bötesförvandlingsmålen skall verkställas oberoende av hur

bötesinbetalningar bokförts hos indrivningsmyndigheterna samt på sådant

sätt att det leder till det för den bötfällde förmånligaste resultatet. Det torde

emellertid förhålla sig så, att det är önskvärt att få till stånd största

möjliga överensstämmelse mellan indrivningsmyndigheternas ofrånkomliga

redovisning av bötesbeloppen på visst bötesstraff och domstolarnas avräkning

i förvandlingsmålen. Principen att tillgodoräkning av delbetalning

bör ske på sådant sätt att den bötfällde får lägsta möjliga förvandlingsstraff

är visserligen viktig och bör därför upprätthållas så långt det °är

rimligt, men den synes ej böra drivas så till sin spets, att den i alltför stor

utsträckning leder till bortfallande av bötesstraff eller komplicering av

förfarandet, vilket synes bliva fallet enligt den linje som föreslagits i promemorian.

r

Det rör sig här om ganska invecklade och svårlösta problem, som tarva

en mera allsidig och grundlig utredning än som kunnat ske inom promemorians

ram. Intet försök har gjorts att söka i görligaste mån samordna

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kanyl. Maj:Is proposition nr 10 är 1004

avräkningsförfarandet hos indrivningsmyndigheterna och hos domstolarna.

JO :s förslag att ge utsträckt tillämpning åt stadgandet i 15 § andra

stycket bölesverkställighetslagen tycks icke ha närmare prövats. Detsamma

gäller det i justitiekanslerns yttrande över justitieombudsmannens framställning

framlagda alternativa förslaget, nämligen att avräkningen visserligen

skulle göras på det för den bötfällde förmånligaste sättet men att

dock avräkning skulle i första hand ske på böter, som äro mer än två år

gamla.

Föreningen Sveriges stadsdomare avstyrkte bestämt del i promemorian

framlagda förslaget och framhöll, att det var behäftat med allvarliga brister.

Efter att ha uppehållit sig vid justitieombudsmannens skrivelse anförde

föreningen bl. a.:

JO rekommenderade främst att bötesindrivarna erhölle bestämda direktiv

rörande vilket av flera ådömda bötesstraff som i första hand skulle

gäldas genom en gjord avbetalning. I promemorian begagnas emellertid

icke denna av JO rekommenderade utvägen utan göres ett försök att lösa

frågan genom en vidgad tillämpning av principen att en avbetalning alltid

skall avräknas på ett för den bötfällde förmånligt sätt, vilken princip det

skulle åligga domstolen att beakta vid bestämmandet av förvandlingsstraffet.

Den föreslagna förvandlingsregeln torde vidare icke, såsom den av motiven

att döma synes vara avsedd att tolkas, vara möjlig att tillämpa utan

risk för felaktigheter så länge ett centralt bötesregister icke finnes. Detta

påpekades i remissyttranden över JO:s framställning, men förbigås i promemorian

med lätt hand under hänvisning till att det med den refoim av

förfarandet i bötesförvandlingsmålen, som i promemorian ifrågasatts, i regel

torde bli möjligt att grunda förvandlingsdomen på tillförlitliga uppgifter

i dessa avseenden. Styrelsen delar icke denna uppfattning. Även om åklagaren

mera verksamt deltager i utredningen föreligger risk för att bötesstraff

icke kommer till åklagarens och därmed icke heller till rättens kännedom.

Det bör nämligen beaktas att det här ofta rör sig om ett klientel med skiftande

uppehållsorter och utan stadigvarande hemvist. Det kan icke vara

riktigt att ålägga domstolarna att vid bestämmandet av förvandlingsstraff

beakta samtliga under viss tid ådömda bötesstraff utan att det föreligger

några garantier för att domstolarna erhåller kännedom om dessa bötesstraff.

Det i promemorian upptagna förslaget ledde icke till lagstiftning. Då de

berörda reglerna icke heller därefter ändrats, har de i justitieombudsmannens

skrivelse behandlade problemen bibehållit sin aktualitet.

Departementschefen. Då det gäller att komma till rätta med de av justitieombudsmannen

påtalade missförhållandena, synes man i princip kunna

välja två olika vägar. Den ena är att införa en ordning, som medför att det

sätt på vilket bötesbetalning redovisats på indrivningsstadiet icke får betydelse

vid bestämmande av förvandlingsstraff. Den andra är att göra samma

regler för avräkning av betalning tillämpliga vid indrivning och vid

förvandling.

Den förra av de nämnda utvägarna erbjuder i sin tur två alternativ. Som

det första kan upptagas den i det föregående icke berörda möjligheten att

7 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 saml. Nr 10

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i

med frångående av den nuvarande bundna relationen mellan antalet obetalda

dagsböter och viss strafftid överlåta åt domstolen i förvandlingsmålet

att med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter utmäta ett förvandlingsstraff

inom exempelvis den ram av 10—90 dagars fängelse, som

motsvarar den nuvarande skalan. Under sådana förhållanden blir något avräkningsförfarande

över huvud taget icke aktuellt i förvandlingsmålet. Därmed

skulle även vara förenade andra fördelar än de nu berörda. Då verkningarna

av en dylik lösning icke skulle vara begränsade till bötesverkställighetsreglerna,

har den icke kunnat övervägas i förevarande sammanhang.

Frågan därom tillhör emellertid de spörsmål, som bör närmare utredas i

samband med en vidare reformering av dessa regler. Det andra alternativet

ir att göra det möjligt för domstolen i förvandlingsmålet att avräkningsvis

beakta gjorda betalningar utan hänsyn till hur dessa redovisats vid indrivningen.

Det i den tidigare nämnda departementspromemorian upptagna förslaget

överensstämmer i princip med detta alternativ. Den kritik, som anförts

mot förslaget, måste dock anses berättigad. Förslaget förutsätter, att

domstolen kan tillföras utredning om samtliga böter, som den bötfällde

ådömts under flera år, i vissa fall 4—5 år bakåt i tiden, om vilka avbetalningar

som gjorts, även sådana, varigenom böter blivit slutredovisade

såsom till fullo betalda, samt om tidpunkten för verkställda betalningar. De

svårigheter som skulle vara förenade med att åstadkomma en tillförlitlig

utredning i dessa hänseenden och det arbete som skulle erfordras härför

gör, att detta alternativ icke kan förordas.

Om således de alternativ, som bygger på att förvandlingsstraffet bestämmes

oberoende av betalningsredovisningen på indrivningsstadiet, icke kan

törordas, återstår utvägen att göra samma avräkningsregler gällande vid

indrivning och vid förvandling. En sådan ordning måste uppenbarligen

ljygga på att den avräkningsregel, som lämpar sig bäst på indrivningsstadiet,

d. v. s. kan användas i flertalet fall, göres tillämplig också vid förvandling.

Vad justitieombudsmannen anfört framhäver vikten av att ett enhetligt

törtarande tillämpas av utmätningsmännen, då de vid bötesindrivning har

att avgöra å vilken av flera oguldna bötesposter ett influtet belopp, som ej

förslår till gäldande av samtliga böter, skall avräknas. För det fortsatta indri\

ningstörtarandet kan det sålunda i vissa fall vara av betydelse hur avi

åkningen sker, nämligen om en av bötesposterna preskriberas innan full

betalning för alla posterna erlagts eller den bötfällde intages å allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare och några av böterna är av beskaffenhet att

uttagning av dem ej må ske på grund av undantagsstadgandet i 4 § i det nu

framlagda lagförslaget. Vidare kan, såsom justitieombudsmannen särskilt

framhållit, förfaringssättet vid avräkningen inverka på frågan, huruvida

talan om böternas förvandling skall väckas eller ej, och på längden av det

eventuella förvandlingsstraffet ävensom på avgörandet, huruvida åklagaren

skall göra anmälan enligt 12 § i förevarande lagförslag.

Av justitieombudsmannens framställning samt de yttranden, som avgivits

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kuii()l. Maj:ts proposition nr 10 år 1064 195

däröver, framgår atl bestämmelser iir påkallade för att den önskvärda enhetligheten

skall ernås.

I första hand synes den erforderliga regleringen böra avse frågan, i vilken

ordning olika, till indrivning samtidigt föreliggande bötesposter skall likvideras

vid verkställda frivilliga avbetalningar. Härvidlag är, såsom justitieombudsmannen

påvisat, ett flertal lösningar tänkbara. Då det vid utfärdande

av bestämmelser i ämnet gäller att avgöra åt vilken av dessa företräde

bär ges, synes den omständigheten att avräkningen ingår som ett led i ett

straffverkställighetsförfarande böra vara vägledande. Med hänsyn härtill får

avräkningen icke ske på sådant sätt, att straffverkställigheten äventyras

eller oförmånligt påverkas, t. ex. genom att någon bötespost blir stående

obetald under så lång tid att preskriptionsrisk uppkommer. Icke heller bör

tillfälliga yttre omständigheter, såsom tidpunkten då bötesärendena inkom

till vederbörande utmätningsman, tillåtas inverka. En konsekvens av betraktelsesättet,

alt avräkningen ingår i ett straffverkställighetsförfarande

blir vidare, att det i och för sig saknas anledning att anordna avräkningen

på det för den bötfällde förmånligaste sättet. Vid valet av metod för avräkningen

bör även beaktas, att förfarandet om möjligt blir enkelt och att

bestämmelserna blir lätlillämpliga. Icke minst av denna anledning synes ett

sådant förfarande olämpligt, som fordrar en undersökning av vad som kan

vara förmånligast för den bötfällde. Av samma skäl bör en fördelning av

influtna belopp mellan olika bötesposter undvikas. På grund av vad sålunda

anförts får övervägande skäl anses tala för att den praxis alt hänföra

avbetalningar i första hand till det äldsta straffet, som flerstädes torde tilllämpas,

lagfästes.

.Justitieombudsmannen samt vissa remissinstanser har uppehållit sig vid

spörsmålet, huruvida vid sidan av huvudregeln för avräkningen borde finnas

en föreskrift om att önskemål från den betalandes sida om ordningen

för bötesposternas likviderande skulle beaktas. Det lärer emellertid endast

sällan förekomma, att några sådana önskemål framställes. Detta torde, åtminstone

där den bötfällde själv erlägger betalningen, bero på att vederbörande

oftast ej kan bedöma hur avräkningen bör göras för att bli så fördelaktig

för honom som möjligt. Redan av denna anledning skulle det vara

olämpligt att låta den betalande påverka förfarandet. Sålunda vore det stötande,

om den som kände till betydelsen av sättet för avräkningen skulle

kunna komma i åtnjutande av en förmån, som andra på grund av sin bristande

kännedom ej finge tillfälle att utnyttja. Om huvudregeln för avräkningen

utformas på sätt här förordats, blir det också mest följdriktigt att

den bötfällde ej tillerkännes rätt att avgöra, vilket bötesstraff en avbetalning

skall avse. En sådan anordning synes ej böra uppkalla principiella betänkligheter.

Väl äger enligt allmänna rättsprinciper, som bland annat kommit

till uttryck i stadgandet i 9 kap. 5 § första punkten handelsbalken, en

gäldenär, som häftar i skuld till samma person för flera fordringar, bestämma

i vilken ordning en frivillig avbetalning skall avräknas. Stadgandet

avser emellertid fordringar med olika räntesatser. Vid bötesindrivning, som

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1961

är en form av straffverkställighet och där möjlighet att avbryta preskriptionen

annorledes än genom att väcka talan om bötesförvandling saknas,

torde en dylik regel om valfrihet för gäldenären icke behöva upprätthållas.

På grund av vad sålunda anförts angående sättet för avräkningen bör i

bestämmelserna om bötesindrivningen föreskrivas att, om belopp som frivilligt

erlagts ej förslår till betalning av samtliga böter för vilka den hötfällde

häftar, betalningen skall avräknas å straffen i sådan ordning att de

äldsta böterna i första hand blir betalda.

De påtalade olägenheterna med nuvarande förhållanden kan emellertid

icke helt undanröjas genom en dylik föreskrift. Vid betalningar, som fraintvingats

genom utmätning eller införsel, blir ordningen för indrivningen i

stor utsträckning avgörande för frågan, på vilken bötespost influtna medel

skall avräknas. För åstadkommande av enhetlighet är det av vikt, att föreskrifter

meddelas även om de principer som skall följas vid utmätning och

intörsel, då flera bötesstraff föreligger till indrivning.

Den enklaste lösningen skulle otvivelaktigt vara att i överensstämmelse

med vad som föreslagits beträffande frivilliga betalningar föreskriva, att genom

utmätning eller införsel influtet belopp i första hand skall avräknas å

den äldsta av bötesposterna. Det får emellertid anses principiellt oriktigt att

genomföra eu ordning, varigenom influtet belopp skulle kunna bli avräknat

å andra böter än dem, för vars gäldande tvångsåtgärden i fråga vidtagits.

Regleringen synes i stället böra genomföras så, att indrivningsmyndigheten

ålägges att, när flera samma person ådömda bötesstraff föreligger till indrivning,

handlägga indrivningen på sådant sätt, att influtet belopp i första

hand blir avräknat å det äldsta straffet.

De förordade bestämmelserna om sättet för avräkning av bötesbelopp,

som frivilligt erlägges, och om handläggningen av bötesindrivningen genom

t\ångsåtgärder kan, da införande av ett centralt bötesregister givetvis ej bör

komma i fråga, göras tillämpliga endast beträffande böter, som samtidigt föreligger

till indrivning hos en och samma indrivningsmyndighet. Större olägenheter

synes emellertid ej behöva uppstå, om annan ordningsföljd än den

föreslagna kan komma att tillämpas i vissa fall, t. ex. då indrivning mot

samma person handlägges av olika myndigheter. Emellertid bör till undvikande

av att sadana fall inträffar i bestämmelserna om bötesindrivningen

föreskrivas skyldighet för utmätningsman och exekutionsbiträde att genom

förfrågan hos den bötfällde eller på annat sätt undersöka, huruvida denne

häftar även för andra böter än dem som avses med indrivningen, samt__

om så skulle visa sig vara förhållandet — medverka till att indrivningen av

samtliga böter blir handlagd av samma myndighet. Skulle principen om avräkning

å det äldsta straffet någon gång likväl bli åsidosatt och den bötfällde

därigenom lida förfång vid bestämmande av förvandlingsstraff, torde erforderlig

rättelse i regel kunna ske genom nedsättning av straffet med tilllämpning

av 17 § i förevarande lagförslag.

De förordade bestämmelserna synes lämpligen böra införas i förordningen

den 14 december 1917 ang. indrivning och redovisning av böter.

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1901 197

Nar härefter skall behandlas förutsättningarna för att göra avräkningsrcglcrna

tillämpliga vid bötesförvandlingen, torde vara anledning att något

beröra den tidigare utvecklingen. De problem, som sammanhänger med bötesförvandlingens

beroende av indrivningsförfarandet och om vilka nu är

fråga, blev aktuella i och med att dagsbotssystemet infördes år 1931. Regler

om bötesförvandlingen upptogs då i 2 kap. 11 och 12 §§ strafflagen. Därvid

stadgades i 11 § förslå och andra styckena, att förvandlingsstraffet skulle

bestämmas enligt en viss skala efter antalet ådömda dagsböter. Enligt

tredje stycket i samma paragraf skulle, då böter delvis betalats, å det förvandlingsstraff,

som erhölls på grundval av det ådömda bötesstraffet, avdragas

så stor del som svarade mot förhållandet mellan vad som erlagts och

de ådömda böternas fulla belopp. I 12 § meddelades föreskrifter om förfaringssättet,

då genom flera domar ålagda böter skulle förvandlas. Enligt

första stycket skulle förvandlingen därvid göras efter sammanräknade antalet

dagsböter på sätt stadgats i It § första och andra styckena. Enligt andra

stycket i 12 § skulle, om böterna delvis erlagts, vad i 11 § tredje stycket

sagts äga motsvarande tillämpning. Dock skulle, om förvandlingsstraffet

därigenom blev lägre, förvandlingen göras så, att vad som erlagts avräknades

å det av straffen, mot vilket svarade ett i förhållande till bötesbeloppet

högre förvandlingsstraff. Återstoden skulle förvandlas efter vad i 11 § första

och andra styckena sagts. Det subsidiära stadgandet i 2 kap. 12 § synes närmast

ha tillkommit för att undvika obilliga resultat, som sammanhängde

med att förvandlingsstraffet bestämdes med ledning av antalet ådömda dagsböter

men reduktionen på grund av verkställd betalning gjordes med hänsyn

till det guldna beloppet och ej till antalet guldna dagsböter. Utan nyssnämnda

stadgande skulle den bötfällde, om han häftade för flera straff och

gjort avbetalning, som avräknats å straff med lägre dagsbot, på grund av

sättet för det gemensamma förvandlingsstraffets bestämmande gå miste om

den förmån, som avräkningen hade inneburit för honom, därest ej gemensamt

förvandlingsstraff ålades. Dock gavs åt stadgandet en sådan formulering,

att det blev till förmån för den bötfällde även i andra situationer än då

obilliga resultat av nu angivet slag kunde uppkomma.

Ehuru man vid införandet av bötesverkställighetslagen frångick den år

1931 genomförda principen för beräkning av förvandlingsstraffet och i stället

föreskrev, att detta straff skulle bestämmas efter antalet oguldna dagsböter,

bibehölls det ifrågavarande subsidiära stadgandet, vilket efter viss

förenkling upptogs i 14 § första stycket andra punkten. Av förarbetena till

lagen framgår ej av vilket skäl bestämmelsen fick kvarstå, låt vara i förenklad

form, oaktat det motiv, som närmast tycks ha föranlett dess införande,

ej längre förelåg. En förklaring, som ligger nära till hands, är den att, eftersom

avräkningsförfarandet ej var reglerat utan kunde påverkas av ovidkommande

omständigheter, det för den bötfällde förmånligaste sättet för avräkningen

ansågs alltid böra ligga till grund för förvandlingsstraffet. Med

detta betraktelsesätt hade bestämmelsen emellertid bort utformas annorlunda.

Den hade sålunda å ena sidan ej bort tillåta, att vid bötesförvandlingen

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1964

avbetalning skulle avräknas å straff, som vid betalningen ännu ej ådönits,

och å andra sidan bort medgiva att avbetalningar å böter, som ej berördes

av förvandlingen, åtminstone i vissa fall, beaktades vid förvandlingen. Genom

att bestämmelsen endast har avseende å avbetalningar av bötesstraff,

som skall förvandlas, kan den bötfällde komma i ett sämre läge genom att

göra en avbetalning, vilket framgår av följande exempel. En person har först

dömts att böta 50 kronor omedelbart i penningar och därefter att utgiva 50

dagsböter om en krona. Han har avbetalat 30 kronor, som avräknats å förstnämnda

straff. I händelse av bötesförvandling i detta läge blir — oavsett

huruvida avbetalningen skett före eller efter dagsbotsstraffets ådömande —

förvandlingsstraffet fängelse 30 dagar. Emellertid betalar den bötfällde, innan

förvandlingstalan väckes, ytterligare 20 kronor. Detta belopp avräknas

likaledes å de omedelbart i penningar ådömda böterna, som därmed blir helt

guldna. Om förvandling sedan kommer till stånd, blir förvandlingsstraffet

fängelse 40 dagar.

Om den föreslagna regleringen i fråga om bötesindrivningen genomföres

och ett enhetligt förfaringssätt alltså åstadkommes, talar övervägande skäl

för att den nyssnämnda bestämmelsen i 14 § bötesverkställighetslagen bör

upphävas.

Den reglering, som erfordras om stadgandet i fråga ej skulle upphävas,

måste bli av ganska vidlyftig beskaffenhet. Som skäl för att ifrågavarande

stadgande i 14 § bötesverkställighetslagen bör bibehållas och en sådan reglering

komma till stånd har åberopats, att en tillämpning av principen om

avräkning av bötesbetalning å det äldsta straffet skulle kunna bli synnerligen

ofördelaktig för den bötfällde, särskilt när de betalda böterna hade

högre dagsbot än de obetalda och förvandling skulle äga rum. Då förändringen

i dagsbotens belopp torde ha sin grund i att den bötfälldes ekonomiska

förhållanden försämrats, vore det rimligt, har man menat, att vid

bötesförvandlingen förändringarna i betalningsförmågan beaktades och avbetalningar

därför vid förvandlingen avräknades på det för den bötfällde

förmånligaste sättet. Häremot kan emellertid invändas, att det ej förefaller

helt motiverat att en person, vars ekonomiska förhållanden försämrats efter

det ett dagsbotsstraff ådömts honom, i den speciella situation, som föreligger

då han gjort sig skyldig till ytterligare brottslighet vilken föranlett

nytt bötesstraff, skall kunna få sitt försämrade ekonomiska läge beaktat.

Om förändringar i en bötfällds ekonomi under tiden från domens meddelande

till dess verkställande skall få påverka straffverkställigheten, bör

detta ske endast på grund av en allmängiltig bestämmelse. Att införa en

sådan bestämmelse synes icke påkallat vid sidan av stadgandet i 17 § i

törslaget, vilket torde medgiva möjlighet till straffnedsättning i vissa av

dessa tall. Ej heller i annat hänseende kan principen om avräkning av bötesbetalningar

å det äldsta straffet beräknas föranleda så otillfredsställande

resultat att till undvikande därav avräkningsregeln bör kompletteras med

särskilda undantagsbestämmelser.

Med hänsyn till vad sålunda anförts bör samtidigt med att den föreslagna

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 19<M

avräkningsprincipen införes i indrivningsförfarandet, del berörda stadgandet

i nuvarande 14 § upphävas och ersättas av en föreskrift i 16 § i förslaget,

att vid bestämmande av förvandlingsstraff i förevarande fall avbetalning

i första hand skall avräknas å det äldsta bötesstraffet.

17 §•

Denna paragraf innehåller de redan i det föregående berörda reglerna om

nedsättning och eftergivande av förvandlingsstraff. Paragrafen har i detta

hänseende sin motsvarighet i nuvarande 15 §. De ändringar, som föreslås i

förhållande till sistnämnda paragraf, syftar till att lämna utrymme för en

friare prövning och att särskilt i fråga om efterskänkande av förvandlingsstraff

ge domstolen ökade möjligheter att beakta särskilda omständigheter.

Enligt förslaget göres i förevarande avseende icke — såsom för närvarande

__någon skillnad mellan olika slag av böter. Förslaget överensstäm
mer

i så måtto med vad strafflagberedningen förordat i betänkandet Skyddslag

(SOU 1956: 55, 1 kap. 18 §). Däremot har det funnits påkallat att stadga

andra förutsättningar för efterskänkande av förvandlingsstraffet än för nedsättning

därav.

Vad angår villkoren för nedsättning av förvandlingsstraff synes såsom

strafflagberedningen föreslagit lämpligt att anknyta till de förutsättningar

som nu gäller beträffande normerade böter. Tillämpningen torde icke behöva

bindas av utförligare regler. Den särskilda situation, som föreligger

vid de normerade böterna, förutsättes enligt samma grunder som för närvarande

kunna beaktas inom ramen för den nedsättningsregel som förslaget

innehåller.

Den i det föregående berörda principen, att betalning som regel skall

gottskrivas det äldsta bötesstraffet, utesluter icke att betalningen kan komma

att bokföras på annat sätt, till förfång för den bötfällde vid beräkningen

av förvandlingsstraffet. En dylik oegentlighet bör regelmässigt kunna beaktas

genom tillämpning av förevarande paragraf. Om den bötfälldes ekonomi

undergått mera betydande försämring etter bötesbeslutet kan vidare,

i betraktande av den tid som kan åtgå innan åtgärder vidtages för böternas

uttagande, finnas anledning att medge straffnedsättning för att undgå

obilliga resultat vid förvandlingen. En förutsättning bör dock alltid vara

att den bötfällde lagt i dagen vilja att efter förmåga betala böterna.

Vad åter angår förutsättningarna för ett fullständigt efterskänkande av

förvandlingsstraffet har det synts vara av värde att i lagtexten ge en anvisning

om, vilka omständigheter utöver visad betalningsvillighet som bör

kunna påverka avgörandet. Därvid är bl. a. anledning att framhålla olika

förhållanden, vilka icke kan beaktas inom ramen för 11 § men som i fråga

om verkningarna för den enskilde har beröringspunkter med de situationer,

som upptagits i sistnämnda paragraf. Hit hör exempelvis fall, där den

bötfällde är omhändertagen för åldringsvård eller sedan längre tid vistas på

sjukhus. Det torde i dylika fall ofta kunna inträffa, att den bötfällde onö
-

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

digt hårt skulle drabbas av ett förvandlingsstraff. Anledningen till att dessa

fall icke inordnats i 11 § har tidigare berörts. Förhållandena torde vidare

vara så varierande, att ett bedömande från fall till fall bör ske.

Vissa skäl kan anföras för att i anslutning till efterskänkande av förvandlingsstraff

även införa en möjlighet att eftergiva betalningsskyldigheten

för böterna. En dylik bestämmelse skulle bilda en motsvarighet till

stadgandet i 5 § beträffande böter, som icke kan förvandlas. Anledning har

emellertid icke ansetts föreligga att i förevarande sammanhang även införa

en möjlighet att i förvandlingsmål eftergiva betalningsskyldigheten för böter.

18 och 19 §§.

Den i brottsbalken upptagna påföljden villkorlig dom omfattar icke det

villkorliga anstånd som meddelas i fråga om verkställigheten av förvandlingsstraff

(prop. 1962: 10 del C s. 278). I förevarande paragrafer upptages

därför bestämmelser i detta avseende. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak

4, 13 och 16 §§ lagen om villkorlig dom.

I förhållande till gällande lag föreslås, i överensstämmelse med vad strafflagberedningen

förordat (SOU 1956:55, 1 kap. 19 §), vissa ändringar. Sålunda

upptages icke någon motsvarighet till det stadgande om den villkorligt

dömdes allmänna skyldigheter som nu finnes i 6 § lagen om villkorlig

dom (27 kap. 4 § brottsbalken). Icke heller ges möjlighet att ställa

den som erhållit villkorligt anstånd under övervakning eller att meddela

särskilda föreskrifter. Som strafflagberedningen visat torde de nuvarande

bestämmelserna härom haft en mycket ringa praktisk betydelse (SOU

1956:55 s. 70 f). Ett ingripande mot den som erhållit villkorligt anstånd

kommer härigenom att kunna ske endast om han finnes ha begått brott eller

erhåller nytt förvandlingsstraff. Med hänsyn härtill har föreslagits, att

prövotiden alltid skall räknas från dagen för beslutet, utan hinder av att

det ej vunnit laga kraft. Med en sådan regel behövs icke några bestämmelser

om nöjdförklaring.

Förutsättningarna för meddelande av villkorligt anstånd är desamma

som nu. Jag vill emellertid framhålla, att villkorligt anstånd skall beviljas,

om icke de särskilt angivna omständigheterna talar däremot.

20 §.

Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 19 §. Det har emellertid befunnits

motiverat att bland de omständigheter, som bör kunna föranleda att

i här föreliggande fall saken hänskjutes till ny behandling av indrivningsmyndigheten,

särskilt framhålla att detta skulle vara av väsentlig betydelse

med hänsyn till den bötfällde åvilande försörjningsbörda. Genom de nu föreslagna

bestämmelserna om möjlighet att betala böter efter det förvandlingsstraff

ålagts (6 och 22 §§) torde dock frågan om hovrättens tillämpning

av 14 § få minskad betydelse.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 dr 196b

201

Allmänna bestämmelser

21 §.

Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 16 §. Därjämte har beaktats

den domförhetsregel, som för närvarande finnes i 17 § lagen om villkorlig

dom. De i paragrafen upptagna reglerna är tillämpliga på både mål enligt

5 § och mål om förvandling av böter.

22 §.

Med den i 6 § föreslagna möjligheten till betalning av böter fram till dess

verkställighet av ålagt förvandlingsstraff påbörjats skall såsom förut berörts

följa, att även betalning, som sker efter det förvandlingsstraff bestämts,

kan leda till minskning av strafftiden. Regler om beaktandet av sådan betalning

har intagits i förevarande paragraf.

Vid hänsynstagandet till betalning, som erlägges efter förvandlingsbeslutet,

bör gälla samma avräkningsregler som gällt före beslutet. Några möjligheter

till skönsmässig nedsättning av förvandlingsstraffet synes däremot

icke böra medgivas på verkställighetsstadiet. Har domstolen med tillämpning

av bestämmelsen i 17 § i förslaget nedsatt förvandlingsstraffet under

vad som gäller enligt reglerna i 15 och 16 §§, bör en senare betalning kunna

leda till ändring av den bestämda strafftiden endast om betalningen, i

förekommande fall tillsammans med vad som tidigare erlagts, med tillämpning

av reglerna i 15 och 16 §§ resulterar i en kortare tid.

Beträffande prövningen av verkan av betalning, som sker efter förvandlingsbeslutet,

torde det vara mest praktiskt, att ärendet handlägges av den

domstol som har tillgång till akten i förvandlingsmålet, om fråga är om bötfälld

som erhållit anstånd med verkställigheten. Det kan antagas, att det

endast i undantagsfall kommer att inträffa, att den som erhållit villkorligt

anstånd verkställer betalning, varom här är fråga. Skall förvandlingsstraff

verkställas, torde den myndighet, som skall svara för verkställigheten, nämligen

kriminalvårdsstyrelsen, även böra ha att pröva verkan av betalning,

som erlagts efter förvandlingsbeslutet. Det bör ankomma på den dömde att

påkalla sådan prövning och att där så erfordras styrka betalningen.

23 §.

Paragrafen överensstämmer med nuvarande 18 §.

24 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 17 § andra punkten. Regeln i första

punkten i sistnämnda paragraf, att domstolen må förordna att beslut om

förvandling må verkställas utan hinder av att det icke vunnit laga kraft,

har såsom redan nämnts med hänsyn till reglerna i 6 och 22 §§ icke medtagits

i förslaget.

7-j- Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. AV 10

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196i

25 och 26 §§.

Enligt 35 kap. 7 § brottsbalken bortfaller ådömda böter när tre år förflutit

från det bötesbeslutet vann laga kraft, därest den dömde ej dessförinnan

delgivits ansökan om förvandling av böterna. I fråga om bortfallande av böter

sedan sådan ansökan delgivits samt av ålagt förvandlingsstraff hänvisas

till vad särskilt finnes stadgat. De regler i sistnämnda hänseenden som åsyftas

har upptagits i 25 och 26 §§ i förslaget. Därvid har jämte frågan om bortfallande

av förvandlingsstraff (26 §) — i vilket hänseende ingen ändring

göres i vad som nu gäller (5 kap. 20 § strafflagen) — reglerats verkan i preskriptionshänseende

av beslut i förvandlingsmål, varigenom saken hänskjutes

till ny behandling av indrivningsmyndigheten (25 §). I sistnämnda hänseende

innebär förslaget, i överensstämmelse med vad som föreslogs vid lagrådsremiss

av brottsbalken år 1960 (prop. 1962: 10 del C s. 421), att ny preskriptionstid

om tre år skall räknas från dagen för beslutet.

27 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 21 §. Det torde även utan uttryckligt

stadgande vara klart, att bestämmelsen icke avser vite, som är bestämt genom

avtal.

övergångsbestämmelser

Äldre lag bör tillämpas vid bestämmande av förvandlingsstraff i mål, i

vilka beslut meddelats av första domstol när nya lagen träder i kraft, och

även eljest beträffande äldre böter, om den leder till lindrigare förvandlingsstraff.

Avgörande i fråga angående villkorligt anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff

bör dock efter nya lagens ikraftträdande alltid träffas enligt

de nya bestämmelserna.

Beträffande upphävande av lagen om villkorlig dom ges bestämmelser i

brottsbalkens promulgationslag (2 och 10 §§). Vad i nya lagen stadgas i

19 och 26 §§ bör gälla även dem som beviljats villkorligt anstånd enligt den

äldre lagstiftningen. Då nya lagen icke upptager bestämmelser om övervakning,

har det icke heller ansetts böra meddelas bestämmelser om övervakning

beträffande dem som erhållit anstånd enligt den äldre lagstiftningen

utan de förordnanden i detta hänseende, som redan meddelats, bör upphöra

att gälla.

Förslag till lag om straff för folkmord

Den 9 december 1948 antog Förenta Nationernas generalförsamling en

konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide).

Konventionen trädde i kraft den 12 januari 1951. Sedan riksdagen enligt

skrivelse den 17 april 1952 (nr 111) beslutat i överensstämmelse med

utrikesutskottets utlåtande (nr 5) om godkännande utav ratifikation av kon
-

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

K it ngt. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

ventione», har denna ralificerats av Sverige den 0 maj 1952. Den 27 samma

månad har ratifikationsinstrumentet deponerats hos Förenta Nationernas

generalsekreterare.

Enligt art. I i konventionen bekräftar de fördragsslutande parterna, att

folkmord, vare sig det begås i fredstid eller i krigstid, är ett brott enligt folkrätten,

vilket de förpliktar sig att förebygga och bestraffa. Definitionen av

folkmord har fått sin plats i art. II. Enligt denna förstås med folkmord att

någon, i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt

bestämd eller religiös grupp såsom sådan, dödar medlemmar av gruppen,

tillfogar medlemmarna svår kroppslig eller själslig skada, uppsåtligen påtvingar

gruppen levnadsvillkor avsedda att helt eller delvis medföra dess

fysiska undergång, genomför åtgärder avsedda att förhindra födelser inom

gruppen eller ock med våld överför barn från gruppen till annan grupp.

Enligt art. III skall, utom för folkmord sådant detta brott definierats i

art. II, straff inträda även för försök och stämpling till folkmord och delaktighet

i sådant brott samt omedelbar och offentlig uppmaning till folkmord.

I sistnämnda hänseende är att märka, att konventionen tar sikte även

på gärningar som förövats medelst tryckt skrift. Under förarbetena till konventionen

väcktes förslag om att även vissa former av förberedelse till folkmord

skulle förklaras straffbara. Förslaget härom blev emellertid icke anlaget

dels på grund av de praktiska svårigheterna att beskriva vilka förberedelsehandlingar

som skulle bestraffas och dels på grund av att bestämmelser

om straff för stämpling, uppmaning, försök och delaktighet ansågs tillfyllest

när det gällde att bekämpa folkmord på tidigare stadier än det fullbordade

brottets.

I art. IV i konventionen fastslås, att personer, som gör sig skyldiga till

folkmord, skall bestraffas, vare sig de är grundlagsenligt ansvariga styresmän,

ämbets- och tjänstemän eller enskilda personer.

Enligt art. V förpliktar sig de fördragsslutande parterna att var och en i

överensstämmelse med sin grundlag genomföra den lagstiftning som erfordras

för att konventionen skall kunna tillämpas och i synnerhet att stadga

verksamma straff för personer, vilka gör sig skyldiga till folkmord eller andra

i art. III uppräknade gärningar.

Straffrättskommittén. Kommittén har undersökt, huruvida genom dess förslag

till brottsbalk de gärningar som har karaktär av folkmord beläggs med

ansvar i den utsträckning som krävs enligt konventionen, och har därvid funnit,

att stadgandena i förslaget relativt väl täcker de enligt konventionen

straffbara gärningarna. Däremot är bestämmelserna om försök och stämpling

ej alltid så omfattande att de helt tillgodoser konventionens krav. Ej

heller har straffskalorna för de brottstyper som avses i konventionen, lika

litet som skalorna för andra mot enskild person riktade brott som kan förövas

i folkinordssyfte, i brottsbalksförslaget bestämts med beaktande av den

särskilda form av brottslighet som folkmordsbrottet utgör.

Några nya särskilda brottstyper utöver dem som upptagits i brottsbalks
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196b

förslaget är således enligt kommitténs uppfattning ej erforderliga, men det

krävs att lagstiftningen kompletteras i fråga om straffskalorna och beträffande

straffbarheten av försök, stämpling och underlåtenhet att avslöja

brott av ifrågavarande slag. Jämväl förberedelse bör upptagas i detta sammanhang,

trots att sådan form av brottslighet ej avses i konventionen.

Med hänsyn till den säregna beskaffenheten av brottet folkmord bör de sålunda

erforderliga kompletterande bestämmelserna enligt kommittén lämpligen

upptagas i eu särskild lag. Denna föreslås få rubriken lag om straff för

folkmord.

Kommittén har givit kompletteringen av brottsbalksförslagets straffskalor

den formen, att i 1 § i den föreslagna lagen upptages stadgande att för

gärning, varå enligt lag kan följa fängelse i fyra år eller däröver, skall dömas

för folkmord till fängelse på livstid eller från och med fyra till och med tio

år, om gärningen förövats mot nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller

religiös folkgrupp med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis. Brottstypen

folkmord anknyter sålunda till vilket som helst brott, varå enligt lag

kan följa fängelse i fyra år eller däröver, om brottet förövas mot en folk^

grupp av angivet slag och avsikten är att förgöra gruppen helt eller delvis.

I 2 § föreslås ett stadgande, varigenom försök, förberedelse eller stämpling

till folkmord, så ock underlåtenhet att avslöja sådant brott straffbelägges.

Enligt kommittén är en särskild bestämmelse om folkmord icke påkallad i

tryckfrihetsförordningen, eftersom ansvar enligt 7 kap. 4 § punkt 8 i denna

förordning kan ådömas den som uppmanar eller eljest söker förleda till

brottslig gärning, d. v. s. gör sig skyldig till uppvigling (16 kap. 5 § brottsbalken).

Departementschefen. I prop. nr 71 till 1952 års riksdag angående ratifikation

av konventionen framhöll föredragande departementschefen, att vårt

lands strafflagstiftning icke i alla avseenden uppfyllde konventionens krav

beträffande möjligheterna att beivra folkmordsbrott men att frågan om lagstiftningens

anpassning till konventionsbestämmelserna kunde beaktas i

samband med det pågående arbetet inom strafflagstiftningen. I enlighet med

straffrattskommitténs förslag torde nu i särskild lag böra upptagas de bestämmelser

som utöver vad brottsbalken innehåller erfordras för uppfyllande

av våra förpliktelser enligt konventionen.

Mot kommitténs förslag till lagens avfattning har någon kritik icke rikats

under remissbehandlingen. Förslaget synes ej heller ge anledning till erinran

i sak. Vissa närmast redaktionella jämkningar av förslaget torde dock

bora vidtagas. 1 § torde få avse gärning av angivet slag, för vilken är stadgat

fängelse i fyra år eller däröver.

Såsom anfördes av föredragande departementschefen när konventionen antogs

(prop. 1952: 71 s. 11) och vid antagandet av lagen om utlämning för

brott prop. 1957: 156 s. 55) torde brottet folkmord icke vara att anse som

politiskt brott, när fråga är om prövning av utlämningsärende.

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 10 är 190 4

205

Förslag till ändring i lagen om disciplinstraff för krigsmän

Lagen torde i sakligt hänseende böra bibehållas i stort sett oförändrad. En

längre gående omarbetning synes icke böra övervägas, förrän militärstraffsakkunniga

slutfört sin utredning. Med hänsyn till att i 112 kap. brottsbalken

intagits vissa grundläggande bestämmelser om disciplinstraff för krigsmän,

bör emellertid motsvarande stadganden i lagen utgå i den mån deras bibehållande

icke erfordras för sammanhangets skull (jfr i sistnämnda hänseende

lagrådets yttrande prop. 1962: 10 del C s. 574). Jämväl det nya påföljdssystemet

föranleder vissa sakliga ändringar och tillägg i lagen. I övrigt

föreslås redaktionella jämkningar i åtskilliga stadganden.

Det synes lämpligt att lagen inledes med stadgande om vilka disciplinstraffen

är. 1 § bör därför bibehållas, ehuru motsvarande stadgande återfinnes

i 32 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

I likhet med vad nu gäller bör i 2 § första stycket anges bland annat, att

disciplinstraff företrädesvis skall användas, utom för brott mot bestämmelse

vari sådant straff är utsatt, när fråga är om brott av krigsman enligt

20—22 kap. brottsbalken. I 21 och 22 kap. är, såvitt gäller brott som begås

av krigsman, icke i något fall stadgade böter, och nyssnämnda regel i förevarande

paragraf avser därför i fråga om dessa kapitel sådana fall, då med

tillämpning av någon straffnedsättningsregel eller reglerna om straff för

försök in. in. straffet skall bestämmas lägre än eljest stadgat fängelse.

För bibehållande av möjligheten att döma till disciplinstraff i stället för

böter, då straff jämlikt 5 § förslaget till lag om införande av brottsbalken

skall bestämmas enligt strafflagen, torde i övergångsbestämmelse böra föreskrivas

att för sådant fall 2 § i sin nuvarande lydelse alltjämt skall äga tilllämpning.

De för närvarande i 2 § andra stycket sista punkten intagna bestämmelserna

föreslås överförda till ett nytt tredje stycke, varvid de med hänsyn till

lydelsen av 25 kap. 1 § brottsbalken kan ges en enklare utformning än den

nuvarande.

De nu gällande bestämmelserna i 4 § första stycket och andra stycket

första punkten samt i 6 § första stycket rörande de gränser inom vilka disciplinstraff

kan bestämmas samt i fråga om verkställigheten av arrest har

upptagits i 32 kap. 6 § andra och tredje styckena brottsbalken och bör därför

utgå ur lagen. Stadgandet i 4 § första stycket om beräkning av tiden för

arrest torde därvid böra överföras till ett nytt tredje stycke i paragrafen.

I likhet med vad som skett beträffande böter och fängelse (25 kap. 4 § och

26 kap. 2 § brottsbalken) torde böra anges förutsättningarna för att disciplinstraff

skall få användas såsom gemensamt straff för flera brott. Bestämmelser

härom föreslås upptagna i ett nytt första stycke av 8 §. Därvid torde

utgångspunkten böra vara, att icke något av brotten är svårare än att disciplinstraff

kan följa därå. Av andra stycket — vilket motsvarar paragrafens

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i

nuvarande första stycke — framgår dock, att disciplinstraff i vissa fall kan

ådömas såsom gemensamt straff, även om disciplinstraff icke kan följa å

samtliga brott. Innehållet i paragrafens nuvarande andra stycke föreslås i

samband härmed med vissa jämkningar överfört till ett tredje stycke i paragrafen.

De regler, som nu upptages i 8 § tredje stycket, har fått motsvarighet i

1 kap. 5 § andra stycket och 34 kap. 17 § brottsbalken och bör därför utgå

ur lagen.

Med hänsyn till införandet av enhetligt frihetsstraff bör föreskrifterna i

9, 10 och 11 §§ med avseende å straffarbete utgå; i 9 § andra stycket torde

i förtydligande syfte böra anges att med dom å fängelse avses dom å fängelse

på viss tid.

För den situation som föreligger om efter den 1 januari 1965 arrest skulle

komma att konkurrera med ett ådömt straffarbetsstraff, torde regler böra

upptagas i övergångsbestämmelse till lagen. För sammanläggning av arrest,

som ådömts före den nya lagens ikraftträdande, och straffarbete bör därvid

— i överensstämmelse med vad som för motsvarande fall föreslagits i 8 §

lagen om införande av brottsbalken — föreskrivas, att arreststraffet skall

anses svara mot straffarbete under hälften så lång tid.

Enligt 28 kap. 3 § brottsbalken kan i dom å skyddstillsyn förordnas att i

tillsynen skall ingå behandling i anstalt. Jämväl den konkurrenssituation,

som kan uppkomma då dom eller beslut om arrest sammanträffar med beslut

om intagning i anstalt, bör regleras i 9 § i förevarande lag. För sådant

fall torde böra föreskrivas, att anstaltsbehandlingen skall träda i stället för

arreststraffet. Stadgande härom torde få upptagas i ett nytt tredje stycke i

paragrafen.

I 10 § bör företagas den redaktionella ändring som föranledes av att den

centrala fångvårdsmyndigheten skall benämnas kriminalvårdsstyrelsen.

I 11 § torde någon särskild regel utöver vad som sägs i första stycket sista

punkten icke behöva upptagas för den situation som uppkommer om arreststraff

ändras till skyddstillsyn med behandling i anstalt.

Enär bestämmelsen i 12 § fått motsvarighet i återfallsreglerna i 26 kap.

3 § brottsbalken, torde paragrafen böra upphävas.

Det nuvarande stadgandet i 5 kap. 22 § strafflagen om preskription vid avbrott

i verkställigheten av frihetsstraff äger tillämpning även på arrest. Då

emellertid motsvarande bestämmelse i 35 kap. 9 § brottsbalken endast avser

fängelse, torde föreskrifterna i 13 § i förevarande lag böra kompletteras med

en uttrycklig regel om bortfallande av arrest efter avbrott i verkställigheten.

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år Wdt

207

Förslag till ändring i lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot

utbredning av könssjukdomar

12, 25 och 28 §§.

Den i 12 § för åklagare föreskrivna anmälningsplikten torde få omfatta

gärningar som avses i angivna stadganden i brottsbalken (6 kap. 1, 2, 3, 4

och 10 §§) i stället för motsvarande lagrum i strafflagen; det torde emellertid

icke vara erforderligt att stadga anmälningsplikt när fråga är om gärning

som nu avses i 18 kap. 13 § strafflagen. Avfattningen av paragrafen innebär

att anmälningsskyldighet föreligger även för fall som avses i 6 kap.

9 § i balken, nämligen då den misstänkte i subjektivt hänseende kan antagas

ha gjort sig skyldig till oaktsamhet beträffande de åldersgränser som

Tngår i brottsbeskrivningen för vissa av de angivna sedlighetsbrotten. Anmälan

skall också ske när fråga är om sådant brott som avses i den nu föreslagna

29 § i lagen, motsvarande 14 kap. 21 § strafflagen.

I 25 § torde hänvisning till lagrum i strafflagen få ändras till att avse lagrum

i brottsbalken och den nu föreslagna 29 § i lagen. I 28 § torde en

redaktionell jämkning få vidtagas beträffande straffskalan.

29 §.

Gällande rätt. Enligt 14 kap. 21 § första stycket strafflagen inträder ansvar

om någon som lider av könssjukdom i smittsamt skede med

eller misstanke därom genom könsumgänge eller under övande av otukt

som ej är att hänföra till könsumgänge utsätter annan för fara att bli

smittad. Om någon på annat sätt, uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet,

utsätter annan för fara att bli smittad av könssjukdom, ådrager han

sig ansvar enligt andra stycket i paragrafen. Förhöjt straff må ådömas,

om sjukdomen blev överförd.

Straffrättskommittén. Kommittén, som i sitt förslag till brottsbalk upptagit

brottet utsättande för venerisk smitta i 11 kap. 9 §, erinrar om att könssjukdomarna

så gott som alltid sprids genom könsumgänge. För att göra

tydligt, att samlag faller under straffbudet även när det sker med användande

av preventivmedel, föreslår kommittén att gärningsbeskrivningen

utformas så, att den omfattar det fall att en könssjuk person som har vetskap

eller misstanke om sjukdomen övar samlag med annan. För straffbarhet

bör i sådant fall icke uppställas något krav på att den andra skall

utsättas för fara att bli smittad. I sak torde detta icke innebära någon avvikelse

från gällande lag, som tillämpats oavsett om preventivmedel kommit

till användning eller ej (NJA 1924 s. 52, 1934 s. 415 och 1935 s. 386).

Ståndpunkten synes kommittén motiverad dels med hänsyn till att användande

av preventivmedel icke torde helt utesluta fara för smitta, dels

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år W(U

emedan straffbestämmelsen skulle bli nära nog verkningslös om ett obestyrkt

påstående att preventivmedel använts skulle, i enlighet med den

allmänna regeln att bevisbördan ligger på åklagaren, godtagas såsom giltig

ursäkt till dess motsatsen bevisats.

Vidare bör enligt kommittén beaktas att med de behandlingsmetoder

som numera används sjukdomssymtom kan försvinna tämligen snabbt.

Risk för ett återuppblossande av sjukdomen kvarstår dock under viss tid

efter det symtomen försvunnit. Denna tid uppskattas beträffande den vanligast

förekommande könssjukdomen, gonorré, till minst tre veckor för

män och ungefär två månader för kvinnor samt beträffande syfilis till

minst två år. Om en person under nämnda tidrymd utsätts för en ny infektion,

kan sjukdomssymtom uppträda som kliniskt icke kan skiljas

från ett s. k. recidiv men som i själva verket orsakats av en ny infektion.

Vad särskilt angår gonorrén kan numera också särskiljas olika stammar

av smittämnet vilka kan vara mer eller mindre motståndskraftiga mot

de medicinska preparat som används mot sjukdomen. På grund härav

kan det förekomma att en person som lider av gonorré av viss typ infekteras

med gonorré av annan typ. Straffbestämmelsen bör därför bli tillämplig

även för det fall att båda kontrahenterna lider av samma slags könssjukdom.

Båda blir i ett sådant fall straffbara under förutsättning att de

hade vetskap eller misstanke om sjukdomen. Detta torde innebära en utvidgning

i förhållande till gällande lag (jfr SvJT 1945 rf. s. 12).

Förutom det fall, att könssjuk med vetskap eller misstanke om sjukdomen

har samlag med annan, bör liksom i SL 14: 21 straffbeläggas även

det fall, att någon eljest, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, utsätter

annan för fara att bli smittad.

I fråga om påföljden är det enligt kommittén beträffande nu förevarande

brottslighet lika litet som beträffande andra brott lämpligt, att en

strängare straffskala skall gälla med hänsyn till viss effekt — sjukdomens

överförande — oavsett huruvida gärningsmannen med fog kan tillvitas

uppsåt i förhållande till denna effekt eller ej. I stället för de olika straffsatserna

i SL 14:21 föreslår kommittén därför en enhetlig straffskala,

fängelse i högst två år eller böter, inom vilken domstolen har att utmäta

straffet med hänsyn till brottets svårhet och övriga omständigheter.

Yttrandena. Den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen har i flertalet

yttranden, däribland medicinalstyrelsens, lämnats utan erinran. Advokatsamfundet

däremot har ansett, att såsom förutsättning för straffbarhet

alltjämt i samtliga fall bör gälla att den andre utsatts för fara att bli smittad.

Straffbestämmelsens tillämpning även för det fall, att båda kontrahenterna

lider av samma slags könssjukdom, har avstyrkts av förste

provinsialläkaren i Malmöhus län, vilken påpekat, att olika typbestämningar

av gonorré kan vara mycket svåra att verkställa och att diagnoserna

vid olika laboratorier på grund därav kan variera i avsevärd mån.

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 10<iå

Departementschefen. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 november

1961 har tillkallats sakkunnig för att verkställa översyn av lagstiftningen

om smittsamma sjukdomar och därmed sammanhängande spörsmål. Såvitt

gäller könssjukdomarna har i direktiven erinrats bland annat om att de

i 14 kap. 21 § strafflagen upptagna stadgandena om straff för framkallande

av fara för venerisk smitta i enlighet med vad som anfördes vid lagrådsremiss

1958 av förslag till brottsbalk bör inrymmas i lagstiftningen

angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Arbetet med revidering

av lagstiftningen om smittsamma sjukdomar kan icke beräknas bli

avslutat före brottsbalkens ikraftträdande. I avvaktan på resultatet av den

pågående utredningen torde därför bestämmelser om straff för framkallande

av fara för könssjukdom — som icke fått någon motsvarighet i

brottsbalken — få upptagas i den nuvarande lagen om åtgärder mot utbredning

av könssjukdomar. Bestämmelserna torde kunna upptagas i 29 §.

Den i paragrafen nu upptagna åtalsregeln torde i samband därmed kunna

utgå. Regeln är överflödig; vad där sägs gäller även utan särskild föreskrift.

Kommitténs förslag, att krav på att annan skall utsättas för fara att bli

smittad ej skall uppställas i gärningsbeskrivningen såvitt avser samlag, synes

böra godtagas. Såsom kommittén anfört, torde stadgandet böra bli tilllämpligt

även för det fall att båda kontrahenterna är behäftade med sjukdomen.

Någon anledning att ge nu ifrågavarande brott särskild brottsbeteckning

torde icke föreligga. Strafflatituden torde böra bestämmas till böter

eller fängelse i högst två år; någon särskild straff skala för det fall att

sjukdomen blev överförd torde icke böra upptagas.

30 §.

Gällande rätt och straffrättskommittén. Enligt 14 kap. 45 § sista stycket

strafflagen må brott som avses i 14 kap. 21 § ej åtalas av allmän åklagare,

om brottet begåtts mot make samt målsäganden ej angivit det till åtal. Enligt

straffrättskommittén kan med hänsyn till brottets allmänfarliga karaktär

ett ingripande i straffrättslig ordning stundom vara påkallat även när

gärningen riktats mot make, exempelvis om denne är prostituerad eller

eljest står i sexuellt förhållande till annan eller andra än den könssjuke.

Kommittén föreslår därför att, även om gärningen förövats mot make,

åklagaren utan angivelse från målsägandens sida får väcka åtal om det

finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Yttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört, att förundersökning

icke bör kunna inledas eller fortsättas eller åtal väckas, om den

av makarna som varit utsatt för det påstådda brottet motsätter sig att så

sker.

Advokatsamfundet har hemställt, att uttrycket »åklagaren finner åtal

vara påkallat ur allmän synpunkt» måtte utbytas mot »åklagaren finner

åtal påkallat på den grund att fara för vidare spridning av smittan före
-

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år WGl

legat» eller annan formulering av samma innebörd. Med en sådan formulering

skulle man minska risken för opåkallad inblandning i enskildas

privata förhållanden och samtidigt ge åklagaren möjlighet att väcka åtal

i de fall, där det kan sägas vara ett allmänt intresse att ett ingripande i

straffrättslig ordning sker.

Departementschefen. Såvitt gäller mot make förövat brott som avses i 29 §,

vill jag i likhet med kommittén förorda, att åklagare beredes viss möjlighet

att väcka åtal även utan att angivelse skett. Sådan möjlighet bör föreligga

om vidare spridning av smittan kan befaras. Den av kommittén föreslagna

lydelsen av bestämmelsen torde kunna godtagas.

De i förevarande paragraf nu givna bestämmelserna om böter torde

med hänsyn till de allmänna reglerna i 25 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken

kunna utgå.

Förslag till ändring i lagen den 17 juni 1938 om avbrytande

av havandeskap

Gällande rätt. I 1 § lagen om avbrytande av havandeskap anges de särskilda

förutsättningar under vilka abort lagligen får ske. Enligt punkt 3

i paragrafen får abort ske, när kvinnan hävdats under förhållande varom

förmäles i 15 kap. 12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. 1, 2, 3, 7, 8, 8 a eller

9 § strafflagen, så ock då hävdandet ägt rum under omständigheter som

omförmäles i 18 kap. 6 § strafflagen samt inneburit ett grovt åsidosättande

av kvinnans handlingsfrihet.

I 2 § stadgas att, om kvinnan hävdats under förhållande varom förmäles

i 15 kap. 12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. 6 eller 8 a § strafflagen, abort

på grund därav icke får äga rum med mindre brottet, där så kunnat ske,

åtalats eller angivits till åtal.

Enligt 4 § första stycket må abort ej äga rum, med mindre den läkare

som utför ingreppet samt viss annan läkare i skriftligt utlåtande förklarat

förutsättningarna för åtgärden vara för handen eller ock medicinalstyrelsen

lämnat tillstånd därtill.

Om havandeskap avbrutits eller försök till sådant avbrytande gjorts under

iakttagande av de i lagen givna föreskrifterna, får enligt 10 § ej dömas

till straff enligt 14 kap. 26, 27, 28 eller 28 a § strafflagen.

I 12 § första stycket stadgas straff för läkare, vilken mot bättre vetande

antingen i utlåtande enligt 4 § förklarat förutsättningarna för abort vara

för handen eller ock till myndighet eller annan läkare avgivit falsk utsaga

i ärende angående sådan åtgärd. I paragrafens andra stycke stadgas att,

om läkare vid prövning av ärende angående avbrytande av havandeskap

eller eljest genom att överträda eller åsidosätta vad i lagen stadgas visat

vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet, han skall dömas

opaginerad Kontrollera mot PDF

‘211

Kungl. Maj.Is proposition nr 10 är l''J(i''i

till dagsböter eller fängelse i högst sex månader, såvida han icke är underkastad

ansvar för ämbetsbrott.

Samma straff stadgas enligt 13 § för den som i annat fall än som anges

i 12 § mot bättre vetande till myndighet eller läkare avger falsk utsaga i

ärende angående avbrytande av havandeskap, såframt han ej är för fallen

till ansvar för fosterfördrivning eller försök därtill.

Straffrättskommittén. Kommittén föreslår, att samtliga hänvisningar till

strafflagen ändras till att avse motsvarande paragrafer i brottsbalken. Eitersom

enligt 6 kap. 2 § brottsbalken (4 kap. 2 § i kommitténs förslag) gärning

som där avses kan förövas icke endast av man mot kvinna utan även

av kvinna mot man, har det nuvarande uttrycket i förevarande lags 1 §

punkt 3 »när kvinnan hävdats under förhållande varom förmäles» ändrats

till »när hävdandet inneburit gärning varom förmäles». Kommittén har

därmed avsett att framhäva, att i fall som avses i 6 kap. 2 § brottsbalken

endast gärning som riktats mot kvinnan kan utgöra förutsättning för abort

enligt 1 § punkt 3.

Kommittén har ansett, att några särskilda föreskrifter med anledning

av att i 6 kap. 1 och 2 §§ samt 4 § första stycket brottsbalken avses jämväl

gärningar, som förövats mot make, icke erfordras i 2 § förevarande lag

utöver stadgandet, att brottet skall ha åtalats eller angivits till åtal.

Med hänsyn till att gärningar som avses i 12 § första stycket straffas

jämlikt 15 kap. 10 och 11 §§ brottsbalken (13 kap. 10 och 11 §§ i kommitténs

förslag) har kommittén ansett, att 12 § första stycket kan upphävas.

I anslutning härtill har kommittén föreslagit, att i 4 § första stycket föreskrives,

att utlåtande som där avses skall avgivas på heder och samvete.

Upphävandet av 12 § första stycket har föranlett viss jämkning av stadgandet

i 12 § andra stycket. I överensstämmelse med beskrivningen av

tjänstefel i 20 kap. 4 § brottsbalken (18 kap. 4 § i kommitténs förslag) har

kommittén föreslagit jämväl en mindre, redaktionell ändring i sagda stycke.

Även i 13 § föreslås en mindre jämkning, som närmast är av redaktionell

art.

Yttrandena. Medicinalstyrelsen finner, att gällande rätts ordning bör bibehållas

i fråga om avbrytande av sådant havandeskap som utgör en följd

utav att otukt bedrivits med kvinna, som är sinnessjuk eller sinnesslö (SL

18:9). Enligt gällande rätt lcräves icke att brottet åtalats eller angivits

till åtal. Enligt kommittéförslaget kommer emellertid att så bli fallet, ehuru

en viss reservation göres genom tillägget av orden »där så kunnat ske».

Denna ändring kommer att vålla svårigheter vid prövning av abortärenden

av detta slag, då just dessa ärenden ofta inkommer mycket sent till

prövning.

Departementschefen. I 1 § 3 torde hänvisningarna till lagrum i strafflagen

få ändras till att avse motsvarande stadganden i brottsbalken (6 kap. 1,

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1904

2, 3 och 5 §§ samt 4 § första stycket). Straffrättskommittén har — med

hänsyn till att brottet frihetskränkande otukt kan förövas även av kvinna

mot man — föreslagit en jämkning av den nuvarande lydelsen av förevarande

paragraf. Mot den av kommittén föreslagna jämkningen torde emellertid

kunna riktas samma anmärkning som mot den nuvarande lydelsen.

Då någon olägenhet knappast kan uppkomma om denna lydelse bibehålles

— det kan erinras om att abort i fall som nu avses regelmässigt förutsätter

att brottet angivits till åtal — torde någon ändring av lydelsen icke

böra ske.

De stadganden i brottsbalkens 6 kap. till vilka förevarande paragraf hänvisar

är i så måtto mera omfattande än motsvarande paragrafer i 15 kap.

strafflagen, att de avser även gärningar som begås av en make mot andra

maken. Såsom anmäldes vid lagrådsremiss av förslaget till brottsbalk år

1958 har medicinalstyrelsen uttalat, att praktiska skäl talade mot att utvidga

våldtäktsbrottet så att det kom att omfatta även det fall att parterna

är gifta med varandra. Styrelsen framhöll därvid, att en sådan ändring

också skulle innebära en utvidgning av gällande abortindikationer; för bifall

till abortansökan krävdes emellertid i sådana fall, att kvinnan anmälde

sin make till åtal. Detta syntes styrelsen vara föga tilltalande.

Då våldtäktsbrottet i brottsbalken nu givits den av medicinalstyrelsen

kritiserade innebörden, har man att taga ställning till om detta förhållande

bör föranleda, att man när det gäller den i 1 § 3 förevarande lag angivna

abortindikationen meddelar särskilda regler för det fall att mannen och

kvinnan är gifta. Enligt min mening är detta icke påkallat. Kan det styrkas

att mannen begått sådan gärning som här avses mot sin hustru, synes det

icke omotiverat att möjlighet finns till abort, likaväl som i de fall där parterna

lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden utan att

vara gifta. Liksom straffrättskommittén anser jag också, att det därvid ej

finns anledning att göra undantag i fråga om kravet att brottet angivits

till åtal. Detta krav kan motverka, att oöverlagda framställningar om abort

göres i fall, där andra skäl för abort ej kan åberopas, och att makar handlar

i samförstånd.

Från den i 2 § angivna förutsättningen, att brottet skall ha åtalats eller

angivits till åtal, torde i enlighet med medicinalstyrelsens påpekande undantag

böra göras för det fall att kvinnan var sinnessjuk eller sinnesslö.

De av straffrättskommittén föreslagna ändringarna i 4, 12 och 13 §§ torde

böra genomföras. I 15 § torde, med hänsyn till stadgandet i 25 kap. 6 §

första stycket brottsbalken, vad som stadgas om att böter tillfaller kronan

kunna utgå.

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1901

213

Förslag till ändringar i lagen om sterilisering och lagen om kastrering

Enligt 3 § andra stycket lagen om sterilisering och 4 § andra stycket lagen

om kastreiång får sterilisering eller kastrering företagas utan medicinalstyrelsens

tillstånd endast om den läkare som utför ingreppet samt viss

annan läkare i skriftligt utlåtande förklarat förutsättningarna för åtgärden

vara för handen. Bestämmelserna motsvarar föreskrifterna i 4 § första

stycket lagen om avbrytande av havandeskap. Av skäl som anförts vid detta

lagrum föreslår straffrättskommittén, att i nämnda stadganden i lagarna

om sterilisering och om kastrering föreskrives att utlåtandet skall avgivas

på heder och samvete.

I lagarna stadgas i 8 § straff för den som verkställer sterilisering eller

kastrering i strid med vederbörande lag eller mot bättre vetande till myndighet

eller läkare avgiver falsk utsaga i ärende angående ingrepp som

avses i lagen eller överträder föreskriven tystnadsplikt. Straffet utgör, där

ej förseelsen eljest är belagd med strängare straff, dagsböter eller fängelse

i högst ett år. Kommittén föreslår under hänvisning till motsvarande bestämmelse

i 12 § lagen om avbrytande av havandeskap en sänkning av

straffmaximum till fängelse i sex månader och har även vidtagit en närmast

redaktionell jämkning av ifrågavarande stadganden, innebärande att

straff ej skall ådömas enligt förevarande lagar om gärningen är belagd med

straff i brottsbalken.

Departementschefen. Kommitténs förslag torde böra godtagas. Att ansvar

ej skall ådömas enligt lagarnas 8 § om för gärningen är stadgat straff i

brottsbalken, således även om brottsbalken stadgar lindrigare straff än 8 §,

torde icke innebära någon faktisk ändring i förhållande till vad nu gäller.

Förslag till ändring i lagen om nykterhetsvård

Vissa ändringar av övervägande redaktionell natur föreslås i 15, 47 och

68 §§. Sålunda har hänvisningar till lagrum i strafflagen ändrats till att

avse motsvarande paragrafer i brottsbalken. I 15 § har också vidtagits en

ändring för att klart skall anges, att stadgandet är tillämpligt även beträffande

den som erhållit påföljdseftergift. I 68 § har i enlighet med den

princip som angivits i 4 § i förslaget till lag om införande av brottsbalken

maximum för fängelsestraffet bestämts till ett år.

19, 25, 34 och 45 §§.

Gällande rätt. 19 § innehåller bestämmelser om tvångsintagning å allmän

vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Enligt paragrafens 1 mom. skall ansökan

om sådan intagning göras hos länsstyrelsen av nykterhetsnämnden

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

KungL Maj:ts proposition nr JO år 1964

eller i vissa fall av polismyndigheten i orten. Då någon, som är hemfallen

åt alkoholmissbruk, av domstol straffriförklarats jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen,

kan emellertid enligt 2 mom. länsstyrelsen utan särskild ansökan

förordna om tvångsintagning, under förutsättning att alkoholmissbrukaren

vid prövning i vederbörlig ordning befunnits ej vara i behov av vård å sinnessjukhus.

I dylikt fall äger länsstyrelsen enligt 25 § andra stycket förordna,

att alkoholmissbrukaren i avbidan på slutligt beslut om tvångsintagning

skall omhändertagas och vårdas på lämpligt sätt. Huvudregeln är,

att nykterhetsnämnden har att föranstalta om verkställighet av beslut om

tvångsintagning. Enligt 34 § första stycket åligger det emellertid länsstyrelsen

att föranstalta om verkställigheten bl. a. när fråga är om straffriförklarad

alkoholmissbrukare som nu avses. För sådan missbrukare kan

vårdtiden, som i regel är ett år, jämlikt 45 § förlängas med två år.

Strafflagberedningen. I samband med förslaget att överlämnande för vård

enligt lagen om nykterhetsvård skulle ingå i det straffrättsliga påföljdssystemet

förordas, att den i 19 § 2 mom. stadgade befogenheten för länsstyrelse

att utan ansökan förordna om tvångsintagning å allmän vårdanstalt av

straffriförklarad alkoholmissbrukare utvidgas till att avse alla de fall, i vilka

domstol förordnar om överlämnande till nykterhetsvård. Enligt beredningen

är intresset av att en sådan möjlighet införes icke enbart betingat

därav, att i dessa fall länsstyrelsen bör kunna utöva kontroll över att erforderliga

åtgärder kommer till stånd. Även ur nykterhetsnämndens synpunkt

kan det med hänsyn till de särskilda rättsverkningar som är förenade med

intagning enligt 19 § 2 mom. vara ändamålsenligt, att intagning sker i denna

ordning, och nämnden bör kunna göra framställning därom hos länsstyrelsen.

Yttrandena. Beredningens förslag har godtagits av Stockholms nykterhetsnämnd,

som emellertid framhåller att stadgande bör införas om att nykterhetsnämnden

skall beredas tillfälle att yttra sig innan länsstyrelsen fattar

slutligt beslut i ärendet. Mentalsjukvårdsdelegationen har uttalat tveksamhet

om lämpligheten av beredningens förslag. Tvångsintagning i allmän

vårdanstalt bör icke kunna ske, om ej den lokala nykterhetsnämnden

anser, att sådan intagning bör komma till stånd. Utredningen om administrativa

frihetsberövanden, som sedermera i sitt förslag angående handläggningen

av frågor om vissa frihetsberövanden (SOU 1960: 19) eftersträvat

att för handläggningen inför länsorgan av sådana frågor genomföra

ett processliknande förfarande med särskild representant, som regel

vederbörande kommunala nämnd, för det allmänna, har under åberopande

av denna tankegång i sitt yttrande framhållit, att med ett sådant förfarande

mindre väl överensstämmer den av beredningen föreslagna ordningen

att det beslutande organet skall äga självt taga upp frågan om tvångsintagning.

Utredningen anser därför, att ansökan, eventuellt av åklagaren,

om tvångsintagning även i förevarande fall bör göras hos länsstyrelsen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kmujl. M<ij:ts proposition nr It) dr

■> i r>

Departementschefen. 1 det år 1960 till lagrådet remitterade lörslaget till

brottsbalk uttalade jag (prop. 1962: It) del C s. 351 f) tvekan i frågan, huruvida

på sätt strafflagberedningen föreslagit länsstyrelsens befogenhet

enligt 19 § 2 mom. borde »itvidgas till alt omfatta alla de fall, i vilka domstol

förordnat om överlämnande till nykterhetsvård. .lag uttalade emellertid,

att denna fråga fick slutgiltigt behandlas i samband med övriga följdändringar

till balken.

Jämlikt 31 kap. 2 § brottsbalken sker överlämnande för vård enligt nykterhetsvårdslagen

till nykterhetsnämnden utom då den tilltalade redan är

omhändertagen å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, i vilket fall

överlämnandet sker till anstaltens styrelse. Det är alltså på nykterhetsnärnnden

det i princip skall ankomma att föranstalta om erforderlig vård

när överlämnande skett. 1 första hand blir det den kommunala nykterhetsnämnden

som blir ansvarig härför. Enligt 4 § 3 mom. lagen om nykterhetsvård

åligger det länsnykterhetsnämnd att utöva tillsyn över att de kommunala

nykterhetsnämnderna fullgör sina uppgifter samt att, om så ej är fallet,

vidtaga de åtgärder som eljest ankommer på dessa nämnder. Den av länsnvkterhetsnämnden

sålunda utövade tillsynen torde vara tillräcklig även för

nu avsedda fall, och dess befogenhet att vidtaga åtgärd, som eljest ankommer

på lokal nykterhetsnämnd, torde utgöra fullgod garanti för att ingripande

sker i den mån så är påkallat. Anledning torde därför icke föreligga

att utifrån nu nämnda synpunkter utrusta länsstyrelse med befogenhet att

även utan ansökan av behörig myndighet förordna om tvångsintagning å allmän

vårdanstalt i de fall då överlämnande jämlikt 31 kap. 2 § brottsbalken

skett. Ej heller torde det vara motiverat att i fråga om vårdtidens längd, tillfälligt

omhändertagande i avvaktan på slutligt beslut om tvångsintagning eller

verkställighet av sådant beslut göra åtskillnad mellan de alkoholmissbrukare

som av domstol överlämnats till nykterhetsvård och övriga missbrukare.

Jag är således icke beredd att följa strafflagberedningens förslag om utvidgning

av länsstyrelses befogenhet enligt 19 § 2 mom.

Fråga uppkommer då, om länsstyrelsens nuvarande åligganden beträffande

sinnessjuka och andra psykiskt abnorma lagöverträdare bör få någon

motsvarighet, när sådan lagöverträdare överlämnas för vård enligt lagen om

nykterhetsvård. Vid övervägande av detta spörsmål har jag stannat vid att

icke föreslå någon särregel för dessa lagöverträdare. Enligt brottsbalken

föreligger icke i fråga om dessa några principiella avvikelser beträffande de

förutsättningar under vilka överlämnande kan ske, och den omständigheten

att alkoholmissbrukaren begått brottet under inflytande av själslig abnormitet

torde icke i och för sig motivera att frågan, vilka nykterhetsvårdande

åtgärder som skall tillgripas, prövas eller avgöres i annan ordning än den

eljest gällande. Även i dessa fall torde därför ansvaret för att erforderliga

åtgärder vidtages få ligga hos nykterhetsnämnden. I enlighet härmed torde

stadgandet i 19 § 2 mom. böra upphävas. Som en följd härav torde även få

upphävas de särskilda regler i 25, 34 och 45 §§, vilka avser sådana alkoholmissbrukare

som i 19 § 2 mom. sägs. Det må i detta sammanhang dock

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i

framhållas, att de särskilda regler, som gäller t. ex. för alkoholmissbrukare

som är farlig för annans personliga säkerhet eller som på grund av oförmåga

att taga vård om sig själv är i trängande behov av omedelbar vård,

givetvis kan bli tillämpliga också i fråga om de lagöverträdare som här avses.

Dessa regler medger bl. a., att ansökan om tvångsintagning kan göras

av polismyndighet, att omedelbart omhändertagande kan ske och att länsstyrelsen

har att föranstalta om verkställighet av beslut om tvångsintagning.

Vid genomförandet av den här föreslagna ordningen torde på administrativ

väg kunna föreskrivas, att meddelande om att någon överlämnas till

nykterhetsvård skall sändas — förutom till vederbörande kommunala nykterhetsnämnd

eller anstaltsstyrelse — till länsnykterhetsnämnden i det län,

inom vilket den dömde har sitt hemvist.

57 §.

Gällande rätt. Enligt 57 § skall i vissa fall särskild åtalsprövning ske, då

den som är intagen å allmän vårdanstalt misstänkes att ha begått brott före

utskrivning från anstalten. Om å brottet enligt lag icke kan följa högre

straff än böter eller fängelse i sex månader och brottet hör under allmänt

åtal eller av målsäganden angivits till åtal, skall det således ankomma på

statsåklagaren att efter hörande av anstaltens styrelse avgöra, huruvida åtal

lämpligen bör ske. Har brottet begåtts innan den intagne fyllt aderton år,

skall sådan åtalsprövning ske även om högre straff än nyss nämnts kan följa

å brottet.

Särskild framställning. I en till riksåklagarämbetet ställd skrivelse har styrelsen

för statens vårdanstalt å Venngarn ifrågasatt, huruvida icke åtgärder

bör vidtagas i syfte att förenkla handläggningen av ärenden rörande åtalsprövning

enligt förevarande paragraf. Enligt styrelsen bör i fall, då fråga

är om fylleri och andra förseelser, som begåtts före intagningen eller under

avvikande eller permission, och vederbörande återförts till anstalten, åtalseftergift

kunna medgivas utan anstaltsstyrelsens hörande.

Sedan riksåklagarämbetet med anledning av Venngarnsstyrelsens framställning

inhämtat yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och

Malmö, vilka tillstyrkt en förenklad handläggning av ifrågavarande ärenden,

har riksåklagarämbetet i skrivelse till Kungl. Maj :t den 5 april 1961

— med överlämnande av berörda framställning och de däröver avgivna yttrandena

— för egen del anfört, att starka skäl talar för en förenkling i den

av Venngarnsstyrelsen föreslagna riktningen. Ämbetet framhåller bland annat

att, då uppgifter i de hänseenden, som är av betydelse för åtalsprövningen,

ofta torde kunna erhållas genom utdrag ur kontrollstyrelsens register

eller lämnas av anstaltens föreståndare, det icke torde vara nödvändigt

att alltid höra anstaltens styrelse.

över riksåklagarämbetets skrivelse har yttrande inhämtats från socialstyrelsen.

Styrelsen framhåller att — oberoende av huruvida den misstänkte

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år UKii

efter brottets begående återhämtats till anstalten eller ej åtalseftergift

numera regelmässigt tillstyrkes av flertalet anstaltsstyrelser när iråga är om

fylleri eller förargelseväckande beteende och den misstänkte vid brottets begående

varit intagen å anstalten. Enligt socialstyrelsens uppfattning är böter

eller förvandlingsstraff eu ur vårdsynpunkt meningslös reaktionslorm mot

fylleri och liknande av alkoholskadade människor begångna förseelser. För

sådana förseelser bör därför åtal alltid eftergivas och således även i det fall

att vederbörande efter förseelsens begående icke återhämtas till anstalten.

Socialstyrelsen förordar därför, att i 57 § intages föreskrift att åtal icke skall

väckas mot den som före utskrivning från anstalt gjort sig skyldig till fylleri

eller förargelseväckande beteende.

Departementschefen. Del av socialstyrelsen framförda förslaget, att åtal i

fall som avses i förevarande paragraf aldrig skall väckas när fråga är om

fylleri och förargelseväckande beteende, har starka skäl för sig. Ingripande

med böter för fylleri mot sådana alkoholmissbrukare som är föremål för

anstaltsvård framstår som en föga ändamålsenlig åtgärd. Då emellertid hela

frågan om samhällets åtgärder mot fylleri inom kort kan förväntas bli föremål

för särskild utredning, torde en så vittgående ändring som den av socialstyrelsen

föreslagna icke nu böra vidtagas. Jag vill framhålla, att inom

ramen för gällande lag åtal kan underlåtas i vidsträckt omfattning.

I fråga om handläggningen av åtalsärendena torde emellertid en förenkling

böra eftersträvas. För närvarande är åklagare skyldig att alltid inhämta

yttrande från anstaltsstyrelsen. Antalet ärenden är betydande och torde

till stor del gälla fråga om fylleri eller förargelseväckande beteende. För sådana

gärningar lär anstaltsstyTelserna enligt stadgad praxis regelbundet tillstyrka

att åtal ej väckes, om gärningen begåtts före intagningen eller om den

är begången efter intagningen och gärningsmannen återhämtas till vårdanstalten,

och åklagarna torde i stor utsträckning följa styrelsernas förslag.

Med hänsyn härtill synes det i allmänhet icke vara erforderligt, att i dessa

fall anstaltsstyrelsens yttrande inhämtas innan åklagaren prövar åtalsfrågan.

Även i andra fall än nu nämnts synes yttrande av styrelsen kunna undvaras.

Om åklagaren på grundval av kännedom om den praxis anstaltsslyrelserna

följer kan bedöma vilken ståndpunkt en styrelse i visst fall skulle

inta, torde yttrande icke behöva infordras, om icke särskild anledning föreligger

att styrelsen ändå yttrar sig i ärendet. Framför allt bör åtalsprövningen

kunna ske i denna förenklade ordning, när åklagaren delar anstaltsstyrelsens

mening. Förevarande paragraf torde på grund av det anförda böra

ändras så, att åklagaren får möjlighet att utan att yttrande inhämtas från

anstaltsstyrelsen avgöra åtalsfrågan i de fall, då styrelsens hörande finnes

obehövligt.

I paragrafen bör — i likhet med vad som skett i brottsbalken — icke angivas

på vilken åklagare åtalsprövningen skall ankomma. Möjlighet bör finnas

att bestämma, att prövningen skall ske av den åklagare som enligt sin

instruktion har att föra talan i målet.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

I paragrafen föreslås i förenklande syfte en ändring i fråga om angivandet

av de brott, beträffande vilka åtalsprövning skall ske. För att icke de nya

återfallsreglerna i 26 kap. 3 § brottsbalken skall medföra, att förevarande

stadgande får ett alltför begränsat tillämpningsområde, bör det ges sådan

avfattning, att därav framgår att man vid bedömningen av brottets svårhet

skall bortse från återfallsregler (jfr prop. 1962: 10 del C s. 160).

Förslag till ändring i lagen den 6 december 1957 om utlämning

för brott

Enligt 4 § i 1957 års utlämningslag i dess nu gällande lydelse krävs för

utlämning, att brottet är av sådan svårhetsgrad att därå kan följa straffarbete

enligt svensk lag. Vid förslaget till denna avgränsning uttalade dåvarande

chefen för justitiedepartementet under hänvisning till den pågående

revisionen av strafflagstiftningen (prop. 1957: 156 s. 44 f) att han icke

avsåg att ta definitiv ställning till frågan vilken avgränsning som borde

gälla. Såväl huvudregeln angående brottets svårhetsgrad som frågan, huruvida

denna regel — såsom lagrådet förordat — borde kompletteras med

bestämmelse om utlämning även för ringare, med brott av angiven svårhetsgrad

sammanträffande brott, borde övervägas i samband med nämnda

revision.

Sverige har den 12 september 1958 ratificerat den inom Europarådet utarbetade,

den 13 december 1957 dagtecknade europeiska utlämningskonventionen.

Enligt denna skall utlämning kunna ske, om brottet enligt såväl tillflyktslandets

som den utlämningssökande statens lag är belagt med frihetsstraff

till en tid av lägst ett år eller med strängare straff. Vid depositionen

den 22 januari 1959 av ratifikationsinstrumentet gjorde Sverige förbehåll i

överensstämmelse med 4 § förevarande lag. Det må nämnas, att också Danmark

och Norge vid sin anslutning till konventionen gjorde det förbehållet

att för utlämning skall krävas att för brottet är stadgat frihetsstraff i mer

än ett år.

Vid övervägande av frågan om avgränsningen av brottets svårhetsgrad

såsom villkor för utlämning har jag ej funnit anledning att föreslå att man

i sak frångår gällande rätt. Dragés gränsen med hänsyn till brottets svårhet

så att brott, för vilka är stadgat fängelse i ett år, kunde medföra utlämning,

skulle stadgandets tillämpningsområde vidgas högst betydligt; bl. a.

skulle ett antal brott inom specialstraffrätten komma att omfattas av stadgandet.

Med beaktande av den princip som följts vid bestämmandet av

straffskalorna efter sammanslagningen av straffarbete och fängelse torde

därför — i syfte att bibehålla utlämningslagens nuvarande tillämpningsområde

— böra för utlämning uppställas det kravet att för brottet är stadgat

fängelse i mer än ett år.

Vad beträffar frågan, huruvida vid sammanträffande av brott utlämning

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

ma ske även för ringare brott än nyss angivits, torde icke nu finnas anledning

till ändring i gällande rätt.

I 5 och It §§ torde få vidtagas ändring av redaktionell natur.

Om 4 § ändras på sätt här föreslås, torde det av Sverige vid anslutningen

till utlämningskonventionen gjorda förbehållet böra jämkas till överensstämmelse

med 4 § i dess nya lydelse.

Övriga lagförslag

Ändringar med hänsyn till den förändrade gränsdragningen mellan dagsböter

och penningböter

Enligt 25 kap. 1 § andra stycket brottsbalken skall böter ådöinas omedelbart

i penningar och ej i dagsböter, om för böterna är utsatt visst högsta

belopp, ej över femhundra kronor. Detta innebär en ändrad gränsdragning

i förhållande till vad som gäller enligt 1931 års särskilda böteslag, där gränsen

dragés vid trehundra kronor. Såsom framhölls i propositionen (1962:

10 del C s. 224) förekommer alltjämt i skilda författningar stadganden från

tiden före år 1932, som enligt sin ordalydelse bestämmer bötesstraff upp

till femhundra kronor. Dessa äldre straffskalor innebär numera, att dagsböter

skall ådömas. För att förebygga att misstag i detta hänseende uppkommer

efter brottsbalkens ikraftträdande, torde alltjämt kvarstående

straffstadganden av detta slag böra ändras. Ändringar av denna innebörd

föreslås bl. a. i 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast

egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, lagen den 19 juni 1919 om flottning

i allmän flottled och lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser. I

samband med ändring av denna anledning har i vissa lagar, såsom lagen den

16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet och lagen

den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning, även andra straffstadganden

översetts.

Utöver de författningar, i vilka nu föreslås ändring beträffande bötesstraffet,

innehåller flera i administrativ ordning utfärdade äldre författningar

straffskalor med bötesmaximum femhundra kronor. Även dessa torde

böra ändras före den 1 januari 1965.

Ändringar med hänsyn till införandet av enhetligt frihetsstraff

Såsom nämnts i det föregående upptages i 4 § i förslaget till lag om införande

av brottsbalken ett allmänt stadgande om innebörden efter brottsbalkens

ikraftträdande av äldre straffskalor, som innehåller fängelse eller

straffarbete. Detta stadgande är i och för sig tillräckligt för att de i skilda

författningar förekommande straffbestämmelserna av förevarande slag skall

kunna tillämpas. I vissa fall torde emellertid finnas anledning att närmare

överse straffskalorna för att vinna en ändamålsenlig gradering av brot
-

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1961

tens svårhetsgrad. Därjämte synes det vara lämpligt, att i viss utsträckning

även eljest ändra de särskilda författningarnas ansvarsbestämmelser. Strafflagberedningen

föreslog i sitt betänkande om enhetligt frihetsstraff ändringar

i några författningar. Under remissbehandlingen har bl. a. hovrätten

för övre Norrland och rådhusrätterna i Stockholm och Malmö framfört

önskemål, att sådana ändringar göres i större utsträckning, särskilt i de

oftast tillämpade författningarna. Dessa önskemål synes böra biträdas.

I enlighet med det anförda föreslås ändringar i åtskilliga lagar. Därvid

har i överensstämmelse med 4 § i promulgationslagen fängelse utan angivet

maximum i allmänhet ersatts med fängelse i högst ett år och straffarbete

med fängelse på samma tid som hittills gällt för straffarbete. I några straffstadganden,

som nu innehåller särskilt maximum för det fall att brottet begåtts

under försvårande omständigheter, föreslås särskild straffskala där

brottet är grovt, så i 49 § lagen den 16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse

och fondbörsverksamhet, 74 § checklagen och 81 § civilförsvarslagen. I 1 §

skattestrafflagen föreslås en enhetlig straffskala.

I åtskilliga författningar är för närvarande särskild verkan knuten till

den omständigheten, att straffarbete eller fängelse kan följa å eller är stadgat

för visst brott eller att någon dömts till straffarbete eller fängelse.

Strafflagberedningen föreslog, att uttrycket »straffarbete kan följa» skulle

ersättas med »fängelse i mer än ett år kan följa» och uttrycket

»icke svårare straff än fängelse» med »icke svårare straff än fängelse

i ett år». Den verkan som nu knytes till ådömt straffarbete föreslogs

följa av fängelse i sex månader eller däröver. Såsom nämnts i det föregående

har den av strafflagberedningen förordade lösningen följts vid

ändring i rättegångsbalken. Principen har även följts vid nu föreslagna

ändringar av andra lagrum av denna beskaffenhet, så t. ex. i 87 § militära

rättegångslagen, 26 § utlänningslagen och 27 § lagen den 28 juni 1895 om

handelsbolag och enkla bolag samt i 3 § lagen den 30 juni 1960 om behörighet

att utöva läkaryrket, i vilket lagrum även i övrigt företagits en mindre

jämkning. Ett allmänt stadgande i förevarande hänseende har såsom

nämnts i det föregående upptagits i 13 § i den föreslagna promulgationslagen.

I detta sammanhang må nämnas, att i några fall, där för närvarande

rättsverkan knutits till att visst straff »kan följa» å brottet, en ändring

torde böra ske så, att verkan i stället knytes till att visst straff »är stadgat»

för brottet (jfr vad som anförts vid 1 kap. rättegångsbalken). Ändring av

detta slag föreslås bl. a. i flera paragrafer i rättegångsbalken och i 57 § lagen

den 27 juli 1954 om nykterhetsvård såsom nämnts i det föregående samt,

närmast föranlett av föreslagna ändringar i rättegångsbalken, i 13 § lagen

den 26 april 1957 med särskilda bestämmelser angående domstolarna och

rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 196b 221

Ändringar med hänsyn till den ändrade behandlingen av psykiskt abnorma

lagöverträdare

I brottsbalken göres ingen skillnad mellan »tillräkneliga» och »otillräkneliga*

lagöverträdare. De sinnessjuka och sinnesslöa lagöverträdarna föres

in under det av domstolarna tillämpade påföljdssystemet, och straffriförklaring

i den mening som innefattas i 5 kap. 5 § strafflagen skall icke

längre förekomma.

Försäkringsavtalslagen innehåller nu i 19 § undantag från de regler, vilka

enligt lagens 18 § gäller om försäkringsgivarens frihet från ansvarighet, för

den som befann sig i sådan ålder eller sådant sinnestillstånd som utesluter

lillräknelighet för brott. Förstnämnda paragraf torde få ändras till att avse

den som är under 15 år eller i sådant sinnestillstånd, som avses i 33 kap. 2 §

brottsbalken, d. v. s. sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet

av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom.

Tillämpningsområdet blir härmed oförändrat. Lika litet som i

gällande lydelse anges uttryckligen, att kausalitet skall föreligga mellan sinnestillståndet

och gärningen; kausaliteten får anses vara presumerad.

Den förändring beträffande påföljderna för de psykiskt abnorma lagöverträdarna

som brottsbalken innebär har betydelse även i fråga om flera andra

författningar än den som nu berörts. I de fall, där viss verkan knutits till att

någon dömts för brott, kommer efter brottsbalkens ikraftträdande sådan verkan

— i motsats till vad nu är fallet — att kunna inträda även för lagöverträdare

som avses i 5 kap. 5 § strafflagen. Såvitt gäller särskild rättsverkan, varom

rätten har att förordna, skall frågan om tillämpningen i fall som nu avses

prövas enligt 36 kap. 8 § brottsbalken; denna paragraf blir tillämplig såväl när

verkan knutits till att någon dömts för brott som när det för dess inträde

är tillfyllest att någon funnits ha begått brott. Det är här fråga icke bara om

regler om förverkande av egendom; 36 kap. 8 § brottsbalken torde kunna

tillämpas också t. ex. när rätten bedömer om förvisning bör beslutas enligt

26 § utlänningslagen den 30 april 1954.

För de fall, då det nämnda stadgandet i brottsbalken icke är tillämpligt,

har såsom nämnts i det föregående i några fall föreslagits uttrycklig bestämmelse,

varigenom psykiskt abnorma lagöverträdare undantages (6 kap. 7 §

giftermålsbalken, 15 kap. 1 § ärvdabalken). I andra fall föreslås icke någon

särbestämmelse, vilket betyder att psykiskt abnorma lagöverträdare blir helt

likställda med andra lagöverträdare i det avseende som det ifrågavarande

stadgandet reglerar. Exempel härpå är 151 § konkurslagen och 1 § lagen den

13 maj 1921 om ackordsförhandling utan konkurs.

Ändringar med hänsyn till brottsbalkens stadgande om påföljdseftergift

Stadganden i vilka förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan

knutits till den omständigheten, att någon blivit dömd till påföljd, blir

icke utan vidare tillämpliga, om den som övertygats om brott erhåller på
-

s. 222 Kontrollera mot PDF

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 19tii

följdseftergift enligt 33 kap. 4 § brottsbalken. Beträffande andra stadganden

av detta slag, vari användes uttryck såsom att någon blivit dömd, fällts till

ansvar eller liknande, kan tvekan uppkomma om tillämpningen när det gäller

den som erhållit påföljdseftergift. En generell regel som tar sikte på dessa

situationer ges i 36 kap. 7 § brottsbalken, vari det stadgas att, om för förverkande

eller annan särskild rättsverkan som kan följa å brott förutsättes

att någon dömts till påföljd, rätten må, när påföljd för sådant brott eftergives,

i den mån omständigheterna föranleder det förordna att rättsverkningen

skall inträda. Domstolen kan sålunda i det enskilda fallet bestämma

härom.

I åtskilliga fall är den nu nämnda regeln dock icke tillfyllest. När det gäller

rättsverkningar som icke beror av domstolens förordnande utan antingen

följer automatiskt av att någon fälles till ansvar eller också är beroende

av annan myndighets avgörande, kan frågan om betydelsen av att någon

erhåller påföljdseftergift icke alltid lösas med hjälp av 36 kap. 7 §. Som

exempel på bestämmelser av detta slag kan nämnas 1 § andra stycket lagen

den 13 maj 1921 om ackordsförhandling utan konkurs, enligt vilken gäldenär

som blivit dömd för vissa brott icke kan erhålla offentlig ackordsförhandling.

För att i bestämmelser av detta slag klargöra om de skall äga

tillämpning när den åtalade övertygas om brott men erhåller påföljdseftergift,

torde bestämmelserna böra omarbetas. Om en sådan bestämmelse skall

kunna tillämpas, bör då verkan knytas till att någon finnes ha begått brott,

oberoende av om påföljd ådömts. Eljest torde böra utsägas, att verkan är

knuten till att någon dömes till påföljd.

Den genomgång av bestämmelser av förevax-ande slag som nu skett kan icke

göra anspråk på att vara fullständigt uttömmande. I den mån ledning för

tillämpningen av bestämmelse som icke särskilt uppmärksammats ej kan

erhållas av stadgandet i 36 kap. 7 § brottsbalken, torde man med utgångspunkt

i bestämmelsens syfte få pröva om den väsentligen beror av att påföljd

ådömes eller av att någon befinnes skyldig till brott.

Andra ändringar

I enlighet med förslag av straffrättskommittén torde i 74 § andra stycket

checklagen avfattningen av brottsbeskrivningen böra jämkas genom att

»vårdslöshet» ersättes med »oaktsamhet» samt i 31 § 2 mom. lagen den 3

juni 1938 om rätt till jakt innebörden av stadgandet preciseras genom tilllägget

att motvärn skall ha skett »med våld eller hot om våld».

I samband med att hänvisning till lagrum i strafflagen ändras till motsvarande

lagrum i brottsbalken har straffrättskommittén föreslagit, att i 18 §

lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i spannmål och 18 § lagen den 30

juni 1942 om viss panträtt i spånadslin och hampa införes brottsbeteckningen

olovligt förfogande och i 9 § lagen den 22 april 1938 om hittegods

brottsbeteckningen fyndförseelse. När det gäller de två förstnämnda lagrummen

torde kommitténs förslag böra följas. Däremot svnes det kunna för
-

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj. ts proposition nr 10 år Wlii 223

anleda missförstånd, om beteckningen fyndförseelse införes i hittegodslagen;

i fråga om förfaranden med föremål som avses i lagens 9 § torde nämligen

liksom för närvarande även straffbestämmelsen för olovligt förfogande

stundom kunna bli tillämplig.

Med anledning av de ändringar som brottsbalken medför i påföljdssystemet

har smärre jämkningar funnits påkallade i flera lagrum.

I lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade

eller dömda m. fl. torde 3 § böra kompletteras med ersättningsrätt för den

som varit intagen i anstalt i samband med dom till skyddstillsyn (28 kap.

3 § brottsbalken). Vad i nämnda paragraf sägs om tvångsuppfostran och

förvaring bör utgå. Bestämmelse om förvaring bör utgå även ur 91 § militära

rättegångslagen. I militära rättegångslagen torde härutöver, förutom ändring

av hänvisningar till att avse lagrum i brottsbalken, avfattningen av 24, 60

och 93 §§ böra jämkas.

De nya påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn föranleder förslag till

jämkning av 26 § första stycket utlänningslagen den 30 april 1954. I 5 §

andra stycket lagen den 26 april 1957 med särskilda bestämmelser angående

domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. in. bör, med hänsyn

till brottsbalkens stadganden i 1 kap. 3 och 4 §§, tillämpningsområdet för bestämmelsen

preciseras.

Vissa lagrum torde få ändras med anledning av de nya konkurrensreglerna

i 34 kap. brottsbalken. Det gäller 4 § lagen den 30 juni 1948 om dödsstraff

i vissa fall då riket är i krig och 26 § tredje stycket utlänningslagen.

Den redaktionella avfattningen av den speciella konkurrensregeln i 12 § förordningen

den 2 juni 1922 om automobilskatt föreslås jämkad. Motsvarande

konkurrensregler i 43 § andra stycket lagen den 16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse

och fondbörsverksamhet och 12 § lagen den 16 maj

1930 om arbetstidens begränsning torde kunna utgå.

Utöver vad som nu nämnts bör i viss utsträckning genom direkt lagändring

hänvisning till lagrum i strafflagen ändras till att avse lagrum i

brottsbalken. Vidare bör, när anledning föreligger att ändra viss författning,

bestämmelser om att böter skall tillfalla kronan och om förvandling av

böter få utgå; sådana bestämmelser är med hänsyn till innehållet i 25 kap.

6 och 7 §§ brottsbalken överflödiga. Även vad i vissa stadganden sägs om

att talan utföres av åklagare torde böra utgå liksom den bestämmelse om

åklagarandel i böter som finnes i 81 § lagen om flottning i allmän flottled;

det förutsättes, att åklagarväsendet förstatligas från den 1 januari 1965.

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad som anförts i det föregående föreligger inom justitiedepartementet

utarbetade förslag till

1) lag om införande av brottsbalken,

2) lag om ändring i giftermålsbalken,

3) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabnlken.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196 4

4) lag om ändring i rättegångsbalken,

5) lag med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga

lagöverträdare,

6) lag om verkställighet av bötesstraff,

7) lag om straff för folkmord,

8) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff

för krigsmän,

9) lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar,

10) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande

av havandeskap,

11) lag angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilisering,

12) lag angående ändring i lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastrering,

13) lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhets

vård,

14) lag angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning

för brott,

15) förordning om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 1864

(nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet,

16) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64)

om handelsbolag och enkla bolag,

17) lag angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i

vissa bolag,

18) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa

bestämmelser om sjöfynd,

19) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkommissionsrörelse

och fondbörsverksamhet,

20) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med

vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper,

21) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning

i allmän flottled,

22) lag om ändring i konkurslagen,

23) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling

utan konkurs,

24) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen

den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.

25) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt

i spannmål,

26) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)

om försäkringsavtal,

27) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116)

om tillsyn över stiftelser,

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

28) lag angående undrad lydelse av 03 och Oi §§ lagen den 25 april 1930

(nr 115) om bostadsrättsföreningar,

29) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens

begränsning,

30) lag om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131),

31) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)

om hittegods,

32) lag om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 27i) om rätt till jakt,

33) lag om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350),

34) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss

panträtt i spånadslin och hampa,

35) lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 19i3 (nr 313),

36) lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 19i5

(nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

37) lag angående ändring i lagen den 30 juni 19i8 (nr i50) om dödsstraff

i vissa fall då riket är i krig,

38) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

39) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 491) om ämbetsansvar

för vigselförrättare i vissa fall,

40) förordning om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen

den 10 juni 1949 (nr 340),

41) förordning angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr

341) om explosiva varor,

42) lag angående ändring i lagen den 29 december 1949 (nr 722) om

pantlånerörelse,

43) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193),

44) lag om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr

279) ,

45) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr

280) ,

46) lag om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisregleringslagen den 1

juni 1956 (nr 236),

47) lag om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni

1956 (nr 306),

48) lag om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 (nr

132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången

vid krig eller krigsfara m. m.,

49) lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),

50) lag angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning

för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,

51) lag om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvarslagen den 22 april

1960 (nr 74),

52) lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960

(nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket,

8 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 10

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

53) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960

(nr 418) om straff för varusmuggling,

54) förordning angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr

180) om tillverkning av sprit och vin,

55) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr

655) om undanförsel och förstöring, samt

56) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120)

om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.

Förslagen torde såsom bilaga få fogas vid detta protokoll.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande måtte genom utdrag

av protokollet inhämtas över de upprättade förslagen.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 19(it

227

Bilaga

1

Förslag

till

Lag

om införande av brottsbalken

1 §•

Den av riksdagen år 1962 antagna och den 21 december samma år (nr 700)

utfärdade brottsbalken skall jämte vad nedan stadgas träda i kraft den 1 januari

1965; dock må dessförinnan bestämmelser meddelas av Konungen enligt

vad i balken och denna lag är för vissa fall stadgat.

2 §•

Genom brottsbalken upphävas med den begränsning som följer av vad

här nedan stadgas

strafflagen den 16 februari 1864;

3 § förordningen den 16 november 1841 (nr 58) emot fylleri och dryckenskap;
lagen

den 22 april 1927 (nr 110) om tillsyn över dem, som utskrivits pa

prov från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt;

lagen den 24 september 1931 (nr 328) med vissa bestämmelser om bötesstraff

utom strafflagens område (särskild böteslag);

lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om ungdomsfängelse;

lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om förvaring och internering i säkerhetsanstalt;

! i fH

lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom;

lagen den 18 september 1943 (nr 691) om villkorlig frigivning;

lagen den 20 april 1951 (nr 175) med vissa bestämmelser om böter och viten;

samt

lagen den 30 december 1952 (nr 789) med vissa bestämmelser om påföljd

för brott av underårig;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning eller i reglemente, instruktion

eller annan särskild föreskrift stridande mot bestämmelserna i brottsbalken

eller denna lag.

3 §•

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri

lagrum, som ersatts genom bestämmelse i brottsbalken eller denna lag, skall

den bestämmelsen i stället tillämpas.

4 §.

Är i lag eller författning såsom straff för brott stadgat fängelse utan angivande

av längsta tid därför, må fängelse ej ådömas på längre tid än ett år.

Till straffarbete må ej vidare dömas; i stället dömes till fängelse på tid

som är stadgad för straffarbete.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i

5 §•

För gärning som begåtts före den 1 januari 1965 må ansvar ej ådömas enligt

brottsbalken, om för gärningen ej var stadgat straff när den företogs.

Äldre lag skall alltjämt tillämpas när fråga är om att döma till straff för

gärning som begåtts före den 1 januari 1965, om den lagen leder till lindrigare

straff än brottsbalken. Beträffande ådömande av annan påföljd än straff

skall vad i brottsbalken stadgas äga tillämpning även å gärning som begåtts

före den 1 januari 1965; dock må i sådant fall för gärning som någon begått

under inflytande av sinnesbeskaffenhet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen ej

tillämpas annan påföljd än överlämnande till särskild vård.

Vad i 36 kap. 1—5 §§ brottsbalken stadgas skall äga tillämpning jämväl

när fråga är om gärning, för vilken straff jämlikt andra stycket ovan skall

bestämmas enligt äldre lag.

6 §•

Vad i 26 kap. 3 § brottsbalken stadgas om återfall i brott må tillämpas

utan hinder av att det förra brottet bedömts efter äldre lag.

Bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken skola tillämpas jämväl när fråga

är om brott, som begåtts före den 1 januari 1965.

7 §•

Åklagares befogenhet att tala å brott skall bedömas efter den lag som gäller

när åtal väckes. Bedömningen skall dock alltid ske efter äldre lag, om

när handlingen företogs brottet var undantaget från allmänt åtal eller för

sådant åtal var stadgat särskilt villkor och bestämmelsen härom icke upptagits

i brottsbalken.

8 §•

Förekomma till verkställighet på en gång dom, varigenom någon dömts till

straffarbete på viss tid, och annan dom, meddelad före den 1 januari 1965,

enligt vilken han har att undergå fängelse, skall fortfarande tillämpas vad

i 4 kap. 5 § andra stycket och 6 § första stycket strafflagen sägs.

9 §•

Vad i brottsbalken stadgas om fängelse skall, med de undantag som angivas

nedan, i tillämpliga delar gälla straffarbete och fängelse som ådömts före

balkens ikraftträdande.

1. Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning från gemensamt straff,

som bestämts jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen, skall alltjämt iakttagas vad i

1 § andra stycket, 14 § andra stycket och 20 § första stycket lagen om villkorlig

frigivning sägs.

2. I fråga om den som vid brottsbalkens ikraftträdande är villkorligt frigiven

från straffarbete eller fängelse skall beträffande prövotidens längd och

innehållet i honom meddelade särskilda föreskrifter alltjämt tillämpas vad

därom stadgas i lagen om villkorlig frigivning. Vid tillämpning av 26 kap. 18 §

brottsbalken må, såvitt avser förhållande som hänför sig till tiden före balkens

ikraftträdande, ej föreläggas vite. Ej heller må den som på grund av

sådant förhållande omhändertages jämlikt 26 kap. 22 § brottsbalken kvarhållas

längre än en vecka.

3. I fråga om bortfallande av fängelse eller straffarbete, som ådömts före

brottsbalkens ikraftträdande, skall gälla vad i 5 kap. 20 och 22 §§ strafflagen

stadgas; i stället för tid som där sägs skall dock för bortfallande av

straffarbete på kortare tid än sex månader gälla en tid av fem år.

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 7.%''4

10 §.

Lagen om villkorlig dom skall med nedan angivna avvikelser alltjämt äga

tillämpning i fall da villkorlig dom enligt 1 g nämnda lag meddelats inre

brottsbalkens ikraftträdande.

1. Vad i lagen om villkorlig dom sägs om övervakningsdomstol skall i

stället gälla övervakningsnämnd varom förmäles i 37 kap. 1 § brottsbalken;

dock skall fråga om förverkande av villkorligt anstånd alltid avgöras av domstol.

Beträffande övervakningsnämnds och domstols handläggning och beslut

i ärenden enligt lagen om villkorlig dom skola bestämmelserna i 37 och 38

kap. brottsbalken äga motsvarande tillämpning. Övervakningsnämnd må

icke finnas tillsatt jämlikt 25 g lagen om villkorlig dom efter det att brottsbalken

trätt i kraft.

2. Finnes den som erhållit villkorligt anstånd hava begått annat brott

skall i stället för vad i 13 g 1 mom. lagen om villkorlig dom sägs, gälla att

rätten må döma särskilt till påföljd för detta brott eller förklara anståndet

förverkat och, med undanröjande av vad som må hava bestämts om straff,

döma till påföljd för det brott som avsågs med den villkorliga domen och

det nya brottet eller ock, om brottet begåtts före prövotidens början, utan

att bestämma annan påföljd förordna att anståndet skall avse jämväl ådömande

av straff för detta brott. I tall som nu avses skola bestämmelserna i

14 och 16 gg lagen om villkorlig dom äga motsvarande tillämpning.

3. Förklaras villkorligt anstånd förverkat, må rätten, jämväl i annat fall

än som avses ovan under 2, under förutsättningar som angivas i 28 31 kap.

brottsbalken döma till skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller

förordna om överlämnande till särskild vård att träda i stället för straff för

det brott som avsågs med den villkorliga domen.

4. Vad i 34 kap. 11, 12 och 13 gg brottsbalken stadgas om att vissa påföljder

skola träda i stället för villkorlig dom skall jämväl avse villkorlig

dom enligt 1 § lagen om villkorlig dom och straff som utsatts i domen. 11

11 §.

Beträffande ungdomsfängelse, ådömt enligt äldre lag, skall i tillämpliga

delar gälla vad i brottsbalken stadgas om ungdomsfängelse och beträffande

förvaring eller internering i säkerhetsanstalt vad i balken är stadgat om

internering, varvid utskrivning på prov skall anses såsom vård utom anstalt.

Vid tillämpning av 29 kap. 8 § och 30 kap. 11g brottsbalken må, såvitt

avser förhållande som hänför sig till tiden före balkens ikraftträdande, ej föreläggas

vite. Beträffande den, som vid balkens ikraftträdande undergår ungdomsfängelse,

må icke meddelas föreskrift enligt 34 kap. 8 § andra stycket

brottsbalken om tid för vård i anstalt, när fråga är om brott som begåtts

före balkens ikraftträdande. I fråga om den som undergår förvaring

eller internering i säkerhetsanstalt och för vilken minsta tiden för påföljden

gått till ända skall tid, varom stadgas i 30 kap. 8 g brottsbalken, räknas

från dagen för balkens ikraftträdande.

12 §.

För brott som begåtts före den 1 januari 1965 må, även om hinder ej

möter till följd av vad i 35 kap. brottsbalken sägs, påföljd ej ådömas, om

straff skulle vara att anse som förfallet vid bedömning efter lag som gällde

då brottet begicks.

Vad i 36 kap. 10 g brottsbalken stadgas skall äga motsvarande tillämpning

beträffande beslut, som meddelats angående förverkande eller annan åtgärd

enligt 2 kap. 16 eller 17 g strafflagen.

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

13 §.

Vad i lag eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att

straffarbete kan följa å brott skall tillämpas, när fråga är om brott varå

kan följa fängelse i mer än ett år. Stadgande om särskild rättsverkan av att

någon dömes till straffarbete skall äga tillämpning, när fängelse i minst sex

månader ådömes.

14 §.

Följande lagrum skola alltjämt äga tillämpning i deras lydelse vid brottsbalkens

ikraftträdande:

16 § 1 och 6 punkterna förordningen den 16 februari 1864 (nr 11 s. 101;

om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall;

1 punkten övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni 1938 (nr 251)

om ändring i vissa delar av strafflagen;

3 punkten övergångsbestämmelserna till lagen den 12 juni 1942 (nr 378 i

om ändring i vissa delar av strafflagen; ävensom

4 § a) samt 5 och 7 §§ lagen den 30 juni 1948 (nr 451) angående införande

av lagen om ändring i strafflagen in. m.

15 §.

Konungen äger förordna, att befattningshavare vid skyddsförening må

fullgöra uppgift som enligt brottsbalken eller annan lag ankommer på

skyddskonsulent.

16 §.

Vad i 26 kap. 9 § första stycket brottsbalken stadgas om att fråga angående

fakultativ villkorlig frigivning prövas av övervakningsnämnd skall

icke aga tillämpning i vidare mån än Konungen förordnar därom. I fråga

om provningen av fakultativ villkorlig frigivning av dömda, vilka icke omtattas

av förordnande som nu avses, skall gälla följande.

1. Beslut om fakultativ villkorlig frigivning meddelas av den kriminalvardsnamnd

varom förmäles i 37 kap. 3 § brottsbalken.

2. Finner den övervakningsnämnd, till vars verksamhetsområde fån«- vardsanstalten hör, att den dömde bör frigivas eller gör han själv ansökan

^rom, skall övervakningsnämnden med eget yttrande hänskjuta frågan

till kriminalvårdsnämndens prövning.

3. Kriminalvårdsnämnden äger besluta, att övervakning icke skall äga rum

*r*!?*vnin§en'' Skall den frigivne stå under övervakning, må kriminal
vardsnamnden

förordna övervakare och meddela föreskrift enligt 26 kap

15 § brottsbalken. ö 1

J fråga om kriminalvårdsnämndens och övervakningsnämnds handläggning

av ärende som nu avses skall vad i 37 kap. 5, 6 och 11 SS brottsbalken

stadgas äga tillämpning.

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1961

231

Förslag

till

Lag

om ändring i giftcrmålsbalken

Härigenom förordnas, att 6 kap. 7 §, 11 kap. 11 § och 15 kap. 11 § giftermålsbalken1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 KAP.

7

Har make genom brottslig gärning

uppsåtligen bragt andra maken om livet,

eller har han, när annan sålunda

dräpt denne, haft sådan del i brottet,

som i 3 kap. 1—6 §§ strafflagen sägs,

vare han förlustig sin giftorätt i den

egendom, som tillhört den döde.

§•

Har make genom brottslig gärning

uppsåtligen bragt andra maken om livet,

eller har han, när annan sålunda

dräpt denne, haft sådan del i brottet,

som i 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken

sägs, vare han förlustig sin giftorätt i

den egendom, som tillhört den döde.

Vad nu sagts skall dock ej gälla den

som handlat under inflytande av sådan

själslig abnormitet, som avses i

33 kap. 2 § brottsbalken.

11 KAP.

11

Varder ena maken dömd till straffarbete

i tre år eller svårare straff eller

till internering i säkerhetsanstalt, äge

andra maken vinna skillnad i äktenskapet.

Dömes ena maken till straffarbete

på viss tid understigande tre år, dock

minst sex månader, eller till förvaring

i säkerhetsanstalt eller till fängelse

eller tvångsarbete i minst ett år,

och yrkar andra maken äktenskapsskillnad,

pröve rätten, huruvida med

hänsyn till vad den dömde låtit komma

sig till last och övriga omständigheter

skillnad må ske. Samma lag

vare, om ena maken varder av utländsk

domstol dömd till frihetsstraff

i minst ett år och andra maken på

den grund vill skiljas.

För straffdom------- — sa

Vill make------sin tab

§•

Varder ena maken dömd till fängelse

i tre år eller svårare straff, äge

andra maken vinna skillnad i äktenskapet.

Dömes ena maken till fängelse på

viss tid understigande tre år, dock

minst sex månader, eller till internering

eller till tvångsarbete i minst ett

år, och yrkar andra maken äktenskapsskillnad,

pröve rätten, huruvida

med hänsyn till vad den dömde låtit

komma sig till last och övriga omständigheter

skillnad må ske. Samma

lag vare, om ena maken varder av utländsk

domstol dömd till frihetsstraff

i minst ett år och andra maken på

den grund vill skiljas.

mtyckt därtill.

1 Senaste lydelse, se beträffande It kap. It § SFS 1937:468 och beträffande 15 kap. 11 §

SFS 1946: 822.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kiingl. 31aj:ts proposition nr JO år J96i

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 KAP.

11 §•

I mål om återgång av äktenskap, I mål om återgång av äktenskap,

hemskillnad eller äktenskapsskillnad hemskillnad eller äktenskapsskillnad

äge rätten, på yrkande av endera ma- äge rätten, på yrkande av endera maken,

att för tiden intill dess laga kraft ken, att för tiden intill dess laga kraft

ägande dom föreligger förordna, efter ägande dom föreligger förordna, efter

vad som skäligt finnes, om samman- vad som skäligt finnes, om sammanlevnadens

hävande och om bidrag av levnadens hävande och om bidrag av

ena maken till den andres underhåll, ena maken till den andres underhåll,

så ock förbjuda makarna vid vite av så ock förbjuda makarna vid vite av

fängelse eller böter att besöka var- fängelse i högst ett år eller böter att

andra. besöka varandra.

Vid förordnande — ------5 kap. 8 § sägs.

Förordnande, varom------ — skall bestå.

Beslut, varom------rätten återkallas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Vad 11 kap. 11 § i sin äldre lydelse stadgar om skillnad i äktenskapet skall

dock alltjamt aga tillämpning i fråga om dom som i brottmål meddelats före

denna dag.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken

_ Härigenom förordnas, att 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken skola erhålla

andrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 KAP.

1 §•

Ej må ------------om livet.

Dräper han —-----dräpte levat.

Vad nu sagts skall ej gälla, om gärningsmannen

var under femton år eller

handlat under inflytande av sådan

själslig abnormitet, som avses i

33 kap. 2 § brottsbalken.

3 §•

Vad i 1 och 2 §§ är sagt om för- Vad i 1 och 2 §§ är sagt om förövare

av brottslig gärning gäller en- övare av brottslig gärning gäller envar

som medverkat till brottet såsom var som medverkat till brottet såsom

i 3 kap. 4 och 5 §§ strafflagen sägs. i 23 kap. \ och 5 §§ brottsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

233

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 4, 5, 11 och 12 §§, 5 kap. 1 §, 6 kap. 1 §,

9 kap. 8 och 9 §§, 20 kap. 6, 7 och 8 §§, 21 kap. 2 §, 23 kap. 7 och 22 §§, 24

kap. 1, 3 och 7 §§, 25 kap. 1 §, 27 kap. 2, 3 och 16 §§, 28 kap. 1, 11, 12 och

14 §§, 29 kap. 2 och 3 §§, 30 kap. 6 och 9 §§, 31 kap. 1 och 10 §§, 36 kap.

5 §, 46 kap. 15 §, 48 kap. 1—3 §§, 51 kap. 21 och 25 §§, 53 kap. 2 §, 54 kap.

12 § och 58 kap. 3 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 KAP.

4 §•

I häradsrätt dömer häradshövdingen

med nämnd. Häradsrätten vare

dock domför ntan nämnd vid måls

avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning, som ej

sker vid huvudförhandling eller syn

å stället, så ock i tvistemål vid huvudförhandling,

som hålles i omedelbart

samband med förberedelsen. Lag samma

vare i fråga om huvudförhandling

och syn å stället i brottmål, om målet

rör allenast ansvar för brott, varå

icke kan följa svårare straff än böter,

och i målet ej förekommer anledning,

att målsägande finnes.

I häradsrätt dömer häradshövdingen

med nämnd. Häradsrätten vare

dock domför utan nämnd vid måls

avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning, som ej

sker vid huvudförhandling eller syn

å stället, så ock i tvistemål vid huvudförhandling,

som hålles i omedelbart

samband med förberedelsen.

Lag samma vare i fråga om huvudförhandling

och syn å stället i brottmål,

om målet rör allenast ansvar för

brott, för vilket icke är stadgat svårare

straff än böter, och i målet ej

förekommer anledning, att målsägande

finnes.

5 §.

I tingslag-------ders

I nämnd skola sitta minst sju och

högst nio. I mål om brott, varå icke

kan följa straffarbete eller avsättning,

så ock vid syn å stället utom huvudförhandling

vare dock häradsrätten

domför med tre i nämnden.

Häradshövdingen fördele---

antal.

I nämnd skola sitta minst sju och

högst nio. I mål om brott, för vilket

ej är stadgat svårare straff än fängelse

i ett år och ej heller avsättning,

så ock vid syn å stället utom huvudförhandling

vare dock häradsrätten

domför med tre i nämnden.

----inom nämnden.

■ Senaste lydelse, se beträffande 1 kap. 4 och 5 §§ SFS 1958: 465, beträffande 1 kap. 11 och

12 §§, 6 kap. 1 § och 29 kap. 3 § SFS 1958: 8, beträffande 20 kap. 6 § SFS 1960:685, beträfande

20 kap. 8 § SFS 1948: 453, beträffande 23 kap. 7 § SFS 1959: 257, beträffande 30 kap.

6 § SFS 1955:56, beträffande 36 kap. 5 § SFS 1960:161 samt beträffande 48 kap. 1 § SFS

954: 432.

Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 10

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse)

Rådhusrätt vare

Vid måls avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, så ock i tvistemål

vid huvudförhandling, som hålles

i omedelbart samband med förberedelsen,

vare rådhusrätt dock domför

med en lagfaren domare. Lag samma

vare i fråga om huvudförhandling

och syn å stället i brottmål, om

målet rör allenast ansvar för brott,

varå icke kan följa svårare straff än

böter, och i målet ej förekommer anledning,

att målsägande finnes.

(Föreslagen lydelse)

och nämnd.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, så ock i tvistemål

vid huvudförhandling, som hålles

i omedelbart samband med förberedelsen,

vare rådhusrätt dock domför

med en lagfaren domare. Lag

samma vare i fråga om huvudförhandling

och syn å stället i brottmål,

om målet rör allenast ansvar för

brott, för vilket icke är stadgat svårare

straff än böter, och i målet ej

förekommer anledning, att målsägande

finnes.

11 §•

I stad

I nämnd skola sitta minst sju och

högst nio. I mål om brott, varå icke

kan följa straffarbete eller avsättning,

så ock vid syn å stället utom huvudförhandling

vare dock rådhusrätten

domför med tre i nämnden.

12 §

— Konungen bestämmer.

I nämnd skola sitta minst sju och

högst nio. I mål om brott, för vilket

ej är stadgat svårare straff än fängelse

i ett år och ej heller avsättning,

så ock vid syn å stället utom huvudförhandling

vare dock rådhusrätten

domför med tre i nämnden.

Borgmästaren fordele mellan nämndemännen.

5 KAP.

1

Förhandling vid------

Kan det-------skulle

I mål om ansvar för utpressning

må rätten, om målsägande!! begär det

eller rätten eljest finner det lämpligt,

förordna, att förhandling skall hållas

inom stängda dörrar. Förhandling,

som under förundersökning i brottmål

äger rum vid domstol, skall hållas

inom stängda dörrar, om den

misstänkte begär det eller rätten finner,

att offentligheten skulle vara till

men för utredningen.

§•

— vara offentlig,

röjas.

I mål om ansvar för utpressning

må rätten, om målsäganden begär det

eller rätten eljest finner det lämpligt,

förordna, att förhandling skall hållas

inom stängda dörrar. Förhandling,

som under förundersökning i brottmål

äger rum vid domstol, skall hållas

inom stängda dörrar, om den

misstänkte begär det eller rätten finner,

att offentligheten skulle vara till

men för utredningen. I brottmål skall,

när skäl äro därtill, förhandling angående

personundersökning, sinnesundersökning

eller annan utredning

rörande den tilltalades levnadsomständigheter

och personliga förhål
-

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 196b

(Gällande lydelse)

Förhör med

Är eljest —

(Föreslagen lydelse)

landen i övrigt äga ram inom

da dörrar.

— stängda dörrar,

det gällande.

stäng
-

6 KAP.

1

Protokoll skall--—----

Över handläggning------

I mål, som rör allenast ansvar för

brott, må, om den tilltalade erkänt

gärningen och svårare straff än böter

ej ådömes, i stället för protokoll

föras anteckningar enligt de närmare

föreskrifter, som meddelas av

Konungen.

§•

- mål särskilt.

--heller protokoll.

I mål, som rör allenast ansvar för

brott, må, om den tilltalade erkänt

gärningen och annan påföljd än böter

ej ådömes, i stället för protokoll

föras anteckningar enligt de närmare

föreskrifter, som meddelas av

Konungen.

9 KAP.

8 §.

Då enligt denna balk vite förelägges

part eller annan, bestämme rät
-

ten vitet till belopp, som med hänsyn

till hans ekonomiska förhållanden

och omständigheterna i övrigt kan

antagas förmå honom att iakttaga föreläggandet.

Vite må ej bestämmas

under fem kronor eller över femtusen

kronor. Har vite utdömts och förelägger

rätten nytt vite, må vitet bestämmas

till högre belopp, dock ej

över tiotusen kronor. Vitesföreläggande

skall delgivas den som föreläggandet

avser.

Vite må-------föreläggas kronan.

Finnes, då-------ej utdömas.

Då enligt denna balk vite förelägges

part eller annan, bestämme rätten

vitet till belopp, som med hänsyn

till hans ekonomiska förhållanden

och omständigheterna i övrigt kan antagas

förmå honom att iakttaga föreläggandet.

Vite må ej bestämmas under

tio kronor eller över femtusen

kronor. Har vite utdömts och förelägger

rätten nytt vite, må vitet bestämmas

till högre belopp, dock ej

över tiotusen kronor. Vitesföreläggande

skall delgivas den som föreläggandet

avser.

9 §•

Är i denna balk straff utsatt i böter,

dock ej dagsböter, vare lägsta bötesstraff

fem kronor och högsta trehundra

kronor. Böter och viten, som

ådömas enligt denna balk, tillfalla

kronan.

Är i denna balk straff utsatt i böter,

dock ej dagsböter, vare lägsta

bötesstraff tio kronor och högsta femhundra

kronor.

20 KAP.

6 §■

Åklagare skall tala å brott, som hör Åklagare skall, om ej annat är stadunder

allmänt åtal. Att strafföreläg- gat, tala å brott, som hör under allgande

må i visst fall träda i stället mänt åtal.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

för åtal, stadgas i 48 kap. Om hinder

mot åtal för vissa brott, som ej äro

belagda med svårare straff än böter

omedelbart i penningar, gälle vad särskilt

är stadgat.

7

Allmänt åtal må av åklagaren eftergivas:
1.

om å brottet icke kan {olja svårare

straff än böter och det är uppenbart,

att den misstänktes lagföring ej

är påkallad ur allmän synpunkt; eller

2. om brottet förövats, innan den

misstänkte dömts för annat av honom

förövat brott eller till fullo undergått

straff eller annan påföljd för sådant

brott, och det är uppenbart, att brottet

i jämförelse med det andra brottet

är med hänsyn till påföljden utan

nämnvärd betydelse.

Finnas tillräckliga skäl för eftergift

ej längre föreligga, må den återkallas.

Närmare föreskrifter om eftergift

av åtal meddelas av Konungen.

År i lag eller författning särskild

föreskrift meddelad om eftergift av

åtal, vare den gällande.

§•

Åklagare må besluta att icke tala

å brott:

1. om det är uppenbart, att i händelse

av lagföring annan påföljd än

böter icke skulle komma att ådömas

och att den misstänktes lagföring ej

är påkallad ur allmän synpunkt; eller
2.

om brottet förövats, innan den

misstänkte dömts för annat av honom

förövat brott eller till fullo undergått

straff eller annan påföljd för

sådant brott, och det är uppenbart,

att brottet i jämförelse med det andra

brottet är med hänsyn till påföljden

utan nämnvärd betydelse; eller

3. om det i annat fall av särskilda

skäl är uppenbart, att påföljd ej erfordras

för att avhålla den misstänkte

från vidare brottslighet och att det

med hänsyn till omständigheterna ej

heller eljest är påkallat, att åtal väckes;

eller

4. om den misstänkte uppenbarligen

begått brottet under inflytande

av sådan själslig abnormitet, som avses

i 33 kap. 2 § brottsbalken, samt

vård enligt sinnessjuklagen kommer

till stånd utan lagföring och åtal ej

är påkallat av särskilda skäl.

Beslut jämlikt första stycket 3 må

meddelas endast av riksåklagaren.

Beslut att ej tala å brott må återkallas,

om tillräckliga skäl för beslutet

ej längre finnas föreligga.

Närmare föreskrifter om beslut att

ej tala å brott meddelas av Konungen.

8 §•

Målsäganden må-------äga rum.

Har åklagare-------fullfölja talan.

Utan hinder--------angående brott.

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19(iå

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Målsägande är den, mot vilken

brott är begånget eller som därav blivit

förnärmad eller lidit skada.

21 KAP.

2 §■

Den misstänkte vare i mål om allmänt

åtal skyldig infinna sig personligen

vid huvudförhandling i underrätt,

dock ej om anledning saknas att

ådöma annan påföljd än böter och

hans närvaro tillika kan antagas vara

utan betydelse för utredningen. I mål

om enskilt åtal skall den misstänkte

infinna sig personligen vid dylik förhandling,

om hans närvaro ej kan antagas

sakna betydelse för utredningen.

Vid huvudförhandling i hovrätt skall

den misstänkte infinna sig personligen,

om han av underrätten dömts till

fängelse i minst sex månader eller internering

för brottet eller anledning

förekommer till ådömande av sådan

påföljd, så ock eljest, om hans närvaro

ej kan antagas sakna betydelse för

utredningen. Vid huvudförhandling i

högsta domstolen vare den misstänkte

skyldig att infinna sig personligen,

om hans närvaro finnes erforderlig

för utredningen. I underrätt skall den

misstänkte ock infinna sig personligen

vid muntlig förberedelse, om det

kan antagas, att förberedelsen därigenom

främjas. Vid annan förhandling

än nu nämnts vare han skyldig att

infinna sig personligen, om hans närvaro

finnes erforderlig.

Lider den---------sig personligen.

Är den — — ------förordnande därom.

Då den-------är stadgat.

23 KAP.

7 §‘

Underlåter den---------till förhöret.

Utan föregående kallelse må den Utan föregående kallelse må den

som uppehåller sig inom en våglängd som uppehåller sig inom en våglängd

av trettio kilometer från den plats, av trettio kilometer från den plats,

där förhör skall hållas, hämtas till där förhör skall hållas, hämtas till

förhöret, om undersökningen avser förhöret, om undersökningen avser

brott, varå frihetsstraff kan följa, och brott, varå fängelse kan följa, och det

Den misstänkte skall vid huvudförhandling

i underrätt infinna sig personligen

i mål om allmänt åtal för

brott, varå straffarbete kan följa, så

ock i annat mål, om hans närvaro ej

kan antagas sakna betydelse för utredningen.

Vid huvudförhandling i

hovrätt skall den misstänkte infinna

sig personligen, om han av underrätten

dömts till straffarbete för brottet

eller anledning förekommer till ådömande

av sådant straff, så ock eljest,

om hans närvaro ej kan antagas sakna

betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling

i högsta domstolen

vare den misstänkte skyldig att infinna

sig personligen, om hans närvaro

finnes erforderlig för utredningen.

I underrätt skall den misstänkte

oek infinna sig personligen vid muntlig

förberedelse, om det kan antagas,

att förberedelsen därigenom främjas.

Vid annan förhandling än nu nämnts

vare han skyldig att infinna sig personligen,

om hans närvaro finnes erforderlig.

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

det skäligen kan befaras, att han ej skäligen kan befaras, att han ej skulskulle

hörsamma kallelse eller i an- le hörsamma kallelse eller i anledledning

av Kallelse skulle genom un- ning av kallelse skulle genom undandanröjande

av bevis eller på annat röjande av bevis eller på annat sätt

sätt försvåra utredningen. försvåra utredningen.

Är den--------för förhöret.

22

Förundersökning enligt detta kapitel

vare, om tillräckliga skäl för åtal

ändock föreligga, ej erforderlig beträffande

brott, vård icke kan följa

svårare straff än böter, eller beträffande

brott, som avses i 45 kap. 2 §

första eller andra stycket. Ej heller

vare förundersökning erforderlig i

mål, som skall upptagas omedelbart

av högre rätt, med mindre anledning

förekommer till ådömande av frihetsstraff

eller avsättning.

Vill åklagaren----.___

§•

Förundersökning enligt detta kapitel

vare, om tillräckliga skäl för åtal

ändock föreligga, ej erforderlig beträffande

brott, för vilket icke annan

påföljd än böter är stadgad, eller beträffande

brott, som avses i 45 kap.

2 § första eller andra stycket. Ej heller

vare förundersökning erforderlig i

mål, som skall upptagas omedelbart

av högre rätt, med mindre anledning

förekommer till ådömande av annan

påföljd än böter eller suspension.

--ägt rum.

24 KAP.

1

Är någon på sannolika skäl misstänkt

för brott, varå straffarbete kan

följa, må han häktas, om med hänsyn

till brottets beskaffenhet, den

misstänktes förhållande eller annan

omständighet skäligen kan befaras,

att han avviker eller annorledes undandrager

sig lagföring eller straff eller

genom undanröjande av bevis eller

på annat sätt försvårar sakens utredning,

eller ock anledning förekommer,

att han fortsätter sin brottsliga

verksamhet.

Är brottet-------han

Kan å brottet icke följa lindrigare

straff än straffarbete i två år, skall

häktning ske, om det ej är uppenbart,

att anledning därtill saknas.

Kan det antagas, att den misstänkte

kommer att dömas allenast till böter

eller mistning av befattning på

viss tid, må häktning icke ske.

3

Kan på grund av den misstänktes

ungdom eller hans sjukdom häktning

antagas medföra allvarligt men för

§•

Är någon på sannolika skäl misstänkt

för brott, varå fängelse i mer

än ett år kan följa, må han häktas,

om med hänsyn till brottets beskaffenhet,

den misstänktes förhållande

eller annan omständighet skäligen

kan befaras, att han avviker eller annorledes

undandrager sig lagföring

eller straff eller genom undanröjande

av bevis eller på annat sätt försvårar

sakens utredning, eller ock anledning

förekommer, att han fortsätter

sin brottsliga verksamhet,

avviker.

År för brottet icke stadgat lindrigare

straff än fängelse i två år, skall

häktning ske, om det ej är uppenbart,

att anledning därtill saknas.

Kan det antagas, att den misstänkte

kommer att dömas allenast till böter

eller suspension, må häktning icke

ske.

§■

Kan på grund av den misstänktes

ungdom eller hans sjukdom häktning

antagas medföra allvarligt men för

opaginerad Kontrollera mot PDF

‘239

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år l!)6''i

(Gällande lydelse)

honom och finnes sådan övervakning

kunna ordnas, att skäl till hans häktning

ej längre föreligga, må han ej

häktas. Den som är under nderton år

må ej häktas, med mindre det är uppenbart,

att betryggande övervakning

ej kan ordnas. Lag samma vare beträffande

kvinna, som är havande i

framskridet tillstånd eller som fött så

kort tid förut, att häktning kan antagas

medföra allvarligt men för henne

eller barnet. Vill den misstänkte ej

underkasta sig övervakning, som nu

nämnts, skall häktning ske.

Att reseförbud------

( Föreslagen lydelse)

honom och finnes sådan övervakning

kunna ordnas, att skäl till hans häktning

ej längre föreligga, må han ej

häktas. Kvinna som är havande i

framskridet tillstånd eller som fött så

kort tid förut, att häktning kan antagas

medföra allvarligt men för henne

eller barnet, må ej häktas, med mindre

det är uppenbart, att betryggande

övervakning ej kan ordnas. Vill den

misstänkte ej underkasta sig övervakning,

som nu nämnts, skall häktning

ske.

Om ytterligare inskränkning i fråga

om häktning av den som är under

aderton år är särskilt stadgat.

— i 25 kap.

7 §•

Förekomma mot-------gripa honom.

Träffas den som begått brott, varå Träffas den som begått brott, vara

frihetsstraff kan följa, å bar gärning fängelse kan följa, å bar gärning eller

eller flyende fot, må han gripas av flyende fot, må han gripas av envar,

envar. Envar må ock gripa den som Envar må ock gripa den som är efär

efterlyst för brott. Den gripne skall terlyst för brott. Den gripne skall

skyndsamt överlämnas till närmaste skyndsamt överlämnas till närmaste

polisman. polisman.

Då någon-----—--eller frigivas.

25 KAP.

1

Är någon skäligen misstänkt för

brott, varå frihetsstraff kan följa, och

kan med hänsyn till brottets beskaffenhet,

den misstänktes förhållande

eller annan omständighet skäligen befaras,

att han avviker eller annorledes

undandrager sig lagföring eller

straff, men förekommer eljest ej anledning

att anhålla eller häkta honom,

må, om det finnes tillfyllest, i

stället förbud meddelas honom att

utan tillstånd lämna honom anvisad

vistelseort. Oberoende av brottets beskaffenhet

må ock förbud, som nu

sagts, meddelas, om skäligen kan befaras,

att den misstänkte genom att

begiva sig från riket undandrager sig

lagföring eller straff eller gäldande av

skadestånd eller annan ersättning till

Är någon skäligen misstänkt för

brott, varå fängelse kan följa, och

kan med hänsyn till brottets beskaffenhet,

den misstänktes förhållande

eller annan omständighet skäligen befaras,

att han avviker eller annorledes

undandrager sig lagföring eller

straff, men förekommer eljest ej anledning

att anhålla eller häkta honom,

må, om det finnes tillfyllest, i

stället förbud meddelas honom att

utan tillstånd lämna honom anvisad

vistelseort. Oberoende av brottets beskaffenhet

må ock förbud, som nu

sagts, meddelas, om skäligen kan befaras,

att den misstänkte genom att

begiva sig från riket undandrager sig

lagföring eller straff eller gäldande

av skadestånd eller annan ersättning

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

målsägande, som kan antagas kom- till målsägande, som kan antagas

ma att på grund av brottet ådömas komma att på grund av brottet ådöhonom.

lllas honom.

27 :

2

Beslag må ej läggas å skriftlig

handling, om dess innehåll kan antagas

vara sådant, att befattningshavare

eller annan, som avses i 36 kap.

5 §, ej må höras som vittne därom,

och handlingen innehaves av honom

eller av den, till förmån för vilken

tystnadsplikten gäller. Ej heller må,

med mindre fråga är om brott, vård

ej kan följa lindrigare straff än

straffarbete i två år, hos den misstänkte

eller honom närstående, som

avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å

skriftligt meddelande mellan den

misstänkte och någon honom närstående

eller mellan sådana närstående

inbördes.

3

Brev, telegram eller annan försändelse,

som finnes i post- eller telegrafverkets

vård, må tagas i beslag,

allenast om å brottet kan följa straffarbete

samt försändelsen hos mottagaren

skulle vara underkastad beslag.

16

Kan någon skäligen misstänkas för

brott, varå icke kan följa lindrigare

straff än straffarbete i två år, och finnes

det vara av synnerlig vikt för utredningen,

att undersökningsledaren

eller åklagaren erhåller del av samtal

till och från telefonapparat, som innehaves

av den misstänkte eller eljest

kan antagas komma att begagnas

av honom, äge rätten meddela

tillstånd till deras avhörande. Fråga

därom må upptagas allenast på yrkande

av undersökningsledaren eller

åklagaren.

Tillstånd skall-------

Om granskning--------

§•

Beslag må ej läggas å skriftlig

handling, om dess innehåll kan antagas

vara sådant, att befattningshavare

eller annan, som avses i 36 kap.

5 §, ej må höras som vittne därom,

och handlingen innehaves av honom

eller av den, till förmån för vilken

tystnadsplikten gäller. Ej heller må,

med mindre fråga är om brott, för

vilket ej är stadgat lindrigare straff

än fängelse i två år, hos den misstänkte

eller honom närstående, som

avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å

skriftligt meddelande mellan den

misstänkte och någon honom närstående

eller mellan sådana närstående

inbördes.

§•

Brev, telegram eller annan försändelse,

som finnes i post- eller televerkets

vård, må tagas i beslag, allenast

om å brottet kan följa fängelse

i mer än ett år samt försändelsen hos

mottagaren skulle vara underkastad

beslag.

§•

Kan någon skäligen misstänkas för

brott, för vilket ej är stadgat lindrigare

straff än fängelse i två år, och

finnes det vara av synnerlig vikt för

utredningen, att undersökningsledaren

eller åklagaren erhåller del av

samtal till och från telefonapparat,

som innehaves av den misstänkte eller

eljest kan antagas komma att begagnas

av honom, äge rätten meddela

tillstånd till deras avhörande. Fråga

därom må upptagas allenast på

yrkande av undersökningsledaren eller

åklagaren.

telefonanstaltens föreståndare.

- omedelbart förstöras.

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1964

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

28 KAP.

1

Förekommer anledning, att brott

förövats, varå frihetsstraff kan följa,

må i hus, rum eller slutet förvaringsställe

husrannsakan företagas för eftersökande

av föremål, som är underkastat

beslag, eller eljest till utrönande

av omständighet, som kan äga betydelse

för utredning om brottet.

Hos annan--------brottet vinnas

Ej må-----—--- begärt åtgärden.

Förekommer anledning, att brott

förövats, varå fängelse kan följa, må

i hus, rum eller slutet förvaringsställe

husrannsakan företagas för eftersökande

av föremål, som är underkastat

beslag, eller eljest till utrönande

av omständighet, som kan äga betydelse

för utredning om brottet.

11

Förekommer anledning, att brott

förövats, varå frihetsstraff kan följa,

må kroppsvisitation företagas för eftersökande

av föremål, som är underkastat

beslag, eller eljest till utrönande

av omständighet, som kan äga betydelse

för utredning om brottet.

Å annan--------brotte

§•

Förekommer anledning, att brott

förövats, varå fängelse kan följa, må

kroppsvisitation företagas för eftersökande

av föremål, som är underkastat

beslag, eller eljest till utrönande

av omständighet, som kan äga betydelse

för utredning om brottet.

; vinnas.

12

A den som skäligen kan misstänkas

för brott, varå frihetsstraff kan följa,

må för ändamål, som sägs i 11 §,

kroppsbesiktning företagas.

Vid kroppsbesiktning-----

14

Av den som är anhållen eller häktad

må fotografi och fingeravtryck

tagas; han vare ock underkastad annan

dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle

ock annan, om det erfordras för vinnande

av utredning om brott, varå

frihetsstraff kan följa.

Närmare bestämmelser----

§•

Å den som skäligen kan misstänkas

för brott, varå fängelse kan följa,

må för ändamål, som sägs i 11 §,

kroppsbesiktning företagas.

•--- men, utföras.

§•

Av den som är anhållen eller häktad

må fotografi och fingeravtryck

tagas; han vare ock underkastad annan

dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle

ock annan, om det erfordras för vinnande

av utredning om brott, varå

fängelse kan följa.

--- — av Konungen.

29 KAP.

2 §•

Över fråga,--------ro:

Är fråga om ansvar för flera brott,

skall, om det erfordras, först i fråga

om varje brott omröstning ske, huruvida

den tilltalade är skyldig till brottet,

och därefter straff eller annan

påföljd bestämmas. Uppkommer fråga,

huruvida ett eller flera brott föreligga,

skall ock därom röstas särskilt.

tas särskilt.

Är fråga om ansvar för flera brott,

skall, om det erfordras, först i fråga

om varje brott omröstning ske, huruvida

den tilltalade är skyldig till brottet,

och därefter påföljd bestämmas.

Uppkommer fråga, huruvida ett eller

flera brott föreligga, skall ock därom

röstas särskilt.

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964-

(Gällande lydelse)

Förekomma vid omröstning angående

påföljden skiljaktiga meningar

om villkorligt anstånd med straffets

ådömande eller huruvida ungdomsfängelse,

förvaring eller internering i

säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd

skall ådömas, skall, om det erfordras,

särskild omröstning ske om

varje påföljd, för vilken någon sålunda

röstat. Ådömes därvid ej sådan påföljd,

skall särskild omröstning ske

om straffet. Vad nu sagts om skyddsåtgärd

gälle ock fråga, huruvida den

tilltalade på grund av sin sinnesbeskaffenhet

är fri från straff.

Uppkommer fråga om villkorligt

anstånd med straffs verkställande,

skall, sedan straffet bestämts, särskild

omröstning därom företagas.

Har någon vid tidigare omröstning

varit emot det slut, vari de flesta stannat,

vare han skyldig att deltaga i senare

omröstning; vid omröstning angående

ådömande av annat straff än

ungdomsfängelse skall dock den som

tidigare röstat för den tilltalades frikännande

på annan grund än hans

sinnesbeskaffenhet anses hava biträtt

den för den tilltalade lindrigaste meningen.

(Föreslagen lydelse)

Förekomma vid omröstning angående

påföljden skiljaktiga meningar,

huruvida annan påföljd än straff eller

sådan påföljd jämte böter för samma

brott skall ådömas eller huruvida

i skyddstillsyn skall ingå anstaltsbehandling,

skall, om det erfordras, särskild

omröstning ske om varje sådan

mening. Vad nu sagts gälle ock fråga,

huruvida påföljd skall eftergivas

eller huruvida tilltalad, som begått

brott under inflytande av själslig abnormitet,

skall vara fri från påföljd.

Blir sådan mening ej gällande, skall

särskild omröstning ske om straff.

Har någon vid tidigare omröstning

varit emot det slut, vari de flesta stannat,

vare han skyldig att deltaga i senare

omröstning; vid omröstning angående

ådömande av straff skall dock

den som tidigare röstat för den tilltalades

frikännande anses hava biträtt

den för den tilltalade lindrigaste

meningen.

3 §■

\ ppas, då--------- gälle ordförandens.

Vid omröstning, då nämnd ej har Vid omröstning, då nämnd ej har

säte i rätten, gälle den mening, som säte i rätten, gälle den mening, som

omfattats av mer än hälften av leda- omfattats av mer än hälften av leda
-

möterna. Har någon mening erhållit

hälften av rösterna och är denna den

lindrigaste, gälle den meningen; vid

särskild omröstning, huruvida den

misstänkte på grund av sin sinnesbeskaffenhet

är fri från straff eller om

villkorligt anstånd med straffets ådömande

eller huruvida ungdomsfängelse,

förvaring eller internering i säkerhetsanstalt

eller annan skyddsåtgärd

skall ådömas, så ock eljest, då ej

någon mening kan anses som lindrigare,

gälle dock den mening, som erhållit

hälften av rösterna och bland

dem ordförandens.

Om omröstning--------

möterna. Har någon mening erhållit

hälften av rösterna och är denna den

lindrigaste, gälle den meningen; vid

särskild omröstning, huruvida villkorlig

dom skall meddelas eller

skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller

internering ådömas eller förordnande

meddelas om överlämnande till särskild

vård, så ock eljest, då ej någon

mening kan anses som lindrigare,

gälle dock den mening, som erhållit

hälften av rösterna och bland dem

ordförandens.

3 kap. 7 §.

s. 30 Kontrollera mot PDF

''243

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

30 KAP.

6 §•

I mål, som rör allenast ansvar för

brott, må, om den tilltalade erkänt

gärningen och svårare straff än böter

ej ådömes, domen utfärdas i förenklad

form. Dom, varigenom högre rätt

fastställer lägre rätts dom, må ock utfärdas

i förenklad form. Närmare

bestämmelser därom meddelas av

Konungen.

I mål, som rör allenast ansvar för

brott, må, om den tilltalade erkänt

gärningen och annan påföljd än böter

ej ådömes, domen utfärdas i förenklad

form. Dom, varigenom högre

rätt fastställer lägre rätts dom, må

ock utfärdas i förenklad form. Närmare

bestämmelser därom meddelas

av Konungen.

9 §•

Sedan tid--------ånyo upptagas.

Om förändring och förening av Om förändring och förening av påstraff

så ock om särskilda rättsmedel följd så ock om särskilda rättsmedel

gälle vad därom är stadgat.

gälle vad därom är stadgat.

31 KAP.

1 §•

Dömes i —-----— prövas skäligt.

Förklaras den tilltalade på grund

av sin sinnesbeskaffenhet fri från

straff, vare han skyldig att ersätta

kostnad, som nu sagts, om och i den

mån det med hänsyn till omständig
-

heterna finnes skäligt.

Eftergives påföljd eller har den

tilltalade begått brottet under inflytande

av sådan själslig abnormitet,

som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken,

vare han skyldig att ersätta kostnad,

som nu sagts, om och i den mån det

med hänsyn till omständigheterna

finnes skäligt.

10 §.

Fullföljes mål från lägre rätt, skall

skyldigheten att ersätta rättegångskostnad

i högre rätt bestämmas med

hänsyn till rättegången därstädes.

Högre rätts dom skall anses som fällande,

allenast då den tilltalade dömes

till straff, som är att anse såsom

svårare än det, vartill lägre rätt dömt,

eller, om han frikänts av lägre rätt,

dömes för brottet eller av honom fullföljd

talan ej föranleder ändring i

lägre rätts dom. Stadgandet i 3 § skall

avse det fall, att i högre rätt talan

utan skäl fullföljts av åklagaren.

Fullföljes mål från lägre rätt, skall

skyldigheten att ersätta rättegångskostnad

i högre rätt bestämmas med

hänsyn till rättegången därstädes.

Högre rätts dom skall anses som fällande,

allenast då den tilltalade dömes

till påföljd, som är att anse såsom

svårare än den, vartill lägre rätt

dömt, eller, om han frikänts av lägre

rätt, finnes hava begått brottet eller

av honom fullföljd talan ej föranleder

ändring i lägre rätts dom. Stadgandet

i 3 § skall avse det fall, att i

högre rätt talan utan skäl fullföljts

av åklagaren.

Om kostnad-------motsvarande tillämpning.

Återförvisas mål,---------dess återupptagande.

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196\

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 KAP.

5 §•

Ämbets- eller tjänsteman-------iakttaga tystnad.

Ej heller-------samtycker därtill.

Rättegångsombud, biträde---— —---må yppas.

Utan hinder av vad i andra eller Utan hinder av vad i andra eller

tredje stycket sägs vare annan än för- tredje stycket sägs vare annan än försvarare

skyldig att avgiva utsaga i svarare skyldig att avgiva utsaga i

mål angående brott, varå icke kan mål angående brott, för vilket icke

följa lindrigare straff än straffarbete är stadgat lindrigare straff än fängi

två år. else i två år.

Om tystnadsplikt-------förhållanden erfarit.

46 KAP.

15 §.

Uteblir den------— senare dag.

Kan å brottet icke följa svårare

straff än fängelse, må, om saken finnes

kunna nöjaktigt utredas, målet

avgöras utan hinder av att den tilltalade

kommit tillstädes allenast genom

ombud eller uteblivit.

Har den-------delgivits honom,

Rättegångsfråga må-------tilltalades utevaro.

Förekommer ej anledning att ådöma

annan påföljd än böter, må, om

saken finnes kunna nöjaktigt utredas,

målet avgöras utan hinder av att

den tilltalade kommit tillstädes allenast

genom ombud eller uteblivit.

48 KAP.

1

Skall allmänt åtal äga rum för

brott, varå allenast böter kunna följa,

dock ej normerade böter, äge åklagaren,

i stället för att väcka åtal, till

godkännande förelägga den misstänkte

det straff åklagaren anser brottet

förskylla. Ej må strafföreläggande avse

dagsböter utöver fyrtio. År brottet

förenat med egendoms förverkande

eller annan sådan påföljd, skall ock

den påföljden föreläggas den misstänkte

till godkännande. År fråga om

flera brott, må föreläggande ej givas,

med mindre det sker gemensamt för

alla brotten.

Strafföreläggande må-----

§•

Skall allmänt åtal äga rum för

brott, för vilket äro stadgade allenast

böter, dock ej normerade böter, äge

åklagaren, i stället för att väcka åtal,

till godkännande förelägga den misstänkte

det straff åklagaren anser brottet

förskylla. Ej må strafföreläggande

avse dagsböter utöver fyrtio. Är brottet

förenat med egendoms förverkande

eller annan sådan särskild rättsverkan,

skall ock denna föreläggas

den misstänkte till godkännande. Är

fråga om flera brott, må föreläggande

ej givas, med mindre det sker gemensamt

för alla brotten.

---målsägande finnes.

2 §.

åklagaren uppgiva:

Strafföreläggande skall

1. den misstänkte;

2. den brottsliga--

tillämpliga; samt

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kuiujl. Maj:ts proposition nr 10 är l!)fii

(Gällande lydelse)

3. det straff och den påföljd, som

föreläggas den misstänkte.

Föreläggandet skall-----—

(Föreslagen lydelse)

3. det straff och den särskilda rätts

verkan, som föreläggas den miss

tänkte.

-- av åklagaren.

3 §•

Godkännande av strafföreläggande Godkännande av strafföreläggande

skall göras skriftligen å föreläggan- skall göras skriftligen å föreläggandet

det och skall innehålla, att den miss- och skall innehålla, att den misstänktänkte

erkänner gärningen och att te erkänner gärningen och att han

han underkastar sig det straff och underkastar sig det straff och den

den påföljd, som förelagts honom. särskilda rättsverkan, som förelagts

honom.

Godkännes ej — -------äga rum.

51 KAP.

21 §.

Hovrätten äge----—---

Har den tilltalade av underrätten

frikänts för brottet eller dömts till

böter eller fällts till vite och förekommer

ej anledning till ådömande

av svårare straff eller annan påföljd

än nu sagts, må målet avgöras utan

huvudförhandling; föres tillika talan

om annat än ansvar, må det dock ej

ske, med mindre talan därutinnan enligt

50 kap. 21 § må prövas utan huvudförhandling.

För prövning,-------- —

25

Ej må hovrätten i anledning av den

tilltalades talan eller talan, som av

åklagare föres till hans förmån, döma

till straff, som är att anse såsom

svårare än det, vartill underrätten

dömt. Har den tilltalade av underrätten

dömts till frihetsstraff, äge

hovrätten döma till ungdomsfängelse

eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt

eller annan skyddsåtgärd

eller förordna om villkorligt anstånd

med straffs ådömande. Har underrätten

dömt till ungdomsfängelse

eller skyddsåtgärd eller meddelat förordnande,

som nu sagts, äge hovrät
-

v motparten.

Har den tilltalade av underrätten

frikänts för brottet eller har påföljd

eftergivits eller har den tilltalade funnits

vara fri från påföljd på grund av

själslig abnormitet eller dömts till böter

eller fällts till vite och förekommer

ej anledning till ådömande av

svårare straff eller annan påföljd än

nu sagts, må målet avgöras utan huvudförhandling;

föres tillika talan om

annat än ansvar, må det dock ej ske,

med mindre talan därutinnan enligt

50 kap. 21 § må prövas utan huvudförhandling.

- ej erforderlig.

§•

Ej må hovrätten i anledning av den

tilltalades talan eller talan, som av

åklagare föres till hans förmån, döma

till påföljd, som är att anse såsom

svårare än den, vartill underrätten

dömt. Har den tilltalade av underrätten

dömts till fängelse, äge hovrätten

förordna om villkorlig dom,

skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering

eller överlämnande till särskild

vård, så ock jämte villkorlig

dom, skyddstillsyn eller överlämnande

till vård enligt barnavårdslagen

för samma brott döma till böter. Har

underrätten meddelat förordnande

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år J96A

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ten döma till annan påföljd. Är hov- som nu sagts, äge hovrätten döma

rätten beträffande frågan, huruvida till annan påföljd.

den tilltalade på grund av sin sinnesbeskaffenhet

är fri från straff, av annan

mening än underrätten, äge hovrätten

göra den ändring i domen, som

föranledes därav.

53 KAP.

2 §•

I brottmål,-----— -— följande avvikelser:

1. Hovrätten äge-------utfärda stämning.

2. Hovrätten äge-------yttra sig.

3. I stället-------två veckor.

4. Förekommer ej anledning till

ådömande av svårare straff än böter,

äge hovrätten företaga målet till avgörande

utan huvudförhandling; därom

gälle vad i 51 kap. 22 § stadgats.

4. Förekommer ej anledning till

ådömande av annan påföljd än böter,

äge hovrätten företaga målet till avgörande

utan huvudförhandling; därom

gälle vad i 51 kap. 22 § stadgats.

54 KAP.

12 §.

Ej må-------talans väckande.

Ej heller må i anledning av talan

rörande ansvar prövningstillstånd enligt

10 § 2 meddelas målsägande, med

mindre hans talan avser brott, varå

straffarbete eller avsättning kan följa,

eller tilltalad eller honom närstående,

som sägs i 21 kap. 1 §, med

mindre talan avser sådant brott eller

ock annat brott och den tilltalade

förklarats straffri på grund av sin

sinnesbeskaffenhet eller erhållit anstånd

med straffs ådömande eller för

brottet dömts till förvaring i säkerhetsanstalt

eller annan skyddsåtgärd

eller till ungdomsfängelse, fängelse,

mistning av befattning på viss tid,

dagsböter ej under sextio eller böter

omedelbart i penningar ej under etttusenfemhundra

kronor eller ock blivit

fälld till vite omedelbart i penningar

ej under nämnda belopp eller

för honom bestämts ny minsta tid för

förvaring eller internering.

Ej heller må i anledning av talan

rörande ansvar prövningstillstånd enligt

10 § 2 meddelas målsägande, med

mindre hans talan avser brott, för

vilket är stadgat fängelse i mer än

ett år eller avsättning, eller tilltalad

eller honom närstående, som sägs i

21 kap. 1 §, med mindre talan avser

sådant brott eller ock annat brott

och den tilltalade erhållit villkorlig

dom eller dömts till fängelse, skyddstillsyn,

ungdomsfängelse, internering,

suspension, avsättning, dagsböter ej

under sextio eller böter omedelbart i

penningar ej under ettusenfemhundra

kronor eller ock blivit fälld till vite

omedelbart i penningar ej under

nämnda belopp eller överlämnats till

särskild vård eller för honom bestämts

ny minsta tid för internering.

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition nr 10 år 1064

247

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

58 KAP.

3 §•

Sedan dom------— resning beviljas:

1. om sådant-------tillämpas; eller

2. om för brottet är stadgat fängelmer

än ett år samt omständighet

2. om å brottet kan följa straffar

bete samt omständighet eller bevis,

som ej tidigare förebragts, åberopas

och dess förebringande sannolikt

skulle hava lett till att den tilltalade

dömts för brottet eller detta hänförts

under väsentligt strängare straffbestämmelse

än den som tillämpats.

Ej må--— — ------

se i

eller bevis, som ej tidigare förebragts

åberopas och dess förebringande sannolikt

skulle hava lett till att den tilltalade

dömts för brottet eller detta

hänförts under väsentligt strängare

straffbestämmelse än den som tillämpats.

---göra det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Vad i 21 kap. 2 § stadgas om att den som av underrätt dömts till fängelse

i minst sex månader skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i

hovrätt, skall äga tillämpning jämväl å den som dömts till straffarbete på

samma tid.

Vid prövning huruvida häktning enligt 24 kap. 1 § första stycket eller beslag

jämlikt 27 kap. 3 § må ske, prövningstillstånd enligt 54 kap. 12 § andra

stycket må meddelas eller resning jämlikt 58 kap. 3 § 2 må beviljas, när fråga

är om brott, som begåtts före den 1 januari 1965, skall hänsyn tagas till det

straff, som kunnat följa å brottet, om det begåtts efter det brottsbalken trätt

i kraft; dock må beslut om häktning eller beslag ej meddelas eller prövningstillstånd

eller resning beviljas, om det ej skulle hava kunnat ske före

den 1 januari 1965.

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga

lagöverträdare

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år,

må, utöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare besluta

att ej tala å brottet,

om den underårige ställes under övervakning jämlikt 26 § barnavårdslagen,

omhändertages för samhällsvård enligt 29 § sagda lag eller blir föremål

för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller särskild

tillsyn eller lämplig sysselsättning samt det med skäl kan antagas att

härigenom vidtages vad som är lämpligast för hans tillrättaförande, eller

om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.

Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.

2 Il
Fråga

om beslut jämlikt 1 § skall handläggas skyndsamt. Fattas ej sådant

beslut, skall åtal väckas utan dröjsmål.

3§.

Föreligger skälig anledning att ej tala å brott, skall åklagaren, innan han

beslutar i ärendet, från barnavårdsnämnden i den kommun, där den underårige

vistas, inhämta yttrande, huruvida nämnden vidtagit eller avser att

vidtaga åtgärd beträffande den underårige samt huruvida enligt nämndens

mening sådan åtgärd kan anses vara lämpligast för hans tillrättaförande.

Nämndens yttrande skall, om åklagaren det begär eller nämnden finner

det erforderligt, även innefatta redogörelse för den underåriges personliga

utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt.

Det åligger nämnden att avgiva sitt yttrande skyndsamt.

År brottet ringa, må åklagaren utan att barnavårdsnämndens yttrande inhämtats

besluta att ej tala å brottet.

4§.

Har brottet medfört skada av någon betydelse, skall åklagaren, om så kan

ske, bereda målsäganden tillfälle att yttra sig innan han må besluta att ei

tala å brottet.

5§.

Beslut att ej tala å brott skall på lämpligt sätt delgivas den underårige.

Underrättelse om beslutet skall ock, därest åtgärd av barnavårdsnämnd

förutsättes, tillställas denna.

6 §•

Beslut att ej tala å brott må återkallas, såframt skäl äro därtill ur allmän

synpunkt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24!)

Kungl. Maj.ts proposition nr W år 1964

7 §•

Angående prövning huruvida åtal bör väckas mot den som inskrivits såsom

elev vid ungdomsvårdsskola eller som intagits å allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare är särskilt stadgat.

8 §•

Den som är under aderton år må ej häktas med mindre synnerliga skal

äro därtill.

9 §.

Brottmål, vari talan föres mot någon som ej fyllt tjugoett år, skall, om å

brottet kan följa svårare straff än böter, såvitt möjligt utsättas till handläggning

i sådan ordning att målet ej tilldrager sig uppmärksamhet.

Finnes i mål mot den som ej fyllt tjugoett år, att förhandlingens offentlighet

är till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet för vilken

den underårige kan antagas bliva föremål, äger rätten förordna att målet

skall handläggas inom stängda dörrar. Anses sådant förordnande böra meddelas

och är jämväl någon som fyllt tjugoett år tilltalad i målet, skall rätten,

om det finnes kunna ske utan att utredningen avsevärt försvåras, handlägga

åtalet mot den underårige såsom särskilt mål.

Utan hinder av beslut som meddelats enligt andra stycket må rätten medgiva

tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan väntas bliva

till nytta, att övervara handläggningen.

10 §.

Ej må den som icke fyllt tjugoett år dömas till fängelse, skyddstillsyn eller

ungdomsfängelse, med mindre den som har vårdnaden om honom, där så

lämpligen kunnat ske, blivit hörd i målet. Har i sådant mål personundersökning

ägt rum, skall ock personundersökaren höras, om skäl äro därtill. 11

11 §•

Förekommer i mål mot den som ej fyllt tjugoett år anledning att döma

till annan påföljd än böter, böra för tjänstgöring i nämnd företrädesvis anlitas

nämndemän med insikt och erfarenhet i vård och fostran av ungdom.

12 §.

Saknar i fall, som sägs i 11 §, den underårige försvarare, skall offentlig

försvarare förordnas för honom, om det icke på grund av sakens beskaffenhet

eller eljest finnes uppenbart, att försvarare ej erfordras.

13 §.

Mål mot den som ej fyllt tjugoett år skall alltid behandlas skyndsamt.

Väckes allmänt åtal mot den som ej fyllt aderton år för brott varå fängelse

i mer än ett år kan följa, skola, ändå att han ej är häktad, de tidsfrister

iakttagas som äro föreskrivna för åtgärd i mål vari den tilltalade är häktad.

I stället för den tid av en vecka, som i 45 kap. 14 § rättegångsbalken är föreskriven

för hållande av huvudförhandling, skall dock gälla en tid av två

veckor.

14 §.

Misstänkes någon hava begått brottslig gärning innan han fyllt femton år,

må åklagare, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt, efter framställning

av barnavårdsnämnd eller länsstyrelse hos domstol begära prövning

huruvida den misstänkte begått gärningen (bevistalan).

15 §.

Om bevistalan skall vad här ovan i 9—12 §§ stadgas samt vad i rättegångsbalken

är föreskrivet angående åtal för brott varå kan följa fängelse i

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

mer än ett år äga motsvarande tillämpning. Vad i 24 och 25 kap. rättegångsbalken

är stadgat skall dock icke gälla beträffande dylik talan. Sådan°rättegångskostnad

som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken skall stanna å statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagarna den 19 maj 1944

(nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga och den 20 december 1946

(nr 862) med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig upphöra

att gälla.

Förslag

till

Lag

om verkställighet av bötesstraff

Härigenom förordnas som följer.

Betalning och indrivning av böter

1 §•

®om äro förfallna till betalning, skola genast erläggas. Förmår den

botfällde icke detta eller skulle han oskäligt betungas därav, må dock den

myndighet som har att indriva böterna bevilja honom anstånd med betalningen

eller medgiva avbetalning. Anstånd må beviljas under fyra månader

från det beslut därom meddelas. Avbetalning skall ske med visst belopp

minst en gång i månaden, om ej särskilda omständigheter föranleda annat

och i övrigt så, att böterna äro till fullo betalda inom ett år från beslutet!

Nar särskilda skäl äro därtill, må tiden utsträckas, för anstånd till åtta månader

och för avbetalning till två år.

Anstånd och rätt till avbetalning må ej beviljas, om den bötfällde saknar

stadigt hemvist här i riket eller kan antagas vilja undandraga sig bötesbeslutets

verkställighet eller omständigheterna eljest giva anledning till antagande

att anstånd eller rätt till avbetalning icke kommer att leda till böternas

erläggande.

2 §•

Yppas efter det beslut angående anstånd eller avbetalning meddelats

anledning till ändring i beslutet, må sådan ändring vidtagas. Anstånd eller

j avbetalninS må d°ck ej utsträckas utöver de i 1 § för vartdera fallet

stadgade tiderna, räknat från den dag då beslut om anstånd eller avbetalnin»

torst meddelades. °

Fullgöres ej avbetalning inom föreskriven tid, skall hela det obetalda bötesbeloppet

genast erlaggas. Om synnerliga skäl äro därtill, må dock anstånd

eller ytterligare avbetalning medgivas. Vad i första stvcket föreskrives skall

därvid iakttagas.

3 §.

Böter som ej erläggas skola, om ej annat är föreskrivet, indrivas enligt

vad darom är särskilt stadgat.

Utom egendom som jämlikt 65 § utsökningslagen skall undantagas från

utmatning ma for böter ej heller tagas i mät fast eller lös egendom, som i

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1''Jdi

den bötfälldes näring erfordras för alt åt honom, hans make och oförsörjda

barn eller adoptivbarn bereda nödig bärgning, och ej heller nödig bostad.

4 §■

Har den bötfällde på grund av meddelat beslut intagits å allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid

förbundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader eller har han intagits

för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, må icke uttagas böter, som avse

före intagningen begånget fylleri eller förargelseväckande beteende men

ej tillika annat brott.

5 §.

Kunna böter enligt bestämmelse i denna lag icke förvandlas och skulle

deras uttagande vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon, som

är beroende av honom för sin försörjning, äger rätten förordna, att böterna

eller vad av bötesbeloppet återstår obetalat icke må uttagas. Förordnande

som nu sagts må ej meddelas, därest omständigheterna föranleda antagande,

att verkställighet av bötesstraffet erfordras för den bötfälldes tillrättaförande

eller ur allmän synpunkt.

Mål som avses i första stycket upptages av rätten i den ort, där den bötfällde

finnes, på ansökan av denne eller åklagaren.

6 §•

Böter må ej indrivas, sedan beslut om förvandlingsstraff meddelats. Sedan

verkställighet av förvandlingsstraffet påbörjats, må ej heller betalning

för böterna mottagas.

7 §•

Mot beslut angående anstånd eller avbetalning må talan ej föras. Bötfälld

äger dock påkalla prövning av beslutet i samband med klagan över utmätning

eller införsel.

Mot hovrätts beslut i fråga som avses i 5 § må talan ej föras.

Förvandling av böter

8 §•

Bliva böter ej betalda, skola de, om ej annat är stadgat, på talan av åklagare

förvandlas till fängelse enligt vad i denna lag sägs.

9 §■

Böter, som bestämts till högst fem dagsböter eller femtio kronor omedelbart

i penningar, må ej förvandlas. Böter såsom gemensamt straff för flera

brott må ej förvandlas med mindre de överstiga tio dagsböter eller etthundra

kronor omedelbart i penningar. När flera bötesstraff sammanträffa, skall

vad sålunda stadgas gälla de särskilda straffen.

Utan hinder av vad nu är sagt skall förvandling äga rum, såframt omständigheterna

föranleda antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar

vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att förvandling erfordras

för hans tillrättaförande eller ock böterna ådömts för fylleri samt den bötfällde

under de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller flera

gånger dömts för sådan förseelse.

10 §.

Böter som ådömts med stöd av 33 kap. 2 § brottsbalken må ej förvandlas.

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1964

11 §.

När någon på grund av meddelat beslut intagits å allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid förbundit

sig att kvarstanna å anstalten sex månader eller när någon intagits

å tvångsarbetsanstalt eller för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, förfaller

beslut om förvandling som dessförinnan meddelats. Böter som ådömts före

intagningen må ej förvandlas. Böter, som ådömts efter intagningen men före

utskrivningen, må ej förvandlas med mindre anstaltens eller skolans styrelse

påkallar det.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande

den som efter förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken för vård intagits

å sjukhus samt den som intagits i fångvårdsanstalt för att undergå fängelse

i två år eller däröver.

12 §.

Uppkommer fråga om förvandling av böter, som ådömts någon för gärning

varom förmäles i 15 § andra stycket lagen om nykterhetsvård eller

för sådan gärning jämte annat brott, och har den bötfällde blivit dömd för

minst tre under de två senast förflutna åren begångna gärningar som nyss

sagts, skall åklagaren, innan talan anhängiggöres om böternas förvandling,

hos nykterhetsnämnden eller, om den bötfällde ej fyllt tjugoett år, hos barnavårdsnämnden

göra anmälan om förhållandet. Har ej inom två månader

därefter nykterhetsnämnden ansökt hos länsstyrelsen om den bötfälldes intagning

å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller barnavårdsnämnden

ansökt hos socialstyrelsen om intagning av honom för samhällsvård i

ungdomsvårdsskola, skall åklagaren föra talan om böternas förvandling.

Blir på grund av anmälan varom i första stycket sägs genom lagakraftvunnet

beslut förordnat om den bötfälldes intagning å allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare eller i ungdomsvårdsskola, skall frågan om böternas

förvandling vara förfallen. Innefattar beslutet ej sådant förordnande, skall

åklagaren föra talan om böternas förvandling.

13 §.

Mål om förvandling av böter upptages av rätten i den ort, där den bötfällde

finnes, eller ock av allmän underrätt som handlagt mål vari böterna

ådömts.

14 §.

Finnes i mål om förvandling av böter ytterligare prövning vara erforderlig

i fråga om anstånd eller avbetalning eller rörande åtgärd för indrivning

av böterna, skall rätten hanskjuta saken till ny behandling av indrivninesmyndigheten.

‘ ö B

15 g.

Vid böters förvandling till fängelse svara eu till och med fem dagsböter

mot tio dagars fängelse, varje följande dagsbot till och med tjugo mot en

dags fängelse, varje följande påbörjat antal av två dagsböter till och med

nittio mot en dags fängelse samt varje därefter påbörjat antal av tre dagsböter

mot en dags fängelse, dock med iakttagande att förvandlingsstraffet

ej må sättas över nittio dagar.

Om böterna delvis erlagts, skall förvandlingen ske efter antalet obetalda

dagsböter. Därvid skall dagsbot som endast delvis erlagts anses som obetald.

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Mnj.ts proposition nr It) år lOGi

Vid förvandling av böter, som ådömts omedelbart i penningar, skall varje

påbörjat belopp av tio kronor anses lika med en dagsbot.

16 §.

Häftar den bötfällde, när förvandling skall ske, jämväl för andra böter

som må förvandlas, skola samtliga böter förvandlas och gemensamt förvandlingsstraff

bestämmas efter sammanräknade antalet dagsböter. Har

avbetalning skett, skall vid bestämmande av förvandlingsstraffet betalningen

i första hand avräknas å det äldsta bötesstraffet.

Har någon avtjänat förvandlingsstraff för böter och förekomma därefter

till förvandling andra böter, vilka ådömts innan förstnämnda straff till

fullo verkställts, må för dessa böter ej åläggas högre förvandlingsstraff än

som skulle hava återstått, därest gemensamt förvandlingsstraff på sätt i

första stycket sägs beräknats för samtliga böter och därifrån avräknats det

förut verkställda förvandlingsstraffet. Föreligger, när flera bötesstraff skola

förvandlas, fall som nu sagts allenast beträffande något eller några av

straffen, beräknas för sistnämnda böter och de övriga särskilda förvandlingsstraff,

varefter straffen sammanläggas med iakttagande dock att sammanlagda

strafftiden ej må överstiga nittio dagar.

17 §.

Kan med skäl antagas att den bötfällde gjort vad han förmått för att betala

böterna, må, om så prövas skäligt, förvandlingsstraffet sättas lägre än

enligt 15 och 16 §§, dock ej under sex dagar. Föreligga i fall som nu sagts

med hänsyn till den bötfälldes personliga förhållanden eller eljest synnerliga

skäl att icke ålägga förvandlingsstraff, må, om hinder härför icke möter

ur allmän synpunkt, förvandlingsstraff eftergivas.

18 §.

När förvandlingsstraff ålägges, må rätten bevilja anstånd med verkställigheten,

såframt omständigheterna ej föranleda antagande att den bötfällde av

tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att straffets

verkställighet erfordras för hans tillrättaförande.

Beviljas anstånd, skall gälla en prövotid av två år. Prövotiden räknas

från dagen för beslutet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.

19 §.

Finnes den som erhållit anstånd enligt 18 § hava begått brott före prövotidens

utgång eller ålägges honom förvandlingsstraff för böter, må anståndet

förklaras förverkat. Beslutas ej förverkande, äger rätten förlänga prövotiden

till tre år.

Ätgärd som nu sagts må ej beslutas, med mindre fråga därom uppkommer

i mål vari den bötfällde före prövotidens utgång eller, vid förverkande

på grund av brott, inom ett år från prövotidens utgång häktats eller erhållit

del av åtal eller av ansökan om böters förvandling.

Förvandlingsstraffet bortfaller, när anståndet ej längre kan förklaras förverkat.

20 §.

Talan må ej föras mot beslut enligt 14 §. Om först i hovrätt uppgives

tillgång till böters gäldande, må beslut som nyss sagts icke på den grund

av hovrätten meddelas, med mindre det finnes vara av särskild betydelse

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964

med hänsyn till den bötfällde åvilande försörjningsskyldighet eller eljest

synnerliga skäl äro därtill.

Mot hovrätts beslut i mål om förvandling av böter må talan ej föras.

Allmänna bestämmelser

21 §.

Underrätt är i mål enligt denna lag domför med tre i nämnden. Finnes

i annat mål anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff böra förklaras

förverkat, må målet ej i underrätt prövas och avgöras utan nämnd.

I mål enligt denna lag skola åklagaren och den bötfällde kallas till förhör

inför rätten. Kommer den bötfällde icke tillstädes, må utan hinder härav

målet avgöras, om nöjaktig utredning i saken finnes.

Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

I övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad beträffande mål om allmänt

åtal är stadgat.

22 §•

Erlägges, sedan beslut om förvandlingsstraff meddelats men innan verkställighet

av straffet påbörjats, full betalning för böterna, bortfaller förvandlingsstraffet.

Om böterna delvis erläggas, skall förvandlingsstraffet nedsättas

till vad som enligt 15 och 16 §§ svarar mot de obetalda böterna. Har förvandlingsstraffet

med stöd av 17 § satts lägre än enligt 15 och 16 §§, må

ej på grund av betalning som nu sagts strafftiden minskas i vidare mån än

som kunnat ske, därest straffet bestämts med tillämpning av sistnämnda paragrafer.

Beslut i fråga som avses i denna paragraf meddelas, om den bötfällde åtnjuter

anstånd enligt 18 §, av den domstol som förvandlat böterna och eljest

av kriminalvårdsstyrelsen. Beslutet länder omedelbart till efterrättelse.

23 §.

Förekomma till verkställighet flera beslut, varigenom någon ålagts förvandlingsstraff

för böter, skola straffen förenas sålunda, att strafftiden motsvarar

den som skulle följt, därest böterna på en gång förvandlats.

Har någon avtjänat förvandlingsstraff och förekommer därefter till verkställighet

beslut om förvandling av böter, vilka ådömts innan förstnämnda

straff till fullo verkställts, skall straffet nedsättas efter vad i 16 § andra

stycket sägs, om det ej skett vid böternas förvandling.

Beslut som avses i denna paragraf meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

24 §.

Om verkställighet av förvandlingsstraff är särskilt stadgat.

25 §.

Meddelas, sedan tid för böters bortfallande avbrutits enligt vad i 35 kap.

7 § första stycket brottsbalken sägs, i mål om förvandling av böter beslut,

varigenom saken hänskjutes till ny behandling av indrivningsmyndigheten,

skall ny tid om tre år för böternas bortfallande räknas från dasen

för beslutet.

26 §.

Ålagt förvandlingsstraff bortfaller, om beslutet ej börjat verkställas inom

tre år från det beslutet vann laga kraft.

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 196 b

255

Har meddelat anstånd med verkställigheten förklarats förverkat, skall

tid som i första stycket sägs räknas från det beslutet om förverkande vann

laga kraft.

27 §.

Vad i denna lag är stadgat om böter skall även gälla viten.

28 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Genom lagen upphäves lagen

den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i förevarande lag, skall denna i stället tillämpas.

Vid fullföljd av mål om förvandling av böter, vari beslut av första domstol

meddelats före den 1 januari 1965, skall äldre lag äga tillämpning utom

i vad avser fråga om anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff. Förekomma

eljest till förvandling böter, vilka ådömts genom beslut som meddelats

före sistnämnda dag, skall med samma undantag äldre lag tillämpas,

om den leder till lägre förvandlingsstraff.

Vad i 19 och 26 §§ nya lagen stadgas skall gälla jämväl den som jämlikt

lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom erhållit anstånd med verkställighet

av förvandlingsstraff. Har i fall som nu sagts enligt sistnämnda lag

förordnande meddelats om övervakning, skall förordnandet jämte föreskrift

som meddelats jämlikt 8 § samma lag upphöra att gälla den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

om straff för folkmord

Sedan Förenta Nationernas generalförsamling genom resolution den 9 december

1948 antagit konvention om förebyggande och bestraffning av brottet

folkmord samt Sverige ratificerat konventionen och den 27 maj 1952 deponerat

ratifikationsinstrumentet hos Förenta Nationernas generalsekreterare,

förordnas härigenom som följer.

1 §•

Förövar någon gärning, för vilken enligt lag är stadgat fängelse i fyra år

eller däröver, mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp

med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis, dömes för folkmord

till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

2 §•

För försök, förberedelse eller stämpling till folkmord, så ock för underlåtenhet

att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. brottsbalken

stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff

för krigsmän

Härigenom förordnas, dels att 2, 4, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 13 och 14 §§ lagen

den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives, dels ock att 12 § sagda lag skall upphöra att

gälla.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2

Disciplinstraff ådömes, utom för

brott mot bestämmelse vari sådant

straff är utsatt, jämväl i stället för

böter såsom straff för brott av krigsman

mot 25—27 kap. strafflagen

samt för annat av krigsman förövat

brott av beskaffenhet att straff därför

kan åläggas i disciplinmål.

Där någon som icke fullgör tjänstgöring

vid krigsmakten eller vilkens

tjänstgöring är av tillfällig art finnes

förskylla arrest, dömes dock i stället

till böter, om det med hänsyn till

brottets art och övriga omständigheter

kan ske utan fara för disciplinen

och särskilda skäl ej föranleda till annat.

Böter må ock eljest ådömas, om

med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden

och brottets art

bötesstraff finnes vara lämpligare än

disciplinstraff. I fall då disciplinstraff

är utsatt ådömas böterna i

dagsböter; såvitt fråga är om brott

mot 26 kap. 15 eller 16 § ådömas

dock böterna, utan hinder av vad i lag

eljest finnes stadgat, omedelbart i

penningar, högst femhundra kronor.

4

Arrest ådömes i minst tre och högst

trettio dagar, varje dag räknad till

tjugufyra timmar.

Disciplinstraff ådömes, utom för

brott mot bestämmelse vari sådant

straff är utsatt, jämväl i stället för

böter när fråga är om brott av krigsman

enligt 20—22 kap. brottsbalken

eller om annat av krigsman förövat

brott av beskaffenhet att straff därför

kan åläggas i disciplinmål.

Den som icke eller endast tillfälligt

tjänstgör vid krigsmakten skall dock

dömas till böter i stället för arrest,

om det med hänsyn till brottets art

och övriga omständigheter kan ske

utan fara för disciplinen och särskilda

skäl ej föranleda till annat. Böter

må ock eljest användas i stället för

disciplinstraff, om med hänsyn till

den brottsliges tjänstgöringsförhållanden

och brottets art bötesstraff

finnes vara lämpligare än disciplinstraff.

Vid tillämpning av andra stycket

skola böterna, i fall då disciplinstraff

är utsatt för brottet, ådömas i dagsböter;

för brott som sägs i 21 kap. 15

eller 16 § brottsbalken ådömas dock

böterna omedelbart i penningar, högst

femhundra kronor.

§•

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 § SFS 1952:121 och beträffande 14 § SFS 1949:365.

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

(Gällande lydelse)

Straffet verkställes i militärhäkte.

Arrestant deltager i tjänstgöring i den

män strafftiden överstiger tio dagar.

I övrigt verkställes arrest utan tjänstgöring,

där ej i straffbeslutet. på

grund av tjänstens krav eller eljest

föreliggande särskilda skäl annorlunda

förordnats. Finnes arrest utan

tjänstgöring medföra fara för arrestantens

hälsa, skall han under hela

strafftiden eller vad därav återstår

deltaga i tjänstgöring.

Under strafftiden------

(Föreslagen lydelse)

Den som dömts till arrest deltager

i tjänstgöring i den mån strafftiden

överstiger tio dagar. I övrigt verkställes

arrest utan tjänstgöring, där ej i

straffbeslutet på grund av tjänstens

krav eller eljest föreliggande särskilda

skäl annorlunda förordnats. Finnes

arrest utan tjänstgöring medföra

fara för arrestantens hälsa, skall han

under hela strafftiden eller vad därav

återstår deltaga i tjänstgöring.

gällande avlöningsföreskrifter.

Vid beräkning av tid för arrest räknas

varje dag till tjugofyra timmar.

6

Disciplinbot ådömes för minst en

och högst tjugu dagar. Straffet utgöres

av löneavdrag, vilket bestämmes

för dag till belopp som i 4 § sägs. Är

löneavdrag ej tillämpligt, skall den

brottslige förpliktas att för varje dag

gälda ett belopp i penningar, vilket

fastställes efter ty prövas skäligt med

hänsyn till löneavdraget för löntagare

i motsvarande ställning.

Verkställighet av------

Kan disciplinbot------

7

Disciplinstraff såsom gemensamt

straff för flera brott ådömes med tilllämpning

av de högsta och lägsta

mått som angivas i 4 och 6 §§.

§•

Disciplinbot utgöres av löneavdrag,

vilket bestämmes för dag till belopp

som i 4 § sägs. Är löneavdrag ej tilllämpligt,

skall den brottslige förpliktas

att för varje dag gälda ett belopp

i penningar, vilket fastställes efter ty

prövas skäligt med hänsyn till löneavdraget

för löntagare i motsvarande

ställning.

- flera avlöningstillfällen.

- beträffande bötesstraff.

§•

Disciplinstraff såsom gemensamt

straff för flera brott ådömes med tilllämpning

av de högsta och lägsta

mått som angivas i 32 kap. 6 § brottsbalken.

8 §•

Såsom gemensamt straff för brott

som finnes förskylla disciplinstraff

och brott som finnes förskylla böter

skall, där ej straffet bestämmes i svårare

straffart, bötesstraff eller, om

särskilda skäl äro därtill, disciplinstraff

ådömas. Högsta och lägsta gemensamma

straff i allmän straffart,

Disciplinstraff må, om ej annat följer

av vad nedan sägs, användas såsom

gemensamt straff för flera brott

allenast när disciplinstraff kan följa

å vart och ett av brotten.

Gemensamt straff för brott som

finnes förskylla disciplinstraff och

brott som finnes förskylla böter skall,

såframt ej fängelse ådömes, bestämmas

i böter; om särskilda skäl äro

därtill, må dock i stället dömas till

disciplinstraff. Högsta och lägsta gemensamma

straff i böter eller fäng
-

Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 10

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse)

då disciplinstraff är utsatt för något

av flera sammanträffande brott, beräknas

såsom om bötesstraff, som i

2 § sägs, vore utsatt i stället för disciplinstraffet.

För brott som finnes förskylla disciplinstraff

må, då flera brott sammanträffa,

disciplinstraffet ådömas

jämte straff i allmän straffart för

övriga brott, om särskilda skäl föranleda

därtill.

Har någon för skilda brott förskyllt

avsättning eller suspension och disciplinstraff,

varde straffen ådömda

jämte varandra; dock må ej jämlikt

25 kap. 1—4 §§ strafflagen dömas till

disciplinstraff, där den brottslige för

annat brott förskyllt avsättning eller

suspension och sådant straff prövas

vara tillfyllest.

(Föreslagen lydelse)

else beräknas, då disciplinstraff är utsatt

för något av brotten, såsom om

böter som i 2 § sägs vore stadgade i

stället för disciplinstraffet.

Skall någon dömas för flera brott

må, om särskilda skäl äro därtill, för

brott varå kan följa disciplinstraff sådant

straff ådömas jämte påföljd av

annan art för brottsligheten i övrigt.

9 §•

Förekomma på------

Skola på en gång verkställas dels

dom eller beslut varigenom någon

fällts till arrest, dels ock dom eller

beslut varigenom han dömts till fängelse,

vare sig det omedelbart ådömts

eller utgör förvandlingsstraff för böter,

eller till straffarbete på viss tid,

skall arreststraffet övergå till sådant

frihetsstraff. Därvid skall varje dags

arrest anses svara mot en dags fängelse.

fyrtio dagar.

Skola på en gång verkställas dels

dom eller beslut varigenom någon

tällts till arrest, dels ock dom eller

beslut varigenom han dömts till fängelse

på viss tid, vare sig det omedelbart

ådömts eller utgör förvandlingsstraff

för böter, skall arreststraffet

övergå till fängelse. Därvid skall varje

dags arrest anses svara mot en dags

fängelse.

Förekommer till verkställighet dom

eller beslut om arrest när den dömde

skall undergå behandling varom stadgas

i 28 kap. 3 § brottsbalken, skall

denna behandling träda i stället för

arreststraffet eller vad som återstår

därav.

10 §.

Dom eller------närmast därtill.

Om sammanläggning av arreststraff

förordnar den som har att befordra

straffbesluten till verkställighet.

Förordnande om sammanläggning

av arrest med fängelse eller

straffarbete meddelas av fångvårdsstyrelsen.

Om sammanläggning av arreststraff

förordnar den som har att befordra

straffbesluten till verkställighet.

Förordnande om sammanläggning

av arrest med fängelse meddelas

av kriminalvårdsstyrelsen.

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år l!)6b

(Gällande lydelse)

11

Har arrest ålagts någon och varder

han i målet slutligen dömd till arrest

på längre tid eller till fängelse eller

straffarbete på viss tid, skall från

detta straff avräknas vad han utstått

av förstnämnda straff, därvid varje

dags arrest anses svara mot en dags

fängelse eller straffarbete. Dömcs han

till arrest på kortare tid, skall vad enligt

4 § innehållits för överskjutande

tid utbetalas. Dömes han till disciplinbot,

böter eller suspension, skall

enligt 4 § innehållet belopp avräknas

å vad han enligt det nya straffbeslutet

har att vidkännas eller, i den mån

det ej kan ske, utbetalas; och skall i

övrigt det andra straffet anses verkställt

genom utstående av arreststraffet

i den mån domstolen funnit skäligt

så förordna. Dömes han annorlunda

än förut är sagt eller befrias

han från ansvar i målet, skall enligt

4 § innehållet belopp utbetalas.

Därest dom----— — att v

(Föreslagen lydelse)

§•

Har arrest ålagts någon och varder

han i målet slutligen dömd till arrest

på längre tid eller till fängelse på viss

tid, skall från detta straff avräknas

vad han utstått av förstnämnda

straff, därvid varje dags arrest anses

svara mot en dags fängelse. Dömes

han till arrest på kortare tid, skall

vad enligt 4 § innehållits för överskjutande

tid utbetalas. Dömes han

till disciplinbot, böter eller suspension,

skall enligt 4 § innehållet belopp

avräknas å vad han enligt det nya

straffbeslutet har att vidkännas eller,

i den mån det ej kan ske, utbetalas;

och skall i övrigt det andra straffet

anses verkställt genom utstående av

arreststraffet i den mån domstolen

funnit skäligt så förordna. Dömes

han annorlunda än förut är sagt eller

befrias han från ansvar i målet, skall

enligt 4 § innehållet belopp utbetalas.

idkännas.

12 §.

Dom eller beslut varigenom disciplinstraff

ålagts skall ej tillräknas någon

till sådan förhöjning av straff för

återfall i brott, varom i 4 kap. li §

strafflagen förmäles.

Ådömt arreststraff vare förfallet,

där verkställighet ej börjat innan tre

år förflutit från det straffbeslutet

vann laga kraft.

Arrest bortfaller, om verkställighet

ej påbörjats inom tre år från det arrestbeslutet

vann laga kraft. Avbrytes

påbörjad verkställighet, skall vad

sagts äga motsvarande tillämp
-

nu

ning i fråga om den fortsatta verkställigheten.

Disciplinbot bortfaller i den mån

straffet ej verkställts inom tre år från

det beslutet om disciplinbot vann laga

kraft.

14 §.

För mindre-------lämna fartyget (landgångsförbud).

Disciplinbot bortfaller i den mån

straffet ej verkställts inom tid som

nyss nämnts.

Begår till vapenfri tjänst uttagen

krigsman som icke står under militärt

befäl förseelse som avses i 26

kap. 11, H eller 18 § strafflagen och

är förseelsen att anse som ringa, må

den felande i stället för straff åläggas

Begår till vapenfri tjänst uttagen

krigsman som icke står under militärt

befäl förseelse som avses i 21

kap. 11, H eller 18 § brottsbalken och

är förseelsen att anse som ringa, må

den felande i stället för straff åläg
-

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tillrättavisning i form av varning, gas tillrättavisning i form av varning,

extratjänst_ eller utegångsförbud en- extratjänst eller utegångsförbud enligt

vad i första stycket sägs. ligt vad i första stycket sägs.

Ej må----— — eller tjänstbarhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; dock skall vad i 2 § sägs i

dess hittills gällande lydelse äga tillämpning när, enligt vad därom är föreskrivet,

straff skall bestämmas jämlikt stadgande i strafflagen.

Vad i 9 och 10 §§ sägs om sammanläggning av arrest med fängelse skall

iakttagas även då på en gång skola verkställas dom eller beslut varigenom

någon fällts till arrest och dom eller beslut varigenom han dömts till straffarbete

på viss tid. Därvid skall viss tids arrest, ålagd genom dom eller beslut

som meddelats före den 1 januari 1965, anses svara mot straffarbete under

hälften så lång tid.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar

Härigenom förordnas, att 12, 25, 28, 29 och 30 §§ lagen den 20 juni 1918

angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

12

Finnes vid förundersökning enligt

23 kap. rättegångsbalken någon skäligen

misstänkt för brott, som omförmäles

i 14 kap. 21 §, 15 kap. 12, 13, 15

eller 15 a §, 18 kap. 7, 8, 8 a, 9, 10 eller

10 a § strafflagen, eller försök

till brott, som nu sagts, där sådant

försök är med straff belagt, eller för

gärning varom i 18 kap. 13 § samma

lag sägs och som innebår uppfordran

eller inbjudan till otukt, åligger

det åklagaren att omedelbart göra

skriftlig anmälan därom till sundhetsinspektören

i orten eller, om den

misstänkte är för brottet häktad, den

vid häktet anställde eller anlitade läkaren.

Anhängiggöres talan---—--

(Föreslagen lydelse)

§•

Finnes vid förundersökning enligt

23 kap. rättegångsbalken någon skäligen

misstänkt för brott, som i 29 §

sägs, eller för gärning, som omförmäles

i 6 kap. 1, 2, 3, 4 eller 10 § brottsbalken,

åligger det åklagaren att omedelbart

göra skriftlig anmälan därom

till sundhetsinspektören i orten eller,

om den misstänkte är för brottet

häktad, den vid häktet anställde eller

anlitade läkaren.

anlitade läkaren.

1 Senaste lydelse, se beträffande 12 § SFS 1946: 874 och beträffande 25 § SFS 1948: 138.

opaginerad Kontrollera mot PDF

‘261

liungl. Maj.ts proposition nr 10 dr 196b

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

25

Vad hos hälsovårdsmyndighet eller

sundhetsinspektör, militärläkare eller

läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt

eller häkte eller å allmänt

sjukhus eller poliklinik förekommit

i ärende, som avses i denna lag, må

ej av någon, som på grund av sin

tjänstebefattning eller sitt uppdrag

erhållit kunskap därom, yppas för

obehöriga. Protokoll och handlingar i

sådant ärende skola så förvaras, alt

de icke kunna av obehöriga åtkommas.

I fall, då någon vid förundersökning

enligt 23 kap. rättegångsbalken

befunnits skäligen misstänkt för

brott som omförmäles i 1b kap. 21 §

strafflagen, äger åklagaren att, på begäran,

undfå besked, huru den föranstaltade

läkarundersökningen utfallit.

Har åtal väckts, må besked som

nu sagts efter därom gjord framställning

lämnas jämväl till domstolen.

Är på grund av anmälan, som enligt

denna lag inkommit till sundhetsinspektören,

anledning antaga, att

gärning som omförmäles i lb kap.

21 § strafflagen förövats, äger sundhetsinspektören,

då särskilda skäl äro

därtill, anmäla förhållandet till vederbörande

åklagare. Finnes skälig anledning

antaga, att gärning varom i

18 kap. 11 § strafflagen sägs blivit

övad, åligger det sundhetsinspektören

att göra anmälan därom till åklaga
-

§•

Vad hos hälsovårdsmyndighet eller

sundhetsinspektör, militärläkare eller

läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt

eller häkte eller å allmänt

sjukhus eller poliklinik förekommit i

ärende, som avses i denna lag, må ej

av någon, som på grund av sin tjänstebefattning

eller sitt uppdrag erhållit

kunskap därom, yppas för obehöriga.

Protokoll och handlingar i sådant

ärende skola så förvaras, att de

icke kunna av obehöriga åtkommas. I

fall, då någon vid förundersökning

enligt 23 kap. rättegångsbalken befunnits

skäligen misstänkt för brott

som i 29 § sägs, äger åklagaren att,

på begäran, undfå besked, huru den

föranstaltade läkarundersökningen

utfallit. Har åtal väckts, må besked

som nu sagts efter därom gjord framställning

lämnas jämväl till domstolen.

Är på grund av anmälan, som enligt

denna lag inkommit till sundhetsinspektören,

anledning antaga, alt

gärning som omförmäles i 29 § förövats,

äger sundhetsinspektören, då

särskilda skäl äro därtill, anmäla förhållandet

till vederbörande åklagare.

Finnes skälig anledning antaga, att

gärning varom i 6 kap. 7 § brottsbalken

sägs blivit övad, åligger det sundhetsinspektören

att göra anmälan

därom till åklagaren.

ren.

28 §.

Åsidosätter ämbets- eller tjänsteman —----- för tjänstefel.

Underlåter vid häkte anlitad läka- Underlåter vid häkte anlitad läkare,

som ej är att till ämbets- eller re, som ej är att till ämbets- eller

tjänsteman hänföra, att iakttaga vad tjänsteman hänföra, att iakttaga ''ad

honom enligt 23 eller 24 § åligger el- honom enligt 23 eller 24 § åligger eller

överträder annan än ämbets- eller ler överträder annan än ämbets- eller

tjänsteman vad i 25 § första stycket tjänsteman vad i 25 § första stycket

stadgas, straffes med böter, högst stadgas, dömes till dagsböter,

femhundra kronor.

Försummar läkare---— -— — ---tvåhundra kronor.

29 §.

Åtal för överträdelse, varom i 28 § Den som lider av könssjukdom i

sägs, anhängiggöres vid allmän dom- smittsamt skede och med vetskap elstol

och utföres av allmän åklagare. ler misstanke därom övar samlag med

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse)

30

Böter, som enligt denna lag ådömas,

tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de

förvandlas enligt allmän strafflag.

(Föreslagen lydelse)

annan, dömes till böter eller fängelse

i högst två år. Detsamma skall gälla,

om någon eljest, uppsåtligen eller av

grov oaktsamhet, utsätter annan för

fara att bliva smittad av könssjukdom.

§•

Har brott som i 29 § sägs förövats

mot make, må åklagare väcka åtal

allenast om målsägande angiver brottet

till åtal eller åtal finnes påkallat

ur allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande

av havandeskap

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 10, 12, 13 och 15 §§ lagen den 17 juni 1938

om avbrytande av havandeskap1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Havandeskap må enligt denna lag avbrytas

1) när på----—------

2) när med-----------

3) när kvinnan hävdats under förhållande

varom förmäles i 15 kap.

12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap.

2, 3, 7, 8, 8 a eller 9 §, så ock då

hävdandet ägt rum under omständigheter

som omförmälas i 18 kap.

6 § strafflagen samt inneburit ett

grovt åsidosättande av kvinnans

eller hälsa;

----om barnet;

3) när kvinnan hävdats under förhållande

varom förmäles i 6 kap. 1,

2, 3 eller 5 § brottsbalken, så ock då

hävdandet ägt rum under omständigheter

som omförmälas i 6 kap. 4 §

första stycket samma balk samt inneburit

ett grovt åsidosättande av kvinnans

handlingsfrihet;

handlingsfrihet;

4) när med------------annat slag;

5) nar med------------svårt lyte.

Avbrytande av------------tjugu fjärde veckan

Senaste lydelse, se beträffande 1 och 4

och beträffande 10, 12 och 13 §§ SFS 1942: 392.

SFS 1963: 213, beträffande 2 § SFS 1946: 210

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 106b

(Gällande lydelse)

2

Har kvinnan hävdats under förhållande

varom förmäles i 15 kap.

12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap.

6 eller 8 a § strafflagen, må på grund

därav avbrytande av havandeskapet

icke äga rum, med mindre brottet,

där så kunnat ske, åtalats eller angivits

till åtal.

Avbrytande av-------

Havandeskap må-------

(Föreslagen lydelse)

§•

Har kvinnan hävdats under förhållande

varom förmäles i 6 kap. 1

eller 2 § eller b § första stycket

brottsbalken, må på grund därav avbrytande

av havandeskapet icke äga

rum, med mindre brottet, där så kunnat

ske, åtalats eller angivits till åtal.

Vad nu sagts skall ej gälla om kvinnan

var sinnessjuk eller sinne sslö.

----— tala därför.

---—--finnes olämplig.

4 §.

Havandeskap må ej avbrytas, med

mindre den läkare som utför ingreppet

samt annan läkare i den tjänsteställning

Konungen föreskriver, i

skriftligt utlåtande, på grunder som

i utlåtandet ar givas, förklarat förutsättningarna

för åtgärden vara förhanden

eller ock medicinalstyrelsen

lämnat tillstånd därtill.

Avbrytande av-------

Havandeskap må ej avbrytas med

mindre den läkare som utför ingreppet

samt annan läkare i den tjänsteställning

Konungen föreskriver, i

skriftligt utlåtande, på grunder som

i utlåtandet angivas, på heder och

samvete förklarat förutsättningarna

för åtgärden vara förhanden eller

ock medicinalstyrelsen lämnat tillstånd

därtill.

—----till åtgärden.

10

Har någon efter prövning som avses

i 4 eller 7 § avbrutit havandeskap

eller gjort försök därtill, och skedde

åtgärden med iakttagande av de i 1 §

andra stycket samt 3 § givna föreskrifter,

då må ej dömas till straff

enligt Ib kap. 26, 27, 28 eller 28 a §

strafflagen.

12

Läkare, vilken mot bättre vetande

antingen i utlåtande som i 4 | sägs

förklarat förutsättningarna för avbrytande

av havandeskap vara förhanden

eller ock till myndighet eller

annan läkare avgivit falsk utsaga i

ärende angående sådan åtgärd, dömes,

om han ej är förfallen till ansvar

för fosterfördrivning eller försök

därtill, till fängelse i högst ett år

eller, där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, till dagsböter.

Har läkare vid prövning av ärende

angående avbrytande av havande
-

§•

Har någon efter prövning som avses

i 4 eller 7 § avbrutit havandeskap

eller gjort försök därtill, och

skedde åtgärden med iakttagande

av de i 1 § andra stycket samt 3 §

givna föreskrifter, då må ej dömas

till ansvar enligt 3 kap. b eller 10 §

brottsbalken.

§•

Har läkare i ärende angående avbrytande

av havandeskap eller eljest

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skap eller eljest genom att överträda

eller åsidosätta vad i denna lag stadgas

visat vårdslöshet, försummelse,

oförstånd eller oskicklighet, och är

han icke underkastad ansvar för ämbetsbrott,

dömes till dagsböter eller

fängelse i högst sex månader.

13

Avgiver någon i annat fall än ovan

sägs mot bättre vetande till myndighet

eller läkare falsk utsaga i ärende

angående avbrytande av havandeskap,

och är han ej förfallen till ansvar

för fosterfördrivning eller försök

därtill, straffes med dagsböter

eller fängelse i högst sex månader.

15

Förseelse mot--------

Böter som ådömas enligt denna lag

tillfalla kronan.

genom att överträda eller åsidosätta

vad i denna lag stadgas visat försummelse,

oförstånd eller oskicklighet,

dömes, om ej för gärningen är stadgat

straff i brottsbalken, till dagsböter

eller fängelse i högst sex månader.

§■

Avgiver någon mot bättre vetande

till myndighet eller läkare osann utsaga

i ärende angående avbrytande

av havandeskap, dömes, om ej för

gärningen är stadgat straff i brottsbalken,

till dagsböter eller fängelse i

högst sex månader.

§•

- ----till åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilisering

Härigenom förordnas, att 3, 8 och 9 §§ lagen den 23 maj 1941 om sterilisering

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §.

Sterilisering må —- -— ----------och föreståndare.

Å den som är i stånd att lämna Ä den som är i stånd att lämna

giltigt samtycke må dock, utan hin- giltigt samtycke må dock, utan hinder

av vad i första stycket sägs, på der av vad i första stycket sägs, på

grund av kroppslig sjukdom eller grund av kroppslig sjukdom eller

kroppsfel sterilisering enligt 1 § tred- kroppsfel sterilisering enligt 1 § tredje

stycket företagas, därest den lä- je stycket företagas, därest den läkare

som utför ingreppet samt an- kare som utför ingreppet samt annan

läkare i den tjänsteställning nan läkare i den tjänsteställning

Konungen föreskriver, i skriftligt ut- Konungen föreskriver, i skriftligt utlåtande,

med angivande av grunden låtande, med angivande av grunden

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

för åtgärden förklarat förutsättning- för åtgärden på heder och samvete

arna för densamma vara för handen, förklarat förutsättningarna för densamma

vara för handen.

8 §<

Den som verkställer sterilisering i Den som verkställer sterilisering i

strid med denna lag eller mot bättre strid med denna lag eller mot bättre

vetande till myndighet eller läkare vetande till myndighet eller läkare

avgiver falsk utsaga i ärende angå- avgiver osann utsaga i ärende angående

sterilisering eller överträder vad ende sterilisering eller övertrader vad

i 6 § stadgas, dömes, där ej förseelsen i 6 § stadgas, dömes, om ej för gareljest

är belagd med strängare straff, ningen är stadgat straff i brottsbaltill

dagsböter eller fängelse i högst ken, till dagsböter eller fängelse i

elt år_ högst sex månader.

9 §•

Förseelse mot---—--------till åtal.

Böter som ådömas enligt denna lag

tillfalla kronan. _

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastrermg

Härigenom förordnas, att 4, 8 och 9 §§ lagen den 24 mars 1944 om kastrering

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §.

Kastrering må--------

Å den som fyllt tjugutre år och är

i stånd att lämna giltigt samtycke må

kastrering enligt 1 § andra stycket

företagas utan medicinalstyrelsens

tillstånd, därest den läkare som utför

ingreppet samt annan läkare i

den tjänsteställning Konungen föreskriver,

i skriftligt utlåtande, med

angivande av grunden för åtgärden

förklarat förutsättningarna för densamma

vara för handen. Vad nu sagts

skall dock ej gälla den som är intagen

å fångvårdsanstalt, sinnessjukhus

eller annan dylik anstalt.

Vid prövning--------

9-j- Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1

-----och föreståndare.

Å den som fyllt tjugutre år och är

i stånd att lämna giltigt samtycke

må kastrering enligt 1 § andra stycket

företagas utan medicinalstyrelsens

tillstånd, därest den läkare som

utför ingreppet samt annan läkare i

den tjänsteställning Konungen föreskriver,

i skriftligt utlåtande, med

angivande av grunden för åtgärden

på heder och samvete förklarat förutsättningarna

för densamma vara

för handen. Vad nu sagts skall dock

ej gälla den som är intagen å fångvårdsanstalt,

sinnessjukhus eller annan

dylik anstalt.

-----punkten stadgas.

samt. Nr 10

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §•

Den som verkställer kastrering i Den som verkställer kastrering i

strid med denna lag eller mot bättre strid med denna lag eller mot bättre

vetande till myndighet eller läkare vetande till myndighet eller läkare

avgiver falsk utsaga i ärende angå- avgiver osann utsaga i ärende angående

kastrering eller överträder vad ende kastrering eller överträder vad i

i 6 § stadgas, dömes, där ej förseel- 6 § stadgas, dömes, om ej för gärsen

eljest är belagd med strängare ningen är stadgat straff i brottsbalstraff,

till dagsböter eller fängelse i ken, till dagsböter eller fängelse i

högst ett år. högst sex månader.

9 §•

Förseelse mot------------till åtal.

Böter som ådömas enligt denna lag

tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 15, 19, 25, 34, 45, 47, 57 och 68 §§ lagen den 27

juh 1954 om nykterhetsvård1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

15 §.

Den som---------

Samma lag vare, där någon, som

är hemfallen åt alkoholmissbruk,

blivit dömd för minst tre under

de två senast förflutna åren begångna

gärningar, innefattande fylleri,

brott, som i 26 kap. 13 eller 14 §

strafflagen sägs, därest han vid brottets

begående varit berusad av starka

drycker, så att det framgått av hans

åtbörder eller tal, eller brott, som

avses i 4 § lagen den 28 september

1951 om straff för vissa trafikbrott,

därest brottet varit en följd av förtäring

av starka drycker, eller

utan att söka ärligen försörja sig

för ett kringflackande liv.

Beslut om---------

---störande levnadssätt.

Samma lag vare, där någon, som

är hemfallen åt alkoholmissbruk,

funnits skyldig till minst tre under

de två senast förflutna åren begångna

gärningar, innefattande fylleri,

brott, som i 21 kap. 13 eller 14 §

brottsbalken sägs, därest han vid

brottets begående varit berusad av

starka drycker, så att det framgått

av hans åtbörder eller tal, eller brott,

som avses i 4 § lagen den 28 september

1951 om straff för vissa trafikbrott,

därest brottet varit en följd av

förtäring av starka drycker, eller

utan att söka ärligen försörja sig

för ett kringflackande liv.

----laga kraft.

1 Senaste lydelse, se beträffande 15 § SFS 1956:225 och beträffande 57 § SFS 1963:72.

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj:ts proposition nr JO är 1904

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 §.

1 mom. Ansökan om tvångsintag- Ansökan om tvångsintagning gö
ning

göres hos länsstyrelsen av nyk- res hos länsstyrelsen av nykterhetsterhetsnämnden.

nämnden.

Ansökan skall------------omedelbar vård.

Innan polismyndigheten-------—- — ansvarig ställning.

2 mom. Har någon, som är hemfallen

åt alkoholmissbruk, begått brottslig

gärning men i anseende till sin

sinnesbeskaffenhet icke fällts till ansvar,

och har han vid prövning i vederbörlig

ordning befunnits icke vara

i behov av vård å sinnessjukhus, må

länsstyrelsen, även utan att ansökan

därom gjorts, besluta om tvångsintagning,

om förutsättningar därför

eljest föreligga.

25 §.

Föreligger, såvitt-------------lämpligt sätt.

När skäl äro därtill, må länsstyrelsen

jämväl förordna, att alkoholmissbrukare,

som avses i 19 § 2

mom., i avbidan på slutligt beslut omhändertages

och vårdas på lämpligt

sätt.

34 §.

Länsstyrelsen har-------------om tvångsintagning,

a) därest beslutet-------—---kringflackande liv;

b) då eljest polismyndighet gjort b) då eljest polismyndighet gjort

ansökan om tvångsintagning enligt ansökan om tvångsintagning enligt

19 § 1 mom.; 19 §; samt

c) då fråga är om person som av- c) då beslutet tillkommit efter anses

i 19 § 2 mom.; samt mälan, som avses i 10 § sista stycket.

d) då beslutet tillkommit efter anmälan,

som avses i 10 § sista stycket.

I övriga------------om verkställigheten.

45

Har beslut om intagande å allmän

vårdanstalt grundats därpå, att den,

som beslutet avser, är farlig för annans

personliga säkerhet eller kroppsliga

eller själsliga hälsa eller för eget

liv, eller har beslutet meddelats jämlikt

19 § 2 mom., eller har någon,

som förut minst tre gånger varit intagen

å allmän vårdanstalt, ånyo intagits

enligt slutligt beslut, som meddelats

inom ett år från senaste utskrivningen,

då må, därest den intagne

med hänsyn till sin sinnesart

§•

Har beslut om intagande å allmän

vårdanstalt grundats därpå, att den,

som beslutet avser, är farlig för annans

personliga säkerhet eller

kroppsliga eller själsliga hälsa eller

för eget liv, eller har någon, som

förut minst tre gånger varit intagen

å allmän vårdanstalt, ånyo intagits

enligt slutligt beslut, som meddelats

inom ett år från senaste utskrivningen,

då må, därest den intagne med:

hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående

liv och förhållande i anstal
-

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

samt sitt föregående liv och förhållande

i anstalten måste antagas i

händelse av utskrivning icke komma

att föra ett nyktert liv, den i 44 §

angivna vårdtiden förlängas med två

år.

Beslut om-----------

47

Har någon, som intagits å allmän

vårdanstalt, blivit häktad eller överflyttad

till iångvårdsanstalt för att

undergå frihetsstraff eller förvandlingstraff

för böter, eller har han avvikit

från vårdanstalten, skall den

tid, under vilken han sålunda ej vistats

å anstalten, icke inräknas i vårdtiden.

57

Misstänkes den, som tvångsintagits

å allmän vårdanstalt eller, på sätt

i 58 § sägs, frivilligt ingått å sådan

anstalt och därvid förbundit sig att

kvarstanna å anstalten sex månader,

att hava före utskrivning från anstalten

begått brott, varå enligt lag

icke kan följa högre straff än böter

eller fängelse i sex månader, och hör

brottet under allmänt åtal eller har

det av målsäganden angivits till åtal,

ankommer det å statsåklagaren att

efter hörande av anstaltens styrelse

avgöra, huruvida åtal lämpligen bör

ske. Har brottet begåtts innan den

intagne fyllt aderton år, skall frågan

om åtal prövas i nämnda ordning

ändå att högre straff än nyss sagts

kan följa å brottet.

68

Hjälper någon den som är intagen

å allmän vårdanstalt att avvika från

anstalten, straffes med dagsböter eller

fängelse.

Försök straffes efter vad i 3 kap.

strafflagen stadgas.

ten måste antagas i händelse av utskrivning

icke komma att föra ett

nyktert liv, den i 44 § angivna vårdtiden

förlängas med två år.

----socialstyrelsens prövning.

§•

Har någon, som intagits å allmän

vårdanstalt, blivit häktad eller överflyttad

till fångvårdsanstalt för att

undergå fängelse eller annan påföljd

för brott, eller har han avvikit från

vårdanstalten, skall den tid, under vilken

han sålunda ej vistats å anstalten,

icke inräknas i vårdtiden.

§•

Misstänkes den, som tvångsintagits

å allmän vårdanstalt eller, på sätt i

58 § sägs, frivilligt ingått å sådan

anstalt och därvid förbundit sig att

kvarstanna å anstalten sex månader,

att hava före utskrivning från anstalten

begått brott, för vilket icke är

stadgat svårare straff än böter eller

fängelse i sex månader, och hör brottet

under allmänt åtal, skall åklagaren

pröva, huruvida åtal lämpligen

bör ske. Innan åtalsfrågan avgöres,

skall anstaltens styrelse höras, om det

ej finnes obehövligt. Har brottet begåtts

innan den intagne fyllt aderton

år, skall frågan om åtal prövas i

nämnda ordning ändå att svårare

straff än nyss sagts är stadgat för

brottet.

§•

Hjälper någon den som är intagen

å allmän vårdanstalt att avvika från

anstalten, dömes till dagsböter eller

fängelse i högst ett år.

För försök dömes till ansvar enligt

vad i 23 kap. brottsbalken stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 269 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

269

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning

för brott

Härigenom förordnas, att 4, 5 och 11 §§ lagen den 6 december 1957 om

utlämning för brott skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

4

Ej må någon utlämnas, med mindre

den gärning för vilken utlämning

begäres motsvarar brott, varå straffarbete

kan följa enligt svensk lag.

Har personen i den främmande staten

dömts för gärningen, må han utlämnas

allenast om påföljden utgör

minst frihetsstraff i fyra månader

eller annat omhändertagande på anstalt

under motsvarande tid.

(Föreslagen lydelse)

§•

Ej må någon utlämnas, med mindre

den gärning för vilken utlämning

begäres motsvarar brott, för vilket

enligt svensk lag är stadgat fängelse

i mer än ett år. Har personen i den

främmande staten dömts för gärningen,

må han utlämnas allenast om

påföljden utgör minst frihetsstraff i

fyra månader eller annat omhändertagande

på anstalt under motsvarande

tid.

5

För gärning, varom förmäles i sådan

bestämmelse i 26 eller 27 kap.

strafflagen som avser brott av krigsman,

må utlämning ej medgivas.

Vad nu------—--— - 11

§•

För gärning, varom förmäles i sådan

bestämmelse i 21 eller 22 kap.

brottsbalken som avser brott av

krigsman, må utlämning ej medgivas.

---det brottet.

11 S.

Den som här i riket är åtalad för

annat brott, varå kan följa frihetsstraff,

eller som enligt dom mot honom

skall undergå sådant straff eller

eljest omhändertagas på anstalt, må

ej utlämnas så länge hindret består.

Samma lag vare, om förundersökning

inletts för brott som nyss nämnts.

Utan hinder--------

Den som här i riket är åtalad för

annat brott, varå kan följa fängelse,

eller som enligt dom mot honom skall

undergå fängelse eller eljest omhändertagas

på anstalt, må ej utlämnas

så länge hindret består. Samma lag

vare, om förundersökning inletts för

brott som nyss nämnts.

--Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1)

angående utvidgad näringsfrihet

Härigenom förordnas, att § 18 förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad

näringsfrihet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18.

Den, som utan vederbörlig anmälan,

där sådan är föreskriven, eller

tillstånd, då sådant erfordras, idkar

försäljning eller tillverkning av varor

eller eljest överskrider den näringsrättighet,

denna förordning i särskilda

fall bestämmer, eller i övrigt

felar mot de i dessa avseenden givna

föreskrifter, är förfallen till böter

från och med fem till och med femhundra

kronor.

Den, som utan vederbörlig anmälan,

där sådan är föreskriven, eller

tillstånd, då sådant erfordras, idkar

försäljning eller tillverkning av varor

eller eljest överskrider den näringsrättighet,

denna förordning i särskilda

fall bestämmer, eller i övrigt felar

mot de i dessa avseenden givna föreskrifter,

dömes till dagsböter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64)

om handelsbolag och enkla bolag

Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag

och enkla bolag2 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

27 §.

Evad handelsbolag slutits på bestämd tid eller icke, äge bolagsman påfordra,

att bolaget genast träder i likvidation, om skäl därtill är, såsom:

att han------—-----bolagsman åligger;

att annan------—-------i bolaget;

att annan-------------—--och försåld;

att annan--------—---eller vårdslöshet;

1 Senaste lydelse se SFS 1887: 73.

2 Senaste lydelse se SFS 1918: 327.

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

att annan bolagsman genom laga att annan bolagsman genom laga

kraft ägande utslag dömts till straff- kraft ägande dom dömts till fangelarbete

eller blivit för brott ställd un- se i minst sex månader,

der framtiden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; vad i äldre lag stadgas om

den som dömts till straff skall dock tillämpas, när domen meddelats före nya

lagens ikraftträdande.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa

inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller

gruva eller aktier i vissa bolag

Härigenom förordnas, dels att 15 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i

vissa bolag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att

16 § sagda lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

15 §.

Styrelseledamot, Styrelseledamot,

med vars begivande utlämnas aktiebrev, som i strid mot foreskntten i D S

andra stycket första punkten ej försetts med påskrift som där sägs,

eller som mot bättre vetande låter i aktieboken göra anteckning i strid

mot bestämmelsen i 12 § andra stycket första punkten,

eller som uppsåtligen underlåter att iakttaga föreskriften i 1- 9 andra

stycket andra punkten, . „ , , , .

eller som uppsåtligen låter i strid mot bestämmelsen i 12 § andra stycket

tredje punkten verkställa utdelning till aktieägare,

straffes med böter från och med dömes till dagsböter eller fängelse

femtio till och med tvåtusen kronor i högst ett år.

eller fängelse.

Underlåter styrelseledamot i annat

fall än nyss är sagt att iakttaga föreskrift,

som är meddelad i 12 § andra

stycket första eller andra punkten,

straffes med böter från och med fem

till och med femhundra kronor.

Ej må straff, som ovan är stadgat,

tillämpas, om förseelsen enligt allmänna

strafflagen bär beläggas med

strängare straff.

Underlåter styrelseledamot i annat

fall än nyss är sagt att iakttaga föreskrift,

som är meddelad i 12 § andra

stycket första eller andra punkten,

dömes till dagsböter.

Ej må straff, som ovan är stadgat,

tillämpas, om för gärningen är stadgat

strängare straff i brottsbalken.

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 §.

Böter, som ådömas enligt denna

lag, skola tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola

de förvandlas enligt allmänna

strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa

bestämmelser om sjöfynd

Härigenom förordnas, dels att 8 § lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser

om sjöfynd skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels

ock att 9 § sagda lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

Underlåter bärgare

Lämnar bärgare, befälhavare eller

redare, i sviklig avsikt, oriktig uppgift

angående omständigheterna vid

bärgningen, eller vidtager han, i sådan

avsikt, särskild åtgärd med det

bärgade godset, eller underlåter befälhavare

eller redare att, i enlighet

med vad i 2 § stadgas, avlämna det

bärgade eller därför influtna medel,

dömes till böter från och med fem till

och med femhundra kronor, där ej

gärningen efter allmän lag bör beläggas

med strängare straff.

I de

9 §.

Böter, som ådömas enligt denna

lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de

förvandlas efter allmänna strafflagen.

(Föreslagen lydelse)

allmän lag.

Lämnar bärgare, befälhavare eller

redare, i sviklig avsikt, oriktig uppgift

angående omständigheterna vid

bärgningen, eller vidtager han, i sådan

avsikt, särskild åtgärd med det

bärgade godset, eller underlåter befälhavare

eller redare att, i enlighet

med vad i 2 § stadgas, avlämna det

bärgade eller därför influtna medel,

dömes till dagsböter, om ej för gärningen

är stadgat strängare straff i

allmän lag.

varit skäligt.

8 §•

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 273 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i

273

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkommissionsrörelse

och fondbörsverksamhet

Härigenom förordnas, dels att 43, 44, 47, 48, 49 och 50 §§ lagen den 16

maj 1919 om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 45, 46 och 51 §§ sagda lag

skola upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

43

Driver någon rörelse såsom fondkommissionär

utan att vara berättigad

därtill, straffes med böter från

och med fem hundra till och med tio

tusen kronor.

Fortsätter någon under tid, då han

är ställd under tilltal för förseelse,

som nu är nämnd, samma förseelse,

skall han, när han därtill varder lagligen

förvunnen, för varje gång stämning

därför utfärdats och delgivits,

fällas till de böter, som för sådan

förseelse äro stadgade.

44

Handlar fondkommissionär i strid

emot försäkran, varav han jämlikt 7 §

är bunden, straffes med böter från

och med ett hundra till och med tio

tusen kronor.

45 §.

Underlåter fondkommissionär att

ställa sig till efterrättelse vad i 9 §

finnes stadgat, straffes med böter

från och med tjugufem till och med

fem tusen kronor.

46 §.

Underlåter fondkommissionär att

iakttaga föreskrift, som i 23 § är med
1

Senaste lydelse av 49 § se SFS 1942: 382.

(Föreslagen lydelse)

§•

Driver någon rörelse såsom fondkommissionär

utan att vara berättigad

därtill, dömes till dagsböter.

§•

Till dagsböter dömes fondkommissionär,

som

1) handlar i strid mot försäkran,

varav han jämlikt 7 § är bunden;

2) underlåter att ställa sig till efterrättelse

vad i 9 § finnes stadgat;

eller

3) underlåter att iakttaga föreskrift,

som är meddelad i 23 §.

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

delad, straffes med böter från och

med tio till och med fem hundra kronor.

47 §.

Fondkommissionär, som i syfte att

vilseleda tillsynsmyndigheten för

oriktiga böcker eller som mot bättre

vetande lämnar tillsynsmyndigheten

oriktiga upplysningar om sin rörelse

eller sin ekonomiska ställning, straffes

med böter från och med fem

hundra till och med tio tusen kronor

eller med fängelse i högst ett år.

Förbryter sig hos fondkommissionär

anställd föreståndare på sätt nu

sagts vid förandet av kommissionärer

böcker eller i fråga om upplysningar

beträffande kommissionärens

rörelse eller hans ekonomiska ställning,

straffes med böter från och med

tjugufem till och med tio tusen kronor

eller med fängelse i högst ett år.

48

Den, som obehörigen yppar vad han

såsom företrädare för eller innehavare

av befattning hos tillsynsmyndigheten

fått sig bekant om fondkommissionärs

eller annans affärsförhållanden,

straffes med böter från och

med tjugufem till och med fem tusen

kronor. Sker det för egen eller annans

fördel eller för att skada göra

eller begagnar han sig eljest i sådant

syfte av sin kännedom i nämnda hänseende,

då må böterna höjas till högst

tio tusen kronor eller till fängelse i

högst ett år dömas. Framgår av omständigheterna,

att hans förfarande

icke kunnat medföra skada för den

person, om vars affärsförhållanden

fråga är, och var ej heller sådan skada

åsyftad, må han icke fällas till ansvar.

Å förseelse, —

Om fondkommissionär eller hos honom

anställd föreståndare för oriktiga

böcker i syfte att vilseleda tillsynsmyndigheten

eller mot bättre

vetande lämnar tillsynsmyndigheten

oriktiga upplysningar om kommissionärens

rörelse eller hans ekonomiska

ställning, dömes till dagsböter eller

fängelse i högst ett år.

§•

Den, som obehörigen yppar vad

han såsom företrädare för eller innehavare

av befattning hos tillsynsmyndigheten

fått sig bekant om fondkommissionärs

eller annans affärsförhållanden,

dömes till dagsböter. Sker det

för egen eller annans fördel eller för

att skada göra eller begagnar han sig

eljest i sådant syfte av sin kännedom

i nämnda hänseende, då må till fängelse

i högst ett år dömas. Framgår

av omständigheterna, att hans förfarande

icke kunnat medföra skada för

den person, om vars affärsförhållanden

fråga är, och var ej heller sådan

skada åsyftad, må han icke fällas till

ansvar.

— -— av målsäganden.

49

Med böter från och med ett hundra Till dagsböter dömes

till och med tio tusen kronor straffes

1) den, som------------42 § stadgas;

2) den, som------------i fondpapper;

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3) den, som--------—

4) den, som-------

Sker förseelse, varom under 3) eller

4) sägs, under försvårande omständigheter

eller begår någon sådan

förseelse andra gången eller oftare,

må till fängelse i högst ett år dömas.

I fråga om förseelse, som under 3)

eller 4) avses, må ovan stadgade

straff icke tillämpas, där förseelsen

enligt allmänna strafflagen bär beläggas

med strängare straff.

50

Utslag, varigenom fondkommissionär

dömts till ansvar för förseelse,

som avses i 44 eller 49 §, skall genom

domstolens försorg ofördröj ligen insändas

till tillsynsmyndigheten.

51 §.

Böter och viten, som enligt denna

lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas

tillgång till fulla gäldandet av böter

eller vite, skall förvandling ske efter

allmänna strafflagen.

---svikligen förfar;

---anses rimligt.

Är brott som under 3) eller 4) sägs

grovt, må dömas till fängelse i högst

ett år.

I fråga om brott, som under 3) eller

4) avses, må ovan stadgade straff

icke tillämpas, om för gärningen är

stadgat strängare straff i brottsbalken.

§•

Dom, varigenom fondkommissionär

funnits hava begått gärning som

avses i 44 eller 49 §, skall genom

domstolens försorg ofördröjligen insändas

till tillsynsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

v

Lag

om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med vissa

bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 16 maj 1919 med vissa bestämmelser

om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper1 skall erhålla andrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Förfogar den, vilken såsom pant el- Förfogar den, vilken såsom pant eller

till förvaring eller till försäljning ler till förvaring eller till försäljning

i kommission emottagit eller i kom- i kommission emottagit eller i kommission

inköpt fondpapper, utan laga mission inköpt fondpapper, utan laga

1 Senaste lydelse se SFS 1942: 383.

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse)

rätt för annans räkning än ägarens

däröver, dömes, där ej gärningen är

belagd med strängare straff, för olovligt

förfogande såsom i 22 kap. 4 §

strafflagen sägs.

(Föreslagen lydelse)

rätt för annans räkning än ägarens

däröver, dömes, om ej för gärningen

är stadgat strängare straff, för olovligt

förfogande såsom i 10 kap. 4 §

brottsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i

allmän flottled

Härigenom förordnas, dels att 77, 78, 79 och 80 §§ lagen den 19 juni 1919

om flottning i allmän flottled1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, dels ock att 81 § sagda lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

77

Idkas utan----------

Underlåter någon att vid flottning

ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,

som till skydd för allmän farled,

väg, bro eller färja blivit meddelade;

eller

underlåter flottande vad honom

åligger enligt 66 § andra stycket med

avseende å virkesjournaler och tumningslistor;

eller

bryter någon mot det i 68 § andra

stycket stadgade förbud att ur allmän

flottled upptaga omärkt eller otydligt

märkt virke; eller

bryter någon i fråga om avbarkning

mot vad som stadgas i 69 § tredje

stycket eller mot föreskrift, som meddelats

med stöd av samma stycke,

straffes med böter från och med

fem till och med femhundra kronor.

(Föreslagen lydelse)

§•

---18 § förmäles.

Underlåter någon att vid flottning

ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,

som till skydd för allmän farled,

väg, bro eller färja blivit meddelade;

eller

underlåter flottande vad honom

åligger enligt 66 § andra stycket med

avseende å virkesjournaler och tumningslistor;

eller

bryter någon mot det i 68 § andra

stycket stadgade förbud att ur allmän

flottled upptaga omärkt eller otydligt

märkt virke; eller

bryter någon i fråga om avbarkning

mot vad som stadgas i 69 § tredje

stycket eller mot föreskrift, som meddelats

med stöd av samma stycke,

dömes till dagsböter.

78 §■

Med böter från och med tjugufem Till dagsböter dömes:

till och med ett tusen kronor straffes:

1) ledamot av-------oriktig uppgift;

1 Senaste lydelse av 77 § se SFS 1958:188.

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Maj.ls proposition nr 10 år 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2) styrelseledamot eller------må användas;

3) revisor, där-------honom granskats.

79 §.

Asidosättes föreskrift, som i 37 § andra stycket, 41 § första stycket, 44 §,

47 § andra och tredje styckena, 51 § första stycket, 54 § sista stycket eller

76 § första och andra styckena är meddelad, eller försummar styrelseledamot

vare sig att på sätt i 56 § tredje stycket stadgas hålla den där omförmälda

förteckningen tillgänglig och översända den till flottande eller att, då flottande

enligt sjätte stycket i nämnda § påyrkat hänskjutande av visst ärende

till prövning å flottningsstämma, låta upptaga ärendet å förteckningen,

straffes den försumlige med böter dömes den försumlige till dagsböfrån

och med fem till och med fem- ter.

hundra kronor.

Förseelse mot------varje flottande.

Åtal för-------sitt säte.

80 §.

Ej må straff, som ovan är stadgat,

tillämpas, där förseelsen enligt allmänna

strafflagen bör beläggas med

strängare straff.

81 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag,

tillfalla kronan, dock att av böter,

som ådömas enligt 77 § första stycket,

en tredjedel, dock högst femhundra

kronor, tillfaller åklagaren.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,

skall förvandling ske enligt allmänna

strafflagen.

Ej må straff, som ovan är stadgat,

tillämpas, om för gärningen är stadgat

strängare straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1961

Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen

Härigenom för ordnas, att 151, 160 och 166 §§ konkurslagen skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

151 §.

Ackordsförslag må ej upptagas till behandling,

1) om före--------blivit utfärdad,

2) om gäldenären--—--ackordsförslags innehåll,

3) om gäldenären genom laga kraft- 3) om gäldenären genom laga kraft
ägande

beslut, som icke meddelats ti- ägande beslut, som icke meddelats tidigare

än två år innan konkursansök- digare än två år innan konkursansökningen

gjordes, blivit dömd för be- ningen gjordes, funnits skyldig till

drägligt eller oredligt förhållande mot bedrägligt eller oredligt förhållande

sina borgenärer, mot sina borgenärer,

4) om gäldenären------avlägga bouppteckningsed.

160 §.

Är gäldenären,---------hava förfallit.

Besluta borgenärerna, att ackords- Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget

skall vara vilande, och var- förslaget skall vara vilande, och finder

åtalet mot gäldenären ej bifallet, nes gäldenären ej hava begått den åtaäge

han, där ej sådant fall inträffat, lade gärningen, äge han, där ej sådant

som avses i 173 §, att inom fyra vec- fall inträffat, som avses i 173 §, att inkor

från det beslutet i målet vunnit om fyra veckor från det beslutet i målaga

kraft hos rättens ombudsman let vunnit laga kraft hos rättens omgöra

anmälan om ackordsfrågans budsman göra anmälan om ackordsåterupptagande.

Göres ej sådan an- frågans återupptagande. Göres ej såmälan

eller varder gäldenären fälld dan anmälan eller finnes gäldenären

till ansvar och vinner beslutet därom hava begått gärningen och vinner belaga

kraft, skall ackordsfrågan anses slutet därom laga kraft, skall ackordsförfallen.

frågan anses förfallen.

Vid anmälan — —---i ackordsförslaget.

Göres anmälan,------— motsvarande tillämpning.

Vid det------anses förfallen.

166 §.

Ackord må------för borgenärerna.

Vägras fastställelse —------i ackordsfrågan.

Har gäldenären blivit ställd under Har gäldenären blivit ställd under

tilltal för bedrägligt eller oredligt för- tilltal för bedrägligt eller oredligt förhållande

mot sina borgenärer men hållande mot sina borgenärer men

prövas i övrigt skäl vara för handen prövas i övrigt skäl vara för handen

att meddela fastställelse å ackordet, att meddela fastställelse å ackordet,

förordne rätten, att frågan därom förordne rätten, att frågan därom

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år li)C>b

(Gällande lydelse)

skall anstå i avbidan på åtalets utgång;

skolande ombudsmannen genast

underrättas om beslutet. Varder

åtalet ej bifallet, äge förvaltaren, gäldenären

eller borgenär att inom fyra

veckor från det beslutet i målet vunnit

laga kraft hos konkursdomaren

göra anmälan om ärendets återupptagande.

Göres sådan anmälan, utsätte

konkursdomaren ofördröj ligen dag,

då ackordsfrågan skall förekomma

vid rätten; och skall i ty fall vad i

164 § tredje och fjärde styckena stadgas

äga motsvarande tillämpning. Göres

ej anmälan, som nyss sagts, eller

varder gäldenären fälld till ansvar

och vinner beslutet därom laga kraft,

anses ackordsfrågan förfallen.

(Föreslagen lydelse)

skall anstå i avbidan på åtalets utgång;

skolande ombudsmannen genast

underrättas om beslutet. Finnes

gäldenären ej hava begått den åtalade

gärningen, äge förvaltaren, gäldenären

eller borgenär att inom fyra veckor

från det beslutet i målet vunnit laga

kraft hos konkursdomaren göra anmälan

om ärendets återupptagande.

Göres sådan anmälan, utsätte konkursdomaren

ofördröj ligen dag, då

ackordsfrågan skall förekomma vid

rätten; och skall i ty fall vad i 164 §

tredje och fjärde styckena stadgas

äga motsvarande tillämpning. Göres

ej anmälan, som nyss sagts, eller finnes

gäldenären hava begått gärningen

och vinner beslutet därom laga kraft,

anses ackordsfrågan förfallen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om

ackordsförhandling utan konkurs

Härigenom förordnas, att 1, 10, 24 och 32 §§ lagen den 13 maj 1921 om

ackordsförhandling utan konkurs1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Vill gäldenär,-------offentlig ackordsförhandling.

Gäldenär, som inom de två sista Gäldenär, som inom de två sista

åren blivit genom laga kraftägande

beslut dömd för bedrägligt eller oredligt

förhållande mot sina borgenärer,

äge ej den rätt, som i första stycket

sägs.

10

Försättes gäldenären------

Samma lag vare, där under tid, som

nyss sagts, utslag, varigenom gälde1

Senaste lydelse av 32 § se SFS 1946: 812.

åren genom laga kraftägande beslut

funnits skyldig till bedrägligt eller

oredligt förhållande mot sina borgenärer,

äge ej den rätt, som i första

stycket sägs.

§•

--— anses förfallen.

Samma lag vare, där under tid, som

nyss sagts, dom, varigenom gälde
-

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse)

nären dömts för bedrägligt eller oredligt

förhållande mot sina borgenärer,

vinner laga kraft.

24

Är gäldenären,----— —

Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget

skall vara vilande, och varder

åtalet mot gäldenären ej bifallet,

äge han att inom fyra veckor från

det beslutet i målet vunnit laga kraft

hos rättens ombudsman göra anmälan

om ackordsfrågans återupptagande.

Göres ej sådan anmälan, skall ackordsfrågan

anses förfallen.

Vid anmälan —-------

Göres anmälan,---—--— —

Vid det------- — — ——

(Föreslagen lydelse)

nären funnits skyldig till bedrägligt

eller oredligt förhållande mot sina

borgenärer, vinner laga kraft.

§•

— ---hava förfallit.

Besluta borgenärerna, att ackords
förslaget

skall vara vilande, och finnes

gäldenären ej hava begått den

åtalade gärningen, äge han att inom

fyra veckor från det beslutet i målet

vunnit laga kraft hos rättens ombudsman

göra anmälan om ackordsfrågans

återupptagande. Göres ej sådan anmälan,

skall ackordsfrågan anses förfallen.

----i ackordsförslaget.

------är känd.

- -— --anses förfallen.

32 §.

Ackord må----— — —-

Vägras fastställelse —-----

Har gäldenären blivit ställd under

tilltal för bedrägligt eller oredligt förhållande

mot sina borgenärer, men

anser rätten i övrigt skäl vara för

handen att meddela fastställelse å ackordet,

skall frågan därom anstå i avbidan

på åtalets utgång. Bifalles ej

åtalet, skall konkursdomaren efter

det beslutet vunnit laga kraft ofördröj

ligen utsätta dag, då ackordsfrågan

skall förekomma vid rätten; och

skola därvid bestämmelserna i 29 §

första och andra styckena i tillämpliga

delar lända till efterrättelse.

Är, då------------

-----för borgenärerna.

--------— ej föras.

Har gäldenären blivit ställd under

tilltal för bedrägligt eller oredligt förhållande

mot sina borgenärer, men

anser rätten i övrigt skäl vara för

handen att meddela fastställelse å

ackordet, skall frågan därom anstå

i avbidan på åtalets utgång. Finnes

gäldenären ej hava begått den åtalade

gärningen, skall konkursdomaren

efter det beslutet vunnit laga kraft

ofördröj ligen utsätta dag, då ackordsfrågan

skall förekomma vid rätten;

och skola därvid bestämmelserna i

29 § första och andra styckena i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse.

—--till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 281 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

281

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen den 2 juni 1922

(nr 260) om automobilskatt

Härigenom förordnas, att 11 och 12 §§ förordningen den 2 juni 1922 om

automobilskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11

Den, som mot stadgandet i 10 §

brukar automobil, böte från och med

tjugufem till och med femhundra

kronor.

Där någon,---------

Har förseelse,-----—--

Böter, som enligt denna förordning

ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla

gäldande, skola de förvandlas enligt

allmän strafflag.

12

Åtal för förseelse mot denna förordning

skall anhängiggöras vid polisdomstol,

där särskild sådan är inrättad,

men eljest hos poliskammare eller,

där sådan ej finnes, vid allmän

domstol i den ort, där förseelsen

skett.

Den, som under tid, då han är

ställd under tilltal för förseelse, varom

nu är sagt, fortsätter samma förseelse,

skall, för varje gång stämning

därför utfärdats och delgivits, fällas

till de böter, som för dylik förseelse

äro bestämda.

§•

Den, som mot stadgandet i 10 §

brukar automobil, dömes till dagsböter.

-----ansvar fri.

------till ansvar.

§•

Om någon under tid då han är

ställd under åtal för brott mot denna

förordning fortsätter sitt brottsliga

förfarande, skall som särskilt brott

anses vad han förbrutit före varje

åtal.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Senaste lydelse av 11 § se SFS 1939:88.

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss

panträtt i spannmål

Härigenom förordnas, dels att 18 § lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt

i spannmål1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock

att 19 § sagda lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

18

Den som, efter det besiktning enligt

5 § hållits och fordran på grund av

skuldebrevet uppkommit, med vetskap

härom uppsåtligen förstör eller

i strid mot det i 12 § stadgade förbudet

bortför eller utlämnar pantförskriven

spannmål, straffes som i 22

kap. 4 § strafflagen sägs. Lag samma

vare, där någon i uppsåt att skada

upplåter panträtt i spannmål, vari

honom veterligen panträtt redan åt

annan upplåtits.

Om innehavaren-------

19 §.

Brott mot denna lag åtalas av allmän

åklagare.

Böter, som ådömas enligt denna

lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de

förvandlas enligt allmän strafflag.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som, efter det besiktning enligt

5 § hållits och fordran på grund

av skuldebrevet uppkommit, med vetskap

härom uppsåtligen förstör eller

i strid mot det i 12 § stadgade förbudet

bortför eller utlämnar pantförskriven

spannmål, dömes för olovligt

förfogande såsom i 10 kap. 4 § brottsbalken

sägs. Detsamma skall gälla,

om någon i uppsåt att skada upplåter

panträtt i spannmål, vari honom veterligen

panträtt redan åt annan upplåtits.

-----med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Senaste lydelse av 18 § se SFS 1942:386.

s. 283 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

283

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)

om försäkringsavtal

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

19

Var den, som framkallat försäkringsfallet

på sätt i 18 § sägs, i sådan

ålder eller i sådant sinnestillstånd

som utesluter tillräknelighet för brott,

äge vad i nämnda paragraf sägs ej

tillämpning.

Lag samma----— —---

(Föreslagen lydelse)

§•

Var den, som framkallat försäkringsfallet

på sätt i 18 § sägs, under

femton år eller i sådant sinnestillstånd

som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken,

äge vad i förstnämnda paragraf

sägs ej tillämpning.

-----anses försvarlig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116)

om tillsyn över stiftelser

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 §.

Försummar styrelseledamot att Försummar styrelseledamot att

fullgöra vad enligt 3 eller 11 § honom fullgöra vad enligt 3 eller 11 § åligåligger,

straffes med böter från och ger honom, dömes till dagsböter,

med fem till och med femhundra kronor.

Förseelsen åtalas--------—----skall utövas.

Böter och viten, som ådömas enligt

denna lag, tillfalla kronan. Saknas

tillgång till deras fulla gäldande, förvandlas

de enligt allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930 (nr 115)

om bostadsrättsföreningar

Härigenom förordnas, att 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930 om bostadsrättsföreningar1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

63 §.

Driver annan än bostadsrättsför- Driver annan än bostadsrättsförening

verksamhet med ändamål mot- ening verksamhet med ändamål motsvarande

det i 1 § 1 mom. angivna svarande det i 1 § 1 mom. angivna,

straffes med böter från och med tja- dömes till dagsböter,

gufem till och med ett tusen kronor.

Till enahanda-----------— — där sägs.

64 §.

Bryter någon mot vad i 9 § 2 mom. Bryter någon mot vad i 9 § 2 mom.

sägs, straffes med böter från och med sägs, dömes till dagsböter,

fem till och med fem hundra kronor.

Åsidosättes föreskrift,------------1 mom. sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om

arbetstidens begränsning

Härigenom förordnas, dels att 12 och 13 §§ lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens

begränsning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels ock att 14 § sagda lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

12

Använder arbetsgivare arbetare till

arbete i strid mot vad i denna lag är

stadgat eller mot föreskrift, som meddelats

med stöd av lagen, straffes med

1 Senaste lydelse se SFS 1951: 310.

(Föreslagen lydelse)

§•

Använder arbetsgivare arbetare till

arbete i strid mot vad i denna lag är

stadgat eller mot föreskrift, som meddelats

med stöd av lagen, dömes till

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196\

(Gällande lydelse)

böter från och med tio till och med

ettusen kronor. År arbetaren under

aderton år och har användandet skett

med faders eller målsmans vetskap

och vilja, vare fadern eller målsmannen

förfallen till böter från och med

fem till och med femtio kronor.

Den, som under tid, då han är

ställd under åtal för förseelse, varom

i denna paragraf förmäles, fortsätter

samma förseelse, skall, när han

varder därtill lagligen förvunnen, för

varje gång stämning därför utfärdats

och delgivits, fällas till det ansvar,

som år bestämt för sådan förseelse.

13

Försummar arbetsgivare att fullgöra

anmälningsskyldighet, som föreskrives

i 6 §, eller att iakttaga vad enligt

8 § eller 11 § 2 mom. åligger honom,

straffes med böter från och med

fem till och med femhundra kronor.

Har arbetsgivare mot båttre vetande

lämnat oriktig uppgift i anteckning,

som avses i 8 §, straffes med

böter från och med femtio till och

med ettusen kronor.

U §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid

polisdomstol, där särskild sådan är

inrättad, men eljest hos poliskammare

eller, där sådan ej finnes, vid allmän

domstol.

Böter, som ådömas enligt denna

lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de

förvandlas enligt allmän strafflag.

(Föreslagen lydelse)

dagsböter. Var arbetaren under aderton

år och skedde användandet med

vårdnadshavarens vetskap och vilja,

är denne förfallen till böter från och

med fem till och med femtio kronor.

§•

Försummar arbetsgivare att fullgöra

anmälningsskyldighet, som föreskrives

i 6 §, eller att iakttaga vad enligt

8 § eller 11 § 2 mom. åligger honom,

eller lämnar han mot bättre vetande

oriktig uppgift i anteckning,

som avses i 8 §, dömes till dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

Förslag

till

Lag

om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131)

Härigenom förordnas, dels att 74 § checklagen den 13 maj 19321 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 75 § sagda lag skall

upphöra att gälla.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

74 §.

Har någon med uppsåt till annans

förfång antingen utställt check utan

täckning eller ock, före utgången av

den tid, inom vilken av honom utställd

check skall uppvisas till betalning,

utan skälig anledning återkallat

checken eller förfogat över täckningen,

straffes med dagsböter eller fängelse

i högst ett år, där ej brottet är

straffbart enligt 21 kap. strafflagen.

Har någon av vårdslöshet förfarit

på sätt i första stycket sägs, straffes

med dagsböter. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till fängelse

i högst sex månader dömas.

75 §.

Böter, som ådömas enligt denna

lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de

förvandlas efter allmän strafflag.

Har någon med uppsåt till annans

förfång antingen utställt check utan

täckning eller ock, före utgången av

den tid, inom vilken av honom utställd

check skall uppvisas till betalning,

utan skälig anledning återkallat

checken eller förfogat över täckningen,

dömes till dagsböter eller fängelse

i högst ett år, om ej för gärningen

är stadgat straff i 9 kap. brottsbalken.

Har någon av oaktsamhet förfarit

på sätt i första stycket sägs, dömes

till dagsböter. År brottet grovt, må

dömas till fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Senaste lydelse av 74 § se SFS 1942: 388.

s. 287 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

287

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)

om hittegods

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 22 april 1938 om hittegods1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 §.

Påträffas föremål,----------— — är fornfynd.

Underlåter upphittaren att tillkän- Underlåter upphittaren att tillkännagiva

fyndet, straffes enligt vad i 22 nagiva fyndet, dömes till ansvar enkap.

8 § strafflagen stadgas. ligt vad i 10 kap. 8 § brottsbalken

stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas, att 28, 30 och 31 §§ lagen den 3 juni 1938 om rätt

till jakt2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

28

Jagar någon--------

Har han---------

Har olovlig jakt ägt rum inom annans

fågeldamm eller har vid dylik

jakt inom annans hägnade jaktpark

eller djurgård fällts, fångats, sårats

eller påskjutits villebråd som i andra

stycket sägs eller ren eller svan, dömes

den jagande till fängelse eller vid

synnerligen förmildrande omständigheter

till dagsböter, dock ej under

tjugu.

1 Senaste lydelse se SFS 1942:351.

* Senaste lydelse, se beträffande 30 § och

31 § 2 mom. SFS 1942:391.

(Föreslagen lydelse)

§•

----till dagsböter.

— sex månader.

Har olovlig jakt ägt rum inom annans

fågeldamm eller har vid dylik

jakt inom annans hägnade jaktpark

eller djurgård fällts, fångats, sårats

eller påskjutits villebråd som i andra

stycket sägs eller ren eller svan, dömes

den jagande till fängelse i högst

ett år eller, om brottet är ringa, till

dagsböter, dock ej under tjugu.

31 § 1 mom. SFS 1963: samt beträffande

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

(Gällande lydelse)

30

Fålles någon till ansvar för förbrytelse

varom sägs i 28 eller 29 §, vare

villebråd som han olovligt dödat,

fångat eller tillägnat sig eller fallvilt

som han tillvaratagit eller, därest det

icke kan tillrättaskaffas eller det undergått

förskämning, dess värde förverkat.

Var det---------

Med förverkat —-------

(Föreslagen lydelse)

§•

Finnes någon hava begått gärning

varom sägs i 28 eller 29 §, vare villebråd

som han olovligt dödat, fångat

eller tillägnat sig eller fallvilt som han

tillvaratagit eller, därest det icke kan

tillrättaskaffas eller det undergått

förskämning, dess värde förverkat.

--— jaktberättigade personer.

------— i 5 § 2 mom.

31

1 mom. Anträffas å------ -

Å område-------— —

Har den som blivit dömd till ansvar

för olovlig jakt å annans jaktområde

inom två år därefter ånyo gjort sig

skyldig till sådan förseelse, vare

skjutvapen, annan jaktredskap och

hundar förbrutna; och skall därmed

förfaras på sätt föreskrives i 36 §.

Vad i-------—---

2 mom. Sätter i fall varom sägs i

1 mom. den brottslige sig till motvärn

mot jakträttsinnehavaren, den som

äger, innehar eller vårdar marken eller

deras folk eller mot i andra stycket

av samma moment omförmäld befattningshavare,

då någon av dem vill

hindra honom från gärningen eller av

honom taga vad han åtkommit eller

ock fråntaga honom det som må kvarhållas

till vedermäle och pant, vare

lag som i 20 kap. 6 § strafflagen sägs.

§•

-----— — — -— för sig.

----vid lappväsendet.

Har den som genom lagakraftvunnen

dom funnits skyldig till olovlig

jakt på annans jaktområde inom två

år därefter ånyo gjort sig skyldig till

sådan förseelse, vare skjutvapen, annan

jaktredskap och hundar förbrutna;

och skall därmed förfaras på sätt

föreskrives i 36 §.

---än kronan.

2 mom. Sätter i fall varom sägs i

1 mom. den brottslige sig med våld

eller hot om våld till motvärn mot

jakträttsinnehavaren, den som äger,

innehar eller vårdar marken eller deras

folk eller mot i andra stycket av

samma moment omförmäld befattningshavare,

då någon av dem vill

hindra honom från gärningen eller av

honom taga vad han åtkommit eller

ock fråntaga honom det som må

kvarhållas till vedermäle och pant,

vare lag som i 8 kap. 8 § brottsbalken

sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 289 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1004

289

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)

Härigenom förordnas, att 9 § valutalagen den 22 juni 19391 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

9

För överträdelse av föreskrift, som

meddelas med stöd av denna lag, må

stadgas straff, högst straffarbete i två

år. Tillika må bestämmelse meddelas

om förverkande till kronan av betalningsmedel,

fordringar eller värdepapper,

som brottet avser, eller av vederlag

därför, så ock om utgivande av

däremot svarande värde.

(Föreslagen lydelse)

§•

För överträdelse av föreskrift, som

meddelas med stöd av denna lag, må

stadgas straff, högst fängelse i två år.

Tillika må bestämmelse meddelas om

förverkande till kronan av betalningsmedel,

fordringar eller värdepapper,

som brottet avser, eller av vederlag

därför, så ock om utgivande av däremot

svarande värde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt

i spånadslin och hampa

Härigenom förordnas, dels att 18 § lagen den 30 juni 1942 om viss panträtt

i spånadslin och hampa skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels ock att 19 § sagda lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

18

Den som, efter det besiktning enligt

5 § hållits och fordran på grund

av skuldebrevet uppkommit, med vetskap

härom uppsåtligen förstör eller

i strid mot det i 12 § stadgade förbudet

bortför eller utlämnar pantförskriven

vara, straffes som i 22 kap.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som, efter det besiktning enligt

5 § hållits och fordran på grund av

skuldebrevet uppkommit, med vetskap

härom uppsåtligen förstör eller

i strid mot det i 12 § stadgade förbudet

bortför eller utlämnar pantförskriven

vara, dömes för olovligt för
-

Senaste lydelse av lagens rubrik se SFS 1959: 262.

10 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 10

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse)

4 § strafflagen sägs. Lag samma vare,

där någon i uppsåt att skada upplåter

panträtt i vara, vari honom veterligen

panträtt redan åt annan upplåtits.

Om innehavaren---------

19 §.

Brott mot denna lag åtalas av allmän

åklagare.

Böter, som ådömas enligt denna

lag, tillfalla kronan.

(Föreslagen lydelse)

fogande såsom i 10 kap. 4 § brottsbalken

sägs. Detsamma skall gälla,

om någon i uppsåt att skada upplåter

panträtt i vara, vari honom veterligen

panträtt redan åt annan upplåtits.

-----med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313)

Härigenom förordnas, att 1, 4 och 6 §§ skattestrafflagen den 11 juni 19431

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1

Var som i deklaration till ledning

vid fastställande av skatt uppsåtligen

lämnar oriktig uppgift ägnad att för

honom eller den han företräder leda

till frihet från skatt eller till för låg

sådan, dömes för falskdeklaration till

böter eller fängelse eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande,

till straffarbete i högst två år. Böterna

skola bestämmas till högst fem

gånger det belopp, som genom den

oriktiga uppgiften undandragits eller,

om uppgiften följts, skulle hava undandragits,

dock minst fyrahundra

kronor, där ej skattebelopp som nyss

nämnts understiger etthundra kronor.

Lika med —-------—

§•

Var som i deklaration till ledning

vid fastställande av skatt uppsåtligen

lämnar oriktig uppgift ägnad att för

honom eller den han företräder leda

till frihet från skatt eller till för låg

sådan, dömes för falskdeklaration till

böter eller fängelse i högst två år. Böterna

skola bestämmas till högst fem

gånger det belopp, som genom den

oriktiga uppgiften undandragits eller,

om uppgiften följts, skulle hava undandragits,

dock minst fyrahundra

kronor, där ej skattebelopp som nyss

nämnts understiger etthundra kronor.

---skriftlig försäkran.

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1961: 60.

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1904

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4

Uen som förskyllt fängelse eller

straffarbete må, efter omständigheterna,

dömas att gälda straffskatt

med högst tre gånger det belopp, som

nndandragits eller kunde hava undandragits.

6

Är gärning, som avses i 1 eller 2 §,

straffbelagd i annan lag än allmänna

strafflagen eller i särskild författning,

skola bestämmelserna i denna lag

icke äga tillämpning.

§•

Den som förskyllt fängelse må, efter

omständigheterna, dömas att gälda

straffskatt med högst tre gånger

det belopp, som undandragits eller

kunde hava undandragits.

§•

Är gärning, som avses i 1 eller 2 §,

straffbelagd i annan lag än brottsbalken

eller i särskild författning, skola

bestämmelserna i denna lag icke äga

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945 (nr 118)

om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945 om ersättning

i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.1 skola erhålla ändrad ly
-

delse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

2

Har någon, som dömts till straffarbete,

fängelse eller förvandlingsstraff

för böter, helt eller till någon

del undergått straffet och meddelas

sedermera efter ansökan om resning

eller besvär över domvilla dom, varigenom

han frikännes eller fälles till

ringare straff än han redan utstått,

äge han av allmänna medel erhålla

ersättning med anledning av verkställandet

av straffet eller den del därav,

varifrån han sedermera befriats; dock

ej om han genom sanningslös bekännelse

vid eller utom rätten eller genom

att falskeligen angiva sig själv

eller eljest uppsåtligen föranlett, att

han blivit dömd till straffet.

1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1948: 467.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har någon, som dömts till fängelse

eller förvandlingsstraff för böter, helt

eller till någon del undergått straffet

och meddelas sedermera efter ansökan

om resning eller besvär över domvilla

dom, varigenom han frikännes

eller fälles till ringare straff än han

redan utstått, äge han av allmänna

medel erhålla ersättning med anledning

av verkställandet av straffet eller

den del därav, varifrån han sedermera

befriats; dock ej om han genom

sanningslös bekännelse vid eller utom

rätten eller genom att falskeligen angiva

sig själv eller eljest uppsåtligen!

föranlett, att han blivit dömd till

straffet.

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

(Gällande lydelse)

3

Vad ovan stadgats äge motsvarande

tillämpning, bestämmelserna i 1 §

beträffande den som utan att domen

mot honom vunnit laga kraft varit intagen

i anstalt för undergående av

tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse

eller avtjänat arrest och bestämmelserna

i 2 § beträffande den som på

grund av lagakraftägande dom varit

intagen i sådan anstalt eller avtjänat

arrest eller som varit underkastad

förvaring eller internering.

(Föreslagen lydelse)

§•

Vad ovan stadgats äge motsvarande

tillämpning, bestämmelserna i 1 §

beträffande den som utan att domen

mot honom vunnit laga kraft varit intagen

i anstalt för undergående av behandling

varom stadgas i 28 kap. 3 §

brottsbalken eller ungdomsfängelse

eller avtjänat arrest och bestämmelserna

i 2 § beträffande den som på

grund av lagakraftägande dom varit

intagen i sådan anstalt eller avtjänat

arrest eller som varit intagen i anstalt

för undergående av internering.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Vad i 2 § sägs om den som dömts till fängelse skall gälla även den som

dömts till straffarbete och vad i 3 § sägs om den som undergått internering

skall gälla även den som undergått förvaring.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff i vissa

fall då riket är i krig

Härigenom förordnas, att 1, 3 och 4 §§ lagen den 30 juni 1948 om dödsstraff

i vissa fall då riket är i krig skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse)

1

Den som, då riket är i krig, gör sig

skyldig till uppror eller försök därtill

eller begår brott, varom förmäles i 8,

26 eller 27 kap. strafflagen, må, därest

straffarbete på livstid kan följa å

brottet, dömas till dödsstraff.

Har riket---------

3

Dödsstraff må icke verkställas utan

att Konungen meddelat tillstånd därtill.

Meddelas icke tillstånd till verkställighet

av dödsstraff, skall den

dömde i stället undergå straffarbete

på livstid.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som, då riket är i krig, gör sig

skyldig till uppror eller försök därtill

eller begår brott, varom förmäles i 19,

21 eller 22 kap. brottsbalken, må, därest

fängelse på livstid kan följa å

brottet, dömas till dödsstraff.

---stycket stadgas.

§•

Dödsstraff må icke verkställas utan

att Konungen meddelat tillstånd därtill.

Meddelas icke tillstånd till verkställighet

av dödsstraff, skall den

dömde i stället undergå fängelse på

livstid.

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Dömes någon, som är underkastad Dömes någon, som är underkastad

ämbetsansvar, till dödsstraff, skall ämbetsansvar, till dödsstraff, skall

han därigenom anses avsatt. I övrigt han därigenom anses avsatt. Jämte

förfaller straff som någon, vilken bli- dödsstraff må ej dömas till påföljd,

vit dömd till dödsstraff, tillika för- som avses i 1 kap. 3 § brottsbalken,

skyllt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 2, 3, 9, 24, 60, 87, 91, 93 och 93 a §§ militära rättegångslagen

den 30 juni 19481 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse)

2

Med krigsman avses i denna lag

den som är underkastad ansvar såsom

krigsman enligt 26 kap. 21 § eller 27

kap. 14 § strafflagen.

(Föreslagen lydelse)

§•

Med krigsman avses i denna lag

den som är underkastad ansvar såsom

krigsman enligt 21 kap. 20 § eller

22 kap. 14 § brottsbalken.

3 §.

Såsom militära brottmål anses enligt denna lag:

1. mål om ansvar för sådant av 1. mål om ansvar för sådant av

krigsman förövat brott som omförmäles

i något av följande kapitel eller

lagrum i strafflagen, nämligen 11

kap. 10 och 11 §§ därest den brottslige

vid gärningens begående var

iklädd militär tjänstedräkt, 19, 20,

21, 22 och 24 kap. därest brottet angått

krigsmakten tillhörig eller för

dess behov avsedd egendom, 25 kap.

1—4 och 9 §§ samt 26 och 27 kap.;

2. mål om ansvar för annat i strafflagen

omförmält brott som krigsman

förövat med anledning av den förfördelades

eller sin egen tjänst vid

krigsmakten eller ock mot myndighet

krigsman förövat brott som omförmäles

i något av följande kapitel eller

lagrum i brottsbalken, nämligen 16

kap. 15 och 16 §§ därest den brottslige

vid gärningens begående var

iklädd militär tjänstedräkt, 8, 9, 10,

12 och 13 kap. därest brottet angått

krigsmakten tillhörig eller för dess

behov avsedd egendom, 20 kap. 1—4

och 10 §§ samt 21 och 22 kap.;

2. mål om ansvar för annat i brottsbalken

omförmält brott som krigsman

förövat med anledning av den

förfördelades eller sin egen tjänst vid

krigsmakten eller ock mot myndighet

i Senaste lydelse, se beträffande 3 § SFS 1955: 55, beträffande 9 § SFS 1952:122, beträffande

91 § SFS 1949: 364 och beträffande 93 a § SFS 1954: 65.

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse)

eller annat organ tillhörande krigsmakten;
3.

mål om--- -------

4. mål om---■ •-----

Vad i----------

(Föreslagen lydelse)

eller annat organ tillhörande krigsmakten

;

----värnpliklslagen; samt

----- sin tjänsteplikt.

---militärt mål.

9 §.

För följande i strafflagen omför- För följande i brottsbalken omförmälda

brott må, där ej annat följer av mälda brott må, där ej annat följer

10 §, straff åläggas i disciplinmål: av 10 §, straff åläggas i disciplinmål:

1. brott som sägs i 11 kap. 10 eller 1. brott som sägs i 16 kap. 15 eller

11 §, därest den brottslige vid gär- 16 §, därest den brottslige vid gär
ningens

begående var iklädd militär ningens begående var iklädd militär

tjänstedräkt; tjänstedräkt;

brott som avses i 22 kap. 2, 4 el- 2. brott som avses i 10 kap. 2, 4 eller

7 § eller 24 kap. 2 §, under förut- ler 7 § eller 12 kap. 2 §, under förutsättning

att fråga är om krigsmakten sättning att fråga är om krigsmakten

tillhörig eller för dess behov avsedd tillhörig eller för dess behov avsedd

egendom samt, såvitt angår brott mot egendom samt, såvitt angår brott mot

någon av nämnda paragrafer i 22 någon av nämnda paragrafer i 10 kap.,

kap., att egendomen lämnats åt den att egendomen lämnats åt den brottsbrottslige

för begagnande; lige för begagnande;

3. brott som sägs i 25 kap. 4 § eller 3. brott som sägs i 20 kap. 4 § eller

26 kap. 18 §, dock ej då fråga är om 21 kap. 18 §, dock ej då fråga är om

sådan förseelse vid manövrering eller sådan förseelse vid manövrering eller

navigering av krigsmaktens fartyg navigering av krigsmaktens fartyg eleller

luftfartyg, som någon för dess ler luftfartyg, som någon för dess säsäkerhet

ansvarig krigsman begått kerhet ansvarig krigsman begått ununder

utövande av befäl å detsamma der utövande av befäl å detsamma eleller,

om fartyget var luftfartyg, så- ler, om fartyget var luftfartyg, såsom

som förare därå, samt genom förseel- förare därå, samt genom förseelsen

sen skada uppkommit; samt skada uppkommit; samt

4. brott varom förmäles i 26 kap. 4. brott varom förmäles i 21 kap.

1, 4, 7—9 eller 11—16 §§ eller 27 kap. 1, 4, 7—9 eller 11—16 §§ eller 22 kap.

4 §. 4 §.

24 §.

Militärförhör skall--------------ske kan.

Förhöret hålles--------------likställd befattning.

o Vid förhöret skall den misstänkte Vid förhöret skall den misstänkte

få tillfälle att förklara sig; i övrigt få tillfälle att förklara sig; i övrigt

skall iakttagas vad som erfordras för skall iakttagas vad som erfordras för

utredning av brottets beskaffenhet utredning av brottets beskaffenhet

och prövning av den misstänktes och prövning av frågan om påföljd

straffbarhet. Där så ske kan, bör nå- för brottet. Där så ske kan, bör någon

gon av den misstänktes förmän eller av den misstänktes förmän eller med

med honom jämställda närvara vid honom jämställda närvara vid förhöförhöret.

ret.

över förhöret------------protokollets riktighet.

Närmare bestämmelser-----------av Konungen.

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj.ts proposition nr It) år It)6i

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

GO

Ersättningsskyldighet må ej åläggas,

därest tillika är fråga om straffansvar

för den ersättningsskyldige

och denna fråga handlägges av åklagare

eller domstol. Prövas ansvarsfrågan

i disciplinmål, må ersättningsskyldighet

åläggas i samma mål.

Innan fråga----------

Militärt tvistemål —-----

87

I militärt mål som handlägges av

åklagare eller domstol skall rätt att

på begäran erhålla offentlig försvarare

tillkomma, förutom anhållen och

häktad, jämväl den som är tagen i

förvarsarrest samt annan som är

misstänkt för ämbetsbrott varå kan

följa avsättning eller för annat brott

varå kan följa straffarbete.

Den som ------------“

§•

Ersättningsskyldighet må ej åläggas,

därest tillika är fråga om ansvar

för brott och denna fråga handlägges

av åklagare eller domstol. Prövas ansvarsfrågan

i disciplinmål, må ersättningsskyldighet

åläggas i samma mål.

----Konungen meddelar.

—----— benämnes ersättningsmål.

§•

I militärt mål som handlägges av

åklagare eller domstol skall rätt att

på begäran erhålla offentlig försvarare

tillkomma, förutom anhållen och

häktad, jämväl den som är tagen i

förvarsarrest samt annan som är

misstänkt för ämbetsbrott varå kan

följa avsättning eller för annat brott

varå kan följa fängelse i mer än ett

år.

--— sin talan.

91

Domstols dom----------

Dömes någon, då riket är i krig, av

hovrätt till straffarbete, fängelse, förvaring

eller internering, må hovrätten,

om det finnes vara av synnerlig

vikt för krigslydnadens upprätthållande,

förordna att domen skall verkställas

utan hinder av att den ej vunnit

laga kraft. Vad sålunda stadgats

om hovrätts dom skall äga motsvarande

tillämpning beträffande slutligt

beslut av hovrätt.

93

Under tid som sägs i 92 § må hovrätt

företaga militärt brottmål till avgörande

utan huvudförhandling, förutom

i de fall som avses i 51 kap.

21 § första och tredje styckena rättegångsbalken,

jämväl när den tilltalade

av underrätten frikänts för brottet

eller dömts till böter eller disciplinstraff

eller till fängelse, ej överstigande

sex månader, eller fällts till

vite och anledning ej förekommer till

ådömande av svårare straff eller annan

påföljd än nu sagts; föres tillika

§•

-----laga kraft.

Dömes någon, då riket är i krig, av

hovrätt till fängelse eller internering,

må hovrätten, om det finnes vara av

synnerlig vikt för krigslydnadens

upprätthållande, förordna att domen

skall verkställas utan hinder av att

den ej vunnit laga kraft. Vad sålunda

stadgats om hovrätts dom skall äga

motsvarande tillämpning beträffande

slutligt beslut av hovrätt.

§•

Under tid som sägs i 92 § må hovrätt

företaga militärt brottmål till avgörande

utan huvudförhandling, förutom

i de fall som avses i 51 kap.

21 § första och tredje styckena rättegångsbalken,

jämväl när den tilltalade

av underrätten frikänts för brottet

eller påföljd eftergivits eller den tilltalade

funnits vara fri från påföljd på

grund av själslig abnormitet eller

dömts till böter eller disciplinstraff

eller till fängelse, ej överstigande sex

månader, eller fällts till vite och an
-

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

talan om annat än ansvar, må det

dock ej ske, med mindre talan därutinnan

enligt 50 kap. 21 § rättegångsbalken

må prövas utan huvudförhandling.

93

Ej_ må i anledning av talan mot

hovrätts dom eller beslut, varigenom

disciplinstraff ålagts, prövningstillstånd

meddelas enligt 54 kap. 10 § 2

rättegångsbalken, med mindre talan

avser brott, varå straffarbete eller avsättning

kan följa.

ledning ej förekommer till ådömande

av svårare straff eller annan påföljd

än nu sagts; föres tillika talan om annat

än ansvar, må det dock ej ske,

med mindre talan därutinnan enligt

50 kap. 21 § rättegångsbalken må prövas

utan huvudförhandling.

■ §•

Ej må i anledning av talan mot

hovrätts dom eller beslut, varigenom

disciplinstraff ålagts, prövningstillstånd

meddelas enligt 54 kap. 10 § 2

rättegångsbalken, med mindre talan

avser brott, för vilket är stadgat fängelse

i mer än ett år eller avsättning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 491) om ämbetsansvar

för vigselförrättare i vissa fall

. Hä1r,i.8en°"1 förordnas, att lagen den 30 juni 1948 om ämbetsansvar för

vigselförrättare i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an
glV€S.

(Gällande lydelse)

Åsidosätter vigselförrättare vad honom

i sådan egenskap åligger beträffande

annat än rent kyrklig ordning,

dömes, ändå att det ej sker i utövning

av befattning varmed ämbetsansvar

är förenat, för tjänstefel till allmänt

straff som i 25 kap. 4 § strafflagen

sägs.

(Föreslagen lydelse)

Åsidosätter vigselförrättare vad honom

i sådan egenskap åligger beträffande

annat än rent kyrklig ordning,

dömes, ändå att det ej sker i utövning

av befattning varmed ämbetsansvar

är förenat, för tjänstefel till böter eller,

om brottet är grovt, fängelse i

högst ett år efter vad i 20 kap. 4 §

brottsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 297 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196 b

297

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen

den 10 juni 1949 (nr 340)

Härigenom förordnas, att 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen den 10

juni 19491 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36

1 mom. Innehar någon skjutvapen

utan att vara berättigad därtill; eller

använder någon, med uppenbart

missbruk av sin rätt att innehava

skjutvapen, detsamma för annat ändamål

än det vartill han är berättigad

att använda vapnet; eller

ändrar någon vapen, där enligt 11 §

tillstånd härtill erfordras, utan att

hava erhållit sådant tillstånd; eller

underlåter innehavare av vapen att,

efter vad i 15, 17 eller 30 § sägs, avlämna

vapnet och ammunition till

detsamma; eller

förvärvar någon ammunition i strid

mot vad i 21 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse.

Egendom, med — — —---—• —

Förklaras vapen —------

2 mom. överlåter eller upplåter någon

vapen eller ammunition i strid

mot vad i 5 § 2 mom., 6 § första stycket,

21 § 1 mom. eller 31 § andra stycket

sägs; eller

överlåter någon vapen utan rekvisition

som i 29 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse.

7 mom. Dömes någon för förseelse

som i denna paragraf sägs eller har

eljest högre rätt avgjort mål, vari sådan

dom meddelats, åligger det domstolen

att ofördröj ligen om domen un
1

Senaste lydelse av 1 och 7 mom. se SFS

Bihnng till riksdagens protokoll 196b.

§•

1 mom. Innehar någon skjutvapen

utan att vara berättigad därtill; eller

använder någon, med uppenbart

missbruk av sin rätt att innehava

skjutvapen, detsamma för annat ändamål

än det vartill han är berättigad

att använda vapnet; eller

ändrar någon vapen, där enligt 11 §

tillstånd härtill erfordras, utan att

hava erhållit sådant tillstånd; eller

underlåter innehavare av vapen att,

efter vad i 15, 17 eller 30 § sägs, avlämna

vapnet och ammunition till

detsamma; eller

förvärvar någon ammunition i strid

mot vad i 21 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse

i högst ett år.

--- värdet förklaras förverkat.

------förklaras förverkad.

2 mom. Överlåter eller upplåter någon

vapen eller ammunition i strid

mot vad i 5 § 2 mom., 6 § första stycket,

21 § 1 mom. eller 31 § andra stycket

sägs; eller

överlåter någon vapen utan rekvisition

som i 29 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse

i högst ett år.

7 mom. Har någon funnits skyldig

till förseelse som i denna paragraf

sägs eller har eljest högre rätt avgjort

mål, vari någon av lägre rätt funnits

skyldig till sådan förseelse, åligger det

1961:40.

1 saml. Nr 10

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse)

derrätta myndighet som i 5 § 1 mom.

första stycket avses eller, där fråga är

om den som idkar handel med skjutvapen

eller ammunition, länsstyrelsen

i det län, där rörelsen utövas. Enahanda

underrättelseplikt åligger domstolen,

där någon som övertygats om

gärning som avses i denna paragraf

förklarats jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen

ej kunna fällas till ansvar, så

ock då förverkande av vapen eller

ammunition helt eller delvis eftergivits.

(Föreslagen lydelse)

domstolen att ofördröjligen om domen

underrätta myndighet som i 5 §

1 mom. första stycket avses eller, där

fråga är om den som idkar handel

med skjutvapen eller ammunition,

länsstyrelsen i det län, där rörelsen

utövas. Enahanda underrättelseplikt

åligger domstolen, om förverkande av

vapen eller ammunition helt eller

delvis eftergivits.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr 341)

om explosiva varor

Härigenom förordnas, dels att 61 § 1 och 6 mom. samt 64 § förordningen

den 10 juni 1949 om explosiva varor1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives, dels ock att 62 § sagda förordning skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

61

1 mom. Tillverkar någon eller idkar

handel med explosiv vara eller

innehar eller förvärvar någon eljest

sådan vara utan att vara berättigad

därtill, eller

innehar eller förvärvar någon större

myckenhet explosiv vara än vad i

varje särskilt fall är medgivet, eller

överlåtes explosiv vara i strid mot

bestämmelse i 10 § fjärde stycket eller

24 § första stycket,

straffes med dagsböter eller fängelse.

Vara, som----------

6 mom. Yppar någon, som har eller

haft att utöva tillsyn eller kontroll

jämlikt 55 §, obehörigen affärs- eller

§•

1 mom. Tillverkar någon eller idkar

handel med explosiv vara eller innehar

eller förvärvar någon eljest sådan

vara utan att vara berättigad därtill,

eller

innehar eller förvärvar någon större

myckenhet explosiv vara än vad i

varje särskilt fall är medgivet, eller

överlåtes explosiv vara i strid mot

bestämmelse i 10 § fjärde stycket eller

24 § första stycket,

straffes med dagsböter eller fängelse

i högst ett år.

- förklaras förverkat.

6 mom. Yppar någon, som har eller

haft att utöva tillsyn eller kontroll

jämlikt 55 §, obehörigen affärs- eller

1 Senaste lydelse av 61 § 1 mom. se SFS 1963:185.

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

(Gällande lydelse)

driftförhållande, varom han under

tillsynsverksamheten erhållit kännedom,

eller begagnar han sig obehörigen

av sådan kännedom,

straffes med dagsböter eller fängelse.

Förseelse som--------

62 §.

Böter tillfalla kronan.

64

Dömes någon för förseelse som i

61 § sägs eller har eljest högre rätt

avgjort mål, vari sådan dom meddelats,

och innehar den dömde tillstånd

eller godkännande, som i denna förordning

avses, skall åklagaren ofördröj

ligen om domen underrätta myndighet

som meddelat tillståndet eller

godkännandet. Enahanda underrättelseplikt

åligger åklagaren, där någon

övertygats om gärning som avses i

nämnda paragraf men förklarats jämlikt

5 kap. 5 § strafflagen ej kunna

fällas till ansvar.

(Föreslagen lydelse)

driftförhållande, varom han under

tillsynsverksamheten erhållit kännedom,

eller begagnar han sig obehörigen

av sådan kännedom,

straffes med dagsböter eller fängelse

i högst ett år.

— av målsäganden.

§•

Har någon funnits skyldig till förseelse

som i 61 § sägs eller har eljest

högre rätt avgjort mål, vari någon av

lägre rätt funnits skyldig till sådan

förseelse och innehar han tillstånd eller

godkännande, som i denna förordning

avses, skall åklagaren ofördröjligen

om domen underrätta myndighet

som meddelat tillståndet eller

godkännandet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 29 decemher 1949 (nr 722) om

pantlånerörelse

Härigenom förordnas, dels att 22 § lagen den 29 december 1949 om pantlånerörelse

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att

26 § sagda lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

22

Då med avseende å rörelsen föreligger

anledning till anmärkning, skall

polismyndigheten göra anmälan därom

till länsstyrelsen samt föreslå de

åtgärder, som kunna vara erforderli
-

(Föreslagen lydelse)

§•

Då med avseende å rörelsen föreligger

anledning till anmärkning,

skall polismyndigheten göra anmälan

därom till länsstyrelsen samt föreslå

de åtgärder, som kunna vara erfor
-

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1961

(Gällande lydelse)

ga. Åtalas enskild person som utövar

pantlånerörelse eller föreståndare för

sådan rörelse för brott, som omförmäles

i 12 eller 20—23 kapitlen strafflagen,

eller för förseelse mot denna

lag, skall åklagaren så snart ske kan

underrätta länsstyrelsen om åtalet

samt om utgången av målet.

26 §.

Böter enligt denna lag tillfalla kronan.

(Föreslagen lydehe)

derliga. Åtalas enskild person som utövar

pantlånerörelse eller föreståndare

för sådan rörelse för brott, som

omförmäles i 8—11 eller H kap.

brottsbalken, eller för förseelse mot

denna lag, skall åklagaren så snart

ske kan underrätta länsstyrelsen om

åtalet samt om utgången av målet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)

Härigenom förordnas, att 26, 27 oc

1954 skola erhålla ändrad lydelse på

(Gällande lydelse)

26

Dömes utlänning till ansvar för

brott, varå straffarbete kan följa, eller

förklaras utlänning medgivet anstånd

med ådömande eller verkställande

av straff för sådant brott förverkat,

och kan det på grund av gärningens

beskaffenhet och övriga omständigheter

befaras att han kommer

att här i riket fortsätta brottslig verksamhet

eller föranleder brottet eljest

att han icke bör få kvarstanna, må

domstolen förvisa honom ur riket.

Vid bedömande-------

Förvisas utlänning, skall det men

han därigenom lider beaktas vid bestämmande

av annan påföljd för

brottet. Förordnar domstol enligt 4

kap. strafflagen om förändring av påföljd,

som ådömts jämte förvisning,

må ock meddelas det beslut i fråga

om förvisningen, som därav påkallas.

h 66 §§ utlänningslagen den 30 april

sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Finnes utlänning hava begått brott,

å vilket fängelse i mer än ett år kan

följa, eller undanröjes villkorlig dom

eller skyddstillsyn som ådömts utlänning

för sådant brott, och kan det på

grund av gärningens beskaffenhet och

övriga omständigheter befaras att han

kommer att här i riket fortsätta

brottslig verksamhet eller föranleder

brottet eljest att han icke bör få kvarstanna,

må domstolen förvisa honom

ur riket.

—---— äro därtill.

Förvisas utlänning, skall det men

han därigenom lider beaktas vid bestämmande

av annan påföljd för

brottet. Förordnar domstol enligt 34

kap. brottsbalken om förändring av

påföljd, som ådömts jämte förvisning,

må ock meddelas det beslut i

fråga om förvisningen, som därav påkallas.

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i

(Gällande lydelse)

27

Vad i 26 § stadgas för det fall att

utlänning dömes till ansvar för brott,

varå straffarbete kan följa, skall äga

motsvarande tillämpning, om utlänning

dömes till ansvar för brott, varå

enligt denna lag eller enligt författning,

utfärdad med stöd därav, kan

följa fängelse, samt omständigheterna

vid gärningens begående äro försvårande

eller han under de före gärningen

senast förflutna två åren

dömts till ansvar för brott av samma

slag.

66

Uppehåller sig utlänning i riket,

ehuru han enligt verkställt beslut om

förvisning eller utvisning icke ägt

återvända, skall han straffas med

fängelse i högst sex månader. Till

straff skall dock ej dömas, om utlänningen

flytt hit för att undgå politisk

förföljelse.

(Föreslagen lydelse)

§•

Vad i 26 § stadgas för det fall att

utlänning finnes hava begått brott,

varå fängelse i mer än ett år kan följa,

skall äga motsvarande tillämpning,

om utlänning finnes hava begått

brott, varå enligt denna lag eller enligt

författning, utfärdad med stöd

därav, kan följa fängelse, samt omständigheterna

vid gärningens begående

äro försvårande eller han under

de före gärningen senast förflutna

två åren funnits skyldig till brott av

samma slag.

§•

Uppehåller sig utlänning i riket,

ehuru han enligt verkställt beslut om

förvisning eller utvisning icke ägt

återvända, dömes till fängelse i högst

sex månader. Till ansvar skall dock

ej dömas, om utlänningen flytt hit för

att undgå politisk förföljelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. När anstånd med ådömande

eller verkställande av straff förklaras förverkat, skall vad i 26 § stadgas för

det fall att villkorlig dom undanröjes äga motsvarande tillämpning. Förvisning

må ej beslutas på grund av gärning, som någon före den 1 januari 1965

begått under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 5 kap. 5 §

strafflagen.

Förslag

till

Lag

om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279)

Härigenom förordnas, att 35, 38 och 42 §§ allmänna förfogandelagen den

26 maj 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

35

År brott som i 31—33 §§ sägs med

hänsyn till omständigheterna vid

brottet att anse som grovt, skall dömas

till fängelse eller till straffarbete

i högst två år.

Vid bedömande —------— —

(Föreslagen lydelse)

§•

År brott som i 31—33 §§ sägs med

hänsyn till omständigheterna vid

brottet att anse som grovt, skall dömas

till fängelse i högst två år.

------farlig art.

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse)

38

Bryter någon uppsåtligen eller av

oaktsamhet mot vad i 29 § är stadgat,

dömes, där han ej för brottet är underkastad

ansvar enligt allmän strafflag,

till dagsböter eller fängelse.

42

Brott varom förmäles i 38 § må ej

åtalas av allmän åklagare utan att

målsägande angivit det till åtal. Skall

brottet straffas efter allmän strafflag,

gäller vad där stadgas i fråga om rätt

till åtal.

(Föreslagen lydelse)

§•

Bryter någon uppsåtligen eller av

oaktsamhet mot vad i 29 § är stadgat,

dömes, om ej för gärningen är stadgat

straff i brottsbalken, till dagsböter

eller fängelse i högst ett år.

§•

Brott varom förmäles i 38 § må ej

åtalas av allmän åklagare utan att

målsägande angivit det till åtal. År för

gärningen stadgat straff i brottsbalken,

gäller vad där sägs i fråga om

rätt till åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

om ändring i allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr 280)

Härigenom förordnas, att 31, 34, 36, 38 och 43 §§ allmänna ransoneringslagen

den 26 maj 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

31

År brott som i 24—29 §§ sägs med

hänsyn till omständigheterna vid

brottet att anse som grovt, skall dömas

till fängelse eller till straffarbete

i högst två år.

Vid bedömande--------

34

Bryter någon uppsåtligen eller av

oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat,

dömes, där han ej för brottet är underkastad

ansvar enligt allmän strafflag,

till dagsböter eller fängelse.

(Föreslagen lydelse)

§•

Är brott som i 24—29 §§ sägs med

hänsyn till omständigheterna vid

brottet att anse som grovt, skall dömas

till fängelse i högst två år.

--—--farlig art.

§■

Bryter någon uppsåtligen eller av

oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat,

dömes, om ej för gärningen är stadgat

straff i brottsbalken, till dagsböter

eller fängelse i högst ett år.

36 §.

Har mot---förnödenheter, beträffande vilka reglering genomförts

med stöd av 2 §.

Avsåg brottet----------av 2 §.

Ogillas åtalet eller upphäves fällan- Finnes han ej skyldig till brottet

de dom av högre rätt, skall förbudet eller upphäves fällande dom av hög
-

s. 303 Kontrollera mot PDF

303

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 196t

(Gällande lydelse)

omedelbart hävas av den myndighet

som meddelat förbudet.

(Föreslagen lydelse)

re rätt, skall förbudet omedelbart hävas

av den myndighet som meddelat

förbudet.

38 §.

Den som uppsåtligen saluhåller, Den som uppsåtligen saluhåller,

överlåter eller använder förnödenhet i överlåter eller använder förnödenhet

strid mot förbud varom förmäles i i strid mot förbud varom förmäles i

36 §, dömes till dagsböter eller fäng- 36 §, dömes till dagsböter eller fängelse

else i högst ett år.

Är brott som i första stycket avses Är brott som i första stycket avses

med hänsyn till omständigheterna vid med hänsyn till omständigheterna vid

brottet att anse som grovt, skall do- brottet att anse som grovt, skall domas

till fängelse eller straffarbete i mas till fängelse i högst tva år. Vid

högst två år. Vid bedömande huruvi- bedömande huruvida brottet är grovt

da brottet är grovt skall särskilt beak- skall särskilt beaktas, om gärningen

tas, om gärningen avsett betydande avsett betydande myckenhet av formyckenhet

av förnödenhet. nödenhet.

Förövas gärning--— ---------eller dagsböter.

43 §.

Brott varom förmäles i 34 § må ej Brott varom förmäles i 34 § må ej

åtalas av allmän åklagare utan att åtalas av allmän åklagare utan att

målsägande angivit det till åtal. Skall målsägande angivit det till åtal. År

brottet straffas efter allmän strafflag, för gärningen stadgat straff i brottsgäller

vad där stadgas i fråga om rätt balken, gäller vad där sägs i fråga om

tin åtal. rätt till åtal.

Åtal för________ ______Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisregleringslagen

den 1 juni 1956 (nr 236)

Härigenom förordnas, att 12 § allmänna prisregleringslagen den 1 juni

1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

Är brott som i 10 § sägs att anse Är brott som i 10 § sägs att anse

som grovt, skall dömas till fängelse som grovt, skall dömas till fängelse

eller till straffarbete i högst två år. i högst två år.

Vid bedömande —-------------farlig art.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen

den 1 juni 1956 (nr 306)

Härigenom förordnas, att 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni 19561

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

7

Bryter någon mot vad i 1 eller 2 §

stadgas eller iakttager han icke villkor

som meddelats med stöd av 4 §,

straffes med dagsböter eller fängelse

i högst sex månader eller, om brottet

är grovt, med fängelse eller straffarbete

i högst två år. Angående påföljd

för olovlig utförsel av ämne eller

annat som avses i 3 § och för försök

därtill stadgas i lagen om straff

för varusmuggling. 11

11

Den som har eller haft att utöva

tillsyn å efterlevnaden av denna lag

eller med stöd av lagen meddelade

villkor eller föreskrifter eller anlitats

som biträde vid tillsynsverksamhetens

utövande eller som eljest tagit

befattning med ärende, som avses i

denna lag, må ej röja eller obehörigen

nyttja yrkeshemlighet, som därigenom

blivit känd för honom, och ej

heller, där det ej kan anses påkallat

i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande

eller affärsförhållande, vilket

sålunda blivit honom kunnigt. Bryter

någon häremot, straffes med dagsböter

eller fängelse.

(Föreslagen lydelse)

§•

Bryter någon mot vad i 1 eller 2 §

stadgas eller iakttager han icke villkor

som meddelats med stöd av 4 §,

dömes till dagsböter eller fängelse i

högst sex månader eller, om brottet är

grovt, till fängelse i högst två år. Angående

påföljd för olovlig utförsel av

ämne eller annat som avses i 3 § och

för försök därtill stadgas i lagen om

straff för varusmuggling.

§•

Den som har eller haft att utöva

tillsyn å efterlevnaden av denna lag

eller med stöd av lagen meddelade

villkor eller föreskrifter eller anlitats

som biträde vid tillsynsverksamhetens

utövande eller som eljest tagit

befattning med ärende, som avses i

denna lag, må ej röja eller obehörigen

nyttja yrkeshemlighet, som därigenom

blivit känd för honom, och ej

heller, där det ej kan anses påkallat

i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande

eller affärsförhållande, vilket

sålunda blivit honom kunnigt. Bryter

någon häremot, dömes till dagsböter

eller fängelse i högst ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Senasle lydelse av 7 § se SFS 1960: 422.

s. 305 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1964

305

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 (nr 132)

med särskilda bestämmelser angående domstolarna och

rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas, att 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 med särskilda

bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller

krigsfara in. in. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

5

Möter på---— —-----

År part på grund av förhållanden

som nyss nämnts förhindrad att inställa

sig personligen vid rätten, må

saken utan hinder av vad eljest gäller

om sådan inställelse handläggas

och avgöras, om saken finnes kunna

nöjaktigt utredas och, i brottmål, anledning

ej förekommer att döma till

svårare straff än böter.

(Föreslagen lydelse)

§•

----finnes lämplig.

Är part på grund av förhållanden

som nyss nämnts förhindrad att inställa

sig personligen vid rätten, må

saken utan hinder av vad eljest gäller

om sådan inställelse handläggas

och avgöras, om saken finnes kunna

nöjaktigt utredas och, i brottmål, anledning

ej förekommer att döma till

annan påföljd än böter eller disciplinstraff.

13 §.

Finnes det vara av synnerlig vikt

för utredningen rörande brott, varå

ej kan följa lindrigare straff än

straffarbete i två år, att expedieringen

av samtal till och från telefonapparat,

som innehaves av den som skäligen

misstänkes för brottet eller eljest

kan antagas komma att begagnas av

honom, inställes eller fördröjes eller

att telefonapparaten avstänges för

samtal eller att uppgift från telefonanstalt

lämnas å samtal, som expedierats

eller beställts till och från nämnda

telefonapparat, äger rätten, på yrkande

av undersökningsledaren eller

åklagaren, meddela tillstånd till så
-

Finnes det vara av synnerlig vikt

för utredningen rörande brott, för vilket

ej är stadgat lindrigare straff än

fängelse i två år, att expedieringen

av samtal till och från telefonapparat,

som innehaves av den som skäligen

misstänkes för brottet eller eljest

kan antagas komma att begagnas

av honom, inställes eller fördröj es eller

att telefonapparaten avstänges för

samtal eller att uppgift från telefonanstalt

lämnas å samtal, som expedierats

eller beställts till och från nämnda

telefonapparat, äger rätten, på yrkande

av undersökningsledaren eller

åklagaren, meddela tillstånd till sådan

åtgärd.

dan åtgärd.

Giltighetstiden för--—----telefonanstaltens föreståndare.

Kan det — ------— eller åklagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1964

Förslag

till

Lag

om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att 13 kap. 1, 2, 6 och 12 §§ luftfartslagen den 6

juni 1957 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 KAP.

1

Överträder någon förbud eller föreskrift

som Konungen meddelat med

stöd av 1 kap. 3 §, dömes till fängelse

eller straffarbete i högst två år eller,

om brottet är ringa, till dagsböter.

Överträdelse av--------

§■

Överträder någon förbud eller föreskrift

som Konungen meddelat med

stöd av 1 kap. 3 §, dömes till fängelse

i högst två år eller, om brottet är

ringa, till dagsböter.

-----sex månader.

2

Lämnar någon---—--—- —

Framför någon luftfartyg, som är

märkt med oriktig nationalitets- och

registreringsbeteckning eller eljest

saknar i denna lag eller med stöd därav

föreskrivna märken, dömes till

fängelse eller straffarbete i högst två

år eller, om brottet är ringa, till dagsböter.

6

Den som vid förande av luftfartyg

eller utövning av annan tjänst ombord

eller vid utövning av tjänst som

avses i 6 kap. 16 § varit så påverkad

av starka drycker eller andra stimulerande

eller bedövande ämnen som

i 5 kap. 10 § sägs, dömes till fängelse

eller straffarbete i högst två år eller,

om brottet är ringa, till dagsböter,

dock ej under tjugufem.

12

Till straff enligt denna lag må ej

dömas för gärning, som är särskilt

belagd med straff i allmänna strafflagen.

§•

--— — -— sex månader.

Framför någon luftfartyg, som är

märkt med oriktig nationalitets- och

registreringsbeteckning eller eljest

saknar i denna lag eller med stöd därav

föreskrivna märken, dömes till

fängelse i högst två år eller, om brottet

är ringa, till dagsböter.

§•

Den som vid förande av luftfartyg

eller utövning av annan tjänst ombord

eller vid utövning av tjänst som

avses i 6 kap. 16 § varit så påverkad

av starka drycker eller andra stimulerande

eller bedövande ämnen som i 5

kap. 10 § sägs, dömes till fängelse i

högst två år eller, om brottet är ringa,

till dagsböter, dock ej under tjugufem.

§•

Till straff enligt denna lag må ej

dömas för gärning, som är särskilt

belagd med straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 307 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

307

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning för brott

till Danmark, Finland, Island och Norge

Härigenom förordnas, att 2, 6 och 17 §§ lagen den 5 juni 1959 om utlamning

för brott till Danmark, Finland, Island och Norge skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

2

Svensk medborgare må utlämnas,

allenast om han vid tiden för brottet

sedan minst två år stadigvarande vistats

i den stat till vilken utlämning

begäres eller den gärning för vilken

utlämning begäres motsvarar brott,

varå enligt svensk lag kan följa

straffarbete i mera än fyra år; om

gärningen i sin helhet begåtts inom

riket, må utlämning dock ej ske, med

mindre gärningen innefattar medverkan

till ett utom riket begånget brott

eller utlämning sker jämväl för gärning,

som förövats utom riket.

6

Den som här i riket är åtalad för

annat brott, varå kan följa frihetsstraff

i två år eller därutöver, eller

som enligt dom mot honom skall undergå

frihetsstraff eller eljest omhändertagas

på anstalt, må ej utlämnas

så länge hindret består. Samma lag

vare, om förundersökning inletts för

brott som nyss nämnts.

Utan hinder----------

(Föreslagen lydelse)

§■

Svensk medborgare må utlämnas,

allenast om han vid tiden för brottet

sedan minst två år stadigvarande vistats

i den stat till vilken utlämning

begäres eller den gärning för vilken

utlämning begäres motsvarar brott,

för vilket enligt svensk lag är stadgat

fängelse i mer än fyra år; om

gärningen i sin helhet begåtts inom

riket, må utlämning dock ej ske,

med mindre gärningen innefattar

medverkan till ett utom riket begånget

brott eller utlämning sker jämväl

för gärning, som förövats utom riket.

§•

Den som här i riket är åtalad för

annat brott, för vilket är stadgat fängelse

i två år eller däröver, eller som

enligt dom mot honom skall undergå

fängelse eller eljest omhändertagas på

anstalt, må ej utlämnas så länge hindret

består. Samma lag vare, om förundersökning

inletts för brott som

nyss nämnts.

.---svensk myndighet.

17 §.

Den som är efterlyst för brott, vil- Den som är efterlyst för brott, vilket

enligt denna lag kan föranleda ut- ket enligt denna lag kan föranleda utlämning,

må, såframt på gärningen lämning, må, såframt för gärningen

eller gärning av motsvarande beskaf- eller gärning av motsvarande beskaffenhet

enligt svensk lag kan följa fri- fenhet enligt svensk lag är stadgat

hetsstraff, i avvaktan på begäran om fängelse, i avvaktan på begäran om

utlämning omedelbart anhållas eller utlämning omedelbart anhållas eller

åläggas reseförbud av polis- eller åläggas reseförbud av polis- eller

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

(Gällande lydelse)

åklagarmyndighet enligt vad som i

allmänhet gäller om brottmål. Beslag

må ock i sådant fall äga rum.

Beslut om----------

Polis- eller åklagarmyndighet--

Denna lag träder i kraft den 1

(Föreslagen lydelse)

åklagarmyndighet enligt vad som i

allmänhet gäller om brottmål. Beslag

må ock i sådant fall äga rum.

---ej föras.

----omedelbart hävas.

januari 1965.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvarslagen

den 22 april 1960 (nr 74)

Härigenom förordnas, att 81 och 82 §§ civilförsvarslagen den 22 april 1960

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

( Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

81

Med dagsböter eller fängelse eller,

om omständigheterna äro synnerligen

försvårande och brottet begåtts under

högsta civilförsvarsberedskap, med

straffarbete i högst två år straffes

1. den som — ----------

Har någon-----------

§•

Till dagsböter eller fängelse i högst

ett år eller, om brottet begåtts under

högsta civilförsvarsberedskap och är

att anse som grovt, till fängelse i

högst två år dömes

-----enligt 78 §.

---egendomens värde.

82

Vad som inhämtats genom sådan

upplysning eller sådant tillhandahållande

av handlingar som avses i 47 §

första stycket e), vid besiktning jämlikt

65 § eller vid sådan förfrågan, undersökning

eller granskning som avses

i 66 § må ej yppas i vidare mån

än som erfordras för vinnande av det

avsedda syftet. Bryter någon häremot,

straffes med dagsböter eller fängelse.

Förseelse som-------

§•

Vad som inhämtats genom sådan

upplysning eller sådant tillhandahållande

av handlingar som avses i 47 §

första stycket e), vid besiktning jämlikt

65 § eller vid sådan förfrågan, undersökning

eller granskning som avses

i 66 § må ej yppas i vidare mån

än som erfordras för vinnande av det

avsedda syftet. Bryter någon häremot,

dömes till dagsböter eller fängelse i

högst ett år.

----av målsägande^

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 309 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

309

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 408)

om behörighet att utöva läkaryrket

Härigenom förordnas, att 3 och 11 £

het att utöva läkaryrket1 skola erhålla

(Gällande lydelse)

3

Har legitimerad läkare genom dom,

som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts

eller suspenderats från tjänst som läkare

för brott, som han förövat under

utövning av läkaryrket,

dömts till straffarbete för annat

brott eller

fällts till ansvar för medverkan till

obehörig utövning av läkaryrket eller

för medverkan till hälsofarligt kvacksalveri

eller för medverkan till brott,

som avses i 10 § lagen om förbud i

vissa fall mot verksamhet på hälsooch

sjukvårdens område, eller ock för

obehörig utövning av tandläkaryrket

eller medverkan därtill,

äger medicinalstyrelsen återkalla

hans legitimation, om han genom

brottet visat sig icke vara skickad att

utöva läkaryrket.

11

Utövar läkare, vars legitimation är

återkallad eller vars behörighet att utöva

läkaryrket eljest upphört, likväl

läkaryrket mot ersättning eller åsidosätter

läkare, som tillagts begränsad

behörighet, under utövning av läkaryrket

mot ersättning de föreskrifter i

avseende å behörigheten som gälla för

honom, straffes för obehörig utövning

av läkaryrket med dagsböter eller

fängelse.

Läkare, som---• ------

i§ lagen den 30 juni 1960 om behörigändrad

lydelse på sätt nedan angivcs.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har legitimerad läkare genom dom,

som vunnit laga kraft,

dömts till fängelse eller avsatts eller

suspenderats från tjänst som läkare

för brott, som han förövat under

utövning av läkaryrket,

dömts till fängelse i minst sex månader

för annat brott eller

funnits skyldig till medverkan

till obehörig utövning av läkaryrket

eller till medverkan till hälsofarligt

kvacksalveri eller till medverkan till

brott, som avses i 10 § lagen om förbud

i vissa fall mot verksamhet på

hälso- och sjukvårdens område, eller

ock till obehörig utövning av tandläkaryrket

eller medverkan därtill,

äger medicinalstyrelsen återkalla

hans legitimation, om han genom

brottet visat sig icke vara skickad att

utöva läkaryrket.

§•

Utövar läkare, vars legitimation är

återkallad eller vars behörighet att utöva

läkaryrket eljest upphört, likväl

läkaryrket mot ersättning eller åsidosätter

läkare, som tillagts begränsad

behörighet, under utövning av läkaryrket

mot ersättning de föreskrifter i

avseende å behörigheten som gälla för

honom, dömes för obehörig utövning

av läkaryrket till dagsböter eller fängelse

i högst ett år.

-----till dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; 3 § i dess äldre lydelse skall

dock tillämpas i fråga om den som dömts före denna lags ikraftträdande.

1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1963:252.

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1961

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 418)

om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 om straff för

varusmuggling skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3

Är varusmuggling att anse som

grov, skall dömas till straffarbete i

högst två år eller fängelse.

Vid bedömande------

8

Lika med — — — —--— -

Hava flera medverkat till gärning,

som enligt denna lag är belagd med

svårare straff än böter, högst trehundra

kronor, skall gälla vad i 3 kap.

strafflagen är stadgat.

§•

Är varusmuggling att anse som

grov, skall dömas till fängelse i högst

två år.

----farlig art.

§•

— -— försök därtill.

Hava flera medverkat till gärning,

som enligt denna lag är belagd med

svårare straff än böter, högst trehundra

kronor, skall gälla vad i 23

kap. brottsbalken är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr 180)

om tillverkning av sprit och vin

Härigenom förordnas, att 7 § 1 mom. och 8 § 1 mom. samt 11 och 12 §§

förordningen den 26 maj 1961 om tillverkning av sprit och vin skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 §•

1 mom. Den som--------— sex månader.

Är brottet grovt, vare straffet fäng- Är brottet grovt, dömes till fängelelse

eller straffarbete i högst två år. se i högst två år.

Vid bedömande — —--— —--—--framställd sprit.

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 106b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §•

i mom. Förfogar tillverkare över

tillverkad sprit på annat sätt än som

är medgivet i denna förordning eller

med stöd därav utfärdade föreskrifter,

dömes till dagsböter eller fängelse

i högst ett år. Är brottet grovt, vare

straffet fängelse eller straffarbete i

högst två år.

11

Hava flera medverkat till gärning,

som i 7 och 8 §§ sägs, gäller vad i 3

kap. 4 och 5 §§ strafflagen är stadgat.

Den, till vilken sprit avyttrats eller

eljest anskaffats, vare dock ej förfallen

till ansvar för annan medverkan

än anstiftan.

12

Vad som med stöd av denna förordning

inhämtats vid granskning av

handelsböcker med tillhörande verifikationer

eller eljest vid tillsyn över

tillverkning må ej yppas i vidare mån

än som erfordras för vinnande av det

med kontrollen avsedda ändamålet.

Bryter någon häremot, dömes till

dagsböter eller fängelse i högst sex

månader, där ej gärningen är belagd

med straff i strafflagen.

1 mom. Förfogar tillverkare över

tillverkad sprit på annat sätt än som

är medgivet i denna förordning eller

med stöd därav utfärdade föreskrifter,

dömes till dagsböter eller fängelse

i högst ett år eller, om brottet är grovtr

till fängelse i högst två år.

§•

Hava flera medverkat till gärning,

som i 7 och 8 §§ sägs, gäller vad i 23

kap. 4 och 5 §§ brottsbalken är stadgat.

Den, till vilken sprit avyttrats eller

eljest anskaffats, vare dock ej förfallen

till ansvar för annan medverkan

än anstiftan.

§.

Vad som med stöd av denna förordning

inhämtats vid granskning av

handelsböcker med tillhörande verifikationer

eller eljest vid tillsyn över

tillverkning må ej yppas i vidare mån

än som erfordras för vinnande av det

med kontrollen avsedda ändamålet.

Bryter någon häremot, dömes till

dagsböter eller fängelse i högst sex

månader, om ej för gärningen är stadgat

straff i brottsbalken.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196 i

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr 655)

om undanförsel och förstöring

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 15 december 1961 om undanförsel

och förstöring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §.

Med dagsböter eller fängelse eller, Till dagsböter eller fängelse i högst

om omständigheterna äro synnerligen ett år eller, om brottet är grovt, till

försvårande, med straffarbete i högst fängelse i högst två år dömes

två år straffes

1. den som------anmälningsskyldighet; samt

2. den som-----lagrum uppställts.

Har någon-----— egendomens värde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120)

om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 27 april 1962 om straff i vissa fall

för oriktig ursprungsdeklaration m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse)

1

Har någon i deklaration, certifikat

eller annan handling, som hos myndighet

inom eller utom riket eller hos

auktoriserad handelskammare åberopas

till bevis om varas ursprung eller

försändning för ändamål som avses i

konventionen angående upprättandet

av Europeiska frihandelssammanslutningen,

uppsåtligen lämnat oriktig

(Föreslagen lydelse)

§•

Har någon i deklaration, certifikat

eller annan handling, som hos myndighet

inom eller utom riket eller hos

auktoriserad handelskammare åberopas

till bevis om varas ursprung eller

försändning för ändamål som avses i

konventionen angående upprättandet

av Europeiska frihandelssammanslutningen,

uppsåtligen lämnat oriktig

s. 313 Kontrollera mot PDF

313

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i

(Gällande lydelse)

uppgift, ägnad att vid införsel av varan

i annan stat än Sverige inom sammanslutningens

område leda till frihet

från tull eller annan motsvarande

avgift eller till att för låg tull eller avgift

uttages, dömes till dagsböter eller

fängelse i högst ett år. Detsamma

skall gälla om den som tillhandahållit

den åberopade handlingen med vetskap

om att den innehåller sådan

oriktig uppgift. Är brott som nu sagts

grovt, skall dömas till straffarbete i

högst två år eller fängelse.

Begår någon------till dagsböter.

Är brott------straff dömas.

(Föreslagen lydelse)

uppgift, ägnad att vid införsel av varan

i annan stat än Sverige inom sammanslutningens

område leda till frihet

från tull eller annan motsvarande

avgift eller till att för låg tull eller

avgift uttages, dömes till dagsböter eller

fängelse i högst ett år. Detsamma

skall gälla om den som tillhandahållit

den åberopade handlingen med vetskap

om att den innehåller sådan

oriktig uppgift. Är brott som nu sagts

grovt, skall dömas till fängelse i högst

två år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 november

1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 27 juni 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 5 juni 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om införande av brottsbalken,

2) lag om ändring i giftermålsbalken,

3) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken,

4) lag om ändring i rättegångsbalken,

5) lag med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga

lagöverträdare,

6) lag om verkställighet av bötesstraff,

7) lag om straff för folkmord,

8) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff

för krigsmän,

9) lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar,

10) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande

av havandeskap,

11) lag angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilisering,

12) lag angående ändring i lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastrering,

13) lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård,

14) lag angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning

för brott,

15) förordning om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 1864

(nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet,

16) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64)

om handelsbolag och enkla bolag,

17) lag angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i

vissa bolag,

s. 315 Kontrollera mot PDF

315

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

18) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa

bestämmelser om sjöfynd,

19) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkommissionsrörelse

och fondbörsverksamhet,

20) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med

vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper,

21) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning

i allmän flottled,

22) lag om ändring i konkurslagen,

23) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling

utan konkurs,

24) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen

den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,

25) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt

i spannmål,

26) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)

om försäkringsavtal,

27) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116)

om tillsyn över stiftelser,

28) lag angående ändrad lydelse av 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930

{nr 115) om bostadsrättsföreningar,

29) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens

begränsning,

30) lag om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131),

31) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)

om hittegods,

32) lag om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt,

33) lag om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350),

34) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss

panträtt i spånadslin och hampa,

35) lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313),

36) lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945

{nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

37) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff

i vissa fall då riket är i krig,

38) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

39) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 491) om ämbetsansvar

för vigselförrättare i vissa fall,

40) förordning om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen

den 10 juni 1949 (nr 340),

41) förordning angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr

341) om explosiva varor,

42) lag angående ändring i lagen den 29 december 1949 (nr 722) om

pantlånerörelse,

43) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193),

s. 316 Kontrollera mot PDF

316 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

44) lag om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr

279) ,

45) lag om ändring i allmäna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr

280) ,

46) lag om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisregleringslagen den 1

juni 1956 (nr 236),

47) lag om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni

1956 (nr 306),

48) lag om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 (nr

132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången

vid krig eller krigsfara m. m.,

49) lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),

50) lag angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning

för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,

51) lag om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvarslagen den 22 april

1960 (nr 74),

52) lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960

(nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket,

53) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960

(nr 418) om straff för varusmuggling,

54) förordning angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr

180) om tillverkning av sprit och vin,

55) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr

655) om undanförsel och förstöring, samt

56) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120)

om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.

Förslagen finnas bilagda detta protokoll.

Beträffande förslaget under 6) — lag om verkställighet av bötesstraff -—

beslöt lagrådet avgiva särskilt yttrande.

Övriga förslag hade inför lagrådet föredragits av statssekreteraren Carl

Holmberg och lagbyråchefen Örjan Wetterberg.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Lagen om införande av brottsbalken

Förslaget i allmänhet

Huvudreglerna i svensk rätt beträffande strafflags tillämplighet i tiden

äro grundade på en analogisk tillämpning av de i strafflagens promulgationsförordning

givna övergångsbestämmelserna. Detta gäller i första hand

vid ändringar i strafflagen, men analogisk tillämpning torde även förekomma

inom specialstraffrätten.

s. 317 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

317

Straffrättskommittén upptog i sitt förslag till brottsbalk i 23 kap. allmänna

bestämmelser om strafflags tillämplighet i tiden, vilka ansågos giva

i huvudsak uttryck för gällande rätts ståndpunkt. De föreslagna bestämmelserna

voro ej uttömmande utan avsågo endast alt angiva de principer

som skulle tillämpas där cj annat var stadgat. Bestämmelserna skulle i

första hand tillämpas vid införandet av brottsbalken. Därutinnan kompletterades

de av de speciella övergångsbestämmelserna i kommitténs förslag

till lag om införande av balken. Vidare borde de emellertid tillämpas vid

framtida ändringar i brottsbalken och, enligt ett särskilt stadgande, även i

fråga om straffrättsliga bestämmelser utanför balken. Genom de sålunda

föreslagna allmänna bestämmelserna avsågs att skapa viss enhetlighet i bedömandet

av vilken lag som skulle tillämpas när lagändring skedde och att

giva vägledning för tolkningen av övergångsspörsmål som ej blivit uttryckligen

reglerade. Dessutom ville man möjliggöra en förenkling av övergångsbestämmelserna

vid ny lagstiftning, eftersom dessa kunde inskränkas till

att stadga de undantag från de allmänna principerna eller åstadkomma de

förtydliganden som kunde finnas erforderliga. (SOU 1953: 14 s. 423)

Vid remissen av brottsbalken till lagrådet 1958 anmäldes, att regler om

strafflags tillämplighet i tiden ansetts böra upptagas icke i själva balken

utan i promulgationslagstiftningen. Departementschefen uttalar vid den nu

ifrågavarande remissen, utan närmare motivering, att sådana regler icke bör

givas vidare avfattning än som betingas av de problem som föreligga när

brottsbalken skall sättas i kraft. Såsom efter år 1864 skett beträffande motsvarande

regler i strafflagens promulgationsförordning avses likväl de principer

som ligga till grund för bestämmelserna i den nya promulgationslagen

— i den mån icke genom uttryckliga regler avvikelser härifrån föreskrivas

— skola analogiskt tillämpas vid ändringar i kriminallagstiftningen som ske

i anslutning till brottsbalkens ikraftträdande och efter det att balken trätt i

kraft.

De grundläggande principerna för bedömande av straffbarhet vid övergången

från äldre till ny lag behandlas i förslagets 5 § första stycket och

andra stycket första punkten. Det är angeläget att de principer varom här

är fråga komma till uttryck i regler av allmän innebörd och räckvidd. De

äro grundläggande för vår nu gällande straffrätt i förevarande hänseende

och böra vara det även framdeles. Bestämmelser härom ha upptagits i konventionen

angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna ävensom i det av författningsutredningen framlagda förslaget

till regeringsform. Det skulle framstå som en brist om de i ett så

centralt lagverk som brottsbalken kommo till uttryck endast i form av

speciella regler för den aktuella situationen.

Departementschefen uttalar enligt remissprotokollet att utgångspunkten

bör vara att brottsbalken icke gives tillbakaverkande kraft vare sig så att

påföljd ådömes för gärning som icke var belagd med ansvar när den företogs

eller så att strängare straff ådömes än som skulle följa vid tillämpning

av lag som gällde när gärningen företogs. Denna princip har i konstruktio
-

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

nen av de grundläggande bestämmelserna kommit till uttryck på ett annat

sätt än i gällande rätt. I 5 § i det remitterade förslaget heter det sålunda att

äldre lag alltjämt skall tillämpas när fråga är om att döma till straff för gärning

som begåtts före den 1 januari 1965, om den lagen leder till lindrigare

straff än brottsbalken. Huvudregeln är alltså att brottsbalken skall tillämpas

även på äldre brott. I 5 § strafflagens promulgationsförordning stadgas däremot

att brott, som är förövat innan nya lagen blivit gällande, men för vilket

dessförinnan straff ej är bestämt genom dom som vunnit laga kraft eller

ej överklagas, skall straffas efter nya lagen, om det straff som efter samma

lag bör ådömas är lindrigare än det som i äldre lag varit stadgat för brottet.

Här underförstås alltså att äldre lag i regel skall tillämpas på äldre brott.

I straffrättskommitténs förslag uttryckes principen också så, att straffet bestämmes

efter den lag som gällde när handlingen företogs; gäller annan lag

när dom meddelas, skall den tillämpas, där den leder till frihet från straff

eller till lindrigare straff.

Motiveringen till att förslagets nu ifrågavarande grundläggande bestämmelser

i 5 § gestaltats så som skett är att från praktiska synpunkter fördelar

skulle vara att vinna av att brottsbalken genast kunde tillämpas i så

stor utsträckning som möjligt; i den mån hinder icke mötte i de förutnämnda

allmänt gällande principerna borde brottsbalken tillämpas å gärningar

som föreligga till bedömande sedan balken trätt i kraft.

Emellertid torde man icke utan starka skäl böra frångå den konstruktion

som vi haft i vår lagstiftning sedan 1864 och som alltså legat till grund

för doktrin och praxis under ett århundrade; denna konstruktion har visat

sig väl användbar. Därtill kommer att det kan ifrågasättas huruvida verkligen

de praktiska fördelarna med den nya konstruktionen överväga.

Man har i detta sammanhang att taga hänsyn till huvudsakligen två olika

fall, det ena då talan anhängiggöres först efter den nya lagens ikraftträdande

och det andra då talan dessförinnan anhängiggjorts men saken

ej blivit slutligen avgjord då den nya lagen träder i kraft. I första fallet

har man att räkna med en grupp mål, där anhängiggörandet i allmänhet

sker rätt snart; antalet sådana mål kommer snabbt att minskas. I senare

fallet är fråga om mål som äro föremål för prövning i underrätt eller som

överklagats och därför äro anhängiga i högre instans. Har en före nya lagens

ikraftträdande meddelad dom vunnit laga kraft, skall åter någon ändring

av domen icke ske av den anledningen att en tillämpning av den nya

lagen skulle leda till frihet från ansvar eller lindrigare straff. Det är alltså

att märka, att man under alla förhållanden ej kommer ifrån att övergångsvis

räkna med lagakraftvunna domar som grunda sig på äldre rätt. Olägenheterna

av att ytterligare ett antal domar komma att vara grundade på äldre

lags straffbestämmelser kunna knappast vara av avgörande betydelse. Det

är däremot en betydande olägenhet för domstolsverksamheten att högre rätt

skall behöva ändra meddelade domar även i fall då ändringen ej har materiell

betydelse. Beträffande mål, vari underrätt före brottsbalkens ikraftträdande

meddelat dom och som överklagats till hovrätt, måste enligt förslaget

s. 319 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964- 319

domen skrivas om och straffet grundas på brottsbalkens bestämmelser med

undantag allenast för de fåtaliga fall då brottsbalken leder till strängare resultat.

Ett särskilt problem är hur det skall förfaras i högsta domstolen i mål,

där fråga är om prövningstillstånd. Enligt 54 kap. 9 § rättegångsbalken må

talan mot hovrätts dom eller beslut i regel ej i vidare mån än som framgår

av 10 § i samma kapitel komma under högsta domstolens prövning med

mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill. I själva verket

innebär — såsom också framhölls av vederbörande riksdagsutskott vid rättegångsbalkens

tillkomst (1942 års riksdags första särskilda utskotts utlåtande

nr 2 s. 81, NJA II 1943 s. 698) — även frågan, huruvida tillstånd

skall meddelas, en prövning av målet. Lagrådet förutsätter emellertid att,

om prövningsavdelningen med tillämpning av principerna i det remitterade

förslaget ej skulle finna anledning till annan ändring av hovrättens

dom än den rent formella att brottsbalken skulle åberopas i stället för

strafflagen, ändringsdispens ej bör meddelas. Det är dock mindre tilltalande

att tillämpningen av äldre eller ny lag i de mål som överklagats från hovrätt

då blir beroende av om prövningstillstånd meddelas eller ej.

Om de nu ifrågavarande grundläggande bestämmelserna göras generella,

torde de böra kompletteras med en regel — motsvarande den av straffrättskommittén

i 23 kap. 1 § andra stycket upptagna —- angående gärning, som

under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden.

Straffrättskommittén upptog i sitt förslag en bestämmelse att vad som

sagts om straff också skulle gälla förverkande. I det remitterade förslaget

saknas en sådan regel. Detta motiveras med att bestämmelserna i brottsbalken

(36 kap. 1—5 §§) icke innebära några sakliga ändringar av vad som

gäller enligt 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen, varför reglerna i brottsbalken

böra kunna tillämpas även när fråga är om gärningar- som begåtts före

brottsbalkens ikraftträdande. Denna ståndpunkt har föranlett den särskilda

bestämmelsen i 5 § tredje stycket.

I samband med tillkomsten av 1960 års lag om straff för varusmuggling

uttalade departementschefen (prop. 1960: 115 s. 131, NJA II 1960 s. 185) i

anslutning till övergångsbestämmelserna, att frågan huruvida gammal eller

ny lag skulle tillämpas vore att bedöma med hänsyn till den sammanlagda

reaktionen beträffande såväl straff som förverkande; det ginge sålunda

t. ex. icke att tillämpa gammal lag i fråga om straffet och ny lag beträffande

förverkande. Lagrådet yttrade att departementschefens uttalande vore

ägnat att ingiva tvekan och hänvisade därvid till att första lagutskottet i ett

annat sammanhang (uti. 1949: 37 s. 14, NJA II 1949 s. 598) intagit den

ståndpunkten att vid jämförelse mellan ny och gammal lag de olika påföljderna

borde betraktas var för sig. Lagrådet ansåg att det ej vore orimligt

att man bedömde frågan olika vid olika slag av förverkande och att man därför

borde överlämna åt rättstillämpningen att närmare taga ställning till de

s. 320 Kontrollera mot PDF

320 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196k

frågor som mötte i hithörande sammanhang. Jämför rättsfallet NJA 1961

s. 724.

I princip anser lagrådet att frågan om tillämpning av gammal eller ny

lag i fråga om förverkande skall bedömas enligt samma grunder som beträffande

straff. På skäl som anfördes av lagrådet beträffande 1960 års lagstiftning

får lagrådet dock förorda att någon regel härom ej upptages i 5 §

utan att ståndpunktstagandet i det särskilda fallet till frågor av förevarande

slag överlämnas åt rättstillämpningen. Bestämmelsen i 5 § tredje stycket

i förslaget torde vid sådant förhållande kunna utgå.

De allmänna reglerna i 5 § beträffande straff böra i princip vara grundläggande

även för bedömande av frågan om tillämpningen av äldre eller ny

lag vid ådömande av annan brottspåföljd än straff. Karaktären av de ändringar

som vid brottsbalkens införande ske beträffande andra brottspåföljder

än straff torde dock motivera att såsom en specialregel vid införandet

av brottsbalken meddelas en bestämmelse med det innehåll 5 § andra stycket

andra punkten har i förslaget. Denna bestämmelse torde då få upptagas

som särskilt stycke. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att bestämmelsen

om annan påföljd än straff endast avser själva påföljden och ej den

till grund för domen liggande brottsbestämmelsen. Fastän domen går ut på

påföljd enligt brottsbalken, kan sålunda tänkas att ett straffbud i strafflagen

åberopas som grund för domen.

På grund av det anförda får lagrådet föreslå, att 5 g första och andra styckena

erhålla följande utformning:

»Ingen må dömas för gärning, som ej var belagd med straff när den begicks.

Straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs.

Gäller annan lag när dom meddelas, skall den lagen tillämpas, om den leder

till frihet från straff eller till lindrigare straff; vad nu är sagt skall dock ej

gälla, när fråga är om gärning som under viss tid varit straffbelagd på

grund av då rådande särskilda förhållanden.»

Såsom tredje stycke i 5 § bör upptagas ett stadgande med samma innehåll

som 5 § andra stycket andra punkten i remissförslaget.

Vid avvägning huruvida äldre eller ny lag leder till lindrigare straff skall

enligt förslaget hänsyn tagas även till återfallsbestäinmelser och konkurrensregler.

Beträffande vissa konkurrenssituationer har emellertid i förslaget

upptagits en särskild övergångsbestämmelse i 6 § andra stycket. Det gäller

de fall som föreligga när någon, som redan dömts till påföljd, efter den

1 januari 1965 skall dömas för annat brott. Då skola enligt det föreslagna

lagrummet bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken tillämpas jämväl när

fråga är om brott, som begåtts före nämnda dag. För att tillgodose den i

det föregående berörda synpunkten, att vid överklagande av dom högre domstol

ej skall behöva ändra domen på grund av omständigheter av huvudsakligen

formell natur, hemställer lagrådet om sådan ändring i det föreslagna

andra stycket i 6 § att vad där stadgas begränsas till att gälla annat

s. 321 Kontrollera mot PDF

321

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19(H

mål än sådant, som av första domstol avgjorts före den 1 januari 1965 (jämför

punkt 3 i övergångsbestämmelserna till 1938 års ändringar i 4 kap.

strafflagen). I de mål, som av första domstol avgjorts före nämnda dag,

blir valet mellan ny eller gammal lag att avgöra jämlikt de i 5 § angivna

grunderna.

2 §•

Vid utformningen av detta lagrum har avsetts, att 1864 års strafflag i sin

helhet skulle upphävas i och med att brottsbalken träder i kraft. Även

stadgandena om skadestånd i 6 kap. 1—7 §§, vilka sakna motsvarighet i

brottsbalken, skulle alltså upphöra att gälla. I detta hänseende har i motiveringen

anförts att ett förslag till lagstiftning om skadeståndsrättsliga

spörsmål, avsett att ersätta bl. a. de nu i 6 kap. strafflagen upptagna reglerna,

vore att vänta, och att man torde kunna utgå ifrån att en ny lagstiftning

om skadestånd kunde komma till stånd innan brottsbalken skulle träda

i kraft.

Det åsyftade lagförslaget, skadeståndskommitténs betänkande Skadestånd

I (SOU 1963: 33), har numera framlagts, men då visshet om förslagets vidare

behandling av naturliga skäl ännu ej föreligger, synes det lämpligt,

att man räknar med att de ifrågavarande strafflagsbestämmelserna tills

vidare skola gälla. Promulgationslagens 2 § bör alltså enligt lagrådets mening

i förevarande del erhålla den lydelsen att genom brottsbalken upphäves

»strafflagen den 16 februari 1864 med undantag av 6 kap. 1—7 §§».

4 §•

Det vid förslaget i allmänhet berörda önskemålet att högre domstol ej

skall av formella skäl behöva ändra en överklagad dom synes böra föranleda

ett tillägg till paragrafens andra stycke av innehåll att vad där sägs

dock ej skall äga tillämpning i mål, vari domstol före den 1 januari 1965

dömt till straffarbete. Det må framhållas att i de fall varom nu är fråga

8 § kan bliva tillämplig.

I remissprotokollet förutsättes att beträffande verkställigheten av tidigare

ådömda straffarbetsstraff de regler, som komma att gälla för det enhetliga

frihetsstraffet fängelse, omedelbart skola tillämpas. Detsamma bör uppenbarligen

bliva fallet i fråga om straffarbete som ådömes med stöd av den

nu föreslagna undantagsregeln.

Det må understrykas att vid bedömningen enligt 5 § av frågan, huruvida

brottsbalken leder till lindrigare straff, straffarbete skall anses motsvara

fängelse på lika lång tid; sex månaders fängelse är alltså icke lindrigare

än sex månaders straffarbete.

5 §.

Beträffande detta lagrum hänvisas till lagrådets uttalande vid förslaget i

allmänhet.

11 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 saml. Nr 10

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

6 §.

Vad beträffar första stycket är att märka att en återfallssituation i allmänhet

skall bedömas enligt 5 § andra stycket i förslaget. Den specialregel,

som gives i G § första stycket för det fall att därvid befinnes att brottsbalken

skall tillämpas, synes i förtydligande syfte böra ändras så att däri

stadgas, att vid bedömning enligt brottsbalken skall vad i 26 kap. 3 § stadgas

om återfall i brott tillämpas utan hinder av att det förra brottet bedömts

efter äldre lag.

Vid förslaget i allmänhet bar lagrådet hemställt att andra stycket i 6 §

andras så att den där givna regeln begränsas till att gälla i annat mål än

sådant, som av första domstol avgjorts före den 1 januari 1965. Vidare torde

den redaktionella ändringen böra göras att i lagtexten tillfogas att bestämmelserna

i 34 kap. brottsbalken skola tillämpas »med iakttagande av

vad i 9—11 §§ denna lag sägs».

7 §•

Vid förslaget i allmänhet har lagrådet förordat att vissa bestämmelser i

lagen om införande av brottsbalken erhålla allmän karaktär. Detta gäller

även 7 §. För sådant ändamål torde endast den ändringen behöva ske i förslagets

formulering att ordet brottsbalken ersättes med »den nya lagen».

8 §-

Här gives en regel för det fall att dom å viss tids straffarbete och annan

dom, meddelad före brottsbalkens ikraftträdande, enligt vilken vederbörande

har att undergå fängelse, på en gång förekomma till verkställighet. I anslutning

härtill må framhållas, att med dom å fängelse utan uttrycklig föreskrift

torde få jämställas rättens avgörande om förvandling av böter, trots

att detta benämnes beslut.

Med att dom meddelats före den 1 januari 1965 avses, enligt vad som

uttalas i remissprotokollet, att den sista prövningen i någon domstolsinstans

skett; däremot förutsättes icke i och för sig att domen vunnit laga kraft

före den dagen. Det är tydligt att i detta sammanhang med uttrycket »prövningen»

ej avses högsta domstolens behandling av fråga om prövningstillstånd.

9 §.

I remissprotokollet uttalas i anslutning till denna paragraf att med uttrycket

»straff ådömts före brottsbalkens ikraftträdande» avses, här liksom

i motsvarande fall i 5 §, att slutlig dom i målet meddelats före den

tidpunkten, oavsett om domen då vunnit laga kraft eller ej. Härmed torde

böra likställas det fall då den dömde förklarat sig nöjd med domen och

straffverkställigheten börjat före brottsbalkens ikraftträdande.

10 §.

En av de möjligheter som föreligger enligt punkt 2 är att döma till

skyddstillsyn såsom gemensam påföljd för det brott, som avsågs med den

s. 323 Kontrollera mot PDF

323

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

gamla villkorliga domen, och det nya brottet. Detta förfaringssätt torde ej

sällan vara att föredraga framför att låta den gamla villkorliga domen bestå

och döma till särskild påföljd för det nya brottet eller förordna att anståndet

skall avse även det nya brottet.

I anslutning till stadgandet i punkt 3 må framhållas att, såsom torde

framgå av ordalydelsen, i där avsedda fall ej må dömas till böter enligt 28

kap. 2 § eller 31 kap. 1 § brottsbalken vid sidan av skyddstillsyn eller överlämnande

till vård enligt barnavårdslagen.

14 §.

I motiveringen till denna paragraf uttalas att genom upphävande av de i

2 § nämnda lagarna även övergångsbestämmelserna till desssa lagar torde

komma att upphävas, om icke annat anges. Detta uttalande synes icke böra

tilläggas principiell innebörd (jfr NJA II 1958 s. 164). Såsom i remissprotokollet

framhålles torde utan att särskilt stadgande meddelas den verkan

av de äldre övergångsbestämmelserna kvarstå som sammanhänger med

själva övergången från gammal till ny lag. Vidare uppräknas i 14 § de stadganden

i de äldre övergångsbestämmelserna som avses fortfarande skola

äga tillämpning. Oavsett hur det förhåller sig i det hänseende som beröres

i det förutnämnda uttalandet, blir det sålunda genom lagtexten otvetydigt

angivet vilka hithörande stadganden som skola äga giltighet även i fortsättningen.

16 §.

I förevarande paragraf gives en bestämmelse med syfte att uppskjuta den

i brottsbalken tänkta decentraliseringen av ärenden om fakultativ villkorlig

frigivning till övervakningsnämnderna. Det synes lagrådet lämpligast

att bestämmelsen i fråga erhåller den lydelsen, att vad i 26 kap. 9 § första

stycket brottsbalken stadgas om att fråga angående fakultativ villkorlig frigivning

prövas av övervakningsnämnd ej skall äga tillämpning i den mån

Konungen så förordnar. Detta innebär att Konungen kan förordna om undantag

från regeln under den första tiden efter brottsbalkens ikraftträdande

men att brottsbalkens regel därefter utan vidare gäller.

Lagen om ändring i rättegångsbalken

1 kap.

Till följd av att i brottsbalken de nuvarande straff arterna fängelse och

straffarbete sammanslagits till ett enhetligt frihetsstraff, fängelse, har ändring

nu föreslagits i åtskilliga bestämmelser i rättegångsbalken, vilkas tilllämplighet

är beroende av det straff som kan följa å brottet. Därvid har,

liksom i brottsbalken, i vissa fall anknutits till det straff som »är stadgat»

för brottet och i andra till det straff som »kan följa» å brottet. Under för
-

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

arbetena till brottsbalken gjorde departementschefen och lagrådet vissa

uttalanden om den avsedda innebörden av dessa uttryck (prop. 1962: 10 C

s. 160 och 541). Även remissprotokollet innehåller — under 1 kap. och

24 kap. rättegångsbalken samt 57 § lagen om nykterhetsvård —- uttalanden

i d^tta hänseende. Lagrådet har icke något att erinra mot vad där sägs men

vill i detta sammanhang beröra några gemensamma spörsmål rörande tilllämpningen

av dessa båda uttryck.

När fråga är om försök, förberedelse, stämpling och medverkan måste

häijsyn tagas till bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken. Beträffande gradindielade

brott, såväl i brottsbalken som inom specialstraffrätten, torde liksom

nu varje grad av brottet böra betraktas som ett särskilt brott med

egen straffskala. Om exempelvis straffmaximum för normalfall är fängelse

i sex månader och för grova fall fängelse i två år, skall alltså hänsyn tagas

till det högre maximum endast då brottet i det aktuella fallet är att anse

som grovt. Motsvarande bör gälla i fråga om straffbestämmelser, enligt vilka

möjligheten att döma till visst straff är betingad av en närmare angiven

omständighet, t. ex. 18 kap. 2 §, 19 kap. 11 § och 23 kap. 5 § brottsbalken.

Inom specialstraffrätten finnas fortfarande straffbestämmelser, i vilka stadgas

straffskärpning vid försvårande och strafflindring vid mildrande omständigheter.

Enligt vedertagen uppfattning anses i dylika fall en enda

straff skala föreligga; det maximum som gäller vid försvårande omständigheter

skall alltså beaktas oberoende av huruvida sådana omständigheter

åberopas i det särskilda fallet. Hur nödvärnsexcess skall bedömas enligt regler

som bygga på uttrycket »är stadgat» kan vara tveksamt. Enligt lagrådets

uppfattning bör man i fall då målet gäller nödvärnsexcess beakta 24 kap.

5 § brottsbalken och följaktligen icke tillämpa sådana bestämmelser som

äro anknutna till visst straffminimum.

Till förebyggande av missuppfattning må framhållas, att uttrycket »brott,

för vilket är stadgat fängelse» omfattar även brott, vilkas straffskala förutom

fängelse innehåller annan straffart, t. ex. böter, samt att uttrycket

»brott, för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver» och liknande uttryck

omfattar även fall då lindrigare straff ingår i straffskalan.

I fall då tillämpligheten av en processuell bestämmelse är beroende av

straffminimum har i remissförslaget genomgående använts uttrycket att

lindrigare straff icke »är stadgat». När anknytning skett till straffmaximum

har däremot i somliga fall använts »är stadgat» och i andra »kan följa».

Den praktiskt viktigaste skillnaden mellan dessa fall blir, att vid »kan

följa», men icke vid »är stadgat», hänsyn skall tagas till återfallsregeln i

26 kap. 3 § och bestämmelsen om osjälvständiga ämbetsbrott i 20 kap. 5 §

brottsbalken. I gällande rätt har den omständigheten, att straffarbete kan

följa å brottet, i stor utsträckning använts för att avgränsa kretsen av de

brott som ansetts så allvarliga att vissa processuella särbestämmelser skola

gälla. Enligt förslaget skall detta uttryck i några fall utbytas mot uttrycket

brott, vara fängelse i mer än ett år »kan följa». En dylik ändring skulle

medföra en betydande utvidgning av särregelns tillämpningsområde i för
-

s. 325 Kontrollera mot PDF

325

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1964

hållande till vad som nu gäller. Medan återfallsbestämmelsen i 4 kap. 14 §

strafflagen endast avser gradindelade förfalsknings- och förmögenhetsbrott,

bär nämligen brottsbalkens återfallsregel utsträckts att omfatta alla i balken

behandlade brott, som äro belagda med fängelse. I fall då detta stadgande

är tillämpligt höjas straffmaxima å fängelse i sex månader till fängelse

i två år och exempelvis straffmaxima å fängelse i ett år till fängelse

i fyra år. Detta gäller t. ex. beträffande sådana relativt lindriga brott som

våldsamt motstånd, missfirmelse mot tjänsteman och undanhållande.

Även stadgandet i 20 kap. 5 § brottsbalken angående osjälvständiga ämbetsbrott

medför en betydande utvidgning av särbestämmelsernas tillämpningsområde.

Motsvarande bestämmelse i strafflagen (25 kap. 5 §) öppnar

icke någonsin möjlighet att döma till straffarbete i fall då brottet eljest ej

är belagt med sådant straff. Enligt brottsbalken blir lägsta maximum för

osjälvständiga ämbetsbrott fängelse i två år. Detta gäller såväl beträffande

brott enligt brottsbalken som inom specialstraffrätten och även då brottet

eljest ej kan medföra svårare straff än böter, t. ex. fylleri i tjänsten.

Å andra sidan skulle ett utbyte av »kan följa» mot »är stadgat» i de processuella

bestämmelser varom här är fråga medföra en viss ehuru ganska

ringa inskränkning av bestämmelsernas nuvarande tillämpningsområde;

gradindelade förfalsknings- och förmögenhetsbrott skulle falla utanför, när

återfallet vore att hänföra till sådan lägre brottsgrad, för vilken straffmaximum

utgör fängelse i sex månader eller, beträffande bodräkt, ett år.

Det rör sig här om brott som i och för sig äro relativt lindriga, och den

omständigheten att återfall föreligger torde endast undantagsvis komma att

medföra att det vanliga straffmaximum överskrides (jfr prop. 1962: 10 C s.

247).

Den inskränkning av de processuella särbestämmelsernas tillämplighet

som användningen av uttrycket »är stadgat» skulle medföra synes i allmänhet

vara en väsentligt mindre olägenhet än den utvidgning som skulle

ske, om uttrycket »kan följa» begagnas. Sistnämnda metod innebär, att man

i viss mån överger den nuvarande principen att reservera ifrågavarande bestämmelser

för mera allvarliga brott. Enligt lagrådets mening bör i fall varom

nu är fråga uttrycket »kan följa» användas endast då det av särskild

anledning finnes önskvärt att bestämmelsen får ett mera vidsträckt tilllämpningsområde.

Av anförda skäl har lagrådet funnit sig böra föreslå, att uttrycket »kan

följa» i vissa stadganden — såväl i rättegångsbalken som i andra författningar

— utbytes mot uttrycket »är stadgat»; se nedan vid 24 kap. 1 § och

27 kap. 3 § rättegångsbalken, övergångsbestämmelserna till denna lag, 13

och 15 §§ lagen med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga

lagöverträdare och 87 § militära rättegångslagen. Däremot synes någon

ändring icke böra ske i 26 och 27 §§ utlänningslagen.

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

20 kap. 7 §.

Förslaget innebär åtskilliga ändringar med syfte att vidga möjligheterna

för åklagare att underlåta åtal.

Vad angår punkt 1 avses i förslaget, att åtal skall underlåtas, om det

är uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter icke skulle

komma att ådömas. Medan hittills enligt denna punkt åtalseftergift ifrågakommit

blott då svårare straff ej kunnat följa å brottet, skall i framtiden

åtal kunna underlåtas även när fängelse ingår i straffskalan. Liksom tidigare

skall vidare krävas att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur

allmän synpunkt.

I motiveringen för den nya lydelsen framhålles bl. a. att för stadgandets

tillämpning förutsättes, att omständigheter föreligga, som komma gärningen

i fråga att framstå som mindre straffvärd i jämförelse med de flesta

andra, som falla under straffbudet i fråga; det skall vara fråga om »ringa»

brott eller lagöverträdelser av »föga allvarlig beskaffenhet».

Lagrådet finner — mot bakgrunden av den antydda motiveringen — den

sålunda föreslagna utvidgningen kunna godtagas. Självfallet kan det bliva

vanskligt att på förhand bedöma huruvida endast böter skulle komma att

ådömas för gärningen i fråga, men den nya lagtexten ger tydligt vid handen,

att vid tveksamhet i detta hänseende det ej kan ifrågakomma att underlåta

åtal. Härutöver finnes enligt lagrådets mening anledning understryka,

att underlåtenhet att åtala bör vara utesluten, då det kan antagas

att vid lagföring skulle ådömas visserligen endast böter men höga böter; i

sådant fall kan det ej — såsom i motiven förutsatts — sägas vara fråga

om ringa brott eller lagöverträdelser av föga allvarlig beskaffenhet, och lagföring

måste alltså te sig påkallad ur allmän synpunkt.

I den nya lagtexten ha gällande rätts termer »eftergiva åtal» och »åtalseftergift»

ansetts böra övergivas och ersatts av uttrycket »beslut att icke

tala å brott». Oavsett huruvida verkligen av innehållsmässiga skäl en ändring

av den äldre terminologien kan anses erforderlig, föreligger enligt lagrådets

mening här ett praktiskt behov av en lätthanterlig kort benämning.

Eftersom nu ordet »åtalseftergift» varit i bruk en rätt lång tid och de nya

reglerna på området i principiellt avseende ej mycket avvika från hittills

gällande ordning, vill lagrådet förorda att — då ej någon annan kort benämning

torde kunna anvisas — uttrycken eftergiva åtal och åtalseftergift behållas.

Ifrågasättas kan för övrigt huruvida ej beteckningen åtalseftergift,

även om den uteslutes ur lagen, skulle på grund av det praktiska behovet

komma att alltjämt användas. Om lagrådets förslag följes, erfordras ingen

ändring av ingressen till 7 § första stycket, varjämte lagrummets tredje och

fjärde stycken skulle erhålla samma lydelse som nuvarande andra stycket

första och andra punkten. Det må i detta sammanhang erinras om att uttrycket

eftergift av åtal förekommer även i 84 § militära rättegångslagen,

vilket stadgande enligt remissprotokollet icke föreslås skola ändras.

I samband med frågan om ändrad terminologi har i motiveringen till re
-

s. 327 Kontrollera mot PDF

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 10 är 190b

327

missförslaget jämväl dryftats spörsmålet hur fullständig utredningen rörande

brottsligheten behöver göras i fall, då beslut att ej anställa åtal kommer

i fråga. I motiveringen uttalas att det måste krävas att det blir klarlagt

alt brott begåtts av den misstänkte. Därutöver bör emellertid enligt lagrådets

mening i normala fall krävas att den misstänkte erkänt brottet.

24 kap. 1 §.

Enligt gällande lydelse av paragrafens första stycke må under vissa förutsättningar

häktning ske, när fråga är om brott, »varå straffarbete kan följa».

I departementsförslaget har begränsningen av häktningsmöjligheten

med hänsyn till brottets svårhetsgrad i stället knutits till brott, »varå

fängelse i mer än ett år kan följa». Som motivering för ändringen åberopas

vad som anförts vid 1 kap. Där användes emellertid icke uttrycket »kan

följa» utan uttrycket »är stadgat».

Såsom framgår av vad lagrådet anfört vid 1 kap. rättegångsbalken

är tillämpningsområdet för en bestämmelse som bygger på uttrycket

»kan följa» betydligt vidsträcktare än då »är stadgat» användes. Främst

beror detta på att återfallsstadgandet i 26 kap. 3 § och bestämmelsen i 20

kap. 5 § brottsbalken om osjälvständiga ämbetsbrott skola beaktas vid

bedömningen av vilket straff som »kan följa». Enligt departementsförslaget

skulle ett sextiotal brott, som f. n. aldrig kunna föranleda häktning jämlikt

ifrågavarande häktningsregel, bliva häktningsgrundande i fall då stadgandet

i 26 kap. 3 § vore tillämpligt. De allra flesta av dessa brott äro sådana,

för vilka fängelse i högst sex månader är stadgat. Begränsningen

till brott »varå fängelse i mer än ett år kan följa» skulle i återfallssituationer

på brottsbalkens område komma att sakna betydelse; häktning för

brott, varå ej kan följa svårare straff än böter eller suspension är utesluten

på grund av föreskriften i paragrafens fjärde stycke. På grund av 20

kap. 5 § brottsbalken skulle vidare alla osjälvständiga ämbetsbrott bliva

häktningsgrundande.

Vare sig häktningsregeln grundas på »kan följa» eller »är stadgat» inträda

i fråga om tillämpningsområdet vissa ändringar i förhållande till vad

som nu gäller. I brottsbalken har visserligen i allmänhet å ena sidan för

brott, varå enligt strafflagen ej kan följa svårare straff än fängelse, icke

stadgats högre straff än fängelse i ett år och å andra sidan för brott, varå

enligt strafflagen kan följa straffarbete, stadgats fängelse i två år eller däröver.

Men i båda dessa hänseenden förekomma undantag. Sålunda har för

vissa brott, som nu icke äro belagda med straffarbete, maximum för fängelsestraffet

satts högre än till ett år. Detta gäller bl. a. hets mot folkgrupp,

djurplågeri, normalfall av vållande till annans död, grova fall av vållande till

kroppsskada, missbruk av urkund och förnekande av underskrift samt icke

grova fall av olovligt förfogande och behörighetsmissbruk. Vidare ha vissa

fall av misshandel, som nu straffas enligt 14 kap. 13 § strafflagen, hänförts

under den allmänna misshandelsbestämmelsen i 3 kap. 5 § brottsbalken,

där maximum utgör fängelse i två år. I enstaka undantagsfall har för brott,

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

som nu är belagt med straffarbete, i brottsbalken stadgats fängelse i högst

ett år, t. ex. beträffande otukt med syskon. Det förekommer också att vissa

av de gärningar som för närvarande falla in under ett brott, för vilket stadgas

straffarbete, hänförts under en lindrigare brottstyp med fängelse i ett

år som maximum. Sålunda ha en del gärningar, vilka nu straffas som otukt,

överförts till brottet otuktigt beteende. Vad angår specialstraffrätten komma,

enligt 4 § promulgationslagen till brottsbalken, straffmaxima å ett års

straffarbete att för framtiden avse fängelse i ett år. Detta gäller exempelvis

grov vårdslöshet i trafik.

Det är onekligen svårt att sedan straffarbete sammanslagits med fängelse

till ett enhetligt frihetsstraff finna en lämplig gräns för att angiva de brott

som äro av sådan svårhetsgrad, att häktning skall kunna ske, om övriga i

första stycket stadgade förutsättningar föreligga. Såsom framgår av det anförda

innebär deparlementsförslaget, att den nuvarande principen att häktningsregeln

bör avse endast mera allvarliga brott övergivits i betydande utsträckning.

Detta synes i viss mån betänkligt, ej minst med hänsyn till att

befogenheten att anhålla skulle komma att utvidgas i samma omfattning. Enligt

lagrådets mening skulle det från denna synpunkt vara lämpligare att

häktningsregeln anknytes till det straff som »är stadgats, än till det straff

som »kan följa» (jfr uttalande av departementschefen i prop. 1962: 10 C

s. 248). Stadgandena i 20 kap. 5 § och 26 kap. 3 § skulle i så fall icke inverka

på frågan om häktning. Hur lång tids fängelse som bör utgöra gräns

synes i viss mån tveksamt. Bland de relativt fåtaliga brott, för vilka i brottsbalken

stadgas fängelse i högst ett år, finns det enligt lagrådets mening vissa,

där det i något fall kan vara önskvärt att äga möjlighet att anhålla och

häkta även bofast person, särskilt vid återfall. Ett exempel utgör otuktigt

beteende som avses i 6 kap. 6 § första stycket; såsom ovan nämnts omfattar

detta stadgande vissa fall som nu hänföras till otukt. Straffskalor med

fängelse i ett år som maximum förekomma även inom specialstraffrätten.

Dessa brott skulle bliva häktningsgrundande, om häktningsregeln anknytes

till brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver. Flertalet

av dessa bestämmelser torde avse mera ovanliga brott. Det finns emellertid

några vanliga brott med ett års fängelse som straffmaximum, nämligen grov

vårdslöshet i trafik, rattfylleri och smitning. Förstnämnda brott är nu

häktningsgrundande. Att häktningsregeln utsträckes att omfatta rattfylleri

och smitning synes knappast behöva vålla några betänkligheter; övriga förutsättningar

för häktning torde vid dessa brott endast mera sällan vara uppfyllda.

Vid införande eller revision av straffskalor inom specialstraffrätten

böra konsekvenserna i häktningsavseende beaktas.

Under åberopande av det anförda hemställer lagrådet, att häktningsregeln

i paragrafens första stycke angives avse »brott, för vilket är stadgat fängelse

i ett år eller däröver».

s. 329 Kontrollera mot PDF

329

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196b

27 kap. 3 §.

Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 1 kap. och 24 kap. 1 § rättegångsbalken

hemställes att orden »å brottet kan följa fängelse i mer an ett

år» utbytas mot orden »för brottet är stadgat fängelse i ett år eller darover».

29 kap. 2 §.

Enligt den föreslagna lydelsen av andra stycket skola under viss förutsättning

ske särskilda omröstningar i skuldfrågan och därefter »påföljd bestämmas».

Nämnda uttryck synes böra utbytas mot »omröstning angående

påföljden företagas»; därmed komma ordalagen att omfatta även det

fall att påföljd eftergives enligt 2 kap. 6 § eller 33 kap. 4 § tredje stycket

brottsbalken eller att tilltalad jämlikt 33 kap. 2 § sista stycket brottsbalken

förklaras vara fri från påföljd.

I paragrafens tredje stycke regleras de fall, då särskilda omröstningar

skola ske angående påföljden. Enligt nu gällande bestämmelser, liksom enligt

remissförslaget, kan sådan särskild omröstning komma i fråga — förutom

när det gäller straff — endast beträffande sådan mening, för vilken nåcf0n

ledamot i första hand röstat. Den första omröstningen har på detta satt

gjorts preklusiv med avseende på de skilda omröstningsteman som kunna

uppställas beträffande annan påföljd än straff. Principiella erinringar kunna

riktas mot denna konstruktion av bestämmelserna, se Welamson i

Svensk Juristtidning 1956 s. 484. Några egentliga praktiska olägenheter

vållas likväl icke härav för närvarande. De olika alternativa påföljder som

nu kunna tänkas bliva aktuella i det särskilda målet äro nämligen relativt

få. Härtill kommer att, sedan straff bestämts, enligt nuvarande fjärde stycket

av paragrafen kan ske omröstning rörande villkorligt anstånd med

straffets avtjänande; beträffande ett yrkande därom synes den första omröstningen

icke vara preklusiv.

Med brottsbalkens påföljdssystem däremot aktualiseras olägenheterna av

det valda systemet. Antalet påföljder har i brottsbalken väsentligt ökats, och

de skilda påföljderna komma i stor utsträckning att utgöra praktiska behandlingsalternativ

i det enskilda fallet. Vidare öppnas enligt brottsbalken

vidgade möjligheter till kombinationer av olika påföljder. Det är då otillfredsställande

att omröstningsreglerna äro utformade så, att de utesluta valet

av en påföljd som måhända kunnat samla majoritet inom domstolen.

Det bör vidare beaktas att de nu gällande reglerna innebära att, om ej

vid särskild omröstning majoritet vinnes för viss påföljd, resultatet blir

ådömande av straff, även om denna mening i och för sig ej har majoritet

inom domstolen. Härigenom kommer vid valet av påföljd straff att få visst

företräde. Under förarbetena till brottsbalken har emellertid vid flera tillfällen

understrukits att straffen böter och fängelse icke i och för sig skola

anses äga företräde framför andra påföljder. För unga lagöverträdare är

tvärtom fängelsestraffet att anse som undantag i förhållande till bl. a. på
ll-f

Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 10

s. 330 Kontrollera mot PDF

330 Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964

följderna villkorlig dom eller överlämnande till vård enligt barnavårdslagen.

Någon ändring av omröstningsreglerna i fråga om straffs uppställande

såsom sista alternativ synes svårligen kunna vidtagas. Det är under sådana

förhållanden desto angelägnare att ej bibehålla regeln om den första omröstningens

preklusiva verkan beträffande vilka påföljder som skola kunna

uppställas till särskild omröstning. Lagrådet föreslår därför att tredje stycket

ändras därhän, att särskild omröstning skall ske om varje där angiven

påföljd, beträffande vilken under omröstningens gång yrkande framställes

av någon av de röstande. Att på detta sätt en enskild ledamot skulle kunna

framtvinga särskilda omröstningar om en rad alternativa påföljder torde

knappast kunna betecknas som någon olägenhet. Själva omröstningarna

torde i dylikt fall innebära mindre tidsutdräkt än de diskussioner som eljest

skulle erfordras för att klargöra, om någon sammanjämkning av meningarna

är möjlig.

Det är i och för sig angeläget att begränsa antalet av de meningar som

enligt tredje stycket skola kunna göras till föremål för särskild omröstning.

Ju större antalet göres, desto större äro utsikterna att varje enskild mening

blir utvoterad med den följden att resultatet blir straff. För de skiftningar

i meningarna som icke skola omfattas av tredje styckets regel om särskilda

omröstningar kunna två olika förfaranden tänkas: antingen skola i denna

del vad som skall gälla — utan ny omröstning — bestämmas efter vad flertalet

inom majoriteten anser, eller också skall, sedan påföljden bestämts,

särskild omröstning ske om den närmare utformningen av påföljden. Sistnämnda

tillvägagångssätt har — utan direkt stöd vare sig i lagtexten eller i

motiven — accepterats i rättspraxis i fråga om särskilda föreskrifter vid

villkorlig dom (se Svensk Juristtidning 1954 rf s. 23 samt Welamson, nyssnämnda

uppsats s. 495). Med hänsyn till de vidsträckta möjligheter som

brottsbalken erbjuder beträffande påföljdernas utformning synes det lämpligast

att åtminstone i viss utsträckning acceptera principen om sekundär omröstning

i detaljfrågor.

När det gäller att taga ställning till den närmare utformningen av lagtexten

i enlighet med det sagda, framstår det som praktiskt taget ogörligt

att fullständigt reglera alla fall som kunna uppkomma enligt brottsbalken.

Särskilt framträder detta när det gäller att tillämpa reglerna i 34 kap.

brottsbalken om sammanträffande av brott eller ifrågasättes att tillämpa

bestämmelserna i 1 kap. 6 § brottsbalken. En framkomlig väg synes vara

att i den nu förevarande paragrafen uttryckligen reglera endast det fall att

ett brott föreligger och hänvisa de mera komplicerade fallen att avgöras

med tillämpning av de grunder som kommit till uttryck i lagen.

I enlighet med det sagda torde i tredje stycket såsom föremål för särskild

omröstning böra, på sätt skett i remissförslaget, upptagas fråga huruvida

annan påföljd än straff eller sådan påföljd jämte böter skall ådömas eller

huruvida i skyddstillsyn skall ingå anstaltsbehandling, huruvida påföljd

skall eftergivas eller huruvida tilltalad skall vara fri från påföljd på den

s. 331 Kontrollera mot PDF

331

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 19(U

grund att han begått brottet under inflytande av själslig abnormitet. Det

bör framhållas, alt förslaget i fråga om kombination av påföljd med böter

innebär exempelvis att särskild omröstning skall ske icke beträffande fiagan

huruvida skyddstillsyn, varom ett flertal av de röstande förenat sig,

skall kombineras med böter utan beträffande frågan huruvida skyddstillsyn

jämte böter skall ådömas. Om sistnämnda fråga besvaras med ja av en

majoritet inom domstolen, är därmed ej storleken av böterna avgjord.

Till fall, då särskild sekundär omröstning skall ske, torde böra hänföras

frågor om storleken av böter som ådömas jämte annan påföljd än straff,

om särskilda föreskrifter vid skyddstillsyn eller om minsta tid för omhändertagande

i anstalt vid internering. Dessa fall synas böra behandlas

i fjärde stycket av paragrafen, varvid remissförslagets fjärde stycke bör bliva

femte stycket.

På grund av det anförda hemställer lagrådet att tredje och fjärde styckena

i förevar ande paragraf erhålla följande lydelse:

»Förekomma vid omröstning angående påföljden skiljaktiga meningar,

huruvida annan påföljd än straff eller sådan påföljd jämte böter skall

ådömas eller huruvida i skyddstillsyn skall ingå anstaltsbchandling, skall,

om det erfordras, särskild omröstning ske om varje mening av nu angiven

innebörd, beträffande vilken yrkande framställes av någon av de röstande.

Vad nu sagts gälle ock fråga, huruvida påföljd skall eftergivas eller huruvida

tilltalad skall vara fri från påföljd på den grund att han begått brottet

under inflytande av själslig abnormitet. Blir sådan mening ej gällande,

skall särskild omröstning ske om straff.

Föreligga skilda meningar om storleken av böter som ådömas jämte annan

påföljd än straff, om särskilda föreskrifter vid skyddstillsyn eller om

minsta tid för internering, skall, om det erfordras, särskild omröstning därom

företagas.»

Med nu angivna lydelse av lagtexten torde det vara klart att vid sammanträffande

av brott särskild omröstning enligt de i fjärde stycket angivna

grunderna skall, om det erfordras, företagas beträffande sådana frågor som

tillämpning av bestämmelserna i 34 kap. 8 § andra stycket andra punkten

eller 9 § första stycket andra punkten brottsbalken om minsta tid för den

fortsatta anstaltsvården vid ungdomsfängelse eller internering eller meddelande

av nya eller ändrade föreskrifter beträffande tidigare ådömd villkorlig

dom eller skyddstillsyn (se 34 kap. 5 § andra stycket och 6 § första

stycket). Är det åter vid sammanträffande av brott fråga om att träffa ett

val mellan de olika alternativ, som angivas i 34 kap. 1 § brottsbalken, synas

grunderna för tredje stycket i förevarande paragraf böra användas. Likaså

bör särskild omröstning enligt tredje stycket företagas i frågan huruvida

jämlikt 34 kap. 6 § första stycket behandling i anstalt skall föreskrivas beträffande

tidigare ådömd skyddstillsyn. Ett annat exempel på en situation,

då särskild omröstning enligt tredje stycket kan ske, utgör fall då tillämpning

av 1 kap. 6 § brottsbalken ifrågasättes. Vissa av fallen enligt 1 kap.

6 § brottsbalken kunna — om uttrycket »för samma brott» uteslutes ur

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

tredje stycket i förevarande paragraf — hänföras direkt under ordalagen;

andra fall åter få hänvisas till analogisk tillämpning.

För det fall att disciplinstraff kommer i fråga skall, på grund av hänvisningen

i 6 § militära rättegångslagen, vad enligt den nu förevarande paragrafen

gäller om böter äga motsvarande tillämpning.

Det synes icke vara lämpligt att i lagen reglera den ordning, i vilken särskilda

omröstningar enligt tredje stycket skola ske. Härom får i sin tur,

om det erfordras, särskild omröstning företagas enligt 29 kap. 5 § rättegångsbalken.

I sista stycket av 29 kap. 2 § rättegångsbalken upptages ett undantag från

regeln att den som vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta

stannat, är skyldig att deltaga i senare omröstning; enligt förslaget skall

sålunda vid omröstning angående ådömande av straff den som tidigare

röstat för den tilltalades frikännande anses ha biträtt den för den tilltalade

lindrigaste meningen. Det kan ifrågasättas om icke denna regel bör utvidgas

därhän, att jämväl vid omröstning angående eftergift av eller befrielse

från påföljd se 2 kap. 6 § samt 33 kap. 2 och 4 §§ brottsbalken — den

som tidigare röstat för frikännande skall anses ha biträtt den för den tilltalade

lindrigaste meningen, d. v. s. han skall anses ha anslutit sig till den

mening som går ut på eftergift av eller befrielse från påföljd. Det kan visserligen

ej sägas vara självklart att han, om han vore skyldig avgiva nytt votum,

skulle ha biträtt nämnda mening. Emellertid skulle det närmast framstå

som stötande om i ett dylikt läge den tilltalade skulle bliva fälld till ansvar

ehuru majoriteten av domarna, om också på skilda grunder, ansett honom

skola vara fri från påföljd. Lagrådet föreslår därför att undantagsbestämmelsen

i sista stycket angives avse även omröstning beträffande frågan

huruvida påföljd skall eftergivas eller huruvida tilltalad skall vara fri från

påföljd på den grund att han begått brottet under inflytande av själslig abnormitet.

51 kap. 25 §.

I denna paragraf upptages bland de olika valmöjligheter beträffande påföljden,

som hovrätten har när underrätt dömt till fängelse och endast den

tilltalade fullföljer talan, att hovrätten äger jämte villkorlig dom, skyddstillsyn

eller överlämnande till vård enligt barnavårdslagen för samma brott

döma till böter. Uttrycket »för samma brott» kan föranleda till uppfattningen

att hovrätten vore förhindrad att, när flera brott föreligga, med tilllampning

av 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken döma till någon av påföljderna

villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till vård enligt

barnavårdslagen för ett eller flera av brotten och till böter för brottsligheten

i övrigt. Detta bör emellertid i vart fall anses tillåtligt enligt en analogisk

tillämpning av förevarande stadgande. Lagrådet hemställer därför

att uttrycket »för samma brott» utgår ur lagtexten.

s. 333 Kontrollera mot PDF

333

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 7.%''4

54 kap. 12 §.

Bland de fall, då oavsett brottets svårhetsgrad prövningstillstånd kan

meddelas tilltalad jämlikt 54 kap. 10 § 2, upptages i förslaget, liksom enligt

gällande rätt, att för honom bestämts ny minsta tid för internering (34 kap.

9 § första stycket andra punkten brottsbalken). Med detta fall synes i förevarande

hänseende böra likställas att hovrätten beträffande tilltalad som,

efter det han ådömts ungdomsfängelse, blivit övertygad om nytt brott förordnat

att den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det nya brottet samt

jämlikt 34 kap. 8 § andra stycket andra punkten brottsbalken bestämt att

den tilltalade ej må överföras till vård utom anstalt förrän sex månader förflutit.

Lagrådet hemställer alltså att i 54 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken

efter orden »bestämts ny minsta tid för internering» tillfogas

»eller tillämpats 34 kap. 8 § andra stycket andra punkten brottsbalken».

Det kan förtjäna påpekas att vissa andra fall av tillämpning av 34 kap.

brottsbalken icke ha nu angivna verkan i fullföljdsavseende. För prövningstillstånd

enligt 54 kap. 10 § 2 rättegångsbalken räcker det således ej

med exempelvis enbart den omständigheten att hovrätten förklarat internering

eller ungdomsfängelse, som tidigare ådömts, skola avse även nytt

brott och förordnat att den tilltalade skall återintagas i anstalt (jämför i

detta avseende NJA II 1938 s. 477) eller att hovrätten med stöd av 34 kap.

8 § första stycket brottsbalken förlängt den längsta tid, som ungdomsfängelse

må pågå, eller att hovrätten förordnat att tilltalad, som tidigare

ådömts skyddstillsyn, skall undergå anstaltsbehandling som avses i 29 kap.

3 § brottsbalken. För prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § 2 rättegångsbalken

kräves i dessa fall att det nya brottet är av den svårhetsgrad att för

brottet är stadgat fängelse i mer än ett år eller avsättning.

Vidare må erinras att i fall då den tilltalade ådömts arrest eller disciplinbot

prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § 2 kan meddelas allenast

för den händelse det ifrågavarande brottet är av den svårhetsgrad som

nyss nämnts, se 93 a § militära rättegångslagen.

Övergångsbestämmelserna

Beträffande andra stycket hemställer lagrådet om sådan jämkning av

lagtexten att personlig inställelseskyldighet vid huvudförhandling i hovrätt

kräves även av den som dömts till straffarbete på kortare tid än sex månader.

Godtages lagrådets förslag beträffande 24 kap. 1 § första stycket och

27 kap. 3 §, komma samtliga de lagrum, vartill hänvisning sker i övergångsbestämmelsernas

tredje stycke, att anknyta till det straff som »är stadgat»

för brottet. Som konsekvens härav bör i sistnämnda bestämmelse utsägas

att hänsyn skall tagas till »det straff som efter brottsbalkens ikraftträdande

är stadgat för brottet».

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196b

Lagen med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande

underåriga lagöverträdare

Lagens rubrik

Lagrådet hemställer att lagens rubrik förkortas, lämpligen till »lag med

särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare».

1—7 §§.

I anslutning till vad lagrådet anfört vid 20 kap. 7 § rättegångsbalken

hemställes att benämningen »åtalseftergift» bibehålies. Bifall härtill föranleder

jämkningar i 1—7 §§, vilka därvid kunna avfattas i nära anslutning

till de motsvarande stadgandena i 1944 års lag om eftergift av åtal mot

vissa underåriga.

För att tydligare utmärka karaktären av fall av åtalseftergift enligt 1 §

senare ledet hemställer lagrådet att lagtexten jämkas därhän, att eftergift

må ske om brottet är av lindrigare art och det uppenbarligen skett av okynne

eller förhastande.

Enligt 4 § skall, i vissa fall, åklagaren bereda målsäganden tillfälle att

yttra sig innan han beslutar om åtalseftergift. Då någon motsvarande

bestämmelse ej finnes upptagen beträffande eftergift enligt 20 kap. 7 §

rättegångsbalken och det snarare finnes större anledning att bortse från

målsägandens uppfattning när det gäller behandlingen av unga lagöverträdare,

hemställer lagrådet att 4 § i förevarande förslag måtte utgå. Bifall

härtill föranleder ändringar i numreringen av de följande paragraferna i

lagförslaget.

13 §.

Lagrådet hemställer, att andra stycket angives avse allmänt åtal mot den

som ej fyllt aderton år för brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett

år. Med hänsyn till stadgandet i 26 kap. 3 § andra stycket brottsbalken, att

brott som någon begått innan han fyllt aderton år ej må betraktas som

återfallsgrundande, kommer jämkningen i lagtexten ej att medföra någon

nämnvärd saklig ändring. Det synes emellertid fördelaktigt att i största

möjliga utsträckning använda uttrycket »är stadgat»; jämför vad lagrådet

anfört vid 1 kap. rättegångsbalken.

14 och 15 §§.

Justitieråden Romanus, Digman och Nordström:

I dessa paragrafer behandlas det nya institutet bevistalan. Det är avsett

att rättens avgörande av saken skall ske genom dom, i vilken angives huru-*

vida rätten funnit att den unge begått gärningen eller att så icke blivit

utrett. Fullföljd mot denna dom skall kunna ske i vanlig ordning. Sedan

domen vunnit laga kraft, bör skuldfrågan därmed anses avgjord, bortsett

från fall, då särskilda rättsmedel kunna tillämpas. Det bör sålunda icke

s. 335 Kontrollera mot PDF

335

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

rimligen komma i fråga att i fall, då — eventuellt efter fullföljd till högre

rätt — den misstänkte funnits icke övertygad om gärningen, han likval

skulle kunna av myndighet läggas gärningen till last. Någon uttrycklig

regel härom kan dock ej anses erforderlig; det direkta syftet med en framställning

från barnavårdsnämnd eller länsstyrelse om bevistalan är ju att

erhålla besked i skuldfrågan.

I remissprotokollet har departementschefen berört frågan om vilka skal

som böra krävas för anhängiggörande av bevistalan jämfört med vad som

kräves för åtal mot den som fyllt 15 år. Av regeln i 14 § följer att anställande

av bevistalan kan — av allmänna hänsyn — underlåtas i fall, då åtal

skulle ansetts påkallat om den misstänkte fyllt 15 år. Däremot synes det

principiellt knappast kunna göras gällande, att bevistalan skulle kunna anställas

i fall, då åtal ej varit möjligt om den misstänkte fyllt 15 år. Om exempelvis

i visst fall lika starka misstankar föreligga mot en 14-åring och en

16-åring att endera av dem eller båda tillsammans begått visst brott, lärer

det knappast kunna sägas att bevisningen är så svag att talan endast kan

föras mot 14-åringen. Det nu anförda torde dock väsentligen endast ha

teoretiskt intresse, då prövningen av frågan huruvida tillräckliga skäl

för åtal föreligga alltid måste ske med beaktande av omständigheterna i det

särskilda fallet och någon exakt jämförelse mellan skilda fall därför knappast

är möjlig.

Lagrådet:

Det synes angeläget att hänvisningen i 15 § första punkten får omfatta

även bestämmelserna i brottsbalken om åtalspreskription. Vidare torde

även i fråga om förevarande bestämmelse uttrycket brott, för vilket

är stadgat fängelse i mer än ett år, vara att föredraga; jämför vad lagrådet

anfört vid 13 §. Med hänsyn till det nu sagda hemställer lagrådet, att i

första punkten av 15 § utsäges att om bevistalan skall vad som galler beträffande

allmänt åtal för brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett

år, äga motsvarande tillämpning.

Lagen angående ändring i lagen om disciplinstraff för krigsmän

Samordningen av bestämmelserna om disciplinstraff i brottsbalken och

lagen om disciplinstraff för krigsmän synes ej vara helt konsekvent genomförd.

Detta förhållande medför viss brist på överskådlighet. Problemet, som

torde ha praktisk betydelse särskilt för dem som ha att tillämpa lagen om

disciplinstraff, har berörts i remissprotokollet samt av lagrådet i prop.

1962:10 C s. 573—574. Oavsett att, såsom departementschefen uttalar, en

omarbetning av disciplinstrafflagen kan komma till stånd framdeles, anser

lagrådet att följande jämkningar böra ske i förslaget.

De grundläggande bestämmelserna om disciplinstraff finnas i 32 kap. 6

och 7 §§ brottsbalken. Där stadgas bland annat vilka disciplinstraffen äro

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

samt de gränser inom vilka dessa straff kunna bestämmas. Medan å ena

sidan nu föreslås att i 1 § lagen om disciplinstraff bibehålla bestämmelsen

om vilka disciplinstraffen äro, föreslås å andra sidan att föreskrifterna

om gränserna inom vilka straffen kunna bestämmas skola utgå ur 4 och 6 §§.

För sammanhanget i lagen är det av värde att i 1 § angives vilka disciplinstraffen

äro. Emellertid bör bestämmelsen anknytas till brottsbalken genom

att i paragrafen angives att disciplinstraff för krigsmän, enligt vad i 32 kap.

brottsbalken stadgas, äro arrest och disciplinbot. En sådan formulering har

det praktiska värdet att man vid läsning av lagen får en erinran om de

grundläggande bestämmelserna i brottsbalken vilka äro nödvändiga för att

förstå lagens innehåll.

I 8 § andra stycket av förslaget torde uttrycket »såframt ej fängelse ådömes»

böra jämkas till »såframt ej svårare straff ådömes». Genom denna

formulering blir det tydligt att även fall, då suspension eller avsättning

ådömes, äro undantagna.

I 32 kap. 7 § brottsbalken sägs, att om ådömande av disciplinstraff i stället

för böter stadgas i särskild lag. I 24 a § lagen om villkorlig dom finnes nu

en bestämmelse att, om med stöd av 2 eller 3 § lagen om disciplinstraff för

krigsmän disciplinstraff ådömes i stället för böter som avses i 1 a § lagen

om villkorlig dom, vad i 24 § samma lag är stadgat om att nöjdförklaring

enligt lagen inbegriper jämväl böter som ådömts jämlikt 1 a § skall äga

motsvarande tillämpning beträffande disciplinstraffet. Ett motsvarande

stadgande torde, i överensstämmelse med vad lagrådet uttalat i prop. 1962:

10 C s. 585, böra upptagas i förevarande lag, förslagsvis såsom 12 §.

Stadgandet bör angiva att, om disciplinstraff med stöd av 27 kap. 2 § eller

28 kap. 2 § brottsbalken ådömts jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn,

skall nöjdförklaring enligt 38 kap. 1 § brottsbalken avse jämväl disciplinstraffet.

Bifall till vad lagrådet hemställt beträffande 1 och 12 §§ föranleder ändring

av lagförslagets ingress.

Lagen om ändring i lagen angående åtgärder mot utbredning

av könssjukdomar

28 §.

Tjänstefel är enligt 20 kap. brottsbalken beteckningen för brott som avses

i 4 §. I förevarande paragrafs första stycke förekommer emellertid uttrycket

i en mer vidsträckt bemärkelse. Det avser nämligen här även ämbetsbrott

som i brottsbalken behandlas i andra paragrafer av nämnda kapitel.

Lagrådet får därför föreslå, att ordet tjänstefel utbytes mot ordet ämbetsbrott.

Sker detta, måste motsvarande ändring göras även i paragrafens tredje

stycke.

s. 337 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964

337

Lagen angående ändring i lagen om nykterhetsvård

15 §.

I andra stycket av förevarandc lagrum torde i tydlighetens intresse före

orden »funnits skyldig till minst» böra inskjutas »genom lagakraftvunnen

dom». Utan uttryckligt stadgande torde vara klart att här även avses beslut

i disciplinmål.

Lagen angående ändring i lagen om utlämning för brott

11 §.

Liksom i 4 § förevarande lag samt 2, 6 och 17 §§ nordiska utlämningslagen

bör i denna paragraf användas uttrycket »brott, för vilket är stadgat»

i stället för »brott, varå kan följa».

Lagen om ändring i konkurslagen och lagen angående ändring i lagen om

ackordsförhandling utan konkurs

Den förändring i fråga om bedömandet av de psykiskt abnorma lagöverträdarna,

som brottsbalken innebär, har givit anledning till jämkningar i

151, 160 och 166 §§ konkurslagen samt 1, 10, 24 och 32 §§ lagen om ackordsförhandling

utan konkurs. Mot dessa jämkningar är ingen erinran att göra.

Emellertid synes det lämpligt att samtidigt vissa lagrum i de båda

lagarna på det sätt ändras att överensstämmelse vinnes med de beteckningar

å gäldenärsbrott, som kommo till stånd redan genom reformen av förmögenhetsbrotten

1942 och nu skola gälla också enligt 11 kap. brottsbalken.

I 151 § 3) konkurslagen skulle i enlighet med det sagda stadgas att

ackordsförslag ej må upptagas till behandling, om gäldenären funnits skyldig

till oredlighet mot borgenärer. Motsvarande ändring bör göras i 160 §

första stycket, 166 § tredje stycket och 172 § konkurslagen ävensom i 1 §

andra stycket, 10 § andra stycket, 12 §, 24 § första stycket, 32 § tredje

stycket samt 37 § ackordsförhandlingslagen. Detta föranleder ändringar

även i lagförslagens ingresser.

Lagen om ändring i militära rättegångslagen

87 §.

Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 1 kap. rättegångsbalken

hemställer lagrådet att i förevarande paragrafs första stycke uttrycket

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

»misstänkt för ämbetsbrott varå kan följa avsättning eller för annat brott

varå kan följa fängelse i mer än ett år» utbytes mot uttrycket »misstänkt

för brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett år eller avsättning».

Lagen om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen med särskilda bestämmelser

angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

I 5 § andra stycket av förslaget meddelas föreskrifter om att saken under

vissa förhållanden kan avgöras utan hinder av vad som eljest gäller om

parts personliga inställelse, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas och,

i brottmål, anledning ej förekommer att döma till annan påföljd än böter

eller disciplinstraff. Med hänsyn till att motsvarande bestämmelse i 46 kap.

15 § andra stycket rättegångsbalken enligt remissförslaget omfattar hithörande

fall, såvitt angår brottmål, synes undantagsbestämmelsen i förevarande

lag kunna begränsas till att avse tvistemål. Bestämmelsen torde kunna

formuleras så, att om i tvistemål part på grund av förhållanden som nyss

nämnts är förhindrad att inställa sig personligen vid rätten, saken må, om

den finnes kunna nöjaktigt utredas, handläggas och avgöras utan hinder av

vad eljest gäller om sådan inställelse.

Övriga förslag

Lagrådet lämnar dessa förslag utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 339 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

339

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 november

1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Hegrelius.

Enligt lagrådet den 27 juni 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedeparteinentsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 5 juni 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle inhämtas över upprättade förslag till lagstiftning angående införande

av brottsbalken m. m. I denna lagstiftning ingick ett förslag till lag om

verkställighet av bötesstraff.

Förslaget hade inför lagrådet föredragits av hovrättsrådet Erik Nyman.

Förslaget föranledde följande uttalanden av lagrådet.

Förslaget i allmänhet

Den nu föreslagna lagen, som avser att ersätta 1937 års lag i ämnet, upptar

de ändrade bestämmelser som föranledas av brottsbalkens ikraftträdande

den 1 januari 1965. I samband härmed ha vissa ytterligare ändringar

föreslagits i de nuvarande reglerna. Härmed anses det omedelbara behovet

av ändringar och kompletteringar i de gällande bötesverkställighetsreglerna

ha blivit tillgodosett. Departementschefen påpekar emellertid att en ytterligare

reformering av dessa kan komma att övervägas.

Lagrådet, som i princip finner bestämmelserna i det föreliggande förslaget

kunna godtagas i det aktuella läget, vill understryka att på åtskilliga

punkter tveksamhet kan råda om vad som på lång sikt är den bästa lösningen

och att det därför är angeläget att lagens bestämmelser i ett senare

sammanhang upptagas till allmän översyn.

4 §.

När i denna paragraf — liksom i 5 § — talas om att böter i vissa fall icke

må uttagas, lärer detta uttryck avse hela betalningsskyldigheten och alltså

innebära hinder såväl mot indrivning som mot mottagande av betalning för

böterna (se NJA II 1952 s. 517).

5 §•

Enligt denna paragraf äger rätten under vissa förutsättningar förordna,

att böter »eller vad av bötesbeloppet återstår obetalat» icke må uttagas. Lag
-

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

rådet hemställer att de citerade orden uteslutas såsom obehövliga. Den avsedda

situationen kan föreligga även i andra fall — t. ex. sådana som behandlas

i 4 § — utan att det uttryckligen nämns i lagtexten; i båda stadgandena

åsyftas, när böter delvis betalats, endast den del som återstår obetalad.

Lagrådet vill vidare framhålla, att bestämmelserna i 5 § icke avse det fall,

som angives i 11 § första stycket sista punkten. Detta lärer med tillräcklig

tydlighet framgå av att den i 5 § angivna förutsättningen — att böter enligt

bestämmelse i denna lag ej kunna förvandlas — icke kan anses föreligga

när hindret, såsom i angivna fall enligt 11 §, beror på den ståndpunkt som

intagits av styrelsen för viss anstalt eller ungdomsvårdsskola.

6 §.

Lagrådet hemställer att första punkten i paragrafen gives den lydelsen,

att böter ej må indrivas, sedan beslut meddelats varigenom förvandlingsstraff

ålagts. Genom denna formulering — vilken ansluter sig till det nuvarande

stadgandet i 5 § i 1937 års bötesverkställighetslag — blir det otvetydigt

att endast positivt beslut i fråga om förvandling av böter har angivna

verkan. Det är ej avsett i remissförslaget att eftergift av förvandlingsstraff

enligt 17 § skall medföra sådan verkan.

Förslagets bestämmelser i 6 och 22 §§ att betalning av böter efter förvandlingsbeslutet

men innan verkställigheten av förvandlingsstraffet påbörjats

skall kunna medföra nedsättning i eller bortfallande av förvandlingsstraffet

innebär att man inför ett nytt system inom bötesverkställigheten.

Tidigare framförda betänkligheter beträffande verkningarna av ett sådant

system kunna visserligen ej anses vederlagda. Lagrådet vill emellertid

ej motsätta sig att det nu föreslagna systemet prövas.

10 §.

Det torde innebära ett avsteg från den eljest tillämpade metoden i lagstiftningen

beträffande böter och deras förvandlingsbarhet att här ifrågavarande

förbud mot förvandling ej upptagits i anslutning till den bestämmelse,

vari det ifrågavarande bötesstraffet förekommer. Det hade sålunda

varit önskvärt, att förvandlingsförbudet upptagits i 33 kap. 2 § brottsbalken.

Placeringen av bestämmelsen därom har emellertid, med den utformning

5 § i förslaget erhållit, även en materiell innebörd. Detta lagrum avser sålunda

endast böter som enligt bestämmelse »i denna lag» icke kunna förvandlas.

Förutsättning för tillämpning av bestämmelserna i 5 § att bötesbelopp

ej må uttagas är att uttagande av böterna skulle vara till synnerligt

men för den bötfällde eller någon som är beroende av honom för sin försörjning;

förordnande enligt 5 § må dock ej meddelas, därest omständigheterna

föranleda till antagande att verkställighet av bötesstraffet erfordras

för den bötfälldes tillrättaförande eller från allmän synpunkt. Enligt 33

kap. 2 § brottsbalken skall emellertid dömas till böter endast om det

finnes ändamålsenligt för att avhålla den tilltalade från fortsatt brottslighet.

s. 341 Kontrollera mot PDF

341

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 196b

Under sådana förhållanden torde det endast i sällsynta undantagsfall kunna

bliva rum för tillämpning av bestämmelserna i 5 § i fall av förevarande

slag. Dessa fall torde betingas av sådana hänsyn att nådeinstitutet kan tilllämpas.

De nu berörda spörsmålen äro dock av den natur att en ändring i den

nyligen antagna brottsbalken ej framstår såsom nödvändig. Lagrådet vill

därför ej yrka att ändring nu sker. Frågan förtjänar emellertid att ytterligare

övervägas vid en allmän översyn av bötesverkställighetslagen.

11 §.

De i andra stycket upptagna inskränkningarna i fråga om förvandling

av böter, vilka ådömts den som intagits i fångvårdsanstalt för att undergå

fängelse i två år eller däröver, sakna motsvarighet i gällande lag. Konsekvenserna

av stadgandet äro svåra att överblicka. I åtskilliga situationer

måste domstolarna beakta dessa inskränkningar, när det gäller att bestämma

påföljd för brott. Det hade därför varit önskvärt att konsekvenserna

närmare utretts och att förslaget blivit föremål för remissbehandling. I detta

sammanhang må erinras om att ett liknande förslag år 1938 avvisades

av dåvarande chefen för justitiedepartementet under åberopande bl. a. av

att vid tillämpning i praxis av de föreslagna reglerna skulle uppkomma avsevärda

svårigheter (se prop. 1938: 191 s. 63, NJA II 1938 s. 563).

I motiven till brottsbalken (prop. 1962: 10 C s. 168) uttalas, att ett särskilt

skäl att med stöd av 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken döma till

böter vid sidan av fängelse är, att de böter som ifrågakomma ej få förvandlas.

Det förvandlingsförbud varom nu är fråga är uppenbarligen av

annan art än de som åsyftas i detta uttalande och får icke leda till att

böter ådömas vid sidan av fängelsestraffet; förbudet kan tvärtom utgöra

ett skäl mot att, när långvarigt fängelsestraff ådömes, begagna den formella

möjligheten att vid sidan därav döma till böter, vilka som en följd av det

nu berörda stadgandet icke kunna förvandlas.

För det fall att någon, efter det han dömts till långvarigt fängelsestraff

men innan verkställigheten därav börjat, skall dömas för brott som endast

är belagt med böter, synes förslaget kunna medföra betänkliga konsekvenser.

Domstolen har då i regel att välja mellan att förordna att fängelsestraffet

skall avse jämväl det andra brottet och att döma särskilt till böter för

detta brott. Det måste då förutses att dessa böter ej komma att kunna förvandlas.

Böterna kunna visserligen indrivas, men då böter endast undantagsvis

torde kunna uttagas genom utmätning eller införsel hos det klientel

varom här är fråga, kommer förvandlingsförbudet i regel att innebära att

böterna komma att sakna varje reell betydelse.

Som ett ytterligare exempel på komplikationer, som kunna uppkomma

vid tillämpningen av det nu föreslagna förbudet, må nämnas de i remissprotokollet

berörda fallen, då fängelsestraff ådömes i samband med undanröjande

jämlikt 34 kap. 1 § 3 brottsbalken av villkorlig dom eller skyddstillsyn,

som varit förenad med böter enligt 27 kap. 2 § eller 28 kap. 2 §.

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196i

I gränsfallen kunna egendomliga resultat uppkomma. Om sålunda den

som skall undergå ett eller flera fängelsestraff om tillhopa ett år 11 månader

tillika är ålagd förvandlingsstraff om t. ex. 90 dagar, kommer han att

få avtjäna alla de nämnda påföljderna. Om åter ytterligare ett fängelsestraff

å en månad tillkommer, bortfaller förvandlingsstraffet med påföljd

att den sammanlagda strafftiden blir kortare än i det förstnämnda fallet.

Från systematisk synpunkt kan det verka vilseledande att, ehuru 34

kap. brottsbalken reglerar fall av sammanträffande på verkställighetsstadiet

av förvandlingsstraff med fängelse på livstid (11 §), ungdomsfängelse

(12 §) och internering (13 §), i förevarande lag givas ytterligare regler

om sammanträffande av förvandlingsstraff med fängelse.

Det är givet att de i det föregående antydda invändningarna mot förslaget

minska i styrka när, såsom i förslaget, minimigränsen för det fängelsestraff,

som skall ha ifrågavarande verkan, satts så högt som till två år. När det

gäller mycket långa fängelsestraff bliva också de praktiska skäl, som tala

för förslaget, mera påtagliga. Lagrådet anser därför förslaget kunna godtagas

såsom ett provisorium i avbidan på en mera allmän översyn av hithörande

bestämmelser.

I förtydligande syfte hemställer emellertid lagrådet att bestämmelsen angives

gälla den som intagits i fångvårdsanstalt för att undergå fängelse som

ådömts på viss tid, minst två år.

För de fall som avses i andra stycket torde i själva lagtexten böra angivas

vem befogenheten att påkalla förvandling av böter, som ådömts efter

intagningen men före utskrivningen, skall tillkomma.

16 §.

Denna paragraf behandlar sättet för avräkning av delbetalning, då flera

bötesstraff förvandlas, övervägande skäl synas tala för att den av departementschefen

för sådant fall föreslagna regeln, att betalningen i första hand

skall avräknas å det äldsta av straffen, bör godtagas. Vid tillämpning av

regeln synes — i analogi med vad som gäller i fråga om preskription — dagen

då bötesbeslutet vann laga kraft böra vara avgörande. Ha två eller flera

bötesbeslut vunnit laga kraft samma dag, synes valet mellan dem böra ske

så, att betalningen i första hand avräknas å straff med lägsta dagsbot; någon

uttrycklig bestämmelse härom i lagen synes icke erforderlig.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 343 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

343

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 29 november 1963.

Närvaran de:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 19 november

1963 avgivna utlåtanden över den 5 juni 1963 till lagrådet remitterade förslag

till

1) lag om införande av brottsbalken,

2) lag om ändring i giftermålsbalken,

3) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken,

4) lag om ändring i rättegångsbalken,

5) lag med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga

lagöverträdare,

6) lag om verkställighet av bötesstraff,

7) lag om straff för folkmord,

8) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff

för krigsmän,

9) lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar,

10) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande

av havandeskap,

11) lag angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilisering,

12) lag angående ändring i lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastrering,

13) lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård,

14) lag angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning

för brott,

15) förordning om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 1864

(nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet,

16) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64)

om handelsbolag och enkla bolag,

s. 344 Kontrollera mot PDF

344 Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964

17) lag angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i

vissa bolag,

18) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa

bestämmelser om sjöfynd,

19) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkommissionsrörelse

och fondbörsverksamhet,

20) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med

vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper,

21) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning

i allmän flottled,

22) lag om ändring i konkurslagen,

23) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling

utan konkurs,

24) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen

den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,

25) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt

i spannmål,

26) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)

om försäkringsavtal,

27) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116)

om tillsyn över stiftelser,

28) lag angående ändrad lydelse av 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930

(nr 115) om bostadsrättsföreningar,

29) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens

begränsning,

30) lag om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131),

31) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)

om hittegods,

32) lag om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt,

33) lag om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350),

34) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss

panträtt i spånadslin och hampa,

35) lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313),

36) lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945

(nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

37) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff

i vissa fall då riket är i krig,

38) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

39) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 491) om ämbetsansvar

för vigselförrättare i vissa fall,

40) förordning om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen

den 10 juni 1949 (nr 340),

41) förordning angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr

341) om explosiva varor,

s. 345 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964 345

42) lag angående ändring i lagen den 29 december 1949 (nr 722) om

pantlånerörelse,

43) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193),

44) lag om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr

279) ,

45) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr

280) ,

46) lag om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisregleringslagen den 1

juni 1956 (nr 236),

47) lag om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni

1956 (nr 306),

48) lag om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 (nr

132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången

vid krig eller krigsfara m. in.,

49) lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),

50) lag angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning

för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,

51) lag om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvarslagen den 22 april

1960 (nr 74),

52) lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960

(nr 408) om behörighet av utöva läkaryrket,

53) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960

(nr 418) om straff för varusmuggling,

54) förordning angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr

180) om tillverkning av sprit och vin,

55) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr

655) om undanförsel och förstöring, samt

56) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120)

om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.

Föredraganden anför följande.

Lagen om införande av brottsbalken

Vid förslagets remitterande till lagrådet har jag uttalat, att regler om

strafflags tillämplighet i tiden bör upptagas i promulgationslagstiftningen

och icke ges vidare avfattning än som betingas av de problem, som föreligger

när brottsbalken skall sättas i kraft. De principer, som ligger till grund

för bestämmelserna i den föreslagna promulgationslagen, skulle emellertid

i viss utsträckning kunna tänkas bli analogiskt tillämpade vid ändringar

i kriminallagstiftningen såväl i anslutning till brottsbalkens ikraftträdande

som efter det balken trätt i kraft.

Lagrådet har funnit det angeläget att de principer varom här är fråga

kommer till uttryck i regler av allmän innebörd och räckvidd. Därför har

lagrådet förordat, att vissa bestämmelser i den föreslagna promulgationslagen

ges generell karaktär.

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

Ehuru regler av allmän innebörd och räckvidd i ifrågavarande hänseende

enligt min mening rätteligen har sin plats i lagstiftning av annan karaktär

än förevarande, vill jag, med den avgränsning av den generella giltigheten

som lagrådet föreslagit, icke motsätta mig, att promulgationslagens regler

ges direkt tillämplighet också i andra fall än de som aktualiseras av brottsbalkens

ikraftträdande.

Viktigast är härvid de principer, som inskrivits i förslagets 5 §. Lagrådet

har här även föreslagit en omkastning av det remitterade förslagets lösning

av frågan om gammal eller ny lags företräde i de fall, då ej principen

om tillämpning av den lindrigare lagen ger utslag. Då den bedömning av de

praktiska för- och nackdelarna som lagrådet gjort synes kunna godtagas har

jag funnit mig böra tillmötesgå lagrådets önskemål om ändrad utformning

av 5 § i förevarande hänseende. Jag får därför förorda, att de tre första

styckena i paragrafen med endast en mindre redaktionell jämkning ges det

innehåll som lagrådet föreslagit.

Lagrådet har förordat, att bestämmelsen om förverkande i 5 § sista stycket

i det remitterade förslaget får utgå. Det är emellertid att märka, att enligt

brottsbalkens terminologi förverkande är varken straff eller påföljd.

I och för sig är det ej givet, att frågan om tillämpning av gammal eller ny

lag i fråga om förverkande skall bedömas enligt samma grunder som beträffande

straff. Jag anser mig därför icke kunna biträda vad lagrådet i

denna del förordat. Hänvisningen till brottsbalkens förverkanderegler torde

dock böra begränsas till att avse 36 kap. 1, 2, 4 och 5 §§; för tillämpningen

av 36 kap. 3 § torde ej fordras särskild övergångsbestämmelse.

Vad lagrådet föreslagit beträffande 4 § anser jag mig kunna tillstyrka.

Härav föranledes en jämkning i 9 §.

Lagrådets förslag till förtydligande av 6 § första stycket torde böra godtagas.

Det må emellertid framhållas, att paragrafen torde få sin största

betydelse i fall, då det nya brottet begåtts efter den 1 januari 1965. Även

lagrådets hemställan att andra stycket i 6 § ändras så att regeln begränsas

till att gälla i annat mål än sådant, som av första domstol avgjorts före den

1 januari 1965 finner jag mig kunna godtaga. Jag vill emellertid framhålla,

att vissa komplikationer kan tänkas uppkomma med den av lagrådet förordade

ordningen, om den tilltalade, när målet skall avgöras i högre instans,

efter den 1 januari 1965 i annat mål genom lagakraftvunnen dom

dömts till påföljd. Det i samma stycke förordade redaktionella tillägget

»med iakttagande av vad i 9—11 §§ denna lag sägs» torde böra göras.

De ändringar som lagrådet föreslagit beträffande övriga §§ torde böra genomföras.

Lagen om ändring i rättegångsbalken

Mot lagrådets vid 1 kap. redovisade förslag beträffande användningen av

uttrycken »kan följa» och »är stadgat» bär jag i princip ingen erinran att

göra.

Skälen att i 20 kap. 7 § och övrig lagstiftning ej använda termerna »ef
-

s. 347 Kontrollera mot PDF

347

Ktimjl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

tergiva åtal» och »åtalseftergift» har jag utförligt redovisat när förslaget

remitterades till lagrådet. Vad lagrådet anfört har ej övertygat 111ig om

lämpligheten av att ändra förslaget i förevarande avseende.

Lagrådet har uttalat att för åklagares beslut att icke tala å brottet bör i

normala fall krävas, att den misstänkte erkänt brottet. Jag kan instämma

häri men vill härtill understryka, att frågan om utredningens fullständigliet

bör prövas i enlighet med de synpunkter som framlades när förslaget

remitterades och att krav på erkännande ej kan uppställas som någon ovillkorlig

regel.

I anslutning till sin genomgång av användningen av uttrycken »kan följa»

och »är stadgat» har lagrådet påpekat, att genom det remitterade förslaget

en utvidgning skulle ske av kretsen av de brott för vilka häktning skall

kunna äga rum, om övriga förutsättningar för häktning föreligger, och föreslagit

en gränsdragning som bland annat innebär, att häktningsmöjligheterna

i vissa fall inskränkes i förhållande till vad som gäller för närvarande

samtidigt som möjligheterna härtill utvidgas framför allt inom specialstraffrätten.

Den avgränsning som lagrådet föreslagit finner jag mig

kunna godtaga. 24 kap. 1 § och i överensstämmelse därmed 27 kap. 3 § torde

därför böra avfattas i enlighet med lagrådets förslag.

Vid framläggande av de i det remitterade förslaget upptagna omröstningsreglerna

i 29 kap. 2 § stod det klart, att reglerna ej täcker alla situationer

och att problem utöver de i lagtexten behandlade kan tänkas uppkomma.

Det ansågs emellertid icke påkallat att i förevarande sammanhang

ge reglerna en vidlyftigare avfattning än för närvarande. Lagrådets

förslag innebär en icke obetydlig utbyggnad av omröstningsreglerna. Det

kan vara föremål för tvekan, om behov föreligger att så långt som skett

reglera olika omröstningssituationer. Emellertid är det obestridligt, att de

genom brottsbalken ökade valmöjligheterna i fråga om påföljdsbestämning

i större utsträckning än för närvarande kan ge upphov till komplicerade

omröstningssituationer. De av lagrådet föreslagna reglerna lämnar mera i

detalj gående anvisningar än det remitterade förslaget. Jag anser mig

kunna acceptera den av lagrådet föreslagna utbyggnaden av förevarande

paragraf.

Förslaget om jämkning av andra stycket i övergångsbestämmelserna kan

jag ej biträda. Avsikten med den av mig föreslagna formuleringen är att

den nya gränsen i fråga om frihetsstraffets längd skall gälla redan från

brottsbalkens ikraftträdande.

Mot vad lagrådet i övrigt föreslagit i fråga om rättegångsbalkens regler

har jag ej någon invändning.

Lagen med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga

lagöverträdare

Den föreslagna förkortningen av lagens rubrik torde böra godtagas.

Såsom anförts vid 20 kap. 7 § rättegångsbalken kan jag ej acceptera lagrådets

förslag i fråga om beteckningen åtalseftergift.

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

Icke heller finner jag mig kunna godtaga förslaget till tillägg i 1 § att

brottet skall vara av lindrigare art för att åklagare skall få besluta att ej

tala därå.

I enlighet med vad lagrådet föreslagit torde 4 § böra utgå och följande

paragrafer omnumreras.

Vad lagrådet i övrigt anfört beträffande förevarande lagförslag föranleder

icke någon invändning från min sida. Förslaget bör därför ändras i

enlighet härmed.

Lagen om verkställighet av bötesstraff

Vad lagrådet föreslagit i sitt utlåtande över detta lagförslag anser jag

mig kunna tillstyrka med endast det undantaget, att jag ej finner anledning

att i 11 § andra stycket göra något tillägg angående befogenheten att

påkalla förvandling av böter.

I detta sammanhang vill jag föreslå en ändring av första stycket av 11 §

i det till lagrådet remitterade förslaget. Enligt vad jag numera erfarit, har

cheferna för inrikesdepartementet och socialdepartementet för avsikt att

föreslå sådana ändringar, att de bestämmelser, som finns angående intagning

i tvångsarbetsanstalt, icke kommer att vara i kraft den 1 januari 1965.

Med uttrycket arbetsanstalt i den föreslagna lagtexten avses tvångsarbetsanstalt

eller den form av anstalt, som kan komma att ersätta tvångsarbetsanstalt.

Lagen angående ändring i lagen om disciplinstraff för krigsmän

Vad lagrådet föreslagit beträffande denna lag kan jag biträda.

Lagen om ändring i lagen angående åtgärder mot utbredning av

könss jukdomar

Mot vad lagrådet anfört har jag icke någon erinran. Därför bör 28 §, med

viss ytterligare redaktionell jämkning, ges den avfattning som lagrådet föreslagit.

Lagen om ändring i militära rättegångslagen

Lagrådets förslag i fråga om 87 § torde böra godtagas.

I anslutning till lagen med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande

underåriga lagöverträdare har lagrådet påpekat, att uttrycket eftergift

av åtal förekommer även i 84 § militära rättegångslagen. Uttryckssättet

i denna paragraf torde böra ändras i överensstämmelse med vad som

föreslagits angående 20 kap. 7 § rättegångsbalken.

Övriga förslag

Vad lagrådet föreslagit torde böra genomföras.

Utöver vad som framgår av det anförda torde i lagtexten få vidtagas vissa

mindre, redaktionella jämkningar.

s. 349 Kontrollera mot PDF

349

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

föreslå 1964 års riksdag att antaga de i enlighet med det anförda ändrade

lagförslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj:t Konungen att till 1964 års riksdag

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Hirén

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196A

Innehållsförteckning

Proposition till riksdagen den 29 november 1963 .............. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 3

Lagtext ...................................................... 5

Remiss till lagrådet den 5 juni 1963 ............................ 98

Förslag till lag om införande av brottsbalken.................... 99

Förslag till ändringar i giftermålsbajken och ärvdabalken ........ 123

Förslag till ändring i rättegångsbalken.......................... 123

Förslag till lag med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande

underåriga lagöverträdare.................................... 153

Förslag till lag om verkställighet av bötesstraff.................. 172

Förslag till lag om straff för folkmord ........................ 202

Förslag till ändring i lagen om disciplinstraff för krigsmän......205

Förslag till ändring i lagen angående åtgärder mot utbredning av

könssjukdomar ............................................ 207

Förslag till ändring i lagen om avbrytande av havandeskap ____210

Förslag till ändringar i lagen om sterilisering och lagen om kastre
ring

...................................................... 213

Förslag till ändring i lagen om nykterhetsvård.................. 213

Förslag till lag om ändring i lagen om utlämning för brott......218

övriga lagförslag ............................................ 219

Departementschefens hemställan................................ 223

Lagtext ...................................................... 227

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden den 29 november

1963 .............................................. 343

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 6305X9

Doktrin (7)

  1. Petter Asp, Svensk rättspraxis: Straffrätt 2019–2025, SvJT 2026 s. 705, på s. 721 · Fritt tillgänglig
  2. Per Lindqvist, Bevistalan – åklagarsynpunkter på regelverket när våra allra yngsta begår allvarliga brott, SvJT 2018 s. 439, på s. 440, 444, 446, 447 · Fritt tillgänglig
  3. Karin Wistrand, Åldersbedömning i brottmålsprocessen, SvJT 2016 s. 332, på s. 336 · Fritt tillgänglig
  4. Lars Heuman, Reformfrågor rörande målsäganderätten, SvJT 1977 s. 241, på s. 246 · Fritt tillgänglig
  5. Formen för domstols handläggning av fråga om frånskild makes rätt till tjänstepension, SvJT 1968 s. 502 · Fritt tillgänglig
  6. SL eller BrB? Några övergångsspörsmål, SvJT 1965 s. 49, på s. 50 · Fritt tillgänglig
  7. EUTHANASI SOM RÄTTSPROBLEM, SvJT 1964 s. 598, på s. 606 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

18 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 1LU 1964:39 Utlåtande i anledning av väckta motioner om enhetlig handläggning av samhällsåtgärderna mot ungdomsbrottslighet. Första lagutskottet har till behandling förehaf s. 18 i texten
  2. Rskr. 1964:79 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om införande av brottsbalken m. m. s. 2 i texten
  3. 1LU 1964:3 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om införande av brottsbalken m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten

Rättsfall (2)

2 kopplingar.

  1. RH 2004:61 ur registret · dokumentnivå
  2. RH 1995:150 ur registret · dokumentnivå

Myndighetsavgöranden (3)

3 kopplingar.

  1. JO 2021-05-07 dnr 4133-2020 i texten
  2. JK 2017-07-18 dnr 7824-15-40 i texten
  3. JO 2016-04-05 dnr 6383-2014 i texten

Doktrin (10)

10 kopplingar i 7 dokument.

  1. SvJT 2018 s. 439 Per Lindqvist, Bevistalan – åklagarsynpunkter på regelverket när våra allra yngsta begår allvarliga brott s. 440 · s. 444 · s. 446 · s. 447 i texten
  2. SvJT 2026 s. 705 Petter Asp, Svensk rättspraxis: Straffrätt 2019–2025 s. 721 i texten
  3. SvJT 2016 s. 332 Karin Wistrand, Åldersbedömning i brottmålsprocessen s. 336 i texten
  4. SvJT 1977 s. 241 Lars Heuman, Reformfrågor rörande målsäganderätten s. 246 i texten
  5. SvJT 1968 s. 502 Formen för domstols handläggning av fråga om frånskild makes rätt till tjänstepension s. 502 i texten

Visa alla 7