Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965

1965-10-01 · 44 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 40 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1965:137, Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965

1

Nr 137

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385);

ginen Stockholms slott den 1 oktober 1965.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att byggnadslagens inlösenregler utvidgas till

att omfatta även förvärv av begränsade rättigheter för vissa allmänna ändamål.

Förslaget innebär ett förenklat förfarande när det gäller att tillskapa

servitut och nyttjanderätt.

1

Ilihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 137

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965

Förslag

till

Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, dels att 18, 41, 44, 44 a, 45 och 146 §§ byggnadslagen

den 30 juni 19471 och rubriken före 41 § samma lag skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, dels att i lagen skola införas två nya paragrafer,

betecknade 18 a § och 41 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18 §.

Mark som-------begär det.

Annan mark-------anses säkerställd.

År marken i stadens ägo, må staden

lösa särskild rätt som besvärar

marken. Inlösen av särskild rätt till

mark som avses i andra stycket må

y •• dock ske endast under där angiven

förutsättning.

18 a §.

Innehåller fastställd generalplan

bestämmelse att mark, som ej må lösas

enligt 18 § första stycket, skall

kunna nyttjas för allmän trafikanläggning

eller allmän ledning, skall

på stadens yrkande servitut eller

nyttjanderätt upplåtas i den omfattning

som erfordras för ändamålet.

Kan ägaren till följd av planen

nyttja marken endast på sätt som

står i uppenbart missförhållande

till dess tidigare värde, må han påfordra

att staden förvärvar rättighet

som nu sagts. Staden äger bestämma

om förvärvet skall avse servitut

eller nyttjanderätt.

Om avstående av mark Om avstående av mark m. m.

41 §.

I stadsplan------begär det.

Annan i------anses säkerställd.

1 Senaste lydelse av 44 och 146 §§ se 1953: 329 samt av 44 a och 45 §§ se 1963: 218.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965

(Nuvarande lydelse)

44 §.

Finnes tätbebyggt område med

hänsyn till den allmänna samfärdseln

eller kravet på ändamålsenlig

bebyggelse vara i behov av genomgripande

ombyggnad, och kan denna

icke lämpligen ske annorledes än

i ett sammanhang, må Konungen,

sedan i anledning av ombyggnaden

fråga väckts om antagande eller ändring

av stadsplan för området, medgiva

staden att lösa den mark inom

området som erfordras för ombyggnaden

ävensom annan inom området

eller i dess omedelbara närhet

belägen mark, för vilken planens genomförande

kan väntas medföra väsentligt

ökat värde.

(Föreslagen lydelse)

Är marken i stadens ägo, må staden

lösa särskild rätt som besvärar

marken. Inlösen av särskild rätt till

mark som avses i andra stycket må

dock ske endast under där angiven

förutsättning.

4* a §.

Innehåller stadsplan bestämmelse

att mark, som ej må lösas enligt il §

första stycket, skall kunna nyttjas

för allmän trafikanläggning eller allmän

ledning, skall på stadens yrkande

servitut eller nyttjanderätt upplåtas

i den omfattning som erfordras

för ändamålet. Kan ägaren till

följd av planen nyttja marken endast

på sätt som står i uppenbart

missförhållande till dess tidigare värde,

må han påfordra att staden förvärvar

rättighet som nu sagts. Staden

äger bestämma om förvärvet

skall avse servitut eller nyttjanderätt.

44 §.

Finnes tätbebyggt område med

hänsyn till den allmänna samfärdseln

eller kravet på ändamålsenlig

bebyggelse vara i behov av genomgripande

ombyggnad, och kan denna

icke lämpligen ske annorledes än

i ett sammanhang, må Konungen,

sedan i anledning av ombyggnaden

fråga väckts om antagande eller ändring

av stadsplan för området, medgiva

staden att lösa den mark inom

området som erfordras för ombyggnaden

ävensom annan inom området

eller i dess omedelbara närhet belägen

mark, för vilken planens genomförande

kan väntas medföra väsentligt

ökat värde. Är mark, som erfordras

för ombyggnaden, i stadens ägo,

må i samma ordning medgivas staden

att lösa särskild rätt som besvärar

marken.

44 a §.

Har fråga---------deras genomförande.

Deröres mark i stadens ägo av åtgärder

som avses i första stycket,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

må i samma ordning medgivas staden

att lösa särskild rätt som besvärar

marken.

45 §.

Är, i annat fall än i 44 eller 44 a §

sägs, mark som ingår i byggnadskvarter

icke bebyggd i huvudsaklig

överensstämmelse med stadsplanen

och kan stadsplanens genomförande

ej förväntas äga rum inom skälig

tid utan stadens ingripande, må

Konungen medgiva staden att lösa

marken i den mån så erfordras. Kan

syftet vinnas genom att staden allenast

löser å marken uppförd byggnad

för nedrivning, må Konungen

lämna tillstånd därtill.

45 §.

Är, i annat fall än i 44 eller 44 a §

sägs, mark som ingår i byggnadskvarter

icke bebyggd i huvudsaklig

överensstämmelse med stadsplanen

och kan stadsplanens genomförande

ej förväntas äga rum inom skälig

tid utan stadens ingripande, må

Konungen medgiva staden att lösa

marken i den mån så erfordras. Kan

syftet vinnas genom att staden allenast

löser å marken uppförd byggnad

för nedrivning, må Konungen

lämna tillstånd därtill. Är marken i

stadens ägo, må i samma ordning

medgivas staden att lösa särskild

rätt som besvärar marken och hind
-

rar eller försvårar stadsplanens genomförande.

Prövas ansökan------eller inteckningsboken.

Finnes i --------villkorliga fastställelsen.

146 §.

Vad i 137, 138, 144 och 145 §§ är

stadgat beträffande inlösen av mark

skall i tillämpliga delar gälla med

avseende å inlösen av byggnad i fall

som i 45 § första stycket sägs.

146 §.

Vad i 137, 138, 144 och 145 §§ är

stadgat beträffande inlösen av mark

skall i tillämpliga delar gälla med

avseende å inlösen av byggnad i fall

som i 45 § första stycket sägs och

skall, jämte stadgandet i 140 §, äga

motsvarande tillämpning vid inlösen

av särskild rätt eller upplåtelse av

servitut eller nyttjanderätt enligt

denna lag. När särskild rätt inlöses

eller servitut eller nyttjanderätt upplåtes,

skola bestämmelserna i 12 §

första stycket lagen om expropriation

ej tillämpas på mark som ingår

i stadsplan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms

slott den 14 maj 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson,

Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ändring i byggnadslagen

och anför.

Inledning

I gemensam skrivelse den 13 juni 1958 till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet

hemställde byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

1951 års byggnadsutredning, 1954 års fastighetsbildningskommitté och

Svenska stadsförbundet om särskild utredning av vissa frågor inom byggnadslagstiftningen

och angränsande rättsområden. I skrivelsen berördes

bl. a. frågor om utvidgning av byggnadslagens inlösenregler till att avse förvärv

av begränsade rättigheter och om förbud mot utfart till gator med trafik

av genomfartskaraktär. Näringslivets byggnadsdelegation och Sveriges

fastighetsägareförbund anförde därefter i gemensam skrivelse den 28 juli

1958 vissa synpunkter i ämnet och förklarade sig instämma i syftet med

framställningen. Kungl. Maj :t beslöt den 19 december 1958, att skrivelserna

skulle överlämnas till fastighetsbildningskommittén för behandling vid fullgörandet

av dess utredningsuppdrag. Efter övervägande av hithörande frågor

avgav kommittén den 5 december 1963 betänkande i ämnet, benämnt

»Nya medel för plangenomförande» (SOU 1963: 78), med förslag till lag

om ändring i byggnadslagen m. in. Däri behandlas dels frågan om förvärv

av begränsade rättigheter inom byggnadslagstiftningens ram och dels frågan

om utfartsförbud.

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgivits av Svea hovrätt,

hovrätten över Skåne och Blekinge, överståthallarämbetet, länsstyrelserna

i Uppsala, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, bankinspektionen, lx>- stadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, väg- och vattenbygg
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965

nadsstyrelsen, statens hyresråd, statens institut för byggnadsforskning,

expropriationsutredningen, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,

Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Sveriges

advokatsamfund, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund,

Svenska kommunal-tekniska föreningen, Sveriges lantmätareförening,

Svenska arkitekters riksförbund, Föreningen Sveriges stadsarkitekter,

Svenska teknologföreningen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO),

Svenska riksbyggen, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars

riksförbund u. p. a. (HSB:s riksförbund), Handelskamrarnas nämnd och

Föreningen för samhällsplanering.

Av överståthållarämbetet har överlämnats yttranden från stadskollegiet

och poliskammaren i Stockholm, av länsstyrelsen i Uppsala län yttranden

från länsarkitekten, överlantmätaren, vägförvaltningen samt byggnadsnämnderna

i Uppsala och Enköping, av länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden

från länsarkitekten, vägförvaltningen, länsingenjören samt byggnadsnämnderna

i Malmö, Hälsingborg och Lund, i Höörs köping ävensom

i Burlövs, Väsby, Genarps och Bunkeflo kommuner, av länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län yttranden från länsarkitekten, överlantmätaren, vägförvaltningen,

länsingenjören, stadskollegiet i Göteborg och drätselkammaren

i Uddevalla samt av lantmäteristyrelsen yttranden från överlantmätarna

i samtliga län utom Blekinge län.

Med ledning av remissyttrandena har de i kommittéförslaget behandlade

frågorna övervägts inom justitiedepartementet. De med utfartsförbud förenade

problemen har nära anknytning till bl. a. frågan om lagstiftning angående

vissa gemensamhetsanläggningar, i vilket ämne fastighetsbildningskommittén

tidigare avgivit förslag (SOU 1963:23). Sistnämnda fråga är

under beredning i departementet och problemen om utfartsförbud torde få

övervägas på nytt i anslutning därtill. Jag anhåller därför att nu få ta upp

den av kommittén behandlade frågan om lagstiftning rörande förvärv av

begränsade rättigheter enligt byggnadslagstiftningen.

Gällande rätt

Regler om tvångsförvärv finns i första hand i lagen den 12 maj 1917 (nr

189) om expropriation. Enligt 1 § första stycket må fastighet, som tillhör

annan än kronan, tagas i anspråk genom expropriation, om Kungl. Maj:t

prövar det nödigt för vissa närmare angivna ändamål. Bland dessa märks

de under punkt 2 i lagrummet upptagna kommunikationsändamål som tillgodoses

genom allmän väg på landet eller i stad, järnväg eller spårväg för

allmän trafik, bro, hamn, lastningsplats, kanal eller annan farled, flottled,

telegraf- eller telefonanläggning eller annan anläggning för den allmänna

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1963

samfärdselns främjande. Vidare kan nämnas den i punkt 16 angivna möjligheten

till expropriation för att säkerställa, att mark på skäliga villkor år

tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller

för att eljest i kommuns ägo överföra mark som inte är tätbebyggd för

upplåtelse med tomträtt. Att lagtexten ej omfattar expropriation för gata eller

annan allmän plats i stad beror enligt uttalande under förarbetena på att

byggnadslagstiftningen innehåller fullständiga regler om skyldigheten att

avstå mark till städers eller därmed jämförliga samhällens trafikleder. Viss

oklarhet torde dock råda om expropriationslagens tillämplighet på ändamål

som behandlas i byggnadslagstiftningen.

I fråga om expropriation av fastighet gäller, att fastighetsägaren är skyldig

att avstå fastigheten eller att upplåta nyttjanderätt eller servitut till

densamma (2 § första stycket). Avstås på grund av expropriation fastighet,

till vilken annan än kronan innehar särskild rätt, är även innehavaren av

rättigheten skyldig att avstå sin rätt (2 § tredje stycket och 49 § andra

stycket). En genom expropriation förvärvad särskild rätt till fastighet äger

företräde framför all annan rätt till samma fastighet (49 § tredje stycket).

Rättigheten anses äga bestånd åtminstone sa länge ändamålet kvarstår.

Utöver möjligheten att tillskapa sådana särskilda rättigheter som nyttjanderätt

och servitut eller att vid expropriation av fastighet låta densamma

övergå till nye ägaren fri från särskild rätt ger expropriationslagen

även möjlighet att efter Kungl. Maj :ts medgivande expropriera enbart en

redan bestående rättighet av nämnda slag liksom varje annan särskild

rätt, som i avseende på fastighet tillkommer annan än kronan (1 § andra

stycket). Åtgärden kan innebära antingen att rättigheten upphör, om den

hindrar något av de i lagen angivna allmänna ändamålen, ellei att den

övertages, när den anses främja sådant ändamål.

Expropriationsrättsliga bestämmelser finns vidare i byggnadslagen den 30

juni 1947 (nr 385). Enligt 18 § nämnda lag äger stad lösa till sig mark, som

enligt fastställd generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats.

Lösningsrätt föreligger med stöd av 41 § även till mark, som enligt stadsplan

är avsedd till gata eller annan allmän plats. Särskilda bestämmelser

gäller för det fall att allmän väg eller enskild väg för två eller flera fastigheter

ingår i mark, som enligt fastställd generalplan eller stadsplan är avsedd

till trafikled eller annan allmän plats eller, i fråga om allmän väg, till

särskilt trafikområde som skall tillhöra staden. Staden äger då i regel utan

lösen ta marken i anspråk (19, 20, 42 och 43 §§). Stad har vidare rätt att

lösa i fastställd generalplan eller stadsplan ingående mark till den del den

ej är avsedd för enskilt bebyggande och ej heller skall användas till trafikled,

gata eller allmän plats (18 och 41 §§), om markens användning för avsett

ändamål ej kan anses säkerställd ändå. Härmed åsyftas 1>1. a. mark tor

allmän byggnad, järnväg, flygplats, hamnområde, idrottsplats och begravningsplats.

Staden kan även utanför tillämpningsområdena för 19 och 42 §§

opaginerad Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj. ts proposition nr i37 år 1965

ta i anspråk mark helt utan ersättning, nämligen i de s. k. markexploatörsfallen

(70 §). Om stadsplan läggs över område i en ägares hand, må nämligen

Kungl. Maj :t vid planens fastställande förordna att mark, som för områdets

ändamålsenliga användning erfordras till gata eller annan allmän

plats eller till allmän byggnad, under vissa förutsättningar skall tillfalla

staden utan ersättning.

De möjligheter till tvångsförvärv som nu nämnts är som framgått begränsade

till mark som ingår i trafikleder, andra allmänna platser eller specialområden.

Även i fråga om mark som är avsedd för enskilt bebyggande

föreligger rätt för staden att i viss utsträckning inlösa marken. S. k. zonexpropriation

kan företagas inom tätbebyggt område, som med hänsyn till

den allmänna samfärdseln eller kravet på ändamålsenlig bebyggelse finnes

vara i behov av genomgripande ombyggnad, vilken inte lämpligen kan ske

annorledes än i ett sammanhang (44 §). En annan möjlighet erbjuder reglerna

om s. k. tomtexpropriation (45 §). Denna förutsätter att mark, som ingår

i byggnadskvarter, i annat fall än nyss sagts ej är bebyggd i huvudsaklig

överensstämmelse med stadsplanen och dennas genomförande inte kan

förväntas ske inom skälig lid utan stadens ingripande. Slutligen må nämnas

de nyligen införda bestämmelserna om expropriation för sanering av

historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse (44 a §).

De nu nämnda reglerna gäller i första hand stad men är även tillämpliga

på köping och vissa andra samhällen.

I fråga om zonexpropriation, tomtexpropriation och expropriation för sanering

av historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse förutsätts

Kungl. Maj :ts tillstånd. 1 övriga fall upptages fråga om inlösen omedelbart

av expropriationsdomstolen (137 §).

Rörande mark inom byggnadsplan finns ej några inlösenregler motsvarande

de nu nämnda. Markägaren är alltså ej skyldig att avstå mark för planens

genomförande. Däremot är han i vissa fall pliktig att utan ersättning

med nyttjanderätt upplåta mark för väg och allmän plats (112 och 113 §§).

Dessutom kan sådan mark tvångsvis tagas i anspråk med stöd av lagen den

30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar och lagen den 3 september 1939

(nr 608) om enskilda vägar. Vidare kan även mark inom byggnadsplan bli

föremål för expropriation enligt 1 § första stycket 16. expropriationslagen,

dvs. för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse

och därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest i

kommuns ägo överföra ej tätbebyggd mark för upplåtelse med tomträtt.

Bortsett från speciella situationer, när mark för väg eller allmän plats får

tagas i anspråk med nyttjanderätt (jfr 20, 43, 112 och 113 §§), innehåller

byggnadslagen till skillnad från expropriationslagen ej några regler om

tvångsförvärv av begränsade rättigheter. Byggnadslagen talar endast om inlösen

eller ianspråktagande av marken. Anledningen till att byggnadslagstiftningen

inte berört frågan om s. k. självständig rättighetsexpropriation

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965

kan väl ej anses helt klarlagd. Vad som förekommit i olika lagstiftnings sammanhang

synes emellertid tala för att självständig rättighetsexpropriation ej

kan äga rum med stöd av byggnadslagen.

Av intresse i förevarande sammanhang är vidare lagen om allmänna vägar,

enligt vilken mark — utom sådan som enligt fastställd generalplan eller

stadsplan tagits i anspråk för gata eller annan allmän plats eller för särskilt

trafikområde — må tvångsvis utnyttjas för allmän väg. Har arbetsplan för

sådan väg fastställts genom lagakraftägande beslut, är ägare till fastighet

pliktig att upplåta för vägen erforderlig mark. Sedan marken tagits i anspråk,

får den nyttjas för vägen utan hinder av rätt som annan kan äga till

fastigheten. Sådan nyttjanderätt kallas vägrätt. Rättigheten grundas således

omedelbart på arbetsplanen. Denna fastställs i allmänhet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

efter samråd med länsstyrelsen. Ersättningsfrågan avgörs,

om överenskommelse ej träffats, av ägodelningsrätten efter stämning.

Vågrätten upphör, när vägen indrages.

Bestämmelser av expropriationsrättsligt innehåll finns även på andra håll

i lagstiftningen, t. ex. i vattenlagen, fastighetsbildningslagstiftningen och lagen

om enskilda vägar.

Allmän motivering

Fastighetsbildningskommitténs förslag

Kommittén nämner inledningsvis, att det ansetts angeläget att öka möjligheterna

att för allmänt ändamål få till stånd upplåtelse av begränsad rätt till

mark inom tätorter, framför allt inom stadsplan. För närvarande kan upplåtelse

i form av servitut eller nyttjanderätt visserligen ske på frivillig väg

eller genom expropriation. Dessa rättsinstituts användbarhet har emellertid

ansetts vara alltför inskränkt eller åtminstone väsentligt försvårad. För servitut

krävs sålunda i princip anknytning till en härskande fastighet. Servitut

kan därför inte komma till användning för en kommun när sådan anknytning

saknas. Nyttjanderättsformen kan för närvarande komma i fråga endast

genom expropriation. I annat fall blir reglerna om maximitid för nyttjanderätten

tillämpliga. Stiftande av nyttjanderätt genom expropriation

fordrar emellertid liksom expropriation av servitut Kungl. Maj :ts medgivande,

och det har framstått som en brist i den gällande lagstiftningen, att

stadsplanebestämmelser med angivna syften inte ger möjlighet att stifta en

begränsad rättighet sådan som nyttjanderätt eller servitut. Det har ej heller

synts vara tillfredsställande att det för närvarande enligt rådande uppfattning

ej är möjligt att med stöd av byggnadslagen inlösa redan bestående

begränsade sakrätter annat än i samband med inlösen av marken. Vill eu

stad ta i anspråk sin egen fastighet för exempelvis gatuändamål, kan det

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1965

inte ske utan att fastigheten frigörs från begränsade rättigheter, som hindrar

åtgärden, eller rättighetshavarna medgivit densamma.

Allmänna överväganden

Kommittén framhåller att allt större krav måste ställas i fråga om möjligheterna

för kommunerna att inom rimlig tid genomföra gällande planer, om

inte bebyggelseutvecklingen skall motverkas. Med hänsyn härtill anses det

vara en brist, att byggnadslagen — frånsett några fall, som i förevarande

sammanhang äger mindre vikt —- inte medger tvångsförvärv av begränsad

rätt i fastighet annat än i samband med inlösen av äganderätten. Enligt

kommitténs mening är det av behovet i hög grad påkallat att byggnadslagens

regler om plangenomförande kompletteras med bestämmelser, som medger

särskild rättighetsexpropriation, och detta även för vissa ändamål som avses

med lagens inlösenregler. Problemen har enligt kommitténs mening sin

största aktualitet inom områden med stadsplan. Kommittén har därför till

en början undersökt behovet och utformningen av nya regler med hänsyn

till de förhållanden som råder inom stadsplan. Därefter har kommittén behandlat

motsvarande frågor beträffande mark inom generalplan och byggnadsplan.

Stiftande av begränsad rätt inom stadsplan

Kommittén erinrar om att vad som aktualiserat dess uppdrag i förevarande

del är intresset att genom vidgade möjligheter till plangenomförande tillgodose

vissa allmänna kommunikationsändamål. Det är närmast fråga om

allmänna ledningar och förbindelser för gång- eller fordonstrafik utanför

mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats. Bland trafikanläggningarna

nämns sådana som tillåter samfärdsel över kvartersmark. Ett tillvägagångssätt

är att medge allmän trafik genom öppning i en byggnads undervåning

i omedelbar anslutning till gatumark på ömse sidor om byggnaden.

En annan metod, som blir allt vanligare, är att undervåningen närmast

intill gatumarken utformas som en arkad, varigenom allmänheten lämnas

tillträde. Det förekommer också, att allmän trafik tillåts över kvartersliörn,

där befintlig byggnads undervåning avskurits. Av mera speciell karaktär är

vissa fall, som aktualiseras vid utförande eller breddning av gata och där

det uppkommer önskemål om att säkra exempelvis för gatans bestånd erforderlig

mark utanför själva kör- och gångbanorna genom upplåtande av en

begränsad rätt, som avser slänt, bankett eller liknande anordning. Vidare erinrar

kommittén om vissa fall då mark behöver tagas i anspråk för tunnelbaneändamål

och för anordnande av gång- eller biltunnlar för allmän trafik.

I samtliga dessa situationer behöver marken utnyttjas endast i visst plan eller

eljest i begränsat hänseende. Ägarens rådighet kan i övrigt lämnas obe
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965

skuren. Det allmännas kostnader kan härigenom hållas lägre än vid totalinlösen

av marken. Anläggningar av nämnda slag berörs ofta i stadsplanebestämmelser,

som kan ha den lydelsen att marken skall hållas tillgänglig för

sådant anläggningsändamål eller att anordningar inte får vidtagas som motverkar

detta. Sådan stadsplanebestäminelse innebär emellertid ej, att staden

äger utan vidare ta det avsedda utrymmet i anspråk. Finns ej möjlighet att

expropriera, är staden hänvisad att söka få till stånd överenskommelse med

markägaren. I praktiken undantages stadsplanebestämmelsen — åtminstone

då fråga är om trafikändamål — från fastställelse, om dylik överenskommelse

ej redan föreligger.

Med stöd av expropriationslagen kan staden visserligen i allmänhet få expropriation

till stånd för ändamål av nu angivna slag. Kommittén påpekar

emellertid, att denna väg är förenad med olägenheter. Det blir sålunda ofta

onödigt tidsödande och besvärligt för staden att behöva inhämta Kungl.

Maj :ts medgivande till åtgärden i stället för att låta prövningen i dess helhet

utföras av expropriationsdomstolen. Det uppkommer ett stort antal situationer

då frågan om expropriation ej är av sådan beskaffenhet att Kungl.

Maj :ts prövning ter sig erforderlig. Den nuvarande ordningen försvårar ej

sällan för städerna att åstadkomma de mest ändamålsenliga planlösningarna

och tvingar dem i praktiken ofta att, för att inte fördröja en angelägen utveckling

av bebyggelsen, godtaga sämre alternativ till planläggning eller i

enstaka fall att ingå ekonomiskt ofördelaktiga avtal med markägarna. Det

sålunda rådande tillståndet har på senare år blivit alltmera besvärande för

städerna och starka skäl talar enligt kommittén för en förenkling av möjligheterna

att tillskapa begränsade rättigheter för ifrågavarande ändamål. —

Kommittén påpekar vidare, att expropriationslagen ej är tillämplig på fastighet

som tillhör kronan.

Angående formen för prövningen av inlösenfrågan finner kommittén det

vara mest följdriktigt att anknyta till nu förefintliga möjligheter enligt byggnadslagen

att säkerställa stadsplans genomförande. Härvid kommer närmast

reglerna i 41 § om inlösen av mark för gata eller annan allmän plats

i blickpunkten. Liksom fallet är med sådan mark regleras även allmänna

ändamål av nu ifrågavarande slag i stadsplanebestämmelser. Det kan därför,

menar kommittén, synas ligga närmast till hands att — såsom gäller enligt

41 £ _ utnyttja den prövning som ligger till grund för stadsplanebestäm
melsernas

fastställande även för att avgöra, huruvida upplåtande av begränsad

rättighet kan anses befogat. Ytterligare bedömande av denna fråga kan

då undvaras. Endast ett formellt fastställande genom cxpropriationsdomstolens

försorg av att den yrkade upplåtelsen håller sig inom ramen för planbestämmelsens

innehåll erfordras. En sådan anordning får väsentligen samma

konstruktion som byggnadslagens reglering av gatumarksinlösen och

kan sägas innefatta en påbyggnad därav. Lösningen torde därigenom också

i betryggande omfattning tillgodose den enskildes rättssäkerhet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965

En förutsättning för en> sådan lösning är att erforderligt planstöd kan tillhandahållas

inom stadsplaneinstitutets ram. Vad som kan regleras genom

stadsplanebestämmelser behandlas i 25 § byggnadslagen. Där föreskrivs,

att stadsplan skall — förutom att den anger de för olika ändamål avsedda

områden som ingår i planen och i erforderlig omfattning även höj dlägen -—

innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas bebyggande eller

användning i övrigt som finnes erforderliga. Närmare riktlinjer för vad bestämmelserna

kan innehålla uppställs ej i byggnadslagen. Det har nämligen

ansetts lämpligast, att den prövande myndigheten granskar från fall till fall

obunden av närmare regler. Kommittén påpekar dock, att allmänna och enskilda

intressen skall vägas mot varandra.

Vid Kungl. Maj :ts lastställelseprövning har utvecklats vissa närmare principer

angående vad som kan regleras genom stadsplanebestämmelser. Beträffande

bestämmelser som avser att säkra utrymme för trafikändamål är

praxis tämligen restriktiv när det gäller kvartersmark. Sådana ändamål skall

i första hand tillgodoses genom utläggande av gator och allmänna platser.

Detta är också enligt kommitténs uppfattning välgrundat. Något behov att

expropriationsvägen stifta begränsade rättigheter till förmån för stad i andra

situationer än sådana där det för närvarande är möjligt att erhålla stöd

i stadsplan synes kommittén inte vara för handen.

Enligt kommittén bör möjligheter införas för stad att genom inlösen få

till stånd upplåtelse av begränsad rättighet till sådan mark inom stadsplan

som ej är avsedd till gata eller annan allmän plats men som enligt planen

skall kunna användas till ändamål som nu är i fråga. Endast servitut och

nyttjanderätt bör enligt kommittén omfattas av bestämmelserna. Detta överensstämmer

med expropriationslagen. I fråga om ändamålen uttalar kommittén,

att något behov av att låta reglerna omfatta andra syften än lednings-

och trafikändamål ej föreligger. Kommittén framhåller, att det ej är

fråga om att bryta med den gällande grundsatsen, att lednings- och trafikändamål

i första hand skall tillgodoses genom utläggande av gator och allmänna

platser.

Kommittén anser bestämmelser i ämnet böra upptagas i nära anslutning

till reglerna i 41 § om marklösen, i en ny paragraf, betecknad 41 a §. Härigenom

kan på ett från lagteknisk synpunkt enkelt sätt samma regler om ersättning

och förfarande som gäller för marklösen göras tillämpliga i förevarande

fall. Det synes härvid vara tillräckligt med visst tillägg till 146 t;

byggnadslagen. Frågan om upplåtelse kan då upptagas omedelbart av expropriationsdomstolen,

som — efter en huvudsakligen formell prövning av

huruvida erforderligt stöd finns i stadsplanen — avgör, om rättigheten skall

stiftas eller ej. Även i övrigt blir reglerna om expropriation tillämpliga i den

mån ej annat följer av de modifikationer som gäller enligt byggnadslagen.

Kommitténs förslag avser ej att förhindra tillkomsten av frivilliga överenskommelser

mellan staden och den enskilde om servitut eller nyttjanderätt.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965

Tvärtom anser kommittén angeläget att i största möjliga utsträckning främja

sådana frivilliga uppgörelser.

övertagande eller utsläckande av särskild rätt inom stadsplan

Det förekommer understundom, påpekar kommittén, att fastighet som

tillhör stad är besvärad av nyttjanderätt, servitut eller annan särskild

rätt, som hindrar staden från att ta fastigheten i anspråk för avsett ändamål.

Är ändamålet något av de i expropriationslagen uppräknade, har staden

befogenhet att expropriera rättigheten och därmed få den att upphöra.

Men om det gäller något syfte som kan tillgodoses endast med stöd av byggnadslagen,

talar enligt kommittén övervägande skäl för att rättigheten för

närvarande ej kan tagas i anspråk enligt vare sig expropriationslagen eller

byggnadslagen. Att denna ordning ej är tillfredsställande ligger enligt kommittén

i öppen dag.

Problemet aktualiseras främst i fråga om rättigheter som består under

längre tid och besvärar sådan staden tillhörig fastighet som skall utläggas

till gata eller allmän plats eller också skall bli föremål för sådan omfattande

sanering som avses i 44, 44 a eller 45 § byggnadslagen. Särskilt är behovet

framträdande i fråga om servitut, som i princip anses bestå för framtiden.

Att servitut i viss utsträckning kan bringas att upphöra eller förändras

följer av stadgandena i lagen den 14 juni 1907 om servitut och i

lagstiftningen om fastighetsbildning, men dessa möjligheter har allmänt

ansetts vara otillräckliga och ovisshet råder dessutom om gränserna för

dem.

Vad gäller nyttjanderätt måste det när rättigheten upplåtits för längre

tid kunna vara till avsevärd olägenhet för staden att alltid nödgas avvakta

avtalstidens utgång för att återfå den fulla dispositionsrätten över fastigheten.

Detta har aktualitet framför allt beträffande hyresrätter men har

visat sig äga praktisk betydelse även i fråga om arrenderätter. Är det ändamål

för vilket staden önskar utnyttja sin fastighet sådant att det enligt

byggnadslagens inlösenregler kunnat grunda tvångsförvärv av själva marken,

om denna befunnit sig i annan ägares hand, är det enligt kommitténs

mening ej tillfredsställande, att staden inte skall kunna ifå nyttjanderätten

att upphöra omedelbart. Olägenheterna gör sig gällande även beträffande

hyresrätter av kortare varaktighet. Hyresregleringslagstiftningen

har här medfört svårigheter för staden att på vanligt sätt — genom uppsägning

— frigöra fastighet från hyresrätt. För att uppsägning skall stå

fast uppställs sålunda i allmänhet krav på att staden tillhandahåller godtagbar

evakueringslägenhet. Vid omfattande stadsombyggnadsförctag kan

detta vara förenat med betydande praktiska svårigheter. När mark tages i

anspråk enligt expropriationslagen eller byggnadslagen för allmänna ändamål,

medges att hyresrätt upphör utan annan skyldighet för staden än all

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965

utgiva gottgörelse för uppkommande skada. Kravet på likformighet i lagstiftningen

bör enligt kommitténs mening föranleda, att hyresrätt kan exproprieras

självständigt även inom byggnadslagens område. Att en gemensam

princip på detta sätt genomförs för båda slagen av tvångsförvärv bör

knappast ge anledning till berättigade invändningar från berörda hyresgästkategoriers

sida. Kommittén erinrar om att det allmänna söker på olika

sätt ge kompensation för skada i samband med hyresrättens upphörande

och utgår från att så kommer att ske även i fortsättningen.

Vad kommittén anfört om servitut och nyttjanderätt bör enligt kommitténs

mening gälla varje slag av särskild rätt, som besvärar staden tillhörig

fastighet. Härigenom vinns även överensstämmelse med expropriationslagen.

I enlighet med det anförda förordar kommittén att särskild rätt skall kunna

inlösas för de ändamål byggnadslagens nuvarande inlösenregler är avsedda

att främja. I första hand kommer i fråga sådan staden tillhörig mark

som, om den tillhört annan, skulle ha kunnat inlösas enligt 41 § byggnadslagen,

dvs. mark avsedd till gata eller annan allmän plats samt annan i

stadsplan ingående mark, som ej är avsedd för enskilt bebyggande. Vidare

anses en befogenhet att lösa särskild rätt vara av betydelse i fråga om mark

som, om den tillhört annan, skulle ha kunnat bli föremål för zon- eller tomtexpropriation

eller expropriation för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt

värdefull bebyggelse. Regler härom bör enligt kommittén intagas i

41, 44, 44 a och 45 §§ byggnadslagen.

Generalplan och byggnadsplan

De ändringar kommittén förordar beträffande stadsplan bör enligt kommitténs

mening erhålla motsvarande tillämpning på mark inom fastställd

generalplan. Även till sådan plan knyts enligt byggnadslagen för närvarande

vissa inlösenregler. Dessa gäller mark, som är avsedd till trafikled eller annan

allmän plats, samt annan mark, som ej är avsedd för enskilt bebyggande

(18 §). Skälen för inlösen av särskild rätt inom stadsplan äger i princip

giltighet även här. Reglerna om generalplan bör likaså kompletteras med

expropriationsbefogenheter för att stifta begränsade rättigheter. De nya reglerna

bör enligt kommittén få sin plats i ett nytt tredje stycke av 18 § byggnadslagen,

såvitt angår lösen av bestående särskild rätt, och i övrigt i en ny

paragraf, betecknad 18 a § nämnda lag.

Beträffande mark inom byggnadsplan finner kommittén situationen ej

vara fullt likartad. Byggnadsplan äger ej samma rättsverkningar som fastställd

generalplan eller stadsplan. För att genomföra byggnadsplan står möjligheten

att ta mark i anspråk till buds endast i begränsad omfattning.

Det kan enligt kommittén med hänsyn härtill synas tveksamt, om byggnadsplan

bör på motsvarande sätt som generalplan och stadsplan utgöra

stöd för att expropriativt stifta nyttjanderätt eller servitut. Kommittén för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965

ordar dock, att begränsad rätt skall kunna stiftas även med stöd av byggnadsplan.

En sådan anordning anses nämligen motsvara ett praktiskt behov,

särskilt i vissa situationer där kommunen frivilligt åtager sig att svara för

planens genomförande,. Det kan här exempelvis vara fråga om att framdraga

vissa ledningar, för vilka rätt till utrymme eljest skulle kunna tillförsäkras

kommunen enligt expropriationslagen. Ofta inträffar, att kommun

åtager sig att svara för samtliga anordningar för allmän trafik inom byggnadsplaneområde.

Äveni där så ej är förhållandet torde fall kunna förekomma,

då kommunen önskar tillgodose trafikändamål utanför mark, som är

avsedd till väg eller annan allmän plats. Några särskilda invändningar från

rättssäkerhetssynpunkt eller eljest anser kommittén ej behöva uppkomma

till följd av den föreslagna ordningen. Frånsett rättsverkningarna är skillnaden

mellan byggnadsplan och stadsplan i praktiken ofta föga framträdande

och det ter sig ej sällan som en ren omdömesfråga huruvida den ena eller

andra plantypen skall komma till användning. Kommittén föreslår därför,

att i byggnadslagen -— i en ny paragraf, betecknad 115 a § — införs ett stadgande,

enligt vilket servitut eller nyttjanderätt må genom inlösen tillskapas

för allmänt lednings- eller trafikändamål, som äger stöd i byggnadsplan.

Remissyttrandena

Allmänt

Syftet med förslaget, att öka möjligheterna till genomförande

av fastställda planer, vinner anslutning i samtliga yttranden.

Om behovet av en reform yppas tvekan endast när det gäller områden

inom byggnadsplan.

I flertalet yttranden godtages även de föreslagna lagreglernas utformning.

Åtskilliga myndigheter, såsom bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen

och lantmäteristyrelsen, anser sålunda förslaget undanröja några

av bristerna i nuvarande byggnadslagstiftning och tillgodose ett alltmera

trängande behov. Likaså anser Svenska stadsförbundet de föreslagna reformerna

ytterst angelägna. Detsamma gäller stadskollegierna i Stockholm

och Göteborg. Allmänt positiva uttalanden görs också av Sveriges advokatsamfund,

Svenska arkitekters riksförbund och Svenska riksbyggen.

Byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, statens institut för byggnadsforskning,

Svenska stadsförbundet, stadskollegiet i Stockholm, Sveriges lantmätareförening

och Föreningen Sveriges stadsarkitekter önskar ett snabbt

genomförande av förslaget. Lantmäteristyrelsen uttalar, att de förevarande

spörsmålen är av sådan betydelse i det moderna samhällsbyggandet

att partiella ändringar av lagstiftningen i syfte att fylla föreliggande behov

bör behandlas utan avvaktan på de genomgripande reformer på bl. a. jordabalkens,

fastighetsbildningslagstiftningens och expropriationsrättens områ
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965

den som är under förberedelse. Styrelsen förutsätter att sistnämnda lagstiftningsarbeten

ej blir fördröjda därigenom.

Sveriges advokatsamfund påtalar å andra sidan, att någon samordning

med annan närgränsande lagstiftning inte har skett. Samfundet vill starkt

understryka behovet av en sådan samordning och utgår från att förevarande

lagstiftning om nya medel för plangenomförande blir av provisorisk

karaktär. Liknande synpunkter anförs av överlantmätaren i Göteborgs och

Bohus län med instämmande av länsstyrelsen i länet samt av Svenska

kommunal-tekniska föreningen.

Sveriges fastighetsägareförbund går ett steg längre och anser att ändringarna

i nuvarande lagstiftning bör begränsas i största möjliga utsträckning,

så att det övriga lagstiftningsarbetet på fastighetsbildningens område

och andra områden, vilka sammanhänger med plangenomförandet och

stadsbyggandet, ej föregrips.

överlantmätaren i Gotlands län erinrar om att oklarhet råder angående

innebörden av nu gällande regler om tvångsförvärv i expropriationslagen

och byggnadslagen samt finner det vanskligt att vidtaga partiella reformer

på en så bräcklig grund. Därigenom kan ökad oklarhet uppstå. Han anser,

att en snar allmän översyn av bestämmelserna angående tvångsförvärv är

ofrånkomlig och att i avvaktan på en sådan översyn endast absolut nödvändiga

partiella ändringar bör vidtagas.

I några remissyttranden betonas, att förslaget medför ökade krav

på planernas utformning. HSB:s riksförbund erinrar sålunda

om vikten av att tastställelsemyndighcterna noggrant granskar planbestämmelser

av hithörande slag med hänsyn till enskilds rätt, så att ej onödiga

inskränkningar i fastighetsanvändningen sker. En liknande åsikt framförs

av överlantmätaren i Stockholms län.

Överlantmätaren i Norrbottens län uttalar, att behovet inom kommunerna

av tillgång till expertis i fråga om fastighetsbildning och planekonomi ytterligare

framträder. Städerna har som regel utbyggda organ, stadsingenjörsoch

fastighetskontor, som lämnar erforderlig dylik service, men för många

andra kommuner föreligger enligt överlantmätarens mening i samma mån

behov av sakkunskap. Det är en angelägen uppgift för lantmäteriet att -—

såsom också i hög grad sker — lämna dessa kommuner all hjälp i ifrågavarande

hänseende, överlantmätaren anser viss komplettering böra ske i

1 kap. byggnadsstadgan i syfte att få garantier för att erforderlig sakkunskap

alltid finns att tillgå. Härigenom tryggas en från allmän synpunkt

angelägen samordning av de för ett rationellt samhällsbyggande så betydelsefulla

mark- och planfrågorna.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan

påpekar, att fastställelse av planer kommer att medföra längre gående

rättsverkningar för den enskilde fastighetsägaren än vad som för närvarande

är fallet. Kassorna vill i sammanhanget understryka vikten av att garan
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposiiion nr 137 år 1965

tier skapas för att fastighetsägare, som berörs av planförslag, på

ett betryggande sätt underrättas om förslagets innebörd.

Kassorna utvecklar närmare olägenheterna av nuvarande ordning, som anses

innebära risk för rättsförluster på grund av missförstånd och förbiseenden,

och menar att det är motiverat med en föreskrift, att underrättelsen till

markägaren skall innehålla upplysning om i vilket avseende planförslaget

berör hans fastighet. Det skall givetvis även stå markägaren fritt att, om han

så önskar, ta del av förslaget i dess helhet.

Stadskollegiet i Göteborg finner av betänkandet inte framgå, om kommittén

avsett att de nya reglerna skall tillämpas även på sådana stadsplaner,

som fastställts innan den nya lagstiftningen

trätt i kraft, men förutsätter att så är fallet, eftersom betydelsen av

den nya lagstiftningen i annat fall skulle minska avsevärt. Överståthållarämbetet

yttrar å andra sidan, att utformningen av de förslagna 18 a, 41 a

och 115 a §§ byggnadslagen är sådan att lagrummen omfattar ej endast planer

som fastställts efter lagändringens ikraftträdande utan även sådana planer

som fastställts dessförinnan. Sistnämnda planer har emellertid vid fastställelseprövningen

granskats från den utgångspunkten att begränsade sakrätter

ej kan tillskapas tvångsvis och fastställelsemvndigheten har heller inte

haft anledning att utreda huruvida expropriationsgrund förelegat, överståthållarämbetet

ifrågasätter därför om inte lämplig övergångsbestämmelse

bör meddelas.

Stiftande av begränsad rätt inom stadsplan

Förslaget att upplåtelse skall grundas på bestämmelse i fastställd

plan godtages allmänt i remissyttrandena. Sveriges advokatsamfund anser

det sålunda riktigt, att behovet av ett ingrepp knyts till fastställelsen av

detaljplan. Sveriges fastighetsägareförbund erinrar om att möjligheter till

tvångsinlösen i dessa fall som regel redan föreligger enligt expropriationslagen

och anser med hänsyn härtill den föreslagna regleringen ej utgöra någon

ytterligare inskränkning i enskild äganderätt till fastighet. Rättssäkerheten

torde, uttalar förbundet, ej äventyras, om inlösningsrätten överflyttas från

en prövning hos Kungl. Maj :t i varje särskilt fall till en allmän föreskrift i

byggnadslagen, varigenom prövningen av det avsedda förfogandets skälighet

överflyttas till stadsplaneärendet. Samma uppfattning hyser Handelskamrarnas

nämnd, vilken likväl som förutsättning för att den föreslagna principen

skall godtagas uppställer krav på att såväl generalplan som stadsplan

skall fastställas av Kungl. Maj:t.

En delvis avvikande uppfattning framförs av stadskollegiet i Göteborg,

som ifrågasätter, om inte sådana ändringar i gällande lagstiftning kan genomföras

som ger stad rätt att efter tillstånd av länsstyrelsen expropriera

servituts- eller nyttjanderätt även på områden som inte särskilt utmärkts i

2 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt Nr 137

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965

stadsplan. Erfarenheten har enligt kollegiet utvisat, att behov många gånger

föreligger att ta ett område i anspråk med servituts- eller nyttjanderätt men

att erforderliga stadsplaneändringar ej i tid kan genomföras, emedan stadsplanefrågan

måste lösas i större sammanhang.

Den av kommittén föreslagna begränsningen av de ändamål för vilka servitut

eller nyttjanderätt får stiftas, nämligen allmän ledning eller

trafik, godtages i allmänhet av remissinstanserna. Undantag förekommer

emellertid. Stadskollegiet i Stockholm finner sålunda begränsningen knappast

rationell och menar, att genom stadsplanebestämmelser även kan tillgodoses

andra ändamål, som det ankommer på kommunen att ombesörja och

som endast kräver upplåtelse av begränsad rätt. Liknande uppfattning uttalas

av Svenska kommunal-tekniska föreningen, Föreningen Sveriges stadsarkitekter

och Sveriges lantmätareförening.

Rörande den upplåtna rättighetens karaktär av servitut eller nyttjanderätt

anför Sveriges advokatsamfund.

Givetvis hade kunnat ifrågakomma att i stället tillskapa en särskild rätt,

exempelvis efter mönster av förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar.

Frågan härom synes böra övervägas vid det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Då det gäller valet mellan servitut och nyttjanderätt — varvid avses

en nyttjanderätt utan begränsning till tiden — framhålles i betänkandet

(sid. 31) vissa omständigheter, som talar för företräde åt servitutsformen.

Vid expropriationsdomstolens prövning av servitutsrekvisiten torde emellertid

i många fall visa sig att dessa rekvisit icke kan uppfyllas. I sådana fall

måste nyttjanderättsformen väljas, varvid de av kommittén påtalade olägenheterna

vid flyttning av rättigheten uppkommer. Frågan om ändrade regler

för möjliggörande av flyttning bör därför ytterligare övervägas, vårsäd vägledning

möjligen kan hämtas från enskilda väglagens bestämmelser om ny

förrättning vid ändrade förhållanden.

Sveriges advokatsamfund framför vidare vissa särskilda synpunkter på

de föreslagna bestämmelsernas räckvidd i fråga om ledningar för

vatten och avlopp.

Då det gäller vatten- och avloppsledningar, är nuvarande förhållanden icke

tillfredsställande. Eu viss förbättring åstadkommes genom kommitténs

förslag, men det bör påpekas att förslaget icke löser frågan i dess helhet.

Med nuvarande lagstiftning kan utanför verksamhetsområdet för de allmänna

va-anläggningarna tvångsrätt med avseende på mark för avloppsledningar

erhållas med stöd av vattenlagen. Efter genomförande av kommitténs förslag

skulle ytterligare tvångsrätt erhållas inom planområdet, men för de delar

av kommunen som är belägna inom verksamhetsområdet men utanför

planområdet skulle alltjämt endast expropriationsvägen stå öppen. Beträffande

vattenledningar föreligger för närvarande icke någon annan tvångsrätt

än den som i samband med anläggande av grundvattentäkter kan medges

av vattendomstol enligt 2: 45 vattenlagen. Vid det fortsatta lagstiftningsarbetet

borde måhända övervägas om icke 1955 års lagstiftning om allmänna

va-anläggningar borde kompletteras med generella bestämmelser om tvångsrätt

för mark för va-anläggningar, vilka på visst sätt godkänts av länsstyrelsen

eller annan myndighet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år WGÖ

Enligt förslaget skall tvångsrätt icke tillkomma fastighetsägare inom byggnadskvarter,

exempelvis för va-ledning, som erfordras för tomt inom kvarteret

och som behöver framdragas över annan tomt. Då det gäller vägförbindelse

till nytta för flera fastigheter inom kvarteret, kan sådan åstadkommas

med stöd av den föreslagna lagstiftningen om vissa gemensamhetsanläggningar

m. in. Denna lagstiftning undantar emellertid uttryckligen anläggning

för vattenförsörjning och avlopp. Det synes bli allt vanligare att bostadsgator

förlägges inom byggnadskvarter och sålunda utan att få gatukaraktär

i byggnadslagens mening samt att tomter inom byggnadskvarter själva

får svara för gemensamma va-ledningar inom kvarteret. I samma mån

uppkommer givetvis behov för de enskilda tomterna att till sitt förfogande

få tvångsmedel för genomförande av planen, då det gäller dylika gator samt

ledningar. Frågan synes böra beaktas vid det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Övertagande eller utsläckande av särskild rätt inom stadsplan

Kommittéförslaget, som i denna del allmänt anses undanröja en allvarlig

brist i gällande rätt, tillstyrks av samtliga instanser utom hovrätten över

Skåne och Blekinge samt överlantmätarna i Gotlands län och Örebro län.

Hovrätten påpekar förslagets ogynnsamma inverkan på hyresgästs rättsställning,

medan överlantmätaren i Gotlands län helt allmänt finner övertygande

skäl ej föreligga för att nu genomföra ändringen, överlantmätaren i

Örebro län förordar beträffande servitut, att frågan löses i ett större sammanhang,

och åberopar bl. a. att det redan nu finns vidsträckta möjligheter

till avlösning eller flyttning av servitut och att öppnandet av nya vägar för

samma ändamål torde innebära vissa risker för önskvärd enhetlighet i rättstillämpningen.

I ett par yttranden diskuteras spörsmålet om bestående särskild

rätt bör kunna lösas även av enskild person.

Sveriges fastighetsägareförbund och Handelskamrarnas nämnd påpekar sålunda,

att det i första hand ankommer på de enskilda fastighetsägarna att

genomföra stadsplaner inom byggnadskvarteren. Även för den enskilde kan

det då föreligga ett behov av att få liknande möjligheter som staden att inlösa

begränsade rättigheter i fastigheterna, exempelvis villaservitut och vägservitut.

Från stadsplaneteknisk och fastighetsteknisk synpunkt finns knappast

någon anledning att göra åtskillnad på områden där plangenomförandet

ankommer på samhället och sådana där det ankommer på enskilda. Emellertid

torde frågan om eu utvidgning av den möjlighet till enskild tvångsinlösen

som för närvarande finns i byggnadslagen vara av så principiell natur

att den knappast bör lösas i detta begränsade sammanhang. Frågan bör

lämpligen hänskjutas till den pågående expropriationsutrcdningen. Överlantmätaren

i Örebro lön ger uttryck för samma tankegång beträffande servitut

och anser frågan om servitutsavlösning i plangenomförandesyfte böra

utredas i hela dess vidd och lösas i ett sammanhang. Detta är enligt överlantmätarens

mening motiverat även med hänsyn till de förestående reformerna

på jordabalkens och fastighetsbildningslagstiftningcns områden.

2t Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 137

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1965

Svenska kommunal-tekniska föreningen förordar en utvidgning i annan

riktning. Det gäller det fall då mark, som enligt fastställd plan är avsedd för

enskilt bebyggande men samtidigt skall kunna utnyttjas för allmän

ledning eller trafik, är i kommunens ägo. Föreningen påpekar,

att kommunen enligt de föreslagna bestämmelserna ej har möjlighet att lösa

särskild rätt, som kan besvära denna mark och som förhindrar markens utnyttjande

för angivet ändamål. Med hänsyn till betänkandets allmänna syfte

att underlätta plangenomförande bör införas bestämmelse som gör det möjligt

för kommun alt lösa även sådan särskild rätt. Detsamma anser stadskollegiet

i Stockholm.

I fråga om förslagets inverkan på hyresgästernas rättsställning

förklarar sig statens hyresråd utgå från att hyresgäster i stadens fastigheter

i förekommande fall genom anvisning av ersättningslägenheter eller

på annat sätt i görligaste mån hålls skadeslösa. HSB.s riksförbund uttalar,

att svårigheterna att tillhandahålla annan likvärdig bostad eller lokal är avsevärt

mindre för det allmänna än för berörda nyttjanderättshavare, som ofta

helt saknar möjlighet att utan det allmännas stöd anskaffa annan lägenhet

inom rimlig tid och till skäligt pris, och att i nuvarande bristläge på bostadsmarknaden

i de flesta fall endast anskaffande av evakueringslägenhet

genom expropriandens försorg torde innebära skälig gottgörelse för nyttjanderättshavare.

Förbundet vill därför ifrågasätta, om inte möjligheten att erhålla

gottgörelse i denna form bör uttryckligen anges i bestämmelserna om

ersättning vid expropriation. Frågan bör emellertid enligt förbundets mening

inte lösas i detta sammanhang utan upptagas i det pågående utredningsarbetet

på expropriationsrättens och hyreslagstiftningens områden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge kan däremot inte biträda de skäl som

föianlett kommittén att föreslå ifrågavarande bestämmelser. Hovrätten anför.

Av kommitténs motivering framgår att det fall som ansetts ha särskild

aktualitet ar inlösen av hyresrätt som eljest på grund av gällande hyresregleV?.

e,^an bringas att upphöra. Enligt hovrättens mening skulle kommitténs

förslag i delta hänseende innebära ett alltför drastiskt ingrepp i hyresgastens

rätt att kvarbo. Kommitténs hänvisning till att denna rätt kan bringas

a^t upphora genom expropriation innebär enligt hovrättens mening icke

något bärande skäl för den föreslagna utvidgningen. Expropriation förutsätter

en prövning av åtgärdens nödvändighet och även markinlösen enligt

kyggnadslagen sker under extraordinära förhållanden, medan förslaget skulle

innebära ett mera generellt upphävande av hyresregleringens kvarboendeskydd

för hyresgästerna i staden tillhöriga fastigheter, så snart dessa är belägna

på annan mark än sådan som planenligt är avsedd för enskilt bebvggande.

" -ö

Den av kommittén behandlade frågan är icke väsentligen av j uridisk natur

utan bör bedömas ur praktiska synpunkter. Det är uppenbart att en aktion

från stadens sida med stöd av de föreslagna bestämmelserna skulle väcka

allmän ovilja hos de berörda hyresgästerna. Det skulle uppfattas som en

grov orättvisa att dessa genom byggnadslagen skulle vara berövade det skydd

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965

21

för sin bostad som hyresregleringen och, i förekommande fall, lagen om rätt

till nytt hyresavtal tillförsäkrar dem. En fråga om frigörande av deras hyreslägenheter

för att möjliggöra genomförande av stadsplan eller generalplan

bör handläggas enligt samma normer och i samma former som andra frågor

om hyresrätt; byggnadslagen bör alltså icke ha ett försteg framför hyresregleringslagen.

I princip bör tillhandahållande av annan godtagbar hyreslägenhet

vara en förutsättning för att hyresgästen skall kunna fråntagas sin

hyresrätt. Det finns så mycket mindre skäl att genom ändring i byggnadslagen

frånfalla detta krav som staden regelmässigt är den part som har lättast

att anskaffa sådan lägenhet. Man bör icke dölja för sig att det på många

håll i landet och framför allt i Stockholm förekommer ett allmänt och skamlöst

schackrande med hyreslägenheter. Om evakueringslägenhet icke ställes

till förfogande av staden och hyresgästen sålunda är hänvisad att själv

skaffa ny lägenhet, innebär detta att han tvingas att söka den i öppna marknaden

och då ofta blir nödsakad att betala en otillbörlig ersättning »under

bordet». Han lär icke i ärendet om inlösen kunna få ersättning härför av

staden, då detta skulle innebära ett godtagande av det lagstridiga systemet

med ersättningar för hyresrätt. Så länge dessa förhållanden råder torde det

alltså vara otänkbart att införa de av kommittén föreslagna bestämmelserna

om inlösen av hyresrätt. Även om det i övrigt skulle kunna tänkas fall, som

ur de nu anförda synpunkterna är mera oskyldiga, t. ex. inlösen av en rätt

till vattenledning som är till hinder för en gatuanläggning, synes det icke

vara möjligt att tekniskt skilja sådana fall från de av kommittén främst

åsyftade hyresfallen.

Generalplan och byggnadsplan

Vad kommittén föreslagit till komplettering av byggnadslagens regler beträffande

generalplan godtages i princip av remissorganen. Statens

institut för byggnadsforskning uttalar, att förslaget i denna del bör i snabbt

expanderande orter och i övrigt vid förbättringar av trafiksystemen kunna

bli till praktisk nytta. Lantmäteristyrelsen åberopar som ett skäl för den föreslagna

anordningen den pågående utvecklingen inom planeringstekniken,

där bl. a. införande av en plan som innehållsmässigt utgör ett mellanting

mellan generalplan och stadsplan synes kunna bli aktuellt.

Förslaget om inlösen av bestående särskild rätt avstyrks av hovrätten över

Skåne och Blekinge och överlantmätaren i Gotlands län på skäl dessa instanser

anfört i fråga om motsvarande bestämmelse med avseende på stadsplan.

Flertalet remissorgan ansluter sig också till förslaget om stiftande av servitut

eller nyttjanderätt inom område med byggnadsplan. Då kommunerna

i ej ringa utsträckning funnit det nödvändigt att engagera sig i

plangenomförandet även inom sådana områden, synes det lantmäteristyrelsen

riktigt att rättsmedel ställs till deras förfogande härvidlag.

Hyresgästernas riksförbund framhåller — med beaktande av den omfattning

som bl. a. fritidsbebyggelsen har inom byggnadsplaneområdena — att

motiv kan finnas för andra, mera vittgående överväganden, vilka även kommun

kan bli berörd av.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965

Mera kritiska sjnpunkter framförs emellertid i några yttranden. Svea

hovrätt erinrar sålunda om att någon lösningsrätt enligt byggnadslagen inte

tillkommer det allmänna på grund av byggnadsplan och uttalar, att den

föreslagna bestämmelsen därför i viss män bryter systematiken i byggnadslagen

och att dess konsekvenser i förevarande begränsade sammanhang är

svåra att överblicka. Enligt hovrättens mening bör därför en sådan bestämmelse

ej genomföras annat än i samband med eu mera genomgripande reform

av byggnadslagstiftningen. Vad därefter angår frågan, huruvida en bestämmelse

av föreslagen, vidsträckt innebörd överhuvud kan antagas vara

erforderlig, anför hovrätten.

Byggnadsplaneinstitutet, som utmärker sig för stor smidighet, användes

ibland också för att reglera stadsmässig bebyggelse. Ur kommunens synpunkt

har byggnadsplanen till skillnad från stadsplanen den fördelen att den

icke ålägger kommunen skyldigheter. Å andra sidan ger den icke kommunen

lösningsrätt. Om kommunerna erhåller lösningsrätt i vad avser begränsad

lätt för lednings- och trafikändamål, kan ifrågasättas om icke kommunerna

kommer att använda stadsplaneinstitutet i mindre omfattning än som är

motiverat. En sådan utveckling torde icke vara åsyftad. Tätorterna på landet,

lör vilka byggnadsplaneinstitutet främst är avsett, har i stor omfattning utvecklats

till stadsbetonade samhällen. Utvecklingen fortsätter i snabb takt.

Önskvärt är att kommunerna icke i mindre utan i större omfattning åläggs

det ansvar och de skyldigheter för sådana samhällens utveckling som''är

förenade med stadsplaneinstitutet.

Kommittén synes ha haft i åtanke framför allt sådana större tätorter för

vilka byggnadsplanen med fördel bör kunna utbytas mot en stadsplan. Före

en lagändring i nu berört hänseende torde därför böra övervägas om icke de

påstådda, för närvarande rådande olägenheterna kan bemästras genom en

ökad användning av stadsplaneinstitutet.

Liknande synpunkter uttalas av Föreningen för samhällsplanering, som

likväl ej anser det anförda behöva föranleda någon erinran mot den föreslagna

Ilo a §. Föreningen utgår därvid från att en kommande omarbetning av

Byggnadslagen kan väntas innebära ett närmande av instituten stadsplan och

byggnadsplan till varandra, eventuellt genom att ett enhetligt detaljplaneinstitut

tillskapas.

Förslaget avstyrks i denna del av Sveriges advokatsamfund, som inte finner

de av kommittén redovisade motiven för en reform övertygande och som

efterlyser ett angivande av det sätt på vilket ett frivilligt kommunalt åtagande

skulle fastläggas. Gällande lagstiftning redovisar ej på vad sätt en kommun

skulle vara verksam för vägfrågans lösning inom byggnadsplaneområde,

och i avsaknad av dylika bestämmelser synes det advokatsamfundet

äventyrligt att till förmån för kommunen tillskapa en fristående tvångsrätt

till vägmark m. in.

Förslaget avstyrks jämväl av överlantmätaren i Örebro län, som anför.

I fråga om mark för trafikändamål inom byggnadsplan innebär fastiglietsbildningskommitténs

förslag till 115 a § en lagändring av synnerligen stor

principiell betydelse. Den ur praktiska synpunkter viktigaste skillnaden

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 är 1965

mellan stadsplan och byggnadsplan torde enligt gällande lag ligga däri, att

kommunen har att svara för plangenomförandet inom stadsplanelagt område

i \ad det avser gatunätet m. m., medan motsvarande ansvar inom byggnadsplaneområde

vilar på en efter officialprövning bildad förening av markägarna

inom området (vägförening). Denna ansvarsfördelning skulle enligt förslaget

kunna ändras så att kommunen skulle övertaga ansvaret även inom

byggnadsplaneområde, visserligen ej obligatoriskt men dock fakultativt och

även i det fall, där en vägförening redan är verksam inom planområdet. Eu

dylik anordning torde med fog kunna befaras komma att försvaga vägföreningarnas

ställning och verka förvirrande. De inom planområdet boende

kan i förhoppningen att kommunen skall övertaga ansvaret inrikta sig på att

själva genom vägföreningen enbart bekosta minsta möjliga del av gatunätet

och hålla lägsta möjliga standard. I andra fall, exempelvis inom ett begränsat

sommarstugeområde, där fastighetsägarna är beredda att genom vägförening

för egen del ordna förhållandena på bästa sätt, skulle de riskera att kommunen

inträdde såsom väghållare och ledde in en trafik av sådan omfattning

att planområdets karaktär och trivseln inom detsamma gick till större eller

mindre del förlorad.

Överlantmätaren anser, att en från allmän synpunkt tillfredsställande

reglering ernås utan den föreslagna 115 a § genom att kommunen, när den

bar intresse av att inträda som huvudman för plangenomförandet, använder

sig av stadsplan i stället för byggnadsplan. Om kommunen av särskilda skäl

finner det motiverat att subventionera gatuhållningen inom ett byggnadsplaneområde,

torde detta lämpligen böra ske genom att vägföreningen beviljas

bidrag till sina kostnader.

Enligt överlantmätaren i Västmanlands län — som likaledes avstyrker

förslaget — har erfarenheten från den planering för permanent tätbebyggelse

som skett i länet genom upprättande av byggnadsplan ej visat påtagligt

behov av sådan utökning av planens rättsverkningar som skulle öppna annan

än i expropriationslagen konstituerad möjlighet för ett kommunalt ingripande;

än mindre är detta fallet då det gäller byggnadsplan för fritidsbebyggelse.

Ej heller Handelskamrarnas nämnd finner det erforderligt att

låta byggnadsplaner utgöra stöd för tvångslösen av servitut och nyttj anderät

t.

Departementschefen

Allmänt

Den omfattande byggnadsverksamhet som pågår inom städer och andra

tätbebyggda samhällen förutsätter en omsorgsfull planläggning av markens

användning. Behovet av planläggning sträcker sig till allt större områden

och önskemålet om ett rationellt utnyttjande av marken medför krav

på alltmer genomtänkta och detaljerade planer. Utvecklingen kräver också

att gällande planer blir genomförda inom rimlig tid.

Gällande rätt erbjuder flera möjligheter för det allmänna att genomföra

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Muj:ts proposition nr 137 år 1965

fastställda planer. Av betydelse är främst de allmänna bestämmelserna i

expropriationslagen och inlösenreglerna i byggnadslagen. Mellan dessa båda

lagar råder emellertid viktiga skiljaktigheter i fråga om de ändamål som

kan grunda expropriativt förvärv, om den omfattning i vilken marken kan

tagas i anspråk och om förfarandet vid åtgärdens genomförande. Tvångsförvärv

torde sålunda i princip inte kunna ske med stöd av expropriationslagen

för sådana ändamål som avses i byggnadslagens inlösenregler. Vidare

bär byggnadslagen till skillnad från expropriationslagen ej ansetts medge

förvärv enbart av begränsad rättighet, vare sig fråga är om alt stifta sådan

rätt eller att ta i anspråk en redan bestående särskild rätt. Ytterligare kan

framhållas, att vid förvärv av mark till gata, trafikled eller annan allmän

plats enligt byggnadslagen inlösen sker efter expropriationsdomstolens prövning

omedelbart på grundval av fastställd plan, medan tvångsförvärv enligt

expropriationslagen kräver Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt fall,

innan frågan slutligen prövas av expropriationsdomstol. Upplåtelse av t. ex.

servitut eller nyttjanderätt för allmänt ändamål är till följd härav förenad

med större omgång och tidsutdräkt än inlösen av mark till gata eller annan

allmän plats. I fråga om redan bestående särskild rätt torde nuvarande

ordning innebära, att samhället över huvud ej har möjlighet till inlösen för

ändamål som regleras uteslutande i byggnadslagen.

I syfte att avhjälpa föreliggande brister föreslår fastighetsbildningskommittén,

att byggnadslagens inlösenregler kompletteras med bestämmelser

om självständigt tvångsförvärv av begränsade rättigheter. Utom att byggnadslagen

därigenom kommer i närmare överensstämmelse med expropriationslagen

vinns ett förenklat förfarande genom att rättighetsförvärv i vissa

mera vanligt förekommande situationer kan ske omedelbart på grundval av

fastställd plan. Vid remissbehandlingen har enighet rått om behovet av

sådana bestämmelser och remissinstanserna har i allmänhet också godtagit

den föreslagna regleringens utformning. Även enligt min mening skulle en

lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslaget väsentligt

underlätta för det allmänna att genomföra fastställda planer och därmed

bidraga till en snabbare bebyggelseutveckling inom våra tätbebyggda

samhällen.

Rörande omfattningen av en reform i föreslagen riktning och behovet av

ett snabbt genomförande har under remissbehandlingen uttalats tvekan

från några håll, främst med hänsyn till regleringens samband med annan

lagstiftning och pågående reformer på angränsande områden. Enligt min

mening kan härvid bortses från reglerna i en kommande ny jordabalk och i

en ny fastighetsbildningslag. På utformningen av dessa regler torde det nu

ifrågavarande förslaget knappast komma att inverka. Ej heller föreligger

något hinder mot förslagets genomförande med hänsyn till den pågående

översynen av expropriationslagen. Förslaget ansluter nämligen i systematiskt

hänseende nära till de nuvarande inlösenreglerna i byggnadslagen och

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965

hänvisar liksom dessa i princip till expropriationslagen i fråga om ersättning,

förfarandet vid expropriationsdomstolen, expropriationens rättsverkningar

osv. Vad byggnadslagen beträffar torde nu ej böra göras något mera

omfattande ingrepp i dess utformning. En reform nu bör därför begränsas

till att tillgodose endast mera oundgängliga behov. Lösningen av övriga problem

torde få anstå till en allmän översyn av byggnadslagstiftningen.

I enlighet med det anförda vill jag förorda en lagstiftning i huvudsaklig

överensstämmelse med vad kommittén föreslår.

Förslaget innebär, att fastställda planer får vidgade rättsverkningar genom

att möjlighet öppnas till tvångsförvärv av begränsade rättigheter. Detta

ställer självfallet ökade krav på planernas utformning och skärper fordringarna

på att vid fastställelseprövningen enskildas intressen noggrant

vägs mot samhällets. Å andra sidan märks, att fastställda planer redan för

närvarande innehåller bestämmelser av ifrågavarande karaktär och att de

vidgade rättsverkningar sådana bestämmelser erhåller genom förslaget allmänt

sett är av mindre ingripande art än vad som för närvarande gäller i

fråga om marklösen. Med hänsyn härtill anser jag det ej påkallat att i detta

sammanhang genomföra någon jämkning av bestämmelserna i byggnadslagstiftningen

i syfte att öka tillgången på särskild planläggnings- eller

fastighetsbildningsexpertis inom kommunerna eller att skärpa kravet

på underrättelse till berörda rättsägare om innehållet i upprättade planförslag.

Däremot torde kunna förutsättas, att anvisningar i vederbörlig ordning

utfärdas till ledning vid planförslagens tekniska utformning, så att

planläggningsarbetet på lämpligt sätt kan anpassas till de nya medel för

plangenomförande som förslaget innebär.

I ett par remissyttranden har berörts frågan, om de föreslagna reglerna

bör göras tillämpliga på planer som fastställts redan före den nya lagstiftningens

ikraftträdande. Enligt vad kommittén anför finns redan för närvarande

på sina håll planbestämmelser av den art att de efter genomförande

av kommittéförslaget grundar rätt till tvångsförvärv av begränsad rätt. Det

synes angeläget att även sådana äldre planer omfattas av förslaget. I annat

fall skulle dessa planer behöva förnyas eller kompletteras i en omfattning,

som skulle medföra en onödigt stor belastning av samhällets planläggningsresurser.

Hänsynen till den enskildes rättssäkerhet torde ej utgöra hinder

mot att de nya reglerna får omfatta även planer, som fastställts före reglernas

ikraftträdande. Särskilda övergångsbestämmelser synes ej erforderliga

i denna del.

Jag övergår härefter till att något närmare beröra vissa huvudfrågor i

förslaget.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 ur 1965

Stiftande av begränsad rätt inom stadsplan

Frågan om möjligheterna att få till stånd upplåtelse av begränsade rättigheter

för vissa allmänna ändamål gäller främst områden inom stadsplan.

Av betydelse är härvid i första hand anordningar för allmän trafik — t. ex.

tunnlar, arkader och avskurna kvartershörn — och allmänna ledningar

utanför mark, som är avsedd till gator och andra allmänna platser. Sådana

anordningar kräver i regel ej att den berörda marken tages i anspråk helt,

utan ändamålet kan ofta tillgodoses genom upplåtelse av begränsad rättighet.

På frivillig väg kan emellertid sådana upplåtelser ej komma till stånd

i tillräcklig omfattning eller under sådana förhållanden att erforderlig

trygghet erhålls för rättighetens bestånd. Expropriationsvägen erbjuder visserligen

möjligheter att komma till rätta med dessa svårigheter men den

innebär ett mera komplicerat och tidsödande förfarande än som kan anses

erforderligt i de allt talrikare fall då behov av upplåtelse föreligger för ändamål

av nu ifrågavarande art. Jag anser därför i likhet med kommittén

och remissinstanserna, att byggnadslagens inlösenregler bör kompletteras

med bestämmelser som möjliggör att begränsad rätt kan stiftas omedelbart

på grund av stadsplan. Sådana bestämmelser utgör en naturlig utbyggnad

främst av regeln om inlösen av mark, som är avsedd till gata eller annan

allmän plats. En sådan ordning innebär, att frågan, om marken får tagas i

anspråk mot den enskildes bestridande, prövas i planärendet. Särskilt medgivande

av Kungl. Maj :t erfordras således ej. Häremot torde ej kunna göras

några berättigade invändningar med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet,

eftersom området för samhällets möjligheter till tvångsförvärv ej vidgas

och metoden för prövningen är densamma som vid de mera ingripande

lösningsrätter byggnadslagen för närvarande tillhandahåller. Med hänsyn

härtill synes ej — såsom föreslås i ett yttrande — böra krävas, att den aktuella

planbestämmelsen fastställts av Kungl. Maj :t. Även bestämmelse som

fastställts av länsstyrelse bör grunda rätt till tvångsförvärv. Å andra sidan

saknas anledning att såsom förordas i ett remissyttrande gå så långt som

till att införa expropriationsrätt efter tillstånd av länsstyrelse utan stöd i

fastställd plan.

Vad angår frågan, vilka allmänna ändamål som bör få tillgodoses genom

de nya reglerna, anser jag i likhet med kommittén och så gott som samtliga

remissinstanser, att reglerna bör begränsas till att omfatta trafik- och ledningsändamål.

Om behov skulle framträda beträffande andra ändamål bör

frågan övervägas på nytt.

Såsom kommittén föreslagit torde reglerna böra avse stiftande av servitut

eller nyttjanderätt men ej rättighet av annat slag. Härigenom vinns önskvärd

överensstämmelse med expropriationslagen, vars principer i allt väsentligt

kan bli till ledning vid tillämpningen. Att såsom ifrågasätts i ett yttrande

tillskapa en begränsad rättighet av speciellt slag, som ej kan hänföras till

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965

någon av de nämnda kategorierna, torde ej böra komma i fråga. En sådan

ordning skulle också medföra krav på betydligt mera utbyggda regler än de

av kommittén föreslagna.

Förslaget bör inskränkas till allmänna ändamål och till förhållandena

inom stadsplan. Den under remissbehandlingen berörda frågan om förbättrade

möjligheter att framdraga ledningar för vattenförsörjning och avlopp

utom stadsplanen bör enligt min mening ej prövas i detta sammanhang.

Utanför lagstiftningsärendets ram faller även enskilda ledningar av hithörande

slag, som ligger inom stadsplan. För mark till sådana ledningar står

servitutsformen till buds.

Mot den av kommittén föreslagna placeringen av de nya reglerna i byggnadslagen

och det sätt på vilket de i övrigt ansluts till gällande bestämmelser

av expropriationsrättsligt innehåll har jag ej funnit anledning till erinran.

Rörande den närmare innebörden vill jag hänvisa till specialmotiveringen.

Jag vill understryka kommitténs uttalanden om att reglerna ej endast tillgodoser

samhällets behov av tvångsregler utan även anvisar en lämplig form

för upplåtelse på frivillig väg. Självfallet måste kravet på planstöd upprätthållas

även i denna situation för att upplåtelsen skall få önskade rättsverkningar.

Övertagande eller utsläckande av särskild rätt inom stadsplan

Kommitténs förslag, att gällande bestämmelser i byggnadslagen om rätt

för stad att inom stadsplan lösa mark skall kompletteras med möjlighet

för staden att fristående förvärva annans särskilda rätt till mark som staden

själv äger, har i allmänhet godtagits av remissorganen. Även jag ansluter

mig till förslaget och förordar således att tilläggsbestämmelser härom

införs i byggnadslagen.

Genom sådana bestämmelser erhålls ökad jämställdhet mellan byggnadslagen

och expropriationslagen i den utsträckning som erfordras för att täcka

de närmast aktuella behoven. I likhet med kommittén finner jag förslaget

böra begränsas till sådana fall där staden själv är ägare till den ifrågavarande

marken. Jag är ej heller beredd att tillmötesgå det i ett par yttranden

framställda önskemålet om motsvarande regler för staden tillhörig mark,

som är avsedd för enskilt bebyggande men enligt stadsplanen samtidigt skall

kunna utnyttjas för allmän trafikanläggning eller ledning. I den mån det

ej är möjligt för staden att få till stånd upplåtelse för sådant ändamål som

nyss sagts enligt de föreslagna reglerna om stiftande av servitut eller nyttjanderätt

— i vilket fall den särskilda rätten skulle tvingas vika i den mån

den hindrar utövandet av servituts- eller nyttjanderätten — återstår möjligheten

att tillgripa expropriation av den särskilda rättigheten. Slutligen

synes enighet råda om alt den svårlösta frågan om rätt för enskild att inlösa

bestående särskild rätt ej bör upptagas i detta sammanhang.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965

\ ad angår de i ett par yttranden påtalade olägenheterna för hyresgäster

är dessa olägenheter ej av annan art än som redan för närvarande uppkommer

vid expropriation eller vid förvärv av hyresrätt i samband med inlösen

a\ marken enligt byggmadslagen. Ej heller beträffande formerna för fastställandet

av det allmännas behov att ta i anspråk särskild rätt föreligger i

princip någon skillnad mellan osjälvständigt förvärv av sistnämnda slag och

inlösen enligt det nu aktuella förslaget. Att i förevarande situation ge hyresräit

företräde framför det allmännas intressen och därmed ge den starkare

skydd här än när det gäller inlösen av marken synes ej böra komma i fråga.

Jag delar således kommitténs uppfattning, att självständig inlösen av särskild

rätt bör kunna omfatta också hyresrätt. Farhågorna för att hyresgästernas

ställning kommer att försämras torde vara betydligt överdrivna. Erfarenheten

visar nämligen, att städerna i fall av hithörande slag så långt

det är möjligt anvisar evakueringslägenheter, och man torde liksom kommittén

kunna räkna med att de även framdeles i rimlig utsträckning skall

visa tillmötesgående för att undanröja eller mildra uppkommande svårigheter.

Generalplan och byggnadsplan

De skäl som enligt det föregående talar för utvidgade möjligheter för stad

att genomföra stadsplan är enligt min mening av beskaffenhet att böra leda

till motsvarande utvidgning i fråga om fastställd generalplan.

Sådan plan bär redan för närvarande rättsverkningar, som är likartade med

stadsplanens, lat vara att de ej är lika fullt utbyggda som dessa. Jag delar

därför kommitténs mening, som fått stöd av remissorganen med få undantag,

att byggnadslagen bör i fråga om område under fastställd generalplan kompletteras

med en rätt för stad att självständigt lösa särskild rätt för de ändamål

som nu grundar rätt till inlösen av mark samt med regler om upplåtelse

av servitut eller nyttjanderätt motsvarande dem jag förordat beträffande

stadsplan.

När det gäller upplåtelse av begränsad rätt med stöd av byggnadsplan

ger däremot åtskilliga omständigheter anledning till tvekan om lämpligheten

av de av kommittén föreslagna reglerna.

Behovet av förenklade regler torde här vara mindre framträdande och i

varje fall väsentligt svagare än när det gäller generalplan och stadsplan. Det

kan dessutom framhållas, att en kommun som önskar främja t. ex. väghållningen

inom byggnadsplaneområde ofta kan nå detta syfte på annat sätt

än genom tvångsförvärv av begränsad rätt till väg, t. ex. genom att utge frivilliga

bidrag till vägförening, om den ej anser sig böra i stället upprätta

stadsplan.

Syftet med den nu ifrågavarande reformen är att förenkla förfarandet. Att

låta förslaget omfatta även byggnadsplaneområden medför verkningar, som

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1965

går utöver detta ändamål. Genom att byggnadsplan till skillnad från stadsplan

i princip ej ålägger kommunen några skyldigheter skulle de föreslagna

bestämmelserna, såsom påpekats i flera remissyttranden, kunna leda till att

en kommun nöjer sig med att upprätta byggnadsplan för området, även om

stadsplan utgör den riktigaste planformen. Frågan, huruvida en mera allmän

utveckling i sådan riktning är önskvärd, bör emellertid behandlas i samband

med en allmän reform av byggnadslagstiftningen. Även i övrigt möter vissa

svårigheter att inpassa de föreslagna reglerna i byggnadslagstiftningens system.

Beträffande byggnadsplan finns sålunda för närvarande ej någon motsvarighet

till de inlösenregler som gäller stadsplan. En bestämmelse enbart

om upplåtelse av begränsad rätt för allmänt trafik- eller ledningsändamål

skulle därför framträda som en isolerad företeelse och bryta systematiken.

Viss oklarhet skulle därtill uppstå rörande förhållandet mellan kommuns

och vägförenings uppgifter. Vidare må nämnas svårigheten att komma till

rätta med konkurrensen mellan den av kommittén i 115 a § föreslagna

skyldigheten för kommunen att underkasta sig upplåtelse på markägarens

begäran och ersättningsreglerna i 116 § byggnadslagen.

I enlighet med vad jag nu anfört anser jag, att kommittéförslaget ej bör

genomföras såvitt det avser byggnadsplan. Reglerna i lagen om enskilda vägar

och expropriationslagen torde få anses tillfyllest för här aktuella ändamål.

Inom justitiedepartementet har på grundval av de överväganden för vilka

jag nu redogjort upprättats förslag till lag om ändring i byggnadslagen den

30 juni 1947 (nr 385), vilket torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta

ärende som bilaga. Beträffande den närmare innebörden av lagförslaget får

jag anföra följande.

Specialmotivering

18 och 41 §§.

Departementschefen. I vardera av dessa paragrafer föreslås ett nytt tredje

stycke, enligt vilket stad må lösa särskild rätt, vilken besvärar sådan staden

tillhörig mark som, om den tillhört annan, kunnat lösas med äganderätt

enligt första och andra styckena i paragraferna. Beträffande avfattningen

av tredje stycket torde det vara tillfyllest att ange att, om marken

är i stadens ägo, staden må lösa särskild rätt som besvärar marken. Härav

torde med erforderlig tydlighet framgå, att föremål för inlösen är särskild

rätt till mark, som enligt fastställd generalplan eller stadsplan är avsedd

till trafikled, gata eller annan allmän plats, eller också till annan mark, som

ej är avsedd för enskilt bebyggande. Även i tråga om särskild rätt är förutsättningarna

för inlösen olika allteftersom det är fråga om mark enligt

3 Bihang till riksdagens protokoll 1905. 1 samt. Nr 1.17

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965

första eller andra stycket. Såvitt gäller mark enligt första stycket är lösningsrätten

ovillkorlig, medan den i fråga om mark enligt andra stycket

ar beroende av att markens användning för avsett ändamål ej kan anses

säkerställd ändå.

Under remissbehandlingen har i redaktionellt hänseende anmärkts, att

bär avsedda begränsade sakrätter ej besvärar mark men väl fastighet. Enligt

min mening bör dock i överensstämmelse med kommitténs förslag kunna

godtagas att rättighet sägs besvära mark. Uttryckssättet överensstämmer

med språkbruket i byggnadslagen — jfr t. ex. 20 § andra stycket — och

kan motiveras med att det här kan vara fråga om områden, som ej ingår i

fastighetsindelningen.

18 a och 41 a §§.

Kommittén. I dessa i allt väsentligt likalydande paragrafer upptager kommittén

bestämmelser om upplåtelse av begränsade rättigheter inom fastställd

generalplan respektive stadsplan. Kommittén anser möjligheten att

stifta servitut eller nyttjanderätt ej böra föreligga beträffande mark, som

enligt planen är avsedd till trafikled eller gata eller annan allmän plats. I

dessa fall har staden enligt 18 § första stycket och 41 § första stycket en

ovdikorlig rätt att lösa marken med äganderätt och det bör enligt kommittén

ej i detta sammanhang komma i fråga att rubba principen att marken

i sådana tall skall tagas i anspråk med äganderätt. Kommittén säger

sig visserligen vara medveten om att vissa fördelar skulle stå att vinna, om

en begränsad rättighet kunde stiftas med bästa företrädesrätt även i mark,

som är avsedd till gata eller annan trafikled, åtminstone då markägaren

och staden är överens om åtgärden. Med en sådan lösning, enligt vilken

markägai en behåller sin äganderätt, skulle han kunna tillgodogöra sig utrymmet

under markytan och även kunna utnyttja marken med tillhörande

anläggningar som kreditunderlag. En konstruktion av detta slag är emellertid,

framhåller kommittén, i viss mån främmande för byggnadslagens

systematik och kan leda till konsekvenser, som knappast kan helt överblickas

annat än i samband med en mera genomgripande reform av byggnadslagstiftningen.

Kommittén uttalar vidare, att nämnda fördelar kan vinnas

genom att marken i stället utläggs till specialområde för trafikändamål

och därefter upplåtelse sker av begränsad rätt enligt kommitténs förslag.

Även där marken i planen utlagts till gata kan emellertid — åtminstone

om mark av detta slag enligt en ny fastighetsbildningslagstiftning kommer

att ingå i fastighetsindelningen — en tillfredsställande lösning åstadkommas

i sadana fall då den enskilde utnyttjar marken gemensamt med

angränsande fastighet. Efter stadens inlösen av äganderätt till gatumarken

kan däri upplåtas servitut till förmån för den angränsande fastigheten, innefattande

rätt för dennas ägare att begagna gatumarksutrymmet under

ytan på väsentligen samma sätt som förut. Härigenom kommer rättigheten

med vad därtill hör att knytas till den härskande fastigheten och ingå i

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kiingl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965

dess kreditunderlag. Med hänsyn till det anförda har kommittén avstått

från att nu lägga fram förslag av antytt innehåll.

Av kommitténs förslag följer, att föremål för upplåtelse inom generalplan

och stadsplan är i första hand den för enskilt bebyggande avsedda

marken. Vidare omfattas sådan mark som ej är avsedd för enskilt bebyggande

och ej heller är avsedd för trafikled, gata eller annan allmän plats.

Mark för exempelvis specialområden hör hit. Även när det gäller mark av

sistnämnda slag äger staden visserligen enligt 18 § andra stycket och 41 §

andra stycket rätt till inlösen med äganderätt, men detta gäller endast under

förutsättning att markens användning för avsett ändamål ej kan anses

säkerställd ändå. Med hänsyn till denna befogenhets mera vidsträckta syfte

lärer enligt kommittén något konkurrensförhållande ej uppkomma genom

de mu föreslagna bestämmelserna.

En förutsättning för upplåtelse är att planen innehåller bestämmelse att

den ifrågavarande marken skall kunna utnyttjas för allmän ledning eller

trafik. I fråga om möjligheterna till en reglering genom planbestämmelser

bygger förslaget på gällande lagstiftning och praxis. I denna del är således

någon ändring ej avsedd. För framtiden bör dock enligt kommittén ej i något

fall fordras överenskommelse med markägaren som villkor för fastställande

av stadsplanebestämmelser av ifrågavarande slag.

Upplåtelsen skall enligt förslaget avse servitut eller nyttjanderätt. Då det

gäller att avgöra vilket av dessa institut som skall komma i fråga är expropriationsdomstolen

beroende endast av kommunens yrkande och de allmänna

förutsättningar som gäller för de olika instituten. Domstolen har endast

att pröva lagligheten av framställt yrkande. Föreligger l. ex. ej samtliga servitutsförutsättningar,

skall yrkande om upplåtelse av servitut ej bifallas.

Någon prövning i övrigt, motsvarande den som enligt expropriationslagen

tillkommer Kungl. Maj :t i fråga om valet av rättighet, skall alltså ej förekomma.

Rättigheten skall enligt kommittén upplåtas i den omfattning som erfordras

för ändamålet. Är det fråga om allmän trafik, skall rättighetens omfattning

självfallet bestämmas med hänsyn dels till vad som erfordras för själva

gång- eller körbanan och dels till behovet av mark exempelvis för trafikledens

bestånd eller underhåll; jfr 2 § lagen om allmänna vägar och 2 § lagen

om enskilda vägar. Även när det är fråga om allmän ledning, bör utrymmesbehovet

fastställas mot bakgrund av vad som enligt gängse betraktelsesätt

hänförs till sådant ledningsändamål. Att reglera spörsmålet mera ingående

än som nu angivits anser kommittén ej vare sig lämpligt eller möjligt.

1 allmänhet, menar kommittén, torde planbestämmelsen ge erforderlig ledning

för bedömandet.

Som förutsättning för upplåtelse uppställs vidare, att yrkande framställts

av kommunen. Den föreslagna bestämmelsen om kommunens lösningsrätt

kompletteras av en föreskrift om lösningsplikt för kommunen under visst

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965

villkor. Härigenom skapas en motsvarighet till reglerna i 21 och 48 §§ byggnadslagen

om stads skyldighet att lösa mark, som enligt fastställd generalplan

eller stadsplan skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande.

Enligt förslaget gäller som villkor för markägarens rätt att påkalla upplåtelse,

att vid markens nyttjande väsentlig olägenhet uppkommer för honom

genom vad som bestämts i planen. Lagtexten avser att utmärka, att

planbestammelsens existens i och för sig ej utgör tillräcklig anledning att

utlösa kommunens berörda skyldighet. Denna inträder först när det visar

sig, att planbestämmelsen blir ett verkligt påtagligt hinder för ägaren att

nyttja marken på lämpligt sätt.

Enligt förslaget äger kommunen välja mellan servitut och nyttjanderätt

aven när upplåtelsen påkallas av den enskilde. Valrätten är dock även här

begränsad genom förutsättningen, att upplåtelse av den önskade rättigheten

lagligen kan ske.

Kommittén har övervägt men ej funnit anledning föreslå utvidgning av

reglerna i 70 § byggnadslagen om de s. k. markexploatörsfallen.

Remissyttrandena. Flertalet remissinstanser ansluter sig till ståndpunkten,

att de beträffande generalplan och stadsplan föreslagna reglerna ej bör omfatta

mark, till vilken staden har ovillkorlig lösningsrätt, och att förslaget

inte skall innebära något upphävande av huvudprincipen enligt gällande

rätt, att trafik- och ledningsändamål i första hand skall tillgodoses genom

trafikleder, gator och allmänna platser.

Länsstyrelsen och överlantmätaren i Uppsala län betonar, att dessa ändamål

i första hand skall tillgodoses genom utläggande av gator eller allmänna

platser. Att detta alltjämt skall vara det normala och att de nya bestämmelserna

ej bör utnyttjas så att kommunen undandrar sig normala skyldigheter

i detta avseende understryker även överlantmätaren i Stockholms

lan. En liknande uppfattning kommer till uttryck hos HSB.s riksförbund

och Sveriges fastighetsägareförbund.

Men även kritiska synpunkter anförs. Svenska kommunal-tekniska föreningen

säger sig sålunda ej kunna dela kommitténs tveksamhet mot att i

betydligt större omfattning än som nu är fallet utnyttja möjligheterna att

tillgodose kommunernas behov av rådighet över mark avsedd för allmän trafik

genom stiftande av en begränsad rättighet med bästa företrädesrätt i

mark, som är avsedd till gata eller annan trafikled. Enligt föreningens erfarenhet

medför den moderna stadsbyggnadstekniken och kraven på att tillgodose

angelägna behov i samband med byggande inom stadsplan, t. ex. för

parkering av bilar, i betydande omfattning starkt motiverade önskemål om

en sådan utformning av stadsplaner och bebyggelse, att för gatutrafik avsedd

mark behöver underbyggas med anslutning till intilliggande tomtmark.

Av många skäl är det fördelaktigast om sådan underbyggnad kan ingå som

en del av den tomt på vilken »huvudbebyggelsen» uppförs. Tomten skulle

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965

således inte sluta i den »skenbara gatugränsen» (huslivet ovan mark) utan

sträcka sig till en större eller mindre del ut i den »utlagda gatan» och denna

utskjutande tomtdel skulle av kommunen disponeras för gatuändamål i den

omfattning och med de begränsningar om vilka överenskommelse träffats

mellan kommunen och markägaren. En sådan utformning av stadsplanerna

har i betydande omfattning använts inom Stockholms centrala delar. Marken

har dock där upplåtits med tomträtt, varför staden fortfarande har

äganderätten till »gatumarken» (dvs. den tomtmark, som i markplanet används

som gata) men endast en begränsad rätt att disponera densamma.

— Det av fastighetsbildningskommittén nu framlagda betänkandet möjliggör

enligt föreningen i och för sig rent tekniskt en sådan anordning, även

i sådana fall där tomtmarken ägs av enskild, men anordningens utnyttjande

försvåras eller omöjliggörs av den negativa skrivningen i motiveringen. En

mera positiv kommentar till de föreslagna bestämmelserna skulle enligt föreningens

bedömande vara tillräcklig för att kommunerna skulle kunna utnyttja

förfarandet i fråga om »egentliga» gator i den omfattning kommunerna

finner det önskvärt och ändamålsenligt.

Sveriges lantmätareförening uttalar i fråga om den av kommittén angivna

metoden med marks utläggande till specialområde för trafikändamål, att

det synes tveksamt om denna grund för bebyggelse över tomtgräns dels uppfyller

fordringarna för byggnadslov, dels är fullt acceptabel från kreditsynpunkt.

Enligt föreningens åsikt föreligger ett aktuellt behov av bestämmelser

om åtgärder, som kan utgöra fullgott underlag för att enskilda fastigheters

källarvåningar skall kunna förläggas även inom markområde, avsett för

gata eller annan allmän plats. Behovet av sådana bestämmelser är så akut

att en partiell reform synes föreningen nödvändig, utan avvaktan på genomförandet

av kommitténs förslag till lag om fastighetsbildning. Alternativt

borde, uttalas det, den nu föreslagna lagändringen få öppna möjligheter att

i viss utsträckning utlägga mark, som hittills varit avsedd för gata eller allmän

plats, till kvartersmark med förbehåll om stadens förfoganderätt.

Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län gör, med instämmande av

länsstyrelsen i länet, liknande uttalanden och anför, att det är en brist i förslaget

att kommittén inte velat ta steget fullt ut och bryta med hittillsvarande

praxis och att kommitténs ståndpunkt sannolikt kommer att vålla svårigheter

när det gäller att i framtiden utforma lämpliga och ändamålsenliga

stadsplanebestämmelser. överlantmätaren pekar på att det förmodligen

många gånger kommer att bli vanskligt att avgöra om mark, som avses för

trafik, bör hänföras till sådan kategori som åsyftas i 18 och 41 §§ eller sådan

som anges i 18 a och 41 a §§. I samma riktning uttalar sig stadskollcgict

i Stockholm.

1 fråga om metoden att göra gala till tomtmark när garagebyggnader eller

andra byggnader i källarplan behöver sammanbindas eller utsträckas

under omgivande gator för att erhålla eu tekniskt och ekonomiskt lämplig

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1963

utformning påpekar statens institut för byggnadsforskning att denna lösning

kan innebära att gatumarksbegreppet med dess rättsverkningar försvinner

i stora delar av stadskärnorna. Institutet finner det i stället önskvärt,

att enskild fastighetsägare erhåller begränsad rätt att nyttja utrymme

under mark, avsedd för allmän plats, för att få delen under gatan fast förenad

med tomten och utgörande samma inteckningsobjekt. Även Svenska

teknologföreningen finner det angeläget att enskild fastighet bereds möjlighet

att erhålla begränsad rätt till mark, som är avsedd till gata eller annan

allmän plats. Den av kommittén framkastade möjligheten, som bygger på

metoden att marken utläggs till specialområde för trafikändamål, synes föreningen

inte vara från praktisk synpunkt fullt acceptabel, främst med hänsyn

till fastighetens funktion som belåningsobjekt.

Svea hovrätt anför, att det av den föreslagna lagtexten ej med önskvärd

tydlighet framgår att det är fråga om allmän trafik. Hovrätten uttalar

vidare, att parkering normalt ej kan inrymmas i nämnda begrepp och

att, om de föreslagna bestämmelserna skall tillämpas jämväl beträffande

parkeringsområden, detta bör komma till tydligt uttryck. Även överlantmätaren

i Örebro län ifrågasätter, huruvida inte sådant förtydligande bör ske

att det av lagtexten klart framgår att regeln gäller allmän trafik. Hovrätten

over Skåne och Blekinge anser uttrycket allmän ledning och trafik inte vara

en helt lyckad begreppssaminanställning, emedan det förra syftar på en

konkret anläggning och det senare har en abstrakt innebörd. Hovrätten förordar

i stället »allmän trafikanläggning eller allmän ledning».

Vad angår omfattningen av den upplåtna rättigheten

uttalar Sveriges advokatsamfund att det synes angeläget att man ej underlåter

precisering i själva planen så långt det är möjligt, exempelvis genom

angivande av höj dlägen för ledningar eller horisontalplan, inom vilka rättigheten

skall utövas etc. Vid bestämmandet av omfånget skall hänsyn tagas

till anläggningens bestånd och underhåll. Då det visat sig att markutrymmen

därutöver tillfälligt kan erfordras för själva byggnadsarbetena, när anläggningen

första gången färdigställs eller senare vid ombyggnad, bör enligt

samfundets mening i förekommande fall stadsplanen innehålla bestämmelser

därom och motsvarande tvångsrätt kunna upplåtas.

I fråga om den föreslagna rätten för markägaren att påkalla upplåtelse

anför Svea hovrätt att då principerna för ersättning och värdering torde

böra vara desamma som vid tillämpning av 21 och 48 §§ byggnadslagen

det från likformighetssynpunkt är önskvärt med överensstämmande formuleringar

beträffande villkoret för rätt att påkalla inlösen. Detsamma anför

stadskollegiet i Stockholm, Sveriges advokatsamfund och Svenska kommunal-tekniska

föreningen. Handelskamrarnas nämnd, som ävenledes observerat

den avvikande formuleringen i förslaget, anser det få förutsättas att någon

avvikelse i fråga om själva lagtillämpningen ej åsyftats.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framför den redaktionella anmärk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1005

ningen, att det ter sig onaturligt att markägaren skall kunna påkalla upplåtelse;

eu upplåtelse, om det verkligen är frågan om en sådan, ankommer

på honom. Hovrätten riktar vidare viss kritik mot avfattningen av de nu

ifrågavarande paragraferna från den synpunkten att föreskrift erfordras

endast angående parternas skyldigheter, om de ej kommer överens.

Stadskollegiet i Stockholm samt överlantmätaren i Göteborgs och Bohus

lön — med instämmande av länsstyrelsen i länet —- framhåller önskvärdheten

av att även byggnadslagens regler om des. k. markexploatör sfallen

kompletteras i anslutning till de av kommittén föreslagna bestämmelserna.

Fråga om tillämpning av motsvarighet till reglerna om

gatu mar k sersättning eller gatubyggnadskostnadsbidrag

väcks av Svenska kommunal-tekniska föreningen, som yttrar.

I sammanhanget synes även böra beaktas, att kommun beträffande nu

avsedda områden för allmän trafik icke med stöd av byggnadslagens bestämmelser

eller fastställda gatukostnadsbestämmelser kan av tomtägare

tvångsvis taga ut de (kanske stundom betydande) kostnader som kan vara

förbundna dels med förvärv av rättighet att utnyttja marken för avsett ändamål,

dels med iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande

av sådana områden. Med hänsyn till att områden av detta slag, som av kommun

iordningställs och upplåts för allmän trafik, i allt väsentligt är att

jämställa med gata och därmed jämförbar allmän plats, borde det enligt

föreningens mening övervägas, huruvida icke kommun skulle äga rätt att

på motsvarande sätt som beträffande gatumark etc. få kostnadstäckning av

tomtägarna. Enligt fastighetsbildningskommittén bör för framtiden »icke i

något fall fordras överenskommelse med markägaren som villkor för fastställande

av stadsplanebestämmelser av ifrågavarande slag». Därest kommunerna

icke erhåller möjligheter till kostnadstäckning enligt ovan, torde

det emellertid enligt föreningens bedömande endast sällan ifrågakomma, att

kommun — utan att i förväg ha träffat överenskommelse med berörda

markägare om kostnader av nu angivet slag — antager och till fastställelseprövning

vidarebefordrar stadsplaneförslag innebärande mera väsentliga

ekonomiska åtaganden i detta avseende.

Överlantmätarcn i Örebro län är inne på samma tankegång och påpekar

beträffande allmän gångbana inom arkad i byggnad vid gata, att denna

gångbana ju kommer att utnyttjas på samma sätt som angränsande del av

gatan och att det därför kan ifrågasättas, om den inte på något sätt bör beaktas

när det gäller gatumarksersättning och gatubyggnadskostnadsbestämmelser.

En utredning i dessa hänseenden torde enligt överlantmätaren vara

av värde inte minst genom att man därmed kunde få klarlagt det rättsliga

utgångsläget för förhandlingar om avtal angående frivillig upplåtelse av sådan

rättighet som det är fråga om.

Departementschefen. Som jag anfört i det föregående bör reformen begränsas

till att tillgodose endast mera oundgängliga behov. Den av kommittén

diskuterade möjligheten för stad att även ta mark, som är avsedd till

s. 1965 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965

trafikled, gata eller annan allmän plats, i anspråk med begränsad rätt skulle

gå utöver det uppställda förenklingssyftet och leda till svårbedömbara

verkningar. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag, att upplåtelse

enligt förevarande paragrafer ej bör avse mark som kan lösas med äganderätt

för trafikled, gata eller annan allmän plats. Med anledning av vad som

anförts i några remissyttranden vill jag framhålla, att i avbidan på en mera

allmän reform av byggnadslagstiftningen en huvudregel vid planläggning

alltjämt bör vara, att allmänna trafik- och ledningsändamål skall tillgodoses

genom anordnande av gator och därmed jämställda allmänna platser. Vidare

vill jag erinra om de av kommittén berörda möjligheterna för ägare till

kvartersmark att få till stånd avtal om nyttjanderätt eller servitut i staden

tillhörig mark som är avsedd för trafikled, gata eller annan allmän plats.

I fråga om de syften för vilka upplåtelse skall kunna ske ansluter jag

mig som redan framgått till kommitténs ståndpunkt, att reglerna bör begränsas

till allmänna trafik- och ledningsändamål. Med anledning av anmärkningar

i några yttranden mot den lagtekniska utformningen förordar

jag en redaktionell jämkning i denna del, innebärande att ändamålet anges

vara allmän trafikanläggning eller allmän ledning. Uttrycket trafikanläggning

får tolkas främst mot bakgrunden av den begränsning som ligger i att

gator och andra i 18 § första stycket och 41 § första stycket byggnadslagen

avsedda allmänna platser ej kan bli föremål för upplåtelse enligt de föreslagna

bestämmelserna. Att beträffande en trafikanläggning i planen medges

även viss parkering bör ej utesluta, att de föreslagna stadgandena blir

tillämpliga på anläggningen. En anläggning, som är avsedd enbart för parkering,

omfattas däremot ej av uttrycket allmän trafikanläggning.

Beträffande upplåtelsens räckvidd ansluter jag mig till kommitténs mening,

att det är tillräckligt att i lagtexten ange att rättighet skall upplåtas i

den omfattning som erfordras för ändamålet. Den närmare avgränsningen

torde i allmänhet följa av planens bestämmelser, beträffande vilkas utformning

hittillsvarande principer synes böra bestå i stort sett oförändrade.

Mot den av kommittén föreslagna regeln om stadens skyldighet att godtaga,

att upplåtelse med angivna innebörd sker på markägarens begäran,

har några principiella invändningar inte framförts vid remissbehandlingen.

Jag ansluter mig för egen del till den föreslagna grundsatsen, som bär flera

motsvarigheter i gällande rätt. Enligt motsvarande stadganden i 21 och 48

§§ byggnadslagen är en förutsättning för stadens lösningsplikt att markens

ägare till följd av planen kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart

missförhållande till dess tidigare värde. I likhet med vad som anförs

i några yttranden anser jag det fördelaktigt att använda samma formulering

i förevarande sammanhang och jag förordar därför en ändring av

lagtexten i enlighet därmed. I övrigt finner jag ej anledning till erinran mot

förslagets innehåll. Endast vissa redaktionella jämkningar bör vidtagas.

Med anledning av det i ett par yttranden framförda önskemålet om en an
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1965

passning av reglerna angående markexploatör till de nya bestämmelserna

vill jag anföra, att en sådan utvidgning bör anstå till en mera omfattande

översyn av byggnadslagen. Detsamma gäller den i ett par yttranden berörda

tanken på kompletterande regler motsvarande vad som gäller om gatumarksersättning

och gatubyggnadskostnadsbidrag. Ett bibehållande av nuvarande

tillämpningsområde för bestämmelserna härom ligger för övrigt i

linje med syftet att trafik- och ledningsändamål såsom hittills i första hand

bör tillgodoses inom gatunätet.

44, 44 a och 45 §§.

Departementschefen. I dessa paragrafer upptages tilläggsbestämmelser om

lösningsrätt för staden till särskild rätt som besvärar stadens egen mark,

när fråga är om zonexpropriation (44 §), expropriation för sanering av historiskt

eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse (44 a §) eller s. k. tomtexpropriation

(45 §). Som kommittén påpekar har staden enligt nuvarande

lydelse av 44 § rätt att lösa ej endast mark, som erfordras för den genomgripande

ombyggnad som det är fråga om, utan även annan inom det aktuella

området eller i dess omedelbara närhet belägen mark, för vilken planens

genomförande kan väntas medföra väsentligt ökat värde. På liknande

sätt görs i 44 a § en uppdelning mellan mark, som berörs av själva saneringsåtgärden,

och annan inom vederbörande område eller i dess omedelbara

närhet belägen mark, för vars ändamålsenliga utnyttjande åtgärderna

kan väntas bli av väsentlig betydelse. Lösningsrätt föreligger till båda dessa

slag av mark. Kommittén har anfört, att något behov ej torde föreligga av

att tillåta lösningsrätt beträffande särskild rätt till mark som tillhör den

sistnämnda av de båda i vardera paragrafen angivna kategorierna. Endast

sådan mark som berörs av själva åtgärderna bör därför enligt kommittén

omfattas av förslaget.

Mot denna begränsning har länsarkitekten i Malmöhus län anfört, att det

ej genom utredningen klarlagts att den är nödvändig. Han har framhållit

att vid exempelvis zonexpropriation även mark, vilken ligger omedelbart

utanför det område som skall ombyggas, kan besväras av samma rättighet

och att det därför med hänsyn till planeringens successiva genomförande

knappast kan vara rationellt att begränsa lösningsrätten till enbart den

mark vars bebyggelse skall bli föremål för genomgripande ombyggnad.

Den av kommittén föreslagna begränsningen synes mig välbetänkt med

hänsyn till att tvångsförvärv inte bör tillåtas i andra fall än när det avsedda

ändamålet ej kan uppnås på annat sätt. För att det uppställda syftet

skall tillgodoses torde det ej vara erforderligt att ta i anspråk bestående särskild

rätt till mark, som ej omedelbart berörs av saneringsåtgärderna. Begränsningen

har kommit till uttryck i lagtexten genom att i det föreslagna

tillägget till 44 § talas om mark som erfordras för ombyggnaden och i tillägget

till 44 a § om mark som berörs av där avsedda åtgärder.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1965

Förutsättning för inlösen av rättighet i fall som avses i 45 § är enligt förslaget,

att rättigheten hindrar eller försvårar stadsplanens genomförande.

146 §.

Kommittén. När det gäller inlösen av mark med äganderätt innehåller

137 146 §§ byggnadslagen vissa bestämmelser angående löseskillings be
stämmande

och erläggande samt förfarandet vid inlösen. Kommittén anför,

att dessa regler i princip bör kunna göras tillämpliga även på inlösen och

på upplåtelse av servitut eller nyttjanderätt enligt nu förevarande förslag.

Detta upptager därför ett tillägg till 146 §, enligt vilket vad i 137, 138, 144

och 145 §§ är stadgat beträffande inlösen av mark skall i tillämpliga delar

gälla vid inlösen av särskild rätt eller upplåtelse av servitut eller nyttjanderätt

enligt byggnadslagen. Att stadgandet med upplåtelse avser blott tillskapande

av rättigheter enligt kommitténs förslag och således ej exempelvis

ianspråktagande med nyttjanderätt enligt 113 § byggnadslagen torde enligt

kommittén följa av sammanhanget och inte behöva särskilt utmärkas i lagtexten.

Enligt kommittén bör till de i den nuvarande lydelsen uppräknade lagrummen

fogas även 140 §, enligt vilken det för förhandstillträde krävs att

inlösenfrågan blivit slutligt avgjord. Vidare skall enligt kommitténs förslag

stadgandet i 12 § första stycket expropriationslagen om utvidgning av expropriation

ej tillämpas på mark, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan.

Att utvidgning av expropriation på markägarens begäran sålunda ej skall

kunna äga rum enligt förslaget överensstämmer med vad som enligt 141 §

byggnadslagen gäller angående inlösen av mark inom stadsplan.

Remissyttrandena. Mot förslaget, att 140 § byggnadslagen skall äga motsvarande

tillämpning vid inlösen av särskild rätt eller upplåtelse av servitut

eller nyttjanderätt, invänder Svenska kommunförbundet, att ett förhandstillträde

till marken därigenom kan komma att avsevärt fördröjas

och möjligheten att snabbt kunna genomföra en fastställd plan äventyras.

En sådan situation kan, menar förbundet, ytterst föranleda till att det allmänna

i stället måste tillgripa mindre ändamålsenliga lösningar. Förbundet

finner det angeläget att frågan om förhandstillträde särskilt uppmärksammas.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan

anför kritik mot kommitténs förslag att undantaga reglerna i 12 § första

stycket expropriationslagen från tillämpning vid ianspråktagande enligt

förslaget.

Departementschefen. Jag biträder kommitténs förslag att genom hänvisning

i 146 § göra allmänna expropriationsrättsliga och vissa andra regler

tillämpliga på tvångsförvärv av nu ifrågavarande slag inom fastställd ge
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1965

neralplan och stadsplan. Vad beträffar den i ett yttrande berörda frågan om

förhandstillträde äger enligt min mening de skäl som föranlett stadgandet

i 140 § byggnadslagen tillämplighet även på förvärv av begränsad rätt. Även

om det självfallet kan förekomma situationer, då tillämpningen av stadgandet

medför dröjsmål med tillträdet, är denna olägenhet ej av annan karaktär

än den som redan för närvarande kan uppkomma vid inlösen av mark,

t. ex. för gatuändamål. Vad beträffar frågan, om 12 § första stycket expropriationslagen

bör göras tillämpligt i hithörande fall, är det enligt min mening

svårt att göra skillnad mellan dessa situationer och de fall av marklösen

för vilka reglerna till följd av stadgandet i 141 § första stycket byggnadslagen

ej gäller. Detta stadgande motiveras med att planen antages medge

en ändamålsenlig användning av all i planen ingående mark och att sålunda

i regel även vad som efter en expropriation kan återstå av en fastighet

kan få sådan användning att den ej blir onyttig. Dessa skäl torde äga giltighet

även beträffande förvärv av begränsad rätt. Jag anser därför i likhet

med kommittén, att 12 § första stycket expropriationslagen ej bör gälla i

hithörande fall.

Ikraftträdande m. m.

Departementschefen. Jag förordar, att den nya lagstiftningen träder i kraft

den 1 januari 1966.

Rubriken omedelbart före 41 § bör jämkas med hänsyn till att inlösenreglerna

i nämnda och följande paragrafer enligt förslaget gäller ej endast

äganderätt till mark utan även begränsade rättigheter.

Hemställan

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 19i7 (nr 385) måtte för det i 87 §

regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Martti Heino

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965

Bilaga

Förslag

till

Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, dels att 18, 41, 44, 44 a, 45 och 146 §§ byggnadslagen

den 30 juni 19471 och rubriken före 41 § samma lag skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, dels att i lagen skola införas två nya paragrafer,

betecknade 18 a § och 41 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18 §.

Mark som------begär det.

Annan mark------anses säkerställd.

Är marken i stadens ägo, må staden

lösa särskild rätt som besvärar

marken.

18 a §.

Innehåller fastställd generalplan

bestämmelse att mark, som ej må lösas

enligt 18 § första stycket, skall

kunna nyttjas för allmän trafikanläggning

eller allmän ledning, skall

på stadens yrkande servitut eller

nyttjanderätt upplåtas i den omfattning

som fordras för ändamålet.

Även på markägarens yrkande skall

sådan upplåtelse ske i den mån ägaren

till följd av planen kan nyttja

marken endast på sätt som står i uppenbart

missförhållande till dess tidigare

värde. Staden äger bestämma

om upplåtelsen skall avse servitut eller

nyttjanderätt.

Om avstående av mark

Om avstående av mark m. m.

41 §•

I stadsplan------begär det.

Annan i------anses säkerställd.

1 Senaste lydelse av 44 och 146 §§ se 1953: 329 samt av 44 a och 45 §§ se 1963: 218.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965

(Nuvarande lydelse)

44 §.

Finnes tätbebyggt område med

hänsyn till den allmänna samfärdseln

eller kravet på ändamålsenlig

bebyggelse vara i behov av genomgripande

ombyggnad, och kan denna

icke lämpligen ske annorledes än

i ett sammanhang, må Konungen,

sedan i anledning av ombyggnaden

fråga väckts om antagande eller ändring

av stadsplan för området, medgiva

staden att lösa den mark inom

området som erfordras för ombyggnaden

ävensom annan inom området

eller i dess omedelbara närhet

belägen mark, för vilken planens genomförande

kan väntas medföra väsentligt

ökat värde.

(Föreslagen lydelse)

Är marken i stadens ägo, må staden

lösa särskild rätt som besvärar

marken.

41 a §.

Innehåller stadsplan bestämmelse

att mark, som ej må lösas enligt il §

första stycket, skall kunna nyttjas

för allmän trafikanläggning eller allmän

ledning, skall på stadens yrkande

servitut eller nyttjanderätt upplåtas

i den omfattning som fordras

för ändamålet. Även på markägarens

yrkande skall sådan upplåtelse ske

i den mån ägaren till följd av planen

kan nyttja marken endast på

sätt som står i uppenbart missförhållande

till dess tidigare värde.

Staden äger bestämma om upplåtelsen

skall avse servitut eller nyttjanderätt.

44 §.

Finnes tätbebyggt område med

hänsyn till den allmänna samfärdseln

eller kravet på ändamålsenlig

bebyggelse vara i behov av genomgripande

ombyggnad, och kan denna

icke lämpligen ske annorledes än

i ett sammanhang, må Konungen,

sedan i anledning av ombyggnaden

fråga väckts om antagande eller ändring

av stadsplan för området, medgiva

staden att lösa den mark inom

området som erfordras för ombyggnaden

ävensom annan inom området

eller i dess omedelbara närhet belägen

mark, för vilken planens genomförande

kan väntas medföra väsentligt

ökat värde. Är mark, som erfordras

för ombyggnaden, i stadens ägo,

må i samma ordning medgivas staden

att lösa särskild rätt som besvärar

marken.

44 a §.

Har fråga-------deras genomförande.

Deröres mark i stadens ägo av åtgärder

som avses i första stycket, må

i samma ordning medgivas staden

att lösa särskild rätt som besvärar

marken.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965

(Nuvarande lydelse)

45 §.

Är, i annat fall än i 44 eller 44 a §

sägs, mark som ingår i byggnadskvarter

icke bebyggd i huvudsaklig

överensstämmelse med stadsplanen

och kan stadsplanens genomförande

ej förväntas äga rum inom skälig

tid utan stadens ingripande, må

Konungen medgiva staden att lösa

marken i den mån så erfordras. Kan

syftet vinnas genom att staden allenast

löser å marken uppförd byggnad

för nedrivning, må Konungen

lämna tillstånd därtill.

Prövas ansökan-------—el

Finnes i — — —---villkorlig

(Föreslagen lydelse)

45 §.

Är, i annat fall än i 44 eller 44 a §

sägs, mark som ingår i byggnadskvarter

icke bebyggd i huvudsaklig

överensstämmelse med stadsplanen

och kan stadsplanens genomförande

ej förväntas äga rum inom skälig

tid utan stadens ingripande, må

Konungen medgiva staden att lösa

marken i den mån så erfordras. Kan

syftet vinnas genom att staden allenast

löser å marken uppförd byggnad

för nedrivning, må Konungen

lämna tillstånd därtill. Är marken i

stadens ägo, må i samma ordning

medgivas staden att lösa särskild

rätt som besvärar marken och hindrar

eller försvårar stadsplanens genomförande.

er inteckningsboken.

fastställelsen.

146 §.

Vad i 137, 138, 144 och 145 §§ är

stadgat beträffande inlösen av mark

skall i tillämpliga delar gälla med

avseende å inlösen av byggnad i fall

som i 45 § första stycket sägs.

146 §.

Vad i 137, 138, 144 och 145 §§ är

stadgat beträffande inlösen av mark

skall i tillämpliga delar gälla med

avseende å inlösen av byggnad i fall

som i 45 § första stycket sägs och

skall, jämte stadgandet i 1A0 §, äga

motsvarande tillämpning vid inlösen

av särskild rätt eller upplåtelse av

servitut eller nyttjanderätt enligt

denna lag. När särskild rätt inlöses

eller servitut eller nyttjanderätt upplåtes,

skola bestämmelserna i 12 §

första stycket lagen om expropriation

ej tillämpas på mark som ingår

i stadsplan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1963

43

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 3 juni 1965.

Närvarande:

justitieråden Hagbergh,

Dennemark,

regeringsrådet Wilkens,

justitierådet Riben.

Enligt lagrådet den 31 maj 1965 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 14 maj 1965, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändring i bgggnadslagen den 30 juni

1937 (nr 385).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn A. Hedström.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Enligt förslaget skall till vardera av 18 och 31 §§ fogas ett nytt tredje

stycke av innebörd att stad må lösa särskild rätt, vilken besvärar sådan

staden tillhörig mark som, om den tillhört annan, kunnat lösas med äganderätt

enligt första eller andra stycket i paragraferna. Härom uttalas i

remissprotokollet, att även i fråga om särskild rätt förutsättningarna för

inlösen äro olika allteftersom det är fråga om mark enligt första eller

andra stycket, nämligen så till vida att när det gäller mark enligt första

stycket lösningsrätten är ovillkorlig, medan den i fråga om mark enligt

andra stycket är beroende av att markens användning för avsett ändamål

ej lian anses säkerställd ändå. Vad sålunda åsyftas torde böra komma till

tydligare uttryck i lagtexten. Lagrådet förordar därför, att det föreslagna

tredje stycket i paragraferna utökas med en andra punkt av innehåll, att

inlösen av särskild rätt till mark som avses i andra stycket dock må ske

endast under där angiven förutsättning.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet på Stockholms slott den 1 oktober

1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Andersson, Lindström, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Aspling, Palme,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 4 juni 1965

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 14 maj 1965 remitterade förslaget

till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande förordar föredraganden, att de

föreslagna tilläggen till 18 och 41 §§ byggnadslagen förtydligas i enlighet

med vad lagrådet anfört samt att ytterligare vissa redaktionella jämkningar

görs i lagförslaget.

Föredraganden hemställer härefter att lagförslaget, efter nu angivna

ändringar, måtte enligt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Martti Heino

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650364

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1965:407 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i byggnadslagen den SO juni 191f7 a1 i texten
  2. SU 1965:174 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tomträttslån till kommuner jämte i ämnet väckta motioner. s. 2 i texten
  3. 3LU 1965:30 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i byggnadslagen. s. 1 i texten