Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
1965-10-01 · 44 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 40 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1965:137, Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
1
Nr 137
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385);
ginen Stockholms slott den 1 oktober 1965.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag
om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att byggnadslagens inlösenregler utvidgas till
att omfatta även förvärv av begränsade rättigheter för vissa allmänna ändamål.
Förslaget innebär ett förenklat förfarande när det gäller att tillskapa
servitut och nyttjanderätt.
1
Ilihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 137
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
Förslag
till
Lag
om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)
Härigenom förordnas, dels att 18, 41, 44, 44 a, 45 och 146 §§ byggnadslagen
den 30 juni 19471 och rubriken före 41 § samma lag skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels att i lagen skola införas två nya paragrafer,
betecknade 18 a § och 41 a §, av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
18 §.
Mark som-------begär det.
Annan mark-------anses säkerställd.
År marken i stadens ägo, må staden
lösa särskild rätt som besvärar
marken. Inlösen av särskild rätt till
mark som avses i andra stycket må
y •• dock ske endast under där angiven
förutsättning.
18 a §.
Innehåller fastställd generalplan
bestämmelse att mark, som ej må lösas
enligt 18 § första stycket, skall
kunna nyttjas för allmän trafikanläggning
eller allmän ledning, skall
på stadens yrkande servitut eller
nyttjanderätt upplåtas i den omfattning
som erfordras för ändamålet.
Kan ägaren till följd av planen
nyttja marken endast på sätt som
står i uppenbart missförhållande
till dess tidigare värde, må han påfordra
att staden förvärvar rättighet
som nu sagts. Staden äger bestämma
om förvärvet skall avse servitut
eller nyttjanderätt.
Om avstående av mark Om avstående av mark m. m.
41 §.
I stadsplan------begär det.
Annan i------anses säkerställd.
1 Senaste lydelse av 44 och 146 §§ se 1953: 329 samt av 44 a och 45 §§ se 1963: 218.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
(Nuvarande lydelse)
44 §.
Finnes tätbebyggt område med
hänsyn till den allmänna samfärdseln
eller kravet på ändamålsenlig
bebyggelse vara i behov av genomgripande
ombyggnad, och kan denna
icke lämpligen ske annorledes än
i ett sammanhang, må Konungen,
sedan i anledning av ombyggnaden
fråga väckts om antagande eller ändring
av stadsplan för området, medgiva
staden att lösa den mark inom
området som erfordras för ombyggnaden
ävensom annan inom området
eller i dess omedelbara närhet
belägen mark, för vilken planens genomförande
kan väntas medföra väsentligt
ökat värde.
(Föreslagen lydelse)
Är marken i stadens ägo, må staden
lösa särskild rätt som besvärar
marken. Inlösen av särskild rätt till
mark som avses i andra stycket må
dock ske endast under där angiven
förutsättning.
4* a §.
Innehåller stadsplan bestämmelse
att mark, som ej må lösas enligt il §
första stycket, skall kunna nyttjas
för allmän trafikanläggning eller allmän
ledning, skall på stadens yrkande
servitut eller nyttjanderätt upplåtas
i den omfattning som erfordras
för ändamålet. Kan ägaren till
följd av planen nyttja marken endast
på sätt som står i uppenbart
missförhållande till dess tidigare värde,
må han påfordra att staden förvärvar
rättighet som nu sagts. Staden
äger bestämma om förvärvet
skall avse servitut eller nyttjanderätt.
44 §.
Finnes tätbebyggt område med
hänsyn till den allmänna samfärdseln
eller kravet på ändamålsenlig
bebyggelse vara i behov av genomgripande
ombyggnad, och kan denna
icke lämpligen ske annorledes än
i ett sammanhang, må Konungen,
sedan i anledning av ombyggnaden
fråga väckts om antagande eller ändring
av stadsplan för området, medgiva
staden att lösa den mark inom
området som erfordras för ombyggnaden
ävensom annan inom området
eller i dess omedelbara närhet belägen
mark, för vilken planens genomförande
kan väntas medföra väsentligt
ökat värde. Är mark, som erfordras
för ombyggnaden, i stadens ägo,
må i samma ordning medgivas staden
att lösa särskild rätt som besvärar
marken.
44 a §.
Har fråga---------deras genomförande.
Deröres mark i stadens ägo av åtgärder
som avses i första stycket,
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
må i samma ordning medgivas staden
att lösa särskild rätt som besvärar
marken.
45 §.
Är, i annat fall än i 44 eller 44 a §
sägs, mark som ingår i byggnadskvarter
icke bebyggd i huvudsaklig
överensstämmelse med stadsplanen
och kan stadsplanens genomförande
ej förväntas äga rum inom skälig
tid utan stadens ingripande, må
Konungen medgiva staden att lösa
marken i den mån så erfordras. Kan
syftet vinnas genom att staden allenast
löser å marken uppförd byggnad
för nedrivning, må Konungen
lämna tillstånd därtill.
45 §.
Är, i annat fall än i 44 eller 44 a §
sägs, mark som ingår i byggnadskvarter
icke bebyggd i huvudsaklig
överensstämmelse med stadsplanen
och kan stadsplanens genomförande
ej förväntas äga rum inom skälig
tid utan stadens ingripande, må
Konungen medgiva staden att lösa
marken i den mån så erfordras. Kan
syftet vinnas genom att staden allenast
löser å marken uppförd byggnad
för nedrivning, må Konungen
lämna tillstånd därtill. Är marken i
stadens ägo, må i samma ordning
medgivas staden att lösa särskild
rätt som besvärar marken och hind
-
rar eller försvårar stadsplanens genomförande.
Prövas ansökan------eller inteckningsboken.
Finnes i --------villkorliga fastställelsen.
146 §.
Vad i 137, 138, 144 och 145 §§ är
stadgat beträffande inlösen av mark
skall i tillämpliga delar gälla med
avseende å inlösen av byggnad i fall
som i 45 § första stycket sägs.
146 §.
Vad i 137, 138, 144 och 145 §§ är
stadgat beträffande inlösen av mark
skall i tillämpliga delar gälla med
avseende å inlösen av byggnad i fall
som i 45 § första stycket sägs och
skall, jämte stadgandet i 140 §, äga
motsvarande tillämpning vid inlösen
av särskild rätt eller upplåtelse av
servitut eller nyttjanderätt enligt
denna lag. När särskild rätt inlöses
eller servitut eller nyttjanderätt upplåtes,
skola bestämmelserna i 12 §
första stycket lagen om expropriation
ej tillämpas på mark som ingår
i stadsplan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
5
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms
slott den 14 maj 1965.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson,
Holmqvist, Aspling, Palme.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ändring i byggnadslagen
och anför.
Inledning
I gemensam skrivelse den 13 juni 1958 till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
hemställde byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
1951 års byggnadsutredning, 1954 års fastighetsbildningskommitté och
Svenska stadsförbundet om särskild utredning av vissa frågor inom byggnadslagstiftningen
och angränsande rättsområden. I skrivelsen berördes
bl. a. frågor om utvidgning av byggnadslagens inlösenregler till att avse förvärv
av begränsade rättigheter och om förbud mot utfart till gator med trafik
av genomfartskaraktär. Näringslivets byggnadsdelegation och Sveriges
fastighetsägareförbund anförde därefter i gemensam skrivelse den 28 juli
1958 vissa synpunkter i ämnet och förklarade sig instämma i syftet med
framställningen. Kungl. Maj :t beslöt den 19 december 1958, att skrivelserna
skulle överlämnas till fastighetsbildningskommittén för behandling vid fullgörandet
av dess utredningsuppdrag. Efter övervägande av hithörande frågor
avgav kommittén den 5 december 1963 betänkande i ämnet, benämnt
»Nya medel för plangenomförande» (SOU 1963: 78), med förslag till lag
om ändring i byggnadslagen m. in. Däri behandlas dels frågan om förvärv
av begränsade rättigheter inom byggnadslagstiftningens ram och dels frågan
om utfartsförbud.
Yttranden över betänkandet har efter remiss avgivits av Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, överståthallarämbetet, länsstyrelserna
i Uppsala, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, bankinspektionen, lx>- stadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, väg- och vattenbygg
-
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
nadsstyrelsen, statens hyresråd, statens institut för byggnadsforskning,
expropriationsutredningen, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund,
Svenska kommunal-tekniska föreningen, Sveriges lantmätareförening,
Svenska arkitekters riksförbund, Föreningen Sveriges stadsarkitekter,
Svenska teknologföreningen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO),
Svenska riksbyggen, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund u. p. a. (HSB:s riksförbund), Handelskamrarnas nämnd och
Föreningen för samhällsplanering.
Av överståthållarämbetet har överlämnats yttranden från stadskollegiet
och poliskammaren i Stockholm, av länsstyrelsen i Uppsala län yttranden
från länsarkitekten, överlantmätaren, vägförvaltningen samt byggnadsnämnderna
i Uppsala och Enköping, av länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden
från länsarkitekten, vägförvaltningen, länsingenjören samt byggnadsnämnderna
i Malmö, Hälsingborg och Lund, i Höörs köping ävensom
i Burlövs, Väsby, Genarps och Bunkeflo kommuner, av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län yttranden från länsarkitekten, överlantmätaren, vägförvaltningen,
länsingenjören, stadskollegiet i Göteborg och drätselkammaren
i Uddevalla samt av lantmäteristyrelsen yttranden från överlantmätarna
i samtliga län utom Blekinge län.
Med ledning av remissyttrandena har de i kommittéförslaget behandlade
frågorna övervägts inom justitiedepartementet. De med utfartsförbud förenade
problemen har nära anknytning till bl. a. frågan om lagstiftning angående
vissa gemensamhetsanläggningar, i vilket ämne fastighetsbildningskommittén
tidigare avgivit förslag (SOU 1963:23). Sistnämnda fråga är
under beredning i departementet och problemen om utfartsförbud torde få
övervägas på nytt i anslutning därtill. Jag anhåller därför att nu få ta upp
den av kommittén behandlade frågan om lagstiftning rörande förvärv av
begränsade rättigheter enligt byggnadslagstiftningen.
Gällande rätt
Regler om tvångsförvärv finns i första hand i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation. Enligt 1 § första stycket må fastighet, som tillhör
annan än kronan, tagas i anspråk genom expropriation, om Kungl. Maj:t
prövar det nödigt för vissa närmare angivna ändamål. Bland dessa märks
de under punkt 2 i lagrummet upptagna kommunikationsändamål som tillgodoses
genom allmän väg på landet eller i stad, järnväg eller spårväg för
allmän trafik, bro, hamn, lastningsplats, kanal eller annan farled, flottled,
telegraf- eller telefonanläggning eller annan anläggning för den allmänna
opaginerad Kontrollera mot PDF
7
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1963
samfärdselns främjande. Vidare kan nämnas den i punkt 16 angivna möjligheten
till expropriation för att säkerställa, att mark på skäliga villkor år
tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller
för att eljest i kommuns ägo överföra mark som inte är tätbebyggd för
upplåtelse med tomträtt. Att lagtexten ej omfattar expropriation för gata eller
annan allmän plats i stad beror enligt uttalande under förarbetena på att
byggnadslagstiftningen innehåller fullständiga regler om skyldigheten att
avstå mark till städers eller därmed jämförliga samhällens trafikleder. Viss
oklarhet torde dock råda om expropriationslagens tillämplighet på ändamål
som behandlas i byggnadslagstiftningen.
I fråga om expropriation av fastighet gäller, att fastighetsägaren är skyldig
att avstå fastigheten eller att upplåta nyttjanderätt eller servitut till
densamma (2 § första stycket). Avstås på grund av expropriation fastighet,
till vilken annan än kronan innehar särskild rätt, är även innehavaren av
rättigheten skyldig att avstå sin rätt (2 § tredje stycket och 49 § andra
stycket). En genom expropriation förvärvad särskild rätt till fastighet äger
företräde framför all annan rätt till samma fastighet (49 § tredje stycket).
Rättigheten anses äga bestånd åtminstone sa länge ändamålet kvarstår.
Utöver möjligheten att tillskapa sådana särskilda rättigheter som nyttjanderätt
och servitut eller att vid expropriation av fastighet låta densamma
övergå till nye ägaren fri från särskild rätt ger expropriationslagen
även möjlighet att efter Kungl. Maj :ts medgivande expropriera enbart en
redan bestående rättighet av nämnda slag liksom varje annan särskild
rätt, som i avseende på fastighet tillkommer annan än kronan (1 § andra
stycket). Åtgärden kan innebära antingen att rättigheten upphör, om den
hindrar något av de i lagen angivna allmänna ändamålen, ellei att den
övertages, när den anses främja sådant ändamål.
Expropriationsrättsliga bestämmelser finns vidare i byggnadslagen den 30
juni 1947 (nr 385). Enligt 18 § nämnda lag äger stad lösa till sig mark, som
enligt fastställd generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats.
Lösningsrätt föreligger med stöd av 41 § även till mark, som enligt stadsplan
är avsedd till gata eller annan allmän plats. Särskilda bestämmelser
gäller för det fall att allmän väg eller enskild väg för två eller flera fastigheter
ingår i mark, som enligt fastställd generalplan eller stadsplan är avsedd
till trafikled eller annan allmän plats eller, i fråga om allmän väg, till
särskilt trafikområde som skall tillhöra staden. Staden äger då i regel utan
lösen ta marken i anspråk (19, 20, 42 och 43 §§). Stad har vidare rätt att
lösa i fastställd generalplan eller stadsplan ingående mark till den del den
ej är avsedd för enskilt bebyggande och ej heller skall användas till trafikled,
gata eller allmän plats (18 och 41 §§), om markens användning för avsett
ändamål ej kan anses säkerställd ändå. Härmed åsyftas 1>1. a. mark tor
allmän byggnad, järnväg, flygplats, hamnområde, idrottsplats och begravningsplats.
Staden kan även utanför tillämpningsområdena för 19 och 42 §§
opaginerad Kontrollera mot PDF
8 Kungl. Maj. ts proposition nr i37 år 1965
ta i anspråk mark helt utan ersättning, nämligen i de s. k. markexploatörsfallen
(70 §). Om stadsplan läggs över område i en ägares hand, må nämligen
Kungl. Maj :t vid planens fastställande förordna att mark, som för områdets
ändamålsenliga användning erfordras till gata eller annan allmän
plats eller till allmän byggnad, under vissa förutsättningar skall tillfalla
staden utan ersättning.
De möjligheter till tvångsförvärv som nu nämnts är som framgått begränsade
till mark som ingår i trafikleder, andra allmänna platser eller specialområden.
Även i fråga om mark som är avsedd för enskilt bebyggande
föreligger rätt för staden att i viss utsträckning inlösa marken. S. k. zonexpropriation
kan företagas inom tätbebyggt område, som med hänsyn till
den allmänna samfärdseln eller kravet på ändamålsenlig bebyggelse finnes
vara i behov av genomgripande ombyggnad, vilken inte lämpligen kan ske
annorledes än i ett sammanhang (44 §). En annan möjlighet erbjuder reglerna
om s. k. tomtexpropriation (45 §). Denna förutsätter att mark, som ingår
i byggnadskvarter, i annat fall än nyss sagts ej är bebyggd i huvudsaklig
överensstämmelse med stadsplanen och dennas genomförande inte kan
förväntas ske inom skälig lid utan stadens ingripande. Slutligen må nämnas
de nyligen införda bestämmelserna om expropriation för sanering av
historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse (44 a §).
De nu nämnda reglerna gäller i första hand stad men är även tillämpliga
på köping och vissa andra samhällen.
I fråga om zonexpropriation, tomtexpropriation och expropriation för sanering
av historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse förutsätts
Kungl. Maj :ts tillstånd. 1 övriga fall upptages fråga om inlösen omedelbart
av expropriationsdomstolen (137 §).
Rörande mark inom byggnadsplan finns ej några inlösenregler motsvarande
de nu nämnda. Markägaren är alltså ej skyldig att avstå mark för planens
genomförande. Däremot är han i vissa fall pliktig att utan ersättning
med nyttjanderätt upplåta mark för väg och allmän plats (112 och 113 §§).
Dessutom kan sådan mark tvångsvis tagas i anspråk med stöd av lagen den
30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar och lagen den 3 september 1939
(nr 608) om enskilda vägar. Vidare kan även mark inom byggnadsplan bli
föremål för expropriation enligt 1 § första stycket 16. expropriationslagen,
dvs. för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest i
kommuns ägo överföra ej tätbebyggd mark för upplåtelse med tomträtt.
Bortsett från speciella situationer, när mark för väg eller allmän plats får
tagas i anspråk med nyttjanderätt (jfr 20, 43, 112 och 113 §§), innehåller
byggnadslagen till skillnad från expropriationslagen ej några regler om
tvångsförvärv av begränsade rättigheter. Byggnadslagen talar endast om inlösen
eller ianspråktagande av marken. Anledningen till att byggnadslagstiftningen
inte berört frågan om s. k. självständig rättighetsexpropriation
9
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
kan väl ej anses helt klarlagd. Vad som förekommit i olika lagstiftnings sammanhang
synes emellertid tala för att självständig rättighetsexpropriation ej
kan äga rum med stöd av byggnadslagen.
Av intresse i förevarande sammanhang är vidare lagen om allmänna vägar,
enligt vilken mark — utom sådan som enligt fastställd generalplan eller
stadsplan tagits i anspråk för gata eller annan allmän plats eller för särskilt
trafikområde — må tvångsvis utnyttjas för allmän väg. Har arbetsplan för
sådan väg fastställts genom lagakraftägande beslut, är ägare till fastighet
pliktig att upplåta för vägen erforderlig mark. Sedan marken tagits i anspråk,
får den nyttjas för vägen utan hinder av rätt som annan kan äga till
fastigheten. Sådan nyttjanderätt kallas vägrätt. Rättigheten grundas således
omedelbart på arbetsplanen. Denna fastställs i allmänhet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter samråd med länsstyrelsen. Ersättningsfrågan avgörs,
om överenskommelse ej träffats, av ägodelningsrätten efter stämning.
Vågrätten upphör, när vägen indrages.
Bestämmelser av expropriationsrättsligt innehåll finns även på andra håll
i lagstiftningen, t. ex. i vattenlagen, fastighetsbildningslagstiftningen och lagen
om enskilda vägar.
Allmän motivering
Fastighetsbildningskommitténs förslag
Kommittén nämner inledningsvis, att det ansetts angeläget att öka möjligheterna
att för allmänt ändamål få till stånd upplåtelse av begränsad rätt till
mark inom tätorter, framför allt inom stadsplan. För närvarande kan upplåtelse
i form av servitut eller nyttjanderätt visserligen ske på frivillig väg
eller genom expropriation. Dessa rättsinstituts användbarhet har emellertid
ansetts vara alltför inskränkt eller åtminstone väsentligt försvårad. För servitut
krävs sålunda i princip anknytning till en härskande fastighet. Servitut
kan därför inte komma till användning för en kommun när sådan anknytning
saknas. Nyttjanderättsformen kan för närvarande komma i fråga endast
genom expropriation. I annat fall blir reglerna om maximitid för nyttjanderätten
tillämpliga. Stiftande av nyttjanderätt genom expropriation
fordrar emellertid liksom expropriation av servitut Kungl. Maj :ts medgivande,
och det har framstått som en brist i den gällande lagstiftningen, att
stadsplanebestämmelser med angivna syften inte ger möjlighet att stifta en
begränsad rättighet sådan som nyttjanderätt eller servitut. Det har ej heller
synts vara tillfredsställande att det för närvarande enligt rådande uppfattning
ej är möjligt att med stöd av byggnadslagen inlösa redan bestående
begränsade sakrätter annat än i samband med inlösen av marken. Vill eu
stad ta i anspråk sin egen fastighet för exempelvis gatuändamål, kan det
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1965
inte ske utan att fastigheten frigörs från begränsade rättigheter, som hindrar
åtgärden, eller rättighetshavarna medgivit densamma.
Allmänna överväganden
Kommittén framhåller att allt större krav måste ställas i fråga om möjligheterna
för kommunerna att inom rimlig tid genomföra gällande planer, om
inte bebyggelseutvecklingen skall motverkas. Med hänsyn härtill anses det
vara en brist, att byggnadslagen — frånsett några fall, som i förevarande
sammanhang äger mindre vikt —- inte medger tvångsförvärv av begränsad
rätt i fastighet annat än i samband med inlösen av äganderätten. Enligt
kommitténs mening är det av behovet i hög grad påkallat att byggnadslagens
regler om plangenomförande kompletteras med bestämmelser, som medger
särskild rättighetsexpropriation, och detta även för vissa ändamål som avses
med lagens inlösenregler. Problemen har enligt kommitténs mening sin
största aktualitet inom områden med stadsplan. Kommittén har därför till
en början undersökt behovet och utformningen av nya regler med hänsyn
till de förhållanden som råder inom stadsplan. Därefter har kommittén behandlat
motsvarande frågor beträffande mark inom generalplan och byggnadsplan.
Stiftande av begränsad rätt inom stadsplan
Kommittén erinrar om att vad som aktualiserat dess uppdrag i förevarande
del är intresset att genom vidgade möjligheter till plangenomförande tillgodose
vissa allmänna kommunikationsändamål. Det är närmast fråga om
allmänna ledningar och förbindelser för gång- eller fordonstrafik utanför
mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats. Bland trafikanläggningarna
nämns sådana som tillåter samfärdsel över kvartersmark. Ett tillvägagångssätt
är att medge allmän trafik genom öppning i en byggnads undervåning
i omedelbar anslutning till gatumark på ömse sidor om byggnaden.
En annan metod, som blir allt vanligare, är att undervåningen närmast
intill gatumarken utformas som en arkad, varigenom allmänheten lämnas
tillträde. Det förekommer också, att allmän trafik tillåts över kvartersliörn,
där befintlig byggnads undervåning avskurits. Av mera speciell karaktär är
vissa fall, som aktualiseras vid utförande eller breddning av gata och där
det uppkommer önskemål om att säkra exempelvis för gatans bestånd erforderlig
mark utanför själva kör- och gångbanorna genom upplåtande av en
begränsad rätt, som avser slänt, bankett eller liknande anordning. Vidare erinrar
kommittén om vissa fall då mark behöver tagas i anspråk för tunnelbaneändamål
och för anordnande av gång- eller biltunnlar för allmän trafik.
I samtliga dessa situationer behöver marken utnyttjas endast i visst plan eller
eljest i begränsat hänseende. Ägarens rådighet kan i övrigt lämnas obe
-
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
skuren. Det allmännas kostnader kan härigenom hållas lägre än vid totalinlösen
av marken. Anläggningar av nämnda slag berörs ofta i stadsplanebestämmelser,
som kan ha den lydelsen att marken skall hållas tillgänglig för
sådant anläggningsändamål eller att anordningar inte får vidtagas som motverkar
detta. Sådan stadsplanebestäminelse innebär emellertid ej, att staden
äger utan vidare ta det avsedda utrymmet i anspråk. Finns ej möjlighet att
expropriera, är staden hänvisad att söka få till stånd överenskommelse med
markägaren. I praktiken undantages stadsplanebestämmelsen — åtminstone
då fråga är om trafikändamål — från fastställelse, om dylik överenskommelse
ej redan föreligger.
Med stöd av expropriationslagen kan staden visserligen i allmänhet få expropriation
till stånd för ändamål av nu angivna slag. Kommittén påpekar
emellertid, att denna väg är förenad med olägenheter. Det blir sålunda ofta
onödigt tidsödande och besvärligt för staden att behöva inhämta Kungl.
Maj :ts medgivande till åtgärden i stället för att låta prövningen i dess helhet
utföras av expropriationsdomstolen. Det uppkommer ett stort antal situationer
då frågan om expropriation ej är av sådan beskaffenhet att Kungl.
Maj :ts prövning ter sig erforderlig. Den nuvarande ordningen försvårar ej
sällan för städerna att åstadkomma de mest ändamålsenliga planlösningarna
och tvingar dem i praktiken ofta att, för att inte fördröja en angelägen utveckling
av bebyggelsen, godtaga sämre alternativ till planläggning eller i
enstaka fall att ingå ekonomiskt ofördelaktiga avtal med markägarna. Det
sålunda rådande tillståndet har på senare år blivit alltmera besvärande för
städerna och starka skäl talar enligt kommittén för en förenkling av möjligheterna
att tillskapa begränsade rättigheter för ifrågavarande ändamål. —
Kommittén påpekar vidare, att expropriationslagen ej är tillämplig på fastighet
som tillhör kronan.
Angående formen för prövningen av inlösenfrågan finner kommittén det
vara mest följdriktigt att anknyta till nu förefintliga möjligheter enligt byggnadslagen
att säkerställa stadsplans genomförande. Härvid kommer närmast
reglerna i 41 § om inlösen av mark för gata eller annan allmän plats
i blickpunkten. Liksom fallet är med sådan mark regleras även allmänna
ändamål av nu ifrågavarande slag i stadsplanebestämmelser. Det kan därför,
menar kommittén, synas ligga närmast till hands att — såsom gäller enligt
41 £ _ utnyttja den prövning som ligger till grund för stadsplanebestäm
melsernas
fastställande även för att avgöra, huruvida upplåtande av begränsad
rättighet kan anses befogat. Ytterligare bedömande av denna fråga kan
då undvaras. Endast ett formellt fastställande genom cxpropriationsdomstolens
försorg av att den yrkade upplåtelsen håller sig inom ramen för planbestämmelsens
innehåll erfordras. En sådan anordning får väsentligen samma
konstruktion som byggnadslagens reglering av gatumarksinlösen och
kan sägas innefatta en påbyggnad därav. Lösningen torde därigenom också
i betryggande omfattning tillgodose den enskildes rättssäkerhet.
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
En förutsättning för en> sådan lösning är att erforderligt planstöd kan tillhandahållas
inom stadsplaneinstitutets ram. Vad som kan regleras genom
stadsplanebestämmelser behandlas i 25 § byggnadslagen. Där föreskrivs,
att stadsplan skall — förutom att den anger de för olika ändamål avsedda
områden som ingår i planen och i erforderlig omfattning även höj dlägen -—
innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas bebyggande eller
användning i övrigt som finnes erforderliga. Närmare riktlinjer för vad bestämmelserna
kan innehålla uppställs ej i byggnadslagen. Det har nämligen
ansetts lämpligast, att den prövande myndigheten granskar från fall till fall
obunden av närmare regler. Kommittén påpekar dock, att allmänna och enskilda
intressen skall vägas mot varandra.
Vid Kungl. Maj :ts lastställelseprövning har utvecklats vissa närmare principer
angående vad som kan regleras genom stadsplanebestämmelser. Beträffande
bestämmelser som avser att säkra utrymme för trafikändamål är
praxis tämligen restriktiv när det gäller kvartersmark. Sådana ändamål skall
i första hand tillgodoses genom utläggande av gator och allmänna platser.
Detta är också enligt kommitténs uppfattning välgrundat. Något behov att
expropriationsvägen stifta begränsade rättigheter till förmån för stad i andra
situationer än sådana där det för närvarande är möjligt att erhålla stöd
i stadsplan synes kommittén inte vara för handen.
Enligt kommittén bör möjligheter införas för stad att genom inlösen få
till stånd upplåtelse av begränsad rättighet till sådan mark inom stadsplan
som ej är avsedd till gata eller annan allmän plats men som enligt planen
skall kunna användas till ändamål som nu är i fråga. Endast servitut och
nyttjanderätt bör enligt kommittén omfattas av bestämmelserna. Detta överensstämmer
med expropriationslagen. I fråga om ändamålen uttalar kommittén,
att något behov av att låta reglerna omfatta andra syften än lednings-
och trafikändamål ej föreligger. Kommittén framhåller, att det ej är
fråga om att bryta med den gällande grundsatsen, att lednings- och trafikändamål
i första hand skall tillgodoses genom utläggande av gator och allmänna
platser.
Kommittén anser bestämmelser i ämnet böra upptagas i nära anslutning
till reglerna i 41 § om marklösen, i en ny paragraf, betecknad 41 a §. Härigenom
kan på ett från lagteknisk synpunkt enkelt sätt samma regler om ersättning
och förfarande som gäller för marklösen göras tillämpliga i förevarande
fall. Det synes härvid vara tillräckligt med visst tillägg till 146 t;
byggnadslagen. Frågan om upplåtelse kan då upptagas omedelbart av expropriationsdomstolen,
som — efter en huvudsakligen formell prövning av
huruvida erforderligt stöd finns i stadsplanen — avgör, om rättigheten skall
stiftas eller ej. Även i övrigt blir reglerna om expropriation tillämpliga i den
mån ej annat följer av de modifikationer som gäller enligt byggnadslagen.
Kommitténs förslag avser ej att förhindra tillkomsten av frivilliga överenskommelser
mellan staden och den enskilde om servitut eller nyttjanderätt.
13
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
Tvärtom anser kommittén angeläget att i största möjliga utsträckning främja
sådana frivilliga uppgörelser.
övertagande eller utsläckande av särskild rätt inom stadsplan
Det förekommer understundom, påpekar kommittén, att fastighet som
tillhör stad är besvärad av nyttjanderätt, servitut eller annan särskild
rätt, som hindrar staden från att ta fastigheten i anspråk för avsett ändamål.
Är ändamålet något av de i expropriationslagen uppräknade, har staden
befogenhet att expropriera rättigheten och därmed få den att upphöra.
Men om det gäller något syfte som kan tillgodoses endast med stöd av byggnadslagen,
talar enligt kommittén övervägande skäl för att rättigheten för
närvarande ej kan tagas i anspråk enligt vare sig expropriationslagen eller
byggnadslagen. Att denna ordning ej är tillfredsställande ligger enligt kommittén
i öppen dag.
Problemet aktualiseras främst i fråga om rättigheter som består under
längre tid och besvärar sådan staden tillhörig fastighet som skall utläggas
till gata eller allmän plats eller också skall bli föremål för sådan omfattande
sanering som avses i 44, 44 a eller 45 § byggnadslagen. Särskilt är behovet
framträdande i fråga om servitut, som i princip anses bestå för framtiden.
Att servitut i viss utsträckning kan bringas att upphöra eller förändras
följer av stadgandena i lagen den 14 juni 1907 om servitut och i
lagstiftningen om fastighetsbildning, men dessa möjligheter har allmänt
ansetts vara otillräckliga och ovisshet råder dessutom om gränserna för
dem.
Vad gäller nyttjanderätt måste det när rättigheten upplåtits för längre
tid kunna vara till avsevärd olägenhet för staden att alltid nödgas avvakta
avtalstidens utgång för att återfå den fulla dispositionsrätten över fastigheten.
Detta har aktualitet framför allt beträffande hyresrätter men har
visat sig äga praktisk betydelse även i fråga om arrenderätter. Är det ändamål
för vilket staden önskar utnyttja sin fastighet sådant att det enligt
byggnadslagens inlösenregler kunnat grunda tvångsförvärv av själva marken,
om denna befunnit sig i annan ägares hand, är det enligt kommitténs
mening ej tillfredsställande, att staden inte skall kunna ifå nyttjanderätten
att upphöra omedelbart. Olägenheterna gör sig gällande även beträffande
hyresrätter av kortare varaktighet. Hyresregleringslagstiftningen
har här medfört svårigheter för staden att på vanligt sätt — genom uppsägning
— frigöra fastighet från hyresrätt. För att uppsägning skall stå
fast uppställs sålunda i allmänhet krav på att staden tillhandahåller godtagbar
evakueringslägenhet. Vid omfattande stadsombyggnadsförctag kan
detta vara förenat med betydande praktiska svårigheter. När mark tages i
anspråk enligt expropriationslagen eller byggnadslagen för allmänna ändamål,
medges att hyresrätt upphör utan annan skyldighet för staden än all
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
utgiva gottgörelse för uppkommande skada. Kravet på likformighet i lagstiftningen
bör enligt kommitténs mening föranleda, att hyresrätt kan exproprieras
självständigt även inom byggnadslagens område. Att en gemensam
princip på detta sätt genomförs för båda slagen av tvångsförvärv bör
knappast ge anledning till berättigade invändningar från berörda hyresgästkategoriers
sida. Kommittén erinrar om att det allmänna söker på olika
sätt ge kompensation för skada i samband med hyresrättens upphörande
och utgår från att så kommer att ske även i fortsättningen.
Vad kommittén anfört om servitut och nyttjanderätt bör enligt kommitténs
mening gälla varje slag av särskild rätt, som besvärar staden tillhörig
fastighet. Härigenom vinns även överensstämmelse med expropriationslagen.
I enlighet med det anförda förordar kommittén att särskild rätt skall kunna
inlösas för de ändamål byggnadslagens nuvarande inlösenregler är avsedda
att främja. I första hand kommer i fråga sådan staden tillhörig mark
som, om den tillhört annan, skulle ha kunnat inlösas enligt 41 § byggnadslagen,
dvs. mark avsedd till gata eller annan allmän plats samt annan i
stadsplan ingående mark, som ej är avsedd för enskilt bebyggande. Vidare
anses en befogenhet att lösa särskild rätt vara av betydelse i fråga om mark
som, om den tillhört annan, skulle ha kunnat bli föremål för zon- eller tomtexpropriation
eller expropriation för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse. Regler härom bör enligt kommittén intagas i
41, 44, 44 a och 45 §§ byggnadslagen.
Generalplan och byggnadsplan
De ändringar kommittén förordar beträffande stadsplan bör enligt kommitténs
mening erhålla motsvarande tillämpning på mark inom fastställd
generalplan. Även till sådan plan knyts enligt byggnadslagen för närvarande
vissa inlösenregler. Dessa gäller mark, som är avsedd till trafikled eller annan
allmän plats, samt annan mark, som ej är avsedd för enskilt bebyggande
(18 §). Skälen för inlösen av särskild rätt inom stadsplan äger i princip
giltighet även här. Reglerna om generalplan bör likaså kompletteras med
expropriationsbefogenheter för att stifta begränsade rättigheter. De nya reglerna
bör enligt kommittén få sin plats i ett nytt tredje stycke av 18 § byggnadslagen,
såvitt angår lösen av bestående särskild rätt, och i övrigt i en ny
paragraf, betecknad 18 a § nämnda lag.
Beträffande mark inom byggnadsplan finner kommittén situationen ej
vara fullt likartad. Byggnadsplan äger ej samma rättsverkningar som fastställd
generalplan eller stadsplan. För att genomföra byggnadsplan står möjligheten
att ta mark i anspråk till buds endast i begränsad omfattning.
Det kan enligt kommittén med hänsyn härtill synas tveksamt, om byggnadsplan
bör på motsvarande sätt som generalplan och stadsplan utgöra
stöd för att expropriativt stifta nyttjanderätt eller servitut. Kommittén för
-
15
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
ordar dock, att begränsad rätt skall kunna stiftas även med stöd av byggnadsplan.
En sådan anordning anses nämligen motsvara ett praktiskt behov,
särskilt i vissa situationer där kommunen frivilligt åtager sig att svara för
planens genomförande,. Det kan här exempelvis vara fråga om att framdraga
vissa ledningar, för vilka rätt till utrymme eljest skulle kunna tillförsäkras
kommunen enligt expropriationslagen. Ofta inträffar, att kommun
åtager sig att svara för samtliga anordningar för allmän trafik inom byggnadsplaneområde.
Äveni där så ej är förhållandet torde fall kunna förekomma,
då kommunen önskar tillgodose trafikändamål utanför mark, som är
avsedd till väg eller annan allmän plats. Några särskilda invändningar från
rättssäkerhetssynpunkt eller eljest anser kommittén ej behöva uppkomma
till följd av den föreslagna ordningen. Frånsett rättsverkningarna är skillnaden
mellan byggnadsplan och stadsplan i praktiken ofta föga framträdande
och det ter sig ej sällan som en ren omdömesfråga huruvida den ena eller
andra plantypen skall komma till användning. Kommittén föreslår därför,
att i byggnadslagen -— i en ny paragraf, betecknad 115 a § — införs ett stadgande,
enligt vilket servitut eller nyttjanderätt må genom inlösen tillskapas
för allmänt lednings- eller trafikändamål, som äger stöd i byggnadsplan.
Remissyttrandena
Allmänt
Syftet med förslaget, att öka möjligheterna till genomförande
av fastställda planer, vinner anslutning i samtliga yttranden.
Om behovet av en reform yppas tvekan endast när det gäller områden
inom byggnadsplan.
I flertalet yttranden godtages även de föreslagna lagreglernas utformning.
Åtskilliga myndigheter, såsom bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen
och lantmäteristyrelsen, anser sålunda förslaget undanröja några
av bristerna i nuvarande byggnadslagstiftning och tillgodose ett alltmera
trängande behov. Likaså anser Svenska stadsförbundet de föreslagna reformerna
ytterst angelägna. Detsamma gäller stadskollegierna i Stockholm
och Göteborg. Allmänt positiva uttalanden görs också av Sveriges advokatsamfund,
Svenska arkitekters riksförbund och Svenska riksbyggen.
Byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, statens institut för byggnadsforskning,
Svenska stadsförbundet, stadskollegiet i Stockholm, Sveriges lantmätareförening
och Föreningen Sveriges stadsarkitekter önskar ett snabbt
genomförande av förslaget. Lantmäteristyrelsen uttalar, att de förevarande
spörsmålen är av sådan betydelse i det moderna samhällsbyggandet
att partiella ändringar av lagstiftningen i syfte att fylla föreliggande behov
bör behandlas utan avvaktan på de genomgripande reformer på bl. a. jordabalkens,
fastighetsbildningslagstiftningens och expropriationsrättens områ
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
den som är under förberedelse. Styrelsen förutsätter att sistnämnda lagstiftningsarbeten
ej blir fördröjda därigenom.
Sveriges advokatsamfund påtalar å andra sidan, att någon samordning
med annan närgränsande lagstiftning inte har skett. Samfundet vill starkt
understryka behovet av en sådan samordning och utgår från att förevarande
lagstiftning om nya medel för plangenomförande blir av provisorisk
karaktär. Liknande synpunkter anförs av överlantmätaren i Göteborgs och
Bohus län med instämmande av länsstyrelsen i länet samt av Svenska
kommunal-tekniska föreningen.
Sveriges fastighetsägareförbund går ett steg längre och anser att ändringarna
i nuvarande lagstiftning bör begränsas i största möjliga utsträckning,
så att det övriga lagstiftningsarbetet på fastighetsbildningens område
och andra områden, vilka sammanhänger med plangenomförandet och
stadsbyggandet, ej föregrips.
överlantmätaren i Gotlands län erinrar om att oklarhet råder angående
innebörden av nu gällande regler om tvångsförvärv i expropriationslagen
och byggnadslagen samt finner det vanskligt att vidtaga partiella reformer
på en så bräcklig grund. Därigenom kan ökad oklarhet uppstå. Han anser,
att en snar allmän översyn av bestämmelserna angående tvångsförvärv är
ofrånkomlig och att i avvaktan på en sådan översyn endast absolut nödvändiga
partiella ändringar bör vidtagas.
I några remissyttranden betonas, att förslaget medför ökade krav
på planernas utformning. HSB:s riksförbund erinrar sålunda
om vikten av att tastställelsemyndighcterna noggrant granskar planbestämmelser
av hithörande slag med hänsyn till enskilds rätt, så att ej onödiga
inskränkningar i fastighetsanvändningen sker. En liknande åsikt framförs
av överlantmätaren i Stockholms län.
Överlantmätaren i Norrbottens län uttalar, att behovet inom kommunerna
av tillgång till expertis i fråga om fastighetsbildning och planekonomi ytterligare
framträder. Städerna har som regel utbyggda organ, stadsingenjörsoch
fastighetskontor, som lämnar erforderlig dylik service, men för många
andra kommuner föreligger enligt överlantmätarens mening i samma mån
behov av sakkunskap. Det är en angelägen uppgift för lantmäteriet att -—
såsom också i hög grad sker — lämna dessa kommuner all hjälp i ifrågavarande
hänseende, överlantmätaren anser viss komplettering böra ske i
1 kap. byggnadsstadgan i syfte att få garantier för att erforderlig sakkunskap
alltid finns att tillgå. Härigenom tryggas en från allmän synpunkt
angelägen samordning av de för ett rationellt samhällsbyggande så betydelsefulla
mark- och planfrågorna.
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan
påpekar, att fastställelse av planer kommer att medföra längre gående
rättsverkningar för den enskilde fastighetsägaren än vad som för närvarande
är fallet. Kassorna vill i sammanhanget understryka vikten av att garan
-
17
Kungl. Maj.ts proposiiion nr 137 år 1965
tier skapas för att fastighetsägare, som berörs av planförslag, på
ett betryggande sätt underrättas om förslagets innebörd.
Kassorna utvecklar närmare olägenheterna av nuvarande ordning, som anses
innebära risk för rättsförluster på grund av missförstånd och förbiseenden,
och menar att det är motiverat med en föreskrift, att underrättelsen till
markägaren skall innehålla upplysning om i vilket avseende planförslaget
berör hans fastighet. Det skall givetvis även stå markägaren fritt att, om han
så önskar, ta del av förslaget i dess helhet.
Stadskollegiet i Göteborg finner av betänkandet inte framgå, om kommittén
avsett att de nya reglerna skall tillämpas även på sådana stadsplaner,
som fastställts innan den nya lagstiftningen
trätt i kraft, men förutsätter att så är fallet, eftersom betydelsen av
den nya lagstiftningen i annat fall skulle minska avsevärt. Överståthållarämbetet
yttrar å andra sidan, att utformningen av de förslagna 18 a, 41 a
och 115 a §§ byggnadslagen är sådan att lagrummen omfattar ej endast planer
som fastställts efter lagändringens ikraftträdande utan även sådana planer
som fastställts dessförinnan. Sistnämnda planer har emellertid vid fastställelseprövningen
granskats från den utgångspunkten att begränsade sakrätter
ej kan tillskapas tvångsvis och fastställelsemvndigheten har heller inte
haft anledning att utreda huruvida expropriationsgrund förelegat, överståthållarämbetet
ifrågasätter därför om inte lämplig övergångsbestämmelse
bör meddelas.
Stiftande av begränsad rätt inom stadsplan
Förslaget att upplåtelse skall grundas på bestämmelse i fastställd
plan godtages allmänt i remissyttrandena. Sveriges advokatsamfund anser
det sålunda riktigt, att behovet av ett ingrepp knyts till fastställelsen av
detaljplan. Sveriges fastighetsägareförbund erinrar om att möjligheter till
tvångsinlösen i dessa fall som regel redan föreligger enligt expropriationslagen
och anser med hänsyn härtill den föreslagna regleringen ej utgöra någon
ytterligare inskränkning i enskild äganderätt till fastighet. Rättssäkerheten
torde, uttalar förbundet, ej äventyras, om inlösningsrätten överflyttas från
en prövning hos Kungl. Maj :t i varje särskilt fall till en allmän föreskrift i
byggnadslagen, varigenom prövningen av det avsedda förfogandets skälighet
överflyttas till stadsplaneärendet. Samma uppfattning hyser Handelskamrarnas
nämnd, vilken likväl som förutsättning för att den föreslagna principen
skall godtagas uppställer krav på att såväl generalplan som stadsplan
skall fastställas av Kungl. Maj:t.
En delvis avvikande uppfattning framförs av stadskollegiet i Göteborg,
som ifrågasätter, om inte sådana ändringar i gällande lagstiftning kan genomföras
som ger stad rätt att efter tillstånd av länsstyrelsen expropriera
servituts- eller nyttjanderätt även på områden som inte särskilt utmärkts i
2 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt Nr 137
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
stadsplan. Erfarenheten har enligt kollegiet utvisat, att behov många gånger
föreligger att ta ett område i anspråk med servituts- eller nyttjanderätt men
att erforderliga stadsplaneändringar ej i tid kan genomföras, emedan stadsplanefrågan
måste lösas i större sammanhang.
Den av kommittén föreslagna begränsningen av de ändamål för vilka servitut
eller nyttjanderätt får stiftas, nämligen allmän ledning eller
trafik, godtages i allmänhet av remissinstanserna. Undantag förekommer
emellertid. Stadskollegiet i Stockholm finner sålunda begränsningen knappast
rationell och menar, att genom stadsplanebestämmelser även kan tillgodoses
andra ändamål, som det ankommer på kommunen att ombesörja och
som endast kräver upplåtelse av begränsad rätt. Liknande uppfattning uttalas
av Svenska kommunal-tekniska föreningen, Föreningen Sveriges stadsarkitekter
och Sveriges lantmätareförening.
Rörande den upplåtna rättighetens karaktär av servitut eller nyttjanderätt
anför Sveriges advokatsamfund.
Givetvis hade kunnat ifrågakomma att i stället tillskapa en särskild rätt,
exempelvis efter mönster av förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar.
Frågan härom synes böra övervägas vid det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Då det gäller valet mellan servitut och nyttjanderätt — varvid avses
en nyttjanderätt utan begränsning till tiden — framhålles i betänkandet
(sid. 31) vissa omständigheter, som talar för företräde åt servitutsformen.
Vid expropriationsdomstolens prövning av servitutsrekvisiten torde emellertid
i många fall visa sig att dessa rekvisit icke kan uppfyllas. I sådana fall
måste nyttjanderättsformen väljas, varvid de av kommittén påtalade olägenheterna
vid flyttning av rättigheten uppkommer. Frågan om ändrade regler
för möjliggörande av flyttning bör därför ytterligare övervägas, vårsäd vägledning
möjligen kan hämtas från enskilda väglagens bestämmelser om ny
förrättning vid ändrade förhållanden.
Sveriges advokatsamfund framför vidare vissa särskilda synpunkter på
de föreslagna bestämmelsernas räckvidd i fråga om ledningar för
vatten och avlopp.
Då det gäller vatten- och avloppsledningar, är nuvarande förhållanden icke
tillfredsställande. Eu viss förbättring åstadkommes genom kommitténs
förslag, men det bör påpekas att förslaget icke löser frågan i dess helhet.
Med nuvarande lagstiftning kan utanför verksamhetsområdet för de allmänna
va-anläggningarna tvångsrätt med avseende på mark för avloppsledningar
erhållas med stöd av vattenlagen. Efter genomförande av kommitténs förslag
skulle ytterligare tvångsrätt erhållas inom planområdet, men för de delar
av kommunen som är belägna inom verksamhetsområdet men utanför
planområdet skulle alltjämt endast expropriationsvägen stå öppen. Beträffande
vattenledningar föreligger för närvarande icke någon annan tvångsrätt
än den som i samband med anläggande av grundvattentäkter kan medges
av vattendomstol enligt 2: 45 vattenlagen. Vid det fortsatta lagstiftningsarbetet
borde måhända övervägas om icke 1955 års lagstiftning om allmänna
va-anläggningar borde kompletteras med generella bestämmelser om tvångsrätt
för mark för va-anläggningar, vilka på visst sätt godkänts av länsstyrelsen
eller annan myndighet.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år WGÖ
Enligt förslaget skall tvångsrätt icke tillkomma fastighetsägare inom byggnadskvarter,
exempelvis för va-ledning, som erfordras för tomt inom kvarteret
och som behöver framdragas över annan tomt. Då det gäller vägförbindelse
till nytta för flera fastigheter inom kvarteret, kan sådan åstadkommas
med stöd av den föreslagna lagstiftningen om vissa gemensamhetsanläggningar
m. in. Denna lagstiftning undantar emellertid uttryckligen anläggning
för vattenförsörjning och avlopp. Det synes bli allt vanligare att bostadsgator
förlägges inom byggnadskvarter och sålunda utan att få gatukaraktär
i byggnadslagens mening samt att tomter inom byggnadskvarter själva
får svara för gemensamma va-ledningar inom kvarteret. I samma mån
uppkommer givetvis behov för de enskilda tomterna att till sitt förfogande
få tvångsmedel för genomförande av planen, då det gäller dylika gator samt
ledningar. Frågan synes böra beaktas vid det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Övertagande eller utsläckande av särskild rätt inom stadsplan
Kommittéförslaget, som i denna del allmänt anses undanröja en allvarlig
brist i gällande rätt, tillstyrks av samtliga instanser utom hovrätten över
Skåne och Blekinge samt överlantmätarna i Gotlands län och Örebro län.
Hovrätten påpekar förslagets ogynnsamma inverkan på hyresgästs rättsställning,
medan överlantmätaren i Gotlands län helt allmänt finner övertygande
skäl ej föreligga för att nu genomföra ändringen, överlantmätaren i
Örebro län förordar beträffande servitut, att frågan löses i ett större sammanhang,
och åberopar bl. a. att det redan nu finns vidsträckta möjligheter
till avlösning eller flyttning av servitut och att öppnandet av nya vägar för
samma ändamål torde innebära vissa risker för önskvärd enhetlighet i rättstillämpningen.
I ett par yttranden diskuteras spörsmålet om bestående särskild
rätt bör kunna lösas även av enskild person.
Sveriges fastighetsägareförbund och Handelskamrarnas nämnd påpekar sålunda,
att det i första hand ankommer på de enskilda fastighetsägarna att
genomföra stadsplaner inom byggnadskvarteren. Även för den enskilde kan
det då föreligga ett behov av att få liknande möjligheter som staden att inlösa
begränsade rättigheter i fastigheterna, exempelvis villaservitut och vägservitut.
Från stadsplaneteknisk och fastighetsteknisk synpunkt finns knappast
någon anledning att göra åtskillnad på områden där plangenomförandet
ankommer på samhället och sådana där det ankommer på enskilda. Emellertid
torde frågan om eu utvidgning av den möjlighet till enskild tvångsinlösen
som för närvarande finns i byggnadslagen vara av så principiell natur
att den knappast bör lösas i detta begränsade sammanhang. Frågan bör
lämpligen hänskjutas till den pågående expropriationsutrcdningen. Överlantmätaren
i Örebro lön ger uttryck för samma tankegång beträffande servitut
och anser frågan om servitutsavlösning i plangenomförandesyfte böra
utredas i hela dess vidd och lösas i ett sammanhang. Detta är enligt överlantmätarens
mening motiverat även med hänsyn till de förestående reformerna
på jordabalkens och fastighetsbildningslagstiftningcns områden.
2t Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 137
opaginerad Kontrollera mot PDF
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1965
Svenska kommunal-tekniska föreningen förordar en utvidgning i annan
riktning. Det gäller det fall då mark, som enligt fastställd plan är avsedd för
enskilt bebyggande men samtidigt skall kunna utnyttjas för allmän
ledning eller trafik, är i kommunens ägo. Föreningen påpekar,
att kommunen enligt de föreslagna bestämmelserna ej har möjlighet att lösa
särskild rätt, som kan besvära denna mark och som förhindrar markens utnyttjande
för angivet ändamål. Med hänsyn till betänkandets allmänna syfte
att underlätta plangenomförande bör införas bestämmelse som gör det möjligt
för kommun alt lösa även sådan särskild rätt. Detsamma anser stadskollegiet
i Stockholm.
I fråga om förslagets inverkan på hyresgästernas rättsställning
förklarar sig statens hyresråd utgå från att hyresgäster i stadens fastigheter
i förekommande fall genom anvisning av ersättningslägenheter eller
på annat sätt i görligaste mån hålls skadeslösa. HSB.s riksförbund uttalar,
att svårigheterna att tillhandahålla annan likvärdig bostad eller lokal är avsevärt
mindre för det allmänna än för berörda nyttjanderättshavare, som ofta
helt saknar möjlighet att utan det allmännas stöd anskaffa annan lägenhet
inom rimlig tid och till skäligt pris, och att i nuvarande bristläge på bostadsmarknaden
i de flesta fall endast anskaffande av evakueringslägenhet
genom expropriandens försorg torde innebära skälig gottgörelse för nyttjanderättshavare.
Förbundet vill därför ifrågasätta, om inte möjligheten att erhålla
gottgörelse i denna form bör uttryckligen anges i bestämmelserna om
ersättning vid expropriation. Frågan bör emellertid enligt förbundets mening
inte lösas i detta sammanhang utan upptagas i det pågående utredningsarbetet
på expropriationsrättens och hyreslagstiftningens områden.
Hovrätten över Skåne och Blekinge kan däremot inte biträda de skäl som
föianlett kommittén att föreslå ifrågavarande bestämmelser. Hovrätten anför.
Av kommitténs motivering framgår att det fall som ansetts ha särskild
aktualitet ar inlösen av hyresrätt som eljest på grund av gällande hyresregleV?.
e,^an bringas att upphöra. Enligt hovrättens mening skulle kommitténs
förslag i delta hänseende innebära ett alltför drastiskt ingrepp i hyresgastens
rätt att kvarbo. Kommitténs hänvisning till att denna rätt kan bringas
a^t upphora genom expropriation innebär enligt hovrättens mening icke
något bärande skäl för den föreslagna utvidgningen. Expropriation förutsätter
en prövning av åtgärdens nödvändighet och även markinlösen enligt
kyggnadslagen sker under extraordinära förhållanden, medan förslaget skulle
innebära ett mera generellt upphävande av hyresregleringens kvarboendeskydd
för hyresgästerna i staden tillhöriga fastigheter, så snart dessa är belägna
på annan mark än sådan som planenligt är avsedd för enskilt bebvggande.
" -ö
Den av kommittén behandlade frågan är icke väsentligen av j uridisk natur
utan bör bedömas ur praktiska synpunkter. Det är uppenbart att en aktion
från stadens sida med stöd av de föreslagna bestämmelserna skulle väcka
allmän ovilja hos de berörda hyresgästerna. Det skulle uppfattas som en
grov orättvisa att dessa genom byggnadslagen skulle vara berövade det skydd
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
21
för sin bostad som hyresregleringen och, i förekommande fall, lagen om rätt
till nytt hyresavtal tillförsäkrar dem. En fråga om frigörande av deras hyreslägenheter
för att möjliggöra genomförande av stadsplan eller generalplan
bör handläggas enligt samma normer och i samma former som andra frågor
om hyresrätt; byggnadslagen bör alltså icke ha ett försteg framför hyresregleringslagen.
I princip bör tillhandahållande av annan godtagbar hyreslägenhet
vara en förutsättning för att hyresgästen skall kunna fråntagas sin
hyresrätt. Det finns så mycket mindre skäl att genom ändring i byggnadslagen
frånfalla detta krav som staden regelmässigt är den part som har lättast
att anskaffa sådan lägenhet. Man bör icke dölja för sig att det på många
håll i landet och framför allt i Stockholm förekommer ett allmänt och skamlöst
schackrande med hyreslägenheter. Om evakueringslägenhet icke ställes
till förfogande av staden och hyresgästen sålunda är hänvisad att själv
skaffa ny lägenhet, innebär detta att han tvingas att söka den i öppna marknaden
och då ofta blir nödsakad att betala en otillbörlig ersättning »under
bordet». Han lär icke i ärendet om inlösen kunna få ersättning härför av
staden, då detta skulle innebära ett godtagande av det lagstridiga systemet
med ersättningar för hyresrätt. Så länge dessa förhållanden råder torde det
alltså vara otänkbart att införa de av kommittén föreslagna bestämmelserna
om inlösen av hyresrätt. Även om det i övrigt skulle kunna tänkas fall, som
ur de nu anförda synpunkterna är mera oskyldiga, t. ex. inlösen av en rätt
till vattenledning som är till hinder för en gatuanläggning, synes det icke
vara möjligt att tekniskt skilja sådana fall från de av kommittén främst
åsyftade hyresfallen.
Generalplan och byggnadsplan
Vad kommittén föreslagit till komplettering av byggnadslagens regler beträffande
generalplan godtages i princip av remissorganen. Statens
institut för byggnadsforskning uttalar, att förslaget i denna del bör i snabbt
expanderande orter och i övrigt vid förbättringar av trafiksystemen kunna
bli till praktisk nytta. Lantmäteristyrelsen åberopar som ett skäl för den föreslagna
anordningen den pågående utvecklingen inom planeringstekniken,
där bl. a. införande av en plan som innehållsmässigt utgör ett mellanting
mellan generalplan och stadsplan synes kunna bli aktuellt.
Förslaget om inlösen av bestående särskild rätt avstyrks av hovrätten över
Skåne och Blekinge och överlantmätaren i Gotlands län på skäl dessa instanser
anfört i fråga om motsvarande bestämmelse med avseende på stadsplan.
Flertalet remissorgan ansluter sig också till förslaget om stiftande av servitut
eller nyttjanderätt inom område med byggnadsplan. Då kommunerna
i ej ringa utsträckning funnit det nödvändigt att engagera sig i
plangenomförandet även inom sådana områden, synes det lantmäteristyrelsen
riktigt att rättsmedel ställs till deras förfogande härvidlag.
Hyresgästernas riksförbund framhåller — med beaktande av den omfattning
som bl. a. fritidsbebyggelsen har inom byggnadsplaneområdena — att
motiv kan finnas för andra, mera vittgående överväganden, vilka även kommun
kan bli berörd av.
22
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
Mera kritiska sjnpunkter framförs emellertid i några yttranden. Svea
hovrätt erinrar sålunda om att någon lösningsrätt enligt byggnadslagen inte
tillkommer det allmänna på grund av byggnadsplan och uttalar, att den
föreslagna bestämmelsen därför i viss män bryter systematiken i byggnadslagen
och att dess konsekvenser i förevarande begränsade sammanhang är
svåra att överblicka. Enligt hovrättens mening bör därför en sådan bestämmelse
ej genomföras annat än i samband med eu mera genomgripande reform
av byggnadslagstiftningen. Vad därefter angår frågan, huruvida en bestämmelse
av föreslagen, vidsträckt innebörd överhuvud kan antagas vara
erforderlig, anför hovrätten.
Byggnadsplaneinstitutet, som utmärker sig för stor smidighet, användes
ibland också för att reglera stadsmässig bebyggelse. Ur kommunens synpunkt
har byggnadsplanen till skillnad från stadsplanen den fördelen att den
icke ålägger kommunen skyldigheter. Å andra sidan ger den icke kommunen
lösningsrätt. Om kommunerna erhåller lösningsrätt i vad avser begränsad
lätt för lednings- och trafikändamål, kan ifrågasättas om icke kommunerna
kommer att använda stadsplaneinstitutet i mindre omfattning än som är
motiverat. En sådan utveckling torde icke vara åsyftad. Tätorterna på landet,
lör vilka byggnadsplaneinstitutet främst är avsett, har i stor omfattning utvecklats
till stadsbetonade samhällen. Utvecklingen fortsätter i snabb takt.
Önskvärt är att kommunerna icke i mindre utan i större omfattning åläggs
det ansvar och de skyldigheter för sådana samhällens utveckling som''är
förenade med stadsplaneinstitutet.
Kommittén synes ha haft i åtanke framför allt sådana större tätorter för
vilka byggnadsplanen med fördel bör kunna utbytas mot en stadsplan. Före
en lagändring i nu berört hänseende torde därför böra övervägas om icke de
påstådda, för närvarande rådande olägenheterna kan bemästras genom en
ökad användning av stadsplaneinstitutet.
Liknande synpunkter uttalas av Föreningen för samhällsplanering, som
likväl ej anser det anförda behöva föranleda någon erinran mot den föreslagna
Ilo a §. Föreningen utgår därvid från att en kommande omarbetning av
Byggnadslagen kan väntas innebära ett närmande av instituten stadsplan och
byggnadsplan till varandra, eventuellt genom att ett enhetligt detaljplaneinstitut
tillskapas.
Förslaget avstyrks i denna del av Sveriges advokatsamfund, som inte finner
de av kommittén redovisade motiven för en reform övertygande och som
efterlyser ett angivande av det sätt på vilket ett frivilligt kommunalt åtagande
skulle fastläggas. Gällande lagstiftning redovisar ej på vad sätt en kommun
skulle vara verksam för vägfrågans lösning inom byggnadsplaneområde,
och i avsaknad av dylika bestämmelser synes det advokatsamfundet
äventyrligt att till förmån för kommunen tillskapa en fristående tvångsrätt
till vägmark m. in.
Förslaget avstyrks jämväl av överlantmätaren i Örebro län, som anför.
I fråga om mark för trafikändamål inom byggnadsplan innebär fastiglietsbildningskommitténs
förslag till 115 a § en lagändring av synnerligen stor
principiell betydelse. Den ur praktiska synpunkter viktigaste skillnaden
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 är 1965
mellan stadsplan och byggnadsplan torde enligt gällande lag ligga däri, att
kommunen har att svara för plangenomförandet inom stadsplanelagt område
i \ad det avser gatunätet m. m., medan motsvarande ansvar inom byggnadsplaneområde
vilar på en efter officialprövning bildad förening av markägarna
inom området (vägförening). Denna ansvarsfördelning skulle enligt förslaget
kunna ändras så att kommunen skulle övertaga ansvaret även inom
byggnadsplaneområde, visserligen ej obligatoriskt men dock fakultativt och
även i det fall, där en vägförening redan är verksam inom planområdet. Eu
dylik anordning torde med fog kunna befaras komma att försvaga vägföreningarnas
ställning och verka förvirrande. De inom planområdet boende
kan i förhoppningen att kommunen skall övertaga ansvaret inrikta sig på att
själva genom vägföreningen enbart bekosta minsta möjliga del av gatunätet
och hålla lägsta möjliga standard. I andra fall, exempelvis inom ett begränsat
sommarstugeområde, där fastighetsägarna är beredda att genom vägförening
för egen del ordna förhållandena på bästa sätt, skulle de riskera att kommunen
inträdde såsom väghållare och ledde in en trafik av sådan omfattning
att planområdets karaktär och trivseln inom detsamma gick till större eller
mindre del förlorad.
Överlantmätaren anser, att en från allmän synpunkt tillfredsställande
reglering ernås utan den föreslagna 115 a § genom att kommunen, när den
bar intresse av att inträda som huvudman för plangenomförandet, använder
sig av stadsplan i stället för byggnadsplan. Om kommunen av särskilda skäl
finner det motiverat att subventionera gatuhållningen inom ett byggnadsplaneområde,
torde detta lämpligen böra ske genom att vägföreningen beviljas
bidrag till sina kostnader.
Enligt överlantmätaren i Västmanlands län — som likaledes avstyrker
förslaget — har erfarenheten från den planering för permanent tätbebyggelse
som skett i länet genom upprättande av byggnadsplan ej visat påtagligt
behov av sådan utökning av planens rättsverkningar som skulle öppna annan
än i expropriationslagen konstituerad möjlighet för ett kommunalt ingripande;
än mindre är detta fallet då det gäller byggnadsplan för fritidsbebyggelse.
Ej heller Handelskamrarnas nämnd finner det erforderligt att
låta byggnadsplaner utgöra stöd för tvångslösen av servitut och nyttj anderät
t.
Departementschefen
Allmänt
Den omfattande byggnadsverksamhet som pågår inom städer och andra
tätbebyggda samhällen förutsätter en omsorgsfull planläggning av markens
användning. Behovet av planläggning sträcker sig till allt större områden
och önskemålet om ett rationellt utnyttjande av marken medför krav
på alltmer genomtänkta och detaljerade planer. Utvecklingen kräver också
att gällande planer blir genomförda inom rimlig tid.
Gällande rätt erbjuder flera möjligheter för det allmänna att genomföra
24
Kungl. Muj:ts proposition nr 137 år 1965
fastställda planer. Av betydelse är främst de allmänna bestämmelserna i
expropriationslagen och inlösenreglerna i byggnadslagen. Mellan dessa båda
lagar råder emellertid viktiga skiljaktigheter i fråga om de ändamål som
kan grunda expropriativt förvärv, om den omfattning i vilken marken kan
tagas i anspråk och om förfarandet vid åtgärdens genomförande. Tvångsförvärv
torde sålunda i princip inte kunna ske med stöd av expropriationslagen
för sådana ändamål som avses i byggnadslagens inlösenregler. Vidare
bär byggnadslagen till skillnad från expropriationslagen ej ansetts medge
förvärv enbart av begränsad rättighet, vare sig fråga är om alt stifta sådan
rätt eller att ta i anspråk en redan bestående särskild rätt. Ytterligare kan
framhållas, att vid förvärv av mark till gata, trafikled eller annan allmän
plats enligt byggnadslagen inlösen sker efter expropriationsdomstolens prövning
omedelbart på grundval av fastställd plan, medan tvångsförvärv enligt
expropriationslagen kräver Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt fall,
innan frågan slutligen prövas av expropriationsdomstol. Upplåtelse av t. ex.
servitut eller nyttjanderätt för allmänt ändamål är till följd härav förenad
med större omgång och tidsutdräkt än inlösen av mark till gata eller annan
allmän plats. I fråga om redan bestående särskild rätt torde nuvarande
ordning innebära, att samhället över huvud ej har möjlighet till inlösen för
ändamål som regleras uteslutande i byggnadslagen.
I syfte att avhjälpa föreliggande brister föreslår fastighetsbildningskommittén,
att byggnadslagens inlösenregler kompletteras med bestämmelser
om självständigt tvångsförvärv av begränsade rättigheter. Utom att byggnadslagen
därigenom kommer i närmare överensstämmelse med expropriationslagen
vinns ett förenklat förfarande genom att rättighetsförvärv i vissa
mera vanligt förekommande situationer kan ske omedelbart på grundval av
fastställd plan. Vid remissbehandlingen har enighet rått om behovet av
sådana bestämmelser och remissinstanserna har i allmänhet också godtagit
den föreslagna regleringens utformning. Även enligt min mening skulle en
lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslaget väsentligt
underlätta för det allmänna att genomföra fastställda planer och därmed
bidraga till en snabbare bebyggelseutveckling inom våra tätbebyggda
samhällen.
Rörande omfattningen av en reform i föreslagen riktning och behovet av
ett snabbt genomförande har under remissbehandlingen uttalats tvekan
från några håll, främst med hänsyn till regleringens samband med annan
lagstiftning och pågående reformer på angränsande områden. Enligt min
mening kan härvid bortses från reglerna i en kommande ny jordabalk och i
en ny fastighetsbildningslag. På utformningen av dessa regler torde det nu
ifrågavarande förslaget knappast komma att inverka. Ej heller föreligger
något hinder mot förslagets genomförande med hänsyn till den pågående
översynen av expropriationslagen. Förslaget ansluter nämligen i systematiskt
hänseende nära till de nuvarande inlösenreglerna i byggnadslagen och
25
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
hänvisar liksom dessa i princip till expropriationslagen i fråga om ersättning,
förfarandet vid expropriationsdomstolen, expropriationens rättsverkningar
osv. Vad byggnadslagen beträffar torde nu ej böra göras något mera
omfattande ingrepp i dess utformning. En reform nu bör därför begränsas
till att tillgodose endast mera oundgängliga behov. Lösningen av övriga problem
torde få anstå till en allmän översyn av byggnadslagstiftningen.
I enlighet med det anförda vill jag förorda en lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med vad kommittén föreslår.
Förslaget innebär, att fastställda planer får vidgade rättsverkningar genom
att möjlighet öppnas till tvångsförvärv av begränsade rättigheter. Detta
ställer självfallet ökade krav på planernas utformning och skärper fordringarna
på att vid fastställelseprövningen enskildas intressen noggrant
vägs mot samhällets. Å andra sidan märks, att fastställda planer redan för
närvarande innehåller bestämmelser av ifrågavarande karaktär och att de
vidgade rättsverkningar sådana bestämmelser erhåller genom förslaget allmänt
sett är av mindre ingripande art än vad som för närvarande gäller i
fråga om marklösen. Med hänsyn härtill anser jag det ej påkallat att i detta
sammanhang genomföra någon jämkning av bestämmelserna i byggnadslagstiftningen
i syfte att öka tillgången på särskild planläggnings- eller
fastighetsbildningsexpertis inom kommunerna eller att skärpa kravet
på underrättelse till berörda rättsägare om innehållet i upprättade planförslag.
Däremot torde kunna förutsättas, att anvisningar i vederbörlig ordning
utfärdas till ledning vid planförslagens tekniska utformning, så att
planläggningsarbetet på lämpligt sätt kan anpassas till de nya medel för
plangenomförande som förslaget innebär.
I ett par remissyttranden har berörts frågan, om de föreslagna reglerna
bör göras tillämpliga på planer som fastställts redan före den nya lagstiftningens
ikraftträdande. Enligt vad kommittén anför finns redan för närvarande
på sina håll planbestämmelser av den art att de efter genomförande
av kommittéförslaget grundar rätt till tvångsförvärv av begränsad rätt. Det
synes angeläget att även sådana äldre planer omfattas av förslaget. I annat
fall skulle dessa planer behöva förnyas eller kompletteras i en omfattning,
som skulle medföra en onödigt stor belastning av samhällets planläggningsresurser.
Hänsynen till den enskildes rättssäkerhet torde ej utgöra hinder
mot att de nya reglerna får omfatta även planer, som fastställts före reglernas
ikraftträdande. Särskilda övergångsbestämmelser synes ej erforderliga
i denna del.
Jag övergår härefter till att något närmare beröra vissa huvudfrågor i
förslaget.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 ur 1965
Stiftande av begränsad rätt inom stadsplan
Frågan om möjligheterna att få till stånd upplåtelse av begränsade rättigheter
för vissa allmänna ändamål gäller främst områden inom stadsplan.
Av betydelse är härvid i första hand anordningar för allmän trafik — t. ex.
tunnlar, arkader och avskurna kvartershörn — och allmänna ledningar
utanför mark, som är avsedd till gator och andra allmänna platser. Sådana
anordningar kräver i regel ej att den berörda marken tages i anspråk helt,
utan ändamålet kan ofta tillgodoses genom upplåtelse av begränsad rättighet.
På frivillig väg kan emellertid sådana upplåtelser ej komma till stånd
i tillräcklig omfattning eller under sådana förhållanden att erforderlig
trygghet erhålls för rättighetens bestånd. Expropriationsvägen erbjuder visserligen
möjligheter att komma till rätta med dessa svårigheter men den
innebär ett mera komplicerat och tidsödande förfarande än som kan anses
erforderligt i de allt talrikare fall då behov av upplåtelse föreligger för ändamål
av nu ifrågavarande art. Jag anser därför i likhet med kommittén
och remissinstanserna, att byggnadslagens inlösenregler bör kompletteras
med bestämmelser som möjliggör att begränsad rätt kan stiftas omedelbart
på grund av stadsplan. Sådana bestämmelser utgör en naturlig utbyggnad
främst av regeln om inlösen av mark, som är avsedd till gata eller annan
allmän plats. En sådan ordning innebär, att frågan, om marken får tagas i
anspråk mot den enskildes bestridande, prövas i planärendet. Särskilt medgivande
av Kungl. Maj :t erfordras således ej. Häremot torde ej kunna göras
några berättigade invändningar med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet,
eftersom området för samhällets möjligheter till tvångsförvärv ej vidgas
och metoden för prövningen är densamma som vid de mera ingripande
lösningsrätter byggnadslagen för närvarande tillhandahåller. Med hänsyn
härtill synes ej — såsom föreslås i ett yttrande — böra krävas, att den aktuella
planbestämmelsen fastställts av Kungl. Maj :t. Även bestämmelse som
fastställts av länsstyrelse bör grunda rätt till tvångsförvärv. Å andra sidan
saknas anledning att såsom förordas i ett remissyttrande gå så långt som
till att införa expropriationsrätt efter tillstånd av länsstyrelse utan stöd i
fastställd plan.
Vad angår frågan, vilka allmänna ändamål som bör få tillgodoses genom
de nya reglerna, anser jag i likhet med kommittén och så gott som samtliga
remissinstanser, att reglerna bör begränsas till att omfatta trafik- och ledningsändamål.
Om behov skulle framträda beträffande andra ändamål bör
frågan övervägas på nytt.
Såsom kommittén föreslagit torde reglerna böra avse stiftande av servitut
eller nyttjanderätt men ej rättighet av annat slag. Härigenom vinns önskvärd
överensstämmelse med expropriationslagen, vars principer i allt väsentligt
kan bli till ledning vid tillämpningen. Att såsom ifrågasätts i ett yttrande
tillskapa en begränsad rättighet av speciellt slag, som ej kan hänföras till
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
någon av de nämnda kategorierna, torde ej böra komma i fråga. En sådan
ordning skulle också medföra krav på betydligt mera utbyggda regler än de
av kommittén föreslagna.
Förslaget bör inskränkas till allmänna ändamål och till förhållandena
inom stadsplan. Den under remissbehandlingen berörda frågan om förbättrade
möjligheter att framdraga ledningar för vattenförsörjning och avlopp
utom stadsplanen bör enligt min mening ej prövas i detta sammanhang.
Utanför lagstiftningsärendets ram faller även enskilda ledningar av hithörande
slag, som ligger inom stadsplan. För mark till sådana ledningar står
servitutsformen till buds.
Mot den av kommittén föreslagna placeringen av de nya reglerna i byggnadslagen
och det sätt på vilket de i övrigt ansluts till gällande bestämmelser
av expropriationsrättsligt innehåll har jag ej funnit anledning till erinran.
Rörande den närmare innebörden vill jag hänvisa till specialmotiveringen.
Jag vill understryka kommitténs uttalanden om att reglerna ej endast tillgodoser
samhällets behov av tvångsregler utan även anvisar en lämplig form
för upplåtelse på frivillig väg. Självfallet måste kravet på planstöd upprätthållas
även i denna situation för att upplåtelsen skall få önskade rättsverkningar.
Övertagande eller utsläckande av särskild rätt inom stadsplan
Kommitténs förslag, att gällande bestämmelser i byggnadslagen om rätt
för stad att inom stadsplan lösa mark skall kompletteras med möjlighet
för staden att fristående förvärva annans särskilda rätt till mark som staden
själv äger, har i allmänhet godtagits av remissorganen. Även jag ansluter
mig till förslaget och förordar således att tilläggsbestämmelser härom
införs i byggnadslagen.
Genom sådana bestämmelser erhålls ökad jämställdhet mellan byggnadslagen
och expropriationslagen i den utsträckning som erfordras för att täcka
de närmast aktuella behoven. I likhet med kommittén finner jag förslaget
böra begränsas till sådana fall där staden själv är ägare till den ifrågavarande
marken. Jag är ej heller beredd att tillmötesgå det i ett par yttranden
framställda önskemålet om motsvarande regler för staden tillhörig mark,
som är avsedd för enskilt bebyggande men enligt stadsplanen samtidigt skall
kunna utnyttjas för allmän trafikanläggning eller ledning. I den mån det
ej är möjligt för staden att få till stånd upplåtelse för sådant ändamål som
nyss sagts enligt de föreslagna reglerna om stiftande av servitut eller nyttjanderätt
— i vilket fall den särskilda rätten skulle tvingas vika i den mån
den hindrar utövandet av servituts- eller nyttjanderätten — återstår möjligheten
att tillgripa expropriation av den särskilda rättigheten. Slutligen
synes enighet råda om alt den svårlösta frågan om rätt för enskild att inlösa
bestående särskild rätt ej bör upptagas i detta sammanhang.
28
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
\ ad angår de i ett par yttranden påtalade olägenheterna för hyresgäster
är dessa olägenheter ej av annan art än som redan för närvarande uppkommer
vid expropriation eller vid förvärv av hyresrätt i samband med inlösen
a\ marken enligt byggmadslagen. Ej heller beträffande formerna för fastställandet
av det allmännas behov att ta i anspråk särskild rätt föreligger i
princip någon skillnad mellan osjälvständigt förvärv av sistnämnda slag och
inlösen enligt det nu aktuella förslaget. Att i förevarande situation ge hyresräit
företräde framför det allmännas intressen och därmed ge den starkare
skydd här än när det gäller inlösen av marken synes ej böra komma i fråga.
Jag delar således kommitténs uppfattning, att självständig inlösen av särskild
rätt bör kunna omfatta också hyresrätt. Farhågorna för att hyresgästernas
ställning kommer att försämras torde vara betydligt överdrivna. Erfarenheten
visar nämligen, att städerna i fall av hithörande slag så långt
det är möjligt anvisar evakueringslägenheter, och man torde liksom kommittén
kunna räkna med att de även framdeles i rimlig utsträckning skall
visa tillmötesgående för att undanröja eller mildra uppkommande svårigheter.
Generalplan och byggnadsplan
De skäl som enligt det föregående talar för utvidgade möjligheter för stad
att genomföra stadsplan är enligt min mening av beskaffenhet att böra leda
till motsvarande utvidgning i fråga om fastställd generalplan.
Sådan plan bär redan för närvarande rättsverkningar, som är likartade med
stadsplanens, lat vara att de ej är lika fullt utbyggda som dessa. Jag delar
därför kommitténs mening, som fått stöd av remissorganen med få undantag,
att byggnadslagen bör i fråga om område under fastställd generalplan kompletteras
med en rätt för stad att självständigt lösa särskild rätt för de ändamål
som nu grundar rätt till inlösen av mark samt med regler om upplåtelse
av servitut eller nyttjanderätt motsvarande dem jag förordat beträffande
stadsplan.
När det gäller upplåtelse av begränsad rätt med stöd av byggnadsplan
ger däremot åtskilliga omständigheter anledning till tvekan om lämpligheten
av de av kommittén föreslagna reglerna.
Behovet av förenklade regler torde här vara mindre framträdande och i
varje fall väsentligt svagare än när det gäller generalplan och stadsplan. Det
kan dessutom framhållas, att en kommun som önskar främja t. ex. väghållningen
inom byggnadsplaneområde ofta kan nå detta syfte på annat sätt
än genom tvångsförvärv av begränsad rätt till väg, t. ex. genom att utge frivilliga
bidrag till vägförening, om den ej anser sig böra i stället upprätta
stadsplan.
Syftet med den nu ifrågavarande reformen är att förenkla förfarandet. Att
låta förslaget omfatta även byggnadsplaneområden medför verkningar, som
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1965
går utöver detta ändamål. Genom att byggnadsplan till skillnad från stadsplan
i princip ej ålägger kommunen några skyldigheter skulle de föreslagna
bestämmelserna, såsom påpekats i flera remissyttranden, kunna leda till att
en kommun nöjer sig med att upprätta byggnadsplan för området, även om
stadsplan utgör den riktigaste planformen. Frågan, huruvida en mera allmän
utveckling i sådan riktning är önskvärd, bör emellertid behandlas i samband
med en allmän reform av byggnadslagstiftningen. Även i övrigt möter vissa
svårigheter att inpassa de föreslagna reglerna i byggnadslagstiftningens system.
Beträffande byggnadsplan finns sålunda för närvarande ej någon motsvarighet
till de inlösenregler som gäller stadsplan. En bestämmelse enbart
om upplåtelse av begränsad rätt för allmänt trafik- eller ledningsändamål
skulle därför framträda som en isolerad företeelse och bryta systematiken.
Viss oklarhet skulle därtill uppstå rörande förhållandet mellan kommuns
och vägförenings uppgifter. Vidare må nämnas svårigheten att komma till
rätta med konkurrensen mellan den av kommittén i 115 a § föreslagna
skyldigheten för kommunen att underkasta sig upplåtelse på markägarens
begäran och ersättningsreglerna i 116 § byggnadslagen.
I enlighet med vad jag nu anfört anser jag, att kommittéförslaget ej bör
genomföras såvitt det avser byggnadsplan. Reglerna i lagen om enskilda vägar
och expropriationslagen torde få anses tillfyllest för här aktuella ändamål.
Inom justitiedepartementet har på grundval av de överväganden för vilka
jag nu redogjort upprättats förslag till lag om ändring i byggnadslagen den
30 juni 1947 (nr 385), vilket torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende som bilaga. Beträffande den närmare innebörden av lagförslaget får
jag anföra följande.
Specialmotivering
18 och 41 §§.
Departementschefen. I vardera av dessa paragrafer föreslås ett nytt tredje
stycke, enligt vilket stad må lösa särskild rätt, vilken besvärar sådan staden
tillhörig mark som, om den tillhört annan, kunnat lösas med äganderätt
enligt första och andra styckena i paragraferna. Beträffande avfattningen
av tredje stycket torde det vara tillfyllest att ange att, om marken
är i stadens ägo, staden må lösa särskild rätt som besvärar marken. Härav
torde med erforderlig tydlighet framgå, att föremål för inlösen är särskild
rätt till mark, som enligt fastställd generalplan eller stadsplan är avsedd
till trafikled, gata eller annan allmän plats, eller också till annan mark, som
ej är avsedd för enskilt bebyggande. Även i tråga om särskild rätt är förutsättningarna
för inlösen olika allteftersom det är fråga om mark enligt
3 Bihang till riksdagens protokoll 1905. 1 samt. Nr 1.17
30
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
första eller andra stycket. Såvitt gäller mark enligt första stycket är lösningsrätten
ovillkorlig, medan den i fråga om mark enligt andra stycket
ar beroende av att markens användning för avsett ändamål ej kan anses
säkerställd ändå.
Under remissbehandlingen har i redaktionellt hänseende anmärkts, att
bär avsedda begränsade sakrätter ej besvärar mark men väl fastighet. Enligt
min mening bör dock i överensstämmelse med kommitténs förslag kunna
godtagas att rättighet sägs besvära mark. Uttryckssättet överensstämmer
med språkbruket i byggnadslagen — jfr t. ex. 20 § andra stycket — och
kan motiveras med att det här kan vara fråga om områden, som ej ingår i
fastighetsindelningen.
18 a och 41 a §§.
Kommittén. I dessa i allt väsentligt likalydande paragrafer upptager kommittén
bestämmelser om upplåtelse av begränsade rättigheter inom fastställd
generalplan respektive stadsplan. Kommittén anser möjligheten att
stifta servitut eller nyttjanderätt ej böra föreligga beträffande mark, som
enligt planen är avsedd till trafikled eller gata eller annan allmän plats. I
dessa fall har staden enligt 18 § första stycket och 41 § första stycket en
ovdikorlig rätt att lösa marken med äganderätt och det bör enligt kommittén
ej i detta sammanhang komma i fråga att rubba principen att marken
i sådana tall skall tagas i anspråk med äganderätt. Kommittén säger
sig visserligen vara medveten om att vissa fördelar skulle stå att vinna, om
en begränsad rättighet kunde stiftas med bästa företrädesrätt även i mark,
som är avsedd till gata eller annan trafikled, åtminstone då markägaren
och staden är överens om åtgärden. Med en sådan lösning, enligt vilken
markägai en behåller sin äganderätt, skulle han kunna tillgodogöra sig utrymmet
under markytan och även kunna utnyttja marken med tillhörande
anläggningar som kreditunderlag. En konstruktion av detta slag är emellertid,
framhåller kommittén, i viss mån främmande för byggnadslagens
systematik och kan leda till konsekvenser, som knappast kan helt överblickas
annat än i samband med en mera genomgripande reform av byggnadslagstiftningen.
Kommittén uttalar vidare, att nämnda fördelar kan vinnas
genom att marken i stället utläggs till specialområde för trafikändamål
och därefter upplåtelse sker av begränsad rätt enligt kommitténs förslag.
Även där marken i planen utlagts till gata kan emellertid — åtminstone
om mark av detta slag enligt en ny fastighetsbildningslagstiftning kommer
att ingå i fastighetsindelningen — en tillfredsställande lösning åstadkommas
i sadana fall då den enskilde utnyttjar marken gemensamt med
angränsande fastighet. Efter stadens inlösen av äganderätt till gatumarken
kan däri upplåtas servitut till förmån för den angränsande fastigheten, innefattande
rätt för dennas ägare att begagna gatumarksutrymmet under
ytan på väsentligen samma sätt som förut. Härigenom kommer rättigheten
med vad därtill hör att knytas till den härskande fastigheten och ingå i
31
Kiingl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
dess kreditunderlag. Med hänsyn till det anförda har kommittén avstått
från att nu lägga fram förslag av antytt innehåll.
Av kommitténs förslag följer, att föremål för upplåtelse inom generalplan
och stadsplan är i första hand den för enskilt bebyggande avsedda
marken. Vidare omfattas sådan mark som ej är avsedd för enskilt bebyggande
och ej heller är avsedd för trafikled, gata eller annan allmän plats.
Mark för exempelvis specialområden hör hit. Även när det gäller mark av
sistnämnda slag äger staden visserligen enligt 18 § andra stycket och 41 §
andra stycket rätt till inlösen med äganderätt, men detta gäller endast under
förutsättning att markens användning för avsett ändamål ej kan anses
säkerställd ändå. Med hänsyn till denna befogenhets mera vidsträckta syfte
lärer enligt kommittén något konkurrensförhållande ej uppkomma genom
de mu föreslagna bestämmelserna.
En förutsättning för upplåtelse är att planen innehåller bestämmelse att
den ifrågavarande marken skall kunna utnyttjas för allmän ledning eller
trafik. I fråga om möjligheterna till en reglering genom planbestämmelser
bygger förslaget på gällande lagstiftning och praxis. I denna del är således
någon ändring ej avsedd. För framtiden bör dock enligt kommittén ej i något
fall fordras överenskommelse med markägaren som villkor för fastställande
av stadsplanebestämmelser av ifrågavarande slag.
Upplåtelsen skall enligt förslaget avse servitut eller nyttjanderätt. Då det
gäller att avgöra vilket av dessa institut som skall komma i fråga är expropriationsdomstolen
beroende endast av kommunens yrkande och de allmänna
förutsättningar som gäller för de olika instituten. Domstolen har endast
att pröva lagligheten av framställt yrkande. Föreligger l. ex. ej samtliga servitutsförutsättningar,
skall yrkande om upplåtelse av servitut ej bifallas.
Någon prövning i övrigt, motsvarande den som enligt expropriationslagen
tillkommer Kungl. Maj :t i fråga om valet av rättighet, skall alltså ej förekomma.
Rättigheten skall enligt kommittén upplåtas i den omfattning som erfordras
för ändamålet. Är det fråga om allmän trafik, skall rättighetens omfattning
självfallet bestämmas med hänsyn dels till vad som erfordras för själva
gång- eller körbanan och dels till behovet av mark exempelvis för trafikledens
bestånd eller underhåll; jfr 2 § lagen om allmänna vägar och 2 § lagen
om enskilda vägar. Även när det är fråga om allmän ledning, bör utrymmesbehovet
fastställas mot bakgrund av vad som enligt gängse betraktelsesätt
hänförs till sådant ledningsändamål. Att reglera spörsmålet mera ingående
än som nu angivits anser kommittén ej vare sig lämpligt eller möjligt.
1 allmänhet, menar kommittén, torde planbestämmelsen ge erforderlig ledning
för bedömandet.
Som förutsättning för upplåtelse uppställs vidare, att yrkande framställts
av kommunen. Den föreslagna bestämmelsen om kommunens lösningsrätt
kompletteras av en föreskrift om lösningsplikt för kommunen under visst
32
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
villkor. Härigenom skapas en motsvarighet till reglerna i 21 och 48 §§ byggnadslagen
om stads skyldighet att lösa mark, som enligt fastställd generalplan
eller stadsplan skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande.
Enligt förslaget gäller som villkor för markägarens rätt att påkalla upplåtelse,
att vid markens nyttjande väsentlig olägenhet uppkommer för honom
genom vad som bestämts i planen. Lagtexten avser att utmärka, att
planbestammelsens existens i och för sig ej utgör tillräcklig anledning att
utlösa kommunens berörda skyldighet. Denna inträder först när det visar
sig, att planbestämmelsen blir ett verkligt påtagligt hinder för ägaren att
nyttja marken på lämpligt sätt.
Enligt förslaget äger kommunen välja mellan servitut och nyttjanderätt
aven när upplåtelsen påkallas av den enskilde. Valrätten är dock även här
begränsad genom förutsättningen, att upplåtelse av den önskade rättigheten
lagligen kan ske.
Kommittén har övervägt men ej funnit anledning föreslå utvidgning av
reglerna i 70 § byggnadslagen om de s. k. markexploatörsfallen.
Remissyttrandena. Flertalet remissinstanser ansluter sig till ståndpunkten,
att de beträffande generalplan och stadsplan föreslagna reglerna ej bör omfatta
mark, till vilken staden har ovillkorlig lösningsrätt, och att förslaget
inte skall innebära något upphävande av huvudprincipen enligt gällande
rätt, att trafik- och ledningsändamål i första hand skall tillgodoses genom
trafikleder, gator och allmänna platser.
Länsstyrelsen och överlantmätaren i Uppsala län betonar, att dessa ändamål
i första hand skall tillgodoses genom utläggande av gator eller allmänna
platser. Att detta alltjämt skall vara det normala och att de nya bestämmelserna
ej bör utnyttjas så att kommunen undandrar sig normala skyldigheter
i detta avseende understryker även överlantmätaren i Stockholms
lan. En liknande uppfattning kommer till uttryck hos HSB.s riksförbund
och Sveriges fastighetsägareförbund.
Men även kritiska synpunkter anförs. Svenska kommunal-tekniska föreningen
säger sig sålunda ej kunna dela kommitténs tveksamhet mot att i
betydligt större omfattning än som nu är fallet utnyttja möjligheterna att
tillgodose kommunernas behov av rådighet över mark avsedd för allmän trafik
genom stiftande av en begränsad rättighet med bästa företrädesrätt i
mark, som är avsedd till gata eller annan trafikled. Enligt föreningens erfarenhet
medför den moderna stadsbyggnadstekniken och kraven på att tillgodose
angelägna behov i samband med byggande inom stadsplan, t. ex. för
parkering av bilar, i betydande omfattning starkt motiverade önskemål om
en sådan utformning av stadsplaner och bebyggelse, att för gatutrafik avsedd
mark behöver underbyggas med anslutning till intilliggande tomtmark.
Av många skäl är det fördelaktigast om sådan underbyggnad kan ingå som
en del av den tomt på vilken »huvudbebyggelsen» uppförs. Tomten skulle
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
således inte sluta i den »skenbara gatugränsen» (huslivet ovan mark) utan
sträcka sig till en större eller mindre del ut i den »utlagda gatan» och denna
utskjutande tomtdel skulle av kommunen disponeras för gatuändamål i den
omfattning och med de begränsningar om vilka överenskommelse träffats
mellan kommunen och markägaren. En sådan utformning av stadsplanerna
har i betydande omfattning använts inom Stockholms centrala delar. Marken
har dock där upplåtits med tomträtt, varför staden fortfarande har
äganderätten till »gatumarken» (dvs. den tomtmark, som i markplanet används
som gata) men endast en begränsad rätt att disponera densamma.
— Det av fastighetsbildningskommittén nu framlagda betänkandet möjliggör
enligt föreningen i och för sig rent tekniskt en sådan anordning, även
i sådana fall där tomtmarken ägs av enskild, men anordningens utnyttjande
försvåras eller omöjliggörs av den negativa skrivningen i motiveringen. En
mera positiv kommentar till de föreslagna bestämmelserna skulle enligt föreningens
bedömande vara tillräcklig för att kommunerna skulle kunna utnyttja
förfarandet i fråga om »egentliga» gator i den omfattning kommunerna
finner det önskvärt och ändamålsenligt.
Sveriges lantmätareförening uttalar i fråga om den av kommittén angivna
metoden med marks utläggande till specialområde för trafikändamål, att
det synes tveksamt om denna grund för bebyggelse över tomtgräns dels uppfyller
fordringarna för byggnadslov, dels är fullt acceptabel från kreditsynpunkt.
Enligt föreningens åsikt föreligger ett aktuellt behov av bestämmelser
om åtgärder, som kan utgöra fullgott underlag för att enskilda fastigheters
källarvåningar skall kunna förläggas även inom markområde, avsett för
gata eller annan allmän plats. Behovet av sådana bestämmelser är så akut
att en partiell reform synes föreningen nödvändig, utan avvaktan på genomförandet
av kommitténs förslag till lag om fastighetsbildning. Alternativt
borde, uttalas det, den nu föreslagna lagändringen få öppna möjligheter att
i viss utsträckning utlägga mark, som hittills varit avsedd för gata eller allmän
plats, till kvartersmark med förbehåll om stadens förfoganderätt.
Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län gör, med instämmande av
länsstyrelsen i länet, liknande uttalanden och anför, att det är en brist i förslaget
att kommittén inte velat ta steget fullt ut och bryta med hittillsvarande
praxis och att kommitténs ståndpunkt sannolikt kommer att vålla svårigheter
när det gäller att i framtiden utforma lämpliga och ändamålsenliga
stadsplanebestämmelser. överlantmätaren pekar på att det förmodligen
många gånger kommer att bli vanskligt att avgöra om mark, som avses för
trafik, bör hänföras till sådan kategori som åsyftas i 18 och 41 §§ eller sådan
som anges i 18 a och 41 a §§. I samma riktning uttalar sig stadskollcgict
i Stockholm.
1 fråga om metoden att göra gala till tomtmark när garagebyggnader eller
andra byggnader i källarplan behöver sammanbindas eller utsträckas
under omgivande gator för att erhålla eu tekniskt och ekonomiskt lämplig
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1963
utformning påpekar statens institut för byggnadsforskning att denna lösning
kan innebära att gatumarksbegreppet med dess rättsverkningar försvinner
i stora delar av stadskärnorna. Institutet finner det i stället önskvärt,
att enskild fastighetsägare erhåller begränsad rätt att nyttja utrymme
under mark, avsedd för allmän plats, för att få delen under gatan fast förenad
med tomten och utgörande samma inteckningsobjekt. Även Svenska
teknologföreningen finner det angeläget att enskild fastighet bereds möjlighet
att erhålla begränsad rätt till mark, som är avsedd till gata eller annan
allmän plats. Den av kommittén framkastade möjligheten, som bygger på
metoden att marken utläggs till specialområde för trafikändamål, synes föreningen
inte vara från praktisk synpunkt fullt acceptabel, främst med hänsyn
till fastighetens funktion som belåningsobjekt.
Svea hovrätt anför, att det av den föreslagna lagtexten ej med önskvärd
tydlighet framgår att det är fråga om allmän trafik. Hovrätten uttalar
vidare, att parkering normalt ej kan inrymmas i nämnda begrepp och
att, om de föreslagna bestämmelserna skall tillämpas jämväl beträffande
parkeringsområden, detta bör komma till tydligt uttryck. Även överlantmätaren
i Örebro län ifrågasätter, huruvida inte sådant förtydligande bör ske
att det av lagtexten klart framgår att regeln gäller allmän trafik. Hovrätten
over Skåne och Blekinge anser uttrycket allmän ledning och trafik inte vara
en helt lyckad begreppssaminanställning, emedan det förra syftar på en
konkret anläggning och det senare har en abstrakt innebörd. Hovrätten förordar
i stället »allmän trafikanläggning eller allmän ledning».
Vad angår omfattningen av den upplåtna rättigheten
uttalar Sveriges advokatsamfund att det synes angeläget att man ej underlåter
precisering i själva planen så långt det är möjligt, exempelvis genom
angivande av höj dlägen för ledningar eller horisontalplan, inom vilka rättigheten
skall utövas etc. Vid bestämmandet av omfånget skall hänsyn tagas
till anläggningens bestånd och underhåll. Då det visat sig att markutrymmen
därutöver tillfälligt kan erfordras för själva byggnadsarbetena, när anläggningen
första gången färdigställs eller senare vid ombyggnad, bör enligt
samfundets mening i förekommande fall stadsplanen innehålla bestämmelser
därom och motsvarande tvångsrätt kunna upplåtas.
I fråga om den föreslagna rätten för markägaren att påkalla upplåtelse
anför Svea hovrätt att då principerna för ersättning och värdering torde
böra vara desamma som vid tillämpning av 21 och 48 §§ byggnadslagen
det från likformighetssynpunkt är önskvärt med överensstämmande formuleringar
beträffande villkoret för rätt att påkalla inlösen. Detsamma anför
stadskollegiet i Stockholm, Sveriges advokatsamfund och Svenska kommunal-tekniska
föreningen. Handelskamrarnas nämnd, som ävenledes observerat
den avvikande formuleringen i förslaget, anser det få förutsättas att någon
avvikelse i fråga om själva lagtillämpningen ej åsyftats.
Hovrätten över Skåne och Blekinge framför den redaktionella anmärk
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1005
ningen, att det ter sig onaturligt att markägaren skall kunna påkalla upplåtelse;
eu upplåtelse, om det verkligen är frågan om en sådan, ankommer
på honom. Hovrätten riktar vidare viss kritik mot avfattningen av de nu
ifrågavarande paragraferna från den synpunkten att föreskrift erfordras
endast angående parternas skyldigheter, om de ej kommer överens.
Stadskollegiet i Stockholm samt överlantmätaren i Göteborgs och Bohus
lön — med instämmande av länsstyrelsen i länet —- framhåller önskvärdheten
av att även byggnadslagens regler om des. k. markexploatör sfallen
kompletteras i anslutning till de av kommittén föreslagna bestämmelserna.
Fråga om tillämpning av motsvarighet till reglerna om
gatu mar k sersättning eller gatubyggnadskostnadsbidrag
väcks av Svenska kommunal-tekniska föreningen, som yttrar.
I sammanhanget synes även böra beaktas, att kommun beträffande nu
avsedda områden för allmän trafik icke med stöd av byggnadslagens bestämmelser
eller fastställda gatukostnadsbestämmelser kan av tomtägare
tvångsvis taga ut de (kanske stundom betydande) kostnader som kan vara
förbundna dels med förvärv av rättighet att utnyttja marken för avsett ändamål,
dels med iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande
av sådana områden. Med hänsyn till att områden av detta slag, som av kommun
iordningställs och upplåts för allmän trafik, i allt väsentligt är att
jämställa med gata och därmed jämförbar allmän plats, borde det enligt
föreningens mening övervägas, huruvida icke kommun skulle äga rätt att
på motsvarande sätt som beträffande gatumark etc. få kostnadstäckning av
tomtägarna. Enligt fastighetsbildningskommittén bör för framtiden »icke i
något fall fordras överenskommelse med markägaren som villkor för fastställande
av stadsplanebestämmelser av ifrågavarande slag». Därest kommunerna
icke erhåller möjligheter till kostnadstäckning enligt ovan, torde
det emellertid enligt föreningens bedömande endast sällan ifrågakomma, att
kommun — utan att i förväg ha träffat överenskommelse med berörda
markägare om kostnader av nu angivet slag — antager och till fastställelseprövning
vidarebefordrar stadsplaneförslag innebärande mera väsentliga
ekonomiska åtaganden i detta avseende.
Överlantmätarcn i Örebro län är inne på samma tankegång och påpekar
beträffande allmän gångbana inom arkad i byggnad vid gata, att denna
gångbana ju kommer att utnyttjas på samma sätt som angränsande del av
gatan och att det därför kan ifrågasättas, om den inte på något sätt bör beaktas
när det gäller gatumarksersättning och gatubyggnadskostnadsbestämmelser.
En utredning i dessa hänseenden torde enligt överlantmätaren vara
av värde inte minst genom att man därmed kunde få klarlagt det rättsliga
utgångsläget för förhandlingar om avtal angående frivillig upplåtelse av sådan
rättighet som det är fråga om.
Departementschefen. Som jag anfört i det föregående bör reformen begränsas
till att tillgodose endast mera oundgängliga behov. Den av kommittén
diskuterade möjligheten för stad att även ta mark, som är avsedd till
36
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
trafikled, gata eller annan allmän plats, i anspråk med begränsad rätt skulle
gå utöver det uppställda förenklingssyftet och leda till svårbedömbara
verkningar. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag, att upplåtelse
enligt förevarande paragrafer ej bör avse mark som kan lösas med äganderätt
för trafikled, gata eller annan allmän plats. Med anledning av vad som
anförts i några remissyttranden vill jag framhålla, att i avbidan på en mera
allmän reform av byggnadslagstiftningen en huvudregel vid planläggning
alltjämt bör vara, att allmänna trafik- och ledningsändamål skall tillgodoses
genom anordnande av gator och därmed jämställda allmänna platser. Vidare
vill jag erinra om de av kommittén berörda möjligheterna för ägare till
kvartersmark att få till stånd avtal om nyttjanderätt eller servitut i staden
tillhörig mark som är avsedd för trafikled, gata eller annan allmän plats.
I fråga om de syften för vilka upplåtelse skall kunna ske ansluter jag
mig som redan framgått till kommitténs ståndpunkt, att reglerna bör begränsas
till allmänna trafik- och ledningsändamål. Med anledning av anmärkningar
i några yttranden mot den lagtekniska utformningen förordar
jag en redaktionell jämkning i denna del, innebärande att ändamålet anges
vara allmän trafikanläggning eller allmän ledning. Uttrycket trafikanläggning
får tolkas främst mot bakgrunden av den begränsning som ligger i att
gator och andra i 18 § första stycket och 41 § första stycket byggnadslagen
avsedda allmänna platser ej kan bli föremål för upplåtelse enligt de föreslagna
bestämmelserna. Att beträffande en trafikanläggning i planen medges
även viss parkering bör ej utesluta, att de föreslagna stadgandena blir
tillämpliga på anläggningen. En anläggning, som är avsedd enbart för parkering,
omfattas däremot ej av uttrycket allmän trafikanläggning.
Beträffande upplåtelsens räckvidd ansluter jag mig till kommitténs mening,
att det är tillräckligt att i lagtexten ange att rättighet skall upplåtas i
den omfattning som erfordras för ändamålet. Den närmare avgränsningen
torde i allmänhet följa av planens bestämmelser, beträffande vilkas utformning
hittillsvarande principer synes böra bestå i stort sett oförändrade.
Mot den av kommittén föreslagna regeln om stadens skyldighet att godtaga,
att upplåtelse med angivna innebörd sker på markägarens begäran,
har några principiella invändningar inte framförts vid remissbehandlingen.
Jag ansluter mig för egen del till den föreslagna grundsatsen, som bär flera
motsvarigheter i gällande rätt. Enligt motsvarande stadganden i 21 och 48
§§ byggnadslagen är en förutsättning för stadens lösningsplikt att markens
ägare till följd av planen kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till dess tidigare värde. I likhet med vad som anförs
i några yttranden anser jag det fördelaktigt att använda samma formulering
i förevarande sammanhang och jag förordar därför en ändring av
lagtexten i enlighet därmed. I övrigt finner jag ej anledning till erinran mot
förslagets innehåll. Endast vissa redaktionella jämkningar bör vidtagas.
Med anledning av det i ett par yttranden framförda önskemålet om en an
-
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1965
passning av reglerna angående markexploatör till de nya bestämmelserna
vill jag anföra, att en sådan utvidgning bör anstå till en mera omfattande
översyn av byggnadslagen. Detsamma gäller den i ett par yttranden berörda
tanken på kompletterande regler motsvarande vad som gäller om gatumarksersättning
och gatubyggnadskostnadsbidrag. Ett bibehållande av nuvarande
tillämpningsområde för bestämmelserna härom ligger för övrigt i
linje med syftet att trafik- och ledningsändamål såsom hittills i första hand
bör tillgodoses inom gatunätet.
44, 44 a och 45 §§.
Departementschefen. I dessa paragrafer upptages tilläggsbestämmelser om
lösningsrätt för staden till särskild rätt som besvärar stadens egen mark,
när fråga är om zonexpropriation (44 §), expropriation för sanering av historiskt
eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse (44 a §) eller s. k. tomtexpropriation
(45 §). Som kommittén påpekar har staden enligt nuvarande
lydelse av 44 § rätt att lösa ej endast mark, som erfordras för den genomgripande
ombyggnad som det är fråga om, utan även annan inom det aktuella
området eller i dess omedelbara närhet belägen mark, för vilken planens
genomförande kan väntas medföra väsentligt ökat värde. På liknande
sätt görs i 44 a § en uppdelning mellan mark, som berörs av själva saneringsåtgärden,
och annan inom vederbörande område eller i dess omedelbara
närhet belägen mark, för vars ändamålsenliga utnyttjande åtgärderna
kan väntas bli av väsentlig betydelse. Lösningsrätt föreligger till båda dessa
slag av mark. Kommittén har anfört, att något behov ej torde föreligga av
att tillåta lösningsrätt beträffande särskild rätt till mark som tillhör den
sistnämnda av de båda i vardera paragrafen angivna kategorierna. Endast
sådan mark som berörs av själva åtgärderna bör därför enligt kommittén
omfattas av förslaget.
Mot denna begränsning har länsarkitekten i Malmöhus län anfört, att det
ej genom utredningen klarlagts att den är nödvändig. Han har framhållit
att vid exempelvis zonexpropriation även mark, vilken ligger omedelbart
utanför det område som skall ombyggas, kan besväras av samma rättighet
och att det därför med hänsyn till planeringens successiva genomförande
knappast kan vara rationellt att begränsa lösningsrätten till enbart den
mark vars bebyggelse skall bli föremål för genomgripande ombyggnad.
Den av kommittén föreslagna begränsningen synes mig välbetänkt med
hänsyn till att tvångsförvärv inte bör tillåtas i andra fall än när det avsedda
ändamålet ej kan uppnås på annat sätt. För att det uppställda syftet
skall tillgodoses torde det ej vara erforderligt att ta i anspråk bestående särskild
rätt till mark, som ej omedelbart berörs av saneringsåtgärderna. Begränsningen
har kommit till uttryck i lagtexten genom att i det föreslagna
tillägget till 44 § talas om mark som erfordras för ombyggnaden och i tillägget
till 44 a § om mark som berörs av där avsedda åtgärder.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1965
Förutsättning för inlösen av rättighet i fall som avses i 45 § är enligt förslaget,
att rättigheten hindrar eller försvårar stadsplanens genomförande.
146 §.
Kommittén. När det gäller inlösen av mark med äganderätt innehåller
137 146 §§ byggnadslagen vissa bestämmelser angående löseskillings be
stämmande
och erläggande samt förfarandet vid inlösen. Kommittén anför,
att dessa regler i princip bör kunna göras tillämpliga även på inlösen och
på upplåtelse av servitut eller nyttjanderätt enligt nu förevarande förslag.
Detta upptager därför ett tillägg till 146 §, enligt vilket vad i 137, 138, 144
och 145 §§ är stadgat beträffande inlösen av mark skall i tillämpliga delar
gälla vid inlösen av särskild rätt eller upplåtelse av servitut eller nyttjanderätt
enligt byggnadslagen. Att stadgandet med upplåtelse avser blott tillskapande
av rättigheter enligt kommitténs förslag och således ej exempelvis
ianspråktagande med nyttjanderätt enligt 113 § byggnadslagen torde enligt
kommittén följa av sammanhanget och inte behöva särskilt utmärkas i lagtexten.
Enligt kommittén bör till de i den nuvarande lydelsen uppräknade lagrummen
fogas även 140 §, enligt vilken det för förhandstillträde krävs att
inlösenfrågan blivit slutligt avgjord. Vidare skall enligt kommitténs förslag
stadgandet i 12 § första stycket expropriationslagen om utvidgning av expropriation
ej tillämpas på mark, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan.
Att utvidgning av expropriation på markägarens begäran sålunda ej skall
kunna äga rum enligt förslaget överensstämmer med vad som enligt 141 §
byggnadslagen gäller angående inlösen av mark inom stadsplan.
Remissyttrandena. Mot förslaget, att 140 § byggnadslagen skall äga motsvarande
tillämpning vid inlösen av särskild rätt eller upplåtelse av servitut
eller nyttjanderätt, invänder Svenska kommunförbundet, att ett förhandstillträde
till marken därigenom kan komma att avsevärt fördröjas
och möjligheten att snabbt kunna genomföra en fastställd plan äventyras.
En sådan situation kan, menar förbundet, ytterst föranleda till att det allmänna
i stället måste tillgripa mindre ändamålsenliga lösningar. Förbundet
finner det angeläget att frågan om förhandstillträde särskilt uppmärksammas.
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan
anför kritik mot kommitténs förslag att undantaga reglerna i 12 § första
stycket expropriationslagen från tillämpning vid ianspråktagande enligt
förslaget.
Departementschefen. Jag biträder kommitténs förslag att genom hänvisning
i 146 § göra allmänna expropriationsrättsliga och vissa andra regler
tillämpliga på tvångsförvärv av nu ifrågavarande slag inom fastställd ge
-
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1965
neralplan och stadsplan. Vad beträffar den i ett yttrande berörda frågan om
förhandstillträde äger enligt min mening de skäl som föranlett stadgandet
i 140 § byggnadslagen tillämplighet även på förvärv av begränsad rätt. Även
om det självfallet kan förekomma situationer, då tillämpningen av stadgandet
medför dröjsmål med tillträdet, är denna olägenhet ej av annan karaktär
än den som redan för närvarande kan uppkomma vid inlösen av mark,
t. ex. för gatuändamål. Vad beträffar frågan, om 12 § första stycket expropriationslagen
bör göras tillämpligt i hithörande fall, är det enligt min mening
svårt att göra skillnad mellan dessa situationer och de fall av marklösen
för vilka reglerna till följd av stadgandet i 141 § första stycket byggnadslagen
ej gäller. Detta stadgande motiveras med att planen antages medge
en ändamålsenlig användning av all i planen ingående mark och att sålunda
i regel även vad som efter en expropriation kan återstå av en fastighet
kan få sådan användning att den ej blir onyttig. Dessa skäl torde äga giltighet
även beträffande förvärv av begränsad rätt. Jag anser därför i likhet
med kommittén, att 12 § första stycket expropriationslagen ej bör gälla i
hithörande fall.
Ikraftträdande m. m.
Departementschefen. Jag förordar, att den nya lagstiftningen träder i kraft
den 1 januari 1966.
Rubriken omedelbart före 41 § bör jämkas med hänsyn till att inlösenreglerna
i nämnda och följande paragrafer enligt förslaget gäller ej endast
äganderätt till mark utan även begränsade rättigheter.
Hemställan
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till lag
om ändring i byggnadslagen den 30 juni 19i7 (nr 385) måtte för det i 87 §
regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Martti Heino
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
Bilaga
Förslag
till
Lag
om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)
Härigenom förordnas, dels att 18, 41, 44, 44 a, 45 och 146 §§ byggnadslagen
den 30 juni 19471 och rubriken före 41 § samma lag skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels att i lagen skola införas två nya paragrafer,
betecknade 18 a § och 41 a §, av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
18 §.
Mark som------begär det.
Annan mark------anses säkerställd.
Är marken i stadens ägo, må staden
lösa särskild rätt som besvärar
marken.
18 a §.
Innehåller fastställd generalplan
bestämmelse att mark, som ej må lösas
enligt 18 § första stycket, skall
kunna nyttjas för allmän trafikanläggning
eller allmän ledning, skall
på stadens yrkande servitut eller
nyttjanderätt upplåtas i den omfattning
som fordras för ändamålet.
Även på markägarens yrkande skall
sådan upplåtelse ske i den mån ägaren
till följd av planen kan nyttja
marken endast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till dess tidigare
värde. Staden äger bestämma
om upplåtelsen skall avse servitut eller
nyttjanderätt.
Om avstående av mark
Om avstående av mark m. m.
41 §•
I stadsplan------begär det.
Annan i------anses säkerställd.
1 Senaste lydelse av 44 och 146 §§ se 1953: 329 samt av 44 a och 45 §§ se 1963: 218.
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
(Nuvarande lydelse)
44 §.
Finnes tätbebyggt område med
hänsyn till den allmänna samfärdseln
eller kravet på ändamålsenlig
bebyggelse vara i behov av genomgripande
ombyggnad, och kan denna
icke lämpligen ske annorledes än
i ett sammanhang, må Konungen,
sedan i anledning av ombyggnaden
fråga väckts om antagande eller ändring
av stadsplan för området, medgiva
staden att lösa den mark inom
området som erfordras för ombyggnaden
ävensom annan inom området
eller i dess omedelbara närhet
belägen mark, för vilken planens genomförande
kan väntas medföra väsentligt
ökat värde.
(Föreslagen lydelse)
Är marken i stadens ägo, må staden
lösa särskild rätt som besvärar
marken.
41 a §.
Innehåller stadsplan bestämmelse
att mark, som ej må lösas enligt il §
första stycket, skall kunna nyttjas
för allmän trafikanläggning eller allmän
ledning, skall på stadens yrkande
servitut eller nyttjanderätt upplåtas
i den omfattning som fordras
för ändamålet. Även på markägarens
yrkande skall sådan upplåtelse ske
i den mån ägaren till följd av planen
kan nyttja marken endast på
sätt som står i uppenbart missförhållande
till dess tidigare värde.
Staden äger bestämma om upplåtelsen
skall avse servitut eller nyttjanderätt.
44 §.
Finnes tätbebyggt område med
hänsyn till den allmänna samfärdseln
eller kravet på ändamålsenlig
bebyggelse vara i behov av genomgripande
ombyggnad, och kan denna
icke lämpligen ske annorledes än
i ett sammanhang, må Konungen,
sedan i anledning av ombyggnaden
fråga väckts om antagande eller ändring
av stadsplan för området, medgiva
staden att lösa den mark inom
området som erfordras för ombyggnaden
ävensom annan inom området
eller i dess omedelbara närhet belägen
mark, för vilken planens genomförande
kan väntas medföra väsentligt
ökat värde. Är mark, som erfordras
för ombyggnaden, i stadens ägo,
må i samma ordning medgivas staden
att lösa särskild rätt som besvärar
marken.
44 a §.
Har fråga-------deras genomförande.
Deröres mark i stadens ägo av åtgärder
som avses i första stycket, må
i samma ordning medgivas staden
att lösa särskild rätt som besvärar
marken.
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1965
(Nuvarande lydelse)
45 §.
Är, i annat fall än i 44 eller 44 a §
sägs, mark som ingår i byggnadskvarter
icke bebyggd i huvudsaklig
överensstämmelse med stadsplanen
och kan stadsplanens genomförande
ej förväntas äga rum inom skälig
tid utan stadens ingripande, må
Konungen medgiva staden att lösa
marken i den mån så erfordras. Kan
syftet vinnas genom att staden allenast
löser å marken uppförd byggnad
för nedrivning, må Konungen
lämna tillstånd därtill.
Prövas ansökan-------—el
Finnes i — — —---villkorlig
(Föreslagen lydelse)
45 §.
Är, i annat fall än i 44 eller 44 a §
sägs, mark som ingår i byggnadskvarter
icke bebyggd i huvudsaklig
överensstämmelse med stadsplanen
och kan stadsplanens genomförande
ej förväntas äga rum inom skälig
tid utan stadens ingripande, må
Konungen medgiva staden att lösa
marken i den mån så erfordras. Kan
syftet vinnas genom att staden allenast
löser å marken uppförd byggnad
för nedrivning, må Konungen
lämna tillstånd därtill. Är marken i
stadens ägo, må i samma ordning
medgivas staden att lösa särskild
rätt som besvärar marken och hindrar
eller försvårar stadsplanens genomförande.
er inteckningsboken.
fastställelsen.
146 §.
Vad i 137, 138, 144 och 145 §§ är
stadgat beträffande inlösen av mark
skall i tillämpliga delar gälla med
avseende å inlösen av byggnad i fall
som i 45 § första stycket sägs.
146 §.
Vad i 137, 138, 144 och 145 §§ är
stadgat beträffande inlösen av mark
skall i tillämpliga delar gälla med
avseende å inlösen av byggnad i fall
som i 45 § första stycket sägs och
skall, jämte stadgandet i 1A0 §, äga
motsvarande tillämpning vid inlösen
av särskild rätt eller upplåtelse av
servitut eller nyttjanderätt enligt
denna lag. När särskild rätt inlöses
eller servitut eller nyttjanderätt upplåtes,
skola bestämmelserna i 12 §
första stycket lagen om expropriation
ej tillämpas på mark som ingår
i stadsplan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.
Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1963
43
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 3 juni 1965.
Närvarande:
justitieråden Hagbergh,
Dennemark,
regeringsrådet Wilkens,
justitierådet Riben.
Enligt lagrådet den 31 maj 1965 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 14 maj 1965, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändring i bgggnadslagen den 30 juni
1937 (nr 385).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn A. Hedström.
Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.
Enligt förslaget skall till vardera av 18 och 31 §§ fogas ett nytt tredje
stycke av innebörd att stad må lösa särskild rätt, vilken besvärar sådan
staden tillhörig mark som, om den tillhört annan, kunnat lösas med äganderätt
enligt första eller andra stycket i paragraferna. Härom uttalas i
remissprotokollet, att även i fråga om särskild rätt förutsättningarna för
inlösen äro olika allteftersom det är fråga om mark enligt första eller
andra stycket, nämligen så till vida att när det gäller mark enligt första
stycket lösningsrätten är ovillkorlig, medan den i fråga om mark enligt
andra stycket är beroende av att markens användning för avsett ändamål
ej lian anses säkerställd ändå. Vad sålunda åsyftas torde böra komma till
tydligare uttryck i lagtexten. Lagrådet förordar därför, att det föreslagna
tredje stycket i paragraferna utökas med en andra punkt av innehåll, att
inlösen av särskild rätt till mark som avses i andra stycket dock må ske
endast under där angiven förutsättning.
Ur protokollet:
Stig Granqvist
44
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1965
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet på Stockholms slott den 1 oktober
1965.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Andersson, Lindström, Kling,
Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Aspling, Palme,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 4 juni 1965
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 14 maj 1965 remitterade förslaget
till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande förordar föredraganden, att de
föreslagna tilläggen till 18 och 41 §§ byggnadslagen förtydligas i enlighet
med vad lagrådet anfört samt att ytterligare vissa redaktionella jämkningar
görs i lagförslaget.
Föredraganden hemställer härefter att lagförslaget, efter nu angivna
ändringar, måtte enligt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Martti Heino
MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650364
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1965:407 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i byggnadslagen den SO juni 191f7 a1 i texten
- SU 1965:174 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tomträttslån till kommuner jämte i ämnet väckta motioner. s. 2 i texten
- 3LU 1965:30 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i byggnadslagen. s. 1 i texten